Med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olgcksfall i arbete, m. m
1948-05-08 · 97 sidor, varav 87 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 87 av 97 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1948:235, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olgcksfall i arbete, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
1
Nr 235.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olgcksfall i arbete, m. m.; given Stockholms
slott den 8 maj 1948.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den. 17 juhi 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete samt
2) lag angående ändring i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås i huvudsak följande ändringar i gällande olycksfallsförsäkringslagstiftning:
Maximibeloppet
av den årliga arbetsförtjänsten höjes från 4 800 till
7 200 kronor; minimibeloppet höjes från 450 till 900 kronor.
Karenstiden för rätt till sjukpenning sänkes från tre till två dagar efter
dagen för olycksfallet. Ny sjukpenningskala införes, differentierad efter
försörjningsbörda såtillvida, att beloppet av hel sjukpenning till den, som
sammanbor med hustru eller har hemmavarande barn eller adoptivbarn
under sexton år, förhöjes med familjetillägg, utgörande 1 krona 50 öre i alla
sjukpenningklasser. Lägsta beloppet av hel sjukpenning (vid en årlig arbetsförtjänst
understigande 1 785 kronor) utgör enligt förslaget utan familjetillägg
3 kronor 50 öre och med familjetillägg 5 kronor; högsta beloppet
1—Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 235.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
av hel sjukpenning (vid en årlig arbetsförtjänst å minst 6 885 kronor) utgör
utan familjetillägg 14 kronor och med familjetillägg 15 kronor 50 öre. För
minderåriga, åldringar och partiellt arbetsföra med låga arbetsinkomster
skola gälla särskilda regler om sjukpenningens belopp.
Livränta till skadad med en invaliditetsgrad av minst 30 procent förhöj
es för tiden från 18 till 67 års ålder enligt vissa normer. Högsta kompensationsgraden
— vid helinvaliditet — utgör elva tolftedelar. Till helinvalid,
som är i behov av särskild vård, skall vårdbidrag kunna utgå med
högst 1 800 kronor om året. Reglerna för utbyte av livränta mot kapital
ändras och nya bestämmelser införas om avdrag från livränta för pension
som utgår till den skadade eller hans efterlevande. Vidare höjas ersättningarna
vid dödsfall.
Slutligen föreslås vissa följdändringar i lagen om krigsförsäkring för
ombord å fartyg tjänstgörande personer.
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
3
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete.
Härigenom förordnas, att 3, 6, 7, 9, 10, 11, 14 och 21 §§ lagen den 17
juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
3 §•
Konungen äger---enligt lagen.
Konungen äger ock meddela de från bestämmelserna i denna lag avvikande
föreskrifter, som finnas böra gälla i anledning därav att arbetare,
som icke användas till arbete för statens räkning, på grund av sin anställning
äro tillförsäkrade pensioner av statsmedel vid arbetsoförmåga i
följd av olycksfall i arbetet eller andra mot ersättningar enligt lagen svarande
förmåner, som helt eller delvis bekostas av staten.
6 §•
1 mom. Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall på
grund av försäkringen i ersättning tillhandahållas honom erforderlig läkarvård
jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest
till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel,
såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. Kan läkarvård ej
anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må i stället annan lämplig
vård beredas den skadade.
Tillika gäldas erforderlig kostnad för läkarbetyg eller intyg, som avses i
21 § tredje stycket, ävensom för läkarbetyg, som eljest må erfordras för
bestämmande av ersättning enligt denna lag eller för prövning huruvida
ersättning bör utgå.
Erfordras, sedan av olycksfallet förorsakad sjukdom upphört, förnyelse
av sådana särskilda hjälpmedel, som avses i första stycket, må, när skäl
därtill prövas föreligga, i stället för nya hjälpmedel utgivas ersättning med
ett årligt belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen,
eller ett belopp för en gång, motsvarande sagda ersättnings kapitalvärde
enligt gällande beräkningsgrunder.
1 Senaste lydelse, se beträffande 6 och 9 §§ SFS 1946: 350, betr. 7 och 10 §§ SFS 1941:
940, betr. 11 § SFS 1945:191, betr. 14 § SFS 1926:215 och betr. 21 § SFS 1941:514.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
2 inom. Har olycksfallet medfört sjukdom, som varat mer än två dagar
efter dagen för olycksfallet, utgives från och med dagen efter sistnämnda
dag sjukpenning så länge sjukdomen förorsakar förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av denna med minst en fjärdedel. Vid förlust av arbetsförmågan
utgives för varje dag hel sjukpenning, bestämd i förhållande till
den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt nedan angives, och vid nedsättning
av arbetsförmågan sjukpenning med det lägre belopp för dag som svarar
mot graden av nedsättningen.
Hel sjukpenning skall, där ej annat följer av vad i tredje stycket stadgas,
utgå med belopp som framgår av följande tabell, därvid sjukpenning med
familjetillägg utgår, om den skadade sammanlever med hustru eller om
den skadade har hemmavarande barn eller adoptivbarn under sexton år:
Den årliga arbetsför- tjänsten uppgår
Sjukpenningens belopp
till
men ej till
utan familj etillägg
med familj etillägg
(kronor)
(kronor)
kronor
öre
kronor
öre
1 785
3
50
5
1 785
2 040
4
—
5
50
2 040
2 295
4
50
6
—
2 295
2 805
5
—
6
50
2 805
3 315
6
—
7
50
3 315
3 825
7
—
8
50
3 825
4 335
8
—
9
50
4 335
4 845
9
—
10
50
4 845
5 355
10
—
11
50
5 355
5 865
11
—
12
50
5 865
6 375
12
—
13
50
6 375
6 885
13
—
14
50
6 885
—
14
—
15
50
Uppgår den skadades årliga arbetsförtjänst ej till ettusensexhundra kronor,
skall beloppet av hel sjukpenning för tiden till och med den månad,
varunder den skadade fyller aderton år, och för tiden från och med månaden
näst efter den, varunder han fyllt sextiosju år, nedsättas till tre
kronor, om den skadades årliga arbetsförtjänst uppgår till minst ettusentvåhundra
kronor, och till två kronor, om den årliga arbetsförtjänsten
understiger ettusentvåhundra kronor. Lag samma vare beträffande
sjukpenning för annan tid än nyss nämnts, såvida den skadades arbetsförmåga
vid olycksfallet var höggradigt nedsatt i följd av lyte, kronisk sjukdom
eller annan varaktig omständighet.
3 mom. Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,
medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av denna med minst en tiondel, utgives livränta under
tiden, utgörande för år räknat
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
a) vid förlust av arbetsförmågan ett belopp motsvarande två tredjedelar
av den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad på sätt i 9 § sägs, och
b) vid nedsättning av arbetsförmågan den del av nyssnämnda belopp som
svarar mot graden av nedsättningen.
Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna
med minst tre tiondelar, förhöjes livränta för tiden från och med månaden
näst efter den, varunder den skadade fyllt aderton år, till och med den månad,
varunder den skadade fyller sextiosju år, till ett årligt belopp, motsvarande
a)
vid förlust av arbetsförmågan elva tolftedelar av den skadades årliga
arbetsförtjänst, beräknad på sätt i 9 § sägs, och
b) vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen
svarande belopp av sagda arbetsförtjänst, minskat med en tolftedel av
denna.
Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan och tillika behov av särskild
vård som ej avses i 1 inom., förhöjes livränta under den tid förhållandet
varar med ett årligt belopp, bestämt med hänsyn till vårdbehovets
omfattning, högst ettusenåttahundra kronor för år räknat (vårdbidrag);
och må sådan förhöjning utgå jämte förhöjning enligt föregående stycke.
På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när skäl
därtill prövas föreligga, besluta att i stället för livränta eller del därav skall
till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande
högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.
7 §■
Har olycksfallet--- — ersättning utgivas:
a) begravningshjälp med femhundra kronor;
b) livräntor till efterlevande, nämligen:
till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta
från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp
motsvarande en tredjedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;
till varje---arbetsförtjänsten; samt
till den---avlidnes arbetsförtjänst.
Där livräntor till efterlevande enligt nu angivna grunder skulle, för år
räknat, tillsammans överstiga fem sjättedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
skola de, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas till sammanlagt
detta belopp. Härvid skall iakttagas, att livräntor till efterlevande
make och barn eller adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar eller
adoptivföräldrar samt att förstnämnda livräntor skola i den mån så erfordras
nedsättas i förhållande till vad på varje livräntetagare belöper.
Livränta till---sexton år.
Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio år in
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
går nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.
9 §•
Den årliga---vilket olycksfallet inträffat.
Har den skadade ej fyllt tjuguett år, må vid bestämmande av livränta den
årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar den
arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden för
olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att åtnjuta vid nämnda
ålder, därest olycksfallet ej inträffat. Vad sålunda stadgats äger motsvarande
tillämpning vid bestämmande av sjukpenning åt honom för tid efter
utgången av den månad, varunder han fyllt tjuguett år.
Utgöres avlöning —--finnas tillämpliga.
Överstiger den årliga arbetsförtjänsten sjutusentvåhundra kronor, tages
det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten
niohundra kronor, skall den beräknas till detta belopp.
10 §.
Försäkringsinrättning, i---sådan anstalt.
Har den skadade i anledning av olycksfallet intagits å sjukvårdsanstalt,
äger försäkringsinrättningen att å sjukpenning för vårdtiden avdraga en
krona 50 öre för dag, dock högst hälften av sjukpenningen.
Försäkringsinrättning äger — —- — dylik anstalt. 11
11 §■
1 mom. Är arbetsgivaren---denna lag.
Såsom understöd, varom i första stycket sägs, skall ej anses pension,
som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid
eller eljest av annan anledning än den av olycksfallet förorsakade
skadan. Pension, som utgår vid arbetsoförmåga i följd av olycksfallet eller
till efterlevande, må ej anses såsom sådant understöd till högre belopp än
som motsvarar tre fjärdedelar av den livränta, som, vårdbidrag till den
skadade oräknat, tillkommer den skadade eller efterlevande. Till sådan
framtida höjning av pensionen, som tillförsäkrats ersättningstagaren vid
ökning i levnadskostnaderna, skall hänsyn icke tagas vid avdrags bestämmande.
Avdrag må icke göras för folkpension och ej heller för understöd från
sjömanshus eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd.
Innehar eller —--- — därtill föranleda.
Beredes den---finnas tillämpliga.
Finnas i---äga rum.
2 mom. Har i anledning av olycksfallet erkänd sjukkassa till den skadade
utgivit sjukpenning, som enligt kassans stadgar ej må utgå samtidigt
med ersättning enligt denna lag, skall vid utgivande till den skadade av
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
sjukpenning, som enligt denna lag tillkommer honom för samma tid, på
begäran av kassan göras avdrag för vad kassan utgivit och det avdragna
beloppet utbetalas till kassan.
14 §.
Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6, 7 och 27 §§ utbetalas så fort
ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag.
Livränta utbetalas för varje månad, räknat från den dag rätten till livräntan
inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet för månad,
under vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan minskats.
Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens samtycke och
utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer än
ovan är sagt. Beträffande tiden för utbetalning av årlig ersättning enligt
6 § 1 mom. tredje stycket äger försäkringsinrättningen meddela sådana
bestämmelser, som må anses lämpliga för vinnande av säkerhet att ersättningen
användes för det därmed avsedda ändamålet. Uppkommer vid bestämmande
av belopp som skall utbetalas bråktal av öre, utföres beloppet
med närmast högre antal ören.
Har ersättningstagaren —--utfående förverkad.
Angående sättet---förordnar Konungen.
21 §.
Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som
föranleder ersättning enligt 6 § 2 eller 3 mom. eller 7 §, åligger det arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller
eljest erhållit underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom hos den
försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt denna lag är försäkrad,
göra skriftlig anmälan enligt formulär, som av riksförsäkringsanstalten
fastställes.
Har olycksfallet medfört eller kan det skäligen antagas medföra påföljd,
som föranleder ersättning allenast enligt 6 § 1 mom., skall skriftlig anmälan
av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren göras hos försäkringsinrättningen
i den ordning Konungen bestämmer.
Då anmälan — -— — i häradsnämnden.
Polismyndigheten i---sådan nödig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949; dock att vad i 6 § 3 mom.
sista stycket stadgats skall, i stället för motsvarande föreskrift i äldre lag,
tillämpas från och med den 1 juli 1948 samt att, i fråga om ersättning för
tid efter den 30 juni 1948, vad i 11 § 2 mom. stadgats likaledes skall tilllämpas
från och med den 1 juli 1948. I övrigt skall ersättningsanspråk i anledning
av olycksfall, som inträffat före den 1 januari 1949, bedömas enligt
äldre lag.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer.
Härigenom förordnas dels att 2 § lagen den 11 juni 1937 om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 3 § samma lag skall upphöra
att gälla.1
2 §•
Den skadades årliga arbetsförtjänst må icke beräknas till lägre belopp än
tretusensexhundra kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949 men äger icke tillämpning å
olycksfall som inträffat före nämnda dag.
1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§, se SFS 1943: 175.
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
9
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kunglig
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 2 april 19h8.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. samt anför därvid
följande.
Socialvårdskommittén har den 9 januari 1948 avgivit betänkande med
förslag till vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen. I betänkandet anför
kommittén, att den kommittén åvilande översynen av olycksfallsförsäkringslagstiftningen
kunde beräknas bli slutförd tidigast under andra halvåret
1948. Med hänsyn till pris- och löneutvecklingen har kommittén emellertid
funnit angeläget att förbättringar av de nuvarande grunderna för ersättning
vid olycksfall i arbete komme till stånd snarast möjligt. I förevarande
betänkande föreslås i enlighet härmed ändringar i olycksfallsförsäkringslagens
ersättningsbestämmelser, varjämte kommittén framlagt förslag
till vissa följdändringar i lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer. Ytterligare följdändringar ha behandlats i en av
kommittén den 6 februari 1948 avgiven utredning med förslag till ändringar
i 1927 års militärersättningsförordning m. fl. författningar.
I det följande behandlas kommitténs förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
och lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer. Inledningsvis torde därvid få lämnas en redogörelse för
gällande bestämmelser på det område, som beröres av förslaget.
Gällande bestämmelser.
Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i
arbete är i princip envar arbetare försäkrad för skada till följd av sådant
olycksfall. Kostnaderna för försäkringen bestridas, med bidrag av statsmedel
till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivarna
(1 §). Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare
(4 §). Arbetsgivare är berättigad dels att för olycksfall i arbete
försäkra arbetare, som ej omfattas av den obligatoriska försäkringen, dels
att försäkra arbetare även för olycksfall utom arbetet (35 §).
Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbete, skall till honom utgivas
ersättning enligt bestämmelserna i 6 §. Om olycksfallet medfört sjukdom,
som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall så
länge sjukdomen varar utgivas erforderlig läkarvård jämte läkemedel och
andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga
följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare
konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt. Därjämte skall -— under förutsättning
att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet
och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel — utgivas sjukpenning
för varje dag fr. o. in. dagen efter olycksfallsdagen. Sjukpenning
vid förlust av arbetsförmågan (hel sjukpenning) bestämmes i förhållande
till den skadades enligt 9 § beräknade årliga arbetsförtjänst på sätt framgår
av en i 6 § intagen tabell; vid nedsättning av arbetsförmågan utgår
motsvarande lägre belopp. Lägsta sjukpenning enligt tabellen uppgår till
en krona 50 öre, den högsta — vid en årlig arbetsförtjänst av 4 725 kronor
eller däröver — till 9 kronor.
Har den skadade intagits å sjukvårdsanstalt, äger försäkringsinrättningen
att, med skäligt hänsynstagande till den skadades försörjningsplikt mot
make och vissa andra anhöriga, till täckande av kostnaden för vården, å
sjukpenning, som under tiden för vården tillkommer honom, avdraga högst
hälften (10 §).
Medför olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan,
utgives livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid
förlust av arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst,
beräknad enligt bestämmelserna i 9 §, och vid nedsättning av
arbetsförmågan det lägre belopp som svarar mot nedsättningen. Livränta
utgår dock icke där ej arbetsförmågan är nedsatt med minst en tiondel.
Vid förlust av arbetsförmågan må livränta, när den skadades tillstånd kräver
särskild vård, med hänsyn härtill bestämmas till högre belopp än nyss
nämnts, likväl ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten. Till
förnyelse av konstgjorda lemmar in. m. kan utgå livräntetillägg, svarande
mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen. Vidare utgives ersättning
för sådan behandling som må erfordras för höjande av arbetsförmågan.
På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när
synnerliga skäl därtill äro för handen, besluta att i stället för livränta eller
del därav skall utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst
livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall jämlikt 7 § utgivas dels
begravningshjälp, dels livräntor till vissa efterlevande. Begravningshjälp
utgör en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dock ej mindre belopp
än 250 kronor; maximibeloppet är 480 kronor. Livränta till änka - och i vissa särskilda fall änkling — utgår när äktenskapet slutits före
olycksfallet och utgör en fjärdedel av den årliga arbetsförtjänsten. Till
varje barn som ej fyllt sexton år samt till adoptivbarn under nämnda
ålder, vilket adopterats före olycksfallet, utgår livränta med en sjättedel av
den årliga arbetsförtjänsten. Till föräldrar (adoptivföräldrar), som val it
för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes arbete, utgår livränta
med högst en fjärdedel av den årliga arbetsförtjänsten. Överstiger
sammanlagda årliga livräntebeloppet enligt de nämnda grunderna två
tredjedelar av den årliga arbetsförtjänsten, skola livräntorna, så länge anledningen
härtill fortfar, nedsättas till sammanlagt detta belopp. Härvid
skall iakttagas, att livräntor till make och barn eller adoptivbarn skola
utgå före livränta till föräldrar eller adoptivföräldrar. Livränta till änka
eller änkling utgår så länge livräntetagaren lever ogift; ingår livrantetagaren
före fyllda sextio år nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång,
motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Överstiger den skadades årliga arbetsförtjänst 4 800 kronor, tages det
överskjutande beloppet icke i beräkning vid ersättnings bestämmande;
understiger arbetsförtjänsten 450 kronor, skall den beräknas till detta belopp
(9 §). Har den skadade ej fyllt 18 år, må vid bestämmande av livränta
den årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som
motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete
skäligen kan antagas ha kommit att åtnjuta vid nämnda ålder.
Avdrag från ersättning skall i vissa fall äga rum då ersättmngstagaren
åtnjuter annan motsvarande förmån (11 §).
Enligt kungörelsen den 30 juni 19*2 (nr 678) med särskilda bestämmelser
om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, utgives till
dylik arbetare, som skadas till följd av olycksfall i arbetet, ersättning av
statsmedel i den mån ej sådant understöd utgår som må föranleda avdrag
enligt 11 § i lagen. Ersättning utgives jämväl vid skada till följd av olycksfall
utom arbetet, såvida arbetaren är enligt kollektivavtal tillförsäkrad rätt
till försäkring på arbetsgivarens bekostnad för sådant olycksfall.
Den som är försäkrad jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
skall enligt lagen den U juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar
anses försäkrad jämväl för där avsedd sjukdom. Beträffande
sådan försäkring äga bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen med
vissa undantag motsvarande tillämpning. Jämväl beträffande ersättningar
enligt förordningen den 28 juni 19*1 (nr 595) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, och kungörelsen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
den 30 jum 194-7 (nr 344) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under verksamhet vid brandsläckning m. m., äga bestämmelserna i
olycksfallsförsäkringslagen i huvudsak motsvarande tillämpning.
I lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer — vilken lag äger tillämpning beträffande
olycksfall inom område och under tid som Konungen bestämmer — äro
vissa särskilda föreskrifter meddelade rörande ersättning i anledning av
olycksfall i eller utom arbetet som drabbar å fartyg tjänstgörande person
till följd av krigsåtgärd. Enligt 2 § gäller i här avsedda fall, att den skadades
årliga arbetsförtjänst ej må vid bestämmande av sjukpenning eller
livränta beräknas till högre belopp än 6 240 kronor eller lägre belopp än
3 600 kronor. I 3 § finnes intagen en särskild sjukpenningtabell med en
högsta sjukpenning av It kronor 50 öre. Enligt 4 och 5 §§ utgå vissa kapitalbelopp
vid bestående invaliditet och dödsfall.
Socialvårdskommitténs förslag.
Förslagets huvudinnehåll.
Socialvårdskommitténs betänkande, vilket icke föreligger i tryck, torde
få såsom bilaga (Bilaga I) fogas vid detta protokoll. Rörande betänkandets
innehåll torde, i den mån redogörelse därför icke här lämnas, få hänvisas
till nämnda bilaga.
Kommittén föreslår i fråga om beräkningen av den skadades
årliga arbetsförtjänst, att maximibeloppet skall höjas från 4 800
till 6 900 kronor. Minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten, vilket
alltsedan år 1920 varit 450 kronor, föreslås höjt till 900 kronor. Härutöver
föreslås vissa ändringar beträffande arbetsförtjänstens beräkning för
minderåriga.
Vad angår ersättningarna vid sjukdom har kommittén funnit
förutsättningar saknas att åstadkomma en verklig samordning mellan
olycksfallsförsäkringen och den nya sjukförsäkringen. Inom kommittén har
emellertid påbörjats utredning angående möjligheterna att låta den nya
sjukförsäkringens organ medverka vid utgivandet av olycksfallsersättningar.
Kommittén har utgått från att systemet med en inkomstgraderad
sjukpenning borde bibehållas inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.
Enligt kommitténs mening bör emellertid sjukpenningens storlek
graderas icke blott efter arbetsinkomsten utan också efter den skadades
försörjningsplikt. Kommittén föreslår fördenskull införande i den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen av familjetillägg. På anförda skäl har
kommittén stannat för att föreslå, att dessa tillägg tills vidare bestämmas
till ett för samtliga sjukpenningklasser lika belopp, oberoende av familjemedlemmarnas
antal. Vid den fortsatta utredningen ämnar kommittén
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
överväga, vilka modifikationer i de nu föreslagna reglerna, som böra göras
i samband med den nya sjukförsäkringslagstiftningens ikraftträdande.
Det av kommittén föreslagna enhetliga familjetillägget utgör en krona 50
öre och anses böra utgå då den skadade sammanlever med hustru samt
eljest om den skadade — man eller kvinna — har hemmavarande barn
eller adoptivbarn under 16 år. Sjukpenningbeloppen utan familjetillägg
har kommittén ansett böra, liksom de nu utgående beloppen, i genomsnitt
motsvara ungefär två tredjedelar av arbetsförtjänsten, till nedbiingande
av antalet sjukpenningklasser föreslås, att inkomstintervallet mellan klasserna,
vilket nu är 270 kronor, skall bestämmas till 520 kronor.
Den föreslagna sjukpenningtabellen upptar elva klasser. Utan familjetillägg
utgör lägsta sjukpenningen tre kronor 50 öre — motsvarande sjukförsäkringslagens
enhetssjukpenning för kassamedlemmar i allmänhet
och högsta sjukpenningen 13 kronor. Motsvarande belopp med familjetilllägg
äro fem kronor och 14 kronor 50 öre. Sjukpenningbeloppen utan
familjetillägg motsvara omkring 69,2 procent av mittinkomsterna i respektive
klasser, under det att samma relation nu är 662/3 procent.
Vissa särskilda, icke familjegraderade sjukpenningbelopp — två och tre
kronor — föreslås för minderåriga, åldringar och invalider med låga arbetsinkomster.
Kommittén föreslår vidare ändring av den nuvarande karensregeln,
som innebär att ingen sjukpenning utgår, om sjukdomen ej varat mer än
tre dagar utöver olycksfallsdagen, men att vid sjukskrivning under ytterligare
en dag sjukpenning utgår från olycksfallsdagen. I denna del föreslår
kommittén att sjukpenning fr. o. in. dagen efter olycksfallsdagen skall utgå
om sjukdomen varat mer än två dagar efter olycksfallsdagen.
Beträffande ersättningarna vid sjukdom innehåller kommittébetänkandet
ytterligare vissa uttalanden angående frågan om åtgärder till motverkande
av att överförsäkring uppkommer genom enskilda eller kollektiva tilläggsförsäkringar.
Kommittén har icke funnit nödvändigt att föreslå lagstiftning
i detta syfte.
I fråga om ersättningarna vid invaliditet föreslår kommittén
främst en höjning intill 67 års ålder av livränta, som utgår efter en
invaliditetsgrad av minst tre tiondelar. Enligt de av kommittén föreslagna
bestämmelserna skall en sådan livränta under tiden t. o. in. den månad
då den skadade fyller 67 år höjas med ett belopp, som motsvarar livräntans
halva belopp, minskat med en tolftedel av den skadades enligt 9 § beräknade
årliga arbetsförtjänst. Förhöjningen är avvägd så, att kompensationsgraden
stiger successivt med invaliditeten. Vid hclinvaliditet motsvarar
den förhöjda livräntan elva tolftedelar eller 912/3 procent av den årliga
arbetsförtjänsten.
Någon gradering av invaliditetsersättningarna efter den skadades försörjningsplikt
har kommittén icke ansett böra ske.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
Vid hjälplöshetstillstånd skall enligt förslaget utges en ytterligare livränteförhöjning,
bestämd med hänsyn till vårdbehovets omfattning, dock
högst 1 800 kronor för år räknat. Kommittén finner det vara oegentligt,
att de livräntetillägg, som nu utgå i dylika fall, bestämmas i förhållande
till den årliga arbetsförtjänsten.
Beträffande utbyte av livränta eller del därav mot engångsbelopp
har kommittén funnit den prövning som nu sker taga alltför liten
hänsyn till den skadades egna önskemål och föreslår därför en uppmjukning
av bestämmelsen.
Vad härefter angår ersättningarna vid dödsfall föreslås begravningshjälpen
skola över lag utgöra 500 kronor. Livräntan till efterlevande
make föreslås höjd till en tredjedel i stället för en fjärdedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Högsta sammanlagda årsbeloppet av
efterlevandelivräntorna föreslås höjt från två tredjedelar till fem sjättedelar
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Detta maximibelopp motsvarar
enligt förslaget oreducerade livräntor till änka och tre barn. Engångsbeloppet
till efterlevande make vid omgifte föreslås höjt i samma proportion
som livräntan, d. v. s. till belopp motsvarande hela den avlidnes årliga
arbetsförtjänst i stället för tre fjärdedelar därav.
Kommittén föreslår slutligen viss ändring av de i 11 § meddelade bestämmelserna
om avdrag för andra ersättningar av motsvarande
slag.
Enligt vid betänkandet fogade kostnadsberäkningar kan den
nuvarande årskostnaden för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
åt obligatoriskt försäkrade arbetare utom statsanställda uppskattas till omkring
76,5 miljoner kronor och motsvarande årskostnad enligt kommitténs
förslag beräknas till omkring 92 miljoner kronor.
Såsom nämnt har kommittén föreslagit ändring jämväl i lagen om
krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.
I denna del innebär förslaget, att de i 2 och 3 §§ nämnda lag
upptagna särskilda bestämmelserna om den årliga arbetsförtjänstens maximibelopp
och sjukpenningarnas storlek skola utgå, enär de föreslagna nya
bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen äro förmånligare för de försäkrade.
Särskilda yttranden.
I särskilda yttranden till betänkandet har en av kommitténs ledamöter,
herr Hagård, samt vissa av de tillkallade sakkunniga, nämligen herrar
Berg, Sölvén, Hedenström, Hultmcm och östrand anmält avvikande
meningar.
Herr Hultman, med vilken herr Hagård instämt, har ansett det tveksamt,
om sjukhjälpsförbättringarna borde göras så betydande som kommittén
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
föreslagit, varjämte han yrkat dels att karensregeln tills vidare skulle
bibehållas oförändrad, dels att de föreslagna livränteförhöjningarna
skulle förbehållas skadade med mer än 40 procents invaliditet, dels att
gällande bestämmelse om utbyte av livränta mot kapitalbelopp skulle bibehållas
oförändrad eller avfattas i överensstämmelse med en av Sverige
ratificerad konvention i ämnet, enligt vilken utbyte borde medgivas endast
om vederbörande myndigheter kunna beredas säkerhet för en förnuftig
användning av kapitalet.
Herrar Berg och Sölvén ha yrkat, att den föreslagna sjukpenningtabellen
skulle förbättras i vart fall genom tillägg av en klass, avseende försäkrade
med en årlig arbetsförtjänst av 7 020 kronor eller däröver, och att maximibeloppet
av den årliga arbetsförtjänsten skulle höjas till minst 7 200 kronor.
Härjämte ha de uttalat att vissa ytterligare förbättringar av sjukersättningarna
vore befogade.
Herr Hedenström har uttalat betänkligheter mot den föreslagna sjukpenningskalan,
då sjukpenningen med familjetillägg medförde risk för överkompensation
och sjukpenningen för de ogifta syntes böra förbättras mera
än kommittén föreslagit.
Herr Östrand har funnit erforderliga förbättringar av sjukersättningarna
tills vidare böra ske inom ramen för gällande system, särskilt med hänsyn
till administrationen av olycksfallsförsäkringen. I stället för införande av
familjetillägg borde den nuvarande kompensationsgraden höjas, exempelvis
till tre fjärdedelar av arbetsförtjänsten.
Angående det närmare innehållet i de avgivna särskilda yttrandena hänvisas
liksom beträffande kommittéförslaget till betänkandet.
Yttrandena.
över socialvårdskommitténs betänkande ha efter remiss yttranden avgivits
av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet,
pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen och statens pensionsanstalt
samt av de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska
arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening,
landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens centralorganisation.
I vad betänkandet avser sambandet mellan den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
och frivillig försäkring ha yttranden därjämte avgivits
av försäkringsanstalterna Folket-Samarbete och av Svenska försäkringsbolags
riksförbund.
I de avgivna yttrandena ha delade meningar uttalats om lämpligheten av
att i olycksfallsförsäkringslagstiftningen nu företaga sådana ändringar av
principiell innebörd som kommittén föreslagit. Av dylika allmänna
uttalanden må här omnämnas följande.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
Statskontoret, som förklarat sig icke ha något att erinra mot att vissa
förbättringar av ersättningarna gjordes inom ramen för nu gällande system,
har emellertid ansett att ändringar av principiell innebörd borde anstå
till den slutliga revisionen av lagstiftningen och fördenskull funnit sig icke
kunna förorda vare sig de föreslagna familjetilläggen eller de ändrade
grunderna för beräkning av invaliditetsersättning. Svenska arbetsgivareföreningen
har mera allmänt uttalat sitt ogillande av att, i detta som i andra
på senaie tid aktuella fall, partiella förslag av principiell räckvidd framlagts.
Föreningen har dock tillstyrkt att vissa förbättringar i ersättningsgrundei
na genomfördes. Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett, att
kommittén bort begränsa sig till sådana frågor, som avsåge höjningar av
ersättningsbeloppen. Övriga ändringsförslag borde ses i större sammanhang
och därför anstå tills förslag, som berörde lagstiftningen i dess helhet,
kunde framläggas. Den väsentliga förhöjning av ersättningarna, som
kommittén törordat, och de principiella avvikelser från gällande normer,
som föreslagits, hotade i stor utsträckning produktionen. Även Sveriges
redareförening har anlagt ett dylikt betraktelsesätt. Föreningen, som anser
att frågan om förbättring av ersättningsgrunderna onödigt forcerats, håller
före, att hela frågan om ändringar i olycksfallsförsäkringslagen borde behandlas
i ett sammanhang. Under hänvisning till överförsäkringsrisken och
premieökningarna, rörande vilka ett klarläggande finge anses önskvärt ur
arbetsgivarsynpunkt, har föreningen vidare anfört, att man i hithörande
fråga borde framgå med största försiktighet. Då härtill landets nuvarande
ekonomiska läge utgjorde ett skäl för återhållsamhet i alla ekonomiska
frågor, kunde föreningen icke tillstyrka kommitténs förslag. En eventuell
ökning av ersättningsbeloppen borde i vart fall givas endast provisorisk
karaktär på sätt skett vid höjning av andra ersättningar, taxor och avgifter
på grund av rådande dyrtid.
Jämväl försäkringsrådet (majoriteten) har — utan att framställa något
yrkande i detta hänseende — ansett det kunna ifrågasättas om det icke
med hänsyn till den i viss mån provisoriska karaktär, som kommittéförslaget
syntes äga, vore riktigare att ändringarna för närvarande begränsades
till en höjning av ersättningsbeloppen, medan de principiella nyheterna
i fråga om ersättningsgrunderna och de övriga ändringar som ej
vore direkt betingade av pris- och löneutvecklingen, finge anstå. Inom rådet
ha flera skiljaktiga meningar uttalats beträffande olika delar av förslaget.
Därvid har försäkringsrådet Geijer anfört, att talet om den sociala olycksfallsförsäkringen
såsom grundad på en produktionen åvilande skadeståndsskjldighet
torde sakna grund och i vart fall icke kunde åberopas såsom
försvar för höjande av försäkringens prestationer till belopp, som icke vore
förenliga med en god och rimlig socialförsäkring. Den stora massan av
små självständiga företagare vore alltjämt i avsaknad av försäkringsskydd,
likaså hemmavarande barn. Vidare vore försäkringen för olycksfall utom
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
arbete ur inånga synpunkter otillfredsställande. Då det gällde en utökning
av prestationerna vid de av försäkringen redan omfattade olycksfallen —
en utökning som i och för sig icke kunde anses obefogad — utgjorde de
antydda, inom en snar framtid nödvändiga reformerna en maning till varsamhet.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har anfört, att även om
man funne de föreslagna förbättringarna i stort sett välbefogade och vågade
räkna med att kostnadsökningen ej skulle vålla arbetsgivarna svårigheter,
man kunde från allmänna ekonomiska utgångspunkter hysa bekymmer
för tillskapande just nu av den ökade köpkraft, som förslagets genomförande
i viss mån måste innebära, och därför vara benägen till återhållsamhet
på de punkter, där man i och för sig kunde f. n. vara tveksam om
behovet av förbättring i ersättningsförmånerna.
Försäkringsanstalten Samarbete har anfört att en med hänsyn till penningvärdets
förändringar nödvändig justering uppåt av maximiersättningen
och en önskvärd förhöjning av den andel av lönen ersättningen borde utgöra
syntes kunna genomföras provisoriskt utan att man, såsom enligt
kommitténs förslag, införde principer, till vilka det definitiva ställningstagandet
kunde ske först sedan man funnit den framtida vägen till en samordning
med övrig socialförsäkring. De mest irriterande frågorna kring
olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna syntes icke kunna lösas
förrän en allmän sådan levnadsstandard uppnåtts, att inkomstbortfall till
följd av olycksfallsskada, sjukdom och arbetslöshet kunde ersättas efter
samma principer och i lika och tillfredsställande omfattning. Hithörande
lagar borde icke utformas på sådant sätt att de på någon punkt gåve hävd
åt uppfattningar som icke vore hållbara vid en samordning.
Pensionsstgrelsen har betonat angelägenheten av att åstadkomma en samordning
med sjukförsäkringen och förklarat, att det därvid säkerligen
komme att visa sig nödvändigt att förenkla bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen
i syfte att underlätta tillämpningen.
Riksförsäkringsanstalten har uttalat, att olycksfallsförsäkringslagen otvivelaktigt
vore behäftad med vissa brister. Enligt anstaltens mening hade
det varit önskvärt att en översyn av lagstiftningen kunnat ske i ett sammanhang
men med hänsyn till det framträdande behovet av högre ersättningar
har anstalten tillstyrkt, att vissa förbättringar i ersättningsgrunderna
vidtoges redan innan del slutliga resultatet av översynen förelåge.
Socialstyrelsen har likaledes funnit angeläget, att effektiva förbättringar
av ersättningsgrunderna komme till stånd snarast möjligt. Styrelsen, som
tillstyrkt kommitténs förslag beträffande sjukpenningskalan och förordat
en höjning av maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten, har beträffande
förslagen i övrigt ansett eu överarbetning önskvärd. Kunde detta
icke medhinnas så all förslagen kunde underställas innevarande års riksdag,
borde med de ifrågavarande förbättringarna anstå til! lagens slutliga
2—liilxang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 235.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
revision. Inom styrelsen har föredraganden, t. f. byråchefen Richert, anmält
avvikande mening och tillstyrkt i kommittéförslaget föreslagna förbättringar.
Kommittéförslaget har i princip tillstyrkts av landsorganisationen och
tjänstemännens centralorganisation, vilka båda organisationer i vissa avseenden
förordat ytterligare förbättringar av ersättningsförmånerna.
Kommitténs förslag att höja maximibeloppet av den årliga
arbetsförtjänsten till 6 900 kronor har lämnats utan erinran av
statskontoret, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening och av försäkringsrådets
majoritet. Inom försäkringsrådet har försäkringsrådct
Geijer, under hänvisning till de av honom anförda allmänna synpunkterna,
ifrågasatt om det icke vore klokare att stanna vid 6 000 kronor; det borde
icke vara omöjligt för en arbetare med högre inkomst än 6 000 kronor att
genom komplementsförsäkring täcka den överskjutande inkomsten.
En mindre höjning än kommittén föreslagit förordas även av svenska
arbetsgivareföreningen, som funnit uppenbart, att lönestegringen från den
1 juli 1946 till den tidpunkt, då förslaget beräknades träda i kraft, icke tillnärmelsevis
motsvarade relationen mellan det från den 1 juli 1946 gällande
maximibeloppet 4 800 kronor och det av kommittén föreslagna 6 900 kronor.
Toges i stället hänsyn till det vid krigsutbrottet gällande maximibeloppet
3 900 kronor och ansåges detta böra höjas i proportion till inkomststegringen
för de försäkrade, syntes en höjning till 6 300 kronor väl motsvara
löneutvecklingen. Frågan om en ytterligare höjning borde skjutas
på framtiden.
Socialstyrelsen, som vitsordat riktigheten av de uppgifter om löneläget
1946, på vilka kommittén byggt sitt förslag, har framhållit att den allmänna
lönenivån avsevärt stigit sedan år 1946. Den genomsnittliga timförtjänsten
för samtliga arbetare — män, kvinnor och minderåriga — inom
den egentliga industrin hade enligt en preliminär bearbetning av styrelsens
statistik över lönesummor och arbetstid i november 1947 uppgått till 2:13
kronor, under det att motsvarande genomsnitt enligt lönestatistiken för år
1946 utgjort 1:79 kronor. Ehuru de båda medeltalen beräknats på grundval
av material med i viss mån olika sammansättning och löneutvecklingen
sannolikt icke varit enhetlig för olika arbetargrupper, tydde siffrorna på
att ett stort antal av de fullt sysselsatta arbetarna hade årsinkomster över
det av kommittén föreslagna maximibeloppet. Detta kunde i vart fall icke
anses för högt beräknat och en höjning av beloppet till 7 200 kronor vore
icke oskälig.
Riksförsäkringsanstalten har förklarat sig icke ha något att erinra mot
att maximibeloppet höjdes till 7 200 kronor och landsorganisationen har
ansett en sådan höjning böra komma till stånd. Tjänstemännens centralorganisation,
som instämt i det vid betänkandet fogade yttrandet av herrar
Berg och Sölvén, har i enlighet med vad däri anförts funnit en ytterligare
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
höjning av maximibeloppet kunna ifrågasättas, då sjukpenning även i inkomstlagen
upp till exempelvis 10 å 12 000 kronor borde stå i rimligt förhållande
till den årliga arbetsförtjänsten.
Mot en höjning av minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten
har erinran gjorts endast av de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening, som framhållit, att en dylik höjning hade betydelse
endast för beräkning av livränta åt åldringar och före olycksfallet invalida.
För dessa grupper saknades anledning att bringa ersättningen vid invaliditet
i paritet med sjukpenningen. En tillfällig överkompensation under
sjukdomstiden kunde anses tolerabel, men personer med en mycket låg
arbetsinkomst borde icke beredas livsvarig livränta efter en vida högre
arbetsinkomst, och detta så mycket mindre som det övervägande flertalet
hithörande fall vore åldringar, vilka oavsett skadan snart skulle förlorat
den ringa arbetsinkomst de haft och sålunda redan enligt de gällande bestämmelserna
bleve överkompenserade.
Kommitténs förslag till ändrade regler angående sjukpenningens
belopp har föranlett skilda uttalanden i yttrandena. Införandet av
familjetillägg tillstyrkes eller lämnas utan erinran i de yttranden som avgivits
av socialstyrelsen, försäkringsrådets majoritet, pensionsstyrelsen,
landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation, medan däremot
ett bibehållande — eventuellt med förbättringar — av systemet med
sjukpenningar utan familjetillägg förordas av statskontoret, riksförsäkringsanstalten,
de ömsesidiga socialförsåkringsbolagens förening, vissa
skiljaktiga ledamöter av försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, försäkringsanstalten
Samarbete, svenska arbetsgivareföreningen och svenska lantarbetsgivar
eföreningen.
Av de remissinstanser, som anslutit sig till förslaget om införande av''
familjetillägg, har socialstyrelsen, utan att närmare ingå på frågan, förklarat
sig tillstyrka den föreslagna sjukpenningskalan. Pensionsstyrelsen
har anfört, att med tanke bl. a. på en samordning med sjukförsäkringen
de av kommittén föreslagna familjetilläggen innebure en bättre anordning
än en höjning av den till grund för sjukpenningskalan liggande kompensationsgraden.
Försäkringsrådets majoritet har uttalat, att även med en höjning av
minimibeloppet för hel sjukpenning till 3 kronor 50 öre för normala fall
ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen i vissa fall komme alt understiga
ersättning enligt sjukförsäkringslagen. Mot bakgrunden härav syntes
frågan om överkompensation i dessa fall vara att bedöma och försäkringsrådet
funne sig icke böra framställa någon erinran mot förslaget i
denna del. Icke heller i fråga om införandet av familjetillägg hade försäkringsrådet
velat resa invändningar. Emellertid medförde familjetillägget
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
otvivelaktigt olägenheter i form av överkompensation i vissa inkomstlagen
och ojämnhet inom varje inkomstklass i fråga om proportionen mellan arbetsförtjänsten
och ersättningen. För det fall, att berörda olägenheter skulle
medföra, att systemet med familjetillägg funnes böra övergivas och ett
höjande av sjukpenningbeloppen efter en för alla skadade enhetlig norm i
stället konime under övervägande, har försäkringsrådet i sitt yttrande intagit
en inom rådet upprättad sjukpenningtabell, med en täckningsprocent
av omkring 78 vid klassmitterna.1 Ledamoten Sölvén har åberopat sitt till
betänkandet avgivna yttrande och ledamoten Fnhlström har beträffande
ersättningsbeloppens storlek anslutit sig till herr Hultmans yttrande till
betänkandet. Vissa andra skiljaktiga meningar inom rådet beröras i det
följande.
Landsorganisationen har förklarat sig i princip biträda kommitténs
ståndpunkt rörande frågan om familj etillägg å sjukpenning. Det administrativa
merbesvär, som vore förenat med systemet, vore icke av den omfattning
att hänsyn därtill kunde åberopas mot den sakliga motiveringen
för familjestöd även inom denna socialförsäkringsgren. Emellertid funne
landsorganisationen, i anslutning till det av herrar Berg och Sölvén avgivna
yttrandet, att systemet av kommittén utformats på alltför stor bekostnad
av sjukersättningen åt icke familjeförsörjare. I ett par inkomstlägen, visserligen
mycket begränsade, skulle den föreslagna regleringen, såsom framginge
av ett betänkandet bilagt diagram, rentav medföra en lägre sjukpenning
åt icke-för sörj are än enligt gällande bestämmelser. Men även för övriga
fall — där sjukpenningen förbleve oförändrad eller ökades med endast
50 öre — ansåge landsorganisationen att förslaget icke tillgodosåge de ensamståendes
berättigade intresse. Att låta anstå med en höjning av ifrågavarande
sjukpenningar i avvaktan på det slutliga resultatet av utredningen
funne landsorganisationen icke välbetänkt. Häremot talade icke blott rättvisesynpunkter
utan även det förhållandet att höjningens genomförande
först om ett eller två år måste vara ägnat att medföra onödiga administrativa
svårigheter. Även med beaktande av den gällande skattefriheten för
sjukpenning —• vilken skattefrihet landsorganisationen förutsatte skola bibehållas
— ansåge organisationen att en uppreglering borde ske av de för
ensamstående föreslagna sjukpenningarna. Av försäkringstekniska skäl
syntes en för samtliga sjukpenningklasser lika procentuell höjning vara
erforderlig. En sådan relation mellan sjukpenningarna och inittinkomsterna
i respektive klasser borde eftersträvas, att sjukpenningen i samtliga
klasser komme att överstiga den enligt gällande lag utgående. Mot en vid
sådan höjning eventuellt erforderlig maximeringsregel hade landsorganisationen
intet att erinra. Landsorganisationen anslöte sig vidare till det i
1 Denna tabell upptager 12 sjukpenningklasser med en sjukpenning av lägst 3 kronor
50 öre (vid en årlig arbetsförtjänst intill 1 820 kronor) och högst 14 kronor 50 öre (vid en
årlig arbetsförtjänst av 6 520 kronor eller däröver). Klassbredden är 470 kronor.
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
herrar Bergs och Sölvéns särskilda yttrande framförda förslaget att sjukpenningtabellen
skulle tillföras eu ny klass, avseende försäkrade med en
årlig arbetsförtjänst av 7 020 kronor eller däröver.
Tjänstemännens centralorganisation har funnit riktigt att familjetillägg
infördes, särskilt med hänsyn till att tillägg av liknande karaktär införts i
den obligatoriska sjukförsäkringen. Beträffande rätten till familjetillägg
syntes önskvärt att gift kvinna i detta hänseende likställdes med sin make
och att sålunda i stort sett samma regler komme att gälla för rätten till
familjetillägg enligt olycksfallsförsäkringslagen som beträffande rätten till
maketillägg enligt sjukförsäkringslagen. I fråga om den föreslagna klassindelningen
och sjukpenningbeloppen i övrigt ville organisationen instämma
med det av herrar Berg och Sölvén avgivna yttrandet. Härutöver
har organisationen -— såsom förut nämnts — uttalat, att det kunde ifrågasättas
om icke sjukpenning även i inkomstlägen upp till exempelvis 10 a
12 000 kronor borde stå i rimligt förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst.
I de remissyttranden, vari förordats bibehållande av ett system med sjukpenningar
utan familjetillägg har i huvudsak anförts följande.
Riksförsäkringsanstalten har påpekat, att kommittén ännu icke tagit slutlig
ställning till frågan om en samordning mellan olycksfallsförsäkringen
och sjukförsäkringen och förebådat att modifikationer kunde behöva göras
i de nu föreslagna reglerna, då sjukförsäkringslagen trädde i kraft. Under
sådana förhållanden syntes det vara naturligast och lämpligast att erforderliga
förbättringar av sjukpenningförmånerna vidtoges inom ramen för
nu gällande system. Uetta kunde ske genom införande av nya sjukpenningklasser
med högre sjukpenning än den nuvarande högsta jämte en höjning
av den kompensationsgrad som låge till grund för nu gällande sjukpenningskala.
Gentemot kommitténs förslag har riksförsäkringsanstalten anfört att i
avlöningshänseende någon skillnad icke gjordes mellan försörjningspliktig
och icke försörj ningspliktig arbetare. Då sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen
avsåge att utgöra kompensation för utebliven avlöning och
liksom denna helt bestredes av arbetsgivaren, vore det icke följdriktigt att
gradera sjukpenningen efter försörjningsplikt. Vidare vore uppenbart att
ju större del av inkomsten som täcktes av sjukpenningen, desto mindre
anledning funnes att ifrågasätta särskilt tillägg för försörj ningspliktig.
Kommitténs förslag skulle, om arbetsförtjänsten icke överstege 4 800 kronor,
i stor utsträckning icke medföra någon förbättring av sjukpenningens
storlek för arbetare som icke vore berättigade till familjetillägg. I vissa
fall skulle de till och med erhålla lägre sjukpenning än enligt gällande bestämmelser.
Å andra sidan skulle i många fall sjukpenning med familjetillägg
komma att överstiga den skadades arbetsförtjänst. Det föreslagna
systemet medförde stora risker för överförsäkring, risker som kommittén
22
Kungi. Maj:ts proposition nr 235.
syntes ha underskattat. Även bortsett från den överförsäkring som frivilliga
försäkringar kunde medföra innebure förslaget risker för överkompensation.
Vad anginge lägsta sjukpenningens fastställande till tre kronor 50
öre ansåge sig anstalten, då detta minimibelopp blivit fastställt inom sjukförsäkringen,
icke nu böra göra någon erinran. Men oavsett denna överförsäkring
skulle enligt förslaget sjukpenning med familjetillägg innebära överförsäkring
i praktiskt taget alla fall, då arbetsförtjänsten understege 1 980
kronor, och i många fall då arbetsförtjänsten vore högre, medföra att sjukpenningen
— som ju vore skattefri — komrne att vara endast obetydligt
lägre än den skattepliktiga arbetsförtjänsten. Detta kunde utan tvivel inverka
menligt på det produktiva arbetet.
Rörande detaljerna i kommitténs förslag har riksförsäkringsanstalten
anfört bl. a. att det måste komma att te sig obilligt att familjetillägg icke
utginge exempelvis då olycksfall träffade hustrun i ett äktenskap, där inga
familjetilläggsberättigande barn funnes, men hustrun med sin arbetsinkomst
väsentligen bidroge till makarnas uppehälle eller kanske helt försörjde
maken, samt då ogift person fullgjorde underhållsskyldighet mot icke
hemmavarande barn.
Riksförsäkringsanstalten har vidare med skärpa betonat de administrativa
svårigheter ett genomförande av kommitténs förslag skulle medföra
samt därvid anfört följande.
Kommittén, som övervägt att föreslå införande av ett familjetillägg, graderat
enligt sjukförsäkringslagens regler, har därom anfört, att en med
hänsyn till den skadades försörjningsplikt långtgående gradering av sjukersättningarna
uppenbarligen skulle, så länge olycksfallsförsäkringen är
centralt administrerad, föranleda betydande praktiska svårigheter. Även
den jämförelsevis enkla form för familjetillägg, som kommittén stannat vid
att föreslå, har emellertid kommittén funnit komma att medföra en ökning
av det administrativa besväret, i synnerhet som anmälningshandlingarna
icke sällan äro ofullständiga. Detta kommitténs uttalande förtjänar att
starkt understrykas. Anmälningshandlingarnas ofullständighet föranleder
redan under nuvarande förhållanden ett avsevärt utredningsarbete. Den
ytterligare belastning av skaderegleringsarbetet, som skulle komma att förorsakas
av de föreslagna bestämmelserna om familjetillägg, jämte vissa
ändringsförslag i övrigt, måste bedömas mot bakgrunden av ansvällningen
av skadeärendenas antal. Under år 1947 inkommo till riksförsäkringsanstalten
177 000 anmälningar om olycksfall eller yrkessjukdom, avseende i
anstalten försäkrade arbetare. Antalet ärenden, i vilka frågor om familjetillägg
måste prövas, skulle komma att utgöra en mycket betydande del
härav. Skaderegleringen i sådana ärenden, i vilka uppgifter i anmälningshandlingarna
rörande förutsättningarna för familjetillägg saknas eller äro
ofullständiga, måste givetvis bliva icke oväsentligt fördröjd. Riksförsäkringsanstalten
måste fästa desto större avseende härvid som redan under
nuvarande förhållanden — trots att anstalten ägnar ständig uppmärksamhet
åt förefintliga möjligheter att genom rationalisering av arbetet söka
undvika förseningar av skaderegleringen — såväl i pressen som till anstalten
direkt tid efter annan framföres klagomål över dröjsmål med ärendenas
prövning och ersättningarnas utbetalning.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
Härutöver har anstalten anfört att tolkningen av det för rätten till
familjetillägg föreslagna villkoret att den skadade skulle »sammanleva med
hustru» ytterligare komme att komplicera det administrativa förfarandet.
Anstalten fortsätter.
En grundläggande förutsättning för att kunna tillgodose berättigade krav
på en snabb handläggning av skadeärendena är en tillräcklig tillgång på
erfaren och kunnig personal. För att möta den utökning av skaderegleringsarbetet,
som ett införande av bestämmelser om familjetillägg jämte
vissa i det följande berörda ändringsförslag i övrigt skulle medföra, måste
en motsvarande ökning av arbetskrafterna komma att erfordras inom riksförsäkringsanstalten.
Anstalten har tidigare i olika sammanhang inför
Kungl. Maj :t framhållit redan nu rådande svårigheter att förvärva och behålla
för skaderegleringen erforderlig personal. Rekryteringssvårigheterna
torde komma att ytterligare skärpas inför utsikten om en viss nedskärning
av olycksfallsförsäkringens centrala organisation, något vartill en samordning
mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna bland annat syftar. Att det
under sådana förhållanden skall bliva möjligt att för den tillfälliga ansvällning
av organisationen, varom här är fråga, i tillräcklig omfattning erhålla
sådana kompetenta arbetskrafter, som erfordras för en effektiv tillämpning
av de av kommittén föreslagna bestämmelserna, lärer, såsom i ett yttrande
till kommittébetänkandet framhållits, åtminstone för närvarande icke
kunna med säkerhet påräknas.
Sammanfattningsvis har riksförsäkringsanstalten uttalat, att anstalten
icke funnit några övertygande skäl vara förebragta för att inom olycksfallsförsäkringen
nu införa familjetillägg men däremot funnit starka skäl tala
einot förslaget därom. En önskvärd förbättring av sjukpenninggrunderna
kunde enligt anstaltens mening vinnas om den till grund för gällande sjukpenningskala
liggande kompensationsgraden — principiellt två tredjedelar
— ökades till förslagsvis tre fjärdedelar. I yttrandet har intagits ett av anstalten
upprättat förslag till en sjukpenningskala med tre fjärdedels kompensation,
varjämte angivits utseendet av en skala med fyra femtedels kompensation.
1 Anstalten har påpekat, att skalorna kunde om så önskades påbyggas
med ytterligare klasser, samt att anstaltens förslag innebure förbättringar
vid praktiskt taget alla arbetsförtjänster intill 4 800 kronor.
Försäkringsinspelctionen, som uttalat sig för en utredning av frågan om
begränsningsregler för kompletterande försäkringar, har — enär en tänkbar
lösning på visst sätt av denna fråga skulle i avsevärd grad försvåras
genom införande av de föreslagna familjetilläggen — ifrågasatt huruvida
icke införandet av dessa tillägg lämpligen kunde anstå tills berörda utred
-
1 Den förstnämnda sjukpenningskalan upptager 12 sjukpenningklasser med en klassbredd
av 480 kronor. Lägsta sjukpenningen (vid en årlig arbetsförtjänst intill 1 680 kronor) utgör
ii kronor 50 öre och den därnäst lägsta 4 kronor. I följande klasser stiger sjukpenningen
med en krona för varje klass till 14 kronor (vid eu årlig arbetsförtjänst överstigande 6 480
kronor).
Den andra sjukpenningskalan, som uppvisar samma sjukpenningbelopp jämte eu ytterligare
klass med en sjukpenning å 15 kronor, har en klassbredd av 450 kronor. Lägsta sjukpenning
utgår här intill eu årlig arbetsförtjänst av 1 575 kronor, (ten högsta vid en årlig
arbetsförtjänst överstigande 6 575 kronor.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
ning hunnit verkställas. Den eftersträvade höjningen av ersättningsnivån
syntes inspektionen kunna utan svårighet åstadkommas på annat sätt.
Vissa reservanter i försäkringsrådet ha jämväl framställt erinringar mot
den av kommittén föreslagna sjukpenningskalan. Försäkringsrådet Lundberg
har ansett att principen med sjukpenning utan familjetillägg vore att
ur flera synpunkter förorda. Familjetilläggen medförde sålunda, att täckningsprocenten
för icke familjeförsörjare bleve låg. Den schablonmässiga
behovsprövning, som vore nödvändig för familj etilläggen, skulle vidare leda
till orättvisor. Ett sjukpenningsystem i enlighet med det inom rådet upprättade
förslaget syntes uppfylla de krav man rättvisligen kunde uppställa.
Försäkringsrådet Blomqvist har instämt häri och tillagt, att därest familjetillägg
över huvud taget skulle utgå, sådant borde utgivas även i anledning
av olycksfall, som drabbat gift kvinna, då mannen för sitt uppehälle varit
av hennes arbete väsentligen beroende. Försäkringsrådet Gei jer — med vilken
ledamoten Kuylenstierna instämt härutinnan — har ansett att vid all
sjuk- och olycksfallsförsäkring måste som en oeftergivlig norm uppställas
att individen alltid hade att själv bära en mindre del av den uppkommande
inkomstminskningen. Huru stor denna förlustmarginal borde vara, kunde
vara föremål för olika meningar. Huvudsaken vore att en bestämd förlustmarginal
effektivt upprätthölles och stöddes av lag och allmän rättsuppfattning.
Kommitténs förslag förordade i allt för stor utsträckning ersättningar
som i betänklig grad närmade sig — och i vissa fall överskrede
- den verkliga inkomstförlusten. Genom sjukpenningens skattefrihet och
livräntornas reduktion vid beskattningen bleve detta missförhållande ytterligare
accentuerat. Frågan huruvida familjetillägg skulle ingå i sjukpenningen
syntes vara av mera underordnad betydelse, men skulle detta ske,
syntes det svart att undvika en tämligen kraftig underkompensering för
dem som icke ägde rätt till familjetillägg.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har anfört att man
hade anledning ställa sig tveksam till införandet av s. k. familjetillägg i
den obligatoriska olycksfallsförsäkringen, då dylika tillägg i hög grad hade
karaktären av socialvård och därför illa stämde med de skadeståndsrättsliga
principerna. Även bortsett härifrån syntes dessa tillägg i så hög grad
förrycka de grunder, efter vilka försäkringen uppbyggts, att deras lämplighet
måste starkt ifrågasättas. Det föreslagna tillägget komme dessutom
att, med undantag för de högre inkomstklasserna, leda till så principiellt
oriktiga resultat, att föreningen ansåge sig icke kunna tillstyrka dess införande
i enlighet med förslaget.
Ett strikt vidmakthållande av 90-procentgränsen för den skattefria sjukpenningen
— vilket enligt föreningens mening vore av största vikt för undvikande
av överförsäkring — måste medföra att den föreslagna sjukpenningen
med familjetillägg reducerades i vissa av de lägre inkomstgrupperna.
Det låge då nära till hands att undersöka om icke genomgående
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
inom de lägre inkomstgrupperna sjukpenningen utan familjetillägg i stället
kunde höjas. En högre kompensationsgrad vore i dessa fall väl försvarlig.
Höjdes sjukpenningen utan familjetillägg med 50 öre i inkomstklasserna
upp till 4 940 kronor undginges också den försämring av kompensationen
i vissa gränsfall, som eljest bleve en följd av intervallernas
breddning. Alltjämt skulle emellertid familjetilläggen i de högre av nu
ifrågavarande inkomstklasser behöva reduceras till 50 öre eller en krona
och då det knappast vore lämpligt att införa så låga familjetillägg, borde en
enhetssjukpenning fastställas. Vid inkomster över 4 940 kronor funnes
visserligen utrymme för de av kommittén föreslagna familjetilläggen, men
det syntes mindre lämpligt att införa dylikt tillägg inom allenast en del av
sjukpenningskalan. I enlighet med det anförda har i yttrandet förordats
en enbart inkomstgraderad sjukpenningskala med sjukpenningbelopp motsvarande
de av kommittén för icke-försörjare föreslagna, ökade med 50 öre
i samtliga klasser utom den lägsta. Sjukpenningen skulle härigenom i intet
fall komma att understiga 69 procent av den dagliga arbetsförtjänsten och
för den lägsta inkomsten inom respektive klasser — bortsett från den lägsta
— skulle sjukpenningen komma att variera från högst 90 procent till lägst
75 procent av denna arbetsförtjänst.
Föreningen har vidare anfört, att kommitténs enda skäl för att införa
familjetillägg syntes vara, att sådana tillägg förekomme inom sjukförsäkringen.
Det måste emellertid bedömas såsom praktiskt uteslutet att inom
överskådlig framtid en sådan ändring av förmånerna i sjukförsäkringen
skulle komma till stånd, att dessa ens tillnärmelsevis skulle komma i paritet
med olycksfallsförsäkringens. Man kunde då fråga sig om införandet av
familjetillägg i olycksfallsförsäkringen hade någon uppgift att fylla för att
bereda väg för en framtida samordning. Det syntes icke berättigat att f. n.
sätta sjukpenningen utan familjetillägg lägre än vad som eljest kunde anses
skäligt i kompensationshänseende.
Svenska arbetsgivareföreningen har tillstyrkt att relationen mellan sjukpenningen
och mittinkomsten i respektive klasser höjdes på sätt kommittén
föreslagit för icke-försörjare. En gradering av sjukpenningen efter den
skadades försörjningsplikt ansåges däremot utgöra ett kraftigt avsteg från
»den för denna lagstiftning hittills gällande skadeståndsprincipen». Enär
arbetsinkomsten icke vore baserad på den skadades försörjningsplikt utan
hänförde sig till andra förhållanden, vore det i princip riktigt att sjukpenningen
även avvägdes med hänsyn till motsvarande förhållanden. Andra
former av socialvård borde ifrågakomma för familjeförsörjarens problem.
Den från innevarande år gällande lagen om allmänna barnbidrag borde enligt
föreningens uppfattning medföra, att frågan om gradering av sjukpenningen
efter försörjningsplikt avlystes ur diskussionen. Då det principiellt
rådde eu väsentlig skillnad mellan sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen
och sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen, vore förekomsten av
opaginerad Kontrollera mot PDF
2G
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
hustrutillägg inom sjukförsäkringen intet bärande argument för införande
av familjetillägg inom olycksfallsförsäkringen. Skulle familjetillägg å sjukpenning
emellertid ifrågakomma, yrkade föreningen med hänsyn till överförsäkringsrisken
bestämt på en maximeringsregel, förslagsvis av det innehåll
att sjukpenningen aldrig finge överstiga 90 procent av inkomsten. Då sjukpenningen
vore skattefri borde vid bedömande av kompensationsgraden en
jämförelse göras mellan 90 procent av inkomsten och sjukpenningen. Det
visade sig därvid att i åtskilliga fall utrymme ej funnes för familjetillägg.
I detta sammanhang må nämnas, att statskontoret — som ansett att
principiella ändringar i ersättningsgrunderna borde anstå — uttalat att behovet
av familjetillägg måste anses ha minskat efter tillkomsten av de allmänna
barnbidragen.
Svenska tantarbetsgivareföreningen har under hänvisning till överförsäkringsrisken
avstyrkt förslaget i vad avsåge höjning av kompensationsgraden
och hemställt, att ytterligare undersökning beträffande förskjutning
av denna måtte göras i sammanhang med den slutliga översynen av lagstiftningen.
Föreningen ville understryka, att förekomsten av familjebidrag
och en minimiersättning, som icke vore grundad på den verkliga inkomsten,
innebure en social förmån, som icke sammanhängde med de för
olycksfallsförsäkringslagen grundläggande principerna och som sålunda
borde bekostas icke av arbetsgivaren utan av staten. Svenska redareföreningen,
som helt avstyrkt det föreliggande förslaget, har därvid uttalat betänkligheter
mot att så höga ersättningar föreslagits att risk för överkompensation
i vissa fall kunde uppstå.
Försäkringsanstalten Samarbete har anfört, att där socialförsäkringen
upphörde att vara ett skydd enbart för en minimistandard — vilket kunde
sägas vara fallet på olycksfalls- och yrkessjukdomslagarnas område — ersättningen
borde uteslutande bestämmas i förhållande till inkomstbortfallet.
Lika lön för lika arbete borde här icke motsvaras av olika ersättning
för lika lön. Allmänna befolkningspolitiska åtgärder, avsedda att ge barnfamiljer
en bättre standard, borde fylla samma ändamål även vid inkomstbortfall
för försörj aren. Vid samma ersättning för gifta och ogifta erhölle
de senare i själva verket på grund av sin högre skatt en bättre kompensation
för inkomstbortfallet. Om kommitténs avsikt varit att genom hustrutillägget
utjämna denna skillnad, måste konstateras att mer rättvisande
resultat kunde nås. Vid en sådan utjämning borde man även ta hänsyn
till det förhållandet att ju högre inkomsten vore, ju större bleve procentuellt
sett den ersatta delen av nettoinkomstbortfallet. De föreslagna sjukpenningklasserna
har anstalten funnit vara för vida.
Frågan om förhållandet mellan den obligatoriska försäkringen
och annan försäkring har, utöver vad tidigare
nämnts, föranlett särskilda uttalanden i vissa yttranden.
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
Försäkringsinspektionen har, utan att ingå på frågan om de föreslagna
ersättningsförmånernas skälighet, velat framhålla, att den överförsäkring,
som kunde föranledas av att vissa försäkringsanstalter meddelade olycksfallsförsäkring
såsom utbyggnad av den obligatoriska försäkringen, vore
ägnad att väcka betänkligheter. Skattefriheten för sjukpenning medförde,
att en viss sjukpenning innebure större förmån för den försäkrade än en
lika stor arbetsinkomst; efter införandet av den nya uppbördsordningen
måste denna förmån ha blivit på ett helt annat sätt än tidigare påtaglig för
de försäkrade. Förhållandet mellan sjukpenningen och den efter skatteavdrag
återstående löneinkomsten vore icke oväsentligt större än den av
kommittén angivna normen. Inspektionen ansåge, att en anpassning av
försäkringar, som vore avsedda att komplettera ersättningarna enligt
olycksfallsförsäkringslagen, borde, så långt detta vore av praktiska skäl
möjligt, vidtagas i förhållande till den kompensation för minskad arbetsförtjänst
som sjukpenningen i olika fall lämnade. Det syntes kunna ifrågasättas,
att 1945 års försäkringsutredning erhölle uppdrag att närmare utreda
frågan om begränsningsregler för de kompletterande försäkringarna,
bland vilka den av enskilda försäkringsbolag bedrivna s. k. kollektiva
olycksfallsförsäkringen intoge en framträdande plats. En tänkbar lösning
vore en omläggning av den enskilda kollektiva olycksfallsförsäkringen därhän
att denna försäkring icke resulterade i en sjukpenning av på förhand
bestämd storlek i kronor utan i stället kompletterade ersättningarna från
den obligatoriska försäkringen med ett tilläggsbelopp av sådan storlek, att
ersättningen tillsammans med tilläggsbeloppet utgjorde viss, lämpligt avvägd
del av arbetsförtjänsten.
Även pensionsstyrelsen har ansett frågan om överförsäkring på grund av
komplementförsäkring böra ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Svenska arbetsgivareföreningen har ansett, att frågan om överförsältringsrisken
borde omedelbart upptagas till behandling och garantier lagstiftningsvägen
lämnas för att överförsäkring över huvud taget icke kunde
förekomma, överförsäkring borde anses föreligga så snart ersättningen på
grund av den lagenliga olycksfallsförsäkringen och den privata försäkringen
medförde högre behållen inkomst än den normala arbetsförtjänsten,
minskad med därå belöpande skatt.
Svenska försäkringsbolags riksförbund har anfört, att de privata försäkringsbolagen
vidtagit vissa angivna åtgärder mot överförsäkring. Om kommitténs
förslag genomfördes, komme behovet av utökning av ersättningarna
genom privat försäkring alt starkt minskas. Det vore givet, att bolagen
komme att anpassa sin verksamhet efter det nya läget och — liksom
hittills — vidtaga åtgärder ägnade att förebygga och motverka överförsäkring.
Särskilda lagstiftningsåtgärder på detta område ansåge förbundet
icke vara erforderliga, överförsäkring i fråga om kompensation för mistad
arbetsförtjänst vore en lika allvarlig sak inom privatförsäkringen som inom
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
den sociala försäkringen, och förbundet kunde i detta sammanhang icke
underlåta att uttala sina starka betänkligheter mot att kommittén i viss
utsträckning funnit sig kunna acceptera överkompensation.
h örsäkringsanstalten Samarbete har uttalat den bestämda uppfattningen,
att medborgarnas rättighet att genom försäkring skydda sig mot
en sänkning av levnadsstandarden icke borde begränsas därför att enstaka
personer missbrukade försäkringen. Inom anstaltens frivilliga kollektiva
olycksfallsförsäkring funnes utan tvekan stora möjligheter att motverka
tendenser till missbruk. En betydande positiv insats kunde göras genom
ekonomisk upplysning om sambandet mellan premier och skadeersättningar.
Anstalten har i sitt yttrande omnämnt, att anstalten den 1 januari
1948 haft olycksfallsförsäkringar för en miljon personer, inbegripet kompletteringsförsäkringar
för 764 000 arbetstagare, och hade under år 1947
reglerat 81 000 skador med ett sammanlagt ersättningsbelopp av närmare
8V2 miljoner kronor.
Beträffande karensbestämmelsen har socialstyrelsen uttalat,
att anledning i och för sig icke funnes till erinran mot den föreslagna sänkningen
av karenstiden från tre till två dagar, men att det varit av intresse
att närmare överväga, huruvida man borde bibehålla den gällande regeln
att sjukpenning skulle utgå fr. o. in. dagen efter olycksfallet då karenstiden
överskridits.
Riksförsäkringsanstalten har anfört att den föreslagna ändringen skulle
medföra att sjukpenning komme att utgå i ytterligare ett stort antal fall.
Detta skulle föranleda en icke obetydlig ökning av skaderegleringsarbetet.
Anstalten ansåge sig emellertid icke böra göra någon erinran mot att karenstiden
minskades från tre till två dagar. Dock ville anstalten ifrågasätta,
om icke karensregeln samtidigt borde ändras på sådant sätt, att sjukpenning
ej alls skulle utgå för de två första dagarna efter olycksfallsdagen.
Den gällande bestämmelsen vore nämligen icke rationell. Vid kortvarigare
skador förelåge risk för att den skadade sökte ernå sådan sjukskrivningstid
att sjukpenning skulle utgå, vilket också framhållits från läkarhåll.
Genom ändring av karensregeln på nyss berört sätt skulle dessutom vinnas
fördelen av full överensstämmelse med sjukförsäkringens karensregel.
Av reservanterna i för säkring srådet har försäkringsrådet Gei jer ansett att
sjukförsäkringens regel borde införas i olycksfallsförsäkringen, enär det
för upprätthållande av försäkringens sundhet vore i hög grad önskvärt att
det funnes en verklig och effektiv, om också kort karenstid. Den olägenhet,
som härigenom skulle tillskyndas de försäkrade, ansåges böra betraktas
som en sak, som de i det helas intresse måste underkasta sig. Försäkringsrådet
Lundberg har ansett att den gällande karensregeln borde bibehållas.
Pensionsstyrelsen har ifrågasatt, om ändring av karensregeln borde ske
innan resultatet av kommitténs fortsatta överväganden rörande olycksfallsförsäkringen
och dess administration förelåge.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
Svenska arbetsgivareföreningen har, med instämmande i det vid betänkandet
fogade yttrandet av herr Hultman, ansett den föreslagna ändringen
i karensbestämmelsen onödig. Skulle någon ändring vidtagas, borde den
ske på sådant sätt att nära anslutning vunnes till bestämmelserna i sjukförsäkringslagen.
Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett att, då en uppmjukning
av karensregeln vore av synnerligen stor betydelse och i sin tur föranledde
granskning av lagens övriga föreskrifter, frågan härom borde tagas under
övervägande först i samband med den allmänna översynen av lagen.
1 fråga om storleken av de föreslagna livränteförhöj ningarna
vid mera betydande invaliditet har kommitténs förslag lämnats
utan saklig erinran av försäkringsrådets majoritet, riksförsäkringsanstalten,
landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation.
Socialstyrelsen har ansett det kunna ifrågasättas, om icke det riktigaste
vore, att bedömningen av invaliditetsgraden gjordes på sådant sätt att invaliditetsgraden
såvitt möjligt motsvarade den skadades förmåga att försörja
sig för framtiden. Det ville även synas som om de just nu rådande
förhållandena, då partiellt arbetsföra hade lättare att få arbete än tidigare,
icke vore ägnade att speciellt aktualisera det förevarande spörsmålet. En
höjning av livränteprocenten ansåge styrelsen vara i och för sig önskvärd,
men kommittén syntes icke ha tagit tillräcklig hänsyn till att livräntor icke
beskattades till sitt fulla belopp. På grund av denna skattelättnad skulle
den föreslagna livräntan vid helinvaliditet i många fall ge större behållen
inkomst än den skadade skulle ha haft med oförändrad arbetsförtjänst,
och dessutom undginge han vissa utgifter t. ex. för arbetsresor och arbetskläder.
Möjligt vore, att frågan borde lösas snarare genom en ändring a1»
skattelagstiftningen än genom ett frångående av det framförda förslaget,
men frågan syntes böra prövas i ett sammanhang. Även frågan om en eventuell
differentiering av livräntorna för tiden före och efter 67 års ålder syntes
ha avfärdats alltför lätt. Denna fråga hade genom den ändrade folkpensioneringen
kommit i ett annat läge än förut. Det syntes knappast motiverat
att, vilket förslaget i många fall skulle leda till, summan av ålderspension
och livränta bleve högre än sammanlagda beloppet före 67 års ålder
av livränta och eventuell invalidpension. I detta sammanhang vore att erinra
om den genomförda samordningen av folkpensionen och statlig tjänstepension.
Till folkpensionärer utgående livräntor innebure i tämligen
stor utsträckning endast att på olycksfallsförsäkringen överflyttades kostnader,
som eljest skulle ha fallit på kommunerna eller staten. Hela frågan
syntes förtjänt av ett mera ingående övervägande. Föredraganden, t. f.
byråchefen Richert, har i sin reservation anfört, att de av kommittén åberopade
omständigheterna syntes giva en god motivering för förslagets uppläggning
i denna del. Den av styrelsen angivna, av skattelättnaden för livräntor
följande överkompensationen vid helinvaliditet kunde knappast före
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
ao
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
komina i så många fall, eftersom helinvaliditet dessbättre vore relativt sällsynt.
Beskattningsfrågan syntes i vart fall kunna prövas vid en kommande
revision av skattelagstiftningen, möjligtvis i samband med en av 1946 års
riksdag begärd utredning angående beskattningen av sociala förmåner. Att
i avvaktan på en sådan omprövning uppskjuta en i och för sig önskvärd
och berättigad förbättring av ersättningsgrunderna syntes icke motiverat.
Risken av att en invalid i något fall skulle kunna anses få för hög kompensation
borde vägas mot risken av att han i något fall skulle kunna anses
få för låg; den senare risken syntes vara den mera beaktansvärda. Skäl
syntes icke föreligga att differentiera livräntorna för tid efter 67 års ålder
på annat sätt än som följde av förslaget.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har förklarat sig icke
vilja motsätta sig kommittéförslaget i denna del. Föreningen kunde dock
icke helt instämma i kommitténs uttalande därom att något behov av att
anpassa livräntorna efter ålderspensionerna icke skulle uppkomma vid den
av kommittén föreslagna utformningen av livräntegrunderna. I ett icke
ringa antal fall komnie livränta enligt förslaget att tillhopa med ålderspensionen
uppgå till betydligt mer än den skadades arbetsförtjänst vid olyckstillfället.
Starka skäl syntes tala för att den före 67 års ålder höjda kompensationen
vid högre invaliditet kombinerades med en genomgående sänkt
kompensation efter 67 års ålder, lämpligen så att livräntorna efter nämnda
ålder finge svara mot hälften av arbetsförtjänsten, liksom enligt praxis
inom skadeståndsrätten.
Vissa reservanter i försäkringsrådet ha framställt erinringar mot förslaget.
Försök ringsrådet Gei jer har såsom tidigare nämnts ansett att en förlustmarginal
städse borde hållas. Försäkringsråden Rlomqvist och Lundberg
ha funnit, att den föreslagna livräntan vid helinvaliditet vore för hög
i jämförelse med sjukersättningen och ha förordat, att hel livränta begränsades
till ’/5 eller 5/e av den årliga arbetsförtjänsten. Ledamoten Fahlström
har anslutit sig till herr Hultmans yttrande till betänkandet.
Jämväl svenska arbetsgivareföreningen har förklarat sig instämma i de
av herr Hultman framförda synpunkterna beträffande livränteförhöjningarna.
Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett, att frågan om höjning
av kompensationsgraden beträffande invaliditetsersättningar borde
tagas under övervägande först i samband med den allmänna översynen av
lagen. Därvid borde hänsyn tagas till att inom försäkringsrådet utarbetats
förslag om sådan ändring av praxis för invaliditetsbedömningen, att ökad
hänsyn komme att tagas till invaliders begynnelsesvårigheter, vilken utredning
försäkringsrådet beslutat överlämna till kommittén. För det fall
att kommittéförslaget lades till grund för omedelbar lagstiftning, ville föreningen
biträda det av herr Hultman avgivna yttrandet.
Försäkringsanstalten Samarbete har anfört, att den föreslagna mekaniska
regeln icke löste vissa med invaliditetsbedömningen sammanhängande pro
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
blem och att några allmängiltiga skäl icke heller syntes tala för att högre
ersättning skulle lämnas under ett invaliditetstillstånd med fullständig arbetsoförmåga
än under ett sjukdomstillstånd med samma effekt. Fråga
vore huruvida icke den föreslagna anordningen skulle nödvändiggöra att
i lagen intoges en klar definition av det tillstånd, som borde berättiga till
livränta.
Beträffande utbyte av livränta in o t engångsbelopp har riksförsåkringsanstalten
i likhet med kommittén ansett, att möjligheter borde
skapas för ett smidigare bedömande av frågor om utbyten. Erfarenheten
syntes emellertid bjuda, att avsevärd försiktighet fortfarande iakttoges och
att härvidlag alltför stor hänsyn icke toges till de skadades önskningar.
Detta borde enligt anstaltens uppfattning gälla även utbyte av låga livräntor,
vilka många gånger kunde vara av icke ringa betydelse för den skadades
ekonomi. Med hänsyn till svårigheten att uppdraga närmare regler
syntes önskvärt, att försäkringsrådet lämnades frihet att tillämpa den föreslagna
bestämmelsen på sätt som ansåges lämpligast i det enskilda fallet.
Försäkringsrådet har uttalat, att rådet i princip biträdde tanken på att
genom en uppmjukning av bestämmelsen bereda ökade möjligheter för livräntetagarna
att utfå kapitalbelopp. Ändrades bestämmelsen på sätt kommittén
föreslagit, funne sig försäkringsrådet få från nya utgångspunkter
pröva i vad mån utbyte kunde tillstädjas för bostadsändamål. — Försäkringsrådet
Gei jer har ansett, att den gällande bestämmelsen lett till en alltför
snäv tillämpning men att det å andra sidan vore av stor vikt, att lagstiftningen
finge en sådan avfattning, att vederbörande livräntetagare finge
klart för sig att en eventuell ansökan om utbyte konime att underkastas en
allvarlig prövning. Vissa angivna förutsättningar för utbyte syntes böra
uppställas i själva lagtexten. Försäkringsrådet Lundberg har likaledes ansett
att några riktlinjer om möjligt borde angivas i lagtexten. Därvid borde
beaktas, att stor återhållsamhet borde iakttagas i fråga om utbyte helt eller
delvis av livräntor av den storleksordning, att de utgjorde ett väsentligt
bidrag till sökandens och hans familjs försörjning. Ledamöterna Faldström
och Kuylenstierna ha ansett att gällande bestämmelse i ämnet borde bibehållas
oförändrad, därvid den sistnämnde i övrigt anslutit sig till vad försäkringsrådet
Geijer anfört i denna fråga.
Pensionsstyrelsen bär anfört, att styrelsen i sin invaliditetsförebyggande
verksamhet vid lämnande av bidrag till maskiner och verktygsutrustning
ävensom till startande av självständig verksamhet tillämpade mindre rigorösa
principer än försäkringsrådet syntes tillämpa. Det högsta belopp, varmed
bidrag finge utgå från styrelsen till en och samma person, utgjorde
5 000 kronor; vidare gällde, att medel för bestridande av ifrågavarande
kostnader borde, om så befunnes lämpligt, helt eller delvis utlämnas såsom
lån. I fråga om livränteulbytena ville styrelsen understryka att — även
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
om styrelsen ansåge att i fråga om förhållandevis små engångsbelopp anledning
saknades till en så ingående prövning som motiven till den gällande
bestämmelsen syntes förutsätta — verkligt betryggande garantier mot missbruk
borde föreligga så snart fråga vore om större engångsbelopp.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har ansett den föreslagna
uppmjukningen av bestämmelsen icke vara tillrådlig. Personer, som
erhölle kapital i stället för livränta, förstode dessvärre mera sällan att utnyttja
detsamma rationellt, och intresset för att få ett kapitalbelopp stode
ofta i omvänd proportion mot vederbörandes förutsättningar att så förvalta
detta, att förbättrade försörjningsmöjligheter för framtiden kunde påräknas.
Även med hänsyn till den räntefot, som f. n. skulle läggas till grund
för beräkning av kapitalvärdet, 21/2 procent, kunde det icke anses lämpligt
att medgiva utbetalning av kapital i större utsträckning än hittills. Skulle
en ändring här likväl ifrågakomma, borde, med hänsyn till föreliggande
möjligheter till kapitalets förräntning, en räntefot av åtminstone 4 procent
läggas till grund för beräkning av kapitalvärdet. Föreningen ville sålunda
instämma med vad herr Hultman på denna punkt anfört i sitt yttrande
till betänkandet. Jämväl svenska arbetsgivareföreningen har i denna fråga
instämt i det av herr Hultman avgivna yttrandet.
Svenska lantarbetsgivareföreningen har anfört, att den föreslagna »uppmjukningen»
av bestämmelsen icke hade något som helst med utvecklingen
av lönenivån att göra utan helt sammanhängde med frågor, som berörde
översynen av lagstiftningen i dess helhet. Med hänsyn till det anmärkningsvärda,
att regeln om uppmjukningen skulle föreligga i lagtexten men
dess innebörd endast kunna utläsas i motiveringen, och till att utredningen
i denna fråga syntes minst sagt ofullständig, borde denna del av förslaget
återförvisas till kommittén för ny och mera grundlig behandling. Alternativt
biträdde föreningen det av herr Hultman avgivna yttrandet.
De ändringar kommittén föreslagit i fråga om ersättningar vid
dödsfall ha i yttrandena föranlett endast några få erinringar.
En reservant i försäkringsrådet — försåkringsrådet Gei jer — har anfört,
att det icke syntes nödvändigt att nu verkställa den höjning av livränta
till änka eller änkling, som kommittén föreslagit. Den föreslagna höjningen
komme att medföra, att en ung arbetsför person, som genom olycksfall
förlorat sin make eller maka, under sin återstående levnad kunde
komma att uppbära en årlig livränta av upp till 2 300 kronor. Det syntes
tveksamt, huruvida en sådan livränta över huvud taget kunde anses falla
inom ramen för en rimlig socialförsäkring; i vart fall borde med denna
höjning lämpligen kunna anstå.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har funnit det kunna
starkt ifrågasättas, huruvida det kunde anses lämpligt att nu höja livräntan
till efterlevande make. Betänksamhet i detta avseende syntes föreningen
motiverad särskilt med hänsyn till att spörsmålet om rätt till ersättning
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
vid dödsfall komme att bli föremål för vidare utredningar och överväganden
inom kommittén. I en tid, då även gifta kvinnor i stor utsträckning ägnade
sig åt förvärvsarbete och en arbetsför änka utan försörjningsplikt i regel
kunde vinna tillfredsställande försörjning genom arbete, måste man ställa
sig tveksam om lämpligheten av en höjning av änkelivräntan, så länge den
obetingade rätten till sådan livränta vore gällande. Mot höjningen av dödsfallslivräntornas
maximum till 5/0 av arbetsförtjänsten syntes däremot intet
vara att erinra.
Vad angår övriga av kommittén föreslagna ändringar ha
vissa uttalanden gjorts i yttrandena. En redogörelse härför kommer att
lämnas i specialmotiveringen.
Departementschefen.
De senast vidtagna, år 1946 beslutade ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser rörande ersättningarnas storlek inneburo endast
att ersättningarnas maximibelopp höjdes på grund av det ändrade prisocli
löneläget. Socialvårdskommitténs nu föreliggande förslag, som utgör
ett led i den inom kommittén pågående översynen av hela lagstiftningen
på området, syftar däremot icke blott till en anpassning av ersättningsbestämmelserna
efter den fortsatta löneutvecklingen utan även till genomförandet
av andra förbättringar på den obligatoriska olycksfallsförsäkringens
område. I vissa remissyttranden har uttryckts den uppfattningen, att
med de sistnämnda principiella ändringarna i ersättningsbestämmelserna
borde anstå i avvaktan på att den allmänna revisionen av lagstiftningen
slutfördes. Av utredningen framgår emellertid, att starka skäl tala för att
en förbättring av grunderna för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
kommer till stånd snarast möjligt. Tillräcklig anledning att i avvaktan
på socialvårdskommitténs fortsatta utredning uppskjuta prövningen
av kommitténs nu föreliggande förslag i dess helhet synes mig icke före''igga
Kommittén
har ansett, att i fråga om den årliga arbetsförtjänstens
beräkning maximibeloppet, som genom 1946 års ändring bestämdes
till 4 800 kronor, borde höjas till 6 900 kronor och att minimibeloppet
borde höjas från 450 till 900 kronor. Med hänsyn till de i socialstyrelsens
remissyttrande lämnade uppgifterna rörande löneutvecklingen
synes det mig påtagligt, att en höjning av maximibeloppet till minst det av
kommittén föreslagna beloppet bör komma till stånd. För min del förordar
jag, i anslutning till vad i en del yttranden uttalats, att maximibeloppet
bestämmes till 7 200 kronor. Den av kommittén föreslagna höjningen av
minimibeloppet finner jag böra godtagas. I ett yttrande har gentemot kommitténs
förslag i denna del anförts, att höjningen väsentligen hade sin betydelse
vid bestämmande av livränta åt åldringar och att för dessa en över3
— Bihang till riksdagens protokoll 1!H8. I samt. Nr 235.
34
Kungi. Maj.ts proposition nr 235.
kompensation skulle uppkomma, då deras arbetsförmåga ändock vore
sjunkande. Enligt kommittéförslaget — som jag i denna del ansett mig
kunna godtaga i avbidan på den slutliga revisionen av olycksfallsförsäkringslagstiftningen
— skall emellertid livränta för tid efter 67 års ålder utgå
utan sådan förhöjning av den nuvarande kompensationsgraden som kommittén
i övrigt förutsatt beträffande högre invaliditetsgrader. Det anförda
argumentet förlorar härigenom väsentligt sin tyngd.
Enligt gällande bestämmelser rörande sjukpenningens belopp
motsvarar beloppet av hel sjukpenning genomsnittligen två tredjedelar av
den beräknade arbetsförtjänsten, oberoende av om den skadade är familjeförsörjare
eller ej. Kommittén har föreslagit en sjukpenningskala, som
innebär en gradering av sjukpenningen med hänsyn till den skadades försörjningsbörda.
Mot vad sålunda föreslagits har i en del remissyttranden
framställts den principiella anmärkningen att en dylik gradering vore oförenlig
med ersättningarnas skadeståndsliknande karaktär. Då ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen vore avsedd att utgöra en kompensation
för den till följd av olycksfallet mistade arbetsinkomsten och denna senare
ej vore graderad efter försörjningsplikt, vore det icke följdriktigt att differentiera
ersättningen vid olycksfall efter sådan grund. Häremot kan emellertid
erinras, att sjukersättningen vid olycksfall varken enligt gällande lag
eller enligt kommitténs förslag är avsedd att helt kompensera den mistade
arbetsinkomsten. Därav att en viss marginal funnits önskvärd följer dock
icke, att denna marginal måste vara lika stor för alla kategorier av försäkrade.
I och för sig synes det icke vara med olycksfallsförsäkringens
natur oförenligt, att den kompensationsgrad efter vilken ersättning skall
utgå bestämmes till en högre ande! av arbetsinkomsten för försörj are än för
icke-försörjare. Redan enligt gällande bestämmelser förekommer i ett begränsat
hänseende en dylik gradering inom olycksfallsförsäkringen, i det
att hänsyn till den skadades försörjningsplikt mot vissa anhöriga skall —
enligt ett år 1941 infört stadgande — tagas vid bestämmande av det sjukpenningavdrag,
som må äga rum då den skadade beredes vård på sjukhus.
Beaktas bör också, att gradering efter försörjningsplikt införts i fråga om
de ersättningar som utgå inom den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen,
vilken i likhet med olycksfallsförsäkringen är uppbyggd som en
inkomstbortfallsförsäkring.
Mot kommitténs förslag att gradera sjukpenningen efter försörjningsplikt
ha framförts även andra erinringar än de nu berörda mera principiella
anmärkningarna. Därvid har rilcsförsäkringsanstalten med skärpa hävdat,
att införandet av familj etillägg skulle avsevärt tynga skaderegleringsarbetet.
Om graderingen genomföres på det förhållandevis enkla sätt som kommittén
föreslagit, torde emellertid det administrativa merarbetet icke behöva
bli alltför betydande, förutsatt att kravet på utredning om den skadades
familjeförhållanden icke drives längre än omständigheterna kunna
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
35
anses påkalla. I likhet med kommittén finner jag det önskvärt att en decentralisering
av skaderegleringsarbetet kommer till stånd genom medverkan
av sjukkassorna. I viss utsträckning har ett samarbete på detta område
förekommit mellan riksförsäkringsanstalten och sjukkassor. Mera betydelsefullt
i detta hänseende är emellertid att de större arbetsgivarna i
avsevärd omfattning förskottera ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Jag vill i detta sammanhang understryka angelägenheten av att de
möjligheter som föreligga att decentralisera skaderegleringsarbetet bliva
tillvaratagna.
Kommitténs förslag till en efter försörjningsbörda graderad sjukpenningskala
har kritiserats även från den synpunkten, att införandet av familj etillägg
å ena sidan förhindrade en såsom önskvärd ansedd förbättring av
sjukersättningarna för icke-försörjare, och å andra sidan för försörj are i
lägre inkomstklasser medförde en alltför hög kompensationsgrad. Härvid
har tillika framhållits, att kompensationsgraden borde bedömas med beaktande
av att sjukpenningen är skattefri. I yttrandena ha flera förslag
framlagts till en för för sörj are och icke-försörjare enhetlig sjukpenningskala,
innebärande en kompensationsgrad, som överstiger den av kommittén
för icke-försörjare föreslagna.
För min del ansluter jag mig till kommitténs förslag om införande av
familjetillägg. Jag finner det nämligen rimligt, att kompensationsgraden
för den som har hustru eller barn att försörja sättes högre än för den ensamstående.
Samtidigt delar jag kommitténs mening, att hänsyn till de
administrativa svårigheterna bör medföra att i nuvarande läge familj etilllägget
icke graderas efter familjens storlek. Av samma anledning torde det
icke vara lämpligt att, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, uppställa en
regel angående maximering av den sammanlagda sjukersättningens storlek
i förhållande till den skadades arbetsförtjänst för att därigenom möjliggöra
en förbättring av kompensationsgraden för icke-försörjare. En sådan
regel skulle nämligen nödvändiggöra en mera preciserad beräkning av
arbetsförtjänsten än vad som erfordras för att bestämma till vilken sjukpenningklass
den skadade skall hänföras. Som en följd härav måste emellertid
i de lägsta inkomstklasserna skillnaden i kompensationsgrad mellan
försörjare och icke-försörjare bli betydande om icke försörjarna skola bli
överkompenserade. Då det icke synes motiverat att för högre inkomster
medgiva en högre kompensationsgrad än för lägre inkomster har jag stannat
för att i princip tillstyrka kommitténs förslag.
I enlighet härmed förordar jag, att lägsta beloppet av hel sjukpenning
för icke-försörjare för normala fall bestämmes till tre kronor 50 öre, motsvarande
den obligatoriska sjukförsäkringens normalsjukpenning för kassamedlemmar.
För att undvika att den nya sjukpenningskalan medför försämringar
i förhållande till den nu gällande synes den av kommittén föreslagna
skalan böra modifieras något till de skadades förmån. Inkomstinter
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
vallet i sjukpenningklasserna torde lämpligen kunna bestämmas till 510
kronor och skillnaden mellan sjukpenningbelopp i närliggande klasser till
1 krona. I en jämn skala av denna typ kommer sjukpenningen att motsvara
70,6 procent av mittinkomsten i klassen. För de lägsta sjukpenningklasserna
torde böra göras vissa avvikelser, varigenom kompensationsgraden
kommer att ligga något högre. I detta hänseende föreslås, att inkomstintervallet
i de två lägsta slutna klasserna bestämmes till 255 kronor (hälften
av intervallet i högre klasser) och att sjukpenningskillnaderna mellan
de fyra lägsta klasserna bestämmes till 50 öre. Familjetillägget torde böra
bestämmas till det av kommittén föreslagna beloppet, en krona 50 öre. Bestämmes
den årliga arbetsförtjänstens maximibelopp till 7 200 kronor, såsom
föreslagits i det föregående, kommer sjukpenningens högsta belopp i
en skala av den här förordade konstruktionen att utgöra 14 kronor utan
och 15 kronor 50 öre med familjetillägg. För minderåriga, åldringar och
partiellt arbetsföra med låga arbetsinkomster torde i anslutning till kommitténs
förslag böra fastställas vissa lägre sjukpenningbelopp än det minsta
sjukpenningbeloppet för andra försäkrade.
I de lägsta sjukpenningklasserna kan sjukpenning med familjetillägg
enligt de förordade reglerna i vissa fall överstiga den förlorade arbetsinkomsten.
Några särbestämmelser till förhindrande av överkompensation i
dylika fall finner jag dock icke nödvändiga. De till familjetillägg berättigade
skadade torde i allmänhet icke vara att hänföra till dessa klasser.
I kommitténs betänkande och flera remissyttranden har framhållits, att
de föreslagna förbättringarna av sjukersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen
borde medföra, att de s. k. komplementförsäkringarna anpassades
efter de ändrade förutsättningarna. Försäkringsinspektionen har
ifrågasatt utredning härom genom 1945 års försäkringsutredning. Detta
spörsmål torde få upptagas till behandling sedan ståndpunkt tagits till nu
förevarande förslag.
En uppmjukning av den s. k. k a r e n s r e g e 1 n, som innebär att sjukpenning
utgår endast om sjukdomen varat mer än tre dagar utöver olycksfallsdagen,
torde vara motiverad. Att inom olycksfallsförsäkringen införa
sjukförsäkringens karensregel, enligt vilken sjukpenning icke i något fall
utgår för de två första dagarna, skulle leda till att två dagars sjukpenning
bortfölle i flertalet skadefall. Enhetlighet mellan de båda försäkringsgrenarnas
karensregler vore visserligen i och för sig önskvärd, såsom framhållits
i kommittébetänkandet och vissa remissyttranden, men liksom kommittén
finner jag övervägande skäl tala för att olycksfallsförsäkringens
karensregel ändras endast på sådant sätt, att sjukpenning fr. o. in. dagen
efter olycksfallsdagen må kunna utgå om sjukdomen varat mer än två
dagar efter olycksfallsdagen.
De gällande grunderna för bestämmande av livränta vid invaliditet
innebära i princip, att kompensation lämnas för två tredjedelar av
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
37
inkomstbortfallet. Även om bedömningen av invaliditetsgraderna skulle
komma att ändras så, att hänsyn mer än hittills toges till skadans faktiska
inverkan på den skadades förmåga till förvärvsarbete, torde en förbättring
av livräntorna till dem som i arbetsför ålder åsamkas höggradig invaliditet
vara skälig. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om förhöjning
intill 67 års ålder av livräntor efter högre invaliditetsgrader än
nedsättning av arbetsförmågan med en fjärdedel innebär, att marginalen
mellan den förhöjda livräntan och det teoretiska inkomstbortfallet motsvarar
en tolftedel av den årliga arbetsförtjänsten. Till följd av skattelättnaden
för livräntor medför den föreslagna regeln räknemässigt sett, att
överkompensation kan uppkomma i vissa fall. Med hänsyn till dessa invaliditetsfalls
svåra beskaffenhet torde den föreslagna bestämmelsen emellertid
böra i princip godtagas.
Den nuvarande bestämmelsen angående utbyte av livränta eller
del därav mot engångsbelopp har lett till en synnerligen restriktiv tillämpning.
Även om återhållsamhet vid beviljandet av dylika utbyten ofta torde
vara välbetänkt, synes bestämmelsen böra ändras så, att försäkringsrådet
erhåller befogenhet att medgiva utbyte närhelst omständigheterna finnas
därtill föranleda. Att i själva lagtexten införa några ytterligare föreskrifter
om under vilka förutsättningar utbyte skall få ske synes mig icke erforderligt.
Det torde ligga i sakens natur, att medgivande kommer att lämnas
endast i fall som avses i en av kommittén omnämnd konvention, ratificerad
av Sverige år 1926, nämligen då säkerhet kan anses föreligga för att engångsbeloppet
kommer till en förnuftig användning.
Beträffande ersättningarna vid dödsfall torde de av kommittén
föreslagna förbättringarna, vilkas skälighet i allmänhet icke bestritts
i remissyttrandena, böra komma till stånd. Jag förordar alltså dels
att begravningshjälpen bestämmes till 500 kronor i samtliga fall, dels att
livräntan till efterlevande make höjes från 1/t till Vs av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst och att det vid omgifte utgående engångsbeloppet höjes i
samma proportion, dels att högsta sammanlagda årsbeloppet av livräntor
till flera efterlevande höjes från */3 till 5/e av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet, på grundval av
socialvårdskommitténs förslag, upprättats förslag till lag angående ändring
i lagen den 17 juni 19IG (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.
Därvid ha jämväl beaktats av kommittén framlagda förslag till vissa andra
ändringar i lagen, avseende arbetsförtjänstens beräkning för minderåriga,
sjukpenningavdrag vid sjukhusvård och avdrag från ersättning för förmån
av motsvarande slag. För dessa ändringsförslag kommer jag att redogöra
i den speciella motiveringen.
Socialvårdskommittén har tillika framlagt förslag till lag angående ändring
i lagen den 11 juni 1937 (nr 3Mi) om krigsförsäkring för ombord u
38
Knngl. Maj.ts proposition nr 235.
fartyg tjänstgörande personer. Detta förslag, vilket endast avser ett upphävande
av vissa ersättningsbestämmelser som äro mindre förmånliga än
de i det föregående förordade, synes böra genomföras.
Speciell motivering.
Av de inom socialdepartementet upprättade förslagen till lag angående
ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete och till lag angående
ändring i lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer
överensstämmer sistnämnda förslag helt med socialvårdskommitténs
förslag. Jämväl departementsförslaget till lag om ändring i olycksfallsförsäkringslagen
överensstämmer, med de avvikelser för vilka i det föregående
redogjorts, i allt väsentligt med socialvårdskommitténs förslag. Rörande de
särskilda bestämmelserna i departementsförslaget må här anföras följande.
3 §-
Till denna paragraf har, i saklig överensstämmelse med kommittéförslaget,
fogats ett nytt andra stycke av innehåll att Konungen skall äga meddela
de från lagens bestämmelser avvikande föreskrifter, som finnas böra
gälla i anledning därav att arbetare, som icke användas till arbete för statens
räkning, ändock på grund av sin anställning äro tillförsäkrade pensioner
av statsmedel vid arbetsoförmåga i följd av olycksfall i arbetet eller
andra mot ersättningar enligt lagen svarande förmåner, som helt eller delvis
bekostas av staten. Stadgandet syftar främst till att möjliggöra, att bestämmelserna
i It § om avdrag från sjukpenning, livränta eller annan ersättning
enligt lagen för understöd av motsvarande slag bliva tillämpliga
även i fall som här avses, oavsett att det understöd varom fråga är icke
utgives av arbetsgivaren eller bekostats av denne.
6 § 1 mom.
Beträffande de i detta moment upptagna bestämmelserna om läkarvård
m. in. har försäkringsrådet i sitt yttrande anfört följande:
Försäkringsrådet förutsätter, att en genomgripande omredigering av bestämmelserna
i detta lagrum kommer till stånd vid den slutliga revideringen
av olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Därvid synes önskvärt, att
försäkringens faktiska omfattning i de delar, den ej kommer till uttryck i
den nuvarande lagtexten, blir lagfästad. I tillämpningen ersättes i stor utsträckning
av annan än läkare meddelad sjukvårdande behandling, såsom
massage, värmebehandling in. in. Behandling av legitimerad tandläkare
ersättes men innefattas enligt exempelvis i sjukförsäkringslagstiftningen
nyttjad terminologi icke i begreppet läkarvård (4 § sjukförsäkringslagen).
Uttrycklig bestämmelse saknas om den rätt, skadad person har till resekostnader
i samband med besök hos läkare eller i anledning av intagning
å sjukhus.
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
I underdånigt utlåtande den 17 december 1943 angående ändring av militärersättningsförordningen
har försäkringsrådet uttalat sig för ett omedelbart
införande i militärersättningsförordningen av rätt till konvalescentvård
å s. k. B-anstalter (konvalescenthem in. fl.) utan avvaktan å den
kommande allmänna revisionen av olycksfallsförsäkringslagen. Försäkringsrådet
anser sig i förevarande sammanhang böra framhålla angelägenheten
av, att en utvidgning av olycksfallsförsäkringen till att omfatta vård
å åsyftade anstalter måtte genomföras.
Departementschefen.
Vad i försälcringsrådets yttrande anförts torde böra beaktas vid den fortsatta
översynen av lagstiftningen. Departementsförslaget överensstämmer
beträffande 1 mom. i huvudsak med kommitténs förslag. Enligt första stycket
äger den skadade vid såväl sjukdoms- som invaliditetstillstånd rätt till
erforderlig läkarvård jämte läkemedel och nödiga särskilda hjälpmedel.
Beträffande behandling vid invaliditetstillstånd gäller nu, enligt 6 § 2 b),
att den skadade är berättigad till sådan behandling som må erfordras för
höjande av arbetsförmågan, men denna bestämmelse har i tillämpningen
ansetts ha den innebörden att erforderlig behandling städse bör utgivas.
Ersättning för underhåll av konstgjorda lemmar och andra särskilda hjälpmedel
utgår nu endast i form av livräntetillägg (6 § 2 a), vilket må utbetalas
på sådant sätt att det kommer att användas för det avsedda ändamålet
(14 § första stycket). Enär denna anordning befunnits mindre lämplig,
har i förslaget, liksom i kommitténs förslag, intagits bestämmelse av
innebörd, att erforderliga hjälpmedel och förnyelser av sådana skola —
oberoende av om sjukdom eller invaliditet föreligger och oavsett graden
av arbetsförmågans nedsättning — ersättas då behov av hjälpmedlet eller
förnyelsen uppkommer. Enligt tredje stycket kan dock, efter sjukdomstillståndets
upphörande, i stället för nya hjälpmedel utges ersättning med
ett årligt belopp, motsvarande den sannolika årliga kostnaden, eller ett
däremot svarande engångsbelopp. Såsom förutsättning för tillämpningen
av detta stadgande har ansetts böra fordras att skäl därtill prövas föreligga.
Ersättning i denna form torde nämligen, i enlighet med uttalande av försäkringsrådets
majoritet, böra förekomma blott i speciella fall, såsom där
administrativa skäl göra sådan anordning önskvärd med hänsyn till att
fråga är om smärre hjälpmedel eller där på grund av bristande aktsamhet
från den skadades sida alltför omfattande förnyelsebehov kan befaras.
Nämnas må att tvenne reservanter i försäkringsrådet ansett engångsersättning
till protesförnyelser icke böra ifrågakomma.
Den i 1 mom. andra stycket intagna bestämmelsen om ersättning för
läkarintyg har i enlighet med kommitténs förslag givits en något vidare
formulering än den nuvarande men torde överensstämma med tillämpningen.
Försäkringsrådet har anmärkt att ersättning icke brukar utgå för
sådant läkarintyg om den skadades allmänna hälsotillstånd, som inges till
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
rådet vid ansökan om utbyte av livränta mot kapital för en gång. Skäl att
föreskriva rätt till ersättning för dylika intygskostnader synas icke föreligga.
6 § 2 mom.
I detta moment behandlas sjukpenningbeloppen.
För säkring srådet har vid detta moment anfört, att enär familj etillägget
avsåge att bereda förhöjd sjukpenning med hänsyn till familjens behov,
nedsättning av ersättningen vid tillämpning av 25 § olycksfallsförsäkringslagen
icke syntes böra omfatta familjetilläggen. Det hemställdes att uttrycklig
bestämmelse härutinnan intoges i nämnda lagrum, därest familjetillägg
komme att införas.
Beträffande avfattningen av bestämmelserna i tredje stycket om sjukpenning
till minderåriga, åldringar m. fl. har riksförsäkringsanstalten anmärkt,
att av den föreslagna avfattningen icke med önskvärd tydlighet
framginge att familjetillägg icke skulle ifrågakomma. Det kunde också
ifrågasättas huruvida icke i lagtexten borde tydligt utsägas att sjukpenning
skulle utgå enligt andra stycket, därest arbetsförtjänsten uppginge till minst
1 600 kronor.
Vidkommande tredje stycket sista punkten har riksförsäkringsanstalten
förutsatt, att upplysning rörande sådan omständighet som där avses skulle
lämnas i olycksfallsanmälan, men att man måste räkna med att bestämmelsen
i stor utsträckning komme att förorsaka utredningsarbete. Försäkringsrådet
har förklarat sig förutsätta att lyte och kronisk sjukdom
kunde vara av såväl själslig som kroppslig natur och att en genom kronisk
alkoholism, itererad brottslighet eller lösaktigt leverne o. s. v. dokumenterad
asocial läggning skulle kunna hänföras till varaktig omständighet i
lagrummets bemärkelse. Pensionsstgrelsen har ifrågasatt, om icke bestämmelsen
borde formuleras så, att den komme att omfatta även folkpension
i form av sjukbidrag, därvid hänvisning lämpligen syntes kunna ske till
3 § 2 och 3 mom. folkpensioneringslagen.
Departementschefen.
Den av kommittén föreslagna sjukpenningskalan har, såsom tidigare
nämnts, i departementsförslaget modifierats i för de skadade förmånlig
riktning. Vissa redaktionella jämkningar av den av kommittén föreslagna
lydelsen av bestämmelserna ha därjämte vidtagits. Genom dessa torde de
erinringar riksförsäkringsanstalten framfört beträffande avfattningen av
bestämmelserna i tredje stycket ha blivit tillgodosedda. Vad beträffar försäkringsrådets
hemställan om ändring av 25 § i syfte att undvika att en
nedsättning av ersättningen komme att drabba även familjetilläggen är jag
icke beredd att utan ytterligare överväganden föreslå sådan ändring. Då
socialvårdskommittén vid sitt fortsatta arbete torde komma att ägna upp
-
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
märksamhet även åt bestämmelserna i nämnda paragraf, synes den av försäkringsrådet
väckta frågan böra behandlas i samband därmed.
Vad angår tredje stycket sista punkten föranleder riksförsäkringsanstaltens
yttrande intet uttalande från min sida. Försäkringsrådets yttrande
i denna del kan jag icke biträda. En så vidsträckt tolkning av stadgandet
som försäkringsrådet antytt synes mig ej lämplig. Jag vill framhålla att
även om den skadade skulle kunna anses ha dokumenterat en asocial läggning,
detta i och för sig icke kan anses innebära en sådan nedsättning av
arbetsförmågan som här åsyftas. Endast i den mån den asociala läggningen
är en följd av allvarlig psykopati eller annan bestående själslig rubbning
bör enligt min mening stadgandet få vinna tillämpning. Vad angår pensionsstyrelsens
yttrande synes det mig böra bero på omständigheterna huruvida
den nedsättning i arbetsförmågan, som föranlett utgivandet av sjukbidrag,
skall anses vara av så varaktig karaktär, att skäl för tillämpning av
förevarande stadgande kan anses föreligga.
6 § 3 mom.
Detta moment upptager reglerna om livräntas storlek in. in.
Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten ha mot kommitténs förslag
i denna del framställt erinringar av formell natur. Därjämte har i
fråga om vårdbidragets storlek — i vilken del förslaget eljest lämnats utan
erinran i remissyttrandena — riksförsäkringsanstalten, under hänvisning
till att vårdkostnaderna kunde växla starkt från fall till fall, uttalat sig
för en sådan tillämpning av bestämmelsen att hänsyn kunde tagas även till
andra omständigheter än graden av hjälplöshet. En »hjälplös» invalid intoges
icke sällan på vårdhem, där avgiften på grund av utgående kommunalt
understöd, donationer eller dylikt ofta vore mycket låg.
Departementschefen.
Med hänsyn till de framställda erinringarna mot kommittéförslagets formella
utformning ha i departementsförslaget bestämmelserna i första och
andra styckena omarbetats i förtydligande syfte. I sakligt hänseende avvika
bestämmelserna i andra stycket såtillvida från kommitténs förslag, att
livränteförhöjning icke föreslagits i fråga om livränta för tid före utgången
av den månad, varunder den skadade fyller aderton år. Skälen härtill anges
i det följande vid behandlingen av bestämmelserna i 9 § angående den årliga
arbetsförtjänstens beräkning.
Vad riksförsäkringsanstalten anmärkt beträffande vårdbidraget torde
vara riktigt. Vårdkostnaderna i likartade fall av hjälplöshetstillstånd kunna
variera inycket avsevärt, och detta icke blott från fall Ull fall utan även i
det enskilda fallet från tid till annan. Att på ett rättvist sätt gradera livräntetilläggen
efter dessa växlande omständigheter torde emellertid vara
förenat med betydande svårigheter. Med de av kommittén föreslagna grun
-
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
derna kunna tilläggen i större utsträckning än hittills överstiga de faktiska
vårdkostnaderna, t. ex. då den skadade är intagen på vårdinrättning mot
låg avgift. Detta förhållande synes dock icke utgöra tillräckligt skäl för
ändring av bestämmelsen i sådan riktning, att tilläggen komma att bestämmas
efter de faktiska vårdkostnadernas storlek. I vart fall torde en sådan
principiell ändring icke böra vidtagas utan närmare utredning. På grund
av det anförda har den av kommittén föreslagna bestämmelsen intagits i
departementsförslaget med oförändrad lydelse. Bestämmelsen innebär, att
tilläggen skola överlag utgå med de belopp, som enligt nuvarande grunder
skulle utgå i motsvarande fall, därest den årliga arbetsförtjänsten enligt
9 § beräknats till 5 400 kronor.
Den i sista stycket intagna bestämmelsen rörande utbyte av livränta mot
kapital har, i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen,
givits den avfattningen, att försäkringsrådet äger besluta om utbyte när
skäl därtill prövas föreligga.
7 §•
Denna paragraf överensstämmer helt med kommitténs förslag. För de
föreslagna ändringarna har redogjorts i det föregående.
9 §•
I det föregående har nämnts, att kommittén, som funnit bestämmelserna
i 9 § böra överarbetas, tills vidare föreslagit vissa ändringar beträffande
den årliga arbetsförtjänstens beräkning för minderåriga. Stadgandet i 9 §
andra stycket angående arbetsförtjänstens beräkning för skadad, som ej
fyllt 18 år, bör enligt kommitténs mening ändras på sådant sätt, att livränta
vid bestående invaliditet kommer att beräknas efter den årliga arbetsförtjänst,
som är vanlig för jämförliga vuxna arbetare. I avvaktan på den
fortsatta utredningen har föreslagits sådan ändring av nämnda stadgande,
att den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av livränta ej må beräknas
till lägre belopp än som motsvarar den arbetsförtjänst, som den skadade
med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden för olycksfallet skäligen
kan antagas ha kommit att åtnjuta vid 21 års ålder, därest olycksfallet ej
inträffat. Vidare har föreslagits, att stadgandet skall göras tillämpligt jämväl
beträffande sjukpenning för tid efter den månad då den skadade
fyller 21 år.
Riksförsäkringsanstalten har ansett det kunna ifrågasättas om icke den
av kommittén föreslagna ändringen i 9 § andra stycket borde föranleda
att en bestämmelse infördes angående reduktion av livränta för tiden innan
den skadade uppnått viss ålder, förslagsvis 18 år. Den föreslagna höjningen
av åldersgränsen i 9 § från 18 till 21 år skulle nämligen, i förening med
den föreslagna förhöjningen av vissa livräntor, understundom leda till att
den skadade vid fall av hög invaliditet komme att uppbära livränta med
43
Kungl. Maj:Is proposition nr 235.
avsevärt högre belopp än den arbetsförtjänst som han kunde ha påräknat
under de närmaste åren. Det vore emellertid att beakta, att det här rörde
sig om ett litet antal fall och att ömmande omständigheter ofta förelåge,
och vidare vore att märka, att skadan icke sällan kunde aktualisera ett behov
av särskild utbildning, vilket ställde ökade anspråk på den skadades
ekonomi.
Försäkringsrådet har framhållit, att en relativt långvarig militärtjänstgöring
vanligen infölle vid 21-årsåldern och att arbetare i många yrken
icke vid denna ålder uppnått en arbetsförtjänst, som skäligen kunde läggas
till grund vid livräntas bestämmande. Med hänsyn härtill ifrågasattes,
huruvida icke en annan ålder, förslagsvis tjugutre år, vore lämpligare vid
bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten för de i andra stycket av
paragrafen avsedda fallen.
Vidare har försäkringsrådet anfört följande.
Försäkringsrådet får i förevarande sammanhang framhålla, att vid beräknandet
av årliga arbetsförtjänsten första stycket av 9 § anbefaller visst
hänsynstagande till, bl. a., det förhållandet, att den skadade för yrkesutbildning
använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat. Betydelsen
av denna bestämmelse kommer givetvis att reduceras, ifall en höjning av
den i andra stycket av paragrafen angivna levnadsåldern äger rum, liksom
tillkomsten av andra punkten i samma stycke av kommittéförslaget har en
sådan verkan. De i första och andra styckena av paragrafen förekommande
bestämmelsernas rätta betydelse och inbördes räckvidd vid bestämmandet
av den årliga arbetsförtjänsten för yngre, i yrkesutbildning skadade torde
påkalla särskild uppmärksamhet vid den slutliga revideringen av lagen.
I fråga om ersättning åt vid unga år skadade anser sig försäkringsrådet
böra erinra om bestämmelsen i 17 § 2 mom. av sociala försvarsberedskapskommitténs
den 10 januari 1941 avgivna förslag till krigspensionsförordning,
att invalidpensionens grundbelopp, ifall den skadade icke fyllt tjugu
år, skulle nedsättas med en tiondel för varje helt år, varmed den skadades
ålder understege tjuguett år. En motsvarande bestämmelse för olycksfallsförsäkringens
del synes skälig. Om årliga arbetsförtjänsten skall bestämmas
med hänsyn till vad den skadade skäligen kan antagas hava kommit
att åtnjuta vid tjugutre års ålder, synes reduktion med en tiondel för helt
år böra ske beträffande ersättning för tid intill dess den skadade fyllt tjugu
år. Skulle tjuguettårsåldern bliva normgivande för årliga arbetsförtjänstens
bestämmande föreslås, att reduktionen sker endast för tid intill dess
den skadade uppnått aderton års ålder. Bestämmelsen i 9 § andra stycket
innehåller, att den årliga arbetsförtjänsten ej må beräknas »till lägre belopp
än etc.». Härav följer, att om man jämlikt första stycket kommer till
en högre årlig arbetsförtjänst, sistnämnda arbetsförtjänst blir gällande.
Det i sista stycket angivna minimibeloppet 900 kronor kan heller aldrig
underskridas.
Tre av försäkringsrådets ledamöter voro av skiljaktig mening i fråga om
kommitténs förslag i denna del. Försäkringsrådet Lundberg fann ej anledning
frångå kommitténs förslag om höjning av åldersgränsen från 18 till
21 år men ansåg att den av majoriteten föreslagna reduktionsregeln borde
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
tillämpas tills den skadade uppnått tjugu år. Försäkringsrådet Aae hade
för sin del icke någon erinran mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna
i 9 § andra stycket. Försäkringsrådet Gei jer ansåg, att kommittén
icke syntes ha tillräckligt beaktat det nära sambandet mellan bestämmelsen
i 9 § andra stycket och de genom praxis utbildade reglerna för den
föreskrivna skälighetsprövningen vid beräkning av arbetsförtjänsten för
lärlingar. Nämnda praxis vore visserligen mycket svävande men syntes med
all säkerhet komma i kollision med den av kommittén föreslagna bestämmelsen.
Detta skulle än mer bli fallet om åldern höjdes till 23 år. Dessa
frågor borde lösas i ett sammanhang, så att någorlunda klara och sinsemellan
överensstämmande regler kunde införas i själva lagtexten.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening bar ansett intet vara
att i och för sig erinra mot kommitténs förslag i denna del. Av administrativa
skäl syntes dock en modifiering av det föreslagna stadgandet rörande
sjukpenning önskvärd, för att sjukpenningen icke skulle behöva omprövas
vid lindriga skador, då den skadade kort tid, några dagar eller veckor, efter
olycksfallet passerat åldersgränsen. En sådan modifiering kunde göras så,
att stadgandet beträffande sjukpenning finge tillämpning först efter utgången
av månaden näst efter den månad, varunder den skadade fyllde
21 år.
Svenska arbetsgivareföreningen har funnit intet vara att erinra mot en
sådan ändring av 9 § andra stycket i lagen, att arbetsförtjänsten för person,
som drabbats av olycksfall före 21 års ålder, bestämdes efter den årliga
arbetsförtjänst, som vore vanlig för jämförlig vuxen arbetare. Vid beräkningen
borde man enligt föreningens uppfattning självfallet utgå från
förtjänstläget för sådana arbetare inom ifrågavarande yrke, som endast
erhållit den för yrket sedvanliga yrkesutbildningen.
Departementschefen.
I avvaktan på den fullständiga översyn av bestämmelserna i 9 §, som
påbörjats inom socialvård skommittén, torde bestämmelserna i 9 § andra
stycket lämpligen böra ändras på sätt kommittén föreslagit. Departementsförslaget
överensstämmer i denna del med kommitténs förslag. Framhållas
må, att bestämmelsen i 9 § andra stycket allenast har till syfte att angiva
en undre gräns för arbetsförtjänstens beräkning. De i första stycket meddelade
bestämmelserna om allmän skälighetsprövning i vissa fall kunna
föranleda att arbetsförtjänsten bestämmes till högre belopp än som följer
av andra stycket.
Det föreslagna stadgandet i 9 § andra stycket kan medföra, att livränta
till minderårig kommer att beräknas efter väsentligt högre arbetsförtjänst
än den skadade kunnat påräkna under de närmaste åren. Med anledning
därav har i det föregående förordats, att de för skadade med minst 30 procents
invaliditet föreslagna livränteförhöjningarna icke skola utgå för tid
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
före utgången av den månad, varunder den skadade fyller 18 år. Härigenom
torde i lämplig utsträckning tillgodoses syftet med de av försäkringsrådet
och riksförsäkringsanstalten ifrågasatta reduktionerna av livräntor
till minderåriga. Den omprövning av sjukpenningens storlek, som
enligt förslaget skall göras då den skadade under sjukdomstiden fyller 21
år, torde icke behöva medföra alltför stor ökning av det administrativa besväret,
enär särskild utredning ofta torde vara obehövlig i de kortvariga
fallen.
Fjärde stycket i förevarande paragraf, som behandlar maximi- och minimibeloppen
för den årliga arbetsförtjänsten, har ändrats på sätt i den
allmänna motiveringen angivits.
10 §.
Kommitténs förslag till ändrad lydelse av denna paragraf har uttryckligen
tillstyrkts av riksförsäkringsanstalten, men avstyrkts av statskontoret,
som i anslutning till sitt avstyrkande av förslaget om familjetillägg å sjukpenning
uttalat, att de nuvarande föreskrifterna om avdrag å sjukpenning
borde bibehållas oförändrade under den korta tid som kunde återstå tills
den slutliga revisionen av lagen bleve genomförd.
Departementschefen.
Då det av kommittén föreslagna stadgandet ansluter sig till motsvarande
regler i sjukförsäkringslagen och är avsevärt enklare än den nuvarande
bestämmelsen, som innebär att hänsyn skall tagas till såväl vårdavgiftens
storlek som den skadades försörjningsplikt, har jag för min del anslutit
mig till förslaget.
It § 1 mom.
Detta moment motsvarar de i nuvarande It § upptagna reglerna om avdrag
från ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen för vissa förmåner
av motsvarande slag. I enlighet med socialvårdskommitténs förslag har såsom
ett andra moment i paragrafen upptagits föreskrifter om rätt för
erkänd sjukkassa, som utgivit sjukhjälp till den skadade, att i vissa fall
utfå motsvarande del av sjukpenning enligt lagen.
Beträffande 1 mom. har kommittén i motiveringen till sitt förslag anfört,
att vid en ändring av huvudgrunderna för ersättningarnas storlek även
It § borde överses. Särskilt behövligt vore detta i fråga om bestämmelserna
angående avdrag för pension. Med de föreslagna höjningarna av ersättningarna
kunde nämligen eljest det sammanlagda beloppet av livränta
och pension bli avsevärt högre än den skadades årliga arbetsförtjänst. Avdragsbestämmelserna
vore av stor betydelse beträffande statens pensionsberättigade
arbetstagare. Bestämmelserna i fråga gällde visserligen även
för arbetstagare i kommunal eller enskild tjänst — under förutsättning att
arbetsgivaren erhållit i 15 § omförmäld lindring i försäkringsavgiften —
opaginerad Kontrollera mot PDF
40
Kungl. j)Iaj:ts proposition nr 235.
men för dem vore förhållandet mellan livränta och pension vanligen reglerat
på den motsatta vägen, nämligen genom föreskrifter i pensionsreglementena
om reduktion av pensionsbeloppen för livränteberätiigade pensionärer.
Med olycksfallsförsäkringens obligatoriska karaktär syntes bäst
överensstämma, att regleringen mellan livränta och pension på dylikt sätt
åvägabringades genom anpassning av pensionsbeloppen, under det att livräntorna
finge utgå utan avdrag. Kommittén hemställde, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om utredning beträffande ändring av de statliga pensionsreglementena
i sådan riktning och om den lämpliga utformningen av särbestämmelser
enligt det föreslagna nya stycket i 3 §. Enär ändring av pensionsreglementena
i berörda avseende emellertid icke kunde väntas komma
till stånd redan under år 1948, borde enligt kommitténs mening vissa ändringar
i olycksfallsförsäkringslagens avdragsbestämmelser göras i samband
med de föreslagna ändringarna i ersättningsgrunderna.
Rörande innebörden av de nu gällande reglerna om avdrag för pension
må här återgivas följande av försäkringsrådet i dess yttrande lämnade
redogörelse.
Nuvarande bestämmelser i It § olycksfallsförsäkringslagen innebära, att
ålderspension aldrig anses såsom understöd i anledning av olycksfall. Såsom
sådant understöd anses ej heller den del av invalidpension, som kan
anses såsom ålderspension, d. v. s. den del av pensionen, vartill rätt grundats
genom anställningstiden. Återstoden av invalidpensionen anses däremot
såsom sådant understöd och avdrages följaktligen från livränta enligt
olycksfallsförsäkringslagen. I fråga om familjepensionen äro förhållandena
mera komplicerade. Enligt försäkringsrådets utslag har av pension enligt
1936 års allmänna familjepensionsreglemente (SFS 542/1936) såsom understöd
ansetts pensionens rörliga del samt av pensions grundbelopp ett belopp
av 120 kronor, det s. k. 120-kronorstillägget. Dessa belopp ha såsom understöd
fått avdragas från livränta enligt 7 § olycksfallsförsäkringslagen. Resten
av pensionen har ej ansetts utgöra understöd och har ej heller fått
avdragas. Genom 1941 års allmänna familjepensionsreglemente (SFS
1009/1941) inarbetades en del av den rörliga delen enligt 1936 års reglemente
i pensionens grundbelopp, varigenom detta kom att höjas ca 10 procent
i förhållande till grundbeloppet enligt 1936 års pensionsreglemente.
Härigenom kom understödsdelen att ökas med belopp motsvarande skillnaden
mellan grundbeloppet enligt 1941 års reglemente och grundbeloppet
enligt 1936 års reglemente. Detta belopp jämte 120-kronorstillägget och
rörliga tillägget ansågs såsom understöd och fick således avdragas från
efterlevandelivränta.
Härjämte har försäkringsrådet anfört följande.
Senaste statliga allmänna avlöningsreglementet trädde i kraft den 1 juli
1947. Tidigare avlöningsreglementen hava uppbyggts efter bruttolönesystemet,
men genom det senaste avlöningsreglementet har övergång skett till
nettolönesystemet. I anslutning till avlöningsreglementet ha även utfärdats
nya allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen, vilka ävenledes
trätt i kraft den 1 juli 1947. De nya pensionsreglementena avse huvudsakligen
den ändring av pensionsförmånernas storlek, som påkallats av löne
-
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
regleringen ävensom av denna betingad revision av pensionsbestämmelserna
i övrigt. Vid utarbetandet av de nya pensionsreglementena ha däremot de
tidigare pensionsreglementenas allmänna bestämmelser icke upptagits till
behandling. I proposition (282/1947) angående de nya pensionsreglementena
uttalade departementschefen, att de frågor, som måst lämnas utanför
revisionen, borde upptagas till behandling i ett annat sammanhang.
De pensionsformer, som i samband med avdragsreglerna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen
närmast äro av intresse, äro familjepensionen samt
av tjänstepensionen pensionsformerna ålderspension och invalidpension.
Nu liksom förut utgöras dessa pensionsformer av grundbelopp och rörligt
tillägg. Genom övergången från brutto- till nettolönesystemet förekommer
ej längre pensionsavdrag, varken beträffande tjänste- eller familjepension.
Principerna för pensionernas bestämmande äro nu desamma som förut.
Övergången från brutto- till nettolönesystem torde endast ha en formell
och icke en materiell innebörd. Denna övergång och tillkomsten av de nya
pensionsreglementena ha därför i och för sig icke framtvingat ändring av
nuvarande bestämmelser i It § olycksfallsförsäkringslagen. Dock må i detta
sammanhang förutskickas, att avsaknaden i It § olycksfallsförsäkringslagen
av en bestämmelse, som klargör, vad som av familjepensionen är att
anse såsom understöd, redan under de äldre pensionsreglementenas giltighetstid
varit besvärande och att denna brist kommer att bli än mer kännbar
efter de nya familjepensionsreglementenas tillkomst.
De gällande bestämmelserna i It § andra stycket om avdrag för tjänstepension
i anledning av olycksfallet — enligt vilka storleken av eventuellt
avdrag från livräntan är beroende av anställningstidens längd — ha i
kommitténs förslag utbytts mot stadgande av innebörd, att hela pensionen
skall tagas i betraktande vid avdrags bestämmande men att avdrag icke må
göras med mer än tre fjärdedelar av livräntans belopp, oräknat vårdbidrag.
Det har synts kommittén rimligt att någon del av livräntan alltid utbetalades
vid sidan av pensionen. Avdrag för familjepension har likaledes ansetts
böra ske med högst tre fjärdedelar av livräntans belopp. Den i It §
första stycket intagna föreskriften, att avdrag för understöd, som utgår
från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring, ej må ske
med större belopp än som skäligen kan anses svara mot arbetsgivarens bidrag,
har föreslagits skola utgå; däremot har ansetts alltfort böra gälla, alt
avdrag för dylikt understöd må ske endast om kostnaden för understödet
helt och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren. Vidare
har föreslagits att hänsyn vid avdrags bestämmande ej skall tagas till pensionshöjning
som tillkommer ersättningstagare vid ökning i levnadskostnaderna.
I detta sammanhang har kommittén erinrat, att riksdagen år
1944 anhållit att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga förslag till
sådana ändrade avdragsregler, att pensionsförmåner som vore beroende av
levnadskostnadernas storlek bleve helt eller delvis avdragsfria (riksdagens
skriv, nr 391).
Statskontoret — som ansett alt principiella ändringar i ersättningsbestämmelserna
borde anstå i avvaktan på bestämmelsernas slutliga utform
-
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
ning — har funnit övervägande skäl tala för att frågan om ändringar i avdragsreglerna
likaledes finge anstå. Mot en överarbetning av de statliga
tjänste- och pensionsreglementena i syfte att vinna en reglering mellan livränta
och pension genom anpassning av pensionsbeloppen måste ämbetsverket
för sin del hysa vissa betänkligheter men funne dock icke anledning
motsätta sig att detta spörsmål upptoges till närmare övervägande.
Riksförsäkringsanstalten, som anslutit sig till kommitténs uppfattning
om lämpligaste ordningen för reglering av förhållandet mellan livränta och
pension, har tillstyrkt att kommitténs förslag lades till grund för ändringar
i It §. Anstalten ville dock ifrågasätta om icke andra stycket i It § borde
givas sådan avfattning att därav tydligare framginge, att avdrag å livränta
skulle göras för hela invalidpensionen, dock med iakttagande av att minst
V« av livräntan under alla förhållanden skulle utbetalas.
Försäkringsrådet har förklarat sig till fullo dela kommitténs principiella
uppfattning, att sammanträffandet mellan livränta och pension borde regleras
i pensionsbestämmelserna. Beträffande de av kommittén föreslagna
ändringarna i It § har försäkringsrådet anfört följande allmänna synpunkter:
Kommittén
synes vilja upprätthålla en skarp åtskillnad mellan ålderspension
å ena och invalidpension å andra sidan. Med frångående av den
av departementschefen år 1936 (prop. 218/1936 sid. 46) uttalade åsikten,
att invalidpension i viss mån hade karaktären av ålderspension, synes kommittén
anse, att invalidpension icke till någon del kan anses utgöra ålderspension.
I detta sammanhang må anföras, att om en person, som kan
räkna fullt antal tjänstår, skadas till följd av olycksfall i arbete strax före
pensionsålderns inträde och på grund härav nödgas avgå från tjänsten med
invalidpension, avgången från tjänsten till och med kan komma att ske
först efter det han uppnått pensionsåldern. Invalidpensionen — om sådan
och ej i stället ålderspension kan utgå — kommer i dylikt fall att utgå med
samma belopp, varmed ålderspensionen skulle ha utgått. Med kommitténs
förslag skulle således pensionens benämning såsom invalidpension i stället
för ålderspension bliva avgörande för, huruvida pensionen skulle vara avdragsgill
från livräntan eller icke. Samma skulle förhållandet bliva i det
sannolikt mycket sällsynta men belysande fallet, att olycksfallet inträffat
efter uppnådd pensionsålder men under tid då Vederbörande alltjämt kvarstått
i tjänst. Det var i ett sådant fall på sin tid ifrågasatt (se prop.
339/1941 sid. 178 nederst), att pensionen skulle anses såsom ålderspension.
Det vill för övrigt av ordalagen i gällande pensionsreglementen synas som
om — egendomligt nog — i nu angivna fall någon frihet icke förelåge för
den skadade att välja mellan invalidpension och ålderspension eller möjligen
tjänstelivränta. Även om en dylik valfrihet skulle föreligga, så kan,
om exempelvis olycksfallet inträffat tidigare och ej i så omedelbar anslutning
till pensionsålderns inträde som nyss angivits, den skadades ekonomiska
förhållanden vara sådana, att någon valfrihet faktiskt icke föreligger
för honom, utan att han tvingas av förhållandena att välja den för honom
ur avdragssynpunkt oförmånligare pensionsformen invalidpension. Bristande
insikter hos den skadade om innebörden i 11 § olycksfallsförsäkrings
-
Kungl. Maj:Is proposition nr 235.
49
lagen kunde för övrigt medföra, att han komme att göra ett för honom
synnerligen oförmånligt val.
Det synes icke uteslutet, att giltighetstiden för de bestämmelser, kommittén
enligt vad som ovan angivits- föreslagit, kan bli relativt kort. Med hänsyn
härtill ifrågasätter försäkringsrådet lämpligheten av att i avvaktan på
en slutlig reglering på annat sätt av sammanträffandet mellan livränta och
pension genomföra så omfattande förändringar, som de kommittén i denna
del föreslagit.
Härutöver har försäkringsrådet anfört följande.
Statens arbetare åtnjuta enligt olycksfallsförsäkringslagen samma förmåner
vid olycksfall som andra arbetare. De förmåner, som de statsanställda
genom avlönings- och pensionsreglementen tillförsäkrats vid olycksfall i
arbete, ha tydligen icke ansetts böra föranleda deras uteslutande från
olycksfallsförsäkringslagen enligt stadgandet i 3 § i lagen. 11 § olycksfallsförsäkringslagen
torde vara tillkommen med tanke på arbetsgivaren och
för att bereda denne möjlighet att undvika dubbla kostnader för olycksfall.
Svårigheterna med paragrafen ligga däri, att det många gånger är synnerligen
besvärligt att avgöra, huruvida och i vad mån den ersättning, arbetsgivaren
är skyldig utgiva, är att anse såsom understöd i anledning av
olycksfallet eller ej. Till underlättande av detta avgörande har exempelvis
i andra stycket i paragrafen intagits bestämmelser om vad som i fråga om
pension är eller icke är att anse såsom understöd. Vid utformandet av dessa
bestämmelser åter ha tydligen icke behovssynpunkter med avseende å den
skadade varit avgörande utan fastmera härav oberoende förhållanden såsom
huruvida och i vilken omfattning den skadade genom avgifter eller
arbete bidragit till den ersättning, arbetsgivaren är skyldig utgiva. Förslaget
däremot har vid bestämmandet av vad som skall anses såsom understöd
utgått därifrån, att de sammanträffande förmånerna icke böra överstiga
beloppet av den skadades årliga arbetsförtjänst. Detta skulle även
kunna uttryckas så, att man anlagt schabloniserade behovsprövningssynpunkter
på denna avdragsfråga och detta låter sig givetvis göra. En följd
av detta förfarande blir emellertid, att man i princip utesluter en grupp arbetare
inom olycksfallsförsäkringslagen från de ökade förmåner, som genom
förslaget skulle tillkomma övriga grupper arbetare. — Med de ersättningar,
som enligt nu gällande bestämmelser utgå, kan vid förlust av arbetsförmågan
livränta jämte pension uppgå till belopp, som rätt väsentligt
överstiger den årliga arbetsförtjänsten. Ett sådant förhållande kommer att
uppstå oftare och med större belopp med de ersättningar, som av kommittén
föreslagits komma att utgå vid arbetsoförmåga. Med kommitténs förslag
till avdragsregler torde däremot nu angivna situation icke komma att
uppstå.
Å andra sidan kan anföras, alt de statsanställda, såsom framgår av nuvarande
lydelse av 11 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen, tillerkänts
rätten att få en del av invalidpensionen ansedd såsom likställd med
ålderspension och denna del liksom ålderspensionen ansedd såsom icke avdragsgill.
Uttalanden i samband med tillkomsten av olika avlönings- och
pensionsreglementen därom, att lönesättningen skett under hänsynstagande
till de förmåner utöver kontantlön, som tillkomma de statsanställda, kunna
med större eller mindre rätt tolkas därhän, att icke ens någon del av pensionerna
egentligen vore att betrakta såsom understöd. Några principiella
4 liihang till riksdagens protokoll tU''iH. t samt. Nr 235.
50
Kungl. \Iaj:ts proposition nr 235.
ändringar i pensionernas karaktär, som nödvändiggöra eller ens motivera
ett ändrat ställningstagande till frågan, huruvida och i vad mån de böra
anses såsom understöd eller ej, ha icke heller skett. En avdragsparagraf
med de principer, som av kommittén föreslås, kan sägas innebära, att en
viss kategori skadade berövas frukterna av ett under tjänstetiden åstadkommet
sparande.
Härefter har försäkringsrådet anfört, att om sammanträffandet mellan
livränta och pension reglerades i pensionsbestämmelserna, skulle bl. a. undvikas
att, såsom fallet särskilt vore beträffande familjepension, ändringar
i pensionsreglementena föranledde svåra och tidsödande utredningar i frågan
huruvida ändringen kunde inverka på bedömandet av pensionens karaktär
av understöd och understödets omfattning. Vid en sådan reglering
komme frågan, om och i vilken omfattning en utgående livränta borde inverka
på pensionens storlek, att bliva föremål för förhandlingar mellan
representanter för staten och det allmänna. Spörsmålet komme då att lösas
på ett med hänsyn till dess egentliga natur mera lämpat sätt, nämligen såsom
ett avlöningsspörsmål. Försäkringsrådet hade därför ansett kommitténs
förslag till ändrade bestämmelser i fråga om avdrag för invalid- och
familjepensionernas grundbelopp icke böra föranleda något bestämt ställningstagande
från rådets sida. Därest Kungl. Maj :t icke skulle vidtaga
någon åtgärd i anledning av kommitténs berörda förslag (de två första
meningarna i den föreslagna lagtexten), ville rådet föreslå, att den ändringen
likväl vidtoges, att de för invalidpension gällande avdragsreglerna
även komme att gälla i fråga om familjepension. Detta önskemål förestavades
av de praktiska svårigheter, som genom tillkomsten av det nya
familjepensionsreglementet uppstode vid avgörandet hur stor del av familjepensionen
som vore att anse som understöd. Det finge anses praktiskt
taget omöjligt att med krav på full rättvisa bestämma denna del under de
föreliggande förhållandena.
Vidkommande den föreslagna ändringen i paragrafens första stycke
funne rådet denna ändring icke vara en nödvändig följd av den föreslagna
ändringen i andra stycket. Försäkringsrådet hade nämligen genom utslag
givit uttryck åt den uppfattningen, att invalid- och familjepensionerna icke
kunde anses utgå från kassa eller pensionsinrättning, samt, i fråga om invalidpensionen,
att de tidigare pensionsavdragen icke kunde anses hava
haft avseende å denna pensionsform. övergången från brutto- till nettolönesystem
kunde näppeligen giva anledning till avsteg från detta betraktelsesätt.
Däremot kunde verkningarna av den föreslagna ändringen, i avsaknad
av närmare utredning angående hithörande förhållanden i vad avsåge
andra arbetsgivare än staten, vara vådliga att överblicka.
En reservant, försäkringsrådet Löfmark, anförde att i de statliga tjänstepensionsreglementena
förekomme uttryck, som närmast syntes giva vid
handen, att då tjänsteman eller arbetare till följd av olycksfall i tjänsten
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
befunnes för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin
tjänst, han icke skulle hava någon valfrihet mellan å ena sidan invalidpension
och å andra sidan ålderspension eller tjänstelivränta, förutsatt att
villkoren för att komina i åtnjutande av ålderspension eller tjänstelivränta
i övrigt vore uppfyllda. Trots de använda ordalagen kunde man ställa sig
tveksam, om detta kunde vara författningarnas rätta innebörd, då det knappast
torde stå i överensstämmelse med allmänna grundsatser att påtvinga
vederbörande en speciell och principiellt värdefullare förmån (här invalidpension),
om han själv önskade åtnöjas med en allmännare och principiellt
mindre värdefull förmån (här ålderspension eller tjänstelivränta). Därest
kommitténs förslag genomfördes, kunde denna fråga komma att bliva av
betydelse på den grund, att avdrag kunde ske för invalidpension men ej
för ålderspension eller tjänstelivränta. Staten syntes i sin egenskap av
arbetsgivare böra medgiva en dylik valfrihet, och hinder borde icke möta att
få denna fråga löst genom ändring i reglementena redan före den 1 januari
1949. Men skulle staten i egenskap av arbetsgivare ej vilja medgiva en
sådan valfrihet eller frågan härom icke hinna bliva avgjord före den
1 januari 1949, syntes detta icke böra utgöra hinder för genomförande av
den av kommittén föreslagna lagändringen. — Skulle man, med underkännande
av kommitténs förslag, anse sig böra beträffande invalidpension stå
kvar vid den princip, som kommit till uttryck i nuvarande 11 § andra stycket,
syntes likväl en modifikation av denna bestämmelse vara befogad.
Eljest kunde, såsom framginge av anfört exempel, de sammanlagda förmånerna
uppgå till belopp som syntes oskäligt höga. Till It § andra stycket
syntes därför, även om man icke ville acceptera kommitténs förslag, böra
fogas ett tillägg av innehåll, att vid prövning, som där avsåges, skälig hänsyn
i förekommande fall skulle tagas till tid, som återstode till pensionsåldern.
— Den av kommittén föreslagna ändringen i första stycket syntes
välgrundad. Då emellertid ändringen måhända i något fall skulle få anses
innebära ett otillräckligt hänsynstagande till redan bestående rättsförhållande
— faran härför syntes dock vara mycket ringa — föresloges, att i
övergångsbestämmelserna infördes en bestämmelse av innehåll, att därest
avtal om understöd från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av
försäkring träffats före den dag, då lagen angående lagändringen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i svensk författningssamling,
äldre lag skulle gälla i förevarande avseende.
Pensionsstijrelsen har anfört, att det sammanlagda beloppet av livränta,
bortsett från eventuellt vårdbidrag, och pension även enligt de föreslagna
bestämmelserna i vissa fall kunde bli större än lönen.
Statens pcnsionsanstatt har ansett vissa skäl — framförallt att olycksfallsförsäkringen
vore obligatorisk och i princip omfattade alla anställda
— tala för kommitténs uppfattning att regleringen mellan livränta och pension
borde åstadkommas genom anpassning av pensionsbeloppet. Den före
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 2
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
slagna utredningen av detta spörsmål vore därför enligt anstaltens mening
befogad. Vid denna utredning syntes böra beaktas även annan obligatorisk
försäkring, t. ex. sjukförsäkringen, och vidare borde belysas huruvida reformen
kunde väntas medföra väsentlig minskning eller ökning av de totala
kostnaderna för det administrativa bestyret med samordningen och anpassningen
av de skilda förmånerna. De av kommittén föreslagna bestämmelserna
skulle i vissa fall medföra högre och i andra fall lägre sammanlagt
belopp än det enligt gällande bestämmelser utgående. Även om erinringar
kunde riktas mot att man annat än i samband med en lönereglering vidtoge
åtgärder, som medförde minskning i de för en ordinarie statstjänsteman
med befattningen förenade förmånerna, ansåge sig anstalten icke böra
motsätta sig de föreslagna ändringarna, särskilt som dessa endast vore
provisoriska.
Tjänstemännens centralorganisation har ansett, att i stort sett vore icke
något att erinra mot de föreslagna ändringarna, såvida dessa erhölle en
provisorisk karaktär. Ur olika synpunkter syntes dock önskvärt att hithörande
frågor upptoges till en mera definitiv reglering vid en översyn av
de statliga pensionsreglementena. Framhållas borde, att i vissa fall en försämring
torde komma att inträda genom de föreslagna reglerna. Vid bedömandet
av här ifrågavarande problem borde observeras, att den skedda
övergången från brutto- till nettolönesystem i princip vore av endast formell
karaktär. Statstjänstemännen borde alltjämt anses bidraga till sin
pensionering, och vid en förutsättningslös prövning av hithörande frågor
borde sålunda icke någon försämring av statstjänstemännens förmåner
genomföras på grund av det nya pensions- och lönesystemets karaktär.
Departementschef en.
Enligt de gällande bestämmelserna i 11 § andra stycket, som tillkommo
genom lagändring år 1936, må avdrag från ersättning under vissa förutsättningar
göras för pension som utgår till den skadade i anledning av
olycksfallet. Allt efter anställningstidens större eller mindre längd skall
vid bestämmandet av eventuellt avdrag större eller mindre del av pensionen
lämnas åsido. Därest invaliditetsersättningarna enligt lagen förbättras
på sätt förordats i det föregående, komma sådana ändrade förutsättningar
att föreligga i fråga om avdragsreglernas utformning, att en omprövning bör
äga rum. Beträffande avdragen från livräntor till efterlevande är en omprövning
påkallad redan av det förhållandet att det, såsom försäkringsrådet
framhållit, efter de företagna ändringarna i pensionsreglementena
torde vara praktiskt taget ogörligt att med krav på full rättvisa bestämma
avdragens storlek. De gällande avdragsreglerna äro jämväl otillfredsställande
i det avseendet, att en av levnadskostnadernas ökning föranledd höjning
av pensionsbeloppet kan medföra motsvarande höjning av livränteavdraget.
På grund härav har riksdagen, såsom förut nämnts, anhållit att
Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag till sådana ändrade regler, att de av
Kungl. Maj.ts proposition nr 235. 53
levnadskostnadernas storlek beroende pensionsförmånerna bleve helt eller
delvis avdragsfria.
De ifrågavarande avdragsbestämmelserna äro av stor betydelse i fråga
om ersättningar till statens pensionsberättigade arbetstagare, under det att
sammanträffandet mellan livränta och pension för de i kommunal eller enskild
tjänst anställda vanligen regleras genom pensionsbestämmelserna.
Kommitténs uppfattning, att en reglering i pensionsbestämmelserna borde
övervägas även för de statsanställda, har vunnit starkt stöd i remissyttrandena.
Det torde kunna förväntas, att denna fråga upptages till behandling
vid den planerade översynen av de statliga pensionsreglementenas allmänna
bestämmelser. Då en sådan utredning emellertid måste draga avsevärd
tid, kvarstår i vart fall tills vidare behovet av ändrade avdragsbestäminelser
i olycksfallsförsäkringslagen.
Fortfarande torde böra gälla, att pension som utgår av annan anledning
än den av olycksfallet förorsakade skadan icke bör föranleda avdrag från
ersättningen. Visserligen kunna fall tänkas inträffa, där en till ålderspension
berättigad livräntetagare erhåller väl stora förmåner i jämförelse med
en livräntetagare som avgår med invalidpension, men tillräckliga skäl att
på grund av dessa tänkbara fall nu frångå den nyssnämnda, år 1936 uppställda
principen torde icke föreligga.
Med de av kommittén föreslagna bestämmelserna i 11 § andra stycket
torde erhållas en i huvudsak tillfredsställande reglering av förhållandet
mellan livräntor och pensioner. I departementsförslaget ha därför intagits
bestämmelser som motsvara de av kommittén föreslagna. Vissa ändringar
i avfattningen ha företagits till vinnande av ökad tydlighet. Beträffande
innebörden av stadgandet angående pensionsförhöjning i följd av levnadskostnadsökning
må anmärkas, att därmed avses sådan förhöjning som företages
efter den tidpunkt, från vilken pension börjat utgå.
Den av kommittén föreslagna ändringen i 11 § första stycket — att avdrag
för av arbetsgivaren till minst en tredjedel bekostat understöd från
kassa, pensionsinrättning eller på grund av försäkring icke skall graderas
efter bidragets storlek — torde med hänsyn till vad försäkringsrådet anfört
om gällande praxis beträffande avdrag för familjepension icke vara
nödvändig för den nu aktuella regleringen av de statsanställdas förmåner.
Enligt departementsförslaget bibehålies den nuvarande lydelsen av första
stycket.
I tredje stycket har i enlighet med vad kommittén föreslagit gjorts en
redaktionell ändring, betingad av att förordningarna om invalidunderstöd
och blindhetsersättning inarbetats i nya folkpensioneringslagen. 11
11 § 2 mom.
I motiveringen till förslaget alt införa eu bestämmelse om rätt för erkänd
sjukkassa, som utgivit sjukpenning i anledning av olycksfallet, att
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
under vissa förutsättningar utfå motsvarande del av sjukpenning enligt
lagen, har kommittén anfört bland annat, att införandet av sådan rätt för
kassorna skulle öka dessas möjligheter att provisoriskt utgiva sjukhjälp i
avvaktan på klarläggandet av tveksamma fall.
Riksförsäkringsanstalten har ansett önskvärt att i lagtexten tydligare uttrycktes
den för stadgandets tillämplighet uppställda förutsättningen, att
den skadade icke fått ersättningen förskotterad av arbetsgivaren och ej
heller utfått sjukavlöning eller annan sådan förmån, som medförde rätt
för arbetsgivaren att uppbära ersättningen. I allt fall finge förutsättas, att
sjukkassorna informerades av tillsynsmyndigheten rörande stadgandets tilllämpning.
Försäkrings rådet har funnit det böra angivas i lagtexten, att den sjukkassan
tillkommande rätten icke borde gå före rätten för den arbetsgivare,
som enligt bestämmelsen i sista punkten av paragrafens första stycke utgivit
underhåll till den skadade.
Pensionsstyrelsen har förklarat sig utgå ifrån, att sjukkassa skulle bli i
tillfälle att göra sitt anspråk gällande icke blott då kassan utgivit sjukpenning
utan även då sjukhjälp i form av sjukvårdsersättning utgått. Enligt
styrelsens mening borde övervägas, om icke en liknande bestämmelse
borde införas i fråga om folkpensioner, bidrag till änkor och änklingar
med barn samt särskilda barnbidrag.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har funnit den föreslagna
anordningen vara synnerligen ändamålsenlig.
Departementschefen.
Jag ansluter mig till vad kommittén i här förevarande avseende föreslagit.
I anledning av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens yttranden
har en redaktionell ändring ansetts böra vidtagas i den av kommittén
föreslagna bestämmelsen. Huruvida en liknande bestämmelse bör, såsom
pensionsstyrelsen ifrågasatt, införas beträffande folkpensioner in. m.
torde få övervägas vid den fortsatta utredningen.
14 och 21 §§''.
I dessa paragrafer föreslås i enlighet med kommittéförslaget vissa redaktionella
jämkningar, betingade av den ändrade avfattningen av 6 §.
Lagens ikraftträdande m. m.
De föreslagna ändringarna av ersättningsgrunderna torde, såsom kommittén
föreslagit, böra träda i kraft den 1 januari 1949 men icke äga tilllämpning
i fråga om olycksfall som inträffat före nämnda dag. Bestämmelserna
om utbyte av livränta mot engångsbelopp (6 § 3 mom. sista
stycket) och om avdrag från sjukpenning för sjukhjälp från erkänd sjukkassa
beröra emellertid icke de förpliktelser som lagstiftningen ålägger
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
arbetsgivare och synes därför böra träda i kraft redan den 1 juli 1948
och göras tillämpliga även beträffande olycksfall som inträffat före ikraftträdandet.
Ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen bli, utan att särskilda bestämmelser
behöva meddelas därom, tillämpliga även beträffande ersättning
enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen, förordningen om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, och
kungörelsen om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet
vid brandsläckning m. in.
Vissa frågor angående följdändringar i särskilda ersättningsbestämmelser
rörande militär personal m. fl., varom socialvårdskommittén avgivit
separat utredning i skrivelse den 6 februari 1948, samt om förlängning av
giltighetstiden för gällande bestämmelser beträffande dyrtidstillägg å äldre
livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen in. m. torde jag få anmäla i
annan ordning.
Föredraganden hemställer härefter, att för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet lagrådets utlåtande måtte genom utdrag av protokollet
inhämtas över ifrågavarande förslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll
utvisar, till
1) lag angående ändring i lagen den il juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete, samt
2) lag angående ändring i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Lars Lemne.
1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med de vid
propositionen fogade lagförslagen, har här utelämnats.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
Bilaga I.
Socialvårdskommitténs betänkande angående
vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen m. m.
Till KONUNGEN.
Genom beslut den 17 mars 1944 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialvårdskommittén
att verkställa en allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning
om försäkring för olycksfall i arbete. Ifrågavarande utredning,
om vilken 1937 års riksdag gjort framställning, åvilade före Kungl. Maj :ts
nyssnämnda beslut riksförsäkringsanstalten. Åt kommittén har vidare uppdragits
att verkställa vissa särskilda utredningar på den sociala olycksfallsförsäkringens
område.
På framställning av socialvårdskommittén förordnades den 21 maj 1947
följande personer att såsom sakkunniga biträda kommittén vid översynen
av 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete, nämligen kassören i
svenska gjutareförbundet Oskar Berg, byråchefen i pensionsstyrelsen Rolf
Broberg, direktören i svenska lantbrukarnes olycksfallsförsäkringsbolag
C. H. Hedenström, direktören i pappersmasseförbundet Gunnar Hultman,
försäkringsrådet E. B. Löfmark, docenten, överläkaren vid Sabbatsbergs
sjukhus Ivar Palmer, advokaten hos landsorganisationen Arnold Sölvén,
byråchefen i pensionsstyrelsen O. E. Tegendal och generaldirektören D. O.
östrand.
Åtskilliga av de spörsmål, som möta vid den kommittén åvilande översynen
av den sociala olycksfallsförsäkringen, äro så vittgående, att ståndpunkt
till dem icke kan tagas utan omfattande utredningar. Utredningsuppdraget
i dess helhet kan därför icke slutföras förrän tidigast under
andra halvåret 1948. Då kommittén emellertid funnit angeläget, att förbättringar
av ersättningsgrunderna i olycksfallsförsäkringslagen komma till
stånd snarast möjligt, har kommittén utarbetat förslag till vissa ändringar
i olycksfallsförsäkringslagen m. m., avsedda att träda i kraft den 1 januari
1949. Detta förslag får kommittén härmed överlämna.
Förslagets utarbetande har närmast omhänderhafts av en delegation
inom kommittén, bestående av ordföranden Eriksson och ledamöterna
Hartmann, Höjer och Persson. Vid ärendets slutbehandling hava deltagit
kommitténs samtliga ledamöter utom herr Skoglund. Detaljutformningen
av motiveringen har handhafts av ordföranden och ledamöterna Bexelius,
Hartmann, Höjer och Wangson.
Av förenämnda sakkunniga hava samtliga utom herr Palmer deltagit vid
såväl delegationens som den samlade kommitténs behandling av ärendet.
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
Kostnadsberäkningar ha utförts av förste aktuarien hos riksförsäkringsanstalten
Arvid Månsson.
Såsom kommitténs sekreterare vid förslagets utarbetande har fungerat
e. o. förste byråsekreteraren hos riksförsäkringsanstalten E. M. Engström.
Särskilda yttranden ha avgivits av ledamoten Hagård samt av herrar
Berg och Sölvén, Hedenström, Hultman och östrand.
Stockholm i december 1947.
Underdånigst
BERNH. ERIKSSON
Ernst Bexelius
Karl J. Höjer
Alarik Hagård
Olivia Nordgren
Lennart Hartmann
Fritz Persson
Otto Wallén I
Otto Wangson
I Martin Engström
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 17 juni 191G (nr 233) om försäkring för
olycksfall i arbete.
Härigenom förordnas, att 3, 6, 7, 9, 10, 11, 14 och 21 §§ lagen den 17 juni
1916 om försäkring för olycksfall i arbete1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
3 §•
Konungen äger----enligt lagen.
Konungen äger ock meddela de från bestämmelserna i denna lag avvikande
föreskrifter, som finnas böra gälla beträffande försäkring enligt
lagen av arbetare, vilka användas till arbete av annan arbetsgivare än staten
och äro på grund av anställningen tillförsäkrade pensioner av statsmedel
vid arbetsoförmåga i följd av olycksfall i arbetet eller andra mot
ersättningar enligt lagen svarande förmåner, som helt eller delvis bekostas
av staten.
6 §•
1 mom. Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall på
grund av försäkringen till honom i ersättning utgivas erforderlig läkarvård
jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till
lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel,
såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. Kan läkarvård ej anskaffas
utan oskälig omgång eller kostnad, må i stället annan lämplig vård
beredas den skadade.
Tillika gäldas erforderlig kostnad för läkarintyg eller intyg, som avses i
21 § tredje stycket, ävensom för läkarintyg, som eljest må erfordras för
bestämmande av ersättning enligt denna lag eller för prövning huruvida
ersättning bör utgå.
Erfordras, sedan av olycksfallet förorsakad sjukdom upphört, förnyelse
av sådana särskilda hjälpmedel, som i första stycket nämnts, må, i stället
för nya hjälpmedel, utgivas ersättning med ett årligt belopp, svarande mot
den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen, eller ett belopp för en gång,
motsvarande sagda ersättnings kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.
2 mom. Har olycksfallet medfört sjukdom, som varat mer än två dagar
efter dagen för olycksfallet, utgives från och med dagen efter sistnämnda
dag sjukpenning så länge sjukdomen förorsakar förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av denna med minst en fjärdedel. Vid förlust av arbetsförmågan
utgives för varje dag hel sjukpenning, bestämd i förhållande till 1
1 Senaste lydelse, se beträffande 6 och 9 §§ SFS 1946:350, betr. 7 och 10 §§ SFS 1941:
940, betr. 11 § SFS 1945:191, betr. 14 § SFS 1926:215 och betr. 21 § SFS 1941:514.
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt nedan angives, och vid nedsättning
av arbetsförmågan sjukpenning med det lägre belopp för dag som
svarar mot graden av nedsättningen. I andra stycket omförmält familjetillägg
till sjukpenning utgår, om den skadade sammanlever med hustru,
samt eljest om den skadade har hemmavarande barn eller adoptivbarn
under sexton år.
Hel sjukpenning skall, där ej annat följer av vad i tredje stycket stadgas,
utgå med belopp som framgår av följande tabell:
Den årliga arbetsför- tjänsten uppgår
Sjukpenningens belopp
till
men ej till
utan familjetillägg
med familjetillägg
kronor
kronor
kronor
öre
kronor
öre
1 820
3
50
5
_
1 820
2 340
4
—
5
50
2 340
2 860
5
—
6
50
2 860
3 380
6
—
7
50
3 380
3 900
7
—
8
50
3 900
4 420
8
—
9
50
4 420
4 940
9
—
10
50
4 940
5 460
10
—
11
50
5 460
5 980
11
—
12
50
5 980
6 500
12
—
13
50
6 500
—
13
—
14
50
Hel sjukpenning under tid före utgången av den månad, varunder den
skadade fyller aderton år, eller efter utgången av den månad, varunder han
fyller sextiosju år, utgör, om den skadades årliga arbetsförtjänst uppgår
till ettusentvåhundra men ej ettusensexhundra kronor, tre kronor samt, om
den årliga arbetsförtjänsten understiger ettusentvåhundra kronor, två kronor.
Lag samma vare beträffande sjukpenning under annan tid än nyss
nämnts, såvida den skadades arbetsförmåga var vid olycksfallet höggradigt
nedsatt i följd av lyte, kronisk sjukdom eller annan varaktig omständighet.
3 mom. Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,
medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av denna med minst en tiondel, utgives livräntn under
tiden, utgörande för år räknat
a) vid förlust av arbetsförmågan ett belopp motsvarande två tredjedelar
av den skadades årliga arbetsförtjänst, och
b) vid nedsättning av arbetsförmågan den del av nyssnämnda belopp som
svarar mot graden av nedsättningen.
Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna
med minst tre tiondelar, förhöjes livränta under tid töre utgången av den
månad, varunder den skadade fyller sextiosju år, med ett årligt belopp,
motsvarande
a) vid förlust av arbetsförmågan en fjärdedel av den skadades årliga
arbetsförtjänst och
b) vid nedsättning av arbetsförmågan livräntans halva belopp, minskat
med en tolftedel av den skadades årliga arbetsförtjänst.
Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan och tillika behov av särskild
vård som ej avses i 1 inom., förhöjes livränta under den tid förhållandet
varar med ett årligt belopp, bestämt med hänsyn till vårdbehovets
opaginerad Kontrollera mot PDF
GO
Kunyl. Maj:ts proposition nr 235.
omfattning, högst adertonhundra kronor för år räknat (vårdbidrag); och
må sådan förhöjning utgå jämte förhöjning enligt föregående stycke.
På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när skäl
därtill äro för handen, besluta att i stället för livränta eller del därav skall
till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande
högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.
7 §.
Har olycksfallet-----ersättning utgivas:
a) begravningshjälp med femhundra kronor;
b) livräntor till efterlevande, nämligen:
till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta
från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp
motsvarande en tredjedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;
till varje---arbetsförtjänsten; samt
till den---avlidnes arbetsförtjänst.
Där livräntor till efterlevande enligt nu angivna grunder skulle, för år
räknat, tillsammans överstiga fem sjättedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
skola de, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas till sammanlagt
detta belopp. Härvid skall iakttagas, att livräntor till efterlevande
make och barn eller adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar eller
adoptivföräldrar samt att förstnämnda livräntor skola i den mån så erfordras
nedsättas i förhållande till vad på varje livräntetagare belöper.
Livränta till---sexton år.
Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio år
ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.
9 §.
Den årliga---vilket olycksfallet inträffat.
Har den skadade ej fyllt tjuguett år, må vid bestämmande av livränta den
årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar
den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden
för olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att åtnjuta vid nämnda
ålder, därest olycksfallet ej inträffat. Vad sålunda stadgats äger motsvarande
tillämpning vid bestämmande av sjukpenning för tid efter utgången
av den månad, varunder den skadade fyller tjuguett år.
Utgöres avlöning---finnas tillämpliga.
Överstiger den årliga arbetsförtjänsten sextusenniohundra kronor, tages
det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten
niohundra kronor, skall den beräknas till detta belopp.
10 §.
Försäkringsinrättning, i---sådan anstalt.
Har den skadade intagits å sjukvårdsanstalt för vård som i 6 § 1 mom.
avses, äger försäkringsinrättningen att å sjukpenning för vårdtiden avdraga
en krona 50 öre för dag, dock högst hälften av sjukpenningen.
Försäkringsinrättningen äger----dylik anstalt.
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 335.
11 §•
1 mom. Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller
på grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i
arbete utgiva avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis
utgör understöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå
från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan
försäkringsanstalt än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begravningshjälp
eller annan ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i
anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan
eller pensionsinrättningen eller på grund av försäkringen utgives för
tid, under vilken ersättningen utgår. Dock må sådant avdrag endast äga
rum om arbetsgivaren, på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket
erhållit lindring i försäkringsavgiften, samt, i fråga om understöd från
kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring, endast ske, om
kostnaden för understödet helt och hållet eller till minst en tredjedel bestritts
av arbetsgivaren. För understöd vid sjukdom, vilket av arbetsgivaren
utgives, må avdrag ske, ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften
ej ägt rum, ägande arbetsgivaren av försäkringsinrättningen återfå vad som
på grund av sålunda utgivet understöd avdragits från ersättningen enligt
denna lag.
Pension till den skadade må ej föranleda större avdrag från livränta än
med tre fjärdedelar av livräntans belopp, oräknat vårdbidrag. Pension till
efterlevande må ej föranleda större avdrag från livränta till denne än med
tre fjärdedelar av livräntans belopp. Till sådan höjning av pensionen, som
tillkommer ersättningstagaren vid ökning i levnadskostnaderna, skall hänsyn
icke tagas vid avdrags bestämmande.
Avdrag må icke göras för folkpension eller för understöd från sjömanshus
eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd.
Innehar eller---därtill föranleda.
Beredes den----finnas tillämpliga.
Finnas i----äga rum.
2 mom. Har erkänd sjukkassa i anledning av olycksfallet utgivit sjukpenning,
som enligt kassans stadgar ej må utgå samtidigt med ersättning
enligt denna lag, skall på begäran av kassan ett mot nämnda sjukpenning
svarande belopp avdragas från sjukpenning, som enligt denna lag tillkommer
den skadade för samma tid, och utbetalas till kassan.
14 §.
Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6, 7 och 27 §§ utbetalas så fort
ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag.
Livränta utbetalas för varje månad, räknat från den dag rätten till livräntan
inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet för
månad, under vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan minskats.
Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens samtycke och
utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer än
ovan är sagt. Beträffande tiden för utbetalning av årlig ersättning enligt
6 § 1 mom. tredje stycket äger försäkringsinrättningen meddela sådana
bestämmelser, som må anses lämpliga för vinnande av säkerhet att ersättningen
användes för det därmed avsedda ändamålet. Uppkommer vid be
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
stämmande av belopp som skall utbetalas bråktal av öre, utföres beloppet
med närmast högre antal ören.
Har ersättningstagaren----utfående förverkad.
Angående sättet---förordnar Konungen.
21 §.
Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som
föranleder ersättning enligt 6 § 2 eller 3 mom. eller enligt 7 §, åligger det
arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade
eller eljest erhållit underrättelse om olycksfallet, ofördröj ligen därom hos
den försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt denna lag är försäkrad,
göra skriftlig anmälan enligt formulär, som av riksförsäkringsanstalten
fastställes.
Har olycksfallet medfört eller kan det skäligen antagas medföra påföljd,
som föranleder ersättning allenast enligt 6 § 1 mom., skall skriftlig anmälan
av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren göras hos försäkringsinrättningen
i den ordning Konungen bestämmer.
Då anmälan----i häradsnämnden.
Polismyndigheten i---sådan nödig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949. Ersättningsanspråk i anledning
av olycksfall, som inträffat före nämnda dag, bedöines enligt äldre
lag; dock att beträffande ersättning i anledning av sådant olycksfall skall
äga tillämpning dels vad ovan i 6 § 3 inom. sista stycket stadgats, i stället
för motsvarande stadgande i äldre lag, dels ock, i fråga om ersättning för
tid efter denna lags ikraftträdande, vad ovan i 11 § 2 mom. stadgats.
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
63
F örslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om
krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer
Härigenom förordnas dels att 2 § lagen den It juni 1937 om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 3 § samma lag skall upphöra
att gälla.1
2 §•
Den skadades årliga arbetsförtjänst må icke beräknas till lägre belopp
än tretusensexhundra kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949 men äger icke tillämpning
å olycksfall som inträffat före nämnda dag.
1 Senaste lydelse av 2 och 3 §5, se SFS 1943:175.
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
Motivering.
Inledning.
Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i
arbete är i princip envar, som mot avlöning användes till arbete för annans
räkning utan att i förhållande till honom vara att anse som självständig
företagare, ävensom envar, som för vinnande av yrkesutbildning
utan avlöning utför dylikt arbete, obligatoriskt försäkrad för skada till
följd av olycksfall i arbetet. I den mån Konungen så förordnar i fråga om
anstalt för yrkesutbildning eller avdelning av sådan anstalt, omfattas även
den, som där åtnjuter undervisning, av försäkring enligt lagen, ändock att
han ej användes till arbete för annans räkning. Kostnaderna för försäkringen
bestridas, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter,
som erläggas av arbetsgivarna. Försäkringen äger rum i
riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som
av arbetsgivare bildats för ändamålet. Arbetsgivare är berättigad dels att
för olycksfall i arbete försäkra arbetare, som ej omfattas av den obligatoriska
försäkringen (hemmavarande barn m. fl.), dels att försäkra arbetare
även för olycksfall utom arbete.
Nära sammanhörande med 1916 års olycksfallsförsäkringslag äro lagen
den 15 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, förordningen
den 18 juni 1927 (nr 235) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, och ett flertal andra författningar.
Sedan 1937 års riksdag anhållit, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en
allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning om försäkring för
olycksfall i arbete, uppdrog Kungl. Maj :t samma år åt riksförsäkringsanstalten
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. År 1939
uppdrog Kungl. Maj :t vidare åt riksförsäkringsanstalten att verkställa en
av riksdagen begärd förutsättningslös och allsidig utredning rörande möjligheten
och lämpligheten av att i vidgad omfattning bereda innehavare av
offentliga förtroendeuppdrag ersättning för skada i följd av olycksfall i
samband med uppdragets fullgörande. Efter framställning av riksdagen
samma år om fortsatt utredning angående utvidgad försäkring för olycksfall
i arbete — med vilken framställning avsågs dels ett fullföljande av viss
tidigare utredning om frivillig försäkring för självständiga yrkesutövare,
dels utredning om en mera allmän utvidgning av försäkringen — överlämnade
Kungl. Maj :t handlingarna i detta ärende till socialvårdskommittén
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess utredningsuppdrag.
År 1941 anmälde riksförsäkringsanstalten, i utlåtande till Kungl. Maj:t
över en framställning om förhöjning av ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen,
att anstalten med hänsyn till socialvårdskommitténs utredningsuppdrag
och de rådande tidsförhållandena ansett att med fullföljande
av den anstalten år 1937 anbefallda utredningen borde tills vidare anstå.
År 1944 hemställde anstalten — under hänvisning till att socialvårdskommittén
hade för avsikt att inom den närmaste tiden framlägga förslag om
obligatorisk sjukförsäkring och att därefter upptaga till behandling frågan
om vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen — att de anstalten
65
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
år 1937 och 1939 givna utredningsuppdragen måtte överlämnas åt kommittén.
Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj :t genom beslut den 17 mars
1944 åt socialvårdskommittén att i riksförsäkringsanstaltens ställe verkställa
de ifrågavarande utredningarna.
I avvaktan på den av 1937 års riksdag begärda allsidiga utredningen rörande
förbättrad lagstiftning om försäkring för olycksfall i arbete hava
genom ändringar i olycksfallsförsäkringslagen år 1941 och år 1946 genomförts
väsentliga höjningar av ersättningarnas maximibelopp.
Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 3 mars 1944 har socialvårdskommittén
jämväl att företaga översyn av bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning.
Åtskilliga av de spörsmål, som möta vid den kommittén åvilande översynen
av den sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen, äro så vittgående,
att ståndpunkt till dem icke kan tagas utan omfattande utredningar. Detta
gäller bl. a. frågan om utvidgning av lagstiftningen på sådant sätt att självständiga
yrkesutövare in. fl. bli delaktiga av försäkringsskyddet. Genom
den allmänna sjukförsäkringen komma dessa kategorier att erhålla rätt till
sjukhjälp även vid olycksfall under yrkesarbetet, men frågan om försäkringsskydd
vid invaliditet och dödsfall återstår att lösa. Andra spörsmål,
som kräva omfattande utredningar, äro frågorna om ändrade principer
för invaliditetsbedömningen enligt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna,
om utvidgning av kretsen av de vid dödsfall ersättningsberättigade
samt om införande av ersättningsrätt vid andra yrkesåkommor än de
i yrkessjukdomsförsäkringslagen angivna sjukdomarna.
Utredningsuppdraget i dess helhet kan icke slutföras förrän tidigast under
andra halvåret 1948. Med hänsyn till pris- och löneutvecklingen under
senare år har kommittén emellertid funnit angeläget att förbättringar av
ersättningsgrunderna komma till stånd snarast möjligt. På grund härav
har kommittén utarbetat förslag till vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen,
avsedda att träda i kraft den 1 januari 1949.
Beräkningen av den skadades årliga arbetsförtjänst.
Sjukpenning, invaliditets- och dödsfallslivräntor samt vissa engångsersättningar
enligt olycksfallsförsäkringslagen bestämmas i förhållande till
den skadades årliga arbetsförtjänst. Föreskrifter angående arbetsförtjänstens
beräkning äro meddelade i 9 §.
På förslag av socialvårdskommittén höjdes från och med den 1 juli
1946, i avvaktan på kommitténs fortsatta utredning, beloppet av den högsta
årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättnings storlek bestämmes, från
3 900 till 4 800 kronor. Kommittén finner en ytterligare höjning av maximibeloppet
påkallad. Enligt upplysningar från socialstyrelsen angående löneläget
år 1946 för vuxna manliga arbetare inom industri, handel och varulager,
samfärdsel samt statliga och kommunala verk och byggnadsarbeten
in. in., exkl. säsongindustrier, varierade den genomsnittliga löneinkomsten
nämnda år från omkring 4 000 kronor i den lägsta av de fem dyrortsgrupperna
till omkring 6 000 kronor i den högsta. Kommittén föreslår, att
maximibeloppet i 9 § höjes till 6 900 kronor.
Alltsedan år 1920 har gällt, att den skadades årliga arbetsförtjänst icke
må beräknas till lägre belopp än 450 kronor. Lägsta livränta vid helinva
5
— Bihang till riksdagens protokoll 1958. t samt. Nr 235.
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
liditet motsvarar 2/3 av detta belopp och utgör sålunda 25 kronor i månaden,
under det att sjukpenning vid arbetsoförmåga utgör lägst 45 kronor
för månad räknat. Enligt kommitténs mening böra livräntornas lägsta belopp
höjas avsevärt. Kommittén föreslår i detta syfte, att minimibeloppet
för den årliga arbetsförtjänstens beräkning höjes till 900 kronor. Härav
skulle enligt förslaget följa, att lägsta livränta vid helinvaliditet komme att
utgöra 50 kronor i månaden (för tid efter 67 års ålder). Lägsta sjukpenningen
vid arbetsoförmåga utgör enligt förslaget 60 kronor för månad
räknat.
Bestämmelserna i 9 § äro i vissa avseenden oklart avfattade och leda
icke sällan till mindre tillfredsställande praktiska resultat. Kommittén
ämnar därför verkställa en överarbetning av lagrummet. Utöver de ovanberörda
höjningarna av arbetsförtjänstens maximi- och minimibelopp föreslås
nu endast vissa ändringar beträffande arbetsförtjänstens beräkning för
minderåriga.
Om den skadade vid tiden för olycksfallet ej fyllt 18 år, gäller enligt 9 §
andra stycket, att den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av livränta
ej må beräknas till lägre belopp än som motsvarar den arbetsförtjänst, som
han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden för olycksfallet skäligen
kan antagas ha kommit att åtnjuta vid nämnda ålder, därest olycksfallet ej
inträffat. Denna bestämmelse bör ändras på sådant sätt, att livränta vid
bestående invaliditet kommer att beräknas efter den årliga arbetsförtjänst,
som är vanlig för jämförliga vuxna arbetare. Tills vidare föreslår kommittén,
att den nuvarande åldersgränsen höjes till 21 år. Vidare föreslås,
att bestämmelsen även skall tillämpas beträffande sjukpenning för tid efter
den månad då den skadade fyller 21 år. Nuvarande bestämmelser kunna
leda till att den skadade erhåller oskäligt låg sjukpenning vid recidiv lång
tid efter olycksfallet.
Ersättning vid sjukdom.
Frågan om samordning med sjukförsäkringen. — Vid olycksfallsförsäkringslagens
tillkomst föreskrevs 35 dagars karenstid beträffande sjukersättning
från den obligatoriska försäkringen. Enligt särskilt stadgande ålåg
det arbetsgivaren — »intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda
genomförd» — att utgiva ersättning enligt vissa grunder under nämnda
karenstid; härifrån kunde arbetsgivaren befria sig genom frivillig försäkring.
Frågan om en samordning av sjuk- och olycksfallsförsäkringarna har
sedermera varit aktuell vid flera tillfällen före och efter 35-dagarskarensens
borttagande fr. o. m. år 1929.
I sitt betänkande med förslag till lag om allmän sjukförsäkring (SOU
1944: 15) framhöll socialvårdskommittén, att kommittén vid förslagets utformning
ständigt haft sin uppmärksamhet fäst på möjligheten av den
samordning mellan sjukförsäkringen och den sociala olycksfallsförsäkringen,
som enligt kommitténs mening vore i högsta grad önskvärd. De
åsyftade fördelarna med en sådan samordning vore — förutom en önskvärd
enhetlighet — snabbare sjukhjälpsutbetalningar, bättre sjukkontroll
och administrativ förenkling vid regleringen av ersättningar i anledning av
olycksfall i arbete. För de försäkrade skulle vinnas den mycket betydande
fördelen att även sjukhjälpen vid olycksfall i arbete utbetalades genom
sjukkassan utan sådana dröjsmål, som nu ofta förekomma till följd av
67
Kungl. Mnj:ts proposition nr 235.
olycksfallsförsäkringens centraliserade organisation. Kommittén hade funnit,
att en samordning mellan den föreslagna sjukförsäkringen och den
sociala olycksfallsförsäkringen borde kunna genomföras på sådant sätt, att
avsevärda fördelar i vissa avseenden vunnes, och hade för avsikt att i samband
med översynen av olycksfallsförsäkringslagen utarbeta förslag till bestämmelser
rörande samordningens genomförande. Även med avseende på
yrkessjukdomsförsäkringslagens tillämpningsområde skulle samordningen
bli av icke oväsentlig betydelse.
En grundförutsättning för en sådan rationell samordning av sjukförsäkringen
och olycksfallsförsäkringen, som kommittén avsåg i nämnda betänkande,
är att sjukhjälpsförmånerna från de båda försäkringsgrenarna bli
i stort sett desamma åtminstone under de första veckorna av sjukhjälpstiden.
Utan en dylik enhetlighet kan ej undvikas, att även det stora antalet
snabbt övergående skador genom olycksfall i arbete liksom för närvarande
giva anledning till en ofta mycket komplicerad prövning av frågor angående
olycksfallsförsäkringslagens tillämplighet, nämligen huruvida den skadade
är arbetare i lagens mening, huruvida olycksfallet är att betrakta som
olycksfall i arbete eller därmed jämställt olycksfall på väg till eller från
arbetet samt huruvida åkomman kan anses vara föranledd av olycksfall
eller sådan inverkan av arbete, som under vissa förutsättningar jämställes
med olycksfall. En verklig samordning mellan sjukförsäkringen och den
sociala olycksfallsförsäkringen skulle också vara synnerligen betydelsefull
i det avseendet, att den till sistnämnda gren hörande yrkessjukdomsförsäkringen
icke skulle behöva omfatta åkommor av kort varaktighet. Trots att
man hittills sökt begränsa yrkessjukdomsförsäkringen till att avse endast
sådana sjukdomar, beträffande vilka orsakssambandet med arbetet kan bedömas
utan alltför stora svårigheter, är prövningen av ersättningsfrågan
ofta mycket besvärlig. Dessa praktiska svårigheter måste bli ännu större,
om försäkringen utsträckes till att omfatta andra sjukdomar än de nu
ersättningsberättigande. Starka krav på utvidgning av försäkringens tilllämpningsområde
ha framförts av arbetarnas fackliga organisationer. Med
den stora roll som de kemiska preparaten spela inom den nutida produktionen
ligger det i sakens natur att anledningar till utvidgningar av yrkessjukdomsförsäkringen
ständigt komma att framträda så länge denna försäkring
icke kompletteras av en sjukförsäkring, som lämnar likvärdiga förmåner.
En samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna i nära överensstämmelse
med de riktlinjer, för vilka socialvårdskommittén uttalade
sig i förenämnda betänkande, bär i Norge genomförts fr. o. in. den 1 januari
1947. Sjukhjälp vid olycksfall i arbete skall utges av sjukkassorna efter i
huvudsak samma regler som vid sjukdomar i allmänhet.
Då det, såsom framgår av vad kommittén nedan anför, icke är tänkbart
att för olycksfallsförsäkringens del acceptera de för den obligatoriska sjukförsäkringen
beslutade enbetsunderstöden, saknas förutsättningar för en
verklig samordning av de båda försäkringsgrenarna. Vissa begränsade fördelar
torde emellertid kunna vinnas genom att låta den nya sjukförsäkringens
organ medverka vid utgivandet av ersättningar i anledning av
olycksfall i arbete och yrkessjukdomar. Utredning angående de lämpliga
formerna för denna medverkan bar påbörjats inom kommittén. Förslag i
denna del kan sålunda nu icke framläggas, men kommittén bar funnit
angeläget att vid utformningen av sina förslag beträffande olycksfallsför
-
68 Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
säkringens sjukersättningar taga största möjliga hänsyn till berörda
strävanden.
Sjukersättningarnas storlek. — Då arbetare skadats till följd av olycksfall
i arbete, skall till honom utgivas ersättning enligt bestämmelserna i
6 § olycksfallsförsäkringslagen. Om olycksfallet medfört sjukdom, som
förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall så länge sjukdomen
varar utgivas dels erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra
till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder
av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda
lemmar, glasögon och dylikt, dels ock — under förutsättning att
sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet och att
arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel — sjukpenning för varje
dag fr. o. in. dagen efter olycksfallsdagen. Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan
(hel sjukpenning) bestämmes i förhållande till den skadades
årliga arbetsförtjänst på sätt framgår av följande tabell; vid nedsättning
av arbetsförmågan utgår motsvarande lägre belopp.
Den årliga arbetsförtjänsten
uppgår
S j ukpenningens
belopp
till
kronor
men ej till
kronor
kronor
öre
675
i
50
675
945
2
—
945
1 215
2
50
1 215
1 485
2
75
1 485
1 755
3
25
1 755
2 025
3
50
2 025
2 295
4
—
2 295
2 565
4
50
2 565
2 835
5
—
2 835
3 105
5
50
3 105
3 375
6
—
3 375
3 645
6
50
3 645
3 915
7
—
3 915
4 185
7
50
4 185
4 455
8
—
4 455
4 725
8
50
4 725
—
9
—
Ändringar i tabellen ha gjorts åren 1941 och 1946. År 1941 höjdes sjukpenningbeloppen
i de fem lägsta klasserna, och tre nya klasser tillkommo,
varigenom maximibeloppet ökades från 5 kronor 50 öre till 7 kronor. År
1946 tillädes ytterligare fyra klasser i avvaktan på kommitténs slutliga förslag
angående revision av lagstiftningen på området. Inkomstklasserna i
skalan ha genomgående en bredd av 270 kronor. Denna klassindelning valdes
för att sjukpenningbeloppen skulle bli ungefär 2/3 av mittinkomsterna
i respektive klasser; 1941 års ändring medförde att proportionen mellan
sjukpenning och förlorad inkomst blev gynnsammare i de lägre klasserna.
Enligt lagen om allmän sjukförsäkring skall sjukpenning från den obligatoriska
försäkringen utgöra 3 kronor 50 öre för sjukkassemedlemmar
mellan 18 och 67 år. Härtill kan komma maketillägg med 2 kronor och
barntillägg med 50 öre per barn. Medlemmar, som ha god hälsa och ej
fyllt 55 år, kunna taga frivillig tilläggsförsäkring, så att sammanlagda
69
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
sjukpenningen, oräknat familjetillägg, blir 5 kronor, 6 kronor 50 öre eller
8 kronor. Rätten till frivillig försäkring är dock begränsad i syfte att förhindra
att de sammanlagda sjukhjälpsförmånerna jämte eventuell sjuklön
in. m. komma att överstiga 1/38o av medlemmens årsinkomst av förvärvsarbete.
Det för sjukhjälp från den allmänna sjukförsäkringen valda systemet
kan enligt kommitténs mening icke överflyttas till den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.
Denna försäkring bör ge tillgång till bättre sjukhjälpsförmåner
än de för den obligatoriska sjukförsäkringen beslutade. Rätten
till bättre sjukhjälp kan icke rimligen göras beroende av om den försäkrade
utnyttjat eller icke utnyttjat eventuell möjlighet att teckna frivillig
tilläggsförsäkring enligt sjukförsäkringslagen. Att införa en särskild,
högre enhetssjukpenning för olycksfall i arbete låter sig icke göra, om man
vill tillse å ena sidan att arbetare på dyrorter och andra arbetstagare med
relativt hög avlöning tillförsäkras en effektiv sjukhjälp, å andra sidan att
överförsäkring undvikes för övriga arbetstagare. De mellan olika orter,
yrken och kategorier av arbetstagare rådande skillnaderna i fråga om
arbetsinkomstens storlek äro så stora, att ett system med flera sjukpenningklasser
måste anses vara det för olycksfallsförsäkringen rationella. Ersättningen
vid sjukdom till följd av olycksfall i arbete bör stå i proportion
till vederlaget för arbetad tid.
I enlighet med det anförda har socialvårdskommittén vid utarbetandet
av det föreliggande förslaget utgått från att systemet med en inkomstgraderad
sjukpenning bör bibehållas inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.
Sjukpenningens storlek hör emellertid enligt kommitténs mening
graderas icke blott efter arbetsinkomsten utan även efter den skadades försörjningsplikt.
Så länge sjukersättningen i princip icke syftar till att överlag
helt kompensera den förlorade arbetsinkomsten — en princip som
kommittén icke vill förorda — är en gradering efter den skadades försörjningsplikt
enligt kommitténs mening väl motiverad. Framhållas må även,
att en sådan gradering redan genomförts inom den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
och beslutats i fråga om den allmänna sjukförsäkringen.
Det är givetvis önskvärt, att sjukersättningarna inom olycksfallsförsäkringen
icke konstrueras på sådant sätt, att hinder uppkommer för
att framdeles få till stånd en mera genomförd samordning med sjukförsäkringen
än som nu är möjlig.
Beträffande den närmare utformningen av en reviderad sjukpenningskala
för olycksfallsförsäkringslagen har kommittén i första hand övervägt
huruvida en inkomstgraderad sjukpenningskala skulle kunna utbyggas
med familjetillägg enligt sjukförsäkringslagens regler. Tillräckligt utrymme
för familjetillägg av samma storlek som enligt sjukförsäkringslagen finnes
emellertid icke, såvida ej sjukpenningen till ensamstående pressas ned
under den nuvarande nivån. Även om tillägget för hustru sänkes till 1 krona
— vilket är motiverat då redan sjukpenningens grundbelopp täcker omkring
av inkomsten — kan sjukhjälpens sammanlagda belopp i åtskilliga fall
överstiga den förlorade inkomsten. Inom ett sjukhjälpssystem av här angivet
slag måste tydligen uppställas en överförsäkringsregel, varigenom
summan av sjukpenningen och familjetillägg begränsas i förhållande till
arbetsinkomsten. Uppmärksammas bör att sjukpenningen är skattefri, varför
överkompensation sker om sjukersättningen får täcka hela inkomsten.
Så länge olycksfallsförsäkringen är centralt administrerad, måste en
långtgående gradering av sjukersättningarna efter den skadades försörj
-
70
Kungl. Mnj:ts proposition nr 235.
ningsplikt uppenbarligen föranleda betydande praktiska svårigheter. Enär
flertalet skadefall medföra endast en kort sjukdomstid — ungefär hälften
av de skadade äro återställda inom tio dagar och tre fjärdedelar inom tre
veckor — är det av stor vikt, att anmälningsförfarandet och skaderegleringen
kunna ske i så enkla former som möjligt.
På grund av de administrativa betänkligheterna mot graderade familjetillägg
— starkt understrukna av försäkringsinrättningarnas representanter
— har kommittén stannat för att föreslå, att familjetilläggen tills vidare
bestämmas till ett för samtliga sjukpenningklasser lika belopp, oberoende
av familjemedlemmarnas antal. Även ett dylikt enhetligt familjetillägg
medför givetvis en ökning av det administrativa besväret, i synnerhet som
anmälningshandlingarna icke sällan äro ofullständiga, men detta merarbete
synes väl motiverat med hänsyn till familjetilläggens betydelse för försäkringens
effektivitet. Vid den fortsatta utredningen kommer att övervägas,
vilka modifikationer i de föreslagna reglerna som böra äga rum då sjukförsäkringslagen
träder i kraft.
Sjukpenningbeloppen utan familjetillägg ha ansetts böra i genomsnitt
motsvara ungefär 2/3 av arbetsförtjänsten, liksom de nu utgående beloppen.
På grund härav och då maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten
föreslås höjt till 6 900 kronor, utgör högsta sjukpenningen enligt förslaget
13 kronor. Lägsta sjukpenningen har ansetts böra motsvara den obligatoriska
sjukförsäkringens sjukpenning för kassamedlemmar i allmänhet,
3 kronor 50 öre. För minderåriga och åldringar m. fl. bör minimibeloppet
dock vara 2 kronor, liksom i sjukförsäkringslagen. Antalet sjukpenningklasser
bör lämpligen nedbringas genom ökning av klassbredden. Under
förutsättning dels att nuvarande proportion mellan sjukpenning och arbetsförtjänst
bibehålies, dels att skillnaden i sjukpenning mellan närliggande
klasser bestämmes till 1 krona, erhålles en klassbredd av 540 kronor. Till
följd av klassgränsernas förskjutning skulle en sådan skala i vissa fall ge
lägre och i andra fall högre sjukpenning än den nuvarande skalan. I förslaget
har klassbredden i stället satts till 520 kronor, vilket medfört en höjning
av relationen mellan sjukpenningen och mittinkomsten från 66,7 till
69,2 procent. En dylik mindre höjning av den genomsnittliga kompensationsgraden
har ansetts vara i och för sig motiverad samt medför, att skillnaderna
i förhållande till den nuvarande skalan så gott som genomgående
äro till de skadades fördel. Antalet sjukpenningklasser i den föreslagna
skalan är It.
Det föreslagna enhetliga familjetillägget utgör 1 krona 50 öre i samtliga
klasser. Tillägget utgår då den skadade sammanlever med hustru samt
eljest om den skadade, man eller kvinna, har hemmavarande barn eller
adoptivbarn under 16 år. Sjukpenning med familjetillägg motsvarar i de
lägre klasserna en större del av inkomsten än i de högre klasserna; procenttalet
vid klassmitten är i näst lägsta klassen 95,2 och i näst högsta
klassen 77,9. I de lägre sjukpenningklasserna kan sjukpenning med familjetillägg
någon gång överstiga den skadades arbetsförtjänst. Riskerna i detta
hänseende äro dock ringa, varför kommittén icke ansett nödvändigt att
föreslå en maximeringsregel. Tillägget är i vissa fall lägre, i andra fall
högre än det graderade familjetillägg, som övervägts men frångåtts av
administrativa skäl — 1 krona för hustru, 50 öre för varje barn — och
bör följaktligen icke betraktas som minimibelopp för ett eventuellt graderat
tillägg framdeles.
Enär flertalet olycksfall medför endast en kort sjuktid, bör rätten till
71
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
familjetillägg i regel kunna avgöras med ledning av uppgifter i skadeanmälan.
Det förutsättes sålunda, att försäkringsinrättningarna vanligen
icke skola behöva infordra särskild utredning om den skadades familjeförhållanden.
Vid utbetalning av sjukersättning bör anges om ersättningen
utgör sjukpenning med eller utan familjetillägg.
Ett diagram, som visar sjukpenningens storlek enligt den gällande sjukpenningskalan
och den av kommittén föreslagna, närslutes som bil. A. Av
nedanstående tabell framgår i vilken mån utrymme för familjetillägg finnes
mellan sjukpenningen och 90 procent av den skadades dagliga arbetsförtjänst,
beräknad som 1/36o av år sförtjänsten:
Den årliga arbetsförtjänsten
uppgår
Daglig
arbetsförtjänst
kronor
Sjukpenning
utan
familjetillägg
kronor
Belopp varmed 90 % av
dagliga arbetsförtjänsten
överstiger sjukpenning
utan familjetillägg
kronor
till
kronor
men ej till
kronor
1 820
— 5:05
3
50
— 1: 05
1 820
2 340
5:06— 6:50
4
—
0: 55 — 1: 85
2 340
2 860
6:50— 7:94
5
—
0: 85 — 2: 15
2 860
3 380
7:94— 9:39
6
—
1: 15 — 2: 45
3 380
3 900
9: 39—10: 83
7
—
1:45 — 2: 75
3 900
4 420
10: 83—12: 28
8
—
1: 75 — 3: 05
4 420
4 940
12: 28 — 13: 72
9
—
2: 05 — 3: 35
4 940
5 460
13: 72 — 15: 16
10
—
2: 35 — 3: 65
5 460
5 980
15: 17 — 16:61
11
—
2: 65 — 3: 95
5 980
6 500
16: 61 — 18: 05
12
—
2: 95 — 4: 25
6 500
—
18:06 —
13
—
3: 25 —
I förslaget har, såsom förut berörts, intagits en särbestämmelse om sjukpenningens
storlek för minderåriga och åldringar m. fl. Enligt sjukförsäkringslagen
skall den obligatoriska sjukpenningen till kassamedlem utgöra
2 kronor under tiden t. o. in. den månad, varunder han fyller 18 år, och
under tiden fr. o. m. månaden näst efter den, varunder han fyller 67 år;
åtnjuter medlem annan folkpension än allmän ålderspension, utgör sjukpenningen
likaledes 2 kronor fr. o. in. månaden efter den, varunder pensionen
börjat utbetalas. I anslutning härtill har i det föreliggande förslaget
föreskrivits, att minimisjukpenningen skall utgöra 2 kronor under tid före
utgången av den månad, då den skadade fyller 18 år, eller efter utgången
av den månad, då han fyller 67 år. Denna minimisjukpenning utgår då den
skadades årliga arbetsförtjänst understiger 1 200 kronor. Uppgår arbetsförtjänsten
i här avsedda fall till 1 200 men ej till 1 600 kronor, utgör sjukpenningen
3 kronor. Samma regler skola enligt förslaget tillämpas i vissa
andra fall, nämligen då den skadades arbetsförmåga var vid tiden för
olycksfallet höggradigt nedsatt i följd av lyte, kronisk sjukdom eller annan
varaktig omständighet. Denna bestämmelse är avsedd för de fall då den
skadades arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad, att invaliditet i folkpensioneringslagens
mening eller därmed jämförligt tillstånd föreligger. —
Uppgår den skadades årliga arbetsförtjänst till minst 1 600 kronor, skola
de allmänna reglerna om sjukpenningens storlek tillämpas även då den
skadade är under 18 år eller över 67 år eller har sin arbetsförmåga varaktigt
nedsatt.
Enligt den gällande karensregeln kan såsom nämnts sjukpenning utgå
fr. o. in. (lagen efter olycksfallet under förutsättning att sjukdomen varat
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
mer än tre dagar efter olycksfallsdagen. Om den skadade varit sjukskriven
tre dagar utöver dagen för olycksfallet, utgår således ingen sjukpenning,
men vid sjukskrivning ytterligare eu dag utgår sjukpenning för fyra dagar.
Den för sjukförsäkringen gällande karensregeln — att sjukpenning icke i
något fall utgår för de tre första dagarna, insjuknandedagen inräknad —
är mera rationell men är i de flesta fallen oförmånligare för de försäkrade
än olycksfallsförsäkringens regel. På grund härav och då förutsättningar
saknas för eu samordning av grunderna för sjukhjälpens storlek, torde
man även beträffande karensreglerna få avstå från den önskvärda enhetligheten.
Med hänsyn till olycksfallsersättningarnas i viss mån skadeståndsliknande
karaktär är en uppmjukning av karensregeln i och för sig motiverad.
Några större praktiska olägenheter torde icke uppkomma om antalet
karensdagar minskas från tre till två. Kommittén föreslår därför, att
karensbestämmelsen ändras så, att sjukpenning fr. o. in. dagen efter olycksfallsdagen
kan utga om sjukdomen varat mer än två dagar efter olycksfallsdagen.
Enligt gällande lydelse av 10 g andra stycket äger försäkringsinrättningen
göra avdrag å sjukpenning för tid då den skadade beredes vård på
sjukvårdsanstalt. Vid avdrags bestämmande skall hänsyn tagas såväl till
vårdavgiftens storlek som till den skadades försörjningsplikt mot vissa anhöriga.
Bestämmelsen är irrationell och administrativt besvärlig. I anslutning
till motsvarande regler i sjukförsäkringslagen föreslås, att avdrag
skall göras med 1 krona 50 öre för dag, dock högst halva sjukpenningen.
Avdrag enligt den föreslagna regeln må, likaledes i överensstämmelse med
sjukförsäkringslagen, göras även om vården är avgiftsfri.
Stora grupper av arbetstagare ha genom kollektiva olycksfallsförsäkringar
tillförsäkrat sig rätt till sjukhjälp in. in. vid olycksfall i eller utom
arbetet. Sjukhjälp vid sidan av ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
kan även utgå på grund av enskild försäkring; i detta sammanhang bör
ihågkommas, att de icke erkända sjukkassornas rätt att utge sjukhjälp vid
olycksfall i arbete icke är beskuren. Enligt vad kommittén inhämtat ha
tendenser till förlängning av sjukskrivningstiderna kunnat iakttagas på
vissa håll där dubbelförsäkringar förekomma. I allmänhet torde komplementförsäkringarna
dock icke ge så hög sjukhjälp att direkt överkompensation
nu är vanlig. Att dessa försäkringar vunnit så stor anslutning, torde
till icke ringa del bero på att en relativt stor marginal hittills funnits mellan
sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen och vederbörandes arbetsinkomst.
De av kommittén föreslagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens
ersättningsgrunder syfta till att den lagstadgade sjukersättningen
skall bli i och för sig tillräckligt effektiv för arbetstagare i de vanliga
inkomstlägena. Om de nu förekommande komplementförsäkringarna
icke anpassas efter det sålunda ändrade läget, uppkomma stora risker för
betänkliga överförsäkringar. Med anledning härav har kommittén övervägt
att i förevarande sammanhang föreslå införandet av en bestämmelse i
olycksfallsförsäkringslagen av den innebörden, att sjukpenningen skulle
kunna nedsättas i den mån densamma tillika med sjukhjälp från annan
försäkring skulle överstiga en trehundrasextiondel av den skadades årliga
arbetsförtjänst, beräknad utan hänsyn till maximigränsen i 9 g. En sådan
bestämmelse om reduktion av den lagstadgade ersättningen skulle dock
föranleda praktiska svårigheter vid tillämpningen och därjämte strida mot
principen att den enskilda försäkringen bör anpassas efter socialförsäk
-
73
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
ringen och icke tvärtom. Man borde därför hellre tänka sig att genom bestämmelser
i försäkringsavtals- och understödsföreningslagarna på sådant
sätt begränsa försäkringsföretags och understödsförenings rätt att meddela
försäkring, gällande för olycksfall i arbete och yrkessjukdom, att överförsäkringsrisken
eliminerades. Emellertid torde även härvidlag vissa praktiska
svårigheter möta.
Efter överläggning med representanter för försäkringsinrättningar, som
meddela komplementförsäkringar av här ifrågavarande slag, anser sig
kommittén kunna räkna med att försäkringsgivarna komma att vidtaga åtgärder
för en anpassning av komplementförsäkringarna på sådant sätt att
överförsäkringar undvikas i största möjliga utsträckning. På grund härav
har kommittén icke funnit nödvändigt att nu föreslå lagstiftning i detta
syfte. Kommittén har emellertid för avsikt att framdeles ånyo överväga
hithörande frågor.
Ersättning vid invaliditet.
Enligt 6 § 2 a) skall, om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad
sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan, utgivas livränta under tiden å ett årligt
belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan två tredjedelar av
den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt bestämmelserna i 9 §,
och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp som svarar mot
nedsättningen, dock att livränta icke utgår där ej arbetsförmågan är nedsatt
med minst en tiondel. Vid förlust av arbetsförmågan må livräntan,
när den skadades tillstånd kräver särskild vård, med hänsyn härtill bestämmas
till högre belopp än nyss nämnts, likväl ej överstigande beloppet
av den årliga arbetsförtjänsten. Till förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel,
som avses i 6 § 1 a), utgår ersättning såsom ett livräntetillägg, svarande
mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen.
Ovannämnda grunder för bestämmande av livränta innebära i princip,
att livräntan såväl vid helinvaliditet som vid partiell invaliditet svarar mot
2/3 av den förlorade arbetsförtjänsten. Detta betyder emellertid, att den
icke kompenserade förlusten vid helinvaliditet utgör så mycket som en
tredjedel av arbetsförtjänsten men vid de låga invaliditetsgraderna endast
ett tämligen ringa belopp. Härtill kommer, att skadade med höggradig
invaliditet ofta ha svårt att ekonomiskt utnyttja sin resterande arbetsförmåga,
under det att skadade med låg invaliditet ofta icke behöva vidkännas
någon bestående inkomstminskning. Starka skäl tala sålunda för en förbättring
av livräntorna vid mera avsevärd invaliditet.
Inom skadeståndsrätten är vanligt, att ersättning för minskad eller förlorad
arbetsförmåga bestämmes till visst årligt belopp under liden tills den
skadade fyller 67 år och till hälften så mycket under hans återstående livstid.
Vid olycksfallsförsäkringslagens tillkomst föreslogos under riksdagsbehandlingen
bestämmelser om att ersättningarna skulle kunna skäligen
nedsättas för äldre skadade, men förslagen vunno icke bifall. Som skäl mot
dylika bestämmelser anfördes bl. a. att föreskrifterna i 8 § medgåve, att
vid bedömandet av invaliditetsgraden hänsyn toges till den skadades ålder.
Enligt praxis brukar emellertid invaliditetsgraden i allmänhet beräknas på
samma sätt för äldre och yngre arbetare, såvida omständigheterna i övrigt
(yrke etc.) äro likartade. Ej heller inverkar vid beräkningen av den årliga
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
arbetsförtjänsten för arbetare, som skadas vid hög ålder, sannolikheten för
att hans arbetsinkomst skulle ha kommit att sjunka eller bortfalla inom ett
fåtal år.
På grund av det anförda har i förslaget intagits bestämmelse om förhöjning
intill 67 års ålder av livräntor efter högre invaliditetsgrader än nedsättning
av arbetsförmågan med en fjärdedel. Den lägsta invaliditetsgrad,
som enligt förslaget medför rätt till förhöjningen i fråga, 30 procents invaliditet,
har även i annat sammanhang uppställts som gräns mellan lägre
och högre invaliditetsgrader; de å vissa äldre livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen
utgående dyrtidstilläggen tillkomma nämligen skadade
med minst 30 procents invaliditet (SFS 449: 1943). Förhöjningen är så
avvägd, att kompensationsgraden vid 30 procents och högre invaliditet stiger
successivt med invaliditetsgraden. Ett diagram, som belyser förhöjningarnas
relativa storlek vid olika invaliditetsgrader, bifogas som bil. B. Som
exempel på förhöjningarnas absoluta storlek må nämnas, att om den skadades
årliga arbetsförtjänst utgör 4 500 kronor, höjes livräntans årsbelopp
vid 30 procents invaliditet från 900 till 975 kronor, vid 50 procents invaliditet
från 1 500 till 1 875 kronor, vid 75 procents invaliditet från 2 250 till
3 000 kronor och vid helinvaliditet från 3 000 till 4 125 kronor. Vid helinvaliditet
kommer livräntan, oräknat eventuellt hjälplöshetstillägg, att intill
67 års ålder motsvara 912/3 procent av den årliga arbetsförtjänsten.
Någon gradering av invaliditetsersättningarna efter den skadades försörjningsplikt
har icke ansetts böra äga rum. Vid höggradig invaliditet
böra även ensamstående erhålla tämligen förmånliga ersättningar. Ett eventuellt
familjetillägg måste graderas efter invaliditetsgraden; eljest skulle
alltför stora skillnader uppkomma mellan ersättningarna vid olika invaliditetsgrader.
Enär flertalet livräntor utgå efter låga invaliditetsgrader, är
det ur kostnadssynpunkt av relativt ringa betydelse om ersättningsförbättringarna
vid höggradig invaliditet givas formen av familjetillägg eller få
utgå efter samma grunder för försörjare och icke-försörjare. Ur administrativ
synpunkt äro de föreslagna enhetliga tilläggen vida enklare än
familjetillägg, som måste revideras tid efter annan.
Hjälplöshetstilläggets högsta belopp motsvarar f. n. en tredjedel av arbetsförtjänsten.
Inom denna gräns bestämmes tillägget i förhållande till
graden av hjälplöshet. Däremot inverka exempelvis ej sådana omständigheter
som att den skadade är gift och kan få behövlig tillsyn av hustrun.
Att tilläggets storlek bestämmes efter den skadades arbetsförtjänst framstår
såsom oegentligt. I förslaget har i stället föreskrivits, att tillägget skall,
oberoende av den skadades tidigare arbetsförtjänst, utgöra högst 1 800 kronor
om året. Inom denna ram skall tillägget liksom f. n. bestämmas efter
vårdbehovets omfattning, d. v. s. graden av den skadades hjälplöshet.
Livränta vid helinvaliditet är enligt förslaget avsevärt förmånligare än
hel sjukpenning utan familjetillägg och vanligen något förmånligare än
sjukpenning med dylikt tillägg. I och för sig är ej omotiverat att ersättningen
vid bestående arbetsoförmåga utgår efter förmånligare grunder än
vid övergående arbetsoförmåga. Gränsen mellan sjukdoms- och invaliditetstillstånd
kan dock vara flytande, och emellanåt inträffar, att ett invaliditetstillstånd
avbrytes av nytt sjukdomstillstånd. Bedömningen av arbetsförmågans
nedsättning sker emellertid på i viss mån olika sätt vid sjuk
-
75
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
doms- och invaliditetstillstånd. Vid bestämmandet av livränta finnes nämligen
enligt sakens natur större anledning att räkna med övergång till ny
sysselsättning och andra möjligheter till anpassning än vid bestämmandet
av ersättning under sjukdomstillstånd. Såsom förut berörts, har i 9 § föreslagits
en bestämmelse, vilken motverkar de ojämnheter mellan sjuk- och
invaliditetsersättning, som f. n. kunna uppkomma, då en arbetare, som vid
olycksfallet var minderårig, lång tid därefter drabbas av nytt sjukdomstillstånd.
Vid förslagets utarbetande har övervägts bestämmelse därom, att
sjukersättning efter förloppet av viss längre tid, t. ex. ett halvt år efter
olycksfallet, skulle bestämmas efter samma grunder som invaliditetsersättning.
Tillräckliga skäl att i förevarande sammanhang föreslå en dylik särbestämmelse
ha emellertid icke ansetts föreligga.
Utbyte av livränta eller del därav mot engångsbelopp kan nu, efter ansökan
från den skadade, medgivas av försäkringsrådet när synnerliga skäl
därtill äro för handen. I motiven till stadgandet, som gällt alltsedan lagens
tillkomst, framhölls att utbyten borde medgivas med den största försiktighet
och endast i undantagsfall och då tillräckliga garantier funnes för att
det åsyftade ändamålet skulle kunna vinnas. Enligt en av Sverige år 1926
ratificerad konvention angående ersättning för olycksfall i arbete skall ersättning
vid bestående invaliditet utbetalas i form av en ränta, dock att
ersättningen må kunna helt eller delvis utbetalas i form av kapital, därest
vederbörande myndigheter kunna beredas säkerhet för en förnuftig användning
av kapitalet.1
I enlighet med grunderna för lagstadgandet medgiver försäkringsrådet nu
utbyte endast om det ändamål, för vilket utbyte sökes, är av den art, att
genom detsamma en säker och varaktig förbättring i sökandens levnadsvillkor
synes kunna vinnas.
Kommittén finner den prövning, som nu äger rum, taga alltför liten hänsvn
till den skadades egna önskemål. När fråga är om utbyte av en mycket
låg livränta, på högst några hundra kronor per år, eller en ringa del av en
större livränta, saknas anledning till så ingående överväganden om vad som
är den skadades bästa som nu företagas. Det bör i dylika fall vara nog, att
det visas att medlen skola komma till en för den skadade nyttig användning.
Erfarenheterna från den förebyggande fattigvården och annat hjälparbete
för partiellt arbetsföra ha visat, att sådana personer ofta kunna
hjälpas till självförsörjning genom att de få tillfälle att skaffa sig viss utrustning
med arbetsmaskiner in. in. Självfallet böra föreliggande planer
av dylik innebörd bli föremål för kritisk granskning när det gäller livräntor
av mera avsevärd betydelse för den skadades försörjning, men de
krav som på grund av gällande lagtext f. n. därvidlag uppställas, finner
kommittén alltför rigorösa. Som exempel på engångsbeloppens storlek kan
nämnas, att vid en räntefot av 21 /L. procent engångsbeloppet för en livränta
på 300 kronor — vilken livränta utgår exempelvis då invaliditetsgraden är
10 procent och den skadades årliga arbetsförtjänst 4 500 kronor — utgör
ungefär 7 500 kronor för eu 20-årig man och ungefär 5 000 kronor för en
50-årig man (vid utbyte några år efter livräntans början).
Den uppmjukning, kommittén åsyftar, har kommit till uttryck i lagför
1
Översättningen hämtad ur Kungl. Maj:ts prop. 118:1926. Den engelska texten har den
till synes något mildare formuleringen: »if the competent authority is satisfied that it will
be propcrly utilised». Den franska texten bär formuleringen: »lorsque la garantic d’un em
ploi judicieux sera fournie aux autorités competentcs».
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
slaget på så sätt att det för utbyte uppställda villkoret »när synnerliga skäl
därtill äro för handen» ändrats till »när skäl därtill äro för handen». Kommittén
avser att det skall ankomma på försäkringsrådet att på grundval
härav samt med ledning av uttalanden av statsmakterna i samband med
lagändringen pröva ansökningarna. Vid prövningen böra yttranden från
de kommunala socialvårdsmyndigheterna ofta kunna vara till god ledning.
Enligt 6 § 2 b) äger den skadade under tid efter sjukdomens upphörande
rätt till »sådan behandling, som må erfordras för höjande av arbetsförmågan».
Denna bestämmelse har i tillämpningen ansetts ha den innebörd,
att erforderlig behandling städse skall utgivas. Ersättning för underhåll
av konstgjorda lemmar och andra särskilda hjälpmedel kan efter sjukdomstidens
slut icke utgå i annan form än som ett livräntetillägg [G g 2 a)],
vilket må utbetalas på sådant sätt att det kommer att användas för det avsedda
ändamålet (14 § 1 st.). Syftet med denna anordning har varit att
motverka vanvård av de ofta dyrbara proteserna. I tillämpningen ha försäkringsinrättningarna
funnit det ogörligt att vägra ersättning för ny protes
enbart därför att det fastställda livräntetillägget icke förslår; i de fall åter,
då tillägget icke åtgår för det avsedda ändamålet, måste överskottet förr
eller senare utbetalas.
Enligt de föreslagna bestämmelserna äger den skadade rätt till erforderlig
behandling och nödiga särskilda hjälpmedel, oavsett om sjukdoms- eller
invaliditetstillstånd föreligger. Försäkringen har sålunda att svara för bl. a.
erforderliga protesförnyelser. När skäl därtill finnas kan dock ersättning
för protesförnyelser efter sjukdomstidens slut utges i form av ett årligt
belopp eller ett engångsbelopp. Exempelvis i fråga om emaljögon kan vara
lämpligt, att ersättning för protesförnyelser utges såsom ett tillägg till livränta
eller, om denna utbytes mot kapital, såsom engångsbelopp. I förslaget
har ordet »enklare» utgått ur uttrycket »enklare konstgjorda lemmar»;
det föregående uttrycket »nödiga särskilda hjälpmedel» innehåller erforderlig
begränsning.
Vid höggradig nedsättning av arbetsförmågan kan den skadade i vissa
fall erhålla tillskott från folkpensioneringen i form av tilläggspension samt
särskilda barnbidrag. Härför förutsättes dels att invaliditeten är av sådan
varaktighet som kräves för rätt till invalidpension eller sjukbidrag, dels att
livräntan och eventuell annan inkomst icke uppgår till för högt belopp. I
fråga om rätten till grundpension och allmän ålderspension inverkar livränta
lika litet som annan inkomst. Med den utformning, som grunderna
för invaliditetslivräntornas storlek erhållit i förslaget, uppkommer icke något
behov av att anpassa livräntorna efter ålderspensionerna. Ej heller ha
några särskilda bestämmelser ansetts erforderliga för de fall, då den skadade
kan göra anspråk på annan förmån från folkpensioneringen. En strikt
gränsdragning mellan olycksfallsförsäkringen och folkpensioneringen är
icke möjlig. Om den skadade redan före olj?cksfallet haft sin arbetsförmåga
så nedsatt, att han varit berättigad till folkpension, kan en kombination av
de båda hjälpformerna icke undvikas. Också det fallet kan förekomma,
att den skadade före olycksfallet haft sin arbetsförmåga avsevärt nedsatt,
ehuru icke i sådan grad som förutsättes för rätt till invalidpension eller
sjukbidrag; i dylikt fall bör han kunna göra anspråk på såväl livränta som
folkpension, om förutsättningar för den sistnämnda föreligga till följd av
den sammanlagda invaliditeten.
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
Ersättning vid dödsfall.
Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall jämlikt 7 § utgivas dels
begravningshjälp, dels livräntor till vissa efterlevande. Begravningshjälp
utgör en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dock ej mindre belopp
än 250 kronor; maximibeloppet är 480 kronor. Livränta till änka och
i vissa särskilda fall änkling utgår när äktenskapet slutits före olycksfallet
och utgör en fjärdedel av den årliga arbetsförtjänsten. Till varje barn som
ej fyllt sexton år samt till adoptivbarn under nämnda ålder, vilket adopterats
före olycksfallet, utgår livränta med en sjättedel av den årliga arbetsförtjänsten,
och till föräldrar (adoptivföräldrar), som varit för sitt uppehälle
väsentligen beroende av den avlidnes arbete, livränta med högst en
fjärdedel av den årliga arbetsförtjänsten. Överstiger sammanlagda årliga
livräntebeloppet enligt de nämnda grunderna två tredjedelar av den årliga
arbetsförtjänsten, skola livräntorna, så länge anledningen härtill fortfar,
nedsättas till sammanlagt detta belopp; härvid skall iakttagas, att livräntor
till make och barn eller adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar
eller adoptivföräldrar. Livränta till änka eller änkling utgår så länge livräntetagaren
lever ogift; ingår livräntetagaren före fyllda sextio år nytt
äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Enligt kommitténs mening bör begravningshjälpen icke bestämmas efter
en graderad skala i förhållande till den avlidnes arbetsförtjänst, utan utgå
med ett i samtliga fall lika belopp, enligt förslaget 500 kronor.
Livräntan till efterlevande make synes kommittén vara väl låg. Enligt
förslaget höjes årsbeloppet av sådan livränta från 1/t till 1/3 av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Det vid omgifte utgående engångsbeloppet föreslås
höjt i samma proportion, nämligen från 3/4 till hela beloppet av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.
Högsta sammanlagda årsbeloppet av efterlevandelivräntorna föreslås höjt
från 2/3 till 5/„ av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Detta maximibelopp
motsvarar enligt förslaget oreducerade livräntor till änka och tre barn.
Enligt nu gällande grunder äger reduktion rum då änka och tre barn
finnas.
Vid den fortsatta utredningen ämnar kommittén, såsom förut berörts,
överväga frågan om utvidgning av de ersättningsberättigade efterlevandes
krets.
Avdrag för ersättningar av motsvarande slag.
I It § äro bestämmelser meddelade om de avdrag från ersättningarna,
som skola äga rum då den ersättningsberättigade är tillförsäkrad annat
understöd av motsvarande slag. Avdrag må under vissa förutsättningar
ske om den arbetsgivare, i vilkens tjänst olycksfallet inträffat, är på grund
av föreskrift i annan lag eller författning eller på grund av egen utfästelse
skyldig att utge avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis
utgör understöd på grund av olycksfallet. Vidare finnas vissa särskilda
bestämmelser beträffande kassaunderstöd o. dyl. samt beträffande understöd,
som av arbetsgivaren utgives under den skadades sjukdom.
Vid eu ändring av huvudgrunderna för ersättningarnas storlek bör även
11 § överses. Detta är särskilt behövligt i fråga om bestämmelserna angå
-
78
Kungi. Maj:ts proposition nr 235.
ende avdrag för pension. Dessa bestämmelser äro av stor betydelse beträffande
statens pensionsberättigade arbetstagare. Bestämmelserna i fråga
gälla visserligen även för arbetstagare i kommunal eller enskild tjänst —
under förutsättning att arbetsgivaren erhållit i 15 § omförmäld lindring i
försäkringsavgiften — men för dem torde vanligen förhållandet mellan livränta
och pension vara reglerat på den motsatta vägen, nämligen genom
föreskrifter i pensionsreglementena om reduktion av pensionsbeloppen för
livränteberättigade pensionärer. En särställning intaga vissa kommunalanställda
(folkskollärare in. fl.), för vilkas pensionering statsverket helt
svarar. Dessa kategorier kunna — enär pensionerna icke utges av eller
bekostas av arbetsgivaren (kommunen) — erhålla oavkortade livräntor vid
sidan av fulla pensioner.
Före en år 1936 beslutad ändring i lagrummet gjordes avdrag icke blott
för pension, som tillföll den skadade på grund av olycksfallet, utan även
för annan tjänstepension. Härav följde att statsanställda m. fl. ofta icke
kunde erhålla livränta efter avgång med ålderspension. Enär detta förhållande
ansågs otillfredsställande, föreskrevs i 11 § andra stycket, att avdrag
ej finge göras för pension, som tillförsäkrats den skadade av annan anledning
än den av olycksfallet förorsakade skadan. I fråga om pension vid
arbetsoförmåga i följd av olycksfallet får som avdragsgillt understöd anses
allenast den del av pensionen, som överstiger det belopp vartill rätt grundats
genom anställningstiden. Detta stadgande innebär exempelvis, att en
på grund av olycksfall i tjänsten pensionerad statstjänsteman, som uppnått
hela det för full ålderspension föreskrivna antalet tjänstår, utfår livränta
utan avdrag, under det att halva pensionen är avdragsgill om han innehar
halva antalet tjänstår.
Beträffande understöd från kassa eller pensionsinrältning eller på grund
av försäkring i annan försäkringsanstalt än de i 4 § omförmälda arbetsgivarebolagen,
gäller bl. a. att avdrag får ske endast om kostnaden för
understödet helt och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren
och att avdrag ej må ske med större belopp än som skäligen kan
anses svara mot arbetsgivarens bidrag.
Intill den 1 juli 1947 hade pensionsberättigade statsanställda att vidkännas
pensionsavdrag'' på lönen. Detta förhållande har icke inverkat på
storleken av de avdrag, som enligt 11 g andra stycket göras för pensioner
vid arbetsoförmåga. Däremot har pensionsavgifternas storlek tagits i betraktande
vid avdrag på efterlevandelivränta för familjepension. Från avdrag
har nämligen undantagits den del av de fasta familjepensionerna, som
ansetts svara mot de anställdas avgifter för familjepensioneringen. Avdrag
har sålunda gjorts för återstoden av den fasta familjepensionen och för
hela den rörliga delen. Vid 1947 års löne- och pensionsreglering för statsanställda
har övergång principiellt skett från brutto- till nettolönesystem,
vilket innebär att de anställda formellt icke bidraga till kostnaderna för
pensioneringen.
Huruvida de pensionsberättigade arbetstagarna få vidkännas pensionsavgifter
eller icke står givetvis i samband med huru lönen är avvägd. Pensionsrätten
bör, oberoende av om lönen utbetalas efter brutto- eller nettolönesystem,
betraktas som en del av vederlaget för arbetet. På samma sätt
kan försäkringsskyddet mot olycksfall i arbete betraktas. Förhållandet
mellan livräntor och pensioner bör regleras på sådant sätt, att den skadade
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
eller efterlevande erhåller en skälig kompensation. Med olycksfallsförsäkringens
obligatoriska karaktär synes bäst överensstämma, att livräntorna
få utgå utan avdrag för vad som eventuellt tillkommer den ersättningsberättigade
som pension, d. v. s. att regleringen mellan livränta och pension
åstadkommes genom anpassning av pensionsbeloppen. Så är, såsom förut
nämnts, vanligen fallet beträffande de i kommunal och enskild tjänst anställda.
En ändring av de statliga tjänste- och familjepensionsreglementena
i samma riktning bör övervägas. Enär en sådan ändring dock icke kan
väntas komma till stånd redan under år 1948, torde vissa ändringar i
olycksfallsförsäkringslagens avdragsbestämmelser böra göras i samband
med de föreslagna ändringarna i ersättningsgrunderna.
Med hänsyn till de förpliktelser, som staten påtagit sig i fråga om pensioner
in. m. till andra än statsanställda, bör möjlighet öppnas till undantag
från regeln att avdrag å ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
må göras endast för understöd från den arbetsgivare, i vilkens tjänst
olycksfallet inträffat. Enligt förslaget skall i 3 § intagas ett nytt andra
stycke, enligt vilket Kungl. Maj:t äger meddela de särbestämmelser, som
finnas böra gälla för dylika fall.
Om invaliditetsersättningarna förbättras i enlighet med förslaget, kommer
ersättningen vid arbetsoförmåga att ge i det närmaste full kompensation
för den förlorade arbetsförtjänsten (såvida denna icke överstiger det
i 9 § angivna maximibeloppet). Bibehölles nuvarande avdragsregler, skulle
det sammanlagda beloppet av livränta och pension ofta bli avsevärt högre
än arbetsförtjänsten. Pension vid arbetsoförmåga i följd av olycksfall i
tjänsten utgår enligt de statliga reglementena vanligen med det belopp som
motsvarar hel ålderspension. Det synes rimligt att någon del av livräntan
alltid utbetalas vid sidan av pensionen. Detta minimibelopp bör avvägas så,
att överkompensation icke uppkommer.
På grund av det anförda föreslås, att 11 § andra stycket skall erhålla ny
lydelse. Enligt förslaget skall, om de i 11 § första stycket angivna förutsättningarna
föreligga, avdrag å invaliditetsersättning göras för pension,
som i anledning av olycksfallet tillfaller den skadade, dock med högst tre
fjärdedelar av ersättningens belopp, oräknat vårdbidrag. Motsvarande regel
föreslås beträffande avdrag å efterlevandelivränta. Vidare har i andra stycket
intagits bestämmelse att hänsyn icke skall tagas till sådan höjning av
pensionen som tillkommer ersättningstagare vid ökning i levnadskostnaderna.
För närvarande kan en ökning av pensionens rörliga del föranleda
att livränteavdraget ökas med samma belopp. Riksdagen bar år 1944 anhållit
alt Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag till ändrade regler i detta
hänseende.
I 11 g första stycket föreslås ändring av andra punkten. Den nuvarande
föreskriften, att avdrag för understöd, som utgår från kassa eller pensionsinrättning
eller på grund av försäkring, ej må ske med större belopp än
som skäligen kan anses svara mot arbetsgivarens bidrag, bar nämligen icke
med tagits i förslaget. Beträffande skälen härtill hänvisas till vad förut
anförts beträffande pensionsavgifter och avdrag för pension.
I 11 § tredje stycket föreslås en redaktionell ändring, betingad av att förordningarna
om invalidunderstöd och blindhetsersättning inarbetats i folkpensioneringslagen.
Enligt 31 g sjukkasseförordningen gäller, all sjukpenning från erkänd
sjukkassa i anledning av olycksfall i arbete må utgivas med högst det be
-
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
lopp, varmed den skadades sjukpenning i kassan överstiger ersättningen
enligt olycksfallsförsäkringslagen. I kassans stadgar må föreskrivas, att
sjukhjälp från kassan ej skall utgå vid sjukdomsfall som medför rätt till
ersättning enligt sagda lag. Det förekommer emellertid tämligen ofta, att
sjukhjälp såsom vid vanlig sjukdom utges av erkänd kassa i anledning av
sjukdomsfall, som sedermera befinnes föranleda rätt till ersättning enligt
olycksfallsförsäkringslagen. Om kassorna medges rätt att i dylika fall utfå
motsvarande del av ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen, erhålla
de ökade möjligheter att provisoriskt utge sjukhjälp i avvaktan på klarläggandet
av tveksamma fall. En bestämmelse om sådan rätt för kassorna
har intagits i förslaget såsom ett nytt moment i 11 §. Av erkänd sjukkassa
utgiven sjukpenning, vilken enligt kassans stadgar icke må utgå samtidigt
med ersättning enligt lagen, kan enligt den sålunda föreslagna bestämmelsen
föranleda avdrag å sjukpenning, som enligt lagen tillkommer den skadade
för samma tid. För att dylikt avdrag skall kunna ske förutsättes att
kassan framställer sitt anspråk innan ersättning för tiden i fråga utbetalats
till den skadade. Vidare förutsättes att den skadade icke fått ersättningen
förskotterad av arbetsgivaren och ej heller utfått sjukavlöning eller annan
sådan förmån, som medför rätt för arbetsgivaren att uppbära ersättningen.
Erhåller försäkringsinrättning vid ersättningsärendes behandling kännedom
om att erkänd sjukkassa utgivit sjukhjälp, som synes kunna föranleda
att ersättningen helt eller delvis utbetalas till kassan, bör inrättningen
lämpligen bereda kassan tillfälle att utan dröjsmål göra sitt anspråk
gällande.
Lagförslagen m. m.
De ovan förordade ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser
beröra 3, 6, 7, 9, 10 och It §§ i lagen. Det upprättade förslaget
till lag angående ändring i lagen den il juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete innefattar därutöver vissa redaktionella
jämkningar av 14 och 21 §''§, betingade av ändringarna i 6 §. Bestämmelserna
i 6 § ha uppdelats i tre moment, avseende den skadades rätt till läkarvård
m. m., sjukpenning och invaliditetsersättning; den i 1 mom. intagna
bestämmelsen om ersättning för läkarintyg har givits en något vidare formulering
än den nuvarande men torde överensstämma med tillämpningen.
Vidare framlägges förslag till lag angående ändring i lagen den 11 juni
1937 (nr 358) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.
Detta förslag avser följdändringar till de föreslagna ändringarna i
olycksfallsförsäkringslagen. I krigsförsäkringslagen äro särskilda bestämmelser
meddelade rörande ersättningar i anledning av vissa olycksfall till
följd av krigsåtgärd. Bland annat föreskrives i 2 §, att den skadades årliga
arbetsförtjänst ej må vid bestämmande av sjukpenning eller livränta beräknas
till högre belopp än 6 240 kronor eller till lägre belopp än 3 000
kronor; bestämmelsen torde, ehuru detta ej framgår direkt av ordalydelsen,
äga tillämpning även i fråga om beräkning av engångsbelopp till efterlevande
make vid omgifte. I 3 § finnes intagen en särskild sjukpenningskala
med en högsta sjukpenning av It kronor 50 öre. Det av kommittén
föreslagna maximibeloppet för arbetsförtjänstens beräkning enligt 9 §
olycksfallsförsäkringslagen, 6 900 kronor, är högre än maximibeloppet i
2 § krigsförsäkringslagen, och den för olycksfallsförsäkringslagen föreslagna
sjukpenningskalan är förmånligare än den i 3 § krigsförsäkrings
-
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
lagen intagna skalan. På grund härav föreslås, att bestämmelsen i 2 §
krigsförsäkringslagen om arbetsförtjänstens högsta belopp skall utgå och
att 3 § likaledes skall upphöra att gälla.
Enär försäkringsavgifter enligt olycksfallsförsäkringslagen regelmässigt
fastställas för kalenderår, kunna de föreslagna ändringarna i ersättningsgrunderna
icke lämpligen träda i kraft före den 1 januari 1949.
Ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen bli, utan att särskilda bestämmelser
behöva meddelas därom, tillämpliga även beträffande ersättning enligt
yrkessjukdomsförsäkringslagen, förordningen den 28 juni 1941 (nr 595)
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i
civilförsvaret, och kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning
in. in.
Därest maximibeloppen för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
och övriga härovan nämnda författningar höjas i enlighet med kommitténs
förslag, komma ersättningar i anledning av därefter inträffande
olycksfall in. m. att kunna utgå med avsevärt högre belopp än som utgå i
jämförliga äldre fall. Dylika ojämnheter ha även tidigare uppkommit i
samband med ändringar i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser.
Betydande skillnader mellan ersättningarnas storlek i jämförliga
fall kunna också föreligga av den anledningen, att den årliga arbetsförtjänsten
beräknats efter olika lönenivåer. Till dessa omständigheter har
hänsyn icke tagits vid bestämmandet av grunderna för de dyrtidstillägg av
statsmedel, som utgå enligt förordningen den 30 juni !9k3 (nr 44,9) angående
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete in. m. Sagda förordning äger giltighet intill utgången av
år 1948 (SFS 108: 1947). Kommittén ämnar vid sitt fortsatta utredningsarbete
på hithörande område upptaga till behandling frågan om ändrade
grunder för dyrtidstilläggens beräkning. Tills vidare föreslår kommittén,
att gällande bestämmelser om dyrtidstillägg i här avsedda fall givas fortsatt
giltighet till och med den 31 december 1949.
I 1927 års militärersättningsförordning äro bestämmelser meddelade rörande
värnpliktigas och vissa andra personalkategoriers rätt till ersättning
i anledning av skada eller sjukdom, som vederbörande ådragit sig under
militärtjänstgöringen. I avvaktan på den översyn av förordningen, som
länge varit aktuell och nu åvilar kommittén, ha vissa provisoriska ersättningsförbättringar
genomförts, vilket lett till att bestämmelserna på området
äro invecklade och svåröverskådliga. Kommitténs översyn torde icke
kunna slutföras så snart att förslag till definitiva bestämmelser kan föreläggas
1948 års riksdag.
Därest kommitténs förslag angående ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
vinner bifall, torde emellertid vissa ändringar samtidigt böra vidtagas
i 1927 års militärersättningsförordning. Kommittén ämnar framlägga särskild
utredning härom i början av år 1948. Samtidigt komma förslagets
återverkningar beträffande vissa andra författningar inom den sociala
olycksfallsförsäkringslagstiftningen att behandlas.
I det föregående (s. 79)1 bar kommittén uttalat, alt vissa ändringar i de
statliga tjänste- och pensionsreglementena böra övervägas. Enligt det föreslagna
till ägget till 3 olycksfallsförsäkringslagen skall Kungl. Maj: t äga
1 Sidhänvisningar ha här ändrats att avse sida i denna bilaga.
(> It i bil ny till riksdagens protokoll 11 Ii H. t sand. Nr 235.
82
Kungi. Maj:ts proposition nr 235.
meddela särbestämmelser rörande försäkringen av icke-statsanställda arbetstagare,
vilka äro tillförsäkrade sådana mot de lagstadgade ersättningarna
svarande förmåner, som helt eller delvis bekostas av staten. Kommittén
hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning beträffande
de ifrågasatta ändringarna i pensionsreglementena och beträffande
den lämpliga utformningen av de nämnda särbestämmelserna.
Kostnadsberäkningar.
En uppskattning av de kostnadsökningar, som uppkomma vid de av
kommittén föreslagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen, har på
kommitténs uppdrag verkställts av förste aktuarien hos riksförsäkringsanstalten
Arvid Månsson. De verkställda beräkningarna, vilka närslutas
som bil. C., avse olycksfall i arbete bland obligatoriskt försäkrade arbetare,
exkl. statsanställda. På grundval av de i beräkningarna redovisade antagandena
ha de nuvarande årskostnaderna, exkl. läkarvård o. dyl., och motsvarande
kostnader enligt kommitténs förslag uppskattats till följande belopp
i 1 000-tal kronor:
Nuvarande
Årskostnad enligt
årskostnad
förslaget
Sjukpenning ..........................
31 059
35 411
Familj etillägg ........................
—
3 247
Kapitalvärdet av invaliditetslivräntor....
29 760
34 838
Kapitalvärdet av efterlevandelivräntor . .
6 720
9 298
Begravningshjälp......................
168
210
Summa
67 707
83 004
Underlag för en motsvarande uppskattning av kostnadsökningen för ersättningar
enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen finnes ej. Sammanlagda
beloppet av sjukpenning på grund av yrkessjukdomsfall år 1944 hos andra
arbetsgivare än staten, exkl. fall av koloxidförgiftning (främst »gengasförgiftningar»),
utgjorde omkring 180 000 kronor, och sammanlagda begynnelsebeloppet
av invaliditets- och efterlevandelivräntor i dessa fall var omkring
41 000 kronor. Även sedan yrkessjukdomsförsäkringen fr. o. m. år
1945 utsträckts till att omfatta flera sjukdomar än tidigare, äro kostnaderna
för ersättningar enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen låga i jämförelse
med kostnaderna för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Underlag finnes ej heller för en beräkning av kostnadsökningen för ersättningar
i anledning av olycksfall och yrkessjukdomar som drabba statsanställda.
Fullständiga uppgifter till riksförsäkringsanstalten om ersättningarnas
storlek lämnas endast beträffande invaliditets- och dödsfall.
Sammanlagda kapitalvärdet av invaliditets- och dödsfallsersättningar på
grund av olycksfall i arbete år 1944 bland statens arbetare, exkl. arbetare
hos de till försvarsväsendet hörande institutionerna, utgjorde omkring
2,6 miljoner kronor. Beloppet är beräknat utan avseende vid de för statsanställda
ofta förekommande avdragen enligt 11 § olycksfallsförsäkringslagen.
Särskilda yttranden.
1. Herr Hagård:
Förklarade sig instämma i de synpunkter herr Hultman anfört i sitt särskilda
yttrande (s. 84).
83
Kungl. Maj. ts proposition nr 235.
2. Herrar Berg och Sölvén:
Försäkringen för olycksfall i arbete och yrkessjukdomar intar och måste
under överskådlig framtid komma att inta en särställning inom socialförsäkringen.
Dess uppgift är att bereda arbetstagarna effektivt vederlag för
inkomstbortfall till följd av produktionsriskerna. Denna uppgift fyller den
nuvarande försäkringen synnerligen illa. Vid de förbättringar av ersättningsgrunderna,
som vidtagits år 1941 på initiativ av landsorganisationen
och år 1946 i enlighet med förslag av socialvårdskommittén, har stor återhållsamhet
iakttagits i avvaktan på den allsidiga utredning om förbättring
av försäkringen, som påkallades redan av 1937 års riksdag.
Maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning — som år
1941 höjdes från 3 000 till 3 900 kronor och år 1946 till 4 800 kronor —
föreslås av kommittén till 6 900 kronor. Detta belopp måste enligt vår mening
anses vara i underkant redan med hänsyn till de uppgifter om löneläget
år 1946, vilka kommittén åberopar. Om beloppet nu sättes så lågt,
att en ytterligare höjning blir nödvändig redan inom några år, uppkomma
nya ojämnheter mellan ersättningsbeloppen i jämförliga fall.
I fråga om relationen mellan sjukpenning och förlorad arbetsförtjänst
föreslår kommittén en ringa genomsnittlig förbättring för icke-för sörj are.
Beträffande flertalet skadade med lägre arbetsförtjänst än det nuvarande
maximibeloppet innebär förslaget i denna del, att sjukpenningen bibehålies
oförändrad i ungefär hälften av fallen, under det att förbättringen i övriga
fall vanligen stannar vid 50 öre per dag. För försörjare föreslås därutöver
ett fixt tillägg på 1 krona 50 öre per dag. Detta tillägg innebär en relativt
stor förhöjning i de låga klasserna men en förhållandevis ringa förhöjning
i de klasser, som familjeförsörjare i allmänhet tillhöra.
Enligt vår mening bör den föreslagna sjukpenningtabellen i vart fall förbättras
genom tillägg av en klass, avseende försäkrade med en årlig arbetsförtjänst
av 7 020 kronor eller däröver, och maximibeloppet för den årliga
arbetsförtjänsten höjas till minst 7 200 kronor. Även vissa ytterligare förbättringar
av sjukersättningarnas storlek vore befogade; detta förutsätter
måhända någon ökning av antalet sjukpenningklasser, för vilket enligt vår
mening icke något hinder förefinnes. Att vi ansett oss kunna avstå från att
framställa bestämt yrkande härom i detta sammanhang beror på att kommittén
enligt motiveringen till förslaget, vilket icke avser en definitiv reglering,
kommer att vid sin fortsatta utredning ytterligare överväga hithörande
frågor.
Vidare vilja vi framhålla, att vi utgått från att sjukersättningarna komma
att liksom hittills vara skattefria.
3. Herr Hedenström:
Nu framlagda förslag till lag angående ändring i olycksfallsförsäkringslagen
har framkommit efter långvarig och ingående överläggning inom
socialvårdskommitténs olycksfallsförsäkringsdelegation och med dess sakkunniga
för olycksfallsförsäkringen samt får ses mot bakgrunden av de
olika synpunkter och önskemål, som därvid framlagts. Det torde kunna betraktas
som eu sammanjämkning av dessa.
Från denna utgångspunkt måste man vara benägen att giva efter på
krav, som, om också berättigade, icke kunnat helt tillgodoses. För min del
finner jag sålunda, att man nu bör se bort från de administrativa olägenheter,
som äro förenade med förslagen, och inom försäkringsinrättningarna
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
inrikta sig på att söka övervinna dessa. Då jag ändock icke anser mig
kunna underlåta att uttala betänkligheter mot förslagets utformning av
sjukpenningskalan, sker detta, emedan enligt min mening i detta avseende
försäkringstekniska synpunkter av mera allmän natur och av betydelse för
försäkringens utveckling förtjäna särskilt beaktande.
Jag kan ej instämma i uttalandet i motiveringen till förslaget, att risken
av överkompensation i vissa fall med familjetillägg enligt förslaget skulle
vara ringa, trots att den skattefria sjukpenningen med dyl. tillägg i vissa
fall skulle t. o. in. överstiga arbetsförtjänsten. Ett strikt vidhållande av
90-procentregeln som maximum för den skattefria sjukpenningen synes
mig, för undvikande av missbruk av försäkringen, särskilt angeläget. Den
skadade bör icke frestas att av hänsyn till försörjningsplikt eller andra
ekonomiska omständigheter vara frånvarande från arbetet, även om han
är arbetsvillig. Om man icke skulle vilja sänka sjukpenningen med familjetillägg
för vissa grupper, torde därför i varje fall en maximeringsregel
införas.
Å andra sidan synes den genomsnittliga höjningen utan familjetillägg,
från 66,7 till 69,2 procent, bra låg i betraktande jämväl av den förbättrade
kompensationen vid högre invaliditetsgrader. Gränsen mellan sjukdomstillstånd
och invaliditetstillstånd är, såsom i motiveringen i annat sammanhang
framhålles, ofta flytande. Vid läkarbehandlingens avslutande, då invaliditetsintyg
vanligen första gången utfärdas, är tillståndet ofta ej alls
stationärt utan kan i större eller mindre utsträckning betecknas som ett
avklingande sjukdomstillstånd. Den skadades återanpassning till arbetslivet,
i den mån sådan är möjlig, torde underlättas av att han ej för tidigt
förklaras för invalid utan i stället får förlängd sjukpenning. Det anförda
gäller ej sällan även fall av rätt hög invaliditet. Den skadade bör såvitt
möjligt icke ha intresse av att invaliditet skall bestämmas så tidigt som
möjligt. En förbättrad kompensation även för de ogifta och då särskilt i
de lägre inkomstklasserna, där skattefriheten inverkar minst och där de
lägsta talen för den procentuella kompensationen förekomma, synes väl
motiverad och i god överensstämmelse med olycksfallsersättningens enligt
hävdvunnen uppfattning skadeståndsliknande natur, som ju för övrigt i
motiveringen åberopas i samband med förslaget om uppmjukning av
karensregeln. 4
4. Herr Hultman:
Liksom socialvårdskommittén finner jag, att förutsättningar nu saknas
för en verklig samordning av sjuk- och olycksfallsförsäkringarna, som
skulle eliminera åtskilligt av det myckna arbetet med reglering av kortvariga
fall. Om sjukersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen förbättras
så avsevärt som kommittén föreslår, har man den erfarenheten att
antalet tvistiga fall kommer att ökas, och att försäkringen kommer även i
övrigt att utsättas för ökad press. Det har därför synts mig mycket tveksamt,
om sjukhjälpsförbättringarna borde göras så betydande som enligt
kommitténs förslag, vilket innebär, att sjukpenningen, som f. n. är skattefri,
i de för industriarbetare vanliga inkomstlägena genomsnittligt ligger så
högt som vid ungefär ä/s av inkomsten (inkl. familjetillägg). I fråga om
invaliditetsersättningarna anser jag en höjning av kompensationsgraden
motiverad för halv- och helinvalider. I flertalet fall av lägre invaliditet förorsakar
skadan ringa eller ingen bestående inkomstminskning. Framhållas
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
85
må även, dels att försäkringsrådet upptagit till behandling ett förslag om
sådan ändring av praxis för invaliditetsbedömningen, att ökad hänsyn kommer
att tagas till invalidernas begynnelsesvårigheter, dels att kommittén
enligt uttalande i motiveringen (s. 65) ämnar överarbeta bestämmelserna i
8 § om grunder för bedömningen. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen
om livränteförhöjning intill 67 års ålder bör enligt min mening
ändras så, att förhöjningarna förbehållas skadade med mer än 40 procents
nedsättning av arbetsförmågan. Om förhöjningen får motsvara 4/io procent
av den årliga arbetsförtjänsten för varje procent av invaliditetsgraden över
40, blir den förhöjda livräntan vid helinvaliditet ungefär lika stor som enligt
kommitténs förslag (902/3 procent av årsförtjänsten i stället för 912/3
procent).
Kommitténs förslag om uppmjukningar av karensregeln och bestämmelsen
om utbyte av invaliditetslivränta mot engångsbelopp kan jag icke
biträda.
Då olycksfallet medför endast tre dagars sjukdom efter olycksfallsdagen,
utgår ingen sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagens nuvarande karensregel.
Enligt sjukförsäkringens karensregel utgår i motsvarande fall
sjukpenning för en dag. Om man i enlighet med kommitténs uppfattning,
vilken jag helt delar, anser sjukförsäkringens karensregel vara i och för
sig mera rationell än olycksfallsförsäkringens, saknas enligt min mening
tillräckliga skäl för att nu ändra olycksfallsförsäkringens regel så, att sjukpenning
i de nyssnämnda fallen kommer att utgå för tre dagar. Möjligen
kunde man tänka sig den uppmjukningen, att sjukpenning i dessa fall
skulle utgå för sista dagen, men det riktiga synes mig vara, att den nuvarande
regeln t. v. bibehålies oförändrad tills kommittén slutfört den påbörjade
utredningen om administrativ samverkan mellan de båda försäkringsgrenarna.
Bestämmelsen om utbyte av invaliditetsränta mot kapital för en gång
fanns icke upptagen i ålderdomsförsäkringskommitténs förslag eller i propositionen
i ämnet vid 1916 års riksdag. Ålderdomsförsäkringskommittén
hade för sin del uttalat sig emot sådana utbyten och därvid bl. a. hänvisat
till att livräntorna vore av värde som komplement till folkpensionerna. Med
anledning av väckta motioner föreslog särskilda utskottet den utbytesbestännnelse,
som alltjämt gäller. Utskottet underströk emellertid, att utbytena
borde inskränkas till rena undantagsfall.
Med stöd av ordalagen i lagstadgandet och utskottets uttalande har försäkringsrådet
varit återhållsamt vid lämnandet av utbytesmedgivandena.
För bifall till ansökan om kapitalutbyte fordrar rådet — förutom att sökanden
har vissa personliga kvalifikationer — att det ändamål, vartill
kapitalbeloppet skall användas, uppfyller kravet på säker och varaktig förbättring
av sökandens levnadsvillkor. Med hänsyn härtill har rådet visat
större benägenhet att bevilja utbyte beträffande ansökningar, som avse utbyte
för möjliggörande av yrkesutbildning, än beträffande ansökningar för
andra ändamål. I viss utsträckning har vidare beviljats utbyte för förvärv
av eget hem eller jordbruksfastighet. Däremot hava ansökningar i regel
avslagits, därest de avsett sådana ändamål som utbyte för betalande av
skuld samt för tillgodoseende av andra mera tillfälliga behov eller ändamål,
hjälp till inköp av möbler, husgeråd o. d., utbyte för startande eller utvidgande
av affärsverksamhet samt, frånsett vissa speciella fall, utbyte för
förvärvande av arbetsredskap.
opaginerad Kontrollera mot PDF
88 Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
Den restriktiva hållning, som lagstiftningen och tillämpningen intagit beträffande
utbytena, är enligt min mening synnerligen välmotiverad och står
i god överensstämmelse med den av Sverige ratificerade konvention, som
kommittén omnämnt. Erfarenheten visar, att möjligheten till engångsbelopp
utövar stor lockelse på många livräntetagare, medan det mindre ofta
kan visas, att det är till verklig fördel för den skadade att utfå ersättning
i denna form. Den av kommittén föreslagna uppmjukningen av bestämmelsen
är enligt min mening icke tillrådlig. Den föreslagna lydelsen ger
icke tillräcklig ledning för den tillämpande myndigheten och ännu mindre
för allmänheten. Grunderna för bestämmelsen böra komma till uttryck i
lagtexten, icke blott i motiveringen, som ju icke kan komma till allmän
kännedom.
Om man skall gå in för ett mera allmänt utbyte av livräntor mot kapitalbelopp
för en gång, är enligt min mening det riktiga att övergå till ett
system liknande det i vissa andra länder förekommande, där livräntan vid
lägre invaliditetsgrader regelmässigt utbytes mot ett kapitalbelopp, motsvarande
ett mindre antal årsbelopp av livräntan och alltså i regel långt mindre
än livräntans kapitalvärde enligt vanliga beräkningsgrunder. Då emellertid
en sådan lagändring förutsätter uppsägning av den förut nämnda konventionen,
vartill för närvarande i övrigt icke synes finnas anledning, får
jag för min del under åberopande av vad ovan anförts yrka, att gällande
utbytesbestämmelse icke ändras. Skulle emellertid eu omformulering anses
böra ifrågakomma, bör tillses, att den nya avfattningen kommer att stå i
överensstämmelse med konventionen.
5. Herr Östrand:
I likhet med kommittén finner jag det angeläget, att förbättringar av ersättningsgrunderna
snarast möjligt genomföras. Vad sjukpenningen beträffar
måste emellertid ett förslag, som framlägges innan kommittén tagit
slutlig ställning till frågan om samordning mellan den sociala olycksfallsförsäkringen
och den obligatoriska sjukförsäkringen få anses hava provisorisk
karaktär — en uppfattning, som även kommit till uttryck i kommitténs
motivering (sid. 70). Det synes under sådana förhållanden naturligast
och lämpligast, att erforderliga förbättringar i fråga om sjukpenningens
storlek tills vidare vidtagas inom ramen för nu gällande system.
Detta kan ske, förutom genom införande av ersättningsklasser med högre
sjukpenning än den nuvarande högsta, genom höjning av den kompensationsgrad,
som ligger till grund för nu gällande sjukpenningskala — 2/3 av
den dagliga arbetsförtjänsten — till exempelvis :,/t av arbetsförtjänsten.
Införandet av familjetillägg till sjukpenning måste, även om de givas den
relativt enkla form, som kommittén föreslagit, föranleda en icke obetydlig
utökning av försäkringsinrättningarnas förvaltningsorganisation. Det måste
därjämte starkt befaras, att de föreslagna nya bestämmelserna komma att
— icke blott till en början utan även i det långa loppet — leda till en fördröjning
av skaderegleringen. Dessa verkningar synas kunna undvikas
genom en sådan förändring av sjukpenningskalan, som ovan skisserats.
Som motiv för en samordning mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen
har jämte önskemålet om en snabbare skadereglering anförts
strävandena att minska omfattningen av försäkringens centrala administration.
Det synes också otvivelaktigt att om en sådan samordning kommer
till stånd detta skulle kunna leda till viss nedskärning av denna administ
-
87
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
ration. Att det under sådana förhållanden skall bliva möjligt för försäkringsinrättningarna
att för den tillfälliga ansvällning av organisationen,
varom fråga skulle vara, i tillräcklig omfattning erhålla sådana kompetenta
arbetskrafter, som erfordras för en effektiv tillämpning av de av kommittén
föreslagna bestämmelserna, lärer åtminstone för närvarande icke kunna
med säkerhet påräknas.
Det förefaller mig vidare som om kommittén underskattat risken för
överförsäkring. Även om de nu talrikt förekommande komplementförsäkringarna
efter genomförandet av kommitténs förslag skulle komma att
minska i fråga om såväl antal som ersättningsförmånernas storlek måste
dock befaras att en icke ringa risk för överförsäkring alltjämt kommer att
förefinnas. I många fall skulle även utan komplementförsäkring den skattefria
sjukpenningen med familjetillägg komma att vara endast obetydligt
lägre eller till och med högre än den skattepliktiga arbetsförtjänsten. En
sådan anordning kan utan tvivel inverka menligt på det produktiva
arbetet.
Då kommitténs förslag är att betrakta som en sammanjämkning mellan
de olika ståndpunkter, vilka förfäktats inom sakkunnigedelegationen, har
jag inskränkt mig till att här understryka de betänkligheter, åt vilka jag
givit uttryck inom delegationen.
Beträffande utformningen av lagförslagets detaljer har det icke varit mig
möjligt att taga definitiv ställning inom den korta tid, som tillmätts härför.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kr pr dag
PunkHinjer= föreslagen
penningskala med
i/fan familjelillagtj
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
opaginerad Kontrollera mot PDF
% av års
-
del av arbebförljansleh
''-.Livranla med föreslagen
ZJnvalidiVel'' i /o —>
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
Bil. C.
P. M.
med uppskattning av kostnaderna för föreslagna ändringar i olycksfallsförsäkringslagens
ersättningsbestämmelser.
Uppskattningen har begränsats till att avse olycksfall i arbete bland obligatoriskt
försäkrade arbetare, exkl. statsanställda. För dessa senare föreligga
nämligen i de statistiska publikationerna kostnadsuppgifter endast för
invaliditets- och dödsfall. Av krigsolycksfall och yrkessjukdomsfall föranledda
ersättningar ingå icke.
I första hand har ett försök gjorts att uppskatta årskostnaderna enligt
nu gällande ersättningsbestämmelser och löneförhållanden. Därefter har
undersökts vilken effekt de föreslagna ändringarna kunna förväntas ha på
olika slag av ersättningar.
I. Uppskattning av nuvarande årskostnader.
1. Antal olycksfall. Antalet ar 1946 inträffade olycksfall har med ledning
av antalet till försäkringsinrättningarna inkomna anmälningar skattats
till omkring 141 500 för rfa och omkring 103 000 för bolag. Till rfa under
de första elva månaderna av år 1947 inkomna anmälningar för i
anstalten försäkrade, exkl. statsanställda utvisa i jämförelse med motsvarande
tid år 1946 en höjning från 136 543 till 138 317, motsvarande
omkring 1,3 %. De till anstalten anmälda bolagsskadorna voro under de
första elva månaderna av innevarande år 75 029 mot 68 927 under samma
period 1946, motsvarande ej mindre än 8,9 % höjning. Antalet olycksfall
år 1947 kan med ledning härav skattas till omkring 250 000.
2. Antal invalider. Antalet invalider på 1 000 olycksfall utgjorde åren 1940
1944 resp. 16,25, 15,97, 14,77, 13,64 och 13,53. Räknar man med ytterligare
någon nedgång av nämnda relativtal till omkring 12,8, skulle antalet
invalider bli 3 200.
3. Antalet dödsfall. Antalet dödsfall utgjorde under åren 1940—1944 sammanlagt
2 081, i vilken summa dödsfallen på grund av krigsskada såsom
nämnts icke ingå. För den föreliggande uppskattningen har räknats
med 420 dödsfall per år.
4. Antalet sjukdagar. Antalet dagar med sjukpenning utgjorde åren 1940
—1944 i medeltal per olycksfall resp. 18,52, 17,97, 17,47, 17,36 och 18,01.
Uppskattas antalet sjukpenningdagar på grund av olycksfall 1947 till
4 350 000, innebär detta att medeltalet per olycksfall skulle vara omkring
17,4.
5. Medelvärdet av daglig sjukpenning. Ur en stickprovsundersökning av de
skadades fördelning på löneklasser, omfattande 10 146 av rfa reglerade,
år 1947 inträffade olycksfall, erhålles medelvärdet 7 : 14. För bedömande
av dess användbarhet i föreliggande sammanhang måste till en början
fastställas om det kan antagas tillräckligt nära överensstämma med medelvärdet
av daglig sjukpenning, beräknat ur sjuktid och sjukpenningbelopp.
För år 1942 inträffade olycksfall gjordes år 1946 en löneklassuppdelning
av de skadade, och ur denna har medelvärdet beräknats till
91
Kungl. Mnj:ts proposition nr 235.
4: 87, medan det ur sjuktid och sjukpenningbelopp beräknade utgör
4 : 89. Härav torde man få draga den slutsatsen, att sjukdagarnas fördelning
på löneklasser tillräckligt nära överensstämmer med olycksfallens
för att några betänkligheter ur den nu anförda synpunkten icke
behöva föreligga.
Vidare kan ifrågasättas om det erhållna medelvärdet får antagas
gälla även för bolagens skador. Till belysande av detta spörsmål har
nedan gjorts en sammanställning för åren 1942—1944 av de medelvärden,
som erhållas ur sjuktid och sjukpenningbelopp, särskilda för rf a
och bolag (beteckn. R, B) samt för större och mindre arbetsgivare (beteckn.
A, a).
År RA Ra R B A Ba B R+B
1942 ................ 5,27 3,47 4,72 5,24 3,44 5.12 4,89
1943 ................ 5,56 3,87 5,05 5,50 3,85 5,40 5,20
1944 ................ 5,80 4,07 5,28 5,68 3,98 5,56 5,39
Värdena för mindre arbetsgivare ligga som synes väsentligt under värdena
för större. Då de mindre arbetsgivarnas andel i försäkringsstocken
är betydligt mindre för bolagen än för rfa, förklarar detta att värdena
för bolagens hela bestånd bliva högre än motsvarande för rfas bestånd
ehuru förhållandet är omvänt om större och mindre arbetsgivare betraktas
var för sig. Under den angivna perioden synes en tendens till utjämning
hava gjort sig gällande, men härur kunna med hänsyn till lagändringarna
den 1/7 1946 tydligen inga slutsatser dragas beträffande nuvarande
förhållanden. Närmast synes man böra räkna med att olikheten
mellan större och mindre arbetsgivare och därmed mellan rfa och bolagen
blivit större. I saknad av hållpunkter för ett siffermässigt bedömande
har jag emellertid utgått från det ur rfas material erhållna medelvärdet
7 : 14 såsom gällande även för bolagen.
6. Medellön. Ur stickprovsundersökningen 1947 erhålles medellönen 3 820.
Motsvarande värde ur den förut omnämnda undersökningen av 1942 års
olycksfall är 2 612. Förhållandet mellan dessa tal (3 820 : 2 612 = 1,4625)
överensstämmer tämligen nära med förhållandet mellan medelvärdena
av daglig sjukpenning (7,14 : 4,89 = 1,4601), varför jag ansett mig kunna
utgå ifrån att också för åren 1943 och 1944 förhållandet mellan sistnämnda
medelvärden tillräckligt noga angiver höjningen av medellönen.
7. Medelvärdet av invalidlivräntornas kapitalvärden. Detta har beräknats
ur summan av kapitalvärdena för åren 1942—1944, omräknade till 1947
års lönenivå på grundval av sjukpenningmedelvärdena, och utgör kr,
9 310. I den följande sammanställningen har siffran avrundats till 9 300.
8. Medelvärdet per dödsfall av efterlevandelivräntornas kapitalvärden har
beräknats på samma sätt och utgör kr. 15 979, avrundat 16 000.
9. Medelvärdet av begravningshjälpen har ur den vid stickprovsundersökningen
erhållna fördelningen på löneklasser beräknats till kr. 393, avrundat
400.
10. Medelvärdet per olycksfall av kostnaden för läkarvård in. m. utgjorde
åren 1942 -1944 resp. 34: 37, 34: 51 och 34: 62. Vid beräkningen har
antagits, att ifrågavarande kostnad per olycksfall för de större arbetsgivare,
som själva utgiva ersättningen, varit den samma som för övriga
större arbetsgivare. Nuvarande kostnaden har antagits till i runt tal
35 kr. per olycksfall.
92
Kiingl. Maj:ts proposition nr 235.
Sammanfattning av nuvarande årskostnader i tusental kr. enligt den
verkställda uppskattningen.
Sjukpenning 4 350 000 x 7: 14 ............................ = 31 059
Kap.-värden av invalidlivr. 3 200 x 9 300 .................. = 29 760
* » efterlevandelivr. 420 X 16 000 .............. = 6 720
Begravningshjälp 420 X 400 .............................. = 168
Sunnna kontantersättningar 67 707
Läkarvård (inkl. av arb.-givare utgivna ersättn.) 250 000 x 35 = 8 750
Totalsumma 76 457
II. Kostnadsökningar på grund av föreslagna ändringar i
ersättningsbestämmelserna.
1. Ökning av antalet sjukpenningdagar på grund av att sjukpenning skall
utgå om sjukdomen varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet.
Ur de för år 1941 publicerade sjuklängdstabellerna, som utgå från
ett reducerat antal av 10 000 på fjärde dagen kvarvarande sjuka, beräknas
motsvarande antal sjukpenningdagar till 215 029. Ändringen innebär,
att tre dagars sjukpenning skulle tillkomma för dem som äro sjuka
den tredje dagen men icke den fjärde. Relativa antalet sådana fall torde
kunna skattas till omkring 350 och ökningen i antalet sjukpenningdagar
sålunda till (knappt) 0,5 %.
2. Höjning av lönemaximum till 6 900 och av löneminimum till 900 kr.
Den ur stickprovsundersökningen 1947 erhållna fördelningen på 270- kr.-intervall har påbyggts med en antagen fördelning av de 3 889 skadade,
vilkas lön uppgått till 4 725 kr. eller mer, på liknande löneintervall
och ett slutintervall, motsvarande en lön av 6 885 kr. eller mer.
Denna fördelning har utformats så, att antalet fall, med avvikelse för
slutintervallet, är jämnt sjunkande. Ur densamma beräknas, med beaktande
av maximi- och minimibestämmelserna, medellönen till 4 195 kr.
3. Medelvärdet av daglig sjukpenning utan familjetillägg. Nyssnämnda fördelning
har omformats till en fördelning på de nya sjukpenningklasserna
under antagande av jämn spridning inom varje 270-kr.-intervall.
Härur erhålles, om hänsyn icke tages till nedsättningen av sjukpenningen
under 3: 50 för vissa skadade, medelvärdet 8: 12. Räknar man
med att samtliga skadade med arbetsförtjänst understigande 1 600 kr.
tillhöra de kategorier för vilka sjukpenningen skall utgöra tre, resp. två
kronor, nedgår medelvärdet till 8: 08. I den följande uppskattningen
har räknats med värdet 8: 10.
4. Familjetillägg till sjukpenning. De skadade kvinnornas procentuella andel
i antalet sjukdagar utgjorde åren 1942—1944 resp. 12,38, 12,31 och
13,57. Man torde emellertid ha anledning förmoda, att denna andel på
grund av krigsförhållandena under de nämnda åren varit onormalt hög.
Åren 1936—1938 voro motsvarande procenttal 11,40, 11,54 och 11,46. Kvinnornas
andel har nu antagits till 11,5%.
Tiden har icke medgivit någon undersökning av sjukdagarnas fördelning
efter de skadades civilstånd, utan denna har antagits kunna hämtas
ur folkräkningssiffrorna 1940. I del III av statistiska centralbyråns
publikation, tab. 24 A, lämnas uppgifter om de egentliga yrkesutövar
-
93
Kungl. Maj. ts proposition nr 235.
nas fördelning bl. a. i detta avseende. För manlig arbetarpersonal utgjorde
de gifta 51,0 7c och de förut gifta 3,1 % medan för kvinnlig arbetarpersonal
motsvarande procenttal voro 14,2 och 7,1. För arbetarpersonal
och förvaltningspersonal tillsammans bli siffrorna för män
54,3 och 3,1, för kvinnor 16,0 och 5,9.
Vidare har en sammanställning gjorts av samtliga under åren 1918
—1944 inträffade dödsfall på grund av olycksfall i arbete. Av denna
framgår, att bland de avlidna männen 51,3 % voro gifta, medan 4,6 %
efterlämnade barn men icke änka. Siffran för gifta överensstämmer
som synes ganska väl med den ur folkräkningen för arbetarpersonal
erhållna. Då familjetillägg enligt förslaget skall utgå till skadad, som
icke är gift, endast om han har hemmavarande barn, torde man kunna
få antaga, att sådant tillägg skulle komma att utgå på grund av 54 %
av sjukdagarna för manliga skadade.
För kvinnornas del kunna några slutsatser rörande antalet till familjetillägg
berättigade icke dragas ur de anförda folkräkningssiffrorna,
då enligt förslaget rätten till sådant tillägg oavsett den skadades civilstånd
blir beroende av att hon har hemmavarande barn under sexton år.
Ehuru nyssnämnda sammanställning av dödsfallen 1918—1944 omfattar
endast 725 avlidna kvinnor har jag därför nödgats bygga uppskattningen
på detta material, och då av de avlidna 103 efterlämnat barn har jag i
fråga om kvinnliga skadade räknat med familj etillägg för i runt tal 15 %
av antalet sjukdagar.
5. Invalid- och efterlevandelivräntornas kapitalvärden antagas på grund
av de ändrade lönegränserna stiga i proportion till medellönerna, alltså
i förhållandet 4 195 : 3 820.
6. Livränteförhöjning till invalider. Ur tab. 5 i »Olycksfall i arbete 1934
—1938», där invaliditetsfallen fördelats efter invaliditetsgrad och ålder,
har jag — under antagande att medelinvaliditetsgraderna för invalider
med 10—19 7o och med 20—29 % invaliditet, som erhållas ur den efterföljande
tab. 6, äro oberoende av åldern — beräknat förhöjningen i livräntebelopp
vid livräntans början om lönen förutsättes vara den samma
för alla invalider. Bestämmelsen har funnits under de angivna förutsättningarna
medföra en höjning av nämnda begynnelsebelopp med
8,6 7e. Huru livränteförhöjningen kommer att påverkas av dödlighet och
reaktivering kan ej med större säkerhet bedömas, men tills vidare torde
man få antaga samma förhållanden som för livräntebeloppen exkl. förhöjning.
Under detta antagande och med beaktande av att livränteförhöjning
utgår endast till 67 års ålder hava kapitalvärden beräknats för
de olika åldersgrupperna och summan jämförts med motsvarande summa
för livräntorna exkl. förhöjning. Bestämmelsen har funnits föranleda en
höjning av livräntornas kapitalvärden med 6,6 %.
7. Höjning av livräntan till änka eller änkling och höjning av efterlevandelivräntornas
maximibelopp. Med ledning av tabellerna 9 a—9 d i »Olycksfall
i arbete 1934—1938» hava under antagande av samma lön för alla
fall summariska kapitalvärdesberäkningar gjorts dels enligt nu gällande,
dels enligt de föreslagna bestämmelserna. Beträffande föräldralivräntornas
belopp har räknats med två alternativ, nämligen ''/, och ''/12 av
lönen. Enligt det förra har höjningen beräknats till 25,3 Va och enligt det
senare, som torde närmare motsvara verkligheten, till 26,8 %. 1 den verkställda
uppskattningen har siffran avrundats till 26 %.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
8. Kostnaden för läkarvård har antagits oförändrad. Den höjning, som
föranledes av att protestillägg skall utgå även i fall, där livränta icke
tillerkänts, torde icke bliva av större betydelse.
Till vårdbidrag eller till ändringen i 9 § andra stycket har hänsyn
icke tagits.
Sammanfattning av de uppskattade kostnaderna enligt förslaget, i tusental kronor.
Sjukpenning utan familjetillägg: 4 350 000 X 1,005 X 8,10 .... 35 411
Familjetillägg: 4 350 000 X 1,005 X (0,885 X 0,54 + 0,115 X
X 0,15) X 1: 50 .................................... 3 247
Kapitalvärden av invalidlivr. 3 200 X 9 300 X (4 195:3 820) X 1,066
Kapitalvärden av efterlevandelivr. 420 X 16 000 X (4 195:3 820) X 1,26
Begravningshjälp 420 X 500 ...................
38 658
34 838
9 298
210
Summa kontantersättningar 83 004
Läkarvård......................................... 8750
Totalsumma 91 754
Stockholm i december 1947.
ARVID MÅNSSON.
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
95
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. HIaj:ts lagråd den 5 maj
1958.
Närvarande:
justitieråden Lawski,
Gyllenswärd,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstierna.
Enligt lagrådet den 28 april 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 2 april 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete, samt
2) lag angående ändring i lagen den 11 juni 1937 (nr 358) om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet revisionssekreteraren
L. G. Ohlsson.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 8 maj 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 4 maj 1948
avgivna utlåtande över de till lagrådet den 2 april 1948 remitterade förslagen
till
1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete samt
2) lag angående ändring i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer.
Sedan föredraganden anmält, att lagrådet lämnat förslagen utan erinran,
hemställer föredraganden, att desamma, efter smärre redaktionella jämkningar,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Lemne.
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
97
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Propositionen ....................................................
Förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete ....................................
Förslag till lag angående ändring i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om
krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer............
Utdrag av statsrådsprotokollet för den 2 april 1948 ....................
Gällande bestämmelser ........................................
Socialvårdskommitténs förslag ..................................
Yttrandena ..................................................
Departementschefen ..........................................
Speciell motivering............................................
Bilaga: Socialvårdskommitténs betänkande ............................
8
9
9
12
15
33
38
56
Skrivelse till Konungen s. 56. Lagförslag s. 58. Motivering: Inledning s. 64.
Beräkningen av den skadades årliga arbetsförtjänst s. 65. Ersättning vid sjukdom
s. 66. Ersättning vid invaliditet s. 73. Ersättning vid dödsfall s. 77. Avdrag
för ersättningar av motsvarande slag s. 77. Lagförslagen m. m. s. 80- Kostnadsberäkningar
s. 82. Särskilda yttranden s. 82. Bilagor s. 88.
Utdrag av lagrådets protokoll för den 4 maj 1948
Utdrag av statsrådsprotokollet för den 8 maj 1948
7 .— Rihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 235.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1948:339 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning beträffande biloch busslinjer. a1 i texten
- 2LU 1948:42 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den il juni 1916 s. 1 i texten