Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad, m. m

1948-01-09 · 44 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 42 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:20, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

1

Nr 20.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom

vissa områden av stad, m. m.; given Stockholms slott

den-9 januari 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden

av stad, samt

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att Kungl. Maj :t skall äga att, om så påkallas

av jordpolitiska skäl, förordna att de för landet gällande reglerna om avstyckning

och sammanläggning skola tillämpas för område inom stad eller

annat samhälle, där bestämmelserna härom i lagen om fastighetsbildning i

stad eljest skolat gälla.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 20.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden

av stad.

Härigenom förordnas som följer.

Där så påkallas av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket äger

Konungen beträffande område av stad, vilket ej ingår i stadsplan eller efter

den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan, förordna att, i stället för

de i lagen om fastighetsbildning i stad meddelade bestämmelserna om avstyckning

av område som ej ingår i tomtindelning och om sammanläggning

av sladsägor, vad för landet är stadgat om avstyckning och sammanläggning

skall äga tillämpning med nedan angivna undantag. Sådant förordnande

må av Konungen återkallas, när förhållandena föranleda därtill, och skall

vara förfallet, där stadsplan eller byggnadsplan fastställes. Vad här sagts

skall ock gälla beträffande dylikt område inom samhälle å landet, varest

enligt lagen om fastighetsbildning i stad samma lags bestämmelser om avstyckning

och sammanläggning skola tillämpas.

Förordnande enligt denna lag medför icke ändring av vad i lagen om

fastighetsbildning i stad stadgas därom, att avstyckning må ske jämväl

från mark som ej ingår i fastighetsindelning, och ej heller av samma lags

bestämmelser angående ansökan om avstyckning, behörighet att verkställa

avstyckningsförrättning, förfarandet då förrättningsman finner sig jävig, underrättelse

till registerförare och förvaring av konceptakt. Är fråga om avstyckning

av mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk, och är ej den, som

enligt sistnämnda lag skolat verkställa förrättningen, behörig därtill enligt

lagen om delning av jord å landet, skall dock byggnadsnämnden för förrättningens

verkställande överlämna ansökningen till distriktslantmätaren.

Avser ifrågasatt sammanläggning mark belägen såväl inom som utom

område som omfattas av förordnande enligt denna lag, skall sammanläggningen

ävensom fråga om avstyckning som påkallas för densamma

handläggas och bedömas, som om förordnandet gällt all den i sammanläggningen

ingående marken.

Meddelas förordnande enligt denna lag eller upphör sådant förordnande

att gälla, skall detta icke inverka å avstyckningsärende, däri förrättning

börjats dessförinnan, eller å ärende rörande sammanläggning, som sökts

tidigare eller varav avstyckningsärende som nyss nämnts är beroende; dock

skall, då förordnande upphört att gälla, vad i 19 kap. 2 och 3 §§ lagen om

delning av jord å landet stadgas ej utgöra hinder för avstyckning eller sammanläggning.

Om förordnande enligt denna lag och återkallelse därav skall anteckning

verkställas i fastighetsregistret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

3

Förslag

till

Lag

angående .ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 4 §, 5 kap. 20 § samt 7 kap. 9 och 10 §§

lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP. 4 KAP.

4 §•

4 §.

Vad i

- meddelade bestämmelser.

Om behörighet för Konungen att

beträffande område av stad eller sam- hälle som nu sagts förordna om till- lämplighet av de för landet meddela- de bestämmelserna är stadgat i lagen

med särskilda bestämmelser om fas- tighetsbildning inom vissa områden

av stad.

5 KAP.

5 KAP.

20 §.

Bestämmelserna i —• —

20 g.

-— meddelade bestämmelser.

Om behörighet för Konungen att

beträffande område av stad eller sam- hälle som nu sagts förordna om till- lämplighet av de för landet meddela- de bestämmelserna är stadgat i lagen

med särskilda bestämmelser om fas- tighetsbildning inom vissa områden

av stad.

7 KAP.

9 §.

I samband--— —

7 KAP.

9 §•

— magistratens prövning.

Vid fastighetsindelningens---upptagas såsom en stadsäga.

Där flera -------annan rättighet.

1 Senaste lydelse, se beträffande 4 kap. 4 § SFS 1921: 199, beträffande 5 kap. 20 § SFS 1931

143 och beträffande 7 kap. 9 § SFS 1930: 100.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Områden hörande------å marken.

Områden, som------- utgöra en stadsäga.

Har kronan, staden, allmän inrättning

eller stiftelse, innan fastighetsindelningen

blivit bestämd, gjort

framställning att något densamma

tillhörigt område uppdelas i flera

stadsägor, må delning ske i enlighet

med den framställning, där ej området

upplåtits under ständig besittningsrätt

eller hör till järnväg.

Har förordnande meddelats enligt

lagen med särskilda bestämmelser om

fastighetsbildning inom vissa områden

av stad, skall inom det område

förordnandet omfattar sådan indelning

i stadsägor, som avses i denna

paragraf, verkställas i enlighet med

den bestående fastighetsindelningen

utom såtillvida att, där fastighet delats

genom sämjedelning som kommit

till stånd före ingången av år

1928 eller eljest på grund av fång

som skett före nämnda tidpunkt tillhör

flera vilka var för sig äga viss å

marken bestämd ägovidd, varje sådan

fastighetsdel skall upptagas såsom

en stadsäga. Vad sålunda stadgats

skall i fall, då fastighet är belägen

delvis inom och delvis utom det område

förordnandet omfattar, tillämpas

beträffande fastigheten i dess helhet.

10 §. 10 g.

I fastighetsregistret---utbruten andel i samfälld mark.

Där område, som under 5) eller 7)

avses, vid tiden för dess införande i

fastighetsregistret tillhör flera, som

var för sig äga viss å marken bestämd

lott, skall dock varje lott anses

såsom en enhet, och skall vad sålunda

stadgats äga motsvarande tilllåmpning,

där viss ägovidd av områ
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

5

(Gällande lydelse) '' (Föreslagen lydelse)

de, som nu sagts, vid tiden för införandet

i fastighetsregistret är särskilt

intecknad eller eljest särskilt häftar

för fordran eller annan rättighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

19b8.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 oktober 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruksoch

inrikesdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, fråga om särskilda bestämmelser för att förhindra olämplig

fastighetsbildning i vissa områden inom städer och därmed jämförliga

samhällen.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 19 mars 1946 (nr 62) hemställde riksdagen,

att Kungl. Maj :t ville låta föranstalta om skyndsam utredning beträffande

frågan i vad mån provisoriska bestämmelser erfordrades för att förhindra

olämplig avstyckning i städer och vissa samhällen samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sedan jag genom

skrivelse den 2 april 1946 uppdragit åt de särskilda sakkunniga, vilka

med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 juni 1939 tillkallats för

utredning rörande revision av fastighetsbildningsväsendet å landet m. m. —- fastighetsbildningssakkunniga -— att verkställa den begärda utredningen, ha

de sakkunniga till fullgörande av uppdraget till mig överlämnat ett den

27 juni 1946 dagtecknat utlåtande med förslag till lag med vissa bestämmelser

om fastighetsbildning inom särskilda områden av städer och samhällen,

m. m.

Sedan förslagen varit föremål för remissbehandling, anhåller jag att nu få

anmäla detta ärende.

Inledning.

Gällande regler om fastighetsbildning återfinnas beträffande

städer och stadsliknande samhällen i lagen den 12 maj 1917 om

fastighetsbildning i stad och för den egentliga landsbygden i lagen den 18

juni 1926 om delning av jord å landet och lagen samma dag om sammanläggning

av fastigheter å landet. För de på bekostnad eller med understöd

av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län finnas särskilda bestämmelser

rörande delning och sammanläggning av jord i lagen den 17 juni

1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

delar av Kopparbergs län, den s. k. Datalagen. Fastighetsbildningslagen

gäller, såsom redan dess rubrik angiver, beträffande all fastighetsbildning

1 stad. Beträffande jorddelning å landet är enligt gällande rätt — bortsett

från tomtindelning och tomtmätning — fastighetsregistreringssättet avgörande

för frågan, vilken jorddelningslagstiftning —- fastighetsbildningslagen

eller jorddelningslagen — som skall tillämpas. Om sålunda fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelserna skall föras för samhälle

på landet, sker jorddelningen inom detta samhälle enligt fastighetsbildningslagen;

i annat fall gälla bestämmelserna i jorddelningslagen.

Fastighetsbildningslagens bestämmelser om tomtbildning, tomtmätning och

sammanläggning av områden vilka utgöra tomt äga även tillämpning inom

s. k. jordregistersamhällen, d. v. s. samhällen för vilka icke föres fastighetsregister

såsom för stad utan jordregister med tomtbok, ävensom inom annat

område å landet, för vilket fastställts tomtindelning såsom i stad.

För de jorddelningsformer som jorddelningslagen anvisar, företrädesvis

laga skifte och avstyckning, ha i lagen uppställts åtskilliga villkor, som

avse att förebygga att olämpliga fastigheter tillskapas. Vad särskilt angår

avstyckning — varom stadgas i 19 kap. jorddelningslagen — är detta delningsinstitut

underkastat inskränkningar med hänsyn såväl till beskaffenheten

av de särskilda fastigheter vilka äro avsedda att bildas genom åtgärden

som ock till den därigenom uppkommande fastighetsindelningens inverkan

på näringsförhållandena. Alltsedan lagstiftningens tillkomst år 1926

ha vid upprepade tillfällen statsmakternas uppmärksamhet riktats på dessa

stadganden, och reformsträvandena på detta område ha resulterat i att de

jordpolitiska villkoren för avstyckning gjorts till föremål för revision dels

år 1937 och dels nu senast vid 1947 års riksdag. Genom denna sistnämnda

revision, som framför allt avsåg att förhindra att ofullständiga jordbruk

bildas och att skog som är behövlig för jordbruket avstyckas därifrån, ha

de jordpolitiska villkoren för avstyckning i 19 kap. jorddelningslagen i huvudsak

fått följande innebörd. Såsom en grundläggande fordran på en nybildad

fastighet är stadgat, att varje styckningsdel skall till omfång och

beskaffenhet i övrigt samt med hänsyn till belägenheten vara sådan, att den

för sig eller, om den är avsedd att sammanläggas med annan mark, tillsammans

med denna bildar fastighet som är varaktigt lämpad för sitt ändamål

(2 §). Till utveckling av detta allmänna lämplighetskrav ha meddelats vissa

speciella regler, vilka taga sikte på jordbruksfastigheters beskaffenhet (3 §

2 inom.). Enligt dessa regler fordras för att jordbruksfastighet skall anses

lämpad för sitt ändamål, att den varaktigt kan giva brukaren och hans familj

tillfredsställande bärgning. Mindre jordbruk än det s. k. familjejordbruket

må således i princip icke bildas. Härvid göres dock undantag för

mindre jordbruksfastigheter, vilka endast äro avsedda att lämna brukaren

och hans familj ett mindre bidrag till deras försörjning, s. k. stödjordbruk.

Vid sidan av dessa villkor gälla särskilda bestämmelser, som avse att skydda

jordbruket och skogsbruket mot en för dessa näringar skadlig parcellering

(3 § 1 och 3 inom.). Avstyckning från jordbruksfastighet må sålunda ej

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

äga rum, om ändringen i fastighetsindelningen skulle för jordbruksnäringen

medföra men av någon betydelse. Sker avstyckningen för jordbruksändamål,

fordras därutöver att ändringen i fastighetsindelningen kan antagas för

jordbruksnäringen medföra fördel som överväger med delningen förenade

olägenheter. Beträffande skyddet för skogen gäller, att det vid avstyckning

från jordbruksfastighet i princip skall anses som menligt att skogsmark skiljes

från odlad jord. Detta gäller dock endast orter, där det i allmänhet förutsättes

att jordbruksfastighet har skog till husbehov eller eljest såsom stöd

åt jordbruket. Som en parallell till förbudet mot skadlig delning av jordbruksfastighet

har i lagen beträffande mark, avsedd för skogsbruk, stadgats,

att sådan mark ej må uppdelas på olika fastigheter så, att möjligheten

att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse.

I viss omfattning medgives dock eftergift från denna regel, om delningsåtgärden

prövas erforderlig för ändring i fastighetsindelningen som främjar

jordbruksnäringen. Från de nu nämnda materiella förutsättningarna för

avstyckning innefattar lagen i 4 § vissa undantag. Är sålunda fråga om

avstyckning inom område, som ingår i stadsplan eller sådan byggnadsplan

som fastställts efter den 1 januari 1948 — alltså efter den nya byggnadslagens

ikraftträdande —, skola de jordpolitiska villkoren för avstyckning i

allmänhet icke tillämpas. Och sker avstyckningen för vissa speciella ändamål,

såsom för att bilda bostadslägenhet eller bereda plats för industriell,

kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller dylikt, får avstyckningen

äga rum, även om vissa av dessa villkor därigenom skulle eftersättas.

Utöver de nu återgivna bestämmelserna i 19 kap. 2—4 §§ jorddelningslagen

finnas i samma kapitel spridda stadganden av jordpolitisk innebörd.

I 11 § meddelas föreskrifter om ägornas inbördes läge och form, varvid

framhålles vikten av att vid fastighetens utformning hänsyn tages till vägoch

vattenavledningssystemen. Enligt stadgande i 12 § första stycket skall

tillses, att nybildad fastighet kommer att äga rätt till nödiga vägar. Genom

stadgandena i paragrafens andra stycke beredes möjlighet att tillägga område

som avstyckas andel i samfälligheter eller i särskilda rättigheter och

förmåner som tillkomma styckningsfastigheten.

Den jordpolitiska kontroll som enligt vad nu sagts skall utövas vid avstyckning

är föreskriven även vid sammanläggning av fastigheter, vare sig

denna sker fristående eller i samband med avstyckning. I 7 § lagen om

sammanläggning av fastigheter å landet stadgas nämligen, att de i 19 kap.

2, 3, 4 och 11 §§ jorddelningslagen upptagna villkoren för avstyckning

skola äga motsvarande tillämpning vid sammanläggning.

De regler för avstyckning och sammanläggning som sålunda uppställts

ur jordpolitisk synpunkt sakna motsvarighet i fastighetsbildningslagen. Beträffande

laga skifte — i den mån nu sådan jorddelning kan äga rum i

stad eller därmed jämförligt samhälle — hänvisar fastighetsbildningslagen

i allt väsentligt till jorddelningslagens bestämmelser, men dylik hänvisning

saknas i fråga om avstyckning och sammanläggning. I materiellt hänse
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Maj:ts proposition nr 20.

ende är i fastighetsbildningslagen endast föreskrivet, afl gällande planer

och andra byggnadsreglerande bestämmelser skola iakttagas vid avstyckning.

Härjämte finnas vissa regler, som äro avsedda att förebygga sådan

avstyckning som skulle försvåra en framtida planläggning.

I två motioner (1:43 och 11:110) som väcktes vid 1946 års riksdag

hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl. Maj :t anhålla

om utredning av frågan, i vad mån skärpta regler erfordrades för att förhindra

olämplig avstyckning i städer och vissa samhällen. Andra lagutskottet,

som behandlade motionerna, ansåg starka skäl tala för att samma restriktioner

i avstyckningshänseende som gällde för den egentliga landsbygden

också borde gälla för sådana områden av ren landsbygds natur som

medtagits vid bildandet av städer och köpingar samt vid inkorporering med

redan bestående städer och köpingar. På hemställan av utskottet beslöt

riksdagen härefter att till Kungl. Maj :t avlåta förenämnda skrivelse med

begäran om utredning i frågan.

Fastighetsbildningssakkunmgas förslag.

Beträffande behovet av särskild lagstiftning för att förhindra

olämplig fastighetsbildning inom städer och därmed jämförliga samhällen

ha fastighetsbildningssakkunniga inledningsvis erinrat om att de redan

tidigare haft sin uppmärksamhet riktad på denna fråga. I det av de

sakkunniga i september 1944 avgivna betänkande som lades till grund för

den år 1947 företagna revisionen av reglerna om avstyckning och sammanläggning

hade de sakkunniga sålunda antytt behovet av att revidera fastighetsbildningslagen

så, att icke endast de omständigheter som bestämde

gränsen mellan de båda ifrågavarande lagarnas tillämplighetsområden bleve

avgörande för spörsmålet om jordpolitisk kontroll över fastighetsbildningen.

Enligt vad de sakkunniga meddela hade under är 1945 genom lanlmäteristyrelsens

försorg en undersökning igångsatts från överlantmätarnas sida

rörande de från och med 1933 tillkomna mera betydande samhällsbildningarna

och inkorporeringarna samt angående frågan, huruvida avsaknaden

av jordpolitiska restriktioner inom de områden som sålunda kommit

att lyda under den för städerna gällande lagstiftningen medfört vådor eller

utnyttjats för olämplig fastighetsbildning. I fråga om resultatet av denna

undersökning har av de sakkunniga uppgivits, alt därav framginge att under

den avsedda perioden genom bildandet av nya städer, köpingar och

större municipalsamhällen med fastighetsregister såsom för stad samt genom

mera betydande inkorporeringar områden om sammanlagt cirka 300 000

hektar kommit att lyda under den för städerna gällande lagstiftningen.

Hur stor del av dessa arealer som under överskådlig framtid komme att

bibehålla karaktär av jordbruk vore naturligtvis vanskligt att säga, men eu

sammanställning av det redovisade utredningsmaterialet och vissa under

hand inhämtade upplysningar om ortsförhållandena syntes ge anledning

att härutinnan räkna med minst 235 000 hektar. I överlanlmätarnas yttran
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

den omnämndes ytterligare såsom nära föreslående eller ifrågasatta sex fall

av större inkorporeringar, berörande en areal av sammanlagt cirka 40 000

hektar. Beträffande verkningarna å fastighetsbildningen hade överlantmätarna

i flertalet län icke kunnat konstatera, att bortfallandet av de jordpolitiska

restriktionerna dittills medfört påtagliga skador. Därvid vore emellertid

att märka dels att fastighetsbildningen inom städer och köpingar

med särskild registerförare väsentligen undandroge sig överlantmätarnas

bedömande, dels ock att flertalet av de mera betydande stadsbildningarna

och inkorporeringarna skett så nyligen, att deras betydelse i förevarande

hänseende icke kunde antagas ännu ha hunnit tydligt träda i dagen. Enligt

de sakkunnigas uppfattning förelåge emellertid otvivelaktigt fara för olämplig

fastighetsbildning. Denna fara måste antagas komma att visa sig i allt

större grad ju mer enskilda intressenter finge klart för sig, att de förutvarande

restriktionerna upphört genom samhällsbildningen respektive inkorporeringen.

Tendenser i den befarade riktningen saknades ej heller, såsom

framginge av de avgivna yttrandena. Om också ytterligare undersökningar

eller längre avbidan å utvecklingen skulle kunna ge starkare belysning

åt frågan om behovet av lagändring, kunde enligt de sakkunnigas mening

redan sakens egen natur och vad som framkommit särskilt rörande

omfattningen av de arealer frågan gällde utgöra tillräcklig anledning att

omedelbart gå i författning om åtminstone provisoriska åtgärder till farans

avvärjande. Ett dröjsmål i detta avseende kunde visa sig äventyrligt.

Beträffande den ifrågasatta lagstiftningens huvudsakliga

innebörd ha fastighetsbildningssakkunniga till en början anmärkt, att

5 kap. fastighetsbildningslagen anses kräva att varje genom avstyckning

nybildad fastighet utgöres av blott ett enda sammanhängande område, så

att, där olika sinsemellan åtskilda områden avstyckas, dessa måste utläggas

såsom olika fastigheter, samt att hela det för landsbygden utbildade

institutet kombination av avstyckning och sammanläggning saknar motsvarighet

i reglerna om fastighetsbildning i städer och fastighetsregistersamhällen.

Såsom av vissa överlantmätare berörts kunde jämväl dessa avvikelser

från vad som gällde landsbygden leda till icke önskvärd fastighetsbildning

inom städer och samhällen. Och om jordpolitiska restriktioner infördes

även inom området för fastighetsbildningslagens nuvarande giltighet,

syntes det nödvändigt för att icke alltför mycket försvåra lämplig fastighetsbildning

att även i nu förevarande hänseende inom detta område ge

reglerna för landet tillämplighet eller motsvarighet. Även i övrigt syntes

vissa för landet gällande regler om avstyckning behövliga beträffande områden,

som nu vore i fråga, t. ex. reglerna i 19 kap. 12 § jorddelningslagen

om andelar i samfälligheter och om gemensamma undantag.

I fråga om sättet för genomförande av de behövliga

ändringarna ha de sakkunniga förklarat sig bortse från möjligheten

att företaga exkorporeringar och att i fortsättningen snävare begränsa de

områden som inbegripas i städer och samhällen, då ju denna möjlighet vore

beroende av omständigheter som icke ägde beröring med de sakkunnigas

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

11

verksamhet. Ej heller möjligheten att låta registreringen av fastigheter ske

på sätt förordningen om jordregister anger hade enligt de sakkunnigas mening

i detta sammanhang större betydelse, då denna möjlighet ej kunde

utnyttjas beträffande städer eller samhällen där fastighetsregister enligt de

för stad gällande reglerna redan upplagts samt det för övrigt vore oegentligt

att sålunda rätta bestämmelserna om registreringen efter omständigheter

som icke inverkade på lämpligheten av den ena eller andra formen

för densamma.

Fastighetsbildningssakkunniga ha med hänsyn till det sagda ansett frågan

kunna lösas efter två linjer. Man kunde i fastighetsbildningslagstiftningen

för stad införa erforderliga jordpolitiska villkor för avstyckning, utbygga

sammanläggningsinstitutet så, att det bleve användbart även för en

kombination med sådan avstyckning som för sin tillåtlighet berodde av sammanläggning,

samt jämväl i övrigt ändra fastighetsbildningslagens bestämmelser

på det sätt att vid behov regler för landsbygden kunde tillämpas även

inom denna lags giltighetsområde. En annan utväg vore att förskjuta gränsen

mellan tillämplighetsområdena för fastighetsbildningslagen å ena samt

jorddelningslagen och lagen om sammanläggning av fastigheter å landet, å

andra sidan.

De sakkunniga, som förordat en lösning av förevarande lagstiftningsfråga

i enlighet med det sistnämnda alternativet, ha rörande de båda tänkbara

metoderna anfört följande.

För metoden att lämna gränsen mellan de olika lagarnas tillämplighetsområde

orörd och införa nya bestämmelser i fastighetsbildningslagen kan

tyckas tala att man därigenom anknyter till nuvarande systemet att låta

denna lag uttömmande reglera spörsmålen för städernas och fastighetsregistersamhällenas

vidkommande. Stadgandena om skifte inom städer och

dylika samhällen äro ju tillfinnandes i fastighetsbildningslagen, ändå att

överensstämmelsen med jorddelningslagens bestämmelser härutinnan är

stor bl. a. i avseende å villkoren för skiftes tillåtlighet. Men detta argument

synes icke vara av större praktisk betydelse, då fastighetsbildningslagen i

icke ringa mån meddelar sina bestämmelser genom hänvisning till jorddelningslagens

innehåll och de nya reglerna om avstyckning och sammanläggning

väl till undvikande av alltför stor vidlyftighet skulle få införas

huvudsakligen genom dylika hänvisningar. Viktigare är att man genom nu

förevarande metod ej skulle behöva för ändamålet verkställa geografisk

uppdelning av städer och samhällen i olika områden utan kunde låta ärendenas

egen växlande natur bli avgörande för frågorna, vilka krav som skola

uppställas å fastighetsbildningen och i vilka former handläggningen skall

ske, samt såmedelst säkrare med de nya reglerna automatiskt träffa alla de

fall, då dessa regler skulle ha en funktion att fylla.

Metoden kunde måhända också förordas, därest nu vore fråga om en mera

genomgripande revision av fastighetsbildningslagen. Men för en lagstiftning,

icke avsedd för städer och fastighetsregistersamhällen i allmänhet utan

företagen blott i syfte att provisoriskt hindra att vissa områden inbegripas

under fastighetsbildningslagen av skäl, som väsentligen är främmande för

denna lags grunder, synes lämpligare att välja den andra ovanberörda

metoden. Lagändringen kan härigenom i överensstämmelse med sitt ändamål

begränsas till sin räckvidd och utan att förfela sitt syfte lämna en

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

mängd städer och fastighetsregistersamhällen helt oberörda. Väl skulle

man, även om ändringar infördes i fastighetsbildningslagens olika kapitel,

kunna i administrativ ordning bestämma vissa områden, beträffande vilka

de nya reglerna skulle vara tillämpliga, men därmed förfölle det egentliga

skälet att välja sistnämnda metod för reformen, under det att behovet av

tämligen omfattande ändringar i lagtexterna kvarstode.

Med den andra metoden däremot kan reformen genomföras utan att gällande

regler om avstyckning och sammanläggning behöva omarbetas. Det

synes tillräckligt att tillskapa en lag av huvudsakligt innehåll att Konungen

äger beträffande område inom stad eller fastighetsregistersamhälle förordna

att de för landet (jordregistersamhällen å landet) gällande bestämmelserna

om avstyckning och sammanläggning skola -— med ett fåtal angivna undantag

— tillämpas i stället för fastighetsbildningslagens regler. Denna nya lagstiftning

skulle väl kunna få bilda ett kapitel i fastighetsbildningslagen,

men med hänsyn bl. a. till lagstiftningens provisoriska natur synes vara att

föredraga att bestämmelserna meddelas som en särskild lag.

Beträffande den närmare utformningen av lagen ha fastighetsbildningssakkunniga

ansett, att den icke borde vara tillämplig annat än

på icke stadsplanelagda områden. Skulle stadsplanen utsträckas till att omfatta

större eller mindre del av ett område, beträffande vilket förordnande

av nu nämnt slag meddelats, borde förordnandet direkt på grund av lagen

förfalla vad anginge den sålunda planlagda marken. För övrigt borde förordnandet

även kunna återkallas av Konungen genom särskilt beslut, när

förhållandena det påkallade.

Såsom nyss antytts skulle inom område, för vilket meddelats förordnande

enligt den föreslagna lagen, jorddelningslagens regler icke tillämpas utan

undantag. Dessa undantag skulle dock endast i mycket ringa mån beröra

de materiella rättsreglerna. I sådant avseende ha de sakkunniga funnit tillräckligt,

att det i enlighet med 5 kap. 17 § fastighetsbildningslagen medgives

att avstyckning sker från mark som ej ingår i fastighetsindelning.

Med avseende å de regler som röra förrättningen och fastställelseförfarandet

ha fastighetsbildningssakkunniga emellertid ansett undantag böra

göras från jorddelningslagens bestämmelser i skilda hänseenden; i stället

skulle då trots meddelat förordnande fastighetsbildningslagens regler alltjämt

gälla. Enligt förslaget skulle sålunda fastställelseprövningen i regel ankomma

på de i fastighetsbildningslagen angivna myndigheterna, således i

städer som ej lyda under landsrätt på magistraten och eljest på länsstyrelsen.

De sakkunniga ha som skäl härför anfört, att det åtminstone vad anginge

städer med magistrat skulle innebära ett av grunderna för reformen

icke betingat avsteg från hittills gällande principer, om man från magistraten

till länsstyrelsen överflyttade uppgifterna att fungera som fastställelsemyndighet

vid avstyckning.

De sakkunniga ha ansett, att sättet för anhängiggörande av avstyckningsärende

borde vara detsamma inom hela stadens respektive samhällets

område. Särskild bestämmelse skulle således erfordras om att i detta avseende

fastighetsbildningslagen skall gälla. Ansökan skulle således ingivas till

byggnadsnämnden, som hade att överlämna ansökningen till förrättnings
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 20

13

man. Det bleve då till byggnadsnämnden som förrättningsmannen skulle

göra anmälan, därest han funne sig jävig.

Ej heller beträffande behörighet att verkställa avstyckning ha fastighetsbildningssakkunniga

ansett tillräckliga skäl föreligga att avvika från fastighetsbildningslagens

regler. Man syntes kunna förutsätta, anföra de sakkunniga,

att vederbörande myndigheter tillsåge, att bland de personer som

antoges till mätningsmän eller andra avstyckningsförrättare i städer och

samhällen med områden av nu ifrågavarande slag funnes jämväl sådana,

åt vilka avstyckningsförrättningar inom dessa områden kunde anförtros,

och att effektiv jordpolitisk kontroll åstadkommes särskilt genom överlantmätarens

granskning.

De sakkunniga ha ansett, att konceptakterna borde förvaras hos byggnadsnämnden

även vid avstyckningar inom det område förordnande om

landsreglernas tillämplighet avsåge. Fastighetsbildningslagens stadgande

härom liksom även denna lags föreskrifter rörande skyldighet att underrätta

denna nämnd och registerföraren om fastställelse å avstyckning och

om sammanläggning ha ansetts böra bibehållas. Härav betingade undantag

ha intagits i den föreslagna lagen.

I de sakkunnigas utredning har berörts frågan, huru skall förfaras då

ifrågasatt fastighetsbildning skulle angå mark å ömse sidor om gränsen för

det i Konungens förordnande angivna området. Det vore enligt de sakkunniga

fullt klart, att avstyckning icke skulle betraktas såsom fallande inom

området, med mindre någon del av den mark som avstyckades tillhörde

detta, men däremot alltid i motsatt fall. Särskild bestämmelse härom har

icke ansetts behövlig. Däremot erfordrades enligt de sakkunnigas mening

en tolkningsbestämmelse för de fall, då fastighetsbildningen innefattade

sammanläggning av fastigheter eller fastighetsdelar, av vilka vissa men icke

alla vore belägna inom det område förordnandet gällde. Det syntes icke

föreligga skäl att förbjuda sammanläggning endast därför att den skulle ske

över dylik gräns. Fastighetsbildningsärendet borde i detta fall i sin helhet

bedömas och behandlas efter de regler som gällde för nyssnämnda område;

med fastighetsbildningsärendet förstode de sakkunniga här även de avstyckningar

som eventuellt skulle ske för sammanläggningen. I detta speciella

fall skulle således de nya reglerna kunna komma att få tillämplighet

även inom stadsplanelagt område.

Särskilda bestämmelser ha ansetts böra upptagas i lagen för reglering av

frågan hur ett förordnande av förevarande slag eller återgång av sådant

förordnande skall inverka på redan anhängiggjorda ärenden, alltså ett slags

övergångsbestämmelser till förordnandena. De sakkunniga anföra, att denna

reglering kunde i varje särskilt fall, som vore föremål för Konungens prövning,

ske vid förordnandets meddelande eller återkallande och sålunda utgöra

en del av beslutet; lämpligare syntes dock vara att bestämmelserna

meddelades en gång för alla i själva lagen. Endast på detta sätt bleve även

det fall reglerat, då förordnandet automatiskt helt eller delvis förfölle

genom utsträckning av stadsplan. Tidpunkten för ansökningen om av
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

styckning syntes icke böra vara avgörande, då en sådan regel lätteligen

skulle betaga reformen för mycket av dess effektivitet. Att anknyta till tidpunkten

då tillstånd till avstyckning gåves syntes ej heller lämpligt, enär

5 kap. fastighetsbildningslagen ej omnämnde något under förrättning meddelat

tillståndsbeslut och bestämmelsen sålunda skulle innebära detsamma

som att ändringen beträffande de rättsregler, som skulle följas vid avstyckningen,

finge verkan jämväl för alla avslutade ehuru ej ännu fastställda

förrättningar. Beträffande avstyckning syntes därför frågan böra bero på

om förrättning börjats eller ej. Vidkommande sammanläggning åter syntes

tidpunkten för ansökningen kunna få bli avgörande, dock att där avstyckning

och sammanläggning behövde kombineras, jämväl sammanläggningsärendet

borde behandlas och bedömas efter det komplex av regler som

vore tillämpligt å avstyckningsärendet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts ha de sakkunniga upprättat

förslag till lag med vissa bestämmelser om fastighetsbildning inom särskilda

områden av städer och samhällen. Förslaget torde få fogas såsom Bilaga

A till detta protokoll.

I första stycket av detta förslag stadgas, att beträffande avstyckning av

jord och sammanläggning av fastigheter inom icke stadsplanelagt område

i stad eller samhälle, där enligt lagen om fastighetsbildning i stad bestämmelser

i samma lag skola gälla, Konungen äger förordna, att i stället de för

landet meddelade stadgandena skola med vissa i det följande angivna undantag

äga tillämpning, intill dess förordnandet återkallas eller stadsplan

fastställts.

De åsyftade undantagen angivas i andra stycket. Där föreskrives sålunda,

att förordnande enligt första stycket icke medför ändring i vad i fastighetsbildningslagen

finnes stadgat därom, att avstyckning må ske jämväl

från mark, som ej ingår i fastighetsindelning, samt angående ansökan om

avstyckning, behörighet och förordnande att verkställa avstyckningsförrättning,

förfarandet då förrättningsman finner sig jävig, underrättelse till registerförare

och byggnadsnämnd samt förvaring av konceptakt. I annan

under landsrätt icke lydande stad än Stockholm skola, oavsett förordnande

som i första stycket sägs, de uppgifter beträffande avstyckning och avstyckningsplan,

vilka enligt de för landet gällande bestämmelserna ankomma å

Konungens befallningshavande, fullgöras av magistraten, över vars beslut

må anföras besvär i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltningsmyndigheters

och ämbetsverks beslut.

Enligt stadgande i tredje stycket skola, då ifrågasatt sammanläggning

avser mark såväl inom som utom det område, som inbegripits under förordnandet,

frågorna om sammanläggningen och om avstyckning som påkallas

för densamma handläggas och bedömas, som om förordnandet gällt

all den i sammanläggningen ingående marken.

I fjärde stycket regleras frågan, hur ett förordnande av förevarande slag

eller återgång av sådant förordnande skall inverka på redan anhängiggjorda

ärenden. Har förordnande enligt lagen meddelats eller har sådant för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 20.

15

ordnande sedermera upphört att gälla, skall detta förhållande icke inverka

å avstyckningsärende, däri förrättning dessförinnan börjats, eller å ärende

rörande sammanläggning, som tidigare sökts eller varav avstyckningsärende

som nyss nämnts är beroende.

Slutligen är i förslagets sista stycke föreskrivet, att anteckning om förordnande

enligt lagen samt återkallelse av sådant förordnande skall verkställas

i fastighetsregistret.

Fastighetsbildningssakkunniga ha framhållit, att om på nu angivet sätt

garanti vunnes för att den vanliga officiella fastighetsbildningen ej ägde rum

utan jordpolitisk kontroll, där sådan erfordrades, motsvarande emellertid

icke gällde den särskilda fastighetsbildning, som av magistraten resp. de i

7 kap. 15 § fastighetsbildningslagen omförmälda myndigheterna skall företagas

enligt 9 § i samma kapitel, alltså stadsägoområdets indelning i stadsägor

i samband med det första uppläggandet av fastighetsregister för området.

De sakkunniga ha därför funnit vissa ändringar behövliga i nämnda

lagrum ävensom i kapitlets 10 § rörande fastighetsregistrets uppläggande

och förande. Av de sakkunniga har med hänsyn härtill även upprättats

förslag till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 9 och 10 §§ lagen den 12 maj

1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad. Innebörden av de här föreslagna

ändringarna är följande.

17 kap. 9 § fastighetsbildningslagen angives efter vilka normer

stadsägoområdet skall indelas i särskilda stadsägor vid fastighetsregistrets

uppläggande. Som regel gäller, att vid fastighetsindelningens bestämmande

såsom särskild stadsäga skall anses område, som vid mätningsförrättning

utlagts såsom särskild fastighet eller som eljest i ägarens hand

må anses såsom särskild fastighet. Men från denna regel göras åtskilliga

viktiga undantag. Om område till olika fysiska delar tillhör skilda ägare

eller om viss ägovidd av området är särskilt intecknad eller eljest särskilt

häftar för fordran eller annan rättighet, skall varje sådan del anses såsom

en stadsäga (9 § andra stycket). Även om det förut finns en registrerad

fastighetsindelning, såsom t. ex. då för område som redovisats i jordregistret

i stället upplägges fastighetsregister enligt fastighetsbildningslagen,

tillmätes sålunda, såsom de sakkunniga påpekat, rent privata delningar av

jordregisterfastigheterna i nu förevarande hänseende i motsats mot vanliga

regler verkan såsom laga delningar. Genom lagändring 1930 har man dock

frånkänt sämjedelningar som skett efter 1927 dylik betydelse och föreskrivit,

att fastigheten utan avseende å sämjedelningen skall upptagas såsom

en enda stadsäga (9 § andra stycket). Enligt sjätte stycket i det nu omnämnda

lagrummet intaga vidare vissa rättssubjekt — kronan, staden, allmän

inrättning och stiftelse — den särställningen, att på framställning av

jordägare som hör till denna kategori hans fastighet vanligen må upptagas

som flera fastigheter, ändå att så ej skulle vara lovligt enligt övriga regler.

Enligt fastighetsbildningssakkunnigas mening bör en på privat väg företagen

jorddelning icke få inom område, för vilket meddelats förordnande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

enligt den föreslagna lagen, tillmätas den betydelse som den för närvarande

tillagts i fastighetsbildningslagen. I de sakkunnigas förslag till ändring i

7 kap. 9 § har därför till delta lagrum fogats ett nytt stycke, däri till en

början utsäges att, där Konungen förordnat att beträffande avstyckning

och sammanläggning de för landet meddelade bestämmelserna skola äga

tillämpning, skall inom det område förordnandet gäller fastighetsindelning

som avses i paragrafen verkställas i enlighet med den bestående fastighetsindelningen.

Från denna regel göres dock i förslaget undantag såtillvida

att, där fastighet på grund av sämjedelning som kommit till stånd före år

1928 eller fång som skett före nu nämnda år tillhör flera, vilka var för sig

äga viss å marken bestämd ägovidd, varje sådan fastighetsdel skall upptagas

såsom en stadsäga. Vad sålunda stadgats skall i fall, då fastighet är

belägen delvis inom och delvis utom det område förordnandet gäller, tilllämpas

beträffande fastigheten i dess helhet.

I sin motivering av förslaget i denna del ha de sakkunniga till en början

anmärkt, att den stora betydelse för den officiella fastighetsindelningen som

arealöverlåtelser fått genom 7 kap. 9 § i jämförelse med vad som gällde enligt

reglerna för landsbygden syntes bero på frånvaron av jordpolitisk kontroll

vid avstyckning enligt fastighetsbildningslagen. De sakkunniga anföra

vidare.

Emellertid kommer frågan tydligen i annat läge, om de sakkunnigas ovan

avgivna förslag förverkligas. För att den nya lagstiftningen icke skall till

stor del förfela sitt syfte och kanske just de avstyckningar, som vägrats av

jordpolitiska skäl, medan vederbörande område lydde under landsrätt, och

enligt förslaget fortfarande skulle vara otillåtliga, ehuru området inkorporerats

eller eljest förvandlats till stadsägor, dock i realiteten utan vidare

skola äga rum genom arealöverlåtelsers godkännande såsom fastighetsbildande

vid indelning enligt 7 kap. 9 §, måste man antingen införa jordpolitisk

kontroll vid själva denna indelning eller ock meddela föreskrift av

innebörd att den bestående fastighetsindelningen skall följas utan avseende

å arealöverlåtelser, som ej legaliserats. Sistnämnda metod att få till stånd

den erforderliga kontrollen är enklast och bäst förenlig med de sakkunnigas

förslag i övrigt och med förfaringssättet vid 1930 års förberörda lagändring

beträffande sämjedelningar samt synes vara att rekommendera.

Med den bestående fastighetsindelningen får tydligen i fall, då inkorporeringen

eller samhällsbildningen medför tillämpning av lagen om delning

av fastighet vid ändring i rikets indelning m. in., förstås fastighetsindelningen

sådan den gestaltar sig efter den ändring däri, vartill denna lag

föranleder.

Om gränsen för det område, Konungens förordnande avser, i visst fall ej

kan följa fastighetsgränser utan en fastighet kommer att ligga delvis inom

och delvis utom området, skulle kunna uppstå kollision mellan de olika

reglerna för vad som skall registreras såsom särskilda fastigheter. För

detta fall synas de för ifrågavarande område gällande reglerna böra följas

beträffande hela fastigheten.

Som man icke torde böra för städer och fastighetsregistersamhällen införa

den på landet fortfarande i vissa fall bestående möjligheten att få

verkställda arealöverlåtelser legaliserade genom avsöndring eller ägostyckning

och då ej heller ett Konungens förordnande om tillämplighet av de

för landsbygden gällande avstyckningsreglerna bör innebära strängare jord
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kunpl. Maj.ts proposition nr 20.

17

politiska villkor för jorddelning än om området förblivit under landsrätt,

synes erforderligt att låta de äldre arealöverlåtelser, beträffande vilka avsöndrings-

eller ägostyckningsinstituten kunnat begagnas, intaga en särställning

vid fastighetsindelning enligt 7 kap. 9 § fastighetsbildningslagen.

Ehuru jämväl för avsöndring och ägostyckning under vissa omständigheter

inträda särskilda jordpolitiska villkor, synes det icke behöva möta för stora

betänkligheter att i nu förevarande hänseende likställa alla arealöverlåtelser,

som skett före 1928, och alltså vid nyssnämnda fastighetsindelning

utan vidare godtaga dem. Härigenom skulle bestämmelserna komma att

korrespondera mot vad som gäller om sämjedelning, för vars vidkommande

ju är av avgörande betydelse huruvida den privata jorddelningen skett före

eller efter 1928 års ingång. Skulle man endast se till vad verkan privat delning

medfört enligt landsreglerna, borde ju reformen inbegripa även sämjedelningar,

så att dessa, oavsett när de tillkommit, skulle lämnas utan avseende

vid fastighetsindelningen för registreringsändamål. Något sådant

vilja de sakkunniga icke förorda, så mycket mindre som de sakkunniga

mena, att man jämväl för landsbygdens del måste vid en blivande allmän

revision av registreringsväsendet tillmäta äldre privata men civilrättsligt

giltiga avtal om äganderätt till jord större betydelse än enligt gällande bestämmelser

om vad som skall registreras såsom fastigheter.

På sätt ovan berörts är det icke blott sämjedelningar och arealöverlåtelser

(under vilket uttryck de sakkunniga här inbegripa även andra fång

av fysisk del av fastighet) som enligt 7 kap. 9 § fastighetsbildningslagen

kunna leda till att fastighet i en bestående officiell fastighetsindelning vid

förfarande enligt samma lagrum utlägges såsom flera fastigheter. Även

vissa särskilda rättigheter till blott fysisk del av fastighet skola föranleda

dylik åtgärd. Men om man nu icke ens låter särskild äganderätt till fastighetsdel

medföra att fastigheten upptages såsom olika fastigheter, synas

än mindre sekundära rättigheter till fastighetsdel kunna få åstadkomma

dylikt resultat. Även härutinnan torde alltså undantag böra stadgas beträffande

sådana områden, där avstyckningsvillkoren enligt Konungens förordnande

skola vara de för landsbygden gällande.

Vidare märkes att enligt nyssnämnda lagrum vissa rättssubjekt intaga

den särställning att på framställning av jordägare, som hör till denna

kategori, hans fastighet vanligen må upptagas som flera fastigheter, ändå

att så ej skulle vara lovligt enligt övriga regler. Undantagsställningen tillkommer

visserligen endast »kronan, staden, allmän inrättning eller stiftelse»,

men som denna begränsning icke innefattar garanti för de jordpolitiska

intressenas tillbörliga beaktande och ifrågavarande rättssubjekt ej

heller enligt jorddelningslagen äga större frihet än andra jordägare att bestämma

om delning av sina fastigheter, bör enligt de sakkunnigas mening

även nu förevarande bestämmelse sättas ur tillämpning, såvitt angår de

områden, som förslaget avser.

I 7 kap. 10 § fastighetsbildningslagen meddelas vissa bestämmelser

om fastighetsregistrets första uppläggande och fortsatta förande.

Lagrummet anger ej blott vad som skall såsom enheter redovisas å särskilda

upplägg i registret utan reglerar även den i förevarande avseende vida

viktigare frågan vad som i registret skall upptagas såsom särskild fastighet.

Beträffande mark av stadsägonatur är principen i detta hänseende

helt naturligt, att registret skall uppläggas i enlighet med den fastighetsindelning

som just för ändamålet skall företagas enligt 9 t; och att sedermera

för ändringar i denna indelning förutsättes »laga» fastighetsbildning,

2 Hiliani/ till riksilai/nis [iroloLoll 19 IS. I samt- .Nr ''JO.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kanyl. Maj:ts proposition nr 20.

d. v. s. sådana officiella åtgärder som tillerkänts fastighetsbildande

verkan. Enligt paragrafens sista stycke skall dock, såvida område som

där avses tillhör flera som var för sig äga viss å marken bestämd lott, varje

sådan lott anses såsom en enhet. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning, där viss ägovidd av området är särskilt intecknad eller

eljest särskilt häftar för fordran eller annan rättighet.

Såsom de sakkunniga anfört skulle de jordpolitiska intressen man vill

skydda genom nu förevarande lagförslag icke beröras av registreringsbestämmelserna,

blott regeln att privata nybildningar ej må legaliseras direkt

genom registrering i allo upprätthölles. Bestämmelserna i 10 § måste emellertid,

framhålla de sakkunniga, anses innehålla undantag från denna regel.

Paragrafens sista stycke kunde svårligen förstås annorlunda än att vid

registrering av vissa laga fastighetsbildningar, fastighet skall upptagas i

registret såsom olika fastigheter, i den mån den i avseende å rättsförhållandena

uppdelats på privat väg. Denna bestämmelse utgjorde enligt de

sakkunnigas uppfattning ett onödigt avsteg från principen och stode, vad

anginge sämjedelning som skett efter 1927, tydligen illa i överensstämmelse

med 1930 års förut omnämnda lagändring i 9 §. Som bestämmelsen

även kunde lända till skada för det jordpolitiska intresset, ha de sakkunniga

föreslagit, att sista stycket i 10 § upphävdes. De sakkunniga ha icke

ansett lämpligt att i detta fall begränsa reformen till de områden, där

jordpolitiskt skydd vore särskilt behövligt.

Fastighetsbildningssakkunniga ha slutligen ansett böra framhållas, att de

avgivna förslagen förutsatte att Kungl. Maj :t redan i sammanhang med

beslut, som medförde att fastighetsregister enligt de för stad gällande bestämmelserna

skulle uppläggas, komme att taga under omprövning, huruvida

förordnande jämlikt den föreslagna särskilda lagen behövde meddelas,

så att de båda ärendena kunde sammankopplas och icke onödigtvis

fastighetsbildning, som stode i strid mot de nu ifrågavarande intressena,

komme till stånd, innan hinder däremot hunnit tillskapas. Beträffande redan

verkställda inkorporeringar och stads- och samhällsbildningar syntes

kunna antagas, att en gemensam undersökning — utöver den som redovisats

i de sakkunnigas utredning — komme att äga rum till utrönande av

var behov av förordnande jämlikt den särskilda lagen erfordrades.

Yttrandena.

Över fastighetsbildningssakkunnigas förslag ha efter remiss yttranden

avgivits av rikets hovrätter, kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs,

Västernorrlands och Västerbottens län, svenska stadsförbundet, föreningarna

Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare samt svenska

kommunal-tekniska föreningen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 20.

19

Länsstyrelserna ha envar bifogat utlåtande av överlantmätaren i länet,

varjämte av länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs och Västerbottens län

överlämnats yttrande av länsarkitekten i länet.

Beträffande behovet av den ifrågasatta lagstiftningen

ha nära nog samtliga remissinstanser, vilka uttalat sig härom, vitsordat

att lagstiftningsåtgärder vore påkallade i den av de sakkunniga angivna

riktningen. Endast koinmunal-tekniska föreningen har icke funnit något

sådant behov föreligga.

Egnahemsstyrelsen, som inhämtat yttrande i ämnet av egnahemsnämnderna,

har uppgivit, att nämnderna i stort sett icke kunnat förmärka att

trots frånvaron av jordpolitisk kontroll i avseende å avstyckningar inom

här ifrågavarande delar av städer och samhällen ur jordpolitisk synpunkt

olämplig fastighetsbildning förekommit. Det oaktat och då otvivelaktigt en

allvarlig fara för uppkomsten av sådan olämplig fastighetsbildning förelåge

och undan för undan stegrades, framför allt genom städernas alltmera omfattande

inkorporeringar av områden med landsbygdsstruktur, funne egnahemsstyrelsen

förtänksamheten böra bjuda, att en lagstiftning av i princip

sådant innehåll som de sakkunniga föreslagit genomfördes. Överlantmätaren

i Örebro län har uttalat, att det syntes av fastighetsbildningssakkunnigas

utredning klart framgå, att en lagändring vore erforderlig; detta

kunde för Örebro läns vidkommande vitsordas, då vissa ur jordpolitisk

synpunkt uppenbart olämpliga avstyckningar redan förekommit där. Länsstyrelsen

och överlantmätaren i Kopparbergs län ha vitsordat behovet av

särskilda bestämmelser till skydd för jordbruken inom städer och samhällen,

varvid länsstyrelsen tillagt, att behovet av dylika bestämmelser syntes

ytterligare accentueras genom de sammanslagningar av städer och kringliggande

landskommuner som kunde förväntas komma att äga rum genom

den nu pågående revisionen av kommunindelningen i riket. Såsom exempel

inom länet kunde länsstyrelsen nämna, att Säters landskommun ifrågasatts

komma att sammanläggas med Säters stad, varvid omfattande rent

agrara områden komme att ingå i staden. Även länsstyrelsen och överlantmätaren

i Västernorrlands län ha funnit lagändringarna i hög grad påkallade.

Överlantmätaren i Västerbottens län har uttalat, att behovet av

regler till förhindrande av olämplig avstyckning allmänt gjort sig gällande,

sedan utvecklingen lett därhän att stora områden av ren landsbygdsstruktur

ingått i nybildning av samhällen och vid inkorporering. Ur jordpolitisk

synpunkt framstode det som oegentligt att de jordpolitiska reglerna

skulle sättas ur kraft enbart därför att områdena kommit under annan

administration. Svenska stadsförbundet har funnit, att den utveckling

som ägt rum krävde ett ingripande från lagstiftningens sida för att förebygga

olämplig fastighetsbildning inom här ifrågavarande områden.

I några yttranden har berörts frågan, huruvida icke en lagstiftning i ämnet

borde anstå till den tillämnade revisionen av fastighetsbildningslagen.

Lanimäteristyrelsen har velat framhålla, att förevarande lagstiftnings
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

fråga icke vore ny. Styrelsen hade tidigare uppmärksammat och följt de

företeelser som givit anledning till lagförslaget. Då emellertid någon tendens

att utnyttja fastighetsbildningslagens brist på jordbrukspolitiska bedömningsgrunder

i obehörigt syfte dittills icke visats föreligga, hade styrelsen

för sin del ansett att åtgärder för reglering av detta problem kunnat

anstå för att ordnas i samband med den allmänna överarbetning av fastighetsbildningslagen

som likväl vore förestående. Såvitt framginge av styrelsens

erfarenhet kunde de fall från Sollefteå som legat till grund för

väckta motioner och för riksdagens framställning om utredning i ämnet

betraktas såsom isolerade företeelser. Att viss risk kunde föreligga för

uppträdande även inom andra samhällen av liknande företeelser vore emellertid

oemotsägligt. Styrelsen hade sålunda icke något att erinra mot att

bestämmelser av föreslagen natur bleve gällande. Häradshövdingföreningen

har ansett det principiellt riktigt, att de restriktiva villkor för fastighetsbildning

som jorddelningslagen uppställde gjordes gällande även för de

jordbruksområden som kommit att lyda under den för städerna gällande

lagstiftningen om fastighetsbildning. Visserligen låge det närmast till hands

att uppskjuta genomförandet av därför erforderliga bestämmelser till behandling

i samband med revisionen av gällande lagstiftning om fastighetsbildning.

Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört om den fara för en

från jordpolitisk synpunkt olämplig delning som ett dylikt uppskov skulle

innebära, ansåge föreningen dock skäl saknas att motsätta sig en provisorisk

lagstiftning i ämnet.

Såsom förut omnämnts har kommunal-tekniska föreningen ställt sig

avvisande till den föreslagna lagstiftningen. Föreningen hade icke kunnat

finna, att här förelåge någon fara för olämplig fastighetsbildning. Däremot

vore det, såsom fastighetsbildningssakkunniga påpekat redan i sitt 1944

avgivna betänkande med förslag till ändringar i jorddelningslagen in. in.,

riktigt att 5 kap. fastighetsbildningslagen behövde revideras. Denna revision

syntes också föreningen snarast böra vidtagas, varvid erforderliga bestämmelser

rörande avstyckning för jordbruksändamål kunde införas. Flera

av de restriktioner, som nu av de fastighetsbildningssakkunniga föreslagits,

erfordrades emellertid även vid annan fastighetsbildning, t. ex. vid avstyckning

för bostads- och vägändamål, ehuru de då måhända behövde utformas

något annorlunda i detaljerna. Samtliga restriktioner och ändringar

syntes därför böra utformas och utarbetas samtidigt. Upprepade lagändringar

vore olämpliga. Föreningen kunde alltså icke tillstyrka, att ifrågavarande

förslag upphöjdes till lag.

Beträffande sättet för reformens genomförande har den

av de sakkunniga föreslagna metoden i allmänhet vunnit gillande i de avgivna

yttrandena. De sakkunnigas lösning har sålunda biträtts eller lämnats

utan erinran i de utlåtanden som avgivits av Göta hovrätt, hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen,

egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens

län, överlantmätarna i Kopparbergs och Västernorrlands län samt

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare. Svea hovrätt

har ansett, att den av de sakkunniga förordade metoden kunde godtagas

såsom ett provisorium. Det hade emellertid enligt hovrättens mening

i och för sig varit att förorda, att erforderliga jordpolitiska regler infördes

i fastighetsbildningslagen och att sammanläggningsinstitutet utbyggdes.

Man skulle därigenom automatiskt träffa de fall, där de nya reglerna hade

att fylla sitt syfte, och icke nödgas genomföra geografiska uppdelningar

som tid efter annan skulle behöva ändras. En liknande uppfattning har

kommit till uttryck i det utlåtande som avgivits av kommunal-tekniska

föreningen.

I några yttranden har i detta sammanhang betonats önskvärdheten av

att man i fortsättningen snävare begränsade de landsområden som införlivades

med städer och samhällen. Lantmäteristgrelsen — som icke haft

något att erinra mot den föreslagna lösningen av förevarande problem —

har dock framhållit, att man om möjligt borde undvika att bilda städer

och samhällen med överskott av jordbruksjord. Tydligt vore, att om städer

och samhällen icke tillfördes mera jord än som erfordrades för att tillgodose

den urbana bebyggelsens intressen och lämplig reserv därutöver, så skulle

föreliggande problem överhuvud icke uppstå, och det skulle sålunda ej heller

vara erforderligt att anordna den dualism som förslaget innebure. Under

nu rådande förhållanden syntes det ock vara lättare än förr att undvika

överstora samhällsbildningar. Bebyggelsen vore numera även på landsbygden

reglerad under sådana former, att inkorporering endast i syfte att

förebygga s. k. kåkstadsbildning knappast kunde anses erforderlig. Beslutet

i kommunindelningsfrågan av 1946 års riksdag innebure dessutom ett så

betydelsefullt avsteg från dittills rådande hänsyn till traditionella indelningsförhållanden,

att även bedömningen av blivande inkorporeringsärenden

borde påverkas av den nya uppfattning åt vilken givits uttryck genom

riksdagens beslut. Även svenska stadsförbundet har uttalat betänkligheter

mot tendensen att med städer och andra stadssamhällen införliva stora områden

av landsbygds natur. Kommunal-tekniska föreningen har funnit det

beklagligt, att någon utredning icke förebragts rörande den lösning av föreliggande

spörsmål som kunde erbjuda sig genom en begränsning av de områden

som bleve inbegripna i städer och samhällen.

Några remissinstanser ha ansett det av de sakkunniga förordade systemet

mindre lämpligt och i stället ifrågasatt, om det icke vore riktigare att

anknyta till reglerna om fastighetsregistrering och i erforderlig utsträckning

begränsa området för tillämpningen av bestämmelserna om fastighetsregister

för stad; jorddelningslagen skulle då automatiskt bliva tillämplig

inom områden för vilka sådant register icke skulle uppläggas.

Övcrlanlmåtarcn i Örebro län har härom anfört följande.

Den i och för sig enklaste och närmast till hands liggande utvägen, nämligen

att låta registreringen av fastigheter ske enligt förordningen om jordregister,

har av de sakkunniga avvisats bl. a. på grund av att det skulle

vara »oegentligt att sålunda rätta bestämmelserna om registreringen efter

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

omständigheter, som icke inverka på lämpligheten av den ena eller andra

formen för densamma». Det torde emellertid förhälla sig så, att det är i

huvudsak samma omständigheter, som äro bestämmande för lämpligheten

av det ena eller andra registreringssystemet och för behovet av jordpolitiska

restriktioner beträffande fastighetsbildning. Det torde nämligen vara den

stadsmässiga bebyggelsen och de därtill hörande särskilda förhållandena

med avseende å fastighetsindelning, planering och fastighetsbildning, som

utgjort motiv för det omständligare och mera detaljerade registreringssystemet

enligt 7 kap. fastighetsbildningslagen, och del är samma förhållanden

— och inga andra — som motivera slopande av de jordpolitiska

restriktionerna beträffande avstyckning. Med hänsyn härtill synes det ingalunda

vara oegentligt att söka lösningen av den nu förevarande frågan genom

begränsning av de områden, för vilka fastighetsregistreringen skall

ske enligt 7 kap. fastighetsbildningslagen, till sådana delar av städer och

samhällen, inom vilka stadsmässig bebyggelse finnes eller är att förvänta.

Om liksom för närvarande jorddelningslagen erhåller tillämpning å områden

för vilka jordregister föres, erhålles härigenom en lämplig reglering av

fastighetsbildningen även ur jordbruks- och skogsbrukssynpunkt, och samtidigt

skulle fastighetsregistreringen smidigt kunna på lämpligt sätt anpassas

efter varierande förhållanden. Det nuvarande systemet, enligt vilket

7 kap. fastighetsbildningslagen gäller för stads hela område och förordnande

om förande av fastighetsregister förutsättes kunna meddelas endast för

köping eller samhälle i dess helhet, är nämligen i och för sig icke tillfredsställande.

—

Visserligen skulle den ovan berörda anordningen icke innebära någon

lösning av den förevarande frågan om införande av jordpolitiska restriktioner

beträffande städer och samhällen, där fastighetsregister enligt de för

stad gällande reglerna redan upplagts. Men då de flesta större stads- och

köpingsbildningar samt inkorporeringar, varom det här är fråga, skett under

de senaste åren, torde fastighetsregister enligt stadsreglerna ännu icke ha

hunnit uppläggas för större delen av de områden frågan gäller.

Länsstyrelsen i Örebro län och länsarkitekten i samma län ha instämt i

överlantmätarens yttrande. Även överlantmätaren i Västerbottens län har

ansett den lösning som angivits av överlantmätaren i Örebro län vara att

föredraga. Styrelsen för svenska stadsförbundet har ansett, att en viss tveksamhet

kunde göra sig gällande beträffande lämpligheten av den utav fastighelsbildningssakkunniga

valda metoden. Det kunde enligt styrelsens mening

ifrågasättas, om icke eu enklare och mera rationell lösning av spörsmålet

skulle kunna vinnas genom att vid förordnande enligt de sakkunnigas

förslag låta registreringen av fastigheterna inom de områden varom

här vore fråga ske enligt förordningen om jordregisler, varigenom jorddelningslagen

— med de undantag varom särskilt förordnades — bleve automatiskt

tillämplig å dessa områden. Styrelsen ville dock icke motsätta sig,

att förslaget lades till grund för en provisorisk lagstiftning i ämnet.

Beträffande den ifrågasatta metoden att genom olika regislreringssätt för

olika delar av städer och samhällen eller för områden som tillföras stad

eller samhälle skilja de ur jordpolitisk synpunkt aktuella områdena från

övriga delar av staden eller samhället har lantmäteristyrelsen i sitt yttrande

uppgivit, att styrelsen ansett sig böra pröva även denna utväg men

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

att styrelsen funnit, att även en sådan anordning skulle karakteriseras av

samma gränsdragningsproblem som den av de sakkunniga föreslagna. Anordningen

skulle dessutom, exempelvis i mån av stadsplanens utvidgning,

innebära en betydande omgång i form av överföringar från den ena registertypen

till den andra. Häradshövdingföreningen har gentemot den nu

omnämnda metoden anfört, att det överhuvud taget icke kunde anses önskvärt

att begränsa användningen av det mera avancerade, på kataster grundade

system som låge till grund för stadsfastigheternas registrering.

Vad härefter angår utformningen av förslaget till lag med vissa bestämmelser

om fastighetsbildning inom särskilda o mråden

av städer och samhällen har i vissa yttranden berörts

frågan om avgränsningen av ifrågavarande områden. Lantmåteristyrelsen

har ansett sig böra framhålla vikten av att de urbana intressena

från början tilldelades det utrymme, som med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall finge anses erforderligt för bedömbar

framtid. Enär behovet av sådant utrymme starkt påverkades av lokala

förutsättningar och syftemål, syntes det också angeläget, att de kommunala

instanserna tilldelades behörigt inflytande å gränsdragningen i fråga.

Även svenska stadsförbundet har ansett det vara av väsentlig betydelse,

att bestämmelserna icke tillämpades på sådant sätt, att samhällenas egen

markpolitik försvårades. Förordnande om jorddelningslagens tillämpning

borde icke omfatta andra områden än sådana, som kunde förväntas under

beräknelig framtid bibehålla karaktären av jordbruksmark eller enligt för

samhällets utveckling uppgjorda planer vore avsedda för jordbruksändamål.

Samhällena borde få möjlighet att göra sitt inflytande gällande vid

bestämmandet av gränserna för områdena.

Å andra sidan har överlantmätaren i Västernorrlands län framhållit vikten

av att det område, inom vilket landsreglerna skulle gälla, finge lämplig

utformning. Strävan borde därvid vara, att fastighetsbildningslagen

skulle gälla för all den mark som nu och inom närmaste årtionden kunde

bedömas komma att tjäna urbant ändamål. Förordnande om landsregiernas

tillämpning skulle omfatta all annan mark.

Stadsdomareföreningen har i denna fråga anfört följande.

Såsom lagförslaget utformats är det icke begränsat till stadsområden, tillkomna

genom inkorporering, och saknas väl också anledning till att så

sker. Däremot torde man avse, att om förordnande utfärdas om jorddelningslagens

tillämplighet i hithörande avseenden, förordnandet alltid skall

avse ytterområdet intill stadsplanegränsen. Det kan ifrågasättas, om detta

alltid är lämpligt. Andra planinstitut — såsom stomplan och framför allt

den av stadsplaneutredningen föreslagna generalplanen — kunna giva anledning

till att jorddelningslagens tillämpningsområde bestämmes på ett

snävare sätt. En jämkning härutinnan skulle måhända i åtskilliga fall kunna

förebygga de av de sakkunniga uppmärksammade komplikationer, som

eljest uppkomma beträffande fastigheter på gränsen mellan områden, där

fastighetsbildningslagen resp. jorddelningslagen äro tillämpliga.

Det torde också i lagen böra uttalas — även om detta får anses ligga

i sakens natur — att vederbörande stadssamhälles beslutande och i stads
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

planeärenden förberedande organ ävensom fastighetsregistermyndighet skola

höras, innan förordnande om jorddelningslagens tillämpning inom utomplansområde

utfärdas.

Kommunal-tekniska föreningen har funnit oklart, om staden eller samhället

skulle få något avgörande inflytande på gränsernas läge. Om staden

eller samhället icke skulle erhålla sådan rätt, kunde detta i hög grad försvåra

stadens eller samhällets plan- och fastighetspolitik. Förordnande enligt

den föreslagna lagen borde enligt föreningens mening endast få avse

område, som i generalplan avsetts för jordbruksändamål eller ansetts ej

böra ingå i sådan plan. Skulle de jordpolitiska restriktionerna anses böra

gälla även för annan del av staden eller samhället, borde de icke begränsas

till visst fixerat område utan gälla för alla fastigheter, för vilka behov

därav förelåge. Såsom tidigare omnämnts har föreningen för dylikt fall

ansett, att restriktionerna borde ha sin plats i 5 kap. fastighetsbildningslagen.

I detta sammanhang må anmärkas, att överlantmätaren i Västernorrlands

län ifrågasatt, om icke jorddelningslagen i sin helhet — sålunda även

beträffande laga skifte, ägoutbyte, servitutsutbrytning och gränsbestämning

— borde gälla inom de landsbygdsområden som åsyftades med lagen.

Någon olägenhet härav vore knappast att befara. Det syntes ur systematisk

och andra synpunkter mindre tilltalande, att jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen

tillämpades vid sidan av varandra. I samband med

avstyckning företagen gränsbestämning skulle sålunda ske enligt reglerna

i 19 och 7 kapitlen i jorddelningslagen, medan gränsbestämning såsom särskild

förrättning skulle handläggas enligt 2 kapitlet i fastighetsbildningslagen.

Länsstyrelsen i länet har helt anslutit sig till vad överlantmätaren sålunda

anfört.

överlantmätaren i Kopparbergs lån liksom även länsstyrelsen i länet har

uttalat, att vid utformningen av den nya lagstiftningen den s. k. Dalalagens

bestämmelser borde bliva tillämpliga å sådan mark som låge i storskifte.

Såsom tidigare anförts skulle i händelse av förordnande enligt den föreslagna

lagen de för landet gällande stadgandena äga tillämpning i stället

för fastighetsbildningslagens bestämmelser, dock med vissa undantag. I

vad dessa undantag avse behörighet för annan än lantmätare att verkställa

avstyckningsförrättning och för magistrat att fullgöra den eljest på länsstyrelsen

ankommande fastställelseprövningen ha de väckt gensaga i flera

remissutlåtanden. Vad först angår behörigheten att verkställa

avstyckningsförrättning har Svea hovrätt sålunda anfört följande.

De sakkunniga föreslå, att landsreglerna icke skola helt utan undantag

gälla för de i förordnandet angivna områdena. Bland annat skola stadsreglerna

gälla rörande förrättningsmans behörighet. Såsom de sakkunniga

jämväl antytt kunna städernas mätningsmän icke förväntas i allmänhet äga

tillräcklig erfarenhet i jordbruksekonomiska frågor. Detta synes hovrätten

böra leda till att endast lantmätare skall vara behörig att handlägga av
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

styckningsärenden inom de områden, där landsreglerna ansetts böra gälla.

Till jämförelse må framhållas stadgandet i 6 kapitlet 2 § fastighetsbildningslagen,

att laga skifte i städer och fastighetsregistersamhällen i princip

skall verkställas av lantmätare. Mången gång beror det av en tillfällighet,

om en viss fastighetsbildning genomföres i laga skiftes eller avstyckningens

form. Framhållas bör, att förrättningsman vid avstyckning

icke har allenast den negativa funktionen att tillse, att de jordpolitiska

restriktionerna beaktas. Han skall även positivt verka för att fastighetsindelningen

blir lämplig, och han har att undersöka och lämna redogörelse

för en hel del förhållanden, såsom boniteten hos skogsmark och betestillgång,

på vilka fastställelsemyndigheten har att grunda sitt bedömande.

Liknande synpunkter som de nu anförda ha anlagts även av egnahemsstyrelsen,

överlantmätarna i Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och

Västerbottens län samt häradshövdingföreningen. I dessa yttranden har vidare

framhållits, att den kontroll som enligt de sakkunnigas förmenande

skulle åstadkommas särskilt genom överlantmätarens granskning icke

kunde bli effektiv, överlantmätarens granskning måste grundas på sakuppgifter,

inhämtade å ort och ställe av förrättningsman som hade utbildning

och erfarenhet i fråga om fastighetsbildning för jordbruks- och skogsbruksändamål.

Det kunde givetvis icke förutsättas, att överlantmätaren regelmässigt

skulle utöva kontroll genom egna undersökningar på platsen.

Även med avseende å fastställelsemyndigheten ha de nyss angivna

remissinstanserna intagit en från sakkunnigförslaget avvikande

ståndpunkt. Svea hovrätt har sålunda ansett starka sakliga skäl tala för att

beträffande de områden om vilka vore fråga — uppenbarligen till övervägande

delen ren landsbygd — jorddelningslagens bestämmelser om fastställelsemyndighet

för de fall, som ej omfattades av stadgandet i 21 kapitlet

68 § jorddelningslagen, gjordes tillämpliga. Motsvarande skäl talade för

enahanda ordning i fråga om samhällen med jordregister, vilka innefattade

jordbruks- eller skogsbygder. Då emellertid nu vore fråga om allenast

provisorisk lagstiftning, ville hovrätten icke framställa något yrkande i

förevarande hänseende. Det borde enligt hovrättens mening för övrigt kunna

förväntas, att fastställelsemyndigheten i tveksamma fall inhämtade yttrande

från lantmäteristyrelsen eller från egnahemsnämnd eller jordbrukskommission.

Egnahemsstyrelsen har uttalat sig på likartat sätt. Även överlantmätarna

i Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län ha

ansett fastställelseprövningen böra ankomma på de reguljära jorddelningsmyndigheterna:

överlantmätare, ägodelningsdomare och ägodelningsrätt.

Till motivering härav har i det yttrande som avgivits av överlantmätaren

i Örebro län anförts följande.

Det må framhållas, att det icke torde kunna anses lämpligt att länsstyrelsen,

resp. magistraten kommer att fungera såsom fastställelsemyndighet

inom områden, varom här är fråga. Såväl vid underställning av utlåtande

angående tillstånd till avstyckning enligt 19 kap. 17 § jorddelningslagen

som vid fastställelseprövning är det icke sällan nödvändigt alt verkställa

syn på förrättningsstället för att den prövande myndigheten skall kunna

bilda sig ett självständigt omdöme i ärendet. Detta förekommer nära nog

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

regelmässigt, när ägodelningsrätten är fastställelsemyndighet. Denna har

härvid att tillgå den ortskännedom och den erfarenhet i jordbruk och skogsbruk,

som ägodelningsnämndemännen besitta och som i praktiken ofta

visat sig vara av synnerligen stort värde. För länsstyrelsen resp. magistraten

torde det i allmänhet vara förenat med betydande svårigheter att på

samma sätt verkställa syn och undersökning på stället och i övrigt fullgöra

vad som eljest ankommer på ägodelningsrätten. För enhetlighet i

rättstillämpningen och ur rättssäkerhetens synpunkt synes det i varje fall

vara önskvärt, att prövningen av frågor rörande tillämpningen av de jordpolitiska

fastighetsbildningsrestriktionerna handhaves av samma myndigheter,

vare sig frågan gäller område i stad eller på landet.

Häradshövdingföreningen har ansett den i förslaget intagna föreskriften

att i annan under landsrätt icke lydande stad än Stockholm magistraten

skall vara fastställelsemyndighet böra utgå. Även i denna del syntes jorddelningslagens

föreskrifter rörande fastställelseförfarandet kunna följas,

därest tillfälle bereddes magistraten att avgiva yttrande i ärendet.

Kommunal-tekniska föreningen har funnit olämpligt, att yttrande av överlantmätaren

alltid skulle inhämtas. Införandet av en ny remissinstans komme

att verka som ytterligare ett fördröjande moment i fastighetsbildningen.

De avstyckningar där de jordpolitiska synpunkterna behövde göra sig gällande

vore få och borde enligt föreningens mening icke få medföra, att de

övriga avstyckningarna fördröjdes. Remisserna syntes därför i stor utsträckning

vara omotiverade. Å andra sidan har stadsdumareföreningen

ansett det kunna ifrågasättas, om ej en viss översyn från överlantmätarnas

sida över fastighetsbildningen inom stadssamhällenas landsbygdsområden

skulle kunna vara av värde, även om anledning icke funnes till förordnande,

varom talades i förevarande lagförslag.

Det i sakkunnigförslaget upptagna undantaget från landsreglernas tilllämplighet

i vad angår förvaring av konceptakt har kritiserats av

överlantmätaren i Våsternorrlands län. Redan av den anledningen att de

områden, inom vilka landsreglerna skulle gälla, ofta vore av mycket betydande

storlek — för Sollefteå stad och den blivande Kramfors stad inom

Våsternorrlands län komme landsbygdsområdet inom vardera staden att

UPPS& till cirka 18 000 hektar (180 kvkm) — borde enligt överlantmätarens

mening konceptakterna till avstyckningar och andra jorddelningsförrättningar

inom områdena, där landsreglerna tillämpades, förvaras i lantinäterikontoret.

Skulle effektiv jordpolitisk kontroll kunna verkställas av överlantmätaren,

måste denna bygga på de arkivakter, som konstituerade fastighetsbeståndet

inom samhällets landsbygdsområde. Det vore sålunda för

granskningen av mycket stor betydelse att akterna i fråga förvarades i lantmäterikontoret.

Även överlantmätaren i Örebro län har framhållit, att överlantmätarens

kontroll över iakttagandet av de jordpolitiska restriktionerna

i förevarande fall bleve försvårad av att erforderligt arkivmaterial för utredning

av fastighetsindelningen i trakten icke funnes att tillgå på lantmäterikontoret,

eftersom förrättningsakterna beträffande avstyckningar inom

ifrågavarande områden förutsattes skola även i fortsättningen förvaras hos

byggnadsnämnden.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

27

Det i sakkunnigförslagets tredje stycke meddelade stadgandet om förfaringssättet,

då sammanläggning skulle avse mark å

ömse sidor om gränsen för det i Kungl. Maj :ts förordnande angivna

området, har föranlett uttalanden i ett par remissyttranden. Svea

hovrätt har ansett intet vara att erinra mot föreskriften, att i dylikt fall

frågorna om sammanläggning och därav påkallad avstyckning skola behandlas

som om förordnandet gällt all den i sammanläggningen ingående

marken. Hovrätten erinrar emellertid om att de sakkunniga för det fall, att

fristående avstyckning skulle ske från fastighet som fölle å ömse sidor om

förordnandets gränslinje, hävdat den tolkningen, att landsreglerna skulle

gälla endast då det område som skulle avstyckas helt eller delvis fölle inom

området för landsreglerna. Hovrätten hade uppmärksammat, att med denna

tolkning vid avstyckning av mark från fastighetsdelen inom området för

stadsreglerna frågan om restfastiglietens fortsatta lämplighet för sitt ändamål

(jordbruk eller skogsbruk) icke skulle komma att bedömas enligt landsreglerna.

Detta syntes i åtskilliga fall kunna komma att te sig oegentligt.

Överlantmätaren i Örebro län har anfört:

Enligt fastighetsbildningssakkunnigas förslag skulle de jordpolitiska restriktionerna

icke tillämpas med mindre någon del av det till avstyckning

ifrågasatta området fölle inom gränserna för det område, Kungl. Maj :ts förordnande

angåve. Om den jordpolitiska kontrollen skall kunna erhålla önskvärd

effektivitet, förutsätter detta en relativt ingående utredning och prövning

av frågan om lämplig sträckning av de ifrågavarande gränserna. Bl. a.

torde härvid böra tillses, att den till jordbruksfastigheterna hörande bebyggelsen

såvitt möjligt icke undantages från restriktionernas tillämpning, då

ju i annat fall jordbruksfastigheter skulle kunna i onödan spolieras genom

avstyckning av tillhörande tomter med byggnader. Med hänsyn till svårigheterna

att åstadkomma en i dessa och andra hänseenden lämplig avgränsning

av de områden, förordnandena skola omfatta, torde kunna ifrågasättas,

huruvida icke restriktionerna i varje fall borde göras tillämpliga så snart

någon del av styckningsfastigheten (alltså icke enbart styckningsområdet)

fölle inom förordnandeområdet.

Med avseende å övergångsbestämmelserna till lagen har överlantmätaren

i Västernorrlands län ansett, att möjlighet borde beredas en

förrättningssökande att, om han så önskade, få avstyckningsförrättningen

handlagd enligt jorddelningslagen, även om förrättningen börjat innan förordnande

enligt lagen givits. Därigenom kunde t. ex. beredas tillfälle för

sakägarna att träffa överenskommelse enligt 19 kap. 12 § jorddelningslagen;

någon möjlighet att vid avstyckning enligt fastighetsbildningslagen tillägga

avstyckningslott andelar i samfälligheter etc. funnes ju icke. På samma sätt

förefölle skäligt att i det motsatta fallet — då ett område, varå lagen tidigare

varit tillämplig, genom återkallande eller ändring av förordnandet

eller fastställande av stadsplan komme att helt hänföras under fastighetsbildningslagen

— medgiva förrältningssökanden rätt alt påkalla tillämpning

av sist sagda lag, även om förrättningen börjat medan det tidigare förordnandet

gällde.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Vad härefter angår förslaget till lag om ändrad lydelse av 7

kap. 9 och 10 §§ fastighetsbildningslagen har detta föranlett

uttalande allenast av lantmäteristyrelsen, som beträffande den föreslagna

ändringen av 7 kap. 9 § yttrat följande.

En av ändringarna i 7 kap. fastighetsbildningslagen innebär, att den rätt,

som nu tillkommer kronan, staden, allmän inrättning eller stiftelse att vid

uppläggandet av fastighetsregister få fastighet upptagen som flera stadsägor,

skulle borttagas beträffande det område, inom vilket jorddelningslagen

skall vara tillämplig.

Denna rättighet må hava haft ett visst fog, då det gällde att registrera

gammal stadsmark, där det vid registreringen icke fanns någon gällande

fastighetsindelning; numera sedan all sådan mark är registrerad och uppläggande

av fastighetsregister endast förekommer i fråga om områden, som

hava en i jordregister redovisad fastighetsindelning, saknar möjligheten att

få fastigheter uppdelade i denna ordning allt berättigande. Erfarenheten

har också visat, att de uppdelningar som gjorts — i allmänhet i anslutning

till fastställd men ej genomförd stadsplan — varit allt annat än lyckliga.

Vid stadsplaneändringar har det ofta blivit nödvändigt att företa sammanläggningar

av de bildade fastigheterna eller delar av dem. På senare tid har

man också så gott som upphört att utnyttja ifrågavarande rättighet.

Styrelsen föreslår därför, att när föreskrifterna på området nu skola

ändras, rättigheten upphäves helt och hållet, alltså också för områden där

avstyckning skall ske enligt fastighetsbildningslagen.

Departementschefen.

Linder senare tid ha vid bildandet av städer, köpingar och municipalsamhällen

liksom vid inkorporeringar icke sällan betydande områden av omkringliggande

landsbygd tillagts samhället. Denna utveckling har lett till

uppkomsten av stadssamhällen med stora områden ren landsbygd liggande

inom samhällsgränserna. Sålunda framgår av den undersökning som genom

lantmäteristyrelsens försorg företagits rörande mera betydande samhällsbildningar

och inkorporeringar, att under tiden 1933—1945 genom bildandet

av nya städer, köpingar och större municipalsamhällen med fastighetsregister

såsom för stad samt genom mera omfattande inkorporeringar områden

om sammanlagt omkring 300 000 hektar överförts från lands- till

stadskommunal förvaltning. Av dessa arealer ha 235 000 hektar beräknats

komma att under överskådlig tid framåt bibehålla sin karaktär av jordbruk

eller skogsbruk. Även under åren 1946 och 1947 ha stora arealer landsbygd

iniörlivats med städer eller därmed jämförliga samhällen. Såsom exempel

på dylika stadssamhällen, vilka inom sina gränser ha större landsbygdsområden,

må nämnas Karlskoga stad, vilken mäter 43 049 hektar, samt Värnamo

och Sollefteå, vilka efter inkorporeringar av respektive landskommuner

omfatta vardera omkring 20 000 hektar. Finspångs köping har, efter

ombildning av Risinge kommun, en areal av 31 787 hektar. Jukkasjärvi

kommun, som från och med den 1 januari 1948 ombildas till stad, omfattar

icke mindre än 1 318 110 hektar. Av dessa arealer utgöres största delen av

ren landsbygd. Till jämförelse med de nämnda siffrorna må anmärkas, att

Stockholm har en areal av 13 708 hektar.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungi. Maj.ts proposition nr 20.

Sammanslagningen av utpräglade jordbruksbygder med städer eller andra

tätorter medför otvivelaktigt vissa nackdelar. En påtaglig olägenhet är,

att avstyckningar från fastigheter inom dessa landsbygdsområden därigenom

bli undandragna de restriktiva jordpolitiska villkor för fastighetsbildning,

vilka förekomma i jorddelningslagen men sakna motsvarighet i den

för städer och fastighetsregistersamhällen gällande lagstiftningen. Ifrågavarande

jordpolitiska villkor ha uppställts till skydd för det betydelsefulla

intresset, att fastigheter som bildas för jordbruk eller skogsbruk må bliva

lämpliga för sitt ändamål och att icke ändringar i fastighetsindelningen må

utan tillräckliga skäl skada bestående jordbruks- eller skogsfastigheter.

Med hänsyn till storleken av de områden varom här är fråga är därför nyssnämnda

förhållande ägnat att ingiva betänkligheter ur fastighetsbildningssynpunkt.

Det bör också beaktas, att dessa jordbruksområden med all sannolikhet

komma att under överskådlig tid framåt bibehålla sin karaktär avjordbruksbygd.

De faktiska förhållandena i områdena äro i allmänhet icke

avsedda att förändras i samband med revideringen av den kommunala indelningen.

Det framstår med hänsyn härtill såsom oegentligt, att de för landet

gällande jordpolitiska reglerna skola sättas ur kraft enbart av den anledningen

att områdena kommit under annan administration. Nära nog

samtliga remissinstanser ha också ansett lagändring påkallad för att förpbygga

olämplig fastighetsbildning inom nu ifrågavarande landsområden.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande, att man för att undvika de

olägenheter som ur fastighetsbildningssynpunkt vore förenade med sammanslagningar

av landskommuner med städer och andra tätorter i främsta

rummet borde intaga en mera restriktiv inställning till sådana samhällsbildningar.

önskemål i denna riktning ha även framförts i andra sammanhang,

såsom i yttranden över den s. k. kommunindelningskommitténs betänkande

och i åtskilliga riksdagsmotioner. Härvidlag rör det sig emellertid om ett

problemkomplex av omfattande och djupt ingripande art, där bland annat

möter frågan om förhållandet mellan å ena sidan landsbygdens och dess befolknings

intressen samt å andra sidan städers och stadsliknande samhällens

behov av ökade utrymmen för sin utveckling. Att i samband med

förevarande lagstiftningsfråga taga upp detta vittutseende spörsmål kan

uppenbarligen icke komma i fråga. Jag vill emellertid erinra om att i propositionen

om lcommunindelningslag (236/1946) föredragande statsrådet rörande

inkorporeringsfrågorna förklarade, att han delade de betänkligheter

som i vissa yttranden över kommunindelningskommitténs betänkande framförts

beträffande lämpligheten av att hela landskommuner lades till angränsande

städer och köpingar. Dylika sammanläggningar syntes böra genomföras

endast om alldeles särskilt starka skäl därtill vore för handen.

Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran. Även om i enlighet

med detta uttalande eu viss försiktighet kan väntas bli ådagalagd vid indelningsändringar,

varigenom områden av den egentliga landsbygden läggas

till stadssamhällen, lärer det dock icke bli möjligt att undvika dylika samhällsbildningar.

I samband med revisionen av kommunindelningen torde

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

det för övrigt bli nödvändigt att i viss omfattning till städer och andra

samhällen lägga angränsande landskommuner för att på så sätt skapa

tillräckligt folkrika och bärkraftiga kommuner. Detta förhållande torde således

ytterligare accentuera behovet av särskilda bestämmelser som möjliggöra

jordpolitisk kontroll över fastighetsbildningen inom landsbygdsområden

som ingå i städer och andra samhällen med fastighetsregister.

Kontroll av detta slag kan, såsom fastighetsbildningssakkunniga visat,

anordnas på olika sätt. I och för sig skulle väl den lämpligaste metoden

vara att i lagen om fastighetsbildning i stad införa erforderliga jordpoiitiska

villkor för avstyckning och därjämte möjliggöra den kombination

av avstyckning och sammanläggning som nu finns enligt den för landet gällande

jorddelningslagstiftningen. Man skulle då automatiskt träffa de fall,

där jordpoliliska restriktioner vore behövliga, och icke nödgas genomföra

geografiska uppdelningar av stadssamhällena i skilda områden, där fastighetsbildningslagen

resp. jorddelningslagen vore att tillämpa. Metoden förutsätter

emellertid en grundlig omarbetning av de kapitel i fastighetsbildningslagen

vilka handla om avstyckning och sammanläggning. Såsom de

sakkunniga påpekat gäller det nämligen här icke blott att införa jordpolitiska

restriktioner inom området för fastighetsbildningslagens nuvarande

giltighet utan även att till detta område utsträcka tillämpligheten av vissa

andra för landet gällande regler, vilka avse att mera positivt möjliggöra en

bättre fastighetsindelning. Det synes emellertid knappast görligt eller ens

lämpligt att i detta sammanhang företaga en så genomgripande omarbetning

av fastighetsbildningslagen. Vid den fortsatta revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen

torde emellertid böra övervägas, i vad mån de

för landet gällande jordpolitiska villkoren för avstyckning böra införas i

de för städer och jämförliga samhällen gällande bestämmelserna.

Valet synes på grund härav böra stå mellan två andra alternativ: antingen

att anknyta till reglerna om fastighetsregistrering och i erforderlig

utsträckning från tillämpningen av bestämmelserna om fastighetsregister

såsom för stad utesluta sådana områden inom städer och andra tätorter,

där jorddelningslagens regler allt fortfarande böra gälla, eller ock att förskjuta

gränsen mellan tillämplighetsområdena för fastighetsbildningslagen

å ena sidan samt jorddelnings- och sammanläggningslagarna å andra sidan.

Den förstnämnda metoden har särskilt förordats av vissa överlantmätare

som yttrat sig i ärendet. Med hänsyn till att stadsreglernas tillämplighet

å köpingar och municipalsamhällen är beroende av att fastighetsregister

såsom för stad föres för samhället synes denna lösning också vara den

mest närliggande. Den erbjuder även den fördelen, att det icke blir erforderligt

att upplägga och föra fastighetsregister för landsområden där sådant

mera omständligt registreringssystem icke kan anses påkallat. Emellertid

äro även vissa olägenheter förenade med metoden. Man måste nämligen

utgå från att det skulle bli nödvändigt att i icke ringa utsträckning verkställa

delning av fastigheter i enlighet med föreskrifterna i lagen den 25

april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

31

(jfr 1 § andra stycket). Det finns vid delning enligt denna lag intet utrymme

för sådan prövning av delningens ändamålsenlighet som eljest är föreskriven

vid ändring i den bestående fastighetsindelningen, och det är med hänsyn

härtill tydligt att sådana delningar skulle kunna medföra betydande

skadeverkningar för jordbruket. Härtill kommer det av lantmäteristyrelsen

anmärkta förhållandet, att metoden i fråga skulle innebära en betydande omgång

i form av överföringar tid efter annan från jordregister till fastighetsregister

för stad. Vidare bör märkas att denna anordning icke kan utnyttjas

beträffande städer och andra samhällen, där fastighetsregister enligt de för

stad gällande reglerna redan blivit upplagt. Med hänsyn till de olägenheter

som sålunda äro förenade med den nu angivna metoden torde det

vara lämpligast att lösa frågan i enlighet med det senare alternativet, vilket

också framförts av de sakkunniga. Jag förordar alltså att en särskild

lag tillskapas, enligt vilken Kungl. Maj :t skall äga att beträffande område

i stad eller fastighetsregistersamhälle förordna, att de för landet gällande

bestämmelserna i stort sett skola tillämpas i stället för fastighetsbildningslagens

regler. Sådant förordnande synes böra få meddelas, där så påkallas

av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket. Uttryckligt stadgande

härom torde böra intagas i lagen.

Vad angår frågan om avgränsningen av de områden inom vilka för landsbygden

gällande bestämmelser böra sättas i stället för stadsreglerna torde

såsom princip böra gälla, att de jordpolitiska restriktionerna för delning

av jord endast må göras tillämpliga å sådana områden vilka kunna beräknas

komma att under överskådlig tid nyttjas för jordbruk eller skogsbruk.

Har mark redan tagits i anspråk för stadsmässig bebyggelse eller kan

det förväntas att mark kommer att inom en icke alltför avlägsen framtid

användas för sådant ändamål, lärer det icke föreligga skäl att inom sådana

samhällen varom nu är fråga uppställa några jordpolitiska villkor till

skydd för bestående jordbruks- eller skogsfastigheter. Det har också i 19

kap. 4 § jorddelningslagen, sådant detta lagrum lyder enligt 1947 års lagändring,

stadgats att avstyckning inom område, som omfattas av stadsplan

eller av byggnadsplan som fastställts efter den 1 januari 1948, må verkställas

utan hinder av de i 19 kap. uppställda jordpolitiska villkoren, därest

avstyckningen överensstämmer med planen. I dylikt fall skola sålunda

de jordpolitiska restriktionerna ej tillämpas ens på landsbygden. Det är

med hänsyn härtill klart, att förordnande om tillämplighet av de för landet

gällande stadgandena icke bör kunna meddelas beträffande område i

stadssamhälle som ingår i sådan plan som nu sagts. Undantag för dylika

områden hör göras i själva lagen. Vad beträffar generalplan och regionplan

enligt den nya byggnadslagen är att märka, att dylika planer icke

sätta de jordpolitiska villkoren i jorddelningslagen ur kraft. Generalplan,

liksom även regionplan, är endast avsedd alt vara en översiktsplan som angiver

grunddragen för markens användning och som skall tjäna till ledning

vid framtida detaljplanering. I generalplanen skola visserligen bland

annat angivas de områden som avses skola tätbebyggas eller tagas i an
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

språk för friluftsliv eller eljest bevaras med landsbygdskaraktär. Planen

är emellertid såsom utgörande en översiktsplan i regel icke tvingande. Det

kan till följd av utvecklingen bli nödvändigt att i ett eller annat hänseende

frångå den. Och även om planen genom fastställelse förlänats viss

bindande verkan, är denna verkan av övervägande negativ art; därigenom

hindras att mark som i planen undantagits från bebyggelse eller utlagts

för särskilt ändamål — t. ex. för väg, allmän plats eller friluftsliv — bebygges

eller eljest tages i anspråk på ett sätt som försvårar planens genomförande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde icke generalplan,

och än mindre regionplan, böra utgöra hinder för förordnande enligt den

ifrågasatta lagen om tillämplighet inom ett samhälle av de för landet gällande

fastighetsbildningsreglerna. I vad mån den del av samhällets mark

som ej omfattas av stadsplan eller därmed likställd byggnadsplan bör undantagas

från förordnandet torde få bliva beroende av prövning av omständigheterna

i varje särskilt fall. Uppenbarligen bör härvid all hänsyn

tagas till samhällets behov av utvecklingsmöjligheter, så att icke till skydd

för jordbruk och skogsbruk hinder införas för uppdelning av marken i

tomter o. dyl. inom område som kan antagas komma att inom en icke

alltför avlägsen framtid behövas för urbant ändamål. Det är också självklart,

att förordnande om landsreglernas tillämplighet icke bör meddelas

utan att vederbörande samhälle blivit i tillfälle att framlägga sin mening.

Även länsstyrelsen torde med hänsyn till sin befattning med bebyggelseplaneringen

och länets kommunala indelning böra höras i ärendet.

För att förebygga ur jordbruksekonomisk synpunkt olämplig fastighetsbildning

synes det, såsom också framhållits av de sakkunniga, i allmänhet

vara ändamålsenligt att förordnande enligt den föreslagna lagen meddelas

redan vid nybildning av stad eller i samband med beslut om uppläggande

av fastighetsregister för samhälle. Beträffande redan verkställda inkorporeringar

samt stads- och samhällsbildningar torde en allmän undersökning

böra äga rum för att utröna, var behov av förordnande enligt lagen

erfordras.

Förordnande enligt den ifrågasatta lagen synes, såsom de sakkunniga

föreslagit, böra medföra att, frånsett vissa undantag som kunna betingas

av att området är beläget inom stad eller fastighetsregistersamhälle, samtliga

de regler som å landet gälla med avseende å avstyckning och sammanläggning

bli tillämpliga inom det med förordnandet avsedda området.

För tydlighets skull torde dock böra i lagen anmärkas, att det endast är

fråga om att ersätta de stadsregler som angå mark som ej är tomtindelad.

Vad i ett par yttranden anförts om önskvärdheten av att jorddelningslagen

i sin helhet —- alltså även beträffande laga skifte, ägoutbvte,

servitutsutbrytning och gränsbestämning — bleve gällande inom ifrågavarande

landsbygdsområden har icke synts mig böra föranleda ändring i de

sakkunnigas förslag. Härvidlag är att märka, att lagen om fastighetsbildning

i stad i icke ringa mån meddelar sina regler med avseende å nyssnämnda

jorddelningsinstitut genom hänvisning till jorddelningslagen. Det

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

33

råder alltså redan i dessa delar ganska stor överensstämmelse mellan fastighetsbildningslagen

och jorddelningslagen. Särskilt bör framhållas, att villkoren

för tillåtligheten av laga skifte äro desamma enligt de båda lagarna.

I remissyttranden av länsstyrelsen i Kopparbergs län och överlantmätaren

i samma län har framhållits, att genom förordnande enligt den föreslagna

lagen även den s. k. Dalalagens bestämmelser borde bli tillämpliga

på mark som ligger i storskifte. Med anledning härav vill jag till en början

erinra om att, där undantagsvis omdelning av redan skiftad jord må äga

rum i stad eller fastighetsregistersamhälle, Kungl. Maj :t äger i varje särskilt

fall bestämma skifteslagets omfång ävensom meddela de föreskrifter

i övrigt beträffande skiftet, som må befinnas erforderliga; 6 kap. 1 § fastighetsbildningslagen.

I detta fall föreligger alltså redan enligt gällande

lagstiftning möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna om vilken lagstiftning

som bör följas. Beträffande skifte å skifteslag som ej förut delats skola

enligt första stycket i sagda lagrum gällande bestämmelser om laga skifte

av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Denna hänvisning

lärer få anses taga sikte ej blott på de regler härom som finnas i jorddelningslagen

utan även på de särskilda stadganden med avseende å laga

skifte av jord å landet vilka upptagits i Dalalagen. På liknande sätt skall,

vad angår avstyckning, förordnande enligt den nu föreslagna lagen icke

vara begränsat till de stadganden härom som äro meddelade i jorddelningslagen.

Även de särbestämmelser beträffande avstyckning som i den särskilda

Dalalagstiftningen satts i stället för regler i jorddelningslagen kunna

alltså komma att gälla inom område som omfattas av dylikt förordnande.

Särskilt lagstadgande rörande Dalalagens tillämplighet inom sådana landsområden

varom nu är fråga lärer därför icke vara behövligt.

Vad härefter angår de avvikelser från de för landsbygden gällande reglerna

som betingas av att fråga är om område i stad eller därmed jämförligt

samhälle ha de sakkunniga beträffande de materiella rättsreglerna

funnit tillräckligt att, i enlighet med föreskriften i 5 kap. 17 § fastighetsbildningslagen,

avstyckning medgives från mark som ej ingår i fastighetsindelning.

I detta avseende synes intet vara att erinra mot förslaget.

Enligt sakkunnigförslaget skall, vad beträffar förfarandet i ärenden av

förevarande slag, förordnande enligt lagen icke medföra ändring i vad i fastighetsbildningslagen

stadgas angående behörighet att verkställa avstyckningsförrättning.

Avstyckningsförrättning skulle alltså få verkställas av

mätningsman som är anställd i stadens eller samhällets tjänst eller, där sådan

ej finnes, av förrättningsman som förordnats av länsstyrelsen. Det må

erinras om att enligt jorddelningslagen annan än lantmätare icke är behörig

att verkställa avstyckningsförrättning annat än i vissa särskilt angivna undantagsfall.

Behörigheten för sådan förrättningsman är nämligen i 19 kap.

5 § jorddelningslagen begränsad så, att han endast må företaga avstyckningsförrättning

för bostadsändamål eller för att bereda plats för industriell

anläggning eller i liknande syfte inom stadsliknande samhälle samt

inom vissa landsbygdsområden under plan. I likhet med åtskilliga remiss
3

Bihang till riksdagens protokoll I!)^i8. 1 samt. Nr 20.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

instanser anser jag det icke välbetänkt att på denna punkt avvika från

jorddelningslagens regler. Om det uppsatta målet i avseende å fastighetsbildningen

skall kunna vinnas, torde det nämligen icke vara tillräckligt

att uppställa vissa villkor för delning av jord; det gäller också att tillse

att kontrollen över att villkoren iakttagas lägges i rätta händer. Fastighetsbildningssakkunniga

ha uttalat, att städernas mätningsmän i allmänhet icke

kunde förväntas äga tillräcklig erfarenhet i jordbruksekonomiska frågor,

men förutsatt, att effektiv jordpolitisk kontroll skulle åstadkommas särskilt

genom överlantmätarens granskning. För att denna granskning skall

få avsedd verkan lärer emellertid fordras, att utredningen rörande de jordbruksekonomiska

förhållanden som i varje särskilt fall kunna vara av betydelse

för ärendets bedömande är fullständig och tillförlitlig. Det torde

vara ovisst, om andra förrättningsmän än de statsanställda lantmätarna besitta

erforderlig erfarenhet och insikt i dessa ämnen. Att i förevarande avseende

göra skillnad mellan egentlig landsbygd och sådana jordbruksområden

som ligga inom ett stadssamhälles gränser synes också oegentligt. Även

förtjänar framhållas, att behörighet att verkställa laga skifte å stadsjord i

princip är förbehållen lantmätare (6 kap. 2 § fastighetsbildningslagen). Det

torde med hänsyn till det anförda vara tillrådligt att endast låta dem som

tillhöra det statliga lantmäteriet företaga avstyckning inom nu förevarande

områden av mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk; då fråga är om avstyckning

av bostadstomter eller för liknande i 19 kap. 5 § jorddelningslagen

omförmälda ändamål bör däremot givetvis även annan förrättningsman

vara behörig. Lagstiftningstekniskt torde frågan böra lösas så att fastighetsbildningslagens

regler om behörighet och förordnande att verkställa avstyckningsförrättning

bibehållas även för nu åsyftade områden men med

den begränsningen att, där fråga är om avstyckning av mark, avsedd för

jordbruk eller skogsbruk, avstyckning må företagas endast av statsanställd

lantmätare. Beträffande sättet för anhängiggörandet av avstyckningsärende

och förfarandet, då förrättningsmän finner sig jävig, synes åtskillnad ej

böra göras mellan område som omfattas av förordnande enligt den föreslagna

lagen och stadens eller samhällets övriga del. Ansökan om avstyckning

skall alltså även inom område som omfattas av förordnande göras

hos byggnadsnämnden som, om avstyckningen angår mark avsedd för jordbruk

eller skogsbruk, har att vidarebefordra den till vederbörande distriktslantmätare

men eljest överlämna den till i samhällets tjänst anställd mätningsman

eller annan därmed likställd förrättningsmän.

Enligt sakkunnigförslaget skall vidare, trots meddelat förordnande, stadgandena

i fastighetsbildningslagen beträffande underrättelse till registerförare

och byggnadsnämnd samt förvaring av konceptakt alltjämt vinna tilllämpning.

I vad dessa undantagsbestämmelser avse underrättelse till registerförare

och förvaring av konceptakt torde de vara lämpliga. Sålunda

bör tydligen föreskriften i 5 kap. 18 § fastighetsbildningslagen, att fastställelsemyndigheten

ofördröj ligen skall underrätta registerföraren om fastställelsebeslutet,

iakttagas även efter det förordnande meddelats enligt den före
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

35

slagna lagen. Man synes ej heller böra frångå den i fastighetsbildningslagen

(5 kap. 19 §) stadgade ordningen för konceptakternas förvaring. En dylik

ordning kan visserligen, på sätt anmärkts i ett par remissyttranden, komma

att medföra vissa svårigheter för överlantmätaren vid granskning av

verkställd avstyckningsförrättning, i det att arkivmaterial som understundom

kan behövas för utredning rörande fastighetsindelningen icke alltid finnes

att tillgå inom lantmäterikontoret. Man torde emellertid av praktiska

skäl böra undvika att på olika händer uppdela det aktmaterial, varpå fastighetsregistret

grundar sig. Hinder möter uppenbarligen icke för överlantmätaren

att i förekommande fall erhålla erforderliga förrättningsakter till

låns från byggnadsnämnden. Vad angår underrättelse till byggnadsnämnd

torde det däremot saknas anledning att upptaga någon särbestämmelse härom.

I 19 kap. 5 § och 21 kap. 38 och 59 §§ jorddelningslagen är nämligen

skyldighet att meddela sådan underrättelse föreskriven i samma utsträckning

som i fastighetsbildningslagen (5 kap. 3 och 22 §§).

Sakkunnigförslaget upptager slutligen ett särskilt stadgande beträffande

fastställelseprövningen. Enligt jorddelningslagen gäller i sådant hänseende

att avstyckningsförrättning, med vilken avses bildande av särskild fastighet,

skall prövas av överlanl mätaren och avstyckning av område för sammanläggning

med annan mark av ägodelningsdomaren. Förekommer anledning

att förrättningen icke är lagligen beskaffad eller kan förordnande om

sammanläggning icke meddelas, skall frågan om fastställelse å avstyckningsförrättningen

hänskjutas till ägodelningsrätten. Fastställelseprövningen

skall emellertid ankomma på länsstyrelsen i de fall, då avstyckningsförrättningen

ägt rum inom samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för

stad äga tillämpning, eller inom annat område, för vilket stadsplan eller

byggnadsplan fastställts eller avstyckningsplan godkänts. Är avstyckning i

dylikt fall förenad med villkor om sammanläggning, äger länsstyrelsen fastställa

förrättningen endast under villkor att förordnande gives om sammanläggningen.

Enligt fastighetsbildningslagen ankommer fastställelseprövningen,

i Stockholm på överståthållarämbetet, i annan stad som ej lyder

under landsrätt på magistraten, i stad under landsrätt på länsstyrelsen eller

den Kungl. Maj :t därtill förordnar samt i samhälle på landet på länsstyrelsen.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle i detta hänseende landsreglerna

regelmässigt gälla, vilket innebär att länsstyrelsen bleve fastställelsemyndighet

inom nu ifrågavarande områden. Härifrån göres dock i förslaget undantag

för annan under landsrätt icke lydande stad än Stockholm: i sådan stad

skulle de uppgifter som ankomma på länsstyrelsen fullgöras av magistraten.

De remissinstanser som ansett behörigheten att verkställa avstyckningsförrättning

böra uteslutande tillkomma lantmätare ha under åberopande

av i huvudsak enahanda skäl som anförts för denna ståndpunkt gjort

gällande, att fastställelseprövningen i de ifrågavarande jordbruksbygderna

borde ankomma på de reguljära jorddelningsmyndigheterna: överlantmätare,

ägodelningsdomare och ägodelningsrätt. För egen del är jag närmast

höjd att biträda denna mening. Det föreligger nämligen enligt min upp
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Mcij:ts proposition nr 20.

fattning knappast anledning att överflytta prövningen av avstyckningsförrättningar

inom förevarande områden från de vanliga jorddelningsmyndigheterna

till länsstyrelse och magistrat endast därför att marken överförts

från en landskommun till ett stadssamhälle. Emellertid är att märka att en

sådan ordning skulle förutsätta, att jorddelningslagen ändrades; enligt denna

skall ju såsom jag nyss nämnde fastställelseprövningen inom stadsliknande

samhälle fullgöras av länsstyrelsen. Jag är icke beredd att nu framlägga

förslag om sådan ändring. I detta sammanhang vill jag emellertid erinra

om att 1947 års riksdag med anledning av den för nämnda riksdag framlagda

propositionen med förslag till ändring i jorddelningslagen i skrivelse

hemställt om skyndsam utredning angående upphävande av den befogenhet

med avseende å mål om avstyckning inom samhälle eller annat planlagt

område, som i 21 kap. 68 § jorddelningslagen tillagts länsstyrelsen. Fastighetsbildningssakkunniga

ha av mig anmodats att verkställa den begärda

utredningen. Med hänsyn till att frågan om fastställelsemyndighet inom

samhällen med jordregister sålunda är under utredning har det synts mig

lämpligt att icke nu taga slutgiltig ståndpunkt till spörsmålet, åt vilken

myndighet fastställelseprövningen bör anförtros inom städers och fastighetsregistersamhällens

landsbygdsområden. Emellertid synes naturligast att

i detta hänseende samma regler bli gällande som för jordregistersamhällena.

Jag har därför stannat för den meningen, att i lagen icke bör upptagas

någon särbestämmelse om fastställelseprövningen; jorddelningslagens bestämmelser

i 21 kap. 68 § (efter den 1 januari 1948 66 §) skola sålunda tills

vidare bli att tillämpa inom sådana landsbygdsområden som här avses. Genomföres

framdeles den av riksdagen åsyftade reformen, kommer detta att

automatiskt medföra, att fastställelseprövningen även inom nu ifrågavarande

områden övergår till de vanliga jorddelningsmyndigheterna.

Fråga om fastställelse å avstyckning inom område, som inbegripes under

förordnande enligt lagen, skall sålunda enligt förslaget prövas av länsstyrelsen.

Av förordnande om landsreglernas tillämplighet följer emellertid,

att akt i avstyckningsärende alltid skall insändas till överlantmätaren, som

har att granska förrättningen och därefter med eget yttrande överlämna

akten till fastställelsemyndigheten (21 kap. 41—43 §§ jorddelningslagen).

Ett dylikt remissförfarande kommer, såsom påtalats i yttrande av kommunal-tekniska

föreningen, att verka fördröjande på avstyckningsärendenas

handläggning. Det lärer emellertid icke vara möjligt att begränsa denna

granskningsprocedur. överlantmätarens granskning är av avgörande vikt

för den jordpolitiska kontrollen, och inom de landsbygdsområden som avses

med lagen torde avstyckningar där en dylik kontroll får anses sakna

betydelse icke förekomma i sådan omfattning, att ett särskilt undantagsstadgande

kan vara motiverat för deras del.

Stadgandet i sakkunnigförslagets tredje stycke angående det fallet, att

sammanläggning skulle avse mark belägen å ömse sidor om gränsen mellan

stadsreglernas och landsreglernas giltighetsområden, har i remissutlåtandena

icke föranlett någon anmärkning och torde vara lämpligt. Svea

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

37

hovrätt och överlantmätaren i Örebro län ha emellertid i detta sammanhang

beträffande fristående avstyckning ifrågasatt, om icke landsreglerna

borde gälla så snart någon del av styckningsfastigheten vore belägen inom

det med förordnandet avsedda området. De sakkunniga ha hävdat den

tolkningen, att landsreglerna skulle gälla endast då den mark som skall

avstyckas helt eller delvis faller inom sagda område. Såsom de sakkunniga

erinrat, har man att på liknande sätt tolka sådana nu gällande stadganden

som 19 kap. 5 § och 21 kap. 68 § jorddelningslagen, när där talas

om avstyckning inom vissa områden. Det synes knappast föreligga tillräckliga

skäl att ändra förslaget på denna punkt.

Beträffande de i fjärde stycket av sakkunnigförslaget upptagna stadgandena,

vilka ha karaktären av ett slags övergångsbestämmelser till meddelade

förordnanden, har en överlantmätare hemställt om sådan jämkning

av dessa bestämmelser, att även om förrättning påbörjats innan förordnande

enligt den föreslagna lagen meddelats resp. upphört att gälla, förrättningssökanden

skulle äga påkalla tillämpning av den lagstiftning som

därefter skulle gälla. En dylik ordning, enligt vilken i ett och samma ärende

olika lagar bleve att tillämpa vid sidan av varandra, anser jag mig icke

kunna förorda. En viss jämkning i den föreslagna bestämmelsen synes

dock böra vidtagas. Då förordnande enligt lagen upphört att gälla -— vare

sig nu detta sker på grund av att marken lagts under stadsplan eller byggnadsplan

eller till följd av att förordnandet återkallats — torde ej heller

för det fall att avstyckningsförrättning påbörjats eller ansökan om sammanläggning

gjorts dessförinnan finnas anledning att upprätthålla jordpolitiska

restriktioner till skydd för jordbruk eller skogsbruk. För dylik

händelse synes därför böra föreskrivas, att vad i 19 kap. 2 och 3 §§ jorddelningslagen

stadgas ej skall utgöra hinder för avstyckning eller sammanläggning.

Slutligen bör, i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, i den tilltänkta

lagen föreskrivas att anteckning skall göras i fastighetsregistret om förordnande

enligt lagen samt om återkallelse av sådant förordnande.

Vad härefter angår förslaget till lag om ändring i lagen den 12 maj 1917

om fastighetsbildning i stad ha de sakkunniga förordat, att 9 och 10 §§ i 7

kap. skola erhålla ändrad lydelse. Härutöver torde även ett par mindre

ändringar böra göras i lagens 4 och 5 kap. Om man nämligen, såsom här

förordats, i särskild lag medgiver att gränsen mellan tillämplighetsområdena

för fastighetsbildningslagen å ena samt jorddelnings- och sammanläggningslagarna

å andra sidan må förskjutas genom särskilt av Kungl.

Maj :t meddelat förordnande, synes detta förhållande på ett eller annat sätt

böra komma till uttryck i fastighetsbildningslagen. En erinran härom torde

kunna fogas till de nuvarande stadgandena i 4 kap. 4 § och 5 kap. 20 §.

Beträffande de föreslagna ändringarna i 7 kap. 9 § må erinras om att i

nämnda lagrum regler meddelas om hur stadsägoområdet skall indelas i

stadsägor vid fastighetsregistrets första uppläggande. Tidigare har omnämnts

att varje område, som vid mätningsförrättning utlagts såsom sär
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

skild fastighet eller som eljest må anses som särskild fastighet, i princip

skall anses såsom särskild stadsäga men att från denna regel medgivits

vittgående undantag, varigenom rent privata delningar tillmätes verkan såsom

laga delningar. För att icke genom dylik privat fastighetsbildning syftet

med nu ifrågavarande lagstiftning skall förfelas ha de sakkunniga ansett

dessa möjligheter till privat jorddelning böra begränsas. Härvidlag har

det synts de sakkunniga lämpligast att föreskriva, att vid uppläggande av

fastighetsregister den bestående fastighetsindelningen skall följas utan avseende

å arealöverlåtelser som ej legaliserats. Enligt de sakkunnigas mening

borde undantag dock göras för överlåtelser och sämjedelningar som kommit

till stånd före år 1928. Beträffande den närmare motiveringen för de

sakkunnigas förslag i denna del må hänvisas till den tidigare lämnade redogörelsen

därför. Vad de sakkunniga här föreslagit synes välgrundat, och bestämmelser

av det innehåll de sakkunniga förordat torde böra upptagas i

ett till 9 § fogat nytt stycke.

I 7 kap. 9 § synes därjämte det nuvarande sjätte stycket böra helt uteslutas.

Där stadgas, att vissa rättssubjekt — kronan, staden, allmän inrättning

eller stiftelse — vid uppläggande av fastighetsregister kunna få

mark upptagen såsom flera stadsägor, ehuru marken enligt vanliga regler

skulle ha redovisats i registret såsom en fastighet. Enligt de sakkunnigas

förslag skulle denna rättighet borttagas, dock endast såvitt anginge sådana

områden som avsåges med ifrågavarande lagstiftning. Lantmäteristyrelsen

har emellertid förordat, att bestämmelsen helt upphävdes. Jag är ense med

lantmäteristyrelsen härom. Såsom styrelsen framhållit kunde rättigheten

ha ett visst fog, när det gällde att registrera stadsmark som dessförinnan

icke blivit föremål för någon officiell fastighetsindelning. Det är emellertid

numera vid uppläggande av fastighetsregister alltid fråga om mark som

redan är redovisad i jordregister och sålunda indelad i särskilda fastigheter.

Möjligheten att få fastigheten uppdelad utan att anlita något av de

jorddelningsinstitut som lagen eljest anvisar måste vid sådant förhållande

anses sakna allt berättigande.

I 7 kap. 10 § bör, i enlighet med de sakkunnigas förslag, vidtagas den

ändringen att sista stycket, som ger viss möjlighet till delning av fastighet

på privat väg, uteslutes. Beträffande skälen för denna ändring må hänvisas

till redogörelsen för sakkunnigförslaget.

Den föreslagna lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1948.

Sakkunnigförslagen ha överarbetats redaktionellt, därvid även rubriken

till den särskilda lagen omformulerats. I

I enlighet härmed ha inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden

av stad, samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 20.

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad.

Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.1

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona. 1

1 Det under 2) upptagna lagförslaget, vilket frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande

med motsvarande vid propositionen fogade lagförslag, har här uteslutits.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden

av stad.

Härigenom förordnas som följer.

Där så påkallas av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket äger

Konungen beträffande område av stad, vilket ej ingår i stadsplan eller efter

den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan, förordna att, i stället för

de i lagen om fastighetsbildning i stad meddelade bestämmelserna om avstyckning

av område som ej ingår i tomtindelning och om sammanläggning

av stadsägor, vad för landet är stadgat om avstyckning och sammanläggning

skall, med nedan angivna undantag, äga tillämpning intill dess förordnandet

återkallas eller stadsplan eller byggnadsplan fastställes. Vad nu

sagts skall ock gälla beträffande dylikt område inom samhälle å landet,

där enligt lagen om fastighetsbildning i stad samma lags bestämmelser om

avstyckning och sammanläggning skola tillämpas.

Förordnande enligt denna lag medför icke ändring av vad i lagen om

fastighetsbildning i stad stadgas därom, att avstyckning må ske jämväl

från mark som ej ingår i fastighetsindelning, och ej heller av lagens bestämmelser

angående ansökan om avstyckning, behörighet och förordnande

att verkställa avstyckningsförrättning, förfarandet då förrättningsman

finner sig jävig, underrättelse till registerförare och förvaring av konceptakt.

Avstyckning av mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk, må

dock ej företagas av annan än den som är därtill behörig enligt lagen om

delning av jord å landet.

Avser ifrågasatt sammanläggning mark belägen såväl inom som utom

område som omfattas av förordnande enligt denna lag, skall sammanläggningen

ävensom fråga om avstyckning som påkallas för densamma

handläggas och bedömas, som om förordnandet gällt all den i sammanläggningen

ingående marken.

Meddelas förordnande enligt denna lag eller upphör sådant förordnande

att gälla, skall detta icke inverka å avstyckningsärende, däri förrättning

börjats dessförinnan, eller å ärende rörande sammanläggning, som sökts

tidigare eller varav avstyckningsärende som nyss nämnts är beroende; dock

skall, då förordnande upphört att gälla, vad i 19 kap. 2 och 3 §§ lagen om

delning av jord å landet stadgas ej utgöra hinder för avstyckning eller sammanläggning.

Om förordnande enligt denna lag och återkallelse därav skall anteckning

verkställas i fastighetsregistret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20,

41

Bilaga A.

Fastighetsbildningssakkunnigas förslag

till

lag med vissa bestämmelser om fastighetsbildning inom särskilda

områden av städer och samhällen.

Härigenom förordnas som följer:

Beträffande avstyckning av jord och sammanläggning av fastigheter inom

icke stadsplanelagt område i stad eller samhälle, där enligt lagen om fastighetsbildning

i stad bestämmelser i samma lag skola gälla, äge Konungen

förordna, att i stället de för landet meddelade stadgandena skola med nedan

angivna undantag äga tillämpning, intill dess förordnandet återkallas

eller stadsplan fastställes.

Dylikt förordnande medför icke ändring i vad i nämnda lag finnes stadgat

därom, att avstyckning må ske jämväl från mark, som ej ingår i fastighetsindelning,

samt angående ansökan om avstyckning, behörighet och

förordnande att verkställa avstyckningsförrättning, förfarandet, då förrättningsman

finner sig jävig, underrättelse till registerförare och byggnadsnämnd

samt förvaring av konceptakt. I annan under landsrätt icke lydande

stad än Stockholm skola, oavsett förordnande, som i första stycket sägs,

de uppgifter beträffande avstyckning och avstyckningsplan, vilka enligt

de för landet gällande bestämmelserna ankomma å Konungens befallningshavande,

fullgöras av magistraten, över vars beslut må anföras besvär i

den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltningsmyndigheters

och ämbetsverks beslut.

Där ifrågasatt sammanläggning avser mark såväl inom som utom det

område, som inbegripits under förordnandet, skola frågorna om sammanläggningen

och om avstyckning, som påkallas för densamma, handläggas

och bedömas, som om förordnandet gällt all den i sammanläggningen ingående

marken.

Har förordnande enligt denna lag meddelats eller har sådant förordnande

sedermera upphört att gälla, skall detta förhållande icke inverka å avstyckningsärende,

däri förrättning dessförinnan börjats, eller å ärende rörande

sammanläggning, som tidigare sökts eller varav avstyckningsärende,

som nyss nämnts, är beroende.

Om förordnande enligt denna lag samt återkallelse av sådant förordnande

skall verkställas anteckning i fastighetsregistret.

Denna lag träder i kraft den

4 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 20.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj.ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 31 december

1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 2 december 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 3 oktober 1947, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden

av stad, samt

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av utnämnde borgmästaren hovrättsassessorn F. R. Å. von Schultz.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

1. Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning

inom vissa områden av stad.

Enligt 5 kap. 2 § fastighetsbildningslagen skall avstyckning verkställas av

i stadens tjänst anställd mätningsman eller, där sådan ej finnes, av till sådan

befattning behörig person, som förordnas av Konungens befallningshavande

att tills vidare förrätta avstyckningar i staden; avstyckning företages

efter skriftlig ansökan hos byggnadsnämnden, som överlämnar ansökningen

till förrättningsmannen.

Genom den i det remitterade förslagets andra stycke upptagna föreskriften

att förordnande enligt den föreslagna lagen icke medför ändring av fastighetsbildningslagens

bestämmelser angående ansökan om avstyckning samt

behörighet och förordnande att verkställa avstyckningsförrättning skola

förutnämnda stadganden tillämpas vid avstyckning inom område som här

avses, dock att jämlikt andra punkten i samma stycke avstyckning av mark,

avsedd för jordbruk eller skogsbruk, ej må företagas av annan än den som

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

43

är därtill behörig enligt jorddelningslagen. Avsikten med de sålunda föreslagna

reglerna är, på sätt av motiven framgår, att en hos byggnadsnämnden

gjord ansökan skall, såvitt den mark som skall avstyckas är avsedd för

jordbruk eller skogsbruk, av nämnden vidarebefordras till vederbörande

distriktslantmätare men eljest överlämnas till mätningsmannen eller därmed

likställd förrättningsman. Mot förslagets avfattning i denna del kan

emellertid anmärkas att därav ej framgår, att nämnden i vissa fall har att

överlämna ansökningen till annan förrättningsman än sådan som i 5 kap.

2 § fastighetsbildningslagen sägs. Denna brist synes kunna avhjälpas genom

att åt andra styckets andra punkt gives det innehåll att, om fråga är om

avstyckning av mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk, och den, som

enligt fastighetsbildningslagen skolat verkställa förrättningen, ej är behörig

därtill enligt jorddelningslagen, nämnden skall för förrättningens verkställande

överlämna ansökningen till vederbörande distriktslantmätare. Ett sådant

stadgande skulle uppenbarligen ej utgöra hinder för denne att låta

förrättningen företagas av annan lantmätare, exempelvis om en instruktionsvis

gjord fördelning av arbetet inom distriktet skulle föranleda därtill.

Vidare kan erinras att redan genom uttrycket »behörighet att verkställa

avstyckningsförrättning» behörighet tillerkännes även den, som på grund

av 5 kap. 2 § fastighetsbildningslagen av Konungens befallningshavande

förordnats att förrätta avstyckningar i stad. I följd härav torde orden »och

förordnande» kunna utgå.

2. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad.

Detta förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 januari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Yougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruksoch

inrikesdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, lagrådets den 31 december 1947 avgivna utlåtande över de till

lagrådet den 3 oktober 1947 remitterade förslagen till

1) lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden

av stad; samt

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1947 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att bestämmelserna

i andra stycket av det under 1) upptagna lagförslaget ändrats i

överensstämmelse med vad lagrådet förordat samt att därjämte vissa redaktionella

jämkningar vidtagits i de remitterade förslagen.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

473179

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:43 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående täckande av viss genom valutahursförändring uppkommen medelsbrist. a1 i texten
  2. 2LU 1948:5 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad, m. m. s. 1 i texten