Sök i Ratio Lex

Angående bidrag till vissa plankostnader m. m

1948-04-23 · 17 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:227, Angående bidrag till vissa plankostnader m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

1

Nr 227.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bidrag

till vissa plankostnader m. m.; given Stockholms slott

den 23 april 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nilsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll:

I anslutning till bestämmelserna i 98 och 111 §§ byggnadslagen föreslås

i propositionen, att statsbidrag enligt vissa närmare angivna regler skall kunna

utgå till landskommuns kostnader för upprättande eller ändring av generalplan

och byggnadsplan. Därjämte förordas bidrag i vissa fall till vägförenings

kostnader för genomförande av byggnadsplan.

För här avsedda statsbidragskostnader samt för kostnaderna för bidrag till

regionplaner äskas för nästa budgetår anslag om sammanlagt 275 000 kronor.

1—740 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 227.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet ä Stockholms slott den 23 april 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigeorss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson

fråga om bidrag till vissa plankostnader m. m. samt anför därvid följande.

I årets statsverksproposition (bil. 8, punkten 57) har Kungl. Maj:t föreslagit,

att i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde bliva riksdagen förelagd,

till Bidrag till vissa plankostnader m. m. för budgetåret 1948/49 beräkna ett

reservationsanslag av 100000 kronor.

Vid anmälan av denna anslagsfråga erinrade jag om att det enligt den nya

byggnadslagstiftning, som trätt i kraft den 1 januari 1948, avsetts att staten

i betydligt större utsträckning än hittills skall lämna ekonomiskt stöd åt

bebyggelseplaneringen. Sålunda har i byggnadslagen förutsatts att statsbidrag

skulle kunna utgå till kostnader för upprättande eller ändring av generalplan

på landet (98 §), av byggnadsplan (111 §) samt av regionplan (132 §).

Efter därom av Kungl. Maj:t i proposition 1947:245 framlagt förslag har

riksdagen för innevarande budgetår anvisat ett reservationsanslag av 100 000

kronor till Bidrag till vissa plankostnader m. m., avsett att användas för

bidrag till kostnader för upprättande eller ändring av regionplaner.

Vad beträffar frågan om statsbidrag till kostnaderna för byggnads- och

generalplaner erhöll kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation den

11 april 1947 Kungl. Maj:ts uppdrag att överarbeta de förslag till statsbidragsgrunder,

som i detta hänseende framlagts av stadsplaneutredningen

1942 (SOU 1945: 15). Kommittén har den 18 oktober 1947 inkommit med.

förslag i ämnet. Utlåtanden över förslaget ha avgivits av byggnadsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret och samtliga länsstyrelser.

Kommittén har först till behandling upptagit frågan om täckandet av kostnaderna

för upprättande och ändring av byggnadsplaner på landet och i stad

samt för genomförande av byggnadsplaner och därefter frågan om kostnaderna

för upprättande och ändring av stadsplaner på landet samt slutligen spörsmålet

om kostnaderna för upprättande och ändring av generalplaner.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

3

Upprättande och ändring av byggnadsplaner.

I 111 § av den nya byggnadslagen stadgas, att kostnaden för upprättande

eller ändring av byggnadsplan på landet skall till den del, den ej täckes av

statsmedel, gäldas av kommunen i den mån det med hänsyn till dess intresse

av planen och övriga omständigheter finnes skäligt. Återstoden skall fördelas

mellan markägarna efter den areal byggnadsmark, som enligt planen tillkommer

en var av dem, och med hänsyn jämväl till den bebyggelse, som

planen medgiver dem. Föranleda särskilda omständigheter att vad sålunda

skulle belöpa å viss markägare icke står i skäligt förhållande till den nytta

han har av planen, skall beloppet jämkas samt kommunens och övriga markägares

bidrag bestämmas med hänsyn härtill. Beslut om kostnadsfördelningen

meddelas av länsstyrelsen. Jämlikt 76 § byggnadslagen äger Kungl.

Maj:t förordna, att vad i nämnda lag med avseende å landet är stadgat om

byggnadsplan skall tills vidare äga tillämpning inom visst område som hör till

stad. De i byggnadslagen meddelade bestämmelserna för stad skola enligt

88 § samma lag äga motsvarande tillämpning för köping och kunna vidare

jämlikt 90 § genom förordnande av Kungl. Maj:t göras tillämpliga även i

fråga om tätare befolkad ort på landet.

Innan jag närmare ingår på frågan om statsbidrag till byggnadsplan vill

jag erinra om att vissa i kommitténs skrivelse samt i remissyttrandena berörda

spörsmål angående plankostnadernas fördelning mellan kommunen och

markägarna samt mellan markägarna inbördes upptagits till behandling i en

särskild, på justitiedepartementets föredragning denna dag avlåten proposition.

I denna har föreslagits sådan ändring i 111 § byggnadslagen, att kommunen

i första hand skall svara för plankostnaderna, i den mån ej bidrag

enligt vad särskilt ma vara stadgat utgar av statsmedel, samt att markägare

skall vara skyldig att deltaga i kostnaderna endast försåvitt planen för honom

medför avsevärd nytta. Med hänsyn till detta lagförslag kommer jag att i det

följande begränsa min redogörelse för innehållet i kommitténs skrivelse och

i remissyttrandena till vad som direkt sammanhänger med statsbidragsfrågan.

De förut citerade föreskrifterna i 111 § byggnadslagen lämna icke någon

anvisning om i vilka fall och med vilka belopp statsbidrag bör utgå.

Stadsplaneutredningen föreslog beträffande denna fråga, att för statens del

bidragsskyldighet endast borde föreligga i två fall. Dels borde ett allmänt

statsbidrag, som kommo markägarna i gemen till del, utgå då i byggnadsplanen

mark avsatts för allmän väg eller eljest för tillgodoseende av allmänt

behov. Beslut härom skulle ankomma på Kungl. Maj: t. Dels skulle bidrag

kunna utgå direkt till viss markägare, om de markägaren åliggande kostnaderna

måste anses för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska

ställning och planens tillkomst icke varit för honom ett uppenbart spekulationsintresse.

Dylikt bidrag skulle på ansökan av markägaren beviljas av

länsstyrelsen och kunna utgå även då någon direkt statsnytta av planen icke

kunde påvisas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

I propositionen 1947:131 med förslag till byggnadslag m. m. uttalade föredragande

departementschefen att, såsom stadsplaneutredningen funnit, statsbidrag

alltid borde utgå i fall då staten hade direkt nytta av planen, exempelvis

genom att i planen reserverats mark för allmän väg. Statsbidrag borde

jämväl utgå om markägarnas börda framstode som särskilt betungande.

Vid riksdagens behandling av förenämnda proposition samt vissa i anslutning

därtill väckta motioner förklarade sig första lagutskottet i sitt utlåtande

1947: 45 icke ha något att erinra mot vad i propositionen uttalats om de

fall i vilka staten borde lämna bidrag. Med hänsyn till vikten av att byggnadsplaner

upprättades i erforderlig omfattning borde statsbidrag till kostnaderna

härför icke tillmätas alltför knappt. Då saken hänskjutits till särskild

utredning hade utskottet icke närmare prövat frågan om i vilken utsträckning

staten borde bidraga till kostnaderna.

Kommittén för stadsplan eväsendets omorganisation.

För att få ett underlag för bedömningen av föreliggande spörsmål beträffande

byggnadsplanerna har kommittén verkställt en beräkning av storleken

av de med en byggnadsplans upprättande förenade kostnaderna och har därvid

kommit till att den genomsnittliga kostnaden för en medelstor byggnadsplan

(50 hektar) skulle uppgå till 5 800 kronor, därav 3 000 kronor för kartan och

2 800 kronor för planarbetet.

Enligt kommitténs mening bör statsbidragets syfte vara att stimulera upprättandet

av byggnadsplaner. I vissa fall kunna emellertid, påpekar kommittén,

omständigheterna vara sådana att statsunderstöd framstår som överflödigt.

För en kommun med goda ekonomiska resurser skulle en nedsättning

av kommunens kostnadsandel betyda föga ur stimulanssynpunkt, eftersom

plankostnaderna sällan uppgå till mera betydande belopp. Kommittén anser

därför, att kommuner med skatteunderlag av viss storlek eller, beträffande

städer, med visst mera betydande innevanarantal böra uteslutas från statsbidrag.

Därjämte framhåller kommittén, att det även i fråga om markägarna

i många fall saknas anledning att bevilja vederbörande statsbidrag. Kommittén

föreslår sålunda — av skäl som finnas närmare redovisade i förenämnda

proposition angående ändring i 111 § byggnadslagen att statsbidrag

icke skall komma markexploatör till godo.

Enligt stadsplaneutredningens förslag skulle statsbidrag kunna utgå dels

i form av ett allmänt bidrag, knutet till förekomsten av särskilda statliga intressen,

dels efter individuell prövning såsom bidrag till enskilda markägare.

Vid övervägande av frågan om den lämpligaste anordningen av statsbidraget

har kommittén ansett sig oförhindrad att förutsättningslöst uppställa och med

varandra jämföra olika alternativ till lösning. Kommittén har därvid kommit

till den uppfattningen att det av stadsplaneutredningen förordade systemet

skulle komma att visa sig alltför tidsödande och besvärligt att tillämpa. Länsstyrelserna

skulle belastas med tvånget att för varje byggnadsplan göra en i

och för sig mycket vansklig värdering av statens intresse av planen. Likaså

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

skulle möjligheterna för markägare att hos Kungl. Maj:t göra ansökan om

särskilt bidrag med åberopande av sin svaga ekonomiska ställning leda till att

Kungl. Maj:t i icke önskvärd grad komme att betungas med en rad kanske

till största delen utsiktslösa ansökningar.

Kommittén har övervägt huruvida statsbidraget borde utformas såsom ett

fast procentbidrag eller differentieras, och har härvid anfört följande.

Enklast vore att fastställa ett för alla byggnadsplaner enhetligt bidrag, utgående

med viss procent av det bidragsberättigade kostnadsunderlaget. Kommittén

har övervägt om ett dylikt system med en fast procentsats skulle vara

lämpligt i förevarande fall. Bidragsprocenten finge då uppenbarligen icke

sättas alltför låg, om syftet med bidraget att utgöra en pådrivande faktor i

planarbetet skulle vinnas. Ett statsbidrag till byggnadsplaner om exempelvis

10 % av bidragsunderlaget skulle enligt kommitténs åsikt vara i det närmaste

betydelselöst, samtidigt som det skulle förorsaka förvaltningen ett avsevärt

arbete på grund av det stora antalet planer. Bidragsprocenten kunde ej heller

göras alltför hög med hänsyn till de statsfinansiella konsekvenserna, ävensom

till den nytta kommunerna och markägarna regelmässigt ha av planläggningen.

Bidraget torde knappast lämpligen böra överstiga 50 % av underlaget.

Det må erinras om att beträffande stadsplan i stad varje möjlighet

till statsbidrag saknas.

Kommittén har emellertid icke ansett sig kunna förorda ett fast procentbidrag

som skulle omöjliggöra anpassning till det växlande behovet av bidrag.

En sådan anpassning får nämligen anses önskvärd både ur statsfinansiell

synpunkt och för att säkerställa att statens medel komma till effektivaste användning.

Kommittén anser därför att ett enhetsbidrag icke bör införas.

Kommittén har i stället kommit till den uppfattningen att man om möjligt

bör finna ett system för beräknande av statsbidragets storlek som, med bevarande

av de fördelar fasta bidragsnormer erbjuda, likväl medger visst hänsynstagande

till behovet av stimulans i olika fall. Svårigheten består emellertid

här i att statsbidraget kommer såväl kommunen som markägarna till

godo. Att anpassa bidragets storlek efter båda dessa parters förhållanden på

ett rättvist sätt torde icke vara möjligt. Kommittén har därför ansett sig

böra till utgångspunkt för sitt förslag taga lagutskottets uttalande, som återgivits

i det föregående, att kommunens intresse av planläggningen måste anses

vara så stort att i de flesta fall kommunen bör bestrida större andel av kostnaderna

än markägarna. Det är med hänsyn härtill rimligt att anse statsbidragets

huvudsakliga uppgift vara att uppmuntra kommunerna till planarbete.

Yad markägarna beträffar komma de större markägarna i regel att

vara uteslutna från statsbidrag, emedan de oftast äro markexploatörer, och

de återstående plankostnader som falla på de mindre markägarna bli av så

relativt obetydlig storlek att statsbidraget för dem får tämligen ringa betydelse.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommittén funnit befogat, att

statsbidraget till upprättande av byggnadsplaner differentieras efter resp.

kommuners ekonomiska bärkraft. För att undvika en prövning av varje kommuns

bidragsbehov föreslår kommittén, att bidraget graderas efter en viss

skala. Såsom norm för graderingen bör enligt kommittén tagas kommunens

skatteunderlag. Denna princip har av statsmakterna redan godkänts på andra

områden där stat och kommun deltaga i kostnaderna, nämligen i fråga om

byggnader för folkskoleväsendet, skolmåltider samt folkpensioner. 1 anslut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ning till sina uttalanden i samband med behandlingen av frågan om införande

av en fast bidragsprocent föreslår kommittén, att bidragets storlek begränsas

till lägst 20 och högst 50 % av planutgifterna, sedan på markexploatör belöpande

kostnadsandel frånräknats. Den föreslagna bidragsskalan skulle få följande

utseende:

I fråga om statsbidrag till byggnadsplan i stad föreslår kommittén,

att samma grunder tillämpas som för landskommuner, dock att städer med

över 10 000 innevånare skulle undantagas från bidrag med hänsyn till att sådana

städer kunna förut-sättas vara nog bärkraftiga att själva svara för det

belopp, varmed statsbidrag eljest skulle utgått. Lika med städer skulle köpingar

och municipalsamhällen behandlas.

Tillämpningen av bidragsreglerna bör enligt kommittén överlåtas åt länsstyrelserna.

Under erinran om att det beträffande ändring av gällande byggnadsplan

er i byggnadslagen förutsatts, att samma regler skola tillämpas som

vid upprättande av nya planer, uttalar kommittén, att de av kommittén föreslagna

bidragsreglerna böra tillämpas även i nu avsedda fall.

Ett särskilt fall utgöres, fortsätter kommittén, av den minskning av för

stora byggnadsplaneområden, som den nya byggnadslagstiftningen

förutsätter. I likhet med stadsplaneutredningen anser kommittén att det i

många fall skulle vara stötande att ålägga markägarna att betala kostnaderna

för revision av en plan, som de en gång betalt. Då det vore det allmänna, som

genom att tidigare godtaga mindre lämpliga planlösningar och nu uppställa

skärpta fordringar på en lämplig arrondering av planområdet orsakat ändringskostnaderna,

borde staten bidraga till gäldandet av desamma. Ersättning

till de markägare, som uteslutas från den nya planen, kan emellertid, uttalar

kommittén, icke gärna komma i fråga. Däremot böra de markägare, som medtagas

i den nya planen, kunna göra anspråk på att statsbidraget sättes högre

i detta fall än beträffande ny plan. Även kommunen bör ha anledning räkna

med större bidrag av statsmedel än i vanliga fall. Att helt befria kommun

och markägare från utlägg för planen anser kommittén dock icke vara befogat,

då de genom revisionen erhålla fördelen av en modern plan, som genom sitt

minskade omfång har större utsikter än den gamla att realiseras inom rimlig

tid. Kommittén föreslår, att med tillämpning av samma principer som uppställts

för bidrag till nya byggnadsplaner statsbidrag i detta fall utgår enligt

en skala med gradering av kommunerna i fyra bidragsklasser efter skatteunderlagets

storlek men med bidragsprocenten förhöjd till 40—70 % av kostnaderna.

Gruppen med det högsta skatteunderlaget skulle dock i detta fall

icke avgränsas uppåt.

Antal skattekronor per innevånare

Statsbidragsprocent

högst 4

över 4 » 8

» 8 » 12

» 12 * 20

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 227.

7

Yttranden.

I yttrandena över det av kommittén redovisade utredningsresultatet ha

remissmyndigheterna i fråga om kostnaderna för upprättande och ändring av

byggnadsplaner främst uppehållit sig vid spörsmål, som sammanhänga med

beräkningen av på kommun och markägare ankommande kostnadsandelar. Dessa

frågor behandlas, såsom tidigare nämnts, i annat sammanhang.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ifrågasatt, om icke utvecklingen bör

ledas därhän, att plankostnaderna i sin helhet åläggas kommunerna. All lokal

planläggning av större omfattning är enligt länsstyrelsens mening principiellt

ett övervägande kommunalt intresse och tillräcklig anledning synes ej föreligga

att härutinnan göra en åtskillnad mellan stadsplan och byggnadsplan.

Med hänsyn till de många små landskommunernas begränsade ekonomiska

bärkraft är emellertid, förklarar länsstyrelsen, tiden måhända ännu icke mogen

att draga den fulla konsekvensen av denna uppfattning. Efter genomförande

av den nya kommunindelningen bör dock så kunna ske. Därest pågående utredning

om vidgade möjligheter för kommunerna att inlösa exploaterbar

mark i tätorter skulle leda till ett lagfästande av dylik expropriationsrätt,

anser länsstyrelsen ännu större anledning föreligga att å kommunerna helt

överflytta de plankostnader, varom här är fråga.

Kommitténs uttalande, att statsbidragets huvudsyfte bör vara att stimulera

upprättandet av byggnadsplaner, samt dess förslag i fråga om bidragssystemets

konstruktion ha i allmänhet godtagits av remissmyndigheterna. Statskontoret

anser emellertid kommitténs uppfattning rörande statsbidragets

syfte innebära en motivförskjutning, som föranlett kommittén att föreslå

bidrag i större omfattning än som vid den nya byggnadslagens antagande förutsatts

eller som kan vara omedelbart påkallat. Ämbetsverket ifrågasätter

vidare, huruvida icke kravet på största möjliga enkelhet i den administrativa

handläggningen bör föranleda, att den efter kommunens skatteunderlag differentierade

bidragsgivningen ersättes med enhetligt bidrag, utgående med viss

procent — förslagsvis 30 % — av det bidragsberättigade kostnadsunderlaget,

eventuellt med någon förhöjning, då fråga är om upprättande av reviderade

byggnadsplaner i syfte att minska för stora planområden. Med hänsyn till de

av kommittén lämnade uppgifterna om genomsnittskostnaderna för byggnadsplanearbetet

är det enligt statskontorets mening knappast heller befogat

att av ekonomiska skäl genomföra en alltför långt gående differentiering av

statens bidrag efter kommunernas ekonomiska bärkraft. Även länsstyrelserna

i Södermanlands och Kopparbergs län föreslå av liknande skäl, att bidraget

skall beräknas efter ett enhetligt procenttal, förslagsvis 50 %.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som tillstyrker förslaget att statsbidraget

graderas efter kommunernas skatteunderlag, föreslår, att antalet skattekronor

per innevånare beräknats efter medeltalet under ett visst antal år, förslagsvis

fem år.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Gävleborgs och Jämtlands län

anse, att staten bör helt bestrida kostnaderna för sådan ändring av byggnads
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

plan, som avser minskning av för stort planområde. Däremot ifrågasätter

länsstyrelsen i Malmöhus län om den av kommittén föreslagna högre bidragsskalan

i dylika fall kan vara behövlig, eftersom minskningen i allmänhet torde

kunna ske genom uteslutande av en del av planen utan att ny karta behöver

upgöras.

Beträffande frågan om statsbidrag till kostnaderna för byggnadsplan i stad

eller stadsliknande samhälle uttalar länsstyrelsen i Kronobergs län, att staten

icke i något fall bör deltaga i dylika kostnader samt att här ännu starkare skäl

än i fråga om byggnadsplan på landet synas tala för att kostnaderna uteslutande

böra bestridas av kommunen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som

tillstyrker förslaget att statsbidrag skall kunna utgå även till städer till kostnader

för byggnadsplaner, anser den föreslagna övre gränsen av 10 000 innevånare

för rätten till statsbidrag böra sättas betydligt högre. Länsstyrelsen

framhåller härvid, att under senare år ett flertal städer bildats med vidsträckta

landsbygdsområden inom sina gränser och att inom sådana områden

behov av lokala planeringar sannolikt kommer att uppstå. Att utesluta dessa

samhällen från rätten till statsbidrag för plankostnader finner länsstyrelsen

oriktigt.

Departementschefen.

Såsom jag inledningsvis erinrat har i en särskild proposition denna dag

förslag framlagts om viss ändring i 111 § byggnadslagen. Enligt detta lagförslag

skall kostnaden för upprättande eller ändring av byggnadsplan gäldas

av kommunen, i den mån ej bidrag enligt vad särskilt må vara stadgat utgår

av statsmedel; dock skall markägare, därest planen för honom medför avsevärd

nytta, vara skyldig att gälda så stor del av kostnaden som svarar mot

hans del av planområdets areal. I vissa undantagsfall kan markägarens andel

jämkas. Vid tillämpning av dessa bestämmelser skulle statsbidraget komma

enbart kommunen till godo.

Enligt stadsplaneutredningens av statsmakterna vid behandlingen av förslaget

till byggnadslag biträdda uttalande borde statsbidrag till upprättande

av byggnadsplan utgå dels i de fall då staten hade direkt nytta av planen,

exempelvis genom att i planen reserverats mark för allmän väg, dels ock då

någon markägares börda framstode som särskilt betungande. Genomföres förenämnda

lagändring kommer frågan om statsbidrag till enskild markägare att

sakna aktualitet. Vad angår det av stadsplaneutredningen föreslagna, till vissa

särskilda statliga intressen knutna bidraget torde, såsom kommittén för

stadsplaneväsendets omorganisation påvisat, ett på dessa grunder konstruerat

bidragssystem komma att visa sig både tidsödande och besvärligt att tilllämpa,

eftersom en sådan bidragsform uppenbarligen förutsätter att en i och

för sig vansklig värdering av statens intresse måste göras för varje särskild

byggnadsplan. För övrigt vill jag i detta sammanhang framhålla, att den

reglering av tätbebyggelse, som påkallas med hänsyn till det allmänna vägnätet,

visserligen ofta är en angelägenhet av stor betydelse för staten såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 227.

väghållare men att man också kan se denna fråga ur en annan synpunkt. Det

kan sålunda ifrågasättas huruvida icke de samhällen, vilka ha eller skulle få

tillgång till allmän väg, måste anses ha så stort intresse i frågan, att de skäligen

böra medverka till att samhällets bebyggelseplanering utan kostnad för

väghållaren ordnas på sådant sätt att vägen icke får ett i förhållande till bebyggelsen

olämpligt läge. Med hänsyn till vad här anförts anser jag avgörande

skäl föreligga att frångå de av stadsplaneutredningen angivna grunderna för

statsbidrag till byggnadsplaner.

Kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation har med en huvudsakligen

helt annan motivering lagt fram förslag till ett statsbidragssystem

på förevarande område. Kommittén anser att statsbidragets syfte bör vara att

stimulera upprättandet av byggnadsplaner. I den mån behovet av sådan ekonomisk

stimulans anses bottna i bristande intresse eller förståelse för bebyggelseplaneringens

betydelse från kommunernas sida, kan jag icke biträda

kommitténs förslag, enär en sådan motivering enligt min mening strider mot

den kommunala självstyrelsens principer. Däremot kan jag ansluta mig till

tankegången att plankostnaderna för kommuner med mindre ekonomisk bärkraft

kunna bliva i viss mån betungande och att statsbidrag ur denna synpunkt

kan vara motiverat. I likhet med kommittén anser jag, att bidraget härvid

bör utgå enligt vissa på förhand fixerade, lätt tillämpbara normer och att

det bör differentieras efter kommunernas ekonomiska bärkraft. Med dessa

utgångspunkter har jag icke funnit anledning till erinran mot den av kommittén

föreslagna bidragsskalan, som innebär att bidrag skulle utgå med lägst

20 och högst 50 % av planutgifterna, sedan på s. k. markexploatör belöpande

kostnadsandel frånräknats, samt att kommuner med ett skatteunderlag av

mer än 20 skattekronor per innevånare skulle undantagas från rätt till bidrag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har föreslagit, att bidragsberäkningen skulle

ske med utgångspunkt från medeltalet av antalet skattekronor per innevånare

under en femårsperiod. För min del har jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga

att frångå kommitténs förslag i denna del, enligt vilket det aktuella

skatteunderlaget skulle vara avgörande för bidragets storlek.

Såsom, bland andra, länsstyrelsen i Kronobergs län påpekat torde landskommunernas

ekonomiska bärkraft komma att genomsnittligt sett förstärkas efter

genomförande av den nya kommunindelningen. Med hänsyn härtill synes en

omprövning av bidragssystemet böra ske så snart verkningarna av kommunindelningsreformen

kunna överblickas.

Ändring av byggnadsplan torde i statsbidragshänseende böra jämställas

med upprättande av byggnadsplan. Kommitténs förslag om införande av särskilda,

mera förmånliga bidragsregler i fråga om kostnaderna för sådan ändring

av byggnadsplan som innebär minskning av för stort planområde anser

jag mig icke böra tillstyrka. Yad särskilt angår kommunernas delaktighet i

dylika kostnader vill jag understryka att det bör ligga i kommunernas intresse

att få till stånd erforderlig begränsning av planområdena, enär förutsättningarna

att inom rimlig tid och för skäliga kostnader realisera byggnadspla
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

nerna härigenom betydligt ökas. Beträffande kommitténs uttalanden om hänsynstagande

till de enskilda markägarna torde jag kunna begränsa mig till

att hänvisa till att frågan i denna del icke behöver närmare diskuteras, därest

den föreslagna ändringen i 111 § byggnadslagen genomföres. Jag förordar

alltså, att statsbidrag till kostnaderna för minskning av byggnadsplaneområde

skall utgå enligt samma regler som bidrag till upprättande av byggnadsplan.

Kommittén har föreslagit att statsbidrag skulle kunna utgå till kostnaderna

för upprättande eller ändring av byggnadsplan i stad eller stadsliknande samhälle

enligt samma grunder som för landskommun, dock att städer och samhällen

med mer än 10 000 innevånare skulle undantagas från rätt till bidrag. Med

anledning härav får jag framhålla följande. De i 76 § byggnadslagen meddelade

föreskrifterna om tillämpning av byggnadsplaneinstitutet i stad ha karaktären

av undantagsbestämmelser; normalt skall detaljplaneringen inom stad

ske genom stadsplan. För att möjliggöra en ökad kontroll över att byggnadsplaneinstitutet

icke användes i fall då stadsplan rätteligen bör komma i fråga

har i byggnadslagen föreskrivits, att prövningen av hithörande frågor skall

ankomma på Kungl. Maj:t. Eftersom medgivande att upprätta byggnadsplan

i stad sålunda kan innebära en förmån för staden genom att den på detta sätt

undgår den mera betungande skyldigheten att upprätta stadsplan, följer härav

att det i sådana fall icke finnes anledning att lämna bidrag av statsmedel.

Med hänsyn härtill och då finansieringen av de jämförelsevis ringa kostnader

varom här är fråga i allmänhet icke torde behöva bereda några större svårigheter

för stadssamhällena med deras större ekonomiska resurser, anser jag mig ej

böra tillstyrka förslaget om införande av statsbidrag till städer och stadsliknande

samhällen för upprättande och ändring av byggnadsplan.

Vid bifall till här och i det följande framlagda förslag om statsbidrag till

plankostnader torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga

bestämmelser i ämnet. Dessa böra träda i kraft den 1 juli 1948. Bidrag synes

emellertid böra utgå även till kostnaderna för sådana byggnadsplaner som

fastställts under första hälften av år 1948, oavsett om fördelningen av kostnaderna

skett före eller efter tidpunkten för bidragsbestämmelsernas ikraftträdande.

Beträffande byggnadsplan, som fastställts efter ingången av år 1948

men före ikraftträdandet av den föreslagna ändringen i 111 § byggnadslagen,

torde härvid böra gälla att statsbidrag må kunna, med tillämpning av de för

bidrag till kommunerna förordade principerna, utgå jämväl till ägare av mark

som ingår i byggnadsplanen, dock ej till sådan markägare som enligt nyssnämnda

paragraf i dess ändrade lydelse fortfarande skulle vara skyldig att

deltaga i plankostnaden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

11

Genomförande av byggnadsplaner.

Kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation.

Beträffande kostnaderna för genomförande av byggnadsplaner erinrar kommittén

till en början om att dessa kostnader i huvudsak utgöras av två slag,

nämligen dels ersättning till markägare och andra rättsinnehavare för intrång

som orsakats av att mark till följd av planläggningen endast kan användas på

sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde, dels ock ersättning

för markupplåtelse och annat intrång, då mark tages i anspråk för väg eller

annan allmän plats ävensom kostnaden för markens iordningställande och

underhåll för det avsedda ändamålet. Enligt 116 § byggnadslagen skola förstnämnda

kostnader bäras, såvitt fråga är om allmän väg av kronan samt eljest

i regel av vägförening. Övriga omförmälda kostnader drabba vederbörande

väghållare enligt lagarna om allmänna och enskilda vägar.

Kommittén föreslår i likhet med stadsplaneutredningen, att länsstyrelsen

må på ansökan av vägförening kunna bevilja bidrag av statsmedel till föreningen

för sådan ersättning som föreningen kan få utgiva enligt 116 § byggnadslagen,

varvid bidraget avses skola bestämmas enligt samma grunder som

gälla för byggnadsbidrag till enskild väg. Detta uppgår numera till i regel

högst 60 % av kostnadsbeloppet.

Till anläggande av enskild väg utgår bidrag av statsmedel enligt 1943 års

kungörelse, varvid hinder icke torde möta att i anläggningskostnaderna inräkna

ersättning för markupplåtelse och annat intrång. Bidrag utgår även till

underhållet. Yad gäller andra allmänna platser än vägar saknas emellertid

f. n. möjlighet för en vägförening, som enligt byggnadslagen skall handhava

även sådana platser, att erhålla statsbidrag för anläggning och underhåll. Med

biträdande av stadsplaneutredningens förslag i ämnet förordar kommittén, att

bidrag må lämnas härtill enligt samma grunder som gälla för enskild väg.

Här ifrågavarande bidrag böra enligt kommitténs mening bestridas från

anslaget Bidrag till vissa plankostnader in. m.

Yttranden.

Kommitténs förslag rörande statsbidrag till genomförande av byggnadsplan

ha i allmänhet icke föranlett några särskilda uttalanden från remissmyndigheternas

sida. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller emellertid, att

det i princip, liksom i fråga om stadsplan, bör åvila vederbörande kommuner

att ensamma ekonomiskt ansvara jämväl för genomförandet av fastställd byggnadsplan

för tätort inom kommunen. Det kan enligt länsstyrelsens mening

under alla omständigheter ej anses vara riktigt, att kommunen fortfarande

icke skall vara pliktig att lämna något som helst bidrag till detta ändamål. Intill

dess tiden blivit mogen för lagstiftning härom, har länsstyrelsen likväl

intet att erinra mot att statsbidrag i de föreslagna fallen må kunna utgå. Länsstyrelsen

understryker emellertid sin uppfattning, att en vägförening ur skilda

synpunkter ej kan anses vara ett för ombesörjande av byggnadsplans genomförande

lämpat organ.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Departementschefen.

Stadsplaneutredningens och organisationskommitténs förslag att länsstyrelse

skall på ansökan av vägförening kunna bevilja bidrag av statsmedel till

föreningen till kostnaderna för sådan ersättning, som föreningen kan få utgiva

enligt 116 § byggnadslagen eller för markupplåtelse och annat intrång,

då mark tages i anspråk för annan i byggnadsplan utlagd allmän plats än väg,

har icke givit mig anledning till erinran. Dylikt bidrag bör utgå med högst

60 % av ersättningens belopp. I fråga om ersättning enligt 116 § byggnadslagen

bör dock, såsom stadsplaneutredningen avsett, bidrag utgivas endast

under förutsättning att ersättningen måste anses vara för vägföreningens

medlemmar synnerligen betungande.

Yad angår frågan om kostnaderna för iordningställande och underhåll av

annan i byggnadsplan ingående allmän plats än väg kan jag icke dela kommittéernas

uppfattning att anledning skulle föreligga att lämna bidrag av

statsmedel för sådant ändamål. Skötseln av dylika allmänna platser är en uppgift

av betydelse huvudsakligen för trevnaden inom vederbörande samhälle

och har enligt min mening icke något samband med statens funktioner på vägväsendets

och bebyggelseplaneringens område.

Upprättande och ändring av stadsplaner pa landet.

Kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation.

Till upprättande och ändring av stadsplan i stad har aldrig utgått statsbidrag.

Genom den nya byggnadslagen har införts möjlighet även för landskommun

att för visst område få upprätta stadsplan. Kommittén anser det

angeläget, att staten söker stimulera upprättandet av stadsplaner på landet,

och föreslår därför, att statsbidrag, beräknat enligt samma grunder som föreslagits

för nya byggnadsplaner, må kunna utgå för sådant ändamål. Kommittén

påpekar, att markägarna icke äga skyldighet att bidraga, när det gäller

stadsplan, varför statsbidraget i sin helhet skulle komma kommunen till godo.

Yttranden.

Kommitténs förslag har i allmänhet lämnats utan erinran i remissyttrandena.

Statskontoret avstyrker emellertid och detsamma gör i princip också

länsstyrelsen i Kronobergs län, ehuru länsstyrelsen icke vill motsätta sig att

bidrag för ändamålet utgår under en övergångstid före den nya kommunindelningens

ikraftträdande. Ett par länsstyrelser ifrågasätta om icke bidrag

även borde utgå till stadsplaner inom municipalsamhällen.

Departementschefen.

Genom att antaga stadsplan åtager sig vederbörande kommun i regel avsevärda

kostnader för planens genomförande, bl. a. i fråga om vägar, gator samt

vatten- och avloppsanläggningar. I förhållande till dessa kostnader äro kostnaderna

för upprättande av stadsplanen i allmänhet av ringa betydelse och

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

torde sålunda i och för sig knappast kunna få någon mera påtaglig inverkan

på kommunens ekonomiska ställning. Med hänsyn härtill anser jag tillräckliga

skäl icke föreligga att införa statsbidrag på förevarande område.

Upprättande och ändring av generalplaner.

Generalplan är avsedd att vara en översiktsplan, som skall tjana till ledning

vid framtida detaljplanering. I generalplanen skola angivas viktigare

trafikleder och allmänna platser samt de områden, som avses skola tatbebyCTgas

eller tagas i anspråk för friluftsliv eller eljest bevaras med landsbygdskaraktär.

Ehuru generalplan icke behöver vara tvingande, har dock möilighet

införts att förläna den bindande verkan genom fastställelse. Generalplan

i stad antages av stadsfullmäktige och kan på framställning av staden

helt eller delvis fastställas av Kungl. Maj:t. På landet antages den av kommunalfullmäktige

och må fastställas av länsstyrelsen. Möjlighet har inforts

att framtvinga generalplan, där sådan erfordras. Yiss kontroll over planarbetet

har införts med hänsyn till de rättsverkningar planen har aven i de

fall den icke är tvingande.

Beträffande kostnaderna för upprättande av generalplan i stad utsages

ingenting i byggnadslagen. Angående generalplan på landet stadgas i 98 §

byggnadslagen, att då generalplan upprättas genom länsstyrelsens forsorg,

kostnaden skall gäldas av kommunen, i den mån bidrag ej enligt vad särskilt

må vara stadgat utgår av statsmedel. Detsamma skall gälla vid ändring av

generalplan. .

Stadsplaneutredningen har icke föreslagit något statsbidrag till kostnaderna

för upprättande och ändring av generalplan i stad. Däremot har utredningen

ansett, att för generalplan på landet, som tillkommer eller ändras på

länsstyrelsens föranstaltande, kostnaderna skola gäldas av staten och kommunen

med hälften vardera. I förslaget till särskild bidragskungörelse har

stadsplaneutredningen uttalat, att i de fall, då generalplan upprättas eller

ändras av kommunen själv, bör frågan om statsbidrag skall utgå och storleken

härav bedömas med hänsyn till statens intresse av att generalplan kommer till

stånd. Detta finge avgöras från fall till fall. En övre gräns borde likväl fastställas,

som lämpligen kunde bestämmas till 50 % av kostnaderna. Prövningen

borde ankomma på Kungl. Maj:t. .

I propositionen 1947:131 uttalade departementschefen, att det principiellt

borde ankomma på kommunen att svara för de med generalplans upprättande

och genomförande förenade kostnaderna. Däremot togs icke i propositionen

ställning till frågan om statsbidrag borde kunna utgå i vissa fall.

Kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation.

Kommittén erinrar till en början om att, i motsats till vad fallet är beträffande

upprättandet av byggnadsplan, generalplan icke är en förutsättning for

rätt att verkställa tätbebyggelse. Upprättandet av generalplan är därför en

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

fråga på längre sikt. Detta hindrar icke, yttrar kommittén, att det nr allmän

synpunkt är ett viktigt önskemål att generalplanearbete kommer till stånd i

största möjliga utsträckning. Då denna planform delvis är en lagteknisk nyhet,

vars betydelse ännu icke allmänt torde inses av kommunerna, även om förståelsen

härför är i starkt stigande, finner kommittén önskvärt, att upprättandet

av generalplaner på allt sätt uppmuntras. Möjligheten att erhålla statsbidrag

torde kunna bli en viktig pådrivande faktor. Även för städernas del

torde enligt kommitténs mening den stimulans, som ett icke alltför knappt

tillmätt statsbidrag kan medföra, vara av betydelse. Med denna utgångspunkt

föreslår kommittén att såväl städer som landskommuner få göra ansökan hos

Kungl. Maj:t om statsbidrag till upprättande och revidering av generalplaner.

Beträffande beräkningen av statsbidraget framhåller kommittén, att någon

fast norm för bidragets storlek ej torde kunna uppställas med hänsyn till

generalplanernas skiftande karaktär och svårighetsgrad. Bidrag bör dock icke

utgå till planer av enkel beskaffenhet och liten omfattning. Kommunen bör som

regel förutsättas täcka minst 50 % av kostnaderna. Statsbidraget bör beviljas

på förhand men icke utbetalas förrän planen är färdigställd. Om den vid

granskning befmnes icke uppfylla skäliga fordringar, bör statsbidraget innehållas.

Statsbidrag till genomförandet av fastställd generalplan anses icke

böra utgå.

Yttranden.

Av de myndigheter, som uttalat sig över här ifrågavarande förslag, ha

byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt några länsstyrelser

tillstyrkt förslaget eller förklarat sig icke ha något att erinra mot detsamma.

Statskontoret och överståthållarämbetet avstyrka. Overståthållarämbetet

framhåller bl. a., att anledning föreligger att iakttaga en viss försiktighet vid

utsträckandet av den statliga bidragsgivningen till nya områden, enär utrymmet

för nya statliga utgifter — även sådana som avse överflyttning av medel

från stat till kommun -— torde vara betydligt mera begränsat än vad tidigare

ansågs vara fallet.

Flera länsstyrelser anse, att statsbidrag till städer, eller i varje fall till de

större städerna, kan undvaras. Det framhålles härvid bl. a., att städerna i många

fall igångsatt generalplanearbete tydligen utan någon tanke på statsbidrag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om icke statsbidrag till generalplan

bör begränsas till enbart sådana planer, som äro avsedda att fastställas.

Andra planer kunna ju, framhåller länsstyrelsen, ändras på sätt, som ur

allmän synpunkt ej alltid är det bästa.

Departem entschefen.

Medan det på landet är länsstyrelserna som i första hand ansvara för att

erforderliga åtgärder vidtagas i fråga om bebyggelseplaneringen, är detta för

städernas och de stadsliknande samhällenas vidkommande främst en kommunal

uppgift. Med hänsyn härtill förefaller det mig naturligt att stadssam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

hällena böra, utan ekonomisk medverkan från statens sida, också svara föi

planeringskostnaderna, vilket ju för övrigt är en princip som sedan gammalt

ägt tillämpning i fråga om kostnaderna för upprättande och andnng av stadsplan.

Yad beträffar den nu föreliggande frågan må vidare framhållas att —

såsom vissa av remissmyndigheterna också påpekat — ett statsbidrag knappast

heller kan vara motiverat ur den synpunkten att piankostnaderna skulle kunna

bliva betungande för stadssamhällena i förhållande till deras ekonomiska barkraft.

På grund av det anförda anser jag, i likhet med stadsplaneutredningen,

att statsbidrag till upprättande eller ändring av generalplan i stad eller stadsliknande

samhälle icke bör utgå.

Vad angår landskommunerna är jag beredd att tillstyrka, att sådan kommun

må, efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, kunna erhålla

bidrag till upprättande eller ändring av generalplan med högst 50 % av kostnaden.

Från bidrag böra emellertid i allmänhet undantagas sådana generalplaner,

vilka icke äro avsedda att fastställas eller äro av enkel beskaffenhet

och liten omfattning. Bidragets storlek bör bestämmas med hänsynstagande

till vederbörande kommuns ekonomiska bärkraft på liknande sätt som föreslagits

i fråga om byggnadsplan.

Anslagsberäkning.

Kommittén har beräknat att de totala kostnader, som under nästa budgetår

komma att nedläggas på byggnadsplanearbetet, äro av storleksordningen

800 000 kronor samt har uppskattat det häremot svarande bidragsbehovet till

120 000 kronor. För bidrag till generalplaner, stadsplaner på landet samt

genomförande av byggnadsplaner har kommittén räknat med ett medelsbehov

av resp. 120 000 kronor, 10 000 kronor och 25 000 kronor. I enlighet härmed

skulle medelsbehovet under anslaget till Bidrag till vissa plankostnader m. m.,

frånsett vad som erfordras för bidrag till regionplaner, uppgå till sammanlagt

275 000 kronor.

Flera länsstyrelser uttala i sina remissyttranden, att kommittén måste anses

ha räknat medelsbehovet för lågt.

Departementschefen.

Vid bifall till vad jag i det föregående förordat skulle det ankomma på

länsstyrelsen att handlägga bidragsärendena i fråga om byggnadsplaner. Stora

svårigheter föreligga åtminstone för närvarande att med någon större grad

av säkerhet uppskatta medelsbehoven på detta område, vilket sammanhänger

bl. a. därmed att erfarenhet ännu icke vunnits om den nya lagstiftningens

verkningar. Vad som erbjuder svårigheter är icke blott att beräkna det erforderliga

totalbeloppet för landet utan även att fördela detta belopp mellan de

olika länsstyrelserna, så att var och en av dem får just så mycket medel tilL

sitt förfogande som täcker behovet under budgetåret. Med hänsyn härtill och

då det föreslagna bidragssystemet är avsett att fungera i enlighet med vissa

generella normer baserade på bestämda objektiva förutsättningar, synes bidragsbeviljandet

icke böra ställas i beroende av en av statsmakterna på för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

hand för budgetåret fastställd anslagsram. Jag vill alltså föreslå, att de

medel som avses för bidrag till byggnadsplaner anvisas under ett anslag av

förslagsanslags karaktär och att detta anslag därvid ställes till länsstyrelsernas

förfogande utan någon maximering. För bidrag till general- och regionplaner

torde däremot böra anvisas ett reservationsanslag. Mitt förslag innebär sålunda

att det nuvarande reservationsanslaget till Bidrag till vissa plankostnader

m. m. ersättes med ett förslagsanslag, benämnt Bidrag till upprättande

av byggnadsplaner m. m., samt ett reservationsanslag med benämningen Bidrag

till upprättande av generalplaner och regionplaner.

Organisationskommittén har beräknat medelsbehovet för bidrag till upprättande,

ändring och genomförande av byggnadsplaner till sammanlagt 130 000

kronor.

Vid behandlingen av kommitténs förslag till bidragsgrunder har jag

förordat de avvikelserna från förslaget att bidrag icke skulle utgå till planläggningsarbetet

i städer och stadsliknande samhällen och ej heller till genomförande

av byggnadsplan i vad avser iordningställande och underhåll av annan

i sådan plan ingående allmän plats än väg. Jag har därjämte avstyrkt kommitténs

förslag att bidrag till revidering av äldre byggnadsplaner skulle utgå

enligt en förmånligare skala än vad som avses gälla beträffande annan ändling

av byggnadsplan. Vid beaktande av dessa ändrade förutsättningar för

anslagsberäkningen borde den av kommittén föreslagna medelsanvisningen

rätteligen kunna minskas något. Hänsyn torde också böra tagas till det förhållandet

att den rådande bristen på kompetenta planförfattare lärer komma

att åtminstone under de närmaste åren väsentligt hämma planläggningsarbetets

utveckling. Å andra sidan må framhållas, att de genomsnittskostnader för

planarbetet varmed kommittén räknat äro grundade på det löneläge som rådde

för statstjänstemännen före löneregleringen den 1 juli 1947 och således torde

vara något för låga i förhållande till den numera rådande kostnadsnivån. Vid

övervägande av dessa omständigheter har jag stannat vid att föreslå att för

bidrag till upprättande, ändring och genomförande av byggnadsplaner för

nästa budgetar beräknas ett belopp av 100 000 kronor.

Vad angår generalplanearbetet får jag erinra om att jag i motsats till kommittén

funnit bidrag icke böra utgå till städer och stadsliknande samhällen

för sådant ändamål. Jag vill därjämte framhålla att den förut omnämnda

bristen på fackmän ger anledning att även på detta område räkna med vissa

temporära svårigheter för planeringsverksamheten och en därav betingad begränsning

av medelsbehovet. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då för

regionplaneringen icke torde krävas högre belopp än det som anvisats för

innevarande budgetår, har jag ansett mig böra föreslå, att medelsanvisningen

för nästa budgetår till bidrag till generalplaner och regionplaner begränsas

till 175 000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela beslut

om överflyttning till det nya reservationsanslaget av vid utgången av budgetåret

1947/48 eventuellt kvarstående medel å anslaget Bidrag till vissa plankostnader

m. m.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 227. 17

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att å riksstaten under sjätte huvudtiteln för budgetåret 1948/49

anvisa

dels till Bidrag till upprättande av byggnadsplaner m. m. ett

förslagsanslag av 100 000 kronor;

dels ock till Bidrag till upprättande av generalplaner och

regionplaner ett reservationsanslag av 175 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

2—740 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948.

1 sand. Nr 227.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:362 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till Hj. Jakobson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjuk a1 i texten
  2. SU 1948:181 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående bi - drag till vissa plankostnader m. m. s. 1 i texten