Sök i Ratio Lex

Med förslag till militär rättegångslag m. m

1948-04-09 · 254 sidor, varav 234 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 234 av 254 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:216, Med förslag till militär rättegångslag m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kgngl. Maj:ts proposition nr 216.

1

Nr

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till militär

rättegångslag m. m.; given Stockholms slott den 9

april 19b8.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) militär rättegångslag, samt

2) lag om införande av militära rättegångslagen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att de nuvarande krigsdomstolarna skola avskaffas

och att rättsskipningen i militära mål under fredstid skall handhavas

av vissa allmänna domstolar i deras vanliga sammansättning. Det

beräknas att ett trettiotal rådhusrätter och ett tiotal häradsrätter komma

att få handlägga militärmål. Utrednings- och åklagaruppgifterna i dessa

mål skola enligt propositionen ankomma på de allmänna åklagarna.

Under krig och beredskapstillstånd skola fortfarande finnas särskilda

krigsrätter. Dessa bli enligt förslaget sammansatta av en lagfaren ordförande

och en nämnd på tre personer, varav en militär och två civila lekmän.

Såsom åklagare vid dessa krigsrätter skola fungera särskilda krigsfiskaler.

Den disciplinära bestraffningsrätt, som tillkommer militära chefer, skall

enligt propositionen bibehållas i ungefär samma omfattning som nu. Disciplinstraff

skall dock i princip få åläggas endast av chef som har minst

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 216.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

regementsofficers grad eller tjänsteklass. I syfte att förbättra utredningen

i disciplinmål föreslås åtskilliga nya bestämmelser. Bl. a. skall i vissa fall

utredningen verkställas av allmän åklagare i stället för av militärmyndigheterna.

En annan viktig nyhet är, att arreststraff som ålagts av militär

chef ej längre skall få verkställas omedelbart utan först sedan beslutet vunnit

laga kraft mot den dömde. Såsom rådgivare åt de militära cheferna i

disciplinmål och andra juridiska ärenden skola fortfarande finnas auditörer.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1949.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

3

Förslag

till

Militär rättegångslag.

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

1 §•

Militära mål skola handläggas vid allmän domstol, där de ej enligt denna

lag handläggas av befattningshavare vid krigsmakten såsom disciplinmål

eller ersättningsmål. Att i vissa fall under krig, beredskapstillstånd och beredskapsövning

krigsrätt är första domstol i militära mål, därom stadgas

i 95 §.

2 §•

Med krigsman avses i denna lag den som är underkastad ansvar såsom

krigsman enligt 26 kap. 21 § eller 27 kap. 14 § strafflagen.

3 §.

Såsom militära brottmål anses enligt denna lag:

1. mål om ansvar för sådant av krigsman förövat brott som omförmäles

i något av följande kapitel eller lagrum i strafflagen, nämligen 11 kap. 9

och 10 §§ därest den brottslige vid gärningens begående var iklädd militär

tjänstedräkt, 19, 20, 21, 22 och 24 kap. därest brottet angått krigsmakten

tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, 25 kap. 1—4 och 9 §§ samt

26 och 27 kap.;

2. mål om ansvar för annat i strafflagen omförmält brott som krigsman

förövat med anledning av den förfördelades eller sin egen tjänst vid krigsmakten

eller ock mot myndighet eller annat organ tillhörande krigsmakten;

3. mål om ansvar i andra fall för brott varigenom krigsman åsidosatt sin

tjänsteplikt; samt

4. mål om ansvar för brott varigenom någon som ej är krigsman men

innehar tjänst vid krigsmakten åsidosatt sin tjänsteplikt.

Vad i denna lag stadgas om militära brottmål skall äga motsvarande tilllämpning

i fråga om domstols befattning med förundersökning och användande

av tvångsmedel med anledning av brott som är av beskaffenhet att

fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål.

Såsom militärt brottmål anses icke mål som enligt vad särskilt är stadgat

skall upptagas av annan civil myndighet än domstol.

4 §•

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skola, i den omfattning

Konungen bestämmer, till militära brottmål hänföras jämväl mål om ansvar

opaginerad Kontrollera mot PDF

* Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

å krigsman för annat än i 3 § omförmält brott av vad beskaffenhet det vara

må.

5 §•

Till militära tvistemål hänföras mål som, utan att tillika röra ansvar,

angå fråga

1. om enskilt anspråk på grund av brott som är av beskaffenhet att fråga

om ansvar därför skall handläggas som militärt mål; eller

2. om anspråk på ersättning i annat fall för förlust av eller skada å

krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, såframt anspråket

grundas å förpliktelse med anledning av tjänst vid krigsmakten.

Såsom militärt tvistemål anses icke anmärkningsmål.

6 §•

Med avseende å rättegången i militära mål gäller i tillämpliga delar, där

ej i denna lag eller eljest är särskilt stadgat, vad om rättegång är i allmänhet

föreskrivet; disciplinstraff skall därvid anses lika med böter.

ANDRA AVDELNINGEN.

Om den handläggning av militära mål som ankommer på befattningshavare

vid krigsmakten in- in.

2 KAP.

Om disciplinmål.

7 §•

Har krigsman förövat brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför

skall handläggas som militärt mål, må i de fall som nedan sägs straff för

brottet åläggas av befattningshavare vid krigsmaktep.

Militärt brottmål som sålunda handlägges av befattningshavare vid krigsmakten

benämnes disciplinmål
8

§.

Straff må åläggas i disciplinmål allenast om den misstänkte står under

militärt befäl och straffet finnes böra bestämmas till arrest i högst femton

dagar eller disciplinbot.

Den som tillhör hemvärnet eller eljest förbundit sig att såsom frivillig

fullgöra krigstjänst må dock bestraffas i disciplinmål, ändå att han vid tiden

för bestraffningens åläggande ej står under militärt befäl.

9 §.

För följande i strafflagen omförmälda brott må, där ej annat följer av

10 §, straff åläggas i disciplinmål:

1. brott som sägs i 11 kap. 9 eller 10 §, därest den brottslige vid gärningens

begående var iklädd militär tjänstedräkt;

2. brott som avses i 22 kap. 2, 4 eller 7 § eller 24 kap. 2 §, därest fråga

är om krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom som lämnats

åt den brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller 26 kap. 18 §, dock ej då fråga är

om sådan förseelse vid manövrering eller navigering av krigsmaktens fartyg

eller luftfartyg, som någon för dess säkerhet ansvarig krigsman begått

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216. 5

under utövande av befäl å detsamma eller, om fartyget var luftfartyg, såsom

förare darå * samt

4. brott varom förmäles i 26 kap. 1, 4, 7—9 eller 11—16 §§ eller 27 kap.

4 §•

10 §.

Ändå att brottet är sådant som i 9 § sägs* må straff därför ej åläggas i

disciplinmål:

1. om annan målsägande än kronan finnes och denne förklarar sig ämna

föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar

att målet handlägges vid domstol; eller

2. om kronan är målsägande och ersättningsskyldighet för den genom

brottet uppkomna förlusten eller skadan ej må åläggas i disciplinmål.

11 §•

Vid åläggande av disciplinstraff skall den bestraffningsberättigade jämväl

pröva om egendom som tagits i beslag i målet skall vara förverkad.

I disciplinmål må ock åläggas ersättningsskyldighet till kronan enligt vad

därom stadgas i 10 kap.

3 KAP.

Om de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

12 §.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer nedannämnda befattningshavare,

envar över den personal som står under hans befäl, nämligen

1. cheferna för försvarsstaben, armén, marinen och flygvapnet;

2. militärbefälhavare och annan omedelbart under chefen för armén lydande

chef, försvarsområdesbefälhavare samt chef för regemente eller därmed

likställt förband vid armén av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass;
3.

marindistriktschef, chef för örlogsstation eller örlogsvarv, inspektören

för kustartilleriet, chef för kustartilleriförsvar och chef för regemente eller

därmed likställt förband vid kustartilleriet av lägst regementsofficers grad

eller tjänsteklass;

4. chef för flygeskader, flygflottilj eller därmed likställt förband vid

flygvapnet av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass, så ock chef

för flygbasområde; samt

5. den som innehar befäl över nu nämnda befattningshavare.

13 §.

Befogenhet som i 12 § sägs tillkommer ock, även om det ej följer redan

av nämnda paragraf, följande befattningshavare där de äro av lägst regementsofficers

grad eller tjänsteklass, nämligen

1. kommendant, platsbefälhavare och chef för skola, kommendering, verk

eller inrättning som ej tillhör visst förband inom krigsmakten;

2. chef för detacherad avdelning eller för sådan avdelning av förband

som är varaktigt förlagd å annan ort än förbandet;

3. chef för farlygsförband eller fartyg;

4. sektionschef och därmed likställd chef vid kustartilleriförsvar; samt

5. i de fall Konungen bestämmer annan befattningshavare vid krigsmakten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

KutiqI. Maj:ts proposition nr 216.

Har befattningshavare som avses i första stycket 1—5 lägre grad eller

tjänsteklass än regementsofficer, må försvarsgrenschefen uppdraga åt annan

befattningshavare av lägst sådan grad eller tjänsteklass att, utan hinder av

att denne icke äger befälsrätt över den personal varom är fråga, utöva bestraffningsrätt

över personalen. Skulle detta med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena

medföra avsevärd olägenhet och har den lägre befattningshavaren

kaptens grad eller tjänsteklass, må bestraffningsrätten anförtros

åt honom, om det finnes lämpligen kunna ske.

14 §.

I fall som avses i 8 § andra stycket tillkommer bestraffningsrätten befattningshavare

som ägde sådan rätt över den brottslige, när denne senast

stod under militärt befäl.

15 §.

Uppkommer fråga att i disciplinmål bestraffa någon som endast för kortare

tid eller för särskild tjänsteförrättning står under befäl av viss bestraffningsberättigad

befattningshavare, må på dennes begäran bestraffningsrätten

för särskilt fall i stället utövas av den som eljest närmast äger bestraffningsrätt

över den brottslige.

16 §.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare skall i tillämpliga

delar gälla i fråga om bestraffningsberättigad befattningshavare.

Är chef å fartyg, som befinner sig i främmande farvatten, av jäv hindrad

att utöva honom tillkommande bestraffningsrätt och finnes ej där högre

bestraffningsberättigad chef, må bestraffningsrätten i stället utövas av närmast

lägre å fartyget tjänstgörande förman där denne är av minst kaptens

grad eller tjänsteklass.

17 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig äger Konungen, i den mån

förhållandena därtill föranleda, förordna att befattningshavare som har

lägst underofficers grad eller tjänsteklass skall äga bestraffningsrätt i disciplinmål

över underlydande personal, ändå att sådan rätt icke eljest tillkommer

honom.

4 KAP.

Om auditör.

18 §.

För att biträda bestraffningsberättigade befattningshavare vid handläggningen

av disciplinmål och i övrigt i de hänseenden, varom i denna lag

eller eljest är föreskrivet, skola finnas auditörer.

Auditörer förordnas, envar hos en eller flera bestraffningsberättigade befattningshavare,

i den omfattning Konungen bestämmer. Är ej auditör förordnad

hos viss befattningshavare, skall den auditör vara behörig, som förordnats

att biträda närmast högre bestraffningsberättigade befattningshavare.

19 §.

Auditör förordnas av Konungen.

Där så anses erforderligt förordnar Konungen vice auditör att vid förhin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

der för auditören träda i hans ställe. Konungen meddelar ock närmare bestämmelser

om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för

auditör.

Auditör må endast den vara som uppfyller villkoren för utövande av domarämbete.

Innan auditör inträder i tjänstgöring skall han hava avlagt

domared.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare skall i tillämpliga

delar gälla i fråga om auditör.

20 §.

Auditör är jämte den bestraffningsberättigade ansvarig för beslut som

denne fattar på tillstyrkan av auditören.

5 KAP.

Om anmälan och utredning.

21 §.

Anmälan om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas

som militärt mål må göras, förutom hos åklagare eller polismyndighet,

hos den befattningshavare som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt

över den misstänkte.

Är krigsman målsägande, må han göra anmälan utan iakttagande av vad

i tjänstereglementen eller eljest finnes föreskrivet om anmälans befordran

i tjänsteväg.

22 §.

Har bestraffningsberättigad befattningshavare på grund av anmälan eller

eljest erhållit kännedom om brott som avses i 21 §, skall han genast hänskjuta

målet till åklagaren:

1. om i målet finnes annan målsägande än kronan;

2. om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål;

3. om den bestraffningsberättigade enligt 29 § förordnat om den misstänktes

gripande;

4. om det finnes skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid arrest

i högst femton dagar, disciplinbot eller böter;

5. om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna

åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg;

6. om den bestraffningsberättigade eljest på grund av sakens beskaffenhet

finner synnerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol; eller

7. om civil myndighet har att verkställa utredning angående annat brott,

som den misstänkte antäges hava begått, och ej genom målets hänskjutande

vållas uppskov, som är till avsevärt men för krigslydnanden.

Målet skall hänskjutas till åklagare vid den underrätt som enligt vad i

70 eller 95 § sägs är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av uppgifterna

mellan olika åklagare som Konungen bestämt, eller i fall som avses

i 78 § till justitiekansler^

Om målet icke hänskjutes till åklagare och förundersökning angående

brottet ej ändock inletts av civil myndighet, skall utredning om brottet ske

vid militärförhör. Finnes tillrättavisning vara tillfyllest, gäller vad i 67 §

stadgas. Prövas saken vara av så ringa vikt, att den bör helt förfalla, är

förhör ej erforderligt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition hr 216.

23 §.

Föreligger fara att bevis går förlorat eller att utredningen eljest avsevärt

försvåras, skall den bestraffningsberättigade, ändå att målet skall hänskjutas

till åklagaren, dessförinnan företaga den utredning som ej lämpligen bör

anstå.

24 §.

Militärförhör skall äga rum så snart ske kari.

Förhöret hålles av bestraffningsberättigad befattningshavare eller den han

i allmänhet eller för visst fall förordnat. Sådant förordnande bör i första

hand lämrias åt bataljonschef eller den som har motsvarande befattning.

Förhörsledaren skall i varje fall hava högre grad eller tjänsteklass än den

med vilken förhöret hålles och lägst kompanichefs eller likställd befattning.

Vid förhöret skall den misstänkte få tillfälle att förklara sig; i övrigt skall

iakttagas vad som erfordras för utredning av brottets beskaffenhet och

prövning av den misstänktes straffbarhet. Där så ske kan, bör någon av den

misstänktes förmän eller med honom jämställda närvara vid förhöret.

över förhöret skall föras protokoll. Den som håller förhöret är ansvarig

för protokollets riktighet.

Närmare bestämmelser om militärförhör meddelas av Konungen.

25 §.

Vid utredning om brott genom militärförhör äger den bestraffningsberättigäde

erhålla ttödigt biträde av åklagare eller polismyndighet.

26 §.

Om den bestraffningsberättigade, sedan utredning vid militärförhör påbörjats,

erhåller underrättelse att förundersökning angående brottet inletts

av civil myndighet, skall förstnämnda utredning avbrytas och handlingarna

i målet överlämnas till undersökningsledaren.

27 §.

Jämväl sédan utredning vid militärförhör påbörjats skall den bestraffningsberättigade,

om skäl som i 22 § första stycket sägs finnes föreligga,

hänskjuta målet till åklagaren.

Detsamma gäller, om den bestraffningsberättigade efter avslutat militärförhör

finner straffet böra bestämmas till böter.

Att i visst fall, då bestraffningsberättigad befattningshavare förordnat om

beslag, målet skall hänskjutas till åklagaren, därom stadgas i 37 §.

28 §.

Då bestraffningsberättigad befattningshavare hänskjuter mål till åklagare,

skall han översända handlingarna i målet samt skriftligen angiva på vilken

i denna lag bestämd grund hänskjlitandet sker.

6 KAP.

Om tvångsmedel.

29 §.

Förekomma mot krigsman skäl till anhållande, må befattningshavare som

äger bestraffningsrätt över honom förordna att han skall gripas. I sådant

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

fall skall vad i 24 kap. 7 § tredje stycket och 8 § rättegångsbalken stadgas

äga motsvarande tillämpning.

30 §.

Förman äger förordna att underlydande skall tagas i förvarsarrest:

1. om den underlydande begått förseelse av svårare beskaffenhet och det

för krigslydnadens upprätthållande finhes vara av synnerlig vikt att han

ej lämnas på fri fot; eller

2. om han gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras att

han ånyo avviker.

Krigsman som, då riket är i krig, gör sig skyldig till undanhållande må

ock tagas i förvarsarrest, om särskilda skäl äro därtill.

31 §.

Har den som förordnat om förvarsarrest ej bestraffningsrätt över den

arresterade, skall han omedelbart och sist inom tjugufyra timmar underrätta

den närmast bestraffningsberättigade om arresteringen och skälen

därför. Kan förbindelse med den bestraffningsberättigade ej uppnås inom

sålunda föreskriven tid, skall underrättelsen lämnas så snart sådan förbindelse

erhållits. Den bestraffningsberättigade åligger att omedelbart besluta,

om åtgärden skall bestå eller den arresterade frigivas.

32 §.

Förekomma ej längre skäl att kvarhålla den arresterade, skall han omedelbart

frigivas.

33 §.

Är i mål, som hänskjutes till åklagare, någon tagen i förvarsarrest, skall

vid målets överlämnande åklagaren underrättas därom samt om skälen för

arresteringen.

Har den bestraffningsberättigade erhållit underrättelse att förundersökning

redan inletts av civil myndighet angående det brott som föranlett arresteringen,

skall han omedelbart lämna undersökningsledaren underrättelse

som nu sagts.

34 §.

Har den bestraffningsberättigade ej inom fyra dagar från den dag, då

han förordnade om förvarsarrest eller mottog underrättelse att annan förman

förordnat därom, hänskjutit målet till åklagare eller avgjort målet,

skall den arresterade omedelbart frigivas.

Är riket i krig och kan förbindelse med åklagaren ej uppnås inom sålunda

föreskriven tid, skall dock tiden i stället utgå dagen efter den då sådan förbindelse

erhållits.

Därest ansvarsfrågan upptages till handläggning i disciplinmål, må förvarsarresten

ej i något fall bestå längre än till dess den bestraffningsberättigade

avgjort målet.

35 §.

I fråga om behandlingen av den som tagits i förvarsarrest skall i tilllämpliga

delar gälla vad som är stadgat beträffande anhållen, dock med

iakttagande av att vad som sägs om anhållningsmyndighet i stället skall avse

bestraffningsberättigad befattningshavare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

36 §.

Krigsman som inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten

eller, iklädd militär tjänstedräkt, på allmän plats uppträder berusad, så att

det framgår av hans åtbörder eller tal, eller eljest stör allmän ordning

eller ordningen inom krigsmakten må enligt förmans förordnande tagas i

förvar. Den omhändertagne må ej hållas i förvar längre än som betingas

av det ändamål som föranlett omhändertagandet.

37 §.

Bestraffningsberättigad befattningshavare må i anledning av brott, för

vilket underlydande är misstänkt, förordna om beslag, kroppsvisitation eller

kroppsbesiktning, där sådan befogenhet enligt lag tillkommer åklagare.

Begär den som sålunda drabbats av beslag rättens prövning därav, skall

det mål, i vilket förordnande om beslaget meddelats, omedelbart hänskjutas

till åklagaren.

Har ej mål, vari förordnats om beslag, hänskjutits till åklagaren eller avgjorts

av den bestraffningsberättigade inom två veckor sedan beslaget verkställdes,

skall beslaget omedelbart hävas. Då riket är i krig skall dock vad

i 34 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Om handläggning av disciplinmål.

38 §.

Innan disciplinstraff ålägges skall den bestraffningsberättigade inhämta

auditörens yttrande i målet, särskilt angående brottets beskaffenhet och det

straff som bör åläggas samt, i förekommande fall, om förverkande av egendom

och om ersättningsskyldighet till kronan.

Den bestraffningsberättigade skall ock eljest, innan beslut meddelas i

disciplinmål, inhämta yttrande av auditören, om det med hänsyn till sakens

beskaffenhet finnes erforderligt och utan olägenhet kan ske.

39 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig, så ock eljest då avdelning

för övning eller annat ändamål befinner sig på avlägsen ort, må beslut

som sägs i 38 § första stycket meddelas utan att yttrande från auditören

inhämtats, om auditörens hörande skulle medföra avsevärt uppskov och

det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes nödigt att

den brottslige skyndsamt bestraffas.

40 §.

Har den bestraffningsberättigade ej själv hållit militärförhöret, skall han,

där det utan avsevärd olägenhet kan ske, personligen höra den misstänkte,

om anledning förekommer att ålägga honom arrest i mera än åtta dagar, så

ock eljest om den misstänkte ej fyllt aderton år eller han gjort framställning

om sådant förhör.

Vid förhör som den bestraffningsberättigade själv håller bör jämväl auditören

vara tillstädes, om den bestraffningsberättigade med hänsyn till brottets

svårhetsgrad eller sakens beskaffenhet i övrigt finner det erforderligt

och det utan avsevärd olägenhet kan ske. Auditören äger därvid framställa

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

de frågor till den misstänkte, vilka han anser kunna tjäna till upplysning

i målet.

41 §.

över bestraffningsberättigad befattningshavares handläggning av disciplinmål

skall föras protokoll, vari antecknas auditörens yttrande och den

bestraffningsberättigades beslut samt, där förhör hållits enligt 40 §, i korthet

vad som därvid förekommit. I den mån Konungen så förordnar må dock

i stället för protokoll föras tjänsteanteckningar i annan form.

Närmare bestämmelser om protokoll och tjänsteanteckningar meddelas

av Konungen.

42 §.

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller

ersättningsskyldighet ålagts skall ofördröj ligen skriftligen delgivas den mot

vilken beslutet riktar sig. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad

denne har att iakttaga om han vill klaga över beslutet.

8 KAP.

Om klagan över beslut i disciplinmål.

43 §.

Vill någon föra talan mot beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff,

förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet ålagts honom, må det ske

hos den domstol som enligt 77 eller 78 § är behörig.

Avser klagan ålagt arreststraff, har klaganden att inom två dagar från

den dag, då han erhöll del av beslutet, till den som meddelat detsamma inkomma

med fullföljdsinlaga. Klagande som lyder under kompanichef eller

motsvarande chef må ock inom samma tid avlämna inlagan till denne. Föres

talan endast i fråga om annat än arreststraff, skall fullföljdsinlagan

avlämnas inom två veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Försummar klaganden vad sålunda är föreskrivet, har han förlorat sin

talan.

44 §.

I fullföljdsinlagan skall klaganden uppgiva det beslut mot vilket talan

föres och den ändring i beslutet som han yrkar. Inlagan skall vara egenhändigt

undertecknad av klaganden eller hans ombud.

Uppfyller inlagan ej dessa föreskrifter, skall den som mottagit inlagan

bereda klaganden tillfälle att avhjälpa bristen.

45 §.

Klaganden äger efter framställning hos någon som har att mottaga fullföljdsinlagan

erhålla nödigt biträde med dess författande.

46 §.

Har fullföljdsinlaga inkommit för sent, skall den, jämte bevis om när

klaganden erhöll del av beslutet samt uppgift om dagen då inlagan inkom,

insändas till rätten.

47 §.

I rätt tid inkommen fullföljdsinlaga skall jämte protokoll och övriga

handlingar i disciplinmålet utan dröjsmål översändas till åklagare som omförinäles

i 22 §.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj-.ts proposition nr 216.

48 §.

Det åligger åklagaren att så snart ske kan i erforderliga delar fullständiga

utredningen, så att målet vid rätten kan företagas till slutlig handläggning

i ett sammanhang. För detta ändamål må, om det finnes erforderligt,

förhör hållas med klaganden. Har denne icke i fullföljdsinlagån

uppgivit grunderna för sin talan samt de bevis han vill åberopa och vad

han vid styrka med varje särskilt bevis, skall förhör hållas därom, såframt

det ej uppenbarligen är obehövligt.

Vad vid förhöret förekommit skall antecknas.

49 §.

Sedan åklagaren slutfört den utredning som ankommer på honom, Skall

han skyndsamt till rätten insända:

1. de handlingar som han mottagit i målet;

2. av honom förda anteckningar rörande utredningen; och

3. förklaring över fullföljdsinlagan.

Åklagaren skall ock uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill

styrka med varje särskilt bevis.

50 §.

Finnes klagandens talan ej vara fullföljd inom rätt tid, skall den av rätten

avvisas. I annat fall skall fullföljdsinlagan, om den ej insänts av åklagaren,

överlämnas till denne för åtgärd som sägs i 48 §.

51 §.

Avvisas ej klagandens talan, skola klaganden och åklagaren kallas till

förhör inför rätten. Om inställande av klagande, som avtjänar arreststraff

enligt det beslut mot vilket talan föres, förordnar rätten. Målet må, om saken

finnes kunna nöjaktigt utredas, avgöras utan hinder av att klaganden

uteblivit. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Vid avgörandet skall häradsrätt städse vara domför med tre i nämnden

samt rådhusrätt äga den sammansättning som i rättegångsbalken är i allmänhet

föreskriven för domförhet vid huvudförhandling.

52 §.

Åklagare som i 22 § sägs är berättigad att, om han finner det ur allmän

synpunkt påkallat, fullfölja talan mot beslut i disciplinmål såvitt därigenom

disciplinstraff ålagts eller fråga om förverkandepåföljd prövats.

Vill åklagaren föra talan som nu sagts, skall han inom en månad från

den dag, då beslutet meddelades, ansöka om stämning å den straffskyldige

hos den domstol som enligt 77 eller 78 § är behörig. Har även den straffskyldige

fullföljt talan mot beslutet, skall dock stämningsansökan göras

samtidigt med att åklagaren till rätten insänder de i 49 § omförmälda handlingarna

i målet; förklaring över fullföljdsinlagan är därvid ej erforderlig.

I stämningsansökan skall, utöver vad eljest är föreskrivet, uppgivas det beslut

mot vilket talan föres, grunderna för den fullföljda talan och den ändring

som yrkas.

Vad i 1 kap. 11 § rättegångsbalken stadgas därom att rådhusrätt vid

huvudförhandling i vissa brottmål är domför med en lagfaren domare äger

ej tillämpning i mål som avses i denna paragraf.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

9 KAP.

Om tiden för verkställighet av beslut i disciplinmål.

53 §.

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinbot ålagts skall, där den bestraffningsberättigade

ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av

att beslutet ej vunnit laga kraft.

54 §.

Beslut i disciplinmål varigenom arrest ålagts må ej i andra fall än i 55

och 56 §§ sägs verkställas innan den tid gått till ända, inom vilken den

straffskyldige äger fullfölja talan i ansvarsfrågan. Fullföljes talan i nämnda

fråga, må verkställighet ej äga rum, om den ej redan påbörjats.

55 §.

Ändå att den tid ej gått till ända, inom vilken den straffskyldige äger

fullfölja talan mot beslut som sägs i 54 §, må beslutet verkställas, om den

straff skyldige i vittnes närvaro inför den bestraffningsberättigade eller

annan som denne förordnat avgiver förklaring att han avstår från talan

mot beslutet såvitt angår det ålagda straffet och medgiver att detta må

verkställas (nöjdförklaring).

56 §.

Meddelas beslut som sägs i 54 § angående någon som är lagen i förvarsarrest,

må den bestraffningsberättigade, om det med hänsyn till de omständigheter

som föranlett arresteringen finnes vara av synnerlig vikt att straffet

omedelbart verkställes, med auditörens tillstyrkande förordna därom. I

fall som avses i 39 § erfordras ej att auditörens yttrande inhämtas.

Har beslut som sägs i 54 § meddelats ombord på fartyg i främmande

farvatten, må den bestraffningsberättigade förordna att straffet skall omedelbart

verkställas, om detta finnes vara av synnerlig vikt för krigslydnadens

upprätthållande.

57 §.

Om tiden för verkställighet av beslut i disciplinmål varigenom ersättningsskyldighet

ålagts stadgas i 65 §.

10 KAP.

Om åläggande av ersättningsskyldighet.

58 §.

Har egendom som tillhör eller nyttjas av krigsmakten gått förlorad eller

blivit skadad och skall frågan om ersättning till kronan handläggas som militärt

mål, må ersättningsskyldighet åläggas av befattningshavare vid krigsmakten,

såframt den förlust eller skada som skall ersättas sammanlagt ej

överstiger tvåhundra kronor.

Ersättningsskyldighet må åläggas den som, då förlusten eller skadan inträffar,

är underkastad bestraffningsrätt i disciplinmål eller eljest i egenskap

av krigsman är förpliktad att taga vård om den förlorade eller skadade

egendomen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

59 §.

Behörighet att ålägga ersättningsskyldighet tillkommer den som i disciplinmål

äger bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige.

Är den ersättningsskyldige ej underkastad sådan bestraffningsrätt, må

skyldigheten åläggas av befattningshavare som senast ägde bestraffningsrätt

över honom.

60 §.

Ersättningsskyldighet må ej åläggas, därest tillika är fråga om straffansvar

för den ersättningsskyldige och denna fråga handlägges av åklagare

eller domstol. Prövas ansvarsfrågan i disciplinmål, må ersättningsskyldighet

åläggas i samma mål.

Innan fråga om ersättningsskyldighet upptages till prövning, skall undersökning

av förlusten eller skadan ske enligt bestämmelser som Konungen

meddelar.

Militärt tvistemål som enligt vad ovan sägs handlägges av befattningshavare

vid krigsmakten benämnes ersättningsmål.

61 §.

Befattningshavare vid krigsmakten må i samband med åläggande av

disciplinstraff för rymning eller olovligt undanhållande förplikta den straffskyldige

att ersätta statsverket kostnad som uppkommit för hans hämtande

till tjänstgöring.

62 §.

I ersättningsmål skall, innan ersättningsskyldighet ålägges, auditörens

yttrande inhämtas angående frågan om sådan skyldighet föreligger samt

om ersättningens belopp.

63 §.

Om protokoll i ersättningsmål äger vad i 41 § stadgas motsvarande tilllämpning.

Beslut varigenom ersättningsskyldighet ålagts skall skriftligen

delgivas den ersättningsskyldige. Beslutet skall innehålla underrättelse om

vad denne har att iakttaga om han vill klaga över beslutet.

64 §.

Mot beslut i ersättningsmål må talan föras av den ersättningsskyldige. Å

sådan talan skall vad i 8 kap. är stadgat om klagan som endast avser annat

än arreststraff äga motsvarande tillämpning.

Kronans talan i målet föres av åklagaren.

65 §.

Beslut av befattningshavare vid krigsmakten varigenom ersättningsskyldighet

ålagts må icke verkställas innan beslutet vunnit laga kraft. I övrigt

skall om verkställighet av sådant beslut gälla vad som är föreskrivet beträffande

domstols dom i tvistemål.

11 KAP.

Om åläggande av tillrättavisning.

66 §.

Rätt att ålägga tillrättavisning enligt 14 § lagen om disciplinstraff för

krigsmän tillkommer de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål,

envar i fråga om den personal över vilken han har sådan rätt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

15

Tillrättavisningsrätt mot underlydande tillkommer även den som, utan

att äga bestraffningsrätt i disciplinmål, innehar ovan i 13 § första stycket

omförmäld befattning och har lägst underofficers grad eller tjänsteklass,

så ock chef för bataljon eller däremot svarande avdelning vid armén eller

marinen, chef för division eller däremot svarande avdelning vid flygvapnet

samt chef för örlogsdepå.

Såvitt angår underlydande manskap må tillrättavisning ock åläggas av

chef för kompani eller däremot svarande avdelning, chef för skola som tillhör

visst förband inom krigsmakten, sekond å fartyg vars chef innehar

lägst regementsofficers grad och kasernbefälhavare vid flottan ävensom chef

för ekipagesektion å flottans varv. Vad i detta stycke stadgas skall icke äga

tillämpning å hemvärnet.

67 §.

Innan någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den felande

lämna denne tillfälle att förklara sig.

över meddelade tillrättavisningar skola föras anteckningar enligt bestämmelser

som meddelas av Konungen.

68 §.

Vill någon begära omprövning av honom ålagd tillrättavisning, skall han

skriftligen eller muntligen göra framställning därom hos närmast högre

befattningshavare som har bestraffningsrätt.

69 §.

Ålagd tillrättavisning skall omedelbart gå i verkställighet.

Om, innan tillrättavisning till fullo verkställts, åtal väckes eller disciplinstraff

ålägges för samma förseelse, skall verkställigheten upphöra. Detsamma

gäller, om den tillrättavisade upphör att stå under militärt befäl.

TREDJE AVDELNINGEN.

Om rättegången vid domstol i militära mål m. m.

12 KAP.

Om laga domstol och åklagare.

70 §.

Domstol för avdelning av krigsmakten är, där ej i 15 kap. annorlunda

stadgas, allmän underrätt i avdelningens ordinarie förläggningsort. Konungen

må dock, där ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen så kräver,

beträffande viss avdelning förordna att annan allmän underrätt skall vara

domstol för avdelningen.

71 §.

Åtal i militärt brottmål upptages, om brottet förövats under tjänstgöring

vid krigsmakten, av domstolen för den avdelning, till vilken den misstänkte

hör eller där han vid brottets förövande tjänstgjorde.

Om den misstänkte då åtal väckes tjänstgör vid annan avdelning än nu

sagts, må ock domstolen för denna avdelning upptaga åtalet, där rätten

med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner

det lämpligt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Ku,ngl. Maj-.ts proposition nr 216.

Tjänstgjorde den misstänkte vid brottets förövande ej vid krigsmakten,

skall åtalet upptagas av underrätt som Konungen för olika fall föreskrivit

eller, om sådan föreskrift ej meddelats, av domstolen för den avdelning,

till vilken den misstänkte hor, eller av den i förhållande till gärningsorten

närmaste underrätt som är domstol för avdelning av krigsmakten.

72 §.

Har på grund av bestämmelserna i 71 § åtal upptagits vid domstol som

där sägs men finner rätten sedermera att målet ej är att anse såsom militärt

mål, må utan hinder därav åtalet dock prövas, om detta med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt.

73 §.

Åtal i militärt brottmål må ock upptagas av rätten i den ort där brottet

förövades eller av den rätt där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet,

om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra

omständigheter finner synnerliga skäl föranleda därtill.

74 §.

Har krigsman mot annan krigsman förövat brott av beskaffenhet att åtal

därför ej skall handläggas som militärt mål, må åtalet ändock upptagas

av domstol som i 71 § sägs, om rätten med hänsyn till utredningen samt

kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

75 §.

Bestämmelserna i 19 kap. 3—6 §§ rättegångsbalken skola, utan hinder

av föreskrifterna i 9 § samma kapitel, äga tillämpning i fråga om domstols

behörighet att upptaga åtal i militärt brottmål. Ej må dock på grund av

vad sålunda stadgats åtal som skall upptagas omedelbart av högre rätt

upptagas av annan domstol.

76 §.

Med avseende å domstols behörighet i militärt tvistemål skola bestämmelserna

i 71—73 §§ äga motsvarande tillämpning. Rätten skall självmant

pröva sin behörighet.

Utan hinder av föreskrifterna i första stycket skola bestämmelserna i 10

kap. 14 § rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning då samband som

där sägs råder mellan flera militära tvistemål eller mellan militärt tvistemål

och annat mål. Ej må dock på grund av vad sålunda stadgats tvist

upptagas vid domstol som enligt 17 § samma kapitel icke är behörig.

77 §.

Klagan över beslut i disciplinmål eller ersättningsmål upptages av domstolen

för den avdelning, vid vilken målet avgjorts.

78 §.

Hovrätt skall omedelbart upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott av den som bestrider regementschefs eller därmed likställd

eller högre befattning. Har på grund av ämbetsbrott som nu sagts

straff, förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet ålagts i disciplinmål

eller ersättningsmål, skall ock klagan däröver upptagas omedelbart av hovrätt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

17

Konungen äger föreskriva, att vad i första stycket stadgas skall gälla även

annan befattningshavare vid krigsmakten.

Målet upptages av hovrätt, under vilken hör domstol som varit behörig

om målet skolat upptagas av underrätt.

79 §.

Allmän åklagare i militärt brottmål är, där ej annat stadgas i 15 kap.,

allmän åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om fördelning av

uppgifterna mellan olika åklagare bestämmer Konungen. I fall som avses i

78 § är justitiekanslern åklagare.

13 KAP.

Om förundersökning och tvångsmedel m. m.

80 §.

Har anmälan om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall

handläggas som militärt mål skett hos åklagare eller polismyndighet, skall

den som mottagit anmälan, om ej annan målsägande än kronan finnes och

saken synes kunna utredas och avgöras i disciplinmål, i stället för att verkställa

förundersökning överlämna målet till den som i disciplinmål närmast

äger bestraffningsrätt över den misstänkte. Förundersökning skall dock

verkställas, om myndigheten på grund av sakens beskaffenhet finner synnerliga

skäl föreligga att målet handlägges vid domstol. Förundersökning

må ock äga rum, om civil myndighet har att verkställa utredning angående

annat brott som den misstänkte antages hava begått.

Inledes förundersökning, skall den som närmast äger bestraffningsrätt i

disciplinmål över den misstänkte genast underrättas därom.

81 §.

Finner åklagaren ytterligare utredning erforderlig i mål, som hänskjutits

till honom enligt bestämmelserna i denna lag, skall han verkställa sådan

efter vad i rättegångsbalken sägs.

82 §.

Åklagare och polismyndighet äga vid förundersökning i militärt brottmål

erhålla nödigt biträde av personal tillhörande krigsmakten.

83 §.

Finner åklagare, sedan militärt brottmål hänskjutits till honom eller eljest

av honom utretts, att den misstänkte förskyller ansvar men att straff

för brottet kan åläggas i disciplinmål, skall han, där ej särskilda skäl till

annat föranleda, underställa bestraffningsberättigad befattningshavare frågan

om denne vill avgöra saken. Finnes annan målsägande än kronan, skall

åklagaren dessförinnan tillfråga denne, om han ämnar föra talan om enskilt

anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar att målet handlägges

vid domstol.

Vad i första stycket stadgas skall ej äga tillämpning, om rätten fastställt

beslag eller förordnande om förvarsarrest eller beslutat om häktning av den

misstänkte.

2 Iiihang till riksdagens protokoll 19U8. 1 sand. Nr 216.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

84 §.

Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken är stadgat om eftergift

av åtal skall icke äga tillämpning, om i det föreliggande fallet straff

för brottet må åläggas i disciplinmål.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om strafföreläggande äger tillämpning

allenast i det fall då den misstänkte ej fullgör tjänstgöring vid krigsmakten

eller hans tjänstgöring är av tillfällig art eller målet hänskjutits till åklagare

på grund av att straffet ansetts böra bestämmas till böter. Ej må straffföreläggande

avse disciplinstraff.

85 §.

Är i mål som hänskjutits till åklagare eller vari utredningen eljest ankommer

på civil myndighet någon tagen i förvarsarrest, skall åklagaren,

om han icke beslutar att åtal ej skall äga rum, sist dagen efter den, då han

mottog underrättelse enligt 33 §, till rättens prövning hänskjuta frågan om

arresten skall bestå.

Beslutar åklagaren att ej väcka åtal, skall han inom samma tid därom

underrätta den som förordnat om arresteringen; och åligger det denne att

tillse att den arresterade omedelbart frigives.

86 §.

Om rättens prövning av fråga som sägs i 85 § första stycket gäller i tilllämpliga

delar vad i 24 kap. 13—16 §§ rättegångsbalken är stadgat.

Beslutar rätten att arresten skall bestå, skall det anses som om den arresterade

vore häktad; dock skola bestämmelserna i 2 § första stycket lagen

om särskild förundersökning i brottmål icke äga tillämpning.

14 KAP.

Särskilda bestämmelser om rättegången.

87 §.

I militärt mål som handlägges av åklagare eller domstol skall rätt att på

begäran erhålla offentlig försvarare tillkomma, förutom anhållen och häktad,

jämväl den som är tagen i förvarsarrest samt annan som är misstänkt

för ämbetsbrott varå kan följa avsättning eller för annat brott varå kan

följa straffarbete.

Den som är tilltalad eller misstänkt i sådant mål har rätt att erhålla

nödig ledighet från tjänstgöring vid krigsmakten för att samråda med sin

försvarare och i övrigt förbereda sin talan.

88 §.

Utsättande av förhandling i militärt mål bör ske efter samråd med vederbörande

chef.

Där det med hänsyn till disciplinens upprätthållande eller eljest finnes

vara av vikt att målet skyndsamt avgöres, skall om så erfordras särskilt

sammanträde utsättas att hållas så snart det lämpligen kan ske.

89 §.

Ej må någon såsom domare deltaga i handläggningen av militärt mål,

om han förut i egenskap av auditör tagit befattning med saken.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

19

90 §.

Skall någon som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten hämtas till rätten,

åligger det vederbörande chef att på framställning av rätten låta verkställa

åtgärden.

91 §.

Domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall, där

domstolen ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att domen

eller beslutet ej vunnit laga kraft.

92 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall förhandling hållas

inom stängda dörrar, förutom då sådant eljest i lag är stadgat, jämväl då

offentligheten kan antagas vara till skada för krigsföretag eller menlig

för krigsmaktens säkerhet.

93 §.

Under tid som sägs i 92 § må hovrätt företaga militärt brottmål till avgörande

utan huvudförhandling, förutom i de fall som avses i 51 kap. 21 §

första och tredje styckena rättegångsbalken, jämväl när den tilltalade av

underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter eller disciplinstraff

eller till fängelse, ej överstigande sex månader, eller fällts till vite och anledning

ej förekommer till ådömande av svårare straff eller annan påföljd

än nu sagts; föres tillika talan om annat än ansvar, må det dock ej ske,

med mindre talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § rättegångsbalken må prövas

utan huvudförhandling.

94 §.

Har efter klagan i vanlig ordning eller besvär över domvilla beslut i disciplinmål

eller ersättningsmål undanröjts och skall i följd därav ny handläggning

äga rum, skall, oaktat beslutet meddelats av befattningshavare

vid krigsmakten, den nya handläggningen äga rum vid underrätt eller, i fall

som avses i 78 §, vid hovrätt.

Beviljas resning i mål som sägs i första stycket och ändrar ej högsta domstolen

omedelbart beslutet, skall högsta domstolen förordna att målet skall

upptagas av den rätt där talan mot beslutet skolat fullföljas. Vid målets

fortsatta behandling skall så anses som om beslutet överklagats i vanlig

ordning.

15 KAP.

Om krigsrätt.

95 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall i den utsträckning

Konungen bestämmer krigsrätt i stället för allmän underrätt vara domstol

för avdelning av krigsmakten.

Har beredskapsövning anbefallts må, ändå att beredskapstillstånd ej inträtt,

Konungen förordna att krigsrätt skall vara domstol för avdelning där

sådan tjänstgöring fullgöres.

Konungen äger förordna om inrättande av krigsrätt och om dess benämning

samt föreskriva under vilken hovrätt krigsrätten skall höra. Konungen

eller den myndighet Konungen bestämmer äger ock föreskriva för vilken

eller vilka avdelningar krigsrätten skall vara domstol.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

96 §.

Krigsrätt består av en lagfaren krigsdomare såsom ordförande samt

nämnd. I nämnden skola sitta tre, därav två civila och en militär. Den militäre

krigsrättsnämndemannen skall hava lägst regementsofficers grad.

Krigsrätt är domför med krigsdomaren ensam i de fall, då rådhusrätt

vid handläggning av militärt mål är domför med en lagfaren domare.

97 §.

Angående omröstning i krigsrätt skall gälla vad som är stadgat för häradsrätt.

98 §.

Krigsdomare förordnas av Konungen.

Där så anses erforderligt förordnar Konungen vice krigsdomare att vid

förhinder för krigsdomaren träda i hans ställe. Konungen meddelar ock närmare

bestämmelser om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie

för krigsdomare
Krigsrättsnämndemännen

utses av Konungen eller den myndighet Konungen

bestämmer. Krigsrättsnämndeman må endast den vara som är valbar till

nämndeman vid allmän domstol. Är officer eller underofficer svarande i militärt

mål, må ej såsom militär krigsrättsnämndeman tjänstgöra någon som

tillhör samma regemente eller samma därmed likställda förband.

Är nämndeman hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från rättens sammanträde,

må rättens ordförande kalla annan behörig person att tjänstgöra

i hans ställe.

99 §.

Krigsrätt skall sammanträda så ofta det för arbetet lcräves. Tid och ställe

för sammanträde bestämmes av krigsdomaren efter samråd med vederbörande

chef.

100 §.

Vad i 72 § är stadgat skall icke äga tillämpning å krigsrätt.

Ej heller må krigsrätt eljest upptaga mål, som icke är militärt mål, där

ej fråga är om fall, som avses i 74 § denna lag eller 19 kap. 5 § rättegångsbalken,

eller enligt lag målet ej må upptagas av annan domstol än krigsrätten.

101 §.

Mål som skall upptagas av krigsrätt må ej på grund av 10 kap. 14 § eller

19 kap. 3—6 §§ rättegångsbalken upptagas av allmän domstol, såframt ej

rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter

finner det lämpligt.

102 §.

Allmän åklagare vid krigsrätt är krigsfiskal. Är i lag för visst fall föreskrivet

att statsåklagare har att pröva huruvida allmänt åtal skall ske, skall

denna prövning i stället ankomma på krigsfiskalen.

Krigsfiskal förordnas av Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer.

Närmare bestämmelser om krigsfiskals tjänstgöring meddelas av

Konungen.

I mål som upptagits av krigsrätt äger krigsfiskal föra talan även i hovrätten.

103 §.

Till offentlig försvarare i mål som tillhör krigsrätts behandling må, om

advokat icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig person.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

104 §.

Har krigsrätt meddelat dom i enskild parts frånvaro, skall domen delgivas

parten genom rättens försorg. Särskild underrättelse till parten om tiden

och sättet för domens meddelande erfordras ej.

Vad i denna paragraf stadgas om dom äger motsvarande tillämpning å

slutligt beslut.

105 §.

Talan mot krigsrätts dom eller beslut skall fullföljas hos den hovrätt,

under vilken krigsrätten hör.

I fall som avses i 104 § räknas tiden för fullföljd av talan från den dag,

då klaganden erhöll del av domen eller beslutet.

Anmälan av vad skall göras hos krigsrätten. Fullföljdsinlaga avlämnas

till krigsrätten eller till befattningshavare vid krigsmakten som närmast

äger bestraffningsrätt över klaganden. Krigsman som lyder under kompanichef

eller motsvarande chef må ock avlämna inlagan till denne. Fullföljdsinlaga

som sålunda avlämnas till befattningshavare vid krigsmakten skall

anses hava därigenom inkommit till rätten.

106 §.

Konungen äger för tid då krigsrätt är inrättad föreskriva skyldighet för

hovrätt under vilken krigsrätten hör att sammanträda utom förläggningsorten

för huvudförhandling i militära mål.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Förslag

till

Lag

om införande av militära rättegångslagen.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Militära rättegångslagen skall jämte vad här nedan stadgas lända till

efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

2 §.

Genom militära rättegångslagen upphävas

lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången

därstädes *

184—204, 206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§

strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr 324);

2 och 3 §§ lagen den 11 mars 1927 (nr 50) med vissa till strafflagen för

krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna

bestämmelser angående flygvapnet;

lagen den 9 juni 1944 (nr 292) angående behörighet för militär befälhavare

att ålägga ersättningsskyldighet;

lagen den 10 juli 1947 (nr 635) om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken

å rättegången vid krigsdomstol;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning eller i reglementen, instruktioner

eller andra särskilda föreskrifter stridande mot militära rättegångslagen.

3 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum som ersatts

genom bestämmelse i militära rättegångslagen, skall den bestämmelsen i

stället tillämpas.

4 §.

I fråga om mål, som före militära rättegångslagens ikraftträdande varit

föremål för handläggning vid domstol eller hos befälhavare vid krigsmakten,

vilken ägt avgöra målet eller föranstalta om krigsrätts sammankallande

för dess behandling, så ock beträffande ärende om nåd i sådant mål skall

äldre lag tillämpas. Följande avvikelser skola dock gälla:

1. Från och med den dag Konungen bestämmer skall Svea hovrätt vara

krigsöverdomstol i krigshovrättens ställe. Därvid skola de uppgifter, som

författningsenligt åvila krigshovrättsrådet, enligt presidentens bestämmande

fullgöras av ledamot i hovrätten eller tjänsteman vid denna samt de, som

ankomma på överkrigsfiskalen, av advokatfiskalen vid hovrätten.

2. Har ansökan om resning eller om återställande av försutten tid eller

besvär över domvilla inkommit efter militära rättegångslagens ikraftträ
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

23

dande, skall nya rättegångsbalken tillämpas beträffande ansökningen eller

besvären, ehuru målet behandlats enligt äldre lag.

3. Mål som efter vilandeförklaring eller på grund av återförvisning eller

av annan sådan anledning skolat efter den 30 juni 1949 återupptagas av

bestraffningsberättigad befälhavare eller av domstol som först handlagt

målet skall i stället upptagas av domstol, som enligt ny lag är behörig, och

jämväl i övrigt behandlas enligt ny lag.

4. I fråga om sättet för befordran till verkställighet av krigsdomstols utslag

och befälhavares beslut skall gälla vad i sådant hänseende stadgats

beträffande dom eller beslut i militärt mål som avses i militära rättegångslagen.

5 §•

Mål angående åtal mot krigsman jämlikt § 4 mom. 14 tryckfrihetsförordningen

skall anses såsom militärt mål.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 januari 19b8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ng militär

rättegångslag. Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 22 juni 1945 uppdrog dåvarande

departementschefen åt rådmannen Erik Wilhelmsson att inom departementet

verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid

och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Översten G. F. Brinck,

ledamoten av riksdagens andra kammare C. P. Olsson, landsfogden K. G.

Persson, hovrättsrådet, numera militieombudsmannen N. I. Regner, ledamoten

av riksdagens andra kammare, borgmästaren A. O. E. Rylander,

häradshövdingen E. G. H. Siljeström, ledamoten av riksdagens andra kammare

O. E. Werner och advokaten H. O. E. Wiklund utsågos att deltaga i

överläggningar med utredningsmannen.

Utredningen har den 17 december 1946 avgivit betänkande angående revision

av det militära rättegångsväsendet (SOU 1946:91). Efter remiss ha

yttranden över betänkandet inkommit från justitiekanslersämbetet, Svea

hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

övre Norrland, krigshovrätten, statskontoret, Stockholms rådhusrätt, överbefälhavaren,

försvarsgrenscheferna, försvarets civilförvaltning, som enligt

remissen haft att yttra sig allenast i vad avsåge ämnen som berörde verket,

samt från hemvärnsrådet, som haft att yttra sig i ämnen som berörde hemvärnet.

Yttranden ha vidare inkommit från överståthållarämbetet och magistraterna

i Uppsala, Linköping, Visby, Karlskrona, Göteborg och Östersund.

överståthållarämbetet och de nämnda magistraterna ha bifogat yttranden

från stadsfullmäktige i respektive städer, varjämte överståthållarämbetet

överlämnat ett yttrande av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm.

Dessutom ha yttranden inkommit från stadsfullmäktige i Skövde, föreningarna

Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar,

Sveriges landsfiskaler, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges krigsdomare och auditörer

samt Sveriges krigsfiskaler, ävensom från Sveriges advokatsamfund,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj.ts proposition nr 216.

25

svenska stadsförbundet, landsorganisationen, svenska officersförbundet,

svenska underofficersförbundet, försvarsväsendets underbefälsförbund, civilmilitära

tjänstemannaförbundet, centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden,

svenska reservunderofficersförbundet och värnpliktiga officerares

riksförbund.

På grundval av betänkandet och med ledning av de däröver avgivna yttrandena

har inom justitiedepartementet utarbetats ett utkast till militär

rättegångslag. Efter remiss ha yttranden över lagutkastet och en därvid

fogad promemoria avgivits av samtliga nyss angivna remissinstanser utom

statskontoret, stadsfullmäktige i Skövde, svenska stadsförbundet, landsorganisationen

och svenska reservunderofficersförbundet samt därjämte av organisationsnämnden

och — i vad avsåge gränsdragningen mellan deras verksamhetsområden

— av riksdagens justitieombudsman och militieombudsman.

Sedan lagutkastet därefter varit föremål för överarbetning inom justitiedepartementet

och i samband därmed ett förslag till lag om införande

av militära rättegångslagen upprättats, anhåller jag nu att få upptaga frågan

till behandling.

Innan jag övergår till att närmare redogöra för lagförslagen — vilka torde

få såsom bilagor fogas till detta protokoll — vill jag i korthet erinra om nu

gällande bestämmelser rörande den militära j urisdiktionen och om tidigare

förslag i ämnet ävensom något beröra främmande rätts ställning till frågan.

Historik och främmande rätt m. m.

Det militära rättegångsväsendet enligt nu gällande bestämmelser.

Lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången

därstädes — i fortsättningen betecknad RLK — innehåller i 1—7 kap.

(1—36 §§) och 15 kap. (83—90 §§) bestämmelser rörande krigsdomstolarnas

organisation och åklagare vid dessa domstolar. I 9 kap. (39—49 §§)

meddelas regler om vilka mål som höra till krigsdomstolarna ävensom bestämmelser

angående de särskilda krigsdomstolarnas behörighet. I 8 kap.

(37 och 38 §§) och 10—13 kap. (50—81 §§) regleras förfarandet i mål som

tillhöra krigsdomstol. Bestämmelser angående verkställighet av utslag upptagas

i 14 kap. (82 §), och slutligen ha i 16 och 17 kap. (91—103 §§) upptagits

stadganden rörande tvångsmedel samt vissa allmänna föreskrifter.

Bestämmelser rörande den disciplinära bestraffningsrätt som tillkommer

militära befälhavare äro intagna i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober

1914 (nr 324), i det följande betecknad SLK. Bestämmelserna återfinnas

i lagens 16—21 kapitel (184—210 §§).

Underdomstolar vid krigsmakten äro under vanliga i fred rådande förhållanden

krigsrätter med två civila och två militära ledamöter. Vid regemente

eller därmed likställt truppförband (kår) av armén, kustartilleriet

och flygvapnet skall finnas regementskrigsrätt samt vid envar av

flottans stationer stationskrigsrätt. Beträffande andra avdelningar

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl Maj:ts proposition nr 216.

av krigsmakten än de nu nämnda är stadgat, att Konungen äger antingen

inrätta särskild krigsrätt för en eller flera sådana avdelningar eller

ock bestämma att dylik avdelning skall lyda under viss regements- eller stationskrigsrätt.

För närvarande finnas fem särskilda krigsrätter, nämligen

i Stockholm, Härnösand, Boden och Kiruna samt vid kustflottan. Bestämmelser

om hänförande av särskilda avdelningar under regements- och stationskrigsrätter

äro meddelade genom kungörelse den 25 september 1942

(nr 812).

De civila ledamöterna i nu nämnda krigsrätter utgöras av krigsdomare

och auditör. Den förre, som är krigsrättens ordförande, skall förordnas av

Konungen för viss tid eller i särskilda fall utnämnas till befattningen. Krigsdomare

skall ha fullgjort vad som föreskrives för att nyttjas i domarämbete

och i sådana värv ha ådagalagt insikt och erfarenhet. Till krigsdomare

skall företrädesvis utses ordinarie domare i allmän underrätt. Samtliga nuvarande

krigsdomare äro förordnade till 1948 års utgång. Samme person må

anställas såsom krigsdomare vid flera krigsrätter. Såsom ställföreträdare för

krigsdomare må förordnas vice krigsdomare.

Enligt lagen är det förutsatt att auditör vid regements- och stationskrigsrätt

skall utnämnas av Konungen. Samtliga auditörsbefattningar äro emellertid

tillsatta tillsvidare. Auditören kan liksom krigsdomaren anställas

vid flera krigsrätter. Ställföreträdare för auditör, vice auditör, må förordnas

då så anses erforderligt. För behörighet att vara auditör eller vice

auditör krävas samma kvalifikationer som för behörighet att utöva domarämbete.

De militära ledamöterna, vilka växla allt efter den tilltalades tjänstegrad,

förordnas av vissa högre militära befälhavare för ett år i sänder eller

av Konungen för visst mål, då detta rör åtal mot generalsperson eller flaggman.

Vid åtal mot militär eller civilmilitär av officers grad eller tjänsteklass

skola städse officerare tjänstgöra i krigsrätten; vid åtal mot underofficer

eller någon av manskapet tjänstgöra en officer och en underofficer.

För visst fall är stadgat, att krigsrätten är domför även om krigsdomaren

ej är tillstädes i rätten. Detta gäller i mål och ärenden, vilka angå allenast

fråga om ersättningsskyldighet för krigsmakten tillhörig egendom som

skadats eller förlorats. Vid handläggning av dylika mål och ärenden kan

krigsrätten följaktligen utgöras av auditören, vilken därvid fungerar såsom

ordförande, samt två militärer. De senare skola i sådana fall vara

officerare av kaptens grad.

Den nu beskrivna organisationen av krigsrätterna är, såsom förut sagts,

avsedd för fredstid. Då i händelse av krig eller krigsfara krigsmakten mobiliseras,

följer därmed en förändring även i de militära domstolarnas organisation.

I detta avseende göres enligt lagen skillnad mellan total och

partiell mobilisering. I förra fallet, dvs då hela krigsmakten ställts på krigsfot,

upphöra samtliga förut omnämnda krigsrätter och i deras ställe träda

fält krigsrätter i verksamhet. I senare fallet åter är det överlämnat

åt Konungen att avgöra, huruvida fältkrigsrätter skola inrättas vid de

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

avdelningar som mobiliseras. Fältkrigsrätterna skola bestå av tre ledamöter,

varav en civil (fältkrigsdomare) och två militära. Fältkrigsdomaren skall i

regel vara ordförande. Till fältkrigsdomare skall förordnas krigsdomare

eller auditör — vilka enligt instruktionen för krigsdomare, auditörer och

krigsfiskaler den 30 juni 1942 äro skyldiga att mottaga sådant förordnande

— eller ock, där sådan ej finnes att tillgå, annan person med kompetens

för domarämbete.

Regements- och stationskrigsrätterna samt de särskilda krigsrätterna

lyda under krigshovrätten, vilken är organiserad såsom en särskild

avdelning av Svea hovrätt och utgöres av ordföranden å en av hovrättens

divisioner såsom ordförande, en annan ledamot i samma hovrätt, ett krigshovrättsråd

och två militära ledamöter, de sistnämnda förordnade av Konungen

för tre år i sänder. Krigshovrätten dömer över besvär, som där anföras

mot krigsrätts utslag eller mot befälhavares beslut i disciplinmål eller

om åläggande av ersättningsskyldighet, och upptager därjämte såsom första

instans vissa mål, i huvudsak sådana som röra tjänstefel av ledamöter i

krigsrätt eller av befälhavare vid utövningen av den disciplinära bestraffningsrätten

och vad därmed äger samband. Även efter inrättande av fältkrigsrätter

vid samtliga eller vissa av krigsmaktens avdelningar kan krigshovrätten

komma att fungera såsom krigsöverdomstol. Emellertid förutsätter

lagen, att under krig särskild överdomstol kan bliva erforderlig för

armé eller flotta eller annan del av krigsmakten. I sådant fall har Konungen

att föranstalta om inrättande av överkrigsrätt, vilken skall övertaga

krigshovrättens uppgifter med avseende å den del av krigsmakten, för

vilken den inrättats. Överkrigsrätt skall utgöras av tre militära och två

civila ledamöter, de senare benämnda överauditörer. Ordförande i överkrigsrätten

är den till tjänstegraden främste militäre ledamoten.

Beträffande handläggningen av krigsrättsmål i sista instans gäller enligt

§ 20 regeringsformen, att mål, som från krigsdomstolarna dragas under

Konungens prövning, skola i högsta domstolen företagas och avgöras

samt att Konungen skall förordna tre militärpersoner av högre grad

att såsom ledamöter deltaga i handläggningen. Enligt stadgande i § 22

skola, då i högsta domstolen förekommer mål som nyss nämnts, två av de

av Konungen utsedda militära ledamöterna ha säte i domstolen. Dessa

bestämmelser gälla såväl i fredstid som under krig.

Såsom åklagare vid de i fredstid verkande krigsrätterna äro anställda

särskilda befattningshavare, krigsfiskaler, vilka förordnas av Konungen.

Krigsfiskal skall antingen äga kompetens för domarämbete eller

ha tjänstgjort såsom åklagare vid allmän underrätt och vid avlagt prov

visat sig äga erforderlig kännedom om militära lagar och författningar. Såsom

ersättare kunna förordnas vice krigsfiskaler. Särskild åklagare må för

visst mål förordnas av justitiekanslern, då detta med hänsyn till målets

beskaffenhet är erforderligt. Krigsfiskalernas uppgifter äro ej helt begränsade

till de egentliga åklagarfunktionerna. Jämlikt instruktionen för krigsdomare,

auditörer och krigsfiskaler åligger det sålunda de senare att be
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

vaka kronans rätt och föra dess talan i sådana vid krigsrätt förekommande

mål och ärenden, som angå förlorad eller skadad egendom tillhörande

krigsmakten. Krigsfiskal vid fältkrigsrätt förordnas av befälhavaren för

den avdelning där krigsrätten inrättats.

Vid krigshovrätten är såsom åklagare och kronans ombudsman i dithörande

mål anställd en överkrigsfiskal, på vilken tillika ankommer

att öva tillsyn över åklagartjänstens handhavande vid krigsrätterna.

De mål som höra till k rigsdom stolarna äro i stort sett

sådana som angå brott begångna i tjänst vid krigsmakten. Därtill komma i

viss utsträckning mål rörande brott, vilka visserligen icke begåtts i tjänsten

men likväl äga ett nära samband med denna. De brott som sålunda

kunna ifrågakomma äro till största delen behandlade i SLK.

I viss utsträckning äro här avsedda brott sådana, som innefatta åsidosättande

av speciellt militära tjänsteplikter och icke äga direkt motsvarighet i

allmänna strafflagen, i det följande betecknad SL. Hit höra exempelvis

rymning och olovligt undanhållande, ohörsamhet mot förman, missbruk av

förmanskap och försummelser under vakttjänst. Till militära brott i denna

inskränktare betydelse — s. k. rent militära brott — höra även sådana

handlingar som, ehuru de strängt taget falla eller kunna falla utom det

egentliga tjänsteförhållandet, ansetts särskilt ägnade att undergräva disciplinen

inom krigsmakten eller eljest stridande mot militär tukt och ordning,

såsom hållande av sammankomst för rådplägning, varigenom brott mot

krigslydnaden kan föranledas, och förargelseväckande beteende eller fylleri

inom militära etablissement eller områden, som ej äro att hänföra till allmän

plats. I SLK upptagas därjämte åtskilliga brott, vilka äro straffbelagda

även i SL, såsom misshandel och ärekränkning. Då sådana brott begås av

militär personal, ha de ansetts under vissa förhållanden, på grund av gärningsmannens

tjänsteställning eller de speciellt militära intressen som genom

förbrytelserna sättas på spel, erhålla en sådan särskild karaktär, att

de böra straffas annorlunda än eljest. Jämte dessa s. k. militärt kvalificerade

brott finnas slutligen i SLK omnämnda vissa brott, beträffande vilka

strängare bestraffning än enligt SL icke befunnits motiverad av gärningsmannens

egenskap av krigsman och vilka upptagits i lagen huvudsakligen

av processuella skäl, nämligen för att tekniskt underlätta gränsdragningen

mellan de allmänna domstolarnas och krigsdomstolarnas inbördes

behörighet. I dessa fall har brottet omnämnts i SLK med förklaring, att det

skall straffas efter allmän lag. I några fall har dock beträffande sistberörda

slag av brott, jämte det hänvisning givits till straffbestämmelse i SL, föreskrivits

att bötesstraff må ersättas med disciplinstraff.

Jämlikt RLK åligger det lcrigsdomstol att verkställa undersökning i mål

och ärende i fall, då bestämmelse meddelats därom i särskild författning.

På grund härav ankommer det i viss utsträckning på krigsrätt att till utredning

upptaga ärenden angående förlust av eller skada å krigsmakten tillhörig

egendom. Sådana undersökningsärenden kunna utvecklas till en rättegång

i egentlig mening, nämligen om under handläggningen av ärendet

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

29

krigsfiskal eller annan som är satt att bevaka kronans rätt framställer yrkande

om ersättning.

Beträffande de militära målens anhängiggörande gäller

för närvarande i huvudsak följande. I tjänstereglementet för krigsmakten

stadgas en allmän skyldighet för militär befälhavare, som icke själv äger

bestraffningsrätt, att hos vederbörande chef anmäla begångna förseelser som

påkalla bestraffning. Även anmälan av enskild målsägande, som tillhör krigsmakten,

skall göras i sådan ordning. Närmare utredning om förseelsen åvägabringas

genom militärt förhör. Finner befälhavaren att målet ej är sådant

att det kan avgöras i disciplinär ordning, skall det av befälhavaren remitteras

till krigsrätten och handlingarna i målet överlämnas till krigsdomaren.

Sedan denne efter samråd med befälhavaren bestämt tid och plats för krigsrättens

sammanträde, skall befälhavaren kalla auditören och de militära

ledamöterna till sammanträdet samt tillika med underrättelse härom överlämna

handlingarna i målet till åklagaren. Det ankommer på denne att verkställa

den ytterligare utredning som kan vara erforderlig. Sammanträde

med krigsrätt skall utsättas att äga rum så snart lämpligen kan ske. Är

tilltalad häktad eller intagen i förvarsarrest, skall krigsrätten sammanträda

inom åtta dagar från det krigsdomaren mottagit anmälan om målet. Sammanträdet

skall i regel hållas å ort där den avdelning av krigsmakten, vid

vilken krigsrätten är inrättad, befinner sig.

I fråga om själva do in stolsförfarandet gälla i allt väsentligt

samma regler, som härutinnan jämlikt rättegångsbalken och dithörande författningar

tillämpas vid de allmänna domstolarna. Även beträffande verkställighet

av krigsdomstolarnas utslag skall i huvudsak allmän lag lända till

efterrättelse. Föreskrifter i nu nämnda avseenden, vilka innebära komplettering

eller avvikelse från allmänna regler, ha upptagits i RLK allenast i den

mån detta varit påkallat med hänsyn till militära förhållanden eller den speciella

domstolsorganisationen.

Såsom tidigare antytts tillkommer det i vissa mål militär befälhavare att

ålägga disciplinstraff. Till sådana mål, disciplinmål, räknas mål angående

överträdelser av vissa straffbestämmelser i SLK, då disciplinstraff ingår

i straffskalan. Så är förhållandet med t. ex. rymning och olovligt undanhållande,

vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallning, förargelseväckande

beteende och fylleri samt i allmänhet vårdslöshet, försummelse,

oförstånd eller oskicklighet i tjänsten. Den militära rättsskipningen är

följaktligen, vad angår första instansen, fördelad mellan krigsdomstolarna

och de befälhavare, åt vilka bestraffningsrätt är anförtrodd. Bestraffningsrätt

tillkommer såsom regel endast chefer för regementen och likställda förband

eller högre befälhavare samt vid flottan fartygschefer in. fl. av minst

regementsofficers grad. Vid utövande av bestraffningsrätten biträdes befälhavaren

av auditören vid den krigsrätt, som har att upptaga mål från den

ifrågavarande avdelningen av krigsmakten. Innan befälhavaren ålägger

disciplinstraff, är han sålunda skyldig att inhämta yttrande av auditören rörande

tillämpligt lagrum och vilket straff som bör åläggas. Auditören blir

jämte befälhavaren ansvarig för straffbeslutet, därest han icke antecknat

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

reservation till protokollet. Sedan befälhavaren ålagt bestraffning för ett i

disciplinär ordning straffbart förfarande, kan därefter någon ansvarstalan

vid domstol icke väckas av vare sig åklagare eller målsägande. Den dömde

står däremot öppet att hos krigshovrätten anföra besvär emot beslutet. Ålagt

disciplinstraff skall emellertid genast verkställas utan hinder av anförda besvär.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning må i stället för

disciplinär bestraffning användas olika i SLK bestämda former av tillrättavisning.

Rätt att meddela tillrättavisning tillkommer bestraffningsberättigade

befälhavare ävensom bataljons- och kompanichefer samt

vissa andra befälhavare.

Genom lagen den 9 juni 1944 om behörighet för militär befälhavare att

ålägga ersättningsskyldighet ha bestraffningsberättigade befälhavare erhållit

befogenhet att ålägga ersättningsskyldighet till kronan för förlust

av eller skada å egendom, som tillhör eller nyttjas av krigsmakten,

såframt ersättningsbeloppet ej överstiger etthundra kronor. Innan fråga

om ersättningsskyldighet upptages till prövning, skall undersökning rörande

förlusten eller skadan ske. Befälhavaren skall före åläggandet inhämta

yttrande av vederbörande auditör rörande ersättningsskyldigheten och ersättningens

belopp. Finner befälhavaren att vad den ersättningsskyldige har

att gälda överstiger etthundra kronor, skall målet överlämnas till krigsdomstol.

Ej heller må beslut om ersättningsskyldighet av befälhavare meddelas,

därest fråga tillika är om straffansvar och målet därom överlämnas

till krigsdomstol. Talan mot befälhavares beslut om åläggande av ersättningsskyldighet

föres hos krigshovrätten. Beslutet må icke verkställas

förrän det vunnit laga kraft.

Tidigare förslag om krigsdomstolarnas avskaffande.

Gällande lag om krigsdomstolarna och rättegången därstädes grundar sig

på ett förslag, upprättat av en kommitté som år 1901 tillsattes för revision

av då gällande militära strafflag och rättegångsförordning, i syfte att anpassa

dessa författningar efter förhållandena vid en krigsmakt bestående

av värnpliktiga. Samma års riksdag framkastade även, för beaktande vid

revisionen, den frågan huruvida särskilda krigsdomstolar fortfarande borde

bibehållas eller de mål, som handlades av dessa, skulle kunna utan skada

överflyttas till de allmänna domstolarna, särskilt rådhusrätterna.

Kommittén, som år 1905 avgav sitt förslag, påpekade att specialdomstolar

i brottmål i allmänhet blivit avskaffade men att undantag gjorts för krigsdomstolarna.

Kommittén ansåg emellertid att särskilda krigsdomstolar fortfarande

borde finnas.

De av kommittén avgivna förslagen blevo efter vissa omarbetningar genom

proposition (nr 57) förelagda 19H års senare riksdag. I anledning av

propositionen väcktes en motion med hemställan att riksdagen måtte antingen

för sin del antaga en lagstiftning, byggd på grundsatsen om ifråga
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

31

varande speciallagstiftnings väsentliga upphörande i fredstid och de militära

brottens hänskjutande till bedömande enligt allmän strafflag och avdömande

av de allmänna domstolarna, eller, om detta ej kunde då bifallas,

avslå propositionen och hos Kungl. Maj :t begära skyndsamt förslag till en

sådan lagstiftning som av motionärerna förordats.

Lagutskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 22) bl. a. att en så genomgripande

förändring i fråga om de militära målens behandling i första

instans som i motionen avsåges borde —- därest den vid en närmare prövning

kunde finnas nödig och nyttig — komma till stånd först i samband

med den förestående reformen av den allmänna processlagstiftningen och

de förändringar i de allmänna domstolarnas organisation, som därav måste

bli en följd. Motionen avslogs av riksdagen, vilken däremot i huvudsak antog

de genom propositionen framlagda lagförslagen.

Frågan om krigslagstiftningens upphävande blev vid 1919 års riksdag

ånyo föremål för behandling i anledning av motioner. I dessa hade frågan

sammankopplats med spörsmålet om försvarsväsendets avveckling. Motionerna

avslogos under hänvisning till den då i utsikt ställda försvarsrevisionen.

I anledning av motioner vid 1920 års riksdag avlät riksdagen skrivelse (nr

227) med anhållan att Kungl. Maj :t ville, efter verkställd utredning huruvida

krigsdomstolarna i fredstid kunde avskaffas, för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Kungl. Maj :t uppdrog samma år åt en kommitté — 1920 års krigslagstiftningskommitté

— att verkställa utredning, huruvida krigsdomstolarna i

fredstid kunde avskaffas. Kommittén avlämnade under år 1922 betänkande

med förslag till lag om handläggning av militära brottmål och undersökningsärenden

under fredstid jämte andra författningar (SOU 1922: 34).

Enligt kommitténs förslag skulle de allmänna underrätterna och hovrätterna

döma i »militära brottmål», varmed avsågs mål vilka enligt gällande

lag tillkommo krigsdomstolarna och för vilkas anhängiggörande och handläggning

vid allmänna domstolar skulle gälla de särskilda reglerna i förslaget.

Såsom huvudregel i fråga om forum innehöll förslaget, att militärt

brottmål skulle upptagas vid underrätten i den ort, där den avdelning av

krigsmakten, som den tilltalade tillhörde eller som målet närmast angick,

hade sin av Konungen bestämda ordinarie förläggning. Undantag från denna

regel kunde för vissa fall föreskrivas av Konungen, som jämväl ägde förordna,

att underrätt skulle sammanträda annorstädes än på den ordinarie

sammanträdesorten. Auditörerna skulle bibehållas såsom befälhavarnas biträden

vid utövandet av den disciplinära bestraffningsrätten och skulle tilllika

handha åklagar tjänsten vid underrätterna i militära mål.

Beträffande den militära sakkunskapen förutsattes, att denna skulle förebringas

av parterna själva eller av åklagaren-auditören samt att jämväl domstolen

eller dess ordförande skulle ex officio kunna inkalla sakkunnig att

närvara under förhandlingarna i militära mål. Undersökningsärenden skulle

upptagas av eu nämnd bestående av auditören och två militära ledamöter.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Betänkandet remitterades till militära och civila myndigheter och domstolar

för yttrande. Samtliga avstyrkte kommitténs förslag. Detta blev sedermera

ej föremål för vidare behandling.

Vid 1932 års riksdag väcktes flera motioner, vari hemställdes, att riksdagen

måtte anhålla att Kungl. Maj :t ville framlägga förslag bl. a. om avskaffande

av de militära domstolarna i fredstid.

I enlighet med hemställan av första lagutskottet avlät riksdagen skrivelse

(nr 68) med anhållan att Kungl. Maj :t ville föranstalta om undersökning

bl. a. angående frågan huruvida och i vad mån en överflyttning

å de allmänna domstolarna av mål, som hörde till krigsdomstolarnas upptagande,

kunde ske redan under nuvarande rättegångssystem.

I anledning av denna skrivelse upptogs frågan om krigsdomstolarnas avskaffande

till behandling inom justitiedepartementet. På grundval av därvid

verkställd utredning framlades vid 1933 års riksdag proposition (nr

223) med förslag till lag med vissa bestämmelser om krigsdomstolar och

rättegången därstädes.

Enligt detta förslag skulle de i fredstid fungerande krigsdomstolarna upphöra

och de allmänna domstolarna i egenskap av krigsdomstolar träda i

deras ställe. Särskild krigsrätt skulle dock kunna inrättas vid kustflottan.

Militärt mål, som tillhörde underdomstol, skulle såsom regel upptagas

av allmän underdomstol i den ordinarie förläggningsorten för den avdelning

av krigsmakten, som den tilltalade tillhörde eller som målet närmast

angick. Avsikten var, att i första hand rådhusrätt skulle ifrågakomma

som krigsdomstol. Militära ledamöter skulle icke finnas vare sig i underrätt

eller i hovrätt. Särskild krigsrätt skulle bestå av tre civila domare.

Vid handläggning av militärt mål inför underrätt ävensom vid muntligt

förhör i hovrätt skulle befattningshavare vid krigsmakten, som därtill förordnades,

äga vara tillstädes för att lämna de upplysningar, som kunde

erfordras. När det befanns erforderligt, skulle även rätten eller dess ordförande

kunna påkalla dylikt förordnande. Vid handläggning av undersökningsmål

skulle rätten kunna bestå av endast en lagfaren ledamot. I

övrigt skulle vanliga regler om rättens sammansättning gälla; i häradsrätt

skulle alltså nämnd äga säte i rätten. Auditörens åligganden såsom

biträde åt befälhavaren vid handläggning av disciplinmål skulle enligt förordnande

av Kungl. Maj :t ankomma på lagfaren befattningshavare vid

allmän domstol. Allmän åklagare vid vederbörande underrätt skulle utföra

åtal även i militära mål. Om militärt mål med hänsyn till sin beskaffenhet

och domstolens arbete i övrigt ej lämpligen kunde utsättas att

förekomma vid allmän underrätts ordinarie sammanträde, skulle extra

sammanträde för målets handläggning hållas. Bestämmelserna om befälhavares

bestraffningsrätt i disciplinmål lämnades i förslaget orubbade.

Lagrådet hade i avgivet utlåtande av hänsyn till konstitutionella betänkligheter

funnit sig böra avstyrka, att lagförslaget förelädes riksdagen. Lagrådets

erinran avsåg det förhållandet, att förslaget i lagtekniskt hänseende

givits viss utformning som återverkade på tolkningen av grundlagsstadgan
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

33

den, vari uttrycket krigsdomstol användes. Jämväl i andra hänseenden gjorde

lagrådet erinringar mot förslaget.

I utlåtande (nr 51) över propositionen jämte i anledning därav väckta

motioner framställde första lagutskottet anmärkningar i olika hänseenden

mot propositionen. Sålunda ansåg utskottet de av lagrådet i konstitutionellt

avseende framförda betänkligheterna vara förtjänta av beaktande.

Utskottet biträdde jämväl erinringar som lagrådet framställt mot den påföljden

av förslaget att innehållet av rättegångsreglerna för militära mål

skulle hämtas från tre olika huvudkällor, nämligen den föreslagna lagen,

krigsdomstolslagen och allmän straffprocesslag. Dessa lagrådets anmärkningar

fann utskottet vara av sådan beskaffenhet att de i och för sig gjorde

det synnerligen tveksamt, om det framlagda förslaget borde antagas. Vidare

framhöll utskottet att, om förslagets genomförande skulle leda till en ökad

användning av den disciplinära bestraffningsrätten, detta enligt utskottets

mening skulle medföra en avsevärd försämring av rättsvården. Utskottet

erinrade i detta sammanhang om anmärkningar som militieombudsmannen

gjort angående bristfälligheten av det material, varpå befälhavaren

hade att grunda sina avgöranden. Härjämte fann utskottet, att

förslagets bestämmelser i viss mån kunde antagas komma att medföra ett

försvagande av auditörsinstitutionen och därigenom äventyra den disciplinära

bestraffningsrättens utövande under fullt betryggande former. Utskottets

yttrande utmynnade i hemställan, att propositionen icke måtte

av riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation, vari hemställdes om bifall till

propositionen.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren utan votering, medan

andra kammaren biföll reservationen. Frågan hade alltså förfallit vid

1933 års riksdag.

Vid samma riksdag hade i proposition (nr 226) framlagts förslag till sådan

ändring i § 20 regeringsformen, att det militära inslaget i högsta domstolen

vid krigsrättsmåls handläggning skulle avskaffas. Sedan konstitutionsutskottet

avstyrkt bifall till propositionen, stannade vid ärendets behandling

i kamrarna dessa i skiljaktiga beslut, i det att första kammaren

biföll utskottets hemställan, medan andra kammaren såsom vilande för

vidare grundlagsenlig behandling antog det genom propositionen framlagda

förslaget.

År 193i tillkallades inom justitiedepartementet sakkunniga för att verkställa

utredning av frågan om sådana ändringar i grundlagarna, att spörsmålet

om krigsdomstolarnas avskaffande kunde lösas oberoende av bestämmelser

i grundlag om j urisdiktionen i militära mål. De sakkunniga

uttalade såsom sin uppfattning, att dylika grundlagsändringar icke kunde

anses vara förenade med konstitutionella betänkligheter. Det syntes dem

tvärtom varken erforderligt eller lämpligt, att regleringen av den militära

jurisdiktionen i de lägre instanserna skulle ha grundlags helgd.

På grundval av ett av nämnda sakkunniga uppgjort förslag framlade

8 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 216.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Mcij.ts proposition nr 216.

Kungl. Maj :t genom proposition (nr 98) till 1936 års riksdag förslag till

ändrad lydelse av de paragrafer i grundlagen, i vilka krigsdomstolarna berördes.

Till stöd för förslaget anförde föredragande departementschefen i

propositionen, att genom förslagets antagande den fördelen skulle vinnas,

att en reform av krigslagstiftningen kunde genomföras så snart utredningen

därom blivit slutförd. Konstitutionsutskottet avstyrkte i utlåtande (nr

39) bifall till propositionen, därvid utskottet framhöll, att frågan om krigsdomstolarnas

avskaffande icke vore av så brådskande natur, att spörsmålet

om de härför erforderliga ändringarna i grundlagarna borde göras till

föremål för prövning, förrän ett eventuellt lagförslag angående krigsdomstolarnas

avskaffande förelädes riksdagen. För ett uppskov med grundlagsfrågan

talade enligt konstitutionsutskottets mening även att frågan om

en humanisering av den militära strafflagstiftningen ännu väntade på sin

lösning. — Konstitutionsutskottets hemställan om avslag å propositionen

bifölls av riksdagen.

Vid 1945 års riksdag väcktes motioner, vari hemställdes, att riksdagen

måtte hos Kungl. Maj :t anhålla att frågan om krigsdomstolarnas avskaffande

i fredstid måtte upptagas till utredning i samband med utredningen

om en revision av strafflagen för krigsmakten.

I utlåtande (nr 24) i anledning av motionerna anförde första lagutskottet

— efter att ha erinrat om frågans tidigare behandling -—■ i huvudsak följande.

Det har sedan lång tid tillbaka i olika hänseenden ansetts olämpligt att

söndersplittra domstolsorganisationen genom att skapa specialdomstolar för

olika arter av mål. Särskilt olämplig har en sådan anordning med specialdomstolar

ansetts vara inom straffrättsskipningen. Genom att vissa grupper

av medborgare i brottmål ha att svara inför särskilda domstolar kan lätt

grundsatsen om allas likhet inför lagen komma att trädas för nära. Principen

har därför varit att avskaffa specialdomstolarna, där icke vägande

skäl talat för deras bibehållande.

Vad särskilt krigsdomstolarna angår lär ock vara obestridligt, att de inom

breda folklager icke uppbäras av samma förtroende som de allmänna domstolarna.

Orsaken till denna bristande tillit torde främst vara att söka i

krigsdomstolarnas sammansättning. Hos menige man inger denna lätt den

misstanken, att manskapets synpunkter icke bli behörigen beaktade, då

inom domstolen sitta endast överordnade och ej någon representant för

manskapet.

Som motiv för krigsdomstolarnas bibehållande har i främsta rummet åberopats

behovet av militär sakkunskap inom domstolarna, när dessa ha

att bedöma militära brottmål. Enligt utskottets mening fordras icke i de militära

målen speciell fackkunskap i högre grad än i åtskilliga andra mål,

som handläggas av de allmänna domstolarna. Man torde snarare kunna säga,

att vid dessa ofta förekomma mål av betydligt mera invecklad och säregen

beskaffenhet än de militära brottmålen. Därest undantagsvis behov av

militär sakkunskap skulle föreligga, skulle sådan kunna tillföras de allmänna

domstolarna på samma sätt som eljest sker då särskild fackkunskap erfordras.

Bakom kravet på militär medverkan i krigsdomstolarna står enligt utskottets

uppfattning icke ett verkligt behov av sådan sakkunskap för att

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

35

klarlägga ett eljest svårförståeligt händelseförlopp utan snarare en fruktan

för att den militära uppfattningen om disciplinens betydelse icke skall bli

tillräckligt beaktad i en domstol som icke delvis består av militärer. Utskottet

inser till fullo disciplinens betydelse för en stark försvarsmakt, men utskottet

anser, att det saknas anledning antaga, att de allmänna domstolarna

icke i tillbörlig utsträckning skulle beakta de disciplinära synpunkterna.

Då utskottet på grund av vad nu anförts anser övervägande skäl tala för

att krigsdomstolarna avskaffas, hyser utskottet liksom vid 1920 och 1932 års

riksdagar den uppfattningen att det endast är under fred som särskilda

krigsdomstolar kunna avvaras. Under krig — varmed synes böra likställas

tid varunder rikets krigsmakt eller del därav för annat ändamål än övning

ställes på krigsfot — torde en organisation med särskilda krigsdomstolar

vara nödvändig. Detta förhållande kan emellertid icke anses utgöra ett skäl

för deras bibehållande även under fredliga förhållanden. Kärnan i de krigsrätter,

som enligt på förhand fastställd organisation skola finnas under

krigstid, kommer att bildas av de ledamöter i de allmänna domstolarna,

som redan i fredstid sysslat med de militära målen.

På grund av vad utskottet anfört hemställdes, att riksdagen i anledning

av de väckta motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaffande

i fredstid samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag,

som därav kunde föranledas.

Fem ut skott sledamöter reserverade sig mot utskottets utlåtande. I en reservation

av herrar Linnér, Siljeström och Ljungberg hemställdes på anförda

skäl, att riksdagen i anledning av motionerna måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla om utredning huruvida och i vad mån en överflyttning

å de allmänna domstolarna av mål, som hörde till krigsdomstolarnas upptagande,

kunde låta sig genomföra. I en av herrar Westman och Werner

avgiven reservation hemställdes, att riksdagen måtte i anledning av motionerna

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag dels

om ändring i krigsdomstolarnas sammansättning, därvid frågan om ett visst

lekmannainflytande ävensom en större domarekompetens hos domstolens

militära hisittare jämväl syntes böra övervägas, dels ock huruvida och i vad

män vissa till krigsdomstol hörande mål lämpligen kunde överföras till avgörande

vid allmän domstol.

Under frågans behandling i första kammaren yrkades dels att vad utskottet

hemställt skulle bifallas, dels att kammaren skulle bifalla den av herrar

Westman och Werner vid utlåtandet avgivna reservationen samt dels att

riksdagen i anledning av motionerna skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en förutsättningslös och objektiv

utredning, om krigsdomstolarna skulle kunna avskaffas i fredstid, samt

för riksdagen framlägga det förslag, som därav kunde föranledas.

I andra kammaren yrkades bifall till, förutom utskottets hemställan, den

av herrar Westman och Werner avgivna reservationen.

1 båda kamrarna bifölls vad utskottet hemställt. Med anledning härav avlät

riksdagen den 14 april 1945 skrivelse (nr 134) vari hemställdes, alt

Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaf
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

fande i fredstid samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag,

som därav kunde föranledas. Med anledning av skrivelsen tillsattes den av

mig inledningsvis omnämnda utredningen.

Främmande rätt.

Specialdomstolar för militära mål torde ha funnits i samtliga europeiska

länder intill åren omkring 1920. Vid denna tid utfärdades emellertid i Danmark,

Norge, Tyskland och Österrike lagar, varigenom krigsdomstolarna

därstädes avskaffades och militärj urisdiktionen, i den mån den icke skulle

utövas i disciplinär ordning, överfördes till de allmänna domstolarna. I sistnämnda

båda länder infördes sedermera krigsdomstolar igen; i Tyskland

skedde detta 1933.

Utredningen har i betänkandet lämnat vissa närmare uppgifter rörande det

militära rättegångsväsendet i Danmark, Finland, Norge och Schweiz (s. 18 f,

128 f, 139 f, 163 f och 205 ff). Av redogörelsen framgår, att särskilda domstolar

för handläggning av militära mål jämväl i fredstid alltjämt finnas i

Finland och Schweiz men däremot icke i Danmark och Norge. Enligt den

danska militära rättegångslagen, som trädde i kraft den 9 januari 1920, skola

de civila domstolarna ha sin vanliga sammansättning vid handläggning av

militära mål. Domstolen har dock rätt att i brottmål, där teknisk eller annan

sakkunskap synes vara av betydelse, tillkalla två sakkunniga meddomare,

vilka emellertid icke behöva vara militärer. I motiven till lagen uttalades

särskilt, att rent militära synpunkter ej i och för sig skulle utgöra skäl

för en särskild sammansättning av rätten. Den danska lagen gör ingen skillnad

mellan freds- och krigsförhållanden, men det förutsattes vid lagens

tillkomst att särskilda bestämmelser kunde komma att bli erforderliga i

krigstid. Någon sådan speciallagstiftning har dock icke kommit till stånd. 1

Norge avskaffades krigsdomstolarna i fredstid år 1923, och militära förbrytelser

skola där — med vissa obetydliga avvikelser — behandlas enligt

allmänna regler. Särskilda krigsdomstolar skola dock alltjämt vara inrättade

i krigstid. Enligt en finsk lag av år 1920 utövas den militära rättsskipningen

i första instans under fred av särskilda krigsrätter med en lagfaren domare

och fyra militära ledamöter, av vilka två skola ha lägst löjtnants grad och

två tillhöra underbefälet. I Schweiz är jurisdiktionen i militära mål ensartad

under fred och krig. Den utövas där av särskilda krigsrätter, som i första

instans bestå av en ordförande och sex bisittare, av vilka tre skola vara officerare

och tre underofficerare eller manskap. Ordföranden skall tillhöra

en särskilt inrättad kår av juridiskt bildade personer, vilka fullgjort viss

tids tjänstgöring såsom truppofficerare (Justizoffiziere).

Någon redogörelse för annan utländsk rätts innehåll i fråga om det militära

rättegångsväsendet har ej lämnats i betänkandet. I anledning härav ha

några remissinstanser, däribland Svea hovrätt, framhållit att avsaknaden

av uttömmande redogörelser för främmande rätts innehåll vore en stor brist.

Särskilt när det som här gällde en synnerligen ömtålig avvägning mellan å

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

ena sidan rättssäkerhetssynpunkter och å den andra kravet på uppehållande

av disciplinen såsom grundval för militär effektivitet, hade det enligt hovrättens

mening varit av största intresse att känna till hur exempelvis de stora

västliga demokratierna med sina effektiva militära organisationer och samtidigt

stora krav på individuell rättssäkerhet löst ifrågavarande problem.

På grund härav ha införskaffats även vissa uppgifter angående innehållet

i engelsk, nordamerikansk och fransk rätt i fråga om det militära rättegångsväsendet.

Enligt engelsk rätt skola rent militära förbrytelser bedömas av särskilda

militära domstolar. Andra av krigsman begångna brott kunna bedömas av

antingen allmän domstol eller militärdomstol. Krigsrätterna äro av tre slag,

nämligen allmänna krigsrätter (general courts-martial), distriktskrigsrätter

(district courts-martial) och allmänna fältkrigsrätter (field general courtsmartial).

De allmänna krigsrätterna äga — liksom i princip även de allmänna

fältkrigsrätterna — upptaga åtal mot såväl officerare som meniga,

men distriktskrigsrätternas kompetens är begränsad till mål mot meniga och

dessa krigsrätter äga icke ålägga strängare straff än fängelse i två år.

Allmän krigsrätt består av minst fem officerare; ordföranden skall i regel

ha lägst överstes och de övriga lägst kaptens grad. Vid varje allmän krigsrätt

skall finnas en lagfaren Judge Advocate, som har till uppgift att råda domstolen

angående tillämpligt lagrum. Denne rådgivare brukar i regel lämna

domstolen en kort sammanfattning av målet innan detta avgöres, men han

äger icke deltaga i beslutet.

Distriktskrigsrätterna bestå av minst tre officerare. Ordföranden skall ha

lägst majors grad. I flertalet fall fungera distriktskrigsrätterna utan biträde

av någon Judge Advocate, men en sådan kan tillkallas i mål om svårare brott.

Allmän fältkrigsrätt sammanträder i regel endast då trupper äro i »aktiv

tjänst», dvs då de äro engagerade i operationer mot fienden eller deltaga i

ockupation av främmande land. En sådan krigsrätt har samma kompetens

som en allmän krigsrätt, förutsatt att domstolen är sammansatt av minst

tre officerare. Ordföranden skall om möjligt ha lägst kaptens grad. För de

allmänna fältkrigsrätterna gälla undantagsregler, enligt vilka proceduren i

vissa hänseenden kan vara av mera summarisk karaktär än vid de allmänna

krigsrätterna. En Judge Advocate kan utses att biträda allmän fältkrigsrätt.

Av stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt är, att varje beslut av krigsdomstol

skall underställas en stadfästande myndighet för prövning av såväl

sakfrågan som rättsfrågan. Härom finnas utförliga bestämmelser meddelade.

Den som blivit dömd av krigsrätt äger begära att den stadfästande myndigheten,

oberoende av den obligatoriska omprövningen, upptager hans sak till

granskning. Fortsatt omprövning kan begäras hos högre granskningsmyndighet,

i sista hand hos Konungen.

Eu Judge Advocate General, som utses på förslag av krigsministern och

ministern för flygvapnet, övervakar rättsskipningen inom armén och flygvapnet.

Han granskar och övervakar förfarandet vid alla krigsrätter och

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

äger att hos vederbörande minister begära undanröjande av uppenbart oriktiga

krigsrättsdomar. Han biträder de båda nämnda ministrarna vid utformningen

av varje råd, som det finnes nödvändigt att giva Konungen rörande

förfarandet vid de allmänna krigsrätterna.

Även i Amerikas förenta stater gäller, att rättsskipningen i militära mål

handhaves av specialdomstolar. Liksom i England äro krigsrätterna av tre

olika slag: general, special och summary courts-martial. Allmän krigsrätt

består av minst fem officerare och specialkrigsrätt av minst tre. En summary

court-martial består av en enda officer. Till ledamöter i krigsrätt skola

utses officerare, vilka med hänsyn till ålder, trupptjänst, allmän erfarenhet

och »judicial temperament» befinnas mest lämpade för uppdraget. I allmän

krigsrätt skall i princip ingå en »law member», i regel en officer tillhörande

the Judge Advocate Generaks Departement.

Såväl i England som i Amerikas förenta stater förberedas för närvarande

vissa reformer på den militära rättsskipningens område. I England avses

sålunda bl. a. att i viss mån närma den militära rättsskipningen till den

civila, genom att the Judge Advocate General skall utnämnas på förslag av

lordkanslern och underställas denne. Avsikten är vidare att befria the Judge

Advocate General från hans hittillsvarande uppgift som högste krigsåklagare.

Härigenom hoppas man att allmänhetens förtroende för den militära

rättsskipningen skall stärkas. De i Amerikas förenta stater planerade reformerna

innebära bl. a., att meniga skola kunna vara ledamöter i krigsrätt,

att den misstänkte skall kunna erhålla juridiskt biträde redan på förundersökningsstadiet

samt att en särskild kår av Judge Advocate Generaks skall

skapas.

1 Frankrike ombesörjes den militära rättsskipningen i första instans under

såväl fred som krig av särskilda krigsdomstolar. Under krig tillsättas

dessutom militära kassationsdomstolar. Krigsrätt består i fredstid av en

lagfaren domare som ordförande och sex officerare eller underofficerare,

vilkas grad växlar efter svarandens. Under krig övergår ordförandeskapet

till en officer, och vidare gäller då att i mål mot underbefäl och meniga en

militär av samma grad som den tilltalade skali taga säte i rätten.

Vissa ytterligare upplysningar om utländsk rätts innehåll skola i det

följande lämnas med avseende å den disciplinära bestraffningsrätten.

Huvuddragen i utredningens förslag.

I direktiven för utredningen erinrade dåvarande departementschefen

om att de allmänna skälen för och emot avskaffandet av särskilda krigsdomstolar

framlagts i krigslagstiftningskommitténs år 1922 avgivna betänkande

samt i propositionen nr 223 till 1933 års riksdag. Han tilläde, att under beaktande

av de förändringar, som processreformen medförde, och de erfarenheter,

som vunnits under de senaste åren, verkningarna av en reform

borde ånyo övervägas i anslutning till att förslag framlades, som visade

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

39

huru ett överförande av de militära målen till de allmänna domstolarna

bäst kunde genomföras. I den mån utredningen gåve anledning därtill

borde även andra möjligheter att lösa frågan beaktas.

Utredningen yttrar att den, med hänsyn till det sålunda givna uppdraget,

beträffande huvudfrågan vid reformen — nämligen domstolsbehandlingen

i fredstid av militära mål — inriktat sig på de organisatoriska och

andra spörsmål, som ha samband med de militära målens överförande till de

allmänna domstolarna. Någon anledning att därvid ingå på de synpunkter,

som i tidigare sammanhang anförts för bibehållande av militära specialdomstolar,

hade enligt utredningen icke funnits i vidare mån än dessa

synpunkter hade betydelse jämväl för frågan huru målens överförande till

de allmänna domstolarna bäst kunde genomföras. Något övervägande om

bibehållande i en eller annan form av särskilda krigsdomstolar i fredstid

hade följaktligen ansetts icke tillhöra utredningen med mindre undersökningen

angående verkningarna av målens upptagande vid de allmänna domstolarna

skulle giva anledning till avsteg i dylik riktning.

I enlighet med direktiven har utredningen till behandling upptagit -—- förutom frågor som direkt sammanhänga med de militära målens överförande

till de allmänna domstolarna — även de militära befälhavarnas

judiciella uppgifter samt rättsskipningen i militära mål under krig och

därmed jämförliga förhållanden.

Jag skall nu i största korthet redogöra för huvuddragen i utredningens

förslag. En närmare redogörelse för de av utredningen föreslagna bestämmelserna

kommer att lämnas i samband med behandlingen av varje särskild

specialfråga.

I fråga om dom stolsrättsskipningen i militära mål i fredst

i d innebär utredningens förslag att krigsdomstolarna skola avskaffas samt

att de mål som nu tillhöra krigsdomstolarna skola upptagas av de allmänna

domstolarna. Dessa föreslås därvid skola fungera i sin vanliga sammansättning

enligt de domförhetsregler som meddelas i nya rättegångsbalken. Den

särskilda domförhetsregel, enligt vilken såväl rådhusrätt som häradsrätt kan

i förenklad sammansättning upptaga vissa mindre brottmål, skall enligt

förslaget tillämpas även i fråga om mål rörande brott, varå icke kan följa

svårare straff än disciplinstraff. Utredningen föreslår vidare, att den militära

sakkunskap, som i speciella fall kan vara erforderlig, skall införas i

rättegången enligt de regler som för den allmänna processen gälla beträffande

bevisning. Det avses att underrätt i regel skall sammanträda i den

vanliga domslokalen, men domstolen skall ock, om den finner det lämpligare,

kunna sammanträda exempelvis i något närliggande kasernetablissement.

Enligt förslaget skall särskilt sammanträde för huvudförhandling i

militärt mål behöva utsättas endast under vissa angivna förutsättningar.

Militära mål som förekomma till handläggning på samma dag som andra

mål skola enligt förslaget uppföras å särskild uppropslista och, om detta

icke föranleder särskild olägenhet, utsättas att förekomma antingen före

eller efter samtliga övriga mål.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

Såsom huvudregel skall gälla att militärt mål upptages av allmän underrätt

i förbandets ordinarie förläggningsort; dock skall det tillkomma Kung],

Maj :t att, därest ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen det kräver,

beträffande viss avdelning av krigsmakten förordna att annan underrätt

än nyss nämnts skall vara behörig domstol. Utredningen har med tilllämpning

av dessa bestämmelser uppgjort en plan, enligt vilken för handläggning

av militära mål skola tagas i anspråk 29 rådhusrätter och 16 häradsrätter.

De nu angivna forumreglerna föreslås skola i åtskilliga avseenden

kompletteras med bestämmelser, enligt vilka under vissa förutsättningar

militärt mål skall kunna upptagas även vid annan allmän underrätt än

den i första hand behöriga.

Åklagaruppgifterna i militära mål skola enligt förslaget handhavas av

de allmänna åklagarna. I regel skall såsom åklagare tjänstgöra allmän åklagare

vid den underrätt, som har att upptaga målet.

Beträffande behandlingen av de militära brottmålen — till vilken grupp

utredningen i stort sett hänfört samma slag av mål som nu upptagas av

krigsdomstolarna — skola, i den mån avvikande bestämmelser icke funnits

erforderliga, tillämpas de regler som enligt nya RB gälla för den vanliga

processen. De av utredningen föreslagna särbestämmelserna avse väsentligen

rättegångens förberedande och inledande och äro delvis betingade av

att i första hand ett avskiljande måste ske av mål, som skola avdömas av

vederbörande befälhavare i disciplinär ordning.

Enligt utredningens förslag skola i fråga om häktning icke vidare gälla

några särbestämmelser i militära mål. Häktningsrätt skall alltså icke tillkomma

militär befälhavare, och häktning med anledning av utevarobrott

må enligt förslaget ske endast om för häktning eljest stadgade förutsättningar

äro för handen. Däremot föreslås att vederbörande i disciplinmål

bestraffningsberättigade befälhavare skall äga att förordna om anhållande

av underlydande, därvid det dock skall åligga befälhavaren att omedelbart

hänskjuta målet till åklagaren. Det särskilda militära tvångsmedel, förvarsarrest,

som enligt gällande bestämmelser står till militärbefälets förfogande

till säkerställande av krigslydnad och ordning föreslås skola i stort

sett bibehållas.

Utredningen föreslår att den disciplinära bestraffningsrätten

skall bibehållas. Vid avgränsningen av de mål, disciplinmål, i vilka

bestraffning skall kunna åläggas i disciplinär ordning, ha endast mindre

avvikelser föreslagits i förhållande till vad nu gäller. Avvikelserna innebära

varken i ena eller andra riktningen någon nämnvärd förskjutning i förhållandet

mellan befälhavarens bestraffningsrätt och den på domstol ankommande

rättsskipningen. Bestraffningsrätt skall enligt utredningens förslag

icke tillkomma befälhavare av lägre än regementsofficers grad eller tjänsteklass.

De undantag från denna princip som enligt gällande bestämmelser

äro medgivna har utredningen ansett icke böra bibehållas. Åtskilliga bestämmelser

ha föreslagits i syfte att garantera en tillförlitlig utredning av

disciplinmålen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

41

Eu viktig nyhet i utredningens förslag är, att av befälhavare ålagt arreststraff

icke skall, såsom för närvarande, kunna omedelbart verkställas; om

beslutet skall gå i verkställighet blir beroende av huruvida den dömde påkallar

omprövning av detsamma vid domstol. Omprövning av beslutet kan

av den dömde begäras inom fyra dagar, räknade från den dag han erhöll

del av beslutet. Talan mot befälhavarens beslut skall upptagas icke såsom

nu av överdomstol utan av vederbörande underrätt, där målet avses skola

behandlas vid muntlig förhandling under medverkan av åklagaren. Det föreslås

att jämväl åklagaren —- till skillnad mot nu — skall äga påkalla

omprövning av beslutet.

Gällande bestämmelser angående vilka befälhavare som äga befogenhet

att meddela tillrättavisning ha bibehållits i stort sett oförändrade.

Särskilda anordningar ha föreslagits i syfte att åstadkomma garantier mot

missbruk av tillrättavisningsrätten. Bland annat avses att i lag fastslå en

uttrycklig rätt för den tillrättavisade att hos vissa högre befälhavare påkalla

omprövning av beslut, varigenom tillrättavisning ålagts.

I fråga om den år 1944 tillkomna lagstiftningen om behörighet för militär

befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet till kronan föreslås

vissa anordningar i syfte att inpassa detta särskilda förfarande i den rättegångsordning,

som skulle bli att tillämpa efter krigsdomstolarnas avskaffande.

I övrigt bibehålies förfarandet oförändrat. Någon motsvarighet till

det undersökningsförfarande, som enligt gällande bestämmelser utan samband

med väckt talan ankommer på krigsdomstol, skall enligt utredningens

förslag icke bibehållas.

Om krigsdomstolarna avskaffas, komma auditörerna väsentligen att

få till uppgift att såsom ansvariga rådgivare åt befälhavarna medverka vid

handläggningen av disciplinmål och ärenden angående ersättningsskyldighet.

Auditörstjänsterna skola enligt utredningens förslag bibehållas såsom självständiga

befattningar.

Vad angår den militära rättsvården under krig och därmed jämförliga

förhållanden har utredningen föreslagit att Kungl. Maj :t,

sedan beredskapstillstånd inträtt, skall kunna förordna om inrättande av

krigsrätt. Den på de allmänna underrätterna ankommande rättsskipningen i

militära mål skall alltså under sådan tid kunna i större eller mindre utsträckning

övergå å specialdomstol. Utredningen har föreslagit, att krigsrätt skall

bestå av två lagfarna ledamöter, därav den ene ordförande, och en militär

ledamot av överstelöjtnants eller majors grad. Fyra av de personer, vilka

utsetts att deltaga i överläggningar med utredningsmannen, nämligen herrar

Olsson, Rylander, Siljeström och Werner, ha dock på anförda skäl funnit att

krigsrätt bör utgöras av en lagfaren ordförande jämte nämnd, bestående av

en militär och två civila ledamöter, varvid -— på samma sätt som i fråga om

häradsnämnd med tre ledamöter — skulle erfordras enighet inom nämnden

för att överrösta ordföranden. Krigsrätter avses skola i första hand inrättas

vid fördelningarna och vid vissa militärområden. Dessa fördelningskrigsrätter

och militärområdeskrigsrättcr skola vara ambulerande. Även vissa andra

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

slag av krigsrätter föreslås bli inrättade. Vid en del av krigsrätterna beräknas

domstolsledamöterna bli fullt sysselsatta, under det att arbetsuppgifterna

vid andra krigsrätter icke skola bli av större omfattning än att med ledamotskap

i dessa i regel skall kunna förenas annan tjänstgöring. Vid fullt

genomförd krigsorganisation har erforderligt antal heltidstjänstgörande

krigsrätter beräknats till högst tjugu och antalet övriga krigsrätter till

högst tio.

Förfarandet vid krigsrätterna avses skola i huvudsak följa de regler som

enligt nya RB gälla beträffande den allmänna processen med de avvikelser

scm för fredstid föreslagits i fråga om militära mål. Med hänsyn till de und

:r beredskapstillstånd och krig rådande särskilda förhållandena ha dock

i åtskilliga avseenden ytterligare avvikelser föreslagits.

Omfattningen av krigsdomstolarnas verksamhet m. m.

För bedömande av omfattningen och beskaffenheten av de arbetsuppgifter

som åvila de nuvarande krigsdomstolarna må lämnas följande uppgifter.

Antalet mål och ärenden vid krigsrätterna (krigshovrätten) utgjorde un
-

der åren 1932—1946:

1932 ............

1314 (108)

1940 ...

......... 7 212 (301)

1933 ............

922 ( 86)

1941 ...

......... 9 505 (535)

1934 ............

1 025 ( 85)

1942 ...

......... 14 355 (803)

1935 ............

946 ( 83)

1943 ...

......... 16 896 (945)

1936 ............

983 ( 63)

1944 ...

......... 13 751 (771)

1937 ............

978 ( 71)

1945 ...

......... 8 511 (838)

1938 ............

1 236 ( 69)

1946 ...

......... 5 131 (687)

1939 ............

2 276 ( 83)

Utredningen framhåller härom att den ökning

av arbetsbördan för krigs-

domstolarna, som inträtt efter år 1937, sammanhängt med olika omständigheter.

Delvis hade den haft sin grund i den efterhand skedda utbyggnaden

av försvaret och förlängningen av de värnpliktigas utbildningstid. Fredstjänstgöringens

längd var för huvuddelen av de värnpliktiga före ikraftträdandet

av 1936 års värnpliktslag 140 dagar. Genom denna lag ökades tiden

till 175 dagar, och genom 1941 års värnpliktslag utsträcktes den till 450 dagar.

Främst sammanhängde dock krigsdomstolarnas ökade arbetsbörda med

den under det senaste världskriget anbefallda förstärkta försvarsberedskapen.

Å andra sidan hade en minskning av antalet handlagda ersättningsmål

inträtt efter tillkomsten av lagen den 9 juni 1944 angående behörighet för

militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet.

Utredningen har därefter verkställt vissa beräkningar angående omfattningen

av de arbetsuppgifter, som vid krigsdomstolarnas upphörande komme

att överföras till de allmänna domstolarna. Särskilda beräkningar ha

jämväl föranletts av att vissa av de av utredningen föreslagna anordningarna

skulle komma att inverka på omfattningen av de blivande arbetsuppgifterna

för domstolarna i militära mål. Rörande detaljerna i dessa avseenden

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

-vill jag hänvisa till s. 23 ff i betänkandet. Sammanfattningsvis kan nämnas

att enligt utredningens beräkning skulle efter krigsdomstolarnas avskaffande

med den av utredningen föreslagna ordningen till de allmänna underrätterna

överflyttas årligen i genomsnitt 2 862 mål angående ansvarstalan och

553 rörande ersättningstalan, varav 388 respektive 138 mål upptagna efter

klagan. Målens fördelning på krigsmaktens olika avdelningar framgår av en

vid betänkandet fogad tablå, bilaga A (s. 265 ff). Det årliga antalet militära

mål, som kornme att fullföljas till hovrätt, skulle enligt de av utredningen

redovisade beräkningarna bli i genomsnitt 355, varav 286 ansvarsmål och 69

ersättningsinål.

Remissyttrandena i huvudfrågorna.

Krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid.

Utredningen har, såsom förut anmärkts, ansett det icke ingå i dess uppdrag

att överväga ett bibehållande i en eller annan form av krigsdomstolar

i fredstid utan inriktat sig uteslutande på de organisatoriska och andra

spörsmål, som uppkomma vid de militära målens överförande till de allmänna

domstolarna. Det oaktat ha ett flertal remissinstanser förklarat sig

anse det vara deras rätt och plikt att yttra sig i den principiella frågan,

huruvida krigsdomstolarna böra bibehållas i fredstid eller icke. Andra remissinstanser

ha däremot uttryckligen framhållit, att denna fråga icke syntes

böra bli föremål för bedömande. Sålunda har Stockholms rådhusrätt

uttalat att remissinstanserna, i det läge vari frågan efter bl. a. 1945 års

riksdags beslut befunne sig, ej syntes ha anledning att uppehålla sig vid

frågan om krigsdomstolarnas vara eller icke vara i fredstid, ehuru säkerligen

åtskilligt kunde vara att anföra därutinnan. Icke heller magistraterno.

i Göteborg och Karlskrona ha ansett sig böra ingå på frågan om krigsdomstolarnas

avskaffande. Samma ståndpunkt har intagits av föreningen Sveriges

häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare och föreningen Sveriges

landsfogdar.

Följande remissinstanser ha förbehållslöst tillstyrkt förslaget om krigsdomstolarnas

avskaffande i fredstid, nämligen Göta hovrätt, hovrätten över

Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, stadsfullmäktige i Stockholm

och Linköping, magistraterna i Uppsala och Visbg, landsorganisationen och

försvarsvåsendets underbefälsförbund. Samma inställning till själva huvudfrågan

präglar de yttranden som avgivits av föreningen Sveriges landsfiskaler,

föreningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, svenska

underofficers förbundet, svenska reservunderofficersförbundct och civ ilmilitära

tjänstemannaförbundet.

Justitiekanslersämbetet har visserligen icke något att erinra mot att krigsdomstolarna

avskaffas i fredstid men hävdar, på skäl som skola i det föl
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

jande redovisas, att en omprövning bör ske huruvida icke militär sakkunnig

kan beredas plats i allmän domstol vid handläggning av militärt mål,

eventuellt utan rätt att deltaga i avgörandet.

Hovrätten för Övre Norrland, som förklarat sig icke göra någon invändning

mot förslaget att överföra de militära målen till de allmänna domstolarna,

har emellertid gjort gällande att behovet av att äga tillgång till militär

sakkunskap och erfarenhet, främst ur disciplinens synpunkt, vore så

stort att en militär med erforderliga kvalifikationer, ett s. k. militärombud,

regelmässigt borde vara vid domstolen tillstädes för att lämna önskade upplysningar

och även för att av eget initiativ göra de uttalanden, som av omständigheterna

kunde föranledas. En ledamot av hovrätten har ansett att

krigsdomstolarna borde bibehållas i fredstid, ehuru med mindre stark militär

representation.

Bland de remissinstanser, som mer eller mindre bestämt motsatt sig förslaget

att avskaffa krigsdomstolarna i fredstid, befinner sig Svea hovrätt,

som uttalat att krigsdomstolarnas speciella sakkunskap alltjämt vore av

största betydelse och att därför anledning att överflytta rättsskipningen i

militära mål på de allmänna domstolarna ej kunde anses föreligga, med mindre

det vid allvarligt övervägande befunnes att den nuvarande sammansättningen

av krigsdomstolarna icke vore tillfredsställande och att det ej heller

vore praktiskt möjligt att åstadkomma en bättre sammansättning. En ledamot

av hovrätten har dock funnit övervägande skäl tala för krigsdomstolarnas

avskaffande i fredstid. Krigsliovrätten har anfört, att en försämring

av den militära rättsskipningen skulle bli följden av krigsdomstolarnas

avskaffande, och har därför avstyrkt en sådan åtgärd. Överbefälhavaren

har yttrat, att en så genomgripande förändring som här ifrågasatts icke

borde genomföras utan att övertygande skäl kunde förebringas för att den

nuvarande ordningen för rättsskipningens handhavande inom försvarsväsendet

vore otillfredsställande. Då enligt överbefälhavarens uppfattning så

icke vore fallet, ansåge han att denna fråga måste ytterligare prövas. Även

chefen för armén, som hävdar att ett överförande under fredstid till de allmänna

domstolarna av alla militära mål icke kunde godtagas ur militär

synpunkt, förordar ytterligare utredning och anför bland annat följande.

Att krigsdomstolarna avskaffas i fredstid är självfallet ur militär synpunkt

intet önskemål. De nuvarande krigsdomstolarna måste i stort sett även under

beredskapstidens påfrestningar sägas ha fungerat fullt tillfredsställande.

Handläggningen av militära mål har skett med erforderlig snabbhet och smidighet.

Vid ett överförande av målen till de allmänna domstolarna kan man

befara en försämring härutinnan.---Det skäl som huvudsakligen an
förts

för krigsdomstolarnas avskaffande är, att dessa icke skulle uppbäras

av samma förtroende som de allmänna domstolarna. En sådan misstro lärer

dock — i den mån den verkligen förekommer — icke vara sakligt grundad.

Frånsett huru härmed må förhålla sig synes dock det anförda skälet icke

tala för ett fullständigt avskaffande av krigsdomstolarna utan endast för en

reform av deras organisation och arbetssätt. Det synes önskvärt, att frågan

om en reform i dessa avseenden upptages till undersökning. Vid en ändring

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

45

i fråga om domstolarnas sammansättning stå tydligen flera alternativ till

buds. En möjlighet är, att den eller de militära domstolsledamöterna icke

skola växla alltefter den tilltalades grad och tjänsteställning, en annan att

ett visst lekmannainslag tillföres domstolarna. Det är även tänkbart, att

det vid en utredning kan visa sig ur militär synpunkt vara tillfyllest, att även

de specifikt militära målen prövas av de allmänna domstolarna förstärkta

med visst militärt inslag.

Chefen för marinen sammanfattar sin ståndpunkt i huvudfrågan sålunda:

Krigslagstiftningens och det militära rättegångsväsendets ändamål äro ju

att upprätthålla krigsmaktens effektivitet. Det synes mig, som om det föreliggande

förslagets fullständiga genomförande i viss utsträckning komme att

medföra en minskning av denna och samtidigt medföra ökade omkostnader.

Om emellertid ett kiart behov av ökad rättssäkerhet därmed bleve tillgodosett,

finge givetvis konsekvenserna tagas, men enligt mitt förmenande

innebär förslaget i detta avseende både för- och nackdelar. Jag förordar

därför en de partiella reformernas väg samt den nuvarande ordningens bibehållande

i de fall, det icke klart påvisas, att ur rättssäkerhetssynpunkt en förändring

är erforderlig och att en dylik förändring kan genomföras utan

risk för minskning av den militära befälspersonalens auktoritet och krigsmaktens

effektivitet i övrigt.

Liknande synpunkter ha anlagts av svenska officersförbundet.

Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har inlagt en bestämd

gensaga mot genomförandet av förslaget om krigsdomstolarnas avskaffande i

fredstid. Ett avskaffande av krigsdomstolarna komme enligt föreningens

övertygelse att lända till nackdel för krigsmakten både i freds- och krigstid

samt jämväl för dem, som i första hand berördes därav, nämligen dem

som tjänstgjorde vid krigsmakten, först och främst de värnpliktiga eller

sålunda just för dem, för vilka avskaffandet av krigsdomstolarna enligt förespråkarna

för denna »reform» i första rummet skulle vara till fördel. Det

syntes föreningen, som om vid bedömande av förslaget särskild vikt jämväl

borde tillmätas det förhållandet, att icke något land med krigsmakt av någon

betydenhet ansett sig kunna undvara särskilda krigsdomstolar.

Slutligen må nämnas, att centralstgrelsen för de svenska reservofficersförbunden

förklarat sig icke vilja underlåta att uttrycka sina betänkligheter

mot att krigsdomstolarna avskaffades samt att krigsfiskalsföreningen och

värnpliktiga officerares riksförbund bestämt avstyrkt den föreslagna reformen.

Beträffande de närmare skäl som i yttrandena åberopats för och emot

krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid kan sammanfattningsvis sägas,

att förespråkarna för reformen bestrida behovet ur saklig synpunkt av militär

representation i de domstolar, åt vilka rättsskipningen i militära mål

anförtros, samt å andra sidan betona vikten av att förefintlig misstro mot

den militära rättsskipningen i dess nuvarande utformning snarast möjligt

undanröjes och detta oberoende av om denna misstro må vara grundad

eller ej. På motsidan hävdas återigen att misstron är sakligt ogrundad, att

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

krigsdomstolarna fungerat i stort sett mycket tillfredsställande samt att

militär representation i de domstolar, som ha att handlägga militära mål,

av flera skäl är oundgängligen erforderlig. Jämväl vissa ytterligare skäl mot

den planerade reformen åberopas, såsom av den fortsatta redogörelsen kommer

att framgå.

Vad först beträffar frågan om det existerar en mera allmänt utbredd

misstro mot den militära rättsskipningen anför

Skånska hovrätten följande.

Då hovrätten i remissyttrande den 14 december 1932 hade att taga ställning

till frågan om krigsdomstolarnas avskaffande tillmättes avgörande betydelse

åt den omständigheten, att en utbredd folkmening uppenbarligen

stode bakom ifrågavarande reformkrav. Under hänvisning härtill uttalade

hovrätten, att reformen ur principiell synpunkt vore önskvärd och borde

genomföras, därest ej lämplighetsskäl eller andra praktiska grunder talade

däremot med sådan tyngd, att ett genomförande ej kunde anses möjligt. Vid

prövningen av nu föreliggande reformförslag har hovrätten icke funnit anledning

frångå sitt tidigare ståndpunktstagande; de skäl, som den gången

ansågos utslagsgivande, ha icke motsagts av utvecklingen sedan 1932 utan

torde alltjämt äga giltighet. Hovrätten vill förty jämväl nu understryka,

att redan förefintligheten i och för sig av en mera allmän misstro mot den

militära rättsskipningen i dess nuvarande utformning utgör ett vägande skäl

för en omprövning av rådande ordning. Angelägenheten av att rättsskipningen

uppbäres av allmänt förtroende måste väga tyngre än de skäl, som helt

visst icke utan fog kunna anföras för bibehållande av den nuvarande organisationen.

Jämväl Göta hovrätt hänvisar i principiellt avseende till sitt år 1932 avgivna

yttrande i ämnet och tillägger att det under den nu verkställda utredningen

icke framkommit någon omständighet, som innebure avgörande

hinder mot den föreslagna reformen. Det utlåtande, till vilket hovrätten

sålunda hänvisar, innehöll i denna del huvudsakligen följande.

Den viktigaste fordran, som måste uppställas med avseende å en domstol,

vore, att den skulle stå i alla avseenden fri och obunden i de frågor, som

hänskötes till dess bedömande, så att den vore i stånd att fullt opartiskt

och objektivt handlägga och avdöma dessa. Denna fordran måste i särskild

grad gälla domstolar, som hade att behandla brottmål och således träffa

avgöranden angående för den enskilde individen så utomordentligt betydelsefulla

frågor som brott och straff. Dylika domstolar borde helt stå ovan

stridsvimlet. Krigsdomstolarna — även i den reformerade sammansättning

de haft sedan 1916 — kunde enligt hovrättens uppfattning icke till fullo

anses uppfylla nu berörda fordran. Hovrätten syftade därvid på det förhållandet,

att i krigsrättsmål i alla instanser militärpersoner skulle såsom domare

hava säte och stämma i rätten. Särskilt i sådana mål, som gälla brott

mot krigslydnaden, förolämpning eller våld mellan över- och underordnad

samt tjänsteförseelser av olika slag, kunde de militära bisittarna i rätten,

även om deras vilja till full objektivitet vore aldrig så stor, svårligen helt

frigöra sig från sin allmänna inställning till företeelser av dylik art. De vore

i regel den tilltalades överordnade och oftast hans förmän. Även i de mera

sällsynta fall, då officer är åtalad, vore det enligt hovrättens uppfattning

olämpligt, att andra officerare skulle sitta såsom hans domare. Det låge i

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

47

sakens natur, att man icke kunde närmare påvisa missförhållanden, uppkomna

genom krigsdomstolarnas nu berörda sammansättning; dessa domstolar

torde även i flertalet av de mål, som droges under deras prövning,

hava fungerat tillfredssställande. Detta hindrade emellertid icke, att själva

systemet såsom sådant vore olämpligt och i påfrestande situationer kunde

visa sig oförmöget att bestå provet. Det syntes antagligt, att det vore i detta

system för krigsdomstolarnas sammansättning, som man hade att söka orsaken

till den misstro mot krigsdomstolarna, som faktiskt förefunnes. Det

förefölle — icke minst i försvarsväsendets eget intresse — angeläget att

undanröja anledningen till denna misstro. Den åtgärd, som därvid främst ode

såsom naturligast, vore, att krigsdomstolarna i deras nuvarande form avskaffades

och att deras uppgifter övertoges av de allmänna domstolarna.

Hovrätten för Övre Norrland hänvisar i principfrågan till ett av hovrättens

president i hans dåvarande egenskap av militieombudsman år 1932 avgivet

utlåtande i ämnet, där det hette:

Det kunde knappast förnekas, att man i ett och annat fall kunnat i de

militära krigsrättsledamöternas vota spåra en viss benägenhet att alltför

milt bedöma handlingar begångna av personer, som varit med dem i militärt

hänseende ungefär likställda. Helt visst vore omförmälda benägenhet

hos de militära domarna omedveten och oavsiktlig, men den innebure dock

— trots den ringa frekvensen av fall då den kunnat skönjas — ett missförhållande.

Vidare kunde icke bortses från den omständigheten, att den

militära domstolsledamoten såsom den tilltalades förman eller överordnade

intoge en sådan ställning, att stora svårigheter för denne domare uppkomme

att betrakta den tilltalades sak med fullkomlig oväld. I den mån misstro mot

krigsrätterna grundade sig på nu angivna förhållanden — och icke på verkningarna

av en propaganda i mindre lojala syften — kunde misstron icke

frånkännas allt avseende.

Landsorganisationen framhåller att förslaget om överflyttande av rättsskipningen

i militära mål i fredstid från krigsdomstolarna till de allmänna

domstolarna tillgodosåge reformkrav, som sedan lång tid framförts från

arbetarhåll.

Föreningen Sveriges krigsfiskaler, som visserligen avstyrkt reformen,

understryker dock med skärpa vikten av att undanröja den misstro till

den militära rättsskipningen, som vore rådande inom stora delar av befolkningen,

och försvarsväsendets underbefälsförbund uttalar att det såväl

ur försvarets som personalens synpunkt måste anses synnerligen värdefullt,

om den militära personalen i rättsligt hänseende i allt väsentligt

komme att likställas med andra medborgare.

Den tankegång som sålunda kommit till uttryck bemöles i vissa av de avstyrkande

yttrandena. Sålunda anför presidenten i Svea hovrätt A. Lindhagen

i en promemoria, till vars innehåll såväl hovrätten som krigshovrätten

i det väsentliga ansluta sig, att misstron mot den militära rättsskipningen

vore betydligt överdriven och i icke ringa mån hade sin grund i den motvilja

mot allt militärt, som av ålder kännetecknat allmänhetens inställning i vårt

land. Presidenten Lindhagen tillägger:

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Det finns också anledning att erinra om att man måste skilja mellan den

militära strafflagstiftningen och den militära rättsskipningen genom krigsdomstolarna.

Att den.förra är starkt föråldrad och tekniskt tämligen otymplig

torde vara otvivelaktigt, men för det osakkunniga bedömandet kommer ofta

skulden för mindre tilltalande följder därav att läggas det militära rättegångsväsendet

såsom sådant till last. Det förefaller ganska troligt, att den

antagna misstron skulle upphöra eller väsentligen minska i styrka, om det

nuvarande militära rättegångsväsendet finge tillämpas med stöd av en ny

militär strafflagstiftning. Jag tror icke heller, att det med verkligt fog kan

riktas något klander mot de militära ledamöterna, men under alla omständigheter

måste man komma ihåg, att enligt nuvarande organisation det

militära inflytandet är väl balanserat av ett juridiskt, väsentligen företrätt

av ordinarie yrkesdomare. Under beredskapstiden ha de militära domstolarna

varit utsatta för en utomordentlig påfrestning, och det torde icke kunna

råda mer än en mening om att de, möjligen med undantag för en eller annan

fältkrigsrätt, skilt sig från sin svåra uppgift på ett synnerligen förtjänstfullt

sätt.

Krig shovrätten tillägger för sin del, att den icke haft möjlighet att utforska,

huruvida och i vad mån den misstro mot krigsdomstolarna, som

man förut ansett vara utbredd inom vissa kretsar i vårt land och som

berott på att endast befälet varit representerat inom dessa domstolar, i verkligheten

kvarlevde efter beredskapstidens erfarenheter. Det ville emellertid

förefalla, som om allt vad under senare år gjorts och förvisso även framgent

komme att göras för att åvägabringa bättre kontakt mellan befäl och

meniga, tillika i hög grad skulle vara ägnat att undanröja dylik misstro,

där den eventuellt fortfarande skulle vara till finnandes. Huvudskälet mot

krigsdomstolarna under 1920- och 1930-talens diskussion hade just varit

den förmenta, vitt utbredda misstron mot desamma. Numera tedde sig detta

skäl emellertid enligt krigshovrättens mening något förlegat.

Liknande synpunkter anläggas av chefen för armén och av värnpliktiga

officerares riksförbund.

De remissinstanser som ställa sig avvisande till förslaget att överflytta

rättsskipningen i militära mål till de allmänna domstolarna åberopa till

stöd för sin uppfattning i främsta rummet, att de särskilda omständigheterna

i dessa mål göra det erforderligt att låta militär sakkunskap vara

representerad i själva domstolen. Detta anses vara nödvändigt

ur två olika synpunkter, nämligen dels med hänsyn till att en rent civil

domstol skulle sakna förmåga att rätt bedöma de problem av militärteknisk

eller eljest speciell natur, som uppkomma i vissa mål från förband av specialvapen,

enkannerligen flottan och flygvapnet, dels och framför allt med

hänsyn därtill att ingående kännedom hos själva domstolen om den särskilda

miljö, som ett militärt förband representerar, skulle utgöra ett villkor för

att domstolen skall kunna ej blott tillräckligt noga beakta disciplinens krav

utan även se till att straffmätningen i vissa fall ej blir alltför sträng.

Innan jag närmare återger remissinstansernas resonemang kring dessa

båda synpunkter, må här omnämnas att utredningen i ett avsnitt av

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216. 49

betänkandet diskuterat den ordning, i vilken militär sakkunskap borde tillföras

domstolarna.

Utredningen yttrar därvid följande.

Såsom allmän grundsats gäller att, då en viss i rättegång uppkommen

fråga för sin utredning kräver speciell sakkunskap, även denna del av bevisningen

bör införas i rättegången enligt reglerna om bevisning och icke

genom medverkan av sakkunnig, som erhåller säte i rätten. Särskilda bestämmelser

äro också meddelade angående bevis genom sakkunnig. Någon

anledning till avvikelse från nämnda grundsats lär icke finnas då det gäller

militära mål. Den verkställda undersökningen angående de militära målens

fördelning å olika brottstyper (se bilaga Bås. 267 i bet.) torde för

övrigt berättiga till det antagandet att, såsom även vid tidigare utredningar

förutsatts, behov av särskild militär sakkunskap skall göra sig gällande

endast i ett begränsat antal fall. Lika litet kan det ifrågakomma att genom

insättande av yrkesmilitärer i domstolen bereda inflytande åt militära synpunkter

i allmänhet vid målens avgörande. Föreligger behov av utredning

angående viss omständighet, som från disciplinär synpunkt bör särskilt beaktas

vid målets prövning, bör även en dylik omständighet framläggas i

rättegången enligt de regler, som eljest äro att tillämpa beträffande målets

utredande. Detsamma gäller givetvis vad som anförts därom att det skulle

vara till fördel om domstolen inom sin egen krets ägde tillgång till personkännedom.

Att domstolen skulle förskaffa sig sådan kunskap genom upplysningar

av någon inom rätten kan uppenbarligen icke vara en godtagbar

anordning, allra minst om så sker utan att den som beröres av upplysningarna

erhåller tillfälle att yttra sig med anledning av desamma. Beredes

honom tillfälle härtill med påföljd att yttrandet inriktas på kritik av upplysningar,

som härröra från en ledamot av rätten, måste detta vara ägnat

att betänkligt äventyra domstolens auktoritet.

Utredningens nu återgivna uttalande har mött stark kritik i åtskilliga

yttranden. Sålunda kan nämnas att hovrätten för Övre Norrland, som dock

anser att den militära sakkunskapen kan tillföras domstolen utan att militärer

äga säte och stämma i densamma, yttrar att behovet av att militär

sakkunskap funnes tillgänglig vid handläggning av militära mål syntes ha

alldeles underskattats av utredningen samt att dess motivering för att särskild

anordning för införande i processen av militär sakkunskap kunde

undvaras vore påfallande torftig. Skånska hovrätten delar däremot i princip

den uppfattning, som kommit till uttryck i betänkandet. Denna anses

bäst överensstämma med allmänna rättsgrundsatser. Att den föreslagna anordningen

stundom torde komma att innebära ökad svårighet för domstolarna

att bedöma den militära brottsligheten vore dock enligt hovrättens

mening obestridligt. Hovrätten tillägger, att saknaden av militär erfarenhet

och fackkunskap därvidlag sannolikt komme att framstå såsom mera kännbar

i överrätterna än i domstolarna i första instans.

Såsom nyss framhållits är det väsentligen två synpunkter, i det följande

betecknade specialvapen- och miljösynpunkterna, som i yttrandena åberopas

till stöd för kravet på militär representation i de domstolar, som skola

handlägga militära mål.

Vad angår specialvapensy n p u n k t e n anför presidenten Lindhagen

i sin tidigare omnämnda promemoria:

■t liiluitKj till riksdagens protokoll 1948. i samt. Nr 216.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

Det kan väl med visst skäl sägas, att militär sakkunskap i de flesta fall

icke är alldeles nödvändig för bedömande av rent tekniska frågor, som äro av

betydelse för särskilda mål. På det militära området torde icke sådana

spörsmål allt för mycket skilja sig från motsvarande frågor i civil teknisk

verksamhet, och om man på det senare området får reda sig med inhämtande

av teknisk sakkunskap från personer utanför domstolens egen krets,

skulle detta kunna tänkas ske även på det förra området. Det förefinnes

emellertid en del specialfall, särskilt vid flottan och flygvapnet, där det tekniska

inslaget är av så svårtillgänglig natur, att man måste fråga sig, om

det icke är meningslöst att avskaffa en sakkunnig institution, som man

redan har, för att lägga avgörandet i händerna på domstolar, som bli hänvisade

att nöja sig med mindre tillfredsställande anordningar för bemästrandet

av det tekniska.

Krigsliovrätten yttrar i denna del:

Den sakkunskap som erfordras för utredning och bedömande av en speciell

situation av organisatoriskt eller tekniskt invecklad natur torde till

nöds — utom i mål av utpräglat teknisk svårighetsgrad, exempelvis vissa

flygmål och mål angående fartygs navigering eller manövrering — kunna

tillhandahållas på det sätt utredningsmannen tänkt sig, nämligen i form av

vittnesmål eller sakkunnigutlåtanden. Enligt krigshovrättens mening är det

emellertid bättre, om — och i nyssnämnda speciella mål nödvändigt att —

sakkunskapen i stället tillföres domstolen genom någon eller några militära

bisittare, som med de juridiskt utbildade ledamöterna dela ansvaret

för målens avgörande. Härvidlag må bland annat framhållas, att utredningen

sällan kan göras så fullständig, att icke vid överläggningen till dom

oförutsedda frågor kunna uppkomma, som kräva nu ifrågavarande slag av

sakkunskap för sitt besvarande.

Liknande synpunkter anläggas av chefen för flygvapnet, som hävdar att

underrätt bör ha särskild sammansättning vid handläggning av flyghaverimål,

i det att då minst två särskilt utsedda personer, som äro väl insalta i

flygtekniska frågor, böra ha säte och stämma i rätten. Jämväl överbefälhavaren

betonar vikten av militär representation inom domstolen vid handläggning

av speciella mål, såsom flyghaverimål, mål i samband med skjutningar

in. fl.

Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer betonar att, genom

den utveckling krigsmakten efter ytterligare ett världskrig undergått i riktning

mot allt mera ökad specialisering av personalen och allt mera tekniskt

utvecklade stridsmedel, det måste anses ännu mera nödvändigt än förr med

teknisk sakkunskap i de större och svårare militära målen, vari kännedom

om krigsmaktens tekniska hjälpmedel vore första förutsättningen för ett

rätt bedömande av såväl ansvar som ersättningsskyldighet. Denna medverkan

av sakkunniga kunde enligt föreningens mening icke lämpligare och

säkrare tillföras domstolen än genom insättning av militära ledamöter i

denna.

Till skillnad mot nu berörda remissinstanser vitsordar chefen för armén

som dock anser militär representation i domstolen vara erforderlig med

hänsyn till miljösynpunkten, att de militära brottmålen i regel icke vore

av så invecklad beskaffenhet att speciell militär sakkunskap erfordrades

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 216

för utredning vid domstolen av själva händelseförloppet, varför han godtagit

förslaget att, när så erfordrades för klarläggande av saksammanhanget,

militär sakkunskap tillfördes domstolen i överensstämmelse med de

för icke-militära mål gällande reglerna om bevis genom sakkunnig.

Vidkommande de skäl för den militära representationens bibehållande,

som här sammanfattats under beteckningen miljösynpunkten, må

till en början omnämnas, att enligt justitiekanslersämbetets mening en vanlig

domstol icke har samma förutsättningar att bedöma ett militärt brott

som ett civilt. Ämbetet yttrar i denna del:

En domstol utan militärt inslag torde icke ha tillräcklig kunskap om de

förhållanden mera allmänt taget, under vilka ett militärt brott begåtts,

medan fallet är det motsatta i fråga om en förseelse i det civila livet. För ett

rätt bedömande av militära förseelser är det önskvärt att äga ingående kännedom

om militärtjänsten i allmänhet, de krav den ställer å krigsmän av

olika grader, de förhållanden i skilda hänseenden under vilka tjänsten fullgöres

m. m. Vid insubordinationsbrott exempelvis bör domstolen äga förmåga

att sätta sig in i den stämning som rått vid tillfället, huru manskap

och befäl uppfattat situationen och andra omständigheter av betydelse. Att

föra bevisning om detta genom sakkunniga förefaller icke tillfyllest. Det

synes ej oberättigat utgå från att avsaknaden av militärt inslag skulle för

domstolen icke minst vid överläggning till dom framstå såsom en olägenhet

och försvåra en riktig prövning av föreliggande frågor. Det menliga skulle

självfallet kunna bestå ej blott i att ett brott icke följdes av lämplig och

tillräcklig reaktion utan lika ofta även i att brottet erhölle en alltför sträng

påföljd. Numera 1 ramföres ej sällan den uppfattningen, att förekomsten av

militära ledamöter i en domstol i själva verket är ett skydd mot för stränga

domar icke blott i fråga om befälet utan även såvitt angår manskapet —

i det att dessa ledamöter vanligen se mildare på förseelser än de rättsbildade.

Presidenten Lindhagen säger det vara hans bestämda uppfattning, att

sakkunskapen på det militära området har motsvarande allmänna betydelse

för den militära rättsskipningen som sakkunskapen om arbetsförhållanden

bär för rättsskipningen i arbetsdomstolen. Han tillägger:

Man kan här tala om eu sakkunskap hos domstolen i dess helhet, som

innebär inlevelse i själva miljön och som aldrig kan ersättas genom hörande

av än så många sakkunniga och vittnen. Om man så vill kan man

också uttrycka saken på det sättet, att domstolens sakkunskap medför en

utomordentligt omfattande och betydelsefull utvidgning av området för det

notoriska, d. v. s. de omständigheter som icke behöva bevisas. Vad denna

vidgade allmänna överblick betyder för rättsskipningens säkerhet på ett specialområde

ligger i öppen dag.

Presidenten Lindhagen fortsätter:

Vilken inställning man inom olika meningsriktningar än må ha till militärväsendet

såsom sådant och vilka åtgärder som än må vidtagas för att

de värnpliktiga skola kunna även i militärtjänsten känna sig såsom fullvärdiga

medborgare, ligger det i sakens natur att ett militärt förband alltid

kommer att i stor utsträckning utgöra en värld för sig och att livet

därinom i högst betydande utsträckning måste följa sina egna regler. Det

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

är här fråga om en särpräglad miljö, och inlevelse i dennas särskilda förutsättningar

och därmed vidgande av området för notoriteten kan endast

vara till stort gagn för dem, som skola handha rättsskipningen i militära

mål, och därmed för denna rättsskipning själv. Att skapa en sådan inlevelse

genom hörande av sakkunniga är uteslutet, och ej heller kan man nå

därhän genom att låta militär sakkunskap utan rösträtt följa ett måls

handläggning. Om de militära målen överflyttas till de allmänna underrätterna,

kunde det tyckas som om man inom dessa hade att räkna med ett

visst mått av förmåga till inlevelse i det militära, beroende på att de flesta,

som få uppgiften att döma i sådana mål — yrkesdomare såväl som nämndemän

— en gång såsom värnpliktiga kommit i kontakt med det militära

livet. För egen del betraktar jag detta närmast såsom en nackdel. Det ligger

nämligen nära till hands att överskatta betydelsen av sina minnen från

värnpliktstiden, och man har därför här att räkna med ett visst inflytande

av en okontrollerad, icke sällan subjektiv och oftast förlegad erfarenhet.

I samma riktning uttala sig krigshovrätten, svenska officcrsförbundet och

värnpliktiga officerares riksförbund.

Även överbefälhavaren, chefen för armén och chefen för marinen understryka

vikten av att miljösynpunkten blir beaktad. Såsom belysande för dessa

militära instansers syn på saken må här återgivas ett avsnitt ur överbefälhavarens

yttrande:

Det är icke tillräckligt, att domstolen genom att anlita sakkunnig militär

personal har möjligheter att bedöma frågor av militärteknisk eller eljest

speciell natur. Jag anser det även önskvärt, att garanti erhålles för att alla

omständigheter, som ur militär-disciplinär synpunkt kräva beaktande, bliva

sakkunnigt bedömda vid målets handläggning. Det torde bäst kunna ske

genom att en militär ledamot i en eller annan form ingår i domstolen.

Denne behöver icke ha så stort inflytande på själva domslutet; hans huvuduppgift

bör vara, att på ett bättre sätt än vad en enbart sakkunnig eller ett

vittne kan göra, giva upplysning om militära, främst disciplinära frågor. En

sakkunnig, som "tillkallas endast då större eller svårare mål handlägges,

kan icke på samma sätt som en ledamot av rätten för denna framlägga sina

synpunkter på de militära problemen. Nämndemännen kunna — var och en

inom sitt speciella område — ge nämnden sådana sakliga upplysningar, att

ett mål blir allsidigt bedömt. Om de militära målen överföras till de allmänna

domstolarna, anser jag, att de militära problem, inför vilka nämnden

_och samtidigt också domstolen — kan komma att ställas, på samma sätt

bäst belysas av militära nämndemän, som äro väl insatta i rådande militära

förhållanden. Genom att den militära sakkunskapen på detta sätt representeras,

torde kostnaderna för inkallande av sakkunniga kunna nedbringas.

För att nå detta ändamål böra de kommunala myndigheterna beakta, att

även representanter för försvarsväsendet utses till nämndemän i de häradsoch

rådhusrätter, som ha att handlägga militära mål. Detta torde stå i full

överensstämmelse med grunderna för en enhetlig representation inom nämnden,

varom talas i 4 kap. 5 § andra stycket nya rättegångsbalken.

Slutligen må omnämnas vad bland andra chefen för marinen i detta sammanhang

framhållit, nämligen att närvaron i domstolen av en militär ledamot

skulle skapa en viss garanti mot att militära reglements- och instruktionsbestämmelser

bleve värderade pa annat sätt än som avsetts med de
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

53

samma. Reglementen, föreskrifter, order och instruktioner vore ju regelmässigt

tillkomna utan anlitande av juridisk sakkunskap, varför om enbart

juridisk måttstock anlades vid bedömning av deras innebörd det kunde

föreligga risk för en bokstavlig tolkning av sådan art, att en förseelses betydelse

ur disciplinär synpunkt över- eller underskattades. Sannolikheten

syntes dock tala för att överskattning oftare komme att inträffa än underskattning.

I samband med frågan om den militära sakkunskapens betydelse framhålla

några remissinstanser, bland dem Svea hovrätt, föreningen Sveriges

krigsdomare och auditörer samt värnpliktiga officerares riksförbund, att den

oerhörda utveckling som ägt rum på alla tekniska och organisatoriska områden

och som föranlett tillkomsten av åtskilliga nya specialdomstolar, exempelvis

vattendomstolarna och arbetsdomstolen, ingalunda torde ha nått

sin slutpunkt. Det betonas vidare att jämväl i patentmålens avgörande numera

deltaga tekniskt kunniga personer. Det sistnämnda förbundet anser det

då så mycket märkligare, att man på ett område, där förhållandena i alldeles

speciellt hög grad skilja sig från förhållandena i övrigt, strävar

att avskaffa de särskilda domstolar som icke blott funnits av ålder utan

även visat sig fungera på ett tillfredsställande och effektivt sätt.

Presidenten Lindhagen yttrar:

Även om man skulle anse, att de militära domstolarna hade en alltför ensidig

sammansättning, i det att manskapsgraden icke vore representerad i

dem, borde det dock icke ifrågakomma att på de allmänna domstolarna överflytta

de militära målen utan att man först verkligen på allvar gjort en undersökning

om möjligheten att åstadkomma en paritetisk sammansättning

av särskilda krigsdomstolar liknande arbetsdomstolens, dvs på det sättet

att, vid sidan av ett den påstådda motsättningen mellan befäl och manskap

oberoende domarelement, i domstolen insattes representanter icke blott för

befälet utan även för manskapet. Presidenten vore väl medveten om svårigheten

i en sådan uppgift. Manskapet inom ett militärt förband vore i allmänhet

för ungt för att man därinom skulle kunna erhålla någon person

med tillräcklig erfarenhet för att lämpligen kunna inträda såsom bisittare i

en domstol. Och därtill komme att de värnpliktiga vore inkallade för kort

tid för att någon ur deras krets skulle hinna göra någon insats. Man skulle

därför säkerligen bli hänvisad till att söka manskapsrepresentanten ur andra

kretsar, vilket naturligen också vore vanskligt men säkerligen skulle underlättas

genom minskning av krigsrätternas antal.

Gentemot detta uppslag anför eu ledamot av Svea hovrätt, assessorn E.

Conradi, i sitt från hovrättens övriga ledamöter skiljaktiga yttrande:

Det torde vara mycket svårt att få till stånd en sammansättning, som

verkligen bleve representativ för alla berörda parter. Även på denna punkt

vore erfarenheterna från arbetsdomstolen belysande. Sålunda kunde det

nog sägas, att syndikalisterna icke alla gånger haft anledning att känna sig

belåtna med domstolens sammansättning. Och ett fast anställt underbefäl,

ställt inför en krigsdomstol, där bisitlarna utgjordes av eu rivande officer

och en energisk företrädare för de värnpliktigas intressen, komme kanske

icke heller alla gånger att känna sig särskilt väl tillmods.

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

I den debatt som under årens lopp ägt rum i frågan om krigsdomstolarnas

vara eller icke vara har från skilda håll, bl. a. av 1901 års krigslagstiftningskommitté,

framhållits att det icke vore rätt mot de värnpliktiga,

som icke efter fritt val inträtt i militärtjänsten, att för däri

begångna, ofta obetydliga förseelser utsättas för att svara inför

allmän domstol i samma ordning som andra åtalade och

därigenom ådraga sig den uppmärksamhet från allmänheten och pressen,

som vore förbunden med en inställelse vid allmänna domstolsförhandlingar.

Från en del håll har vidare gjorts gällande, att det skulle vara psykologiskt

olämpligt och för disciplinen skadligt att militärt befäl nödgades för förseelse

i tjänsten inställa sig för rannsakning och dom vid allmän domstol.

Utredningen har (s. 35 fl'' i bet.) upptagit dessa synpunkter till diskussion

och därvid hävdat, att desamma kunde i allt väsentligt beaktas genom

att anordna särskilda uppropslistor för militära mål och olika sessionstider för

dessa mål och de allmänna målen. Däremot har utredningen icke funnit

förenämnda synpunkter påkalla att de allmänna domstolarna — såsom i

diskussionen kring krigsdomstolarnas avskaffande jämväl ofta påyrkats —

skulle för handläggning av militära mål mera regelmässigt sammanträda

inom vederbörande truppförbands etablissement i stället för i sina egna

lokaler. Till dessa båda spörsmål vill jag senare återkomma. I detta sammanhang

vill jag endast nämna att föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer

särskilt betonat nyssnämnda humanitära synpunkt. Värnpliktiga officerares

riksförbund yttrar i detta ämne:

Det måste i längden verka undergrävande på disciplinen, om militärt

befäl nödgas att för förseelse i tjänsten inställa sig till rannsakning och

dom inför en allmän domstol med den uppmärksamhet, som detta kommer

att medföra. Vill man på ett riktigt sätt tillämpa principen om likhet inför

lagen får man icke blott se till den rent formella sidan av problemet, utan

man måste också beakta konsekvenserna av den ena eller andra åtgärden.

Det blir i realiteten ingen likhet inför lagen för vare sig befäl eller manskap,

om dessa skola göras till föremål för en alldeles speciellt sensationsbetonad

uppmärksamhet i samband med den judiciella prövningen av vissa deras

handlingar i tjänsten, och detta förhållande blir särskilt framträdande, när

det gäller ringare förseelser.

Enligt utredningens förslag skola åklagar uppgifterna i militära

mål handhavas av de allmänna åklagarna. I anledning

härav finner Svea hovrätt det kunna med fog ifrågasättas, huruvida

de allmänna åklagarna — som bleve kraftigt betungade redan genom

nya rättegångsbalkens införande —- vare sig vore tillräckligt kvalificerade

eller kunde rå med att övertaga de maktpåliggande uppgifter, som enligt

betänkandet skulle åvila dem. Det borde härvid observeras, att åklagarna i

militära mål i fortsättningen icke endast skulle fullgöra de uppgifter, som

hittills tillkommit krigsfiskalerna, utan därjämte i betydligt större utsträckning

än för närvarande sker skulle leda förundersökning i militära mål,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

55

disciplinmål inbegripna. Justitiekanslersämbetet yttrar, att någon erinran

mot att anförtro förevarande arbetsuppgifter åt de allmänna åklagarna i

och för sig icke syntes vara att framställa, då åklagarna utan tvivel vore

genomgående skickade att verkställa erforderlig utredning och föra talan i

militära mål. För att de nya uppgifterna skulle på tillfredsställande sätt

kunna fullgöras fordrades emellertid ovillkorligen, att personal i tillräcklig

omfattning och med erforderliga kvalifikationer stode till förfogande. Ämbetet

tillägger:

I vilken utsträckning åklagarpersonalen måste förstärkas är vanskligt att

bedöma, helst som processreformens inverkan å åklagarnas hittillsvarande

arbetsuppgifter icke nu kan noggrannare bedömas. På åtskilliga orter torde

arbetsförstärkning böra beredas de allmänna åklagarna och på vissa håll

synas nya tjänster oundvikliga. Visserligen äro på många orter de allmänna

åklagarna nu krigsfiskaler och det kunde tyckas, att någon annan förändring

där icke konime att ske än att arbetet med militära brottmål framdeles

skulle fullgöras av dem såsom allmänna åklagare utan ersättning.

Det är emellertid att märka, att det nya rättegångsförfarandet innebär ökat

arbete för dessa befattningshavare såväl i civila som i militära mål, och

härtill komma de uppgifter med avseende å utredningen, som icke nu faktiskt

tillhöra krigsfiskalerna men som enligt förevarande förslag skola fullgöras

av åklagarna i militära mål. Huruvida juridiskt utbildad arbetskraft

i tillräcklig omfattning står till förfogande för att möta det krav å arbetsförstärkning

som eu reform sålunda medför är emellertid ovisst. Å den s. k.

högre åklagarbanan finnes för närvarande allenast ett helt ringa antal aspiranter,

och justitiekanslersämbetet räknar för sin del med möjligheten av

att det med processreformen följande ökade behovet av åklagare ej skall

kunna tillgodoses, i synnerhet icke med jurister som undergått s. k. landsfogdeutbildning.

Tvärtom peka olika omständigheter på ett ej obetydligt underskott.

De ytterligare anspråk å åklagare som genomförandet av föreliggande

förslag medför — om än i och för sig ej särskilt betydande — måste

därför med utgångspunkt från rådande förhållanden befaras icke kunna

uppfyllas. Utan en i olika avseenden tillräcklig åklagarorganisation lärer

förslaget emellertid icke kunna på ett tillfredsställande sätt genomföras.

Justitiekanslersämbetet anser sig böra betona här anförda omständigheter

för att något missförstånd i dessa hänseenden icke skall yppas.

Staclsfiskalsföreningen har — utan erinran mot förslaget såsom sådant

att anförtro åklagaruppgifterna i militära mål åt de allmänna åklagarna —

betonat alt föreningen för sin del hölle före, att arbetsbelastningen å därav

berörda åklagar- och polismyndigheter torde bli större än i betänkandet

förutsatts. På utredningarna konime helt visst att ställas större krav än hittills

varit fallet och allmänne åklagarens befattning med målen såväl vid

förundersökningen som vid målens handläggning komme att kräva större

arbetsinsats än av de nuvarande krigsfiskalerna.

Landsfogdeföreningen och landsfislcalsföreningen ha icke riktat någon

erinran mot utredningens nu ifrågavarande förslag. Däremot anser krigsfiskalsföreningen

att åtalsuppgifterna i militära mål böra, liksom i Danmark,

anförtros åt särskilda befattningshavare, som i sin verksamhet skola

lyda under en särskild chefsmyndighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Ytterligare en invändning mot förslaget att avskaffa krigsdomstolarna i

fredstid är, att det i så fall i händelse av krigstillfälle eller därmed jämförliga

förhållanden skulle bli än svårare att i en hast skapa

fram funktionsdugliga krigsdomstolar än det visat sig

vara under den gångna beredskapstiden. Denna synpunkt framhålles bl. a.

av chefen för armén, vilken understryker att, om krigsdomstolarna avskaffades

i fredstid, följden bleve att i krig en oprövad organisation under

svåra förhållanden komme att övertaga den viktiga militära rättsskipningen

samt att de militära ledamöter, som då måste få säte i krigsdomstolarna,

komme att vara helt oerfarna i domargöromål.

Slutligen må i detta sammanhang omnämnas, att några remissinstanser

— såsom ock redan framgått av vad jag tidigare anfört — gjort gällande

att den militära rättsskipningen icke kan ske med samma snabbhet och

smidighet vid allmänna domstolar som vid särskilda för ändamålet inrättade

specialdomstolar. Denna synpunkt har sålunda framförts av chefen för

armén samt föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, vilken förening

understryker att det i fråga om de militära målen, såsom allmänt vore erkänt,

dock gällde att snabbheten vore av synnerligen stor betydelse för upprätthållande

av disciplinen inom krigsmakten. Dessa remissinstansers farhågor

torde främst dikteras av uppfattningen att häradsrätterna icke skulle

vara lämpade att handlägga militära mål samt att nya rättegångsbalkens

regler, om de tillämpades i militära mål i den utsträckning utredningen föreslagit,

skulle leda till att förfarandet i många fall bleve onödigt tungrott

och omständligt. Till dessa spörsmål återkommer jag i det följande.

Den disciplinära bestraffningsrätten.

Utredningen erinrar om att det icke någon gång i sammanhang med

tidigare förslag om krigsdoinstolarnas avskaffande ifrågasatts, att jämväl militär

befälhavares disciplinära bestraffningsrätt skulle avskaffas. Utredningen

tillägger:

Tvärtom har uttryckligen betonats angelägenheten av att denna särskilda

ordning för åläggande av bestraffningar bibehölles. Sålunda uttalar första

lagutskottet i utlåtande nr 24 år 1945 (s. 20), att liksom år 1920 och år

1932 utskottet ej funne anledning förorda att den disciplinära bestraffningsrätten

avskaffades. I direktiven för förevarande utredning förutsättes även,

att befälhavarens bestraffningsrätt kommer att bibehållas. Det är uppenbart,

att upprätthållandet av den militära disciplinen förutsätter ett snabbt

och verksamt ingripande för rättande av förseelser, som störa tukt och ordning

inom krigsmakten, och att de särskilda krav, som sålunda måste ställas

på den militära rättsskipningen, på ändamålsenligaste sätt tillgodoses

genom ett bibehållande av disciplinär bestraffningsrätt för militära befälhavare.

En översyn av de regler som gälla för den disciplinära bestraffningsrätten

är påkallad såväl med hänsyn till den avsedda reformen av den militära

strafflagstiftningen som av processuella skäl. I direktiven för förevarande

utredning framhålles med hänvisning till vad första lagutskottet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maf:ts proposition nr 216.

57

därom anfört i sitt förenämnda utlåtande, att av utredningen borde undersökas,

huru en lämplig avvägning borde göras mellan den disciplinära bestraffningsrätten

och den straffrättsskipning, som skulle ankomma på domstol;

med hänsyn till arbetsbelastningen för de allmänna domstolarna vore

anledning att speciellt pröva, huruvida en utökning av den disciplinära bestraffningsrätten

vore önskvärd och tillrådlig.

I det stora flertalet remissyttranden utgår man såsom självklart från att

den disciplinära bestraffningsrätten skall bibehållas och inskränker sig

därför till att diskutera den närmare utformningen av denna bestraffningsrätt.

Några remissinstanser, däribland chefen för armén och chefen för marinen,

ha dock funnit det angeläget understryka att den möjlighet till snabbt

ingripande som den disciplinära bestraffningsrätten skänker vore oundgängligen

nödvändig för upprätthållande av tukt och ordning inom krigsmakten.

Chefen för armén tillägger för sin del, att det särskilt vid ett överförande

av de militära målen till civila domstolar vore av vikt att befälhavarens

befogenheter att ålägga bestraffning utnyttjades i sådan omfattning

att domstolarna icke i onödan betungades. Hovrätten för Övre Norrland

åberopar även i denna del militieombudsmannens förenämnda yttrande av

år 1932, vari framhålles att de olägenheter som äro förenade med att den

tilltalades förmän i militärtjänsten äga säte och stämma i krigsdomstolarna

kunde sägas vidlåda handläggningen jämväl av disciplinmålen men att

dessa mål avsåge dels rena bagatellärenden, dels klara och vanligen av de

tilltalade erkända förseelser, varför man av praktiska skäl, som med styrka

gjorde sig gällande, borde låta dessa förseelser alltjämt beivras i nu gällande

ordning.

Två remissinstanser, nämligen underbefälsförbundet och krigsfiskalsföreningen,

rikta däremot en skarp kritik mot den disciplinära bestraffningsrätten.

Underbefälsförbundets invändningar drabba i lika mån den tillrättavisningsrätt,

som tillkommer militär befälhavare och som enligt utredningens

förslag i princip skall bibehållas. Förbundet anser att orsakerna till

den förtroendekris, för vilken den militära rättsskipningen varit utsatt och

som tagit sig uttryck i vid olika tillfällen framförda krav om revision, i

minst samma utsträckning vore att söka i den disciplinära bestraffningsrätten

och tillrättavisningsrätten som hos krigsdomstolarna. I den mån kritiken

tagit sikte på krigsdomstolarna, medförde ett genomförande av föreliggande

förslag att den upphörde. I de delar kritiken riktade sig mot den

disciplinära bestraffningsrätten och tillrättavisningsrätten syntes den däremot

inte kunna elimineras i och med ett förverkligande av förslaget, som

i dessa delar icke innebure några genomgripande förändringar. Förbundet

tillägger att, om den disciplinära bestraffnings- och tillrättavisningsrätten

skulle bibehållas, garantier måste skapas för att de bestraffande och tillrättavisande

cheferna besutte erforderliga kunskaper och hade tillgång till

expertis samt därtill kunde förfoga över tid, som medgåve att bestraffningsoch

tillrättavisningsärendena handhades med största omsorg och noggrannhel.

Vore detta ej möjligt, borde de militära cheferna icke taga befattning

med de dömande uppgifterna. Till sist yttrar underbefälsförbundet:

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Nödvändigheten av att rättssäkerheten tryggas i alla lägen talar enligt förbundets

uppfattning på sitt sätt för att all rätt att straffa eller i övrigt ingripa

korrigerande med rättsliga medel frånhändes de militära cheferna.

Eu sådan reform är av olika anledningar måhända icke genomförbar, i vart

fall ej omedelbart. Förbundet vill därför icke motsätta sig att den disciplinära

bestraffningsrätten och i viss utsträckning också tillrättavisningsrätten

åtminstone tills vidare bibehållas men förordar omfattande inskränkningar

i förhållande till vad nu gäller.

Medan alltså underbefälsförbundet icke finner tiden vara mogen att avskaffa

den disciplinära bestraffningsrätten, finner däremot krigs fiskals föreningen

så vara fallet. Föreningen yttrar bland annat:

En disciplin som upprätthölles medelst straffhot och rätt för befälet att

ådöma straff vore i farans stund icke mycket att lita till. Men även om man

nu av andra hänsyn ej ansåge sig kunna avvara de disciplinära bestraffningsbestämmelserna,

så torde ändock icke med fog kunna göras gällande

att disciplinens upprätthållande också krävde att den disciplinära bestraffningsrätten

handhades av de militära befälhavarna. En sådan inställning

måste innebära, att man ville ge den disciplinära rättsskipningen ett inslag

av speciellt militär syn på förseelserna. Det förefölle dock vara den förhärskande

uppfattningen att detta skulle undvikas, vilket ju bland annat

kommit till uttryck däri att militärer icke längre skulle ha plats i domstolarna.

Om den av utredningsmannen på förevarande punkt omfattade åsikten,

såsom vore troligt, icke motiverades av annat än önskvärdheten av

snabbast möjliga ingripande, så vore härtill att säga, att kravet på snabbhet

ej blivit speciellt väl tillgodosett, eftersom beträffande den disciplinära

bestraffningsrättens utövande fortfarande skulle gälla att befälhavaren vore

skyldig att först rådföra sig med auditören samt befälhavarens skyldighet

härutinnan till och med utsträckts i förslaget. Vid sådant förhållande torde

icke ens kravet på snabbhet föranleda att den disciplinära bestraffningsrätten

skulle stanna hos den militäre befälhavaren. Denna fråga syntes dock

liksom övriga hithörande centrala problem böra avgöras utifrån andra synpunkter

och då — under tillbörligt hänsynstagande till rättssäkerheten —

närmast ur synpunkten vad som krävdes för undanröjande av den misstro

till den militära rättsskipningen — denna misstro månde nu vara grundad

eller icke — som ovederläggligen rådde hos stora delar av befolkningen. Då

utgångsläget vid en revision av det militära rättegångsväsendet i verkligheten

torde vara, att den nuvarande ordningen icke ansetts lämna tillräckliga garantier

för en opartisk och human rättsskipning och rättstillämpning inom

krigsmakten, kunde det ifrågasättas, om icke uppfattningen att den disciplinära

rättsskipningen i stort sett fortfarande borde äga rum hos de militära

myndigheterna finge betecknas såsom ett psykologiskt missgrepp av kanske

ännu allvarligare natur än förslaget att utredningarna i första hand alltfort

skulle åvila militärmyndighet.

Krigsfiskalsföreningen säger sig i detta sammanhang vidare vilja beröra

den från vissa håll resta invändningen mot att just de militära befälhavarna

skulle fråntagas den disciplinära bestraffningsrätten, enär ju i ett betydande

antal civila verk funnes bestämmelser innebärande rätt för chefsmyndigheten

att ådöma disciplinpåföljder. Föreningen tillägger:

Emellertid måste denna jämförelse, även sedd helt isolerad för sig, falla

till marken vid det förhållandet att dessa, för de civila verkens del gällande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

59

bestämmelser alls icke medge rätt att ådöina frihetsförlust, vilket ju dock

är den enda nu förekommande och även enligt utredningens förslag kommer

att bli den huvudsakligen tillämpliga påföljden i de militära disciplinmålen.

För en demokratisk uppfattning kan bär icke vara fråga om blott

nyanser i påföljd. Frihetsberövandet är ett ingrepp i den enskilda individens

liv av den mest centrala innebörd, och om det tillgripes som straff,

bör uppgiften att utdöma straffet icke åvila befattningshavare som i förhållande

till den misstänkte intager ställningen av förman eller överordnad.

Den omständigheten att den militäre befälhavaren i sin dömande verksamhet

biträdes av auditören torde icke förändra sakförhållandet. Utåt kommer

ändock, såsom väl ock avsikten varit, befälhavaren alltid att framstå såsom

domaren. Vid angivna förhållanden synes därför även alla disciplinmål

böra handläggas och avgöras av domstolarna.

Härtill fogar krigsfiskalsföreningen — som enligt vad tidigare omnämnts

anser att åtalsuppgifterna i militära mål böra anförtros åt särskilda befattningshavare

— det förslaget, att dessa tjänstemän skola erhålla behörighet

att i disciplinmål förelägga straff uppgående till högst tio dagars arrest,

medan förseelser som ansåges förskylla längre arrest skulle av åklagaren

på sedvanligt sätt instämmas till domstol.

Närvaro av s. k. militärombud vid handläggningen av militära mål.

Utredningen har lämnat följande redogörelse rörande den tidigare

behandlingen av detta spörsmål:

I yttranden i samband med 1933 års proposition har av militära myndigheter

gjorts gällande att, därest militära ledamöter icke vidare skulle finnas

i rätten, det vore synnerligen angeläget att under alla förhållanden en

militär befattningshavare med erforderliga kvalifikationer funnes tillstädes

vid domstolen med rätt och skyldighet att framföra de synpunkter, som han

funne vara av vikt för målets rätta bedömande. Ehuru detta krav, framhålles

i propositionen, delvis syntes bottna i en föga berättigad misstro mot

domstolens förmåga att själv i det särskilda fallet bedöma behovet av upplysningar

rörande speciella militära förhållanden, hade departementschefen

dock ej funnit anledning motsätta sig en anordning, varigenom tillfälle bereddes

militär myndighet att städse inför domstol avgiva utlåtande i mål,

som rörde krigsmakten. Däremot kunde det icke anses erforderligt att, såsom

påyrkats, ytterligare föreskriva att militär befattningshavare alltid

skulle vara tillstädes vid handläggning av militärt mål. I enlighet härmed

upptogs i lagförslaget ett stadgande av innehåll, att befattningshavare vid

krigsmakten, som därtill förordnades, skulle äga vara tillstädes vid handläggning

av militärt mål för att däri lämna upplysningar samt att sådant

förordnande finge påkallas jämväl av rätten eller dess ordförande.

I anslutning härtill anför utredningen:

Det torde icke överensstämma med grunderna för den allmänna rättegångsordningen

att bereda annan än part eller partsrepresentant rätt att

utan anmodan därom yttra sig i rättegången. Någon anledning att i militära

mål tillämpa en annan ordning i detta avseende lär icke förefinnas. Följaktligen

bör det icke ifrågakomma att i sådana mål tillägga militär befattningshavare,

som icke är part eller enligt vanliga regler anlitas såsom sak
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

kunnig eller vittne, befogenhet att efter eget beprövande yttra sig i rättegången.

Vad nu anmärkts bör givetvis icke hindra att, om vederbörande befälhavare

finner anledning antaga att tillgång till militär sakkunskap kan

bli av betydelse i visst mål, han även utan särskild framställning därom

tillser att sakkunnig militär befattningshavare ställes till förfogande. I enlighet

med principerna för den nya rättegångsordningen böra i sådana fall

upplysningar från den sakkunnige i första hand tillhandahållas redan under

förundersökningen.

Utredningen har i ett annat sammanhang framhållit, att upplysningar

angående speciella reglementsföreskrifter och andra militära förhållanden

i regel torde med minsta omgång kunna erhållas av åklagaren, vilken redan

i samband med förundersökningen hade att framskaffa fullständigt utredningsmaterial.

Det nu återgivna resonemanget har kritiserats av vissa remissinstanser,

bland dem hovrätten för Övre Norrland som — enligt vad redan anförts —

anser behovet av att äga tillgång till militär sakkunskap och erfarenhet,

främst ur disciplinens synpunkt, vara så stort att militärombud regelmässigt

borde vara vid domstolen tillstädes för att lämna önskade upplysningar och

även för att av eget initiativ göra de uttalanden, som kunde föranledas av

omständigheterna. Endast om befälhavaren funne att, med hänsyn till målets

beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter, militärombud kunde

undvaras, borde befälhavaren äga underlåta att förordna sådant ombud.

Militärombud borde vara väl kvalificerat. Hovrätten har slutligen framhållit

att behovet av att militärombud vore tillstädes vid domstolen ytterligare

stegrades därigenom att efter reformens genomförande auditörens sakkunskap

komme att gå förlorad för domstolen.

Behovet av militärombud har särskilt utförligt behandlats av häradshövdingeföreningen,

som anför:

Säkerligen är det riktigt, att de i rättegångsbalken givna reglerna rörande

sakkunnig utan olägenhet kunna tillämpas även i militära mål. Dessa regler

torde emellertid icke äga full tillämpning å det slag av upplysningar, för

vilkas införande i rättegången 1933 års förslag upptog stadgandet om militärt

ombuds närvaro vid handläggningen. Det är i själva verket här icke

fråga om sakkunnig i rättegångsbalkens mening dvs sakkunnig som anlitas

för möjliggörande av prövning av fråga, vars bedömande kräver fackkunskap.

De upplysningar som ombudet skulle ha att lämna innefatta

icke, såsom sakkunnigutlåtanden i allmänhet, något omdöme i sak av beskaffenhet

att tjäna till ledning vid målets prövning, utan avse endast upplysningar

om rent faktiska förhållanden, vilka domstolen eljest endast med

stor omgång skulle kunna förskaffa sig.

De militära målen skilja sig från mål i allmänhet därutinnan, att de kräva

kunskap om otaliga föreskrifter icke blott i tjänstgöringsreglementen utan

även bland annat i generalorder eller regementsorder som gälla för den militära

verksamheten, den militära personalens särskilda skyldigheter, ordningen

inom de militära etablissementen m. in. dylikt. För de allmänna domstolarna

torde i regel icke vara möjligt att besitta den ingående kännedom

om dessa föreskrifter, som sålunda i målen i allmänhet kräves. Även om så

småningom vid de domstolar, som enligt förslaget avses för handläggning

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

av militära mål, en viss kunskap rörande de vid de olika förbanden gällande

föreskrifterna kan väntas bli förvärvad, äro dock dessa föreskrifter till

sin natur sådana, att de ofta ändras. Upplysningar krävas därjämte ej sällan

rörande rent lokala förhållanden om vilka domstolen, som avses skola

i allmänhet sammanträda å sitt vanliga tingsställe, ej kan äga erforderlig

kännedom och vilka, även de, ej sällan undergå förändring. Ej heller kan

domstolen alltid på förhand överblicka, vilka upplysningar som i de särskilda

målen krävas. I viss utsträckning torde väl nu berörda förhållanden

kunna antagas bli utredda vid den av åklagaren verkställda förundersökningen.

Erfarenheten torde dock visa att man ej alltid kan räkna med erforderlig

fullständighet i sådant hänseende. För undvikande av de olägenheter,

som nu anmärkta förhållanden otvivelaktigt måste komma att medföra,

synes närvaron av ett militärt ombud synnerligen ändamålsenlig. Särskilt

i de fall, då med tillämpning av den föreslagna kompletterande forumbestämmelsen,

enligt vilken även andra domstolar än de som i allmänhet

taga befattning med de militära malen kunna komma att anlitas, torde behovet

av ett militärt ombud vara påfallande. Föreningen, som sålunda icke

har något att erinra mot att nya RB:s regler om anlitande av sakkunnig

vinna full tillämpning även ifråga om militära mål, kan på förut anförda

skäl icke undgå att finna att det för rättegångens snabba slutförande och

rättssäkerheten i övrigt i de militära nialen maste framstå som synnerligen

ändamålsenligt med ett stadgande av det innehall som i 1933 års lagförslag

föreslagits.

Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer anser det vara erforderligt

med en bestämmelse, som garanterar att militär sakkunskap städse

kan finnas tillgänglig för domstolen.

Häradsrätts ianspråktagande för militär rättsskipning.

Enligt 1933 års proposition förutsattes att 22 rådhusrätter och 6 häradsrätter

skulle tagas i anspråk för handläggning av militära mål. Härjämte

skulle vid kustflottan kunna inrättas särskild krigsrätt, bestående av tre

lagfarna civila ledamöter. Militärt mål skulle upptagas av underrätten i

den ordinarie förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten, till vilken

tilltalad hörde eller som målet närmast anginge. Där ett andamalsenligt

ordnande av rättsskipningen det krävde, skulle dock Kungl. Maj :t

beträffande viss avdelning eller viss personal äga förordna, att behörig domstol

skulle vara annan allmän underrätt än nyss sagts eller särskild krigsrätt.

En vid propositionen fogad plan för målens överförande till de allmänna

domstolarna var uppgjord med utgångspunkt från att, i den man

tillfälle fanns att välja mellan rådhusrätt och häradsrätt, rådhusrätterna

i allmänhet i första hand borde ifrågakonnna såsom i någon mån mera lämpade

än häradsrätterna. Det hade, framhölls i propositionen, allmänt vitsordats

att rådhusrätterna — därvid avsågs dock i allmänhet endast rådhusrätt

med minst tre lagfarna ledamöter — med hänsyn till organisation och

arbetssätt vore lämpade för den ifrågavarande uppgiften. De hade tata

sammanträden och kunde däremellan vid behov anordna extra samman
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

träden och hade således möjlighet att i erforderlig grad tillgodose de krav

på rörlighet hos domstolen och snabbt ingripande, som för de militära

målens del tillagts särskild betydelse. Beträffande häradsrätternas lämplighet

för handläggning av militära mål uttalades däremot under förarbetet

till 1933 års proposition i ett flertal remissyttranden betänkligheter i olika

hänseenden. Sålunda anförde militieombudsmannen, att enligt hans åsikt

de militära rättegångsmålen lämpligen kunde utan avbidan å en allmän

rättegångsreforin överflyttas till handläggning av de allmänna domstolarna

men att därvid endast rådhusrätter och icke i något fall häradsrätt borde

ifrågakomma. Även två av lagrådets ledamöter ansågo, att häradsrätterna

ej alls borde komma i fråga. Enligt dessa ledamöters mening borde i de

fall, då domsrätten i militära mål enligt förslaget skulle ankomma å häradsrätt

och ej lämpligen kunde överlämnas till rådhusrätt, domsrätten i stället

tilldelas särskild krigsrätt, varför möjlighet borde förefinnas att utöver vad

förslaget medgåve inrätta sådan domstol.

I direktiven för nu ifrågavarande utredning framhölls att med hänsyn

till bland annat behovet av snabbhet rådhusrätterna i första hand syntes

höra ifrågakomma såsom domstolar för militära mål och detta även beträffande

förband, som kunde vara förlagda utanför respektive städer, samt

att föi de fall, då med hänsyn till avståndet mellan förläggningsorten och

närmaste stad med rådhusrätt denna ordning icke kunde genomföras, det

borde undersökas om icke särskilda regler påkallades rörande häradsrättens

sammansättning.

I anledning härav uttalar utredningen till eu början, att efter år

1933 väsentliga ändringar inträtt i de förhållanden, som vore av betydelse för

genomförande av förslaget att avskaffa krigsdomstolarna i fredstid. I första

band hade detta sin grund i tillkomsten av den nya rättegångsordningen.

De stadganden i nya RB som i förevarande sammanhang ägde särskild betydelse

vore reglerna om rådhusrätts och häradsrätts domförhet i 1 kap.

11 resp. 4 § samt bestämmelserna om sammanträdesordning i 7—9 samt

13 §§ nämnda kapitel (se s. 30 f i bet.). Utredningen framhåller vidare att

— även vid en tillämpning av den i direktiven ifrågasatta ordningen att

i första hand anlita rådhusrätter för handläggning av militära mål — med

hänsyn till under senare år skedd nyuppsättning av förband och ändrade

förläggningsförhållanden det i allt fall vore uppenbart, att häradrätter måste

tagas i anspråk för ändamålet i långt större utsträckning än som år 1933

föreslogs.^ Utredningen tillägger att de ändrade bestämmelser, som skulle

galla i fråga om häradsrätts sammanträden, otvivelaktigt beredde tillfälle till

en mera smidig anpassning vid handläggning av militära mål samt att

även minskningen av det maximala antalet nämndemän från tolv till nio

givetvis kunde verka i samma riktning. Såsom en omständighet att kunna

ställa rådhusrätterna före vid valet av domstolstyp kvarstode visserligen

att rådhusrätterna i flertalet militära mål komme att bestå av färre antal

ledamöter än häradsrätterna. I någon mån syntes dock denna omständighet

föilora i betydelse med hänsyn till att de allmänna domstolarna även vid

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

63

handläggning av militära mål — såsom i en annan del av betänkandet utvecklas

•— förutsatts skola med hänsynstagande i första hand till egna

arbetsförhållanden kunna i regel sammanträda i sin vanliga lokal och att

endast mera undantagsvis särskilt sammanträde skulle behöva utsättas för

militärt mål. I varje fall syntes med hänsyn till numera föreliggande faktiska

situationer — särskilt de militära förläggningsplatsernas belägenhet i

förhållande till de domstolar som kunde ifrågakomma — frågan om rådhusrätternas

företräde framför häradsrätterna endast i ringa mån bli av

praktisk betydelse.

Utredningen har, såsom förut nämnts, uppgjort en plan angående de

militära målens fördelning å allmänna underrätter — bilaga C å s. 268 ff

i het. — enligt vilken skulle för handläggning av militära mål tagas i anspråk

29 rådhusrätter och 16 häradsrätter. Till denna fördelningsplan återkommer

jag senare. Jag skall också i ett senare sammanhang omnämna utredningens

förslag i anledning av den i direktiven berörda frågan, huruvida

särskilda regler påkallades rörande häradsrätts sammansättning vid handläggning

av militära mål.

Mot utredningens förslag att så många häradsrätter som sexton skola tagas

i anspråk för handläggning av militära mål invänder Svea hovrätt, att åtminstone

vissa av dessa häradsrätter enligt de nya tingsordningarna komine

att sammanträda relativt sällan. Vidare anmärker hovrätten, liksom ett

flertal andra remissinstanser, att utredningen icke syntes ha tillräckligt beaktat

de svårigheter, som säkerligen komme att uppstå då det gällde att

under häradsrätternas jämförelsevis långa sommarferier åstadkomma erforderlig

snabbhet i rättegången. Justitiekanslersämbetet betonar i detta

sammanhang, att under sommarferierna vore å ena sidan antalet militära

mål kanske som störst men å andra sidan svårigheterna att få till stånd ting

med tillräckligt kvalificerad ordförande och fulltalig nämnd särskilt framträdande.

En viss lättnad skulle enligt ämbetets mening uppkomma härutinnan,

om en nämnd å tre ledamöter vore tillräcklig i ett större antal mål än

utredningens förslag avsåge. Andra remissinstanser, däribland Svea hovrätt,

hävda återigen att kravet på snabbhet i rättegången i militära mål vore en så

viktig förutsättning för disciplinens upprätthållande, att det kunde ifrågasättas

huruvida icke rådhusrätt i större utsträckning än som skett i utredningens

fördelningsplan bort väljas som forum för militära mål.

Häradshövdingeföreningen säger sig däremot i huvudsak icke ha något

att erinra mot utredningens fördelningsplan. Vad häradsrätterna anginge,

gällde det emellertid att mot varandra avväga två olika intressen, nämligen

å ena sidan hänsynen till såväl nämndemännens som kanslipersonalens behov

av viss sammanhängande ledighet under sommartid samt, å den andra,

den militära organisationens lika uppenbara behov av domstolssammanträden

även under denna tid. För tillgodoseende av dessa motstridiga intressen

syntes enligt föreningens mening särskilda åtgärder krävas dels till förstärkande

i erforderliga fall av häradsrätternas personalorganisation och

dels till begränsning av nämndemännens tjänstgöringsskyldighet.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Göta hovrätt tillägger för sin del att, eftersom det i militära mål icke

borde ifrågakomma att anförtro ordförandeskapet i häradsrätt åt annan ickeordinarie

domare än tingsdomare eller tingssekreterare, sådan häradsrätt,

varest tingsdomare eller tingssekreterare ej funnes anställd, icke borde

göras till forum i militära mål i andra fall än där det skulle vara olämpligt

att förlägga dessa mål till annan domstol med ständig tillgång till kompetent

vikarie för rättens ordförande. Även häradshövding ef öreningen anser

att tingsdomare eller tingssekreterare bör finnas anställd vid de häradsrätter

som äro avsedda att regelmässigt handlägga militära mål. Jämväl

Svea hovrätt ansluter sig till denna uppfattning. Hovrätten för övre Norrland

går ett steg längre och hävdar — främst med hänsyn till vikten av att

domstolen ofta sammanträder inom det militära etablissementet — att man

så långt möjligt bör söka undvika att häradsrätt handlägger militära mål.

Härvid framhåller hovrätten även den synpunkten, att en rådhusrätt med

sin större beständighet bleve — genom ofta återkommande handläggning av

militära mål — till fördel för målens avgörande tämligen väl förtrogen med

dessas speciella beskaffenhet. Det motsvarande gällde enligt hovrättens mening

icke häradsrätt, enär man måste förutse rätt stora växlingar i nämndens

sammansättning. Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer

anser att häradsrätter böra anlitas för handläggning av militära mål endast

där så visar sig oundgängligen nödvändigt. I åtskilliga fall skulle det icke

möta några svårigheter att förlägga sådana mål, vilka enligt förslaget tilldelats

häradsrätt, till rådhusrätt.

Platsen för domstolens sammanträden vid handläggning av

militära mål.

I 15 § andra stycket RLK stadgas att, där ej särskilda omständigheter

föranleda till annat, krigsrätten bör kallas att sammanträda å ort där den

avdelning av krigsmakten, vid vilken krigsrätten är inrättad, befinner sig.

I ett under förarbetet till 1933 års proposition inom justitiedepartementet

utarbetat lagutkast, som remitterades till ett flertal myndigheter, fanns icke

någon bestämmelse om var rådhusrätt eller häradsrätt skulle sammanträda

vid upptagande av militära mål i vidare mån än att ordföranden skulle i

samråd med befälhavaren bestämma tid och plats för sammanträdet. I åtskilliga

av de yttranden över lagutkastet, som avgåvos av militära myndigheter,

framhölls med skärpa angelägenheten av att domstolen hölle sina

sammanträden i vederbörande etablissement. Även militieombudsmannen

framhöll önskvärdheten av garantier för att domstolen komme att i erforderlig

utsträckning avhålla sina sammanträden i kasern samt anmärkte,

att vikten av att så skedde vore så stor att i en blivande lag ett stadgande i

detta ämne borde finnas av ungefär enahanda innehåll som förenämnda

bestämmelse i 15 § andra stycket RLK. I det lagförslag, som förelädes riksdagen,

fanns även infogat ett stadgande av följande lydelse.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Bör mål, som tillhör allmän underrätts upptagande, med hänsyn till målets

beskaffenhet och domstolens arbete i övrigt, lämpligen ej utsättas att

förekomma vid ordinarie sammanträde, skall extra sammanträde för målets

handläggning hållas. Sådant sammanträde skall, om ej särskilda omständigheter

till annat föranleda eller Konungen i fråga om viss domstol

annorlunda förordnar, utsättas att äga rum, med rådhusrätt å den ort där

rätten i allmänhet sitter, och med häradsrätt å den ort där den avdelning

av krigsmakten som målet angår befinner sig.

Utredningen anför beträffande förevarande spörsmål:

Till stöd för kravet på domstolssammanträdenas förläggande till vederbörande

truppförbands etablissement har i första hand framhållits, att från

militär synpunkt svårigheter skulle uppstå genom de avbrott i tjänstgöringen,

som måste göras för att bereda parter, sakkunniga och vittnen tillfälle

att inställa sig vid domstolen. Denna synpunkt har i tidigare sammanhang

andragits såsom ett av skälen mot att överhuvud överflytta den militära

rättsskipningen till de allmänna domstolarna.

I nu förevarande fråga erinrades i 1933 års proposition, att avbrott i den

militära tjänstgöringen redan enligt den dåvarande ordningen förorsakades

av krigsrättsförhandlingarna och detta vare sig rättens sammanträde vore

förlagt till truppförbands etablissement eller, på sätt i viss utsträckning

vore fallet, den för utredningen erforderliga personalen nödgades förflytta

sig till krigsrättens ordinarie sammanträdesort. Om det iakttoges, att överflyttningen

av de militära målen skedde till den i vederbörande truppförbands

ordinarie förläggningsort eller närmast därintill befintliga domstolen,

vore det därför icke att räkna med någon avsevärd skillnad i tidsförlust på

grund av en personalförflyttning till domstolssammanträdena.

Det nu återgivna uttalandet i 1933 års proposition torde ha fullt fog för

sig. Har förbandet sin förläggning å eller i omedelbar närhet av domstolens

ordinarie sammanträdesort, bör alltså av hänsyn till de militära tjänstgöringsförhållandena

knappast kunna uppställas krav på att domstolen sammanträder

i det militära etablissementet. Därest icke andra skäl påkalla en

sådan anordning, synes följaktligen i sådana fall hinder icke böra möta att

bestämma platsen för domstolens sammanträde med beaktande fullt ut av

de olägenheter, som i ena eller andra avseendet kunna vara förbundna med

att domstolen förflyttar sig från sin vanliga sammanträdeslokal. För de

fall åter där vederbörande förband icke är förlagt å eller i omedelbar närhet

av domstolens ordinarie sammanträdesort måste avgörandet bli beroende

av en avvägning mellan å ena sidan de olägenheter från militär synpunkt,

som en personalförflyttning från förbandet till domstolen kan innebära,

och å andra sidan de svårigheter, som för domstolens del kunna möta

för sammanträdets avhållande å den militära förläggningen. Det torde härvid

vara givet att, om endast en eller några få förbandet tillhörande personer

ha att inställa sig vid sammanträdet, den olägenhet, som kan vara för

handen med därav föranlett avbrott i den militära tjänstgöringen, icke kan

motväga de olägenheter och kostnader, som äro förenade med att domstolen

förflyttar sig till förbandet. I särskilt hög grad framträder detta om domstolen

utgöres av fullsutten häradsrätt eller rådhusrätt med nämnd, i båda

fallen bestående av minst åtta ledamöter. Det torde kunna antagas, att vid

eu avvägning i enlighet med vad nu angivits tillbörligt hänsynstagande till

militära tjänstgöringsförhållanden endast undantagsvis skall påkalla att

domstolen förflyttar sig till det militära etablissementet.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 216.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungi. Maj.ts proposition nr 216-

Utredningen omnämner härefter ytterligare en synpunkt som ofta anförts

mot att militärpersoner skulle åläggas inställa sig inför allmän domstol å

dess vanliga sammanträdeslokal, nämligen den att de värnpliktiga ej borde

utsättas för att svara inför allmän domstol i samma ordning som andra

åtalade och därigenom ådraga sig den uppmärksamhet från allmänheten

och pressen som vore förbunden med en inställelse vid allmänna domstolsförhandlingar.

Utredningen anför härom:

Det i tidigare sammanhang framförda kravet på att militärpersoner icke

skulle i vanlig ordning åläggas inställelse inför allmän domstol har bedömts

olika alltefter beskaffenheten av det brott, som skall bli föremål för

beivran. Sålunda har detta krav, såsom det synes med all rätt, tillerkänts

berättigande endast såvitt gäller sådana ringare förseelser — »skolförseelser»

— som kunna och böra bli föremål för beivran i disciplinär ordning.

Av utredningen förordas anordningar i syfte dels att åstadkomma ett förbättrat

utredningsförfarande i disciplinmål och därigenom bereda vederbörande

befälhavare ökad möjlighet att utnyttja den bestraffningsrätt, som

tillkommer honom, och dels att tillförbinda befälhavaren att i den mån så

kan ske också begagna sin bestraffningsrätt. Givetvis kan det dock icke

heller framdeles helt undgås att till följd av utredningsmaterialets otillräcklighet

såsom grundval för åläggande av bestraffning i disciplinär ordning

till domstols prövning komma att hänskjutas även mål angående

ringare förseelser. Detta följer redan därav att vid utredningen i målen

befälhavaren icke har tillgång till sådana processuella befogenheter, som

tillkomma domstol, exempelvis avhörande av vittnen under edsansvar. Ett

hänskjutande till domstol kan således fortfarande komma att ske jämväl

i fall där det på förhand står ldart att, även om de mot den tilltalade riktade

påståendena till fullo bli styrkta inför domstolen, vad han låtit komma

sig till last i allt fall måste bedömas såsom en ringa förseelse, som icke

kan förskylla svårare påföljd än disciplinstraff. Med hänsyn särskilt till

dylika fall torde de synpunkter, som anförts för en särbehandling av de

militära målen, icke höra lämnas obeaktade. Att fördenskull fordra att

domstolen skall sammanträda i det militära etablissementet kan dock icke

vara av förhållandena påkallat. De nyssnämnda synpunkterna torde i allt

väsentligt kunna tillbörligen beaktas genom bestämmelser syftande till

att militära mål, som handläggas vid sammanträde i domstolens ordinarie

lokal, icke bli upptagna till handläggning i omedelbart samband med andra

mål. Detta lär kunna ernås genom en föreskrift, att militära mål, som förekomma

till handläggning å dag till vilken jämväl andra mål utsatts, skola

uppföras å särskild uppropslista och, om detta icke föranleder särskild olägenhet,

utsättas att förekomma antingen före eller efter det samtliga övriga

mål blivit handlagda. Då en sådan ordning icke innebär något avsteg från

vare sig offentlighetsprincipen eller någon annan för det allmänna rättegångsförfarandet

antagen grundsats torde den av praktiska skäl böra gälla

militära mål överlag.

Utredningen yttrar slutligen:

Genom det anförda torde ha påvisats, att tillbörligt hänsynstagande till de

militära tjänstgöringsförhållandena endast undantagsvis kan påkalla, att

domstolarna för handläggning av militära mål sammanträda i vederbörande

truppförbands etablissement, ävensom att de förutnämnda humanitära synpunkterna

kunna på annat sätt tillgodoses. Detta utesluter dock icke, att

det många gånger kan visa sig lämpligt att förlägga domstolens samman
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

träde till det militära etablissementet, exempelvis vid tillfällen då domstolen

har att å en och samma dag upptaga ett flertal militära mål eller eljest en

mera betydande tillströmning av militärer i domslokalerna är att förvänta.

Särskilt synes vad nu framhållits komma att få tillämpning i fall då en och

samma domstol blir gemensam för flera förband och således förekomsten

av militära mål vid domstolen blir mera allmän. I sådana fall torde det ligga

nära till hands att, även om förbanden äro förlagda å domstolens ordinarie

sammanträdesort eller i dess omedelbara närhet, domstolen sammanträder

i något av de militära etablissementen och således där handlägger mål från

samtliga förbanden. En sådan ordning torde merendels utan olägenhet kunna

tillämpas även då tilltalad, som tillhör annat förband än det i vars kasern

sammanträdet hålles, är häktad eller arresterad. I regel lär hans förpassande

från den ena kasernen till den andra kunna ske utan någon insyn

från allmänhetens sida, särskilt om biltransport anlitas. Med den föreslagna

ordningen att vid domstolsförhandlingarna särskilja militära mål

och andra mål lär det även merendels vara möjligt att utan onödig insyn

från allmänheten till domstolens ordinarie sammanträdeslokal införpassa

häktad eller arresterad från förband, som icke är förlagt å eller i omedelbar

närhet av sammanträdesorten. Än lättare torde så kunna ske om tillfälle

finnes att förlägga sammanträdet till annat kasernetablissement i närheten

av den vanliga domslokalen.

I ett stort antal remissyttranden hävdas att sammanträde i militärt mål

— då så lämpligen kan ske — bör hållas i kasern. Sålunda uttalar skånska

hovrätten, att ett berättigat intresse från den tilltalades sida ofta nog torde

tala för en sådan sammanträdesordning, och hovrätten för Övre Norrland

— som förmenar att utredningen underskattat vikten av att domstolen ofta

sammanträder i det militära etablissementet — anser det böra beaktas att

vid domstolens förflyttning ingen annan tid borde gå förlorad än för själva

resorna, medan vid den militära personalens förflyttning i allmänhet ej torde

kunna undvikas att därutöver åtskillig annan tidsförlust uppstode, detta

även om särskilda uppropslistor med flera anordningar infördes. Även

Stockholms rådhusrätt säger sig förmena att det, i motsats till vad utredningen

syntes ha antagit, i stor utsträckning torde komma att visa sig

lämpligt att hålla domstolssammanträdena vid vederbörande förhand. Det

torde nämligen enligt rådhusrättens mening ofta bli nödvändigt att till en

viss rättegångsdag sammanföra mål från ett visst förband. Därvid torde

— fortsätter rådhusrätten — antalet av de personer, vilka såsom parter, vittnen

eller sakkunniga skola inställa sig vid sammanträdet, komma att bli

så stort, att det visar sig ändamålsenligare att domstolen sammanträder

vid förbandets förläggning än att ett stort antal militärer reser från sitt

förband in till domstolens sammanträdeslokal i Stockholm.

Liknande synpunkter framföras av chefen för armén och chefen för marinen.

Även chefen för flygvapnet gör gällande, alt underrätt i regel hör sammanträda

inom vederbörande militära elablissement. Härigenom vunnes

mindre avbräck i utbildnings- och övningsprogram, mindre kostnader för

resor och traktamenten samt ökad möjlighet alt förevisa åskådningsmateriel

o. d. Endast i undantagsfall — då allenast enstaka personer ur förbandet

skulle närvara vid rätten —- borde denna i stället lämpligen sam
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

manträda i sin ordinarie lokal. Överbefälhavaren delar de av försvarsgrencheferna

anförda synpunkterna men anser det vara lämpligt att enhetliga

lagbestämmelser om plats för domstolarnas sammanträden icke utfärdas.

Det borde i stället i lagtexten uttryckligen framhållas, att domstolens sammanträde

skall kunna äga rum i annan lokal än den ordinarie, i de fall då

rättens ordförande efter samråd med vederbörande chef funne detta ändamålsenligt.

Det vore att förmoda, att det inom de olika garnisonsorterna

skulle kunna utvecklas en praxis i detta avseende, som tillgodosåge såväl

domstolarnas som de militära förbandens berättigade intressen.

En härifrån något avvikande inställning till frågan om platsen för domstolens

sammanträden intages av styrelsen för föreningen Sveriges krigsdomare

och auditörer, som i denna del yttrar:

Styrelsen finner det visserligen med fog kunna påstås, att det just ur den

militära tjänstens synpunkter kan fordras, att domstolen i görligaste man

bör hålla sammanträden i den militära förläggningen, men med hänsyn till

domstolarnas belastning torde detta i allmänhet icke låta sig göra. Vid sådant

förhållande torde man få nöja sig med att hålla möjligheten öppen att

förlägga domstolens sammanträden till det militära etablissementet, när

domstolen så finner lämpligt.

Krigs fiskals för eningen förmenar åter, att syftet med krigsdomstolarnas

avskaffande till väsentlig del skulle bli förfelat, om den militära personalen

komme att dömas för sig, såsom om å deras brott och förseelser borde anläggas

andra synpunkter än som gällde för de övriga medborgarnas förbrytelser

i eller utom tjänsten. Till undvikande härav och för att det uppställda

syftemålet med säkerhet skulle uppnås, syntes alla sådana anordningar

böra jämväl vid domstolarna undvikas, varigenom allmänheten kunde

få den uppfattningen att krigsdomstolarna levde kvar, ehuru i annan

skepnad.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas att den skiljaktige ledamoten

i Svea hovrätt understrukit att det förhållandet att domstolen sammanträdde

på kasernen, med post framför dörren och utan offentlighet i verklig mening,

medförde ett psykologiskt tryck på den tilltalade, vilken i denna sin

position vore särskilt känslig för allt som kunde te sig som orättvisa eller

övergrepp mot honom.

Den militära rättsskipningen i andra domstolsinstans.

1920 års krigslagstiftningskommitté upptog frågan, huruvida anledning

förelåge att koncentrera de militära målen i andra instans till en av hovrätterna.

Kommittén avvisade en sådan anordning och anförde därvid:

Till främjande av rättsskipningens enhet kan det ifrågasättas att hänskjuta

de militära målen till en av hovrätterna och detta så mycket hellre

som hovrätt i många fall är sista instans. Då krigshovrätten endast är en

vid Svea hovrätt särskilt bildad avdelning, borde i så fall denna hovrätt i

första hand komma i fråga. Emellertid synes det kommittén som om till
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

69

räckligt bärande skäl icke kunna åberopas för att beträffande dessa mål

göra någon ändring i de vanliga reglerna för målens fördelning mellan hovrätterna.

Samma skäl, som skulle kunna åberopas för krigsrättsmålens sammanförande

till en hovrätt, skulle även kunna med ungefär samma fog

motivera en motsvarande åtgärd beträffande åtskilliga andra grupper av

mål, då de militära brottmålen icke kunna anses vara av mera säregen typ

än många andra brottmål. Härtill kommer, att om endast en av hovrätterna

skulle bli forum för militära brottmål, följdriktigheten synes fordra, att

även denna hovrätt handlade alla åtal för fel i bland annat domarämbetets

utövning beträffande dessa mål. Detta skulle å andra sidan medföra den

inkonsekvensen, att en allmän underdomstol skulle för fel i domarämbetets

utövning svara inför två olika hovrätter, beroende på om felet avsåge handläggning

av ett vanligt brottmål eller ett militärt brottmål. Att detta är

mindre lämpligt synes uppenbart. Den specialisering av de militära brottmålen

i hovrätt, som kan vara nödig, torde kunna erhållas genom att dessa

mål handläggas å viss division inom hovrätten.

Även enligt det genom 1933 års proposition framlagda lagförslaget skulle

militära mål i andra instans upptagas av samtliga de allmänna hovrätterna.

Utredningen anför i denna fråga:

Ökningen av antalet hovrätter från nuvarande fyra till sex föranleder visserligen

att de militära målen i andra instans bli uppdelade på ett större

antal domstolar än som skulle ha blivit förhållandet enligt gällande ordning.

Likväl torde efter tillkomsten av nya RB än mindre än tidigare kunna

ifrågakomma att koncentrera de militära målen till en eller vissa av hovrätterna.

En sådan koncentration av målen skulle icke låta förena sig med

den nya ordningen, enligt vilken målens handläggning även i hovrätten i

regel skall ske vid muntlig förhandling, till vilken parterna ha skyldighet att

inställa sig.

Mot utredningens sålunda förda resonemang ha invändningar framställts

av allenast två remissinstanser, nämligen av Stockholms rådhusrätt och

föreningen Sveriges krigsdomare och anditörer. Rådhusrätten anför:

Om utredningsmannens förslag följes kommer krigshovrätten att upphöra

och envar av de sex hovrätter, som skola finnas efter nya rättegångsbalkens

ikraftträdande, att bli överdomstol i förhållande till hovrätten underlydande

domstolar, som upptaga sådana mål. Var och en av dessa hovrätter

kommer, med undantag av Svea hovrätt, att upptaga ett relativt obetydligt

antal mål årligen. Ur synpunkten av önskemålet att erhålla ett så

långt möjligt enhetligt bedömande av de militära målen även i hovrätterna

vill det synas, som om den av utredningsmannen föreslagna koncentrationen

av målen till ett relativt fåtal underrätter även bort medföra ett närmare

övervägande av möjligheten att sammanföra de militära målen till en

eller högst två hovrätter. Rådhusrätten inser väl att med hänsyn till nya

rättegångsbalkens föreskrifter om muntlig handläggning i hovrätt eu dylik

koncentration av målen möter stora svårigheter. Men om krigsrättsmålen

koncentrerades exempelvis till Svea hovrätt och till hovrätten för Nedre

Norrland, kunde det måhända tänkas, att den avdelning av hovrätten, som

handlade militära mål, vissa dagar sammanträdde, den förra i Jönköping,

Malmö och Göteborg och den senare i Umeå. Enligt rådhusrättens förmenande

skulle en dylik koncentration vara av stort värde, särskilt med hänsyn

till att hovrätterna ofta äro sista instans i de militära målen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

Krigsdomareföreningens yttrande är på denna punkt av samma innehåll

som Stockholms rådhusrätts.

Departementschefens anförande i huvudfrågorna.

Såsom av den inledande redogörelsen framgår, är kravet på krigsdomstolarnas

avskaffande i fredstid lika gammalt som den gällande militära

rättegångslagen. Jag skall icke här närmare beröra anledningarna till att

detta önskemål, som under de tre senaste decennierna framställts med allt

större skärpa, icke tidigare blivit uppfyllt. Dock förtjänar det nämnas, att

en av de tyngst vägande invändningarna mot krigsdomstolarnas avskaffande

varit att frågan därom ägde nära samband med såväl processreformen

som revisionen av strafflagen för krigsmakten och ej borde utbrytas ur

detta sitt organiska sammanhang. Denna invändning har numera bortfallit.

Vid mitt bedömande av frågan om krigsdo in stolarna böra

avskaffas utgår jag från att de militära chefernas disciplinära bestraffningsrätt

kommer att bibehållas. Detta spörsmål ämnar jag närmare

dryfta i det följande. Jag vill redan här påpeka att frågeställningen —

av skäl som torde ligga i öppen dag — allenast avser förhållandena i fredstid.

Något upphävande av krigsdomstolsorganisationen under krig och beredskapstillstånd

har icke heller ifrågasatts av riksdagen.

De skäl som tala för krigsdomstolarnas avskaffande ha framförts vid åtskilliga

tillfällen. I första hand har därvid påpekats, att det inom breda

lager av det svenska folket förefunnes en stark misstro mot den militära

rättsskipningen i dess nuvarande utformning.

Denna misstro borde det, icke minst i försvarsväsendets eget intresse, vara

angeläget att undanröja, och detta alldeles oberoende av om misstron kan

anses grundad eller ej. Av några remissinstanser har nu gjorts gällande, att

beredskapstidens erfarenheter skingrat den misstro mot den militära rättsskipningen

som existerat under 1920- och 1930-talen, varför detta motiv

för krigsdomstolarnas avskaffande vore förlegat. Häremot må framhållas

att riksdagen så sent som i april 1945 — alltså kort före beredskapstidens

slut — såsom ett av de främsta skälen för sin hemställan om utredning

angående krigsdomstolarnas avskaffande åberopade att dessa domstolar

inom breda folklager icke uppbures av samma förtroende som de allmänna

domstolarna. Att misstron mot den militära rättsskipningen ingalunda upphört

bestyrkes för övrigt av innehållet i ett flertal remissyttranden. Jag

hänvisar i denna del främst till de utlåtanden som avgivits av Göta hovrätt,

skånska hovrätten och hovrätten för Övre Norrland, vilka hovrätters presidenter

samtliga förvaltat militieombudsmansämbetet.

Det andra huvudskälet för krigsdomstolarnas avskaffande -— och det

måhända viktigaste — är att det i princip måste anses oriktigt att söndersplittra

domstolsorganisationen genom att upprätthålla specialdomstol

ar för olika arter av mål. Särskilt olämplig måste eu sådan anord
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

71

ning med specialdomstolar vara inom straffrättsskipningen. Såsom riksdagen

understrukit, kan nämligen därigenom grundsatsen om allas likhet inför

lagen lätt komma att trädas för nära.

Det är visserligen sant att statsmakterna, trots de skäl som sålunda

kunna anföras mot specialdomstolar, under de senaste decennierna tillskapat

flera nya sådana domstolar, såsom vattendomstolarna och arbetsdomstolen.

Dessa nyinrättade domstolar giva emellertid — såsom framhölls

i 1933 års proposition i förevarande ämne — icke någon särställning åt

vissa medborgare i avseende å sättet och ordningen för rättsskipningen beträffande

dem, något som däremot i viss mån kan sägas vara förhållandet

med krigsdomstolarna. Härtill kommer att såväl vattenmålen som kollektivavtalsmålen

torde vara betydligt mera särpräglade än flertalet militära

mål. Givet är att, om specialdomstolar i militära mål vore nödvändiga för

att rättsskipningen i dylika mål skulle fungera på ett tillfredsställande

sätt, krigsdomstolarna borde fortbestå i en eller annan form, trots de anförda

invändningarna mot dem. Uppgiften för en reform på det militära

rättegångsväsendets område borde då bl. a. bli att med lämpliga medel undanröja

misstron mot krigsdomstolarna. Enligt min bestämda mening föreligga

emellertid ej några starkare sakliga skäl för att bibehålla dessa domstolar.

Denna min uppfattning skall jag nu något närmare utveckla.

Det argument som främst åberopats till förmån för specialdomstolar i

militära mål är att de särskilda omständigheterna i dessa mål göra det erforderligt

att låta militär sakkunskap vara representerad i själva

domstolen. Detta förmenas vara nödvändigt ur två olika synpunkter,

vilka skulle kunna betecknas specialvapen- och miljösynpunkterna. Den

förra synpunkten innebär att en rent civil domstol skulle sakna förmåga

att rätt bedöma de problem av militärteknisk eller eljest speciell natur

som uppkomma i vissa mål från förband av specialvapen. Jag vill gärna bekräfta

att det i och för sig skulle kunna vara värdefullt om i en del av

dessa mål i domstolen inginge någon representant för den speciella sakkunskap

varom här är fråga. Men det ligger å andra sidan i öppen dag, att

man med minst lika stort fog skulle kunna göra gällande ett behov av att

flytta in sakkunniga i själva domstolen, när det gäller åtskilliga icke-militära

mål av tekniskt invecklad beskaffenhet. I nya rättegångsbalken och dess

följdförfattningar har behovet av specialkunskap icke tillgodosetts genom

medverkan av experter med säte i rätten, utan man har där tvärtom med

den största konsekvens upprätthållit principen att erforderlig speciell sakkännedom

skall införas i rättegången enligt reglerna om bevisning. I detta

sammanhang kan nämnas, att den tidigare föreskriften i vattenlagen om

rätt för tillkallad sakkunnig att deltaga i vattenöverdomstolens överläggning

upphävts i samband med nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Det synes

uppenbart att avvikelse från ifrågavarande viktiga princip icke bör ske utan

tungt vägande skäl. Dylika skäl synas mig icke föreligga för de militära

målens vidkommande. Det förtjänar att påpekas, att denna mening icke

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

saknar förespråkare bland de militära myndigheterna. Chefen för armén

har sålunda givit uttryck för en dylik uppfattning.

Vad härefter beträffar miljösynpunkten innebär denna, att ett militärt

förband alltid kommer att i stor utsträckning utgöra en värld för sig som

följer sina egna regler och att en ingående kännedom hos själva domstolen

om den särskilda miljö som de militära förbanden sålunda representera

skulle vara ett oundgängligt villkor för att domstolen skall kunna rätt bedöma

de militära målen, särskilt brottmålen. Vissa remissinstanser anse

till och med att en rent civil domstol skulle sakna möjlighet ej blott att

tillräckligt beakta disciplinens krav utan även att verkställa en tillfredsställande

straffmätning. I sistnämnda hänseende förmenas bl. a., att närvaron

av en militär representant i själva domstolen skulle innebära en garanti

mot ett alltför strängt bedömande av begångna förseelser.

För att bedöma bärkraften av denna synpunkt är det av vikt att något

närmare granska arten av de militära målen. Det framgår då av en vid utredningens

betänkande såsom bilaga B fogad uppställning, avseende fördelningen

av de militära målen under åren 1935—1938 på olika brottstyper,

att icke mindre än 25 procent av målen rörde rymning eller olovligt undanhållande,

att omkring 15 procent rörde rena förmögenhetsbrott och 7 procent

fylleri eller förargelseväckande beteende, medan 19 procent av målen

rörde lydnadsbrott, misshandel eller förolämpning och omkring 25 procent

olika slag av tjänstebrott. Det torde med fog kunna antagas att det i

det övervägande antalet av dessa mål icke var erforderligt för domstolen

att besitta någon annan kännedom om den särskilda miljön inom förbandet

än den som en icke-militär domare regelmässigt besitter. Det synes

icke behöva ifrågasättas att en allmän domstol, som ju oupphörligen konfronteras

med de mest skilda spörsmål, icke skulle tillräckligt beakta disciplinens

krav, liksom icke heller att den skulle sakna förmåga att på ett

tillfredsställande sätt avväga straffmätningsfrågorna. När det föreligger

behov av djupare inblick i miljöfrågor, kan domaren självfallet få detta

tillgodosett genom bevisning i vanlig ordning. I detta sammanhang vill

jag emellertid understryka vikten av att vid den militära rättsskipningen

icke lämnas obehörigt utrymme åt ett specifikt militärt betraktelsesätt. På

det hela taget har jag det intrycket att betydelsen av miljösynpunkten avsevärt

överdrivits.

Jag övergår härefter till att beröra de humanitära synpunkter

som i debatten kring krigsdomstolarnas avskaffande åberopats som skäl

för specialjurisdiktionens bibehållande på det militära området. Det har sålunda

anförts att det icke vore rätt mot de värnpliktiga, om dessa för ofta

obetydliga förseelser behövde svara inför allmän domstol i samma ordning

som andra åtalade och därigenom ådraga sig den uppmärksamhet från allmänheten

och pressen, som är förbunden med en inställelse vid allmänna

domstolsförhandlingar. I detta sammanhang har vidare gjorts gällande, att

det skulle vara psykologiskt olämpligt och för disciplinen skadligt, om mi
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

73

litärt befäl nödgades för förseelse i tjänsten inställa sig för rannsakning

och dom vid allmän domstol. I likhet med vad som skedde i 1933 års proposition

vill jag understryka att dessa argument, och i synnerhet det sistnämnda,

i själva verket uppenbarligen åsyfta att likheten inför lagen borde undvikas

och specialdomstolar för sådant ändamål bibehållas. Ifrågavarande

synpunkter kunna väl föranleda att viss varsamhet iakttages då det gäller

att till domstols prövning hänskjuta disciplinära förseelser av mera bagatellartad

natur; för dylika förseelser finns ju möjligheten att begagna tillrättavisningsrätten

och den disciplinära bestraffningsrätten. Men om det

i ett visst fall förhåller sig så att saken, trots förhandenvaron av de militära

chefernas nu nämnda befogenheter, finnes böra hänskjutas till domstols

prövning, eller om brottet eljest är av sådan art eller svårhetsgrad

att disciplinär bestraffning över huvud icke kan ifrågakomma, synes mig

den felande icke kunna göra gällande något berättigat anspråk på att dömas

i en särskild ordning.

De i det föregående behandlade invändningarna mot krigsdomstolarnas

avskaffande ha väsentligen varit av principiell natur. Mot reformen ha emellertid

även framställts vissa er i/n ringar av praktisk art. Det har

sålunda ifrågasatts huruvida de allmänna åklagarna vore tillräckligt kvalificerade

för de maktpåliggande uppgifter som enligt utredningens förslag

skola åvila dem liksom om de kunde rå med den därmed förenade arbetsbelastningen.

Vad beträffar den förra frågan vill jag, med anslutning till

vad justitiekansler sämbetet i denna del anfört, framhålla att åklagarna i

och för sig måste anses skickade att verkställa erforderlig utredning och

föra talan i militära brottmål. Däremot vill jag, med hänsyn till den åklagarna

redan åvilande arbetsbördan, icke utesluta möjligheten av att det på

sina håll i praktiken kan komma att uppstå svårigheter för dem att bemästra

även de militära målen. Såsom framhållits i årets statsverksproposition

kan måhända därför en viss ökning av åklagar- och polispersonalen

visa sig behövlig. Detta synes emellertid icke böra hindra reformens genomförande.

Några remissinstanser ha hävdat den uppfattningen, att den militära

rättsskipningen icke kunde ske med samma snabbhet och smidighet vid

allmänna domstolar som vid särskilda för ändamålet inrättade specialdomstolar.

Härom vill jag endast anföra att jag till fullo beaktar betydelsen ur

disciplinär synpunkt av en snabb handläggning men att jag räknar med att

detta intresse skall kunna tillgodoses även om rättsskipningen i militära

mål överflyttas till de allmänna domstolarna. Jag återkommer till denna

fråga i det följande. Icke heller synes man behöva befara att, såsom någon

instans gjort gällande, om krigsdomstolarna avskaffas i fredstid, det i händelse

av krig eller därmed jämförliga förhållanden skulle möta alltför stora

svårigheter att i hast tillskapa funktionsdugliga krigsdomstolar.

Såsom framgår av vad jag sålunda anfört har jag alltså kommit till det

resultatet, att verkligt vägande skäl för krigsdomstolarnas bibehållande så
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

som specialdomstolar i militära mål icke kunna anses vara för handen.

Med hänsyn härtill och då, såsom också förut nämnts, starka skäl kunna

åberopas för krigsdomstolarnas avskaffande bygger departementsförslaget

till militär rättegångslag på den principen att rättsskipningen i militära mål

i fredstid skall anförtros åt de allmänna domstolarna.

Även om man i likhet med mig anser att militär icke bör äga säte i domstolen

vid handläggning av militära mål, skulle man likväl kunna tänka

sig — i några remissyttranden har också framställts uttryckligt yrkande därom

— att behovet av militär sakkunskap tillgodosåges på det sättet att

särskilt kvalificerade militärer, s. k. militärombud, regelmässigt vore

tillstädes vid domstolen för att lämna önskade upplysningar och även för

att av eget initiativ göra de uttalanden som kunde föranledas av omständigheterna.

I det lagförslag som framlades genom 1933 års proposition i

ämnet upptogs sålunda ett stadgande, att befattningshavare vid krigsmakten

som därtill lörordnades skulle äga vara tillstädes vid handläggning av

militärt mål för att däri lämna upplysningar samt att sådant förordnande

i inge påkallas jämväl av rätten eller dess ordförande. I propositionen framhölls

dock, att de krav som föranledde stadgandet delvis syntes bottna i en

föga berättigad misstro mot domstolens förmåga att själv i det särskilda

tallet bedöma behovet av upplysningar rörande speciella militära förhållanden.

För egen del anser jag i likhet med utredningen, att det icke överensstämmer

med grunderna för den allmänna rättegångsordningen att bereda

annan än part eller partsrepresentant rätt att utan anmodan yttra sig i

rättegången och att anledning saknas att i militära mål tillämpa en annan

ordning. Gentemot vad häradshövdingeföreningen anfört i denna del vill

jag även förklara att jag icke ifrågasätter åklagarnas förmåga att i samband

med förundersökningen framskaffa fullständigt utredningsmaterial

angående speciella reglementsföreskrifter och andra särskilda förhållanden

av betydelse för målet. Skulle det i något enstaka fall visa sig, att den förberedande

undersökningen ej är tillfyllest i detta avsende, bör man kunna

räkna med att domstolen själv uppmärksammar bristen och tillser att den

avhjälpes. Om behovet av ytterligare upplysningar framträder först under

huvudförhandlingen, torde denna i regel ej behöva för den skull avbrytas

eller uppskjutas, utan vederbörande chef lär efter framställning av rättens

ordförande kunna omgående ställa erforderlig sakkunnig till förfogande.

Jag är därför icke beredd att tillmötesgå kravet på ett special stadgande

motsvarande bestämmelsen i 1933 års förslag. Såsom utredningen framhållit,

bör dock givetvis avsaknaden av en sådan bestämmelse icke hindra

att, om den militäre chefen finner anledning antaga att tillgång till militär

sakkunskap kan bli av betydelse i visst mål, han även utan särskild framställning

därom äger ställa sakkunnig militär befattningshavare till domstolens

förfogande.

Vidkommande härefter spörsmålet i vad mån häradsrätter

böra tagas i anspråk för den militära rättsskip
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

ningen är jag visserligen i princip av den meningen att dessa domstolar,

särskilt med hänsyn till deras jämförelsevis långa sommarferier, måste

anses något mindre lämpade än rådhusrätter för handläggning av militära

mål. Å andra sidan är det, såsom utredningen framhållit, med hänsyn till

den under senare år skedda nyuppsättningen av förband och ändringen av

förläggningsförhållanden uppenbart att häradsrätter i viss, icke alltför obetydlig

utsträckning böra anlitas för ändamålet. Jag biträder dock den under

remissbehandlingen hävdade meningen att sådan häradsrätt, varest tingsdomare

eller tingssekreterare icke finnes anställd, i princip ej bör anlitas

för handläggning av militära mål i andra fall än då det av praktiska skäl

skulle vara direkt olämpligt att förlägga dessa mål till annan häradsrätt

som äger ständig tillgång till kompetent vikarie för rättens ordförande eller

ock till rådhusrätt. På grund av vad sålunda anförts torde den av utredningen

uppgjorda planen angående de militära målens fördelning å de

allmänna underrätterna böra i någon mån jämkas. Jag återkommer till fördelningsplanen

i specialmotiveringen.

Remissinstanserna ha ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om platsen

för domstolens sammanträden vid handläggning av militära mål.

Härvidlag vill jag till en början erinra därom, att enligt nya rättegångsbalken

hinder icke föreligger för domstolarna att i fall av behov sammanträda

å annan plats än den ordinarie. Underrätterna äro alltså lagligen oförhindrade

att i militära mål sammanträda inom vederbörande militära etablissement.

Spörsmålet gäller därför närmast, huruvida det kan anses föreligga

ett så stort sakligt intresse av att sammanträdena hållas i kasern, att en

militär rättegångslag bör upptaga ett stadgande om att så regelmässigt skall

ske. Jag vill för min del besvara denna fråga nekande. Jag anser nämligen

icke, att den tilltalade i ett militärt mål — på grund av de förut omnämnda

humanitära synpunkterna eller av andra skäl — äger något berättigat intresse

av att dömas i en annan lokal än andra tilltalade. Däremot är

det tydligt, att det vid en avvägning mellan de olägenheter och kostnader

som kunna vara förenade med å ena sidan den militära personalens inställelse

i den ordinarie domslokalen och å andra sidan domstolens sammanträdande

i kasern ej sällan kan visa sig lämpligast att välja det senare

alternativet. I all synnerhet gäller detta, såsom ock utredningen framhållit,

i sådana fall då en domstol är gemensam för flera förband och målfrekvensen

för varje särskilt förband är stor. Jag vill i detta sammanhang understryka

vikten av att offentlighetsgrundsatsen noga iakttages även i sådana

mål, vilka handläggas inom de militära etablissementen.

Spörsmålet huruvida rättsskipningen i andra do in stolsi nstans

bör koncentreras till någon eller några av hovrätterna behandlades

redan i 1933 års proposition. Dåvarande departementschefen framhöll därvid

hl. a. att en ordning, enligt vilken mål som handlagts av allmän underrätt

i vissa fall skulle fullföljas till annan hovrätt än den inom vars domvärjo

domstolen vore belägen, redan av formella skäl tedde sig synnerligen

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

egendomlig, även om överdomstolen i likhet med den nuvarande krigshovrätten

organiserades såsom en fristående avdelning av Svea hovrätt, något

som dock knappast på allvar kunde ifrågasättas. De skäl som åberopats

emot en uppdelning efter vanliga grunder av målen mellan hovrätterna förefölle,

fortsatte departementschefen, icke vara särdeles tungt vägande. Betydelsen

av en gemensam mellaninstans för befrämjande av enhetlighet i rättsskipningen

kunde tydligen med lika rätt åberopas i fråga om alla de kategorier

av mål som vore av speciell natur i något avseende. Detsamma gällde

synpunkten att antalet från underrätterna fullföljda militärmål vore så

obetydligt, att domarna i den högre instansen icke kunde förvärva tillräcklig

erfarenhet på området, därest målen uppdelades på flera hovrätter. För egen

del kan jag helt ansluta mig till detta uttalande. Därutöver må emellertid

ytterligare framhållas, att det efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande

ännu mindre än tidigare torde kunna ifrågakomma att koncentrera de militära

målen till någon eller några av hovrätterna. Detta skulle uppenbarligen

medföra stora praktiska olägenheter med hänsyn till att parter, vittnen och

sakkunniga i regel skola inställa sig i hovrätten vid målens behandling.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att kravet på krigsdomstolarnas

avskaffande i fredstid hittills icke sammankopplats med något önskemål

att tillika upphäva den disciplinära bestraffningsrätt som av

ålder tillkommit militär chef. Tvärtom har riksdagen vid upprepade tillfällen

betonat, att det ej vore möjligt att borttaga även denna bestraffningsrätt.

Det har därvid framhållits, att det måste anses vara för disciplinens

upprätthållande oundgängligen erforderligt att vederbörande chef

ägde att vid vissa förseelser använda disciplinära bestraffningsmedel. På

grund av de speciella förhållandena i den militära tjänsten vore det nämligen

ofta nödvändigt att reaktionen mot en begången förseelse skedde omedelbart

dch utan den omgång ett domstolsförfarande alltid måste medföra.

Härtill komme, att antalet förseelser vore så siort att det redan på grund

därav måste möta betänkligheter att belasta domstolarna med ett bedömande

av dem alla.

Till den ståndpunkt som riksdagen sålunda intagit i denna fråga kan jag

helt ansluta mig. I anledning av ett av krigsfiskalsföreningen i nu förevarande

ärende framfört förslag att den disciplinära bestraffningsrätten

skulle frånhändas de militära cheferna vill jag påpeka att dessa därigenom

komme i en sämre ställning än de civila cheferna. Det är visserligen

sant att den disciplinära bestraffningsrätt som utövas vid ett militärt förband

ofta har en allvarligare innebörd än den som förekommer vid ett

civilt verk, framför allt därigenom att i det senare fallet motsvarighet

saknas till det militära arreststraffet. Men denna skillnad bör icke föranleda

att de militära chefernas disciplinära bestraffningsrätt helt slopas

utan uppgiften bör bli att giva denna bestraffningsrätt en ur rättssäkerhetssynpunkt

så betryggande utformning som möjligt. Till bestämmelserna

härom återkommer jag i det följande, men jag vill redan här understryka

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

att den felande alltid bör äga rätt att bli personligen hörd av den bestraffningsberättigade

själv, att sådant förhör i svårare fall bör äga rum oavsett

om den felande så begär samt att disciplinstraff som ålagts av befattningshavare

vid krigsmakten i princip ej bör få verkställas förrän beslutet vunnit

laga kraft. Jämväl i fråga om militär befattningshavares rätt att förordna

om de lindrigare påföljder som kallas tillrättavisningar bör givetvis i

rättssäkerhetens intresse beaktas att befogenheten erhåller en betryggande

utformning.

Tidpunkten för lagens ikraftträdande.

I sitt förenämnda av riksdagen godkända utlåtande nr 24 för år 1945

uttalade första lagutskottet, att det syntes uppenbart att frågan om revision

av strafflagen för krigsmakten ägde ett så starkt samband med frågan om

en reform av det militära rättegångsväsendet att de båda reformerna såvitt

möjligt borde genomföras samtidigt. En ny strafflag för krigsmakten måste

— anförde utskottet vidare — med nödvändighet även medföra ändringar i

lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, och det skulle därför

vara opraktiskt att vidtaga ändringarna i sistnämnda lag i två olika etapper,

först dem som föranleddes av den nya strafflagen för krigsmakten och

sedan, måhända endast en kort tid efteråt, dem som nödvändiggjordes av

krigsdomstolarnas avskaffande. Den sammanlagda tid, som skulle erfordras

för reformarbetet, skulle enligt utskottets mening otvivelaktigt komma att

icke oväsentligt minskas, om arbetet med båda frågorna kunde ske samtidigt.

Utredningen, som ju icke utarbetat något förslag till lagtext, har i

fråga om tidpunkten för reformens ikraftträdande utgått från att på grundval

av utredningens resultat skulle utarbetas lagförslag, avsedda att kunna

träda i kraft den 1 januari 1949 eller samtidigt med ny militär strafflagstiftning.

Emot denna tidpunkt för ikraftträdandet av den nya militära rättegångslagen

ha, såsom närmare angives i det följande, ett antal remissinstanser

opponerat sig, och detta av två olika slags skäl. För det första har det invänts,

att vissa grundlagsändringar utgjorde en förutsättning för reformen.

Då dessa icke kunde slutgiltigt genomföras förrän vid 1949 års riksdag,

borde den nya militära rättegångslagen träda i kraft först vid en senare

tidpunkt. Vidare har det framhållits, att ett uppskov med reformen till

åtminstone den 1 januari 1950 vore behövligt för att underrätterna, vilka

från och med år 1948 hade att bemästra den allmänna processreformen,

skulle få nödigt andrum, innan nya uppgifter pålades dem.

Vad till en början grundlagsfrågan beträffar har utredningen erinrat

om att krigsdomstolarna äro uttryckligen omnämnda i §§ 20, 96 och

101 regeringsformen samt att jämväl några andra stadganden i regeringsfor
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Xiingl. Maj:ts proposition nr 216.

men och tryckfrihetsförordningen innehålla föreskrifter, som ha avseende

på den militära jurisdiktionen. I § 20 första punkten RF stadgas att de

mål, som från krigsdomstolarna dragas under Konungens prövning, skola

företagas och avgöras i högsta domstolen. Enligt föreskrift i andra punkten

av samma paragraf förordnar Konungen tre militärpersoner av högre grad

att med domare jäv och ansvar, efter ty i 22 § 1 mom. stadgas, sådana mål

i högsta domstolen övervara och däröver rösta. I § 22 mom. 1 stadgas bland

annat att, då i högsta domstolen till prövning och avgörande förekommer

mål, varom i 20 § stadgas, två av de av Konungen förordnade militärpersonerna

böra ha säte i domstolen. I § 96 RF bestämmes militieombudsmannens

verksamhetsområde sålunda att han skall ha tillsyn över lagars och

författningars efterlevnad i vad de skola tillämpas vid krigsdomstolarna

samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet

anslagna medel. Enligt § 101 RF åligger det i vissa fall militieombudsmannen

att vid riksrätt anställa åtal mot ledamot av högsta domstolen för fel

i domarämbetets utövning med avseende å mål, som från krigsdomstol

kommit under högsta domstolens prövning. Slutligen stadgas i § 5 mom. 2

tryckfrihetsförordningen, att vid åtal jämlikt § 4 mom. 14 (för spridande

vid trupp eller å flottans fartyg av indragen skrift) mot någon som lyder

under strafflagen för krigsmakten skall tillämpas vad om laga domstol i

mål rörande åtal jämlikt nämnda lag må vara föreskrivet.

Utredningen har icke diskuterat frågan huruvida krigsdomstolarna

genom de grundlagsstadganden, i vilka dessa domstolar uttryckligen omnämnas,

erhållit en sådan konstitutionell ställning att deras avskaffande förutsätter

ändring i berörda stadganden. Efter en redogörelse för frågans behandling

i riksdagen åren 1933 och 1936 (se s. 252 ff i betänkandet) yttrar

utredningen allenast, att redogörelsen torde visa att — även om krigsdomstolarnas

omnämnande i §§ 20, 96 och 101 RF icke tillädes den betydelsen

att därigenom dessa domstolar till sin existens vunnit grundlags bekräftelse

— ett avskaffande av krigsdomstolarna helt eller delvis utan åtföljande ändringar

i de åsyftade grundlagsbuden skulle vara ägnat att medföra en betänklig

osäkerhet i rättstillämpningen. I anslutning härtill föreslår utredningen,

att stadgandet i § 20 helt utgår; att den i § 22 mom. 1 upptagna bestämmelsen

om militära ledamöters deltagande i högsta domstolen likaledes

utgår; att stadgandet i § 96 omredigeras så, att militieombudsmannen

angives skola ha tillsyn över lagars och författningars efterlevnad i mål,

som enligt bestämmande på sätt i § 87 mom. 1 stadgas äro att hänföra till

militära mål; samt att § 101 omredigeras i anslutning till vad som föreslagits

beträffande § 96.

Vad beträffar den förut berörda forumbestämmelsen i § 5 mom. 2 tryckfrihetsförordningen

må nämnas, att någon motsvarande regel icke upptagits

i det förslag till ny tryckfrihetsförordning som framlagts av 1944 års

tryckfrihetssakkunniga.

Med utgångspunkt från att den nya militära rättegångslagen skulle träda

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

79

i kraft den 1 januari 1949 uttalar utredningen, att en följd av reformens

genomförande innan ändring av § 96 RF slutgiltigt antagits — vilket som

förut nämnts icke kunde ske förrän vid 1949 års riksdag — bleve att under

mellantiden militieombudsmannens tillsynsmyndighet icke komme att omfatta

den på allmänna domstolar ankommande rättsskipningen i militära

mål. Under tiden komme uppsikten häröver i stället att åligga justitieombudsmannen.

Utredningen säger sig emellertid anse, att anmärkta förhållande

med hänsyn till den jämförelsevis korta tid varom här kunde bli

fråga icke torde behöva föranleda några nämnvärda olägenheter.

Av de remissinstanser, vilka hävdat att den nya militära rättegångslagen

icke borde träda i kraft förrän de av utredningen föreslagna grundlagsändringarna

blivit slutgiltigt antagna, är det endast ett mindre antal — nämligen

Göta hovrätt, föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer samt

värnpliktiga officerares riksförbund — som uttryckligen gjort gällande att

krigsdomstolarna erhållit en sådan konstitutionell ställning att de icke

kunde avskaffas utan grundlagsändring. De övriga instanser som berört

grundlagsfrågan taga däremot icke ställning till spörsmålet, om krigsdomstolarna

till sin existens vunnit grundlags bekräftelse. Deras invändningar

grundas i stället på den uppfattningen att, då utredningens grundlagsändringsförslag

innehölle materiella bestämmelser — om avskaffande av de militära

ledamöterna i högsta domstolen och om gränsdragningen mellan justitieombudsmannens

och militieombudsmannens ämbetsområden — som direkt

sammanhängde med den nya allmänna lagstiftningen, det icke kunde

vara grundlagsenligt att realiter binda riksdagens fria prövningsrätt i fråga

om vilande grundlagsförslag på sätt som skulle ske, därest den allmänna

lagstiftningen finge träda i kraft innan grundlagsändringen efter nyval

till andra kammaren hunnit bli slutgiltigt prövad. Denna mening göres sålunda

gällande av justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, hovrätten för Övre

Norrland, krig shovrätt en samt magistraterna i Uppsala och Göteborg. Föreningen

Sveriges krigsdomare och auditörer samt värnpliktiga officerares

riksförbund rikta jämväl av sist angivna skäl kritik mot förslaget att låta

den militära rättegångslagen träda i kraft den 1 januari 1949. Hovrätten

för Övre Norrland understryker i detta sammanhang särskilt att det skulle

vara en svår oegentlighet att låta militieombudsmannens uppsikt över rättsskipningen

i militära mål temporärt övergå å justitieombudsmannen.

I fråga om uppfattningen, att krigsdomstolarnas existens vore garanterad

i grundlagen, hänvisar Göta hovrätt till sitt år 1932 avgivna yttrande i ämnet.

Hovrätten anförde då:

Om man ser bestämmelserna i §§ 20, 96 och 101 RF samt andra stycket

av § 5 moment 10 tryckfrihetsförordningen i belysning av deras tillkomsthistoria

och jämför dem med varandra inbördes, kan man enligt hovrättens

uppfattning icke komma till annan slutsats, än att i dessa lagrum med krigsdomstolar

avses de särskilda domstolar, som äro inrättade för handläggning

jämväl under fredsförhållanden av militära mål. Grundlagarna förutsätta

således befintligheten av dylika domstolar. Enligt hovrättens uppfattning

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

kan därför det tillämnade avskaffandet av krigsdomstolarna och de militära

målens överflyttande från dem till de allmänna domstolarna icke genomföras,

med mindre dessa grundlagsstadganden ändras.

Det må i anledning av detta yttrande anmärkas, att det däri omförmälda

stadgandet i § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen år 1937 omredigerades

så att stadgandet icke längre kom att innehålla termen krigsdomstol.

Den uppfattning, åt vilken Göta hovrätt sålunda givit uttryck, utvecklas

ytterligare av värnpliktiga officerares riksförbund, vars yttrande huvudsakligen

bygger på en undersökning av professorn H. Sundberg, ursprungligen

publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift årgång 1932 s. 430 ff och sedermera

såsom bilaga fogad vid en i anledning av 1933 års proposition i första kammaren

väckt motion (nr 311). Då Sundbergs undersökning under 1933 års

riksdagsbehandling var det förnämsta statsrättsvetenskapliga stödet för

dem som då hävdade att existensen av särskilda krigsdomstolar jämväl i

fredstid måste anses ha grundlags bekräftelse, synes det lämpligt att här

återgiva vissa delar av undersökningen.

Sundberg uttalade till en början, att bestämmelserna i RF § 96 och § 101

icke kunde anses giva någon grundlagshelgd åt krigsdomstolarnas existens,

och hans undersökning koncentrerades därför till — förutom nyssnämnda,

år 1937 omredigerade bestämmelse i tryckfrihetsförordningen — stadgandet

i § 20 RF.

Detta stadgande bestod i sin ursprungliga lydelse av två stycken, det

första avseende förfarandet »uti fredstider» och det senare förhållandena i

krigstid. Enligt detta senare stycke ägde Kungl. Maj :t genom krigsartiklarna

reglera krigsrättsmålens handläggning i högsta instans. Emellertid upphävdes

krigsartiklarna genom 1868 års krigslagar, vilka avsågo såväl krigstid

som fredstid. Vilka regler som därefter skulle gälla angående handläggningen

av krigsrättsmålen i krigstid var föremål för delade meningar, beroende

därpå att beträffande domsrätten i högsta instans allenast stadgades

följande: »över dessa (under- och överdomstolarna) är högsta domstolen efter

vad i grundlagen stadgat är.» I syfte att undanröja denna oklarhet samt

otvetydigt fastslå, att för behandlingen av krigsrättsmålen i högsta instans

enahanda regler skulle gälla under krigstid och i fred, ändrades § 20 RF

år 1915 så, att andra stycket och orden »uti fredstider» i första stycket utgingo,

i samband varmed en formell jämkning av lagrummets första mening

vidtogs.

Efter en redogörelse för stadgandets historiska utveckling yttrade Sundberg

till en början, att § 20 utgick från det sedan gammalt bestående förhållandet,

att det för militär i tjänst funnits en särskild rättsskipning. Det

syntes oförnekligt, att denna särskilda rättsskipning vore ett sådant väsentligt

moment för föreskriften om högsta domstolens sammansättning, att

stadgandet i § 20 realiter upphävdes i samma ögonblick krigsdomstolarna

avskaffades. Med hänsyn härtill måste ett avskaffande av krigsdomstolarna

enligt Sundbergs mening anses stridande mot ifrågavarande grundlagsrum

och beslut därom alltså kräva ändring av grundlagen.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Sundberg diskuterade därefter, huruvida ett beslut om krigsdomstolarnas

avskaffande i fredstid men bibehållande i krigstid vore av beskaffenhet att

förutsätta grundlagsändring. Härom anfördes:

Då texten icke uttryckligen säger, att stadgandet avser både krigstid och

fredstid, skulle en bestämmelse om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid

icke stå i uppenbar strid mot ifrågavarande lagrum. Så länge krigsdomstolar

över huvud förefinnas, har nämligen stadgandet ett tillämpHghetsområde.

Emellertid skulle krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid innebära,

att den särskilda sammansättning av högsta domstolen, som regeringsformen

föreskriver, skulle i fredstid upphöra. Detta står uppenbarligen

i strid såväl med stadgandets historiskt givna mening som med dess

syfte, sådant detta av Kungl. Maj :t och konstitutionsutskottet år 1914 angavs.

Det synes därför allenast kunna vara med grundlagens innebörd överensstämmande,

att en inskränkning av lagrummets tillämplighet till krigstid

också kommer till uttryck i grundlagstexten. Detta torde också bäst ansluta

till den i regeringsformen § 84 angivna regeln, att grundlagarna skola

efter deras lydelse i varje särskilt fall tillämpas, en princip, som manar till

starkare bundenhet vid lydelsen än i allmänhet anses nödig. En faktisk begränsning

av den generella avfattning, stadgandet numera har, kan knappast

anses överensstämma med stadgandets ordalydelse. Det lärer också

vara tydligt, att ett utnyttjande av den utvidgning av textens omfattning,

som år 1915 skedde genom borttagande av orden »uti fredstider», till åstadkommande

av inskränkning av stadgandets tillämplighetsområde måste

vara in fraudem legis. Redan med hänsyn härtill synas krigsdomstolarnas

avskaffande i fredstid böra föx-egås av en sådan jämkning av texten i § 20,

att av densamma framgår, att stadgandet allenast skall avse förhållandena

i krigstid.

Härtill kommer en annan omständighet, som jämväl talar för att ett avskaffande

av krigsdoinstolarna i fredstid är av beskaffenhet att förutsätta

ändring av § 20. Denna omständighet är den kongruens, som bör förefinnas

och sedan år 1915 också förefinnes mellan detta stadgande och § 87 mom.

1. Sistnämnda lagrum bestämmer formerna för stiftande, ändring och upphävande

av kriminallag för krigsmakten. Under begreppet kriminallag för

krigsmakten höra även reglerna angående rättegångsordningen vid tillämpningen

av dylik lag. Den domstolsorganisation, som sålunda tillhör kriminallagstiftningen

för krigsmakten, kan icke rimligen antagas vara någon

annan än de i § 20 omförmälda krigsdomstolarna. Dessa båda grundlagsstadganden

korrespondera alltså med varandra. Sammanställas paragraferna,

synas de därför föreskriva, att särskilda krigsdomstolar, bestämda genom

kiiminallag föi krigsmakten, skola finnas för dömande i militära brottmål.

Försvinna krigsdomstolarna i fredstid, medan samtidigt kriminallagarna för

krigsmakten fortfara att avse förhållandena både i fredstid och krigstid

brytes kongruensen.

I den diskussion om krigsdomstolarna och grundlagen som föregick avlåtandet

av 1933 års proposition gav emellertid professorn It. Malmgren uttryck

för eu motsatt uppfattning rörande betydelsen av § 20 RF. I eu undersökning,

vilken såsom bilaga tinnes fogad vid nämnda proposition, anförde

Malmgren bland annat:

Vad RF § 20 angår, så kan det å ena sidan framhållas, alt grundlagen

här icke nöjt sig med att omnämna krigsdomstolarna såsom existerande,

<> Iiihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 216-

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

ungefär på samma sätt som den omnämner t. ex. generaladjutanter och

fältmarskalkar i RF § 35. Den organiserar högsta domstolen som krigsdomstol.

Stadgandet skall naturligtvis läsas i sammanhang med RF § 17:1,

som talar om att konungens domsrätt — dvs hans rätt att avgöra domstolsmål

till skillnad från hans rätt att avgöra administrativa besvärsmål

— skall utövas av minst tolv justitieråd. RF § 20 omtalar ett specialfall

av denna konungens domsrätt. Det förutsättes — liksom i RF 17: 1 — att

konungen har en högsta domsrätt också i fråga om krigsdomstolsmål. Den

rätten skall han utöva genom högsta domstolen, men liksom dessa mål i

underinstanserna handläggas vid domstolar med militära bisittare, skall

också högsta domstolen, när den tjänstgör som högsta krigsdomstol, ha sådana.

Genom att organisera högsta domstolen som krigsdomstol skulle

krigsdomstolarna ha vunnit grundlagens bekräftelse. — Detta är emellertid

att lägga in i stadgandet mera än vad som i verkligheten står där. Läser

man detsamma fördomsfritt, skall man finna, att det icke alls innesluter

något varken direkt eller indirekt uttalande till förmån för särskilda krigsdomstolar.

Den frågan var icke aktuell, varken då regeringsformen skrevs

eller då § 20 fick sin nuvarande avfattning. Det säges ju heller ingenting

om vad som skall förstås med krigsdomstol — mer än vad som följer av

föreskriften om de två militärerna — och ingenting om i vilken utsträckning

den skall komma till användning. Man har gått ut ifrån att det fanns

krigsdomstolar, och när det så gällde att i regeringsformen införa bestämmelser

om högsta domstolens organisation, var man angelägen om att den

vid sin handläggning av krigsrättsmål hade en sammansättning, som anslöt

sig till principen för underdomstolarnas sammansättning i ty fall. Finnas

inga krigsdomstolar, så har högsta domstolen sin vanliga sammansättning.

Att grundlagen träffat vissa dispositioner för tillgodoseende av ett visst

rättsligt förhållande, som den förutsatt såsom förefintligt, får icke fattas så,

att grundlagen givit detta förhållande sin garanti på framtida förefintlighet.

Malmgren fortsatte:

Emellertid, även om man skulle vilja ur RF § 20 läsa fram en verklig

föreskrift att krigsdomstolar skola finnas, så kan stadgandet dock icke få

anses förbjuda mera än det totala avskaffandet av dylika specialdomstolar,

och något sådant åsyftas ju ej med det föreliggande förslaget: det skall ju

finnas krigsdomstolar under krigstid. Nu kunde det visserligen invändas,

att man på så sätt skulle komma att ge bestämmelsen en helt annan innebörd

än som genom dess formulering avsetts. Från början gällde den högsta

domstolens sammansättning vid avdömandet av mål i fredstid, medan

man i krigstid skulle förfara »enligt krigsartiklarna», och när den 1915 erhöll

sin nuvarande lydelse, var det icke meningen att inskränka, utan i

stället att utvidga området för domstolens verksamhet som högsta krigsdomstol.

Nu däremot skulle man avkoppla det område, som från början var

huvudsaken, och behålla kvar endast det senare tillkomna. Jag kan emellertid

icke se, att detta förhållande är av någon betydelse. Man har ingen

rätt att lägga in i ett grundlagsstadgande mer än som verkligen står där,

och vad som står där är, att vare sig det gäller fredstid eller krigstid, skola

mål, som varit före vid krigsdomstol och därifrån fullföljts hos konungen,

avgöras i högsta domstolen, vilken då utökas med två militärer. Om grundlagen

skall anses säga något om krigsdomstolars existens, så är detta åtminstone

icke mera än att krigsdomstolar skola finnas. I vilken utsträckning

de skola finnas, eller rättare i vilken utsträckning militära mål skola

handläggas vid krigsdomstol, det får väl ändå bestämmas genom kriminal
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kangl. Maj.ts proposition nr 216.

lag (inkl. kriminalprocesslag) för krigsmakten, vilken stiftas av konung och

riksdag enligt RF § 87. Befogenheten att ändra eller upphäva sådan lag

måtte väl ändå innefatta en befogenhet att närmare reglera krigsdomstolsorganisationen

och bestämma, vilka mål som skola handläggas vid sådan

domstol och vilka som, ehuru avseende krigsmän, skola höra under de allmänna

domstolarna. På den tiden, då § 20 endast avsåg rättegången under

fredstid, var det alltså möjligt att utan grundlagsändring till ett minimum

inskränka det område, där högsta domstolen skulle fungera som krigsdomstol.

Sedan stadgandet ändrats till att omfatta också krigstid, finns det på

samma sätt en befogenhet att genom kriminallagen för krigsmakten inskränka

krigsdomstols kompetens till ett minimum. Varför skulle det vara

mera stridande mot grundlagen att företaga begränsningen på så sätt, att

hela fredstids- eller hela krigstidsområdet avskiljes?

Ytterligare må nämnas att jämväl professorn N. Herlitz verkställt en undersökning

angående krigsdomstolarna och grundlagen. I undersökningen,

som finnes publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift årgång 1933 s. 449 ff,

anfördes bland annat:

Stadgandet i RF § 20 kan icke sägas direkt påkalla, att krigsdomstolar

skola finnas. Det anknyter endast vissa följder (en särskild organisation av

HD) till förhandenvaron av vissa fakta (att vissa mål fullföljas hos konungen).

Huruvida och i vilken utsträckning dessa fakta skola inträffa, har RF

lämnat öppet.

En faktisk begränsning av stadgandets tillämpningsområde är alltså enligt

min mening tillåtlig; man träder ej ens RF för när blott och bart därigenom

att man skapar förhållanden som medföra, att stadgandet ej erhåller

någon tillämpning alls. De skäl för en motsatt ståndpunkt, som anförts av

Sundberg, hava icke övertygat mig.

Med avseende på frågan, huruvida RF § 20 direkt påkallar upprätthållande

av krigsdomstolar, har jag således kommit till samma slutsats som

professor Malmgren.

Fortsättningsvis förklarade emellertid Herlitz att det icke dess mindre

förefölle honom — med hänsyn till det sätt varpå RF § 20 förutsatte den

nu rådande ordningen — synnerligen betänkligt att utan ändring av detta

grundlagsbud genomföra den i 1933 års proposition föreslagna omorganisationen.

Såsom redan framhållits är motståndet i vissa remissyttranden mot förslaget

att den nya militära rättegångslagen skulle träda i kraft redan den

1 januari 1949 baserat icke allenast på överväganden av grundlagsbetonad

natur utan jämväl därpå, att den allmänna processreformens genomförande

komme att för underrätterna medföra en så ökad arbetsbelastning att ett

behov av andrum för underrätterna förelåge. Denna uppfattning

har gjorts gällande av justitiekansler sämbetet, stadsdomaref öreningen

samt magistraterna i Uppsala och Göteborg. Justitiekanslersämbetet betonar

vidare i detta sammanhang möjligheten av att för reformens lyckliga genomförande

tillräcklig åk lagarpersonal icke stode till buds.

Måhända kunde en förbättring i detta avseende vinnas till förslagsvis den

1 januari 1950 eller 1951, om särskilda åtgärder därför i tid vidtoges. Stads
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

domareföreningen och de båda nyssnämnda magistraterna hemställa att revisionen

av det militära rättegångsväsendet måtte få anstå till den 1 januari

1950.

Departementschefen. I fråga om tidpunkten för ikraftträdandet av den

nya militära rättegångslagen vill jag till en början erinra om att den tillämnade

nya strafflagstiftningen för krigsmakten äger ett ytterst nära samband

med ett år 1946 till lagrådet remitterat förslag till ändring av strafflagen

med avseende å brott mot staten och allmänheten. Sistnämnda förslag

är avsett att vinna tillämpning från och med den 1 januari 1949, och

under denna förutsättning har 1946 års kyrkomöte för sin del redan antagit

vissa av sagda förslag föranledda ändringar i kyrkolagen och lagen den

13 november 1936 om domkapitel att träda i kraft den 1 januari 1949.

Såsom jag tidigare framhållit vid remiss till lagrådet av förslag till ändrad

strafflagstiftning för krigsmakten är det -— för att undvika de mycket omfattande

följdändringar som erfordras i den nuvarande strafflagen för krigsmakten

därest denna alltjämt gäller vid ikraftträdandet av den allmänna

strafflagsreformen — nödvändigt att låta den nya strafflagstiftningen för

krigsmakten träda i kraft samtidigt med ändringen av allmänna strafflagen.

Med hänsyn härtill torde med avseende å de båda strafflagsreformernas

ikraftträdande någon ändring av den föreslagna tidpunkten icke böra ske.

Såsom riksdagen på sin tid understrukit, äger emellertid frågan om en

reform av det militära rättegångsväsendet ett så nära samband med frågan

om revisionen av strafflagen för krigsmakten att även dessa båda reformer

såvitt möjligt böra genomföras vid samma tidpunkt. Skulle så icke ske,

nödgas man vidtaga mycket omfattande följdändringar i de nu gällande militära

rättegångsreglerna i syfte att anpassa dessa regler till den nya strafflagstiftningen

för krigsmakten. Då den nya militära rättegångslagen icke

under några förhållanden torde böra träda i kraft senare än den 1 januari

1950, och nyssnämnda provisorium alltså skulle komma att gälla för endast

ett års tid, framträder angelägenheten av att undvika detsamma med

mycket stor skärpa.

Nu har emellertid, liksom tidigare, invänts att krigsdomstolarna erhållit

en sådan grundlagsbefäst ställning att de icke ens för fredstid kunna avskaffas

utan ändring i de grundlagsstadganden, där krigsdomstolarna omnämnas

(§§ 20, 96 och 101 regeringsformen). Givet är, att om denna invändning

vore riktig, reformen av det militära rättegångsväsendet ej kunde

genomföras förrän ett förslag till ändring av dessa stadganden hunnit slutgiltigt

prövas av 1949 års riksdag. Jag kan emellertid icke dela nämnda

mening om innebörden av ifrågavarande grundlagsstadganden. Beträffande

§§96 och 101 regeringsformen synes det uppenbart att vad där sägs om

militieombudsmannens ämbetSuppgifter icke kan avse att med grundlags

helgd befästa krigsdomstolarnas tillvaro. Härom synes också råda enighet

i den statsvetenskapliga doktrinen. Vad så angår § 20 regeringsformen synas

de däri givna föreskrifterna icke äga sådan innebörd att konstitutionella

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 216.

85

hinder skulle möta att, i den ordning § 87 regeringsformen stadgar, genom

allmän lag helt avskaffa den special jurisdiktion som utövas av krigsdomstolarna.

I varje fall förefaller det mig orimligt att åt ifrågavarande grundlagsstadgande

giva den tolkningen att det skulle omöjliggöra att området

för krigsdomstolarnas befogenhet genom allmän lag i större eller mindre

mån inskränktes. Jag anser därför att icke heller ändring av § 20 regeringsformen

är en nödvändig förutsättning för att lagstiftaren skall kunna från

krigsdomstolarnas handläggning avskilja de nu av dem under fredstid handlagda

målen.

Några remissinstanser ha gjort gällande, att hänsyn till grundlagens helgd

likväl utgjorde hinder mot att låta den militära rättegångslagen träda i

kraft den 1 januari 1949. De anse nämligen att, om det såsom utredningen

hävdat befunnes erforderligt eller önskvärt att ändra grundlagen i anslutning

till den nya militära rättegångslagens materiella innehåll, det icke kunde

vara riktigt att i realiteten binda riksdagens fria prövningsrätt i fråga om

vilande grundlagsförslag på sätt som skulle ske, därest den allmänna lagstiftningen

finge träda i kraft innan grundlagsändringen efter nyval till

andra kammaren hunnit bli slutgiltigt prövad.

Frågan huruvida den nya militära rättegångslagens materiella innehåll

bör föranleda några grundlagsändringar kommer att av mig upptagas i annat

sammanhang. För dagen vill jag därför endast framhålla, att de grundlagsändringar

som kunna befinnas önskvärda av nämnda anledning samtliga

avse allenast organisatoriska förhållanden av jämförelsevis underordnad

vikt samt att icke någon av ändringarna kan sägas utgöra en nödvändig

förutsättning för genomförandet av den militära rättegångsreformen. Vid

sådant förhållande anser jag fog saknas för påståendet att riksdagens fria

prövningsrätt beträffande vilande grundlagsförslag i detta fall skulle komma

att äventyras.

Jag har alltså kommit till det resultatet, att grundlagsfrågan icke kan anses

lägga hinder i vägen mot den militära rättegångslagens ikraftträdande

den 1 januari 1949.

Några remissinstanser ha emellertid — under åberopande av den ökade

arbetsbelastning som den allmänna processreformen kan medföra för såväl

domstolar som åklagare — uttalat ett önskemål om att med ikraftträdandet

likväl borde anstå till den 1 januari 1950 eller 1951. Detta önskemål kan

emellertid ej uppväga de inledningsvis berörda praktiska skälen för att

låta den nya lagstiftningen träda i kraft samtidigt med den nya strafflagstiftningen

för krigsmakten. Jag föreslår därför att den nya militära rättegångslagen

vinner tillämpning från och med den 1 januari 1949.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ls proposition nr 216.

Författningsförslagen.

Allmänna synpunkter.

För grunddragen i utredningens förslag har tidigare redogjorts.

Med avseende å dispositionen av den erforderliga lagtexten har utredningen

allenast anmärkt, att det måhända kunde befinnas lämpligt att under en

gemensam avdelning i den blivande militära processlagen sammanföra de

i lagen den 9 juni 1944 nu upptagna reglerna om befälhavares domsrätt i

ersättningsmål och de bestämmelser som skulle gälla i fråga om den disciplinära

bestraffningsrätten och befälhavares tillrättavisningsrätt.

Utredningens förslag har i flertalet yttranden, där det blivit föremål för

något helhetsomdöme ur lagstiftningssynpunkt, ansetts

lämpat att läggas till grund för det fortsatta lagstiftningsarbetet. Många remissinstanser

ha dock framställt erinringar mot detaljerna i förslaget. I

åtskilliga yttranden har därvid betonats att avsaknaden av lagtext i flera

fall orsakat svårighet vid bedömandet av den närmare innebörden av de i

betänkandet gjorda uttalandena. Några av de myndigheter, vilka motsatt

sig krigsdomstolarnas avskaffande och därför i första hand avstyrkt lagstiftning

på grundval av utredningens förslag, ha dock uttalat att, om man

ville genomföra den planerade reformen av det militära rättegångsväsendet,

detta syntes lämpligen böra ske i huvudsak på sätt utredningen föreslagit.

Denna uppfattning har kommit till uttryck i yttrandena från krigshovrätten,

chefen för armén och föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer. Krigshovrätten

har dock — liksom Svea hovrätt -— anfört, att vad betänkandet

innehölle angående krig och därmed jämförliga förhållanden icke kunde

accepteras såsom grundval för blivande lagstiftning, och chefen för armén

har om förslaget i dessa delar anfört, att detsamma syntes i stort sett väl

lämpa sig för beredskapstillstånd men däremot icke utan vidare även för

krigstid.

Beträffande det förut omnämnda, inom justitiedepartementet utarbetade

utkastet till militär rättegångslag, över vilket utlåtanden efter remiss

avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar, kan sammanfattningsvis

sägas att detsamma i huvudsak utformades på grundval av utredningens

förslag, ehuru i åtskilliga avseenden avvikelser gjordes med

anledning av vad som framkommit i yttrandena över utredningens betänkande

eller eljest. Utkastet upptog femton kapitel om tillhopa 113 paragrafer.

Det första kapitlet bar rubriken »Om militära mål och rättegången i

allmänhet i sådana mål» och det andra »Om laga domstol och åklagare i

militära mål m. in.». I 3 kap. gåvos allmänna bestämmelser om disciplin
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

87

mål, 4 kap. handlade om de befälhavare som skulle äga bestraffningsrätt

sådana mål, 5 kap. om auditör, 6 kap. om utredning och åtal, 7 kap. om

tvångsmedel, 8 kap. om handläggning av disciplinmål och 10 kap. om verkställighet

av beslut i disciplinmål. Ill kap. reglerades befälhavares rätt att

ålägga ersättningsskyldighet. Särskilda bestämmelser om rättegången i militära

mål upptogos i 12 kap., och 13 kap. handlade om åläggande av tillrättavisning.

De båda sista kapitlen buro rubrikerna »Särskilda bestämmelser

om beredskapstillstånd och krig» samt »Om krigsrätt».

De i utkastet föreslagna bestämmelserna ha lämnats utan erinran i ett

tiotal av de däröver avgivna yttrandena. Några remissinstanser ha

framställt erinringar på allenast någon enstaka punkt, medan andra haft

flera anmärkningar att framställa. Anmärkningarna avse i regel detaljfrågor

eller spörsmål av övervägande teknisk art.

I fråga om lagutkastets disposition och allmänna utformning

har Stockholms rådhusrätt anfört, att utkastet icke följde den

av utredningen antydda lösningen att i skilda avdelningar av lagen upptaga

å ena sidan bestämmelser angående den militära rättsskipningen i domstol

samt å andra sidan regler om befälhavares domsrätt i ersättningsmål ävensom

om disciplinär bestraffningsrätt och tillrättavisningsrätt. Det syntes

emellertid rådhusrätten med visst fog kunna göras gällande, att utkastet

kommit att brista i överskådlighet genom att de olika grupperna av bestämmelser

icke särhållits i skilda avdelningar. Den av utredningen antydda lösningen

vore vid sådant förhållande att föredraga, detta så mycket mera

som önskemålet att giva en sammanhängande bild av förfarandets gång

icke kunnat i utkastet helt förverkligas. Även häradshövdingeföreningen

har uttalat ett önskemål om att reglerna angående domstolsrättsskipningen

och befälhavarens domsrätt (tillrättavisningsrätt) måtte sammanföras till

skilda avdelningar. Däremot har den enda instans som utöver de nu nämnda

yttrat sig över utkastets disposition och allmänna utformning, nämligen

krigshovrätten, anfört att densamma icke hade några erinringar av väsentlig

natur att göra.

Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna ha anmärkt, att ordet b ef

älhavare i utkastet användes på ett sätt som strede mot tjänstereglementet

för krigsmakten och vedertagen militär terminologi. Befälhavare

vore nämligen den som i territoriellt avseende ägde befälsrätt inom vederbörligt

område, men när termen befälhavare användes i utkastet avsåges därmed

uppenbarligen den som utövade befälet över förband, dvs den som

enligt gängse militärt språkbruk benämndes chef. Då lagtexten icke borde

erhålla en ur militär synpunkt missvisande utformning, hemställdes att termen

befälhavare i förekommande fall ersattes med chef.

Departementschefen. Gällande bestämmelser om den militära rättsskipningen

äro, såsom av den förut lämnade redogörelsen framgått, icke sammanförda

i en enda lag utan återfinnas i — förutom lagen om krigsdomstolar

och rättegången därstädes — jämväl strafflagen för krigsmakten samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

lagen den 9 juni 1944 angående behörighet för militär befälhavare att ålägga

ersättningsskyldighet. Även vissa andra författningar upptaga regler om den

militära rättsvården. Olägenheterna av denna splittring ligga i öppen dag,

och jag har därför funnit det angeläget att i en enda lag sammanföra bestämmelser

om domstol srättsskipningen i militära mål samt regler om rätt

för befattningshavare vid krigsmakten att ålägga disciplinstraff, tillrättavisning

och ersättningsskyldighet. Ehuru i senare fallet icke är fråga om rättegång

i vanlig mening, har en lag av detta innehåll ansetts lämpligen kunna

kallas militär rättegångslag.

Departementsförslaget bygger i huvudsak på de resultat, till vilka utredningen

kommit i sitt betänkande och som enligt en av remissinstanserna så

gott som enhälligt omfattad mening äro lämpade att läggas till grund för

lagstiftning för den händelse krigsdomstolarna skola avskaffas i fred. I vissa

avseenden ha dock, med anledning av vad som framkommit i yttrandena

eller eljest, avvikelser gjorts från utredningens förslag. Dessa avvikelser

skola angivas i det följande.

Frågan om dispositionen av lagtexten är svårlöst. En fullt

överskådlig gruppering av bestämmelserna lär nämligen icke kunna ernås

vare sig man, på sätt som skett i utkastet, söker lämna en ur kronologisk

synpunkt sammanhängande framställning av förfarandets gång i dess helhet

eller — vilket några remissinstanser yrkat — söker att till skilda avdelningar

sammanföra å ena sidan reglerna angående domstolsrättsskipningen

och å den andra bestämmelserna om rätt för befattningshavare vid krigsmakten

att ålägga disciplinstraff, ersättningsskyldighet och tillrättavisning.

Jag har dock kommit till det resultatet, att den senare metoden i princip är

att föredraga, ehuru jag icke funnit det lämpligt att undantagslöst följa

densamma (jämför 8 och 10 kap.). Förslaget upptar därför i en avdelning

regler om den handläggning av militära mål som ankommer på befattningshavare

vid krigsmakten och i en annan avdelning bestämmelser om

rättegången i militära mål som ej avgjorts av sådan befattningshavare. Några

få allmänna bestämmelser ha upptagits i en inledande avdelning.

Vid förslagets utformning har beaktats önskvärdheten av att icke i lag

upptaga sådant som kan regleras i administrativ ordning. Av praktiska skäl

har dock i detta hänseende en viss skillnad gjorts mellan olika partier i

lagförslaget. 1 syfte att så överskådligt som möjligt reglera de åtgärder som

ankomma på de militära befattningshavarna har sålunda det avsnitt av

förslaget som berör dessas handläggning av militära mål fått en något fylligare

utformning än som ur strängt lagteknisk synpunkt varit erforderlig.

I fråga om terminologin i lagförslaget har jag såtillvida beaktat

den av de militära myndigheterna framställda anmärkningen mot användningen

av termen befälhavare, att jag underlåtit att använda denna term på

ett sätt som skulle stå i strid med vedertaget militärt språkbruk.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

89

Förslaget till militär rättegångslag.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 och 2 §§.

I 1 § lämnas en allmänt orienterande bestämmelse om handläggningen

av militära mål. Av 3—5 §§ framgår att till militära mål huvudsakligen

hänföras mål, vari fråga är om talan mot någon som är eller varit krigsman.

I 2 § har upptagits föreskrift att med krigsman avses den som är

underkastad ansvar såsom krigsman enligt 26 kap. 21 § eller 27 kap. 14 §

strafflagen. Beträffande innebörden härav hänvisar jag till det förslag till

lag om ändring i strafflagen, som jämte andra förslag om ändrad strafflagstiftning

för krigsmakten remitterats till lagrådet den 3 oktober 1947.

Av hänvisningen till 26 kap. 21 § strafflagen följer att de där upptagna

reglerna om innebörden av begreppen förman och underlydande komma

att äga giltighet även vid tillämpningen av förevar ande lag. Vad angår de

i lagförslaget använda uttrycken krigsmakten och beredskapstillstånd, torde

utan särskilt stadgande vara uppenbart, att dessa begrepp skola tolkas på

samma sätt här som i strafflagen.

3 §•

I denna paragraf angivas de mål, som i fredstid skola räknas till militära

brottmål. Utredningen har motiverat behovet av ett sådant stadgande därmed,

att särbestämmelser i olika hänseenden — främst med avseende å

forum — fortfarande vore erforderliga i fråga om mål, som genom krigsdomstolarnas

avskaffande överfördes till de allmänna domstolarna.

Gällande rätt innehåller i 9 kap. RLK tämligen detaljerade regler angående

vilka brottmål som skola upptagas vid krigsdomstol. De viktigaste stadgandena

återfinnas i 39 § första stycket, varest föreskrives bl. a. att till

krigsdomstol höra mål angående åtal emot dem, som lyda under SLK eller

eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott som i SLK omförmäles

som straffbart ävensom mål angående åtal för fel och förbrytelse i

ämbete eller tjänst vid krigsmakten jämväl i de fall, då den brottslige ej

lyder under SLK eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart. Den

metod som sålunda använts för att bestämma krigsdomstolarnas sakliga

kompetensområde kan icke utan vidare begagnas, när det nu gäller att angiva

de brottmål som böra handläggas i militärmåls ordning. Nyssnämnda

förslag till lag om ändring i strafflagen har nämligen i nu berörda hänseenden

en helt annan uppbyggnad än SLK. Förslaget upptager sålunda särskilda

straffbestämmelser för allenast rent militära och sådana militärt

kvalificerade brott, där den militära kvalifikationen ansetts vara av väsentlig

betydelse med hänsyn till krigsmaktens effektivitet. Andra brott, som

någon vid krigsmakten tjänstgörande begått, avses däremot skola bestraffas

enligt allmänna straffrättsliga regler, även om den felande genom brottet

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

åsidosatt sin militära tjänsteplikt. Förslagets militära bestämmelser ha vidare

givits lika giltighet för alla som överhuvud skola vara underkastade

desamma. Den nuvarande kategoriindelningen, som innebär att straffbestämmelserna

äro tillämpliga i olika omfattning å skilda grupper av krigsmaktens

personal, har alltså avskaffats; i förslaget benämnas alla som lyda

under de militära bestämmelserna krigsmän.

Utredningen har anfört, att det vid bestämmandet av vilka mål angående

ansvarstalan som skola handläggas i militärmåls ordning syntes

särskilt böra beaktas, huruvida de avvikelser från det vanliga rättegångsförfarandet

som av utredningen föreslagits i fråga om militära mål kunde

antagas i det särskilda fallet främja målets behandling. Härvid märktes

främst de särskilda forumregler, som uppställdes för militära mål. Domstolens

behörighet bleve enligt dessa regler icke i första hand beroende av

platsen för brottets begående utan skulle anknytas till den militära avdelningens

ordinarie förläggningsort. Härmed avsåges att såvitt möjligt ernå

en koncentration av målen i första instans till vissa underrätter, vilka

jämte de därstädes i militära mål tjänstgörande åklagarna kunde antagas

få särskild förtrogenhet med militära förhållanden. Särskilt avseende borde

därför fästas vid huruvida av hänsyn till brottets beskaffenhet och övriga

omständigheter det kunde antagas, att utredning och bevisning om brottet

säkrast och med minsta omgång kunde åstadkommas, därest forum bestämdes

enligt de särskilda för militära mål avsedda reglerna. Med utgångspunkt

härifrån syntes såsom allmän princip böra gälla, att i militärmåls ordning

skulle handläggas mål rörande brott, varigenom den brottslige åsidosatt sin

militära tjänsteplikt eller som eljest i något hänseende nära sammanhängde

med militära förhållanden.

Utredningen har därefter i detalj undersökt vilka brott som från angivna

synpunkter borde handläggas såsom militära mål. Därvid har utredningen

utgått från att det förslag till ändrad strafflagstiftning för krigsmakten som

år 1946 framlagts av en särskild utredning — i det följande kallat SLKutredningens

förslag — samt de till lagrådet år 1946 remitterade förslagen

angående ändrad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten komme

att genomföras i de delar utredningen berört. Undersökningen, rörande vars

närmare innehåll jag tillåter mig att hänvisa till s. 116—125 i betänkandet,

utmynnar i det förslaget, att till militära brottmål skola i fredstid räknas:

1) åtal mot krigsman eller den som jämlikt 27 kap. 14 § sista stycket SL

är underkastad krigsmannaansvar för dels de i följande lagrum i SL omförmälda

brott, nämligen 9 kap. 8 § eller 9 §, sistnämnda lagrum såvitt avser

försök till brott som i 8 § sägs, 10 kap. 1 §, därest förgripelsen skett med anledning

av den förorättades förhållande i tjänst vid krigsmakten som denne

icke längre innehar, 2 §, därest brottet förövats mot krigsman, 3 §, därest

förgripelsen skett mot den som är eller var kallad att biträda krigsman vid

förrättning, 4 §, därest med gärningen avsetts att hindra utövningen av

krigsmans befattning, 5 § första stycket, därest förgripelsen riktats mot myndighet

eller annat organ tillhörande krigsmakten, 6 §, därest befattning som

där avses innehaves av krigsman, 9 §, därest övergreppet avsett någons åtgörande

i militärt mål eller sak av beskaffenhet att mål därom skall hand
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

läggas i militärmåls ordning, 11 §, därest gärningen avsett löstagande av någon

som var insatt i militärhäkte eller eljest av militär myndighet berövad

friheten eller främjande av hans flykt, eller 13 §, därest tjänsteutövningen

avsett befattning vid krigsmakten, 11 kap. 9 eller 10 §, därest vid gärningens

begående den brottslige var iklädd militär tjänstedräkt, 13 kap. 5 §, 6 §,

7 §, 8 §, 9 § i den mån lagrummet avser i 5—8 §§ omförmälda förfaranden

eller 14 § andra stycket, allt såframt åtal för den gärning, som påbördats

annan eller för vilken annan eljest utsatts för misstanke, skall handläggas i

militärmåls ordning, 16 kap. 7 §, därest åtal för brott, som avses med beskyllningen,

skall handläggas i militärmåls ordning, 9 eller 11 §, därest gärningen

innefattat påstående om brott och åtal för sådant brott skall handläggas

i militärmåls ordning, 19, 20, 21, 22 eller 24 kap., därest brottet angått

egendom som tillhörde krigsmakten eller var avsedd för dess behov, 25 eller

26 kap., dels ock brott som avses i 5 § (av den av SLK-utredningen föreslagna)

lagen angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m. ävensom

underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt;

2) åtal mot krigsman eller den som jämlikt 27 kap. 14 § sista stycket SL

är underkastad krigsmannaansvar i andra fall än under 1) avses för brott,

varigenom han åsidosatt sin tjänsteplikt;

3) åtal mot den som utan att vara krigsman innehar ämbete eller tjänst

vid krigsmakten för brott, varigenom han åsidosatt sin tjänsteplikt;

4) åtal i andra än förut avsedda fall mot krigsman eller den som jämlikt

27 kap. 14 § sista stycket SL är underkastad krigsmannaansvar för medverkan

till gärning, för vilken åtal skall handläggas i den för militära mål stadgade

ordningen;

5) klagan av enskild part över befälhavares beslut i disciplinmål;

6) på domstol ankommande ärenden rörande förundersökning och användande

av tvångsmedel med anledning av brott, för vilket åtal skall upptagas

i militärmåls ordning, ävensom ärenden som avses i 31 kap. 9 § tredje

stycket nya RB, därest åtalet skolat upptagas i sådan ordning; samt

7) talan utan samband med åtal om egendoms förverkande till det allmänna

eller annan sådan påföljd av brott, där den mot vilken talan föres

skolat åtalas för brottet i den för militära mål stadgade ordningen.

I fråga om avgränsningen av de brottmål, som under krig och beredskapstillstånd

skola handläggas såsom militära mål, har utredningen — efter en

närmare undersökning av de av SLK-utredningen föreslagna straffbestämmelserna

(s. 237 f i bet.) — anfört, att varje av krigsman förövat brott

som avsåges i 27 kap. strafflagen enligt SLK-utredningens förslag borde

handläggas som militärt mål.

I yttrandena över utredningens förslag ha endast få

anmärkningar framställts mot den avgränsning av de militära brottmålen

som utredningen föreslagit. Göta hovrätt har sålunda ifrågasatt, huruvida

icke såsom militära mål borde upptagas även åtal för brott mot 10 kap.

10 och 12 §§ i det till lagrådet år 1940 remitterade förslaget till ändring i

strafflagens bestämmelser om brott mot staten och allmänheten, under förutsättning

alt brottet förövats av krigsman och riktats mot militär myndighet.

Vidare har bl. a. landsfogdeföreningen yrkat, att jämväl mål rörande

av krigsman begångna förmögenhetsbrott, som riktat sig mot annan krigsman,

måtte räknas till militära mål. Som skäl härför har åberopats att åtal

för dylika brott borde kunna väckas vid samma domstol som har att i

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

första hand upptaga militära mål. Slutligen må nämnas, att krigsfiskalsföreningen

opponerat sig mot att brottmålen alls uppdelades i militära mål

och andra. Denna uppdelning vore nämligen ägnad att hos allmänheten skapa

ett intryck av att det i rättsskipningshänseende icke rådde likställighet

mellan militären och andra medborgare. Härtill komme, att avgränsningen

föranlett ganska komplicerade och svåröverskådliga bestämmelser,

vilka enligt föreningens mening borde kunna helt undgås därest de s. k.

militära brottmålen vid domstolarna handlades i samma ordning som övriga

brottmål.

I utkastet utformades förevarande paragraf i huvudsaklig överens^

stämmelse med utredningens förslag. Dock ansågs det enligt departementspromemorian

ej föreligga något praktiskt behov av att i brottskatalogen

medtaga de brott som avsåges i 10 kap. 1 och 3 §§, 13 kap. 5 och 6 §§

samt 16 kap. 7, 9 och 11 §§ strafflagen. Icke heller medtogos brott innefattande

underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt eller de av utredningen under

4), 6) och 7) i dess förslag upptagna målen. Däremot kompletterades

utredningens förslag under 1) såtillvida, att till militära brottmål skulle

hänföras jämväl åtal för sådant av krigsman förövat brott som avsåges

i 10 kap. 10 § strafflagen därest åtal mot den som skyddades genom gärningen

skulle handläggas som militärt mål.

I yttrandena över utkastet ha allenast följande erinringar

framställts mot utformningen av begreppet militära brottmål. Stockholms

rådhusrätt har yrkat, att de av utredningen under 4) och 6) i dess förslag

upptagna stadgandena måtte medtagas i blivande lagstiftning. Vidare har

landsfogdeföreningen anfört, att till militära brottmål enligt 10 kap. 11 §

strafflagen måhända borde hänföras jämväl de fall, då främjandet av flykten

avsett någon som vore anhållen eller häktad i militärmål även om han

ej förvarades i militärhäkte. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer

har anfört att, även om uteslutandet ur brottskatalogen av brott som

avsåges i 10 kap. 1 och 3 §§, 13 kap. 5 och 6 §§ samt 16 kap. strafflagen

saknade större praktisk betydelse, det likväl syntes mest följdriktigt att jämväl

med avseende å dessa brott följa utredningens förslag. Även brott innefattande

underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt borde i klarhetens intresse

medtagas. Slutligen har värnpliktiga officerares riksförbund funnit

det mindre tillfredsställande att ej medtaga de brott, som avsåges i 10 kap.

1 och 3 §§ strafflagen.

Departementschefen. Behovet av ett stadgande, varigenom vissa brottmål

med nära militär anknytning uttryckligen avskiljas från övriga brottmål,

framgår redan därav att särskilda forumregler böra gälla för de militära

målen. Dessa mål skola nämligen, såsom jag i det följande kommer att närmare

utveckla, i princip handläggas av domstolen för den ort där den militära

avdelningen är förlagd. Vissa ytterligare avvikelser från de allmänna

processuella reglerna äro vidare erforderliga för de brottmål som ha anknytning

till det militära. Ehuru dessa avvikelser, för vilka jag i det följan
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

93

de kommer att redogöra, samtliga avse allenast praktiskt-tekniska frågor

av jämförelsevis underordnad vikt, är det tydligt att förekomsten av dylika

specialregler utgör ännu ett skäl för en sådan gränsdragning som nyss antytts.

Den närmare utformningen av begreppet militära brottmål är förenad

med vissa svårigheter. Det mest tilltalande vore måhända, om området för

de militära brottmålen kunde angivas med hjälp av en allmän formel, exempelvis

att såsom dylika mål skola räknas mål rörande brott, varigenom

den brottslige åsidosatt sin militära tjänsteplikt eller som eljest nära sammanhänga

med militära förhållanden. En så vag regel skulle emellertid ej

giva tillräckligt säker ledning vid rättstillämpningen utan tvärtom vålla

betydande tolkningssvårigheter. Av detta skäl har utredningen också valt

den motsatta metoden, nämligen att i katalogform -— bl. a. under hänvisning

till ett stort antal stadganden i strafflagen — uttömmande uppräkna

alla de mål som skola anses såsom militära brottmål. Denna metod för å

andra sidan med sig att bestämmelserna bli ganska komplicerade och svåröverskådliga.

På grund härav har jag funnit det lämpligast att gå en medelväg

och konstruera stadgandet i 3 § så, att däri först uppräknas ett mindre

antal till strafflagen hänförliga brottstyper, vilkas militära anknytning är

uppenbar och som kunna beräknas vara särskilt ofta förekommande, varefter

föreskrives att till militära mål skola räknas jämväl dels mål om ansvar

för annat i strafflagen omförmält brott som krigsman förövat med anledning

av den förfördelades eller sin egen tjänst vid krigsmakten eller mot

myndighet eller annat organ tillhörande krigsmakten dels ock mål om ansvar

i andra fall för brott varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt.

Vid en jämförelse i nu berörda delar mellan departementsförslaget -—

3 § 1—3 -— och utredningens förslag framgår, att vissa av de i sistnämnda

förslag angivna målen uttryckligen upptagits i departementsförslaget under

1. Beträffande övriga av utredningen uppräknade mål torde kunna sägas

att flertalet av dem utan vidare täckas av formuleringen i departementsförslagets

punkt 2, medan andra, exempelvis mål om underlåtenhet att fullgöra

ympningsplikt, kunna hänföras under 3 i departementsförslaget, enär

de avse brott som innefatta ett åsidosättande av den militära tjänsteplikten.

Några av de mål som uppräknats i utredningens förslag lära dock ej

komma att falla in under bestämmelserna i departementsförslaget. Detta

förhållande torde emellertid ej få större praktisk betydelse.

Det ligger i sakens natur, att den utformning som givits åt departementsförslaget

kan föranleda vissa tolkningssvårigheter. I syfte att så långt sig

göra låter undanröja de praktiska olägenheter som kunna vara förenade

härmed har i 72 § upptagits ett stadgande av innehåll att, om åtal upptagits

vid viss domstol på grund av eu forumregel som endast gäller för militära

brottmål, domstolen icke skall behöva avvisa målet, om den sedermera finner

att detta icke är att anse som militärt.

Stadgandena i 4 och 5 av departementsförslaget motsvara bestämmelserna

i utredningens förslag under 3) och 6j, dock med den avvikelsen att

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

det icke ansetts erforderligt att i departementsförslaget uppräkna i 31 kap.

9 § tredje stycket nya RB avsedda ärenden.

Vidare må framhållas att departementsförslaget i likhet med utkastet

jämväl såtillvida företer avvikelser från utredningens förslag, att de däri under

4), 5) och 7) upptagna bestämmelserna ej medtagits i departementsförslaget.

Beträffande den sistnämnda punkten beror avvikelsen på att det

icke ansetts praktiskt behövligt att medtaga detta fall. I fråga om 5) i utredningens

förslag anmärkes att begreppet militära brottmål, sådant detta

utformas i departementsförslaget, täcker jämväl disciplinmålen. Anledningen

till att bestämmelserna under 4) i utredningens förslag ej medtagits har

varit, att det fall som där avses — varom jag hänvisar till s. 121 f i betänkandet

— torde vara av praktisk betydelse endast i forum- och utredningshänseende

samt att de i departementsförslaget upptagna forumreglerna, särskilt

stadgandet i 75 §, lära vara tillfyllest för att tillgodose det behov som föranlett

utredningens ifrågavarande förslag.

Slutligen vill jag nämna att jag icke ansett lämpligt att, på sätt vissa

remissinstanser yrkat, till militära brottmål hänföra även mål rörande

tjuvnad, misshandel och andra brott, som krigsman utan samband med

tjänsten förövat mot annan krigsman. En sådan regel skulle nämligen stundom

kunna leda till mindre tillfredsställande resultat. I 74 § föreslås emellertid

att mål varom nu är fråga skall kunna upptagas vid förbandsforum,

om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter

finner det lämpligt.

4 §•

Enligt 39 § första stycket 3:o) RLK höra till krigsdomstol mål angående

åtal emot dem, som lyda under SLK, för brott av vilken beskaffenhet som

helst, då de förövas i fält eller inom fästning, som för annat ändamål än

övning ställes eller är ställd på krigsfot, eller på sjötåg i krigstid, såvida

åtalet anställes medan truppen är i fält eller sjötåget varar eller fästningen

fortfarande är ställd på krigsfot. Genom lag den 13 april 1940 har i 39 § införts

bestämmelse därom att, då förhållandena föranleda därtill, Konungen

i den omfattning som prövas lämplig äger förordna att vad under 3 :o) stadgas

icke skall äga tillämpning.

Det må anmärkas att med en »i fält» varande avdelning torde avses varje

avdelning, som med anledning av inträffat eller befarat krig lämnat sin vanliga

förläggningsort.

Efter att ha redogjort för de skäl som legat till grund för bestämmelsen

i 39 § första stycket 3:o) RLK — varom hänvisas till s. 238 i betänkandet

■— anför utredningen, att det av samma skäl vore uppenbart att under

beredskapstillstånd och krig åtal mot krigsmän borde kunna upptagas

vid militärt forum även i de fall, då brottet icke hade det samband med

militära förhållanden, som eljest förutsattes för åtals handläggning i den

för militära mål stadgade ordningen.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

95

Utredningen fortsätter:

Den utvidgning av begreppet militära mål, som för sådant ändamål är

påkallad, torde dock lämpligen icke kunna ske i enlighet med den princip,

som kommit till uttryck i gällande lagstiftning. Numera lär nämligen icke

kunna göras den åtskillnad mellan »i fält» opererande eller inom »fästning»

förlagda avdelningar och andra delar av krigsmakten, vartill utformningen

av nuvarande bestämmelser anknutits. Om utvidgningen av begreppet militära

mål skall fylla det därmed avsedda syftet, synes denna lämpligen böra

ske sålunda att dels i lag föreskrives att under beredskapstillstånd och krig

i militärmåls ordning skall handläggas, förutom åtal som enligt av utredningen

eljest angivna regler skall upptagas i sådan ordning, åtal mot krigsman

för brott i övrigt av vilken beskaffenhet som helst och dels, i anslutning

till vad för närvarande gäller, Kungl. Maj :t bemyndigas att, i den omfattning

som prövas lämplig, förordna att vad i sistnämnda hänseende stadgats

icke skall äga tillämpning. Genom en sådan anordning vinnes den möjlighet

till anpassning efter skiftande förhållanden som torde vara erforderlig

för att överhuvud taget en reglering i förevarande hänseende skall kunna

fylla sitt ändamål. Att med den sålunda föreslagna ordningen den för de

militära målen i lag bestämda gränsdragningen kommer att innebära en utvidgning

i förhållande till vad nu gäller synes icke vara ägnat att ingiva

några betänkligheter. Härvid är att beakta, att enligt utredningens förslag

även under beredskapstillstånd och krig rättsskipningen i militära mål i betydande

utsträckning fortfarande skall ankomma på de allmänna domstolarna

samt att med de föreslagna forumreglerna mål som i första hand tillhör

krigsrätt skall under särskilda förutsättningar kunna upptagas även av

allmän domstol.

Departementschefen. Enligt utredningens uppfattning, som godtagits av

remissinstanserna, kan det särskilt då riket är i krig men i viss mån även

under beredskapstillstånd vara erforderligt att vidga kretsen av de mål,

som skola behandlas som militära brottmål. Det ställer sig emellertid

svårt att på förhand närmare bedöma detta spörsmål. En tillräckligt smidig

anpassning efter skiftande förhållanden torde bäst möjliggöras, om Konungen

tillägges befogenhet att reglera frågan i hela dess vidd. Utredningens

förslag har därför jämkats något.

5 §•

I denna paragraf angivas de mål som skola hänföras till militära tvistemål.

Enligt .‘19 § sista stycket RLIv skall, om i särskild författning är stadgat

att undersökning i mål eller ärende skall äga rum inför krigsdomstol, detta

vara gällande.

Särskilda bestämmelser om måls hänskjutande till krigsrätt för undersökning

återfinnas numera huvudsakligen i kungörelsen den 15 juni 1944

angående förfarandet vid krigsmakten då egendom skadats eller gått förlorad.

Enligt dessa bestämmelser skall, då egendom som tillhör eller nyttjas

av krigsmakten skadats eller gått förlorad, undersökning verkställas för

utrönande av de närmare omständigheterna vid skadans eller förlustens

uppkomst samt övriga förhållanden av betydelse för bedömande av frågan

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

om ersättningsskyldighet. Undersökning verkställes genom försorg av den

militäre befälhavare, som enligt lagen den 9 juni 1944 äger behörighet att

ålägga ersättningsskyldighet vid den avdelning där skadan eller förlusten

inträffat. Äro förutsättningar för handen för åläggande av ersättningsskyldighet

med tillämpning av 1944 års lag, skall vederbörande befälhavare förplikta

den ersättningsskyldige att till kronan utgiva ersättning för skadan

eller förlusten. Har frågan om ersättningsskyldighet ej kunnat utredas vid

undersökning varom nyss nämnts, må ärendet hänskjutas till krigsdomstol

lör undersökning, såframt med hänsyn till den skadade eller förlorade egendomens

art eller förhållandena i övrigt avskrivning av skadan eller förlusten

ej utan ytterligare utredning finnes höra ske. Kungörelsen äger icke tilllämpning

beträffande flyghaverier och andra fall av skada eller förlust,

för vilka särskilt förfarande må vara stadgat.

I praxis har åliggandet för krigsrätterna att till utredning upptaga ärenden

angående förlust av eller skada å krigsmaktens egendom ansetts medföra

behörighet att även upptaga och pröva yrkande om ersättning, som

under handläggningen av ärendet framställes av krigsfiskal eller annan, vilken

är satt att bevaka kronans rätt.

Utredningen har anfört, att den särskilda ordning för avgörande av

undersökningsmål (persedelmål), som gäller enligt 1944 års lag, med fördel

torde kunna inpassas även i den rättegångsordning som bleve att tillämpa

efter krigsdomstolarnas avskaffande. I fråga om domstolarnas befattning

med dylika mål anför utredningen:

Enligt gällande bestämmelser skall, då vederbörande befälhavare finner

domstolsbehandling erforderlig i undersökningsmål, målet hänskjutas till

krigsratt. Så skall ske utan avseende å huruvida den som är satt att bevaka

kronans anspråk — i regel vederbörande krigsfiskal — med stöd av den

föreliggande utredningen för sin del funnit ersättningsskyldighet böra åläggas,

och det är avsett att den ytterligare utredning, som kan erfordras för

bedömande härav, skall förebringas inför krigsrätten. Erfarenheten torde ha

visat att en sådan ordning icke är ändamålsenlig. Än mindre kan den vara

förenlig med de allmänna domstolarnas uppgifter i rättegången. Den nya

grundsatsen om domstolsförhandlingens koncentration kräver att domstolen

icke i nu åsyftade fall far att befatta sig med målet förrän sådan utredning

föreligger att den som har att bevaka anspråket på ersättning finner anledning

framställa yrkande i sådant hänseende. Någon motsvarighet till det

nuvarande enligt 39 § sista stycket RLIv till krigsdomstol förlagda undersökningsförfarandet

bör följaktligen icke bibehållas. I praxis förekommer,

att utan samband med talan om ansvar eller ersättning undersökning inför

krigsrätt verkställes även i fall där sådan undersökning icke är påbjuden

i särskild författning, t. ex. beträffande händelser som medfört kroppsskada

eller död. Med de nya reglerna finnes givetvis icke heller utrymme för ett

dylikt förfarande.

Enligt den nya rättegångsordningen skall talan om skadestånd eller annat

enskilt anspråk i anledning av brott, om den väckes utan samband med

åtal för brottet, föras i den för tvistemål stadgade ordningen. Om däremot

det enskilda anspråket handlägges i samband med åtal för brottet, behandlas

målet i sin helhet såsom brottmål. Denna grundsats bör gälla även i fråga

om mål, som genom krigsdomstolarnas avskaffande överföras till de all
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

97

männa domstolarna. Om med tillämpning av den nya rättegångsordningen

mål, som nu tillhör krigsdomstol, blir att behandla såsom tvistemål synas,

med endast ett fåtal avvikelser, reglerna i nya RB om behandlingen av tvistemål

utan olägenhet kunna tillämpas. Särbestämmelser torde bli erforderliga

huvudsakligen endast såvitt gäller forum samt förfarandet i sådana

mål, som upptagas efter klagan över befälhavares beslut om åläggande av

ersättningsskyldighet.

De mål — militära tvistemål — för vilka i enlighet med vad nu angivits

i ett eller annat avseende särbestämmelser erfordras torde — - vare sig fråga

är om mål som omedelbart upptagas till domstolsbehandling eller om mål

som upptagas efter klagan över befälhavares beslut — lämpligen kunna

avgränsas sålunda att till militära tvistemål bli att hänföra dels talan som,

utan samband med åtal, föres mot krigsman om skadestånd eller annat

enskilt anspråk i anledning av brott av beskaffenhet att åtal för brottet

skall handläggas i den för militära mål stadgade ordningen och dels talan

som, likaledes utan samband med åtal, i andra fall än nyss nämnts föres

mot krigsman om ersättning för förlust av eller skada å egendom, som tillhör

eller nyttjas av krigsmakten.

Under remissbehandlingen har ingen erinran framställts mot

förslaget att någon motsvarighet till det undersökningsförfarande utan samband

med väckt åtal, som nu ankommer på krigsdomstol, icke skall bibehållas.

Ej heller har någon anmärkning framställts mot att de militära

tvistemålen skulle avgränsas på sätt i betänkandet föreslagits.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag det uppenbart,

att någon motsvarighet till det undersökningsförfarande utan samband med

väckt åtal, som enligt gällande bestämmelser och praxis ankommer på krigsdomstol,

icke bör bibehållas efter krigsdomstolarnas avskaffande. Jag kan

vidare i princip ansluta mig till utredningens förslag rörande avgränsningen

av de tvistemål, vilka skola anses såsom militära. Dock torde med

krigsman böra likställas annan som innehar tjänst vid krigsmakten och å

andra sidan mål om ersättning för förlust av eller skada å krigsmaktens

egendom böra anses såsom militärt mål endast om anspråket grundas på

svarandens förhållande i tjänsten.

6 §•

Denna paragraf innehåller såsom en allmän regel om rättegången i militära

mål att, där ej i förevarande lag eller eljest är särskilt stadgat, vad

om rättegång är i allmänhet föreskrivet skall lända till efterrättelse i tilllämpliga

delar. Vidare stadgas, att disciplinstraff i processuellt hänseende

skall anses lika med böter. Sistnämnda föreskrift betingas därav att åtskilliga

stadganden i nya rättegångsbalken och annorstädes anknyta till alt målet

rör »allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter»,

eller att den misstänkte kan antagas komma att dömas »allenast till

böter» eller till »frihetsstraff».

Föreskriften att disciplinstraff i processuellt hänseende skall anses lika

med böter får betydelse vid tillämpning av domförhetsreglerna i 1 kap. 5 §

7 lutning till riksdagens protokoll 1048. 1 sand. Nr 21G.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

andra stycket andra punkten och 11 § andra stycket andra punkten nya RB

samt 3 § lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser om

mål rörande brott av underårig. I enlighet med vad utredningen (s. 43 i bet.)

föreslagit skall alltså i princip häradsrätt vara domför med tre i nämnden

och rådhusrätt med en lagfaren ledamot, därest målet rör allenast ansvar

för brott, varå icke kan följa svårare straff än disciplinstraff, samt annat ej

föranledes av särskilt stadgande i förslaget. Vidare kommer regeln om

disciplinstraffs likställande med böter att spela roll vid tillämpning av bland

andra följande stadganden i nya RB, nämligen 6 kap. 1 § tredje stycket och

30 kap. 6 § (jämför s. 108 i bet.), 20 kap. 7 § första stycket 1 (jämför 84 §

första stycket i departementsförslaget), 23 kap. 22 §, 24 kap. 1 § fjärde stycket,

25 kap. 1 §, 28 kap. 1, 11 och 12 §§, 46 kap. 9 §, 51 kap. 21 § andra

stycket och 53 kap. 2 § 4 (jämför s. 109 i bet.) samt 51 kap. 25 §.

2 KAP.

Om disciplinmål.

7—10 §§.

I förevarande paragrafer regleras området för den disciplinära bestraffningsrätten.

Enligt 184 § SLK tillkommer det i vissa mål, benämnda disciplinmål, vederbörande

befälhavare att ålägga disciplinstraff. Till disciplinmål räknas

enligt 185 § mål angående överträdelser av vissa angivna lagrum i SLK i

de fall, då överträdelsen anses kunna sonas med disciplinstraff.

Av stadgandena i 187 och 191 §§ framgår, att förhandenvaron av disciplinär

bestraffningsrätt förutsätter befälsrätt över den felande. Därjämte

gälla i vissa hänseenden särskilda inskränkningar i utövningen av bestraffningsrätten.

Sålunda äger enligt 189 § befälhavare endast i vissa undantagsfall

ålägga disciplinstraff av sträng arrest. Vidare gäller enligt 185 § 5

punkten att där omnämnda brott, innefattande våld, hot eller förolämpning,

icke utan den förorättades uttryckliga medgivande må beivras i disciplinär

ordning. I praxis har utan stöd av uttryckligt stadgande ansetts att, även

då ett disciplinmål rör andra brott än sådana som innefatta våld, hot eller

förolämpning, målet bör hänskjutas till domstol, om genom brottet förorsakats

skada, varför ersättning yrkas. I viss mån har dock denna praxis

rönt inverkan av bestämmelserna i 1944 års lag om åläggande av ersättningsskyldighet

såtillvida att i vissa fall ersättningsanspråk från kronan

icke hindrar ansvarsfrågans prövning i disciplinär ordning. Enligt bestämmelse

i 185 § 16 punkten undantagas vidare från behandling i disciplinär

ordning vissa särskilda fall av tjänstefel, nämligen vårdslöshet vid navigering

eller manövrering av krigsmaktens fartyg eller luftfartyg, därest genom

förseelsen uppkommit skada för kronan eller annan. I dessa fall kan jämlikt

33 § SLK, jämförd med särskild lag den 7 mars 1929, skadeståndsskyldighet

överhuvud taget icke åläggas fartygschef eller chef eller förare å luft
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

99

fartyg med mindre förseelsen finnes förskylla svårare straff än disciplinstraff.

Anledningen till att i dessa fall disciplinär bestraffningsrätt icke tillkommer

vederbörande befälhavare är att ett beslut av denne att låta påföljden

stanna vid disciplinstraff även skulle komma att innefatta ett avgörande

i skadeståndsfrågan. Slutligen stadgas i 186 § att, om någon på

en gång är angiven för förseelse, som avses i 185 §, och för brott, som tillhör

krigsdomstols upptagande, båda målen skola hänskjutas till domstolen.

I direktiven för förevarande utredning har framhållits,

att utredningen borde undersöka den lämpliga avvägningen mellan den

disciplinära bestraffningsrätten och den straffrättsskipning, som skulle ankomma

på domstol; med hänsyn till arbetsbelastningen för de allmänna

domstolarna vore anledning att speciellt pröva, huruvida en utökning av

den disciplinära bestraffningsrätten vore önskvärd och tillrådlig.

Utredningen har i anledning härav anfört, att de principer som

borde följas vid avgränsningen av området för den disciplinära bestraffningsrätten

bleve i viss mån givna, om man beaktade att den disciplinära

bestraffningsrätten hade sin grund däri, att upprätthållandet av den militära

disciplinen —■ som utgjorde en väsentlig förutsättning för krigsmaktens

effektivitet -—- ansetts på ändamålsenligaste sätt tillgodoses genom att

bestraffningsrätt i viss utsträckning tillerkändes militärbefälet i fråga om

av krigsmän begångna brott. Liksom vid avgränsningen av de militära domstolsmålen

borde vid bestämmandet av vilka mål som skulle hänföras till

disciplinmål i regel vara avgörande, huruvida den felande genom brottet

åsidosatt sin militära tjänsteplikt eller brottet eljest i något hänseende nära

sammanhängde med militära förhållanden.

Med utgångspunkt härifrån har utredningen efter en närmare undersökning

— varom hänvisas till s. 131 ff och 240 i bet. — föreslagit att till

disciplinmål skulle hänföras mål angående följande i strafflagen eller förenämnda

förslag till ändringar i nämnda lag behandlade brott, därest brottet

förövats av krigsman:

1) lydnadsbrott efter 26 kap. 1 §;

2) ohörsamhet mot vakt efter 26 kap. 4 §;

3) våld, hot eller missfirmelse efter 26 kap. 7 eller 8 §;

4) oskickligt beteende efter 26 kap. 9 §;

5) undanhållande eller rymning efter 26 kap. 11 eller 12 §;

6) övergivande av post efter 26 kap. 13 §;

7) onykterhet i tjänsten, fylleri eller förargelseväckande beteende efter

26 kap. 14, 15 eller 16 §;

8) fylleri eller förargelseväckande beteende efter 11 kap. 9 eller 10 §,

därest den brottslige varit iklädd militär tjänstedräkt;

9) tjänstefel efter 26 kap. 18 g eller 25 kap. 4 §; samt

10) undandräkt, olovligt förfogande, olovligt brukande eller åverkan efter

22 kap. 2, 4 eller 7 g eller 24 kap. 2 §, därest brottet avsett utrustnings- eller

beklädnadspersedel eller annan krigsmakten tillhörig eller för dess behov

avsedd egendom som lämnats åt den brottslige till begagnande.

För lid då riket vore i krig borde nu angivna brott kompletteras med

brott enligt 27 kap. 4 § i SLlv-utredningens förslag.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Utredningen har anfört, att de brott som enligt den förordade avgränsningen

skulle kunna beivras i disciplinär ordning i stort sett motsvarade de

i 185 § SLK uppräknade. De avvikelser som gjorts hade huvudsakligen föranletts

av de föreslagna ändringarna i den militära strafflagstiftningen och

komme varken i ena eller andra riktningen att innebära någon nämnvärd

förskjutning i förhållandet mellan befälhavarens bestraffningsrätt och den

på domstol ankommande rättsskipningen. I detta sammanhang har utredningen

framhållit, att en utvidgning av den disciplinära bestraffningsrätten

till att omfatta även brott, som för närvarande icke kunde beivras i disciplinär

ordning, icke skulle nämnvärt minska arbetsbelastningen vid domstolarna.

Alla de brott som förekomme i någon större utsträckning kunde nämligen

redan nu bestraffas disciplinärt.

Utredningen har vidare föreslagit, att den grundsats på vilken nuvarande

lagstiftning bygger — nämligen att den felande vid tiden för bestraffningens

åläggande skall stå under militärt befäl — alltjämt borde gälla och även

direkt komma till uttryck i blivande lagstiftning. Med hänsyn till de särskilda

tjänstgöringsförhållanden, som gällde beträffande hemvärnspersonalen

och annan krigsfrivillig personal, borde emellertid undantag från nämnda

grundsats göras i fråga om sådan personal. Vidare borde, till lagfästande av

praxis, en bestämmelse givas därom att i disciplinär ordning ej finge till

prövning upptagas fråga om ansvar för brott, om målsägande anmälde att

han ämnade föra talan mot den brottslige om skadestånd i anledning av

brottet och det icke tillkomme befälhavaren att ålägga ersättningsskyldighet.

Likaledes borde även framgent gälla att brott, innefattande våld, hot

eller missfirmelse efter 26 kap. 7 eller 8 § SL, ej utan den förorättades uttryckliga

medgivande skulle få bestraffas i disciplinär ordning. Jämväl den

inskränkning i bestraffningsrätten som följde av stadgandet i 186 § SLK

borde bibehållas, liksom inskränkningen i rätten för befälhavare att ålägga

disciplinstraff för vårdslöshet vid navigering eller manövrering av krigsmaktens

fartyg eller luftfartyg.

I anledning av ett av SLK-utredningen väckt förslag att den högsta medgivna

tiden för straff ormen arrest borde utsträckas från femton till tjugu

dagar har utredningen diskuterat frågan huruvida, om sådan förlängning

av strafftiden genomfördes, befogenheten för befälhavare att ålägga arreststraff

borde begränsas till lägre antal dagar än tjugu. Utredningen har därvid

funnit att en sådan begränsning icke vore påkallad, särskilt med hänsyn

till att enligt utredningens förslag, i olikhet mot vad för närvarande

gällde, befälhavares beslut varigenom arreststraff ålagts icke skulle verkställas,

om den straff skyldige fullföljde talan mot beslutet.

I yttrandena över utredningens betänkande har ingen erinran framställts

mot den förordade avgränsningen av de mål som skola hänföras till

disciplinmål. Justitiekanslersämbetet har dock ifrågasatt, om det icke skulle

vara lämpligt att tillägga Kungl. Maj :t rätt att vidga kretsen av de brott,

för vilka straff finge åläggas i disciplinmål. Tillämpningen kunde komma

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

101

att visa önskvärdheten av en sådan utvidgning, kanske ej blott på den allmänna

strafflagens område utan också på specialstraffrättens, och den

kunde då ej komma till stånd utan den omgång en ändring i lagen förde

med sig. En eventuell befogenhet för Kungl. Maj :t i förevarande hänseende

borde icke vara obunden av regler. Till disciplinmål skulle sålunda genom

Kungl. Maj :ts förordnande få hänföras allenast de ytterligare brott, som

Kungl. Maj :t enligt grunder som angivits i lagen ägde föreskriva.

Beträffande de olika inskränkningar i bestraffningsrätten, som utredningen

föreslagit för de fall då målsägande funnes, har Göta hovrätt anmärkt

att ensartade regler borde gälla för alla fall, där enskild person genom

brottet lidit skada, samt att därvid den skadelidandes uttryckliga medgivande

borde erfordras för att brottet skulle kunna beivras i disciplinär ordning.

Då det dessutom vore önskvärt, att medgivandet hade sådan form,

att tvist om förefintligheten av medgivande icke skulle behöva uppstå, ville

hovrätten föreslå, att bestämmelsen finge sådant innehåll, att som förutsättning

för upptagande av brottmål till avgörande i disciplinär ordning

skulle fordras, att enskild målsägande, där sådan funnes, skriftligen lämnat

medgivande härtill. I anledning av utredningens förslag att i disciplinär

ordning ej skulle få upptagas fråga om ansvar för brott, om målsägande

anmälde att han ämnade föra skadeståndstalan i anledning av brottet, har

hovrätten för Övre Norrland anfört, att en sådan bestämmelse ej torde fylla

sitt ändamål, därest ej målsäganden upplystes om innebörden av den möjlighet

han sålunda hade och direkt tillfrågades, huruvida han ville föra

skadeståndstalan. Bestämmelse därom borde införas. Vad sålunda anmärkts

hade enligt hovrättens mening i viss mån tillämpning även med avseende å

den regel om inskränkning i bestraffningsrätten, som utredningen förordat

för det fall att brottet innefattade våld, hot eller missfirmelse.

Vad angår spörsmålet om längden av det arreststraff, befälhavare skulle

kunna ålägga, har hovrätten för Övre Norrland — under framhållande av

att maximitiden för denna strafform enligt hovrättens mening borde höjas

till trettio dagar i stället för föreslagna tjugu — yrkat att befälhavare ej

måtte äga ålägga strängare straff än arrest i femton dagar. Försvarsväsendets

underbefälsförbund har anfört, att det även vid en sådan måttlig höjning

av maximitiden för arreststraffet som till tjugu dagar syntes nödvändigt

att stadga särskild begränsning för befälhavares rätt att ålägga sådant

straff. Gränsen kunde dragas vid nu gällande maximitid, femton dagar, men

förbundet ville med hänsyn till praktiska erfarenheter av den hittillsvarande

rättstillämpningen i disciplinmål ifrågasätta, om ej gränsen borde sättas

något lägre, exempelvis vid tolv eller tio dagar. Skånska hovrätten har däremot

ansett någon begränsning av befälhavares befogenheter i nu ifrågavarande

hänseende icke vara påkallad, därest maximitiden för arreststraffet

ej höjdes över tjugu dagar.

Landsfogdeföreningen har anmärkt, att det ville synas som om bestämmelserna

rörande förfarandet i disciplinmål icke skulle bli tillämpliga å

polisman som vore underkastad krigsmannaansvar, enär polisman ej kom
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

me att stå under militärt befäl, när han fullgjorde skyldighet att deltaga

i rikets försvar. Detta måste i sin tur leda till att polisman alltid skulle

åtalas vid domstol för brott, som han begått i egenskap av krigsman, även

om brottet ej vore svårare än att det av annan krigsman kunnat sonas

disciplinärt. Möjligt vore att strafföreläggande å böter i vissa fall kunde

ersätta ett åtal. Då det militära disciplinära förfarandet ej kunde användas

mot polisman, framstode det som oegentligt att sätta det för polismän enligt

polislagstiftningen gällande disciplinära förfarandet ur kraft under

krigstid och i stället låta av krigsman förövade brott gå till beivran vid

domstol eller genom strafföreläggande.

Departementschefen. Såsom jag förut framhållit, är det av olika skäl erforderligt

att i princip bibehålla den disciplinära bestraffningsrätt, som av

ålder tillkommit militär chef. I förevarande paragrafer regleras området

för denna bestraffningsrätt. Reglerna överensstämma i allt väsentligt med

de av utredningen föreslagna. Vad beträffar den i direktiven för utredningen

berörda frågan, huruvida det med hänsyn till arbetsbelastningen

för de allmänna domstolarna vore önskvärt och tillrådligt att utöka den

disciplinära bestraffningsrätten, är jag i likhet med utredningen av den

meningen, att en sådan utvidgning icke skulle spela någon praktisk roll.

Samtliga militära förseelser, som förekomma i någon större utsträckning,

ha nämligen hänförts till disciplinmål. Vid detta förhållande skulle det

icke fylla något praktiskt behov om Kungl. Maj :t, på sätt justitiekanslersämbetet

ifrågasatt, tillädes rätt att vidga kretsen av de brott, för vilka straff

skall kunna åläggas i disciplinmål.

Beträffande de olika inskränkningar i bestraffningsrätten som utredningen

förordat, avviker departementsförslaget allenast såtillvida från utredningens

förslag att ensartade regler upptagits för de fall, då annan målsägande

än kronan finnes. I denna del föreskrives sålunda (10 § 2), att

straff för brottet icke i något fall må åläggas i disciplinmål, om målsäganden

förklarar sig ämna föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet

eller eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol. Av stadgandena

i 22 § första stycket 1 och 83 § första stycket framgår, att brottsutredningen

i nu åsyftade fall ej får omhänderhavas av befattningshavare vid

krigsmakten utan städse skall utföras av civil myndighet samt att det

åligger denna att tillfråga målsäganden, om han medgiver att straff för

brottet må åläggas i disciplinär ordning. Om medgivande lämnas, bör

detta naturligtvis antecknas i protokollet. Det lär därför ej vara nödvändigt

att, på sätt Göta hovrätt yrkat, kräva att medgivandet sker i skriftlig

form.

Vad beträffar frågan huruvida befogenheten för befattningshavare vid

krigsmakten att ålägga arreststraff bör utsträckas till tjugu dagar är att

märka, att utredningens förslag härom bygger på förutsättningen att maximitiden

för denna strafform skulle bestämmas till samma antal dagar. Enligt

ett i lagrådsremissen rörande ändrad strafflagstiftning för krigsmak
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

103

ten ingående förslag till lag om disciplinstraff för krigsmän skall emellertid

längsta tiden för arrest vara trettio dagar. Det synes icke lämpligt att ett så

långvarigt arreststraff får åläggas av militär chef, som ju icke äger döma

till fängelse. Å andra sidan bör tydligen bestraffningsrätten ej begränsas

alltför snävt, ty detta kunde lätt föranleda att domstolarna bleve oskäligt

belastade. Med hänsyn till vad sålunda anförts förordar jag att den nuvarande

femtondagarsgränsen bibehålies.

I anledning av landsfogdeföreningens uttalande, att det militära disciplinära

förfarandet ej skulle kunna användas mot polisman som vore underkastad

krigsmannaansvar, vill jag till en början framhålla, att polisman

blir underkastad sådant ansvar allenast då han inkallas till tjänstgöring vid

krigsmakten eller omständigheterna eljest påkalla att han deltager i rikets

försvar. Det enligt polislagstiftningen gällande disciplinära förfarandet sättes

alltså icke ur kraft i annat fall. Däremot är det riktigt, att det militära

disciplinförfarandet icke blir tillämpligt på polisman som sålunda är krigsman

under annan förutsättning än att han vid tjänstgöringens fullgörande

står under militärt befäl, dvs inordnats i ett militärt förband. Detta synes

dock ej medföra någon större olägenhet, helst som i dylika fall strafföreläggande

å böter i regel lär kunna användas vid mindre förseelser.

11 §•

I 185 § sista stycket SLK föreskrives, att befälhavaren vid åläggande av

disciplinstraff ock skall pröva, huruvida egendom, som i målet tagits i beslag,

skall vara förverkad. Stadgandet, som infördes år 1945, avser fall då

i samband med fylleri spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel

tagits i beslag.

Utredningen har föreslagit, att detta stadgande skall bibehållas.

Därjämte har utredningen förordat införandet av en bestämmelse, enligt vilken

befälhavare vid åläggande av disciplinstraff för utevarobrott skall äga

förplikta den lagförde att gottgöra statsverket kostnad, som kan ha uppkommit

för hans hämtande till tjänstgöring.

Förslagen ha under remissbehandlingen icke föranlett annan erinran

än att Stockholms rådhusrätt och advokatsamfundet ansett, att det

nuvarande stadgandet i 185 § sista stycket SLK borde så omformuleras att

det icke bleve tillämpligt i andra fall än som åsyftats vid stadgandets införande.

i£iSf

Departementschefen. I motiven till det stadgande om behörighet för befattningshavare

vid krigsmakten att i vissa fall förklara beslagtagen egendom

förverkad, som år 1945 upptogs i SLK, anfördes alt stadgandet utan

olägenhet kunde erhålla en generell formulering, enär i disciplinmål beslag

icke torde kunna förekomma i andra fall än då fråga vore om rusdrycker.

Detta uttalande lärer fortfarande äga giltighet. Vid sådant förhållande synes

det icke motiverat att formulera stadgandet snävare än som skedde

år 1945. Bestämmelsen har förty med allenast smärre redaktionella jämk
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. May.ts proposition nr 216.

ningar upptagits i 11 §. Även i övrigt motsvara bestämmelserna i denna paragraf

vad utredningen föreslagit.

3 KAP.

Om de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

12, 13 och 17 §§.

I förevarande paragrafer givas vissa allmänna regler angående de befattningshavare

som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

Såsom förut nämnts gäller nu som allmän regel att bestraffningsrätten i

disciplinmål kan utövas endast av den som har befälsrätt över den felande,

dvs av förman gentemot underlydande. Bestraffningsrätt tillkommer dock

ej alla befälhavare, och av de befälhavare, som äga sådan rätt, äro åtskilliga

i utövningen av densamma underkastade vissa inskränkningar.

Om oinskränkt bestraffningsrätt i disciplinmål — som innebär

befogenhet att ålägga disciplinstraff av vilket slag som helst utan

annan inskränkning än att sträng arrest i allmänhet ej får användas —

givas bestämmelser såvitt angår armén och marinen i 191 § första stycket

SLIv och beträffande flygvapnet i en därtill anslutande lag av den 11 mars

1927. Sådan rätt tillkommer i första hand vissa angivna högre befälhavare,

i främsta rummet försvarsgrenscheferna samt arméfördelnings- och regementschefer

och därmed likställda. I fråga om marinen och flygvapnet bemyndigas

Kungl. Maj :t att förläna bestraffningsrätt som nu sagts även åt

annan befälhavare av minst regementsofficers grad. Vidare tillkommer, enligt

191 § första stycket 7 :o) och ett därtill anslutande stadgande i 1927

års lag, sådan rätt följande befälhavare av minst kaptens grad, nämligen befälhavare

för skola, kommendering, verk eller inrättning, som ej tillhör

visst förband inom krigsmakten, chef för detacherad avdelning och chef för

självständig eller detacherad fartygsavdelning eller för enkelt eller detacherat

fartyg.

Begränsad bestraffningsrätt tillkommer enligt 194 § befälhavare

av lägre än kaptens men minst underofficers grad, vilken utövar sådant

befäl som avses i 191 § första stycket 7:o). Begränsningen innebär, att

befälhavaren icke äger ålägga sträng arrest, skärpt arrest eller vaktarrest

över tio dagar. Ytterligare vissa fall av begränsad bestraffningsrätt behandlas

i 196 och 197 §§.

Enligt 198 § äger i vissa fall bestraffningsberättigad befälhavare vid marinen

delegera sin bestraffningsrätt till underlydande befälhavare. Sålunda

ha högste befälhavare över flotta samt eskader- och avdelningschef

berättigats att åt chef för underlydande fartyg, vilken är av lägre än regementsofficers

men minst underofficers grad, överlåta bestraffningsrätten

över fartygets personal, därvid dock, om fartygschefen är av lägre än kaptens

grad, hans bestraffningsrätt blir begränsad enligt regeln i 194 §.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

105

Enligt 195 § äger civil militär chef av underofficers eller högre

tjänsteklass, vilken utövar befäl som avses i 191 § första stycket 7 :o) —- dvs med befälsrätt utrustad chef för bl. a. skola, kommendering, verk eller

inrättning som ej tillhör visst truppförband eller marindistrikt — enahanda

bestraffningsrätt över honom underlydande personal som tillkommer

krigsman av motsvarande grad. I enlighet härmed har exempelvis chefsläkare

vid garnisonssjukhus inom området för sin befälsrätt bestraffningsrätt

över den vid sjukhuset anställda eller tjänstgörande militära och civilmilitära

personalen ävensom över där vårdad, försvarsväsendet tillhörande personal

av lägre tjänsteställning än den han själv innehar.

För beredskaps- och krigstid gälla utöver nu angivna bestämmelser

vissa ytterligare föreskrifter. Enligt 191 § tredje stycket gäller sålunda

att, då rikets krigsmakt eller avdelning av krigsmakten för annat ändamål än

övning ställes på krigsfot eller särskilda truppförband uppsättas eller då

krigsmaktens organisation eljest inrättas för krig, Konungen äger förordna

att, i den mån förhållandena föranleda därtill, jämväl annan befälhavare

än den som äger bestraffningsrätt för fredstid skall äga oinskränkt bestraffningsrätt.

Utan särskilt förordnande tillkommer sådan bestraffningsrätt enligt

fjärde stycket i nämnda paragraf envar befälhavare, som innehar minst

underofficers grad och för befäl över detacherad avdelning, bestående av

minst ett kompani eller däremot svarande styrka, såframt avdelningen för

annat ändamål än övning ställts på krigsfot.

I utlandet är den disciplinära bestraffningsrätten regelmässigt underkastad

inskränkningar, avpassade efter den bestraffningsberättigades befattning

eller befälsgrad. Sålunda gäller exempelvis enligt dansk rätt, att

ko.mpanichefs och motsvarande befälhavares bestraffningsrätt i regel är begränsad

till åläggande av kvartersarrest från och med två till och med åtta

dagar. Fullständig bestraffningsrätt tillkommer vid hären regementschefer

och vissa motsvarande eller högre befattningshavare samt vid marinen fartygschefer

och vissa högre befälhavare. I Finland tillkommer behörighet att

ålägga disciplinstraff (ordningsstraff) envar förbandschef från och med plutonchef

(undersergeant eller sergeant). Plutonchef äger icke ålägga någon

grad av arrest utan endast med viss begränsning meddela kasernförbud samt

ålägga förrättande av arbete och tjänstgöring utom tur. Enligt synnerligen

detaljerade regler utökas bestraffningsrätten alltefter den bestraffningsberättigades

befälsgrad. I Norge förutsätter fullständig bestraffningsrätt över

meniga att den bestraffningsberättigade för befäl över bataljon eller högre

förband. Kompanichef äger icke ålägga menig arrest över sex dagar men

kan gentemot meniga utan inskränkning använda övriga former av disciplinstraff.

I Schweiz tillkommer bestraffningsrätt i disciplinmål envar med

befälsrätt utrustad officer av minst kaptens grad ävensom kantonala militärmyndigheter

och edsförbundets militärdepartement. Bestraffningsrätten är

för kaptener begränsad till meddelande av tillrättavisning och åläggande av

enkel arrest i högst fyra dagar och sträng arrest i högst tre dagar. För högre

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

befälhavare vidgas bestraffningsrätten alltefter den bestraffningsberättigades

grad. Enligt fransk och sovjetrysk rätt gälla synnerligen detaljerade regler

rörande vilka befälhavare som äga disciplinär bestraffningsrätt. Beträffande

fransk rätt kan exempelvis nämnas, att sergeant och fanjunkare äga

ålägga högst två dagars arrest, fänrik och löjtnant högst fyra dagars och

kapten högst femton dagars arrest. Enligt ett år 1946 utfärdat disciplinreglemente

för Sovjetunionens väpnade styrkor gäller exempelvis, att kompaniadjutant,

plutonchef och kompanichef äga ålägga menig enkel arrest i

högst respektive två, tre och tio dagar. Plutonchef äger därjämte ålägga

underbefäl enkel arrest i högst en dag. Kompanichef äger vidare ålägga meniga

sträng arrest i högst fyra dagar samt underbefäl och underofficerare

enkel arrest i högst fem och sträng arrest i högst två dagar.

Utredningen anför, att det vid bestämmande av vilka befälhavare,

som skola vara behöriga att ålägga disciplinstraff, för vår lagstiftning såsom

ledande grundsats gällt att bestraffningsrätt icke — åtminstone ej utan inskränkningar

— borde anförtros andra befälhavare än sådana som genom

en längre tids tjänstgöring hunnit inhämta noggrann kännedom om tjänstens

fordringar och samla den personliga livserfarenhet, som fordrades för

en riktig utövning av ifrågavarande befogenhet. 1901 års krigslagstiftningskommitté

hade framhållit att, då bestraffningsrätt såsom regel vore lagd i

regementschefs och likställd befälhavares hand, därmed syntes vara vunnen

all den garanti för en riktig tillämpning av bestraffningsrätten, som överhuvud

stode att ernå, liksom ock därigenom syntes vara tillbörligen sörjt för

att önskvärd enhetlighet vid utövningen av bestraffningsrätten inom vederbörande

förband kunde komma till sin rätt. I allmänhet vore det enligt kommitténs

mening icke heller behövligt att befälhavare av lägre grad erhölle

bestraffningsrätt. Den nu angivna grundsatsen hade — fortsätter utredningen

— kommit till uttryck i gällande lagstiftning däri, att bestraffningsrätt

i första hand tillkomme vissa högre befälhavare samt att den Kungl.

Maj :t tillagda befogenheten att föriäna bestraffningsrätt begränsats att avse

befälhavare av minst regementsofficers grad. Enligt utredningens mening

förelåge icke anledning att i något avseende frångå den reglering av behörigheten

att utöva bestraffningsrätt i disciplinmål, som innefattades i dessa

bestämmelser.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen för gällande rätt ha emellertid

under 7 :o) i 191 § första stycket SLK och därtill anslutande stadgande

i 1927 års lag gjorts vissa undantag från huvudregeln, att bestraffningsrätt

är förbehållen befälhavare av minst regementsofficers grad, i det att under

vissa förhållanden, bl. a. då en avdelning detacherats, bestraffningsrätt kan

tillkomma även befälhavare av kaptens grad. Utredningen har utförligt diskuterat,

om detta undantag av praktiska skäl bör bibehållas (se s. 143—150

i bet.). Resultatet har blivit, att så icke bör ske. Eftersom frågan torde vara

av särskilt stor praktisk betydelse för marinens vidkommande, vilket för

övrigt framgår av remissinstansernas inställning, synes det lämpligt att i

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

107

korthet återgiva utredningens resonemang, såvitt detsamma avser spörsmålet,

om fartygschef av lägre än regementsofficers grad bör erhålla bestraffningsrätt.

Utredningen har i denna del till en början, med ledning av inhämtade uppgifter

rörande vilka av marinens fartyg som vore försedda med arrestlokaler,

uppgivit att arrestbestraffning, som ålagts av fartygschef av kaptens grad,

icke kunde verkställas å det egna fartyget utan först sedan arrestlokal ställts

till förfogande å chefsfartyg eller i land. Härav framginge, att någon fördröjning

av straffverkställigheten ej skulle uppkomma, därest särreglerna

om bestraffningsrätt för fartygschefer av kaptens grad upphävdes och bestraffningsrätten

i stället lades i högre befälhavares hand. Detta antagande

bekräftades av den omständigheten att i flertalet av de fall, i vilka under

åren närmast före andra världskriget fartygschefer av kaptens grad ålagt

bestraffningar med tillämpning av 191 § första stycket 7:o), fartygschefen

före straffets åläggande inhämtat yttrande av auditör. Detta visade att fartygschefen

i regel före straffbeslutets meddelande haft sådan förbindelse med

land att han likaväl kunnat postledes för åtgärd tillställa högre befälhavare

protokoll över förhör, som hållits ombord med anledning av den begångna

förseelsen. I varje fall torde det praktiska behovet av särreglerna helt bortfalla,

därest överbefälhavaren och försvarsgrenschef tillädes befogenhet att

uppdraga bestraffningsrätten åt högre befälhavare, som icke hade befälsrätt

över ifrågavarande fartygsavdelning eller fartyg. Sålunda skulle exempelvis

om ett från kustflottan detacherat fartyg med chef av kaptens grad för visst

uppdrag beordrades till farvattnen utanför västkusten, chefen för marinen

kunna uppdraga bestraffningsrätten över fartygets personal åt chefen för

Göteborgs örlogsstation och ålagd bestraffning verkställas därstädes. Utredningen

har slutligen framhållit, att icke heller omsorg om fartygschefens

auktoritet gentemot fartygets personal torde utgöra tillräcklig grund för att

han, utöver den rätt som tillkomme honom att använda alla ombord tillämpliga

former av tillrättavisningar, även skulle utrustas med rätt att ålägga

bestraffningar, som icke kunde verkställas ombord.

Den av utredningen verkställda undersökningen har utmynnat i det förslaget,

att 191 § första stycket 7:o) borde ersättas med bestämmelser av innehåll

att bestraffningsrätt skulle tillkomma följande befälhavare av minst regementsofficers

grad eller tjänsteklass, nämligen kommendant, platsbefälhavare,

chef för skola, kommendering, verk eller inrättning som ej tillhör visst

förband av armén, flygvapnet eller kustartilleriet eller visst marindislrikt,

chef för detacherad avdelning eller avdelning av förband, vilken varaktigt

är förlagd å annan ort än förbandet, ävensom chef för självständigt eller detacherat

fartygsförband eller för enkelt eller detacherat fartyg samt att,

därest nu nämnd befälhavare vore av lägre än regementsofficers grad, överbefälhavaren

eller försvarsgrenschef skulle äga uppdraga bestraffningsrätt

åt befälhavare av regementsofficers eller högre grad utan hinder därav att

denne icke ägde befälsrätt över den personal varom vore fråga. De synpunkter,

som låge till grund för huvudregeln att bestraffningsrätt vore för
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

behållen befälhavare av högre grad än kompaniofficerare, talade enligt utredningens

mening för att den nuvarande rätten för chef för fartygsförband

att delegera sin bestraffningsrätt (198 §) icke borde bibehållas. Endast för

ett specialfall, som behandlas vid 16 § i departementsförslaget, har utredningen

funnit skäl att frångå huvudregeln.

Såsom en följd av att bestraffningsrätt skulle förbehållas befälhavare av

regementsofficers grad eller tjänsteklass, har den nuvarande skillnaden

mellan obegränsad och begränsad bestraffningsrätt ej upprätthållits i utredningens

förslag.

Mot de i 191 § tredje och fjärde styckena upptagna stadgandena angående

kretsen av bestraffningsberättigade befälhavare under beredskapstillstånd

och krig har utredningen i sak ej funnit något att erinra. Då det knappast

kunde bli fråga att uppdraga bestraffningsrätt åt befälhavare av lägre än

underofficers grad, syntes dock befogenheten för Kungl. Maj :t att förordna

om bestraffningsrätten böra begränsas i enlighet härmed. Rätt att meddela

förordnande som nu sagts syntes böra föreligga så snart beredskapstillstånd

inträtt.

I anledning av utredningens förslag att bestraffningsrätt skall tillkomma

allenast befälhavare av minst regementsofficers grad eller tjänsteklass har

chefen för armén anfört, att det borde beaktas att i vissa fall officer av lägre

än regementsofficers grad kunde för kortare eller längre tid uppehålla befattning,

som normalt innehades av bestraffningsberättigad befälhavare. I

dylika och liknande fall borde bestraffningsrätt tillkomma även den förre.

Det syntes med hänsyn härtill kunna ifrågasättas, om icke bestraffningsrätten

borde knytas till befattningen såsom sådan och ej till vederbörande

grad. — Chefen för marinen har bestämt avstyrkt utredningens förslag, särskilt

såvitt detsamma avsåge ett upphävande av vissa fartygschefers bestraffningsrätt.

Han har därvid framhållit, att utredningen — när den som

skäl för sin ståndpunkt anfört att arrestlokaler saknades ombord å örlogsfartygen

— syntes ha förbisett, att det vore meningen att icke blott arrest

utan även disciplinbot skulle förekomma såsom disciplinstraff. Vidare hade

utredningen icke tillräckligt beaktat de förhållanden, under vilka flottans

fartyg utförde sina övningar. Det vore härvid att märka, att utredningen i

annat sammanhang föreslagit att den i ett disciplinmål tilltalade skulle äga

rätt att bli personligen hörd av den bestraffningsberättigade befälhavaren.

Därest detta förslag genomfördes samtidigt med att fartygschef av kaptens

grad berövades sin nuvarande bestraffningsrätt, skulle följden kunna bli att

omfattande personaltransporter bleve erforderliga för att ett disciplinmål

skulle kunna behörigen handläggas. Pågående övningar skulle därigenom

störas. Ett uppskov med målets handläggning tills övningarna avslutats

skulle kunna medföra allvarliga disciplinära olägenheter. Överhuvud taget

måste man hålla i minnet, att den disciplinära bestraffningsrätten utgjorde en

viktig grund för befälhavarens auktoritet. Särskilt inom den lilla värld, som

ett fartyg utgjorde, vore det nödvändigt att denna grund för auktoriteten bibehölles,

om icke synnerligen starka skäl kunde förebringas däremot. Chefen

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

109

för marinen kunde icke finna, att detta skett i betänkandet. Han ansåge

vidare det vara av vikt för auktoriteten och av praktiska skäl påkallat, att

den som tillfälligt men med fulla befogenheter i övrigt upprätthölle chefskap

för fristående skola, verk eller inrättning jämväl tilldelades bestraffningsrätt,

oavsett om han vore regementsofficer eller ej. —- Under hänvisning

till de skäl chefen för marinen åberopat har överbefälhavaren uttalat,

att möjligheten att giva en fartygschef av lägre än regementsofficers grad

bestraffningsrätt borde finnas kvar. Denna rätt borde dock icke delegeras så

ofta som nu vore fallet, utan endast då särskilda förhållanden förelåge.

Överbefälhavaren instämde vidare med chefen för armén däri, att bestraffningsrätten

borde knytas till befattningen såsom sådan och ej till vederbörandes

grad. Det förelåge förhållanden, då det kunde anses lämpligt och

nödvändigt att åtminstone chef av kaptens grad erhölle bestraffningsrätt.

Överbefälhavaren borde därför få möjlighet att uppdraga sådan rätt jämväl

åt kapten, som upprätthölle regementsofficers befattning eller som vore chef

för självständigt kompani eller motsvarande förband, för skola, fartyg osv.

— Slutligen har svenska officersförbundet, under åberopande av liknande

synpunkter som chefen för marinen anfört, bestämt förordat att de nuvarande

bestämmelserna om bestraffningsberättigade befälhavare måtte bibehållas.

Med anledning av de erinringar, som sålunda framställts mot utredningens

förslag att befälhavare av lägre än regementsofficers grad eller tjänsteklass

icke skulle äga bestraffningsrätt, upptogs i utkastet en bestämmelse,

enligt vilken för vissa tämligen snävt angivna fall undantag skulle

kunna göras från nämnda huvudregel. Bestraffningsrätten skulle dock aldrig

kunna anförtros befälhavare av lägre än kaptens grad eller tjänsteklass.

I yttrandena över utkastet förklarade sig skånska hovrätten, Iiäradshövdingeföreningen

och föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer

hysa tveksamhet om lämpligheten av den sålunda föreslagna undantagsbestämmelsen,

varjämte Stockholms rådhusrätt med hänsyn till de risker

ur rättssäkerhetssynpunkt, som kunde vara förenade med ett utsträckande

på dylikt sätt av kretsen av bestraffningsberättigade befälhavare, anförde

att bestämmelsen syntes böra uteslutas. Svea hovrätt, Göta hovrätt och

krig shovrätten ansågo däremot, att det i sak ej funnes skäl till erinran mot

bestämmelsen, och övriga remissinstanser lämnade den utan anmärkning.

Departementschefen. På de skäl utredningen anfört är jag i princip ense

med utredningen därom, att bestraffningsrätt i disciplinmål bör förbehållas

sådana befattningshavare vid krigsmakten, som ha lägst regementsofficers

grad eller tjänsteklass. Det av vissa militära myndigheter väckta förslaget,

att bestraffningsrätten bör knytas till befattningen såsom sådan och ej till

befälsgraden eller tjänsteklassen, kan jag sålunda ej biträda. Stadgandena

i 12 § och 13 § första stycket — vilka i sak motsvara utredningens förslag

och nu gällande bestämmelser — bygga på nyssnämnda princip. För den

händelse en befattning, som i vanliga fall beklädes av regementsofficer eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

med honom jämställd, för längre eller kortare tid innehaves av lägre chef,

bör bestraffningsrätten över vederbörande personal — på sätt utredningen

föreslagit -— uppdragas åt annan befattningshavare av lägst regementsofficers

grad eller tjänsteklass utan hinder av att denne ej äger befälsrätt över

personalen. Stadgande härom har upptagits i 13 § andra stycket.

Med hänsyn till vad överbefälhavaren samt cheferna för armén och marinen

anfört, torde det emellertid icke kunna bestridas, att ett undantagslöst

upprätthållande av huvudregeln i vissa fall, särskilt för marinens del,

skulle kunna medföra betydande praktiska olägenheter. Stadgandet i 13 §

andra stycket har därför kompletterats med en bestämmelse, jämlikt vilken

försvarsgrenschefen i vissa fall skall kunna uppdraga åt den lägre befattningshavaren

att utöva bestraffningsrätten, därest denne har kaptens grad

eller tjänsteklass. För att detta skall få ske fordras dock, dels att det med hänsyn

till tjänstgöringsförhållandena skulle medföra avsevärd olägenhet att

tillämpa det förfaringssätt, som angives i huvudregeln, och dels att bestraffningsrätten

lämpligen kan anförtros åt den lägre befälhavaren, dvs att denne

enligt försvarsgrenschefens bedömande är skickad att handhava bestraffningsrätten.

Jag vill framhålla, att någon slentrianmässig tillämpning av

undantagsbestämmelsen ej bör förekomma. Genom att prövningen lagts i

försvarsgrenschefens hand torde också garantier ha skapats för att bedömningen

skall bli restriktiv. Det synes mig uppenbart, att en så snävt utformad

undantagsregel ej behöver väcka några betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.

Det i 17 § upptagna stadgandet motsvarar, med den av utredningen föreslagna

jämkningen, 191 § tredje stycket SLK. Bestämmelsen i fjärde stycket

av sistnämnda paragraf bör enligt min uppfattning ej lämpligen bibehållas.

14 §.

Denna paragraf innehåller en regel om bestraffningsrätten över hemvärns-

och annan krigsfrivillig personal.

Utredningen har anfört, att det såsom grundregel givetvis alltjämt

borde gälla, att med bestraffningsrätt utrustad chef finge utöva bestraffningsrätten

endast gentemot personal, som stode under hans befäl. Allenast

i vissa undantagsfall påkallade praktiska hänsyn ett frångående av denna

regel. Ett sådant undantagsfall sammanhängde med utredningens förslag att

disciplinär bestraffningsrätt över dem, som tillhörde hemvärnet eller eljest

förbundit sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst, finge utövas utan

hinder därav att den felande vid tiden för bestraffningens åläggande icke

vore underkastad militär befälsrätt. Vad utredningen sålunda föreslagit

föranledde att de bestämmelser, som komme att ersätta stadgandena i 191 §

första stycket l:o—6:o), borde kompletteras med ett stadgande, varigenom

befogenhet tillädes Kungl. Maj :t att förordna befälhavare av minst regementsofficers

grad att utöva bestraffningsrätt över nu nämnd personal i

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216. 111

fall då bestraffning skulle åläggas den som icke vore underkastad militär

befälsrätt.

Förslaget har icke föranlett någon erinran under remissbehandlingen.

Departementschefen. Enligt de föreslagna stadgandena i 12 § och 13 §

första stycket jämförda med 7 § skall bestraffningsberättigad befattningshavare

i princip äga utöva bestraffningsi ätten allenast över personal, som

vid tiden för bestraffningens åläggande står under hans befäl. Förevarande

paragraf upptager ett av stadgandet i 8 § föranlett undantag från denna

regel. Då det förefallit mest praktiskt att reglera bestraffningsrätten i själva

lagen, har bestämmelsen utformats på ett något annat sätt än utredningen

föreslagit. För hemvärnspersonalens del innebär bestämmelsen, att bestraffningsrätten

i regel närmast tillkommer vederbörande försvarsområdesbefälhavare.

15 §.

Förevarande paragraf innehåller ytterligare ett undantag från huvudregeln

att bestraffningsrätt endast tillkommer den befattningshavare, som

vid tiden för bestraffningens åläggande har beläl över den felande.

Paragrafen motsvarar i sak stadgandet i 201 § SLK. Där föreskrives att

befälhavare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning har

underlydande under sitt befäl, må där så finnes lämpligt för särskilt fall

hos den befälhavare, som eljest äger bestraffningsrätt över den felande,

göra framställning om hans bestraffande.

Utredningen har icke diskuterat frågan, huruvida någon motsvarighet

till denna bestämmelse även framdeles borde finnas. Förslag till liknande

bestämmelse har icke upptagits i betänkandet.

I utkastet upptogs däremot ett stadgande, motsvarande bestämmelsen

i 201 § SLK. I anledning härav anförde Göta hovrätt, att det i förtydligande

syfte borde i lagtexten uttryckligen angivas, att den befälhavare,

som enligt lagrummet ägde hemställa om den felandes bestraffning, hade

bestraffningsrätt över den felande. Stockholms rådhusrätt framhöll, att den

nuvarande bestämmelsen hade sitt berättigande med hänsyn därtill att enligt

gällande regler kompaniofficerare och underofficerare i olika situationer

kunde bli utrustade med bestraffningsrätt. Med den framdeles gällande ordningen,

enligt vilken bestraffningsrätten komme att förbehållas befälhavare

av lägst regementsofficers grad, bleve situationen en annan. Då en befälhavare

framdeles bleve bestraffningsberättigad, kunde det med fog fordras,

att han i förekommande fall även utövade den honom tillerkända rätten

att ålägga bestraffningar. Bestämmelsen syntes med hänsyn härtill icke

böra upptagas i blivande lagstiftning. Om bestämmelsen likväl ansåges böra

bibehållas, borde densamma förtydligas såvitt avsåge uttrycket »för viss

tid». Ungefär samma erinringar mot den i utkastet upptagna bestämmelsen

framfördes av häradshövdingeföreningen. Föreningen Sveriges krigsdomarc

och auditörer sade sig icke vilja hemställa om att stadgandet måtte utgå,

enär det kunde befinnas lämpligt att den ordinarie befälhavaren bestämde

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

straffet, om brottet hade begåtts innan den felande kommit att lyda under

den särskilda befälhavaren. Bestämmelsen borde dock omredigeras i enlighet

därmed. I övrigt mötte bestämmelsen ingen gensaga i yttrandena.

Departementschefen. Principen att disciplinär bestraffning ej får åläggas

av annan befattningshavare än den som äger befälsrätt över den felande

kan vålla praktiska olägenheter, om den strängt upprätthålles även i samband

med korttidskommenderingar. Jag avser härvid främst sådana fall

som det följande. En krigsman har under tjänstgöringen vid sitt ordinarie

förband gjort sig skyldig till en förseelse, som kan bestraffas i disciplinmål.

Förhör med den felande äger rum, men handläggningen i övrigt hinner

ej avslutas, innan den ordinarie chefen förlorar sin befälsrätt över den

felande på grund av att denne för kortare tid eller för särskild tjänsteförrättning

kommenderas till ett annat förband. Följden skulle då, om huvudregeln

upprätthölles, hli att den ordinarie chefen icke ägde att slutgiltigt

pröva fallet, utan att detta skulle ankomma på den tillfällige chefen. Det

torde ligga i öppen dag, att ett sådant resultat åtminstone i vissa fall kan

vara otillfredsställande, oavsett vilken grad den sistnämnde chefen har.

Härvid må särskilt beaktas, att den tillfällige chefen måhända saknar närmare

personlig kännedom om den felande och förty är ur stånd att bedöma

förseelsen i dess psykologiska sammanhang. Av liknande skäl kan

det i vissa fall vara mindre lämpligt, att en befattningshavare som endast

för helt kort tid har någon under sitt befäl själv måste ålägga straff för

en mindre förseelse, vartill den under hans befäl tillfälligtvis lydande gör

sig skyldig under själva kommenderingen. Även i sådana fall kan det vara

mera tillfredsställande, att bestraffningen ålägges av den ordinarie chefen.

På grund av vad sålunda anförts, har i 15 § upptagits en bestämmelse av

innehåll att, där fråga uppkommer att i disciplinmål bestraffa någon som

endast för kortare tid eller för särskild tjänsteförrättning står under befäl

av viss bestraffningsberättigad befattningshavare, bestraffningsrätten i stället

må utövas av den som i vanliga fall närmast äger bestraffningsrätt över

den felande, därest den tillfällige chefen för särskilt fall gör framställning

därom. Det är alltså icke avsikten att för dessa fall upphäva huvudregeln,

endast att där så befinnes önskvärt öppna en möjlighet till undantag från

densamma.

16 §.

Paragrafen motsvarar stadgandet i 200 § SLK. I denna föreskrives nu att,

om till behandling föreligger mål rörande våld, hot eller förolämpning mot

befälhavare, som själv skulle äga att utöva bestraffningsrätt i målet, och ej

lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhavare finnes, målet skall överlämnas

till närmast högre befälhavares handläggning. Vidare stadgas att

bestämmelsen dock ej må utgöra hinder för att å fartyg på sjötåg befälhavaren

själv utövar bestraffningsrätten, därest förseelsens omedelbara bestraffande

finnes erforderligt för krigstuktens upprätthållande.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

113

Utredningen har föreslagit, att första ledet i nämnda stadgande i

SLK ersättes med en föreskrift att för bestraffningsberättigad befälhavare

skola gälla enahanda jäv som för domare (4 kap. 13 § nya RB). Beträffande

undantagsregeln rörande fartyg på sjötåg har utredningen anfört, att ett

sådant avsteg från vanliga jävsregler om möjligt borde undvikas. I stället

borde stadgas att, om befälhavare å fartyg som befunne sig på sjötåg i

främmande farvatten vore av jäv hindrad att utöva honom tillkommande bestraffningsrätt

och annan med bestraffningsrätt över den felande utrustad

befälhavare icke funnes, bestraffningsrätten i stället skulle utövas av annan

å fartyget tjänstgörande i minst kaptens tjänsteställning. Om stadgandet på

sätt utredningen föreslagit begränsades till de mera sällan förekommande

fall då fartyg befunne sig i främmande farvatten, syntes det gjorda avsteget

från principen att bestraffningsrätt icke borde tillkomma befälhavare

av lägre än regementsofficers grad icke behöva ingiva några betänkligheter.

Något praktiskt behov av särbestämmelser i andra fall än det nu angivna

förelåge enligt utredningens mening icke.

Göta hovrätt har i anledning av utredningens sistnämnda förslag anmärkt,

att det icke framginge vem som skulle utse utövare av bestraffningsrätten,

då jäv för befälhavaren förelåge och annan bestraffningsberättigad

befälhavare ej funnes. Att den jävige befälhavaren icke borde äga att själv

utse sin ersättare, därest flera officerare kunde komma i fråga, syntes ligga

i sakens natur. Hovrätten ville därför föreslå, att bestämmelsen finge det

innehåll, att bestraffningsrätten i det avsedda fallet skulle utövas av den i

befälsrätt närmast i tur stående officeren, därest denne innehade minst

kaptens grad.

Departementschefen. Paragrafens innehåll motsvarar vad utredningen föreslagit,

dock att Göta hovrätts anmärkning beaktats vid utformningen av

andra stycket.

4 KAP.

Om auditör.

18—20 §§.

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande

rätt, skall befälhavare vid utövande av bestraffningsrätten biträdas av auditören

vid den krigsrätt, som har att upptaga mål från den ifrågavarande

avdelningen av krigsmakten. Närmare bestämmelser angående auditörens

åligganden såsom rådgivare åt befälhavaren vid handläggningen av disciplinmål

meddelas i 203 § SLK och § 9 militära bestraffningsförordningen

den 17 december 1915. Auditören blir jämte befälhavaren ansvarig för meddelat

straffbeslut, därest lian icke antecknat reservation till protokollet. Ytterligare

föreskrifter rörande auditörens verksamhet såsom rådgivare åt

befälhavaren återfinnas i § 19 k) instruktionen den 30 juni 1942 för krigs
8

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 210.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

domare, auditörer och krigsfiskaler ävensom i 3 § 1944 års lag om åläggande

av ersättningsskyldighet. Enligt instruktionen åligger det vidare auditören

att, där laga hinder ej möter, å kronans vägnar vid allmän domstol

utföra de rättegångar, som förekomma vid den ifrågavarande avdelningen

av krigsmakten och icke skola utföras av annan person. Därjämte är auditör

bland annat skyldig att tjänstgöra såsom fältkrigsdomare, då han därtill

förordnas.

Enligt 13 § RLE utnämnes auditör vid regements- eller stationskrigsrätt

av Konungen. Äro två eller flera regementen eller därmed likställda truppförband

förlagda å samma ort eller å nära intill varandra belägna orter, må

där så finnes lämpligt auditör anställas gemensamt vid de krigsrätter, som

finnas vid dessa truppförband eller några av dem.

För närvarande äro samtliga auditörsbefattningar tillsatta tillsvidare på

förordnande.

Enligt samma lagrum äger Konungen, där så anses erforderligt, förordna

vice auditör att, då auditören är förhindrad att tjänstgöra, inträda i hans

ställe. Har ej vice auditör förordnats eller föreligger hinder även för denne,

förordnas annan ställföreträdare av krigshovrätten. Till auditör eller ställföreträdare

för auditör må ej utses annan än den, som fullgjort vad författningarna

föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domarämbeten.

I direktiven för förevarande utredning har framhållits, att i samband

med den granskning av formerna för den disciplinära bestraffningsrätten,

som borde ske, jämväl bleve fråga om den medverkan, som för närvarande

lämnades av auditörerna. I anslutning härtill har anförts att, då

det tydligen ej kunde ifrågasättas att medverkan av juridiskt kunnig person

kunde undvaras, intresset härvid framför allt knöte sig till spörsmålet

om uppdraget alltjämt borde ankomma på särskilda för ändamålet utsedda

auditörer eller utan särskilt förordnande ankomma på befattningshavare

vid domstol. Särskilt med hänsyn till behovet av kontinuitet och vana vid

ärendenas handläggning pekade otvivelaktigt starka skäl i förstnämnda

riktning.

Utredningen har funnit, att befälhavaren vid handläggningen av

disciplinmål alltjämt borde biträdas av auditör (s. 155 f i bet.). Den har

vidare föreslagit, att det skulle ankomma på auditören att i viss utsträckning

även medverka vid den överprövning av meddelade tillrättavisningar,

som enligt av utredningen förordade regler skulle åligga den i disciplinmål

bestraffningsberättigade befälhavaren (s. 177). Ett ytterligare åliggande för

auditören bleve att liksom nu såsom medansvarig rådgivare biträda befälhavaren

vid utövande av den honom tillkommande befogenheten att i viss

utsträckning ålägga ersättningsskyldighet till kronan (s. 178). Liksom för

närvarande borde uppenbarligen befälhavaren vara i tillfälle att anlita juridisk

rådgivning vid behandling av frågor om sammanläggning och verkställighet

av disciplinstraff ävensom vid andra tillfällen då tillgång till juridisk

insikt kunde vara behövlig. Även denna rådgivning borde, i den mån icke

enligt särskilda bestämmelser annan befattningshavare vore skyldig att till
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 216.

115

handagå därmed, åligga auditören. Något ombudsmannaskap å kronans vägnar

borde däremot icke påläggas auditörerna. I överensstämmelse med nu

gällande föreskrift att auditör vore skyldig att tjänstgöra såsom fältkrigsdomare

skulle enligt utredningens förslag auditör vara skyldig att mottaga

förordnande såsom ledamot i krigsrätt (s. 220).

Arten och omfattningen av den verksamhet, som sålunda skulle ankomma

på auditörerna, krävde enligt utredningens mening uppenbarligen, att auditörstjänsterna

bibehölles såsom självständiga befattningar. Dessa borde liksom

för närvarande tillsättas genom förordnande. Liksom nu borde i mån

av behov även vice auditör kunna förordnas. Där två eller flera förband

vore förlagda å samma ort eller å nära intill varandra belägna orter, borde

för förbanden gemensam auditörstjänst kunna inrättas. Vid tillsättning

av auditörstjänst borde företrädesvis ifrågakomma ledamot i allmän domstol.

Beträffande annan sökande än ledamot i domstol borde särskilt avseende

fästas vid utbildning genom tjänstgöring i domstol och verksamhet

vid domstol såsom advokat.

Den utformning av auditörsinstitutionen, som skett i betänkandet, har ej

föranlett några erinringar under remissbehandlingen.

I utkastet reglerades auditörsinstitutionen i enlighet med utredningens

förslag, dock med två avvikelser båda av övervägande formell natur.

Sålunda skulle auditören icke knytas till visst förband utan till viss

befälhavare och vidare upptog utkastet icke någon uttrycklig bestämmelse

om att domare och advokater skulle äga företrädesrätt till auditörstjänsterna.

Den förstnämnda avvikelsen har i yttrandena över utkastet föranlett

erinran från allenast häradshövdingeföreningen och föreningen Sveriges

krigsdomare och auditörer, vilka utan närmare motivering allenast uttalat

att auditören, liksom nu vore förhållandet, borde knytas till visst förband

och ej till viss befälhavare. I anledning av den senare avvikelsen ha de

båda nu nämnda föreningarna anfört, att det borde i lagtexten uttryckligen

angivas att vid auditörstjänsts tillsättande företrädesvis borde ifrågakomma

ledamot i allmän domstol. Stockholms rådhusrätt har ifrågasatt, huruvida

icke utredningens förslag i dess helhet borde följas på denna punkt, och

advokatsamfundet har påyrkat en uttrycklig bestämmelse om att lagfaren

domare och advokat skall äga företrädesrätt till auditörstjänst.

Departementschefen. Jag har förut understrukit vikten av att den disciplinära

bestraffningsrätten får en sådan utformning, att rättssäkerhetens krav

bli behörigen tillgodosedda. För att detta skall kunna ske, är det nödvändigt

att den bestraffningsberättigade till sitt förfogande får en kvalificerad

juridisk rådgivare, som under ämbetsansvar har att biträda honom vid

handläggningen av disciplinmål. Även vid den prövning av ersättningsmål,

som alltjämt avses skola ankomma på befattningshavare vid krigsmakten,

kräves biträde av juridiskt kunnig person, och tillgång till juridisk sakkunskap

är jämväl i andra sammanhang behövlig inom den militära rätts
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

vården. Med hänsyn till arten och omfattningen av denna rådgivande verksamhet

böra uppdragen anförtros åt särskilda för ändamålet utsedda personer.

Dessa rådgivare torde med en vedertagen term kunna benämnas

auditörer och deras ställföreträdare vice auditörer.

Vad beträffar kravet på juridisk erfarenhet hos auditören har utredningen

uttalat, att vid tillsättande av auditörstjänst företrädesvis borde

ifrågakomma ledamot i allmän domstol samt att beträffande annan än

sådan sökande särskilt avseende borde fästas vid utbildning genom tjänstgöring

vid domstol och verksamhet vid domstol såsom advokat. Jag delar

denna mening. Då auditörerna, på sätt utredningen föreslagit, avses skola

förordnas av Kungl. Maj :t torde det vara överflödigt att inskriva dessa anvisningar

i lagtexten. Denna upptager därför allenast den regeln, att auditör

skall uppfylla villkoren för utövande av domarämbete.

Med hänsyn till att auditörerna efter krigsdomstolarnas avskaffande

komma att få en annan ställning än nu, är det avsikten att auditörerna

framdeles skola sortera under försvarsdepartementet. Vid förordnande av

auditör torde emellertid chefen för detta departement ha att samråda med

chefen för justitiedepartementet.

Det synes mig mest praktiskt alt auditören knytes till viss militär befattningshavare

och ej till visst förband samt att föreskrift gives därom att,

för den händelse auditör ej finnes förordnad hos viss befattningshavare, den

auditör skall vara behörig, som förordnats att biträda närmast högre befattningshavare.

Genom en sådan anordning vinnes den fördelen, att varje

bestraffningsberättigad befattningshavare utan vidare kan veta, vilken

auditör han skall anlita. Svårigheter i detta avseende kunna eljest lätt uppstå

i exempelvis sådana fall, då en avdelning detacherats.

Övriga föreskrifter i 18—20 §§ överensstämma i allt väsentligt med utredningens

förslag.

5 KAP.

Om anmälan och utredning.

21 §.

I denna paragraf föreskrives var anmälan skall ske om brott av beskaffenhet

att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål.

För närvarande gäller (202 § SLK och 50 § RLK), att anmälan både om

brott som kan bestraffas i disciplinär ordning och om brott, vars prövning

uteslutande ankommer på krigsdomstol, i princip skall göras hos den befälhavare

som närmast äger disciplinär bestraffningsrätt över den felande.

Vidare stadgas i militära bestraffningsförordningen § 1 att, om målsägande

som tillhör krigsmakten vill angiva begånget brott till bestraffning,

angivelsen bör göras genom den felandes kompanichef eller motsvarande

befälhavare samt att, därest så finnes påkallat, denne bör inhämta de upplysningar

rörande brottet och den angivnes person, som av honom kunna

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kun<)l. Maj:ts proposition m 216.

117

införskaffas, och därom avgiva skriftlig rapport, som bifogas angivelsen

då denna i vanlig tjänsteväg befordras till den bestraffningsberättigade befälhavaren.

Utredningen har föreslagit, att anmälan om brott av beskaffenhet

att straff därför kan åläggas i disciplinmål allt framgent i princip skall ske

hos den till bestraffningsrättens utövning närmast behörige befälhavaren.

Samma regel syntes enligt utredningens mening böra gälla även beträffande

anmälan om brott, vars prövning uteslutande ankomme på domstol.

Anmälan av den som vore i tjänst vid krigsmakten borde göras genom

den felandes kompanichef eller motsvarande befälhavare, vilken det skulle

åligga att i skriftlig rapport sammanfatta de upplysningar i saken, som

utan anställande av förhör vore tillgängliga för honom. Från huvudregeln

att anmälan skall göras hos vederbörande bestraffningsberättigade befälhavare

borde två undantag stadgas, det ena för det fall att den felande ej

lydde under sådan befälhavare och det andra om krigsman vore målsägande

beträffande brottet. I det förra fallet borde anmälan städse göras direkt hos

åklagaren, medan i det senare fallet möjlighet borde finnas att anmäla

brottet antingen hos åklagaren eller, utan iakttagande av tjänsteväg, direkt

hos vederbörande bestraffningsberättigade befälhavare, vilken därvid skulle

ha att omedelbart vidarebefordra anmälan till åklagaren.

Skälen för att införa en specialregel om var anmälan skall göras, därest

krigsman är målsägande, ha utvecklats i en skrivelse till Kungl. Maj :t den

2 april 1946 från riksdagens militieombudsman, vari denne upptagit frågan

om en reformering av det militära utredningsförfarandet. I skrivelsen anmärker

militieombudsmannen, att det militära utredningsförfarandet icke

innebure betryggande garantier för en tillfredsställande behandling av sådana

vid militärförbanden förekommande ansvarsmål, som föranleddes icke

av vanliga tjänsterapporter utan av angivelse från målsägande. Militieombudsmannen

framhåller, att ifrågavarande ärenden ofta rörde påstådda

övergrepp av officerare eller underofficerare mot underlydande samt att

mot behandlingen av dylika ärenden i första hand kunde riktas den anmärkningen

att enligt den rådande ordningen målsägande^ anmälan skulle,

om den avsåge någon som vore underställd kompanichef, ingivas till denne

och även bli föremål för förberedande handläggning av kompanichefen såtillvida

att denne skulle inhämta de första upplysningarna om förseelsen

och den felandes person. Med en sådan ordning vore det att räkna med

att den anmälde omedelbart finge kännedom om anmälans innehåll och att

denne, långt innan något förhör höllcs, kunde fatta ståndpunkt till anmälarens

uppgifter och förbereda sitt försvar. Han hade också möjlighet att

påverka vittnen och till och med anmälaren själv. Enligt militieombudsmanncns

åsikt vore det verklighetsfrämmande att påstå att dessa möjligheter

ej någonsin begagnades. Rättssäkerheten syntes kräva, all i nu åsyftade

fall anmälan finge ske på sådant sätt att icke utredningen försvårades

och alt utredningen anförtroddes åt personer, vilka i förhållande till de

hörda vore fullt obundna och opartiska. Anmälan borde därför få göras

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Mai:ts proposition nr 216.

till åklagaren eller, utan iakttagande av tjänsteväg, direkt till den bestraffningsberättigade

befälhavaren med skyldighet för denne att omedelbart

överlämna angivelsen till åklagaren för förundersökning. På grundval av

åklagarens utredning finge bedömas, huruvida målet borde komma under

behandling vid domstol eller av befälhavaren avgöras i disciplinär ordning.

Militieombudsmannen framhåller vidare, att även då det gällde tjänsterapporter,

som av överordnade avgåves mot underlydande, rapportgivaren

kunde intaga ställning av målsägande i förhållande till den anmälde; detta

vore fallet då förseelsen innefattade en personlig kränkning mot rapportgivaren.

Det kunde ifrågasättas, tillägger militieombudsmannen, om ej

tjänsterapporter angående förseelser, beträffande vilka målsägande funnes,

borde erhålla samma behandling som föreslagits beträffande angivelser om

övergrepp mot underordnade.

Efter att ha redogjort för innehållet i militieombudsmannens skrivelse

anför utredningen för egen del:

Enligt utredningens åsikt måste åtminstone då det gäller de av militieombudsmannen

närmast åsyftade fallen — påstådda övergrepp av officerare

eller underofficerare mot underlydande — såsom ett oeftergivligt krav

uppställas att möjlighet beredes anmälaren att få saken handlagd i annan

ordning än den nu tillämpade. Skäl torde även föreligga att, såsom militieombudsmannen

ock ifrågasatt, jämväl i andra fall bereda möjlighet härtill.

Den av militieombudsmannen framförda kritiken mot den nuvarande ordningen

är uppenbarligen — om än i mindre grad — tillämplig jämväl då

den som anmälts för övergrepp mot underlydande innehar lägre tjänsteställning

än officer eller underofficer, och det synes knappast kunna vara föremål

för någon tvekan att de ifrågavarande särbestämmelserna böra gälla

även i sådana fall. De särskilda i militieombudsmannens kritik berörda omständigheter,

som påkalla en särbehandling av ärenden rörande överordnads

övergrepp mot underordnad, torde visserligen icke på samma sätt göra sig

gällande i fall där överordnad i tjänsterapport anmäler av underordnad begången

förseelse, varigenom rapportgivaren blivit personligen kränkt. Övervägande

skäl torde dock tala för att även i dessa fall anmälaren skall kunna

påkalla sakens behandling i särskild ordning. Det torde härvid endast behöva

framhållas, att eljest skulle uppkomma en knappast försvarlig olikställighet

såtillvida att av den kränktes ställning i det särskilda fallet bleve

beroende huruvida tillfälle skulle beredas honom att få saken handlagd i en

ordning, som ansetts mera betryggande än den vanligen förekommande.

I enlighet med vad nu angivits synas de ifrågavarande bestämmelserna

böra avse fall där av krigsman begånget brott tillkommit under sådana omständigheter

att annan krigsman är målsägande beträffande brottet. I anslutning

till de av militieombudsmannen anvisade riktlinjerna torde bestämmelserna

böra innehålla, att anmälan om brottet må göras hos åklagaren eller

utan iakttagande av tjänsteväg hos vederbörande bestraffningsberättigade

befälhavare; att då befälhavare som nu nämnts mottagit sådan anmälan det

åligger denne att omedelbart överlämna densamma till åklagaren; samt att

det i nu avsedda fall ankommer på åklagaren att verkställa förundersökning

med iakttagande av i nya RB härom meddelade föreskrifter. Det kan givetvis

inträffa att i fall, då anmälan gjorts direkt hos åklagaren, den bestraffningsberättigade

befälhavaren redan upptagit saken till handläggning. Då

befälhavaren icke bör taga vidare befattning därmed efter det anmälan

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

119

gjorts hos åklagaren, bör -vidare föreskrivas, att åklagaren har att omedelbart

underrätta befälhavaren om sådan hos åklagaren gjord anmälan varom

nu är fråga samt att, om saken i något avseende redan blivit föremål för

åtgärd i disciplinär ordning, befälhavaren har att hänskjuta målet till åklagaren.

Det bör åligga åklagaren att, om denne efter slutförd utredning finner

den felande böra förskylla ansvar, efter omständigheterna antingen anställa

åtal vid domstol eller för disciplinär bestraffning överlämna handlingarna

i målet till vederbörande befälhavare.

Det må anmärkas, att utredningens förslag icke innebär att anmälan i de

fall, då krigsman är målsägande, måste göras hos antingen åklagaren eller

utan iakttagande av tjänsteväg direkt hos vederbörande högre befälhavare.

Det har med andra ord icke varit utredningens avsikt att förbjuda, att anmälan

även i dessa fall gjordes genom vederbörande kompanichef eller

motsvarande befattningshavare för vidare befordran till den högre befälhavaren.

Därest anmälan skedde i sådan ordning, skulle skyldighet i och för sig

icke föreligga att omedelbart vidarebefordra anmälan till åklagaren, utan

brottsutredningen skulle då — om annat ej följde av bestämmelserna i övrigt

i utredningens förslag — kunna verkställas genom den bestraffningsberättigade

befälhavarens försorg.

I yttrandena har utredningens förslag om var anmälan skall ske

ägnats uppmärksamhet allenast såvitt avsåge brott, beträffande vilket krigsman

vore målsägande. Chefen för armén har funnit det mindre lämpligt, att

anmälan i dessa fall skulle kunna ske direkt hos åklagaren. Det borde vara

tillfyllest med möjligheten att utan anlitande av tjänsteväg vända sig till

den närmast bestraffningsberättigade befälhavaren, vilken därefter skulle

ha att överlämna anmälan till åklagaren. Chefen för marinen har gjort gällande,

att de av utredningen anförda skälen för att angivelse för oförrätt

skulle kunna ske direkt hos åklagaren knappast vore bärande. Överbefälhavaren

bar mot förslaget i denna del anfört, att detsamma bottnade i ett

enligt hans mening oberättigat misstroende mot det sätt, på vilket militära

utredningar i dylika fall kunde väntas bli utförda. Ur disciplinär synpunkt

kunde det icke godtagas, att den som ansvarade för ordningen inom ett förband

skulle sväva i okunnighet om sådana av underlydande krigsmän begångna

brott, som anmäldes direkt till åklagaren. Skulle en bestämmelse

om att anmälan i berörda fall finge göras direkt hos åklagaren ändock införas,

måste tillika stadgas att anmälan om brottet samtidigt skulle göras bos

truppförbandschefen. Även värnpliktiga officerares riksförbund har opponerat

sig mot att anmälan i målsägandefallen skulle få ske hos åklagaren.

I utkastet reglerades frågan var anmälan skulle ske på ett något annat

sätt än utredningen föreslagit. Där föreskrevs nämligen, att anmälan

om varje brott som vore av beskaffenhet att åtal därför skulle handläggas

som militärt mål finge göras, förutom hos åklagare eller polismyndighet,

bos den befattningshavare som närmast ägde bestraffningsrätt i disciplinmål

över den misstänkte. Därjämte stadgades att, om krigsman vore målsägande,

anmälan finge göras utan iakttagande av vad i tjänsteregleinenten

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kurigl. Maj-.ts proposition nr 216.

eller eljest funnes föreskrivet om anmälans befordran i tjänsteväg. Därest

anmälan skett lios civil myndighet, skulle vederbörande befälhavare genast

underrättas därom. Hela målet skulle för övrigt kunna överlämnas till befälhavaren,

om saken enligt den civila myndighetens uppfattning syntes kunna

utredas och avgöras i disciplinmål, dock att brottsutredningen städse skulle

ombesörjas av den civila myndigheten, om annan målsägande än kronan

funnes. Sistnämnda regler hade sin motsvarighet för det fall, att anmälan

skett hos befälhavaren. Därvid skulle det i princip ankomma på denne att

föranstalta om utredningen, så snart straff för brottet syntes kunna åläggas

i disciplinmål, men om annan målsägande än kronan funnes, skulle målet

omedelbart hänskjutas till åklagaren.

Mot den i utkastet föreslagna ordningen har Svea hovrätt invänt, att det

knappast kunde anses tillfredsställande att prövningen av om förutsättningar

förelåge för målets avgörande som disciplinmål skulle åvila civil

myndighet i de fall, då anmälan skett dit, men den militäre befälhavaren,

om anmälan ingivits till honom. Hovrätten har vidare anfört:

Den omständigheten att anmälan råkat göras hos den ena eller andra

myndigheten skulle enligt utkastet kunna bli avgörande för gången av målets

fortsatta handläggning. Detta kan i sin tur medföra, att valet mellan

de olika myndigheter, till vilka anmälan ingives, blir beroende av en spekulation

i hur de olika myndigheterna kunna förväntas handlägga målet.

Olägenheten härav är särskilt framträdande med hänsyn till de olikartade

tvångsmedel som stå de ifrågavarande myndigheterna till buds. Förvarsarrest

kan sålunda ifrågakomma endast då målet är anhängigt hos befälhavaren,

medan åklagaren ensam är behörig att besluta om anhållande.

Även utredningsförfarandet som sådant kan komma att te sig olika allt eftersom

anmälan göres till befälhavaren eller åklagaren. Grunden för det

disciplinära förfarandet synes vidare kräva, att avgörandet om ett mål skall

handläggas i disciplinväg eller ej träffas av befälhavaren. Trots de principiella

skäl som sålunda enligt hovrättens mening kräva, att anmälan om

militärt brott regelmässigt bör göras hos vederbörande bestraffningsberättigade

befälhavare, torde dock i de fall, då krigsman är målsägande, de skäl

som i betänkandet anförts för förslaget i denna del böra föranleda undantag

från huvudregeln, och bör sålunda i dylika fall gälla, att anmälan må

göras till polismyndighet eller åklagare. Det är klart att den av hovrätten

nu intagna ståndpunkten icke utesluter, att även i andra än det nyss angivna

undantagsfallet anmälan kan komma att göras till polismyndighet

eller åklagare. Särskilt torde detta kunna inträffa, då brottet förövats utanför

kasernområdet eller det eljest för anmälaren är förenat med svårigheter

att avgöra till vilken befälhavare anmälan skall ingivas, Något särskilt

stadgande för dylika fall torde dock icke erfordras, då det måste förutsättas,

att sådan anmälan av emottagaren vidarebefordras till vederbörande

befälhavare. Skulle emellertid ett dylikt stadgande anses nödvändigt, bör

enligt hovrättens mening föreskrivas, att den polis- eller åklagarmyndighet,

som mottagit anmälan av annan än krigsman som är målsägande, skall

snarast överlämna målet till vederbörande befälhavare för åtgärd som kan

på honom ankomma.

Under åberopande av en liknande argumentering har även krigshovrätten

yrkat, att utredningens förslag om var anmälan skulle ske måtte läggas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

J21

till grund för lagstiftning i ämnet. Samma yrkande har framställts av

Stockholms rådhusrätt, häradshövdingeföreningen samt föreningen Sveriges

krigsdomare och auditörer.

Departementschefen. I 20 kap. 5 §'' nya RB stadgas, att brott må av målsägande

angivas till åtal hos åklagare eller polismyndighet. På skäl som

militieombudsmannen anfört i sin förut återgivna skrivelse och som ytterligare

utvecklats av utredningen synes det mig uppenbart, att detta stadgande

bör gälla även om åtal för brottet skall handläggas som militärt mål.

Någon skillnad bör härvid icke göras mellan det fall att målsäganden är

krigsman och att han är civil. Av praktiska skäl bör det dock vara tillåtet

att göra angivelse även hos den chef som närmast äger bestraffningsrätt

i disciplinmål över den felande. Om målsägande som är krigsman förfar

på detta sätt i stället för att vända sig till civil myndighet, bör han — såsom

utredningen föreslagit — likväl ej vara skyldig att iakttaga vad i tjänstereglementen

eller eljest finnes föreskrivet om anmälans befordran i tjänsteväg.

Såsom jag vid 22 § kommer att närmare utveckla, bör brottsutredningen

städse ankomma på civil myndighet, så snart annan målsägande

än kronan finnes. Det bör följaktligen stadgas skyldighet för den chef, som

mottagit angivelse, att omedelbart hänskjuta målet till åklagaren, därest

annan än kronan är målsägande med avseende å brottet.

Jämväl då målsägande icke finnes bör enligt min uppfattning anmälan

kunna göras antingen hos civil myndighet eller hos vederbörande militäre

chef. Hänvändelse till civil myndighet ligger tydligen närmast till hands, om

brottet skett under permission och anmälaren icke tillhör krigsmakten.

Lika tydligt är å andra sidan, att när fråga är om fel eller försummelse

vid utövning av militärtjänsten, anmälan bör kunna ske genom tjänsterapport

till den som äger utöva disciplinär bestraffningsrätt över den felande.

På grund av vad sålunda anförts har förevarande paragraf i departementsförslaget

avfattats på samma sätt som i utkastet. De farhågor som

under remissbehandlingen uttalats för att valrätten kan ge upphov till spekulation

i utsikterna till olika handläggning och bedömning synas mig

betydligt överdrivna. Jag vill emellertid i detta sammanhang nämna, att

befogenhet för militär chef att förordna om förvarsarrest enligt förslaget

skall föreligga oavsett om anmälan ingivits till militär eller civil myndighet.

Givet är, att den som ansvarar för ordningen inom ett förband snarast

möjligt bör erhålla kännedom om varje brott med anknytning till krigsmakten,

som någon av hans underlydande förövat. Denna princip kan emellertid

upprätthållas, även om man medgiver att anmälan angående sådant

brott får göras hos åklagare eller polismyndighet, blott det tillika förskrives

skyldighet för den civila myndigheten att omedelbart underrätta vederbörande

chef om sådan anmälan. Stadgande härom har upptagits på annan

plats i förslaget (80 §).

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

22 §.

Paragrafen innehåller regler angående vad bestraffningsberättigad befattningshavare

bar att iakttaga, när han på grund av anmälan eller eljest erhåller

kännedom om brott som är av beskaffenhet att åtal därför skall handläggas

såsom militärt mål.

För närvarande gäller (se 202 § SLK och g 10 militära bestraffningsförordningen),

att förberedande brottsutredning skall verkställas genom militär

myndighet, vare sig brottet skall åtalas vid domstol eller bestraffas

disciplinärt av militär befälhavare. Mot denna ordning ha från skilda håll

framställts allvarliga invändningar, bland annat av militieombudsmannen

i dennes förenämnda skrivelse den 2 april 1946. Efter att ha redogjort för

dessa invändningar (s. 65 ff i bet.) anför utredningen för egen del:

Det torde vara obestridligt att i det övervägande antalet vid militärförbanden

förekommande bestraffningsärenden fråga är om mera bagatellartade

förseelser, som genom tjänsterapporter blivit anmälda för beivran, och att

i dessa fall i regel rent militär utredning utan olägenhet kan anlitas. Likaså

torde det vara uppenbart att en sådan ordning innebär vissa påtagliga fördelar,

bland annat såtillvida att utredningen kan ske snabbt och utan att

den dagliga tjänsten störes. I den mån framställda anmärkningar gått ut på

att det militära utredningsförfarandet borde ersättas med utredning genom

civil åklagarmyndighet ha anmärkningarna avsett att enligt den rådande

ordningen den militäre förhörsledaren har att taga befattning även med

verkliga brottsutredningar eller att i vissa särskilda fall en utredning genom

civil myndighet kan anses mera betryggande än det militära utredningsförfarandet.

På grund av vad sålunda anförts har utredningen förordat att det militära

utredningsväsendet skall i stor utsträckning bibehållas men delvis

ersättas av utredning genom polis- och åklagarmyndigheterna.

Utredningen bar därefter närmare diskuterat frågan, i vilka fall utredningsuppgifterna

sålunda böra överflyttas på civil myndighet. Därvid har

till en början föreslagits, att det städse skall ankomma på åklagaren att

verkställa förundersökning angående brott av beskaffenhet att fråga om

ansvar för brottet icke kan prövas i den för disciplinmål stadgade ordningen.

Härom anföres i betänkandet:

Vad angår militära mål, där fråga är om brott som överhuvud taget icke

kunna beivras i den för disciplinmål stadgade ordningen, synes svårligen

kunna påvisas något skäl varför dessa uteslutande till domstol hörande mål

skulle bli föremål för förberedande behandling enligt andra regler än som

gälla för vanliga mål. Den omständigheten att vissa för militära mål gällande

speciella regler — i första hand särskilda forumbestämmelser -— skola

tillämpas i fråga om den till domstol förlagda rättegången kan uppenbarligen

icke i och för sig utgöra någon anledning att icke anlita den för domstolsmål

vanliga och därtill mest betryggande formen för målets förberedande,

även om här i vissa fall kan vara fråga om brott, som icke tillhöra

mera svårartade brottstyper. Icke heller torde här föreligga några särskilda

skäl, som tala för att militär myndighet bör anlitas vid utredningen. Sålunda

lär det icke, såsom då det gäller disciplinmålen, för en dylik ordning

kunna åberopas att därigenom utredningens snabbhet skulle främjas och den

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

123

dagliga tjänsten vid förbandet mindre störas. Det skulle här under alla

förhållanden ankomma på åklagaren att i sista band taga ställning till utredningen

och föranstalta om erforderliga kompletteringar, vilket helt visst

skulle i kanske de flesta fall föranleda större omgång än om åklagaren redan

från början fått utredningen om hand. Den militära fackkunskap, som

i speciella fall kan erfordras för utredningens verkställande och som vid

utredning genom militär myndighet skulle kunna vara att tillgå hos förhörsledaren

själv, torde i de fall varom här är fråga höra införas i målet enligt

vanliga regler om bevisning genom sakkunnig.

Vidare har utredningen föreslagit, att det skall ankomma på åklagaren

att verkställa erforderlig förundersökning angående brott, som visserligen

är av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål men beträffande

vilket anledning finnes till antagande att straffet i det särskilda fallet

icke kommer att stanna vid disciplinstraff eller böter. I denna del anföres:

Då fråga är om brott, som kan bli föremål för beivran i disciplinär ordning,

blir det merendels beroende av brottets svårhetsgrad i det särskilda

fallet huruvida målet skall avdömas av befälhavaren eller komma under behandling

vid domstol. I det övervägande antalet här ifrågavarande fall inrymmer

nämligen strafflatituden förutom disciplinstraff även svårare straffart.

Om brottet är av sådan svårhetsgrad att påföljden kan antagas icke

komma att stanna vid disciplinstraff och målet alltså kräver behandling vid

domstol, torde det lika litet som i fråga om mål, vilkas prövning uteslutande

tillhör domstol, kunna påvisas något skäl för att den utredning, som skall

utgöra en förberedelse till huvudförhandlingen vid domstolen, skall verkställas

enligt andra regler än som gälla för vanliga brottmål. I rättssäkerhetens

intresse synes i dessa fall, då det uteslutande är fråga om brott som

kunna antagas förskylla vanligt frihetsstraff, vara om möjligt än mera angeläget

att den förberedande utredningen verkställes med iakttagande av de

föreskrifter den nya rättegångsordningen uppställer för förundersökning i

brottmål. En annan sak är att i sådana fall, där det icke är möjligt att utan

tillgång till viss utredning avgöra huruvida målet kan avdömas i disciplinär

ordning eller prövningen bör ankomma på domstol, utredningen i målet

skall enligt vad som föreslagits i första hand ankomma på militär myndighet.

Det är avsett att, om och så snart i dylika fall utredningen giver anledning

till antagande att målet måste upptagas av domstol, utredningen omedelbart

skall övertagas av åklagaren.

Genom bestämmelser i den av SLK-utredningen föreslagna lagen om

disciplinstraff för krigsmän har möjlighet beretts att i vissa tall ådöma böter

i stället för disciplinstraff. Enligt dessa bestämmelser skall, ehuru endast

undantagsvis, bötesstraff kunna användas i stället för disciplinstraff jämväl

i fråga om brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål.

Det kan sålunda inträffa, att i ett av vederbörande befälhavare upptaget

disciplinmål denne finner omständigheterna vara sådana att straffet bör bestämmas

till böter i stället för disciplinstraff, och befälhavaren, vilken icke

själv äger ådöma böter, bar då att överlämna målet till åklagaren. I sådana

fall torde, även om det redan från början kan antagas att bötesstraff bör

komina till användning i stället för disciplinstraff, praktiska skäl påkalla att

målet hänskjutes till åklagaren först sedan den militära utredningen slutförts

och befälhavaren blivit i tillfälle att slutgiltigt fatta ståndpunkt i frågan

om valet mellan disciplinstraff och bötesstraff. Varken från rättssäkerhetens

synpunkt eller eljest synas några betänkligheter kunna möta mot en

sådan ordning.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Utredningen har fortsättningsvis anfört att vid prövning av frågan, i vad

män utredningen i militära mål borde överlåtas å åklagaren, skillnad borde

göras icke endast mellan svårare och lindrigare lagöverträdelser utan även

mellan mera komplicerade och enklare utredningar. Härom anföres:

Även då fråga är om lindrigare förseelser, som kunna beivras i disciplinär

ordning, kan givetvis på grund av särskilda omständigheter utredningen vara

så komplicerad att den icke kan tillfredsställande ombesörjas med mindre

uppgiften anförtros någon med särskild utbildning och erfarenhet i fråga

om brottsutredningar. Enligt gällande bestämmelser skall, därest erforderlig

utredning om brottets beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet ej kunnat

vinnas, målet hänskjutas till krigsrätt. Liksom i andra fall då enligt nuvarande

bestämmelser befälhavaren har att överlämna mål till handläggning

vid krigsrätt föranleder övergången till den nya rättegångsordningen att även

i nu ifrågavarande fall målet skall hänskjutas icke direkt till domstolen utan

till åklagaren, som i första hand har att verkställa den ytterligare utredning,

som erfordras för bedömande av huruvida anledning till åtal föreligger. Åklagaren

kommer således under alla förhållanden att få befatta sig med den i

dessa fall ofullständiga utredningen. Om redan i ett tidigare skede befinnes

att utredningen är förenad med sådana svårigheter att den icke kan tillfredsställande

utföras av militär myndighet, bör uppenbarligen, så snart så visar

sig vara förhållandet, befälhavaren äga påkalla att åklagaren övertager utredningen

eller, om så icke anses erforderligt, i varje fall medverkar därvid

genom att lämna råd och anvisningar för utredningens fortsatta bedrivande

eller genom att ombesörja viss del därav.

Såsom framgår av redogörelsen under 21 g, skulle det enligt utredningens

förslag ankomma på åklagaren att verkställa brottsutredningen även i sådana

fall, då krigsman vore målsägande beträffande brottet och detta utan

iakttagande av tjänsteväg anmälts direkt hos den bestraffningsberättigade

befälhavaren. Däremot skulle, om anmälan gjorts genom vederbörande kompanichef

eller motsvarande befattningshavare, brottsutredningen även i inålsägandefallen

kunna verkställas genom den bestraffningsberättigade befälhavarens

egen försorg, för den händelse annat ej följde av bestämmelserna i

övrigt i utredningens förslag.

Vidare har utredningen — som ansett att militär befälhavare skulle äga

förordna om anhållande av underlydande — föreslagit, att befälhavare som

meddelat dylikt förordnande skulle vara skyldig att omedelbart hänskjuta

målet i dess helhet till åklagaren. Såsom skäl härför har åberopats, att det

icke lämpligen kunde åläggas befälhavaren utan i stället borde ankomma på

åklagaren att underställa domstol frågan om frihetsberövande! skulle bestå.

Därmed skulle det åligga åklagaren att ombesörja den ytterligare utredning

som kunde finnas erforderlig för prövning av häktningsfrågan, och fullgörandet

av detta åliggande förutsatte uppenbarligen att åklagaren helt övertoge

utredningen i målet.

Slutligen har utredningen föreslagit, att befälhavaren — ändå att annat

skäl därtill ej förelåge — skulle äga hänskjuta disciplinmål till åklagaren,

därest han med hänsyn till målets beskaffenhet funne synnerliga skäl föreligga

för målets behandling vid domstol. Det kunde exempelvis vara fråga

om ett fall, som tilldragit sig allmän uppmärksamhet och där det med hänsyn

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

125

därtill vore angeläget att sakens behandling förlädes till domstol med den

offentlighet som bleve en följd därav.

Under remissbehandlingen har från flera håll förordats att

militärmyndigheternas utredningsbefogenhet skulle begränsas snävare än

utredningen föreslagit. Sålunda har justitickanslersämbetet anfört, att visserligen

den talrikaste gruppen av disciplinförseelser, omfattande de med avseende

å såväl ansvar spåföljd som utredning jämförelsevis bagatellartade

fallen, alltjämt syntes kunna utredas av miltär myndighet, särskilt om den

militära utredningsapparaten kunde förbättras. Men för alla andra överträdelser

förefölle huvudregeln böra vara, att det skulle ankomma på åklagaren

att bestämma, huruvida utredningen skulle ske genom hans försorg

eller genom militär myndighets. Samtidigt har justitiekanslersämbetet

emellertid uttalat, att stora svårigheter mötte mot att i lagtexten med tillräcklig

tydlighet göra en gränsdragning enligt antydda normer och att utredningens

förslag måhända därför måste godtagas. Landsfogdeföreningen

har ifrågasatt, huruvida det kunde anses vara riktigt och lämpligt, att utredningen

i militära mål alltjämt skulle handhavas av militär personal i

så stor utsträckning som föreslagits i betänkandet. Den kritik som förekommit

mot det militära rättegångsväsendet torde nämligen enligt föreningens

uppfattning närmast ha haft sin udd riktad mot det förhållandet,

att den militära personalen, som ju alltid måste stå i ett visst jävsförhållande

till parten, skulle utreda inom det militära begångna brott och förseelser.

Härtill komme, att den militära personalen saknade för ändamålet

lämplig utbildning. Det kunde icke heller förnekas, att stora brister merendels

vidlådde de utredningar, som militär personal nu gjorde i militära

mål. Det vore också mycket tvivelaktigt, om man genom vidtagande av de

åtgärder som i förslaget angivits — såsom upprättande av anvisningar,

blanketter och formulär — skulle kunna lyckas förbättra de militära utredningarna.

Föreningen hölle sålunda före, att ändamålet med den nu

föreslagna reformen kunde äventyras, om utredningarna i militära mål

alltjämt i den föreslagna utsträckningen skulle åvila den militära personalen.

Man kunde nämligen icke hoppas, att anledningen till misstro och

missnöje skulle utebli emot det militära utredningsväsendet. Härtill komme

emellertid, att de bestämmelser i praktiken ingalunda bleve lätta att

tillämpa, som uppställts för att reglera förhållandet mellan militärens och

åklagarens befattning med utredningsarbetet. Ett på så vaga bestämmelser

grundat samarbete kunde giva anledning till slitningar. Det vore vidare

icke lämpligt, att åklagaren i icke ringa utsträckning skulle få övertaga

utredningar som militären påbörjat. Vid den tidpunkten kunde möjligheterna

att nå ett tillfredsställande resultat redan vara försuttna. Föreningen

hyste därför den uppfattningen, att utredningar i militära mål i större utsträckning

än som förutsattes i förslaget borde ankomma på vederbörande

åklagare. Hur gränsdragningen lämpligen borde ske, vore dock föreningen

ej i tillfälle alt taga närmare ställning till. Krigsfiskalsföreningen bar med

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungi. Alaj.ts proposition nr 216.

en liknande motivering yrkat, att även alla utredningar angående förseelser

av beskaffenhet att böra förskylla disciplinstraff genast skulle överlämnas

till åklagare- eller polismyndighet samt att militärbefälets utredningar

skulle begränsas att omfatta endast sådana från början klara, rena

ordningsförseelser, som kunde korrigeras medelst blott tillrättavisning.

Även försvarsväsendets underbefälsförbiind har understrukit önskvärdheten

av att utredningen i militära mål i största utsträckning ombesörjdes av

åklagarna.

Däremot har chefen för marinen förordat, att militärbefälet allt framgent

skulle få ombesörja brottsutredningarna i samma omfattning som hittills.

Förelåge angivelse från målsägande, borde dock — därest målsäganden

begärde det — utredningen i princip handhavas av civil myndighet.

Ett förbud mot förberedande militärutredning i övriga fall skulle kunna

leda till betänkliga konsekvenser, särskilt om målet rörde personal som

tjänstgjorde ombord på fartyg eller i ytterförläggningar. Bevismaterial skulle

då kunna gå förlorat och ur disciplinär synpunkt olämpliga förhållanden

kunna uppstå. I varje fall måste utredningen handhavas av militärbefälet

i de fall, då brottet begåtts ombord på fartyg i främmande farvatten.

Några remissinstanser ha särskilt uppehållit sig vid frågan, på vilken

myndighet det skall ankomma att verkställa brottsutredningen i de fall, då

krigsman är målsägande. Chefen för marinen har i denna del, såsom nyss

nämnts, ansett att utredningen borde kunna utföras av militärbefälet, försåvitt

ej målsäganden direkt påfordrade att åklagaren ombesörjde utredningen.

Det vore icke ovanligt, att en förment liden oförrätt kunde reduceras

till sitt rätta värde redan i ett tidigt stadium genom den utredning som

militärbefälet verkställde. Värnpliktiga officerares riksförbund har bland

annat betonat den misstänktes intresse av att saken stannade inom förbandet,

åtminstone till dess att misstankarna visat sig verkligt grundade.

Däremot har försvarsväsendets underbefälsförbund yrkat, att brottsutredningen

undantagslöst måtte handhavas av åklagaren i de fall, då militär

beställningshavare uppträdde som målsägande.

Slutligen må nämnas, att skånska hovrätten framhållit att åklagare, som

verkställde utredningen i militärmål, borde få anlita biträde av militärmyndigheterna.

I utkastet reglerades förevarande spörsmål sålunda, att bestraffningsberättigad

befälhavare skulle vara skyldig att hänskjuta militära mål

till åklagaren enligt i huvudsak samma regler som föreslagits i betänkandet,

dock med den avvikelsen att militär utredning aldrig skulle få äga rum, om

annan målsägande funnes än kronan. Därest civil myndighet mottagit anmälan

om brott av beskaffenhet att åtal därför skulle handläggas såsom

militärt mål, skulle det ankomma på den civila myndigheten att enligt motsvarande

regler pröva, huruvida utredningen borde övertagas av militärbefälet.

Mot den i utkastet föreslagna ordningen har Svea hovrätt, såsom framgår

av dess vid 21 § återgivna yttrande, riktat vissa invändningar. Bl. a. har

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

127

hovrätten gjort gällande att avgörandet av om ett mål skulle handläggas

som disciplinmål eller ej städse borde ankomma på befälhavaren. Även

Stockholms rådhusrätt och häradshövding eföreningen ha anfört, att det alltid

borde ankomma på befälhavaren att avgöra, om utredningen skulle inledas

av honom eller målet hänskjutas till åklagaren.

Departementschefen. Såsom utredningen framhållit, lär det ej kunna påvisas

bärande skäl för att de militära mål, i vilka fråga är om brott som

överhuvud icke kunna beivras i den för disciplinmål stadgade ordningen,

skulle bli föremål för förberedande behandling enligt andra regler än som

gälla för vanliga mål. Det bör följaktligen stadgas skyldighet för bestraffningsberättigad

befattningshavare som erhållit kännedom om sådant brott

att omedelbart hänskjuta målet till civil myndighet (22 § första stycket 2

i departementsförslaget).

Å andra sidan vore det knappast rimligt att betunga de civila myndigheterna

med utredningen av de mycket talrika bagatellförseelser, beträffande

vilka det från början står klart att eventuell bestraffning kommer att

åläggas i disciplinär ordning eller att påföljden kommer att stanna vid

tillrättavisning. Särskilt om den militära utredningsapparaten förbättras (se

härom framställningen vid 24 §), synes det icke heller ur rättssäkerhetssynpunkt

möta några betänkligheter att i dessa fall i regel anlita rent militär

utredning. En sådan ordning innebär ock, såsom framhållits i betänkandet,

vissa påtagliga fördelar, bland annat såtillvida att utredningen kan

ske snabbt och utan att den dagliga tjänsten störes.

Av samma skäl som det bör ankomma på civil myndighet att verkställa

utredningen av sådana brott, för vilka straff överhuvud icke kan åläggas

i disciplinmål, bör det ankomma på civil myndighet att ombesörja

brottsutredningen även i de fall, då det framstår såsom uppenbart att brottet

■— trots att detta i och för sig är av beskaffenhet att kunna bestraffas

disciplinärt — av annan anledning kommer att prövas av domstol. Det bör

följaktligen föreskrivas skyldighet för bestraffningsberättigade befattningshavare

att, även om brottet är sådant som omförmäles i 9 §, hänskjuta

målet till åklagaren, därest den bestraffningsberättigade med tillämpning

av stadgandena i nya rättegångsbalken förordnal om den misstänktes gripande

eller han finner skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid

arrest i högst femton dagar, disciplinbot eller böter eller ock den bestraffningsberättigade

eljest på grund av sakens beskaffenhet — exempelvis att

saken tilldragit sig allmän uppmärksamhet -— finner synnerliga skäl föreligga

för att målet bör handläggas vid domstol (22 § första stycket 3, 4

och 6 samt 27 § första stycket).

Om den bestraffningsberättigade befattningshavaren redan från början

eller så småningom finner att utredningen •— trots att denna i och för sig

får verkställas av militär myndighet — är förenad med sådana svårigheter

att den icke kan tillfredsställande utföras genom hans försorg, ligger det i

sakens natur att han så snart så visar sig vara förhållandet bör låta åklaga
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

ren övertaga utredningen (22 § första stycket 5 och 27 § första stycket).

Skulle det icke anses erforderligt att utredningen i dess helhet övertages av

åklagaren, bör den bestraffningsberättigade dock — på sätt i betänkandet

utvecklats — i stället äga påkalla visst biträde av civil myndighet (25 §).

Denna rättighet innebär likväl självfallet icke, att den bestraffningsberättigade

skulle äga underlåta att hänskjuta målet i dess helhet till åklagaren

i de fall som angivas i 22 § första stycket 1—4 eller 6.

De hittills behandlade reglerna om skyldighet för bestraffningsberättigad

befattningshavare att i vissa fall överlämna brottsutredningen till civil myndighet

motsvara i allt väsentligt de i betänkandet förordade reglerna. När

det gäller de s. k. målsägandefallen, anser jag mig däremot icke kunna

helt biträda utredningens förslag. Jag anser nämligen att brottsutredningen

bör ankomma på civil myndighet i alla de fall där krigsman är målsägande

beträffande brottet. Den omständigheten att ett brott anmälts hos den bestraffningsberättigade

med iakttagande av tjänstevägen bör sålunda enligt

min mening icke medföra att det skulle kunna utredas av militärbefälet. Målsäganden

kan ju, särskilt om han är en ung värnpliktig, förbise möjligheten

att anmäla brottet direkt hos den bestraffningsberättigade. Det kan också

tänkas, att målsäganden av ett eller annat skäl icke anser det förenligt med

sina intressen att alls göra någon personlig anmälan i saken. Helt uteslutet

är härvid icke, att han utsättes för vissa påtryckningar att i varje fall icke

göra en sådan anmälan, som skulle medföra att brottsutredningen måste

överlåtas åt utomstående. Det torde vidare saknas skäl för att i förevarande

hänseende göra någon skillnad mellan det fall att målsäganden är krigsman

och att han är civil. Jag anser följaktligen, att brottsutredningen bör

ankomma på civil myndighet även då annan än krigsman är målsägande.

EU undantag från denna princip bör dock stadgas för det fall, att målsägande^

anspråk kan prövas av den bestraffningsberättigade. Såsom av

det följande framgår, ämnar jag föreslå att detta — liksom för närvarande

— skall kunna ske, därest kronan är målsägande och skadeståndet ej överstiger

200 kronor.

På grund av vad nu anförts har i förslagets 22 § första stycket 1 upptagits

ett stadgande att den bestraffningsberättigade alltid skall vara skyldig

att låta åklagaren övertaga brottsutredningen, när annan målsägande än

kronan finnes (jämför även 80 § första stycket). Jag inser visserligen att

denna regel ibland kan komma att medföra vissa besvärligheter i den praktiska

tillämpningen, enär det i ett eller annat fall kan vara svårt för den

bestraffningsberättigade att avgöra, om någon målsägande verkligen finnes.

Skulle emellertid den bestraffningsberättigade underlåta att hänskjuta ett

mål till åklagaren, trots att målsägande finnes, bör detta icke läggas honom

till last, därest hans förbiseende kan anses ursäktligt och det icke finnes

anledning antaga att den militära utredningen igångsatts av mindre lojala

motiv. Jag vill i detta sammanhang understryka, att regeln icke blir tillämplig

med mindre målsägande finnes med avseende å just det brott som är föremål

för beivran. Regeln föranleder alltså icke att åklagaren skall övertaga

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

brottsutredningen i exempelvis det fall, att en krigsman vid ett uppträde

inom ett logement okvädat en kamrat eller tilldelat honom något lindrigare

slag men förseelsen icke beivras såsom ärekränkning eller misshandel utan

enligt det föreslagna stadgandet i 26 kap. 16 § strafflagen, dvs såsom förargelseväckande

beteende.

På de skäl utredningen anfört anser jag, att brottsutredningen bör kunna

slutföras av militär myndighet, även om den bestraffningsberättigade finner

att straffet bör bestämmas till böter (jämför 27 § andra stycket och

22 g första stycket 4).

De regler om brottsutredningarnas fördelning mellan civil och militär

myndighet, som här angivits, böra givetvis i princip äga giltighet oavsett vad

som i det särskilda fallet utgjort anledningen till att en utredning överhuvud

blivit aktuell. Samma regler böra således gälla antingen utredningen föranledes

av en tjänsterapport, en anmälan av målsägande eller något annat

initiativ, och det bör icke göra någon skillnad om anmälan inkommit till

civil eller militär myndighet. I enlighet härmed föreligger ett inbördes samband

mellan bestämmelserna i 22 § första stycket och stadgandena i 80 g

första stycket av departementsförslaget. I 22 g första stycket regleras det

fallet att militär myndighet har att avgöra, om den själv skall verkställa

utredningen eller överlåta denna åt åklagaren, och under punkterna 1—6

upptagas de olika, i det föregående berörda fall då ett hänskjutande till

åklagaren skall ske. I 80 g första stycket avhandlas hur åklagare eller polismyndighet

skall förfara, om initiativet till en utredning i militärt brottmål

tagits genom anmälan till civil myndighet. De härvid givna reglerna om

när den civila myndigheten själv skall bedriva utredningen motsvara stadgandena

i 22 § första stycket punkterna 1 och 2 samt 4—6. Vad beträffar

punkt 4 föreligger dock en viss skillnad, som sammanhänger med att den

civila myndigheten givetvis icke alltid kan på förhand med säkerhet bedöma,

om straffet i det särskilda fallet kommer att stanna vid vad militär befattningshavare

äger ålägga. Kan straff för brottet överhuvud åläggas i

disciplinmål, bör därför åklagaren — om ej utredningen av annat skäl skall

ombesörjas av civil myndighet — icke behålla målet, med mindre det framstår

såsom uppenbart att straffet blir svårare än nyss sagts. Punkten 3 i

22 § första stycket, som avser det fallet att militär myndighet låtit gripa en

misstänkt, har av naturliga skäl ingen motsvarighet, då förfarandet inledes

hos civil myndighet.

Naturligtvis kan det inträffa, att viss utredning måste företagas för att

man överhuvud skall kunna bedöma, om skäl föreligger att överlämna ett

mål från militär myndighet till civil eller omvänt. En sådan förberedande

utredning bör självfallet envar av dessa myndigheter vara behörig att företaga.

När det gäller en utredning, som påbörjats av militär myndighet,

stadgas i 27 § första stycket att den bestraffningsberättigade är skyldig att

avbryta sin handläggning av målet, så snart någon i 22 § första stycket omförmäld

grund för målets hänskjutande till åklagaren visats föreligga, oavsett

alltså huruvida brottsutredningen därvid befinner sig på ett tidigare

!) Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 216.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

eller senare stadium. Någon direkt motsvarighet till detta stadgande för det

motsatta fallet, dvs då utredningen inletts av civil myndighet, upptages

visserligen icke i departementsförslaget, men av stadgandet i 80 § första

stycket kan likväl utläsas, att även civil myndighet i princip skall avbryta

sin utredning, när det visar sig att saken kan utredas och avgöras såsom

disciplinmål. Därest den civila utredningen hunnit framskrida något, torde

dock praktiska skäl i regel tala för att utredningen slutföres av åklagaren.

Denne kan därefter, om han anser förseelsen kunna beivras i disciplinär

ordning, begagna sig av stadgandet i 83 § första stycket.

Då det givetvis bör undvikas att två olika myndigheter samtidigt syssla

med en och samma utredning, har i 26 § upptagits ett stadgande, enligt vilket

påbörjad militär utredning skall avbrytas så snart den bestraffningsberättigade

erhåller underrättelse om att förundersökning angående brottet

inletts av civil myndighet.

Såsom skånska hovrätten framhållit, bör den omständigheten att brottsutredningen

i visst fall skall ombesörjas av civil myndighet icke medföra,

att åklagaren ej skall för sin utredning kunna anlita biträde av militär myndighet.

Denna synpunkt har beaktats genom stadgandet i förslagets 82 §.

I andra stycket av 22 § ha meddelats bestämmelser om till vilken åklagare

målet i varje särskilt fall skall hänskjutas. Jag skall emellertid icke

nu närmare beröra frågan om kompetensfördelningen mellan åklagarna utan

återkommer därtill vid 79 §.

Slutligen må här nämnas, att 22 § tredje stycket innehåller vissa regler

angående förfarandets gång när utredning skall ske genom militär myndighet.

Det kan härvid bli fråga om antingen ett s. k. militärförhör i egentlig

mening (se vidare 24 §) eller, om tillrättavisning finnes tillfyllest, ett enklare

förhör. Det kan dock tänkas, att icke ens ett sådant förhör behöver äga

rum. I överensstämmelse med vad som för närvarande gäller (204 § andra

punkten SLK), bör nämligen den bestraffningsberättigade givetvis äga befogenhet

att låta en sak helt förfalla, därest han finner den vara av så ringa

vikt att icke ens tillrättavisning skall ifrågakomma.

23 §.

Såsom chefen för marinen framhållit, kan det givetvis förekomma att ett

brott förövas vid en så avlägset belägen förläggning eller eljest under sådana

förhållanden, att utredning genom civil myndighets försorg icke hinner sättas

i gång med erforderlig snabbhet. I så fall bör det, även om militärutredning

i princip ej får ske med hänsyn till bestämmelserna i 22 § första stycket,

likväl åligga militärbefälet att företaga den utredning som ej lämpligen

bör anstå. Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf.

24 §.

För närvarande gäller enligt 202 § SLK, att utredning i disciplinmål skall

ske vid förhör som hålles antingen av den bestraffningsberättigade befälhavaren

själv eller, då bestraffningsrätten innehaves av vissa högre befäl
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

131

havare, av annan person som befälhavaren därtill i allmänhet eller för särskilt

fall förordnat. Vid förhöret bör, där så kan ske, någon av den tilltalades

överordnade eller någon med honom likställd vara tillstädes. Den

tilltalade skall lämnas tillfälle att förklara sig och i övrigt skall iakttagas

vad för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades

straffbarhet är erforderligt. Vad vid förhöret huvudsakligen förekommit

skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter. Till dessa

bestämmelser ansluta sig åtskilliga i administrativ ordning utfärdade föreskrifter.

Sålunda stadgas i militära bestraffningsförordningen § 1 bl. a. att,

då anmälan skett hos kompanichef eller motsvarande befälhavare, denne

bör, därest så finnes påkallat, inhämta de upplysningar rörande brottet

och den angivnes person, som av honom kunna införskaffas, och därom avgiva

skriftlig rapport till den bestraffningsberättigade befälhavaren. I § 4

samma förordning stadgas att, då den bestraffningsberättigade befälhavaren

förordnar annan att hålla i 202 § SLK föreskrivet förhör, han i allmänhet

bör därtill utse vederbörande bataljonschef eller annan regementsofficer

eller civilmilitär person av motsvarande tjänsteklass samt att den, som

förordnas att hålla förhöret, i varje fall skall inneha högre tjänsteställning

än den eller de, med vilka förhöret skall hållas.

I betänkandet framhålles, att de högre befälhavarna i stor utsträckning

utnyttjat befogenheten att sätta annan i sitt ställe såsom förhörsledare.

Sålunda förekomme endast undantagsvis att regementschef själv hölle förhör.

I allmänhet brukade han uppdraga åt vederbörande bataljonschef

eller motsvarande befattningshavare att fullgöra detta åliggande. Såsom

protokollförare vid förhöret tjänstgjorde vanligen en yngre officer eller

underofficer. Föreskriften i § 1 bestraffningsförordningen om införskaffande

i förväg av upplysningar rörande brottet och den angivnes person hade

i stor utsträckning så tillämpats att kompanichefer och motsvarande befälhavare

hölle s. k. förberedande förhör, syftande till att redan i detta

skede åstadkomma såvitt möjligt fullständig utredning i målen.

Rörande utformningen av nya regler för det militära förhörsförfarandet

har utredningen anfört att det, med hänsyn till de arbetsuppgifter i

övrigt som ålåge regementschefer och befälhavare i motsvarande ställning,

torde visa sig nödvändigt att bibehålla den nuvarande befogenheten för

bestraffningsberättigad befälhavare att i allmänhet eller för visst fall uppdraga

åt annan att fullgöra åliggandet såsom förhörsledare. Då enligt utredningens

förslag bestraffningsrätt under normala förhållanden icke skulle

tillkomma befälhavare av lägre än regementsofficers grad, borde befogenheten

att uppdraga förhörsledningen åt annan kunna gälla utan inskränkning.

De nu gällande bestämmelserna om åt vem uppdraget finge lämnas

gåve icke anledning till erinran i vidare mån än att förhörsledningen

icke i något fall borde få överlåtas åt någon, som innehade lägre än kompanichefs

eller likställd befattning, samt att såsom ställföreträdande förhörsledare

i första hand borde anvisas bataljonschef och icke såsom för närvarande

»vederbörande bataljonschef». Med den sistnämnda anmärkningen

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

avsåges att det merendels borde vara till fördel att såsom förhörsledare

för regementet i dess helhet fungerade en och samme person och att därtill

då kunde utses den av bataljonscheferna, som funnes bäst skickad för uppdraget.

Såsom protokollförare borde lämpligen tjänstgöra en i regementsstaben

placerad underofficer med åliggande att — vare sig förhörsledningen

vore samlad i en hand eller uppdelad på olika befattningshavare — biträda

vid samtliga förekommande förhör. Enligt den nuvarande ordningen

inskränkte sig de s. k. majorsförhören ofta till upptagande av förklaringar

av den angivne och andra i saken hörda personer att de vidhölle av dem

vid förberedande förhör inför kompanichefen lämnade uppgifter. Denna

metod hade alltemellanåt haft till följd att vid det förberedande förhöret

förelupna missförstånd och andra felaktigheter i protokollet icke uppmärksammats

och tillrättalagts vid det senare förhöret. Förhörets uppdelande

i ett förberedande och ett slutligt förhör överensstämde även eljest föga

med rationella förhörsmetoder. Kompanichefens eller motsvarande befälhavares

befattning med utredningen borde därför inskränkas till att han

efter mottagandet av angivelsen i en skriftlig rapport sammanfattade de

upplysningar i saken, som utan anställande av förhör vore för honom tillgängliga.

Utredningen har slutligen understrukit behovet av ändamålsenliga anvisningar

för protokollföringen, så att denna i fortsättningen icke komme

att ske lika mekaniskt och onyanserat som nu ofta vore fallet. Anvisningarna

syntes lämpligen böra inarbetas i formulär, innehållande stommar till

förhörsprotokoll.

I yttrandena har ingen erinran framställts mot utredningens förslag

att slopa det nuvarande s. k. kompaniförhöret. Däremot ha delade

meningar yppats om lämpligheten av att centralisera förhörsverksamheten

inom ett förband till viss befattningshavare. Medan chefen för armén i denna

del anfört, att det i regel syntes mest ändamålsenligt att uppdraget såsom

förhörsledare lämnades åt en och samme officer, som därigenom kunde

förvärva erforderlig vana, har sålunda chefen för marinen förklarat sig

hysa allvarliga betänkligheter mot att tillämpa ett sådant system vid kustartilleriregementena.

Det vore i så fall att befara, att den bataljonschef

som erhölle uppdraget såsom förhörsledare ej skulle hinna med sina militära

uppgifter, överbefälhavaren har uttalat, att man icke borde binda sig

vid det ena eller det andra systemet utan låta den bestraffningsberättigade

själv avgöra, hur förhörsverksamheten skulle organiseras. Organisationsnåmnden

har framhållit att, även om fördelar i vissa fall kunde vinnas

genom en centralisering av förhörsverksamheten, det likväl vid större

förband kunde vara olämpligt att en och samme person utsåges att hålla

alla förhör. Dennes arbete därmed skulle nämligen kunna bli så krävande,

att han icke kunde rätt fullgöra sina övriga åligganden, vilket kunde komma

att medföra krav på utökning av antalet regementsofficerare. En fördelning

av förhören mellan samtliga bataljonschefer kunde däremot icke

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

inedföra någon dylik olägenhet, utan i stället torde stora fördelar vara

förenade med att förhör hölles av den chef, som bäst kände personalen

och de förhållanden, varunder förseelsen skett. Nämnden ville i detta sammanhang

framhålla, att vid Älvsborgs regemente, där genom nämndens

försorg undersökningar verkställts på detta område, någon olägenhet icke

försports av att förhören vore uppdelade mellan vederbörande bataljonschefer.

Att förhörsprotokollen bleve så korrekta och fullständiga som möjligt

samt även i formellt avseende väl avfattade, hade säkerställts genom att den

underofficer å regementsexpeditionen, som föredroge flertalet rättsärenden

inför regementschefen och som skötte den expeditionella handläggningen av

samtliga sådana ärenden, vore protokollförare vid alla förhör i disciplinmål.

Göta hovrätt och hovrätten för Övre Norrland ha ansett den föreslagna

anordningen med en underofficer som protokollförare icke vara obetingat

lämplig. I första hand borde som protokollförare ifrågakomma någon värnpliktig

med juridisk eller motsvarande utbildning. Värnpliktiga officerares

riksförbund har anfört, att protokollföraren borde vara officer.

Några remissinstanser, däribland häradshövding eföreningen, ha funnit

anknytningen till bataljonschefs- och kompanichefsbegreppen mindre lyckad,

enär nämnda eller därmed likställda befattningar icke förekomme

vid alla försvarsgrenar. I stället för ifrågavarande uttryck borde därför användas

termerna befälhavare i respektive regementsofficers och kaptens

tjänsteställning.

Departementschefen. Såsom utredningen funnit, lär det av praktiska

skäl vara nödvändigt att bibehålla den nuvarande befogenheten för bestraffningsberättigad

befattningshavare att i allmänhet eller för visst fall uppdraga

åt annan att fullgöra åliggandet såsom förhörsledare. En annan sak

— till vilken jag återkommer vid 40 § — är att den tillalade bör äga möjlighet

att bli personligen hörd av den bestraffningsberättigade, innan disciplinstraff

ålägges. För att den militära utredningsapparaten skall kunna

fungera tillfredsställande är det givetvis av största betydelse, att den ställföreträdande

förhörsledaren är väl skickad för sitt uppdrag. Huruvida förliörsledningen

inom ett förband skall centraliseras till en enda befattningshavare

eller uppdelas på flera torde böra avgöras efter förhållandena inom

varje särskilt förband. Den nuvarande dualismen mellan det s. k. kompaniförhöret

och det s. k. majorsförhöret bör upphöra. Det bör vidare noga

uppmärksammas, att protokollföraren äger erforderliga kvalifikationer för

sin syssla.

De stadganden angående det militära utredningsförfarandet, som upptagits

i förevarande paragraf, äro ej uttömmande, utan avsikten är -— såsom

av sista stycket framgår — att dessa föreskrifter skola kompletteras

med administrativt utfärdade bestämmelser. Dessa torde behöva utformas

tämligen detaljerat.

Några remissinstanser ha gjort gällande, att termerna bataljonschef och

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

kompanichef icke borde användas för att angiva vem som skall kunna

utses till ställföreträdande förhörsledare. I stället borde uttrycken befattningshavare

i respektive regementsofficers och kaptens tjänsteställning

användas. Väl är det sant, att under normala förhållanden uppdraget såsom

ställföreträdande förhörsledare bör i första hand lämnas åt regementsofficer

och att förhörsledaren bör ha lägst kaptens grad eller tjänsteklass.

Den i yttrandena föreslagna formuleringen torde likväl icke vara lämplig

med hänsyn till att bestraffningsrätten under krig och beredskapstillstånd

skall kunna anförtros åt befattningshavare av lägst underofficers grad eller

tjänsteklass. Termerna bataljonschef och kompanichef äro ur denna synpunkt

att föredraga, eftersom dessa befattningshavares grad anpassas efter

beredskapsläget. Trots att nämnda termer icke användas inom alla försvarsgrenar,

lär det i praktiken ej erbjuda några svårigheter att avgöra,

vem som uppehåller en motsvarande befattning. Vid tillämpning av föreskriften

att förhörsledaren skall ha lägst kompanichefs eller likställd befattning

bör iakttagas, att avsikten icke är att förhörsledaren skall fullgöra

just sådana sysslor som regelmässigt ankomma på en kompanichef,

utan att förhörsledarens tjänst vid krigsmakten skall vara minst lika ansvarsfull

som en kompanichefs. Med denna utgångspunkt bör — för att

anknyta till ett i yttrandena valt exempel — en regementsintendent av

kaptens grad otvivelaktigt kunna utses till förhörsledare, om målet rör en

fråga som han har särskilda förutsättningar att bemästra.

25—27 §§.

Rörande innehållet i dessa paragrafer hänvisas till framställningen vid

22 §.

28 §.

Utredningen har betonat, att bestraffningsberättigad befattningshavare

icke bör i onödan övervältra på civil myndighet att verkställa utredning i

mål, som kunna avgöras i disciplinär ordning. Med hänsyn till de allmänna

domstolarnas arbetsbörda har utredningen vidare understrukit vikten av

att den som erhållit bestraffningsrätt i disciplinmål icke utan giltigt skäl

undandrager sig att utöva sin domsrätt. På grund härav borde den bestraffningsberättigade

vid hänskjutandet av ett mål till åklagaren i skriftlig

resolution angiva den särskilda i lagen bestämda grund, som föranlett

åtgärden. — Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf.

6 KAP.

Om tvångsmedel.

29 §.

Enligt 94 § RLK tillägges vissa befälhavare — såvitt angår brott för

vilket underlydande är misstänkt — samma befogenhet att förordna om

häktning, som enligt lag tillkommer Konungens befallningshavande.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

135

I den ordinära brottmålsprocessen enligt nya RB förekomma vissa säkerhetsåtgärder,

genom vilka den misstänkte provisoriskt berövas sin frihet.

Dessa åtgärder äro, i den ordning de vanligen förekomma, gripande som kan

företagas av bl. a. enskild polisman, anhållande som beslutas av polismyndighet

eller åklagare samt häktning som beslutas av rätten. För att ett

dylikt frihetsberövande skall få ske förutsättes i allmänhet dels att det

brott varom är fråga är av visst svårare slag och dels att det anses föreligga

fara för att den misstänkte antingen avviker eller på annat sätt försvårar

utredningen eller att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Av

de nämnda åtgärderna är gripandet provisoriskt i förhållande till anhållande

och detta i sin tur förberedande i förhållande till häktning. De tre åtgärderna

gå över i varandra enligt vissa regler och med detaljerat bestämda

tidsfrister.

Utredningen har anfört att, då det enligt nya RB tillkommer endast

domstol att förordna om häktning och icke såsom nu jämväl åklagare och

vissa polismyndigheter, följden borde bli att icke heller militär befälhavare

vidare skulle äga besluta om häktning. Däremot syntes det vara av förhållandena

påkallat, att militär befälhavare skulle äga förordna om anhållande

av underlydande.

Departementschefen. Det torde vara uppenbart, att befattningshavare vid

krigsmakten icke längre bör äga förordna om häktning av underlydande.

Det synes icke heller lämpligt att tillägga sådan befattningshavare befogenhet

att förordna om anhållande. I stället torde böra gälla att, om skäl till

anhållande av krigsman förekomma, den som äger bestraffningsrätt över

den misstänkte skall äga förordna om hans gripande i enlighet med vad i

nya RB stadgas angående detta tvångsmedel. Föreskrift härom har upptagits

i förevarande paragraf, varest tillika stadgas att bestämmelserna i 24

kap. 7 § tredje stycket och 8 § nya RB skola äga motsvarande tillämpning,

när befattningshavare vid krigsmakten sålunda förordnar om någons gripande.

Enligt dessa bestämmelser skall anmälan om åtgärden skyndsamt

göras hos anhållningsmyndigheten samt den som gripits så snart ske kan

inställas till förhör inför denna. Såsom tidigare framhållits, skall det i dessa

fall åligga den bestraffningsberättigade att hänskjuta målet i dess helhet

till åklagaren (22 § första stycket 3).

30—36 §§.

Enligt gällande rätt står ett särskilt militärt tvångsmedel, kallat förvarsarrest,

till militärbefälets förfogande för säkerställande av krigslydnad och

ordning. De härom givna reglerna kompletteras med särskilda föreskrifter

(92 och 93 §§ RLK) angående häktning med anledning av utevarobrott.

Vad beträffar förvarsarresten skiljer lagen mellan förvarsarrest, som

av envar förman kan användas gentemot underlydande, och förvarsarrest,

som endast med bestraffningsrätt i disciplinmål utrustad befälhavare kan

anlita. Den form av frihetsberövande som förvarsarresten innebär är i

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

båda fallen densamma, men i övrigt föreligga skiljaktigheter såväl beträffande

förutsättningarna för förvarsarrestens användande som eljest.

Bestämmelser angående förstnämnda slag av förvarsarrest äro meddelade

i 96 § RLK. Enligt detta lagrum är förman berättigad att, då underlydande

under tjänstgöring gör sig skyldig till fel, varigenom krigslydnaden

eller ordningen inom krigsmakten äventyras, och det för krigslydnadens

eller ordningens upprätthållande finnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande

finnes nödigt, tillkommer även förman i avseende å underlydande, som

utom tjänsten stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.

Enahanda rätt tillkommer även annan överordnad än förman i avseende

å underordnad, såvida den överordnade är av officers eller underofficers

grad. Enligt 99 § RLK skall, om den som tillsagt förvarsarrest ej själv är i

utövning av bestraffningsrätt i disciplinmål över den arresterade, rapport

om arresteringen genast och sist inom tjugufyra timmar avgivas till den

befälhavare, som äger bestraffningsrätten; och åligger det denne att så

fort ske kan meddela beslut i ärendet.

Jämlikt 97 § RLK äger befälhavare, vilken på grund av stadgandet i

204 § SLK hänskjutit åtal mot honom underlydande person till krigsrätts

behandling, ändå att skäl till häktning icke föreligger, förordna att den

tilltalade skall hållas i förvarsarrest till dess krigsrätten sammanträder. Sådant

förordnande må dock icke meddelas i annat fall än då förseelsen är av

svårare beskaffenhet och det för krigslydnadens upprätthållande finnes vara

av synnerlig vikt att den tilltalade icke lämnas på fri fot.

Slutligen gäller enligt 100 § RLK att, om underordnad som är överlastad

av starka drycker anträffas inom vederbörande förläggningsort eller å allmän

plats utanför förläggningsorten, han må, när hans behöriga vårdande

icke annorledes låter sig verkställa, på befallning av förman eller av annan

överordnad av officers eller underofficers grad tagas i förvar och insättas i

militärhäkte till dess han återvunnit sina sinnens bruk.

Utredningen har anfört, att ett för militära förhållanden avpassat

särskilt tvångsmedel av sådant slag som den nuvarande förvarsarresten

enligt 96 § icke kunde undvaras. Förutsättningarna för användandet av

sådan förvarsarrest syntes lämpligen kunna bestämmas i enlighet med vad

nu gällde. Viss omredigering bleve dock erforderlig med anledning av den

i SLK-utredningens förslag gjorda jämkningen av förmans- och underlydandebegreppen.

Jämkningen innebure, att dessa begrepp anknutits uteslutande

till förhandenvaro av befälsrätt. Förslaget stadgade sålunda i detta

hänseende, att krigsman, som hade befälsrätt över annan krigsman, vore

dennes förman och att krigsman, över vilken annan krigsman hade befälsrätt,

vore underlydande i förhållande till denne. Ändamålet med förvarsarresten

bleve i allt väsentligt tillgodosett även om befogenhet att tillsäga

förvarsarrest tillädes endast förman gentemot underlydande. Förvarsarrest

borde kunna komma till användning icke endast med anledning av förseel
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition m 216.

137

ser, som kunde beivras i den för disciplinmål stadgade ordningen, utan även

då prövningen av ansvarsfrågan uteslutande tillhörde domstol. Enligt det

nuvarande stadgandet i 96 § innebure tillsägelse av förvarsarrest ett förständigande

att i arrest avbida vad den, som över den felande ägde bestraffningsrätt

i disciplinmål, i laga ordning beslutade. I förtydligande syfte

borde i stället föreskrivas att, om ej genom särskilt beslut av den bestraffningsberättigade

befälhavaren den omhändertagne försattes på fri fot,

förvarsarresten skulle bestå, där omhändertagandet skett med anledning

av brott av beskaffenhet att straff därför kunde åläggas i disciplinmål, till

dess befälhavaren meddelat slutligt beslut i målet, och i andra fall till dess

målet överlämnats till vederbörande åklagare. I anslutning härtill borde

ytterligare stadgas att, om den bestraffningsberättigade befälhavaren icke

själv förordnat om förvarsarresten, det ålåge honom att så snart ske kunde

taga under omprövning huruvida förvarsarresten skulle bestå samt att förvarsarrest

av förevarande slag icke finge bestå längre än till och med

fjärde dagen från den dag förordnande om arresten meddelades eller anmälan

därom gjordes hos den bestraffningsberättigade befälhavaren.

Vidare har utredningen funnit, att i blivande lagstiftning motsvarighet

icke heller kunde undvaras till förvarsarrest av det slag som regleras i 97 g

RLK. Utredningen tillägger:

Vad för närvarande gäller i fråga om förutsättningarna för användande

av sådan förvarsarrest torde icke giva anledning till erinran. Med den nya

ordningen överensstämmer alt behörighet att förordna om förvarsarrest

enligt 97 g alltjämt skall tillkomma endast befälhavare, som äger bestraffningsrätt

över den felande. Sådan förvarsarrest bör likaväl som förvarsarrest

enligt 96 g kunna användas icke blott då det gäller brott av beskaffenhet

att straff därför kan åläggas i disciplinär ordning utan även i fråga

om brott, vars prövning uteslutande ankommer på domstol. Enligt de nuvarande

bestämmelserna kan förvarsarrest varom nu är fråga användas i

fall då befälhavare hänskjutit mål till krigsrätt. De nya bestämmelserna

böra givetvis i stället avse fall då mål hänskjutits till åklagaren. Det bör

åläggas befälhavare att, då förordnande om förvarsarrest meddelats, ofördröjligen

härom underrätta åklagaren. En sådan föreskrift innebär att, om

såsom i regel torde bli fallet förordnandet meddelas i samband med målets

hänskjutande till åklagaren, handlingarna i målet skola åtföljas av särskild

anmälan om åtgärden. I stället för den nuvarande bestämmelsen att den

omhändertagne skall kvarbli i arrest till dess krigsrätten sammanträder bör

föreskrivas att, om ej genom särskilt beslut av befälhavaren den omhändertagne

lorsättes på fri fot, förvarsarresten skall hestå till dess rätten sammanträder

för huvudförhandling i målet. Det bör givetvis åligga befälhavaren

att, om han finner förutsättningar för förvarsarrestens bestånd ej

längre vara för handen, omedelbart meddela beslut om den omhändertagnes

frigivande. Enligt 45 kap. 14 § nya RB gäller, att huvudförhandling i

mål angående häktad eller anhållen i regel skall hållas inom en vecka från

(ten dag, då åtalet väcktes. Detta stadgande bör erhålla tillämpning även då

befälhavare förordnat om förvarsarrest varom nu är fråga. Vidare bör föreskrivas

att, om åklagaren ej väckt åtal inom eu vecka från den dag då förordnande

om förvarsarrest anmälts, åklagaren omedelbart därom skall underrätta

befälhavaren, som då har att förordna om den omhändertagnes

frigivning. Lika med sådan underrättelse från åklagaren bör anses målets

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

återremitterande från åklagaren till befälhavaren för prövning i disciplinär

ordning. Har åklagaren för sin del ansett förseelsen kunna försonas med

disciplinstraff, torde regelmässigt kunna förutsättas att omständigheterna

icke påkalla den omhändertagnes kvarhållande i förvarsarrest.

Den nuvarande benämningen förvarsarrest syntes enligt utredningens

mening böra ersättas med annan benämning, som icke kunde giva anledning

till den missuppfattningen att det frihetsberövande varom här vore

fråga icke blott utgjorde ett tvångsmedel utan även såsom den vanliga arresten

hade karaktär av bestraffning. Benämningen militärförvar eller annat

uttryck som uteslutande anknöte till åtgärdens egenskap av tvångsmedel

syntes vara att föredraga.

Utredningen har jämväl diskuterat, om anledning förelåge att uppställa

särskilda häktningsgrunder i fråga om militära brott. Härom anföres i betänkandet

:

Såsom särskilt skäl för eu utvidgning av häktningsgrunderna i fråga om

militära brott lär knappast kunna hänvisas till annat än att då det gäller

sådana brott det mera än eljest skulle föreligga fara för att den brottslige

avviker för att undandraga sig lagföring och straff. Till förebyggande av

den fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten, som i vissa

situationer kan vara förenad med att den felande lämnas på fri fot, finnes

om så är behövligt tillgång till särskilda militära tvångsmedel, nämligen

olika slag av förvarsarrest. Vad angår flyktfaran torde denna kunna antagas

icke oväsentligt elimineras av omständigheter, som i regel icke ha någon

motsvarighet i civila förhållanden. Härvid kommer främst i betraktande

det förhållandet att ett avvikande ur militärtjänsten i syfte att undgå lagföring

ådrager vederbörande straffansvar för olovligt undanhållande eller

rymning. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att enligt SLK-utredningens

förslag straffet för olovligt undanhållande, som i vanliga fall icke kan

bli svårare än disciplinstraff, kan bestämmas till fängelse, om den lagförde

tidigare begått sådant brott. Ett avvikande i syfte att undgå lagföring för

olovligt undanhållande kan således medföra, att vid en senare lagföring det

gemensamma straffet för de båda utevarobrotten blir fängelse. I fråga om

värnpliktiga föreligger ytterligare ett avhållande moment i det att den, som

blivit fälld till straff för rymning eller olovligt undanhållande, under särskilda

förutsättningar icke såsom fullgjord tjänstgöring äger tillgodoräkna

sig den tid hans tjänstgöring varit avbruten och i vissa fall ej heller den tid

han dessförinnan tjänstgjort. I enlighet med vad nu anförts torde, i varje

fall då det gäller fredstid, i fråga om militära brott icke böra gälla andra

häktningsgrunder än de i nya RB stadgade.

Däremot kunde det enligt utredningens mening möjligen ifrågasättas att

under beredskapstillstånd och krig utvidga domstolens rätt att förordna om

häktning vid utevarobrott. Utredningen har dock stannat för att ej föreslå

en sådan utvidgning. I denna del anföres:

Enligt SLK-utredningens förslag uppställas strängare strafflatituder för

utevarobrott under beredskapstillstånd och krig än i fredstid. För undanhållande

under beredskapstillstånd är straffet disciplinstraff eller fängelse.

Då riket är i krig må för sådant brott dömas högst till straffarbete i två år.

För rymning under beredskapstillstånd är straffet fängelse eller straffarbete

i högst två år och för sådant brott då riket är i krig straffarbete i högst

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

139

tio år. Enligt nya RB gäller att, om någon på sannolika skäl är misstänkt

för brott, varå straffarbete kan följa, han må häktas, därest med hänsyn

till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet

skäligen kan befaras, att han avviker eller annorledes undandrager

sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat

sätt försvårar sakens utredning eller ock anledning förekommer att han

fortsätter sin brottsliga verksamhet. Om SLK-utredningens förslag till reglering

av utevarobrotten genomföres, kan domstol under nu angivna förutsättningar

förordna om häktning vid undanhållande då riket är i krig och

vid rymning under såväl beredskapstillstånd som krig. Bortsett från undanhållande

under beredskapstillstånd kan således häktning äga rum vid utevarobrott

så snart detta är påkallat av processuella skäl. Fall kunna givetvis

förekomma, där vid utevarobrott under beredskapstillstånd eller krig

flyktfara icke föreligger — rymlingen har exempelvis frivilligt inställt sig

liil fortsatt tjänstgöring — och häktning icke heller eljest är påkallad av

processuella skäl men där det av hänsyn till krigslydnaden eller ordningen

skulle vara förenat med avsevärd olägenhet att lämna rymlingen på fri fot.

För berörda, ur disciplinär synpunkt vådliga situationer bör i stället för

häktning lämpligt militärt tvångsmedel ställas till befälhavares förfogande.

I annat sammanhang har av utredningen föreslagits, att de nuvarande bestämmelserna

i 96 och 97 §§ RLK om förvarsarrest i huvudsak skola bibehållas.

Förvarsarrest, varom stadgas i dessa lagrum, är väsentligen avsedd

att användas vid disciplinöverträdelser i egentlig bemärkelse eller således

framför allt i sådana fall där krigslydnaden äventyras eller ordningen störes

genom själva utförandet av den brottsliga gärningen. I regel torde icke

vara att räkna med att denna förutsättning för användande av förvarsarrest

föreligger vid utevarobrott. Med hänsyn härtill synes böra stadgas, att vid

rymning eller undanhållande då riket är i krig ävensom vid rymning under

beredskapstillstånd förvarsarrest — vare sig fråga är om förvarsarrest enligt

nuvarande 96 § eller 97 § — må tillsägas, därest det av särskilda omständigheter

är påkallat.

Beträffande det i 100 § RLK upptagna stadgandet om krigsmans tagande

i förvar för fylleri har utredningen anfört, att detsamma borde inskränkas

till sådana fall, där den berusade varit iklädd militär tjänstedräkt eller eljest

uppträtt inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten. Endast

förman borde vara behörig att förordna om detta tvångsmedel.

Några remissinstanser ha kritiserat utredningens uppfattning, att

särskilda bestämmelser om utevarobrott ej erfordrades i fredstid. Sålunda

anför magistraten i Karlskrona:

Då en rymling ej frivilligt inställer sig till fortsatt tjänstgöring utan införpassats

till sin förläggning genom polismyndighetens försorg föreligger

i regel flyktfara. Även för sådant fall bör dock åtminstone då det gäller

rymning första gången i regel icke svårare straff än arrest ifrågakomma.

Utevarobrott förekomma även i fredstid i synnerligen stort antal och utredningen

i desamma är mycket enkel. Ur nu angivna synpunkter är det angeläget

att mål angående utevarobrott i de fall då arrest är tillräcklig reaktion

mot brottet handläggas i disciplinär ordning. Erfarenheten har visat

att vid utevarobrott i fredstid flyktfaran i många fall ej kan elimineras såframt

icke tvångsmedel tillgripes. Om förvarsarrest ej kan användas står

enligt utredningens förslag ej något annat tvångsmedel än häktning till för
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

fogande. Även för det fall att flyktfara skulle föreligga kan emellertid ej

alltid häktning ske enär övriga förutsättningar för häktning enligt 24 kap.

nya RB ej äro för handen. Därtill kommer den olägenheten att häktning

i mål angående utevarobrott utgör hinder för målets handläggning i disciplinär

ordning. Med hänsyn till vad sålunda anförts skulle det enligt magistratens

mening vara lämpligt att bestraffningsberättigad befälhavare tillerkändes

rätt att vid utevarobrott i fredstid tillsäga förvarsarrest och att

förordna om omedelbar verkställighet av ålagt arreststraff. Då befälhavare

i disciplinmål alltid skall rådgöra med auditören torde det ur rättssäkerhetssynpunkt

ej böra väcka några betänkligheter att införa en bestämmelse

av nu angivet innehåll.

Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har gått ett steg längre

i sin kritik, i det att föreningen funnit det otillfredsställande att icke andra

häktningsgrunder än de i nya RB stadgade skulle gälla i fråga om utevarobrotten.

De skäl, som i betänkandet anförts för detta förslag, strede enligt

föreningens åsikt mot vad erfarenheten visade. Det förhållandet, att ett

avvikande ur militärtjänsten i syfte att undgå lagföring ådroge vederbörande

straffansvar för olovligt undanhållande eller rymning, visade sig

nämligen allt emellanåt icke innebära något avhållande moment. Det i

fråga om värnpliktiga i sådant hänseende anförda förhållandet, att den

som blivit fälld till straff för rymning eller olovligt undanhållande under

särskilda omständigheter icke ägde såsom fullgjord tjänstgöring tillgodoräkna

sig den tid hans tjänstgöring varit avbruten och i vissa fall icke

heller den tid han dessförinnan tjänstgjort, avskräckte mången gång icke

heller den värnpliktige från att olovligen lämna eller utebliva från förläggningen.

På grund härav borde möjlighet föreligga att såväl under fredstid

som i all synnerhet under krig och beredskapstillstånd tillgripa häktning

för rymningsbrott. I varje fall borde jämväl under fred förvarsarrest

kunna tillsägas vid både undanhållande och rymning.

Utredningens uppfattning att termen förvarsarrest borde utbytas mot

annat uttryck har mött gensaga från överbefälhavaren, som ansett att tillräckliga

skäl ej föreburits för att ändra den hävdvunna benämningen.

Enligt utkastet skulle krigsman — utom i de fall varom eljest vore

i lag stadgat — kunna häktas, om han gjort sig skyldig till rymning eller

han eljest på sannolika skäl vore misstänkt för brott och det för krigslydnadens

upprätthållande funnes vara av synnerlig vikt att han icke lämnades

på fri fot. Befattningshavare vid krigsmakten skulle ej äga förordna

om häktning men däremot äga tillsäga förvarsarrest om bland annat skäl

till anhållande — och därmed häktningsskäl — förelåge. I anledning av vad

utkastet sålunda innehöll anförde skånska hovrätten och advokatsamfundet,

att särskilda häktningsgrunder ej borde gälla i militära mål, och

Stockholms rådhusrätt fann det tveksamt, om häktning borde kunna ske

för rymningsbrott. Justitiekanslersämbetet anförde, att häktning borde

kunna ske endast om brottet vore av svårare beskaffenhet. Även i vissa

andra hänseenden skilde sig utkastet från utredningens förslag. Då depar
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

141

tementsförslaget i dessa delar icke bygger på utkastet, synes det emellertid

ej erforderligt att närmare beröra ifrågavarande olikheter.

Departementschefen. Under detta lagstiftningsärendes behandling har

icke rått någon meningsskiljaktighet därom, att i den militära brottmålsprocessen

behövas vissa tvångsmedel mot den misstänkte utöver dem som

stå till buds i den allmänna processen. Såsom framgår av den vid 29 § givna

redogörelsen får enligt nya RB den misstänkte berövas friheten endast av

skäl som hänföra sig till ett väntat beteende av honom själv. Inom krigsmakten

kommer därtill, att det i vissa fall kan vara nödvändigt att taga

den brottslige i förvar med hänsyn till kraven på disciplin, ordning och

effektivitet. Det är sålunda uppenbart, att sådana brott som lydnadsbrott,

uppvigling och rymning kunna allvarligt äventyra disciplin och ordning

även där omständigheterna icke äro sådana att enligt nya RB skäl till frihetsberövande

föreligga. Jag finner därför nödvändigt, att liksom enligt nu

gällande rätt vissa för militära förhållanden avpassade, särskilda tvångsmedel

stå till militärbefälets förfogande.

Jag har emellertid varit angelägen om att reglerna i detta ämne utformas

restriktivt och att garantier givas till skydd mot opåkallade ingripanden.

I sistnämnda hänseende vill jag, såsom närmare utvecklas i det följande,

gå något längre än utredningen och föreslå att, liksom vid frihetsberövande

enligt nya RB, frågan om åtgärdens bestånd på ett tidigt stadium skall

underställas domstols prövning. Militärbefälets befogenhet att förordna

om frihetsberövande avses alltså skola gälla helt kortvariga ingripanden.

Vid utformningen av hithörande regler torde de fall, där frihetsberövandet

betingas uteslutande av ordningshänsyn, böra behandlas för sig. I enlighet

härmed har i 36 § av departementsförslaget upptagits ett stadgande,

jämlikt vilket krigsman enligt förmans förordnande må tagas i förvar,

om han under där angivna förutsättningar gjort sig skyldig till fylleri eller

eljest stört allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. Det ligger i

sakens natur, att frihetsberövandet i dessa fall icke får bestå längre än

som betingas av det ändamål som föranlett omhändertagandet. Förevarande

stadgande motsvarar bestämmelserna i 100 och 98 §§ RLK, sistnämnda

paragraf dock allenast i vad den avser rent ordningsstörande förseelser.

Det är emellertid icke endast av ordningshänsyn utan även — och främst

—- av hänsyn till krigslydnadens upprätthållande, som militärbefälet bör

äga befogenhet att omhändertaga en krigsman, trots att skäl till anhållande

ej föreligga. För detta ändamål bör liksom nu ett särskilt tvångsmedel,

vilket lämpligen torde kunna betecknas med den hävdvunna termen f ö rvarsarrest,

stå till militärbefälets förfogande. De för närvarande

gällande reglerna rörande detta institut torde böra förenklas. Sålunda lära

enhetliga bestämmelser böra givas både angående vem som skall äga förordna

om förvarsarrest och om förutsättningarna för användandet av detta

tvångsmedel.

Vad först angår de förutsättningar, under vilka förvarsarrest skall kun
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

na användas, är det tydligt att dessa böra utformas tämligen restriktivt.

Förvarsarrest bör därför i princip kunna åläggas endast om krigsman gjort

sig skyldig till en svårare förseelse —- oavsett dock om denna kan bestraffas

i disciplinmål eller ej — och det för krigslydnadens upprätthållande

finnes vara av synnerlig vikt att den felande ej lämnas på fri fot (30 §

första stycket 1). När det gäller en viss grupp av brott, nämligen rymning

och undanhållande, torde det emellertid vara nödvändigt att mildra nu

nämnda krav. Detta har också vitsordats av utredningen, som likväl ansett

att ett behov av att tillgripa förvarsarrest vid utevarobrott allenast förelåge,

såvitt anginge rymning under krig och beredskapstillstånd samt beträffande

undanhållande endast under krig. Under remissbehandlingen ha

däremot några instanser gjort gällande, att ett särskilt tvångsmedel vid rymning

måste stå till förfogande även under fredsförhållanden. För egen de!

biträder jag de synpunkter, som dessa instanser anfört. På grund härav

har i 30 § första stycket 2 punkten såsom en allmän regel föreslagits, att

den som gjort sig skyldig till rymning skall kunna tagas i förvarsarrest,

om det skäligen kan befaras att han ånyo avviker. De i första punkten angivna

förutsättningarna behöva alltså ej föreligga i detta fall. Stadgandet i

andra stycket av nämnda paragraf angående förvarsarrest vid undanhållande

under krig motsvarar vad utredningen föreslagit.

Vidkommande härefter frågan vem som skall äga befogenhet att förordna

om förvarsarrest synes det påkallat, att sådan befogenhet skall tillkomma

varje förman i förhållande till hans underlydande (30 §). Därest den som

förordnat om förvarsarrest icke själv har bestraffningsrätt över den arresterade,

bör han dock vara skyldig att omedelbart och sist inom tjugufyra

timmar hänskjuta frågan om arrestens bestånd till bestraffningsberättigad

befattningshavares prövning (31 §).

Det frihetsberövande som förvarsarresten innebär bör givetvis ej bestå

under längre tid än som är oundgängligen erforderligt. I enlighet härmed

föreskrives i 32 § såsom en allmän regel, att den arresterade omedelbart

skall frigivas, om skäl att kvarhålla honom ej längre förekomma. Rättssäkerheten

kräver emellertid, att lagen närmare reglerar den tid som förvarsarresten

får bestå. Bestämmelser härom ha upptagits i 34, 85 och 86 §§.

Enligt 34 § skall den arresterade omedelbart frigivas, om den bestraffningsberättigade

ej inom fyra dagar från den dag, då han förordnade om

förvarsarresten eller mottog underrättelse att annan förordnat därom, antingen

hänskjutit målet till åklagaren eller själv slutligt avgjort målet. Undantag

härifrån får göras allenast om det på grund av krigsförhållanden är

omöjligt att få förbindelse med åklagaren inom så kort tid. Det må i detta

sammanhang beaktas att, om straff för brottet inom nämnda tid ålagts i

disciplinmål, förvarsarresten ej får bestå efter det att straffbeslutet meddelats

men att straffet avses skola under särskilda omständigheter kunna

omedelbart verkställas (56 § första stycket). Om den bestraffningsberättigade

icke själv avgör målet mot den arresterade utan inom fyradagarsfristen

hänskjuter detsamma till åklagaren -— därvid den bestraffningsbe
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

143

rättigade enligt 33 § första stycket har att underrätta åklagaren om arresteringen

och skälen för densamma — skall det enligt 85 § första stycket

åligga åklagaren att sist dagen efter den, då han mottog underrättelse om

arresteringen, till rättens prövning hänskjuta frågan om arresten skall bestå.

Angående rättens prövning av nämnda fråga skall i tillämpliga delar gälla

vad i nya RB stadgas om prövning av häktningsfråga (86 § första stycket).

Beslutar rätten att arresten skall bestå, skall det —- med visst undantag —

anses som om den arresterade vore häktad (86 § andra stycket). Vad nu

sagts skall äga tillämpning även i de fall, då brottsutredningen från början

handhafts av civil myndighet men vederbörande militäre chef förordnat

om den misstänktes tagande i förvarsarrest (jämför 33 § andra stycket

och 85 § första stycket).

Syftet med den nu föreslagna anordningen är, såsom förut framhållits,

att förvarsarresten icke utan domstolskontroll skall få bestå annat än under

helt kort tid. Även stadgandet i 86 § andra stycket syftar till att förbättra

den arresterades ställning bland annat i det hänseendet, att förvarsarresttiden

åtminstone delvis skall kunna avräknas från straffet.

Åklagarens skyldighet att till rättens prövning hänskjuta frågan om

arrestens bestånd bör icke vara absolut. Det kan ju nämligen tänkas, att

åklagaren för egen del finner att något åtal alls icke bör ske. I så fall skall

han genast underrätta vederbörande militäre chef om sitt beslut, varvid

denne har att tillse att den arresterade omedelbart frigives (85 §).

I 35 § ha upptagits vissa regler angående behandlingen av den som tagits

i förvarsarrest.

37 §.

Enligt utredningen borde befälhavare i anledning av brott, för vilket

underlydande vore misstänkt, äga förordna om jämväl vissa andra allmänna

tvångsmedel än anhållande. Befälhavare borde i dessa avseenden vara jämställd

med åklagare. Detta innebure, att befälhavare skulle äga förordna

om reseförbud, beslag, husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

I utkastet upptogs ett stadgande, jämlikt vilket bestraffningsberättigad

befälhavare skulle äga förordna om beslag, kroppsvisitation och kroppsbesiktning,

där sådan befogenhet enligt lag tillkomme åklagare, men däremot

ej om reseförbud och husrannsakan.

I anledning av den sålunda gjorda begränsningen anförde justitiekanslersämbetet

och landsfogdeföreningen, att även husrannsakan borde kunna

beslutas av befälhavare. Om t. ex. en stöld förövats i ett logement, kunde

det vara påkallat att omedelbart visitera eu misstänkts klädskåp.

Departementschefen. Uppenbart är, att bestraffningsberättigad befattningshavare

bör äga att i anledning av brott, för vilket underlydande är

misstänkt, förordna om beslag, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, där

sådan befogenhet enligt lag tillkommer åklagare. Bestämmelse härom har

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

upptagits i 37 § första stycket. Däremot synes det varken erforderligt eller

önskvärt att tillägga honom befogenhet att förordna om husrannsakan. Beträffande

det i yttrandena åberopade exemplet må framhållas, att visitation

av ett klädskåp i ett logement torde kunna ske utan särskilt bemyndigande

(jämför militieombudsmannens ämbetsberättelse år 1947 s. 175).

I 27 kap. 6 § nya RB stadgas att, om beslag verkställts utan rättens förordnande,

den som drabbats av beslaget äger begära rättens prövning därav.

I anledning härav har i andra stycket föreskrivits att mål, i vilket militär

chef meddelat förordnande om beslag, omedelbart skall i dess helhet

hänskjutas till åklagaren, därest den som drabbats av beslaget begär att

rätten skall pröva åtgärden (jämför s. 85 f i bet.).

När någon på sätt nyss sagts påkallat rättens prövning av beslag skall

rätten, om beslaget fastställes, tillika utsätta viss tid inom vilken åtal sist

skall vara väckt. Har sådan prövning icke begärts skall åtal väckas inom en

månad från beslaget vid påföljd att detta eljest måste hävas. På grund härav

bör det åligga militär chef som förordnat om beslag att i god tid, förslagsvis

två veckor, före åtalsfristens utgång, hänskjuta målet till åklagaren,

om det ej redan dessförinnan avgjorts i disciplinär ordning. Ett stadgande

härom har upptagits i tredje stycket.

7 KAP.

Om handläggning av disciplinmål.

38 och 39 §§.

För närvarande gäller enligt 203 § SLK att befälhavaren, innan disciplinstraff

ålägges, skall vara skyldig att inhämta yttrande av vederbörande

auditör rörande brottets beskaffenhet och det straff som bör åläggas. Därest

auditörens hörande skulle medföra avsevärt uppskov med målets avgörande

och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes

nödigt att den felande skyndsamt bestraffas, äger befälhavaren dock ålägga

disciplinstraff utan att yttrande från auditören inhämtats. Detsamma

gäller, där i fält, på sjötåg eller eljest auditör icke finnes vid ifrågavarande

avdelning av krigsmakten.

Utredningen har i anledning av detta stadgande anfört, att det

icke kunde anses tillfredsställande att skyldigheten för befälhavaren att

inhämta yttrande av auditören begränsades till de fall då befälhavaren för

sin del funne bestraffning böra åläggas i disciplinär ordning. Utredningen

tillägger:

Redan den omständigheten att auditörens rådgivning är avsedd att utgöra

garanti för en riktig utövning av bestraffningsrätten torde tala för att

skyldigheten för befälhavaren att rådföra sig med auditören bör gälla utan

hänsyn till befälhavarens egen uppfattning om hur prövningen av målet

bör utfalla. Tydligt är, att det för en riktig utövning av bestraffningsrätten

kan vara av betydelse att befälhavaren inhämtar auditörens åsikt även i

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

145

fråga om ett av befälhavaren tilltänkt beslut att utan vidare åtgärd låta

bero vid vad i saken förekommit eller att i stället för disciplinstraff använda

tillrättavisning. Detsamma gäller i regel även i fall då befälhavaren

avser att hänskjuta målet till åklagaren för fortsatt behandling vid domstol.

Om ett tillämnat beslut härom har sin grund däri att befälhavaren

funnit påföljden icke böra stanna vid disciplinstraff, kan befälhavaren vid

förnyat övervägande i samråd med auditören finna förseelsen icke förskylla

svårare påföljd än disciplinstraff och således komma att ålägga bestraffning.

Därest målets tilltänkta hänskjutande till åklagaren är föranlett

av att befälhavaren funnit utredningen icke vara tillfyllest för prövning av

målet i disciplinär ordning, kan samrådet med auditören giva till resultat

att befälhavaren — efter eventuell komplettering av utredningen enligt anvisning

av auditören — ålägger disciplinstraff eller meddelar tillrättavisning

eller ock låter målet förfalla. Hänskjutes målet till åklagaren i anslutning

till att befälhavaren beslutar om anhållande eller med anledning därav

att vid domstol upptages fråga om befogenheten av befälhavarens förordnande

om användande av annat allmänt tvångsmedel än anhållande,

torde däremot icke med samma skäl kunna göras gällande att befälhavaren

ej bör äga besluta utan föregående samråd med auditören.--— Det

lär för övrigt kunna antagas, att befälhavaren utan att vara skyldig härtill

likvisst skall finna sig föranlåten att i den mån så kan ske rådföra sig med

auditören även i nu åsyftade fall. I enlighet med vad nu angivits torde

de nuvarande bestämmelserna i 203 § SLK böra ändras såtillvida att,

med undantag för nyss angivna fall då förordnande om tvångsmedel föranleder

målets upptagande vid domstol, skyldighet stadgas för bestraffningsberättigad

befälhavare att innan beslut i disciplinmål meddelas —

vare sig beslutet innefattar ett avgörande i sak eller innebär att målet hänskjutes

till åklagaren — inhämta yttrande av vederbörande auditör angående

den åtgärd, som i varje särskilt fall bör ifrågakomma, med föreskrift

därjämte att, om disciplinstraff ålägges, auditören har att yttra sig rörande

brottets beskaffenhet och det straff, som bör åläggas.

Utredningen har härefter erinrat om de undantag som vore medgivna

från skyldigheten för befälhavare att innan disciplinstraff ålägges inhämta

yttrande av auditören. Utredningen anför härom:

För att i dessa undantagsfall yttrande icke skall behöva inhämtas förutsättes

dels att auditörens hörande skulle medföra avsevärt uppskov med

målets avgörande och dels att det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande

finnes nödigt att den felande skyndsamt bestraffas. I motiven

till lagen framhålles, att ifrågavarande undantagsbestämmelse vore

avsedd att i fredstid tillämpas endast vid extraordinära tillfällen. I lagrummet

föreskrives vidare, att skyldigheten att inhämta yttrande från

auditören icke gäller då i fält, på sjötåg eller eljest auditör ej finnes anställd

vid den avdelning av krigsmakten, varom fråga är. Av motiven framgår,

att sistnämnda föreskrift är grundad på den presumtionen att, då en

avdelning befinner sig i fält eller på sjötåg, auditörens hörande alltid skulle

medföra väsentligt uppskov.

Enligt utredningens förslag skall i olikhet mot vad för närvarande gäller

av befälhavare ålagt arreststraff icke gå i verkställighet, därest den dömde

vid domstol fullföljer talan mot straffbeslut. Oavsett det uppskov med

verkställigheten av befälhavares straffbeslut, som kommer att inträda i

fall då den dömde fullföljer talan däremot, är det likväl angeläget att beslutet

meddelas utan dröjsmål. Kravet på alt yttrande av auditören skall

inhämtas torde därför icke heller framdeles kunna undantagslöst upprält
10

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr‘JI(i.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

hållas. Från rättssäkerhetens synpunkt mest betydelsefullt är givetvis alt

befälhavaren icke ålägger bestraffning utan att yttrande från auditör inhämtats.

För de fall då befälhavaren avser att begagna sin bestraffningsrätt

torde följaktligen undantagen från regeln om skyldighet att inhämta

yttrande från auditören böra begränsas till sådana extraordinära tillfällen,

för vilka den ovan först omnämnda undantagsbestämmelsen i gällande lag

är avsedd. För fall åter där beslutet icke innefattar åläggande av straff synes

undantagsbestämmelsen lämpligen kunna givas det innehåll att slutligt

beslut i målet må av befälhavaren meddelas utan att yttrande från auditören

inhämtas därest dennes hörande skulle föranleda avsevärd tidsutdräkt

och uppskovet skulle äventyra krigslydnadens eller ordningens upprätthållande

eller eljest vålla olägenhet.

Vad angår den nuvarande bestämmelsen om att yttrande av auditör icke

behöver inhämtas då den felande tillhör avdelning, som befinner sig i fält

eller på sjötåg, synes tillräcklig anledning knappast föreligga vare sig att,

på sätt som skett vid stadgandets tillkomst, presumera att auditörens hörande

i dylika fall alltid skulle föranleda väsentligt uppskov med målets

avgörande eller att eftergiva den ytterligare förutsättning — äventyrande

av krigslydnaden och ordningens upprätthållande — som enligt huvudstadgandet

fordras för att målet skall kunna avgöras utan auditörens hörande.

Stadgandet lär följaktligen utan vidare kunna utgå. Däremot torde — ehuru

i första hand under krig och därmed jämförliga förhållanden — alltjämt

finnas behov av särskild föreskrift därom att skyldighet att höra auditör

ej föreligger i fall då auditör icke finnes vid den ifrågavarande avdelningen.

Mot utredningens förslag har chefen för armén invänt, att det skulle

medföra alltför stor omgång och tidsutdräkt, om auditören alltid skulle

böras, innan beslut i disciplinmål meddelades. Det syntes tillräckligt att

föreskriva, att befälhavaren skulle inhämta auditörens yttrande i fall då

bestraffning ålades. I övriga fall borde det kunna överlåtas åt befälhavaren

att avgöra, om auditörens yttrande vore erforderligt. Chefen för marinen

och Svenska officer sförbundet ha särskilt anmärkt på att befälhavaren

skulle vara skyldig att höra auditören, även om han ansåge målet böra förfalla

eller tillrättavisning vara till fyllest. Ett sådant tyngande av förfarandet

vid rena bagatellförseelser skulle medföra stora praktiska olägenheter

och sannolikt medföra ett ökat behov av auditörer. De undantagsbestämmelser

utredningen föreslagit vore alltför vagt utformade för att skänka

någon egentlig ledning.

Beträffande förslaget att disciplinstraff i vissa undantagsfall skulle få

åläggas utan auditörens hörande har Göta hovrätt anfört, att inhämtandet

av auditörens yttrande med nutida kommunikationsmöjligheter endast undantagsvis

— såsom då förbandet för manöver eller dylikt ändamål befunne

sig utom förläggningsorten — torde föranleda något nämnvärt uppskov

under fredsförhållanden. Endast för sådana och därmed jämställda

fall borde under de i 203 § andra stycket SLK i övrigt angivna förutsätttningarna

auditörens hörande kunna underlåtas.

I utkastet föreskrevs, att befälhavaren skulle vara skyldig att inhämta

auditörens yttrande innan disciplinstraff ålades. Sådant yttrande

skulle jämväl inhämtas innan befälhavare i disciplinmål ålade ersättnings
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

147

skyldighet eller beslutade att egendom skulle vara förverkad. Beträffande

övriga beslut i disciplinmål stadgade utkastet — med avvikelse från utredningens

förslag — att auditörens yttrande skulle inhämtas, om det med

hänsyn till sakens beskaffenhet funnes erforderligt och utan olägenhet

kunde ske. Därjämte upptogos vissa undantagsbestämmelser för extraordinära

förhållanden. Göta hovrätts anmärkning hade därvid beaktats.

Avvikelserna från utredningens förslag ha under remissbehandlingen

lämnats utan erinran av samtliga instanser utom justitiekanslersämbetet

och skånska hovrätten, vilka ansett att huvudregeln om auditörens

hörande borde utformas i enlighet med utredningens förslag.

Departementschefen. Det torde icke behöva närmare motiveras, att en

riktig utövning av bestraffningsrätten förutsätter en intim kontakt mellan

den bestraffningsberättigade och hans juridiska rådgivare. Liksom för närvarande

bör därför självfallet även i fortsättningen gälla, att auditörens

yttrande skall inhämtas innan disciplinstraff ålägges. Enighet torde jämväl

råda därom, att auditören bör höras innan ersättningsskyldighet ålägges

i disciplinmål eller den bestraffningsberättigade beslutar att egendom skall

vara förverkad.

Mera tveksamt ställer det sig huruvida, såsom utredningen föreslagit,

auditörens yttrande undantagslöst skall inhämtas även innan den bestraffningsberättigade

hänskjuter ett mål till åklagaren. I detta hänseende lär

det vara erforderligt att göra skillnad mellan olika fall. Mången gång, t. ex.

då fråga är om ett svårare brott eller då en angivelse från målsägande föreligger,

kan det vara alldeles uppenbart, att ett hänskjutande måste ske,

och därvid skulle ett samråd med auditören otvivelaktigt endast medföra

onödig tidsutdräkt och framstå såsom tämligen meningslöst ur saklig synpunkt.

I andra fall återigen kan det vara tveksamt, om målet bör hänskjlitas

till åklagaren, och då bör auditörens yttrande tvivelsutan inhämtas. Att

detta i praktiken kommer att ske, så snart tvekan föreligger, torde för övrigt

i viss mån vara sörjt för redan genom föreskriften i 28 §, enligt vilken

den bestraffningsberättigade vid hänskjutandet av ett mål till åklagaren

städse är skyldig att uppgiva skälet till sin åtgärd. Skulle det emellertid

hända, att ett mål på otillräckliga grunder hänskj utes till åklagaren, är

därmed ingen större skada skedd, särskilt om man beaktar innehållet i

83 §.

Under remissbehandlingen har tvekan vidare yppats om lämpligheten av

utredningens förslag att auditörens yttrande måste inhämtas innan den

bestraffningsberättigade beslutar att ett mål skall förfalla eller att tillrättavisning

skall användas i stället för disciplinstraff. För egen del vill jag

ej bestrida, att det någon enstaka gång kan vara önskvärt att auditörens

yttrande inhämtas även före dylika beslut. I flertalet fall skulle detta dock

säkerligen innebära ett onödigt tyngande av förfarandet vid rena bagatellförseelser.

I detta sammanhang må framhållas, alt utredningen icke ansett

sig böra föreslå skyldighet för de med tillrättavisningsrätt utrustade lägre

opaginerad Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

cheferna att inhämta auditörens yttrande innan tillrättavisning meddelas.

Vid detta förhållande skulle det onekligen vara föga konsekvent att stadga

sådan skyldighet för de högre cheferna. Vidare må beaktas, att ett beslut att

använda tillrättavisning i stället för disciplinstraff icke slutgiltigt avgör

frågan om påföljden för förseelsen. Hinder möter alltså ej mot att saken,

där så befinnes lämpligt, på nytt tages upp antingen av högre bestraffningsberättigad

chef eller av åklagaren. Detsamma gäller, om beslutet innefattar

att målet skall avskrivas.

På grund av vad som sålunda anförts föreslås i 38 §, att auditörens yttrande

-— utom i först angivna fall, dvs före åläggande av disciplinstraff

och i de berörda ersättnings- och förverkandefallen — skall inhämtas, om

det med hänsyn till sakens beskaffenhet finnes erforderligt och utan olägenhet

kan ske. Visst utrymme har alltså lämnats åt den bestraffningsberättigade

att själv avgöra, om ett samråd med auditören skall äga rum. Jag vill

emellertid understryka vikten av att auditörens åsikt alltid inhämtas, om

den bestraffningsberättigade är tveksam om riktigheten av sitt tilltänkta

beslut.

I 39 § av departementsförslaget upptagas vissa för extraordinära förhållanden

avsedda undantagsbestämmelser från regeln att auditörens yttrande

måste inhämtas innan disciplinstraff ålägges. Bestämmelserna överensstämma

i allt väsentligt med utredningens förslag. Detta har dock jämkats

med hänsyn till vad Göta hovrätt anfört.

40 §.

I samband med tidigare utredningar har förslag framkommit att i vissa

fall i disciplinmål bereda den misstänkte tillfälle att före målets slutliga avgörande

personligen inställa sig inför den som utövar bestraffningsrätten.

Härom hänvisas till s. 159 ff i bet.

För egen del har utredningen föreslagit, att den misstänkte skulle

höras inför den bestraffningsberättigade befälhavaren, då anledning förekomme

att ålägga arrest i mera än åtta dagar samt att på begäran av den

misstänkte så jämväl skulle ske innan disciplinstraff i andra fall ålades.

För stadgandets tillämpning borde såsom förutsättning gälla, att den misstänktes

hörande kunde ske utan avsevärd olägenhet Vidare borde föreskrivas,

att befälhavaren skulle äga förordna att inställelsen i stället skulle äga

rum inför auditören, om inställelse inför befälhavaren vore förenad med

avsevärd olägenhet, att auditören borde vara närvarande vid inställelse inför

befälhavaren, om det kunde ske utan avsevärd olägenhet, att auditören

därvid ägde framställa de frågor till den misstänkte, vilka han ansåge kunna

tjäna till upplysning i målet, samt att vad vid förhöret förekommit skulle

i korthet antecknas.

I anledning av utredningens förslag att den misstänkte i vissa fall skulle

personligen höras av den bestraffningsberättigade befälhavaren har chefen

för armén anfört, att förslaget visserligen vore tilltalande ur såväl rättssäkerhets-

som psykologisk synpunkt men att detsamma kunde medföra

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

149

en icke önskvärd ökning av truppförbandscheternas arbetsbelastning.

Det borde vara tillfyllest att föreskriva, att den misstänkte skulle höras

personligen inför befälhavaren, då han sä begärde. Chefen för marinen har

med en liknande motivering yrkat, att rätten att bli personligen hörd inför

den bestraffningsberättigade måtte inskränkas till sådana tillfällen, då anledning

förekomme att ålägga arrest i mera än åtta dagar. Samma yrkande

har framställts av föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, som hävdat

att ett fullständigt genomförande av utredningens förslag skulle medföra

en alltför stor arbetsbelastning för både befälhavare och auditörer.

Försvarsvåsendets underbefälsförbund har däremot starkt understrukit vikten

av att den misstänkte undantagslöst bereddes tillfälle att bli personligen

hörd inför den bestraffningsberättigade. Magistraten i Karlskrona har

hemställt om en sådan komplettering av utredningens förslag, att krigsman,

som vore under aderton år städse måtte höras inför den bestraffningsberättigade,

innan disciplinstraff ålades honom.

Chefen för marinen har opponerat sig mot att auditören i avsevärd utsträckning

skulle vara närvarande vid förhör inför den bestraffningsberättigade.

En sådan anordning komme att i hög grad betunga förfarandet.

Även chefen för flggvapnet har yrkat en uppmjukning av förslaget i denna

del. Det borde vara tillräckligt, om auditören vore närvarande i de fall då

den misstänkte så önskade.

I utkastet föreskrevs i nu berörda hänseende följande. Om den bestraffningsberättigade

ej själv hållit militärförhöret, skulle han, där det

utan avsevärd olägenhet kunde ske, personligen höra den felande, därest

anledning förekomme att ålägga honom arrest i mera än åtta dagar, så

ock om den felande ej fyllt aderton år eller han gjort framställning om sådant

förhör. Vid förhör som den bestraffningsberättigade själv hölle borde

jämväl auditören vara tillstädes, om den bestraffningsberättigade med hänsyn

till brottets svårhetsgrad eller sakens beskaffenhet i övrigt funne det

erforderligt och det utan avsevärd olägenhet kunde ske. Vid en jämförelse

mellan utredningens förslag och utkastet framgår att det i utkastet upptagna

stadgandet om personlig inställelse inför den bestraffningsberättigade

med en mindre jämkning — föranledd av magistratens i Karlskrona yttrande

— motsvarade utredningens förslag. Däremot skilde sig utkastet från

utredningens förslag dels såtillvida att befälhavaren ej skulle kunna förordna

att inställelsen i stället skulle äga rum inför auditören och dels beträffande

skyldigheten för auditören att närvara vid inställelsen inför befälhavaren.

I yttrandena över utkastet har överbefälhavaren med instämmande

av försvarsgrenschcferna betonat vådan av den ytterligare arbetsbörda som

genom förevarande lagstiftning komme att läggas på särskilt regementscheferna

till förfång för deras övriga omfattande militära uppgifter. För att

i någon mån mildra denna arbetsbörda borde det föreslagna stadgandet om

skyldighet för bestraffningsberättigad chef att personligen höra den felande,

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

när lian så begärde och det utan avsevärd olägenhet kunde ske, såtillvida

ändras att ordet avsevärd finge utgå. Även organisationsnämnden har

framhållit att nyssnämnda föreskrift konnne att medföra en icke oväsentlig

ökning av regementschefernas arbete med rättsärendena. Med hänsyn till

nödvändigheten av att regementscheferna så litet som möjligt betungades

med arbete som låge utanför deras egentliga militära uppgifter borde skyldighet

för den bestraffningsberättigade att personligen höra den misstänkte

föreligga — utom då straff av viss stränghet ifrågasattes — allenast i sådana

fall där den bestraffningsberättigade själv eller auditören funne det

erforderligt eller önskvärt att förhör ägde rum.

Justitiekanslersämbetet och hovrätten för Övre Norrland ha anmärkt på

utkastets reglering av frågan, när auditören skulle vara skyldig att närvara

vid förhör som den bestraffningsberättigade personligen hölle med den

misstänkte. Enligt dessa myndigheters mening vore utredningens förslag på

denna punkt att föredraga. Justitiekanslersämbetet har dock anfört, att bestämmelsen

möjligen borde ha den innebörden, alt auditören skulle vara

närvarande, såframt befälhavaren med hänsyn till de i utkastet anförda

omständigheterna ej funne detta obehövligt och det kunde ske utan avsevärd

olägenhet. Häradshövdingeföreningen har däremot framhållit, att det

av praktiska skäl vore nödvändigt att begränsa de fall, vid vilkas handläggning

auditören skulle vara närvarande.

Departementschefen. Självfallet är det i och för sig ett önskemål, att regementschefers

och likställda chefers stora arbetsbörda icke i onödan ytterligare

ökas. Med hänsyn härtill har jag också förordat, att de bestraffningsberättigade

cheferna även i fortsättningen skola äga överlåta åt lägre befattningshavare

att hålla militärförhör. Å andra sidan är det enligt min

uppfattning en oeftergivlig förutsättning för att rättssäkerheten skall bli

tillbörligen tillgodosedd, att de som skola utöva bestraffningsrätten belastas

med uppgiften att i vissa fall själva höra den misstänkte innan disciplinstraff

ålägges. Om någon tror sig kunna få sina synpunkter bättre beaktade

genom att personligen framlägga dem inför den bestraffningsberättigade,

bör detta icke förmenas honom. Jag har därför icke velat frångå utredningens

förslag, att den misstänkte utan begränsning skall vara berättigad

att själv påkalla att bli hörd inför den bestraffningsberättigade. I likhet

med utredningen föreslår jag vidare, att den misstänkte — även om begäran

därom ej framställts — skall höras inför chefen personligen i sådana

fall, då anledning förekommer att ålägga arrest i mera än åtta dagar. Oavsett

straffpåföljden bör motsvarande regel gälla, därest den misstänkte är

under aderton år. Stadganden härom ha upptagits i 40 § första stycket av

departementsförslaget. Såsom förutsättning för stadgandenas tillämpning

torde böra uppställas, att den misstänktes hörande kan ske utan avsevärd

olägenhet. Yrkandet att ordet avsevärd måtte utgå ur lagtexten har jag

alltså icke kunnat godtaga.

Utredningen har föreslagit, att den bestraffningsberättigade i vissa fall

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

151

skulle äga förordna att inställelsen i stället skall äga rum inför auditören.

Detta skulle emellertid i viss mån stå i strid mot den tankegång som ligger

bakom själva huvudregeln, nämligen att den misstänkte städse bör äga

möjlighet att bli hörd av just den person som utövar bestraffningsrätten.

I detta sammanhang må vidare beaktas, att auditörstjänsterna äro avsedda

såsom bisysslor samt att det icke torde vara möjligt att förvärva tillräckligt

kvalificerade sökande till dessa tjänster, om auditörssysslorna komma

att alltför mycket inkräkta på vederbörandes ordinarie göromål. På grund

av vad nu anförts har jag icke ansett det rådligt att upptaga utredningens

förslag att chefen skulle äga förordna att inställelsen i stället skall äga

rum inför auditören. Med hänsyn till vikten av att auditörernas arbetsbörda

hålles inom rimliga gränser har jag vidare ansett det nödvändigt att jämka

utredningens förslag om när auditör skall vara skyldig att närvara vid inställelse

inför den bestraffningsberättigade (40 § andra stycket).

41 och 42 §§.

I dessa paragrafer givas föreskrifter om protokoll i disciplinmål samt om

delgivning av beslut i sådana mål.

8 KAP.

Om klagan i disciplinmål in. in.

43 §.

För närvarande gäller (209 § SLK), att den som av befälhavare blivit belagd

med disciplinstraff och ej åtnöjes med beslutet äger att fullfölja talan

hos krigshovrätten genom besvär. Att besvär blivit anförda mot straffbeslutet

hindrar emellertid icke dess verkställande. Enligt 207 § SLK skall

nämligen disciplinstraff, som blivit ålagt av befälhavare, där så ske kan

genast verkställas. Såsom en konsekvens av denna princip gäller, att besvärstiden

— som är den för brottmål i allmänhet stadgade eller tjugu

dagar — räknas från den dag då straffet avslutades. Besvären kunna för

vidare befordran till krigshovrätten även avlämnas till befälhavaren. Beträffande

prövningen av besvären gäller att krigshovrätten äger »utlåta sig

om och i vad mån det undergångna straffet bör räknas klaganden till last

ävensom angående befälhavarens förhållande». Med hänsyn till den prövning

som i sistnämnda hänseende åligger krigshovrätten är i 69 § andra

stycket RLK stadgat, att då besvär anföres över beslut varigenom befälhavare

ålagt disciplinär bestraffning, överkrigsfiskalen skall lämnas tillfälle

att yttra sig över besvären. Domstolens prövning av »befälhavarens förhållande»

bar således förutsatts vara beroende av att ansvarsyrkande framställes

av vederbörande åklagare. Besvären bruka även utställas till delgivning

med befälhavaren. Om överkrigsrätt trätt i verksamhet (27—29 §§

RLK), är i krigshovrättens ställe sådan domstol besvärsinstans vid fullföljd

av talan mot befälhavarens straffbeslut i disciplinmål.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

I betänkandet (s. 163 f) lämnas vissa upplysningar rörande innehållet i

utländsk lagstiftning i de hänseenden varom nu är fråga. Av redogörelsen

framgår, att i dansk och norsk lagstiftning två vägar anvisas för

erhållande av rättelse i befälhavares straffbeslut sålunda att den till straff

fällde äger — i Danmark inom fyrtioåtta timmar och i Norge inom tjugufyra

timmar — påkalla antingen att saken i stället upptages av domstol

i första instans eller ock att beslutet omprövas av högre militär chef. I

förstnämnda fall blir det icke fråga om verkställighet av befälhavarens beslut,

vilket då utan vidare förfaller, och jämväl överklagande hos högre chef

föranleder antingen utan vidare eller efter förordnande av denne att den

underordnade befälhavarens straffbeslut icke före omprövningen går i verkställighet.

Enligt finsk och schweizisk lagstiftning förekommer icke någon

omprövning genom sakens upptagande vid domstol utan endast efter klagan

hos högre militär chef eller ämbetsmyndighet; överklagandet hindrar

dock icke omedelbar verkställighet av ålagt straff.

Utredningen har anfört, att det för den militära bestraffningsrättens

vidkommande utan närmare motivering vore uppenbart att kravet på att

möjlighet skulle stå till buds att hos domstol påkalla omprövning av meddelade

straffbeslut i rättssäkerhetens intresse måste uppehållas. Däremot

vore det icke av förhållandena påkallat att med förebild från dansk och

norsk lagstiftning införa möjlighet till överprövning av straffåläggandena

genom högre militär chef. Att på detta sätt komplettera den till domstol

förlagda överprövningen skulle uppenbarligen icke blott vara obehövligt

utan även ägnat att komplicera genomförandet av en på tillfredsställande

sätt ordnad domstolsprövning. Den nuvarande på huvudsakligen skriftligt

förfarande grundade överprövningen kunde icke anses ändamålsenlig. I stället

borde införas en ordning, enligt vilken tillfälle regelmässigt kunde beredas

klaganden att muntligen framlägga sin sak inför domstolen. En förutsättning

härför vore, att prövningen förlädes till underrätt. Utredningen

föresloge att av befälhavare ålagt arreststraff — i olikhet mot vad för närvarande

gällde — icke skulle gå i verkställighet, därest den lagförde fullföljde

talan mot beslutet. Det kunde emellertid icke bestridas, att syftet med

den disciplinära bestraffningsrätten skulle till men för disciplinen mer eller

mindre förfelas, om verkställigheten av ålagda arreststraff bleve fördröjd

i avbidan på en tidsödande domstolsprövning. Tillbörligt hänsynstagande

härtill förutsatte, att den tidrymd, inom vilken omprövning av befälhavarens

beslut skulle påkallas, i möjligaste mån begränsades och att, i fall då

omprövning begärdes, domstolen upptoge och slutförde saken inom kortast

möjliga tid. Även genomförandet av en sådan ordning förutsatte, att

omprövningen förlädes till underrätt. Klagotiden borde icke sättas kortare

än att tillräckligt rådrum stode vederbörande till buds att utan förhastande

överväga om han funne skäl att begagna klagorätten. Tillbörlig hänsyn torde

enligt utredningens mening vara tagen härtill om klagotiden bestämdes

till fyra dagar, räknade från den dag klaganden erhöll del av straffbeslutet.

Mot utredningens förslag att av befälhavare ålagt arreststraff icke skulle

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

153

såsom nu omedelbart verkställas ha särskilt de militära instanserna riktat

skarp kritik under remissbehandlingen. En närmare redogörelse för

dessa anmärkningar ävensom för det resonemang som ligger bakom utredningens

förslag kommer att lämnas under 9 kap. Här må allenast omnämnas

vissa yrkanden, som gå ut på att — om utredningens nyssnämnda

förslag genomföres — klagotiden i varje fall måtte sättas lägre än till

fyra dagar. Sålunda ha överbefälhavaren och försvarsgrenschefcrna hemställt,

att klagotiden icke måtte överstiga ett dygn. Då det givetvis vore

mindre kännbart att avtjäna ett arreststraff under måndag—fredag än lördag—söndag,

skulle klagotiden — därest den bestämdes till längre tid än

ett dygn — kunna begagnas för att anpassa ett kortare arreststraff med

hänsyn till infallande sön- och helgdagar. Även föreningen Sveriges krigsdomare

och auditörer — som till skillnad mot de nyssnämnda militära

myndigheterna dock icke velat motsätta sig förslaget att av chef ålagt

arreststraff icke skall verkställas, därest den straffskyldige klagar över beslutet

—- har ansett att det rådrum om fyra dagar som utredningen föreslagit

vore alltför långt. Föreningen kunde icke finna något skäl, varför

betänketiden för den, som ålagts ett förhållandevis så lindrigt straff som

arrest och som befunne sig på fri fot, skulle sättas längre än vad som

gällde för häktad person, som dömts till strängare straff. Föreningen ville

därför förorda, att betänketiden för den som ålagts arreststraff bestämdes

till två dagar från det han erhöll del av straffbeslutet. Syftet med den

disciplinära bestraffningen skulle till men för disciplinen i hög grad förfelas,

om verkställighet av ålagda arreststraff alltför länge uppehölles. Försvarsväsendets

underbefälsförbund har däremot ansett, att den av utredningen

föreslagna klagotiden vore alltför snävt tillmätt för att den straffskyldige

i alla lägen skulle få tillfälle att noggrant överväga sin ställning

och rådggöra med sakkunnig person, huruvida han borde klaga eller ej.

Klagotiden borde därför bestämmas till åtminstone åtta dagar. Den omständigheten

att tidpunkten för straffets verkställande härigenom skulle

komma att framflyttas ytterligare något borde ej tillmätas avgörande betydelse

och syntes i vart fall icke kunna jämföras med angelägenheten av

största möjliga trygghet i rättshänseende.

Några remissinstanser ha även framfört vissa erinringar mot utredningens

förslag, att omprövningen av befälhavares bestraffningsbeslut skulle ankomma

på underrätt och icke såsom nu på överrätt. Sålunda har Stockholms

rådhusrätt — som dock sagt sig vilja vitsorda alt skälen för den föreslagna

ändringen vore beaktansvärda — anmärkt att förslaget innebure den nackdelen,

att ytterligare en instans tillkomme för disciplinmålen. Utan att vilja

föreslå att talan mot underrätts prövning av disciplinstraff icke skulle få

föras, ville rådhusrätten likväl ifrågasätta, huruvida icke den komplicering

även i fråga om behandlingen av disciplinmålen, som bleve en följd av de

föreslagna bestämmelserna, skulle på något sätt kunna undvikas. Eventuellt

skulle i fråga om underrätt kunna föreskrivas, att dess omprövning av

ådömt disciplinstraff icke finge överklagas, därest den innefattade åläggan
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

de allenast av sådant straff. — Förslaget att omprövningen av befälhavares

bestraffningsbeslut skulle ankomma på underrätt har under remissbehandlingen

väckt betänkligheter även ur den synpunkten, att domstolen ofta

skulle komma att få en alltför litet auktoritativ sammansättning vid handläggningen

av dylika mål. Om dessa, såsom i stor utsträckning vore fallet,

gällde brott varå icke kunde följa svårare straff än böter eller disciplinstraff,

skulle nämligen rådhusrätt vara domför med en lagfaren ledamot och

häradsrätt med tre i nämnden. Det förefölle som om förordnande att såsom

ordförande i häradsrätt handlägga dylika mål skulle kunna givas tingsnotarie,

som vore berättigad att handlägga s. k. B-mål. Om man betänkte

att det vanligtvis vore en regementschef eller därmed jämställd chef som

utövade bestraffningsrätten i disciplinmål och att denne vid sin sida skulle

ha en erfaren jurist — helst en ordinarie domare — såsom rådgivare, måste

en av tingsnotarie såsom ordförande och tre nämndemän eller av en yngre

rådhusrättsledamot bestående domstol ovillkorligen framstå som en föga

ändamålsenlig överinstans. Under åberopande av dessa skäl har yrkats, dels

av häradshövdingeföreningen att tingsnotarie icke måtte förordnas såsom

ordförande i militära mål och dels av magistraten i Linköping att rådhusrätt

skall bestå av tre lagfarna ledamöter, när den fungerar såsom andra

instans i disciplinmål. Utan att framställa något direkt förslag har föreningen

Sveriges krigsdomare och auditörer åberopat vissa synpunkter,

vilka täcka båda nu nämnda yrkanden.

I anledning av vad sålunda anförts föreslogs i utkastet bland annat,

att i rådhusrätt städse skulle sitta tre lagfarna ledamöter, när den fungerade

som andra instans i disciplinmål.

Mot detta förslag har under den senare remissbehandlingen justitiekanslersämbetet

ställt sig betänksamt. Övriga instanser ha lämnat förslaget utan

erinran.

Departementschefen. Den som av militär chef blivit ålagd disciplinstraff

bör — liksom hittills — äga möjlighet att hos domstol påkalla omprövning

av straffbeslutet. Tillräckligt skäl att dessutom införa möjlighet för högre

militär chef att ompröva meddelade bestraffningar torde ej föreligga.

I likhet med utredningen anser jag att den nuvarande på huvudsakligen

skriftligt förfarande grundade överprövningen icke är ändamålsenlig utan

att i stället bör införas en ordning, enligt vilken klaganden regelmässigt

får tillfälle att muntligen framlägga sin sak inför domstolen. En förutsättning

härför måste — såsom utredningen anfört —• vara att omprövningen i

första hand förlägges till underrätt och icke såsom nu till överrätt. Såsom

under remissbehandlingen framhållits, är det emellertid angeläget att underrätterna

få en lämplig sammansättning när de fungera som andra instans

i disciplinmål. Jag har därför ansett mig böra biträda kravet att rådhusrätt

i dylika fall skall bestå av minst tre ledamöter. Stadganden härom

ha upptagits i 51 § andra stycket och 52 § tredje stycket av departementsförslaget.

Jag är vidare ense med häradshövdingeföreningen därom, att

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 216.

155

tingsnotarie ej bör få fungera såsom ordförande i överklagade disciplinmål.

Föreskrift härom torde emellertid ej böra upptagas i lagen utan i domsagostadgan.

Med hänsyn till att straffet i de fall, då allenast den lagförde

klagar över befälhavarens straffbeslut, icke kan bli svårare än arrest i högst

femton dagar, har i 51 § andra stycket vidare föreslagits att häradsrätt i

dylika fall städse skall vara domför med tre i nämnden. Om också åklagaren

överklagar beslutet, böra däremot vanliga domförhetsregler gälla.

På skäl som skola närmare utvecklas vid 9 kap. delar jag i princip utredningens

uppfattning, att av militär chef ålagt arreststraff ej bör såsom nu

omedelbart verkställas. Fn förutsättning för att denna nya grundsats skall

kunna upprätthållas utan men för disciplinen är emellertid, att klagotiden

göres så kort som möjligt. A andra sidan är det givetvis av vikt att den

straffskyldige erhåller tillräckligt rådrum att utan förhastande överväga

om han skall klaga eller ej. Med hänsyn härtill har utredningen ansett att

klagotiden bör bestämmas till fyra dagar, överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna

• — som i första hand påyrkat att straffet skall få verkställas

utan hinder av förd klagan — ha däremot hemställt att fullföljdstiden i allt

fall ej måtte sättas längre än till ett dygn. Även föreningen Sveriges krigsdomare

och auditörer har funnit den av utredningen föreslagna fristen för

lång. Tydligt är att tvekan kan råda om hur avvägningen mellan de intressen,

som här äro i fråga, lämpligast bör göras. För egen del har jag kommit

till den uppfattningen att den av utredningen föreslagna klagotiden utan

nämnvärd olägenhet bör kunna förkortas till två dagar. I det övervägande

flertalet fall torde den dömde icke finna skäl till klagan, och det är då ur

alla synpunkter önskvärt att verkställigheten icke i onödan fördröjes. Även

för de fall då den dömde önskar fullfölja talan torde en frist av två dagar

kunna anses tillräcklig. .lag vill nämna att enligt förslaget (44 §) fullföljdsinlagan

skall kunna skrivas synnerligen kortfattat. Om klaganden det oaktat

skulle behöva biträde vid dess avfattande, skall han enligt 45 § kunna

erhålla sådant biträde genom att hänvända sig till den som ålagt bestraffningen

eller till kompanichefen. Från denna synpunkt synes mig alltså

ingen avgörande betänklighet kunna anföras mot att fullföljdsfristen begränsas

på angivet sätt. Det må i detta sammanhang understrykas, att

klagotiden är fyrtioåtta timmar i Danmark och endast tjugufyra timmar i

Norge. Vidare må framhållas att lagen om beräkning av lagstadgad tid blir

tillämplig även i nu ifrågavarande fall. Om klagotiden enligt huvudregeln

skulle utgå på sön- eller helgdag, kommer den alltså automatiskt att förlängas

till nästa söekendag.

Av redogörelsen vid 10 kap. framgår, att befattningshavare vid krigsmakten

äger att i disciplinmål ålägga den straffskyldige ersättningsskyldighet

till kronan. Sådan ersättningsskyldighet kan befattningshavaren även ålägga

separat, varvid målet benämnes ersättningsmål (60 § andra stycket andra

punkten). På skäl som jag kommer att närmare utveckla vid 64 § torde

klagotiden i ersättningsmål böra bestämmas till två veckor från den dag,

då den ersättningsskyldige erhöll del av beslutet. Därest ersättningsskyldig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ISO

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

het ålagts i disciplinmål och den lagförde vill klaga över beslutet endast i

denna del, lär det saknas anledning att beträffande klagotiden uppställa

någon annan regel än den som sålunda föreslås skola gälla i ersättningsmål.

Ett stadgande i enlighet härmed har upptagits i 43 § andra stycket sista

punkten. Om den lagförde vill klaga både i ansvars- och ersättningsfrågan,

skall däremot den kortare klagotiden gälla även beträffande ersättningsskyldigheten.

44—50 §§.

I dessa paragrafer givas vissa närmare bestämmelser om straff skyldigs

klagan i disciplinmål. Stadgandena överensstämma i allt väsentligt med de

av utredningen föreslagna (se s. 171 i bet.). Det må anmärkas att åklagarens

uppgift i fullföljda disciplinmål går utöver den som egentligen skulle

tillkomma honom i egenskap av klagandens motpart. Det har sålunda av

praktiska skäl ansetts lämpligt att ålägga åklagaren tillse, att utredningen,

när målet kommer till rätten, är så fullständig, att målet kan företagas till

slutlig handläggning i ett sammanhang.

51 §.

Rörande förfarandet inför domstolen i de fall, då den lagförde fullföljt

talan mot straffbesliit i disciplinmål, har utredningen anfört, att de

utförliga bestämmelser som i nya RB meddelats angående huvudförhandling

icke torde behöva gälla. Det borde enligt utredningens mening vara

tillfyllest med en föreskrift av innehåll, att parterna vid rätten skola utveckla

sin talan och förebringa sin bevisning.

Vad utredningen sålunda anfört har icke föranlett någon erinran under

remissbehandlingen.

Departementschefen. Såsom utredningen framhållit, torde enklast möjliga

regler böra gälla med avseende å underrätts behandling av straffskyldigs

klagan i disciplinmål. Det lär därför böra föreskrivas, att klaganden

och åklagaren skola kallas till förhör inför rätten samt att målet, om saken

finnes kunna nöjaktigt utredas, må avgöras utan hinder av att klaganden

uteblivit. Rättsmedlet i sådant mål torde böra vara besvär; i förslaget har

därför upptagits föreskrift att rättens avgörande sker genom beslut.

Därest den bestraffningsberättigade, på sätt i 56 § första stycket föreslås,

erhåller befogenhet att i undantagsfall förordna om omedelbar verkställighet

av arreststraff, torde böra föreskrivas att rätten skall förordna om inställande

av klagande, som avtjänar arreststraff enligt det beslut mot vilket

talan föres.

Rörande domförhetsreglerna i paragrafens andra stycke hänvisas till

framställningen vid 43 §.

52 §.

Enligt gällande rätt tillkommer befogenhet att anföra besvär över befälhavares

straffbeslut endast den lagförde, alltså icke målsägande eller åklagare.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

157

Utredningen har ansett att även vederbörande åklagare borde äga

påkalla omprövning av beslut, varigenom befattningshavare vid krigsmakten

ålagt disciplinstraff. Visserligen vore åklagaren icke part i förfarandet

inför den militära bestraffningsmyndigheten, men om den lagförde fullföljde

talan, bleve åklagaren förklarande i målet vid domstolen och kunde

därjämte bli skyldig att verkställa ytterligare utredning i saken. Det syntes

naturligt att åklagaren då också borde ha möjlighet att föra den talan, vartill

utredningen kunde giva anledning. En annan ordning skulle icke tillgodose

det allmännas intresse av att i varje brottmål erhölles ett såvitt

möjligt materiellt riktigt avgörande. Utredningen tillägger:

Det intresse som sålunda gör sig gällande från allmän synpunkt torde

även böra föranleda, att åklagaren skall äga föranstalta om sakens upptagande

vid domstol jämväl i fall, då den lagförde icke påkallat omprövning

av befälhavarens beslut. En sådan ordning bereder möjlighet för åklagaren

att ingripa bland annat i fall där stx-affet bestämts så lindrigt att i jämförelse

med andra fall en påtaglig ojämnhet i straffmätningen föreligger. Den

ifrågavarande anordningen förutsätter, att åklagaren i alla förekommande

bestraffningsärenden får till sig överlämnade förhörsprotokollet och därtill

hörande handlingar. Den granskning av handlingarna, som kommer att

åligga åklagaren för avgörande av huruvida åtgärd från hans sida är påkallad,

torde i övervägande antalet fall kunna förutsättas komma att kräva

endast jämförelsevis ringa tid.

I fall då åklagaren finner anledning att draga saken under domstols prövning

torde, vare sig den lagförde för sin del påkallat omprövning eller ej,

åklagarens ingripande lämpligen böra ske genom att den lagförde i vanlig

ordning instämmes till domstolen, som därefter utan hinder av det av befälhavaren

meddelade straffbeslutet prövar stämningsyrkandena. Har den

lagförde själv påkallat omprövning av beslutet, synes det böra åligga åklagaren

att instämma sin talan i det mål, som upptages med anledning av den

lagfördes klagan, och i andra fall att hos domstolen ansöka om stämning

inom tre veckor från den dag befälhavarens beslut meddelades. Sedan domstolens

avgörande fallit i mål, som upptagits med anledning av den lagfördes

klagan, eller den angivna tiden av tre veckor utgått, bör åklagaren

icke vidare äga väcka talan angående den sak, som blivit prövad genom befälhavarens

beslut. Om domstolens avgörande överensstämmer med befälhavarens

beslut, torde domen böra gå ut på att ändring ej göres i beslutet

och i annat fall att befälhavarens beslut upphäves och ersättes med det avgörande,

som innefattas i domen.

Den nu föreslagna ordningen, enligt vilken befogenhet skall tillkomma

även åklagare att vid domstol påkalla omprövning av befälhavarens beslut,

torde vara ägnad att avhålla den lagförde från att påkalla domstolsprövning

allenast i syfte att vinna det anstånd med verkställigheten av ålagt arreststraff,

som blir en följd av klagorättens begagnande. Om vederbörande icke

har befogad anledning till missnöje med straffbeslutet, måste uppenbarligen

ett sådant missbruk av klagorätten motverkas av vetskapen om att även en

förhöjning av straffet kan bli cn följd av att målet under åklagarens medverkan

blir uttömmande behandlat vid domstolen.

Utredningen har anmärkt, att av befälhavare ålagt arreststraff borde, om

klagoskrift icke i rätt tid inkommit, verkställas utan hinder av att det fort
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

farande under viss tid stode åklagaren öppet att genom stämning påkalla

omprövning av beslutet.

Mot utredningens nu återgivna förslag ha olika erinringar framställts

under remissbehandlingen. Sålunda har justitiekanslersämbetet

funnit det mindre tilltalande, att den lagfördes åtgärd att påkalla domstolsbehandling

för att freda sig från ansvar eller vinna nedsättning i det av

befälhavaren ålagda straffet skulle medföra risk för honom att få straffet

skärpt. Något större praktiskt behov av en dylik anslutningsrätt torde enligt

ämbetets mening ej heller finnas. Möjligt vore emellertid, att åklagaren

icke borde betagas rätt att självständigt hänskjuta befälhavares beslut

till prövning av underrätt. Åklagaren borde dock icke åläggas att granska

handlingarna i alla av befälhavaren avgjorda disciplinmål endast för avgörande

av huruvida åtgärd från hans sida vore påkallad. I verkligheten

komme detta praktiskt sett att innebära ett onödigt arbete och andra möjligheter

borde finnas att komma till rätta med eventuell ojämnhet i befälhavares

straffmätning. Skulle domstolsutredningen visa, att en annan gärning

än den av befälhavaren bedömda låge den lagförde till last, borde

åklagaren vara berättigad ingripa med stämning i vanlig ordning och yrka

straff för denna gärning.

Föreningen Sveriges krigsdomare och nuditörer har förklarat, att den icke

motsatte sig utredningens förslag, i vad det avsåge rätt för åklagaren att,

då den tilltalade klagat över beslutet, jämväl påkalla omprövning av detsamma,

men att föreningen avstyrkte förslaget i vad det tillerkände åklagaren

talerätt mot dylika beslut även då den tilltalade icke förde talan. Föreningen

tillägger:

Detta förslag synes i allo olämpligt. Motiveringen därför eller att åklagaren

därigenom får möjlighet att ingripa bland annat i fall, där straffet bestämts

så lindrigt att i jämförelse med andra fall en påtaglig ojämnhet i

straffmätningen föreligger, kan föreningen icke finna vara på något sätt

bärande. Befälhavarens beslut har fattats efter samråd med auditören, och

detta bör anses innefatta sådan garanti för riktigheten och lämpligheten av

beslutet att det icke bör behöva underkastas regelbunden kontroll av åklagaren.

Dennes erfarenhet måste i de flesta fall antagas vara ringare än

auditörens, och åklagaren kan därför icke anses kompetent att utöva en sådan

kontroll. Det måste också anses mycket olämpligt att tilldela åklagaren

en dylik befogenhet på den grund, att en sådan anordning är ägnad att

undergräva befälhavarens auktoritet i utövandet av den disciplinära bestraffningsrätten.

Därjämte torde kunna ifrågasättas om icice förslaget om

åklagarens rätt att påkalla omprövning av alla beslut om åläggande av

disciplinstraff kommer i motsättning till vad som åberopats såsom skäl för

åklagarens rätt att fullfölja talan, då dylik föres av den tilltalade, och i stället

verka därhän, att denne ofta överklagar beslutet. Då den tid, inom vilken

åklagaren skall föra talan, bestämts till tre veckor, kan den tilltalade

icke veta, huruvida icke åklagaren, oavsett om den tilltalade är nöjd med beslutet,

kommer att överklaga detta. Men vetskapen om att åklagaren har

möjlighet att överklaga och bringa målet under domstols prövning, skall

måhända föranleda den bestraffade att oftare än eljest gripa den chans att

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

159

vinna lindring, som ligger i ett överklagande. Det kan därför befaras, att

antalet mål angående överklagande av disciplinstraff, som kommer att dragas

under domstols prövning, ökas till onödigt besvär för domstolarna.

Samma erinringar mot utredningens förslag ha framställts av Stockholms

rådhusrätt. Vidare har stadsdomareföreningen ifrågasatt, huruvida den föreslagna

befogenheten för åklagaren att vid domstol påkalla omprövning av

befälhavarens beslut i disciplinmål koinme att få någon som helst praktisk

betydelse. Redan den omständigheten att auditören och åklagaren i regel

vore knutna till samma domstol torde enligt föreningens uppfattning medföra,

att åklagaren mera sällan och endast i särskilt eldatanta fall ansåge

sig vilja påkalla en omprövning av beslut, som tillkommit under medverkan

av auditören. Såsom huvudsaklig motivering för anordningen i fråga

hade framhållits önskvärdheten av enhetlighet i straffmätningen. Föreningen

förmenade emellertid, att auditörens medverkan i disciplinmålen innebure

fullt tillräckliga garantier i sådant hänseende. Med en i huvudsak liknande

motivering har även magistraten i Karlskrona kritiserat de skäl, som

utredningen åberopat till stöd för sitt förslag. Magistraten ansåge det onödigt,

att åklagaren skulle såsom en slags extra ombudsman granska alla

beslut i disciplinmål. Det syntes vara tillfyllest att åklagarens omprövningsrätt

begränsades till sådana fall, då den lagförde själv begärt omprövning

av befälhavarens beslut eller åklagaren efter verkställd utredning återremitterat

handlingarna till vederbörande befälhavare för åläggande av disciplinär

bestraffning. Därest åklagarens omprövningsrätt begränsades på sätt

sålunda angivits kunde man måhända undvika den i och för sig otillfredsställande

anordningen att olika tider skulle gälla för den lagfördes och för

åklagarens omprövningsrätt. Även organisationsnämnden har ifrågasatt behovet

av eu anordning, enligt vilken åklagaren skulle nödgas granska regementschefens

och auditörens bedömande av mål, i vilka varken han själv

eller någon annan åklagare fört talan eller i övrigt varit inblandad. Om anordningen

emellertid ansåges böra införas, syntes den böra begränsas till sådana

fall, då auditören varit skiljaktig och funnit det ådömda straffet för

lågt. I varje fall måste tillses, att ökat expeditionellt arbete icke uppstode

för de militära expeditionerna exempelvis genom att dessa nödgades att för

åklagarens räkning göra särskilda avskrifter eller kopior av förhörsprotokoll

och andra handlingar. Slutligen ha hovrätten för Övre Norrland och

magistaten i Östersund opponerat sig mot utredningens uttalande att den

granskning av handlingarna, som komme att åligga åklagaren för avgörande

av om talan borde fullföljas, regelmässigt kunde förutsättas kräva endast

jämförelsevis ringa tid. Om granskningen skulle ha någon mening, kunde

den tvärtom bli mycket betungande i många fall. Måhända bleve det erforderligt

att komplettera den militära utredningen med förhör och annat.

Resultatet kunde likväl bli, att talan ej fullföljdes.

Krigshovrätten bar ställt frågan, om åklagarens talerätt mot befälhavares

beslut i disciplinmål avsåges skola — i analogi med bestämmelserna i

20 kap. 2 § sista stycket nya RB — omfatta behörighet att fullfölja talan

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

även till den dömdes förmån. Då en djdik talerätt icke ginge väl ihop med

utredningens förslag, att av befälhavare ålagt arreststraff skulle verkställas

oberoende av om åklagaren fullföljt talan mot beslutet eller ej, ansåge krigshovrätten

det böra för ordningens skull stadgas, att åklagaren icke ägde

fullfölja talan till den straff skyldiges förmån.

I anledning av de erinringar som under remissbehandlingen framställts

mot utredningens förslag rörande åklagarens fullföljdsrätt mot befälhavares

straffbeslut reglerades detta spörsmål i utkastet på ett delvis annat sätt

än utredningen förordat. Sålunda begränsades åklagarens talerätt till sådana

fall, då han ur allmän synpunkt fann det påkallat att domstol omprövade

beslutet, varjämte med beaktande av krigshovrättens anmärkning föreslogs

att åklagaren icke skulle äga fullfölja talan till den straff skyldiges

förmån.

I yttrandena över utkastet ha skånska hovrätten och advokatsamfundet

anmärkt att även den begränsade fullföljdsrätt, som enligt utkastet

tillerkänts åklagarna, förutsatte att dessa i god tid på ett eller annat

sätt erliölle del av befälhavares straffbeslut i disciplinmål ävensom av handlingarna

i dessa mål. Föreskrifter härom vore erforderliga. Landsfogdeföreningen

och krigsfiskalsföreningen ha framhållit, att den i utkastet föreslagna

regleringen icke kunde åstadkomma den lindring av åklagarens arbetsbörda

som uppenbarligen avsetts. För att rätt kunna bedöma om fullföljd

vore påkallad, måste nämligen åklagaren likväl granska alla beslut.

Mot den i utkastet upptagna bestämmelsen att åklagaren icke skulle äga

fullfölja talan till den straff skyldiges förmån ha ett flertal remissinstanser,

däribland justitiekansler sämbetet, häradshövding ef öreningen och landsfogdeföreningen,

opponerat sig. Det vore enligt dessa instanser icke tilltalande

att förbjuda en sådan fullföljd, vartill en åklagare i praktiken icke torde

finna anledning i andra fall än där det av någon orsak verkligen vore önskvärt

att en ändring i befälhavarens beslut komme till stånd.

Departementschefen. Utredningens förslag förutsätter att de i disciplinmål

meddelade straffbesluten skola underkastas en regelbunden kontroll av

åklagaren. I likhet med ett flertal remissinstanser finner jag emellertid, att

det icke föreligger något praktiskt behov av en så omfattande kontroll.

Auditörens medverkan i dessa mål måste anses innebära nöjaktiga garantier

för önskvärd enhetlighet i straffmätningen. En skyldighet för åklagaren

att granska handlingarna i varje disciplinmål skulle för övrigt, om den rätt

fullgjordes, med hänsyn till disciplinmålens stora antal säkerligen medföra

en betydligt större arbetsbörda för åklagaren än vad utredningen räknat

med. På skäl som bland annat krigsdomareföreningen anfört kan det dessutom

ifrågasättas, om icke den föreslagna rätten för åklagaren att utan

inskränkning överklaga befälhavarens straffbeslut i praktiken skulle leda

till att antalet överklaganden från de lagfördas sida komme att ökas.

Vad nu anförts synes likväl icke böra föranleda att åklagaren helt skulle

sakna möjlighet att hos domstol begära omprövning av straff beslut som

meddelats i disciplinmål. Lika väl som han är oförhindrad att väcka åtal,

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

om den bestraffningsberättigade låtit bero vid tillrättavisning eller avskrivit

saken utan åtgärd, bör det stå honom öppet att påkalla domstolsprövning i

sådana fall, då han finner ett ålagt disciplinstraff icke innefatta tillräcklig

reaktion. Klagorätten bör emellertid avsevärt begränsas i jämförelse med

vad utredningen föreslagit. En tillfredsställande reglering av frågan torde

ernås, om klagorätten bestämmes i enlighet med vad som föreslogs i utkastet,

dvs om den begränsas till sådana fall där åklagaren finner det vara

ur allmän synpunkt påkallat att domstol omprövar beslutet (52 § första

stycket i departementsförslaget). För att åklagaren skall få fullfölja talan

bör med andra ord krävas, att beslutet i ett eller annat hänseende har betydelse

utöver det föreliggande fallet.

Den sålunda föreslagna regeln innebär icke att åklagaren skall vara skyldig

att granska varje beslut i disciplinmål, utan meningen är att han skall

försöka att bilda sig en mera allmän uppfattning om praxis i disciplinmål

vid vederbörande förband. För detta ändamål torde det vara tillräckligt att

åklagaren tager ett eller annat stickprov eller att han regelbundet granskar

handlingarna i vissa grupper av mål, exempelvis sådana i vilka auditören

varit skiljaktig. Det kan också tänkas, att åklagaren genom pressen eller

eljest får sin uppmärksamhet riktad på ett särskilt mål, som han anser det

önskvärt att närmare undersöka. På grund av vad sålunda anförts bör det

i administrativ ordning stadgas skyldighet för den bestraffningsberättigade

att låta åklagaren taga del av handlingarna i disciplinmål, i den mån denne

begär det.

I likhet med utredningen anser jag, att åklagarens ingripande bör ske

genom stämning å den lagförde. Stadgande härom har upptagits i andra

stycket av förevarande paragraf, vars innehåll även i övrigt överensstämmer

med utredningens förslag. Uppenbart är att stämningsansökan bör innehålla

uppgift om det beslut mot vilket talan föres, grunderna för den fullföljda

talan och den ändring som yrkas.

I enlighet med vad som yrkats av flera remissinstanser har i departementsförslaget

icke införts den i utkastet upptagna bestämmelsen att åklagaren

ej skulle äga fullfölja talan till den straff skyldiges förmån.

Rörande innehållet i tredje stycket hänvisas till framställningen vid 43 §.

9 KAP.

Om tiden för verkställighet av beslut i disciplinmål.

53—56 §§.

Såsom förut nämnts skall enligt gällande bestämmelser disciplinstraff,

som blivit ålagt av befälhavare, gå i verkställighet utan hinder av att besvär

anförts.

Utredningen, som enligt vad förut likaledes omnämnts funnit denna

ordning otillfredsställande, har härom anfört följande.

Det ligger i sakens natur att den nuvarande ordningen att icke tillåta anförande

av besvär över befälhavares straffbeslut förrän straffet redan verkli

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 216.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

ställts måste vara ägnad att minska användandet av besvärsrätten. Även om

det icke kan med bestämdhet utrönas i vad mån anordningen haft denna

verkan, torde verkställd statistisk undersökning dock berättiga till vissa

slutsatser härutinnan. Denna undersökning, för vilken redogjorts i annat

sammanhang (s. 24 i bet.), har utvisat, att antalet av befälhavare ålagda

disciplinära bestraffningar utgjort 1937 2 296 och 1942 16 952 samt att besvär

i disciplinmål hos krigshovrätten anförts under 1937 ill fall och under

1942 i 66 fall, motsvarande 0,48 resp. 0,3i procent av antalet under året av

befälhavare ålagda bestraffningar. Den tidigare redogörelsen för ifrågavarande

undersökningar innehåller även jämförande upplysningar angående

fullföljdsfrekvensen i kriminella mål, som upptagas av häradsrätter, rådhusrätter

och polisdomstolar. Jämförelsen utvisar att fullfölj dsfrekvensen

är betydligt större i de allmänna målen. Då det ansetts, att personer i befälsställning

kunna antagas ha större intresse än meniga att utverka domstolens

förklaring att redan undergånget disciplinstraff icke skall räknas

vederbörande till last, har särskilt undersökts dels i vad mån i disciplinmål

besvär anförts av personer i befälsställning och dels i vad mån av befälhavare

ålagda bestraffningar avsett personer tillhörande denna kategori.

Denna undersökning har givit vid handen, att av antalet under 1937 och

1942 hos krigshovrätten anförda besvär — 11 resp. 66 härrörde 9 resp.

32 från personer i befälsställning, motsvarande 81,82 resp. 48,48 procent av

hela antalet under året anförda besvär. Antalet personer i befälsställning,

som av befälhavare fällts till disciplinstraff, utgjorde i förhållande till hela

antalet av befälhavare disciplinärt bestraffade under 1937 18,ig procent och

under 1942 20,66 procent.

Från rättssäkerhetens synpunkt måste en anordning, som alldeles utesluter

möjligheten att erhålla omprövning av befälhavares straffbeslut förrän

ålagt arreststraff redan gått i verkställighet, framstå såsom i hög grad otillfredsställande.

Resultatet av de gjorda statistiska undersökningarna torde i

sin mån belysa detta redan i och för sig uppenbara förhållande.

Vad sålunda anförts borde enligt utredningens mening tillräckligt motivera

en ändring därhän att, då arreststraff ålagts, tillfälle bereddes

den lagförde att före verkställigheten påkalla omprövning av befälhavarens

beslut. Beträffande den av SLK-utredningen föreslagna nya strafformen

disciplinbot gjorde sig däremot samma betänkligheter mot omedelbar

verkställighet icke gällande som i fråga om arreststraffet. Åläggande av

disciplinbot innebure att den dömde skulle antingen vidkännas löneavdrag

för visst antal dagar eller, om löneavdrag ej kunde ifrågakomma, utgiva

motsvarande belopp i penningar. Om sådant straff ginge i verkställighet

innan straffbeslutet vunnit laga kraft och beslutet sedermera ändrades, kunde

rättelse ske genom utbetalning till den dömde av innehållet eller erlagt

belopp. Föreskrift om att så skulle ske hade även upptagits i SLK-utredningens

förslag. Med hänsyn härtill borde någon erinran icke kunna göras

mot att av befälhavare meddelat straffbeslut, varigenom disciplinbot ålagts,

omedelbart ginge i verkställighet. Av praktiska hänsyn vore även påkallat

att så kunde ske, särskilt i fall då den dömde endast under kortare tid

komme att kvarstå i tjänst. Det borde följaktligen föreskrivas, att befälhavares

straffbeslut, varigenom disciplinbot ålagts, skulle få omedelbart

verkställas.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 216.

163

Utredningen har verkställt en undersökning i syfte att bestämma det

antal militära brottmål, som efter klagan komme att upptagas av de allmänna

underrätterna. Rörande detaljerna i denna undersökning hänvisas

till s. 24 i betänkandet. Här må sammanfattningsvis endast nämnas, att

utredningen antagit att antalet disciplinmål under normala förhållanden

komme att årligen uppgå till omkring 7 750 samt att klagan komme att föras

i 5 procent av målen. Vid bedömande av den väntade fullföljdsfrekvensen

har utredningen utgått från att — i enlighet med dess förslag —- arreststraff

som ålagts av befälhavare ej skall få verkställas om den lagförde

klagar över straffbeslutet.

För ett specialfall har utredningen ansett det knappast kunna frånkoinmas,

att avsteg måste göras från principen att av befälhavare ålagt arreststraff

icke skulle omedelbart gå i verkställighet. Då sådan bestraffning

kommit till användning ombord å fartyg, som befunne sig på sjötåg i främmande

farvatten, stode möjlighet icke till buds att utan avsevärt dröjsmål

få saken upptagen vid domstol. För sådana fall borde förty föreskrivas

att, om så funnes erforderligt för krigstuktens upprätthållande, av befälhavare

ålagt arreststraff skulle få verkställas utan hinder av att den lagförde

påkallade omprövning av straffbeslutet.

Slutligen har utredningen anmärkt, att den övervägt huruvida tillfälle

borde beredas den som genom befälhavares beslut dömts till arreststraff

att förklara sig nöjd med beslutet med verkan att straffet skulle kunna

omedelbart gå i verkställighet. Fn sådan bestämmelse skulle, anför utredningen,

väsentligen bli av betydelse i fall då tjänstgöringstiden för den

dömde utginge kort efter straffets åläggande. Enligt SLK-utredningens

förslag till lag om disciplinstraff för krigsmän skulle emellertid böter

ådömas i stället för disciplinstraff, om med hänsyn till den brottsliges

tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff funnes vara lämpligare

än disciplinstraff. Denna bestämmelse torde, yttrar utredningen vidare,

föranleda att i sådana fall som det nu åsyftade i regel bötesstraff

komme till användning i stället för disciplinstraff. Framför allt med hänsyn

härtill hade utredningen icke funnit anledning föreslå särskilda regler

om nöjdförklaring i disciplinmål.

Förslaget att av befälhavare ålagt arreststraff icke skall gå i omedelbar

verkställighet har, såsom förut nämnts, väckt stark opposition under r cmissbe

b andlingen, särskilt från de militära myndigheternas sida.

Sålunda ha överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna bestämt motsatt

sig den föreslagna ändringen. De ha därvid understrukit, att det i disciplinens

intresse vore nödvändigt att här göra avsteg från den allmänna principen

alt ett straff icke borde verkställas förrän beslutet vunnit laga kraft.

De militära disciplinstraffen vore att betrakta som speciella strafformer,

vilka saknade motsvarighet inom den allmänna rättsskipningen. Ett avsteg

från nu gällande bestämmelser kunde få till följd, att klagorätten

missbrukades till men för utbildningen och ordningen inom förbandet.

Det kunde nämligen icke bortses från att den lagförde kunde påkalla om
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungi. Mcij:ts proposition nr 216.

prövning av befälhavarens beslut endast för att vinna anstånd med ålagt

arreststraff. Sådan okynnesklagan kunde bli särskilt vanlig inför en förestående

ledighetsperiod. Belastningen på domstolarna komme härigenom

också att ökas. Chefen för armén har framhållit, att de disciplinära kraven

såtilivida beaktats av utredningen att denna föreslagit att av domstol ålagt

arreststraff genast skulle verkställas, om ej domstolen annorlunda förordnat.

Då auditörens yttrande skulle inhämtas innan disciplinstraff ålades,

kunde ur rättssäkerhetens synpunkt inga befogade invändningar riktas mot

omedelbar verkställighet även av befälhavares beslut. Samma synpunkter

ha åberopats av chefen för marinen och officersförbundet. Chefen för flygvapnet

har anfört, att av befälhavare ålagt arreststraff i varje fall borde gå

i omedelbar verkställighet, om auditören ej anmält skiljaktig mening.

Krigshovrätten, som rent principiellt funnit det bäst överensstämma med

disciplinstraffets natur att det omedelbart verkställes, har sagt sig hålla

för sannolikt, att vad som kunde vinnas med ett genomförande av den föreslagna

ändringen i form av ökad rättssäkerhet icke skulle uppväga nackdelarna

av en inträffande väsentlig minskning i disciplinstraffets effektivitet

med avseende å disciplinens upprätthållande. Däremot har försvarsväsendets

underbefälsförbnnd med tillfredsställelse noterat förslaget att av

befälhavare ålagt arreststraff icke skulle omedelbart verkställas. Med genomförandet

av detta förslag undanröjdes en av de för det allmänna rättsmedvetandet

mest svårförståeliga undantagsföreskrifterna i den militära

rättsvården. Förbundet har vidare — ehuru ensamt bland alla remissinstanser

— hävdat att ej heller beslut varigenom befälhavare ålagt disciplinbot

borde få verkställas innan detsamma vunnit laga kraft.

Med avseende å behovet av särskilda regler om nöjdförklaring i disciplinmål

ha några remissmyndigheter intagit en annan ståndpunkt än utredningen.

Sålunda har justitiekansler sämbetet ifrågasatt, om icke åtminstone

i vissa fall nöjdförklaring skulle kunna avgivas i fråga om beslut av befälhavare

att ålägga felande arreststraff. Helt säkert vore det ur disciplinär

synpunkt mången gång påkallat, att arreststraff såvitt möjligt omedelbart

ginge i verkställighet. Och för den enskilde vore det också ofta önskvärt,

att straffet genast toge sin början; särskilt gällde detta, om han inom kort

skulle avsluta sin tjänstgöring. Nöjdförklaring borde icke få avgivas förrän

efter någon betänketid, förslagsvis nästa dag eller visst antal timmar

efter det den felande erhållit kännedom om beslutet. Självfallet borde enklast

möjliga regler meddelas rörande nöjdförklaring och vad därmed ägde

samband, överbefälhavaren och chefen för marinen ha i denna del anfört

att, om man trots allt genomförde förslaget att av befälhavare ålagt arreststraff

ej genast skall verkställas, det i varje fall vore nödvändigt att omedelbar

nöjdförklaring skulle kunna avgivas. De skäl som utredningen anfört

mot en dylik ordning syntes icke bärande. Om den som blivit fälld

till arreststraff funne det för sig själv fördelaktigast att omedelbart få påbörja

dess avtjänande och hinder däremot icke mötte ur tjänstesynpunkt,

borde icke den straffskärpningen införas, att han av formella skäl skulle

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

vara nödsakad vänta fyra dagar eller ock, vid avgång ur militär tjänst,

eventuellt i stället för arreststraff få böter.

I utkastet reglerades förutsättningarna för verkställighet av befälhavares

straffbeslut i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen

förordat. Dock föreslogs att av befälhavare ålagt arreststraff skulle få omedelbart

verkställas, om den straffskyldige förklarade sig nöjd med beslutet.

Dessutom upptogs i utkastet ett stadgande, enligt vilket befälhavaren skulle

äga att med auditörens tillstyrkande förordna att arreststraff omedelbart

skulle gå i verkställighet, om den straffskyldige vore tagen i förvarsarrest

och befälhavaren för krigslydnadens upprätthållande funne det vara av

synnerlig vikt att straffet omedelbart verkställdes.

Den sistnämnda avvikelsen från utredningens förslag har i yttrandena

över utkastet lämnats utan erinran av samtliga instanser utom

advokatsamfundet, som hävdat att bestämmelsen vilade på en överdriven

föreställning om den snabba straffverkställighetens betydelse för disciplinens

upprätthållande. Bestämmelsen borde utgå. Advokatsamfundet bär vidare

anmärkt på förslaget om nöjdförklaring i disciplinmål. De skäl som

utredningen anfört mot införandet av en sådan regel vore enligt samfundets

mening vägande. Härtill komme att den dömde stode i sådant lydnadsförhållande

till befälhavaren att han ofta måste känna sig sakna möjlighet att

fritt överväga om han borde förklara sig nöjd eller icke. På grund härav

och då en bestämmelse om nöjdförklaring kunde missbrukas, hemställde

samlundet att den föreslagna regeln måtte utgå. Möjligen borde övervägas

införande av en regel om rätt för den som vore tagen i förvarsarrest att

avgiva nöjdförklaring. Stockholms rådhusrätt har anfört att bestämmelsen

om nöjdförklaring uppenbarligen ej kunde vara föranledd av disciplinära

skäl, eftersom den tidigare verkställigheten gjorts beroende av den straffskyldiges

medgivande. Nöjdförklaringen medförde icke, att den lagförde

kunde ha något anspråk på att omedelbart få avtjäna straffet. Med hänsyn

därtill kunde den i utkastet upptagna bestämmelsen vara ägnad att skapa

irritation; de dömda torde nämligen enligt rådhusrättens mening ofta komma

att förklara sig nöjda i sådana fall, då de hade förhoppning om att därigenom

få straffverkställigheten såvitt möjligt förlagd till tjänstgöringsdagar

och icke behöva gå miste om permission över helgdagar. På grund

härav syntes bestämmelsen om nöjdförklaring böra utgå. Däremot har krigshovrätten

uttalat, att utkastet såväl med avseende å nämnda bestämmelse

som beträffande den föreslagna regeln om verkställighet av förvarsarrestants

straff innebure en bestämd förbättring jämfört med utredningens

förslag.

Departementschefen. Såsom utredningen framhållit och under remissbehandlingen

ytterligare understrukits kunna helt skilda synpunkter anläggas

på problemet, huruvida av befälhavare ålagt arreststraff skall verkställas

omedelbart eller först sedan beslutet vunnit laga kraft. Å ena sidan

är det sålunda uppenbart, att syftet med den disciplinära bestraffningsrätten

skulle till men för disciplinen kunna försvagas, om verkställigheten

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

av ålagda arreststraff bleve avsevärt fördröjd. Ur denna synpunkt kunde

det därför ligga närmast till hands att behålla den nuvarande regeln

i 207 § SLK. Men å andra sidan är det lika tydligt att en anordning, som

alldeles utesluter möjligheten att erhålla omprövning av befälhavarens

straffbeslut förrän ålagt arreststraff redan gått i verkställighet, från rättssäkerhetens

synpunkt måste framstå såsom i hög grad otillfredsställande.

Även psykologiskt måste det vara olämpligt att behålla en ordning, som

särskilt för de värnpliktiga innebär att besvärsrätten saknar större praktisk

betydelse.

Vid övervägande av dessa olika argument i saken kan jag ej finna annat

än att de sist anförda synpunkterna väga tyngre än de förra. Jag anser mig

därför i likhet med utredningen böra förorda en ändring av gällande rätt

därhän, att tillfälle beredes den lagförde att före verkställigheten påkalla

omprövning av befälhavarens beslut (54 § i departementsförslaget). Införandet

av denna princip torde icke behöva medföra några allvarligare konsekvenser

ur disciplinär synpunkt, därest det samtidigt sörjes för att straffverkställigheten

likväl skall kunna följa inom jämförelsevis kort tid. I sådant

syfte har, såsom redan nämnts, föreslagits att klagotiden skall bestämmas

till allenast två dagar. Vidare ha i departementsförslaget upptagits

vissa stadganden (88 § andra stycket och 91 §), enligt vilka dels omprövningen

skall kunna ske mycket snabbt och dels domstolens dom i allmänhet

skall kunna verkställas utan hinder av att den ej vunnit laga kraft.

Till dessa bestämmelser återkommer jag i det följande.

Utredningen har för ett specialfall, nämligen då bestraffning kommit till

användning ombord å fartyg, som befinner sig på sjötåg i främmande farvatten,

ansett det nödvändigt att göra avsteg från principen att av befälhavare

ålagt arreststraff icke skall omedelbart gå i verkställighet. Såsom

motiv härför har åberopats, att det under dylika extraordinära förhållanden

måhända icke vore möjligt att få en domstolsprövning till stånd utan

avsevärt dröjsmål. Jag biträder i princip utredningens ståndpunkt i denna

del, vilken icke mött någon erinran i remissyttrandena. Såsom förutsättning

för att straffet genast skall få verkställas torde böra stadgas, att detta

finnes vara av synnerlig vikt för krigslydnadens upprätthållande (56 §

andra stycket). För egen del vill jag förorda ytterligare ett undantag från

huvudregeln. Jag anser sålunda, att det i vissa fall bör föreligga möjlighet

att omedelbart verkställa arreststraff, vilket av befälhavare ålagts

någon som är tagen i förvarsarrest. Såsom tidigare framhållits innebära de

stadganden, som föreslagits rörande detta tvångsmedel, att förvarsarrest

skall kunna beslutas antingen om det för krigslydnadens upprätthållande

finnes vara av synnerlig vikt att den brottslige ej lämnas på fri

fot eller om denne gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan

befaras att han ånyo avviker. Därest förvarsarrestantens brott handlägges

i disciplinmål, får förvarsarresten emellertid ej bestå efter det att målet

slutligt avgjorts. Tydligen skulle dock syftet med förvarsarresten kunna

förfelas, därest den arresterade under alla förhållanden måste försättas

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

på fri fot så snart straffbeslutet meddelats. I nu angivna extraordinära fall

bör därför den bestraffningsberättigade, om det med hänsyn till de omständigheter

som föranlett arresteringen finnes vara av synnerlig vikt att arreststraffet

omedelbart verkställes, äga förordna därom. Såsom villkor härför

bör dock i rättssäkerhetens intresse i allmänhet gälla, att auditören tillstyrkt

åtgärden. Avsteg från denna grundsats bör tillåtas allenast om straffbeslutet

med stöd av 39 § meddelats utan auditörens hörande. Föreskrifter

i enlighet med det sålunda anförda ha upptagits i 56 § första stycket av departementsförslaget.

Av allmänna processuella regler följer, att om talan

fullföljes mot straffbeslutet, domstolen kan förordna att den påbörjade

verkställigheten ej längre skall fortgå.

Om klagotiden nedsättes till två dagar, kan det måhända synas tveksamt,

huruvida behov föreligger att lämna den straffskyldige möjlighet att förklara

sig nöjd. Emellertid torde det stundom kunna innebära en förmån

för den dömde att verkställigheten kan påbörjas utan uppskov. Med hänsyn

härtill och då de farhågor för missbruk som uttalats av advokatsamfundet

icke torde böra tillmätas avgörande betydelse, har det i utkastet upptagna

stadgandet om nöjdförklaring bibehållits i departementsförslaget (55 §).

Därest nöjdförklaring avgives, måste tydligen bevis om förklaringen fogas

till handlingarna i målet. Bestämmelser härom torde få utfärdas i administrativ

ordning.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget till lag om disciplinstraff

för krigsmän skall förutom arrest kunna användas disciplinbot, dvs ett

penningstraff som i regel skall ha formen av löneavdrag för visst antal

dagar. Såsom utredningen framhållit, lär det beträffande denna nya straffform

icke möta några betänkligheter att låta straffet regelmässigt gå i

verkställighet utan hinder av att straffbeslutet ej vunnit laga kraft. Om

beslutet sedermera ändras, kan nämligen rättelse ske genom utbetalning

av innehållet eller erlagt belopp. Med hänsyn härtill och på skäl utredningen

i övrigt anfört torde böra föreskrivas, att beslut i disciplinmål varigenom

disciplinbot ålagts skall, där den bestraffningsberättigade ej annorlunda

förordnat, verkställas utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft (53 §).

57 §.

Stadgandet i denna paragraf innebär att om ett beslut i disciplinmål avser

både ansvar och ersättningsskyldighet till kronan, beslutet i sistnämnda

del icke får verkställas förrän det vunnit laga kraft.

10 KAP.

Om åläggande av ersättningsskyldighet.

58—63 §§.

Genom den förut omnämnda lagen den 9 juni 1944 ha militära befälhavare

erhållit viss domsrätt rörande förlust av eller skada å krigsmaktens

egendom. Sålunda stadgas i sagda lag, att genom beslut av militär befäl
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungi. Maj:ts proposition nr 276.

havare ersättningsskyldighet till kronan må åläggas för förlust av eller

skada å egendom, som tillhör eller nyttjas av krigsmakten, såframt ersättningsbeloppet

ej överstiger etthundra kronor. Ersättningsskyldighet må

åläggas den som, då förlusten eller skadan inträffar, lyder under strafflagen

för krigsmakten eller eljest för brott med avseende å den förlorade

eller skadade egendomen är underkastad straff efter nämnda lag. Behörighet

att ålägga ersättningsskyldighet tillkommer befälhavare, som i disciplinmål

äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige.

Har ersättningsskyldighet ej ålagts medan ersättningsskyldig

lydde under strafflagen för krigsmakten och är ej tillika fråga om

straffansvar, tillkommer sådan behörighet jämväl befälhavare, som ägde bestraffningsrätt

över den ersättningsskyldige vid den tid, då förlusten eller

skadan skedde. Innan fråga om ersättningsskyldighet upptages till prövning,

skall undersökning rörande förlusten eller skadan ske enligt därom

i administrativ ordning utfärdade föreskrifter, och befälhavaren skall innan

ersättningsskyldighet ålägges inhämta yttrande av vederbörande auditör

rörande ersättningsskyldigheten och ersättningens belopp. Godkänner icke

befälhavaren auditörens yttrande, äger denne anteckna sin mening till det

i målet förda protokollet; har sådan anteckning ej skett, är auditören jämte

befälhavaren ansvarig för beslutet. Finner befälhavaren att vad den ersättningsskyldige

har att gälda överstiger etthundra kronor, skall målet överlämnas

till krigsdomstol. Om någon är ersättningsskyldig i flera hänseenden,

skall hänsyn tagas till ersättningens sammanlagda belopp. Ej heller

må beslut om ersättningsskyldighet av befälhavaren meddelas, därest den

ersättningsskyldige upphört att tillhöra krigsmakten eller fråga tillika är

om straffansvar och målet därom överlämnas till krigsdomstol. Befälhavares

beslut om åläggande av ersättningsskyldighet skall delgivas den ersättningsskyldige.

Beslutet skall innehålla underrättelse om vad denne har

att iakttaga i händelse han icke åtnöjes med beslutet.

Enligt vad förut nämnts har utredningen räknat med att de i

1944 års lag upptagna reglerna om befälhavares domsrätt i ersättningsmål

skulle komma att inflyta i en blivande militär rättegångslag. Utredningen

har ej funnit anledning att föreslå någon avvikelse från de bestämmelser,

som för närvarande gälla beträffande omfattningen av befälhavares

rätt att ålägga ersättningsskyldighet, i vidare mån än att utredningen föreslagit

införandet av en bestämmelse, jämlikt vilken befälhavare vid åläggande

av disciplinstraff för utevarobrott skall äga förplikta den lagförde

alt gottgöra statsverket kostnad som uppkommit för hans hämtande till

tjänstgöring. Till stöd för detta förslag åberopas i betänkandet följande.

Enligt vissa bestämmelser i värnpliktslagen den 30 december 1941 och

därtill anslutna administrativa författningar må värnpliktig, som utan

anmält laga förfall uteblir från tjänstgöring, på egen bekostnad hämtas

till tjänstgöringens fullgörande. Ersättning för hämtning beräknas i enlighet

med gällande författning angående resekostnads- och traktamentsersättning

åt förare vid fångtransport och förskjutes av länstyrelsen. Beloppet

skall, i den mån så är medgivet enligt meddelade bestämmelser, ut
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

169

tagas av den hämtade under tjänstgöring genom avdrag å honom tillkommande

kontanta förmåner. För kvittning av kronans fordran på grund av

hämtning till tjänstgöring mot den värnpliktige tillkommande penningbidrag

erfordras icke att fordringen blivit fastställd genom dom. Om sådan

möjlighet till kvittning icke föreligger, kan däremot exekutionstitel erfordras

för fordringens uttagande. Med hänsyn härtill synes befälhavare böra

erhålla befogenhet att i samband med prövning av fråga om ansvar för

utevaro från tjänstgöring ålägga den värnpliktige att gottgöra kronan kostnad

varom nu är fråga. En sådan befogenhet bör lämpligen utsträckas att

gälla även andra krigsmän än värnpliktiga.

Med avseende å övriga nyss återgivna bestämmelser i 1944 års lag har

utredningen icke föreslagit annan ändring än att — på skäl som återgivits

vid 5 § i departementsförslaget — motsvarighet icke borde upptagas

till bestämmelsen att befälhavaren i visst fall skulle överlämna målet till

krigsdomstol.

Under remissbehandlingen har ingen erinran framställts mot

förslaget att befälhavare skulle äga ålägga ersättningsskyldighet för hämtningskostnad,

som uppkommit i anledning av utevarobrott. Däremot har

från skilda håll yrkats att befälhavares domsrätt enligt 1944 års lag måtte

något utsträckas. Sålunda har föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer

anfört, att 1944 års lag nu varit i tillämpning så lång tid att man

vunnit praktisk erfarenhet av densamma. Det hade härvid visat sig att den

fastställda gränsen för ersättningsbeloppet, 100 kronor, vore för låg. Med

hänsyn till penningvärdets fall syntes den övre gränsen kunna sättas till

200 eller 300 kronor. Någon förlust i rättssäkerheten vore därigenom ej

att befara, då befälhavaren i varje fall skulle inhämta auditörens yttrande.

En höjning av maximibeloppet skulle säkerligen medföra en högst önskvärd

avlastning från domstolarna. Det kunde emellertid ifrågasättas om

icke, oberoende av särskilda bestämmelser i militära författningar, undantag

i lagtexten borde göras för eldhandvapen. Erfarenheten visade att en

mera ingående prövning av omständigheterna vid en förlust av dylika vapen

vore påkallad. Under åberopande av liknande synpunkter ha justitiekansler

sämbetet, Svea hovrätt och krigshovrätten yrkat, att gränsen för

högsta ersättningsbelopp måtte höjas till 200 kronor samt Stockholms rådhusrätt

och häradshövdingeföreningen föreslagit att värdegränsen skulle bestämmas

till 300 kronor. Krigshovrätten har dock anfört, att frågor om

ersättning för förkomna vapen — med hänsyn till att sådana förluster i

regel vore av allvarligare natur än förlust av övriga utrustningspersedlar

— icke borde behandlas av befälhavare utan städse handläggas av domstol.

Även Svea hovrätt och häradshövdingeföreningen ha intagit en liknande

ståndpunkt.

Departementschefen. Det torde råda enighet om, att den domsrätt i ersättningsmål

som genom 1944 års lagstiftning tillerkänts vissa befattningshavare

vid krigsmakten bör bibehållas. Med hänsyn till de praktiska erfarenheter

som vunnits vid tillämpningen av nämnda lagstiftning synes det

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

vara lämpligt att, såsom ett flertal remissinstanser yrkat, i samband med

förevarande reform utvidga denna domsrätt till att avse ett högre ersättningsbelopp

än 100 kronor. Värdegränsen torde dock icke böra sättas högre

än till 200 kronor (58 § första stycket).

Under remissbehandlingen har ifrågasatts huruvida icke egendom av viss

farlig beskaffenhet, nämligen eldhandvapen, borde undantagas från den

domsrätt varom här är fråga. Väl är det riktigt, att en särskilt noggrann

undersökning måste verkställas, när dylik egendom förkommit. Detta bör

emellertid beaktas vid uppställandet, i administrativ ordning, av närmare

regler angående förfarandet vid krigsmakten då egendom skadats eller gått

förlorad. Nämnda förhållande behöver däremot ej direkt inverka på frågan,

om ersättningsskyldighet i anledning av förlusten bör få åläggas av

befattningshavare vid krigsmakten. Jag har därför icke funnit tillräckliga

skäl föreligga för att göra något undantag för eldhandvapen.

Ersättningsskyldighet bör i första hand kunna åläggas den som, då förlust

eller skada sker, är underkastad disciplinär bestraffningsrätt. Även den

som under hempermittering fått sig persedlar anförtrodda med skyldighet

att taga vård om dem bör emellertid i nu angivna ordning kunna förpliktas

att ersätta förlust eller skada som uppkommit med avseende å dessa persedlar

(jämför 26 kap. 21 § andra stycket i det den 3 oktober 1947 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om ändring i strafflagen). De bestämmelser

som upptagits härom i 58 § andra stycket överensstämma i sak med

gällande regler.

Behörighet att ålägga ersättningsskyldighet bör liksom nu tillkomma den

som i disciplinmål äger bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige (59 §

första stycket). Ofta inträffar det att förlust eller skada uppdagas först vid

utryckning från militärtjänst i samband med hemförlovning eller hempermittering

samt att ersättningsfrågan icke hinner avgöras före utryckningen.

Eftersom vederbörande då icke längre står under militärt befäl och följaktligen

icke heller är underkastad disciplinär bestraffningsrätt, erfordras

en regel angående vem som i dylika fall skall äga ålägga ersättningsskyldigheten.

I detta hänseende torde böra gälla att den som senast ägde bestraffningsrätt

över den ersättningsskyldige skall vara behörig (59 § andra

stycket).

I enlighet med utredningens förslag, vilket icke mött någon erinran under

remissbehandlingen, torde böra föreskrivas att befattningshavare vid

krigsmakten i samband med åläggande av disciplinstraff för rymning eller

olovligt undanhållande må förplikta den straffskyldige att ersätta statsverket

kostnad som uppkommit för hans hämtande till tjänstgöring (61 §).

I övrigt motsvara stadgandena i förevarande paragrafer i allt väsentligt

de bestämmelser i 1944 års lag, för vilka inledningsvis i detta kapitel redogjorts.

I enlighet med utredningens förslag har dock icke upptagits någon

motsvarighet till bestämmelsen att befälhavaren i visst fall skall överlämna

målet till krigsdomstol.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

171

64 och 65 §§.

Med avseende å klagan över befälhavares beslut om ersättningsskyldighet

gäller enligt 1944 års lag, att vad som är stadgat om klagan i disciplinmål

skall äga motsvarande tillämpning. Talan skall alltså fullföljas hos lcrigsöverdomstol.

Besvärstiden, som är tjugu dagar, räknas från det klaganden

erhöll del av beslutet; om han tillika belagts med disciplinstraff dock ej

från tidigare dag än den då straffet avslutades. Befälhavares beslut om ersättningsskyldighet

må icke verkställas innan det vunnit laga kraft. I övrigt

skall angående verkställigheten av sådant beslut gälla vad som är föreskrivet

beträffande utslag av krigsdomstol.

I anslutning till vad utredningen föreslagit beträffande klagan i

disciplinmål har den uttalat, att jämväl klagan över befälhavares beslut om

åläggande av ersättningsskyldighet borde upptagas av underrätt. Liksom

för närvarande borde rätt att fullfölja talan mot befälhavares beslut om

åläggande av ersättningsskyldighet tillkomma endast den dömde; ändring

av beslutet till men för denne borde således icke kunna påkallas av kronan.

Då 1944 års lagstiftning enligt utredningens mening väsentligen torde ha

tillkommit i syfte att bereda kronan tillgång till ett förenklat förfarande för

rättslig prövning av här ifrågavarande ersättningsanspråk, kunde nämligen

kronan uppenbarligen icke ha samma anspråk som den dömde att påkalla

omprövning av ett i sådan ordning träffat avgörande. Klagotiden borde

liksom i disciplinmål begränsas till fyra dagar, räknade från den dag

den dömde erhöll del av beslutet, och i fråga om målets behandling innan

det upptoges till handläggning vid rätten borde vad som föreslagits skola

gälla beträffande klagan i disciplinmål äga motsvarande tillämpning. Detta

innebure bland annat att, sedan klagoskrift i rätt tid inkommit, det skulle

åligga befälhavaren att överlämna klagoskriften jämte övriga handlingar i

målet till vederbörande åklagare, varefter denne hade att till domstolen

överlämna handlingarna jämte av honom å kronans vägnar avgivna påminnelser.

I målet borde talerätt för kronan tillkomma åklagaren med den

begränsning som följde därav att kronan icke ägde påkalla ändring av beslutet

till men för klaganden. Åklagaren borde således kunna icke blott

yrka fastställande av befälhavarens beslut utan även, i den mån åklagaren

funne anledning därtill, medgiva nedsättning av det utdömda beloppet eller

befrielse från ersättningsskyldighet. Därest efter förd klagan mot befälhavares

beslut om åläggande av ersättningsskyldighet rätten funne, att genom

den redan föreliggande utredningen målet vore så berett att det kunde antagas

kunna vid huvudförhandlingen slutföras i ett sammanhang, skulle

det — anför utredningen — uppenbarligen leda till dubbelarbete om det

oaktat förberedelse i målet alltid måste äga rum inför rätten. Det borde

därför stadgas, att under nyss angiven förutsättning målet finge upptagas

till huvudförhandling utan alt i nya RB föreskriven förberedelse ägt rum.

Det må anmärkas, att utredningen föreslagit att det skulle ankomma på

de allmänna åklagarna att bevaka kronans talan i militära tvistemål över

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

huvud taget och alltså icke endast i sådana mål som avsåge klagan över

befälhavares beslut om åläggande av ersättningsskyldighet.

Under remissbehandlingen har ingen erinran framställts mot

utredningens förslag att klagan över befälhavares beslut om åläggande av

ersättningsskyldighet skulle upptagas av underrätt. Utredningens ståndpunkt

att sådan klagan ej heller i fortsättningen borde få föras av kronan

har däremot mött gensaga från hovrätten för Övre Norrland, som yttrat att

något vägande skäl knappast kunde andragas för denna ståndpunkt. Vidare

har krigshovrätten ifrågasatt, om det vore nödvändigt att införa en

till fyra dagar förkortad klagotid i dessa mål. Den förpliktade kunde ju fullfölja

talan ända till högsta instans och det kunde således förflyta avsevärd

tid innan lagakraftägande dom förelåge, utan vilken verkställighet ej finge

ske. Ett annat skäl mot den förkortade klagotiden i förevarande mål vore

enligt krigshovrättens mening önskvärdheten att sådan kort klagotid förbehölles

allenast disciplinmålen, vilkas speciella art därigenom skulle ytterligare

markeras. Försvarsvåsendets underbefälsförbund har framställt samma

yrkande som i fråga om disciplinmålen, nämligen att klagotiden måtte

bestämmas till åtta dagar.

Landsfogdeföreningen har riktat en skarp kritik mot förslaget att det

skulle ankomma på de allmänna åklagarna att bevaka kronans talan i militära

tvistemål. Förslaget innebure ett markant avsteg från utvecklingen

under senare år, som syftat till att begränsa åklagarnas möjlighet att ägna

sig åt andra göromål än som anginge deras egentliga tjänst, och stode i

strid med nya RB. Enligt föreningens mening borde kronan för bevakandet

av sin talan i militära tvistemål vara hänvisad att anlita militära förvaltningsorgan

eller advokater. Liknande invändningar mot utredningens förslag

i denna del ha framställts av krigsfiskalsföreningen och t. f. förste stadsfiskalen

i Stockholm. Justitiekanslersämbetet har ansett, att den av utredningen

föreslagna principiella lösningen borde kunna godtagas. Samma

ståndpunkt har intagits av försvarets civilförvaltning som dock förklarat

sig icke kunna biträda förslaget om rätt för åklagarna att i mål, innefattande

klagan över befälhavares beslut om ersättningsskyldighet, nedsätta eller

avstå från kronans anspråk. I stället borde föreskrivas skyldighet för åklagarna

att i tveksamma fall hänvända sig till civilförvaltningens advokatfiskalskontor.

Sedan i utkastet den avvikelsen gjorts från utredningens förslag, att

klagotiden skulle vara tre veckor och ej fyra dagar, har skånska hovrätten

förordat en återgång till det ursprungliga förslaget. Beloppens ringhet och

sakernas merendels enkla beskaffenhet kunde näppeligen motivera en så

lång klagotid som tre veckor.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag, att klagan över

befälhavares beslut om åläggande av ersättningsskyldighet bör upptagas av

underrätt. Jag är vidare ense med utredningen därom, att rätt att fullfölja

talan mot dylikt beslut liksom för närvarande bör tillkomma endast den för
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

pliktade och ej kronan. Däremot kan jag ej biträda förslaget att klagotiden

skall vara densamma som vid straffbeslut. De skäl av disciplinär natur som

förut anförts för att klagotiden bör vara så kort som möjligt, när fullföljden

avser ett straffbeslut, kunna icke åberopas till stöd för en så avsevärd förkortning

av klagotiden i fråga om beslut som allenast avse ersättningsskyldighet.

Det må härvid beaktas, att utredningen icke ifrågasatt någon ändring

av den nuvarande regeln att befälhavares beslut om åläggande av ersättningsskyldighet

må verkställas först sedan det vunnit laga kraft. Med bibehållande

av sistnämnda regel (65 §) och efter förebild av vad som gäller i

fråga om besvär enligt nya RB, vill jag därför föreslå, att klagotiden skall

vara två veckor från den dag, då den ersättningsskyldige erhöll del av beslutet

(64 § första stycket första punkten). Därest vederbörande tillika belagts

med disciplinstraff och han vill klaga både i ansvars- och ersättningsfrågan,

bör dock klagotiden även i ersättningsfrågan vara två dagar (jämför

43 §).

Lika litet som det befunnits motiverat att i nya RB upptaga något stadgande,

om vem som skall företräda kronan i mål som angå dess enskilda

rätt, torde anledning föreligga att i förevarande lag reglera spörsmålet vem

som skall förbereda och utföra kronans talan i militära tvistemål i allmänhet.

I de fall varom nu är fråga medför emellertid utredningens förslag så

betydande praktiska fördelar att det synes böra genomföras. Uppgiften att

bevaka kronans talan i fullföljda ersättningsmål i inskränkt bemärkelse torde

icke bli oskäligt betungande för åklagarna. Dessa mål äro regelmässigt av

mycket enkel beskaffenhet och komma sannolikt att bli få till antalet. Frågan

i vad mån åklagaren skall vara skyldig att inhämta instruktioner från

militär förvaltningsmyndighet torde få övervägas i annat sammanhang.

Med avseende å rättens handläggning av mål, som avse klagan över befälhavares

beslut om ersättningsskyldighet och domförheten i sådana mål, torde

samma regler böra gälla som i 51 § föreslagits rörande handläggningen

av mål om klagan över befälhavares straffbeslut (64 § första stycket andra

punkten). Särskild förberedelse är alltså icke erforderlig, och handläggningen

kan ske snabbt och enkelt.

11 KAP.

Om åläggande av tillrättavisning.

66 §.

Enligt 210 § SLK må för mindre förseelser och fel mot militär tukt och

ordning, på sätt och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället

för disciplinär bestraffning meddelas olika slag av tillrättavisningar. I

§§ 39—44 militära bestraffningsförordningen ha närmare bestämmelser

meddelats härom.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget till lag om disciplinstraff för

krigsmän må för mindre förseelser av beskaffenhet all straff därför kan

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

åläggas i disciplinmål i stället för disciplinär bestraffning såsom tillrättavisning

användas varning, extratjänst, utegångsförbud och landgångsförbud.

Bestämmelser härom äro upptagna i 14 § av nämnda lagförslag. De överensstämma

med SLK-utredningens förslag.

Gällande bestämmelser angående vilka befälhavare som äga rätt att meddela

tillrättavisningar återfinnas såvitt angår armén och marinen i § 39 bestraffningsförordningen

och beträffande flygvapnet i en därtill anslutande

förordning av den 27 juni 1927. Med bestraffningsrätten i disciplinmål följer

även rätt för den bestraffningsberättigade att tilldela tillrättavisningar,

och denna rätt gäller då gentemot all personal som står under vederbörandes

befäl. De befälhavare, som utan att vara bestraffningsberättigade tillagts

tillrättavisningsrätt, äga utöva denna rätt i vissa fall gentemot all personal

som står under deras befäl och i andra fall endast gentemot dem underlydande

manskap. Oinskränkt tillrättavisningsrätt tillkommer sålunda bl. a.

befälhavare för bataljon eller däremot svarande avdelning av armén eller

kustartilleriet, befälhavare av minst underofficers grad för fartygsavdelning

och fartyg samt befälhavare för flygkår. På nyss angivet sätt begränsad tillrättavisningsrätt

tillkommer bl. a. befälhavare för kompani eller däremot

svarande avdelning, befälhavare för skola som tillhör visst truppförband

vid armén, sekond å fartyg vars chef innehar minst regementsofficers grad

samt befälhavare för flygvapnets självständiga flygskola. Vidare äger hemvärnskretsbefälhavare

tillrättavisningsrätt i avseende å honom underlydande

hemvärnsmän, till vilka räknas jämväl under hemvärnsområdesbefälhavare

stående hemvärnsbefäl.

Utredningen har föreslagit, att gällande bestämmelser angående

vilka befälhavare som äga befogenhet att meddela tillrättavisning skola bibehållas

i stort sett oförändrade. I betänkandet anföres härom:

Enligt utredningens förslag skall behörighet att ålägga disciplinstraff

tillkomma endast befälhavare av minst regementsofficers grad eller tjänsteklass.

Det torde vara av förhållandena påkallat, att i fall då enligt gällande

bestämmelser — 191 § första stycket 7 punkten, jämförd med 194 och

195 §§ SLK — bestraffningsrätt i disciplinmål och därmed även tillrättavisningsrätt

tillkommer lägre befälhavare dessa bibehållas vid rätten att

utan inskränkning meddela tillrättavisning. Bland de icke bestraffningsberättigade

befälhavare av minst underofficers grad, som enligt § 39 bestraffningsförordningen

äga oinskränkt tillrättavisningsrätt, böra följaktligen

jämväl upptagas kommendant, platsbefälhavare, chef för skola, kommendering,

verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband eller visst

marindistrikt, chef för detacherad avdelning eller avdelning av förband, vilken

varaktigt är förlagd på annan ort än förbandet, ävensom chef för självständigt

eller detacherat fartygsförband eller för enkelt eller detacherat fartyg.

I det av 1945 års hemvärnskommitté avgivna betänkandet (SOU 1946:

59) framhålles, att hemvärnskretsbefälhavarna veterligen icke i något fall

utövat sin tillrättavisningsrätt och att därför bestämmelsen i militära bestraffningsförordningen

om hemvärnskretsbefälhavares tillrättavisningsrätt

såsom överflödig kunde utgå vid eu revision av förordningen. I övrigt torde

de nu ifrågavarande bestämmelserna i S 39 bestraffningsförordningen och

förordningen den 27 juni 1927 icke i sak giva anledning till erinran men

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

böra i terminologiskt hänseende överses med hänsyn till vidtagna ändringar

i militärorganisationen.

Utredningen har slutligen framhållit att även tillrättavisningsrätten —

på sätt enligt dess förslag skulle gälla i fråga om den disciplinära bestraffningsrätten

— givetvis borde i regel vara begränsad till fall då den felande

vid tiden för tillrättavisningens meddelande vore underkastad befälsrätt.

Under remissbehandlingen har endast en instans, nämligen

försvarsväsendets underbefälsförbund, framställt erinran mot utredningens

förslag angående vilka befälhavare som borde äga befogenhet att meddela

tillrättavisning. Underbefälsförbundet har sålunda — under framhållande av

tillrättavisningsrättens stora praktiska betydelse — yttrat, att sådan rätt

ej borde tillkomma kompanichefer och med dem jämställda chefer utan förbehållas

de befattningshavare som skulle äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

Departementschefen. Bestämmelserna angående de befattningshavare som

skola äga befogenhet att meddela tillrättavisning ha utformats i enlighet

med utredningens förslag. Det i ett remissyttrande framställda kravet att

dylik befogenhet måtte tillerkännas endast bestraffningsberättigade chefer

har jag av praktiska skäl ej ansett mig kunna biträda. Vid bestämmelsernas

formulering ha vidtagna ändringar i den militära organisationen beaktats.

Såsom villkor för meddelande av tillrättavisning skall i princip gälla, att

den felande vid tiden för tillrättavisningens meddelande står under militärt

befäl. Undantag från denna princip må dock göras beträffande den som

tillhör hemvärnet eller eljest förbundit sig att såsom frivillig fullgöra krigstjänst

(66 § första stycket jämfört med 8 §).

67 §.

I § 40 militära bestraffningsförordningen föreskrives att, innan tillrättavisning

meddelas, befälhavaren skall vid förhör med den felande lämna

denne tillfälle att förklara sig. Från denna regel stadgas undantag såtillvida

att, om befälhavare som äger tillrättavisningsrätt själv iakttagit förseelsen,

denne må »omedelbart» meddela tillrättavisning. Skyldighet att protokollföra

vad vid förhöret förekommit är icke stadgad. Däremot skall enligt

§ 44 bestraffningsförordningen anteckningsbok föras över meddelade tillrättavisningar.

Dessa anteckningar inskränka sig till ett angivande av förseelsens

beskaffenhet och det rättelsemedel, som kommit till användning.

Under hänvisning till ett av militieombudsmannen behandlat ärende (se

s. 178 i bet.) har utredningen föreslagit, att den i § 40 bestraffningsförordningen

upptagna undantagsbestämmelsen måtte utgå. Det borde följaktligen

städse föreligga skyldighet att höra den felande, innan tillrättavisning

meddelades. 1 stället för det nuvarande registreringssystemet borde i

en särskild för tillrättavisningsärenden förd bok, vari införingar skulle verkställas

kronologiskt, upptagas en kortfattad redogörelse för vad i ärendet

förekommit.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl Maj.ts proposition nr 216.

Krigshovrätten har avstyrkt förslaget att utbyta det nuvarande registre''

ringssystemet mot mera utförliga redogörelser.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit, bör givetvis den felande

städse erhålla tillfälle att förklara sig innan tillrättavisning meddelas.

Närmare regler angående dylikt förhör torde ej vara erforderliga. Det ligger

dock i sakens natur, att den som skall besluta om tillrättavisning bör låta

sig angeläget vara att erhålla en så uttömmande redogörelse som möjligt

rörande omständigheterna kring förseelsen.

För att överordnad myndighet skall ha möjlighet att öva verklig tillsyn

över tillrättavisningens utövande böra något utförligare anteckningar därom

föras än vad för närvarande är fallet. Närmare bestämmelser i ämnet

torde böra meddelas i administrativ ordning.

68 och 69 §§.

Av allmänna regler om befälsföring anses följa, att högre befälhavare

äga befogenhet att upphäva eller ändra underlydande befälhavares beslut

om tilldelande av tillrättavisning. En sådan omprövning kan naturligtvis

även anställas på framställning av den tillrättavisade. Den möjlighet som sålunda

står till buds att efter klagan hos högre befälhavare erhålla omprövning

av den lägre befälhavarens beslut har dock icke kommit till uttryck

i lagen.

Enligt utredningen torde rättssäkerheten kräva, att den tillrättavisade

äger en på uttrycklig lagbestämmelse grundad rätt att under betryggande

former erhålla omprövning av tillrättavisningsbeslutet. Härom anföres

i betänkandet:

Att förlägga denna omprövning till domstol synes icke kunna ifrågakomma.

Garantierna mot missbruk av tillrättavisningsrätten måste följaktligen

sökas inom ramen för den nuvarande ordningen att låta omprövningen ankomma

på militär myndighet. Härvid måste beaktas att syftemålet med tillrättavisningarna

uppenbarligen skulle i väsentlig mån förfelas därest icke

verkställigheten av meddelad tillrättavisning följde så snabbt som möjligt

på den förseelse, för vilken densamma meddelats. Då det gäller dessa lindrigare

rättelsemedel synes icke heller på samma sätt som i fråga om arreststraffet

från rättssäkerhetens synpunkt vara påkallat att verkställigheten

anstår i avbidan å begärd omprövning. De önskvärda garantierna mot missbruk

av tillrättavisningsrätten torde väsentligen kunna ernås redan därigenom

att en särskild ordning anvisas för omprövning av tillrättavisningsbesluten

och att därmed det lägre befälet har att räkna med att en mindre

omsorgsfull prövning av tillrättavisningsärendena får till följd att saken

på nytt upptages och utredes av högre chef. Omprövningen torde böra ankomma

på närmast högre chef, som äger bestraffningsrätt i disciplinmål.

Av kompanichef meddelat tillrättavisningsbeslut skulle således bliva omprövat

icke av närmast högre med tillrättavisningsrätt utrustad chef, dvs

vederbörande bataljonschef, utan av regementschefen. Flera skäl torde tala

för en sådan ordning. Enligt § 41 bestraffningsförordningen skall, om disciplinstraff

ålägges för förseelse, på grund varav tillrättavisning förut meddelats,

eller den felande för samma förseelse ställes under tilltal vid domstol,

verkställighet av tillrättavisningen icke vidare äga rum. Hinder möter

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 216-

177

således icke att med straff belägga en förseelse, som tidigare ådragit vederbörande

tillrättavisning, och någon ändring härutinnan bör uppenbarligen

icke ifrågakomma. Med hänsyn härtill är det av praktiska skäl påkallat

att omprövningen av tillrättavisningsbeslut lägges å befattningshavare, som

är utrustad med bestraffningsrätt i disciplinmål. Härigenom torde även

mera effektivt förebyggas att tillrättavisning användes i fall, där förseelsen

rätteligen bort föranleda disciplinstraff.

Redan enligt nu gällande ordning torde klagan över meddelad tillrättavisning

kunna utan begränsning fullföljas genom de militära instanserna.

Någon ändring härutinnan synes icke böra ifrågakomma. Framställning om

omprövning av tillrättavisningsbeslut skulle således kunna göras i första

hand hos den befälhavare, som närmast är behörig att utöva bestraffningsrätt

i disciplinmål, och vidare — med följande av den militära instansordningen

— hos envar med befälsrätt över denne utrustad högre chef.

Utredningen har vidare föreslagit, att framställning om omprövning av

tillrättavisningsbeslut borde kunna göras skriftligen eller muntligen direkt

hos den befälhavare, på vilken omprövningen ankomme. Enligt utredningens

mening förelåge icke anledning att härvidlag stadga någon tidsbegränsning.

Förslaget att den tillrättavisade skulle äga en på uttrycklig lagbestämmelse

grundad rätt att påkalla omprövning av tillrättavisningsbeslutet har

under remissbehandlingen lämnats utan erinran av samtliga hörda

instanser utom statens organisationsnämnd, som hävdat att en sådan

regel komme att leda till att regementscheferna bleve alltför mycket betungade.

Det syntes därför enligt nämndens mening erforderligt att undersöka,

huruvida icke begränsningar i den föreslagna rätten vore möjliga att

genomföra utan våda för rättssäkerheten, önskvärd enhetlighet vid tillrättavisningarnas

åläggande kunde enligt nämndens mening utan svårighet

åstadkommas genom att regementschefen lämnade erforderliga direktiv.

Överbefälhavaren och chefen för marinen ha ansett, att klagotiden borde

kunna begränsas till högst åtta dagar, enär de närmare omständigheterna

kring den beivrade förseelsen bleve svårare att klarlägga och bedöma ju

längre tid som finge förflyta innan omprövning skedde. Även föreningen

Sveriges krigsdomare och auditörer ha ansett, att viss kortare klagotid borde

föreskrivas.

Departementschefen. Såsom förut framhållits, måste det anses .ingå i en

befälhavares allmänna befogenheter att ändra ett tillrättavisningsbeslut, som

meddelats av någon honom underordnad, och därav följer även, att den

tillrättavisade kan göra framställning om sådan ändring. Leder framställningen

icke till önskat resultat, kan den tillrättavisade vända sig till högre

befälhavare och från denne till ännu högre. Uttryckliga författningsbestämmelser

härom finnas icke.

Enligt utredningens mening syntes rättssäkerheten kräva, att den som

erhållit tillrättavisning ägde en på uttrycklig lagbestämmelse grundad rätt

att under betryggande former erhålla omprövning av beslutet därom. Även

12 Dihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 210,

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

enligt min åsikt bör den möjlighet, som enligt sakens natur finnes att begära

sådan omprövning, komma till uttryck i lagen. Däremot synes det föra

alltför långt att i detalj reglera förfarandet på samma sätt som ett fullfölj

dsinstitut i flera instanser. Det torde vara tillräckligt att i lagen intages

en anvisning för den som vill begära omprövning, klargörande hur han

i så fall bör gå till väga. För praktiskt bruk är det tillräckligt att därvid

omnämna den första instansen för överprövning. Att ett sådant ärende fullföljes

vidare av en klagande torde vara mycket sällsynt. Den omständigheten,

att i lagen ingen anvisning ges för sådan fullföljd, innebär självfallet

icke att den ej skulle vara tillåten.

Någon viss klagotid bör enligt min mening icke utsättas. Såsom utredningen

framhållit, skulle syftet med tillrättavisningarna i väsentlig mån

förfelas om verkställigheten skulle anstå i avbidan på begärd omprövning.

I förslaget har därför upptagits föreskrift att ålagd tillrättavisning skall

gå i verkställighet omedelbart (69 § första stycket). Vid sådant förhållande

torde det lika litet som nu finnas något behov av att ett beslut om tillrättavisning

kan vinna laga kraft.

I enlighet med det sagda har 68 § i departementsförslaget avfattats. I

69 § andra stycket har, i viss anslutning till gällande rätt, intagits bestämmelser

att verkställighet av tillrättavisning skall upphöra om åtal väckes

eller disciplinstraff ålägges för samma förseelse eller den tillrättavisade

upphör att stå under militärt befäl.

Utredningen har föreslagit, att högre chefer skola utöva fortlöpande

kontroll över det sätt på vilket tillrättavisningsrätten inom förbandet tilllämpas.

I den mån det befinnes erforderligt att meddela föreskrifter i detta

ämne, torde de böra utfärdas i administrativ ordning.

12 KAP.

Om laga domstol och åklagare 1 militära mål m. m.

70 och 71 §§.

De nuvarande underrätterna vid krigsmakten äro anknutna till de särskilda

truppförbanden (5 § RLK). Regementskrigsrätt skall sålunda finnas

vid varje regemente och därmed likställt truppförband av armén, kustartilleriet

och flygvapnet samt stationskrigsrätt vid envar av örlogsstationerna.

Beträffande andra avdelningar av krigsmakten än de nu nämnda är

stadgat, att Konungen äger antingen inrätta särskild krigsrätt för en eller

flera sådana avdelningar eller ock bestämma att dylik avdelning skall lyda

under viss regements- eller stationskrigsrätt. Såsom allmän regel gäller

(40 § andra stycket RLK) att mål som tillhör krigsdomstol skall upptagas

av krigsrätten vid den avdelning av krigsmakten, som den tilltalade

tillhör eller som målet närmast angår.

I direktiven för förevarande utredning uttalades att det syntes

uppenbart, att spörsmålet om vilken domstol som skulle vara behörig att

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

179

upptaga ett militärt mål till avgörande icke gärna kunde regleras på samma

sätt som beträllande vanliga brottmål eller i princip efter platsen för brottets

begående. Liksom för närvarande torde det — hette det vidare i direktiven

—- bli nödvändigt att såsom huvudregel stadga att mål från visst

regemente eller annat förband skulle gå till viss domstol.

Utredningen har i detta hänseende förklarat sig biträda den mening,

som sålunda kommit till uttryck i direktiven. Till stöd för sin ståndpunkt

har utredningen åheropat ett avsnitt ur 1933 års proposition, där

det bland annat hette:

Personal tillhörande samma förband eller avdelning synes ej lämpligen

böra skickas till olika domstolar, allteftersom brottet med hänsyn till Tillfälliga

förflyttningar under pågående militära övningar blivit begånget inom

den ena eller andra domstolens domvärjo. Även hänsynen till den ställning

de militära befälhavarna intaga till rättsskipningen i militära mål, särskilt

vid utövandet av den dem tillerkända disciplinära bestraffningsrätten,

torde kräva att icke mål rörande personer vid samma avdelning vid olika

tillfällen eller samtidigt måste hänskjutas till olika domstolar." Det synes

även såvitt möjligt böra undvikas att allmän domstol, som eljest i allmänhet

ej kan förväntas komma att handlägga militära mål, plötsligt vid något

tillfälle, då under militärövning, förlagd inom dess domvärjo, brott

eller förseelse av militär natur beginges, skulle komma att få handlägga

något enstaka och kanske även invecklat militärt mål. En koncentration" av

de militära målen till ett relativt fåtal av de allmänna domstolarna torde ur

rättsskipningens synpunkt vara att föredraga.

På de i 1933 års proposition sålunda anförda skälen vore det enligt utredningens

mening uppenbart, att de militära målens överförande till de

allmänna domstolarna påkallade en särskild ordning för bestämmande av

forum i sådana mål. I stället för den allmänna regeln i 19 kap. 1 § nva RB

att brottmål skall upptagas av domstolen i den ort, där brottet förövats,

borde för de militära målen i princip gälla, att mål från visst förband

skulle upptagas av domstolen i förbandets ordinarie förläggningsort. I enlighet

härmed borde såsom allmän regel stadgas, att militärt brottmål, som

tillhörde underdomstol, skulle upptagas av allmän underrätt i den ordinarie

förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten, till vilken den

lagförde hörde eller där han tjänstgjorde eller som målet närmast anginge

eller, om han tjänstgjorde utom krigsmakten, av den i förhållande till hans

tjänstgöringsplats närmaste allmänna underrätt som eljest upptoge militära

mål. Liksom enligt 1933 års lagförslag borde det dock tillkomma Kungl.

Maj :t att, därest ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen det krävde,

beträffande viss avdelning av krigsmakten eller viss till krigsmakten hörande

personal förordna alt annan underrätt än nyss nämnts skulle vara behörig

domstol. Härom anföres i betänkandet:

Den synpunkt, som härvid i första hand gör sig gällande, är önskvärdheten

av att de militära målen icke bli utspridda på alltför många domstolar

utan i den mån så lämpligen kan ske koncentreras till ett mera begränsat

antal domstolar, vilka sålunda komma att förvärva särskild förtrogenhet

med mål av dylik art. Anordningar i sådant syfte ligga nära till hands.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180 Kunyl. Maj:ts proposition nr 216.

särskilt i fall då mål från förband, förlagda i varandras närhet, skulle enligt

huvudregeln upptagas av skilda domstolar. Ett sammanförande i sådana

fall av militära mål till en domstol får dock givetvis icke leda till en

för denna domstol besvärande arbetsanhopning. I en del fall äro till krigsmakten

hörande anstalter, såsom vissa militära verkstäder, intendenturförråd

och s. k. mobiliseringscentraler, där endast fåtalig personal tjänstgör,

förlagda till platser, som icke eljest tagits i anspråk för militära förläggningar.

I dessa och liknande fall är frekvensen av militära mål mycket

obetydlig och den enligt huvudregeln behöriga domstolen skulle därför endast

vid enstaka tillfällen komma att befatta sig med sådana mål. I regel

torde därför i dylika fall i stället lämpligen böra anlitas annan domstol,

som även eljest upptager militära mål, även om denna domstol icke skulle

vara belägen i mera omedelbar närhet av den ifrågavarande militära anstalten.

Även hänsynstagande till kommunikationsförhållanden och andra

dylika omständigheter kan giva anledning till avvikelser från den primära

forumregeln. Sålunda skulle i en del fall en förflyttning från vederbörande

förbands förläggningsort till den enligt huvudregeln behöriga domstolen

vara förenad med betydligt större omgång och tidsspillan än anlitande av

tillgängliga förbindelser mellan förläggningsorten och annan domstol.

Med beaktande av de synpunkter för vilka nu redogjorts har utredningen,

såsom förut nämnts, uppgjort en å s. 268 ff i dess betänkande intagen

plan angående de militära målens fördelning å allmänna underrätter. Enligt

denna plan skulle för handläggning av sådana mål tagas i anspråk 45

underdomstolar, därav 29 rådhusrätter och 16 häradsrätter. I 25 av dessa

fall komme vederbörande domstol att uteslutande få upptaga mål från

förband inom den egna domkretsen, varemot i återstående 20 fall domstolen

skulle genom förordnande av Ivungl. Maj :t i större eller mindre utsträckning

tillföras mål även från förband eller militär anstalt utom

domstolens domvärjo. I en icke ringa del av sistnämnda fall är emellertid

fråga om förband eller anstalter, från vilka endast ett obetydligt antal mål

är att påräkna. Vid fördelningsplanens uppgörande har utredningen tagit

hänsyn till beslutade men ännu icke genomförda förflyttningar av förband

till ny förläggningsort. Likaså har utredningen beaktat beslutade inkorporeringar

av landsbygd med angränsande stad. Däremot har den icke

kunnat taga hänsyn till ifrågasatta domsagoregleringar, varom beslut ännu

icke förelåg när betänkandet avlämnades.

Rörande det närmare innehållet i fördelningsplanen hänvisas till denna

samt till s. 49 ff i bet.

Under remissbehandlingen har icke någon erinran framställts

mot den av utredningen föreslagna regeln att mål från visst förband skola

upptagas av domstolen i förbandets ordinarie förläggningsort. Icke heller

har det i princip ifrågasatts annat än att Kungl. Maj :t bör äga befogenhet

att förordna att mål från visst förband skola upptagas av annan domstol

än den enligt huvudregeln behöriga. Däremot ha några remissinstanser

anmärkt på detaljer i den uppgjorda fördelningsplanen.

Departementschefen. På skäl som anfördes i 1933 års proposition torde

•det, såsom ock utredningen funnit, vara uppenbart att spörsmålet om vil
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216

181

ken domstol som skall vara behörig att upptaga ett militärt brottmål icke

lämpligen kan regleras på samma sätt som beträffande vanliga brottmål

eller i princip efter platsen för brottets begående. I stället bör såsom huvudregel

gälla att mål från viss avdelning av krigsmakten skola upptagas

av viss domstol. Ur lagteknisk synpunkt torde vara lämpligt att denna primärt

behöriga domstol betecknas såsom laga domstol för avdelningen

i fråga.

Laga domstol för viss avdelning av krigsmakten bör i princip vara allmän

underrätt i avdelningens ordinarie förläggningsort (70 § första punkten).

Denna grundsats skulle dock i vissa fall kunna leda till praktiskt mindre

tillfredsställande resultat. Jag har sålunda redan förut framhållit, att

rådhusrätter måste anses vara i någon mån mera lämpade än häradsrätter

för handläggning av militära mål samt att sådan häradsrätt, varest tingsdomare

eller tingssekreterare icke finnes anställd, endast i undantagsfall

bör anlitas som primärt forum i sådana mål. Även kommunikationsförhållanden

och andra dylika omständigheter kunna, såsom utredningen

anfört, motivera avvikelser från regeln att allmän underrätt i avdelningens

ordinarie förläggningsort skall vara laga domstol för avdelningen. En

konsekvent tillämpning av denna regel skulle dessutom kunna medföra att

vissa domstolar finge att handlägga ett så litet antal militära mål, att de

ej komme att förvärva önskvärd förtrogenhet med mål av sådan art. På

grund härav har jag i likhet med utredningen ansett det böra i lagen inrymmas

rätt för Kungl. Maj :t att, därest ett ändamålsenligt ordnande av

rättsskipningen det kräver, beträffande viss avdelning förordna att annan

underrätt än den enligt huvudregeln behöriga skall vara laga domstol för

avdelningen (70 § andra punkten).

Med beaktande av nu anförda synpunkter kommer en plan att uppgöras

angående de militära målens fördelning å olika underrätter. Planen torde

icke böra färdigställas förrän väntade förändringar i militärorganisationen

beslutats. Såvitt nu kan bedömas, kommer fördelningsplanen att i huvudsak

bygga på den av utredningen uppgjorda planen. Dock lär utredningens

förslag, såsom förut nämnts, böra såtillvida jämkas att rådhusrätt

i något större utsträckning än där skett väljes som primärt forum i militära

mål. Även eljest torde vissa jämkningar i utredningens förslag böra vidtagas

med hänsyn till vad i några remissyttranden anförts.

Vid den närmare utformningen av forumreglerna i militära brottmål torde

skillnad böra göras mellan mål angående brott, som förövats under tjänstgöring

vid krigsmakten, och mål rörande andra brott. Bestämmelserna i

71 § första och andra styckena avse mål av det förstnämnda slaget och föreskrifterna

i paragrafens tredje stycke övriga militära brottmål.

Därest brottet förövats under tjänstgöring vid krigsmakten, bör såsom

huvudregel gälla alt målet skall upptagas av laga domstol för den avdelning,

som den misstänkte vid åtalets väckande tillhör. Om den misstänkte

vid brottets förövande tjänstgjorde vid eu annan avdelning, bör dock av

processuclla lämplighetsskäl även laga domstol för den avdelningen utan vi
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

dare vara behörig alt upptaga målet. Fri valrätt bör alltså föreligga mellan

de båda domstolarna (71 § första stycket). Regeln att militärt brottmål kan

upptagas av laga domstol för den avdelning, där den misstänkte vid brottets

förövande tjänstgjorde, får praktisk betydelse jämväl i sådana fall då

han vid tiden för åtalets väckande icke tillhör någon viss avdelning av krigsmakten.

Ibland torde kunna inträffa att den misstänkte vid åtalets väckande visserligen

tillhör någon särskild avdelning av krigsmakten men att han icke

tjänstgör vare sig vid denna eller vid den avdelning, där han tjänstgjorde

när brottet förövades. 1 sådana fall kan det med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter vara lämpligast, att målet upptages

av laga domstol för den avdelning, där den misstänkte vid åtalets väckande

tjänstgör. Stadgande härom har upptagits i 71 § andra stycket.

Tredje stycket i 71 § avser, såsom förut nämnts, militära mål rörande

brott som förövats annorledes än under tjänstgöring vid krigsmakten. Hit

höra exempelvis åtal för förbrytelser i tjänsten av sådana vapenfria värnpliktiga

som tjänstgöra utom krigmakten (jämför s. 100 i bet.) samt av

polismän vilka, utan att vara inordnade i något militärt förband, äro underkastade

krigsmannaansvar. Under bestämmelsen faller vidare åtal mot krigsfånge,

internerad eller krigskorrespondent ävensom åtal för brott, som någon

till viss avdelning av krigsmakten hörande krigsman förövat under

tjänstgöring vid en till krigsmakten ej hörande inrättning, t- ex. vid ett

civilt verk. Med avseende å dessa fall torde böra stadgas, att Kungl. Maj :t

skall äga rätt att förordna att brott av viss personal skall upptagas av viss

domstol. Därest sådant förordnande ej meddelats, bör, om den misstänkte

tillhör visst förband, målet upptagas vid förbandsforum och eljest av den i

förhållande till gärningsorten närmaste underrätt som är laga domstol för

avdelning av krigsmakten.

72 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, har

närmast föranletts av en anmärkning från krigshovrätten, innebärande att

det i praktiken ofta kunde yppa sig svårigheter, särskilt på ett tidigt stadium

av en brottmålsprocess, att avgöra om en tilltalad, som förövat visst

i den militära rättegångslagen ej uttryckligen omnämnt allmänt brott, därigenom

tillika åsidosatt sin militära tjänsteplikt (jämför 3 § punkterna 3

och 4 i departementsförslaget). Innan detta avgörande skett, för vilket åtskillig

utredning kunde visa sig nödvändig, kunde ej bedömas om domstolen

vore behörig att upptaga målet till prövning. Det vore otillfredsställande att

domstolen, sedan den inlåtit sig på en sakprövning, kunde nödgas som ett

led i denna prövning konstatera sin bristande behörighet att slutföra prövningen.

Utöver vad krigshovrätten sålunda anfört bör framhållas, att liknande

tolkningssvårigheter kunna uppstå vid tillämpningen av 2 punkten

i departementsförslagets 3 §. I syfte att så långt sig göra låter undanröja nu

angivna praktiska olägenheter har, såsom förut anförts, i departementsför
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

183

slaget upptagits ett stadgande att, om på grund av bestämmelserna i 71 §

åtal upptagits vid domstol som där sägs men rätten sedermera finner att

målet ej är att anse såsom militärt mål, åtalet ändock må prövas om detta

med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter

finnes lämpligt.

73 §.

Enligt utredningens mening förelåge det behov av en supplerande

forumregel vid sidan av den allmänna hänvisningen till förbandsforum. Sålunda

syntes lämpligen böra stadgas att, därest det med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter funnes lämpligt, åtal i militärt

mål finge upptagas även av rätten i den ort, där brottet förövats, eller

av den rätt, där den misstänkte skulle svara i tvistemål i allmänhet. Möjligheten

att upptaga målet vid tvistemålsforum borde få praktisk betydelse

framför allt i sådana fall, då den misstänkte vid tiden för åtalets anställande

icke längre vore i militärtjänst. Särskilt om brottet vore erkänt eller målets

prövning eljest icke krävde någon mera ingående utredning inför domstolen,

syntes målet ofta utan olägenhet kunna upptagas av domstolen i den misstänktes

hemort och därigenom onödig omgång undvikas.

I anledning av den sålunda föreslagna supplerande forumregeln har häradshövdingeföreningen

framhållit att det, såsom i 1933 års proposition anfördes,

syntes såvitt möjligt böra undvikas, att allmän domstol, som eljest

i allmänhet ej kunde förväntas komma att handlägga militära mål, plötsligt

vid något tillfälle, då under militärövning förlagd inom dess domvärjo

brott eller förseelse av militär natur beginges, skulle komma att få handlägga

något enstaka och kanske även invecklat militärt mål. Då man icke

minst av dessa skäl ansett en koncentration av de militära målen till ett

relativt fåtal av de allmänna domstolarna vara ur rättsskipningens synpunkt

angelägen, vore av vikt att icke de primära forumreglerna skulle kunna

åsidosättas annat än i enstaka undantagsfall. Från denna synpunkt ansåge

föreningen att åt den ifrågavarande supplerande forumbestämmelsen borde

givas snävare innehåll än den i betänkandet anförda motiveringen syntes

avse.

Departementschefen. Jag biträder utredningens uppfattning om behovet

av en supplerande forumregel i militära brottmål. I anledning av häradshövdingeföreningens

uppfattning torde denna regel dock böra utformas något

snävare än utredningen föreslagit. Departementsförslaget överensstämmer

i denna del med utkastet, mot vars formulering ingen erinran framställts i

yttrandena.

74 §.

Som vid 3 § omnämnts ha några remissinstanser yrkat, att åtal för sådant

av krigsman begånget förmögenhetsbrott som riktat sig mot annan

krigsman måtte kunna upptagas av samma domstol som har att i första

hand upptaga åtal mot svaranden i militärt mål. Sålunda anför landsfogdeföreningen

:

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Har brottet förövats under övning utom förläggningsorten, skulle enligt

huvudregeln i 19 kap. 1 § nya RB åtalet i första hand komma att anhängiggöras

å den ort, där brottet begicks. Det är merendels ovisst, om åtal hinner

anställas, medan förbandet är kvar å sagda ort, och det är icke heller

säkert, att de supplementära forumreglerna i andra och tredje styckena

nämnda paragraf göra domstolen i förläggningsorten behörig att upptaga

målet. Denna domstol får dock anses särskilt lämpad att handlägga målet,

då såväl den tilltalade som målsäganden och i regel även vittnen och

militära sakkunniga där äro att tillgå.

Liknande synpunkter ha anförts av krigshovråtten och magistraten i

Karlskrona.

I anledning av dessa yttranden upptogs i utkastet en bestämmelse

av innehåll att, om krigsman mot annan krigsman förövat brott av beskaffenhet

att åtal därför ej skulle handläggas som militärt mål, åtalet

ändock skulle få upptagas av domstol som hade att i första hand upptaga

åtal mot svaranden i militärt mål, därest rätten med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter funne det lämpligt.

Mot detta förslag har Stockholms rådhusrätt invänt att, även om det ur

militär synpunkt kunde vara fördelaktigt att låta domstol som handlägger

militära mål även upptaga andra mål angående militär personal, det likväl

kunde ifrågasättas om i fredstid särskild hänsyn borde tagas härtill.

Vidare ha Svea hovrätt och magistraten i Karlskrona invänt att bestämmelsen,

såsom avseende andra brottmål än militära, rätteligen icke hade

sin plats i en militär rättegångslag. I varje fall borde en erinran om stadgandet

intagas i nya RB.

Departementschefen. Enligt departementsförslaget skola till militära

brottmål i princip ej hänföras mål rörande brott, varigenom krigsman från

annan krigsman tillgripit dennes privata egendom. Ej heller åtal för brott

varigenom krigsman utan samband med tjänsten misshandlat annan krigsman

skall handläggas som militärt mål. Detta innebär, om ej annat stadgas,

att de allmänna forumreglerna skola gälla i dylika och liknande mål.

Såsom i vissa yttranden anförts, skulle ett sådant resultat kunna medföra

praktiska olägenheter. Därest brottet förövats medan den avdelning, som

den brottslige och målsäganden tillhöra, bedrev övningar på en från avdelningens

ordinarie förläggningsort avlägsen plats men brottet ej blivit beivrat

förrän avdelningen återvänt till sin förläggning, skulle det sålunda både

med hänsyn till militärtjänstens krav, kostnader och andra omständigheter

kunna vara olägligt att låta parterna inställa sig vid rätten i den ort

där brottet begicks. Jag anser det därför böra stadgas, att mål av nu ifrågavarande

slag skall kunna upptagas av samma domstol som har att enligt

de i 71 § förordade reglerna upptaga åtal mot svaranden i militärt mål.

Härför bör dock krävas att sistnämnda forum med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter finnes lämpligare än forum

delicti. Detta torde knappast vara fallet, om mera vidlyftig vittnesbevis
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

185

ning måste förebringas och vittnena äro bosatta på eller i närheten av den

plats, där brottet förövades.

Såsom erinrats i ett par remissyttranden skiljer sig den nu ifrågavarande

forumregeln såtillvida från flertalet övriga bestämmelser i förslaget att den

avser mål som icke äro militära. Det oaktat synes mig stadgandet ha sin

naturligaste plats i förevarande sammanhang. Möjligen kunde det ifrågasättas,

om ej en hänvisning till bestämmelsen borde intagas i nya RB.

Med hänsyn till innehållet i 4 § promulgationslagen till nämnda balk torde

detta emellertid icke vara behövligt.

75 §.

I 19 kap. 3—6 §§ nya RB ha meddelats bestämmelser i syfte att ett brottmål

som äger samband med ett annat mål skall kunna upptagas vid samma

domstol som detta. På grund av innehållet i 9 § samma kapitel och 71 § i

förslaget torde erfordras ett särskilt stadgande för att nämnda bestämmelser

skola bli tillämpliga i fråga om militära mål. Ett sådant stadgande har upptagits

i förevarande paragraf.

Att föreskrifterna i 19 kap. 7 § nya RB skola gälla även militära brottmål

följer av den allmänna hänvisningen i 6 § i förslaget.

76 §.

1 fråga om forum för militärt tvistemål föreslog utredningen som huvudregel,

att sådant mål skulle upptagas av den domstol som i första hand

ägde behörighet att upptaga åtal mot svaranden i militärt mål, dvs i allmänhet

underrätten i förbandets ordinarie förläggningsort. Om det med hänsyn

till utredningen samt kostnader och andra omständigheter funnes lämpligt,

skulle målet också få upptagas vid svarandens allmänna tvistemålsforum.

Även enligt min mening bör forum i regel bestämmas med hänsyn till

svarandens tjänstgöringsförhållanden och jämväl i övrigt regleras på motsvarande

sätt som i militära brottmål. Under de förutsättningar som angivas

i 73 § i förslaget bör sålunda ett militärt tvistemål också kunna upptagas

av rätten i den ort där den ersättningsgrundande omständigheten inträffat

eller där den ersättningsskyldige har att svara i tvistemål i allmänhet.

I enlighet härmed har i första stycket av förevarande paragraf stadgats,

alt bestämmelserna i 71—73 §§ skola äga motsvarande tillämpning

med avseende å domstols behörighet i militärt tvistemål.

Bestämmelsen i andra stycket svarar mot vad som i 75 § föreslagits i fråga

om militära brottmål.

77 §.

Såsom närmare utvecklats vid 43 och 64 §§ har i förslaget förutsatts att

talan mot beslut i disciplinmål eller ersättningsmål i regel skall fullföljas

till underrätt. Behörighet att upptaga dylik talan hör tydligen i varje särskilt

fall blott tillkomma en viss bestämd domstol. Det faller av sig självt

att detta hör vara den som är laga domstol för den avdelning vid vilken

disciplin- eller ersättningsmålet avgjordes.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Moj:ts proposition nr 216.

78 §.

Enligt 46 § RLK skola för närvarande vissa av de mål som tillhöra krigsdoinstol

upptagas omedelbart av krigsöverdomstol. Utredningen har föreslagit,

att en motsvarande regel framdeles skall gälla i fråga om dels alla

ämbetsbrott av vissa högre befattningshavare och dels sådana ämbetsfel som

annan befattningshavare begått i egenskap av bestraffningsberättigad chef.

Med hänsyn till att klagan i disciplinmål förutsatts skola ske till underrätt

i stället för som nu till krigsöverdomstol kan det enligt min mening

icke anses erforderligt att frågor om fel och försummelser i samband med

utövning av den disciplinära bestraffningsrätten alltid prövas omedelbart av

hovrätt. Jag delar däremot utredningens uppfattning att mål om ansvar

eller ersättning för sådan förseelse eller för ämbetsbrott i övrigt bör upptagas

av hovrätt, om felet begåtts av befattningshavare i högre chefsställning.

Det må framhållas att en sådan regel i allmänhet gäller beträffande

civila ämbetsbrott. En lämplig gränsdragning synes kunna åstadkommas

om, på sätt utredningen föreslagit, till hovrätt i första hand hänföras mål

om ämbetsbrott av den som bestrider regementschefs eller likställd eller

högre befattning. Därutöver torde Kungl. Maj :t böra äga befogenhet att, om

så finnes påkallat, meddela enahanda föreskrift i fråga om vissa andra högre

befattningshavare vid krigsmakten.

Bestämmelser i enlighet med det sålunda anförda ha upptagits i första

och andra styckena i denna paragraf. I tredje stycket har, till förebyggande

av tvekan, meddelats en uttrycklig föreskrift om vilken hovrätt som i varje

särskilt fall är behörig.

79 §.

Såsom framgår av det förut anförda bygger departementsförslaget på den

förutsättningen att åklagaruppgifterna i militära mål i fredstid skola ombesörjas

av de allmänna åklagarna.

Beträffande arbetets fördelning mellan dessa åklagare anförde utredningen,

att såsom grundregel borde gälla att åklagare i militärt mål

skulle vara allmän åklagare vid den underrätt som hade att upptaga målet.

Om vid en domstol funnes flera åklagare med skilda distrikt, syntes åklagaruppgifterna

i allmänhet böra fullgöras av den åklagare inom vars distrikt

vederbörande förband hade sin förläggning. I vissa fall borde dock

kunna göras undantag härifrån. Därest en domstol hade att upptaga mål

från flera förband och dessa vore förlagda inom skilda åklagardistrikt, borde

sålunda Kungl. Maj :t kunna förordna att samtliga militära åklagaruppgifter

skulle läggas på åklagaren i ett av dessa distrikt. Dessutom borde det

ankomma på landsfogden att utföra åtal för vissa brott av grov beskaffenhet.

De förslag utredningen sålunda framlagt i fråga om kompetensfördelningen

ha i princip lämnats utan erinran i remissyttrandena och torde i

huvudsak kunna godtagas. Regeln att åklagaruppgifterna i militärt mål

skola ankomma på allmän åklagare vid vederbörande domstol bör uppenbarligen

gälla även för överrätternas del och synes mig vara av den vikt att

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216

187

den bör intagas i lagen. De närmare bestämmelser som kunna erfordras rörande

kompetensfördelningen mellan landsfogde och distriktsåklagare samt

mellan distriktsåklagarna inbördes torde däremot böra meddelas i administrativ

ordning. Departementsförslaget har avfattats i enlighet med vad

jag sålunda anfört.

Enligt 7 kap. 4 § nya RB skall riksåklagaren vara allmän åklagare i mål

om ämbetsbrott som skall åtalas omedelbart i hovrätt. Vid detta stadgandes

tillkomst förutsattes emellertid att riksåklagaren icke skulle äga väcka åtal

för sådant brott i annat fall än då det förövats av någon honom underlydande

befattningshavare. I fråga om andra ämbetsmän som ha forum i hovrätt

skall åtalsrätten vara förbehållen justitiekanslern i egenskap av särskild

åklagare. I sådant militärt mål som avses i 78 § i förslaget skall alltså

justitiekanslern fungera såsom åklagare. En erinran härom har till förebyggande

av missförstånd upptagits som sista punkt i förevarande paragraf.

13 KAP.

Om förundersökning och tvångsmedel in. in.

80—82 §§.

I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om sättet för utredningen då

anmälan om militärt brott gjorts hos civil myndighet eller av militär chef

hänskjutits till sådan myndighet. En redogörelse för det huvudsakliga innehållet

har lämnats vid behandlingen av 22 §. Såsom framgår av bl. a.

27 § kan det inträffa, att ett mål hänskjutes till åklagaren först sedan det

iner eller mindre fullständigt utretts genom militärmyndigheternas försorg.

I dylikt fall lär åklagaren stundom kunna låta sig nöja med den utredning

som sålunda föreligger. Om komplettering måste ske, bör åklagaren därvid

iakttaga bestämmelserna i 23 kap. nya RB. Ett stadgande härom har upptagits

i 81 §.

83 §.

Enligt nya RB skall åklagaren, när förundersökning avslutats, meddela

beslut antingen om åtal eller att åtal icke skall äga rum. I sistnämnda fall

förfaller tillsvidare frågan om bestraffning av den misstänkte. Såvitt angår

militära brottmål torde emellertid en tredje utväg böra hållas öppen. Åklagaren

bör, i stället för att väcka åtal, kunna överlämna åt militärmyndigheterna

att ålägga straff i den för disciplinmål stadgade ordningen eller att

meddela tillrättavisning.

Med avseende å denna fråga har utredningen till en början anfört

följande.

1 de fall då — — — disciplinmål hänskjutas till åklagaren på grund därav

att påföljden antagits icke komma att stanna vid disciplinstraff måste

det alltemellanåt kunna inträffa att i fall då fullständig utredning förebragts

åklagaren med stöd av vad därvid framkommit finner anledning antaga att

förseelsen icke skall medföra svårare påföljd än disciplinstraff och att målet

alltså skall kunna avgöras i disciplinär ordning. Så kan givetvis även bliva

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

förhållandet i fråga om mål, som överlämnats till åklagaren av den anledningen

att nöjaktig utredning icke ansetts kunna åstadkommas på föranstaltande

av militär myndighet. För att i möjligaste mån begränsa de allmänna

domstolarnas befattning med mål av mera bagatellartad beskaffenhet

är det givetvis angeläget att, där lagligt hinder därför ej möter, bestraffning

ålägges i disciplinär ordning. Ändamålsenligheten synes därför

kräva att i nu åsyftade fall målet icke av åklagaren i första hand dragés

under domstols prövning. I stället bör tillfälle beredas vederbörande befälhavare

att på grundval av den av åklagaren åstadkomna utredningen pröva huruvida

förutsättningar föreligga för användande av den disciplinära bestraffningsrätten.

Det bör följaktligen stadgas skyldighet för åklagaren att, där utredningen

giver vid handen att målet kan avgöras i disciplinär ordning, för

prövning härav överlämna handlingarna till vederbörande befälhavare.

På annan plats i betänkandet har utredningen yttrat, att om befälhavaren

funne den ifrågavarande gärningen icke vara straffbar, befälhavaren borde

resolvera att vad i målet förekommit ej föranledde vidare åtgärd. Funne befälhavaren

att den föreliggande utredningen icke vore tillfyllest för ansvarsfrågans

prövning eller att förseelsen borde medföra annat straff än befälhavaren

ägde ålägga, hade han att åter överlämna målet till åklagaren.

Slutligen har utredningen uttalat att återremiss från åklagaren till befälhavaren

borde vara utesluten, om målet redan i samband med förundersökningen

förevarit vid domstol, t. ex. för förordnande av offentlig försvarare

eller prövning av framställt yrkande om häktning.

Mot den av utredningen sålunda föreslagna ordningen har föreningen

Sveriges krigsdomare och anditörer erinrat att den uppenbarligen emellanåt

kunde medföra irritation och mången gång föranleda avsevärd omgång. För

att minska olägenheterna borde det föreskrivas att återremiss från åklagaren

i varje fall ej skulle få förekomma i de fall då målet av befälhavaren

hänskjutits till honom på den grund att påföljden antagits icke komma

att stanna vid disciplinstraff. Landsfogdeföreningen har motsatt sig förslaget

om rätt för befälhavaren att, sedan mål återremitterats till honom, ånyo

överlämna målet till åklagaren. Ett sådant system skulle enligt föreningens

mening strida mot grundsatsen att åklagaren skall vara fullt obunden i sitt

ställningstagande till åtalsfrågan. Krigsfiskalsföreningen har ansett, att befälhavarens

ifrågavarande rätt borde begränsas till sådana fall, då befälhavaren

funne saken böra medföra högre eller annat straff än han själv vore

behörig att ådöma.

I utkastet stadgades på denna punkt, att om åklagaren efter slutförd

utredning funne att den misstänkte förskyllde ansvar men att straff för

brottet kunde åläggas i disciplinmål, åklagaren skulle äga rätt att underställa

befälhavaren frågan huruvida denne ville avgöra saken.

Häremot har justitiekanslersämbetet anmärkt, att i de avsedda fallen

åklagaren borde hava ej blott rätt utan skyldighet att bereda befälhavaren

tillfälle att utöva sin bestraffningsrätt. Stockholms rådhusrätt och liäradshövdingeföreningen

ha framhållit, att domstolarna icke borde betungas med

mål som utan olägenhet kunde avgöras av de militära myndigheterna. På

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

189

grund härav borde åklagaren i nu ifrågavarande fall alltid vara pliktig att

överlämna målet till befälhavaren, och denne borde i sin tur ha motsvarande

skyldighet att avgöra saken, om erforderliga förutsättningar därför förelåge.

Stadsdomareföreningen har uttalat, att av lagen borde framgå att det

inom vissa gränser ålåge vederbörande befälhavare att utöva sin bestraffningsrätt.

Det vore nämligen av största vikt att icke bagatellmål från krigsmakten

i alltför stor mängd hänskötes till de allmänna domstolarna. Liknande

synpunkter ha anförts av magistraten i Östersund samt föreningen

Sveriges krigsdomare och auditörer.

Departementschefen. I 80 § har föreslagits att åklagare, vilken mottagit

anmälan om militärt brott men finner saken kunna utredas och avgöras i

disciplinmål, som regel skall överlämna målet till militärmyndigheterna.

Därigenom kunna domstolarna befrias från de mål, i vilka det redan från

början är uppenbart att saken är av enkel beskaffenhet.

Det lär emellertid stundom kunna inträffa att anmälan avser ett allvarligt

brott men att utredningen sedan visar, att det icke finnes skäl att

döma till högre straff än som kan åläggas i disciplinmål. I andra fall kan

det visserligen genast stå klart, att endast ett lindrigt straff kan ifrågakomina,

men förhållandena likväl vara sådana, att utredningen bör ledas av

åklagaren. Det sålunda sagda äger motsvarande tillämpning när anmälan

om brott gjorts hos militär myndighet men av denna hänskjutits till åklagaren.

Även i de nu åsyftade fallen är det tydligen önskvärt att åtal vid domstol

kan undvikas. I likhet med utredningen och vissa remissmyndigheter anser

jag därför, att det i regel bör åligga åklagaren att i första hand hänvända

sig till vederbörande militäre chef. Däremot kan jag icke biträda yrkandena

att den sistnämnde därefter i princip skulle vara skyldig att avgöra saken

i den för disciplinmål stadgade ordningen. En sådan regel skulle lätt komma

att verka stötande, särskilt om brottet ursprungligen anmälts till den bestraffningsberättigade

chefen men denne hänskjutit målet till åklagaren.

På grund av vad sålunda anförts har i 83 § första stycket stadgats, att

åklagaren i nu ifrågavarande fall skall underställa bestraffningsberättigad

befattningshavare frågan, om denne vill avgöra saken. Därvid har dock gjorts

förbehåll för det fall att åklagaren av särskilda skäl finner domstolsbehandling

vara att föredraga framför disciplinärbestraffning. Jag har icke ansett

lämpligt att föreslå några bestämmelser om tillvägagångssättet vid sådant

underställande. Mången gång torde det vara tillräckligt med en enkel underhandsförf

rågan.

1 anslutning till omförmälda stadgande har upptagits en särbestämmelse

för sådana mål, i vilka finnes annan målsägande än kronan. Beträffande

grunden för denna bestämmelse hänvisas till vad som anförts vid behandlingen

av 10 §.

Som jag redan nämnt har utredningen ansett att ett mål aldrig borde få

överlämnas till militär myndighets avgörande, om det redan under föruii
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

dersökningen förevarit vid domstol. Enligt min mening bör emellertid den

omständigheten att domstol på utredningsstadiet tagit viss befattning med

saken icke i och för sig hindra att den avgöres i disciplinmål. Jag erinrar att

det även enligt nya RB kan förekomma att åtal uteblir, ehuru rättens medverkan

tagits i anspråk under förundersökningen. Därest rätten fastställt beslag

eller på sätt jag angivit vid behandlingen av 30—36 §§ fastställt förordnande

om förvarsarrest eller beslutat om häktning av den misstänkte,

torde det emellertid, bl. a. med hänsyn till innehållet i 24 kap. 18 § och

27 kap. 7 § nya RB, vara lämpligast att prövningen av målet även i fortsättningen

får ankomma på domstolen. I sådant fall bör därför någon återremiss

till militärmyndigheterna icke kunna äga rum. En bestämmelse av

denna innebörd har upptagits i andra stycket.

84 §.

Enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 nya RB må allmänt åtal eftergivas om

å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart att den

misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt.

Utredningen har erinrat att processlagberedningen på sin tid upptagit

frågan om tillämpning av denna eftergiftsregel i militära mål, varvid

disciplinstraff skulle jämställas med böter. Häremot hade emellertid betänkligheter

anförts i vissa av beredningen infordrade yttranden. Sålunda hade

krigshovrätten framhållit att det i fråga om förseelse mot SLK endast sällan

torde kunna sägas vara uppenbart, att den misstänktes lagföring ej vore

påkallad ur allmän synpunkt. Överbefälhavaren samt föreningen Sveriges

krigsdomare och auditörer hade uttalat, att eftergift i allt fall ej borde medgivas

med mindre detta tillstyrkts av vederbörande befälhavare. Med anledning

av vad sålunda förekommit hade processlagberedningen stannat för att

nu ifrågavarande eftergiftsregel icke borde gälla i militära mål. Beredningen

hade framhållit, att det syntes tillräckligt med de bestämmelser som funnes

om befälhavares disciplinära bestraffningsrätt. Enligt dessa kunde befälhavaren

vid lindrigare förseelser låta bero vid tillrättavisning eller, i vissa fall,

låta saken förfalla.

I fortsättningen har utredningen anfört att processlagberedningens förslag

icke syntes fullt tillfredsställande. Det kunde förekomma fall, då endast

böter eller disciplinstraff kunde följa å brottet men det likväl vore uteslutet

att avgöra saken i disciplinmål. I dessa fall kunde de av beredningen anvisade

utvägarna för att undvika åtal icke begagnas och därför borde i stället

åklagaren äga möjlighet att besluta om åtalseftergift.

I yttrandena över utredningens förslag ha vissa erinringar

framställts mot detsamma. Krigshovrätten har sålunda ifrågasatt, om

icke i enkelhetens intresse borde föreskrivas, att åtalseftergift enligt nyssnämnda

bestämmelse i nya RB aldrig finge ske i militära mål. Chefen för

marinen har ansett det ur disciplinär synpunkt nödvändigt att eftergift finge

ske endast efter samråd med vederbörande bestraffningsberättigade chef.

Omständigheterna kunde nämligen vara sådana att även en jämförelsevis

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

191

ringa förseelse som ej beivrades kunde medföra följdverkningar för den militära

ordningen, vilka icke ägde motsvarighet utanför militärtjänsten. Liknande

synpunkter ha anförts av svenska officersförbundet.

Departementschefen. För egen del vill jag till en början framhålla att det

enligt min mening ej lämpligen bör ifrågakomma att tillägga ett eftergiftsbeslut

av åklagaren bindande verkan mot det bestraffningsberättigade militärbefälet.

Å andra sidan skulle tydligen möjligheten att erhålla åtalseftergift

vara av ganska ringa värde, om förseelsen ändock kunde bestraffas i

disciplinär ordning. Med hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala för

att åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 nya RB överhuvud icke

bör få förekomma i de fall då vederbörande militäre chef äger möjlighet att

själv avgöra saken. I dessa fall kan syftet med bestämmelsen i fråga lika

väl tillgodoses genom att prövningen överlämnas åt militärmyndigheterna,

som då kunna låta bero vid tillrättavisning eller låta saken förfalla. Skulle

däremot i det föreliggande fallet laga hinder möta mot att saken avgöres i

disciplinväg torde, såsom utredningen framhållit, åklagaren böra äga rätt

att besluta om åtalseftergift.

I överensstämmelse med det sålunda anförda har i första stycket av förevarande

paragraf upptagits bestämmelse att vad i 20 kap. 7 § första stycket

1 nya RB är stadgat icke skall äga tillämpning, om i det föreliggande fallet

straff för brottet må åläggas i disciplinmål. Något behov av att föreskriva

en motsvarande begränsning med avseende å eftergiftsregeln under 2 i samma

lagrum torde icke vara för handen. Ej heller synes det behövligt att i lag

reglera frågan huruvida åklagaren innan han eftergiver åtal skall samråda

med militärbefälet. Därest det befinnes erforderligt att meddela bestämmelser

därom, böra dessa utfärdas i administrativ ordning. För övrigt vill jag i

detta sammanhang allenast erinra, att i den mån eftergiftsbestämmelsen under

1 i nyssnämnda lagrum skall vara tillämplig, kommer dess räckvidd att

ökas genom förslaget att disciplinstraff skall anses lika med böter (6 §).

Beträffande brott, varå ej kan följa svårare straff än böter innehåller nya

RB även en bestämmelse enligt vilken strafföreläggande i vissa fall kan träda

i stället för åtal. Detta innebär att åklagaren till godkännande förelägger

den misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla. Strafföreläggande

får enligt 48 kap. 1 § nya RB ej avse dagsböter utöver tjugu. I fråga om

böter omedelbart i penningar finnes icke någon motsvarande begränsning,

men om böterna satts till högre belopp än etthundra kronor, skall föreläggandet,

sedan det godkänts, underställas rättens prövning. Föreläggande

som fastställts av rätten eller, då fastställelse ej erfordras, godkänts av den

misstänkte skall gälla som dom vilken vunnit laga kraft.

Med hänsyn bl. a. till de bestämmelser som sålunda meddelats om användningen

av strafföreläggande bör det tydligen icke ifrågakomma att låta

åklagare meddela sådant föreläggande med avseende å disciplinstraff. Enligt

2 § i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om disciplinstraff för

krigsmän skall sådant straff ådöinas, dels för brott mot bestämmelse vari

opaginerad Kontrollera mot PDF

192

Kurnjl. Maj:ts proposition nr 216.

disciplinstraff är utsatt, dels ock i stället för böter såsom straff för brott av

krigsman mot 25—27 kap. strafflagen samt för annat av krigsman förövat

brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål. Härifrån

göras emellertid vissa undantag. Där någon som icke fullgör tjänstgöring

vid krigsmakten eller vilkens tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla

arrest, skall sålunda i stället dömas till böter, om ej annat föranledes

av särskilda skäl. Dessutom må böter även eljest ådömas, om med hänsyn

till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff

finnes vara lämpligare än disciplinstraff. I fråga om annat än i 2 § avsett,

av krigsman begånget brott av beskaffenhet att mål därom skall handläggas

såsom militärt mål må, enligt 3 § i förslaget, i stället för böter ådömas

disciplinstraff, därest sådant straff finnes lämpligare med hänsyn till den

brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art. Av det sagda framgår,

att i samtliga fall, då högsta straffet är böter eller disciplinstraff, viss

valrätt finnes mellan dessa båda straffarter. Även med beaktande av att

strafföreläggande icke bör få avse disciplinstraff, skulle det alltså i och för

sig icke vara uteslutet att låta strafföreläggande komma till användning i

alla dessa fall. Häremot talar emellertid att frågan, huruvida böter eller

disciplinstraff är lämpligast, i princip ej synes böra avgöras av åklagaren

utan prövas av domstol eller militär befattningshavare som äger utöva bestraffningsrätt.

Som huvudregel synes därför böra gälla att strafföreläggande

icke må begagnas i militärt mål. Från denna grundsats synes dock utan

olägenhet kunna göras undantag i de fall då lagen innehåller en uttrycklig

anvisning att böter böra föredragas framför disciplinstraff. Dessutom bör naturligtvis

strafföreläggande få användas i mål som hänskjutits till åklagaren

av bestraffningsberättigad befälhavare på den grund att han ansett

straffet böra bestämmas till böter.

På grund av vad sålunda anförts har i andra stycket av 84 § föreskrivits

att vad i nya RB är stadgat om strafföreläggande skall äga tillämpning allenast

i de fall då den misstänkte ej fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller

hans tjänstgöring är av tillfällig art eller målet hänskjutits till åklagare

på grund av att straffet ansetts böra bestämmas till böter. Dessutom

har angivits att strafföreläggande icke må avse disciplinstraff. Jag vill nämna

att en lösning enligt dessa linjer förordats såväl av utredningen som i

åtskilliga remissyttranden.

85—86 §§.

Beträffande innehållet i dessa paragrafer ber jag få hänvisa till vad som

anförts om institutet förvarsarrest vid behandlingen av 30—36 §§.

14 KAP.

Särskilda bestämmelser om rättegången 1 militära mål.

Vid sidan av de särbestämmelser för militära mål som i 12 och 13 kap.

i förslaget meddelats i fråga om forum och utredning ha i 14 kap. föreskrivits

vissa ytterligare avvikelser från vad som gäller om rättegång i allmän
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

het. Innan jag går in på dessa stadganden vill jag nämna, att utredningen

i samband med övriga organisationsproblem upptagit även frågan om särskilda

domförhetsregler för de militära målens del. I detta avseende har

utredningen framhållit, att vissa skäl kunde anföras för att alla brottmål,

i vilka påföljden kunde väntas stanna vid disciplinstraff, borde få avgöras

i häradsrätt med tremansnämnd och i rådhusrätt av en lagfaren domare.

Samtidigt har utredningen emellertid påpekat att en sådan regel i praktiken

skulle medföra åtskilliga svårigheter. Om det, sedan ett mål upptagits i denna

enklare sammansättning, befunnes att straffet ej borde stanna vid disciplinstraff,

bleve det nödvändigt att upprepa handläggningen inför fullsutten

rätt. Det vore icke tillfredsställande att domstolen, sedan den inlåtit

sig i sakprövning, sålunda kunde nödgas att såsom ett led i denna prövning

konstatera sin bristande behörighet att slutföra prövningen. En annan olägenhet

vore att domstolen i och med att den hänsköte målet till fullsutten

rätt därigenom också tillkännagåve en — låt vara preliminär — ståndpunkt

i straffmätningsfrågan. För övrigt borde man enligt utredningens mening icke

alldeles bortse från att en sådan ordning som den ifrågasatta kunde vara

ägnad att i något fall giva stöd åt den föreställningen att domstolen, då

den i förenklad sammansättning ådömt endast disciplinstraff, därvid påverkats

av en önskan att utan omgång föra målet till slut. Justitiekanslersämbetet

har ifrågasatt, om icke svårigheterna överdrivits, samt förordat att

tanken på en enklare domstolssammansättning i nyss angivna mål upptoges

till förnyat övervägande. För min del biträder jag emellertid utredningens

åsikt att en sådan ordning ej lämpligen bör genomföras.

87 §. t

Enligt 21 kap. 3 § nya RB äger misstänkt som är anhållen eller häktaiå f

en obetingad rätt att på begäran erhålla offentlig försvarare. För den söjtju

befinner sig på fri fot är däremot möjligheten att erhålla offentlig fögiUålz

rare beroende av att rätten finner biträde behövligt.

I fråga om rättegångsbiträde i militära mål stadgas för närvarande i. |8(1T§

RLK att rätt att påkalla förordnande av biträde tillkommer dels^eh. som .

ar häktad och dels den som utan att vara häktad tilltalas för.WÉo/vyarl1

efter lag kan följa straffarbete eller förlust av ämbete eller {/ansi f''sistnämnda

hänseende innefattar stadgandet en särskild förm^lToEhåFlanåe11

till vad som gäller utanför den militära rättsskipningens ^ornräåe? tfirécf-^

ningen har, med instämmande av skånska hovrätten och^aivolatsanifun-''''

det, uttalat att nämnda förmån lämpligen borde bibehåRmL''''océ'''' mafiar‘icj/e*

velat motsätta mig detta förslag. Ett mot 80 § RLK svarande stådganäe ÉaV

därför med vissa formella jämkningar upptagits i förstå''styökeL''afnu ''lore^''

Varande paragraf. Andra stycket motsvarar 79 § RLK. ■tvyÅi-?- horn gmo

88 §. ,[ fjJfjjf, jj IjiilnJI

Som jag förut nämnt ha i vissa remissyttrahdenJmttalåtsiifaphågornfeit «tb^

den militära rättsskipningen icke skulle ktinhal sfcenniéÄi äjovimaxsiMibblUstJ^

13 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 216.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

vid de allmänna domstolarna som vid särskilda för ändamålet inrättade

specialdomstolar. I fråga om rådhusrätterna, som sammanträda varje vecka,

torde dessa farhågor icke äga något egentligt berättigande. Även vad

angår häradsrätterna framstå de i viss mån som överdrivna. Jag erinrar

att häradsrätterna enligt den nya rättegångsordningen skola hålla ting betydligt

oftare än för närvarande. En olägenhet är att ting ej förekomma

under sommaren eller eljest under de tider då häradsrätterna ha ferier.

Nackdelen härav minskas emellertid av att särskilt sammanträde kan utsättas

närhelst det erfordras (1 kap. 8 § nya RB). Genom sistnämnda regel

-—• som för övrigt gäller även beträffande rådhusrätt — öppnas tydligen

möjligheter att tillgodose behovet av snabba avgöranden i militära mål.

Emellertid torde det vara lämpligt att genom ett särskilt stadgande inskärpa

vikten av att dessa möjligheter i erforderlig utsträckning begagnas. Ett sådant

stadgande har upptagits i förevar ande paragraf (andra stycket).

För ett riktigt bedömande av frågan, huruvida särskilt sammanträde behöver

utsättas, torde i allmänhet krävas att samråd äger rum med de militära

myndigheterna. Ett sådant samråd är för övrigt påkallat även från

den synpunkten, att tiden för rättegångsförhandlingarna såvitt möjligt bör

bestämmas så, att onödiga avbrott i den militära tjänstgöringen undvikas.

I enlighet härmed har i första stycket meddelats en allmän föreskrift, att

utsättande av förhandling i militärt mål skall ske efter samråd med vederbörande

chef. Det kan uppenbarligen mången gång vara lämpligt, att

därvid överläggning äger rum även beträffande spörsmålet, om förhandlingen

skall hållas i domstolens lokaler eller inom det militära etablissementet.

Som jag förut framhållit är detta enligt min mening en rent praktisk

fråga som ej lämpligen bör regleras i författningsväg. Ej heller torde tillräcklig

anledning föreligga att upptaga utredningens förslag om särskild

uppropslista för militära mål, vilket förslag för övrigt mött'' gensagor i åtskilliga

remissyttranden.

89 §.

Enligt gällande rätt anses den omständigheten att auditör avgivit yttrande

i disciplinmål icke utgöra hinder för honom att, om målet sedermera hänskjutes

till krigsrätt, tjänstgöra som ledamot i krigsrätten. Utredningen

har, av skäl som närmare angivas å s. 195 ff i betänkandet, förordat att

ändring skulle ske på denna punkt. Då detta påyrkats även i vissa remissyttranden

och nuvarande praxis knappast kan anses förenlig med de bestämmelser

om domar jäv som meddelats under punkterna 7 och 9 i 4 kap.

13 § nya RB, har i 89 § i förslaget stadgats, att i handläggningen av militärt

mål ej må deltaga någon som förut i egenskap av auditör tagit befattning

med saken.

90 §.

Enligt 55 § sista stycket RLK skall, när krigsrätt beslutat att någon

som tillhör krigsmakten skall hämtas till rätten, beslutet i allmänhet verkställas

genom vederbörande befälhavares försorg. Ett motsvarande stadgan
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

de har upptagits i förevarande paragraf, dock med begränsning till de fall

då den som skall hämtas fullgör tjänstgöring vid krigsmakten.

Såsom framhållits i utredningens betänkande bör tydligen även delgivning

ske genom militärmyndigheterna, om den sökte fullgör tjänstgöring vid

krigsmakten. Föreskrifter härom torde lämpligen böra utfärdas i administrativ

ordning.

91 §.

I 53 § har föreslagits, att militär befattningshavares beslut om åläggande

av disciplinbot skall verkställas omedelbart, såframt ej annat förordnats av

den som meddelat beslutet. De skäl som föranlett denna regel göra sig med

samma styrka gällande i de fall, då disciplinbot ådömts av domstol.

Beträffande arreststraff har jag vid behandlingen av 9 kap. framhållit,

att jag visserligen icke kunde ansluta mig till den nuvarande lagens ståndpunkt

att alltid tillåta omedelbar verkställighet av sådant straff men att det

å andra sidan icke vore lämpligt att verkställigheten uppehölles under längre

tid. På grund härav har jag bl. a. föreslagit att tiden för klagan över straffbeslut

i disciplinmål skall bestämmas till allenast två dagar. Syftet med

denna bestämmelse skulle tydligen i viss mån förfelas om den straffskyldige

sedan kunde förhala verkställigheten av underrättens dom genom att

fullfölja målet till högre rätt. En sådan ordning skulle för övrigt ej sällan

vara otillfredsställande från disciplinär synpunkt även då fråga är om åtal

utan föregående handläggning i disciplinmål. Med hänsyn till det sålunda

anförda torde det även i fråga om domstols dom å arreststraff böra föreskrivas,

att den må verkställas genast, om detta ej uttryckligen förbjudits

av domstolen. Jag förutsätter att sådant förbud alltid kommer att meddelas,

om saken är tveksam eller om dröjsmål med verkställigheten uppenbarligen

saknar betydelse ur disciplinär synpunkt. Därest verkställighetsfrågan

regleras på nu angivet sätt, torde några stadganden om nöjdförklaring

icke vara behövliga. Om den dömde vid domstolen förklarar, att han

genast vill undergå straffet, bör emellertid tydligen i allmänhet något förbud

mot omedelbar verkställighet ej meddelas.

92 och 93 §§.

I dessa paragrafer ha upptagits vissa undantagsbestämmelser som ansetts

böra gälla allenast under tid då krig eller beredskapstillstånd råder.

Uppenbart är, att det under sådan tid möter stora svårigheter för den

militära personalen att inställa sig vid muntlig förhandling i överrätt. Såvitt

angår högsta domstolen är detta icke av större betydelse. Bestämmelserna

i 54 kap. 10 och 12 §§ nya RB torde nämligen medföra att militära

mål blott jämförelsevis sällan komma under högsta domstolens prövning.

Vad hovrätterna beträffar finnes ingen motsvarande begränsning av fullföljdsmöjligheterna.

Med hänsyn härtill har utredningen ansett påkallat

att hovrätt vid krig och beredskapstillstånd finge möjlighet att i något

större utsträckning än eljest avgöra militära brottmål utan huvudförhandling,

dvs enbart på grundval av det skriftliga materialet. Bortsett från

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

vissa praktiskt mindre viktiga fall må enligt 51 kap. 21 § nya RB brottmål

i hovrätt avgöras utan huvudförhandling allenast om den tilltalade

av underrätten frikänts eller dömts till böter och anledning ej heller i

hovrätten förekommer att ådöma annan påföljd än bötesstraff. Av 6 § i

förslaget följer att, om målet är militärt, med böter alltid skall likställas

disciplinstraff. Utredningen har föreslagit att vid krig och beredskapstillstånd

även fängelse i högst sex månader skall, i det avseende varom nu är

fråga, räknas lika med böter. Som någon erinran häremot ej framställts

i remissyttrandena och förslaget synes väl avvägt, har ett stadgande av

nämnda innebörd upptagits i 93 §.

I 92 § föreslås, efter mönster av 57 § RLK, att vid krig och beredskapstillstånd

förhandling i militärt mål skall kunna hållas inom stängda dörrar,

förutom då sådant eljest är medgivet, jämväl om offentligheten kan

antagas vara till skada för krigsföretag eller menlig för krigsmaktens säkerhet.

15 KAP.

Om krigsrätt.

94 och 95 §§.

Som jag förut nämnt ha de önskemål som vid skilda tillfällen framställts

om att krigsdomstolarna måtte avskaffas endast avsett den militära

rättsskipningen i fredstid. I direktiven för utredningen förutsattes också

att nuvarande organisation med särskilda domstolar skulle bibehållas under

krig och förstärkt försvarsberedskap, åtminstone i första instans. Det

uttalades emellertid tillika att dessa domstolars sammansättning kunde

behöva ändras och förutsättningarna för deras inrättande jämkas.

Nu gällande stadganden om det militära domstolsväsendets organisation

under mobilisering innebära i huvudsak följande.

Vid total mobilisering upphöra samtliga vanliga krigsrätter och ersättas

med fältkrigsrätter. Dessa skola, som jag tidigare omnämnt, bestå av en

civil ledamot (fältkrigsdomare) och två militärer. Anbefalles endast partiell

mobilisering, har Konungen att förordna huruvida domsrätten över

den mobiliserade personalen skall övergå på fältkrigsrätter eller alltjämt

utövas av de fredsmässiga krigsrätterna. När rättsskipningen i första instans

sålunda enligt lag eller förordnande skall ankomma på fältkrigsrätter,

bestämmer Konungen vid vilka avdelningar fältkrigsrätt skall inrättas.

Om emellertid en avdelning, som ej i denna ordning erhållit egen fältkrigsrätt,

blir detacherad eller avskild från huvudstyrkan eller innesluten

av fienden, äger vederbörande befälhavare låta inrätta fältkrigsrätt vid

avdelningen.

Under krig kan i vissa fall inrättas en extraordinär första domstol som

benämnes ståndrätt. Sådan skall bestå av elva ledamöter, därav en fältkrigsdomare,

fem officerare, två underofficerare samt tre av manskapet.

Ståndrätt får inrättas endast vid trupp som är i fält, å fartyg vilket för

krigsföretag är på sjötåg samt i belägrad fästning. Den kan tillsättas av

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

högste befälhavaren på stället, när någon begått brott som är belagt med

dödsstraff. Ytterligare förutsättningar äro att den brottslige gripits på bar

gärning samt att våda för krigslydnaden eller säkerheten är att befara,

om han ej utan uppskov befordras till straff. Föremål för ståndrätts prövning

är allenast, huruvida den tilltalade under för handen varande omständigheter

må dömas till dödsstraff. Ådömes ej dödsstraff, skall målet

förvisas till behandling vid vederbörande fältkrigsrätt.

Domsrätten i andra instans skall även under mobilisering utövas av

krigshovrätten. Om i krigstid särskild överdomstol erfordras för armé

eller arméavdelning som befinner sig i fält eller inom fästning eller för

flotta eller eskader som är på sjötåg, må dock Konungen förordna att överkrigsrätt

skall inrättas där. Även utan sådant förordnande må dessutom

i vissa fall överkrigsrätt inrättas av befälhavare för avdelning som blivit

skild från förbindelse med den ort där krigshovrätten, respektive överkrigsrätten

för huvudstyrkan finnes, överkrigsrätt skall bestå av tre högre

militärer och två civila ledamöter med domarkompetens.

Såsom tredje instans fungerar högsta domstolen i den för militärmål

föreskrivna sammansättningen.

Utredningen har beträffande rättsskipningen i första instans anfört

att det visserligen syntes oundgängligt att i viss utsträckning inrätta specialdomstolar,

lämpligen benämnda krigsrätter, men att å andra sidan den dömande

verksamheten åtminstone delvis borde kunna handhavas av de allmänna

domstolarna även under krigsförhållanden. Innan jag närmare redogör

för utredningens ståndpunkt ber jag att få lämna några upplysningar

angående försvarsväsendets organisation vid krig och beredskapstillstånd.

Då armén från fredsindelning övergår till krigsorganisation inrättas fältförband,

lokalförsvarsförband och depåförband. Fältförbanden äro avsedda

för de egentliga operationerna. Huvuddelen av dessa förband sammanföres

i armékårer, vilka lyda direkt under överbefälhavaren. Fältförbandens organisationsenheter

äro — förutom armékår — fördelning och brigad. Lokalförsvarsförbanden

omfatta trupper av olika slag, avsedda för luftförsvar och

andra skyddsuppgifter, för lokalt försvar inom militärområdena samt för

gräns- och kustförsvar. Depåförbanden ha att ombesörja utrustning av personal,

som från depåförbanden tillhandahålles för uppsättande av fältförband,

ävensom att utbilda ersättningsmanskap för dessa.

Utredningen har anfört, att fältförbanden uppenbarligen måste äga tillgång

till domstolar som icke av andra arbetsuppgifter vore hindrade att

anpassa sig efter växlande förhållanden. För dessa förband erfordrades följaktligen

en särskild domstolsorganisation. Behovet därav vore däremot

mindre framträdande i fråga om lokalförsvars- och depåförbanden. Under

vissa förhållanden kunde det visserligen vara lämpligt att mål från dylika

förband upptoges av krigsrätt men i andra fall syntes målen utan olägenhet

kunna hänvisas till allmän domstol. Särskilt för depåförbandens del torde

sistnämnda utväg så gott som alltid kunna anlitas.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Från denna utgångspunkt har utredningen förordat att det skall ankomma

på Konungen att bestämma, om och i vilken utsträckning krigsrätter

skola inrättas. Befogenhet att låta inrätta krigsrätter borde enligt utredningen

i första hand föreligga så snart inkallelser av värnpliktiga företagits

med stöd av 28 § värnpliktslagen och sålunda beredskapstillstånd inträtt.

Dessutom borde, om inkallelser till beredskapsövning skedde under annan

tid än nyss sagts, krigsrätter kunna inrättas vid de förband där sådan övning

fullgjordes.

I sammanhang med vad utredningen sålunda yttrat har utredningen uppdragit

vissa närmare riktlinjer för utformningen av krigsrättsorganisationen.

Förslaget innebär i huvudsak att krigsrätt skulle inrättas dels vid varje

fördelning och dels för militärområde, där fältförband som ej ingår i

fördelning grupperats. Dessa krigsrätter skulle ombesörja även rättsskipningen

vid flygvapnets förband. För marinen skulle inrättas två eller flera

marindistriktskrigsrätter till vilka skulle kunna hänvisas jämväl förband

från andra försvarsgrenar, t. ex. lantmilitära kustförsvarsförband. Fördelningskrigsrätterna

borde enligt utredningens mening vara ambulerande inom

fördelningens operationsområde. Även vissa militärområdeskrigsrätter

borde på motsvarande sätt vara rörliga.

Utredningen har även upptagit frågan, huruvida det alltjämt vore behövligt

att vid sidan av den av Konungen fastställda krigsrättsorganisationen

kunna inrätta särskild krigsrätt vid detacherad, avskild eller innesluten avdelning.

Under hänvisning till de tekniska hjälpmedel, av vilka det militära

förbindelseväsendet numera betjänar sig, har utredningen besvarat denna

fråga nekande.

Slutligen bar utredningen framhållit att några bestämmelser om ståndrätt

ej syntes böra upptagas i den blivande lagstiftningen. Ståndrättsförfarandet

överensstämde icke med de krav, som uppställdes på nutida rättsskipning.

För övrigt skulle en extraordinär krigsdomstol motsvarande ståndrätt

enligt utredningens mening icke bättre än de föreslagna krigsrätterna

tillgodose det särskilda behov av snabbhet i rättsskipningen, som kunde

föreligga i vissa situationer. Det vore att märka, att den nuvarande ståndrätten

icke kunde träda i funktion, förrän fältkrigsdomare tillkallats för att

inträda såsom civil ledamot. Icke heller från annan synpunkt torde hänsynen

till krigslydnaden eller säkerheten inom krigsmakten eller vederbörande

avdelning kräva ett bibehållande av ståndrättsförfarandet.

I yttrandena över utredningens betänkande ha från

flera håll framställts erinringar mot förslaget att krigsrätter skulle inrättas

blott vid vissa förband, medan rättsskipningen i övrigt alltjämt skulle handhavas

av de allmänna domstolarna. Svea hovrätt och krig shovrätten ha sålunda

yttrat, att det från principiell synpunkt måste anses oriktigt att likartade

mål bedömdes av domstolar som till sin sammansättning vore helt artskilda

samt att det vidare under ett modernt krig sakligt sett vore föga anledning

att i förevarande avseende göra skillnad mellan fältförband och lo
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

kalförsvarsförband. Även överbefälhavaren har framhållit, att det med all

sannolikhet bleve föga skillnad mellan stridsuppgifterna för olika förband

inom krigsmakten. Hovrätten för Övre Norrland har anfört att en ordning

med två olika slags domstolar knappast vore lämplig, i varje fall icke under

krig. Önskemål om en enhetlig domstolsorganisation ha dessutom framförts

av cheferna för armén och marinen samt svenska officersförbundet.

Även utredningens förslag i fråga om den närmare utformningen av

krigsrättsorganisationen har föranlett vissa anmärkningar, överbefälhavaren

har sålunda ansett lämpligast att visst antal krigsrätter inrättades för

varje försvarsområde med uppgift att handlägga mål från alla inom försvarsområdet

befintliga förband. En närmare utredning angående den erforderliga

organisationen borde verkställas genom de militära myndigheterna.

Försvarsgrenscheferna ha var för sig uttalat önskemål att de särskilda

avdelningarna i större utsträckning än utredningen förordat måtte erhålla

egna krigsrätter.

I övrigt har chefen för armén anfört att det i ett modernt totalt krig ofta

torde uppkomma situationer då den ordinarie rättsskipningen icke kunde

fungera. Erfarenheterna från det senaste världskriget visade tydligt att det

alltjämt funnes behov av bestämmelser om rätt för chef vid detacherad eller

innesluten avdelning att förordna om inrättande av krigsrätt vid avdelningen.

Även ståndrättsförfarandet borde bibehållas i en eller annan form. Jämväl

i sådana fall då förhållandena gjorde det omöjligt att anlita krigsrätt

måste det nämligen finnas en laglig möjlighet att beivra brott mot krigslydnaden,

så att ej vederbörande chef nödgades att för disciplinens upprätthållande

tillgripa åtgärder vid sidan av lagen. Värnpliktiga officerares

riksförbund har likaledes framhållit att militärbefälets befogenhet att inrätta

krigsrätt vid avskilda eller inneslutna avdelningar borde bibehållas.

Beträffande rättsskipningen i överrätt har utredningen ansett, att någon

förändring av domstolsorganisationen under krig eller beredskapstillstånd

icke vore behövlig. Möjligen kunde, om behov därav uppkomme vid

någon hovrätt, denna förstärkas med en extra avdelning, som uteslutande

eller huvudsakligen ägnade sig åt handläggningen av militära mål.

Krigshovrätten har föreslagit att domsrätten i militärmål i andra instans

vid krig och beredskapstillstånd skulle utövas av en avdelning av Svea

hovrätt med ungefär samma sammansättning som krigshovrätten för närvarande

har. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, som förordat

att militära mål i fredstid skulle fullföljas i Svea hovrätt och möjligen

ytterligare någon hovrätt, har uttalat att motsvarande anordning vore än

mer påkallad under krig.

Departementschefen. Vad till en början angår rättsskipningen i första instans

ligger det i öppen dag att man i krig måste äga tillgång till rörliga

krigsdomstolar, som kunna åtfölja de operativa förbanden. Å andra sidan

kommer tydligen även under krig viss militärpersonal att alltjämt vara

bunden vid fasta stationeringsorter. Till de exempel härpå som anförts av

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

utredningen vill jag lägga personal vid örlogsvarv, verkstäder och olika

slags förråd. Det torde icke kunna anföras några bärande skäl för att

draga denna personal från de domstolar, varunder den vanligen lyder, och

i stället hänvisa den till specialdomstolar. Jag biträder därför utredningens

åsikt att den militära rättsskipningen under krigsförhållanden till viss

del bör överföras å krigsrätter men i övrigt bli kvar vid de allmänna domstolarna.

Den omständigheten att domstolsorganisationen ej blir enhetlig

torde i praktiken icke få någon större betydelse. Jag erinrar om att under

den senaste beredskapstiden fredskrigsrätter och fältkrigsrätter varit verksamma

vid sidan av varandra utan att detta medfört någon olägenhet.

Behovet av specialdomstolar för militärmål gör sig tydligen gällande i

samma stund som krigsmakten övergår från fredsindelning till krigsorganisation.

I likhet med utredningen förordar jag därför att krigsrätter skola

kunna inrättas så snart krig eller beredskapstillstånd inträtt (94 §). Jag

har också ansett mig böra biträda utredningens förslag att krigsrätt må

inrättas vid avdelning av krigsmakten där beredskapsövning fullgöres

(95 §). Sådan avdelning kan nämligen komma att under avsevärd tid förläggas

i fält utanför den ordinarie stationeringsorten.

Beredskapsorganisation genomföres ej alltid för hela krigsmakten på en

gång utan kan anbefallas etappvis. Därest så sker, bör såsom utredningen

också framhållit, möjlighet finnas att till en början inrätta blott ett mindre

antal krigsrätter och sedan efter hand utbygga organisationen. På motsvarande

sätt böra krigsrätterna kunna successivt indragas vid en gradvis skeende

återgång till fredsförhållanden. Bl. a. på grund härav torde det lämpligen

böra överlämnas åt Kungl. Maj :t att besluta i vilken omfattning krigsrätter

skola vara inrättade (94 §). Det bör också ankomma på Kungl. Maj:t

att i huvudsak bestämma krigsrättsorganisationens närmare utformning.

Några föreskrifter härom kunna av praktiska skäl ej meddelas i lag, ty

uppbyggnaden måste ske i nära anslutning till krigsmaktens stridsorganisation

och kunna snabbt anpassas efter förändringar i denna. En lämplig

utväg synes vara att en planläggning i stora drag äger rum i samband med

fastställandet av mobiliseringstabeller för krigsmakten. Därefter torde det

få överlämnas åt militärmyndigheterna att närmare reglera vilka förband

som skola lyda under varje särskild krigsrätt.

Till frågorna, huruvida chef för avskild eller innesluten avdelning bör

kunna själv förordna om inrättande av krigsrätt samt huruvida möjlighet

bör finnas att i allvarliga lägen tillgripa ståndrättsförfarande, är jag för

närvarande icke beredd att taga slutlig ståndpunkt. Härom torde böra verkställas

särskild utredning. Några föreskrifter i dessa ämnen ha därför ej

upptagits i departementsförslaget.

Vad slutligen beträffar överrättsprocessen delar jag utredningens uppfattning

att någon avvikelse icke torde påkallas från de för fredstid gällande

reglerna. Emellertid måste tydligen i samband med inrättandet av krigsrätter

bestämmas under vilken hovrätt varje krigsrätt skall lyda. Jag förordar

att avgörandet härav överlämnas åt Kungl. Maj :t (94 §).

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

201

96 §.

I fråga om de nya krigsrätternas sammansättning har utredningen

till en början såsom självfallet förutsatt, att i dem skulle ingå åtminstone en

lagfaren civil ledamot, vilken skulle fungera såsom krigsrättens ordförande.

Utredningens ledamöter ha vidare varit ense om, att en militär borde ha

säte i rätten. Som skäl härför har utredningen anfört följande.

Tydligt är, att en särskild för krigstid avsedd domstol måste förutsättas

bliva ställd inför förhållanden av mera växlande art än som förekomma under

fredstid och även får vara beredd att till bedömande upptaga situationer,

som icke ha någon motsvarighet i fredstid. Med hänsyn till de särskilda

förhållanden, för vilka krigsrättsorganisationen är avsedd, är det icke alltid

att räkna med att genom den utredning, som förebringas för rätten, samtliga

på det särskilda fallet inverkande omständigheter bliva framlagda eller

beaktade. På grund härav kan det särskilt för utövande av den på krigsrätten

ankommande processledande verksamheten vara av betydelse att

militär sakkunskap är företrädd i domstolen. Å andra sidan torde vara uppenbart,

att vad nu framhållits icke påkallar närvaro i rätten av mer än en

militär ledamot.

I fortsättningen har utredningen framhållit, att även med nu angivna utgångspunkter

domstolen kunde organiseras på olika sätt. En utväg vore att

låta den bestå av tre ledamöter med lika rösträtt. I sådant fall borde även

den andre civile ledamoten vara lagfaren. En annan möjlig lösning vore,

att krigsrätten finge bestå av ordförande och nämnd. I nämnden borde då,

förutom den militäre representanten, sitta två civila lekmän, utsedda inom

de allmänna domstolarnas nämndemanskårer och företrädesvis bland nämndemän

tjänstgörande vid domstolar som i fredstid ägde upptaga militära

mål.

I valet mellan dessa båda alternativ har utredningens majoritet funnit

sig böra föredraga det förstnämnda. Dessa ledamöter ha framhållit, att om

krigsrätterna organiserades med nämnd, nämndemännen vid flertalet krigsrätter

skulle nödgas deltaga i en utan avbrott fortgående tjänstgöring utom

hemorten och således bli tvungna att under tiden helt lämna sina civila sysselsättningar.

Detta skulle uppenbarligen försvåra rekryteringen. Medverkan

i grövre militära brottmål av en nämnd med endast tre ledamöter skulle för

övrigt ej bli jämförbar med det lekmannadeltagande som i den allmänna

rättsskipningen utövades genom fulltalig nämnd.

Fyra av de i utredningen deltagande sakkunniga, nämligen herrar Olsson,

Rylander, Siljeströin och Werner, ha däremot förordat organisationen med

ordförande och tremansnämnd. De ha till utveckling av sin mening anfört

bl. a. följande.

Det har synts oss i och för sig önskvärt att, även om man av olika skäl

icke kan nå en fullständig likformighet med de civila domstolarna, en viss

enhetlighet dock blir rådande i fråga om domstolstyperna. Särskilt synes

detta böra gälla beträffande ett så viktigt spörsmål som frågan om medverkan

av lekmän vid rättsskipningen. —--Krigsdomstolarna skola till
lämpa

de strängare straffsatser, som av SLK-utredningen äro föreslagna att

komma till användning för brott, som begåtts sedan Kungl. Maj :t förord
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

nät, att värnpliktiga må inkallas för tjänstgöring till rikets försvar eller

säkerhet eller under tid då riket är i krig. Med hänsyn härtill är det av särskild

vikt, att dessa domstolar uppbäras av ett obetingat förtroende från allmänhetens

sida och att de äro väl förtrogna med rättsuppfattningen hos

folket i gemen. Medverkan av nämnd även vid rättsskipningen i krigsrätterna

synes oss utgöra den bästa garanti för att så blir fallet. ----En

domstol bestående av två lagfarna ledamöter och en militär ledamot med

individuell rösträtt skulle helt avvika från de domstolstyper, som efter processreformen

skola förekomma i vårt land, och enligt vår mening föreligger

risk för att en sådan domstol redan från början skulle komma att mötas

med misstro.----Även om med hänsyn till det begränsade antalet nämn
demän

lekmannaelementets medverkan icke kan bli fullt jämförbar med

det deltagande i rättsskipningen, som beträffande grövre brottmål utövas av

fulltalig nämnd i såväl härads- som rådhusrätt, anse vi dock, att närvaron

av blott ett fåtal nämndemän i krigsrätterna är av väsentlig betydelse för

dessas förankring hos den allmänna opinionen. Med hänsyn till det ringa

antal civila nämndemän, som det här kan bli fråga om, högst ett hundratal,

reserver inberäknade, och den stora nämndemansgrupp, inom vilken

dessa skola utses, synas näppeligen svårigheter behöva föreligga att på ett

tillfredsställande sätt ordna rekryteringen.

1 anslutning till förslaget att i krigsrätt skall finnas en militär ledamot

har utredningen även upptagit frågan, från vilken kategori bland personalen

denne ledamot borde hämtas. Därvid har utredningen erinrat, att

anmärkningar framställts mot den nuvarande ordningen enligt vilken de

militära ledamöterna i fältkrigsrätt skola ha olika grad alltefter den tilltalades

högre eller lägre tjänsteställning. Utredningen har också för egen

del framhållit att rangsynpunkter givetvis icke finge dominera utan att hänsyn

främst borde tagas till vederbörandes skicklighet för domarvärv. Emellertid

måste enligt utredningens mening tjänstgöringen i en högre befattning

i och för sig vara ägnad att tillföra vederbörande mera allsidig erfarenhet

rörande till olika tjänsteområden hörande förhållanden. Det vore

ej heller givet att förhållandet mellan den militäre ledamotens och den tilltalades

grad borde alldeles lämnas ur räkningen. Med hänsyn till den subordination

i förhållandet till överordnade, som alltigenom utmärkte den

militära organisationen, kunde det icke utan visst fog göras gällande, att

om en underordnad finge utöva domsrätt gentemot en överordnad den allmänna

tilltron till den militäre domarens självständighet och opartiskhet

kunde sättas i fara. Utredningen ansåge det därför i princip böra krävas

att en militär domstolsledamot skulle inneha minst samma grad som den

tilltalade. Denna regel borde dock i undantagsfall kunna jämkas.

I enlighet med vad sålunda anförts och på grunder i övrigt som redovisas

å s. 223 i betänkandet har utredningen föreslagit att militär ledamot i krigsrätt

skall vara av överstelöjtnants eller majors grad.

Även under remissbehandlingen ha delade meningar framträtt

om hur krigsrätterna lämpligen böra sammansättas.

Svea hovrätt, Göta hovrätt, krigshovråtten, Stockholms rådhusrätt, överbefälhavaren

jämte försvarsgrenscheferna samt krigsdomarföreningen och

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

203

advokatsamfundet ha funnit övervägande skäl tala för det förslag som

framlagts av utredningens majoritet. Svea hovrätt och krigshovrätten ha

dock förklarat, att de icke ville motsätta sig krigsrätternas organiserande

med nämnd, och Göta hovrätt har uttalat att sistnämnda organisationsform

måhända horde anlitas i mål angående brott av grövre beskaffenhet.

Beträffande de grunder som i remissyttrandena åberopats till förmån

för majoritetsförslaget må nämnas, att överbefälhavaren jämte försvarsgrenscheferna

framhållit, att enligt detta förslag den militära sakkunskapen

bereddes större inflytande. Stockholms rådhusrätt har anfört att en

sammansättning med nämnd vore mindre lämplig, bl. a. på grund av svårigheten

att rekrytera de civila nämndemännen. Det funnes enligt rådhusrättens

mening anledning förmoda, att de som förklarade sig villiga att

tjänstgöra som civila krigsrättsnämndemän främst komme att utgöras av

nämndemän i värnpliktsåldern vid de allmänna domstolarna, vilka föredroge

tjänstgöring i krigsrätt framför vanlig militär tjänstgöring. Sådana

krigsrättsnämndemän skulle mången gång komma att se såsom sin huvudsakliga

uppgift att i rätten tillvarataga manskapets intressen, varigenom

den militäre nämndemannen komme att framstå mindre såsom den i militära

ting sakkunnige än såsom företrädare för befälskåren. Under sådana

förhållanden skulle krigsrätten icke komma att uppbäras av ett obetingat

förtroende från allmänhetens sida. Ytterligare ett skäl mot att sammansätta

krigsrätterna med nämnd har rådhusrätten funnit däri att sådana

krigsrätter komme att i högre grad än krigsrätter med två jurister

vara i behov av juridiskt skolad biträdespersonal.

Hovrätten för Övre Norrland — som ansett att behovet av militär sakkunskap

såväl i fred som under krigsförhållanden borde tillgodoses genom

att ett militärombud finge närvara vid handläggningen — har förordat

att krigsrätt skall bestå av tre civila yrkesdomare.

Stockholms stadsfullmäktige, magistraten i Östersund, landsorganisationen,

häradshövdingeföreningen och svenska officersförbundet ha uttalat

sig för den sammansättning med nämnd, som föreslagits av minoriteten

inom utredningen.

Värnpliktiga officerares riksförbund har ansett, att om krigsrätterna sammansattes

med nämnd, samtliga nämndemän borde vara militärer. Särskilt

under krig och beredskapstillstånd vore det av ytterlig vikt att de militära

synpunkterna hävdades, men detta bleve enligt förbundets uppfattning

knappast möjligt med blott en militär ledamot i nämnden.

Slutligen har hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat betänkligheter

mot att göra avsteg från principen, att en underordnad icke horde utöva

domsrätt gentemot en överordnad. Detta skulle kunna undvikas, om för

ledamotskapet krävdes lägst överstelöjtnants tjänsteställning.

Departementschefen. Utredningen har enhälligt förordat att en representant

för den militära sakkunskapen skall ha säte i krigsrätterna. Även i

remissyttrandena har denna åsikt vunnit allmän anslutning. Endast hovrätten

för Övre Norrland har förordat att behovet av sådan sakkunskap skall

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

tillgodoses på annat sätt. För egen del har jag ansett mig böra biträda utredningens

förslag i denna del. Under krig och beredskapstillstånd komma

domstolarna uppenbarligen att i långt större utsträckning än i fredstid få

befattning med fall, i vilka avgörandet påverkas av specifikt militära förhållanden.

Samtidigt ökas svårigheterna att förebringa utredning om dessa

förhållanden i den för bevisning stadgade ordningen till följd av att truppbefälet

måste till det yttersta utnyttjas för stridsuppgifter. Det torde därför

vara nödvändigt att militär sakkunskap i stället finnes tillgänglig i domstolen.

Vad eljest beträffar krigsrätternas sammansättning anser jag företräde

böra givas åt den av utredningens minoritet förordade lösningen att krigsrätt

skall utgöras av en lagfaren ordförande och en nämnd, bestående av

den militäre representanten och två civila lekmän. På så sätt vinnes en närmare

anslutning till de allmänna domstolarna än med utredningens huvudförslag,

enligt vilket krigsrätten skulle sammansättas av en militär och

två lagfarna ledamöter med lika rösträtt. Att lekmannainflytandet blir företrätt

även av andra än den militäre ledamoten torde bidraga till att stärka

förtroendet för krigsrätterna, vilket är så mycket mera angeläget som deras

uppgifter ofta måste bli av mycket allvarlig natur.

Den omständigheten att krigsrättsnämndemännens antal av praktiska

skäl måste begränsas till tre torde icke böra tillmätas alltför stor betydelse.

Ej heller bör avgörande vikt fästas vid farhågorna för att de civila nämndemansplatserna

ej skulle kunna besättas med lämpliga personer. Dessa farhågor

synas mig med hänsyn till det jämförelsevis ringa antal nämndemän

som erfordras vara överdrivna.

Om den militäre ledamoten sålunda får ställning av nämndeman torde

det icke spela någon större roll om han har högre eller lägre grad än den

tilltalade. Emellertid är det, såsom utredningen framhållit, med hänsyn till

hans uppgift att vara sakkunnig önskvärt, att han besitter grundlig erfarenhet

från olika tjänsteområden. Jag förordar därför att militär krigsrättsnämndeman

skall ha lägst regementsofficers grad.

Bestämmelser i enlighet med det sålunda anförda ha upptagits i första

stycket av förevarande paragraf. Av den allmänna hänvisningen i 6 § följer,

att det kräves enighet inom nämnden för att överrösta ordföranden.

Andra stycket innebär bl. a. att mål angående brott varå ej kan följa

svårare straff än disciplinstraff får avgöras av krigsrättens ordförande

ensam, om anledning ej förekommer att målsägande finnes.

97 §.

Med avseende å tillsättandet av ledamöter i fältkrigsrätt gäller för närvarande,

att fältkrigsdomare förordnas av Kungl. Maj :t. Militära ledamöter

utses för varje särskilt tillfälle av den befälhavare som föranstaltat om

krigsrättens sammankallande.

Utredningen har utgått från att även ordförandeposterna i de nya

krigsrätterna borde tillsättas av Kungl. Maj :t. Därvid borde tillses att ve
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

205

derbörande ej blott besutte erfarenhet från allmän domarverksamhet utan

om möjligt även ägde förtrogenhet med militära förhållanden. Med hänsyn

härtill borde i första hand till ordförande ifrågakomma dels auditörer

som tillika vore ledamöter i allmän domstol, och dels ledamöter i sådana

allmänna domstolar som i fredstid hade att handlägga militära mål.

I fråga om den militäre ledamoten har utredningen anfört, att denne ej

längre borde utses för tillfället, utan förordnas tills vidare eller för viss

icke alltför begränsad tid. Förordnande borde meddelas av överbefälhavaren

eller efter hans bestämmande av annan militär befattningshavare.

Vad slutligen beträffar de civila nämndemännen ha de sakkunniga, som

ansett att sådana borde finnas, föreslagit att de skulle utses bland nämndemännen

vid de allmänna domstolarna och att för uppdraget företrädesvis

skulle anlitas personer som från tidigare tjänstgöring hade erfarenhet av

militära mål. Frågan om vem som skulle verkställa urvalet har icke berörts.

I utkastet föreslogs att ordförande i krigsrätt skulle förordnas av

Konungen och nämndemän av Konungen eller den myndighet, Konungen

bestämt. Såsom behörighetsvillkor för krigsrättsnämndeman uppställdes att

han skulle vara svensk medborgare och ha fyllt tjugufem år. Därjämte

föreskrevs att befattningen som nämndeman ej finge utövas av den som

vore omyndig eller i konkurstillstånd.

Vid remissbehandlingen av utkastet har Göta hovrätt anfört,

att i lagtexten borde införas ett stadgande om att krigsrättsnämndemän

såvitt möjligt borde utses bland nämndemännen vid de allmänna domstolarna.

Krigshovrätten har erinrat att det principiellt vore oformligt att krigsrättsnämndemännen

icke som de vanliga nämndemännen skulle utses genom

val. Vidare har krigshovrätten yttrat, att nämndens sammansättning

icke borde bindas vid alltför rigorösa bestämmelser. Det vore ingalunda

otänkbart, att en civil krigsrättsnämndeman av en eller annan anledning

sattes ur stånd att vidare fungera i denna sin egenskap och att någon

lämplig civil ersättare ej funnes att tillgå. Det borde då finnas möjlighet att

utse krigsrättsnämndeman ur kretsen av krigsmakten tillhöriga befäl eller

menige. Om sådant påkallades av utomordentliga förhållanden, borde därför

Konungen eller myndighet som Konungen bestämde kunna förordna om

annan sammansättning av nämnden än som eljest gällde. Liknande synpunkter

ha anförts av Svea hovrätt.

överbefälhavaren har ansett att den militäre representanten i krigsrätten,

vare sig han komme att ingå som likaberättigad ledamot eller finge säte i

nämnd, icke borde utses av Kungl. Maj :t utan i stället för varje särskilt fall

förordnas av chef för högre förband ur den del av krigsmakten, för vilken

krigsrätten skulle vara laga domstol. Ett alltför stort antal regementsofficerare

skulle eljest komma att ständigt upptagas av tjänstgöring vid krigsrätt.

Departementschefen. Att ordförande i krigsrätt (krigsdomare) bör förordnas

av Kungl. Maj:t torde få anses självfallet, och någon erinran här
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 216-

emot har ej heller framställts i remissyttrandena. Såsom utredningen framhållit

är det tydligen önskvärt att till krigsdomare företrädesvis utses personer

med tidigare erfarenhet av militär rättsskipning. Någon föreskrift

härom torde emellertid ej behöva upptagas i lagen.

Det synes vidare lämpligt, att Kungl. Maj :t får befogenhet att vid de

krigsrätter där sådant erfordras förordna vice krigsdomare som vid förfall

för den ordinarie kan inträda i dennes ställe. Har vice krigsdomare ej förordnats,

bör vikarie tillfälligt kunna utses av vederbörande hovrätt eller av

annan myndighet som Kungl. Maj :t bestämt.

Vad nämndemännen beträffar förordar jag att dessa, på sätt föreslagits

i utkastet, skola utses av Kungl. Maj :t, med rätt likväl för Kungl. Maj :t

att delegera sin beslutanderätt till hovrätt eller annan myndighet. Att låta

krigsrättsnämndemännen utses genom val lär knappast vara möjligt. Då

krigsrätterna i stor utsträckning sakna fast anknytning till viss ort, är det

svårt att tänka sig, åt vilken menighet dylika val skulle kunna anförtros.

Det är enligt min uppfattning av stor betydelse att krigsrättsnämndemännens

tjänstgöring ordnas på sådant sätt att de kunna förvärva nödig domarerfarenhet.

Med hänsyn härtill anser jag mig icke kunna tillmötesgå

det av överbefälhavaren framställda önskemålet att militär nämndeman,

för att minska anspråken på krigsmaktens personal, skall utses särskilt för

varje sammanträde. Jag förutsätter i stället att samtliga nämndemän skola

tillsättas genom förordnande tillsvidare eller för viss, ej alltför kort tid.

Som kompetensvillkor för krigsrättsnämndeman torde böra gälla att han

skall vara valbar till nämndeman vid allmän domstol. Däremot torde det

icke vara lämpligt att uppställa krav på att civil krigsrättsnämndeman också

faktiskt skall inneha nämndemansbefattning vid allmän underrätt, även

om detta ofta skulle vara en önskvärd kvalifikation. Därigenom skulle nämligen

valrätten alltför mycket begränsas.

Av hänvisningen i 6 § följer, att allmänna regler om domarjäv bli tilllämpliga

även å krigsrättsnämndemän. Med avseende å den militäre nämndemannen

torde — i anslutning till vad som för närvarande gäller om militär

ledamot i krigsrätt — tillika böra föreskrivas, att om officer eller

underofficer är svarande, såsom militär nämndeman ej må tjänstgöra någon

som tillhör samma regemente eller samma därmed likställda förband.

Härigenom undanröjes anledning till misstanke att missriktad kåranda i

en sådan situation skulle inverka på domstolens avgörande.

Därest krigsrättsnämndeman är förhindrad att tjänstgöra eller uteblir,

torde det böra ankomma på rättens ordförande att tillkalla annan i hans

ställe, övervägande skäl synas mig tala för att den som sålunda tillkallas

skall fylla samma behörighetskrav som gälla för den i vars ställe han inträder.

Jag har följaktligen icke funnit lämpligt att, på sätt krigshovrätten

och Svea hovrätt ifrågasatt, i lagförslaget upptaga bestämmelser som möjliggöra

att ersättare för civil krigsrättsnämndeman kan utses bland krigsmaktens

personal. Några större svårigheter att finna lämplig civil person

som ersättare torde i praktiken ej komma att föreligga.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 216.

207

98 §.

Det ligger i öppen dag att fasta sammanträdesturer ej böra förekomma

vid krigsrätterna utan att dessa böra sammanträda så ofta det behövs. Tid

och plats för förhandling böra, liksom i fråga om militärmål i fredstid,

bestämmas efter samråd med vederbörande militäre chef.

99—101 §§.

Krigsrätterna skola som framgår av det förut anförda ha till uppgift att

i den utsträckning Konungen bestämt ombesörja rättsskipningen i första

instans i militära mål. Hur dessa mål skola fördelas mellan krigsrätterna

inbördes framgår av de allmänna forumreglerna i 71 och 75—77 §§•

Att krigsrätternas uppgift bestämts på angivet sätt får betydelse i två

olika avseenden.

För det första följer därav att krigsrätt i princip icke bör få upptaga mål

som ej enligt lag är att betrakta som militärt. Bestämmelsen i 72 § bör

följaktligen ej äga tillämpning å krigsrätt.

Praktiska hänsyn torde emellertid föranleda att vissa undantag böra

göras från nyssnämnda princip. Det är sålunda till en början uppenbart

att krigsrätt alltid bör få döma över förseelser i rättegången, detta även

om de begås av annan än krigsman eller tjänsteman vid krigsmakten. Jämväl

om annat brott förövas inför krigsrätt vid dess sammanträde, torde,

under de förutsättningar som angivas i 19 kap. 5 § nya RB, krigsrätten böra

få döma över brottet. Övervägande skäl synas mig också tala för att krigsrätt

skall få upptaga sådant icke militärt mål som avses i 74 § i förslaget,

dvs mål angående åtal för förmögenhetsbrott m. m. som krigsman förövat

mot annan krigsman.

I den mån förordnande meddelas om att den på de allmänna underätterna

ankommande rättsskipningen i militära mål skall överflyttas å krigsrätt

förhindras vidare att sådant mål upptages av allmän domstol. Detta

kan stundom medföra vissa nackdelar. Under den senaste beredskapstiden

har det vid flera tillfällen visat sig olägligt att ett gemensamt domstolsförfarande

icke kunde åstadkommas, när någon förövat flera brott, av vilka

något eller några skulle åtalas vid krigsrätt och de övriga vid allmän underrätt.

Enahanda svårigheter ha yppat sig, när flera varit inblandade i brott

men alla ej lytt under krigsrätt, t. ex. vid slagsmål mellan militärer och

civila eller vid sammanstötning mellan bilar, av vilka den ena haft civil

och den andra militär förare. Det ligger också i öppen dag att gemensam

handläggning om möjligt bör komma till stånd i dylika fall. På grund härav

torde böra föreskrivas, att om mål vilket skall upptagas av krigsrätt

äger sådant samband med annat mål som avses i 10 kap. 14 § eller 19 kap.

3—6 §§ nya RB, målet i stället må, efter vad där sägs, upptagas av allmän

underrätt. Som villkor härför synes emellertid böra uppställas att rätten

med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner

det lämpligt. Ett sådant villkor gäller i viss utsträckning redan enligt

nya RB men torde, när fråga är om att draga mål från krigsrätt till allmän

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

domstol, böra avse samtliga fall. Med avseende å personal som lyder under

krigsrätterna är det nämligen av särskild vikt, att den icke i onödan

nödgas att till men för tjänsten inställa sig vid mer eller mindre avlägsna

civila domstolar.

Det föreslagna stadgandet blir tillämpligt ej blott då krigsrättsmål äger

åsyftat samband med ett rent civilt mål utan även när dylikt samband

råder mellan ett krigsrättsmål och ett annat mål som visserligen är militärt

men likväl skall upptagas vid allmän domstol. I sådant fall kan det tydligen

stundom vara lämpligt att målen upptagas till gemensam handläggning

vid krigsrätten i stället för vid den allmänna domstolen. Någon särskild

föreskrift härom erfordras emellertid icke, ty en dylik anordning kan,

såsom jag förut antytt, genomföras redan med stöd av 75 § i förslaget. Av

sistnämnda paragraf följer för övrigt också, att vid samband mellan flera

krigsrättsmål, vilka enligt huvudregeln i 71 § skulle höra under olika krigsrätter,

dessa mål på motsvarande sätt kunna förenas vid endera av krigsrätterna

i fråga.

Utöver vad nu sagts torde slutligen böra meddelas ett allmänt stadgande

att brottmål, som skall upptagas av krigsrätt, i stället må upptagas av allmänna

underrätten i den ort där brottet förövades eller av den rätt där den

misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, såvida rätten med hänsyn

till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner synnerliga

skäl föranleda därtill. Beträffande skälen härför ber jag få hänvisa till

vad som anförts vid behandlingen av 73 §. Bestämmelsen bör tydligen, liksom

73 §, äga motsvarande tillämpning i fråga om tvistemål.

102 §.

Som jag förut framhållit innebär departementsförslaget att åklagaruppgifterna

i militära mål under fredstid skola fullgöras av allmän åklagare

vid vederbörande domstol. När vid krig eller beredskapstillstånd krigsrätter

inrättas, måste tydligen samtidigt bestämmas vilka som skola vara åklagare

vid dessa domstolar. Lösningen av detta spörsmål blir uppenbarligen

beroende av hur krigsrättsorganisationen kommer att utformas. Med hänsyn

härtill bör det överlämnas åt Kungl. Maj :t att själv eller genom underordnad

myndighet förordna åklagare vid krigsrätterna. Av bestämmelserna

i 7 kap. 1 § nya RB torde följa att åklagarna vid krigsrätterna — som lämpligen

böra benämnas krigsfiskaler — komma att bli direkt underställda

riksåklagaren. Deras verksamhet lär nämligen ej komma att anknytas till

landsfogdarnas tjänstgöringsområden. Bl. a. med hänsyn härtill böra krigsfiskalerna

äga behörighet att verkställa sådan åtalsprövning som i allmänhet

ankommer på landsfogde samt att i mål som avgjorts av krigsrätten

föra talan även i hovrätten.

En särskild fråga är, hur krigsfiskalsbefattningarna lämpligen skola rekryteras.

Utredningen har härom anfört, att det åtminstone i fråga om vissa

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

krigsrätter icke torde finnas möjlighet att ens till någon del fylla personalbehovet

med anlitande av befattningshavare tillhörande den vanliga åklagarorganisationen.

Med hänsyn icke minst till de speciella uppgifter av

polisiär och annan art, som i krigstid åvilade ifrågavarande befattningshavare

utöver deras vanliga tjänsteåligganden, syntes nämligen något lösgörande

av arbetskrafter från denna jämförelsevis snävt utbyggda personalkår

överhuvud taget icke kunna ifrågakomma. Utredningen har därför förordat,

att i stället skulle anlitas ledamöter av Sveriges advokatsamfund.

\id remissbehandlingen har föreningen Sveriges landsfogdar

framhållit att i riket funnes 720 tjänstemän med fullständig åklagarutbildning,

vartill normalt komme ett 60-tal obefordrade landsfiskalsaspiranter

med sådan utbildning. Det borde icke möta svårigheter att bland dessa befattningshavare

erhålla lämpliga krigsåklagare.

Hovrätten för övre Norrland har erinrat att det icke funnes någon garanti

för att advokater hade erforderlig utbildning för ifrågavarande åklagaruppgifter,

vilka ofta kunde vara av stor vikt. Föreningen Sveriges krigsfiskaler,

som gjort samma anmärkning, har yttrat, att det vore lämpligare att rekrytera

krigsfiskalerna ur de yngre domstolsjuristernas krets och låta dessa

under fredstid erhålla utbildning för ändamålet.

Departementschefen. Det torde för närvarande icke vara möjligt att angiva

i vad mån de allmänna åklagarna kunna anlitas som krigsfiskaler. Frågan

huru dessa befattningar skola rekryteras torde få göras till föremål

för utredning i sammanhang med övriga spörsmål rörande den närmare utformningen

av krigsrättsorganisationen. Något stadgande i ämnet har därför

icke upptagits i departementsförslaget.

103 §.

Enligt 21 kap. 5 § nya RB må allenast den som är advokat förordnas till

offentlig försvarare. För krigsrättsmålens del torde det icke vara möjligt

att upprätthålla detta behörighetsvillkor. I fält måste det tydligen ej sällan

inträffa att någon för uppgiften lämplig advokat överhuvud icke finnes tillgänglig.

I sådant fall bör även annan kunna anlitas. Om möjligt bör uppdraget

lämnas åt person som avlagt juridisk examen. Stundom lära dock

förhållandena kunna föranleda, att även kravet på juridisk utbildning måste

eftergivas.

Jag vill nämna att i utkastet ifrågasattes ytterligare en avvikelse från

reglerna i nya RB. Där föreslogs sålunda att vid krigsrätt fortsatt huvudförhandling

skulle få hållas, ändå att längre tid än två veckor förflutit från

den tidigare handläggningens slut. (Jfr nya RB 46: 11 och 13.)

Vid remissbehandlingen har hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat

betänkligheter mot denna regel. Särskilt farligt har hovrätten funnit, att

stadgandet utformats utan tidsbegränsning. Sådan vore enligt hovrättens

mening nödvändig för att garantera eu effektiv och koncentrerad rättsskip
14

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand Nr 216.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

ning. Sveriges advokatsamfund har anfört, att det vid ett muntligt processsystem

innebure en orimlighet att hålla fortsatt huvudförhandling, om lång

tid förflutit från den första handläggningen. Det borde enligt samfundets

mening icke ifrågakomma att medgiva förlängning av den i nya RB föreskrivna

tvåveckorsfristen.

Med hänsyn till de erinringar som sålunda framställts och då det föreslagna

stadgandet icke skulle medföra någon större lättnad för domstolarna

har någon mot detta stadgande svarande bestämmelse ej upptagits i

departementsför slaget.

104 och 105 §§.

Enligt nya RB gäller bl. a., att om dom ej avkunnas omedelbart vid den

sista förhandlingens slut, parterna skola underrättas om när domen kommer

att meddelas. Vad sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning i

fråga om slutligt beslut. Tiden för fullföljd av talan räknas från den dag

då avgörandet meddelades. Fullföljdsinlaga skall inlämnas eller med posten

insändas till den rätt som meddelat domen eller beslutet.

Utredningen har framhållit att det för tilltalad som lydde under

krigsrätt ej sällan bleve svårt att förskaffa sig kännedom om innehållet i

en dom, därest den icke avkunnades vid huvudförhandlingen. I sådant fall

borde därför enligt utredningens mening utskrift av domen för delgivning

med den dömde överlämnas till den befälhavare som närmast ägde bestraffningsrätt

över honom eller, om den dömde ej tjänstgjorde vid krigsmakten,

till Konungens befallningshavande. Bevis om delgivningen borde tillställas

krigsrätten och fullföljdstid räknas från dagen för delgivningen.

Vidare har utredningen anfört, att med hänsyn till de särskilda förhållanden

som kunde råda i fält fullföljdsinlaga borde få avlämnas ej blott

till rätten utan även till den befälhavare som närmast ägde bestraffningsrätt

över den dömde. Om sistnämnda utväg begagnades, borde dagen för

inlagans avlämnande till befälhavaren vara avgörande för frågan, huruvida

talan fullföljts i rätt tid. Skyldighet borde stadgas för befälhavaren att utan

dröjsmål översända inlagan till krigsrätten.

Vid remissbehandlingen ha nu ifrågavarande spörsmål berörts

endast av hovrätten över Skåne och Blekinge, som funnit angeläget att

fullföljdsförfarandet under krigsmässiga förhållanden underlättades i största

möjliga utsträckning och därför förordat, att även kompanichef gjordes

till behörig mottagare av fullföljdsinlaga.

Departementschefen. Utredningens förslag i denna del synes mig i stort

sett lämpligt. Bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse därmed ha

därför upptagits i 104 och 105 §§. Därvid har även vad skånska hovrätten

anfört i frågan beaktats. Föreskrifter om skyldighet för militär befattningshavare,

som mottagit fullföljdsinlaga, att insända denna till krigsrätten

torde få meddelas i administrativ ordning.

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. \](ij:ts proposition nr 216.

211

106 §.

Enligt 2 kap. 5 § nya RB må hovrätt, om särskilda skäl äro därtill, sammanträda

även å annan ort än den där hovrätten har sitt säte. Konungen

äger också förordna, att hovrätt skall årligen å bestämda tider hålla hovrättsting

utom förläggningsorten.

Utredningen har föreslagit, att Kungl. Maj :t skall erhålla befogenhet att

lör tid då krigsrätt är inrättad meddela särskilda bestämmelser om skyldighet

för hovrätt att för handläggning av krigsrättsmål sammanträda å

annan ort än där hovrätten är förlagd. Då intet torde vara att erinra mot

detta förslag har en bestämmelse i enlighet därmed upptagits i förevarande

paragraf.

Förslaget till lag om införande av militära rättegångslagen.

1—3 §§.

Såsom jag förut anfört bör den nya lagstiftningen på förevarande område

träda i kraft den 1 januari 1949. Samtidigt böra tydligen de nuvarande bestämmelserna

på området upphöra att gälla. I enlighet härmed böra i första

hand upphävas lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, vissa

processuella stadganden i strafflagen för krigsmakten, 2 och 3 §§ lagen den

11 mars 1927 med vissa till SLK och RLK anslutna bestämmelser angående

flygvapnet samt lagen den 9 juni 1944 angående behörighet för militär befälhavare

att ålägga ersättningsskyldighet. Jag vill nämna att övriga delar

av SLK och 1927 års lag avses skola upphävas genom den nya strafflagstiftningen

för krigsmakten.

Genom lag den 10 juli 1947 om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken

å rättegången vid krigsdomstol har föreskrivits, att vad i RLK är

stadgat angående tillämpning av bestämmelserna om rättegång vid allmän

domstol skall, utan hinder av promulgationslagen till nya RB och övriga med

anledning av nya RB:s ikraftträdande givna bestämmelser, alltjämt avse

äldre rättegångsbalken och eljest i äldre lag eller författning meddelade

föreskrifter. I och med att RLK upphör att gälla torde nämnda undantagsbestämmelse

automatiskt sättas ur kraft. Till förebyggande av tvekan lär

det emellertid vara lämpligt att den uttryckligen upphäves.

Dessutom bör, på sätt i allmänhet brukar ske vid övergången till ny lagstiftning,

föreskrivas, att om i lag eller författning förekommer hänvisning

till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, sistnämnda bestämmelse

i stället skall tillämpas. Har hänvisning skett till stadgande som saknar

motsvarighet, torde det vara uppenbart att denna hänvisning förfaller.

4 §.

Den väsentliga innebörden av förslaget till militär rättegångslag är, att

militära mål i fredstid ej längre skola upptagas av särskilda krigsdomstolar

utan i stället av vissa allmänna domstolar. Vad beträffar övergången till den

s. 212 Kontrollera mot PDF

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

nya ordningen torde det till en början vara tydligt, att mål, som vid militära

rättegångslagens ikraftträdande redan varit föremål för handläggning

vid krigsdomstol, bör slutbehandlas där. På motsvarande sätt bör ett mål,

som enligt gällande lag ej hör till krigsdomstol men framdeles blir att betrakta

som militärt, icke på grund därav behöva överflyttas till underrätt

som är behörig i militärmål, om det vid ikraftträdandet redan handlagts

vid annan domstol. Som exempel på mål av sistnämnda slag kan nämnas

mål om åtal mot vapenfri värnpliktig för lydnadsbrott.

Måls anhängiggörande vid krigsrätt äger rum på så sätt att målet hänskjutes

till krigsrätten av militär befälhavare. Denne skall dessförinnan

ha ombesörjt, att nödig utredning skett. I samband därmed äger befälhavaren

besluta om häktning samt om beslag och vissa andra tvångsmedel.

Övervägande skäl tala enligt min mening för att jämväl ett mål, vilket före

den 1 januari 1949 varit föremål för sådan handläggning av befälhavare

som nu sagts, bör behandlas enligt äldre lag, även om det ej hunnit företagas

vid krigsrätten före nämnda dag. Äldre lag synes likaledes böra tilllämpas

i fråga om disciplinmål som upptagits till handläggning av den

bestraffningsberättigade befälhavaren innan nya lagen trätt i kraft. I sådant

mål bör sålunda, även efter nya lagens ikraftträdande, frågan om rätt

för befälhavaren att slutföra utredningen och avgöra målet bedömas enligt

äldre lag samt talan mot meddelat bestraffningsbeslut fullföljas i krigshovrätten.

Ett härifrån fristående spörsmål är, huruvida ny eller gammal strafflag

bör tillämpas vid straffets utmätande. Detta får avgöras enligt föreskrifterna

i 5 § promulgationslagen till allmänna strafflagen.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i förslaget upptagits en

allmän regel att äldre lag skall tillämpas i fråga om mål, som före militära

rättegångslagens ikraftträdande varit föremål för handläggning vid domstol

eller hos befälhavare vid krigsmakten, vilken ägt avgöra målet eller

föranstalta om krigsrätts sammankallande för dess behandling.

Från denna regel föreslås emellertid vissa undantag. Det är bl. a. av budgettekniska

skäl önskvärt att krigshovrätten kan upplösas senast den 30

juni 1949. Jag räknar också med att krigshovrätten i god tid dessförinnan

skall ha hunnit avgöra flertalet av de mål som enligt nyssnämnda övergångsbestämmelse

kunna ankomma på dess prövning. När så skett, böra

återstående arbetsuppgifter utan olägenhet kunna fullgöras av en avdelning

av Svea hovrätt i vanlig sammansättning. Kungl. Maj :t torde följaktligen

böra erhålla befogenhet att förordna, att Svea hovrätt från och med viss av

Kungl. Maj :t bestämd dag skall vara krigsöverdomstol i krigshovrättens

ställe. I samband därmed böra befattningarna såsom krigshovrättsråd och

överkrigsfiskal indragas. I fråga om de uppgifter som åvila krigshovrättsrådet

torde böra föreskrivas att de, efter presidentens bestämmande, skola

fullgöras av ledamot i Svea hovrätt eller tjänsteman vid denna, överkrigsfiskalens

åligganden synas lämpligen böra överflyttas på advokatfiskalen

vid hovrätten.

Regeln om tillämpning av äldre lag i vissa mål innebär bl. a., att sådana

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

213

mål skola handläggas enligt äldre rättegångsbalken, och detta ej blott i

första instans utan även när talan fullföljes till överrätt. Det synes dock

icke vara lämpligt att upprätthålla denna grundsats även för det fall att

fullföljden sker genom extraordinärt rättsmedel. Efter mönster av vad som

föreskrivits i promulgationslagen till nya RB har därför i förslaget upptagits

en bestämmelse att sistnämnda balk alltid skall tillämpas i fråga om

behandlingen av ansökan om resning eller återställande av försutten tid

eller domvillobesvär som inkommit efter den 1 januari 1949.

Under nästföljande punkt i paragrafen meddelas, i viss anslutning till

vad som föreslagits beträffande krigshovrätten, en regel om avveckling av

krigsrätternas verksamhet. Om resning i ett krigsrättsmål beviljas först

tlera år efter den nya lagstiftningens ikraftträdande, skulle det uppenbarligen

knappast vara möjligt att sammankalla krigsrätt för att återupptaga

målet. Liknande svårigheter kunna tydligen uppkomma då mål återförvisas

eller varit vilande. I nu åsyftade fall bör därför målet i stället upptagas

vid domstol som är behörig enligt nya lagen. Det synes lämpligt att denna

grundsats vinner tillämpning så snart återupptagandet skall ske efter den

1 juli 1949. Mål som sålunda återupptages av allmän domstol i krigsrätts

ställe torde böra handläggas enligt ny lag.

I överensstämmelse med vad som förutsatts vid remissen till lagrådet

av förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten föreskrives slutligen i

sista punkten i paragrafen, att ny lag skall äga tillämpning i fråga om befordran

till verkställighet av krigsdomstols utslag och befälhavares straffbeslut.

Jag vill framhålla att stadgandet endast rör sättet för åstadkommande

av verkställighet och således icke avser frågan om under vilka förutsättningar

verkställighet må äga rum. I sistnämnda hänsende skall alltså

huvudregeln om tillämpning av äldre rätt gälla utan begränsning.

5 §•

I § 4 mom. 12 och 13 tryckfrihetsförordningen meddelas bestämmelser

om indragning av tryckt skrift med disciplinupplösande syfte, då sådan

skrift anträffas vid trupp eller ombord å flottans fartyg. Enligt § 4 mom.

14 skall den som, medan förordnande om sådan indragning av skrift är

gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften

vid trupp eller å flottans fartyg straffas, där han lyder under SLK,

efter nämnda lag men eljest med dagsböter eller fängelse i högst ett år.

Slutligen stadgas i § 5 mom. 2 alt vid åtal jämlikt § 4 mom. 14 mot någon

som lyder under SLK skall tillämpas vad om laga domstol i mål rörande

åtal jämlikt nämnda lag må vara föreskrivet.

Vid remissen till lagrådet av förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten

har förutsatts att den straffbestämmelse i SLK vartill tryckfrihetsförordningen

sålunda hänvisar skall ersättas med föreskrift, att krigsman

som, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4 mom. 12 eller

13 tryckfrihetsförordningen är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider

eller låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, skall

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

straffas med disciplinstraff eller fängelse i högst ett år. Nyssnämnda forumregel

i § 5 mom. 2 tryckfrihetsförordningen torde därigenom få anses

erhålla den innebörden, att åtal mot krigsman för brott som nu sagts skall

handläggas i samma ordning som i allmänhet gäller för mål, vari fråga är

om tillämpning av särskilda straffbestämmelser för krigsmän. Med hänsyn

till vad nu anförts har i förevarande paragraf föreskrivits att mål angående

sådant åtal alltid skall anses såsom militärt mål. Att denna bestämmelse

fått sin plats i promulgationslagen beror därpå, att det åsyftade stadgandet i

tryckfrihetsförordningen ej torde komma att kvarstå mer än en kortare tid.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över de omförmälda

förslagen till

1) militär rättegångslag och

2) lag om införande av militära rättegångslagen

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet :

Äke Mossler.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

215

Förslag

till

Militär rättegångslag.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Militära mål skola handläggas vid allmän domstol, där de ej enligt denna

lag handläggas av befattningshavare vid krigsmakten såsom disciplinmål

eller ersättningsmål. Att i vissa fall under krig, beredskapstillstånd och beredskapsövning

krigsrätt är första domstol i militära mål, därom stadgas

i 94 och 95 §§.

2 §.

Med krigsman avses i denna lag den som är underkastad ansvar såsom

krigsman enligt 26 kap. 21 § eller 27 kap. 14 § strafflagen.

3 §.

Såsom militära brottmål anses enligt denna lag:

1. mål om ansvar för sådant av krigsman förövat brott som omförmäles

i något av följande kapitel eller lagrum i strafflagen, nämligen 11 kap. 9

och 10 §§ därest den brottslige vid gärningens begående var iklädd militär

tjänstedräkt, 19, 20, 21, 22 och 24 kap. därest brottet angått krigsmakten

tillhörig eller för dess behov avsedd egendom samt 25, 26 och 27 kap.;

2. mål om ansvar för annat i strafflagen omförmält brott som krigsman

förövat med anledning av den förfördelades eller sin egen tjänst vid krigsmakten

eller ock mot myndighet eller annat organ tillhörande krigsmakten;

3. mål om ansvar i andra fall för brott varigenom krigsman åsidosatt sin

tjänsteplikt;

4. mål om ansvar för brott varigenom någon som ej är krigsman men

innehar tjänst vid krigsmakten åsidosatt sin tjänsteplikt; samt

5. på domstol ankommande ärenden rörande förundersökning och användande

av tvångsmedel med anledning av brott som är av beskaffenhet

att åtal därför skall handläggas som militärt mål.

4 §•

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skola, i den omfattning

Konungen bestämmer, till militära brottmål hänföras jämväl mål om ansvar

å krigsman för annat än i 3 § omförmält brott av vad beskaffenhet det vara

må.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

5 §•

Till militära tvistemål hänföras mål vari, utan samband med åtal, föres

talan

1. om enskilt anspråk i anledning av sådant av svaranden förövat brott

som är av beskaffenhet att åtal därför skall handläggas som militärt mål;

samt

2. om ersättning i andra fall för förlust av eller skada å krigsmakten tillhörig

eller för dess behov avsedd egendom, därest anspråket grundas på

svarandens förhållande i tjänst vid krigsmakten.

6 §•

Med avseende å rättegången i militära mål gäller i tillämpliga delar, där

ej i denna lag eller eljest är särskilt stadgat, vad om rättegång är i allmänhet

föreskrivet; disciplinstraff skall därvid anses lika med böter.

ANDRA AVDELNINGEN.

Om den handläggning av militära mål som ankommer på befattningshavare

vid krigsmakten m. m.

2 KAP.

Om disciplinmål.

7 §.

Har krigsman förövat brott och står han under militärt befäl, må i 3 kap.

omförmäld befattningshavare vid krigsmakten, där straffet finnes böra

bestämmas till arrest i högst femton dagar eller disciplinbot, enligt nedan

givna bestämmelser ålägga honom sådant straff.

Av befattningshavare vid krigsmakten handlagt mål, vari fråga är om att

ålägga disciplinstraff, benämnes disciplinmål.

3 §•

Den som tillhör hemvärnet eller eljest förbundit sig att såsom frivillig

fullgöra krigstjänst må bestraffas i disciplinmål, ändå att han vid tiden för

bestraffningens åläggande ej står under militärt befäl.

9 §•

För följande i strafflagen omförmälda brott må, där ej annat följer av

10 §, straff åläggas i disciplinmål:

1. brott som sägs ill kap. 9 eller 10 §, därest den brottslige vid gärningens

begående var iklädd militär tjänstedräkt;

2. brott som avses i 22 kap. 2, 4 eller 7 § eller 24 kap. 2 §, därest fråga

är om krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom som lämnats

åt den brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller 26 kap. 18 §, dock ej då fråga är

om sådan förseelse vid manövrering eller navigering av krigsmaktens fartyg

eller luftfartyg, som någon för dess säkerhet ansvarig krigsman begått

under utövande av befäl å detsamma eller, vad angår luftfartyg, såsom förare

å fartyget; samt

4. brott varom förmäles i 26 kap. 1, 4, 7—9 eller 11—-16 §§ eller 27 kap.

4 §•

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

10 §.

Ändå att brottet är sådant som i 9 § sägs, må straff därför ej åläggas i

disciplinmål:

1. om den brottslige samtidigt är misstänkt för annat brott och straff

för detta ej kan åläggas i disciplinmål;

2. om annan målsägande än kronan finnes och denne förklarar sig ämna

föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar

att målet handlägges vid domstol; eller

3. om kronan är målsägande och ersättningsskyldighet för den genom

brottet uppkomna förlusten eller skadan ej må åläggas av befattningshavare

vid krigsmakten.

11 §•

Vid åläggande av disciplinstraff skall den bestraffningsberättigade jämväl

pröva om egendom som tagits i beslag i målet skall vara förverkad.

I disciplinmål må ock åläggas ersättningsskyldighet till kronan enligt vad

därom stadgas i 10 kap.

3 KAP.

Om de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

12 §.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer nedannämnda befattningshavare,

envar över den personal som står under hans befäl, nämligen

1. cheferna för försvarsstaben, armén, marinen och flygvapnet;

2. militärbefälhavare och annan omedelbart under chefen för armén lydande

chef, försvarsområdesbefälhavare samt chef för regemente eller därmed

likställt förband vid armén av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass;
3.

marindistriktschef, chef för örlogsstation eller örlogsvarv, inspektören

för kustartilleriet, chef för kustartilleriförsvar och chef för regemente eller

därmed likställt förband vid kustartilleriet av lägst regementsofficers grad

eller tjänsteklass;

4. chef för flygeskader, flygflottilj eller därmed likställt förband vid

flygvapnet av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass, så ock chef

för flygbasområde; samt

5. den som innehar befäl över nu nämnda befattningshavare.

13 §.

Befogenhet som i 12 § sägs tillkommer ock, även om det ej följer redan

av nämnda paragraf, följande befattningshavare där de äro av lägst regementsofficers

grad eller tjänsteklass, nämligen

1. kommendant, platsbefälhavare och chef för skola, kommendering, verk

eller inrättning som ej tillhör visst förband inom krigsmakten;

2. chef för detacherad avdelning eller för sådan avdelning av förband

som är varaktigt förlagd å annan ort än förbandet;

3. chef för fartygsförband eller fartyg;

4. sektionschef och därmed likställd chef vid kustartilleriförsvar; samt

5. i de fall Konungen bestämmer annan befattningshavare vid krigsmakten.

Har befattningshavare som avses i första stycket 1—5 lägre grad eller

tjänsteklass än regementsofficer, må försvarsgrenschefen uppdraga åt annan

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

befattningshavare av lägst sådan grad eller tjänsteklass att, utan hinder av

att denne icke äger befälsrätt över den personal varom är fråga, utöva bestraffningsrätt

över personalen. Skulle detta med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena

medföra avsevärd olägenhet och har den lägre befattningshavaren

kaptens grad eller tjänsteklass, må bestraffningsrätten anförtros

åt honom, om det finnes lämpligen kunna ske.

14 §.

I fall som avses i 8 § tillkommer bestraffningsrätten befattningshavare

som ägde sådan rätt över den brottslige, när denne senast stod under militärt

befäl.

15 §.

Uppkommer fråga att i disciplinmål bestraffa någon som endast för kortare

tid eller för särskild tjänsteförrättning står under befäl av viss bestraffningsberättigad

befattningshavare, må på dennes begäran bestraffningsrätten

för särskilt fall i stället utövas av den som eljest närmast äger

bestraffningsrätt över den brottslige.

16 §.

Mot bestraffningsberättigad befattningshavare gälla de jäv, som i rättegångsbalken

äro stadgade i fråga om domare.

Är chef å fartyg, som befinner sig i främmande farvatten, av jäv hindrad

att utöva honom tillkommande bestraffningsrätt och finnes ej annan bestraffningsberättigad

chef, må bestraffningsrätten i stället utövas av närmast

lägre å fartyget tjänstgörande förman där denne är av minst kaptens

grad eller tjänsteklass.

17 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig äger Konungen, i den mån

förhållandena därtill föranleda, förordna att befattningshavare som har

lägst underofficers grad eller tjänsteklass skall äga bestraffningsrätt i disciplinmål

över underlydande personal, ändå att sådan rätt icke eljest tillkommer

honom.

4 KAP.

Om auditör.

18 §.

För att biträda bestraffningsberättigade befattningshavare vid handläggningen

av disciplinmål och i övrigt i de hänseenden, varom i denna lag eller

eljest är föreskrivet, skola finnas auditörer.

Auditörer förordnas, envar hos en eller flera bestraffningsberättigade befattningshavare,

i den omfattning Konungen bestämmer. År ej auditör förordnad

hos viss befattningshavare, skall den auditör vara behörig, som förordnats

att biträda närmast högre bestraffningsberättigade befattningshavare.

19 §.

Auditör förordnas av Konungen. Där så anses erforderligt förordnar

Konungen vice auditör att vid förhinder för auditören träda i hans ställe.

Har vice auditör ej utsetts eller föreligger hinder även för denne, må ersättare

tillfälligt förordnas av den hovrätt, inom vars domkrets den bestraffningsberättigade

tjänstgör, eller av annan myndighet som Konungen bestämt.

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Auditör må endast den vara som uppfyller villkoren för utövande av domarämbete.

Innan auditör inträder i tjänstgöring skall han hava avlagt

domared.

Mot auditör gälla de jäv, som i rättegångsbalken äro stadgade i fråga om

domare.

20 §.

Auditör är jämte den bestraffningsberättigade ansvarig för beslut som

denne fattar på tillstyrkan av auditören.

5 KAP.

Om anmälan och utredning.

21 §.

Anmälan om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas

som militärt mål må göras, förutom hos åklagare eller polismyndighet,

hos den befattningshavare som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt

över den misstänkte.

Är krigsman målsägande, må han göra anmälan utan iakttagande av vad

i tjänstereglementen eller eljest finnes föreskrivet om anmälans befordran

i tjänsteväg.

22 §.

Har bestraffningsberättigad befattningshavare på grund av anmälan eller

eljest erhållit kännedom om brott som avses i 21 §, skall han genast hänskjuta

målet till åklagaren:

1. om i målet finnes annan målsägande än kronan;

2. om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål;

3. om den bestraffningsberättigade enligt 29 § förordnat om den misstänktes

gripande;

4. om det finnes skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid arrest

i högst femton dagar, disciplinbot eller böter;

5. om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna

åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg; eller

6. om den bestraffningsberättigade eljest på grund av sakens beskaffenhet

finner synnerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol.

Målet skall hänskjutas till åklagare vid den underrätt som enligt vad i

70 § sägs är laga domstol för avdelningen, enligt den fördelning av uppgifterna

mellan olika åklagare som Konungen bestämt, eller i fall som avses

i 78 § till justitiekanslern.

Om målet icke hänskjutes till åklagare och förundersökning angående

brottet ej ändock inletts av civil myndighet, skall utredning om brottet ske

vid militärförhör. Finnes tillrättavisning vara tillfyllest, gäller vad i 67 §

stadgas. Prövas saken vara av så ringa vikt, att den bör helt förfalla, är

förhör ej erforderligt.

23 §.

Föreligger fara att bevis går förlorat eller att utredningen eljest avsevärt

försvåras, skall den bestraffningsberättigade, ändå att målet skall hänskjutas

till åklagaren, dessförinnan företaga den utredning som ej lämpligen

bör anstå.

24 §.

Militärförhör skall äga rum så snart ske kan.

Förhöret hålles av bestraffningsberättigad befattningshavare eller den

han i allmänhet eller för visst fall förordnat. Sådant förordnande bör i första

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

hsnd ^mnas åt bataljonschef eller den som har motsvarande befattning.

Förhörsledaren skall i varje fall hava högre tjänsteställning än den med vilken

förhöret hålles och lägst kompanichefs eller likställd befattning.

Vid förhöret skall den misstänkte få tillfälle att förklara sig samt i övrigt

iakttagas vad som erfordras för utredning av brottets beskaffenhet och

prövning av den misstänktes straffbarhet. Där så ske kan, bör någon av den

misstänktes förmän eller med honom jämställda närvara vid förhöret.

Över förhöret skall föras protokoll. Den som håller förhöret är ansvarig

för protokollets riktighet.

Närmare bestämmelser om militärförhör meddelas av Konungen.

25 §.

Vid utredning om brott genom militärförhör äger den bestraffningsberättigade

påkalla nödigt biträde av åklagare eller polismyndighet.

26 §.

Om den bestraffningsberättigade, sedan utredning vid militärförhör påbörjats,

erhåller underrättelse att förundersökning angående brottet inletts

av civil myndighet, skall förstnämnda utredning avbrytas och handlingarna

i målet överlämnas till undersökningsledaren.

27 §.

Jämväl sedan utredning vid militärförhör påbörjats skall den bestraffningsberättigade,

om skäl som i 22 § första stycket sägs finnes föreligga,

hänskjuta målet till åklagaren.

Detsamma gäller om den bestraffningsberättigade efter avslutat militärförhör

finner straffet böra bestämmas till böter.

Att i visst fall, då bestraffningsberättigad befattningshavare förordnat om

beslag, målet skall hänskjutas till åklagaren, därom stadgas i 37 §.

28 §.

Då bestraffningsberättigad befattningshavare hänskjuter mål till åklagare,

skall han översända handlingarna i målet samt skriftligen angiva på

vilken i denna lag bestämd grund hänskjutandet sker.

6 KAP.

Om tvångsmedel.

29 §.

Förekomma mot krigsman skäl till anhållande, må befattningshavare som

äger bestraffningsrätt över honom förordna att han skall gripas. Har så

skett, skall vad i 24 kap. 7 § tredje stycket och 8 § rättegångsbalken stadgas

äga motsvarande tillämpning.

30 §.

Förman äger förordna att underlydande skall tagas i förvarsarrest:

1. om den underlydande begått förseelse av svårare beskaffenhet och

det för krigslydnadens upprätthållande finnes vara av synnerlig vikt att

han ej lämnas på fri fot; eller

2. om han gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras att

han ånyo avviker.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

221

Krigsman som, då riket är i krig, gör sig skyldig till undanhållande, må

ock tagas i förvarsarrest, om särskilda skäl äro därtill.

31 §.

Har den som förordnat om förvarsarrest ej bestraffningsrätt över den

arresterade, skall han omedelbart och sist inom tjugufyra timmar underrätta

bestraffningsberättigad befattningshavare om arresteringen och skälen

för densamma. Denne åligger att omedelbart besluta, om åtgärden skall

bestå eller den arresterade frigivas.

32 §.

Förekomma ej längre skäl att kvarhålla den arresterade, skall han omedelbart

frigivas.

33 §.

Är i mål, som hänskjutes till åklagare, någon tagen i förvarsarrest, skall

vid målets överlämnande åklagaren underrättas därom samt om skälen för

arresteringen.

Har den bestraffningsberättigade erhållit underrättelse att förundersökning

redan inletts av civil myndighet angående det brott som föranlett arresteringen,

skall han omedelbart lämna undersökningsledaren underrättelse

som nu sagts.

34 §.

Har den bestraffningsberättigade ej inom fyra dagar från den dag, då

han förordnade om förvarsarrest eller mottog underrättelse att annan förman

förordnat därom, hänskjutit målet till åklagare eller slutligt avgjort

målet, skall den arresterade omedelbart frigivas.

Är riket i krig och kan förbindelse med åklagaren ej uppnås inom sålunda

föreskriven tid, skall dock tiden i stället utgå dagen efter den då sådan

förbindelse erhållits.

Därest ansvarsfrågan upptages till handläggning i disciplinmål, må förvarsarresten

ej i något fall bestå längre än till dess målet avgjorts.

35 §.

I fråga om behandlingen av den som tagits i förvarsarrest skall i tilllämpliga

delar gälla vad som är stadgat beträffande anhållen, dock att vad

i sådant hänseende gäller om anhållningsmyndighet i stället skall avse bestraffningsberättigad

befattningshavare.

36 §.

Krigsman som inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten

eller, iklädd militär tjänstedräkt, på allmän plats uppträder berusad så att

det framgår av hans åtbörder eller tal eller eljest stör allmän ordning

eller ordningen inom krigsmakten må enligt förmans förordnande tagas

i förvar. Den omhändertagne må ej hållas i förvar längre än som betingas

av det ändamål som föranlett omhändertagandet.

37 §.

Bestraffningsberättigad befattningshavare må i anledning av brott, för

vilket underlydande är misstänkt, förordna om beslag, kroppsvisitation eller

kroppsbesiktning, där sådan befogenhet enligt lag tillkommer åklagare.

Begär den som sålunda drabbats av beslag rättens prövning därav, skall

det mål, i vilket förordnande om beslaget meddelats, omedelbart hänskjutas

till åklagaren.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Har ej mål, \ari förordnats om beslag, hänskjutits till åklagaren eller avgjorts

av den bestraffningsberättigade inom två veckor sedan beslaget verkställdes,

skall beslaget omedelbart hävas. Då riket är i krig skall dock vad

i 34 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Om handläggning av disciplinmål.

38 §.

Innan disciplinstraff ålägges skall den bestraffningsberättigade inhämta

auditörens yttrande angående brottets beskaffenhet och det straff som bör

åläggas. Yttrande skall jämväl inhämtas innan beslut meddelas att egendom

skall vara förverkad eller ersättningsskyldighet ålägges i disciplinmål.

Den bestraffningsberättigade skall ock eljest, innan beslut meddelas i

disciplinmål, inhämta yttrande av auditören, om det med hänsyn till sakens

beskaffenhet finnes erforderligt och utan olägenhet kan ske.

39 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig, så ock eljest då avdelning

för övningar eller annat ändamål befinner sig på avlägsen ort, må beslut

som sägs i 38 § första stycket meddelas utan att yttrande från auditören

inhämtats, om auditörens hörande skulle medföra avsevärt uppskov och

det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes nödigt att

den brottslige skyndsamt bestraffas.

40 §.

Har den bestraffningsberättigade ej själv hållit militärförhöret, skall han,

där det utan avsevärd olägenhet kan ske, personligen höra den misstänkte,

om anledning förekommer att ålägga honom arrest i mera än åtta dagar, så

ock eljest om den misstänkte ej fyllt aderton år eller han gjort framställning

om sådant förhör.

Vid förhör som den bestraffningsberättigade själv håller bör jämväl auditören

vara tillstädes, om den bestraffningsberättigade med hänsyn till brottets

svårhetsgrad eller sakens beskaffenhet i övrigt finner det erforderligt

och det utan avsevärd olägenhet kan ske. Auditören äger därvid framställa

de frågor till den misstänkte, vilka han anser kunna tjäna till upplysning

i målet.

41 §.

Över bestraffningsberättigad befälhavares handläggning av disciplinmål

skall föras protokoll, vari antecknas auditörens yttrande och den bestraffningsberättigades

beslut samt, där förhör hållits enligt 40 §, i korthet vad

som därvid förekommit. I den mån Konungen så förordnar må dock i

stället för protokoll föras tjänsteanteckningar i annan form.

Närmare bestämmelser om protokoll och tjänsteanteckningar meddelas

av Konungen.

42 §.

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff eller ersättningsskyldighet

ålagts skall ofördröj ligen skriftligen delgivas den mot vilken beslutet riktar

sig. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad denne har att iakttaga

om han vill klaga över beslutet.

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

8 KAP.

Om klagan i disciplinmål m. m.

43 §.

Vill någon föra talan mot beslut i disciplinmål, varigenom disciplinstraff

eller ersättningsskyldighet ålagts honom, må det ske hos den domstol som

enligt 77 eller 78 § är behörig.

Klaganden har därvid att inom två dagar från den dag, då han erhöll del

av beslutet, till den som meddelat detsamma inkomma med fullföljdsinlaga.

Klagande som lyder under kompanichef eller motsvarande chef må ock

inom samma tid avlämna inlagan till denne. Föres talan mot beslutet endast

i vad därigenom ersättningsskyldighet blivit ålagd, skall fullföljdsinlagan

avlämnas inom två veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Försummar klaganden vad sålunda är föreskrivet, har han förlorat sin

talan.

44 §.

I fullfölj dsinlagan skall klaganden uppgiva det beslut, mot vilket talan

föres, och den ändring i beslutet som han yrkar. Inlagan skall vara egenhändigt

undertecknad av klaganden eller hans ombud.

Uppfyller inlagan ej dessa föreskrifter, skall den som mottagit inlagan

bereda klaganden tillfälle att avhjälpa bristen.

45 §.

Klaganden äger efter framställning hos någon som har att mottaga fullfölj

dsinlagan erhålla nödigt biträde med dess författande.

46 §.

Har fullföljdsinlaga inkommit för sent, skall densamma, jämte bevis om

när klaganden erhöll del av beslutet samt uppgift om dagen då inlagan

inkom, insändas till rätten.

47 §.

I rätt tid inkommen fullföljdsinlaga skall jämte protokoll och övriga

handlingar i disciplinmålet utan dröjsmål insändas till åklagare som omförmäles

i 22 §.

48 §.

Det åligger åklagaren att så snart ske kan i erforderliga delar fullständiga

utredningen, så att målet vid rätten kan företagas till slutlig handläggning

i ett sammanhang. För detta ändamål må, om det finnes erforderligt,

förhör hållas med klaganden. Har denne icke i fullfölj dsinlagan

uppgivit grunderna för sin talan samt de bevis han vill åberopa och vad

han vill styrka med varje särskilt bevis, skall förhör hållas härom, såframt

det ej uppenbarligen är obehövligt.

Vad vid förhöret förekommit skall antecknas.

49 §.

Sedan åklagaren slutfört den utredning som ankommer på honom, skall

han skyndsamt till rätten insända:

1. de handlingar som han mottagit i målet;

2. anteckningar över åklagarens utredning; och

3. förklaring över fullföljdsinlagan.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Åklagaren skall ock uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill

styrka med varje särskilt bevis.

50 §.

Finnes klagandens talan ej vara fullföljd inom rätt tid, skall den av rätten

avvisas. I annat fall skall fullföljdsinlagan, om den ej tidigare insänts till

åklagaren, överlämnas till denne för åtgärd som sägs i 48 §.

51 §.

Avvisas ej klagandens talan, skola klaganden och åklagaren kallas till

förhör inför rätten. Om inställande av klagande, som avtjänar arreststraff

enligt det beslut mot vilket talan föres, förordnar rätten. Målet må, om saken

finnes kunna nöjaktigt utredas, avgöras utan hinder av att klaganden uteblivit.

Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Vid avgörandet skall häradsrätt städse vara domför med tre i nämnden

samt rådhusrätt äga den sammansättning som är i rättegångsbalken i allmänhet

föreskriven för domförhet vid huvudförhandling.

52 §.

Åklagare som i 22 § sägs är berättigad att, om han finner det ur allmän

synpunkt påkallat, fullfölja talan mot beslut i disciplinmål såvitt därigenom

disciplinstraff ålagts.

Vill åklagaren föra talan som nu sagts, skall han inom en månad från

den dag, då beslutet meddelades, ansöka om stämning å den straffskyldige

hos den domstol som enligt 77 eller 78 § är behörig. Har även den straffskyldige

fullföljt talan mot beslutet, skall dock stämningsansökan göras

samtidigt med att åklagaren till rätten insänder de i 49 § oinförmälda handlingarna

i målet; förklaring över fullfölj dsinlagan är därvid ej erforderlig.

I stämningsansökan skall, utöver vad eljest är föreskrivet, uppgivas det beslut

mot vilket talan föres, grunderna för den fullföljda talan och den ändring

som yrkas.

Vad i 1 kap. 11 § rättegångsbalken stadgas därom att rådhusrätt vid

huvudförhandling i vissa brottmål är domför med en lagfaren domare äger

ej tillämpning i mål som avses i denna paragraf.

9 KAP.

Om tiden för verkställighet av beslut i disciplinmål.

53 §.

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinbot ålagts skall, där den bestraffningsberättigade

ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av

att beslutet ej vunnit laga kraft.

54 §.

Beslut i disciplinmål varigenom arrest ålagts må ej i andra fall än i 55

och 56 §§ sägs verkställas innan den tid gått till ända, inom vilken den

straffskyldige äger fullfölja talan i ansvarsfrågan. Fullföljes talan i nämnda

fråga må verkställighet ej äga rum, om den ej redan påbörjats.

55 §.

Ändå att den tid ej gått till ända, inom vilken den straff skyldige äger

fullfölja talan mot beslut som sägs i 54 §, må beslutet verkställas, om den

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 216.

225

straffskyldige i vittnes närvaro inför den bestraffningsberättigade eller

annan som denne förordnat avgiver förklaring att han avstår från talan

mot beslutet såvitt angår det ålagda straffet och medgiver att detta må

verkställas (nöjdförklaring).

56 §.

Meddelas beslut som sägs i 54 § angående någon som är tagen i förvarsarrest,

må den bestraffningsberättigade, om det med hänsyn till de omständigheter

som föranlett arresteringen finnes vara av synnerlig vikt att straffet

omedelbart verkställes, med auditörens tillstyrkande förordna därom. I

fall som avses i 39 § erfordras ej att auditörens yttrande inhämtas.

Har beslut som sägs i 54 § meddelats ombord på fartyg i främmande

farvatten, må den bestraffningsberättigade förordna att straffet skall omedelbart

verkställas, om detta finnes vara av synnerlig vikt för krigslydnadens

upprätthållande.

57 §.

Om tiden för verkställighet av beslut i disciplinmål varigenom ersättningsskyldighet

ålagts stadgas i 65 §.

10 KAP.

Om åläggande av ersättningsskyldighet.

58 §.

Har egendom, som tillhör eller nyttjas av krigsmakten, gått förlorad

eller blivit skadad, må ersättningsskyldighet till kronan åläggas av befattningshavare

vid krigsmakten, såframt det sammanlagda ersättningsbeloppet

ej överstiger tvåhundra kronor.

Ersättningsskyldighet må åläggas den som, då förlusten eller skadan inträffar,

är underkastad bestraffningsrätt i disciplinmål eller eljest i egenskap

av krigsman är förpliktad att taga vård om den förlorade eller skadade

egendomen.

59 §.

Behörighet att ålägga ersättningsskyldighet tillkommer den som i disciplinmål

äger bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige.

År den ersättningsskyldige ej underkastad sådan bestraffningsrätt, må

skyldigheten åläggas av befattningshavare, som senast ägde bestraffningsrätt

över honom.

60 §.

Ersättningsskyldighet må ej åläggas, därest tillika är fråga om straffansvar

för den ersättningsskyldige och denna fråga handlägges av åklagare

eller domstol.

Prövas ansvarsfrågan i disciplinmål, må ersättningsskyldighet åläggas i

samma mål. Av befattningshavare vid krigsmakten handlagt mål, vari endast

är fråga om åläggande av ersättningsskyldighet, benämnes ersättningsmål.

Innan fråga om ersättningsskyldighet upptages till prövning, skall undersökning

av förlusten eller skadan ske enligt bestämmelser som Konungen

meddelar.

61 §.

Befattningshavare vid krigsmakten må i samband med åläggande av

disciplinstraff för rymning eller olovligt undanhållande förplikta den straff
15

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 216.

s. 226 Kontrollera mot PDF

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

skyldige att ersätta statsverket kostnad som uppkommit för hans hämtande

till tjänstgöring.

62 §.

I ersättningsmål skall, innan ersättningsskyldighet ålägges, auditörens

yttrande inhämtas angående frågan om sådan skyldighet föreligger samt

om ersättningens belopp.

63 §.

Om protokoll i ersättningsmål äger vad i 41 § stadgas motsvarande tilllämpning.

Beslut varigenom ersättningsskyldighet ålagts skall skriftligen

delgivas den ersättningsskyldige. Beslutet skall innehålla underrättelse om

vad denne har att iakttaga om han vill klaga över beslutet.

64 §.

Vill ersättningsskyldig föra talan mot beslut i ersättningsmål, må det ske

inom två veckor från den dag, då han erhöll del av beslutet. I övrigt skall

med avseende å sådan talan vad i 8 kap. är stadgat om klagan i disciplinmål

äga motsvarande tillämpning.

Kronans talan i målet föres av åklagaren.

65 §.

Beslut varigenom befattningshavare vid krigsmakten ålagt ersättningsskyldighet

må i denna del icke verkställas innan beslutet vunnit laga kraft.

I övrigt skall om verkställighet av sådant beslut gälla vad som är föreskrivet

beträffande domstols dom i tvistemål.

11 KAP.

Om åläggande av tillrättavisning.

66 §.

Rätt att ålägga tillrättavisning enligt 14 § lagen om disciplinstraff för

krigsmän tillkommer de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål,

envar i fråga om den personal över vilken han har sådan rätt.

Tillrättavisningsrätt mot underlydande tillkommer även den som, utan

att äga bestraffningsrätt i disciplinmål, innehar ovan i 13 § första stycket

omförmäld befattning och har lägst underofficers grad eller tjänsteklass,

så ock chef för bataljon eller däremot svarande avdelning vid armén eller

marinen, chef för division eller däremot svarande avdelning vid flygvapnet

samt chef för örlogsdepå.

Såvitt angår underlydande manskap må tillrättavisning ock åläggas av

chef för kompani eller däremot svarande avdelning, chef för skola som tillhör

visst förband inom krigsmakten, sekond å fartyg vars chef innehar

lägst regementsofficers grad och kasernbefälhavare vid flottan ävensom

chef för ekipagesektion å flottans varv. Vad i detta stycke stadgas skall icke

äga tillämpning å hemvärnet.

67 §.

Innan någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den felande

lämna denne tillfälle att förklara sig.

Över meddelade tillrättavisningar skola föras anteckningar enligt bestämmelser

som meddelas av Konungen.

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition nr 216.

227

68 §.

Vill någon begära omprövning av honom ålagd tillrättavisning, skall han

skriftligen eller muntligen göra framställning därom hos närmast högre

befattningshavare som har bestraffningsrätt.

69 §.

Ålagd tillrättavisning skall omedelbart gå i verkställighet.

Om, innan tillrättavisning till fullo verkställts, åtal väckes eller disciplinstraff

ålägges för samma förseelse, skall verkställigheten upphöra. Detsamma

gäller om den tillrättavisade upphör att stå under militärt befäl.

TREDJE AVDELNINGEN.

Om rättegången i militära mål som ej avgjorts av befattningshavare

vid krigsmakten.

12 KAP.

Om laga domstol och åklagare i militära mål m. m.

70 §.

Laga domstol för viss avdelning av krigsmakten är, där ej i 15 kap. annorlunda

stadgas, allmän underrätt i avdelningens ordinarie förläggningsort.

Konungen må dock, där ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen

så kräver, förordna att för viss avdelning annan allmän underrätt

skall vara laga domstol.

71 §.

Militärt brottmål upptages, om brottet förövats under tjänstgöring vid

krigsmakten, av laga domstol för den avdelning, till vilken den misstänkte

hör eller där han vid brottets förövande tjänstgjorde.

Om den misstänkte då åtal väckes tjänstgör vid annan avdelning än nu

sagts, må ock laga domstol för denna avdelning upptaga målet, där rätten

med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter

finner det lämpligt.

Tjänstgjorde den misstänkte vid brottets förövande ej vid krigsmakten,

skall målet upptagas av underrätt som Konungen för olika fall föreskrivit

eller, om sådan föreskrift ej meddelats, av laga domstol för den avdelning,

till vilken den misstänkte hör, eller av den i förhållande till gärningsorten

närmaste underrätt som är laga domstol för avdelning av krigsmakten.

72 §.

Har på grund av bestämmelserna i 71 § åtal upptagits vid domstol som där

sägs men finner rätten sedermera att målet ej är att anse såsom militärt

mål, må utan hinder därav åtalet dock prövas, om detta med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt.

73 §.

Militärt brottmål må ock upptagas av rätten i den ort där brottet förövades

eller av den rätt där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet,

om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter

finner synnerliga skäl föranleda därtill.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

74 §.

Har krigsman mot annan krigsman förövat brott av beskaffenhet att

åtal därför ej skall handläggas som militärt mål, må åtalet ändock upptagas

av domstol som i 71 § sägs, om rätten med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

75 §.

Vad i 19 kap. 3—6 §§ rättegångsbalken stadgas skall gälla även då motsvarande

samband råder mellan flera militära brottmål eller mellan militärt

brottmål och annat mål.

76 §.

Med avseende å domstols behörighet i militärt tvistemål skola bestämmelserna

i 71—73 §§ äga motsvarande tillämpning.

Vad i 10 kap. 14 § rättegångsbalken är stadgat skall gälla även då motsvarande

samband råder mellan flera militära tvistemål eller mellan militärt

tvistemål och annat mål.

77 §.

Klagan över beslut i disciplinmål eller ersättningsmål upptages av laga

domstol för den avdelning, vid vilken målet avgjorts.

78 §.

Hovrätt skall omedelbart upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott av den som bestrider regementschefs eller därmed likställd

eller högre befattning. Har ämbetsbrott som nu sagts bestraffats i

disciplinmål, skall hovrätt omedelbart upptaga klagan över straffbeslutet. Om

ersättningsskyldighet med anledning av brottet ålagts av befattningshavare

vid krigsmakten, skall ock klagan däröver upptagas omedelbart av hovrätt.

Konungen äger föreskriva, att vad i första stycket stadgas skall gälla även

annan befattningshavare vid krigsmakten.

Målet upptages av hovrätt, under vilken hör domstol som varit behörig

om målet skolat upptagas av underrätt.

79 §.

Allmän åklagare i militärt brottmål är, där ej annat stadgas i 15 kap.,

allmän åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om fördelning av

uppgifterna mellan olika åklagare bestämmer Konungen. I fall som avses i

78 § är justitiekanslern åklagare.

13 KAP.

Om förundersökning och tvångsmedel m. m.

80 §.

Har anmälan om brott av beskaffenhet att åtal därför skall handläggas

som militärt mål skett hos åklagare eller polismyndighet, skall den som

mottagit anmälan, om ej annan målsägande än kronan finnes och saken

synes kunna utredas och avgöras i disciplinmål, i stället för att verkställa

förundersökning överlämna målet till den som i disciplinmål närmast äger

bestraffningsrätt över den misstänkte. Förundersökning skall dock verkställas,

om myndigheten på grund av sakens beskaffenhet finner synnerliga

skäl föreligga att målet handlägges vid domstol.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

229

Inledes förundersökning, skall den som närmast äger bestraffningsrätt i

disciplinmål över den misstänkte genast underrättas därom.

81 §.

Finner åklagaren ytterligare utredning erforderlig i mål, som hänskjutits

till honom enligt bestämmelserna i denna lag, skall han verkställa sådan

efter vad i rättegångsbalken sägs.

82 §.

Åklagare och polismyndighet äga vid förundersökning i militärt brottmål

erhålla nödigt biträde av personal tillhörande krigsmakten.

83 §.

Finner åklagare, sedan militärt brottmål hänskjutits till honom eller eljest

av honom utretts, att den misstänkte förskyller ansvar men att straff

för brottet kan åläggas i disciplinmål, skall han, där ej särskilda skäl till

annat föranleda, underställa bestraffningsberättigad befattningshavare frågan

om denne vill avgöra saken. Finnes annan målsägande än kronan, skall

åklagaren dessförinnan tillfråga denne, om han ämnar föra talan om enskilt

anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar att målet handlägges

vid domstol.

Vad i första stycket stadgas skall ej äga tillämpning, om rätten fastställt

beslag eller förordnande om förvarsarrest eller beslutat om häktning av den

misstänkte.

84 §.

Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken är stadgat om eftergift

av åtal skall icke äga tillämpning, om i det föreliggande fallet straff

för brottet må åläggas i disciplinmål.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om strafföreläggande äger tillämpning

allenast i det fall då den misstänkte ej fullgör tjänstgöring vid krigsmakten

eller hans tjänstgöring är av tillfällig art eller målet hänskjutits till åklagare

på grund av att straffet ansetts böra bestämmas till böter. Ej må straffföreläggande

avse disciplinstraff.

85 §.

År i mål som hänskjutits till åklagare eller vari utredningen eljest ankommer

på civil myndighet någon tagen i förvarsarrest, skall åklagaren,

om han icke beslutar att åtal ej skall äga rum, sist dagen efter den, då han

mottog underrättelse enligt 33 §, till rättens prövning hänskjuta frågan om

arresten skall bestå.

Beslutar åklagaren i stället att ej väcka åtal, skall han inom samma tid

därom underrätta den som förordnat om arresteringen; och åligger det

denne att tillse att den arresterade omedelbart frigives.

86 §.

Om rättens prövning av fråga som sägs i 85 § första stycket gäller i tilllämpliga

delar vad i 24 kap. 13—16 §§ rättegångsbalken är stadgat.

Beslutar rätten att arresten skall bestå, skall det anses som om den

arresterade vore häktad; dock skola bestämmelserna i 2 § första stycket

lagen om särskild förundersökning i brottmål icke äga tillämpning.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Mcij:ts proposition nr 216.

14 KAP.

Särskilda bestämmelser om rättegången i militära mål.

87 §.

I militärt mål som handlägges av åklagare eller domstol skall rätt att på

begäran erhålla offentlig försvarare tillkomma, förutom anhållen och häktad,

jämväl den som är tagen i förvarsarrest samt annan som är misstänkt

för ämbetsbrott varå kan följa avsättning eller för annat brott varå kan

följa straffarbete.

Den som är tilltalad eller misstänkt i sådant mål har rätt att erhålla

nödig ledighet från tjänstgöring vid krigsmakten för att samråda med sin

försvarare och i övrigt förbereda sin talan.

88 §.

Utsättande av förhandling i militärt mål bör ske efter samråd med vederbörande

chef.

Där det med hänsyn till disciplinens upprätthållande eller eljest finnes

vara av vikt att målet skyndsamt avgöres, skall om så erfordras särskilt

sammanträde utsättas att hållas så snart det lämpligen kan ske.

89 §.

Ej må någon såsom domare deltaga i handläggningen av militärt mål,

om han förut i egenskap av auditör tagit befattning med saken.

90 §.

Skall någon som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten hämtas till rätten,

åligger det vederbörande chef att på framställning av rätten låta verkställa

åtgärden.

91 §.

Domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall, där

domstolen ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att domen

eller beslutet ej vunnit laga kraft.

92 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall förhandling hållas

inom stängda dörrar, förutom då sådant eljest i lag är stadgat, jämväl då

offentligheten kan antagas vara till skada för krigsföretag eller menlig

för krigsmaktens säkerhet.

93 §.

Under tid som sägs i 92 § må hovrätt företaga militärt brottmål till avgörande

utan huvudförhandling, förutom i de fall som avses i 51 kap. 21 §

första och tredje styckena rättegångsbalken, jämväl när den tilltalade av

underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter eller disciplinstraff

eller till fängelse, ej överstigande sex månader, eller fällts till vite och anledning

ej förekommer till ådömande av svårare straff eller annan påföljd

än nu sagts; föres tillika talan om annat än ansvar, må det dock ej ske,

med mindre talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § rättegångsbalken må prövas

utan huvudförhandling.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216. 231

15 KAP.

Om krigsrätt.

94 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig må i den utsträckning

Konungen bestämmer den på de allmänna underrätterna ankommande rättsskipningen

i militära mål överflyttas å krigsrätt.

Konungen äger förordna om inrättande av krigsrätt och om dess benämning

samt föreskriva under vilken hovrätt krigsrätten skall höra. Konungen

eller den myndighet Konungen bestämmer äger ock föreskriva, för vilken

eller vilka avdelningar av krigsmakten krigsrätten skall vara laga domstol

i militära mål.

95 §.

Har beredskapsövning anbefallts må, ändå att beredskapstillstånd ej inträtt,

Konungen förordna om inrättande av krigsrätt för avdelning av krigsmakten

där sådan tjänstgöring fullgöres.

96 §.

Krigsrätt består av en lagfaren krigsdomare såsom ordförande samt

nämnd. I nämnden skola sitta tre, därav två civila och en militär. Den militäre

krigsrättsnämndemannen skall hava lägst regementsofficers grad.

Krigsrätt är domför med krigsdomaren ensam i de fall, då rådhusrätt

vid handläggning av militärt mål är domför med en lagfaren domare.

97 §.

Krigsdomare förordnas av Konungen.

Där så anses erforderligt förordnar Konungen vice krigsdomare att vid

förhinder för krigsdomaren träda i hans ställe. Har vice krigsdomare ej utsetts

eller föreligger hinder även för denne, må ersättare tillfälligt förordnas

av hovrätten eller annan myndighet som Konungen bestämt.

Krigsrättsnämndemännen utses av Konungen eller den myndighet Konungen

bestämmer. Krigsrättsnämndeman skall vara valbar till nämndeman vid

allmän domstol. År officer eller underofficer svarande i militärt mål, må ej

såsom militär krigsrättsnämndeman tjänstgöra någon som tillhör samma

regemente eller samma därmed likställda förband.

Är nämndeman hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från rättens sammanträde,

må rättens ordförande kalla annan behörig person att tjänstgöra

i hans ställe.

98 §.

Krigsrätt skall sammanträda så ofta det för arbetet kräves. Tid och ställe

för sammanträde bestämmes av krigsdomaren efter samråd med vederbörande

chef.

99 §.

Vad i 72 § är stadgat skall icke äga tillämpning å krigsrätt.

Ej heller må krigsrätt eljest upptaga mål, som icke är militärt mål, i annat

fall än som avses i 74 § denna lag eller 19 kap. 5 § rättegångsbalken.

100 §.

Äger mål, som skall upptagas av krigsrätt, sådant samband med annat

mål som avses i 10 kap. 14 § eller 19 kap. 3—6 §§ rättegångsbalken, må må
-

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

let i stället, efter vad där sägs, upptagas av allmän domstol, om rätten med

hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner

det lämpligt.

101 §.

Brottmål, som skall upptagas av krigsrätt, må ock i andra fall än i 100 §

sägs i stället upptagas av allmänna underrätten i den ort där brottet förövades

eller av den rätt där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet,

om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter

finner synnerliga skäl föranleda därtill.

Vad sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning i fråga om tvistemål.

102 §.

Allmän åklagare vid krigsrätt är krigsfiskal. Är i lag för visst fall föreskrivet

att statsåklagare har att pröva huruvida allmänt åtal skall ske, skall

denna prövning i stället ankomma på krigsfiskalen.

Krigsfiskal förordnas av Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer.

Närmare bestämmelser om krigsfiskals tjänstgöring meddelas av

Konungen.

I mål som upptagits av krigsrätt äger krigsfiskal föra talan även i hovrätten.

103 §.

Till offentlig försvarare i mål som tillhör krigsrätts behandling må, om

advokat icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig person.

104 §.

Har krigsrätt avkunnat dom i enskild parts frånvaro, skall domen delgivas

parten genom rättens försorg. Särskild underrättelse till parten om tiden

och sättet för domens meddelande erfordras ej.

Vad i denna paragraf stadgas om dom äger motsvarande tillämpning å

slutligt beslut.

105 §.

Talan mot krigsrätts dom eller beslut skall fullföljas hos den hovrätt,

under vilken krigsrätten hör.

I fall som avses i 104 § räknas tiden för fullföljd av talan från den dag,

då klaganden erhöll del av domen eller beslutet.

Anmälan av vad skall göras hos krigsrätten. Fullföljdsinlaga avlämnas

till krigsrätten eller till befattningshavare vid krigsmakten som närmast

äger bestraffningsrätt över klaganden. Krigsman som lyder under kompanichef

eller motsvarande chef må ock avlämna inlagan till denne. Fullfölj dsinlaga

som sålunda avlämnas till befattningshavare vid krigsmakten skall

anses hava därigenom inkommit till rätten.

106 §.

Konungen äger för tid då krigsrätt är inrättad föreskriva skyldighet för

hovrätt under vilken krigsrätten hör att sammanträda utom förläggningsorten

för huvudförhandling i militära mål.

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

233

Förslag

till

Lag

om införande av militära rättegångslagen.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Militära rättegångslagen skall jämte vad här nedan stadgas lända till

efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

2 §•

Genom militära rättegångslagen upphävas

lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången

därstädes;

184—204, 206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§

strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr 324);

2 och 3 §§ lagen den 11 mars 1927 (nr 50) med vissa till strafflagen för

krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna

bestämmelser angående flygvapnet;

lagen den 9 juni 1944 (nr 292) angående behörighet för militär befälhavare

att ålägga ersättningsskyldighet;

lagen den 10 juli 1947 (nr 635) om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken

å rättegången vid krigsdomstol;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning eller i reglementen, instruktioner

eller andra särskilda föreskrifter stridande mot militära rättegångslagen.

3 §•

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum som ersatts

genom bestämmelse i militära rättegångslagen, skall den bestämmelsen i

stället tillämpas.

4 §•

I fråga om mål, som före militära rättegångslagens ikraftträdande varit

föremål för handläggning vid domstol eller hos befälhavare vid krigsmakten,

vilken ägt avgöra målet eller föranstalta om krigsrätts sammankallande

för dess behandling, skall äldre lag tillämpas. Följande avvikelser skola

dock gälla:

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

1. Från och med den dag Konungen bestämmer skall Svea hovrätt vara

krigsöverdomstol i krigshovrättens ställe. Därvid skola de uppgifter, som

författningsenligt åvila krigshovrättsrådet, enligt presidentens bestämmande

fullgöras av ledamot i hovrätten eller tjänsteman vid denna samt de, som

ankomma på överkrigsfiskalen, av advokatfiskalen vid hovrätten.

2. Har i mål, som avgjorts av krigsdomstol, ansökan om resning eller

om återställande av försutten tid eller besvär över domvilla inkommit efter

militära rättegångslagens ikraftträdande, skall nya rättegångsbalken tilllämpas

beträffande ansökningen eller besvären, ehuru målet behandlats

enligt äldre lag.

3. Av krigsdomstol handlagt mål, som efter vilandeförklaring eller på

grund av återförvisning eller av annan sådan anledning skall återupptagas

vid underrätt efter den 1 juli 1949 skall upptagas av domstol, som enligt

ny lag är behörig, och jämväl i övrigt behandlas enligt ny lag.

4. I fråga om befordran till verkställighet av krigsdomstols utslag eller

befälhavares beslut om åläggande av disciplinstraff skall i stället för 82 §

första och andra styckena lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes

samt 208 § strafflagen för krigsmakten gälla vad som är föreskrivet i

lagen om disciplinstraff för krigsmän, lagen om verkställighet av frihetsstraff

m. m. och förordningen den 14 december 1917 angående indrivning

och redovisning av böter.

5 §•

Mål angående åtal mot krigsman jämlikt § 4 mom. 14 tryckfrihetsförordningen

skall anses såsom militärt mål.

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

235

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 april

1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 20 februari 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 23 januari 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) militär råttegångslag och

2) lag om införande av militära rättegångslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn

S. Strömberg.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till militär rättegångslag.

2 §.

Lagrådet:

I sitt yttrande den 24 februari 1948 över förslag till lag om ändring i

strafflagen har lagrådet förordat att i det föreslagna nya 27 kap. införes en

ny 3 §, varav följer en omnumrering av de följande paragraferna. Godtages

detta förslag, bör hänvisningen i förevarande paragraf ändras.

3 §•

Lagrådet:

Bland militära brottmål, som uppräknas i förevarande paragraf, äro mål

om ansvar för sådant av krigsman förövat brott som omförmäles i 25 kap.

strafflagen. Därmed avses kapitlet i dess lydelse enligt det genom proposition

den 20 februari 1948, nr 80, för riksdagen framlagda förslaget om

ändring i strafflagen. Av de i detta kapitel behandlade brotten äro emellertid

vissa av den art, att de uppenbarligen icke böra beivras i den för mili
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl Maj:ts proposition nr 216.

tära brottmål stadgade ordningen. Såsom exempel må anföras sådant i

25 kap. 10 § berört fall, där krigsman utan att åsidosätta tjänsteplikt medverkat

till gärning begången av annan än krigsman. De brott som i förevarande

sammanhang avses torde vara av krigsmän i denna deras egenskap

begångna egentliga ämbetsbrott vilka behandlas i kapitlets 1—4 samt 9 §§.

Den i punkt 1 förekommande hänvisningen till 25 kap. synes därför böra

utbytas mot en hänvisning till de åsyftade paragraferna.

Såsom militära brottmål skola jämväl, enligt punkt 3, behandlas mål

om ansvar i andra fall än de i paragrafen förut nämnda för brott varigenom

krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt. Sådant åsidosättande kan ske bland

annat genom underlåtenhet att fullgöra i värnpliktslagen reglerad anmälningsplikt.

Brottet skall enligt nämnda lag bestraffas med böter, vilka

ådömas av länsstyrelsen. Jämlikt 26 kap. 21 § andra stycket strafflagen sådan

denna bestämmelse skall lyda enligt ett genom proposition den 27 februari

1948, nr 144, för riksdagen framlagt förslag skall försummelse av dylik

anmälningsskyldighet anses såsom brott av krigsman. Mål som nu sagts böra

uppenbarligen ej hänföras till militära brottmål enligt militära rättegångslagen.

Med hänsyn till avfattningen av förevarande paragraf är det

emellertid nödvändigt att genom ett uttryckligt stadgande fastslå att i administrativ

ordning handlagda brottmål icke falla under förslaget. Detta

synes kunna ske genom att paragrafen kompletteras med en bestämmelse

att såsom militärt brottmål anses icke mål som, enligt vad särskilt är

stadgat, skall upptagas av annan civil myndighet än domstol.

5 §•

Lagrådet:

Enligt utredningen kunna de militära tvistemålen — vare sig fråga är

om mål som omedelbart upptagas till domstolsbehandling eller om mål som

upptagas efter klagan över befälhavares beslut — lämpligen avgränsas på

ett sätt som, med vissa avvikelser vilka i detta sammanhang äro utan intresse,

överensstämmer med den i förevarande paragraf angivna avgränsningen.

Härvid synes emellertid icke hava beaktats vare sig att, såsom av

rubriken till andra avdelningen framgår, även sådana mål om ersättningsskyldighet

som jämlikt 10 kap. handläggas av befattningshavare vid krigsmakten

äro att betrakta som militära tvistemål eller att enligt paragrafens

ordalydelse även anmärkningsmål skulle bliva att hänföra till militära

tvistemål.

De nämnda inadvertenserna kunna lämpligen undvikas på det sätt att

i stället för orden »utan samband med åtal» användes uttrycket »utan

att tillika röra ansvar» eller liknande uttryck samt att i ett nytt andra

stycke stadgas att såsom militärt tvistemål icke anses anmärkningsmål.

Framhållas må att termen anmärkningsmål visserligen ej torde vara i lag

definierad men att dess innebörd är så allmänt känd, att något hinder för

termens användande i lagtext icke torde föreligga.

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216. 237

7 och 8 §§.

Lagrådet:

7 § synes böra så förtydligas att det av densamma direkt framgår att befattningshavare

vid krigsmakten har bestraffningsrätt endast i militära mål.

Sådant förtydligande synes emellertid med bibehållande av den föreslagna

lydelsen i övrigt svårligen kunna ske utan att satsbyggnaden blir alltför invecklad.

En lämplig anordning synes kunna vinnas, om såväl 7 som 8 §

omdisponeras, därvid den allmänna huvudregeln om bestraffningsrätt för

befattningshavare vid krigsmakten upptages i 7 §, medan de närmare villkoren

härför utföras i 8 §. 7 § första stycket skulle då komma att innehålla

en bestämmelse att, om krigsman förövat brott av beskaffenhet att fråga om

ansvar därför skall handläggas som militärt mål, straff för brottet må i fall

som nedan i lagen sägs åläggas av befattningshavare vid krigsmakten. I

andra stycket skulle såsom disciplinmål betecknas militärt brottmål som

enligt första stycket handlägges av befattningshavare vid krigsmakten. I

8 § borde såsom ett första stycke upptagas den i förslagets 7 § första stycket

förekommande bestämmelsen att straff må åläggas i disciplinmål allenast

om den misstänkte står under militärt befäl och straffet finnes böra bestämmas

till arrest i högst femton dagar eller disciplinbot. I ett andra

stycke slutligen skulle införas stadgandet i förslagets 8 § beträffande hemvärnsman

och frivillig med den omformulering som skulle bliva en följd

av att detsamma komme att te sig som ett undantag från första stycket,

enär villkoret att vederbörande vid tiden för bestraffningens åläggande

skulle stå under militärt befäl bortfölle.

9 §■

Lagrådet:

Här bör iakttagas vad lagrådet anfört under 2 §.

10 §.

Lagrådet:

I 9 § uppräknas de brott, för vilka straff må åläggas i disciplinmål.

Enligt stadgande i förevarande paragraf har undantag gjorts för den händelse

den som begått sådant brott samtidigt är misstänkt för annat brott och

straff för detta ej kan åläggas i disciplinmål. Syftet härmed är att båda brotten

skola bliva bestraffade i ett sammanhang. Det kan dock ifrågasättas om

detta undantagsstadgande bör vara ovillkorligt. På sätt redan i motiven till

202 a § strafflagen för krigsmakten erinrades kunna nämligen fall tänkas

förekomma, där det för krigslydnadens och ordningens upprätthållande är

oundgängligt att bestraffning skyndsamt ålägges. I sådana fall bör det ej

vara obligatoriskt att målet hänvisas till handläggning inför domstol med

därav föranledd tidsutdräkt. En föreskrift i denna riktning synes emellertid

böra så avfattas, att hänvisning till domstolsförfarande framstår som det

normala, varifrån avvikelse får göras endast då avsevärt men för krigslydnaden

kan befaras uppkomma genom uppskov med bestraffningen.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Å andra sidan har i det remitterade förslaget ej beaktats att, även om det

andra brott för vilket den brottslige är misstänkt är av den beskaffenhet

att straff därför kan åläggas i disciplinmål, den bestraffningsberättigade befattningshavaren

likväl kan hava, på sätt i förslaget stadgas, av annan orsak

hänskjutit målet därom till åklagaren eller att denne eljest påbörjat utredningen

om sådant brott. Fallet synes nämligen icke kunna inrymmas under

första stycket punkt 6 i 22 §, eftersom »sakens beskaffenhet» svårligen

kan antagas syfta på ett sådant förhållande som att den brottslige begått

även ett annat brott än det i stadgandet närmast avsedda. I ifrågavarande

fall synes det lika påkallat som i det i förslaget reglerade, att båda brotten

bestraffas i ett sammanhang. Det ovan sagda torde äga motsvarande tilllämpning

då åtal mot den misstänkte redan väckts beträffande ett av brotten.

För att tillgodose båda här berörda synpunkter skulle kunna förfaras på

det sätt, att stadgandet under 1 i 10 § får utgå och att i stället i 22 §

första stycket som ett särskilt fall då mål skall hänskjutas till åklagaren

upptages att civil myndighet har att verkställa utredning angående annat

brott, som den misstänkte antages hava begått, och ej genom målets hänskjutande

vållas uppskov som är till avsevärt men för krigslydnaden.

16 §.

Lagrådet:

Stadgandet i första stycket innefattar enligt den föreslagna lydelsen en

hänvisning endast till bestämmelserna i 13 § av 4 kap. rättegångsbalken

angående de omständigheter som äro av beskaffenhet att grunda jäv. Jämväl

vissa av de i nämnda kapitel meddelade föreskrifterna rörande den ordning,

i vilken fråga om jäv må väckas, målets behandling, sedan dylik

fråga uppkommit, och prövningen av densamma böra emellertid erhålla

motsvarande tillämpning med avseende å bestraffningsberättigad befattningshavare

vid krigsmakten. I anledning härav hemställes om sådan ändring

i avfattningen av förevarande paragrafs första stycke att det där får

heta, att vad i rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare skall i

tillämpliga delar gälla i fråga om bestraffningsberättigad befattningshavare.

Efter denna ändring lärer stadgandet komma att åsyfta, förutom 13 §, jämväl

andra och tredje styckena i 14 § samt första och tredje styckena i 15 §

av 4 kap. rättegångsbalken.

19 §.

Lagrådet:

lakttages vad lagrådet hemställt beträffande 16 § första stycket, torde åt

sista stycket i förevarande paragraf böra givas den lydelse att vad i rättegångsbalken

är stadgat om jäv mot domare skall i tillämpliga delar gälla

i fråga om auditör.

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

239

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd:

Tredje punkten i första stycket innehåller bestämmelser av rent administrativ

art, och det synes därför naturligast att här nöja sig med en

bestämmelse av enahanda slag som den vilken i 4 kap. 4 § rättegångsbalken

meddelas rörande ledighet och förordnande av vikarie för lagfaren

domare. Härutöver bör framhållas att det sannolikt kommer att visa sig

mindre lämpligt att låta vikariatsförordnande meddelas av den hovrätt

inom vars domkrets den bestraffningsberättigade tjänstgör och ej av den

hovrätt inom vars domkrets han har sin ordinarie förläggningsort. Med

förslaget kan det därför i stor utsträckning visa sig påkallat att Kungl.

Maj:t använder sin befogenhet att överlämna tillsättandet åt annan myndighet

än förstnämnda hovrätt för att få till stånd en mera tillfredsställande

ordning, en utväg som tydligen kunde bliva ofrånkomlig i det fall

att auditör förordnats hos flera bestraffningsberättigade. Även i det nu

anförda ligger ett skäl mot att på förhand reglera ifrågavarande administrativa

detaljer i lag. Det hemställes därför, att tredje punkten utbytes

mot en bestämmelse av innehåll att Konungen ock meddelar närmare bestämmelser

om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för auditör.

Justitierådet Nissen och regeringsrådet Kuglenstierna:

Av paragrafens ordalydelse torde ej för alla fall — exempelvis om en

bestraffningsberättigad befattningshavare, vilkens ordinarie förläggningsort

ligger inom en viss hovrätts domkrets, tillfälligtvis tjänstgör å ort

inom annan hovrätts område — med full tydlighet framgå vilken hovrätt

som skall vara behörig att förordna tillfällig ersättare för auditör. Det synes

emellertid lämpligt att behörigheten tillkommer hovrätt, under vilken

den domstol hör, som har att upptaga klagan över beslut i disciplinmål,

vid vilkas handläggning auditören biträtt. En sådan regel, som ansluter

sig till vad i 97 § föreslås om tillfällig ersättare för krigsdomare, synes

man kunna låta komma till uttryck genom att utbyta orden »inom vars

domkrets den bestraffningsberättigade tjänstgör» mot »under vilken den

bestraffningsberättigade hör».

22 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket skall bestraffningsberättigad befattningshavare

hänskjuta mål varom där är fråga till åklagare vid den underrätt, som enligt

vad i 70 § sägs är laga domstol för avdelningen, d. v. s. regelmässigt

allmän underrätt i avdelningens ordinarie förläggningsort. Under beredskapstillstånd

och då riket är i krig kan emellertid krigsrätt fungera såsom

underrätt för militära mål. Hänvisningen till 70 § bör därför kompletteras

med en hänvisning till den paragraf i 15 kap., varav framgår under

vilken krigsrätt avdelningen hör.

Lagrådet, som vid 10 § föreslagit visst tillägg till förevarande paragraf,

kommer vid 12 kap. alt förorda en ytterligare jämkning av paragrafens

lydelse.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

31 §.

Justitieråden Lawski och Nissen samt regeringsrådet Kuglenstierna:

Yttre förhållanden kunna tydligen understundom göra det omöjligt för

den som förordnat om förvarsarrest att, såsom i denna paragraf ålägges honom,

inom tjugufyra timmar underrätta bestraffningsberättigad befattningshavare

om arresteringen och skälen för densamma. Någon tvekan

kunde måhända i sådant fall uppstå, om han icke vid fristens utgång måste

frigiva den arresterade. Anmärkas må, att detta spörsmål, som kan uppkomma

jämväl vid tillämpningen av nu gällande lag, sedan nya lagen trätt

i kraft kan beräknas oftare än förut bliva aktuellt, då kretsen av de personer

som utrustas med bestraffningsrätt inskränkes genom nya lagen. Den

ifrågavarande tidsbestämningen synes utan nackdel kunna undvaras, därest

eljest genom lagtextens avfattning inskärpes, att stor skyndsamhet skall

iakttagas vid underrättelsepliktens fullgörande. Detta synes kunna ske genom

ett stadgande att underrättandet skall ske så snart det är möjligt.

38 §.

Lagrådet:

Den föreslagna avfattningen av första stycket synes kunna föranleda

den näppeligen avsedda tolkningen att auditören skall ha att yttra sig endast

beträffande frågan vilket lagrum som är tillämpligt samt angående

straffmätningen och således icke tillika rörande spörsmålet huruvida med

hänsyn till utredningen någon brottslig gärning överhuvud kan anses föreligga.

I förtydligande syfte torde därför böra angivas, att yttrande skall

inhämtas i målet och särskilt angående de omständigheter som beröras i

stycket.

42 och 43 §§.

Lagrådet:

Enligt bestämmelserna i 9 kap. får beslut i disciplinmål, varigenom arreststraff

ålagts, såsom regel icke verkställas förrän klagotiden gått till

ända för den straff skyldige; fullföljes talan, skall i allmänhet verkställighet

icke ske förrän rätten avgjort målet. För att denna reglering icke skall

medföra men för disciplinen har det ansetts nödvändigt att tiden för klagan

av den straffskyldige över beslut i disciplinmål, varigenom disciplinstraff

ålagts, göres så kort som möjligt. I enlighet härmed har i 43 § tiden

för dylik klagan satts till två dagar från det den dömde fick del av beslutet,

medan klagotiden förlängts till två veckor därest talan mot beslut i

disciplinmål avser endast ålagd ersättningsskyldighet.

I och för sig kan naturligtvis lämpligheten av att göra klagotiden i det

förra avseendet så kort som två dagar ifrågasättas; man hade tydligen kunnat

tillgodose disciplinintresset även genom att medgiva verkställighet av arreststraff,

om klagan ej förts inom två dagar. Därest man emellertid, såsom

i förslaget skett, sammankopplar tiderna för verkställighet och för klagan,

saknas dock anledning att tillämpa den kortare klagotiden, då fråga är om

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

241

beslut varigenom disciplinbot ålagts; enligt 53 § skall nämligen sådant beslut

i regel verkställas utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

Vid åläggande av disciplinstraff kan jämlikt 11 § den bestraffningsberättigade

förklara i målet beslagtagen egendom förverkad. Klagan över

sådant beslut följer enligt 43 § samma regler som klagan över att disciplinstraff

ålagts. Något skäl att tillämpa den kortare klagotiden i det fall att

klagan över förverkande ej tillika avser själva straffbeslutet föreligger dock

näppeligen.

På grund av det anförda hemställes, att stadgandet i 43 § andra stycket

första punkten inskränkes till att gälla det fall att klagan avser ådömt

arreststraff och att styckets tredje punkt i stället utvidgas att omfatta det

fall att talan föres endast i fråga om annat än arreststraff. Samtidigt torde,

för att tydligt utmärka att klagan kan avse enbart ålagd förverkandepåföljd,

i första stycket av 43 § böra stadgas om talan mot beslut i disciplinmål,

varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet

ålagts den klagande. Jämkas 43 § i sistnämnda avseende, bör enahanda

jämkning ske i 42 §.

52 §.

Lagrådet:

Såsom lagrådet haft anledning framhålla under 42 och 43 §§ kan i disciplinmål

även förverkandepåföljd ådömas. Då det lärer vara klart att åklagare

bör ha rätt att fullfölja talan även rörande sådan påföljd men detta

ej framgår av förevarande paragraf i den föreslagna lydelsen, synes första

stycket böra kompletteras med stadgande om dylik fullföljdsrätt.

58 §.

Lagrådet:

Då befattningshavare vid krigsmakten bör få ålägga ersättningsskyldighet

till kronan endast i militära mål men förevarande paragraf fått en lydelse

som ej ger uttryck åt denna begränsning, synes komplettering i dylikt

avseende erforderlig.

För att förekomma att bestämmelsen skall kunna tolkas så att befattningshavare

vid krigsmakten äger utdöma ersättningsbelopp av tvåhundra

kronor även om den förlust eller skada som skall ersättas varit större, synas

orden »det sammanlagda ersättningsbeloppet» lämpligen böra utbytas

mot exempelvis »förlusten eller skadan sammanlagt».

60 §.

Lagrådet:

Mot uppställningen av paragrafen kan erinras, att andra styckets båda

punkter icke hava sådant samband med varandra, att de böra sammanföras

i ett stycke. Lämpligare synes vara att låta första punkten ingå som

en andra punkt i första stycket. Vidare torde återstoden av andra stycket

böra byta plats med tredje stycket samt undergå redaktionell jämkning

16 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 216.

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

i anslutning till vad som beträffande andra stycket i 7 § förordats. Jämväl

i fråga om uppställningen skulle genom de nu föreslagna ändringarna vinnas

närmare överensstämmelse med sistnämnda paragraf.

64 §.

Lagrådet:

Den i första punkten av första stycket utsatta tid inom vilken den ersättningsskyldige

har att klaga, om han vill föra talan mot beslut i ersättningsmål,

är samma tid som i 43 § stadgas för klagan som avser allenast

ålagd ersättningsskyldighet. Lagrådet har vid nämnda paragraf hemställt

att densamma måtte ändras därhän, att sagda klagotid kommer att gälla

då klagan endast avser annat än arreststraff. Godtages detta, skulle därför,

om i andra punkten av förevarande paragrafs första stycke utsädes, att å

talan som där sägs skall vad i 8 kap. är stadgat om klagan som endast

avser annat än arreststraff äga motsvarande tillämpning, första punkten i

samma stycke icke behöva innehålla annat än att mot beslut i ersättningsmål

må talan föras av den ersättningsskyldige.

12 KAP.

Lagrådet:

Uttrycket »laga domstol» har i kapitlets rubrik använts i samma betydelse

som i rättegångsbalken, d. v. s. såsom beteckning å domstol i dess

egenskap av behörigt forum för upptagande av ett visst mål. I 70, 71 och

77 §§ av kapitlet återkommer emellertid uttrycket i en annan och för rättegångsbalkens

terminologi främmande bemärkelse. En dylik motsättning

synes mindre lämplig och torde enklast kunna undvikas, om i samtliga de

nämnda paragraferna ordet »laga» får utgå samt tillika å de tre första av

de fyra ställen i 71 §, där uttrycket »laga domstol» förekommer, ävensom

i 77 § »domstol» ändras till »domstolen». Av enahanda skäl lärer även i

förslagets 22 och 94 §§ ordet »laga» böra strykas framför »domstol».

75 §.

Lagrådet:

Stadgandet i denna paragraf synes ha erhållit för vid avfattning. Sålunda

torde ej ha avsetts att därigenom åstadkomma någon ändring i reglerna

om att talan rörande ansvar för ämbetsbrott i vissa fall skall upptagas omedelbart

av högre rätt. Ej heller lärer det vara meningen att, då enligt särskilda

bestämmelser ett icke militärt brottmål, som faller inom allmän

underrätts kompetens, skall åtalas vid viss sådan domstol, åtalet skall på

grund av de här meddelade föreskrifterna kunna upptagas av annan domstol.

Vidare bör i formellt hänseende beaktas, att det redan av rättegångsbalken

följer att andra brottmål än de militära — såvitt hinder ej möter

av bestämmelserna i 19 kap. 9 § samma balk — må i hithörande fall upptagas

vid militärt forum. På grund härav hemställes, att 75 § i förslaget

måtte jämkas sålunda att det däri får heta, att bestämmelserna i 19 kap.

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

243

3—6 §§ rättegångsbalken skola, utan hinder av föreskrifterna i 9 § samma

kapitel, äga tillämpning i fråga om domstols behörighet att upptaga militärt

brottmål; dock att ej på grund av vad sålunda stadgats åtal som skall

upptagas omedelbart av högre rätt må upptagas av annan domstol.

76 §.

Lagrådet:

Av stadgandet i 34 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken, jämfört med

bestämmelserna i 19 kap. samma balk och 6 § av förslaget, framgår att

i fråga om de militära brottmålen reglerna i förslagets 71—73 §§ skola av

domstolarna iakttagas ex officio. Uppenbarligen bör så även vara fallet,

därest nämnda regler erhålla motsvarande tillämpning beträffande militära

tvistemål. Detta torde emellertid näppeligen följa av den lydelse som

givits åt första stycket i förevarande paragraf, vilken icke innefattar något

undantag från stadgandet i 10 kap. 18 § rättegångsbalken. Enligt sistnämnda

stadgande skall nämligen rätten ingå i prövning av sin behörighet,

endast om svaranden framställer invändning därom eller om rätten

på grund av 17 § samma kapitel är obehörig att upptaga tvisten. Och efter

de militära målens överflyttande på de allmänna domstolarna kommer —

bortsett från förhållandena under beredskapstillstånd och då riket är i

krig — icke att i 17 § finnas någon särbestämmelse med avseende å sådana

mål. På grund av det anförda hemställes, att till första stycket i 76 §

måtte fogas en andra punkt av innehåll att rätten skall självmant pröva

sin behörighet.

Stadgandet i andra stycket av 76 § åter synes ofullständigt i så måtto

att det icke tager hänsyn till de speciella kompetensreglerna i 10 kap. 17 §

rättegångsbalken. Enligt den föreslagna avfattningen av nämnda stycke

bliva sålunda reglerna i 10 kap. 14 § rättegångsbalken städse att tillämpa

så snart samband av där angiven art råder mellan flera militära tvistemål

eller mellan militärt tvistemål och annat mål. Att detta icke varit avsett

ligger i öppen dag. Lagrådet hemställer, att nu ifrågavarande stadgande

måtte omredigeras på sådant sätt att det däri utsäges, att utan hinder av

föreskrifterna i första stycket skola bestämmelserna i 10 kap. 14 § rättegångsbalken

äga motsvarande tillämpning då samband som där sägs råder

mellan flera militära tvistemål eller mellan militärt tvistemål och annat

mål; dock att ej på grund av vad sålunda stadgats tvist må upptagas vid

domstol som enligt 17 § samma kapitel icke är behörig.

78 §.

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan vid 42 och 43 §§ godtages, synas — för att

överensstämmelse må vinnas mellan nämnda paragrafer i deras av lagrådet

förordade avfattning samt förevarande paragraf — de två senare

punkterna i paragrafens första stycke böra sammanföras till en, vilken

lämpligen kan erhålla det innehåll att, om på grund av ämbetsbrott som i

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

första punkten sagts straff, förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet

ålagts i disciplin- eller ersättningsmål, skall ock klagan däröver upptagas

omedelbart av hovrätt.

De behörighetsregler som underförstås i paragrafens tredje stycke återfinnas

i 71—73 §§, 76 §, jämförd med nämnda paragrafer, samt 77 §.

Vissa av dessa regler (71 § andra stycket och 73 §) förutsätta, att underrätt

som på grund av förevarande paragraf är hindrad att upptaga ett

mål skall hava funnit lämpligt eller av synnerliga skäl påkallat att upptaga

målet. Att i sådan ordning göra den hovrätt, under vilken berörda underrätt

lyder, behörig att upptaga målet är uppenbarligen uteslutet; och

att för det fåtal fall, i vilka mål angående brott av de befattningshavare

varom här är fråga skulle kunna tänkas bliva bättre handlagda vid annan

hovrätt än den som enligt 71 § första eller tredje stycket är behörig, meddela

särskilda forumregler, synes icke behövligt, helst bevisning alltid kan

upptagas vid lämplig underrätt (jämför 35 kap. 9 § rättegångsbalken).

Att i fall som avses i 72 § hovrätt skulle kunna bliva befogad att omedelbart

upptaga annat mål än sådant, som avses i förevarande paragrafs

första stycke, lärer icke vara åsyftat.

På grund av det anförda hemställes, att i förevarande paragrafs tredje

stycke mellan orden »som» och »varit» inskjutes »enligt 71 § första eller

tredje stycket, 76 §, jämförd med något av nämnda stycken, eller 77 §».

80 §.

Lagrådet:

Vid 10 § har lagrådet föreslagit upptagande i 22 § av ytterligare ett fall,

utöver de i det remitterade förslaget angivna, i vilket bestraffningsberättigad

befattningshavare som erhållit kännedom om brott av beskaffenhet att

fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål genast skall

hänskjuta målet till åklagaren. Godtages detta förslag, lärer i förevarande

paragraf böra införas ett mot det föreslagna nya stadgandet i 22 § svarande

undantag från skyldigheten för åklagaren att under vissa omständigheter

i stället för att verkställa förundersökning överlämna målet till den

närmast bestraffningsberättigade. Det hemställes därför, att till paragrafens

första stycke fogas en ny punkt av innehåll, att förundersökning ock må

äga rum, om civil myndighet har att verkställa utredning angående annat

brott, som den misstänkte antages hava begått. Tydligen bör detta medgivande

ej begagnas, därest hänsyn till krigslydnadens upprätthållande skulle

fordra det snabbare avgörandet av målet, som disciplinmålsförfarandet regelmässigt

innebär. Det torde ej kunna anses vara något avgörande hinder mot

en dylik anordning, att bedömandet av sistberörda fråga, änskönt det i allmänhet

bör förbehållas militärbefälet, i detta fall överlämnas till civil myndighet.

I detta sammanhang må ock beaktas stadgandet i 83 § att, om åklagare,

sedan militärt brottmål hänskjutits till honom eller eljest av honom utretts,

finner att den misstänkte förskyller ansvar men att straff för brottet kan

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 216.

245

åläggas i disciplinmål, åklagaren skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda,

underställa bestraffningsberättigad befattningshavare frågan om

denne vill avgöra saken. Det kunde ifrågasättas att här införa ett stadgande

motsvarande det nyss berörda. Detta synes dock ej erforderligt. Har åklagaren

under utredning annat brott som den brottslige antages ha begått eller

är mål om dylikt brott anhängigt vid domstol, synes det nämligen i allmänhet

föreligga »särskilda skäl» att icke göra sådan underställning som nyss

sagts, såvida ej åklagaren skulle anse det erforderligt för krigslydnadens

behöriga upprätthållande.

Här må framhållas att i de fall som i det föregående behandlats anledning

kan finnas för åklagaren att innan han fattar sitt beslut rådgöra med

den bestraffningsberättigade befattningshavaren.

84 §.

Lagrådet:

I fråga om åtalseftergift, som avses i 20 kap. 7 § första stycket 2 rättegångsbalken

eller lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga,

innebär förslaget, att åklagaren i militära brottmål som hänskjutits

till eller upptagits av honom äger eftergiva åtal men att hans beslut

icke binder bestraffningsberättigad befattningshavare vid krigsmakten. Intet

hindrar alltså att befattningshavaren, sedan åklagaren i ett till honom

hänskjutit mål eftergivit åtal, ånyo upptar målet och dömer till disciplinstraff.

Ett sådant resultat kan, därest intet nytt tillkommit efter åklagarens

beslut, ej sällan bliva stötande; man måste emellertid förutsätta att

efter ett dylikt beslut befattningshavaren såsom regel avstår från disciplinärt

ingripande, om ej målet kommit i ett nytt läge.

14 KAP.

Lagrådet:

I sitt förut omförmälda yttrande den 24 februari 1948 har lagrådet vid

behandling av förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13

april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

uttalat, att i militära rättegångslagen borde upptagas föreskrift att, då någon

som avtjänat honom genom lagakraftvunnet beslut av befattningshavare

vid krigsmakten ådömd arrest sedermera erhåller resning och högsta

domstolen ej omedelbart avgör målet, detta skall ånyo upptagas, icke av

den militäre befattningshavaren utan av den rätt hos vilken talan mot

det ursprungliga straff beslutet skolat fullföljas. Denna anordning var för

där avsedda fall motiverad i första hand av hänsyn till reglerna i 1945 års

lag om ordningen för fastställande av ersättning enligt samma lag. Detta

skäl har naturligen ej någon motsvarighet beträffande övriga disciplinmål

eller de i militära rättegångslagen omnämnda, likaledes av befattningshavare

vid krigsmakten handlagda ersättningsmålen. Praktiska lämplighetshänsyn

tala emellertid för att anordningen genomföres i fråga om samtliga

disciplin- och ersättningsmål. Meddelas föreskrift härom, lärer tillika

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

i avseende å det fortsatta förfarandet, sedan resning i dylikt mål beviljats,

böra stadgas att det skall så anses som om befattningshavarens beslut blivit

i vanlig ordning överklagat.

I detta sammanhang torde en viss modifikation böra vidtagas jämväl vad

angår bestämmelserna i 59 kap. rättegångsbalken rörande domvillobesvär.

Enligt 3 § tredje stycket av sagda kapitel gäller att, om i anledning av besvär

över domvilla domen undanröjes och beslutet ej grundas därå, att rätten

varit obehörig eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, tillika

skall förordnas, att ny handläggning skall äga rum vid den rätt, som meddelat

domen. Den återförvisning till vederbörande befattningshavare som

skulle följa av en analogisk tillämpning av nämnda stadgande i fråga om

disciplin- och ersättningsmålen synes emellertid innebära onödig omgång

och tidsutdräkt samt i vissa fall vara ägnad att medföra även andra olägenheter.

Till undvikande härav torde man kunna låta den domstol som

upptagit domvillobesvären själv handlägga målet; sainma instanser komma

ju ändå att stå till den klagandes förfogande som då besvär över domvilla

anföras rörande domstols avgörande i mål enligt militära rättegångslagen.

Vad nu sagts äger tillämpning jämväl beträffande fall där efter klagan i

vanlig ordning återförvisning i disciplin- eller ersättningsmål skulle komma

att ske till befattningshavare vid krigsmakten som dömt i målet. Härvidlag

må särskilt erinras, att förelupna rättegångsfel kunna beaktas även i

sådan ordning. Införes också en föreskrift av här anmärkt innebörd, torde

densamma, såsom gällande såväl den ordinära som den extraordinära rättsmedelsproceduren,

ha sin plats framför det stadgande som skulle hänföra

sig endast till resningsförfarandet.

I enlighet med det anförda hemställes, att i förevarande kapitel måtte

efter 93 § upptagas en ny paragraf innehållande dels i ett första stycke att,

om efter klagan i vanlig ordning eller besvär över domvilla beslut i disciplin-

eller ersättningsmål undanröjts och i följd därav ny handläggning

skall äga rum, skall, oaktat beslutet meddelats av befattningshavare vid

krigsmakten, den nya handläggningen ske vid underrätt eller, i fall som

avses i 78 §, vid hovrätt, dels i ett andra stycke att, om resning beviljas

i mål som sägs i första stycket och högsta domstolen ej omedelbart ändrar

beslutet, skall högsta domstolen förordna, att målet skall upptagas av den

rätt där talan mot beslutet skolat fullföljas, samt att vid målets fortsatta

behandling skall så anses som om beslutet överklagats i vanlig ordning.

94 och 95 §§.

Lagrådet:

Enligt förslaget skola krigsrätterna, såvitt ej annat förordnats med avseende

å beredskapsövning, beredskapstillstånd eller krig, ersättas av vissa

allmänna domstolar som, genom att de militära målen koncentreras till

dem, få en särskild förtrogenhet med sådana mål. I två fall har man gått

något längre. Enligt 73 § kunna, om synnerliga skäl föranleda därtill, militära

brottmål upptagas vid allmänt brottmåls- eller tvistemålsforum. Dess
-

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

247

utom kan i anslutning till forumreglerna i nya rättegångsbalken militärt

brottmål jämlikt 75 § upptagas vid allmän underrätt där mål, som har visst

samband med det militära, handlägges. Motsvarande regler gälla för de

militära tvistemålen. Eftersom förslaget utgått från fredsförhållandena såsom

det normala, måste genom ett särskilt stadgande möjlighet beredas

att, för de fall då krigsrätterna skola bibehållas, å dem överflytta den jurisdiktion

som tillkommer förstberörda allmänna underrätter, överflyttningen

har emellertid i 94 § skett på det sätt att den kommit att omfatta

all den rättsskipning i militära mål som enligt vad nyss sagts ankommer på

de allmänna underrätterna. Någon anledning att låta krigsrätterna övertaga

de i 73 § avsedda målen finnes emellertid icke; de skäl som ligga till grund

för detta stadgande göra sig gällande även då krigsrätter behöva inrättas.

Också har i 101 § meddelats ett stadgande som innebär att 73 § skall gälla

även då krigsrätt inrättats. Och vad angår föreskriften i 75 § framgår av

100 § att även dess innehåll bibehållits i sådant fall, låt vara med den ganska

självfallna modifikationen att allmän underrätt icke får upptaga där avsett

militärt mål, såframt det ej med hänsyn till utredningen samt kostnader

och andra omständigheter finnes lämpligt.

Då det synes mindre tillfredsställande att först stadga om överflyttning

av all underrättsjurisdiktion i militära mål å krigsrätterna och därefter

inskränka den sålunda överflyttade jurisdiktionen på i princip samma sätt

som de i militära mål särskilt kompetenta allmänna underrätternas domsrätt,

kan man i stället lämpligen gå till väga på det sättet att överflyttningsstadgandet

begränsas till att avse den jurisdiktion som tillkommer

sistnämnda allmänna domstolar, det vill säga förslagets »laga» domstolar

för avdelningar av krigsmakten. En sådan anordning medför att 101 § blir

onödig och att 100 § måste något omredigeras. Vid en omarbetning av bestämmelserna

bör beaktas att det i 94 § andra stycket upptagna stadgandet

har avseende även å det fall som behandlas i 95 § och att därför föreskriften

i sistnämnda paragraf bör komma tidigare än det förra stadgandet. Därest

lagrådets vid 14 kap. gjorda hemställan om tillägg av en ny paragraf efter

93 § godtages, skulle bestämmelserna i förslagets 94 och 95 §§ lämpligen

kunna upptagas såsom 95 §, varav skulle följa en ändring av hänvisningen

i 1 §.

På grund av det anförda och under förutsättning att lagrådets hemställan

vid 12 kap. iakttages förordas, att den föreslagna 95 § första stycket gives

det innehåll att under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall i den

utsträckning Konungen bestämmer krigsrätt i stället för allmän underrätt

vara domstol för avdelning av krigsmakten, att såsom ett andra stycke

upptages förslagets 95 §, i vilken dock i anslutning till den sålunda föreslagna

avfattningen av första stycket orden »om inrättande av krigsrätt»

böra utbytas mot »att krigsrätt skall vara domstol» samt att såsom ett tredje

stycke upptages innehållet i 94 § andra stycket i förslaget med den jämkning

som förordats vid 12 kap.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

96 §.

Lagrådet:

Regeln i 6 § om tillämpning å rättegången i militära mål av rättegångsbalkens

bestämmelser i de avseenden varom ej särskilt stadgats lär i huvudsak

innefatta en tillräcklig reglering även av förfarandet vid krigsrätt.

Det torde vara klart att, i den mån tillämpning av bestämmelser för viss

domstol ifrågakommer, det vad angår krigsrätt blir rättegångsbalkens föreskrifter

om allmän underrätt som skola lända till efterrättelse. Emellertid

finnas i rättegångsbalken beträffande omröstning gemensamma bestämmelser

för häradsrätt och rådhusrätt endast i fråga om brottmål. Vid handläggning

av tvistemål i rådhusrätt förekommer ej nämnd. Då krigsrätt har

att handlägga även vissa tvistemål, synes det därför erforderligt att införa

en uttrycklig bestämmelse angående omröstning i krigsrätt, lämpligen av

det innehåll att i sådant hänseende skall gälla vad som är stadgat för

häradsrätt. Denna bestämmelse kan upptagas såsom en särskild paragraf

omedelbart efter 96 §. Härav föranledes omnumrering av 97—100 §§, varefter,

om 101 § i enlighet med lagrådets förslag får utgå, förslagets paragrafnumrering

blir orubbad.

97 §.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd:

Av skäl som vi åberopat vid 19 § hemställes, att andra punkten i paragrafens

andra stycke utbytes mot föreskrift att Konungen ock meddelar närmare

bestämmelser om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie

för krigsdomare.

99 §.

Lagrådet:

De i denna paragraf stadgade undantagen från förbudet för krigsrätt att

upptaga andra än militära mål synas icke tillräckligt omfattande. Bestämmelser

finnas om exklusiva fora beträffande vissa mål, som äga sådant

sakligt samband med andra mål att de anses böra handläggas av samma

domstol som dessa. Erinras må om 5 § lagen den 13 april 1945 om ersättning

i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. samt bestämmelsen

i 31 kap. 9 § tredje stycket rättegångsbalken om ersättning för kostnad

under förundersökning i brottmål i fall då åtal ej följt. Dylika mål

måste kunna upptagas av krigsrätt, eftersom laga domstol för dem eljest

skulle komma att saknas. Bland de i andra stycket angivna undantagen

synes därför böra införas jämväl att enligt lag målet ej må upptagas av

annan domstol än krigsrätten.

100 §.

Lagrådet:

Under åberopande av vad som anförts vid 94 och 95 §§ förordas, att det

i förevarande paragraf får heta att mål, som skall upptagas av krigsrätt,

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

249

må ej på grund av 10 kap. 14 § eller 19 kap. 3—6 §§ rättegångsbalken

upptagas av allmän domstol, såframt ej rätten med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

101 §.

Lagrådet:

Lagrådet erinrar om att, därest lagrådets hemställan vid 94 och 95 §§

iakttages, förevarande paragraf skall utgå.

2. Förslaget till lag om införande av militära rättegångslagen.

2 §•

Lagrådet:

När militära rättegångslagen trätt i kraft blir det icke längre möjligt

att tillämpa vissa i reglementet den 12 april 1808 angående uppbringningar

till sjöss och reglementet den 9 augusti samma år angående krigsbyte

till lands förekommande stadganden om domstol i mål rörande tvist om

uppbringningar till sjöss eller gjort krigsbyte till lands, vilka stadganden

enligt 12 § promulgationslagen till 1914 års krigslagstiftning förblevo med

där omförmälda jämkningar gällande även efter ikraftträdandet av nämnda

lagstiftning. I anledning härav vill lagrådet framhålla angelägenheten

av att föreskrifterna i berörda reglementen — vilka i stor omfattning lära

vara obsoleta — göras till föremål för översyn samt att därefter nya bestämmelser

i ämnet meddelas, i den mån sådana finnas alltjämt erforderliga.

4 §.

Justitieråden Gyllenswärd och Nissen:

Enligt 8 § lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring,

som trätt i kraft den 1 januari 1948, må, därest annorledes än vid prövning

och avgörande av mål i högsta domstolen yttrande skall avgivas i

ärende, som avses i § 26 regeringsformen, beslut fattas av tre justitieråd;

i mål, som avgjorts av krigsdomstol, bör dock i stället för ett av justitieråden

någon av de i § 20 regeringsformen nämnda militärpersonerna deltaga

i beslutet. Sistberörda bestämmelse återfinnes icke i den före sagda

dag gällande lagen i ämnet. Med stöd av lagen den 10 juli 1947 om fortsatt

tillämpning av äldre rättegångsbalken å rättegången vid krigsdomstol

ha därför även under innevarande år yttranden i nådeärenden i här avsedda

fall avgivits av tre justitieråd. Nu skall enligt 3 § i förslaget 1947

års lag upphöra att gälla från och med den 1 januari 1949. I följd härav

och då någon ändring i lagen om högsta domstolens sammansättning och

tjänstgöring icke i detta sammanhang är avsedd att vidtagas, skulle från

och med ingången av år 1949 och till dess en dylik ändring kan komma

till stånd en militär ledamot av högsta domstolen deltaga i dylika nådeärendens

behandling. En sådan konsekvens av förevarande lagstiftning,

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

genom vilken eljest det militära inslaget i domstolarnas verksamhet skall

försvinna utom under beredskaps- och krigstillstånd samt då beredskapsövning

anbefallts, får anses olämplig. Det hemställes därför, att i förevarande

paragrafs första stycke intages ett stadgande av den innebörd, att

äldre lag skall tillämpas jämväl beträffande ärende om nåd i mål som

där avses.

Justitierådet Lawski:

Då bestämmelsen i senare delen av andra punkten i 8 § lagen om högsta

domstolens sammansättning och tjänstgöring tillkom, var förutsatt, att ett

av processlagberedningen samtidigt med förslag till nämnda lag utarbetat

förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober

1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes skulle genomföras. Enligt

75 § i detta senare förslag skulle i behandling av fråga om prövningstillstånd

militär ledamot av högsta domstolen tjänstgöra i stället för ett av

justitieråden, och det var vid sådant förhållande naturligt att, om prövningstillstånd

ej meddelades, i målet ingiven nådeansökan behandlades

av de ledamöter som deltagit i handläggningen av frågan om prövningstillstånd

och att högsta domstolen med enahanda sammansättning avgav

yttrande rörande nådeansökan i mål, vari talan ej fullföljts till högsta instans.

I följd av att förslaget om ändring av lagen om krigsdomstolar och

rättegången därstädes förfallit och det militära rättegångsväsendet föreslås

ordnat på sätt skett i förevarande remiss, har grunden till förstberörda

bestämmelse bortfallit; det är ju också avsett att den aldrig skall tillämpas.

Under sådana förhållanden synes det mig lämpligare att bestämmelsen

redan nu upphäves än att man går den av justitieråden Gyllenswärd

och Nissen förordade omvägen med att provisoriskt sätta den ur kraft.

Lagrådet:

Under erinran om vad lagrådet vid 14 kap. anfört med avseende å ny

handläggning i fall då beslut i disciplin- eller ersättningsmål blivit efter

klagan undanröjt eller resning beviljats i sådant mål hemställes, att de

i förevarande paragraf under punkterna 2 och 3 upptagna bestämmelserna

måtte göras tillämpliga jämväl beträffande mål som avdömts av befattningshavare

vid krigsmakten. Detta kan lämpligen ske genom att dels i

punkt 2 strykas orden »i mål, som avgjorts av krigsdomstol» dels åt punkten

3 gives den lydelse att mål, som efter vilandeförklaring eller på grund

av återförvisning eller av annan sådan anledning skolat efter den 30 juni

1949 återupptagas av bestraffningsberättigad befälhavare eller av domstol

som först handlagt målet, skall i stället upptagas av domstol, som enligt

ny lag är behörig, och jämväl i övrigt behandlas enligt ny lag.

I 5 § lagen den 9 juni 1944 angående behörighet för militär befälhavare

att ålägga ersättningsskyldighet meddelas bestämmelser om verkställighet

av befälhavares beslut om ersättningsskyldighet. Dessa bestämmelser innefatta

hänvisning till vad i 82 § lagen om krigsdomstolar är föreskrivet om

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

251

sättet för befordran till verkställighet av sådan domstols utslag. Då sistberörda

föreskrifter, såvitt angår brottmål, enligt punkt 4 i förevarande

paragraf även för äldre mål skola ersättas av de regler, som skola gälla för

verkställighet av domar och beslut, meddelade enligt den militära rättegångslagen,

torde motsvarande föreskrift böra givas beträffande först omförmälda

beslut, vilket innebär att 65 § militära rättegångslagen blir att

tillämpa. Samtidigt torde nämnda punkt böra avfattas på sådant sätt att

även framtida regler om verkställighet få giltighet i fråga om verkställighet

som avses i punkten. I enlighet med det anförda hemställes, att punkten

erhåller det innehåll att i fråga om sättet för befordran till verkställighet

av krigsdomstols utslag eller befälhavares beslut skall gälla vad i sådant

hänseende stadgats beträffande dom eller beslut i militärt mål som avses i

militära rättegångslagen.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 9 april 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 9 april

1948 avgivna utlåtande över de den 23 januari 1948 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) militär rättegångslag, och

2) lag om införande av militära rättegångslagen.

Föredraganden anför följande.

De erinringar lagrådet framställt avse till övervägande del frågor av lagteknisk

eller eljest formell natur. De flesta av anmärkningarna har jag funnit

mig böra beakta. Jag kommer nu endast att beröra övriga delar av lagrådets

yttrande.

Vid 2 och 9 §§ i förslaget till militär rättegångslag har lagrådet hemställt

om ändring av de i paragraferna förekommande hänvisningarna till det

nya 27 kap. som avses skola införas i strafflagen. Denna hemställan är

betingad av att lagrådet i sitt tidigare avgivna yttrande över förslag till

ändrad strafflagstiftning för krigsmakten förordat omnumrering av vissa

paragrafer i kapitlet i fråga. I den proposition (nr 144) som avlåtits till

riksdagen i sistnämnda fråga har emellertid den ursprungligen föreslagna

paragrafnumreringen bibehållits. Skälen för lagrådets nu ifrågavarande ändringsförslag

ha följaktligen bortfallit.

Mot lydelsen av 19 § första stycket har anmärkning framställts av lagrådets

samtliga ledamöter. Skilda meningar ha emellertid uttalats om hur

texten på denna punkt borde avfattas. För egen del finner jag företräde böra

givas åt det av justitieråden Lawski och Gyllenswärd framställda förslaget.

Bestämmelserna ha därför omarbetats i överensstämmelse med detta förslag.

I anslutning därtill ha motsvarande ändringar vidtagits i det remitterade

förslagets 97 §, som dessutom, jämte närmast följande paragrafer, omnumrerats

i enlighet med lagrådets hemställan.

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

I fråga om 31 § ha tre av lagrådets ledamöter framhållit, att yttre förhållanden

understundom kunde göra det omöjligt för den som förordnat

om förvarsarrest att, såsom i paragrafen ålades honom, inom tjugufyra

timmar underrätta bestraffningsberättigad befattningshavare om arresteringen

och skälen för densamma. Jag har emellertid icke ansett tillrådligt

att — på sätt dessa ledamöter ifrågasatt — på grund därav ersätta den

nämnda tidsbestämningen med en mera allmänt hållen föreskrift. I stället

har paragrafen kompletterats med en bestämmelse, att om förbindelse med

den bestraffningsberättigade ej kan uppnås inom tjugufyra timmar, underrättelsen

skall lämnas så snart sådan förbindelse erhållits.

Med anledning av den erinran lagrådet gjort beträffande 78 § tredje stycket

vill jag framhålla, att de skäl som föranlett uppställandet av forumreglerna

i 71 § 2 st. och 73 § kunna äga giltighet även då fråga är om

mål mot befattningshavare med forum i hovrätt. I allmänhet torde hovrätten

också utan svårighet kunna bedöma, huruvida underrätt som avses i

något av sistnämnda båda lagrum skulle ansett lämpligt att upptaga målet.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört och då lagrådets ändringsförslag

skulle medföra att lagtexten bleve invecklad och svåröverskådlig, har på

denna punkt det remitterade förslagets lydelse bibehållits.

I samband med granskningen av 2 § i förslaget till lag om införande av

militära rättegångslagen har lagrådet framhållit angelägenheten av att föreskrifterna

i reglementet den 12 april 1808 angående uppbringningar till

sjöss och reglementet den 9 augusti samma år angående krigsbyte till lands

göras till föremål för översyn samt att därefter i mån av behov nya bestämmelser

i ämnet utfärdas. Frågan härom lär böra upptagas av chefen för

försvarsdepartementet, varefter det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att

meddela de föreskrifter som må befinnas erforderliga.

Vid 4 § i samma förslag ha tre av lagrådets ledamöter anmärkt, att därest

Jagen den 10 juli 1947 om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken å

rättegången vid krigsdomstol upphäves utan att ändring samtidigt sker i

lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring, detta måste

få till följd att från och med ingången av år 1949 en militär ledamot skall

deltaga i behandlingen av vissa nådeärenden som för närvarande handläggas

utan medverkan av sådan ledamot. För att förebygga denna konsekvens

har paragrafen kompletterats med ett stadgande av det innehåll justitieråden

Gyllenswärd och Nissen förordat. Frågan om ändring av lagen om högsta

domstolens sammansättning och tjänstgöring torde höra anstå till dess riksdagen

fattat slutlig ståndpunkt till det förslag om vissa ändringar i regeringsformen

som jag kommer att anmäla senare i dag.

Utöver de ändringar som föranletts av lagrådets utlåtande ha även vissa

redaktionella jämkningar vidtagits i lagförslagen.

Härefter hemställer föredraganden att de i enlighet med det anförda jämkade

förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

473678

Doktrin (1)

  1. Om målsägandetalans väckande och upptagande., SvJT 1952 s. 57, på s. 58 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:346 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till militär rättegångslag m. m. s. 3 i texten
  2. SU 1948:161 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsin. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1948/49 in. in. jäm s. 5 i texten
  3. KU 1948:25 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25 a2 i texten
  4. 1LU 1948:41 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till militär rättegångslag, m. m. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1952 s. 57 Om målsägandetalans väckande och upptagande. s. 58 i texten