Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker, m. in

48 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 13 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:273, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker, m. in

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

1

Nr 273.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om

sparbanker, m. in.; given Stockholms slott den 14

maj 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker,

och

2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

om bankrörelse,

dels antaga härvid fogade förslag till

3) förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1)

angående Sveriges allmänna hypoteksbank, och

4) förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11)

angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och

framtida verksamhet skola till efterrättelse lända,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst W ig forss.

I Bihang till riksdagens protokoll 1948. i samt. Nr 273.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Propositionens huvudsakliga innehåll. I

I propositionen föreslås vissa ändringar i dels lagen om sparbanker, dels

förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank och dels förordningen

angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande

och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, i syfte att möjliggöra

för sparbanker och hypoteksföreningar att med statlig garanti utlämna

lån för jordbruksändamål.

I lagen om sparbanker förordas därjämte den ändringen, att maximibeloppet

för insättning å motbok med sparbank höjes från 30 000 till 40 000 kronor.

Vidare föreslås den ändringen i lagen om bankrörelse, att maximibeloppet

tor insättning på s. k. sparkasseräkning eller därmed likartad räkning höjes

från 4 000 till 8 000 kronor.

I förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank föreslås, att

grundfonden för hypoteksbanken höjes från 60 till 70 miljoner kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

3

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

om sparbanker.

Härigenom förordnas, att 22, 25, 26, 28 och 33 §§ lagen den 29 juni 1923

om sparbanker1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

22 §.

Sparbank må---upptaga lån. Sparbank må---upptaga lån.

En och samma insättares tillgodo- En och samma insättares tillgodohavande

må icke annorledes än ge- havande må icke annorledes än genom

upplupen räntas läggande till nom upplupen räntas läggande till

kapitalet ökas utöver visst i regle- kapitalet ökas utöver visst i reglementet

bestämt belopp, högst trettio- mentet bestämt belopp, högst fyrtiotusen

kronor; dock må Konungens tusen kronor; dock må Konungbefallningshavande,

då särskilda skäl ens befallningshavande, då särskilda

därtill föranleda, meddela sparbank skäl därtill föranleda, meddela spartillstånd

att i fråga om viss insättares bank tillstånd att i fråga om viss intillgodohavande

höja det sålunda be- sättares tillgodohavande höja det såstämda

beloppet. lunda bestämda beloppet.

Ej må---uppsägningstidens Ej må---uppsägningstidens

utgång. utgång.

25 §.

Sparbank må inlåna penningar Sparbank må inlåna penningar

dels till ett belopp, för vilket full dels till ett belopp, för vilket full

täckning hos sparbanken finnes i täckning hos sparbanken finnes i

kontanta penningar, i medel, som för kontanta penningar, i medel, som för

sparbankens räkning innestå hos sparbankens räkning innestå hos

riksbanken, postsparbanken, in- riksbanken, postsparbanken, inländskt

bankbolag eller centralkas- ländskt bankbolag eller centralkassa

för jordbrukskredit eller å post- sa för jordbrukskredit eller å postgiro,

i skattkammarväxlar eller and- giro, i skattkammarväxlar eller andra

skuldförbindelser utfärdade av ra skuldförbindelser utfärdade av 1

1 Senaste lydelse se beträffande 22 § 1946:398, beträffande 25 och 33 §§ 1937:364, beträffande

26 § 1947: 320 samt beträffande 28 § 1929: 229.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

riksgäldskontoret, i statens, Sveriges

allmänna hypoteksbanks, konungariket

Sveriges stadshypotekskassas

eller andra fullgoda inhemska obligationer,

i fordringar på grund av lån,

för vilkas fulla gäldande kommun

eller dylik samfällighet är ansvarig

eller för vilka säkerheten utgöres av

sådana obligationer, som nu nämnts,

eller i fordringar på grund av lån,

vilka förfalla eller kunna av sparbanken

uppsägas till betalning inom

högst sex månader och för vilka säk.

rheten utgöres av inteckning inom

hälften av senast fastställda taxeringsvärdet

uti annan i stad, köping

eller municipalsamhälle belägen fastighet

än industrifastighet eller uti

jordbruksfastighet å landet, därvid i

taxeringsvärdet å jordbruksfastighet,

vilken ej är försedd med för jordbrukets

bedrivande nödiga åbyggnader,

icke må inräknas värdet av växande

skog;

d e ls ock därutöver till ett belopp

av högst tolv och en halv gånger

sparbankens fonder.

I intet---sparbankens fon
der.

Sparbank, som — — — dess fonder.

26

Sparbanks utlåningsrörelse---

sparbankens verksamhetsområde.

Sparbanks medel —- -—- — än skuldebrev.

Lån må, — —- — sparbankens fonder.

Är lån,---- avseende inskrän
kas.

Lån, för---en gång.

Vad i tredje, fjärde och femte

styckena är stadgat skall ej gälla lån

riksgäldskontoret, i statens, Sveriges

allmänna hypoteksbanks, konungariket

Sveriges stadshypotekskassas

eller andra fullgoda inhemska obligationer,

i fordringar på grund av lån,

för vilkas fulla gäldande staten, kommun

eller dylik samfällighet är ansvarig

eller för vilka säkerheten utgöres

av sådana obligationer, som nu

nämnts, eller i fordringar på grund

av lån, vilka förfalla eller kunna av

sparbanken uppsägas till betalning

inom högst sex månader och för vilka

säkerheten utgöres av inteckning

inom hälften av senast fastställda

taxeringsvärdet uti annan i stad, köping

eller municipalsamhälle belägen

fastighet än industrifastighet eller

uti jordbruksfastighet å landet,

därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet,

vilken ej är försedd med

för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader,

icke må inräknas värdet

av växande skog;

dels ock därutöver till ett belopp

av högst tolv och en halv gånger

sparbankens fonder.

I intet ----sparbankens fon
der.

Sparbank, som —--dess fon
der.

§•

Sparbanks utlåningsrörelse---

sparbankens verksamhetsområde.

Sparbanks medel---än skul
debrev.

Lån må,---sparbankens fon
der.

Är lån,--- — avseende inskrän
kas.

Lån, för---en gång.

Vad i tredje, fjärde och femte

styckena är stadgat skall ej gälla lån,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

Nuvarande lydelse:

med statlig garanti till den som avlagt

akademisk eller därmed jämförlig

examen.

28

Lån av---ombudet svarar.

33

Jämte vad--— halv procent

överstiger nämnda medelränta.

2) Fordran på grund av lån, för

vilket kommun eller dylik samfällighet

är i egenskap av huvudgäldenär

eller löftesmän ansvarig och vilket

förfaller eller kan av sparbanken

uppsägas till betalning först efter

längre tid än sex månader, må upptagas

högst till sådant värde, att lånets

avkastning utgår efter en räntefot,

som med en fjärdedels procent

överstiger antingen den under 1) avsedda

medelräntan eller ock den av

sparbanksinspektionen på sätt under

3) sägs beräknade medelräntan för

det sistförflutna året å där nämnda

obligationer.

3) Beräknandet av — — — såsom

tillgång.

Vad i----omförmälda huvud
boken.

Beträffande uppställandet----

verkställda avskrivningar.

Föreslagen lydelse:

för vars fulla gäldande staten är ansvarig.

§•

Lån av---ombudet svarar.

Utan hinder av vad i första stycket

stadgas må lån, för vars fulla gäldande

staten är ansvarig, utlämnas till

ledamot av sparbankens styrelse eller

i sparbanken anställd tjänsteman.

§•

Jämte vad---halv procent

överstiger nämnda medelränta.

2) Fordran på grund av lån, för

vilket kommun eller dylik samfällighet

är i egenskap av huvudgäldenär

eller löftesmän ansvarig och vilket

förfaller eller kan av sparbanken

uppsägas till betalning först efter

längre tid än sex månader, må upptagas

högst till sådant värde, att lånets

avkastning utgår efter en räntefot,

som med en fjärdedels procent

överstiger antingen den under 1) avsedda

medelräntan eller ock den av

sparbanksinspektionen på sätt under

3) sägs beräknade medelräntan för

det sistförflutna året å där nämnda

obligationer. Vad nu sagts skall, under

enahanda förutsättning i fråga

om återbetalningstiden, gälla jämväl

lån, för vars fulla gäldande staten är

ansvarig, dock att i detta fall någon

förhöjning av räntefoten utöver medelränta

icke skall äga rum.

3) Beräknandet av — — — såsom

tillgång.

Vad i — ---omförmälda huvud
boken.

Beträffande uppställandet---

verkställda avskrivningar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj-.ts proposition nr 273.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 52 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

52

Varda penningar---hos bo
laget.

En och samma insättares tillgodohavande

på så kallad sparkasseräkning

eller därmed likartad räkning

må icke annorledes än genom upplupen

räntas läggande till kapitalet

ökas utöver fyra tusen kronor. Bankaktiebolag

må icke ikläda sig skyldighet

att annorledes än viss tid, minst

en vecka, efter uppsägning återbetala

å sådan räkning insatta medel; styrelsen

dock lämnat öppet att, då sådant

prövas kunna ske utan olägenhet,

i särskilda fall medgiva utbetalning

utan avvaktan på uppsägningstidens

utgång. Insättning å räkning,

varom ovan sägs, antecknas i motbok,

som utlämnas till räkningshavaren.

Då medel å sådan räkning lyftas,

skall anteckning därom göras i motboken.

Ej må bolaget träffa förbehåll,

som skulle medföra att betalning till

annan än rätt innehavare av motboken

kunde av bolaget åberopas.

I fråga---särskilt stadgat.

Föreslagen lydelse:

§•

Varda penningar---hos bo
laget.

En och samma insättares tillgodohavande

på så kallad sparkasseräkning

eller därmed likartad räkning

må icke annorledes än genom upplupen

räntas läggande till kapitalet

ökas utöver åtta tusen kronor. Bankaktiebolag

må icke ikläda sig skyldighet

att annorledes än viss tid, minst

en vecka, efter uppsägning återbetala

å sådan räkning insatta medel; styrelsen

dock lämnat öppet att, då sådant

prövas kunna ske utan olägenhet,

i särskilda fall medgiva utbetalning

utan avvaktan på uppsägningstidens

utgång. Insättning å räkning,

varom ovan sägs, antecknas i motbok,

som utlämnas till räkningshavaren.

Då medel å sådan räkning lyftas,

skall anteckning därom göras i motboken.

Ej må bolaget träffa förbehåll,

som skulle medföra att betalning till

annan än rätt innehavare av motboken

kunde av bolaget åberopas.

I fråga---- särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

1 Senaste lydelse se 1946: 399.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

7

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1)

angående Sveriges allmänna hypoteksbank.

Härigenom förordnas, att §§ 4, 9 och 13 förordningen den 16 maj 1890

angående Sveriges allmänna hypoteksbank1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

§ 4.

Till grundfond för hypoteksbanken

överlämnar staten genom riksgäldskontoret

ett belopp av sextio miljoner

kronor i av staten utgivna obligationer,

ouppsägbara å innehavarens

sida samt förskrivna med fyra och en

halv procent årlig ränta; ägande banken

över dem förfoga efter ty här nedan

sägs.

§

Hypoteksbanken åligger att vid all

den upplåning, densamma till utlåning

åt hypoteksföreningarna ombesörjer,

noggrant tillse, att tillräcklig

säkerhet därför i jordegendom

ställes och under hela avbetalningstiden

bibehålies i enlighet med de grunder,

som i sådant avseende äro bestämda

genom Kungl. Maj :ts denna

dag utfärdade särskilda nådiga förordning

angående de allmänna grunder,

som för hypoteksföreningars bildande

och framtida verksamhet skola

till efterrättelse lända.

De av---ort nedsättas.

Föreslagen lydelse:

Till grundfond för hypoteksbanken

överlämnar staten genom riksgäldskontoret

ett belopp av sjuttio miljoner

kronor i av staten utgivna obligationer,

ouppsägbara å innehavarens

sida samt förskrivna med fyra och en

halv procent årlig ränta; ägande banken

över dem förfoga efter ty här nedan

sägs.

9.

Hypoteksbanken åligger att vid all

den upplåning, densamma till utlåning

åt hypoteksföreningarna ombesörjer,

noggrant tillse, att tillräcklig

säkerhet därför ställes och under

hela avbetalningstiden bibehålies i enlighet

med de grunder, som i sådant

avseende äro bestämda genom Kungl.

Maj :ts denna dag utfärdade särskilda

nådiga förordning angående de allmänna

grunder, som för hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet

skola till efterrättelse lända.

De av---ort nedsättas.

§ 13.

Såsom säkerhet för hypoteksban- Såsom säkerhet för hypoteksbankens

förbindelser skola anses och i kens förbindelser skola anses och i

1 Senaste lydelse av §§ 4 och 13 se 1930: 203.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

Nuvarande lydelse:

sådant avseende kunna användas de

förskrivningar med åtföljande säkerheter

i jordegendom, dem hypoteksföreningarna

för undfångna lån till

banken avgivit, bankens alla övriga

tillgångar samt grundfonden.

De till grundfonden hörande obligationerna

må kunna genom deras

lör sälj ning till större eller mindre

del efter behov användas i den oförmodade

händelse att vid bankens utredning

dess förbindelser icke kunna

helt infrias genom användande

av dess egna tillgångar och de av

hypoteksföreningarna avgivna, förbindelserna

med åtföljande säkerheter

i jordegendom. Kan skogsbelånande

förening ej helt infria sina

förbindelser till banken, må dock till

täckande av förlust, som i § 12 andra

stycket sägs, grundfonden, innan

bankens och övriga skogsbelånande

föreningars tillgångar därtill användas,

i mån så erfordras, dock högst

till ett belopp av trettio miljoner

kronor, tagas i anspråk, såframt eljest

nämnda tillgångar skulle nedgå

under det belopp som förefanns den

1 januari 1931.

De till grundfonden hörande obligationerna

må ock---under
rätta

riksgäldskontoret.

De till grundfonden hörande obligationerna

må ej — — — bankens

utlåning.

Föreslagen lydelse:

sådant avseende kunna användas de

förskrivningar med åtföljande säkerheter,

dem hypoteksföreningarna för

undfångna lån till banken avgivit,

bankens alla övriga tillgångar samt

grundfonden.

De till grundfonden hörande obligationerna

må kunna genom deras

försäljning till större eller mindre

del efter behov användas i den oförmodade

händelse att vid bankens utredning

dess förbindelser icke kunna

helt infrias genom användande

av dess egna tillgångar och de av

hypoteksföreningarna avgivna förbindelserna

med åtföljande säkerheter.

Kan skogsbelånande förening ej

helt infria sina förbindelser till banken,

må dock till täckande av förlust,

som i § 12 andra stycket sägs,

grundfonden, innan bankens och övriga

skogsbelånande föreningars tillgångar

därtill användas, i mån så erfordras,

dock högst till ett belopp

av trettio miljoner kronor, tagas i

anspråk, såframt eljest nämnda tillgångar

skulle nedgå under det belopp

som förefanns den 1 januari

1931.

De till grundfonden hörande obligationerna

må ock---under
rätta

riksgäldskontoret.

De till grundfonden hörande obligationerna

må ej--- — bankens

utlåning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition nr 273

9

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21

s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

Härigenom förordnas, dels att § 2 förordningen den 16 maj 1890 angående

de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och

framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan sägs dels ock att i förordningen skall närmast efter

§ 12 införas en ny paragraf, betecknad § 12 a, av nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

§ 2.

Såsom delägare---rätt inne- Såsom delägare---rätt innehar.

har.

Utan hinder av vad i första stycket

sägs må inträde i hypoteksförening

kunna beviljas envar, som inom föreningens

verksamhetsområde bedriver

jordbruk och som hos föreningen

vill upptaga lån, för vars fulla gäldande

staten åtagit sig svara.

§ 12 a.

Vad i §§ 4—12 år stadgat rörande

delägares lånerätt och skyldighet att

ställa och underhålla säkerhet för erhållet

lån skall icke utgöra hinder för

föreningen att utlämna lån, för vars

fulla gäldande staten år ansvarig.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 30 april 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Sträng, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen

samt statsrådet Danielson i egenskap av t. f. chef för socialdepartementet

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,

fråga om vissa författningsändringar på banklagstiftningens område,

m. m. samt anför därvid följande.

Frågan om införandet av en statlig kreditgarantigivning.

Inledning.

Genom beslut den 23 mars 1945 har Kungl. Maj :t uppdragit åt särskilda

sakkunniga, 1945 års bankkommitté,1 att verkställa en förutsättningslös utredning

rörande dels riksbankens uppgifter och organisation, dels tryggandet

av ur samhällssynpunkt tillfredsställande förhållanden på kreditväsendets

område dels ock formerna för uppnående av enhetlighet i den offentliga

finanspolitiken. Kommittén har den 24 november 1947 avgivit betänkande

med förslag till omläggning av den statliga kreditgivningen för bostads-

och jordbruksändamål till en statlig kreditgarantigivning (SOU

1947: 86).

I den skrivelse, med vilken kommittén överlämnat betänkandet, har kommittén

redogjort för sitt ställningstagande till vissa principfrågor, som kommittén

haft att avgöra före utarbetandet av betänkandet. Enligt vad i skrivelsen

anförts hade kommittén ansett sig i första hand böra inrikta sig på

1 Landshövdingen P. C. Jonsson, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare, chefredaktören

I. Anderson, ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen O. Andersson,

bankdirektören E. Browaldh, disponenten friherre J. G. G. De Geer, ledamoten av riksdagens

första kammare, lantbrukaren G. Elofsson, redaktören K. Fredriksson, ledamoten av riksdagens

andra kammare, bankofullmäktigen D. Hall, ombudsmannen S. Hallnäs, bankdirektören C. Lindahl,

riksbankschefen I. Rooth, ledamoten av riksdagens andra kammare, chefredaktören F.

Severin, hovrättsrådet, numera bankinspektören K. Wulff samt f. d. statssekreteraren T. Wärn.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

lösningen av frågan om tryggandet av tillfredsställande förhållanden på

kreditväsendets område, i vilket syfte kommittén upptagit till övervägande

bl. a. lämpligheten av att inrätta en eller flera av det allmänna kontrollerade

affärsbanker. Först då resultatet av vissa pågående utredningar härom

förelåge, vilket icke kunde förväntas förrän under loppet av år 1948,

vore kommittén beredd att fatta definitiv ståndpunkt till denna fråga. Med

hänsyn till de omfattande program för bostadsförsörjningens och jordbrukets

rationalisering, som under åren 1946 och 1947 antagits av statsmakterna

och vilkas närmare utformning komme att underställas 1948 års riksdag,

hade kommittén — trots att frågan om en statlig affärsbank sålunda

icke vore slutligt utredd — ansett sig böra taga ståndpunkt till frågan, huru

den statliga kreditgivning, som innefattades i nämnda program, skulle ombesörjas.

Kommittén hade varit enig om det olämpliga i att åt samma myndigheter,

som skulle fullgöra de rent bostads- respektive jordbrukspolitiska

uppgifterna, jämväl uppdraga att handhava den statliga kreditgivningen.

En sådan anordning skulle strida mot den rationalisering av den statliga

kreditgivningens administration, som skulle vara ett av syftena med kommitténs

arbete. De utvägar, som i stället borde anlitas, vore antingen att

ifrågavarande kreditgivning överfördes till en statlig affärsbank eller att det

statliga stödet åtminstone i viss utsträckning gåves formen av garantier för

krediter, som placerades i enskilda kreditinrättningar. Bortsett från att frågan

om en statlig affärsbank icke vore så utredd, att kommittén kunnat

taga slutlig ståndpunkt därtill, skulle — innan en statlig affärsbank kunde

börja sin verksamhet — åtskillig tid åtgå för dess organisation. Utvägen

med statliga kreditgarantier hade synts kommittén framkomlig utan nämnvärda

förberedelser eller ändringar i den nuvarande kreditorganisationen.

Enligt kommitténs mening skulle anlitandet av denna utväg icke föregripa

det slutliga avgörandet av frågan om en statlig affärsbank. I enlighet härmed

hade förslag utarbetats till omläggning av den statliga kreditgivningen

för bostads- och jordbruksändamål till en statlig kreditgarantigivning.

Vid betänkandet ha fogats särskilda yttranden av ledamöterna Jonsson,

Olof Andersson, Hall och Severin gemensamt samt av ledamoten Hallnäs.

Över betänkandet ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige i

riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, statens byggnadslånebyrå, generalpoststyrelsen,

statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen,

samtliga egnahemsnämnder, försäkringsinspektionen, överståthållarambetet,

länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Skaraborgs, Gävleborgs och

Västerbottens län, Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges

stadshypotekskassa, svenska bostadskreditkassan, svenska jordbrukskreditkassan,

lånenämnden för sekundär jordbrukskredit, svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, Sveriges lantbruksförbund,

svenska försäkringsbolags riksförbund, svenska banktöreningen,

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj.ts proposition nr 273.

svenska sparbanksföreningen, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund, 1947 års centrala lantbrukskommitté samt vederbörande

kommunala myndigheter i Stockholm, Uppsala, Linköping, Hälsingborg,

Göteborg, Örebro, Västerås och Sundsvall samt i Åtvidabergs köping

och Kävlinge, Nikolai, Orsa, Själevads, Torps och Arjeplogs kommuner.

Kungl. Maj :t har tidigare i olika sammanhang — på föredragning av cheferna

för social- och jordbruksdepartementen — i princip tagit ställning

till kommitténs förslag till omläggning av den statliga kreditgivningen.

Sålunda har Kungl. Maj :t — i enlighet med av chefen för jordbruksdepartementet

framlagda förslag i följande propositioner till innevarande års

riksdag, nämligen propositionen nr 149 angående organisationen av rationaliseringsverksamheten

på jordbrukets område in. m. och propositionen nr

187 angående social jordbrukskreditgivning m. m. — föreslagit riksdagen

att medgiva att under budgetåret 1948/49 statlig kreditgaranti finge beviljas

för dels amorteringslån avseende yttre rationalisering intill ett belopp av

15 000 000 kronor och jordbruksegnahemslån intill ett belopp av 20 000 000

kronor, med rätt för Kungl. Maj :t att, om förhållandena skulle giva anledning

därtill, medgiva jämkning i sagda fördelning, dels lån för inre rationalisering

intill ett belopp av 15 000 000 kronor, dels ock driftslån intill ett

belopp av 5 000 000 kronor.

Såsom framgår av proposition nr 231 till årets riksdag angående vissa

åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen har chefen för socialdepartementet

förklarat sig icke för närvarande vara beredd att taga slutlig

ställning till kommitténs förslag till statliga garantier beträffande lån för

bostadsändamål.

I förenämnda tre propositioner har icke lämnats någon fullständig redogörelse

vare sig för den allmänna motiveringen i betänkandet eller för däröver

avgivna utlåtanden. I propositionerna nr 149 och 187 ha däremot behandlats

vissa detalj spörsmål av betydelse för ett genomförande av kommitténs

förslag såvitt detsamma avser statlig kreditgaranti på jordbrukets område.

I anledning härav torde jag nu få lämna en redogörelse för den allmänna

motiveringen i kommittéförslaget jämte yttrandena häröver; och

i anslutning härtill avser jag att framlägga min egen ståndpunkt i föreliggande

fråga. Beträffande detaljmotiveringen till kommittéförslaget torde

jag endast få hänvisa till propositionerna nr 149 och 187 såvitt angår

frågan om statlig kreditgaranti på jordbrukets område samt i övrigt till

betänkandet (s. 17—33).

Vidare har jag för avsikt att i det följande anmäla vissa författningsändringar

som synas erforderliga i anledning av införandet av en statlig

kreditgarantigivning på jordbrukets område. Dylika ändringar torde vara

erforderliga dels i lagen om sparbanker och dels i lagstiftningen rörande

landshypoteksföreningarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

13

Huvuddragen i bankkommitténs betänkande.

Bankkommittén har inledningsvis berört de olika organisatoriska brister

som funnes i det nuvarande systemet för bostads- och jordbrukskreditgivningen.

Den statliga och halvstatliga kreditgivningen hade byggts ut efter

hand för att tillgodose ett växande och alltmera differentierat kreditbehov,

vilket medfört att kreditgivningen blivit i hög grad splittrad; dels

hade den uppdelats på ett flertal understundom parallellt arbetande institutioner

och dels hade inom de särskilda institutidnerna skett en ofta

stark differentiering av låneformerna. Trots vissa förenklingar av den statliga

låne- och bidragsverksamheten för bostads- och jordbruksändamål,

som genomförts vid 1946 och 1947 års riksdagar, hade de påtalade bristerna

väsentligen kommit att kvarstå.

Beträffande de allmänna riktlinjerna för kreditgivningens rationalisering

har kommittén — såvitt angår bostadskreditgivningen

ansett att strävandena att rationalisera denna kreditgivning främst borde

inriktas på att bereda låntagarna möjligheter att täcka hela sitt lånebehov

hos en enda långivare. Vidare borde låneformerna ytterligare förenklas.

Möjlighet syntes föreligga att den för ett byggnadsföretag erforderliga krediten

skulle kunna lämnas genom ett enda lån »från botten till toppen»

antingen genom en fördjupning av den statliga kreditgivningen att omfatta

även underliggande krediter eller ock genom tillskapandet av ett system

med statliga kreditgarantier, som möjliggjorde för de nuvarande primäroch

sekundärlångivarna att lämna jämväl högre liggande krediter.

Enligt vad kommittén vidare anfört skulle det första alternativet för sitt

realiserande förutsätta att redan befintliga statliga organ utbyggdes för

den utvidgade kreditgivningen eller att nya tillskapades för densamma.

Detta alternativ hade kommittén icke ansett sig kunna följa. Kommittén

hade sålunda icke funnit lämpligt att anförtro kreditgivningen åt de organ,

vilka avsetts skola omhänderhava de rent bostadspolitiska uppgifterna.

Det borde framhållas, afl ett sammanförande inom samma organ av

de rent kreditmässiga och de bostadspolitiska uppgifterna lätt skulle kunna

leda till en överbelastning i arbetsavseende. Ej heller vore kommittén beredd

att taga definitiv ståndpunkt till frågan om att överföra ifrågavarande

kreditgivning till en statlig affärsbank, som i princip skulle omhänderhava

all statlig kreditverksamhet. Inrättandet av en statlig bank med så

omfattande uppgifter skulle få konsekvenser i olika riktningar och måste

ses från en väsentligt vidare synvinkel än bostadskreditgivningens.

Även om inrättandet av en statlig affärsbank enligt kommitténs mening

kunde tänkas innefatta en lösning av jämväl det nu föreliggande spörsmålet,

har kommittén likväl kommit till den uppfattningen, att det andra

av de båda angivna huvudalternativen — införandet av ett system med

opaginerad Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

statliga kreditgarantier — vore det som i nuvarande läge förtjänade avgjort

företräde. Såsom motivering för denna sin ståndpunkt har kommittén

framhållit, att organiserandet av en statlig affärsbank för en så omfattande

uppgift, som ifrågasatts, komme att taga viss tid i anspråk, och att

därför denna åtgärd icke skulle motsvara de aktuella behoven utan endast

innefatta en lösning på något längre sikt. Vidare har kommittén i denna

fråga anfört följande mera allmänna synpunkter.

För låntagarna är det av vikt, att de myndigheter eller inrättningar, som

ombesörja de med bostadskreditgivningen sammanhängande uppgifterna,

äro tillgängliga på nära håll. Ej endast i samband med krediternas beviljande

och utlämnande utan aven under lånetiden uppkomma frågor, som

lättast ordnas vid ett personligt besök hos kreditgivaren. Det kan vara frågor

om betalningsuppskov, omläggning av amorteringsplaner, utbyte av säkerheter

eller dylikt. Det är tydligt, att systemet med kreditgarantier från

denna synpunkt innebär en god lösning. Det medger låntagarna en vidsträckt

valfrihet vid placeringen av krediterna. Utformas systemet enligt

kommitténs förslag, kan en låntagare i stort sett vända sig till vilken enskild

kreditinrättning han vill, och han har följaktligen möjlighet att välja

den kreditgivare, som erbjuder honom den ur lokal eller annan synpunkt

bästa servicen. Även om man givetvis måste tänka sig, att ett statligt institut,

som skulle ha den motsvarande kreditgivningen om hand, finge byggas

ut med ett riksomfattande kontorsnät, kan man icke räkna med att

detta bleve så finförgrenat, att banken kunde bjuda samma möjligheter till

personlig kontakt som de enskilda kreditinrättningarna tillsammans. Kreditgarantisystemet

möjliggör vidare bevarandet av äldre på ömsesidigt förtroende

grundade affärsförbindelser och bereder låntagare, som har behov

av krediter för även andra ändamål än för bostadsändamål, tillfälle att

samla alla sina krediter på ett håll.

Från^ förvaltningssynpunkt finnes vidare anledning framhålla, att det

otta maste bli mera ekonomiskt att för lösandet av nya uppgifter anlita

redan befintliga organ än att tillskapa helt nya. Hos de befinthga organen

tmnes ej säHan outnyttjad kapacitet eller kan kapaciteten väsentligen ökas

med lorhallandevis ringa utökning av personal och lokalbestånd. En utvidgmng

av verksamheten betyder här en effektivisering av arbetet. Vad nu

sagts ar tillämpligt även å det föreliggande organisationsproblemet. Det

kan salunda knappast råda något tvivel om att de nya uppgifter, som vid

tillämpning av garantisystemet läggas å de enskilda''kreditinrättningarna,

komma att av dessa utföras med mindre insatser av personal och andra

tillgångar an om för ändamålet tillskapades en helt ny statlig affärsbank.

Kommittén har vidare framhållit, att ett införande av kreditgarantisystemet

skulle medföra en av det aktuella läget betingad avlastning från de

statliga organen. Därvid borde särskilt beaktas, att den statliga förvaltningsapparaten

för närvarande vore hårt belastad, ävensom att av statsfinansiella

skäl en utbyggnad av densamma borde ske med försiktighet.

I detta sammanhang har kommittén påpekat, att den statliga bostadslcreditgivningens

ersättande med statliga kreditgarantier komme att innebära,

att anspråken på den statliga upplåningen minskades.

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Kungi. Maj.ts proposition nr 273

Enligt kommittén talade även andra omständigheter mot uppbyggandet

av en statlig kreditorganisation för tillgodoseende av ifrågavarande kreditbehov.

Kommittén anförde härom följande.

En annan omständighet, som manar till försiktighet, då det gäller att taga

ställning till frågan om bostadskreditgivningens — och givetvis även jordbrukskreditgivningens

— organisation, är ovissheten om den framtida utvecklingen.

De investeringsprogram, för vilkas genomförande ifrågavarande

krediter erfordras, äro synnerligen omfattande och förutsätta mycket stora

kapitalinsatser. De kunna därför knappast betraktas annat än som rörliga

långtidsplaner, vilkas förverkligande kan påskyndas eller fördröjas beroende

på ändringar i förutsättningarna under omdaningsskedet. Att den nyligen

inträdda försämringen i landets finansiella läge kan nödvändiggöra

en temporär nedskärning av investeringsverksamheten är sålunda tydligt.

Även utan sådana nedskärningar torde behovet av krediter komma att växla

avsevärt från tid till annan. Ej minst gäller detta jordbrukets kreditbehov.

En statlig kreditorganisation skulle icke besitta samma elasticitet som de

på kreditgivning åt olika håll inriktade enskilda organisationerna och därför

endast med svårighet kunna anpassas efter nämnda växlingar i kreditbehoven.

Å andra sidan skulle tillkomsten av en statlig kreditorganisation,

vilken i huvudsak omhändertoge finansieringen av bostadsbyggandet och

jordbrukets rationalisering, självfallet innebära en väsentlig beskärning av

de enskilda kreditinrättningarnas verksamhetsområde. Särskilt bleve detta

fallet för sparbanker och hypoteksföreningar. Dessa finge svårt att anpassa

sin organisation efter den krympande fastighetsbelåningen, och i vart fall

komme organisationen under en lång övergångstid att vara alltför vid för

behovet. Härigenom komme kreditinrättningarnas möjligheter att fylla sina

viktiga funktioner på andra områden att minskas eller helt äventyras.

I enlighet härmed har kommittén förordat, att den statliga kreditgivningen

för bostadsändamål ersattes av statliga kreditgarantier. Garantierna borde

enligt kommitténs uppfattning beviljas av samma statliga organ, som avsåges

skola omhänderhava de rent bostadspolitiska uppgifterna. Åt det allmänna

skulle följaktligen komma att bevaras den möjlighet till kontroll

över ifrågavarande investeringsverksamhet, som erfordrades för bostadspolitikens

genomförande.

I fråga om jordbrukskreditgivningen har kommittén anfört

att vad sålunda uttalats rörande de olika alternativen för bostadskreditgivningens

ordnande ägde i princip tillämplighet även sedan organisationsfrågan

överförts på jordhrukskreditgivningens område. Kommittén vore alltså

av den uppfattningen, att en långivning genom enskilda kreditinrättningar

innefattade den åtminstone i nuvarande läge lämpligaste lösningen också

för jordbrukets del. Användningen av kreditgarantier skulle otvivelaktigt

även i detta fall medföra organisatoriska fördelar samtidigt som allmänhetens

befogade anspråk på billiga och bekväma lånemöjligheter skulle kunna

tillgodoses på ett bättre sätt än tidigare.

Kommittén har jämväl behandlat frågan om anskaffandet

av de för kreditgivningen erforderliga medlen. En ligt

kommitténs mening skulle de olika kreditinrättningarna vid kreditgivning
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

en medverka inom ramen för de kapitalresurser, som i olika former normalt

stode inrättningarna till buds. Kommittén har emellertid framhållit, att från

vissa håll yppats tvivel rörande de enskilda kreditinrättningarnas förmåga

att tillgodose de förväntade kreditanspråken. I sistnämnda hänseende har

kommittén anfört bl. a. följande.

Den organisation för uppsamling och fördelning av allmänhetens sparmedel,

som de enskilda kreditinrättningarna tillsammans erbjuda, torde

utom i utpräglade krislägen fungera tillfredsställande. I dylika krislägen

med knapp tillgång på kapital har emellertid jordbruket, såsom erfarenheterna

från gången tid utvisa, mött särskilda svårigheter, då det gällt att

få vissa kreditbehov tillgodosedda, och statsmakterna ha nödgats anslagsvägen

ställa erforderliga medel till förfogande för olika jordbruksändamål.

Även om dessa anslag till en del motiverats av att den förutsatta säkerheten

för krediterna icke varit sådan, att dessa lagligen kunnat utlämnas av kreditinrättningarna,

och detta skäl icke längre skulle föreligga vid tillämpning

av ett system med statliga garantier, är det likväl icke otänkbart, att under

vissa förhållanden behov kan uppkomma av särskilda anordningar, vilka

äro avsedda att trygga särskilt jordbrukets kapitalbehov inom en av statsmakterna

fastställd ram. Bland möjliga utvägar att nå detta mål kan utredningen

för sin del icke förorda, att av staten upplånade medel tillhandahållas

enskilda inrättningar för kreditgivning till jordbruket. Det ifrågasatta

systemet skulle knappast kunna genomföras utan rubbningar i den erforderliga,

på fri konkurrens fotade balansen inom kreditlivet.

Enligt vad kommittén vidare yttrat skulle svårigheter av antydd art icke

behöva uppkomma, om en rent statlig supplementär kreditgivning på jordbrukets

område kunde träda i funktion i sådana undantagsfall, då penningmarknaden

i övrigt visade sig icke kunna täcka jordbrukets kapitalbehov

på rimliga villkor. En dylik kreditgivning borde då lämpligast ske

genom lantbruksnämnderna eller, om en statlig affärsbank ansåges av jämväl

andra skäl böra inrättas, genom denna.

Inom kommittén har särskilt yttrande avgivits av ledamöterna

Jonsson, Olof Andersson, Hall och Severin, vilka erinrat om att frågan rörande

inrättandet av en statens affärsbank, som skulle ha till uppgift bl. a.

att ombesörja helt eller delvis den statliga kreditgivningen, av kommittén

än så länge vore lämnad öppen. Statens långivning till bostads- och jordbruksändamål

måste följaktligen, därest den icke skulle handhavas i fortsättningen

av samma organ som för närvarande, väsentligen och tills vidare

baseras på andra kreditinstitut än statens. Därom vore reservanterna

ense med kommitténs majoritet. Men däremot anmälde reservanterna avvikande

mening mot en del av det resonemang, som fört fram till kommitténs

slutsatser beträffande det lämpligaste systemet för statlig kreditgivning.

Reservanterna ha vidare anfört, att ett system med statliga kreditgarantier,

som kommittén förordade, behövde naturligtvis icke stå i någon

principiell motsättning till ett statligt affärsbanksinstitut. En statens affärsbank

skulle tvärtom kunna fylla en särdeles viktig uppgift i ett dylikt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 273.

17

system. Därmed skulle man bl. a. också kunna minska den långa raden

kreditinrättningar, på vilka staten enligt kommitténs förslag nödgades repliera.

En sådan inskränkning skulle förenkla de statliga organens — lantbruks-

och bostadsnämndernas — administration av låneärendena. Det kunde

för övrigt redan nu ifrågasättas, om det vore önskvärt eller nödvändigt

att i det statliga kreditgarantisystemet införa alla de låneinstitut, som

kommittén tänkt sig. Reservanterna nöjde sig med att ställa frågan. Däremot

ville de bestämt reservera sig mot ett avsnitt av motiveringen, varest

kommittén föregrepe det slutliga ställningstagandet till frågan om en

statlig bank. I synnerhet resonemanget rörande det huvudalternativ, som

avsåge införandet av ett system med statliga kreditgarantier, syntes betänkligt

nära ett principiellt uttalande i den fråga, som kommittén ännu

icke slutbehandlat.

Särskilt yttrande har vidare avgivits av ledamoten Hallnäs som ansett,

att utformningen av kommitténs motiveringar i en del avseenden gåve anledning

till erinringar. Sålunda syntes exempelvis vissa formuleringar antyda

att vid prövningen av kreditväsendets framtida organisation en statlig

affärsbank vid sidan av de privatägda framstode som det enda alternativet

till status quo. Reservantens godtagande av kommitténs förslag innebure

i bl. a. detta hänseende icke ett accepterande av kommitténs allmänna motivering.

I fråga om konsekvenserna av kommitténs förslag syntes de nackdelar

med hänsyn till kreditväsendets rationella utveckling böra observeras,

som kunde bli följden av att mindre och ekonomiskt svaga kreditorgan,

vilka lämpligen borde sammanslås med andra för att vinna ekonomisk stabilitet,

möjligen genom garantisystemet kunde animeras att fortbestå och

utbyggas. Svårigheterna att härvidlag formulera ett i erforderlig grad nyanserat

program vore emellertid uppenbara.

Yttrandena över bankkommitténs betänkande.

Bankkommitténs förslag till omläggning av den statliga kreditgivningen

för bostads- och jordbruksändamål till en statlig kreditgarantigivning har

i huvuddelen av remissyttrandena i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Vissa remissinstanser ha emellertid avstyrkt förslaget eller framfört

principiella erinringar av större räckvidd.

Fullmäktige i riksbanken ha anfört, att fullmäktige — utan att taga definitiv

ställning till frågan, huruvida ett garantilånesystem kunde infogas

såsom ett led i den framtida statliga kreditgivningen — avstyrkte, att systemet

infördes utan hänsyn till det sammanhang, där det eventuellt i framtiden

kunde komma att infogas. Kommitténs föreliggande förslag hade avlämnats

innan utredningen rörande den statliga kreditgivningens framtida

organisation avslutats. Sålunda återstode alltjämt frågan om inrättandet

av eu statlig affärsbank, åstadkommen genom en sammanslagning av vissa

redan befintliga, av staten ägda kreditinstitut eller genom grundandet av

2 Bihann till riksdagens protokoll 7JMS. / samt. Nr 273.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kunql. Maj.ts proposition nr 273.

ett helt nytt institut. Såsom framginge av ett vid kommitténs betänkande

fogat särskilt uttalande hade fyra av kommitténs ledamöter påpekat, att

vissa delar av kommitténs förslag syntes föregripa ett ställningstagande till

denna fråga. Med den motivering kommitténs förslag i vissa stycken givits

hade fullmäktige funnit denna anmärkning berättigad.

Fullmäktige ha vidare anfört.

Fullmäktige vilja ifrågasätta, om icke det ekonomiska läge, vari staten

nu befinner sig och som utförligt belysts i årets statsverksproposition, borde

utgöra hinder för en omläggning av kreditgivningen för såväl bostadssom

jordbruksändamål av den art, som bankkommittén föreslagit, i synnerhet

som konsekvenserna för kreditmarknaden i allmänhet av det föreslagna

systemet icke synas tillräckligt analyserade. De aktuella förhållandena

på penning- och kapitalmarknaden torde under det närmaste året nödvändiggöra

stark återhållsamhet med kreditgivningen för dessa ändamål. Att

under sådana förhållanden uppskjuta ett ställningstagande till frågan om

kreditgivningens organisation, och under tiden låta redan nu befintliga organ

handhava den nya kreditgivning, som kan ifrågakomma, synes icke

bereda svårigheter av den art, att man för att undvika desamma nu bör

bryta ut ur sitt naturliga sammanhang denna del av frågan om statens

kreditgivning.

Skulle statsmakterna, trots de här anförda skälen, icke finna ett uppskov

med hela frågan möjligt, anse fullmäktige, att det skulle innebära

de minsta olägenheterna att anförtro viss garantilånegivning åt sparbankerna.

Vid riksbanksfullmäktiges skrivelse har fogats ett särskilt uttalande till

protokollet av ledamoten Hagberg, som ansett att fullmäktige bort tillstyrka

kommitténs förslag, då detta förslag syntes innebära ett smidigt sätt att

med bibehållen statlig kontroll åstadkomma en avlastning av den offentliga

förvaltningsapparaten. Då enighet uppenbarligen inom fullmäktige icke

kunnat vinnas i denna punkt, hade han icke velat motsätta sig en formulering

av skrivelsen i enlighet med det av fullmäktige i övrigt godkända

förslaget.

Statens byggnadslånebyrå har icke ansett sig kunna tillstyrka, att kreditgarantisystemet

för närvarande infördes, i vad gällde den statliga bostadslåneverksamheten.

Byggnadslånebyrån ville erinra om att utredningen angående

en statlig affärsbank icke avslutats. Det syntes lämpligt att angivna

former av statlig kreditgivning bedömdes i ett sammanhang.

Vissa egnahemsnämnder, Stockholms stadskollegium, svenska stadsförbundet

och hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

ha likaledes avstyrkt kommittéförslagets genomförande.

I fråga om garantisystemets kreditpolitiska konsekvenser samt möjligheterna

för vederbörande kreditinrättningar att anskaffa erforderliga medel

har statskontoret framhållit, att systemet med statsgarantier för lån av

den storleksordning och omfattning, varom här vore fråga, kunde — särskilt

under tider med knapp kapitaltillgång — leda därhän, att andra fullt legitima

och för vår hushållning viktiga kreditanspråk avvisades av kreditinrättningarna,

som måhända skulle finna det fördelaktigare att inrikta sig

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

på den helt riskfria statsgaranterade utlåningen. De farhågor, som uttalats

beträffande jordbrukets kapitalförsörjning, skulle därigenom kunna besannas

i fråga om övriga näringsgrenars kreditbehov och leda till krav på

statsgaranterade lån även för andra samhällsgrupper. En dylik utveckling

syntes vara mindre lycklig. Systemet med statsgaranterade lån vore ock

ägnat att undanröja den naturliga skillnaden mellan priset på bottenlån och

priset på de mer riskbetonade toppkrediterna, varigenom en automatiskt

verkande värdefull spärr mot mindre lönande eller förlustbringande investeringar

ginge förlorad.

Riksräkenskapsverket har anfört, att ett genomförande av bankkommitténs

förslag kunde få vissa konsekvenser som ännu syntes svåra att överblicka.

Det finge sålunda anses ovisst, hur en mycket omfattande statlig

kreditgaranti kunde påverka lånemarknaden och ränteläget. Likaså vore

det svårt att bedöma, i vad mån kreditinstituten vid bristande tillgång på

likvida medel kunde komma att — i strid mot kommitténs avvisande uttalande

— göra anspråk på statliga åtgärder för att tillgodose behovet av likvida

medel för fullföljande av kreditåtagandena. Det vore icke heller helt

uteslutet, att ett system med statliga kreditgarantier, om ett sådant system

komme till mera omfattande användning, kunde verka såsom en reglerande

faktor för kreditgivningen över huvud taget.

Sparbanksinspektionen har uttalat, att det på grund av många oberäkneliga

faktorer icke vore möjligt att på förhand skaffa sig en säker uppfattning

om huruvida kreditinstitutens egna resurser komme att förslå till de

av staten dirigerade eller stödda investeringarna för bostads- och jordbruksändamål.

En förutsättning för att så skulle kunna ske vore att investeringarna

avvägdes i förhållande till sparandet. Enligt inspektionens åsikt borde

kapitalanskaffningsproblemet i nuvarande läge icke vara bestämt avgörande

vare sig i ena eller andra riktningen. Sedan verkningarna av den statsgaranterade

kreditgivningen genom redan existerande kreditinstitut hunnit

visa sig, syntes, om anledning därtill förekomme, frågan om en supplerande

kreditgivning genom statens försorg böra upptagas till övervägande, såvida

icke förslag i den vägen redan dessförinnan framkommit som resultat

av bankkommitténs fortsatta arbete.

Stockholms stads drätselnämnd, vars yttrande åberopats av Stockholms

stadskollegium, har framhållit, att den föreslagna omläggningen visserligen

skulle medföra vissa fördelar, såsom minskad tidsutdräkt och en förenklad

procedur i fråga om långivningen, men att nämnden likväl måste resa bestämda

erinringar mot förslaget. Det borde vara möjligt att ernå en administrativ

förenkling antingen inom den nuvarande organisatoriska ramen

eller genom statlig kreditgivning via en statens affärsbank. Med hänsyn till

att den senare frågan ännu vore outredd funne nämnden, att ett ställningstagande

till det föreliggande förslaget skulle innebära ett allvarligt föregripande

av ifrågavarande utredningar och binda dessa på ett måhända icke

önskvärt sätt. Vidare vore outrett, vilka verkningar förslagets realiserande

skulle komma alt få för den allmänna kapitalmarknaden, och huru denna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

långivning skulle kunna inordnas i den penning- och investeringspolitik,

som det allmänna ekonomiska läget påkallade. — Inom drätselnämnden anmäldes

avvikande mening av borgarråden Göransson och Mårtens, som ansett

alt förslaget i princip bort tillstyrkas.

Svenska jordbrukskreditkassan har ansett, att vid ett system med statlig

kreditgarantigivning ganska stora anspråk komme att ställas på jordbrukskasserörelsen

i fråga om medverkan i den statsgaranterade kreditgivningen

på jordbrukets område. Det undandroge sig kassans bedömande, huruvida

rörelsen kunde bli i stånd att genom egen bankmässig inlåning helt svara

för den penninganskaffning, som sagda kreditgivning förutsatte, eller om

särskilda kompletterande åtgärder på området kunde befinnas påkallade. I

brist på erfarenhet härutinnan ville jordbrukskreditkassan ställa denna

fråga på framtiden. Enligt kassans mening kunde bankkommitténs förslag

om nyetablering under bristsituationer av supplementär kreditgivning på

jordbrukets område i rent statlig regi — förslagsvis genom lantbruksnämnderna

— icke vara ändamålsenligt. Erfordrades tillskott av statsmedel för

tryggande av en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande omfattning av

investeringsverksamheten inom jordbruket —- exempelvis under tider av

arbetslöshet •— syntes rationaliseringskravet leda till, att även dessa medel

finge passera de sedvanliga kreditgivarna.

Svenska bankföreningen har framhållit, att den kreditgivning varom här

vore fråga icke finge ske och finansieras på sådant sätt att rubbningar och

spänningar uppstode på penningmarknaden och inom samhällsekonomien.

Detta krav gjorde sig gällande med samma styrka, oavsett huruvida den direkta

långivningen från staten eller garantilåneformen valdes. Bankföreningen

ville icke uttala sig om huruvida en anordning med supplementär kreditgivning

på jordbrukets område i rent statlig regi vid den närmare prövning,

som denna fråga oundgängligen erfordrade, komme att framstå såsom

den riktiga lösningen.

194-7 års centrala lantbrukskommitté har anfört, att det skulle varit av

värde, om bankkommittén närmare angivit på vad sätt och i vilken omfattning

de enskilda penninginrättningarna ansåges ha möjligheter att anskaffa

de avsevärda belopp, som erfordrades för ifrågavarande kreditgivning. Möjligheter

hade då också funnits att bedöma om och i vad mån staten komme

att nödgas supplementärt engagera sig i långivningen. Enligt lantbrukskommitténs

åsikt kunde anledning föreligga att överväga, huruvida icke kreditgarantisystemet

tills vidare borde få försökskaraktär i avvaktan på erfarenheter

bl. a. av olika kreditinrättningars kapacitet i förevarande hänseenden.

Beträffande den supplementära kreditgivningen i statlig regi borde

framhållas, att besparingarna vid ett system med statlig kreditgaranti bleve

jämförelsevis små och att en anordning i dylikt syfte avsevärt skulle minska

den fördel i form av statsapparatens förenkling, som man i övrigt avsett

att utvinna ur en tillämpning av garantisystemet.

Jämväl i vissa andra yttranden, däribland av statskontoret, egnahemsstyrelsen,

vissa egnahemsnämnder och lantbruksstyrelsen har framhållits,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

21

att bankkommittén överskattat fördelarna för statsverket av ett system med

kreditgarantigivningen, särskilt om på vederbörande statsorgan skulle ankomma

arbete med supplementär kreditgivning.

Departementschefen.

Såsom inledningsvis berörts har bankkommittén vid behandlingen av

frågan om tryggandet av ur samhällssynpunkt tillfredsställande förhållanden

på kreditväsendets område upptagit till övervägande lämpligheten av

att inrätta en eller flera av det allmänna kontrollerade affärsbanker. Kommittén

har uppgivit, att vissa utredningar verkställts och andra ännu pågå

för belysande av sistnämnda spörsmål, som av kommittén betecknats som

en av huvudfrågorna i det föreliggande utredningskomplexet. Med hänsyn

till att de av statsmakterna åren 1946 och 1947 fattade principbesluten rörande

statliga stödåtgärder för bostadsförsörjningen och jordbrukets rationalisering

väntas bli genomförda genom beslut av 1948 års riksdag, har

emellertid kommittén ansett sig -— redan innan resultatet av förenämnda

utredningar föreligger — böra taga ståndpunkt till frågan om utformningen

av den statliga kreditgivning, som innefattas i nämnda program. Kommittén

har därvid föreslagit, att de direkta statslånen delvis ersättas av statliga

kreditgarantier för i enskilda kreditinrättningar upptagna lån. Sammanfattningsvis

har kommittén angivit syftet härmed vara främst att förenkla

långivningen och bereda bostadsproducenter och jordbrukare bekväma lånemöjligheter

men också att avlasta de statliga förvaltningsmyndigheterna

från vissa — huvudsakligen kamerala — uppgifter.

Kungl. Maj :t har, som förut framhållits, i tidigare till riksdagen avlåtna

propositioner angående organisationen av rationaliseringsverksamheten på

jordbrukets område m. m. (nr 149) och angående social jordbrukskreditgivning

m. in. (nr 187) föreslagit riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att

intill vissa maximibelopp bevilja statlig kreditgaranti för olika låneformer

på jordbrukets område. Däremot har i den förut omnämnda propositionen

nr 231 angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen icke

föreslagits någon ändring i de nuvarande formerna för den statliga kreditgivningen

för bostadsändamål.

Bankkommitténs förslag har sålunda endast delvis ansetts böra genomföras

i nuvarande läge. Som kommittén framhållit, innebär ett införande

av ett statligt kreditgarantisystem otvivelaktigt vissa fördelar, såsom i viss

mån minskad belastning av den statliga förvaltningsapparaten, en under

vissa förutsättningar förenklad långivning och ett minskat upplåningsbehov

för staten. Å andra sidan ha dessa fördelar icke synts så stora, att de uppvägt

de olägenheter, som ansetts följa av att under nuvarande förhållanden

införa en statlig kreditgarantigivning i den utsträckning kommittén förordat.

.lag syftar härvid på de invändningar från olika remissmyndigheters

sida, som framförallt i principiellt avseende riktats mot bankkommitténs

förslag. Sålunda har från åtskilliga håll framhållits, att — särskilt mot

bakgrunden av den betydelse för ett bedömande av föreliggande spörsmål

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

kommittén själv tillmätt de pågående undersökningarna angående inrättande

av en eller flera statliga affärsbanker — ett godtagande av kommittéförslaget

skulle kunna verka föregripande på ett framtida ställningstagande

till frågan om den statliga kreditgivningens ordnande. Vidare har understrukits

de svårigheter som föreligga att i nuvarande ekonomiska läge

kunna bedöma, vilka återverkningar på penning- och kapitalmarknaden ett

genomförande av kommittéförslagel i hela dess utsträckning skulle kunna

medföra. I dessa hänseenden vill jag särskilt hänvisa till vad riksbanksfullmäktige

anfört i sitt yttrande över kommitténs förslag.

Jag har sålunda icke ansett mig böra tillstyrka, att för närvarande ett

kreditgarantisystem i enlighet med kommitténs förslag införes i fråga om

den statliga långivningen på bostadsförsörjningens område. Däremot har

jag funnit lämpligt, att ett dylikt system tills vidare prövas i vad avser

vissa låneformer på jordbrukets område i den omfattning, som föreslagits i

förenämnda propositioner till årets riksdag (nr 149 och 187). Då de i dessa

propositioner föreslagna maximibeloppen för den statliga kreditgarantigivningen

utgöra tillhopa 55 miljoner kronor, torde denna kreditgivning icke

kunna medföra sådana återverkningar på penningmarknaden, som från olika

håll befarats vid ett genomförande av kommitténs förslag i dess helhet.

Av vad jag anfört framgår även, att jag vid mitt ställningstagande till

kommitténs förslag icke velat föregripa inom bankkommittén pågående

utredningar angående lämpligheten att inrätta av det allmänna kontrollerade

affärsbanker.

Med hänsyn till den begränsade omfattning, i vilken bankkommitténs

förslag sålunda skulle komma att tillämpas, anser jag mig vidare kunna

räkna med, att de enskilda kreditinrättningarnas kapacitet kommer att vara

tillfyllest för täckande av det avsedda kreditbehovet. Jag förutsätter sålunda,

att den av bankkommittén berörda frågan om en supplementär kreditgivning

i statlig regi icke kommer att bliva aktuell.

Såsom tidigare anförts har i propositionerna nr 149 och 187 ställning redan

tagits till vissa av bankkommittén behandlade detalj spörsmål berörande

statlig kreditgarantigivning på jordbrukets område. Återstående detaljfrågor

torde icke vara av den natur att de behöva underställas riksdagen,

utan det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga

bestämmelser.

Jag har inledningsvis framhållit, att kreditgarantisystemets tillämpning

nödvändiggör vissa ändringar av de för verksamheten vid de olika kreditinrättningarna

gällande författningsbestämmelserna. Jag övergår härefter

till att anmäla därmed sammanhängande frågor.

Författningsändringar i anledning av förslaget om statlig

kreditgarantigivning.

Kommittén har icke behandlat frågan i vad mån ändringar i gällande författningar

på bankväsendets område bliva erforderliga för genomförande av

en statlig kreditgarantigivning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungi. Maj.ts proposition nr 273.

1 remissyttrandena har i flera fall erinrats om, att införandet av den föreslagna

kreditgarantigivningen förutsatte vissa författningsändringar. Av innehållet

i de remissyttranden, vilka mera utförligt behandlat denna fråga,

må här nämnas följande.

Svenska sparbanksföreningen nar åberopat följande promemoria angående

ändringar i sparbankslagen i ramband med garantisystemets införande.

Vad som närmast kommer i fråga är utlåningsreglerna och inlåningsreglerna;

därjämte bör sparbankernas rätt till upplåning vidgas. Vissa andra

ändringar äro också erforderliga.

1. Utlåningsreglerna.

När de statsgaranterade akademikerlånen inrättades, fogades till 26 §

sparbankslagen ett sjätte stycke, i vilket säges: »Vad i tredje, fjärde och femte

styckena är stadgat skall ej gälla lån med statlig garanti till den som

avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen.» Tredje stycket innehåller

bestämmelser om säkerhet för lån, fjärde stycket bestämmelser om uppsägningstid

och femte stycket bestämmelser om låntidens längd och förbehåll

om uppsägning. Tillägget kan alltså sägas innebära, att sparbankerna fingo

frihet att i berörda avseenden ordna de statsgaranterade lånen praktiskt taget

hur som helst, d. v. s. efter statens önskemål.

Eftersom en liknande ordning bör gälla även för ifrågavarande garantikrediter,

bör sjätte stycket i 26 § antingen kompletteras med omnämnande

även av dessa krediter eller också ändras så, att orden »till den---jäm
förlig

examen» borttagas. Det senare alternativet är att föredraga, eftersom

bestämmelsen därigenom kommer att omfatta lån över huvud taget med

statlig garanti, en form som möjligen kan komma att utvecklas. Några risker

för missbruk e. d. föreligga icke, ty dylika låneformer lära icke kunna

tillkomma utan att både Kungl. Maj :t och riksdagen besluta därom, och

successiva tillägg till sjätte stycket framstå då såsom onödiga formaliteter.

En sådan lagändring skulle också komma att innebära, att de statsgaranterade

fastighetskrediterna, i likhet med inteckningslån med borgen av kommun,

skulle kunna bindas utan att ingå i den i 27 § bestämda kvoten av

bundna lån.

I 27 § meddelas bestämmelser om de s. k. bundna inteckningslånen. Utöver

kvotbestämmelsen — som i detta sammanhang icke behöver ändras, om nyss

angivna innebörd av 26 § accepteras — innehåller paragrafen bl. a. i fjärde

stycket bestämmelser om den övre gränsen för ett bundet inteckningslån.

Denna gräns är principiellt 50 % av fastighetens uppskattningsvärde; dispensvägen

kan KB efter Sparbanksinspektionens hörande medgiva, att den

övre gränsen flyttas upp till 60 % av såväl taxerings- som uppskattningsvärdet.

Enligt garantisystemet förutsättes i fråga om bostadslån, att statsgarantien

skall omfatta den toppkredit, som överstiger ett visst procenttal av statens

värde på fastigheten. Procenttalet har ännu icke fixerats, men det har talats

om 66 Va % ■

För att icke tynga myndigheterna med en massa dispensärenden synes det

praktiskt att i 27 § inrycka ett stadgande om att bestämmelserna i fjärde

stycket icke skola utgöra hinder för sparbank att i de fall, då statsgaranti

meddelas för överliggande lån, såsom säkerhet för bundet lån godtaga inteckning

inom (två tredjedelar) av fastighetens av vederbörande statsmyndighet

fastställda värde.

Sista stycket i 27 § stadgar viss skyldighet för sparbank alt förbehålla sig

rätt till 3 månaders uppsägning, därest fastigheten till följd av vanvård eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 273.

av annan anledning undergår sådan värdeminskning, att säkerheten i märklig

mån försvagas. De statsgaranterade lånen komma emellertid, såsom ovan

påvisats, icke att vara underkastade 27 §, och bestämmelsen torde i varje

fall stå i överensstämmelse med principerna för garantisystemet och alltså

icke böra ändras.

2. Inlåningsreglerna.

25 § sparbankslagen. Bland de s. k. täckningsfria tillgångarna nämnas statens

eller andra fullgoda inhemska obligationer samt »fordringar på grund

av lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller dylik samfällighet är ansvarig».

Inom Sparbanksinspektionen lär man anse de statsgaranterade akademikerlånen

(jfr 26 § sista stycket) vara att hänföra till dylika tillgångar,

enär uttrycket »kommun eller dylik samfällighet», sett i samband med paragrafens

innehåll i övrigt, icke gärna kan utesluta de statsgaranterade lånen.

Även om detta kanske i och för sig kan vara riktigt (vid tillkomsten av akademikerlånen

ansågs dock ett särskilt stycke böra läggas till 26 §, vilket tyder

på en annan tolkning av statsmakterna), är det dock, med hänsyn till

bestämmelserna om bokföring av sådana av kommun eller dylik samfällighet

garanterade bundna lån (33 §), önskvärt, att av staten garanterade lån

särskilt nämnas i 25 § för att icke bli underkastade bestämmelserna om kommunlån

i 33 §. De statsgaranterade lånen böra i bokföringshänseende vara

likställda med guldkantade obligationer. I 33 § bör därför under mom. 1)

tilläggas ett stycke av innebörd, att statsgaranterat lån, som förfaller eller

kan uppsägas först efter längre tid än sex månader, må upptagas högst till

sådant värde, att lånets avkastning utgår efter den räntefot, som i samma

moment angivits för av svenska staten in. fl. utfärdade obligationer.

3. Rätten till upplåning.

I 22 §, första stycket, sägs att sparbank ej må driva annan inlåningsrörelse

an å motboksräkning; »dock att sparbank må för fyllande av tillfälligt penningbehov

begagna kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken

eller inländskt bankbolag eller annorledes upptaga lån». Vad som avses

med »tillfälligt» är diskutabelt; från Sparbanksinspektionens sida framföres

erinran, om sparbank tre kvartal i följd redovisar lån. Säkert är emellertid,

att den citerade bestämmelsen utgör ett visst hinder för den överföring av

kapital mellan sparbankerna, som bl. a. avsetts med inrättandet av Sparbankernas

Bank och som under diskussionen om garantisystemet ansetts utgöra

ett värdefullt led i lösningen av frågan om finansieringen av den med garantisystemet

avsedda investeringsverksamheten. Behovet av en ändring är

påtagligt, och en ändring är ett av önskemålen vid en kommande revision av

sparbankslagen.

För garantisystem skall fungera så friktionsfritt som möjligt (men

också för att underlätta övergångsanordningen beträffande de av staten redan

utlämnade lånen, för den händelse de skulle övertagas av kreditinstituten)

är en ändring redan nu av ifrågavarande bestämmelse nödvändig.

Lämpligast synes vara att man tillåter upplåning i viss omfattning utan i

lagen angiven tidsbegränsning. Den på sådant sätt medgivna upplåningen

bör då avse dels ett belopp, motsvarande sparbankens innehav av övertagna

statslån, därest sådant övertagande skulle komma att ske, och dels därutöver

ett belopp, som lämpligen kan bestämmas till vad som motsvarar summan

av andra statsgaranterade lån. Skillnaden mellan dessa två kategorier

kommer huvudsakligen att utgöras av bottendelen av egnahemslånen, vilken

icke skulle vara statsgaranterad enligt planen för övertagande av statslånen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 273.

25

4. Andra ändringar.

a) Kassareserv. I 29 § stadgas att kassareserven skall motsvara minst en

tiondel av insättarnas behållning enligt senaste bokslut och utgöras av —

förutom den kontanta kassan —- medel å vissa bankräkningar, av guldkantade

papper, som »med lätthet kunna förvandlas i penningar» samt högst

100 000 kronor av botteninteckningar. Garantisystemet kommer tydligen —

och detta är ju också avsikten — att minska statens upplåning och reducera

sparbankernas innehav av statspapper. Det är svårt att bedöma, om och när

denna utveckling kommer att leda till svårigheter att redovisa kassareserven

i nyss angivna tillgångar. För en del sparbanker förefinnas dock redan nu

sådana svårigheter. Då man nu tillåter en sparbank med insättarbehållning

upp till 1 milj. kr. att redovisa hela kassareserven med botteninteckningar,

borde man kunna acceptera botteninteckningar (eller statsgaranterade lån)

såsom kassareserv även för större sparbanker, förutsättande att belåning av

dessa får ske även i riksbanken. Övergångsvis, i avvaktan på erfarenhet,

skulle man kunna begränsa denna rätt till exempelvis halva kassareserven.

b) Lån till sparbanks funktionärer. Enligt 28 § får lån utlämnas till styrelseledamöter

och tjänstemän endast mot säkerhet av obligationer och inteckningar,

som omnämnas i 25 § (täckningsfria tillgångar). Allmänt ombud

får över huvud taget ej låna. Bankkommitténs subkommitté har ifrågasatt

ändring på denna punkt i samband med garantisystemets införande. Paragrafen

kommer vid ändring av 25 § att avse även statsgaranterade inteckningslån

till styrelseledamöter eller tjänstemän, men bör dessutom — för

att möjliggöra bostadslån från botten till toppen —- ändras att omfatta hela

krediten under den statsgaranterade delen för bostadsändamål; eljest blir

det en liten mellandel av lånet, som icke får lämnas av sparbanken. Beträffande

allmänt ombud torde icke någon ändring böra ske, eftersom lån till

allmänt ombud redan nu är helt förbjudet och samma skäl till komplettering

av bestämmelserna alltså icke föreligger.

Sparbanksinspektionen har i sitt utlåtande förordat samma ändringar i 25,

26 och 33 §§ lagen om sparbanker som sparbanksföreningen föreslagit.

Bank- och fondinspektionen har anfört, att kommittén i förevarande ämne

framhållit bl. a., att garantilånen kunde förutsättas bliva ouppsägbara från

långivarens sida, så länge låntagaren fullgjorde sina skyldigheter enligt avtalet,

även i det fall, då långivaren vore en kreditanstalt, som arbetar med

rörlig utlåningsränta. Då amorteringstiden för garantilån beviljade för nybyggda

en- och flerfamiljshus avsåges komma att uppgå till 25 resp. 30 eller

40 år innebure angivna förutsättning bindning av kreditinstitutens medel

under avsevärd tid; denna omständighet accentuerades ytterligare av det

förhållandet, att även de underliggande krediterna förutsattes kvarligga under

samma tid. Dessa omständigheter finge uppenbarligen stor betydelse för

de kreditinstitut, som finansierade sin rörelse med icke långtidsbunden inlåning.

Främst gällde detta affärsbankerna, vilkas rörelse ställde höga krav

i likviditetshänseende. Inspektionen måste därför hävda, att affärsbankernas

medverkan i kreditgivning av nyss nämnd långfrislighct måste till sin volym

riktigt avpassas — och detta på lång sikt — efter det förvaltade kapitalets

struktur och den övriga rörelsens beskaffenhet hos det enskilda företaget.

Bestämmelser i detta avseende borde intagas antingen i banklagen eller i

bankaktiebolagens bolagsordningar. Det borde i detta sammanhang erinras

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

om, att ändring av dessa senare vore en förutsättning för att bankerna över

huvud taget skulle kunna medverka i denna kreditgivning.

Svenska bankföreningen har ansett, att ändringar erfordrades i bankbolagens

bolagsordningar för att möjliggöra för dessa bolag att utlämna till

tiden bundna garantilån. Bolagsordningarna innehölle nämligen för närvarande

regelmässigt den bestämmelsen att lån finge beviljas på högst sex

månader eller, om pant av fastighetsinteckning eller obligationer blivit ställd,

på viss tids, högst tre månaders uppsägning. Möjligt vore att det i insättarnas

intresse kunde befinnas nödvändigt att stadga viss högsta gräns i förhållande

till bankens fonder, utöver vilken garantilån sammanlagt ej finge

utlämnas.

Sveriges allmänna lujpoteksbank har anfört, att en medverkan i garantikreditgivningen

förutsatte vissa ändringar i de för hypoteksinstitutionen

gällande författningarna. Ett rättsligen hållbart system för garantikrediternas

inpassande i hypoteksrörelsen syntes kunna utarbetas; grunden för ett

sådant system borde vara att nuvarande primärlåntagare icke ådroges ett

ansvar för hypoteksinstitutionens förbindelser utöver det, med vilket de

hittills haft att räkna.

\ idare har i en inom hypoteksbanken upprättad promemoria, som ingivits

till finansdepartementet, anförts följande.

Underhandsdiskussionerna kring hypoteksinstitutionens författningsproblem

ha i huvudsak koncentrerats kring spörsmålet, i vad mån garantilåntagare

skulle inordnas under det för institutionen eljest utmärkande systemet

med låntagarnas ömsesidiga obegränsade ansvar för institutionens förbindelser,

knutet till låntagarnas medlemskap i institutionens primärorganisationer,

hypoteksföreningarna.

De under hand framlagda förslagen bygga på förutsättningen att garantilåntagarna

skulle erhålla en ställning inom organisationen, jämförlig med

primärlåntagarnas. Denna ståndpunkt kan accepteras såvitt fråga enbart

vore om medlemskap och rösträtt. Problemets kärnpunkt utgör emellertid

låntagarnas personliga obegränsade ansvar. I det följande är det endast sistnämnda

problem, som beaktas. Men det torde vara befogat att här anmärka,

att frågan om ansvarigheten knappast kan organiskt skiljas från medlemskapet.

Frågan om ett utbyggande av den obegränsade personliga ansvarigheten

till att jämväl omfatta garantikrediterna kan ur det allmännas synpunkt

knappast anses vara av större betydelse. Vilken konstruktion man i detta

hänseende än väljer, påverkas icke innebörden av statens garantiförpliktelse.

Denna är primär. Vid detta förhållande synes den inom hypoteksinstitutionen

allmänt utbredda meningen, att garantikrediterna böra hållas utanför

det eljest gällande ansvarighetssystemet kunna tillmätas vitsord.

Åtskilliga synpunkter äro i detta sammanhang att anföra.

Hypoteksinstitutionen räknar med att garantikrediter endast i undantagsfall

sökas hos hypoteksförening av andra än sådana, som på grund av primärlån

äro medlemmar i hypoteksförening. Ingen garantilåntagare kommer

således i praktiken att — genom sin rösträtt — sakna inflytande på förvaltningen

av föreningens angelägenheter.

Det har sagts, att hypotekslåntagarnas ansvarighet för institutionens förbindelser

saknar praktisk betydelse. Detta är så lillvida riktigt som den hit
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

K ungt. Maj :ts proposition nr 273.

tillsvarande rörelsen icke ännu (efter en snart 100-årig verksamhet) gjort

den personliga ansvarigheten aktuell. Men den frågan kan med fog ställas,

huruvida en speciell kategori av svenska medborgare, de som innehava hypotekslån,

skola göras personligen ansvariga — låt vara i andra hand — för

en kreditgivning, som anordnas av statsmakterna av jordbrukspolitiska och

sociala skäl. Statsintresset kräver icke en sådan ordning. För garantikrediter,

som upptagas hos centralkassor för jordbrukskredit, affäi sbanker och

sparbanker, saknas varje motsvarighet härtill. Den invändningen att varje

kreditinrättning borde lämna sin medverkan inom garantisystemets ram i

enlighet med sina allmänna förutsättningar saknar i detta sammanhang berättigande.

Alla andra kreditinrättningar kräva för sin medverkan i garantikreditgivningen

vissa rubbningar i de för den ordinarie rörelsen gällande

reglerna. ..

Måhända ligga emellertid betänkligheterna mot ett utsträckande av ansvarighetssystemet

framför allt på det psykologiska planet. I sådant hänseende

är att märka att varje åtgärd, som väsentligt rubbar de hävdvunna grundvalarna

för institutionens rörelse, är ägnad att väcka uppseende och diskussion.

Allmänhetens reaktion inför själva det faktum att någonting över huvud

ta«et är i görningen på detta traditionsbundna område är svåröverskådlig.

Detta gäller såväl med hänsyn till den låntagande allmänheten som till den

förlagsgivande (obligationsköparna). Det är möjligt, kanske sannolikt, att

reaktionen ej blir ogynnsam. Vad särskilt placerarna beträffar finnes knappast

anledning ifrågasätta annat än att de statsgaranterade obligationerna

skulle hos dem mötas med samma förtroende, som alltid tillkommit bankens

hittillsvarande, på primärinteckningar i svenska jordbruk grundade obligationsutgivning.

Trots allt kvarstår en ovisshet rörande de psykologiska t aktörer, som

kunna tänkas spela in vid en sådan förändring av hypoteksverksamheten,

som ett följande av förslaget om ansvarighetens utsträckande skulle innebära.

I detta läge gör man från hypoteksinstitutionens sida gällande, att forslaget

icke bör läggas till grund för lagstiftning, med mindre starka sakskäl

kunna åberopas till förmån för detsamma. Sadana sakskäl, bottnande i

ett förment allmänintresse finnas, såsom ovan antytts, icke. Ej heller den

enskilde låntagarens intressen synas kräva en lösning i enlighet med sist

åsyftade ståndpunkt.

Till det nu sagda kommer emellertid ytterligare en synpunkt, som av liypoteksinstitutionen

tillmätes utomordentlig vikt. f iuler hela det utiedningsarbete,

vilket föregått det nu aktuella utarbetandet av Kungl. Maj :ts proposition,

har det aldrig varit tal om annat än att garantikreditgivnmgen, i den

män den koniine att bedrivas av hypoteksinrättningar, skulte hållas skild

från inrättningarnas egen kreditrörelse, framför allt såvitt angår delägarnas

personliga ansvarighet. Denna sats finnes uttalad i en av 1945 års bankkommittés

bostadskreditutredning med skrivelse den 4 oktober 1946 till bankkommittén

avlämnad promemoria angående den statliga och halvstatliga bostadskreditgivningens

förenhetligande (s. 69). Uttalandet har, såsom synes,

närmast liaft avseende på de bostadskreditgivande hypoteksinstitutionernas

förhållanden. Men vid arbetet med utformande av motsvarande legler for

jordbrukskreditgivningen ha andra förutsättningar för institutionernas medverkan

icke ens varit under diskussion.

Nu nämnda omständigheter ha återverkat på hypoteksbankens satt att

inom sin institution förbereda hithörande problem. Vid sammanträden med

och föredragningar inför institutionens representantskap har utgångspunkten

varit den, att nuvarande ansvarighetsregler icke komme att rubbas, och att

således primär lånerörelsen icke i detta hänseende skulle påverkas. Namnda

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj.ts proposition nr 273.

förhållande, vars betydelse kraftigt understrukits av institutionens lokala

representanter, kan därför sägas ha utgjort en förutsättning för medverkan

i garantikreditgivningen, i varje fall såtillvida som en dylik medverkan under

i detta avseende ändrade förutsättningar måste kräva ett förnvat och

tidsödande övervägande från de olika organisationsledens sida.

Departementschefen. Vad först beträffar frågan om erforderliga ändringar

i lagen om sparbanker torde jag få erinra om att bankkommittén

föiutsatt att statsgaranterade jordbrukslån skulle vara ouppsägbara

tiån långivarens sida, så länge låntagaren fullgjorde sina skyldigheter enligt

avtalet. Då garantilånen föreslagits få en löptid av upp till 25 år, skulle

lånen alltså utlämnas såsom långfristiga amorteringskrediter, därvid räntan

kunde vara bunden eller obunden. I det förra fallet komme, till följd

av bestämmelserna i 33 § sparbankslagen, långivaren att under vissa förutsättningar

bli skyldig verkställa nedskrivning av lånen, vilket sannolikt vore

ägnat att i någon mån minska sparbankernas intresse för att tillhandahålla

räntebundna garantilån. Långfristiga amorteringslån med icke bunden ränta

torde fördenskull under angivna förutsättning bli den vanligaste typen

av garantilån upptaget hos sparbank. Fråga är emellertid om en dylik ouppsägbarhet

måste utgöra ett villkor för garantilån. Vid bedömandet av denna

fråga bör ihågkommas, att sparbankerna visat sig vara i stånd att i

mycket betydande omfattning utlämna krediter, som ehuru formellt uppsägbara

på sex månader, likväl i praktiken äro att jämställa med långfristiga

lån; det må anmärkas, att sparbankslån undantagslöst godtagas såsom

underliggande krediter i tertiärbelånade bostadsfastigheter, oaktat det härvid

förutsättes, att sagda krediter skola kvarligga betydligt längre tid än

den för amortering av de statsgaranterade jordbrukslånen stadgade maximitiden.

Då sistnämnda krediter torde komma att representera ett i förhållande

till sparbankernas övriga utlåning tämligen obetydligt belopp, saknas

vid en någorlunda normalt fungerande penningmarknad anledning antaga,

att de statsgaranterade jordbrukslånen skola uppsägas av banken av det

skälet, att banken skulle vilja stärka sin likviditet. Kommer under normala

förhållanden på penningmarknaden någon sparbank i likviditetssvårigheter,

torde det sålunda kunna förutsättas, att banken undviker att tillgodose sitt

behov av likvida medel genom uppsägning av statsgaranterat lån utan i stället

anlitar andra utvägar härför, t. ex. söker upplåna medel hos annan

kreditinrättning. I sista hand får banken antagas söka åstadkomma en överflyttning

av lånet till annan kreditinrättning. Om åter en allmän likviditetskris

inträder, torde en uppsägning av statsgaranterat lån knappast vara

för banken effektiv. I en dylik situation äro uppenbarligen inga andra åtgärder

tillräckliga än penningpolitiska ingripanden av generell räckvidd;

och det torde kunna förutsättas, att sådana ingripanden ske under hänsynstagande

tdl intresset att undvika indrivning av statsgaranterade lån. Låntagarnas

behov av trygghet mot uppsägning torde alltså bli vederbörligen

beaktat, även om de under statlig garanti beviljade jordbrukskrediterna av

sparbank utlämnas såsom formellt sett vanliga uppsägningslån. Med hän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

syn härtill och då det ur teknisk synpunkt är enklast att nämnda låneform

kommer till användning i de fall, då låntagaren icke önskar bunden

ränta, synes kravet på bunden form i sagda fall kunna eftergivas. Det må

tilläggas, att den här redovisade ståndpunkten väl överensstämmer med en

av de bärande tankarna bakom bankkommitténs förevarande förslag, nämligen

att de enskilda kreditinrättningarna skola inom ett kreditgarantisystem

medverka under de former, som äro för inrättningarnas långivning

normala.

Såsom redan av det sagda framgår, möter icke något hinder mot att statsgaranterat

lån utlämnas såsom ränfebunden kredit. Sker så får emellertid

låntagaren vara beredd bestrida den något ökade räntekostnad, som ett

dylikt lån marknadsmässigt betingar, varjämte långivaren — vilket förut

anmärkts — har att iakttaga de i 33 § meddelade nedskrivningsbestämmelserna.

Vad angår de i 25 § upptagna föreskrifterna må framhållas, att i denna

paragraf, som reglerar sparbankernas inlåningsrätt, redovisas under första

de/s-stycket vissa såsom särskilt säkra ansedda tillgångar, vilka få utgöra

underlag för inlåning. Att lån för vars gäldande staten är ansvarig bör jämställas

med dylika tillgångar synes uppenbart.

Beträffande sparbankernas inlåningsrätt föreskrives vidare, att inlåningen,

efter avdrag av vissa kassatillgångar, icke må överstiga ett i förhållande

till sparbankernas fonder bestämt belopp. Enligt en år 1937 tillkommen

övergångsbestämmelse, som gäller för tiden t. o. m. år 1949 och som torde

vara tillämplig för praktiskt taget alla sparbanker, utgör detta belopp femtio

gånger fonderna. Vidare har Kungl. Maj :t genom lagen den 30 juni

1947 (nr 321) med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning

erhållit rätt att i individuella fall medgiva förlängning av nyssnämnda tid

till utgången av år 1952. Anledning torde saknas att på grund av sparbankernas

medverkan vid utlämnande av statsgaranterade jordbrukslån företaga

ändring i sagda bestämmelser, vilka lära komma att omprövas vid

den förestående mera allmänna översynen av sparbankslagstiftningen.

Beträffande 26 § bör erinras om att förevarande paragraf år 1946 (SFS

nr 398) var föremål för den ändringen, att ett nytt stycke, det nuvarande

sjätte stycket, tillädes. Sagda ändring föranleddes av det förhållandet, att

vid 1946 års riksdag beslut fattats om att statlig kreditgaranti under vissa

förutsättningar kunde lämnas beträffande lån, som av person med akademisk

eller därmed jämförlig examen upptagits hos bl. a. sparbank. Det

sålunda gjorda tillägget motiverades därmed (prop. nr 269/1946, s. 12), att

vad i paragrafen vore stadgat angående lån, för vilket kommun eller dylik

samfällighet vore ansvarig, skulle gälla jämväl med avseende å förstnämnda

lån. Härigenom utsädes alltså, att akademikerlånen, liksom kommunlånen,

skulle vara undantagna från de återbetalnings- in. fl. villkor, som

eljest gälla för sparbankslån; akademikerlånen borde med andra ord kunna

utlämnas på de villkor, som bäst vore förenliga med lånens syfte.

Då de med statlig garanti försedda jordbrukslånen naturligen böra be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

handlas på samma sätt som akademikerlånen, torde sjätte stycket böra så

omredigeras, att även förstnämnda lån bli jämställda med lån, för vilket

kommun är ansvarig. Eftersom det kan tänkas, att statlig garanti av här

ifrågavarande innebörd kan komma att införas beträffande lån för andra

ändamål — det må erinras att sådan garanti i princip beslutats av 1948

års riksdag (prop. nr 78, riksd. skr. 115) beträffande lån åt den som genomgått

polisskola — har det ansetts lämpligt att låta sjätte stycket erhålla en

mera allmängiltig utformning.

Vad i 28 § föreskrives rörande ledamot av sparbanks styrelse eller hos

sparbank anställd tjänsteman grundas därpå, att personer som äro ansvariga

för sparbankens rörelse icke böra få upptaga eller ställa borgen för lån

hos sparbanken, med mindre säkerheten för lånet är att anse som särskilt

kvalificerad. Då statsgarantien självfallet har denna egenskap, bör rätt att

hos sparbanken upptaga lån mot sådan garanti tillerkännas här nämnd

person.

I fråga om 33 § bör nämnas att sparbank — såsom förut framhållits —

kan utlämna statsgaranterat jordbrukslån såsom räntebunden kredit. På

sätt gäller i fråga om andra av sparbank utlämnade räntebundna lån bör

sådan kredit under vissa förutsättningar bli föremål för nedskrivning. Vid

införande av bestämmelser härom synes statsgaranterat lån i avseende å

den erforderliga nedskrivningens storlek böra jämställas med obligation

utfärdad av svenska staten. Redaktionella skäl tala emellertid för att stadgandet

infogas i det moment av 33 §, som upptager nedskrivningsbestämmelser

beträffande bundna kommunlån.

Några ytterligare ändringar i lagen om sparbanker torde icke i detta

sammanhang vara erforderliga.

Vad härefter angår frågan, huruvida ändringar erfordras i lagen om

bankrörelse, må erinras om att affärsbankernas medelsanskaffning

grundas väsentligen på kortfristig inlåning, delvis av åvista-karaktär. Till

följd härav äro bankerna genom bestämmelser i sina bolagsordningar förhindrade

att — utom såvitt angår de s. k. avbetalningslånen, vilkas löptid

dock är begränsad till högst 10 år — bevilja långfristiga amorteringskrediter.

Emellertid ha affärsbankerna sedan lång tid tillbaka, genom att underlåta

uppsägning av lån eller genom att medgiva förlängning av korttidslån,

kunnat tillhandahålla krediter, som i realiteten äro att likställa med långfristiga

amorteringskrediter eller stående lån; det anförda avser särskilt

affärsbankernas fastighetsbelåning. Med hänsyn härtill och då statsgaranterade

jordbrukslån, som må bli placerade hos affärsbankerna, torde komma

att representera blott en ringa del av deras utlåning, synes det kunna tilllåtas,

att sagda lån utlämnas såsom, formellt sett, kortfristiga krediter. Det

bör emellertid kunna förutsättas, att affärsbankerna, liksom sparbankerna,

söka undvika att till stärkande av sin likviditet uppsäga statsgaranterat jordbrukslån

eller att de, om likviditetsintresset kräver uppsägning, medverka

till att lånet överflyttas till annan kreditinrättning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

För att de anspråk, som sålunda ställas på affärsbankerna, skola kunna

uppfyllas, måste emellertid varje affärsbank anpassa omfattningen av sin

garantikreditgivning efter det inlånade kapitalets struktur och rörelsens

beskaffenhet i övrigt. Man kunde därför möjligen tänka sig, att i bankernas

bolagsordningar eller eventuellt i banklagen intoges bestämmelser rörande

den omfattning, vari sagda kreditgivning högst kunde tillåtas. Mera

lämpligt synes emellertid vara att anförtro den erforderliga övervakningen

åt bank- och fondinspektionen, varigenom en smidigare kontroll kan utövas.

Det kunde möjligen övervägas att, såsom föreslagits beträffande sparbankerna,

vidga affärsbankernas rätt att bevilja funktionärskrediter till att

avse jämväl statsgaranterade jordbrukslån. Behov härav synes emellertid

knappast föreligga, eftersom de berörda affärsbanksfunktionärerna endast

i sällsynta undantagsfall torde kunna ifrågakomma som garantilåntagare.

Vad slutligen angår frågan om ändringar i författningarna rörande

lands hypoteksinstitutionen är sagda institution uppbyggd

enligt kooperativa principer, varför den frågan först bör avgöras,

huruvida garantilåntagare skall vara medlem i hypoteksförening och följaktligen

röstberättigad i föreningsangelägenheter samt underkastad det solidariska

ansvar, som grundas på skuldförhållandet. Ur principiell synpunkt

förefaller det naturligt, att den som anlitar en kooperativ kreditinrättning

också blir medlem i rörelsen. Vidare bör framhållas, att en anordning med

olika låntagarkategorier skulle medföra olägenheter av teknisk art, vilket

utförligt utvecklats i samband med de ändringar i här avsedda förordningar,

som genomfördes, då hypoteksinstitutionen vid 1930 års riksdag (prop. nr

265/1930, s. 30; SOU 1929: 36 s. 70—71) tillerkändes rätt att belåna växande

skog. Möjligen kunde det, i analogi med vad som skedde vid angivna tillfälle,

från formell synpunkt hävdas, att hypoteksföreningarnas delägare vid tiden

för garantikrediternas tillkomst icke borde underkastas ansvar för dessa lån.

Den enda reella motiveringen härtill skulle emellertid vara den, att statsgarantin

ej kunde som säkerhet jämställas med de inteckningar, vilka enligt

gällande bestämmelser utgöra pant för beviljade lån. Då en sådan undervärdering

av den statliga garantien uppenbarligen saknar grund, har det icke

synts erforderligt att i avseende å medlemskap och ansvarighet göra åtskillnad

mellan garantilåntagare och övriga låntagare hos hypoteksförening.

I enlighet med det anförda skulle alltså de förordningar, som reglera hypoteksinstitutionens

verksamhet, behöva ändras och kompletteras allenast

såvitt angår sådana bestämmelser, som innefatta hinder, å ena sidan för

garantilåntagarna alt vinna delägarskap i förening och att erhålla lån mot

säkerhet av allenast statens garanti, samt å andra sidan för hypoteksbankcn

att använda sagda lån som underlag för sin egen upplåning.

Författningstekniskt torde ändringar böra vidtagas i // .9 och 13 i förordningen

angående Sveriges allmänna liypoteksbank. Dessa paragrafer,

som reglera frågan om säkerheten för hypoteksbankens upp- och utlåning,

böra ändras såtillvida, att statsgaranterade jordbrukslån godtagas såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

hypotek. Detta sker enklast därigenom, att orden »i jordegendom» utgå ur

vartdera författningsrummet.

Möjligen skulle det kunna göras gällande, att innehavarna av hypoteksbankens

nuvarande obligationer borde bevaras vid sin rätt till täckning för

sina fordringar i de ursprungliga säkerhetstillgångarna, och att man följaktligen,

i analogi med vad som skedde vid skogsbelåningens införande,

borde tillskapa särskilda övergångsbestämmelser i sådant syfte. Då emellertid

de av staten garanterade jordbrukslånen uppenbarligen kunna som obligationshypotek

jämställas med de panträtter, vilka utgöra säkerhet för nu

utelöpande obligationer, torde dylika övergångsbestämmelser icke vara erforderliga.

I förordningen angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända,

torde den i § 2 givna bestämmelsen angående förutsättningarna för vinnande

av delägarskap i hypoteksförening kompletteras med en föreskrift av innebörd,

att garantilåntagare kan vinna inträde i sådan förening, utan att

sagda förutsättningar äro uppfyllda. Vidare må framhållas, att i §§ 4—12

regleras förutsättningarna för beviljande av lån åt delägare i hypoteksförening

samt de villkor, som hänföra sig till säkerheten för lån. Den enklaste

metoden att möjliggöra för förening att bevilja lån jämväl åt den, som erhållit

statlig kreditgaranti, torde vara att meddela uttrycklig föreskrift

härom i en särskild paragraf — betecknad § 12 a — som i förordningen

inskjutes närmast efter § 12.

De för hypoteksföreningarna gällande reglementena torde innehålla vissa

bestämmelser, som utgöra hinder för föreningarna att deltaga i garantilåneverksamheten.

Därest föreningarna önska medverka häri, få de förutsättas

komma att i vederbörlig ordning genomföra de härför erforderliga åtgärderna.

Vissa andra ändringar på banklagstiftningens område.

Ändring i 22 § lagen om sparbanker.

Enligt 22 § andra stycket lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker

må en och samma insättares tillgodohavande icke annorledes än genom

upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver visst i reglementet bestämt

belopp, högst trettiotusen kronor; dock må Konungens befallningshavande,

då särskilda skäl därtill föranleda, meddela sparbank tillstånd att i

fråga om viss insättares tillgodohavande höja det sålunda bestämda beloppet.

Sparbankernas inlåningsrörelse regleras därjämte genom föreskrifterna

i dels 25 § lagen om sparbanker och dels lagen den 30 juni 1947 (nr 321)

med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning.

I en den 29 januari 1948 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift har

svenska sparbanksföreningen hemställt bland annat, att 22 § andra styc
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 273.

33

ket lagen om sparbanker måtte ändras att avse ett maximibelopp av 60 000

kronor i stället för 30 000 kronor.

Såsom motivering för sin hemställan har föreningen anfört, att den i sparbankslagstiftningen

förekommande dubbla regleringen av inlåningsrörelsen

saknade motsvarighet hos affärsbanker och jordbrukskassor, som vore oförhindrade

att utan begränsning mottaga medel från en och samma insättare

utom på sparkasseräkning, för vilken funnes viss begränsning. Sparbankerna

i Danmark, Finland och Norge hade icke någon mot den citerade inlåningsregeln

i 22 § svarande bestämmelse och hade sålunda rätt att efter

eget bedömande mottaga medel från en och samma insättare. För de svenska

sparbankerna hade i reglementena i allmänhet införts det i lagen angivna

maximibeloppet, 30 000 kronor. En del mindre sparbanker hade 20 000

kronor eller t. o. in. 10 000 kronor såsom maximum. Sparbanksföreningen

hade redan tidigare övervägt att hos Kungl. Maj :t göra framställning om

ändring beträffande regeln i 22 § andra stycket sparbankslagen. Föreningen

hade emellertid då ansett sig böra låta anstå med att taga upp frågan i

avvaktan på den i utsikt ställda allmänna översynen av sparbankslagen.

Då nu postsparbanken erhållit én höjning av sitt insättningsmaximum från

5 000 till 10 000 kronor och framställningar gjorts om höjning av maximum

för affärsbankernas och jordbrukskassornas sparkasseräknitigar, funne föreningen

det angeläget att också regeln om sparbankernas insättningsmaximum

omprövades.

Föreningen har vidare anfört.

Föreningen har principiellt den uppfattningen, att regeln i 22 § andra

stycket sparbankslagen borde upphävas, varigenom sparbankerna skulle

inom ramen av de allmänna inlåningsreglerna erhålla något av samma rörelsefrihet

som affärsbanker och jordbrukskassor redan ha samt bli likställda

med sparbankerna i övriga nordiska länder. Det dispensförfarande,

som stadgas i lagrummet, torde sakna motsvarighet hos något annat sparinstitut

och är säreget genom att på en statlig myndighet lägga ett visst ansvar

för en speciell affärsangelägenhet mellan en sparbank och dess insättare.

Sparbankerna äro de äldsta enskilda sparinstituten i landet, deras verksamhet

präglas av försiktighet och säkerhet, och det är därför svårförståeligt,

att det skulle vara mera påkallat att genom lagbestämmelser och dispensförfarande

kringskära sparbankernas möjlighet att mottaga medel från

en och samma insättare än då fråga är om andra institut, exempelvis de

jämförelsevis nybildade jordbrukskassorna. Ej heller från likviditetssynpunkt

torde numera något behov av regeln förefinnas, ty dels gälla ganska

långfristiga uppsägningstider, upp till 4 månader, så snart fråga är om belopp

över 1 000 å 2 000 kronor, dels ha större tillgodohavanden, som sparbankerna

ansett sig kunna och böra mottaga, i allmänhet representerat ett

lugnare och mera avvaktande insättartemperament än många mindre tillgodohavanden,

och dels slutligen bär sparbankernas förmåga att möta krav

på likviditet ytterligare förstärkts genom tillkomsten av sparbankernas

bankaktiebolag.

Föreningen har vidare under åberopande att penningvärdets fall och

kundernas önskan att hålla sig till ett och samma sparinstilut samverkat till

att nu gällande insättningsmaximum vore för litet — hänvisat till följande

jämförelse mellan sparbankernas verksamhet åren 1940 och 1945.

3 Ililiang till riksdagens protokoll HUS. I samt. Nr 273.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

Vid ut- gången

av år

Antal konton

över 30 000

kronor

Behållning

å dessa

konton

milj. kr.

Antal konton

över 20 000

kr. men högst

30 000 kr.

Behållning

å dessa

konton

milj. kr.

1940.......

....... 5 730

2188

11 754

282-5

1945.......

....... 10 070

354-9

22 182

534 1

I anslutning härtill har föreningen upplyst, att kontona över 30 000 kronor

vore antingen dispenskonton eller konton som genom räntekreditering

överstigit nämnda belopp.

Föreningen har anfört, att ett upphörande av 22 § andra stycket lagen

om sparbanker icke nu ifrågasattes; föreningen begränsade sig till att hemställa

om en provisorisk lösning av frågan genom en höjning av det i lagrummet

angivna beloppet 30 000 kronor. Med föreningens principiella syn

på denna sak kunde föreningen icke på annat sätt motivera, att ett visst

högre belopp vore särskilt väl avvägt, än att föreningen, i anslutning till

den för postsparbanken vidtagna fördubblingen av maximum och till de för

affärsbankerna och jordbrukskassorna gjorda framställningarna, ansåge att

en höjning av sparbankernas maximum från 30 000 till 60 000 kronor finge

betraktas såsom en lämplig åtgärd.

Över nämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av bankoch

fondinspektionen (med bifogande av yttranden från svenska bankföreningen

och svenska jordbrukskreditkassan), sparbanksinspektionen, generalpoststyrelsen,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret

samt länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Göteborgs och Bohus och

Västerbottens län.

Bank- och fondinspektionen har anfört.

I fråga om sparbanker med en omslutning överstigande 3 miljoner kronor

torde reglementena i allmänhet upptaga 30 000 kronor såsom insättarmaximum.

Bland övriga sparbanker lära däremot åtskilliga finnas, vilkas

reglementen föreskriva ett lägre dylikt belopp, och inspektionen har under

hand erfarit, att länsstyrelserna hittills intagit en restriktiv ståndpunkt,

då beträffande sparbank, som sist nämnts, fråga uppkommit om

bestämmande av insättarmaximum till det högsta i lag medgivna beloppet.

Vad sparbanksföreningen åberopat till stöd för förslaget om ändring av

angivna lagrum utgör enligt inspektionens mening motiv för en höjning

av gällande insättarmaximum. Med hänsyn till likviditetsintresset torde

dock en viss försiktighet härvid böra iakttagas, helst som en viss förskjutning

i inlåningens sammansättning torde ha ägt rum mot ökad inlåning

av mera rörlig art. Med hänsyn härtill anser inspektionen, att insättarmaximum

icke bör höjas till belopp över 50 000 kronor. För de mindre

sparbankerna torde emellertid även sagda belopp vara väl högt, och det

bör vidare framhållas, att ifrågavarande banker endast i undantagsfall

torde vara i behov av ett insättarmaximum överstigande det i gällande lag

fastställda. Var gränsen mellan de olika sparbankskategorierna skall dragas

är en avvägningsfråga. Med anknytning till länsstyrelsernas i det föregående

redovisade praxis vill inspektionen föreslå, att den generella höjning

av insättarmaximum, som inspektionen ansett godtagbar, begränsas

opaginerad Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

till att avse sparbanker med en omslutning överstigande 3 miljoner kronor.

Begreppet omslutning torde härvid, liksom skett i 27 § sparbankslagen,

kunna beskrivas såsom summan av insättarnas behållning och sparbankens

fonder enligt senaste bokslut.

Svenska bankföreningen har gjort gällande, att det nuvarande maximibeloppet,

30 000 kronor, alltjämt i stort sett inkluderade vad som normalt

kunde utgöra frukten av individuellt sparande i egentlig mening och att sålunda

denna gräns för sparbankernas inlåning från enskilda personer normalt

måste sägas alltjämt vara tillräckligt hög. För enstaka fall av annan

innebörd stode ju alltid dispcnsregeln till buds. Ostridigt vore, att inlåningsmedel,

som härrörde från näringsföretags och andra juridiska personers

rörelse, i regel vore av alltför kortsiktig art för att läggas till grund

för långfristig utlåning. Föreningen ställde sig därför avvisande emot den

ifrågasatta höjningen av sparbankernas normala insättningsmaximum.

Svenska jordbrukskreditkassan har förklarat, att kassan i och för sig

intet hade att erinra mot en jämkning av gällande maximibelopp. Den omständigheten

att maximibeloppet för sparkasseräkning hos affärsbank och

centralkassa för jordbrukskredit förutsattes skola höjas från 4 000 till

8 000 kronor, finge dock icke anses såsom konsekvens medföra, att även

maximibeloppet för motboksräkning hos sparbank fördubblades d. v. s.

höjdes från 30 000 till ej mindre än 60 000 kronor.

Sparbanksinspektionen har förklarat sig hysa den uppfattningen, att en

höjning av det högsta belopp, som sparbank utan särskilt tillstånd av vederbörande

länsstyrelse finge mottaga från en och samma insättare, skulle

vara gagnelig för sparbanksrörelsen och lämplig även med hänsyn till

det allmännas intressen. Den inkomstutveckling och förmögenhetsökning

som ägt rum inom landet sedan år 1923, då nuvarande sparbankslag utfärdades,

hade medfört, att det insättningsmaximum som fixerades vid

nämnda tillfälle under nuvarande förhållanden bleve av restriktivare karaktär

än som var fallet vid tillkomsten av bestämmelsen i fråga. Såsom

i förevarande framställning visades hade tillgodohavanden i sparbankerna

å belopp över 20 000 kronor vuxit kraftigt under senare år med avseende

på såväl totalbeloppet därav som antal konton. Det borde aven papekas,

att antalet enskilda personers förmögenheter över 20 000 kronor enligt avgivna

deklarationer hade i stort sett fördubblats mellan åren 1920 och 1946.

Det vore därvid att märka, att levnadskostnadsindex i 1914 års serie utan

direkta skatter enligt socialstyrelsens beräkningar var 270 vid utgången

av år 1920 och 237 vid 1946 års slut, och att alltså förändringar i penningvärdet

borde kunna lämnas därhän vid denna jämförelse. Har anförda siffror

bevisade emellertid icke i och för sig, att insättningsmaximum för motboksräkning

borde fördubblas men syntes dock enligt sparbanksinspektionens

förmenande tyda på att eu höjning av sagda maximum, vid anlaggandet

av oförändrade synpunkter i övrigt på ämnet, skulle vara motiverad.

Sedan sparbanksinspektionen redogjort för grunderna till de nuvarande

bestämmelserna om insättningsmaximum, har inspektionen vidare anfört.

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 27-3.

Därest sparbanksinspektionen skulle söka summera de skäl, som föranlett

begränsning av sparbankernas rätt att mottaga insättningar från en

person och vilka ännu torde kunna tilläggas viss giltighet, skulle de enligt

inspektionens förmenande vara i huvudsak följande.

1. Sparbank har till ändamål att befordra sparsamhet genom att bedriva

in- och utlåning av penningar och därmed i samband stående verksamhet

och bör för ett rätt fullgörande av denna uppgift icke draga till sig annat

kapital än som härrör ur sparande och som söker varaktig placering mot

säker förräntning. Genom mottagande av större lättrörligt kapital skulle

sparandets villkor försämras. Det bör emellertid härvid anmärkas, att under

begreppet sparkapital under årens lopp kommit att inrymmas väsentligt

större belopp än som tidigare normalt hänfördes till dylika medel.

2. Ur likviditetsynpunkt är det en fördel, afl varje insättares tillgodohavande

är underkastat begränsning.

Sparbanksföreningen hävdar häremot i sin framställning principiellt den

uppfattningen, att regeln i 22 § andra stycket sparbankslagen borde upphävas,

varigenom sparbankerna skulle inom ramen av de allmänna inlåningsreglerna

erhålla något av samma rörelsefrihet, som affärsbanker och jordbrukskassor

redan ha, samt bliva likställda med sparbankerna i övriga

nordiska länder. Även om föreningen från sina utgångspunkter icke nu

framfört krav på slopande av det individuella insättningsmaximum utan

nöjt sig med en begäran om höjning av samma maximum till dubbla beloppet,

har likväl dess principiella inställning sådan betydelse för framställningens

bedömande, att inspektionen anser sig böra göra några reflexioner

i anslutning till föreningens anförda uttalande.

Enligt inspektionens uppfattning bör man icke negligera den sakliga innebörden

i den skillnad, som med avseende på verksamhetens ändamål föreligger

mellan olika penninginstitut. Det är de djupa ledens — av större och

mindre sparare — intressen och icke någon önskan att binda sparbanksledningarnas

handlingsfrihet, som dikterat ifrågavarande begränsning. Det

är i och för sig icke någon fördel för de sparare, som göra sina insättningar

i affärsbanker och jordbrukskassor, att dessa ha större frihet att mottaga

medel å kapitalräkning än sparbankerna å motboksräkning. Men eftersom

en fri kapitalräkning väl bör finnas för det större kapital, som det å andra

sidan icke vore till någon fördel för sparbankerna att mottaga, om dessa

identifieras med sina sparare, är det svårt att inse att rätten till insättning

å kapitalräkning skulle kunna vara begränsad. Ett slopande av insättningsmaximum

i sparbankerna torde få till följd, att motsvarande begränsning

borttoges även för postsparbankens och — beträffande sparkasseräkning —

affärsbankernas och jordbrukskassornas del. Sparbanksinspektionen vill

ifrågasätta om icke detta, för att uttrycka saken med ord som redan citerats,

vore att lagstifta i strid med sparbankernas egna intressen.

Vad jämförelsen med sparbankerna i övriga nordiska länder beträffar,

vill inspektionen framhålla, att dessa sparbanker, främst i Finland och

Norge, ha en betydligt mer affärsmässigt betonad rörelse än sparbankerna

i Sverige. I intet av grannländerna är motboksräkningen så karakteristisk för

sparbanksrörelsen som här i landet. En utveckling till den större frihet i

flera avseenden, som kännetecknar särskilt sparbankerna i Finland och

Norge, vore emellertid enligt sparbanksinspektionens uppfattning icke lycklig

för våra svenska sparbanker och skulle säkerligen medföra konsekvenser,

som knappast skulle bliva till fördel för spararna vare sig bland insättare

eller låntagare. Enligt inspektionens uppfattning är nämligen det svenska

sparbankssvstemet just på grund av sin naturliga inriktning helt på sparandets

problem bäst avpassat för våra förhållanden, vilket bland annat ytt
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

37

rar sig däri — om en jämförelse skall göras med grannländernas sparbanker,

ehuru en sådan på grund av olika förutsättningar lätt blir missvisande

— att den räntemarginal, som kunnat hållas av svenska sparbanker

icke någonstans i övriga norden varit fördelaktigare för sparbankernas

kunder. Detta är enligt inspektionens mening av väsentlig betydelse för frågans

bedömande.

Därest utländska förebilder skola åberopas, kan det icke vara ur vägen

att även peka på det kapitalstarka U. S. A. I vissa stater förekommer ingen

individuell begränsning av insättningsrätten, men i flertalet torde sådan

finnas. Maxima från 5 000 till 10 000 dollars äro vanliga. I staten New York

var maximum före 1926 5 000 dollars och torde nu vara 7 500 dollars.

Inspektionen är icke av den uppfattningen, att ett slopande av insättningsmaximum

i sparbankerna omedelbart skulle leda till att rörelsen ändrade

karaktär. Så torde i regel icke bliva fallet. Även nu är det flera sparbanker

som åtnöjas med lägre maximum än enligt det högsta i sparbankslagen

medgiva, ehuru de äro av den storleksordning, att hinder icke skulle

möta för dem från tillsynsmyndigheternas sida att få högre maximum fastställt.

Det finnes exempelvis en sparbank med en omslutning å nära 90

miljoner kronor, som arbetar med ett högsta insättningsbelopp å 20 000

kronor. Men tendenser ha å andra sidan framträtt, som peka i annan riktning.

Vissa sparbanker visa mycket liten motståndskraft inför framställningar

om att insättningar skola få göras å stora belopp, som endast kunna

mottagas efter vederbörligen beviljad dispens. En sparbank, som hade mer

än 20 procent av insättarbehållningen placerad i kassa och bankfordringar,

ansökte likväl om sådan dispens, ehuru dess beviljande måste innebära en

försämring av förräntningsmöjligheterna. Ett par andra sparbanker sökte

dispens för medel, som de icke kunde mottaga utan att överskrida eller

praktiskt taget helt utnyttja den totala inlåningsrätten. Det är uppenbart,

att sparbanker i dylika fall böra reservera resterande inlåningsmöjligheter

för de sparare, som vilja göra insättningar inom i reglementet angivet insättningsmaximum.

Vidare ha ett par mindre sparbanker systematiskt sökt

att dispensvägen erhålla större insättningsbelopp för att utveckla sin rörelse;

därest legalt maximum icke funnits, skulle deras insättarbehållningar

till mycket stor del — dispensansökan kunde vid ett enda tillfälle avse

insättningar, som motsvarade 40 procent av redan innestående insättarmedel

— ha kommit att utgöras av några få stora tillgodohavanden. En

del sparbanker ha icke heller kunnat motstå frestelsen att inom legalt maximum

mottaga insättningar från affärs- och industriföretag, som ibland

systematiskt sökt utnyttja sparbankerna för sina överskottsmedel. Man kan

i dylika fall icke frigöra sig från intrycket, att sparbanken i avsaknad av

legalt maximum skulle mottagit vida större belopp till förfång för dess

egentliga insättare.

Vad sedan likviditetssynpunkterna angår, torde det vara riktigt, att det

samlade sparbanksväsendet blivit bättre rustat att möta en likviditetskris,

bland annat genom fastare sammanhållning och tillkomsten av centralorganet

sparbankernas bankaktiebolag. Å andra sidan bör emellertid ej heller förglömmas,

att många sparbanker genom utnyttjande av rätten att utlämna

bundna inteckningslån bundit sina tillgångar i större utsträckning än tidigare.

Vad ovan anförts om vissa fall av expansionslust torde vidare utgöra

belägg för den uppfattningen, att likviditetskravet icke alltid tillräckligt

beaktas. Delta gäller särskilt de mindre sparbankerna. För deras del torde

därför bestämmelserna om insätlningsmaximum vara av icke obetydligt värde

även ur likviditetssynpunkl.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 273

Med det nu sagda vilt inspektionen beträffande den av föreningen deklarerade

principiella ståndpunkten rörande slopandet av bestämmelserna om

individuellt insättningsmaximum ba understrukit, att denna fråga icke kan

bedömas isolerad utan måste upptagas i samband med överväganden om

sparbanksrörelsens rätta inriktning, reglerna om den totala inlåningsrätlen,

uppsägningsvillkoren för innestående medel, kassareservsbestämmelserna,

möjligheterna till bundna placeringar samt de speciella frågor, som sammanhänga

med sparbankernas mycket olika storleksordning. Hela detta

problemkomplex bör upptagas till prövning i ett sammanhang vid den revision

av sparbankslagen, som ställts i utsikt. Resultatet av denna bör icke nu

föregripas genom avgöranden av mera principiell innebörd.

Även om det i och för sig icke kan anses uteslutet, att en kommande

översyn av sparbankslagen kan giva vid handen, att en höjning av i 22 §

sparbankslagen angivet insättningsmaximum av den storleksordning som

förordas av föreningen är förenlig med de synpunkter inspektionen anlägger

på ämnet, synes försiktigheten dock bjuda, att man på ovan anförda grunder

nu stannar vid en väsentligt mindre ökning, exempelvis med 50 procent

av nuvarande legala maximum. Föreningens hänvisning till att motsvarande

högsta belopp för postsparbankens del höjts till del dubbla och att affärsbanker

och jordbrukskassor ansökt om likaledes fördubbling av insättningsmaximum

för av dem använd sparkasseräknmg kan icke få vara avgörande,

eftersom utgångsläget i dessa fall är alltför olika.

När inspektionen tillstyrker att en höjning redan nu bör företagas, sker

det förnämligast av tre skäl. För det första står åtgärden i god samklang

med uppmaningarna till ökat sparande. För det andra äro stora konton

mera lönande för sparbankerna än små, under förutsättning att det är fråga

om varaktiga insättningar. Sparbankerna kunna ha behov härav vid ett

eventuellt genomförande av 1945 års bankkommittés förslag om en statlig

kreditgarantigivning, som för sparbankernas del torde betyda i viss mån

ökade kostnader men samtidigt minskad räntemarginal. För det tredje kunna

sparbankerna bliva i behov av ökad men dock varaktig inlåning under

nyssnämnda förutsättning angående fastighetskreditens ordnande.

Under hänvisning härtill har sparbanksinspektionen tillstyrkt att det i

22 § andra stycket lagen om sparbanker angivna beloppet å 30 000 kronor

provisoriskt höjdes till 45 000 kronor.

Generalpoststijrelsen har anfört, att ur de synpunkter styrelsen hade att

beakta vid handhavandet av postsparbanksrörelsen intet funnes att erinra

mot höjning av det för sparbankerna gällande insättningsmaximum. Förslaget

om höjning till just 60 000 kronor hade i framställningen icke motiverats

på annat sätt än genom hänvisning till bl. a. den för postsparbanken

nyligen vidtagna fördubblingen av motsvarande maximibelopp. Man

kunde möjligen därav bibringas den uppfattningen, att sparbanksföreningen

ansåge, att den tidigare relationen mellan de för resp. sparinstitutioner

gällande insättningsmaxima en gång för alla fastställts såsom normal och

att den därför även framdeles borde iakttagas. Detta vore och borde heller

icke vara förhållandet.

Fullmäktige i riksbanken ha funnit det vanskligt att på grundval av den

knapphändiga utredning, som förelåge i ärendet, bedöma konsekvenserna

av en höjning av insättningsmaximum av den storleksordning föreningen

ifrågasatt. Därest avgränsningen mellan sparbankernas och andra bank
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

inrättningars verksamhetsområden icke skulle utsuddas, syntes det vara av

vikt att avväga sparbankernas insättningsmaximum på sådant sätt, att

huvudsakligen endast medel, som härrörde ur sparande droges till sparbankerna.

Om sparbankerna i någon nämnvärd omfattning skulle komma att

förvalta större och mera rörliga insättarbelopp, syntes vissa svårigheter

komma att uppstå bl. a. därigenom att sparbankerna vid placeringen av

förvaltade medel icke kunde bortse från ökade anspråk på likviditet. Frågan

om insättningsmaximum syntes även böra bedömas mot bakgrunden av de

för sparbankerna gällande inlåningsreglerna, som för närvarande vore provisoriskt

vidgade. Höjning av insättningsmaximum komme att medföra ökad

press på ramen för sparbankernas inlåningsrätt, särskilt om höjningen

såsom föreningen av praktiska skäl föresloge — skall gälla automatiskt

för samtliga sparbanker, utan beaktande av de särskilda förhallanden, som

kunde föreligga för olika sparbanker. Av skäl som nu anförts syntes frågan

om sparbankernas insättningsmaximum böra göras till föremål för en

grundligare utredning. Med hansyn till det större sammanhang, i vilket

detta spörsmål borde ses, borde denna utredning lämpligen infogas i den

allmänna revision av sparbankslagen, som vore att förvänta. Denna ståndpunkt

borde dock icke utgöra hinder för att man i avvaktan på utredningsresultatet

nu vidtoge en måttlig höjning av insättningsmaximum, som kunde

vara motiverad av bl. a. angelägenheten att bereda sparbankerna möjlighet

att emottaga ökade sparmedel. I detta hänseende syntes emellertid

en väsentligt lägre höjning än den av föreningen föreslagna — exempelvis

med 25 procent — vara tillfyllest. I övrigt syntes man tillsvidare böra anlita

de dispensmöjligheter som sparbankslagen anvisade.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha uttalat, att — även om av de statistiska

uppgifter som sparbanksföreningen åberopade framginge, att något

större behov av höjning av insättares maximibelopp knappast förelåge

och det därför kunde ifrågasättas att begränsa höjningen till ett lägre belopp

än det föreslagna — fullmäktige dock ej ville motsätta sig bifall till

den föreliggande framställningen.

Samtliga hörda länsstyrelser ha tillstyrkt en höjning av insättningsmaximum,

dock har länsstyrelsen i Kristianstads län ansett, att höjningen borde

begränsas till ett maximum av 50 000 kronor.

Departementschefen. Sparbanksföreningen har i sin nu föreliggande framställning

hemställt om sådan ändring i 22 § lagen om sparbanker, att det

högsta belopp, till vilket en och samma insättares tillgodohavande högst

må uppgå, höjes från 30 000 till 60 000 kronor.

Från remissinstansernas sida bar i allmänhet vitsordats, att en höjning

av nu gällande maximibelopp är motiverad. I fråga om höjningens storlek

ha emellertid skiftande uppfattningar kommit till synes. Bank- och fondinspektionen

bar ansett, att maximibeloppet icke borde höjas till belopp

över 50 000 kronor och att böjningen borde begränsas till att avse sparbanker

med en omslutning, överstigande 3 miljoner kronor per år. Spar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

banksinspektionen som framhållit bl. a. att frågan om insättningsmaximum

icke kunde bedömas isolerad utan måste upptagas i samband med

överväganden om bl. a. sparbanksrörelsens rätta inriktning, reglerna om

den totala inlåningsrätten och uppsägningsvillkoren för innestående medel

— har föreslagit, att maximibeloppet 30 000 kronor, i avvaktan på den revision

av sparbankslagen som ställts i utsikt, provisoriskt höjdes till 45 000

kronor. Enligt vad fullmäktige i riksbanken anfört syntes en väsentligt

lägre höjning än den av föreningen föreslagna, exempelvis med 25 procent,

vara tillfyllest.

Enligt min mening bör frågan om maximibeloppet för insättning å motboksräkning

i sparbank närmare övervägas i samband med en allmän revision

av sparbankslagstiftningen. Då det emellertid i nuvarande läge är

önskvärt, att möjlighet beredes sparbankerna att i ökad utsträckning emottaga

sparmedel, anser jag mig böra tillstyrka att det nu gällande maximibeloppet

om 30 000 kronor höjes. Beträffande höjningens storlek torde det_

i avvaktan på resultatet av den kommande utredningen rörande sparbankerna

vara lämpligt att stanna vid ett lägre belopp än det av sparbanksföreningen

föreslagna; jag förordar, att höjningen begränsas till 10 000 kronor

och att maximibeloppet sålunda bestämmes till 40 000 kronor.

Ändring i 52 § lagen om bankrörelse.

Enligt 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse må en och

samma insättares tillgodohavande på så kallad sparkasseräkning eller därmed

likartad räkning icke annorledes än genom upplupen räntas läggande

till kapitalet ökas utöver 4 000 kronor.

I en den 29 december 1947 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift har

svenska bankföreningen hemställt om höjning av maximibeloppet för insättning

å sparkasseräkning från 4 000 till 8 000 kronor.

lill motivering för denna hemställan har bankföreningen — under erinran

att maximibeloppet alltsedan år 1923 utgjort 4 000 kronor och dessförinnan

uppgått till 3 000 kronor — anfört följande.

Med hänsyn till den avsevärda förändring i penningvärdet som efter

hand ägt rum sedan det nuvarande maximibeloppet fixerades, kunde det

ha varit befogat, att från affärsbankernas sida redan tidigare framställning

gjorts om höjning av detsamma. Orsaken till att så dock hittills icke

skett, är framför allt att finna däri, att sparkasseräkningen som inlåningsform

helt naturligt icke är av samma betydelse för affärsbankerna som

motsvarande räkningar äro för sparbankerna och postsparbanken och att

fördenskull^ intresset att rätta insättningsmaximum efter penningvärdet

icke varit så framträdande för affärsbankernas del. Den ökning av penningtillgångarna

hos breda lager av vårt lands befolkning, som framför allt

under senare år ägt rum, har emellertid gjort, att bankföreningen funnit

sig föranlåten att till prövning upptaga frågan, huruvida icke tiden hu

maste sagas vara inne för en höjning av maximibeloppet i fråga. Bankföreningen

kan för sin del icke finna annat än att så måste sägas vara fallet.

Som ett särskilt skäl för att nu vidtaga en sådan höjning även för affärs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

bankernas del vill bankföreningen åberopa, alt därigenom skulle i sin mån

kunna befrämjas förverkligandet av den allvarliga vädjan till frivilligt sparande

som nu framföres från det allmännas sida. Att affärsbankernas inlåning

över sparkasseräkning icke spelar en alltför obetydlig roll som sparform

framgår därav, att antalet sparkasseräkningar för samtliga affärsbanker

i landet vid årsskiftet 1946/47 utgjorde inemot 1 650 000 stycken

med en sammanlagd behållning av över 1,3 miljarder kronor samt att inlåningen

å sparkasseräkning erfarenhetsmässigt är synnerligen stabil.

Bankföreningen vill i detta sammanhang erinra om att föreningen i sitt

yttrande över generalpoststyrelsens framställning om den höjning av postsparbankens

insättningsmaximum från 5 000 till 10 000 kronor, som genomfördes

år 1946, framhöll, att frågan därom knappast syntes böra upptagas

för sig, då nämligen de av postsparbanken som skäl för höjningen

åberopade ändrade förhållandena kunde åberopas jämväl för en omprövning

av de fastställda insättningsmaxima för motsvarande inlåningsräkningar

jämväl hos övriga penninginrättningar. Vidare må erinras om att

bank- och fondinspektionen i sitt utlåtande över samma framställning framhöll,

att i händelse av bifall till densamma motsvarande framställning torde

vara att förvänta även från affärsbankernas och jordbrukskasserörelsens

sida.

Vad beträffar det belopp, till vilket affärsbankernas insättningsmaximum

nu bör höjas, får bankföreningen erinra om att då maximibeloppet år 1923

höjdes från 3 000 till nuvarande 4 000 kronor, föredragande departementschefen

vid höjningsförslagets framläggande för riksdagen som ett väsentligt

skäl för att icke bestämma maximum till 6 000 kronor, som tidigare

föreslagits, åberopade den stegring i penningvärdet som då inträtt. Med

hänsyn till de väsentligt ändrade förhållanden som sedan dess inträtt har

det synts bankföreningen lämpligt och rimligt att maximibeloppet för inlåning

å sparkasseräkning hos affärsbankerna höjes från nuvarande 4 000

till 8 000 kronor. Härigenom skulle också återställas den relation till postsparbankens

inlåningsmaximum som tidigare varit rådande.

Över nämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av

bank- och fondinspektionen (med bifogande av yttrande från svenska jordbrukskreditkassan),

sparbanksinspektionen (med bifogande av yttrande

från svenska sparbanksföreningen), generalpoststyrelsen samt fullmäktige

i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Framställningen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser

med undantag av sparbanksinspektionen.

Svenska sparbanksföreningen har framhållit, att genom svenska bankföreningens

framställning hade frågan om relationen mellan gällande insättningsmaxima

för bankbolagen, jordbrukskassorna, postsparbanken och

sparbankerna ånyo aktualiserats. Sparbanksföreningen ansåge, att en höjning

av maximum för bankbolagens — liksom för jordbrukskassornas —

sparkasseräkningar icke borde ske utan att frågan om insättningsmaximum

på sparbankernas motboksräkning samtidigt omprövades och finge

en av förhållandena påkallad lösning.

Sparbanksinspektionen liar anfört.

Inspektionen vill inledningsvis erinra om de skäl, som ursprungligen

föranlett begränsning av bankaktiebolagens rätt att mottaga insättningar

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

å sparkasseräkning. Dessa voro i huvudsak dels i första hand att det kunde

ifrågasättas, om denna inlåningsform, som borde avse uppsamlande av de

små besparingarna för att i regel under något längre tid förräntas, över

huvud hörde hemma hos de institut, som dreve vanlig bankverksamhet,

dels att sparkasseräkningen utnyttjats för mycket stora insättningar på

en motbok och genom liberala uppsägningsregler blivit en slags kombinerad

depositions- och giroräkning, varigenom bankernas inlåningsrörelse kommit

att förryckas, dels att mottagandet av stora belopp å sparkasseräkning

vore ett kringgående av bestämmelserna om stämpelskatt å depositionsrörelse,

dels ock slutligen att begränsning av det belopp, som en person finge

insätta, införts såväl i den för postsparbanken gällande lagstiftningen som i

varje för sparbank fastställt reglemente.

På grund av ändrade förhållanden torde det vara de bär i första och

sista rummen anförda skälen, som fortfarande äga giltighet. Sparkasseräkningen

torde alltjämt avse uppsamlande av mindre besparingar för att i

regel under något längre tid förräntas, det vill säga att den är till för en

inlåningsrörelse av enahanda art, som den som bedrives av postsparbanken

och de enskilda sparbankerna. Maximering av inlåningen för varje insättare

torde därför ha sin största betydelse för att bevara sparkasseräkningens

karaktär av verklig sparräkning och samtidigt förhindra, att konkurrensen

om sparmedlen skulle leda till försämrade arbetsmöjligheter för de egentliga

sparinstituten och därmed även till sämre betingelser för det mindre

sparandet över huvud taget. Det torde vara ett samhällsintresse att detta

sparande och hit bör räknas såväl insättningar som amorteringar å lån

— främjas, och det sker enligt inspektionens förmenande bäst genom att det

omhänderhaves av de egentliga sparinstituten, som icke ha något annat

mål för ögonen. Genom den begränsning dessa äro ålagda vid mottagandet

av insättningar hänvisas det stora kapitalet att begagna sig av affärsbankernas

andra inlåningsräkningar, varigenom sparinstitutens intresse för det

egentliga sparandet ock bäst vidmakthålles; å andra sidan bör nämnda begränsning

hos sparinstituten motsvaras av sådana bestämmelser hos affärsbankerna,

att dessa i gengäld måste avstå från att i större utsträckning

draga, till sig jämväl det mindre sparandet. Härigenom upprätthålles en

lämplig och gagnelig avgränsning å inlåningssidan mellan sparinstituten

och affärsbankerna, varigenom båda parter även bliva hänvisade till att i

stort sett verka på var sitt område med avseende på utlåningen.

Från dessa utgångspunkter torde det vara naturligt, att inspektionen anser

att försiktighet bör iakttagas vid höjning av insättningsmaximum för

bankaktiebolagens sparkasseräkningar. Den omständigheten att motsvarande

maximum för postsparbankens del år 1946 blivit höjt till det dubbla

förmenar inspektionen icke i och för sig vara avgörande. Att en viss höjning

kommer till stånd torde dock få anses berättigad med hänsyn till

den ökning av penningtillgångarna hos breda lager av vårt lands befolkning,

som framför allt under senare år ägt rum, och det befrämjande av det frivilliga

sparandet, som just nu framstår såsom synnerligen önskvärt ur det

allmännas synpunkt. I sistnämnda hänseende torde emellertid varken insättningsmaximum

för sparkasseräkning eller för sparinstitutens räkningar

spela någon större roll. För den insättare som nått angivna gränser stå alltid

andra placeringsmöjligheter till buds.

Bankföreningen har såväl denna gång som när den senast, år 1921, gjorde

framställning om höjning av insättningsmaximum för sparkasseräkning

— likaledes till det dubbla — åberopat den enligt dess mening avsevärda

förändring i penningvärdet, som efter hand ägt rum sedan maximibelop
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

pet sist fixerades. Inspektionen kan icke finna att detta skäl, sett mot bakgrunden

av den verkliga utvecklingen, bör tillmätas större betydelse Nar

höjning av maximum förra gången ägde rum genom beslut vid 1923 ars

riksdag, begränsades den under hänvisning i Kungl. Maj :ts proposition i

ärendet till det åter stigande penningvärdet till 33VS procent av förutvarande

högsta insättningsbelopp. Sedan dess har levnadskostnadsindex man

direkta skatter, med 1914 som basår, enligt socialstyrelsens beräkningar

stigit från 174 i mars månad år 1923 till 244 vid 1947 års utgång eller med

40,2 procent. I och för sig synes denna siffra icke motivera större procentuell

höjning än den som förra gången kom till stånd.

Under hänvisning till det anförda får inspektionen tillstyrka, att det i

52 § lagen om bankrörelse stadgade maximibeloppet för insättning å sparkasseräkning

måtte höjas; inspektionen vill härvid likväl uttala tveksamhet

om höjningen icke lämpligen borde stanna vid lägre belopp än det av

bankföreningen begärda.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att genom förordningen den

24 maj 1946 (nr 218) om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den

21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken genomfördes för postsparbankens

del en höjning av insättningsmaximum från 5 000 till 10 000 kronor

(se propositionen nr 102/1946, bankoutskottets utlåtande nr 33/1946

och riksdagens skrivelse nr 235/1946).

Departementschefen. Såsom framgår av det nu anförda har insättningsmaximum

på sparkasseräkning och därmed likartad räkning hos bankbolagen

sedan år 1923 utgjort 4 000 kronor. Med hänsyn till de ändrade förhållanden

som inträtt under tiden därefter torde en höjning av detta maximibelopp

vara motiverad. I överensstämmelse med vad flertalet remissinstanser

förordat tillstyrker jag, att insättningsmaximum höjes till 8 000 kronor.

Höjning av grundfonden för Sveriges allmänna hypoteksbank.

Enligt § 4 förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges

allmänna hypoteksbank — sådan paragrafen lyder jämlikt förordningen

den 6 juni 1930, nr 203 — överlämnar staten till grundfond för hypoteksbanken

genom riksgäldskontoret ett belopp av 60 miljoner kronor i av staten

utgivna obligationer, ouppsägbara å innehavarens sida samt förskrivna

med 4''/o procent årlig ränta; och äger banken förfoga över dem efter vad

i förordningen närmare angives. Vidare stadgas i § 5, att hypoteksbanken

må utgiva obligationer mot säkerhet i jordegendom på landet, och att sammanlagda

beloppet av utelöpande obligationer icke vid något tillfälle må

uppgå till mera än 10 gånger beloppet av grundfonden.

I en den 21 oktober 1947 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift har

Sveriges allmänna hypoteksbank anfört, att beloppet av bankens utelöpande

obligationer den 15 oktober 1947 uppgått till cirka 584 miljoner kronor.

Obligationsskulden närmade sig således den högsta gräns, som författning
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

en härutinnan uppställde och hypoteksbanken stode nu inför nödvändigheten

att hos Kungl. Maj :t hemställa om åtgärders vidtagande för höjning

av grundfonden i syfte att bereda banken ökade upplåningsmöjligheter.

Den nu föreliggande situationen hade uppkommit på grund av den under

år 1947 osedvanligt stora utlåningsökningen. Från bankens sida hade man

med ledning av lånefrekvensen från närmast föregående år icke ansett behövligt

att göra någon framställning i här berörda fråga förrän i så god

tid, att ärendet kunde underställas 194S års riksdag. Under åberopande härav

hemställdes att Kungl. Maj :t måtte utverka riksdagens medgivande till

höjning av den för banken ställda grundfonden till 80 miljoner kronor

ävensom att vidtaga den ändring i § 4 bankförordningen som härav föranleddes.

Över nämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av bankoch

fondinspektionen samt fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Bank- och fondinspektionen samt fullmäktige i riksgäldskontoret ha tillstyrkt

bifall till framställningen.

Fullmäktige i riksbanken ha anfört, att fullmäktige icke hade något att

erinra mot att grundfonden ökades för att möjliggöra fortsatt verksamhet

för hypoteksbanken. Fullmäktige ville emellertid understryka vikten av en

restriktiv kreditgivning i nuvarande läge. Även inom hypotekslåneverksamheten

borde en viss återhållsamhet iakttagas. Fullmäktige ville därför ifrågasatta,

huruvida man icke nu borde stanna vid en ökning av fonden med

förslagsvis 10 miljoner kronor.

Departementschefen. Med hänsyn till den ökning som ägt rum av hypoteksbankens

utlåning till hypoteksföreningarna torde grundfonden för hypoteksbanken,

som alltsedan år 1930 utgjort 60 miljoner kronor, böra höjas.

Vad angår storleken av den nu ifrågasatta höjningen av grundfonden ha

fullmäktige i riksbanken — som understrukit vikten av en restriktiv kreditgivning

i nuvarande läge — ifrågasatt huruvida man icke nu borde stanna

vid en höjning av grundfonden med 10 miljoner kronor. För egen del

ansluter jag mig till vad bankofullmäktige sålunda anfört. Jag tillstyrker

forty den ändringen i § 4 i 1890 års förordning angående Sveriges allmänna

hypoteksbank, att det däri angivna grundfondsbeloppet höjes från 60 till

70 miljoner kronor. För genomförandet av denna ändring kräves riksdagens

medverkan. Därest riksdagen kommer att biträda ändringsförslaget, torde

riksdagen samtidigt böra besluta att staten skall — för ökning av hypoteksbankens

grundfond — genom fullmäktige i riksgäldskontoret ställa till förfogande

svenska statens fyra och en halv procent obligationer, ouppsägbara

från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av tio miljoner kronor

med rätt för banken att i enlighet med bestämmelserna i nyssnämnda förordning

taga sagda obligationer i anspråk.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

45

Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker,

2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74-)

om bankrörelse,

3) förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1)

angående Sveriges allmänna hypoteksbank samt

4) förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11)

angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och

framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

Av författningsförslagen — vilka såsom bilaga1 torde få fogas vid statsrådsprotokollet

för denna dag — böra de två förstnämnda underställas lagrådets

granskning.

Föredragande departementschefen hemställer häretter, att lagradets utlåtande

över de under 1) och 2) här ovan upptagna författningsförslagen

måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Per Ihrfelt.

1 Bilagan, som frånsett en redaktionell ändring i 33 § förslaget till lag angående ändring i

lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker är likalydande med de vid propositionen fogade

författningsförslagen, har här uteslutits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 14 maj

1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 12 maj 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 30 april 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker,

och

2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

om bankrörelse.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av byråchefen i finansdepartementet hovrättsrådet H. Nitelius.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

47

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 74 maj 1948.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen

samt statsrådet Danielson i egenskap av t. f. chef för socialdepartementet

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lag

rådets den 14 maj 1948 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 30 april

1948 remitterade förslagen till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923

(nr 286) om sparbanker och lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den

22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse.

Föredraganden, som hänvisar till att nämnda två lagförslag av lagrådet

lämnats utan erinran, förordar att en redaktionell ändring vidtages i 33 §

förslaget till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om

sparbanker.

Härefter hemställer föredraganden, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga det sålunda ändrade förslaget

till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker

ävensom förslaget till lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni

1911 (nr 74) om bankrörelse,

dels antaga de i protokollet för den 30 april 1948 omförmälda förslagen

till förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående

Sveriges allmänna hypoteksbank och förordning om ändring i förordningen

den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som

vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse

lända,

dels ock besluta att staten skall — för ökning av Sveriges allmänna hypoteksbanks

grundfond — genom fullmäktige i riksgäldskontoret ställa till

förfogande svenska statens fyra och en halv procent obligationer, ouppsägbara

från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av tio miljoner kronor

med rätt för banken att i enlighet med bestämmelserna i förordningen angående

Sveriges allmänna hypoteksbank taga sagda obligationer i anspråk.

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Skiöld.

487589. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:319 Skrivelse till Konungen angående regleringen för budgetåret 1948/49 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. a1 i texten
  2. BU 1948:45 Utlåtande i anledning av Kungl. J\Iaj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 s. 1 i texten