Sök i Ratio Lex

Angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen

1948-04-02 · 152 sidor, varav 150 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 150 av 152 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:231, Angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

1

Nr 231.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder

till främjande av bostadsförsörjningen; given Stockholms

slott den 2 april 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Sammanfattning.

I propositionen äskas anslag för den statliga låne- och bidragsverksamheten

för bostadsändamål. Därjämte framläggas förslag rörande bl. a. vissa

ändringar av de nya egnahemslånebestämmelserna, nya villkor för lån och

bidrag till bostadsförbättringsarbeten, vissa ändringar av bestämmelserna

om tilläggslån till flerfamiljshus, villkor för godkännande av bostadsföretag

såsom allmännyttiga, ändrade hyror i pensionärshemmen samt viss

komplettering av bestämmelserna om bostadsrabatter till barnfamiljer.

En sammanfattande redogörelse för de framlagda förslagen lämnas i den

inledande översikten.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 231.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 2 april 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 56—60 samt under kapitalbudgeten: socialdepartementet,

punkterna 1—3, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, för budgetåret 1948/49 beräkna följande anslag:

A. Driftbudgeten.

Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiärlån för

vissa bostadsbyggnadsföretag, förslagsanslag.............. 150 000

Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer, förslagsanslag

............................................ 20 000 000

Särskilda bostadsrabatter, reservationsanslag .............. 1 000 000

Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden,

reservationsanslag .................................... 2 500 000

Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag . . 6 000 000

B. Kapitalbudgeten.

1) Under statens utlåningsfonder:

Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag ........ 240 000 000

2) Under fonden för låneunderstöd:

Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investeringsanslag

................................................ 15 000 000

Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder,

investeringsanslag .................................... 6 000 000 I

I anslutning till denna anslagsberäkning anförde jag till det vid statsverkspropositionen

fogade protokollet över socialärenden (V ht, p. 53)

följande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Av 1947 års riksdag antogos förslag till genomgripande förändringar av

de statliga stödåtgärderna till förbättrande av bostadsförhållandena (propositionerna

nr 235 och 259, riksdagens skrivelser nr 480 och 493). I enlighet

med de av riksdagen godkända riktlinjerna har pågått och pågår utredningsarbete

inom olika avsnitt av den statliga bostadspolitiken. Sålunda

har jag enligt lämnat bemyndigande den 26 juli 1947 tillkallat sakkunniga

för att inom socialdepartementet biträda med utredning x-örande den allmänna

bostadspolitikens organisation. Vidai''e har Kungl. Maj :t den 26 september

1947 uppdragit åt socialstyrelsen att i samråd med egnahemsstyrelsen

och statens byggnadslånebyrå verkställa en undersökning rörande

vissa barnfamiljers bostadsförhållanden. Enligt lämnade bemyndiganden

har jag den 1 resp. 10 december 1947 tillkallat dels sakkunniga för utredning

rörande nya bestämmelser om lån och bidrag till bostadsförbättringsverksamheten

på landsbygden, dels ock sakkunniga för översyn av statsbidragsgrunderna

för pensionärshem. Härjämte utredas inom byggnadslånebyrån

vissa spörsmål, såsom frågan om åtgärder i syfte att förbättra

förutsättningarna för egnahemsbyggandet och frågan om de villkor, som

böra gälla för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttigt enligt

1946 års tertiärlånekungörelse. Det är min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t

att i en eller flera särskilda propositioner för riksdagen framlägga förslag

rörande nu ifrågavarande område.

Ifrågavarande utredningsarbete är numera i allt väsentligt slutfört. Av

de mera väsentliga framställningar och förslag, vilka komma att behandlas

i denna proposition, torde redan här få nämnas dels ett den 1 mars 1948

av nyssnämnda sakkunniga rörande bostadsförbättringsverksamheten (1947

års bostadsförbättringsutredning1) avgivet betänkande med förslag beträffande

nya grunder för lån och bidrag till mindre genomgripande bostadsförbättringsarbeten

(stencilerat), dels ett av sakkunniga för översyn av

statsbidragsgrunderna för pensionärshem2 den 26 februari 1948 avgivet betänkande

med utredning och förslag rörande hyressättningen och statsbidragsgrunderna

för pensionärshem (stencilerat), dels statens byggnadslånebyrås

skrivelse den 23 februari 1948 med förslag i fi-åga om de villkor, som

böra gälla för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttigt, dels

byggnadslånebyråns skrivelse den 8 mars 1948 med förslag till vissa ändringar

i bestämmelserna angående lån och bidrag till förmån för bostadsförsörjningen,

dels byggnadslånebyråns i sistnämnda skrivelse och i skrivelse

den 10 september 1947 samt egnahemsstyrelsens i skrivelse den 30 augusti

1947 gjorda framställningar om anslag för ifrågavarande ändamål för nästa

budgetår. 1

1 De sakkunniga ha varit överdirektören G. R. Ytterborn, ordförande, ledamoten av riksdagens

första kammare, lantbrukaren O. S. Niklasson och ledamoten av riksdagens andra

kammare, ombudsmannen F. J. II. Persson.

U2 De sakkunniga ha varit ledamöterna av riksdagens första kammare redaktören A. K.

Giliström (ordförande) och hemmansägaren L. E. Andersson, ledamöterna av riksdagens

andra kammare, lasarettssysslomannen S. A. A. Hagård och ombudsmannen F. J. H. Persson

samt borgarrådet J. Wahlbärj.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

I. Översikt.

1. Bostadsförsörjningsläget.

De åtgärder som av statsmakterna vidtagits i syfte att främja bostadsförsörjningen

ha motiverats av rådande missförhållanden på bostadsmarknaden.

Dessa missförhållanden kunna sägas vara av två slag: dels uppvisar

en betydande del av det nuvarande bostadsbeståndet allvarliga brister

ifråga om såväl lägenheternas utrymme, utrustning och byggnadstekniska

standard som bostadsområdenas allmänna struktur, dels uppstod i början

av det andra världskriget i så gott som samtliga stadssamhällen en besvärande

bostadsbrist vilken ännu icke kunnat hävas. Genom vid olika tidpunkter

företagna allmänna bostadsräkningar ha detaljerade uppgifter erhållits

om bostadslägenheternas storlek och utrymme i skilda delar av landet

samt om olika hushållstypers och inkomstgruppers boendeförhållanden.

Bostadssociala utredningen har i andra delen av sitt slutbetänkande givit en

översikt över läget i vad det gäller allmänt förekommande byggnads- och

stadsplanetekniska brister. Statens byggnadslånebyrå har i olika sammanhang

lämnat uppgifter belysande verkningarna av den rådande bostadsbristen

ävensom verkställt beräkningar av bostadsbristens totala omfattning

i landets tätorter.

Den bild av bostadsförhållandena i Sverige som erhållits genom de

nämnda undersökningarna är i vissa avseenden mörk. Inemot hälften av

lägenheterna innehålla högst ett rum och kök och kunna därför icke anses

tjänliga såsom familjebostäder. Endast en mindre del av lägenhetsbeståndet

är utrustat med centralvärme och badrum. Särskilt på landsbygden är det

vanligt att lägenheterna sakna såväl vatten som avlopp. Det är icke möjligt

att statistiskt närmare belysa förekomsten av byggnadstekniska brister.

Uppenbart synes emellertid vara att stora delar av det äldre bostadsbeståndet

icke uppfylla nutida krav på byggnadsteknisk standard. De stadsplanetekniska

bristerna äro kanske mest påtagliga i de större och medelstora

städerna men även många av de allra minsta orterna äro otillfredsställande

ordnade ur samhällsbildningssynpunkt. Vad beträffar den egentliga

landsbygden torde bebyggelsen mångenstädes vara olämpligt lokaliserad.

Ännu under 1930-talet bestod nyproduktionen av bostäder till en mycket

stor del av lägenheter om högst ett rum och kök. De nya bostäderna utrustades

emellertid i växande grad med såväl centralvärme som badrum.

Det vill synas som om i tätorterna dylika bostäder i första hand efterfrågades

av småhushåll med jämförelsevis goda inkomster.

Några mera anmärkningsvärda förändringar i här angivna förhållanden

inträdde icke under de första krigsåren. Sedan år 1942, då det statliga stö
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

5

det till bostadsproduktionen blev effektivt, har emellertid produktionen

kommit att inriktas främst på lägenheter om två rum och kök. Samtidigt

har en ytterligare förbättring av bostädernas utrustning och byggnadstekniska

standard ägt rum. Till följd av bostadsbristen och den begränsade

tillgången på byggnadsmaterial har dock sanerings- och upprustningsverksamheten

i stadssamhällena varit jämförelsevis begränsad. På landsbygden

däremot torde bostadsförbättringsverksamheten avseende såväl mindre upprustning

som genomgripande ombyggnad av bostadshus under de senaste

åren haft större omfattning än tidigare.

Bostadsproduktionen och bostadsförbättringsverksamheten ha sedan år

1942 otvivelaktigt haft en förhållandevis stor omfattning; såväl nyproduktionen

i tätorterna som ombyggnads- och förbättringsverksamheten på

landsbygden torde sålunda under de senaste åren ha varit större än under

högkonjunkturperioden 1935—1939. Under åren 1942—1947 har till följd

härav antalet lägenheter i tätorterna ökat med icke mindre än 15 procent.

Antalet mindre förbättringar av bostadshus på landsbygden kan icke angivas.

Av det sagda framgår att bostadsmarknaden sedan år 1942 tillförts ett

betydande antal rymliga och fullgott utrustade lägenheter, vilket medfört

att åtskilliga hushåll kunnat höja sin bostadsstandard. Bostadsfrågan har

bringats ett steg närmare sin lösning. Mycket återstår emellertid att göra

innan allt blir som det borde vara. Jag behöver blott erinra om att de

äldre, undermåliga delarna av bostadsbeståndet ännu icke blivit föremål

för en genomgripande sanering och att många barnfamiljer ännu få nöja

sig med en lägenhet om högst ett rum och kök. Utvecklingen under de senaste

åren är emellertid glädjande icke endast med hänsyn till att produktionen

i växande grad inriktats på familjebostäder med fullgod utrustning

utan också med tanke på att förhållandet mellan hyror och inkomster avsevärt

förbättrats. Under dessa år har i själva verket grunden lagts till en

genomgripande, snabb förbättring av bostadsförhållandena i framtiden.

Den akuta bostadsbristen och den begränsade tillgången på byggnadsmaterial

utgöra dock på kort sikt ett hinder för eu dylik förbättring.

Bostadsbristen, som otvivelaktigt har synnerligen svåra verkningar, uppkom

under de första krigsåren. Bostadsbyggandet i enskild regi bröt av

olika skäl samman redan under år 1940; året därefter, då produktionen

nådde botten, utgjorde bostadsbyggandet endast omkring en fjärdedel i

förhållande till det sista fredsåret. År 1942 förelåg bostadsbrist i praktiskt

taget alla stadssamhällen. Den betydande stegring av bostadsproduktionen

i tätorterna som till följd av de statliga åtgärderna till förmån för bostadsförsörjningen

ägt rum sedan sist angivna år har visserligen förhindrat att

bostadsbristen urartat till ren bostadsnöd men har icke varit tillräcklig för

att häva bristen. En ytterligare utvidgning av bostadsbyggandet har till

följd av knappheten på byggnadsmaterial icke varit möjlig att åstadkomma.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Den förväntade avvecklingen av bostadsbristen har uteblivit på grund av

icke endast materialsvårigheterna utan även den av den ekonomiska högkonjunkturen

betingade osedvanligt livliga hushållsbildningen. I själva

verket har tillskottet av hushåll i tätorterna under de senaste åren varit

omkring 25 procent större än under högkonjunkturåren i slutet av 1930- talet. Detta beror delvis på att allt flera ogifta personer skaffat sig egen

lägenhet.

Bostadsmarknadsläget synes snarast ha skärpts under år 1947. Några

säkra uppgifter till belysning av utvecklingen på bostadsmarknaden under

år 1947 i olika delar av landet föreligga icke. Vissa allmänna uppgifter för

en bedömning av utvecklingen kunde dock anföras. Tillskottet av lägenheter

i större och medelstora orter understeg nämnda år tillskottet år 1946

med i runt tal 20 procent enligt de uppgifter rörande bostadsbyggandet som

månatligen insamlas av byggnadslånebyrån. Någon liknande nedgång beträffande

bostadstillskottet har icke inträtt på mindre orter, och på den

egentliga landsbygden har en stegring av bostadsbyggandet ägt rum. Sammanlagt

torde tillskottet under år 1947 ha uppgått till ca 58 000 lägenheter.

Utvecklingen av bostadsefterfrågan under år 1947 kan icke nu överblickas.

Den av befolltningsrörelsen betingade ökningen av efterfrågan torde emellertid

ha varit något mindre än under år 1946.

Tillskottet av lägenheter i tätorterna under år 1947 blev emellertid väsentligt

mindre än som av statsmakterna ansågs böra eftersträvas. De byggnadstillstånd

som meddelats för bostadsbyggnadsföretag avsedda att färdigställas

under angivna år omfattade sålunda ett väsentligt större antal lägenheter.

Förklaringen till nedgången i lägenhetstillskottet får sökas i svårigheterna

på materialmarknaden. Redan vid ingången av år 1947 utgjordes

en väsentlig del av den pågående bostadsbyggnadsverksamheten av försenade

företag, ursprungligen avsedda att färdigställas under år 1946. Vid det

senaste årsskiftet hade antalet försenade företag ytterligare ökat. Under

den senaste tiden har byggnadstillståndsgivningen åtstramats. Det torde f. n.

kunna beräknas, att tillskottet av lägenheter under år 1948 blir ungefär lika

stort som under år 1947.

Det förhållandet att det vid ingången av år 1948 förelåg ett betydande

antal försenade företag innebär sålunda att ett jämförelsevis stort tillskott

av lägenheter kan erhållas under detta år även vid en begränsad tillgång på

vissa viktiga byggnadsmaterial; åtskilliga av de försenade företagen kräva

nämligen för att bli färdigställda endast obetydliga mängder byggnadsmaterial.

Den begränsning av byggnadstillståndsgivningen som genomförts

medför å andra sidan ökade förutsättningar för ett snabbt slutförande av de

försenade företagen. Man måste emellertid räkna med vissa osäkerhets
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

moment, vilket bl. a. sammanhänger med att byggnadsmaterial tages i anspråk

för verksamhet som icke omfattas av byggnadsregleringen.

Det har redan visats, att det finnes särskilda skäl för antagandet att under

år 1948 ett jämförelsevis stort tillskott av bostäder kan erhållas trots de begränsade

materialtillgångarna. Om lägenhetstillskottet under år 1948 får

den omfattning som ansetts böra eftersträvas, vilket förutsätter att den vid

ingången av året förefintliga förseningen av bostadsbyggnadsföretag i huvudsak

kan avvecklas, kräver ett motsvarande tillskott av lägenheter under

år 1949 att mera byggnadsmaterial ställes till bostadsbyggandets förfogande

under sistnämnda år än som erfordras under år 1948. Huruvida läget på

byggnadsmaterialmarknaden under år 1949 kommer att bli sådant att

ifrågavarande krav från bostadsbyggandets sida kunna tillgodoses är det

icke möjligt att redan nu uttala sig om. Men det synes å andra sidan ej

heller klarlagt att en bostadsproduktion av angiven storlek icke skulle kunna

åstadkommas under nästa år. Det torde därför vara rimligt att tills vidare

räkna med att såsom riktpunkt för bostadspolitiken och byggnadsregleringen

under nästa budgetår bör gälla att såvitt möjligt åstadkomma ett

lägenhetstillskott under år 1949 av drygt 40 000 i orter med bostadsbyggnadskvot

och av ca 15 000 i landets övriga delar.

Byggnadskostnaderna som under åren 1942—45 endast undergingo obetydliga

förändringar ha under de två senaste åren stigit rätt avsevärt. Stegringen

synes betingad icke endast av höjningar i fråga om materialprisoch

lönenivåerna utan även av i många fall säkerligen väsentliga kostnadsfördyringar

sammanhängande med svårigheterna att i nuvarande läge driva

bostadsbyggande! rationellt. Knappheten på material och arbetskraft har,

såsom redan berörts, medfört en betydande förlängning av byggnadstiden.

Om den nedskärning av byggnadstillståndsgivningen som skett får åsyftad

verkan och balans inom en nära framtid uppkommer mellan tillgång och

efterfrågan på byggnadsmaterialmarknaden, böra vissa sänkningar av

byggnadskostnaderna ligga inom räckhåll. Skäl kunna emellertid åberopas

för uppfattningen att den tendens till kostnadssänkning som borde uppkomma

vid en begränsning av byggnadstillståndsgivningen eventuellt kommer

att neutraliseras av höjningar beträffande materialpris- och lönenivåerna.

Under alla förhållanden torde man dock kunna förutsätta att

den tämligen snabba stegring av byggnadskostnaderna som satte in år 1946

icke kommer att fortgå i oförändrad takt.

I anslutning till vad sålunda anförts beträffande det aktuella läget på

bostads- och byggnadsmarknaderna synes man för det närmaste året böra

räkna med dels att bostadsbristen kommer att kvarstå även om en viss

minskning av densamma icke synes helt utesluten, dels att byggnadskostnadsläget

blir sådant att behov av en allmän subvention av bostadsbyggandet

alltjämt kommer att föreligga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 231.

För närvarande föreligga ett flertal bostadspolitiska problem, som

kräva särskild uppmärksamhet. De kunna lämpligen delas upp i två grupper,

nämligen dels frågor som avse krisåtgärderna på bostadsförsörjningens

område och sammanhänga med det aktuella läget och rådande tendenser

på bostads- och byggnadsmarknaderna, dels frågor rörande översyn och

komplettering av de inom ramen för den allmänna bostadspolitiken på lång

sikt vidtagna åtgärderna.

De två grupperna av problem böra emellertid icke betraktas som helt

åtskilda; i själva verket råder det ett bestämt samband mellan dem. Det

synes ej heller riktigt att uppfatta det nuvarande bostadspolitiska läget —

kännetecknat av att vid sidan av de vidtagna åtgärderna för en successiv

höjning av bostadsstandarden behov av särskilda, i princip kortsiktiga åtgärder

föreligger till följd av den akuta bristen på såväl bostäder som byggnadsmaterial

—- såsom anmärkningsvärt. Den allmänna bostadspolitiken

målsättningen beträffande bostadsstandarden på längre sikt och metoderna

för det antagna bostadsprogrammets successiva genomförande —

bygger på en rörlig långsiktsplan, varför målsättningen och metoderna böra

omprövas, då tendenserna på längre sikt bland annat i vad det gäller befolkningsrörelsen

och hushållsbildningen, tillgången på material och arbetskraft,

förhållandet mellan hyror och inkomster giva anledning därtill. Mera

tillfälliga förändringar i fråga om de här angivna, för den allmänna bostadspolitiken

avgörande faktorerna kunna emellertid icke bemästras genom

en omprövning av grunderna för bostadspolitiken på längre sikt. De

motivera i stället åtgärder av tillfällig natur, liknande dem som vidtagits

under det andra världskriget. Kortsiktiga förändringar av betydelse för

bostadspolitiken torde i första hand komma att sammanhänga med de ständigt

skeende förändringarna i de ekonomiska konjunkturerna. Man synes

fördenskull böra räkna med att behov alltid kommer att föreligga av bostadspolitiska

åtgärder på kort sikt. Särskild uppmärksamhet synes därvid

böra ägnas frågan om samordning av sistnämnda åtgärder med bostadspolitiken

på längre sikt. Åtgärderna på kort sikt böra nämligen utformas

under beaktande icke endast av det aktuella läget på bostads- och byggnadsmarknaderna

utan även av det antagna bostadspolitiska långsiktsprogrammet.

Innebörden härav torde belysas bland annat av de åtgärder, som vidtagits

för att begränsa den inträdda byggnadskostnadsstegringens verkningar

på hyresnivån. En allmän hyresstegring skulle i nuvarande läge

uppenbarligen kunna få synnerligen allvarliga konsekvenser på kort sikt.

Men den skulle kunna få lika allvarliga konsekvenser beträffande bostadspolitiken

på längre sikt, emedan den skulle äventyra den successiva, för en

allmän höjning av bostadsstandarden erforderliga förbättringen av förhållandet

mellan hyror och inkomster. Den allmänna kapitalsubventionen

till ny- och ombyggda bostadshus i form av tilläggslån och räntefri stående

del av tertiärlån, motiverad av den inträdda, såsom tillfällig bedömda bygg
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

nadskostnadsstegringen, blir på så sätt under en kortare period ett betydelsefullt

komplement till bostadspolitiken på längre sikt.

2. Bostadsfrågans behandling åren 1946 och 1947.

De beslut som åren 1946 och 1947 fattats beträffande en långsiktig bostadspolitik

kunna sägas tillsammans utgöra ett bostadsprogram för en

successiv förbättring av bostadsförhållandena i hela landet. Programmet

bygger på en i princip rörlig långsiktsplan beträffande nybyggnad av bostäder

samt förbättring i olika former av det befintliga bostadsbeståndet.

Planen angiver den bostadsproduktion och bostadsförbättringsverksamhet

— inbegripande sanering av hus och hela områden — som under vissa angivna

förutsättningar erfordras för att en såsom önskvärd betraktad förbättring

av bostadsförhållandena skall kunna genomföras under en period

av 10 å 15 år. De förutsättningar planen vilar på avse befolkningsutvecklingen,

hushållsbildningen, materialförsörjnings- och arbetskraftsläget, förhållandet

mellan hyror och inkomster, verkningarna på bostadsefterfrågan

av olika lån och bidrag till förmån för bostadsförsörjningen in. in. De

måste av naturliga skäl vara mer eller mindre osäkra. Det förutsättes att

mera betydande avvikelser i vad det gäller en eller flera av förutsättningarna

böra föranleda en omprövning av planen och därmed också av målsättningen

för den långsiktiga bostadspolitiken.

Det av riksdagen antagna bostadsprogrammet för en successiv höjning av

bostadsstandarden torde kunna sammanfattas på följande satt.

Beträffande målsättningen för bostadspolitiken har riksdagen i

huvudsak uttalat följande (riksdagens skrivelser nr 369/1946 och 493/1947).

Den utrymmesstandard som bör eftersträvas på längre sikt framgår av att

det anses önskvärt att trångboddhet, angiven genom normen högst två boende

per boningsrum, avskaffas. Ettrumslägenheten underkännes såsom

familjebostad. Utrustningsstandarden bör höjas så att huvudparten av alla

lägenheter kommer att uppfylla de anspråk som för närvarande uppställas

vid nybyggnad i städerna. En utjämning bör åstadkommas av de standardskiljaktigheter,

som föreligga främst mellan stadssamhällenas och landsbygdens

bostadsbestånd.

Vad angår metodern a för bostadsprogrammets genomförande har

riksdagen fattat ett flertal beslut, vissa av principiell natur, vilka äro grundade

på allmänna riktlinjer beträffande fördelningen av de erforderliga

insatserna mellan staten och kommunerna. De initiativtagande och organisatoriska

insatser, som erfordras för att säkerställa dels att produktionsinitialiv

tagas i tillräcklig omfattning, dels att uppförandet av bostadshusen

liksom förvaltandet av dessa blir ändamålsenligt, böra sålunda i

huvudsak ankomma på kommunerna. De ekonomiska insatser från det

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

allmännas sida som torde komma att krävas för att säkerställa att hyrorna

hållas på en sådan nivå att hushållen anse sig ha ekonomiska möjligheter

att efterfråga de nyproducerade, rymliga och fullgott utrustade bostadslägenheterna

böra däremot i allt väsentligt göras av staten. Riksdagen har

i anslutning till nu angivna riktlinjer för bostadspolitiska åtgärder på

längre sikt beslutat (riksdagens skrivelser nr 369/1946, 480/1947 och

493/1947), dels att kommunerna skola vara skyldiga att i olika former biträda

vid den statliga lån- och bidragsgivningen till förmån för bostadsförsörjningen,

dels att vissa kommuner skola vara skyldiga att upprätta

bostadsförsörjningsplan, dels att staten bör lämna lån på förmånliga villkor

för finansiering av ny- och ombyggda bostadshus, dels att staten bör i

viss, närmare angiven omfattning bevilja bostadsbidrag till olika hushållskategorier.

Beträffande de statliga lånen och bidragen torde i detta sammanhang

ytterligare vissa uppgifter få lämnas.

Vid 1946 års riksdag fastställdes nya grunder för statliga lån till flerfamiljshus

(riksdagens skrivelse nr 369/1946); 1947 vidtogos vissa ändringar

(riksdagens skrivelse nr 493/1947). Lånen äro av två slag, nämligen

tertiärlån och tilläggslån.

Tertiärlånen skola förräntas och amorteras. Räntan är 3 procent. Lånegränserna

framgå av följande tablå.

Låntagarkategori

Tertiärlånets högsta belopp i

procent av fastighetens

avkastningsvärde

Tertiärlånets

övre gräns i pro- cent av fastig- hetens avkast- ningsvärde

i normala fall

i undantagsfall

Allmännyttigt bostadsföretag ........

Kooperativt bostadsföretag ..........

Övriga bostadsföretag................

1 Om särskilda skäl därtill föreligg

30 procent av avkastningsvärdet, va

värde. Denna undantagsbestämmelse

icke kapitalstarka småföretagare, vilk

själva skola bo i huset och förvalta de

30

25

15

;a, kan tertiärlå

[•vid lånets övre

r avsedd att fräi

a uppföra bosta

tsamma.

40

35

25

net uppgå till

gräns utgör 90 p

nst tillämpas bet

dshus om 4—10

100

95

851

högst 20 resp.

rocent av sagda

räffande sådana

lägenheter och

Amortering skall verkställas med årligen lika stora delar av lånets ursprungliga

belopp under en tid av beträffande:

nyuppfört stenhus 40 år,

» trähus 30 år,

ombyggt stenhus högst 40 år och

» trähus högst 30 år.

Enskilt företag skall under de sex första åren av lånets löptid utöver

den ovan angivna amorteringen verkställa en extra amortering med en procent

per år av lånets ursprungliga belopp.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Låntagaren garanteras under en period av 10 år en ränta av 3 procent

på primärlån och en däremot svarande ränta på sekundärlån med den

inskränkningen att, om räntan på dessa lån stiger, eftergift kan medges

eller redan utgående eftergift höjas med belopp motsvarande högst en procent

av primär- och sekundärlånen.

Hyrorna skola fastställas av det lånebeviljande organet med ledning av

sj älvkostnadsprincipen.

Tilläggslånen ha subventionskaraktär. De äro sålunda ränte- och amorteringsfria

och skola, därest icke förändringar i det allmänna hyresläget

giva anledning till annat, avskrivas efter 10 år. Tilläggslångivningen, vilken

infördes år 1942, är motiverad av den byggnadskostnadsstegring, som

ägt rum sedan början av det andra världskriget, och har till syfte att förhindra

en stegring av hyresnivån för nyuppförda bostäder. Den ingår icke

såsom ett led i åtgärderna för främjande av bostadsförsörjningen på längre

sikt utan skall avvecklas så snart byggnadskostnadsutvecldingen öppnar

en möjlighet därtill.

Tilläggslån utgår på orter, där hyresläget är lågt och inkomstläget sådant

att det föreligger risk för att nyproduktionen av bostäder hämmas om

icke subvention lämnas. Dessa orter, fördelade på fyra grupper, angivas

av Kungl. Maj :t efter förslag av byggnadslånebyrån. Tilläggslån utgår med

belopp, motsvarande det kapitaliserade värdet av ett för företaget beräknat

bidrag, som för de fyra ortsgrupperna uppgår till resp. 40 öre, SO öre,

en krona 20 öre och en krona 60 öre per kvadratmeter lägenhetsyta. Avdrag

med högst 3 kronor per kvadratmeter lokalyta göres då byggnaden innehåller

lokaler, vilka kunna upplåtas mot hyror avsevärt överstigande för

bostadslägenheter utgående hyror. Det förutsättes att ett belopp motsvarande

en fjärdedel av tilläggslånet regelmässigt utgår som subvention från

vederbörande kommun.

Vid 1947 års riksdag fastställdes nya allmänna grunder för lån till enfamiljshus

(riksdagens skrivelse nr 493/1947). Dessa äro avsedda att tilllämpas

fr. o. m. den 1 juli 1948. Dessa grunder innebära i huvudsak följande.

Flertalet av nuvarande låne- och bidragsformer för enfamiljshus — varmed

förstås hus innehållande högst två bostadslägenheter — skola ersättas

med ett egnahemslån till vilket knytes en kapitalsubvention i form av

en räntefri stående del av lånet. Av nuvarande former av stöd till enfamiljshus

skola endast följande äga fortsatt giltighet, nämligen lån och

bidrag till lantarbetarbostäder samt förbättringsbidrag i vad det avser

mindre förbättring av bostadshus.

Räntan på det nya egnahemslånet skall utgöra 3 procent. Utgår kapitalsubvention

skall lån kunna beviljas mellan 50 och 90 procent av belåningsvärdet,

vilket skall överensstämma med den godtagbara produktionskostnaden

(tomt- och byggnadskostnad). Utgår icke kapitalsubvention skall

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 231.

lån kunna beviljas intill högst 75 procent av belåningsvärdet. Amortering

av lånet skall verkställas under en period av 25 år (annuitet = 5,71) för nybyggnad

och högst 25 år för ombyggnad. Riksdagen har icke tagit definitiv

ställning till frågan i vilken utsträckning statligt bottenlån skall kunna

erhållas, ej heller till frågan huruvida statlig räntegaranti bör lämnas i

vad det gäller hos enskild kreditinrättning upptaget bottenlån.

Kapitalsubvention, som utgår i form av räntefri stående del av egnahemslånet,

skall tills vidare utgöra beträffande:

nybyggnad av egnahem 4 000 kronor,

nybyggnad av tvåfamilj shus 6 000 kronor,

ombyggnad av egnahem 20 procent av ombyggnadskostnaden, dock

högst 4 000 kronor,

ombyggnad av tvåfamiljshus 20 procent av ombyggnadskostnaden, dock

högst 6 000 kronor.

Kapitalsubventionen är motiverad av den stegring av byggnadskostnaderna

som ägt rum sedan början av det andra världskriget. Denna subvention

har alltså samma karaktär som kapitalsubventionen (tilläggslån) till

flerfamiljshus.

Beträffande lägenheternas storlek och utrustning skola följande minimivillkor

gälla: på landsbygden två rum och kök, lägenhetsyta omkring 60

kvadratmeter, i stadssamhällen tre rum och kök, lägenhetsyta omkring 70

kvadratmeter; vatten- och avloppsledningar inom lägenheten, förutsatt att

vatten och avlopp kan ordnas inom rimliga kostnader, samt i regel centralvärme

och badmöjlighet.

Såsom särskilt villkor för erhållande av kapitalsubvention skall gälla

att lägenhetsytan utgör högst omkring 120 kvadratmeter i enlighet med

byggnadslånebyråns nuvarande praxis.

Vid 1947 års riksdag fattades jämväl beslut om utbyggnad av de löpande

bidragen (bostadsrabatter) till olika typer av hushåll (riksdagens skrivelse

nr 493/1947). Beslutet innebar dels fastställande av nya grunder för

löpande bostadsbidrag (familjebostadsbidrag) till barnfamiljer, dels införande

av en särskild bostadsrabatt (trekronorsbidrag) till hushåll med

begränsade inkomster.

Beträffande de nya, allmänna grunderna för bidrag till familjer med

minst två minderåriga barn (familjebostadsbidrag), vilka äro avsedda att

tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1948, må följande framhållas.

Familjebostadsbidrag skall kunna beviljas familjer med minst två barn

under 16 år i bostadshus färdigställda efter den 1 juli 1948, förutsatt såväl

att inkomsten icke överstiger en viss gräns som att lägenheten uppfyller

vissa krav. I förhållande till nu gällande villkor för familjebidrag innebär

beslutet en utsträckning av bidragsgivningen i två hänseenden: bidragsgivningen

kommer sålunda i fortsättningen dels att avse olika typer av fastigheter

och icke såsom f. n. enbart fastigheter finansierade och förvaltade

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

på visst sätt, dels att omfatta icke endast familjer med minst tre minderåriga

barn utan jämväl familjer med två barn.

Vad angår de nya villkoren för erhållande av familjebostadsbidrag må

ytterligare vissa uppgifter lämnas.

Vissa inkomststreck skola tillämpas. Sålunda skall bidraget kunna utgå

endast om mannens och hustruns sammanlagda beskattningsbara årsinkomst

(enligt taxeringen till den i propositionen nr 212/1947 föreslagna och

av riksdagen beslutade statliga inkomstskatten) uppgår till högst 4 000

kronor i fråga om tvåbarnsf amil jer, högre inkomststreck för familjer med

flera barn, sålunda 7 000 kronor för familj med fem minderåriga barn.

Inkomstprövning skall verkställas vart femte år med utgångspunkt från

den inkomstutveckling som ägt rum under de mellanliggande åren.

Vad angår de villkor som uppställts beträffande lägenheten må nämnas

att i fråga om lägenheter i ny- eller ombyggda flerfamiljshus skall krävas

att de omfatta minst två rum och kök med en lägenhetsyta av minst 50

och högst 120 kvadratmeter; vidare att de äro utrustade med vatten och

avlopp, centralvärme, w. c. och enskilt badrum. Beträffande lägenheter i nveller

ombyggda enfamiljshus skola samma villkor gälla som beträffande

det nya egnahemslånet och den till detta knutna kapitalsubventionen.

Vissa krav ha slutligen uppställts i fråga om byggnadernas tekniska

standard samt beträffande miljön. Köksutrustningen bör sålunda vara tillfredsställande

och biutrymmena tillräckliga. I stadssamhällen bör tillses

att bostäderna äro inrymda i hus av lämplig typ för familjer med minderåriga

barn och belägna inom område där möjligheterna för barnens utevistelse

och lek äro gynnsamma.

Familjebostadsbidraget skall utgå med ett årligt belopp av 130 kronor

för minderårigt barn med undantag för familjer i enfamiljshus linansierade

med det nya egnahemslånet vilka skola erhålla ett årligt bidrag motsvarande

för barn 20 procent av de ursprungliga kapitalkostnaderna, dock

lägst 130 och högst 175 kronor. Bidraget kan icke utgå kontant utan skall

lämnas i vad det gäller flerfamiljshus i form av avdrag på hyran och i

fråga om enfamiljshus såsom avdrag på de årliga kapitalkostnaderna.

Familjer i enfamiljshus erhålla, om familjebostadsbidraget överstiger de

årliga kapitalkostnaderna, den överskjutande delen av bidraget i form av

extra amortering på egnahemslånet.

Till familjebostadsbidraget skall tills vidare anknytas ett kristillägg, motiverat

av de nuvarande höga bränslepriserna. Delta s. k. bränslebidrag

skall för år och lägenhet utgöra 125 kronor i södra och mellersta Sverige

och 150—175 kronor i de norra delarna av landet.

Vad slutligen angår beslutet om införande fr. o. in. den 1 juli 1947 av en

särskild bostadsrabatt (irekronorsbidrag) till hushåll med begränsade inkomster

må framhållas, att denna bidragsgivning under innevarande budgetår

erhållit en i viss mån försöksbetonad karaktär. Omfattningen av bidrags
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

givningen bestämmes sålunda i första hand av de produktionsinitiativ som

tagits eller må komma att tagas av kommunerna. Det har å andra sidan

förutsatts att möjligheten att erhålla statsmedel för ifrågavarande ändamål

kommer att stimulera kommunerna att i ökad utsträckning bedriva en

aktiv bostadspolitik. Kommunerna avgöra själva vilka hushåll som skola

erhålla trekronorsbidrag, vilket dock endast kan utgå till hushåll i bostadshus,

som färdigställts efter den 1 juli 1946 och förvaltas av kommun eller

allmännyttigt bostadsföretag i den mening vari detta uttryck tages i 1946

års tertiärlånekungörelse. Bidraget utgör för år tre kronor per kvadratmeter

lägenhetsyta.

I detta sammanhang må slutligen nämnas att i proposition nr 235 till

1947 års riksdag vissa principiella synpunkter anfördes på den allmänna

bostadspolitikens organisation. Dessa synpunkter lämnades utan erinran

av riksdagen utom i vad det gällde frågan om organ för handläggning av

bostadsärenden avseende jordbruksfastighet. I proposition nr 218 till innevarande

års riksdag ha på grundval av nyss nämnda principiella synpunkter

på bostadspolitikens organisation detaljerade förslag framlagts beträffande

organ för bostadspolitiken.

3. Sammanfattning av i propositionen framlagda förslag.

Med utgångspunkt i de av 1946 och 1947 års riksdagar fattade besluten

om åtgärder för främjande av bostadsförsörjningen framläggas i denna

proposition förslag avseende komplettering av eller ändring i grunderna

för dels statliga lån och bidrag till nybyggnad, ombyggnad eller förbättring

av bostadshus, dels löpande bidrag, bostadsrabatter, till olika hushållskategorier.

De allmänna grunderna för statens medverkan i

fråga om finansieringen av bostadshus.

Av 1945 års bankkommitté har förslag framlagts om att ersätta den

nuvarande ordningen beträffande bostadskreditgivningen med ett statligt

kreditgarantisystem. I propositionen förordas, att f. n. slutlig ställning

icke skall tagas till förslaget.

Lån oeh bidrag till enfamiljshus.

Det nya egnahemslånet.

Vissa av de villkor för det nya egnahemslånet, som fastställdes genom

principbeslut vid 1947 års riksdag och som skola tillämpas fr. o. m. den

1 juli 1948, föreslås preciserade och kompletterade. Följande förslag

framläggas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Villkor för erhållande av statligt bottenlån.

En sänkning av lånets nedre gräns från 50 till 40 procent av den godtagbara

produktionskostnaden skall kunna medgivas, då skäl härför kunna

anses föreligga. Då särskilda skäl kunna åberopas, bör möjlighet finnas

att utsträcka lånet till att omfatta hela bottenkrediten. Den del av egnahemslånet

som ligger under 50 procent skall vara amorteringsfri.

Statlig räntegaranti.

Räntegaranti skall lämnas beträffande de under det nya egnahemslånet

liggande krediterna. Den garanterade räntan skall utgöra 3 procent. Ränteeftergift

förutsättes, så länge nuvarande ränteläge bevaras, icke behöva

beviljas i fråga om lån till rörlig ränta.

Missförhållandena på egnahemsmarknaden.

De redan vidtagna åtgärderna i syfte att komma till rätta med de rådande

missförhållandena på egnahemsmarknaden, nämligen dels uppställande

som villkor för erhållande av det nya egnahemslånet att det lånebeviljande

organet vid försäljning av egnahemmet skall pröva försäljningspriset,

samt att, därest priset är för högt, eventuellt beviljade familjebostads-

och bränslebidrag samt ränteeftergifter skola återkrävas, dels de

bostadspolitiska organens särskilda åtgöranden för att utröna huruvida

egnahemmen uppföras på spekulation, anses i nuvarande läge vara i stort

sett tillfyllest. Det förutsättes att byggnadslånebyråns undersökningar angående

åtgärder mot spekulation i egnahem fullföljas och att de förslag

framläggas, vartill dessa undersökningar kunna föranleda.

Villkor för egnahemslånet.

1. Minimikrav beträffande lägenhetens storlek.

Det av 1947 års riksdag beslutade minimivillkoret för erhållande av egnahemslån

på landsbygden föreslås skärpt på sådant sätt att i regel lån kan

utgå till egethem om 2 rum och kök endast om detsamma även innehåller

inredningsbar vind.

2. Särskilda villkor för erhållande av kapitalsubvention.

Det fastställda kravet att lägenhetsgtan skall utgöra högst omkring 120

in2 i enlighet med byggnadslånebyråns nuvarande praxis föreslås beträffande

egethem preciserat på följande sätt.

Bottenytan får icke

överstiga

Hus i ett plan .................... 100 in2

Hus i ett och ett halvt plan ........ 80 »

Hus i två plan .................... 60 »

(Med bottenyta avses liusels bottenyta exkl. den yta som upptages av

ytterväggarna.)

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Då synnerliga skäl föreligga skall det lånebeviljande organet kunna

företaga viss jämkning uppåt av de angivna maximigränserna.

Beträffande kapitalsubventionens storlek vid ombyggnad av egethem eller

tvåfamiljshus föreslås i samband med behandlingen av frågan om nya

grunder för statligt stöd till mindre genomgripande förbättringsarbeten att

kapitalsubvention efter behovsprövning må kunna beviljas med ett belopp

överstigande 20 procent av ombyggnadskostnaden, dock i fråga om egethem

högst 4 000 kronor och beträffande tvåfamiljshus högst 6 000 kronor.

Beträffande subventionen till tvåfamiljshus föreslås, att denna skall

kunna utgå med 6 000 kronor endast om båda lägenheterna uppfylla de

minimikrav beträffande rumsantal och lägenhetsyta, som äro avsedda att

gälla i fråga om egethem. I de fall då endast en av lägenheterna i ett tvåfamiljshus

uppfyller minimikraven skall subvention utgå med 4 000 kronor.

3. Villkor för egnahemslån till radhusanläggningar m. m.

I propositionen föreslås att egnahemslån tills vidare må beviljas till radhusanläggningar

och enfamiljshus med gemensam panncentral under förutsättning

att varje lägenhet förvaltas av x-esp. bostadshavare.

Efter särskild prövning av det lånebeviljande organet, skall egnahemslån

jämte kapitalsubvention kunna beviljas kommun eller därmed jämställd

företagare, som uppför och förvaltar enfamiljshus eller radhus. Ifrågavarande

långivning förutsättes under budgetåret 1948/49 få karaktären av

försöksverksamhet.

Det särskilda stödet till lantarbetarbostäder föreslås tills vidare bibehållet.

Hgreskontrollen i avseende ä tvåfamiljshus.

Hyreskontrollen i avseende å tvåfamiljshus föreslås skärpt genom föreskrift

att, därest huset är beläget i kommun, som icke har hyresnämnd, det

lånebeviljande organet skall fastställa fördelningen av den godtagna hyressumman

mellan den lägenhet fastighetsägaren själv bebor och den lägenhet

som uthyres.

Byggnadskreditiv.

Beträffande förskott å beviljat egnahemslån (byggnadskreditiv) har förordats

vissa villkor, bl. a. att ränta å dylikt förskott skall utgöra 3 procent.

Bostadsförbättringsverksamheten.

Nya grunder för statligt stöd till mindre genomgripande bostadsförbättringsarbeten

föreslås. Bestämmelserna äro avsedda att träda i kraft samtidigt

med de nya egnahemslånebestämmelserna, d. v. s. den 1 juli 1948.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Arbeten som böra ifrågakomma för förbättring sstöd.

Beträffande bostäder som beräknas bli använda på längre sikt föreslås

att statligt bostadsförbättringsstöd skall kunna utgå till anordnande av

ledningar för vatten och avlopp, förbättring av vattentäkt, till elektrisk installation

samt i särskilda fall jämväl till centralvärmeanläggning. Då det

gäller bostäder som beräknas bli använda under begränsad tid, förordas

att förbättringsstöd skall kunna utgå till förbättringsarbete avseende såväl

byggnaden som bostaden och dess utrustning. -— Rent underhåll skall icke

kunna ifrågakomma för förbättringsstöd.

Behovs prövning.

Bostadsförbättringsbidrag skall kunna beviljas först efter behovsprövning

i varje särskilt fall. Det bostadspolitiska centralorganet skall utfärda

de anvisningar rörande behovsprövningen, som befinnas erforderliga.

Till förbättringsarbete, skall lån, avsett att förräntas och amorteras,

kunna beviljas utan behovsprövning.

Grunder för lån och bidrag till förbättringsarbete.

1. Lån.

Länets storlek:

a. Då jämväl bidrag kan utgå skall lån (inkl. bidrag) kunna uppgå till

högst 90 procent av den godtagbara kostnaden.

b. Lån utan kombination med bidrag och utan behovsprövning skall

kunna uppgå till högst 75 procent av den godtagbara kostnaden.

Amortering: Lånet skall i sin helhet utgöra amorteringslån. Amorteringstiden,

vilken skall fastställas från fall till fall, förutsättes i regel bestämd

till högst 10 å 15 år och får icke överstiga 25 år.

Ränta: 3 procent.

Säkerhet: För lånet bör lämnas godtagbar säkerhet, i första hand i form

av inteckning i fastigheten.

2. Bidrag.

Bidragets storlek: högst 80 procent av den godtagbara kostnaden (i undantagsfall

högre, därest ömmande omständigheter föreligga), dock beträffande

enfamiljshus högst 1 200 kronor för anordnande av ledningar för

vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt och till 2 800 kronor för

andra förbättringsåtgärder eller till sammanlagt 4 000 kronor samt beträffande

tvåfamilj shus högst 1 800, 4 200 resp. 6 000 kronor.

Bidragets form: ränte- och amorteringsfritt lån resp., när jämte bidraget

beviljas lån för förbättringsarbetet, eu räntefri stående del av detta lån;

bidrag å högst 500 kronor bör dock omedelbart avskrivas.

Säkerhet: Där så kan ske skall, då fråga är om bidrag överstigande 500

kronor, säkerhet lämnas i form av inteckning i fastigheten.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 231.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Särskilda villkor: teknisk och ekonomisk kontroll samt kontroll av köpeskilling

vid överlåtelse.

Särskilda frågor.

För bostäder på skogstorp, odlingslägenhet m. m. förutsattes det allmänna

bostadsförbättringsstödet göras tillämpligt.

Lån och bidrag till flerfamiljshus.

Tertiärlån och tilläggslån.

Villkoren för allmännyttiga företag.

Bostadsföretag må icke erkännas såsom allmännyttigt med mindre vederbörande

kommun utser åtminstone majoriteten av företagets styrelse.

Sådana eventuella styrelseledamöter, som icke väljas av kommunen, skola

utses av personer eller företag, vilka kunna betraktas såsom fullt fristående

från egentliga byggnadsföretagarintressen. — Bostadsrättsförening må icke

erkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag.

Förlust resp. överskott å allmännyttigt företag bör fördelas mellan samtliga

av allmännyttigt företag inom en kommun ägda fastigheter, för vilka

lån beviljats enligt 1946 års tertiärlånekungörelse.

Kommunala bostadsbolag, som helt ägas av kommun, kunna under vissa

förutsättningar befrias från skyldighet att lämna inteckningssäkerhet för

tertiärlån.

Villkoren beträffande tilläggslån.

Möjligheter böra finnas att under nästa budgetår inrätta en femte subventionsgrupp,

därest byggnadskostnadsutvecklingen giver anledning därtill.

Det må ankomma på Kungl. Maj :t att, därest behov därav uppkommer,

inrätta en femte subventionsgrupp. Tilläggslån bör för denna subventionsgrupp

utgå med belopp, motsvarande det kapitaliserade värdet av ett för

vederbörande företag beräknat bidrag av 2 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta,

varjämte förutsättes att ett belopp, motsvarande en fjärdedel av

tilläggslånet, regelmässigt utgår som subvention från vederbörande

kommun.

Då synnerliga skäl föreligga bör möjlighet finnas att till ett företag bevilja

tilläggslån, motsvarande en högre subventionsgrupp än den för kommunen

fastställda. Det lånebeviljande organet bör fördenskull, då vid prövning

av låneansökan behov av tilläggslån utöver det normalt inom kommunen

utgående befinnes föreligga, kunna erhålla bemyndigande av Kungl.

Maj :t att utsträcka tilläggslångivningen.

Det lånebeviljande organet bör ha möjlighet att till företag, som bedrivas

under vinterhalvåret, lämna större tilläggslån än som normalt utgår, s. k.

vintertillägg.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Extra tertiärlån eller tilläggslån må i vissa fall kunna lämnas för täckande

av kostnaderna för utbyte av galvaniserade varmvattenrör mot kopparrör.

Statsbidrag till anordnande av pensionärshem.

De ändringar i folkpensioneringens uppbyggnad som genomfördes vid

årsskiftet 1946/47 ha föranlett översyn av grunderna för statsbidrag till anordnande

av pensionärshem. I propositionen förordas, att bestämmelserna

rörande statsbidragets storlek skola vara oförändrade. Beträffande maximihyrorna

för pensionärshemslägenheter föreslås vissa höjningar, avsedda att

äga tillämpning fr. o. in. den 1 juli 1948. De föreslagna maximihyrorna

framgå av följande tabell.

Högsta hyra (kronor per år) för lägenhet i pensionärshem.

Bostadskostnadsgrupp

Lägenhet för

1 person

2—3 personer

4 eller flera

personer

i....................

120

180

210

2....................

160

240

280

3....................

220

330

385

t....................

280

420

490

5....................

320

480

560

Bostadsrabatter.

Familjebostadsbidraget.

Bidragsgivningens omfattning.

Familjebostadsbidrag föreslås tills vidare icke utgå till familjer i redan

befintliga lägenheter. Frågan om utsträckning av bidragsgivningen till att

avse jämväl nämnda familjer bör dock upptagas till förnyad prövning,

så snart det statsfinansiella läget anses medgiva det.

Bostadens storlek.

I fråga om enfamiljshus böra de krav på bostaden som skola uppfyllas

för erhållande av familjebostadsbidrag sammanfalla med kraven beträffande

egnahem, finansierade med stöd av egnahemslån jämte kapitalsubvention.

I anslutning härtill bör gälla att bidrag i regel kan utgå till familj

i flerfamiljshus endast om lägenhetsytan uppgår till högst 100 kvadratmeter.

Bidragets storlek.

Bidraget skall utgå med 130 kronor för barn och år dels i två- och flerfamiljshus,

dels i egethem, vilket antingen uppförts utan statligt stöd eller

ombyggts med eller utan dylikt stöd. Bidraget skall i fråga om familj i eget
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

hem, finansierat med stöd av det nya egnahemslånet, utgöra 20 procent av

den ursprungliga kapitalkostnaden — vari icke skall inräknas ränta på

egen insats — dock lägst 130 kronor och högst 175 kronor för barn och år.

Administrativa problem.

Beträffande hyresbostäder förordas, att särskild prövning av hyrorna i

samband med utbetalning av familjebostadsbidrag skall verkställas endast

på orter, där hyresregleringslagen icke tillämpas.

I fråga om formen för utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer i

egnahem och, såvitt angår ägaren, tvåfainiljshus förordas, att bidraget i

första hand skall utgå såsom avdrag på kapitalkostnaderna för statligt lån,

därest sådant finnes. Avdrag skall jämväl kunna göras på kostnaderna för

lån, utlämnade av banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut. Särskilda

regler förordas rörande extra amortering i fall, där familjebostadsbidraget

jämte bränslebidrag överstiga kapitalkostnaderna.

övergångs problem.

Som allmän regel bör fastställas, att bidrag endast kan utgå till familj

i nybyggt hus som blivit inflyttningsfärdigt tidigast den 1 januari 1948 samt

till familj i ombyggt hus, där ombyggnadsarbetet avslutats tidigast vid nyss

nämnda tidpunkt. Vissa undantag från denna regel böra dock få tillämpas,

nämligen beträffande familjer som före den 1 juli 1948 erhållit familjebidrag

enligt gällande bestämmelser.

I anslutning till förslagen angående familjebostadsbidraget förordas att

frågan, huruvida särskilda bostadsbidrag skola kunna utgå till ensamstående

mödrar med minderårigt barn samt till hushåll med tuberkulos medlem,

alltjämt hålles öppen.

T re kronor sbidraget.

Bidragsgivningens omfattning.

De för innevarande budgetår fastställda grunderna för bidragsgivningen

böra tillämpas jämväl under nästa budgetår. Verksamheten som alltjämt

bör ha försökskaraktär skall vara begränsad till hushåll i av kommun eller

allmännyttigt företag förvaltade fastigheter, färdigställda tidigast den 1 juli

1946.

Kombination av familjebostadsbidrag och trekronorsbidrag.

Familjebostadsbidrag och trekronorsbidrag skola kunna kombineras. En

kombination av de båda bidragen bör i första hand utgå till familjer med

inkomster som ligga under de för erhållande av förstnämnda bidrag fastställda

inkomststrecken. Vid kombination av bidragen böra dock icke särskilda

inkomststreck tillämpas. Inkomstprövningen bör ankomma på kom
-

munerna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Familjebidrag enligt nu gällande bestämmelser och trekronorsbidrag

skola icke kunna kombineras.

.Särskilda frågor.

Besvärsrätten.

I propositionen föreslås, att besvär över länsbostadsnämndernas beslut

i ärenden rörande såväl lån och bidrag till bostadshus som bostadsrabatter

till vissa hushåll skola kunna anföras hos bostadsstyrelsen utom i de fall,

då beslutet avser ärendets överlämnande till styrelsen för prövning och

avgörande.

Bostadsstyrelsens beslut skola icke kunna överklagas genom besvär hos

Kungl. Maj :t utom i två fall, nämligen dels då beslut avser kommuns bidrag

till kostnader för byggnadsföretag, varom stadgas i 5 § sista stycket

1946 års tertiärlånekungörelse, dels beträffande beslut om fördelning mellan

stat och kommun av vissa förluster, som uppkommit vid förvaltning av

kommun eller allmännyttigt bostadsföretag tillhörigt flerfamiljshus och

varom stadgas i 33 § andra stycket sagda kungörelse.

Det föreslås få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser,

som befinnas erforderliga.

Avveckling av vissa av egnahemsstyrelsen och statskontoret

förvaltade fonder för bostadsändamål.

I propositionen föreslås avveckling av vissa fonder för bostadsändamål.

Räntan å äldre lån.

Frågan om sänkning av räntan å äldre lån från vissa av statens utlåningsfonder

föreslås bli föremål för slutlig prövning först efter ytterligare

övervägande.

II. De allmänna grunderna för statens medverkan i fråga

om finansieringen av bostadshus.

Föreliggande förslag.

1945 års bankkommitté1 har i särskilt betänkande (SOU 1947: 86) framlagt

förslag till omläggning av den statliga kreditgivningen för bostads
1

Ledamöter i kommittén äro landshövdingen P. C. Jonsson, ordförande, ledamoten av

riksdagens första kammare, chefredaktören fil. d:r 1. Anderson, ledamoten av riksdagens

andra kammare, ombudsmannen O. Andersson, bankdirektören E. Browaldh, disponenten,

friherre J. G. G. de Geer, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren G. Elofsson,

redaktören K. Fredriksson, ledamoten av riksdagens andra kammare, bankofullmäktigen D.

Hall, ombudsmannen S. Hallnäs, bankdirektören C. Lindahl, riksbankschefen I. Rootli, ledamoten

av riksdagens andra kammare, chefredaktören K. Severin, bankinspektören K. Wulff,

samt verkställande direktören i svenska bankföreningen T. G. Wärn.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

och jordbruksändamål till en statlig kreditgärantigivning. I propositioner

angående organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets

omåde m. m. (nr 149) och angående social jordbrukskreditgivning in. m.

(nr 187) har ställning tagits till kommitténs förslag i vad det avser kreditgarantigivning

för jordbruksändamål. Chefen för finansdepartementet

kommer sedermera, enligt vad jag inhämtat, att i särskild proposition ur

allmänna kreditpolitiska synpunkter upptaga frågan om statlig kreditgaranti.

En redogörelse för bankkommitténs förslag och för yttrandena

däröver torde därvid komma att lämnas. I detta sammanhang torde jag endast

behöva beröra två särskilda av kommittén behandlade frågor.

Kommittén finner, att räntegaranti och ränteeftergifter enligt nu gällande

grunder icke längre böra beviljas. Skulle ett räntegarantisystem bevaras

borde detta utformas så, att utfästelsen om räntegaranti icke bleve ovillkorlig

utan gjordes beroende av statsmakternas prövning år för år. En sådan

subvention borde utgå direkt till kreditgivarna.

Sedan den tanken avvisats, att de enskilda kreditinrättningarna skulle

beredas tillfälle inlösa hos statliga organ nu befintliga lånestockar av ifrågavarande

slag, har kommittén funnit den utvägen lämplig, att till riksbanken

överföras de lån, som nu förvaltas av egnahemsinstitutionen, medan

byggnadslånebyråns lånestock överföres till bostadsstyrelsen.

Departementschefen.

Enligt vad jag inhämtat, kommer chefen för finansdepartementet att

föreslå, att frågan om införande av ett statligt kreditgarantisystem, utom

såvitt gäller stöd till jordbruket, tills vidare hålles öppen i avvaktan på

bankkommitténs väntade förslag beträffande av det allmänna kontrollerade

affärsbanker. Denna ståndpunkt motiveras bl. a. av de svårigheter, som

föreligga att i nuvarande ekonomiska läge kunna bedöma, vilka återverkningar

på penning- och kapitalmarknaden ett genomförande av kommittéförslaget

i hela dess utsträckning skulle kunna medföra.

Enligt min mening bör frågan om eu förenkling av kreditgivningen för

bostadsändamål ägnas fortlöpande uppmärksamhet. Jag delar fördenskull

bankkommitténs uppfattning, att frågan bör bli föremål för fortsatt prövning.

Jag är dock icke f. n. beredd att taga slutlig ställning till bankkommitténs

föreliggande förslag till statliga garantier beträffande lån för bostadsändamål.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

23

III. Lån och bidrag till enfamiljshus.

1. Gällande bestämmelser.

Den statliga stödverksamhet, som avser att främja nybyggnad, ombyggnad

och förbättring av egnahem, handhaves f. n. av två centrala organ,

statens byggnadslånebyrå och egnahemsstyrelsen.

Bvggnadslånebyrån beviljar

1) tertiärlån till enfamiljshus —- varmed i detta sammanhang förstås byggnad,

som är avsedd att innehålla två huvudsakligen mindre, men rymliga

bostadslägenheter eller att utgöra egethem — jämte kapitalsubvention

i form av ränte- och amorteringsfri del av tertiärlånet;

2) bostadsanskaffningslån jämte tilläggslån till egnahem för mindre bemedlade,

barnrika familjer samt familjebidrag.

Genom egnahemsorganisationen med egnahemsstyrelsen som centralorgan

beviljas

1) egnahemslån:

a. bostadslån (bostadsegnahemslån) jämte tilläggslån,

b. jordbrukslån;

2) arbetarsmåbrukslån jämte särskilt statsbidrag;

3) till bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden;

a. förbättringsbidrag;

b. nybyggnadslån;

c. förbättringslån;

4) statsbidrag till fiskarbostäder;

5) lantarbetarbostadslån och -bidrag.

Tertiärlån till enfamiljshus. (Kungörelse den 30 juni 1942,

nr 569, om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag,

ändrad genom kungörelser nr 739/1942, 592/1943, 176/1945 och 685/1945

samt i vad den avser flerfamiljshus, upphävd genom kungörelse nr

551/1946.)

Tertiärlån till enfamiljshus, som uppföres eller ombygges av kommun

eller därmed jämställd företagare, beviljas på något andra villkor än som

gälla annat enfamiljshus. Lån till enfamiljshus av förstnämnda slag ha

emellertid under de senaste åren endast beviljats i ett eller annat undantagsfall.

Den följande redogörelsen har därför begränsats till bestämmelser

avseende lån till enfamiljshus, som uppföres eller ombygges i enskild regi.

Lånets storlek och läge: högst 35 (under särskilda omständigheter 45)

procent av det av byggnadslånebyrån godkända fastighetsvärdet eller, då

fråga är om tomträtt, byggnadsvärdet (enligt praxis i regel = den godtagbara

anskaffnings- resp. byggnadskostnaden), säkerställt genom inteckning

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

inom 85 procent av belåningsvärdet. För ombyggnadsföretag gäller ytterligare

den bestämmelsen, att tertiärlånet ej får överstiga halva ombyggnadskostnaden.

I allmänhet godtages icke högre anskaffningskostnad för ett

egethem än 40 000 kronor.

Tomtkostnad: Enligt nuvarande praxis beviljas tertiärlån till enfamiljshus

endast under förutsättning, att den faktiska tomtkostnaden icke överstiger

den, som i enlighet med vissa direktiv kan godtagas av byggnadslånebyrån.

Räntefri stående del av tertiärlånet: högst 10 procent av belåningsvärdet

under förutsättning av kommunens borgen för sagda del av lånet, vilken är

avsedd att avskrivas efter 10 år, därest icke bostadskostnadsnivåns utveckling

föranleder beslut om återbetalning, helt eller delvis.

Ränta: 3,6 procent.

Amorteringsvillkor: under de första 10 åren en annuitet å 6 procent, under

de därpå följande 10 åren den högre annuitet som erfordras, för att

lånet efter denna tid skall vara återbetalt.

Räntegaranti: Den som erhållit tertiärlån till enfamiljshus garanteras de

10 första åren under vissa förutsättningar en primärlåneränta å 3,5 procent

och däremot svarande ränta för sekundärkredit.

Lägenhetens storlek: beträffande egethem minst 3 rum och kök (undantagsvis

2 rum och kök) och högst 4 (undantagsvis 5) rum och kök med en

lägenhetsyta av för byggnad i ett plan: 100 m2 (undantagsvis 120 m5), i ett

och ett halvt plan: 90 in2 i det hela våningsplanet och i två plan: 60 in2 per

våningsplan.

Lägenhetens utrustning: fullt modern, badrum eventuellt i källaren, undantagsvis

endast badmöjlighet.

Bostadsanskaffningslån till egnahem för mindre bemedlade,

barnrika familjer jämte tilläggslån och familjebidrag.

(Kungörelse den 27 maj 1938, nr 247, om lån och bidrag

av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade,

barnrika familjer, ändrad genom kungörelser nr 629/1941, 16/1942 och

594/1943, samt kungörelse den 30 juni 1942, nr 572, om tilläggslån för beredande

av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom

kungörelse nr 595/1943.)

Bostadsanskaffningslånets storlek: vid nybyggnad 81 och vid ombyggnad

90 procent av den av byggnadslånebyrån godkända anskaffnings- eller

byggnadskostnaden. I städer och köpingar skall kommunen vid nybyggnad

ställa tomtmark eller däremot svarande kapital till förfogande. Belåningsvärdet

skall då överensstämma med den godkända byggnadskostnaden.

Förutsättning för lånet är vass kommunal borgen. Lånet skall vara säkerställt

i fråga om nybyggnad genom (i regel) första inteckning i fastigheten

eller tomträtten och i fråga om ombyggnad genom inteckning, liggande inom

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 331.

det värde, som av byggnadslånebyrån beräknas kunna åsättas fastigheten

eller tomträtten efter förbättringen.

Ränta: 3,25 procent.

Amorteringsvillkor:

a) Där kommun ställer tomtmark eller däremot svarande kapital till förfogande,

utgör en tredjedel av lånet en stående del; tva tredjedelar av lanet

skola amorteras under 20 år med fast annuitet.

b) Där kommun icke ställer tomtmark eller däremot svarande kapital till

förfogande, utgöra två niondelar av lånet en räntefri stående del, två niondelar

en stående del och fem niondelar en amorteringsdel med 20 års amorteringstid.

Den räntebärande stående delen skall efter amorteringstidens utgång

antingen uppsägas till betalning eller amorteras inom ytterligare 10 år.

Den räntefria stående delen är avsedd att avskrivas, sedan övriga delar av

lånet i behörig ordning återbetalats.

Lågenhetens storlek: minst 2 rum och kök.

Lägenhetens utrustning: Bostaden skall, där så kan ordnas inom rimlig

kostnad, vara försedd med vattenledning och central uppvärnmingsanordning

samt även i övrigt så utrustad, att hygienen befordras och det husliga

arbetet underlättas.

Förskott å bostadsanskaffningslånet: kan på vissa villkor beviljas mot

säkerhet, som förmedlingsorganet finner tillfredsställande.

Tilläggslån: 10 procent av den godkända anskaffnings- eller byggnadskostnaden

för nvbyggnadsföretag under förutsättning av kommunal borgen.

Tilläggslånet, som är ränte- och amorteringsfritt, är avsett att avskrivas

efter 10 år.

Familjebidrag: utgår med viss procent — uppgående till 30 procent för

familj med tre barn under 16 år och stigande till 70 procent för iamilj med

åtta eller flera minderåriga barn — av den fastställda normala årliga bostadskostnaden,

vari inräknas en mindre del av bränslekostnadsstegringen

sedan år 1939. Bidraget utgår endast i form av avdrag å de årliga ränte- och

annuitetsbeloppen och kan således högst uppgå till summan av nämnda

belopp.

Brånslebidrag: utgår, när det gäller barnrika familjer i egnahem, med

ett belopp av 75, 100 eller 125 kronor för år, beroende på egnahemmets

belägenhet i landet, till familjer som erhållit familjebidrag före den 1 juli

1947 och med 125, 150 eller 175 kronor till familjer som erhållit familjebidrag

efter sagda tidpunkt.

B o s t a d s e g n a h e in s 1 å n jämte t i 11 ä g g s 1 å n. (Kungörelse den

7 juni 1940, nr 589, angående den statliga egnahemsverksamheten, ändrad

genom kungörelser nr 578/1942 och 237/1946.)

Bostadsegnahcmslånets storlek och läge: högst 18 000 kronor, säkerställt

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

genom inteckning inom 75 procent av belåningsvärdet (~ det inom egnahemsorganisationen

uppskattade marknadsvärdet).

Ränta: 3,6 procent.

Amorteringsvillkor: 50 procent av belåningsvärdet utgör en stående del

och återstoden eu amorteringsdel. Denna är amorteringsfri under de tre

första åren. Därefter sker återbetalning under 21 år med en fast annuitet

av 7 procent.

Lägenhetens storlek: lämplig storlek och typ.

Lägenhetens utrustning: där så kan ordnas inom rimlig kostnad, bär bostaden

förses med vatten- och avloppsledningar samt central uppvärmningsanordning

samt även i övrigt inredas och utrustas så, att hygienen befordras

och det husliga arbetet underlättas.

Tilläggslån: högst 10 procent av anskaffningskostnaden; tilläggslånet får

dock icke överstiga skillnaden mellan sagda kostnad och belåningsvärdet.

Tilläggslånet är ränte- och amorteringsfritt samt avsett att avskrivas efter

10 år.

Jordbrukslån, som i första hand avser förvärv av jordbruksfastighet,

kan under vissa omständigheter utnyttjas även för finansiering av nybyggnad

å dylik fastighet.

Arbetarsmåbrukslån jämte särskilt statsbidrag.

(Kungörelse den 7 juni 1940, nr 590, angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet,

ändrad genom kungörelse nr 220/1945.)

Arbetarsmåbrukslån beviljas med belopp, som icke får överstiga vare sig

kostnaderna för lägenhetens förvärv och färdigställande eller 10 000 kronor.

Lånet uppdelas i en stående del — motsvarande kostnaden för jordförvärvet

jämte, i förekommande fall, 60 procent av beräknad kostnad för visst

jordförbättringsarbete — samt en amorteringsdel. Sistnämnda del av lånet,

som är räntefri, amorteras efter 5 år under en tid av 30 år med en trettiondel

årligen. Den stående delen av lånet skall, sedan ainorteringsdelen återbetalats,

förräntas enligt bestämmelser, som Kungl. Maj :t framdeles meddelar.

Statsbidrag. Lånesökande, som har tre eller flera barn under 16 år och

med hänsyn därtill gör bostaden större än som eljest varit behövligt, kan i

man av behov utöver lånet erhålla ett bidrag till täckande av kostnadsökningen

på högst 1 000 kronor. Dylikt bidrag kan även beviljas för tillbyggnad

av bostaden.

Bostadsförbättringsverk sam het på landsbygden.

(Kungörelse den 22 juni 1939, nr 464, om förbättringsbidrag samt nybyggnads-

och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden, ändrad

genom kungörelser nr 673/1939, 670/1940, 1003/1940, 632/1941,

860/1941 och 596/1943.)

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kiingl. Maj.ts proposition nr 231.

Förbättringsbidrag må i regel icke överstiga 80 procent av kostnaden för

nybyggnads- eller förbättringsföretag. För varje bostadslägenhet må bidraget

aldrig överstiga den å lägenheten belöpande andelen av nämnda kostnad

och må uppgå till högst 3 500 kronor, då arbetet avser såväl förbättring av

bostadslägenheter eller uppförande av nya lägenheter (högst 2 500 kronor

för varje lägenhet) som anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller

förbättring av vattentäkt (högst 1 000 kronor för varje lägenhet). Avser arbetet

endast förbättring av äldre eller uppförande av nya lägenheter, får bidraget

uppgå till högst 2 500 kronor per lägenhet, och om arbetet avser enbart

anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av

vattentäkt till högst 1 000 kronor. Härutöver gälla vissa undantagsbestämmelser.

Förbättringsbidraget utgår efter behovsprövning.

Ngbyggnadslån kan beviljas i stället för eller i kombination med förbättringsbidrag.

Beviljande av lånet förutsätter icke behovsprövning. Lånet

jämte eventuellt förbättringsbidrag må icke överstiga 80 procent av de uppskattade

kostnaderna för företaget. Lånet amorteras med fast annuitet under

20 år. Räntan är 3,25 procent.

Förbättringslån kan, likaledes utan behovsprövning, beviljas för samma

ändamål som förbättringsbidrag och nybyggnadslån men kan icke kombineras

med någotdera. Lånet må ej överstiga 80 procent av de uppskattade

kostnaderna för företaget. Lånet är räntefritt under 10 ar. Därefter äi räntan

3,25 procent. Amortering sker under 20 år, under de första 10 åren med

en tjugondei av lånebeloppet och under återstoden av lanetiden med fast

annuitet.

Gemensamt villkor för beviljande av förbättringsbidrag, nybyggnads- och

förbättringslån är bl. a., att bostadsutrymmena efter byggnadsföretagets

genomförande komma att uppfylla hälsovårdsstadgans krav.

Efter medgivande av Kungl. Maj :t kan bostadsförbättringsverksamhet

med anlitande av de tre nämnda stödformerna förekomma jämväl inom sådana

samhällen — städer och köpingar m. fl. —eller delar av samhällen,

där hälsovårdsstadgans stadsbestämmelser tillämpas.

Statsbidrag till fiskar b ostäder (kungörelse den 22 j uni

1939, nr 472, ändrad genom kungörelser nr 893/1940, 1/1941, 558/1941 och

614/1942) kunna, i sådana fall då vanligt förbättringsbidrag ej kan beviljas,

utgå inom de norrländska kustlänen samt Uppland för iordningställande av

fiskares bostäder, sjöbodar och båthus. Sådant bidrag utgår med i legel

högst 80 procent av företagskostnaden och beviljas den som äger eller är

underhålIsskyklig för byggnaden eller eljest disponerar densamma. Högsta

bidragsbelopp utgör för varje bostadslägenhet (med eller utan sjöbod och

båthus) 2 500 kronor, för enbart sjöbod och båthus 600 kronor, för enbart

sjöbod 500 kronor samt för enbart båthus 400 kronor.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Lantarbetarbostadslån och -bidrag. (Kungörelse den 22

juni 1939, nr 465, om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag,

ändrad genom kungörelser nr 674/1939, 671/1940, 633/1941 och 632/1943.)

Lantarbetarbostadslån får icke överstiga 80 procent av de uppskattade

kostnaderna för företaget, i vilket kan inbegripas förbättring av vattentäkt.

Lånevillkoren överensstämma i stort sett med villkoren för förbättringslån.

Lägenheten skall bestå av minst 2 rum och kök av lämplig storlek. Lägenheten

bör så utrustas, att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas.

Där så kan ordnas inom rimlig kostnad, skall lägenheten förses med

vatten- och avloppsledningar samt anordningar för centraluppvärmning.

Lantarbetarbostadsbidrag kan beviljas jämte lån och utgå med 300 kronor

för varje lägenhet, som förses med vatten- och avloppsledningar samt

anordningar för centraluppvärmning eller enbart vatten- och avloppsledningar

eller innehåller minst 3 rum och kök. Om samtliga dessa krav uppfyllas,

utgår bidraget med 600 kronor.

2. Det nya egnahemslånet.

1 propositionen nr 235 till 1947 års riksdag framlades förslag beträffande

nya grunder för lån och bidrag till ny- och genomgripande ombyggnad av

enfamiljshus, varmed avses egnahem och tvåfamilj shus. Förslagen godkändes

av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 493), som emellertid — under

hänvisning till att de allmänna grunderna för kreditgivning för bostadsändamål

voro föremål för utredning (1945 års bankkommitté) — icke tog

ställning till frågan om statliga bottenlån och statlig räntegaranti i vad det

gäller enfamiljshus, finansierade med det nya egnahemslånet. En redogörelse

för innebörden av riksdagens beslut har lämnats i den inledande översikten

(s. 11 f.). De nya bestämmelserna rörande det statliga stödet till nyoch

genomgripande ombyggnad av enfamiljshus äro avsedda att träda i

kraft den 1 juli 1948.

De av 1947 års riksdag fattade besluten rörande nya villkor för lån och

bidrag till enfamiljshus — vilka hade karaktären av principbeslut — synas

böra i vissa hänseenden preciseras och kompletteras. Jag kommer fördenskull

att i det följande till närmare prövning upptaga vissa med det

nya egnahemslånet sammanhängande frågor, nämligen:

1) frågan om villkor för erhållande dels av statligt bottenlån, dels av

räntegaranti beträffande i öppna marknaden upptagen under egnahemslånet

liggande kredit;

2) frågan om åtgärder i syfte att begränsa missförhållandena på egnahemsmarknaden;
3)

vissa detaljfrågor berörande villkoren för erhållande av det nya egnahemslånet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

29

Föreliggande förslag.

Bottenkrediten.

Vad först angår frågan om statligt bottenlån resp. råntegaranti beträffande

dylikt län, upptaget i öppna marknaden tillåter jag mig erinra om de

allmänna synpunkter i frågan, som framfördes i proposition nr 235/1947.

I denna proposition uttalade jag sålunda bl. a. följande.

Enligt nu gällande bestämmelser inbegripa såväl bostadsegnahemslån som

bostadsanskaffningslån till egnahem för barnrika familjer statligt bottenlån,

medan vid beviljandet av tertiärlån till enfamiljshus förutsättes, att

primärkredit upptages i öppna marknaden. Jag finner icke anledning att

sparbanker och andra kreditinstitut skola berövas möjligheten att placera

medel i egnahemsfastigheter, förutsatt att detta icke sker till högre ränta

än 3 procent, och vill därför föreslå, att egnahemslån må kunna utgå med

belopp motsvarande högst 90 respektive 75 procent av belåningsvärdet endast

i sådana fall, där stående lån till 50 procent av sagda värde icke kan

erhållas i öppna marknaden till eu ränta av högst 3 procent eller eljest

särskilda skäl föreligga. Jag föreslår vidare, att i dylika fall den del avlånet

som ligger mellan 0 och 50 procent av belåningsvärdet får utgöra en

stående del och att alltså amorteringen enligt den från början fastställda

amorteringsplanen begränsas till den del av lånet, som ligger över 50 procent

av belåningsvärdet. —

Bostadssociala utredningen föreslår, att den sedan år 1941 beträffande

tertiärlån för de 10 första åren av dessas löptid gällande räntegarantin för

underliggande krediter, vilken i fråga om enfamiljshus i enskild regi för

närvarande avser eu årlig ränta av 3,5 procent för primärkredit och däremot

svarande ränta för sekundärkredit, skall tills vidare bibehållas och

beträffande det nya egnahemslånet utvidgas till att gälla under lånets hela

löptid. Härvid torde utredningen förutsätta, att nämnda garanti skall avse

en årlig ränta av 3 procent för primärkredit och däremot svarande ränta

för sekundärkredit.

Ifrågavarande råntegaranti infördes i en krissituation, då möjligheten att

stabilisera bostadsfastigheternas kapitalkostnader hade stor aktualitet ur

produktionspolitisk synpunkt. Huruvida denna stabiliseringsmetod är den

på längre sikt mest ändamålsenliga, torde bli föremål för övervägande av

1945 års bankkommitté i samband med dess utredning av frågan om fastighetskreditväsendets

framtida organisation.

Räntegarantin bar givetvis endast betydelse för de egnahem, till vilka

bottenlån upptagas i öppna marknaden. Det nya egnahemslånet torde i stor

utsträckning särskilt på landsbygden komma att inbegripa bottenlån. I övriga

fall bör enligt min mening någon räntesubvention i nuvarande ränteläge

icke utgå till egnahemsbyggare. Det uppstår lätt, såsom också statskontoret

under hänvisning till hittillsvarande erfarenhet starkt understrukit,

en orimlig proportion mellan å ena sidan mycket obetydliga subventionsbelopp

och å andra sidan den administrativa apparat, som erfordras

för att beräkna och, i form av ränteeftergift å statslånet, utlämna dessa

belopp. Ej heller har jag blivit övertygad om lämpligheten av att staten

beträffande egnahemmen lämnar en allmän räntegaranti. Detta utesluter

givetvis icke, att frågan om tillfällig räntesubvention bör kunna upptagas

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

till prövning, i den man den fortsatta ränteutvecklingen skulle ge anledning

därtill. Under hänvisning till det anförda vill jag därför föreslå, att

det nya egnahemslånet icke förbindes med någon räntegaranti för underliggande

krediter.

Såsom antytts i det föregående tog 1947 års riksdag icke slutlig ställning

till Iragan. I statsutskottets utlåtande i anledning av proposition nr 235

anfördes följande skäl för uppskjutande av avgörandet av frågan (statsutskottets

utlåtande nr 244/1947).

Utskottet vill beträffande dessa förslag först erinra, att sammanförandet

av de olika låneformerna till en gemensam ny låneform förutsätter, att

enhetliga bestämmelser lämnas i nu ifrågavarande hänseenden. Det kan

emellertid enligt utskottets mening befaras, att Kungl. Maj :ts förslag skulle

i händelse av en allmän räntehöjning föranleda avsevärda administrativa

olägenheter. Ehuru utskottet är fullt medvetet om att de nya egnahemslånen

åtminstone i vissa fall — i likhet med de nuvarande bostadsegnahemslånen

och bostadsanskaffningslånen — böra kunna omsluta även bottenkrediten,

anser utskottet likväl Kungl. Maj:ts förslag av nämnda anledning

böra bliva föremål för ytterligare överväganden. Utskottet vill erinra,

att prövningen av motsvarande frågor beträffande tertiärlån till flerfamiljshus

i anledning av ett uttalande av förra årets riksdag uppskjutits med

hänsyn till den genom 1945 års bankkommitté pågående utredningen om

fastighetskreditväsendets organisation. Jämväl beträffande lån till enfamiljshus

synes ett sådant uppskov påkallat.

I detta sammanhang må nämnas att statens bgggnadslånebyrå i sin skrivelse

den 8 mars 1948 bestämt hävdat, att räntegarantisystemet bör tills

vidare bevaras, emedan dess avskrivande i nuvarande läge skulle kunna

medföra svåra vanskligheter för bostadsbyggandet. I enlighet härmed förordar

byrån, att räntegarantin i princip bibehålies jämväl i avseende å

tertiärlåneverksamheten under nästkommande budgetår.

Slutligen får jag erinra om att frågan om statliga bottenlån till enfamiljshus

i vissa hänseenden sammanhänger med frågan om formerna för

utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer i egnahem. I det följande

förordar jag dels räntegaranti beträffande under egnahemslånet liggande,

i öppna marknaden upptaget lån, dels vissa allmänna riktlinjer beträffande

fördjupning av egnahemslånet, dels vissa modifikationer av dessa riktlinjer,

sammanhängande bl. a. med familjehostadsbidragsgivningen. Vissa av de

skäl, som enligt min mening kunna åberopas för ifrågavarande modifikationer,

komma att redovisas under avsnittet om bostadsrabatter.

Missförhållandena på egnahemsmarknaden.

Vad härefter angår frågan om åtgärder i sgfte att begränsa missförhållandena

på egnahemsmarknaden må nämnas att denna ägnades särskild

uppmärksamhet i proposition nr 235/1947 i anslutning till förslagen om

det nya egnahemslånet. Sålunda framhölls bl. a. följande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Såsom byggnadslånebyrån i oiika sammanhang påpekat göra sig f. n.

rena urartningstendenser gällande med avseende på såväl tomtpriser

och byggnadskostnader som försäljningspriser vid överlåtelse av enfamiljshus.

Dessa missförhållanden, vilka sammanhänga med bostadsbristen,

materialknappheten och inkomstökningen, komina att i nuvarande läge

skärpas i samma mån som egnahemsproduktionen ökar. Jag har funnit en

nödvändig förutsättning för att staten i ökad omfattning skall ställa medel

till förfogande såsom stöd till här ifrågavarande del av bostadsförsörjningen

vara, att åtgärder vidtagas i syfte att komma till rätta med nämndr

missförhållanden. Dessa innebära nämligen en risk för att statsmedel, avsedda

att begränsa egnahemsägares årliga bostadskostnader, i stället komma

att öka materialleverantörers samt tomt- och villaförsäljares vinster.

Enligt min mening finns det icke någon enkel och säker lösning av detta

problem; en samordning av olika slag av åtgärder torde erfordras. Det

synes mig emellertid uppenbart, att det främst måste ankomma på kommunerna

att vidtaga dylika åtgärder, bl. a. därför att ifrågavarande

missförhållanden äro mer eller mindre lokalt bestämda. Enligt vad jag

erfarit, överväger statens byggnadslånebyrå att vidtaga vissa åtgärder i

syfte att öka kommunernas möjligheter att bland annat i fråga om tomtanskaffning,

materialinköp och allmän service till egnahemsbyggarna åstadkomma

en sanering av egnahemsmarknaden. Beträffande kontrollen över

försäljning av statligt belånade egnahem har byggnadslånebyrån i skrivelse

den 14 mars 1947 framlagt ett förslag, syftande till att genom vitesinteckning

begränsa möjligheterna att vid dylik försäljning uttaga spekulationsvinst.

Enligt min mening bör denna fråga ytterligare övervägas. Bland

annat böra resultaten av byggnadslånebyråns nyssnämnda initiativ avvaktas.

I statsutskottets utlåtande i anledning av proposition nr 235/1947 (utlåtande

nr 244) underströks betydelsen av alt åtgärder vidlogos i syfte att

komma till rätta med ifrågavarande allvarliga missförhållanden på egnahemsmarknaden.

Utskottet ansåg det angeläget, att frågan om ytterligare

åtgärder beträffande kontrollen över försäljning av statligt belånade egnahem

skyndsamt utreddes. I den mån åtgärder funnos påkallade, vilka fordrade

riksdagens medverkan, borde förslag i ämnet föreläggas 1948 års

riksdag.

Villkoren beträffande egnahemslånet.

I sin skrivelse den 8 mars 1948 har statens byggnadslånebyrå framlagt

vissa förslag till precisering och komplettering av de villkor för det nya

egnahemslånet, vilka enligt riksdagens principbeslut förra året beträffande

stödet till enfamiljshus skola gälla fr. o. in. den 1 juli 1948. Förslaget avser

dels villkoret för erhållande av kapitalsubvention (räntefri stående del av

lånet), dels villkoren beträffande lägenheternas storlek i tvåfamilj shus,

dels villkoren för erhållande av egnahemslån till radhus, dels skärpning

av hyreskontrollen i fråga om tvåfamiljshus, dels slutligen villkoren för erhållande

av förskott å egnahemslån (byggnadskreditiv). I del följande läm
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

nas en kortfattad redogörelse för byggnadslånebyråns ifrågavarande förslag.

Vad först angår villkoret för erhållande av kapitalsubvention till egethem

framhåller byggnadslånebyrån inledningsvis följande.

Såsom särskilt villkor för erhållande av den till det nya egnahemslånet

knutna kapitalsubventionen gäller, att lägenhetsytan skall utgöra högst

omkring 120 in2 »i enlighet med byggnadslånebyråns nuvarande praxis».

Med hänsyn till de för olika hustyper varierande byggnadskostnaderna

skiljer emellertid nu tillämpad praxis — som för övrigt av praktiska skäl

avser ett maximerande ej av den totala lägenhetsytan utan av husets bottenyta

exklusive ytterväggarna — mellan 1-, l1/»- och 2-planshus. För

1-planshus är största tillåtna bottenytan 100 in2, för D/rj-planshus 90 m2

och för 2-planshus 60 m2. Den i riksdagsbeslutet angivna lägenhetsytan,

120 in2, ansluter således exakt endast till gällande regler för 2-planshuset,

vars totalyta blir 2 X 60 = 120 m2. D/j-planshuset kan däremot göras avsevärt

större, totalt omkring 150 in-’ eller ändå mer, under det att 1-planshuset

begränsats till 100 in2.

Byggnadslånebyrån anför, att av byrån sålunda tillämpad praxis visat sig

lämplig och därför borde bibehållas. Byrån ifrågasätter emellertid, huruvida

icke maximiytan för D/i-planshuset borde sänkas från nuvarande 90 in2

till SO in2 bottenyta. Även i sådant fall kunde visserligen övervåningen, om

den utnyttjades effektivt, göras så stor, att den totala lägenhetsytan komme

att överstiga 120 m2. Detta vore emellertid rimligt med hänsyn till att under

takfallet belägna vindsrum på grund av den lägre medelhöjden och de

mer begränsade inöbleringsmöjligheterna icke kunde betraktas som fullt

likvärdiga med »normala» rum med full rumshöjd. Byggnadslånebyrån

upptar vidare frågan huruvida icke den för 1-planshuset gällande maximiytan

borde ökas från 100 till 120 m2. Byggnadslånebyrån håller emellertid

före, att en begränsning till soin regel 100 m2 — motsvarande en lägenhetsstorlek

av 4 å 41/* rum och kök — här är motiverad med hänsyn till

att större bostäder av ekonomiska skäl böra utföras i l1/, eller 2 plan. Undantag

från denna regel borde emellertid kunna medgivas, t. ex. om barnantalet

vore stort, om husmodern på grund av sjukdom hade svårt att gå

i trappor, eller om gällande stadsplanebestämmelser omöjliggjorde uppförande

av högre hus.

I anslutning härtill framhåller byggnadslånebyrån, att en tillämpning

av de föreslagna reglerna skulle innebära att man för vissa typer av

1-planshus skulle medge en större total lägenhetsyta än 120 in2. Detta

skulle nämligen bli fallet beträffande hus, vilkas källare helt eller delvis

förlagts i markens plan. Att vid beräkning av lägenhetsytan taga hänsyn

till bostadsutrymme i källarplanet syntes dock icke möjligt. Man måste

nämligen förutsätta, att lånesökande skulle komma att beteckna utrymme

i källarplanet, avsett till boningsrum och liknande, såsom verkstad, slöjdrum

o. s. v.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Byggnadslånebyrån anför, att behov föreligger dels av enhetliga grunder

för gränsdragningen mellan 11/a- och 2-planshus, dels av normer för bedömning

av takhöjd etc. i 1 ''/2-planshusens övervåning. I en till byggnadslånebyråns

skrivelse fogad promemoria redovisas ett inom byrån uppgjort

förslag till bedömning av nämnda frågor.

Byggnadslånebyrån har vidare till närmare behandling upptagit frågan

om de minimikrav, som böra gälla beträffande lägenhet i tvåfamiljshus.

Beträffande innebörden av riksdagens beslut år 1947 anför byggnadslånebyrån

i huvudsak följande.

Såsom villkor för erhållande av egnahemslån och kapitalsubvention gäller,

att lägenhet på landsbygden skall omfatta minst 2 rum och kök och

ha en minimiyta av omkring 60 in2 samt i stadssamhällen minst 3 rum

och kök med eu minimiyta av omkring 70 m2. Dessa bestämmelser torde

i första hand ha tillkommit med tanke på egnahemmen, och frågan är, om

de utan inskränkning böra tillämpas på lägenheter i tvåfamiljshus. En

sådan tolkning skulle leda till att vissa typer av tvåfamiljshus, för vilka

enligt nu gällande bestämmelser tertiärlån kan beviljas, inte skulle kunna

komma i åtnjutande av vare sig egnahemslån eller kapitalsubvention. I

vissa stadssamhällen, såsom mindre tätorter utan egentlig hyreshusbebyggelse,

kan tvåfamilj shuset sägas utgöra en ersättning för flerfamiljshuset.

Sådana bostadssökande, som i ett större samhälle av bl. a. ekonomiska skäl

skulle söka sig till smålägenheter i flerfamiljshus, äro nämligen hänvisade

till att här bo i tvåfamiljshus. Det kan ur denna synpunkt anses befogat

att ej från den statliga låneverksamheten helt utesluta tvåfamiljshus med

mindre lägenhetsstorlek än som fordras vid egnahem i stadssamhällen.

Detta skulle också innebära en anslutning till nuvarande praxis. En tilllämpning

av kravet på 70 in2 lägenhetsyta skulle å andra sidan — konsekvent

genomförd — befordra en standardhöjning inte endast med avseende

på tvåfamilj shusen utan även såtillvida, att produktionen av egnahem

och radhus i stället för de som familjebostäder mindre önskvärda tvåfamilj

shusen sannolikt skulle stimuleras. Det bör emellertid framhållas, att

en tillämpning av dessa högre krav kan komma att framtvinga en mer

restriktiv tolkning av begreppet »stadssamhälle» än vad riksdagsbeslutet

avser. Med hänsyn till i det föregående berörda förhållanden inom mindre

tätorter kan det nämligen bli nödvändigt att hänföra sådana orter till kategorien

landsbygd. Detta spelar kanske mindre roll i fråga om tvåfamiljshusen,

men medför en icke avsedd standardsänkning för enfamiljshus, för

vilka man då inte skulle kunna ställa högre krav än en storlek av 2 rum

och kök med en minimiyta av 60 in2, vilket dessutom innebär ett avsteg

från nuvarande praxis. Olägenheten härav skulle dock kunna i viss mån

elimineras, därest byggnadslånebyrån ägde fastslå, att enfamiljshus om

endast 2 rum och kök icke finge byggas med mindre möjlighet till

framtida inredning av vinden med ytterligare boningsrum förefunnes.

Enligt byggnadslånebyråns mening kunna de angivna villkoren för erhållande

av egnahemslån till tvåfamiljshus icke strängt iakttagas beträffande

båda lägenheterna i huset. Men hänsyn till det på landsbygden ofta förekommande

önskemålet att i övervåningen inreda eu undantags- eller pensionärsbostad

för egnahemsägarens föräldrar, borde sålunda egnahemslån

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1!)''iH. t sand. Nr 231.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 231.

kunna beviljas till tvåfamilj shus, även om den mindre lägenheten omfattade

endast 1 rum och kök.

Vad härefter angår villkoret för erhållande av kapitalsubvention till tvåfainiljshus

ifrågasätter byggnadslånebyrån, huruvida det är motiverat att

kapitalsubventionen i vad det gäller nybyggnad i alla fall utgår med 6 000

kronor. Enligt byråns mening föreligga sålunda inga skäl för att till ett

tvåfamilj shus med en lägenhet om endast 1 rum och kök i övervåningen

bevilja kapitalsubvention med ett belopp av 6 000 kronor. Byrån erinrar om

att till ett hus av samma storlek men utan köksinredning i övervåningen

— egethem — endast kan beviljas 4 000 kronor. Byggnadslånebyrån förordar

därför, att kapitalsubvention med 6 000 kronor skall kunna utgå

endast om båda lägenheterna uppfylla minimikraven i fråga om rumsantal

och lägenhetsyta. I övriga fall borde subventionen begränsas till 4 000

kronor.

Beträffande de villkor som böra ställas beträffande den större lägenheten

i tvåfamilj shus, vilka till följd av att den mindre lägenheten icke uppfyller

nyss angivna minimikrav endast skulle kunna erhålla 4 000 kronor, har

byggnadslånebyrån framlagt två alternativ. Enligt det första alternativet

skulle i vad det gäller stadssamhällen den större lägenheten omfatta minst

3 rum och kök och ha en minimiyta av omkring 70 in2. Enligt det andra

alternativet skulle minimivillkoret beträffande landsbygden —- minst 2 rum

och kök och en minimiyta av omkring 60 in2 — gälla jämväl beträffande

stadssamhällen. Byggnadslånebyrån förordar det första alternativet under

förutsättning att enfamiljshus på landsbygden om endast 2 rum och kök

förses med inredningsbar vind.

Byggnadslånebyrån förordar i detta sammanhang slutligen, att såsom

villkor för erhållande av kapitalsubvention med 6 000 kronor skall gälla, att

huset innan byggnadsarbetet igångsättes skall vara planerat och vid granskning

i byggnadslånebyrån godkänt såsom tvåfamilj shus.

Byggnadslånebyrån har jämväl till behandling upptagit frågan under

vilka förutsättningar egnahemslån bör beviljas till radhus. Beträffande

nu tillämpade grunder anför byrån följande.

Radhus förvaltas i allmänhet antingen som egnahem med varje lägenhet

utgörande en fristående ekonomisk och juridisk enhet med egen värmepanna

och egna ledningsserviser eller som flerfamiljshus med gemensam

panncentral och gemensamma ledningar. I förstnämnda fall värderas och

belånas lägenheterna av byggnadslånebyrån såsom enfamiljshus, vilket

innebär, att efter den 1 juli 1948 lån kan beviljas till 90 procent av anskaffningskostnaden

samt kapitalsubvention lämnas med 4 000 kronor.

I sistnämnda fall sker belåning normalt som för flerfamiljshus, d. v. s.

med lån till 85 (i vissa fall 90), 95 eller 100 procent, beroende på om förvaltning

sker i enskild, kooperativ eller kommunal regi. Tilläggslån härutöver

utgår vid flerfamiljshus med det kapitaliserade värdet av 0,40, 0,80,

1,20 eller 1,60 kronor/m2 bostadslägenhetsyta, beroende på i vilken subventionsgrupp

den ort, där huset uppföres, ligger. Villkor för tilläggslån är

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

dock, att kommunalt bidrag utgår med minst en fjärdedel av tilläggslånets

belopp. För en lägenhet om 70 m2 i trähus innebär detta, att tilläggslån

och kommunalt bidrag tillhopa utgör ca 875, 1 750, 2 625 respektive 3 500

kronor och för en lägenhet om 100 m2 1 000, 2 000, 3 000 respektive 4 000

kronor. Av betydelse i detta sammanhang är, att i Stockholm med grannstäder

och i Göteborg tilläggslån för närvarande icke utgår.

Konsekvenserna av nu tillämpad praxis beträffande belåningen av radhus

angivas av byggnadslånebyrån med följande exempel.

Till ett radhus med självständiga lägenheter, beläget i Stockholm, skulle

kapitalsubvention kunna beviljas med 4 000 kronor för lägenhet, under

det att subvention normalt icke skulle kunna utgå till radhus med gemensam

förvaltning. Till ett radhusprojekt på t. ex. 100 lägenheter, där det

ur fastighetsekonomisk och teknisk synpunkt i och för sig ställer sig förmånligt

med gemensam panncentral, kan sålunda normalt subvention icke

lämnas, medan, om lägenheterna behandlades som egnahem, subvention

skulle utgå med 400 000 kronor. Detta förhållande skulle eventuellt kunna

leda till, att varje lägenhet försåges med egen värmepanna. Låneformen

skulle i så fall medverka till, att radhusprojekt bleve olämpligt utformade.

Byrån framhåller vidare, att erfarenheten synes visa, att förvaltningen

av radhus blir billigast i de fall, då varje lägenhet utgör en fristående ekonomisk

och juridisk enhet. Byrån anser fördenskull, att det vore lämpligt

att även beträffande stora radhusanläggningar, vid vilka gemensam panncentral

med fördel kan anordnas, utnyttja möjligheten till enskild förvaltning.

Med hänsyn härtill förordar byrån, att radhusanläggningar med

gemensam panncentral kunna belånas såsom enfamiljshus under förutsättning

att varje lägenhet förvaltas av resp. innehavare. Däremot har byrån

icke funnit skäl föreligga att nu förorda en liknande ändring av lånevillkoren

beträffande sådana radhus som upplåtas mot hyra eller bostadsrätt.

Byrån anser nämligen, att denna fråga bör upptagas till prövning först

sedan ytterligare erfarenhet vunnits beträffande årskostnaderna för radhuslägenheter

under olika upplåtelseformer.

Byggnadslånebyrån har i sin här ifrågavarande skrivelse vidare förordat

en skärpning av hgreskontrollen i avseende å tvåfamiljshus. I denna fråga

anför byrån följande.

Vid belåning av två- och flerfamiljshus anger byrån den högsta hyra,

som sammanlagt må utgå för dels bostadslägenheter, dels övriga lokaler.

Fastighetsägarens fördelning av hyrorna kontrolleras därefter genom

respektive hyresnämnd. Därvid kunna inverka omständigheter, betingade

av lokala förhållanden, varom byrån saknar kännedom. Flerfamiljshus

ligga i allmänhet i kommuner, där hyresnämnd skall finnas, varemot tvåfamiljshus

ofta ligga i kommun, som icke har hyresnämnd. I sistnämnda

fall utövas ingen kontroll över, hur fastighetsägaren fördelar hyran mellan

den lägenhet, han själv bebor, och den lägenhet som uthyres. Det synes

i dylika fall lämpligt, att byrån fastställer fördelningen av hyran, därvid

skall beaktas, att fastighetsägaren normalt svarar för en del av driftkostnaderna

genom egen arbetsinsats.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Vidare må nämnas att byggnadslånebyrån i sin skrivelse den 8 mars

1948 förordat vissa villkor beträffande förskott å beviljat egnahemslån

(byggnadskreditiv). Räntan å dylikt förskott, vilket enligt beslut vid 1947

års riksdag endast kan lämnas under vissa förutsättningar, föreslås av

byggnadslånebyrån bestämmas till 3 procent, dock att den del av förskottet

som motsvarar kapitalsubventionen (den räntefria stående delen av

egnahemslånet) borde erhållas utan ränta. Vidare borde kommunen själv

stå i betalningsansvar för utbetalade förskott. Medel borde därför utbetalas

till låntagaren endast i mån av byggnadsarbetets fortskridande. Sedan

byggnadsföretaget färdigställts och slutligt lånebeslut meddelats, skulle låntagaren

erhålla den del av den beviljade lånesumman, som eventuellt icke

utlämnats såsom förskott, varvid förskottet borde uppgå i lånebeloppet och

det primära betalningsansvaret överflyttas på låntagaren.

Slutligen må nämnas, att byrån till behandling upptagit en särskild fråga

berörande egnahem som uppföras av större industriföretag. Byrån anför

följande.

Då större industriföretag uppföra egnahem åt vid företaget anställda,

sker bebyggelsen ofta på mark, som avstyckats från företagets fastigheter.

Angivna fastigheter, vilka oftast ha betydande värde, graveras merendels

av inteckningar, som lämnats till säkerhet för av företaget upptagna obligationslån.

Härav följer, att de avstyckade områdena, såvida icke stamfastigheten

åvilande inteckningar dödats i vad de avse sagda områden, subsidiärt

ansvara för företagets intecknade gäld, ett ansvar som dock självfallet kan

anses vara så gott som uteslutande teoretiskt. Med hänsyn härtill och då

ett relaxationsförfarande i här åsyftade fall är en kostsam och tidsödande

procedur bör, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall och

med iakttagande av att kravet på säkerhet för statens fordran icke åsidosättes,

lån kunna beviljas, oaktat ett dylikt subsidiärt ansvar består.

Yttrande.

I yttrande över byggnadslånebyråns skrivelse den 8 mars 1948 har statskontoret

bl. a. hänvisat till av statskontoret avgivet utlåtande över bankkommitténs

betänkande. I utlåtandet framhålles beträffande frågan om

räntegarantin följande.

I sitt betänkande har bankkommittén även upptagit frågan om den statliga

räntegarantin för bostadskrediter till prövning och därvid kommit till

det resultatet, att en räntegaranti i enlighet med bostadssociala utredningens

förslag icke bör införas. Då de skäl, som anförts för denna ståndpunkt, i

viss mån ansetts tillämpliga jämväl på den nuvarande 10-åriga garantin, har

kommittén ej heller kunnat förorda, att densamma bibehålies efter utgången

av budgetåret 1947/48. På de av kommittén anförda skälen biträder statskontoret

förslaget i denna del.

Departementschefen.

De nya grunderna för lån och bidrag till enfamiljshus äro avsedda att

träda i kraft den 1 juli 1948. De innebära, att det statliga stödet till ny
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 231.

37

och genomgripande ombyggnad av enfamiljshus såväl i stadssamhällen som

på den egentliga landsbygden, vilket f. n. är splittrat på ett betydande antal

låne- och bidragsformer, blir enhetligt och får formen av ett egnahemslån

med därtill knuten kapitalsubvention. Vid sidan av detta lån skall dock

särskilt stöd lämnas dels till lantarbetarbostäder, dels till mindre genomgripande

förbättringsarbete.

Vissa av de villkor för det nya egnahemslånet, som fastställdes genom

riksdagens principbeslut förra året angående grunderna för det statliga

stödet till enfamiljshus, böra enligt min mening preciseras och kompletteras.

Jag upptager först till prövning frågan om villkoren för erhållande

av statligt bottenlån samt det härmed sammanhängande

spörsmålet om statlig räntegaranti i avseende å bottenlån upptaget

i öppna marknaden.

I det föregående har jag i anledning av bankkommitténs förslag att ersätta

den statliga kreditgivningen för bostadsändamål med ett kreditgarantisystem

förklarat mig icke beredd att nu förorda ett avgörande av denna

fråga. Med hänsyn härtill synes det lämpligt, att villkoren beträffande fördjupning

av egnahemslånet resp. räntegaranti i avseende å under detta lån

liggande, i öppna marknaden upptagen kredit under nästa budgetår så nära

som möjligt anslutas till nu gällande bestämmelser. Jag föreslår fördenskull,

att en mindre fördjupning av egnahemslånet, innebärande en sänkning

av lånets nedre gräns från 50 till 40 procent av den godtagna produktionskostnaden,

skall kunna medges, då skäl härför kunna anses föreligga.

Det må nämnas, att en liknande bestämmelse f. n. gäller beträffande tertiärlån

till enfamiljshus. Vidare bör möjlighet finnas, att då särskilda skäl

kunna åberopas utsträcka lånet till att omfatta hela bottenkrediten. Eu

dylik fördjupning av lånet torde komma att framstå såsom motiverad beträffande

fall, liknande dem i vilka f. n. bostadsegnahemslån och bostadsanskaffningslån

beviljas, vilka omsluta jämväl bottenkrediten, ävensom i

fråga om ombyggnadsföretag. Det synes dock icke finnas anledning räkna

med att statligt bottenlån i fortsättningen skall behöva beviljas till enfamiljshus,

som uppföras av barnrika familjer i större och medelstora

städer. Det torde emellertid böra ankomma på det lånebeviljande organet

att med utgångspunkt från här angivna riktlinjer och med ledning av erfarenheten

pröva, i vilka fall fördjupning av egnahemslånet må äga rum.

Jag förutsätter, att den del av lånet som ligger under 50 procent av den

godtagna produktionskostnaden skall vara stående och amortering av lånet

således endast avse det »normala» egnahemslånet.

Vad härefter angår frågan om räntegaranti må erinras om att dylik

garanti f. n. lämnas i samband med tertiärlån till enfamiljshus. Enligt min

mening bör även till det nya egnahemslånet tills vidare knytas en räntegaranti.

Den bör ha samma omfattning som den nyss nämnda, med den

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

skillnaden, att den garanterade räntan beträffande primärlån bör utgöra

3 procent i stället för enligt gällande bestämmelser 3,5 procent. Jag förutsätter,

att så länge nuvarande ränteläge bevaras, ränteeftergift icke skall

behöva beviljas i fråga om lån till rörlig ränta.

I anslutning till förslaget i proposition nr 235 till 1947 års riksdag uttalade

jag, att det vore angeläget att åtgärder vidtoges i syfte att komma

till rätta med de rådande missförhållandena på egnahemsmarknaden,

vilka medförde risk för att statsmedel, avsedda att begränsa

egnahemsägares årliga bostadskostnader, i stället komme att öka materialleverantörers

samt tomt- och villaägares vinster. Det syntes mig uppenbart,

att det främst måste ankomma på kommunerna att vidtaga dylika åtgärder,

bl. a. därför att ifrågavarande missförhållanden vore mer eller mindre

lokalt bestämda.

Enligt vad jag underhand erfarit ha de undersökningar som byggnadslånebyrån

bedriver angående läget på egnahemsmarknaden och möjligheterna

att ytterligare skärpa kontrollen över såväl egnahemsbyggandet

som försäljningarna av egnahem givit vid handen, å ena sidan att inom

flertalet kommuner spekulationstendenserna f. n. icke ha en sådan omfattning

som man befarat, å andra sidan att en utbyggnad av kontrollåtgärderna

stöter på stora svårigheter. I anslutning härtill får jag erinra

om att det nya egnahemslånet förutsatts komma att beviljas på villkor

att vid försäljning av egnahemmet det lånebeviljande organet skall

pröva försäljningspriset. Säljes ett egethem till högre pris än det lånebeviljande

organet kan godtaga, skall lånet uppsägas till omedelbar inbetalning,

varjämte eventuellt beviljade familjebostads- och bränslebidrag samt

ränteeftergifter skola återkrävas. Av betydelse synes vidare vara att, enligt

vad jag erfarit, byggnadslånebyrån i samverkan med förmedlingsorganen,

söker klarlägga, huruvida egnahemmen uppföras på spekulation. Befinnes

detta vara fallet beviljas intet statligt lån.

De redan vidtagna åtgärderna synas mig i nuvarande läge i stort sett

vara till fyllest. Jag förutsätter dock, att byggnadslånebyråns nyss nämnda

undersökningar fullföljas och att de förslag framläggas, vartill dessa kunna

föranleda.

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor, sammanhängande

med de enligt 1947 års principbeslut fastställda

villkoren för det nya egnahemslånet. Jag har intet

att erinra mot byggnadslånebyråns förslag till precisering av villkoret för

erhållande av kapitalsubvention till egethem. Dylik subvention bör alltså

utgå, förutsatt att i fråga om hus i ett plan bottenytan icke överstiger

100 m2 samt i fråga om hus i ett och ett halvt och två plan bottenytan

icke överstiger 80 resp. 60 m2. Då synnerliga skäl föreligga bör dock

viss jämkning uppåt av angivna maximigränser kunna företagas av det

lånebeviljande organet. Till byggnadslånebyråns förslag, att kapitalsubven
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

tion med 0 000 kronor skall kunna beviljas till tvåfamiljshus endast om

båda lägenheterna uppfylla minimikraven beträffande rumsantal och lägenhetsyta,

kan jag ansluta mig. Byrån förutsätter, att i de fall då endast en

lägenhet uppfyller minimikraven subvention skall utgå med 4 000 kronor,

d. v. s. med samma belopp som kommer att utgå till egnahem. Även detta

förslag kan jag godtaga. I vad det gäller minimivillkoren för erhållande av

egnahemslån och därtill knuten subvention med 4 000 kronor till tvåfamiljshus

föreslår byrån, att den större lägenheten skall omfatta i stadssamhälle

minst 3 rum och kök med en lägenhetsyta av minst 70 in2 och på landsbygden

minst 2 rum och kök med en lägenhetsyta av minst 60 in2. Dessa

villkor överensstämma med de villkor som förutsatts skola gälla för lån till

egnahem. Då enligt min uppfattning anledning saknas att i här förevarande

hänseende uppställa andra villkor för tvåfamiljshus än för egnahem förordai

jag byråns förslag. Byrån har emellertid i anslutning till nämnda förslag

förutsatt, att beträffande egnahem på landsbygden såsom minimivillkor böi

gälla att egnahemmet innehåller minst 2 rum och kök samt inredningsbar

vind. Sistnämnda villkor innebär en skärpning i förhållande till 1947 års

beslut i fråga om minimivillkor för erhållande av egnahemslån på landsbygden.

Förslaget synes vara motiverat av att enligt byråns uppfattning

begreppet stadssamhälle i praktiken kommer att tolkas relativt snävt.

Enligt vad jag under hand inhämtat av byggnadslånebyrån torde för normala

fall kostnaden för anordnande av inredningsbar vind kunna beträffande

ett egethem om 2 rum och kök angivas till i runt tal 500 kronor Det

har vidare uppgivits, att minimikravet beträffande bottenytan torde kunna

sättas något lägre om inredningsbar vind anordnas, varigenom nämnda

kostnadsökning i stort sett skulle neutraliseras. Med hänsyn till det sist

anförda anser jag mig kunna godtaga byggnadslånebyråns förevarande förslag,

dock att, åtminstone under en övergångstid, undantag från kravet på

inredningsbar vind bör medgivas, då ur låntagarens synpunkt bärande skäl

härför kunna anföras. — I anslutning till behandlingen av frågan om nya

grunder för bostadsförbättringsverksamheten, framlägges förslag till utvidgning

efter behovsprövning av kapitalsubventionen till ombyggnad av

egnahem och tvåfamiljshus.

Byggnadslånebyrån föreslår, att till radhusanläggningar med gemensam

panncentral skola kunna beviljas egnahemslån, därest varje lägenhet förvaltas

av resp. bostadshavare. Byrån finner sig däremot icke 1. n. kunna

förorda, att egnahemslån beviljas till radhusanläggningar, där lägenheterna

uthyras eller upplåtas mot bostadsrätt. Byrån anser nämligen att

tillräcklig erfarenhet ännu icke vunnits rörande driftkostnaderna för ladhus

som uthyras eller upplåtas mot bostadsrätt.

Det må framhållas, alt byggnadslånebyråns förslag icke berör frågan,

huruvida statligt stöd över huvud taget bör lämnas till radhusanläggningar

av olika slag. Redan nu föreligger nämligen möjlighet att erhålla statliga

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 2,11.

lån och bidrag till i princip vilka radhusanläggningar som helst; hinder

lär sålunda icke möta att till dylika anläggningar bevilja tertiärlån och

kapitalsubvention i form av tilläggslån enligt 1946 års tertiärlånekungörelse,

vilken avser lån till flerfamiljshus. Byråns förslag sammanhänger i stället

med att den kapitalsubvention som enligt sistnämnda kungörelse må beviljas

beträffande flertalet kommuner icke obetydligt understiger den subvention

som är avsedd att lämnas till enfamiljshus fr. o. in. den 1 juli 1948.

Särskilt i fråga om Stockholm, där ingen kapitalsubvention utgår till flerfamiljshus,

samt beträffande vissa andra, i främsta rummet större städer,

där tilläggslångivningen har begränsad omfattning, skulle ett godtagande

av byggnadslånebyråns förslag innebära en kraftig förstärkning av statens

stöd till här ifrågavarande radhusanläggningar. Det synes tveksamt huruvida

en dylik utvidgning av stödet är motiverad. Man torde sålunda böra

räkna med att produktionskostnaderna per lägenhet för ifrågakommande

radhusanläggningar komma att bli lägre än kostnaderna för ordinära enfamiljshus.

Härav följer att, därest byråns förslag godtages, i förra fallet

en relativt större del av produktionskostnaderna skulle subventioneras än

i senare fallet, vilket kan synas omotiverat, då de årliga kapitalkostnaderna

i fråga om radhusanlaggningar redan vid en relativt lika stor kapitalsubvention

skulle bli lägre än beträffande egnahem av normal storlek. Det bör

emellertid beaktas, att de berörda skillnaderna i kostnadshänseende icke

kunna förväntas bli särskilt stora. Egnahemslån bör nämligen icke beviljas

till radhusanläggningar i andra fall än sådana, där varje lägenhet

uppfyller de minimikrav beträffande storlek och utrustning, som uppställts

i fråga om egnahem. Det synes vidare uppenbart, såsom byggnadslånebyrån

antytt, att ett avvisande av ansökningar om egnahemslån till berörda radhusanläggningar

skulle kunna få icke önskvärda konsekvenser. Det synes

sålunda föreligga risk för att under angivna förutsättning vederbörande

lånesökande skulle slopa den planerade gemensamma panncentralen och i

stället utrusta varje lägenhet med värmepanna. Ett dylikt förfarande vore

ur allmänna synpunkter föga rationellt och skulle i nuvarande materialläge

framstå såsom direkt felaktigt. Med hänsyn till det anförda anser jag

mig böra godtaga byggnadslånebyråns förslag. .lag förordar alltså, att tills

vidare egnahemslån ma beviljas till radhusanläggningar med gemensam

panncentral under förutsättning att varje lägenhet förvaltas av resp. bostadshavare.

Jag anser vidare, att egnahemslån bör kunna beviljas jämväl

till enfamiljshus med gemensam panncentral. I anslutning härtill får jag

emellertid anföra vissa allmänna synpunkter på frågan om det statliga

stödet till bostadshus av olika typ.

Det statliga stödet till bostadsbyggandet är icke enhetligt. Sålunda gälla

särskilda bestämmelser för å ena sidan enfamiljshus och å andra sidan

flerfamiljshus. Till de förra kommer fr. o. in. den t juli 1948 att utgå en

kapitalsubvention med ett belopp av 4 000 kronor per egethem. Lån

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

inkl. subvention komina att beviljas intiil 90 procent av produktionskostnaden.

Kapitalsubventionen för flerfamiljshus varierar från ort till ort.

Den är i allmänhet per lägenhet räknat mindre än subventionen till enfamiljshus.

Lån beviljas på olika villkor till skilda företagarkategorier. Av

intresse i detta sammanhang äro särskilt de villkor som gälla beträffande

av kommun och allmännyttigt företag förvaltade företag. Lån beviljas till

dylika företag intill 100 procent av produktionskostnaden. Staten svarar

för vissa förluster under förvaltningstiden. Till hushåll i lägenheter tillhörande

dylikt företag kan jämväl beviljas ett löpande bidrag, trekronorsbidrag.

Hållpunkter för en bedömning av frågan huruvida berörda skillnader

mellan det statliga stödet till flerfamiljshus å ena och stödet till enfamiljshus

å den andra sidan påverkar bostadsbyggandets inriktning på

olika hustyper saknas f. n. Jag förutsätter, att det bostadspolitiska centralorganet

följer denna fråga med uppmärksamhet och i samband därmed

undersöker, under vilka förutsättningar statligt stöd bör utgå till egnahem

och radhus, vilka äro avsedda att uthyras. I vad det gäller egnahem, avsedda

att uthyras, får jag ytterligare anföra följande.

F. n. gälla beträffande enfamiljshus, uppförda och förvaltade av kommun

eller därmed jämställd företagare, bestämmelserna i 1942 års tertiärlånekungörelse.

Enligt dessa kan tertiärlån beviljas intill 95 procent

av avkastningsvärdet, varjämte tilläggslån kan utgå till täckande av överkostnaden.

Endast ett mindre antal egnahem ha belånats på detta sätt.

Skäl synas icke föreligga att bibehålla denna lånemöjlighet. Det synes ej

heller lämpligt, att för kommun eller därmed jämställd företagare öppna

möjligheten att till enfamiljshus erhålla tertiärlån och tilläggslån enligt

1946 års tertiärlånekungörelse. Med hänsyn till önskvärdheten av att ytterligare

erfarenhet vinnes beträffande uppförande och förvaltning av enfamiljshus

och radhus i kommunal och därmed jämställd regi synes emellertid,

efter särskild prövning av det lånebeviljande organet, egnahemslån

böra kunna beviljas kommun eller därmed jämställd företagare, som uppför

och förvaltar hus av nämnt slag. Jag förutsätter, att ifrågavarande

långivning under nästa budgetår får karaktären av försöksverksamhet. Det

särskilda stödet till bostäder, avsedda för lantarbetare bör bibehållas. Jag

är emellertid med hänsyn till vad nyss anförts icke f. n. beredd att taga

slutlig ställning till norrlandskommitténs förslag, att ifrågavarande stöd

ntsträckes till att avse jämväl skogsarbetarbostäder.

Mot byggnadslånebyråns förslag beträffande skärpt kontroll över hgressättningen

i tväfamiljshus har jag intet att erinra. I förekommande fall

bör dylik kontroll avse även flerfamiljshus. Likaså kan jag ansluta mig till

vad byrån anfört beträffande dels villkor i fråga om förskott å egnahemslån,

dels lån till egethem, som uppföres å mark, vilken subsidiärt ansvarar

för industriföretags intecknade gäld.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

3. Bostadsförbältringsverksamheten.

I anslutning till förslag i proposition nr 235 till 1947 års riksdag angående

nya grunder för lån och bidrag till enfamiljshus uttalade jag bl. a. att

behov alltfort syntes föreligga av förbättringsbidrag — eventuellt i kombination

med lån — till mindre genomgripande förbättringsarbete. Vidare

framhölls att avsikten vore att efter erforderlig utredning förelägga 1948

års riksdag förslag i ämnet.

Som framgått av det föregående ha tillkallade sakkunniga1 —- 1947 års

bostadsförbättringsutredning — den 1 mars 1948 framlagt betänkande med

förslag beträffande nya grunder för lån och bidrag till mindre genomgripande

bostadsförbättringsarbeten. I det följande lämnas en, med hänsyn

till att betänkandet icke är utgivet av trycket, jämförelsevis utförlig redogörelse

för förslaget.

Föreliggande förslag.

Arbeten som böra ifrågakomma för förbättringsstöd.

Bostadsförbättringsutredningen har ingående behandlat frågan om avgränsning

av de fall av bostadsförbättring, som böra stödjas genom särskilda

lån och bidrag. Utgångspunkten angives härvid ha varit dels de av

1947 års riksdag beslutade nya bestämmelserna om lån och bidrag till nybyggnad

och med avseende på resultatet därmed jämförlig ombyggnad av

enfamiljshus, dels nu gällande bestämmelser om lån och bidrag för befrämjande

av bostadsförbättringsverksamheten. De sakkunniga ha särskilt

uppmärksammat det förhållandet, att sistnämnda lån och bidrag avse icke

endast mer eller mindre omfattande förbättringsarbete utan därjämte reparation,

ombyggnad och uppförande av ny bostad ävensom ersättning för

förut befintlig sådan.

Vad först angår gränsdragningen mellan förbättringsarbete

och underhåll synes det utredningen icke föreligga någon

svårighet att i princip draga en klar gräns mellan löpande underhåll och

förbättring av en bostad. Med förbättring skulle avses en höjning av husets

byggnadstekniska standard eller av bostadens standard i fråga om såväl

utrymme som utrustning, medan underhållsarbete skulle avse att mer eller

mindre fullständigt upphäva de brister som efter hand uppkomma genom

förslitning. Om ifrågavarande gränsdragning anför utredningen vidare

följande.

I praktiken kan gränsen givetvis i vissa fall bli flytande dels genom att

det löpande underhållet kan vara så länge eftersatt, att avhjälpandet av de

uppkomna bristerna får karaktär av en verklig standardhöjning, dels genom

att utförandet av underhållsarbeten kombineras med en samtidig standardhöjning.

Detta synes emellertid knappast utgöra ett avgörande skäl mot

den ifrågasatta gränsdragningen mellan förbättringsarbete och underhåll.

1 Angående de sakkunniga se not å s. 3.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

I den mån det beträffande vissa planerade åtgärder gäller att avgöra, huruvida

dessa äro att hänföra till antingen det ena eller det andra slaget av

arbete, torde gränsdragningsproblem få avgöras från fall till fall. Det måste

emellertid förutsättas, att förbättringsåtgärder och underhållsarbeten ofta

planeras att utföras samtidigt. Därest förbättringsstödet, såsom utredningen

förordar, begränsas till att avse endast egentliga förbättringsåtgärder,

gäller det i dylika fall att fördela totalkostnaderna mellan förbättringsåtgärderna

och underhållsarbetena. Härvid bör enligt utredningens mening

den grundsatsen tillämpas, att arbeten av typen underhåll som bli en

tekniskt ofrånkomlig följd av att vissa förbättringsåtgärder genomföras —

t. ex. målning efter värmeisolering av väggar —- hänföras till förbättringsarbete.

Erforderlig klarhet beträffande den av utredningen ifrågasatta avgränsningen

av förbättringsarbete från rent underhåll bör kunna erhållas

vid den besiktning på arbetsplatsen, som vid behov torde komma att företagas

genom det bostadspolitiska lokalorganets försorg, innan detta med

eget yttrande förmedlar en ansökan om förbättringsstöd.

Utredningen upptager i detta sammanhang även frågan huruvida det

fortsatta förbättringsstödet bör kunna utgå till på angivet sätt definierat

underhållsarbete. Enligt utredningens mening böra kostnaderna för underhållsarbeten

i princip finansieras med hjälp av löpande inkomst emedan

de utgöra en del av den årliga bostadskostnaden. Reparationsarbeten spelade

visserligen en framträdande roll under bostadsförbättringsverksamhetens

första skede, men detta förhållande borde ses i belysning av den betydelse

som då tillmättes bostadsförbättringsbidragets sysselsättningspolitiska

motivering. Därjämte borde beaktas, att inkomstläget på landsbygden

sedan början av 1930-talet förbättrats i sådan grad, att samma behov

ej längre torde föreligga av statligt stöd till reparationsarbeten. Slutligen

framhåller utredningen, att det i den nuvarande bostadsförbättringsverksamheten

i viss utsträckning förekommer, att förbättringsbidrag ej beviljas

till rena underhållsarbeten.

Såsom framgår av det nyss anförda förordar utredningen, att från det

fortsatta bostadsförbättringsstödet uteslutes rent underhåll.

Vid upptagande av frågan om avgränsning av förbättringsarbete

från det slag av ombyggnad, vartill statligt stöd

skall utgå enligt de nya egnah e in slånebestä in melserna,

har utredningen, efter att inledningsvis ha återgivit vissa uttalanden i utredningsdirektiven

och i proposition nr 235/1947 rörande huvudprinciperna

för indelning av bostadsförbättringsföretag i ombyggnads- resp. förbättringsarbeten,

först sökt precisera de villkor som enligt dessa uttalanden

förutsättas vara uppfyllda för att lån och bidrag till ombyggnad enligt de

nya egnahemslånebestämmelserna skola kunna utgå. Dessa villkor skulle

enligt vad utredningen funnit vara följande.

Ombyggnadsföretaget skall

1) avse ett hus, som kan beräknas komma alt användas för bostadsändamål

på längre sikt;

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Mnj:ts proposition nr 231.

2) omfatta så »genomgripande» förbättringar, innebära en så »grundlig»

ombyggnad, att företaget icke skulle framstå som »ekonomiskt försvarligt»

därest icke samtidigt det första villkoret är uppfyllt;

3) medföra en sådan höjning av den föreliggande bostadsstandarden, att

det ombyggda huset i fråga om denna standard blir likvärdigt med ett

nybyggt hus.

Föi att ytterligare klarlägga sin tolkning av innebörden av villkoren för

att statligt stöd till ombyggnad enligt de nya egnahemslånebestämmelserna

skall kunna utgå anför utredningen bl. a. följande.

Dylikt stöd till ombyggnad skulle icke kunna erhållas till varje förbättringsåtgärd,

varigenom ett hus som beräknas komma att användas för bostadsändamål

på längre sikt bleve i fråga om bostadsstandarden likvärdigt

med ett nybyggt hus. Detta kan också uttryckas så, att stöd till ombyggnad

icke skulle kunna utgå, om endast det första och tredje av de ovan angivna

tre villkoren äro uppfyllda; det måste därjämte vara fråga om ombyggnad

i ordets egentliga betydelse. Enligt utredningens mening skulle det

också kunna leda till orimliga konsekvenser, om lån och bidrag enligt de

for ombyggnad i ovan angiven mening beslutade grunderna — d. v. s. utan

behovsprövning såvitt angår den kapitalsubvention med 20 procent av kostnaden

som jämte egnahemslån skall utgå i sådana fall, där bostadslägenhetens

yta icke är större än ca 120 kvadratmeter — skulle kunna beviljas

1 .a!,a de f£iU där vad som erfordras för att en bostad skall erhålla en fullvärdig,

med nybyggnad jämförlig standard inskränker sig till en eller annan

komplettering av utrustningen. Det synes ofrånkomligt, att de statliga stödåtgärderna

för befrämjande av den höjning av bostadsstandarden som ingår

i den bostadspolitiska målsättningen på något sätt begränsas. Såvitt

angår stöd till ombyggnad av egnahem, synes detta ske på ett lämpligt sätt

genom de tre kombinerade villkor som angivits i det föregående.

Utredningen redovisar vidare utförligt vissa särskilda synpunkter på frågan,

huruvida ombyggnads- eller förbättringsstöd bör kunna utgå. Sålunda

anser utredningen, att förbättringsstöd bör kunna ifrågakonuna till förbättring

icke endast av bostad, vars användningstid beräknas komma att bli

relativt begränsad, utan även av bostad som kan beräknas komma att användas

på längre sikt. Det kan nämligen, anser utredningen, i vissa fall

förhålla sig så, att en bostad som framstår som bristfällig är behövlig på

längre sikt och egentligen borde göras till föremål för grundlig ombyggnad

men kostnaden för denna blir för hög för bostadsinnehavaren, även om han

komme i åtnjutande av statligt stöd för ändamålet. I ett dylikt fall bör

alltså enligt utredningens mening stöd kunna utgå till mera begränsade

förbättringsarbeten, och dessa borde kunna avse såväl själva byggnaden

som bostadens utrustning.

I frågan, huruvida såsom regel lämpligen kunde angivas, att ett ombyggnadsföretag

bör avse en »varaktig», förbättringsarbetet däremot endast

eu »tillfällig» förbättring av bostaden, anför utredningen, att enligt dess

mening förbättringsstöd alltjämt bör kunna utgå till anordnande av7 ledningar

för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt; lån och bidrag

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. RIaj:ts proposition nr 231.

45

till förbättringsarbete böra, anser utredningen, över huvud taget kunna

ifrågakomma för sådana »varaktiga» förbättringar av en bostadsutrustning,

varigenom denna blir ur bostadsstandardsynpunkt jämförlig med nybyggnad.

Förbättringsstöd bör alltså enligt utredningens mening kunna

avse såväl bostäder, vilka beräknas komma att användas endast under en

relativt begränsad tid, som bostäder, vilka förutses komma att behövas på

längre sikt. I förra fallet skulle förbättringsåtgärderna icke avse att åstadkomma

en med nybyggnad jämförlig bostadsstandard, vilket däremot i

senare fallet skulle kunna vara syftet, nämligen i sådana fall där åtgärderna

med hänsyn till bostadens förutvarande beskaffenhet kunde inskränkas

till en eller annan komplettering av dess utrustning. Utredningen anser

sålunda, att bostaden icke nödvändigtvis behöver i sitt nuvarande skick

framstå såsom i hög grad otillfredsställande för att förbättringsstöd skall

kunna utgå.

Såsom sammanfattning av de sålunda framlagda förslagen till avgränsning

av förbättringsarbeten, vilka böra ifrågakomma för statligt förbättringsstöd,

anför utredningen följande.

Utredningen har försökt att avgränsa förbättringsarbeten, till vilka förbättringsbidrag

efter behovsprövning och i eller utan kombination med

lån skall kunna beviljas, från å ena sidan rena underhållsarbeten och å

andra sidan sådan ombyggnad, vartill lån och bidrag skola kunna utgå enligt

de av riksdagen redan beslutade egnahemslånebestämmelserna. Utredningens

förslag härutinnan innebär, att bostadsförbättringsstöd skall

kunna lämnas dels till bostäder, vilka på grund av sin relativt begränsade

användningstid icke skola kunna ifrågakomma för lån och bidrag till nyeller

ombyggnad, dels till bostäder, vilka beräknas komma att användas i

framtiden och antingen borde ersättas genom nybyggnad eller göras till

föremål för grundlig ombyggnad, ehuru kostnaden härför överstiger bostadsinnehavarens

betalningsförmåga även vid anlitande av egnahemslån

och därtill knuten kapitalsubvention, eller äro relativt tillfredsställande

men skulle kunna erhålla en med ett nybyggt hus jämförlig bostadsstandard

genom vissa förbättringar i utrustningen.

Efter att sålunda ha föreslagit vissa regler för bedömande av huruvida

en bostad med hänsyn till den sannolika användningstidens begränsning

eller oberoende därav men under vissa andra förutsättningar bör göras till

föremål för förbättring med hjälp av statligt stöd, övergår utredningen till

att behandla frågan om vilka åtgärder som kunna resp. böra vidtagas, för

att förbättringsstödet skall kunna utgå. Härvid anföres först följande beträffande

företagets art och omfattning samt kostnaderna för dess genomförande.

Någon allmängiltig bestämmelse beträffande förbättringsarbetets art och

maximala omfattning torde icke kunna fastställas. I detta hänseende måste

en prövning ske av varje enskilt fall. Härvid bör huvudsynpunkten vara,

att kostnaderna icke bli orimliga med hänsyn till den mer eller mindre begränsade

tid, under vilken bostaden beräknas komma att användas. Så
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungi. Maj. ts proposition nr 231.

lunda bör det exempelvis under inga omständigheter förekomma, att de

taktiska årliga kapitalkostnaderna för en »förbättrad» bostad överstiga —

de böra snarare avsevärt understiga — motsvarande kostnader för ett nybyggt

egethem, även om de årliga bostadskostnaderna för den förbättrade

bostadens innehavare kunna anpassas till dennes betalningsförmåga, vilket

ju är en fråga dels om möjligheten att på olika sätt kombinera lån och bidrag,

dels om behovsprövning.

Utredningen säger sig vidare icke finna skäl föreslå någon ändring av

den nu gällande bestämmelsen, att bostad som varit föremål för förbättring

skall uppfylla hälsovårdsstadgans krav. Nämnda krav borde emellertid

icke tillämpas alltför rigoröst. Därest för uppfyllande av hälsovårdsstadgans

krav i något visst hänseende skulle erfordras genomförande av en

förbättringsåtgärd till kostnader, som med hänsyn till bostadens beräknade

användningstid framstå som orimliga, böra, enligt utredningens mening,

ifrågavarande krav modifieras eller helt uppgivas.

Då det gäller själva byggnaden bör, anser utredningen, i princip varje

möjlig förbättring av denna kunna ifrågakomma. Härom uttalas vidare

följande.

Avgörande synes böra vara, om en viss förbättring av byggnaden framstår

som nödvändig med hänsyn till dennas användning som bostad under

en mer eller mindre begränsad tid. Endast som exempel må nämnas, att

ett nytt och bättre tak kan behöva läggas eller att väggar kunna behöva

göras mera värmeisolerande. Även dörrar och fönster eller golv kunna vara

så bristfälliga, att de behöva ersättas på ett sätt som innebär en höjning av

byggnadens standard.

Enligt utredningens mening bör en höjning av utrymmesstandarden icke

ifrågakomma annat än i den mån den kan uppnås genom inredning av redan

befintliga utrymmen men däremot ej genom tillbyggnad.

Beträffande utrustningsstandarden framhåller utredningen, att något

generellt uteslutande av vissa förbättringar icke bör ifrågasättas. Om vissa

vanligen förekommande kompletteringar av utrustningen anföres följande.

Anordnande av ledningar för vatten och avlopp ävensom förbättring av

vattentäkt böra sålunda med hänsyn till deras elementära betydelse för en

god bostad kunna ifrågakomma, om de framstå som förenliga med den

grundläggande kostnadssynpunkten. Detsamma bör gälla elektrisk installation

ävensom tillgodoseende av behovet av en tillfredsställande köksutrustning

samt biutrymmen, i den mån dessa kunna vinnas utan tillbyggnad.

Större tveksamhet, när det gäller bostäder med begränsad användningstid,

synes böra råda beträffande installation av centralvärme och badmöjlighet.

Dylika anordningar äro ju ej obligatoriska villkor för lån till

nybyggnad eller grundlig ombyggnad. Undantagsvis synas dock även dessa

åtgärder kunna ifrågakomma.

Slutligen bör enligt utredningens mening den förbättrade bostadens beräknade

användningstid i regel icke understiga fem år.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Grunder för lån och bidrag till förbättringsarbete.

Med hänsyn till att huvudsyftet med det av 1947 års riksdag antagna

förslaget beträffande det statliga stödet till egnahemsproduktionen var att

skapa ett förenklat och förenhetligat låne- och bidragssystem har utredningen

vid övervägande av frågan om ändrade grunder för det statliga bostadsförbättringsstödet

funnit angeläget att såvitt möjligt anpassa dessa

till de nya bestämmelserna om lån och bidrag till ny- eller ombyggnad av

egnahem. Det statliga stödet till förmån för bostadsförsörjningen skulle

därigenom, bortsett från olika slag av bostadsrabatter och med undantag

tills vidare för lån och bidrag till lantarbetarbostäder, komma att begränsas

till två huvudformer, nämligen lån och bidrag dels till flerfamiljshus,

dels till en- och tvåfamilj shus.

Utredningen framhåller, att det föreslagna förbättringsstödet i vissa avseenden

innebär avvikelse från stödet till ny- eller ombyggnad. Härom samt

om skälen för att bestämmelserna avseende lån och bidrag till förbättringsarbete

likväl utformats så, att de nära motsvara reglerna för ny- och ombyggnadsstödet

anför utredningen i huvudsak följande.

Det må redan från början framhållas, att stödet till såväl ny- som ombyggnad

är förbundet med krav på samma eller i varje fall en fullt jämförlig

utrymmes- och utrustningsstandard. Ur denna synpunkt måste stödet

till förbättringsarbete i viss utsträckning innebära eu avvikelse. En

annan avvikelse gäller innebörden av förbättringsbidraget resp. den med

lån till ny- eller ombyggnad förbundna kapitalsubventionen. Förbättringsbidraget

torde alltfort böra utgå efter behovsprövning och alltså avse

att direkt tillgodose ett konstaterat hjälpbehov hos hushåll med begränsade

ekonomiska resurser. Bidraget till ny- eller ombyggnad av egnahem skall

däremot utgå utan behovsprövning och avser att delvis kompensera den

stegring av byggnadskostnaderna, som ägt rum sedan år 1939. Indirekt

kan dock även detta bidrag sägas innebära hänsynstagande till hushållets

behov såtillvida som bidraget dels begränsas till dem som icke anser sig

behöva eller ha råd till högre utrymmesstandard än en lägenhetsyta av

omkring 120 m2, dels vid nybyggnad är till beloppet fixerat, varigenom subventionen

i förhållande till kostnaderna för företaget blir relativt större, i

den mån egnahemsbyggaren nödgas begränsa sig till en lägre utrymmesstandard

än den maximalt godtagbara.

Med hänsyn till det sätt, på vilket stödet till förbättringsarbete i fråga om

syftet med detsamma avviker från stödet till ny- eller ombyggnad, synes

kunna ifrågasättas, huruvida icke förbättringsverksamheten borde klart

avgränsas från den nya egnahemslåneverksamheten genom utformandet av

särskilda låne- och bidragsbestäminelser för den förra. När utredningen

ändock, såsom kommer att framgå av det följande, sökt utforma sitt törslag

till ändrade grunder för lån och bidrag till förbättringsarbete såsom

en tillämpning med vissa modifikationer av bestämmelserna om lån och

bidrag till ombyggnad, vilka i sin tur kunna sägas innebära vissa modifikationer

av vad som gäller i fråga om motsvarande stöd till nybyggnad, är

skälet därtill, att utredningen funnit sig beträffande stöd till förbättringsarbete

kunna förorda dels samma lånevillkor, dels samma form för bidraget,

som skola gälla för egnahemslånet resp. därmed förbundet bidrag.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Mnj:ts proposition nr 231.

\ad angår frågan om det lån som i kombination med förbättringsbidrag

bör kunna utgå till förbättringsarbete,

bär utredningen först övervägt, huruvida anledning finnes att föreslå en

annan övre belåningsgräns än den för det nya egnahemslånet fastställda,

d. v. s. 90 procent av produktionskostnaden. En övre belåningsgräns vid

90 procent skulle, framhåller utredningen, innebära en höjning i förhållande

till vad so in nu gäller om nybyggnadslån och förbättringslån, vilka

icke må överstiga 80 procent av kostnaderna för företaget. Vidare anför

utredningen i denna fråga följande.

Den övre belåningsgränsen för egnahemslånet har framför allt motiverats

med hänvisning till att egnahemsbyggaren i regel icke torde kunna prestera

en större egen insats än 10 procent av belåningsvärdet. Härvid avses lån

till nybyggnad. Någon inskränkning i möjligheten att erhålla lån upp til!

90 procent av kostnaden för ett ombyggnadsföretag har emellertid icke

föreskrivits. Ombyggnadsföretagen torde också i regel komma att betinga

avsevärt högre kostnad än förbättringsarbetena och i kostnadshänseende

icke sällan bli jämförbara med nybyggnadsföretag. Då kostnaden för förbättringsarbete

i regel torde bli mindre än för ombyggnadsföretag, borde

en relativt högre egen insats, d. v. s. en lägre övre belåningsgräns än 90

procent av kostnaden kunna övervägas. Förutsättes emellertid, att den

egna insatsen väsentligen bör kunna fullgöras genom eget arbete av låntagare,

må framhållas att det icke synes självklart, att denna insats vid

alla ifrågakommande förbättringsarbeten kommer att kunna uppgå til!

20 procent av kostnaden därför utan i vissa fall kanske stannar under 10

procent. Bortsett härifrån torde storleken av de lån, som förutsättas kunna

kombineras med förbättringsbidrag, bli relativt begränsad. Dessa lån skulle

enligt utredningens mening utgå i kombination icke endast med bidrag till

maximibelopp, när dylikt bidrag framstår som otillräckligt, utan i princip

med vilket lägre bidragsbelopp som helst, när detta efter behovsprövning

och med beaktande av kostnaden för förbättringsarbetet befinnes motiverat

Slutligen må framhållas att bidraget, såsom i det följande kommer att föreslås,

bör ha formen av räntefritt stående lån. Därigenom kommer den övre

gränsen för det lån som skall förräntas och amorteras alltid att mer eller

mindre underskrida 90 procent av kostnaden, vilket bör giva låntagaren

större möjligheter att erbjuda staten en tillfredsställande säkerhet för sistnämnda

lån.

På anförda grunder har utredningen ansett, att några avgörande invändningar

icke kunna göras mot att den övre belåningsgränsen för lån till förbättringsarbete

fastställes till 90 procent av kostnaden för detta arbete.

Beträffande den nedre belåningsgränsen erinrar utredningen först om

att frågan om den nedre gränsen för det nya egnahemslånet till ny- eller

ombyggnad ännu icke avgjorts utan förslag liärutinnan torde komma att

underställas innevarande års riksdag. Utredningen föreslår emellertid för

sin del beträffande lån till förbättringsarbete, att detta inkl. förbätti

ingsbidi aget bör kunna täcka hela kostnaden för arbetet så när som på

den egna insatsen, d. v. s. 90 procent av kostnaden. Detta anser utredningen

motiverat med hänsyn till dels att man för flertalet fall måste räkna med

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

svårigheter för låntagaren att i öppna marknaden upptaga kredit för ändamålet,

dels att det skulle vara allt annat än ändamålsenligt att uppdela de

relativt små lånebelopp, varom här kan bli fråga, på flera långivare, dels

slutligen att den föreslagna omfattningen av lånet vore en förutsättning för

att kombinationen av bidrag och lån icke skulle behöva begränsas till de

fall, där bidrag befinnes böra utgå till endast en mindre del av kostnaden.

Utredningen föreslår, att lån till förbättringsarbete, till skillnad från vad

som gäller om egnahemslån till ny- eller ombyggnad, i sin helhet skall vara

amorteringslån. Härför talar enligt utredningens mening både det förhållandet

att lånebeloppen torde bli relativt små och den omständigheten att

hela lånet måste, då fråga är om förbättring av bostäder med begränsad

användningstid, amorteras på relativt kort tid.

Amorteringstiden bör enligt utredningens mening liksom i fråga om lån

till ombyggnad anpassas till varje särskilt fall men ej överstiga 25 år. I

denna fråga anför utredningen vidare följande.

Att utredningen icke föreslår en ytterligare begränsning av den maximala

amorteringstiden för lån till förbättringsarbete, beror på att dylikt arbete

enligt utredningens förslag bör kunna avse även bostadshus, som med avseende

på byggnadens kvalitet och bostadens standard är fullt jämförligt

med nybyggt eller grundligt ombyggt hus. Amorteringstiden bör emellertid

endast undantagsvis kunna uppgå till 25 år. I övrigt bör den begränsas

med vederbörlig hänsyn tagen till det förbättrade bostadshusets beräknade

användningstid för bostadsändamål. Inom den så bestämda ramen bör

amorteringstiden kunna göras längre eller kortare beroende på låntagarens

förmåga att bära den av lånets förräntning och amortering betingade ökningen

av hans årliga bostadskostnader.

För lån till förbättringsarbete förutsätter utredningen samma räntesats

som för egnahemslån till ny- eller ombyggnad eller tre procent.

Vad därefter angår frågan om säkerhet för förbättringslån uttalar utredningen

först, att sådan bör lämnas enligt samma grunder som för egnahemslånet.

Utredningen anser emellertid, att utvidgning av möjligheterna till

befrielse från ställande av inteckningssäkerhet i vissa fall då förbättringslån

utgår bör övervägas. I förevarande fråga har utredningen anfört

följande.

Enligt beslut av 1947 års riksdag skall egnahemslån under vissa förutsättningar

kunna beviljas, även om låntagaren icke kan lämna säkerhet

för lånet i form av inteckning i fastigheten, emedan han saknar äganderätt

till denna. Villkoren för dylik befrielse från kravet på inteckningssäkerhet

äro emellertid helt grundade på den förutsättningen, att låntagaren för sin

familj kan beräknas komma i åtnjutande av familjebostadsbidrag, vilket

hland annat förutsätter dels att han har minst två barn under 16 år, dels

att bostaden motsvarar kraven på en fullvärdig bostadsstandard. Den sista

förutsättningen skulle emellertid icke komma att gälla beträffande alla bostäder

som förbättrats med hjälp av förbättringsstödet, och den förstnämnda

förutsättningen för familjebostadsbidrag kan ju icke antagas alltid

komma att föreligga i de fall, diir lån till förbättring skulle behöva utgå

4 Uiliang till riksdagens protokoll 19''i8. 1 sand. Nr 231.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

jämte bidrag. Utredningen anser, att möjlighet borde finnas att i dylika

fall bevilja lån utan krav på inteckningssäkerhet men har på grund av den

begränsade tid soin stått till buds för utredningsuppdragets fullgörande

icke medhunnit att så ingående överväga denna fråga, att ett förslag till

villkor för befrielse från sagda krav på inteckningssäkerhet kunnat utformas.

Utredningen föreslår, att förevarande fråga göres till föremål för ytterligare

övervägande.

Utredningen har vidare upptagit till övervägande frågan, huruvida

förbättringsstöd under vissa förutsättningar borde

kunna utgå i form av enbart lån, utan kombination med bidrag

och därmed utan behovsprövning. Då fråga är om bostadshus, som bör

grundligt ombyggas eller rivas och ersättas med ett nytt, men kostnaden

för nybyggnad eller grundlig ombyggnad prövas överstiga bostadsinnehavarens

betalningsförmåga även vid anlitande av det nya egnahemslånet

jämte kapitalsubvention, bör enligt utredningens förslag förbättringsstöd

kunna utgå till hushåll med på visst sätt begränsade inkomster. Beträffande

hushåll med större inkomster saknas enligt utredningens mening

tiliräckliga skäl att från statens sida erbjuda annat stöd än det nya egnahemslånet

jämte kapitalsubvention till ny- eller ombyggnad.

Annorlunda ställer sig saken, anser utredningen, i det fall, då ny- eller

ombyggnad icke bör ifrågakomma på grund av den nuvarande bostadens

på längre sikt felaktiga lokalisering. Härom anföres följande.

Med hänsyn till de svårigheter som torde föreligga även för hushåll, vilkas

inkomster icke äro så begränsade att förbättringsbidrag bör kunna

utgå, att i öppna marknaden upptaga kredit för finansiering av förbättringsarbete,

vilket är det enda slag av åtgärder som här framstår som motiverat,

vill utredningen ifrågasätta, om icke under angivna förutsättningar

till dylikt arbete bör kunna utgå enbart lån, förslagsvis till 75 procent av

kostnaden för förbättringsarbetet. Utredningen vill här erinra, att enligt

de nya egnahemslånebestämmelserna lån till ny- eller ombyggnad skall

kunna beviljas till 75 procent av produktionskostnaden i sådana fall, där

kapitalsubvention icke utgår. Så tillvida föreligger likhet mellan denna

bestämmelse och utredningens här ifrågavarande förslag. Skillnaden är

den, att frånvaron av kapitalsubvention i förra fallet beror på att lägenhetsytan

överskrider visst mått, i senare fallet på att låntagarens inkomster

överstiga visst belopp.

Utredningen föreslår sålunda, att under vissa förutsättningar enbart lån,

utan behovsprövning och intill 75 procent av kostnaden, skall kunna utgå

till förbättringsarbete.

Vad angår bidrag till förbättringsarbete har utredningen

kommit till den uppfattningen, att förbättringsbidraget helt bör givas

karaktären av ett på behovsprövning grundat bidrag till hushåll med begränsade

ekonomiska resurser, dock i samma form som den med egnahemslånet

till ny- eller ombyggnad förbundna kapitalsubventionen. Detta

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

51

utesluter, enligt utredningens mening, icke att viss hänsyn till byggnadskostnadernas

stegring bör kunna tagas vid fastställandet av förbättringsbidragets

maximibelopp; sådan hänsyn syntes ha tagits vid den senaste, av

1943 års riksdag beslutade höjningen av maximibeloppet.

Beträffande mnximering av förbättringsbidraget har utredningen icke

funnit anledning föreslå någon ändring av vare sig nu gällande huvudregel

att bidraget kan uppgå till högst 80 procent av kostnaden för förbättringsarbetet

eller bestämmelsen om undantag från nämnda regel »därest ömmande

omständigheter föreligga samt återstående del av kostnaderna, i

den mån densamma icke täckes genom sökandens eget arbete eller annorledes,

gäldas av vederbörande kommun eller tillskjutes från annat håll».

Vidkommande därefter de maximibelopp, med vilka förbättringsbidrag

böra kunna utgå, säger sig utredningen först ha övervägt frågan om bibehållandet

av särskild maximering av det bidragsbelopp, som må kunna

utgå till anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av

vattentäkt och därvid funnit det lämpligt att en dylik maximiregel fortfarande

tillämpas. Utredningen har föreslagit, att maximibeloppen med

hänsyn till den ytterligare stegring av byggnadskostnaderna som ägt rum

sedan år 1943, då dessa senast höjdes, skola höjas från 1 000 till 1 200

kronor för bidrag till anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller

förbättring av vattentäkt samt från 2 500 till 2 800 kronor för bidrag till

andra förbättringsåtgärder, d. v. s. sammanlagt från 3 500 till 4 000 kronor.

Utredningen framhåller, att förslaget framställes med tveksamhet och anger

följande anledningar härtill.

För det första skola enligt nu gällande grunder lån och bidrag till bostadsförbättring

avse icke blott förbättringsarbeten i den begränsade betydelse,

vari utredningen använder detta uttryck, utan jämväl grundlig ombyggnad

och nybyggnad. Detta torde ha inneburit att bidrag till maximibelopp

liksom över huvud taget relativt större bidrag i regel begränsats till

tillgodoseendet av sistnämnda ändamål. Då dessa i fortsättningen komma

att kunna tillgodoses i enlighet med de nya egnahemslånebestämmelserna,

innebär redan bibehållandet av oförändrade maximibelopp en höjning av

de möjliga bidragen till egentliga förbättringsarbeten. För det andra synes

utredningens framförda förslag, alt stöd till förbättringsarbete skall kunna

utgå bl. a. i sådana fall, där nybyggnad eller grundlig ombyggnad i och

för sig vore motiverad men efter behovsprövning befinnes ställa för stora

krav på bostadsinnehavarens betalningsförmåga även vid anlitande av

stödet till ny- eller ombyggnad, kunna medföra en konkurrens mellan å

ena sidan mindre genomgripande förbättringsarbeten och å andra sidan

nybyggnad eller grundlig ombyggnad till förmån för förstnämnda åtgärder.

De fall som här avses, gälla hushåll vilkas inkomster äro så begränsade, att

de i princip skulle vara berättigade till förbättringsstöd. Till bestridande

av de högre kostnaderna för ombyggnad skulle enligt de nya egnahemslånebestämmelserna

kunna erhållas bidrag med 20 procent av kostnaderna,

medan till mindre kostsamma förbättringsarbeten enligt utredningens förslag

efter behovsprövning skulle kunna erhållas bidrag med avsevärt högre

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

procent. Den nämnda konkurrensen skulle givetvis ytterligare accentueras

vid en höjning av maximibeloppen för förbättringsbidrag. Men en dylik

konkurrens strider mot den i det bostadspolitiska programmet hävdade

önskvärdheten av att nybyggnad och grundlig ombyggnad främjas på bekostnad

av mindre genomgripande förbättringsåtgärder.

När utredningen trots anförda betänkligheter ansett sig på grund av

byggnadskostnadernas stegring böra, ehuru med tveksamhet, föreslå en

viss höjning av maximibeloppen, säges detta bero på att förbättringsbidrag

skulle kunna beviljas även i sådana fall, där alternativen nybyggnad eller

grundlig ombyggnad icke föreligga. Utredningen förutsätter härvid, att

möjligheten att bevilja något högre bidrag än för närvarande icke skall

komma att utnyttjas till en allmän höjning av bidragens storlek oberoende

av om detta efter behovsprövning befunnes vara nödvändigt eller ej.

Beträffande förbättringsstöd avseende tvåfamiljshns föreslår utredningen,

att förbättringsbidrag må kunna utgå med högst 6 000 kronor, fördelade

på maximibelopp för bidrag till anordnande av ledningar för vatten och

avlopp eller förbättring av vattentäkt resp. övriga förbättringsåtgärder i

samma proportion som föreslagits för bidrag till enfamiljshus; ifrågavarande

maximibelopp skulle alltså enligt utredningens förslag utgöra

1 800 resp. 4 200 kronor. Vidare förutsätter utredningen, att hyreslägenheten

i tvåfamilj shus, till vilket förbättringsbidrag i eller utan kombination

med lån beviljats, underkastas hyreskontroll i enlighet med vad som gäller

som villkor för egnahemslån till ny- eller ombyggnad av dylikt hus.

Förbättringsbidraget bör enligt utredningens mening, i likhet med den

med egnahemslån till ny- eller ombyggnad förbundna kapitalsubventionen,

givas formen av ett ränte- och amorteringsfritt lån resp., när jämte bidraget

beviljas lån till förbättringsarbetet, en räntefri stående del av detta

lån. Även för bidraget bör alltså, framhåller utredningen, lämnas säkerhet

i form av inteckning i fastigheten såvitt icke särskilda omständigheter motivera

eftergivande av detta krav. Utredningen föreslår vidare, att beviljat

förbättringsbidrag skall avskrivas efter 10 år. Skulle det förbättrade huset

dessförinnan upphöra att användas för bostadsändamål, borde det bidragsbeviljande

organet kunna i samband därmed fatta beslut om bidragets avskrivning.

Undantag från den föreslagna regeln för avskrivning borde dock

göras för bidrag å högst 500 kronor; sådana bidrag borde omedelbart avskrivas.

Utredningen erinrar i förevarande sammanhang om att det hittillsvarande

förbättringsbidraget omedelbart avskrivits samt framhåller, att missbruk

av bidraget förekommit i samband med försäljning av bostadsfastigheter,

som förbättrats med hjälp av förbättringsbidrag. Bidragstagarna

hade nämligen genom försäljningen helt eller delvis frigjort bidraget till

användning för annat ändamål och köparna hade förvärvat förbättrade bostadsfastigheter

utan att behöva betala motsvarigheten till statliga förbätt
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kurigl. Maj.ts proposition nr 231.

ringsbidrag. Den av utredningen föreslagna formen för förbättringsbidraget

avsåge att förebygga dylikt missbruk.

Utredningen föreslår slutligen, att villkoren för såväl lån som bidrag till

förbättringsarbete skola vara desamma som för egnahemslån jämte kapitalsubvention

till ny- eller ombyggnad beträffande

1) det låne- och bidragsbeviljande organets tekniska och ekonomiska

kontroll samt tillsyn över att meddelade föreskrifter rörande utförandet av

förbättringsarbete iakttagas,

2) kontroll av köpeskillingen vid överlåtelse av den förbättrade bostadsfastigheten

på ny ägare samt

3) uppsägning av lån och bidrag eller endast bidrag till återbetalning,

därest den överenskomna köpeskillingen befinnes oskälig eller, även om så

icke är fallet, den nye ägaren icke bedömes ha behov av det tidigare beviljade

förbättringsbidraget.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att innebörden av de föreslagna

grunderna för statligt stöd till bostadsförbättringsarbete kan uttryckas

så, att det nya egnahemslånet och därtill knutet bidrag med angivna

modifikationer borde kunna beviljas för tre olika ändamål, nämligen icke

endast för ny- eller ombyggnad av en- och tvåfamilj shus utan även för

förbättringsarbete å sådana hus.

Behovsprövning.

Vid behandling av frågan om behovsprövning framhåller utredningen inledningsvis,

att det bidrag som enligt dess förslag i eller utan kombination

med lån skall kunna utgå under vissa förutsättningar uppenbarligen balett

helt annat syfte än den med egnahemslånet till ny- eller ombyggnad

förbundna kapitalsubventionen. När det gällde förbättringsstödet vore icke

fråga om att i viss utsträckning kompensera byggnadskostnadernas stegring

— även om bidraget i och för sig måste avvägas med hänsyn till de

aktuella byggnadskostnaderna — utan att direkt tillgodose ett av begränsade

ekonomiska resurser betingat hjälpbehov. Den prövning av behovet

som därvid syntes ofrånkomlig innebure emellertid ett allt annat än lättlöst

praktiskt problem. Av vissa från egnahemsnämnderna införskaffade

— i en bilaga till betänkandet redovisade — uppgifter rörande av nämnderna

tillämpad praxis framginge, att dessa vid behovsprövningen väsentligen

beaktat å ena sidan sökandens inkomst- och förmögenhetsförhållanden

samt försörjningsbördan och å andra sidan de beräknade kostnaderna

för förbättringsarbetet. Därjämte hade hänsyn tagits till sådana omständigheter

som sjukdom, invaliditet in. m. Enligt utredningens mening borde

för det första en lämplig avgränsning göras av de hushållsgrupper som

över huvud taget borde kunna komma i fråga för erhållande av förbättringsbidrag.

För det andra borde såvitt möjligt garantier skapas för en enhetlig

närmare prövning av hur stort bidrag som i varje enskilt fall borde

beviljas inom det i angiven mening avgränsade området för förbättrings
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

verksamheten. Bl. a. borde icke — såsom hittills varit fallet — principerna

för prövningen av bidragets storlek variera med medelstilldelningen;

växlingar i medelstilldelningen borde visserligen kunna påverka

förbättringsverksamhetens omfattning men däremot ej utgöra en faktor

vid bestämmande av bidragets storlek.

Utredningen föreslår, att den grundläggande förutsättningen för behovsprövningen

i varje enskilt fall fastställes genom ett inkomststreck. Detta

streck föreslås satt vid en taxerad årsinkomst av 4 500 kronor, varvid i

förekommande fall hänsyn borde tagas till mannens och hustruns sammanlagda

taxerade inkomst men därjämte till hemmavarande barns och övriga

familjemedlemmars taxerade inkomst med ett belopp motsvarande hyresvärdet

på orten för det bostadsutrymme dessa toge i anspråk. Beträffande

de omständigheter som beaktats av utredningen vid framläggande av förslag

till inkomststreck har anförts följande.

Vid övervägande av vilket belopp som lämpligen borde föreslås utgöra

inkomststreck i angiven mening, har utredningen tagit hänsyn till senast

tillgängliga uppgifter om taxeringsutfallet resp. om inkomstutvecklingen

på landsbygden under de senaste åren. Det bör vid bedömande av det

föreslagna beloppet 4 500 kronor beaktas, att då detta avser den taxerade

inkomsten, komma inkomstuppgifterna att representera en viss eftersläpning

i förhållande till de aktuella inkomsterna. Att inkomststrecket

icke bör sättas för högt, synes utredningen uppenbart, då även detta skulle

i ogynnsam riktning påverka konkurrensförhållandet mellan förbättringsarbeten

och ny- eller ombyggnad. Utredningen har kommit till den uppfattningen,

att hushållen på landsbygden i nuvarande inkomstsituation i

rimlig omfattning skulle kunna komma i åtnjutande av förbättringsstödet,

om inkomststrecket sättes i enlighet med utredningens förslag. Ifrågavarande

belopp bör givetvis bli föremål för omprövning, när den fortsatta

inkomstutvecklingen därtill giver anledning.

Inkomststrecket borde i första hand avse senaste tillgängliga uppgift om

den taxerade inkomsten, förutsatt att denna kunde antagas vara ett uttryck

för hushållets normala inkomst. Som stöd för bedömandet härav borde

vederbörandes inkomster vid de två närmast föregående taxeringarna beaktas.

Det föreslagna inkomststrecket bör enligt utredningens mening icke tilllämpas

alltför rigoröst. Det borde sålunda, när andra omständigheter därtill

föranledde, kunna förekomma, såväl att bidrag förvägrades, även om

hushållets inkomst icke uppginge till mer än 4 500 kronor, som att bidrag

beviljades, ehuru inkomsten överstege nämnda belopp.

Länsbostadsnämndernas närmare prövning av hur stort förbättringsbidrag

som i varje enskilt fall bör beviljas skall enligt utredningens förslag

ske efter anvisningar utarbetade av det bostadspolitiska centralorganet. Utredningen

anför vissa synpunkter, vilka enligt dess mening förtjäna att

övervägas vid utformningen av dylika anvisningar. Sålunda anser utredningen,

att bidragets storlek bör variera i omvänd proportion till den bi
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 231. 55

dragssökandes inkomst, däiest icke andra omständigheter motivera avvikelser

från en sådan regel. Förslagsvis kunde en uppdelning av inkomsten

i vissa klasser med däremot svarande bidragsprocent tillämpas, exempelvis

så att vid en inkomst mellan 3 500 och 4 500 kronor bidrag utginge

med högst 30 procent, vid en inkomst mellan 2 500 och 3 500 kronor med

högst 55 procent och vid en inkomst ej överstigande 2 500 kronor med högst

SO procent av kostnaden för förbättringsarbetet.

På vilket sätt en i första hand med hänsyn till inkomsten bestämd bidragsprocent

borde modifieras på grund av förekomsten av förmögenhet

torde enligt utredningens mening icke kunna närmare preciseras. Förmögenhetsfaktorn

hade tillmätts en något för stor betydelse vid den hittillsvarande

behovsprövningen. Det borde beaktas å ena sidan att den avkastning

förmögenheten kunde giva redan vore inräknad i den taxerade inkomsten,

å andra sidan att förekomsten av förmögenhet torde underlätta

möjligheten att erhålla lån. Av betydelse vore bl. a., huruvida förmögenheten

vore placerad i en rörelse eller i likvida medel; i senare fallet syntes

större vikt böra fästas vid innehav av förmögenhet än eljest.

Vid behovsprövningen borde — även om en del av barnkostnaderna numera

täcktes av de allmänna barnbidragen — hänsyn vidare tagas till försörjningsbördans

storlek. Ett särskilt skäl härtill, anser utredningen vara,

att hushåll, som bebo bostäder vilka endast bli föremål för förbättringsarbete,

i allmänhet icke torde kunna komma i åtnjutande av familjebostadsbidrag.

Slutligen borde särskilt beaktas den beräknade årskostnaden för förbättringsarbetet,

vilken betingades av finansiering i viss utsträckning med lån.

Bidragsprocenten borde kunna höjas, om årskostnaden vid en i första hand

av inkomsten bestämd bidragsprocent beräknades bli hög på grund av viss

kombination av kostnaden för förbättringsarbetet och den i första hand av

bostadens återstående användningstid bestämda amorteringstiden; beräknades

årskostnaden bli låg, borde bidragsprocenten kunna sänkas.

Emedan hyresvärdet för bostaden i inkomsttaxeringen torde upptagas

till växlande belopp på olika orter eller för olika bostäder på samma ort,

torde vid behovsprövningen hänsyn böra tagas till det hyresvärde som i

varje särskilt fall fastställts för den förutvarande bostaden.

Särskilda frågor.

Vad först angår frågan om förbättringsstöd avseende bostäder på

skogstorp, odlingslägenhet, kronotorp, k o 1 o n a t eller

fjällägenhet, som upplåtits på k r o n o in a r k i Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

eller Norrbottens län, eller på lägenhet som för

renskötselns drivande innehaves av 1 a p p erinrar utredningen

om att gällande bostadsförbättringskungörelse innehåller vissa be
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

stämmelser om dylikt stöd. Vidare framhåller utredningen, att enligt övergångsbestämmelserna

i 1943 års kungörelse om upplåtelse av kronotorp

och 1947 års kungörelse angående upplåtelse av norrländska fjällägenheter

m. in. innehavare av kolonat, skogstorp, odlingslägenhet, kronotorp eller

fjällägenhet äger få lägenheten upplåten till sig med nyttjanderätt enligt

de nya kungörelsernas bestämmelser, vilka bl. a. innebära, att det åligger

kronan att förse lägenheterna med boningshus samt å dessa verkställa

nödvändiga reparationer, som ej äro allenast mindre omfattande och som

ej föranletts av innehavarens vållande. Hur många skogstorp, odlingslägenheter,

kronotorp, kolonat eller fjällägenheter som kunna komma att

nedläggas eller överföras till kronolägenheter enligt 1943 års kungörelse

och till norrländska fjällägenheter enligt 1947 års kungörelse finner utredningen

svårt att bedöma. Utredningen anser emellertid, att det kommer

att finnas ett betydande antal lägenheter av nämnda slag — kanske 800 å

1 000 •—• där lägenhetsinnehavaren i princip är skyldig att svara för byggnaderna.

Till dessa lägenhetsinnehavare kan, framhåller utredningen, statligt

stöd i viss utsträckning utgå jämväl i annan ordning än i form av bostadsförbättringsbidrag

enligt gällande bostadsförbättringskungörelse. Sålunda

äga innehavare av skogstorp, odlingslägenheter och kronotorp jämlikt

1929 års kungörelse angående upplåtande av kronotorp på vissa kronoparker

m. in. erhålla byggnadsbidrag intill 2 000 kronor eller, då särskilda

skäl därtill föranleda, intill 3 000 kronor för uppförande av bostadshus och

andra byggnader på lägenheterna. Vidare äger enligt 1925 års kungörelse

angående allmänna grunder för upplåtande av kolonat på kronoparker i

Norrland och Dalarna kolonist, vars lägenhet icke upplåtits jämlikt bestämmelserna

i 1943 års kungörelse om upplåtelse av kronotorp, åtnjuta

byggnadshjälp intill 3 500 kronor eller i undantagsfall intill 4 500 kronor

för uppförande av bostadshus och andra byggnader på kolonatet. Dessutom

kunna innehavare av vissa fjällägenheter för byggnadsarbete avseende såväl

bostads- som ekonomibyggnad erhålla byggnadshjälp med högst 500

kronor. Slutligen kan renskötande lapp enligt Kungl. Maj :ts brev den

17 juni 1943 beviljas statsbidrag intill 3 000 kronor för uppförande av ny

bostadsbyggnad på höst- eller vårviste eller annat huvudviste samt lapp,

som lämnat renskötseln, enligt 1941 års kungörelse angående upplåtelse åt

lappar av lägenheter å kronomark in. in. erhålla statsbidrag intill 5 000

kronor för uppförande av bostadslägenhet.

Utredningen konstaterar, att bidrag sålunda kan utgå till samma bostadshus

när det gäller bostad till lappar dels från lappfonden (jordbruksdepartementet),

dels enligt bostadsförbättringskungörelsen (anslag under socialdepartementet)

och när det gäller övriga lägenheter dels från anslag under

jordbruksdepartementet, dels enligt bostadsförbättringskungörelsen. Enligt

utredningens mening kan en dylik ordning icke sägas vara rationell.

Det borde därför övervägas, huruvida icke stöd till bostadsbyggande på

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 231. 57

sagda lägenheter skulle med erforderliga modifikationer kunna utgå inom

ramen för de nya egnahemslånebestämmelserna, däri inbegripet det bostadsförbättringsstöd

vartill utredningen avgivit förslag. För ett ställningstagande

till denna fråga erfordrades emellertid vissa utredningar. Bl. a.

trädde härvid i förgrunden frågan, huruvida kravet på inteckningssäkerhet

vid utlämnande av lån skulle kunna eftergivas och i så fall på vilka villkor.

Denna fråga vore visserligen av betydelse för varje innehavare av bostad

på ofri grund, men i här förevarande sammanhang vore den av särskilt

stor vikt, då samtliga lägenheter innehades utan äganderätt. I stället

för bostadsanskaffningshjälp inom egnahemslåne- och bostadsförbättringsstödets

ram skulle enligt utredningens mening även kunna tänkas en särskild

stödform, som avsåge dessa lägenheters hela byggnadsbehov.

Under den korta tid som stått till utredningens förfogande för utredningsuppdragets

fullgörande säger sig utredningen icke haft möjlighet att medhinna

att utreda här omnämnda frågor. Utredningen föreslår därför att

de göras till föremål för fortsatt övervägande. Vidare föreslår utredningen,

att, intill dess att så skett och särskilda bestämmelser på grund härav antagits,

de av utredningen föreslagna grunderna för bostadsförbättringsstöd

göras tillämpliga även för här ifrågavarande lägenheter. Utredningen erinrar

därvid om att den föreslagit, att kravet på inteckningssäkerhet för

förbättringsbidrag bör kunna eftergivas, därest särskilda omständigheter

göra detta motiverat. Enligt utredningens mening föreligger här dylik

anledning.

Utredningen upptager även frågan om förbättringsstödets

tillräcklighet för bostadsförbättringsåtgärder inom

vissa delar av landet. Enligt vad utredningen erfarit från egnahemsstyrelsen,

har det nuvarande förbättringsstödet, särskilt när det gällt

vissa avlägset belägna trakter i de nordligaste delarna av landet -— speciellt

Karesuando kommun —- varit alldeles för snävt begränsat för att befolkningen

i dessa trakter skulle kunnat komma i åtnjutande av godtagbara

bostäder. Sagda förhållande beror, anser utredningen, dels på väsentligt

högre byggnadskostnader än annorstädes på grund av de dryga frakterna,

dels på denna befolknings allmänt svaga ekonomiska ställning och

stora försörjningsbörda. I sistnämnda hänseende ha enligt utredningens

mening de allmänna barnbidragen medfört en betydande lättnad. Emellertid

torde, framhåller utredningen, alltjämt stora svårigheter kvarstå för

ifrågavarande befolkningsgrupp att komma i åtnjutande av godtagbara bostäder.

Utredningen säger sig vara tveksam om huruvida detta låter sig

göra ens med hjälp av de nya egnahemslånebestämmelserna inbegripet det

förbättringsstöd som föreslagits av utredningen. Enligt utredningens mening

bör jämväl denna fråga göras till föremål för ytterligare utredning.

Beträffande den statsunderstödda arbeta r småbruk sverksämbeten

framhåller utredningen, att 1947 års riksdagsbeslut

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 23i.

rörande egnahemslån och därtill knuten kapitalsubvention innebär, att den

särskilda arbetarsmåbrukslånef ormen upphör att gälla fr. o. in. den 1 juli

1948; i stället för arbetarsmåbrukslån skall i motsvarande fall egnahemslån

med kapitalsubvention kunna utgå till uppförande av bostad samt

för lägenheternas iordningställande i övrigt, de lån och bidrag, som äro

avsedda att tillhandahållas genom de blivande lantbruksnämnderna. Utredningen

erinrar vidare om att enligt kungörelsen den 18 maj 1945

med vissa bestämmelser angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet

(nr 220), ändrad genom kungörelse den 11 april 1947 (nr

127) den som redan innehar arbetarsmåbrukslån, beviljat under åren

1935—1945, och som är i behov av ytterligare hjälp samt vars lån icke

uPP§år till 10 000 kronor äger erhålla låneförhöjning intill sagda belopp

samt att enligt kungörelsen den 7 juni 1940 angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet

(nr 590) den arbetarsmåbruksiåntagare som har

tre eller flera barn under 1(5 år kan erhålla bidrag med högst 1 000 kronor

lör att täcka kostnad för tillbyggnad av bostad. Såvitt utredningen kunnat

finna framgår det icke klart, huruvida riksdagens beslut innebär att även

anförda stödformer — särskilt den sistnämnda — för arbetarsmåbruksiåntagare

skulle upphöra. Utredningen förutsätter att så är fallet. Innehavare

av arbetarsmåbruk torde, framhåller utredningen, när det gäller stöd för

bostadens förbättring helt böra jämställas med andra bostadsinnehavare

och sålunda erhålla förbättringsstöd enligt de grunder utredningen föreslår.

Härmed anser sig utredningen ha beaktat statsutskottets uttalande

(statsutskottets utlåtande nr 244/1947, sid. 16), att ett förslag i motionen

II: 155 — innebärande att jämväl de som beviljats arbetarsmåbrukslån

under något av åren 1935—1940 skulle kunna erhålla förbättringsbidrag

— måtte övervägas i samband med här ifrågavarande utredning.

Vad slutligen beträffar statsbidrag till fisk ar bostäder

(fiskarnas s. k. skärbostäder) inom vissa områden anför

utredningen att den, då ifrågavarande stödform i princip närmast torde

kunna anses näringspolitiskt motiverad, övervägt huruvida den icke borde

omhändertagas av fiskeriadministrationen.

Vid sina överväganden av här förevarande fråga har utredningen kommit

till den uppfattningen att, ehuru formella skäl talade för att bidraget

till förbättring av fiskarbostäder borde handhavas av fiskerimyndigheten,

det ändock torde vara mera praktiskt att denna verksamhet även i fortsättningen

handhaves av de bostadspolitiska organen. I fråga om förbättring

av även så enkla bostäder som skärbostäderna erfordrades såväl byggnadsteknisk

som bostadssocial sakkunskap, och ingendera vore tillfinnandes

inom fiskerimyndigheten. Den fiskerisakkunskap som erfordrades för

handläggande av dessa frågor torde lätt kunna erhållas genom att vederbörande

fiskeriintendent eller hushållningssällskapets fiskeritjänsteman

deltoge i det bostadspolitiska länsorganets behandling av dessa ärenden.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Utredningen förutsätter sålunda ingen annan saklig ändring i gällande bestämmelser

rörande statsbidrag till fiskarbostäder inom de norrländska

kustlänen och Uppland än att föreskrift torde böra meddelas darom, att

fiskerisakkunnig skall deltaga i handläggningen av ifrågavarande ärenden.

Utredningen, som föreslagit att bostadsförbättringsbidrag med visst undantag

skall, vare sig det utlämnas enbart eller tillsammans med lån, ha

formen av ett ränte- och amorteringsfritt lån, anser, att det särskilda förbättringsbidraget

till fiskarbostäder liksom f. n. bör utgå i form av ett bidrag

som omedelbart avskrives.

I ett till betänkandet fogat särskilt yttrande av herr Niklasson

framhålles, att utredningsdirektiven, liksom 1947 års riksdagsbeslut beträffande

egnahemsverksamheten, tagit sikte på att som regel lamna stod

åt nybyggnads- och mera omfattande ombyggnadsföretag, under det att

bostadsförbättringsverksamheten endast i undantagsfall skulle stödjas.

Emellertid torde, anföres det vidare, få förutsättas, att genomförandet av

1947 års sociala bostadsprogram, i vad det rör egnahemsverksamheten,

kommer att taga avsevärd tid i anspråk; såsom exempel anfores, att i betänkandet

om den allmänna bostadspolitikens organisation uppställts ett

normalprogram, där det beräknats 400 om- och nybyggnadsföretag årligen

för Älvsborgs läns landsbygd med dess ca 28 000 brukningsdelar i jordbruk

och måhända lika stort antal bostadsegnahem. Stöd för bostadsforbättringsverksamhet

borde därför beredas en väsentligt större plats i det

sociala bostadsprogrammet och erforderliga medel ställas till förfogande

härför, även om det skulle ske på bekostnad av anslagen till vissa andra

grenar av den bostadspolitiska verksamheten.

Emedan utredningsdirektiven, ävensom givna förutsättningar i övrigt,

uteslöte en sådan utformning av planen för den sociala bostadsförbättringsverksamheten,

hade herr Niklasson under utredningsarbetet ej kunnat

komma fram till andra riktlinjer än de som angivits i betänkandet.

Yttrandena.

Över bostadsförbättringsutredningens betänkande ha efter remiss utlåtanden

avgivits av statens byggnadslånebyrå, statskontoret samt egnahemsstyrelsen

jämte egnahemsnämnderna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings

län, Kalmar läns norra område, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs,

Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län.

Såväl bijggnadslånebyråns som statskontorets utlåtanden innebäta i huvudsak

en allmän principiell anslutning till det av faostadsförbattringsutredningen

framlagda förslaget. Även cgnahemsstgrelsen och flertalet av de

egnahemsnämnder som avgivit utlåtande säga sig kunna i det stora hela

tillstyrka utredningens förslag. Egnahemsstgrelsen framhåller, att de regr

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

ler som föreslås för det statliga stödet till mindre genomgripande bostadsförbättringsarbeten

i allmänhet synas väl övervägda och sålunda förefalla

ägnade att medverka till att eu i möjligaste mån klar gränsdragning skall

kunna upprätthållas mellan denna stödform samt lån och bidrag till nybyggnad

och genomgripande ombyggnad samtidigt som de synas sätta stödet

till de mindre genomgripande förbättringarna i ett skäligt förhållande

till det redan beslutade stödet för mera genomgripande bostadsförbättringsåtgärder.

Av egnahemsnämnden i Skaraborgs län samt i särskilt uttalande av en

ledamot av egnahemsnämnden i Malmöhus län har emellertid ifrågasatts,

huruvida effekten av de av utredningen föreslagna stödåtgärderna kommer

att medverka till en lämplig inriktning av bostadsförbättringsverksamheten.

Till vad anförts i detta avseende torde jag få återkomma i anslutning

till den följande redogörelsen för remissyttrandena beträffande de

olika detaljerna i utredningens förslag.

Vad först angår frågan vilka arbeten som böra ifrågakomma

för förbättrings stöd säger sig bgggnadslånebgrån icke ha något att

erinra mot att bostadsförbättringsstödet skulle komma att avse såväl bostäder,

vilka beräknas komma att användas endast under en relativt begränsad

tid, som bostäder, vilka förutses komma att behövas på längre

sikt. Byrån finner det dock angeläget framhålla, att enligt dess mening förbättringsstöd

med hänsyn till den allmänna bostadspolitiska målsättningen

icke bör ifrågakomma i andra fall än då det med beaktande av alla föreliggande

omständigheter — bostadens belägenhet och beskaffenhet, innehavarens

ekonomiska förhållanden m. m. — är fullt tydligt, att förbättringsarbete

framstår som den enda lämpliga och möjliga åtgärden.

Vad utredningen anfört beträffande gränsdragningen mellan

förbättringsarbete och underhåll har icke föranlett några uttalanden

av remissmyndigheterna.

Frågan huruvida det fortsatta förbättringsstödet bör

kunna utgå till underhållsarbete har berörts endast av statskontoret

och fyra egnahemsnämnder. Samtliga dessa myndigheter dela utredningens

uppfattning, att från det fortsatta förbättringsstödet bör uteslutas

rent underhåll; egnahemsnämnderna i Jönköpings och Jämtlands

län framhålla särskilt, att de vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser

för lån och bidrag icke beviljat understöd till sådana arbeten. Egnahemsnämnden

i Uppsala län ifrågasätter, om förbättringsstöd bör utgå i

fall, där kostnaderna för underhållsarbetena utgöra den huvudsakliga delen,

d. v. s. mer än 50 procent, av totalkostnaderna.

Beträffande avgränsningen av förbättringsarbete från

det slag av ombyggnad, vartill statligt stöd skall utgå

enligt de nya egnahem slånebestäm melserna, har i några

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

remissyttranden understrukits de svårigheter som föreligga att uppdraga en

tydlig gräns. Vidare ha i huvudsak följande synpunkter framförts. Statskontoret

anser, att det ur principiell synpunkt hade varit önskvärt att de

i utredningsdirektiven antydda linjerna för ifrågavarande gränsdragning

kunnat helt följas och av de sakkunniga närmare utformas. Sin tillstyrkan

av utredningens förslag motiverar statskontoret på följande sätt.

Då emellertid de av utredningsmännen föreslagna modifieringarna

rätt tillämpade — torde kunna medföra påtagliga besparingar, tillstyrker

statskontoret förslaget i denna del. Det torde nämligen ligga i sakens natur,

att under vissa omständigheter — särskilt i de fall då vederbörande husägares

ekonomi för tillfället är särskilt svag — statligt stöd till förbättringsarbeten

kan vara tillrådligt även i sådana fall, då ett dylikt arbete

enligt de av utredningsmännen uppdragna linjerna närmast skulle rubriceras

såsom ombyggnad.

Egnahemsnämnden i Jönköpings län är av den uppfattningen, att med

de relativt höga avskrivningslån, som utredningen föreslår och mot vilka

nämnden ej har något att invända, även mera genomgripande förbättringar

torde kunna genomföras med tillhjälp av förbättringsstöd. Nämnden säger

sig tidigare ha framhållit, att detta synes vara ett motiv för att s. k. smärre

förbättringar rörande jordbrukets bostäder även handhavas av de blivande

lantbruksnämnderna. Egnahemsnämnden i Kristianstads län anser, att om

en familjeförsörjare har så begränsade ekonomiska resurser, att han icke

utan stora svårigheter kan genomföra ur andra synpunkter önskvärd nybyggnad

eller ombyggnad, han bör kunna erhålla stöd för mindre genomgripande

förbättring av bostaden. Förbättringen bör emellertid, anser nämnden,

planläggas så, att den ytterligare önskvärda förbättring, som måst uppskjutas

på grund av sökandens begränsade ekonomiska resurser, kan genomföras

utan kostsamma planförändringar av den upprustade bostaden.

Vidare uttalar egnahemsnämnden i Malmöhus län, att den statliga bostadsförbättringsverksamheten

även bör inriktas på att förbättra bostadsförhållandena

för sådana familjer, som äro hänvisade till bristfälliga bostäder i

byggnader vilka av en eller annan anledning icke böra eller kunna iordningställas

så att de fylla samtliga fordringar på en fullgod bostad. Nämnden

finner det synnerligen önskvärt, att bidrag kunna beviljas för mindre genomgripande

förbättringar av dels fastigheter, som på grund av ändrade

förhållanden inom näringslivet icke böra bibehållas under någon längre tid,

dels bostäder, som ägas av personer vilka på grund av ålder, sjukdom eller

liknande omständigheter icke rimligen kunna förränta och amortera kostnaderna

för mera genomgripande förbättringar.

Beträffande den efter företagen avgränsning av förbättringsarbete från

såväl underhåll som ombyggnad uppkommande frågan om vilka åtgärder

som kunna resp. bo r a v i d t a gas för att f ö r b ä 11- r ing ss töd et skall kunna utgå bar ett antal egnahemsnämnder

angivit, att de dela utredningens uppfattning, all bostad som varit föremål

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 231.

för förbättring i regel bör uppfylla hälsovårdsstadgans krav. Nämnderna äro

i allmänhet — liksom utredningen — av den meningen, att sagda krav icke

böra tillämpas alltför rigoröst. Egnahemsnämnden i Uppsala län anser emellertid,

att förbättringsstöd ej bör lämnas, såvida icke vissa brister enligt

hälsovårdsstadgan hli avhjälpta.

Beträffande de av utredningen särskilt omnämnda olika slagen av förbättringsåtgärder

ha vissa uttalanden gjorts. Sålunda framhåller egnahemsnämnden

i Jönköpings län, att understöd icke bör kunna utgå för

sådana smärre förbättringsarbeten som exempelvis omläggning av tak;

detta vore en konsekvens av att stöd ej skulle utgå till underhållsarbeten.

Nämnden ifrågasätter, huruvida icke en höjning av utrymmesstandarden

genom tillbyggnad borde ifrågakomma för förbättringsstöd. Vidare uttalar

egnahemsnämnden i Västernorrlands lån, att ett eventuellt stadgande om

att förbättringsbidrag icke skall få utgå till tillbyggnad enligt nämndens

uppfattning icke bör göras ovillkorligt. I åtskilliga fall torde nämligen, framhåller

nämnden, en tillbyggnad av ett rum kunna utföras för ungefär samma

kostnad som andra förbättringsarbeten samtidigt som tillbyggnaden kan

vara ur hälsovårdssynpunkt mera påkallad än andra förbättringar av bostaden.

Egnahemsnämnden i Jämtlands län anser, att frågan huruvida den

ena eller andra hjälpåtgärden skall tillgripas måste prövas i samband med

de planeringsarbeten som tillkomma lantbruksnämnderna och de bostadsinventeringar

som åläggas de bostadssociala länsorganen. Utökning av bostadsutrymmen

bör enligt nämndens mening tillåtas endast där absolut

behov föreligger. Däremot synes, framhåller nämnden, hinder icke böra

resas mot en förbättring av standardutrustningen lika litet som mot anordnande

av vatten och avlopp. Egnahemsnämnden säger sig dela utredningens

tveksamhet i fråga om installation av centralvärme samt inredning av badrum;

då i varje fall centralvärme vore en tämligen dyrbar anordning och nu

pågående bostadsförbättringsverksamhet visade, att svårigheter att genomföra

byggnadsprogram på denna punkt många gånger uppstode, borde centralvärme

föreskrivas endast i undantagsfall och där fullgod uppvärmning

icke kunde erhållas på annat sätt. Slutligen framhåller nämnden, att

därest förbättringen av bostaden drager mindre kostnader, den av utredningen

föreslagna kortaste användningstiden, 5 år, torde kunna accepteras.

Egnahemsnämnden i Södermanlands län anför, att därest det icke förutsättes

att de framförda förslagen även komma att gälla bostadshus å arrendegårdar,

må ifrågasättas om icke viss utredning härom är erforderlig.

Jag övergår härefter till remissmyndigheternas uttalanden rörande de av

utredningen föreslagna grunderna för lån och bidrag till

förbättringsarbe te.

Beträffande den övre belåningsgränsen för det lån som enligt utredningens

förslag bör kunna utgå i kombination med

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

förbättringsbidrag har statskontoret anfört, att ämbetsverket delar

utredningens tvekan om lämpligheten av en höjning från SO till 90 procent

men icke har ansett sig böra motsätta sig förslaget i denna del. Av

övriga remissinstanser har endast egnahemsnämnden i Jämtlands län uttalat

sig i denna fråga. Nämnden, som anser sig böra biträda utredningens

förslag, framhåller, att det i den hittillsvarande verksamheten ej sällan

uppstått svårigheter för byggherren att själv finansiera 20 procent av kostnaderna.

Detta hade särskilt varit fallet då sökanden varit änka eller åldring

eller eljest då manlig arbetskraft icke funnits inom hushållet. Egnahemsnämnden

ifrågasätter därför, om icke möjligheten att i särskilda och

ömmande fall bevilja upp till 100 procent av kostnaden för bostadsförbättringen

borde hållas öppen.

Egnahemsnämnden i Hallands län framhåller, att det i en del fall torde

bli svårt att uppskatta de förbättrade bostädernas återstående livstid och

att i sådana fall lämpligt avväga amorteringstiden för lån till deras förbättrande.

Egnahemsnämnden i Uppsala län föreslår, att amorteringstiden

för underlättande av uträkningen av annuiteterna — fastställes till exempelvis

5, 10, 15, 20 eller undantagsvis 25 år. Dock bör, framhåller nämnden,

om låntagaren så önskar, extra avbetalningar på lånet kunna göras när som

helst och med valfria belopp.

Beträffande säkerhet för lån till förbättringsarbete anför egnahemsnämnden

i Jämtlands län, att det synes skäligt att säkerhet i form av inteckning

i berörd fastighet medgives, även om denna säkerhet ur inteckningshavarens

synpunkt icke i alla fall kan anses motsvara utlämnade lån.

Utredningens förslag om förbätt ringsstöd i form av enbart

lån i vissa fall har föranlett uttalande endast av egnahemsnämnden i

Jämtlands län. Nämnden anför, att en begränsning av lånet till endast 75

procent av kostnaden kan befaras medföra, att ägaren av fastigheten till

men för samtliga familjemedlemmar underlåter att genomföra en behövlig

förbättring. Enligt nämndens mening bör i dylika fall efter noggrann

prövning lån kunna beviljas upp till 90 procent av kostnaderna; i varje

fall borde denna möjlighet finnas tillgänglig, därest svårigheter att upptaga

lån i allmänna marknaden kunde visas föreligga.

I fråga om bidrag till förbättringsarbete delar statskontoret

av utredningen uttalad tvekan vid framläggande av förslag till höjning a^

bidragens maximibelopp från 3 500 till 4 000 kronor; ämbetsverket har

emellertid icke ansett sig böra motsätta sig förslaget. Egnahemsnämnden

i Skaraborgs län befarar, att en höjning av maximibeloppen kommer att

gynna mindre genomgripande förbättringsföretag på bekostnad av mera

omfattande sådana. Härom anför nämnden följande.

Genom den föreslagna begränsningen av verksamheten till att avse endast

mindre genomgripande förbättringsåtgärder, kommer kostnaderna föi

dylika företag att i allmänhet avsevärt understiga kostnaderna for

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

ombyggnads- och förbättringsföretag, till vilka egnahemslån med kapitalsubvention

utgår. Såsom utredningen framhållit, innebär detta en

höjning av nuvarande maximibelopp för bidrag. Den höjning av dessa till

maximalt 4 000 kronor, som utredningen med tvekan föreslagit, synes därför

göra förbättringsstödet särskilt gynnsamt. Oaktat nämnden icke har

något emot att detta stöd, som avser de små inkomsttagarna i samhället,

göres så effektivt som möjligt, befarar dock nämnden, att denna höjning

alltför mycket kommer att gynna mindre förbättringsföretag på bekostnad

av större. Detta kan leda till att en sökande icke vill gå med på en genomgripande

upprustning av sin bostad utan i stället inskränka denna för att

kunna komma i åtnjutande av ett i förhållande till kostnaderna procentuellt

större bidrag. Visserligen bör det ligga i det låne- och bidragsbeviljande

organets hand att genom avvägning av stödet eliminera dylik konkurrens,

men då en sökande icke gärna mot sin vilja kan åläggas att utföra mera

omfattande och dyrare förbättringsåtgärder än som han själv anser sig

kunna gå i land med, kan detta leda till att särskilt i gränsfall mindre

upprustningar komma till stånd i stället för mera genomgripande sådana.

Dn icke önskvärd konservering av undermåliga bostäder kan också befaras

genom ytterligare höjning av förbättringsstödet.

Egnahemsnämnden i Västernorrlands län anser däremot, att de föreslagna

maximibeloppen — såväl det som avser anordnande av ledningar för vatten

och avlopp eller förbättring av vattentäkt som det som avser övriga förbättringsarbeten

— äro för låga. Kostnaderna för anordnande av ledningar för

vatten och avlopp uppginge nämligen icke sällan till 3 000 kronor eller

däröver, och även dylika företag borde kunna understödjas med tillämpande

av de föreslagna maximiprocentreglerna. Vidare behöva de betänkligheter,

som de sakkunniga anföra emot en höjning av bidragsbeloppen,

enligt egnahemsnämndens mening icke tillmätas alltför stor tyngd, eftersom

bidragen endast skola utgå efter behovsprövning. Nämnden anför ytterligare

följande.

De situationer som med nuvarande bestämmelser inträffa, nämligen att

familjer med verkligt dåliga bostäder och mycket svag ekonomi icke kunna

förhjälpas till godtagbara bostäder, skulle med av de sakkunniga föreslagna

maximala bidragsbelopp alltfort kunna uppstå i ungefär samma utsträckning

som nu, vilket icke kan anses tillfredsställande. Bidragens maximibelopp

böra i stället så anpassas att även svagt situerade familjer kunna verkställa

reparationer, som kosta t. ex. 6 000 kronor.

Betänkligheter beträffande utredningens förslag till förbättringsstöd avseende

tvåfamilj shus ha uttalats av egnahemsnämnden i Värmlands lån.

Fragan huruvida bidrag med visst maximibelopp bör utgå även för hyreslägenhet

i tvåfamilj shus, anser nämnden böra ytterligare övervägas. Nämnden

ifrågasätter, om det är lämpligt att med hjälp av statsmedel åtminstone

för en tid framåt konservera hyreslägenheter av mindre god beskaffenhet.

En annan synpunkt torde, anför nämnden avslutningsvis, få gälla vid

beaktande av frågor rörande tvåfamilj shus, som antingen äges av de två

inneboende eller där ägare håller bostad åt föräldrar.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 231.

65

Egnahemsnämnden i Västernorrlands län anser sig icke kunna biträda

utredningens förslag om kontroll av köpeskillingarna vid överlåtelse av förbättrade

bostadsfastigheter. Nämnden anför, att det enligt dess erfarenhet

icke förekommer någon nämnvärd spekulation i med statligt stöd förbättrade

bostadshus. Vidare vore den för ifrågavarande kontroll nödvändiga

värderingen synnerligen svår och skulle komma att starkt öka arbetsbördan

hos vederbörande länsorgan.

Utredningens förslag att förbättringsstöd även i fortsättningen skall utgå

först efter behovs prövning ha remissinstanserna antingen tillstyrkt

eller lämnat utan erinran. De av utredningen framlagda förslagen till riktlinjer

för behovsprövningen ha i vissa delar tillstyrkts men även i flera avseenden

givit anledning till erinringar.

Byggnadslånebyrån har icke funnit anledning till erinran mot utredningens

förslag att förbättringsbidrag som regel icke skulle utgå, om vederbörandes

senast taxerade inkomst överstege 4 500 kronor. Beträffande den

av utredningen förordade gruppindelningen med avseende på inkomsten

anför byrån emellertid följande.

Byggnadslånebyrån måste för sin del hävda den uppfattningen, att införande

av en dylik inkomstindelning torde komma att visa sig olämplig och

ägnad att komplicera handläggningen av ärenden angående lån och bidrag

för ifrågavarande verksamhet. Frågan om bidragets storlek i det särskilda

fallet måste nämligen bedömas med beaktande av en rad omständigheter,

de erforderliga arbetenas omfattning, bostadens framtida bestånd, innehavarens

försörjningsbörda, sjukdom in. in., vilket gör, att en sålunda ifrågasatt

klassindelning i flertalet fall icke blir rättvisande. Den av utredningen

föreslagna indelningen bör därför enligt byråns mening icke genomföras;

det synes byrån lämpligare, att i förevarande hänseende det bostadspolitiska

centralorganets anvisningar få ligga till grund för verksamhetens bedrivande.

Egnahemsstyrelsen framhåller, att inom styrelsen uttalats viss tveksamhet

rörande lämpligheten av att meddela några närmare föreskrifter rörande

vilka principer som skola tillämpas vid behovsprövningen. Särskilt hade

denna tveksamhet gällt det föreslagna inkomststrecket. Styrelsen har vidare

anfört följande.

I likhet med utredningen är styrelsen emellertid medveten om att, därest

vid behovsprövningen skola komma att tillämpas ensartade principer över

hela landet, det torde vara nödvändigt att anvisningar meddelas rörande

vilka bidragskvoter som lämpligen böra tillämpas inom olika behovsgrupper

in. m. Det torde väl också i dylikt syfte få anses vara lämpligt att en avgränsning

på ett eller annat sätt göres av de hushållsgrupper, som icke i

allmänhet skola kunna komma i fråga för erhållande av bidrag. De i förevarande

sammanhang erforderliga reglerna böra — såsom synes vara

ifrågasatt av de sakkunniga — meddelas i form av anvisningar från centralorganet

och sålunda icke införas i författning. Styrelsen förutsätter

vidare i likhet med de sakkunniga att vid behovsprövningen hänsyn skall

5—Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 231.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

kunna tagas icke bara till sökandens taxerade inkomst under senaste år

utan även till andra omständigheter av beskaffenhet att inverka på bedömandet

av hans ekonomi såsom förmögenhet, skuld- och försörjningsbörda,

den omständigheten att inkomsten antages icke kunna behållas under kommande

år etc. Såsom framhållits av utredningen bör givetvis också det ovan

angivna inkomststrecket av 4 500 kronor icke vara en gång för alla givet

utan av centralorganet kunna jämkas uppåt, därest den fortsatta inkomstutvecklingen

giver anledning därtill.

I det utlåtande som avgivits av egnahemsnämnden i Malmöhus län återfinnes

ett av ledamoten av nämnden, Wilhelm Ohlsson gjort uttalande i

frågan huruvida effekten av de av utredningen föreslagna

stödåtgärderna kommer att medföra en lämplig inriktning av bostadsförbättringsverksamheten.

Ohlsson anser sig icke kunna underlåta att

ifrågasätta, huruvida utredningens förslag kan anses innebära en ändamålsenlig

gränsdragning mellan de mindre genomgripande bostadsförbättringsföretagen

och de allmänna bostadsförbättringsåtgärder, som fastställts

av statsmakterna. Följande synpunkter framhållas.

Erfarenheterna från bostadsförbättringsverksamheten inom Malmöhus

län visar nämligen, att de flesta personer, som söka förbättringsbidrag, icke

önska genomföra några mera genomgripande förändringar av sina bostäder.

Många bidragssökande föredraga t. o. m. ett mindre bidrag för tillfällig

förbättring framför ett maximalt bidrag för utförande av en mera

genomgripande ombyggnad, även om en sådan är nödvändig för åstadkommande

av en fullgod bostad. Det förefaller därför sannolikt, att allmänheten

kommer att finna de föreslagna grunderna för lån och bidrag till mindre

genomgripande bostadsförbättringsarbeten så fördelaktiga, att ingen, som

har möjlighet att erhålla sådant bidrag, kommer att söka bidrag och lån

för mera genomgripande bostadsförbättring. De föreslagna bidragen till

mindre genomgripande bostadsförbättringsarbete torde nämligen ur sökandenas

synpunkt vara förenade med följande fördelar.

1) Under förutsättning att kostnaderna för företaget understiger kr.

14 000:— är bidragsbeloppet högre än det som kan erhållas i förening

med egnahemslån.

2) Kostnaderna för erforderliga ritningar och arbetsbeskrivningar torde bli

förhållandevis obetydliga.

3) Utsikterna till att få inreda bostaden efter eget gottfinnande torde bli

större än om byggnadsförslaget skall granskas och godkännas av bostadsstyrelsen.

Den föreslagna inkomstgränsen kr. 4 500:— synes därför kunna bli en

vattendelare ifråga om bostadsstandarden. Familjer med högre inkomst

skulle få välplanerade bostäder i byggnader av fullgod och kontrollerad

konstruktion, under det att för övriga familjer inga andra krav skulle

ställas på bostäderna, än att de fylla bestämmelserna i hälsovårdsstadgan. I

I några remissyttranden ha berörts de särskilda frågor, som av

utredningen upptagits till behandling.

Frågan om förbättringsstöd till lägenheter å kronoparker

och å renbeteslanden har föranlett uttalande endast av egnahems
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

nämnden i Jämtlands län. Nämnden understryker behovet av utredning

rörande formerna för dylikt stöd samt anför, att, därest en översyn av samtliga

stödformer icke kommer till stånd, en revidering av bestämmelserna

beträffande statsbidrag till renskötande lapp synes böra genomföras, så att

bidraget i vart fall höjes med belopp, som motsvarar föreslagen höjning

av förbättringsbidrag. Härom anför nämnden vidare.

Transportkostnaderna bliva vid sådana bostadsförbättringsföretag avsevärda

och även med enklast tänkbara byggnadssätt komma nuvarande maximibidrag

— 3 000 kronor — knappast att täcka hälften av byggnadskostnaderna.

Genom att föreslagna bestämmelser rörande lån göras tillämpliga

även å här avsedda lägenheter, torde möjligheterna till sanering av bostadsbeståndet

icke obetydligt ökas. Då ifrågavarande bostäder som regel

uppföras å kronan tillhöriga marker, måste inteckningssäkerheten delvis

eftersättas.

Egnahemsnämnden i Norrbottens län uttrycker sitt beklagande över att

frågan om förbättringsstödet till bostäder i vissa i de nordligaste

delarna av landet — speciellt i Karesuando

k om mun — avlägset belägna trakter med befolkning i synnerligen

svag ekonomisk ställning ännu icke kunnat lösas på ett tillfredsställande

sätt. Nämnden uttalar den förhoppningen, att den ytterligare utredning

som föreslås snarast måtte slutföras, så att ifrågavarande befolkningsgrupp

erhåller ur hälsovårdssynpunkt godtagbara bostäder.

Beträffande stöd till förbättring av bostäder å arbetarsmåb

r u k anför egnahemsnämnden i Jämtlands län, att innehavarna av sådana

fastigheter torde böra jämställas med innehavarna av andra jordbruksfastigheter,

varför statsbidragen jämlikt 19 § kungörelsen 590/1940

synas böra upphöra.

Vidkommande slutligen det till betänkandet fogade särskilda yttrandet

av herr Niklasson har egnahemsnämnden i Gävleborgs län uttalat,

att nämnden med hänsyn till förhållandena i länet funnit de i det

särskilda yttrandet framförda synpunkterna synnerligen beaktansvärda.

Även egnahemsnämnden i Västerbottens län har förklarat sin anslutning

till herr Niklassons särskilda yttrande.

Departementschefen.

De nya bestämmelserna om egnahemslån, som skola träda i kraft den 1

juli 1948, avse även ombyggnad av en- och tvåfamilj shus. För att i denna

ordning statligt stöd till ombyggnadsverksamhet skall kunna utgå, skall

ombyggnaden vara så genomgripande att den i fråga om resultatet är jämförlig

med nybyggnad.

I propositionen nr 235/1947 uttalade jag, att de bostadspolitiska strävan
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

dena i fråga om landsbygden bl. a. borde inriktas på att i högre grad än

hittills befrämja sådan genomgripande ombyggnad. Dock borde även i fortsättningen

s. k. förbättringsbidrag kunna utgå till mindre genomgripande

förbättringsarbeten, när det vore fråga om hus som ännu under ansenlig

tid kunde förväntas bli bebodda men för vilka en mera grundlig ombyggnad

icke framstode som ekonomiskt försvarlig. Bidraget borde alltjämt kunna

kombineras med ett lån. Vidare kunde skäl tala för en höjning av maximibeloppet

för förbättringsbidraget. Frågan om villkor för lån och bidrag till

sådana förbättringsarbeten borde bli föremål för närmare utredning. Nya

bestämmelser om förbättringsverksamheten förutsattes böra träda i kraft

samtidigt med de nya bestämmelserna om lån och bidrag till ny- eller ombyggnad

av en- och tvåfamilj shus. Den ifrågasatta utredningen har numera

verkställts och remissbehandlats. Med anledning härav får jag anföra följande.

Bostadsförbättringsutredningen har angivit sin uppfattning om vilka arbeten

som böra ifrågakomma för förbättringsstöd, förordat vissa regler för

behovsprövning, föreslagit nya villkor för lån och bidrag till förbättringsarbete

samt slutligen behandlat vissa särskilda frågor. I det följande upptager

jag de med det fortsatta statliga bostadsförbättringsstödet sammanhängande

spörsmålen i nu nämnd ordning.

Vad först angår frågan, vilka arbeten som böra ifrågakomma

för förbättringsstöd, har utredningen sökt avgränsa

dessa arbeten från å ena sidan rena underhållsarbeten, till vilka något statligt

stöd icke borde utgå, och å andra sidan sådana ombyggnadsarbeten, till

vilka lån och bidrag skulle kunna utgå enligt de nya egnahemslånebestämmelserna.

Till vad utredningen anfört om gränsdragningen mellan förbättringsarbete

och underhåll kan jag ansluta mig.

Beträffande förhållandet mellan stödet till ombyggnad (egnahemslån)

och det särskilda förbättringsstödet får jag anföra följande. Jag förutsätter,

att egnahemslån icke skall utgå till bostadshus, vilka visserligen kunna förväntas

bli bebodda ännu under ansenlig tid men som det icke framstår som

ekonomiskt försvarligt att underkasta en grundlig ombyggnad. Till sådana

hus bör i stället endast det särskilda förbättringsstödet kunna utgå. Något

annat har icke heller bostadsförbättringsutredningen ifrågasatt. Däremot

har utredningen föreslagit en utvidgning av tillämpningsområdet för det

särskilda förbättringsstödet. Detta borde nämligen i två fall kunna utgå

även till förbättring av bostäder, som beräknas komma att användas för

bostadsändamål på längre sikt.

För det första borde förbättringsstöd till dylika bostäder kunna utgå,

därest dessa äro i sådant skick att de egentligen borde antingen ersättas

genom nybyggnad eller göras till föremål för grundlig ombyggnad men den

härigenom uppkommande årliga bostadskostnaden skulle överstiga bostads
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231. 69

innehavarens betalningsförmåga även vid anlitande av egnahemslånet till

ny- eller ombyggnad.

Det av statsmakterna godkända programmet för förbättring av landsbygdens

bostadsförhållanden har en sådan omfattning, att dess förverkligande

kommer att taga avsevärd tid i anspråk. Möjligheterna att årligen

ge landsbygden ett tillskott av fullgoda bostäder begränsas tills vidare ytterligare

av den bristande tillgången på byggnadsmaterial. Jag finner det därför

angeläget, att tyngdpunkten i de statliga stödåtgärderna till förmån för

bostadsförsörjningen på landsbygden förlägges till den med hjälp av det

nya egnahemslånet finansierade ny- och ombyggnadsverksamheten. Förbättringsstödet

synes böra erhålla en sådan utformning, att det icke kommer

att verka konkurrerande om material och finansieringsmöjligheter med

strävandena att mera grundligt och varaktigt förbättra landsbygdens bostadsförhållanden.

Med hänsyn till det anförda bör stöd till bostäder,

vilkas nuvarande beskaffenhet motiverar deras ersättning genom nybyggnad

eller grundlig ombyggnad, i första hand utgå i form av det nya

egnahemslånet. Enligt min mening är därför viss komplettering av de

redan fastställda villkoren för detta lån motiverad. Jag vill sålunda föreslå,

att hushåll med begränsade ekonomiska resurser, vilkas bostäder böra

grundligt ombyggas, beredas möjlighet att verkställa sådan ombyggnad

genom att den med egnahemslånet förbundna kapitalsubventionen må efter

behovsprövning kunna beviljas med mer än 20 procent av ombyggnadskostnaden,

dock högst med ett belopp av 4 000 kronor i fråga om egnahem

och 6 000 kronor i fråga om tvåfamilj shus.

För det andra borde enligt bostadsförbättringsutredningens förslag förbättringsstöd

kunna utgå till bostäder, som beräknas komma att användas

för bostadsändamål på längre sikt, nämligen om dessa äro relativt tillfredsställande

och genom vissa förbättringar av utrustningen skulle erhålla en

med nybyggda bostäder jämförlig standard. Med anledning av detta förslag

får jag anföra följande. Jag förutsätter, att installation av centralvärme,

varmed ofta förbindes sanitetsinstallation, i normala fall medför

sådana ändringsarbeten i den befintliga bostaden, att dylika företag måste

betraktas som ombyggnad och — därest bostaden därigenom blir jämförlig

med nybyggnad — följaktligen böra kunna utföras med stöd av det nya

egnahemslånet. Jag vill vidare föreslå, att förbättringsstöd i enlighet med

i det följande närmare angivna bestämmelser bör kunna utgå till bostäder

av här ifrågavarande slag för anordnande av ledningar för vatten och avlopp,

förbättring av vattentäkt och elektrisk installation samt i särskilda

fall för anordnande av centralvärme. Under hänvisning till vad jag nyss

anfört beträffande inriktningen av stödåtgärderna till förmån för landsbygdens

bostadsförsörjning, finner jag icke anledning föreslå ytterligare

utvidgning av förbättringsstödet till på längre sikt behövliga, relativt tillfredsställande

bostäder.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Till vad utredningen anfört beträffande de åtgärder som kunna resp.

böra vidtagas för att förbättringsstöd skall kunna utgå till bostäder, vilka

icke kunna ifrågakomma för egnahemslån, kan jag ansluta mig.

Bostadsförbättringsutredningen har icke upptagit till särskild behandling

frågan, huruvida det fortsatta förbättringsstödet i likhet med egnahemslånet

till ny- eller ombyggnad skall avse bostäder såväl i stadssamhällena

som på landsbygden. Enligt min mening bör förbättringsstödet tills

vidare utgå enligt samma regler som f. n. Det bör alltså i första hand avse

landsbygden men jämväl kunna — efter medgivande av Kungl. Maj :t —

utsträckas till vissa stadssamhällen.

Vad härefter angår frågan om behovsprövning av de hushåll, till

vilka förbättringsstöd skall kunna utgå, får jag anföra följande. I likhet

med utredningen och av skäl, som denna anfört, anser jag, att bidrag till

förbättringsarbete bör, såsom gäller om det nuvarande förbättringsbidraget,

beviljas först efter behovsprövning i varje särskilt fall.

Den prövning av behovet, som sålunda bör föregå varje beslut om bidrag

till förbättring av en bostad, innebär otvivelaktigt ett praktiskt betydelsefullt

problem. De nuvarande bestämmelserna om det statliga bostadsförbättringsstödet

innehålla inga särskilda regler för behovsprövningen. Egnahemsnämnderna

ha sålunda själva var för sig fått utforma vissa principer

till grund för bedömningen av behovet i varje enskilt fall. Den praxis som

därigenom utbildats har givetvis icke blivit enhetlig. Beträffande behovsprövningen

i den fortsatta bostadsförbättringsverksamheten har utredningen

föreslagit, att en avgränsning av de hushållsgrupper som över huvud

taget skola kunna ifrågakomma för erhållande av förbättringsbidrag skall

göras genom fastställande av ett inkomststreck. Detta streck skall enligt

förslaget sättas vid en taxerad inkomst av 4 500 kronor men förutsättes

få en icke alltför rigorös tillämpning. De låne- och bidragsbeviljande organens

närmare prövning av hur stora lån och bidrag som i varje enskilt fall

böra beviljas, bör enligt utredningens mening ske efter anvisningar utarbetade

av det bostadspolitiska centralorganet. Av dessa anvisningar kunde

bl. a. framgå, hur bidragets storlek lämpligen borde på visst sätt variera

i omvänd proportion till den bidragssökandes inkomst. En med hänsyn till

i första hand inkomsten bestämd bidragsprocent borde modifieras med beaktande

särskilt av förmögenhetsställningen, försörjningsbördans storlek

och kostnaden för förbättringsarbetet.

Till de av utredningen framförda synpunkterna på behovsprövningen

kan jag i stort sett ansluta mig. Att som utredningen synes förutsätta i

författning fastställa ett visst inkomststreck som utgångspunkt för behovsprövningen

synes dock icke lämpligt. Den verksamhet det här gäller är

nämligen av sådan natur, att den i stor utsträckning måste bedrivas på

grundval av lämplighets- och skälighetsprövning från fall till fall, varvid

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Mcij:ts proposition nr 231.

hänsyn måste tagas till de olikartade förhållandena i skilda delar av landet.

Det torde få ankomma på det bostadspolitiska centralorganet att utfärda

de anvisningar rörande behovsprövningen, som med hänsyn till syftet

med ifrågavarande stödåtgärder befinnas erforderliga.

I likhet med utredningen anser jag, att växlingar i anslagens storlek

icke — såsom hittills i viss utsträckning synes ha varit fallet — få bli

avgörande för bidragens storlek i de enskilda fallen.

Lån till förbättringsarbete, avsett att förräntas och amorteras, bör kunna

beviljas utan behovsprövning.

Jag övergår nu till behandling av frågan om nya villkor för lån

och bidrag till förbättringsarbete.

Såsom tidigare anförts, har utredningen funnit motiverat att söka anpassa

villkoren för det fortsatta förbättringsstödet till de nya egnahemslånebestämmelserna.

Enligt utredningens mening kunde innebörden

av dess förslag uttryckas så, att det nya egnahemslånet och därtill knutet

bidrag med vissa modifikationer borde kunna beviljas för tre olika ändamål,

nämligen icke endast för ny- eller ombyggnad av en- och tvåfamilj shus

utan även för förbättringsarbete å sådana hus. Även om jag finner skäl

tala för att vissa villkor för förbättringsstödet böra överensstämma med

motsvarande bestämmelser för ny- och ombyggnadsstödet, synes dock med

hänsyn till syftet en åtskillnad böra göras mellan två olika former av statligt

stöd till en- och tvåfamilj shus.

Mot utredningens i det föregående återgivna uttalanden och förslag

rörande villkor för det nya förbättringsstödet finner jag i stort sett

icke anledning till erinran. Jag förordar alltså, att förbättringsstöd i fortsättningen

skall kunna utgå såsom en kombination av lån och bidrag eller

i form av antingen enbart bidrag eller enbart lån.

Förbättring slån kombinerat med förbättringsbidrag bör kunna utgöra

högst 90 procent av den av det beviljande organet godkända kostnaden för

förbättringsarbetet. Detta innebär en icke oväsentlig utvidgning i förhållande

till vad som f. n. gäller. Att, såsom egnahemsnämnden i Jämtlands

län föreslår, förbättringslån i vissa fall borde kunna lämnas till hela kostnaden,

finner jag icke rimligt. Lånet bör i sin helhet vara amorteringslån,

och amorteringstiden bör avpassas till varje särskilt fall men ej överstiga

25 år. Med hänsyn till förbättringsstödets relativt begränsade storlek och

bostädernas sannolika användningstid torde man som regel böra räkna med

eu amorteringstid av högst 10 å 15 år. Därest de lånebeviljande organen

finna lämpligt att i regel fastställa amorteringstiden till jämna femtal år,

bör detta kunna ske utan att —- såsom egnahemsnämnden i Uppsala län

ifrågasätter — särskilda bestämmelser härom utfärdas i författningsväg.

Räntan å förbättringslån bör, i likhet med vad som är avsett att gälla huvudparten

av övrig statlig långivning för bostadsändamål, vara tre procent. För

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

lånet bör lämnas godtagbar säkerhet, i första hand i form av inteckning

i fastigheten.

Förbättringslån utan kombination med förbättringsbidrag bör enligt utredningens

förslag intill 75 procent av den godtagbara kostnaden kunna

beviljas till hushåll, vilkas inkomster icke äro så begränsade, att förbättringsbidrag

bör kunna utgå, och då ny- eller ombyggnad av bostaden icke

bör ifrågakomma på grund av dennas på längre sikt felaktiga placering

samt svårigheter föreligga att i öppna marknaden upptaga erforderliga

krediter för finansiering av förbättringsarbete. Detta förslag kan jag biträda.

Jag finner icke f. n. tillräckligt starka skäl tala för att dylikt lån

— såsom egnahemsnämnden i Jämtlands län föreslår — skall kunna beviljas

till 90 procent av kostnaden.

Bidrag till förbättringsarbete bör såsom förut framhållits utgå först efter

behovsprövning i varje särskilt fall. Bidraget skall kunna uppgå till högst

80 procent av förbättringskostnaden. Denna gräns bör dock undantagsvis

kunna överskridas enligt samma regler som hittills. På de grunder utredningen

anför, böra de nuvarande maximibeloppen då det gäller egnahem

höjas till 1 200 kronor för bidrag till anordnande av ledningar för vatten

och avlopp eller förbättring av vattentäkt samt till 2 800 kronor för bidrag

till andra förbättringsåtgärder eller till sammanlagt 4 000 kronor. För tvåfamilj

shus böra motsvarande maximibelopp sättas till 1 800, 4 200 resp.

6 000 kronor.

Vissa remissmyndigheter ha uttryckt farhågor för att en höjning av

maximibeloppen skulle komma att gynna mindre genomgripande förbättringsföretag''

på bekostnad av mera omfattande sådana. Dylika farhågor

synas mig överdrivna. Jag delar byggnadslånebyråns uppfattning, att bostadsförbättringsstödet

icke bör utgå annat än i sådana fall, där förbättringsarbete

till skillnad från ny- eller grundlig ombyggnad bedömes vara

den enda lämpliga och möjliga åtgärden. Att i dylika fall behov kan komma

att föreligga av bidrag som uppgår till eller närmar sig de angivna maximibeloppen,

synes mig ej behöva betvivlas. Jag förutsätter dock i likhet med

utredningen, att möjligheten att bevilja något högre bidrag än f. n. icke

kommer att utnyttjas till en allmän höjning av bidragens storlek oberoende

av om detta efter behovsprövning befinnes vara nödvändigt eller ej.

Förbättringsbidrag bör givas formen av ränte- och amorteringsfritt lån

resp., när jämte bidraget beviljas förbättringslån, räntefri stående del av

detta lån. För bidraget bör, där så kan ske, lämnas inteckningssäkerhet.

Avskrivning av förbättringsbidrag bör ske senast efter 10 år. Bidrag å högst

500 kronor böra emellertid omedelbart avskrivas. De ytterligare åtgärder

utredningen föreslagit till förebyggande av missbruk av det statliga förbättringsstödet

vid överlåtelse av fastighet finner jag välmotiverade.

Jag förutsätter att hyreslägenhet i tvåfamiljshus, till vilket förbättringsbidrag

i eller utan kombination med lån beviljats, underkastas hyres
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

kontroll i enlighet med vad som kommer att gälla som villkor för egnahemslån

till ny- eller ombyggnad av dylikt hus.

Innan jag övergår till att behandla de särskilda frågor som upptagits av

utredningen, finner jag anledning något beröra frågan, huruvida familjebostadsbidrag

skall kunna utgå till hushåll, som bebo med statligt stöd förbättrade

bostäder. Bostäder, som ha en jämförelsevis tillfredsställande

standard och vilkas utrustning i vissa bestämda avseenden blivit kompletterad

med hjälp av förbättringsstöd, kunna ju i och för sig komma att väl

uppfylla fordringarna för att familjebostadsbidrag skall kunna utgå. Så

länge frågan om familjebostadsbidrag till hushåll i befintliga lägenheter

icke lösts, är jag emellertid icke beredd förorda, att sådant bidrag utgår

till familj i bostad, som förbättrats med statligt stöd.

Bland särskilda frågor har utredningen först upptagit till behandling

frågan om förbättringsstöd avseende bostäder på skogstorp, odling

slägenhet, kronotorp, kolonat eller fjällägenhet, som upplåtits på kronomark

i vissa län eller på lägenhet, som för renskötselns drivande innehaves

av lapp. Utredningen anser, att för ett mera definitivt ställningstagande till

spörsmålet om den lämpliga utformningen av stöd till förbättring av dylika

lägenheter erfordras vissa utredningar. Häri kan jag instämma. Samtidigt

får jag anmäla min avsikt att sedermera låta verkställa dylika utredningar.

Tills vidare böra, såsom utredningen föreslår, de nya grunderna för det

allmänna bostadsförbättringsstödet göras tillämpliga även för det här

ifrågavarande särskilda slaget av lägenheter.

Till vad utredningen anfört beträffande frågan om förbättringsstödets

otillräcklighet för bostadsförbättringsåtgärder inom vissa delar av landet

kan jag ansluta mig. Jag ämnar alltså låta utreda jämväl denna fråga.

Ej heller finner jag anledning till erinran mot utredningens uttalande

rörande den statsunderstödda arbetarsmåbruksverksamheten. Innehavare

av arbetarsmåbruk synes alltså, när det gäller stöd för bostadens förbättring,

helt böra jämställas med andra bostadsinnehavare.

Utredningens förslag, att fiskerisakkunnig skall deltaga i handläggningen

av ärenden rörande statsbidrag till fiskarbostäder inom de norrländska

kustlänen och Uppland, torde kunna tillgodoses utan författningsändring.

Enligt min mening bör förskott å förbättringslån kunna lämnas på liknande

grunder som föreslagits beträffande egnahemslånet. Det lånebeviljande

organet bör vidare kunna förskottera kostnaderna för sådant piojekteringsarbete,

som på uppdrag av organet utföres åt lånesökanden av

enskilt projekteringsföretag. Dylik förskottering bör i särskilda fall jämväl

kunna medges då fråga är om ombyggnadsföretag, vilket är avsett att

finansieras med hjälp av det nya egnahemslånet.

Beträffande övergångsbestämmelse r får jag anföra följande.

I propositionen nr 235/1947 uttalade jag, att egnahemsbyggare, som före

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

den 1 juli 1948 ansökt om egnahemslån i någon av nu gällande former men

vid angivna tidpunkt ännu icke fått sina ansökningar slutligt avgjorda, borde

erhålla möjlighet att — därest förutsättningarna därför i övrigt vore uppfyllda

få sina ansökningar avgjorda enligt de nya bestämmelserna. Undantagsvis

syntes, om det beslutande organet ansåge synnerliga skäl tala

därför, även de egnahemsbyggare, som erhållit slutligt beslut med tillämpning

av gällande bestämmelser, kunna få sina ärenden omprövade enligt de

nya bestämmelserna, förutsatt dock att beviljade lån icke utbetalats. Jag

saknar anledning att nu frångå denna ståndpunkt och anser, att vad jag

anfört om egnahemslån även bör på motsvarande sätt tillämpas i fråga om

det av mig föreslagna nya förbättringslånet.

Såvitt angår ansökningar enligt nu gällande bestämmelser om nybyggnadslån

i eller utan kombination med förbättringsbidrag samt om förbättringslån

bör således möjlighet föreligga för sökande att under samma förutsättningar

som i fråga om egnahemslån få sina ärenden omprövade enligt

de nya bestämmelserna. Däremot finner jag icke skäl förorda dylik möjlighet

till omprövning av ansökningar om enbart förbättringsbidrag.

IV. Lån och bidrag till flerfamiljshus.

1. Gällande bestämmelser.

Beträffande de bestämmelser som gälla för tertiärlån och t i 11- läggslån till flerfamiljshus får jag hänvisa till vad som härutinnan

anförts i den inledande översikten över bostadspolitiken (s. 10 f.).

Ifrågavarande låneverksamhet regleras genom kungörelsen den 29 juni

1946, nr 551, ändrad genom kungörelsen nr 551/1947.

Bestämmelserna om bidrag till anordnande av pensionärshem

återfinnas i kungörelsen den 22 juni 1939, nr 462, ändrad

genom kungörelserna nr 941/1939, 573/1942 och 904/1947.

Statsbidrag till inrättande av pensionärshem beviljas av Kungl. Maj:t och

äro avsedda för anordnande av billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade

åldringar och invalider; bidrag kan beviljas allenast kommun, kommunalförbund

eller s. k. allmännyttigt bostadsföretag.

Beträffande beskaffenheten av de pensionärshem, för vilka bidrag må

utgå, föreskrives, att de skola uppfylla hälsovårdsstadgans krav, vara försedda

med vatten- och avloppsledningar, centralvärme och badrum, där så

kan ordnas inom rimlig kostnad, samt i övrigt inrättas och utrustas så, att

trevnaden och hygienen befordras, det husliga arbetet underlättas och de i

hemmet boende vid sjukdoms- eller olycksfall kunna erhålla tillsyn och vård.

Lägenhet i pensionärshem skall som regel upplåtas endast åt person,

som dels antingen uppnått 60 års ålder eller utan att ha uppnått denna

ålder åtnjuter folkpension enligt lagen om folkpensionering, dels ock kan

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

antagas vara ur stånd att med egna medel förskaffa sig nöjaktig bostad.

Maximihyror, inkluderande kostnaden för vatten och värme, äro fastställda

för de olika ortsgrupperna. I fråga om rikets indelning i ortsgrupper

skall tillämpas den indelning i ortsgrupper, som enligt lagen den 28

juni 1935 (nr 434) om folkpensionering var gällande vid utgången av år

1947. Följande tabell utvisar maximihyrorna.

Dyrortsgrupp

Lägenhet för

1 person

2—3 personer

4 eller flera

personer

1 ..................

120

180

210

2 ..................

180

270

315

3 ..................

240

360

420

Statsbidrag till pensionärshems inrättande utgår med viss, för varje fall

bestämd procent av kostnaderna, exkl. kostnaden för tomt och ledningar.

Bidragsprocenten, som varierar allt efter skattetrycket inom kommunen,

utgör lägst 25 och högst 80 procent av byggnadskostnaden.

Ansökan om statsbidrag ställes till Kungl. Maj :t men ingives till byggnadslånebyrån,

som har att bereda ärendet och därefter med eget yttrande

översända detsamma till socialdepartementet.

I detta sammanhang må slutligen erinras om bestämmelserna rörande

bostadsans k affningslån och tilläggslån till hyreshus,

avsedda för mindre bemedlade, barnrika familjer. Dessa återfinnas

dels i kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av

statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika

familjer (ändrad genom kungörelserna nr 628/1937, 246/1938, 668/1940,

628/1941 och 593/1943), dels i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 572) om

tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer

(ändrad genom kungörelsen nr 595/1943).

Bostadsanskaffningslån och tilläggslån beviljas till hyresbostäder, förvaltade

av kommun eller s. k. allmännyttigt företag, för nybyggnad eller

förvärv och förbättring av äldre fastighet.

Lån utgår med högst 95 % (i regel blott 45 %) av värdet av fastigheten,

sedan därifrån avräknats värdet av tomten. Som säkerhet för lånet skall

lämnas inteckning i fastigheten inom 95 % av värdet. Låneräntan, som är

fast, utgör 3,25 %. Bostadsanskaffningslånet skall till ena hälften utgöra

en stående del och till andra hälften en amorteringsdel, varå amortering

sker från en av byggnadslånebyrån bestämd dag. Amorteringstiden är 40

år i fråga om nybyggnad av sten samt 30 år i fråga om nybyggnad av trä.

Beträffande äldre byggnad bestämmes amorteringstiden med hänsyn till

byggnadens ålder och beskaffenhet.

Kommunen skall i mån av behov sörja för finansieringen av den del av

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

fastighetskapitalet, som överskjuter det genom statslånet erhållna. Vidare

skall kommun ställa tomt till förfogande samt gentemot staten ansvara för

den förlust, som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning.

Byggnad av här ifrågavarande art skall innehålla hyreslägenheter av

lämplig typ och storlek (minst 2 rum och kök), ha tillgång i närmaste

grannskapet till lekplats samt bör, i fråga om större nybyggda flerfamiljshus,

vara försedd med lekstuga.

Tilläggslån till hyreshus varom här är fråga utgår med högst 95 % av

det belopp varmed anskaffningskostnaden överstiger fastighetens avkastningsvärde;

sagda värde beräknas med utgångspunkt från den hyressättning,

som skulle ha tillämpats om byggnaden tillkommit senast år 1939.

I det följande komma att till behandling upptagas vissa frågor avseende

dels villkoren för tertiärlån och tilläggslån till flerfamiljshus, dels villkoren

för statsbidrag till anordnande av pensionärshem.

2. Flerfamiljshus i allmänhet.

Föreliggande förslag.

Villkoren för allmännyttiga företag.

Den 14 november 1947 uppdrog Kungl. Maj :t åt statens byggnadslånebyrå

att utreda och till Kungl. Maj :t inkomma med förslag i frågan om de

villkor, som böra gälla för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttigt

enligt 2 § kungörelsen den 29 juni 1946 (nr 551) om tertiärlån och

tilläggslån till flerfamiljshus. I skrivelse den 23 februari 1948 har byggnadslånebyrån

i anledning härav framlagt förslag i ämnet. Beträffande

bakgrunden till dessa förslag har byggnadslånebyrån bland annat anfört

följande.

Byggnadslånebyrån erinrar i sin skrivelse inledningsvis om att beteckningen

allmännyttiga bostadsföretag förekommer redan i kungörelsen nr

512/1935 om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder

åt mindre bemedlade, barnrika familjer. Byrån erinrar vidare om nu gällande

kriterier på allmännyttiga företag, vilka angivas i 2 § 1946 års tertiärlånekungörelse.

Dessa kriterier äro:

Bolag, förening eller stiftelse, som arbetar utan enskilt vinstsyfte samt

under samverkan med och tillsyn av vederbörande kommun, må av statens

byggnadslånebyrå erkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag, under förutsättning

tillika att kommunen åtagit sig att i den utsträckning som angives

i 33 § gentemot staten svara för förluster.

Beträffande det citerade författningsrummets förhistoria framhåller byggnadslånebyrån

bl. a. följande.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj. ts proposition nr 231.

Det är bostadssociala utredningen, som i första delen av sitt slutbetänkande

(SOU 1945: 63) framlagt och utvecklat det sedermera i allt väsentligt

förverkligade förslaget om de allmännyttiga bostadsföretagen. Enlig

utredningens mening borde de avgörande kännetecknen på dylika foretag

vara, att de arbetade utan enskilda vinstsyften samt under samverkan

med och tillsyn av kommunen. .. ..

Bostadssociala utredningen har vidare anfört beträffande dessa allmännyttiga

företag — så förvaltade och så kontrollerade av offentliga (tramst

kommunala) organ, att säkerhet funnes för att det bostadspolitiska syftet

med statens långivning helt skulle tillgodoses — att inom atfarsmassig

fastighetskreditverksamhet sedvanliga säkerhetssynpunkter kunde tillmätas

en mera underordnad vikt och frågan ställas som ett spörsmål om riskfördelning

mellan stat, kommun, allmännyttigt företag och de bostadsbehövande

hushållen.

Byggnadslånebyrån erinrar vidare om följande uttalande i propositionen

nr 279 till 1946 års riksdag i vilken förordades de av bostadssociala utredningen

angivna kriterierna på allmännyttiga företag.

Till vad bostadssociala utredningen anfört i fråga om de förutsättningar,

som skola vara uppfyllda för att ett allmännyttigt bostadsföretag ska anses

föreligga, kan jag i princip ansluta mig. Av några remissvar vill det

emellertid synas, som om utredningens uttalanden härutinnan ansetts bora

i vissa hänseenden kompletteras, medan andra remissinstanser ansett sig

kunna förutsätta, att endast rent kommunala företag kunna betraktas såsom

allmännyttiga. Utredningen har föreslagit, att vederbörande kommun

skall ikläda sig skyldighet att gentemot statsverket i viss utsträckning ansvara

för förluster uppkomna vid fastighetsförvaltningen. Därest en (lyli

bestämmelse godtages — och jag finner den för min del välmotiverad —

ha kommunerna uppenbarligen själva att avgöra, om de skola lamna sm

medverkan för att möjliggöra, att ett allmännyttigt bostadsföretag konstitueras.

En dylik kommunal utfästelse kan dock givetvis icke i och for sig

upphäva den fria prövningsrätt härutinnan, som den lånebeviljande myndigheten

har att utöva.

Vad härefter angår frågan om innebörden av det krav på kommunal

garanti, som enligt 33 § tertiärlånekungörelsen ställes i vad det gäller allmännyttiga

företag, anför byggnadslånebyrån i förutberörda skrivelse

följande.

En kommunal garanti jämlikt 33 § torde åsyfta allenast sådana statsverkets

förluster, som uppkomma med anledning av att tertiär- och/eller

tilläggslån utlämnats men däremot icke förluster föranledda exempelvis

av försummad skattebetalning. Om förlusten — för att begagna författningens

terminologi — är av den art, att hänsyn till densamma bort tagas

vid hyrornas bestämmande, torde vidare kommunen enligt grunderna lor

33 § andra stycket vara fri från ansvar. Härmed torde åsyftas det fall, att

byggnadslånebyrån vid sitt beslut om fastställande av (högsta) hyior, giundat

''på de vid beslutet föreliggande förutsättningarna, skulle begå ett påtagligt

misstag och till följd därav sätter hyrorna lägre än vederbort.

Betalningsgarantins positiva innehåll torde huvudsakligen kunna sagas

innefatta för det första skyldighet för kommunen att vid behov tillskjuta

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 231.

belopp, som företaget må behöva för betalning av förfallna räntor och annuiteter,

med rätt för kommunen att återfå medlen, så snart likviditeten

det medger eller om den bristande medelstillgången beror på att förlust

å verksamheten uppkommit — att eventuellt få till stånd förlustuppdelning

mellan staten och kommunen enligt vad nedan sägs. För det andra

torde kommunen vara skyldig att täcka staten för förlust, som kan uppstå

genom att statens fordran, helt eller delvis, blir nödlidande vid exekutiv

auktion; också i detta fall skall förlustuppdelning eventuellt äga rum.

Har förlust uppkommit på sätt i nästföregående stycke sägs, skall enligt

33 § prövas, huruvida kommunen ensam skall bära förlusten eller huruvida

förlusten skall delas mellan stat och kommun.

Om förlusten vållats av vårdslöshet eller försummelse vid fastighetsförvaltningen,

äger kommunen icke återbekomma från staten någon del av

erlagt belopp.

Därest åter förlusten förorsakats av annan anledning än nyss sagts —

vad man inom byggnadslånebyrån plägat kalla konjunkturförluster — kan

kommunen komma att aterfa från statsverket större delen av vad kommunen

erlagt. Efter en treårsperiod skall nämligen avräkning ske mellan

kommunen och statsverket, och då kan kommunen enligt 33 § andra och

tredje styckena få ersättning med fyra femtedelar av vad som utgivits.

I anslutning härtill understryker byggnadslånebyrån, att kommunens

ansvarsförbindelse enligt 33 § ingalunda är att betrakta såsom ett proforma-åtagande.

Byggnadslånebyrån framhåller vidare, att byrån i ett i september 1946

utsänt cirkulär meddelade, att till allmännyttiga bostadsföretag hänföras

kommunägda företag, samt, på förslag av kommunen och efter byråns särskilda

prövning, annat företag, som bedrives utan enskilt vinstsyfte och är

underkastat väsentligt kommunalt inflytande.

Byggnadslånebyrån konstaterar, att denna formulering onekligen var vag

men att den föranleddes av meningsbrytningar inom byråns ledning. Efter

vunna erfarenheter från prövningen i de särskilda fallen sammanfattade

byggnadslånebyrån i ett meddelande i maj 1947 sina överväganden beträffande

de allmännyttiga företagen. I meddelandet framhålles bl. a., att enligt

byians beslut skall sasom allmännyttigt företag icke kunna erkännas

annat än följande företag.

1. Bolag, förening eller stiftelse, vars kapital helt eller så gott som helt

tillskjutits av kommunen (»kommunägt företag»).

2. Bolag, förening eller stiftelse, av vars styrelse kommunen utsett flertalet

ledamöter (det må anmärkas att, därest i bolagsordningen för

aktiebolag skall föreskrivas, att en eller flera ledamöter i bolagets styrelse

utses i annan ordning än av bolagsstämma, tillstånd härtill måste

inhämtas av Kungl. Maj:t).

3. Efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, bolag, förening

eller stiftelse, av vars styrelse kommunen utsett mindre än flertalet,

dock minst två ledamöter.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Beträffande företag, som avses under 3., gäller vidare, att byggnadslånebyrån

skall kunna till omedelbar betalning uppsäga beviljat statslån, därest

företagets styrelse fattat beslut, som står i strid med kommunalvald styrelseledamots

till protokollet antecknade mening och förmedlingsorganet

härom gjort anmälan hos byrån.

I meddelandet lämnades vidare åtskilliga anvisningar i övrigt om vad

bolagsordningar m. in. dylikt i regel måste innehålla för att det allmännas

synpunkter skulle anses tillgodosedda. Hit hörde föreskrifter därom, att

företaget skulle förfoga över eget kapital å lägst en halv procent av den

beräknade kostnaden för den produktion, som företaget ämnade genomföra,

dock minst 1 000 kronor, att utdelning på kapitalet icke finge överstiga tre

procent för år, såvida icke byggnadslånebyrån av särskilda skäl medgåve

undantag härutinnan, att ärenden av principiell natur eller eljest av större

vikt icke finge avgöras annat än i kommunalvalda styrelseledamöters närvaro

samt att statsorganet skulle äga rätt att taga del av företagets räkenskaper

ävensom eljest inspektera detsamma. Byggnadslånebyrån har icke

ansett det vara erforderligt att närmare ingå på andra detaljer, men

nämner, att byrån för att ge sanktion åt befogade yrkanden, som kunde

framställas av en kommunalvald styrelseminoritet, i själva låneförbindelserna

införde en klausul om den rätt att uppsäga statslån till omedelbar

betalning, varom nyss nämnts.

Beträffande behandlingen vid 1947 års riksdag av frågan om villkoren

för allmännyttiga företag framhåller byggnadslånebyrån bl. a. följande.

I anledning av proposition nr 235 till 1947 års riksdag väcktes två likalydande

motioner — en i första kammaren av herr Einar Eriksson m. fl.

(nr 313) och en i andra kammaren av herr Severin i Gävle m. fl. (nr 457)

— i vilka hemställdes att riksdagen måtte besluta, att från och med den

1 juli 1947 dels samtliga ledamöter i allmännyttigt bostadsföretags styrelse

skulle utses av kommunen, dels ock lägenheterna i företagets hus endast

skulle upplåtas såsom hyreslägenheter (ej bostadsrätt).

I sitt utlåtande (nr 244) över nämnda proposition framhöll statsutskottet

i anledning av motionerna att det icke vore berett att taga ställning till

frågan om lämpligheten av att uppställa dessa förutsättningar men ansåg,

att villkoren för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttiga borde

bliva föremål för omprövning.

Ett stort antal ledamöter av utskottet reserverade sig och anförde bl. a.,

att de funno de i motionerna anförda synpunkterna beaktansvärda men

icke vore beredda att utan närmare utredning tillstyrka förslaget. I anledning

av vad som anförts i motionerna borde riksdagen hos Kungl. Maj:t

anhålla om skyndsam dylik utredning, så att förslag i ämnet kunde föreläggas

nästa riksdag.

Första kammaren biföll vad statsutskottet i sitt utlåtande hemställt,

under det att andra kammaren gav sin anslutning till de i reservationen

framförda yrkandena.

I anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut hemställde statsutskottet

(memorial nr 254), att besluten måtte sammanjämkas så, att riksdagen —

under förmälan av vad i motionerna anförts — vidkommande allmännyttiga

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

bostadsföretag måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag till 1948 års

riksdag i frågan, vilka företag som böra hänföras till denna kategori. Denna

hemställan blev av riksdagen bifallen.

I sin skrivelse erinrar byggnadslånebyrån slutligen om att socialdepartementet,

i syfte att få spörsmålet mera allsidigt belyst och få del av kommunala

erfarenheter, den 16 december 1947 inbjöd representanter för ett

fyrtiotal städer och andra kommuner med erfarenhet av bostadsbyggnadsverksamhet

i kommuns eller allmännyttigt företags regi till en konferens

för att dryfta organisationsformerna för dylika företag. Konferensen kom

till stånd den 8 januari 1948. Byggnadslånebyråns yttrande bygger bl. a.

på synpunkter som därvid framkommit.

Byggnadslånebyrån har begränsat sitt yttrande till två frågor. Den ena

gäller huruvida kommun måste ha i sin makt att utse alla styrelseledamöter

i allmännyttigt företag eller om det är tillfyllest, att kommunen äger

välja majoriteten eller till äventyrs mindre än hälften av hela antalet. Det

andra spörsmålet avser frågan, huruvida bostadsrättsförening må godkännas

såsom allmännyttigt företag. Byrån har däremot icke ansett det falla

inom ramen för sitt utlåtande att pröva, huruvida kommunen själv, bolag,

förening, stiftelse eller annan företagsform är den ur organisatoriska och

andra synpunkter lämpligaste.

Vad angår den första frågan framhåller byggnadslånebyrån, att åtskilliga

vägande argument — varav några bygga på nytillkomna omständigheter

— tala till förmån för den i förutnämnda motioner framförda synpunkten,

att kommunerna helt och fullt böra bära ansvaret för tillkomsten

och skötseln av allmännyttiga företag. Dessa argument sammanfattas av

byggnadslånebyrån på följande sätt.

Bostadsfrågans ordnande torde alltmer i vida kretsar ha kommit att betraktas

som en i väsentlig mån kommunal angelägenhet. Härom bär bland

annat lagen den 10 juli 1947 (nr 523) vittnesbörd. Om kommunen föredrar,

att verksamheten skötes genom särskilt bildade organ, synes det naturligt,

att alla spekulativa intressenter och intressen utmönstras inom dessa genom

att kommunen skaffar sig full rådighet över företagen genom att förbehålla

sig rätt att tillsätta samtliga ledamöter av företagets styrelse; ett dylikt

förbehåll utesluter icke möjligheten att i det enskilda fallet, eventuellt

till fullföljd av träffat avtal, utse personer hörande till ickekommunal

organisation, med vilken kommunen vill samarbeta. Att kommunala förtroendemän

böra bilda majoritet, synes likväl ofrånkomligt. De anförda

synpunkterna förstärkas av det förhållandet, att såväl staten som kommunen

ikläder sig förhållandevis betydande risker i samband med finansieringen

och förvaltningen av företaget, och allenast representanter för sådana

icke-spekulativa intressen, som kommunen företräder, ge det skydd

mot förluster för det allmänna som står till buds. Slutligen har det av

1947 års riksdag beslutade 3-kronorsbidraget och spörsmålet om dess fördelning

mellan kommuner, företag och de särskilda lägenheterna accentuerat

vikten av det kommunala inflytandet.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj. ts proposition nr 231.

I anslutning härtill framhåller byggnadslånebyrån, att det förhållandet

att byrån i enlighet med sitt i det föregående omförmälda meddelande i maj

1947 rörande kriterierna på allmännyttigt företag avvikit från nyssnämnda

grundsatser i fråga om företags godkännande såsom allmännyttigt icke

beror på att de anförda synpunkterna underskattats. Tvärtom hade byggnadslånebyrån

utgått från att kommun vid sin intensifierade aktivitet till

bostadsförsörjningens fromma såsom normalfall borde tillförsäkra sig hela

det rättsliga inflytandet. Men byrån hade tillika sagt sig, att åtskilliga

kommuner, särskilt medelstora och mindre, ännu under lång tid framåt

komme att sakna erforderlig administrativ utrustning och därför se sig

föranlåtna att söka medverkan från riksorganisationer såsom H. S. B. och

svenska riksbvggen, större industriföretag och andra, vilka ägde erfarenhet

av organisationsarbete, bostadsproduktion och förvaltning utan att i

detta sammanhang företräda intressen åsyftande enskild vinst. Möjligheten

för dessa medkontrahenter att genom styrelsemajoritet taga ansvaret för

och därigenom också vinna uppskattning genom sättet för verksamhetens

handhavande syntes efter allt att döma vara en förutsättning för eller åtminstone

en drivande impuls till initiativ och villighet till medverkan från

dylika icke-kominunala företags sida. Vid sådant förhållande syntes man

icke rimligtvis böra förmena kommunen att själv besluta om nu åsyftade

organisationsform, helst som speciella garantier uppställts i syfte att garantera,

att såväl statens som kommunens ekonomiska och sociala intressen

blevo behörigen tillgodosedda.

Byggnadslånebyrån har även tillmätt vissa andra synpunkter betydelse

vid sin tidigare bedömning av frågan. Härutinnan anför byrån bl. a. följande.

Så må erinras att bostadsproduktionen är icke blott en social utan i hög

grad även en ekonomisk angelägenhet. Icke minst på grund av detta kan

det vara till nytta, om olika företagsformer konkurrera med varandra,

gärna inom samma kommun. Att kommunen vid sitt val av medkontrahenter

skulle samarbeta med organisationer, som skulle åsidosätta statens

och kommunens befogade förväntningar på social och ekonomisk ansvarskänsla,

kan icke gärna antagas. Vidare bör icke helt bortses från den

olägenhet, som kan följa därav, att ytterst kommunernas högsta beslutande

politiska organ kunna se sig ur eu viss synpunkt engagerade i löpande

fastighetsförvaltningsfrågor, i vilka ekonomiska intressemotsättningar må

föreligga mellan bostadsföretaget och dess hyresgäster.

Slutligen framhåller byggnadslånebyrån, att det är praktiskt taget ogörligt

att i allo återge de särskilda betingelser, som i olika enskilda fall ansetts

böra föreligga för att godkänna ett företag såsom allmännyttigt. Bland

villkor, som främja det allmännas syften, önskade emellertid byrån särskilt

nämna den hl. a. av Stockholms stad förordade klausulen om rätt till inlösen

av företaget eller dess fastighet (tomträtt).

Vid avgivandet av sitt förslag till villkor för godkännande av allmännyttigt

bostadsföretag framhåller byrån, att det gäller ett problem, som

6 —liihnng till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 231.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

kan få betydande återverkningar för det framtida bostadsbyggandet på lång

sikt och anför ytterligare följande.

Det har då tett sig naturligt att försöka nå en linje, som bär utsikt att

samla representanter för de olika meningsriktningar, vilka vid skilda tillfällen

kommit till uttryck, och som således skulle kunna vinna anslutning

från statsmakternas sida. I sådant syfte har byggnadslånebyrån beslutat

föreslå, att — såvitt nu är i fråga — bostadsföretag icke må erkännas såsom

allmännyttigt med mindre kommun utser åtminstone majoriteten av företagets

styrelse. Härutöver måste emellertid krävas att sådana eventuella

styrelseledamöter, som icke väljas av kommunen, måste utses av personer

eller företag, vilka kunna betraktas såsom fullt fristående från egentliga

byggnadsföretagarintressen; det skulle påtagligen vara mindre lämpligt, att

till det allmännyttiga företagets styrelse skulle kunna höra personer, vilka

tilläventyrs komme att pröva t. ex. entreprenadanbud från närstående eller

konkurrerande byggnadsproducenter. Däremot åsyftas icke att såsom minoritetsrepresenterad

grupp utestänga exempelvis förefintliga riksorganisationer

av det skälet, att de bedriva planläggande och projekterande verksamhet

på bostadsbyggnadsområdet eller äga intressen i byggnadsmaterialföretag.

Vad härefter angår spörsmålet, huruvida bostadsrättsförening må godkännas

såsom allmännyttigt företag konstaterar byggnadslånebyrån till en

början, att hittills ingen bostadsrättsförening vunnit sådant erkännande

men att tanken att allmännyttigt bostadsföretag skulle kunna upplåta lägenheter

under bostadsrätt framburits inom åtminstone några bland rikets

städer. Man torde härvid närmast icke ha åsyftat att alldeles slopa den

egna insatsen, men den skulle begränsas till att omfatta allenast en å två

procent i stället för fem procent, som plägar utgöra vedertaget minimum.

Trots den ringa insatsen skulle man kunna påräkna en förhållandevis billig

men ändock effektiv administration samt också beträffande driftkostnaderna

i övrigt tillgodogöra sig bostadskooperationens fördelar.

Byggnadslånebyrån hade emellertid icke blivit övertygad om lämpligheten

av bostadsrättssystemet i detta sammanhang. Som skäl för sin ståndpunkt

anför byggnadslånebyrån följande.

Marknaden för bostadsrätter synes på de flesta håll vara minst sagt mättad;

den efterfrågan, som under senare år förekommit, torde i stor utsträckning

bero på att bostadsbristen tvingat vederbörande att lämna kapitaltillskott

och att bli bostadsrättshavare med de förpliktelser detta medför.

Att ytterligare vidga området för bostadsrättsexploatering synes icke tillrådligt

utan byrån anser, att bostäderna i allmännyttiga företag böra upplåtas

såsom hyreslägenheter.

Vidare torde kunna ifrågasättas, huruvida icke t. o. m. en insats å 5

procent snarast är alltför låg under normala förhållanden för att verksamt

stimulera bostadsrättshavarna till gemensamma ansträngningar för

att nedbringa förvaltnings- och andra driftkostnader. Byrån förbiser icke,

att erfarenheterna i stort sett hittills torde ha varit gynnsamma också för

föreningar med sådan insats, men om läget framdeles blir enahanda i händelse

av god tillgång på bostäder, lärer vara ovisst. Oavsett huru härmed

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

må förhålla sig, förmenar byrån, att en insats av allenast en eller ett par

procent principiellt måste anses otillräcklig för att bära upp den kooperativa

bostadsförsörjningens idé under någorlunda normala tider.

På de angivna skälen föreslår byggnadslånebyrån, att bostadsrättsförening

tills vidare icke må erkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag.

I sin här berörda skrivelse framhåller byggnadslånebyrån avslutningsvis,

att det på grund av olika lokala förhållanden och växlande kommunala

önskemål knappast torde vara möjligt att i detalj på förhand fastställa

positiva och negativa kriterier i övrigt beträffande de allmännyttiga företagen.

Byrån hemställer därför, att byrån, liksom hittills, inom ramen för

givna huvudriktlinjer måtte få pröva förutsättningarna i varje enskilt fall.

I detta sammanhang må slutligen anföras vissa av byggnadslånebyrån i

skrivelsen den 8 mars 1948 lämnade uppgifter rörande omfattningen och

inriktningen av tertiärlåneverksamheten i avseende å flerfamiljshus under

den senaste tiden. Byggnadslånebyrån erinrar först om de uppgifter beträffande

verksamheten, som lämnades i byggnadslånebyråns skrivelse den

14 mars 1947, vari framhölls bl. a. följande.

Byggnadslånebyrån konstaterade bl. a., att antalet lägenheter i enskilda

företag för vilka tertiärlån efterfrågats varit väsentligt lägre under perioden

1/10 1946—31/1 1947 än under motsvarande period av budgetåret

1945/46. Vidare konstaterades, att de allmännyttiga företagen endast i

mycket begränsad omfattning uppträtt som lånsökande samt att de kooperativa

företagen relativt sett ökat sin andel i den statsunderstödda lägenhetsproduktionen.

Byggnadslånebyrån hävdade emellertid, att den ringa

efterfrågan på lån från de allmännyttiga företagens sida icke borde betraktas

som ett utslag för bristande kommunalt intresse för denna företagsform.

All sannolikhet talade enligt byråns mening för att de allmännyttiga

företagen skulle komma att öka i antal och omfattning, men byggnadslånebyrån

ansåg sig icke kunna bedöma i vilken takt denna utveckling skulle

äga rum.

I vad det gäller den fortsatta utvecklingen redovisar byggnadslånebyrån

här återgivna tabell, utvisande antalet lägenheter i flerfamiljshus, för

vilka tertiärlån sökts under vissa tidsperioder, fördelade efter företagets

art och storlek.

I anslutning till denna tabell anför byggnadslånebyrån följande.

Av tabellen framgår hl. a., att antalet lägenheter i allmännyttiga och kommunala

företag, för vilka tertiärlån sökts under fyramånadersperioden oktober

1947—januari 1948, omfattade mer än en tredjedel av antalet lägenheter

i samtliga företag, för vilka tertiärlån sökts. Vidare må här framhållas,

att bland de allmännyttiga och kommunala företagen — liksom

bland de kooperativa — sådana som omfatta mer än 50 lägenheter dominera,

vilket torde vara ett uttryck för att fördelarna med byggande i allmännyttig

eller kommunal regi i första hand framträda vid genomförande

av jämförelsevis stora projekt. Det må slutligen framhållas, alt antalet

opaginerad Kontrollera mot PDF

oo

4*

Antal lägenheter 1 flerfamiljshus, för vilka tertiärl&n sökts under tidsperioderna 1/10 1945—31/1 1946, 1/10 1946—31/1 1947

och 1/10 1947—31/1 1948, fördelade efter företagets art oeh storlek.

Företagets storlek

(antal lägenheter)

Ansökan inkom till byg4nadslänebyrån

1/10

1945—31/1

1946

1/10 1946-

—31/1 1947

1/10 1947—31/1

1948

Enskilt

företag

Kommu- nalt el. med

kommu- nalt jäm- ställt

företag

S:a

Enskilt

företag

Koope-

rativt

företag

Allmän- nyttigt el.

kommu- nalt

företag

S:a

Enskilt

företag

Koope-

rativt

företag

Allmän-

nyttigt

företag

Kommu-

nalt

företag

S:a

Högst 10 lägenheter ....

1 447

193

1 640

997

89

10

1 096

675

40

23

738

11 — 20 » ____

1 460

415

1 875

1 083

328

51

1 462

553

261

158

31

1 003

21—50 .

2 662

1 286

3 948

882

1 132

168

2 182

911

884

278

49

2 122

51 — w » ....

1 040

2 213

3 253

446

1 609

351

2 406

230

2 647

1 926

962

5 765

Summa

G 609

4 107

10716

3 408

3 158

580

7 146

2 36»

3 832

2 385

1 042

9 628

Relativa tal (%) ......

61.7

38.3

loo.o

47.7

44.2

8.1

100.0

24.6

39.8

35.6

ioo.o

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj. ts proposition nr 231.

lägenheter i enskilda företag, för vilka tertiärlån sökts, företer en fortsatt

nedgång sedan föregående budgetår och under perioden 1/10 1947—31/1

1948 endast omfattar omkring en fjärdedel av antalet lägenheter i samtliga

företag, för vilka tertiärlån sökts.

I sin skrivelse den 8 mars 1948 har byggnadslånebyrån berört en fråga

sammanhängande med 33 § 19iö års tcrtiärlånekungörelse, enligt vilken

förlust, som uppkommer vid förvaltning av flerfamiljshus, tillhörigt kommun

eller allmännyttigt bostadsföretag, skall fördelas mellan kommunen

och staten enligt vissa angivna regler. Byrån anför följande.

Bl. a. till följd av byggnadsregleringen har det blivit nödvändigt att uppdela

stora projekt, ägda av samma allmännyttiga företag, i etapper och

t. o. m. i från varandra skilda enheter. I dylika fall synes det utan vidare

vara klart, att dessa enheter vid beräkningen av förluster böra slås samman,

för att icke statsmedel skall utgå till en enhet, så länge en annan enhet

lämnar överskott. Överhuvudtaget torde svårigheter föreligga att med

säkerhet fördela t. ex. kostnader för gemensamma inköp, gemensam förvaltning

o. s. v. mellan olika bostadsprojekt, som ägas av samma allmännyttiga

företag. Med hänsyn härtill och då statens risktagande delas med

kommunen samt båda parter böra se till bostadsfrågan för orten i dess helhet,

synes böra föreskrivas, att förlust resp. överskott skall fördelas mellan

samtliga av allmännyttigt företag ägda fastigheter, för vilka lån beviljats

enligt kungörelsen nr 551/1946.

Byggnadslånebyrån har vidare anmält, att Stockholms stads fastighetskontor

i skrivelse den 6 februari 1948 till byrån framhållit önskvärdheten

av att kommunala bostadsbolag, som helt ägas av kommun, befrias frän

skyldighet att lämna inteckningssäkerhet för tertiärlån i likhet med vad

fallet är då kommun är låntagare. Som skäl för framställningen anförde

kontoret, att därigenom skulle undvikas, att lånekostnaderna bleve högre

för en kommun, som betjänade sig av bolagsformen för sin bostadsproduktion

än för en kommun, som anlitade befintliga kommunala organ. Kontoret

föreslog, att säkerhet för lån lämnades staten genom bestämmelse i tornträttskontraktet

om förbud mot inteckning utan vederbörande statliga myndighets

medgivande. 1 anledning av fastighetskontorets framställning anför

byggnadslånebyrån följande.

Den kommunala bebyggelsen i Stockholm sker endast på mark, som av

staden upplåtits med tomträtt. De av staden framförda synpunkterna synas

värda beaktande. Befrielse från skyldighet att ställa inteckningssäkerhet

synes under i övrigt enahanda förhållanden även böra medgivas vid belåning

av bostadshus, som uppföres på mark, som upplåtes med äganderätt.

Därest kommunen ikläder sig borgen såsom för egen skuld för de kommunala

bolagens tertiär- och/eller tilläggslån, synes enligt byråns mening

ur säkerhetssynpunkt någon åtskillnad icke behöva göras mellan lån upptagna

av kommun och de som upptagas av kommunala bostadsbolag, vilka

helt ägas av kommunen.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Hyresnämnds prövning av lujressättningen.

Byggnadslånebyrån föreslår vidare i sin skrivelse den 8 mars 1948, att

hyresnämnds prövning av hyressättningen borde upphöra i vad det gäller

fastighet, belånad enligt 1946 års tertiärlånekungörelse. I denna fråga anför

byrån sålunda följande.

I fråga om terliärbelånade flerfamiljshus torde den prövning av en fastighets

byggnads- och driftkostnader samt sammanlagda hyra, som hyresnämnderna

nu företaga, kunna upphöra i fråga om fastigheter, som beviljats

lån med stöd av kungörelsen nr 551/1946, eftersom utgångspunkt för

ky§Snadslånebyråns hyressättning i dylika ärenden är den »självkostnadshyra»,

varom 6 § första stycket sagda kungörelse innehåller närmare bestämmelser.

Anledning för hyresnämnd att föreskriva lägre hyra än byrån

torde normalt ej föreligga. Högre hyra må enligt hyresrådets anvisningar

icke fastställas och skulle icke heller kunna av byrån medgivas.

Finansiering av fastigheter med gemensamma anordningar för central uppvärmning

och varmvattenförsörjning m. m.

Vidare framhåller byggnadslånebyrån, att det med nuvarande lagstiftning

icke synes möjligt att på ett fullt tillfredsställande sätt trygga de gemensamma

anläggningarnas funktion att tjäna de särskilda bostadshusen.

De betydande fördelar av teknisk och ekonomisk art, som äro förburtdna

med gemensamma anordningar i »tjänande» fastigheter hade emellertid

föranlett byrån att såsom kreditgivare i någon mån ge avkall på kravet på

absolut trygghet och godtaga ett system med särskilda garantier. För beviljande

av lån till här förevarande fastigheter har sålunda byrån uppställt

följande villkor.

Mellan härskande och tjänande fastigheter skall upprättas avtal av huvudsakligt

innehåll, att därigenom tillförsäkras dels envar ägare av härskande

fastighet rätt att nyttja centralanläggning för värme- och varmvattenförsörjning,

centraltvättstuga och mangelbod, som finnes å tjänande fastighet,

ävensom att utöva tillsyn å och i mån av behov iordningställa sådan anläggning,

dels ock envar ägare av tjänande fastighet att utöva tillsyn å och

i mån av behov iordningställa sådan å härskande fastighet befintlig anläggning,

som är eller blir ansluten till centralanläggningen.

Härjämte skali avtalet föreskriva rätt och skyldighet för härskande och

tjänande fastigheter att mot vederlag — som i brist av åsämjande bör bestämmas

genom skiljedom enligt lagen om skiljemän — tillhandahålla

resp. begagna de nyttigheter, som med de gemensamma anläggningarna

åsyftas.

I den mån avtalet innefattar upplåtelse av (delvis ömsesidiga) servitut,

skall det intecknas till säkerhet för servitutets bestånd. Servitutet bör beredas

förmånsrätt före alla penninginteckningar.

För lånen i de olika fastigheterna skall i vanlig ordning ställas säkerhet

i form av penninginteckning till belopp och med förmånsrätt, som lånebesluten

föreskriva.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Därutöver kräver byggnadslånebyrån, att samtliga hos byrån sålunda

pantsatta inteckningar pantförskrivas för all byråns utlåning i komplexet,

i den mån byrån icke tager dem i anspråk för gäld, för vilken pantsättningen

i första hand skett (generalpantsättning). Härav följer, bl. a., att

vid etappbebyggelse successivt utvidgade generalpantsättningar måste verkställas
Byggnadslånebyrån

förbehåller sig vidare rätt att uppsäga samtliga lån

i komplexet, dels‘ om ovan avsett servitut skulle upphöra att belasta servitutsintecknad

fastighet, dels ock om någon i komplexet ingående fastighet

övergår till ny ägare.

Jämkningar i gällande bestämmelser om tilläggslån.

Byggnadslånebyrån har i sin förutnämnda skrivelse närmare utvecklat

läget beträffande tilläggslångivningen samt framlagt vissa förslag till jämkningar

i nu gällande bestämmelser beträffande denna verksamhet. Vad

angår byggnadskostnadsutvecklingen erinrar byrån först om vad byrån

härutinnan anförde i sin skrivelse den 14 mars 1947. I sistnämnda skrivelse

framhöll byrån, hurusom byggnadskostnadsutvecklingen från våren 1946

varit sådan, att en omfattande placering, resp. uppflvttning av olika orter

i subventionsgrupp vore nödvändigt för att ej hyresnivån skulle stiga.

Vidare underströk byrån, att kostnadsstegringen vore avsevärd, men att

byrån på grund av ovisshet om den framtida utvecklingen och i förhoppning,

att varje möjlighet till kostnadsbesparande åtgärder tillvaratogs, avsåge

att föreslå en mindre ökning i tilläggslångivningen än vad som i och

för sig syntes erforderligt men i stället eventuellt senare skulle föreslå ytterligare

justeringar. 1 skrivelse den 11 juli 1947 angav byrån kostnadsökningen

under vissa gynnsamma förutsättningar till ca 7,5 procent,

närmast skulle motsvara två subventionsgrupper. Byråns förslag innebar

emellertid endast uppflyttning med i genomsnitt eu subventionsgrupp.

Beträffande byggnadskostnadsutvecklingen anför byggnadslånebyrån i

skrivelsen den 8 mars 1948 fortsättningsvis följande.

En uppfattning om byggnadskostnadernas utveckling under andra halvåret

1947 ger socialstyrelsens byggnadskostnadsindex för ett flerfamiljshus

i Stockholm, vilket utvisar en stegring från 151,2 enheter den 1 juli 1947

till 153,2 den 1 januari 1948, eller en förändring med något mera än en

procent. Enligt de beräkningar, vilka inom byggnadslånebyrån utförts beträffande

byggnadskostnadsutvecklingen för ett flerfamiljshus i Malmö,

skulle byggnadskostnadsökningen vara något mindre än en halv procent.

De anförda siffrorna äro ägnade att bekräfta den uppfattning byggnadslånebyrån

bibragts genom sill kostnadsgranskning i samband med tertiärlångivningen,

nämligen alt byggnadskostnaderna visserligen icke nämnvärt

ökat men å andra sidan ej heller nedgått. Ej heller har den allmänna lättnad

i fråga om möjligheterna att planera ekonomiskt, som förväntades, inträtt.

I själva verket har den skärpta byggnadsregleringen medfört, dels

att de stora byggnadsprojekt, på vilka man ur olika synpunkter räknade

och som skulle innebära eu i förhållande till mindre företag förbilligad

byggnadskostnad och förbättrad fastighetsekonomi, delats upp i mindre,

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

ur dessa synpunkter mindre förmånliga enheter, dels att de möjligheter att

planera affärslokaler etc., som normalt finnas då fråga är om större projekt

och som kunna innebära avsevärda ekonomiska fördelar, nu till stor

del beskurits.

Vidare framhåller byrån, att enligt byråns erfarenheter de genom entreprenadanbud

fastställda byggnadskostnaderna sedan föregående år ej undergått

någon ytterligare höjning. I anslutning härtill understryker byrån

vikten av att granskning och kontroll av uppgivna kostnader kunna utföras

av byrån i fråga om icke blott företagen i deras helhet utan även förekommande

sidoentreprenader och underentreprenader. Kravet på sistnämnda

kontroll framträdde med särskild styrka beträffande företag, som erhålla

lån till 95 eller 100 procent av fastighetsvärdet. Med hänsyn härtill borde

enligt byråns uppfattning 19 och 20 §§ kungörelsen nr 551/1946, vari sägs

att vid ansökan om lån skola fogas de handlingar, som angivas i av byrån

fastställt formulär, tolkas så, att möjlighet bereddes byrån att utföra ifrågavarande

kontroll.

Byggnadslånebyrån redovisar vidare i sin skrivelse resultatet av en inom

byrån verkställd undersökning, baserad på byggnadskostnaderna i samtliga

nytillkommande låneärenden inom vissa orter. Detta utvisar, att hyresnivån

åren 1945 och 1946 var i stort sett konstant, att den under år 1947

försköts uppåt, vilket emellertid till stor del kompenserades genom utökad

subvention, samt att den sedermera ytterligare förskjutits och fortfarande

ligger över utgångsvärdet. Samtidigt framginge, hurusom utvecklingen varit

oenhetlig. Hänsyn hade härvid icke tagits till den ökning i driftkostnaderna,

som inträtt sedan våren 1947 till följd av fastighetsarbefarnas ökade

löner. Den utjämning av föreliggande skillnader mellan byggnadskostnaderna

i olika delar av landet, som ägt rum under senare år, hade, framhåller

byrån, på vissa orter, som före kriget hade låga hyror, kraftigt accentuerat

de svårigheter, den allmänna kostnadsutvecklingen medfört. Enligt

byggnadslånebyråns uppfattning synes en viss utjämning av hyresnivån

beträffande dylika orter vara motiverad. På enstaka orter hade dessutom

vissa ojämnheter i grundhyrorna visat sig föreligga, vilka enligt byråns

mening borde rättas till även om detta innebure en viss höjning av de

hvror byrån ansett sig böra räkna med för dessa orter. Byrån understryker

emellertid, att huvudprincipen vid statlig belåning alltjämt bör vara att förhindra

en höjning av den allmänna hyresnivån i landet.

Byrån framhåller vidare, att en av byrån verkställd jämförelse mellan

å ena sidan »1939 års hyra» och å andra sidan den preliminärt resp. slutligt

beräknade hyran beträffande ett antal bostadshus, belånade hos byrån

utvisar att i allmänhet genomsnittshyran icke överskridits. I de undantagsfall

där hyran måst sättas högre ha särskilda skäl förelegat.

Byrån redovisar jämväl uppgifter, vilka ge vid handen, dels att de större

projekten bli mera ekonomiska än de mindre, dels att den slutligt beräk
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

nade hyran och byggnadskostnaden i allmänhet överstiger den preliminärt

angivna. Sistnämnda förhållande understryker, framhåller byggnadslanebyrån,

behovet av subvention till sådana företag, beträffande vilka annu

endast preliminärt lånebeslut fattats. Detta gällde såväl ärenden vilka

endast med viss tvekan kunnat godtagas som ärenden avseende foretag med

i stort sett normala kostnader. I anslutning härtill understryker byrån, att

en ort ej lämpligen bör uppflyttas i högre subventionsgrupp endast till följd

av att ökat behov av subvention föreligger beträffande ett enstaka ärende.

Byggnadslånebyrån framhåller, att byrån under tiden 1/1 1947—20/2 1948

meddelat avslag på grund av för höga byggnadskostnader, för höga hyror

eller därmed sammanhängande omständigheter i sammanlagt 55 ärenden,

varav ett avsåg företag i kommunal regi, 5 kooperativa företag och återstående

49 enskilda företag. 16 av dessa ärenden hade sedermera omprovats,

varvid 12 kunnat godkännas.

Med hänsyn till här berörda förhållanden anser byggnadslånebyrån, att

det är erforderligt att vissa orter flyttas upp i en subventionsgrupp, två

nummer högre än den nuvarande, därest »1939 års hyra» skall kunna

bevaras. Andra orter böra uppflyttas en grupp. På grund av den osäkerhet,

som råder i fråga om den fortsatta kostnadsutvecklingen, anser sig byrån

icke nu böra föreslås en genomsnittlig uppflyttning med en subventionsgrupp

men finner å andra sidan, att erforderliga regleringar i subventionsgruppsplaceringen

tillsammans med vissa justeringar för den ökade fastighetsarbetarlönen

med hänsyn till medelsbehovet motsvarar en genomsnittlig

ökning med en subventionsgrupp. Ett ovillkorligt fasthållande vid 1939 års

hyresnivå torde medföra en ytterligare ökning i medelsbehovet motsvarande

en subventionsgrupp. Byrån avser att i den mån byggnadsprojekt bli aktuella

framlägga förslag för var och en av de 454 nu subventionsplacerade

orterna och därvid taga hänsyn till här relaterade omständigheter och i

fall där så är erforderligt föreslå uppflyttning.

I anslutning härtill framhåller byrån, att den övervägt att föreslå införandet

av ytterligare en subventionsgrupp. I denna fråga anför byrån följande.

Bvrån har emellertid funnit, att detta skulle vara erforderligt huvudsakligen

endast beträffande orter, där hyresläget år 1939 jämfört med förhållandena

å jämförbara orter var mycket lågt. A dylika orter synes såsom

redan angivits, en utjämning av hyresnivån vara motiverad. Med hänsyn

härtill och då hyreshusproduktionen å dessa orter utgör en mycket liten

del av den totala årliga bostadsproduktionen, synes en utökning av antalet

subventionsgrupper icke vara f. n. påkallad.

Byggnadslånebyrån erinrar i fortsättningen om att jämlikt 5 § 1946 års

tertiärlånekungörelse tilläggslån må beviljas allenast under förutsättning,

att antingen byggnaden uppföres å ort, som Kungl. Maj:t förklarat höra till

sådan grupp av orter, där tillåggslån utgår, eller, då fråga ar om byggnad

å annan ort, byggnadslånebyrån finner synnerliga skäl föreligga för att

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

dylikt lån lämnas. I sistnämnda fall skall enligt 13 § 2 inom. tilläggslån

utgå med det belopp, som finnes erforderligt med hänsyn till bostadsmarknadsläget

å den ort, där byggnaden uppföres, dock högst med vad som kunnat

utgå, därest byggnaden varit belägen å ort, som Kungl. Maj :t förklarat

höra till högsta subventionsgrupp.

Byggnadslånebyrån konstaterar, att ifrågavarande bestämmelse numera,

sedan praktiskt taget alla orter, där flerfamiljshus uppföras, placerats i

subventionsgrupp, förlorat sin avsedda betydelse. Byrån föreslår en komplettering

av bestämmelsen av innebörd att även ett enstaka hus å redan

subventionsgruppsplacerad ort må, om synnerliga skäl föreligga, efter

Kungl. Maj:ts prövning erhålla tilläggslån, motsvarande en högre subventionsgrupp

än den för orten fastställda. I samband härmed behandlar byrån

frågan, huruvida särskild subvention bör utgå till företag, som bedrivas

vintertid. Byrån erinrar därvid om att enligt 1942 års tertiärlånekungörelse

möjlighet förelåg att vid beräkning av tilläggslånets storlek taga hänsyn

till att företag, som bedrivas under vinterhalvåret belastas med extra kostnader

för uttorkning, längre byggnadstid till följd av minskad arbetseffekt

o. s. v. Det förhållandet att till dylika företag lämnades ett större tilläggslån

än till andra medverkade, framhåller byrån, till att säsongvariationerna

inom bostadsbyggandet utjämnades. Emedan enligt nu gällande bestämmelse

om tilläggslån till flerfamiljshus möjligheten att bevilja större tillläggslån

till vinterbyggen icke längre står öppen, vilket enligt byråns uppfattning

är otillfredsställande, förordar byggnadslånebyrån införande av

ett s. k. vintertillägg. I denna fråga anför byrån följande.

I ett kommande läge, då eventuellt byggnadsregleringen upphört och bostadsbristen

hävts, så att de bostadssökande ha möjlighet att fritt välja

lägenhet med hänsyn även till kostnaden, kan den nu åstadkomna säsongutjämningen

komina att äventyras, om icke extrakostnaderna för vinterbygge

kompenseras. En dylik ekonomisk utjämning torde — såvida icke

andra, möjligheter visa sig — alltid böra ingå i det statliga stödsystemet

till bostadsbyggandet. Byrån vill därför föreslå, att byrån beredes möjlighet

att efter prövning från fall till fall av de föreliggande omständigheterna

utöka tilläggslånet med vintertillägg, beräknat enligt tidigare tillämpade

grunder. Byrån förutsätter därvid, att kommunalt bidrag skall utgå på

denna del i samma proportion som för tilläggslånet i övrigt.

Det ytterligare behov av tilläggslånemedel under nästkommande budgetår,

som uppkommer därest de av byrån förordade utvidgningarna av tilläggslångivningen

genomföras, har av byrån beräknats till 14,6 miljoner kronor,

varav 2,4 miljoner avser vintertillägg och återstående 12,2 miljoner hänför

sig till den av byrån beräknade uppflyttningen av orter i högre subventionsgrupp.

Byggnadslånebyrån framlägger vidare vissa förslag beträffande grunderna

för hyressättning och beräkning av driftkostnader, vilka samman
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj. ts proposition nr 231.

hänga med den våren 1947 inträdda höjningen av fastighetsskötarlönerna.

Byrån föreslår följande.

Vad först beträffar ännu icke avgjorda ärenden, varå skola tillämpas

bestämmelserna i 1942 års kungörelse om tertiärlån och tilläggslån, bör tillläggslångivningen

icke ökas i syfte att täcka den ökade fastighetsskötarlönen.

Detta innebär, att angivna ärenden behandlas på samma sått som

äldre, redan avgjorda ärenden. I samband med den höjning av annuiteten

på tertiärlånet, som förutsattes ske efter tio år, torde frågan om driftkostnader

samt kapitalkostnader få tagas upp till omprövning i sin helhet.

Vidkommande därefter ärenden, som prövas enligt bestämmelserna i 1946

års kungörelse, bör hyran, som är baserad på självkostnad, beräknas så,

att den täcker verklig fastighetsskötarlön. Vid sådan jämförelse med »1939

års hyresnivå», som avser prövning om ett visst företag kan godkännas eller

ej, bör till nämnda jämförelsehyra kunna läggas ökningen i fastighetsskötarlönen

och låneärendet behandlas med ledning därav.

Byggnadslånebyrån har slutligen i sin skrivelse den 8 mars 1948 uppmärksammat

vissa frågor, sammanhängande med att under tiden 1 april

1941 till 7 oktober 1945 kopparrör voro under beslag, vilket medfört, att

varmvattenledningar under denna tid antingen ej alls inlades i fastigheter

eller utfördes av galvaniserade rör i stället för, såsom normalt, av kopparrör.

Under den senare delen av perioden utfördes endast de grövre ledningarna

i källaren av galvaniserade rör. Byrån lämnar först vissa uppgifter

beträffande konsekvenserna av att galvaniserade rör kommit till användning

såsom varmvattenledningar.

På ett flertal platser i landet är vattnet av sådan beskaffenhet (humushal

tig t, surt eller på annat sätt aggressivt), att varmvatten angriper galvaniserade

rör. Det sagda gäller huvudsakligen varmvatten för förbrukningsändamål,

och av olika skäl endast obetydligt i fråga om varmvatten i värmeledningarna.

Följden av vattnets inverkan är, alt varmvattenledningar av

galvaniserade rör efter kortare eller längre tid, beroende på vattnets beskaffenhet,

rosta sönder och till slut måste bytas ut. Kostnaderna härför

kunnä bii av betydande storleksordning och uppgå till 150 till 600 kronor

per lägenhet, beroende på om endast källarledningar eller alla ledningar

behöva utbytas, och om ledningsinstallationerna utförts med tanke på att

underlätta ett framtida byte eller ej.

Det må här framhållas, att det är billigare att installera galvaniserade

rör än kopparrör. Å andra sidan ställer sig givetvis en installation av kopparrör

i redan färdigställda och bebodda hus dyrare än om installationen

gjorts från början, beroende på dels kostnaden för utrivningen av äldre

rör och dels kostnaden för efterlagningar av puts, kakel, målning, tapeter

etc.

Det kan beräknas, att för tertiärbelånade flerfamiljshus utbyte av ledningar

blir erforderligt för fastigheter med tillhopa ca 50 000 lägenheter.

Av dessa ha ca 20 000 samtliga ledningar av galvaniserade rör och återstoden

galvaniserade rör endast i källaren. Totalkostnaden för utbyte i

samtliga fall uppskattas till ca 18,5 miljoner kronor. I detta belopp ha ej

medräknats kostnaderna för utbyte av galvaniserade rör i en- och två
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

familj shus. I dessa hus bli kostnaderna mycket varierande och för envåningshus

av trä förhållandevis små.

Beträffande täckandet av de extra kostnader som uppkomma vid utbyte

av galvaniserade rör framhåller byggnadslånebyrån följande.

Vid beviljande av tertiär- och tiliäggslån har i allmänhet ingen skillnad

gjorts i fråga om kostnader, driftkostnader eller hyror mellan fastigheter

med kopparrör och fastigheter med galvaniserade rör, bl. a. av det skälet,

att man ej kunnat beräkna tidpunkten för utbytet eller bedöma kostnaderna

härför. I fråga om fastigheter, för vilka anskaffningskostnaden varit

högre än avkastningsvärdet och skillnaden läckts genom tilläggslån, har

varken reserv avsatts för utbyte eller marginal för fondering beräknats vid

hyressättningen. I fall, då tilläggslån icke erfordrats för att bibehålla 1939

års hyresnivå, kan en större eller mindre marginal mellan erforderliga och

medgivna hyror föreligga, som kan disponeras för förräntning av utbyteskostnaderna.

Samma gäller för fastigheter med obundna lån, vilka belånades

före räntesänkningen den 22 maj 1945.

I fastigheter, där varmvattenledningar ej alls installerats, har i allmänhet

hänsyn härtill tagits icke blott vid beräkning av anskaffningskostnad

utan även vid fastställande av hyror. När varmvatten installeras, bär sålunda

en viss hyreshöjning ske, som till större delen kan förränta kostnaden

för installationen.

I detta sammanhang må framhållas, att hyresrådet vid bestämmande av

hyran i fastighet med galvaniserade varmvattenrör tagit hänsyn till kostnaderna

för utbyte på del sätt, att summan årliga utgifter för fastigheten

höjts med ett belopp, motsvarande ungefär 10 CU av nämnda kostnad. En

sådan höjning har dock endast skett, om frågan uppkommit i samband

med fastställande av grundhyrornn. Däremot torde hittills icke något fall

förekommit hos hyresrådet, då fastighetsägaren, efter det grundhyrorna

redan fastställts och beslutet vunnit laga kraft, begärt höjning av grundhyrorna

på grund av nämnda utbyteskostnad.

Beträffande fastigheter finansierade med tertiärlån framhåller byrån,

att hänsyn bör tagas till huruvida fastigheten har förutsättning att förränta

kostnaden för installation av kopparrör, eventuellt efter sådan böjning

av hyrorna, som är motiverad av den ursprungliga kalkylen. Om denna

förutsättning föreligger, borde till fastigheten kunna lämnas ett extra tertiärlån

att förräntas och amorteras tillsammans med det ursprungligen beviljade

lånet och liggande omedelbart efter detta. I övriga fall borde ett extra

tilläggslån lämnas, liggande omedelbart efter tidigare beviljat tilläggslån

och på samma villkor som detta, dock med den skillnaden alt kommunalt

bidrag icke borde krävas.

I fråga om kostnaderna för installation av kopparrör anför byrån följande.

Vid beräkning av godtagbar kostnad synas utgifter för material och arbetskraft

till själva ledningsbytet böra få inräknas. Kostnaderna för extra

reparationer böra däremot inräknas éndast med belopp, som motsvarar vad

som vid omtänksam planering av installationen från början skulle vara

nödvändigt. Den största återhållsamhet torde överhuvudtaget böra iakt
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungi. Maj. ts proposition nr 231.

tagas vid bedömning av kostnaderna. Med hänsyn till den nuvarande bristen

på material torde bidrag till utbyte endast få lämnas, där underlåtenhet

att byta rören medför betydande olägenhet.

Byrån beräknar behovet av medel under nästa budgetår för ifrågavarande

ändamål till 300 000 kronor till tertiärlån och 300 000 kronor till tilläggslån.

Departementschefen.

Gällande bestämmelser om tertiärlån och tilläggslån till flerfamiljshus

ha tillämpats sedan den 1 juli 1946. De innebära, att tertiärlån be\iljas

kommunala och allmännyttiga företag intill 100 procent av avkastningsvärdet,

kooperativa företag intill 95 procent och enskilda företag intill 85

procent, dock i särskilda fall intill 90 procent, av sagda värde. I fråga om

förstnämnda grupp av företag gäller, att staten förbinder sig att täcka vissa

eventuellt uppkommande förluster. Staten garanterar en ränta av 3 procent

å primärlån och en däremot svarande ränta å sekundärlån. Härjämte beviljas

kapitalsubvention i form av tilläggslån i syfte att förhindra en stegring

av hyrorna i nyuppförda bostadshus.

1 sin skrivelse den 8 mars 1948 har byggnadslånebyrån föreslagit vissa

ändringar i gällande bestämmelser om tertiärlån och tilläggslån till flerfamiljshus,

motiverade av utvecklingen under innevarande budgetår av

ifrågavarande låneverksamhet. I sin skrivelse den 23 februari 1948 har

byrån dessutom, på uppdrag av Kungl. Maj:t, framlagt förslag angående

villkor för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttigt.

Jag upptager i det följande först till prövning byggnadslånebyråns förslag

beträffande villkoren för allmännyttiga bostadsföretag.

Skilda meningar ha, såsom utförligt redovisats av byrån, i olika sammanhang

framförts beträffande de villkor, som böra gälla för godkännande

av bostadsföretag som allmännyttigt. Sålunda har å ena sidan hävdats, att

kommunen skall helt och fullt bära ansvaret för tillkomsten och skötseln

av dylika företag, å andra sidan förutsatts, att kommunen visserligen skall

ha visst inflytande över företagets förvaltning men att detta borde kunna

växla i vad det gäller såväl omfattning som form. Antalet kommunala och

allmännyttiga företag, vilket under budgetåret 1946/47 var jämförelsevis

obetydligt, har, såsom byggnadslånebyrån visat, under innevarande budgetår

kraftigt ökat; f. n. torde antalet lägenheter i hus, som uppföras av

kommunala och allmännyttiga företag, utgöra omkring en tredjedel av

hela flerfamiljshusproduktionen. Enligt min mening synes man alltjämt

böra räkna med att formerna för kommunala initiativ beträffande projektering

och uppförande av bostadshus, avsedda att förvaltas av allmännyttiga

företag, kunna växla. De största städerna ha betydande resurser i fråga

om projektering av omfattande bostadsbyggnadsföretag. De mindre orterna

däremot ha i allmänhet endast mycket begränsade möjligheter att själva

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

projektera; vissa orter torde helt sakna dylika möjligheter. Även om man

därför har anledning räkna med att ännu under avsevärd tid formerna för

kommunernas insatser i fråga om projektering och uppförande av bostadshus

komma att vara mycket växlande på grund av vitt skilda förutsättningar

i kommuner av olika typ, synes man dock böra hålla fast vid att

kommunerna i växande grad skola direkt medverka vid tillkomsten av

allmännyttiga företag.

Vad här sagts beträffande kommunernas insatser för främjande av bostadsförsörjningen

äger omedelbar tillämpning endast på frågan om initiativ

till samt projektering och uppförande av bostadshus. Vid en bedömning

av frågan om kommunernas skyldighet i vad det gäller förvaltningen

av allmännyttiga företag synas däremot vissa särskilda synpunkter böra

beaktas. För det första bör hänsyn tagas till att statligt stöd lämnas till

företag, förvaltade enligt vitt skilda grunder. Lån beviljas såväl till kommunala

och allmännyttiga företag som till bostadsrättsföreningar och enskilda

företagare. Frågan om godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttigt

sammanfaller således icke med frågan om villkoren över huvud

taget för erhållande av statligt lån. Förstnämnda fråga bör fördenskull

bedömas med utgångspunkt från det förhållandet, att allmännyttiga företag

erhålla lån på synnerligen gynnsamma villkor; lånen lämnas intill 100 procent

av avkastningsvärdet och staten förbinder sig att svara för vissa förluster.

Med hänsyn härtill synes det mig rimligt, att vissa särskilda minimikrav

uppställas för godkännande av företag såsom allmännyttigt. Av

praktiska skäl böra dessa krav göras så enkla och klara som möjligt.

By§§nadslånebyrån föreslår, att bostadsföretag icke må erkännas såsom

allmännyttigt med mindre vederbörande kommun utser åtminstone majoriteten

av företagets styrelse. Härutöver måste enligt byråns uppfattning

krävas, att sadana eventuella styrelseledamöter, som icke väljas av kommunen,

skola utses av personer eller företag, vilka kunna betraktas såsom

fullt fristående från egentliga byggnadsföretagarintressen. Byrån anser

nämligen, att det uppenbarligen skulle vara mindre lämpligt, att till det

allmännyttiga företagets styrelse skulle kunna höra personer, vilka till äventyrs

komme att pröva t. ex. entreprenadanbud från närstående eller konkurrerande

byggnadsproducenter. Byrån förordar slutligen, att bostadsrättsförening

tills vidare icke må erkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag.

Såsom skäl för sin ståndpunkt i sistnämnda fråga anför byrån

dels att marknaden för bostadsrätter på de flesta håll synes vara minst

sagt mättad, dels att en mindre insats än 5 procent principiellt måste anses

otillräcklig för att bära upp den kooperativa bostadsförsörjningens idé

under någorlunda normala tider.

De av byggnadslånebyrån förordade minimikraven beträffande allmännyttiga

bostadsföretag torde tillgodose såväl behovet av enkla regler angående

kommunens inflytande över företaget som behovet i vissa fall av

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

representanter i styrelsen, utsedda av annan än kommunen. Vad särskilt

angår förslaget, att bostadsrättsförening icke må erkännas såsom allmännyttigt

bostadsföretag, bör beaktas, att en särskild lånefonn tillskapats för

kooperativa företag. Jag finner mig sålunda kunna godtaga de av byrån

förordade minimikraven. De torde böra införas i tertiärlånekungörelsen.

Att byggnadslånebyrån, liksom hittills, i anslutning till givna huvudriktlinjer

bör få pröva förutsättningarna i varje enskilt fall i fråga om allmännyttiga

företag finner jag självklart.

Byggnadslånebyråns förslag i vad det gäller bestämmelsen om täckande

av eventuellt uppkommande förlust å allmännyttigt företag kan jag biträda.

Förlust resp. överskott bör således fördelas mellan samtliga av allmännyttigt

företag inom en kommun ägda fastigheter, för vilka lån beviljats

enligt 1946 års tertiärlånekungörelse. Jag har vidare intet att erinra mot

att, såsom byggnadslånebyrån föreslår, kommunala bostadsbolag, som helt

ägas av kommun, under vissa förutsättningar befrias från skyldighet att

lämna inteckningssäkerhet för tertiärlån.

Vad byrån anfört beträffande finansiering av fastigheter med gemensamma

anordningar för central uppvärmning och varmvattenförsörjning

m. in. föranleder ingen erinran från min sida.

Byggnadslånebyråns förslag, att hyresnämnds prövning av byggnads- och

driftkostnader samt sammanlagd hyra för flerfamiljshus, finansierade med

tertiärlån enligt 1946 års kungörelse, bör upphöra, torde få upptagas till

övervägande i annat sammanhang.

Jag övergår nu till att behandla byggnadslånebyråns förslag till jämkningar

i gällande bestämmelserom tilläggslån till

flerfamiljshus. Förslaget berör dels frågan om placering av ort i

högre subventionsgrupp än f. n., dels frågan, huruvida enskilt företag, då

särskilda skäl föreligga, skall kunna beviljas större tilläggslån än som normalt

utgår inom vederbörande kommun, dels frågan om s. k. vintertillägg

till vissa företag, dels frågan, huruvida höjningen av fastighetsarbetarlönerna

våren 1947 bör föranleda höjning av hyrorna, dels slutligen frågan

om lån till täckande av kostnaderna för ersättning av galvaniserade varmvattenrör

med kopparrör.

Vad angår kommunernas inplacering i subventionsgrupper föreslår byggnadslånebyrån,

att medel för tilläggslångivningen under nästa budgetår

beräknas med utgångspunkt från att vissa kommuner placeras en grupp

och andra kommuner två grupper högre än f. n. Förutsatt att byggnadskostnadsnivån

förblir i stort sett oförändrad, skulle hyressättningen med

undantag för ett begränsat antal orter därigenom kunna anslutas till 1939

års hyror. Den höjning som bleve nödvändig på vissa orter vore motiverad

av att hyresnivån 1939 var osedvanligt låg. Byrån anser vidare behov icke

föreligga av ytterligare en subventionsgrupp.

Tilläggslångivningens omfattning bestämmes av å ena sida de regler som

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungi. Maj. ts proposition nr 231.

tillämpas beträffande hyressättningen, å andra sidan byggnadskostnadsutvecklingen.

Enligt min mening finnes icke anledning att ompröva de

hittills tillämpade grunderna för hyressättningen. Visserligen ha byggnadskostnaderna

stigit under de två senaste åren men tilläggslångivningen har

f. n. icke större relativ omfattning än före räntesänkningen våren 1945. En

fortsatt snabb stegring av byggnadskostnaderna synes icke särskilt trolig.

Man bör därför fasthålla vid 1939 års hyror, vilket torde kunna ske även

vid en jämförelsevis måttlig utvidgning av tilläggslångivningen.

Att i förväg närmare bedöma byggnadskostnadsutvecklingen under budgetåret

1948/49 låter sig emellertid icke göra. Det synes sålunda icke uteslutet

att en mindre höjning av kostnaderna kan komma att inträda. Detta

innebär, att behov av en viss utvidgning av tilläggslångivningen utöver den

av byggnadslånebyrån förordade kan uppstå. Med hänsyn härtill synas möjligheter

böra finnas att under budgetåret inrätta en femte subventionsgrupp,

därest byggnadskostnadsutvecklingen giver anledning därtill. Jag föreslår

därför, att det må ankomma på Kungl. Maj:t att, därest behov därav uppkommer,

inrätta en femte subventionsgrupp. Tilläggslån bör för denna

subventionsgrupp utgå med belopp, motsvarande det kapitaliserade värdet

av ett för vederbörande företag beräknat bidrag av 2 kronor per kvadratmeter

lägenhetsyta, varjämte bör förutsättas att ett belopp, motsvarande en

fjärdedel av tilläggslånet regelmässigt utgår som subvention från vederbörande

kommun.

I likhet med byggnadslånebyrån anser jag att möjlighet bör finnas att,

då synnerliga skäl föreligga, till ett företag bevilja tilläggslån, motsvarande

en högre subventionsgrupp än den för kommunen fastställda. Det lånebeviljande

organet bör, då vid prövning av låneansökan behov av tilläggslån

utöver det normalt inom kommunen utgående befinnes föreligga, kunna

erhålla bemyndigande av Kungl. Maj :t att utsträcka tilläggslångivningen.

Jag förutsätter, att en dylik förstärkning av tilläggslånet kommer att medgivas

endast i ett mycket begränsat antal fall.

Mot byggnadslånebyråns förslag att det lånebeviljande organet bör ha

möjlighet att till företag, som bedrivas under vinterhalvåret, lämna större

tilläggslån än som normalt utgår, s. k. vintertillägg, har jag intet att erinra.

Jag ansluter mig vidare till byggnadslånebyråns uppfattning, att i fråga

om ärenden, som prövas enligt 1946 års tertiärlånekungörelse, vid beräkning

av driftkostnader och hyror vederbörlig hänsyn bör tagas till den

våren 1947 inträdda höjningen av fastighetsarbetarlönerna.

Vad slutligen angår byggnadslånebyråns förslag att extra tertiärlån eller

tilläggslån må kunna lämnas för täckande av kostnaderna för utbyte av

galvaniserade varmvattenrör mot kopparrör finner jag mig kunna godtaga

detsamma, men förutsätter därvid att ett extra lån kommer att beviljas

endast i sådana fall, där underlåtenhet att verkställa utbyte av rör skulle

medföra betydande olägenheter.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

97

3. Pensionärshem.

Föreliggande förslag.

I propositionen nr 235 till föregående års riksdag anförde jag beträffande

pensionärshemmen bl. a., att med hänsyn till den nya folkpensioneringslagen

en omprövning av maximihyrorna i dessa hem borde äga rum

per den 1 juli 1948, intill vilken tidpunkt nu gällande bestämmelser förutsattes

få äga tillämpning. En justering av maximihyrorna borde föregås av

en grundlig utredning av effekten av gällande bestämmelser rörande statsbidrag

till ifrågavarande ändamål. Ett särskilt spörsmål vore i vad mån

förändring skulle ske beträffande hyressättningen i redan uppförda pensionärshem.

Riksdagen lämnade ifrågavarande uttalande utan erinran.

Såsom förut nämnts har jag jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den

5 december 1947 uppdragit åt särskilda sakkunniga att verkställa översyn

av statsbidragsgrunderna för pensionärshem1.

I direktiven för utredningen refererades bl. a. de i förenämnda proposition

anförda synpunkterna samt hänvisades till att riksdagen i samband

med behandlingen av propositionen nr 220/1946 med förslag till lag om

folkpensionering m. m. uttalat den uppfattningen, att vid en omprövning

av hyrorna i pensionärshemmen särskild hänsyn borde tagas till att det ur

bostadspolitisk synpunkt torde vara önskvärt att dessa hyror låge under

hyrorna för motsvarande lägenheter i den öppna bostadsmarknaden, samt

att nuvarande ram för hyressättningen i enlighet härmed borde i huvudsak

bibehållas.

Till de sakkunniga överlämnades för att tagas i övervägande en framställning

från Östersunds drätselkammare av innebörd, att Kungl. Maj :t

måtte pröva, huruvida icke sådan ändring borde vidtagas i gällande regler,

att hyrorna i pensionärshem må utgå med belopp, vilka bättre än de nuvarande

motsvara de bostadstillägg som pensionärerna äga uppbära.

De sakkunniga ha den 26 februari 1948 avgivit betänkande (ej tryckt)

med utredning och förslag rörande hyressättningen och statsbidragsgrunderna

för pensionärshem.

Allmänna uppgifter angående pensionärshemmen.

De sakkunniga ha införskaffat uppgifter om kommunernas erfarenheter

av pensionärshemsverksamheten samt därvid givit kommunerna tillfälle

att framföra sina synpunkter och önskemål rörande hyressättning och

statsbidragsgrunder. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för

resultatet av ifrågavarande undersökning.

Undersökningen omfattade 168 av de 184 kommuner, åt vilka stats
-

1 Angående de sakkunniga se not å s. 3.

7—Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. Nr 231.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

bidrag till anordnande av pensionärshem utanordnats under tiden 1 juli

1939 31 januari 1948. Av de inkomna svaren på utsända frågeformulär

ha 129 (80 ''/< ) kunnat statistiskt bearbetas. Antalet pensionärshem, som

omfattas av utredningen, utgör 250, varav vissa bestå av flera byggnader.

Därjämte har statens byggnadslånebyrå lämnat vissa uppgifter rörande

samtliga de 357 pensionärshem, till vilka statsbidrag utanordnats intill utgången

av januari 1948.

Av de lämnade uppgifterna inhämtas bl. a. följande rörande pensionärshemmens

fördelning och utrustning.

Över 70 procent av de pensionärshem, för vilka statsbidrag utgått, ha uppförts

inom städer och köpingar. Bland länen uppvisa Kopparbergs (36),

Norrbottens (31) och Malmöhus län (31) det största antalet hem, medan

i Jämtlands län hittills endast två hem erhållit statsbidrag. De 357 pensionärshemmen

innehålla 8 006 lägenheter, varav 70 procent utgöras av

lägenheter om 1 rum och kokvrå; i det närmaste alla övriga lägenheter omfatta

1 rum och kök. Hyresgästernas sammanlagda antal är ca 11 500.

Den genomsnittliga lägenhetsytan är 25,7 kvadratmeter. Lägenheterna i

Norrland äro i genomsnitt 2 kvadratmeter större än i övriga landsdelar.

Den av de sakkunniga verkställda undersökningen visar, att av de 250

redovisade hemmen 60 procent äro utrustade med w. c. i varje lägenhet;

badrum, tvättstuga och torkrum förekomma i över 90 procent av hemmen,

medan 97 procent ha centralvärme, 76 procent varmvattenutrustning; 87

procent ha gas- eller elspis, 96 procent diskbänk med diskho och 99 procent

garderob i varje lägenhet. Av hemmen äro 19 procent utrustade med samlingslokal.

Att pensionärshemmens standard är god, synes, anföra de sakkunniga,

ha bekräftats av undersökningen. Även tillsynen av pensionärshemmens

hyresgäster synes enligt de sakkunniga i allmänhet vara väl ordnad.

I vad avser pensionärshemmens hyresgäster och deras

förhållanden framgår av undersökningen bl. a.:

Av de 129 kommuner, vilkas svar på utsända frågeformulär redovisats,

ha 104 icke fastställt någon övre inkomstgräns för erhållande av bostad

i pensionärshem medan 7 kommuner fastställt sådan gräns. 18 kommuner

ha icke lämnat uppgift på denna punkt.

Av till utredningen fogad tabellbilaga kan utläsas, att av nämnda 129

kommuner 27 icke uthyrt pensionärshemslägenheter åt pensionärer, som

1947 varit i behov av fattigvård eller kommunalt pensionstillskott. Tre

kommuner ha icke lämnat uppgift på denna punkt. 99 kommuner uppge sig

uthyrt lägenheter åt nämnda kategori av pensionärer. 19 kommuner ha angivit

detta klientel till mer än 50 procent av samtliga hyresgäster. På frågan

om särskilda bostadstillägg utgå för folkpensionärer ha av de 129

kommunerna 59 svarat nej och 50 ja, medan 16 kommuner ha frågan under

utredning. I de 50 redovisade kommuner, som utge särskilda bostadstillägg,

ligger det maximerade tilläggsbeloppet i drygt hälften av fallen vid

100—400 kronor per år för makar och 50—300 kronor per år för ensamstående.

I ett fåtal fall inom de båda högre dyrortsgrupperna överstiger

beloppet 600 kronor per år.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Kommunerna äro i allmänhet av den uppfattningen, att, om av två makar

som bo i pensionärshem den ena avlider, den efterlevande bör få bo

kvar i bostaden mot samma hyra som för två personer, tills lägenhet för

en person kan erbjudas inom hemmet. 57 kommuner ha haft denna uppfattning.

Synnerligen samstämmiga äro svaren på frågan, huruvida några nackdelar

förmärkts av att i pensionärshemmen sammanföra uteslutande åldringar.

125 kommuner ha utan tvekan svarat nej. En kommun har svarat

ja och de övriga tre ha haft åsikten, att det nog vore bättre att icke bygga

särskilda hem för endast gamla människor. Andra åter ha anfört, att särskilda

fördelar ur vårdsynpunkt etc. erbjudas just genom pensionärshemsverksamheten

i nuvarande form.

Till belysning av frågan om pensionärshem shyresgästernas

hyresbetalningsförmåga vid nuvarande maximala folkpensioner

ha uppgifter inhämtats från de berörda kommunerna. Uppgifterna äro

härvidlag starkt divergerande.

På frågan om vilket belopp en arbetsoförmögen, icke vårdbehövande,

medellös person utan inkomst av något slag eller bidrag av anhöriga kan

anses behöva per år till sitt uppehälle utöver bidrag till hyra och värme,

anger det övervägande antalet av 117 uppgiftslämnande kommuner summor

understigande 1 200 kronor för ensamstående och liggande mellan

1 500 och 2 100 kronor för makar. 89 kommuner ha angivit, vilka hyresbelopp

de anse skulle kunna krävas utan att pensionärerna bli i behov

av bidrag till sin försörjning, varvid bortses från eventuella särskilda bostadstillägg.

I det övervägande antalet fall ha uppgivits hyresbelopp mellan

120 och 270 kronor per år för ensamstående samt mellan 121 och 360

kronor per år för makar. De lägre beloppen överväga helt naturligt i den

lägsta dyrortsgruppen.

Av de kommuner, som besvarat frågan om ungefärlig hyreskostnad i

öppna marknaden inom kommunen för bostäder motsvarande pensionärshemslägenheterna,

ha de allra flesta uppgivit belopp mellan 401 och 800

kronor per år för 1 rum och kokvrå samt mellan 401 och 1 000 kronor per

år för 1 rum och kök.

Frågan rörande höjning av hyrorna i pensionärshemmen har i flertalet

(66) fall ej dryftats inom kommunerna. Bland de återstående kommunerna

äro meningarna vitt skilda. En enstaka kommun vill att hyrorna

i pensionärshemmen skola vara lika höga som i öppna hyresmarknaden

medan andra anse, att det överhuvudtaget är orimligt att tänka på hyreshöjning,

eftersom hyresgästerna i pensionärshemmen icke ens kunna betala

nuvarande hyror. Dessa svar representera ytterligheterna.

Undersökningen innehåller eu sammanställning av vissa uppgifter om

kostnaderna för pensionärshem sverksamheten.

De av kommunerna uppgivna anskaffningskostnaderna (exkl. tomtkostnader)

för de hem, till vilka statsbidrag utanordnats, uppgå intill utgången

av januari månad 1948 till i runt tal 74 660 000 kronor för hela

landet, varav 32 560 000 kronor hänföra sig till tiden efter årsskiftet 1945/46.

Den genomsnittliga kostnaden per lägenhet utgör 9 325 kronor och per

kvadratmeter 362 kronor. Genomsnittskostnaden per kvadratmeter låg

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

före årsskiftet 1945/46 vid 339 kronor och för tiden därefter vid 397 kronor.

Det sammanlagda utanordnade statsbidragsbeloppet uppgår till i runt tal

23 213 000 kronor, varav ungefär hälften faller före resp. efter årsskiftet

1945/46. Genomsnittligt utanordnat belopp per lägenhet är 2 900 kronor

och per kvadratmeter 113 kronor.

36 kommuner ha svarat ja på frågan, huruvida kostnaderna för pensionärshemsverksamheten

anses kunna bli betungande för framtiden. 62

kommuner ha svarat nej, 9 kommuner ha varit tveksamma, 7 ha ansett

kostnaderna bli betungande, om pensionärshem skulle byggas i takt med

efterfrågan och 2 kommuner ha ansett, att kostnaderna skulle bli betungande

i händelse av depression. 5 kommuner ha befarat ökade och sannolikt

betungande kostnader för framtida underhåll av fastigheterna. Övriga kommuner

ha lämnat frågan obesvarad. Några vilja ha statsbidrag till driften

medan någon kommun ansett, att kostnaderna för ifrågavarande verksamhet

knappast kunna bli för stora i jämförelse med det »välsignelsebringande

resultatet».

48 kommuner vilja ha utvidgning av statsbidragsbestämmelserna, så att

möjlighet kunde ges att med stöd av staten placera pensionärsbostäder i

vanliga hyres- och stiftelsefastigheter. 20 kommuner önska ingen sådan utvidgning.

Pensionärshemsverksamheten har av kommunerna i allmänhet uppskattats.

Verksamheten är »synnerligen värdefull och erforderlig», »uppskattas

av alla», »har varit och är en välsignelse för alla gamla, som i pensionärshem

fått förmånen bebo en god bostad» och »bör därför bibehållas och

utvecklas».

Hyressättningen.

Med den nya folkpensioneringens ikraftträdande ha, framhålla de sakkunniga,

rätt väsentliga ökningar av folkpensionen inträtt. För de ålderspensionärer,

som före den 1 januari 1948 voro berättigade erhålla endast

den dåvarande grundpensionen, kunde man räkna med ökningar på omkring

900 kronor om året för ogifta och omkring 1 400 kronor om året

för makar. Ungefär 25 procent av pensionärshemmens hyresgäster utgöras,

fortsätta de sakkunniga, av en kategori pensionärer, för vilka å andra sidan

den nya folkpensioneringen endast betytt en förändring i relationen mellan

folkpension och kommunala tillägg.

De sakkunniga anföra vidare, att vid överflyttningen av kommunerna

från de tre dyrortsgrupperna till de fem bostadskostnadsgrupperna majoriteten

av kommunerna inplacerats i bostadskostnadsgrupper, som närmast

motsvara de tidigare dyrortsgrupperna. Ett icke oväsentligt antal kommuner

hade emellertid placerats i högre eller lägre bostadskostnadsgrupper

än som närmast motsvarar deras placering i dyrortsgrupp. Härigenom hade

de förbättringar, som den nya folkpensioneringen medfört, kommit att

förete ganska avsevärda divergenser. Den verkliga folkpensionsökningen i

de 184 kommuner, som kommit i åtnjutande av statsbidrag till pensionärshem,

redovisas av de sakkunniga i följande tabell. Nuvarande maximala

pensionsbelopp ha härvid jämförts med 1946/47 års högsta folkpensions
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

belopp. De med fet stil angivna beloppen avse ökningar i sådana fall, där

kommunerna inplacerats i den resp. dyrortsgrupp närmast motsvarande

bostadskostnadsgruppen.

Folkpensionsökningen (kronor per år) lör dels ogifta, dels gifta:

Dyrortsgrupp

Bostadskostnadsgrupp

1

2

3

4

5

Ogifta: 1........

270

420

570

_

_

2........

—

277

427

577

727

3........

—

—

—

419

569

Gifta: 1........

339

539

739

—

—

2........

—

254

454

654

854

3........

—

—

—

337

537

Vid utarbetande av förslag till ny hyressättning ha de sakkunniga, under

hänvisning till riksdagens uttalande i samband med behandlingen av

förslaget till ny folkpensioneringslag, ansett sig böra undvika mer avsevärda

höjningar av maximihyrorna. Vissa mindre höjningar ha dock med

utgångspunkt från förut angivna pensionsökningar av de sakkunniga befunnits

påkallade. Vidare ha de sakkunniga tagit hänsyn till att en del

kommuner skulle nödgas sänka sina hyror ganska avsevärt, om icke en

höjning av maximihyrorna i de lägsta bostadskostnadsgrupperna komme

till stånd. De sakkunniga understryka emellertid, att kommunerna icke

äro nödsakade att tillämpa de maximibelopp, som fastställts eller komma

att fastställas.

De sakkunniga ha utarbetat två alternativa förslag, av vilka de förorda

alternativ 1, vilket innebär en mer begränsad höjning av maximihyrorna

än alternativ 2. De båda förslagen redovisas i följande tablå:

Förslag till maximihyror, kronor per år:

L ä

genhet

för

Bostadskostnadsgrupp

1 person

2—3 personer

4■—flera

personer

Alternativ 1

1 ................

130

200

250

2

160

240

300

3 ................

220

310

380

4 ................

300

400

180

5 ................

400

510

600

Alternativ 2

1 ................

130

200

250

2 ................

180

270

320

3 ................

250

350

400

4 ................

340

440

500

5 ................

450

560

620

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

De sakkunniga anföra, att för vissa kommuner, vilka placerats i bostadskostnadsgrupper

lägre än dem motsvarande dyrortsgrupper, innebär

alternativ 1 en hyressänkning med varierande belopp, såvida gällande

maximihyror tillämpas i ifrågavarande hem. De sakkunniga ha ansett det

rimligt, att Kungl. Maj :t i dessa särfall erhåller bemyndigande att på ansökan

från vederbörande kommun medge dispens från sådan hyressänkning.

Vid tillämpning av alternativ 2 skulle hyressänkning undvikas i

samtliga sådana fall.

Den föreslagna hyressättningen är avsedd att kunna tillämpas på såväl

nuvarande som blivande hyresgäster i pensionärshemmen.

De sakkunniga förklara sig anse, att nuvarande ram för hyressättningen

bibehållits i förslaget till ny hyressättning för pensionärshemmen. De anse

sig även ha beaktat åsikter av den innebörd, att man icke borde tillåta

folkpensionärer att till en kostnad understigande bostadstillägget förhyra

en av stat och kommun subventionerad bostad, ävensom sådana rättvisesynpunkter

som att man icke borde särskilt gynna de pensionärer, som

fått förmånen att hyra en god pensionärshemsbostad, medan övriga folkpensionärer

på grund av den ringa tillgången på sådana bostäder måste

avstå från denna förmån.

Statsbidraget.

De sakkunniga erinra om den stimulerande verkan på pensionärshemsbyggandet,

som den 1942 genomförda höjningen av statsbidraget medförde.

Under åren 1939—1942 hade omkring 90 ansökningar om statsbidrag

beviljats. Intill utgången av januari månad 1948 hade sammanlagt 357

pensionärshem anordnats med statsbidrag. En översikt av verksamheten

visade emellertid, att endast 36 eller omkring en tiondel av dessa hem

byggts i kommuner, som varit berättigade erhålla statsbidrag med över 50

procent av de godkända anskaffningskostnaderna. Den genomsnittliga

statsbidragsprocenten uppginge till endast 28—29 procent, vilket kunde

tyda på att de mest skattetyngda kommunerna trots 1942 års reform icke

i önskvärd omfattning utnyttjat de möjligheter författningen ger.

Av de uppgifter som de sakkunniga lämnat framgår, att de 129 redovisade

kommunerna för 6 303 lägenheter, fördelade på 250 pensionärshem, få

bära en egen årlig nettokostnad av genomsnittligt 465 kronor per lägenhet,

varemot svarar en genomsnittlig hyresinkomst av 267 kronor per lägenhet.

Den årliga lokala nettokostnaden uppgår till 374 kronor i dyrortsgrupp 1,

441 kronor i grupp 2 och 568 kronor i grupp 3. En höjning av maximihyrorna

i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle, anföra de sakkunniga,

reducera dessa kostnader för flertalet kommuner. De sakkunniga ha

redovisat minskningarna i följande tabell.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 231.

Kommunernas nettokostnadsminskning per lägenhet och år, kronor.

103

Kommuner inplacerade i bostadskostnadsgrupp

1

2

3

4

5

minskning

minskning

minskning

minskning

minskning

minst högst

minst högst

minst högst

minst högst

minst högst

10 40

40 90

100 170

40 65

120 165

40 60

220 285

150 180

Kommuner

tillhörande

dyrortsgrupp
1

......

2 ......

3 ......

Nuvarande

lokala nettokostnad

per

lägenhet

och år

374

441

568

För 21 kommuner, vilka såsom nämnts inplacerats i bostadskostnadsgrupper

lägre än dem motsvarande dyrortsgrupper, skulle å andra sidan

de föreslagna maximihyrorna medföra en ökning av de kommunala kostnaderna

med 15—30 kronor per år och lägenhet till följd av hyressänkning.

Enligt förslaget borde, såsom framhållits i det föregående, Kungl.

Maj :t erhålla bemyndigande att i dessa fall lämna dispens från ifrågakommande

hyressänkning.

De sakkunniga anföra, att de noggrant övervägt huruvida de nämnda

lättnaderna i flertalet kommuners kostnadsandel vore av beskaffenhet att

böra föranleda en justering av grunderna för statsbidragen till pensionärshemmen.

De ha emellertid icke ansett en dylik justering påkallad.

Till stöd för sitt förslag till oförändrade statsbidragsgrunder hänvisa de

sakkunniga bl. a. till att 1942 års höjning av statsbidragen avsett att stimulera

särskilt de mest skaitetyngda kommunernas villighet att anordna

pensionärshem, att likväl sedan år 1942 en förskjutning till kommunernas

nackdel i fördelningen av totalkostnaderna mellan stat och kommun kan

antagas ha inträtt, vilket icke minst gäller i fråga om de skattetyngda kommunerna

för vilka driftutgifterna utgöra den väsentliga delen av kostnaderna,

att en automatisk utgiftsstegring för underhåll följer med fastigheternas

tilltagande ålder, att minskningen av kommunernas nettokostnad i

många fall motverkas därav, att dessa kommuner själva nödgas täcka de

höjda hyreskostnaderna genom särskilda bostadstillägg eller andra kommunala

bidrag till pensionärshemmens hyresgäster, samt att, då det här är

fråga om ekonomiska engagemang för framtiden, det särskilt ur kommunernas

synpunkt måste te sig önskvärt, att statsbidragsskalan icke utan

mycket starka skäl förändras.

Yttrandena.

Över betänkande! ha efter remiss utlåtanden avgivits av socialstyrelsen,

statens byggnadslånebyrå, statskontoret, pensionsstyrelsen, socialvårdskommittén,

statens hyresråd, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund samt Sveriges folkpensionärers riksorganisation.

Vad angår förslaget till ny h y r e s s ä 11 n i n g anser socialstyrelsen en

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

höjning av maximihyrorna i pensionärshemmen vara en ofrånkomlig konsekvens

av den nya folkpensioneringslagen. För en höjning talade också det

växande antalet åldringar, som äro i behov av goda bostäder, i förhållande

till den rådande bristen på såväl bostäder i pensionärshem som bostäder

av jämförbar standard i fria marknaden. A andra sidan finner styrelsen,

att en begränsning av hyresökningen måste iakttagas bl. a. av det viktiga

skälet, att av folkpensionsbeloppet en större del icke får användas till pensionärshemshyran

än att återstoden medger en godtagbar levnadsstandard.

Styrelsen tillstyrker det av de sakkunniga förordade förslaget och förutsätter,

att skillnaden mellan bostadens uppskattade årliga värde och den

föreslagna hyran icke i något fall är av den storlek, att den såsom inkomst

inverkar reducerande på folkpensionen.

Statens byggnadslånebyrå, som beaktat, att hyrorna i pensionärshemmen

komme att — såsom ur bostadspolitisk synpunkt är önskvärt — fortfarande

ligga avsevärt under hyrorna för motsvarande lägenheter i öppna

marknaden, ansluter sig till de sakkunnigas förslag.

Statskontoret erinrar, hurusom ämbetsverket i yttrande över socialvårdskommitténs

föslag till lag om folkpensionering understrukit vad nämnda

kommitté anfört om nödvändigheien att efter folkpensionernas höjning revidera

de grunder, efter vilka ersättningarna beräknades för pensionärer

som intagits på ålderdomshem och dylika anstalter, samt den av kommittén

anförda förutsättningen, att hyrorna i pensionärshemmen höjdes till de

belopp, vartill fri bostad enligt förslaget, lägst skulle värderas. Åberopande

socialvårdskommitténs motivering för förslaget om särskilda bostadstillägg

i bostadskostnadsgrupperna 2—5 finner ämbetsverket de beslutade bostadstilläggen

avsedda enbart för bestridande av merkostnader för bostad och

bränsle och från denna utgångspunkt de sakkunnigas förslag till maximihyror

allt för låga. Enligt statskontorets mening böra hyrorna i stället

maximeras så, att de nuvarande bostadstilläggen i huvudsak konsumeras.

Pensionsstyrelsen erinrar, att intetdera av de sakkunnigas alternativa

förslag till maximihyror ansluter till de i kungl. brevet den 11 juli 1947

med föreskrifter angående fastställande av regler för uppskattning enligt

lagen om folkpensionering av naturaförmåner fastställda normalvärdena å

fri bostad och fritt bränsle. Med hänsyn till pensionärshemsbostädernas

goda kvalitet och de förmåner som ofta tillkomma innehavarna av dessa

bostäder syntes det naturligt att hyrorna icke understege nämnda normalvärden,

vilket emellertid vore fallet enligt båda alternativen. I vissa fall

torde enligt punkt 5 i nämnda brev skillnaden böra upptagas såsom inkomst

vid beräkning av inkomstprövad folkpensionsförmån. De nämnda

normalvärdena i kronor av fri bostad och bränsle vore följande:

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Bostadskostnads-

Ensamboende

Samboende

grupp

pensionstagare

makar

i ..........

........ 140

220

2

220

340

5 ..........

........ 300

460

4 ..........

380

580

5 ..........

........ 460

700

De belopp, som efter avdrag av nämnda summor skulle återstå för försörjningen

av pensionstagare utan andra inkomster än folkpensionen, torde,

anför styrelsen, å vissa orter ganska avsevärt understiga vad som anses

erforderligt för en skälig levnadsstandard för understödstagare. Det kunde

emellertid ifrågasättas om detta utgjorde nog starkt skäl att fastställa

ifrågavarande hyror till lägre belopp, då fråga vore om maximihyror, vilka

av kommunerna kunde nedsättas. Under hänvisning till eventualiteten av

att vissa pensionärshemshyresgäster ha andra inkomster samt till att i

vissa kommuner utgår särskilt bostadstillägg ifrågasätter styrelsen, om

icke hyressättningen beträffande pensionärshemmen bör ansluta till värderingen

av fri bostad och fritt bränsle enligt nämnda kungl. brev. Detta

skulle även öka kommunernas möjligheter att anordna flera pensionärsbostäder

och sålunda bidraga till att de olika pensionstagarna erhölle ett

ungefärligen likvärdigt stöd från det allmännas sida.

Statens hyresråd, som icke har någon erinran mot det framlagda föislaget,

framhåller, att för en hyreshöjning måste enligt hyresregleringslagen

medgivande inhämtas av vederbörande hyresnämnder. Enligt hyresrådet

bör hyresnämnden, framförallt med hänsyn till att pensionärshemmens

hyror i regel ligga avsevärt under hyrorna för motsvarande lägenheter

å öppna hyresmarknaden, under åberopande av »annat skäl av därmed

jämförlig betydelse» regelmässigt höja nu gällande grundhyror till

de av de sakkunniga föreslagna maximibeloppen. Då nya pensionärshem

tillkomma skall hyresnämnd fastställa grundhyror för de däri befintliga

lägenheterna, men då eu hyresprissättning i annan ordning redan skett

genom statens försorg i samband med husets subventionering med allmänna

medel blir nämndens uppgift av väsentligen formell natur. I sådant

fall behövde därför hyresgäst eller hyressökande icke kallas till hyresnämnden,

såframt det endast vore fråga om att fastställa lägenhetens

grundhyra intill det belopp, som blivit bestämt i annan ordning.

Svenska stadsförbundet tillstyrker under hänvisning till det sociala motivet

för de lägre hyrorna det av de sakkunniga förordade förslaget. Förbundet

finner dock de sakkunnigas alternativ 2 erbjuda kommunerna vissa

icke oväsentliga fördelar. Kommunerna skulle sålunda få större rörelsefrihet

i fråga om hyressättningen, och maximihyrorna skulle dels bättre

kompensera den kostnadsökning i pensionärshemsverksamheten, som in
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

träffat efter 1942, dels erbjuda en större marginal mot nya kostnadsökningar

och därav föranledda önskningar att ånyo ändra hyressättningen.

Svenska landskommunernas förbund har intet att erinra mot det av de

sakkunniga förordade förslaget rörande hyressättningen, och socialvårdskommittén

tillstyrker detsamma.

Sveriges folkpensionärers riksorganisation anser inte höjningen av folkpensionen

motivera en höjning av maximihyrorna i pensionärshemmen.

Det ar ur många synpunkter önskvärt, framhåller riksorganisationen, att,

såvida en sänkning inte kan ske, maximihyrorna bibehållas vid nuvarande

nivå, bortsett från de justeringar uppåt eller nedåt, som måste bli följden

av kommunernas inplacering i andra än dyrortsgrupperna motsvarande

bostadskostnadsgrupper. Det erinras att kommunerna, särskilt sådana som

tillhöra bostadskostnadsgrupperna 4 och 5, vid sina beslut om införande av

särskilda bostadstillägg ansett, att en del av det generellt utgående bostadstillägget

skall vara en supplerande del till den icke inkomstprövade delen

av folkpensionen för att täcka de höga levnadskostnaderna i dessa bostadskostnadsgrupper.

De som nu bo i pensionärshem inom dessa bostadskostnadsgrupper

hade intet behov av särskilt bostadstillägg, men höjdes

maximihyrorna uppkomme ett sådant behov, därest pensionärshemmens

hyresgäster skola få samma minimistandard som andra folkpensionärer.

Vad angår kommuner inom bostadskostnadsgrupp 1, där inget bostadstillägg

utgår, vore det föga troligt att de komrne att besluta införa särskilt

bostadstillägg, varför det vore synnerligen obilligt att där höja hyrorna.

Redan nu vore de i viss mån missgynnade. Inom bostadskostnadsgrupp 2

komme bostadstillägget ej att täcka den föreslagna hyreskostnaden i pensionärshemmen.

Riksorganisationen anser, att man i de högre bostadskostnadsgrupperna

genom folkpensionen skall kunna garantera en minimistandard,

även om bostadstillägget behöver tagas i anspråk härför, samt att

man i de lägre bostadskostnadsgrupperna bör ha som mål, att hyrorna i

pensionärshemmen skola täckas av bostadstillägget.

^ angar den av de sakkunniga föreslagna dispens g ivningen

för de kommuner, som genom förslaget skulle komma att få sänka sina

pensionärshemshyror på grund av sin inplacering i lägre bostadskostnadsgrupp

än som närmast motsvarar den dyrortsgrupp, till vilken de tidigare

hört, har statens byggnadslånebyrå tillstyrkt de sakkunnigas förslag.

Socialstyrelsen och socialvårdskommittén föreslå däremot, att inom dessa

kommuner hyresgäster, som inflyttat före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna,

få under viss tid, förslagsvis högst fem år, erlägga de gamla

hyrorna, medan nytillträdande hyresgäster betala hyresbelopp i enlighet

med de nya bestämmelserna.

I fråga om statsbidragsgrundern a för pensionärshem instämmer

socialstyrelsen i de sakkunnigas förord för att dessa nu lämnas orubbade.

Styrelsen anser ifrågavarande regler böra upptas till omprövning

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231. 107

först i samband med den kommande utredningen rörande statsbidrag till

ålderdomshem.

Statens bgggnadslånebgrå tillstyrker likaledes de sakkunnigas förslag,

dock med det påpekandet att statsbidrag, såsom hittills i stort sett skett,

icke synes böra avse vissa kostnader som beröra tomten, d. v. s. kostnader

för grundförstärkning, bergsprängning och utfyllnad i den mån dessa kostnader

överstiga kostnaden för normal grund. Dock böra enligt hyråns mening

även dylika kostnader beaktas å orter, där grundförstärkning eller

bergsprängning äro normala företeelser.

Statskontoret finner det uppenbart, att de lättnader i kommunernas

kostnadsandel, som en höjning av maximihyrorna skulle innebära — varigenom

kostnadskalkylerna för hemmens uppförande och drift bleve

väsentligt gynnsammare än man ursprungligen haft att räkna med — böra

föranleda en högst väsentlig nedsättning av statens bidrag till anläggningskostnaderna.

I allt fall synes enligt ämbetsverkets mening en återgång till

de för statsbidraget ursprungligen fastställda procentsatserna (15—50 procent)

fullt rimlig.

Pensionsstgrelsen tillstyrker, att den nuvarande statsbidragsskalan bibehålies

även om kommunernas kostnader genom en viss hyreshöjning nedbringas.

Det får, anför styrelsen, anses vara en fördel att kommunernas

möjligheter att anordna pensionärshem förbättras. Med nuvarande byggnads-

och underhållskostnader vore det icke troligt, att kommunerna skulle

kunna göra vinst på pensionärshemmen även om maximihyrorna fastställdes

något högre än de sakkunniga föreslagit.

Socialvårdskommittén erinrar, att de sakkunnigas förslag rörande statsbidragsgrunderna

innebär att bidraget liksom hittills skall avvägas mot

den kommunala utdebiteringen. Kommittén anser det böra övervägas, om

icke i stället statens bidrag borde beräknas på grundval av skatteunderlaget

per invånare, men tillstyrker i övrigt förslaget.

Sistnämnda mening delas även av svenska landskommunernas förbund,

som anför, att statsbidragen till pensionärshem böra bygga på samma skala,

som gäller med avseende på statsbidragen till folkskolebyggnader, med rätt

för Kungl. Maj :t att där synnerliga skäl därtill äro bevilja högre statsbidrag

än skalan anger. Nämnda skala torde, därest statsverket vill gardera

sig för att de sammanlagda kostnaderna för statsbidraget icke bliva högre

än enligt nuvarande bestämmelser, kunna påbyggas så att den omfattar

samma lägsta procenttal som statsbidragsskalan för pensionärshemmen.

Svenska stadsförbundet har ingen erinran mot sakkunnigförslaget men

beklagar, att det icke klarlagts i vad mån de lokala kostnaderna för pensionärshemsverksamheten

ökats eller 1942 och i vad mån den föreslagna

hyreshöjningen kompenserar denna ökning.

Sveriges folk pensionärers riksorganisation har intet alt erinra mot förslaget

på denna punkt men anför, att med de ökade tolkpensionsförmånerna

behovet av pensionärshem icke kommer all göra sig lika starkt gäl
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

lande som tidigare. Genom de större pensionsförmånerna hade pensionärerna

nu möjlighet att bo kvar i sina lägenheter och kunde, om skäl därtill

förelåge, söka sig en bättre bostad. Då folkpensionärernas bostadsförsörjning

på många platser lämnade mycket övrigt att önska torde synnerliga

skäl föreligga, att myndigheterna hade sin uppmärksamhet riktad på

frågan och medverkade till dess lösning.

Departementschefen.

Vid framläggandet av 1940 års proposition angående ny folkpensioneringslag

(nr 220) och av 1947 års proposition rörande bostadspolitiken (nr

235) anfördes, att folkpensioneringens ändrade uppbyggnad medförde att

bestämmelserna om bidrag till anordnande av pensionärshem och de därtill

knutna föreskrifterna rörande de hyror, som högst må utgå för lägenheter i

pensionärshemmen, måste bli föremål för översyn. Det framhölls vidare,

att en anpassning av pensionärshem shyrorna efter den nya bostadskostnadsgrupperingen,

för vissa kommuner torde komma att medföra en höjning

av de maximihyresbelopp, som hittills gällt för orten. Omprövningen

av pensionärshemshyrorna förutsattes skola äga rum per den 1 juli 1948.

Särskilda sakkunniga ha tillkallats för att verkställa härför erforderlig utredning.

Jag upptager först till behandling de sakkunnigas förslag beträffande

maxi in ihyrorna för pensionärshem slägenheter.

Såsom av det föregående framgått, ha de sakkunniga föreslagit vissa höjningar

av maximihyrorna. Dessa ha motiverats med flera skäl. De sakkunniga

ha sålunda hänvisat till den genomförda förbättringen av folkpensionsförmånerna

och till det förhållandet, att de pensionärer, som kunna

beredas plats i pensionärshemmen, komma att intaga en gynnad ställning

i förhållande till andra folkpensionärer på grund av att hyrorna i pensionärshemmen

äro låga.

Av de skäl, som anförts av de sakkunniga, kan jag ansluta mig till deras

ståndpunkt att vissa höjningar av maximihyrorna böra komma till stånd.

Vid övervägandet av maximibeloppens storlek bör dock alltid beaktas, att

hyresbeloppet står i rimlig proportion till vederbörandes inkomst. För min

del hyser jag den uppfattningen, att hushåll med särskilt låga inkomster

icke kunna använda så mycket som 20 procent av inkomsten för bostaden.

Med hänsyn härtill föreslår jag, i vad det gäller den lägsta bostadskostnadsgruppen,

samma hyresbelopp, som hittills gällt för den lägsta dyrortsgruppen,

samt beträffande de högsta bostadskostnadsgrupperna mindre höjningar

av maximibeloppen än de sakkunniga förordat. Vid avvägningen av

hyresbeloppen för ensamstående resp. makar torde det vara rimligt, att såsom

hittills varit fallet maximihyran för en lägenhet avsedd för två personer

sättes 50 procent högre än för en lägenhet avsedd för en person, medan

hyran för den största lägenhetskategorien sättes 75 procent högre än

för den minsta.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

I enlighet med det sagda föreslår jag, att hyrorna i pensionärshemmen

maximeras till de i följande tabell angivna beloppen (kronor för år).

Bostadskostnadsgrupp

Lägenhet lör

1 person

2—3 personer

4 eller flera

personer

\ ..............

120

180

210

2 ..............

160

240

280

3 ................

220

330

385

4 ...............

280

420

490

5....................

320

480

560

Jag finner det i detta sammanhang särskilt angeläget att i likhet med

de sakkunniga understryka, att ett godtagande av mitt förslag till maximihyror

icke medför någon som helst förpliktelse för kommunerna att uttaga

högre hyror än f. n. Det må anmärkas, att i de fall där en hyreshöjning

skulle utlösa behov av höjda kommunala bostadstillägg en hyreshöjning

synes tämligen meningslös.

‘ Det ligger också i sakens natur, att en förhöjd maximihyra ej kan uttagas

förrän löpande hyresavtal genom uppsägning i sedvanlig ordning bragts

att upphöra. Däremot synes det böra åligga kommunerna — eftersom kommun

torde vara skyldig att när som helst underkasta sig beslutad ändring

av gällande bestämmelser — att omedelbart vid de nya bestämmelsernas

ikraftträdande tillämpa en inträffande sänkning av maximihyrorna for

lägenheter i pensionärshem på orten.

Godtagandet av mitt förslag medför att beträffande de kommuner, vilka

från dyrortsgrupp 2 inplacerats i bostadskostnadsgrupp 2, maximihyrorna

skola sänkas med 20—35 kronor per lägenhet och år. De sakkunniga

ha föreslagit ett dispensförfarande, varigenom dessa kommuner

skulle kunna befrias från en sådan hyressänkning. Socialstyrelsen och

socialvårdskommittén ha däremot ansett, att de nya bestämmelserna borde

i princip tillämpas generellt. Under eu övergångstid av förslagsvis fem ar

borde emellertid av de äldre hyresgästerna få uttagas de nu utgående högre

hyrorna, medan av nytillträdande hyresgäster borde få uttagas högst de

lägre hyror som betingas av de nya maximihyrorna. Jag finner ett sadant

tillvägagångssätt onödigt komplicerat och ägnat att skapa irritation oc i

missförstånd särskilt bland de äldre hyresgäster, som skulle komma alt

erlägga de högre hyrorna. Enligt vad jag under hand erfarit torde ej heller

ökningen av de berörda kommunernas kostnader genom denna hyressanvning

bli av större betydelse; den torde kunna uppskattas till omkring 10

procent av det totala hyresbeloppet. Då enligt tillgängliga uppgifter hyresintäkterna

genomsnittligt icke synas utgöra stort mer än en tredjedel av

kommunernas totala kostnader för pensionärshemsverksamlieten, reduceras

ytterligare betydelsen av dessa inkomstminskningar. Härtill kommer,

att även enligt de äldre bestämmelserna eu förändring i dyrortsindelnmgen

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

kunde ha medfört hyressänkningar. Jag finner därför anledning saknas

att föreslå några undantagsregler för ifrågavarande fall.

Med anledning av vad pensionsstyrelsen i yttrande över de sakkunnigas

förslag anfört rörande upptagande såsom inkomst av skillnaden mellan

pensionärshemshyra och fastställda normalvärden för fri bostad och fritt

bränsle vid beräkning av inkomstprövad folkpensionsförmån får jag erinra

om mitt yttrande till statsrådsprotokollet i samband med behandlingen av

t rågan angående ny lagstiftning om folkpensionering. Därvid anförde jag,

att i enlighet med socialvårdskommitténs uppfattning skillnaden mellan

hyran i pensionärshem och hyran i den öppna hyresmarknaden för en motsvarande

bostad — om denna skillnad vore av mer avsevärd storlek — borde

upptagas såsom inkomst. Denna uppfattning har också kommit till uttryck

i av pensionsstyrelsen åberopat stadgande i Kungl. brev den 11 juli 1947

punkt 5.

Jag övergår härefter till frågan om statsbidragsgrunderna

för pensionärshemmen. Jag kan i huvudsak instämma i vad de

sakkunniga anfört till stöd för sitt förslag om oförändrade statsbidragsgrunder,

vilket i det närmaste enhälligt tillstyrkts i de yttranden som avgivits

över förslaget. Ehuru vissa kommuner enligt mitt förslag till maximihyror

skulle kunna minska sina kostnader för pensionärshemmens drift genom

att höja hyrorna är jag f. n. icke beredd föreslå ändringar i gällande

bestämmelser rörande statsbidrag till hemmens uppförande. Frågan torde

lämpligen, såsom socialstyrelsen påpekat, kunna lämnas öppen, åtminstone

till dess att frågan om statsbidrag till ålderdomshem ånyo upptages till

prövning i enlighet med de principer, som gåvos uttryck i propositionen nr

243 till 1947 års riksdag och av riksdagen lämnades utan erinran.

I samband med en sådan prövning torde även kunna upptagas den av

socialvårdskommittén och svenska landskommunernas förbund väckta frågan,

huruvida icke statsbidraget borde beräknas på grundval av det kommunala

skatteunderlaget per invånare i stället för som nu på den kommunala

utdebiteringen.

Statsbidrag till anordnande av pensionärshem torde i enlighet med det

anförda även i fortsättningen böra utgå enligt de grunder, som nu gälla.

V. Bostadsrabatter.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelserna om familjebidrag ingå i gällande författningar

rörande bostadsanskaffningsverksamheten till förmån för mindre bemedlade,

barnrika familjer dels i hyreslägenheter (kungörelsen den 4 september

1935, nr 512, om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder

åt mindre bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom kungörelser

nr 628/1937, 246/1938, 668/1940, 628/1941 och 593/1943), dels i egnahem

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

111

(kungörelsen den 27 maj 1938, nr 247, om lån och bidrag av statsmedel för

beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer,

ändrad genom kungörelser nr 629/1941, 16/1942 och 594/1943).

I nämnda kungörelser anses en familj vara barnrik, om den består av en

eller flera vuxna personer samt tre eller flera, helt eller delvis försörjda

barn, som ej fyllt 16 år. Till barn räknas även såväl adoptivbarn som, under

vissa förutsättningar, fosterbarn. Även barn, som fyllt 16 år, kunna efter

särskild prövning medräknas, om de erhålla fortsatt utbildning eller av

andra skäl mera stadigvarande äro utan arbetsförtjänst. Huruvida en familj

skall anses såsom mindre bemedlad, avgöres genom en bedömning främst

av dess sammansättning och samlade inkomst.

Familjebidrag till i angiven mening mindre bemedlade, barnrika familjer

utgå i form av avdrag antingen j)å de av byggnadslånebyrån fastställda, mot

de årliga kostnaderna för fastigheten svarande standardhyrorna för lägenheter

i hyreshus eller på de för lånen till egnahem fastställda årliga ränteoch

annuitetsbeloppen. Förutsättning för familjebidrag är antingen att vederbörande

lägenhet tillkommit med stöd av bostadsanskaffningslån eller,

när fråga är om hyreslägenhet, att denna inrymmes i fastighet, som förvaltas

av allmännyttigt bostadsföretag och är så finansierad, att de mot de årliga

kostnaderna svarande standardhyrorna ej bli högre, än om bostadsanskaffningslån

hade beviljats. I sistnämnda del avses fastighet, som övervägande

innehåller bostäder för barnrika familjer, s. k. barnrikehus.

Familjebidragen utgå med viss procent i fråga om hyreslägenhet av standardhyran

och i fråga om egethem av den av byggnadslånebyrån beräknade

årliga bostadskostnaden, omfattande såväl kapitalkostnader (utom för låntagarens

egen insats) som driftkostnader. I båda fallen tillämpas följande

skala:

Antal barn %

3 .......................................... 30

4 ........................................ 40

5 50

6—7 60

8 eller flera ................................ 70

I fråga om egnahem är familjebidraget maximerat till de årliga ränteoch

annuitetsbeloppen och utgår alltså icke kontant.

För att familjebidrag skall kunna erhållas bör familjens bostad, vare sig

denna utgöres av hyreslägenhet eller av egethem, innehålla minst 2 rum

och kök. Vad beträffar egnahemslägenhetens utrustning föreskrives, att lägenheten

skall vara försedd med vattenledning och central uppvärmningsanordning,

där så kan ordnas inom rimlig kostnad, och i övrigt vara så

utrustad, att hygienen befordras och det husliga arhetet underlättas. Beträffande

hyresbostäder gäller, att inom det närmaste grannskapet skall finnas

tillgång till lämplig lekplats för barn. Större flerfamiljshus som nybygges

skall inomhus vara försett med lekstuga o. dyl.

När en familjs barnantal minskats så, att familjen icke längre är alt anse

som barnrik, skall familjebidraget under en period av högst tre år efter det

antalet minderåriga barn nedgått under tre gradvis sänkas sålunda, att avdrag

från standardhyran resp. de sammanlagda ränte- och annuitetsbeloppen

göres med 20 procent för familj med två barn och med 10 procent

för familj med ett barn.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Om en familjs ekonomi varaktigt förbättrats så avsevärt, att den icke

längre kan anses såsom mindre bemedlad, skall familjebidraget upphöra.

Beträffande familjebidrag till barnrika familjer i egnahem gäller, att de

under särskilda förhållanden, som påkalla uppsägning av bostadsanskaffningslånet,

kunna återkrävas.

Fr. o. in. den 1 oktober 1941 — Kungl. Maj :ts beslut den 5 september

1941 för tiden 1 oktober 1941—30 juni 1942, senare förnyat för ett år i

sänder — erhålla de barnrika familjerna jämte familjebidrag ett bränslebidrag.

I fråga om familjer i hyresbostäder utgår sistnämnda bidrag till

vederbörande fastighetsägare och är avsett att täcka stegringen av värmekostnaderna

sedan år 1939.

Barnrika familjer i egnahem, till vilka före den 1 juli 1947 familjebidrag

börjat utgå, erhålla såsom förstärkning av familjebidraget ett bränslebidrag

uppgående till per år 75 kronor i södra och mellersta samt till 100—125

kronor i norra delarna av landet. Då fråga är om familjer i egnahem, till

vilka familjebidrag den 1 juli 1947 ännu icke börjat utgå, lämnas bränslebidrag

uppgående till 125 resp. 150—175 kronor per år.

Jämlikt beslut av Kungl. Maj :t den 22 juni 1944, med vissa ändringar förnyat

den 29 juni 1945 och den 29 juni 1946, kan såväl familjebidrag som

bränslebidrag beviljas jämväl åt sådana mindre bemedlade, barnrika familjer,

som beretts bostad i med stöd av tertiärlån uppförd fastighet tillhörig

kommun eller därmed i lånehänseende jämställt företag eller kooperativt

företag eller som förhyra bostad i fastighet, vilken förvaltas av försvarets

bostadsanskaffningsnämnd. Förutsättning härför är, att bostaden har lägst

den standard och betingar högst den hyra, som skulle gällt, därest familjen

i stället beretts lägenhet i dittills gängse typ av bostäder för mindre bemedlade,

barnrika familjer, »barnrikehus». I fråga om familj, som beretts bostad

i fastighet, förvaltad av kooperativt företag, gäller den särskilda förutsättningen

för erhållande av familjebidrag, att vederbörande kommun skall

vidtaga åtgärder till förhindrande av att familjen får erlägga sådan avgift,

som är förenad med anskaffande av bostadsrättslägenheten eller som må

komma att uttagas utöver årsavgiften.

Beträffande grunderna för utbetalning av s. k. trekronorsbidrag

hänvisas till översikten, s. 13 f., i vilken jämväl (s. 12 f.) redogjorts för

des. k. familjebostadsbidrag, som enligt riksdagens beslut 1947

skola utgå fr. o. m. den 1 juli 1948.

Föreliggande förslag.

Familjebostadsbidraget.

I anslutning till av mig förordat förslag i propositionen nr 235 fastställde

1947 års riksdag att familjebostadsbidraget jämte därtill knutet bränslebi
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

drag icke skall utgå kontant utan lämnas i vad gäller flerfamiljshus i form

av avdrag på hyran och i fråga om enfamiljshus såsom avdrag på de årliga

kapitalkostnaderna.

I den nämnda propositionen framhölls, att utbetalningen av bidrag enligt

det förordade förslaget inneslöte åtskilliga administrativa problem, vilka

finge lösas i samband med prövning av frågan om grunderna för den framtida

bostadspolitiska organisationsapparaten.

Inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning angående

den bostadspolitiska organisationen har den 22 januari 1948 avgivit betänkande

med förslag beträffande organ för den framtida bostadspolitiken, varvid

jämväl förevarande spörsmål upptagits till behandling.

I det följande torde redogörelse få lämnas för de sakkunnigas förslag i

hithörande delar.

I fråga om formen för utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer

som förhyra bostäder i av enskilda förvaltade fastigheter ha de sakkunniga

haft överläggningar med representanter för Sveriges fastighetsägareförbund.

Förbundet har tillställt de sakkunniga en skrivelse i frågan, vari beträffande

formen för utbetalningen framhållits följande.

Enligt principerna för familjebostadsbidraget skall detta av kommunen

utbetalas direkt till hyresvärden och frånräknas hyresbeloppet. De sakkunniga

ha därvid ifrågasatt, huruvida icke särskilda hyreskontrakt borde utarbetas,

vari skulle intagas de bestämmelser, som gälla för hyresvärd resp.

hyresgäst vid emottagande av familjebostadsbidraget. Förbundet finner en

sådan åtgärd olämplig, enär hyreskontraktet är ett avtal mellan hyresvärd

och hyresgäst och bör hållas rent från inblandning av en tredje part. Förbundet

finner det därför lämpligare att beslut om erhållande av familjebostadsbidrag

expedieras av kommunen i två exemplar, varav det ena tillställes

hyresvärden och det andra hyresgästen. Eventuell ändring i bidragets

utbetalande skall på samma sätt omedelbart delgivas parterna. Hyresvärden

skall med andra ord kunna lita på att så länge han icke erhållit

meddelande från kommunen om ändring av bidragets storlek, detsamma

kommer att i fortsättningen utbetalas. De kommunala besluten rörande

familjebostadsbidragen böra således enligt förbundet under inga förhållanden

få avse förfluten tid utan ändringarna få tidigast träda i kraft vid månadsskifte,

som infaller tidigast 14 dagar efter det beslutet expedierats från

kommunen.

Ehuru det givetvis för hyresvärden medför vissa besvärligheter om betalningsterminerna

från kommunens sida bli andra än de hyresgästen begagna,

så vill förbundet icke motsätta sig att familjebostadsbidragen från

kommunens sida utbetalas kvartalsvis, även om hyresgästen erlägger hyra

månadsvis.

Det formulär, å vilket besluten om familjebostadsbidragen tecknas, bör

vara gemensamt för hela landet och på formuläret bör tryckas de bestämmelser,

som gälla såväl för hyresgäst som för hyresvärd vid emottagande

av familjebostadsbidrag. I dessa bestämmelser bör bl. a. klargöras, att det

kommunala bidraget, även om det utbetalas kvartalsvis, icke får betraktas

annat än som en förskottsbetalning för resp. månader. Hyresgästen får

8 — Bilxang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 231.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

med andra ord icke beräkna de kommunala bidragen på sådant sätt, att

han kan underlåta att erlägga hyra för kvartalets första månad, om bidraget

skulle komma att täcka denna del av hyran.

Fastighetsägareförbundet har även uttalat sig beträffande hyreskontrollen

i ifrågavarande fastigheter samt härom anfört följande.

Ehuru förbundet i princip anser, att emottagandet av familjebostadsbidrag

icke bör förhindra hyresvärdens möjligheter alt disponera över lägenheten

på vanligt vis, kan förbundet dock tillstyrka, att hyresvärdarna för

erhållande av bidrag gentemot de kommunala myndigheterna förbinda sig

till följande:

a) På orter där hyresregleringslagen gäller.

Hyresvärden förbinder sig att för en tid av tre år icke verkställa höjning

av grundhyran eller uppsägning för avflyttning annat än efter prövning av

hyresregleringsmyndigheterna eller för den händelse dessa skulle upphöra

efter medgivande av kommunen. Förbindelsen bör löpa med fi månaders

uppsägning från endera av parterna och ett års förlängning, därest uppsägning

ej sker. Hyresvärden dock obetagen att uppsäga avtalet, därest hyresgästen

förverkat hyresrätten enligt vad i 32 g hyreslagen sägs. Förbindelsen

gäller endast för den tid viss bestämd hyresgäst disponerar lägenheten.

Avflyttar hyresgäst, äger hyresvärd att åter fritt disponera lägenheten. Inflyttar

ny bidragsberättigad hyresgäst skall ny förbindelse träffas.

b) På orter där hyresregleringslagen ej gäller.

Hyresvärden förbinder sig att för en tid av tre år icke verkställa höjning

av grundhyran eller uppsägning för avflyttning annat än efter medgivande

av kommunen. Förbindelsen bör löpa med 6 månaders uppsägning

från endera av parterna och ett års förlängning, därest uppsägning ej sker.

Hyresvärden dock obetagen att uppsäga avtalet, därest hyresgästen förverkat

hyresrätten enligt vad i 32 § hyreslagen sägs. Förbindelsen gäller endast

för den tid viss bestämd hyresgäst disponerar lägenheten. Avflyttar hyresgäst,

äger hyresvärd att åter fritt disponera lägenheten. Inflyttar ny bidragsberättigad

hyresgäst skall ny förbindelse träffas.

Genom intyg av landsfiskal eller annan myndighet kan hyresvärd åläggas

att årligen förete bevis om att hyresbeloppet är oförändrat.

De sakkunniga har jämväl anhållit om förbundets yttrande i vad mån

det från fastighetsägarehåll skulle föreligga intresse av att ett sådant system

infördes, varigenom kommunerna erhölle dispositionsrätt till vissa lägenheter

i nybyggda hus mot att kommunerna ställde säkerhet för hyrorna för

dessa lägenheter. Förbundet har i denna fråga inhämtat yttrande från sina

lokalföreningar och därvid funnit, att därest dylika åtaganden kunna ske

på frivillighetens väg, fastighetsägarna i allmänhet ställa sig välvilliga till

det framlagda förslaget.

De sakkunniga uttala för egen del att de finna fastighetsägareförbundets

förslag beträffande formen för utbetalning av bidrag ändamålsenligt. Ifråga

om hyreskontrollen framhålla de sakkunniga att behov av särskild sådan i

samband med utbetalande av familjebostadsbidrag — utöver den av förbundet

förordade — icke torde föreligga så länge staten utövar en allmän

kontroll över hyressättningen. Därest denna skulle komma att avskaffas,

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

115

syntes frågan om kontroll i samband med utbetalande av bidragen böra upptagas

till förnyat övervägande.

Beträffande formerna för utbetalning av familjcbostadsbidrag till familjer

i egnahem anföra de sakkunniga vad angår egnahem finansierade med

hjälp av det nya egnahemslånet följande.

Därest bidraget utginge i form av avdrag på kapitalkostnaderna och det

statliga lånets undre gräns utgjorde 50 procent av den godtagna produktionskostnaden,

skulle i samtliga fall avdrag göras icke endast på kapitalkostnaderna

för egnahemslånet utan även på kapitalkostnaderna för underliggande

krediter. Detta förhållande synes vara synnerligen otillfredsställande

ur administrativ synpunkt. Beträffande familjer med två minderåriga

barn skulle avdragen på kapitalkostnaderna för underliggande krediter bli

jämförelsevis små. Frågan i vilken utsträckning statliga bottenlån skola

ställas till egnahemsbvggarnas förfogande lämnades av 1947 års riksdag

öppen under hänvisning till bankkommitténs väntade förslag rörande den

statliga kreditgivningen för bostadsändamål. Det förutsattes att frågan

skulle komma att slutligt avgöras av 1948 års riksdag.

Enligt de sakkunnigas mening skulle utbetalningen av familjebostadsbidrag

till familjer i egnahem finansierade med hjälp av det statliga egnahemslånet

kunna väsentligt förenklas, därest sagda lån kunde fördjupas,

förslagsvis så att undre gränsen utgjorde 40 procent av den godtagna produktionskostnaden.

Härigenom skulle nämligen beträffande familjer med

två minderåriga barn — dessa utgöra huvudparten av de bidragsberättigade

familjerna — bidraget kunna utbetalas enbart i form av avdrag på kapitalkostnaderna

för egnahemslånet. De sakkunniga som icke kunna bedöma

huruvida allmänna förutsättningar för en dylik fördjupning av egnahemslånet

föreligga, ha därför icke funnit sig böra bestämt förorda denna förenkling

av bidragets utbetalning.

Om det icke befinnes möjligt att medgiva den av de sakkunniga antydda

fördjupningen av egnahemslånet, föreslå de sakkunniga, att följande riktlinjer

tillämpas beträffande utbetalningen av familjebostadsbidrag till familjer

i egnahem finansierade med hjälp av det statliga egnahemslånet.

Bidraget bör utgå i form av avdrag på kapitalkostnaderna för såväl egnahemslånet

som underliggande krediter. Därest bidraget inkl. bränslebidrag

överstiger de sammanlagda kapitalkostnaderna bör skillnaden gottgöras

familjen i form av extra amortering på egnahemslånet. Så länge dylik

extra amortering sker, bör amorteringsplanen för lånet vara oförändrad och

den extra amorteringen endast bokföras. När familjebostadsbidraget nedgått

så mycket, att det ej längre överstiger kapitalkostnaderna, bör ny amorteringsplan

upprättas med utgångspunkt frän den sammanlagda bokförda

extra amorteringen samt ränta på ränta på denna. Detta förslag avviker

från riksdagens beslut i anledning av proposition nr 235/1947 beträffande

formen för extra amortering, vilket innebar att denna borde verkställas

på bottenlånet, så länge famil jebostadsbidraget översteg kapitalkostnaderna.

Praktiska skäl synas emellertid tala för att så länge detta är fallet, den

extra amorteringen endast bokföres.

Beträffande egnahem som icke finansierats med hjälp av egnahemslånet

ha de sakkunniga närmast kommit (ill den uppfattningen, att en ur admi
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

nistrativ synpunkt tillfredsställande lösning kan erhållas endast om bidraget

får utgå i kontant form samt anföra vidare.

Svårigheterna att utbetala bidraget i form av avdrag på kapitalkostnaderna

för andra lån än statliga äro, som redan antytts i det föregående,

betydande, vilket särskilt gäller de fall då bidraget har en sådan storlek att

extra amortering skall verkställas. Beträffande de egnahem varom nu är

fråga torde särskilda åtgärder erfordras, om garantier för extra amortering

skall kunna lämnas. Man torde sålunda böra räkna med att utbetalningen i

form av avdrag på kapitalkostnaderna i vissa fall bör kunna fastställas i

samband med att finansieringen av bostadshuset ordnas.

Slutligen anse sig de sakkunniga böra påpeka att i ett mindre antal fall

finansieringen av bostadshusen torde ske på annat sätt än med anlitande

av lån utlämnade av banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut. I

dessa fall torde endast kontant utbetalning av bidraget kunna ifrågakomma.

Därest i enlighet med förslag av bankkommittén den statliga kreditgivningen

för bostadsändamål omlägges till att avse en statlig kreditgarantigivning,

kommer utbetalningen av familjebostadsbidrag ur administrativ

svnpunkt att i samtliga fall då statlig kreditgaranti lämnats vara jämförlig

med det i det föregående angivna fallet i vilket bostadshuset icke finansierats

med hjälp av det statliga egnahemslånet.

I detta sammanhang torde jag få anmäla, att de lungsjukas riksförbund

i skrivelse den 23 februari 1948 hemställt, att frågan om speciell bostadssubvention

till familjer med tuberkulos medlem ånyo måtte upptagas till

prövning i enlighet med bostadssociala utredningens förslag i dess slutbetänkande

(SOU 1945: 63).

T rekronorsbidraget.

I skrivelse den 11 december 1947 med förslag till fördelning av det för

innevarande budgetår till särskilda bostadsrabatter( trekronor sbidraget) anvisade

anslaget förordade statens byggnadslånebyrå vissa närmare riktlinjer

för kommunernas handhavande av ifrågavarande verksamhet.

De föreslagna riktlinjerna, frånsett sådana av rent administrativ natur,

innebära i huvudsak följande.

Bidrag borde endast i undantagsfall kunna utgå till ensamstående, medan

i fråga om ensamstående med minderåriga barn bidrag borde kunna

utgå intill dess särskild bidragsverksamhet för sådant hushåll blivit genomförd.

— Vidare borde vissa inkomststreck tillämpas. Till byrån inkomna

ansökningar från kommuner om erhållande av medel till ifrågavarande

bidragsgivning utvisade nämligen att mycket skilda uppfattningar

förelåge beträffande vilken inkomst ett hushåll högst finge ha för att erhålla

bidraget. För vinnande av enhetlighet borde kommunerna därför vid

sin prövning av detta spörsmål lämpligen anknyta till de inkomststreck,

som uppdragits för familjebostadsbidragen eller sålunda att beträffande

tvåbarnsf amil jer mannens och hustruns sammanlagda beskattningsbara

årsinkomst vid taxering till statlig inkomstskatt finge uppgå till högst

4 000 kronor och i fråga om familjer med flera minderåriga barn viss högre

årsinkomst. Beträffande hushåll med högst ett minderårigt barn föreslås

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

att gränsen för erhållande av trekronorsbidrag sättes vid 2 000 kronor beskattningsbar

årsinkomst.

Frågan huruvida trekronorsbidrag borde utgå till familjer, som åtnjuta

familjebidrag, fann byggnadslånebyrån tveksam samt framhöll att övervägande

skäl syntes tala för att trekronorsbidraget, åtminstone tills vidare,

icke kombinerades med familjebidrag. Därest trekronorsbidraget skulle

utgå även under nästa budgetår och därvid kombineras med familjebostadsbidrag,

borde härvid ifrågakomna hushåll med en lägre beskattningsbar årsinkomst

av förslagsvis 2 000 kronor för tvåbarnsf amil jer, 3 000 kronor för

trebarnsfamiljer o. s. v.

Genom beslut den 6 februari 1948 föreskrev Kungl. Maj:t i samband

med anvisande av medel för ifrågavarande bidragsgivning, att byggnadslånebyrån

skulle till ledning för kommunerna utfärda rådgivande anvisningar.

Dessa skulle utformas i huvudsaklig överensstämmelse med bl. a.

de nyss återgivna riktlinjerna utom såvitt anginge bidrag till ensamstående,

vilka i princip icke borde vara undantagna från rätten till bidrag.

I skrivelse den 8 mars 1948 med förslag till anslagsäskande för budgetåret

1948/49 framhåller byggnadslånebyrån, att vid den fortsatta bidragsgivningen

bör — utöver vad som nu är föreskrivet beträffande förvaltningsform

och tidpunkt för fastighetens färdigställande — det allmänna villkoret

gälla, att trekronorsbidrag icke får utgå i kombination med familjebidrag.

Byggnadslånebyrån anför vidare.

Skälet härtill är, att subventionen till familjer med tre eller flera minderåriga

barn f. n. i många fall överstiger det bidrag, familjebostadsbidraget,

som efter den 1 juli 1948 kommer att utgå till familjer med motsvarande

barnantal. Då vidare huvudparten av de hushåll, som f. n. åtnjuta familjebidrag,

bo i fastigheter färdigställda före den 1 juli 1946, skulle, om trekronorsbidrag

finge utgå i kombination med familjebidrag, en godtycklig

uppdelning komma att ske av ifrågavarande hushållskategori till följd av

det föreskrivna villkoret beträffande tidpunkten för fastighetens färdigställande.

Med hänsyn till att tillräcklig erfarenhet ännu icke vunnits beträffande

ifrågavarande bidragsgivning finner byggnadslånebyrån det lämpligt, att

även under nästa budgetår utfärdas rådgivande anvisningar i huvudsaklig

överensstämmelse med dem som nu gälla.

Yttrandena
över

organisationssakkunnigas nyss anförda förslag angående f a in i 1- jebostadsbidragen ha vissa yttranden avgivits.

Beträffande det av de sakkunniga förordade förslaget om formerna för

utbetalning av familjebostadsbidrag i hyresbostäder har statens

hjggnadslånebyrå intet alt erinra. Byrån delar de sakkunnigas uppfattning

i hyreskontrollfrågan.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Statens hyresråd har uttalat sig i frågan om hyreskontrollen på orter,

där hyresregleringslagen gäller, samt därvid framhållit, att en hyresnämnd

torde vara lagligen förhindrad att — såsom föreslagits av fastighetsägareförbundet

— pröva huruvida en uppsägning skäligen må äga rum.

Drätselkammaren i Karlskrona har understrukit vikten av att garantier

skapas för att förmedlingsorganet vid varje tidpunkt har vetskap om vem

som är fastighetsägare och sålunda berättigad att mottaga familjebostadsbidragen.

Beträffande formerna för utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer

i egnahem finansierade med hjälp av det nya egnahemslånet har

statens byggnadslånebyrå framhållit bl. a. följande.

En fördjupning av egnahemslånet så, att detta skulle komma att ligga

mellan 40 och 90 procent av den godtagbara produktionskostnaden synes

byrån innebära avsevärda administrativa fördelar. Förutsättningarna ur

andra synpunkter av en dylik fördjupning finner byrån icke anledning

upptaga till behandling i detta sammanhang. Om sagda fördjupning icke

skulle vara genomförbar, torde det av de sakkunniga förordade tillvägagångssättet

med bokföring av den extra amorteringen vara lämpligt.

Även om egnahemslånets undre gräns sättes vid 40 procent av den godtagbara

produktionskostnaden, bör detta senare system med bokföring av den

extra amorteringen tillämpas i de fall, då summan av familjebostadsbidrag

och bränslebidrag överstiger kapitalkostnaden.

Beträffande egnahem, som icke finansierats med hjälp av det nya egnahemslånet,

har byggnadslånebyrån anfört.

Det har i betänkandet antytts, att det kanske i vissa fall skulle vara

möjligt att genom särskilda åtgärder fastställa utbetalningen i form av avdrag

på kapitalkostnaderna i samband med att finansieringen av bostadshuset

ordnas. Även om den senare anordningen icke kan komma att genomföras

för ett större antal fall, anser byrån det lämpligt, att möjligheterna

härför något närmare undersökas. I övrigt synes något alternativ till

den kontanta utbetalningen icke kunna uppställas. Kontant utbetalning

torde, såsom de sakkunniga anfört, vara den enda form, som kan ifrågakomma

i det mindre antal fall finansieringen sker på annat sätt än med

anlitande av lån utlämnade av kreditinstitut.

Departementschefen.

Förra årets riksdag godkände i propositionen nr 235 framlagda förslag

om utvidgning av bidragsgivningen till olika hushållskategorier. En närmare

redogörelse för dessa beslut har jag tidigare lämnat i den inledande

översikten (s. 12 ff.). Utvidgningen innebär i korthet följande. Det hittillsvarande

familjebidraget, vilket utgått till familjer med minst tre minderåriga

barn i hus finansierade med bostadsanskaffningslån, ersättes med ett

familjebostadsbidrag till familjer med minst två minderåriga barn i nyuppförda

bostadshus, oavsett dessas finansieringssätt och förvaltningsform.

En särskild bostadsrabatt (det s. k. trekronor sbidraget) införes i syfte att

stödja hushåll med begränsade inkomster och lägenhet i av kommun eller

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

allmännyttigt företag förvaltade hus, som uppförts efter den 1 juli 1946.

Bestämmelserna angående familjebostadsbidrag skola träda i kraft den 1

juli 1948. Trekronorsbidraget utgår redan under innevarande budgetår.

Vissa med det nya familjebostadsbidraget sammanhängande frågor blevo

icke förmål för slutlig prövning vid 1947 års riksdag. I vad det gäller trekronorsbidraget

fick verksamheten försökskaraktär. I anledning härav får

jag i detta sammanhang till särskild behandling upptaga vissa med angivna

bidragsverksamhet sammanhängande frågor.

Vad först angår familjebostadsbidraget må erinras om att i

anslutning till förslaget angående detta bidrag i propositionen nr 235/1947

förutsattes, att frågan huruvida bidraget borde utgå till familjer icke endast

i ny- och ombyggda lägenheter utan även i redan befintliga bostäder

skulle upptagas till prövning vid 1948 års riksdag. För att underlätta en

fortsatt prövning av frågan borde under budgetåret 1947/48 en inventering

av vissa delar av det befintliga bostadsbeståndet verkställas. En dylik inventering,

som fått formen av en stickprovsundersökning, har igångsatts

och är numera i huvudsak avslutad. Vissa resultat av inventeringen redovisas

i härvid fogad bilaga.

Syftet med familjebostadsbidraget är att underlätta för barnfamiljerna

att erhålla en tillfredsställande bostad. Bidraget har alltså icke karaktär

av allmän hyreshjälp. Av den verkställda stickprovsundersökningen framgår,

att endast en mindre del av barnfamiljerna f. n. innehar bostäder som

skulle kunna berättiga till bidrag. Många familjer bo i alltför små lägenheter.

De vanligaste bristerna i fråga om lägenheternas utrustning bestå

däri, att dessa sakna vatten och avlopp samt centralvärme. På landsbygden

är avsaknaden av vatten och avlopp särskilt vanlig. Familjer med begränsade

inkomster bo i jämförelsevis små och dåligt utrustade lägenheter.

En verkställd överslagsberäkning tyder på att vid en utsträckning av

familjebostadsbidragsgivningen till att avse även familjer i redan befintliga,

godtagbara lägenheter behovet av medel för familj ebostadsbidrag under ett

första budgetår skulle fördubblas, d. v. s. uppgå till i runt tal 40 miljoner

kronor. Jag anser fördenskull, att i nuvarande statsfinansiella läge bidragsgivningen

tills vidare bör begränsas till att endast avse familjer i ny- och

ombyggda hus. Jag förutsätter, att det genom ytterligare undersökningar på

grundval av 1945 års bostadsräkning skall bli möjligt att erhålla säkrare

hållpunkter för en bedömning av sagda medelsbehov. Frågan om utvidgning

av bidragsgivningen bör bli föremål för förnyad prövning, så snart det

statsfinansiella läget anses medge det.

Vad beträffar de bestämmelser som förutsatts skola gälla i fråga om

bostadens storlek, får jag erinra om de maximiregler som jag i det föregående

(s. 38 f.) förordat för beviljande av kapitalsubvention till en- och

tvåfamiljshus. Förslaget som nära ansluter sig till av byggnadslånebyrån

tillämpad praxis vid beviljande av tertiärlån till enfamiljshus innebär, att

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

kapitalsubvention till enfamiljshus i ett plan skall kunna utgå endast om

bottenytan utgör högst 100 kvadratmeter. Till familjer med behov av en

stor lägenhet bör dock subvention kunna utgå även om ytan överstiger 100

kvadratmeter. Enligt min mening böra, såsom framhölls i propositionen

nr 235/1947, i fråga om enfamiljshus de krav på bostaden som skola uppfyllas

för erhållande av familjebostadsbidrag sammanfalla med kraven beträffande

egnahem, finansierade med stöd av egnahemslån jämte kapitalsubvention.

I propositionen förordades, att maximistorleken för erhållande

av familjebostadsbidrag i vad det gäller flerfamiljshus skulle fastställas

till en lägenhetsyta av 120 kvadratmeter. Enligt min mening tala emellertid

starka skäl för att kravet beträffande lägenheter i flerfamiljshus anslutes

till nyss nämnda krav beträffande enfamiljshus i ett plan. Jag föreslår

fördenskull, att familjebostadsbidrag i regel bör utgå till familj i flerfamiljshus

endast om lägenhetsytan uppgår till högst 100 kvadratmeter. Då

fråga är om familj med stort barnantal, bör dock något större lägenhetsyta

kunna godtagas.

Vad härefter angår frågan om familjebosiadsbidragets storlek må erinras

om att enligt förslag i propositionen nr 235/1947 bidraget borde utgöra

i fråga om familj i flerfamiljshus 130 kronor för barn och år och i fråga

om familj i egethem, finansierat med stöd av det nya egnahemslånet, 20

procent av den ursprungliga kapitalkostnaden, dock lägst 130 kronor och

högst 175 kronor för barn och år. Bestämmelsen bör enligt min mening

förtydligas på följande sätt. Bidraget bör alltid utgöra 130 kronor för

barn och år med undantag för egethem, som uppförts med hjälp av det

nya egnahemslånet, i vilket fall det bör utgöra 20 procent av den ursprungliga

kapitalkostnaden -— vari icke skall inräknas ränta på egen insats —

dock lägst 130 kronor och högst 175 kronor för barn och år. Bidraget

bör alltså utgå med 130 kronor dels i två- och flerfamiljshus, dels i egethem,

vilket antingen uppförts utan statligt stöd eller ombyggts med eller

utan dylikt stöd.

Vid upptagande i propositionen nr 235/1947 av frågan om familjebostadsbidrag

föreslog jag, att bidraget icke skulle kunna utgå i kontant form.

De administrativa problem som vore förbundna med utbetalningen av bidraget

borde lösas i samband med prövning av grunderna för den framtida

bostadspolitiska organisationsapparaten. Inom socialdepartementet

tillkallade sakkunniga för utredning angående den bostadspolitiska organisationen

ha i sitt betänkande med förslag beträffande organ för den framtida

bostadspolitiken jämväl behandlat nyss nämnda fråga. Organisationssakkunniga

ha sålunda efter överläggningar med Sveriges fastighetsägareförbund

framlagt förslag till riktlinjer för avtal mellan kommun och fastighetsägare

beträffande hyresbeloppet för sådan lägenhet, till vars innehavare

familjebostadsbidrag bör kunna utgå. Byggnadslånebyrån har tillstyrkt

detta förslag.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Enligt min mening föreligger icke f. n. behov av särskild hyreskontroll

för detta ändamål på sådana orter, där hyresregleringslagen tillämpas. På

övriga orter synes däremot den av organisationssakkunniga föreslagna ordningen

böra komma till stånd såsom villkor för utbetalning av familjebostadsbidrag

i sådana fastigheter, som i detta sammanhang avses, därest

icke det bidragsbeviljande organet av särskilda skäl annorlunda bestämmer.

Vad härefter angår de sakkunnigas förslag i fråga om formen for utbetalning

av familjebostadsbidrag till familjer i egnahem och, såvitt angår

ägaren, tvåfamiljshus får jag erinra om att jag i det föregående i anslutning

till de sakkunnigas förslag förordat, att egnahemslånet skall kunna

fördjupas bl. a. i syfte att förenkla utbetalningen av familjebostadsbidrag.

Jag kan även i övrigt godtaga de sakkunnigas förslag i vad det gäller enoch

tvåfamiljshus, finansierade med statligt lån och/eller lån, utlämnat av

banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut. I fråga om tvabarnsfamiljer

bör bidraget — liksom även bränslebidraget — utgå i form av

avdrag på kapitalkostnaderna för det statliga lånet, där sådant finnes. Om

bidragen överstiga sagda kapitalkostnader bör härvid skillnaden bokforas

såsom extra amortering. Från denna regel bör undantag kunna goras och

avdrag verkställas jämväl på kostnaderna för underliggande krediter, nämligen

om extra amorteringen skulle bliva avsevärd, vilket torde komma att

gälla i fråga om vissa av de hus som ombyggas med hjälp av egnahemslånet.

Har huset icke finansierats med statligt egnahemslån, bör avdrag

göras på kapitalkostnaderna för lån, utlämnade av banker, försäkringsbolag

och andra kreditinstitut. I vad det gäller familjer med tre eller flera

barn bör extra amortering ske endast om bidragen överstiga kapitalkostnaden

för såväl statligt lån som lån, utlämnat av i det föregånde nämnda

kreditinstitut. Vad slutligen beträffar bidrag till familjer i egnahem som

icke behöva erlägga ränta och amortering på vare sig statligt lån eller lån,

utlämnat av banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut, år jag f. n.

icke beredd att förorda, att detta skall kunna utgå i kontant form. Vissa

av här ifrågavarande familjer hyra eller arrendera bostaden. I dylika fall

bör bidraget kunna utgå i form av avdrag på hyran resp. arrendet.

Jag får i detta sammanhang slutligen beröra vissa övergångs problem.

I det föregående har föreslagits, att familjebostadsbidrag (jämte bränslebidrag)

tills vidare endast skall kunna utgå till ny- eller ombyggda bostäder.

Enligt min mening bör härvid följande bestämmelser gälla. Som

allmän regel bör fastställas att bidrag endast kan utgå till familj i nybyggt

hus som blivit inflyttningsfärdigt tidigast den 1 januari 1948 samt tdl familj

i ombyggt bus, där ombyggnadsarbetet avslutats tidigast vid nyss

nämnda tidpunkt. Följande undantag från regeln böra dock få tillämpas.

För det första bör familj i egcthem, som ursprungligen erhållit bostadsanskaffningslån

men sedermera i enlighet med i det föregående (s. 73 f.)

berörda övergångsbestämmelser beträffande det nya egnahemslånet finan
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

sierat huset med stöd av sistnämnda lån, kunna erhålla det nya familjebostadsbidraget

jämte bränslebidrag. För det andra bör — såsom förordades

i propositionen nr 235/1947 — det nya familjebostadsbidraget kunna

beviljas familjer både i egnahem och i flerfamiljshus vilka hittills erhållit

familjebidrag enligt gällande bestämmelser. Med hänsyn till svårigheterna

att under en begränsad tid pröva ett större antal ansökningar om

dylik övergång, bör medgivande därtill tills vidare endast lämnas, då särskilda

skäl kunna åberopas.

I propositionen nr 235/1947 berördes i anslutning till förslaget beträffande

familjebostadsbidrag den av bostadssociala utredningen väckta frågan

om särskilda bostadsbidrag till ensamstående

mödrar med minderårigt barn samt till hushåll in e d tuberkulos

medlem. Jag framhöll sålunda bl. a., att jag delade utredningens

uppfattning att ifrågavarande hushåll i många fall vore i behov

av det allmännas stöd för att på ett tillfredsställande sätt kunna lösa

sin bostadsfråga. Jag fann emellertid, att frågan tarvade ytterligare övervägande

innan förslag i ämnet skulle kunna framläggas. Det synes alltjämt

tveksamt, huruvida stödet bör få formen av ett särskilt bostadsbidrag

eller lämnas i annan form. Jag är därför icke heller i år beredd att framlägga

förslag i denna fråga.

Vad härefter angår det löpande bidraget till hushåll med begränsade inkomster,

det s. k. t r e k r o n o r s b i d r a g e t, må erinras om att ifrågavarande

bidragsgivning under innevarande budgetår givits karaktären av

försöksverksamhet. Kungl. Maj:t har föreskrivit, att byggnadslånebyrån

till ledning för kommunerna skall utfärda rådgivande anvisningar. Dessa

skulle utformas i huvudsaklig överensstämmelse med bl. a. av byrån förordade

riktlinjer för kommunernas handhavande av ifrågavarande verksamhet.

Enligt min mening böra de sålunda fastställda grunderna för bidragsgivningen

under innevarande budgetår tillämpas jämväl under budgetåret

1948/49. Jag finner alltså icke skäl föreligga att förorda en utvidgning av

\ erksamheten till andra hushåll än sådana i av kommun eller allmännyttigt

företag förvaltade fastigheter, som färdigställts tidigast den 1 juli

1946. Med hänsyn till att den erfarenhet som hittills vunnits rörande bidragsgivningen

är begränsad, bör verksamheten även under nästa budgetår

ha försökskaraktär. I detta sammanhang får jag slutligen beröra frågan

på vilka villkor en familj bör kunna erhålla såväl familjebostadsbidrag

som trekronorsbidrag.

I propositionen nr 235/1947 förutsattes, att familjebostadsbidrag och

trekronorsbidrag skola kunna kombineras. Byggnadslånebyrån har föreslagit,

att vid en dylik kombination borde förutsättas ett lägre inkomststreck

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

än som fastställts beträffande enbart familjebostadsbidrag, förslagsvis

2 000 kronor i beskattningsbar årsinkomst för tvåbarnsfamilj, 3 000 kronor

i beskattningsbar inkomst för trebarnsfamilj o. s. v.

Jag anser det självklart, att en kombination av familjebostadsbidrag och

trekronorsbidrag i första hand bör utgå till familjer med inkomster som

ligga under det för erhållande av förstnämnda bidrag fastställda inkomststrecket.

Jag kan emellertid icke tillstyrka byråns förslag, att vid kombination

av de båda bidragen vissa lägre inkomststreck skola fastställas. Det

torde i stället böra ankomma på kommunerna att från fall till fall pröva

behovet av både familjebostadsbidrag och trekronorsbidrag, varvid bör beaktas,

att i regel endast hushåll med en inkomst som understiger den för

erhållande av familjebostadsbidrag fastställda maximiinkomsten böra

kunna komma i åtnjutande av båda bidragen.

Byggnadslånebyrån har vidare föreslagit, att trekronorsbidrag icke skall

utgå i kombination med familjebidrag enligt nu gällande bestämmelser. Som

skäl härför anför byrån, att stödet till barnfamiljerna f. n. i många fall

överstiger det familjebostadsbidrag, som kommer att utgå efter den 1 juli

1948.

Jag finner skäl tala för byråns ståndpunkt, att trekronorsbidrag icke

bör kunna kombineras med familjebidrag. Utöver det av byrån anförda

skälet tillkommer att förstnämnda bidrag endast kan utgå till familjer i

fastigheter, färdigställda efter den 1 juli 1946.

VI. Särskilda frågor.

1. Besvärsrätten.

Gällande bestämmelser.

Vad till en början angår den av byggnadslånebyrån bedrivna verksamheten,

är rätten att anföra besvär över byråns beslut om tertiärlån och

tilläggslån på visst sätt begränsad, medan någon begränsning av besvärsrätten

icke föreligger beträffande byråns beslut om bostadsanskaffningslån

jämte tilläggslån samt familjebidrag enligt kungörelsen den 4 september

1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder

åt mindre bemedlade, barnrika familjer, i kungörelsen den 27 maj

1938 (nr 247) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder

i egnahem åt sådana familjer samt i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr

572) om tilläggslån för beredande av bostäder åt sådana familjer.

I 33 § kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån

för vissa bostadsbyggnadsföretag, vilken sedan den 1 juli 1946 äger

tillämpning endast beträffande en- och tvåfamiljshus, och i 34 § kungörelsen

den 29 juni 1946 (nr 551) om tertiärlån och tilläggslån för fler
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

familjshus stadgas, att den som icke åtnöjes med byggnadslånebyråns beslut

i vad rör antingen fråga om bidrag av kommun till kostnad för byggnadsföretag

i samband med statligt tilläggslån — eller sökt ändring av

hyrorna för lägenheter i byggnad, till vars uppförande, ombyggnad eller

förvärv lån enligt resp. kungörelse utlämnats, äger anföra besvär över beslutet

hos Kungl. Maj:t. Enligt sistnämnda kungörelse tillkommer samma

rätt kommun, som är missnöjd med byggnadslånebyråns beslut om bidrag

av statsmedel för täckande av sådana förluster, som uppkommit vid förvaltning

av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag tillhörigt flerfamiljshus,

och för vilka kommun enligt 33 § andra stycket 1946 års tertiärlånekungörelse

skall svara.

Ärenden rörande statsbidrag till anordnande av pensionärshem, vilka beredas

av byggnadslånebyrån, avgöras av Kungl. Maj :t.

Besvär över byggnadslånebyråns beslut om lån och bidrag ha hittills

anförts endast i synnerligen begränsad utsträckning.

Vad härefter angår den av egnahemsorganisationen bedrivna verksamheten

äger den som är missnöjd med egnahemsnämnds beslut i fråga som

avses i kungörelsen den 28 juni 1939 (nr 464) om förbättringsbidrag samt

nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden,

att söka ändring däri genom besvär hos egnahemsstyrelsen. Styrelsens

beslut må ej överklagas. Besvär över egnahemsnämnds beslut i fråga som

avses i sagda kungörelse ha under de senaste åren anförts i ca 500 fall

Pei åi, vilket torde motsvara omkring 3 procent av antalet avgjorda

ärenden.

Egnahemsnämnds beslut i anledning av ansökan om lantarbetarbostadslån

eller bidrag enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465) skall, vare

s*g gj01''d ansökan beviljats eller avslagits, underställas egnahemsstyrelsens

provning. Egnahemsstyrelsens beslut i dylik fråga må icke överklagas.

Är någon missnöjd med egnahemsnämnds beslut om bostadsegnahemslån

jämte tilläggslån enligt kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående

den statliga egnahemsverksamheten resp. kungörelsen den 30 juni 1942

(nr 578) om vissa ändringar i nämnda kungörelse, äger han söka ändring

däri genom besvär hos egnahemsstyrelsen. Den som icke åtnöjes med egnahemsstyrelsens

beslut äger att söka ändring genom besvär hos Kungl. Maj :t.

Besvär, varom här är fråga, ha anförts i mycket begränsad omfattning.

Föreliggande förslag.

De sakkunniga angående bostadspolitikens organisation ha i sitt den 22

januari 1948 avgivna betänkande med förslag beträffande organ för den

framtida bostadspolitiken framhållit, att den i betänkandet förordade decentraliseringen

av den statliga lån- och bidragsgivningen otvivelaktigt

innebure en risk för bristande enhetlighet i ärendenas handläggning.

I syfte att åstadkomma en central prövning av beslut rörande statligt lån

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

och bidrag föreslå de sakkunniga, att besvär över länsbostadsnämndernas

beslut i ärenden rörande såväl lån och bidrag till bostadshus som bostadsrabatter

till vissa hushåll skola kunna anföras hos bostadsstyrelsen utom i

de fall, då beslutet avser ärendets överlämnande till styrelsen för prövning

och avgörande.

Bostadsstyrelsens beslut åter skola enligt de sakkunniga icke kunna överklagas

genom besvär hos Kungl. Maj :t utom i två fall, av vilka det ena

avser beslut om kommuns bidrag — i samband med statligt tilläggslån —

till kostnader för byggnadsföretag, varom stadgas i 5 § sista stycket 1946

års tertiärlånekungörelse. Det andra fallet avser beslut om fördelning mellan

stat och kommun av vissa förluster, som uppkommit vid förvaltning av

kommun eller allmännyttigt bostadsföretag tillhörigt flerfamiljshus och

varom stadgas i 33 § andra stycket sagda kungörelse.

De sakkunniga framhålla, att mot förslaget om allmän besvärsrätt beträffande

länsbostadsnämndernas beslut synes ur praktisk synpunkt

kunna invändas, att risk föreligger för att denna rätt kommer att mera

allmänt utnyttjas med påföljd att den förordade decentraliseringen göres

illusorisk. De sakkunniga anföra, att de övervägt denna invändning men

att de icke funnit den utgöra ett tillräckligt skäl för en mera begränsad

besvärsrätt.

Föreliggande förslag har ej föranlett någon erinran från de myndigheter

vilka efter remiss av de sakkunnigas betänkande yttrat sig i frågan.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga finner jag det vara av vikt att möjlighet

förefinnes för en central prövning av länsbostadsnämndernas handläggning

av låne- och bidragsärenden och jag tillstyrker därför förslaget om

införande av allmän besvärsrätt beträffande länsbostadsnämndernas beslut.

Även i övrigt finner jag mig kunna godtaga de sakkunnigas förslag. Det

torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser,

som befinnas erforderliga.

2. Avveckling av vissa av egnahemsstyrelsen och statskontoret förvaltade

fonder för bostadsändamål.

I propositionen nr 218 denna dag angående den allmänna bostadspolitikens

organisation m. in. anmälde jag bl. a., att jag vid framläggande av

förslag angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen hade

för avsikt att till närmare behandling upptaga vissa i samband med övergången

till en ny bostadspolitisk organisation uppkommande särskilda

problem, avseende bl. a. av egnahemsstyrelsen och statskontoret förvaltade

fonder. Jag torde nu till fortsatt behandling få upptaga dessa frågor.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

I propositionen nr 149 till innevarande års riksdag angående organisationen

av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område in. m. uttalade

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, att samtliga den 1 juli

1948 utestående, av egnahemsstyrelsen eller egnahemsnämnderna utlämnade

lån i samband med övergång till ett system med statlig kreditgaranti

borde överföras till riksbankens förvaltning. Uttalandet avser de lån, som

utlämnats från fonder för jordbruksändamål och som i sin helhet utbetalats

före den 1 juli 1948. Sadana lan, som beviljats före den 1 juli 1948 men som

icke helt utbetalats före nämnda dag, borde enligt departementschefen förvaltas

av de fr. o. in. den 1 juli 1948 inrättade lantbruksnämnderna intill

dess lånet helt utbetalas, varefter överföring till riksbanken borde ske.

I det följande lämnas en redogörelse för de fonder för bostadsändamål

som i detta sammanhang äro av betydelse.

A. Fonder, som förvaltas av egnahemsstyrelsen.

b rån cgnahcmslånefonden utlämnas, förutom jordbruksegnahemslån, bostadsegnahemslån

till underlättande för låntagaren att förvärva äganderätt

till bostadsegnahem samt egnahemsstatslån till vissa kommuner, bolag och

föreningar som förmedla bostadslån.

Från jord förmedlings f onden kunna utlämnas förlagslån till kommuner,

bolag och föreningar, vilka förmedla bostadsegnahemslån, för användning

såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet, lämplig att

helt eller huvudsakligen användas för bildande av bostadsegnahem. Vidare

kunna förlagslån från fonden tilldelas kommuner för anskaffande och tillhandahållande

av jord till arbetarsmåbruk.

Från lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden utlämnas

nybyggnadslån för uppförande av nya bostadslägenheter i stället

för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt, så ock för ombyggnad

och mer omfattande förbättringsarbete å bostadslägenheter, däri inbegripet

anordnande av ledningar för vatten och avlopp, samt av elektriska

installationer.

Under fonden för låneunderstöd, egnahemsstyrelsens delfond, hava inv

esteringsanslag anvisats dels till lån för uppförande och förbättring av

lantarbetarbostäder (lantarbetarbostadslån), vilka lån kunna utgå till

ägare eller brukare av jordbruksfastighet för uppförande å fastigheter av

nya bostäder för fastighetens lantarbetare samt för ombyggnad av och annat

mera omfattande förbättringsarbete å dylika bostäder, dels ock förbättringslån,

vilka utgå för samma ändamål som nybyggnadslånen.

A fonden för lantarbetarbostäder slutligen äro redovisade lantarbetarbostadslan,

som beviljats enligt före den 1 juli 1939 gällande bestämmelser.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

B. Fonder, som förvaltas av statskontoret.

Från lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika

familjer utlämnas bostadsanskaffningslån för beredande av hyresbostäder

eller bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer.

Från lånefonden för bostadsbyggande utlämnas tertiärlån för flerfamiljshus

enligt 1946 års kungörelse om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus.

Från fonden för låneunderstöd, statskontorets delfond, utlämnas tertiärlån

till enfamiljshus (inkl. räntefri, stående del av lånet) samt tilläggslån

till flerfamiljshus och till såväl hyresbostäder som bostäder i egnahem åt

mindre bemedlade, barnrika familjer.

Departementschefen.

Vid ett genomförande av den i propositionen nr 218 föreslagna organisationen

för den allmänna bostadspolitiken komma efter den 1 juli 1948 av

de i det föregående angivna fonderna endast följande två att tagas i anspråk

för utlämnande av nya lån, nämligen dels fonden för låneunderstöd,

såvitt angår lån för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder samt

tilläggslån för flerfamiljshus, dels lånefonden för bostadsbyggande.

Förvaltningen av den under statskontoret stående lånefonden för bostadsförsörjning

för mindre bemedlade, barnrika familjer synes under avvecklingstiden

böra ombesörjas av statskontoret. Vad angår övriga för framtiden

obehövliga fonder torde avvecklingen kunna tillgå på följande sätt.

Beträffande egnahemslånefonden skulle, enligt ett i det föregående omnämnt

förslag i propositionen nr 149 till årets riksdag, i varje fall å denna

fond redovisade, helt utbetalade jordbruksegnahemslån i samband med

övergång till ett system med statlig kreditgaranti överlämnas till riksbanken.

Av praktiska skäl synes det önskvärt att jämväl de å denna fond redovisade

bostadsegnahemslånen överföras till riksbanken. Om såväl jordbruks-

som bostadsegnahemslånen överlämnas till riksbanken, undviker

man nämligen en eljest ofrånkomlig uppdelning av egnahemslånefonden.

Vidare må framhållas att i propositionen nr 218 förutsatts, att länsbostadsnämnderna

icke redan från början skola utrustas med hela den personal,

som kommer alt bli erforderlig sedan deras verksamhet kommit i gång,

samt att det i stället synts lämpligt att länsbostadsnämnderna i viss mån

skulle få utnyttja lantbruksnämndernas organisation. Denna organisation

torde dock knappast vara dimensionerad för det omfattande arbetet

med förvaltningen av bostadsegnahemslånen. Jag förordar därför, att även

bostadsegnahemslånen överföras till riksbanken. Å jordförmedlingsfonden

finnas numera inga lån redovisade. Fonden torde när som helst kunna avvecklas

genom att behållningen å fonden inlevereras till riksgäldskontoret.

De å lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden utläm
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

nade nybyggnadslånen samt de från investeringsanslag under fonden för

låneunderstöd, egnahemsstyrelsens delfond, utlämnade förbättringslånen

torde liksom bostadsegnahemslånen böra överföras till riksbanken. Det må

framhållas, att nybyggnadslån och förbättringslån utlämnats beträffande

bostäder såväl å jordbruksfastigheter som å andra fastigheter. Någon uppdelning

av lånen efter fastighetens egenskap av jordbruksfastighet eller

icke låter sig svårligen genomföra. Fonden för lantarbetarbostäder slutligen

torde böra förvaltas av den myndighet, som efter den 1 juli 1948 handhaver

lantarbetarbostadslåneverksamheten.

Resterande utbetalningar å lån och bidrag, som beviljats av egnahemsnämnderna

före den 1 juli 1948 men skola utbetalas därefter, torde få

omhänderhavas av lantbruksnämnderna och länsbostadsnämnderna. Resterande

utbetalningar från under statskontorets förvaltning stående fonder av

lån, som beviljats före den 1 juli 1948 men skola utbetalas därefter, torde

böra ombesörjas av statskontoret.

3. Räntan å vissa utestående lån för bostadsändamål.

Föreliggande förslag samt yttranden häröver.

Under behandlingen vid 1947 års riksdag av Kungl. Maj :ts förslag i propositionen

nr 235 angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen

framställdes i flera motioner skilda krav på räntenedsättning

för äldre tertiärlån till enfamiljshus ävensom för äldre dylika lån till flerfamiljshus.

Statsutskottet (utlåtande nr 244) avstyrkte samtliga dessa yrkanden

men erinrade beträffande lånen till enfamiljshus, att 1946 års riksdag

ifrågasatt, huruvida icke en viss räntenedsättning borde kunna ifrågakomma

i avseende å sådana äldre tertiärlån till enfamiljshus, som löpte

med högre ränta än 3,6 procent. I anslutning härtill framhöll utskottet att

Kungl. Maj :t torde böra undersöka, huruvida förutsättningar för en dylik

eftergift kunde anses föreligga, och i samband med framläggande av förslag

till 1948 års riksdag om stödåtgärder för egnahemsverksamheten jämväl

upptaga detta spörsmål till prövning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1947 tillkallade chefen

för finansdepartementet samma dag riksgäldskommissarien S. O. Widlund

att verkställa översyn av bestämmelserna om räntan å lån från statens

utlåningsfonder. Widlund har den 17 december 1947 överlämnat i ämnet

verkställd utredning, vari jämväl förevarande spörsmål upptagits till

behandling.

Utredningsmannen anför, såvitt nu är i fråga, att den gällande egnahemslåneräntan

med hänsyn till det nuvarande läget på bostadskreditmarkna
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

den icke framstår såsom för låntagaren särskilt ogynnsam i synnerhet som

ränta å egnahemslånens amorteringsdel i allmänhet reellt sett icke obetydligt

torde understiga 3,6 procent, då de premie- och tilläggslån, som äro

knutna till egnahemslånen, äro räntefria och avsedda att helt avskrivas.

Enligt utredningsmannen torde vidare räntan för den stora grupp av egnahemsägare,

som erhållit sina lån före det senaste världskriget, icke vara så

betungande som tidigare på grund av penningvärdets fall. En sänkning av

räntan för nu utestående egnahemslån, vilken sänkning finge tänkas avse

en nedsättning till samma ränta, som fastställts för det nya egnahemslånet

eller 3 procent, skulle dessutom vara ägnad att öka fastighetsvärdena utöver

vad redan skett. Ytterligare skulle en sänkning av egnahemslåneräntan

medföra, att räntan å tertiärlånen i första hand till enfamiljshus men

även till flerfamiljshus måste nedsättas.

Beträffande tertiärlånen framhåller utredningsmannen, att vid en räntesänkning

för dessa lån skulle vissa tekniska svårigheter tillkomma i fråga

om fastigheter, för vilka kapitalsubvention utgått i form av tilläggslån. En

räntesänkning för tertiärlånet nödvändiggjorde nämligen i dessa fall en

omreglering av tilläggslånets storlek. Detta förhållande talade mot en

räntesänkning även av den mera begränsade omfattning, som ifrågasatts

inom statsutskottet beträffande tertiärlån med högre räntesatser än 3,6

procent.

Med hänsyn till det anförda och mot bakgrunden av rådande räntepolitiska

läge finner utredningsmannen sig icke kunna tillstyrka någon sänkning

beträffande räntan å sådana utestående lån, varom nu är fråga.

Till vad utredningsmannen sålunda uttalat ha statskontoret, riksräkenskapsverket,

fullmäktige i riksbanken, riksgäldsfullmäktige, statens byggnadslånebyrå

och egnahemsstyrelsen anslutit sig.

Departementschefen.

1946 års riksdag fastställde räntan å tertiärlån till flerfamiljshus till tre

procent. I anslutning härtill föreslog jag i propositionen nr 235 till 1947

års riksdag, att räntan jämväl för det nya egnahemslånet skulle utgöra tre

procent, vilket även blev riksdagens beslut.

Efter verkställd översyn av räntebestämmelserna för lån från statens utlåningsfonder

har den av chefen för finansdepartementet för ändamålet tillkallade

utredningsmannen icke funnit skäl tillstyrka en sänkning av räntesatserna

för äldre lån för bostadsändamål. De myndigheter som yttrat sig

över utredningen ha anslutit sig till utredningsmannens uppfattning.

Otvivelaktigt tala i det nuvarande läget vissa skäl för att en nedsättning

av räntan å äldre bostadslån icke f. n. bör företagas. Jag anser emellertid,

att vid fortsatt övervägande av denna fråga följande synpunker böra beaktas.

Beträffande tertiärlån till en- och flerfamiljshus som beviljats enligt 1942

års tertiärlånekungörelse gäller, att amorteringsvillkoren för de första 10

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 231.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

åren utformats på ett sådant sätt, att amorteringen under återstoden avlånens

löptid måste ske i snabbare takt och alltså annuiteten höjas. Enligt min

mening borde undersökas, om icke en sådan anpassning av såväl ränte- som

amorteringsvillkoren vore möjlig, att annuiteten å tertiärlån till enfamiljshus

under lånens återstående löptid bleve jämförlig med den för det nya egnahemslånet

fastställda, dvs. 5,71 procent. Även för tertiärlån till flerfamiljshus

borde eftersträvas en annuitet som icke behövde föranleda hyreshöjning.

Det bör ankomma på det bostadspolitiska centralorganet att med uppmärksamhet

följa denna fråga och att efter närmare utredning framlägga

de förslag som kunna befinnas motiverade.

VII. Medelsbehovet under budgetåret 1948/49.

Verksamheten under budgetåren 1933/34—1947/48.

Statens byggnadslånebijräs verksamhetsområde.

De lån och bidrag som beviljas av statens byggnadslånebyrå äro

1) tertiärlån och därtill knutna tilläggslån;

2) bostadsanskaffningslån och därtill knutna tilläggslån samt familjebidrag.

Vidare har byggnadslånebyrån att mottaga och bereda ansökningar om

statsbidrag till anordnande av pensionärshem. Dessa ärenden avgöras av

Kungl. Maj :t i socialdepartementet.

Gällande bestämmelser om tertiär- och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

återfinnas såvitt angår enfamiljshus i kungörelsen nr

569/1942 (ändrad i här förevarande delar genom nr 739/1942, 592/1943 och

176/1945) och såvitt angår flerfamiljshus i kungörelsen nr- 551/1946 (ändrad

genom nr 551/1947). Vissa uppgifter om dessa lån ha lämnats i det

föregående (s. 23 f. o. 10 f.).

Gällande bestämmelser om bostadsanskaffningslån och tilläggslån samt

familjebidrag (hyresrabatter) återfinnas såvitt angår egnahem i kungörelen

nr 247/1938 (ändrad genom nr 629/1941, 16/1942 och 594/1943), såvitt

angår hyresbostäder i kungörelsen nr 512/1935 (ändrad genom nr 628/1937,

246/1938, 668/1940, 628/1941 och 593/1943) samt såvitt angår tilläggslån för

såväl hyreshus som egnahem i kungörelsen nr 572/1942 (ändrad genom nr

595/1943). Vissa uppgifter om ifrågavarande lån och bidrag ha lämnats tidigare

i denna proposition (s. 24 f., 75 f. o. 110 ff.).

Gällande bestämmelser om statsbidrag till anordnande av pensionärshem

återfinnas i kungörelsen nr 462/1939 (ändrad genom nr 941/1939 och

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231. 131

573/1942). Vissa uppgifter om dessa bidrag ha lämnats i det föregående

(s. 74 f.).

Till belysning av omfattningen av den av byggnadslånebyrån bedrivna

låne- och bidragsverksamheten lämnas i följande tabell (s. 132) uppgifter

om anslag, beviljade för sagda verksamhet under budgetåren 1933/34—

1947/48.

I anslutning till de i denna tabell lämnade uppgifterna må följande framhållas.

Till bostadsförsörjningen åt andra än mindre bemedlade barnfamiljer

ha såsom tertiärlån hittills anslagits ca 1 000 miljoner kronor. Av detta

belopp falla något mer än 800 miljoner kronor på tiden fr. o. m. den 1 juli

1943. Enligt vad jag erfarit av byggnadslånebyrån torde det kunna antagas,

att inemot 850 miljoner kronor komma att ha tagits i anspråk vid

utgången av budgetåret 1946/47. Detta innebär dock icke att de sålunda

disponerade medlen komma att före sistnämnda tidpunkt bli utbetalda.

Förklaringen härtill är dels att det normalt råder en viss, ganska avsevärd

tidsskillnad mellan dispositionsbeslutet, d. v. s byggnadslånebyråns preliminära

lånebeslut, och lånets utanordnande, dels att det måste antagas att

ett begränsat antal låntagare, vilka erhållit preliminärt lånebeslut, avstå

från att slutligt fullfölja sina låneärenden. På grundval av föreliggande

uppgifter synes det emellertid kunna antagas, att bostadsmarknaden genom

den statliga tertiärlåneverksamheten tillförts 155 000 ä 160 000 lägenheter,

varav omkring 30 000 i egnahem.

Av de medel som hittills ställts till förfogande för tilläggslån knutna till

tertiärlåneverksamheten torde huvuddelen komma att tagas i anspråk.

De till bostadsförsörjningen för mindre bemedlade, barnrika familjer avsedda

lånemedlen, uppgående till sammanlagt (398 + 53) 451 miljoner kronor,

synas nästan i sin helhet komma att tagas i anspråk för sitt ändamål.

Genom utnyttjande av dessa lånemedel torde omkring 33 000 lägenheter

ha tillkommit resp. upprustats. Om hänsyn jämväl tages till den bidragsverksamhet,

som förekommer till förmån för barnfamiljer i andra än

egnahem och särskilda hyreshus för dylika familjer, synes det kunna antagas

att i runt tal 36 000 familjer, bestående av sammanlagt omkring

230 000 personer, genom den här ifrågavarande statliga stödverksamheten

erhållit en modernt utrustad familjebostad till överkomlig kostnad.

Pensionärshemsverksamheten har inneburit, att drygt 15 000 lägenheter

tillkommit, varigenom ca 21 000 åldringar fått sin bostadsfråga löst.

Egnahemsstyrelsens och egnahemsnämndernas verksamhetsområde.

Egnahemsorganisationen sorterar som bekant icke under social- utan

under jordbruksdepartementet, medan frågorna om anslag till organisationens

verksamhet anmälas dels av chefen för jordbruksdepartementet, dels

av mig.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Anslag beviljade för den av hyggnadslåncbyrån bedrivna verksamheten.

Budgetår

samt belopp i mkr

Anslagstitel

Stödform och

ändamål

1933/34—

1939/40

1910/41

1941/42

1942/43

1943/44

1944/45

1945/46

1946/47

1947/48

Sum-

ma

mkr

1 Lånefonden för

bostadsbyggan- de i städer och

stadsliknande

samhällen

I huvudsak mot- svarande nu- varande tertiär- lån; ny- och

ombyggnad av

bostadshus i

stadssamhällen

14,0

14,0

Tertiärlån till viss

bostadsbygg- nadsverksam- het

2 Tertiärlån

1,75

21,0

60,0

35,0

80,0

160,0

175,0

85,0

64,0

681,75

Tilläggslån till

viss bostads- byggnadsverk- samhet

Tilläggslån knut- na till tertiär- låneverksam- heten

9,0

18,0

31,3

35,0

10,0

27,8

*131,1

Lånefonden för

bostadsbyg- gande

Tertiärlån till fler- familjshus

220,0

100,0

320,0

Lånefonden för

bostadsförsörj- ning för mind- re bemedlade,

barnrika famil- jer

Bostadsanskaff- ningslån; t. o. in.

budgetåret

1937/38 avsed- da för hyresbo- städer, därefter

jämväl för

egnahem

35,5

20,0

20,0

22,5

30,0

60,0

70,0

70,0

70,0

398,0

Tilläggslån till

viss bostads- byggnadsverk- samhet

Tilläggslån knut- na till bostads- anskaffnings- lånen

6,5

6,5

10,0

9,0

10,0

=42,0

Hyresrabatter till

mindre bemed- lade, barnrika

familjer

F amiljebidrag och

bränslebidrag

5,35

2,4

3,25

4,5

6,0

7,0

8,5

10,0

13,0

60,0

Särskilda bostads- rabatter

Trekronorsbidrag

0,5

0,5

Bidrag till inrät- tande av pen- sionärshem

Framgår av an- slagstiteln

1,0

0,5

3,0

3,0

6,0

9,0

10,0

12,5

12,0

57,0

K apitalmedelsf ör- luster och ränte- eftergifter å ter- tiärlån för vissa

bostadsbygg- nadsföretag

1 Fonden inräl

F''ramgår av an- slagstiteln

tad med ingången

av b

udge

tåret

193

5/36

0,18

0,23

0,41

2 Utgingo under budgetåren 1937/38—

1939/40 blott för hyreshus (dock ej i Stockholm,

Göteborg och Malmö) men från och med budgetåret 1940/41 för bostadshus

i allmänhet

oavsett belägenheten och från och med budgetåret 1946/47 i huvudsak för enfamiljshus.

3 Här har icke beaktats det förhållandet, att från medel avsedda för tilläggslån knutna

till tertiärlån överflyttats 11 mkr till medel för tilläggslån knutna till bostadsanskaffningslån.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

133

Över socialdepartementet anvisade anslag för den av egnaheinsorganisationen

bedrivna verksamheten.

Budgetår

samt belopp i

mkr

Anslagstitel

Stödform och

ändamål

1933/34—

1939/40

1940/41

1941/42

1942/43

cJT

ö

1944/45

1945/46

1946/47

CO

O

S:a

mkr

Bidrag till främjan- de av bostads- byggande på

landsbygden

Bostadsförbätt- ringsbidrag, lant- arbetarbostads- bidrag samt bi- drag till vissa

fiskarbostäder

m. m.

*50,7 5

3,75

20,0

5,0

10,0

19,5

20,0

20,0

20,0

169,0

Lånefonden för

främjande av bo- stadsbyggande på

landsbygden

Nybyggnadslån

11,0

3,5

11,0

10,7

12,0

15,0

15,0

78,2

Lån till bostads- förbättringsverk- samhet

Förbättringslån

2,0

2,5

11,0

5,7

8,0

8,0

8,0

45,2

2Lån till uppföran- de och förbätt- ring av lantarbe- tarbostäder

Lantarbetarbo-

stadslån

24,4ö

3,0

6,5

7,0

6,0

8,0

34,95

Tilläggslån till viss

bostadsbyggnads- verksamhet

Tilläggslån, knutna

till bostadsegna- hemslån

1,0

0,5

1,2

2,0

2,0

2,5

9,2

1 Av de anslagna medlen utlämnades under budgetåren 1933/34 och 1934/35 jämväl ny-

byggnadslån; vidare bör framhållas att av

de för budgetåren 1934/35—1936/37 anvisade

anslagen sammanlagt 3,5 miljoner kronor voro företrädesvis avsedda för lantarbetarbostäder.

2 Medlen anvisades under budgetåren 1935/36-

—1938/39 till en fond benämnd lånefonden

för lantarbetarbostäder, vars tillgångar från och med budgetåret 1939/40 överfördes till

anslaget Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder.

Den av egnaheinsorganisationen bedrivna låne- och bidragsverksamhet,

för vilken medel anvisas över socialdepartementet, avser

1) tilläggslån, knutna till bostadsegnahemslån;

2) nybyggnadslån och förbättringslån samt förbättringsbidrag och statsbidrag

till fiskarbostäder samt

3) lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag.

Gällande bestämmelser om tilläggslån, knutna till bostadsegnahemslån,

återfinnas i kungörelsen nr 578/1942 angående ändring av kungörelsen nr

589/1940 (ytterligare ändrad genom nr 237/1946). Vissa uppgifter om dessa

tilläggslån ha lämnats i det föregående, s. 26.

Gällande bestämmelser om nybyggnadslån, förbättringslån och förbättringsbidrag

återfinnas i kungörelsen nr 464/1939 (ändrad genom nr

673/1939, 670/1940, 632/1941, 860/1941 och 596/1943). Vissa uppgifter om

ifrågavarande lån och bidrag återfinnas å s. 26 f. i denna proposition.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Gällande bestämmelser om statsbidrag till fiskarbostäder återfinnas i

kungörelsen nr 472/1939 (ändrad genom nr 893/1940, 1/1941, 558/1941 och

614/1942). Vissa uppgifter om denna bidragsform ha lämnats tidigare i

denna proposition, s. 27.

Vad slutligen angår gällande bestämmelser om lantarbetarbostadslån och

lantarbetarbostadsbidrag äro dessa meddelade i kungörelsen nr 465/1939

(ändrad genom nr 674/1939, 671/1940, 633/1941 och 632/1943). Vissa uppgifter

om ifrågavarande lån och bidrag ha lämnats i det föregående, s. 27 f.

Beträffande de anslag, som beviljats för angivna av egnahemsorganisationen

bedrivna stödverksamhet torde jag få hänvisa till sammanställningen

å s. 133.

I vad det gäller omfattningen av bostadsförbättringsverksamheten på

landsbygden kunna följande siffror tjäna till belysning. Intill utgången av

budgetåret 1946/47 hade beviljats i runt tal 158 000 förbättringsbidrag å

sammanlagt något över 134 miljoner kronor, något över 36 000 nybyggnadslån

avseende ett sammanlagt belopp av närmare 65 miljoner kronor

samt inemot 9 000 förbättringslån å tillhopa över 28 miljoner kronor. Vidare

hade egnahemsstyrelsen vid nyss angivna tidpunkt beviljat lantarbetarbostadslån

till ett antal av närmare 1 600, representerande en summa av

ca 26 miljoner kronor, ävensom ca 1 600 lantarbetarbostadsbidrag med

inalles ungefär 1,4 miljoner kronor.

Sammanlagt har genom den av egnahemsorganisationen bedrivna bostadsförbättringsverksamheten

på landsbygden ca 15 procent av det totala

antalet bostäder på den egentliga landsbygden blivit föremål för förbättring

eller ombyggnad; i åtskilliga fall är dock, särskilt före år 1940, den

upprustning, som kommit till stånd, av skäligen ytlig karaktär.

Förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1948/49.

Bgggnadslånebyråns förslag.

I skrivelse den 10 september 1947 har statens byggnadslånebyrå föreslagit

bl. a., att för nästa budgetår måtte anvisas

till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiärlån för vissa bostadsbyggnadsföretag

ett förslagsanslag av 150 000 kronor;

till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag

av 20 miljoner kronor;

till särskilda bostadsrabatter ett reservationsanslag av 1 miljon kronor;

till bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av 12

miljoner kronor;

till lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag av 340 miljoner

kronor; samt

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 23/.

till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag

av 15 miljoner kronor.

I skrivelse den 8 mars 1948 har byggnadslånebyrån dels föreslagit ändringar

i vissa delar av de för låneverksamheten gällande bestämmelserna,

dels framlagt vissa nya förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1948/49,

betingade såväl av dessa förslag som av erfarenheten rörande byråns låneoch

bidragsverksamhet under den dittills gångna delen av innevarande

budgetår. Ändringsförslagen ha behandlats i det föregående (under rubrikerna

lån och bidrag till enfamiljshus, lån och bidrag till flerfamiljshus

samt bostadsrabatter).

1 fråga om byggnadslånebyråns i sagda skrivelse framlagda förslag till

anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 må i detta sammanhang följande

anföras.

Byggnadslånebyrån lämnar inledningsvis en redogörelse för det aktuella

bostadsförsörjningsläget och anför därvid i huvudsak

följande.

Läget på bostadsmarknaden kännetecknas fortfarande av att det praktiskt

taget icke finnes någon lägenhetsreserv, och att det uppdämda behovet

av lägenheter alltjämt torde ha en betydande omfattning. Att en avveckling

av den under krigsåren uppkomna bostadsbristen icke kunnat

genomföras, trots den omfattande bostadsproduktionen under senare år,

sammanhänger — såsom vid olika tillfällen framhållits — med att under

rådande utpräglade högkonjunkturförhållanden tillväxten av antalet hushåll

varit starkt uppdriven.

Beträffande omfattningen av bostadsproduktionen i hela riket under åren

1946 och 1947 må framhållas, att en undersökning utförd av arbetsmarknadsstyrelsen

i samråd med byggnadslånebyrån givit vid handen, att antalet

inflyttningsfärdiga lägenheter i hela riket under år 1946 uppgått till

ca 58 000, varav ca 42 000 i städer och köpingar och ca 16 000 i landskommuner.

För år 1947 kan produktionen i hela riket enligt nämnda undersökning

uppskattas till i runt tal 55 000 lägenheter, varav i städer och köpingar

ca 35 000 och i landskommuner ca 20 000. Medan den totala bostadsproduktionen

nedgått under år 1947, har sålunda produktionen av bostadslägenheter

i landskommunerna ökat.

1 de 222 orter, för vilka bostadsbyggnadskvoter fastställts för år 1947,

utgjorde antalet lägenheter i inflyttningsfärdiga företag under sagda år

ca 38 000. Jämfört med 1946 års produktion innebär detta en nedgång

med 10—15 procent. De kvoter som för år 1947 utgjorde riktpunkten för

de iillståndsbeviljande myndigheternas meddelande av byggnadstillstånd

för bostadsbyggande i nämnda orter omfattade inalles inemot 50 000 lägenheter.

Antalet lägenheter i vid årsskiftet 1946/47 försenade företag, d. v. s.

företag, som vid tidpunkten för meddelande av byggnadstillstånd varit avsedda

att färdigställas under år 1946, men ej hunnit bli inflyttningsfärdiga

före årsskiftet, uppgick i dessa orter till inemot 15 000. Av de försenade

företagen skulle emellertid enligt särskilt medgivande de som kunde färdigställas

före den 1 april 1947 få avräknas på 1946 års kvot; sådan avräkning

ägde rum för ett antal företag omfattande ca 10 000 lägenheter. Under

förutsättning att ingen eftersläpning förelegat vid utgången av år 1947,

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

skulle sålunda produktionen i kvotorterna detta år ha uppgått till inemot

60 000 lägenheter. Då emellertid, såsom ovan nämnts, utfallet av 1947 års

produktion endast blev ca 38 000 lägenheter, kan — enär byggnadstillstånd

i allmänhet söktes och meddelades i en omfattning svarande mot de

fastställda kvoterna — förseningen i bostadsbyggnadsprogrammet vid senaste

årsskifte uppskattas till icke mindre än ca 20 000 lägenheter. De försenade

företagen torde i viss utsträckning vara sådana, för vilka beviljandet

av igångsättningstillstånd uppskjutits i länsarbetsnämnderna.

På grund av att högkonjunkturförhållanden fortfarande råda, torde hushållstillväxten

i städer, köpingar och andra tätorter även under år 1947 ha

varit jämförelsevis stor, varför det finnes anledning antaga, att bostadsbristen

icke minskat under nämnda år. Resultatet av socialstyrelsens enkät

om bostadsmarknadsläget vid oktoberflyttningarna år 1947 synes bekräfta

detta.

Beträffande förutsättningarna för bostadsbyggandet och storleken av bostadsbehovet

i framtiden framhåller byggnadslånebyrån följande.

I samband med fastställande under senare delen av år 1947 av preliminära

bostadsbyggnadskvoter för år 1948 beslöt byggnadsberedningen, främst

med hänsyn till bristen på vissa viktiga byggnadsmaterial, att kraftigt begränsa

byggnadstillståndsgivningen avseende bostadsbyggnadsföretag, som

skola färdigställas under år 1948. Begränsningen avsågs få sådan omfattning,

att den inträdda förseningen av produktionen såvitt möjligt skulle

inhämtas under innevarande år, samtidigt som förutsättningar skulle upprätthållas

för att tillskottet av inflyttningsfärdiga lägenheter i kvotorterna

skulle kunna bli omkring 45 000 (motsvarande ungefär 40 000 lägenheter

i de tätorter, för vilka produktionsuppskattningar och hushållstillväxtberäkningar

tidigare utförts av byggnadslånebyrån). Läget på byggnadsmaterial-

och arbetsmarknaderna synes fortfarande vara sådant, att betydande

svårigheter föreligga för genomförande av en omfattande bostadsproduktion

under innevarande år. Samtidigt som byggnadslånebyrån understryker

angelägenheten av att lägenhetstillskottet med hänsyn till den

besvärande bostadsbristen under innevarande år blir så stort som möjligt

— 50 000 lägenheter synas kunna absorberas av bostadsmarknaden i kvotorterna

— vill byggnadslånebyrån framhålla betydelsen av att en sådan

förbättring av läget på byggnadsmaterialmarknaden successivt åstadkommes,

att den fortfarande i regel onormalt långa byggnadstiden för bostadshus,

med åtföljande fördyring av produktionen, förkortas.

Beträffande bostadsproduktionen under år 1949 må följande framhållas.

Av det föregående torde framgått, att byggnadslånebyrån anser det osannolikt,

att en mera avsevärd reducering av bostadsbristen skulle komma till

stånd under år 1948. Även om lågkonjunkturförhållanden skulle inträda

under nästkommande år, torde tillgodoseendet av den löpande hushållstillväxten

och det uppdämda lägenhetsbehovet samt uppbyggandet av en lägenhetsreserv

tillsammans innebära en så omfattande bostadsefterfrågan, att

det ur bostadsmarknadssynpunkt vore angeläget med ett lägenhetstillskott

i kvotorterna under år 1949 av 45 000—50 000 lägenheter.

Byggnadslånebyrån övergår härefter till att behandla frågan om

m e delsbehov et under nästföljande budgetår.

Vad till en början angår anslaget till lånefonden för bostadsbyggande

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

framhåller byggnadslånebyrån, att i det läge som f. n. råder på byggnadsmaterialmarknaden

föreligga särskilda svårigheter att förutse de betingelser,

som kunna komma att föreligga för bostadsproduktionen under år

1949. Under de senaste månaderna hade, såvitt byrån kunde bedöma, icke

någon markerad förbättring i materialläget inträtt. Beträffande låneverksamhetens

omfattning framhåller byrån i fortsättningen följande.

Fortfarande råder även ovisshet om i vilken takt överförande av tidigare

preliminärt beviljade lån avseende enfamiljshus till det nya egnahemslånet

kan komma att äga rum under budgetåret 1948/49. Vidare föreligga stora

vanskligheter att bedöma vilken omfattning en statlig bottenkreditgivning

kan komma att få.

I sin petitaskrivelse uppskattade byggnadslånebyrån den medelsreservation

per den 1 juli 1948, som skulle kunna utnyttjas för tertiärlån till flerfamiljshus

och egnahemslån till eu- och tvåfamilj shus, till ca 180 miljoner

kronor. Tillgängliga anslag ha emellertid under tiden juli 1947—

januari 1948 tagits i anspråk i större utsträckning än man vid tidpunkten

för avgivande av byggnadslånebyråns ovannämnda skrivelse hade anledning

räkna med, varför ifrågavarande medelsreservation torde böra beräknas

till endast ca 160 miljoner kronor.

Med hänsyn till det anförda och med utgångspunkt från de i årets statsverksproposition

antydda förutsättningarna beräknar byggnadslånebyrån

behovet av lånemedel under lånefonden för bostadsbyggande under nästa

budgetår till 260 miljoner kronor.

Vad härefter angår behovet av tilläggslånemedel under nästa budgetår

framlägger byggnadslånebyrån vissa förslag till ändring i grunderna för

ifrågavarande verksamhet. En redogörelse för dessa förslag har lämnats

å s. 87 ff.; min behandling av förslagen återfinnes å s. 95 f. Med utgångspunkt

från ändringsförslagen uppskattar byggnadslånebyrån behovet av

tilläggslånemedel under budgetåret 1948/49 till ca 30 miljoner kronor.

Å anslaget till kapitalmedelsförluster och räntecftergifter har för innevarande

budgetår anvisats 225 000 kronor. Anslaget, vilket må tagas i anspråk

även för avlösning av vissa ränteeftergifter, torde, framhåller byggnadslånebyrån,

under budgetåret komina att behöva överskridas med ca

100 000 kronor, oaktat anslaget utnyttjas enbart för löpande eftergifter.

Byrån uppskattar medelsåtgången under nästa budgetår enbart för sistnämnda

ändamål till samma belopp som under innevarande budgetår. Med

hänsyn härtill föreslår byrån, att för bestridande av kostnaderna för löpande

ränteeftergifter under budgetåret 1948/49 anvisas ett belopp av

325 000 kronor.

Beträffande avvecklingen av vissa eftergifter i fråga om redan utbetalade

tertiärlån framhåller byggnadslånebyrån följande.

1 propositionen nr 235 till 1947 års riksdag angående vissa åtgärder till

främjande av bostadsförsörjningen bär departementschefen framhållit, att

samtliga eftergifter i fråga om utbetalade tertiärlån, vilka icke överstiga

1 procent av fastighetens avkastning, böra avvecklas snarast möjligt. Av
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

sikten är att i form av kvittning å tertiärlåneannuiteter gottskriva låntagaren

ett belopp, motsvarande nuvärdet av samtliga under 1 O-årsperioden

fastställda eftergifter.

En avlösning av ifrågavarande bagatellartade ränteeftergifter torde

komma att draga en kostnad av omkring 400 000 kronor. Kostnaderna för

åtgärden bli alltså betydligt högre än ursprungligen antogs.

Byggnadslånebyrån får i detta sammanhang meddela, att beräkningen av

nuvärdet av eftergifterna visat sig vara en mycket tidsödande procedur,

eftersom det sammanlagt rör sig om ca 40 000 poster. Med hänsyn härtill

ha beräkningarna ännu icke kunnat helt slutföras. På grund härav och

då ännu betydande administrativa svårigheter återstå att lösa — bl. a.

torde, såvitt byrån förstår, medgivande till den avsedda åtgärden böra inhämtas

av låntagarna — har byrån ansett sig icke böra f. n. begära medel

för ändamålet.

För budgetåret 1947/48 har till särskilda bostadsrabatter anvisats ett belopp

av 500 000 kronor. Byggnadslånebyrån erinrar i sin skrivelse den

8 mars 1948 om att genom beslut den 6 februari 1948 Kungl. Maj:t medgivit,

att 273 486 kronor tills vidare finge disponeras. Byrån anför vidare

följande.

Med ledning av vissa preliminära uppgifter från förmedlingsorganen har

byggnadslånebyrån uppskattat, att kommunerna förväntas inkomma med

ytterligare ansökningar om bidragsmedel för budgetåret 1947/48 på omkring

50 000 kronor. Vid innevarande budgetårs slut skulle alltså finnas

en reservation på i runt tal [500 000 — (275 000 + 50 000) =1175 000 kronor.

Med hänsyn till att dels vissa av de fastigheter, för vilka trekronorsbidrag

sökts, måhända icke bli färdigställda vid den i ansökan angivna tidpunkten,

dels kommunerna kunna förväntas komma att följa de rådgivande anvisningar

för bidragsverksamheten, som utfärdats — vilket torde komma

att medföra en begränsning av det antal hushåll, som erhålla trekronorsbidrag

— kan det antagas, att kommunerna icke helt komma att utnyttja

de tilldelade medlen och att således reservationen kommer att uppgå till

ett något högre belopp.

Beträffande behovet av medel under nästa budgetår för ifrågavarande

ändamål anför byggnadslånebyrån följande.

För att möjliggöra en bedömning av medelsbehovet för särskilda bostadsrabatter

under budgetåret 1948/49 har byrån uppmanat förmedlingsorganen

att lämna uppgifter angående den omfattning, i vilken kommunala och

allmännyttiga bostadsföretag planerats för färdigställande under budgetåret

1948/49, och den utsträckning, i vilken lägenheter i dessa företag enligt

kommunens mening borde ifrågakomma för trekronorsbidrag. Enligt förmedlingsorganens

uppgifter ha inemot 12 000 lägenheter i kommunala och

allmännyttiga företag planerats för färdigställande under budgetåret

1948/49. Av dessa lägenheter anse kommunerna, att omkring 6 000 lägenheter

böra erhålla trekronorsbidrag med ett sammanlagt belopp av 600 000

kronor under budgetåret 1948/49.

Förutsatt att samtliga de lägenheter, vilka föreslagits erhålla trekronorsbidrag

under budgetåret 1947/48, även komma att erhålla bidrag under

budgetåret 1948/49, kan man uppskatta det härför erforderliga behovet av

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 23i.

medel till omkring 500 000 kronor. Totala behovet av medel under budgetåret

1948/49 skulle således komma att uppgå till i runt tal 1 100 000 kronor.

I sin skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 september 1947 föreslog byggnadslånebyrån,

att anslaget till särskilda bostadsrabatter för budgetåret 1948/49

borde upptagas till 1 miljon kronor. I proposition till årets riksdag har

Kungl. Maj :t i enlighet med byggnadslånebyråns förslag i avbidan på särskild

proposition i ämnet föreslagit, att till särskilda bostadsrabatter föi

budgetåret 1948/49 beräknas ett reservationsanslag på 1 miljon kronor.

I enlighet med vad som ovan anförts rörande reservationen av medel vid

slutet av innevarande budgetår och det beräknade behovet av medel under

nästa budgetår föreslår byrån, att anslaget till särskilda bostadsrabatter

för budgetåret 1948/49 beräknas till 1 miljon kronor.

Vad slutligen angår anslagen till hyresrabatter för mindre bemedlade,

barnrika familjer och bidrag till inrättande av pensionärshem hänvisar

byggnadslånebyrån till vad som i förevarande avseende anförts i bilaga 7

till årets statsverksproposition samt föreslår, att för angivna ändamål

måtte för budgetåret 1948/49 anvisas 20 miljoner kronor resp. 6 miljoner

kronor.

Byggnadslånebyråns hemställan om medelsanvisning för byråns verksamhetsområde

under nästa budgetår avser alltså följande anslag, upptagna

i den ordning vari de förekomma i riksstaten:

A. Driftbudgeten. Kronor

Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiärlån för

vissa bostadsbyggnadsföretag, förslagsanslag 325 000

Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer, förslagsanslag

......................................... -<* <»oo 000

Särskilda bostadsrabatter, reservationsanslag 1 000 000

Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag 6 000 000

B. Kapitalbudgeten.

1) Under statens utlåningsfonder:

Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag 260 000 000

2) Under fonden för låneunderstöd:

Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investerings
.

....................... 30 000 000.

Egnahemsstyrelsens förslag.

1 skrivelse den 30 augusti 1947 har egnahemsstyrelsen gjort framställning

rörande anvisande av anslag för budgetåret 1948/49 till bostadsförbättringsverksamheten

på landsbygden.

Styrelsen erinrar härvid inledningsvis, att för ifrågavarande verksamhet

å riksstaten för innevarande budgetår anvisats följande anslag, nämligen

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag

av 20 miljoner kronor;

till lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett investeringsanslag

av 15 miljoner kronor;

till lån till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag av 8 miljoner

kronor, samt

till lån till uppförande och iörbättring av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag

av 8 miljoner kronor.

Härutöver har beräknats ett belopp av 2,5 miljoner kronor för utgivande

av tilläggslån till bostadsegnahemslån.

Enligt vad styrelsen vidare anför torde det kunna antagas att, därest ej

en skärpning i läget beträffande tillgången på arbetskraft och material inträder,

de medel som stå till förfogande för ifrågavarande lån- och hidragsgivning,

komma att i sin helhet förbrukas under budgetåret; möjligen

kunde vissa reservationer komma att föreligga å anslagen till förbättringslån

och tilläggslån.

Vid sin beräkning av medelsbehovet under budgetåret 1948/49 har egnahemsstyrelsen

utgått från att hittills gällande grunder för bostadsförbättringsverksamheten

bliva tillämpliga jämväl under nästa budgetår. Beträffande

sagda beräkning anför styrelsen ytterligare följande.

Vilken omfattning här ifrågavarande verksamhetsgrenar böra erhålla

under budgetåret 1948/49, blir helt naturligt till stor del beroende av läget

på arbetsmarknaden samt tillgången på byggnadsmaterial av olika slag.

Då egnahemsstyrelsen nu — nästan ett år före det åsyftade budgetårets

ingång — har att avgiva anslagsberäkningar för budgetåret 1948/49, har

styrelsen knappast möjlighet till annat än att uppskatta de belopp, som

böra stå till törtogande tör ifrågavarande ändamål under förutsättning att

varken läget på arbetsmarknaden eller tillgången på byggnadsmaterial nödvändiggör

en inskränkning av verksamheten eller en inträdande arbetslöshet

å andra sidan motiverar en utvidgning av verksamheten i produktionsbefrämjande

syfte.

Egnahemsstyrelsen beräknar fördenskull medelsbehovet till samma belopp

som för innevarande budgetår, dock med någon höjning i fråga om

medlen till lantarbetarbostadslån, beträffande vilka styrelsen anför följande.

Vad långivningen för uppförande och förbättrande av lantarbetarbostäder

beträffar har denna såsom egnahemsstyrelsen tidigare i andra sammanhang

anmält tagit en betydande omfattning. Under det nyss tilländalupna

budgetåret 1946/47 togs hela det för utlåningen till sistberörda ändamål anvisade

beloppet 6 000 000 kronor i anspråk. Behandlingen av åtskilliga ansökningar

fick också i brist på disponibla medel skjutas över till innevarande

budgetår. Utlåningen fortgår alltjämt i ungefär samma omfattning,

t. o. in. med någon tendens till ytterligare ökning.

För angivna ändamål beräknar styrelsen fördenskull medelsbehovet till

9 miljoner kronor.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 231. 141

Beträffande anslaget till bostadsförbättringsbidrag framhåller styrelsen

följande.

Från anslaget till bostadsförbättringsbidrag torde även under budgetåret

1948/49, liksom under innevarande budgetår, böra få bestridas utgifter för

lantarbetarbostadsbidrag, för bidrag till fiskarbostäder samt för administrerande

av bidrags- och långivningen till vatten- och avloppsföretag, inköp

av brunnsborrningsattiraljer och anordnande av utbildningskurser för

brunnsborrare. Något belopp torde även liksom hittills böra beräknas utgå

för bostadsförbättringsbidrag till innehavare av vissa kronolägenheter.

Departementschefen.

I den inledande översikten över bostadsförsörjningsläget har jag anfört

vissa uppgifter om läget på bostads- och byggnadsmarknaderna. I det föregående

har vidare redovisats av byggnadslånebyrån i skrivelse den 8 mars

1948 lämnade uppgifter rörande bostadsbyggandet under år 1947. Av dessa

uppgifter framgår å ena sidan att bostadsbristen icke kunnat minskas

under sagda år, å andra sidan att svårigheterna på materialmarknaden

medfört att byggnadstiden förlängts, varigenom tillskottet av lägenheter i

tätorterna under året blivit icke obetydligt mindre än under nästföregående

år. Beträffande antaganden om bostadsbyggandets omfattning under

år 1949 får jag hänvisa till nyssnämnda översikt. Jag förutsätter vidare,

att före den 1 juli 1948 ingivna ansökningar om lån och bidrag till nybyggnad,

ombyggnad eller förbättring av en- och tvåfamilj shus, beträffande

vilka beslut icke meddelats före sagda tidpunkt, skola prövas enligt de nya

bestämmelserna om lån och bidrag till enfamiljshus. De lånebeviljande

organen torde dock, efter bemyndigande av Kungl. Maj :t, äga att även efter

den 1 juli 1948 i särskilda fall pröva före denna tidpunkt inkomna ansökningar

enligt under innevarande budgetår gällande bestämmelser.

Vad först angår lånefonden för bostadsbyggande har byggnadslånebyrån

i sin skrivelse den 8 mars 1948 med ledning av uppgifter

om medelsåtgången under tiden 1 juli 1947—31 januari 1948 beräknat, att

medelsreservationen per den 1 juli 1948 kommer att uppgå till endast ca

160 miljoner kronor mot av byrån i dess petitaskrivelse antagna ca 180

miljoner. Med hänsyn härtill föreslår byrån att det preliminärt beräknade

anslagsbeloppet å 240 miljoner kronor höjes till 260 miljoner kronor.

Med hänsyn till vad som anförts beträffande bostadsbyggandets sannolika

omfattning under år 1949 kan jag icke godtaga byggnadslånebyråns

förevarande förslag utan anser alt till lånefonden för bostadsbyggande för

budgetåret 1948/49 bör beräknas ett investeringsanslag av 240 miljoner kronor.

Från fonden böra utlämnas dels tertiärlån för flerfamiljshus, dels

egnahemslån, dels ock förbättringslån utom i vad det gäller räntefri stående

del av sådant lån (förbättringsbidrag) vartill medel torde böra anvisas

under anslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att fördela anvisade investe
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

ringsanslag mellan olika låneformer resp. organ. — Förvaltningen av lånefonden

för bostadsbyggandet torde fr. o. in. den 1 juli 1948 böra ombesörjas

av det bostadspolitiska centralorganet.

Vad härefter angår investeringsanslaget till tillag g slån till viss

bostadsbyggnads verksam het har byggnadslånebyrån med utgångspunkt

från vissa ändringsförslag beträffande denna långivning beräknat

behovet av tilläggslånemedel under nästa budgetår till ca 30 miljoner

kronor. I det föregående har jag i stort sett anslutit mig till dessa

ändringsförslag. Byggnadslånebyråns beräkning av medelsbehovet bygger

på antagandet, att byggnadskostnaderna förbli i stort sett oförändrade. I

anslutning till byråns ändringsförslag har jag understrukit, att det icke kan

anses uteslutet att byggnadskostnaderna komina att ytterligare stiga något.

I detta sammanhang torde böra beaktas, att Kungl. Maj :t denna dag bemyndigat

priskontrollnämnden att höja normalpriserna på sågade och hyvlade

trävaror av furu och gran med för kubikfot 20 öre i södra, 30 öre i

mellersta och 40 öre i norra Sverige. Med anledning av ett liknande bemyndigande

för priskontrollnämnden den 9 maj 1947 föreslogs i propositionen

nr 285 till 1947 års riksdag, att från diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter

till det å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd

uppförda investeringsanslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

skulle överföras ett belopp av 2,8 miljoner kronor. Förslaget godkändes

av riksdagen. Ifrågavarande höjningar av normalpriserna på sågade

och hyvlade trävaror kan beräknas öka byggnadskostnaderna för den

med statliga lån finansierade flerfamiljshusproduktionen under nästa budgetår

med ca 4 miljoner kronor. Med hänsyn härtill torde från diversemedelsfonden

för prisutjämningsavgifter till anslaget till tilläggslån till viss

bostadsbyggnadsverksamhet få överföras ett belopp av 4 miljoner kronor.

Å inkomstsidan i investeringsstaten för vederbörande fond torde samtidigt

förenämnda bidrag å 4 miljoner kronor från diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter

böra redovisas såsom särskilda avskrivningsmedel, vilka

torde böra disponeras för avskrivning av i fonden investerade medel till

lilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet. Förslag härom torde få

underställas riksdagen i samband med förslag till fördelning i övrigt av

influtna prisutjämningsavgifter. Med utgångspunkt från vad sålunda anförts

torde anslaget till ifrågavarande ändamål böra upptagas med (30 —j— 4)

34 miljoner kronor.

Mot byggnadslånebyråns förslag, att anslaget till k a p i t a 1 in e d e 1 sförluster

och ränteeftergifter å tertiärlån för vissa

bostads byggnadsföretag skall för nästa budgetår upptagas med

325 000 kronor har jag intet att erinra. Jag förutsätter härvid, att de av

1947 års riksdag fastställda reglerna för beräkning av ränteeftergifter skola

tillämpas jämväl under nästa budgetår.

I vad det gäller anslaget till särskilda bostadsrabatter har

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

byggnadslånebyrån verkställt en undersökning rörande den omfattning i

vilken kommunala och allmännyttiga företag planerats för färdigställande

under nästa budgetår och med ledning därav beräknat medelsbehovet för

budgetåret 1948/49 till 1 miljon kronor. Denna beräkning kan jag godtaga.

Vad beträffar anslagen till hyresrabatter för mindre bemedlade,

barn rika familjer och till bidrag till inrättande

av pensionärshem har byggnadslånebyrån hänvisat till vad som i

förevarande avseende anförts i bilaga 7 till årets statsverksproposition samt

föreslagit, att för angivna ändamål måtte för nästa budgetår anvisas 20

miljoner kronor resp. 6 miljoner kronor. Till detta förslag kan jag ansluta

mig. I vad det gäller förstnämnda anslag får jag ytterligare anföra

följande. Därest riksdagen ej har något att däremot erinra, torde bränslebidrag

i samband med familjebidrag få utgå jämväl under nästa budgetår.

Såvitt angår egnahem bör bränslebidrag utgå enligt samma grunder som

under budgetåret 1947/48. I fråga om andra bostäder torde grunderna för

bränslebidragets storlek få fastställas av Kungl. Maj:t. Jämlikt tidigare avriksdagen

lämnade bemyndiganden får anslaget under vissa förutsättningar

tagas i anspråk för beviljande av familjebidrag även åt sådana mindre bemedlade,

barnrika familjer som beretts bostad i med stöd av tertiärlån uppförd

fastighet, tillhörig kommun eller därmed i lånehänseende jämställt företag

eller kooperativt företag, eller som förhyra bostad i fastighet, förvaltad av

försvarets bostadsanskaffningsnämnd (fr. o. in. den 1 maj 1948 av fortifikationsförvaltningen).

Såsom särskild förutsättning för familjebidrag till

familj, som beredes bostad i fastighet, förvaltad av kooperativt företag,

gäller f. n. att vederbörande kommun skall vidtaga åtgärder till förhindrande

av att familjen får erlägga sådan avgift, som är förenad med anskaffande

av bostadsrättslägenheten eller som må komma att uttagas utöver

årsavgiften. Enligt min mening bör även under nästa budgetår möjlighet

beredas ifrågavarande familjer att erhålla familjebidrag.

Vad härefter angår egnahemsstyrelsens förslag rörande anslagen till bostadsförsörjningen

på landsbygden, i den mån dessa anslag anvisas över

socialdepartementet, må erinras om att styrelsen utgått från att hittills

gällande grunder för bostadsförbättringsverksamheten skola tillämpas jämväl

under nästa budgetår. Med hänsyn till den omläggning av lån- och

bidragsgivningen med avseende på enfamiljshus, som är avsedd att genomföras

den 1 juli 1948, beräknar jag, i anslutning till i årets statsverksproposition

under femte huvudtiteln, punkt 59, samt under kapitalbudgeten:

socialdepartementet, punkt 3, preliminärt beräknade anslagsbelopp, följande

medelsbehov för här ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet

under nästa budgetår, nämligen till bidrag till främjande av bostadsbyggande

på landsbygden ett belopp av 2,5 miljoner

kronor och till lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder

ett investeringsanslag av 0 miljoner kronor. I vad

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

det gäller behovet av medel för bidrag till främjande av bostadsbyggande

på landsbygden må framhållas, att enligt uppgifter som jag erhållit av

egnahemsstyrelsen torde den 30 november 1947 å anslaget till ifrågavarande

ändamål varit disponibelt ett belopp av 12,2 miljoner kronor, vartill

komine av riksdagen för budgetåret 1947/48 anvisade, ännu icke disponerade

belopp. Med ledning av nämnda uppgifter synes kunna förutsättas,

att vid utgången av innevarande budgetår å anslaget kommer att föreligga

en reservation av i runt tal 25 miljoner kronor. — Liksom under innevarande

budgetår torde även under budgetåret 1948/49 från anslaget till bostadsförbättringsbidrag

få bestridas utgifter för lantarbetarbostadsbidrag

samt för bidrag till fiskarbostäder.

I detta sammanhang synes riksdagens medgivande böra inhämtas till att

räntefoten för lantarbetarbostadslån, som beviljas under nästa budgetår,

fastställes till oförändrat 3,25 procent i avvaktan på en slutlig prövning av

frågan om formerna för stöd till lantarbetarbostäder.

VIII. Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer

jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

I. godkänna av mig förordade ändringar i olika avseenden

fr. o. in. den 1 juli 1948 av grunderna för den statliga

låne- och bidragsverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen;
II.

medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,

vilka må komma att beviljas under budgetåret 1948/49, bestämmes

till 3,25 procent;

III. för budgetåret 1948/49 anvisa

a) å driftbudgeten under V huvudtiteln,

1) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å ter
tiårlån

för vissa hostadshgggnadsföretag ett förslagsanslag

av ................................ kronor 325 000,

2) till Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika

familjer ett förslagsanslag av ...... kronor 20 000 000,

3) till Särskilda bostadsrabatter ett reservationsanslag

av ................................ kronor 1 000 000,

4) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden

ett reservationsanslag av kronor 2 500 000,

5) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag

av .................. kronor 6 000 000;

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder,

till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsan
slag

av .......................... kronor 240 000 000;

c) å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd,

1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

ett investeringsanslag av ............ kronor 34 000 000,

2) till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder

ett investeringsanslag av ... kronor 6 000 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

10 — Rihang till riksdagens protokoll 1!H8. 1 sand. Nr 231.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Bilaga.

Socialstyrelsens undersökning av vissa barnfamiljers

bostadsförhållanden.

Genom beslut den 26 september 1947 uppdrog Kungl. Maj :t åt socialstyrelsen

att i samråd med egnahemsstyrelsen och statens byggnadslånebyrå

verkställa en undersökning rörande vissa barnfamiljers bostadsförhållanden

inom högst 30 kommuner av olika typer med avseende på näringsliv

och befolkningsförhållanden. Avsikten var att klarlägga vissa frågor i samband

med utformningen av en verksamhet avseende bostadsbidrag till familjer

med minst två minderåriga barn (under 16 år) i redan befintliga

lägenheter och att närmare belysa konsekvenserna av en dylik verksamhet.

Undersökningen har grundats på de uppgifter om bostäderna, som lämnades

vid 1945 års allmänna bostadsräkning, och de uppgifter om familjernas

storlek och sammansättning samt inkomster, som funnos i 1945 års

mantalsförteckningar och 1946 års taxeringslängder. I undersökningen ingå

olika typer av kommuner i skilda delar av landet. Då antalet kommuner

måst starkt begränsas, kunna undersökningens resultat emellertid icke

förutsättas vara helt representativa för ifrågavarande kommuntyper eller

för hela landet.

Med utgångspunkt från de villkor för familjebostadsbidrag, som föreslogos

i propositionen nr 235/1947, har beräknats hur många av de undersökta

hushållen som skulle bli berättigade till bidrag.

Sålunda har det vid undersökningen gällt att visa, hur många hushåll

som uppfylla följande krav: 1) familjen skall bestå av en eller flera vuxna

jämte minst två barn under 16 år; 2) mannens och hustruns sammanlagda

beskattningsbara årsinkomst enligt den statliga inkomsttaxeringen skall

uppgå till högst 4 000 kronor för en tvåbarnsfamilj, varefter inkomststrecket

höjes med 1 000 kronor för varje ytterligare barn (vilket beräknats

motsvara en sammanlagd nettoinkomst av 7 000 kronor för tvåbarnsfamiljer

o. s. v. upp till 11 000 kronor för familjer med sex eller flera minderåriga

barn); 3) lägenheten skall omfatta minst två uppvärmbara rum jämte

kök, sålunda minst två boningsrum förutom eventuella kallrum; 4) lägenheten

skall på landsbygden vara utrustad med vatten och avlopp inom

lägenheten, i stadssamhällen (över 1 000 invånare) därtill centralvärme

samt, försåvitt fråga är om tre- eller flerfamiljshus, även badrum. Allmänt

har dessutom uppställts villkoret, att lägenheten skall uppfylla hälsovårdsstadgans

krav såtillvida, att rumshöjden ej understiger 210 cm, att golvets

nivå ej ligger lägre än 30 cm över angränsande mark samt att lägenheten

ej är utdömd av hälsovårdsnämnd.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

De 30 undersökta kommunerna, vilka representera skilda typer av kommuner,

hade 84 928 invånare och 25 462 bostadshushåll. Härav voro 19,1

procent hushåll med två eller flera barn under 16 år. Andelen dylika hushåll

var 23 procent på den egentliga landsbygden, 20 procent i

landskommuner med tätorter och 17 procent i städer och köpingar.

En femtedel av dessa hushåll hade även vuxna barn. Hushållen med

minst två minderåriga barn utgjordes i regel av verkliga familjer,

d. v. s. bestodo av man, hustru och barn. Till hushållet hörde i ett anta

fall även andra anhöriga, tjänare och inneboende. Endast 3 procent av

ifrågavarande hushåll bestodo av ensamstående (förut gift eller ogift) man

eller kvinna.

Omkring 86 procent av flerbarnsfamiljerna visade sig falla under det

fastställda inkomststrecket. För de egentliga landsbygdskommunerna var

procenttalet 93, för landskommunerna med tätorter 92 och för stadssamhällena

78.

Av hushållen med minst två minderåriga barn visade sig 22 procent bo

i lägenheter med mindre än två rum och kök (inkl. kallrum). Procenttalen

voro för landsbygdskommunerna 18, för landskommunerna med tätorter

26 och för stadssamhällena 22.

I det följande återgivna diagram åskådliggöra, vad de olika villkoren för

erhållande av familjebostadsbidrag skulle komma att betyda inom de undersökta

kommunerna sådana förhållandena gestaltade sig vid årsskiftet

1945/46. För varje kommun eller grupp av kommuner anges med svart stapelbredd,

hur många av 100 hushåll med minst två minderåriga barn som

i tur och ordning skulle bortfalla därför a) att lägenheten är för liten

(mindre än två rum och kök), även om kallrum medräknas, b) att lägenheten

(minst två rum och kök) är för liten, om eventuella kallrum frånräknas,

c) att familjeinkomsten överstiger fastställda inkomststreck, d) att

lägenheten saknar vatten och avlopp, e) att lägenheten är behäftad med

vissa brister, samt — i fråga om stadssamhällen — f) att lägenheten saknar

centralvärme eller i vissa fall badrum.

Inkomststrecket visar sig spela en jämförelsevis ringa roll på landsbygden,

där i stället avsaknaden av vatten och avlopp och förekomsten av vissa

andra brister hos lägenheten skulle utestänga ett stort antal hushåll från

bidrag. I stadssamhällena skulle däremot inkomststrecket spela en betydande

roll, medan krav som avse utrustning och lägenhetsstandard äro av

mindre betydelse, trots att dessa krav i fråga om stadssamhällena satts

högre än beträffande landsbygden.

Något mindre än en tredjedel av de undersökta familjerna skulle bli

berättigade till bidrag, nämligen i landsbygdskommunerna 32 procent och

i stadssamhällena 28 procent. För landskommuner med tätorter, inom vilka

större krav ställas på lägenheterna inom tätbebyggelsen än utanför denna,

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

visar det sig att 30 procent av familjerna inom tätorterna skulle bli bidragsberättigade

men icke mindre än 44 procent av familjerna inom övriga delar

av kommunerna. Då undersökningsresultaten ej kunna anses representativa

för hela landet har i annan ordning beräknats, att omkring en fjärdedel av

tvåbarnsfamiljerna på den egentliga landsbygden och mindre än en femtedel

i samtliga tätorter skulle bli berättigade till bidrag.

Undersökningen visar vidare, att bidrag skulle bli relativt vanligast bland

familjer med medelstora inkomster. De högre inkomstskikten utestängas

givetvis genom inkomststrecket och de lägsta inkomstskikten i betydande

mån genom kraven på bostadens storlek och utrustning. I landsbygdskommunerna

skulle hälften eller flera av familjerna i inkomstläget 4 000—7 000

kronor bli bidragsberättigade men endast en fjärdedel av familjer med

inkomster understigande 4 000 kronor. I stadssamhällena skulle förekomsten

av bidragsberättigade hushåll bli relativt begränsad redan då inkomsten

sjunker under 5 000 kronor.

Undersökningen visar också, att jämförelsevis få familjer i hyreslägenheter

skulle bli bidragsberättigade. I stadssamhällena skulle bidrag bli relativt

vanligast bland familjer med egnahem tack vare de mindre stränga

kraven på lägenheter i en- och tvåfamiljshus och bland familjer med föreningslägenheter

tack vare lägenheternas relativt höga standai-d. I de undersökta

landsbygdskommunerna skulle bidragsberättigade hushåll bli vanligast

på de största brukningsdelarna, där bostäderna torde vara bäst utrustade.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Diagram.

Den svarta stapelns bredd anger det procentuella antalet hushåll (lägenheter),

som ej uppfylla angivet villkor beträffande:

Barnantal

Lägenhetens storlek

Kallrum

Inkomst

Vatten och avlopp

Vissa brister

(c.-v./badrum)

Barnantal

Lägenhetens storlek

Kallrum

Inkomst

Vatten och avlopp

Vissa brister

(c.-v./badrum)

Barnantal

Lägenhetens storlek

Kallrum

Inkomst

Vatten och avlopp

Vissa brister

(c.-v./badrum)

20_40

60 80 100

KOM. MED

BONDE
JORDBRUK
-

KOM. MED

STORJORDBRUK
-

KOM. MED

LANDSORTS
CENTRUM
-

80 100

KOM. MED

BRUKSSAMHÄLLE
-

SKOGS
BYGDS
KOMMUNER
-

KOM. MED

ARRENDE

JORDBRUK

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Diagram.

Den svarta stapelns bredd anger det procentuella antalet liusbåll (lägenheter),

som ej uppfylla angivet villkor beträffande:

Barnantal

Lägenhetens storlek

Kallrum

Inkomst

Vatten och avlopp

Vissa brister

(c.-v./badrum)

Barnantal

Lägenhetens storlek

Kallrum

Inkomst

Vatten och avlopp

Vissa brister

C.-v./badrum

Barnantal

Lägenhetens storlek

Kallrum

Inkomst

Vatten och avlopp

Vissa brister

C.-v./badrum

TROLL
HÄTTAN
-

STAD O.

KÖP. UNDER

3000 INV.

KOM. MED

SÄGVERKSSAMHÄLLE
-

60 80 100

FÖRORTS
SAMHÄLLEN
-

VÄRNAMO

60 80 100

Anm. Kravet på c.-v./

badrum gäller ej för den

egentliga landsbygden. I

kommuner med tätortsbebyggelse

gäller detta

krav endast tätorten.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

151

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Sammanfattning.

I. översikt.

1. Bostadsförsörjningsläget .......................... 4

2. Bostadsfrågans behandling åren 1946 och 1947...... 9

3. Sammanfattning av i propositionen framlagda förslag 14

11. De allmänna grunderna för statens medverkan i fråga om finansieringen

av bostadshus.

Föreliggande förslag.................................... 21

Departementschefen .................................. 22

III. Lån och bidrag till enfamiljshus.

1. Gällande bestämmelser ............................ 23

2. Det nya egnahemslånet ............................ 28

Föreliggande förslag.................................... 29

Bottenkrediten, s. 29. — Missförhållandena på egnahemsmarknaden, s.

30. — Villkoren beträffande egnahemslånet, s. 31.

Yttrande ............................................ 36

Departementschefen.................................... 36

3. Bostadsförbättringsverksamheten .................. 42

Föreliggande förslag.................................... 42

Arbeten som böra ifrågakomma för förbättringsstöd, s. 42. — Grunder

för lån och bidrag till förbättringsarbete, s. 47. — Behovsprövning,

s. 53. — Särskilda frågor, s. 55.

Yttrandena .......................................... 59

Departementschefen .................................. 67

IV. Lån och bidrag till flerfamiljshus.

1. Gällande bestämmelser.............................. 74

2. Flerfamiljshus i allmänhet.......................... 76

Föreliggande förslag.................................... 76

Villkoren för allmännyttiga företag, s. 76. — Hyresnämnds prövning

av hyressättningen, s. 86. — Finansiering av fastigheten med gemensamma

anordningar för central uppvärmning och varmvattenförsörjning

m. m., s. 86. — Jämkningar i gällande bestämmelser om tilläggslån,

s. 87.

Departementschefen .................................. 93

3. Pensionärshem...................................... 97

Föreliggande förslag.................................... 97

Allmänna uppgifter angående pensionärshemmen, s. 97. — Hyressättningen,

s. 100. — Statsbidraget, s. 102.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Sid.

Yttrandena .......................................... 103

Departementschefen.................................... 108

V. Bostadsrabatter.

Gällande bestämmelser ................................ 110

Föreliggande förslag.................................... 112

Familjebostadsbidraget, s. 112. —- Trekronorsbidraget, s. 116.

Yttrandena .......................................... 117

Departementschefen.................................... 118

VI. Särskilda frågor.

1. Besvärsrätten ...................................... 123

Gällande bestämmelser ................................ 123

Föreliggande förslag.................................... 124

Departementschefen.................................... 125

2. Avveckling av vissa av egnahemsstyrelsen och statskontoret

förvaltade fonder för bostadsändamål...... 125

Departementschefen.................................... 127

3. Räntan å vissa utestående lån för bostadsändamål .. 128

Föreliggande förslag samt yttranden häröver .............. 128

Departementschefen.................................... 129

VII. Medelsbehovet under budgetåret 1948149.

Verksamheten under budgetåren 1933/34—1947/48 .......... 130

Statens byggnadslånebyrås verksamhetsområde, s. 130. — Egnahemsstyrelsens

och egnahemsnämndernas verksamhetsområde, s. 131.

Förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 ........ 134

Byggnadslånebyråns förslag, s. 134. — Egnahemsstyrelsens förslag, s. 139.

Departementschefen .................................. 141

VIII. Hemställan.

Bilaga.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948

816512

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:411 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. SU 1948:212 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. 2LU 1948:32 Memorial angående remitterande till annat utskott av motion om viss ändring av villkoren för tertiäroch tilläggslån för flerfamiljshus. Andra kammaren har den 2 s. 1 i texten