Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förstörande av vissa postförsändelser

1948-05-21 · 47 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 41 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:270, Med förslag till lag om förstörande av vissa postförsändelser

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

1

Nr 270.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

förstörande av vissa postförsändelser; given Stockholms

slott den 21 maj 1948.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag om förstörande av vissa postförsändelser.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 270.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

F örslag

till

Lag

om förstörande av vissa postförsändelser.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Postförsändelse, vars expediering inställts med stöd av lagen den 9 januari

1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. och som,

utan att hänföra sig till något av domstol eller annan myndighet avgjort

mål eller ärende, alltjämt befinner sig i myndighets vård, skall förstöras.

2 §•

Konungen må, därest så av särskild anledning finnes påkallat, förordna

om undantag från vad i 1 § stadgas.

3 §•

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 8 maj 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om behandlingen

av det material, som erhållits vid den allmänna säkerhetstjänstens

trafikmedelskontroll.

Departementschefen anför.

Inledning.

Den parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden

och säkerhetstjänst1 — som tidigare avlämnat betänkande (del I)

angående flyktingars behandling (SOU 1946: 36) och betänkande (del II)

angående utlämnande av uppgifter om flyktingar (SOU 1946: 93) — har

den 9 september 1947 överlämnat betänkande (del III) angående säkerhetstjänstens

verksamhet (SOU 1948: 7).

Den undersökning beträffande säkerhetstjänstens verksamhet, för vilken

redogöres i kommissionens senast avgivna betänkande, har främst åsyftat

att få — förutom en orientering om säkerhetstjänstens allmänna uppbyggnad

och sätt att fungera — en uppfattning om hur säkerhetstjänsten tilllämpat

1940 års tvångsmedelslag, som varit den grundläggande författningen

angående de extraordinära ingripandena på förevarande område

under krigsåren. Därvid har kommissionen särskilt undersökt praxis vid

övervakningen av trafikmedlen eller den s. k. censurverksamheten —

främst i fråga om post, telegraf och telefon — samt vid frihetsberövanden.

Även åt den övervakning av vissa politiska sammanslutningar och grupper,

som säkerhetstjänsten utövat, har ägnats uppmärksamhet. Slutligen har

kommissionen i samband med olika klagomål och uttalanden i pressen undersökt

påstådda missförhållanden beträffande säkerhetstjänsten.

1 Kommissionen, som tillsattes av Kungl. Maj:t den 12 januari 1945, har utgjorts av

ledamöterna av riksdagens första kammare, landshövdingen Rickard Sandler, ordförande,

och advokaten Georg Branting samt ledamöterna av riksdagens andra kammare, juris doktorn

Gunnar Hedlund, rektorn Gust. Mosesson och rektorn Ivar Sefve.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

De befattningshavare — nuvarande eller förutvarande — i utrikesdepartementet,

försvarsstaben och säkerhetstjänsten, vilka blivit berörda i betänkandet,

har efter remiss beretts tillfälle att yttra sig, därvid remissen

ställts till kabinettssekreteraren friherre H. Beck-Friis, chefen för försvarsstaben

Nils Swedlund och statspolisintendenten G. Å. L. Thulin. Vidare har

överståthållaren T. Nothin och f. d. underståthållaren Eric Hallgren beretts

tillfälle att avgiva yttrande.

Kommissionen har i betänkandet framlagt ett positivt förslag, nämligen

angående behandlingen av det genom trafikmedelskontrollen erhållna materialet.

I denna del har betänkandet remitterats till justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, överståthållarämbetet, statspolisintendenten, generalpoststyrelsen,

telegrafstyrelsen och riksarkivet.

1 det följande ämnar jag närmare behandla kommissionens förslag

i sistnämnda hänseende. Beträffande betänkandet i övrigt och de däröver

avgivna yttrandena hänvisar jag till den sammanfattning av betänkandet

och den sammanställning av yttrandena, som i bilaga fogats till

statsrådsprotokollet för denna dag.

Trafikmedelskontrollen.

Från hösten 1939 t. o. in. utgången av juni 1945 utövade säkerhetstjänsten

en omfattande kontroll över post-, telegram- och telefontrafiken

samt person- och godstrafiken med järnväg, båt och flyg. Denna kontroll

över trafikmedlen var i vad den avsåg förbindelserna med utlandet så gott

som fullständig, under det att inrikestrafiken kontrollerades i mindre omfattning,

huvudsakligen beträffande vissa personer eller viss speciell trafik.

De censuråtgärder, som vidtogos under kriget, ha så gott som helt grundat

sig på lagen den 9 januari 1940 (nr 3; ändr. nr 997/1940; 157/1941;

280/1943; och 255/1944) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. in.

Denna lag var så uppbyggd att dess huvudbestämmelser (2—6 §§) skulle

äga tillämpning först sedan Kungl. Maj :t förordnat därom.

De i 1940 års lag angivna åtgärderna fingo tillgripas i den mån så funnes

erforderligt för att hindra eller uppdaga brott mot 8 kap. strafflagen eller

sådana brott mot 19 kap. samma lag, vilka kunde skada rikets försvar

eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser med främmande

makt, eller brott mot lagen om straff för sabotage. Åtgärderna fingo emellertid

även användas i den mån det var erforderligt för att hindra, att förhållande,

vars meddelande till främmande makt kunde föranleda skada

som nyss nämnts, kom till obehörigas kännedom, eller för att vinna utredning

om obehörigt utforskande av sadant förhållande eller om överbringande

till obehörig av meddelande därom.

Under nu angivna förutsättningar kunde bl. a. beslutas, att expediering

av post-, telegraf-, järnvägs- eller annan försändelse skulle inställas eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

fördröjas eller försändelsens innehåll granskas och censureras samt att

expediering av telefonsamtal skulle inställas eller fördröjas eller samtal

avlyssnas.

Enligt lagens slutstadgande skulle om det förordnande, varigenom lagens

huvudbestämmelser trätt i tillämpning, upphörde att gälla, åtgärd, som vidtagits

med stöd av lagen, icke längre upprätthållas.

Samtidigt med lagens utfärdande meddelade Kungl. Maj :t — efter inhämtande

av riksdagens samtycke — genom kungörelse (nr 4) förordnande

om tillämpning av 1940 års lag. Denna kungörelse ersattes sedermera av

andra kungörelser. Den sista kungörelsen angående tillämpningen av lagen

upphörde att gälla den 30 juni 1945.

Ärenden rörande säkerhetstjänstens övervakning av trafikmedlen handlades

å säkerhetstjänstens centralbyrå, som — allt efter den trafikgren

övervakningen avsåg — var indelad i olika avdelningar. Inom de särskilda

avdelningarnas verksamhetsområden utövades den egentliga övervakningen

av ett antal kontrollanstalter.

Sålunda ombesörjdes p o s t k o n t r o 11 e n av centralbyråns postkontrollavdelning

i Stockholm samt ett antal postkontrollanstalter i olika delar

av landet. Varje försändelse som stoppades, fördröjdes eller censurerades

— dock ej försändelse innehållande visst propagandatryck — registrerades

i ett på postkontrollavdelningen fört kartotek. Vid registreringen upprättades

huvudkort rörande avsändaren och hänvisningskort beträffande adressaten

samt — där så kunde tänkas vara av värde ur spaningssynpunkt

— hänvisningskort även beträffande varje person eller signatur, som fanns

omnämnd i en försändelse. På huvudkortet återgavs det meddelande, som

föranlett registreringen. Där så ansågs erforderligt, togos fotografiska kopior

och gjordes avskrifter av eller utdrag ur försändelserna. Dessa kopior,

avskrifter och utdrag försågos med nummer och arkiverades.

Om vid granskningen upplysningar inhämtades, som ansågos vara av intresse

för andra avdelningar inom säkerhetstjänsten, underrättades vederbörande

avdelning härom. Cheferna för de övervakningsområden, i vilka

landet var indelat, erhöllo i förekommande fall avskrifter av registerkort

ävensom dubblettexemplar av kopior som tagits av breven. Upplysningar,

som kunde äga informatoriskt värde ur politisk, ekonomisk eller militär

synpunkt, bragtes till vederbörande myndighets kännedom.

Telegramkontrollen omhänderhades av centralbyråns telegramkontrollavdelning

i Stockholm och ett antal telegramkontrollanstalter i

landsorten. Telegramkontrollavdelningen tog avskrift av varje telegram,

vars expediering stoppades eller fördröjdes. Detsamma var förhållandet

med telegram, som censurerades eller som eljest ansågs vara av intresse för

säkerhetstjänsten. Alla dessa telegram registrerades i ett kortregister. Telegram,

som bedömdes vara av värde för säkerhetstjänstens spaningsverk
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

samhet, översändes till vederbörande övervakningschef. Vidare tillställdes

försvarsstaben avskrifter av telegram innehållande upplysningar av militär

art.

Liksom den övriga trafikmedelskontrollen omhänderhades telefonkontrollen

av en kontrollavdelning i Stockholm och ett antal kontrollanstalter

i landsorten. För varje samtal, som avlyssnades, antecknades under samtalets

gång — i allmänhet stenografiskt — så utförligt som möjligt allt som

icke omedelbart kunde bedömas sakna intresse ur granskningssynpunkt.

Sedan ett avlyssnat samtal avslutats, ålåg det granskaren att, därest innehållet

i samtalet ansågs vara av värde ur granskningssynpunkt, så snart

som möjligt utskriva en rapport om samtalet.

Samtalsrapporterna översändes till telefonkontrollavdelningen, till vederbörande

övervakningschef samt i vissa fall till polismyndighet, för vilken

de ur spaningssynpunkt voro av intresse. Från telefonkontrollavdelningen

överlämnades ett exemplar av där upprättade eller dit inkomna rapporter

till säkerhetschefen och ett till centralbyrån, varest arkivering skedde.

Telefonkontrollavdelningen delgav vidare vissa andra myndigheter resultaten

av telefonavlyssningen i den mån de voro av intresse för dessa myndigheter.

De myndigheter, som på detta sätt fingo del av samtalsrapporter

voro utrikesdepartementet, försvarsstaben och säkerhetstjänstens spaningsavdelning

i Stockholm. Till polismyndighet, som förordnat om viss individuell

telefonkontroll, överlämnades alltid ett exemplar av rapporter, som

framkommit vid sådan kontroll.

Vid telefonkontrollavdelningen fördes ett kortregister över vidtagna åtgärder

i samband med censuren (censurregister), i vilket i kronologisk

ordning infördes uppgifter om alla samtal som varit föremål för censuråtgärd

för att förhindra överbringande av otillåtna meddelanden. Över

samtal, som föranlett varning eller brytning fördes särskilt kortregister.

Den övervakning av trafiken på järnvägar samt väg-, sjö- och luftförbindelser

som under kriget ålåg säkerhetstjänsten, samfärdselkontrollen,

ankom på den inom centralbyrån inrättade samfärdselkontrollavdelningen.

De tvångsmedel, som jämlikt 1940 års tvångsmedelslag kunde

användas vid samfärdselkontrollen, voro gripande och kvarhållande av person,

beslag, skingringsförbud, kroppsrannsakan, försändelsers inställande

eller fördröjande samt granskning och censurering av försändelser.

Uppgift om företagna kroppsvisitationer och kvarhållande av gods eller

personer lämnades i rapporter, som insändes till samfärdselkontrollavdelningen

en gang i veckan. 1 illika upprättades vid varje dylik åtgärd registerkort.

Kopia av kortet i två exemplar sändes jämte kvarhållna handlingar

eller föremål till övervakningschefen, som vidarebefordrade ett kort till

sainfärdselkontrollavdelningen, där de insända korten bildade ett särskilt

kartotek.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Då 1940 års tvångsmedelslag upphörde att gälla vid utgången av juni

1945, fanns i säkerhetstjänstens förvar ett stort material, som samlats på

grund av trafikmedel skontrollen.

Hos centralbyrån och dess underlydande organ utgjordes detta material

dels av post- och telegramförsändelser samt andra försändelser, som tagits

i beslag eller vilkas expediering inställts genom säkerhetstjänstens ingripande

ävensom rapporter över avlyssnade telefonsamtal, dels ock av kartotek

och andra register över granskade försändelser och avlyssnade telefonsamtal.

Postförsändelserna omfattade 4 säckar rekommenderade brev, 115 säckar

vanliga brev och brevkort — motsvarande 90 000—95 000 försändelser,

därav 1/a inrikes och 2/3 utrikes post — samt 85 säckar korsband. Samtliga

försändelser voro registrerade. Telegramförsändelserna utgjordes av omkring

8 100 registrerade telegram. Rapporterna över avlyssnade telefonsamtal

förvarades i samlingspärmar med 250—300 telefonrapporter i varje

pärm, vilka i sin tur inlagts i inemot 100 kartonger, envar rymmande 7

pärmar. Därjämte fanns ett mindre antal försändelser, som kvarhållits i

samband med samfärdselkontrollen.

Beträffande den närmare beskaffenheten av detta material hänvisas till

betänkandet (del III) s. 74—104, 125—135, 140—142 och 168—171.

Behandlingen av trafikmedelskontrollens material efter det 1940 års

tvångsmedelslag upphört.

I samband med att 1940 års tvångsmedelslag upphörde att gälla den 30

juni 1945 uppkom frågan hur man skulle förfara med de brevförsändelser,

som med stöd av lagens bestämmelser omhändertagits av säkerhetstjänsten.

Frågan behandlades av Kungl. Maj :t, som genom beslut den 29 juni 1945

anbefallde säkerhetschefen att tillse, att brev, som innehölle penningar,

värdehandlingar eller värdeföremål i övrigt, vidarebefordrades till adressaten,

att försändelser, vilka innehölle från utlandet ankomna kartor, överlämnades

till försvarsstaben samt att övriga försändelser, i den mån desamma

av vederbörlig avsändare efterfrågades, på begäran av denne antingen

återställdes till avsändaren eller vidarebefordrades till adressaten.

Förstnämnda grupp av brev har därefter av säkerhetstjänsten överlämnats

till generalpoststyrelsen, som vidareexpedierat hreven. Försändelser, innehållande

kartor, ha i enlighet med Kungl. Maj :ts beslut omhändertagits av

försvarsstaben.

Genom beslut den 27 september 1945 tillkallades underståthållaren M.

Wahlbäck att såsom sakkunnig inom socialdepartementet biträda med utredning

av vissa i samband med avvecklingen av säkerhetstjänsten uppkommande

spörsmål. Wahlbäck överlämnade i anledning härav den 4 feb
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

ruari 1946 en promemoria angående den fortsatta avvecklingen av säkerhetstjänsten

samt därmed sammanhängande frågor. Däri föreslogs hl. a.

att de omhändertagna breven, telegramkopiorna och telefonrapporterna

skulle förvaras intill utgången av året näst efter det, under vilket parlamentariska

undersökningskommissionen slutfört sitt uppdrag och Kungl.

Maj :ts beslut i anledning därav meddelats samt, för den händelse därav

föranleddes ytterligare prövning, slutlig sådan prövning skett.

Efter denna tidpunkt skulle breven förstöras. I fråga om värdeförsändelser

ansåg dock Wahlbäck, att såsom tidigaste tidpunkt för förstörandet

borde bestämmas den 1 januari 1949. Registerkort över försändelser, vilkas

expediering inställts eller fördröjts, skulle emellertid i postverkets intresse

förvaras enligt samma grunder som andra arkivalier.

Generalpoststyrelsen förordade i yttrande över Wahlbäcks förslag, att

breven överlämnades till styrelsen för vidarebefordran till adressaten eller

— om detta ansåges icke böra ske — för återställande till avsändaren. Riksarkivet

åter företrädde i utlåtande närmast den uppfattningen, att breven

borde arkiveras.

1 propositionen nr 284/1946 anförde jag i förevarande hänseende bl. a.

följande:

Tvångsåtgärder beträffande de hos säkerhetstjänsten kvarliggande breven

äga icke längre bestånd, enär breven efter reklamation utlämnas till

avsändaren eller vidarebefordras till adressaten. Spörsmålet är emellertid,

huruvida positiva åtgärder skola vidtagas för försändelsernas vidarebefordran

eller, om så ej sker, hur länge breven skola förvaras, huruvida de skola

etter viss tid förstöras eller om de skola behandlas som arkivalier.

Ett skäl, som onekligen kan anföras för att försändelserna böra vidareexpedieras,

är att de mot betalning medelst frankotecken överlämnats till

postverket för befordran. Å andra sidan föreligga åtskilliga omständigheter,

som tala emot ett sådant tillvägagångssätt. Ur rent formell synpunkt

kan framhållas, att enligt gällande bestämmelser postverket icke gentemot

avsändare eller adressat har ekonomiskt ansvar för förlust, försening eller

felutlämning av vanlig — icke assurerad eller rekommenderad — postförsändelse.

En sådan formell synpunkt bör dock givetvis icke vara avgörande

för frågans bedömande. Däremot synes det mig med hänsyn till den förhandenvarande

situationen — då försändelser, som av speciella skäl omhändertagits

av myndighet under rådande krigsläge och som i många fall

bort vara adressaterna tillhanda för länge sedan, ligga anhopade i stor

massa — befogat att bedöma spörsmålet främst ur praktiska synpunkter.

Inrikesbreven ha i allmänhet stoppats av militära skäl. En del uppgifter

av militärt innehåll äro alltjämt aktuella. Ett mycket stort antal av dessa

brev har avsänts av personal vid militärförband i gränstrakterna.

Beträtfande utrikesförsändelserna kan det starkt ifrågasättas, huruvida

vidarebefordran bör ske av brev, som stoppats av militära skäl, framför allt

om dessa skäl avse förhållanden, vilka fortfarande äro av betydelse. Mindre

lämpligt synes även vara att nu expediera försändelser adresserade till tidigare

tyska myndighetspersoner eller ledande nazister. Detta gäller även brev

ställda till utländska under kriget verksamma propagandaorgan. Försän
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

delser, som under gamla adresser nu skulle sändas till centraleuropeiska

länder — där stora folkomflyttningar ägt rum både under och efter kriget

_ torde i ett synnerligen stort antal fall vara obeställbara.

Brevens innehåll lärer i det alldeles övervägande antalet fall numera vara

utan betydelse för adressaterna. I den mån tilltänkta affärstransaktioner på

grund av brevens kvarhållande icke kommit till stånd, torde det nu i allmänhet

vara för sent att härutinnan vidtaga rättelse. Även om frågan, hur

med breven skall förfaras, är i viss mån tveksam, anser jag, att övervägande

skäl tala för att brev, som på grund av med kriget sammanhängande förhållanden

stoppats, i många fall för flera år sedan, ej nu böra vidarebefordras.

Breven torde emellertid icke böra undanhållas avsändare och

adressater, som funne skäl efterfråga dem. Uppfattningen, att breven skulle

vara att betrakta såsom arkivalier, kan jag sålunda icke dela.

Enligt min mening borde alltså breven bevaras under skälig tid, förslagsvis

till den 1 juli 1949. De brev, som då ej efterfrågats, borde förstöras. Vid

kommunikationskontrollen i övrigt erhållet material borde, enligt vad jag

uttalade, efter beslut av Kungl. Maj :t, förstöras vid lämplig tidpunkt.

I riksdagens skrivelse den 29 juni 1946 (nr 450) i anledning av propositionen

framhölls beträffande behandlingen av hos säkerhetstjänsten kvarliggande

brev m. in., att denna fråga syntes böra bli föremål för ytterligare

överväganden, varvid i främsta rummet de rättsliga synpunkterna borde

närmare klarläggas.

I avvaktan på resultatet av den av riksdagen sålunda begärda utredningen

har ifrågavarande material av säkerhetstjänsten överlämnats till

riksarkivet.

I det föregående har allenast berörts det material, som vid upphörandet

av 1940 års tvångsmedelslag fanns förvarat hos centralbyrån och dess underordnade

organ. Förutom detta material fanns hos säkerhetstjänstens

spaningsbyrå och de olika övervakningscheferna förvarade ett mycket-stort

antal avskrifter eller utdrag av olika försändelser samt av rapporter över

avlyssnade telefonsamtal, vilka översänts till säkerhetstjänstens spaningsorgan.

Nämnda material har säkerhetstjänsten i samband med dess avveckling

den 30 juni 1946 överlämnat till de polisorgan, som numera övertagit

säkerhetstjänstens spaningsverksamhet. Vidare torde en stor del av

de avskrifter av försändelser och rapporter över avlyssnade telefonsamtal,

vilka säkerhetstjänsten i informationssyfte överlämnat till statsrådet och

dess ledamöter ävensom till olika myndigheter, alltjämt finnas i behåll.

Slutligen är det möjligt atl hos vissa av de myndigheter, vilka förutom

säkerhetstjänsten ägt befogenhet enligt 1940 års tvångsmedelslag, finnes

förvarat material, som samlats på grund av kommunikationskontroll.

Det material, som säkerhetstjänsten erhållit vid kommunikationskontrollen,

har även efter upphörandet av 1940 års tvångsmedelslag använts till

en början av säkerhetstjänsten och senare av de organ, som numera övertagit

dess spaningsverksamhet, för de i lagen angivna hänseenden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Därjämte har Kungl. Maj:t genom särskilda beslut medgivit jämväl andra

myndigheter än säkerhetstjänsten och dess efterföljare rätt att taga del av

materialet.

Sålunda har Kungl. Maj :t genom beslut den 7 september 1945 medgivit,

att de handlingar och annat material rörande tysk infiltration i svenska

företag, vilka kunde finnas i förvar hos säkerhetstjänsten, finge utlämnas

till flyktkapitalbyrån.

Vidare har Kungl. Maj :t genom beslut den 4 januari 1946 medgivit att

statens utlänningskommission finge erhålla del av tillgängliga uppgifter

avseende kommunikationskontroll rörande tyska eller förutvarande tyska

medborgare, vilkas återsändande till Tyskland ifrågasattes.

Den av Kungl. Maj :t den 3 maj 1946 tillsatta nämnden för bedömande av

vissa befattningshavares pålitlighet, den s. k. bedömningsnämnden, har i

åtskilliga fall i samband med att nämnden från vederbörande departementschef

mottagit begäran att verkställa utredning — fått del av sådana

uppgifter, om vilka säkerhetstjänsten vunnit kännedom med stöd av 1940

års tvångsmedelslag.

Slutligen må nämnas att i en till mig den 31 december 1946 överlämnad,

av förutvarande föreståndaren för säkerhetstjänstens informationskontor,

fil. lic. Georg K:son Kjellberg på uppdrag utarbetad redogörelse över den

tyska propagandan i Sverige under krigsåren 1939—1945 (SOU 1946:86),

intagits bl. a. uppgifter ur brev, telegram och telefonsamtal, vilka kontrollerats

av säkerhetstjänsten med stöd av 1940 års tvångsmedelslag.

Kommissionens förslag.

Kommissionen som i olika avseenden studerat det omfattande material

som samlats genom trafikmedelskontrollen — framhåller att detsamma i

stor utsträckning rörde rent personliga förhållanden, vilkas offentliggörande

eller utnyttjande på annat sätt kunde lända enskilda medborgare till men.

Till stor del avhandlades i materialet enskildas förhållanden, som icke på

något sätt kunde anses beröra statens säkerhet eller därmed jämställda, i

tvångsmedelslagen angivna intressen. Kommissionen fortsätter:

En sak är att samhället i en för landet farofylld tid ansett sig böra anordna

en kontroll över enskildas kommunikationer. En annan sak är att,

efter det lagen utlöpt, bevara det sålunda utvunna materialet med hänsyn

till det värde det kan ha ur olika ej direkt i lag angivna synpunkter. Sedan

kommissionens omfattande granskning av censurverksamheten avslutats

och blivit föremål för det övervägande, som må finnas påkallat, torde ej

finnas någon anledning att längre bevara materialet ur synpunkten av att

kunna kontrollera vad myndigheterna förehaft. Ingripanden mot förfaranden,

som uppmärksammats under trafikmedelskontrollen, torde i varje fall

efter någon ytterligare kort tid ej längre vara aktuella. Med hänsyn till

förut nämnda förhallanden anser kommissionen att en arkivering av ma
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

terialet för att möjliggöra en framtida bearbetning ur historisk synpunkt

icke bör ifrågakomma.

Kommissionen hemställer därför att det vid kontrollen utvunna materialet

efter viss kortare tid förstöres i så stor utsträckning som möjligt. Beträffande

rätten att förstöra kvarhållna brev i original kunde — framhåller

kommissionen — givetvis tveksamhet föreligga. Med hänsyn till att möjlighet

att efter reklamation återfå stoppade försändelser numera sedan viss

tid förelegat, syntes dock efter någon ytterligare tid förstöring kunna ske.

Det material, som först och främst borde förstöras, är enligt kommissionens

mening de försändelser, avskrifter, kopior, uppteckningar och utdrag

m. in. som finnas kvar hos den eller de institutioner som övertagit

säkerhetstjänstens centralbyrås material. Även till detta material hörande

registratur borde förstöras. Det hos säkerhetstjänsten förda centralregistret

borde genomgås för utmönstring av anteckningar, som bygga enbart på

trafikmedelskontrollen. Från trafikmedelskontrollen härrörande handlingar,

som åberopats vid domstol, måste givetvis bevaras. Från säkerhetstjänsten

utgående handlingar, som härrört från trafikmedelskontrollen,

borde så långt möjligt förstöras.

Yttrandena.

Vad först angår de brev- och andra försändelser i original,

som kvarhållits av säkerhetstjänsten, tillstyrkes kommissionens förslag,

att detta material efter viss tid skall förstöras, av generalpoststyrelsen,

telegraf styrelsen, överståthållarämbetet, riksåklagarämbetet och statspolisintendenten.

Justitiekanslersämbetet utvecklar i sitt yttrande vissa principiella synpunkter

på ifrågavarande spörsmål, till synes dock utan att för egen del

taga definitiv ståndpunkt till detsamma.

Riksarkivet anser att materialet bör bevaras.

Av de myndigheter, som biträtt kommissionens förslag i denna del, förklarar

generalpoststyrelsen — under hänvisning till det av styrelsen över

underståthållaren Wahlbäcks promemoria avgivna utlåtandet — att styrelsen

alltjämt ansåge det av styrelsen då förordade förfarandet principiellt

riktigt. Generalpoststyrelsen fortsätter:

Emellertid synes av vad föredragande statsrådet anfört i Kungl. Maj :ts

proposition nr 284 till 194(5 års riksdag framgå, att vissa av de försändelser,

varom här är fråga, innehålla militära uppgifter, som fortfarande äro aktuella.

I vilka fall försändelser med dylikt innehåll numera skulle kunna

tillställas vederbörande adressat eller återställas till avsändaren undandrar

sig givetvis generalpoststyrelsens bedömande. Vidare må framhållas, att

omkring två tredjedelar av de kvarhållna breven utgöras av post till utlandet.

Det kan ifrågasättas, huruvida denna post nu flera år efter krigets

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj.ts proposition nr 270.

slut lämpligen bör vidarebefordras. En avsevärd del av posten i fråga torde

föi öviigt numera icke längre kunna beställas. I nuvarande läge torde man

ej heller kunna bortse från att vidareexpedieringen av sådana för länge

sedan skrivna brev, varom här är fråga, om de innehålla obetänksamma

uttalanden av ett eller annat slag, till följd av nu inträdda ändrade förhållanden

i vederbörande adressland kan komma att medföra allvarliga

komplikationer.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter ville generalpoststyrelsen av

Praktiska skäl ej motsätta sig att, om så befunnes lämpligt, av säkerhetstjänsten

kvarhallna brev och brevkort förstördes, i den mån desamma icke

inom viss i förväg kungjord tid efterfrågats av vederbörande adressat eller

avsändare. Avslutningsvis omnämner styrelsen att ifrågavarande försändelser

numera i regel torde ha föga intresse för vare sig adressat eller avsändare.

Härpå tydde bl. a. det förhållandet, att hittills endast fyra förfrågningar

i detta hänseende ingått till styrelsen.

Telegrafstyrelsen uttalar att styrelsen icke hade något att erinra mot

kommissionens förslag, detta dock under förutsättning att sådana omständigheter

icke bedömdes ha tillkommit efter tiden för förslagets avgivande,

som kunde föranleda annat förfarande.

Överståthällarämbetet anser att någon arkivering av det genom trafikmedelskontrollen

samlade materialet, som i stor utsträckning rörde rent

personliga förhållanden, icke horde ifrågakomma. Det skulle enligt ämbetets

mening sannolikt stöta på betydande praktiska svårigheter att vidarebefordra

breven, samtidigt som det sakliga intresset för vederbörande att

nu erhålla försändelserna i de flesta fall torde vara ringa eller intet. Möjligen

skulle ett skäligt avvägande kunna ske sålunda, att det hos centralbyrån

vid tvångsmedelslagens upphörande samlade materialet överlämnades

till generalpoststyrelsen för att i den mån förfrågan därom gjordes

tillställas vederbörande, varefter icke efterfrågade försändelser finge förstöras

efter förloppet av exempelvis fem år. Överståthällarämbetet ifrågasatte,

huruvida icke möjligheten att återfå stoppade försändelser borde på

lämpligt sätt bringas till allmänhetens kännedom med angivande av den

dag reklamation senast skulle ske, vid äventyr att försändelserna komme

att förstöras.

Riksåklagarämbetet — som icke ingår på ett bedömande av det värde

ifrågavarande material kunde äga för den framtida historieforskningen

eller eljest ur kulturell och vetensicaplig synpunkt — anser de av kommissionen

redovisade skälen, som talade emot ett vidarebefordrande eller återställande

av de kvarhållna postförsändelserna, vore så starka att de borde

godtagas. Ämbetet förordade alltså, att sådana postförsändelser, som kvarlåge

i original, förstördes. Beträffande tidpunkten för förstörandet framhåller

ämbetet bl. a. följande:

Sedan innehållet i kommissionens betänkande offentliggjorts och kännedom

om möjligheten att återfå postförsändelser därigenom nått en viss

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

spridning, har, enligt vad ämbetet erfarit, reklamation i några fall skett av

dylika brev, vilka därefter återställts till avsändaren eller befordrats till

adressaten. Den post, som kvarhållits, synes sålunda icke alltid sakna betydelse

för adressaten eller avsändaren, trots den långa tid som förflutit

sedan försändelsen avlåtits. I åtskilliga fall kan det måhända föreligga

ett visst intresse för adressaten eller avsändaren att utbekomma eu hithörande

försändelse, merendels beroende på det affektionsvärde försändelsen

äger för vederbörande. Det anförda föranleder ämbetet att förorda, att

ifrågavarande postförsändelser förstöras först sedan allmänheten på ett

mera direkt sätt än som hittills skett blivit underrättad om möjligheten

att återfå desamma. I samband härmed bör fastställas viss tid, inom vilken

reklamation skall ske. Vad nu sagts gäller emellertid endast egentliga

brev eller därmed likställda försändelser, däremot ej tryckalster av

olika slag, vilka böra kunna förstöras omedelbart.

Statspolisintendenten, som håller sig till rent polisiära synpunkter, uttalar

helt allmänt att centralbyråns censurmaterial — vilket nu förvarades

i riksarkivet — kunde förstöras.

Justitiekcinslersämbetet anser att sådana post- och andra försändelser,

vilkas expediering inställts genom säkerhetstjänstens ingripande, rätteligen

borde överlämnas till vederbörande kommunikationsverk för att behandlas

enligt gällande bestämmelser. Huruvida så borde ske torde emellertid

kunna ifrågasättas. Sålunda kunde framhållas att det beträffande

det stora flertalet av nu ifrågavarande försändelser vore utan betydelse,

om adressaterna erhölle desamma. Vidare vore att märka, att då försändelserna

kvarhållits under lång tid, många förändringar ha inträtt: åtskilliga

adressater t. ex. propagandacentraler ha upphört med sin verksamhet,

andra adressater ha avlidit, en mängd adresser ha ändrats, kanske flera

gånger, in. in. Ett mycket stort antal försändelser måste därför beräknas

komma att visa sig obeställbara. Jämväl kunde förutses, att ett återställande

till avsändaren av sålunda obeställbara försändelser endast i begränsad

omfattning kunde komma till stånd. Av vad sålunda anförts torde

framgå, att även om nu ifrågavarande försändelser koinme att behandlas

på vedertaget sätt kommunikationsverken skulle nödgas förstöra ett betydande

antal.

Ämbetet anför vidare:

Nu berörda omständigheter synas kunna motivera, att frågan, huru med

de vid trafikmedelskontrollen omhändertagna försändelserna bör förfaras,

bedömes främst ur praktiska synpunkter. Under frågans tidigare behandling

har framförts den åsikten, att sedan försändelserna bevarats under

viss ytterligare tid, de borde förstöras. Tveksamhet har därvid yppats beträffande

rätten att förfara på sådant sätt. Enligt justitiekanslersämbetets

mening fordras härför lagstiftning. Lika litet som någon rättsgrund kan

åberopas för ett fortsatt kvarhållande av försändelserna, synes finnas någon

rättsgrund för ett omedelbart fritt förfogande över desamma. Det förefaller

också vara mest tilltalande, att följderna av det ingrepp i försändel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

sernas befordrande som skett med stöd av lag även regleras i lag. Härvid

torde böra iakttagas, att ytterligare någon tid, förslagsvis till den 1 januari

1950 eller 1951, bör förflyta, innan förstöring sker. Tillika bör allmänheten

på så effektivt sätt som möjligt meddelas, att adressat eller avsändare

äger att utfå genom säkerhetstjänstens försorg kvarhållna försändelser,

såframt begäran därom framställes före den tidpunkt, som fastställes

för förstörandet.

Huruvida försändelser, som icke efterfrågades och följaktligen skulle

förstöras, med hänsyn till den framtida forskningen borde bevaras vore en

fråga, varå justitiekanslersämbetet icke ansett sig ha anledning att närmare

ingå. Om en lag stiftades i ämnet och rimlig trygghet skapades för att någon

enskilds intressen icke träddes för nära genom försändelsernas bevarande,

syntes härutinnan böra få förfaras efter omständigheterna.

Riksarkivet erinrar beträffande de omhändertagna breven om att det

främst vore ur detta material som säkerhetstjänstens informationskontor

hämtat och sammanställt sina upplysningar om den tyska och allierade

propagandan i Sverige. Dessa informationskontorets samlingar vore otvivelaktigt

av stort värde och skulle, därest de bevarades, säkerligen bli mycket

välkomna för framtidens forskare. Men riksarkivet ville dock hålla före,

att en senare tids forskning skulle känna sig berövad ett viktigt kontrollmedel,

om den ej hade möjlighet att taga del också av det ursprungliga

primärmaterialet, den stora samlingen omhändertagna brev. Därtill koinme

ju, att också informationskontorets samlingar och de på dem byggda rapporterna

enligt kommissionens förslag skulle förintas. Enligt riksarkivets

mening skulle detta innebära en ytterst allvarlig förlust. Riksarkivet fortsätter:
I

detta sammanhang vill riksarkivet erinra om att en mycket stor del av

de omhändertagna inrikes breven utgöres av militärbrev. Att dessa brev

kunna vara av stort värde, då det gäller att följa stämningar, opinioner och

andra företeelser inom krigsmakten, visas redan av informationskontorets

sammanställningar. Det är sannolikt, att man just i dessa brev kunde finna

ett värdefullt material för sådana representativa undersökningar av sociologisk

och psykologisk natur, som riksarkivet åsyftade i sitt utlåtande den

6 mars 1946 över underståthållaren Wahlbäcks promemoria. Undersökningar

av sådan art ha redan påbörjats i utlandet (se t. ex. Knut Pipping,

Kompaniet som samhälle, Åbo 1947). Riksarkivet håller för troligt, att det

sociologiska och samhällsvetenskapliga forskningsintresset även hos oss

kommer att söka sig liknande vägar.

De omständigheter, som här framhållits, ådagalägga enligt riksarkivets

mening, att det hos säkerhetstjänsten samlade, från trafikmedelskontrollen

härrörande materialet innehåller åtskilligt av det allra största värde

för framtidens samhällsvetenskapliga och politisk-historiska forskning. Som

bekant göras för närvarande på annat håll stora ansträngningar för att till

båtnad för framtidens forskare rädda källmaterial belysande det andra

världskrigets historia. Riksarkivet syftar på de av olika stater bedrivna

undersökningarna av tyska arkiv, i vilka även Sverige nyligen givits tillfälle

att deltaga. Det synes riksarkivet i hög grad motsägelsefullt att, sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

tidigt som dessa undersökningar göras, här hemma förinta ett material,

som otvivelaktigt har ytterst viktiga upplysningar att lämna rörande just

det andra världskrigets historia.

Å andra sidan erkänner riksarkivet det befogade i den åskådning, som

ligger till grund för den parlamentariska undersökningskommissionens

framställning. Frågan blir därför, hur man skall gå till väga för att å ena

sidan tillgodose den enskildes berättigade krav på skydd mot missbruk av

materialet och å den andra den historiska och samhällsvetenskapliga forskningens

anspråk på att ett viktigt och värdefullt källmaterial för framtiden

bevaras.

I valet mellan olika utvägar, som stå till buds, stannar riksarkivet för det

förslag, som framställdes i dess yttrande över underståthållaren Wahlbäcks

promemoria. Det från trafikmedelskontrollen härrörande materialet borde

sålunda enligt dess mening bevaras, men beredas ett så betryggande sekretesskydd

som möjligt, förslagsvis sjuttio år, den längsta fixerade sekretesstid,

som svensk lag normalt känner. Riksarkivet ville i detta sammanhang

framhålla, att man hittills icke, för att tillgodose enskildas anspråk på

skydd mot missbruk av i offentlig ägo förvarade handlingar, syntes ha

tillgripit en sådan åtgärd som att förstöra handlingarna ifråga. Den utväg,

som hittills anlitats, torde ha varit att stipulera en längre eller kortare

sekretesstid.

Beträffande förfarandet med övrigt vid trafikmedelskontrollen

samlat material — såsom rapporter över avlyssnade telefonsamtal,

avskrifter eller utdrag av telegram och andra försändelser samt

kartotek och andra register över avlyssnade telefonsamtal och granskade

försändelser — äro meningarna i viss mån delade i de remissyttranden,

som upptagit denna fråga till närmare bedömande.

Justitiekanslersämbetet anser det stå mest i överensstämmelse med grunderna

för 1940 års tvångsmedelslag att det material, som erhållits med stöd

därav, förstördes. Å andra sidan torde kunna göras gällande, att detta material

i en framtid kunde bli av sådan betydelse för tillgodoseende av statens

säkerhet och andra därmed jämställda i tvångsmedelslagen angivna

intressen, att detsamma borde bevaras. Icke minst under senare tid inträffade

händelser tydde på en sådan möjlighet. Justitiekanslersämbetet vore

för sin del närmast benäget för den uppfattningen, att sist anförda synpunkt

borde bli utslagsgivande och att följaktligen material, vilket kunde

beräknas bli av den betydelse för framtiden, som nyss sagts, borde bevaras.

Den föreslagna utmönstringen av anteckningar i centralregistret skulle

med denna uppfattning icke heller ske. Ämbetet förutsatte härvid, att

nämnda material och register förvaras och handhavas så att desamma icke

komma att utnyttjas för andra ändamål än de i tvångsmedelslagen angivna.

Ämbetet anför vidare:

Om material som nu nämnts av samma innehåll finnes såväl hos de

centrala organ, vilka efterträtt säkerhetstjänstens motsvarande institutio
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

It)

Kungi. Maj.ts proposition nr 270.

ner, som hos lokala organ, synes böra övervägas, om anledning finnes att

bevara materialet på mer än ett ställe. Kommissionens förslag att sådana

från säkerhetstjänsten utgående handlingar, som härrört från trafikmedelskontrollen,

i görligaste mån förstöras synes alltså i princip icke böra möta

någon erinran. Såsom kommissionen framhållit, måste från trafikmedelskontrollen

härrörande handlingar, som åberopats vid domstol, bevaras.

Detsamma torde emellertid ock böra gälla dylika handlingar, som eljest

legat till grund för myndighets avgörande, t. ex. av justitiekansler sämbetet

lämnade medgivanden om förlängt kvarhållande.

En förutsättning för ett förfarande i enlighet med vad sålunda angivits

anser justitiekansler sämbetet böra vara, att stöd därför i lag tillskapas.

I likhet med justitiekanslersämbetet anser överståthållarämbetet, att sådana

från säkerhetstjänsten utgående handlingar, som tillhörde ett av

administrativ myndighet avgjort ärende, borde bevaras på samma sätt som

handlingar vilka åberopats vid domstol.

Riksåklagarämbetet anser hinder icke föreligga att sådant annat material

än originalförsändelser, som hopbragts av säkerhetstjänstens centralbyrå

och kvarligger i dess arkiv — uppteckningar av telefonsamtal, avskrifter

av telegram in. in. — eller erhållits genom s. k. individuella kontroller,

anordnade av lokala polisorgan på skilda håll ute i landet, omedelbart

förstöres. Enahanda torde vara förhållandet med de av centralbyrån

förda registraturen i den mån dessa icke erfordrades för att underlätta

återfinnandet av sådana postförsändelser som kunde bli föremål för reklamation.

Dylika register borde därför förstöras först sedan en eventuell

preklusionstid gått till ända.

Vad anginge frågan, huru det borde förfaras med sådana avskrifter och

utdrag av brev, telegram och uppteckningar av telefonsamtal, som från

säkerhetstjänstens centralbyrå eller vederbörliga lokala polisorgan överlämnats

till andra myndigheter, syntes det ämbetet, att skilda förfaringssätt

beträffande detta andrahandsmaterial kunde bli att tillämpa i olika

fall. Även om följdriktigheten syntes fordra, att jämväl detta material förstördes,

kunde det stöta på synnerligen stora praktiska svårigheter att genomföra

en utrensning av de uppgifter, som härledde sig från trafikmedelskontrollen,

från det material, som härrörde från annat håll. Då det för att

bedöma denna fråga syntes erforderligt, att man ägde en närmare kännedom

om på vad sätt materialet förvarades hos olika myndigheter, ansåge

sig ämbetet icke kunna i denna fråga göra något uttalande annat än såvitt

avsåge hos polis- och åklagarmyndigheterna i riket förvarat material.

Härom anför riksåklagarämbetet följande:

Beträffande det andrahandsmaterial, som överlämnats till säkerhetstjänstens

spaningsbyrå och som nu omhänderhaves av statspolisens tredje

rotel, har kommissionen föreslagit, att även detta material borde förstöras

samt att uppgifter, som enbart härröra från trafikmedelskontrollen och

som influtit i de hos spaningsbyrån förda registren, borde utrensas. Ämbe
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

tet kan icke dela denna uppfattning. Till en början må framhållas, att

materialet i fråga blivit så invävt med spaningsbyråns register och dossierer,

att det synes stöta på hart när oöverstigliga praktiska svårigheter att

företaga den föreslagna utrensningen. Förfarandet skulle taga en orimlig

tid i anspråk och säkerligen fordra att högt kvalificerad polispersonal,

till men för angelägnare arbetsuppgifter — finge i icke ringa utsträckning

tagas i anspråk. Även reella skäl synas emellertid tala emot kommissionens

förslag. Enligt ämbetets uppfattning är det sålunda icke uteslutet, att

ifrågavarande material kan komma att få betydelse för beivrande av brott

riktade mot rikets säkerhet. I en del fall kunna nya omständigheter framkomma,

som medföra, att en tidigare påbörjad men på grund av bristande

bevisning nedlagd undersökning måste återupptagas. Därvid torde polismyndigheterna

som regel icke kunna undvara det tidigare hopbragta materialet.

Med den föreslagna utrensningen skulle den förutvarande spaningsbyråns

registraturer och samlingar vidare förlora avsevärt i värde och

tillförlitlighet. Detta gäller icke minst i fråga om registraturen. Dessa

grunda sig givetvis på uppgifter från skilda håll. Emellertid torde man

utan överdrift våga påstå, att de uppgifter, som härleda sig från trafikmedelskontrollen,

äro de ur olika synpunkter värdefullaste. De bygga nämligen

på påtagliga fakta, vilkas värde kan bliva föremål för bedömning på

ett helt annat sätt än uppgifter, som härflyta ur andra källor, vilka kunna

vara svårare att tillförlitligen värdera. En föreslagen utrensning av registraturen

skulle därför i realiteten medföra ett spolierande av desamma.

Härigenom skulle det organ, statspolisen tredje rotel, som övertagit spaningsbyråns

tidigare uppgifter, avsevärt hindras i sin verksamhet att söka

uppdaga brott mot rikets säkerhet. Att sålunda försvåra denna verksamhet

synes i allt fall i nuvarande läge ägnat att väcka allvarliga betänkligheter.

I fråga om det andrahandsmaterial, som förvarades hos de förutvarande

övervakningscheferna ute i landet, så torde det enligt ämbetet icke

stöta på alltför stora praktiska svårigheter att utrensa och förstöra detta.

Från en utrensning ansåge ämbetet dock böra undantagas uppgifter, som

antecknats å registerkort, vilka inginge i de av myndigheterna upplagda

registren.

Riksåklagarämbetet uttalar sålunda som sin uppfattning, att hos polismyndigheterna

befintliga register i princip böra tills vidare få bestå utan

retuscheringar samt att det andrahandsmaterial från trafikmedelskontrol]en,

som förvaras hos statspolisens tredje rotel, likaledes tills vidare bör

bevaras. Ämbetet framhåller emellertid att i det material, som hopbragts

av säkerhetstjänstens olika organ, åtskilligt uppenbarligen funnes, som

saknade allt framtida värde, detta oberoende av om uppgifterna erhållits

genom trafikmedelskontrollen eller ej. Enligt ämbetets uppfattning borde

därför polismyndigheterna ha fria händer att genom eu efter hand skeende,

på längre sikt företagen genomgång av materialet utrensa al II, som

förlorat i aktualitet eller eljest visat sig vara värdelöst.

Stats polisintendent en anser alt det material som överlämnats från centralbyrån

till spaningsbyrån icke bör förstöras och anför till stöd för denna

sin mening bl. a. följande:

2 - - It i Iran g till riksdagens protokoll 1048. 1 sand. Nr 27 0.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

Enligt praxis överlämnades från centralbyrån till spaningsbyrån avskrifter

eller utdrag av brev och telegram ävensom referat av telefonsamtal.

Detta material registrerades i spaningsbyråns centralregister och inarbetades

i de olika ärendena. I vissa hänseenden är detta material för det fortlöpande

spaningsarbetet alltjämt av stor betydelse. Redan av denna anledning

bör sålunda materialet icke förstöras. Härtill kommer att den av

kommissionen föreslagna gallringen av praktiska skäl knappast är möjlig.

Centralregistrets material är av högst avsevärd omfattning. Det stora flertalet

ärenden innehåller vanligen åtminstone någon anteckning, som hänför

sig till det ena eller andra slaget av trafikmedelskontroll. Akterna äro

paginerade i löpande följd. Ett borttagande av censurmaterialet skulle medföra

att större delen av registermaterialet måste omarbetas. Vidare må

framhållas att i samtliga ärenden av någon betydenhet sammanställningar

utarbetats, vilka åtminstone till någon del grunda sig på uppgifter från censuren.

Då ärendenas antal uppgår till omkring 60 000 torde härav framgå

att gallringen skulle bliva en arbetsuppgift av mycket stor omfattning.

Utgallringen måste ske av högkvalificerad polispersonal. Följden skulle

bliva att avdelningens normala arbetsuppgifter helt måste eftersättas under

avsevärd tid framåt. En så avsevärd omarbetning av centralregistret

synes mig sålunda av praktiska skäl icke vara möjlig.

I fråga om brevutdrag, referat av telefonsamtal in. in., som förvarades

hos de förutvarande övervakningscheferna samt hos rikets landsfogdar och

vissa polismästare, anför statspolisintendenten att detta material vore inarbetat

i lokala registraturer och att därför samma praktiska olägenheter

skulle uppstå vid materialets förstöring, som intendenten framhållit beträffande

centralregistret. Materialet kunde vidare i ett mera kritiskt och

skärpt läge komma att underlätta spaningsarbetet. Statspolisintendenten

vore därför närmast av den uppfattningen, att jämväl detta material borde

sparas och att under alla förhållanden de hos nyssnämnda myndigheter

förda registerkorten borde bevaras. Därest censurmaterialet skulle i viss

utsträckning bevaras, torde böra bestämmas att det endast finge användas

i spaningsverksamhet. Slutligen framhåller statspolisintendenten att det

vore ett intresse av första ordningen att en grundlig och omfattande sanering

av spaningsbyråns centralregister snarast komme till stånd. Det vore

därför av vikt att polismyndigheterna gåves rätt att utrensa och förstöra

sådant material.

Chefen för försvarsstaben är av den uppfattningen att såvitt angår det

material som förvaras av myndighet, som övertagit säkerhetstjänstens verksamhet,

detta borde utmönstras endast i de delar materialet enligt vederbörande

myndighets beprövande uppenbart saknade värde.

Riksarkivet betecknar kommissionens förslag såsom ytterst radikalt. Förslaget

skulle om det förverkligades leda till att all kännedom om det material,

som insamlats genom trafikmedelskontrollen, för framtiden utplånades.

Med den uppfattning riksarkivet hade av detta materials delvis mycket

stora betydelse måste ämbetsverket ur de synpunkter det hade att företräda

motsätta sig de föreslagna åtgärderna.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungi. Maj:ts proposition nr 270.

Riksarkivet anför i fortsättningen bl. a.:

Det må vara sant, att det material, varom här är fråga, innehåller »en

mångfald uppgifter om enskildas rent privata förhållanden och förehavanden,

deras åsikter och tänkesätt, deras yrkesutövning och affärer samt

angående industrien och affärslivet över huvud, vilka uppgifter ej alls rört

handlingar, soin varit brottsliga eller klandervärda» eller att »detsamma

i stor utsträckning rör rent personliga förhållanden, vilkas offentliggörande

eller utnyttjande kan lända enskilda medborgare till men». (Jfr uttalandena

betänkandet sid. 233—234.) Men detta är endast en sida av sanningen.

Serierna av telefonrapporter och telegramkopior liksom också de omhändertagna

breven inrymma också material av allra största betydelse för

vårt lands och våra grannländers politiska historia under andra världskrigets

år. Riksarkivet vill härvidlag fästa uppmärksamheten vid serien uppteckningar

av transiterade samtal (tillsammans 57 volymer), som innehålla

en mängd upplysningar av allra största intresse. Som exempel kan nämnas

volymen transiterade samtal Göteborg 22/2—31/12 1940, bl. a. innehållande

en mängd uppteckningar av samtal mellan tyska militära och civila myndigheter

i Oslo och Berlin, vilka äro synnerligen belysande för förhållandena

under ockupationens första dagar.---Att det skulle vara en oer
sättlig

förlust för den historiska forskningen, om detta och liknande material,

som ingår i denna serie, offrades åt förgängelsen, ligger i öppen dag.

Men även andra serier, sådana som informationssamtal, omfattande 50

volymer, och pressamtal, omfattande ca 200 volymer, innehålla otvivelaktigt

åtskilligt, som kan visa sig vara av största värde för forskningen.

Vad telegramkopiorna beträffar vill riksarkivet särskilt framhålla presstelegrammen.

Beträffande nu nämnda serier torde man knappast heller kunna göra

gällande, att de i någon högre grad röra sådana personliga och privata förhållanden,

som gör det nödvändigt eller ens rimligt att genom förstörelse

undandraga dem framtidens insyn. Vad riksarkivet här framhållit får

emellertid ej tolkas så, att övriga serier av telefonrapporter och telegramkopior

till skillnad från de nyss nämnda uteslutande innehålla uppteckningar

och avskrifter av den art, att de utan skada kunna förstöras. Även

bland dem finnes säkerligen åtskilligt, som vore värt att räddas åt framtiden.

I anslutning till det anförda framför riksarkivet beträffande det material,

varom här är fråga, samma förslag som i fråga om brevförsändelserna.

Riksarkivet hemställer slutligen att, därest Kungl. Maj :t icke skulle

pröva lämpligt att besluta i överensstämmelse med riksarkivets förslag, få

inkomma med förslag om vilka delar av trafikmedelskontrollens material

som oundgängligen måste bevaras för framtiden.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kangl. Maj:ts proposition nr 270.

Departementschefen.

Då 1940 års tvångsmedelslag upphörde att gälla vid utgången av juni

1945, fanns i förvar hos säkerhetstjänsten och andra myndigheter ett stort

antal försändelser, kopior och utdrag av försändelser, rapporter m. m. som

insamlats eller upprättats inom säkerhetstjänsten vid den med stöd av

lagen anordnade kontrollen av trafikmedlen.

Hos säkerhetstjänstens centralbyrå samt dess underlydande organ förvarades

sålunda 115 säckar vanliga brev och brevkort, 4 säckar rekommenderade

brev och 85 säckar korsband samt dessutom utskrifter av i runt

tal 8 000 telegram och 200 000 rapporter över avlyssnade telefonsamtal.

Samtliga dessa försändelser och samtal voro registrerade hos centralbyrån.

Jämlikt beslut den 29 juni 1945 av Ivungl. Maj:t ha därefter postförsändelser

som innehöllo penningar eller värdeföremål vidarebefordrats till adressaterna,

medan vissa försändelser med utländska kartor överlämnats till

försvarsstaben. Några vanliga brev, som reklamerats, ha härjämte genom

postverkets försorg antingen återställts till avsändaren eller översänts till

adressaten. I huvudsak fanns emellertid omförmälda material kvar hos

säkerhetstjänsten vid dess avveckling sommaren 1946. Materialet överlämnades

i samband härmed till riksarkivet och förvaras f. n. där.

Det anförda avser det ursprungliga materialet. Emellertid hade för olika

ändamål avskrifter och utdrag gjorts av vissa utav ifrågavarande postförsändelser,

telegram och rapporter över avlyssnade telefonsamtal. Ett stort

antal sådana handlingar hade överlämnats till säkerhetstjänstens spaningsbyrå

och de olika övervakningscheferna. Detta material förvaras numera

hos de polisorgan, som efter säkerhetstjänstens avveckling övertagit dess

spaningsverksamhet. Materialet är härvid i största utsträckning tillsammans

med andra uppgifter registrerat i särskilda hos dessa polisorgan förda

register. Andra kopior av brev och rapporter hade i informationssyfte överlämnats

till olika myndigheter och torde alltjämt förvaras hos dem. Även

för andra ändamål ha delar av det av säkerhetstjänsten hopbragta materialet

kommit i olika myndigheters händer.

Med hänsyn till tvångsmedelslagens slutstadgande, att åtgärd, som vidtagits

med stöd av lagen icke längre skulle upprätthållas, sedan förordnande

om tillämpning av lagens huvudbestämmelser upphört att gälla,

upptogs under sommaren 1945 frågan om behandlingen av vid trafikinedelskontrollen

erhållet material till prövning. Spörsmålet utreddes jämte andra

med avvecklingen av säkerhetstjänsten sammanhängande frågor av underståthållaren

Wahlbäck såsom särskilt tillkallad sakkunnig inom socialdepartementet.

Förslag till åtgärder framlades i en promemoria den 4

februari 1946. I propositionen nr 284 till 1946 års riksdag uttalade jag i

huvudsaklig anslutning till vad som förordats i nämnda promemoria, att

de brev, som stoppats av säkerhetstjänsten, icke borde vidarebefordras men

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Moj.ts proposition nr 270. 21

att de dock icke borde undanhållas avsändare och adressater, som efterfrågade

dem. Jag framhöll vidare att, då breven ej kunde betraktas som

arkivalier, de borde — sedan skälig tid för eventuell reklamation lämnats

— förstöras. Även annat vid kommunikationskontrollen erhållet material

än postförsändelser borde, enligt vad jag uttalade vid samma tillfälle, förstöras

vid lämplig tidpunkt.

I riksdagens skrivelse den 29 juni 1946 i anledning av propositionen framhölls

beträffande behandlingen av hos säkerhetstjänsten kvarliggande brev

in. in., att denna fråga syntes böra ytterligare övervägas, varvid i främsta

rummet de rättsliga synpunkterna borde närmare klarläggas.

Sådan utredning har numera verkställts. Den parlamentariska undersökningskommissionen

angående flyktingärenden och säkerhetstjänst har

sålunda behandlat frågan i det betänkande angående säkerhetstjänstens

verksamhet, för vars innehåll i denna del förut redogjorts. Kommissionen

anser på därvid redovisade skäl, att en arkivering för att möjliggöra en

framtida bearbetning ur historisk synpunkt icke bör ifrågakomma, och

föreslår, att såväl det ursprungliga materialet (postförsändelser i original,

utskrifter av telegram, rapporter över telefonsamtal) som andrahandsmaterialet

skall förstöras liksom även till detsamma hörande registratur.

I fråga om det ursprungliga materialet ha vid remissbehandlingen några

mera väsentliga erinringar mot kommissionens förslag gjorts endast av

riksarkivet, som anser en arkivering böra ske av allt det ifrågavarande materialet.

Härvid hänvisar riksarkivet beträffande breven till dessas värde

för den samhällsvetenskapliga, särskilt (ten sociologiska forskningen. Beträffande

telegramkopior och telefonrapporter framhåller riksarkivet bl. a.,

att de inrymma material av allra största betydelse för de nordiska ländernas

politiska historia under andra världskriget.

Enligt min mening intaga postförsändelserna i original, särskilt breven,

en särställning bland det ursprungliga materialet. Jag syftar härvid icke

endast på att brevhemligheten i motsats till telegram- och telefonhemligheten

skyddas genom ett uttryckligt stadgande i strafflagen (It kap. 13 a §)

utan även på att avsändarens och mottagarens rätt till ett brev torde ha

en annan karaktär än de anspråk, motsvarande korrespondenter kunna

göra gällande i fråga om ett telegram eller ett telefonsamtal. I själva verket

synes det därför kunna krävas, att breven vidarebefordrades till sina resp.

adressater i enlighet med vad som förutsattes då de anförtroddes åt postverket,

och alt de, om adressaten ej anträffades, behandlades på samma

sätt som andra obeställbara försändelser. Av skäl, som redovisats i propositionen

nr 284/1946 och som understrukits i olika remissyttranden, anser

jag emellertid alt så icke bör ske utan att i stället, såsom kommissionen

föreslagit, breven böra förstöras sedan en skälig reklamationstid förflutit.

Brevens betydelse för den framtida forskningen torde ej vara så stor, att

nämnda grundsats bör rubbas av hänsyn till denna.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Postförsändelsernas särställning torde, i överensstämmelse med vad

justitiekanslersämbetet förordat, böra medföra att deras fortsatta behandling

regleras i lag. Härigenom undanröjes varje motiv för den tveksamhet,

som tidigare yppat sig om det berättigade i att utan hinder av korrespondenternas

anspråk förstöra ifrågavarande försändelser.

Vad härefter angår det vid trafikmedelskontrollen insamlade ursprungliga

materialet i övrigt kan jag i princip ansluta mig till kommissionens

förslag, att även detta skall förstöras. Härvid måste dock undantagas sådana

handlingar, som tillhöra ett av domstol och administrativ myndighet

avgjort ärende. Vidare kan det ifrågasättas huruvida icke undantag böra

göras i den historiska forskningens intresse. En genomgripande utrensning

bör visserligen ske inom den omfattande samlingen av telegram och rapporter

över avlyssnade telefonsamtal, varvid särskilt rapporterna över inlandssamtal

i största utsträckning synas kunna förstöras. Men vissa telegram

och rapporter över telefonsamtal, särskilt transiterade samtal, synas

att döma av riksarkivets yttrande vara av sådan betydelse för den historiska

forskningen, att en arkivering möjligen bör ske. Någon rätt till

ifrågavarande uppteckningar från vederbörande korrespondenters sida i

likhet med avsändares och mottagares rätt till postförsändelser torde icke

föreligga. Likväl erfordras uppenbarligen sekretesskydd med garantier för

att materialet icke utlämnas till men för enskild person utan innehålles så

länge detta påkallas av sådana skäl eller av hänsyn till rikets säkerhet

eller av internationella hänsyn. Tillräckliga sådana garantier äro givna i

lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar, enligt vilken lag betryggande sekretessbestämmelser torde gälla

för hela det ifrågavarande materialet. Särskild lagstiftning i denna del erfordras

sålunda ej. Med hänsyn till materialets karaktär anser jag det ej

nödvändigt att skapa särskilt stöd i lag för den förstöring eller arkivering

av detsamma, som förut förordats.

Vad slutligen angår det andrahandsmaterial, som enligt vad förut nämnts

finnes bevarat hos olika myndigheter i form av kopior, utdrag och sammanställningar

av hrev, telegram och rapporter om avlyssnade telefonsamtal,

synes vad som nyss anförts om de ursprungliga telegramutskrifterna och

rapporterna i huvudsak böra gälla. Även detta material bör alltså i princip

förstöras. Vissa undantag kunna emellertid även här vara påkallade.

Jag syftar härvid särskilt på delar av det material, som överlämnats till

säkerhetstjänstens spaningsbyrå och som nu omhänderhaves av statspolisens

tredje rotel och bl. a. förvaras i form av anteckningar i det s. k.

centralregistret. Såsom justitiekanslersämbetet framhållit kan detta material

alltjämt vara av betydelse för att tillgodose i tvångsmedelslagen angivna

intressen. I den mån så kan bli fallet bör tydligen ett förstörande icke

ske. Jag delar emellertid statspolisintendentens uppfattning, att en grundlig

och omfattande utrensning av centralregistret snarast bör komma till

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

stånd. På samma sätt som centralregistret synas de hithörande register,

som förvaras hos de förutvarande övervakningscheferna och vissa lokala

polismyndigheter, böra behandlas. Däremot torde det övriga andrahandsmaterial,

som förvaras hos nyssnämnda myndigheter, kunna förstöras. De

föreskrifter, som eventuellt erfordras för att närmare reglera förfarandet

med andrahandsmaterialet, torde få meddelas i administrativ ordning.

I anslutning till det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats

förslag till lag om förstörande av vissa postförsändelser. Beträffande förslaget

torde i detta sammanhang böra anmärkas följande.

I första paragrafen har upptagits den grundläggande bestämmelsen, att

postförsändelse, vars expediering inställts med stöd av 1940 års tvångsmedelslag,

skall förstöras. Undantag har dock stadgats för sådana postförsändelser,

som hänföra sig till något av domstol eller annan myndighet avgjort

mål eller ärende. Härmed åsyftas handlingar, som åberopats vid domstol

eller administrativ myndighet eller eljest legat till grund för myndighets

avgörande och som, sedan detta träffats, införlivats med de till beslutet

hörande handlingarna. Det har icke ansetts påkallat, att i lagen

fastslå någon viss bestämd dag för förstörandet. Bestämmelser härutinnan

torde få utfärdas av Kungl. Maj :t, varvid bör beaktas, att försändelsernas

avsändare och mottagare få skäligt rådrum att reklamera. Meddelande om

tidpunkten för förstörandet synes på lämpligt sätt få bringas till allmänhetens

kännedom.

Då möjlighet bör finnas att, där så av särskild anledning finnes påkallat,

meddela undantag från första paragrafens ovillkorliga regel om förstörande,

har i en andra paragraf upptagits en bestämmelse, som ger Kungl.

Maj :t befogenhet att förordna härom.

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1949. Före nämnda tidpunkt

böra erforderliga tillämpningsföreskrifter utfärdas.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande

över ifrågavarande inom inrikesdepartementet upprättade förslag

till lag om förstörande av vissa postförsändelser, av den lydelse bilaga1 till

detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Gunnar Olofsson.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har

bär uteslutits.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 maj

19U8.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 20 maj 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 8 maj 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om förstörande av vissa postförsändelser.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i inrikesdepartementet utnämnde hovrättsrådet

Y. Samuelsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

25

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

21 maj 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets Övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, lagradets den 21 maj

1948 avgivna utlåtande över det den 8 maj 1948 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om förstörande av vissa postförsändelser. Föredraganden

hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets Övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

K. A. Åkerberg.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Sammanfattning

av

parlamentariska undersökningskommissionens betänkande (del III)

angaende säkerhetstjänstens verksamhet samt däröver

avgivna yttranden.

Betänkandet.

I betänkandet lämnas inledningsvis (s. 8—31) en allmän översikt av de

grundläggande författningsbestämmelserna rörande säkerhetstjänsten och

dess befogenheter. Samtidigt därmed redogöres för säkerhetstjänstens till.

komst och avveckling.

Därefter redogöres för den av säkerhetstjänsten utövade kontrollen

av trafik medlen, den s. k. censurverksamheten (s. 32—235). I denna

del av betankandet behandlas till en början de författningsbestämmelser,

som galit på detta område, varjämte redogöres icke blott för de olika slag

av trafikmedelskontroll, som bedrivits — främst post-, telegram- och teletoncensuren

— utan även för användningen av de genom kontrollerna erhållna

uppgifterna. Redogörelsen för censurverksamheten avslutas med

kommissionens uttalande angående denna verksamhet.

Härvid behandlar kommissionen först frågan, huruvida den utövade

kontrollen haft stöd i meddelade bestämmelser. Vid bedömandet av spörsmålet,

huruvida begränsningar i de enskildas rätt att anlita de statliga tra
™.

en .P08*’ telegram och telefon finge ske genom censur, utan att stöd

toreligger i av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag, torde enligt

kommissionens mening någon ledning icke kunna hämtas av det allmänna

stadgandet i § 16 regeringsformen. De skäl, som kunde anföras för ett

krav pa stod i lag för dylika ingripanden, vore starkare i fråga om postforsändelser

särskilt tillslutna brev — än när det gällde telegram och

Beträffande tillslutna brev funnes nämligen i allmänna

strafflagen ett stadgande som i princip innebure ett skydd för brevhemligheten.

I fråga om telegraf och telefon vilade åter de enskildas utnyttjande

av.!ressa trafikmedel på de reglementen och instruktioner, som Kungl. Maj.''t

utfärdat för trafikverken, och olika begränsningar i rätten att begagna dem

hade sedan länge ansetts kunna göras i administrativ ordning. Även för allmänheten

torde intresset av att brevhemligheten bevaras träda i främsta

rummet. Telegram och i viss mån även telefonsamtal vore redan på grund

av dessa trafikmedels natur icke helt undandragna myndigheternas kännedom.

Kommissionen forsätter:

Spörsmålet, huruvida censur får anordnas utan stöd av lag, torde vidare böra

betraktas olika allteftersom det är fråga om allmän eller individuell kontroll

När det gäller ingripanden från myndighets sida mot vissa enskilda personer,

arer det bäst överensstämma med våra allmänna rättsgrundsatser att kräva att

stöd härför skall föreligga i lag, i detta fall processlag. Mera tveksamt är, huru
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

vida en allmän kontroll, som ej är riktad mot vissa enskilda personer utan avser

det allmänna utnyttjandet av ett trafikmedel, icke låter sig inordna under Kungl.

Maj :ts allmänna administrativa lagstiftningsrätt.

Att de förhållanden, som avhandlas vid de enskildas begagnande av post, telegraf

och telefon, böra åtnjuta skydd så långt detta är möjligt, därom torde allmän

enighet råda. Man kan därför — oavsett vilken författningsmässig grund

som må finnas för ett dylikt skydd — tala om brev-, telegram- och telefonhemligheten

såsom ett faktiskt samhälleligt intresse, för vars begränsning synnerliga

skäl måste föreligga. Det är vidare uppenbart, att i den mån inskränkningarna

däri göras genom en för allmänheten hemlighållen censur, kraven på bärande

motiv för ingripandet måste ställas högre än om censuren är öppen. I sistnämnda

fall kunna nämligen inskränkningarna betecknas såsom ett allmänt villkor för

trafikmedlens begagnande, efter vilket de, som vilja utnyttja trafikmedlen, ha att

inrätta sig. it»

De censuråtgärder, som vidtagits under kriget, ha så gott som helt grundats pa

1940 års tvångsmedelslag. Redan innan denna lag den 9 januari 1940 trädde i

kraft, hade emellertid vissa kontrollåtgärder vidtagits. Man kan i detta sammanhang

bortse från den kontroll, som byggde på 1939 års tvångsmedelslag; denna

kontroll innebar nämligen endast individuell kontroll, och de i sistnämnda lag

medgivna åtgärderna inneburo endast en utbyggnad av de vanliga tvångsmedlen

vid misstanke om brott. Under hösten 1939 vidtogos emellertid vissa allmänna

kontrollåtgärder, som icke byggde på 1939 års tvångsmedelslag. Sålunda anordnade

säkerhetstjänsten, med stöd av olika av Kungl. Maj:t meddelade beslut, dels

viss kontroll över telefon- och telegramtrafiken med utlandet och dels kontroll

över postförsändelser från Haparanda till Finland. Den nu nämnda kontrollen

över telefon- och telegramtrafiken torde ha inrymts i de befogenheter att inskränka

denna trafik, som finnas omnämnda i telefon- och telegramreglementena

och därtill anslutna författningar. Mera tveksam synes frågan vara, huruvida den

anordnade kontrollen över posttrafiken från Haparanda till Finland stått i överensstämmelse

med den allmänna principen om brevhemligheten. Beslut om

kontrollen meddelades av Kungl. Maj:t den 30 december 1939, och kontrollen anordnades

från och med den 5 januari 1940. Med hänsyn till att 1940 års tvångsmedelslag

trädde i tillämpning redan den 9 januari 1940, anser sig kommissionen

icke ha tillräcklig anledning att — utöver de allmänna synpunkter som ovan anförts

— uttala sig angående frågan hur den dessförinnan vidtagna postkontrollen

författningsmässigt skall betraktas.

Kommissionen ingår härefter på frågan, huruvida 1940 års tvångsmedelslag

inrymde befogenhet att anordna allmän kontroll. Kommissionen finnei

det i denna del klarlagt, att syftet med nämnda lag bl. a. var att bereda

möjlighet till allmän censur och att allmän kontroll i vart fall icke statt i

strid med lagens utformning. Kommissionen anser dock att lagens innebörd

i förevarande hänseende hort komma till klarare uttryck i densamma.

Vidare finner kommissionen det otillfredsställande att icke Kungl. Maj .t

genom beslut i konselj tagit ställning till den principiella frågan om anordnande

av denna kontroll. .

Ett dylikt konseljbeslut hade enligt kommissionen aven bort avgöra tragan,

huruvida kontrollen skulle hållas hemlig.

Kommissionen fortsätter;

AU kontrollen från början hölls hemlig var föranlett av direktiv från dåvarande

justitieministern, statsrådet Westman. Frågan om hemlighållandet åter
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

upptogs aven senare i framställningar från generalpoststyrelsens sida till Kungl.

Maj:t, vilka framställningar icke föranledde något Kungl. Majrts beslut i detta

hanseende. Enligt kommissionens mening har ställningstagandet till denna fråga

varit av den största betydelse för verksamhetens fortsatta bedrivande och för

allmänhetens inställning till kontrollen.

Från säkerhetstjänstens sida bär med styrka gjorts gällande, att den individuella

kontrollen, d. v. s. den kontroll, som riktade sig mot vissa misstänkta enskilda

personer, med nödvändighet måste hållas hemlig, enär eljest värdet av

kontrollen ur spaningssynpunkt bleve ringa och den tvärtom, genom att för en

misstänkt person röja att hans verksamhet vore föremål för undersökning från

vederbörande myndighets sida, kunde försvåra eller omöjliggöra polismyndigheternas

med andra medel bedrivna spaningsverksamhet. Därjämte skulle en öppen

individuell kontroll offentligt stämpla en del medborgare såsom misstänkta samhällsmedlemmar.

Om den allmänna kontrollen gjordes offentlig — vilket i princip

ej mötte erinran ur polissynpunkt — skulle vid den praktiska tillämpningen

åtskilliga olägenheter komma att framträda. Kontrollen måste i sådant fall ordnas,

så att den allmänna och den individuella kontrollen utövades av skilda organ,

enär eljest säkerhetstjänstens existens bleve röjd. Åtskilliga gränsfall mellan allmän

och individuell kontroll förelåge, vilka i den nu skedda tillämpningen behandlats

som allmänna kontroller men vilka ur spaningssynpunkt borde hållas

hemliga liksom individuell kontroll. Vidare bär framhållits, att införande av

öppen censur kunde ha utrikespolitiska konsekvenser.

Kommissionen, som väl förstår att polisiära skäl föreligga för hemlighållande

av den individuella kontrollen i de enskilda fallen, anser för sin del, att de betänkligheter

av teknisk art, som anförts mot ett offentligt tillkännagivande av den

allmänna censuren, i varje fall beträffande utlandstrafiken och kontrollen av

s. k. militärpost, rimligen bort kunna övervinnas. Anordnandet av ett offentligt

organ för utövande av allmän censur hade utan tvivel varit möjligt att tekniskt

genomföra.

Av särskild vikt för kommissionens bedömande har varit att man genom det

nu tillämpade systemet undandragit sig att taga ställning till vissa synnerligen

viktiga principfrågor, som rört censuren och i vilka tillämpningen måhända gått

längre än som eljest blivit fallet. Kommissionen har vidare i åtskilliga fall uppmärksammat

att åtgärder vid censurverksamheten, mot vilka ur olika synpunkter

erinringar kunna framställas, haft sin grund i kravet på att verksamheten i dess

helhet skulle hemlighållas. Som exempel må nämnas tillämpningen av brev- och

telegramcensurering genom att viss text utplånades och annan text i stället insattes,

behandlingen av reklamationer beträffande post m. m.

Framför allt måste emellertid beaktas att huvudsyftet med en allmän censur

rimligen måste vara att förhindra spridande av krigsunderrättelser och därmed

jämförliga meddelanden. Ett sådant syfte tillgodoses givetvis bäst när censuren

ar öppen. Göres censuren hemlig, undanröjes i allmänhet möjligheten för de tilllampande

myndigheterna att genom påpekanden till avsändaren förhindra sådant

upprepande som enbart bär karaktären av tanklöshet. Ett offentligt kungörande

om allmän censur skulle utan tvivel ha verkat återhållande på avsändarna och

gjort åtskilliga nu vidtagna stoppningsåtgärder obehövliga.

En ytterligare olägenhet av censurens hemlighållande var, att när kontrollens

allmänna existens med åren blev känd bland stora grupper av medborgarna,

redan myndigheternas hemlighållande av kontrollen vållade irritation.

Med hansyn till det anförda anser kommissionen, att den allmänna kontrollen

— särskilt kontrollen av försändelser till och från utlandet samt kontrollen av

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

s. k. militärpost — redan från början bort göras öppen. Såsom kommissionen

förut antytt skulle i sådant fall säkerligen en mycket väsentlig del av de anmärkningar,

som nu riktats mot censurverksamheten, ha kunnat undvikas.

Beträffande de förutsättningar, under vilka censur skulle få ske, anmärker

kommissionen, att de grundläggande bestämmelserna i 2 § av 1940 års

tvångsmedelslag vore i och för sig obestämda och kautschukartade. Det

måste uppmärksammas, att för kontroll icke krävdes att misstanke om

brott förelåg mot den, gentemot vilken kontrollen var riktad. Kontroll fick

enligt lagen ske även i andra fall, då den erfordrades för att förhindra eller

vinna utredning om vissa förhållanden. Vid angivandet av de förhållanden,

som lagen avsåg att förhindra, nämndes bland annat det redan i 8 kap.

strafflagen förekommande begreppet »skada för rikets vänskapliga förbindelser

med främmande makt». Härigenom kom en utvidgning att ske av

det i säkerhetskungörelsen angivna begreppet krigsunderrättelser. Kommissionen

anför vidare:

Från säkerhetstjänstens sida har lagen i detta hänseende ansetts innebära att

— under behörigt hänsynstagande til! yttrandefriheten och den av statsmakterna

tolererade fria opinionsbildningen sådan denna komme till uttryck genom press

och sammankomster — noggrann uppmärksamhet skulle ägnas åt att icke landets

utrikespolitiska intressen skadades genom att oriktiga föreställningar om folkstämningar

och politiska eller sociala förhållanden obehindrat spredes till utlandet.

I nu angivet hänseende skulle — enligt inom säkerhetstjänsten utfärdade

anvisningar till ledning för granskningspersonalen — i fråga om postförsändelser

till utlandet uppmärksammas bland annat uttalanden eller rykten om fientlig

folkstämning bland svenska medborgargrupper mot visst land, uttalanden, som

röjde ett ensidigt ställningstagande till förmån för någon av de krigförande makterna

samt uttalanden, som gåve uttryck för nationell självuppgivelse eller andra

former av osvensk hållning, som vore ägnade att i utlandets ögon nedsätta det

nationella anseendet. Uttalanden av nu nämnd art skulle pakalla ingripande i

främsta rummet, därest de förekomme i meddelanden till det land, vars intressen

i ena eller andra avseendet förnärmades. Det skulle emellertid även uppmärksammas,

att anlitade befordringsvägar för postförsändelser i vissa fall innebure

möjligheter till kontroll annorstädes än i adresslandct ävensom att förekommande

uttalanden kunde utnyttjas i propagandasyfte till nackdel för svenska intressen.

Den tolkning, säkerhetstjänsten sålunda givit bestämmelserna i tvångsmedelslagen

om åtgärder till förhindrande av skada för rikets vänskapliga förbindelser

med främmande makt, har inneburit, att under vissa förutsättningar även rena

åsikts- och meningsyttringar i meddelanden till utlandet kunde bliva föremål för

ingripande på grund av hänsyn till rikets neutralitet. Säkerhetstjänsten, som i

detta hänseende stått i fortlöpande kontakt med utrikesdepartementet, har härntinnan

följl de önskemål, som framställts från departementet.

Även om kommissionen icke kan göra gällande, alt den sålunda hävdade tolkningen

av tvångsmedelslagen stått i strid med dess ordalag, maste kommissionen

för sin del uttala, att en dylik tolkning inneburit en kontroll, som gått längre än

vad som kan anses ha varit rimligt och lämpligt. Vad i detta hänseende förekommit

utgör enligt kommissionens mening ett belysande exempel på vart eu med

tillräckliga medel utrustad och i hemlighet verkande censur lätteligen drives.

Redan skapandet av en allomfattande censurorganisation innebär en latent risk

för att verksamheten, därest den bedrives energiskt, kommer att gå utöver de

ursprungligen föreliggande syftena. Även detta förhållande utgör enligt kommis
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

sionens mening en anledning att understryka vikten av att censuren göres öppen

i det att i så fall skulle erhållas en viss kontroll över att den avsedda ramen för

verksamheten ej överskrides.

\ ad angår skälen till de vidtagna censuråtgärderna finner kommissionen

att de censuråtgärder, som vidtagits för att förhindra att underrättelser

rörande vårt lands militära förhållanden o. d. skulle komma till främmande

makts kännedom, varit nödvändiga.

Beträffande de censuringripanden, som kunna sägas ha skett av humanitära

skäl, t. ex. brev från norska och danska flyktingar i Sverige till anförvanter

i hemlandet, anser kommissionen att, ehuru dylika ingripanden

icke fallit under de i tvångsmedelslagarna angivna förutsättningarna för

ingripande, de likväl med hänsyn till det starka humanitära intresse, som

förelegat, varit välgrundade.

Kommissionen anser sig vidare icke ha något att erinra mot att försändelser,

som innehållit upplysningar om en presumtiv femte kolonn i Sverige, stoppats.

Ej heller har kommissionen ansett sig böra framställa någon erinran

mot det förhållandet, att försändelser till Amerikas förenta stater eller

andra länder i Nord- och Sydamerika eller till Storbritannien stoppats, när

försändelserna innehållit mot Tyskland eller nazismen riktade uttalanden.

Som skäl härför anför kommissionen:

Under vissa tidsperioder ha stoppats försändelser till Amerikas förenta stater

eller andra länder i Nord- och Sydamerika eller till Storbritannien, när försändelserna

innehållit mot Tyskland eller nazismen riktade uttalanden. Anledningen

härtill har varit, att dessa försändelser under ifrågavarande tid befordrades över

Tyskland och därför kunde antagas bliva granskade av den tyska censuren. Grunden

till stoppningsåtgärderna har av säkerhetstjänsten angivits vara hänsynen

till Sveriges neutralitetspolitik samt även angelägenheten att icke giva tyska myndigheter

tillfälle att registrera avsändare i Sverige, vilka hyste en antinazistisk

uppfattning. Ehuru kommissionen finner det tveksamt, huruvida neutralitetspolitiken

utgjort tillräckligt skäl att stoppa försändelser i dessa fall, anser sig

kommissionen med hänsyn till det av säkerhetstjänsten sist angivna skälet icke

höra framställa någon erinran i detta avseende.

Däremot anser kommissionen att kontrollen i princip gått för långt när

som i åtskilliga fall skett — censuringripanden företagits mot meddelanden,

som riktats till utlandet och innefattat omdömen om vårt lands

ställning eller yttre eller inre politik. Kommissionen förmenar att en viss

åsiktskontroll här utövats.

I fråga om användningen av individuella kontroller, d. v. s. förordnanden

om kontroll beträffande enskilda personers försändelser eller telefonsamtal,

uppger sig kommissionen icke ha haft möjlighet att närmare granska

denna utöver vad som föranletts av de relativt fåtaliga enskilda klagomålen

eller vad kommissionen eljest uppmärksammat. Den undersökning, som

verkställts, har emellertid icke givit kommissionen anledning till erinran

mot att dylik kontroll anordnats.

Vad angår de åtgärder enligt tvångsmedelslagen, som säkerhetstjänsten

vidtagit beträffande enskilda försändelser, nämner kommissionen, att tveksamhet

förelegat beträffande befogenheten att vidtaga s. k. censurering i

inskränkt mening, d. v. s. strykning av vissa delar i förening med insättande

av annan text i den struknas ställe. Kommissionen anser att detta

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

censureringsförfarande bort undvikas men tillägger, att förfarandet icke

förekommit efter 1944, sedan det uppmärksammats av justitieombudsmannen

och därpå förbjudits av säkerhetschefen.

Vid säkerhetstjänstens befattning med tryckta skrifter har, erinrar kommissionen,

ett flertal tveksamma frågor om förhållandet mellan tryckfrihetsförordningen

och 1940 års tvångsmedelslag uppkommit. Vad angår de

enskilda stoppningsåtgärder, som i detta sammanhang vidtagits, torde

dessa, uppger kommissionen, regelbundet ha skett i enlighet med de önskemål,

som framställts från utrikesdepartementet. Kommissionen anser sig

därför icke böra rikta någon anmärkning mot säkerhetschefen. Kommissionen

tillägger, att den härvid är medveten om, att tillämpningen i detta

fall icke stått i god överensstämmelse med tryckfrihetsförordningen.

1 fråga om de förutsättningar, under vilka granskade försändelser skulle

föranleda åtgärd, ha allmänna instruktioner funnits utfärdade inom säkerhetstjänsten.

Ehuru kommissionen vid sin undersökning uppmärksammat

att tillämpningen av de sålunda fastslagna principerna i åtskilliga fall varit

vacklande, torde tillräcklig anledning till anmärkning mot censurverksamheten

på sådan grund icke föreligga. En viss ojämnhet i tillämpningen

torde enligt kommissionen ha varit ofrånkomlig.

Den censur, som utövats under kriget, har i åtskilliga avseenden, anföi

kommissionen, vållat olägenheter för den allmänhet, som betjänat sig av

trafikmedlen. Bl. a. har en viss försening varit en ofrånkomlig följd av

kontrollen. Kommissionen anser dock, att det av dess utredning framgår,

att myndigheterna strävat efter att genom tekniska åtgärder inom censuren

nedbringa förseningen till ett minimum, och kommissionen framhåller,

att trafikmedel skontrollen ur rent tekniska synpunkter fyllt högt ställda

anspråk.

I fråga om användningen av de vid trafikmedelskontrollen erhållna uppgifterna

anför kommissionen:

Det stadgades i tvångsmedelslagens tillåmpningskungörelse, att vad som inhämtats

genom granskning av försändelse eller av uppteckning utav eller uppgift

å telefonsamtal eller genom avlyssnande av sådant samtal icke finge yppas i

vidare mån än som erfordrades för att vinna det med undersökningen avsedda

ändamålet. Ehuru denna föreskrift icke upptogs i själva lagen utan i den av

Kungl. Maj :t utfärdade tillämpningskungörelsen, får densamma anses utgöra ett

uttryck för vad som enligt sakens natur skulle gälla vid lagens handhavande. Bestämmande

för användningen av de erhållna uppgifterna voro sålunda de syften,

som i tvångsmedelslagen angåvos såsom förutsättningar för kontrollens anordnande.

Den dunkelhet, som vidlådde tvångsmedelslagens allmänna bestämmelser

om kontrollens anordnande, kom härigenom att inverka även på myndigheternas

användande av de utvunna uppgifterna.

Direkt föranledd av tvångsmedelslagens syfte var säkerhetstjänstens användning

av de vid kontrollen erhållna uppgifterna i spaningsarbete! för att uppspåra

eller förhindra sådana för riket skadliga handlingar som angåvos i lagen. Beträffande

frågan i vad mån åklagar- eller polismyndigheter haft rätt att begagna

den kunskap de genom kontrollen vunnit om andra brott än dem, som angåvos

i tvångsmedelslagen, uttalade säkerhetschefen redan på ett tidigt stadium, att

ehuru det vid kontrollen utvunna materialet icke finge användas i fråga om sådana

brott, vederbörande myndighet, som erhållit kunskap om dylikt brott, likväl

borde, om brottet var grovt, kunna på andra vägar än 1940 års tvångsmedelslag

anvisade söka erhålla den utredning, som vore möjlig. Till detta principutta
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

lande, vilket lämnats utan erinran av justitieombudsmannen, kan kommissionen

ansluta sig.

I ett fall, som omförmälts i konstitutionsutskottets dechargememorial till 1942

års riksdag, har innehållet i avlyssnade telefonsamtal utnyttjats av kronan i en

civil rättegång, som förts av en enskild man mot kronan. Utlämnandet från

säkerhetstjänsten till kronans ombud i rättegången av uppteckningar av de ifrågavarande

telefonsamtalen hade föranletts av ett av Kungl. Maj :t i kommandoväg

meddelat beslut. Någon anmärkning mot säkerhetstjänsten kan därför icke framställas.

Kommissionen anser emellertid i likhet med konstitutionsutskottet, att

uppteckningar av avlyssnade samtal icke bort få utnyttjats i syfte att bereda staten

såsom part i en civil rättegång en förmånligare ställning. Vid sin bedömning

av den under kriget utövade trafikmedelskontrollen har kommissionen icke kunnat

underlåta beakta, att ett sådant fall inträffat.

Vad angår den av säkerhetstjänsten bedrivna rapporteringen till vissa

myndigheter, den s. k. informationsverksamheten, anför kommissionen:

Utöver de direkta åtgärder, som i enskilda fall föranletts av vad vid trafikmedelskontrollen

framkommit, har säkerhetstjänsten bedrivit en omfattande rapportering

till vissa myndigheter på grundval av de upplysningar som vunnits vid

kontrollen. Denna s. k. informationsverksamhet, vilken betecknats som en biprodukt

av censurverksamheten, torde ha haft sitt ursprung i att inom säkerhetstjänsten

uppmärksammades, att vid granskningen framkommo upplysningar som

man ansåg sig böra meddela chefen för socialdepartementet. Till en början skedde

detta genom att avskrifter eller utdrag av brev eller telegram eller av uppteckningar

av telefonsamtal tillställdes chefen för socialdepartementet. I vad angick

material av militärt intresse tillställdes uppgifter militära myndigheter. Verksamheten

utvecklades sedan successivt. I slutet av år 1940 började säkerhetstjänsten

sammanställa de erfarenheter, som framkommit vid kontrollen, i särskilda informationsrapporter,

för vilka så småningom ett fast system utbildades. Efter en

omreglering av rapportväsendet hösten 1941 utgjordes rapporterna av allmänna

informationsrapporter, propagandarapporter och rapporter angående näringslivet,

senare benämnda handelsrapporter. Uppgifter rörande försvaret sammanfördes

i särskilda promemorior. Härutöver avgåvos av säkerhetschefen ett stort

antal s. k. specialrapporter angående vissa särskilda spörsmål. Utarbetandet av

rapporterna ombesörjdes av ett särskilt informationskontor inom säkerhetstjänstens

postkontrollavdelning. Verksamheten ägde i huvudsak bestånd till slutet av

juni 1945, då tvångsmedelslagen upphörde att gälla.

Dessa rapporter tillställdes av säkerhetschefen — förutom chefen för socialdepartementet

— utrikesdepartementet och informationsstyrelsen samt, i fråga

om uppgifter av militärt intresse, chefen för försvarsdepartementet ävensom försvarsstaben.

Rätten att delgiva ledamöter av statsrådet gjorda erfarenheter har

av säkerhetschefen ansetts ligga i sakens natur. Delgivningen med försvarsstaben

har säkerhetschefen grundat på säkerhetskungörelsens föreskrifter om samarbete

mellan säkerhetstjänsten och överbefälhavaren. Delgivningen av rapporter med

informationsstyrelsen var föranledd av att Kungl. Maj:t den 7 maj 1943 på hemställan

av informationsstyrelsen bemyndigade säkerhetstjänsten att till informationsstyrelsens

förfogande ställa sådana för vederbörande tillgängliga upplysningar,

som voro av väsentlig betydelse för planerandet och bedrivandet av den

statliga informationsverksamheten.

Någon erinran mot omfattningen och utförligheten av rapporteringen synes

icke ha framförts från de myndigheter som erhöllo uppgifterna. Tvärtom visar

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

undersökningen att säkerhetschefen i vissa fall erhållit direktiv om utvidgat uppgiftslämnande.

Nyss har nämnts att rapporteringen till informationsstyrelsen föranletts

av särskilt beslut av Kungl. Maj:t. I fråga om rapporteringen till försvarsstaben

inskränkte säkerhetschefen under år 1941 rapporteringen med hänsyn till

att han erfarit att de till militära myndigheter tidigare lämnade uppgifterna använts

utöver vad som varit avsett från säkerhetstjänstens sida. Efter framställning

från försvarsstaben erhöll emellertid säkerhetschefen av försvarsministern

direktiv om att i visst hänseende återgå till den tidigare tillämpade utförligare

rapporteringen.

Rapporteringsverksamheten uppmärksammades inom riksdagen år 1943, varvid

erinran framfördes mot densammas omfattning. På förfrågan från säkerhetstjänstens

sida meddelade emellertid statsrådet Bergquist att verksamheten

skulle fortsätta.

Att den av säkerhetstjänsten bedrivna rapporteringen till andra myndigheter

än ledamöter av statsrådet gillats av regeringen även i de fall, då uttryckligt beslut

ej förelegat, torde stå klart. De betänkligheter, som kunna anföras mot den

utförliga rapporteringen, föranleda därför icke kommissionen att rikta klander

mot säkerhetstjänstens befattningshavare.

Ett exempel på vilka erfarenheter, som vunnits vid trafikmedelskontrollen, utgör

den publicerade redogörelsen för den tyska propagandan i Sverige under

krigsåren. Att ett dylikt utnyttjande av vid trafikmedelskontrollen utvunna uppgifter

i och för sig kan vara av intresse synes obestridligt. Likaså har det naturligtvis

varit värdefullt för regeringen att få erfarenheter angående t. ex. allmänhetens

reaktion i anledning av vissa under kriget inträffade händelser. Lämpligheten

av en dylik informationsverksamhet kan dock starkt ifrågasättas. Kommissionen

har vid sin undersökning uppmärksammat, att vid trafikmedelskontrollen

framkommit och i informationsrapporterna upptagits en mångfald uppgifter

om enskildas rent privata förhållanden och förehavanden, deras åsikter

och tänkesätt, deras yrkesutövning och affärer samt angående industrien och

affärslivet över huvud, vilka uppgifter ej alls berört handlingar, som varit brottsliga

eller klandervärda. Vad särskilt angår handelsrapporterna har kommissionen

funnit dessa innehålla så detaljerade uppgifter om enskildas affärsförhållanden,

att kommissionen icke ansett sig böra genom exempel belysa innehållet i dessa

rapporter.

I vad mån de genom informationsrapporterna erhållna upplysningarna faktiskt

utnyttjats av de myndigheter, som fått del av desamma, har kommissionen icke

kunnat bilda sig någon uppfattning om. Det kan emellertid ej uteslutas, att myndigheterna

vid handläggning av ärenden rörande enskilda personer påverkats av

de erfarenheter, som vunnits genom informationsrapporterna. En sådan räckvidd

av informationsverksamheten måste anses betänklig, så mycket mer under en

kristid, då enskildas angelägenheter mer än vanligt regleras av myndigheternas

beslut. Ett strängt fasthållande av statsnyttesvnpunkten i detta hänseende kan

medföra att man föranledes till åtgärder, som äro betecknande för autoritära

statssystem. Det är vidare att märka, att materialets urval ej ger några garantier

för att den bild man erhåller genom rapporterna är riktig, och att på grund av

den utformning rapporterna erhöllo risk förelegat att uppgifter, som lämnats av

enskilda personer i brev, telefonsamtal eller telegram, även om de varit osäkra

eller felaktiga framträtt som faktiska. Det måste därför i princip framstå som

skrämmande om myndigheterna på detta material bildat sill uppfattning om allmänheten

och dess förehavanden.

3—Bihang till riksdagens protokoll 1!)''iS. Nr 270.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

Vid övervägande av för- och nackdelarna av informationsverksamheten

kan kommissionen icke finna annat än att rapporteringen bort begränsas

till vad som varit direkt förenligt med tvångsmedelslagens syften eller erfordrats

för att bereda Kungl. Maj :t möjlighet till direktivgivning och

kontroll av att censurverksamheten utövades i enlighet med tvångsmedelslagens

föreskrifter. Vid en begränsning i enlighet härmed skulle enligt

kommissionen främst rapporteringen angående allmänhetens reaktion inför

olika händelser samt handelsrapporterna i det väsentliga fallit bort.

Detta torde i sin tur ha inneburit, att rapporterna huvudsakligen innehållit

förhållanden av polisiärt intresse och att rapporteringen till regeringen

väsentligen fått karaktären av att säkerhetstjänsten hållit Kungl. Maj :t

underrättad om innebörden av säkerhetstjänstens verksamhet.

Efter att härefter ha behandlat frågan om den fortsatta behandlingen av

det vid trafikmedelskontrollen utvunna materialet uttalar kommissionen

avslutningsvis om trafikmedelskontrollen, att av den verkställda undersökningen

framgått, att säkerhetstjänsten bedrivit sin ifrågavarande verksamhet

med lojalt tillämpande av de direktiv, som lämnats från regeringens

sida. 1 stort sett hade kommissionen fått det intrycket, att verksamheten

ur teknisk synpunkt varit väl organiserad och tillämpad. De erinringar,

som kommissionen för sin del funnit kunna riktas mot den bedrivna

censurverksamheten, rörde väsentligen principfrågorna om censurens anordnande

i allmänhet, särskilt dess hemlighållande för allmänheten, samt

den utförliga informationsverksamhet, som bedrivits med stöd av det utvunna

materialet. I dessa delar hade kommissionen icke ansett sig böra

framställa någon anmärkning mot säkerhetstjänsten. I vad mån det ställningstagande

till nyssnämnda frågor, som skett från regeringens sida, varit

betingat av vårt lands politiska läge under krigsåren föll utanför kommissionens

bedömande. I

I följande kapitel (s. 236—429) behandlar kommissionen säkerhetstjänstens

övriga verksamhet, d. v. s. i främsta rummet dess spaningsverksa

in het.

I särskilda underavdelningar av detta kapitel behandlas de s. k. krigsfallsförteckningarna

ävensom säkerhetstjänstens registrering och kontroll

av vissa politiska sammanslutningar och grupper. Vidare redogöres i en

särskild avdelning för kommissionens utredningar i anledning av klagomål

rörande påstådda övergrepp från säkerhetstjänstens sida, såsom olämpliga

förhörsmetoder, provokation in. in. Kapitlet innefattar slutligen kommissionens

uttalande angående säkerhetstjänstens spaningsverksamhet jämte

vissa sammanfattande allmänna omdömen.

Beträffande en del enskilda klagomål återfinnas kommissionens uttalanden

i anslutning till redogörelsen för resp. klagomål.

I sitt allmänna uttalande anför kommissionen, att av de anmärkningar,

som riktats mot säkerhetstjänstens spaningsverksamhet, en väsentlig del

avsåge säkerhetstjänstens övervakning av de s. k. politiska ytterlighetsriktningarna.

Även i åtskilliga andra fall hade emellertid framförts klagomål

över ingripanden, som säkerhetstjänsten företagit mot enskilda personer,

eller över det sätt, på vilket säkerhetstjänsten eljest bedrivit spaningsverksamheten.

Såsom en allmän anmärkning mot säkerhetstjänsten hade vidare

gjorts gällande, att säkerhetstjänsten icke med samma kraft bekämpat mot

riket riktad verksamhet från nazistisk sida som dylik verksamhet från

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

kommunistisk sida, resp. verksamhet från tysk och allierad sida, och att

denna ensidiga inriktning berott på en nazistvänlig eller gentemot Tyskland

undfallande inställning.

Kommissionen anför vidare bl. a.:

För övervakningen av de s. k. politiska ytterlighetsriktningarna har säkerhetstjänsten

fört utförliga register över personer som varit medlemmar av eller på

annat sätt medverkat i eller sympatiserat med sådana organisationer. Häri ha

samlats anteckningar grundade på spaningsverksamheten och trafikmedelskonirollen.

Denna registrering fick nära samband med det åt säkerhetstjänsten givna uppdraget

att upprätta förteckningar över personer, som i händelse av krig skulle

omhändertagas. Dessa s. k. krigsfallsförteckningar ha byggt på vissa tänkta

krigsfall och upprättats i samverkan med lokala myndigheter. Krigsfallsförteckningarna

ha icke i praktiken kommit till användning.---

Kommissionen har för sin del icke kunnat finna tillräcklig täckning för den

övervakning av de s. k. politiska ytterlighetsriktningarna, som faktiskt förekommit,

i säkerhetstjänstens i säkerhetskungörelsen angivna uppgift att förhindra

spridandet av s. k. krigsunderrättelser eller i annat av Kungl. Maj :t meddelat

beslut. Av kommissionens redogörelse framgår emellertid, att säkerhetschefen i

början av kriget från ledamöter av regeringen erhöll direktiv att ägna uppmärksamhet

åt de politiska ytterlighetsriktningarnas verksamhet, övervakningens

samband med upprättandet av krigsfallsförteckningarna har nyss berörts. Av

betydelse för säkerhetstjänstens övervakningsverksamhet var även tillkomsten av

lagen den 14 juni 1940 angående upplösning av vissa sammanslutningar m. in.

Någon upplösning med stöd av lagen kom visserligen icke till stånd, men själva

lagens existens måste ha inneburit skyldighet för säkerhetstjänsten att agna sådan

uppmärksamhet åt de i lagen åsyftade företeelserna att användande av lagen

— därest så skulle ha funnits påkallat — kunnat äga rum.

Beträffande övervakningen av kommunisternas verksamhet anser kommissionen

att denna med hänsyn till vårt lands läge varit ofrånkomlig

under tiden fram till krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen.

Även med hänsyn till det därefter förändrade läget anser sig kommissionen

icke ha anledning till erinran mot att övervakningen fortsatte til! maj 1945.

De erfarenheter rörande olika kommunister, som säkerhetstjänsten genom

sin övervakning vann, delgav säkerhetstjänsten, i regel efter förfrågan,

vissa andra myndigheter. På grundval av dessa upplysningar vidtogos

av andra myndigheter olika åtgärder mot kommunister, som anlitades för

viktigare allmänna uppgifter eller inom särskilt utsatta områden. Mot

säkerhetstjänstens nu ifrågavarande uppgiftslämnande kan enligt kommissionens

uppfattning erinran icke framställas.

! fråga om övervakningen av nazisterna och nazistsympatisörerna finner

kommissionen icke någon anledning till anmärkning mot att deras

verksamhet här i landet övervakats. Vad som förekommit i de enskilda

hithörande fall, som anmälts till kommissionen, har ej föranlett kommissionen

till erinran mot säkerhetstjänstens förfarande.

Vad angår övervakningen av syndikalisterna anser kommissionen att det

icke funnits tillräckliga skäl för säkerhetstjänstens åtgärd att allmänt registrera

dylika och att säkerhetstjänstens förfarande i detta avseende är

anmärkningsvärt. Kommissionen har vidare icke funnit grundade skäl för

säkerhetstjänstens registrering av Förbundet Kämpande Demokrati och

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:Is proposition nr 270.

dess sympatisörer och enligt kommissionens mening har denna registrering

varit onödig och olämplig. Kommissionen anför:

Säkerhetstjänstens övervakning av syndikalister, Förbundet Kämpande Demokrati

och vissa andra grupper, vilka hänförts till s. k. englandssympatisörer, har

huvudsakligen bestått i att säkerhetstjänsten samlat visst material rörande dessa

grupper samt upplagt register med hänvisningar till materialsamlingarna. Endast

i fråga om syndikalisterna har upprättats specialregister i samma mening som

beträffande kommunister och nazister. Någon klassificering av syndikalisterna

förekom dock ej. Specialregistret över syndikalister upplades i början av år

1943. Samtidigt upplades ett register över medlemmar i Förbundet Kämpande

Demokrati; karaktären av detta register synes dock oklar. Den dessförinnan utövade

övervakningen av syndikalister och Förbundet Kämpande Demokrati torde

väsentligen ha skett i syfte att erhålla underlag för avgörande huruvida och i vilken

omfattning personer inom dessa grupper skulle upptagas i krigsfallsförteckningarna

för krigsfall England.

När registreringen av syndikalisterna uppmärksammades hösten 1944, uttalade

statsrådet Möller i riksdagens första kammare, att registreringen av syndikalisterna

i motsats till registreringen av kommunister och nazister skett utan regeringens

vetskap samt att han betraktade denna registrering såsom olämplig och

orimlig. I anledning därav upphörde säkerhetstjänstens särskilda registrering av

syndikalister. Samtidigt upphörde säkerhetstjänstens registrering av medlemmar

i Förbundet Kämpande Demokrati.

De skäl, som säkerhetschefen åberopat för den allmänna registreringen av syndikalister,

ha enligt kommissionens mening icke varit tillräckliga för att motivera

åtgärden, och kommissionen anser säkerhetstjänstens förfarande i detta avseende

anmärkningsvärt. Kommissionen vill även framhålla, att under de första

krigsåren på underordnat polishåll uppenbarligen förekommit en sammanblandning

av begreppen kommunister och syndikalister, vilket i åtskilliga fall torde

ha medfört att syndikalister blivit betraktade som kommunister.

Vidkommande spörsmålet huruvida säkerhetstjänsten företagit ingripanden

mot enskilda personer utan tillräckliga skäl anför kommissionen:

Vid bedömande av frågan, hur stort mått av misstanke som måste föreligga mot

en person för att ett ingripande mot honom skall vara berättigat, måste beaktas

att kravet på fullgoda skäl för ett ingripande i en mycket farofylld tid ej kan

ställas lika högt som vid bekämpandet av brott, vilka förövas under normala förhållanden

och då icke äga samma höga grad av samliällsfarlighet. Att statsmakterna

ansågo det angeläget att samhällsfarlig verksamhet med all kraft bekämpades

framgick också av de skärpningar och utvidgningar som straffbestämmelserna

därom undergingo under åren närmast före kriget och under detsamma.

Vidare måste beaktas att den lagstiftning, som främst utnyttjades av säkerhetstjänsten

i dess bekämpande av samhällsfarlig verksamhet, nämligen 1940 års

tvångsmedelslag, uppställde väsentligt mindre krav på skälen för ett ingripande

än de för fredstid gällande bestämmelserna. Tvångsmedelslagens innebörd i detta

hänseende är emellertid tämligen obestämd.

Det är givet att för varje ingripande rimliga skäl måste krävas. Att uppställa

någon generell norm för skälens styrka eller graden av misstanke är emellertid

svårt. I detta sammanhang må erinras om att vid justitieombudsmannens undersökning

rörande tillämpningen av straffbestämmelserna mot olovlig underrättelseverksamhet

framkom, att domstolarnas tillämpning av denna lagstiftning i vissa

avseenden gått utöver vad som kan antagas ha varit avsett och att lagstiftningens

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

utformning ställt domstolarna inför betydande tolkningssvårigheter. Detta förhållande

har givetvis övat inflytande även på säkerhetstjänstens verksamhet.

Kommissionen har från säkerhetstjänsten infordrat förteckningar över samtliga

de personer, som under tiden från säkerhetstjänstens inrättande till och med

den 31 december 1944 av säkerhetstjänsten eller på dess föranstaltande gripits

och kvarhållits. Av förteckningarna framgår, att antalet dylika anhållanden för

hela landet uppgått till sammanlagt 1 837. I sammanlagt 1 411 fall eller i omkring

75 procent av anhållandena har anhållandet icke följts av några ansvarsvrkanden

för brott mot rikets säkerhet. Detta procenttal är otvivelaktigt mycket

högt och tyder på att de i tvångsmedelslagen medgivna möjligheterna att kvarhålla

personer på svagare skäl än som i vanliga fall kräves i mycket stor utsträckning

utnyttjats av säkerhetstjänsten. Huruvida säkerhetstjänsten, om strängare

krav för ingripande uppställts, kunnat bedriva sitt arbete med tillräcklig effektivitet,

kan givetvis numera icke avgöras.

Den av kommissionen verkställda statistiska undersökningen har även omfattat

tidslängden för de anhållanden, som skett med stöd av tvångsmedelslagen. I

detta hänseende visar statistiken att kvarhållningstidens längd i genomsnitt ökat

något efter den 1 april 1941 men åter minskat efter den 30 juni 1944. I vad mån

de strängare krav på kvarhållande utöver viss tid, som successivt infördes i lagstiftningen,

direkt inverkat på den genomsnittliga tidslängden för kvarhållandena,

kan ej utläsas ur statistiken. Denna visar emellertid, att en mycket stor del

av de anhållanden, som ej lett till åtal, rört korta tidrymder, upp till 5 dagar.

Den längsta kvarhållningstiden, 31—60 dagar, har förekommit i 4 fall, som ej

lett till åtal, och i 18 fall, där vederbörande efter åtal dömts till straff. På den

nu ifrågavarande statistiska undersökningen har kommissionen icke kunnat

grunda något omdöme. I

I fråga om de klagomål, som i enskilda fall framställts mot åtgärder av

säkerhetstjänsten, såsom påståenden om provokation eller olämpliga förhörsmetoder,

anför kommissionen, att kommissionen i vissa av dessa ärenden

funnit befogade erinringar kunna framställas. I övrigt hänvisar kommissionen

till sina uttalanden i anslutning till redogörelserna för dessa enskilda

klagomål (s. 310 o. f.).

Kommissionen behandlar härefter frågan, huruvida säkerhetstjänsten

icke skulle ha bekämpat tyskt spionage med samma kraft som sådan verksamhet

från ryskt eller västallierat håll. Enligt kommissionens mening

lämna de statistiska undersökningar, kommissionen med anledning härav

företagit, icke något stöd för detta påstående och kommissionen tillägger,

att den icke heller eljest under sitt arbete funnit att säkerhetstjänsten varit

ensidigi inriktad i sin spaningsverksamhet.

Kommissionen avslutar sin framställning rörande säkerhetstjänstens

spaningsverksamhet med att uttala, att den vid sin undersökning erhållit

det allmänna intrycket, att säkerhetstjänsten bedrivit sin spaningsverksamhet

i enlighet med gällande lagstiftning och meddelade direktiv samt att

verksamheten bedrivits energiskt och alt arbetet ur teknisk synpunkt varit

väl organiserat. De anmärkningar, som kommissionen i vissa avseenden

ansett sig böra framställa, rubba enligt kommissionen icke detta allmänna

omdöme. Härutöver framhåller kommissionen följande allmänna synpunkter

:

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

I sitt uttalande rörande trafikmedelskontrollen har kommissionen fäst uppmärksamheten

på den utveckling till allmänt censurorgan som säkerhetstjänsten

undergick.

Redan tillskapandet av en särskild polisorganisation, som utrustas med speciella,

långtgående maktmedel och får avsevärda medelsanslag och som dessutom

hemlighålles, innebär betydande risker, vilka ökas ju större omfattning verksamheten

erhåller. Fara föreligger sålunda att en dylik organisation utvecklar

sig till »en stat i staten». Kommissionens undersökning liar icke givit vid handen

att säkerhetstjänsten utvecklat sig till en sådan »stat i staten». Ehuru avsikten

var att hemlighålla säkerhetstjänstens existens, kunde detta ej genomföras.

I den mån säkerhetstjänstens existens blev känd men dess funktioner

fortfarande hemlighöllos, uppkom inom vida kretsar misstro mot säkerhetstjänsten.

Med hänsyn härtill har kommissionen för sin del ansett det nödvändigt att

genom den relativt utförliga redogörelse för säkerhetstjänstens verksamhet, som

kommissionen i detta betänkande lämnat, bereda allmänheten tillgång till en

offentlig redovisning av vad som i förevarande avseende förekommit under

krigsåren.

Huruvida säkerhetstjänstens verksamhet med hänsyn till gällande lagstiftnings

innehåll kunnat i någon avsevärd omfattning begränsas utan att därmed dess

effektivitet i fråga om motverkande av de för landet verkligt farliga brotten minskat,

kan icke objektivt avgöras.

Emellertid är att märka att den långtgående och till sin innebörd obestämda

lagstiftningen mot olovlig underrättelseverksamhet på åtskilliga punkter saknat

underlag i rättsuppfattningen inom stora delar av folket. Exempelvis har det särskilt

varit stötande att norska patrioters verksamhet till förmån för sitt land i så

stor utsträckning kom att straffas som olovlig underrättelseverksamhet. Lagstiftningens

tillämpning, innan denna begränsades till följd av det år 1944 genomförda

kravet på Kungl. Maj :ts tillstånd för åtal, hade också menliga politiska

återverkningar, och det inom vida kretsar rådande misstroendet mot lagstiftningen

har särskilt gått ut över säkerhetstjänsten, som i första hand hade att

svara för lagstiftningens tillämpning. En strängare avgränsning och nyansering

av straffbudet hade enligt kommissionen varit behövlig; därigenom hade också

säkerhetstjänstens verksamhet kommit att begränsas.

När man, såsom nu genom tvångsmedelslagen skett, med hänsyn till utomordentliga

förhållanden uppställer mindre krav än eljest på skälen för ingripanden

mot enskilda, är det vidare angeläget att genom olika kontrollbestämmelser

trygga medborgarnas rättssäkerhet och att genom offentlighet i största möjliga

utsträckning bereda allmänheten kännedom om de principer, efter vilka verksamheten

utövas. Enligt kommissionens mening borde säkerhetstjänstens tillvaro

— i enlighet med vad som avsetts vid försvarsstabens förarbeten till säkerhetskungörelsen

— ha gjorts offentlig när säkerhetstjänsten vid krigsutbrottet trädde

i verksamhet. Genom en begränsning av säkerhetstjänstens verksamhet på sätt

ovan antytts samt ytterligare kontrollåtgärder och större offentlighet skulle man

ha kunnat bättre upprätthålla det allmänna förtroendet för myndigheterna.

En ledamot av kommissionen, advokaten Branting, har avgivit särskilt

yttrande (s. 430—478) rörande vissa av de spörsmål, som behandlas i betänkandet.

I sitt yttrande framhåller Branting bl. a., att han icke anser sig

kunna dela uppfattningen av kommissionens majoritet, att erinran icke

kunde framställas mot säkerhetstjänstens uppgiftslämnande beträffande

enskilda personer till de militära myndigheterna. Säkerhetstjänsten hade

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

visserligen av »ledamöter av regeringen» i början av 1940 erhållit direktiv

att ägna uppmärksamhet åt de politiska ytterlighetspartierna, men detta

berättigade, enligt Branting, icke säkerhetstjänsten till dess uppgiftslämnande

åt försvarsstaben och andra institutioner angående enskilda personers

politiska inställning. Branting fortsätter:

En annan sak var givetvis, om säkerhetstjänsten hade sig bekant några omständigheter,

utöver vederbörandes politiska inställning, som berättigade till misstankar

att han sysslade med kriminell verksamhet såsom spioneri, förberedelse

till förräderi eller dylikt. I så fall torde anmärkning icke kunna framställas mot

uppgiftslämnandet. Att härvidlag draga upp en skarp gräns kan väl i vissa fält

ha varit vanskligt. Men en principiell gränslinje finnes mellan ett allmänt politiskt

angiveri och polisiära åtgärder till skydd mot brottsliga förehavanden från

en av polisen misstänkt person.

Om man vill anse säkerhetschefen täckt genom regeringsdirektiven, förblir i

alla fall själva det nu ifrågavarande uppgiftslämnandet enligt min mening utan

tillbörlig författningsenlig täckning. Därför anser jag också, att ett missbruk

förelåg, då försvarsstaben infordrade dylika uppgifter.

I fråga om säkerhetstjänstens allmänna politiska inställning finner Branting

att det icke saknats fog för uppfattningen, att säkerhetstjänsten måste

tillägna sig en viss »politisk inställning» och anser att det vore orealistiskt

och ohistoriskt att påstå annat. Enligt Brantings mening vore det uppenbart,

att den nära kontakten med utrikesdepartementet därvid spelade en

mycket stor roll. Branting anför vidare:

Att återigen Sverige icke, såsom Finland och Danmark, gick med i »Antikominternblocket»,

att det kommunistiska partiet icke upplöstes, var givetvis också

en sida — och en betydelsefull — av regeringens strävan att hålla Sverige så

mycket som möjligt utanför den tyska sfären. Sverige kapitulerade icke för de

tyska önskemålen, men det gjorde betydande eftergifter — vars politiska berättigande

här icke skall diskuteras. Säkerhetstjänsten hade att i sitt görande och

låtande följa generallinjen. Den gjorde det. Såsom den allmänna politiska kursen

var under krigsåren, så blev i stort sett också säkerhetstjänsten. Detta innebär

att ansvarsbördan i många fall bör placeras högre upp än på säkerhetschefens

skuldror. De speciella anmärkningar, som kommissionen framställt, och de

ytterligare erinringar, som jag ansett ofrånkomliga, rubba icke detta totalintryck.

Branting kan ej heller instämma i undersökningskommissionens allmänna

uttalande angående den av säkerhetstjänsten fram till i maj 1945

utövade speciella övervakningen av kommunisterna och i samband därmed

företagna åtgärder. För egen del hade Branting visserligen funnit säkerhetstjänstens"

ifrågavarande åtgärder stå i överensstämmelse med givna direktiv

och med samlingsregeringens allmänna politiska linje. Men Branting

ansåge den med polishjälp genomförda antikommunistiska politiken sakligen

oberättigad.

Beträffande krigsfallsförteckningarna, eller de förteckningar över svenska

och utländska personer, som vid eventuellt krig skulle omhändertagas

av polismyndigheterna, erinrar Branting om kommissionens konstaterande,

afl ingen annan författning eller lag kunde åberopas till stöd för ett omhändertagande

av denna beskaffenhet än 1940 års tvångsmedelslag. Enligt

Brantings mening berättigade emellertid denna lag icke till det avsedda

omhändertagandet.

Branting anser vidare alt krigsfallsförteckningarna med hänsyn till de

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

konsekvenser, som de vid ett krigsutbrott skulle medfört, voro olämpliga

ur försvarssynpunkt. Enligt Brantings mening borde en femte kolonn bekämpats

på annat sätt.

I sin redogörelse för kontrollen av de s. k. spanienkämparna utsätter

Branting de motiv som föranlett säkerhetstjänsten till denna kontroll för

en kritisk granskning. Branting kommer till den slutsatsen att kontrollen

över spanienkämparna icke varit berättigad.

Beträffande Brantings behandling av frågan om polisprovokation samt

hans granskning av vissa fall, i vilka anmälan härom gjorts, hänvisas till

framställningen å s. 461—473.

Under rubriken »Säkerhetstjänst i ett demokratiskt samhälle» anför

Branting inledningsvis:

krig — eller ett farligt utrikespolitiskt kristillstånd försätter den moderna

demokratiska styrelsen i ett dilemma. Det gäller att mångfaldigt förstärka samhällets

försvarskraft, att öka snabbheten och effektiviteten vid bekämpandet av

demokratins yttre och inre fiender, att till det yttersta stärka den frivilliga sammanhållningen

och mobilisera alla hos medborgarmassorna slumrande krafter.

Men det gäller samtidigt att vid denna mobilisering icke anlita metoder, som

kunna försvaga eller skada den fria folkstyrelsen. Alltså — icke försvara demokratin

genom att förinta den! Icke undergräva demokratins speciella, gedigna

styrka för att ersätta den med diktaturens ihåliga styrka.

Här ställer sig då den principiella frågan: Kan det verkligen för en demokrati

vara nödvändigt och berättigat att vid krig eller under kristillstånd inrätta en

hemlig politisk polis och utrusta densamma med speciella befogenheter?

Fortsätter man detta resonemang på rent abstrakt bas, måste svaras, att det

mycket väl kan vara berättigat och nödvändigt att företaga en sådan åtgärd, såsom

försvar mot fientliga makters upplösningsverksamhet, spioneri och angreppsförberedelser.

En dylik polisorganisation är visserligen ur demokratiska synpunkter

ett oting, likaväl som ett snabbskjutande gevär ur mänskliga, civiliserade

synpunkter kan betraktas som ett oting. Men demokratin har dock rätt till självförsvar,

som det heter, och mot vissa anfallsmetoder får man anlita korresponderande

försvarsmedel.

Alltså skall här icke framställas någon principiell erinran mot svenska regeringens

ståndpunktstagande, 1938 eller tidigare, att vid krig eller krigsfara en

hemlig politisk polis skulle inrättas och tilldelas vissa uppgifter. Mot bakgrunden

av de politiska förhållanden, som vid denna tid rådde i Europa, och speciellt

med hänsyn till krigshotet från Hitler-Tysklands sida, var detta avgörande

också in- aktuellt politiska synpunkter väl begripligt.

Enligt Brantings mening ställer sig däremot frågan, om regeringens beslut

att inrätta en hemlig polis kom till utförande och om den nya ordningen

utformades med tillbörliga hänsyn tagna till oeftergivliga demokratiska

krav.

Branting anser, att i detta avseende anmärkningar kunna framställas i

följande punkter.

Till alt börja med synes det Branting icke riktigt att en fråga av denna

räckvidd förberedes och avgöres i hemlig ordning. Riksdagen borde enligt

Branting ha beretts tillfälle att taga ståndpunkt samt även medverka vid

denna krigspoliskontrolls utformande. Branting fortsätter:

Något rimligt skäl däremot torde ej kunna anföras — för övrigt ha alla skäl

för hemlighetsmakeriet på denna punkt ävenledes förhemligats. En sak är be
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

slutet om inrättande, under vissa förutsättningar, av en politisk polis, eu annan

är om och i vilken mån denna måste få tillfälle att osynligt eller liemligen bedriva

sin verksamhet. Svenska folket skulle såsom nyss anförts säkerligen ha

insett nödvändigheten av en viss »säkerhetstjänst» under krig, och kanske någon

modifierad form därav under neutralitet och krigsfara. Främmande makter

skulle icke ha kunnat utnyttja sin förhandskunskap, som de fått genom ett offentligt

beslut i denna fråga. För övrigt kan man utgå ifrån att de, trots allt förhemligande,

fick reda på säkerhetstjänstens existens långt före svenska folket. Det

skulle icke heller ha förvånat någon makt, att också Sverige i händelse av krig

eller krigsfara skulle på detta område inrätta sig ungefär som alla andra. Men

likväl, under mer än tio år sysslade man med att hemligen, bakom riksdagens

rygg, förbereda denna polis- och censurordning. Det sålunda valda, hemliga tillvägagångssättet

stred mot god demokratisk ordning. Det fick också sina menliga

konsekvenser.

Omständigheterna och sakens förhistoria ge vid handen, att regeringen i

denna angelägenhet om förhemligandet — liksom beträffande den närmare utformningen

av planen — överlät initiativet till de militära myndigheterna eller

rättare lät de militära myndigheterna behålla sitt initiativ sedan förra världskriget.

Det var ett militärt förslag att säkerhetstjänstens existens skulle vara hemlig

intill dess den trädde i funktion, med andra ord att de demokratiska instanserna

skulle helt förbigås och saken ordnas administrativt, för att man sedan skulle

ställa svenska folket inför ett fullbordat faktum. Detta väckte konstitutionella

betänkligheter i så måtto, att man icke ansåg sig kunna »i administrativ ordning

utfärda bestämmelser som skulle lämna säkerhetstjänstens utövare stora befogenheter

till intrång i medborgarnas fri- och rättigheter». Därför kompletterades

den hemliga administrativa kungörelsen i sinom tid med tvångsmedelslagarna.

Men icke heller av dessa framgick säkerhetstjänstens existens.

Enligt Branting synes det vidare kunna starkt ifrågasättas om det av

Kungl. Maj :t tillämpade förfarandet att utfärda hemliga administrativa

författningar är möjligt inom konstitutionens ram. Något tvivel om att det

är oförenligt med en demokratisk ordning föreligger icke, anser Branting.

Han anför vidare:

Mycket möjligt förefaller emellertid att det var den militära synen på saken,

som härvid blev vägledande. Såsom framgick av försvarsstabens PM av den

16 december 1937 ansågs på militärt håll, att den »censur- och övervakningstjänst»,

som »av psykologiska skäl» lämpligen kunde kallas »allmänna säkerhetstjänsten»,

borde betraktas såsom »ett led i krigföringen vid sidan av de militära

operationerna». Har man väl tillägnat sig detta betraktelsesätt på den politiska

polistjänsten, är det klart att den måste förhemligas. Nu befann sig Sverige visserligen

icke i krig och någon annan »krigföring» än säkerhetstjänstens förekom

alltså icke. Såsom förut anmärkts, svenska folket fick på detta område finna

sig i samma ordning som om krig hade rått och verklig krigföring pågått.

Om riksdagen haft tillfälle medverka vid organiserandet av den politiska

polisen, är det givetvis möjligt, menar Branting, att den godtagit det militära

av Kungl. Maj :t överarbetade förslaget oförändrat, i synnerhet om det

lagts fram överraskande, i panikens tecken. Men om rådrum hade funnits

torde man väl ändå, anser Branting, ha försökt finna någon form för en

civildemokratisk kontroll över säkerhetstjänsten. Erfarenheterna från

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

kiigsåien torde enligt Branting ha gett vid handen att en sådan kontroll

hade varit välgörande.

Såsom ytterligare felkonstruktioner ur demokratiska synpunkter av

säkerhetstjänsten vill Branting beteckna säkerhetstjänstens starka beroende

av och anknytning till de militära myndigheterna. Enligt Brantings

åsikt borde säkerhetstjänsten ha konstruerats som ett civilt spaningsorgan,

uteslutande inriktat på att uppspåra vissa under krigs- och kristiden speciellt

farliga brott. Vidare borde man, i rättssäkerhetens intresse, icke ha

tillmötesgått det från försvarsstaben uttryckta önskemålet om »smidighet»

i de författningar, som reglerade säkerhetstjänstens verksamhet. Dess

handlingsfullmakter borde i stället ha klart och otvetydigt utformats. Säkerhetstjänstens

verksamhetsområde och fullmakter borde ha bestämts

olika för det fall att krig verkligen rådde och för det fall att krig icke rådde.

Den allmänna straffrättsliga grunden för ifrågavarande extraordinära polisverksamhet

hade bort klarläggas, i stället för att belamras med en rad

högst diskutabla juridiska konstruktioner. Härom uppger Branting:

Sålunda namnes bl. a. oklarheten i alla de brottsbegrepp, som förbundits med

förutsättningen, att en viss handling kan vara till skada för »rikets förhållande

till främmande makt». Speciellt borde det brott, som kallas »olovlig underrättelseverksamhet»,

ha erhållit en mera stringent juridisk utformning _ om det

över huvud taget bör figurera i 8 kap. strafflagen, när fråga är om införskaffande

av uppgifter angående förhållanden i en främmande stat.

Vidare borde innehållet i begreppet »krigsunderrättelser» ha bestämts fastare,

eftersom ju säkerhetstjänstens verksamhet i så hög grad rörde sig därom. Det

kunde icke vara för rättssäkerheten betryggande att innebörden i detta begrepp

kom att utvidgas på det sätt, som av kommissionens betänkande framgår.

Det var icke allenast tvångsmedelslagen av 1940, som så att säga bar den juridiska

skulden till, att säkerhetstjänstens verksamhet kunde gestalta och utveckla

sig så som det skedde. Nygestaltningen av 8 kap. strafflagen — en brådmognad

och ohållbar frukt av en dålig tid — förklarar också mycket.

Slutligen borde en verklig polisminister ha funnits, som på en gång kontrollerat

institutionens inneboende benägenhet att utvidga sig och samtidigt

givit den en egen ryggrad gentemot såväl utrikesdepartementet som försvarsstaben.

Avslutningsvis anför Branting:

Vill man, till slut, fatta säkerhetstjänstens inrättande såsom ett det moderna

svenska samhällets trevande försök att inrätta sig efter omständigheterna under

en svår tid, kan sägas, att detta experiment gav åtskilliga lärdomar men främst

kanske den, att det troligen är omöjligt i praktiken att finna demokratiskt tillfredsställande

former för en hemlig politisk polisverksamhet. Bäst är, enligt

min mening, att på de politiska fälten låta demokratin hålla reda på sig själv.

Den äger därtill en egen kraft, alltid framträdande i offentlighetens ljus.

Yttrandena.

Till följd av remissen har kabinettssekreteraren, friherre H. Beck-Friis,

berett sändebudet i Rom, envoyén herr Gunther, chargé d’affaires i Dublin,

minister O. U. K. Thorsing, samt chargé d’affaires i Caracas, legationsrådet

N.-E. G. Ekblad tillfälle att yttra sig.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Samtliga nämnda befattningshavare ha emellertid enligt kabinettssekreteraren

meddelat, att de icke avsåge att yttra sig över betänkandet.

Ej heller har förutvarande säkerhetschefen, /. d. under ståthållaren Eric

Hallgren, funnit anledning att avgiva något yttrande över betänkandet.

Överståthållaren T. Nothin har anfört:

Det må tillåtas mig inledningsvis bringa i erinran, att kommissionen vid sm

undersökning rörande det allmänna sätt, varpå samhället löst frågan om extra

polisiära åtgärder under det senaste världskriget i stort sett begränsat sig till

spörsmålet, huruvida några anmärkningar kunnat riktas mot säkerhetstjänstens

befattningshavare. Där dessa haft »täckning» för sina åtgärder, synes kommissionen

ansett sig icke äga befogenhet att gå närmare in på ämnet. Sålunda yttrar

kommissionen beträffande frågan om trafikmedelskontrollen bl. a.: »De erinringar,

som kommissionen för sin del funnit kunna riktas mot den bedrivna censuiverksamheten,

röra väsentligen principfrågorna om censurens anordnande i allmänhet,

särskilt dess hemlighållande för allmänheten, samt den utförliga informationsverksamhet,

som med stöd av det utvunna materialet bedrivits. I dessa

delar har kommissionen icke ansett sig böra framställa någon anmärkning mot

säkerhetstjänsten. I vad mån det ställningstagande till nyssnämnda frågor, som

skett från regeringens sida, varit betingat av vårt lands politiska läge under

krigsåren, faller utanför kommissionens bedömande.»

Trots sina obestridliga förtjänster kan utredningen sålunda icke ensamt för

sig utgöra grundval för ett framtida historiskt bedömande av hithörande frågor

under det andra världskriget.

Däremot torde utredningen giva tillräckligt underlag för bedömandet av huru

ett upprepande av begångna misstag skall kunna undvikas.

Kommissionen synes främst hava fäst sig vid det förhållandet att den allmänna

censuren eller samfärdskontrollen hemlighållits. Vad kommissionen härutinnan

framhållit torde icke röna gensaga från något håll. I den mån telefon-, telegram-

eller postcensur än en gång skulle behöva tillgripas, måste det också

offentliggöras, att sådan censur förekommer.

Emellertid är den hemliga censuren endast en av de omständigheter, som medverkat

till kritiken av säkerhetstjänstens verksamhet. Sannolikt än allvarligare

var det förhållandet, att Kungl. Maj:t redan den 9 januari 1940 tillerkände säkerhetschefen

och vissa honom underställda befattningshavare befogenhet att

verkställa tvångsåtgärder, som enligt lag eljest tillkomme offentlig polis- och

åtalsmyndighet, samtidigt som säkerhetstjänsten och dess befattningshavare alltjämt

insveptes i hemlighet. Enligt vad kommissionen uttalat, tillkännagavs nämligen

först i januari 1943, att underståthållaren Hallgren var säkerhetschef.

Kommissionen uttalar visserligen, att redan tillskapandet av en särskild polisorganisation,

som utrustas med speciella, långt gående maktmedel och får avsevärda

medelsanslag och som dessutom hemlighållas, innebär betydande risker,

vilka ökas ju större omfattning verksamheten erhåller. Men varken detta kommissionens

uttalande eller yttrandet, att säkerhetstjänstens tillvaro borde ha

gjorts offentlig, när säkerhetstjänsten vid krigsutbrottet trädde i verksamhet,

berör problemets verkliga kärna. Klarare synes då ledamoten Branting i sin

reservation angripa frågan, när han reser spörsmålet, huruvida eu hemlig polistjänst

överhuvud låter sig inordna i ett modernt demokratiskt samhälle. Uti senare

delen av sill reservation giver herr Branting under rubriken »säkerhetstjänst

i ett demokratiskt samhälle» en värdefull sammanfattning av de huvudsakliga

synpunkter, som synas vara att anlägga på frågan.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Det må tillåtas mig att till frågans ytterligare belysande citera ett av mig den

24 januari 1946 till kommissionens ordförande avlåtet brev, däri jag i hithörande

delar yttrar:

»De offentliga civila myndigheter, vilka allmänheten trodde omhänderha bekämpandet

av dessa brott,1 voro åtminstone här i Stockholm i verkligheten försatta

ur funktion. Och vad som i dessa myndigheters förhållande till allmänheten

särskilt vållade svårigheter var den sekretess, med vilken säkerhetstjänsten

ansetts böra omgivas. Man hade til! eu början icke ens rätt att upplysa om

säkerhetstjänstens förefintlighet och än mindre att dit hänvisa dem, som av en

eller annan anledning hänvände sig till de offentliga civila myndigheterna.

Sekretessen, som väl endast under en kortare begynnelsetid var av betydelse för

brottsbekämpandet, blev sedermera en källa till missförstånd mellan allmänhet

och myndigheter.---Till sist några reflexioner av mera allmän innebörd.

Det ligger i sakens natur, att vid utomordentliga förhållanden även krävas

utomordentliga åtgärder. Jag tror, att detta skulle förståtts av allmänheten. Men

det förefaller, som om den slutliga utformningen eller avgränsningen av säkerhetstjänstens

uppgifter icke kommit att ske på det sätt, som från början varit

tänkt. Med de ursprungliga intentionerna torde väl närmast ha överensstämt, att

säkei hetstjänstens uppgifter begränsats till den speciella övervakning- och den

förbei edande- spaning, vartill särskilda nya befogenheter öppnat möjlighet under

krigstidens särskilda förhållanden. I dylikt fall skulle alltså de ordinarie

civila myndigheterna bibehållits vid sina uppgifter oförändrade och till dem

skulle säkerhetstjänsten överlämnat resultaten av sin särskilda, på ett tidigare

skede insatta verksamhet. ----Att överflyttandet av offentlig myndighets

befogenheter icke offentliggjordes, utan att tvärtom säkerhetstjänstens verksamhet

även i denna del omgavs med sekretess har skapat olika komplikationer.»

Slutligen bör komplettering ske i ett par hänseenden av kommissionens framställning

i punkt I under rubriken: »Enskilda klagomål över åtgärder från säkerhetstjänstens

sida i dess spaningsverksamhet» (sid. 311 o. ff.).

Uti betänkandet heter det bl. a.: »För kommissionen har Nothin uppgivit följande.

» Detta ordval har helt naturligt av många läsare och så även av en eller

annan tidning tolkals, som om jag varit hörd inför kommissionen. Så har icke

varit fallet. De av kommissionen åberopade uppgifterna återfinnas i ett av mig

till kommissionens ordförande avlåtet, den 24 januari 1946 dagtecknat brev,

som icke infordrats av kommissionen. Detta förhållande har sin sakliga betydelse

därutinnan, att jag ej heller förrän vid genomläsandet av kommissionens

betänkande erhållit kännedom om kommissionens material i ärendet och ej heller

förrän då sett det uttalande av säkerhetschefen, som tydligen tillmätts en

viss betydelse, nämligen »att utrikesministern efter konferens med överståthållaren

Torsten Nothin genom honom skyndsamt överlämnat brevet till mig för

de åtgärder, vartill jag kunde finna anledning». Hade jag ägt kännedom om

detta uttalande, skulle jag hava framhållit, att de brev och handlingar, som särskilt

i början av krigstiden, när allmänhetens vaksamhet mot spioneri var som

starkast, alltemellanåt ankommo till mig i tro att jag var rätt myndighet, alltid

brukade »skyndsamt» överlämnas till säkerhetschefen. 1 2

1 Tidigare har i brevet talats om spioneri och andra liknande brott.

2 Ej kurs. i brevet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kung!. Maj:ts proposition nr 270.

Det hade varit önskvärt, att mitt nyssnämnda brev fullständigare återgivits.

Jag tillåter mig bär i transumerade delar citera brevets ingress jämte ett stycke

av detsamma, som kommissionen enligt min mening bort medtaga:

»Herr Landshövdingen Riekard Sandler.

Broder!

Vid ett sammanträffande för några dagar sedan kom vårt samtal att beröra

bl. a. den brevaffär, där ett till dåvarande utrikesministern Giintner inkommet

anonymt brev kom att bliva orsaken till husrannsakan hos tre i brevet utpekade

personer.

Sedan Du därvid erfarit, vad jag kände till i saken uttalade Du det önskemålet,

att jag ville i ett till Dig ställt brev, som finge delgivas den parlamentariska

undersökningskommissionen, framföra mina synpunkter.

I anledning härav får jag meddela följande---

Några dagar senare1 fick jag veta, att de utpekade personerna varit anhållna

för förhör och att husrannsakan verkställts hos dem. Jag frågade säkerhetschefen

om det tillkommit någon ny utredning och då jag fick veta, att så icke var

fallet, uttalade jag min förundran över att han enbart på brevet vidtagit dessa

åtgärder. Säkerhetschefen motiverade då sitt förfarande ungefär därmed, att

han ansett ett dröjsmål kunna medföra sådan fara för eventuell bevisnings undanröjande,

att han måst taga risken.

Någon rådplägning med mig om denna husrannsakan har icke skett, jag visste

icke ens om densamma, förrän den redan ägt rum och varken vid det nu återgivna

eller andra samtal har säkerhetschefen till mig givit uttryck åt den mening,

att han ansett sig föranledd till åtgärder i viss riktning av den anledning,

att brevet överlämnats från utrikesministern genom mig.

Saken bör ses mot den av mig tidigare antydda allmänna bakgrunden. Kungl.

Maj:t hade å en särskild organisation, vars chef var direkt underställd Kungl.

Maj :t, överflyttat de civila myndigheternas befogenheter i vissa hänseenden.

Säkerhetschefen hade att själv bedöma och pröva det material, som från olika

håll kom in till honom. Någon rätt till direktiv från annan än Kungl. Maj:t förefanns

icke och några direktiv voro icke heller i förevarande fall avsedda.»

Att kommissionen icke kommit att medtaga denna del av min skrivelse är att

beklaga. Uteslutandet måste bero av ett förbiseende, enär det just var de av mig

härutinnan muntligen lämnade upplysningarna, som föranledde kommissionens

aktade ordförande föreslå mig att framföra dem i en skrivelse till honom. Emellertid

har den utredning, som framlagts för allmänheten, därigenom icke blivit

fullständig i vad gällde alla de i den offentliga debatten berörda personerna.

Chefen för försvarsstaben har berett förutvarande avdelningschefen vid

försvarsstabens underrättelseavdelning, överste A. F. C. Adlercreutz, samt

förutvarande avdelningscheferna vid försvarsstabens inrikesavdelning,

överste C. C. Bonde och överstelöjtnant K. E. T. Lindquist, tillfälle att yttra

sig över betänkandet.

överste Adlercreutz har bl. a. uttalat att kommissionens sammanfattande

allmänna omdömen enligt hans mening äro hållna i en positiv anda. Adlerereutz

ville särskilt framhålla kommissionens uttalanden angående över
1

D. v. s. efter (ten i kommissionens betänkande återgivna episoden med brevets överlämnande.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

vakningen av kommunisterna, vilka uttalanden enligt Adlercreutz ställdes

i en särskild belysning av den sista tidens utrikes- och inrikespolitiska händelser.

Överstelöjtnant Lindquist anför följande:

sid. 68. Jag ställer mig starkt tvivlande till uttalandet att granskningen av militärpost

från början avsetts få en även informatorisk karaktär. Som jag sett frågan

torde det i stället ha varit så, att den kontroll som anordnats i syfte att

förhindra militära underrättelsers spridande, även ledde till vissa informationer,

vilka koinmo att få viss tidigare icke avsedd betydelse.

sid. 226. Uppfattningen att huvudsyftet med en allmän censur måste vara att

förhindra spridandet av krigsunderrättelser etc. är givetvis riktig. Censuren

måste sålunda ses som en del i det förebyggande skydd som ett land organiserar

mot icke önskad informationsverksamhet (andra sådana äro t. ex. bevakning

av områden eller föremål, förbud mot obehörigt vistande inom områden av särskild

betydelse, truppens fostran till iakttagande av tystnadsplikt in. in.). Under

dessa förhållanden synes det mig icke riktigt att censuren är hemlig. Detta har

jag också under min tidigare tjänstgöring vid försvarsstaben vid upprepade tillfällen

framhållit. Uppnåendet av syftet med denna form av det förebyggande

skyddet underlättas avsevärt om censuren är känd, enär redan dess existens

avhåller det stora flertalet från att vidarebefordra eller att oförsiktigt handhava

militära underrättelser.

sid. 239. Kravet att frilysa svenskt område från all utländsk underrättelsetjänst

oavsett mot vem denna är riktad torde vara oundgängligt så länge man vill

bevara ett neutralitetssken.

sid. 323. I princip innebär det förhållandet, att försvarsstaben engagerat viss

person för inhämtande av underrättelser icke att staben kan garantera att denne

person står höjd över misstankar. Tvärt om kräver all förnuftigt organiserad

underrättelsetjänst, att de av den aktiva underrättelsesidan använda källorna

(förmedlarna m. fl.) kontrolleras genom den passiva sidan (i detta fallet genom

samverkan mellan Gbyrån- avd In och via denna Säkerhetstjänsten). Nödvändigheten

av en sådan kontroll dels ur säkerhets- dels ur ordningssynpunkt (för

att t. ex. långa tiders spaningsarbeten icke skall leda blott till egna agenter) har

jag vid upprepade tillfällen under min tjänstgöring i försvarsstaben, både som

detaljchef och avdelningschef framhållit, men ha dessa mina krav närmast betraktats

som en black om foten på den aktiva underrättelsesidan i stället för

att de bort uppfattas som ett stöd för densamma.

sid. 42f. Det hade varit att förorda att säkerhetstjänsten varit allom bekant.

Det torde ändå icke finnas någon som hyst uppfattningen att landet i detta hänseende

låg helt blottat. Motsvarande utländska organ t. ex. Secret Service, la

Sureté générale och Abwehr voro kända begrepp. Sedan bör givetvis säkerhetstjänstens

arbetsmetoder icke vara allmänt kända.

sid. k30. Den bästa 5. kolonn ett land kan skaffa inom sina gränser är frånvaron

av en säkerhetstjänst eller motsvarande organ. Rörande denna tjänsts inlemmande

i landets försvar — ty som en integrerande del i detta måste den

betraktas — kunna meningarna vara delade. Såväl det rent militära försvaret

som civilförsvaret beröras intimt av det skydd en säkerhetstjänst kan bereda

landet. Kontakten med försvaret måste därför vara mycket intim och verksamheten

måste samordnas och regleras i enlighet med landets övriga försvarsplaner.

Att inordna en säkerhetstjänst inom enbart polisram synes kunna komma

att skapa det polisvälde som enligt krigserfarenheten förr eller senare komrr''»''

i motsatsförhållande till den för krigföringen ansvariga högsta försvarsledningen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Överste Bonde har icke haft något uttalande att göra.

I eget utlåtande uppger chefen för försvarsstaben N. Swedlund att han

— frånsett kommissionens hemställan angående förfarandet med det vid

trafikmedelskontrollen utvunna materialet — instämmer i kommissionens

uttalanden i vad dessa angå försvarsväsendet.

Med anledning av remissen har statspolisintendenten G. Å. L. Thulin

lämnat förutvarande byråchefen vid allmänna säkerhetstjänsten, numera

byråchefen vid riksåklagarämbetet G. Persson, polismästaren E. Fontell

samt förste stadsfiskalen M. Lundqvist tillfälle att yttra sig över betänkandet.

Byråchefen Persson anför:

Betänkandet synes mig vara präglat av en allvarlig strävan till ett objektivt bedömande

av säkerhetstjänstens verksamhet och har därigenom otvivelaktigt varit

ägnat att motverka den hetsagitation, som med fullständigt bortseende från sakligt

kritiska synpunkter bedrivits mot densamma och dess utövare. Den omständigheten

att kommissionen började sin undersökning först vid en tidpunkt, då

faran för att landet skulle dragas in i krigiska förvecklingar i stort sett var överstånden,

har dock satt sina spår i åtskilliga av kommissionens uttalanden. Dessa

röja också en övervägande negativistisk inställning till de problem, varmed verksamheten

haft att brottas. Detta intryck förstärkes av en benägenhet att ge utrymme

åt detaljanmärkningar i frågor utan principiell innebörd, där felaktigheterna

varit beroende på misstag eller eventuellt missförstånd. Rättvisligen måste

dock erkännas att kommissionen trots den oförsonliga opinionens starka tryck i

allt väsentligt hävdat ett strängt sakligt betraktelsesätt. Vad som förekommit i

samband med förevarande granskningsarbete synes dock bestyrka det i och för

sig naturliga förhållandet, att en kontroll i efterhand trots de allvarligaste bemödanden

icke kan ge en fullt rättvis belysning av en i olika avseenden så komplicerad

verksamhet som säkerhetstjänsten haft att utöva. Kontrollfunktionen är

visserligen betydelsefull beträffande uppgifter av den art som det härigenom gällt

att tillgodose men den bör utövas jämsides med verksamheten eller åtminstone

under förhållanden, som erbjuda betingelser för ett bedömande ur ensartade

synpunkter.

Förste stadsfiskalen Lundqvist och polismästaren Fontell ha icke yttrat

sig.

Statspolisintendenten Thulin har för egen del förklarat att betänkandet,

frånsett spörsmålet, huruvida censurmaterialet borde bevaras eller icke —

varöver han avgivit särskilt yttrande — icke föranledde något yttrande från

hans sida.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:366 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning angående ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser. a1 i texten
  2. 1LU 1948:45 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om förstörande av vissa postförsändelser, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten