Sök i Ratio Lex

Angående vissa frågor rörande skärgårdstrafikcn

1948-05-08 · 64 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 46 av 64 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:261, Angående vissa frågor rörande skärgårdstrafikcn

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

1

Nr 261.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa frågor

rörande skärgårdstrafikcn; given Stockholms slott

den 8 maj 19b8.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, dels inhämta

riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändrad

lydelse av 12 g förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m., dels ock föreslå riksdagen att bifalla de förslag,

om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nilsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen upptages 1945 års skärgårdsutrednings förslag angående

skärgårdstrafikens ordnande till behandling. Beträffande utbyggnaden av

väg-, bro- och färjanläggningar samt farleder angivas i propositionen vissa

grunder för finansieringen av utredningens förslag, varvid dock ståndpunkt

icke tages till förslagens detaljer. Allmänna vägar för en sammanlagd kostnad

av 5,5 miljoner kronor skola utföras i förtur i skärgårdarna. Medel till

enskilda vägar samt till larledsarbeten förutsättas skola utgå från de ordinarie

anslagen efter angelägenhetsprövning i vanlig ordning. Frågan om

ändrade grunder för statsbidrag till enskilda vägar överlämnas till den inom

väg- och vattenhyggnadsstyrelsen pågående utredningen rörande vissa frågor

avseende den enskilda väghållningen. Statsbidrag till farledsarbeten

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 261.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

föreslås utgå med högst 9ö % av kostnaden. I propositionen redovisas vissa

åtgärder för att underlätta anordnandet av vintervägar. Frågan om lokalisbrytningen

i skärgårdarna kommer senare att upptagas till behandling.

Skärgårdsutredningens förslag beträffande kommunikationsmedlen i skärgårdarna

bygger på tanken, att en samverkan mellan olika trafikmedel bör

komma till stånd och att åtminstone i vissa områden särskilda planer för

ordnandet av trafiken böra följas.

I propositionen föreslås, att i 12 § 1940 års förordning angående yrkesmässig

automobiltrafik m. in. intages stadgande om att tillstånd till linjetrafik

i erforderlig utsträckning bör upptaga föreskrift om skyldighet att

driva samtrafik med anslutande järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafikföretag

samt om sättet för samtrafikens bedrivande.

S. k. passbåtstrafik bör upprätthållas i allmän eller enskild drift efter

prövning från fall till fall. Hänsyn bör därvid tagas till den som driver anslutande

landtrafik. Statens väghållningsskyldighet utgör ej anledning för

staten att driva passbåtstrafik. I vissa fall kan dock statligt organ vara bäst

skickat att omhänderhava sådan trafik. De av skärgårdsutredningen förordade

grunderna för subventionering av icke statliga passbåtslinjer böra i huvudsak

följas. Subventionerna böra bestridas av anslaget till Bidrag till vissa kommunikationsändamål.

Statliga passbåtslinjer i väg- och vattenbyggnadsverkets

regi böra redovisas över förrådsfonden, varvid kapitalkostnaderna böra

bestridas av anslaget till Flytande materiel och kostnaderna för ränta

och amortering samt underhåll och drift från det nyssnämnda bidragsanslaget.

Till understöd åt skärgårdsrederier föreslås ett anslag av 300 000 kronor.

Beträffande samtliga skärgårdsområden där subventionering kan ifrågakomma

förutsättes, att en omorganisation av trafiken skall komma till

stånd. I propositionen angivas vissa riktlinjer för denna omorganisation.

Understöd förutsättas skola utgå endast under en övergångsperiod och i fall

då ett dylikt ingripande från statens sida ej kan undvaras.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

3

Förslag1

till

Förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 25 oktober

1910 (nr 910) .angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att 12 § förordningen den 25 oktober 1940 angående

yrkesmässig automobiltrafik m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

12 g.

Trafiktillstånd må -------övrigt lämplig.

Trafiktillstånd må-- befinnes lämplig.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk

eller juridisk person samt upptaga

de villkor och bestämmelser,

som prövas nödiga. Tillstånd till beställningstrafik

må dock meddelas

juridisk person allenast om särskilda

skäl därtill äro. Därest förhållandena

därtill föranleda, bör tillståndet

begränsas att omfatta vissa slag av

transporter eller viss kortare tid. Beträffande

linjetrafik skall, såvida ej

särskilda omständigheter till annat

föranieda, föreskrivas, att trafiken

skall framgå å viss vägsträcka.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk

eller juridisk person samt upptaga

de villkor och bestämmelser,

som prövas nödiga. Tillstånd till beställningstrafik

må dock meddelas

juridisk person allenast om särskilda

skäl därtill äro. Därest förhållandena

därtill föranleda, bör tillståndet

begränsas att omfatta vissa slag av

transporter eller viss kortare tid. Beträffande

linjetrafik skall, såvida ej

särskilda omständigheter till annat

föranleda, föreskrivas, att trafiken

skall framgå å viss vägsträcka. Tillstånd

till linjetrafik bör i erforderlig

utsträckning upptaga föreskrift om

skyldighet att driva samtrafik med

anslutande järnvägs-, spårvägs- eller

sjötrafikföretag samt om sättet för

samtrafikens bedrivande.

Denna förordning träder i kraft

dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit

från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 8 maj 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, finans- och handelsdepartementen

anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet

Nilsson, vissa frågor rörande skärgårdstrafiken samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts den 21 juli 1938 givna bemyndigande tillkallade

dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet sakkunniga för

att inom departementet biträda med utredning rörande skärgårdarnas behov

av förbättrade kommunikationer och möjligheterna för tillgodoseende av

detta behov. Dessa sakkunniga, vilka antogo namnet 1938 års skärgårdsutredning,

avgåvo sedermera ett betänkande i två delar med förslag i fråga

om förbättrade kommunikationer i skärgårdarna (SOU 1939: 34 och

1940:15).

över betänkandet avgåvos yttranden av ett antal myndigheter, kommuner

och sammanslutningar. På grund av olika omständigheter kom utredningens

förslag att genomföras endast i mycket begränsad omfattning.

Genom beslut den 29 juni 1945 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för kommunikationsdepartementet

att tillkalla sakkunniga för att inom departementet

biträda med fortsatt utredning rörande skärgårdarnas behov av förbättrade

kommunikationer. Med stöd härav uppdrog departementschefen

samma dag åt landshövdingen O. E. Nyländer, marindirektören C. C.son

Böös, numera regeringsrådet E. L. Eckerberg, numera direktören A. Lindencrona,

disponenten K. A. M. J. Martin, vägdirektören J. R. A. Södergren samt

direktören B. Thorburn att verkställa den avsedda utredningen. Tillika uppdrogs

åt Nyländer att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

Sedan Eckerberg på därom gjord framställning entledigats, uppdrog departementschefen

den 7 september 1945 åt numera statssekreteraren E. C. E.

Engelstedt att såsom sakkunnig biträda med utredningen.

De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1.945 års skårgårdsutredning,

avgåvo den 3 februari 1948 ett betänkande angående skärgårdstrafiken m. m.

(SOU 1948: 10).

över betänkandet i dess helhet ha remissyttranden avgivits av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, järnvägs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

5

styrelsen, luftfartsstyrelsen, chefen för försvarsstaben, överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Hallands, Blekinge, Kalmar,

Östergötlands, Södermanlands, Stockholms, Gävleborgs, Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län samt av svenska teknologföreningen. Till

kommerskollegium ha inkommit yttranden från de berörda handelskamrarna

samt vissa sjöfartsorganisationer, men kollegium har ännu ej avgivit

eget yttrande.

Vidare ha generalpoststyrelsen, biltrafiknämnden, statens sakrevision och

chefen för marinen efter remiss yttrat sig i speciella frågor, varjämte Riksförbundet

landsbygdens folk inkommit med en skrift.

Allmänna synpunkter.

1945 års skärgårdsutredning.

Befolkningsutveckling. Skärgårdsbefolkningen i rikets kustlän uppgick

vid slutet av år 1945 till omkring 62 600 personer eller knappt 1 % av rikets

folkmängd. Av invånarantalet belöpte i runda tal 37 400 eller nära 60 % på

Göteborgs och Bohus län, 12 400 eller nära 20 % på Stockholms län och

5 300 eller drygt 8,5 % på Blekinge län. I runt tal 88 % av skärgårdsbefolkningen

var sålunda bosatt i nämnda tre län. Befolkningsutvecklingen är vikande

och invånarantalet har under tiden 1937—1945 minskat med omkring

6 %.

Framför allt under sommarmånaderna vistas ett stort antal fastlandsbor

under kortare eller längre tid i skärgårdarna. Enligt undersökningar, verkställda

år 1945, uppgick antalet sommargäster i hela Bohuslän till omkring

100 000 per år och i Stockholms skärgård räknar man på grundval av gjorda

undersökningar med att antalet sommargäster åren närmast före kriget

översteg nämnda siffra. På grund av semesterförmånernas utvidgning under

senare år och friluftsrörelsens utveckling anses en fortgående ökning

av sommargäst- och turistfrekvensen i skärgårdarna vara att förvänta.

Minskningen av den i skärgårdsområdena boende befolkningen har understundom

angivits vara eu följd av bristfälliga kommunikationer. Utredningen

har dock för sin del ej kunnat finna tillräckligt stöd för antagandet, att

man enbart genom kommunikationsförbättringar skulle kunna uppnå befolkningspolitiska

syften. Enligt utredningens mening torde i själva verket

de näringspolitiska förhållandena samt bebyggelseplaneringen i skärgårdsområdena

ha haft avgörande betydelse för den hittillsvarande befolkningsutvecklingen.

Då det ej ingått i utredningens uppdrag att undersöka, vilka

åtgärder som böra vidtagas för alt förbättra skärgårdsbefolkningens ekonomiska

förhållanden i allmänhet, har utredningen ej närmare ingått på dessa

spörsmål. Utredningen har emellertid framhållit det angelägna i att dessa

frågor ägnas fortlöpande uppmärksamhet av vederbörande offentliga organ

och att, då så befinnes påkallat, näringsundersökningar verkställas för särskilda

områden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Muj:ts proposition nr 261.

Kommunikationsbehov. Såväl i skärgårdarna som i andra delar av landet

föreligga allmänt uttalade önskemål om förbättring av kommunikationsförhållandena

snarast möjligt. I fråga om skärgårdarna har dessutom gjorts

gällande, att dessa skulle i jämförelse med stora delar av fastlandet vara

eftersatta i kommunikationsliänseende och att särskilda åtgärder skulle vara

påkallade för att häva denna eftersalthet. 1945 års skärgårdsutredning vitsordar

riktigheten av denna uppfattning. Visserligen torde det, enligt utredningen,

knappast vara möjligt att rent siffermässigt genom jämförelser mellan

olika landsdelar påvisa, att en dylik eftersatthet föreligger för skärgårdarnas

del. Enligt utredningens mening föreligga emellertid i skärgårdarna

särskilda förhållanden, som kunna åberopas till stöd för att särskilda åtgärder

böra vidtagas.

Redan 1938 års sakkunniga ansågo sig kunna konstatera, att storleken av

det allmännas insatser på kommunikationernas område starkt varierade

inom olika jämförelseområden. 1945 års skärgårdsutredning har också vid

sin genomgång av inventeringsmaterialet samt under studieresor i skärgårdarna

funnit detta bekräftat. Det allmänna vägnätet på öarna är sålunda,

om man undantar vissa större mera fastlandsbetonade Öar såsom Orust och

Tjörn, mycket svagt utvecklat och på sina håll helt obefintligt. Detta förhållande

har, enligt utredningen, måhända icke varit förbundet med större olägenheter

under en tid, då reguljära ångbåtslinjer angjorde de flesta bebyggelsecentra

på skärgårdsöarna. I och med ångbåtstrafikens successiva tillbakagång

inom vissa skärgårdsområden och trafikens koncentration till

vissa huvudbryggor ha de inre kommunikationerna på öarna erhållit ökad

betydelse framför allt för den jordbrukande befolkningen. För fiskarbefolkningens

del har, i samband med att fiskarnas båtar specialiserats för fiske,

behovet att anlita reguljära förbindelser ökat. Slutligen framhålles, att de

lokala förbindelserna ökat i betydelse i samband med de samhälleliga uppgifternas

ökade vikt och tillkomsten av olika sociala välfärdsanordningar.

Utredningen har på grundval av dessa överväganden och sina erfarenheter

kommit till den uppfattningen, att den allmänna väghållningen liksom den

enskilda är behäftad med betydande brister på många skärgårdsöar. Detta

gäller främst vägförbindelserna till ångbåtsbryggorna, till de kommunala

inrättningarna (kommunalhus, skolor, hembygdsgårdar m. m.) samt mellan

olika bebyggelseområden.

Den omständighet som enligt utredningens mening på elt avgörande sätt

berättigar till påståendet, att skärgårdarna äro eftersatta i kommunikationshänseende

är de reguljära, lokala ångbåtsförbindelsernas obestridliga

tillbakagång inom vissa områden. Denna tillbakagång har tagit sig uttryck

däri, att vissa rederiföretag nödgats helt nedlägga sin rörelse eller inskränka

densamma genom indragning av vissa linjer och bryggor antingen helt eller

under lågsäsonger. Även en relativ tillbakagång har ägt rum därigenom

att rederierna ofta ej kunnat erbjuda sådana förbättringar beträffande

snabbhet och modernitet som landtrafikmedlen successivt utvecklat. Kraven

på förbättringar i sistnämnda hänseende torde dock, enligt utredningen, i

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Alaj:ts proposition nr 261.

flertalet fall framställas av trafikanterna från fastlandet, medan skärgårdsbefolkningens

främsta intresse helt naturligt varit tryggandet av kommunikationernas

fortbestånd. I vissa fall har kompensation för denna tillbakagång

erhållits genom väg- och färjförbindelser till öarna och även genom tillkomsten

av hamnar och andra anläggningar för sjötrafikens främjande.

Detta är framför allt fallet inom de delar av den bohuslänska skärgården,

vilka lätt kunnat landförbindas. I andra fall kvarstår emellertid denna eftersatthet.

I den mån önskemål i en sådan situation framställas, att öarna, såvitt

detta är möjligt, få väg- och färjförbindelser till fastlandet eller få

möjlighet att begagna kombinerade transporter först med båt till närmaste

anslutningspunkt till det allmänna vägnätet på fastlandet och därefter med

bil eller buss till huvudorten, föreligger enligt utredningens mening ett för

skärgårdarna speciellt kommunikationsproblem. Det kan i sådana fall vara

motiverat, att särskilda åtgärder vidtagas såväl för öppnandet av nya kommunikationsleder

som för anordnande av kombinerad trafik på befintliga

och nya kommunikationsleder eller förbättring av den befintliga båttrafiken.

I detta sammanhang framhåller utredningen, att de geografiska förhållandena

i skärgårdarna äro sådana, att särskilda åtgärder kunna vara erforderliga

för att lösa uppkommande transportsvårigheter. Utredningen tänker

därvid närmast på isvintertrafikens speciella problem, vilka icke alltid

kunna lösas genom direkta kommunikationsförbättringar utan påkalla beredskapsåtgärder,

exempelvis i fråga om isbrytning, sjuktransport m. m.

Vid bedömandet av skärgårdarnas kommunikationsbehov bör, enligt utredningens

mening, hänsyn även tagas till att de sociala och kulturella förmåner,

som i ökad omfattning åtnjutas av fastlandsbefolkningen, icke i

samma utsträckning kommit skärgårdarnas befolkning till del. Detta kan

visserligen bero på skärgårdskommunernas ofta ringa storlek och obetydliga

skatteunderlag; en förbättring kan härvidlag tänkas inträda efter en

blivande ändring av den kommunala indelningen i riket. Skärgårdsutredningen

anser, att i många fall nyssnämnda förmåner kunna tillföras skärgårdsbefolkningen

endast genom en förbättring av kommunikationerna. Eu

sådan förbättring kan, enligt utredningen, i viss mån även framstå såsom

en skälig kompensation för bristerna i socialt och kulturellt hänseende.

Yttranden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framållit, att styrelsen är väl medveten

om att skärgårdarnas kommunikationer äro i behov av förbättringar.

Även om vissa betydelsefulla åtgärder redan kommit till stånd, återstår ännu

mycket att göra för att skärgårdarnas kommunikationsproblem skola

anses tillfredsställande lösta.

Kommunikationernas utveckling å fastlandet och i skärgårdarna har tidvis

gått efter skilda linjer.

Före bilismens genombrott ha, enligt styrelsen, skärgårdarna gynnats av

ulvecklingen i varje fall i jämförelse med landsändar, som icke haft tillgång

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

till järnvägar eller vattenvägar. Sedermera har förhållandet hlivit det omvända

beroende på de större svårigheterna — framför allt med hänsyn till

kostnaderna — att tillgodose vägbehoven i skärgårdarna än på fastlandet.

Skärgårdarna torde överhuvudtaget icke kunna tillgodogöra sig bilismens

fördelar på samma sätt som landet i övrigt. Genom lämpliga kombinationer

av sjö- och landsvägstransporter bör dock detta handikap kunna minskas,

och genom att i många fall betrakta de investeringar, som erfordras för utbyggnad

av önskade vägförbindelser i skärgårdarna, som ett av utvecklingen

framtvingat subventionsbehov, bör skärgårdarnas trafikproblem kunna lösas

på ett tillfredsställande sätt.

Statskontoret framhåller, att man vid ett bedömande av skärgårdens behov

av kommunikationsleder jämväl bör beakta, att skärgården — i motsats

till många andra avsides belägna bygder — har vattenvägar och att

största delen av befolkningen torde förfoga över motordrivna båtar, medan

däremot fordon för vägtrafik förekomma mer sparsamt. Det är därför helt

naturligt, att vägar icke ha byggts i samma omfattning i rikets skärgårdar,

som på fastlandet. Denna omständighet lärer enligt statskontoret heller

icke i och för sig kunna tagas till intäkt för ett forcerat vägbyggande på

öarna.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att skärgårdsutredningens undersökningar

visa, att befolkningsutvecklingen i skärgårdsområdena i stort sett

varit vikande, samt att kvinnounderskottet i de yngre åldrarna är särskilt

markant och i allmänhet större än på landsbygden i övrigt. Om detta förhållande

blir bestående kan otvivelaktigt en ytterligare befolkningsminskning

förutses. Det är angeläget, att särskilda åtgärder vidtagas för att motverka

en sådan utveckling. Främst bör enligt styrelsens uppfattning eftersträvas

att göra arbetsförhållandena lättare och trivsammare samt att öka

trivseln och säkerheten för de i skärgårdarna boende. Ehuru såsom utredningen

visat goda kommunikationer icke obetingat medföra en förbättring

av befolkningsutvecklingen, äro dock kommunikationsförbättringar i kombination

med andra åtgärder av antydd art, som från samhällets sida kunna

vidtagas, av största betydelse för skärgårdskommunernas befolkning och

näringsliv. Förbättrade kommunikationer i skärgårdarna är av särskild betydelse,

med hänsyn till att båtförbindelserna under senare år i viss mån försämrats.

Styrelsen vill med hänsyn härtill i princip tillstyrka, att de av utredningen

föreslagna åtgärderna genömföras.

Länsstyrelserna, liksom de av länsstyrelserna hörda lokala myndigheterna

och sammanslutningarna, ha i sina yttranden, i den mån de berört

spörsmålet, understrukit att ett behov av förbättrade kommunikationer föreligger

i skärgårdarna.

Sveriges allmänna sjöfartsförening har uttalat, att det icke torde ha påvisats,

att befolkningen i den yttre skärgården skulle, i jämförelse med

andra landsdelars innebyggare som befinna sig i liknande avlägset läge, vara

väsentligen eftersatt i kommunikationsavseende. Att ett sådant eftersät
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Mcij:ts proposition nr 261.

9

tande skulle föreligga kan sålunda, enligt föreningens mening icke åberopas

såsom en grund som i och för sig bör föranleda att särskilda åtgärder

vidtagas. Föreningen framhåller emellertid det betydelsefulla i att stärka

tendenserna hos skärgårdsbefolkningen att kvarstanna inom sitt bosättningsområde,

icke minst med tanke på att skärgårdsbefolkningen traditionellt

lämnar ett utmärkt och synnerligen välbehövligt tillskott till sjöfartens

rekrytering och att en avfolkning av skärgården skulle från försörjnings-,

bevaknings- och andra synpunkter vara att beklaga. Det i betänkandet

eftersträvade syftemålet kan därför enligt föreningen ej i och för sig

anses som annat än lovvärt.

Departementschefen.

Kommunikationsförhållandena i landets skärgårdar ha sedan lång tid

tillbaka varit föremål för uppmärksamhet och utvecklingen har vid flera

tillfällen tagit en sådan vändning att särskilda utredningar ansetts påkallade.

Den första större utredningen tillsattes 1938 och dess resultat ha sedermera

överarbetats av 1945 års skärgårdsutredning.

Båda dessa utredningar ha kommit till den uppfattningen, att skärgårdarna

äro eftersatta i koinmunikationshänseende och att särskilda åtgärder

äro påkallade för att häva denna eftersatthet. Denna uppfattning delas

—• med något undantag — av samtliga i ärendet hörda remissmyndigheter.

Det är enligt min mening tydligt, att kommunikationsförhållandena i

skärgårdarna lämna mycket övrigt att önska. På vägväsendets område föreligga

sålunda i skärgårdarna liksom på fastlandet stora behov. Såsom 1945

års skärgårdsutredning framhållit har emellertid utvecklingen i skärgårdarna

fått en särskild prägel genom dessa områdens beroende av båtförbindelser.

Härvid har å ena sidan gjorts gällande, att skärgårdarna varit

gynnade, därigenom att havets väg alltid stått öppen för befolkningen och

att även den tekniska utvecklingen möjliggjort förbättrade transporter. Å

andra sidan har just den omständigheten att trafiken till och från skärgårdarna

måst gå över vattnen och vintertid delvis över skärgårdsisarna även

medfört särskilda svårigheter. Obestridligt är, att den tekniska utvecklingen

icke annat än i mycket ringa utsträckning berört den reguljära båttrafik,

varav såväl skärgårdarnas som fastlandets befolkning huvudsakligen

är beroende. I själva verket har ångbåtstrafiken såväl kvantitativt som

kvalitativt — med få undantag — under de senaste decennierna präglats

av tillbakagång. Denna tillbakagång är så mycket mera påtaglig som utvecklingen

på fastlandet under samma lid varit den motsatta.

Av de verkställda utredningarna — vilka i denna del bestyrkas av remissmyndigheternas

yttranden — synes framgå, att nu antydda omständigheter

tidigare icke vunnit tillräckligt beaktande vid planläggningen av åtgärder

från det allmännas sida på kommunikationsväsendets område och att icke

heller trafikföretagarna förmått anpassa sig efter utvecklingens krav. Jag

är därför beredd tillstyrka, att inom en lämpligt avvägd ram särskilda åt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

gärder vidtagas för att förbättra kommunikationslederna i skärgårdarna

samt medverka jämväl till åtgärder i syfte att förbättra sjötrafiken i dessa

områden.

De kommunikationsfrågor, som föreligga i skärgårdarna, äro delvis av

rätt komplicerad natur, och en lösning torde kräva, att de ses i sammanhang

med varandra såsom led i en trafikplanering för större eller mindre

områden. 1945 års skärgårdsutredning har också sökt uppgöra vissa planer

för trafikens framtida ordnande i de större skärgårdsområdena. Ehuru det

icke är vare sig möjligt eller lämpligt att i detta sammanhang taga ståndpunkt

till förslagens detaljer, har jag likväl ansett mig böra i det följande

angiva vissa allmänna riktlinjer, efter vilka det fortsatta arbetet på detta

område bör bedrivas.

Av det föreliggande betänkandet och de däröver avgivna remissyttrandena

framgår vidare, att frågan om skärgårdstrafikens ordnande föranlett

såväl meningsskiljaktigheter av principiell natur som faktiska motsättningar

mellan olika intressen. Det torde därför vara nödvändigt, att redan

på detta stadium vissa principspörsmål upptagas till behandling, för att

icke det praktiska arbetet skall behöva hindras av oklarhet om statsmakternas

inställning till desamma.

Såsom 1945 års skärgårdsutredning påpekat äro kommunikationsförhållandena

i skärgårdarna endast en av de faktorer som påverka befolkningsutveckling,

levnadsförhållanden och näringsliv i dessa områden. Det synes

som om den ofta betydande folkminskningen i skärgårdarna har ett starkt

samband med de strukturella förändringarna i näringslivet i dessa områden.

Såsom skärgårdsutredningen framhållit är det av vikt att dessa frågor ägnas

fortlöpande uppmärksamhet och att, då så befinnes påkallat, näringsundersökningar

verkställas för särskilda områden. Jag förutsätter, att vederbörande

offentliga organ —■ bl. a. lantbruksnämnderna, hushållningssällskapen

och företagsnämnderna — komma att följa dessa frågor.

Skärgårdarnas kommnnikationsleder in. m.

1945 års skärgårdsutredning.

Allmänna och enskilda vägar. Till 1945 års skärgårdsutredning ha anmälts

önskemål om nya och förbättrade väg-, bro- och färjförbindelser i

skärgårdarna för en sammanlagd kostnad (vid prisläget hösten 1946) av

omkring 47 miljoner kronor. Av detta belopp falla cirka 24 miljoner kronor

på anläggningar, som väsentligen tjäna Orusts och Tjörns kommunikationsbehov.

En av utredningen företagen ungefärlig fördelning av vägföretagen

på allmänna och enskilda intressen visar, att omkring 45 miljoner

kronor belöpa på de förra och 2 miljoner kronor på de senare. Kostnaderna

för detta program uppgå till 700—800 kronor per person av hela

skärgårdsbefolkningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

IL

Emellertid kominer endast en del av skärgårdsbefolkningen att beröras

av de föreslagna förbättringarna av vägnätet och det visar sig vid en detaljgranskning,

att kostnaderna i varje särskilt fall variera kraftigt. Vid bedömandet

av totalkostnaden för programmet måste, enligt utredningen, även

beaktas, att skärgårdsbefolkningen utgör mindre än 1 procent av rikets hela

folkmängd och något mera än 1,6 procent av dess landsbygdsbefolkning.

''Till jämförelse må nämnas, att medelsanvisningen å riksstaten för budgetåret

1947/48 till bygdevägsändamål stannade vid omkring 15 miljoner kronor

för hela riket. Även om skärgårdarna skulle vara avsevärt eftersatta

i fråga om vägkommunikationer i jämförelse med fastlandet, anser utredningen

det uppenbart, att de vid utredningens inventering framkomna kommunikationsbehoven

kunna bli tillgodosedda först under loppet av en längre

tidrymd och att endast vissa äro av den kvalificerade beskaffenhet att

de skola kunna tillgodoses med förtursrätt framför andra kommunikationsbehov

i landet. Utredningen har därför företagit en gradering av de olika

kommunikationsbehoven efter angelägenhet.

Beträffande angelägenhetsgraderingen framhåller utredningen, att genom

den i samband med vägväsendets förstatligande tillkomna nya väglagstiftningen

en sådan ordning för prövningen av vägbyggnadsfrågor tillskapats

att vägbehoven i landet skola tillgodoses på ett rättvist och likformigt

sätt. Med hänsyn härtill kan enligt utredningen ifrågasättas, huruvida

behov föreligger att genom extraordinära åtgärder tillgodose skärgårdarnas

vägbehov särskilt. Utredningen har emellertid för sin del funnit, att sådana

åtgärder äro motiverade med hänsyn till de särskilda förhållanden,

som påverka kommunikationsbehoven i skärgårdarna.

Utredningen har indelat de allmänna vägbehoven i tre grupper. Den första

omfattar sådana företag, vilka redan upptagits i flerårsplan och som

alltså skola erhålla medelstilldelning i den turordning flerårsplanen angiver.

Den andra gruppen omfattar företag, vilka utredningen ansett vara av

den angelägenlietsgrad att företagens utförande ej bör vara beroende av

den medelstilldelning som framdeles kan komma att lämnas i flerårsplanerna.

Utredningen förordar, att de till grupp 2 bänförliga arbetena, efter utredning

i den ordning vägstadgan föreskriver, injämkas i flerårsplanerna

i den omfattning särskilt anvisade medel kunna komma att medgiva eller

att en särskild flerårsplan upptagande dessa vägar upprättas och finansieras

av sådana medel.

Utredningen föreslår, att sådana allmänna vägar i skärgårdarna för eu

sammanlagd kostnad av i runt tal 5,s miljoner kronor, varav 4,4 miljoner

kronor belöpa på nyanläggningar och l,i miljon kronor på ombyggnader,

skola ulföras i förtur. Kostnaderna böra enligt utredningen bestridas av

sjätte huvudtitelns anslag liil Nyanläggning av bygdevägar och Ombyggnad

av bygdevägar och ödebygdsvägar samt fördelas på en femårsperiod.

Dä ifrågavarande vägar enligt utredningens mening äro av den angelägenhetsgrad

att de redan tidigare borde ha upptagits i flerårsplan, ehuru

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

delta av brist på medel ej varit möjligt, böra hinder ej möta att autoinobilskattemedei

användas för ändamålet.

Till den tredje gruppen av arbeten har utredningen fört i första hand

sådana arbeten, vilka visserligen 1''å anses angelägna men beträffande vilka

den vanliga behovsprövningen vid upprättande av flerårsplaner ansetts kunna

avvaktas. rl ill denna grupp ha även förts sådana arbeten, vilkas realiserande

är beroende av att exempelvis andra väganläggningar på öarna eller

på fastlandet först måste utföras eller att vissa dispositioner vidtagas av

militära myndigheter. Förhållandena kunna också vara sådana, att man

först längre fram kan påräkna ett så stort trafikunderlag, att en anläggning

framstår såsom tillräckligt motiverad. Icke heller ha exploateringsintressena

ansetts kunna givas prioritet. Beträffande utredningens ståndpunktstagande

i varje särskilt fall må hänvisas till betänkandet, Bilaga 1. Utredningen

förutsätter, att dessa vägarbeten skola utföras efter prövning i vanlig

ordning.

De enskilda vägbehoven i skärgårdarna har utredningen ansett böra tillgodoses

samtidigt med vägbehoven på fastlandet efter prövning av vederbörande

länsstyrelse från fall till fall. Utredningen föreslår, alt sjätte huvudtitelns

anslag till Bidrag till byggande av enskilda vägar förstärkes på sådant

sätt, alt de enskilda skärgårdsvägar, vartill utredningen tillstyrkt statsbidrag,

kunna erhålla sådant ulan längre tids väntan efter det att ansökan

därom gjorts.

1 syfte att underlätta tillkomsten av enskilda vägar i fall då särskilda

svårigheter föreligga föreslår utredningen, att Kungl. Maj :t skall äga att

efter prövning i varje särskilt fall bevilja statsbidrag upp till 90 procent av

den beräknade byggnadskostnaden mot för närvarande högst 75 procent.

Utredningen föreslår vidare, att statsbidrag till underhåll av enskilda vägar

skall kunna utgå även i fall, då väg ej har karaktären av farväg, exempelvis

till cykeistigar och isbroar, som ej äro framkomliga för vanlig körtrafik.

Hamnar och farleder. I fråga om hamnar och farleder föreslår utredningen,

att arbeten lör en sammanlagd kostnad av 650 000 kronor utföras i skärgårdarna

under loppet av en femårsperiod. Statens bidrag till de statsunderstödda

farlederna föreslås höjt till högst 90 procent.

Kommunikationslederna vintertid. Skärgårdsutredningen framhåller behovet

av vintervägar över skärgårdsisarna under tider, då möjligheterna atl

upprätthålla båttrafik upphör.

För inrättande av särskild (allmän) vinterväg erfordras enligt

6 § väglagen, att vägen prövas nödig för den allmänna samfärdseln

eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna. Frågor om inrättande

av särskild vinterväg skola handläggas enligt vägstadgan i samma

ordning som stadgas för förändring av enskild väg till allmän. Det slutliga

avgörandet i dessa frågor ligger hos Kungl. Maj :t. Det förekommer emellertid

situationer, då omedelbara åtgärder kunna vara påkallade och icke böra

uppskjutas i avbidan på den författningsmässiga handläggningen av såda
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

13

na vägärenden. Utredningen anser därför lämpligt, att vederbörande länsstyrelser

på förhand erhålla ett generellt bemyndigande att, i avbidan på

beslut om inrättande av särskild vinterväg eller eljest, då särskilda förhållanden

därtill föranleda, förordna, att vinterväg skall tills vidare under viss

tid, förslagsvis högst sex månader, anordnas genom det allmännas försorg.

Länsstyrelserna (vägförvaltningarna) böra vidare bemyndigas att för bestridande

av kostnaderna för hållande av sådana vintervägförbindelser taga i

anspråk anslaget till Vägunderhållet.

Kostnaden för anordnande av enskilda vintervägar är enligt

skärgårdsutredningen ofta ej stor och underhållet torde i allmänhet icke

heller vara särskilt betungande. Då vinterväg korsar öppen farled, kunna

emellertid dyrbarare anordningar bliva erforderliga, nämligen s. k. isbroar.

Till kostnaden för anskaffande av sådana broar kan emellertid utgå statsbidrag

enligt bestämmelserna i kungörelsen den 3 december 1943 (nr 800)

angående statsbidrag till enskild väghållning. Bidrag till kostnaderna för

underhåll av sådana isbroar, vilka ej äro framkomliga för vanlig körtrafik,

kan däremot ej utgå med hänsyn till vissa uttalanden i motiven till nyssnämnda

statsbidragsförfattning. Vid bifall till den av utredningen förordade

utvidgningen av området för beviljande av underhållsbidrag till enskilda

vägar skulle emellertid för framtiden statsbidrag kunna utgå jämväl

till underhållet av isbroar, som icke äro framkomliga för körtrafik, om

förutsättningar i övrigt föreligga härför.

Utredningen förordar slutligen, att staten i ökad omfattning medverkar vid

lokalisbrytningen i skärgårdarna.

Utredningens förslag beträffande skärgårdarnas kommunikationsleder

in. in. utmynnar i en hemställan

att vid den fortsatta utbyggnaden av skärgårdarnas kommunikationsleder

av utredningen angivna väg-, bro- och färjanläggningar samt farledsarbeten

måtte utföras under loppet av en femårsperiod samt att för ändamålet följande

belopp må ställas till förfogande under nedan angivna anslagsrubriker:

Nyanläggning av bygdevägar...................... 4 400 000 kronor,

Ombyggnad av bygdevägar och ödebygdsvägar ...... 1 100 000 kronor,

Säkerhetsanstalter för sjöfarten.................... 30 000 kronor,

Bidrag till byggande av farleder.................... 400 000 kronor,

Byggande av farleder ............................ 200 000 kronor;

att gällande bestämmelser om statsbidrag till byggande och underhåll av

enskilda vägar samt till byggande av farleder måtte ändras i enlighet med

vad utredningen föreslagit; samt

att staten i ökad omfattning lämnar sin medverkan till anordnande av

vintervägar och till lokalisbrytning i skärgårdarna.

Särskilt yttrande.

I ett till skärgårdsutredningcns betänkande fogat särskilt yttrande har ledamoten

av utredningen, Lindencrona, beträffande det föreslagna vägprogrammet

anfört i huvudsak följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1-1

Kungl. J\lcij:ts proposition nr 261.

I Sverige bör i eu nära framtid anläggas eller ombyggas vägar för en kostnad

av storleksordningen 1 miljard kronor, vilket vid en ändring av arbetsmarknadsläget

har en utomordentlig betydelse och kan göras fullt räntabelt

nationalekonomiskt sett. De av utredningen föreslagna investeringarna tillhöra

i huvudsak icke denna kategori. Emellertid har jag genom det av utredningen

förebragta materialet redan på ett tidigt stadium kommit till den

uppfattningen, att skärgårdsområdena på grund av olika omständigheter

satts i efterhand på ett sådant sätt, att man under, säg en femårsperiod, borde

förstärka de i flerårsplanerna för berörda områden avsatta medlen med

ett belopp motsvarande ungefär det vartill utredningen kommit eller omkring

5 miljoner kronor.

Yttranden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har vid sin genomgång av de av utredningen

föreslagna väganläggningarna uppmärksammat, att i vissa fall sådana

förhållanden synas föreligga, vilka torde kunna påverka frågan, huruvida

anläggningarna böra vara allmänna. Styrelsen har emellertid ansett sig

icke nu böra taga ställning härtill, enär styrelsen förutsätter, att företagen

i vanlig ordning bliva föremål för prövning enligt vägstadgans föreskrifter.

Styrelsen anser sig icke kunna tillstyrka utredningens förslag beträffande

finansieringen av utredningens vägprogram under motivering att företagen

i skärgårdarna icke böra förskjuta mera angelägna företag i övriga delar

av landet.

Med hänsyn till det ofantliga vägbehov som för närvarande föreligger, anser

styrelsen det över huvud icke riktigt att automobilskattemedel tagas i

anspråk för att giva en viss kategori av vägar eu förmånsställning på övriga

vägars bekostnad. Styrelsen åberopar i detta sammanhang vad 1947 års

statsutskott (utlåtande nr 6, s. 26) uttalat beträffande ett motionsvis väckt

förslag om särskilt anslag för byggande av bygdevägar i de norrländska

länen.

Därest sådana särskilda skäl anses föreligga, att medel böra utgå till skärgårdsföretagen

tidigare än vad som är betingat vid en jämförelse med övriga

företags angelägenhet, vill styrelsen icke motsätta sig att ett särskilt anslag,

som icke avräknas mot automobilskattemedel, anvisas.

Vad beträffar den av utredningen förordade förstärkningen av anslaget

till Bidrag till byggande av enskilda vägar, framhåller styrelsen, att man

genom en förstärkning av anslaget knappast lärer kunna skapa garantier

för att behovet av enskilda vägar i skärgårdarna snabbare tillgodoses. Med

nuvarande finansieringsgrunder för vägväsendet kommer detta därjämte

att medföra en enligt styrelsens förmenande otillfredsställande avvägning

av anslagen.

Frågan om en höjning av statsbidragsprocenten till byggande av enskilda

vägar liksom det av utredningen berörda spörsmålet om viss utvidgad rätt

till underhållsbidrag för enskilda vägar bör överlämnas till den inom styrelsen

gemensamt med skogsstyrelsen pågående utredningen rörande vissa

frågor avseende den enskilda väghållningen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 261.

15

Utredningens förslag i vad avser hamnar och farleder in. in. har ej föranlett

något uttalande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida i vidare

män än att styrelsen förklarat sig dela utredningens uppfattning rörande

önskvärdheten av en förenkling av bidragsverksamheten och formerna för

inedelsanvisningen till farledsändamål. En omarbetning av gällande författningar

är enligt styrelsen påkallad men bör anstå i avbidan på de förslag

som 1944 års hamnutredning kan komma att framlägga.

Beträffande handläggningen av frågor om inrättande av vintervägar i

skärgårdarna samt bestridandet av kostnaderna för sådana vägar anför styrelsen

följande.

Styrelsen erinrar om den möjlighet som gällande väglag innehåller —

och vilken även tillämpats — att beslut meddelas om inrättande av särskild

vinterväg även i fall, då isförhållandena mera sällan äro sådana, att särskild

vinterväg kan förekomma. Föreligger sålunda ett beslut om inrättande

av särskild vinterväg, kan och skall sådan ordnas, när isförhållandena

så medgiva. Med hänsyn till att nyvunna erfarenheter torde finnas i

kustlänen om isförhållanden även under stränga vintrar, torde vintervägsfrågorna

kunna lösas i dessa områden. Styrelsen har därför för avsikt att

föranstalta om en inventering av behovet av särskilda vintervägar i nämnda

län och om den utredning, som erfordras, för att beslutet skall kunna

meddelas på sätt nyss sagts.

Vid nu nämnda förhållanden synes något generellt bemyndigande för

länsstyrelsen att besluta om inrättande av särskilda vintervägar på sätt utredningen

föreslagit ej erforderligt.

Beträffande vägförbindelser vintertid, för vilka förutsättning ej föreligger

om inrättande som särskild vinterväg, torde hinder ej möta, att i vissa

fall statsbidrag från anslaget till Bidrag till underhåll av enskilda vägar

beviljas till hållande av sådan vägförbindelse, även om detta endast enstaka

år skulle bliva aktuellt. I sådana fall då behov av vägförbindelse vintertid

i skärgården uppkommer, bör vägväsendet — i den mån det är möjligt

med hänsyn till den allmänna väghållningen — kunna ombesörja detta

såsom tjänst åt utomstående. I de fall ett omedelbart ingripande kan bliva

erforderligt innan frågan om kostnadernas bestridande blivit utredd, bör

länsstyrelse kunna uppdraga åt vägförvaltning att utföra arbetet. Det bör

då ankomma på länsstyrelsen att ordna frågan om medel till täckande av

de av vägförvaltningen förskotterade kostnaderna.

Statskontoret uttalar, att i den mån vägar anses höra byggas, måste kraven

på vilka vägar som skola betraktas som allmänna göras väsentligt

strängare än utredningen synes ha förutsatt. Ämbetsverket framhåller, att,

sedan vägväsendet numera förstatligats, skyldigheten att bygga och underhålla

allmän väg åvilar staten; ett åliggande, som i fråga om underhållet —

t. ex. snöplogning vintertid — av glest trafikerade skärgårdsvägar kan befaras

bliva oskäligt kostsamt och betungande. Vid ett ståndpunkttagande till

spörsmålet när vägföretagen skola komma till utförande bör jämväl beaktas

vad reservanten i kommittén Lindencrona framhållit, nämligen att räntabla

vägarbeten för eu kostnad av omkring en miljard kronor vänta på alt

bli utförda. I detta läge förefaller det statskontoret kunna ifrågasättas, om

icke kommuner och övriga ortsintressenter, därest de önska ett förbätt
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

rande i förtur av ortens vägförhållanden, i någon män borde bidraga till

kostnaderna härför.

Beträffande frågan om ändring av statsbidragsgrunderna för byggande

av enskilda vägar pågår en särskild utredning. Vid sådant förhållande avstyrker

statskontoret den föreslagna höjningen av maximibidraget till 90

procent. Däremot vill ämbetsverket icke motsätta sig, att samma bestämmelser

i bidragshänseende skola gälla för statsunderstödda farleder som

statsunderstödda fiskehamnar, d. v. s. att bidrag skall kunna utgå med

högst 90 procent av byggnadskostnaden.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att svårigheter kunna uppstå att

genomföra det av utredningen föreslagna programmet på av utredningen

förordad tid, enär vägbyggandet i allmänhet för närvarande är av mycket

liten omfattning. Vid arbetslöshet kunna däremot vissa arbeten i utredningens

program komma att påbörjas eller utföras såsom beredskapsarbeten

och därigenom ändra programmet. Det bör med hänsyn härtill närmast

betraktas som en grund för beräkningen av medelsbehovet under nuvarande

förhållanden och kan tid efter annan behöva justeras.

Svenska teknologföreningen är av den uppfattningen, att 1945 års utredning

framlagt ett väl motiverat och genomtänkt förslag, måttfullt ur kostnadssynpunkt,

som bör kunna läggas till grund för fortsatt utbyggnad av

skärgårdarnas kommunikationer.

Föreningen anser dock, att det från fall till fall bör ytterligare utredas

huruvida icke utredningens förslag angående färjor böra ersättas med fasta

broar, även om detta skulle medföra en viss kostnadsökning. Framtida

klagomål och yrkanden på broar i stället för färjor skulle på så sätt kunna

undgås. Föreningen är dock medveten om att i många fall fasthållande vid

kravet på bro skulle hindra förverkligandet av en välbehövlig trafikled inom

rimlig tid.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att den summa, som bör

beräknas för utförande med förtursrätt av vägföretag i länets skärgård, bör

väsentligt ökas utöver vad skärgårdsutredningen föreslagit.

I övrigt tillstyrkas utredningens förslag i huvudsak.

Länsstyrelsen i Blekinge län kan icke i alla delar godtaga vad skärgårdsutredningen

föreslagit rörande väg-, bro- och färj förbindelserna i länets

skärgård utan ansluter sig till innehållet i ett av vägförvaltningen i länet

avgivet yttrande, vari vägförvaltningen bl. a. framför önskemål om vissa

ytterligare kommunikationsförbättringar samt ändring beträffande en vägsträckning.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar, att skärgårdsutredningen i stort sett

riktigt bedömt behoven av förbättrade kommunikationer inom länets skärgårdar.

Länsstyrelsen har dock vissa erinringar att göra beträffande vissa

särskilda förslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om att länsstyrelsen på sin tid

till skärgårdsutredningen anmält en hel rad kommunikationsförbättringar,

av vilka flera ansågos vara av hög angelägenhetsgrad. Länsstyrelsen bekla
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

17

gar att icke bland de företag, för vilkas utförande i förtur utredningen föreslagit

särskilda anslag, medtagits ens alla de enligt länsstyrelsens mening

mest trängande anläggningarna. Länsstyrelsen ifrågasätter därjämte viss

ändring av den inbördes ordningen mellan de av utredningen föreslagna

vägarbetena. I den mån hithörande förslag anses böra upptagas i den för

prövning av vägfrågor eljest gällande ordningen, kommer emellertid länsstyrelsen

framdeles att få tillfälle att mera i detalj granska desamma.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anslutit sig till innehållet i ett

av vägförvaltningen i länet avgivet yttrande, vari skärgårdsutredningens

förslag tillstyrkas. Samtidigt framföres dock önskemål om utförande i förtur

av ytterligare ett antal vägföretag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ej haft något att erinra mot utredningens

förslag dock att ytterligare ett vägföretag ansetts böra utföras i

förtur.

Övriga länsstyrelser ha intet att erinra mot utredningens förslag i nu förevarande

delar.

Departementschefen.

Av de för budgetåret 1946/47 anvisade anslagen till Nyanläggning av

bygdevägar samt Ombyggnad av bygdevägar och ödebygdsvägar ha enligt

statsmakternas beslut 600 000 kronor respektive 150 000 kronor disponerats

för nyanläggning och ombyggnad av vägar i skärgårdarna. I 1947 års statsverksproposition

har förutsatts, att jämväl av de för budgetåret 1947/48 anvisade

anslagen vissa belopp skulle, sedan skärgårdsutredningens betänkande

framlagts, efter beslut av Kungl. Maj :t få disponeras för tillgodoseende

av skärgårdarnas särskilda behov. Kungl. Maj :t har denna dag på

min föredragning bestämt dessa belopp på samma sätt som för budgetåret

1946/47.

Skärgårdsutredningen har nu framlagt sina slutliga förslag beträffande

vägnätets utbyggnad i skärgårdarna. Utredningen har förutsatt, att dessa

vägbehov skola till större delen tillgodoses efter prövning i vanlig ordning,

men har utbrutit en grupp av vägföretag, vilken utredningen ansett böra

utföras utan avvaktande på att medel kunna disponeras i enlighet med flerårsplanerna.

Medelsbehovet uppgår enligt utredningens beräkningar till 4,4

miljoner kronor för nyanläggningar och l,i miljon kronor för ombyggnader.

Utredningen föreslår att programmet genomföres under loppet av en femårsperiod.

Förslaget har i huvudsak tillstyrkts av de i ärendet hörda remissmyndigheterna.

Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida har emellertid invänts,

att företagen i skärgårdarna icke böra förskjuta mera angelägna företag

i övriga delar av landet. Genom de av 1945 års skärgårdsutredning verkställda

undersökningarna framgår, att skärgårdsföretagen äro av hög angelägenhet

och att särskilda omständigheter kunna åberopas till stöd för att

utföra dessa företag i förtur. Vissa delar av utredningens vägprogram ingår

dessutom såsom ett led i en serie av varandra beroende åtgärder för

2 Bilianq till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 261.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

ordnande av kommunikationsförhållandena, och det ställer sig därför svårt

att beträffande dessa vägarbeten i varje särskilt fall avvakta, att medel i

vanlig ordning ställes till förfogande i sådan omfattning att företagen bli

upptagna i flerårsplan. På grund härav anser jag mig böra tillstyrka, att

särskilda medel avses för vägarbeten i skärgårdarna.

Vad angår det vägprogram, som sålunda bör utföras i förtur, har från

de lokala myndigheternas sida uttalats, att programmet -—- med vissa

jämkningar -—- bör genomföras men att detsamma bort vara mera omfattande.

En sådan inställning är helt naturlig med hänsyn till de stora vägbehov

som föreligga i skärgårdarna. En avvägning måste emellertid här

göras mellan kommunikationsbehoven i skärgårdarna och i landet i övrigt,

varvid hänsyn jämväl måste tagas till de faktiska möjligheterna att under

de närmaste åren utföra anläggningsarbeten av ifrågavarande slag. Under

beaktande härav anser jag mig böra förorda att medelstilldelningen i särskild

ordning begränsas till de belopp skärgårdsutredningen föreslagit.

De belopp, som redan anvisats för ändamålet, och de, som återstå att anvisa,

framgå av följande sammanställning.

Nyanläggning

av bygdevägar

Ombyggnad av

bygdevägar och

ödebygdsvägar

Skärgårdsutredningens förslag............ 4 400 000 1 100 000

Anvisat förbudgetåren 1946/47 och 1947/48 1 200 000 300 000

Återstår att anvisa...................... 3 200 000 800 000

På grund av rådande förhållanden på byggnadsmarknaden torde redan

anvisade medel komma att vara tillräckliga för finansiering av de arbeten,

som kunna komma att utföras intill utgången av nästa budgetår. Någon ytterligare

avsättning av medel erfordras därför ej för nästa budgetår. Huruvida

ett vägprogram av den föreslagna omfattningen kan hinna realiseras

under loppet av en femårsperiod — något som får anses i och för sig önskvärt

-— måste bli beroende av den allmänna ekonomiska utvecklingen och

lokala förhållanden såsom tillgången på arbetskraft m. m. Det torde därför

icke nu vara möjligt att binda arbetenas utförande till någon viss tidsperiod.

Det torde böra ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att vid anslagsberäkningarna

i sina petita för budgetåret 1949/50 och följande budgetår

taga hänsyn till det återstående medelsbehovet. Vad angår frågan,

huruvida automobilskattemedel eller vanliga skattemedel skola användas

för dessa vägföretag, anser jag mig, i avbidan på den utredning rörande

vägväsendets finansiering, som för närvarande förberedes, ej böra frångå

den hittills tillämpade regeln, att väganslagen böra avräknas mot automobilskattemedlen.

Jag är icke beredd att taga ståndpunkt till utredningens vägbyggnadsprogram

i dess detaljer utan förutsätter, att därmed sammanhängande frågor

skola få upptagas till prövning i samband med att de särskilda företagen

efter medelstilldelning i särskild ordning injämkas i flerårsplan.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 261-

Därvid måste utrymme lämnas för ändringar i utredningens förslag genom

uteslutningar eller tillägg inom den förut angivna finansiella ramen. Intet

hindrar, att länsstyrelserna vid uppgörande av förslag till flerårsplaner,

däri upptaga sådana skärgårdsvägar, vilka icke inrymmas inom den av mig

förordade ramen för förtursberättigade vägar, varvid dessa företags angelägenhet

skall avvägas mot andra vägbehov i respektive län.

De enskilda vägbehoven i skärgårdarna har skärgårdsutredningen ansett

böra tillgodoses samtidigt med vägbehoven på fastlandet efter prövning i

vanlig ordning. Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, torde

det ej vara möjligt att genom en förstärkning av anslaget till Bidrag till

byggande av enskilda vägar skapa garantier för att behovet av enskilda

vägar i skärgårdarna blir snabbare tillgodosett, och jag anser mig därför

ej böra föreslå någon sådan åtgärd. Dessa vägbyggnadsfrågor böra sålunda,

efter framställning från de enskilda intressenterna upptagas till prövning

av vederbörande länsstyrelser, som ha att träffa avgörande om dessa vägföretags

angelägenhet i jämförelse med andra sådana arbeten samt inom

ramen för tillgängliga anslagsmedel besluta om bidrag.

Frågan om höjning av statsbidragsprocenten till byggande av enskilda

vägar liksom det av skärgårdsutredningen berörda spörsmålet om viss utvidgad

rätt till underhållsbidrag för enskilda vägar finner jag i likhet med

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen böra överlämnas till den inom styrelsen

pågående, gemensamt med skogsstyrelsen bedrivna utredningen rörande

vissa frågor avseende den enskilda väghållningen.

Vad angår frågan, huruvida väganläggningarna skola utföras såsom allmänna

eller enskilda vägar, anser jag i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att prövningen härav bör ske enligt vägstadgans föreskrifter.

I fråga om hamn- och farledsarbeten samt säkerhetsanstalter för sjöfarten

föreslår skärgårdsutredningen, att sådana arbeten för en kostnad av

650 000 kronor utföras under loppet av en femårsperiod. Medelsbehovet härför

uppgår till i runt tal 120 000 kronor om året. Då beloppet är jämförelsevis

litet och möjligheterna att i nuvarande läge utföra dylika arbeten är begränsat,

synes något särskilt anslag för ändamålet ej vara erforderligt. Bidrag

till de statsunderstödda farledsarbetena torde därför i förekommande

fall böra utgå från det för ändamålet anvisade anslaget till Bidrag till handelshamnar

och farleder. Medel till statliga farledsarbeten under nästa budgetår

torde i avbidan på den ändring av formerna för medelsanvisningen till

hamn- och farledsändamål, som kan föranledas av 1944 års hamnutrednings

blivande förslag, kunna ställas till förfogande av reserverade medel

å anslaget till Utvidgning och förbättring av statens fiskehamnar och farleder.

Mot förslaget att statens bidrag till de statsunderstödda farlederna må

kunna utgå med liögst 90 % eller samma procenttal som gäller för statsunderstödda

fiskehamnar bar jag icke något att erinra. Jag förutsätter därvid,

att vid avvägningen av statsbidragets storlek i varje särskilt fall hänsyn

skall tagas till de olika intressen som skola betjänas av farleden.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Behovet av vintervägförbindelser i skärgårdarna är framträdande. Skärgårdsutredningen

har framhållit, att situationer kunna uppkomma, då omedelbara

åtgärder erfordras för anordnande av vintervägar, och att i sådana

fall länsstyrelserna skola äga förordna, att vinterväg skall tills vidare under

viss begränsad tid anordnas genom det allmännas försorg. Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt remissyttrande förklarat sig ha för avsikt

att föranstalta om en inventering av behovet av särskilda vintervägar

i skärgårdslänen. Intill dess att denna inventering slutförts och åtgärder

i anledning av densamma vidtagits torde hinder ej böra möta att länsstyrelserna

meddela förordnande, som här avses. I fråga om enskilda vintervägar

förfares på sätt styrelsen föreslagit. Intill dess frågan om en utvidgning

av statsbidragsverksamheten i fråga om enskilda vägar blivit slutligt

avgjord, torde, efter prövning från fall till fall, anslaget till Bidrag till

vissa kommunikationsändamål kunna tagas i anspråk för utgivande av

underhållsbidrag till vissa s. k. isbroar.

Vad slutligen angår lokalisbrytningen i skärgårdarna torde jag få erinra

om att 1944 års fiskehamnsutredning tidigare framlagt vissa förslag

rörande vinterhamnar för fisket samt att Norrlandskommittén för närvarande

utreder frågan om lokalisbrytningen vid Norrlandskusten. Samtliga

dessa spörsmål torde böra upptagas till prövning i ett sammanhang för att

sedermera underställas riksdagens prövning.

Skärgårdarnas kommunikationsmedel in. m.

1945 års skärgård sutredning.

Landtrafik.

Utredningen framhåller, att lösandet av kommunikationsfrågorna i skärgården

kräver en samverkan mellan sjötrafiken och samfärdselmedlen till

lands, i första hand med billinjetrafiken och i vissa fall med järnvägarna.

Beträffande landtrafikföretagen anser utredningen, att dessa i viss utsträckning

böra vara skyldiga att träffa överenskommelser om samtrafik med sjötrafikföretag,

som driva trafik i anslutning till landtrafikföretagen.

I anslutning härtill framlägger 1945 års skärgårdsutredning förslag, att i

12 § 1940 års förordning om yrkesmässig automobiltrafik m. m. upptages uttrycklig

bestämmelse av innehåll att tillstånd till linjetrafik må, när så prövas

erforderligt, upptaga föreskrift om skyldighet att driva samtrafik med

anslutande järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafikföretag.

Motiv till gällande bestämmelser. Enligt 12 § förordningen om yrkesmässig

automobiltrafik in. m. må trafiktillstånd meddelas endast där den ifrågasatta

trafiken finnes behövlig samt i övrigt lämplig. Trafiktillstånd må

meddelas allenast den, som med hänsyn till erfarenhet och vederhäftighet

samt andra på frågan inverkande omständigheter befinnes lämplig såsom utövare

av yrkesmässig trafik. Där flera sökande finnas, må tidpunkten för

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 261.

21

ansökans ingivande icke vara avgörande för företräde dem emellan. Avser

ansökan tillstånd till linjetrafik, som kan komma att konkurrera med annan

redan utövad linjetrafik eller med järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik, skall,

därest tillstånd anses böra meddelas och förhållandena icke till annat föranleda,

tillståndet lämnas utövare av dylik trafik, därest denne ansökt därom

och befinnes lämplig.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga de

villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Tillstånd till beställningstrafik

må dock meddelas juridisk person, allenast om särskilda skäl därtill äro.

Därest förhållandena därtill föranleda, bör tillståndet begränsas att omfatta

vissa slag av transporter eller viss kortare tid.

I propositionen 1940: 115 gjorde departementschefen vid behandlingen av

förslaget om företrädesrätt för bestående trafikföretag att erhålla tillstånd

till linjetrafik, som kan komma att konkurrera med den förefintliga trafiken,

följande allmänna uttalanden.

Någon absolut företrädesrätt för redan bestående trafikföretag är det föreslagna

stadgandet, såsom framgår av dess lydelse, icke avsett att medföra;

företrädesrätten gäller allenast, därest »förhållandena icke till annat föranleda»,

d. v. s. därest icke en prövning på rent sakliga grunder leder till företräde

för en annan sökande. Under denna i paragrafen angivna förutsättning

vill det emellertid synas, som den föreslagna företrädesrätten vore fullt befogad.

Med hänsyn till det relativt betydande kapitaluppbåd, som erfordras

för upprättande av en ny linjetrafik, måste det i regel anses ur samhällsekonomisk

synpunkt lämpligt att under i övrigt lika förhållanden lämna ett

redan bestående trafikföretag företräde, då härigenom i regel material och

personal bättre utnyttjas än genom etablerandet av ett nytt med det förra

konkurrerande företag. Från allmänhetens synpunkt sett innebär också ofta

det äldre företagets utvidgning fördelar i form av samtrafik med redan befintlig

linjetrafik, som i regel icke kunde erbjudas av ett nytt konkurrensföretag.

---Såsom förut framhållits, har ifrågavarande stadgande icke

tillkommit av hänsyn till de enskilda trafikutövarna, utan på grund av hänsyn

till möjligheten att i trafikekonomiens och trafikanternas intressen

uppbygga och bevara företag av sådan trafikkapacitet, att desamma inom ett

visst område fylla rimliga trafikbehov.

Föreskriften att tillståndet skall upptaga de villkor och bestämmelser, som

prövas nödiga, kvarstår oförändrad från 1930 års motorfordonsförordning

och har ej föranlett något särskilt uttalande i propositionen.

Motiv till skärgårdsutrcdningens förslag. 1945 års skärgårdsutredning

förklarar i sitt betänkande (s. 54), att den avgörande svårigheten vid ordnandet

av skärgårdarnas kommunikationsförhållanden är spörsmålet, huru

trafik skall kunna anordnas på befintliga och blivande sainfärdsleder. Detta

spörsmål får, enligt utredningen, ej betraktas enbart såsom en sjötrafikfråga.

Fn lösning kräver nämligen samverkan med samfärdselmedlen till lands, i

första hand med billinjetrafiken och i vissa fall med järnvägarna.

Den samverkan som sålunda erfordras består i dels en rent faktisk samtrafik,

dels en ekonomisk samordning av land- och sjötrafiken.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

Utredningen anför härom i huvudsak följande.

Om ett trafikföretag söker eller innehar trafiktillstånd för trafik från en

huvudort till en plats på fastlandet, varifrån passagerare och gods skola

vidarebefordras med båt till ett skärgårdsområde, torde det, med hänsyn till

trafikens rationella ordnande, kunna krävas, att trafikföretaget åtminstone

i viss utsträckning skall vara skyldigt att sörja för att passagerare och gods

kunna komma fram till bestämmelseorten.

Om exempelvis ett bussföretag trafikerar en väg från en huvudort till kusten

och medtager huvudsakligen passagerare, vilka med en passbåt skola

fortsätta till en ö utanför kusten, är sambandet mellan transportmedlen så

starkt att bestämmanderätten över båda borde ligga i en ägares hand för att

effektiv samverkan skall komma till stånd. I många fall kan det dock vara

tillräckligt, om samtrafikfrågorna regleras genom överenskommelse mellan

olika företagare. I många fall är, enligt utredningen, båttrafikens existens

en väsentlig förutsättning även för att biltrafiken skall ha en funktion att

fylla och det bör därför ligga i biltrafiktillståndshavarens intresse att vidtaga

nödiga åtgärder för båttrafikens fortbestånd. I annat fall kan risk föreligga,

att trafiktillståndet med hänsyn till stadgandet i 19 § av 1940 års förordning

återkallas och överflyttas till annan person, som är villig åvägabringa

erforderlig samtrafik. Här anförda synpunkter synas även böra beaktas

vid prövningen av ansökningar om trafiktillstånd. I ansökningen bör

sålunda utredning förebringas om sökandens lämplighet att utöva den ifrågavarande

biltrafiken och de åtgärder han vidtagit för ett ändamålsenligt

ordnande av samtrafiken. I själva tillståndet böra vidare såsom villkor upptagas

erforderliga föreskrifter om samtrafik (jfr 12 ,§).

Förhållandena bli något mera komplicerade, då trafikunderlaget väsentligen

består av trafikanter mellan platser på fastlandet och antalet samtrafikresenärer

till öarna utanför kusten i varje fall under större delen av året

är litet jämfört med det totala antalet passagerare. För samtrafikresenärerna

är emellertid behovet av en ändamålsenligt ordnad trafik lika stort

i de senast berörda fallen som i de förut nämnda. Enligt utredningens mening

böra därför i sådana fall meddelade trafiktillstånd kunna tagas under

omprövning i vad avser samtrafiken samt nya villkor och bestämmelser

föreskrivas rörande denna trafik.

I undantagsfall kan det, om den nuvarande tillståndshavaren skulle vara

obenägen att vidtaga erforderliga åtgärder för samtrafik och hellre vill avstå

från samtrafikresenärerna, enligt utredningen, vara lämpligare att beträda

en annan väg, nämligen att meddela särskilt trafiktillstånd åt annan företagare

för befordran av passagerare och gods till plats på kusten för vidare

transport med båt som har samtrafik med det nya företaget. En sådan

lösning kan vara lämplig, därest inom trafikområdet finnes annan företagare,

vars bilpark icke är fullt utnyttjad eller som bär andra »trafiktoppar»

än det äldre företaget. Detta synes bl. a. vara fallet med storstädernas

lokala bussföretag, vilkas vagnpark f. n. till viss del står outnyttjad vid

veckosluten och som — i den mån vagnmaterielen lämpar sig för vanlig

linjetrafik — skulle kunna upptaga trafik sådan som den nyssnämnda. Å

andra sidan kan det befaras, att svårigheter kunna uppstå, om två från varandra

fristående företag skola trafikera en och samma vägsträcka, bl. a.

skulle allmänheten säkerligen få svårt att inse, varför det ena företaget ej

kan medtaga samtrafikresenärer, medan det andra ej kan medtaga passagerare

till orter inom det förra företagets trafikområde.

Utredningen anser den i princip riktiga och med grunderna för 1940

års förordning överensstämmande lösningen vara, att länsstyrelserna för de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

23

befintliga trafikföretagen i nu avsedda fall meddela föreskrifter om samtrafik;

därvid förutsättes att biltrafikföretagen på grund av stadgandet i

23 § 1940 års förordning skola vara skyldiga medtaga även samtrafikresenärer.

Utredningen framhåller, att de av utredningen utvecklade synpunkterna

på den faktiska samtrafiken vid genomförandet kunna få ekonomiska verkningar

för biltrafikföretagen. Beträffande frågan om och i vilken utsträckning

en ekonomisk samverkan kan och bör åvägabringas genom samtrafikföreskrifter

anför utredningen i huvudsak följande.

För det fall att båtföretaget med optimalt fastställda taxor är ekonomiskt

självbärigt, uppkommer ej nyssnämnda spörsmål. Om däremot båtföretaget

går med underskott på den linje som kan vara i fråga, uppstår ett taxespörsmål.

1938 års skärgårdsutredning föreslog, att detta spörsmål skulle i

huvudsak lösas så, att taxorna — åtminstone för de egentliga rederiföretagen

— höjdes och företagen samtidigt skyddades mot konkurrens och

trafikavledning från annan sjötrafik genom särskild lagstiftning samt att —

beträffande s. k. passbåtslinjer — trafikrörelsen övertogs av eller garanterades

av det allmänna (de förutvarande vägdistrikten), varvid uppkommande

underskott skulle täckas av allmänna medel. 1938 års skärgårdsutrednings

förslag syftade till att lösa sjötrafikfrågorna för sig, oberoende av det samband

som kan råda mellan sjötrafiken och anslutande landtrafik. 1945

års skärgårdsutredning har funnit, att förhållandena i många fall blivit sådana,

att taxefrågorna för land- och sjötrafiken måste lösas i ett sammanhang.

Vad först angår det fall att en billinje jämte anslutande båtförbindelse

huvudsakligen tillgodoser endast en ös eller ett skärgårdsområdes trafikbehov

och de båda trafikmedlens transportprestationer sålunda ur trafikanternas

synpunkt äro odelbara, bör också en taxa fastställas för alla samtrafiktransporter

från orter på fastlandet till orter i skärgården. Utredningen

har förut framhållit, att länsstyrelserna böra ha möjlighet att i samband

med beviljande eller omprövning av trafiktillstånd uppställa villkor

rörande samtrafik, och utredningen anser det erforderligt för trafikens ändamålsenliga

ordnande att länsstyrelserna jämväl skola kunna fastställa taxor

som bilföretaget har att följa i samtrafikrörelsen. Bilföretaget bör vara

skyldigt att tillhandahålla samtrafikbiljetter, vilka äro gällande även för

sjöresan. Om bil- och båttrafikrörelserna äro i olika ägares hand, förutsättes,

att överenskommelse träffas mellan företagarna om att båtföretaget på

samma sätt skall tillhandahålla samtrafikbiljetter gällande på bilföretaget.

Skulle överenskommelse ej kunna träffas, återstår ej annat än att förena

båda företagen i en ägares hand (antingen så att den ene företagaren övertager

den andres rörelse eller ett gemensamt bolag bildas för trafikrörelsens

bedrivande) eller att låta bilföretaget självt öppna båttrafik vid äventyr

att trafiktillståndet återkallas och överlämnas till annan företagare.

I det mera vanligt förekommande fallet, att en billinje väsentligen är motiverad

redan med hänsyn till trafiken mellan eu huvudort och andra orter

på fastlandet, medan den anslutande båtlinjen väsentligen har karaktären av

tillförsellinje till bilföretaget föreligger ett faktiskt, ehuru icke lika utpräglat

samband mellan de båda trafikrörelserna, i det alt bilföretaget från

båtföretaget får mottaga samtrafikresenärer. Om härigenom bilföretagets

kapacitet kan bättre utnyttjas än eljest skulle varit fallet, erhåller detta

företag eu merinkomst, vilken väsentligt överstiger merutgifterna. I ett sådant

läge kan med visst fog göras gällande, att bilföretaget bör kunna åläg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 261.

gas att ekonomiskt medverka till alt möjliggöra båttrafikens upprätthållande.

Bilföretaget kan emellertid även, i anledning av samtrafiken, bli nödsakat

att sätta in fler vagnar än eljest och detta måhända under en kort

säsong. Det ekonomiska utfallet av samtrafiken kan under sådana omständigheter

bli mera svårberäkneligt och resultatet måste även bli beroende

av bilföretagets storlek och förhållandena i övrigt inom dess trafikområde

samt företagets möjligheter att disponera över sin vagnpark för andra

trafikuppgifter. Det är därför tydligt, att bilföretagets nettoöverskott av

samtrafiken kan bli avsevärt mindre än inkomsttillskottet. Vid bedömandet

av frågan om och i vilken utsträckning bidragsskyldighet skall kunna

åläggas bilföretagen, bör emellertid enligt utredningens mening tagas i beräkning,

vilka ekonomiska fördelar som genom samtrafiken sålunda kunna

tillföras företagen. Ytterligare en omständighet måste härvid beaktas.

Den nuvarande regleringen av biltrafiken syftar bl. a. till att i trafikekonomiens

och trafikanternas intressen främja uppbyggandet och bevarandet

av företag med sådan trafikkapacitet, att de inom ett visst område uppfylla

rimliga trafikbehov. Där sådana företag av någon omfattning blivit uppbyggda

— utredningen erinrar om statens järnvägars busslinjenät i Bohuslän

och de enskilda bussföretagen i Stockholmsregionen — har det tack vare

möjligheterna till utjämning mellan ekonomiskt bättre och sämre linjer blivit

möjligt att tillgodose trafikbehov, som eljest icke skulle ha kunnat i samma

utsträckning tillfredsställas. Denna synpunkt äger samma tillämplighet

vare sig bilar eller båtar användas för att utvidga ett bestående trafikföretags

verksamhet till nya områden och nya trafikantgrupper. Det kan sålunda

enligt utredningens mening anses ligga i linje med den hittillsvarande

trafikpolitiska utvecklingen, att de större trafikföretagen skola i viss utsträckning

vara beredda att inom vissa gränser påtaga sig förpliktelser för

att tillgodose även sådana trafikbehov vilka icke — tagna för sig — kunna

beräknas vara vinstgivande. Det är emellertid tydligt, att man ej kan lägga

alltför stora bördor på de bestående företagen utan höjning av taxorna inom

företagets verksamhetsområde. Enligt utredningens mening bör emellertid

en måttlig taxehöjning inom ett större trafikområde kunna försvaras, om

denna sker i syfle att möjliggöra en skälig utjämning av trafikkostnaderna

mellan olika trafikantgrupper. Att man härvidlag måste framgå med stor

försiktighet är naturligt först och främst med hänsyn till rättvisesynpunkter.

En mera betydande utjämning av transportkostnaderna för trafikantgrupper

tillhörande olika företags trafikområden kan emellertid även få till

följd alt gränserna mellan företagen uppmjukas och att ledningen för det

ena företaget kan bli beroende av de dispositioner som företagas av ett annat

företags ledning. En sådan utveckling kan, då förutsättningarna i övrigt föreligga

härför, motivera, att regionala trafikföretag med en trafikledning

bildas.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen, att 1940 års förordning i tilllämpningen

synes ha kommit att alltför strängt avgränsa trafikområdena för

biltrafiken från angränsande områden med andra trafikmedel. Utredningen

har ej kunnat undgå att finna, att skärgårdarna härigenom blivit i viss mån

avskärmade från trafikutvecklingen på fastlandet, och utredningen håller ej

för osannolikt att den eftersatthet, som ansetts prägla trafikutvecklingen i

skärgårdarna, i viss mån kan ha sin förklaring i nämnda förhållande. Utredningen

har i anledning härav ansett sig böra föreslå att 12 § av 1940 års

förordning förtydligas så, att därav framgår, att linjetrafiktillstånd, när

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

25

så prövas erforderligt, må upptaga föreskrift om skyldighet att driva samtrafik

med anslutande sjötrafikföretag. Utredningen uttalar, att dess förslag

syftar till att avhjälpa praktiska olägenheter, som erfarenheten visat vara

förenade med nu gällande bestämmelser, och förtydligandet av denna bestämmelse

får sålunda ses såsom ett led i den fortgående anpassningen efter

utvecklingens krav, vilken vid förordningens tillkomst förutsattes skola

komma till stånd.

Vad utredningen anfört rörande samverkan mellan bilar och båtar anser

utredningen i viss mån äga tillämplighet jämväl beträffande samverkan

mellan järnvägs- och båtföretag. Om det skulle visa sig vara förenat med

svårigheter att i sådana fall uppnå en tillfredsställande lösning av samtrafikprobleinen

enbart genom förhandlingar, synes frågan om en eventuell ändring

av järnvägsföretagets koncession kunna av länsstyrelsen eller intresserad

part underställas Kungl. Maj :ts prövning. Beträffande statens järnvägar

har det allmänna ett sådant direkt inflytande i företaget att erforderlig

samverkan kan åvägabringas genom föreskrifter och direktiv i annan ordning.

Passbåtstrafik.

Med passbåtstrafik avser utredningen båttrafik mellan en eller flera skärgårdsöar

och en plats på fastlandet, från vilken finnes anslutande bil- eller

järnvägstrafik till huvudorten för det ifrågavarande skärgårdsområdet.

1938 års skärgårdsutredning framlade vissa förslag om anordnande av

nya eller förbättring av befintliga passbåtslinjer. Dessa skulle inlemmas i

den allmänna väghållningen. Vid denna tid var väghållningen ännu en kommunal

uppgift och förslaget innebar sålunda ett slags kommunalisering av

båtlinjerna. Förslaget torde ej ha kunnat genomföras utan ändring av då

gällande väglagstiftning.

1945 års skärgårdsutredning har till en början erinrat, att passbåtslinjer

kunna vara av sådan karaktär, att det får anses vara en rent kommunal

angelägenhet att sörja för förbindelsens upprätthållande. Många passbåtslinjer

tjäna ett mera tillfälligt behov, t. ex. trafik med sommargäster under

semestertiderna. Det förekommer även att industriföretag ordna särskild

båttrafik för arbetarnas resor till arbetsplatsen. Skärgårdsutredningen har

ej ingått på sådana passbåtslinjer.

Skärgårdsutredningen har avstyrkt en lagändring av innebörd, att staten

såsom väghållare skulle vara skyldig att hålla jämväl båtförbindelser. Enligt

utredningens erfarenhet växla förhållandena så mycket från fall till

fall, att en reglering av dessa frågor på lagstiftningens väg icke lämpligen

låter sig göra. Frågan huruvida en passbåtslinje skall upprätthållas i allmän

eller enskild drift bör därför enligt utredningen bedömas med hänsyn

till förhållandena i varje särskilt fall.

Utredningen räknar bl. a. med atl passbåtstrafik allt efter omständigheterna

skall kunna upprätthållas av postförare och andra enskilda personer,

av särskilt bildade trafikföreningar, av landtrafikföretag, som driver trafik

i anslutning till båtlinjen, eller av lämpliga kommunala eller statliga organ.

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

I fall då subventionering av passbåtstrafiken med statsmedel är erforderlig

bör enligt utredningens mening hänsyn tagas till bl. a. ersättning, som

kan utgå från postverket, samt bidrag från samtrafikerande företag. Vidare

måste taxesättningen på båtlinjerna beaktas.

Beträffande beräkningen av statsbidragets storlek föreslår utredningen

vissa modifikationer beträffande de linjer till vilka bidrag utgår redan nu.

Då fråga är om inrättande av nya eller förbättring av gamla passbåtslinjer

föreslår emellertid utredningen delvis nya grunder för den statliga bidragsgivningen.

Härom anför utredningen i huvudsak följande.

Syftet med bidragsgivningen kan vara dels att möjliggöra anskaffning av

ny eller förbättring av befintlig båtmateriel, dels att täcka uppkommande

driftsunderskott.

Om man genom ett engångsbidrag till materielanskaffning kan åstadkomma

den åsyftade kommunikationsförbättringen, och man kan förutse,

att några årliga bidrag i så fall icke skola behöva lämnas i forsättningen

(bortsett från eventuella ersättningar från postverket för postbefordran),

synes understödet böra utgå med ett engångsbelopp. Härför tala dels praktiska

skäl, dels önskvärdheten av att båtägaren icke bringas i ett ständigt

beroende av att erhålla nya bidrag av det allmänna. Utredningen förutsätter

därvid, att genom villkor vid bidragets beviljande garantier erhållas för

att båten kommer att användas i den avsedda trafikrörelsen under en längre

tid framåt.

I flertalet fall torde emellertid årliga bidrag komma att erfordras för att

läcka uppkommande underskott. Om statsbidragsbehovet är jämförelsevis

litet och icke uppgår till mera än något eller några tusental kronor, synes bidraget

böra utgå i förskott utan redovisningsskyldighet och utan begränsning

till högst den förlust som visas uppstå på rörelsen. Härigenom får företagaren

ett starkare intresse av att driva rörelsen så att underskottet på trafikverksamheten

blir så litet som möjligt. Till stöd för en sådan anordning

kan vidare anföras, att det ur kontrollsynpunkt är förenat med svårigheter,

att med någon större grad av bestämdhet fastställa hur stor förlusten på

rörelsen varit, då förlustmarginalen är så liten som här förutsatts.

Kan statsbidragsbehovet förutses bliva större, torde däremot nuvarande

villkorsbestämmelser såsom regel böra bibehållas. Beräkningen av bidragets

storlek bör därvid äga rum enligt ett schema, som upptager följande viktigare

poster:

Utgifter. Inkomster.

Löner

Drivmedel in. m.

Underhåll

Räntor

Förnyelse av båtmateriel

Diverse utgifter

Trafikinkomster

Ersättning från samtrafikerande företag
Ersättning

från postverket

Diverse inkomster

Underskott

I enlighet med det anförda skulle statsbidrag till passbåtslinjer sålunda

kunna utgå i tre olika former nämligen dels såsom ett engångsbidrag, dels

såsom ett på förhand varje år bestämt bidrag, dels såsom ett i efterhand

varje år utgående belopp, motsvarande förlusten å trafikrörelsen under

året. I undantagsfall torde såväl engångsbidrag som årlig subvention kunna

lämnas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

27

Beträffande handläggningen av bidragsärendena förordar

utredningen, att frågor om beviljande av engångsbidrag samt frågor om

statsbidrag till nya eller förbättrade passbåtsförbindelser första gången avgöras

av Kungl. Maj :t. Prövningen av frågor om beviljande av fortsatta understöd

i fall som en gång prövats av Kungl. Maj :t synes däremot böra

ankomma på vederbörande länsstyrelse.

Utredningen förordar, att vid finansiering av statliga passbåt slinjer

i väg- och vattenbyggnadsverkets regi kapitalkostnaderna skola

bestridas av det under väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond anvisade

investeringsanslaget till Flytande materiel samt kostnaderna för avskrivning,

underhåll och drift från sjätte huvudtitelns reservationsanslag till Bidrag

till vissa kommunikationsändamål. Statsbidrag till andra passb

å t s 1 i n j e r förutsättas skola utgå i form av engångsbidrag eller årliga

bidrag från anslaget till Bidrag till vissa kommunikationsändamål.

För genomförande av utredningens förslag erfordras enligt utredningens

beräkningar ett belopp av 125 000 kronor under anslaget till Flytande materiel

för förbättring av en statlig passbåtslinje.

Medelsbehovet för bidrag till anordnande samt underhåll och drift av

passbåtsförbindelser i skärgårdarna uppskattas till sammanlagt 150 000

kronor för budgetåret 1948/49 och 100 000 kronor för ett vart av de närmast

följande budgetåren.

Skärgårdsrederiernas trafik.

Sjötrafiken i skärgårdarna är i vissa områden organiserad i skärgårdsrederier

i aktiebolagsform. I Bohusläns skärgård finnas två större rederiföretag,

vilka bedriva kustlinjetrafik, baserad i huvudsak på godstrafik året

om och turisttrafik på sommaren. I Göteborgs skärgård ombesörjes trafiken

huvudsakligen av två företag, det ena för trafiken mellan öckerö skärgård

och Göteborg och det andra för trafiken mellan Styrsö skärgård och Göteborg.

Dessa företags trafikrörelse karakteriseras därav, att Göteborg är

skärgårdsområdets huvudort och att skärgårdsdistrikten i viss mån utgöra

friluftsområden för staden. I Karlskrona skärgård är trafiken för närvarande

splittrad på ett större och flera mindre företag. Någon turist- eller

friluftstrafik finnes knappast och huvudparten av trafiken bygger därför

på skärgårdsbefolkningens trafikbehov. Stockholms skärgård har ett flertal

rederiföretag. De rederier, som äro verksamma uteslutande i skärgården

innanför Vaxholm, driva enbart sommartrafik. I skärgården utanför Vaxholm

förekommer — liksom på linjen Stockholm—Vaxholm — trafik året

om, ehuru vintertrafiken är avsevärt inskränkt jämfört med sommartrafiken.

Under sommaren utgör skärgården till stor del sommarbostads- och

friluftsområde för stockholmarna. Stadsbefolkningens resor äro till antalet

vida större än skärgårdsbefolkningens. Slutligen finnes i Västernorrlands

län ett rederiföretag, som driver kusttrafik mellan Härnösand och Örnsköldsvik.

1945 års skärgårdsutredning har efter en ingående analys av skärgårds
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

rederiernas konkurrensförhållanden, med tonnageförnyelsen sammanhängande

spörsmål samt rederiernas inkomst- och utgiftsförhållanden uttalat,

att man med all sannolikhet har att räkna med att skärgårdstrafiken i nuvarande

omfattning icke längre kan drivas av enskilda företag utan betydande

subventioner, om föreliggande trafikbehov skola tillgodoses och tonnageförnyelse

komma till stånd. Belysande härför är, att samtliga av utredningen

undersökta större skärgårdsrederier för år 1946 icke kunnat göra erforderliga

avskrivningar och trots detta visat förlust på sin verksamhet. Storleksordningen

av dessa förluster håller sig omkring 300 000—400 000 kronor.

Om man betraktar varje företag för sig står, enligt utredningens mening,

valet icke längre mellan alt subventionera skärgårdstrafiken eller införa

en traliktillståndsreglering. Utredningen anför härom bl. a. följande.

Ingen av dessa åtgärder torde enbart för sig vara tillräcklig för en lösning

av skärgårdens trafikproblem på lång sikt. Om företagen inom sina trafikområden

skola kunna upprätthålla den nödvändiga trafiken såväl vinter som

sommar och dessutom sörja för förnyelsen av sitt tonnage, kan en subventionering

av företagen i en eller annan form för någon tid innebära en lösning.

De erforderliga subvenlionsbeloppen kunna möjligen begränsas genom

minskat inkomstbortfall, om man inför en trafiktillståndsreglering för skärgårdstrafiken.

Om man utgår från att bestående företag alltjämt skola få

driva sin verksamhet efter genomförandet av en sådan reglering, lärer en

tillståndsreglering däremot i och för sig knappast kunna medföra någon

inkomstökning, såvida icke en positiv trafikfrekvens- och befolkningsutveckling

inom trafikområdet ge anledning därtill.

Skärgårdsutredningen har i detta läge ansett, att en lösning av skärgårdstrafikens

problem måste sökas efter andra linjer.

Vad först angår frågan om driften i framtiden skall ske i allmän eller

enskild regi framhåller utredningen, att en subventionering av

enskilda trafikföretag alltid är förenad med betydande olägenheter. Om underskotten

uppgå till relativt sett mera betydande belopp och full förlusttäckning

lämnas per räkenskapsår, kommer företagarens intresse av att

driva företaget på bästa möjliga ekonomiska sätt helt naturligt att mattas

för att så småningom måhända helt upphöra. Risktagandet och det ekonomiska

ansvaret för trafikrörelsen komma i så fall snart att i praktiken överflyttas

från företagaren till det allmänna. Det synes i sådana fall vara fullt

befogat, att det allmänna inträder i företaget såsom huvuddelägare.

1938 års skärgårdsutredning förordade, att i sådana fall staten skulle inträda

såsom trafikföretagare. Sedan 1938 års skärgårdsutredning avgav sitt

betänkande ha emellertid vissa nya synpunkter framkommit på frågan om

sättet för ordnande av trafikfrågorna framför allt inom storstadsområdena.

Därvid har det kommunala intresset av trafikregleringen kommit

att allt mera skjutas i förgrunden. Härom anför utredningen.

Inom storstadsområdena — framför allt Stockholms- och Göteborgsområdena

—har undan för undan behovet av kommunal samverkan blivit

alltmera framträdande. Detta är särskilt fallet beträffande områdenas utnyttjande

för olika ändamål såsom industriella anläggningar, bostadsbyggande,

allmänna ändamål och friluftsliv. I den nya byggnadslagstiftning som

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

29

trätt i kraft den 1 januari 1948 ha dessa förhållanden beaktats, och bestämmelser

ha införts, som möjliggöra eu gemensam planläggning för två eller

flera kommuner, vilka på grund av geografiska eller ekonomiska förhållanden

utgöra en intressegemenskap. I Stockholms- och Göteborgsområdena

föreligger ett sådant ömsesidigt beroende mellan det mera begränsade stadsområdet

och de utanför liggande skärgårdsområdena, vilka främst under

sommarhalvåret i stor utsträckning utnyttjas av stadsbefolkningen för friluftsliv

och rekreation. För Göteborgsområdet finnes redan nu en regionplan,

vilken även omfattar Styrsö och öckerö kommuner. Den nuvarande

regionplanen för Stockholm omfattar endast området för den egentliga vinterbebyggelsen.

Förslag ha emellertid nyligen framlagts om en utsträckning

av regionplaneområdet utöver Vinter-Stockholms gränser, så att däri skulle

ingå jämväl skärgårdsområdet från Norrtäljeviken i norr till Torö i söder

samt även de närmast staden belägna Mälaröarna.

En av de viktigaste frågorna, som måste lösas inom storstadsområdena,

är trafikens ordnande. Denna fråga har ett så nära samband med bebyggelseplaneringen

och den allmänna samhällsutvecklingen inom området, att det

bör vara ett förstahandsintresse för kommunerna att taga sig an trafikfrågornas

lösning. Detta gäller såväl trafiken mellan olika kommuner som lokaltrafiken

inom dessa.

Trafikapparaten inom storstadsområdena är för närvarande i regel splittrad

på flera företag med olika ägare. En sådan ordning lämnar ej garantier

för att erforderligt samarbete kommer till stånd mellan de olika företagen.

Det är emellertid tydligt, att ett sådant samarbete kan vara nödvändigt för

att tillgodose invånarnas rättmätiga anspråk på tillfredsställande kommunikationer

och skäliga taxor samt för att möjliggöra att företagen drivas på

ekonomiskt bästa sätt.

Här anförda omständigheter utgöra enligt skärgårdsutredningens mening

ett starkt stöd för uppfattningen att en regional samordning av trafiken

inom storstadsområdena bör komma till stånd under kommunal ledning.

Det kommunala inflytandet kan uppnås på olika sätt antingen genom kommunalt

delägarskap i de olika företagen eller genom bildande av ett nytt

företag med kommunalt majoritetsinflytande.

De av 1945 års skärgårdsutredning här framförda synpunkterna på kommunernas

ställning till trafikväsendet inom ifrågavarande områden ha även

understrukits av 1944 års kommitté för kommunal samverkan (SOU 1947:

30 s. 147—156).

En samordning av trafikmedlen inom storstadsregionerna är emellertid,

enligt utredningen, motiverad ej blott av behovet av kommunal samverkan

utan även av rent trafikekonomiska förhållanden. I vissa fall anser utredningen

en dylik samordning vara nödvändig för genomförandet av kommunikationsförbättringar

av bestående värde.

1945 års skärgårdsutredning har på grund av vad sålunda anförts kommit

till den uppfattningen, att en regional samordning av trafikmedlen, omfattande

även skärgårdstrafiken, kan och hör komma till stånd i Stockholms-,

Göteborgs- och Karlskronaområdena. Samordningen hör i de båda

första områdena ske under kommunal ledning och i Karlskronaområdet

under statlig ledning.

Beträffande sistnämnda skärgårdsområden har utredningen, med ledning

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 261.

av de erfarenheter som föreligga beträffande den nuvarande trafiken samt de

planer som upprättats rörande vägnätets utbyggnad, sökt uppdraga vissa

riktlinjer för den framtida trafikutvecklingen, vilka sammanfattats till trafikplaner

för de olika skärgårdsområdena.

Sammanfattningsvis innebära utredningens förslag följande.

Beträffande Stockholms skärgård förordar utredningen, att sjötrafiken i

den södra och den norra delen av skärgården i huvudsak baseras på passbåtar

i anslutning till busslinjerna på fastlandet. Sjötrafiken i övrigt bör

omhänderhavas av ett företag, vari Stockholms stad och Stockholms läns

landsting böra ha det avgörande inflytandet.

Ett övertagande från det allmännas sida av huvudintresset i sjötrafikföretagen

i Stockholms skärgård bör enligt utredningens mening endast utgöra

ett första steg i riktning mot en fullständig samordning av land- och sjötrafiken

i ett regionalt trafikföretag. Behovet av en sådan samordning belyses

av det nära samband i trafiktekniskt och ekonomiskt hänseende som föreligger

mellan båt- och busstrafiken. Efter ett genomförande av de av utredningen

förordade trafikplanerna kommer behovet av en sådan samordning

att ytterligare öka. Trafiken har nämligen i dessa planer ej ordnats på sådant

sätt, att varje företag skall erhålla största möjliga trafikvinst. En betydande

avledning av persontrafik från båtar till bussar kommer sålunda att

äga rum, medan samtidigt godstrafiken helt eller åtminstone delvis fortfarande

ombesörjes med båtarna. Av utredningen förordad omläggning till

kombinerad trafik kommer å andra sidan att ställa ökade krav på landtrafikföretagens

kapacitet vid toppbelastning. De olägenheter som härvid

uppkomma torde dock kunna icke oväsentligt mildras genom inbördes samverkan

mellan landtrafikföretagen såväl i länet som i Stockholms stad.

Huruvida även staten bör ingå såsom delägare i det nya företaget anser

utredningen framför allt vara beroende av vilken ställning statens järnvägar

kunna komma att få inom stockholmsregionens trafikväsende. Utredningen

har i nuvarande läge ansett sig böra utgå från att staten icke i anledning härav

kommer att behöva ingå såsom delägare i det nya företaget.

I Karlskrona skärgård bör den civila sjötrafiken omhänderhavas av ett

företag, vilket även bör ombesörja de reguljära militära förbindelserna, i

varje fall i det mellersta trafikområdet. I företaget böra statens järnvägar,

Karlskrona stad och Blekinge läns landsting ingå såsom delägare.

Då det enligt utredningens mening är av största vikt, att sjötrafiken blir

samordnad med landtrafiken, anser utredningen lämpligt att statens järnvägar

få bevaka statens intressen i företaget. Med hänsyn till de statliga

intressenas betydelse anser utredningen lämpligt att staten blir till minst

hälften delägare i företaget.

Skärgårdstrafiken i Göteborgs skärgård bör i viss utsträckning dirigeras

över Hjuvik och Saltholmen. Sjötrafiken bör — med något undantag —

omhänderhavas av ett företag, vari Göteborgs stad samt öckerö och Styrsö

kommuner böra ingå som huvuddelägare. Enligt utredningens mening bör

staden få det avgörande inflytandet över det nya företaget med hänsyn till

att staden i framtiden torde komma att få det bestämmande inflytandet över

trafikmedlen till lands.

I samtliga företag böra enskilda intressenter — i första hand de nuvarande

ägarna till rederiföretagen — beredas tillfälle till delägarskap.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

31

Med den ståndpunkt utredningen intagit till frågan om skärgårdstrafikens

organisation i Stockholms-, göteborgs- och karlskronaskärgårdarna

har även frågan om en näringsrättslig reglering av skärgård ssjöfarten

samt frågan om subventioner in g av skärgård srederiernas

trafik kommit i ett nytt läge.

Genom den förutsatta samordningen av trafikföretagen inom storstadsområdena

kan man enligt utredningen förvänta att samtrafik i erforderlig

utsträckning skall komma att etableras mellan olika trafikmedel, och genom

det allmännas inflytande över trafiken anser utredningen att dennas

fortbestånd skall bli tillfredsställande tryggat för framtiden. Ett ordnande

av skärgårdstrafiken på sätt utredningen föreslagit kan enligt utredningens

mening i och för sig komma att verka återhållande i konkurrenshänseende

och utredningen anser det därför vara ovisst, huruvida behov av en trafiktillståndsreglering

verkligen kommer att föreligga vid den tid då det allmänna

inträder såsom huvuddelägare i de ifrågavarande rederierna.

Utredningen har begränsat sig till att föreslå att en reglering av skärgårdstrafiken

införes endast för persontrafiken samt att den göres tidsbegränsad.

Skulle det visa sig erforderligt, att ett visst konkurrensskydd behöver bibehållas

även i framtiden för att begränsa därav orsakade förluster på trafiken,

får frågan om en förlängning av giltighetstiden för regleringen framdeles

upptagas till prövning.

Vad angår subventioneringen av skärgårdsrederiernas trafik framhåller

utredningen, att de subventionsbehov, som på senare år förelegat hos skärgårdsrederierna,

regelmässigt föranletts av att vintertrafiken varit förlustbringande.

Visserligen har sommartrafiken i allmänhet lämnat ett visst överskott

men detta har ofta ej varit tillräckligt för att helt eller till någon avsevärd

del täcka förlusterna under vintern. Det har från rederihåll även

ifrågasatts huruvida det över huvud taget kan fordras av rederierna att de

skola utjämna förlusterna under vintern mot vinsterna under sommaren.

Därvid har även den tanken framförts, att de enskilda skärgårdsrederierna

skulle kunna inskränka sin verksamhet till att avse allenast sommartrafiken,

medan bedrivandet av vintertrafiken skulle överlåtas åt det allmänna.

1945 års skärgårdsutredning framhåller i anslutning härtill, att skärgårdstrafiken

inom ett visst område liksom trafiken på land i praktiken bör betraktas

såsom en ekonomisk enhet. Vintertrafiken — vilken huvudsakligen

betjänar skärgårdsbefolkningen — torde i själva verket vara en förutsättning

för skärgårdsbefolkningens fortsatta existens på öarna och därmed

även för fastlandsbefolkningens möjligheter att utnyttja skärgården sommartid,

i varje fall med den karaktär semester- och friluftslivet för närvarande

har. Någon rättslig skyldighet för rederierna att upprätthålla behovstrafiken

året runt föreligger icke för närvarande. Det är emellertid tydligt,

att rederierna ha ett direkt intresse av att så långt detta är ekonomiskt

möjligt tillgodose trafikbehoven inom sitt område dels med hänsyn till företagens

good-will hos trafikanterna, dels med hänsyn till risken för konkurrenstrafik.

Om det nämligen skulle bli nödvändigt att låta annat trafikföre
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

tag eventuellt med understöd från det allmänna inträda för att uppehålla

vintertrafiken finnes anledning förmoda, att denna trafik skall komma att

fortsätta även under sommarsäsongen till förfång för det ordinarie trafikföretaget.

Slutligen må här anmärkas, att man på kommunikationsväsendets

område sedan gammalt anlagt delvis andra synpunkter på trafikrörelsen

än strängt ekonomiska. Såväl beträffande bil- som järnvägstrafiken

har man sålunda ansett skäligt, att ett företag av någon storlek bör tillgodose

även sådana trafikbehov som eljest icke med ett strängt företagsekonomiskt

betraktelsesätt skulle ha blivit tillfredsställda.

1945 års skärgårdsutredning är av den uppfattningen, att en lösning av

skärgårdstrafikens ekonomiska problem förutsätter en utjämning av vinster

och förluster inom skärgårdsföretagen själva samt mellan dessa och landtrafikföretagen.

Efter ett genomförande av den regionala samordning av

trafikmedlen, som utredningen tidigare förordat, föreligga förutsättningar

för en dylik utjämning över ett större område.

En sådan utjämning framstår enligt utredningen såsom motiverad av

bl. a. följande skäl.

Till en början må framhållas, att samordningen av trafikmedlen inom ett

större område kan väntas komma att medföra minskade transportkostnader

genom de ökade möjligheterna att rationellt utnyttja tillgänglig transportmateriel

samt att vid varje tillfälle anpassa trafikkapacititen så nära som

möjligt till trafikbehoven. De vinster som härvid uppkomma böra komma

samtliga trafikanter, som beröras av trafiken, till godo. Önskemål om trafikförbättringar

framföras vid olika tider från skilda trafikantgrupper. Det är

sålunda ej blott skärgårdsbefolkningen, som begär förbättrade reselägenheter,

utan även stadsbefolkningen, som kräver ökad standard på båtarna samt

snabbare och billigare resor till skärgården. Kostnaderna för sådana förbättringar

kunna svårligen vid varje tid fördelas på de trafikanter^ som

erhållit en viss förmån, utan en fördelning av kostnaderna på samtliga trafikanter

bör äga rum oberoende av det för dagen rådande läget.

Då utredningen i det föregående förordat, att samordningen av trafiken i

Stockholms- och göteborgsområdena skulle äga rum under kommunal ledning,

har utredningen även utgått från att det skulle bliva en kommunal

angelägenhet att reglera de ekonomiska spörsmål som därvid kunna uppkomma.

Den naturliga lösningen härvidlag synes vara att låta trafikanterna

inom regionen själva betala för trafiken genom avgifter, bestämda så att full

kostnadstäckning för hela trafiken erhålles. Gentemot detta kan anföras,

att vissa trafikförbättringar kunna betraktas såsom en social hjälp till vissa

särskilda trafikantgrupper och att utgifterna härför ej böra bäras av övriga

trafikanter inom området utan i stället bestridas av skattemedel. Det torde

emellertid vara mycket svårt att draga någon gräns mellan de socialt motiverade

trafikförbättringarna och andra trafikförbättringar. Det kan i många

fall även vara svårt att fastställa, i vilken utsträckning en trafikförbättring

kommer den ena eller den andra trafikantgruppen till godo. Slutligen lärer

det även kunna föranleda meningsskiljaktigheter, huruvida kostnaderna för

en dylik trafikförbättring skola bestridas av statsmedel eller av kommunala

skattemedel. Det kan för övrigt beträffande alternativet att med statsmedel

subventionera trafiken i storstadsområdena vara svårt att finna förståelse

för synpunkten, att medborgarna i andra delar av landet skola skattevägen

få bidraga till att hålla transportkostnaderna inom dessa ekonomiskt bärkraftiga

områden nere.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

33

Skärgårdsutredningen har på grundval av dessa överväganden kommit

fram till den uppfattningen, att trafikapparaten inom de ifrågavarande områdena

bör betraktas som en enhet och att utgifterna för trafiken i första

hand böra täckas genom avgifter. Skulle trafikinkomsterna visa sig otillräckliga,

böra eventuella subventioner gäldas av vederbörande kommuner

och landsting.

Under en övergångsperiod fram till dess trafiken hunnit organiseras av

kommunerna anser utredningen skäligt, att staten, i avbidan på ett slutligt

ståndpunktstagande till utredningens förslag, lämnar sin medverkan för

lösande av de ekonomiska problemen. Utredningen har i enlighet härmed

förordat anvisande av ett särskilt anslag till understöd åt skärgårdsrederier.

Då utredningen förutsätter, att vederbörande kommuner och landsting även

under övergångsperioden skola medverka till att täcka förlusterna, föreslår

utredningen, att anslagsbeloppet för nästa budgetår bestämmes till

300 000 kronor.

Beträffande skärgårdstrafiken i Bohuslän och Västernorrlands län har

1945 år skärgårdsutredning förordat en lösning enligt andra grunder än för

de förut behandlade regionerna.

Utredningen förordar sålunda, att skärgårdstrafiken i Bohuslän uppbygges

på en kustlinje Göteborg—Marstrand—Lysekil—Strömstad(—Oslo)

samt flera mindre båtlinjer mellan öarna och fastlandet. Kustlinjen bör

samordnas med de större Göteborgsrederiernas trafik, medan de mindre

båtlinjerna i förekommande fall böra samordnas med statens järnvägars

buss- och billinjer.

Skärgårdstrafiken i Västernorrlands län bör i framtiden begränsas till

skärgårdsområdet utanför Köpmanholmen. Trafiken bör i huvudsak baseras

på Köpmanholmen och i någon utsträckning på Örnsköldsvik. Den bör upprätthållas

med en större båt, vilken bör drivas av en lokal trafikförening

med understöd från det allmänna.

Under övergångstiden, intill dess den nya båten kan anskaffas, måste

åtgärder vidtagas för att möjliggöra ett fortsättande av kusttrafiken i den

utsträckning som erfordras för ett nöjaktigt tillgodoseende av trafikbehoven.

Av föreliggande uppgifter framgår, att den bokförda förlusten å Rederiaktiebolaget

Kusttrafiks trafikrörelse år 1946 stannat vid 2 200 kronor.

Det verkliga bidragsbehovet torde emellertid vara avsevärt större, eftersom

några avskrivningar icke kunnat göras i bokslutet och årets bokslut ej heller

behövt belastas med några större utgifter för underhåll, reparation o. d.

1945 års skärgårdsutredning håller dock före, att bidragsbehovet tills vidare

bör kunna begränsas till 5 000 kronor per år.

Skärgårdsutredningen anser skäligt, att staten i avbidan på anskaffandet

av en ny passbåt lämnar sin ekonomiska medverkan för att uppehålla trafiken,

men förutsätter samtidigt, att myndigheter och institutioner inom

3 Dihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 2G1.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

länet skola finna verksamhetens uppehållande vara av sådan vikt, att bidrag

skall kunna påräknas även från dem.

Statens bidrag bör utgå från det anslag till understöd åt skärgårdsrederier,

vilket utredningen föreslår skola anvisas å riksstaten.

Diverse åtgärder.

I ett sista avsnitt av betänkandet föreslår utredningen att vissa kompletterande

åtgärder vidtagas i syfte att förbättra kommunikationsförhållandena

i skärgårdarna. En undersökning bör genom postverkets försorg företagas

rörande möjligheterna att medelst flyg förbättra postförbindelserna i skärgårdarna

särskilt vintertid. Slutligen uttalar sig utredningen för att landstingen

böra ställa medel till förfogande i kostnadsutjämnande syfte så att

skärgårdsbefolkningen vid ambulansresor icke kommer i ett sämre läge än

fastlandsbefolkningen i de fall, en dyrbar båt- eller flygtransport av vederbörande

läkare eller annan ansvarig person bedömes nödvändig.

Utredningens förslag i vad avser skärgårdarnas kommunikationsmedel

m. m. utmynnar i en hemställan

att 1940 års förordning om yrkesmässig automobiltrafik m. in. måtte ändras

i syfte att främja samtrafiken mellan land- och sjötrafikföretag;

att passbåtslinjer måtte inrättas och förbättras i enlighet med vad utredningen

förordat samt att för ändamålet anvisas å kapitalbudgeten till Flytande

materiel 150 000 kronor samt å driftbudgeten till Bidrag till vissa

kommiinikationsändamål 150 000 kronor för budgetåret 1948/49 samt

100 000 kronor för varje följande budgetår;

att sjötrafiken i övrigt i skärgårdarna måtte ordnas i enlighet med de av

utredningen förordade riktlinjerna samt att förhandlingar härom snarast

möjligt måtte upptagas med vederbörande rederier;

att under en övergångsperiod den av utredningen föreslagna lagen om

tilfälligt ordnande av skärgårdstrafiken måtte bringas i tillämpning i Göteborgs,

Karlskrona och Stockholms skärgårdar, med början från och med

sommaren 1948;

att staten — intill dess utredningens organisationsförslag genomförts —

måtte medverka till subventionering av skärgårdsrederier, som äro i behov

därav, samt att för ändamålet måtte till Understöd åt skärgårdsrederier

anvisas 300 000 kronor; samt

att åtgärder måtte vidtagas för förbättringar av postbefordringen och

sjuktransportväsendet i enlighet med utredningens förslag.

Särskilt yttrande.

Ledamoten av skärgårdsutredningen, Lindencrona, har avgivit särskilt yttrande,

vari han beträffande sjötrafikens ordnande anför i huvudsak följande.

I princip bör sjötrafik bedrivas i privat regi. Då, vilket synes vara utrett,

det icke längre är möjligt att lönande bedriva skärgårdstrafik vintertid, har

man att undersöka orsakerna härtill. En orsak är de alltmera stegrade drifts
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

35

kostnaderna något som kan vara av tillfällig natur, exempelvis de uppdrivna

kolpriserna. En annan orsak, som synes vara av väsentligare betydelse, är

den strukturförändring som skärgårdstrafiken genomgått genom uppkomsten

med vederbörligt tillstånd av busslinjer till olika punkter på fastlandet

och även över vissa öar i skärgården. Denna utveckling har i viss mån varit

till fördel för skärgårdsbefolkningen och kommer att bli så än mer. Om

upprätthållandet av det minimum av sjötrafik vintertid, som likväl oundgängligen

erfordras för tillgodoseende av befolkningens behov, icke kan i

annan ordning åstadkommas, böra staten eller kommunerna föranstalta

härom. Helst bör detta ske i form av bidrag till uppehållande av viss trafik.

I många fall böra de koncessionerade bussföretagen kunna åläggas att svara

för bidragen såsom villkor för koncessionen. I den mån de understöd,

som ifrågakomma, äro av den storleksordning i förhållande till rederiernas

omslutning, att inga väsentliga fördelar längre äro förbundna med privat

drift, ansluter jag mig till utredningens förslag i vad avser upprättandet av

kommunala och statliga trafikföretag. Självfallet är intet att erinra mot

att privat kapital, om vederbörande så önskar, även får deltaga. Däremot

bör utvecklingen i vad avser övrig trafik, exempelvis sommartid, lämnas

full frihet, så att den trafik, som erfordras för rekreationsändamål och annat,

kan antagas komma att bli på bästa sätt tillgodosedd nu och i framtiden.

Ledamoten Lindencrona förklarar sig icke kunna biträda utredningens

förslag till lag om tillfälligt ordnande av skärgårdstrafiken.

Yttranden.

Landtrafik.

Skärgårdsutredningens förslag tillstyrkes av statskontoret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

järnvägsstyrelsen och länsstyrelserna i Östergötlands,

Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län. Biltrafiknämnden har avstyrkt

förslaget. Övriga över utredningens betänkande hörda myndigheter ha

lämnat förslaget utan erinran, eller har detsamma icke föranlett något särskilt

yttrande från remissmyndigheternas sida.

Här torde endast biltrafiknämndens och järnvägsstyrelsens yttrande behöva

upptagas till närmare redovisning.

Biltrafiknämnden erinrar om att nämnden i ett utlåtande över Norrlandskommitténs

betänkande angående vissa åtgärder till förbättrande av transportförhållandena

i Norrland som sin uppfattning uttalat, att tillståndsbeviljande

myndighet ägde möjlighet såsom villkor för bedrivande av linjetrafik

föreskriva, att samarbete skulle äga rum med annat trafikföretag, när

ett sådant trafiksamarbete kunde antagas bli till trafikanternas fördel.

Biltrafiknämnden vidhåller i yttrandet över skärgårdsutredningens förslag

denna sin uppfattning. Nämnden erinrar emellertid om att ett trafiksamarbete

mellan skilda transportmedel ofta erbjuder betydande praktiska

och tekniska svårigheter. Såsom exempel kan nämnas, att statens järnvägar

även då fråga varit om trafiksamarbete med av statens järnvägar ägda

biltrafikföretag endast i begränsad omfattning kunnat ordna dylikt samarbete.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

De svårigheter, som möta vid ordnandet av trafiksamarbete mellan olika

slag av transportmedel äro sålunda, enligt nämndens mening, av övervägande

teknisk art och icke beroende på att gällande förordning angående yrkesmässig

trafik lämnar utrymme för tveksamhet angående tolkning av hithörande

föreskrifter.

Nämnden anser med hänsyn härtill, att någon författningsändring icke

är för ändamålet erforderlig, och avstyrker därför det av utredningen framlagda

förslaget till ändring i 12 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik.

Järnvägsstyrelsen uttalar, att en ändring av 12 § 1940 års förordning om

yrkesmässig automobiltrafik m. in. i enlighet med utredningens förslag skulle

innebära realiserande av ett av styrelsen tidigare — i utlåtande över Norrlandskommitténs

betänkande angående vissa åtgärder till förbättrande av

transportförhållandena i Norrland •— tillstyrkt förslag, utvidgat att gälla

även spårvägs- och sjötrafik. Då stadgandet även i sin utvidgade form torde

vara ägnat att bidraga till ett sådant ordnande av trafiken, som styrelsen

sedan länge eftersträvat och i många fall även lyckats få till stånd, tillstyrker

styrelsen för sin del den föreslagna författningsändringen.

Styrelsen förordar, att i samtrafik båt—buss—järnväg samma taxesystem

tillämpas som vid samtrafik bil—järnväg i allmänhet, d. v. s. snittariffer.

Styrelsen avstyrker däremot genomgående avgiftsberäkning. Härom anför

styrelsen bl. a. följande.

Vad särskilt samtrafiken med båtlinjer beträffar är att märka, att skärgårdarnas

passbåtstrafik med hänsyn till vinterhalvårets ringa resandefrekvens

i kombination med trafiksvårigheter i form av ishinder in. m. knappast

torde kunna göras ekonomiskt bärande. Tvärtom kräves sannolikt subvention

i någon form, vilket även synes vara utredningens mening. Det erforderliga

ekonomiska understödet anser utredningen härvid böra lämnas av

anslutande buss- eller järnvägsföretag, vilka genom samtrafiken komma i

tillfälle att utvidga sin verksamhet till nya områden och trafikantgrupper,

varigenom ekonomiska fördelar kunna tillföras företagen. Järnvägsstyrelsen

ställer sig högst tveksam beträffande bärigheten i detta resonemang och

vill hålla före, att sagda fördelar icke komma att uppväga mer än en mindre

del av förlusterna å båttrafiken.

I de fall samtrafiken kan komma att kännbart belasta landtrafikföretagens

ekonomi förutsätter utredningen, att inkomstminskningen skall kompenseras

genom taxehöjningar. Vid genomgående taxeberäkning blir den

praktiska konsekvensen härav emellertid bl. a., att trafikanterna i lokaltrafik

på busslinjen skulle få betala subventionen till båttrafiken, något som

väl knappast kan försvaras.

Järnvägsstyrelsen erinrar slutligen om att taxeförhållandena i samtrafik

torde komma att behandlas av den nyligen tillsatta järnvägstaxekommittén.

Passbåtstrafik.

Skärgårdsutredningens förslag i förevarande delar ha i huvudsak ej föranlett

några erinringar från remissmyndigheternas sida. Här torde följande

uttalanden böra återgivas.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungi. Maj:ts proposition nr 261.

Statskontoret anser, att en välordnad samtrafik mellan å ena sidan järnvägar

och omnibusar och å andra sidan passbåtar synes eftersträvansvärd

och ett utökande av passbåtslinjerna önskvärt. De normer, som föreslagits

för utjämning av driftsresultaten mellan samtrafikerande företag, förefalla

väl avvägda. Beträffande frågan om subvention av allmänna medel till passbåtstrafik

bör beaktas, i vad mån linjen tjänar ett rent lokalt intresse. I sådant

fall bör givetvis i första hand erforderligt understödsbelopp utgå av

kommunala medel. I den mån undantagsvis statsbidrag anses motiverat, bör

enligt statskontorets mening hittillsvarande villkor för bidrags utgående alltjämt

gälla, dock med den modifikationen att Kung], Maj :t synes böra i förekommande

fall bevilja understödet tills vidare. Det bör sedan åligga vederbörande

länsstyrelse att följa trafikförbindelsens utveckling och föreslå de

ändringar, som kunna befinnas påkallade.

Väg- och vattenhyggnadsstyrelsen biträder utredningens uppfattning att

passbåtslinjerna principiellt ej böra ingå i det allmänna vägväsendet.

De av utredningen framlagda principerna för subventionering av passbåtslinjerna

finner styrelsen ändamålsenliga. Bland annat med hänsyn till

avvägningen av subventioneringen hade det emellertid varit önskvärt, om

utredningen sökt finna några allmänna riktlinjer för taxesättningen i syfte

att i möjligaste mån söka enhetliggöra taxepolitiken i olika delar av landet.

Beträffande beräkningen av statsbidragets storlek bör man enligt styrelsens

mening sträva efter att utbetala bidraget såsom ett på förhand för

varje år bestämt belopp, vilket med jämna icke alltför korta mellanrum bör

omprövas.

Styrelsen ansluter sig till av utredningen föreslagen decentralisation av

handläggningen av bidragsärendena.

Beträffande utredningens förslag, att vid finansieringen av statliga passbåtslinjer

i väg- och vattenbyggnadsverkets regi kapitalkostnader skola bestridas

av det under väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond anvisade

investeringsanslaget till Flytande materiel samt driftkostnader för desamma

från anslaget till Bidrag till vissa kommunikationsändamål anför styrelsen

följande.

Styrelsen kan icke helt biträda utredningens förslag. Fn förutsättning för

att kapitalmedel under väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond skola

tagas i anspråk anser styrelsen böra vara, att förekommande driftkostnader

bestridas från de vanliga väganslagen.

Den statliga passbåtslinje, varom bär närmast är fråga, är förbindelsen

mellan Holmön och fastlandet (Västerbottens län). Ifrågavarande förbindelse

är för närvarande allmän. Styrelsen anser emellertid i likhet med utredningen,

att förbindelsen icke kan anses såsom allmän i väglagens mening.

Styrelsen bar därför för avsikt att vidtaga åtgärder för båtförbindelsens

indragning från allmänt underhåll, varvid styrelsen dock är beredd att

i fortsättningen ombesörja förbindelsens upprätthållande såsom tjänst åt

utomstående. Båtförbindelsen bör därefter jämföras med övriga passbåtsI

in jer och kostnaderna för anskaffning av båt samt eventuellt driftunderskott

bestridas från anslaget lill Bidrag till vissa kommunikationsändamål.

Styrelsen avstyrker sålunda, att medel för inköp av båt ställas till förfogande

från anslag under väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Styrelsen har i sina petita för budgetåret 1948/49 upptagit av utredningen

föreslaget belopp av 150 000 kronor för bidrag till anordnande samt underhåll

och drift av passbåtsförbindelser att utgå från anslaget till Bidrag till vissa

kommunikationsändamål. Styrelsen är emellertid icke beredd att i förevarande

sammanhang tillstyrka av utredningen föreslaget belopp för de närmast

därefter följande budgetåren.

Generalpoststyrelsen framhåller, att till postförare utgående ersättning för

postbefordran med passbåt kan höjas för att möjliggöra utökning av antalet

båtturer allenast om det utökade turantalet medför förbättrade postförbindelser

av sådan angelägenhetsgrad, att de böra komma till stånd,

även om hänsyn tages till andra krav på bättre postanordningar, och ersättningen

till postföraren kan i intet fall fastställas till högre belopp än som

anses skäligt ur postal synpunkt. Om den sålunda bestämda ersättningen

för postbefordringen icke skulle vara tillräcklig för att möjliggöra den utökade

trafikplanen och bidrag med hänsyn härtill anses böra lämnas av

staten, bör sådant bidrag icke utgå av postmedlen utan i förekommande

fall från anslaget till Bidrag till vissa kommunikationsändamål.

Styrelsen är av den uppfattningen, att man bör undvika subvention i

form av för höga ersättningar för postbef ordringen. Därest ersättningen för

denna på en viss linje skulle fastställas till belopp, som är högre än vad

ur postal synpunkt anses skäligt, kan detta medföra krav från andra postförare

på liknande förhöjning av ersättningen, varigenom en i och för sig

mindre betydelsefull eftergift i ett enskilt fall kan få kännbara ekonomiska

konsekvenser för statsverket.

Det är, enligt styrelsens åsikt, även önskvärt att — i varje fall då

det rör sig om större belopp — de ekonomiska uppoffringar, som staten

ikläder sig för samfärdseln till en viss bygd, redovisas öppet.

I fråga om grunderna för den statliga bidragsgivningen vid inrättande av

nya eller förbättring av gamla passbåtslinjer ansluter sig styrelsen till utredningens

förslag, att statsbidrag till passbåtslinjer skall kunna utgå i

tre olika former.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig icke ha något att

erinra mot vad utredningen föreslagit om sättet för passbåtstrafikens ordnande

och för dennas understödjande i mån av behov. Enligt länsstyrelsens

mening har utredningen dock alltför ensidigt betonat denna trafiks betydelse

för skärgårdsöarnas sammanbindande med fastlandets vägnät och

förbisett vikten av att också de särskilda öarna sinsemellan få goda kommunikationer.

Länsstyrelsen syftar närmast på öarna inom vardera av de

folkrika ögrupper, som bilda Styrsö och öckerö kommuner, öborna ha för

sin del betonat önskemålet att också passbåtsförbindelser, som icke direkt

åsyfta att förbinda skärgården med fastlandet, kunna i mån av behov påräkna

stöd från det allmännas sida.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

39

Skärgårdsrederiernas trafik.

Centrala förvaltningsmyndigheter m. fl.

Statskontoret uttalar beträffande frågan om sjötrafikens uppbyggnad

i skärgårdarna, att erfarenhet för närvarande knappast föreligger, i vad

mån en ekonomiskt lönsam trafik skulle kunna drivas med ett modernt

båtmateriel. Befintliga rederier ha arbetat med äldre fartyg av en typ, som

i princip knappast förändrats under de sista 50 åren. En samordning också

av denna sjötrafik med landtrafiken är, som de sakkunniga framhållit,

erforderlig. Genom de möjligheter till medverkan från land!rafikföretagen,

som komma att öppnas genom den föreslagna ändringen av förordningen

om yrkesmässig biltrafik, torde bättre förutsättningar härför skapas. I den

mån sjötrafiken är ekonomiskt samordnad med buss- eller järnvägstrafik

eller subventioneras av det allmänna torde villkor för trafikens bedrivande

även kunna föreskrivas. Konkurrens med ett sådant subventionerat företag

torde i de flesta fall svårligen kunna upptagas av annat trafikföretag.

En utveckling till enhetlig trafikledning genom stora kommunala eller statliga

trafikföretag kan visserligen teoretiskt förefalla rationell, men åtminstone

i de större skärgårdarna med de vitt skilda intressen, som påkalla ett

hänsynstagande vid trafikens uppläggning, torde ett sådant bolags trafikproblem

i praktiken bli synnerligen svårbemästrade. Därest, som utredningen

tänkt sig, dessa bolag skulle börja sin verksamhet med att övertaga

de äldre skärgårdsbåtarna för avsevärda belopp, skulle redan från början

en sund utveckling av trafiken försvåras. Den nuvarande ■»efterblivenheten»

i vissa skärgårdsförbindelser torde nämligen i icke oväsentlig grad

bero på att de befintliga rederierna, vilka i åtminstone vissa fall innehaft

en faktisk monopolställning, trots en fortlöpande avskrivning av tonnaget,

icke kunnat eller ansett av behovet påkallat att förnya detsamma.

Hur trafiken än ordnas anser statskontoret, att densamma bör göras

självbärande. Taxorna böra motsvara kostnaderna. Subventioner av det allmänna

böra undvikas. I den mån sådana dock finnas påkallade böra de utgå

av kommunala medel. Trots sin uppfattning, att statsbidrag icke bör ifrågakomma,

har utredningen funnit »skäligt» att staten »under en övergångsperiod

fram till dess trafiken hunnit organiseras av kommunerna» skall subventionera

densamma. För ändamålet föreslås ett anslag nästa budgetår

å 300 000 kronor. Statskontoret avstyrker bestämt detta förslag. Hittills har

statsverket endast i mycket begränsad omfattning understött trafik av förevarande

slag. Att nu utvidga den statliga understödsverksamheten samtidigt,

som man konstaterar att uppgiften ifråga är av rent kommunal natur

förefaller knappast logiskt. Eventuella understöd torde i sin helhet

böra lämnas av vederbörande landsting, städer och andra intresserade kommuner

och företag. Statskontoret kan för sin del icke tillstyrka, att staten

medverkar till någon provisorisk subventionering, då erfarenheten endast

alltför ofta visat att »tillfälliga» statsunderstöd av detta slag hava en benägenhet

att bli bestående.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Järnvägsstyrelsen delar utredningens uppfattning, att det i regel kan vara

ändamålsenligt, att en trafikled omfattande såväl land- som sjötrafik,

drives av en gemensam förvaltning. Man bör nämligen härigenom kunna

bättre överblicka och samordna trafikens rent tekniska organisation, såsom

turlistornas uppläggning med fördelning av resandeströmmen på tillgängliga

bussar och passbåtar, personalens utnyttjande på ett mera effektivt och

ekonomiskt sätt m. m. I princip har styrelsen sålunda intet att invända mot

en samordning av trafikföretagen inom de tre största skärgårdslänen i enlighet

med de i betänkandet utformade organisatoriska huvudlinjerna.

Vad angår detaljerna i utredningens förslag i vad dessa mera direkt beröra

statens järnvägars intressen framhåller styrelsen, att styrelsen för sin

del givetvis är beredd att lämna sin medverkan, i den mån detta befinnes

påkallat samt förenligt med statens järnvägars affärsintresse. För att kunna

bedöma behövligheten och lämpligheten i varje särskilt fall av de föreslagna

anordningarna inom Göteborgs och Bohus samt Blekinge län erfordras

emellertid mera ingående undersökningar inom ifrågavarande områden

än som kunnat åvägabringas på den korta remisstid, som nu stått till styrelsens

förfogande.

Utlåtande från kommerskollegium har ej inkommit. Däremot ha Sveriges

allmänna sjöfartsförening, Föreningen Sveriges inrikes sjöfart, handelskamrarna

i Karlstad och Göteborg, Smålands och Blekinge handelskammare

och Stockholms handelskammare utlåtit sig till kollegium.

Sveriges allmänna sjöfartsförening avstyrker förstatligande, kommunalisering

och koncessionering av skärgårdssjöfarten. Utvägen att genom subventioner

till existerande eller blivande privata kommunikationsföretag få

fram en i stort sett billigare och jämväl i övrigt mera tilltalande lösning av

problemet än genom stats- och kommunaldrift har, såvitt framgår av betänkandet,

icke tillräckligt ingående undersökts och prövats.

Föreningen Sveriges inrikes sjöfart säger sig ha svårt se annat än att

vid en återgång till mera normala förhållanden med en bättre balans mellan

utgifter och trafikinkomster, skärgårdsrederierna skulle kunna driva

sin trafik på ett ekonomiskt fullt bärkraftigt sätt, därest deras trafik kunde

begränsas till den tid av året då trafikunderlaget motsvarar den erforderliga

skärgårdsflottans kapacitet. Detta borde så mycket mera kunna bliva fallet,

därest utredningens förslag i övrigt genomfördes dels genom utbyggande

av särskilda förbindelser, som befriade båtarna från större delen av förlusttrafiken

under vinterhalvåret dels genom en skyddslagstiftning mot

konkurrens.

Föreningen är icke övertygad om, att det för trafikens effektiva ordnande

i och för sig är nödvändigt att på sätt utredningen föreslår förenhetliga trafikverksamheten

i Stockholms, Göteborgs resp. Karlskronas skärgårdar under

det allmännas överinseende. Denna sin åsikt bygger föreningen även

därpå, att föreningen icke för sin del kan finna, att en sådan sammanslag
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 261. 41

ning skulle få förmånliga verkningar av den räckvidd, som utredningen

räknar med.

Föreningen anser, att en rationalisering av trafikverksamheten är det avgörande

för en förbättrad ekonomi och därmed för en bättre service. Visserligen

är f. n. en rationalisering till den del som gäller ny- och ombyggnad

av fartyg svår att genomföra men detsamma torde gälla även av utredningen

föreslagna utbyggnader av vissa vägar och till dessa anknutna kombinerade

trafikleder.

Även efter en rationalisering kan det dock behövas inkomsttillskott antingen

genom subventioner eller höjda taxor, om ökade anspråk på trafiken

skola kunna tillgodoses. I det senare fallet kan det enhetliggj orda

trafiksystemet erbjuda vissa fördelar. Föreningen anför härom:

Om man ökar kraven på trafikservice under vinterhalvåret och även under

sommaren genom tätare lägenheter o. s. v. torde det måhända även efter

eu rationalisering, vara nödvändigt med visst inkomsttillskott för täckande

av vissa partiella förluster och detta lärer icke kunna ske utan tillskott

från det allmänna eller uttagande av högre avgifter från trafikanterna

eller en kombination mellan dessa åtgärder. Ett stöd från det allmänna

i detta syfte skulle kunna givas formen av en ersättning för upprätthållande

av viss trafik. Angelägenheten av dylika bidrag är särskilt stor under en

övergångstid innan vintertrafiken kunnat förbilligas med hjälp av de av

utredningen föreslagna väg- in. fl. förbindelserna.

Skulle däremot det tillskott, som sålunda erfordras för främst vintertrafikens

upprätthållande på viss nivå helt uttagas av trafikanterna genom

höjda biljettpriser, erbjuder måhända det förenhetliggjorda trafiksystemet

vissa fördelar. Man har därmed emellertid kommit på sidan om de trafiktekniska

problemen i sammanhanget. En faktor, som emellertid ställer frågan

i en något annan dager, är de i utredningen nämnda planerna på att

åstadkomma större regionala trafikföretag för särskilt Stockholms och Göteborgs

omgivningar. Vid sidan av en sålunda i övrigt monopoliserad trafik

skulle onekligen särskilda sjötrafikföretag komma i ett särläge, där fördelarna

av en enskild rederiverksamhet knappast helt kunde komma till

sin rätt, detta i synnerhet om av dem begäres, att de utan samhällets stöd

skulle upprätthålla samhälleligt önskvärd förlusttrafik. Detta speciella förhållande,

medger föreningen, kan tala för att de kommunala intressena för

dessa områden ingå som intressenter i de redan förefintliga trafikföretagen,

vilka i samband med en sådan utvidgning av ägareintresset lämpligen böra

sammanföras till ett enda företag för varje område.

Föreningen finner förslaget om enhetliggörande av kustlinjerna mellan

Göteborg och Strömstad (Oslo) lämpligt.

Svenska teknologföreningen framhåller, att, såvitt föreningen kunnat utläsa

ur de av utredningen gjorda analyserna av skärgårdsrederiernas ekonomi,

skulle båttrafik med nyanskaffat, tidsenligt tonnage helt enkelt icke

vara möjligt, därest man — som sig bör — fordrar, alt trafiken skall täcka

sina självkostnader, kapitalkostnader såväl som driftskostnader. Detta

måste sägas vara ett säreget förhållande, trots de besvärliga förhållanden,

under vilka ifrågavarande trafik måste arbeta.

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

Föreningen uttalar, att de ogynnsamma ekonomiska förutsättningarna måhända

bero på att kraven satts för höga. Det ligger sålunda främst i Göteborgs

och Stockholms skärgårdar i båttrafikens natur att stor hastighet är

mycket svår och dyrbar att uppnå.

Det är vidare möjligt, att rederiernas dåliga ekonomi under krisåren kan

tillskrivas en priskontroll, som fastställt allt för låga biljettpris och andra

taxor. Städernas breda semesterpublik förfogar numera över betydande inkomster,

och den borde kunna betala ett pris för sina resor, som åtminstone

under sommarsäsongen helt täcker rederiernas alla utgifter. Måhända voro

taxorna redan före kristiden så att säga vanemässigt fastlåsta på en allt för

låg nivå.

Utredningen har för åtminstone persontrafiken i linjetrafik föreslagit, att

den ombesörjes av helt eller delvis kommunala rederier med monopolställning.

Föreningen uttalar betänkligheter inför kommunal drift i ett uppenbarligen

så svårbemästrat fall som detta. Föreningen anser, att subventionsmetoden

bör givas ett bestämt företräde, därest båttrafiken icke kan göras

självförsörjande. Enär en folkfattig skärgård blir föga användbar som semesterområde

— och en avfolkad nästan oanvändbar, bör det ligga i de stora

städernas eget intresse att subventionera båttrafiken. Måhända kan man

konstruera ett differentierat biljettsystem med årsbiljetter eller liknande,

som för den bofasta skärgårdsbefolkningen, som även nu har dålig tillgång

till kontanta medel, tryggar ett visst månatligt antal resor året runt till

nedsatt pris och göra tillämpningen av ett sådant system till villkor för

subvention. Från sommargäster med och utan egna villor och sportstugor

och från semesterpubliken, samtliga numera tillhörande folkgrupper med

stor köpkraft, kan utan tvivel ett högre biljettpris uttagas.

Även en betydande subvention till skärdgårdsrederierna bör bliva föga

kännbar för städer sådana som Göteborg och Stockholm. Först sedan fortsatta

försök med subventioner slagit fel, bör man övergå att dryfta rederier

i kommunal eller annan allmän drift. Därvid måste tillses, att den bofasta

skärgårdsbefolkningens berättigade önskemål tillgodoses i första hand.

Myndigheter i Göteborgs och Bohus län m. fl.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har infordrat yttranden från

landstingets finansberedning, stadsfullmäktige i Göteborg, kommunalfullmäktige

i Styrsö och öckerö kommuner samt Ångbåtsaktiebolaget Bohusländska

kusten, Marstrands Nya Ångfartygs Aktiebolag, Trafikaktiebolaget

öckerö skärgård och Styrsö Trafikaktiebolag.

Länsstyrelsen tillstyrker kustlinjetrafikens ordnande efter i huvudsak de

av utredningen uppdragna riktlinjerna. Då frågans lösning kan komma att

draga ut på tiden och en driftnedläggelse ej bör få riskeras, anser länsstyrelsen

nödvändigt, att såsom ett provisorium en viss statlig subvention får

utgå till de nuvarande företagen.

Beträffande det föreslagna kommunala rederiföretaget i Göteborgsskärgårdarna

ställer sig länsstyrelsen tveksam och anser frågan kräva närmare

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma):ts proposition nr 261.

43

övervägande. Länsstyrelsen anser att i varje fall ökommunernas inflytande

i ett dylikt företag icke bör få den underordnade ställning som utredningen

anser.

Av de till länsstyrelsen inkomna yttrandena inhämtas i huvudsak följande.

Göteborgs och Bohus läns landstings finansberedning anser det vara riktigt

att basera skärgårdstrafiken på passbåtslinjer i samtrafik med landtrafikföretagen,

för Bohusläns vidkommande i första hand statens järnvägars

busslinjer. Utredningens förslag att dessa passbåtslinjer i huvudsak

skola bedrivas i enskild regi med —■ vid behov — statlig subvention, är ur

kostnadssynpunkt att föredraga framför 1938 års utrednings förslag om att

inlemma passbåtslinjerna i det allmänna vägväsendet. Vid bedömning av

subventionsbehovet bör emellertid beaktas, att taxorna bör hållas på en så

låg nivå, att de icke bli betungande för befolkningen.

För kusttrafiken är den verksamhet, som bedrives av länets två kustlinjerederier

fortfarande av stor betydelse. Beredningen delar emellertid utredningens

mening om, att kusttrafiken i fortsättningen borde baseras på endast

en linje Göteborg—Lysekil—Strömstad(—Oslo). Om de båda rederierna

samarbetade om en sådan linje, borde rörelsen med hänsyn till den

relativt lönande sommartrafiken kunna bli självbärig. En förnyelse av tonnaget

torde emellertid vara en nödvändig förutsättning härför. Huruvida

även denna förnyelse kan åstadkommas utan subvention från statens sida,

undandrager sig beredningens bedömande. En sådan subvention bör emellertid

icke under alla omständigheter vara utesluten.

För Göteborgsområdet räknar utredningen med, att de nuvarande rederierna

skulle avlösas av ett nytt trafikföretag, i vilket Göteborgs stad samt

Styrsö och öckerö kommuner skulle bli huvudintressenter. Beredningen

tillstyrker, att utredning verkställes om möjligheterna att få till stånd ett

sådant företag. Beredningen är däremot ej ense med utredningen om att

Göteborgs stad bör ha det avgörande inflytandet i ett sådant företag, då

det synes önskvärt, att skärgårdsborna kunna hävda sina intressen gentemot

storstaden, som ju i första hand har intressen att bevaka i fråga om

sommartrafiken. Beredningen ifrågasätter därför, om det icke vore lyckligast,

att staten tecknade så stor del i företaget, att dess andel tillsammans

med skärgårdskommunernas bleve lika stor som Göteborgs stads andel.

Göteborgs stadsfullmäktige ha såsom yttrande åberopat ett av drätselkammarens

andra avdelning avgivet yttrande ävensom en av byggnadsnämnden

till avdelningen avgiven skrivelse.

Avdelningen åberopar innehållet i en av fastighetskontoret avgiven promemoria

vari fastighetskontoret uttalar i huvudsak följande.

För egen del får fastighetskontoret framhålla, att Göteborgs stad givetvis

har stort intresse av goda trafikförbindelser med dess skärgård med hänsyn

till såväl stadens innevånares behov av rekreation i skärgården, vilket behov

ju närmast gör sig gällande under sommarmånaderna, som för att underlätta

skärgårdsbefolkningens under hela året förekommande resor till staden i

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

affärs- och andra syften. Genom skärgårdsutredningens betänkande torde få

anses klarlagt, att de nuvarande trafikförbindelserna icke äro tillfredsställande.

Det kan då icke anses opåkallat, att staden lämnar sin medverkan

till förbättrade förhållanden härutinnan. Utredningens förslag går ju också

ut bl. a. därpå, att staden genom bolagsbildning i förening med vissa andra

kommuner skulle söka åstadkomma en rationellare trafik, samtidigt som staten

skulle ekonomiskt engagera sig i avsevärd omfattning för ernående av

förbättrade kommunikationer. Ur principiell synpunkt synes hinder knappast

böra resas mot att en kommun ingår som delägare i rederiföretag, vars

verksamhet till stor del konnne kommunens innevånare till godo. Huruvida

den föreslagna bolagsbildningen kommer att godtagas av de avsedda främmande

kommuner, som däri skulle ingå såsom delägare, är emellertid tillsvidare

obekant. Utredning om det tillämnade nya rederiföretagets bärighet

saknas ävenledes. Därest företaget skulle gå med förlust, skulle det måhända

från stadens sida kunna med fog ifrågasättas, att staten, i den mån förlusten

föranledes av den för skärgårdsbefolkningen behövliga, men mindre

givande vintertrafiken, borde lämna bidrag till täckande av sådan förlust.

En sådan form av subvention synes mera tilltalande än att genom koncessionstvång

hålla besvärande konkurrens borta. Sådant tvång är ju, enligt

utredningens förslag, endast avsett att tillämpas under övergångstiden, till

dess utredningens förslag genomförts.

Fastighetskontoret anser, att skärgårdsutredningens förslag i huvudsak

äro ägnade att möjliggöra en välbehövlig förbättring av de Göteborgs stad

berörande förhållandena på skärgårdstrafikens område, och fastighetskontoret

förordar därför, att från stadens sida inga principiella erinringar göras

mot skärgårdsutredningens föreliggande förslag. Det synes dock härvid böra

ifrågasättas, huruvida icke av utredningen till nybildning föreslaget rederiföretag

med staden och vissa skärgårdskommuner såsom huvuddelägare skäligen

borde hållas skadeslöst av staten i sådana fall, då företaget gått med

förlust samt denna kan härledas till företagets verksamhet för tillgodoseende

av skärgårdsbefolkningens trafikbehov vintertid.

Byggnadsnämnden har i sitt utlåtande endast berört spörsmålet var Göteborgsskärgårdens

sjötrafik bör ha sin anknytning till fastlandet.

Styrsö kommunalfullmäktige anse, att det skulle vara mest ändamålsenligt

att den huvudsakliga persontrafiken till och från Styrsö skärgård ordnades

med en passbåtslinje över Saltholmen. Turerna böra i första hand

läggas så att de bliva ekonomiskt lönande. Sommartid måste trafiken ordnas

med hänsyn till den starkt ökade resandeströmmen, dock utan att skärgårdsbefolkningens

behov tillbakasättes.

Kommunalfullmäktige anse, att vägförvaltningen bör omhänderhava skärgårdstrafiken.

Utredningens förslag om att ett nytt trafikbolag bildas, vari

nuvarande öckerö- och Styrsöbolagen ingå, samt med Göteborgs stad och

öckerö och Styrsö kommuner som delägare, måste betraktas som en andrahandslösning.

Av utredningen framkastat förslag om att Göteborgs stad skulle ha merinflytande

i det planerade företaget, måste dock väsentligt avkyla skärgårdskommunernas

intresse för kompanjonskap. Det kan icke vara motiverat, att

på den grund att Göteborgs stad sannolikt kommer att få bestämmanderät
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

45

ten över trafikmedlen till lands, de även skulle ha bestämmanderätten över

skärgårdstrafiken. Fullmäktige anse därför, att framhållandet av vem som

skulle ha ett eventuellt merinflytande i det planerade företaget helt kunnat

förbigås av utredningen.

öckerö kommunalfullmäktige framhålla bl. a., att enligt fullmäktiges mening

persontrafiken bör ordnas genom färjor (passbåtar) mellan öarna och

Hjuvik. Detta trafikproblem bör lösas genom det allmännas försorg i likhet

med vad som skett på fastlandet, där vägarna sammanbindas sjöledes.

Förslaget att sammanslå skärgårdsrederierna i öckerö och Styrsö skärgårdar

till ett företag anse fullmäktige olämpligt. Beträffande förslaget, att

Göteborgs stad och skärgårdskommunerna skulle bilda ett rederiföretag anse

fullmäktige, att ett sådant företag icke bör komma i fråga, förrän det utretts

i vad mån trafiken kan ordnas mellan öarna och Hjuvik genom vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens försorg och i övrigt på annat sätt, eventuellt

genom ett kommunalt företag med statligt stöd. Särskilt bör detta stöd

gälla anskaffandet av nytt tonnage, vilket skärgårdsutredningen framhållit

det stora behovet av.

Kommunalfullmäktige anse att Göteborgs stad icke bör ha det dominerande

inflytandet över en sjötrafik, vilken huvudsakligen gäller skärgårdsbefolkningen.

Att samarbete mellan Göteborgs stad och öckerö kommun

beträffande trafiken i övrigt bör förekomma, anser kommunalfullmäktige

alla skäl tala för.

Av de yttranden, som inkommit från de av skärgårdsutredningens förslag

berörda rederierna i Göteborgs och Bohus län inhämtas i huvudsak följande.

Angbåtsaktiebolaget Bohuslänska Kusten uttalar att det av skärgårdsutredningens

betänkande ej framgår huruvida det föreslagna anslaget på

300 000 kronor till subvention åt vissa av de nuvarande skärgårdsrederierna

även är avsett att kunna disponeras för skärgårdsrederierna i Bohuslän.

De förslag utredningen gör äro dels en sammanslagning av Ångbåts Aktiebolaget

Bohuslänska Kusten och Marstrands Nya Ångfartygs Aktiebolag,

dels en samordning med de större Göteborgsrederiernas trafik. I övrigt medför

enligt bolaget utredningens förslag endast ytterligare konkurrens och

ytterligare försämrad ekonomi för rederierna. Vintertrafiken måste därför

bliva ännu mera förlustbringande och man måste räkna med möjligheten

av att den upphör eller kraftigt reduceras. De positiva förslag som framföras

nämligen sammanslagning mellan Marstrands Nya Ångfartygs Aktiebolag

och Ångbåts Aktiebolaget Bohuslänska Kusten och en samordning

med de större Göteborgsrederiernas trafik, förklarar sig bolaget gärna vara

villigt att diskutera.

Bolaget understryker slutligen betydelsen av en förnyelse av tonnaget och

uttalar önskvärdheten av ett engångsanslag för ändamålet.

Marstrands Nga Ångfartggs Aktiebolag har ej kunnat finna, att ett realiserande

av skärgårdsutredningens förslag innebär ett säkerställande av den

för skärgårdssainhällena nödvändiga vintertrafiken. Från båda kustlinjerederierna

har flera gånger framhållits, att vintertrafiken måste helt upphöra,

om icke bidrag i någon form lämnas för dess upprätthållande. Då kustlinjerederierna

varken var för sig eller sammanslagna kunna åstadkomma

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

någon betydande minskning av sina driftkostnader framstår det för bolaget

som om den enda framkomliga vägen vore en sänkning av det upprepade

gånger höjda kolpriset.

Bolaget förklarar sig sedan många år vara gynnsamt inställt till samordning

av bolagets och Ångbåtsaktiebolaget Bohuslänska Kustens trafik.

Trafikaktiebolaget öckerö skärgård förklarar sig städse ha ansett, att trafiken

mellan Göteborg och öarna i öckerö kommun bör ägas och drivas

av kommunen. Bolaget uppger sig vidare under många år ha föreslagit och

lämnat erbjudande till öckerö kommun härom.

Styrsö Trafikaktiebolag framhåller, att bolagets aktier ägas av AB Långedrag.

Även de tre ångbåtarna, som varit förhyrda av trafikbolaget och som

äro nödvändiga för upprätthållandet av den nuvarande trafikkapaciteten,

ägas av Långedragsbolaget.

Sedan en tid tillbaka pågå underhandlingar mellan Göteborgs stad och

AB Långedrag angående försäljning till staden av AB Långedrags egendom,

inklusive Styrsö Trafikaktiebolag och de nämnda ångbåtarna.

Såvitt på trafikbolaget ankommer, förefinnes sålunda intet hinder för att

trafiken i Göteborgs södra skärgård ordnas enligt 1945 års skärgårdsutrednings

betänkande.

Handelskammaren i Göteborg uttalar om utredningens förslag beträffande

sjötrafiken i Göteborgs skärgård, att kammaren i och för sig finner denna

lösning föga tilltalande, eftersom därigenom monopolliknande förhållanden

komma att skapas, som måhända förhindra en utveckling av kommunikationsmedel

och trafiklinjer, vilken vid fri konkurrens skulle ha större möjligheter

att äga rum. Handelskammaren måste dock, med hänsyn till de

erfarenheter i fråga om skärgårdstrafiken som gjorts vid tidigare tillfällen,

medgiva att någon rationell lösning utanför den av utredningen föreslagna

svårligen kan framläggas. Om man genom frivilliga överenskommelser mellan

de berörda kommunerna och de nu befintliga skärgårdsrederierna kan

uppnå att kommunerna erhålla ett lämpligt avvägt inflytande i företagen,

vore det därför enligt kammarens mening lyckligt.

Beträffande den trafik som f. n. bedrives av två större rederier från Göteborg

utmed bohuslänska kusten sammanfaller utredningens förslag i huvudsak

med de tankegångar handelskammaren i ett tidigare yttrande i frågan

anslutit sig till. Handelskammaren har därför i detta hänseende intet

att erinra mot utredningens förslag.

Myndigheter i Blekinge län m. fl.

Länsstyrelsen i Blekinge län har -— efter hörande av Blekinge läns landstings

förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Karlskrona, kommunalfullmäktige

i Hasslö, Aspö, Tjurkö, Sturkö och Torhamns kommuner samt

Karlskrona Ångslups Aktiebolag — förklarat sig i stort sett icke ha något

att erinra mot skärgårdsutredningens förslag, att den civila sjöfarten i Karlskrona

skärgård bör omhänderhavas av ett företag, vilket även bör ombesörja

de reguljära militära förbindelserna, att såsom delägare i företaget ingå —- förutom enskilda intressenter — ökommunerna, Karlskrona stad och staten,

varvid ökommunerna böra representeras av landstinget samt att staten

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj ds proposition nr 261.

erhåller det avgörande inflytandet i företaget. Länsstyrelsen framhåller

emellertid, att det blir ett stort antal spörsmål — icke minst i fråga om

stadens och landstingets medverkan samt kommunikationslinjer — som vid

förhandlingarna mellan de berörda parterna måste komma under behandling,

då det givetvis icke är lämpligt eller möjligt att närmare taga ställning

därvidlag, innan principfrågan vunnit sin lösning. Det är därför önskvärt,

att principspörsmålet snarast måtte upptagas till avgörande, så att

den trängande frågan om skärgårdskommunernas trafikförhållanden utan

onödigt dröjsmål bringas till en ändamålsenlig lösning.

De av utredningen föreslagna trafikplanerna finner länsstyrelsen i stort

sett lämpliga.

Av de till länsstyrelsen ingivna yttrandena inhämtas i huvudsak följande.

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott delar helt utredningens uppfattning,

att för Karlskrona skärgård bör bildas ett trafikföretag under

medverkan från det allmännas sida. Däremot är utskottet tveksamt beträffande

kommunernas respektive landstingets delägareskap i detta företag.

För åstadkommande av en regional samordning av trafiken bör enligt utskottets

mening de av staten drivna företagen på fastlandet samordnas med

trafiken i skärgården och en vinst- och förlustutjämning ske dessa företag

emellan. Denna utskottets principiella inställning till trots är utskottet villigt

att, med hänsyn till landstingets synnerligen stora intresse för att skärgårdstrafiken

ordnas och förbättras, tillstyrka en medverkan från landstinget

därest från statsmakternas sida en sådan medverkan anses erforderlig.

Stadsfullmäktige i Karlskrona ha åberopat ett av styrelsen för kommunala

byrån avgivet yttrande, vari framhålles, att det även ur stadens synpunkt

får anses vara ett intresse, att skärgårdstrafiken upprätthålles. Riskerna

vid en kapitalinvestering i skärgårdstrafiken äro betydande och det

kapital staden kan komma att satsa, kan knappast betraktas som en kapitalinvestering

utan får snarare karaktären av subvention. Detta behöver

dock icke väcka några betänkligheter, därest det belopp som skall inbetalas,

är begränsat.

Kommunalfullmäktige i Hasslö kommun anse att trafiken även i fortsättningen

bör bedrivas av den nuvarande företagaren. Skulle denne i en

framtid icke vilja eller kunna sköta trafiken kan frågan ånyo upptagas

till omprövning.

Kommunalfullmäktige i Aspö kommun ha avstyrkt förslaget under hänvisning

till att trafiken numera är synnerligen väl tillgodosedd genom enskild

person.

Kommunalfullmäktige i Tjurkö och Sturkö kommuner ha tillstyrkt utredningens

förslag.

Karlskrona Ångslups Aktiebolag har tillstyrkt utredningens förslag.

Enligt statens sakrevisions mening äro särskilda åtgärder från statens

sida erforderliga för ordnandet av sjötrafiken i Karlskrona skärgård. Sakrevisionen

har intet att erinra mot utredningens förslag i denna del, men

förutsätter alt revisionen beredes tillfälle att granska verksamheten inom

det statliga företag, som enligt utredningens förslag avses skola bildas för

bedrivande av ifrågavarande trafik.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Chefen för marinen uttalar, att en inom Sydkustens marindistrikt utförd

granskning av betänkandet, till vilken chefen för marinen ansluter sig, otvetydigt

visar, att utredningens förslag om samordning av de militära och

civila kommunikationerna inom Blekinge skärgård från militär synpunkt

icke kunna godtagas. Därest en sådan samordning i en eller annan form

ändock anses böra komma till stånd, anser chefen för marinen det vara

oundgängligen nödvändigt, att de militära intressena bliva vederbörligen

tillgodosedda, exempelvis genom att chefen för Blekinge kustartilleriförsvar

får representera de statliga intressena.

Myndigheter i Stockholms län m. fl.

Länsstyrelsen i Stockholms län har hört landstingets förvaltningsutskott,

svenska skärgårdsförbundet, skärgårdskommunernas förtroenderåd samt

Waxholms Nya Ångfartygs Aktiebolag, Ångfartygsaktiebolaget Stockholm—- Blidösund, Skärgårdsrederiet Aktiebolag, Stockholms Läns Omnibusaktiebolag,

Vaxholms Trafik Aktiebolag, Järnvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön

och Stockholm—Nynäs Järnvägsaktiebolag.

Länsstyrelsen har för egen del uttalat, att intet synes vara att erinra mot

utredningens förslag att sjötrafiken i norra och södra delarna av skärgården

väsentligen skall baseras på passbåtar, i anslutning till busslinjerna på

fastlandet, därvid samtrafik i en eller annan form bör åvägabringas. En

dylik samordning bör enligt länsstyrelsen uppenbarligen bliva till stort gagn

för både skärgårds- och fastlandsbor.

Vad angår sättet för den övriga sjötrafikens ordnande, har, enligt länsstyrelsen,

erfarenheten klart givit vid handen, att skärgårdsbefolkningens

behov av tillgång till sjötrafikmedel icke kan tillgodoses utan det allmännas

ingripande i någon form. Tydligt är också, att sjötrafikens anförtroende åt

ett enda företag bör kunna minska, om också icke utesluta, behovet av subvention.

Slutligen kunna de skäl, som utredningen anfört mot trafikens drivande

i enskild regi, icke frånkännas berättigande. Om det sålunda ur nu

anförda synpunkter icke torde vara något att invända mot utredningens

förslag, så synes det dock kunna ifrågasättas, om icke staten med hänsyn

till de anspråk, som verksamheten kan komma att ställa på den, bör vara

representerad i det företag, som enligt förslaget skulle taga hand om trafiken.

Av de av länsstyrelsen infordrade yttrandena inhämtas i huvudsak följande.

Landstingets förvaltningsutskott har såsom eget yttrande överlämnat ett

av landstingets skärgårdskommitté avgivet yttrande. Kommittén anser, att

staten såsom blivande ägare till Stockholm—Roslagens och Stockholm—Nynäs

Järnväg bör svara även för båttrafiken i mellanskärgården. Bidrag för

denna trafik bör dock kunna erhållas från Stockholms stad och landstinget.

Kommittén framhåller därvid, att frågan om och formerna för en eventuell

samverkan eller delaktighet från landstingets sida i skärgårdens trafikföre
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

tag bör bli föremål för noggrant övervägande, innan landstinget närmare

engagerar sig däri. Kommittén anser, att landstinget ej har anledning motsätta

sig av utredningen föreslagna provisoriska åtgärder i avvaktan på

trafikens slutgiltiga ordnande.

Svenska skärgårds förbundet förklarar sig i frågan om kommunalisering

av skärgårdstrafiken ansluta sig till den principiella uppfattning som kommit

till uttryck i det vid skärgårdsutredningens betänkande fogade särskilda

yttrandet (se s. 34). De förhållanden som enligt detta yttrande kunna motivera

en kommunalledning föreligga emellertid enligt förbundets mening

icke i Stockholms skärgård.

Stockholms skärgårdskommuners förtroenderåd anser de av utredningen

föreslagna åtgärderna för provisoriskt ordnande av trafiken genom subventionering

i nuvarande läge vara nödvändiga för att ej den för närvarande

dåliga trafiken skall upphöra. Förtroenderådet anser önskvärt, att

skärgården på något sätt blir direkt representerad i det bolag som kan komma

att bildas för omhänderhavande av skärgårdsrederiernas trafik.

Waxholms Nga Ångfartggs Aktiebolag anser att den mest rationella lösningen

av trafikproblem inom Stockholms skärgård är, att samtliga de olika

trafikmedlen inom denna skärgård samordnas till ett företag samt att trafiken

med hänsyn till detta områdes stora betydelse för Stockholm och närliggande

områden bedrives i kommunal regi. Skärgårdsutredningen synes ej

hava varit främmande för en lösning av trafikfrågan enligt den här skisserade

linjen. Utredningen föreslår nämligen, att de landväga trafikföretagen

skola avstå en del av sin vinst till förmån för sådana sjötrafikföretag inom

området, som lämna underskott å sin verksamhet. Härmed torde avses att

skapa en viss ekonomisk utjämning mellan de olika trafikföretagen inom

ett och samma skärgårdsområde. Då en närmare utredning om de ekonomiska

verkningarna av ett sådant förslag ej föreligger, är bolaget ej berett

att nu förorda en sådan lösning av trafikfrågan inom Stockholms skärgård.

Bolaget framhåller härefter, att bolaget i det stora hela anser sig kunna

biträda skärgårdsutredningens synpunkter och förslag och tror sig finna,

att de framlagda förslagens realiserande bör kunna åvägabringa en tillfredsställande

och framför allt betryggande trafik i landets större skärgårdar.

Bolaget framhåller som sin åsikt det nödvändiga i att det allmänna efter

de i huvudsak i betänkandet framlagda riktlinjerna ingår såsom huvudintressent

i de nya skärgårdsföretagen för att framför allt tillskapa en betryggande

trafik i landets större skärgårdar. Det måste också såsom tidigare

framhållits, vara ett allmänt intresse, att skärgårdsöarna förbliva befolkade

och med utgångspunkt härifrån måste det allmänna också påtaga sig det

huvudsakliga ekonomiska ansvaret för lösandet av de särskilt för den bofasta

skärgårdsbefolkningen så betydelsefulla trafikfrågorna. Skall skärgårdstrafiken

i fortsättningen, i vad den avser båttrafik, drivas till rimliga

biljettpriser i den utsträckning utredningen föreslår, vilken torde kunna

räknas som ett minimikrav från de i skärgården fast eller tillfälligt boende,

måste trafiken ekonomiskt tryggas på annat sätt än tidigare.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sond. Nr 2G1.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Skulle icke en lösning inom en snar framtid åvägabringas, ser sig Waxliolmsbolaget

för sin del nödsakat att skyndsamt avveckla såväl icke ekonomiskt

bäriga sommarlinjer som huvudparten av trafiken vintertid, vår

och höst. En begränsning av trafiklinjernas antal sommartid skulle medföra

mycket allvarliga konsekvenser för samtliga i skärgården boende, icke

minst för alla de stockholmare, som sommartid vistas i skärgården, och en

indragning av vinter-, vår- och hösttrafiken skulle vara lika allvarlig för den

i skärgården fast boende befolkningen, varför det synes bolaget riktigt att

Stockholms stad, Stockholms läns landsting och skärgårdskommunerna

upptaga till behandling frågan om ett bevarande och utvecklande av skärgårdstrafiken.

Vad angår de av utredningen föreslagna provisoriska åtgärderna för ordnande

av skärgårdstrafiken framhåller bolaget, att det föreslagna understödsanslaget

av 300 000 kronor i första hand behöver anlitas för bidrag

till vintertrafiken och måste beräknas årligen återkomma i statsbudgeten,

åtminstone intill dess den nya organisationen genomförts. Under tiden intill

så skett kan man förvänta, att förhandlingar komma att upptagas och pågå

mellan de kommunala myndigheterna och vederbörande rederiföretag.

Ångfartygsaktiebolaget Stockholm—Blidösund ifrågasätter huruvida drift

genom det allmännas försorg med dess många konsekvenser är en lyckad

lösning av ifrågavarande trafikfråga. Ett väl avvägt subventionstillskott för

hösttrafiken, oktober—december samt vinter trafiken, januari—mars månader,

anser bolaget vara en lyckad lösning för både redare och trafikanter.

Skärgårdsrederiet Aktiebolag anser, att man med modernt tonnage enskilt

och med sådan fördel kan bedriva sjötrafik i skärgården att resultatet

av sommarhalvårets seglation mer än väl skulle kompensera vintertrafikens

förluster. Efter att ha uppdragit vissa riktlinjer för sjötrafikens bedrivande

uttalar bolaget, att de ekonomiska förutsättningarna för trafiken synas vara

så goda att privat kapital kan påräknas härför. Vintertrafikens problem

kan enligt bolagets mening tills vidare icke lösas genom det allmännas ingripande.

Bolaget anser sig icke kunna tillstyrka de av utredningen föreslagna

åtgärderna.

Stockholms läns omnibusaktiebolag uttalar, att några särskilda åtgärder

icke behöva vidtagas för att inom bolagets trafikområde trygga den hittills

förekommande passbåtstrafikens fortbestånd och utveckling. Att för den

norra skärgårdstrafikens skull kommunalisera bolagets busstrafik måste

enligt bolagets mening betecknas såsom onödigt.

Vaxholms Trafik Aktiebolag föreslår att öarna kring Vaxholm erhålla

passbåtsförbindelse med anknytning till busstrafiken till och från Vaxholm.

Järnvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön har intet att erinra mot föreslaget

samarbete genom samtrafik med det eller de båtföretag, som komma

att driva sjötrafik i Stockholms skärgård i anslutning till platser, som trafikeras

av bolagets buss- och järnvägslinjer. Bolaget påpekar dock, att passbåtsförbindelserna

allenast äro att anse som mindre tillförsellinjer till bolagets

trafikföretag.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Stockholm—Nynäs Järnvägsaktiebolag yrkar avslag på förslaget om ett

kommunalt trafikföretag och föreslår, att en ingående undersökning av

möjligheterna för de nuvarande skärgårdsrederiernas rationalisering av

driften i första hand verkställes, innan frågan om en kommunaldirigering

upptages till prövning. Det synes oss även lämpligt att om nuvarande trafikutövare

sakna intresse för fortsatt drift, tillfälle bör givas i första hand

för andra privata företagare att mot vissa garantier upptaga och bedriva

trafiken. Nuvarande tidsläge inbjuder ej heller till en utökad belastning av

samhällsekonomien mer än vad den verkliga nöden kräver. Den tidigare beträdda

vägen med subvention till privata trafikutövare bör fortfarande utnyttjas,

vilket torde vara det billigaste sättet för samhället, vare sig det gäller

stat eller kommun, att för närvarande lösa denna trafikfråga på ett effektivt

sätt.

Bolaget ansluter sig i övrigt till de synpunkter, som direktören Lindencrona

avgivit i särskilt yttrande.

Riksförbundet Landsbygdens folk har överlämnat ett yttrande från Stockholms

länsförbund, vari länsförbundet förklarar sig dela skärgårdsutredningens

uppfattning att det avgörande inflytandet över sjötrafikföretagen

bör ligga på samma händer som landtrafikföretagen för att erforderlig samordning

skulle kunna åvägabringas.

Det torde dock, enligt länsförbundet, vara att förvänta att statens järnvägar

så småningom komma att övertaga Stockholm—Roslagens järnvägar

och Stockholm—Nynäs järnväg samt de till dessa företag anslutna busslinjerna.

Eftersom staten härigenom torde komma att få ett starkt inflytande

över skärgårdstrafiken synes det länsförbundet lämpligt att staten

även övertager sjötrafiken. Endast på denna väg synes man kunna förvänta

att en rimlig avvägning kommer till stånd mellan å ena sidan Stockholms

stads intresse av att erhålla tillgång till lämpliga fritidsområden för

stadsbefolkningen och å andra sidan skärgårdsbefolkningens intressen. Ett

statligt övertagande av sjötrafiken behöver givetvis icke innebära att de närmast

berörda intressena frånhändas möjligheterna att få sina synpunkter

beaktade. Trafikplanerna för skärgården skulle sålunda kunna uppgöras

i samråd med förslagsvis överståthållarämbetet och länsstyrelsen.

Enligt övcrståthållarämbetcts uppfattning har utredningen förebragt vägande

skäl för sin mening att skärgårdstrafik i erforderlig omfattning fortsättningsvis

icke torde kunna drivas av enskilda företag utan fortlöpande

subventioner. Beträffande de åtgärder som i anledning härav böra vidtagas

för ett ändamålsenligare ordnande av trafiken är överståthållarämbetet

ense med utredningen därom att regional samverkan mellan olika trafikmedel

bör eftersträvas och den nuvarande splittringen av trafikapparaten

i flera företag med olika ägare bringas att upphöra. Ämbetet har ej heller i

princip något att erinra emot att samordningen av trafiken sker under det

allmännas medverkan och att provisoriska bestämmelser om trafiktillståndsreglering

införes.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

överslåthållarämbetet har således i och för sig icke något att erinra

emot att förhandlingar upptagas för organiserandet i första hand av det

av utredningen förordade centrala skärgårdsrederiet. Då emellertid — såsom

här förut framhållits — intresset för Stockholms stads del väsentligen begränsar

sig till skärgårdens sommar trafik, vilken torde vara självbärig,

och då upprätthållandet av den förlustbringande vintertrafiken har en befolkningspolitisk

bakgrund och alltså kan anses vara även ett statsintresse,

anser överslåthållarämbetet att även staten bör medverka vid förhandlingarna

och till den ekonomiska lösningen av frågan.

Överståthållarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttrande från Stockholms

stadsfullmäktige, av vilket inhämtas i huvudsak följande.

Stockholms stadsfullmäktige uttala, att utredningens förslag angående

utbyggnad och komplettering av trafiklederna i skärgården icke synes tillräckligt

beakta betydelsen för storstadsbefolkningen av goda förbindelser

med stadens skärgårdsreservat, att utredningens förslag om provisoriska

åtgärder för reglering av skärgårdstrafiken böra snarast möjligt genomföras,

men att en regional samordning av skärgårdstrafiken i ett gemensamt

trafikföretag bör ske under medverkan från statens sida och att ett

sådant företags organisation och ekonomiska förutsättningar liksom även

fragan om en riktig avvägning av de olika intressena i företaget synes krava

ytterligare utredningar, vid vilka staden är beredd att medverka.

1 anslutning härtill åberopa fullmäktige av borgarrådsberedningen avgivet

yttrande, vari framhålles följande.

Enligt de av utredningen verkställda undersökningarna synes trafiken i

Stockholms skärgård befinna sig i en ganska prekär situation. Redan för år

1947 räknar man med ett underskott på den löpande driften av ej mindre än

200 000 kronor. Dessutom torde betydande kapitalinvesteringar vara nödvändiga.

Förbättring av det delvis ganska otidsenliga båtmaterialet anses nämligen

kunna ske endast genom nybyggnader.

Av allt att döma är dock sommartraiiken i huvudsak lönande. För denna

del av rörelsen intresserar sig också den fria företagsamheten alltjämt. Däremot

kommer troligen framför allt vintertrafiken att kräva allt större subventioner

från det allmänna, om de enskilda företagen lämnas frihet att

huvudsakligen ägna sig åt den lönande sommartraiiken. Så som situationen

utvecklat sig synes därför ett koncessionstvång för skärgårdstrafiken

— på samma sätt som för linjetrafik till lands — motiverat och likaså en

regional samordning, som ger möjligheter att rationellt utnyttja transportmedlen.

Därmed är emellertid icke sagt, att kostnaderna för den icke bärkraftiga

trafiken under alla förhållanden skola i första hand övervältras på den bärkraftiga

trafiken och endast ett eventuellt nettounderskott täckas av det

allmänna. Sommartrafiken i skärgården tjänar sitt särskilda ändamål och

bör ej utan noggranna överväganden utnyttjas för att underhålla en för

den fasta skärgårdsbefolkningen avsedd trafikapparat, som har andra närings-

eller befolkningspolitiska syften. Dessa problem kräva ett närmare

klarläggande.

Stockholms stads intressen beträffande skärgårdstrafiken hänföra sig

självfallet huvudsakligast till sommartrafiken och då denna är självbärande

finnas icke några skäl att staden skulle deltaga i subventioner åt skärgårdstrafiken.

I den mån skärgårdskommunerna själva icke kunna lämna till
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

räckligt stöd åt den trafik, som erfordras för den fasta skärgårdsbefolkningen,

bör detta ankomma på staten och landstinget. Att staden har ett visst

allmänt intresse av att skärgården icke avfolkas torde icke vara tillräcklig

grund för sådana subventioner från stadens sida.

Däremot kan staden icke sägas helt sakna intresse av att medverka, om

ett regionalt trafikföretag inrättas, närmast för att behovet av snabba och

billiga kommunikationer till friluftssreservaten i skärgården skall bliva tillgodosett.

Idrotts- och friluftsstyrelsen har påpekat, att dessa intressen icke

blivit tillräckligt beaktade i den nu föreliggande utredningen. Staden bör

därför förklara sig beredd att medverka vid blivande fortsatta utredningar

och förhandlingar om bildande av ett regionalt trafikföretag för Stockholms

skärgård.

Stockholms handelskammare avstyrker utredningens förslag om koncessionering

och kommunalisering av skärgårdssjötrafiken, medan övriga förslag

tillstyrkas. Kammaren framhåller, att i varje fall för Stockholms vidkommande

varken kommunen eller trafikanterna vunnit enbart goda erfarenheter

av kommunal trafikdrift.

Myndigheter i Västernorrlands län m. fl.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har såsom ett alternativ till den av

utredningen framlagda lösningen av sjötrafikfrågorna i länet föreslagit, att

den inom länets kustområde norr om Härnösand nu bedrivna passbåts- och

kustlinjetrafiken — däri inbegripet den lokala trafiken inom örnsköldsviks

skärgård sammanföres till ett företag, vari en eller flera av de nuvarande

trafikutövarna jämte för trafikens fortbestånd intresserade enskilda personer

och sammanslutningar ingå som delägare samtidigt som kontakt

upptages med de av trafiken berörda kommunerna och landstinget för att

om möjligt utverka deras ekonomiska medverkan för trafikens fortbestånd.

Spörsmålet huruvida och i vilken omfattning förutsättningar föreligga för

ett sådant samgående i syfte att åvägabringa en praktisk, ekonomiskt genomförbar

och för skärgårdsbefolkningen någorlunda tillfredsställande lösning

av skärgårdsöarnas och kustorternas inbördes trafikproblem, synes

böra undersökas, innan det allmänna ytterligare engagerar sig ekonomiskt

i förevarande trafikangelägenheter. Frågan om ett ändamålsenligt ordnande

av länets skärgårdstrafik måste vidare anses vara en så betydelsefull angelägenhet

för länet, att förslag till en alternativ lösning bör utarbetas och

övervägas, innan statsmakterna fatta slutlig ståndpunkt till här föreliggande

trafikspörsmål.

Innan utredning förebragts rörande de med anskaffandet av en ny passbåt

för båttrafiken på Köpmanholmen förenade kostnaderna och till dess

undersökning hunnit verkställas rörande förutsättningarna för en lösning

av förevarande trafikspörsmål i enlighet med den av länsstyrelsen här skisserade

alternativa linjen, böra statsmedel snarast ställas till förfogande för

motorbyte i »Ulvö Express» och statssubvention tillsvidare i erforderlig omfattning

lämnas den av Rederiaktiebolaget Kusttrafik bedrivna reguljära

kusttrafiken med maximerat belopp icke understigande det av utredningen

föreslagna, 5 000 kronor per år.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott har erinrat om att

landstinget på sin tid lämnat Rederiaktiebolaget Kusttrafik ett lån på 20 000

kronor samt att förvaltningsutskottet 1947 medgav viss avskrivning å lånet.

Departementschefen.

Skärgårdsutredningens förslag beträffande kommunikationsmedlen i skärgårdarna

bygger på tanken, att en samverkan mellan olika trafikmedel bör

komma till stånd och att åtminstone i vissa områden särskilda planer för

ordnandet av trafiken böra följas. Utredningen aktualiserar därvid vissa

principspörsmål, till vilka ståndpunkt nu bör tagas.

I fråga om landtrafiken förutsätter utredningen, att de koncessionerade

buss-, spårvägs- och järnvägstrafikföretagen skola kunna i viss utsträckning

åläggas skyldighet att driva samtrafik med sjötrafikföretag. Den

i 12 § förordningen om yrkesmässig automobiltrafik intagna bestämmelsen

att trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser som prövas

nödiga utesluter icke möjligheten av att samtrafikföreskrifter upptagas i

trafiktillstånd. Detta kan ske såväl i samband med beviljande av nya tillstånd

som vid omprövning av redan meddelade tillstånd. Erfarenheterna ha

dock visat, att de tillståndsbeviljande myndigheterna icke tillräckligt uppmärksammat

denna möjlighet. Det är därför enligt min mening önskvärt att

direkt i författningen understryka nödvändigheten av att frågan, huruvida

samarbetsföreskrifter i särskilda fall böra meddelas, ägnas tillräcklig uppmärksamhet.

Detta bör ske i den formen att i 12 § intages stadgande om att tillstånd

till linjetrafik i erforderlig utsträckning bör upptaga föreskrift om skyldighet

att driva samtrafik med anslutande järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafikföretag

samt om sättet för samtrafikens bedrivande. Förslag till förordning

om ändrad lydelse av nämnda paragraf har utarbetats inom kommunikationsdepartementet.

Behov av dylika föreskrifter kan emellertid göra sig gällande även i andra

trafikkombinationer än den kombinerade bil- och båttrafik, som skärgårdsutredningen

åsyftar. Norrlandskommittén har i sitt betänkande angående

vissa åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i Norrland framfört

förslag om anordnande av s. k. stambillinjer med direkt anknytning till

järnväg. Kommittén har vidare förordat utvidgad samtrafik mellan järnväg

och andra billinjer än stambillinjer. Slutligen har även 1944 års trafikutredning

uttalat sig för en väsentlig utvidgning av samtrafiken mellan järnväg

och bil i såväl person- som godstrafik. Det nu föreslagna tillägget till 12 §

torde ur förut angivna synpunkter kunna underlätta förverkligandet även

av dessa förslag.

Vad angår sjötrafiken har skärgårdsutredningen först behandlat den s. k.

passbåtstrafiken och därvid till en början uppehållit sig vid frågan,

huruvida sådan trafik bör upprätthållas i allmän eller enskild drift. Den

omständigheten att staten i allmänhet är väghållare på fastlandet, utgör enligt

min mening i och för sig icke någon anledning, varför staten skulle be
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

55

driva person- och godsbefordran på sjön i anslutning till billinjetrafik som

bedrives av enskilda företag. Driften av vägfärjor är helt artskild från passbåtstrafik,

och det torde icke vara berättigat, att från väglagens bestämmelser

om statens väghållningsskyldighet draga slutsatser om en liknande skyldighet

beträffande passbåtstrafik. Jag kan sålunda icke ansluta mig till den

uppfattning, som kommit till uttryck i vissa yttranden, att ordnandet av

passbåtsförbindelse skulle ske genom väg- och vattenbyggnadsverkets försorg.

Med den ståndpunkt jag i likhet med skärgårdsutredningen intager

till frågan om samtrafik mellan land- och sjötrafik, finner jag frågan om

passbåtstrafikens ordnande böra bedömas från fall till fall, varvid hänsyn

bör tagas till vem som driver den till passbåtslinjerna anslutande landtrafiken.

Med det anförda har jag icke velat avvisa tanken, att statligt organ i vissa

fall kan vara bäst skickat att omhänderhava här avsedd trafik. Ståndpunkt

till några konkreta fall torde dock ej kunna tagas i detta sammanhang, utan

avgörandet bör ankomma på Kungl. Maj :t eller vederbörande statsorgan under

hänsynstagande till föreliggande förhållanden.

Beträffande subventionering av passbåtstrafik har skärgårdsutredningen

erinrat, att denna kan vara av sådan karaktär, att det bör ankomma på kommuner

eller industriföretag att upprätthålla trafiken. Statskontoret har understrukit,

att, i fall då en passbåtslinje tjänar ett rent lokalt intresse, erforderliga

understödsbelopp i första hand böra utgå av kommunala medel. Vad

utredningen och statskontoret sålunda anfört bör beaktas vid behandlingen

av frågor om statsbidrag till passbåtstrafik.

De av skärgårdsutredningen förordade grunderna för subventionering av

passbåtslinjer synas i huvudsak kunna följas vid statsbidragsgivningen.

Därvid bör beaktas vad generalpoststyrelsen anfört i sitt yttrande. Vad angår

taxesättningen torde det ej vara möjligt att för närvarande angiva några

allmänt tillämpliga normer, utan denna bör ske under hänsynstagande till

förhållandena i de särskilda fallen. Därvid bör givetvis beaktas, att subventionsbeloppen

såvitt möjligt begränsas. Jag är icke beredd att i detta sammanhang

taga ståndpunkt till utredningens förslag om inrättande av vissa

särskilda passbåtslinjer. Dessa frågor torde få upptagas till prövning från

fall till fall och bidrag i förekommande fall beviljas inom ramen för tillgängliga

anslagsmedel. Bidragsärendena, vilka hittills avgjorts av Kungl.

Maj :t, torde successivt böra delegeras till underordnad myndighet. Det av

skärgårdsutredningen för nästa budgetår för ändamålet äskade beloppet av

150 000 kronor har tagits i beräkning i årets statsverksproposition, varför

någon ytterligare medelsanvisning ej för närvarande är erforderlig.

I fråga om de statliga passbåtslinjer, som skola drivas i väg- och vattenbyggnadsverkets

regi, har skärgårdsutredningen föreslagit, att kapitalkostnaderna

skola bestridas från förrådsfondens anslag till Flytande materiel.

Gentemot detta förslag har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen invänt, att

förrådsfondens kapitalmedel borde få tagas i anspråk endast under förutsättning

att driftkostnaderna skola bestridas av vanliga väganslag. Jag har

dock ej funnit hinder möta, att kapitalvärdet av de ifrågavarande pass
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungi. Maj.ts proposition nr 261.

båtarna bokföres på förrådsfonden och att denna gottgöres ränta och amortering

på dessa tillgångar från anslaget till Bidrag till vissa kommunikationsändamål.

Från detta anslag böra jämväl underhålls- och driftskostnaderna

bestridas. Jag anser mig sålunda böra godtaga utredningens förslag

i denna del. Någon förstärkning av anslaget till Flytande materiel anser jag

mig ej böra föreslå för nästa budgetår utan förutsätter, att det ordinarie

anslaget i mån av tillgång på medel skall få användas för täckande av under

budgetåret uppkommande medelsbehov för nu ifrågavarande ändamål.

Jag övergår nu till skärgårdsrederiernas trafik. Skärgårdsutredningen

har föreslagit, att denna trafik ordnas i enlighet med vissa av

utredningen förordade riktlinjer och att staten — intill dess utredningens

organisationsförslag genomförts — medverkar vid subventionering av skärgårdsrederier,

som äro i behov därav. Då subventionsfrågan sålunda äger

visst samband med trafikplaneringen på längre sikt anser jag mig böra upptaga

även sistnämnda spörsmål till bedömande. Anmärkas må, att utredningen

därjämte föreslagit, att den förutnämnda lagen om tillfälligt ordnande

av skärgårdstrafiken redan fr. o. m. sommaren 1948 bringas i tillämpning

i Stockholms, Karlskrona och Göteborgs skärgårdar. Sistnämnda spörsmål

har jag dock, av skäl som angivas i det följande, ansett mig ej böra upptaga

till slutlig prövning i detta sammanhang.

1945 års skärgårdsutredning är av den uppfattningen, att man, om man

betraktar varje företag för sig, icke — såsom 1938 års skärdgårdsutredning

ifrågasatt — har att välja mellan att subventionera skärgårdstrafiken eller

att införa en trafiktillståndsreglering. Genom en dylik reglering skulle, enligt

utredningen, möjligen en begränsning av de erforderliga subventionsbeloppen

kunna ske, men de ekonomiska svårigheterna skulle ej övervinnas.

Utredningen har därvid utgått från att företagen inom sina trafikområden

skola upprätthålla den nödvändiga trafiken såväl vinter som sommar

och dessutom sörja för förnyelsen av sitt tonnage. Man skulle sålunda, om

nuvarande organisation bibehålies, stå inför nödvändigheten att subventionera

rederierna med eller utan samtidig reglering av trafiken. Dessa allmänna

synpunkter synas i stort sett bekräftade i remissyttrandena. Föreningen

Sveriges inrikes sjöfart har visserligen uttalat, att skärgårdsrederierna

vid återgång till mera normala förhållanden skulle kunna bedriva

sin trafik på ett ekonomiskt fullt bärkraftigt sätt, men har därvid förutsatt,

att trafiken kan begränsas till den tid av året, då trafikunderlaget motsvarar

den erforderliga skärgårdsflottans kapacitet. Ett av de representativa

skärgårdsrederierna har i sitt yttrande förklarat sig nödsakat att, om

trafiken icke blir ekonomiskt tryggad på annat sätt än tidigare, skyndsamt

avveckla såväl icke bäriga sommarlinjer som huvudparten av trafiken

vintertid, vår och höst. Även om denna bedömning skett på basis av

nuläget, har man dock all anledning att betrakta framtidsutsikterna såsom

bekymmersamma. Detta förhållande bör ej undanskymmas av att nya företagare

tid efter annan uppträda i skärgårdarna, där de — med god vinst

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 261.

57

— tillgodogöra sig trafikinkomster på de lönande linjerna under den bästa

delen av året och lämna trafiken i övrigt åt den som vill taga ansvaret därför.

Enligt skärgårdsutredningens mening kan man emellertid icke heller genom

subventioner till de särskilda rederierna uppnå ett på längre sikt tillfredsställande

förhållande. En subventionering av enskilda trafikföretag

medför alltid olägenheter och kan befaras leda till att företagens intresse

för verksamheten slappnar. Då risktagandet —- som anses utgöra ett väsentligt

moment i den fria företagsamheten —• genom subventionsförhållandet

mer eller mindre bortfaller, överflyttas också i praktiken ansvaret

för trafiken till den som lämnar subventionerna. Gentemot detta har Föreningen

Sveriges inrikes sjöfart framhållit, att subvention i form av ersättning

för upprätthållande av viss trafik icke behöver medföra de olägenheter

som eljest vidlåda subventioner. Föreningen syftar härmed på att

bidrag skulle kunna lämnas enbart för vintertrafiken. Jag kan på denna

punkt ej dela föreningens uppfattning, då jag, i likhet med skärgårdsutredningen,

är av den meningen att hela trafikrörelsen bör betraktas som en

enhet, i vilken vinster och förluster böra utjämna varandra i den mån så

kan ske. Jag anser mig icke kunna godtaga en ordning, som i praktiken

innebär att de enskilda företagen tillgodogöra sig den vinstbringande trafiken,

medan den övriga trafiken överlåtes åt det allmänna. Till detta spörsmål

återkommer jag i det följande.

Nu nämnda förhållanden ha föranlett skärgårdsutredningen att söka

finna en lösning av skärgårdstrafikens problem efter andra linjer. Utredningen

har därvid förordat dels vissa omläggningar av trafiken, dels övertagande

från det allmännas sida av vissa rederiföretag. Denna nyorganisation

skulle i Stockholms- och Göteborgsområdena ske under kommunal ledning

och i Karlskronaområdet under statlig ledning. Nyorganisationen syftar

till att inordna skärgårdstrafiken i större regionala företag omfattande

trafiken i dess helhet inom dessa områden.

Mot detta förslag ha i några yttranden riktats erinringar av mera principiell

natur, varvid gjorts gällande att utvägen att lämna subventioner till

enskilda företag vore att föredraga framför en lösning genom stats- och

kommunaldrift, varjämte framhållits att trafikproblemen inom de ifrågavarande

områdena vore synnerligen svårbemästrade. Enligt vad skärgårdsutredningen

upplyst voro de större skärgårdsrederiernas förluster för år

194(i av storleksordningen 300 000—400 000 kronor. Utredningen anser för

egen del, att skärgårdstrafiken i nuvarande omfattning icke längre kan

drivas av enskilda företag utan betydande subventioner, om föreliggande

trafikbehov skola tillgodoses och tonnageförnyelse äga rum. I detta läge kan,

enligt min mening, den i yttrandena rekommenderade utvägen ur det allmännas

synpunkt ej anses tillfredsställande. Icke heller kan jag finna

problemens svårighetsgrad i och för sig utgöra ett skäl för bibehållande

av nuvarande ordning, allra helst som det visat sig att även under hittills
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

varande förhållanden svårigheterna framför allt i fråga om tonnageförnyelsen

och samtrafiken mellan land- och sjötrafikmedel icke kunnat bemästras.

Jag anser alltså, att principiella erinringar av antydd art ej med

fog kunna riktas mot utredningens förslag.

Även om man bortser från subventionsfrågorna föreligga, såsom utredningen

påpekat, starka skäl för att kommunerna, framför allt i storstadsområdena,

böra erhålla inflytande över den trafikapparat, som direkt betjänar

kommunmedlemmarna och som utgör ett viktigt instrument för bebyggelseplaneringen

och befrämjandet av den allmänna samhällsutvecklingen

inom dessa områden. De intressen, som kommunerna här ha, äro ej

av den art att de upphöra vid de administrativa kommungränserna. I stället

föreligger ett ömsesidigt beroende mellan kommunerna, som medför behov

av inbördes samverkan. Detta är icke minst fallet beträffande storstäderna

och skärgårdsområdena.

Skärgårdsutredningen har slutligen framhållit, att en samordning av trafikmedlen

inom ifrågavarande områden är motiverad även av rent trafikekonomiska

förhållanden och i vissa fall utgör en förutsättning för genomförande

av kommunikationsförbättringar av bestående värde.

De skäl som sålunda kunna anföras till stöd för utredningens förslag synas

mig vara av den betydelse att de av utredningen uppdragna riktlinjerna

i och för sig böra vinna beaktande vid den fortsatta trafikplaneringen i de

ifrågavarande områdena. Av vikt i förevarande sammanhang är emellertid

även, att såväl den förut berörda frågan om en näringsrättslig reglering av

skärgårdssjöfarten som frågan om subventionering av skärgårdsrederierna

synas mig komma i ett annat läge, om man kan räkna med en kommande

regional samordning av trafikapparaten under det allmännas ledning.

Den föreslagna trafikregleringen — vilken avsetts skola tillämpas endast

under en övergångsperiod — har motiverats med behovet av att underlätta

samtrafik mellan sjö- och landtrafikföretag. att förebygga osund konkurrens

mellan olika sjötrafikföretag, att skapa offentlig kontroll över taxor

och turplaner inom skärgårdstrafiken samt att trygga fortbeståndet av

denna trafik genom koncessionsbestämmelser. Efter genomförande av utredningens

förslag skulle samtliga dessa syften kunna tillgodoses genom de

allmänna intressen, som förutsatts skola erhålla det avgörande inflytandet

över trafiken, dock med reservation för att visst konkurrensskydd kan komma

att visa sig erforderligt även i framtiden. Ett omedelbart genomförande

av den avsedda lagstiftningen skulle enligt min mening ej kunna nämnvärt

påverka rederiernas ekonomiska förhållanden under sommaren 1948,

om man i likhet med skärgårdsutredningen utgår från att bestående företag

skola få fortsätta att driva sin verksamhet. Däremot skulle det vara av visst

värde om man genom en dylik reglering erhåller möjligheter att för dessa

företag meddela föreskrifter om framför allt skyldighet att driva vintertrafik.

Innan denna utväg tillgripes, bör dock undersökas, vilka förutsättningar

som föreligga att förhandlingsvägen finna en lösning av trafikproblemen

genom en regional samordning av trafikföretagen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

59

Vad subventionsfrågan beträffar har jag förut anslutit mig till uppfattningen

att, om man betraktar sjötrafiken för sig, denna bör behandlas som

en enhet och att en utjämning av vinster och förluster bör äga rum. Jag har

även hävdat, att en sådan utjämning bör ske i fråga om kombinerad landoch

sjötrafik. Efter ett genomförande av en regional samordning av trafiken

på sätt utredningen föreslagit föreligga möjligheter att genomföra en dylik

utjämning över ett större område, något som med nuvarande splittring av

trafikapparaten icke torde vara möjligt. Om denna princip — vilken redan

nu gäller för stora delar av vårt transportväsen — följes, komma kostnaderna

för trafiken huvudsakligen att bäras direkt av trafikanterna inom

området, varvid en viss utjämning kommer till stånd mellan olika trafikantgrupper.

I annat fall måste underskotten på den dåliga trafiken täckas på

annat sätt, antingen genom taxehöjningar eller genom subventioner eller genom

en kombination av dessa åtgärder. I den mån kommunerna själva

önska slå in på subventionsvägen, har jag ej anledning diskutera riktigheten

av en sådan trafikpolitik. Om det däremot göres gällande, att subventionerna

skola gäldas av staten, måste allvarliga erinringar av såväl kommunikationspolitiska

som statsfinansiella skäl riktas häremot. Skulle utjämningsprincipen

mera allmänt frångås inom transportvsäendet, kommer nämligen

detta att draga med sig en tendens till fördyring av transportkostnaderna

inom mindre tättbebyggda områden. En sådan utveckling är ur många

synpunkter olycklig, och det kan bii erforderligt att söka motverka

densamma genom subventioner av skattemedel till betydande belopp. En

sådan belastning av statsfinanserna bör dock, såvitt möjligt, undvikas. Detta

synes även med skäligt beaktande av rättvisesynpunkter kunna ske i storstadsområdena,

om en regional samordning av trafikmedlen kommer till

stånd.

Jag anser mig sålunda i denna del böra ansluta mig till skärgårdsutredningens

uppfattning att trafikapparaten inom ett vart av ifrågavarande områden

bör betraktas som en helhet och att kostnaderna för trafiken, såvitt

möjligt, böra täckas av avgifter. Kommuner och landsting skola dock vara

oförhindrade att lämna subventioner, om delta ur lokal synpunkt skulle anses

lämpligt.

Mot bakgrunden av det anförda måste jag, i likhet med statskontoret, ställa

mig mycket tveksam inför tanken på att ens under en övergångstid subventionera

skärgårdstrafiken. Detta gäller i synnerhet inom områden, där

ordnandet av trafikförhållandena till stor del får anses vara en kommunal

uppgift. Jag vill dock icke helt bestrida att, så länge nuvarande organisation

består, situationer kunna uppkomma, då ett ingripande från statens

sida med understöd svårligen kan undvaras. Med hänsyn härtill torde anslagsmedel

böra ställas till Kungl. Maj :ts förfogande för att vara att tillgå,

om behov därav uppkommer.

Jag förutsätter därvid, alt frågan om det framtida ordnandet av skärgårdstrafiken

omedelbart upptages till behandling av vederbörande lokala

myndigheter. Därvid torde skärgårdsutredningens förslag i huvudsak kunna

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 261-

läggas till grund för organisationsarbetet med de modifikationer som kunna

befinnas påkallade i anledning av remissmyndigheternas yttranden. I anslutning

härtill må dock följande synpunkter framhållas.

Beträffande Stockholms skärgård förordar utredningen, att

sjötrafiken i den södra och den norra delen av skärgården i huvudsak baseras

på passbåtar i anslutning till busslinjerna på fastlandet. Sjötrafiken i

övrigt bör, enligt utredningen, omhänderhavas av ett företag, vari Stockholms

stad och Stockholms läns landsting böra ha det avgörande inflytandet.

Redan nu ha de enskilda trafikföretagen var för sig i viss utsträckning

anpassat sig i den av utredningen angivna riktningen. Av de i ärendet hörda

myndigheterna ha överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län,

Stockholms stadsfullmäktige och landstingets förvaltningsutskott tillstyrkt

utredningens förslag, att en regional samordning av trafiken bör komma

till stånd, eller lämnat förslaget utan erinran. Förutsättningar för en sådan

lösning synas sålunda föreligga. Däremot ha meningarna om vem som skall

ha det avgörande inflytandet över den samlade trafiken varit delade. Samtliga

nyssnämnda myndigheter ha dock hävdat, att även staten borde medverka

vid lösandet av trafikfrågorna. Till stöd härför har bl. a. anförts, att

staten efter ett förvärv av Nynäsbanan och Roslagsbanan skulle bli intressent

i trafiken. Frågan om och i vilken utsträckning staten, staden och

landstinget i fortsättningen böra deltaga i erforderliga subventioner har också

föranlett olika meningar. De spörsmål som här föreligga äro av den natur,

att en närmare undersökning måste göras, innan ett avgörande kan träffas.

Jag har för avsikt att senare taga initiativ till en utredning av dessa

frågor.

I Karlskronaområdet äro förhållandena såtillvida enklare som trafikapparaten

till lands numera i allt väsentligt kommit i statens järnvägars ägo.

Sjötrafiken är däremot splittrad på många händer. Utredningen föreslår, att

den civila sjötrafiken i Karlskrona skärgård skall omhänderhavas

av ett företag, vilket även bör ombesörja de reguljära militära förbindelserna,

i varje fall inom det mellersta trafikområdet (Aspö—Tjurkö). I företaget

böra, enligt utredningen, statens järnvägar, Karlskrona stad och Blekinge läns

landsting ingå såsom delägare och staten få det avgörande inflytandet. Länsstyrelsen,

kommunalfullmäktige i Tjurkö och Sturkö kommuner samt Karlskrona

Ångslups Aktiebolag ha tillstyrkt utredningens organisationsförslag,

medan kommunalfullmäktige i Aspö kommun avstyrkt detsamma i vad det

avser Aspö. Kommunalfullmäktige i Hasslö kommun ha ställt sig avvaktande.

Stadsfullmäktige i Karlskrona och landstingets förvaltningsutskott

ha förklarat sig beredda att medverka vid tillkomsten av det avsedda företaget.

Järnvägsstyrelsen har i princip intet att erinra mot den föreslagna

samordningen av trafikföretagen men har förbehållit sig att mera ingående

pröva behövligheten och lämpligheten av de föreslagna anordningarna. Jämväl

statens sakrevision har tillstyrkt förslaget, medan däremot chefen för

marinen ansett utredningens förslag icke kunna godtagas från militär synpunkt;

om likväl en dylik samordning kommer till stånd, anser chefen

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261. 61

för marinen att de statliga intressena böra representeras av militär myndighet.

Jag är för egen del av den uppfattningen, att särskilda åtgärder äro erforderliga

för ett tillfredställande ordnande av sjötrafiken i Karlskrona

skärgård. Med hänsyn till statens intressen i landtrafiken och de militära

intressena i skärgården är det motiverat att staten erhåller det avgörande

inflytandet i detta område.

Utredningens förslag om enhetliggörande av den civila sjötrafiken synes

ändamålsenligt. Jag tillstyrker därför, att utredningens förslag i denna del

lägges till grund för det fortsatta organisationsarbetet, förutsatt att uppgörelser

på godtagbara villkor kunna träffas med vederbörande sjötrafikföretag

och att de lokala intressenterna i skälig omfattning medverka till lösandet

av trafikfrågorna. Med hänsyn till vad kommunalfullmäktige i Aspö och

Hasslö kommuner anfört torde dock böra övervägas att genomföra förslaget

etappvis med början i det skärgårdsområde öster om linjen Karlskrona

—Tjurkö, som för närvarande trafikeras av ångslupsbolaget.

Vad angår den militära trafiken torde åtskilliga fördelar — vilka i annat

sammanhang påvisats av statens sakrevision — stå att vinna genom en samordning

av denna trafik med den civila trafiken. Om ett under statlig ledning

arbetande sjötrafikföretag kommer till stånd i Karlskrona skärgård,

synes det därför lämpligt, att detta får omhänderhava ej blott den civila utan

även åtminstone viss militär trafik. Intet hindrar att i ett sådant företag de

militära myndigheterna erhålla viss representation. Dessa spörsmål torde

senare få upptagas till övervägande av vederbörande statliga organ.

Skärgårdsutredningens förslag, att sjötrafiken i Göteborgs skärgård

— med något undantag — bör omhänderhavas av ett företag, vari

Göteborgs stad samt öckerö och Styrsö kommuner böra ingå som huvuddelägare,

har föranlett erinringar från de båda skärgårdskommunerna, som

ansett, att trafiken — i varje fall den del av trafiken som förutsättes komma

att gå med passbåtar från skärgården till Hjuvik respektive Saltholmen

på fastlandet — i stället bör omhänderhavas av staten närmast genom vägoch

vattenbyggnadsverkets försorg. Jag har tidigare påpekat, att vägväsendets

förstatligande i och för sig icke utgör någon anledning för staten att

bedriva båttrafik av här avsedd art. Några andra omständigheter, vilka

kunna anses utgöra tillräckliga skäl för staten att ombesörja trafiken i

göteborgsskärgården, synas icke föreligga. Staten har icke heller någon trafik

på fastlandet, som ansluter till sjötrafiken och kan motivera att staten

intresserar sig i denna. Enligt min menig är ordnandet av skärgårdstrafiken

i Göteborgs skärgård — däri inbegripet jämväl trafiken mellan öarna

—• en lokal angelägenhet, vilken, såvitt nu kan bedömas, ej påkallar ingripande

från statens sida, bortsett från möjligheten av en framtida trafiktillståndsreglering.

Jag vill i detta sammanhang erinra om, att förhandlingar

pågå mellan Göteborgs stad och Aktiebolaget Långedrag om försäljning

till staden av hl. a. Styrsö Trafikaktiebolag samt de båtar Styrsöholaget

arrenderar av Långedragsbolaget samt att staden driver spårvägstrafiken mel
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

lan staden och Saltholmen. Av Trafikaktiebolaget öckerö skärgårds yttrande

framgår vidare, att bolaget alltid ansett, att trafiken mellan Göteborg och öarna

i öckerö kommun bör drivas av kommunen. Mot en kommunalisering av

trafiken har ej heller några principiella erinringar riktats vare sig av Göteborgs

stadsfullmäktige eller — såsom en andrahandslösning — av Styrsö

och öckerö kommunalfullmäktige. Frågan huru kommunerna böra fördela

delägarskapet mellan sig har jag ej anledning att närmare beröra.

Något hinder mot att enskilda intressenter beredes tillfälle till delägareskap

i rederiföretagen i nu nämnda skärgårdsområden bör ej möta.

Jag har härmed avslutat behandlingen av trafikfrågorna i Stockholms-,

Karlskrona- och Göteborgsområdena och övergår nu till Bohusläns och Västernorrlands

läns skärgårdar, där förhållandena äro av mera speciell natur.

Utredningen föreslår, att i Bohuslän skärgårdstrafiken uppbygges

på en kustlinje Göteborg—Marstrand—Lysekil—Strömstad (—Oslo) samt

flera mindre båtlinjer mellan öarna och fastlandet. Kustlinjen bör enligt

utredningen samordnas med de större Göteborgsrederiernas trafik, medan

de mindre båtlinjerna i förekommande fall böra samordnas med statens

järnvägars buss- och billinjer. Detta förslag har i princip tillstyrkts av länsstyrelsen,

landstingets finansberedning samt handelskamrarna i Göteborg

och Karlstad, varjämte de av frågan berörda kustlinjerederierna förklarat

sig villiga ingå i förhandlingar om en dylik lösning. Länsstyrelsen har emellertid

framhållit, att det, därest frågans lösning komme att draga ut på

tiden, kan bli nödvändigt att såsom ett provisorium låta viss statlig subvention

utgå till de nuvarande företagen. Även kustlinjerederierna framföra

önskemål, att subventioner skola lämnas för att möjliggöra trafik även

under vintern. Från järnvägsstyrelsens sida har slutligen förklarats, att

styrelsen, som delar utredningens uppfattning om det ändamålsenliga i att

en trafikled omfattande såväl land- som sjötrafik drives av en gemensam

förvaltning, är beredd att medverka härtill i den mån detta befinnes påkallat

samt förenligt med statens järnvägars affärsintresse.

Av vad sålunda förekommit framgår, att enighet i stort sett synes föreligga

om att, såvitt nu kan bedömas, skärgårdstrafikens problem i Bohuslän

böra lösas enligt de av skärgårdsutredningen angivna riktlinjerna. Jag är

för egen del beredd att ansluta mig till förslaget i förevarande del. Vad angår

frågan om en subventionering av trafiken under en övergångstid, intill

dess att trafiken blivit omlagd i enlighet med vad nyss sagts, får jag, utöver

vad jag tidigare härom anfört, framhålla att en subventionering av de nuvarande

kustlinjerederiernas trafik skulle kunna medföra risk för att en

lösning av trafikproblemen efter vidare linjer skjutes på framtiden och att

nuvarande otillfredsställande förhållanden komma att bestå längre än som

eljest skulle bliva fallet.

Vad slutligen angår skärgårdstrafiken i Västernorrlands län har

länsstyrelsen i sitt utlåtande över utredningens förslag förordat, att en av

länsstyrelsen skisserad alternativ lösning utarbetas och överväges, innan

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

63

statsmakterna taga slutlig ståndpunkt till föreliggande trafikspörsmål. Häremot

har jag icke något att erinra. I fråga om de åtgärder som under mellantiden

böra vidtagas har länsstyrelsen anslutit sig till utredningens förslag,

att statsmedel ställas till förfogande för utbyte av motor i den nuvarande

passbåten å linjen Köpmanholmen—Strängöarna—N. Ulvön—Trysunda samt

att statsbidrag må utgå till Rederiaktiebolaget Kusttrafik med belopp ej understigande

det av utredningen föreslagna. Frågan om bidrag till driften

av och eventuellt motorbyte å passbåten torde framdeles få upptagas till

prövning av Kungl. Maj :t. Medel för ändamålet torde i förekommande fall

få ställas till förfogande från anslaget till Bidrag till vissa kommunikationsändamål.

Till frågan om en subventionering av Rederiaktiebolaget Kusttrafik

intager jag samma ståndpunkt som jag tidigare utvecklat beträffande

övriga företag, vilkas verksamhet befinner sig under omorganisation. Subventionen

bör i förekommande fall utgå av det anslag till Understöd åt skärgårdsrederier,

varom jag gör hemställan i det följande.

Storleken av det belopp, som, enligt vad jag tidigare anfört, bör ställas

till Kungl. Maj :ts förfogande för understöd åt skärgårdsrederier, låter sig

icke för närvarande beräkna med någon högre grad av säkerhet. Skärgårdsutredningen

har för sin del föreslagit ett belopp av 300 000 kronor. Ehuru

jag i vissa avseenden intagit en annan ståndpunkt än utredningen i subventionsfrågan,

anser jag mig dock ej ha anledning att frångå utredningens förslag

i denna del. Jag förordar sålunda, att till Understöd åt skärgårdsrederier för

budgetåret 1948/49 anvisas ett reservationsanslag av 300 000 kronor.

Av vad jag i det föregående anfört framgår att jag beträffande samtliga de

skärgårdsområden, där subventionering kan ifrågakomma, utgår från att en

omorganisation av trafiken skall komma till stånd och att understöd endast

skola utgå under en övergångsperiod och i fall då ett dylikt ingripande från

statens sida ej kan undvaras. Då i princip någon skyldighet för staten att

subventionera den ifrågavarande trafiken ej kan anses föreligga, bör den

eventuella statliga bidragsgivningen snarast möjligt avvecklas. I enlighet

med vad jag förut anfört böra bidrag utgivas endast för täckande av förlust

å trafikrörelse för helt år räknat. Jag förutsätter vidare, att erforderliga

understöd från det allmännas sida i första hand skola utgå från kommuner

och landsting och att, om staten nödgas subventionera trafiken, jämväl andra

bidrag skola vara att påräkna.

De av utredningen föreslagna åtgärderna för förbättring av postbefordringen

och sjuktransportväsendet torde vara av den art, att några särskilda

förslag till riksdagen ej äro påkallade.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

a) inhämta riksdagens yttrande över ifrågavarande förslag

till förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m;

b) bereda riksdagen tillfälle att yttra sig i anledning av

vad jag i övrigt anfört beträffande skärgårdstrafikens ordnande;

samt

c) föreslå riksdagen att å riksstaten för budgetåret 1948/

49 under sjätte huvudtiteln till Understöd åt skärgårdsrederier

anvisa ett reservationsanslag av 300 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven G. Karlson.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

481615

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:401 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor rörande skärgårdstrafiken, såvitt propositionen hänvisats till lagutskott s. 2 i texten
  2. Rskr. 1948:388 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor rörande skärgårdstrafiken jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  3. SU 1948:202 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor rörande skärgårdstrafiken jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  4. 2LU 1948:49 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa frågor rörande skärgårdstrafiken, såvitt propositionen hänvisats till lagutskott. s. 1 i texten