Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker, m. in
48 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 13 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1948:273, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker, m. in
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
1
Nr 273.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om
sparbanker, m. in.; given Stockholms slott den 14
maj 1948.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker,
och
2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse,
dels antaga härvid fogade förslag till
3) förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1)
angående Sveriges allmänna hypoteksbank, och
4) förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11)
angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och
framtida verksamhet skola till efterrättelse lända,
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst W ig forss.
I Bihang till riksdagens protokoll 1948. i samt. Nr 273.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
Propositionens huvudsakliga innehåll. I
I propositionen föreslås vissa ändringar i dels lagen om sparbanker, dels
förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank och dels förordningen
angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande
och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, i syfte att möjliggöra
för sparbanker och hypoteksföreningar att med statlig garanti utlämna
lån för jordbruksändamål.
I lagen om sparbanker förordas därjämte den ändringen, att maximibeloppet
för insättning å motbok med sparbank höjes från 30 000 till 40 000 kronor.
Vidare föreslås den ändringen i lagen om bankrörelse, att maximibeloppet
tor insättning på s. k. sparkasseräkning eller därmed likartad räkning höjes
från 4 000 till 8 000 kronor.
I förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank föreslås, att
grundfonden för hypoteksbanken höjes från 60 till 70 miljoner kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
3
Förslag
till
lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
om sparbanker.
Härigenom förordnas, att 22, 25, 26, 28 och 33 §§ lagen den 29 juni 1923
om sparbanker1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
22 §.
Sparbank må---upptaga lån. Sparbank må---upptaga lån.
En och samma insättares tillgodo- En och samma insättares tillgodohavande
må icke annorledes än ge- havande må icke annorledes än genom
upplupen räntas läggande till nom upplupen räntas läggande till
kapitalet ökas utöver visst i regle- kapitalet ökas utöver visst i reglementet
bestämt belopp, högst trettio- mentet bestämt belopp, högst fyrtiotusen
kronor; dock må Konungens tusen kronor; dock må Konungbefallningshavande,
då särskilda skäl ens befallningshavande, då särskilda
därtill föranleda, meddela sparbank skäl därtill föranleda, meddela spartillstånd
att i fråga om viss insättares bank tillstånd att i fråga om viss intillgodohavande
höja det sålunda be- sättares tillgodohavande höja det såstämda
beloppet. lunda bestämda beloppet.
Ej må---uppsägningstidens Ej må---uppsägningstidens
utgång. utgång.
25 §.
Sparbank må inlåna penningar Sparbank må inlåna penningar
dels till ett belopp, för vilket full dels till ett belopp, för vilket full
täckning hos sparbanken finnes i täckning hos sparbanken finnes i
kontanta penningar, i medel, som för kontanta penningar, i medel, som för
sparbankens räkning innestå hos sparbankens räkning innestå hos
riksbanken, postsparbanken, in- riksbanken, postsparbanken, inländskt
bankbolag eller centralkas- ländskt bankbolag eller centralkassa
för jordbrukskredit eller å post- sa för jordbrukskredit eller å postgiro,
i skattkammarväxlar eller and- giro, i skattkammarväxlar eller andra
skuldförbindelser utfärdade av ra skuldförbindelser utfärdade av 1
1 Senaste lydelse se beträffande 22 § 1946:398, beträffande 25 och 33 §§ 1937:364, beträffande
26 § 1947: 320 samt beträffande 28 § 1929: 229.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
riksgäldskontoret, i statens, Sveriges
allmänna hypoteksbanks, konungariket
Sveriges stadshypotekskassas
eller andra fullgoda inhemska obligationer,
i fordringar på grund av lån,
för vilkas fulla gäldande kommun
eller dylik samfällighet är ansvarig
eller för vilka säkerheten utgöres av
sådana obligationer, som nu nämnts,
eller i fordringar på grund av lån,
vilka förfalla eller kunna av sparbanken
uppsägas till betalning inom
högst sex månader och för vilka säk.
rheten utgöres av inteckning inom
hälften av senast fastställda taxeringsvärdet
uti annan i stad, köping
eller municipalsamhälle belägen fastighet
än industrifastighet eller uti
jordbruksfastighet å landet, därvid i
taxeringsvärdet å jordbruksfastighet,
vilken ej är försedd med för jordbrukets
bedrivande nödiga åbyggnader,
icke må inräknas värdet av växande
skog;
d e ls ock därutöver till ett belopp
av högst tolv och en halv gånger
sparbankens fonder.
I intet---sparbankens fon
der.
Sparbank, som — — — dess fonder.
26
Sparbanks utlåningsrörelse---
sparbankens verksamhetsområde.
Sparbanks medel —- -—- — än skuldebrev.
Lån må, — —- — sparbankens fonder.
Är lån,---- avseende inskrän
kas.
Lån, för---en gång.
Vad i tredje, fjärde och femte
styckena är stadgat skall ej gälla lån
riksgäldskontoret, i statens, Sveriges
allmänna hypoteksbanks, konungariket
Sveriges stadshypotekskassas
eller andra fullgoda inhemska obligationer,
i fordringar på grund av lån,
för vilkas fulla gäldande staten, kommun
eller dylik samfällighet är ansvarig
eller för vilka säkerheten utgöres
av sådana obligationer, som nu
nämnts, eller i fordringar på grund
av lån, vilka förfalla eller kunna av
sparbanken uppsägas till betalning
inom högst sex månader och för vilka
säkerheten utgöres av inteckning
inom hälften av senast fastställda
taxeringsvärdet uti annan i stad, köping
eller municipalsamhälle belägen
fastighet än industrifastighet eller
uti jordbruksfastighet å landet,
därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet,
vilken ej är försedd med
för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader,
icke må inräknas värdet
av växande skog;
dels ock därutöver till ett belopp
av högst tolv och en halv gånger
sparbankens fonder.
I intet ----sparbankens fon
der.
Sparbank, som —--dess fon
der.
§•
Sparbanks utlåningsrörelse---
sparbankens verksamhetsområde.
Sparbanks medel---än skul
debrev.
Lån må,---sparbankens fon
der.
Är lån,--- — avseende inskrän
kas.
Lån, för---en gång.
Vad i tredje, fjärde och femte
styckena är stadgat skall ej gälla lån,
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 273.
Nuvarande lydelse:
med statlig garanti till den som avlagt
akademisk eller därmed jämförlig
examen.
28
Lån av---ombudet svarar.
33
Jämte vad--— halv procent
överstiger nämnda medelränta.
2) Fordran på grund av lån, för
vilket kommun eller dylik samfällighet
är i egenskap av huvudgäldenär
eller löftesmän ansvarig och vilket
förfaller eller kan av sparbanken
uppsägas till betalning först efter
längre tid än sex månader, må upptagas
högst till sådant värde, att lånets
avkastning utgår efter en räntefot,
som med en fjärdedels procent
överstiger antingen den under 1) avsedda
medelräntan eller ock den av
sparbanksinspektionen på sätt under
3) sägs beräknade medelräntan för
det sistförflutna året å där nämnda
obligationer.
3) Beräknandet av — — — såsom
tillgång.
Vad i----omförmälda huvud
boken.
Beträffande uppställandet----
verkställda avskrivningar.
Föreslagen lydelse:
för vars fulla gäldande staten är ansvarig.
§•
Lån av---ombudet svarar.
Utan hinder av vad i första stycket
stadgas må lån, för vars fulla gäldande
staten är ansvarig, utlämnas till
ledamot av sparbankens styrelse eller
i sparbanken anställd tjänsteman.
§•
Jämte vad---halv procent
överstiger nämnda medelränta.
2) Fordran på grund av lån, för
vilket kommun eller dylik samfällighet
är i egenskap av huvudgäldenär
eller löftesmän ansvarig och vilket
förfaller eller kan av sparbanken
uppsägas till betalning först efter
längre tid än sex månader, må upptagas
högst till sådant värde, att lånets
avkastning utgår efter en räntefot,
som med en fjärdedels procent
överstiger antingen den under 1) avsedda
medelräntan eller ock den av
sparbanksinspektionen på sätt under
3) sägs beräknade medelräntan för
det sistförflutna året å där nämnda
obligationer. Vad nu sagts skall, under
enahanda förutsättning i fråga
om återbetalningstiden, gälla jämväl
lån, för vars fulla gäldande staten är
ansvarig, dock att i detta fall någon
förhöjning av räntefoten utöver medelränta
icke skall äga rum.
3) Beräknandet av — — — såsom
tillgång.
Vad i — ---omförmälda huvud
boken.
Beträffande uppställandet---
verkställda avskrivningar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.
6
Kungl. Maj-.ts proposition nr 273.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse.
Härigenom förordnas, att 52 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
52
Varda penningar---hos bo
laget.
En och samma insättares tillgodohavande
på så kallad sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning
må icke annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet
ökas utöver fyra tusen kronor. Bankaktiebolag
må icke ikläda sig skyldighet
att annorledes än viss tid, minst
en vecka, efter uppsägning återbetala
å sådan räkning insatta medel; styrelsen
dock lämnat öppet att, då sådant
prövas kunna ske utan olägenhet,
i särskilda fall medgiva utbetalning
utan avvaktan på uppsägningstidens
utgång. Insättning å räkning,
varom ovan sägs, antecknas i motbok,
som utlämnas till räkningshavaren.
Då medel å sådan räkning lyftas,
skall anteckning därom göras i motboken.
Ej må bolaget träffa förbehåll,
som skulle medföra att betalning till
annan än rätt innehavare av motboken
kunde av bolaget åberopas.
I fråga---särskilt stadgat.
Föreslagen lydelse:
§•
Varda penningar---hos bo
laget.
En och samma insättares tillgodohavande
på så kallad sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning
må icke annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet
ökas utöver åtta tusen kronor. Bankaktiebolag
må icke ikläda sig skyldighet
att annorledes än viss tid, minst
en vecka, efter uppsägning återbetala
å sådan räkning insatta medel; styrelsen
dock lämnat öppet att, då sådant
prövas kunna ske utan olägenhet,
i särskilda fall medgiva utbetalning
utan avvaktan på uppsägningstidens
utgång. Insättning å räkning,
varom ovan sägs, antecknas i motbok,
som utlämnas till räkningshavaren.
Då medel å sådan räkning lyftas,
skall anteckning därom göras i motboken.
Ej må bolaget träffa förbehåll,
som skulle medföra att betalning till
annan än rätt innehavare av motboken
kunde av bolaget åberopas.
I fråga---- särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.
1 Senaste lydelse se 1946: 399.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 273.
7
Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1)
angående Sveriges allmänna hypoteksbank.
Härigenom förordnas, att §§ 4, 9 och 13 förordningen den 16 maj 1890
angående Sveriges allmänna hypoteksbank1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
§ 4.
Till grundfond för hypoteksbanken
överlämnar staten genom riksgäldskontoret
ett belopp av sextio miljoner
kronor i av staten utgivna obligationer,
ouppsägbara å innehavarens
sida samt förskrivna med fyra och en
halv procent årlig ränta; ägande banken
över dem förfoga efter ty här nedan
sägs.
§
Hypoteksbanken åligger att vid all
den upplåning, densamma till utlåning
åt hypoteksföreningarna ombesörjer,
noggrant tillse, att tillräcklig
säkerhet därför i jordegendom
ställes och under hela avbetalningstiden
bibehålies i enlighet med de grunder,
som i sådant avseende äro bestämda
genom Kungl. Maj :ts denna
dag utfärdade särskilda nådiga förordning
angående de allmänna grunder,
som för hypoteksföreningars bildande
och framtida verksamhet skola
till efterrättelse lända.
De av---ort nedsättas.
Föreslagen lydelse:
Till grundfond för hypoteksbanken
överlämnar staten genom riksgäldskontoret
ett belopp av sjuttio miljoner
kronor i av staten utgivna obligationer,
ouppsägbara å innehavarens
sida samt förskrivna med fyra och en
halv procent årlig ränta; ägande banken
över dem förfoga efter ty här nedan
sägs.
9.
Hypoteksbanken åligger att vid all
den upplåning, densamma till utlåning
åt hypoteksföreningarna ombesörjer,
noggrant tillse, att tillräcklig
säkerhet därför ställes och under
hela avbetalningstiden bibehålies i enlighet
med de grunder, som i sådant
avseende äro bestämda genom Kungl.
Maj :ts denna dag utfärdade särskilda
nådiga förordning angående de allmänna
grunder, som för hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända.
De av---ort nedsättas.
§ 13.
Såsom säkerhet för hypoteksban- Såsom säkerhet för hypoteksbankens
förbindelser skola anses och i kens förbindelser skola anses och i
1 Senaste lydelse av §§ 4 och 13 se 1930: 203.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 273.
Nuvarande lydelse:
sådant avseende kunna användas de
förskrivningar med åtföljande säkerheter
i jordegendom, dem hypoteksföreningarna
för undfångna lån till
banken avgivit, bankens alla övriga
tillgångar samt grundfonden.
De till grundfonden hörande obligationerna
må kunna genom deras
lör sälj ning till större eller mindre
del efter behov användas i den oförmodade
händelse att vid bankens utredning
dess förbindelser icke kunna
helt infrias genom användande
av dess egna tillgångar och de av
hypoteksföreningarna avgivna, förbindelserna
med åtföljande säkerheter
i jordegendom. Kan skogsbelånande
förening ej helt infria sina
förbindelser till banken, må dock till
täckande av förlust, som i § 12 andra
stycket sägs, grundfonden, innan
bankens och övriga skogsbelånande
föreningars tillgångar därtill användas,
i mån så erfordras, dock högst
till ett belopp av trettio miljoner
kronor, tagas i anspråk, såframt eljest
nämnda tillgångar skulle nedgå
under det belopp som förefanns den
1 januari 1931.
De till grundfonden hörande obligationerna
må ock---under
rätta
riksgäldskontoret.
De till grundfonden hörande obligationerna
må ej — — — bankens
utlåning.
Föreslagen lydelse:
sådant avseende kunna användas de
förskrivningar med åtföljande säkerheter,
dem hypoteksföreningarna för
undfångna lån till banken avgivit,
bankens alla övriga tillgångar samt
grundfonden.
De till grundfonden hörande obligationerna
må kunna genom deras
försäljning till större eller mindre
del efter behov användas i den oförmodade
händelse att vid bankens utredning
dess förbindelser icke kunna
helt infrias genom användande
av dess egna tillgångar och de av
hypoteksföreningarna avgivna förbindelserna
med åtföljande säkerheter.
Kan skogsbelånande förening ej
helt infria sina förbindelser till banken,
må dock till täckande av förlust,
som i § 12 andra stycket sägs,
grundfonden, innan bankens och övriga
skogsbelånande föreningars tillgångar
därtill användas, i mån så erfordras,
dock högst till ett belopp
av trettio miljoner kronor, tagas i
anspråk, såframt eljest nämnda tillgångar
skulle nedgå under det belopp
som förefanns den 1 januari
1931.
De till grundfonden hörande obligationerna
må ock---under
rätta
riksgäldskontoret.
De till grundfonden hörande obligationerna
må ej--- — bankens
utlåning.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948.
Kungl. Mai ds proposition nr 273
9
Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21
s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.
Härigenom förordnas, dels att § 2 förordningen den 16 maj 1890 angående
de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och
framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan sägs dels ock att i förordningen skall närmast efter
§ 12 införas en ny paragraf, betecknad § 12 a, av nedan angiven lydelse.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
§ 2.
Såsom delägare---rätt inne- Såsom delägare---rätt innehar.
har.
Utan hinder av vad i första stycket
sägs må inträde i hypoteksförening
kunna beviljas envar, som inom föreningens
verksamhetsområde bedriver
jordbruk och som hos föreningen
vill upptaga lån, för vars fulla gäldande
staten åtagit sig svara.
§ 12 a.
Vad i §§ 4—12 år stadgat rörande
delägares lånerätt och skyldighet att
ställa och underhålla säkerhet för erhållet
lån skall icke utgöra hinder för
föreningen att utlämna lån, för vars
fulla gäldande staten år ansvarig.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 30 april 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Sträng, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
samt statsrådet Danielson i egenskap av t. f. chef för socialdepartementet
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,
fråga om vissa författningsändringar på banklagstiftningens område,
m. m. samt anför därvid följande.
Frågan om införandet av en statlig kreditgarantigivning.
Inledning.
Genom beslut den 23 mars 1945 har Kungl. Maj :t uppdragit åt särskilda
sakkunniga, 1945 års bankkommitté,1 att verkställa en förutsättningslös utredning
rörande dels riksbankens uppgifter och organisation, dels tryggandet
av ur samhällssynpunkt tillfredsställande förhållanden på kreditväsendets
område dels ock formerna för uppnående av enhetlighet i den offentliga
finanspolitiken. Kommittén har den 24 november 1947 avgivit betänkande
med förslag till omläggning av den statliga kreditgivningen för bostads-
och jordbruksändamål till en statlig kreditgarantigivning (SOU
1947: 86).
I den skrivelse, med vilken kommittén överlämnat betänkandet, har kommittén
redogjort för sitt ställningstagande till vissa principfrågor, som kommittén
haft att avgöra före utarbetandet av betänkandet. Enligt vad i skrivelsen
anförts hade kommittén ansett sig i första hand böra inrikta sig på
1 Landshövdingen P. C. Jonsson, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare, chefredaktören
I. Anderson, ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen O. Andersson,
bankdirektören E. Browaldh, disponenten friherre J. G. G. De Geer, ledamoten av riksdagens
första kammare, lantbrukaren G. Elofsson, redaktören K. Fredriksson, ledamoten av riksdagens
andra kammare, bankofullmäktigen D. Hall, ombudsmannen S. Hallnäs, bankdirektören C. Lindahl,
riksbankschefen I. Rooth, ledamoten av riksdagens andra kammare, chefredaktören F.
Severin, hovrättsrådet, numera bankinspektören K. Wulff samt f. d. statssekreteraren T. Wärn.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
lösningen av frågan om tryggandet av tillfredsställande förhållanden på
kreditväsendets område, i vilket syfte kommittén upptagit till övervägande
bl. a. lämpligheten av att inrätta en eller flera av det allmänna kontrollerade
affärsbanker. Först då resultatet av vissa pågående utredningar härom
förelåge, vilket icke kunde förväntas förrän under loppet av år 1948,
vore kommittén beredd att fatta definitiv ståndpunkt till denna fråga. Med
hänsyn till de omfattande program för bostadsförsörjningens och jordbrukets
rationalisering, som under åren 1946 och 1947 antagits av statsmakterna
och vilkas närmare utformning komme att underställas 1948 års riksdag,
hade kommittén — trots att frågan om en statlig affärsbank sålunda
icke vore slutligt utredd — ansett sig böra taga ståndpunkt till frågan, huru
den statliga kreditgivning, som innefattades i nämnda program, skulle ombesörjas.
Kommittén hade varit enig om det olämpliga i att åt samma myndigheter,
som skulle fullgöra de rent bostads- respektive jordbrukspolitiska
uppgifterna, jämväl uppdraga att handhava den statliga kreditgivningen.
En sådan anordning skulle strida mot den rationalisering av den statliga
kreditgivningens administration, som skulle vara ett av syftena med kommitténs
arbete. De utvägar, som i stället borde anlitas, vore antingen att
ifrågavarande kreditgivning överfördes till en statlig affärsbank eller att det
statliga stödet åtminstone i viss utsträckning gåves formen av garantier för
krediter, som placerades i enskilda kreditinrättningar. Bortsett från att frågan
om en statlig affärsbank icke vore så utredd, att kommittén kunnat
taga slutlig ståndpunkt därtill, skulle — innan en statlig affärsbank kunde
börja sin verksamhet — åtskillig tid åtgå för dess organisation. Utvägen
med statliga kreditgarantier hade synts kommittén framkomlig utan nämnvärda
förberedelser eller ändringar i den nuvarande kreditorganisationen.
Enligt kommitténs mening skulle anlitandet av denna utväg icke föregripa
det slutliga avgörandet av frågan om en statlig affärsbank. I enlighet härmed
hade förslag utarbetats till omläggning av den statliga kreditgivningen
för bostads- och jordbruksändamål till en statlig kreditgarantigivning.
Vid betänkandet ha fogats särskilda yttranden av ledamöterna Jonsson,
Olof Andersson, Hall och Severin gemensamt samt av ledamoten Hallnäs.
Över betänkandet ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, statens byggnadslånebyrå, generalpoststyrelsen,
statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen,
samtliga egnahemsnämnder, försäkringsinspektionen, överståthållarambetet,
länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Skaraborgs, Gävleborgs och
Västerbottens län, Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, svenska bostadskreditkassan, svenska jordbrukskreditkassan,
lånenämnden för sekundär jordbrukskredit, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, Sveriges lantbruksförbund,
svenska försäkringsbolags riksförbund, svenska banktöreningen,
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Kungi. Maj.ts proposition nr 273.
svenska sparbanksföreningen, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund, 1947 års centrala lantbrukskommitté samt vederbörande
kommunala myndigheter i Stockholm, Uppsala, Linköping, Hälsingborg,
Göteborg, Örebro, Västerås och Sundsvall samt i Åtvidabergs köping
och Kävlinge, Nikolai, Orsa, Själevads, Torps och Arjeplogs kommuner.
Kungl. Maj :t har tidigare i olika sammanhang — på föredragning av cheferna
för social- och jordbruksdepartementen — i princip tagit ställning
till kommitténs förslag till omläggning av den statliga kreditgivningen.
Sålunda har Kungl. Maj :t — i enlighet med av chefen för jordbruksdepartementet
framlagda förslag i följande propositioner till innevarande års
riksdag, nämligen propositionen nr 149 angående organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område in. m. och propositionen nr
187 angående social jordbrukskreditgivning m. m. — föreslagit riksdagen
att medgiva att under budgetåret 1948/49 statlig kreditgaranti finge beviljas
för dels amorteringslån avseende yttre rationalisering intill ett belopp av
15 000 000 kronor och jordbruksegnahemslån intill ett belopp av 20 000 000
kronor, med rätt för Kungl. Maj :t att, om förhållandena skulle giva anledning
därtill, medgiva jämkning i sagda fördelning, dels lån för inre rationalisering
intill ett belopp av 15 000 000 kronor, dels ock driftslån intill ett
belopp av 5 000 000 kronor.
Såsom framgår av proposition nr 231 till årets riksdag angående vissa
åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen har chefen för socialdepartementet
förklarat sig icke för närvarande vara beredd att taga slutlig
ställning till kommitténs förslag till statliga garantier beträffande lån för
bostadsändamål.
I förenämnda tre propositioner har icke lämnats någon fullständig redogörelse
vare sig för den allmänna motiveringen i betänkandet eller för däröver
avgivna utlåtanden. I propositionerna nr 149 och 187 ha däremot behandlats
vissa detalj spörsmål av betydelse för ett genomförande av kommitténs
förslag såvitt detsamma avser statlig kreditgaranti på jordbrukets område.
I anledning härav torde jag nu få lämna en redogörelse för den allmänna
motiveringen i kommittéförslaget jämte yttrandena häröver; och
i anslutning härtill avser jag att framlägga min egen ståndpunkt i föreliggande
fråga. Beträffande detaljmotiveringen till kommittéförslaget torde
jag endast få hänvisa till propositionerna nr 149 och 187 såvitt angår
frågan om statlig kreditgaranti på jordbrukets område samt i övrigt till
betänkandet (s. 17—33).
Vidare har jag för avsikt att i det följande anmäla vissa författningsändringar
som synas erforderliga i anledning av införandet av en statlig
kreditgarantigivning på jordbrukets område. Dylika ändringar torde vara
erforderliga dels i lagen om sparbanker och dels i lagstiftningen rörande
landshypoteksföreningarna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
13
Huvuddragen i bankkommitténs betänkande.
Bankkommittén har inledningsvis berört de olika organisatoriska brister
som funnes i det nuvarande systemet för bostads- och jordbrukskreditgivningen.
Den statliga och halvstatliga kreditgivningen hade byggts ut efter
hand för att tillgodose ett växande och alltmera differentierat kreditbehov,
vilket medfört att kreditgivningen blivit i hög grad splittrad; dels
hade den uppdelats på ett flertal understundom parallellt arbetande institutioner
och dels hade inom de särskilda institutidnerna skett en ofta
stark differentiering av låneformerna. Trots vissa förenklingar av den statliga
låne- och bidragsverksamheten för bostads- och jordbruksändamål,
som genomförts vid 1946 och 1947 års riksdagar, hade de påtalade bristerna
väsentligen kommit att kvarstå.
Beträffande de allmänna riktlinjerna för kreditgivningens rationalisering
har kommittén — såvitt angår bostadskreditgivningen
ansett att strävandena att rationalisera denna kreditgivning främst borde
inriktas på att bereda låntagarna möjligheter att täcka hela sitt lånebehov
hos en enda långivare. Vidare borde låneformerna ytterligare förenklas.
Möjlighet syntes föreligga att den för ett byggnadsföretag erforderliga krediten
skulle kunna lämnas genom ett enda lån »från botten till toppen»
antingen genom en fördjupning av den statliga kreditgivningen att omfatta
även underliggande krediter eller ock genom tillskapandet av ett system
med statliga kreditgarantier, som möjliggjorde för de nuvarande primäroch
sekundärlångivarna att lämna jämväl högre liggande krediter.
Enligt vad kommittén vidare anfört skulle det första alternativet för sitt
realiserande förutsätta att redan befintliga statliga organ utbyggdes för
den utvidgade kreditgivningen eller att nya tillskapades för densamma.
Detta alternativ hade kommittén icke ansett sig kunna följa. Kommittén
hade sålunda icke funnit lämpligt att anförtro kreditgivningen åt de organ,
vilka avsetts skola omhänderhava de rent bostadspolitiska uppgifterna.
Det borde framhållas, afl ett sammanförande inom samma organ av
de rent kreditmässiga och de bostadspolitiska uppgifterna lätt skulle kunna
leda till en överbelastning i arbetsavseende. Ej heller vore kommittén beredd
att taga definitiv ståndpunkt till frågan om att överföra ifrågavarande
kreditgivning till en statlig affärsbank, som i princip skulle omhänderhava
all statlig kreditverksamhet. Inrättandet av en statlig bank med så
omfattande uppgifter skulle få konsekvenser i olika riktningar och måste
ses från en väsentligt vidare synvinkel än bostadskreditgivningens.
Även om inrättandet av en statlig affärsbank enligt kommitténs mening
kunde tänkas innefatta en lösning av jämväl det nu föreliggande spörsmålet,
har kommittén likväl kommit till den uppfattningen, att det andra
av de båda angivna huvudalternativen — införandet av ett system med
opaginerad Kontrollera mot PDF
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
statliga kreditgarantier — vore det som i nuvarande läge förtjänade avgjort
företräde. Såsom motivering för denna sin ståndpunkt har kommittén
framhållit, att organiserandet av en statlig affärsbank för en så omfattande
uppgift, som ifrågasatts, komme att taga viss tid i anspråk, och att
därför denna åtgärd icke skulle motsvara de aktuella behoven utan endast
innefatta en lösning på något längre sikt. Vidare har kommittén i denna
fråga anfört följande mera allmänna synpunkter.
För låntagarna är det av vikt, att de myndigheter eller inrättningar, som
ombesörja de med bostadskreditgivningen sammanhängande uppgifterna,
äro tillgängliga på nära håll. Ej endast i samband med krediternas beviljande
och utlämnande utan aven under lånetiden uppkomma frågor, som
lättast ordnas vid ett personligt besök hos kreditgivaren. Det kan vara frågor
om betalningsuppskov, omläggning av amorteringsplaner, utbyte av säkerheter
eller dylikt. Det är tydligt, att systemet med kreditgarantier från
denna synpunkt innebär en god lösning. Det medger låntagarna en vidsträckt
valfrihet vid placeringen av krediterna. Utformas systemet enligt
kommitténs förslag, kan en låntagare i stort sett vända sig till vilken enskild
kreditinrättning han vill, och han har följaktligen möjlighet att välja
den kreditgivare, som erbjuder honom den ur lokal eller annan synpunkt
bästa servicen. Även om man givetvis måste tänka sig, att ett statligt institut,
som skulle ha den motsvarande kreditgivningen om hand, finge byggas
ut med ett riksomfattande kontorsnät, kan man icke räkna med att
detta bleve så finförgrenat, att banken kunde bjuda samma möjligheter till
personlig kontakt som de enskilda kreditinrättningarna tillsammans. Kreditgarantisystemet
möjliggör vidare bevarandet av äldre på ömsesidigt förtroende
grundade affärsförbindelser och bereder låntagare, som har behov
av krediter för även andra ändamål än för bostadsändamål, tillfälle att
samla alla sina krediter på ett håll.
Från^ förvaltningssynpunkt finnes vidare anledning framhålla, att det
otta maste bli mera ekonomiskt att för lösandet av nya uppgifter anlita
redan befintliga organ än att tillskapa helt nya. Hos de befinthga organen
tmnes ej säHan outnyttjad kapacitet eller kan kapaciteten väsentligen ökas
med lorhallandevis ringa utökning av personal och lokalbestånd. En utvidgmng
av verksamheten betyder här en effektivisering av arbetet. Vad nu
sagts ar tillämpligt även å det föreliggande organisationsproblemet. Det
kan salunda knappast råda något tvivel om att de nya uppgifter, som vid
tillämpning av garantisystemet läggas å de enskilda''kreditinrättningarna,
komma att av dessa utföras med mindre insatser av personal och andra
tillgångar an om för ändamålet tillskapades en helt ny statlig affärsbank.
Kommittén har vidare framhållit, att ett införande av kreditgarantisystemet
skulle medföra en av det aktuella läget betingad avlastning från de
statliga organen. Därvid borde särskilt beaktas, att den statliga förvaltningsapparaten
för närvarande vore hårt belastad, ävensom att av statsfinansiella
skäl en utbyggnad av densamma borde ske med försiktighet.
I detta sammanhang har kommittén påpekat, att den statliga bostadslcreditgivningens
ersättande med statliga kreditgarantier komme att innebära,
att anspråken på den statliga upplåningen minskades.
opaginerad Kontrollera mot PDF
15
Kungi. Maj.ts proposition nr 273
Enligt kommittén talade även andra omständigheter mot uppbyggandet
av en statlig kreditorganisation för tillgodoseende av ifrågavarande kreditbehov.
Kommittén anförde härom följande.
En annan omständighet, som manar till försiktighet, då det gäller att taga
ställning till frågan om bostadskreditgivningens — och givetvis även jordbrukskreditgivningens
— organisation, är ovissheten om den framtida utvecklingen.
De investeringsprogram, för vilkas genomförande ifrågavarande
krediter erfordras, äro synnerligen omfattande och förutsätta mycket stora
kapitalinsatser. De kunna därför knappast betraktas annat än som rörliga
långtidsplaner, vilkas förverkligande kan påskyndas eller fördröjas beroende
på ändringar i förutsättningarna under omdaningsskedet. Att den nyligen
inträdda försämringen i landets finansiella läge kan nödvändiggöra
en temporär nedskärning av investeringsverksamheten är sålunda tydligt.
Även utan sådana nedskärningar torde behovet av krediter komma att växla
avsevärt från tid till annan. Ej minst gäller detta jordbrukets kreditbehov.
En statlig kreditorganisation skulle icke besitta samma elasticitet som de
på kreditgivning åt olika håll inriktade enskilda organisationerna och därför
endast med svårighet kunna anpassas efter nämnda växlingar i kreditbehoven.
Å andra sidan skulle tillkomsten av en statlig kreditorganisation,
vilken i huvudsak omhändertoge finansieringen av bostadsbyggandet och
jordbrukets rationalisering, självfallet innebära en väsentlig beskärning av
de enskilda kreditinrättningarnas verksamhetsområde. Särskilt bleve detta
fallet för sparbanker och hypoteksföreningar. Dessa finge svårt att anpassa
sin organisation efter den krympande fastighetsbelåningen, och i vart fall
komme organisationen under en lång övergångstid att vara alltför vid för
behovet. Härigenom komme kreditinrättningarnas möjligheter att fylla sina
viktiga funktioner på andra områden att minskas eller helt äventyras.
I enlighet härmed har kommittén förordat, att den statliga kreditgivningen
för bostadsändamål ersattes av statliga kreditgarantier. Garantierna borde
enligt kommitténs uppfattning beviljas av samma statliga organ, som avsåges
skola omhänderhava de rent bostadspolitiska uppgifterna. Åt det allmänna
skulle följaktligen komma att bevaras den möjlighet till kontroll
över ifrågavarande investeringsverksamhet, som erfordrades för bostadspolitikens
genomförande.
I fråga om jordbrukskreditgivningen har kommittén anfört
att vad sålunda uttalats rörande de olika alternativen för bostadskreditgivningens
ordnande ägde i princip tillämplighet även sedan organisationsfrågan
överförts på jordhrukskreditgivningens område. Kommittén vore alltså
av den uppfattningen, att en långivning genom enskilda kreditinrättningar
innefattade den åtminstone i nuvarande läge lämpligaste lösningen också
för jordbrukets del. Användningen av kreditgarantier skulle otvivelaktigt
även i detta fall medföra organisatoriska fördelar samtidigt som allmänhetens
befogade anspråk på billiga och bekväma lånemöjligheter skulle kunna
tillgodoses på ett bättre sätt än tidigare.
Kommittén har jämväl behandlat frågan om anskaffandet
av de för kreditgivningen erforderliga medlen. En ligt
kommitténs mening skulle de olika kreditinrättningarna vid kreditgivning
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
en medverka inom ramen för de kapitalresurser, som i olika former normalt
stode inrättningarna till buds. Kommittén har emellertid framhållit, att från
vissa håll yppats tvivel rörande de enskilda kreditinrättningarnas förmåga
att tillgodose de förväntade kreditanspråken. I sistnämnda hänseende har
kommittén anfört bl. a. följande.
Den organisation för uppsamling och fördelning av allmänhetens sparmedel,
som de enskilda kreditinrättningarna tillsammans erbjuda, torde
utom i utpräglade krislägen fungera tillfredsställande. I dylika krislägen
med knapp tillgång på kapital har emellertid jordbruket, såsom erfarenheterna
från gången tid utvisa, mött särskilda svårigheter, då det gällt att
få vissa kreditbehov tillgodosedda, och statsmakterna ha nödgats anslagsvägen
ställa erforderliga medel till förfogande för olika jordbruksändamål.
Även om dessa anslag till en del motiverats av att den förutsatta säkerheten
för krediterna icke varit sådan, att dessa lagligen kunnat utlämnas av kreditinrättningarna,
och detta skäl icke längre skulle föreligga vid tillämpning
av ett system med statliga garantier, är det likväl icke otänkbart, att under
vissa förhållanden behov kan uppkomma av särskilda anordningar, vilka
äro avsedda att trygga särskilt jordbrukets kapitalbehov inom en av statsmakterna
fastställd ram. Bland möjliga utvägar att nå detta mål kan utredningen
för sin del icke förorda, att av staten upplånade medel tillhandahållas
enskilda inrättningar för kreditgivning till jordbruket. Det ifrågasatta
systemet skulle knappast kunna genomföras utan rubbningar i den erforderliga,
på fri konkurrens fotade balansen inom kreditlivet.
Enligt vad kommittén vidare yttrat skulle svårigheter av antydd art icke
behöva uppkomma, om en rent statlig supplementär kreditgivning på jordbrukets
område kunde träda i funktion i sådana undantagsfall, då penningmarknaden
i övrigt visade sig icke kunna täcka jordbrukets kapitalbehov
på rimliga villkor. En dylik kreditgivning borde då lämpligast ske
genom lantbruksnämnderna eller, om en statlig affärsbank ansåges av jämväl
andra skäl böra inrättas, genom denna.
Inom kommittén har särskilt yttrande avgivits av ledamöterna
Jonsson, Olof Andersson, Hall och Severin, vilka erinrat om att frågan rörande
inrättandet av en statens affärsbank, som skulle ha till uppgift bl. a.
att ombesörja helt eller delvis den statliga kreditgivningen, av kommittén
än så länge vore lämnad öppen. Statens långivning till bostads- och jordbruksändamål
måste följaktligen, därest den icke skulle handhavas i fortsättningen
av samma organ som för närvarande, väsentligen och tills vidare
baseras på andra kreditinstitut än statens. Därom vore reservanterna
ense med kommitténs majoritet. Men däremot anmälde reservanterna avvikande
mening mot en del av det resonemang, som fört fram till kommitténs
slutsatser beträffande det lämpligaste systemet för statlig kreditgivning.
Reservanterna ha vidare anfört, att ett system med statliga kreditgarantier,
som kommittén förordade, behövde naturligtvis icke stå i någon
principiell motsättning till ett statligt affärsbanksinstitut. En statens affärsbank
skulle tvärtom kunna fylla en särdeles viktig uppgift i ett dylikt
Kungi. Maj.ts proposition nr 273.
17
system. Därmed skulle man bl. a. också kunna minska den långa raden
kreditinrättningar, på vilka staten enligt kommitténs förslag nödgades repliera.
En sådan inskränkning skulle förenkla de statliga organens — lantbruks-
och bostadsnämndernas — administration av låneärendena. Det kunde
för övrigt redan nu ifrågasättas, om det vore önskvärt eller nödvändigt
att i det statliga kreditgarantisystemet införa alla de låneinstitut, som
kommittén tänkt sig. Reservanterna nöjde sig med att ställa frågan. Däremot
ville de bestämt reservera sig mot ett avsnitt av motiveringen, varest
kommittén föregrepe det slutliga ställningstagandet till frågan om en
statlig bank. I synnerhet resonemanget rörande det huvudalternativ, som
avsåge införandet av ett system med statliga kreditgarantier, syntes betänkligt
nära ett principiellt uttalande i den fråga, som kommittén ännu
icke slutbehandlat.
Särskilt yttrande har vidare avgivits av ledamoten Hallnäs som ansett,
att utformningen av kommitténs motiveringar i en del avseenden gåve anledning
till erinringar. Sålunda syntes exempelvis vissa formuleringar antyda
att vid prövningen av kreditväsendets framtida organisation en statlig
affärsbank vid sidan av de privatägda framstode som det enda alternativet
till status quo. Reservantens godtagande av kommitténs förslag innebure
i bl. a. detta hänseende icke ett accepterande av kommitténs allmänna motivering.
I fråga om konsekvenserna av kommitténs förslag syntes de nackdelar
med hänsyn till kreditväsendets rationella utveckling böra observeras,
som kunde bli följden av att mindre och ekonomiskt svaga kreditorgan,
vilka lämpligen borde sammanslås med andra för att vinna ekonomisk stabilitet,
möjligen genom garantisystemet kunde animeras att fortbestå och
utbyggas. Svårigheterna att härvidlag formulera ett i erforderlig grad nyanserat
program vore emellertid uppenbara.
Yttrandena över bankkommitténs betänkande.
Bankkommitténs förslag till omläggning av den statliga kreditgivningen
för bostads- och jordbruksändamål till en statlig kreditgarantigivning har
i huvuddelen av remissyttrandena i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Vissa remissinstanser ha emellertid avstyrkt förslaget eller framfört
principiella erinringar av större räckvidd.
Fullmäktige i riksbanken ha anfört, att fullmäktige — utan att taga definitiv
ställning till frågan, huruvida ett garantilånesystem kunde infogas
såsom ett led i den framtida statliga kreditgivningen — avstyrkte, att systemet
infördes utan hänsyn till det sammanhang, där det eventuellt i framtiden
kunde komma att infogas. Kommitténs föreliggande förslag hade avlämnats
innan utredningen rörande den statliga kreditgivningens framtida
organisation avslutats. Sålunda återstode alltjämt frågan om inrättandet
av eu statlig affärsbank, åstadkommen genom en sammanslagning av vissa
redan befintliga, av staten ägda kreditinstitut eller genom grundandet av
2 Bihann till riksdagens protokoll 7JMS. / samt. Nr 273.
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Kunql. Maj.ts proposition nr 273.
ett helt nytt institut. Såsom framginge av ett vid kommitténs betänkande
fogat särskilt uttalande hade fyra av kommitténs ledamöter påpekat, att
vissa delar av kommitténs förslag syntes föregripa ett ställningstagande till
denna fråga. Med den motivering kommitténs förslag i vissa stycken givits
hade fullmäktige funnit denna anmärkning berättigad.
Fullmäktige ha vidare anfört.
Fullmäktige vilja ifrågasätta, om icke det ekonomiska läge, vari staten
nu befinner sig och som utförligt belysts i årets statsverksproposition, borde
utgöra hinder för en omläggning av kreditgivningen för såväl bostadssom
jordbruksändamål av den art, som bankkommittén föreslagit, i synnerhet
som konsekvenserna för kreditmarknaden i allmänhet av det föreslagna
systemet icke synas tillräckligt analyserade. De aktuella förhållandena
på penning- och kapitalmarknaden torde under det närmaste året nödvändiggöra
stark återhållsamhet med kreditgivningen för dessa ändamål. Att
under sådana förhållanden uppskjuta ett ställningstagande till frågan om
kreditgivningens organisation, och under tiden låta redan nu befintliga organ
handhava den nya kreditgivning, som kan ifrågakomma, synes icke
bereda svårigheter av den art, att man för att undvika desamma nu bör
bryta ut ur sitt naturliga sammanhang denna del av frågan om statens
kreditgivning.
Skulle statsmakterna, trots de här anförda skälen, icke finna ett uppskov
med hela frågan möjligt, anse fullmäktige, att det skulle innebära
de minsta olägenheterna att anförtro viss garantilånegivning åt sparbankerna.
Vid riksbanksfullmäktiges skrivelse har fogats ett särskilt uttalande till
protokollet av ledamoten Hagberg, som ansett att fullmäktige bort tillstyrka
kommitténs förslag, då detta förslag syntes innebära ett smidigt sätt att
med bibehållen statlig kontroll åstadkomma en avlastning av den offentliga
förvaltningsapparaten. Då enighet uppenbarligen inom fullmäktige icke
kunnat vinnas i denna punkt, hade han icke velat motsätta sig en formulering
av skrivelsen i enlighet med det av fullmäktige i övrigt godkända
förslaget.
Statens byggnadslånebyrå har icke ansett sig kunna tillstyrka, att kreditgarantisystemet
för närvarande infördes, i vad gällde den statliga bostadslåneverksamheten.
Byggnadslånebyrån ville erinra om att utredningen angående
en statlig affärsbank icke avslutats. Det syntes lämpligt att angivna
former av statlig kreditgivning bedömdes i ett sammanhang.
Vissa egnahemsnämnder, Stockholms stadskollegium, svenska stadsförbundet
och hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
ha likaledes avstyrkt kommittéförslagets genomförande.
I fråga om garantisystemets kreditpolitiska konsekvenser samt möjligheterna
för vederbörande kreditinrättningar att anskaffa erforderliga medel
har statskontoret framhållit, att systemet med statsgarantier för lån av
den storleksordning och omfattning, varom här vore fråga, kunde — särskilt
under tider med knapp kapitaltillgång — leda därhän, att andra fullt legitima
och för vår hushållning viktiga kreditanspråk avvisades av kreditinrättningarna,
som måhända skulle finna det fördelaktigare att inrikta sig
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
på den helt riskfria statsgaranterade utlåningen. De farhågor, som uttalats
beträffande jordbrukets kapitalförsörjning, skulle därigenom kunna besannas
i fråga om övriga näringsgrenars kreditbehov och leda till krav på
statsgaranterade lån även för andra samhällsgrupper. En dylik utveckling
syntes vara mindre lycklig. Systemet med statsgaranterade lån vore ock
ägnat att undanröja den naturliga skillnaden mellan priset på bottenlån och
priset på de mer riskbetonade toppkrediterna, varigenom en automatiskt
verkande värdefull spärr mot mindre lönande eller förlustbringande investeringar
ginge förlorad.
Riksräkenskapsverket har anfört, att ett genomförande av bankkommitténs
förslag kunde få vissa konsekvenser som ännu syntes svåra att överblicka.
Det finge sålunda anses ovisst, hur en mycket omfattande statlig
kreditgaranti kunde påverka lånemarknaden och ränteläget. Likaså vore
det svårt att bedöma, i vad mån kreditinstituten vid bristande tillgång på
likvida medel kunde komma att — i strid mot kommitténs avvisande uttalande
— göra anspråk på statliga åtgärder för att tillgodose behovet av likvida
medel för fullföljande av kreditåtagandena. Det vore icke heller helt
uteslutet, att ett system med statliga kreditgarantier, om ett sådant system
komme till mera omfattande användning, kunde verka såsom en reglerande
faktor för kreditgivningen över huvud taget.
Sparbanksinspektionen har uttalat, att det på grund av många oberäkneliga
faktorer icke vore möjligt att på förhand skaffa sig en säker uppfattning
om huruvida kreditinstitutens egna resurser komme att förslå till de
av staten dirigerade eller stödda investeringarna för bostads- och jordbruksändamål.
En förutsättning för att så skulle kunna ske vore att investeringarna
avvägdes i förhållande till sparandet. Enligt inspektionens åsikt borde
kapitalanskaffningsproblemet i nuvarande läge icke vara bestämt avgörande
vare sig i ena eller andra riktningen. Sedan verkningarna av den statsgaranterade
kreditgivningen genom redan existerande kreditinstitut hunnit
visa sig, syntes, om anledning därtill förekomme, frågan om en supplerande
kreditgivning genom statens försorg böra upptagas till övervägande, såvida
icke förslag i den vägen redan dessförinnan framkommit som resultat
av bankkommitténs fortsatta arbete.
Stockholms stads drätselnämnd, vars yttrande åberopats av Stockholms
stadskollegium, har framhållit, att den föreslagna omläggningen visserligen
skulle medföra vissa fördelar, såsom minskad tidsutdräkt och en förenklad
procedur i fråga om långivningen, men att nämnden likväl måste resa bestämda
erinringar mot förslaget. Det borde vara möjligt att ernå en administrativ
förenkling antingen inom den nuvarande organisatoriska ramen
eller genom statlig kreditgivning via en statens affärsbank. Med hänsyn till
att den senare frågan ännu vore outredd funne nämnden, att ett ställningstagande
till det föreliggande förslaget skulle innebära ett allvarligt föregripande
av ifrågavarande utredningar och binda dessa på ett måhända icke
önskvärt sätt. Vidare vore outrett, vilka verkningar förslagets realiserande
skulle komma alt få för den allmänna kapitalmarknaden, och huru denna
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
långivning skulle kunna inordnas i den penning- och investeringspolitik,
som det allmänna ekonomiska läget påkallade. — Inom drätselnämnden anmäldes
avvikande mening av borgarråden Göransson och Mårtens, som ansett
alt förslaget i princip bort tillstyrkas.
Svenska jordbrukskreditkassan har ansett, att vid ett system med statlig
kreditgarantigivning ganska stora anspråk komme att ställas på jordbrukskasserörelsen
i fråga om medverkan i den statsgaranterade kreditgivningen
på jordbrukets område. Det undandroge sig kassans bedömande, huruvida
rörelsen kunde bli i stånd att genom egen bankmässig inlåning helt svara
för den penninganskaffning, som sagda kreditgivning förutsatte, eller om
särskilda kompletterande åtgärder på området kunde befinnas påkallade. I
brist på erfarenhet härutinnan ville jordbrukskreditkassan ställa denna
fråga på framtiden. Enligt kassans mening kunde bankkommitténs förslag
om nyetablering under bristsituationer av supplementär kreditgivning på
jordbrukets område i rent statlig regi — förslagsvis genom lantbruksnämnderna
— icke vara ändamålsenligt. Erfordrades tillskott av statsmedel för
tryggande av en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande omfattning av
investeringsverksamheten inom jordbruket —- exempelvis under tider av
arbetslöshet •— syntes rationaliseringskravet leda till, att även dessa medel
finge passera de sedvanliga kreditgivarna.
Svenska bankföreningen har framhållit, att den kreditgivning varom här
vore fråga icke finge ske och finansieras på sådant sätt att rubbningar och
spänningar uppstode på penningmarknaden och inom samhällsekonomien.
Detta krav gjorde sig gällande med samma styrka, oavsett huruvida den direkta
långivningen från staten eller garantilåneformen valdes. Bankföreningen
ville icke uttala sig om huruvida en anordning med supplementär kreditgivning
på jordbrukets område i rent statlig regi vid den närmare prövning,
som denna fråga oundgängligen erfordrade, komme att framstå såsom
den riktiga lösningen.
194-7 års centrala lantbrukskommitté har anfört, att det skulle varit av
värde, om bankkommittén närmare angivit på vad sätt och i vilken omfattning
de enskilda penninginrättningarna ansåges ha möjligheter att anskaffa
de avsevärda belopp, som erfordrades för ifrågavarande kreditgivning. Möjligheter
hade då också funnits att bedöma om och i vad mån staten komme
att nödgas supplementärt engagera sig i långivningen. Enligt lantbrukskommitténs
åsikt kunde anledning föreligga att överväga, huruvida icke kreditgarantisystemet
tills vidare borde få försökskaraktär i avvaktan på erfarenheter
bl. a. av olika kreditinrättningars kapacitet i förevarande hänseenden.
Beträffande den supplementära kreditgivningen i statlig regi borde
framhållas, att besparingarna vid ett system med statlig kreditgaranti bleve
jämförelsevis små och att en anordning i dylikt syfte avsevärt skulle minska
den fördel i form av statsapparatens förenkling, som man i övrigt avsett
att utvinna ur en tillämpning av garantisystemet.
Jämväl i vissa andra yttranden, däribland av statskontoret, egnahemsstyrelsen,
vissa egnahemsnämnder och lantbruksstyrelsen har framhållits,
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
21
att bankkommittén överskattat fördelarna för statsverket av ett system med
kreditgarantigivningen, särskilt om på vederbörande statsorgan skulle ankomma
arbete med supplementär kreditgivning.
Departementschefen.
Såsom inledningsvis berörts har bankkommittén vid behandlingen av
frågan om tryggandet av ur samhällssynpunkt tillfredsställande förhållanden
på kreditväsendets område upptagit till övervägande lämpligheten av
att inrätta en eller flera av det allmänna kontrollerade affärsbanker. Kommittén
har uppgivit, att vissa utredningar verkställts och andra ännu pågå
för belysande av sistnämnda spörsmål, som av kommittén betecknats som
en av huvudfrågorna i det föreliggande utredningskomplexet. Med hänsyn
till att de av statsmakterna åren 1946 och 1947 fattade principbesluten rörande
statliga stödåtgärder för bostadsförsörjningen och jordbrukets rationalisering
väntas bli genomförda genom beslut av 1948 års riksdag, har
emellertid kommittén ansett sig -— redan innan resultatet av förenämnda
utredningar föreligger — böra taga ståndpunkt till frågan om utformningen
av den statliga kreditgivning, som innefattas i nämnda program. Kommittén
har därvid föreslagit, att de direkta statslånen delvis ersättas av statliga
kreditgarantier för i enskilda kreditinrättningar upptagna lån. Sammanfattningsvis
har kommittén angivit syftet härmed vara främst att förenkla
långivningen och bereda bostadsproducenter och jordbrukare bekväma lånemöjligheter
men också att avlasta de statliga förvaltningsmyndigheterna
från vissa — huvudsakligen kamerala — uppgifter.
Kungl. Maj :t har, som förut framhållits, i tidigare till riksdagen avlåtna
propositioner angående organisationen av rationaliseringsverksamheten på
jordbrukets område m. m. (nr 149) och angående social jordbrukskreditgivning
m. in. (nr 187) föreslagit riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att
intill vissa maximibelopp bevilja statlig kreditgaranti för olika låneformer
på jordbrukets område. Däremot har i den förut omnämnda propositionen
nr 231 angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen icke
föreslagits någon ändring i de nuvarande formerna för den statliga kreditgivningen
för bostadsändamål.
Bankkommitténs förslag har sålunda endast delvis ansetts böra genomföras
i nuvarande läge. Som kommittén framhållit, innebär ett införande
av ett statligt kreditgarantisystem otvivelaktigt vissa fördelar, såsom i viss
mån minskad belastning av den statliga förvaltningsapparaten, en under
vissa förutsättningar förenklad långivning och ett minskat upplåningsbehov
för staten. Å andra sidan ha dessa fördelar icke synts så stora, att de uppvägt
de olägenheter, som ansetts följa av att under nuvarande förhållanden
införa en statlig kreditgarantigivning i den utsträckning kommittén förordat.
.lag syftar härvid på de invändningar från olika remissmyndigheters
sida, som framförallt i principiellt avseende riktats mot bankkommitténs
förslag. Sålunda har från åtskilliga håll framhållits, att — särskilt mot
bakgrunden av den betydelse för ett bedömande av föreliggande spörsmål
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
kommittén själv tillmätt de pågående undersökningarna angående inrättande
av en eller flera statliga affärsbanker — ett godtagande av kommittéförslaget
skulle kunna verka föregripande på ett framtida ställningstagande
till frågan om den statliga kreditgivningens ordnande. Vidare har understrukits
de svårigheter som föreligga att i nuvarande ekonomiska läge
kunna bedöma, vilka återverkningar på penning- och kapitalmarknaden ett
genomförande av kommittéförslagel i hela dess utsträckning skulle kunna
medföra. I dessa hänseenden vill jag särskilt hänvisa till vad riksbanksfullmäktige
anfört i sitt yttrande över kommitténs förslag.
Jag har sålunda icke ansett mig böra tillstyrka, att för närvarande ett
kreditgarantisystem i enlighet med kommitténs förslag införes i fråga om
den statliga långivningen på bostadsförsörjningens område. Däremot har
jag funnit lämpligt, att ett dylikt system tills vidare prövas i vad avser
vissa låneformer på jordbrukets område i den omfattning, som föreslagits i
förenämnda propositioner till årets riksdag (nr 149 och 187). Då de i dessa
propositioner föreslagna maximibeloppen för den statliga kreditgarantigivningen
utgöra tillhopa 55 miljoner kronor, torde denna kreditgivning icke
kunna medföra sådana återverkningar på penningmarknaden, som från olika
håll befarats vid ett genomförande av kommitténs förslag i dess helhet.
Av vad jag anfört framgår även, att jag vid mitt ställningstagande till
kommitténs förslag icke velat föregripa inom bankkommittén pågående
utredningar angående lämpligheten att inrätta av det allmänna kontrollerade
affärsbanker.
Med hänsyn till den begränsade omfattning, i vilken bankkommitténs
förslag sålunda skulle komma att tillämpas, anser jag mig vidare kunna
räkna med, att de enskilda kreditinrättningarnas kapacitet kommer att vara
tillfyllest för täckande av det avsedda kreditbehovet. Jag förutsätter sålunda,
att den av bankkommittén berörda frågan om en supplementär kreditgivning
i statlig regi icke kommer att bliva aktuell.
Såsom tidigare anförts har i propositionerna nr 149 och 187 ställning redan
tagits till vissa av bankkommittén behandlade detalj spörsmål berörande
statlig kreditgarantigivning på jordbrukets område. Återstående detaljfrågor
torde icke vara av den natur att de behöva underställas riksdagen,
utan det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga
bestämmelser.
Jag har inledningsvis framhållit, att kreditgarantisystemets tillämpning
nödvändiggör vissa ändringar av de för verksamheten vid de olika kreditinrättningarna
gällande författningsbestämmelserna. Jag övergår härefter
till att anmäla därmed sammanhängande frågor.
Författningsändringar i anledning av förslaget om statlig
kreditgarantigivning.
Kommittén har icke behandlat frågan i vad mån ändringar i gällande författningar
på bankväsendets område bliva erforderliga för genomförande av
en statlig kreditgarantigivning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
23
Kungi. Maj.ts proposition nr 273.
1 remissyttrandena har i flera fall erinrats om, att införandet av den föreslagna
kreditgarantigivningen förutsatte vissa författningsändringar. Av innehållet
i de remissyttranden, vilka mera utförligt behandlat denna fråga,
må här nämnas följande.
Svenska sparbanksföreningen nar åberopat följande promemoria angående
ändringar i sparbankslagen i ramband med garantisystemets införande.
Vad som närmast kommer i fråga är utlåningsreglerna och inlåningsreglerna;
därjämte bör sparbankernas rätt till upplåning vidgas. Vissa andra
ändringar äro också erforderliga.
1. Utlåningsreglerna.
När de statsgaranterade akademikerlånen inrättades, fogades till 26 §
sparbankslagen ett sjätte stycke, i vilket säges: »Vad i tredje, fjärde och femte
styckena är stadgat skall ej gälla lån med statlig garanti till den som
avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen.» Tredje stycket innehåller
bestämmelser om säkerhet för lån, fjärde stycket bestämmelser om uppsägningstid
och femte stycket bestämmelser om låntidens längd och förbehåll
om uppsägning. Tillägget kan alltså sägas innebära, att sparbankerna fingo
frihet att i berörda avseenden ordna de statsgaranterade lånen praktiskt taget
hur som helst, d. v. s. efter statens önskemål.
Eftersom en liknande ordning bör gälla även för ifrågavarande garantikrediter,
bör sjätte stycket i 26 § antingen kompletteras med omnämnande
även av dessa krediter eller också ändras så, att orden »till den---jäm
förlig
examen» borttagas. Det senare alternativet är att föredraga, eftersom
bestämmelsen därigenom kommer att omfatta lån över huvud taget med
statlig garanti, en form som möjligen kan komma att utvecklas. Några risker
för missbruk e. d. föreligga icke, ty dylika låneformer lära icke kunna
tillkomma utan att både Kungl. Maj :t och riksdagen besluta därom, och
successiva tillägg till sjätte stycket framstå då såsom onödiga formaliteter.
En sådan lagändring skulle också komma att innebära, att de statsgaranterade
fastighetskrediterna, i likhet med inteckningslån med borgen av kommun,
skulle kunna bindas utan att ingå i den i 27 § bestämda kvoten av
bundna lån.
I 27 § meddelas bestämmelser om de s. k. bundna inteckningslånen. Utöver
kvotbestämmelsen — som i detta sammanhang icke behöver ändras, om nyss
angivna innebörd av 26 § accepteras — innehåller paragrafen bl. a. i fjärde
stycket bestämmelser om den övre gränsen för ett bundet inteckningslån.
Denna gräns är principiellt 50 % av fastighetens uppskattningsvärde; dispensvägen
kan KB efter Sparbanksinspektionens hörande medgiva, att den
övre gränsen flyttas upp till 60 % av såväl taxerings- som uppskattningsvärdet.
Enligt garantisystemet förutsättes i fråga om bostadslån, att statsgarantien
skall omfatta den toppkredit, som överstiger ett visst procenttal av statens
värde på fastigheten. Procenttalet har ännu icke fixerats, men det har talats
om 66 Va % ■
För att icke tynga myndigheterna med en massa dispensärenden synes det
praktiskt att i 27 § inrycka ett stadgande om att bestämmelserna i fjärde
stycket icke skola utgöra hinder för sparbank att i de fall, då statsgaranti
meddelas för överliggande lån, såsom säkerhet för bundet lån godtaga inteckning
inom (två tredjedelar) av fastighetens av vederbörande statsmyndighet
fastställda värde.
Sista stycket i 27 § stadgar viss skyldighet för sparbank alt förbehålla sig
rätt till 3 månaders uppsägning, därest fastigheten till följd av vanvård eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Kungi. Maj:ts proposition nr 273.
av annan anledning undergår sådan värdeminskning, att säkerheten i märklig
mån försvagas. De statsgaranterade lånen komma emellertid, såsom ovan
påvisats, icke att vara underkastade 27 §, och bestämmelsen torde i varje
fall stå i överensstämmelse med principerna för garantisystemet och alltså
icke böra ändras.
2. Inlåningsreglerna.
25 § sparbankslagen. Bland de s. k. täckningsfria tillgångarna nämnas statens
eller andra fullgoda inhemska obligationer samt »fordringar på grund
av lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller dylik samfällighet är ansvarig».
Inom Sparbanksinspektionen lär man anse de statsgaranterade akademikerlånen
(jfr 26 § sista stycket) vara att hänföra till dylika tillgångar,
enär uttrycket »kommun eller dylik samfällighet», sett i samband med paragrafens
innehåll i övrigt, icke gärna kan utesluta de statsgaranterade lånen.
Även om detta kanske i och för sig kan vara riktigt (vid tillkomsten av akademikerlånen
ansågs dock ett särskilt stycke böra läggas till 26 §, vilket tyder
på en annan tolkning av statsmakterna), är det dock, med hänsyn till
bestämmelserna om bokföring av sådana av kommun eller dylik samfällighet
garanterade bundna lån (33 §), önskvärt, att av staten garanterade lån
särskilt nämnas i 25 § för att icke bli underkastade bestämmelserna om kommunlån
i 33 §. De statsgaranterade lånen böra i bokföringshänseende vara
likställda med guldkantade obligationer. I 33 § bör därför under mom. 1)
tilläggas ett stycke av innebörd, att statsgaranterat lån, som förfaller eller
kan uppsägas först efter längre tid än sex månader, må upptagas högst till
sådant värde, att lånets avkastning utgår efter den räntefot, som i samma
moment angivits för av svenska staten in. fl. utfärdade obligationer.
3. Rätten till upplåning.
I 22 §, första stycket, sägs att sparbank ej må driva annan inlåningsrörelse
an å motboksräkning; »dock att sparbank må för fyllande av tillfälligt penningbehov
begagna kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken
eller inländskt bankbolag eller annorledes upptaga lån». Vad som avses
med »tillfälligt» är diskutabelt; från Sparbanksinspektionens sida framföres
erinran, om sparbank tre kvartal i följd redovisar lån. Säkert är emellertid,
att den citerade bestämmelsen utgör ett visst hinder för den överföring av
kapital mellan sparbankerna, som bl. a. avsetts med inrättandet av Sparbankernas
Bank och som under diskussionen om garantisystemet ansetts utgöra
ett värdefullt led i lösningen av frågan om finansieringen av den med garantisystemet
avsedda investeringsverksamheten. Behovet av en ändring är
påtagligt, och en ändring är ett av önskemålen vid en kommande revision av
sparbankslagen.
För garantisystem skall fungera så friktionsfritt som möjligt (men
också för att underlätta övergångsanordningen beträffande de av staten redan
utlämnade lånen, för den händelse de skulle övertagas av kreditinstituten)
är en ändring redan nu av ifrågavarande bestämmelse nödvändig.
Lämpligast synes vara att man tillåter upplåning i viss omfattning utan i
lagen angiven tidsbegränsning. Den på sådant sätt medgivna upplåningen
bör då avse dels ett belopp, motsvarande sparbankens innehav av övertagna
statslån, därest sådant övertagande skulle komma att ske, och dels därutöver
ett belopp, som lämpligen kan bestämmas till vad som motsvarar summan
av andra statsgaranterade lån. Skillnaden mellan dessa två kategorier
kommer huvudsakligen att utgöras av bottendelen av egnahemslånen, vilken
icke skulle vara statsgaranterad enligt planen för övertagande av statslånen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kiingl. Maj.ts proposition nr 273.
25
4. Andra ändringar.
a) Kassareserv. I 29 § stadgas att kassareserven skall motsvara minst en
tiondel av insättarnas behållning enligt senaste bokslut och utgöras av —
förutom den kontanta kassan —- medel å vissa bankräkningar, av guldkantade
papper, som »med lätthet kunna förvandlas i penningar» samt högst
100 000 kronor av botteninteckningar. Garantisystemet kommer tydligen —
och detta är ju också avsikten — att minska statens upplåning och reducera
sparbankernas innehav av statspapper. Det är svårt att bedöma, om och när
denna utveckling kommer att leda till svårigheter att redovisa kassareserven
i nyss angivna tillgångar. För en del sparbanker förefinnas dock redan nu
sådana svårigheter. Då man nu tillåter en sparbank med insättarbehållning
upp till 1 milj. kr. att redovisa hela kassareserven med botteninteckningar,
borde man kunna acceptera botteninteckningar (eller statsgaranterade lån)
såsom kassareserv även för större sparbanker, förutsättande att belåning av
dessa får ske även i riksbanken. Övergångsvis, i avvaktan på erfarenhet,
skulle man kunna begränsa denna rätt till exempelvis halva kassareserven.
b) Lån till sparbanks funktionärer. Enligt 28 § får lån utlämnas till styrelseledamöter
och tjänstemän endast mot säkerhet av obligationer och inteckningar,
som omnämnas i 25 § (täckningsfria tillgångar). Allmänt ombud
får över huvud taget ej låna. Bankkommitténs subkommitté har ifrågasatt
ändring på denna punkt i samband med garantisystemets införande. Paragrafen
kommer vid ändring av 25 § att avse även statsgaranterade inteckningslån
till styrelseledamöter eller tjänstemän, men bör dessutom — för
att möjliggöra bostadslån från botten till toppen —- ändras att omfatta hela
krediten under den statsgaranterade delen för bostadsändamål; eljest blir
det en liten mellandel av lånet, som icke får lämnas av sparbanken. Beträffande
allmänt ombud torde icke någon ändring böra ske, eftersom lån till
allmänt ombud redan nu är helt förbjudet och samma skäl till komplettering
av bestämmelserna alltså icke föreligger.
Sparbanksinspektionen har i sitt utlåtande förordat samma ändringar i 25,
26 och 33 §§ lagen om sparbanker som sparbanksföreningen föreslagit.
Bank- och fondinspektionen har anfört, att kommittén i förevarande ämne
framhållit bl. a., att garantilånen kunde förutsättas bliva ouppsägbara från
långivarens sida, så länge låntagaren fullgjorde sina skyldigheter enligt avtalet,
även i det fall, då långivaren vore en kreditanstalt, som arbetar med
rörlig utlåningsränta. Då amorteringstiden för garantilån beviljade för nybyggda
en- och flerfamiljshus avsåges komma att uppgå till 25 resp. 30 eller
40 år innebure angivna förutsättning bindning av kreditinstitutens medel
under avsevärd tid; denna omständighet accentuerades ytterligare av det
förhållandet, att även de underliggande krediterna förutsattes kvarligga under
samma tid. Dessa omständigheter finge uppenbarligen stor betydelse för
de kreditinstitut, som finansierade sin rörelse med icke långtidsbunden inlåning.
Främst gällde detta affärsbankerna, vilkas rörelse ställde höga krav
i likviditetshänseende. Inspektionen måste därför hävda, att affärsbankernas
medverkan i kreditgivning av nyss nämnd långfrislighct måste till sin volym
riktigt avpassas — och detta på lång sikt — efter det förvaltade kapitalets
struktur och den övriga rörelsens beskaffenhet hos det enskilda företaget.
Bestämmelser i detta avseende borde intagas antingen i banklagen eller i
bankaktiebolagens bolagsordningar. Det borde i detta sammanhang erinras
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 273.
om, att ändring av dessa senare vore en förutsättning för att bankerna över
huvud taget skulle kunna medverka i denna kreditgivning.
Svenska bankföreningen har ansett, att ändringar erfordrades i bankbolagens
bolagsordningar för att möjliggöra för dessa bolag att utlämna till
tiden bundna garantilån. Bolagsordningarna innehölle nämligen för närvarande
regelmässigt den bestämmelsen att lån finge beviljas på högst sex
månader eller, om pant av fastighetsinteckning eller obligationer blivit ställd,
på viss tids, högst tre månaders uppsägning. Möjligt vore att det i insättarnas
intresse kunde befinnas nödvändigt att stadga viss högsta gräns i förhållande
till bankens fonder, utöver vilken garantilån sammanlagt ej finge
utlämnas.
Sveriges allmänna lujpoteksbank har anfört, att en medverkan i garantikreditgivningen
förutsatte vissa ändringar i de för hypoteksinstitutionen
gällande författningarna. Ett rättsligen hållbart system för garantikrediternas
inpassande i hypoteksrörelsen syntes kunna utarbetas; grunden för ett
sådant system borde vara att nuvarande primärlåntagare icke ådroges ett
ansvar för hypoteksinstitutionens förbindelser utöver det, med vilket de
hittills haft att räkna.
\ idare har i en inom hypoteksbanken upprättad promemoria, som ingivits
till finansdepartementet, anförts följande.
Underhandsdiskussionerna kring hypoteksinstitutionens författningsproblem
ha i huvudsak koncentrerats kring spörsmålet, i vad mån garantilåntagare
skulle inordnas under det för institutionen eljest utmärkande systemet
med låntagarnas ömsesidiga obegränsade ansvar för institutionens förbindelser,
knutet till låntagarnas medlemskap i institutionens primärorganisationer,
hypoteksföreningarna.
De under hand framlagda förslagen bygga på förutsättningen att garantilåntagarna
skulle erhålla en ställning inom organisationen, jämförlig med
primärlåntagarnas. Denna ståndpunkt kan accepteras såvitt fråga enbart
vore om medlemskap och rösträtt. Problemets kärnpunkt utgör emellertid
låntagarnas personliga obegränsade ansvar. I det följande är det endast sistnämnda
problem, som beaktas. Men det torde vara befogat att här anmärka,
att frågan om ansvarigheten knappast kan organiskt skiljas från medlemskapet.
Frågan om ett utbyggande av den obegränsade personliga ansvarigheten
till att jämväl omfatta garantikrediterna kan ur det allmännas synpunkt
knappast anses vara av större betydelse. Vilken konstruktion man i detta
hänseende än väljer, påverkas icke innebörden av statens garantiförpliktelse.
Denna är primär. Vid detta förhållande synes den inom hypoteksinstitutionen
allmänt utbredda meningen, att garantikrediterna böra hållas utanför
det eljest gällande ansvarighetssystemet kunna tillmätas vitsord.
Åtskilliga synpunkter äro i detta sammanhang att anföra.
Hypoteksinstitutionen räknar med att garantikrediter endast i undantagsfall
sökas hos hypoteksförening av andra än sådana, som på grund av primärlån
äro medlemmar i hypoteksförening. Ingen garantilåntagare kommer
således i praktiken att — genom sin rösträtt — sakna inflytande på förvaltningen
av föreningens angelägenheter.
Det har sagts, att hypotekslåntagarnas ansvarighet för institutionens förbindelser
saknar praktisk betydelse. Detta är så lillvida riktigt som den hit
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
27
K ungt. Maj :ts proposition nr 273.
tillsvarande rörelsen icke ännu (efter en snart 100-årig verksamhet) gjort
den personliga ansvarigheten aktuell. Men den frågan kan med fog ställas,
huruvida en speciell kategori av svenska medborgare, de som innehava hypotekslån,
skola göras personligen ansvariga — låt vara i andra hand — för
en kreditgivning, som anordnas av statsmakterna av jordbrukspolitiska och
sociala skäl. Statsintresset kräver icke en sådan ordning. För garantikrediter,
som upptagas hos centralkassor för jordbrukskredit, affäi sbanker och
sparbanker, saknas varje motsvarighet härtill. Den invändningen att varje
kreditinrättning borde lämna sin medverkan inom garantisystemets ram i
enlighet med sina allmänna förutsättningar saknar i detta sammanhang berättigande.
Alla andra kreditinrättningar kräva för sin medverkan i garantikreditgivningen
vissa rubbningar i de för den ordinarie rörelsen gällande
reglerna. ..
Måhända ligga emellertid betänkligheterna mot ett utsträckande av ansvarighetssystemet
framför allt på det psykologiska planet. I sådant hänseende
är att märka att varje åtgärd, som väsentligt rubbar de hävdvunna grundvalarna
för institutionens rörelse, är ägnad att väcka uppseende och diskussion.
Allmänhetens reaktion inför själva det faktum att någonting över huvud
ta«et är i görningen på detta traditionsbundna område är svåröverskådlig.
Detta gäller såväl med hänsyn till den låntagande allmänheten som till den
förlagsgivande (obligationsköparna). Det är möjligt, kanske sannolikt, att
reaktionen ej blir ogynnsam. Vad särskilt placerarna beträffar finnes knappast
anledning ifrågasätta annat än att de statsgaranterade obligationerna
skulle hos dem mötas med samma förtroende, som alltid tillkommit bankens
hittillsvarande, på primärinteckningar i svenska jordbruk grundade obligationsutgivning.
Trots allt kvarstår en ovisshet rörande de psykologiska t aktörer, som
kunna tänkas spela in vid en sådan förändring av hypoteksverksamheten,
som ett följande av förslaget om ansvarighetens utsträckande skulle innebära.
I detta läge gör man från hypoteksinstitutionens sida gällande, att forslaget
icke bör läggas till grund för lagstiftning, med mindre starka sakskäl
kunna åberopas till förmån för detsamma. Sadana sakskäl, bottnande i
ett förment allmänintresse finnas, såsom ovan antytts, icke. Ej heller den
enskilde låntagarens intressen synas kräva en lösning i enlighet med sist
åsyftade ståndpunkt.
Till det nu sagda kommer emellertid ytterligare en synpunkt, som av liypoteksinstitutionen
tillmätes utomordentlig vikt. f iuler hela det utiedningsarbete,
vilket föregått det nu aktuella utarbetandet av Kungl. Maj :ts proposition,
har det aldrig varit tal om annat än att garantikreditgivnmgen, i den
män den koniine att bedrivas av hypoteksinrättningar, skulte hållas skild
från inrättningarnas egen kreditrörelse, framför allt såvitt angår delägarnas
personliga ansvarighet. Denna sats finnes uttalad i en av 1945 års bankkommittés
bostadskreditutredning med skrivelse den 4 oktober 1946 till bankkommittén
avlämnad promemoria angående den statliga och halvstatliga bostadskreditgivningens
förenhetligande (s. 69). Uttalandet har, såsom synes,
närmast liaft avseende på de bostadskreditgivande hypoteksinstitutionernas
förhållanden. Men vid arbetet med utformande av motsvarande legler for
jordbrukskreditgivningen ha andra förutsättningar för institutionernas medverkan
icke ens varit under diskussion.
Nu nämnda omständigheter ha återverkat på hypoteksbankens satt att
inom sin institution förbereda hithörande problem. Vid sammanträden med
och föredragningar inför institutionens representantskap har utgångspunkten
varit den, att nuvarande ansvarighetsregler icke komme att rubbas, och att
således primär lånerörelsen icke i detta hänseende skulle påverkas. Namnda
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Kungi. Maj.ts proposition nr 273.
förhållande, vars betydelse kraftigt understrukits av institutionens lokala
representanter, kan därför sägas ha utgjort en förutsättning för medverkan
i garantikreditgivningen, i varje fall såtillvida som en dylik medverkan under
i detta avseende ändrade förutsättningar måste kräva ett förnvat och
tidsödande övervägande från de olika organisationsledens sida.
Departementschefen. Vad först beträffar frågan om erforderliga ändringar
i lagen om sparbanker torde jag få erinra om att bankkommittén
föiutsatt att statsgaranterade jordbrukslån skulle vara ouppsägbara
tiån långivarens sida, så länge låntagaren fullgjorde sina skyldigheter enligt
avtalet. Då garantilånen föreslagits få en löptid av upp till 25 år, skulle
lånen alltså utlämnas såsom långfristiga amorteringskrediter, därvid räntan
kunde vara bunden eller obunden. I det förra fallet komme, till följd
av bestämmelserna i 33 § sparbankslagen, långivaren att under vissa förutsättningar
bli skyldig verkställa nedskrivning av lånen, vilket sannolikt vore
ägnat att i någon mån minska sparbankernas intresse för att tillhandahålla
räntebundna garantilån. Långfristiga amorteringslån med icke bunden ränta
torde fördenskull under angivna förutsättning bli den vanligaste typen
av garantilån upptaget hos sparbank. Fråga är emellertid om en dylik ouppsägbarhet
måste utgöra ett villkor för garantilån. Vid bedömandet av denna
fråga bör ihågkommas, att sparbankerna visat sig vara i stånd att i
mycket betydande omfattning utlämna krediter, som ehuru formellt uppsägbara
på sex månader, likväl i praktiken äro att jämställa med långfristiga
lån; det må anmärkas, att sparbankslån undantagslöst godtagas såsom
underliggande krediter i tertiärbelånade bostadsfastigheter, oaktat det härvid
förutsättes, att sagda krediter skola kvarligga betydligt längre tid än
den för amortering av de statsgaranterade jordbrukslånen stadgade maximitiden.
Då sistnämnda krediter torde komma att representera ett i förhållande
till sparbankernas övriga utlåning tämligen obetydligt belopp, saknas
vid en någorlunda normalt fungerande penningmarknad anledning antaga,
att de statsgaranterade jordbrukslånen skola uppsägas av banken av det
skälet, att banken skulle vilja stärka sin likviditet. Kommer under normala
förhållanden på penningmarknaden någon sparbank i likviditetssvårigheter,
torde det sålunda kunna förutsättas, att banken undviker att tillgodose sitt
behov av likvida medel genom uppsägning av statsgaranterat lån utan i stället
anlitar andra utvägar härför, t. ex. söker upplåna medel hos annan
kreditinrättning. I sista hand får banken antagas söka åstadkomma en överflyttning
av lånet till annan kreditinrättning. Om åter en allmän likviditetskris
inträder, torde en uppsägning av statsgaranterat lån knappast vara
för banken effektiv. I en dylik situation äro uppenbarligen inga andra åtgärder
tillräckliga än penningpolitiska ingripanden av generell räckvidd;
och det torde kunna förutsättas, att sådana ingripanden ske under hänsynstagande
tdl intresset att undvika indrivning av statsgaranterade lån. Låntagarnas
behov av trygghet mot uppsägning torde alltså bli vederbörligen
beaktat, även om de under statlig garanti beviljade jordbrukskrediterna av
sparbank utlämnas såsom formellt sett vanliga uppsägningslån. Med hän
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 273.
syn härtill och då det ur teknisk synpunkt är enklast att nämnda låneform
kommer till användning i de fall, då låntagaren icke önskar bunden
ränta, synes kravet på bunden form i sagda fall kunna eftergivas. Det må
tilläggas, att den här redovisade ståndpunkten väl överensstämmer med en
av de bärande tankarna bakom bankkommitténs förevarande förslag, nämligen
att de enskilda kreditinrättningarna skola inom ett kreditgarantisystem
medverka under de former, som äro för inrättningarnas långivning
normala.
Såsom redan av det sagda framgår, möter icke något hinder mot att statsgaranterat
lån utlämnas såsom ränfebunden kredit. Sker så får emellertid
låntagaren vara beredd bestrida den något ökade räntekostnad, som ett
dylikt lån marknadsmässigt betingar, varjämte långivaren — vilket förut
anmärkts — har att iakttaga de i 33 § meddelade nedskrivningsbestämmelserna.
Vad angår de i 25 § upptagna föreskrifterna må framhållas, att i denna
paragraf, som reglerar sparbankernas inlåningsrätt, redovisas under första
de/s-stycket vissa såsom särskilt säkra ansedda tillgångar, vilka få utgöra
underlag för inlåning. Att lån för vars gäldande staten är ansvarig bör jämställas
med dylika tillgångar synes uppenbart.
Beträffande sparbankernas inlåningsrätt föreskrives vidare, att inlåningen,
efter avdrag av vissa kassatillgångar, icke må överstiga ett i förhållande
till sparbankernas fonder bestämt belopp. Enligt en år 1937 tillkommen
övergångsbestämmelse, som gäller för tiden t. o. m. år 1949 och som torde
vara tillämplig för praktiskt taget alla sparbanker, utgör detta belopp femtio
gånger fonderna. Vidare har Kungl. Maj :t genom lagen den 30 juni
1947 (nr 321) med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning
erhållit rätt att i individuella fall medgiva förlängning av nyssnämnda tid
till utgången av år 1952. Anledning torde saknas att på grund av sparbankernas
medverkan vid utlämnande av statsgaranterade jordbrukslån företaga
ändring i sagda bestämmelser, vilka lära komma att omprövas vid
den förestående mera allmänna översynen av sparbankslagstiftningen.
Beträffande 26 § bör erinras om att förevarande paragraf år 1946 (SFS
nr 398) var föremål för den ändringen, att ett nytt stycke, det nuvarande
sjätte stycket, tillädes. Sagda ändring föranleddes av det förhållandet, att
vid 1946 års riksdag beslut fattats om att statlig kreditgaranti under vissa
förutsättningar kunde lämnas beträffande lån, som av person med akademisk
eller därmed jämförlig examen upptagits hos bl. a. sparbank. Det
sålunda gjorda tillägget motiverades därmed (prop. nr 269/1946, s. 12), att
vad i paragrafen vore stadgat angående lån, för vilket kommun eller dylik
samfällighet vore ansvarig, skulle gälla jämväl med avseende å förstnämnda
lån. Härigenom utsädes alltså, att akademikerlånen, liksom kommunlånen,
skulle vara undantagna från de återbetalnings- in. fl. villkor, som
eljest gälla för sparbankslån; akademikerlånen borde med andra ord kunna
utlämnas på de villkor, som bäst vore förenliga med lånens syfte.
Då de med statlig garanti försedda jordbrukslånen naturligen böra be
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 273.
handlas på samma sätt som akademikerlånen, torde sjätte stycket böra så
omredigeras, att även förstnämnda lån bli jämställda med lån, för vilket
kommun är ansvarig. Eftersom det kan tänkas, att statlig garanti av här
ifrågavarande innebörd kan komma att införas beträffande lån för andra
ändamål — det må erinras att sådan garanti i princip beslutats av 1948
års riksdag (prop. nr 78, riksd. skr. 115) beträffande lån åt den som genomgått
polisskola — har det ansetts lämpligt att låta sjätte stycket erhålla en
mera allmängiltig utformning.
Vad i 28 § föreskrives rörande ledamot av sparbanks styrelse eller hos
sparbank anställd tjänsteman grundas därpå, att personer som äro ansvariga
för sparbankens rörelse icke böra få upptaga eller ställa borgen för lån
hos sparbanken, med mindre säkerheten för lånet är att anse som särskilt
kvalificerad. Då statsgarantien självfallet har denna egenskap, bör rätt att
hos sparbanken upptaga lån mot sådan garanti tillerkännas här nämnd
person.
I fråga om 33 § bör nämnas att sparbank — såsom förut framhållits —
kan utlämna statsgaranterat jordbrukslån såsom räntebunden kredit. På
sätt gäller i fråga om andra av sparbank utlämnade räntebundna lån bör
sådan kredit under vissa förutsättningar bli föremål för nedskrivning. Vid
införande av bestämmelser härom synes statsgaranterat lån i avseende å
den erforderliga nedskrivningens storlek böra jämställas med obligation
utfärdad av svenska staten. Redaktionella skäl tala emellertid för att stadgandet
infogas i det moment av 33 §, som upptager nedskrivningsbestämmelser
beträffande bundna kommunlån.
Några ytterligare ändringar i lagen om sparbanker torde icke i detta
sammanhang vara erforderliga.
Vad härefter angår frågan, huruvida ändringar erfordras i lagen om
bankrörelse, må erinras om att affärsbankernas medelsanskaffning
grundas väsentligen på kortfristig inlåning, delvis av åvista-karaktär. Till
följd härav äro bankerna genom bestämmelser i sina bolagsordningar förhindrade
att — utom såvitt angår de s. k. avbetalningslånen, vilkas löptid
dock är begränsad till högst 10 år — bevilja långfristiga amorteringskrediter.
Emellertid ha affärsbankerna sedan lång tid tillbaka, genom att underlåta
uppsägning av lån eller genom att medgiva förlängning av korttidslån,
kunnat tillhandahålla krediter, som i realiteten äro att likställa med långfristiga
amorteringskrediter eller stående lån; det anförda avser särskilt
affärsbankernas fastighetsbelåning. Med hänsyn härtill och då statsgaranterade
jordbrukslån, som må bli placerade hos affärsbankerna, torde komma
att representera blott en ringa del av deras utlåning, synes det kunna tilllåtas,
att sagda lån utlämnas såsom, formellt sett, kortfristiga krediter. Det
bör emellertid kunna förutsättas, att affärsbankerna, liksom sparbankerna,
söka undvika att till stärkande av sin likviditet uppsäga statsgaranterat jordbrukslån
eller att de, om likviditetsintresset kräver uppsägning, medverka
till att lånet överflyttas till annan kreditinrättning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
För att de anspråk, som sålunda ställas på affärsbankerna, skola kunna
uppfyllas, måste emellertid varje affärsbank anpassa omfattningen av sin
garantikreditgivning efter det inlånade kapitalets struktur och rörelsens
beskaffenhet i övrigt. Man kunde därför möjligen tänka sig, att i bankernas
bolagsordningar eller eventuellt i banklagen intoges bestämmelser rörande
den omfattning, vari sagda kreditgivning högst kunde tillåtas. Mera
lämpligt synes emellertid vara att anförtro den erforderliga övervakningen
åt bank- och fondinspektionen, varigenom en smidigare kontroll kan utövas.
Det kunde möjligen övervägas att, såsom föreslagits beträffande sparbankerna,
vidga affärsbankernas rätt att bevilja funktionärskrediter till att
avse jämväl statsgaranterade jordbrukslån. Behov härav synes emellertid
knappast föreligga, eftersom de berörda affärsbanksfunktionärerna endast
i sällsynta undantagsfall torde kunna ifrågakomma som garantilåntagare.
Vad slutligen angår frågan om ändringar i författningarna rörande
lands hypoteksinstitutionen är sagda institution uppbyggd
enligt kooperativa principer, varför den frågan först bör avgöras,
huruvida garantilåntagare skall vara medlem i hypoteksförening och följaktligen
röstberättigad i föreningsangelägenheter samt underkastad det solidariska
ansvar, som grundas på skuldförhållandet. Ur principiell synpunkt
förefaller det naturligt, att den som anlitar en kooperativ kreditinrättning
också blir medlem i rörelsen. Vidare bör framhållas, att en anordning med
olika låntagarkategorier skulle medföra olägenheter av teknisk art, vilket
utförligt utvecklats i samband med de ändringar i här avsedda förordningar,
som genomfördes, då hypoteksinstitutionen vid 1930 års riksdag (prop. nr
265/1930, s. 30; SOU 1929: 36 s. 70—71) tillerkändes rätt att belåna växande
skog. Möjligen kunde det, i analogi med vad som skedde vid angivna tillfälle,
från formell synpunkt hävdas, att hypoteksföreningarnas delägare vid tiden
för garantikrediternas tillkomst icke borde underkastas ansvar för dessa lån.
Den enda reella motiveringen härtill skulle emellertid vara den, att statsgarantin
ej kunde som säkerhet jämställas med de inteckningar, vilka enligt
gällande bestämmelser utgöra pant för beviljade lån. Då en sådan undervärdering
av den statliga garantien uppenbarligen saknar grund, har det icke
synts erforderligt att i avseende å medlemskap och ansvarighet göra åtskillnad
mellan garantilåntagare och övriga låntagare hos hypoteksförening.
I enlighet med det anförda skulle alltså de förordningar, som reglera hypoteksinstitutionens
verksamhet, behöva ändras och kompletteras allenast
såvitt angår sådana bestämmelser, som innefatta hinder, å ena sidan för
garantilåntagarna alt vinna delägarskap i förening och att erhålla lån mot
säkerhet av allenast statens garanti, samt å andra sidan för hypoteksbankcn
att använda sagda lån som underlag för sin egen upplåning.
Författningstekniskt torde ändringar böra vidtagas i // .9 och 13 i förordningen
angående Sveriges allmänna liypoteksbank. Dessa paragrafer,
som reglera frågan om säkerheten för hypoteksbankens upp- och utlåning,
böra ändras såtillvida, att statsgaranterade jordbrukslån godtagas såsom
opaginerad Kontrollera mot PDF
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
hypotek. Detta sker enklast därigenom, att orden »i jordegendom» utgå ur
vartdera författningsrummet.
Möjligen skulle det kunna göras gällande, att innehavarna av hypoteksbankens
nuvarande obligationer borde bevaras vid sin rätt till täckning för
sina fordringar i de ursprungliga säkerhetstillgångarna, och att man följaktligen,
i analogi med vad som skedde vid skogsbelåningens införande,
borde tillskapa särskilda övergångsbestämmelser i sådant syfte. Då emellertid
de av staten garanterade jordbrukslånen uppenbarligen kunna som obligationshypotek
jämställas med de panträtter, vilka utgöra säkerhet för nu
utelöpande obligationer, torde dylika övergångsbestämmelser icke vara erforderliga.
I förordningen angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända,
torde den i § 2 givna bestämmelsen angående förutsättningarna för vinnande
av delägarskap i hypoteksförening kompletteras med en föreskrift av innebörd,
att garantilåntagare kan vinna inträde i sådan förening, utan att
sagda förutsättningar äro uppfyllda. Vidare må framhållas, att i §§ 4—12
regleras förutsättningarna för beviljande av lån åt delägare i hypoteksförening
samt de villkor, som hänföra sig till säkerheten för lån. Den enklaste
metoden att möjliggöra för förening att bevilja lån jämväl åt den, som erhållit
statlig kreditgaranti, torde vara att meddela uttrycklig föreskrift
härom i en särskild paragraf — betecknad § 12 a — som i förordningen
inskjutes närmast efter § 12.
De för hypoteksföreningarna gällande reglementena torde innehålla vissa
bestämmelser, som utgöra hinder för föreningarna att deltaga i garantilåneverksamheten.
Därest föreningarna önska medverka häri, få de förutsättas
komma att i vederbörlig ordning genomföra de härför erforderliga åtgärderna.
Vissa andra ändringar på banklagstiftningens område.
Ändring i 22 § lagen om sparbanker.
Enligt 22 § andra stycket lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker
må en och samma insättares tillgodohavande icke annorledes än genom
upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver visst i reglementet bestämt
belopp, högst trettiotusen kronor; dock må Konungens befallningshavande,
då särskilda skäl därtill föranleda, meddela sparbank tillstånd att i
fråga om viss insättares tillgodohavande höja det sålunda bestämda beloppet.
Sparbankernas inlåningsrörelse regleras därjämte genom föreskrifterna
i dels 25 § lagen om sparbanker och dels lagen den 30 juni 1947 (nr 321)
med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning.
I en den 29 januari 1948 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift har
svenska sparbanksföreningen hemställt bland annat, att 22 § andra styc
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 273.
33
ket lagen om sparbanker måtte ändras att avse ett maximibelopp av 60 000
kronor i stället för 30 000 kronor.
Såsom motivering för sin hemställan har föreningen anfört, att den i sparbankslagstiftningen
förekommande dubbla regleringen av inlåningsrörelsen
saknade motsvarighet hos affärsbanker och jordbrukskassor, som vore oförhindrade
att utan begränsning mottaga medel från en och samma insättare
utom på sparkasseräkning, för vilken funnes viss begränsning. Sparbankerna
i Danmark, Finland och Norge hade icke någon mot den citerade inlåningsregeln
i 22 § svarande bestämmelse och hade sålunda rätt att efter
eget bedömande mottaga medel från en och samma insättare. För de svenska
sparbankerna hade i reglementena i allmänhet införts det i lagen angivna
maximibeloppet, 30 000 kronor. En del mindre sparbanker hade 20 000
kronor eller t. o. in. 10 000 kronor såsom maximum. Sparbanksföreningen
hade redan tidigare övervägt att hos Kungl. Maj :t göra framställning om
ändring beträffande regeln i 22 § andra stycket sparbankslagen. Föreningen
hade emellertid då ansett sig böra låta anstå med att taga upp frågan i
avvaktan på den i utsikt ställda allmänna översynen av sparbankslagen.
Då nu postsparbanken erhållit én höjning av sitt insättningsmaximum från
5 000 till 10 000 kronor och framställningar gjorts om höjning av maximum
för affärsbankernas och jordbrukskassornas sparkasseräknitigar, funne föreningen
det angeläget att också regeln om sparbankernas insättningsmaximum
omprövades.
Föreningen har vidare anfört.
Föreningen har principiellt den uppfattningen, att regeln i 22 § andra
stycket sparbankslagen borde upphävas, varigenom sparbankerna skulle
inom ramen av de allmänna inlåningsreglerna erhålla något av samma rörelsefrihet
som affärsbanker och jordbrukskassor redan ha samt bli likställda
med sparbankerna i övriga nordiska länder. Det dispensförfarande,
som stadgas i lagrummet, torde sakna motsvarighet hos något annat sparinstitut
och är säreget genom att på en statlig myndighet lägga ett visst ansvar
för en speciell affärsangelägenhet mellan en sparbank och dess insättare.
Sparbankerna äro de äldsta enskilda sparinstituten i landet, deras verksamhet
präglas av försiktighet och säkerhet, och det är därför svårförståeligt,
att det skulle vara mera påkallat att genom lagbestämmelser och dispensförfarande
kringskära sparbankernas möjlighet att mottaga medel från
en och samma insättare än då fråga är om andra institut, exempelvis de
jämförelsevis nybildade jordbrukskassorna. Ej heller från likviditetssynpunkt
torde numera något behov av regeln förefinnas, ty dels gälla ganska
långfristiga uppsägningstider, upp till 4 månader, så snart fråga är om belopp
över 1 000 å 2 000 kronor, dels ha större tillgodohavanden, som sparbankerna
ansett sig kunna och böra mottaga, i allmänhet representerat ett
lugnare och mera avvaktande insättartemperament än många mindre tillgodohavanden,
och dels slutligen bär sparbankernas förmåga att möta krav
på likviditet ytterligare förstärkts genom tillkomsten av sparbankernas
bankaktiebolag.
Föreningen har vidare under åberopande att penningvärdets fall och
kundernas önskan att hålla sig till ett och samma sparinstilut samverkat till
att nu gällande insättningsmaximum vore för litet — hänvisat till följande
jämförelse mellan sparbankernas verksamhet åren 1940 och 1945.
3 Ililiang till riksdagens protokoll HUS. I samt. Nr 273.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 273.
Vid ut- gången
av år
Antal konton
över 30 000
kronor
Behållning
å dessa
konton
milj. kr.
Antal konton
över 20 000
kr. men högst
30 000 kr.
Behållning
å dessa
konton
milj. kr.
1940.......
....... 5 730
2188
11 754
282-5
1945.......
....... 10 070
354-9
22 182
534 1
I anslutning härtill har föreningen upplyst, att kontona över 30 000 kronor
vore antingen dispenskonton eller konton som genom räntekreditering
överstigit nämnda belopp.
Föreningen har anfört, att ett upphörande av 22 § andra stycket lagen
om sparbanker icke nu ifrågasattes; föreningen begränsade sig till att hemställa
om en provisorisk lösning av frågan genom en höjning av det i lagrummet
angivna beloppet 30 000 kronor. Med föreningens principiella syn
på denna sak kunde föreningen icke på annat sätt motivera, att ett visst
högre belopp vore särskilt väl avvägt, än att föreningen, i anslutning till
den för postsparbanken vidtagna fördubblingen av maximum och till de för
affärsbankerna och jordbrukskassorna gjorda framställningarna, ansåge att
en höjning av sparbankernas maximum från 30 000 till 60 000 kronor finge
betraktas såsom en lämplig åtgärd.
Över nämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av bankoch
fondinspektionen (med bifogande av yttranden från svenska bankföreningen
och svenska jordbrukskreditkassan), sparbanksinspektionen, generalpoststyrelsen,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret
samt länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Göteborgs och Bohus och
Västerbottens län.
Bank- och fondinspektionen har anfört.
I fråga om sparbanker med en omslutning överstigande 3 miljoner kronor
torde reglementena i allmänhet upptaga 30 000 kronor såsom insättarmaximum.
Bland övriga sparbanker lära däremot åtskilliga finnas, vilkas
reglementen föreskriva ett lägre dylikt belopp, och inspektionen har under
hand erfarit, att länsstyrelserna hittills intagit en restriktiv ståndpunkt,
då beträffande sparbank, som sist nämnts, fråga uppkommit om
bestämmande av insättarmaximum till det högsta i lag medgivna beloppet.
Vad sparbanksföreningen åberopat till stöd för förslaget om ändring av
angivna lagrum utgör enligt inspektionens mening motiv för en höjning
av gällande insättarmaximum. Med hänsyn till likviditetsintresset torde
dock en viss försiktighet härvid böra iakttagas, helst som en viss förskjutning
i inlåningens sammansättning torde ha ägt rum mot ökad inlåning
av mera rörlig art. Med hänsyn härtill anser inspektionen, att insättarmaximum
icke bör höjas till belopp över 50 000 kronor. För de mindre
sparbankerna torde emellertid även sagda belopp vara väl högt, och det
bör vidare framhållas, att ifrågavarande banker endast i undantagsfall
torde vara i behov av ett insättarmaximum överstigande det i gällande lag
fastställda. Var gränsen mellan de olika sparbankskategorierna skall dragas
är en avvägningsfråga. Med anknytning till länsstyrelsernas i det föregående
redovisade praxis vill inspektionen föreslå, att den generella höjning
av insättarmaximum, som inspektionen ansett godtagbar, begränsas
opaginerad Kontrollera mot PDF
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 273.
till att avse sparbanker med en omslutning överstigande 3 miljoner kronor.
Begreppet omslutning torde härvid, liksom skett i 27 § sparbankslagen,
kunna beskrivas såsom summan av insättarnas behållning och sparbankens
fonder enligt senaste bokslut.
Svenska bankföreningen har gjort gällande, att det nuvarande maximibeloppet,
30 000 kronor, alltjämt i stort sett inkluderade vad som normalt
kunde utgöra frukten av individuellt sparande i egentlig mening och att sålunda
denna gräns för sparbankernas inlåning från enskilda personer normalt
måste sägas alltjämt vara tillräckligt hög. För enstaka fall av annan
innebörd stode ju alltid dispcnsregeln till buds. Ostridigt vore, att inlåningsmedel,
som härrörde från näringsföretags och andra juridiska personers
rörelse, i regel vore av alltför kortsiktig art för att läggas till grund
för långfristig utlåning. Föreningen ställde sig därför avvisande emot den
ifrågasatta höjningen av sparbankernas normala insättningsmaximum.
Svenska jordbrukskreditkassan har förklarat, att kassan i och för sig
intet hade att erinra mot en jämkning av gällande maximibelopp. Den omständigheten
att maximibeloppet för sparkasseräkning hos affärsbank och
centralkassa för jordbrukskredit förutsattes skola höjas från 4 000 till
8 000 kronor, finge dock icke anses såsom konsekvens medföra, att även
maximibeloppet för motboksräkning hos sparbank fördubblades d. v. s.
höjdes från 30 000 till ej mindre än 60 000 kronor.
Sparbanksinspektionen har förklarat sig hysa den uppfattningen, att en
höjning av det högsta belopp, som sparbank utan särskilt tillstånd av vederbörande
länsstyrelse finge mottaga från en och samma insättare, skulle
vara gagnelig för sparbanksrörelsen och lämplig även med hänsyn till
det allmännas intressen. Den inkomstutveckling och förmögenhetsökning
som ägt rum inom landet sedan år 1923, då nuvarande sparbankslag utfärdades,
hade medfört, att det insättningsmaximum som fixerades vid
nämnda tillfälle under nuvarande förhållanden bleve av restriktivare karaktär
än som var fallet vid tillkomsten av bestämmelsen i fråga. Såsom
i förevarande framställning visades hade tillgodohavanden i sparbankerna
å belopp över 20 000 kronor vuxit kraftigt under senare år med avseende
på såväl totalbeloppet därav som antal konton. Det borde aven papekas,
att antalet enskilda personers förmögenheter över 20 000 kronor enligt avgivna
deklarationer hade i stort sett fördubblats mellan åren 1920 och 1946.
Det vore därvid att märka, att levnadskostnadsindex i 1914 års serie utan
direkta skatter enligt socialstyrelsens beräkningar var 270 vid utgången
av år 1920 och 237 vid 1946 års slut, och att alltså förändringar i penningvärdet
borde kunna lämnas därhän vid denna jämförelse. Har anförda siffror
bevisade emellertid icke i och för sig, att insättningsmaximum för motboksräkning
borde fördubblas men syntes dock enligt sparbanksinspektionens
förmenande tyda på att eu höjning av sagda maximum, vid anlaggandet
av oförändrade synpunkter i övrigt på ämnet, skulle vara motiverad.
Sedan sparbanksinspektionen redogjort för grunderna till de nuvarande
bestämmelserna om insättningsmaximum, har inspektionen vidare anfört.
opaginerad Kontrollera mot PDF
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 27-3.
Därest sparbanksinspektionen skulle söka summera de skäl, som föranlett
begränsning av sparbankernas rätt att mottaga insättningar från en
person och vilka ännu torde kunna tilläggas viss giltighet, skulle de enligt
inspektionens förmenande vara i huvudsak följande.
1. Sparbank har till ändamål att befordra sparsamhet genom att bedriva
in- och utlåning av penningar och därmed i samband stående verksamhet
och bör för ett rätt fullgörande av denna uppgift icke draga till sig annat
kapital än som härrör ur sparande och som söker varaktig placering mot
säker förräntning. Genom mottagande av större lättrörligt kapital skulle
sparandets villkor försämras. Det bör emellertid härvid anmärkas, att under
begreppet sparkapital under årens lopp kommit att inrymmas väsentligt
större belopp än som tidigare normalt hänfördes till dylika medel.
2. Ur likviditetsynpunkt är det en fördel, afl varje insättares tillgodohavande
är underkastat begränsning.
Sparbanksföreningen hävdar häremot i sin framställning principiellt den
uppfattningen, att regeln i 22 § andra stycket sparbankslagen borde upphävas,
varigenom sparbankerna skulle inom ramen av de allmänna inlåningsreglerna
erhålla något av samma rörelsefrihet, som affärsbanker och jordbrukskassor
redan ha, samt bliva likställda med sparbankerna i övriga
nordiska länder. Även om föreningen från sina utgångspunkter icke nu
framfört krav på slopande av det individuella insättningsmaximum utan
nöjt sig med en begäran om höjning av samma maximum till dubbla beloppet,
har likväl dess principiella inställning sådan betydelse för framställningens
bedömande, att inspektionen anser sig böra göra några reflexioner
i anslutning till föreningens anförda uttalande.
Enligt inspektionens uppfattning bör man icke negligera den sakliga innebörden
i den skillnad, som med avseende på verksamhetens ändamål föreligger
mellan olika penninginstitut. Det är de djupa ledens — av större och
mindre sparare — intressen och icke någon önskan att binda sparbanksledningarnas
handlingsfrihet, som dikterat ifrågavarande begränsning. Det
är i och för sig icke någon fördel för de sparare, som göra sina insättningar
i affärsbanker och jordbrukskassor, att dessa ha större frihet att mottaga
medel å kapitalräkning än sparbankerna å motboksräkning. Men eftersom
en fri kapitalräkning väl bör finnas för det större kapital, som det å andra
sidan icke vore till någon fördel för sparbankerna att mottaga, om dessa
identifieras med sina sparare, är det svårt att inse att rätten till insättning
å kapitalräkning skulle kunna vara begränsad. Ett slopande av insättningsmaximum
i sparbankerna torde få till följd, att motsvarande begränsning
borttoges även för postsparbankens och — beträffande sparkasseräkning —
affärsbankernas och jordbrukskassornas del. Sparbanksinspektionen vill
ifrågasätta om icke detta, för att uttrycka saken med ord som redan citerats,
vore att lagstifta i strid med sparbankernas egna intressen.
Vad jämförelsen med sparbankerna i övriga nordiska länder beträffar,
vill inspektionen framhålla, att dessa sparbanker, främst i Finland och
Norge, ha en betydligt mer affärsmässigt betonad rörelse än sparbankerna
i Sverige. I intet av grannländerna är motboksräkningen så karakteristisk för
sparbanksrörelsen som här i landet. En utveckling till den större frihet i
flera avseenden, som kännetecknar särskilt sparbankerna i Finland och
Norge, vore emellertid enligt sparbanksinspektionens uppfattning icke lycklig
för våra svenska sparbanker och skulle säkerligen medföra konsekvenser,
som knappast skulle bliva till fördel för spararna vare sig bland insättare
eller låntagare. Enligt inspektionens uppfattning är nämligen det svenska
sparbankssvstemet just på grund av sin naturliga inriktning helt på sparandets
problem bäst avpassat för våra förhållanden, vilket bland annat ytt
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 273.
37
rar sig däri — om en jämförelse skall göras med grannländernas sparbanker,
ehuru en sådan på grund av olika förutsättningar lätt blir missvisande
— att den räntemarginal, som kunnat hållas av svenska sparbanker
icke någonstans i övriga norden varit fördelaktigare för sparbankernas
kunder. Detta är enligt inspektionens mening av väsentlig betydelse för frågans
bedömande.
Därest utländska förebilder skola åberopas, kan det icke vara ur vägen
att även peka på det kapitalstarka U. S. A. I vissa stater förekommer ingen
individuell begränsning av insättningsrätten, men i flertalet torde sådan
finnas. Maxima från 5 000 till 10 000 dollars äro vanliga. I staten New York
var maximum före 1926 5 000 dollars och torde nu vara 7 500 dollars.
Inspektionen är icke av den uppfattningen, att ett slopande av insättningsmaximum
i sparbankerna omedelbart skulle leda till att rörelsen ändrade
karaktär. Så torde i regel icke bliva fallet. Även nu är det flera sparbanker
som åtnöjas med lägre maximum än enligt det högsta i sparbankslagen
medgiva, ehuru de äro av den storleksordning, att hinder icke skulle
möta för dem från tillsynsmyndigheternas sida att få högre maximum fastställt.
Det finnes exempelvis en sparbank med en omslutning å nära 90
miljoner kronor, som arbetar med ett högsta insättningsbelopp å 20 000
kronor. Men tendenser ha å andra sidan framträtt, som peka i annan riktning.
Vissa sparbanker visa mycket liten motståndskraft inför framställningar
om att insättningar skola få göras å stora belopp, som endast kunna
mottagas efter vederbörligen beviljad dispens. En sparbank, som hade mer
än 20 procent av insättarbehållningen placerad i kassa och bankfordringar,
ansökte likväl om sådan dispens, ehuru dess beviljande måste innebära en
försämring av förräntningsmöjligheterna. Ett par andra sparbanker sökte
dispens för medel, som de icke kunde mottaga utan att överskrida eller
praktiskt taget helt utnyttja den totala inlåningsrätten. Det är uppenbart,
att sparbanker i dylika fall böra reservera resterande inlåningsmöjligheter
för de sparare, som vilja göra insättningar inom i reglementet angivet insättningsmaximum.
Vidare ha ett par mindre sparbanker systematiskt sökt
att dispensvägen erhålla större insättningsbelopp för att utveckla sin rörelse;
därest legalt maximum icke funnits, skulle deras insättarbehållningar
till mycket stor del — dispensansökan kunde vid ett enda tillfälle avse
insättningar, som motsvarade 40 procent av redan innestående insättarmedel
— ha kommit att utgöras av några få stora tillgodohavanden. En
del sparbanker ha icke heller kunnat motstå frestelsen att inom legalt maximum
mottaga insättningar från affärs- och industriföretag, som ibland
systematiskt sökt utnyttja sparbankerna för sina överskottsmedel. Man kan
i dylika fall icke frigöra sig från intrycket, att sparbanken i avsaknad av
legalt maximum skulle mottagit vida större belopp till förfång för dess
egentliga insättare.
Vad sedan likviditetssynpunkterna angår, torde det vara riktigt, att det
samlade sparbanksväsendet blivit bättre rustat att möta en likviditetskris,
bland annat genom fastare sammanhållning och tillkomsten av centralorganet
sparbankernas bankaktiebolag. Å andra sidan bör emellertid ej heller förglömmas,
att många sparbanker genom utnyttjande av rätten att utlämna
bundna inteckningslån bundit sina tillgångar i större utsträckning än tidigare.
Vad ovan anförts om vissa fall av expansionslust torde vidare utgöra
belägg för den uppfattningen, att likviditetskravet icke alltid tillräckligt
beaktas. Delta gäller särskilt de mindre sparbankerna. För deras del torde
därför bestämmelserna om insätlningsmaximum vara av icke obetydligt värde
även ur likviditetssynpunkl.
38
Kurtgl. Maj:ts proposition nr 273
Med det nu sagda vilt inspektionen beträffande den av föreningen deklarerade
principiella ståndpunkten rörande slopandet av bestämmelserna om
individuellt insättningsmaximum ba understrukit, att denna fråga icke kan
bedömas isolerad utan måste upptagas i samband med överväganden om
sparbanksrörelsens rätta inriktning, reglerna om den totala inlåningsrätlen,
uppsägningsvillkoren för innestående medel, kassareservsbestämmelserna,
möjligheterna till bundna placeringar samt de speciella frågor, som sammanhänga
med sparbankernas mycket olika storleksordning. Hela detta
problemkomplex bör upptagas till prövning i ett sammanhang vid den revision
av sparbankslagen, som ställts i utsikt. Resultatet av denna bör icke nu
föregripas genom avgöranden av mera principiell innebörd.
Även om det i och för sig icke kan anses uteslutet, att en kommande
översyn av sparbankslagen kan giva vid handen, att en höjning av i 22 §
sparbankslagen angivet insättningsmaximum av den storleksordning som
förordas av föreningen är förenlig med de synpunkter inspektionen anlägger
på ämnet, synes försiktigheten dock bjuda, att man på ovan anförda grunder
nu stannar vid en väsentligt mindre ökning, exempelvis med 50 procent
av nuvarande legala maximum. Föreningens hänvisning till att motsvarande
högsta belopp för postsparbankens del höjts till del dubbla och att affärsbanker
och jordbrukskassor ansökt om likaledes fördubbling av insättningsmaximum
för av dem använd sparkasseräknmg kan icke få vara avgörande,
eftersom utgångsläget i dessa fall är alltför olika.
När inspektionen tillstyrker att en höjning redan nu bör företagas, sker
det förnämligast av tre skäl. För det första står åtgärden i god samklang
med uppmaningarna till ökat sparande. För det andra äro stora konton
mera lönande för sparbankerna än små, under förutsättning att det är fråga
om varaktiga insättningar. Sparbankerna kunna ha behov härav vid ett
eventuellt genomförande av 1945 års bankkommittés förslag om en statlig
kreditgarantigivning, som för sparbankernas del torde betyda i viss mån
ökade kostnader men samtidigt minskad räntemarginal. För det tredje kunna
sparbankerna bliva i behov av ökad men dock varaktig inlåning under
nyssnämnda förutsättning angående fastighetskreditens ordnande.
Under hänvisning härtill har sparbanksinspektionen tillstyrkt att det i
22 § andra stycket lagen om sparbanker angivna beloppet å 30 000 kronor
provisoriskt höjdes till 45 000 kronor.
Generalpoststijrelsen har anfört, att ur de synpunkter styrelsen hade att
beakta vid handhavandet av postsparbanksrörelsen intet funnes att erinra
mot höjning av det för sparbankerna gällande insättningsmaximum. Förslaget
om höjning till just 60 000 kronor hade i framställningen icke motiverats
på annat sätt än genom hänvisning till bl. a. den för postsparbanken
nyligen vidtagna fördubblingen av motsvarande maximibelopp. Man
kunde möjligen därav bibringas den uppfattningen, att sparbanksföreningen
ansåge, att den tidigare relationen mellan de för resp. sparinstitutioner
gällande insättningsmaxima en gång för alla fastställts såsom normal och
att den därför även framdeles borde iakttagas. Detta vore och borde heller
icke vara förhållandet.
Fullmäktige i riksbanken ha funnit det vanskligt att på grundval av den
knapphändiga utredning, som förelåge i ärendet, bedöma konsekvenserna
av en höjning av insättningsmaximum av den storleksordning föreningen
ifrågasatt. Därest avgränsningen mellan sparbankernas och andra bank
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 273.
inrättningars verksamhetsområden icke skulle utsuddas, syntes det vara av
vikt att avväga sparbankernas insättningsmaximum på sådant sätt, att
huvudsakligen endast medel, som härrörde ur sparande droges till sparbankerna.
Om sparbankerna i någon nämnvärd omfattning skulle komma att
förvalta större och mera rörliga insättarbelopp, syntes vissa svårigheter
komma att uppstå bl. a. därigenom att sparbankerna vid placeringen av
förvaltade medel icke kunde bortse från ökade anspråk på likviditet. Frågan
om insättningsmaximum syntes även böra bedömas mot bakgrunden av de
för sparbankerna gällande inlåningsreglerna, som för närvarande vore provisoriskt
vidgade. Höjning av insättningsmaximum komme att medföra ökad
press på ramen för sparbankernas inlåningsrätt, särskilt om höjningen
såsom föreningen av praktiska skäl föresloge — skall gälla automatiskt
för samtliga sparbanker, utan beaktande av de särskilda förhallanden, som
kunde föreligga för olika sparbanker. Av skäl som nu anförts syntes frågan
om sparbankernas insättningsmaximum böra göras till föremål för en
grundligare utredning. Med hansyn till det större sammanhang, i vilket
detta spörsmål borde ses, borde denna utredning lämpligen infogas i den
allmänna revision av sparbankslagen, som vore att förvänta. Denna ståndpunkt
borde dock icke utgöra hinder för att man i avvaktan på utredningsresultatet
nu vidtoge en måttlig höjning av insättningsmaximum, som kunde
vara motiverad av bl. a. angelägenheten att bereda sparbankerna möjlighet
att emottaga ökade sparmedel. I detta hänseende syntes emellertid
en väsentligt lägre höjning än den av föreningen föreslagna — exempelvis
med 25 procent — vara tillfyllest. I övrigt syntes man tillsvidare böra anlita
de dispensmöjligheter som sparbankslagen anvisade.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha uttalat, att — även om av de statistiska
uppgifter som sparbanksföreningen åberopade framginge, att något
större behov av höjning av insättares maximibelopp knappast förelåge
och det därför kunde ifrågasättas att begränsa höjningen till ett lägre belopp
än det föreslagna — fullmäktige dock ej ville motsätta sig bifall till
den föreliggande framställningen.
Samtliga hörda länsstyrelser ha tillstyrkt en höjning av insättningsmaximum,
dock har länsstyrelsen i Kristianstads län ansett, att höjningen borde
begränsas till ett maximum av 50 000 kronor.
Departementschefen. Sparbanksföreningen har i sin nu föreliggande framställning
hemställt om sådan ändring i 22 § lagen om sparbanker, att det
högsta belopp, till vilket en och samma insättares tillgodohavande högst
må uppgå, höjes från 30 000 till 60 000 kronor.
Från remissinstansernas sida bar i allmänhet vitsordats, att en höjning
av nu gällande maximibelopp är motiverad. I fråga om höjningens storlek
ha emellertid skiftande uppfattningar kommit till synes. Bank- och fondinspektionen
bar ansett, att maximibeloppet icke borde höjas till belopp
över 50 000 kronor och att böjningen borde begränsas till att avse sparbanker
med en omslutning, överstigande 3 miljoner kronor per år. Spar
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 273.
banksinspektionen som framhållit bl. a. att frågan om insättningsmaximum
icke kunde bedömas isolerad utan måste upptagas i samband med
överväganden om bl. a. sparbanksrörelsens rätta inriktning, reglerna om
den totala inlåningsrätten och uppsägningsvillkoren för innestående medel
— har föreslagit, att maximibeloppet 30 000 kronor, i avvaktan på den revision
av sparbankslagen som ställts i utsikt, provisoriskt höjdes till 45 000
kronor. Enligt vad fullmäktige i riksbanken anfört syntes en väsentligt
lägre höjning än den av föreningen föreslagna, exempelvis med 25 procent,
vara tillfyllest.
Enligt min mening bör frågan om maximibeloppet för insättning å motboksräkning
i sparbank närmare övervägas i samband med en allmän revision
av sparbankslagstiftningen. Då det emellertid i nuvarande läge är
önskvärt, att möjlighet beredes sparbankerna att i ökad utsträckning emottaga
sparmedel, anser jag mig böra tillstyrka att det nu gällande maximibeloppet
om 30 000 kronor höjes. Beträffande höjningens storlek torde det_
i avvaktan på resultatet av den kommande utredningen rörande sparbankerna
vara lämpligt att stanna vid ett lägre belopp än det av sparbanksföreningen
föreslagna; jag förordar, att höjningen begränsas till 10 000 kronor
och att maximibeloppet sålunda bestämmes till 40 000 kronor.
Ändring i 52 § lagen om bankrörelse.
Enligt 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse må en och
samma insättares tillgodohavande på så kallad sparkasseräkning eller därmed
likartad räkning icke annorledes än genom upplupen räntas läggande
till kapitalet ökas utöver 4 000 kronor.
I en den 29 december 1947 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift har
svenska bankföreningen hemställt om höjning av maximibeloppet för insättning
å sparkasseräkning från 4 000 till 8 000 kronor.
lill motivering för denna hemställan har bankföreningen — under erinran
att maximibeloppet alltsedan år 1923 utgjort 4 000 kronor och dessförinnan
uppgått till 3 000 kronor — anfört följande.
Med hänsyn till den avsevärda förändring i penningvärdet som efter
hand ägt rum sedan det nuvarande maximibeloppet fixerades, kunde det
ha varit befogat, att från affärsbankernas sida redan tidigare framställning
gjorts om höjning av detsamma. Orsaken till att så dock hittills icke
skett, är framför allt att finna däri, att sparkasseräkningen som inlåningsform
helt naturligt icke är av samma betydelse för affärsbankerna som
motsvarande räkningar äro för sparbankerna och postsparbanken och att
fördenskull^ intresset att rätta insättningsmaximum efter penningvärdet
icke varit så framträdande för affärsbankernas del. Den ökning av penningtillgångarna
hos breda lager av vårt lands befolkning, som framför allt
under senare år ägt rum, har emellertid gjort, att bankföreningen funnit
sig föranlåten att till prövning upptaga frågan, huruvida icke tiden hu
maste sagas vara inne för en höjning av maximibeloppet i fråga. Bankföreningen
kan för sin del icke finna annat än att så måste sägas vara fallet.
Som ett särskilt skäl för att nu vidtaga en sådan höjning även för affärs
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
bankernas del vill bankföreningen åberopa, alt därigenom skulle i sin mån
kunna befrämjas förverkligandet av den allvarliga vädjan till frivilligt sparande
som nu framföres från det allmännas sida. Att affärsbankernas inlåning
över sparkasseräkning icke spelar en alltför obetydlig roll som sparform
framgår därav, att antalet sparkasseräkningar för samtliga affärsbanker
i landet vid årsskiftet 1946/47 utgjorde inemot 1 650 000 stycken
med en sammanlagd behållning av över 1,3 miljarder kronor samt att inlåningen
å sparkasseräkning erfarenhetsmässigt är synnerligen stabil.
Bankföreningen vill i detta sammanhang erinra om att föreningen i sitt
yttrande över generalpoststyrelsens framställning om den höjning av postsparbankens
insättningsmaximum från 5 000 till 10 000 kronor, som genomfördes
år 1946, framhöll, att frågan därom knappast syntes böra upptagas
för sig, då nämligen de av postsparbanken som skäl för höjningen
åberopade ändrade förhållandena kunde åberopas jämväl för en omprövning
av de fastställda insättningsmaxima för motsvarande inlåningsräkningar
jämväl hos övriga penninginrättningar. Vidare må erinras om att
bank- och fondinspektionen i sitt utlåtande över samma framställning framhöll,
att i händelse av bifall till densamma motsvarande framställning torde
vara att förvänta även från affärsbankernas och jordbrukskasserörelsens
sida.
Vad beträffar det belopp, till vilket affärsbankernas insättningsmaximum
nu bör höjas, får bankföreningen erinra om att då maximibeloppet år 1923
höjdes från 3 000 till nuvarande 4 000 kronor, föredragande departementschefen
vid höjningsförslagets framläggande för riksdagen som ett väsentligt
skäl för att icke bestämma maximum till 6 000 kronor, som tidigare
föreslagits, åberopade den stegring i penningvärdet som då inträtt. Med
hänsyn till de väsentligt ändrade förhållanden som sedan dess inträtt har
det synts bankföreningen lämpligt och rimligt att maximibeloppet för inlåning
å sparkasseräkning hos affärsbankerna höjes från nuvarande 4 000
till 8 000 kronor. Härigenom skulle också återställas den relation till postsparbankens
inlåningsmaximum som tidigare varit rådande.
Över nämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av
bank- och fondinspektionen (med bifogande av yttrande från svenska jordbrukskreditkassan),
sparbanksinspektionen (med bifogande av yttrande
från svenska sparbanksföreningen), generalpoststyrelsen samt fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.
Framställningen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser
med undantag av sparbanksinspektionen.
Svenska sparbanksföreningen har framhållit, att genom svenska bankföreningens
framställning hade frågan om relationen mellan gällande insättningsmaxima
för bankbolagen, jordbrukskassorna, postsparbanken och
sparbankerna ånyo aktualiserats. Sparbanksföreningen ansåge, att en höjning
av maximum för bankbolagens — liksom för jordbrukskassornas —
sparkasseräkningar icke borde ske utan att frågan om insättningsmaximum
på sparbankernas motboksräkning samtidigt omprövades och finge
en av förhållandena påkallad lösning.
Sparbanksinspektionen liar anfört.
Inspektionen vill inledningsvis erinra om de skäl, som ursprungligen
föranlett begränsning av bankaktiebolagens rätt att mottaga insättningar
opaginerad Kontrollera mot PDF
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
å sparkasseräkning. Dessa voro i huvudsak dels i första hand att det kunde
ifrågasättas, om denna inlåningsform, som borde avse uppsamlande av de
små besparingarna för att i regel under något längre tid förräntas, över
huvud hörde hemma hos de institut, som dreve vanlig bankverksamhet,
dels att sparkasseräkningen utnyttjats för mycket stora insättningar på
en motbok och genom liberala uppsägningsregler blivit en slags kombinerad
depositions- och giroräkning, varigenom bankernas inlåningsrörelse kommit
att förryckas, dels att mottagandet av stora belopp å sparkasseräkning
vore ett kringgående av bestämmelserna om stämpelskatt å depositionsrörelse,
dels ock slutligen att begränsning av det belopp, som en person finge
insätta, införts såväl i den för postsparbanken gällande lagstiftningen som i
varje för sparbank fastställt reglemente.
På grund av ändrade förhållanden torde det vara de bär i första och
sista rummen anförda skälen, som fortfarande äga giltighet. Sparkasseräkningen
torde alltjämt avse uppsamlande av mindre besparingar för att i
regel under något längre tid förräntas, det vill säga att den är till för en
inlåningsrörelse av enahanda art, som den som bedrives av postsparbanken
och de enskilda sparbankerna. Maximering av inlåningen för varje insättare
torde därför ha sin största betydelse för att bevara sparkasseräkningens
karaktär av verklig sparräkning och samtidigt förhindra, att konkurrensen
om sparmedlen skulle leda till försämrade arbetsmöjligheter för de egentliga
sparinstituten och därmed även till sämre betingelser för det mindre
sparandet över huvud taget. Det torde vara ett samhällsintresse att detta
sparande och hit bör räknas såväl insättningar som amorteringar å lån
— främjas, och det sker enligt inspektionens förmenande bäst genom att det
omhänderhaves av de egentliga sparinstituten, som icke ha något annat
mål för ögonen. Genom den begränsning dessa äro ålagda vid mottagandet
av insättningar hänvisas det stora kapitalet att begagna sig av affärsbankernas
andra inlåningsräkningar, varigenom sparinstitutens intresse för det
egentliga sparandet ock bäst vidmakthålles; å andra sidan bör nämnda begränsning
hos sparinstituten motsvaras av sådana bestämmelser hos affärsbankerna,
att dessa i gengäld måste avstå från att i större utsträckning
draga, till sig jämväl det mindre sparandet. Härigenom upprätthålles en
lämplig och gagnelig avgränsning å inlåningssidan mellan sparinstituten
och affärsbankerna, varigenom båda parter även bliva hänvisade till att i
stort sett verka på var sitt område med avseende på utlåningen.
Från dessa utgångspunkter torde det vara naturligt, att inspektionen anser
att försiktighet bör iakttagas vid höjning av insättningsmaximum för
bankaktiebolagens sparkasseräkningar. Den omständigheten att motsvarande
maximum för postsparbankens del år 1946 blivit höjt till det dubbla
förmenar inspektionen icke i och för sig vara avgörande. Att en viss höjning
kommer till stånd torde dock få anses berättigad med hänsyn till
den ökning av penningtillgångarna hos breda lager av vårt lands befolkning,
som framför allt under senare år ägt rum, och det befrämjande av det frivilliga
sparandet, som just nu framstår såsom synnerligen önskvärt ur det
allmännas synpunkt. I sistnämnda hänseende torde emellertid varken insättningsmaximum
för sparkasseräkning eller för sparinstitutens räkningar
spela någon större roll. För den insättare som nått angivna gränser stå alltid
andra placeringsmöjligheter till buds.
Bankföreningen har såväl denna gång som när den senast, år 1921, gjorde
framställning om höjning av insättningsmaximum för sparkasseräkning
— likaledes till det dubbla — åberopat den enligt dess mening avsevärda
förändring i penningvärdet, som efter hand ägt rum sedan maximibelop
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
pet sist fixerades. Inspektionen kan icke finna att detta skäl, sett mot bakgrunden
av den verkliga utvecklingen, bör tillmätas större betydelse Nar
höjning av maximum förra gången ägde rum genom beslut vid 1923 ars
riksdag, begränsades den under hänvisning i Kungl. Maj :ts proposition i
ärendet till det åter stigande penningvärdet till 33VS procent av förutvarande
högsta insättningsbelopp. Sedan dess har levnadskostnadsindex man
direkta skatter, med 1914 som basår, enligt socialstyrelsens beräkningar
stigit från 174 i mars månad år 1923 till 244 vid 1947 års utgång eller med
40,2 procent. I och för sig synes denna siffra icke motivera större procentuell
höjning än den som förra gången kom till stånd.
Under hänvisning till det anförda får inspektionen tillstyrka, att det i
52 § lagen om bankrörelse stadgade maximibeloppet för insättning å sparkasseräkning
måtte höjas; inspektionen vill härvid likväl uttala tveksamhet
om höjningen icke lämpligen borde stanna vid lägre belopp än det av
bankföreningen begärda.
I detta sammanhang torde böra omnämnas, att genom förordningen den
24 maj 1946 (nr 218) om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den
21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken genomfördes för postsparbankens
del en höjning av insättningsmaximum från 5 000 till 10 000 kronor
(se propositionen nr 102/1946, bankoutskottets utlåtande nr 33/1946
och riksdagens skrivelse nr 235/1946).
Departementschefen. Såsom framgår av det nu anförda har insättningsmaximum
på sparkasseräkning och därmed likartad räkning hos bankbolagen
sedan år 1923 utgjort 4 000 kronor. Med hänsyn till de ändrade förhållanden
som inträtt under tiden därefter torde en höjning av detta maximibelopp
vara motiverad. I överensstämmelse med vad flertalet remissinstanser
förordat tillstyrker jag, att insättningsmaximum höjes till 8 000 kronor.
Höjning av grundfonden för Sveriges allmänna hypoteksbank.
Enligt § 4 förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank — sådan paragrafen lyder jämlikt förordningen
den 6 juni 1930, nr 203 — överlämnar staten till grundfond för hypoteksbanken
genom riksgäldskontoret ett belopp av 60 miljoner kronor i av staten
utgivna obligationer, ouppsägbara å innehavarens sida samt förskrivna
med 4''/o procent årlig ränta; och äger banken förfoga över dem efter vad
i förordningen närmare angives. Vidare stadgas i § 5, att hypoteksbanken
må utgiva obligationer mot säkerhet i jordegendom på landet, och att sammanlagda
beloppet av utelöpande obligationer icke vid något tillfälle må
uppgå till mera än 10 gånger beloppet av grundfonden.
I en den 21 oktober 1947 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift har
Sveriges allmänna hypoteksbank anfört, att beloppet av bankens utelöpande
obligationer den 15 oktober 1947 uppgått till cirka 584 miljoner kronor.
Obligationsskulden närmade sig således den högsta gräns, som författning
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
en härutinnan uppställde och hypoteksbanken stode nu inför nödvändigheten
att hos Kungl. Maj :t hemställa om åtgärders vidtagande för höjning
av grundfonden i syfte att bereda banken ökade upplåningsmöjligheter.
Den nu föreliggande situationen hade uppkommit på grund av den under
år 1947 osedvanligt stora utlåningsökningen. Från bankens sida hade man
med ledning av lånefrekvensen från närmast föregående år icke ansett behövligt
att göra någon framställning i här berörda fråga förrän i så god
tid, att ärendet kunde underställas 194S års riksdag. Under åberopande härav
hemställdes att Kungl. Maj :t måtte utverka riksdagens medgivande till
höjning av den för banken ställda grundfonden till 80 miljoner kronor
ävensom att vidtaga den ändring i § 4 bankförordningen som härav föranleddes.
Över nämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av bankoch
fondinspektionen samt fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.
Bank- och fondinspektionen samt fullmäktige i riksgäldskontoret ha tillstyrkt
bifall till framställningen.
Fullmäktige i riksbanken ha anfört, att fullmäktige icke hade något att
erinra mot att grundfonden ökades för att möjliggöra fortsatt verksamhet
för hypoteksbanken. Fullmäktige ville emellertid understryka vikten av en
restriktiv kreditgivning i nuvarande läge. Även inom hypotekslåneverksamheten
borde en viss återhållsamhet iakttagas. Fullmäktige ville därför ifrågasatta,
huruvida man icke nu borde stanna vid en ökning av fonden med
förslagsvis 10 miljoner kronor.
Departementschefen. Med hänsyn till den ökning som ägt rum av hypoteksbankens
utlåning till hypoteksföreningarna torde grundfonden för hypoteksbanken,
som alltsedan år 1930 utgjort 60 miljoner kronor, böra höjas.
Vad angår storleken av den nu ifrågasatta höjningen av grundfonden ha
fullmäktige i riksbanken — som understrukit vikten av en restriktiv kreditgivning
i nuvarande läge — ifrågasatt huruvida man icke nu borde stanna
vid en höjning av grundfonden med 10 miljoner kronor. För egen del
ansluter jag mig till vad bankofullmäktige sålunda anfört. Jag tillstyrker
forty den ändringen i § 4 i 1890 års förordning angående Sveriges allmänna
hypoteksbank, att det däri angivna grundfondsbeloppet höjes från 60 till
70 miljoner kronor. För genomförandet av denna ändring kräves riksdagens
medverkan. Därest riksdagen kommer att biträda ändringsförslaget, torde
riksdagen samtidigt böra besluta att staten skall — för ökning av hypoteksbankens
grundfond — genom fullmäktige i riksgäldskontoret ställa till förfogande
svenska statens fyra och en halv procent obligationer, ouppsägbara
från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av tio miljoner kronor
med rätt för banken att i enlighet med bestämmelserna i nyssnämnda förordning
taga sagda obligationer i anspråk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
45
Departementschefens hemställan.
I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker,
2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74-)
om bankrörelse,
3) förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1)
angående Sveriges allmänna hypoteksbank samt
4) förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11)
angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och
framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.
Av författningsförslagen — vilka såsom bilaga1 torde få fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag — böra de två förstnämnda underställas lagrådets
granskning.
Föredragande departementschefen hemställer häretter, att lagradets utlåtande
över de under 1) och 2) här ovan upptagna författningsförslagen
måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Per Ihrfelt.
1 Bilagan, som frånsett en redaktionell ändring i 33 § förslaget till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker är likalydande med de vid propositionen fogade
författningsförslagen, har här uteslutits.
opaginerad Kontrollera mot PDF
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 273.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 14 maj
1948.
Närvarande:
justitieråden Lawski,
Gyllenswärd,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstierna.
Enligt lagrådet den 12 maj 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 30 april 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker,
och
2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen i finansdepartementet hovrättsrådet H. Nitelius.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 273.
47
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 74 maj 1948.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,
Gjöres, Danielson, Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
samt statsrådet Danielson i egenskap av t. f. chef för socialdepartementet
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lag
rådets den 14 maj 1948 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 30 april
1948 remitterade förslagen till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker och lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den
22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse.
Föredraganden, som hänvisar till att nämnda två lagförslag av lagrådet
lämnats utan erinran, förordar att en redaktionell ändring vidtages i 33 §
förslaget till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om
sparbanker.
Härefter hemställer föredraganden, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga det sålunda ändrade förslaget
till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker
ävensom förslaget till lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni
1911 (nr 74) om bankrörelse,
dels antaga de i protokollet för den 30 april 1948 omförmälda förslagen
till förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank och förordning om ändring i förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som
vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända,
dels ock besluta att staten skall — för ökning av Sveriges allmänna hypoteksbanks
grundfond — genom fullmäktige i riksgäldskontoret ställa till
förfogande svenska statens fyra och en halv procent obligationer, ouppsägbara
från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av tio miljoner kronor
med rätt för banken att i enlighet med bestämmelserna i förordningen angående
Sveriges allmänna hypoteksbank taga sagda obligationer i anspråk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 273.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Erik Skiöld.
487589. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1948:319 Skrivelse till Konungen angående regleringen för budgetåret 1948/49 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. a1 i texten
- BU 1948:45 Utlåtande i anledning av Kungl. J\Iaj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 s. 1 i texten