Sök i Ratio Lex

Angående social jordbrukskreditgivning m. m

1948-02-27 · 51 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:187, Angående social jordbrukskreditgivning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 187.

1

Nr 187.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående social jordbrukskreditgivning

m. m.; given Stockholms slott

den 27 februari 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Sammanfattning.

Av sociala skäl föreslås en ökad statlig verksamhet för att underlätta

för mindre bemedlade och obemedlade att förvärva egna jordbruk. Därjämte

framläggas förslag beträffande formerna för statligt stöd åt sambruksföreningar

och andelsladugårdar. I de fall, då verksamheten avser ekonomiskt

stöd i form av lån, föreslås en statlig kreditgaranti.

1. Kreditgaranti bör sålunda kunna beviljas för jordbruksegnahemslån,

som avse förvärv av jordbruk i huvudsak av basjordbrukets storleksgrupp

varvid den övre belåningsgränsen föreslås höjd från 90 till 100 procent

av fastighetens uppskattade värde.

2. För att i vissa fall tillgodose jordbrukets behov av driftskrediter föreslås

vidare statlig kreditgaranti för en ny form av lån, driftslån, avsedda

att tjäna som startkapital för obesuttna yrkesutövare i jordbruket. Dylika

lån skola kunna beviljas till ett belopp av bögst 10 000 kronor. I samband

därmed föreslås avskaffande av arrendelånen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 samt. Nr 187.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

3. Arrendeegnahemsverksamheten föreslås utvidgad genom att det allmänna

för detta ändamål upplåter lämpliga egendomar.

4. Statligt stöd föreslås åt sambruksföreningar och andelsladugårdar.

Därvid skola i huvudsak samma bestämmelser gälla som för enskilda jordbrukare.

Jordbruk i kronans ägo skall efter i princip samma grunder som

gälla för arrendeegnahem kunna upplåtas till sambruksföreningar.

5. För att åstadkomma en jämnare fördelning av amorteringsbördan

förordas en samordning av lån, som tagits i samma kreditinrättning.

6. För sekundärkreditgivningen, beträffande vilken icke föreslås några

ändringar, hemställes om ett anslag å 70 000 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

27 februari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, frågor angående

ordnandet av den sociala jordbrukskreditgivningen m. m.

Inledning.

Såsom framgår av det vid propositionen nr 75 till 1947 års riksdag angående

riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken in. m. fogade utdraget

av protokollet över jordbruksärenden för den 17 januari 1947 anförde

jag bland annat att jag hade för avsikt, att i annat sammanhang hos

Kungl. Maj :t hemställa om bemyndigande att tillkalla sakkunniga att företaga

en allmän översyn av den sociala egnahemslångivningen och härutöver

utreda frågan om den utsträckning och de former, vari det allmänna

borde ekonomiskt underlätta bildandet av i föreningsform drivna gemensamhetsjordbruk,

ävensom vissa därmed sammanhängande spörsmål.

I enlighet härmed hemställde jag sedermera, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga

chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla två utredningsmän

att verkställa den ifrågavarande utredningen ävensom högst sju sakkunniga

personer att med utredningsmännen deltaga i överläggningar i

ämnet. Då jag emellertid samtidigt ansåg, att spörsmålet om den statliga

arrendeegnahemsverksamhetens fortsatta bedrivande jämväl borde upptagas

till övervägande och att de för denna verksamhet gällande bestämmelserna

borde underkastas viss översyn och då 1946 års riksdag i skrivelse

nr 267 hemställt att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande olika

möjligheter att förbättra jordbrukets driftskreditförhållanden, hemställde

jag dessutom att dessa frågor finge upptagas till prövning i samband med

nämnda utredning.

Med stöd av ett den 21 februari 1947 lämnat bemyndigande tillkallade

jag samma dag dels såsom utredningsmän för att verkställa utredning rörande

omarbetning av bestämmelser för egnahemsverksamheten in. m. ledamoten

av riksdagens andra kammare, hemmansägaren K. A. M. Anders
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

son, Löbbo, tillika ordförande, och dåvarande vice assessorn vid Stockholms

rådhusrätt, numera expeditionschefen i jordbruksdepartementet E. H. Kling,

dels ock såsom sakkunniga att biträda vid utredningen verkställande direktören

i Sveriges allmänna hypoteksbank L. B. Allstrin, Stockholm, egnahemsdirektören

O. Ericsson, Östersund, landstingsmannen, lantbrukaren

F. Jansson, Benestad, Alvesta, ordföranden i Svenska lantarbetareförbundet

A. L. Johansson, Stockholm, egnahemsdirektören W. Ohlsson, Malmö,

samt ledamoten av riksdagens andra kammare agronomen W. Svensson,

Ljungskile.

I anledning av i propositionen nr 235/1947 framlagda förslag angående

ersättande av ett flertal olika låneformer å bostadspolitikens område, däribland

arbetarsmåbrukslån, med en enda låneform, uppdrog Kungl. Maj :t

den 30 juni 1947 åt utredningsmännen att till behandling jämväl upptaga

frågan om de åtgärder, som vid ett upphävande av då gällande bestämmelser

angående arbetarsmåbrukslån borde vidtagas för att underlätta jordanskaffning

för bildande av stödjordbruk.

Utredningsmännen, vilka under utredningsarbetets gång samrått med 1945

års bankkommitté, 1947 års centrala lantbrukskommitté och den utredningsman,

vilken jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1947 tillkallats

för att verkställa översyn av bestämmelserna om räntan å lån från

statens utlåningsfonder, ha till fullgörande av sitt uppdrag den 16 december

1947 avgivit betänkande med förslag till ordnandet av den sociala jordbrukskreditgivningen

in. m. (SOU 1947: 82). I detta har i enlighet med

direktiven till utredningen behandlats frågor rörande egnahemslån till förvärv

av jordbruksfastighet, arrendeegnahemsverksamheten, jordbrukets

driftskredit, statligt stöd åt sambruksföreningar och för anordnande av andelsladugårdar,

samordning av olika låneformer, finansieringen av den

föreslagna verksamheten samt kostnadsberäkningar. De personer, som utsetts

att deltaga i överläggningar med utredningsmännen, ha i allt väsentligt

anslutit sig till de framlagda förslagen. Särskilt yttrande har

dock avgivits av herr Svensson, till vilket jag torde få återkomma i samband

med den i det följande lämnade redogörelsen för utredningsmännens

förslag.

över betänkandet ha utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,

lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, rikets samtliga egnahemsnämnder

utom egnahemsnämnderna i Kronobergs och Gävleborgs

län, förvaltningsutskotten i rikets samtliga hushållningssällskap, fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, lånenämnden för sekundär

jordbrukskredit, 1945 års bankkommitté, 1947 års centrala lantbrukskommitté,

Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska bankföreningen, Svenska

sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, Sveriges lantbruksförbund,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund,

Svenska lantarbetsgivareföreningen, Kooperativa förbundet samt Landsorganisationen

i Sverige.

I anledning av det till utredningsmännen givna uppdraget att utreda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

5

frågan om jordbrukets driftskrediter har Kungl. Maj :t på min hemställan

i årets statsverksproposition (IX H. T. p. 86) föreslagit riksdagen att i avbidan

på särskild proposition i ämnet under rubriken Förvaltningsbidrag

till förmedlare av lån från statens sekundärlånefond för jordbrukare m. m.

för budgetåret 1948/49 beräkna ett förslagsanslag av 70 000 kronor. Denna

fråga torde jag alltså nu ånyo få anmäla.

Slutligen torde jag böra erinra om att frågan om formerna för bildandet

av de i det föregående omnämnda i föreningsform drivna gemensamhetsjordbruken

hänskjutits till riksdagens prövning genom Kungl. Maj:ts proposition

den 16 januari 1948, nr 58, med förslag till lag om sambruksföreningar

m. m.

Jag torde härefter få övergå till en redogörelse för de av utredningsmännen

avgivna förslagen. Angående de av utredningsmännen anförda motiven

torde få hänvisas till betänkandet.

Egnahemslån till förvärv av jordbruksfastighet.

Beträffande grunddragen av den hittillsvarande egnahemsverksamheten,

för vilken nu gällande bestämmelser återfinnas i kungörelsen den 7 juni

1940 (nr 589) angående den statliga egnahemsverksamheten, ändrad genom

kungörelserna nr 578/1942 och 237/1946, torde få hänvisas till betänkandet

s. 7—10.

I samband med utredningen av frågan om egnahemslån till förvärv av

jordbruksfastighet ha utredningsmännen jämväl upptagit frågan om de

åtgärder, som vid ett upphävande av gällande bestämmelser angående arbetarsmåbrukslån

böra vidtagas för att underlätta jordanskaffning för bildande

av stödjordbruk. Den nuvarande arbetarsmåbruksverksamheten regleras

genom kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 590) angående statsunderstödd

arbetarsmåbruksverksamhet, samt kungörelsen den 18 maj 1945 (nr

220) med vissa bestämmelser angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet,

ändrad genom kungörelsen den 12 april 1946 (nr 165).

Utredningsmännens förslag.

Allmän motivering.

Utredningsmännen erinra till en början, att egnahemsverksamheten genom

de vid 1947 års riksdag fattade besluten rörande den framtida jordbrukspolitiken

och bostadsförsörjningen begränsats till att avse endast åtgärder

till underlättande av förvärv av jordbruksfastigheter. Trots detta

har emellertid verksamheten en viktig social uppgift att fylla även i fortsättningen,

vilket motiverar icke endast ett fortsättande därav utan även

ökade lånemöjligheter. De av utredningsmännen föreslagna bestämmelserna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

äro i största möjliga utsträckning anslutna till de vid 1947 års riksdag

antagna principerna för statlig långivning i samband med rationaliseringsarbetet

inom jordbruket. Detta har ansetts önskvärt bland annat enär den

sociala långivningen och långivningen för upprustning av fastigheter ofta

torde komma att utnyttjas vid sidan av varandra i fråga om en och samma

fastighet.

I betänkandet framhålles vidare, att om statlig kreditgaranti skall kunna

beviljas för rationaliseringslån, som upptages i enskild kreditinrättning,

samma former böra föreskrivas för de statliga egnahemslånen. Konsekvenserna

av ett sådant system ha utredningsmännen med hänsyn till att denna

fråga upptagits till behandling i annat sammanhang, icke ansett erforderligt

att överväga i vidare mån än de förutsatts komma att inverka på

utformningen av de särskilda lånebestämmelserna.

Utredningsmännen erinra, att enligt nu gällande bestämmelser angående

arbetarsmåbrukslån sådana lån kunna erhållas för att underlätta jordanskaffning

för bildande av stödjordbruk. Det stöd, som genom de vid 1947

års riksdag beslutade nya formerna för bostadsegnahemslån och bostadsrabatter

samt lån och bidrag till främjande av inre rationalisering kommer

innehavare av stödjordbruk till del, torde enligt utredningsmännen i allmänhet

minst uppgå till och ofta i väsentlig grad överstiga det kapitaliserade

värdet av den subvention, som innehavarna av arbetarsmåbruk och

övriga stödjordbruk hittills erhållit. Vid sådant förhållande synes det utredningsmännen

icke erforderligt med någon direkt subvention till underlättande

av jordanskaffning för sådana lägenhetstyper i vidare mån än som

kan ske genom att lägenhetsinnehavarna understundom torde kunna komma

i åtnjutande av bidrag för genomförandet av yttre rationalisering. I

övrigt synes det utredningsmännen vara till fyllest, att jordanskaffningen

för bildandet av stödjordbruk underlättas genom att statliga lån utlämnas

för ändamålet. Under erinran, att redan enligt gällande egnahemskungörelse

egnahemslån må utgå till förvärv av stödjord i allmänhet, föreslå utredningsmännen

såsom ur skilda synpunkter mest ändamålsenligt, att lånen

i fråga utlämnas på samma villkor som föreslås skola gälla beträffande

j ordbruksegnahemslån.

Belåningsvärdet och dess fastställande.

Utredningsmännen föreslå, att någon maximiregel beträffande jordbruksegnahems

belåningsvärde icke uppställes i fortsättningen. Såsom ett bättre

medel att nå de syften, som maximeringen av belåningsvärdet avsett att

tillgodose, förordas i stället en maximering av storleken av de jordbruksfastigheter,

som skola kunna ifrågakomma för egnahemslån. Utredningsmännen

anse det emellertid icke lämpligt att för utlämnandet av egnahemslån

uppställa en fix övre gräns, som hänför sig till fastighetens åker- och

ängsareal, enär under en dylik gräns uppenbarligen skulle komma att falla

även mycket betydande skogsfastigheter. I stället föreslås såsom mera ändamålsenligt,

att den övre gränsen för egnahemsbelåningen utformas i anslut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

7

ning till fastigheternas bärkraft. Denna gräns bör då uppenbarligen sättas

så, att inom densamma i allt fall komma jordbruk av basjordbrukets storlek.

Enligt utredningsmännens mening bör emellertid egnahemsverksamheten

icke inskränkas till jordbruk av denna storleksordning utan möjlighet bör

finnas att genom egnahemslån stödja även förvärv av s. k. tvåfamilj sjordbruk,

vilka enligt av statsmakterna tidigare gjorda uttalanden i åtskilliga

hänseenden representera en önskvärd jordbrukstyp.

Beträffande fastställandet av belåningsvärdet föreslå utredningsmännen

att till grund för detsamma liksom hittills lägges ett uppskattat bruksvärde.

Den nedre belåningsgränsen.

Enligt utredningsmännens mening synes tillräcklig anledning icke föreligga

att i fråga om den nedre belåningsgränsen för jordbruksegnahemslånen

föreslå ändring i nu gällande bestämmelser, därest dessa lån jämväl i

fortsättningen skola utlämnas från statlig lånefond. Utredningsmännen

förutsätta emellertid, att de organ, som komma att handhava långivningen,

icke utan vägande skäl skola vägra låntagarna att placera bottenlånen hos

enskilda kreditinrättningar.

Därest systemet med statlig kreditgaranti kommer till användning, synes

det emellertid enligt utredningsmännen med skäl kunna göras gällande, att

statsgarantien icke bör omfatta bottenkrediten, utan att garantikrediterna

böra direkt anknytas till de bottenlån, som kunna erhållas i den allmänna

marknaden.

Den övre belåningsgränsen.

Enligt utredningsmännens mening medför den nuvarande belåningsgränsen

krav på en egen kapitalinsats från låntagarens sida av sådan storlek,

att den ofta förhindrar ett eljest önskvärt egnahemsförvärv eller tvingar

låntagaren att söka erhålla ytterligare kredit på annat håll. För att egnahemslånen

skola kunna fylla syftet att möjliggöra för mindre bemedlade

och även obemedlade att förvärva jordbruksfastigheter föreslå de därför, att

den övre belåningsgränsen höjes från 90 procent till 100 procent av belåningsvärdet

samt att denna höjning skall avse lån till förvärv av samtliga

de fastigheter, som skola ifrågakomma för egnahemslån.

Med den höga belåningsgräns, som sålunda föreslås, synes det utredningsmännen

uppenbart, att det värde, som lägges till grund för belåningen, bör

beräknas försiktigt samt att de lånebeviljande organen vid behandlingen av

egnahemslåneansökningar, särskilt då fråga är om beviljandet av egnahemslån

till förvärv av jordbruk av tvåfamilj sjordbrukets storlek, böra fästa stor

vikt vid sökandens personliga förutsättningar att driva jordbruket och fullgöra

sina förpliktelser.

En särskild anledning för de lånebeviljande organen att iakttaga försiktighet

vid låns beviljande utgör enligt utredningsmännen den omständigheten,

att en del fordringar, såsom t. ex. vissa lönefordringar, enligt gällande

förmånsrättsordning utgå med förmånsrätt framför fastighetsinteckningar.

Utredningsmännen föreslå därför, att föreskrifter meddelas av innehåll,

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

dels att egnahemslån icke må utlämnas intill en fastighets hela bruksvärde,

därest å fastigheten bedrives sådan verksamhet, att låntagaren kommer att

hos sig ha anställda flera personer än som erfordras för jordbruksdriften,

dels att såsom villkor för lån skall kunna stadgas, att lån må från statens

sida uppsägas till omedelbar betalning, därest låntagaren under lånetiden

påbörjar sådan verksamhet, som här nämnts.

Säkerheten.

Beträffande den säkerhet som skall ställas för jordbruksegnahemslån föreslå

utredningsmännen, att den nuvarande huvudregeln trots de risker, som

den föreslagna höjningen av belåningsgränsen medför för det allmänna, i

huvudsak bibehålies samt att jämväl bestämmelserna om rätt för låntagare

att pantförskriva botteninteckning hos annan långivare böra kvarstå oförändrade.

Utredningsmännen föreslå vidare, att därest systemet med statlig kreditgaranti

kommer till användning, såsom villkor för garantiens beviljande i

allmänhet skall gälla, att samtliga inteckningar med bättre förmånsrätt än

de av garantien berörda skola pantförskrivas till säkerhet i andra hand för

garantikrediten.

Den nuvarande bestämmelsen att egnahemsnämnd, trots att föreskriven

inteckningssäkerhet icke lämnats såsom förskott å beviljat egnahemslån må

utbetala större eller mindre del därav mot säkerhet, som nämnden prövar

tillfredsställande, finner utredningsmännen vara av betydelse även i fortsättningen.

Då vissa olägenheter emellertid visat sig vara förbundna med

skyldigheten att ställa säkerhet för sådan förskottsutbetalning, föreslå utredningsmännen,

att lantbruksnämnd i ömmande fall skall äga utbetala förskott

å beviljat egnahemslån även om säkerhet därför icke omedelbart kan

ställas. Det föreslås vidare, att det skall ankomma på lantbruksstyrelsen att

meddela de närmare föreskrifter härom, som kunna befinnas erforderliga.

Räntan.

Efter att ha erinrat om att spörsmålen om räntefoten och fast eller rörlig

ränta varit föremål för behandling av särskild utredningsman, föreslå utredningsmännen

beträffande räntan å jordbruksegnahemslånen, att samma

regler böra gälla som i fråga om de för rationaliseringsverksamheten föreslagna

amorteringslånen.

A m orteringsskyld igh et en.

Utredningsmännen anse det ofrånkomligt att egnahemslånen även i fortsättningen

uppdelas i en stående del, utgörande förslagsvis 60 procent av

det värde som legat till grund för lånets beräknande, och en amorteringsdel.

Den stående delen, å vilken föreslås skola erläggas endast ränta, bör enligt

utredningsmännen liksom för närvarande regelmässigt förfalla till betalning,

då amorteringsdelen till fullo guldits. Utredningsmännen föreslå emellertid,

att de lånebeviljande organen böra bibehållas vid möjligheten att låta

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

den stående delen kvarstå tills vidare. Skulle systemet med statlig kreditgaranti

komma till användning, bör hela det statsgaranterade lånet amorteras,

eftersom statsgarantien förutsatts icke skola omfatta bottenkrediten.

Vad angår den tid inom vilken återbetalning skall ha skett förorda utredningsmännen,

att i låneförfattningen endast angives den maximala amorteringstiden,

vilken föreslås bestämd till 25 år. Inom denna gräns skola de

lånebeviljande organen äga fastställa amorteringstidens längd med hänsyn

till förhållandena i det enskilda fallet. Då vad sålunda föreslagits emellertid

icke torde kunna i sin helhet tillämpas, därest rörlig räntefot skulle komma

till användning, föreslå utredningsmännen, att i dylikt fall amorteringsplanen

fastställes så, att amorteringsdelen med tillämpning av den vid lånets

beviljande gällande räntesatsen kommer att vara återbetalad inom den

angivna maximitiden.

I fråga om de årliga amorteringarnas storlek förorda utredningsmännen

av flera skäl, att det nuvarande systemet med lika annuiteter bibehålies. Utredningsmännen

framhålla, att det icke är erforderligt att i låneförfattningen

angiva annuiteternas storlek. De anse det vara till fyllest att i författningen

föreskrives, att återbetalningen av lånen skall ske i form av

lika annuiteter enligt grunder, som bestämmas av det lånebeviljande organet.

I så fall synes, enligt utredningsmännen, icke anledning föreligga att

bibehålla den nuvarande uppdelningen av jordbruksegnahemslånen i jordbrukslån

och skogslån. Det påpekas emellertid, att därest skogsvärdet å en

fastighet är av någon betydenhet, hänsyn därtill bör tagas vid lånevillkorens

fastställande. Sålunda bör enligt utredningsmännen, liksom för närvarande

är fallet i fråga om skogslån, avverkningen av skogen å sådan fastighet vara

underkastad reglering. Har egnahemslånet nedbetalats så att kreditriskerna

för staten väsentligt minskats föreslås, att det lånebeviljande organet skall

kunna eftergiva kravet på en sådan begränsning av avverkningsrätten.

Slutligen föreslås beträffande amorteringsskyldigheten, att låntagarna

jämväl i fortsättningen böra ha rätt att när som helst göra extra avbetalningar.

Det framhålles emellertid, att för den händelse systemet med statlig

kreditgaranti kommer till användning, frågan om denna rätt bör bibehållas

beträffande bundna statsgaranterade lån kan komma att ställa sig annorlunda.

Uppsägning av lån.

I fråga om uppsägningen av egnahemslån vid ägareskifte å fastigheten

böra enligt utredningsmännen i huvudsak samma regler tillämpas som beträffande

amorteringslånen.

Då fråga är om uppsägning annorledes än i samband med ägareskifte

föreslås, att de nuvarande bestämmelserna härom skola tillämpas även i

fortsättningen med tillägg av den förenämnda av utredningsmännen föreslagna

bestämmelsen, att lantbruksnämnd skall äga uppsäga egnahemslån

då låntagaren under lånetiden påbörjar sådan verksamhet, att han har hos

sig anställda flera personer än som erfordras för jordbruksdriften.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Arrendeegnahemsverksamheten.

Vad angår nu gällande bestämmelser för arrendeegnahemsverksamheten

återfinnas dessa i 7 kap. av den förut omnämnda egnahemskungörelsen den

7 juni 1940 (nr 589). I fråga om antalet arrendeegnahem och kostnaderna

för deras iordningställande m. m. torde få hänvisas till vad utredningsmännen

därom anfört i betänkandet s. 54—55.

Utredningsmännens förslag.

Allmän motivering.

Utredningsmännen framhålla inledningsvis, att även med den höjning

av belåningsgränsen för egnahemslånen som föreslås, tillkomsten av arrendeegnahem

allt fortfarande bör stödjas från statens sida. Det synes utredningsmännen

ur flera synpunkter önskvärt, att verksamheten bedrives i

större omfattning än som förekommit under senare år. Med hänsyn härtill

och till det förhållandet, att kostnaderna för arrendeegnahemmens anläggande,

stegrats och i betydande grad kommit att överstiga egnahemmens

bruksvärden, föreslå utredningsmännen olika åtgärder, vilka delvis också

påkallats av de vid 1947 års riksdag beslutade riktlinjerna för den framtida

jordbrukspolitiken och de av utredningsmännen framlagda förslagen rörande

jordbruksegnahemslånen.

Åtgärder för begränsning av anläggningskostnaderna.

Såsom det främsta medlet för åstadkommande av en begränsning av anläggningskostnaderna

föreslå utredningsmännen, att redan bebyggda fastigheter

av lämplig storlek sättas i stånd i erforderlig omfattning och därefter

upplåtas såsom arrendeegnahem. Det hittills i allmänhet tillämpade systemet,

varigenom arrendeegnahem bildats genom styckning av större för ändamålet

inköpta egendomar, föranleder enligt utredningsmännen uppenbarligen

oftast betydligt större kostnader i fråga om byggnader och övriga

anläggningar än iståndsättandet av redan bebyggda fastigheter. Med hänsyn

härtill och till de vid 1947 års riksdag fattade besluten rörande riktlinjerna

för den framtida jordbrukspolitiken föreslås, att styckning av större

egendomar för arrendeegnahemsändamål icke vidare skall förekomma annat

än i undantagsfall, såsom exempelvis där en större egendom på grund av

ägosplittring icke lämpligen bör bestå såsom en brukningsenhet. Utredningsmännen

förutsätta vidare, att arrendeegnahemsverksamheten skall handhavas

av lantbruksstyrelsen såsom centralt organ och lantbruksnämnderna

såsom lokala organ. Med hänsyn härtill böra med fördel sådana fastigheter,

som förvärvats genom utövandet av statens förköpsrätt eller en aktiv inköpspolitik,

kunna tagas i bruk för upplåtande av arrendeegnahem.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungi. Maj.ts proposition nr 187.

Verksamhetens administration.

Arrendeegnahemsverksamheten synes enligt utredningsmännens mening

kunna rationaliseras även genom att den lokala organisationen beredes ökade

möjligheter att avgöra flertalet hithörande ärenden. Blott i vissa fall,

nämligen då det gäller frågan om ett jordbruk över huvud skall upplåtas såsom

arrendeegnahem samt bestämmandet av arrendets storlek och köpeskillingen

vid arrendeegnahems försäljning till arrendatorn, föreslås att

nämndernas beslut skola underställas lantbruksstyrelsens prövning.

Arrendeegnahemmens storlek.

I överensstämmelse med de vid 1947 ars riksdag beslutade riktlinjerna

för den framtida jordbrukspolitiken och med vad som enligt det föregående

föreslagits rörande jordbruksegnahemslånen anse utredningsmännen,

att arrendeegnahem icke böra vara mindre än att arrendatorn och hans

familj kunna erhålla sin fullständiga bärgning därav. Å andra sidan bör

dock möjlighet givas att, där så befinnes lämpligt, såsom arrendeegnahem

upplåta även jordbruk av tvåfamilj sjordbrukens storleksordning. Det framhålles

vidare i detta sammanhang, att arrendatorema liksom hittills vid

eventuell inlösen av lägenheterna böra erhålla egnahemslån samt att bestämmelserna

om arrendegnahemmens storlek böra utformas så att de organ,

som komma att handhava verksamheten, erhålla erforderlig rörelsefrihet.

Det förutsättes därvid, att dessa organ i de fall, då jordbruk av

tvåfamilj sjordbruks storlek upplåtas såsom arrendeegnahem, skola verkställa

en omsorgsfull prövning av de blivande arrendatorernas förutsättningar

att genomföra företagen.

Allmänna förutsättningar för upplåtelse av arrendeegnahem.

1 detta hänseende föreslå utredningsmännen att för arrendeegnahemsverksamheten

huvudsakligen samma bestämmelser skola gälla som för egnahemslån.

Arrendelånen.

Utredningsmännen framhålla, att det vid ett genomförande av det av dem

framlagda förslaget rörande driftslån, för vilket skall redogöras i det följande,

synes kunna ifrågasättas om behov föreligger av den speciella låneform

som arrendelånen utgöra. Det torde nämligen med fog kunna göras

gällande, att anledning icke föreligger att innehavarna av arrendeegnahem

skola erhålla driftskrediter på förmånligare villkor än andra nytillträdande

arrendatorer, vilka ofta ha en mindre trygg ställning än arrendeegnahemsinnehavarna.

Frågan om storleken av arrendelånen bör emellertid enligt utredningsmännen

upptagas till förnyat övervägande, därest utredningsmännens förslag

i fråga om driftskreditgivningen icke skulle genomföras utan arrendelånen

bibehållas såsom en speciell låneform för innehavarna av arrende
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

egnahem. Utredningsmännen föreslå, att maximigränsen i så fall liksom i

fråga om driftslånen bestämmes till 10 000 kronor och att arrendelånen liksom

hittills icke böra utlämnas till högre belopp än som i det särskilda fallet

prövas oundgängligen nödvändigt.

Arrendators inlösningsrätt.

Rätten för arrendator att inlösa till honom upplåtet arrendeegnahem bör

enligt utredningsmännens mening icke borttagas, främst av den anledningen,

att ett av de mest vägande motiven för arrendeegnahemsverksamhetens

igångsättande varit att bereda obemedlade och mindre bemedlade jordbrukare

möjlighet att via ett arrende förvärva ett eget jordbruk.

Såsom ett medel för att förhindra att arrendeegnahem användas såsom

spekulationsobjekt föreslås i betänkandet, att de organ, som komma att

handhava arrendeegnahemsverksamheten, skola erhålla möjlighet att vid

arrendators inlösen av arrendeegnahem bestämma den nominella köpeskillingen

till högre belopp än det värde, fastigheten enligt gällande regler åsättes.

Köparen skulle därvid erhålla ett räntefritt lån till ett belopp motsvarande

skillnaden mellan den nominella köpesumman och nämnda värde. Detta

lån, som ej behövde återbetalas, om ändamålet med överlåtelsen fullföljdes,

skulle avskrivas med V, om året från och med sjätte till och med tionde

året efter överlåtelsen. Om fastigheten avyttrades före avskrivningstidens

utgång skulle det ankomma på lantbruksstyrelsen att bestämma huruvida

lånet eller vad därav då icke avskrivits skall inbetalas. Någon maximering av

det belopp, varmed den nominella köpeskillingen må överstiga fastighetens

åsatta värde, anse utredningsmännen icke erforderlig, utan föreslå, att de organ,

som komma att handhava arrendeegnahemsverksamheten, fritt få bestämma

den nominella köpeskillingen.

I fråga om bokföringen av denna speciella form av avskrivningslån föreslås

antingen att jordfonden gottgöres lånets belopp, varvid enligt utredningsmännen

för ändamålet böra tagas i anspråk samma medel som avsetts

skola användas för avskrivningslån för inre rationalisering samt att eventuellt

inflytande avskrivningslån då redovisas såsom inkomst under särskild

inkomsttitel å riksstaten, eller att fonden i stället för avskrivningslånets

belopp tillgodoföres endast den fordran hos den förutvarande arrendatorn,

som avskrivningslånet innebär, och att denna fordran avskrives i samma

mån som lånet avskrives.

Jordbrukets driftskredit.

Angående nu gällande bestämmelser för de olika former, i vilka driftskrediter

kunna erhallas av jordbrukarna, samt angående statsmakternas

tidigare behandling av frågan om ytterligare möjligheter utöver de nu förekommande

att tillgodose jordbrukets behov av sådana krediter torde få hänvisas

till den av utredningsmännen å s. 65—75 i betänkandet lämnade redogörelsen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

13

Utredningsmännens förslag.

Enär jordbrukarnas behov av driftskapital under senare tid blivit allt

större på grund av den fortskridande mekaniseringen av jordbruket och de

krav på fullgoda maskinella hjälpmedel och andra dyrbara inventarier, som

den nuvarande jordbruksdriften framkallat, erfordras ökade möjligheter för

jordbrukarna att erhålla önskad driftskredit. Utredningsmännen föreslå därför

dels ändrade bestämmelser rörande den statliga sekundärkreditgivningen,

dels ock införandet av en ny låneform, driftslån.

I. Sekundärlån.

Låneformen.

Enligt utredningsmännens mening tala olika skäl för att sekundärlånen,

om utlåningen liksom hittills skall ske från en statlig lånefond, jämväl i

fortsättningen böra vara bundna från statens sida, medan det däremot kan

synas tveksamt huruvida rätten för låntagaren att göra extra avbetalningar

och att i förtid inbetala lånen bör bibehållas. Utredningsmännen förorda

emellertid, att den nuvarande rätten att förtidsinlösa sekundärlånen bibehålles,

om dessa lån jämväl i fortsättningen skola utlämnas från statlig lånefond.

Tillräcklig anledning syntes nämligen icke föreligga att i detta hänseende

för sekundärlånens vidkommande föreskriva andra regler än som gälla

för övriga lån, vilka utgå från statliga lånefonder.

För den händelse sekundärkreditgivningen i framtiden kommer att ske

genom det förut berörda systemet med statlig kreditgaranti, blir såväl den

bundna som den obundna låneformen tillgänglig för låntagarna. För låntagarens

möjlighet att förtidsinlösa ett sekundärlån, som erhållits i hypoteksförening,

bör enligt utredningsmännen — oavsett vad som i detta hänseende

kan komma att gälla beträffande statsgaranterade jordbruksegnahemslån —

gälla de regler, vilka av hypoteksföreningarna tillämpas för icke statsgaranterade

lån.

Belåning svärdet och dess fastställande.

Utredningsmännen förorda, att de gällande bestämmelserna om belåningsvärdet

och dess fastställande icke ändras.

Den övre belåningsgränsen.

Beträffande den övre belåningsgränsen för sekundärlånen föreslå utredningsmännen

av vissa skäl att densamma höjes till 85 procent av belåningsvärdet.

Säkerheten.

Bestämmelserna rörande den säkerhet, som skall ställas för sekundäilån,

torde enligt utredningsmännen icke tarva annan ändring än den som betingas

av den ändrade övre belåningsgränsen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Räntan.

Utredningsmännen, som ansett sig sakna anledning att upptaga frågan

om räntan å sekundärlånen till närmare behandling, understryka dock, att

räntefoten icke såsom nu bör vara högre än den fria marknadens ränta å

sekundärlån utan bör anknytas till denna ränta. Detta torde även gälla för

den händelse systemet med statlig kreditgaranti kommer till användning.

Amorteringsskyldigheten.

Beträffande denna framhålla utredningsmännen, att sekundärlån utan

fastställd amortering icke heller i fortsättningen böra meddelas.

Organisationen.

Utredningsmännen förorda av olika skäl att den nuvarande organisationen

lör sekundärkreditgivningen bibehålies. Därest systemet med statlig kreditgaranti

införes, erfordras det givetvis ett organ för garantiens beviljande och

av denna anledning bör sekundärlånenämnden kvarstå jämväl om nämnda

system införes. För att erforderlig kontakt med övrig statlig kreditgivning

på jordbrukets område skall upprätthållas anse utredningsmännen det önskvärt,

att en av de ledamöter i nämnden, som förordnas av Kungl. Maj :t, representerar

lantbruksstyrelsens verksamhetsområde.

II. Driftslån.

Allmän motivering.

Utredningsmännen förorda av sociala skäl, att statsmakterna skola bevilja

driftskrediter, lämpligen kallade driftslån, såsom startkapital till dugande

lantarbetare och jordbrukare, vilka önska förvärva ett eget jordbruk

eller övertaga ett jordbruk på arrende. Dessa lån skulle användas till anskaffande

av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsämnen, foder och

dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättande av driften å fastigheten.

Det ifrågasättes därvid om icke arrendelånen böra avskaffas och

arrendeegnahemsinnehavarna hänvisas till att söka driftskredit i den sålunda

föreslagna formen, medan däremot inventarielånen till kronotorpare m. fl.

samt ackords- och stödlånen åtminstone tills vidare anses böra bibehållas.

Allmänna förutsättningar för erhållande av driftslån.

Utredningsmännen anse, att behovsprövning alltid skall äga rum vid utlämnandet

av driftslån, enär med hänsyn till lånens sociala karaktär endast

obemedlade och mindre bemedlade böra ifrågakomma till erhållande av

sådana lån.

En ytterligare förutsättning för beviljande av driftslån har ansetts vara

att betingelser finnas för att de nytillträdande jordbrukarna skola kunna

genomföra sina företag, om icke exceptionella svårigheter tillstöta. Det föreslås

därför att såsom förutsättning i övrigt för erhållande av driftslån skall

gälla, att sökanden är känd för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

han genom sin föregående verksamhet är förtrogen med jordbruk och i övrigt

lämplig att sköta det avsedda företaget samt att han med hänsyn till

jordbrukets avkastningsförmåga, skuldernas storlek och beskaffenhet ävensom

övriga omständigheter skäligen kan antagas bliva i stånd att bedriva

jordbruket och därunder göra rätt för sig. Vidare bör sökanden vara svensk

medborgare och minst 21 år gammal.

Utredningsmännen anse vidare, att driftslåneverksamheten både på grund

av sitt sociala syfte och i betraktande av de med verksamheten förbundna

ekonomiska riskerna bör förbehållas det mindre och medelstora jordbruket.

Med hänsyn till sitt förslag att tvåfamilj sjordbruket skall sättas såsom övre

gräns för såväl jordbruksegnahemslångivningen som arrendeegnahemsverksamheten,

förorda de, att driftslån skola kunna beviljas dem, som på arrende

eller med äganderätt övertaga jordbruk av högst nämnda storlek. Enligt utredningsmännens

mening bör dock, då fråga är om jordbruk över basjordbrukets

storlek, liksom vid beviljande av egnahemslån och upplåtelse av

arrendeegnahem en särskilt omsorgsfull prövning ägnas lånesökandens förutsättningar

att genomföra företaget.

Lånebeloppet.

Utredningsmännen föreslå, att driftslån ej skola få beviljas till högre belopp

än 10 000 kronor men understryka samtidigt, att lånevillkoren icke

böra tillämpas på sådant sätt att lånen i regel komma att uppnå detta maximibelopp.

Lånen böra enligt utredningsmännen icke under några förhållanden

utlämnas till högre belopp än som är oundgängligen nödvändigt för

avsett ändamål.

Säkerheten.

Enär syftet med driftslånen är att bereda obemedlade och mindre bemedlade,

som icke kunna anlita de enskilda kreditinrättningarna för erhållande

av driftskrediter, möjlighet att anskaffa erforderligt kapital, kan man,

framhålla utredningsmännen, icke grunda driftslåneverksamheten på affärsmässiga

principer med vanliga fordringar på säkerhet för utlämnade lån.

Om den föreslagna låneverksamheten skall nå avsett resultat, måste det

allmänna därför taga vissa risker och den omständigheten, att en för jordbruksdrift

lämplig och skötsam person icke kan anskaffa säkerhet, bör ej

utesluta honom från möjligheten att erhålla driftslån. En ovillkorlig fordran

på lämnandet av säkerhet hör därför icke uppställas, men utredningsmännen

framhålla samtidigt såsom önskvärt, att säkerhet alltid avfordras låntagaren,

om han kan prestera sådan. Om låntagaren äger fastighet, vilken

icke är belånad till så högt belopp, som motsvarar dess vid värdering åsatta

värde, bör därför till säkerhet för driftslån pantförskrivas inteckning i fastigheten

intill detta värde. Med hänsyn till den fortskridande stegringen av

fastighetsvärdena synes det enligt utredningsmännen också kunna övervägas,

om icke i de fall då fastigheten redan är intecknad intill belåningsvärdet,

inteckning, som ligger utanför sagda värde, bör avfordras låntagaren

under förutsättning att inteckningen icke anses helt värdelös. Inteck
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

ningar i bättre förmånsrättsläge, vilka av låntagaren lämnats såsom säkerhet

för andra lån, böra enligt utredningsmännen i allmänhet pantförskrivas

jämväl för driftslån. Däremot ha utredningsmännen icke funnit det lämpligt

att fordra säkerhet i form av inteckning i jordbruksinventarier eller i

form av borgensförbindelse. Det största avseende bör i stället fästas vid de

fordringar rörande sökandens rent personliga förutsättningar att sköta ett

jordbruk och att fullgöra sina förpliktelser, som förordats beträffande dessa

lån.

Enligt utredningsmännen bör vidare, i överensstämmelse med vad som

gäller om egnahemslån samt ackords- och hjälplån, där fastighetsinteckning

lämnats såsom säkerhet för driftslån, möjlighet finnas att såsom villkor för

låns utlämnande påfordra att vederbörande skogsvårdsstyrelse meddelat sådan

föreskrift, som avses i lagen den 6 juni 1930 om begränsning av rätten

att avverka skog å intecknad fastighet.

Utredningsmännen föreslå slutligen, att med hänsyn till den omfattning,

vari inteckningar i jordbruksinventarier alltjämt förekomma, i anslutning

till bestämmelserna om ackordslån och hjälplån skall föreskrivas, att låntagare

skall förbinda sig att, så länge någon del av lånet återstår ogulden,

icke utan medgivande av det lånebeviljande organet uttaga eller hos annan

långivare belåna inteckning i jordbruksinventarier eller försälja låntagaren

tillhörig lös egendom genom s. k. lösöreköp.

Räntan.

Även om flera skäl tala för att driftslånen skola vara räntefria bör enligt

utredningsmännens uppfattning så icke vara fallet, enär lånen då skulle

komma att erhålla subventionskaraktär i högre grad än som betingas av

syftet med desamma. Emellertid böra de lånebeviljande organen i likhet med

vad för egnahemslånen föreslagits erhålla befogenhet att i undantagsfall vid

beviljande av driftslån medgiva ränteuppskov under en kortare tid. Den

ränta som belöper på denna tid föreslås skola läggas till det kapitalbelopp,

som skall förräntas och amorteras. Det förutsättes även, att de lånebeviljande

organen, med hänsyn till att lånen ofta torde komma att utlämnas mot

mindre betryggande säkerhet eller utan säkerhet, endast med stor försiktighet

skola använda sig av möjligheten att medgiva ränteuppskov.

Åtskilliga skäl tala enligt utredningsmännen för att räntan å driftslånen

icke sättes högre än statens självkostnadsränta, även om det kunde tänkas

att staten med hänsyn till att driftslånen måste anses utgöra en toppkredit

önskade betinga sig en viss riskpremie. Räntan borde därför anslutas

till den räntefot, som kunde bliva fastställd för jordbruksegnahemslånen,

och, därest systemet med statlig kreditgaranti konnne till användning, anslutas

till bottenlåneräntan.

Amorteringsskyldigheten.

Amorteringsskyldigheten bör enligt utredningsmännen omfatta hela lånet.

Då utredningsmännen beträffande tidpunkten för amorteringsskyldighetens

inträde ansett, att det i vissa fall kan vara önskvärt, att liksom i fråga om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

17

egnahemslånen och rationaliseringslånen amorteringsfrihet medgives under

någon tid från lånets lyftande, föreslås även beträffande driftslånen, att de

lånebeviljande organen skola erhålla möjlighet att medgiva högst två års

amorteringsfrihet. Denna befogenhet böra de emellertid endast undantagsvis

använda sig av.

Beträffande amorteringstidens längd framhålla utredningsmännen, att det

synes mindre lämpligt att för alla driftslån oavsett storleken fastställa en

och samma amorteringstid. I låneförfattningen bör därför endast angivas

viss maximigräns, vilken bör fastställas till tio år och inom vilken de lånebeviljande

organen böra få bestämma amorteringstidens längd med beaktande

av förhållandena i det särskilda fallet.

För bestämmandet av de årliga amorteringarnas storlek synas enligt utredningsmännen

böra tillämpas samma regler, som föreslagits beträffande

egnahemslånens amorteringsdel. Detta innebär bland annat, att amorteringen

skall fullgöras medelst lika annuiteter enligt grunder som bestämmas

av det lånebeviljande organet.

För låntagarnas möjlighet att förtidsinlösa driftslån slutligen föreslås

skola gälla samma bestämmelser, som kunna komma att fastställas för jordbruksegnahemslånen.

Uppsägning av lån.

1 huvudsaklig överensstämmelse med vad som för närvarande gäller beträffande

arrendelånen bör enligt utredningsmännen uppsägningsrätt vara

förhanden 1) om låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande,

2) om låntagaren visar försumlighet i fråga om erläggandet av föreskriven

ränta och amortering, 3) om låntagaren, därest såsom villkor för

lånets utlämnande föreskrivits skyldighet för honom att hålla de med anlitande

av lånet inköpta inventarierna försäkrade, försummar att erlägga försäkringsavgift

eller eljest åsidosätter för försäkringens giltighet stadgade

villkor, 4) om låntagaren avhänder sig erforderliga jordbruksinventarier,

varmed avses jämväl försäljning genom s. k. lösöreköp, eller utan det lånebeviljande

organets medgivande uttager eller hos annan långivare belånar

inteckning i sina jordbruksinventarier, 5) om låntagaren överlåter den

brukade fastigheten å annan eller frånträder arrende samt 6) om eljest

sådana förhållanden inträffa, att låntagaren med hänsyn till det med lånet

avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet, såsom

exempelvis då låntagaren icke använder lånet för därmed avsett ändamål.

Uppsägningsrätt föreslås vidare skola föreligga, om låntagaren i de fall

då inteckning i fast egendom lämnats såsom säkerhet för lånet avverkar

skog å fastigheten i strid mot vad därom avtalats.

Därest i samband med överlåtelse av den brukade fastigheten eller frånträdande

av arrende för jordbruket erforderliga inventarier överlåtas å den

nye ägaren eller arrendatorn, bör det lånebeviljande organet enligt utredningsmännens

mening kunna lämna denne medgivande att övertaga betalningsansvaret

för oguldet lånebelopp på oförändrade villkor. Detta med
2

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 187.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

givande bör dock icke lämnas, om icke den nye ägaren eller arrendatorn

med hänsyn till ekonomiska och övriga förhållanden skulle kunna erhålla

driftslån enligt förut angivna regler.

Det synes utredningsmännen erforderligt, att administrationen av driftslåneverksamheten

anförtros åt lantbruksnämnderna.

Statligt stöd åt sambruksföreningar.

Utredningsmännens förslag.

Utredningsmännen föreslå, att sambruksföreningar skola kunna komma

i åtnjutande av den sociala jordbrukskreditgivningen samt den statliga låneoch

bidragsverksamheten till främjande av jordbrukets rationalisering i

former, som anpassats efter de speciella förhållanden som uppkomma i

samband med tillskapandet av föreningsjordbruk, samt att bestämmelser

skola meddelas rörande utarrendering av kronojord till sambruksföreningar.

För olika stödåtgärder gemensamma frågor.

Beträffande här ifrågavarande stödåtgärder till sambruksföreningar anse

utredningsmännen, att beslutanderätten helt bör anförtros åt lantbruksstyrelsen.

Lån och bidrag till sambruksföreningar föreslås vidare skola utgå av

samma medel som motsvarande lån och bidrag till enskilda brukare.

Krav på vissa personliga kvalifikationer hos dem, som skola kunna ifrågakomma

för erhållande av det allmännas bistånd, anse utredningsmännen

för sambruksföreningarnas del icke erforderliga med hänsyn till innehållet

i förslaget till lag rörande dessa föreningar.

Utredningsmännen anse det vidare uppenbart, att de regler som föreslagits

beträffande behovsprövning vid utlämnandet av avskrivningslån till inre

rationalisering, jordbruksegnahemslån och driftslån samt vid upplåtelse av

arrendeegnahem och som utformats olika alltefter stödåtgärdernas art och

ändamål, icke kunna utan vidare tillämpas, då fråga är om stöd åt sambruksföreningar,

utan att särskilda bestämmelser erfordras om vad behovsprövningen

skall avse. Utredningsmännen framhålla såsom önskvärt,

att vid behovsprövningen hänsyn tages icke endast till föreningens ekonomiska

förhållanden, utan att prövningen i viss utsträckning även bör avse

de enskilda föreningsmedlemmarnas inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

Denna prövning får dock icke vara alltför restriktiv, eftersom medlemmarna

i en sambruksförening kunna ha mycket olika ekonomisk ställning.

Utredningsmännen förorda därför, att en relativt stor frihet därvidlag medgives

det låne- och bidragsbeviljande organet.

För enskilda brukare ha vissa maximiregler för lån och bidrag uppställts,

men utredningsmännen förorda, att det allmänna för sambruksföreningarnas

del skall avstå från sådana regler i vad desamma avse arealgränser eller

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

19

andra gränser, som hänföra sig till brukningsdelarnas storlek. Med hänsyn

till önskvärdheten av att föreningsjordbruken principiellt icke särskilt gynnas

genom mera omfattande statligt stöd än det som kan komma individuellt

bedrivet jordbruk till del anse sig utredningsmännen däremot icke

kunna förorda, att det allmänna skall helt avstå från maximiregler, som

avse låne- och bidragsbeloppens storlek.

Beträffande säkerheten för såväl avskrivningslån som annat lån till sambruksförening,

som grundar sin verksamhet på arrende av jord, anse utredningsmännen

tillfyllest att i författningen allenast stadgas, att tillfredsställande

säkerhet skall ställas. Förening som bildats av ägare av mindre

jordbruk och arrenderar medlemmarnas jord och som sålunda i regel icke

kan erbjuda säkerhet för lånet i form av inteckning i föreningen tillhörig

fastighet föreslås skola kunna såsom säkerhet för lån lämna inteckningar i

medlemmarnas fastigheter. Visar det sig därvid, att tillfredsställande säkerhet

i form av sådana inteckningar icke kan ställas för det erforderliga lånet,

bör enligt utredningsmännen övervägas, om icke föreningen bör med äganderätt

förvärva den mark, varå ekonomibyggnaderna avses skola uppföras,

för att såsom säkerhet för lånet kunna erbjuda inteckningar både i sin egen

och i medlemmarnas fastigheter.

Redan i samband med jordbruksegnahemslånen ha utredningsmännen behandlat

spörsmål, vilka kunna uppkomma på grund av att vissa lönefordringar

äro förenade med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Enligt

en på föranstaltande av utredningsmännen i ämnet verkställd undersökning,

torde medlemmarna i sambruksförening åtnjuta dylik förmånsrätt

för de lönefordringar, de kunna ha hos föreningen. Då de emellertid

synas kunna med bindande verkan avsäga sig denna rätt, föreslå utredningsmännen,

att för lån till sambruksförening skall införas en bestämmelse,

att lån upp till hela belåningsvärdet icke må beviljas under annan förutsättning

än att föreningsmedlemmarna i samband med lånets beviljande

förbinda sig att vid eventuell konkurs icke göra gällande förmånsrätt för

lönefordringar, som de kunna ha hos föreningen. Denna bestämmelse föreslås

dock icke skola tillämpas med avseende å driftslån med hänsyn till att

dessa lån förutsatts skola kunna i vissa fall utlämnas utan säkerhet. Utredningsmännen

föreslå slutligen, att möjlighet öppnas för det lånebeviljande

organet, att där så anses erforderligt, uppsäga lånet till betalning,

därest ett flertal föreningsmedlemmar utträda ur föreningen och de nya medlemmarna

icke avgiva motsvarande förbindelser.

Jord bruks egnahemslån.

Den omfattande kredit, som i allmänhet torde bli nödvändig för sambruksförening,

som grundar sin verksamhet på förvärv av jord, synes enligt

utredningsmännen lämpligast kunna tillhandahållas föreningen i samma

ordning som jordbruksegnahemslån Ull enskilda brukare. Med undantag av

de särbestämmelser rörande prövningen av lånesökandenas personliga kvalifikationer

och ekonomiska ställning samt maximeringen av egnahemsjord
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

brukens storlek, som enligt det föregående ansetts nödvändiga för sambruksföreningarnas

del, torde därvid enligt utredningsmännens mening de av

dem föreslagna bestämmelserna rörande egnahemslån till enskilda brukare

kunna utan vidare tillämpas.

Driftslån.

Vad angår beviljandet av driftslån till sambruksföreningar föreslå utredningsmännen

liksom i fråga om egnahemslånen, att de för lån till enskilda

jordbrukare föreslagna bestämmelserna i stort sett skola tillämpas. Utöver

de enligt det föregående för samtliga här ifrågavarande låne- och bidragsformer

föreslagna gemensamma särbestämmelserna rörande lånesökandenas

personliga kvalifikationer och ekonomiska ställning samt rörande storleken

av de jordbruk för vilka lånen avsetts, förorda utredningsmännen, att för

driftslån till sambruksförening icke skall gälla annan maximigräns än

att lån icke må beviljas till högre belopp än som prövas oundgängligen

nödvändigt.

Lån och bidrag för yttre rationalisering.

I den mån bildandet av en sådan sambruksförening, som grundar sin

verksamhet på förvärv av ett flertal mindre brukningsdelar, innebär en yttre

rationalisering av området i fråga, föreslå utredningsmännen, att föreningen

i samband med själva förvärvet skall kunna erhålla icke blott egnahemslån

utan även avskrivningslån. I fråga om storleken av ett sådant avskrivningslån

föreslå utredningsmännen att, för den händelse bildandet av föreningsjordbruket

prövas vara mera ändamålsenligt för genomförandet av rationaliseringen

inom området än tillskapandet av ett antal bärkraftiga enskilda

brukningsdelar, avskrivningslån bör få utgå med belopp motsvarande skillnaden

mellan de förutvarande enskilda brukningsdelarnas sammanlagda värden

och den nybildade brukningsenhetens värde, oavsett om däri ingår någon

förut fullständig brukningsdel. Om å andra sidan föreningsjordbruket

bildas inom ett område, där rationaliseringen kunnat genomföras lika ändamålsenligt

genom att bärkraftiga enskilda brukningsdelar skapats, bör

avskrivningslånet enligt utredningsmännens mening icke utgå med högre

belopp än som erfordrats, om sistnämnda metod för rationaliseringens genomförande

valts.

Lån och bidrag för inre rationalisering.

Då amorteringslånen, såsom även framhålles i betänkandet, utan vidare

komma att vara tillgängliga för sambruksföreningarna ha utredningsmännen

i förevarande hänseende till behandling upptagit endast i vad mån särskilda

regler böra gälla i fråga om avskrivningslån till sådana föreningar.

Beträffande frågan om uppställandet av arealgräns för avskrivningslån till

sambruksförening och frågan om den för avskrivningslån till enskilda brukare

stadgade behovsprövningen kan hänvisas till vad därutinnan redan

anförts rörande för olika stödåtgärder gemensamma frågor.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Vad därefter angår den av statsmakterna beslutade begränsningen av

storleken av de avskrivningslån, som utlämnas för annat ändamål än förbättring

och nybyggnad av ekonomibyggnader, synes det enligt utredningsmännens

mening icke föreligga anledning att meddela särskilda regler för

sambruksföreningarnas del. Beträffande den beslutade maximeringen av

dylika lån för ekonomibyggnader däremot, föreslå utredningsmännen — efter

att ha diskuterat olika metoder för en ändamålsenlig begränsning — att

lån endast må utlämnas med 15 procent av de beräknade kostnaderna, dock

högst 200 kronor per hektar åker, däri inbegripet till åker omräknad ängsmark,

som vederbörande förening innehar. Utredningsmännen framhålla

emellertid att denna sistnämnda maximibestämmelse liksom i fråga om avskrivningslån

till enskilda icke bör vara ovillkorligen bindande för det bidragsbeviljande

organet utan att densamma i vissa fall bör kunna frångås.

Utarrendering av kronojord till sambruksföreningar.

Utredningsmännen anse det värdefullt, att även sambruksföreningar givas

möjlighet att arrendera jord på villkor, motsvarande dem som avsetts skola

gälla beträffande upplåtandet av arrendeegnahem åt enskilda, eller således

med rätt för föreningarna att inlösa fastigheterna med äganderätt. De föreslå

att för detta ändamål skall disponeras kronan redan tillhörig jord eller

jord, som kommit i rationaliseringsorganens besittning''genom utövandet av

statens förköpsrätt eller aktiva inköpspolitik. Förvaltningen av dessa fastigheter

bör enligt utredningsmännen handhavas av lantbruksstyrelsen,

som även bör ha att utöva de befogenheter med avseende å upplåtelserna,

som beträffande arrendeegnahem föreslagits skola ankomma på lantbruksnämnderna.

För upplåtelserna föreslås i övrigt att flertalet av de bestämmelser, som

avsetts skola gälla för arrendeegnahem, komma till användning, varför avvikelser

från dessa regler föreslås endast i vissa hänseenden. Någon motsvarighet

till bestämmelserna om personliga kvalifikationer hos dem som

skola kunna ifrågakomma för upplåtelse av arrendeegnahem, anse utredningsmännen

sålunda icke erforderliga för sambruksföreningarnas del. Vidare

anse de den omständigheten, att någon av föreningsmedlemmarna eller

ett fåtal av dem förfogar över egna tillgångar, icke böra utgöra hinder för

att kronojord upplåtes till föreningen. Ej heller anse de någon föreskrift

böra meddelas om storleken av de fastigheter, som skola kunna upplåtas såsom

arrendeegnahem till sambruksförening. I syfte att trygga sambruksförenings

fortbestånd föreslå utredningsmännen, att tiden för arrendeupplåtelsen

utsträckes till samma tid, som gäller beträffande upplåtelse av arrende

av kronan tillhörig, under domänstyrelsens förvaltning stående egendom,

eller således till 10—20 år.

Slutligen föreslås, att kronojord, som utarrenderas till sambruksförening,

bör tillföras arrendeegnahemsfonden.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Statligt stöd för anordnande av andelsladugårdar.

Utredningsmännens förslag.

Med hänsyn till att anordnandet av andelsladugårder kan anses utgöra ett

led i jordbrukets rationalisering och även medföra betydelsefulla sociala

fördelar anse utredningsmännen skäligt att det allmänna lämnar sitt stöd

till anordnandet av sådana ladugårdar. De föreslå, att för detta stöd i tillämpliga

delar skola gälla samma regler som för statsmakternas bistånd till övriga

former av jordbruksdrift. I stort sett uppkomma därvid samma spörsmål

som i fråga om det allmännas låne- och bidragsverksamhet till främjande

av föreningsjordbruk. Då emellertid anordnandet av andelsladugårdar

innefattar en mindre långt gående samverkan inom jordbruket än bildandet

av föreningsj ordbruk, komma enligt utredningsmännen endast vissa

av de låne- och bidragsformer, som ansetts böra stå öppna för föreningsjordbruken,

att vara erforderliga för andelsföretagens del. Endast de stödformer,

som beslutats för jordbrukets inre rationalisering, samt de av utredningsmännen

föreslagna driftslånen föreslås sålunda bliva tillgängliga för

andelsf öretagen.

Organisationsformerna.

Då några särskilda rättsregler rörande sammanslutningar, vilka ämna driva

andelsladugårdar, icke avsetts skola meddelas, föreslå utredningsmännen,

att statligt stöd skall utgå endast till sådana sammanslutningar, vilka

äro organiserade såsom ekonomiska föreningar utan personlig ansvarighet

eller såsom handelsbolag. Med hänsyn till att handelsbolagen icke erbjuda

lika goda garantier för företagens fortbestånd som de ekonomiska föreningarna,

bör emellertid enligt utredningsmännen gälla, att, där fråga är om

sammanslutning av flera än fyra, lån eller bidrag icke må beviljas med

mindre sammanslutningen är organiserad såsom en ekonomisk förening.

För olika stödåtgärder gemensamma frågor.

Utredningsmännen förorda, att det skall ankomma på lantbruksstyrelsen att

pröva och avgöra ansökningar om lån och bidrag till företag, som avse att

anordna andelsladugårdar samt att lån och bidrag till andelsföretag böra

utgå av samma medel som motsvarande lån och bidrag till enskilda brukare.

Utredningsmännen anse det icke vara möjligt och ej heller önskvärt att

i låneförfattningen angiva alla de krav, som böra ställas på företagen för

tillgodoseende av fordringarna på verksamhetens varaktighet och företagens

ändamålsenliga skötsel. De föreslå därför såsom mest ändamålsenligt,

att i författningen endast förskrives, att lån eller bidrag må beviljas ekonomisk

förening eller handelsbolag allenast under förutsättning, att föreningens

stadgar eller det till grund för handelsbolaget liggande bolagsav
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

23

talet är av sådant innehåll att erforderliga garantier skapats för företagets

fortbestånd och ändamålsenliga skötsel. Sedan närmare erfarenheter vunnits

av förevarande driftsform, synes det enligt utredningsmännen böra

övervägas, om icke utkast till normalstadgar och normalbolagsavtal lämpligen

böra uppgöras av lantbruksstyrelsen till ledning för de jordbrukare,

som planera en samverkan av ifrågavarande art.

För att icke föreskrifterna i stadgarna och bolagsavtalen skola förfela

sitt syfte, därigenom att de utan vidare kunna ändras sedan företagen

erhållit de önskade lånen och bidragen, föreslå utredningsmännen, att lantbruksstyrelsen

skall erhålla möjlighet att uppsäga lånen, däri inbegripet

avskrivningslån, till återbetalning, därest under lånetiden i stadgar eller

bolagsavtal företagits ändringar, som kunna inverka oförmånligt på företagets

fortbestånd och ändamålsenliga skötsel. Därjämte föreslås att företag,

som ämnar vidtaga en ändring i sin författning, skall kunna i förväg

hos lantbruksstyrelsen erhålla besked om, huruvida styrelsen anser ändringen

utgöra anledning att uppsäga de utlämnade lånen till återbetalning.

Liksom fallet är beträffande sambruksförening bör enligt utredningsmännen

för utlämnande av lån eller bidrag till sammanslutning, som avser

att driva andelsladugård, fordras att för verksamheten antagits en ekonomisk

plan, som det låne- och bidragsbeviljande organet finner sig kunna

godkänna.

Utredningsmännen föreslå vidare, att det allmänna, då det gäller lån och

bidrag till andelsföretag, liksom för sambruksföreningarnas del skall avstå

från arealgränser och andra gränser, som hänföra sig till brukningsdelarnas

storlek.

I fråga om säkerheten för lån till andelsladugårdar förordas i betänkandet,

att de regler böra tillämpas, som i detta hänseende föreslagits för

sambruksföreningar, som grunda sin verksamhet på arrende av jord. Den

mark, varpå ladugården uppföres bör sålunda lämpligen ägas av företaget

och såsom säkerhet för lån bör i första hand lämnas inteckning i denna

fastighet. Därjämte böra inteckningar i delägarnas fastigheter vid behov

kunna pantförskrivas såsom säkerhet för företagets lån. För lån till handelsbolag

äro bolagsmännen utan vidare personligen ansvariga. En ovillkorlig

fordran på att även medlemmarna i en ekonomisk förening genom borgensåtagande

skola ikläda sig personlig ansvarighet för föreningens lån ha

utredningsmännen emellertid ansett icke böra uppställas.

Någon förbindelse att vid konkurs icke göra gällande förmånsrätt för

lönefordringar som delägare i andelsföretaget kunna ha hos föreningen

eller bolaget synes enligt utredningsmännens mening icke behöva avfordras

delägare i andelsladugårdsföretag. Däremot torde vid lån till sådant

företag böra beaktas vad utredningsmännen i annat sammanhang anfört

rörande låntagare, som börjar sådan verksamhet att han hos sig har anställda

flera personer än som erfordras för den med lånet avsedda verksamheten.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Lån och bidrag för inre rationalisering.

I betänkandet framhålles, att uppförandet av ekonomibyggnader givetvis

kommer att vara mest betydelsefullt för andelsföretagens del. Emellertid

synes det utredningsmännen önskvärt, att även lån och bidrag för förbättringsåtgärder

å av företaget med äganderätt förvärvad eller arrenderad

mark för betesändamål komma att vara tillgängliga för dessa företag.

För amorteringslån till företag, som ämna anordna andelsladugårdar,

synas enligt utredningsmännens mening icke erfordras några särskilda regler.

Utöver vad tidigare anförts rörande uppställandet av arealgräns eller

föreskriften om behovsprövning föreslå utredningsmännen beträffande avskrivningslån

att för andelsföretagen liksom i fråga om sambruksföreningarna

skola tillämpas de av statsmakterna för enskilda brukare beslutade

normerna för avskrivningslån, som utlämnas för annat ändamål än förbättring

och nybyggnad av ekonomibyggnader. Däremot böra särskilda föreskrifter

meddelas i fråga om den begränsning, som beslutats för avskrivningslån

för ekonomibyggnader. Utredningsmännen förorda härutinnan,

att liksom i fråga om sambruksföreningar för avskrivningslån för ekonomibyggnader

till andelsföretag skall gälla, att sådant lån i normala fall

må utgå med 15 procent av de beräknade kostnaderna, dock högst 200

kronor per hektar åker, däri inbegripet till åker omräknad ängsmark, som

brukas av företaget och delägarna däri. Denna beräkningsmetod kan medföra,

att maximibeloppet blir alltför lågt då fråga är om företag med ringa

antal delägare, vilka innehava små brukningsdelar, men då reglerna för bestämmandet

av avskrivningslån för inre rationalisering icke avses skola vara

ovillkorligen bindande för det lånebeviljande organet, synes detta förhållande

enligt utredningsmännens mening kunna tillbörligen beaktas vid

prövningen av låneansökningarna.

Det framhålles slutligen i betänkandet, att den föreslagna bestämmelsen

bör komma till användning endast intill dess ytterligare erfarenheter vunnits

rörande den driftsform, som andelsföretagen representera, eller en ingående

undersökning rörande byggnadskostnaderna vid dessa företag utförts.

Driftslån.

Utredningsmännen erinra, att de förutsatt, att samtliga delägare i de

handelsbolag och det övervägande flertalet medlemmar i de ekonomiska

föreningar, som önska det allmännas bistånd för anordnande av andelsladugårdar,

skola vara yrkesutövande jordbrukare. På grund härav och då

fastställandet av ekonomisk plan för andelsföretag torde få anses innebära,

att företaget befunnits lämpligt att driva den åsyftade verksamheten, föreslå

utredningsmännen, att de för driftslån till enskilda brukare uppställda

kraven på vissa personliga kvalifikationer hos dem, som skola kunna ifrågakomma

för lån, icke skola tillämpas i fråga om driftslån till dessa företag.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Utredningsmännen framhålla slutligen, att då erfarenheterna av ifrågavarande

driftsform äro så ringa, att de icke kunna läggas till grund för

bedömandet av driftskapitalbehovet, det torde vara lämpligast att för driftslån

till andelsföretag liksom till sambruksföreningar icke uppställes annan

maximiregel än att lån icke må beviljas till högre belopp än som i det

särskilda fallet är oundgängligen nödvändigt.

Samordning av olika låneformer.

Utredningsmännens förslag.

Med hänsyn till att reglerna om återbetalning av jordbruksegnahemslån

och driftslån icke kunnat göras likformiga och i vissa avseenden förutsättas

skola skilja sig från motsvarande bestämmelser rörande amorteringslån

till främjande av jordbrukets rationalisering föreslå utredningsmännen

att, därest mer än ett av dessa lan utlämnas till en och samma person, en

samordning av de olika lånen skall äga rum. Beträffande amorteringstidens

längd böra därvid tillämpas bestämmelserna rörande den låneform,

för vilken i det aktuella fallet bestämts den längsta amorteringstiden. I

fråga om den amorteringsfria tiden åter förordas tillämpning av reglerna

rörande den låneform, för vilken bestämts den kortaste amorteringsfria

tiden. Vid samordning av lån bör vidare såsom utgångspunkt för beräkningen

av egnahemslånets stående del tagas det belåningsvärde, som fastigheten

representerar efter vidtagandet av de rationaliseringsåtgärder, till

vars utförande amorteringslån beviljats.

Det förordade systemet torde enligt utredningsmännen med fördel kunna

användas även för det fall att från början endast egnahemslån och driftslån

beviljats men efter några år även amorteringslån utlämnas. Det synes

också kunna komma till användning, därest egnahemslån utlämnats enligt

de nu gällande bestämmelserna och därefter amorteringslån beviljas.

Däremot torde icke sekundärlånen böra inbegripas i samordningen. Systemet

är tillämpligt vare sig räntan å lånen är fast eller rörlig.

Några svårigheter att bokiöringsmässigt hålla de olika lånen åtskilda

torde icke föreligga. Den del av annuiteten, som utgör amortering, böi,

därest låneformerna samordnas, helt avräknas å driftslånet, tills detta

slutbetalats, samt därefter å amorteringslånet, och först sedan båda dessa

lån blivit slutamorterade, å egnahemslånets amorteringsdel. Särskild föreskrift

härom torde böra upptagas bland lånevillkoren.

Då det emellertid enligt utredningsmännen i undantagsfall kan vara lika

praktiskt att lånen återbetalas var för sig, föreslås av utredningsmannen

att lantbruksnämnderna skola äga avgöra huruvida och i vilken utsträckning

lånen skola samordnas. Även vad angår säkerheten för samordnade

lån torde det få ankomma på lantbruksnämnderna att bestämma, huruvida

en enhetlig säkerhet för samtliga lånen skall ställas eller icke.

Därest låntagaren icke erlägger hela den föreskrivna annuiteten utan

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

endast en del därav, bör vad han inbetalat i första hand avräknas å räntorna

å lånen. Därvid bör först täckas räntan å egnahemslån, därefter räntan

ä amorteringslån och sist räntan å driftslån. Även om vid inbetalningen

brist uppstår å allenast ett av lånen, bör lantbruksnämnden äga möjlighet

att uppsäga samtliga lånen till betalning. Vid eventuell exekution bör samma

betalningsordning tillämpas som i fråga om räntebetalningen.

Utredningsmännen tramhålla slutligen att förslaget om samordning närmast

har avseende på det fall, att ifrågavarande lån skola utlämnas från

statliga lånefonder. Därest kreditgarantisystemet skulle komma till användning,

kan en fullständig samordning av lånen uppenbarligen äga rum

endast då samtliga de statsgaranterade lånen till en person upptagas i en

kreditinrättning. Skulle kreditgarantisystemet införas, synes därför enligt

utredningsmännen böra övervägas, om icke bestämmelser borde meddelas

till förhindrande av att de olika lånen onödigtvis splittras på flera håll. Det

torde emellertid böra stå en låntagare fritt att placera bottenlånet i en kreditinrättning

såsom ett bundet lån och den övriga krediten i en annan kreditinrättning

i form av obundna lån.

Finansiering och kostnadsberäkningar.

Utredningsmännens förslag.

Utredningsmännen som till behandling upptagit finansieringen av allenast

den låneverksamhet, vilken föreslagits icke skola handhavas av lantbruksnämnderna,

nämligen sekundärkreditgivningen, ha uppställt alternativa

törslag tör det fall att sekundärlånen allt fortfarande skola utlämnas

från statlig lånetond och tör det fall att kreditgarantisystemet kommer till

användning.

Utlämnas sekundärlånen jämväl i fortsättningen från statlig lånefond,

torde enligt utredningsmännen med hänsyn till disponibel behållning å sekundärlånetonden,

något kapitalökningsanslag till denna icke vara erforderligt

tör nästa budgetår. Då den föreslagna utökningen av långivningen kunde

komma att medföra ökade utgifter för förvaltningsbidrag till låneförmedlare,

borde förslagsanslaget till Förvaltningsbidrag till förmedlare av

lån från statens sekundärlånefond för jordbrukare m. m. för budgetåret

1948/49 uppföras med 100 000 kronor.

Kommer kreditgarantisystemet att genomföras bör enligt utredningsmännens

mening riksdagens bemyndigande utverkas att bevilja statsgaranti intill

visst belopp, förslagsvis 8 000 000 kronor.

Vid ett kreditgarantisystem komma, sedan de utestående äldre sekundärlänen

avvecklats, de nu utgående ersättningarna till låneförmedlarna att

helt bortfalla. I stället erfordras liksom vid övrig jordbrukskredit med statsgaranti,

medel för täckandet av förluster på grund av garantiåtagandet

samt indrivnings- och exekutionskostnader m. m. Då det synes mest ändamålsenligt

att sekundärlånerörelsen även i detta hänseenden hålles skild

från annan jordbrukskreditgivning, förorda utredningsmännen, att medel

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kurtffl. Maj.ts proposition nr 187.

för angivna ändamål icke beräknas under det anslag, som 1947 års centrala

lantbrukskommitté kommer att föreslå för motsvarande ändamål vid övrig

jordbrukskredit, utan under samma anslag som kostnaderna för sekundärlånenämnden.

Utredningsmännen föreslå därför, att i stället för det nuvarande

förslagsanslaget till Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från

statens sekundärlånefond för jordbrukare m. m. å riksstaten under nionde

huvudtiteln uppföres ett förslagsanslag till Kostnader för sekundärkreditgivning.

Under detta anslag böra beräknas medel dels till bestridande av

lånenämndens kostnader, dels till förvaltningsbidrag för de vid garantisystemets

införande kvarstående äldre sekundärlånen, dels ock till täckande av

förluster på grund av garantiåtagandet m. m. För budgetåret 1948/49 torde

emellertid knappast behöva uppföras några medel för sistnämnda ändamål.

För övriga ändamål synes enligt utredningsmännen för nästa budgetår

ett belopp av 60 000 kronor vara till fyllest.

Särskilt yttrande av herr Svensson.

Herr Svensson, som biträder utredningsmännens förslag, att den övre belåningsgränsen

i fråga om jordbruksegnahemslånen i princip skall anslutas

till jordbrukets bärkraft och att man alltså icke bör angiva en fast gräns

i kronor eller areal jordbruksjord, anser däremot icke, att utredningsmännen

presterat någon hållbar motivering för att även tvåfamilj sjordbruk skola

bliva föremål för egnahemsbelåning. Någon social motivering för att helt

medellösa personer skola utrustas med jordbruk, som äro större än de jordbruk

90 procent av landets jordbrukande befolkning nu inneha, kan enligt

herr Svenssons mening icke presteras. Egnahemsbelåning av jordbruksfastigheter

borde som regel och tills vidare endast gälla enfamilj sjordbruk.

Samma gränsdragning borde då även gälla för upplåtelse av arrendeegnahem

och för utlämnande av driftskredit. Erfarenheten finge sedan visa om

och när man kunde gå utöver denna gräns.

Yttrandena.

De avgivna förslagen tillstyrkas till alla delar av egnahemsnämnden i Gotlands

län, Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Kooperativa

förbundet, det senare dock endast under förutsättning, att ett genomförande

i nuvarande ekonomiska läge icke medför en stegring av köpkraften.

Icke någon av de myndigheter eller sammanslutningar, som yttrat sig över

betänkandet, har helt avstyrkt de föreslagna åtgärderna. I flertalet yttranden

har emellertid uttalats större eller mindre tveksamhet eller anförts betänkligheter

beträffande ett genomförande av vad utredningsmännen i visst

eller vissa avseenden förordat, varför förslagen icke ansetts kunna tillstyrkas

i sin helhet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Vid en redogörelse för nämnda yttranden torde först lämpligen böra redogöras

för i några framförda synpunkter och omdömen, som hänföra sig till

betänkandet i dess helhet.

Statskontoret framhåller sålunda bland annat att genom de ökade lånemöjligheterna

beträffande jordbruksegnahemslånen och genom de föreslagna

driftslånen anspråken på för utlåning disponibel penningtillgång komma

att bliva så stora, att tvivel måste råda, huruvida de beslutade åtgärderna

i fråga om jordbrukets rationalisering i förening med de nu föreslagna nyheterna

inom jordbruks- och boställsgebitet över huvud taget kunna i nuvarande

läge finansieras. En förnyad omprövning — med beaktande av landets

ekonomiska läge — bleve, såvitt statskontoret kunde finna, ofrånkomlig.

En modifiering av utredningsmännens förslag i vissa hänseenden

borde under alla förhållanden vidtagas. Det förefölle vidare tveksamt, huruvida

en vidsträckt befogenhet att på egen hand träffa avgöranden i frågor

rörande exempelvis lånegränser, säkerheter och återbetalningsföreskrifter,

borde anförtros ännu helt oprövade lokalorgan. Dessa frågor vore dock i

viss mån av principiell betydelse. Det vore icke ur vägen att, innan förslaget

i dessa delar genomfördes, avvakta dessa nya organs närmare utformning,

eventuellt också en viss tids erfarenhet av deras funktion.

Riksräkenskapsverket yttrar, att, då de redan godkända riktlinjerna för

den framtida jordbrukspolitiken ytterst böra vara normgivande även vid en

omprövning av grunderna för den sociala jordbrukskreditgivningen, det varit

att föredraga, att avvägningen av den föreslagna kredit- och bidragsgivningen

kunnat äga rum i samband med motsvarande avvägning i fråga om

statens ekonomiska stöd till jordbrukets rationalisering. Betänkandet innefattade

icke något klarläggande av vilka verkningar ett genomförande av

de i detsamma framlagda förslagen kunde komma att medföra för jordbrukets

utveckling i de avseenden, som åsyftades med beslutet om jordbrukets

rationalisering. Särskild utredning härom syntes därför och med hänsyn

till att förslaget i vissa delar innefattade synnerligen långt gående åtgärder

med mycket vittutseende ekonomiska konsekvenser för statsverket

behöva verkställas, innan utredningsmännens förslag kunde upptagas till

slutligt bedömande. I avbidan på resultatet av denna utredning borde den

sociala jordbrukskreditgivning, som hittills ägt rum genom utlämnande av

lån från egnahemslånefonden och sekundärlånefonden, bedrivas efter nu

gällande grunder, dock med de ändringar i fråga om jordbruksegnahemslånen,

som betingades av att sådana lån enligt 1947 års riksdags beslut i

fortsättningen skulle utlämnas endast för underlättande av förvärv av jordbruksfastigheter.

Egnahemsnämnden i Malmöhus län anser, att en låneverksamhet i enlighet

med utredningens förslag, i synnerhet om konjunkturerna bli ogynnsamma,

kan komma att medföra avsevärda förluster för staten. Då en socialt

betonad kreditgivning torde utgöra en nödvändig förutsättning för att

lantarbetare och mindre bemedlade jordbrukarsöner skulle erhålla möjlighet

att skaffa egna jordbruk, torde det emellertid vara ofrånkomligt att verk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

samheten bedömdes från andra synpunkter, än då fråga vore om vanlig

fastighetskredit eller kredit mot annan säkerhet.

Fullmäktige i Sveriges riksbank ifrågasätta, om det icke vore lämpligast

att avvakta utvecklingen av landets ekonomiska läge, innan mera betydande

reformer vidtagas beträffande egnahemsverksamheten och vad därmed äger

samband.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhålla, att de ej vilja förneka betydelsen

av att möjlighet finnes för obemedlade personer, som äro verksamma

inom jordbruket, att förvärva jordbruksfastigheter och för driften därav

erforderliga inventarier m. m., men att de dock måste uttala sina betänkligheter

mot att staten skulle för berörda ändamål tillhandahålla krediter

i den omfattning som föreslagits. De förorda därför att de lånebeviljande

myndigheterna framgå med största försiktighet och noga tillse att lån utlämnas

endast till sökande med de bästa förutsättningar att genomföra företaget

och därunder göra rätt för sig.

Jämväl Svenska bankföreningen uttalar bland annat farhågor för att de

föreslagna lånemöjligheterna skola medverka till en alltför hög skuldsättning

för här ifrågavarande kategorier av jordbrukare.

Sveriges allmänna hgpoteksbank framhåller nödvändigheten av att tillse,

att icke de enskilda jordbruken belastas med en kreditbörda, som blir vederbörande

jordbrukare övermäktig och i det långa loppet mera skadar än

gagnar. Såsom det viktigaste korrektivet mot krediternas prisstegrande verkan

på fastighetsmarknaden förordar hypoteksbanken en ovillkorlig föreskrift

om rätt till uppsägning av lån vid ägareskifte.

Svenska sparbanksföreningen anser sig med avseende på det allmänna

innehållet i den av utredningsmännen förordade kreditpolitiken icke kunna

underlåta att framhålla betänkligheter mot att man skulle i princip förutsätta,

att beträffande en- och tvåfamiljsjordbruken all investering skall ske

på kredit. De personliga kvalifikationerna för att självständigt sköta ett eget

jordbruk, vore säkerligen mycket svåra att bedöma. Föreningen anför vidare,

att det förhållandet, att vederbörande kan bidraga med en egen ekonomisk

insats, torde kunna betraktas såsom ett icke alls oväsentligt bevis på sparsamhet

och förtänksamhet; viktiga element vid en prövning av personliga

kvalifikationer för toppkrediter. De krediter han erhölle, utgjorde andra

människors hoparbetade besparingar, och det kunde knappast sägas vara

ett orimligt krav att han själv visat något av samma sparsamhet. Det vore

fara värt, att bedömningen av de personliga kvalifikationerna förlorade en

väsentlig objektiv grundval, om ifrågavarande krav uppgåves.

Landsorganisationen förklarar, att organisationen, som tidigare i huvudsak

anslutit sig till riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, finner

det naturligt att statsmakterna som ett led i detta programs förverkligande

skapa möjligheter för medellösa jordbrukarsöner och lantarbetare att erhålla

och driva egna jordbruk. En ökning av lånemöjligheterna för småbrukare

och arrendatorer, både när det gällde att lämna stöd till övertagande

av jordbruk och när det vore fråga om att genom driftskrediter underlätta

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

jordbrukets skötsel, innebure ett konsekvent fullföljande av rationaliseringslinjen,

vars yttersta syfte vore en standardhöjning för den jordbrukande befolkningen.

Jag torde härefter få övergå till en redogörelse för yttrandena i vad de

hänföra sig till de av utredningsmännen avgivna detalj förslagen, varvid

lämpligen synes böra anknytas till den i betänkandet följda dispositionen.

Egnahemslån till förvärv av jordbruksfastighet.

Av de remissinstanser, som behandla jordbruksegnahemslånen, tillstyrka

egnahemsnämnderna i Södermanlands län, Kalmar läns norra område, samt

Västmanlands och Norrbottens län ävensom förvaltningsutskotten i Göteborgs

och Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens läns hushållningssällskap

till alla delar de av utredningsmännen avgivna förslagen rörande

dessa lån.

I övriga yttranden, som behandla jordbruksegnahemslånen, är det huvudsakligen

förslagen angående belåningsvärdet och dess fastställande samt den

övre belåningsgränsen som varit föremål för överväganden.

Vad då först angår belåningsvärdet och dess fastställa nd

e ansluta sig statskontoret, Svenska bankföreningen och Småbrukarnas

riksförbund helt till det av herr Svensson avgivna särskilda yttrandet. Riksförbundet,

som i övrigt tillstyrker utredningsmännens förslag, understryker

därvid vikten av att man icke blir alltför restriktiv vid långivning till och

bedömningen av s. k. ofullständiga jordbruk. Särskilt i de fall, då barn till

småbrukare vilja övertaga en föräldragård, bör man enligt riksförbundets

mening tillmäta vederbörandes egen uppfattning om jordbrukets bärkraft

stor betydelse.

Lantbruksstgrelsen finner det ur social synpunkt tveksamt, om ifrågavalande

kreditgivning bör utsträckas till jordbruk av tvåfamilj sjordbrukets

storleksordning. I vart fall syntes det under förhandenvarande statsfinansiella

läge böra iakttagas största återhållsamhet i fråga om kreditmöjligheternas

utökning.

Egnahemsstyrelsen, som i det stora hela tillstyrker förslagens genomförande,

framhåller, att de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för jordbrukets

rationalisering knappast torde motivera att egnahemslån generellt

böra utlämnas även för förvärv av tvåfamilj sjordbruk. Emellertid torde enligt

styrelsens mening obestridligt finnas fall, då egnahemsbelåning av sådana

jordbruk bör ske, exempelvis då en jordbrukarson, som icke har möjlighet

att erhålla lan på annat håll, önskar övertaga faderns jordbruk, eller

da fråga är om annan lånesökande, som kan antagas ha särskilda förutsättningar

att driva ett jordbruk av denna storlek. Möjlighet borde alltså finnas

att undantagsvis bevilja jordbruksegnahemslån till förvärv av tvåfamiljsj

ordbruk.

Jämväl 1947 års centrala lantbrukskommitté anser, att egnahemslån till

förvärv av tvåfamilj sjordbruk endast böra beviljas i undantagsfall, samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 31

att särskilt stora krav därvid böra ställas på sökandens personliga förutsättningar.

Fullmäktige i riksbanken ha i princip icke något att invända mot att egnahemslån

kunna utlämnas för förvärv av tvåfamiljsjordbruk, varvid dock fullmäktige

förutsätta, att härunder icke inrymmas t. ex. så stora jordbruk som

kunna skötas av två familjer, om de drivas kreaturslöst, eller av i och för

sig bärkraftiga jordbruk, där skogsvärdet uppgår till betydande belopp. Med

hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, om ej ett högsta belåningsvärde borde

bibehållas.

Svenska jordbrukskreditkassan säger sig hysa tveksamhet, huruvida ett

fullständigt avskaffande av den nu gällande maximiregeln kan vara tillrådligt

närmast med hänsyn till risken att belåningsvärdet sättes för högt. Då

det förefölle som om det för en avsevärd tid framåt skulle utgöra en tillräckligt

stor uppgift för den statliga egnahemsverksamheten att stödja förvärv

av familjejordbruk, borde statligt stöd till förvärv av tvåfamiljsjordbruk

endast förekomma i undantagsfall.

Sveriges lantbruks förbund och Svenska lantarbetsgivareföreningen ansluta

sig i princip till förslagen men säga sig anse den föreslagna gränsen för

belåningsvärdet alltför hög icke minst med hänsyn till den sociala motiveringen

för de särskilt gynnsamma lånevillkoren. En dylik långivning läte

sig icke heller förenas med de fastställda riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten

inom jordbruket. Det syntes nämligen icke rimligt att staten

å ena sidan skulle avböja lån till innehavare av ett basjordbruk för dess

komplettering till ett tvåfamiljsjordbruk och å den andra genom lån medverka

till att andra personer, låt vara obemedlade eller mindre bemedlade,

bereddes möjlighet att förvärva brukningsdelar av tvåfamilj sjordbrukets

storlek.

Riksförbundet Landsbggdens folk, som även delar den uppfattningen, att

ett beviljande av lån till förvärv av tvåfamiljsjordbruk går utöver de fastställda

riktlinjerna för jordbrukets rationalisering och att det med hänsyn

härtill icke är tillrådligt att kreditmöjligheterna utsträckas till jordbruk av

denna storleksordning, anför dessutom att det måste beaktas, att kreditmöjligheterna

vanligen torde komma att anlitas av unga familjer, eller personer

som stå i begrepp att bilda familj. Eftersom hustrun under den första

tiden i stor utsträckning måste ägna sig åt barnen komme innehavaren av

ett tvåfamiljsjordbruk att i hög grad bliva beroende av lejd arbetskraft i

varje fall tills barnen vuxit upp.

I de från egnahemsnämnderna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott

inkomna yttrandena, vari förslagen rörande belåningsvärdet och

dess fastställande beröras, tillstyrkas dessa förslag uttryckligen av egnahemsnämnderna

i Jönköpings län, Kalmar läns södra område, Blekinge

och Malmöhus län, Älvsborgs läns södra område samt Kopparbergs, Västernorrlands,

Jämtlands och Västerbottens län ävensom av förvaltningsutskotten

i Blekinge, Malmöhus, Hallands och Örebro läns hushållningssällskap.

Egnahemsnämnden i Jönköpings län och majoriteten av egnahems
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

nämnden i Västerbottens län framhålla emellertid därvid, att bildandet

av tvåfamilj sjordbruk icke torde ha så stor aktualitet för respektive läns

vidkommande.

Några hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrka med olika motiveringar

utredningsmännens förslag i här ifrågavarande avseenden. Östergötlands

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrker sålunda

att jordbruksegnahemslån utlämnas för anskaffande av tvåfamilj sjordbruk.

En utsträckning av långivningen till dylika jordbruk, vilka framför

allt i södra Sveriges slättbygder betingade ansenliga saluvärden och som

med den utvidgade mekanisering som där vore rådande kunde omfatta så

stor åkerareal som 50 hektar, i varje fall om de dreves kreaturslöst, kunde

icke gärna motiveras med sociala skäl. Det måste vidare betyda en väsentlig

ökning av behovet utav erforderligt kapital, vilket bleve ytterligare

framträdande vid beaktande av den övre belåningsgränsens höjning till

100 procent av fastigheternas uppskattade värde. Dylika starkt vidgade

lånemöjligheter kunde medföra en icke önskvärd stegring av fastighetsvärdena

samt locka även personer, vilka vore mindre väl skickade som jordbrukare,

att söka skaffa jordbruk. Avvikande mening mot utskottets yttrande

har emellertid anmälts av fyra ledamöter, vilka förordat ett tillstyrkande

av utredningsmännens förslag utan begränsning. Kronobergs läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott tillstyrker, att hittills gällande

maximum för belåningsvärdet höjes så, att ett fullt bärkraftigt enfamiljsjordbruk

kan förvärvas med hjälp av egnahemslån, men anser, i likhet

med reservanten, icke socialt motiverat, att även tvåfamilj sjordbruk bliva

föremål för egnahemsbelåning. För jordbruk av sådan storlek borde fastighetskrediten

kunna, liksom hittills, tillhandahållas genom hypoteksföreningar

och andra enskilda kreditinrättningar. Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, som säger sig i stort sett vara enigt

med utredningsmännen om det framlagda förslaget, anför såsom skäl för

sitt avstyrkande i denna del, att det till en början torde möta mycket stora

svårigheter för en helt eller nästan medellös person att starta och driva

ett tvåfamilj sjordbruk uteslutande med hjälp av lånade medel samt att

riskerna för det allmänna torde bli långt större i fråga om ett stort jordbruk

än ett litet eller medelstort. Kopparbergs låns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott avstyrker förslaget samt framhåller, att det synes böra

beaktas om det allmänna kan tillhandahålla erforderligt kapital för en så

starkt vidgad verksamhet ävensom om det allmänna bör påtaga sig de

ökade riskerna, innan möjligheter öppnas till en sådan utvidgning av jordbruksegnahemslångivningen,

som ifrågasättes. Utskottet framhåller vidare,

bland annat, att den utvidgade låneverksamheten otvivelaktigt kommer att

kräva ett avsevärt större antal befattningshavare, än som av 1947 års centrala

lantbrukskommitté föreslagits i annat sammanhang. Den nu gällande

storleksgränsen syntes slutligen åtminstone tills vidare böra bibehållas såsom

normgivande, eventuellt så kompletterad, att möjlighet lämnades åt

det förmedlande organet, att i de fall, då särskilda omständigheter därtill

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

gåve anledning, hos lantbruksstyrelsen inhämta medgivande till att få

lämna jordbruksegnahemslån till förvärv av fastighet av tvåfamilj sjordbrukets

storlek. Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

anser att fastighetens bärkraft icke bör läggas till grund vid beräknandet

av belåningsvärdet, utan att detta bör beräknas på sätt nu sker, samt att

gränsen för utlämnandet av jordbruksegnahemslån bör bestämmas till

45 000 kronor och i vissa fall efter egnahemsstyrelsens medgivande till

55 000 kronor.

Av övriga egnahemsnämnder och förvaltningsutskott hos hushållningssällskapen,

som yttrat sig i fråga om belåningsvärdet och dess fastställande,

aro en del tveksamma beträffande förslaget att bevilja lån upp till tvåfamiljsjordbrukets

nivå, dock utan att förslaget i något fall avstyrkes. Såsom skäl

för de sålunda uttalade betänkligheterna anföres bland annat att förlustriskerna

för staten ökas, att fastighetspriserna komma att stegras, att tvåfamilj sjordbruket

är ett för stort företag för att drivas uteslutande med lån, att omkring

95 procent av rikets brukningsdelar och Va av dess odlade areal komma

att falla inom gränsen för egnahemsbelåningen, att svårigheten att bestämma

denna gräns kan leda till tvister vid tillämpningen och att, då ena familjen

utgår ur jordbruket, det kan bli nödvändigt att anlita lejd arbetskraft. I några

yttranden förordas att försiktighet och återhållsamhet iakttages vid tilllämpningen

av utökade lånemöjligheter och att stöd eventuellt skall utgå enligt

annan norm än den av utredningsmännen föreslagna beträffande tvåfamilj

sjordbruken och på ej så fördelaktiga villkor. I ett par fall föreslås slutligen

att lån skall kunna utlämnas endast i undantagsfall såsom exempelvis

då fråga är om två bröder som önska gemensamt övertaga ett jordbruk.

Vad därefter angår den övre belåningsgränsen framhåller

till en början statskontoret, att därest lån utlämnas intill vederbörande fastighets

hela värde, stora förlustrisker för staten kunna uppstå samtidigt

som en dylik toppbelåning, helst som den kan förenas med lån mot inteckning

i jordbruksiuventarierna, i många fall måste medföra en ej obetydlig

risk för vederbörande familjejordbruks framtida bestånd.

Såväl fullmäktige i riksbanken som Svenska bankföreningen, Svenska

jordbrukskreditkassan och Riksförbundet Landsbygdens folk anföra, att

den föreslagna höjningen av den övre belåningsgränsen från 90 till 100

procent kan giva anledning till betänkligheter framför allt enär det kan

befaras att höjningen kommer att medverka till en stegring av fastighetspriserna

och ökade förlustrisker för staten. Bankföreningen, som avstyrker

genomförandet av den föreslagna höjningen, framhåller därvid bland annat

att denna blir mindre betänklig, därest man utesluter tvåfamilj sjordbruken,

men att en sådan högbelåning dock kan komma att medföra mindre

önskvärda sociala konsekvenser. Att den ur ren kreditsynpunkt innebure

eu orimlighet borde också stämma till någon eftertanke, huruvida

icke förslaget i denna del ginge för långt. Jordbrukskreditkassan föreslår,

att den nuvarande belåningsgränsen för jordbruksegnahem bibehålies, men

3 Bihanri till riksdagens protokoll 19/<8. 1 samt. Nr 187.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

att när särskilda skäl föreligga, gränsen må kunna höjas till högst 100

procent av belåningsvärdet. Riksförbundet förordar, att stor försiktighet

iakttages och att full belåning endast kommer i fråga då det gäller person

som icke kunnat spara medel på grund av stor försörjningsbörda eller på

grund av att han endast haft ringa ersättning för sitt arbete i föräldrahemmet

eller eljest då särskilt starka sociala skäl tala härför.

Tillstyrkande yttranden rörande den föreslagna höjningen av belåningsgränsen

ha avgivits av egnahemsnämnderna i Älvsborgs läns södra område

samt i Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län, ävensom av

hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jönköpings, Blekinge, Malmöhus

och Västerbottens län. I flera av dessa yttranden betonas vikten av

att försiktighet iakttages då fråga är om lån till förvärv av tvåfamilj sjordbruk,

att en omsorgsfull prövning sker av fastighetsvärdena och att stora

krav uppställas på de personliga förutsättningarna hos lånesökanden.

Förslaget avstyrkes av egnahemsnämnderna i Stockholms län och stad,

Kalmar läns södra område samt Örebro län under motivering att ännu

större olägenheter än dem som vore förknippade med den nuvarande lånegränsen

icke syntes kunna undvikas, att lån upp till hela belåningsvärdet

medförde en för hög skuldprocent, som icke gåve låntagarna en tryggad

ställning som självägande bönder samt att en sådan utlåning bleve alltför

riskfylld. Jämväl förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen i Stockholms

län och stad, Kopparbergs län samt Kalmar läns södra område avstyrka

förslaget under motivering att det vore av betydelse att någon kapitalinsats

presterades, att olika värderingsmän vid samma värdering kunde

komma till helt olika värden med en divergens på ända upp till 10 procent,

och att lämpligare vore att bestämma den ifrågavarande gränsen till endast

95 procent av belåningsvärdet.

Flertalet av de egnahemsnämnder och förvaltningsutskott, som yttrat sig

angående förslaget till höjning av den övre belåningsgränsen äro tveksamma

beträffande lämpligheten av en dylik höjning samt anföra därom, bland

annat, att det icke torde vara socialt motiverat att lämna lån upp till 100

procent av belåningsvärdet, att en höjning av gränsen kan medföra stora

risker för det allmänna samt en stegring av fastighetsvärdena och ett ökat

kapitalbehov för staten. Såsom betänkliga följder av ett genomförande av

förslaget i denna del framhålles vidare riskerna för en alltför hög skuldsättning

och för att mindre väl skickade personer lockas att bli jordbrukare

genom de goda lånemöjligheterna. Från flera håll har framhållits önskvärdheten

av att vederbörande själv skall bidraga med någon kapitalinsats,

vilket skulle dels utgöra bevis för ekonomisk förtänksamhet och dels skapa

större intresse för ett genomförande av företaget.

Utredningsmännens förslag i övrigt i fråga om jordbruksegnahemslånen

har behandlats endast i ett fåtal yttranden.

Statskontoret vill sålunda förorda att en »kreditmässig» säkerhet ställes

för lån och icke såsom föreslagits endast en »tillfredsställande» säkerhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl Maj.ts proposition nr 187.

35

Beträffande säkerheten för lån framhåller egnahemsstyrelsen, att vad

angår förslaget att lantbruksnämnd i ömmande fall skall få utbetala förskott

å egnahemslån, även om säkerhet därför icke omedelbart ställes,

de av utredningsmännen såsom skäl för förslaget anförda svårigheterna

torde vara av tämligen ringa omfattning enligt en av styrelsen i annat sammanhang

verkställd utredning. Enligt styrelsens mening torde vidare, då

lån utlämnas till 100 procent av belåningsvärdet, icke finnas utrymme för

ett förfarande, varigenom ränta i anledning av ett ränteuppskov lägges

till kapitalbeloppet. Den för stöd åt estlandssvenskarna av egnahemsorganen

bedrivna låneverksamheten borde slutligen upphöra om de framlagda

förslagen rörande jordbruksegnahemslån och driftslån genomfördes.

Svenska bankföreningen och Svenska jordbrukskreditkassan ifrågasätta

lämpligheten av att även vid en rörlig räntefot bibehålla en amortering

med lika annuiteter. Jordbrukskreditkassan, som påpekar att icke önskvärda

komplikationer kunna uppstå, att den föreslagna metoden skulle förorsaka

ett icke ringa merarbete och att densamma ej ens är fördelaktig

för låntagaren, förordar att möjlighet i detta fall ges till val mellan lika

annuiteter och årlig fast amortering jämte ränta.

19A5 års bankkommitté, som i allt väsentligt begränsat sitt yttrande till

att gälla spörsmålet, huruvida den ifrågasatta låneverksamheten synes böra

inordnas under det av kommittén förordade kreditgarantisystemet, framhåller

i anledning av den av utredningsmännen uttalade tveksamheten,

huruvida förmånen att göra extra avbetalningar kan bibehållas beträffande

bundna lån, därest nämnda system kommer till användning, att enbart det

skälet, att låntagarna ej kunna erhålla obetingad rätt till sådana avbetalningar,

ej bör hindra tillämpningen av kreditgarantisystemet på jordbruksegnahemslånen.

Kommittén hänvisar därvid till ett i kommitténs betänkande

(SOU 1947: 86) angående den statliga kreditgarantigivningen gjort

yttrande, varvid uttalats bland annat, att vid låns placering i hypoteksförening

eller eljest mot bunden ränta en förtidsinbetalning utan ersättning

uppenbarligen icke i alla lägen kunde godtagas, men att man dock hade anledning

förvänta, att kreditinrättningarna skulle inom rimliga gränser tillmötesgå

önskemål om extra avbetalningar, som sammanhängde med normala

variationer i jordbrukets inkomster. Kommittén föreslår slutligen att

även jordbruksegnahemslånen få utlämnas under statsgaranti av de enskilda

kreditinrättningarna.

A rrendeegnahemsverksamheten.

I det övervägande flertalet av de yttranden, som behandla arrendeegnahemsverksamheten,

tillstyrkes i huvudsak utredningsmännens förslag angående

denna verksamhet. De remissinstanser som av olika anledningar

antingen avstyrka att jordbruksegnahemslån utlämnas till förvärv av tvåfamilj

sj ordbruk eller säga sig vara tveksamma beträffande utsträckandet

av lånemöjligheterna till dylika jordbruk intaga emellertid i regel samma

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ståndpunkt även i fråga om förslaget att upplåta jordbruk upp till tvåfamilj

sjordbrukets storlek såsom arrendeegnahem. I en del yttranden ifrågasättes

vidare om verksamheten över huvud taget bör fortsättas.

Egnahemsstyrelsen framhåller sålunda, att, om jordbruksegnahemslån

utlämnas till 100 procent av fastighetens värde och dessutom driftslån beviljas,

de sociala motiven för verksamheten avsevärt försvagats. Härtill

kommer enligt styrelsen, att arrendeegnahemsformen enligt förslaget, intill

dess driftslånet återbetalats, torde bliva mera ekonomiskt betungande än

egnahemslåneformen. Styrelsen anser emellertid befogat, att verksamheten

bedrives i viss omfattning. Beträffande de till förhindrande av spekulation

föreslagna avskrivningslånen, föreslår styrelsen, att dessa bokföras på

samma sätt som nu sker. Avskrivningar å jordfonden borde nämligen icke

ske, enär densamma hade karaktären av en förlagsfond.

794-7 års centrala lantbrukskommitté anlägger i stort sett samma synpunkter

på frågan om arrendeegnahemsverksamheten som egnahemsstyrelsen.

Kommittén framhåller emellertid dessutom att avsevärda arbetsuPPgifter

skulle komma att åvila lantbruksnämnderna, därest verksamheten

komme att bedrivas i ökad omfattning.

Egnahemsnämnden i Örebro län föreslår att arrendeegnahemsverksamheten

helt avvecklas.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser förslaget

om utlämnandet av avskrivningslån i spekulationshindrande syfte mindre

tilltalande. Risken för spekulationsförsäljning torde enligt utskottet i hög

grad neutraliseras genom gällande regler för beskattning av realisationsvinst

å fast egendom.

19i5 års bankkommitté anser att arrendelånen, om de skola bibehållas,

på grund av sin subventionsmässiga karaktär böra hållas utanför den statliga

kreditgarantien. Skulle ränta komma att utgå å lånen torde enligt

kommittén icke möta något hinder mot att kreditgarantisystemet tilllämpas.

Beträffande arrendelånen ifrågasätter slutligen Norrbottens läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, om ej dessa med hänsyn till penningvärdets

osäkerhet böra utlämnas till viss högsta procent av erforderligt

driftskapital, dock högst till ett belopp som sökanden i varje särskilt fall

prövas vara i oundgängligt behov av.

Jordbrukets driftskredit.

Förslaget rörande sekundärlånen har i flertalet av de avgivna

yttrandena lämnats utan erinran. I ett par fall ha direkt tillstyrkande yttranden

avgivits.

Lånenämnden för sekundär jordbrukskredit ansluter sig sålunda i allt

väsentligt till utredningsmännens förslag. Nämnden, som alltså godkänner

att lånegränsen höjes till 85 procent och att den nuvarande organisationen

bibehålies, anser det vara i hög grad av förhållandena påkallat att, i och

för främjande av sekundärlånerörelsens syften, nuvarande räntebestäm
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

37

melser ändras i enlighet med förslaget. Vad angår kreditgarantisystemets

tillämpning på sekundärlånerörelsen framhåller lånenämnden, att detta

spörsmål torde få lösas under beaktande av huruvida genom nämnda system

den statliga administrationen kan ytterligare förbilligas, d. v. s. i vad

mån de på statsorganen ankommande funktionerna kunna inskränkas mera

än vad som förekommer i den nuvarande sekundärlåneorganisationen.

Vidare borde beaktas innebörden av garantisyslemets tillämpning i fråga

om lån mot bunden respektive obunden ränta.

Mot lånenämndens yttrande har anmälts reservation av en ledamot, vilken

ifrågasatt om fortsatt statlig medverkan på den egentliga sekundärlånegivningens

område kunde vara erforderlig samt om icke, därest så

skulle befinnas vara fallet, behandlingen av tillhörande låneärenden lämpligen

borde anförtros åt lantbruksnämnderna. I avvaktan på resultatet av

en fortsatt utredning i ämnet torde nu gällande bestämmelser för sekundärlånefonden

bibehållas oförändrade.

Sveriges allmänna hgpoteksbank ansluter sig till förslaget samt anför att

den nuvarande övre belåningsgränsen för statliga sekundärlån är så snäv,

att de jordbrukare, vilka icke önska räntebundenhet inom denna gräns,

lätteligen kunnat få sina kreditanspråk tillgodosedda i den allmänna marknaden.

Den ogynnsamma räntesättningen för lånen hade också medverkat

till att sekundärlånefonden under senare år anlitats endast i ringa utsträckning.

Beslutanderätten i räntefrågan borde, för att ge möjlighet till anpassning

efter förändringar i ränteläget, enligt vissa grunder delegeras till sekundärlånenämnden

eller, om detta icke vore möjligt, till Kungl. Maj:t.

Hypoteksinstitutionen vore beredd att lämna sin medverkan till ett genomförande

av kreditgarantisystemet. Detta borde utsträckas jämväl till sekundärkreditformen,

med reservation dock för den tanken, att sekundärlånerörelsen

skulle kunna fylla funktionen såsom supplementär kredit åt jordbruket.

Därest man önskade bibehålla denna kreditform vid dess hittillsvarande

uppgift syntes den naturligaste och billigaste organisationsformen

vara att sekundärlånerörelsen helt infogades i hypoteksorganisationen och

inginge såsom ett led i hypoteksföreningarnas organisation. Även om vid

garantisystemets tillämpning vissa fördelar stode att vinna genom en decentralisering,

borde såsom garantibeviljande statligt organ finnas en för

riket central nämnd.

I några yttranden ha emellertid anförts ett flertal skäl mot utredningsmännens

förslag beträffande lånegränsen, räntan och organisationen.

Statskontoret och fullmäktige i riksbanken avstyrka bestämt den föreslagna

höjningen av lånegränsen. Statskontoret påpekar därvid de under

normala förhållanden förekommande, ej sällan mycket avsevärda fluktuationerna

i fastighetsvärdena. Fullmäktige, som ifrågasätta om sekundärlåneverksamheten

över huvud taget bör bibehållas, framhålla, att en dylik

höjning kan bidraga till stegring av fastighetsvärdena, varjämte självfallet

statens förlustrisk skulle ökas utan att några vägande sociala skäl härför

torde föreligga.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha intet att invända mot den föreslagna

höjningen av lånegränsen. Däremot anse fullmäktige att tillräckliga skäl ej

föreligga för en sådan omläggning av räntebestämmelserna för sekundärlånefonden,

som skulle innebära en räntesänkning i nuvarande läge och därigenom

sätta denna fond i en särställning utanför ramen för 1943 års räntebestämmelser

för statens utlåningsfonder.

1945 års bankkommitté vill i likhet med fullmäktige i riksbanken i första

hand ifrågasätta om icke sekundärlånegivningen borde upphöra. Skulle

emellertid sekundärlåneverksamheten finnas erforderlig även i fortsättningen,

kunna lånen enligt kommitténs mening utan någon olägenhet inordnas

i kreditgarantisystemet. Sekundärlånenämnden borde vidare kunna avvecklas

såväl vid en eventuell utlåning från statlig lånefond som vid ett kreditgarantisystem.

Nämndens funktioner skulle därvid med fördel kunna övertagas

av lantbruksnämnderna.

Icke heller Svenska jordbrukskreditkassan finner vad utredningsmännen

anfört till förmån för ett bibehållande av den nuvarande organisationen för

sekundärlån ävensom för en effektivisering av denna låneverksamhet övertygande.

Jordbrukskreditkassan föreslår att frågan om sekundärlåneverksamheten

upptages till fortsatt utredning. I avvaktan på en sådan utredning

borde de nuvarande bestämmelserna för långivningen bibehållas oförändrade.

Svenska bankföreningen anser, att en höjning av belåningsgränsen icke

skulle stå i överensstämmelse med principen att krediten skall vara affärsmässig,

och ställer sig därför avvisande till förslaget i denna del. Det förefölle

vidare mindre rationellt att bibehålla sekundärlånenämnden samtidigt

som en ny och omfattande organisation bildades genom inrättandet av lantbruksnämnderna.

Sekundärlånegivningen borde därför handhavas av dessa.

Svenska sparbanksföreningen anser icke lämpligt att sekundärlånenämnden

inkopplas på kreditgarantigivningen. Det torde nämligen, enligt föreningen,

bli mycket vanligt, att en jordbrukare först utnyttjar sina möjligheter

att få sekundärlån och sedan fortsätter med rationaliseringslån. Den

utomordentliga förmånen för låntagarna att förtidsinlösa bundna lån syntes,

enligt sparbanksföreningen vidare utgöra fullt tillräckligt motiv för att

räntan på nämndens lån låge högre än marknadens vanliga räntor för sekundärlån.

Att med sådana lånevillkor låta räntan gå ned till i nuvarande

ränteläge exempelvis 3,6 procent skulle utgöra ett anmärkningsvärt avsteg

från allmänna ränteprinciper.

Att sekundärkreditgivningen skall anförtros åt lantbruksnämnderna förordas

även av egnahemsnämnderna i Malmöhus, Värmlands och Västerbottens

län samt Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott kan ej tillråda

att lånegränsen höjes, samt föreslår att verksamheten avvecklas.

Vad därefter angår förslaget om inrättande av driftslån har detta

tillstyrkts i princip av samtliga de myndigheter och sammanslutningar, som

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

avgivit yttranden däröver. I ett par avseenden ha dock erinringar anförts beträffande

detaljerna i utredningsmännens förslag, huvudsakligen rörande

storleken av de jordbruk som kunna ifrågakomma för lån, säkerheten för

lånen samt organisationen.

I stort sett samma remissinstanser, som enligt det föregående ställt sig

mer eller mindre avvisande gentemot förslaget att tvåfamilj sjordbruket

skulle sättas såsom övre gräns för såväl jordbruksegnahemslångivningen

som arrendeegnahemsverksamheten, ha sålunda i regel även velat inskränka

utlämnandet av driftslån till högst basjordbruket. Lantbruksstyrelsen, Svenska

jordbrukskreditkassan och flertalet av egnahemsnämnderna och hushållningssällskapens

förvaltningsutskott ha dessutom understrukit vikten av

att utlämnandet av driftslån åtminstone till en början endast får försökskaraktär

och att verksamheten bedrives med stor försiktighet.

Beträffande säkerheten anför statskontoret att densamma bör vara betryggande

och att såsom säkerhet bör kunna godtagas såväl borgen som inteckning

i jordbruks^ventarier.

Lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Gävleborgs

och Norrbottens län föreslå att yttrande avgives av vederbörande hushållningssällskap

innan driftslån utlämnas. Egnahemsnämnden och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län samt

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anse att utlämnandet

av driftslån helt bör anförtros åt hushållningssällskapen.

I fråga om den föreslagna amorteringstiden ha uttalats olika meningar.

Egnahemsnämnden i Hallands lån föreslår bestämda amorteringsplaner på

5, 8 och 10 år. Egnahemsnämnden i Örebro lån och Skaraborgs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott förorda viss tids amorteringsfrihet. Egnahemsnämnden

i sistnämnda län anser den föreslagna amorteringstiden för

kort, medan Kronobergs låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott åter

anser densamma för lång.

Räntefrihet bör enligt egnahemsnämnden i Skaraborgs län ges vid starten.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslår liksom

i fråga om arrendelånen, att driftslån utlämnas endast intill viss högsta procent

av erforderligt inventariebelopp i stället för intill visst bestämt maximibelopp.

Driftslånen böra enligt 1945 års bankkommitté kunna inordnas under kreditgarantisystemet.

Kommittén framhåller särskilt nödvändigheten av en

noggrann kontroll över låntagaren.

Statligt stöd åt sambruksföreningar.

I praktiskt taget samtliga de yttranden som behandla de föreslagna formerna

för statligt stöd åt sambruksföreningar, ha utredningsmännens förslag

tillstyrkts utan några invändningar eller lämnats utan erinran. I ett

flertal av dessa yttranden har emellertid understrukits vikten av att de föreslagna

stödåtgärderna tills vidare givas försökskaraktär, framför allt med

hänsyn till den ringa erfarenheten av den ifrågavarande driftsformen. En
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 187-

dast i ett par fall ha invändningar gjorts beträffande de föreslagna detaljbestämmelserna.

Egnahemsstyrelsen föreslår att avskrivningslån för yttre rationalisering

i regel skall beräknas till belopp, som skulle erfordrats, därest bildandet

av en sambruksförening icke valts som form för rationalisering av jordbruken

i orten. Då detta kunde leda till obilliga resultat, skulle lantbruksstyrelsen

äga rätt jämka beloppen.

Egnahemsnämnden i Norrbottens län ifrågasätter om det är ändamålsenligt

att beslutanderätten skall ligga hos lantbruksstyrelsen. Förutsättningarna

för sambruksföreningar vore säkerligen synnerligen växlande i landets

olika delar. Verksamheten, vilken måste taga mycket stor hänsyn till de

lokala förhållandena, hade många beröringssynpunkter med rationaliseringen

vid enskilda brukningsdelar.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott slutligen ifrågasätter

om ej avskrivningslån för ekonomibyggnader böra kunna utlämnas

till högst 25 procent av kostnaden. Någon maximiregel anser utskottet icke

lämplig.

Statligt stöd för anordnande av andelsladugårdar.

Även i fråga om det statliga stödet för anordnande av andelsladugårdar

tillstyrkes utredningsmännens förslag i så gott som samtliga yttranden, där

detta spörsmål behandlats. Liksom beträffande förslagen rörande stöd åt

sambruksföreningar betonas dock angelägenheten av att statsmakterna till

en början endast försöksvis stödja bildandet av andelsladugårdar.

I övrigt torde beträffande de avgivna yttrandena endast böra anföras

följande.

Egnahemsstyrelsen håller före, att värdet av en inteckning i den fastighet

varå ladugården är uppförd torde vara ringa, därest företaget upplöses. Styrelsen

anser därför att såsom säkerhet för egnahemslån bör fordras inteckningar

i delägarnas fastigheter, medan som säkerhet för avskrivningslån

bör godtagas inteckningar i den avstyckade ladugårdsfastigheten. Krav på

att dylik fastighet skulle bildas torde dock icke böra uppställas.

7947 års centrala lantbrukskommitté framhåller beträffande andelsladugårdarna,

att lantbruksnämnderna kunna ha en uppgift att fylla och att så

småningom bör övervägas en decentralisering av verksamheten. Norrbottens

läns egnahemsnämnd anser däremot att verksamheten ej ens till en början

bör anförtros åt ett centralt organ.

Jönköpings läns egnahemsnämnd, som ifrågasätter huruvida hittills gjorda

erfarenheter äro tillräckliga för att motivera ett understöd till denna driftsform,

föreslår en modifierad form av andelsladugårds- och sambruksföreningsprincipen

i form av sambetesföreningar. Ett dylikt företag innebure

i korthet att gemensam betesmark anskaffades för mjölkkor till ett antal

brukningsdelar och att tillsynen och mjölkningsarbetet utfördes av därtill

anställd personal. Fördelen härav skulle bland annat vara att arbetskraft

frigjordes under jordbrukets mest arbetsbråda period och att även viss le
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

dighet skulle kvinna beredas innehavare av sådana jordbruk, som sköttes

utan lejd arbetskraft.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrker utredningsmännens

förslag, enär systemet med andelsladugårdar bör bliva

föremål för ytterligare prövning, innan staten lämnar sitt stöd åt detsamma.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott understryker vikten

av att blivande författningsbestämmelser icke avfattas alltför snävt utan

att möjlighet skall finnas för likartade former av andelsföretag att kunna

erhålla behövligt stöd. Utskottet påpekar härvid möjligheten av fårskötsel

i stor skala som en för länet lämpligare form av andelsföretag än andelsladugårdarna.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslår, att andelsladugårdsföretagen

beredas möjlighet att för inköp av egna betesmarker

erhålla jordbruksegnahemslån.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslår beträffande

andelsföretagen, att någon maximiregel i kronor icke bestämmes

för avskrivningslån till ekonomibyggnader utan att den övre gränsen sättes

till 25 procent av kostnaden.

Samordning av olika låneformer.

Utredningsmännens förslag i denna del har genomgående tillstyrkts av

de hörda myndigheterna och sammanslutningarna, vilka i ett flertal fall

uttryckligen framhållit sin tillfredsställelse med detsamma.

Departementschefen.

Allmänna synpunkter på jordbrukets sociala kreditgivning.

Sedan statsmakterna omkring sekelskiftet för första gången vidtogo åtgärder

till stöd åt egnahemsbildningen, ha de ändamål denna verksamhet

är avsedd att tjäna i flera hänseenden undergått betydande förskjutningar

i samband med den ekonomiska och sociala utvecklingen. Efter de ändringar

som genomfördes år 1940 har egnahemsverksamheten haft till huvudsaklig

uppgift att underlätta för mindre bemedlade att förvärva egna jordbruk

av lämplig storlek och sammansättning samt att befrämja förstärkningen

av ofullständiga brukningsdelar. I detta sammanhang må också

erinras om inrättandet av arrendeegnahem som ett av leden i strävandena

att bereda obesuttna yrkesutövare i jordbruket tillfälle att bli självständiga

företagare. Härjämte tillgodoses vissa behov på bostadsförsörjningens område

genom de låne- och bidragsformer, som utgöra verksamhetens viktigaste

medel att uppnå nu angivna syften.

Såsom sociala jordbrukskreditutredningen understrukit ha förutsättningarna

för egnahemsverksamheten åter ändrats genom de beslut som fattats

vid 1947 års riksdag rörande riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken

och bostadsförsörjningen. I enlighet härmed skola vissa av de

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

uppgifter som egnahemsverksamheten omfattar fullgöras enligt nya grunder

och i nya former. Arbetet med förstärkning av enstaka ofullständiga

jordbruk och upprustningen av enstaka jordbruksfastigheter skall sålunda

ersättas av generella åtgärder till främjande av jordbrukets yttre och inre

rationalisering, vilka skola ingå såsom ett led i strävandena att förbättra

jordbrukets produktionsbetingelser. Även bostadsegnahemsverksamheten

och förbättringsåtgärderna i fråga om jordbrukets bostäder skola försiggå

i nya former. Åtgärderna till underlättande av förvärv av jordbruksfastigheter

och inrättande av arrendeegnahem bli sålunda i stort sett de enda

som kvarstå av egnahemsväsendets nuvarande arbetsuppgifter.

Tiden synes därför mogen att till närmare övervägande upptaga spörsmålet

om de riktlinjer efter vilka egnahemsverksamheten och den härtill

hörande sociala bidrags- och kreditgivningen i fortsättningen skola bedrivas.

Till en början vill jag härvid erinra om att syftet med den framtida

jordbrukspolitiken skall vara att bereda den i jordbruket arbetande befolkningen

samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå en

skälig inkomstnivå och bli delaktig i den allmänna välståndsstegringen.

Även om sålunda ett socialt motiv ingår som ett viktigt element i målsättningen

för jordbrukspolitiken i allmänhet, tillgodose icke de åtgärder

som inrymmas häri det ändamål att underlätta för obemedlade och mindre

bemedlade att bli självständiga yrkesutövare i jordbruket, som varit och

även i t ramtiden måste bli den sociala jordbrukskreditgivningens angelägnaste

uppgift. Särskilda bestämmelser som reglera denna verksamhet äro

därför erforderliga även i fortsättningen. Vid uppdragandet av riktlinjer

för egnahemsverksamheten i framtiden måste naturligtvis tillses att

dessa riktlinjer anpassas till de normer som genom förutnämnda riksdagsbeslut

antagits för jordbrukspolitiken i allmänhet.

Vid sidan av behovet att anpassa den framtida egnahemsverksamheten

till riktlinjerna tör jordbrukspolitiken kunna även andra omständigheter

åberopas som skäl för en översyn av de nuvarande bestämmelserna på förevarande

område. Utredningsmännen ha sålunda framhållit att nu förefintliga

stödåtgärder till följd av prisutvecklingen och stigande fastighetsvärden

visat sig icke vara tillräckliga. I samma riktning verka också de krav i fråga

om storlek och utrustning, som numera uppställas på ett bärkraftigt jordbruk.

De som nu önska ägna sig åt jordbruket såsom egna företagare måste

disponera allt större kapitaltillgångar. En betydande utvidgning av den

sociala kreditgivningen utgör därför en nödvändig förutsättning för att

lantarbetare och obemedlade jordbrulcarsöner skola kunna arbeta sig upp

till en ställning som arrendatorer eller självständiga bönder. Härtill kommer

enligt min mening att även nya vägar att uppnå de sociala syften som

egnahemsverksamheten tjänar torde böra prövas i framtiden. I detta sammanhang

anmäla sig de av utredningsmännen behandlade spörsmålen om

arrendeegnahemsverksamheten, om inrättande av en ny kreditform för utlämnande

av driftslån samt om åtgärder för stöd åt sambruksföreningar och

andelsladugårdar.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

De förslag som jag i det följande från nu angivna utgångspunkter kommer

att framlägga, innebära såsom redan antytts en betydande utvidgning

av kreditgivningen. Avsikten är sålunda att möjligheter skola skapas för

utlämnande av lån och i vissa fall bidrag till så höga belopp att samtliga

kostnader för förvärv och iståndsättande av ett jordbruk täckas. Härutöver

skola under vissa förutsättningar lån kunna beviljas för inköp av för driften

erforderliga inventarier.

Med en kreditgivning av sådan storleksordning kunna givetvis följa vissa

olägenheter. Säkerheten för lånen kan icke alltid bliva fullt tillfredsställande

ur affärsmässig synpunkt, och staten kan därför komma att löpa vissa

förlustrisker. Farhågor ha vidare uttalats för att kreditgivningen skulle

medföra en ytterligare stegring av fastighetsvärdena. Betydelsen av dessa

olägenheter synes emellertid ej böra övervärderas. Det förefaller icke tioligt

att verksamheten skall nå sådan omfattning att fastighetsvärdena komma

att i nämnvärd grad röna påverkan härav. Med en försiktig lånepolitik, därvid

framför allt en ingående granskning bör ske av den lånesökandes personliga

förutsättningar att genomföra det med lånet avsedda företaget, torde

vidare faran för förluster icke böra överdrivas. Det ligger dock i sakens natur

att förlustriskerna måste öka till följd av den ökade kreditgivningen. Enligt

min uppfattning gäller det emellertid här en social verksamhet av sådan betydelse,

att staten bör ikläda sig vissa kostnader härför. Erinras bör också

att genom de till främjande av jordbrukets rationalisering beslutade åtgärderna

och genom det prisstöd, som i framtiden skall lämnas jordbrukets

produkter, avses att hålla jordbrukets lönsamhet på en sådan nivå, att

det i jordbruket nedlagda kapitalet förräntas. Erfarenheterna av en liknande

långivning inom andra områden såsom exempelvis för bostadsändamål

giva vidare vid handen att förlusterna för staten icke bli så stora som

man måhända ursprungligen skulle varit benägen att antaga. Med en noggrann

förprövning av den lånesökandes personliga förutsättningar torde

såsom nyss framhållits förlusterna kunna begränsas. En viss återhållsamhet

och försiktighet vid långivningen torde vidare kunna iakttagas, utan

att de sociala behov som verksamheten skall tillgodose behöva eftersättas.

Rörande frågan om formerna för finansiering av jordbrukets sociala kreditgivning

torde jag få anföra följande. På sätt angivits i den proposition

angående organisationen av rationaliseringsverksamheten, som Kungl. Maj :t

denna dag på hemställan av mig beslutat förelägga riksdagen, föreslås det

statliga stödet för finansiering av yttre och inre rationaliseringsåtgärder

skola lämnas i form av statlig kreditgaranti för lån, upptagna i enskilda kreditinrättningar.

Samma stödform torde höra tillämpas å de lån, som inom

den sociala egnahemsverksamheten utlämnas för inköp av jordbruksegnahem.

Likaså torde kreditgarantisystemet böra tillämpas i fråga om de driftslån,

vilka enligt vad jag i det följande kommer att förorda böra kunna utlämnas

för att underlätta anskaffning av erforderliga yttre och inre inventarier.

För andra slag av lån på jordbrukets område än de nu nämnda torde

däremot de hittillsvarande löneformerna lills vidare alltjämt böra tilllämpas.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Beträffande de frågor rörande avveckling av nu befintliga statliga lånefonder

m. m., som uppkomma vid en övergång till ett system med statlig

kreditgaranti, torde jag få hänvisa till vad därom anförts i nyssnämnda

proposition angående organisationen av rationaliseringsverksamheten.

Innan jag övergår till de olika formerna för förevarande stödåtgärder,

torde jag få upptaga till behandling ytterligare ett spörsmål av principiell

räckvidd för den sociala kreditgivningen på jordbrukets område, nämligen

frågan om den fastighetstyp som man i denna verksamhet närmast bör

taga sikte på, när det gäller att hjälpa en obesutten yrkesutövare att bli

sin egen företagare. Denna fråga är av betydelse icke endast för långivningen

till förvärv av jordbruk utan även för arrendeegnahemsverksamheten

och driftslånen. Utredningen har, som den föregående redogörelsen utvisat,

ansett att lån under vissa förutsättningar böra kunna beviljas för

jordbruk, som nå upp till tvåfamilj sjordbrukets storleksklass, och samtidigt

betonat att viss handlingsfrihet härvidlag måste tillförsäkras de lånebeviljande

myndigheterna. I likhet med flera av remissinstanserna finner jag

allvarliga betänkligheter kunna hysas mot att sätta den övre gränsen för

en av sociala motiv betingad kreditgivning så högt. Som regel torde enligt

min mening anledning saknas att utsträcka förevarande långivning längre

än till jordbruk av basjordbrukets storlek, eller till den jordbrukstyp som

uppställts som den närmaste riktpunkten för strävandena att genom yttre

rationaliseringsåtgärder förstärka ofullständiga brukningsdelar. Ä andra

sidan torde man icke helt kunna utesluta möjligheten av att enstaka fall

kunna uppkomma, då det med hänsyn till familjens sammansättning och

önskvärdheten att vid jordbruket bevara dugande arbetskraft skulle vara

mest ändamålsenligt att underlätta förvärvet av en något större jordbrukstyp

än basjordbruket. Jag vill emellertid starkt understryka att lån till dylika

förvärv endast böra förekomma i enstaka undantagsfall då särskilda omständigheter

föreligga, framför allt i fråga om tillgänglig arbetskraft hos den sökandes

familj. I enlighet med vad nu anförts torde någon absolut bindande

övre gräns för de enskilda jordbruk, som skola omfattas av den sociala kreditgivningen,

icke lämpligen böra uppställas.

I det följande skall jag i särskild ordning upptaga förevarande stödformer

till behandling.

Egnahemslån till förvärv av jordbruksfastighet.

Såsom jag inledningsvis utvecklat anser jag att behov alltjämt föreligger

av lån till förvärv av jordbruksfastigheter. Vad den övre belåningsgränsen

för sadana lan beträffar torde denna i enlighet med vad jag förut

uttalat i fortsättningen böra sättas till 100 procent av fastighetens belåningsvärde.

Till grund för fastställande av detta värde torde i överensstämmelse

med utredningsmännens förslag liksom för närvarande böra läggas

det uppskattade bruksvärdet.

Beträffande den nedre belånings gränsen synes någon garanti

icke erforderlig för de bottenlån, som kunna upptagas i enskilda kreditin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

45

rättningar. Denna gräns torde därför böra sammanfalla med övre gränsen

för de bottenlån, som kunna erhållas i den allmänna marknaden.

Som säkerhet för jordbruksegnahemslån bör givetvis liksom nu lämnas

inteckning i fastigheten till minst ett mot lånesumman svarande belopp.

För tillvaratagande av statens säkerhet torde emellertid i regel även böra

fordras att samtliga inteckningar med bättre rätt än de av garantien berörda

skola pantförskrivas till säkerhet i andra hand för garantikrediten. Av samma

skäl torde, såsom utredningsmännen föreslagit, böra föreskrivas att lån

icke må utlämnas intill en fastighets hela bruksvärde, därest å fastigheten

bedrives sådan verksamhet att låntagaren kommer att ha hos sig anställda

flera personer än som erfordras för jordbruksdriften. Lån bör även kunna

uppsägas till omedelbar betalning om låntagaren under lånetiden börjar

sådan verksamhet.

De möjligheter som för närvarande stå en låntagare till buds att mot annan

säkerhet än inteckning erhålla förskott på egnahemslån böra alltjämt finnas.

Av skäl som utredningsmännen anfört torde emellertid i ömmande fall

lånesökande böra beredas möjligheter att erhålla förskott å egnahemslån

även om säkerhet för lånet ännu icke ställts.

Räntan å lånen kommer vid ett system med statlig kreditgaranti att

bli beroende på det allmänna ränteläget för bottenlån. Huruvida räntan

blir fast eller rörlig beror på vilken lånetyp sökanden föredrager. Uppskov

med erläggande av räntan bör kunna tillåtas under någon kortare tid. Den

ränta som belöper på denna tid bör därvid läggas till det kapitalbelopp, som

därefter skall förräntas och amorteras. Med hänsyn till att fastigheterna

föreslagits skola kunna belånas upp till 100 procent av värdet torde emellertid

denna rätt böra begagnas med största försiktighet.

För amorteringsskyldigheten torde böra gälla, att, eftersom

den statliga kreditgarantien icke avses skola omfatta bottenkrediten, hela det

statsgaranterade lånet bör amorteras. För att bereda låntagaren viss lättnad

vid igångsättandet av driften torde det garantilämnande organet beredas

möjlighet att bevilja amorteringsfrihet under viss tid. Denna bör emellertid

begränsas till högst 5 år. Längsta amorteringstiden torde böra fastställas

till 25 år. För amorteringsskyldigheten torde några regler i övrigt

icke vara erforderliga. Återbetalning av lånen torde dock böra ske genom

lika annuiteter eller i vart fall så att största möjliga jämnhet i årsbetalningarna

erhålles. Beträffande möjligheterna för låntagarna att verkställa extra

avbetalning å lånen torde jag få erinra om vad 1945 års bankkommitté därom

anfört i sitt yttrande över betänkandet.

Rättighet att uppsäga lånet torde böra tillförsäkras det garantilämnande

organet i de fall utredningsmännen föreslagit.

Arrendeegnahemsverksamheten.

Arrendeegnahemsverksamheten har under senare år bedrivits i alltmer

begränsad omfattning. Detta skulle möjligen kunna tyda på att denna form

av jordbruk supplåtelse skulle vara mindre lockande för jordbrukarna. Så

synes emellertid icke ha varit fallet. Anledningen torde i stället vara, att de

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

höga byggnadskostnaderna samt knappheten på byggnadsmaterial och arbetskraft

i nuvarande läge tvingat till återhållsamhet i fråga om byggnadsarbeten.

Såsom jag redan i det föregående antytt, synes arrendeegnahemsverksamheten

böra fortsättas med hänsyn till dess sociala uppgift att bereda

obemedlade jordbrukare och lantarbetare, som icke våga sig på att direkt

övertaga ett jordbruk med äganderätt, möjligheter att på detta sätt nå en

högre grad av självständighet i sin yrkesutövning. Emellertid böra åtgärder

i enlighet med utredningsmännens förslag vidtagas för att nedbringa kostnaderna

för verksamheten.

Enligt nu gällande bestämmelser ankommer avgörandet av ärenden

angående arrendeegnahem på det centrala organet, egnahemsstyrelsen.

Då emellertid de blivande lantbruksnämnderna komma att

erhålla högt kvalificerade ledamöter och tjänstemän torde ifrågavarande

ärenden i fortsättningen böra prövas av dessa organ. Endast i frågor huruvida

jordbruk över huvud skall upplåtas såsom arrendeegnahem samt i frågor

rörande grunderna för arrendeavgifternas bestämmande ävensom rörande

köpeskillingen vid arrendeegnahems försäljning till arrendatorn torde nämndernas

beslut åtminstone tills vidare böra underställas lantbruksstyrelsens

prövning.

Beträffande kraven på arrendesökandens personliga kvalifikationer

och ekonomiska ställning torde jag få hänvisa till vad

jag inledningsvis anfört. Detsamma gäller frågan om arrendeegnahemmens

storlek.

I detta sammanhang vill jag vidare tillägga att anledning icke finnes att

föreslå någon ändring i rätten för arrendator att inlösa till honom upplåtet

arrendeegnahem. Som utredningsmännen påpekat föreligger emellertid ett

behov av att motverka spekulation med de försålda fastigheterna. Det system

utredningsmännen därvidlag förordat synes mig lämpligt, och torde böra

läggas till grund för bestämmelser i ämnet. För bokföringen av härför avsedda

avskrivningslån torde böra gälla att jordfonden gottgöres lånets belopp,

varvid för ändamålet tagas i anspråk samma medel som avsetts skola

användas för avskrivningslån för inre rationalisering.

Jordbrukets driftskredit.

Såväl för enskilda, vilka med stöd av egnahemslån förvärvat eget jordbruk

eller äro innehavare av arrendeegnahem som för sambruksföreningar

och andelsladugårdar erfordras startkapital för driftens igångsättande. Nödvändigheten

därav blir allt större med de ökade krav utvecklingen ställer

på behovet av maskiner och andra jordbruksinventarier. För närvarande äro

många jordbrukare, vilka icke äro i besittning av tillräckligt startkapital

eller ej kunna prestera fullgod säkerhet, för sitt behov av driftskapital ofta

hänvisade till kortfristig och betungande växel- och avbetalningskredit. Här

föreligger sålunda enligt min mening ett område, där starka sociala skäl

tala för en betydligt utvidgad låneverksamhet från statens sida. De av utredningen

föreslagna driftslånen synas kunna tillgodose detta önskemål

och torde därför böra inrättas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

47

Innan jag till behandling upptar övriga med denna låneform sammanhängande

spörsmål vill jag i förbigående erinra om att genom de nuvarande

statliga sekundärlånen vissa kategorier av jordbrukare ha möjlighet att

anskaffa erforderligt driftskapital.

Utredningsmännen ha i fråga om dessa lån föreslagit, att den övre lånegränsen

höjes från 75 till 85 procent av belåningsvärdet, samt att räntan

anknytes till den fria marknadens ränta å sekundärlån. Emellertid avse

sekundärlånen, till skillnad från driftslånen, icke att främja något direkt

socialt intresse, och de jordbrukare, vilka närmast anlita denna låneform

torde numera i allmänhet ha möjligheter att på annat sätt anskaffa erforderligt

rörelsekapital. Då härtill kommer, att jordbrukskasserörelsen kraftigt

utvecklats och därigenom ytterligare lånemöjligheter erbjuda sig, torde någon

ändring av bestämmelserna för sekundärlånen för närvarande icke

böra ske.

Vad därefter angår den närmare utformningen av bestämmelserna för de

föreslagna driftslånen torde beträffande de personliga förutsättningarna

för erhållande av sådana lån vad utredningsmännen

föreslagit böra godtagas. Detta innebär att garantigivningen bör

begränsas till att avse utlämnandet av startkapital till dugande och lämpliga

personer, vilka önska förvärva ett eget jordbruk eller övertaga ett jordbruk

på arrende. Någon skillnad bör icke göras vid beviljande av garanti för

dessa lån mellan jordbruk som förvärvats med äganderätt och jordbruk

som upplåtits på arrende. De nuvarande arrendelånen torde med hänsyn

härtill icke längre vara erforderliga, varför denna låneform bör kunna avvecklas.

Tveksamhet torde ibland kunna uppstå om nytillträde av jordbruk

skall anses föreligga eller icke. Med hänsyn till svårigheten att i detta

hänseende uppdraga några bestämda gränser bör en fri prövning härvidlag

medgivas det garantibeviljande organet. Beträffande storleken av de

jordbruk, till vilka driftslånen skola utgå, torde jag få hänvisa till det

förut anförda.

Lånebeloppet torde böra begränsas till 10 000 kronor, men det

synes böra understrykas, att garanti icke under några förhållanden bör få utlämnas

för högre belopp än som är oundgängligen nödvändigt och icke heller

utan särskilda skäl för lån till hela maximibeloppet.

Enligt utredningsmännen skall en ovillkorlig fordran på säkerhet för

lånen icke uppställas, men säkerhet alltid avfordras låntagaren, om han

kan prestera sådan. Detta förslag finner jag mig kunna biträda. Med hänsyn

till den fortskridande stegringen av fastighetsvärdena synes det lämpligt

föreskriva att, om låntagaren är ägare av fastighet, inteckning i denna bör

lämnas som säkerhet, även om inteckningen skulle ligga utanför fastighetens

belåningsvärde. Därjämte torde inteckning i bättre förmånsläge, som pantförskrivits

som säkerhet för andra lån, i allmänhet böra pantförskrivas jämväl

för driftslån. I likhet med utredningsmännen anser jag, att borgenssäkerhet

icke bör avfordras i de fall då realsäkerhet icke kan ställas. Till bevarande

av den säkerhet, som finnes vid kreditgarantiens beviljande, torde vidare

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungi. Maj:ts proposition nr 187.

i enlighet med utredningsmännens förslag böra finnas möjligheter att, där

fastighetsinteckning lämnats såsom säkerhet, såsom villkor för lån påfordra

föreskrift om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.

Låntagare torde vidare böra förbinda sig att icke under den tid någon del

av lånet återstår ogulden utan medgivande av det organ, som meddelat kreditgaranti,

uttaga eller belåna inteckning i jordbruksinventarier eller försälja

lös egendom genom lösöreköp.

I särskilt ömmande fall bör möjlighet finnas för låntagare att erhålla

uppskov med räntebetalningen under viss kortare tid. Den

ränta som belöper å denna tid synes därvid böra läggas till det kapitalbelopp

som därefter skall förräntas och amorteras.

Amorteringsskyldigheten torde böra omfatta hela lånet och

vara fullgjord inom tio år. Undantagsvis torde uppskov därmed böra kunna

beviljas under högst två år från lånets lyftande. För amorteringsskyldigheten

torde i övrigt samma regler böra gälla som för amortering av egnahemslånen.

Under vissa omständigheter torde rätt att uppsäga lånen till omedelbar

betalning böra tillförsäkras det organ som beviljat kreditgarantien. De

av utredningsmännen angivna förutsättningarna synas därför vara väl avpassade

och torde böra läggas till grund för bestämmelser i ämnet.

Som jag förut anfört synas ifrågavarande lån böra inordnas i det statliga

kreditgarantisystemet och verksamheten torde i överensstämmelse med utredningsmännens

förslag böra anförtros lantbruksnämnderna. I flera yttranden

har visserligen föreslagits, att hushållningssällskapen böra omhänderhava

verksamheten, men då den sociala egnahemsverksamheten enligt

statsmakternas beslut skall handhavas av lantbruksnämnderna torde dessa

även böra omhänderhava ifrågavarande, av sociala skäl betingade kreditgivning.

Genom nämndernas sammansättning torde också tillräckliga garantier

givas för att även hushållningssällskapens synpunkter bliva företrädda.

Statligt stöd åt sambruksföreningar och andelsladugårdar.

Beträffande syftet med föreningsjordbruken torde jag få hänvisa till väd

därom anförts i den till årets riksdag avlämnade propositionen nr 58 med

förslag till lag om sambruksföreningar m. m.

Såväl ur rationaliseringssynpunkt som ur de synpunkter, vilka ligga till

grund för den sociala egnahemsverksamheten, förefaller det befogat, att

sambruksföreningar likaväl som innehavarna av enskilda brukningsdelar

skola kunna få stöd till rationaliseringsåtgärder och till drivande av eget

jordbruk. I princip synes det böra eftersträvas, att stödet skall bli lika

stort, vilken av de båda driftsformerna som än väljes. Vissa olikheter i fråga

om låne- och bidragsbestämmelserna äro emellertid ofrånkomliga med

hänsyn till att stödet i fråga om föreningsj ordbruken skall utgå till större

driftsenheter med flera delägare. Så som utredningsmännen utformat reglerna

om lån och bidrag till sambruksföreningar bli dessa olikheter emellertid

övervägande av formell natur.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

49

Även inrättandet av andelsladugårdar kan utgöra ett led i jordbrukets

rationalisering och kan även medföra betydande sociala fördelar, framför

allt genom en minskning av arbetsbördan för jordbrukets kvinnor. Statligt

stöd bör därför, på sätt utredningsmännen förordat, kunna utgå till

andelsladugårdar. Även här måste emellertid på grund av företagens kollektiva

natur vissa olikheter föreligga i jämförelse med bestämmelserna

om lån och bidrag till enskilda brukare.

I likhet med utredningsmännen finner jag det lämpligt, att den ifrågavarande

låne- och bidragsverksamheten skall handhavas av lantbruksstyrelsen.

Jag kan även godtaga vad i betänkandet förslagits angående de

ändringar och tillägg som beträffande föreningsjordbruken och andelsladugårdarna

böra göras i de allmänna bestämmelserna om lån och bidrag för

rationaliseringsändamål eller den sociala egnahemsverksamheten. Sambruksföreningarna

torde sålunda böra komma i åtnjutande av jordbruksegnahemslån

i huvudsak under samma betingelser som enskilda jordbrukare,

medan denna låneform av naturliga skäl icke synes erforderlig för

andelsladugårdarna. Däremot torde båda företagsformerna böra ha möjligheter

att erhålla driftslån. För dessa lån synas samma bestämmelser böra

gälla då de avses för sambruksföreningar och andelsladugårdar som då de

äro avsedda för enskilda jordbrukare. Någon maximering av dessa lån

torde emellertid icke vara erforderlig i vidare mån än att de icke böra beviljas

till högre belopp än som är oundgängligen nödvändigt.

Vid bildandet av föreningsjordbruk, som grunda sin verksamhet på förvärv

av ett flertal mindre brukningsdelar, torde behov understundom föreligga

av avskrivningslån för yttre rationalisering. De bestämmelser som beträffande

dessa lån gälla för enskilda brukare torde även böra gälla för nyssnämnda

föreningar. Storleken av lånen synes därvid böra beräknas på sätt

utredningsmännen föreslagit.

Lån och bidrag för inre rationalisering torde böra stå båda företagsformerna

till buds. Beträffande amorteringslånen synas några särbestämmelser

icke vara erforderliga, medan däremot för avskrivningslånen särskilda

regler torde böra gälla då fråga är om lån för förbättring och nybyggnad

av ekonomibyggnader. I sådana fall torde lån böra utgå med 15 procent av

de beräknade kostnaderna, dock högst 200 kronor per hektar åker.

Mot vad utredningsmännen föreslagit angående möjligheterna för sambruksföreningar

att arrendera kronojord har jag icke något att erinra.

Samordning av olika löneformer.

I likhet med utredningsmännen finner jag det synnerligen önskvärt, att

en fullständig samordning kan äga rum av sådana lån, som utlämnats till

en och samma låntagare. Därigenom skulle åstadkommas en jämnare fördelning

av dennes amorteringsbörda samtidigt som administrationskostnaderna

för lånen skulle kunna minskas. Såsom framhållits av utredningsmännen

kan vid en statlig kreditgaranti en sådan samordning uppenbar
Hihang

till riksdagens protokoll 10fiS. 1 sand. Nr 187.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ligen äga rum endast då samtliga de statsgaranterade lånen till en person

upptagits i samma kreditinrättning.

Därest särskilda bestämmelser rörande samordning av lån skulle befinnas

erforderliga torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter

härom.

Finansiering och kostnadsberäkningar.

Såsom framgår av det föregående föreslås att lantbruksnämnderna skola

handhava större delen av förevarande låne- och bidragsverksamhet. Ur olika

synpunkter har det emellertid befunnits önskvärt, att samtliga förslag

rörande den låne- och bidragsverksamhet, som nämnderna skola ombesörja,

framläggas i ett sammanhang. På grund härav har förslag rörande finansieringen

av här ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet, som avses

skola handhavas av lantbruksnämnderna, behandlats i 1947 års centrala

lantbrukskommittés betänkande. Då jag i likhet med utredningsmännen

och lantbrukskommittén ansett det lämpligt, att kostnaderna för de olika

grenarna av sagda verksamhet skola beräknas enhetligt har jag denna dag

i samband med anslagsäskanden vid anmälan för Kungl. Maj :t av frågor angående

organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område

inbegripit även kostnaderna för i detta sammanhang föreslagna åtgärder,

vilka skola åvila lantbruksnämnderna. För beviljande av jordbruksegnahemslån

har härvid i första hand räknats med statlig kreditgaranti intill

20 000 000 kronor. För driftslån har motsvarande garantibelopp beräknats

till 5 000 000 kronor.

Beträffande sekundärkreditgivningen däremot, har jag i det föregående

föreslagit att densamma i fortsättningen skall bedrivas under oförändrade

former och förutsättningar. Då denna kreditgivning alltså liksom för närvarande

skall handhavas av sekundärlånenämnden, bör här upptagas frågan

om verksamhetens finansiering. Såsom framgår av årets statsverksproposition

har lånenämnden i skrivelse den 19 augusti 1947 hemställt, att

förslagsanslaget till Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från statens

sekundärlånefond för jordbrukare m. in., vilket anslag för innevarande

budgetår uppförts med 71 500 kronor, måtte upptagas med 70 000 kronor.

Mot detta anslagsäskande har jag intet att erinra.

Hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts, hemställer jag, att

Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) medgiva att Kungl. Maj :t må i huvudsaklig överensstämmelse

med nu förordade grunder utfärda bestämmelser

rörande jordbruksegnahemslån och driftslån samt lån och

bidrag till sambruksföreningar och andelsladugårdsföretag

ävensom rörande upplåtelse av arrendeegnahem;

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 187.

51

2) till Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från statens

sekundärlånefond för jordbrukare m. m. för budgetåret

1948/49 å riksstaten under nionde huvudtiteln anvisa

ett förslagsanslag av .................... kronor 70 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:219 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande överflyttande av vissa till justitiedepartementet hörande ärenden från Kung s. 13 i texten
  2. JoU 1948:28 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående social jordbrukskreditgivning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten