Sök i Ratio Lex

Med förslag till arbetarskydd slag m. m

1948-10-08 · 328 sidor, varav 310 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 310 av 328 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:298, Med förslag till arbetarskydd slag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

1

Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till arbetarskydd

slag m. m.; given Stockholms slott den 8 oktober

1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

1) arbetarskyddslag,

2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938

(nr 314) samt

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter

m. m.,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över bifogade förslag till kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 364).

GUSTAF.

Gustav Möller.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1948. I saml. Nr 298.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Arbetarskyddslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger, med de inskränkningar nedan angivas, tillämpning å varje

rörelse, industriell eller icke, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares

räkning, ävensom å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning

eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare användes

på sådant sätt.

I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans

räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig

företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres

av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person, vilken

såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

2 §•

Utöver vad i 1 § sägs skall denna lag, där ej nedan annorlunda stadgas,

äga tillämpning å

1) arbete, som två eller flera personer för gemensam räkning utföra under

sådana förhållanden, att om arbetstagare funnits anställd i rörelsen

eller företaget lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning därå;

2) arbete, som elev utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller avdelning

därav, beträffande vilken Konungen förordnat att lagen skall gälla;

3) arbete, som värnpliktig i denna sin egenskap utför under sådana förhållanden,

att lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning därå, om arbetet utförts

av arbetstagare för arbetsgivares räkning; samt

4) arbete, som på fångvårds-, tvångsarbets- eller fattigvårdsanstalt, allmän

alkoholistanstalt eller sinnessjukhus eller annan anstalt för vård av

sinnessjuka intagen person efter anvisning av anstaltsledningen utför på

anstalten.

I fall som här avses skall vad i lagen sägs om arbetstagare äga motsvarande

tillämpning å den, som utför arbetet, och vad i lagen är föreskrivet

om arbetsgivare gälla den eller dem, som driva den verksamhet, vari arbetet

utföres.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

3 §•

3

Från lagens tillämpning undantagas

a) arbete, som utföres i arbetstagarens hem eller eljest under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets

anordnande;

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, såframt arbetet

är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk eller

någon dess binäring, vilken icke bedrives såsom självständigt företag, eller

till byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nyss

nämnts; samt

c) arbete, som är att hänföra till skeppstjänst.

4 §•

Å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom

självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan

dess binäring, som nu nämnts, skola 22—25 och 27—33 §§ äga tillämpning

allenast i fråga om arbetstagare, som huvudsakligen användes till skogsarbete.

I avseende å arbete varom sägs i 2 § 1), 2) och 4) skola 17—25 och 27—

44 §§ ej äga tillämpning. Bestämmelserna i 17—25 och 27—38 §§ skola

icke gälla beträffande arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens

familj.

I fråga om arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.,

skall förevarande lag äga tillämpning allenast i vad den angår skydd mot

annan skada än sådan, som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar eller

radioaktivt ämne.

5 §.

Bedrives i visst fall arbete, som enligt vad ovan stadgats icke är underkastat

denna lag och ej är att hänföra till skeppstjänst, under sådana förhållanden,

att därmed sysselsatta personer utsättas för allvarlig fara för

ohälsa eller olycksfall, må Konungen förordna, att lagen skall i erforderlig

omfattning tillämpas å arbetet, ävensom meddela de föreskrifter, som därvid

kunna erfordras.

6 §■

Såvitt angår i 45 och 46 §§ föreskrivna särskilda skyldigheter beträffande

sådana tekniska anordningar och arbetsställen, som där avses, skall denna

lag äga tillämpning, ändå att fråga ej är om verksamhet, som enligt vad

förut sagts omfattas av lagen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och

olycksfall.

7 §•

Arbetsgivare är pliktig att, under särskilt beaktande av vad nedan sägs

eller med stöd av denna lag föreskrives, iakttaga allt som med hänsyn till

arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, samt arbetstagares

ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan

erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager

sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri.

Arbetstagare är pliktig att använda förefintliga skyddsanordningar, noga

följa i denna lag eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter samt

i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i vad på honom ankommer, medverka

till förekommande av ohälsa och olycksfall.

8 §■

Arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad därom må vara särskilt

föreskrivet.

9 §.

I erforderlig utsträckning skola arbetstagarna, på sätt som kan anses tillfredsställande

med hänsyn till deras antal och fördelning på kön samt arbetets

natur och varaktighet, å eller invid arbetsstället äga tillgång till drick soch

tvättvatten, avträden, lämplig plats för ombyte, förvaring och i förekommande

fall torkning av kläder samt lämplig plats för intagande av

måltid.

Där så kan anses nödigt med hänsyn till de förhållanden, under vilka

arbetet bedrives, skall lämplig plats för vila eller utrymme, som erbjuder

tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd, stå till arbetstagares förfogande.

10 §.

I sluten arbetslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme, i regel uppgående

till minst tio kubikmeter för varje där sysselsatt arbetstagare. Tillfredsställande

luftväxling skall vara anordnad i sådan lokal ävensom, i den

mån så är påkallat, på annan plats där arbete bedrives.

Arbete skall äga rum vid tillräcklig och tjänlig belysning samt så lämplig

värme- och fuktighetsgrad, som med hänsyn till arbetets beskaffenhet

och platsen för detsamma skäligen kan påfordras.

Lämpliga anordningar skola såvitt möjligt vidtagas för att hindra att

damm, rök, gas eller ånga sprides i en för arbetstagarna skadlig eller be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

svärande mängd eller att arbetstagarna skadas genom att utsättas för buller,

skakningar eller annan liknande olägenhet.

På arbetsställe skall ordning och renlighet iakttagas.

Arbete skall anordnas så, att det kan utföras på sätt, som icke är onödigt

tröttande.

11 §•

Till förekommande av olycksfall i arbetet skola motorer, transmissioner,

arbetsmaskiner och andra därmed jämförliga maskinella anordningar, ångpannor

och andra tryckkärl samt lyft- och transportanordningar vara försedda

med erforderliga skyddsanordningar samt även i övrigt vara så utförda

och anordnade, att de erbjuda betryggande säkerhet.

För att förebygga att arbetstagare skadas genom fall, nedstörtande föremål

eller ras eller av splitter, stänk, vassa eller heta föremål eller heta

vätskor eller genom klämning eller slag eller genom eldfarliga, explosiva,

frätande, giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen eller genom elektrisk ström,

kyla eller värme eller genom bländande ljus, skola sådana åtgärder vidtagas,

att fara härför i möjligaste mån undgås.

12 §.

Där till vinnande av nödigt skydd mot ohälsa eller olycksfall annan åtgärd

icke kan vidtagas eller skäligen påfordras, skall personlig skyddsutrustning

av lämplig beskaffenhet tillhandahållas arbetstagaren. Denne är

skyldig att använda utrustningen under arbetet samt väl vårda den.

13 §.

För lämnande av den första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall skola

sådana anordningar finnas, som kunna anses erforderliga med hänsyn till

arbetsställets storlek och belägenhet samt arbetets beskaffenhet och de

förhållanden, under vilka arbetet bedrives.

14 §.

Närmare föreskrifter i de avseenden varom förmäles i 8—13 §§ meddelas

av Konungen.

15 §.

Innefattar föreskrift, som utfärdats med stöd av 14 §, förbud mot användande

av visst slag av maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller mot

dess användande med eller utan viss anordning, äger Konungen jämväl

föreskriva, att föremål, vars användande sålunda är förbjudet, icke må till

annan överlåtas eller upplåtas till begagnande, med mindre sådan åtgärd

vidtagits med föremålet, atl det ej vidare är inbegripet under förbudet, eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

det kan antagas för visst, att föremålet uteslutande skall komina till användning,

som ej avses med förbudet.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där

med stöd av 14 § förbud meddelats mot användande av visst ämne eller

material.

16 §.

Konungen må föreskriva särskilda villkor för arbetstagares användande

till arbete, som finnes medföra synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall,

eller förordna att arbetstagare ej må användas därtill.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning.

17 §.

Utför arbetstagare arbete under minst sex timmar av dygnet, skall arbetet

i den utsträckning, som kan anses erforderlig med hänsyn till dess beskaffenhet

och varaktighet samt arbetsförhållandena i övrigt, avbrytas genom

en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet. Från

vad sålunda stadgats må avvikelse tillfälligtvis göras, då sjukdomsfall eller

annan oförutsedd händelse det kräver.

Med rast förstås i denna lag sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet

är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över

sin tid och icke är skyldig att kvarstanna på arbetsstället.

Då med hänsyn till arbetets natur och arbetsförhållandena i övrigt så

finnes oundgängligen påkallat, må rast utbytas mot ledighet för intagande

av förtäring å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet.

18 §.

Där arbete på grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess

eller till följd av annat förhållande kräver ihållande anspänning eller eljest

är särskilt påfrestande, skall under arbetstiden erforderligt antal lämpligt

avpassade och förlagda arbetspauser beredas arbetstagaren.

Med arbetspaus förstås i denna lag ett på förhand bestämt kortvarigt

uppehåll i arbetet, som anordnas i syfte att bereda arbetstagare avkoppling

från detta och som icke är att hänföra till rast eller ledighet, varom i 17 §

sågs.

19 §.

Arbetstagare skall åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila. I denna ledighet

skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5.

Från vad sålunda stadgats må avvikelse ske, där visst arbete med hänsyn

till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

fortgå jämväl nattetid eller eljest bedrivas å tid före klockan 5 eller efter

klockan 23. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som

ej kunnat förutses, vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må ock

arbetstagare, i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,

användas till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5.

Arbetstagare i överordnad ställning må, där så finnes påkallat, användas

till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5 utan hinder av vad i första

stycket är stadgat.

20 §.

När särskilda skäl föranleda därtill, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva

att arbetstagare användes till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5

i vidare utsträckning än som följer av bestämmelserna i 19 §.

Sådant undantag må ock av arbetarskyddsstyrelsen medgivas, då det av

uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller

annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras

av undantaget, finner detsamma önskvärt, och ohälsa eller överansträngning

ej skäligen kan befaras uppkomma därigenom.

21 §.

För varje period om sju dagar skall arbetstagare, där ej särskilt förhållande

tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta minst tjugufyra timmars

sammanhängande ledighet. Sådan veckovila skall såvitt möjligt förläggas

till söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda.

Från vad sålunda stadgats må arbetarskyddsstyrelsen, efter hörande av

vederbörande sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, medgiva

undantag för visst slag av arbete eller visst arbetsställe.

Göres inskränkning i den i första stycket avsedda veckovilan, skall motsvarande

frihet från arbete såvitt möjligt beredas.

4 KAP.

Särskilda bestämmelser om minderårigas användande i arbete.

22 §.

Med minderårig förstås i denna lag den som icke fyllt aderton år.

23 §.

Minderårig må icke användas till arbete med mindre han fyllt eller under

kalenderåret fyller fjorton år samt — där fråga ej är om arbete under ferietid

—- inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande

kunskaper och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att

lämna folkskolan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

tf Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva undantag härifrån i fråga om lätt

arbete, som kan antagas icke inverka menligt på den minderåriges hälsa

eller kroppsutveckling eller hans förmåga att tillgodogöra sig skolundervisningen.

24 §.

Minderårig, som ej fyllt femton år, må icke användas till hantverks- eller

industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i gruva, stenbrott eller grustag

eller å annat dylikt arbetsställe, skogsavverknings- eller kolningsarbete eller

arbete med transport av personer eller gods eller arbete i hotell-, restaurangeller

kaférörelse. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla uträttande av bud

eller ärenden eller lättare distributionsarbete.

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva att minderårig, som fyllt fjorton år

eller under kalenderåret uppnår fjorton års ålder, användes till arbete som

omfattas av förbudet i första stycket, där så finnes påkallat av hänsyn till

den minderåriges yrkesutbildning eller det eljest kan anses vara till gagn

för honom.

25 §.

Till arbete, som under jord bedrives i gruva, i stenbrott eller å annan med

gruva eller stenbrott jämförlig arbetsplats, må minderårig icke användas.

När särskilda skäl äro därtill, må arbetarskyddsstyrelsen beträffande

yngling, som fyllt sexton år och som vid läkarbesiktning befunnits äga god

hälsa och kroppsutveckling, medgiva undantag från vad i första stycket är

stadgat.

26 §.

Det åligger arbetsgivare att särskilt tillse, att minderårigs användande

till arbete icke medför fara för olycksfall eller för överansträngning eller

annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling

samt att den minderårige icke användes till arbete, som innebär våda i moraliskt

avseende.

Finnes minderårigs användande till visst slag av arbete medföra synnerlig

fara i något avseende, varom förmäles i första stycket, må Konungen

föreskriva särskilda villkor för minderårigs användande till sådant arbete

eller förordna att minderårig ej må användas därtill.

27 §.

Minderårig må icke användas till arbete utan att till arbetsgivaren avlämnats

arbetsbok för den minderårige, innehållande, förutom uppgifter

angående den minderåriges ålder och skolförhållanden, läkarintyg angående

den minderårige. Sådant intyg får vid arbetsbokens avlämnande till

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

arbetsgivaren ej vara äldre än ett år, försåvitt ej den minderåriges anställning

avser kortare tid än en månad eller fråga är om arbete under ferietid.

Intyget kan utgöras av anteckning, som vid läkarbesiktning enligt 28 §

införts i arbetsboken.

28 §.

En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderårig användes

till arbete, företagas läkarbesiktning å den eller de minderåriga till utrönande,

huruvida sysselsättning, vartill minderårig användes, är till men för

dennes hälsa eller kroppsutveckling. Vad sålunda stadgats äger dock icke

tillämpning å skogsarbete och ej heller å flottningsarbete utom såvitt angår

arbete vid skiljeställe.

Besiktning som nu sagts förrättas av läkare, som länsstyrelsen förordnar

därtill (besiktningsläkare). Kostnaden för besiktningen skall, utom såvitt

angår resekostnads- och traktamentsersättning till läkaren, bestridas av

arbetsgivaren, som ock är skyldig att sörja för att lämplig lokal för besiktningen

finnes att tillgå.

Finnes vid arbetsstället icke tillgång till lämplig lokal för besiktningen,

må besiktningsläkaren i samråd med arbetsgivaren förlägga besiktningen

till annan plats.

29 §.

Då fråga är om arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning eller

fortgår allenast under kortare tid av året, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva

befrielse från besiktning, varom i 28 § sägs. Har sådan befrielse medgivits,

må utan hinder av vad i 27 § stadgats minderårig användas till arbete,

som avses med befrielsen, ändå att det i den minderåriges arbetsbok

senast införda läkarintyget vid arbetsbokens avlämnande till arbetsgivaren

är äldre än ett år.

30 §.

Minderårig må icke användas till arbete i strid mot innehållet i läkarintyg,

som finnes infört i den minderåriges arbetsbok, med mindre arbetarskyddsstyrelsen

funnit skäl medgiva det.

31 §.

Angående minderårigs arbetstid skall, utöver vad eljest i lag eller författning

stadgas angående begränsning av arbetstiden, gälla, att minderårig

med nedan angivna undantag icke i något fall må användas till arbete mer

än tio timmar av dygnet eller femtiofyra timmar i veckan.

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat

förutses, vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande fara

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

för sådant avbiott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må minderårigs

arbetstid i den män så är nödigt överstiga tio timmar av dygnet och femtiofyra

tunnlar i veckan. Om arbete utöver nämnda antal timmar samt dess

anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast

mom två dygn från dess början göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan skall beslut meddelas

ofördröjligen. Anmälan eller ansökan anses gjord, när den i betalt

brev avlämnats till posten.

Då så eljest i särskilt fall prövas nödigt, äger arbetarskyddsstyrelsen

medgiva att arbetstiden för minderårig under kortare tid utsträckes utöver

vad i första stycket sägs.

32 §.

Arbetsgivare är skyldig lämna minderårig arbetstagare erforderlig ledighet

för deltagande i kurs för religionsundervisning eller sådan yrkes- eller

fortsatt skolundervisning, för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides

av staten eller med kommunala medel.

33 §.

Minderårig arbetstagare skall för nattvila beredas oavbruten ledighet

från arbetet under minst elva timmar varje dygn. I denna ledighet skall

ingå, om den minderårige ej fyllt sexton år, tiden mellan klockan 19 och

klockan 6 samt eljest tiden mellan klockan 22 och klockan 5.

Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag:

a) Föreligger omständighet, som nämnts i 31 § andra stycket, må minderårig,

som fyllt sexton år, i den mån så är nödigt användas till arbete utan

att stadgandet i första stycket härovan iakttages. Om anmälan beträffande

sådant arbete och ansökan om tillstånd att fortsätta det skall vad i förstnämnda

lagrum är stadgat äga motsvarande tillämpning.

b) Arbetarskyddsstyrelsen må, då så finnes påkallat, medgiva att minderårig,

som ej fyllt sexton år, användes till arbete å tid mellan klockan 19

och klockan 22, dock att härigenom avvikelse ej må ske från föreskriften

att nattvilan skall omfatta minst elva timmar.

c) När särskilda skäl föranleda därtill, må arbetarskyddsstyrelsen

medgiva att yngling, som fyllt sexton år och enligt läkarintyg äger god

hälsa och kroppsutveckling, användes till arbete utan att stadgandet i första

stycket iakttages.

d)

kroppsutveckling, må efter arbetarskyddsstyrelsens medgivande användas

till flottningsarbete i den mån förhållandena föranleda därtill.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

11

5 KAP.

Särskilda bestämmelser om kvinnors användande i arbete.

34 §.

Kvinna må icke användas till arbete under jord i gruva eller stenbrott.

35 §.

Företer kvinna intyg av läkare eller barnmorska av innehåll, att hon sannolikt

kan vänta sin nedkomst inom sex veckor, må ledighet från arbetet

ej förvägras henne.

Kvinna, som fött barn, må icke användas till arbete, som avses med förbudet

i 24 § första stycket, under de sex första veckorna efter barnsbörden,

därest icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet

kan börja arbetet tidigare.

Kvinna, som ammar sitt barn, må ej förvägras erforderlig ledighet härför.

36 §.

Kvinna, som användes till hantverks- eller industriellt arbete, skall för

nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar

varje dygn. I denna ledighet skall ingå tiden mellan klockan 22 och klockan

5.

Föreligger omständighet, som nämnts i 31 § andra stycket, må kvinna i

den mån så är nödigt användas till arbete utan hinder av vad i första

stycket härovan sägs. Om anmälan beträffande sådant arbete och ansökan

om tillstånd att fortsätta det skall vad i förstnämnda lagrum är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

37 §.

Å arbetsställe, där på grund av verksamhetens natur under vissa tider av

året förekommer hopat arbete (säsongarbete), ävensom undantagsvis å

andra arbetsställen, då arbetet därstädes i följd av särskilda omständigheter

måste forceras, må den i 36 § första stycket föreskrivna oavbrutna ledigheten

kunna under en tid av sammanlagt högst sextio dagar av året inskränkas

till tio timmar av dygnet. Arbetsgivaren skall, innan sådan inskränkning

vidtages, med angivande av anledningen därtill hos vederbörande

yrkesinspektör göra anmälan om de dagar, varunder inskränkningen är

avsedd att vidtagas.

Beträffande sådana verksamhetsgrenar, som avse förarbetande av varor,

vilka äro underkastade hastig försämring, må undantag från bestämmelserna

i 36 § första stycket kunna meddelas av arbetarskyddsstyrelsen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

38 §.

Finnes visst slag av arbete medföra synnerlig fara för olycksfall, när

kvinna användes därtill, eller vara synnerligen ansträngande eller hälsofarligt

för kvinna, må Konungen föreskriva särskilda villkor för kvinnas användande

till sådant arbete eller förordna att kvinna ej må användas därtill.

6 KAP.

Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

39 §.

Arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare skola, för att åstadkomma

sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsstället, under arbetsgivarens

ledning i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat

skyddsarbete.

40 §.

A arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst fem arbetstagare,

skall, där ej särskilt förhållande berättigar till undantag, bland arbetstagarna

utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetstagarna i frågor

rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Skyddsombud bör, där så finnes

påkallat, utses jämväl å arbetsställe med mindre än fem arbetstagare.

Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning

av dem, av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda.

Där förhållandena inom visst slag av verksamhet påkalla det, må arbetarskyddsstyrelsen

medgiva att organisation som ovan sägs utser skyddsombud

utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe ävensom meddela

de föreskrifter, som därvid skola iakttagas. Vad nu stadgats utgör ej hinder

för att skyddsombud tillika utses enligt andra stycket.

För skyddsombud bör ersättare utses.

41 §.

Vid arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst femtio arbetstagare,

skall finnas en av företrädare för arbetsgivaren och av skyddsombud sammansatt

skyddskommitté, som har att verka för sundhet och säkerhet i

arbetet. Där så finnes påkallat, bör skyddskommitté tillsättas jämväl å

arbetsställe med mindre antal arbetstagare.

42 §.

Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetstagare

må ej på den grund att han utsetts till skyddsombud eller i anledning av

hans verksamhet som skyddsombud tillskyndas försämrade arbetsförhållanden,

ej heller må arbetsgivare av sådan orsak skilja honom från anställningen

eller försämra hans anställningsvillkor.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot vad i första stycket stadgats,

är han skyldig ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i

vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av

annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes

ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvisten, skadans

storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller till omständigheterna

i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum. Äro flera

ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan fördelas

efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre

skuld, som finnes ligga envar till last, samt till omständigheterna i övrigt.

Avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling, som sker i strid mot

vad i första stycket är stadgat, är ogill.

43 §.

Talan på grund av 42 § skall väckas inom sex månader från avslutandet

av den åtgärd, varpå anspråket grundas. Försummas det, är talan förlorad.

44 §.

Mål, som avse tillämpningen av 42 §, upptagas och avgöras av arbetsdomstolen;

dock skall talan mot arbetstagare väckas vid allmän domstol.

Fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare äger vid

arbetsdomstolen väcka och utföra talan för medlem i föreningen; och må

denne ej själv kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig

att tala å hans vägnar. Vad som finnes stadgat om part med hänsyn till

jävsförhållande, personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och

andra frågor som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening

kärar.

7 KAP.

Vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare m. fl.

45 §.

Tillverkare eller försäljare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning

ävensom den, vilken upplåter sådan anordning till begagnande,

skall tillse, att anordningen, då den avlämnas för att tagas i bruk inom

riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är försedd med

nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet

mot ohälsa och olycksfall, så ock tillhandahålla för anordningens användning

och skötsel erforderliga föreskrifter.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungi. Maj. ts proposition nr 298.

Utför någon såsom självständig företagare installation av anordning, som

i första stycket sägs, skall han vid installationen tillse, att föreskrivna

skyddsanordningar uppsättas samt att för installationen i övrigt gällande

föreskrifter iakttagas.

46 §.

Ägare till mark, varå grustag eller liknande arbetsställe är beläget, åligger

att, om han mot ersättning låter någon där hämta grus eller annat

dylikt, tillse att arbetsstället hålles i ett ur skyddssynpunkt godtagbart

skick, även om denna lag icke eljest äger tillämpning därå. Har rätt till

grustäkt eller annan nyttjanderätt upplåtits, skall vad nu sagts om ägaren

avse nyttjanderättshavaren.

8 KAP.

Tillsyn å lagens efterlevnad.

47 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma meddelade

föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende

och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala

tillsynsmän. Inspektionens befattningshavare utgöras av yrkesinspektörer

och dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna,

att tillsynen å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis

av nämnda befattningshavare och tillsynsmän, utövas av specialinspektör.

Vad i lagen stadgas rörande yrkesinspektör skall äga motsvarande tilllämpning

å specialinspektör.

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Konungen.

48 §.

Hälsovårdsnämnd skall utse en eller flera lämpliga personer att för viss

tid eller tills vidare utöva kommunal tillsyn som avses i 47 §. Tillsyningsman

för allmänna hälsovården är pliktig att, om han därtill förordnas,

tillika vara kommunal tillsynsman enligt denna lag.

Kommunal tillsynsman skall av kommunala medel åtnjuta skälig ersättning

för uppdraget.

49 §.

Brister kommunal tillsynsman i fullgörandet av sina åligganden, och

kommer sådant förhållande genom anmälan av yrkesinspektör eller på an
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

nät sätt till hälsovårdsnämndens kännedom, skall nämnden vidtaga erforderliga

åtgärder för att åstadkomma rättelse.

Underlåter hälsovårdsnämnd att utse kommunal tillsynsman eller att vidtaga

åtgärd, som avses i första stycket, må länsstyrelsen i större eller mindre

omfattning uppdraga tillsynens utövande åt person, som av länsstyrelsen

förordnas till kommunal tillsynsman, ävensom i fall av behov bestämma den

gottgörelse, som enligt 48 § andra stycket skall utgå till tillsynsmannen.

50 §.

Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med

stöd av densamma meddelad föreskrift skall, när helst han så påfordrar,

äga tillträde till arbetsställe, som är underkastat hans tillsyn, ävensom rätt

att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden kunna giva

anledning.

Arbetsgivare så ock den som å arbetsställe företräder honom är pliktig

att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för

tillsynens behöriga utövande.

Vad i denna paragraf är stadgat i fråga om tillsynsorgan skall jämväl

gälla läkare, som har att verkställa besiktning eller undersökning enligt

denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

51 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller

med stöd av densamma meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde vid

tillsynsverksamhetens utövande må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,

som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det

ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande,

vilket sålunda blivit honom kunnigt.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om läkare, som

har eller haft att verkställa besiktning eller undersökning enligt denna lag

eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

52 §.

I statens eller kommuns tjänst anställd läkare, som får kännedom om

förhållande, vilket strider mot denna lag eller med stöd av densamma meddelad

föreskrift, har att göra anmälan därom hos vederbörande tillsynsorgan.

Det åligger sådan läkare ävensom skolråd, skolstyrelse, hälsovårdsnämnd,

byggnadsnämnd och polismyndighet att lämna tillsynsorganen de

upplysningar och det biträde, som av dessas tjänsteåligganden enligt denna

lag kunna påkallas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

liungl. Maj.ts proposition nr 298.

53 §.

Råder vid arbetsställe missförhållande i något avseende, varom förmäles

• 8—13 §§, eller som eljest utan att hänföra sig till 3—6 kap. inbegripes

under 7 §, och innebär missförhållandet icke överträdelse av någon särskilt

straffbelagd föreskrift, äger yrkesinspektören, där så prövas nödigt,

skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga viss

åtgärd för att avhjälpa missförhållandet eller ock skriftligen förbjuda honom

att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal,

maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material

eller viss arbetsmetod utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande angivet

villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att

avgiva yttrande beredas arbetsgivaren och, där fråga är om åtgärd beträffande

lokal som denne fått till sig upplåten, jämväl upplåtaren.

Medför missförhållande, varom förmäles i första stycket, synnerlig fara

lör arbetstagares liv eller hälsa, må yrkesinspektören utan att avbida vederbörandes

yttrande meddela förbud som där sägs att träda i kraft omedelbart

och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom där

så finnes påkallat låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens

bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätthålles.

Är i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd beträffande

lokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten, äger yrkesinspektören

meddela förbud mot upplåtelse av lokalen till arbetslokal eller lokal för

visst arbete eller ändamål, intill dess med lokalen vidtagits viss angiven

åtgärd.

Arbetarskyddsstyrelsen må utan föregående beslut av yrkesinspektör förordna

om åtgärd som avses i denna paragraf.

54 §.

Åsidosätter arbetsgivare något av vad i 17—21 §§ och 26 § första stycket

stadgas, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det tillfälle beretts arbetsgivaren

att yttra sig i ärendet, meddela honom nödiga föreskrifter till tryggande

av att det åsidosatta stadgandet iakttages.

55 §.

Använder arbetsgivare minderårig till arbete utan att denne under senast

förflutna kalenderår undergått i 28 § föreskriven läkarbesiktning, ehuru

så bort ske, äger yrkesinspektören, om omständigheterna föranleda därtill,

skriftligen förbjuda arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid använda den

minderårige i arbetet, med mindre denne dessförinnan undersökts av läkare

och intyg rörande undersökningen införts i arbetsboken.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

56 §.

Där så prövas nödigt till förebyggande av att tillverkare, försäljare eller

upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning, utan att iakttaga

vad i 45 § första stycket är stadgat, avlämnar anordningen för att tagas

i bruk inom riket eller här utställer densamma till försäljning eller i reklamsyfte,

äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det tillfälle beretts tillverkaren, försäljaren

eller upplåtaren att yttra sig i ärendet, förbjuda denne att avlämna

eller utställa anordningen, med mindre de åtgärder vidtagas, som styrelsen

finner erforderliga.

Om synnerliga skäl äro därtill, må arbetarskyddsstyrelsen utan att avbida

tillverkarens, försäljarens eller upplåtarens yttrande meddela förbud

som i första stycket sägs att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare,

intill dess annorlunda förordnas, ävensom där så finnes påkallat låta genom

polismyndighetens försorg på bekostnad av tillverkaren, försäljaren

eller upplåtaren vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet

upprätthålles.

57 §.

Åsidosätter installatör, som avses i 45 § andra stycket, vad där stadgas,

äger arbetarskyddsstyrelsen, om så finnes påkallat, föreskriva villkor

att av honom iakttagas vid utförande av installationsarbete eller förbjuda

honom att vidare utföra visst slag av sådant arbete. Innan föreskrift

eller förbud meddelas, skall tillfälle beredas installatören att yttra sig i

ärendet. J

58 §.

Underlåter ägare till mark, varå grustag eller liknande arbetsställe är beläget,

eller den, till vilken rätt till grustäkt eller annan nyttjanderätt upplåtits,

att iakttaga vad enligt 46 § åligger honom, må ägaren eller nyttjanderättshavaren

föreläggas att vidtaga viss skyddsåtgärd eller ock förbud meddelas

honom att utan iakttagande av visst angivet villkor låta annan mot

ersättning hämta grus eller annat dylikt i grustaget eller å arbetsstället.

Därvid skall vad i 53 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande

tillämpning.

59 §.

På anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör är arbetsgivare

pliktig att, till utrönande huruvida ämne eller material som han

använder eller framställer i sin verksamhet innebär fara för att hos honom

sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, föranstalta

om undersökning av ämnet eller materialet eller att tillhandahålla

erforderliga prov för sådan undersökning.

Den som tillverkar, försäljer eller upplåter anordning, som avses i 45 §

2 —- Bihang till riksdagens protokoll 1948. I samt. Nr 298.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

första stycket, är ock skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller

yrkesinspektör föranstalta om undersökning av sådan anordning till utrönande

huruvida den erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall

eller att tillhandahålla erforderliga prov för sådan undersökning.

Underlåter någon att efterkomma anmodan, som i första eller andra stycket

sägs, äger arbetarskyddsstyrelsen förelägga honom att vid vite av högst

ett tusen kronor inom utsatt skälig tid vidtaga åtgärden.

60 §.

I fall som avses i 53 och 54 §§ skall vad där stadgats icke äga tillämpning

å verksamhet, som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen,

i anledning av anmälan från yrkesinspektör eller eljest, i avseende å sådan

verksamhet missförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs, skall

styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten,

påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, må styrelsen underställa

ärendet Konungens prövning.

61 §.

Över föreläggande eller förbud som meddelats av yrkesinspektör må klagan

föras hos arbetarskyddsstyrelsen inom två veckor från den dag klaganden

erhöll del av detsamma. Underrättelse härom skall lämnas då föreläggandet

eller förbudet meddelas.

Angående klagan över arbetarskyddsstyrelsens beslut stadgas i 73 §.

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

62 §.

Arbetsgivare, som använder minderårig eller kvinna till arbete i strid mot

bestämmelse i 23, 24, 25, 27, 30, 31, 32, 33 eller 34 §, 35 § andra stycket

eller 36 §, straffes med dagsböter.

Har förseelsen bestått i eller eljest avsett minderårigs användande till arbete,

vare den som har vårdnaden om den minderårige, där användandet

skett med hans vetskap och vilja, förfallen till böter från och med fem till

och med femtio kronor.

63 §.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud, föreläggande eller

föreskrift, som meddelats honom med stöd av bestämmelse i 53, 54, 55, 56,

57 eller 58 §, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, med fängelse i högst sex månader.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

64 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas

i 31, 33, 36 eller 37 §, dömes till böter från och med fem till och med trehundra

kronor. Har arbetsgivare eller annan för arbetsgivarens räkning

mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anmälan, som avses i nämnda

paragrafer, straffes med dagsböter.

65 §.

Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör

oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning

lämnats honom jämlikt denna lag eller med stöd av densamma meddelad

föreskrift, straffes med dagsböter.

Samma lag vare, där tillverkare, försäljare eller upplåtare, som avses i

45 §, mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör

oriktig uppgift beträffande anordning som i nämnda lagrum sägs.

Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift,

som avses i denna paragraf, vare ock han förfallen till ansvar som nu sagts.

66 §.

Åsidosätter arbetsgivare honom enligt 28 § åliggande skyldighet att sörja

för att lämplig lokal finnes att tillgå för läkarbesiktning av minderåriga arbetstagare,

straffes med dagsböter.

67 §.

Har arbetstagare olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur

bruk skyddsanordning, straffes med böter från och med fem till och med

tvåhundra kronor.

Förseelse som nu sagts må ej åtalas, med mindre vederbörande yrkesinspektör

anmält förseelsen till åtal.

68 §.

Bryter någon mot vad i 51 § är stadgat, straffes med dagsböter eller

fängelse.

Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse

av målsäganden.

69 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

10 KAP.

Vissa särskilda bestämmelser.

70 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i denna lag

är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare eller annan, som avses i

45 eller 46 §, gälla arbetsföreståndaren.

I fråga om verksamhet, som bedrives av kommun, skall ock vad om

arbetsgivare är stadgat gälla arbetsföreståndaren såvitt angår efterlevnaden

av 4 och 5 kap. samt föreskrift eller förbud, som jämlikt 54 eller 55 § meddelats

arbetsgivaren. Samma lag vare i fråga om verksamhet, som bedrives

av annan än staten eller kommun, därest arbetarskyddsstyrelsen på

framställning av arbetsgivaren godtagit viss person såsom arbetsföreståndare

i hans ställe.

71 §.

I den slutliga handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen av ärende rörande

tillämpningen av denna lag eller med stöd av densamma meddelad

föreskrift skola, i den omfattning och den ordning Konungen bestämmer,

deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar

av arbetsgivare och av arbetstagare.

72 §.

Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämpligt

överlämna åt yrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrelsen

utfärdar medgiva undantag, varom stadgas i 23 eller 29 §.

73 §.

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende, som avses i 23, 24, 25, 29,

30, 31, 33, 36 eller 37 §, 40 § tredje stycket eller 70 § andra stycket, må

klagan ej föras.

Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga, som omförmäles

i denna lag, eller mot länsstyrelses beslut i sådan fråga föres genom

besvär hos Konungen i den ordning, som är bestämd för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

74 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Till ledning vid tillämpningen av lagen äger arbetarskyddsstyrelsen meddela

råd och anvisningar.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

75 §.

Vid meddelande av föreskrift med stöd av denna lag må Konungen tilllika

utsätta straff för förseelse mot föreskriften; dock må sådant straff i

intet fall sättas högre än till fängelse i sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949. Fråga om eftergift med stöd

av lagen må dock redan före nämnda dag behandlas av arbetarskyddsstyrelsen.

Genom denna lag upphävas lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd

ävensom lagen den 19 februari 1926 (nr 21) angående förbud i vissa

fall mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg.

Däremot skall lagen ej verka rubbning i de bestämmelser, som eljest

i lag eller författning finnas givna i ämne, varom i denna lag är stadgat.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Eftergift beviljad med stöd av äldre lag skall fortfarande äga giltighet,

till dess den därför bestämda tiden utgår eller, där eftergiften beviljats utan

begränsning till viss tid, vederbörande myndighet finner skäl att återkalla

den.

Bedrives vid tiden för denna lags ikraftträdande visst arbete å tid mellan

klockan 23 och klockan 5, må detsamma utan hinder av vad i 19 § är

stadgat fortfarande bedrivas mellan dessa klockslag under ett år efter lagens

ikraftträdande.

Vad i 23—25 och 27 §§ stadgas skall icke utgöra hinder för minderårigs

fortsatta användande till arbete, vartill den minderårige i behörig ordning

användes vid tiden för denna lags ikraftträdande.

Enligt 9 § äldre lagen om arbetarskydd utfärdad intygsbok för minderårig

skall anses såsom arbetsbok enligt nya lagen. Läkarbesiktning enligt

35 § äldre lagen skall gälla såsom vore den verkställd jämlikt 28 § nya lagen.

Förbud eller föreskrift, som meddelats med stöd av 38, 38 a eller 39 §

äldre lagen, skall såvitt angår tid efter nya lagens ikraftträdande anses

hava meddelats jämlikt motsvarande bestämmelse i nya lagen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Härigenom förordnas, att 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 skola

erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse)

68 §.

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen

skola över gruvdriften

utöva sådan tillsyn, att nödig

trygghet beredes arbetarna och att

icke genom sättet för gruvbrytningen

fara uppstår för annans egendom.

Med avseende å arbetarnas trygghet

skall särskilt iakttagas, att lämpliga

anstalter vidtagas till förekommande

av olycksfall genom ras samt

att inrättningarna för person- och

godsbefordran äro betryggande och

underhållas i sådant skick, att

olyckshändelse icke må inträffa genom

bristfällighet därå.

Om arbetarnas skyddande mot

olycksfall och ohälsa i arbetet samt

tillsyn däröver är därjämte stadgat

i lagen om arbetarskydd.

71 §.

Finner bergmästaren nödigt att i

gruva göres anstalt till trygghet för

arbetarna eller till förekommande

av fara för annans egendom eller

gruvans bestånd eller till betryggande

av tillträde till gruvans obrutna

delar eller till förhindrande av så
-

(Föreslagen lydelse)

68 §.

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen

skola över gruvdriften

utöva sådan tillsyn, att icke genom

sättet för gruvbrytningen fara

uppstår för annans egendom.

Om arbetstagares skyddande mot

ohälsa och olycksfall i arbetet samt

tillsyn däröver gäller vad därom är

stadgat i arbetarskyddslagen.

71 §.

Finner bergmästaren nödigt att i

gruva göres anstalt till förekommande

av fara för gruvans bestånd

eller annans egendom eller till betryggande

av tillträde till gruvans

obrutna delar eller till förhindrande

av sådan misshushållning med malm

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

(Gällande lydelse)

dan misshushållning med malm varom

förmäles i 69 §, äger bergmästaren

förelägga gruvinnehavaren att

inom viss tid hava utfört sådan anstalt

vid äventyr, om det försummas,

förutom ansvar enligt vad i

72 § sägs, att efter omständigheterna

anstalten varder på hans bekostnad

utförd genom bergmästarens försorg

eller gruvarbetet inställes, till

dess sådan anstalt blivit gjord.

Bergmästaren äge ock i syfte som

nu sagts meddela andra föreskrifter

i fråga om gruvarbetets bedrivande.

Medför gruvarbete synnerlig våda

för arbetarna, eller drives det på sådant

sätt, att uppenbar fara för gruvans

bestånd eller annans egendom

därigenom uppstår, äger bergmästaren

förbjuda gruvarbetets fortsatta

bedrivande, och skall sådant förbud

omedelbart gå i verkställighet samt

gälla intill dess på förd klagan annorlunda

kan varda förordnat av

högre myndighet. Då bergmästaren

förordnat om gruvarbetets inställande,

må han, där så är nödigt, för

verkställighet därav anlita polismyndighetens

biträde.

(Föreslagen lydelse)

varom förmäles i 69 §, äger bergmästaren

förelägga gruvinnehavaren

att inom viss tid hava utfört sådan

anstalt vid äventyr, om det försummas,

förutom ansvar enligt vad

i 72 § sägs, att efter omständigheterna

anstalten varder på hans bekostnad

utförd genom bergmästarens

försorg eller gruvarbetet inställes,

till dess sådan anstalt blivit gjord.

Bergmästaren äge ock i syfte som nu

sagts meddela andra föreskrifter i

fråga om gruvarbetets bedrivande.

Bedrives gruvarbete på sådant

sätt, att uppenbar fara för gruvans

bestånd eller annans egendom därigenom

uppstår, äger bergmästaren

förbjuda gruvarbetets fortsatta bedrivande,

och skall sådant förbud

omedelbart gå i verkställighet samt

gälla intill dess på förd klagan annorlunda

kan varda förordnat av

högre myndighet. Då bergmästaren

förordnat om gruvarbetets inställande,

må han, där så är nödigt, för

verkställighet därav anlita polismyndighetens

biträde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1949.

Beträffande föreskrift, som meddelats

med stöd av 68 eller 71 §

äldre lydelsen, skall äldre lag fortfarande

äga tillämpning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkols
fyndigheter

m. m.

Härigenom förordnas, att 33, 34, 36 och 37 §§ lagen den 28 maj 1886 angående

stenkolsfyndigheter m. in.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

33 §.

Bergverksstyrelsen äger att över

arbete för eftersökande och bearbetande

av stenkol utöva sådan tillsyn,

att nödig trygghet beredes arbetsmanskapet,

och att icke genom

sättet för arbetets drivande gruvans

framtida bestånd äventyras eller

fara för annans egendom uppstår.

Den, som —

(Föreslagen lydelse)

33 §.

Bergverksstyrelsen äger att över

arbete för eftersökande och bearbetande

av stenkol utöva sådan tillsyn,

att icke genom sättet för arbetets

drivande gruvans framtida bestånd

äventyras eller fara för annans

egendom uppstår.

---hundra kronor.

34 §.

Särskilt skall vid gruvbrytning

iakttagas, att inrättningar för vandring

upp och ned i gruvan samt uppfordring

slinor ävensom de maskiner,

vilka för gruvdriften användas,

underhållas i sådant skick, att

olyckshändelse genom bristfällighet

därå ej må inträffa.

36 §.

Finner bergmästaren nödigt, att i

stenkolsgruva anstalt göres till

trygghet för arbetsmanskapet eller

till förekommande av fara för gru
-

34 §.

Om arbetstagares skyddande mot

ohälsa och olycksfall i arbetet samt

tillsyn däröver gäller vad därom år

stadgat i arbetarskyddslagen.

36 §.

Finner bergmästaren nödigt, att i

stenkolsgruva anstalt göres till förekommande

av fara för gruvans

framtida bestånd eller för annans

1 Senaste lydelse av lagens rubrik, se SFS 1933: 180.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

(Gällande lydelse)

vans framtida bestånd eller för annans

egendom, äge bergmästaren

förelägga koncessionsinnehavaren

att inom viss tid hava utfört sådan

anstalt vid äventyr, förutom ansvar

enligt 33 §, att, efter omständigheterna,

det föreskrivna arbetet varder

på hans bekostnad genom bergmästarens

försorg verkställt eller arbetet

inställes, till dess sådan anstalt blivit

gjord.

37 §.

Medför arbete i stenkolsgruva synnerlig

våda för arbetsmanskapet, eller

drives det på sådant sätt, att uppenbar

fara för gruvans bestånd eller

annans egendom därigenom uppstår,

äge bergmästaren att förbjuda

arbetet; och stånde sådant förbud

vid makt intill dess, på förd klagan,

annorlunda varder av bergsöverstyrelsen

förordnat.

(Föreslagen lydelse)

egendom, äge bergmästaren förelägga

koncessionsinnehavaren att inom

viss tid hava utfört sådan anstalt

vid äventyr, förutom ansvar enligt

33 §, att, efter omständigheterna,

det föreskrivna arbetet varder på

hans bekostnad genom bergmästarens

försorg verkställt eller arbetet

inställes, till dess sådan anstalt blivit

gjord.

37 §.

Bedrives arbete i stenkolsgruva

på sådant sätt, att uppenbar fara för

gruvans bestånd eller annans egendom

därigenom uppstår, äge bergmästaren

att förbjuda arbetet; och

stånde sådant förbud vid makt intill

dess, på förd klagan, annorlunda

varder av bergsöverstyrelsen förordnat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1949.

Beträffande föreskrift, som meddelats

med stöd av 33, 36 eller 37 §

äldre lydelsen, skall äldre lag fortfarande

äga tillämpning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 364).

Härigenom förordnas, att 83 och 137 §§ samt 143 § 1 mom. byggnadsstadgan

den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

83 §.

De sundhetsföreskrifter---

Avser ansökan om byggnadslov

industriell anläggning, skall yrkesinspektören

eller bergmästaren underrättas

därom.

(Föreslagen lydelse)

83 §.

särskilda författningar.

Avser ansökan om byggnadslov

fabrik eller annan industriell anläggning,

har byggnadsnämnden att,

innan ärendet avgöres, inhämta yrkesinspektörens

yttrande, där ej sådant

yttrande ingivits av sökanden.

137 §.

Vid prövning av ansökan om

byggnadslov skola bestämmelserna i

78—82 §§ äga motsvarande till
lämpning.

137 §.

Vid prövning av ansökan om

byggnadslov skola bestämmelserna i

78—82 §§ och 83 § andra stycket

äga motsvarande tillämpning.

143 §. 143 §.

1 mom. Inom område —--122 § byggnadslagen.

Avser ansökan om sådan prövning

fabrik eller annan industriell

anläggning, skall länsstyrelsen underrätta

yrkesinspektören därom.

Denna kungörelse träder i kraft

den 1 juli 1949.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

27

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars

19^8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående ny arbetarskyddslagstiftning

samt anför därvid följande.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1938 tillkallade

chefen för socialdepartementet den 8 juli samma år nio sakkunniga för att

verkställa en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen och framlägga

därav föranledda förslag. De sakkunniga antogo benämningen 1938 års

arbetarskyddskommitté. Genom beslut den 30 december 1939 förordnade

Kungl. Maj :t, att med fullföljandet av kommitténs utredningsarbete skulle

tills vidare anstå. Utredningsarbetet återupptogs sedermera jämlikt Kungl.

Maj :ts beslut den 9 januari 1942. År 1944 framlades inom kommittén ett

preliminärt utkast till arbetarskyddslag, över vilket på framställning av

kommittén åtskilliga myndigheter och organisationer yttrade sig. Sedan

kommittén med hänsyn till yttrandena överarbetat utkastet, avlämnade

kommittén med skrivelse den 27 juni 1946 betänkande med förslag till lag

om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete (arbetarskyddslag) m. m.

(SOU 1946: 60).1 Sedermera avlämnade kommittén ytterligare ett betänkande

med förslag till organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstiftningen

m. m. (SOU 1946: 88).

över kommitténs förslag till ny arbetarskyddslagstiftning ha efter lemiss

yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvalt
1

Betänkandet är undertecknat av generaldirektören John Nordin, ordförande, ledamoten

av riksdagens andra kammare, pappersbruksarbetaren Gösta L. Andersson, yrkesinspektnsen

Ida Fischer, direktören i pappersmasseförbundet Gunnar Hultman, ledamoten av riksdagens

första kammare, lantbrukaren Axel Löfvander, ledamoten av andra kammaren, redaktören

Emil Olovson, dåvarande verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen Fntiof

Söderbäck, andre ordföianden i landsorganisationen i Sverige Gustav Vahlberg och forste

provinsialläkaren C. A. Yllner ävensom av yrkesinspektören Hilding Starland, sekreterare.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ningen, flygförvaltningen, försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstvrelse,

arméns fortifikationsförvaltning, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten

(med bifogande av protokoll vid sammanträde med yrkesinspektörerna

in. fl. samt yttranden av bergmästarna och specialinspektörerna),

socialstyrelsen, arbetsrådet, delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet, arbetsdomstolens ordförande, statens institut för folkhälsan,

civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

luftfartsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, skolöverstyrelsen

(med bifogande av yttranden av Stockholms folkskoledirektion,

Göteborgs folkskolestyrelse och Malmö folkskolestyrelse), överstyrelsen

för yrkesutbildning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen (med bifogande

av yttrande av föreståndaren för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter),

skogsstyrelsen (med bifogande av yttranden från Sveriges skogsägares

riksförbund och nio skogsvårdsstyrelser), kommerskollegium (med

bifogande av yttranden från bergmästarna, sprängämnesinspektionen,

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes

handelskammare), statens biografbyrå, överståthållarämbetet (med bifogande

av yttranden av förste stadsläkaren i Stockholm och Stockholms

stads barnavårdsnämnd), länsstyrelsen i Uppsala län (med bifogande av

yttrande av förste provinsialläkaren i länet), länsstyrelsen i Malmöhus län

(med bifogande av yttranden av förste provinsialläkaren i länet, förste

stadsläkaren i Malmö och Malmö stads barnavårdsnämnd), länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län (med bifogande av yttranden av förste provinsialläkaren

i länet, förste stadsläkaren i Göteborg och Göteborgs stads barnavårdsnämnd),

länsstyrelsen i Örebro län (med bifogande av yttranden från

förste provinsialläkaren, länsarkitekten och landsfogden i länet, poliskammaren

i Örebro samt hälsovårdsnämnderna i Örebro och Karlskoga), länsstyrelserna

i Västmanlands och Västernorrlands län (med bifogande av

yttranden av förste provinsialläkarna i länen), svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges lantbruksförbund, kooperativa

förbundet, svenska arbetsgivareföreningen (med bifogande av yttranden

från vissa till föreningen anslutna förbund), handelns arbetsgivareorganisation,

svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter, föreningen skogsarbeten, Sveriges skogsägareförbund,

Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening,

Sveriges konditorförening, svenska järnvägarnas arbetsgivareförening,

svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,

landsorganisationen i Sverige (med bifogande av yttranden från åtskilliga

fackförbund), tjänstemännens centralorganisation, statstjänstemännens

riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening (med bifo
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

gande av yttrande från skyddsavdelningen hos arbetsgivarnes ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolag), försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,

förste provinsialläkarnas förening, svenska provinsialläkarföreningen, Sveriges

läkarförbund, städernas folkskolinspektörsförbund, yrkeskvinnors samarbetsförbund,

kvinnliga kontoristföreningen, föreningen S. A. I. A. (socialarbetare

inom industri och affärsvärld), arbetarnas samaritförbund, Sveriges

kemiska industrikontor, Fredrika-Bremer-förbundet, försäkringstjänstemannaförbundets

skyddsombudsnämnd och samarbetskommittén för byggnadsfrågor.

Skrivelser i ärendet ha vidare inkommit från svenska open

doorgruppen, Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund in. fl.

Med beaktande av innehållet i yttrandena har arbetarskyddskommitténs

förslag till ny arbetarskyddslagstiftning blivit föremål för överarbetning

inom socialdepartementet. I det följande lämnas en närmare redogörelse

för detta ärende.

I. Grunderna för en reviderad arbetarskyddslagstiftning.

Inledning.

Arbetarskyddslagstiftningen inleddes i vårt land liksom i de flesta andra

länder med föreskrifter till skydd för minderåriga mot för tidigt användande

i arbete. Sålunda hade redan långt före industrialismens genombrott vissa

bestämmelser rörande minderåriga meddelats i en del författningar angående

näringarna, såsom skrå- och hallordningar. År 1881 utfärdades en

förordning angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, hantverk

eller annan hantering. Den innehöll bl. a. föreskrifter om minimiålder,

förbud mot nattarbete samt begränsning av den dagliga arbetstiden.

På grund av bristen på effektiv kontroll torde bestämmelserna i stor utsträckning

ha stannat på papperet. Den första mera allmängiltiga lagstiftningen

med syfte att förhindra olycksfall och ohälsa i följd av arbete kom

till stånd år 1889. Då utfärdades nämligen en lag angående skydd mot

yrkesfara, vilken lag avsåg de industriella yrkena. För tillsyn över lagens

efterlevnad inrättades en statlig yrkesinspektion. År 1900 tillkom en lag

angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt

yrke, vilken beträffande industrien ersatte 1881 års förordning. I samband

härmed utvidgades yrkesinspektionens uppgifter till att omfatta även kontroll

över efterlevnaden av denna lag. År 1909 utfärdades en lag angående

förbud mot kvinnors nattarbete i vissa industriella företag. Samtliga förut

nämnda författningar utom 1909 års lag ersattes år 1912 med den ännu

gällande Ingen (ten 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd, vilken utgör

huvudförfattningen på arbetarskyddslagstiftningens område. Denna lag har

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

vid ett flertal tillfällen ändrats i vissa delar. Särskilt omfattande ändringar

skedde år 1931, i samband varmed 1909 års lag ersattes av bestämmelser i

arbetarskyddslagen. Till arbetarskyddslagstiftningen i egentlig bemärkelse

höra förutom arbetarskyddslagen åtskilliga specialförfattningar.

Huvuddragen av gällande arbetarskyddslag.

Lagen om arbetarskydd är genom särskilda underrubriker uppdelad i

sju olika avsnitt. I det första behandlas lagens tillämpningsområde (1 och

2 §§). Därefter följa allmänna föreskrifter till förekommande av olycksfall

och ohälsa i arbete (3—7 §§). I de två därpå följande avsnitten meddelas

en del särskilda föreskrifter rörande minderårigas och kvinnors användande

i arbete (8—15 §§ respektive 16—22 §§). I det femte avsnittet

återfinnas bestämmelser om tillsyn å lagens efterlevnad m. in. (23—41 §§).

De två återstående avsnitten innehålla ansvarsbestämmelser (42—49 §§)

och en del allmänna bestämmelser angående besvär m. in. (50—53 §§).

Lagens tillämpningsområde är mycket vidsträckt. Enligt

huvudregeln äger lagen tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,

vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, samt å hus-,

väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag,

vari arbetare användes på sådant sätt (1 § första stycket). Såsom

arbetare räknas envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande

till denne vara att anse såsom självständig företagare (2 §). Begreppet

arbetare omfattar sålunda enligt lagen icke endast kroppsarbetare

utan även exempelvis kontors- och butiksanställda samt arbetsledare

i högre och lägre ställning. Lagen avser även av staten eller kommun

bedriven verksamhet i den mån densamma kan betraktas som rörelse

eller särskilt arbetsföretag; i dylikt fall anses arbetsföreståndaren som arbetsgivare

(53 § första stycket). Statens och kommunernas egentliga

tjänstemannaverksamhet faller däremot utanför lagen. Från huvudregeln

angående tillämpningsområdet finnas vissa undantag (1 § andra—fjärde

styckena). Sålunda undantagas helt a) arbete, som utföres i arbetarens

hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b) arbete, som utföres

av medlem av arbetsgivarens familj, samt c) arbete, som är att hänföra

till skeppstjänst. Beträffande skeppstjänsten gälla i stället de s. k. sjöfartssäkerhetsförfattningarna.

I fråga om jordbruket gäller lagen endast

i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande av maskinella

hjälpmedel eller sådana kärl under tryck, som genom explosion kunna

förorsaka olycksfall.

Lagens tillämpningsområde kan i vissa fall utvidgas genom beslut i administrativ

ordning. Om arbete, som icke är underkastat lagen och ej

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

heller är att hänföra till skeppstjänst, i visst fall bedrives under sådana

förhållanden att därmed sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för

allvarlig fara för olycksfall, äger nämligen Kungl. Maj:t förordna att lagen,

i vad den åsyftar att förekomma olycksfall, skall i nödig omfattning tilllämpas

å arbetet (7 § 3 mom.).

Kapitlet föreskrifter till förekommande av olycksfall

och ohälsa i arbete inledes med stadganden om arbetsgivares

och arbetares allmänna skyldigheter, vilka kunna betecknas som lagens

huvudbestämmelser (3 §). Sålunda föreskrives, att arbetsgivare är pliktig

iakttaga »allt, som i avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller

eljest med hänsyn till arbetets natur skäligen kan anses av nöden för att

skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet».

Arbetarna å sin sida förpliktas att iakttaga tillbörlig försiktighet och jämväl

i övrigt låta sig angeläget vara att, i vad på dem ankommer, medverka

till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbetet. I 4 och 5 §§ meddelas

ett stort antal bestämmelser om vad arbetsgivare särskilt har att iakttaga

till förekommande av olycksfall resp. ohälsa i arbete. Dessa regler äro

närmast att anse som tillämpningsföreskrifter till det grundläggande stadgandet

i 3 §. Här må närmare beröras endast bestämmelserna om raster

samt natt- och veckovila. I fråga om raster föreskrives, att arbetet, där

dess natur det medgiver, bör avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda

raster av tillräcklig varaktighet (5 § i). Den allmänna bestämmelsen

om nattvila innebär, att erforderlig ledighet för nattvila bör beredas

arbetarna, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet

skäligen kan anses kräva avvikelse (5 § k). För minderåriga och

kvinnor gälla särskilda bestämmelser om nattvila, för vilka redogörelse

kommer att lämnas senare. Beträffande veckovila stadgas, att arbetarna

för varje period av sju dagar i regel skola åtnjuta sammanhängande ledighet

av minst 24 timmars varaktighet, såvitt möjligt förlagd till söndag

(5 § 1). Från föreskriften om veckovila kan yrkesinspektionens chefsmyndighet

medgiva undantag. Om det för tillämpning av 3 § i avseende

å visst slag av sysselsättning eller användande av visst slag av maskin,

redskap eller arbetslokal föreligger behov av närmare föreskrifter utöver

vad lagen innehåller, äger Kungl. Maj:t utfärda sådana föreskrifter (7 §

1 inom.).

Beträffande hälsofarligt arbete meddelas vissa särskilda bestämmelser.

Sålunda stadgas i 5 § e), att tiden för arbetares användande till särskilt

hälsofarlig sysselsättning skall tillbörligen inskränkas. Finnes arbete vid

visst arbetsställe vara synnerligen hälsofarligt, äger Kungl. Maj :t utfärda

föreskrifter om läkarundersökning av arbetarna såväl före anställningen

som periodiskt under densamma (41 § andra stycket). Med stöd av detta

bemyndigande bär Kungl. Maj :t den 2 december 1938 utfärdat en kungö
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

x-else (nr 711) angående läkarundersökningar och läkarbesiktningar till

förebyggande av vissa yrkessjukdomar, nämligen blyförgiftning och stendammslunga.

Lagen kräver medverkan i skyddsarbetet icke endast av arbetsgivare

och arbetare utan även av tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner

och dylikt. Sålunda åligger det tillverkare, försäljare och upplåtare

av maskin, redskap eller annan teknisk anordning att tillse, att sådant

föremål vid avlämnande är försett med nödiga skyddsanordningar och även

i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall och ohälsa (6 a §).

Det må anmärkas, att denna föreskrift har ett vidsträcktare tillämpningsområde

än lagen i övrigt. Föreskriften gäller nämligen icke endast

då föremålet skall användas i företag, som faller under arbetarskyddslagen,

utan avser all tillverkning, försäljning eller upplåtelse av sådana föremål,

som avses i stadgandet.

Till skydd för minderåriga, d. v. s. personer under 18 år, innehåller

arbetarskyddslagen åtskilliga stadganden. Dessa återfinnas dels under

rubriken »Särskilda bestämmelser rörande minderårigas användande

i arbete» och dels under rubriken »Om tillsyn å lagens efterlevnad in. in.».

För att minderårig skall få användas i arbete måste enligt dessa föreskrifter

vissa villkor vara uppfyllda, i första hand att den minderårige uppnått

viss ålder. Den allmänna minimiåldern är 13 år (9 § första stycket).

För vissa slag av arbete är en högre åldersgräns fastställd. Beträffande

industriellt arbete, inklusive hantverk, samt byggnads-, skogsavverknings-,

kolnings- och transportarbete (vartill även flottningsarbete räknas) stadgas

sålunda i 10 § första stycket förbud mot användande av minderårig under

14 år utom då arbetet avser distribution av varor eller uträttande av bud

eller ärenden. För arbete under jord i stenbrott eller gruva är minimiåldern

16 år (11 §). Som ytterligare villkor för minderårigs användande

i arbete gäller — utom beträffande arbete under ferier — att den minderårige

fullgjort sin folkskolplikt (9 § första stycket). Vidare föreskrives att

arbetsgivare ej får anställa minderårig utan att denne genom att avlämna

en i viss ordning upprättad intygsbok styrkt, att villkoren beträffande ålder

och skolgång äro uppfyllda (9 § andra stycket). För anställning i industriellt

arbete eller vid arbetsställe med i regel minst 10 arbetare inom

byggnads-, skogsavverknings-, kolnings- eller transportverksamhet förutsättes

dessutom, att intygsboken innehåller läkarintyg, utvisande att den

minderårige icke företer sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling

eller, om så skulle vara fallet, att den minderårige icke kan anses

komma att lida men av sysselsättningen i fråga (10 § andra stycket). Under

vissa förutsättningar äger yrkesinspektionens chefsmyndighet meddela dispens

från de nu återgivna bestämmelserna om minimiålder — dock ej

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 33

beträffande arbete under jord i stenbrott eller gruva — skolgång, intygsbok

eller läkarundersökning (12 §).

Som allmän regel för minderårigs användande i arbete föreskrives, att

minderårig icke får användas på sådant sätt, som kan anses medföra fara

för olycksfall eller för överansträngning eller annan menlig inverkan på

den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller innebära våda i sedligt

avseende (13 § första stycket). Om användande av minderåriga i visst slag

av sysselsättning finnes medföra synnerlig fara i något av dessa avseenden,

äger Kungl. Maj :t föreskriva vissa villkor för minderårigs användande till

sådant arbete eller förordna, att minderårig ej må användas däri (15 §).

Med stöd av detta bemyndigande (i dess tidigare lydelse) har Kungl. Maj:t

den 26 september 1930 utfärdat kungörelse (nr 344) angående förbud mot

minderårigs användande till vissa farliga arbeten.

Vissa minderåriga arbetare äro underkastade fortlöpande läkarkontroll.

Sålunda stadgas i 35 §, att vid arbetsställe, som omfattas av föreskriften

om läkarundersökning av minderårig före anställningen, de minderåriga

arbetarna — utom då fråga är om skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete

— en gång om året skola besiktigas av en utav Konungens

befallningshavande förordnad besiktningsläkare. Eftergift härifrån kan i

särskilda fall meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Föreskriver

besiktningsläkaren särskilda villkor för den minderåriges fortsatta användande

till viss sysselsättning eller den minderåriges skiljande därifrån,

får arbetsgivaren icke i strid mot föreskriften använda den minderårige i

arbete, intill dess annorlunda kan varda av yrkesinspektionens chefsmyndighet

förordnat.

Arbetarskyddslagen innehåller vissa regler angående minderårigs arbetstid

(14 § 1 inom.). Beträffande arbete varå lagen den 16 maj 1930 angående

arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbetstidslagen, äger tilllämpning

hänvisar arbetarskyddslagen till sagda lag. Arbetarskyddslagen

innehåller emellertid den inskränkningen i allmänna arbetstidslagens bestämmelser

alt — frånsett nödfallsarbete — arbetstiden för minderårig i

intet fall må överstiga 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan.

Samma regel gäller i fråga om arbete, som ej faller under allmänna arbetstidslagen.

Om minderårig med arbetsgivarens vetskap deltar i viss undervisning,

skall arbetstiden så begränsas, att den sammanlagda undervisnings-

och arbetstiden ej kommer att överstiga 10 timmar för dygn eller

60 timmar för vecka.

Även beträffande nattvila innehåller lagen, såsom redan berörts, särskilda

föreskrifter beträffande minderåriga (14 § 3 inom.). Minderårig skall för

nattvila åtnjuta oavbruten ledighet från arbetet minst 11 timmar varje

dygn. 1 denna ledighet skall ingå, där minderårig under 16 år användes

till industriellt arbete eller därmed enligt It) § första stycket likställt arbete,

tiden mellan klockan 19 och 6 samt eljest tiden mellan klockan 22

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. Nr 298.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

och 5. Från dessa bestämmelser kan i viss utsträckning undantag medgivas.

Såsom tidigare nämnts innehåller arbetarskyddslagen vissa särbestämmelser

rörande kvinnliga arbetstagare. Sålunda

stadgas ovillkorligt förbud mot kvinnas användande till arbete under jord

i stenbrott eller gruva (16 §). Vidare får kvinna som fött barn icke användas

till industriellt arbete eller därmed enligt 10 § första stycket likställt

arbete under de sex första veckorna efter barnsbörden, för såvitt icke

med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet kan börja

arbetet tidigare (17 § första stycket). Därjämte är kvinna som användes

till sådant arbete berättigad till ledighet, om hon med intyg'' av läkare eller

barnmorska styrker antingen att hon sannolikt kan vänta sin nedkoinst

inom två veckor eller att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex

veckor och med hänsyn därtill har behov av ledighet (17 § andra stycket).

Ammar kvinna sitt barn får erforderlig ledighet härför icke förvägras henne

(18 §). Kvinna som användes till industriellt arbete (hantverk däri inbegripet),

vilket bedrives i sådan omfattning att i regel minst 10 arbetare

sysselsättas å arbetsstället, skall för nattvila åtnjuta oavbruten ledighet

från arbetet under minst 11 timmar varje dygn, i vilken ledighet tiden mellan

klockan 22 och 5 skall ingå (19 § första stycket). Sistnämnda regel

är icke undantagslös, men möjligheterna att erhålla undantag äro strängt

begränsade (19 § andra stycket samt 20 och 21 §§). Om kvinnas användande

i visst slag av sysselsättning finnes medföra fara för olycksfall eller

vara för kvinna synnerligen ansträngande eller hälsofarligt, äger Kungl.

Maj :t föreskriva vissa villkor för kvinnas användande i sådant arbete eller

förordna, att kvinna ej må användas däri (22 §). Med stöd av detta bemyndigande

(i dess tidigare lydelse) har Kungl. Maj :t den 7 april 1916

utfärdat kungörelse (nr 114) angående förbud mot användande av kvinna

under 21 år till lastning, stuvning eller lossning av varor å vissa fartyg.

I syfte att åstadkomma en organiserad s a in verkan in e 11 a n a rbetsgivare

och arbetare till förebyggande av olycksfall

och ohälsa i arbetet ha vissa bestämmelser upptagits i lagen

(31 §). Sålunda sägs, att å arbetsställe, där på stadigvarande sätt bedrives

industriellt arbete eller därmed enligt 10 § första stycket likställt arbete,

bland arbetarna bör utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetarna

i frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet. Därjämte förklaras,

att något hinder att utse ombud vid andra arbetsställen icke föreligger.

Vidare framhålles att skyddsombuden böra verka för främjande av ökad

säkerhet och sundhet å arbetsstället samt söka vinna arbetarnas medverkan

därtill. Missförhållande böra de i första hand söka få avhjälpt genom

hänvändelse till arbetsgivaren eller arbetsledare, men om rättelse ej vinnes

därigenom böra de vända sig till vederbörande yrkesinspektör eller berg
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

mästare. Ombuden få icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetsgivare

och arbetsledare böra samråda med skyddsombuden i frågor rörande arbetets

säkerhet och sundhet. Å större arbetsställen bör, där så lämpligen

kan ske, bildas en av skyddsombud och företrädare för arbetsledningen

sammansatt säkerhetskommitté med uppgift att verka för säkerhet och

sundhet i arbetet. Slutligen föreskrives, att inspektionsförrättare om möjligt

skall träda i förbindelse med skyddsombud eller säkerhetskommitté.

Tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och

med stöd av densamma meddelade bestämmelser utövas av statliga och

kommunala tillsynsorgan under överinseende och ledning av yrkesinspektionens

chefsmyndighet, som numera är riksförsäkringsanstalten (23 §).

De statliga tillsynsorganen utgöras av yrkesinspektörer för tillsynstjänsten

i allmänhet, minst en yrkesinspektris för tillsyn företrädesvis å arbete, vartill

kvinnor användas, samt bergmästare för tillsyn företrädesvis å bergverksarbete

och därmed sammanhängande arbete ävensom dem underordnad

personal. Dessutom finnas vissa specialinspektörer. För tillsynstjänsten

i allmänhet är riket indelat i 11 yrkesinspektionsdistrikt, vart och ett

med en yrkesinspektör. De kommunala tillsynsorganen utgöras av hälsovårdsnämnderna,

vilka emellertid äga uppdraga tillsynens utövande åt särskilt

utsedda personer (24 §).

I lagen framhålles, att tillsynsorganen böra gå arbetsgivarna tillhanda

med upplysningar, råd och anvisningar (25 §). Såsom särskild skyldighet

i sådant avseende har för yrkesinspektör och bergmästare föreskrivits, att

de på begäran av arbetsgivare kostnadsfritt skola granska och avgiva yttrande

över förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller ny

eller ändrad anordning för arbetets bedrivande (26 §).

Lagen innehåller vissa bestämmelser om tvångsmedel för genomförande

av anvisade skyddsåtgärder. Om vid ett

arbetsställe missförhållande råder i något avseende som — utan att hänföra

sig till de allmänna bestämmelserna om raster, nattvila eller veckovila

—• behandlas i lagens särskilda skyddsföreskrifter eller i någon av Kungl.

Maj :t utfärdad, icke straffbelagd tillämpningsföreskrift eller eljest inbegripes

under 3 § i lagen, äger sålunda vederbörande yrkesinspektör eller

bergmästare förbjuda arbetsgivaren, sedan denne blivit i saken hörd, att

efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal,

maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att ha

iakttagit visst vid förbudets meddelande angivet villkor. Sådant förbud må

även meddelas av chefsmyndigheten (38 § 1 inom.). Medför missförhållandet

synnerlig fara för arbetares liv eller hälsa äger chefsmyndigheten

utan att avbida arbetsgivarens yttrande meddela förhud att träda i kraft

omedelbart och gälla tills vidare intill dess annat förordnas (38 § 2 inom.).

Där missförhållande hänför sig till arbetslokal, som arbetsgivaren fått till

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

sig upplåten, äger chefsmyndigheten meddela förbud mot upplåtande av

lokalen till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vidtagits

viss angiven åtgärd (38 § 3 mom.). Vidare äger chefsmyndigheten

under vissa förutsättningar förbjuda tillverkare, försäljare eller upplåtare

av maskin, redskap eller annan teknisk anordning att avlämna föremålet

innan de åtgärder vidtagits med detsamma, som chefsmyndigheten finner

erforderliga (38 a §). Överträdelse av förbud som meddelats med stöd av

någon av de nämnda bestämmelserna är belagd med straff (45 §). För

den händelse arbetsgivare åsidosätter lagens allmänna bestämmelser om

raster, natlvila och veckovila, äger chefsmyndigheten meddela nödiga föreskrifter

till tryggande av det åsidosatta stadgandets iakttagande (38 § 4

mom.), och brott mot sådan föreskrift medför straffpåföljd (42 §). För

tryggande av att den i 13 § givna huvudregeln angående minderårigs användande

i arbete efterleves anvisar lagen ett liknande förfarande (39 och

42 §§). Bestämmelserna i 38 och 39 §§ äga icke tillämpning å verksamhet

som bedrives av staten. I stället föreskrives att yrkesinspektören eller bergmästaren,

om missförhållande icke avhjälpes, skall anmäla detta hos den

myndighet, som har överinseende över verksamheten. Denna myndighet

har att efter omständigheterna antingen vidtaga den påkallade åtgärden

eller underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning (53 § andra stycket b).

Beträffande lagens ansvarsbestämmelser må utöver vad som

redan nämnts följande framhållas. Arbetsgivares överträdelser av de speciella

föreskrifterna beträffande minderåriga och kvinnor äro i allmänhet

direkt straffbelagda (42 och 43 §§). Då arbetsgivare i strid mot lagens

bestämmelser använt minderårig till arbete, kan straff även ådömas den

minderåriges fader eller målsman, såvida förseelsen skett med dennes vetskap

och vilja (42 § första stycket). Arbetstagare kan straffas om han

olovligen och utan skäl borttager skyddsanordning eller försätter den ur

bruk (46 §).

Över förbud som meddelats av yrkesinspektör eller bergmästare äger arbetsgivaren

anföra besvär hos chefsmyndigheten (38 § 1 mom.). Enligt

arbetarskyddslagen meddelade beslut av chefsmyndigheten eller Konungens

befallningshavande kunna överklagas hos Kungl. Maj:t (51 §).

Huvuddragen av kommitténs förslag.

I betänkandet framhåller kommittén inledningsvis vissa allmänna synpunkter,

som enligt kommitténs mening borde beaktas vid en reform av

arbetarskyddslagstiftningen. I denna del anföres följande.

Arbetarskyddslagstiftningen utgör en viktig del av den sociala lagstiftningen.

Den har till ändamål att skydda den mänskliga arbetskraften mot

de faror för olycksfall och ohälsa samt andra menliga verkningar, vilka i

större eller mindre grad äro förbundna med arbete av olika slag. Den avser,

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

mera positivt uttryckt, att tillförsäkra arbetstagarna säkerhet och sundhet

i arbetet. Säkra och sunda förhållanden på arbetsplatserna medföra minskat

antal olycks- och sjukdomsfall, färre driftstörningar och förlorade arbetsdagar

samt bidraga till trivseln på arbetsstället, omständigheter som

äro av stor betydelse ur arbets- och produktionssynpunkt. Förståelsen och

intresset för ett rationellt och effektivt arbetarskydd har också på senare

tid vuxit sig allt starkare hos arbetsmarknadens parter. Man har mera

allmänt insett och erkänt betydelsen av det förebyggande arbetet och funnit,

att detta måste betraktas såsom ett viktigt och naturligt led i det produktiva

arbetet. Den snabba tekniska utvecklingen med i många fall mekanisering

och rationalisering av arbetet som följd har ej sällan ställt stegrade

fysiska och psykiska anspråk på den mänskliga arbetskraften, och

behovet av åtgärder ur såväl skyddsteknisk som arbetshygienisk synpunkt

har härigenom måst skärpas. En sådan skärpning har även påkallats av

den kraftiga stegring av antalet olycks- och sjukdomsfall i arbete, som

förekommit under de senaste åren, och de därav föranledda, avsevärt ökade

kostnaderna. Med utvecklingen på arbetslivets område ha likaledes följt

ökade anspråk på social omvårdnad av arbetskraften.

Men hänsyn till den betydande förlust i arbetsförmåga och arbetstid, som

samhället får vidkännas på grund av olycksfall och ohälsa i arbete, och

den belastning samhället åsamkas för vården av dem, som drabbats av

olycksfall och ohälsa i arbetet, är det självfallet, att det förebyggande arbetet

jämväl är ett samhällsintresse. Även med hänsyn härtill har krav

uppställts på en vidgad och skärpt arbetarskyddslagstiftning.

Den moderna arbetarskyddslagstiftningen syftar emellertid ej endast till

att anvisa åtgärder, som direkt avse att förebygga olycksfall och ohälsa i

arbete, utan även till att skapa sådana säkra och sunda förhållanden i

övrigt, att arbetstagare i varje slag av sysselsättning så långt möjligt skyddas

till liv och hälsa. Detta innebär, att vid uppdragande av gränserna för

skyddslagstiftningens tillämpningsområde hänsyn ej uteslutande får tagas

till det behov av skydd, som föreligger i arbetet. Det är vidare att märka,

att arbetarskyddslagstiftningen numera ej heller tager sikte på vissa verksamhetsgrenar

eller yrkesgrupper, utan den utformas i allmänhet så, att

den i möjligaste mån omfattar varje slag av verksamhet, oftentlig som

enskild.

Även i annat hänseende går den moderna arbetarskyddslagstiftningen

längre än vad som hittills i allmänhet varit förhållandet. Sålunda eftersträvas

numera en sådan vidgad tillämpning av skyddslagstiftningen, att

allt arbete inom en verksamhet i regel blir inbegripet under lagsliltningen.

Även i de fall, då arbetet utföres av annan än arbetstagare i egentlig mening

eller å annan plats än som arbetsgivaren bestämt eller anvisat, skall lagstiftningen

således gälla. Som exempel härpå kan nämnas arbete, som utföres

av medlem av arbetsgivarens familj eller som bedrives i arbetstagarens

hem eller å plats, som arbetstagaren själv bestämt. Vissa slag av arbete,

som hittills i allmänhet icke inbegripits under lagstiftningen men som

till sin beskaffenhet äro fullt likställda med arbete, varå lagstiftningen äger

tillämpning, anses likaledes böra omfattas av denna. Till sådant arbete

hänföres exempelvis arbete, som av elever utföres vid läroanstalter för

yrkesutbildning, eller visst arbete inom försvarsväsendet, då det utföres

av värnpliktiga. Avgörande för lagstiftningens tillämpning är alltså arbetet

som sådant och icke så mycket frågan av vem eller åt vilken arbetet

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

utföres. Av betydelse i detta sammanhang behöver icke vara, huruvida

lagstadgad ersättning utgår åt den, som utför arbetet, därest han drabbas

av olycksfall eller yrkessjukdom.

Att under lagstiftningen inbegripa en person, som icke är part i det arbetsförhållande,

varå lagstiftningen främst grundar sig, har ej heller ansetts

strida mot dess princip och ändamål. Det är sålunda icke ovanligt,

att lagstiftningen numera gäller även beträffande exempelvis tillverkare,

försäljare och uthyrare av maskiner, redskap o. d.

Som skäl för en begränsning av tillämpningsområdet för skyddslagstiftningen

anföres ej sällan svårigheten att kontrollera efterlevnaden av densamma.

Givet är emellertid, att denna omständighet icke får avhålla lagstiftaren

från att söka bereda det skydd, som i varje särskilt fall kan finnas

påkallat.

Kommittén har funnit, att de ovan anförda synpunkterna i huvudsak

böra vinna beaktande vid lagrevisionen. Med hänsyn härtill och till de synpunkter

och önskemål, som i övrigt framförts beträffande ändringar i lagstiftningen,

har kommittén ansett sig böra framlägga förslag till en väsentligt

omarbetad och i vissa delar ny arbetarskyddslagstiftning. Det är dock

att märka, att även om förslaget förutsätter en mera utsträckt tillämpning

än vad lagstiftningen nu har, därav icke följer, att den föreslagna lagstiftningens

samtliga bestämmelser skola äga tillämpning under alla förhållanden.

En del bestämmelser ha redan genom sin innebörd och avfattning

givits en begränsad giltighet och andra åter ha helt undantagits från tilllämpning

å vissa slag av verksamhet.

Kommittén föreslår, att gällande arbetarskyddslag ersättes med en ny,

av kommittén rubricerad »Lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete

(arbetarskyddslag)». Vid förslagets utarbetande har kommittén funnit

sig böra fasthålla vid de grundprinciper, på vilka den gällande lagen är

uppbyggd. Lagförslagets uppställning motsvarar i stort sett den gällande

lagens, dock ha vissa omgrupperingar skett och åtskilliga nya rubriker införts.

Till den föreslagna lagtexten har kommittén fogat anvisningar, vilka

enligt kommitténs mening skola vara lika bindande som lagbestämmelserna.

Kommittén säger sig tro, att lagen genom detta förfarande erhållit en mera

lättfattlig form. Kommittéförslaget skiljer sig från vad som nu gäller huvudsakligen

i följande avseenden.

Beträffande lagens tillä mpningso in r.å d e föreslås flera ändringar

i utvidgande riktning (1 §). Enligt huvudregeln skall lagen omfatta

varje »verksamhet», vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares

räkning; de nu använda begreppen »rörelse» och »särskilt arbetsföretag»

ha således utbytts mot »verksamhet». Detta medför bland annat den ändringen

att den statliga och kommunala tjänstemannaverksamheten kommer

att falla under lagen. Vissa av de nuvarande undantagen från huvudregeln

ha i förslaget gjorts mindre omfattande. Sålunda skall lagen, om

än med vissa begränsningar, gälla jämväl beträffande hemindustrielit arbete

och arbete av familjemedlem till arbetsgivaren. I fråga om jordbruket

skall lagen tillämpas i betydligt större utsträckning än för närvarande,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

dock skola jämväl enligt förslaget åtskilliga av lagens stadganden, såsom

föreskrifterna om lokaler och de flesta bestämmelserna om minderåriga,

icke gälla för jordbruket. Arbete inom försvarsväsendet och civilförsvaret

skall falla under lagen i något större omfattning än hittills; lagen skall

sålunda, oavsett om arbetet utföres av anställd eller av värnpliktig (civilförsvarspliktig)

personal, gälla i fråga om sådant arbete, som bedrives

väsentligen på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och icke

är att hänföra till militär övning (civilförsvarsövning). Slutligen skall lagen

i begränsad omfattning tillämpas å arbete av elever vid vissa läroanstalter

och å verksamhet, som två eller flera personer gemensamt bedriva utan

att sysselsätta någon arbetstagare däri. Med hänsyn till det föreslagna tilllämpningsområdets

vidsträckthet kan det enligt kommitténs mening befinnas

nödvändigt att undantaga viss verksamhet eller del därav från alla

eller vissa av lagens bestämmelser. Kungl. Maj :t föreslås därför skola äga

att, då synnerliga skäl föreligga därtill, förordna om sådant undantag

(4 §). Den befogenhet att utsträcka lagens tillämpningsområde som för

närvarande tillkommer Kungl. Maj :t skall enligt förslaget (3 §) överflyttas

på arbetsrådet, vilket förutsättes skola bli chefsmyndighet i fråga om tillsynen

å lagens efterlevnad.

Arbetsgivares ansvar för lagens efterlevnad skall under vissa förutsättningar

kunna överflyttas på särskild arbetsföreståndare, dock icke i fråga

om vidtagande av åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall i

arbete (2 § b tredje stycket).

Lagens bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares

allmänna skyldigheter ha förtydligats och kompletterats. Arbetsgivare

skall sålunda vara pliktig »iakttaga allt, som med hänsyn till

arbetets natur och de förhållanden, varunder arbetet bedrives, samt arbetstagarens

ålder, yrkesvana och andra förutsättningar för arbetet skäligen

kan erfordras för att skydda hos honom sysselsatta arbetstagare mot ohälsa

och olycksfall i arbetet». Arbetstagare skall å sin sida vara skyldig använda

förefintliga skydd, noga följa i lagen eller med stöd av densamma meddelade

föreskrifter samt i övrigt, i vad på honom ankommer, medverka till förekommande

av ohälsa och olycksfall i arbetet. Vidare föreskrives skyldighet

för arbetsgivare och arbetstagare att i samverkan söka skapa och vidmakthålla

ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete (5 §).

För att tillsynsorganen skola få kännedom om nytillkomna arbetsställen

stadgas anmälningsskyldighet för arbetsgivare (8 §).

De särskilda b e s t ä m melserna till förebyggande av

ohälsa och olycksfall i arbete (9—25 §§) ha omarbetats och

fullständigats i åtskilliga hänseenden. Därvid har kommittén ägnat särskild

uppmärksamhet åt de hygieniska förhållandena på arbetsplatserna.

Obligatorisk förhandsgranskning föreskrives i fråga om förslag till nybygg
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

nåd eller väsentlig om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller personalrum.

Arbetslokal inom särskilt riskfylld verksamhet skall icke få tagas i bruk,

förrän den blivit godkänd. Anmälningsskyldighet stadgas för hyresvärd

om upplåtelse av lokal för användning som arbetslokal eller personalrum

samt för arbetsgivare bland annat då arbetslokal tages i bruk för annat

slag av verksamhet än den tidigare använts till. I fråga om anordnande

och beskaffenhet av arbetslokaler och personalrum innehåller förslaget ett

stort antal detaljföreskrifter. Det må nämnas, att utom i vissa undantagsfall

särskilt tillstånd skall erfordras för förläggande av arbetslokal under

jord eller i berg eller till plats i byggnad, där dagsbelysning icke finnes.

Såsom tidigare berörts skola föreskrifterna om lokaler icke äga tillämpning

å jordbruket.

Beträffande raster föreslås skärpta bestämmelser. Arbetstagare, som sysselsättes

i arbete av ihållande eller särskilt påfrestande art, t. ex. arbete

vid löpande band, skall utöver raster åtnjuta erforderligt antal arbetspauser.

Föreskriften om ledighet för nattvila har omarbetats. Enligt kommitténs

mening bör arbete icke få bedrivas nattetid utan att godtagbara

skäl föreligga därtill. Kommittén föreslår därför att beträffande annat

arbete än sådant, som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller

annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl nattetid, föreskrives

att arbetstagare skall erhålla ledighet för nattvila och att tiden mellan klockan

23 och 5 skall ingå i denna ledighet. Då emellertid arbete på natten i

vissa fall kan vara påkallat även om icke något av nyssnämnda skäl föreligger,

skall arbetsrådet äga att efter prövning i varje särskilt fall medgiva

dispens från förbudet mot nattarbete. Förbudet skall ej gälla befattningshavare

i överordnad ställning.

Den Kungl. Maj :t nu tillkommande befogenheten att föreskriva villkor

för eller meddela förbud mot minderårigas eller kvinnors användande till

synnerligen farliga arbeten föreslås utsträckt att omfatta även manliga

arbetstagare över 18 år.

Förslagets särskilda bestämmelser rörande minderårigas

användande i arbete innebära åtskilliga ändringar i förhållande

till vad som nu gäller. Minimiåldern för minderårigs användande

till arbete höjes från 13 till 14 år. Liksom hittills skall emellertid föreskriften

om minimiålder icke gälla för jordbruket med osjälvständiga binäringar.

Åldersgränsen för minderårigs sysselsättande i industriellt och därmed likställt

arbete fastställes till 15 år i stället för såsom nu 14 år. Denna högre

minimiålder skall tillämpas även beträffande arbete i grustag, hotell, restauranger

och kaféer. Till arbete under jord i gruva eller stenbrott eller å

annan liknande arbetsplats, t. ex. tunnelbygge, skall minderårig icke få

användas. Liksom för närvarande skall dispens från åldersbestämmelserna

kunna medgivas (26 och 27 §§).

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Tillämpningsområdet för bestämmelserna om läkarundersökning före anställning

och årlig läkarbesiktning under anställning föreslås utsträckt att

med vissa undantag omfatta alla minderåriga arbetstagare, oberoende av

i vilken verksamhet de sysselsättas. Jordbruket med osjälvständiga binäringar

undantages helt från dessa föreskrifter (36 §).

Maximiarbetstiden för minderårig utgör enligt förslaget (30 §) inom

jordbrukets binäringar, detaljhandeln, hotell, restauranger och kaféer 10

timmar av dygnet och 54 timmar i veckan samt inom annan verksamhet

9 timmar av dygnet och 48 timmar i veckan. Den speciella arbetstidsbegränsningen

för minderåriga skall icke gälla beträffande det egentliga

jordbruket. I särskilda fall skall utsträckning av arbetstiden kunna medgivas.

Om minderårig deltar i viss undervisning, skall arbetstiden begränsas

så, att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden icke överstiger

10 timmar av dygnet eller 54 timmar i veckan. Ledigheten för nattvila

(31 §) skall för alla minderåriga under 16 år omfatta tiden mellan klockan

19 och 6. För övriga minderåriga skall i ledigheten ingå tiden mellan klockan

23 (nu 22) och 5. Dispens från bestämmelserna om nattvila skall liksom

hittills i viss utsträckning kunna lämnas. De särskilda föreskrifterna

om minderårigs nattvila skola icke äga tillämpning å det egentliga jordbruket.

Även i de särskilda bestämmelserna rörande kvinnors

användande i arbete föreslås vissa ändringar. Sålunda skola föreskrifterna

om ledighet före och efter barnsbörd, vilka nu avse endast industriellt

och därmed likställt arbete, i princip gälla inom all verksamhet,

som omfattas av lagen. Beträffande längden av ledigheten före barnsbörd

föreslås den ändringen, att varje kvinna, utan behovsprövning i det särskilda

fallet, skall äga rätt att uttaga ledighet under sex veckor före den

beräknade nedkomsten (41 §).

Förbudet mot kvinnas användande till nattarbete å större arbetsställen

inom hantverk och industri skall enligt förslaget utvidgas att gälla alla

arbetsställen inom dessa verksamhetsområden. Å andra sidan inskränkes

den tid förbudet omfattar till tiden mellan klockan 23 (nu 22) och 5.

Vidare föreslås att föreskriften om att nattvilan skall omfatta minst 11

timmar i följd slopas samt att nattarbetsförbudet upphäves beträffande

kvinna i överordnad ställning. Slutligen vidgas möjligheten att erhålla dispens

från förbudet mot nattarbete (42 §).

Bestämmelserna om skyddsombud och säkerhetskommitt

é e r ha kompletterats i flera avseenden. Sålunda föreslås, att skyddsombud

i regel skola utses vid varje arbetsställe, där regelbundet minst 5

arbetstagare sysselsättas, och att säkerhetskommitté skall tillsättas vid

arbetsställe med i regel minst 100 arbetstagare. Enligt huvudregeln skall

liksom enligt gällande lag skyddsombud vara arbetstagare vid arbetsstället,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

men arbetsrådet skall under vissa förutsättningar kunna bevilja undantag

härifrån och medgiva lokal organisation rätt att utse skyddsombud för flera

arbetsställen a viss ort. Skyddsombudens ställning stärkes genom en föreskrift

att ombud icke på grund av sitt uppdrag får tillskyndas försämrade

arbetsförhållanden eller arbetsvillkor. Om detta stadgande åsidosättes eller

skyddsombud hindras att fullgöra sina uppgifter, inträder skadeståndsskyldighet.

Består trakasseringsåtgärd mot skyddsombud i uppsägning av

arbetsavtal, blir uppsägningen ogiltig. Mål mot arbetsgivare i anledning avåtgärd

mot skyddsombud skall anhängiggöras vid arbetsdomstolen, såvida

ej i kollektiv-avtal bestämts att det skall handläggas i särskild ordning.

Skyddsombud skall av arbetsgivaren äga åtnjuta ersättning för arbetsförtjänst,

som han går miste om genom deltagande i vissa förrättningar eller

undersökningar. Skyldigheten för tillsynsorgan att vid inspektion eller annan

förrättning å arbetsställe träda i förbindelse med skyddsombud utvidgas.

Bestämmelser av nu angivet innehåll ha upptagits i förslagets 44,

69 och 73 §§.

Såsom tidigare framhållits förutsättes i allmänhet ett förhållande mellan

arbetsgivare och arbetstagare för att lagen skall vara tillämplig. Förslaget

innehåller emellertid även en del allmängiltiga föreskrifter (45 och 46 §§).

I gällande lag finnes ett stadgande av denna art, enligt vilket tillverkare,

försäljare och upplåtare av maskiner och andra tekniska

anordningar skola vidtaga vissa åtgärder till skydd för den

som skall använda anordningen. Enligt förslaget skall sådan tillverkare,

försäljare eller upplåtare utöver vad som nu åligger honom vara pliktig

bl. a. att tillhandahålla erforderliga föreskrifter för anordningens användning

och skötsel. Vidare stadgas skyldighet för den som yrkesmässigt utför

installation av maskin eller annan anordning för arbetes bedrivande att

tillse att föreskrivna skyddsanordningar uppsättas och att för installationen

i övrigt gällande föreskrifter iakttagas. Då en maskin eller annan anordning,

som enligt lagens föreskrifter vid avlämnandet skall vara försedd

med skydd, begagnas i arbete, varå lagen i övrigt icke äger tillämpning,

skall det enligt förslaget åligga brukaren att tillse att anordningen är försedd

med föreskrivna skydd. Ha särskilda föreskrifter meddelats rörande

anordningens användning och skötsel, skall brukaren därjämte vara pliktig

att iaktta dessa. Genom nya allmängiltiga bestämmelser införes skyldighet

för tillverkare eller försäljare av eldfarligt, explosivt, giftigt eller eljest farligt

ämne eller material att vid leverans tillhandahålla erforderliga skyddsföreskrifter

rörande ämnets eller materialets handhavande och förvaring

sarnt tillse att det är försett med föreskriven märkning eller påskrift.

Beträffande hälsofarligt ämne skall dessutom lämnas uppgift om ämnets

sammansättning.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

I fråga om organisationen av tillsynen å lagens efterlevnad

föreslås betydande ändringar, överinseendet och ledningen avtillsynen

skall såsom redan nämnts ankomma på arbelsrådet, som övertar

de uppgifter vilka nu åvila riksförsäkringsanstalten i dess egenskap av

yrkesinspektionens chefsmyndighet. Detta förutsätter en väsentlig utbyggnad

av det nuvarande arbetsrådet; bland annat föreslås att riksförsäkringsanstaltens

arbetarskyddsbyrå, sprängämnesinspektionen samt yrkeshygieniska

avdelningen vid statens institut för folkhälsan överflyttas till arbetsrådet.

Tillsynspersonalen vid yrkesinspektionen, i förslaget benämnd arbetsinspektionen,

föreslås betydligt utökad, bland annat med två nya grupper

av befattningshavare, nämligen yrkesläkare och socialinspektörer. De

senare skola handha de uppgifter, som för närvarande närmast åvila den

kvinnliga yrkesinspektionen. För varje arbetsinspektionsdistrikt skall såsom

distriktschef utses en yrkesinspektör, yrkesläkare eller socialinspektör.

Tillsynen vid gruvor och stenbrott, vilken nu utövas av bergmästarna, skall

ankomma på särskilda gruvinspektörer. Den kommunala tillsynen föreslås

skola begränsas till sådana kommuner, där särskild hälsovårdsnämnd finnes,

och ankomma endast på särskilt utsedda tillsynsmän.

I bestämmelserna om tvångsmedel för genomförande av

lagens föreskrifter (57—59 §§) föreslås följande ändringar. Om

arbetsgivare underlåter att efterkomma anmaning om vidtagande av viss

skyddsåtgärd, skall distriktschef eller arbetsrådet äga förelägga honom vite.

Befogenhet att vid synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa meddela

omedelbart ikraftträdande förbud utan arbetsgivarens hörande skall tillkomma

icke endast arbetsrådet utan även distriktschef. Om minderårig ej

undergått föreskriven läkarbesiktning, skall arbetsgivaren kunna förbjudas

att använda den minderårige i arbete. Förbud skall vidare kunna meddelas

för tryggande av efterlevnaden av de tidigare omnämnda bestämmelserna

om vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare av farligt ämne eller

material samt för installatör och brukare av maskin eller annan anordning

för arbetes bedrivande. Stadgandena om vite och förbud skola äga tillämpning

även å verksamhet som bedrives av staten med allenast den avvikelsen

alt sådan åtgärd icke skall få vidtagas av distriktschef utan endast av arbetsrådet.

Ansvarsbestämmelserna ha utbyggts bland annat med sladganden

om straff för lämnande av oriktig uppgift om vidtagen skyddsåtgärd

och för underlåtenhet från arbetstagares sida att följa skyddsföreskrift,

som meddelats i eller med stöd av lagen.

Vid arbetsrådets slutliga handläggning av ärenden rörande tillämpningen

av lagen eller med stöd av densamma meddelad föreskrift skola representanter

för arbetsgivare och arbetstagare deltaga i den omfattning och den

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ordning Kungl. Maj :t förordnar. Arbetsrådets beslut i vissa ärenden skall

ej få överklagas.

Förslaget innehåller åtskilliga övergångsbestämmelser bland

annat beträffande anmälan av verksamhet, användande av lokal under jord,

anordnande av personalrum, nattarbete samt användande av minderåriga

till arbete.

Kommitténs förslag till ny arbetarskyddslag är i stort sett enhälligt. Två

reservationer ha emellertid anförts. I den ena uttalar herr Löfvander

att enligt hans mening arbete vid jordbruket eller dess binäringar borde

undantagas från den föreslagna lagens tillämpningsområde och en särskild

arbetarskyddslag efter förnyad utredning utarbetas för jordbruket jämte

binäringar. I den andra reservationen framhålla herrar Hallman och Söderbäck,

att de icke ansåge sig ha möjlighet att taga ståndpunkt till de i betänkandet

berörda organisatoriska frågorna, innan fullständig utredning

förelåge rörande de spörsmål, som uppstode i samband med den föreslagna

omorganisationen.

Allmänna synpunkter i yttrandena över kommittéförslaget.

I yttrandena vitsordas nästan undantagslöst att en allmän översyn och

modernisering av arbetarskyddslagstiftningen är behövlig. Endast handelskammaren

i Göteborg är av annan mening och framhåller att den väsentliga

frågan borde vara, huruvida man genom en ny och skärpt arbetarskyddslag

kunde uppnå bättre förhållanden på arbetsplatserna med färre

olyckor och sjukdomsfall än som kunde ske på frivillighetens väg inom

ramen för gällande lag. Det syntes icke handelskammaren sannolikt att så

vore förhållandet.

Det sakliga innehållet i kommitténs förslag har i stort sett rönt gillande

i de flesta yttrandena. Sålunda uttalar socialstyrelsen att man på det hela

taget hade skäl att med tillfredsställelse hälsa förslagets sakliga innehåll.

Statens institut för folkhälsan anser förslaget innebära ett framsteg på viktiga

områden inom yrkeshygienen. Läkarförbundet betecknar förslaget som

ett glädjande framsteg, särskilt med hänsyn till att kommittén på ett påtagligt

sätt beaktat den moderna ståndpunkten att förebyggande av ohälsa

vore en ännu betydelsefullare uppgift än den rena olycksfallsprofylaxen.

Förste provinsialläkarnas förening framhåller att förslaget kunde beräknas

komma att väsentligt förbättra de sanitära förhållandena på arbetsplatserna.

Tjänstemännens centralorganisation säger sig vilja instämma i kommitténs

allmänna uppläggning av arbetarskyddet, enligt vilken de arbetshygieniska

åtgärderna satts i förgrunden.

Landsorganisationen uttalar att förslaget i stort sett vore tillfredsställande

ur arbetarsynpunkt. Ett genomförande av detsamma skulle utgöra

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition in- 298.

ett stort arbetsrättsligt och socialpolitiskt framsteg. Det kunde emellertid

icke nog starkt understrykas att om den nya lagen bättre än den gamla

skulle kunna motsvara sitt syfte, detta trots allt icke i första hand vore

beroende av de materiella reglernas innehåll utan av inspektionsorganens

personal- och befogenhetsutrustning samt de enskilda befattningshavarnas

intresse, skicklighet och auktoritet. Organisationen anför vidare följande.

Att kampen mot yrkesfarorna för sin framgång är väsentligt beroende

av arbetsinspektionens effektivisering är ett omdöme som i huvudsak äger

giltighet beträffande yrkesfaror som kunna förebyggas genom teknisk prevention.

I fråga om faror som undandraga sig sådan prevention därför^ att

de bero av oförstånd, ovarsamhet eller andra subjektiva orsaker, måste

huvudansvaret alltjämt ligga på den lokala säkerhetstjänsten, alltså på den

för varje arbetsställe organiserade samverkan mellan arbetsgivare, arbetsledare

och arbetare. Denna allmänna erinran är i förevarande sammanhang

på sin plats. Den är uttryck för en dyrköpt erfarenhet av lagstiftningens

ineffektivitet i fråga om just dessa yrkesfaror. Olycksfallsfrekvensens

skrämmande stegring under senare tid kan väl återföras på brister i

såväl lagstiftningen som i den statliga och kommunala tillsynsorganisationen.

Men det är angeläget för arbetsmarknadens parter att fasthålla för

sig att en icke oväsentlig del av skulden är att tillskriva den kallsinniga

och passiva inställning till säkerhetstjänsten som de tyvärr alltför ofta lagt

i dagen. Det vore oförsvarligt om de hemfölle åt illusionen att den digra

kodex av lagregler och anvisningar som kommittén åstadkommit skulle

tillåta någon avprutning av anspråken på deras självverksamhet och självansvar.

I en del i huvudsak tillstyrkande yttranden ha vissa principiella erinringar

riktats mot förslaget. Därvid har man särskilt påtalat, att förslaget

utmärktes av en tendens att byråkratise ra arbetarskyddet.

Svenska arbetsgivareföreningen — som finner det fullt förståeligt att

förslaget innefattade vissa skärpningar i förhållande till gällande lag

framhåller sålunda att förslaget medförde fara för en byråkratisering av

arbetarskyddet på grund av att det innehölle ett stort antal detaljbestämmelser,

att avgörandet av åtskilligt fler detaljfrågor än tidigare lagts i myndigheternas

hand och att anmälningsskyldighet stipulerats i åtskilliga avseenden,

vartill motsvarighet f. n. saknades. Detta förhållande strede helt

mot den tendens som på senare år i allt högre grad gjort sig gällande, nämligen

att arbetsgivare och arbetare ute på arbetsplatserna nedlade ett stort

frivilligt arbete för arbetarskyddets effektivisering. I förslaget uttalades

visserligen en uppskattning av detta arbete, men i sak vore hela förslagets

uppläggning ägnad att försvåra och förminska betydelsen av detta frivilliga

arbete. Liknande synpunkter uttalas av handelns arbetsgivareorganisation,

försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, lantarbetsgivareföreningen,

kemiska industrikontoret, handelskammaren i Göteborg och samarbetskommittén

för byggnadsfrågor.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 21)8.

I åtskilliga yttranden göres gällande att vissa bestämmelser i förslaget —- särskilt föreskrifterna om anmälningsskyldighet i fråga om verksamhet och

lokaler samt om förhandsgranskning av byggnadsförslag — skulle föranleda

skriveri-, expeditions- och registreringsarbete i orimligt stor omfattning

och beröva det produktiva arbetet åtskillig arbetskraft utan motsvarande

fördelar ur skyddssynpunkt. Icke minst syntes det vara angeläget

att besinna vad dessa förslag skulle betyda i arbetsbelastning för tillsynsorganen

själva. Man hade anledning befara att dessas viktigare uppgifter

därigenom skulle bli eftersatta. Dylika synpunkter anföras bl. a. av vattenfallsstyrelsen,

kommerskollegium, stadsförbundet och vissa handelskamrar.

Några remissinstanser — däribland statens institut för folkhälsan, lantbruksstyrelsen,

yrkesinspektörerna och vissa handelskamrar — anse förslaget

utmärkas av en tendens till alltför stark centralisering, i det att avgörandet

av jämförelsevis obetydliga frågor i stor utsträckning tillkomme

arbetsrådet.

Möjligheten att för närvarande förverkliga kommitténs

förslag i full utsträckning har ifrågasatts av medicinalstyrelsen.

Styrelsen uttalar att en långt fullständigare och allsidigare

sjuk- och hälsovårdsorganisation än den nuvarande utgjorde en nödvändig

förutsättning för förslagens genomförande. I sådant hänseende åsyftades

bl. a. färdigutbyggandet av den civila tjänsteläkarorganisationen, av skolläkarvården

och distriktsvården liksom av den allmänna hälsovårdens

hjälpkrafter och det sociala kuratorsväsendet. Med hänsyn därtill funne

sig styrelsen icke kunna förorda ett genomförande av kommitténs förslag

i full omfattning. Detta uteslöte emellertid icke att styrelsen funne det

mycket önskvärt att vissa särskilt angelägna reformer på området omedelbart

vidtoges. Provinsialläkarföreningen finner en viss diffus slöja av

önskedröm vila över betänkandet. Med rådande knappa tillgång på arbetskraft,

inom vilken personalgrupp det än gällde, torde det inom den närmaste

tiden föreligga ringa utsikter till reformernas framgångsrika realiserande

— möjligen till en utbyggnad etappvis. I

I flera yttranden yrkas att en särskild arbetarskyddslag

upprättas för jordbruk och skogsbruk jämte binäringar.

Denna ståndpunkt intages av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, lantbruksstyrelsen,

länsstyrelsen i Västmanlands län, föreståndaren för statens

maskin- och redskapsprovningsanstalter, lantbruksförbundet, lantarbetsgivareföreningen

och Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening.

Som skäl härför anföres att i en sådan lag större hänsyn kunde

tagas till jordbrukets och skogsbrukets speciella föx-hållanden, varjämte

man borde kunna erhålla en för arbetsgivare och arbetstagare på detta område

mera överskådlig och lättfattlig lagtext. Lantbruksstyrelsen utvecklar

sin mening på följande sätt.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Försöket att göra lagen tillämplig å jordbruket och dess icke självständiga

binäringar har föranlett att ett flertal bestämmelser måst givas ett

relativt obestämt innehåll genom tillfogande av förbehåll, innebärande att

bestämmelserna skola iakttagas »i den utsträckning, som i varje fall kan

anses skälig» eller »i den utsträckning, som med hänsyn till förevarande

omständigheter i varje särskilt fall skäligen kan påfordras» o. s. v. Härigenom

kommer det att ställa sig vanskligt att- avgöra i vad mån en sådan

bestämmelse i visst fall äger tillämpning eller icke. Särskilt kommer det

att bliva svårt för jordbrukarna och deras arbetstagare, av vilka många ha

föga vana vid läsning av lagtext, att tolka lagens innebörd i avseende å de

skyldigheter och rättigheter, som åläggas dem. En sådan oklarhet kan förväntas

komma att föranleda tvister såväl mellan arbetsgivare och arbetstagare

som mellan dessa och tillsynsorganen. Såvitt lantbruksstyrelsen kan

finna, har det av kommittén verkställda försöket att på nämnda sätt vidga

lagens tillämpningsområde visat, att lagtexten blir alltför omfattande och

tillika oklar och svåröverskådlig, om den skall avpassas för tillämpning

även å jordbruket. I likhet med reservanten inom kommittén herr Löfvander

får lantbruksstyrelsen därför bestämt påyrka, att en särskild arbetarskyddslag

uppgöres för jordbruk och skogsbruk jämte binäringar.

Skogsstyrelsen är däremot av den uppfattningen att de modifikationer i

fråga om arbetarskyddet, som kunde erfordras för skogsbrukets vidkommande,

endast i mindre utsträckning torde behöva ske genom införande av

särskilda bestämmelser i lagen. Det torde i många fall visa sig lämpligare

att genom en smidig lagtillämpning beakta de särskilda, ofta från plats till

plats växlande förhållandena vid skogsarbete.

Kritik in o t att i förslaget upptagits bestämmelser

vilka åsyftade att skyd da även andra än arbetstagare

och därmed likställda — nämligen de allmängiltiga stadgandena

i 45 och 46 §§ rörande tillverkare, försäljare och installatörer in. fl.

— har framförts av kommerskollegium, som anser detta förhållande innebära

att arbetarskyddslagen skulle bli tillämplig på ett vidsträckt område

vilket icke hade något med arbetarskydd att göra. 1 den mån dessa stadganden

icke avsåge arbetsställe, som enligt 1 § fölle under lagen, torde de

icke ha sin plats i arbetarskyddslagen. De syntes i stället mera vara att

jämföra med andra bestämmelser som åsyftade att trygga allmänheten mot

andras ovarsamhet eller andra anledningar till olycksfall. Ifrågavarande

paragrafer syntes därför böra utgå, dock borde, intill dess allmängiltiga

bestämmelser meddelats om förbud mot leverans av här avsedda anordningar

utan skydd, förbudet däremot kvarstå i arbetarskyddslagen, såvitt

anginge arbetsplatser varå 1 § ägde tillämpning.

Den lagtekniska utfor in ningen a v förslaget kritiseras

i åtskilliga yttranden. Sålunda anför socialstyrelsen, alt det framför allt

kunde anmärkas att den föreslagna lagtexten med därvid fogade anvisningar

blivit alltför vidlyftig och otymplig. Därtill komme att bestäminel
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

serna i åtskilliga fall erhållit en synnerligen vag avfattning. Särskilt föreskrifterna

i 11—17 §§ vore alltför detaljerade och av alltför obestämd avfattning

för att lämpligen kunna intagas i en författning av lags karaktär.

Paragrafernas uppställning och den rent språkliga utformningen avveke

f. ö. i betydande grad från vad som hittills varit brukligt i svensk lagtext.

Detsamma gällde den särskilda anordningen med till lagen fogade anvisningar

av lags karaktär. Dylika anvisningar hade hittills förekommit

endast i undantagsfall, bl. a. i skatteförfattningarna, där det varit nödvändigt

att utfärda synnerligen detaljerade föreskrifter i lagform. De föreslagna

anvisningarna vore därjämte av synnerligen varierande beskaffenhet.

Styrelsen ifrågasatte, om det icke vore lyckligare att i lag fixera endast

de grundläggande föreskrifterna och upptaga detaljföreskrifterna i en administrativ

författning, varjämte eventuellt chefsmyndigheten kunde bemyndigas

att inom vissa gränser utfärda bindande anvisningar. Vidare

kunde anmärkas, att avgränsningen mot andra författningar i åtskilliga

fall, t. ex. 11, 41 och 46 §§, icke ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Med

hänsyn till det anförda förordade styrelsen att lagförslaget måtte underkastas

en grundlig överarbetning. Även riksförsäkringsanstalten hemställer

under åberopande av liknande synpunkter att förslaget måtte omarbetas.

Genom att överflytta detaljföreskrifter till en i administrativ ordning utfärdad

författning skulle man vidare vinna, att bestämmelserna lättare och

med mindre tidsutdräkt kunde ändras och fullständigas med hänsyn tagen

till den ständigt fortgående tekniska utvecklingen. Vattenfallsstyrelsen uttalar

sig i samma riktning. Stockholms handelskammare anser, att lagen

borde innehålla blott de grundläggande bestämmelserna och i fråga om

direkta åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall innefatta allenast

arbetsgivares allmänna skyldigheter. Behovet av förtydligande detaljföreskrifter

för särskilda områden syntes kunna tillgodoses genom i administrativ

ordning av Kungl. Maj :t eller arbetsrådet utfärdade bestämmelser.

Även järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus

län, lantbruksförbundet, lantarbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation

och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation anse anordningen

med särskilda anvisningar till lagtexten göra förslaget invecklat och

svåröverskådligt. I några av dessa yttranden betonas att det verkade förvirrande

alt kommittén i motiveringen till en del anvisningar syntes göra

avsteg från sitt principiella uttalande att anvisningarna skulle vara lika

bindande som lagtexten.

Jämväl åtskilliga andra remissinstanser ha den uppfattningen att förslaget

är alltför detaljerat. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att

detta förhållande till följd av lagens vidsträckta tillämpningsområde medförde,

att man finge bestämmelser som uppenbarligen icke kunde tillämpas

inom vissa verksamhetsområden, vilket vore ägnat att minska respekten

för lagen. Läkarförbundet befarar att detaljrikedomen skulle komma att

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungi. Maj.ts proposition nr 298.

i viss mån klavbinda utvecklingen. Mångfalden av föreskrifter kunde vidare

ingiva såväl arbetsgivare som arbetstagare den uppfattningen, att lagens

bestämmelser helt täckte de yrkeshygieniska och skyddstekniska områdena

och att ytterligare ej förutsedda och omnämnda åtgärder vore

obefogade.

Från några håll hävdas att den vaga avfattningen av åtskilliga bestämmelser

kunde medföra rättsosäkerhet. I vissa yttranden, bl. a. det av landsorganisationen

avgivna, påtalas den rikliga förekomsten av till innebörden

obestämda inskränkningar i lagens regler.

Beträffande k r i t i k e n mot särskilda bestämmelser i förslaget

må följande nämnas. I en del yttranden göres gällande att det

föreslagna tillämpningsområdet för lagen vore onödigt vidsträckt; bl. a.

ifrågasättes att lämna det hemindustriella arbetet utanför arbetarskyddslagen.

Bestämmelserna om anmälan av nya företag och om förhandsgranskning

av byggnadsförslag kritiseras, delvis ganska skarpt, i ett betydande

antal yttranden. I fråga om nattarbete för vuxna arbetstagare motsätter

man sig på arbetsgivarhåll en skärpning av den nuvarande bestämmelsen,

under det att landsorganisationen vill gå längre än kommittén och anser

att nattarbete i intet fall borde få bedrivas utan dispens av arbetsrådet.

Ganska delade meningar komma till uttryck i frågan om minimiåldern för

minderårigs användande till arbete. I ett flertal yttranden yrkas kraftigare

begränsning av minderårigs arbetstid än kommittén föreslagit. Åtskilliga

remissinstanser motsätta sig förslaget att befogenhet att meddela vitesföreläggande

skulle tillkomma distriktschef. Kommitténs förslag att vitesföreläggande

och förbud skulle kunna meddelas även i fråga om verksamhet

som bedrives av staten har jämväl mött erinringar.

En närmare redogörelse för vad yttrandena i dessa och andra hänseenden

innehålla kommer att lämnas i samband med behandlingen i det följande

av särskilda avsnitt av kommitténs förslag.

Departementschefen.

Efter hand som den industriella och sociala utvecklingen fortskridit har

behovet av särskilda åtgärder för att skydda den mänskliga arbetskraften

mot de faror i form av ohälsa och olycksfall, som arbetet kan medföra,

framträtt med allt större styrka. Sedan vår första egentliga arbetarskyddslag,

1889 års s. k. yrkesfarelag, år 1912 ersatts av den ännu gällande lagen

om arbetarskydd, har industrialiseringen och mekaniseringen av arbetet

fortsatt i raskt tempo. Tid efter annan ha också ändringar vidtagits i arbetarskyddslagstiftningen,

delvis av ganska omfattande karaktär. Den tid som

förflutit sedan lagens tillkomst synes emellertid i och för sig vara anledning

nog att till övervägande upptaga frågan om en allmän revision av lagen.

t Ilihang till riksdagens protokoll 19)8. 1 samt. Nr 298.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 2f)S.

Den på senare år starkt stegrade frekvensen av olycks- och sjukdomsfall i

arbete synes också motivera en intensifiering av den förebyggande verksamhet,

som arbetarskyddet innefattar.

Det av 1938 års arbetarskyddskommitté framlagda förslaget till ny arbetarskyddslag

bygger vidare på den grund som 1912 års lag erbjuder. Förslaget

innefattar väsentliga utvidgningar och skärpningar av lagens bestämmelser.

I stort sett har förslaget mötts med välvilja vid remissbehandlingen,

om än i fråga om förslagets detaljer åtskillig kritik riktats mot detsamma.

Behovet av en revision av arbetarskyddslagstiftningen har emellertid så

gott som undantagslöst vitsordats i yttrandena. För egen del finner jag, i

anslutning till vad jag i det föregående anfört, en revision av arbetarskyddslagen

i utvidgande och skärpande riktning påkallad. De allmänna synpunkter

kommittén anfört rörande riktlinjerna för en sådan revision kan jag i

stort sett ansluta mig till. Jag vill emellertid redan här anmärka, att jag i

vissa avseenden hyser starka betänkligheter mot att i lagstiftningen införa

så vittsyftande bestämmelser som kommittén i en del fall föreslagit.

Kommittén har betonat att även om förslaget förutsatte en mera utsträckt

tillämpning än vad lagstiftningen nu har därav icke följde, att den föreslagna

lagstiftningens samtliga bestämmelser skulle äga tillämpning under

alla förhållanden. En del av de föreslagna bestämmelserna ha sålunda redan

genom sin innebörd och avfattning erhållit begränsad giltighet och

andra ha helt undantagits från tillämpning å vissa slag av verksamhet. Det

ligger vidare i sakens natur, att arbetarskyddet, som spänner över hela produktionslivets

område, icke låter insnöra sig i allmängiltiga regler. Ett vidsträckt

utrymme måste lämnas åt skälighetssynpunkter vid avgörande av

vad som i det enskilda fallet är lämpligt och möjligt att åstadkomma. Hur

lagstiftningen i det särskilda fallet skall tillämpas vid arbetarskyddets

praktiska utformning blir därför i väsentlig grad beroende av tillsynsorganens

verksamhet och de berörda parternas egna åtgöranden. Utan en aktiv

medverkan från arbetsgivare och arbetare och utan en effektiv tillsyn blir

även den bästa arbetarskyddslag en lag på papperet. Det är vid sådant förhållande

glädjande att kunna konstatera, att förståelsen och intresset för

ett rationellt och effektivt arbetarskydd på senare tid vuxit sig allt starkare

hos arbetsmarknadens parter samt att värdet av att arbetet, även om det i

och för sig icke är förenat med särskilda vådor, bedrives under så sunda

och betryggande förhållanden som möjligt alltmera erkänts. Alltjämt torde

dock åtskilligt återstå att göra. Jag vill här i anslutning till vad landsorganisationen

anfört framhålla angelägenheten av att arbetsmarknadens parter

göra klart för sig att, om syftet med arbetarskyddslagstiftningen skall

vinnas, stora anspråk ställas på deras självverksamhet och självansvar.

Ett väl lett och organiserat lokalt skyddsarbete ute på arbetsplatserna samt

en utökad propaganda- och upplysningsverksamhet är enligt min uppfatt
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 51

ning av största betydelse för uppnåendet av sunda och trygga arbetsförhållanden.

Härutöver krävs emellertid en intensifiering av tillsynsverksamheten,

icke minst för att bereda arbetsgivare och arbetstagare möjligheter

att vid det lokala skyddsarbetet tillgodogöra sig den sakkunskap

på arbetarskyddets område, som tillsynsorganen representera. Arbetarskyddskommittén

har föreslagit en mycket betydande utökning

av tillsynsorganen. Av skäl, som jag i annat sammanhang skall närmare

utveckla, har jag icke funnit det möjligt att för närvarande utbygga

organisationen i den omfattning som skulle ha varit önskvärd. Bl. a.

av denna anledning har jag funnit vissa av kommittén föreslagna utvidgningar

av den gällande lagstiftningen icke lämpligen böra realiseras för

närvarande. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om anmälningsskyldighet

och obligatorisk förhandsgranskning av arbetslokaler, vilka skulle

föranleda en betydande registrerings- och granskningsverksamhet, har jag

sålunda funnit icke böra genomföras annat än i begränsad omfattning. Den

effektivisering och förbättring av tillsynsverksamheten, som en utökad organisation

möjliggör, bör enligt min mening i första hand inriktas på att

åstadkomma sundare och säkrare arbetsförhållanden inom sådana verksamhetsgrenar,

där behovet av särskilda åtgärder till skydd mot ohälsa och

olycksfall i arbete är mera framträdande. Härtill kommer att de ifrågasatta

åtgärderna skulle kunna bidraga till en icke önskvärd byråkratisering

av arbetarskyddet.

Av liknande skäl som de nyss anförda har det synts mig för närvarande

icke finnas anledning att under lagstiftningen inbegripa även den statliga

och kommunala förvaltningsverksamheten, som hittills fallit utanför arbetarskyddslagstiftningens

tillämpningsområde. Vad åter angår lagens tilllämplighet

på jordbruket finner jag det angeläget att arbetstagarna inom

denna näringsgren så långt detta är möjligt jämställas med andra arbetstagargrupper.

Jag har därför på denna punkt funnit mig böra i allt väsentligt

godtaga kommitténs förslag. Även i övrigt torde i huvudsaklig överensstämmelse

med vad kommittén ansett den nya lagen i vissa avseenden

böra få ett vidgat tillämpningsområde. Jag är dock icke beredd att göra

lagen tillämplig å hemindustrielit arbete. Ej heller har jag kunnat i allo

ansluta mig till förslaget i vad detta angår föreskrifter, vilka skola äga tilllämpning

även utanför förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

I princip har jag emellertid intet att invända mot att sådana föreskrifter

liksom hittills upptagas i arbetarskyddslagstiftningen.

En närmare utveckling av min ståndpunkt i nu nämnda hänseenden liksom

i fråga om vad kommittén i övrigt föreslagit kommer att lämnas i det

följande. 1 detta sammanhang vill jag emellertid till övervägande upptaga

det i flera yttranden behandlade spörsmålet om den författningsmässiga utformningen

av arbetarskyddslagstiftningen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Den nuvarande arbetarskyddslagen har tillkommit genom en sammanslagning

och utbyggnad av två äldre lagverk, nämligen 1889 års yrkesfarelag

samt 1900 års lag angående minderårigas och kvinnors användande till

arbete i industriellt yrke. Den innehåller åtskilliga bestämmelser, som icke

kunna anses vara av civillags karaktär, utan närmast utgöra administrativa

tillämpningsföreskrifter. I än högre grad är detta fallet med det förslag

till ny arbetarskyddslag, som arbetarskyddskommittén framlagt. Genom

den samtidigt väsentligt utökade omfattningen och specificeringen har lagförslaget

därjämte kommit att bli av betydande omfattning. Kommittén

har i angivet syfte att underlätta förståelsen av lagtexten samt giva en närmare

belysning av densamma till själva lagtexten fogat särskilda anvisningar,

vilka enligt vad kommittén uttalat skola anses vara lika bindande

som lagbestämmelserna.

I åtskilliga yttranden ha erinringar gjorts mot den utformning författningsbestämmelserna

sålunda erhållit. Den kritik som i denna del riktats

mot förslaget synes mig tungt vägande. Vad till en början angår förslaget

att komplettera lagtexten med anvisningar har denna metod i svensk lagstiftning

hittills brukats endast i skatteförfattningar. Jag är för min del

icke beredd att förorda dess användande i fråga om en författning av civillags

natur. I likhet med vissa av remissinstanserna finner jag vidare systemet

med anvisningar icke ägnat att nämnvärt underlätta förståelsen av lagtexten.

På det sätt anvisningarna utformats av kommittén innehålla de

vidare å ena sidan bestämmelser som otvivelaktigt äro av den vikt, att de

böra ha sin plats i själva lagtexten, och å andra sidan föreskrifter, som närmast

kunna karakteriseras som motivuttalanden. Huvudparten av vad anvisningarna

innehålla är sålunda till största delen sådant, som, därest det

överhuvud skall erhålla plats i en författning, bör regleras i administrativ

ordning. Såsom nyss framhållits gäller detta även om en del i den nuvarande

arbetarskyddslagen förekommande bestämmelser, vilka ha sin motsvarighet

i kommittéförslaget. Jag vill härvid erinra om att redan vid tillkomsten

av 1912 års arbetarskyddslag vissa antydningar härom gjordes.

Såsom jag tidigare framhållit ligger det i sakens natur att ett stort antal

bestämmelser i arbetarskyddslagstiftningen måste få en relativt vag och

obestämd utformning såväl med hänsyn därtill att bestämmelserna skola

gälla för ett stort antal skilda verksamhetsgrenar som ock därför att tilllämpningen

bör kunna anpassas efter de från tid till annan ändrade förhållanden,

varunder arbete bedrives. Med hänsyn härtill synas mig starka

skäl tala för att i själva lagen upptaga endast grunderna för arbetarskyddets

utformning ävensom de rent civillagsmässiga föreskrifter som ingå

i regleringen av arbetarskyddet. Den exemplifiering av skyddsåtgärder, som

upptages i den nuvarande lagen och i starkt utvidgad form återfinnes i

arbetarskyddskommitténs förslag, bör däremot enligt min mening i huvudsak

utgå ur lagtexten. Bestämmelser av dylikt slag böra i stället utfärdas

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

i administrativ ordning såsom en allmän tillämpningskungörelse till lagen.

En sådan tillämpningskungörelse kan givas väsentligt fylligare avfattning

än vad som kan anses lämpligt i fråga om en författning av civillags karaktär.

Till kungörelsen torde med fördel kunna överflyttas detaljföreskrifter

i vissa ämnen, exempelvis angående utfärdande av arbetsbok för minderåriga

m. in. Den här ifrågasatta metoden innebär i själva verket endast en

annan utformning av den tankegång, som torde ha legat bakom arbetarskyddskommitténs

förslag att till lagtexten foga särskilda anvisningar.

Skillnaden blir den att enligt vad jag förordar utfärdandet av tillämpningsföreskrifter

inom de gränser som lagstiftningen uppdrager skall ankomma

på Kungl. Maj :t, medan enligt arbetarskyddskommitténs förslag hela författningskomplexet

skulle erhålla civillags karaktär. Uppenbarligen måste det

förra förfaringssättet medföra att av utvecklingen påkallade ändringar och

kompletteringar av de mera tekniskt betonade avsnitten av författningskornplexen

lättare och smidigare kunna genomföras.

Av dessa skäl vill jag föreslå att den föreliggande lagstiftningsfrågan

löses så, att i en författning av civillags karaktär upptagas de grundläggande

föreskrifterna om arbetarskyddet, medan det överlåtes åt Kungl.

Maj :t att utfärda tillämpningsföreskrifter till lagen. Härutöver bör det givetvis

såsom hittills ankomma på det centrala tillsynsorganet att meddela erforderliga

råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning.

Med denna lösning av frågan om arbetarskyddets lagtekniska reglering

torde de ''skäl som anförts till stöd för utfärdandet av en särskild arbetarskyddslag

för jordbruket och dess binäringar väsentligen förlora sin bärkraft.

Av betydelse i detta sammanhang är emellertid jämväl frågan vilka

av de föreslagna bestämmelserna som skola gälla för jordbruket. Jag återkommer

till detta spörsmål i det följande.

I enlighet med det anförda har på grundval av kommittéförslaget och de

däröver avgivna yttrandena inom socialdepartementet utarbetats ett förslag

till ny arbetarskyddslag som avses skola kompletteras av en kungörelse

med allmänna tillämpningsföreskrifter till lagen. I det följande skall under

särskilda avsnitt en redogörelse lämnas för de viktigare av de frågor som

beröras av kommitténs förslag samt den omfattning i vilken dessa ansetts

kräva reglering i lag.

Innan jag övergår till en sådan redogörelse vill jag nämna att frågan

om en ändrad organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstiftningen anmäles

av mig i annat sammanhang. Jag ämnar därvid föreslå att, i huvudsaklig

överensstämmelse med kommitténs förslag, den centrala ledningen

av tillsynsverksamheten anförtros ett nytt ämbetsverk, som skall övertaga

jämväl det nuvarande arbetsrådets funktioner. För detta nya ämbetsverk

föreslår jag benämningen arbetarskyddsstyrelsen. Kommitténs förslag att

utbyta benämningen yrkesinspektionen mot arbetsinspektionen har jag ej

funnit anledning godtaga. Vad angår organisationen av yrkesinspektionen

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

föreslår jag att varje inspektionsdistrikt skall liksom för närvarande stå

under ledning av en yrkesinspektör, som till sitt förfogande har underordnad

personal. De befogenheter som enligt kommitténs förslag lagts i distriktschefs

hand böra sålunda ankomma på yrkesinspektören. Vidare

föreslås, att kommunala tillsynsorgan såsom hittills skola finnas i alla kommuner.

II. Särskilda frågor.

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde.

Gällande lag.

Arbetarskyddslagen äger i princip tillämpning å varje rörelse, industriell

eller icke, vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, ävensom

å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt

arbetsföretag, vari arbetare användes på sådant sätt (1 § första stycket).

Såsom arbetare anses enligt lagen envar, som utför arbete för annans

räkning utan att i förhållande till denne vara att anse som självständig företagare

(2 §).

Angående praxis vid tolkningen av det nu återgivna stadgandet om tilllämpningsområdet

anför kommittén bl. a. följande.

Vid tillämpningen av arbetarskyddslagen har stundom uppkommit fråga,

huruvida en verksamhet är att anse som rörelse eller särskilt arbetsföretag i

lagens mening. Detta har särskilt varit fallet beträffande sådan verksamhet,

som bedrives av staten eller kommun. Om dylik verksamhet varit att hänföra

till rörelse, har den ansetts inbegripen under lagen. Men även i andra

fall, då en verksamhet, som i allmänhet ansetts böra falla under lagen, utövats

av staten eller kommun, har lagen som regel ansetts vara tillämplig.

Således gäller lagen beträffande sådan verksamhet, som utövas av exempelvis

statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket, kommunala

bad-, fattigvårds- och sjukvårdsinrättningar samt elektricitets-, gas- och

vattenledningsverk.

Sådan statens verksamhet, som avser allmän förvaltning och rättskipning,

d. v. s. den egentliga tjänstemannaverksamheten, har däremot icke inbegripits

under lagen. Som exempel på dylik verksamhet kan nämnas rättsväsen,

fångvård, skatteväsen, tulltjänst, lantmäteriväsen och den egentliga militärtjänsten.

Ej heller har lagen ansetts gälla i fråga om sådan kommunal verksamhet,

som utövas av exempelvis brand- och polisväsen, förvaltnings-,

skatte- eller andra liknande myndigheter.

Kommittén anför därjämte följande.

Vad beträffar militär verksamhet är gällande arbetarskyddslag tillämplig

på allt sådant arbete, som utföres av civila arbetare, i den mån arbetet är

hänförligt till rörelse eller särskilt arbetsföretag i lagens mening. Sålunda

gäller lagen beträffande arbete, som utföres av civila arbetare vid försvars
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tv proposition nr 298. 55

väsendets olika verkstäder och anstalter, såsom aminunitionsfabriker, krutbruk,

gevärsfaktori, tyg-, signal- och flygverkstäder, örlogsvarv, snickeri-,

skrädderi-, skoniakeri- och sadelmakeriverkstäder, bagerier, charkuterier,

köks- och tvättinrättningar, värme- och ångcentraler, förråd, vedgårdar,

sjukhus och marketenterier. Det arbete, som utföres av militär, civilmilitär

och värnpliktig personal vid ifrågavarande verkstäder och anstalter av olika

slag, anses däremot ej inbegripet under lagen. Med hänsyn till att lagens

tillämpning är begränsad till att gälla rörelse och särskilt arbetsföretag faller

ej heller den egentliga militärtjänsten under lagen.

Lagen innehåller vissa inskränkningar i huvudregeln om tillämpningsområdet.

Sålunda undantagas helt arbete, som utföres i arbetsgivarens hem

eller eljest under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande, arbete, som utföres av medlem

av arbetsgivarens familj, och arbete, som är att hänföra till skeppstjänst

(1 § andra stycket). Vidare äger lagen beträffande arbete inom jordbruket

tillämpning allenast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande

av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller andra

kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall (1 §

tredje stycket). Slutligen föreskrives att lagen i fråga om arbete, som avses

i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete in. m., skall gälla allenast i vad den

angår skydd mot annan skada än sådan som orsakas genom inverkan av

röntgenstrålar eller radioaktivt ämne (1 § sista stycket).

Lagens tillämpningsområde kan under vissa förutsättningar utvidgas genom

beslut i administrativ ordning. Enligt 7 § 8 mom. äger nämligen Kungl.

Maj:t, om arbete som icke är underkastat lagen och ej heller är att hänföra

till skeppstjänst i visst fall bedrives under sådana förhållanden, att därmed

sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för allvarlig fara för olycksfall,

förordna att lagen, i vad den åsyftar att förekomma olycksfall, i nödig omfattning

skall tillämpas å arbetet. Tillika stadgas, att Kungl. Maj :t äger

meddela de föreskrifter som kunna erfordras, då i sådant fall arbetare icke

användes till arbete för arbetsgivares räkning.

Såsom tidigare nämnts innehåller lagen vissa föreskrifter, som gälla även

utanför det nu angivna tillämpningsområdet, nämligen angående tillverkare,

försäljare och upplåtare av maskiner in. m. För dessa stadganden ävensom

kommitténs förslag till nya bestämmelser av denna art kommer redogörelse

att lämnas i ett senare sammanhang.

Kommitténs förslag.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen för de av kommittén

anförda allmänna synpunkterna beträffande eu reform av arbetarskyddslagstiftningen

har kommittén ansett, alt lagens tillämpningsområde i

åtskilliga hänseenden borde utvidgas. Detta bar skett dels genom att huvudregeln

gjorts vidsträcktare än den nuvarande, dels genom att vissa kalego
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

5(5

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

rier vilka icke äro att anse som arbetstagare likställts med sådana och dels

genom att vissa av de nuvarande undantagen från huvudregeln inskränkts.

Enligt huvudregeln i förslaget (1 § första stycket) skall lagen vara

tillämplig å varje verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares

räkning. De för tillämpningsområdets angivande nu använda uttrycken

»rörelse» och »särskilt arbetsföretag» ha sålunda utbytts mot »verksamhet».

Härigenom kommer den statliga och kommunala förvaltningsverk - samheten, vilken hittills fallit utanför arbetarskyddslagen, att inbegripas

under den föreslagna lagen. Ändringen motiveras med att arbetarskyddslagen

borde bereda möjlighet att avhjälpa missförhållande med avseende å

arbetets sundhet eller säkerhet, oavsett inom vilken verksamhet det förekomme.

Beträffande innebörden av begreppet verksamhet uttalar kommittén,

att därunder inrymdes icke endast varje yrkesmässigt bedriven verksamhet

utan jämväl annat slag av verksamhet eller arbete och detta även

om verksamheten eller arbetet vore av relativt tillfällig natur.

Begreppet arbetstagare har i förslaget samma innebörd som begreppet arbetare

i gällande lag (2 § a). Verksamhet, vari icke finnes någon arbetstagare,

faller enligt huvudregeln utanför lagen. Emellertid föreslår kommittén

den utvidgningen, att lagen skall äga tillämpning å verksamhet,

som två eller flera personer gemensamt bedriva utan

att däri sysselsätta arbetstagare, s. k. kooperativ

verksamhet (1 § g). Till stöd för förslaget anföres att yrkesinspektionen

vid skilda tillfällen påträffat missförhållanden inom verksamhet av

denna art, särskilt beträffande vissa maskiner och ångpannor, och att del

måste anses otillfredsställande att inspektionen i dylika fall icke kunde ingripa.

Samma förhållande kunde visserligen inträffa beträffande verksamhet,

som bedreves av ensam person, men dylik verksamhet hade i regel icke

samma omfattning som den här avsedda kooperativa verksamheten. Vidare

vore i sistnämnda fall varje delägare beroende av meddelägares vilja för

rättelse av missförhållande.

Kommittén har emellertid ansett att lagen icke i sin helhet borde tillämpas

å verksamhet av ifrågavarande art utan endast i den begränsade omfattning

som angives i anvisningarna till 1 § g). Bland de stadganden som

icke skola gälla beträffande sådan verksamhet må nämnas bestämmelserna

om raster, natt- och veckovila, om minderårigas och kvinnors användande i

arbete samt om skyddsombud och säkerhetskommittéer. Kommittén föreslår

vidare att i lagen föreskrives, att delägarna skola fastställa, vem av dem

som skall vara att anse såsom arbetsgivare i lagens mening samt att, om

så ej skett, varje delägare skall vara ansvarig såsom arbetsgivare i förhållande

till den eller de andra.

Om inom en verksamhet, vari arbetstagare sysselsättes och som alltså faller

under lagen, arbete utföres även av annan än arbetstagare, gälla lagens

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

bestämmelser i princip icke beträffande den sistnämndes arbete. Kommittén

föreslår emellertid, att vissa personer, vilka icke äro att hänföra till arbetstagare,

vid lagens tillämpning skola likställas med sådana. Sålunda skall

lagen tillämpas å arbete vid läroanstalt, vilket av elev utför

e s för vinnande av praktisk utbildning (l§g).

Därvid likställas elev med arbetstagare och den som driver anstalten med

arbetsgivare. Som motivering för förslaget anföres, att det ur såväl skyddssom

uppfostringssynpunkt vore av betydelse att dylikt arbete inbegrepes

under arbetarskyddslagen. Kommittén framhåller att bestämmelsen, ehuru

den främst avsåge yrkes-, lärlings- och verkstadsskolor av olika slag, icke

vore inskränkt till dylika skolor utan omfattade varje läroanstalt, vid vilken

elev hade att för sin utbildning utföra praktiskt arbete. Såsom arbete

för vinnande av praktisk utbildning borde även räknas slöjd och husligt

arbete vid sådana skolor som folk-, fortsättnings-, flick- och realskolor,

högre folkskolor, kommunala mellanskolor, allmänna läroverk och seminarier.

Däremot borde laboratoriearbete vid nyssnämnda skolor i allmänhet

icke betraktas som sådant arbete, varå lagen vore tillämplig, enär detsamma

vanligen finge anses ingå såsom ett led i den teoretiska utbildningen. Kommittén

uttalar vidare att de särskilda förhållanden, under vilka arbete av

elever vid läroanstalter i regel bedreves, motiverade en viss begränsning av

lagens tillämplighet å dylikt arbete. I anvisningarna till 1 § g) föreskrives

i enlighet härmed att bestämmelserna om raster, natt- och veckovila, minderårigas

och kvinnors användande i arbete samt om skyddsombud och säkerhetskommittéer

skola gälla för dylikt arbete endast i den mån så föreskrives

av arbetsrådet.

Vidare föreslår kommittén att arbete som utföres av värnpliktig i

viss utsträckning skall falla under arbetarskyddslagen. Dylikt arbete omfattas

icke av huvudregeln, enär värnpliktig icke är att anse som arbetstagare

i förslagets mening. Kommittén framhåller, att det i ganska stor utsträckning

förekomme att värnpliktiga, särskilt icke-vapenföra och vapenfria,

användes till arbete, som bedreves på samma eller liknande sätt som

civilt arbete av motsvarande slag. Enär de värnpliktiga därvid vore utsatta

för samma risker för ohälsa och olycksfall som civila arbetstagare i motsvarande

sysselsättning, borde enligt kommittén dylikt arbete, som utfördes

av värnpliktiga, vara inbegripet under arbetarskyddslagen. Kommittén föreslår

därför alt värnpliktig skall vara att likställa med arbetstagare i den

mån han inom försvarsväsendet utför sådant arbete, som bedrives väsentligen

på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och som icke är

att hänföra till militär övning, eller användes till civilt arbete utom försvarsväsendet

(2 § a) andra stycket jämfört med 1 § c). Vad som gäller om

värnpliktig skall äga motsvarande tillämpning i fråga om civilförsvarspliklig

(anvisningarna till 2 §).

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kommittén uttalar vidare att personer, intagna på arbetshem,

sinnessjukhus, alkoholist-, fattigvårds-, sinnesslö- eller andra vårdanstalter

eller på straffanstalter, böra likställas med arbetstagare, i den

mån de utföra arbete å anstalten.

De bestämmelser för vilka nu redogjorts reglera yttergränserna för den

föreslagna lagens tillämpningsområde. Detta inskränkes emellertid genom

vissa undantagsbestämmelser. Undantagen äro av betydligt mindre omfattning

än de som upptagits i den nuvarande lagen.

Husligt arbete, som utföres i arbetsgivarens hem, och arbete, som

är att hänföra till skeppstjänst, anses liksom f. n. böra undantagas

från arbetarskyddslagen (1 § a).

Beträffande j ordbruket innebär kommitténs förslag en väsentlig

utvidgning av arbe tar skydd slagens tillämplighet. Med anledning av att i yttranden

över kommitténs preliminära förslag yrkats, att en särskild arbetarskyddslag

måtte upprättas för jordbruket och dess binäringar, uttalar kommittén

att tillräckliga skäl för en sådan speciallagstiftning icke anförts.

Snarare talade starka skäl för att jordbrukets arbetstagare tillförsäkrades

samma skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete som arbetstagarna på andra

arbetsområden, där lagen förutsattes skola gälla utan inskränkning. Som

motiv för en utsträckning av lagens tillämplighet å jordbruket åberopar

kommittén främst behovet av åtgärder för att nedbringa olycksfallens antal.

Kommittén hänvisar till vissa statistiska uppgifter (betänkandet s. 192—

194), enligt vilka större delen av olycksfallsriskerna inom jordbruket f. n.

lölle utanför arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Enligt kommitténs

mening borde ett flertal av dessa olycksfallsrisker kunna avlägsnas eller

avsevärt minskas genom åtgärder enligt denna lag. En utsträckt tillämpning

av lagen finge även anses konsekvent ur den synpunkten, att ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete utginge till jordbrukets arbetstagare

utan begränsning med hänsyn till olycksfallsorsaken. Det förebyggande arbetet

borde därför givas en räckvidd, som så långt det vore praktiskt möjligt

motsvarade tillämpningsområdet för olycksfallsförsäkringslagen. Kommittén

ville i detta sammanhang vidare erinra om den strävan efter allmängiltighet

som vore utmärkande för modern arbetarskyddslagstiftning.

Ehuru enligt kommitténs mening något direkt hinder icke torde föreligga

att utan inskränkning tillämpa lagen å arbete inom jordbruket och dess binäringar,

anser kommittén en begränsning av lagens tillämplighet på detta

arbetsområde alltjämt vara motiverad med hänsyn till de speciella förhållanden,

varunder jordbruksarbetet bedreves på grund av bland annat arbetets

beroende av årstid och väderlek samt andra växlande och tillfälliga omständigheter.

Beträffande sådan till jordbruket hörande binäring, vilken bedrives

som självständig verksamhet, anser dock kommittén lagen böra

gälla i sin helhet. Det egentliga jordbruket och osjälvständiga binäringar till

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

jordbruk föreslås undantagna från vissa av lagens bestämmelser. Dessa inskränkningar

äro mera omfattande beträffande det egentliga jordbruket än

för binäringarna.

I anvisningarna till 1 § b) angives i vad mån lagens särskilda bestämmelser

skola gälla för arbete inom jordbruket och dess osjälvständiga binäringar.

Beträffande det egentliga jordbruket — vartill kommittén hänför

även boskapsskötsel, husdjursavel och skogsbruk, som bedrivas i samband

med brukande av jord — innebär kommitténs förslag i huvudsak, att jordbruket

undantages från bestämmelserna om anmälan av verksamhet, om

arbetslokaler och personalrum, från vissa av stadgandena till förekommande

av ohälsa samt från de rörande minderåriga meddelade föreskrifterna

om minimiålder, arbetsbok, arbetstid, nattvila och periodisk läkarbesiktning

m. in. Därjämte föreskrives, att vad i vissa paragrafer stadgas

skall iakttagas allenast i den utsträckning som med hänsyn till förevarande

omständigheter i varje särskilt fall skäligen kan påfordras. Osjälvständig

binäring skall vara underkastad, förutom de för det egentliga jordbruket

gällande bestämmelserna, även stadgandena om anmälan av verksamhet,

om arbetslokaler och personalrum samt om minderårigs arbetsbok, arbetstid

och nattvila. Byggnadsarbete för jordbruk eller osjälvständig binäring

skall vara likställt med arbete inom osjälvständig binäring.

Arbete inom förs v ars väsendet är f. n. underkastat arbetarskyddslagen

endast i begränsad omfattning. Enligt den av kommittén

föreslagna huvudregeln beträffande lagens tillämpningsområde faller däremot

den militära verksamheten i dess helhet under arbetarskyddslagen.

Kommittén anser emellertid, med hänsyn till de speciella förhållanden varunder

den militära verksamheten utövades, att lagen icke generellt kunde

tillämpas på densamma. Den egentliga militärtjänsten, som väsentligen omfattade

den militära utbildningen och därmed sammanhängande övningar

och arbeten av olika slag, torde sålunda enligt kommitténs mening icke

lämpligen kunna inbegripas under lagen. Kommittén föreslår därför, att lagen

beträffande av försvarsväsendet för militärt ändamål bedriven verksamhet

skall gälla endast i fråga om sådant arbete, som bedrives väsentligen

på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och som icke är att

hänföra till militär övning (1 § c). Till militär övning bör enligt kommitténs

uppfattning hänföras allt sådant arbete, som kan sägas direkt sammanhänga

med den egentliga militära utbildningen. Vad som föreslagits beträffande

militär verksamhet skall i tillämpliga delar gälla sådan verksamhet,

som utövas av civilförsvaret.

Beträffande arbete, som arbetstagare utför i sitt hem,

innebär kommittéförslaget en betydande inskränkning i det nuvarande undantagets

räckvidd, i det att lagen föreslås skola äga tillämpning å hemindustriellt

arbete (1 § d). Kommittén uttalar utan närmare motivering, att

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

kommittén ansett att hemindustrielit arbete borde bli föremål för reglering

i arbetarskyddshänseende. Vid prövning av frågan huruvida sådant arbete

borde falla under arbetarskyddslagen eller regleras i särskild lag hade

kommittén funnit det förra alternativet lämpligast.

Rörande spörsmålet, i vilken omfattning lagens bestämmelser böra tillläinpas

å hemindustrielit arbete, anför kommittén följande allmänna synpunkter.

Beträffande frågan om genomförande av arbetarskyddslagens bestämmelser

på förevarande arbetsområde är det givet, att då det hemindustriella

arbetet utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, arbetsgivaren i allmänhet

ej kan förpliktas att svara för att lagens bestämmelser efterlevas. Det torde

också vara nära nog omöjligt för arbetsgivaren att tillse, att exempelvis bestämmelserna

om minderårigas ålder och arbetstid iakttagas, när de minderåriga

sysselsättas i sina hem. I regel torde arbetsgivaren ej heller anses

ha befogenhet att för arbetstagaren föreskriva, hur han skall anordna arbetet

i sitt hem. Det är också givet, att arbetsgivaren ej kan åläggas att vidtaga

åtgärder beträffande en arbetslokal, som icke tillhör honom. Däremot

torde arbetsgivaren självfallet vara skyldig tillse, att maskiner och redskap,

som han tillhandahåller arbetstagaren för utförande av det hemindustriella

arbetet, äro törsedda med erforderliga skydd och i övrigt erbjuda betryggande

säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Det torde även kunna åläggas

arbetsgivaren att för arbetstagare i hemindustrielit arbete meddela de anvisningar,

som av honom skola iakttagas för att förekomma ohälsa eller

olycksfall i arbete. I allmänhet torde det dock ankomma på vederbörande

arbetstagare att vidtaga erforderliga åtgärder till skydd mot ohälsa och

olycksfall i det hemindustriella arhetet samt tillse, att skäliga anspråk på

sundhet och säkerhet i arbetet bliva uppfyllda.

Kommittén framhåller vidare, att tillsynen å lagens efterlevnad inom

hemindustrien huvudsakligen måste bli av rådgivande karaktär och bestå

i meddelande av praktiska råd och anvisningar.

De närmare detaljerna i fråga om lagens tillämpning å hemindustrielit

arbete framgå av anvisningarna till 1 § d).

Kommittéförslaget saknar även motsvarighet till det nuvarande undantaget

för arbete, vilket — utan att vara hänförligt till hemarbete — utföres

under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande. Kommittén anför härom följande.

I gällande lags undantagsbestämmelse om arbete, som utföres i arbetarens

hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, inbegripas icke blott hemindustriellt

arbete utan även vissa andra slag av arbete. Exempel härpå

kunna erhållas från bland annat tillämpningen av allmänna arbetstidslagen,

som innehåller en liknande bestämmelse. Denna har ansetts tillämplig på

bland annat arbete vid s. k. småbrott inom stenindustrien samt arbete, som

utföres av reseinontörer hos en del företag. Då det gäller efterlevnaden av

arbetarskyddslagen och särskilt dess skyddsföreskrifter, torde det icke alltid

behöva förutsättas, att arbetsgivaren skall vaka över hur arbetet anordnas.

I vissa fall torde det nämligen vara tillfyllest, att arbetsgivaren genom

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

föreskrifter meddelar arbetstagaren, vad denne har att iakttaga till förekommande

av ohälsa och olycksfall i arbetet och hur detta skall anordnas.

Med hänsyn till dessa omständigheter och då i undantagsbestämmelsen avsett

annat arbete än hemindustrielit endast i mycket ringa omfattning torde

förekomma, synes enligt kommitténs mening behov ej föreligga att för något

slag av arbete bibehålla bestämmelsen.

Under det att arbete av medlem av arbetsgivarens f am

i 1 j f. n. icke omfattas av arbetarskyddslagen, föreslår kommittén att

lagen i princip skall äga tillämpning å sådant arbete. Förslaget ansluter sig

till de av kommittén anförda allmänna synpunkterna på arbetarskyddslagstiftningens

tillämpningsområde. Kommittén framhåller därjämte, att inspektionsförrättare

f. n. icke kunde påfordra att anvisad skyddsåtgärd vidtoges

beträffande en maskin, därest arbetsgivaren förklarade, att maskinen

komme att användas endast av familjemedlem till honom. Emellertid hade

det i dylika fall ej sällan sedermera konstaterats, att även annan arbetstagare

än familjemedlem använts till arbete vid maskinen utan att den anvisade

skyddsåtgärden dessförinnan vidtagits. Det förtjänade vidare framhållas

att vissa konventioner på arbetarskyddets område icke innehölle undantag

beträffande familjemedlem och att i andra konventioner undantagits

endast rena familjeföretag, dvs. företag vari uteslutande medlemmar av arbetsgivarens

familj sysselsattes.

Kommittén föreslår emellertid vissa undantag och begränsningar i fråga

om lagens tillämpning å arbete av familjemedlem till arbetsgivaren. Lagen

skall sålunda icke gälla i de fall då dylikt arbete utföres i arbetsgivarens

bostad. Detta undantag motiveras med att en tillämpning av arbetarskyddslagen

i dylika fall skulle komma att medföra ett intrång i hemmet. Vidare

undantages arbete av familjemedlem i jordbruk eller osjälvständig binäring

till jordbruk. Som skäl för sistnämnda undantag anför kommittén att

arbetet vid familjeföretag inom jordbruket med binäringar vanligen utfördes

under relativt enkla förhållanden samt att antalet familjeföretag inom

jordbruket vore så stort, att någon regelmässig tillsyn å lagens efterlevnad

vid desamma icke stode att vinna. Beträffande sådant arbete av familjemedlem,

vilket icke omfattas av dessa undantagsregler, föreslår kommittén

att lagen skall gälla endast i den utsträckning, som angives i anvisningarna

till 1 § e). Den föreslagna regleringen på detta område kan i stort

sett sägas innebära att bestämmelserna om anmälan av verksamhet, om

förhandsgranskning av byggnadsförslag, om personalrum och om det lokala

skyddsarbetet icke skola gälla beträffande rena familjeföretag samt att föreskrifterna

om raster, natt- och veckovila, minderåriga (utom 29 §) och

kvinnor icke skola tillämpas å familjemedlem till arbetsgivaren.

Beträffande arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete

in. m., föreslår kommittén att den nuvarande undantagsbestämmelsen

bibehålies (1 § f).

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

I likhet med vad som nu gäller skall enligt förslaget ändring av lagens

tillämpningsområde undantagsvis kunna ske genom

beslut i administrativ ordning. Enligt 3 § skall sålunda, där

i visst fall arbete, som icke är underkastat lagen och ej heller är att hänföra

till skeppstjänst eller militär övning, bedrives under sådana förhållanden,

att därmed sysselsatta personer utsättas för allvarlig fara för ohälsa

eller olycksfall, arbetsrådet äga föreskriva att lagen, i vad den åsyftar att

förekomma ohälsa eller olycksfall, i erforderlig omfattning skall tillämpas

å arbetet ävensom meddela de föreskrifter som därvid kunna erfordras.

Därjämte stadgas att det skall åligga arbetsrådet att underrätta Kungl.

Maj:t om dylik åtgärd.

Kommitténs förslag i denna del avviker från gällande lag främst därigenom

att befogenheten att meddela sådant beslut överflyttats från Kungl.

Maj :t till arbetsrådet samt att utsträckt tillämpning skall kunna föreskrivas

icke blott i fråga om bestämmelserna till förekommande av olycksfall

utan även beträffande stadgandena till förebyggande av ohälsa. Därjämte

har det i gällande lag före uttrycket »utsättas för allvarlig fara» förekommande

ordet »uppenbarligen» uteslutits, enär detsamma ansetts onödigtvis

begränsa stadgandets tillämpning.

I 4 § i förslaget har upptagits en bestämmelse, vartill motsvarighet saknas

i gällande lag. Enligt detta stadgande äger Kungl. Maj :t, på framställning

av arbetsrådet eller efter dess hörande, i visst fall undantaga verksamhet,

som är underkastad lagen, eller viss del därav från lagens tillämpning.

Dylikt förordnande skall få meddelas endast då synnerliga skäl föreligga

därtill.

I motiveringen till detta stadgande anför kommittén att det med hänsyn

till den föreslagna lagens vidsträckta tillämpningsområde kunde befinnas

nödvändigt att i visst fall undantaga viss verksamhet eller del därav från

lagens tillämpning. Enär undantag förutsattes ifrågakomma allenast i extraordinära

fall, borde befogenhet att meddela sådant tillkomma endast Kungl.

Maj :t. Undantag borde få medgivas endast för visst arbetsställe eller del

därav. Det borde kunna avse antingen lagen i dess helhet eller vissa av lagens

bestämmelser.

Yttrandena.

Av innehållet i yttrandena rörande frågan om lagens tillämpningsområde

må först återgivas några uttalanden av mera allmän innebörd. Länsstyrelsen

i Malmöhus län säger sig icke vara övertygad om nödvändigheten eller

lämpligheten av en utvidgning beträffande tillämpningsområdet av så stor

omfattning som ifrågasatts. Den föreslagna utsträckningen av tillämpningsområdet

måste nämligen betydligt försvåra möjligheten att åstadkomma

erforderlig kontroll av lagens efterlevnad medelst en regelbundet återkommande

inspektion från det allmännas sida även med en mycket kraftig ök
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Klingl. Maj.ts proposition nr 21)8. (i.‘l

ning av arbetsinspektionens personal. Förutom den ökade kostnad, som eu

dylik utvidgning torde kräva, kunde det antagas möta svårigheter att rekrytera

befattningarna med lämpliga personer till nödigt antal. Socialstyrelsen

framhåller, att lagens i princip obegränsade tillämpning på varje arbetsförhållande

nödvändiggjorde ett avsevärt antal undantag, enär eljest

dess genomförande uppenbarligen i många fall skulle möta stora svårigheter

och leda till orimliga krav. Kommittén hade visserligen beaktat detta

förhållande och såväl i själva lagtexten som i anvisningarna föreslagit eu

mångfald inskränkningar och avvikelser. Huruvida dessa lindringar på ett

tillfredsställande sätt motsvarade det praktiska livets förhållanden, syntes

emellertid i en del fall ovisst, och styrelsen ifrågasatte med hänsyn därtill

vissa ändringar i lagens särskilda bestämmelser. Styrelsens tveksamhet i

fråga om utvidgningen av lagens tillämpningsområde vore kanske särskilt

föranledd av den vidsträckta anmälningsskyldighet, som skulle följa därav.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke den bestämmelse, som upptagits i

3 §, vore tillräcklig för att komma till rätta med eventuella missförhållanden

inom åtskilliga områden, där tillämpning av lagens föreskrifter eljest

sällan skulle bli aktuell. Landsorganisationen anför att från synpunkten av

arbetstagarnas skyddsbehov ingen anledning funnes att från regeln om lagens

giltighet för varje verksamhet göra undantag för vissa arbeten eller

arbetsområden, beträffande vilka icke ett arbetarskydd av motsvarande

effektivitet säkerställts genom speciallagstiftning.

Kommitténs förslag att bygga huvudregeln för tillämpningsområdet

på begreppet verksamhet har i yttrandena med enstaka undantag tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Sålunda uttalar socialstyrelsen att utvidgningen

icke komme att få så stor betydelse i praktiken, enär de slag

av verksamhet, som den avsåge, sannolikt till stor del komme att ha endast

föga behov av ingripande, men att den otvivelaktigt kunde anses motiverad

från principiell synpunkt. Landsorganisationen betecknar den föreslagna

huvudregeln såsom eu för modern uppfattning självklar bestämning

av tillämpningsområdet.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter däremot, huruvida det kunde anses tillräckligt

motiverat att göra arbetarskyddslagen tillämplig å statens egentliga

tjänstemannaverksamhet. Inom delta verksamhetsområde skulle lagens bestämmelser

få betydelse endast i vad de avsåge anordnande av tjänstelokaler

samt dessas utförande och utrustning. Såvitt styrelsen kunde finna hade

ej några starkare skäl anförts för ändring av nu rådande förhållanden. För

myndigheternas vidkommande skulle en tillämpning av lagens bestämmelser

medföra avsevärd omgång och icke obetydlig tidsutdräkt vid handhavandet

av frågor om anskaffning av förvaltningslokaler. Enligt styrelsens

mening borde del avsedda syftet med här berörda bestämmelser, nämligen

att bereda tjänstemännen ur hälsosynpunkt lämpliga lokaler, kunna uppnås

även utan den kontroll och granskning från tillsynsmyndigheterna, som

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

kommitténs förslag ifrågasatte. Styrelsen finge anses besitta stor erfarenhet

i fråga om byggande och anskaffande i övrigt av förvaltningslokaler, och

detta förhållande i förening med de föreskrifter, som redan gällde på förevarande

område, måste anses utgöra en tillräcklig garanti för att berättigade

krav på lokalernas beskaffenhet skulle bli tillgodosedda. Länsstyrelsen

i Malmöhus län anser, att arbetarskyddslagen icke borde äga tillämpning på

statens egentliga tjänstemannaverksamhet. Visserligen borde även för denna

verksamhet bestämmelser av enahanda innehåll vara gällande, men länsstyrelsen

ville ifrågasätta, huruvida icke dessa borde utfärdas i annan form än

som föreslagits. Enklast syntes denna fråga kunna lösas genom att erforderliga

föreskrifter inrycktes i de för statens olika verk utfärdade instruktionerna

och tjänstereglementena. Därest emellertid lagen ansåges böra äga

tillämpning på ifrågavarande verksamhet, syntes det dock knappast rimligt

att giva arbetsrådet så vidsträckta befogenheter i förhållande till andra

statliga myndigheter, som förslaget innebure. Man skulle eljest kunna tänka

sig exempelvis en sådan situation, att ett ämbetsverk beslutat vidtaga viss

åtgärd, men att denna sedermera av arbetsrådet förklarades icke böra

komma till stånd. Det kunde knappast anses riktigt, att dylika konflikter

löstes av någon annan än Kungl. Maj:t.

Frågan om lagens tillämplighet ås. k. kooperativa företag beröres

endast i ett fåtal yttranden. Landsorganisationen och kooperativa förbundets

styrelse ha intet att erinra mot förslaget att dylika företag skola

falla under lagen. Socialstyrelsen finner det tveksamt, huruvida förslaget

komme att visa sig genomförbart i praktiken. Hantverks- och småindustriorganisationen

anser förslaget betänkligt och befarar att dess genomförande

skulle kunna medföra komplikationer, särskilt i fråga om tillämpningen av

ansvarsbestämmelserna. Dessa syntes förutsätta att om den ene av två kompanjoner

drabbades av olycksfall den andre automatiskt skulle i lagens mening

betraktas som arbetsgivare och såsom sådan ensam påläggas ansvar

för uraktlåtenhet, vartill han icke allena vore orsak. Sveriges konditorförening

uttalar, att den föreslagna bestämmelsen att den ene av två kompanjoner

skall betraktas som arbetsgivare för den andre endast skulle bli en

källa till onödiga irritationsmoment.

Kommitténs förslag att lagen skall äga tillämpning å elever vid

vissa läroanstalter tillstyrkes eller lämnas uttryckligen utan erinran

av överstyrelsen för yrkesutbildning, landsorganisationen, tjänstemännens

centralorganisation, Fredrika-Bremer-förbundet, yrkeskvinnors

samarbetsförbund och föreningen SAIA. Landsorganisationen ifrågasätter

emellertid, om tillräckliga skäl funnes för att från lagens tillämpning undantaga

laboratoriearbete vid andra läroanstalter än anstalter för yrkesutbildning,

särskilt som laboratoriearbetet i allmänhet torde vara förenat

med större olycksfallsrisker än det slöjd- och skolköksarbete, som enligt

förslaget skulle inrymmas under lagen, överstyrelsen för yrkesutbildning

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Mcij:ts proposition nr 298.

förutsätter, att arbetsrådet icke utan att samråda med överstyrelsen komme

att föreskriva tillämpning inom yrkesskolväsendet av exempelvis bestämmelserna

om minderåriga. Vissa stadganden syntes nämligen icke lämpligen

kunna tillämpas på detta område.

I ett flertal yttranden yrkas emellertid att lagen göres tillämplig å elever

i mera begränsad utsträckning än kommittén föreslagit. Längst går härvid

länsstyrelsen i Malmöhus län, som anser att lagen borde äga tillämpning endast

å skolor, vilka meddelade industriell eller hantverksmässig undervisning

och vari funnes anordningar av ungefärligen samma slag som i industri-

och hantverkslokaler. Skolöverstyrelsen finner starka skäl föreligga

för tvivel om lämpligheten och nödvändigheten av att lägga läroanstalter

under överstyrelsens inseende under arbetarskydd slagens tillämpningsområde.

Sålunda skulle lagens bestämmelser om granskning av byggnadsärenden

innebära en för skoladministrationen mycket tyngande och onödig dubbelkontroll.

Vidare utgjorde den numera starkt utbyggda och effektiviserade

skolhygieniska verksamheten en god garanti för att sundhetsförhållandena

i skolorna stode under tillfredsställande övervakning. Skolmyndigheterna

borde emellertid uppmärksamt följa arbetarskyddslagstiftningens

tillämpning och äga rätt att vid behov fritt samarbeta med tillsynsorganen.

Liknande synpunkter anföras av Stockholms folkskoledireklion

och städernas folkskolinspektörsförbund, vilka föreslå att lagens tillämpning

inskränkes till läroanstalter för direkt yrkesutbildning. Landstingsförbundet

uttalar, att tillräckliga skäl knappast syntes föreligga för att

under lagen inbegripa lantmanna- och lanthushållsskolor, husmodersskolor,

sömnads- och vävskolor o. d. Dessa skolor stode under kontroll av

statlig myndighet, och det torde böra åligga denna att i samråd med yrkesinspektionen

meddela eventuellt erforderliga skyddsanvisningar. I varje fall

borde icke stadgandena om arbetsbok, läkarbesiktning och lokalt skyddsarbete

gälla i förevarande fall. Kooperativa förbundets styrelse anser det

böra klart angivas, vilka arbeten och vilka slags läroanstalter som skola

falla under lagen.

Mot kommitténs förslag att värnpliktig i viss utsträckning skall

likställas med arbetstagare har icke någon principiell erinran framställts i

yttrandena.

köislaget alt likställa på vårdanstalt intagna personer

med arbetstagare har föranlett uttalande endast från landstingsförbundet.

som finner detsamma väcka stor tveksamhet. Huvudändamålet med anstaltsvistelsen

vore erhållande av vård. Arbetsmomentet bleve i flertalet fall

av underordnad betydelse och hade närmast karaktären av arbetsterapi. Att

ifrågasätta en övervakning från yrkesinspektionens sida av denna verksamhet

syntes knappast påkallat eller ens lämpligt.

De föreslagna undantagen beträffande husligt arbete och

5 Rihang till riksdagens protokoll 194-8. 1 samt. Nr 298.

opaginerad Kontrollera mot PDF

06

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

skeppstjänst ha allmänt lämnats utan erinran. Svenska sjöfolksförbundet

anser emellertid sistnämnda undantag böra inskränkas till sådant

arbete som ombordanställd utför ombord på fartyget. Landsorganisationen

förutsätter, att detta spörsmål komrne att beaktas i samband med kommitténs

behandling av frågan om arbetarskyddet ombord på fartyg.

Ett flertal remissinstanser ha yrkat att en särskild arbetarskyddslag

måtte upprättas för jordbruket och skogsbruket. Redogörelse

för vad som i denna del anföres har lämnats i det föregående.

Kommitténs åsikt att lagens tillämplighet å jordbruket bör vidgas, delas

av alla som yttrat sig i frågan utom länsstyrelsen i Malmöhus län, vilken

ifrågasätter huruvida något påtagligt behov av den föreslagna utvidgningen

kunde anses föreligga. Jordbruket och dess binäringar bedreves i allmänhet

under sådana förhållanden att de ej skäligen borde i förevarande hänseende

jämställas med andra arbetsgrenar som lagen omfattade. Även om

föreskrifterna komme att tillämpas på ett smidigt sätt, torde dock följden

bli, att ifrågavarande arbetsplatser ställdes under en inspektion, som

komme att verka betungande för såväl näringsutövarna som tillsynsorganen.

Därest utvidgningen likväl ansåges böra genomföras, syntes i varje fall

skäl föreligga att överarbeta föreskrifterna i ändamål att göra dem mera

avpassade för ifrågavarande verksamhet, vilket torde kunna ske utan att

en särskild arbetarskyddslag utarbetades för jordbruket och dess binäringar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om jordbruket med

binäringar utan väsentliga olägenheter kunde underkastas arbetarskyddslagens

föreskrifter i så stor omfattning som föreslagits.

Lantbruksstyrelsen, lantbruksförbundet och lantarbetsgivareföreningen

— vilka såsom nämnts önska en särskild arbetarskyddslag för jordbruket

med binäringar — uttala som sin mening att jordbrukets arbetstagare i möjligaste

mån i arbetarskyddshänseende borde likställas med arbetstagare

inom andra områden, men framhålla samtidigt vikten av att de särskilda

förhållanden, varunder jordbruksarbetet bedreves, noga beaktades. Mot

kommittéförslagets sakliga innehåll i vad angår jordbruket med binäringar

ha dessa organisationer framställt erinringar endast i några mindre detaljfrågor.

Från några håll har gjorts gällande, att lagens bestämmelser borde erhålla

tillämplighet å jordbruket i större utsträckning än kommittén föreslagit.

Sålunda anser svenska lantarbetareförbundet, att lagen i sin helhet

borde göras tillämplig på jordbruket. Landsorganisationen anför, att det

torde vara ogörligt att förebringa några från arbetarskyddssynpunkt hållbara

skäl för att i fråga om jordbrukets arbetare giva lagen en snävare räckvidd

än som föreslagits för andra arbetstagare. Att arbetets natur och lokala

förhållanden kunde betinga vissa modifikationer i tillämpningen vore in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

(57

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

genting för detta arbetsområde speciellt utmärkande och förutsåges för övrigt

redan i avseende å de bestämmelser, som enligt förslaget skulle gälla.

Landsorganisationen anslöte sig sålunda i princip till den av lantarbetareförbundet

uttalade meningen att bärande skäl saknades för en särbehandling

av jordbruksarbetet. Den starkt ökade olycksfallsfrekvensen bekräftade

behovet av en effektivare reglering och tillsyn av arbetarskyddet på detta

område. En sådan effektivisering borde också ligga i jordbrukarnas intresse.

Jordbrukets arbetskraftsförsörjning kunde nämligen icke i längden säkerställas,

om man på jordbrukarhåll hölle fast vid föreställningen om nödvändigheten

av en snävare behandling av jordbrukets arbetskraft i skyddsrättsligt

hänseende än som gällde för andra arbetstagare. Ej heller syntes

ekonomiska skäl kunna åberopas till stöd för eu dylik särbehandling, enär

det i varje fall icke numera kunde sägas föreligga starkare skäl att för jordbrukets

del beakta denna synpunkt än som kunde anföras för motsvarande

hänsyn till andra näringar, helst som varken olycksfallsskydd eller arbetshygieniska

anordningar inom jordbruket vore lika kostnadskrävande som

exempelvis inom industriella verksamheter. I konsekvens med sin nu angivna

uppfattning borde organisationen avstyrka förslaget även i vad detta

avsåge undantag för det egentliga jordbruksarbetet. Organisationen avstode

likväl därifrån, enär utsikterna att vinna gehör för krav på en över hela

området genomförd likställighet finge bedömas som skäligen ringa. Därtill

komme att förslaget innebure en icke oväsentlig utvidgning av lagens tilllämpning

även för det egentliga jordbruket.

Det må i detta sammanhang nämnas, att landsorganisationen vid behandlingen

av vissa av lagförslagets särskilda stadganden, som enligt kommitténs

förslag icke skola gälla för jordbruket, framställer yrkande om att bestämmelsen

göres tillämplig även å det egentliga jordbruket. Sålunda föreslås

bl. a. att skyldighet att anmäla verksamhet stadgas för vissa större

jordbruk samt att bestämmelserna om personalrum och om minderårigs

arbetstid och nattvila skola gälla även beträffande det egentliga jordbruket.

Landsorganisationen framhåller vidare, att kommittén icke anfört någon

motivering för den olika behandlingen av självständig och osjälvständig binäring

till jordbruk. En sådan kunde knappast heller förebringas. För varje

undantag från lagens tillämpning måste tvingande skäl kunna åberopas och

som sådana kunde godkännas endast tillämpningshinder som berodde på arbetets

beskaffenhet. I detta hänseende funnes ingen skillnad mellan självständigt

och osjälvständigt bedrivna näringar. Enligt organisationens mening

borde varje vid sidan av egentligt jordbruk bedriven verksamhet av

beskaffenhet och omfattning att kunna betraktas som en binäring i allo inrymmas

under lagen. I samband med brukande av jord bedrivet skogsbruk

borde icke hänföras till jordbruk utom i vad anginge husbehovsavverkning.

I övrigt borde sådant skogsbruk betraktas som en binäring och följaktligen,

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

enligt vad organisationen föreslagit beträffande binäringar, i allo vara underkastat

arbetarskyddslagen.

Domänstyrelsen ifrågasätter med hänsyn till att en avsevärd del av landets

skogsbruk bedreves i samband med jordbruk, huruvida icke lagen i allo

borde äga tillämpning även å sådant skogsbruk. Kommittéförslaget skulle

kunna föranleda exempelvis att vid avverkningsarbeten, som utfördes under

samma förhållanden på ömse sidor om en rågång, lagen skulle tillämpas

på den ena sidan för skogsbruk som självständig näringsgren och på

den andra sidan för skogsbruk i samband med jordbruk. Skogs- och (lottning

snrbetareförbundet anför enahanda synpunkter.

Skogsstyrelsen anför att den för skogsbruket föreslagna kategoriklyvningen

icke syntes lyckad. Den skulle exempelvis medföra att helt olika

bestämmelser kunde komma att gälla vid skogsavverkningar på olika sidor

om en rågång eller till och med på samma skog — om en avverkningspost

sålts på rot — endast därför att arbetsgivaren i ena fallet samtidigt vore

brukare av jord. Den senare skulle sålunda bl. a. kunna utan inskränkning

anställa minderåriga även i tungt skogsarbete. Den intima växelverkan, som

på kombinerade brukningsenlieter rådde med avseende på personalens användning

i jordbruks- resp. skogsarbete, gjorde det emellertid varken möjligt

eller lämpligt att för allt skogsarbete tillämpa samma lagbestämmelser,

åtminstone så länge det egentliga jordbruksarbetet intoge en särställning

inom arbetarskyddslagstiftningen. När samma arbetare omväxlande arbetade

i jordbruket och i skogen, vore det självfallet svårt att följa skilda regler

rörande arbetarskyddet, särskilt i fråga om användandet av minderåriga.

En lämpligare lösning av frågan vore enligt styrelsens mening, att sådant

skogsarbete på kombinerade brukningsenheter, vid vilket i jordbruket mera

stadigvarande sysselsatta personer utnyttjades, inräknades under vad kommittén

kallat jordbrukets binäringar. I de fall då skogsbruket hade ovanligt

stor omfattning i jämförelse med jordbruket skulle det räknas som självständig

binäring, medan skogsbruket i det stora flertalet fall skulle anses

som osjälvständig binäring. Vid skogsarbete, som utfördes av för ändamålet

— fast eller mera tillfälligt — anställda arbetstagare, torde däremot icke

finnas skäl att medgiva några speciella undantag från lagens bestämmelser

därför att skogsbruket dreves i samband med jordbruk. Även den sålunda

föreslagna gränsdragningen kunde givetvis i vissa fall komma att medföra

mindre lyckliga verkningar. Om exempelvis på en awerkningstrakt sysselsattes

såväl på gården anställda jordbruksarbetare som särskilt anställda

skogsarbetare, skulle delvis skilda bestämmelser gälla för dessa kategorier.

Sådana inadvertenser kunde icke undgås, därest jordbruksarbetet skulle bibehålla

sin särställning i skyddslagstiftningen. Den av styrelsen föreslagna

regeln skulle emellertid troligen medföra mindre olägenheter än kommittéförslaget.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:Is proposition nr 298.

Skogs- och flottledsinspektören anser, att skogsbruk i samband med jordbruk

borde behandlas som binäring till jordbruk.

En ledamot av arbetsrådet (herr Rune) finner det ur lagteknisk och

framför allt ur praktisk synpunkt föga lyckligt att giva olika bestämmelser

för det egentliga jordbruket och dess osjälvständiga binäringar. Gränsdragningen

mellan dessa verksamheter kunde nämligen ofta vara mycket vansklig.

Med hänsyn därtill syntes det vara mest rationellt att låta samma bestämmelser

gälla för det egentliga jordbruket och för osjälvständiga binäringar.

Beträffande det föreslagna undantaget i fråga om visst arbete inom

försvarsväsendet uttalar landsorganisationen, att bestämmelsen

syntes oklar på grund av det uppställda villkoret att arbetet skall väsentligen

bedrivas på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag. Undantaget

borde, utan att det därigenom inskränktes, kunna angivas omfatta

arbete som vore att hänföra till militär övning. Försvarets civilförvaltning

finner det uppenbart, att arbetarskyddslagen icke kunde tillämpas på militär

verksamhet under beredskaps- eller motsvarande förhållanden. Civilförsvarsstyrelsen

förutsätter att i händelse av beredskap eller krig undantag

från lagens tillämpning eller från tillämpningen av vissa av lagens bestämmelser

jämlikt 4 § i förslaget komme att meddelas beträffande viss av

civilförsvaret utövad verksamhet.

Kommitténs förslag atthemindustriellt arbete skall falla under

arbetarskyddslagen tillstyrkes uttryckligen av landsorganisationen. I

motsats till kommittén anser emellertid organisationen att även bestämmelserna

om minderårigs minimiålder, arbetstid och nattvila borde äga tillämpning

å dylikt arbete. Organisationen framhåller att dessa föreskrifter, även

om rättsliga sanktioner för deras efterlevnad endast undantagsvis skulle

kunna komma i fråga, syntes kunna utöva en moralbildande funktion. Även

yttrandena från kooperativa förbundets styrelse, yrkeskvinnors samarbetsförbund

och föreningen SAIA gå i tillstyrkande riktning, men de två förstnämnda

organisationerna betona samtidigt önskvärdheten av att man i tilllämpningen

ginge fram med god urskillning och med hänsyn tagen till de

särskilda förhållanden, varunder arbetet bedreves.

Övriga som yttrat sig i denna fråga ställa sig tveksamma till förslaget eller

avstyrka detsamma. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län, att efterlevnaden av skyddsföreskrifterna torde bli svår att kontrollera

även med den starkt begränsade tillämplighet som förslaget innebure. Länsstyrelsen

i Malmöhus län anför följande.

Mot en utsträckning av lagens tillämpningsområde till hemindustriellt

arbete ha framförts åtskilliga invändningar, varvid åberopats bl. a. att svårigheter

att utöva tillsyn å lagens efterlevnad skulle uppstå, att intrång i

den personliga friheten i hemmet komme att ske samt att iakttagandet av

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 21)8.

lagens bestämmelser endast i begränsad utsträckning kunde åläggas arbetsgivare.

Dessa invändningar äro enligt länsstyrelsens mening i viss mån berättigade.

Med hänsyn härtill samt då utredningen enligt länsstyrelsens

mening icke visat, att verkligt behov föreligger av tillsyn å hemindustrieli

verksamhet, finner länsstyrelsen det tveksamt, om den föreslagna utvidgningen

härutinnan bör komma till stånd. Inom förevarande område torde

lagstiftningens syfte bättre eller åtminstone smidigare kunna ernås genom

propaganda och effektivisering av hälsovårdsstadgans bestämmelser.

Kommerskollegium ifrågasätter, om icke en övervakning av hemindustriellt

arbete i den utsträckning som föreslagits redan ur principiella synpunkter

kunde väcka betänksamhet.

Riksförsäkringsanstalten hemställer, att det hemindustriella arbetet lämnas

utanför arbetarskyddslagen. Anstalten framhåller, att denna lag reglerade

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kommittén hade

emellertid här lämnat detta område och föreskrivit att det skulle ankomma

på arbetstagaren att tillse att bestämmelserna till förekommande av ohälsa

och olycksfall i skälig utsträckning efterlevdes. Att på detta sätt inom lagens

ram införa en reglering av ett arbetsområde, som principiellt fölle

utanför lagens tillämpningsområde i övrigt, torde varken ur praktiska eller

lagtekniska synpunkter kunna anses tillrådligt. Goda skäl kunde säkerligen

anföras för att söka ernå förbättrade arbetsförhållanden vid hemindustrielit

arbete, men om ett samhällsingripande befunnes erforderligt, borde det enligt

anstaltens mening ske genom särskild lagstiftning.

Yrkesinspektören i sjunde distriktet anför, att antalet hemindustriella

arbetsställen inom distriktet sannolikt torde överstiga 6 000. Arbetet torde

så gott som undantagslöst bedrivas i arbetstagarens bostad. Behovet av tillsyn

över denna verksamhet vore ringa eller intet och svarade i varje fall

icke på långt när mot de kostnader, som i händelse av lagens tillämpning

på dessa arbetsställen skulle komma att åsamkas statsverket för tillsynen

å desamma. Om icke lagens tillämpning på hemindustri kunde helt slopas,

borde lagen åtminstone icke avse hemindustrielit arbete, som vore förlagt

till arbetstagarens bostad.

Hantverks- och smäindustriorganisationen säger sig icke kunna biträda

kommitténs förslag att utsträcka lagens tillämpning till hemindustriellt arbete.

Självfallet borde arbetsgivaren vara skyldig tillse, att maskiner och

redskap som han tillhandahölle arbetstagare vore försedda med erforderliga

skydd och i övrigt erbjöde betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall,

men därutöver syntes lagen icke böra göras tillämplig å hemindustriellt

arbete, enär möjligheterna att kontrollera förhållandena inom arbetarens

hem vore begränsade. Lagen borde vara tillämplig endast på sådana arbetsställen,

där arbetsgivaren vore i tillfälle att utöva verklig tillsyn över arbetet.

Fredrika-Bremer-förbundet anför att om lagens utsträckning till hemindustriellt

arbete skulle bli av någon betydelse, det skulle erfordras att till
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)S.

71

synsmyndigheterna sökte i arbetstagarnas hem framtvinga en verklig efterlevnad

av lagens skyddsföreskrifter. Detta skulle emellertid innebära en så

stor inskränkning i den personliga friheten, att förbundet bestämt avstyrkte

förslaget att lagen skulle gälla beträffande hemindustriellt arbete.

Skånes handelskammare anser förslaget innebära ett åsidosättande av

hemmens integritet, något som handelskammaren funne principiellt förkastligt.

Vidare skulle tillsynen å det hemindustriella arbetet komma att

fordra en orimligt stor administrativ apparat. Handelskammaren vore med

hänsyn därtill icke övertygad om lämpligheten av kommitténs förslag i

denna del.

Kommitténs förslag beträffande arbete av familjemedlem till

arbetsgivaren tillstyrkes uttryckligen av kooperativa förbundets styrelse,

yrkeskvinnors samarbetsförbund och föreningen SAIA.

Landsorganisationen vill däremot ytterligare utsträcka lagens tillämplighet

å familjemedlemmar. Enligt organisationens mening saknades skäl att

stadga någon särbehandling av familjemedlemmar. Lagen borde därför givas

total tillämpning på såväl blandade som rena familjeföretag. Till stöd

för sitt förslag att arbete av familjemedlem, vilket vore förlagt till arbetsgivarens

bostad, helt skulle undantagas från arbetarskyddslagen hade kommittén

allenast anfört, att en tillämpning av lagen i dessa fall skulle medföra

intrång i hemmet. Intrånget skulle tydligen bestå i den inspektion som

någon gång kunde ifrågakomma. Att denna säkerligen lika sporadiska som

kortvariga förrättning skulle mera allvarligt äventyra hemfriden vore föga

antagligt. Undantaget vore från arbetarskyddssynpunkt oegentligt och ej

heller påkallat av något annat legitimt skäl. Såsom grund för det av kommittén

föreslagna totala undantaget för familjemedlem, som sysselsattes i

jordbruk eller osjälvständig binäring till jordbruk, hade anförts att jordbruksarbete

bedrivet av familjemedlemmar ansetts vara av enklare beskaffenhet

än samma arbete utfört av lejd arbetskraft ■— en tydligen ogrundad

åsikt. Däremot vore kommitténs omdöme att med hänsyn till det stora antalet

familjeföretag inom jordbruket någon regelmässig tillsyn å lagens

efterlevnad icke stode att vinna riktigt, dock blott om det preciserades att

gälla med hänsyn till nuvarande inspektionssystem och inspektionspraxis.

Med arbetsinspektionens ökade personalresurser komme det anförda skälet

för ett undantag — om det över huvud kunde godkännas som skäl —

att försvagas. Länsstyrelsen i Västmanlands län finner ej tillräckliga skäl

föreligga att undantaga familjeföretag inom jordbruket. Åtskilliga sådana

företag dreve mycket intensifierade jordbruk med stora maskinparker.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida lagen borde omfatta

rena familjeföretag.

Hantverks- och småindustriorganisationen anser det omotiverat att utsträcka

lagen att omfatta även familjemedlemmar och föreslår att det nu

gällande undantaget för familjemedlemmar bibehålies.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

I några yttranden yrkas undantag för vissa slag av verksamhet, som enligt

kommitténs förslag skulle falla under arbetarskyddslagen. Sålunda föreslår

luft fartsstyrelsen att den civila luftfarten undantages. Styrelsen

anför, att luftfarten liksom skeppstjänsten bedreves under så speciella förhållanden

att de föreslagna allmänna skyddsreglerna endast i mycket begränsad

omfattning torde kunna tillämpas. Därtill komme, att luftfarten till

stor del vore föremål för internationell reglering. Huvuddelen av de speciella

skyddsföreskrifter som erfordrades utfärdades av styrelsen i egenskap

av luftfartsmyndighet. Bestämmelsernas efterlevnad övervakades

främst av luftfartsinspektionen och trafikavdelningen. I sin kontrollerande

verksamhet hade dessa organ att beakta icke blott trafikanternas säkerhet

utan i lika hög grad de anställdas trygghet mot ohälsa och olyckshändelser.

På grund av de speciella tekniska och andra erfarenheter samt den kännedom

om internationella föreskrifter som erfordrades för utfärdandet av

skyddsregler på detta område vore det nödvändigt att nuvarande ordning

med styrelsen som reglerande och inspekterande myndighet bibehölles beträffande

alla med drifttjänsten inom luftfarten sammanhängande förhållanden.

Att den civila luftfarten undantoges från arbetarskyddslagen uteslöte

icke att styrelsen, i den mån tekniska möjligheter därtill funnes och

internationella regler icke lade hinder i vägen, vid utövandet av nämnda

funktioner i görligaste mån beaktade de principer som uppställts i den föreslagna

lagen.

Svenska arbetsgivareföreningen, södra Sveriges stuvareförbund, Norrlands

stuvar ef örbund och Skånes handelskammare ifrågasätta under åberopande

av stuverifackets egenartade arbetsförhållanden, om icke stuveriverksam

heten kunde utbrytas ur arbetarskyddslagen och i

stället göras till föremål för behandling i samband med frågan om arbetarskyddet

ombord på fartyg.

Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund

hävda, att arbetarskyddslagen ej borde gälla beträffande fastighetsskötsel,

enär arbetsgivaren därvid ej hade möjlighet att vaka

över arbetets anordnande.

Mot det sakliga innehållet i bestämmelserna om ändring av lagens

tillämpningsområde genom beslut i administrativ

ordning har erinran framställts endast av kooperativa förbundets styrelse,

som anser att befogenhet att utsträcka lagens tillämpning icke borde

tillkomma arbetsrådet utan allenast Kungl. Maj:t.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

78

Departementschefen.

Den gällande arbetarskyddslagen har ett vidsträckt tillämpningsområde.

Den omfattar med några mindre betydande undantag hela näringslivet

samt i stor utsträckning även statens och kommunernas verksamhet, dock

icke den egentliga förvaltningstjänsten. För jordbruket gäller emellertid

lagen endast i vad den avser att förebygga olycksfall vid användande av

maskiner, ångpannor o. d.

Arbetarskyddskommittén har, med utgångspunkt från att arbetarskyddslagstiftningen

i princip bör vara allmängiltig, föreslagit vissa utvidgningar

av lagstiftningens nuvarande tillämpningsområde. Enligt huvudregeln i

kommittéförslaget skall lagen äga tillämpning å varje verksamhet, vari arbetstagare

användes till arbete för arbetsgivares räkning. De i gällande lag

använda uttrycken »rörelse» och »särskilt arbetsföretag» ha sålunda utbytts

mot »verksamhet». Den föreslagna avfattningen skulle medföra främst den

utvidgningen av lagens tillämpningsområde, att lagen skulle komma att

omfatta jämväl den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten.

Med hänsyn till kommitténs uttalanden om innebörden av begreppet verksamhet

vill det dessutom synas, som om avsikten varit att tillfälliga arbeten

skulle inbegripas under lagen i större utsträckning än hittills.

Den av kommittén föreslagna huvudregeln är densamma som upptogs i

det förslag till arbetarskyddslag, vilket remitterades till lagrådet år 1911.

Vid sin granskning av förslaget anmärkte lagrådet, att tillämpningsområdet

utsträckts längre än behovet föranledde, vilket särskilt visade sig i fråga

om sådan statens verksamhet, som utövades för uppfyllandet av statens

ändamål, dvs. den egentliga tjänstemannaverksamheten. Lagrådet framhöll

bl. a. att vid denna verksamhet i regel icke torde förekomma missförhållanden

av den art förslaget avsåge samt att i allt fall behovet av skydd

till förekommande av tänkbara sådana missförhållanden, t. ex. ohälsa i

följd av arbetslokalers osundhet, uppenbarligen borde tillgodoses i helt

andra former än genom kontrollföreskrifter i en författning av allmän civillags

natur. Vidare ansåg lagrådet att det sagda i huvudsak ägde motsvarande

tillämpning å kommunal verksamhet. Lagrådet föreslog med anledning

härav att tillämpningsområdet skulle anknytas till begreppen rörelse

och särskilt arbetsföretag. I enlighet med lagrådets förslag fick stadgandet

i 1912 års proposition den lydelse som ännu gäller. Vid propositionens avlåtande

uttalade föredragande departementschefen att den av lagrådet förordade

inskränkningen å ena sidan i huvudsak allenast medförde ett uteslutande

av sådana slag av verksamhet, för vilka lagen ej kunde få någon

större praktisk betydelse, men å andra sidan vore ägnad att undanröja åtskilliga,

i viss mån berättigade invändningar och betänkligheter. För min

del finner jag att lagrådets erinringar i allt väsentligt fortfarande äga giltighet.

Lagens bestämmelser skulle, såsom byggnadsstyrelsen framhållit, i

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

fråga om förvaltningsverksamheten få betydelse huvudsakligen såvitt de

anginge anordnande av tjänstelokaler samt dessas beskaffenhet och utrustning.

Av skäl, som jag skall närmare utveckla i ett senare sammanhang,

anser jag i motsats till kommittén att frågan om arbetslokalers beskaffenhet

i huvudsak bör regleras icke i arbetarskyddslagen utan i byggnadsförfattningarna.

Om lagen skulle gälla den statliga förvaltningsverksamheten,

måste man vidare enligt min mening i allt fall undantaga sådan verksamhet

från lagens bestämmelser om förelägganden och förbud, en omständighet

som ytterligare skulle minska den praktiska betydelsen av lagens tilllämplighet

å nämnda verksamhet. Den inspektion över förvaltningsverksamheten

som ur arbetarskyddssynpunkt kan anses erforderlig torde

kunna ordnas utan att lagen göres tillämplig å sådan verksamhet. Av nu

anförda skäl anser jag, att den statliga och kommunala egentliga tjänstemannaverksamheten

fortfarande bör lämnas utanför arbetarskyddslagen.

Jag förutsätter därvid alt såväl statliga som kommunala förvaltningsmyndigheter

skola låta sig angeläget vara att samråda med tillsynsorganen, så

snart behov därav kan anses föreligga.

Enligt den av kommittén avsedda tolkningen av begreppet verksamhet

skulle lagen åtminstone i viss utsträckning tillämpas å tillfälligt arbete,

även då detta icke inginge i rörelse eller vore av sådan beskaffenhet, att

det kunde betecknas som särskilt arbetsföretag. I anslutning härtill vill jag

framhålla, att det år 1911 till lagrådet remitterade förslaget — vilket såsom

nämnts byggde på begreppet verksamhet — innehöll ett stadgande,

enligt vilket från lagens tillämpning skulle undantagas arbete av tillfällig

beskaffenhet, vilket icke utfördes i någon av arbetsgivaren såsom näring

eller eljest på yrkesmässigt sätt utövad verksamhet. För min del kan jag

ej finna att den av kommittén föreslagna utvidgningen skulle kunna få

någon nämnvärd betydelse ur arbetarskyddssynpunkt; däremot skulle en

tillämpning av lagens bestämmelser å tillfälliga arbeten, särskilt föreskrifterna

rörande minderåriga, ej sällan komma att framstå som opåkallad och

direkt obillig.

Med hänsyn till vad som nu anförts och då det ej heller i övrigt synes

föreligga något behov av att ändra den nuvarande huvudregeln angående

lagens tillämpningsområde vill jag förorda att densamma bibehålies. Lagen

bör sålunda i princip äga tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,

vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning, ävensom å

hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt

arbetsföretag, vari arbetstagare användes på sådant sätt.

Enligt den nu återgivna huvudregeln faller verksamhet, vari icke finnes

någon arbetstagare, utanför lagen. Kommittén har föreslagit den utvidgningen

av tillämpningsområdet, att lagen skall gälla beträffande dylik

verksamhet, såframt den drives gemensamt av två eller flera personer, s. k.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

kooperativ verksamhet. F. n. förutsattes för ingripande mot

missförhållande inom verksamhet av detta slag ett förordnande av Kungl.

Maj :t i det särskilda fallet med stöd av 7 § 3 mom. arbetarskyddslagen.

För min del tillstyrker jag kommitténs förslag i denna del, vilket i yttrandena

med något enstaka undantag lämnats utan erinran. Däremot vill jag i

likhet med några remissinstanser ifrågasätta lämpligheten av kommitténs

förslag att delägarna i verksamheten hland sig skulle utse en som skulle

betraktas såsom arbetsgivare samt att, om så ej skett, varje delägare skulle

vara ansvarig, som om han vore arbetsgivare i förhållande till den eller de

andra. Om man skall kunna lägga hela ansvaret på en av delägarna, måste

denne få rätt att ensam vidtaga skyddsåtgärder på samtliga delägares

bekostnad. Av flera skäl torde emellertid eu sådan regel icke vara lämplig,

bl. a. synes den strida mot de principer på vilka lagstiftningen om enkla

bolag vilar. Vissa enkla bolag äro redan f. n. underkastade arbetarskyddslagen,

nämligen sådana, vari någon arbetstagare sysselsättes. I dylikt fall

lärer arbetsgivaransvaret åvila samtliga delägare. Även då verksamheten

drives utan biträde av arbetstagare synes den regeln böra gälla, att delägarna

kollektivt anses som arbetsgivare. Härav uppstår visserligen den ur

teoretisk synpunkt egendomliga konsekvensen att delägare som utför arbete

på samma gång betraktas såsom arbetsgivare och arbetstagare, men några

praktiska olägenheter torde denna konstruktion icke medföra. I likhet med

kommittén finner jag erforderligt, att sådan verksamhet, varom här är

fråga, undantages från vissa av lagens bestämmelser. Beträtfande undantagens

omfattning är jag i sak ense med kommittén bortsett från att enligt

min mening bestämmelserna i 26 § i departementsförslaget, vilka möjliggöra

inskridande mot missförhållanden i fråga om minderårigs arbete,

böra äga tillämpning i förevarande fall.

Kommittéförslaget innebär även i andra avseenden att avsteg skall göras

från principen att ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare

måste föreligga för att lagen skall vara tillämplig. Enligt förslaget skola

nämligen vissa personer, som icke äro arbetstagare, likställas med sådana.

Sålunda skall lagen äga tillämpning å arbete vid läroanstalt, vilket elev

utför för vinnande av praktisk utbildning. I yttrandena har icke någon

principiell invändning gjorts mot att lagen utsträckes till elever. Däremot

råda delade meningar om hur långt man därvid bör gå. För min del anser

jag kommitténs förslag vara onödigt vidsträckt. De flesta läroanstalterna

äro redan nu underkastade inspektion, som visserligen främst avser själva

undervisningen men även omfattar exempelvis de hygieniska förhallandena.

Något verkligt behov av att arhetarskyddslagen göres tillämplig å elever

synes knappast föreligga annat än beträffande arbete, som är förenat med

fara av den art att anlitande av yrkesinspektionens speciella sakkunskap

kan anses påkallad. En begränsning till för yrkesutbildning avsedda skolor

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

synes därför motiverad. Tillräckliga skäl synas icke heller föreligga att

utsträcka lagen till att omfatta exempelvis arbete i handelsskolor eller hushållsgöromål

eller kvinnlig slöjd eller enklare träslöjd. Däremot kan jag

icke utan vidare förorda att, såsom yrkats i några yttranden, alla läroanstalter

under skolöverstyrelsens tillsyn undantagas från arbetarskyddslagen.

Då det måste anses önskvärt att det närmare utredes, vilka läroanstalter

och vilka arbeten som i enlighet med vad nu anförts böra omfattas

av lagen, torde Kungl. Maj :t böra erhålla bemyndigande att meddela

närmare föreskrifter om lagens tillämplighet å läroanstalter. Dessa

föreskrifter torde — i likhet med vad som skett vid angivandet av tillämpningsområdet

för 1916 års olycksfallsförsäkringslag å elever — böra få formen

av en förteckning över anstalterna i fråga.

Vad angår frågan om undantag för arbete av elever från vissa av lagens

bestämmelser anser jag det varken behövligt eller lämpligt att, såsom

kommittén föreslagit, den centrala tillsynsmyndigheten skulle äga förordna

om tillämpning å sådant arbete av stadgandena om raster, natt- och veckovila,

minderårigas och kvinnors användande i arbete samt om det lokala

skyddsarbetet. Jag föreslår därför, att nämnda stadganden helt undantagas,

bortsett från bestämmelserna i 26 § i departementsförslaget, vilka

synas böra gälla. Att stadgandena om det lokala skyddsarbetet undantagits

hindrar självfallet icke att skyddsombud utses, om så i visst fall finnes

lämpligt.

Enligt kommitténs förslag skall värnpliktig vara likställd med

arbetstagare. Med hänsyn till vad kommittén föreslagit i fråga om lagens

tillämplighet å arbete inom försvarsväsendet skulle detta innebära, att lagen

skulle gälla, då värnpliktig utförde sådant arbete inom försvarsväsendet som

bedreves väsentligen på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag

och icke vore att hänföra till militär övning eller då han användes till civilt

arbete utom försvarsväsendet. I yttrandena har icke någon principiell erinran

framställts mot förslaget att likställa värnpliktig med arbetstagare och

jag finner för min del goda skäl tala för detsamma. Arbetarskyddslagen

bör sålunda äga tillämpning å värnpliktigs användande till arbete av sådan

beskaffenhet att det faller under lagen, om det utföres av arbetstagare. Med

den huvudregel angående lagens tillämpningsområde, som jag förordat,

skulle detta medföra, att lagen komme att gälla i den mån arbetet kunde

anses hänförligt till rörelse eller särskilt arbetsföretag. Kommittén har räknat

upp åtskilliga slag av verksamhet inom försvarsväsendet, som enligt

nuvarande praxis ansetts falla under arbetarskyddslagen. Denna uppräkning

är uppenbarligen icke avsedd att vara fullständig. Sålunda torde inom

försvarsväsendet bedrivas byggnads- och anläggningsverksamhet, som otvivelaktigt

är att betrakta såsom särskilt arbetsföretag i lagens mening. I

detta sammanhang må nämnas att enligt vad kommittén uppgivit gällande

arbetarskyddslag icke ansetts tillämplig å arbete, som militär eller civil
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

militär personal utfört inom sådan verksamhet, varom här är fråga. I likhet

med kommittén ifrågasätter jag, om denna ståndpunkt är riktig. Enär

den anställda militära och civilmilitära personalen uppenbarligen måste

betraktas som arbetstagare, bör nämligen enligt min mening arbetarskyddslagen

anses omfatta arbete av dylik personal, vilket utföres i rörelse eller

vid särskilt arbetsföretag, exempelvis under tjänstgöring vid en till försvaret

hörande fabrik eller verkstad. Beträffande såväl den anställda som den

värnpliktiga personalen bör emellertid beaktas att, såsom kommittén framhållit,

den egentliga militärtjänsten icke lämpligen lärer kunna inbegripas

under lagen. Om exempelvis ett brobyggnads- eller befästningsarbete utföres

såsom militär övning, bör lagen sålunda icke anses tillämplig å detsamma.

Något särskilt stadgande härom synes emellertid icke erfordras.

Enlig kommitténs förslag skulle även civilförsvarspliktig vara likställd

med arbetstagare. Med den av mig förordade huvudregeln angående lagens

tillämpningsområde kommer endast sådan verksamhet inom civilförsvaret

som kan anses utgöra rörelse eller särskilt arbetsföretag att vara underkastad

lagen. I fredstid torde civilförsvarspliktig näppeligen användas till

sådant arbete och under beredskap eller krig lärer arbetarskyddslagen icke

lämpligen böra tillämpas å civilförsvarspliktig. Med hänsyn härtill synes

anledning saknas att likställa civilförsvarspliktig med arbetstagare.

Kommittén har vidare ansett att på vårdanstalt intagna personer

borde likställas med arbetstagare, då de utförde arbete å anstalten.

Enligt min mening synes det befogat att de intagnas arbete å vissa

vårdanstalter underkastas tillsyn från yrkesinspektionens sida. Såväl vid

vården av socialt missanpassade som inom sjukvården har på senare år

arbetsmomentet fått allt större betydelse. Åtskilliga anstalter, särskilt en

del fångvårds- och alkoholistanstalter, förfoga över en betydande maskinell

utrustning. Det synes emellertid tillräckligt att utsträcka lagens tillämplighet

till i huvudsak sådana vårdanstalter, där de intagna kunna kvarhållas

tvångsvis. Av nu anförda skäl föreslår jag att den som är intagen på fångvårds-

eller tvångsarbetsanstalt, allmän alkoholistanstalt eller fattigvårdsanstalt

eller å sinnessjukhus eller annan anstalt för vård av sinnessjuka

likställes med arbetstagare, i den mån han å anstalten utför arbete efter

anvisning av anstaltsledningen. Vissa av lagens särskilda bestämmelser

torde emellertid icke böra gälla beträffande sådant arbete. Undantagen

synas böra få samma omfattning som föreslagits i fråga om elever vid

läroanstalt.

Hittills har närmast behandlats frågan om yttergränserna för arbetarskyddslagens

tillämpningsområde. Kommittéförslaget innehåller liksom gällande

arbetarskyddslag undantagsbestämmelser, som inskränka detta område.

Därjämte har kommittén föreslagit att vissa slag av arbete skulle undantagas

från en del av lagens bestämmelser. Enär husligt arbete icke faller

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

under departementsförslagets huvudregel angående lagens tillämpningsområde,

bortfaller kommittéförslagets undantagsbestämmelse för sådant arbete.

I likhet med kommittén anser jag, att det i gällande arbetarskyddslag

upptagna undantaget för arbete, som är att hänföra till skeppstjänst, bör

bibehållas. Inom kommittén pågår f. n. utredning av frågan om arbetarskyddet

ombord på fartyg.

Såsom tidigare nämnts äger gällande arbetarskyddslag tillämpning å

jordbruket — varunder jämväl torde inbegripas skogsbruk i samband

med jordbruk ävensom osjälvständiga binäringar till jordbruk — endast

i vad den åsyftar att förebygga olycksfall vid användande av maskinella

hjälpmedel och farliga tryckkärl. Kommitténs förslag innebär en särskilt

ur principiell synpunkt betydande utvidgning av lagens tillämplighet

å jordbruket, men detta skall fortfarande vara undantaget från en del av

lagens bestämmelser. Inskränkningarna äro mera omfattande beträffande

det egentliga jordbruket än för osjälvständiga binäringar.

Av remissinstanserna är det endast ett par länsstyrelser som ifrågasatt

lämpligheten av att utvidga lagens tillämplighet å jordbruket i den omfattning,

som kommittén föreslagit. De organisationer, som företräda företagarna

inom jordbruket, synas sålunda i sak knappast haft något att invända

mot förslaget. Däremot ha såväl dessa organisationer som åtskilliga

andra remissinstanser kritiserat förslaget ur lagteknisk synpunkt och

itrågasatt en särskild arbetarskyddslag för jordbruket.

För en utsträckning av iagens tillämplighet å jordbruket talar icke blott

att samhället såvitt möjligt i skyddsrättsligt hänseende bör likställa jordbrukets

arbetstagare med arbetstagare inom andra områden utan även ett

praktiskt behov. Olycksfallsrisken inom jordbruket är betydande; den är

större än inom vissa industrigrenar. Även om många olycksfallsanledningar

inom jordbruket äro av sådan art, att skyddsåtgärder näppeligen kunna

vidtagas mot desamma, torde det likväl bland de olycksfallsrisker, som f. n.

icke nås av arbetarskyddslagen, finnas åtskilliga vilka skulle kunna avlägsnas

eller minskas genom dylika åtgärder, t. ex. bristfälliga skullgolv, oskyddade

foderluckor, bristfälliga stegar och trappor, olämpliga eller bristfälliga

redskap och verktyg ävensom vissa med användningen av giftiga eller

frätande ämnen eller sprängämnen förbundna faror. I stor utsträckning

torde ett fullgott skydd mot dylika olycksfallsanledningar kunna åstadkommas

genom relativt enkla och föga kostnadskrävande anordningar. Även i

åtskilliga andra hänseenden synes en utsträckning av lagens räckvidd i

fråga om jordbruket kunna få praktisk betydelse.

I enlighet med det anförda anser jag det principiellt riktigt att jordbruket

i arbetarskyddshänseende jämställes med andra näringsgrenar. Med

hänsyn till att en fullständig likställighet åtminstone f. n. skulle medföra

praktiska tillämpningssvårigheter, torde det dock vara påkallat att jordbruket

fortfarande får intaga en viss särställning. Med den utformning

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

själva lagen erhållit i departementsförslaget synes det emellertid knappast

kunna komma i fråga att undantaga jordbruket från mer än några få bestämmelser.

Vid sådant förhållande torde anledning saknas att, såsom i en

del yttranden yrkats, reglera jordbrukets arbetarskydd i en särskild lag.

Även den allmänna tillämpningskungörelsen till lagen bör enligt min mening

kunna omfatta jämväl jordbruket. För jordbrukets del komma visserligen

åtskilliga av kungörelsens bestämmelser att sakna betydelse, men motsvarande

torde gälla om en hel del andra verksamhetsgrenar. Sålunda kommer

bl. a. inom handel, transportverksamhet och vissa slag av anläggningsverksamhet

utrymme i allmänhet att saknas för tillämpning av de talrika

föreskrifter, som närmast taga sikte på förhållandena inom industrien. Särskilt

med hänsyn till de växlande förhållandena även inom en och samma

huvudgrupp av verksamhet skulle det icke innebära några nämnvärda fördelar

att utfärda särskilda allmänna tillämpningskungörelser för de olika

huvudgrupperna. Däremot skulle ett dylikt förfarande otvivelaktigt vara

förbundet med vissa nackdelar. Det syfte, som ligger bakom yrkandena om

tillskapandet av en särskild arbetarskyddslag för jordbruket, synes bäst

kunna tillgodoses genom utfärdandet av praktiska anvisningar för lagens

tillämpning på detta arbetsområde. Det torde böra ankomma på arbetarskyddsstyrelsen

att utarbeta en sådan vägledning.

I detta sammanhang vill jag framhålla att även om i huvudsak samma

bestämmelser skola gälla för jordbruket som för andra näringsgrenar detta

givetvis icke innebär, att lika stränga krav på skyddsanordningarnas beskaffenhet

uppställas i fråga om jordbruket som beträffande exempelvis

industrien. Att vid lagens tillämpning tillbörlig hänsyn bör tagas till de särskilda

förhållandena inom jordbruket följer redan av den grundsats om

skälighetsprövning, som kommit till uttryck i lagens huvudstadgande angående

arbetsgivares skyldigheter. F. ö. må framhållas, att gällande arbetarskyddslags

tillämpning å jordbrukets maskiner icke synes ha givit anledning

till klagomål om bristande hänsynstagande till jordbrukets förhållanden.

Jag övergår härefter till spörsmålet om undantag för jordbrukets del från

vissa av lagens särskilda stadganden. Enligt kommitténs förslag skulle

såsom nämnts undantagen bli något mera omfattande i fråga om det egentliga

jordbruket än beträffande osjälvständiga binäringar till jordbruk.

Landsorganisationen har för sin del ansett att lagen i allo borde gälla för

osjälvständig binäring. Ur praktisk synpunkt synes det emellertid föga

lyckligt att på detta sätt göra en skillnad mellan det egentliga jordbruket

och osjälvständiga binäringar till jordbruk. Redan själva gränsdragningen

mellan det egentliga jordbruket och osjälvständiga binäringar torde vara

mycket vansklig. Vid jordbruksföretag med osjälvständig binäring torde

vidare de anställda ofta växelvis sysselsättas inom själva jordbruket och

i binäringen. Det skulle därför otvivelaktigt medföra vissa olägenheter om

opaginerad Kontrollera mot PDF

.so

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

exempelvis den minderåriga personalen skulle vara underkastad olika bestämmelser

beroende på om den minderårige för tillfället arbetade inom

jordbruket eller i binäringen. I detta sammanhang må erinras om att enligt

lantarbetstidslagen samma regler gälla för osjälvständiga binäringar

som för det egentliga jordbruket, medan självständiga binäringar falla under

allmänna arbetstidslagen. Om man även i arbetarskyddslagen likställde

osjälvständiga binäringar med det egentliga jordbruket, skulle bestämmelserna

om lagens tillämplighet å jordbruket kunna göras betydligt enklare

än enligt kommitténs förslag, något som synes vara i hög grad önskvärt.

En sådan likställighet torde kunna genomföras utan några väsentliga nackdelar

ur arbetarskyddssynpunkt.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att lagens bestämmelser skola

gälla för osjälvständiga binäringar i samma omfattning som för det egentliga

jordbruket. Då enahanda skäl i huvudsak kunna åberopas för att jämställa

byggnadsarbete för jordbruk eller osjälvständig binäring med det

egentliga jordbruket, finner jag mig böra förorda att så sker. Däremot anser

jag i likhet med kommittén att lagen i allo bör gälla i fråga om självständiga

binäringar.

Jordbruket är f. n. så gott som helt undantaget från arbetarskyddslagens

föreskrifter rörande minderåriga. Enligt kommitténs förslag skulle av minderårighetsbestämmelserna

endast 29 § i förslaget och det därtill anknutna

sanktionsstadgandet i 59 § 2 mom. äga tillämpning å det egentliga jordbruket.

Genom dessa lagrum — vilka motsvara 13 § första stycket, 15 § och

39 § i gällande arbetarskyddslag och i departementsförslaget återfinnas

under 26 och 54 §§ — beredes möjlighet dels att i särskilda fall ingripa

mot konstaterade missförhållanden i fråga om minderårigs användande till

arbete och dels att generellt förbjuda att minderårig användes till vissa

farliga arbeten. Att dessa stadganden böra gälla även jordbruket synes

uppenbart och annat har ej heller från något håll ifrågasatts. I remissyttrandena

har med ett undantag — det av lantarbetareförbundet avgivna —

icke någon invändning rests mot kommitténs förslag att föreskrifterna om

minimiålder, fullgjord skolgång, arbetsbok och periodisk läkarbesiktning

icke skulle omfatta jordbrukets minderåriga arbetstagare. Enär det uppenbarligen

skulle medföra stora praktiska svårigheter att tillämpa dessa bestämmelser

inom jordbruket samt risken för att minderårig skall ådraga

sig ohälsa i följd av jordbruksarbete torde vara relativt obetydlig, vill jag

för min del ansluta mig till kommitténs förslag i denna del. Vad härefter

angår föreskrifterna om minderårigs arbetstid och nattvila har förutom

lantarbetareförbundet även landsorganisationen ansett att jordbruket borde

inbegripas under dessa bestämmelser. Förhållandena inom jordbruket äro

dock i viss mån särpräglade därigenom att jordbrukets beroende av årstids-

och väderleksförhållandena påkallar att under vissa tider av året tillfälligtvis

uttages en avsevärt längre arbetstid än eljest. Utan en närmare

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

utredning är jag icke beredd att förorda att i arbetarskyddslagen införas

bestämmelser, som för jordbrukets del skulle innebära att minderåriga

icke må användas till arbete i den omfattning som lantarbetstidslagstiftningen

tillåter. Jag kan därför icke tillstyrka, att giltigheten av arbetarskyddslagens

stadganden om arbetstid för minderåriga utsträckes till att

omfatta även jordbruket. Beträffande reglerna om minderårigas nattarbete

vill jag anmärka, att mera regelbundet egentligt nattarbete knappast torde

förekomma inom jordbruket. Däremot torde ibland uppkomma behov av att

avvika något från bestämmelserna om minderårigs nattvila, exempelvis att

låta minderårig under 16 år börja arbetet före klockan 6. Att kräva dispens

för sådana avvikelser synes icke vara lämpligt. Då således å ena sidan något

verkligt behov av att utsträcka stadgandena om minderårigs nattvila till

jordbruket knappast torde föreligga samt å andra sidan en tillämpning av

desamma å jordbruket skulle medföra vissa praktiska olägenheter, anser

jag att jordbruket icke bör inbegripas under dessa bestämmelser.

Med den utformning arbetarskyddslagen erhållit i departementsförslaget

finner jag icke erforderligt att utöver vad nu angivits undantaga jordbruket

från något stadgande i lagen. Detta innebär bl. a. att jag i motsats till

kommittén anser att stadgandena om personalrum böra gälla även för jordbruket.

Visserligen kan det i regel icke rimligen begäras att personalrum

skola inrättas vid jordbruksföretag — något större behov av sådana anordningar

torde i allmänhet ej finnas — men undantagsvis kunna förhållandena

vara sådana, att det måste anses skäligt att arbetsgivaren tillhandahåller

personalrum. Avfattningen av de i departementsförslaget upptagna

föreskrifterna om personalrum samt den för arbetarskyddslagens tillämpning

i allmänhet gällande skälighetsprincipen synas utgöra tillräckliga

garantier för att tillsynsorganen icke komma att ställa oskäliga krav i detta

hänseende.

Enligt kommittéförslaget skulle skogsbruk i samband med

jordbruk liksom f. n. hänföras till det egentliga jordbruket och sålunda

vara undantaget från minderårighetsbestämmelserna i förslaget, bortsett

från 29 §. Annat skogsbruk skulle däremot vara underkastat lagen i dess

helhet. Ur arbetarskyddssynpunkt måste det betecknas som oegentligt att

i fråga om samma slags arbete olika bestämmelser skulle gälla, beroende

på vem som vore arbetsgivare. I yttrandena har också kommitténs förslag

i denna del utsatts för kritik. Emellertid visar exempelvis skogsstyrelsens

yttrande att vissa skäl kunna anföras även för den av kommittén föreslagna

lösningen. Mot vart och ett av de i yttrandena framkomna ändringsförslagen

synas invändningar kunna riktas ur skilda synpunkter. Någon fullt

tillfredsställande lösning av frågan torde emellertid icke stå att finna. För

egen del vill jag i nära anslutning till ett av skogsstyrelsen framfört uppslag

förorda kommitténs förslag med den ändringen, att undantaget för

jordbrukets del från föreskrifterna om minderåriga icke skall omfatta sådana

arbetstagare, som huvudsakligen användas till skogsarbete. Av prakti

Bihang till riksdagens protokoll 1948. t sand. Nr 298.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

tiska skäl synes det icke vara möjligt att låta minderårighetsbestämmelserna

gälla i själva jordbruket anställda minderåriga, då de tillfälligt sysselsättas

med skogsarbete eller — såsom i ett yttrande föreslagits — med

annat skogsarbete än husbehovsavverkning.

Hemindustrielit arbete faller f. n. utanför arbetarskyddslagen.

Enligt kommitténs förslag skall däremot arbetarskyddslagen äga tillämpning

å sådant arbete, låt vara med väsentliga modifikationer. Förslaget har

kritiserats i åtskilliga yttranden. Därvid har bl. a. åberopats att verkligt

behov av tillsyn över det hemindustriella arbetet icke visats föreligga, att

tillsynen skulle innebära ett intrång i hemmens integritet, att de praktiska

resultaten av tillsynen icke kunde väntas motsvara de därmed förenade

kostnaderna samt att förslaget ur lagteknisk synpunkt vore mindre

lämpligt.

Utmärkande för det hemindustriella arbetet är att arbetsgivaren i regel

icke har vare sig befogenhet eller möjlighet att övervaka, hur arbetstagaren

ordnar arbetet. Själva grundförutsättningen för de förpliktelser, som

arbetarskyddslagen ålägger arbetsgivare mot arbetstagare, saknas sålunda

på detta område. Självfallet bör det åligga arbetsgivare, som tillhandahåller

hemindustriell arbetstagare maskin eller redskap, att tillse att anordningen

är försedd med erforderliga skydd och även i övrigt erbjuder betryggande

säkerhet mot ohälsa och olycksfall. För att uppnå detta behöver

man emellertid icke göra arbetarskyddslagen tillämplig å det hemindustriella

arbetet som sådant, utan dylik skyldighet följer redan av de

allmängiltiga bestämmelser för tillverkare, försäljare och upplåtare, vilka

i överensstämmelse med kommitténs förslag upptagits i departementsförslaget.

Härutöver synes man knappast kunna ålägga arbetsgivare andra

förpliktelser i arbetarskyddshänseende gentemot hemindustriell arbetstagare

än att meddela råd och anvisningar till förekommande av olycksfall

och ohälsa. Detta är i viss utsträckning tillgodosett i nyssnämnda bestämmelser,

därigenom att vederbörande tillverkare, försäljare eller upplåtare

ålagts att tillhandahålla för maskinens eller redskapets användning och

skötsel erforderliga föreskrifter.

Utöver vad som redan följer av nyssnämnda allmängiltiga bestämmelser

i lagen innebär kommitténs förslag, att hemindustriell arbetstagare skall

vara skyldig att gentemot sig själv iakttaga vissa av de föreskrifter i lagen

som rikta sig till arbetsgivare. Ur lagteknisk synpunkt måste emellertid

detta förslag betecknas som olämpligt, och det praktiska värdet av detsamma

synes även kunna betvivlas. Då jag vidare delar de betänkligheter

som i några remissyttranden anförts mot inspektion i hemmen och den

föreslagna tillsynen med hänsyn till de för hemindustrien speciella förhållandena

sannolikt skulle få ganska ringa praktisk betydelse, bör man enligt

min mening avstå från att införa inspektion av det hemindustriella arbetet.

I stället bör man söka finna andra vägar för att nå hemarbetarna

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

med den upplysning som enligt kommittéförslaget skulle vara inspektionsverksamhetens

huvudsakliga ändamål. Tillsynsorganen skulle exempelvis

kunna tillställa arbetsgivarna broschyrer och andra upplysningsskrifter att

av dem utdelas till hemarbetare. Man synes kunna förvänta en sådan medverkan

från arbetsgivarnas sida utan författningsföreskrift därom. Jag förutsätter

i enlighet med vad som sagts att det skall ankomma på tillsynsorganen

att genom råd och anvisningar främja arbetarskyddet i fråga om

hemindustriellt arbete, även om dylikt arbete icke underkastas tillsyn enligt

arbetarskyddslagen.

Av det anförda framgår, att jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga

för att arbetarskyddslagens stadganden om arbetsgivare och arbetstagare

med därtill anknutna tillsynsbestämmelser skulle erhålla tillämpning å det

hemindustriella arbetet. Det må framhållas att departementsförslaget liksom

gällande lag ger möjlighet att å administrativ väg förordna om tilllämpning

av lagen, om i ett visst fall särskilt allvarliga missförhållanden

skulle visa sig i fråga om hemindustriellt arbete.

Enligt kommittéförslaget skall, bortsett från det hemindustriella arbetet,

från arbetarskyddslagens tillämpningsområde alltjämt undantagas arbete,

som arbetstagare utför i sitt hem eller å annan plats som av honom bestämmes.

I gällande arbetarskyddslag undantages — förutom hemarbete —

annat arbete, vilket utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Då anledning

synes saknas att slopa detta undantag, förordar jag att den gällande

lydelsen av ifrågavarande undantagsbestämmelse bibehålies.

Kommitténs förslag att arbetarskyddslagen i princip skall äga tillämpning

å arbete av familjemedlem till arbetsgivaren —

vilket helt faller utanför gällande arbetarskyddslag — har med något enstaka

undantag icke mött erinran i remissyttrandena. Ett särskilt skäl som

talar för förslaget är, att det överensstämmer med tendensen i de på senare

år antagna internationella konventionerna och rekommendationerna

på arbetarskyddets område att i största möjliga utsträckning likställa

familjemedlemmar till arbetsgivaren med andra arbetstagare. För egen de]

vill jag ansluta mig till kommitténs principiella ståndpunkt.

I kommittéförslaget ha upptagits såväl totala som partiella undantag

från huvudregeln att arbete av familjemedlem skall vara underkastat arbetarskyddslagen.

Sålunda undantagas helt dels arbete i arbetsgivarens bostad

och dels arbete inom jordbruket med osjälvständiga binäringar. Det

första av dessa undantag torde få ganska ringa självständig betydelse, när

arbete i arbetstagarens hem undantagits från arbetarskyddslagen, men det

synes likväl böra bibehållas med hänsyn till sådana fall då arbetstagare,

som tillhör arbetsgivarens familj, icke har sitt hem hos denne. För vinnande

av överensstämmelse med undantaget i fråga om arbete som utföres

i arbetstagarens hem torde det av kommittén använda uttrycket »bo
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

stad» böra utbytas mot »hem». De invändningar, som i ett par yttranden

rests mot undantaget för arbete av familjemedlem inom jordbruket med

osjälvständiga binäringar, föranleda mig icke att frångå kommitténs förslag

på denna punkt, särskilt som en utsträckning av tillsynsverksamheten

till detta område åtminstone f. n. icke torde kunna genomföras. Undantaget

bör, såsom kommittén torde ha avsett, omfatta jämväl byggnadsarbete för

jordbruk eller osjälvständig binäring. Jag vill framhålla att liksom i fråga

om det hemindustriella arbetet möjlighet finnes att ingripa om i ett särskilt

fall skulle bli känt, att familjemedlem utsättes för allvarlig fara för

ohälsa eller olycksfall i arbetet.

Vad härefter angår familjemedlems användande till annat arbete än sådant,

som enligt vad nu sagts helt bör falla utanför arbetarskyddslagen,

anser jag i likhet med kommittén påkallat att undantaga familjemedlem

från vissa av lagens bestämmelser. Med hänsyn till att medlem av arbetsgivarens

familj undantagits från arbetstidslagarnas tillämpning torde ej

heller arbetarskyddslagens stadganden om arbetstiden och dess förläggning

böra gälla. Hit höra de allmänna bestämmelserna om raster, nattvila och

veckovila ävensom föreskrifterna om arbetstid för minderåriga samt om

nattvila för minderåriga och kvinnor. Av departeinentsförslagets övriga

stadganden rörande minderåriga och kvinnor synas endast bestämmelserna

i 26 § om rätt att i visst fall ingripa mot konstaterade missförhållanden i

fråga om minderårigs arbete samt att generellt förbjuda minderårigs användande

till vissa farliga arbeten böra äga tillämpning å familjemedlem.

Enär familjebandet med enstaka undantag torde utgöra tillräcklig garanti

mot sådana olägenheter, som de sålunda undantagna stadgandena avse att

förekomma, skulle det icke utan ett visst fog kunna anses som onödigt

krångel att kringgärda allt arbete av familjemedlem med dessa ganska omfattande

restriktioner och formföreskrifter. Det synes f. ö. vara anledning

antaga att efterlevnaden därav skulle bli mycket bristfällig.

Enligt kommittéförslaget skulle vidare bl. a. bestämmelserna om personalrum

och det lokala skyddsarbetet icke gälla i fråga om arbete av

familjemedlem. Med hänsyn till det sätt på vilket dessa stadganden utformats

i departementsförslaget synes det emellertid icke vara erforderligt

att uttryckligen undantaga familjeföretag från desamma. I

I några yttranden har yrkats, att vissa speciella verksamhetsområden,

bl. a. den civila luftfarten, måtte lämnas utanför arbetarskyddslagen. Gällande

arbetarskyddslag omfattar även luftfarten och enligt min mening

föreligga icke tillräckliga skäl att göra ändring härutinnan. Däremot synes

det böra övervägas att luftfartsinspektör förordnas till specialinspektör

enligt arbetarskyddslagen i fråga om luftfarten. Detta spörsmål ämnar jag

närmare behandla i annat sammanhang.

Det i vissa yttranden framförda förslaget att bryta ut stuveriarbetet ur

arbetarskyddslagen och i stället reglera arbetarskyddet på detta område i

samband med arbetarskyddet ombord på fartyg kan jag icke tillstyrka.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Bl. a. med hänsyn därtill att arbetet i stor utsträckning är förlagt utanför

fartyget synes en sådan lösning vara olämplig. Från fastighetsägarhåll

har gjorts gällande att i fråga om fastighetsskötsel arbetsgivaren icke

hade möjlighet att vaka över arbetets anordnande och att detta arbetsområde

därför borde undantagas från arbetarskyddslagen. Jag kan icke

dela denna uppfattning. Fastighetsarbetet är förenat med icke obetydliga

olycksfalls- och ohälsorisker, vilka åtminstone delvis äro av den art

att de kunna avlägsnas genom lämpliga skyddsåtgärder. För min del kan

jag icke anse det obilligt mot fastighetsägarna att ålägga dem tillse att

fastighetsskötarna arbeta under säkra och sunda förhållanden. Vid tillämpningen

av gällande arbetarskyddslag har riksförsäkringsanstalten i egenskap

av yrkesinspektionens chefsmyndighet intagit den ståndpunkten, att

ägare av hyreshus i denna sin egenskap får anses driva rörelse i lagens

mening och att lagen sålunda är tillämplig å portvakter och eldare i hyreshus.

Denna tolkning synes mig riktig.

Det nuvarande partiella undantaget från lagens tillämpningsområde beträffande

arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.,

bör, såsom kommittén föreslagit, bibehållas.

I likhet med gällande arbetarskyddslag innehåller kommittéförslaget —

såsom i olika sammanhang redan berörts i det föregående — ett stadgande,

enligt vilket lagen genom beslut i administrativ ordning

i särskilda fall kan utsträckas till arbete, som eljest icke faller

under lagens tillämpningsområde. Denna möjlighet bör bibehållas, även

om behovet därav minskats genom att i departementsförslaget kooperativ

verksamhet och arbete av familjemedlem inbegripits under lagen. Befogenheten

att besluta om utsträckt användning av lagen har av kommittén föreslagits

skola överflyttas från Kungl. Maj :t till den centrala arbetarskyddsmyndigheten.

Tillräcklig anledning till ändring av det nuvarande förfarandet

synes emellertid icke föreligga, helst som principiella betänkligheter

kunna anföras mot kommitténs förslag. Bibehålies beslutanderätten hos

Kungl. Maj :t lärer det av kommittén föreslagna undantaget för militär

övning vara onödigt.

Den nuvarande bestämmelsen ger möjlighet att inskrida endast till förekommande

av olycksfall. Kommitténs förslag att utvidga stadgandet till att

omfatta även sådana fall, där allvarlig risk för ohälsa föreligger, synes

lämpligt. Enligt den av kommittén föreslagna lagtexten skulle lagen kunna

erhålla utsträckt tillämpning endast »i vad den åsyftar att förekomma

ohälsa och olycksfall». Innebörden av denna begränsning synes oklar, bl. a.

enär lagen i dess helhet har det angivna syftet. De citerade orden torde

utan olägenhet kunna utgå. Däremot kan det måhända stundom vara

lämpligt att Kungl. Maj :t i det särskilda fallet i beslutet undantar vissa av

lagens bestämmelser.

Med den utformning lagen erhållit i departementsförslaget synes det

knappast föreligga något egentligt behov av den i kommittéförslaget upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sfi

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

tagna fullmakten för Kungl. Maj :t att i visst fall undantaga verksamhet,

som är underkastad lagen, från alla eller vissa av lagens bestämmelser. Då

härtill kommer, att ett stadgande av denna art är betänkligt ur principiella

synpunkter, har den av kommittén föreslagna bestämmelsen uteslutits i

departementsförslaget. En annan sak är, att krig eller krigsfara eller liknande

utomordentliga förhållanden kunna påkalla avvikelse från vissa av

arbetarskyddslagens bestämmelser. Frågan om befogenhet för Kungl. Maj :t

att av sådana skäl medge undantag från lagen synes emellertid böra upptagas

i ett större sammanhang.

Såsom i det föregående antytts innehåller departementsförslaget liksom

gällande arbetarskjMdslag vissa stadganden, vilka äro allmängiltiga och således

ha ett vidsträcktare tillämpningsområde än lagen i övrigt. För dessa

bestämmelser kommer redogörelse att lämnas under avsnittet om tillverkares,

försäljares och upplåtares in. fl. skyldigheter. I den avdelning av

lagen, vari tillämpningsområdet behandlas, bör emellertid en hänvisning

till ifrågavarande stadganden göras.

Anmälan om nya företag.

Historik.

Gällande arbetarskyddslag innehåller icke någon föreskrift om skyldighet

för arbetsgivare att anmäla nytillkomna företag till yrkesinspektionen.

Vid ett par tidigare tillfällen ha förslag om införande av dylik skyldighet

framlagts, men avvisats. Angående vad som i detta hänseende förekommit

torde få hänvisas till kommitténs betänkande s. 268—270.

Kommitténs förslag.

Enligt 8 § 1 mom. första stycket i förslaget skall arbetsgivare, som bedriver

verksamhet vilken beräknas fortgå mer än tre månader, vara skyldig

att göra skriftlig anmälan därom till vederbörande distriktschef inom 14

dagar från verksamhetens början. Av anvisningarna framgår, att kommittén

med detta stadgande avsett att föreskriva skyldighet att anmäla nytillkomna

arbetsställen. Sålunda skall å ena sidan särskild anmälan ingivas

för varje arbetsställe inom en och samma verksamhet ävensom ny anmälan

ske, om verksamhet förlägges till annat arbetsställe, samt å andra sidan någon

anmälan icke fordras, om verksamhet överlåtes.

Från anmälningsskyldighet undantagas det egentliga jordbruket samt

företag, vari enbart medlemmar av arbetsgivarens familj sysselsättas. Anmälan

behöver vidare ej ske i fall då arbetsgivaren, innan verksamheten

påbörjats, jämlikt 9 § eller 10 § 1 mom. begärt distriktschefs yttrande eller

godkännande beträffande arbetslokal eller gjort i 10 § 2 mom. föreskriven

anmälan om lokals användande för nytt ändamål (8 § 1 mom. andra stycket).

Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall anmälningsskyldighet

ej heller föreligga beträffande verksamhet, som påbörjats före lagens

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

87

ikraftträdande, utom då sedermera verksamheten förlägges till annat arbetsställe

eller nytt arbetsställe tillkommer.

Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet föreslås skola medföra

bötespåföljd, såvida ej omständigheterna giva vid handen, att underlåtenheten

haft sin grund i tillfälligt förbiseende eller att anmälningsskyldigheten

icke kunnat fullgöras inom stadgad tid (66 §).

1 detta sammanhang må nämnas att kommittén i fråga om det hemindustriella

arbetet — vilket såsom tidigare anförts enligt min mening bör

lämnas utanför arbetarskyddslagen — föreslagit särskilda bestämmelser

om anmälningsskyldighet (8 § 2 inom.).

1 betänkandet redogör kommittén för de överväganden, som

lett till för slag et om anmälningsskyldighet för arbetsgivare.

Inledningsvis framhålles att yrkesinspektörs möjlighet att

1a kännedom om arbetsställen för närvarande väsentligen vore beroende av

den rapportskyldighet, som åvilade kommunalt tillsynsorgan. Denna uppgiftsskyldighet

hade emellertid iakttagits i mycket begränsad utsträckning.

Därtill komme att då de flesta kommunala tillsynsorganen lämnade rapport

till yrkesinspektör endast en gång om året, ett flertal arbetsställen

kunde driva verksamhet under avsevärd tid utan att yrkesinspektören ägde

kännedom därom.

Vid behandling av frågan, på vilket sätt yrkesinspektionen bäst skall få

kunskap om nytillkomna arbetsställen, har kommittén först övervägt, huruvida

de kommunala tillsynsorganen skulle kunna förpliktas att på ett mera

effektivt sätt fullgöra sin uppgiftsskyldighet till yrkesinspektören. Kommittén

anför härom följande.

Ett förslag om att genom en bestämmelse i instruktionen för yrkesinspektionen

ålägga de kommunala tillsynsorganen skyldighet att, så snart de erhållit

kännedom om ett nytt arbetsställe, göra anmälan därom till vederbörande

yrkesinspektör, har därvid närmare dryftats inom kommittén. Då det

bristande fullgörandet av nuvarande anmälningsskyldighet enligt kommitténs

mening knappast torde kunna tillskrivas avsaknad av bestämmelser i

ämnet utan fastmer ha sin grund i andra orsaker, anser kommittén, att någon

effektiv lösning av frågan ej kan vinnas genom en bestämmelse av föreslaget

innehåll. Det kan ifrågasättas, om icke bättre resultat i fråga om anmälningsförfarandet

i stället skulle kunna erhållas genom en effektivisering

av den kommunala tillsynen. I anslutning härtill vill kommittén emellertid

erinra om att, ehuru den kommunala tillsynen i de största städerna

i regel är ordnad på tillfredsställande sätt, uppgifter om nytillkomna arbetsställen

ändock icke meddelas i deras rapporter till yrkesinspektörerna.

Detta har vanligtvis sin grund däri, att de kommunala tillsynsorganen

själva icke kunna förskaffa sig tillräcklig kännedom om alla nytillkomna

arbetsställen. Det torde sålunda finnas behov av att även de kommunala

tillsynsorganen erhålla kännedom om nya arbetsställen. Härtill kommer att

genom det förslag till organiserande av den kommunala tillsynen, som kommittén

framlägger, endast ett begränsat antal kommuner förutsättas ha

kommunala tillsynsorgan i lagens mening. Med hänsyn till vad sålunda an
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

förts anser sig kommittén icke böra framlägga förslag i syfte att ålägga de

kommunala tillsynsorganen skyldighet att till yrkesinspektör anmäla nytillkomna

arbetsställen.

Kommittén diskuterar vidare ett tidigare framfört förslag att ålägga de

myndigheter, som föra aktiebolags-, förenings- och handelsregistren, att

underrätta yrkesinspektör om nya företag men avvisar även detta förslag.

Angående kommitténs skäl härför torde få hänvisas till betänkandet

s. 275.

Kommittén omnämner härefter, att vissa yrkesinspektörer ifrågasatt, om

icke polismyndighet borde kunna åläggas att till yrkesinspektör anmäla nytillkomna

arbetsställen. Med hänsyn till den arbetsbelastning, som redan

nu åvilade polismyndigheterna, ansåge sig kommittén emellertid icke kunna

förorda detta förslag.

Efter att sålunda ha avvisat dessa förslag uttalar kommittén, att det

måste anses nödvändigt att tillsynsorganen snarast möjligt erhölle kännedom

om nytillkomna arbetsställen. Kommittén hade därför upptagit till

prövning ett av 1937 års arbetarskyddskommitté framlagt förslag om anmälningsskyldighet

för varje arbetsgivare, som började verksamhet varå arbetarskyddslagen

ägde tillämpning. En sådan skyldighet skulle visserligen

medföra visst besvär för arbetsgivare, men syntes icke behöva innebära någon

större olägenhet. Det kunde jämväl erinras om att ett flertal länder i

sin arbetarskyddslagstiftning intagit bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare

att hos tillsynsmyndighet anmäla nya företag.

Beträffande de föreslagna undantagsbestämmelserna anför

kommittén till en början att det synts lämpligt att från anmälningsskyldighet

undantaga sådan verksamhet, som beräknades fortgå högst tre månader.

Anmälan om ett relativt kortvarigt arbete torde nämligen i många fall

icke kunna föranleda inspektion. Självfallet borde liksom hittills tillsyn utövas

å dylik verksamhet, i den mån sådant arbetsställe komme till inspektionsförrättares

kännedom. I syfte att begränsa anmälningsförfarandet föresloge

kommittén vidare, att anmälan ej skulle behöva ske i fall då arbetsgivaren

i förväg begärt distriktschefs yttrande över byggnadsförslag eller

godkännande av arbetslokal. I dylika ärenden måste nämligen distriktschefen

ha uppgift om såväl den tilltänkta verksamhetens art som det ungefärliga

antalet arbetstagare. Dessutom erhölle han kännedom om arbetsgivarens

namn och adress samt arbetsställets belägenhet.

Kommittén framhåller slutligen vikten av att arbetsgivarna upplystes om

sin anmälningsskyldighet och att därför avsedda blanketter hölles lätt tillgängliga.

I detta syfte förordades, att det ålades kommunal tillsynsman att

tillhandahålla blanketter och medverka till att skyldigheten fullgjordes

inom hans tillsynsområde (anvisningarna till 8 §).

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S. 89

Yttrandena.

Av de remissinstanser, vilka uttryckligen berört frågan om skyldighet

för arbetsgivare att anmäla nya företag, är det endast landsorganisationen

som oreserverat tillstyrker en anmälningsplikt av den föreslagna omfattningen.

Organisationen uttalar, att delade meningar icke kunde råda om

betydelsen av anmälan om nya företag. Det enda rationella vore att arbetsgivaren

själv gjordes anmälningspliktig. Invändningen att denna engångsanmälan

skulle innebära något oskäligt betungande förtjänade intet avseende.

Övriga som yttrat sig i frågan ha däremot anfört mer eller mindre allvarliga

betänkligheter mot kommitténs förslag. Sålunda framhåller riksförsäkringsanstalten

att enligt förslaget även småföretagare på alla områden,

bl. a. inom handeln, vore underkastade anmälningsplikt. Företagen med

1—4 anställda kunde räknas i hundratusental. Man kunde icke undgå att

ställa sig tveksam till införandet av en så vidsträckt anmälningsplikt, om

vilken man på förhand visste att den i varje fall under lång tid framåt icke

komme att fullgöras på grund av bristande kännedom därom eller av annan

anledning. Därtill komme att arbetsförhållandena inom en stor del av

nu berörda företag, särskilt inom handeln, vore sådana att ingripande från

yrkesinspektionens sida i regel icke torde förekomma. Man kunde därför

vara benägen att, åtminstone till en början, undantaga småföretagen från

anmälningsskyldighet. En annan utväg i begränsande syfte vore att, såsom

tidigare föreslagits, låta anmälningsskyldigheten omfatta endast hantverk

och industri samt byggnads- och transportarbete. Då kommittén varit enig

och förslaget i och för sig vore välgrundat med hänsyn till tillsynsverksamhetens

rätta fullgörande, ville anstalten emellertid icke framställa något yrkande

om begränsning av stadgandets räckvidd.

Kommerskollegium uttalar betänkligheter mot ett så vidsträckt anmälningssystem

som det föreslagna. I praktiken torde det bli vanskligt att genomföra.

Dessutom krävdes en mängd arbetskraft för uppgiftsmaterialets

bearbetning, om anmälningsskyldigheten skulle tjäna sitt syfte. Stockholms

handelskammare anför samma synpunkter och framhåller, att man borde

inrikta sig på att i första hand utnyttja den inom arbetarskyddet verksamma

personalen för angelägna direkta arbetarskyddsuppgifter. Skånes

handelskammare anser andra vägar böra sökas för att fortlöpande hålla inspektionsmyndigheterna

underrättade om tillkomsten av nya företag. En

framkomlig väg syntes vara att ålägga de kommunala tillsynsorganen att

insända rapport om nystartade företag. Om anmälningsskyldighet för arbetsgivare

skulle införas, borde den under alla omständigheter begränsas

till något större företag än sådana, som hade blott en arbetstagare.

Stadsförbundets stgrelse avstyrker kommitténs förslag och erinrar därvid

om att tidigare förslag i samma riktning avvisats. De invändningar som

i dessa sammanhang framställts syntes alltjämt äga giltighet. Att märka

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

vore även, att man förut räknat med en mer begränsad tillämpning av anmälningsplikten

än kommittén föreslagit. I övrigt anför styrelsen liknande

synpunkter som framkommit i tidigare återgivna yttranden.

Överståthållarämbetet uttalar, att ämbetet visserligen delade kommitténs

uppfattning att åtgärder borde vidtagas för att tillsynsorganen tidigare och

i större utsträckning än vad nu vore fallet erhölle kännedom om de arbetsställen,

där tillsyn skulle utövas, men ville ifrågasätta huruvida den mycket

långt gående anmälningsplikt som i detta syfte föreslagits verkligen vore

nödvändig. Under alla förhållanden torde det bli svårt att i praktiken upprätthålla

denna anmälningsskyldighet. Enligt ämbetets mening borde i

första hand en samordning komma till stånd mellan de av kommittén föreslagna

föreskrifterna och de bestämmelser, som redan funnes meddelade i

skilda författningar angående tillstånd att driva visst slags verksamhet eller

godkännande av lokaler för verksamheten. Därvid borde eftersträvas att

anmälan eller ansökan icke skulle behöva göras till mer än en myndighet.

Vidare borde arbetarskyddslagens bestämmelser om skyldighet att anmäla

verksamhet och söka godkännande av lokaler avfattas så, att som regel endast

en anmälan eller ansökan behövde göras i fråga om en och samma

verksamhet. I viss mån vore denna synpunkt beaktad i förslaget, men fall

av dubbel eller tredubbel anmälningsskyldighet förekomme.

Undantag från anmälningsskyldighet för småföretag ifrågasattes av socialstyrelsen

och kooperativa förbundets styrelse. Socialstyrelsen anför att

förslaget gåve anledning till allvarliga erinringar. Sålunda skulle exempelvis

en ensam företagare, som funnit påkallat anställa ett biträde, sannolikt

endast undantagsvis komma på den tanken att han vore pliktig anmäla

sin verksamhet. Tydligen skulle också bestämmelserna om anmälningsskyldighet

medföra omfattande arbete för inspektionspersonalen. Någon

minskning av nämnda olägenheter skulle givetvis kunna vinnas genom

begränsning av anmälningsskyldigheten till något större företag, t. ex. sådana

som i regel sysselsatte minst fem arbetstagare. Därest en dylik begränsning

skulle anses betänklig med hänsyn till vissa slag av småföretag, kunde

arbetsrådet bemyndigas att förordna om anmälningsskyldighet för sådana

företag, när särskilda skäl så påkallade. Kooperativa förbundets styrelse

ifrågasätter, om icke det av vissa yrkesinspektörer framförda förslaget att

ålägga polismyndighet anmälningsskyldighet — vilket kommittén avvisat

under hänvisning till polismyndigheternas arbetsbelastning — borde upptagas

till förnyad prövning. Uppgiftslämnandet innebure en arbetsbelastning

vem det än åvilade. Näringslivet betungades redan i mycket hög grad

med uppgiftsskyldigheter av olika slag, och detta förhållande hade på

många håll skapat en irritation, som närmade sig leda och kunde äventyra

respekten för av myndigheterna utfärdade förordningar. Den föreslagna

anmälningsskyldigheten syntes medföra sådana olägenheter, särskilt för

mindre verksamhetsidkare, att densamma åtminstone delvis borde kunna

fullgöras genom myndigheternas försorg. I enlighet därmed ifrågasattes,

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

91

om ej arbetsgivares uppgiftsskyldighet borde begränsas till att omfatta

verksamhet med minst fem arbetstagare.

Inskränkning av anmälningsskyldigheten till sådana verksamhetsområden,

där särskilt behov av anmälan kunde anses föreligga, förordas jämväl

av byggnadsstyrelsen. Styrelsen framhåller, att allmänheten icke syntes böra

betungas med någon ny anmälningsskyldighet, såframt det icke vore fråga

om förhållanden av mera betydande vikt. Det av kommittén åberopade skälet

för att lägga anmälningsskyldigheten på arbetsgivaren — nämligen att

de kommunala tillsynsorganen endast i begränsad omfattning fullgjort sin

uppgiftsskyldighet — vore icke hållbart. Om en myndighet bruste i sina

åligganden borde nämligen erforderliga åtgärder vidtagas mot myndigheten

i stället för att överflytta den på myndigheten ankommande uppgiften på

allmänheten. Därtill komme, att det kunde antagas att även allmänheten i

stor utsträckning komme att eftersätta anmälningsskyldigheten.

Generalpoststyrelsen anser det starkt kunna ifrågasättas, om anmälan

vore erforderlig beträffande postverkets lokala organ. En ändring av förslaget

syntes därför böra ske. Eventuellt kunde arbetsrådet tilläggas befogenhet

att medgiva undantag från anmälningsplikten.

Domänstyrelsen framhåller, att verksamheten inom domänverket avsåge

förvaltningsarbeten av vitt skilda slag: avverkning, virkestransporter, skogsodlings-,

väg-, diknings-, husbyggnads- och virkesförädlingsarbeten, vilka

utfördes året runt. Anmälningsskyldighet för varje sådan verksamhet i fall,

då den beräknades fortgå mer än tre månader, skulle medföra ett tidsödande

rapportväsende av mycket stor omfattning.

Vattenfallsstyrelsen framhåller, att det ofta vore svårt att i förväg avgöra,

hur länge ett av styrelsens arbeten, t. ex. på bvgdenät och i tertiärstationer,

komme att räcka. Dessa arbetsplatser vore i regel icke av permanent

natur, men en mindre arbetsstyrka hade ofta att göra minst tre månader

för att uppföra dem. Det vore därför önskvärt att för sådana arbeten

kunde lämnas generella regionala tillstånd.

Förslaget att från anmälningsskyldighet undantaga verksa mhet

som beräknas fortgå kortare tid än tre månader

kritiseras av samverkande byggnadsfackförbunden, vilkas yttrande biträdes

av landsorganisationen. Förbunden framhålla, att den föreslagna begränsningen

komme att beröra ett mycket stort antal ganska betydande arbetsplatser

inom byggnadsindustrien. Av en företagare börjad verksamhet kunde

fortsättas av en annan och slutföras av en tredje. Underentreprenörer och

olika arbetargrupper, vilka ofta hade väsentligt kortare anställningstid än

tre månader, avlöste varandra. Med hänsyn till det anförda föresloges den

ändringen att, där den på arbetsplatsen anställda arbetskraften uppginge

till fler än tre arbetare, anmälningsplikt skulle föreligga, om verksamheten

beräknades fortgå längre tid än en månad.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Beträffande förslaget att från anmälningsplikt undantaga det egentliga

jordbruket förklarar lantarbetareförbundet att det principiellt ansåge

undantaget böra slopas. Där lagen helt eller delvis skulle tillämpas för visst

arbetsställe, borde nämligen yrkesinspektionen underrättas om arbetsställets

existens. Om en generell anmälningsskyldighet för jordbrukets företagare

skulle anses medföra alltför stora registreringssvårigheter, borde bestämmelsen

under alla förhållanden gälla för sådana företag inom det

egentliga jordbruket, som stadigvarande sysselsatte minst fem arbetstagare.

Landsorganisationen uttalar under hänvisning till lantarbetareförbundets

yttrande att enligt organisationens mening anmälningsskyldighet borde föreligga

åtminstone för jordbruksföretag med minst fem arbetstagare.

Undantaget för familjeföretag avstvrkes av landsorganisationen,

som anser detsamma sakna fog, enär lagen i vissa hänseenden — och särskilt

sådana i vilka tillsyn från arbetsinspektionens sida normalt skulle

förekomma — vore tillämplig även på rena familjeföretag.

Slutligen må nämnas att socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, yrkesinspektörerna,

kommerskollegium, Skånes handelskammare och svenska arbetsgivareföreningen

yrkat väsentliga inskränkningar i den beträffande

hemindustriellt arbete föreslagna särskilda anmälningsskyldigheten.

Departementschefen.

Därest tillsynen över arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad skall bli

effektiv är det givetvis ett intresse, att tillsynsorganen så långt sig göra

låter erhålla kännedom om sådana arbetsställen, varå lagstiftningen är tilllämplig.

Detta är dock av betydelse främst i sådana fall då med hänsyn till

arbetets natur och andra omständigheter tillsyn är särskilt angelägen. I åtskilliga

fall framstår behovet att vidtaga åtgärder för att bereda yrkesinspektionen

kännedom om arbetsstället icke lika starkt. Man måste också beakta

i vad mån sådana åtgärder leda till olägenheter, som helt eller delvis kunna

anses väga lika tungt som intresset att säkerställa att yrkesinspektionen

får kännedom om arbetsstället.

Vid övervägande av dessa synpunkter har jag funnit mig icke kunna tillstyrka

kommitténs förslag att det som allmän regel skall åligga arbetsgivare

att göra anmälan om nystartade företag. Såsom jag tidigare anfört

är redan den gällande arbetarskyddslagens tillämpningsområde mycket vidsträckt.

Även om jag för min del icke ansett mig kunna f. n. biträda kommitténs

förslag att utvidga lagens tillämpningsområde till all verksamhet

vari arbetstagare är sysselsatt, innebär dock även departementsförslaget en

utvidgning av lagens tillämpningsområde. En anmälningsskyldighet för arbetsgivare

av den omfattning kommittén föreslagit skulle medföra att anmälan

behövde göras för exempelvis varje nytt kontor och varje ny butik,

även om i rörelsen funnes endast en eller annan anställd. Anmälan skulle

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

vidare behöva göras om varje nyuppfört hyreshus, däri portvakt, gårdskarl

eller eldare vore anställd. Såsom i ett yttrande påpekats skulle vidare anmälningsskyldighet

inträda så snart en ensam företagare funne påkallat att

anställa ett biträde i sin rörelse. Det torde icke kunna förväntas att en så

vidsträckt anmälningsskyldighet skulle komma att fullgöras mer än i inskränkt

omfattning, framför allt därför att många av bestämmelsen omfattade

arbetsgivare sannolikt icke komme att ha kännedom om skyldigheten.

Bestämmelserna skulle härigenom i stor utsträckning bli ineffektiva. Vidare

är att märka att enligt kommittéförslaget anmälningsskyldigheten endast

skulle gälla nytillkommande företag. Bristande kännedom hos tillsynsorganen

om redan förefintliga företag, som äro underkastade lagens bestämmelser,

skulle sålunda icke avhjälpas genom den föreslagna anmälningsskyldigheten.

Att utsträcka denna till dylika företag låter sig icke

rimligen göra med hänsyn till det registreringsarbete, som därav skulle föranledas.

Härtill kommer, såsom i yttrandena anförts, att ett mycket stort

antal av de företag eller rörelser, som skulle omfattas av den föreslagna

allmänna anmälningsskyldigheten, äro sådana att ett ingripande från yrkesinspektionens

sida endast mycket sällan kan anses påkallat. Då det för mig

framstår såsom synnerligen betydelsefullt, att den förstärkning av yrkesinspektionen,

som jag i annat sammanhang ämnar föreslå, i första hand

kommer sådana verksamhetsgrenar till del, där behovet av tillsyn är störst,

kan jag alltså icke förorda kommittéförslaget i denna del.

I yttrandena har diskuterats frågan att begränsa anmälningsskyldigheten

till större företag. Mot en sålunda begränsad anmälningsskyldighet göra sig

givetvis de av mig nu anförda omständigheterna icke gällande med samma

styrka. En gränsdragning efter dessa linjer möter dock vissa betänkligheter,

då behovet av tillsyn å ett mindre företag kan vara avsevärt större än där

fråga är om ett betydligt större företag.

Enligt min mening torde det på grund av det anförda böra såsom hittills

åvila tillsynsorganen att själva förskaffa sig erforderlig kännedom om

arbetsställen. Effektiviseras den kommunala tillsynen på sätt arbetarskyddskommittén

ifrågasatt, synes man också kunna påräkna en bättre

medverkan på förevarande område från dessa tillsynsorgans sida. Det synes

böra övervägas att i instruktionsväg ålägga dessa organ skyldighet att med

kortare tids mellanrum till yrkesinspektören avgiva rapport om nystartade

företag inom deras tillsynsområde. I de största städerna kan det tänkas,

att vissa svårigheter föreligga för de kommunala tillsynsmännen att i erforderlig

utsträckning erhålla kännedom om nya företag. Därest närmare erfarenheter

i detta hänseende skulle giva vid handen, att en anmälningsskyldighet

av något slag bör införas, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t

att i administrativ väg utfärda sådana föreskrifter.

Slutligen må nämnas, att konjunkturinstitutet nyligen hos Kungl. Maj:t

gjort framställning om utredning angående inrättande av ett centralt företagsregister.

Om ett dylikt register skulle komma till stånd, skulle den nu

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

behandlade frågan komma i ett ändrat läge. Tillsynsorganen skulle nämligen

i sådant fall kunna få erforderliga uppgifter om nystartade företag

från detta register.

Förhandsgranskning av byggnadsförslag.

Gällande förhållanden.

I 26 § arbetarskyddslagen stadgas, att arbetsgivare, därest han vill underställa

vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare förslag till ny-, omeller

tillbyggnad av arbetslokal eller till ny eller ändrad anordning för arbetets

bedrivande, äger att till yrkesinspektören eller bergmästaren insända

förslaget, åtföljt av sådana ritningar och uppgifter, som kunna erfordras

för förslagets granskning. Därjämte ålägges yrkesinspektören resp. bergmästaren

att utan ersättning utföra sådan granskning samt att snarast möjligt

återsända förslaget med det yttrande, vartill granskningen kunnat giva

anledning.

I 83 § andra stycket byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390) föreskrives

att där ansökan om byggnadslov avser industriell anläggning i stad

yrkesinspektören eller bergmästaren skall underrättas därom. Enligt 100

och 101 §§ skall detsamma gälla även i vissa stadsliknande samhällen på

landet. Även 1931 års byggnadsstadga innehöll motsvarande bestämmelser.

Antalet av yrkesinspektörerna och bergmästarna på arbetsgivares begäran

granskade byggnadsförslag utgjorde under tioårsperioden 1929—1938 i

genomsnitt 300 om året. På senare år har granskning av byggnadsförslag

begärts i väsentligt större omfattning än tidigare. Sålunda granskades 2 199

förslag år 1942, 2 656 år 1943, 2 968 år 1944, 3 797 år 1945 och 4 835 år

1946.

Byggnadsnämnderna synas i stor utsträckning ha underlåtit att lämna

underrättelse om ansökningar om byggnadslov rörande industriell anläggning.

Antalet sådana underrättelser har nämligen, enligt vad kommittén

inhämtat, icke uppgått till mer än några hundra om året.

Kommitténs förslag.

Kommittén redogör till en början för frågans tidigare behandling. Härutinnan

torde få hänvisas till betänkandet s. 282—283.

Kommittén föreslår att den nuvarande rätten att få byggnadsförslag

granskade utbytes mot obligatorisk förhandsgranskning (9 §). Sålunda skall

arbetsgivare, som ämnar företaga nybyggnad eller väsentlig om- eller tillbyggnad

av arbetslokal eller personalrum, som skall stadigvarande användas,

vara skyldig att i god tid före byggnadsarbetets påbörjande tillställa

distriktschefen förslag däröver, åtföljt av de ritningar och uppgifter, vilka

kunna erfordras för förslagets granskning. Försummelse att iakttaga denna

skyldighet skall medföra straff (66 § första stycket). Distriktschefen skall

å sin sida vara pliktig att utan dröjsmål och utan kostnad för arbetsgivaren

skriftligen avgiva det yttrande, vartill granskningen ur arbetarskydds
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

95

synpunkt kan giva anledning. I granskat förslag skall sådan ändring, som

är av betydelse för arbetets sundhet och säkerhet, icke få ske utan att

ändringsförslaget underställts distriktschefen. Skyldighet att tillställa

distriktschef byggnadsförslag för granskning skall även åvila den som låter

uppföra eller vidtaga väsentlig ändring av byggnad, inrymmande lokaler

som äro avsedda att på stadigvarande sätt uthyras eller eljest upplåtas såsom

arbetslokaler eller personalrum.

Bestämmelserna om förhandsgranskning av byggnadsförslag skola icke

gälla för jordbruket och dess osjälvständiga binäringar, hemindustriellt arbete

och s. k. kooperativ verksamhet, ej heller beträffande företag, vari uteslutande

sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens familj.

Rörande frågan om införande av obligatorisk förhandsgranskning

av byggnadsförslag anför kommittén att

det för att de fordringar, som ur arbetarskyddssynpunkt måste ställas på

en arbetslokal, skulle bli tillgodosedda otvivelaktigt vore av stort värde, att

förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal underställdes yrkesinspektörs

granskning. Med hänsyn till de delade meningar som i yttrandena

över kommitténs preliminära förslag framkommit i frågan om sådan

förhandsgranskning hade kommittén upptagit olika förslag till diskussion.

Av 1937 års arbetarskyddskommitté ävensom från yrkesinspektörshåll hade

föreslagits skyldighet för arbetsgivare, som ämnade uppföra eller ombygga

arbetslokal, att före arbetets påbörjande anmäla detta till yrkesinspektören.

Yrkesinspektören skulle sedan han mottagit anmälan pröva om förhandsgranskning

av byggnadsförslaget behövdes, i vilket fall han skulle infordra

de ritningar och uppgifter, som krävdes för granskningen. Kommittén ansåge

emellertid detta system mindre lämpligt. I sådana fall, då yrkesinspektören

vid behandling av anmälan ansett det obehövligt att infordra byggnadsförslag

för granskning, skulle det kunna inträffa att han vid sedermera

företagen inspektion funne lokalen vara otillfredsställande ur arbetarskyddssynpunkt

och därför ansåge sig böra giva anvisning om ändringar.

Det vore enligt kommitténs mening icke uteslutet att i dylikt fall svårigheter

kunde uppstå att få de behövliga ändringarna genomförda, särskilt

om lokalen redan vore färdig. Såsom en alternativ lösning av förevarande

spörsmål hade kommittén övervägt frågan, huruvida icke den i 26 § gällande

lag angivna förhandsgranskningen borde göras obligatorisk. Då de

praktiska fördelarna med en sådan granskning vore uppenbara, särskilt

med hänsyn till de fordringar kommittén föresloge beträffande arbetslokals

anordnande, hade kommittén funnit sig böra förorda en bestämmelse av

nämnda innebörd.

Med anledning av att från eu del håll gjorts gällande, att obligatorisk

förhandsgranskning av byggnadsförslag skulle komma att avsevärt taga

distriktschefens och den underordnade personalens lid i anspråk samt med
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

föra eftersättande av andra mera betydelsefulla arbetsuppgifter, uttalar

kommittén att det torde höra till en av yrkesinspektionens viktigaste arbetsuppgifter

att söka få till stånd arbetslokaler, som i hygieniskt och skyddstekniskt

hänseende motsvarade rimliga nutida krav, och att förhandsgranskning

av byggnadsförslag otvivelaktigt vore av stor betydelse för förverkligandet

av denna uppgift. Visserligen komme granskningsarbetet i

många fall att taga åtskillig tid i anspråk, men detta torde i regel bli mindre

krävande än det arbete, som yrkesinspektionen f. n. många gånger måste

nedlägga för att få sådana åtgärder genomförda, som på grund av förbiseende

eller underlåtenhet icke blivit vidtagna vid arbetslokalens inrättande.

Från yrkesinspektörshåll hade också uttalats, att en obligatorisk förhandsgranskning

av byggnadsförslag i realiteten skulle innebära en arbetsbesparing.

Det vore att märka, att granskningsarbetet skulle väsentligt underlättas

om arbetsgivarna vid upprättande av byggnadsförslag kände till

yrkesinspektionens fordringar. Anvisningar angående anordnande och beskaffenhet

av arbetslokaler och personalrum borde därför utfärdas och tillställas

arbetsgivare, arkitekter, byggmästare in. fl.

I anslutning till förslaget om s k y 1 d i g h e t för annan än arbetsgivare

att i vissa fall insända byggnadsförslag

för gransk ni ng anför kommittén följande.

Ej sällan förekommer det, att en person, utan att vara arbetsgivare, låter

uppföra byggnad, vari inrymmas lokaler, som äro avsedda att för stadigvarande

användning upplåtas såsom arbetslokaler eller personalrum. Särskilt

gäller detta i fråga om hyreshus, som inrymma butiks- och lagerlokaler,

mindre verkstadslokaler, bagerier, garage in. in. Även i dylikt fall är det

av vikt, att lokalerna redan vid uppförandet inrättas på sådant sätt, att de

motsvara skäliga anspråk ur skyddssynpunkt och att de krav, som härutinnan

uppställas, bliva uppfyllda. Med hänsyn härtill bör även i förevarande

fall skyldighet att tillställa distriktschef byggnadsförslag för granskning

åvila den som låter uppföra byggnaden. Visserligen kan denne icke alltid

med bestämdhet uppgiva, för vilken verksamhet lokalerna skola användas

eller vilket antal personer, som skola sysselsättas i desamma, men givet är,

att dessa omständigheter icke få utgöra avgörande skäl mot förhandsgranskning.

Vad här sagts om nybyggnad bör enligt kommitténs mening

även gälla ändring av byggnad, inrymmande lokaler av ifrågavarande slag.

Beträffande samarbetet mellan yrkesinspektionen

och byggnadsnämnderna påpekar kommittén, att i 68 § byggnadsstadgan

den 20 november 1931 föreskreves att där i allmän författning

meddelats föreskrift, varigenom byggnads uppförande eller användande för

visst ändamål gjorts beroende på prövning av annan myndighet än byggnadsnämnden,

sagda prövning, där så lämpligen kunde ske, borde avbidas,

innan frågan om byggnadslov avgjordes.1 Kommittén framhåller, att den

föreslagna obligatoriska förhandsgranskningen finge anses utgöra sådan

prövning, som avsåges i detta stadgande. Med hänsyn till betydelsen av att

1 Samma bestämmelse finnes i 84 § 1947 års byggnadsstadga.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

97

samarbete verkligen komme till stånd ifrågasatte kommittén, huruvida icke

bestämmelsen borde skärpas t. ex. genom att ordet »lämpligen» uteslötes.

Om sådan ändring skedde, torde föreskriften i byggnadsstadgan angående

underrättelse till yrkesinspektör eller bergmästare om sökt byggnadslov

kunna utgå. Kommitténs förslag innebure sålunda, att byggnadslov icke

borde meddelas, förrän byggnadsnämnden erhållit yttrande enligt 9 § i förslaget

från vederbörande distriktschef. Enligt kommitténs mening borde regelmässigt

samarbete äga rum mellan distriktschef och byggnadsnämnd.

Distriktschefen borde sålunda, så snart han avgivit yttrande över ett byggnadsförslag,

tillställa byggnadsnämnden en avskrift, vare sig byggnadslov

sökts eller icke. Då byggnadsnämnd mottagit ansökan om byggnadslov för

byggnadsarbete, som avsåges i 9 §, borde nämnden, om den ej erhållit

distriktschefens yttrande över byggnadsförslaget, lämna denne meddelande

om ansökningen och avvakta hans yttrande. Eventuellt kunde nämnden remittera

sina handlingar i ärendet till distriktschefen och denne avgiva sitt

yttrande med stöd av desamma.

Kommittén framhåller vidare, att byggnadsnämnderna i vissa större städer

icke meddelade byggnadslov, förrän nämnden fått bekräftat att av yrkesinspektör

lämnade anvisningar rörande vissa åtgärder i skyddshänseende

blivit vidtagna. Ehuru detta förfarande S3''ntes ändamålsenligt, kunde

det enligt kommitténs mening likväl icke stadfästas i arbetarskyddslagen.

Kommittén behandlar även frågan om skyldighet för yrkesinspektör

att granska förslag till ny eller ändrad

anordning för arbetes bedrivande och anför därvid till en

början, att från yrkesinspektörshåll hemställts att dylik skyldighet icke

måtte föreskrivas, enär det icke kunde fordras att yrkesinspektör skulle

äga de speciella förutsättningar, som i vissa fall behövdes för granskning av

sådant förslag. Ä andra sidan hade landsorganisationen gjort gällande att

förhandsgranskning av ny eller ändrad driftanordning av större omfattning

borde vara obligatorisk. Kommittén uttalar därefter, att den icke ansett sig

böra i lagen föreskriva vare sig skyldighet för arbetsgivare att underställa

förslag till driftomläggning distriktschefs prövning eller förpliktelse för

distriktschef att granska dylikt förslag. Enligt kommitténs mening borde

dock arbetsgivare vara oförhindrad att underställa distriktschef dylikt förslag

för prövning. En bestämmelse därom hade intagits i anvisningarna

till 9 §.

Yttrandena.

Kommitténs förslag om obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag

till styrkes uttryckligen av riksförsäkringsanstalten, landsorganisationen,

tjänstemännens centralorganisation och försäkringst jänstemannaförbnndets

skyddsombndsnämnd. I detta hänseende anför riksförsäkringsanstalten

att eu obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag

7—Bihang till riksdagens protokoll 1948. I sand. AV 298.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

visserligen torde komma att föranleda ett avsevärt arbete för arbetsinspektionen,

men att dylik granskning finge anses vara av sådan betydelse för

arbetarskyddet att den borde genomföras. Tjänstemännens centralorganisation

finner förslaget väl motiverat men betonar samtidigt att systemet med

förhandsgranskning icke finge leda till alltför stor byråkratism och bli för

tidskrävande.

I ett stort antal yttranden har emellertid kommitténs förslag utsatts för

kritik. Sålunda avstyrka kommerskollegium ävensom svenska arbetsgivareföreningen,

vars yttrande åberopas av industriförbundet, obligatorisk

förhandsgranskning och förorda att den nuvarande bestämmelsen om rätt

för arbetsgivare att begära sådan granskning bibehålies. Kommerskollegium

anför i detta sammanhang, att kollegium, som redan tidigare haft anledning

påpeka det allvarliga hinder byggnadsärendenas behandling hos olika

nämnder och instanser utgjorde för byggnadsverksamheten, för sin del icke

kunde tillstyrka att en ytterligare fördröjande formalitet nu skulle stadgas.

Svenska arbetsgivareföreningen finner visserligen förslagets syfte i och för

sig beaktansvärt men anser sig med skäl kunna befara, att den obligatoriska

förhandsgranskningen, även om yrkesinspektionen förstärktes, komme

att få sådan omfattning att den växte inspektionsmyndigheterna över huvudet.

Vidare vore allmänt känt att — även om man bortsåge från den av

kristiden betingade byggnadsregleringen — de formella föreskrifter som nu

gällde för byggnadsverksamheten vore så omfattande och komplicerade, att

byggnadsärenden fördröjdes under orimlig tid.

Ett flertal remissinstanser förorda att skyldigheten att inhämta

distriktschefs yttrande över byggnadsförslag

ålägges byggnadsnämnden i stället för den enskilde.

I denna riktning uttala sig byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Västmanlands län, länsarkitekten i Örebro län,

stadsförbundet, kooperativa förbundets styrelse, handelns arbetsgivareorganisation,

försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Skånes handelskammare

och samarbetskommittén för byggnadsfrågor. I de flesta av dessa —

samt i åtskilliga andra — yttranden föreslås därjämte mer eller mindre

långt gående inskränkningar i tillämpningsområdet

för bestämmelserna om förhandsgranskning.

Rörande dessa frågor framhåller byggnadsstyrelsen — som föreslår att

ovillkorlig skyldighet för byggnadsnämnd att underställa byggnadsförslag

distriktschefs granskning skall föreligga endast beträffande industriella anläggningar

— till en början, att det allmänt klagades över att byggnadsverksamheten

hämmades och fördröjdes till följd av de många olika föreskrifter,

som den byggande hade att iakttaga. Bestämmelserna i 9 § av förslaget

skulle komma att ytterligare betunga de förberedande arbetena för ett

byggnadsföretags igångsättande. Styrelsen anför härefter följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.9#. 9‘)

Enligt byggnadsstadgan är den byggande skyldig att inhämta byggnadslov

av byggnadsnämnd, innan han äger påbörja arbetet. Därest särskild

granskning skulle erfordras jämlikt arbetarskyddslagen, kan det i åtskilliga

fall tänkas inträffa, att den byggande nödgas i olika sammanhang ändra

byggnadsritningarna dels till följd av distriktschefens granskning och dels

för att tillgodose krav, som byggnadsnämnden finner anledning uppställa

vid sin granskning. Ur allmänhetens synpunkt måste det anses otillfredsställande,

att allmänheten skall behöva ha att göra med båda dessa granskande

myndigheter, vilkas granskning dessutom i vissa byggnadstekniska

hänseenden sammanfaller. Byggnadsstyrelsen anser sig böra för sin del avstyrka

den ifrågasatta förhandsgranskningen av distriktschef. Enligt styrelsens

mening bör det åligga byggnadsnämnd att vid sin granskning av

byggnadsärendena söka den kontakt med distriktschefen, som kan anses

erforderlig, liksom med de övriga myndigheter och andra, vilkas hörande

är behövligt för ett rätt bedömande av föreliggande byggnadsförslag. Allmänheten

har anledning uppställa krav på att ett byggnadsförslag, som

byggnadsnämnd ansett sig kunna godkänna ur byggnadstekniska och allmänna

sundhetssynpunkter, bör stå fast och att det icke skall behöva ånyo

granskas av annan myndighet ur delvis samma synpunkter. Den uppfattning,

åt vilken styrelsen här givit uttryck, ansluter sig också till innehållet

i gällande byggnadsstadga liksom till det av stadsplaneutredningen framlagda

förslaget till ny byggnadsstadga. I byggnadsstadgans 67 §* föreskrives

sålunda: »De sundhetsföreskrifter i fråga om byggnads uppförande eller

inredande, vilka äro meddelade i eller med stöd av hälsovårdsstadgan, skola

iakttagas av byggnadsnämnden vid prövning av fråga om byggnadslov, liksom

ock de föreskrifter angående brandskydd och andra säkerhetsanordningar

av byggnadsteknisk art, som i särskilda författningar äro meddelade.

»

Byggnadsstyrelsen vill även ifrågasätta, huruvida det kan anses erforderligt,

att varje byggnadsförslag, som berör arbetslokaler eller personalrum,

skall oberoende av verksamhetens art och omfattning behöva underställas

distriktschefs granskning. Det kan erinras, att byggnadsnämnd för närvarande

icke är skyldig att underställa något byggnadsförslag granskning från

yrkesinspektionens sida. Enligt byggnadsstadgan åligger det nämnden endast

att underrätta yrkesinspektionen, då fråga är om byggnadslov för industriell

anläggning. Enligt byggnadsstyrelsens mening synes det tillräckligt,

att skyldighet för byggnadsnämnd att underställa byggnadsförslag

distriktschefs granskning föreligger endast i fråga om industriella anläggningar.

I övrigt torde det böra ankomma på nämnden att med hänsynstagande

till föreliggande förhållanden avgöra, huruvida underställning kan

anses behövlig eller ej. Det bör nämligen kunna förutsättas, att byggnadsnämnderna

i allmänhet besitta den sakkunskap och det omdöme, som erfordras

för ett ställningstagande till denna fråga. I de kommuner, där byggnadsnämnd

saknas, bör det emellertid åligga den byggande att, då fråga är

om industriell anläggning, tillställa distriktschefen byggnadsförslaget.

Utredningen har till stöd för sitt förslag om obligatorisk förhandsgranskning

av byggnadsförslag även framhållit, all en dylik granskning skulle

innebära en arbetsbesparing för arbetsinspektionen. Detta arbete skulle

nämligen bliva mindre krävande än det arbete, som yrkesinspektionen numera

många gånger måste nedlägga på att få sådana åtgärder genomförda. 1

1 Här avses 1931 års byggnadsstadga.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

som på grund av förbiseende eller underlåtenhet icke blivit vidtagna vid arbetslokalens

inrättande. Styrelsen kan icke dela denna uppfattning. Därest

såsom i förslaget föreskrives alla byggnad sförslag skulle granskas, måste

detta komma att taga distriktschefs och underordnad personals tid i anspråk

i en mycket betydande omfattning och medföra antingen ett eftersättande

av andra mera betydelsefulla uppgifter eller också ett onormalt stort

personalbehov särskilt i vad avser kvalificerad teknisk personal. Styrelsen

vill här erinra om att tillgången på dylik personal för närvarande är mycket

knapp.

Överståthåliarämbetet uttalar, att det i princip borde eftersträvas att anmälan

eller ansökan icke skulle behöva göras till mer än en myndighet.

Därest prövning av ett ärende från mer än en myndighets sida ansåges

erforderlig, syntes ett samarbete mellan de olika myndigheterna böra åvägabringas.

I enlighet därmed syntes någon obligatorisk förhandsgranskning

av byggnadsförslag icke böra ifrågakomma, utan borde det i stället åligga

byggnadsnämnden att inhämta distriktschefens yttrande över sådana ansökningar

om byggnadslov, som avsåge industriell anläggning eller annan

byggnad, som huvudsakligen vore avsedd för arbetslokaler, i båda fallen

dock endast såvitt det sökta byggnadslovet gällde nybyggnad eller väsentlig

om- eller tillbyggnad. I övriga fall torde knappast någon särskild granskning

från distriktschefens sida behövas. Då fråga vore exempelvis om ett

bostadshus, som även skulle inrymma butiks- och lagerlokaler eller mindre

verkstadslokaler, torde det ofta icke vara möjligt att på förhand erhålla närmare

uppgifter om den verksamhet, som komme att bedrivas inom dessa

lokaler, och distriktschefens granskning skulle då få inskränka sig till en

kontroll över att utrymmena fyllde vissa allmänna fordringar på arbetslokaler.

En sådan granskning torde utan olägenhet kunna anförtros byggnadsnämnden,

särskilt om genom arbetsrådets försorg erforderliga anvisningar

utfärdades angående anordnandet och beskaffenheten av arbetslokaler. Den

nuvarande möjligheten för en arbetsgivare att själv begära yrkesinspektörens

förhandsgranskning av byggnadsförslag torde emellertid böra bibehållas.

Om sådan granskning skett före ansökan om byggnadslov, bleve givetvis

en remiss från byggnadsnämnden till distriktschefen obehövlig.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det på sådana orter, där byggnadsnämnd

funnes, borde vara tillräckligt med ansökan om byggnadslov.

Länsstyrelsen förutsatte, att det skulle åligga byggnadsnämnden att inhämta

distriktschefens yttrande.

Länsarkitekten i Örebro län uttalar att för orter, där tillstånd till nybyggnad

eller därmed jämförlig åtgärd erfordrades enligt byggnadsförfattningarna,

en lämpligare anordning än den föreslagna syntes vara att byggnadsnämnden,

eller i förekommande fall länsstyrelsen, underställde distriktschefen

byggnadsförslag rörande arbetslokaler och personalrum samt avvaktade

dennes yttrande innan byggnadslov beviljades. Det vore nämligen ej säkert

att ett byggnadsförslag, som granskats av distriktschefen, sedermera kunde

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

godkännas av byggnadsnämnd eller länsstyrelse utan omarbetningar. I byggnadsstadgan

borde föreskrivas skyldighet för de byggnadsverksamheten

övervakande myndigheterna att alltid kommunicera distriktschefen byggnadsförslag,

som upptoge arbetslokaler och personalrum. Ett dylikt tillvägagångssätt

skulle innebära en förenkling och framför allt medföra att den

byggande allmänheten finge en sammanfattning av den kritik som från

olika synpunkter kunde riktas mot ett byggnadsförslag. Endast för sådana

fall, där tillstånd till nybyggnad enligt byggnadsförfattningarna ej fordrades,

borde sålunda den i förslagets 9 § intagna föreskriften vara tillämplig.

Stadsförbundet erinrar om att förslag i samma riktning som kommitténs

tidigare framförts men avvisats. De invändningar som i dessa sammanhang

framställts syntes alltjämt gälla. Förhandsgranskningen måste komma att

i mycket stor utsträckning avse sådana fall, då erinringar ur arbetarskyddssynpunkt

ytterligt sällan kunde tänkas ifrågakomma, t. ex. nybyggnader

med en eller annan vanlig kontorslägenhet för några få anställda. Hur önskligt

det än vore att arbetarskyddskraven tillgodosåges i stort som smått,

måste det dock ligga i sakens natur, att tillsyn sorganens verksamhet främst

inriktades på de stora riskerna. Styrelsen ville icke bestrida, att åtgärder

i förslagets syfte kunde vara behövliga, men för avhjälpande av förefintliga

brister i förevarande hänseende torde man få söka sig fram på andra vägar

än kommittén anvisat. Det naturliga syntes vara att söka anknytning till

den allmänna prövning av byggnadsförslag, som jämlikt byggnadsstadgan

ankomme på byggnadsnämnd. Enligt styrelsens mening borde det kunna

förutsättas, att byggnadsnämnderna skulle äga kompetens att åtminstone

verkställa en sovring av byggnadslovsansökningarna ur arbetarskyddssynpunkt,

så att det kunde anförtros åt dem att bedöma, i vilka fall särskild

förhandsgranskning genom tillsyn sorganisationen för arbetarskyddet erfordrades.

Till ledning för denna bedömning kunde eventuellt anvisningar

i någon form meddelas.

Kooperativa förbundets styrelse understryker, att den samhälleliga kontrollen

över byggnadsverksamheten borde samordnas organisatoriskt. Samhällets

granskning hade — bortsett från den nuvarande investeringskontrolIen

— hittills gått genom byggnadsnämnderna. I de fall annan myndighet,

t. ex. hälsovårdsmyndighet, granskat ritningar hade detta skett på föranstaltande

av byggnadsnämnderna. Bärande skäl för att denna ordning måste

frångås vid yrkesinspektionens inkopplande på granskningsuppgiften hade

icke förebragts. Om granskningen så långt som möjligt kunde koncentreras

till byggnadsnämnderna borde man kunna uppnå, att en mängd ärenden

av mindre vikt ej skulle komma att belasta yrkesinspektionen. Med den

sakkunskap och erfarenhet i byggnadsfrågor, som byggnadsnämnderna förfogade

över, borde man kunna utgå från att syltet med kommitténs förslag

skulle nås även på detta sätt. Den byggande allmänheten borde dock ha möj
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

lighet att i tveksamma fall få byggnadsförslagen bedömda av yrkesinspektionen,

innan byggnadslov söktes.

Skånes handelskammare framhåller att om man — i stället för att föreskriva

skyldighet för arbetsgivare att anmäla byggnadsföretag till förhandsgranskning

— ålade byggnadsnämnden att samråda med arbetsinspektionen,

en väsentlig förenkling av förfarandet skulle uppnås och mot

varandra stridande beslut av de olika myndigheterna undvikas. Det nu

skisserade systemet praktiserades för närvarande på olika håll i landet,

bl. a. i Malmö, där det fungerade till belåtenhet icke blott för företagen

utan även för tillsynsorganen. Ytterligare vore att märka att den föreslagna

förhandsgranskningen måste komma att medföra svårigheter och kostnader

för småföretag, särskilt på landsbygden, där ändringar i arbetslokalerna

ofta utfördes av företagaren och hans eget folk efter mer eller mindre

primitiva ritningar. Dessa ritningar torde merendels godtagas av de kommunala

organen, vilka lättare än arbetsinspektionen kunde komma i omedelbar

kontakt med företagaren. Däremot måste det ställa sig mera vanskligt

för dessa småföretagare att ombesörja ritningar i sådant skick att de

kunde föreläggas arbetsinspektionen. Det vore därför önskvärt att från

den obligatoriska förhandsgranskningen i varje fall undantoges företag av

viss mindre storlek. Hantverks- och småindustriorganisationen åberopar

beträffande småföretagen liknande synpunkter som handelskammaren.

Samarbetskommittén för byggnadsfrågor anser kommitténs förslag utgöra

ett allvarligt steg bakåt i utvecklingen. Man strävade nämligen numera

systematiskt efter en sådan ordning, att byggnadsärendena i möjligaste

mån skulle handläggas av en enda myndighet, till vilken sökanden

hade att vända sig. Det passade icke ihop med nutida tänkesätt att på den

byggande allmänheten övervältra ansvaret, därför att några byggnadsnämnder

icke fullgjort sin skyldighet att göra anmälan till yrkesinspektör.

För övrigt kunde det icke förväntas, att en sådan övervältring skulle leda

till en förbättring av förhållandena. Med en mycket försiktig beräkning

kunde för år 1946 antalet fall, där förhandsgranskning skulle ha skett,

om de föreslagna bestämmelserna gällt, uppskattas till minst 8 000. Uppenbarligen

koinme en betydande personal att erfordras för granskningsärendena,

och lika uppenbart vore att för ärendenas handläggning kunde påräknas

en avsevärd tidsutdräkt till men för den byggande. Samarbetskommittén

anför härefter följande.

Den byggande har rätt att fordra, att berörda frågor i största utsträckning

handläggas av en enda myndighet och att denna inhämtar de yttranden,

som erfordras ur speciella synpunkter. Denna enda myndighet bör

vara byggnadsnämnden, som redan finnes inrättad och till vilken han är

van att vända sig. Denna nämnd bör ombesörja all primär granskning och

därvid skilja ut de fall, som anses böra hänskjutas till distriktschef för

granskning och yttrande. Där byggnadsnämnd saknas, bör anmälan lämpligen

ske till länsstyrelse eller möjligen direkt till distriktschef. Kombine
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

ras ett sådant förfarande med att klara och entydiga byggnadsbestämmelser

intagas i byggnadsstadgan eller i därtill hörande anvisningar, så förenklas

högst väsentligt såväl den projekterandes som den byggandes arbete.

Även för myndigheterna bli de olika instansernas befogenheter och

skyldigheter klara och distinkta. På alla håll sparas tid, arbetskraft och

kostnader.

Såsom redan nämnts ha även åtskilliga remissinstanser, vilka icke i

princip ställt sig avvisande till förslaget att ålägga den enskilde att till

distriktschefen insända byggnadsförslag för granskning, förordat i nskränkningar

i tillämpningsområdet för stadgandena

om förhandsgranskning. Sålunda uttalar socialstyrelsen att ett

noggrant genomförande av bestämmelserna beträffande de små arbetsställena

otvivelaktigt skulle möta betydande svårigheter och bereda tillsynsmyndigheterna

mycket och ofta skäligen onödigt arbete. Dessa olägenheter

skulle kunna minskas genom att tillämpningen begränsades till något

större företag. Därest en dylik begränsning ansåges betänklig med hänsyn

till vissa slag av småföretag, kunde arbetsrådet genom en bestämmelse i

lagen bemyndigas att, där särskilda skäl så påkallade, förordna om

granskningsskyldighet för sådana företag. Möjligen skulle det också vara

lämpligt att medgiva inspektionsorgan rätt att underlåta anmälan till åtal,

där förseelse uppenbarligen vore att tillskriva okunnighet, oförstånd eller

glömska. Vattenfallsstyrelsen anser kommitténs förslag uppenbarligen

medföra risk för att vissa arbeten komine att fördröjas och finner det önskvärt

att statens arbeten undantagas från förhandsgranskning. Generalpoststyrelsen

ifrågasätter om icke statliga rena förvaltningsbyggnader utan

olägenhet kunde undantagas från arbetsinspektionens granskning. Däremot

kunde en dylik granskning vara motiverad för sådana byggnader,

där arbetet vore industribetonat eller verkstäder och dylikt vore inrymda.

Skolöverstyrelsen uttalar, att den granskning, som skolbyggnadsförslag

f. n. vore underkastade från överstyrelsens och andra myndigheters sida,

torde få anses fullt betryggande, även om man mätte med kommitténs förslag

såsom måttstock. Om nu skolorna i fråga om lokaler för slöjd- och

hushållsgöromål och kanske dessutom för kemiska laborationer och gymnastik

lades under lagens tillämpningsområde, skulle en för skoladministrationen

mycket tyngande och onödig dubbelkontroll införas, något som

överstyrelsen bestämt ville avstyrka. Landstingsförbundet anför att man

syntes böra sträva efter en sådan ordning, att i fråga om byggnader till

vilka ritningar granskades av statlig myndighet — t. ex. sjukhus och skolor

— ritningarna skulle behöva insändas endast till en statlig myndighet,

vilken vid sin granskning borde samråda med andra statliga myndigheter,

som kunde ha intressen att bevaka i samband med denna granskning. I

enlighet därmed borde det ankomma på den myndighet, som hade att pröva

ritningarna, att beakta jämväl arbetarskyddssynpunkter och att därvid i

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

tveksamma fall samråda med yrkesinspektionen. Det kunde för övrigt

ifrågasättas, om icke det av kommittén föreslagna stadgandet fått en alltför

vid omfattning, i det att enligt förslaget exempelvis kansli- och kontorslokaler

skulle förhandsgranskas, oavsett hur många som där skulle

arbeta. Det vore att befara, att detta skulle leda till en anhopning av ärenden

hos distriktschefen med ty åtföljande försening av ärendena. Ur denna

synpunkt syntes det vara skäl att undersöka, om icke bestämmelsen kunde

få en mera restriktiv utformning. Förste provinsialläkarnas förening anser,

att livsmedelslokaler borde undantagas från förhandsgranskning enligt

9 § i förslaget. Åtminstone i städerna granskades nämligen förslag till dylika

lokaler av hälsovårdsnämnderna och dessa hade i regel förvärvat stor

erfarenhet och vana vid bedömandet av sådana förslag. Förste stadsläkaren

i Stockholm anför liknande synpunkter och föreslår, att i vad anginge livsmedelshanteringen

bestämmelserna om förhandsgranskning av distriktschefen

skulle gälla endast i fråga om egentliga livsmedelsfabriker. Domänstyrelsen

anser att bestämmelserna om förhandsgranskning av praktiska

skäl icke borde tillämpas vid anordnande av förläggningsbyggnader i skogen.

Lantarbetsgivareföreningen är av samma mening. Föreningen skogsarbeten

förutsätter, att föreskrifterna i 9 § icke ägde tillämpning å sådana

byggnader, som avsåges i skogs- och flottledshärbärgeslagarna. Sprängåmnesinspektören

föreslår, att anläggning för tillverkning eller förvaring

av eldfarliga oljor eller explosiva varor undantages från den i 9 § föreskrivna

granskningen. Enligt gällande förordningar om eldfarliga oljor

och explosiva varor fordrades tillstånd av länsstyrelsen för dylik anläggning.

Det ålåge länsstyrelsen att inhämta sprängämnesinspektionens yttrande

över ansökan om sådant tillstånd. Sprängämnesinspektionens granskning

kunde mycket väl tillgodose jämväl arbetarskyddskraven. Arbetsgivareföreningen

för hotell och restauranter uttalar, att det torde vara tillräckligt

att byggnadsförslag insändes endast i fråga om sådan nybyggnad

eller därmed jämförlig ombyggnad, som vore av väsentlig betydelse för

arbetarskyddet. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att det inom

kemisk industri vore vanligt, att försök bedreves i s. k. halvstor skala,

d. v. s. i en omfattning som kunde sägas ligga mellan laboratorieskala och

full fabriksdrift. Dylika anläggningar — ibland benämnda »pilot plants»

— kunde drivas under avsevärd tid. Det låge i sakens natur, att de vore

av provisorisk karaktär och ofta underkastades konstruktiva förändringar.

Synnerligen önskvärt skulle det därför vara, att 9 § icke behövde kategoriskt

tillämpas för sådana anläggningar. Att t. ex. behöva inhämta tillsynsmyndighetens

yttrande vid om- eller tillbyggnad av en försöksanläggning,

skulle få en hämmande inverkan på allt sådant förhandsarbete.

Beträffande den föreslagna skyldigheten för den som ämnade uppföra

eller ändra byggnad, inrymmande lokal avsedd att upplå
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

tas som arbetslokal eller personalrum, att insända byggnadsförslag

för granskning uttalar svenska arbetsgivareföreningen att värdet

av obligatorisk förhandsgranskning i dylika fall starkt kunde ifrågasättas,

i synnerhet som en fastighetsägare mindre ofta i förväg visste, vilken

verksamhet som komme att bedrivas i byggnaden eller om arbetarskyddslagen

kunde bli tillämplig på densamma. Handelns arbetsgivareorganisation

finner ur nämnda synpunkt kommitténs förslag på denna

punkt något teoretiskt.

Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen, gencralpoststgrelsen och telegrafstyrelsen

anse, att granskningen av byggnadsförslag, som upprättats

av central statlig myndighet, borde utföras av

arbetsrådet i stället för av distriktschefen. Till stöd härför åberopas

att därigenom större enhetlighet i ärendenas behandling skulle vinnas och

ett bestående samarbete mellan verksstyrelsen och granskningsmyndigheten

kunna utveckla sig. Byggnadsförslag uppgjordes ofta såsom standard

för byggnader av ifrågavarande slag i hela landet.

F rågan om garantier för att av distriktschefen påyrkade

ändringar i byggnads planer verkligen vidtagas

beröres av landsorganisationen, som framhåller att förslaget icke innehölle

några föreskrifter av denna art. Om formell skyldighet för arbetsgivaren

att verkställa dylika ändringar icke ansåges kunna stadgas, borde åtminstone

en skärpning av byggnadsstadgans bestämmelser ske, innebärande att

byggnadslov icke finge meddelas innan byggnadsnämnden erhållit del av

distriktschefens yttrande samt att nämnden vid sin prövning av frågan

om byggnadslov skulle ha att ta hänsyn till yttrandet.

Stockholms handelskammare anser det påkallat att i lagen fixera en

tidrymd inom vilken distriktschefen skall avgiva yttrande,

enär eljest risk förelåge att planerade byggnadsarbeten komme

att försenas.

Kommitténs förslag att distriktschefs yttrande över byggnadsförslag

alltid skall vara s k r i f 11 i gt kritiseras av handelskammaren

i Göteborg, som anser att skriftligt yttrande i de flesta fall

vore onödigt och endast ägnat att komplicera granskningsförfarandet. Endast

då så begärdes eller eljest vore påkallat borde distriktschef vara skyldig

att yttra sig skriftligen. Riksförsäkringsanstalten anför, att från yrkesinspektörshåll

framhållits att granskning av ritningar till ett och samma

byggnadsföretag ofta måste utföras upprepade gånger, innan förslaget

finge sin slutliga utformning. Yrkesinspektörerna befarade med hänsyn

därtill, att den föreslagna skyldigheten för distriktschefen att avgiva skriftligt

yttrande i anledning av granskning skulle medföra en onödig arbetsbelastning.

För sin del funne anstalten emellertid dessa farhågor i viss

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

mån överdrivna. Anstalten förutsatte nämligen att i de fall då förberedande

granskning skedde vid sammanträffande med arbetsgivaren eller

representant för denne skriftligt yttrande icke behövde avgivas förrän

granskningsarbetet avslutats och resulterat i antingen att förslaget godkänts

eller att arbetsgivaren förklarat sig icke vilja vidtaga de av distriktschefen

tordrade ändringarna. Vidare förutsatte anstalten att yttrandet

kunde ske i form av påskrift på den granskade ritningen.

Beträffande frågan om granskning av förslag till ny eller

ändrad anordning för arbetets bedrivande uttalar socialstyrelsen,

att det syntes mindre lämpligt att den föreslagna lagtexten saknade

motsvarighet till det nuvarande stadgandet om skyldighet för yrkesinspektör

att på arbetsgivares begäran granska dylikt förslag. Landsorganisationen

framhåller att den i yttrande över kommitténs preliminära förslag

förordat, att även förslag till ny eller ändrad driftanordning av

väsentlig betydelse ur arbetarskyddssynpunkt obligatoriskt skulle underställas

yrkesinspektören. I betänkandet hade kommittén utan motivering

förklarat sig anse sådan skyldighet icke böra åläggas arbetsgivare. Ur

arbetarskyddssynpunkt torde emellertid en väsentlig driftomläggning i

regel motivera en obligatorisk förhandsgranskning minst lika starkt som

en väsentlig om- eller tillbyggnad av exempelvis ett personalrum. Det av

yrkesinspektörerna anförda argumentet mot en sådan granskning vore icke

övertygande. Om inspektörerna vore kompetenta att bedöma den färdiga

anläggningen ur skyddssynpunkt, finge de väl förutsättas vara kompetenta

att ur samma synpunkt bedöma även förslaget till anläggningen. För övrigt

skulle granskningen icke utmynna i några för arbetsgivaren bindande

direktiv. I första hand vidhölle organisationen sitt tidigare framställda

yrkande. I andra hand hemställdes, att den i anvisningarna till 9 § upptagna

bestämmelsen om rätt för arbetsgivare att underställa förslag till ny

eller ändrad driftanordning distriktschefs granskning kompletterades med

uttrycklig föreskrift om gransknings- och yttrandeplikt för distriktschefen.

Departementschefen.

Bestämmelser om byggnads yttre och inre anordnande äro meddelade i

byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390) med därtill hörande anvisningar.

Dessa bestämmelser avse jämväl fabriks- och andra arbetslokaler,

och i vissa hänseenden äro för sådana lokaler särskilda föreskrifter meddelade.

Till säkerställande av att arbetarskyddssynpunkterna bliva beaktade

innan byggnadslov meddelas är i byggnadsstadgan föreskrivet, att

vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare skall underrättas angående

ansökan om byggnadslov, som avser industriell anläggning i stad eller

i stadsliknande samhälle på landet. Enligt 26 § arbetarskyddslagen äger

vidare arbetsgivare underställa yrkesinspektionens befattningshavare för
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

slag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal. Denna möjlighet har under

senare år utnyttjats i stigande omfattning.

Arbetarskyddskommittén har nu föreslagit införandet av en obligatorisk

förhandsgranskning från yrkesinspektionens sida av byggnadsförslag beträffande

arbetslokaler. Ett liknande förslag framlades på sin tid av 1937

års arbetarskyddskommitté men jag fann mig då icke kunna tillstyrka

dess genomförande. De skäl som då anfördes för detta ståndpunktstagande

torde alltjämt äga sin giltighet. Det är att befara, att yrkesinspektionens

befattningshavare skulle bli starkt betungade av ett granskningsarbete, som

i det kanske övervägande antalet fall skulle avse lokaler, beträffande vilka

någon särskild granskning ur arbetarskyddssynpunkt icke kan anses obetingat

nödvändig. Såsom exempel må nämnas smärre kontors- och butikslokaler

o. d. Jag har tidigare anfört, att jag anser en förstärkning av

yrkesinspektionen främst böra tillgodose behovet av en förbättrad tillsyn

på de verksamhetsområden, där de stora riskerna äro att vänta. Med denna

uppfattning överensstämmer icke att betunga yrkesinspektionen med en

obligatorisk granskning av praktiskt taget varje förslag till byggnad, som

ej uteslutande skall innehålla bostäder. Jag är i denna del ense med de

remissinstanser, som på nu förevarande punkt uttalat betänkligheter mot

kommittéförslaget.

I åtskilliga yttranden har vidare framhållits, att det för allmänheten är

till avsevärd olägenhet att ha med flera olika granskningsmyndigheter

att göra då fråga är om ett tillämnat byggnadsföretags tillåtlighet. Den

granskning av ett byggnadsförslag, som ur arbetarskyddssynpunkt är erforderlig,

borde därför enligt dessa uttalanden komma till stånd genom

byggnadsnämndens förmedling. Vad till stöd härför anförts i yttrandena

synes mig tungt vägande och jag finner mig alltså även på denna grund

icke kunna godtaga kommittéförslaget.

Emellertid torde det vara riktigt att den nuvarande ordningen på detta

område icke är fullt tillfredsställande. Visserligen har, såsom tidigare

nämnts, det antal fall, i vilka förslag till ny- eller ombyggnad frivilligt

underställts yrkesinspektörs granskning, ökats kraftigt under senare

år. Alltjämt torde dock många arbetslokaler uppföras utan att yrkesinspektionens

befattningshavare fått tillfälle att granska lokalernas lämplighet

ur arbetarskyddssynpunkt. I detta sammanhang är att märka att, enligt

vad kommittén upplyst, byggnadsnämnds skyldighet att underrätta vederbörande

yrkesinspektör angående ansökan om byggnadslov, som avser industriell

anläggning, på sina håll tolkats så, att det ansetts till fyllest att

lämna yrkesinspektören sådan underrättelse först då byggnadslov redan

beviljats. Syftet med denna anmälningsskyldighet har dock, såsom framgår

av departementschefens uttalanden i propositionen nr 40/1931, varit

att bereda yrkesinspektören tillfälle att till byggnadsnämnden avgiva yttrande

i ärendet innan byggnadslov lämnades. En sådan förhandsgransk
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ning har även för arbetsgivaren ett betydande intresse. Uppenbarligen är

det nämligen förenat med betydligt mindre olägenheter för honom att

ändra ett byggnadsförslag än att, sedan byggnaden väl är färdig, nödgas

vidtaga de ändringar yrkesinspektionen ur arbetarskyddssynpunkt finner

sig nödsakad påfordra.

På grund av det anförda synas åtgärder böra vidtagas i syfte att skapa

garanti för att byggnadsförslag beträffande arbetslokaler i skälig omfattning

bli granskade ur arbetarskyddssynpunkt. Med beaktande av önskvärdheten

att icke i onödan betunga allmänheten torde frågan böra lösas på

det sättet, att byggnadsnämnd ålägges att i viss omfattning inhämta yrkesinspektörs

yttrande innan byggnadslov ges beträffande byggnad, vari arbetslokal

skall inrymmas. Såsom byggnadsstyrelsen yrkat, synes emellertid

ovillkorlig skyldighet i detta hänseende böra föreligga endast beträffande

industriella anläggningar. I övrigt synes det böra ankomma på byggnadsnämnden

att avgöra, i vilka fall särskild granskning av ett byggnadsförslag

ur arbetarskyddssynpunkt är påkallad. Jag vill i detta sammanhang

förutskicka, att jag finner det självfallet att de nu gällande reglerna om

frivillig förhandsgranskning alltjämt skola finnas. Har sådan förhandsgranskning

skett, erfordras uppenbarligen icke någon remiss från byggnadsnämnden

till yrkesinspektören.

Även om ett byggnadsförslag icke underställes yrkesinspektörs granskning,

är givetvis byggnadsnämnden skyldig att själv verkställa den granskning

av förslagets lämplighet ur arbetarskyddssynpunkt, som kan föranledas

av gällande bestämmelser på området. Frågan huruvida en erinran

härom skall, såsom fallet är beträffande hälsovårds- och brandskyddsföreskrifter,

införas i byggnadsstadgan sammanhänger med spörsmålet, i vad

mån föreskrifter om arbetslokalers beskaffenhet skola meddelas i arbetarskyddslagstiftningen.

Till detta spörsmål återkommer jag i ett senare avsnitt.

Det förhållandet, att tillämpningsområdet för byggnadsstadgans föreskrifter

om byggnadslov är begränsat, påkallar i detta sammanhang uppmärksamhet.

Inom område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser ej fastställts, erfordras sålunda i allmänhet

icke byggnadsnämndens lov till nybyggnad. Fabrik eller annan industriell

anläggning får emellertid icke uppföras inom sådant område utan medgivande

av länsstyrelsen. Med hänsyn till denna prövnings begränsade omfattning

— den avser i regel endast att tillvarataga naturskyddets och kulturminnesvårdens

intressen — torde remiss till yrkesinspektören icke böra

ifrågakomma. Däremot synes det lämpligt att länsstyrelsen ålägges att

underrätta yrkesinspektören om inkomna ansökningar av detta slag. Härigenom

skulle yrkesinspektören bli i tillfälle att sätta sig i förbindelse

med byggherren och upplysa denne om vikten av att yrkesinspektören får

taga del av byggnadsförslaget.

Vad angår de fall, där byggnadslov i fråga om allmän byggnad icke erfordras

med hänsyn till att ritningarna prövas av statlig myndighet, förut
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

sätter jag att samråd med yrkesinspektionen kommer att äga rum i den

utsträckning som kan anses erforderlig. Särskilt stadgande härom synes

icke vara behövligt.

I enlighet med det anförda torde i arbetarskyddslagstiftningen icke böra

upptagas några bestämmelser om obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag.

Föreskrifter av den innebörd jag i det föregående förordat

böra inflyta i byggnadsstadgans 83, 137 och 143 §§. Vad angår de nuvarande

reglerna om frivillig förhandsgranskning av byggnadsförslag torde

dessa — liksom motsvarande regler i fråga om nya eller ändrade driftanordningar

— lämpligen böra upptagas i den allmänna tillämpningskungörelse

till arbetarskyddslagen som jag tidigare omnämnt.

Förhandsgodkännande av arbetslokal m. m.

Kommitténs förslag.

Enligt kommitténs förslag skall lokal icke få tagas i bruk såsom arbetslokal

för verksamhet, vari föreligger synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall,

förrän den blivit för ändamålet godkänd av vederbörande distriktschef

(10 § 1 mom., 2 mom. andra och tredje styckena samt 4 mom.). Någon

särskild påföljd för överträdelse av dessa stadganden har icke föreslagits.

Till motivering av förslaget anför kommittén att på vissa områden förekomme

så allvarlig hälso- eller olycksfallsrisk, att det måste anses vara

av vikt att innan arbetslokal toges i bruk få utrönt, huruvida den blivit

anordnad i överensstämmelse med de för dylik lokal uppställda fordringarna.

Detta gällde exempelvis vid arbetsprocesser, i vilka skadligt damm

eller farlig gas uppkomme i större mängd, eller beträffande verksamhet,

vari användes giftiga, eldfarliga eller explosiva ämnen eller särskilt farliga

maskiner eller apparater. För vinnande av enhetlig tillämpning av de föreslagna

bestämmelserna borde arbetsrådet meddela närmare föreskrifter om

vilka slag av verksamhet, som de avsåge. Då distriktschef yttrade sig över

byggnadsförslag för verksamhet av förevarande art, borde han samtidigt eiinra

arbetsgivaren om att lokalen icke finge tagas i bruk förrän den blivit

godkänd.

Kommittén föreslår vidare att anmälningsskyldighet rörande ibruktagande

eller upplåtelse av arbetslokal införes i betydande omfattning. Sålunda

skall lokal icke få upplåtas för stadigvarande användning såsom

arbetslokal eller personalrum utan att upplåtaren gjort anmälan därom till

distriktschefen. Finner denne nödigt att vissa åtgärder vidtagas beträffande

lokalen, innan den tillträdes alt användas för det ändamål varom är fiåga,

skall det åligga honom att ofördröjligen meddela föreskrift därom (10 §

3 inom.). Vidare föreslås att om arbetslokal, som begagnats för viss verksamhet,

stadigvarande skall användas såsom arbetslokal för annat slag av

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

verksamhet eller om bostadslägenhet eller annan lokal, som ej varit underkastad

bestämmelserna i arbetarskyddslagen, skall tagas i bruk såsom arbetslokal,

arbetsgivaren skall vara pliktig att dessförinnan göra anmälan

därom till distriktschefen (10 § 2 mom. första och tredje styckena). Finner

distriktschefen att särskilda föreskrifter för lokalens användande erfordras,

skall han ofördröjligen meddela sådana. Arbetsgivare skall emellertid

vara befriad från anmälningsplikt i fall då upplåtare enligt vad förut sagts

är skyldig att göra anmälan och denne kan lämna uppgift om den verksamhet,

för vilken lokalen skall användas (10 § 2 mom. fjärde stycket).

Enligt anvisningarna till 10 § 2 mom. skall därjämte i fråga om lokal som

tidigare använts såsom arbetslokal anmälningsskyldighet icke föreligga, om

den nya verksamheten ur skyddssynpunkt är likartad med eller icke medför

större risk för ohälsa eller olycksfall än den verksamhet, för vilken

lokalen tidigare använts, och ej heller om förslag till om- eller tillbyggnad

av lokalen tillställts distriktschefen för granskning med avseende å den nya

verksamheten. Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet är enligt

66 § i förslaget belagd med straff, såframt ej omständigheterna giva vid

handen att underlåtenheten berott på ett tillfälligt förbiseende eller att skyldigheten

icke kunnat fullgöras inom stadgad tid.

Nämnda bestämmelser om anmälningsskyldighet skola icke gälla för

jordbruket med osjälvständiga binäringar och, såvitt angår arbetsgivare, ej

heller beträffande företag inom annat verksamhetsområde, vari endast

medlemmar av arbetsgivarens familj sysselsättas.

Till motivering av den föreslagna anmälningsskyldigheten

för upplåtare av arbetslokal eller personalrum anför kommittén att

det vore nödvändigt att åstadkomma en mera allmän förbättring av förhyrda

arbetslokaler. F. n. mötte det ofta betydande svårigheter att beträffande

dylika lokaler få nödiga åtgärder genomförda. Med det föreslagna

anmälningsförfarandet åsyftades främst att bereda distriktschefen tillfälle

att föreskriva de åtgärder, som behövde vidtagas beträffande lokalen innan

den upplätes såsom arbetslokal. Det vore här fråga om sådana åtgärder

som utan tvekan måste anses ankomma på upplåtaren och icke på arbetsgivaren.

Dit borde hänföras alla åtgärder som avsåge själva fastigheten.

Av distriktschef meddelad föreskrift vore icke att betrakta som sådant förbud

mot upplåtelse, varom stadgades i 57 § i förslaget. I

I anslutning till förslaget om anmälningsskyldighet för arbetsgivare

anför kommittén att yrkesinspektionen ofta konstaterat att

en lokal, som varit lämplig för viss verksamhet, icke utan ändring lämpade

sig för annan verksamhet. Olägenheter förekomme även i fall då en verksamhet

förlagts till lägenhet, som ursprungligen varit avsedd för bostadsändamål.

Kommittén ansåge att bättre förhållanden skulle kunna åstad
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kitngl. Maj.ts proposition nr 298.

kommas, om yrkesinspektör före ibruktagandet av äldre arbetslokal eller

lokal nyttjad eller avsedd för annat ändamål än som arbetslokal finge tillfälle

meddela, huruvida lokalen vore lämplig för den tillämnade verksamheten

eller icke.

Yttrandena.

Mot de föreslagna bestämmelserna om förhandsgodkännande

av arbetslokal ha erinringar framställts endast i några få yttranden.

Sprängämnesinspektören, i vilkens yttrande kommerskollegium instämmer,

samt överståthållaråmbetet anse att arbetarskyddslagens bestämmelser

om förhandsgodkännande icke borde vara tillämpliga å anläggning för

tillverkning av eldfarliga oljor eller explosiva varor. Enligt gällande författningar

finge dylik anläggning icke tagas i bruk förrän den, efter avsyning

i viss ordning, godkänts av länsstyrelsen. Detta förfarande borde bibehållas,

enär länsstyrelsens prövning hade ett vidare syfte än den som skulle

ske enligt arbetarskyddslagen.

Medicinalstyrelsen uttalar att förhandsgodkännande alltid borde krävas

i fråga om lokal, som vore belägen under jord. Styrelsen framhåller vidare

att det kunde vara svårt för en företagare eller en upplåtare av lokal att

bedöma, huruvida ifrågavarande bestämmelser i ett visst fall vore tillämpliga.

Det borde därför stadgas, att föreskrift om förhandsgodkännande

skulle lämnas av distriktschef i samband med yttrande över byggnadsförslag.

Förste stadsläkaren i Malmö är i sistnämnda hänseende av samma

uppfattning som medicinalstyrelsen.

Den föreslagna anmälningsskyldigheten för arbetsgivare och

upplåtare om arbetslokals tagande i bruk kritiseras i åtskilliga yttranden.

Förslaget avstyrkes helt av stadsförbundet under hänvisning till att det

skulle leda till skriveri-, expeditions- och registreringsarbete i orimligt stor

omfattning. Vad man genom det föreslagna anmälningssystemet skulle

vinna i fråga om möjlighet att uppspåra och förekomma de större riskerna

kunde bli mer än eliminerat genom att tillsynsorganen samtidigt skulle

tvingas att taga befattning med en mängd i och för sig betydelselösa anmälningsärenden.

Socialstyrelsen uttalar, att det givetvis vore önskvärt att

åstadkomma tillfredsställande arbetslokaler, men att den föreslagna vidsträckta

anmälningsskyldigheten, vilken knappast kunde förväntas bli någorlunda

samvetsgrant iakttagen, gåve anledning till betänkligheter. Det

kunde också anmärkas att dessa åtgärder sannolikt skulle ytterligare

minska tillgången på arbetslokaler och verka fördyrande på hyrorna. Vidare

måste man beakta faran för att yrkesinspektionen bleve alltför betungad

med kontorsgöromål. Ansåge man sig ej kunna helt avstå från dessa

bestämmelser, syntes i varje fall tillämpningsområdet för desamma böra

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

begränsas. Byggnadsstyrelsen yrkar att den statliga tjänstemannaverksamheten

undantages från ifrågavarande bestämmelser. Beträffande annan

verksamhet ifrågasätter styrelsen under hänvisning till vad styrelsen anfört

rörande anmälan av nya företag, huruvida icke även förevarande anmälningsskyldighet

borde kunna avsevärt begränsas.

I vad förslaget angår upplåtare avstyrkes detsamma jämväl av länsstyrelsen

i Västmanlands län, kooperativa förbundets styrelse, hantverks- och

småindustriorganisationen och fastighetsägareförbundet. Därvid anför

länsstyrelsen i Västmanlands län att det borde vara tillräckligt med anmälan

av den arbetsgivare till vilken lokalen upplåtits. Kooperativa förbundets

styrelse finner det icke styrkt att fördelarna av förhandsanmälan uppvägde

olägenheterna därav. Upplåtaren kunde ofta antagas sakna kännedom om

anmälningsskyldigheten och det vore ej heller säkert att han bleve underrättad

om att den tilltänkta verksamheten vore av sådan art, att arbetarskyddslagen

ägde tillämpning å densamma. Man kunde därjämte befara att

fastighetsägarna skulle bli obenägna att uthyra lokaler till hantverk och

mindre småindustri. Hantverks- och småindustriorganisationen åberopar

främst sistnämnda synpunkt till stöd för sitt avstyrkande av förslaget.

Fastighetsägareförbundet anför bl. a. följande.

Förbundet kan icke finna, att övertygande skäl blivit förebragta för en

dylik byråkratisk ordning. I verkligheten tillgår det vid dylika uthyrningar

i regel på det sättet, att uthyrningen sker för eif visst ändamål under förutsättning,

att hinder icke möter från någon myndighets sida. Bakom en

sådan överenskommelse ligger antingen att hyresvärden själv hört sig för

hos vederbörande myndighet och därvid fått besked om att hinder icke

föreligger för lokalens användande för det ifrågakomna ändamålet eller att

hyresvärden ställt sig på den ståndpunkten, att hyresgästen själv må göra

sig underrättad i saken hos myndigheten och i varje fall stå kostnaderna

för de anordningar, som bli nödiga för att vinna myndighetens godkännande.

Förbundet kan icke vitsorda, att icke ett likadant tillvägagångssätt

skulle kunna vara tillfyllest även i fortsättningen.

Även i andra yttranden anföras betänkligheter mot den föreslagna anmälningsskyldigheten

för upplåtare. Sålunda uttalar Stockholms handelskammare

att anmälningsskyldigheten måste bli betungande. Då anmälan

skulle ske innan lokalen finge upplåtas, kunde upplåtaren strängt taget

icke med visshet angiva, till vilken verksamhet lokalen komme att upplåtas.

Tillsynsmyndigheten borde vara skyldig att inom viss i lagen fixerad tid

lämna besked, huruvida särskilda åtgärder erfordrades för upplåtelsen i

fråga. Skånes handelskammare framhåller bl. a. att upplåtaren kunde gå

miste om en tilltänkt hyresgäst på grund av den tidsutdräkt som den föreslagna

anordningen komme att medföra. Straffsanktionen för underlåten

anmälan borde utgå. Bergmästaren i norra distriktet ifrågasätter under

åberopande av praktiska skäl, om icke vid uthyrning av bostadslägenheter

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. 113

för hantverksändamål anmälningsplikten borde åläggas arbetsgivaren i

stället för hyresvärden.

Svenska arbetsgivareföreningen anser alt straffsanktionen vid underlåten

anmälan borde borttagas för såväl arbetsgivare som upplåtare. Det

kunde nämligen i många fall vara svårt för arbetsgivaren att bedöma, när

»annat slag av verksamhet» förelåge. Vad upplåtare anginge kunde det betvivlas

att denne i regel kunde avgöra, huruvida arbetarskyddslagen vore

tillämplig på den verksamhet en tilltänkt hyresgäst ämnade bedriva.

Departementschefen.

Kommitténs förslag, att lokal icke skall få tagas i bruk såsom arbetslokal

för verksamhet, vari föreligger synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall,

förrän den blivit för ändamålet godkänd ur arbetarskyddssynpunkt,

är i och för sig beaktansvärt. Ett genomförande av förslaget förutsätter att

vederbörande yrkesinspektör har tillfälle att själv eller genom underordnad

befattningshavare verkställa erforderlig besiktning av lokalen, då fråga

uppkommer att taga densamma i bruk. När det gäller nyuppförd byggnad

torde utan särskilt stadgande sådan möjlighet kunna beredas genom det

samarbete mellan yrkesinspektören och byggnadsnämnden som i det föregående

förutsatts skola äga rum. I andra fall skulle särskild anmälan till

yrkesinspektören behöva ske för att erforderlig besiktning skall kunna

komma till stånd. Frågan om förhandsgodkännande sammanhänger således

här nära med den av kommittén föreslagna anmälningsskyldigheten

rörande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal.

Vad sistnämnda fråga angår ha i yttrandena anförts synpunkter, vilka

i stort sett överensstämma med dem, som åberopats gentemot kommitténs

förslag om anmälningsskyldighet i fråga om nystartade företag. Liksom i

fråga om sistnämnda anmälningsskyldighet finner jag vad i yttrandena

anförts så tungt vägande, att jag icke kan förorda införandet av en allmän

anmälningsskyldighet beträffande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal.

Såsom jag tidigare betonat är det nämligen av vikt, att yrkesinspektionen

icke betungas med registrerings- och liknande arbete i fråga om sådan

verksamhet, där tillsynen måste anses vara mindre betydelsefull än på

andra håll.

I enlighet med den ståndpunkt jag intagit till kommitténs förslag om

obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag anser jag anmälningsskyldighet

rörande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal icke böra

ifrågasättas utom såvitt angår industriella anläggningar. Beträffande alla

nyuppförda sådana anläggningar saknar emellertid anmälningsskyldigheten

betydelse, eftersom yrkesinspektören redan genom sin granskning av

byggnadsförslaget erhållit kännedom om lokalens inrättande. Detsamma

torde gälla om många fall, då en verksamhet startas i en lokal, som tidigare

använts för annan verksamhet, nämligen då ombyggnad eller tillbyggnad

8 Bibang till riksdagens protokoll 10''i8. 1 samt. Kr 208.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

av lokalen blivit erforderlig eller eljest byggnadslov erfordras. Erinras må

i detta sammanhang att enligt 76 § byggnadsstadgan byggnadslov kräves

bl. a. för användning av byggnad eller del därav till väsentligt annat ändamål

än det, vartill den förut varit använd eller som finnes angivet å fastställd

ritning. Den här ifrågasatta anmälningsskyldigheten skulle följaktligen

enligt min mening begränsas till sådana fall, då en ny industriell verksamhet

startas i en arbetslokal, som tidigare använts för annan verksamhet,

utan att i samband därmed byggnadslov erfordras.

Införes en på nu nämnt sätt begränsad anmälningsskyldighet, torde den

av kommittén föreslagna föreskriften om förhandsgodkännande av arbetslokal,

vari skall bedrivas verksamhet som medför synnerlig fara för ohälsa

eller olycksfall, sakna större betydelse. Genom anmälningen beredes nämligen

yrkesinspektören tillfälle att omedelbart verkställa inspektion av arbetsstället

och vidtaga de åtgärder som därav kunna påkallas.

I det föregående har jag omnämnt att jag finner det självfallet att de i

gällande arbetarskyddslag upptagna reglerna om frivillig förhandsgranskning

av arbetslokaler alltjämt böra finnas. Detsamma gäller nuvarande bestämmelser

om frivillig förhandsgranskning av nya eller ändrade driftanordningar.

Jag vill här uttala den förhoppning, att den stigande insikt om

förhandsgranskningens betydelse och värde, som de senare åren uppvisat,

skall medföra att denna ytterligare ökar i omfattning.

De föreskrifter, som av mig nu föreslagits, torde vara av den art, att de

icke behöva ingå i arbetarskyddslagen. Jag föreslår fördenskull att de

upptagas i den kungörelse med allmänna tillämpningsföreskrifter till lagen,

varom jag i det föregående talat.

Föreskrifter angående arbetslokalers beskaffenhet m. m.

Kommitténs förslag.

I 11 § i förslaget ha upptagits ett stort antal föreskrifter angående arbetslokalers

anordnande och utförande. Kommittén framhåller i anslutning

härtill att gällande arbetarskyddslag saknade närmare bestämmelser om

hur arbetslokaler skulle vara anordnade och beskaffade. Frånvaron av sådana

föreskrifter hade medfört att man vid inrättande av dylika lokaler

vanligen ej haft klart för sig, vilka fordringar som ur arbetarskyddssynpunkt

ställdes på en arbetslokal. De bestämmelser i byggnadsstadgan, vilka

berörde arbetslokaler, kunde ej heller anses i tillräcklig grad tillgodose de

krav, som borde uppställas ur nämnda synpunkt. Dessa omständigheter

hade obestridligen i många fall medverkat till att arbetslokaler inrättats

utan att tillbörlig hänsyn tagits till berättigade fordringar i hygieniskt och

skyddsteknislct hänseende. Vid uppgörande av förslag till ny-, till- eller

ombyggnad av arbetslokal skulle det vara av värde för såväl arbetsgivare

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

som arkitekter och byggnadsfirmor att de hade klart för sig, vilka fordringar

som ur arbetar skyddssynpunkt ställdes på en arbetslokal. Även för

tillsynsmyndigheterna finge det anses vara av vikt att i lagen lämnades

viss vägledning rörande tillämpningen av 5 § i avseende å arbetslokaler.

Med hänsyn till det anförda hade kommittén i lagförslaget upptagit bestämmelser

rörande arbetslokals anordnande, beskaffenhet och utförande. Dessa

bestämmelser borde gälla för arbetslokal inom varje slag av verksamhet,

varå lagen ägde tillämpning, utom för jordbruk och hemindustrielit arbete.

Angående detalj föreskrifterna i den föreslagna It § hänvisas till betänkandet.

Här skall närmare behandlas endast vad som föreslagits i fråga

om under jord belägna och därmed likställda arbetslokaler.

Enligt It § 2 mom. i förslaget får arbetslokal, som är avsedd

att stadigvarande användas och i vilken arbete fortlöpande skall bedrivas,

icke utan distriktschefens medgivande vara förlagd under jord — dvs. med

golvet eller större del därav 1,4 meter eller mera under markytan — eller

i berg eller till plats i byggnad där dagsbelysning icke finnes. Som villkor

för dylikt medgivande skola gälla de föreskrifter arbetsrådet meddelat i sådant

hänseende. Medgivande skoll emellertid icke erfordras beträffande förrådslokal

■— såvida ej ett större antal arbetstagare regelmässigt skall sysselsättas

däri — garage, pannrum eller annan liknande arbetslokal och ej

heller beträffande arbetslokal, som på grund av särskilt förhållande måste

vara förlagd under jord i gruva eller stenbrott, eller där Kungl. Maj:t beträffande

viss arbetslokal förordnat att den skall vara förlagd under jord

eller i berg. Även i dessa fall skola de föreskrifter, som arbetsrådet enligt

vad nyss sagts har att utfärda, gälla i tillämpliga delar. Enligt övergångsbestämmelserna

skall vidare medgivande icke fordras beträffande lokal,

som vid tiden för lagens ikraftträdande är förlagd under jord, men distriktschefen

skall äga rätt att om så prövas nödigt påfordra att nyssnämnda föreskrifter

i erforderlig utsträckning skola iakttagas i fråga om dylik lokal.

Det må framhållas att det enligt förslaget icke i och för sig är belagt med

straff att utan föreskrivet medgivande förlägga arbetslokal under jord eller

i berg eller till icke dagsbelyst plats i byggnad, men arbetsgivare som gör

detta riskerar att distriktschefen med stöd av 57 § 2 mom. utfärdar straffsanktionerat

förbud mot att lokalen användes som arbetslokal. I

I motiveringen till förslaget i förevarande del anför kommittén bl. a.

följande.

Visserligen torde det höra till regeln, att arbetslokal förlägges ovan jord,

men enligt kommitténs mening synas skäl tala för alt man i lagen understryker

betydelsen härav. En absolut fordran på att varje arbetslokal skall

vara förlagd ovan jord, bör dock rimligen icke ifrågakomma. Det senaste

kriget har tydligt påvisat nödvändigheten av att förlägga vissa för försvar

och folkförsörjning betydelsefulla fabriker och verkstäder under jord eller

insprängda i berg. Med hänsyn till de begränsade erfarenheter, som ur ar
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

betarskyddssynpunkt föreligga beträffande dylika arbetslokaler, synes särskild

kontroll över desamma vara motiverad. Kommittén föreslår sålunda,

att arbetslokal får vara förlagd under jord eller i berg endast i de fall, då

vederbörande distriktschef lämnat medgivande därtill. Med sådan lokal bör

enligt kommitténs mening likställas arbetslokal förlagd till plats, där dagsbelysning

icke finnes. Då särskilda fordringar i allmänhet torde få ställas

på ifrågavarande lokaler, föreslår kommittén, att såsom villkor för lämnande

av medgivande skola gälla de föreskrifter, som arbetsrådet finner

skäl meddela för dylik arbetslokal. Sådana föreskrifter böra meddelas angående

bland annat golvyta, takböjd, isolering mot fukt och kyla, utrymningsvägar,

belysning, luftväxling och uppvärmning. I många hänseenden

torde sådan lokal kunna anordnas efter samma normer, som gälla för lokal

ovan jord. Utrymningsvägar och säkerhetsanordningar böra dock ägnas

särskild uppmärksamhet. Likaså måste på grund av frånvaron av naturligt

dagsljus särskilda krav ställas på den artificiella belysningen.

Beträffande det föreslagna undantaget för förrådslokal, garage, pannrum

eller annan liknande arbetslokal framhåller kommittén att med »annan

liknande arbetslokal» avsåges sådan lokal, som i fråga om användning vore

jämförlig med nämnda lokaler och som i likhet med dessa ofta förlädes

under jord. Till sådan lokal hänfördes icke exempelvis affärs- eller bagerilokal,

bilreparations-, skomakeri- eller snickeriverkstad, restaurangkök e. d.

Yttrandena.

Socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, länsarkitekten i Örebro län, samarbelskommittén

för byggnadsfrågor och kooperativa förbundets styrelse

yrka, under åberopande av i stort sett samma synpunkter, att inga bestämmelser

om arbetslokalers anordnande och utförande

måtte intagas i arbetarskyddslagen. Till stöd

härför anföres i huvudsak följande. Byggnadsstadgan och anvisningarna

till denna innehölle föreskrifter om de flesta av de förhållanden som behandlades

i den föreslagna It §. På vissa punkter stode kommittéförslaget

i strid med bestämmelserna i byggnadsstadgan och anvisningarna till denna.

En del andra av de föreslagna föreskrifterna vore så vagt avfattade att de

icke gåve någon verklig ledning. Särskilt ur allmänhetens synpunkt måste

det anses olämpligt att bestämmelser av rent byggnadsteknisk natur återfunnes

i olika författningar. Alla sådana föreskrifter borde samlas i byggnadsstadgan

med därtill hörande anvisningar. I den mån de föreslagna bestämmelserna

kunde anses erforderliga och lämpliga borde de sålunda överföras

till byggnadsförfattningarna.

Stadsförbundet anser det vara ulan gagn att belasta lagtexten med föreskrifter

om att olika till lokaler självklart hörande anordningar skulle vara

av lämplig beskaffenhet.

Ett stort antal remissinstanser har på särskilda punkter framställt erinringar

mot de i It § i förslaget upptagna bestämmelserna. Det synes emel
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

lertid lämpligt att i detta sammanhang beröra endast vad som anförts rörande

arbetslokaler under jord eller i berg eller på

icke dagsbelyst ställe i byggnad. Landsorganisationen, som

i princip tillstyrker kommitténs förslag, säger sig förutsätta att rätten att

tillåta förläggande av arbetslokal under jord eller i berg eller till icke dagsbelyst

plats i byggnad komme att utövas med största återhållsamhet. Ur

denna synpunkt och med hänsyn till fåtalet fall kunde skäl anföras för

att dispensrätten förbehölles arbetsrådet. Organisationen anför i anslutning

härtill följande.

Trots allt vad i motsatt riktning göres gällande från företagarhåll och

av de militära myndigheterna råder bland de arbetare, som sysselsättas i

hergverkstäder o. d., en ganska utbredd uppfattning om att dessa arbetslokaler

även med den bästa hygieniska utrustning innebära specifika hälsorisker.

Utforskningen av dessa har ännu inte nått resultat, som ge säker

ledning för att bedöma behovet och beskaffenheten av betryggande skyddsanordningar.

Oavsett de rent fysiologiska riskerna är det självklart och

ofta omvittnat att arbetet i under jordslokaler är psykiskt särskilt påfrestande.

Problemet är av så mycket större angelägenhetsgrad som förläggning

av arbetslokaler under jord icke sker endast med tanke på försvar eller

folkförsörjning under krig utan även av rent driftsekonomiska skäl. —

I fråga om lokaler av vikt för försvar eller folkförsörjning skall Kungl.

Maj :t äga förordna om förläggning under jord. Det bör angivas att sådant

förordnande skall ske efter arbetsrådets hörande.

Medicinalstgrelsen har icke annat att erinra mot förslaget än att styrelsen

anser det böra stadgas att de i It § 2 mom. omnämnda föreskrifterna

skola meddelas av arbetsrådet i samråd med styrelsen.

I åtskilliga yttranden har emellertid kommitténs förslag avstyrkts eller

väsentliga modifikationer av detsamma påyrkats. Sålunda anför civilförsvarsstyrelsen

bl. a. följande.

Erfarenheterna från senaste stormaktskriget giva vid handen, att för försvar

och folkförsörjning betydelsefulla fabriker och verkstäder böra i

största möjliga utsträckning vara förlagda under jord eller insprängda i

berg. I händelse av krig måste dessutom över huvud taget varje i berg redan

befintligt utrymme anses vara av största betydelse. Det enskilda initiativet

till byggande av industrianläggningar i berg bör därför ur de synpunkter,

styrelsen har att beakta, principiellt uppmuntras. Ifrågavarande bestämmelser

kunna enligt civilförsvarsstvrelsens mening komma att verka i motsatt

riktning. Har arbetsrådet under hänsynstagande till arbetarskyddssynpunkter

meddelat särskilda föreskrifter att iakttagas i fråga om bergverkstäders

inredning bör enligt styrelsens mening distriktschef icke kunna förvägra

ett företag att förlägga sina arbetslokaler i berg eller under jord. Den

beslutanderätt i fråga om förläggande av industrianläggningar under jord

eller i berg, som enligt ifrågavarande stadgande tillagts distriktschef, bör

enligt styrelsens mening, för ett allsidigt bedömande och erhållande av en

för hela riket enhetlig tillämpning, i stället — i förekommande fall efter

samråd med styrelsen —- tillkomma arbetsrådet. Beträffande möjligheten

att förlägga anläggningar av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

under jord eller i berg bör intet särskilt medgivande härför erfordras.

— — — Föreskrifter om vilka statliga och enskilda anläggningar, som

äro av nyssnämnda beskaffenhet, synas böra meddelas av Kungl. Maj :t

efter hörande av överbefälhavaren, krigsmaterielverket, civilförsvarsstyrelsen

och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Även i fråga om

nu avsedda anläggningar höra av arbetsrådet meddelade föreskrifter rörande

bergverkstäders inredning gälla i tillämpliga delar.

Flygf örvaltningen framhåller att enligt kommitténs förslag militära myndigheter

vid anordnande av arbetslokaler under jord skulle bli helt beroende

av de föreskrifter, som kunde komma att utfärdas av arbetsrådet.

Detta kunde medföra den konsekvensen att de militära synpunkterna icke

bleve tillräckligt beaktade. En lämpligare anordning syntes vara, att militär

myndighet som ämnade förlägga arbetslokal under jord sökte samråd

med arbetsrådet. Skulle i undantagsfall den militära myndigheten och arbetsrådet

stanna i olika meningar, syntes ärendet böra underställas Kungl.

Maj :ts prövning. Marinförvaltningen betonar att de militära synpunkterna

i första hand borde vara bestämmande då det vore fråga om att förlägga

till försvarsväsendet hörande arbetslokaler under jord. Kommittén syntes

icke tillräckligt ha beaktat att med den tekniska och hygieniska utvecklingen

i avseende å belysning, ventilation med lämpligt sammansatt luft

etc. lokaler under jord eller i berg torde kunna göras lika tillfredsställande

eller kanske bättre än många ovan jord belägna lokaler. Vidare syntes alltför

stort avgörande ha lagts i distriktschefens händer. Denne borde vara

skyldig att godkänna lokaler som fyllde vissa villkor. Föreskriften att medgivande

fordrades för att förlägga arbetsplats till sådant ställe i byggnad,

där dagsbelysning ej funnes, komme att väsentligt försvåra ett rationellt

utnyttjande av byggnadskroppen. Det kunde icke vara lämpligt att införa

sådana bestämmelser just vid en tid, då luftkonditionerings- och belysningstekniken

gjort så betydande framsteg. Lagen torde därför böra medgiva

att arbetslokal förlädes under jord eller i berg eller till annan plats

utan dagsbelysning, då så funnes nödigt för viss för rikets försvar viktig

anläggning eller arbetsplats.

Telegrafstyrelsen anmärker att i förslaget icke angåves, under vilka förutsättningar

medgivande til! att förlägga arbetslokal under jord eller i berg

skulle kunna påräknas. Vid telegrafverkets stationer borde av militära säkerhetsskäl

vissa lokaler med dyrbar och svårersättlig teknisk utrustning

— t. ex. väljar- och förstärkarsalar — förläggas under jord. Vidare kunde

det med hänsyn till svårigheter att skaffa för telefonstationer lämpligt belägna

tomter av tillräcklig storlek ofta visa sig erforderligt att placera viss

teknisk utrustning i lokaler under jord för att få plats med den behövliga

apparaturen inom det disponibla området. Under förutsättning att ur arbetarskyddssynpunkt

tillfredsställande anordningar vidtoges borde enligt styrelsens

mening hinder icke möta att förlägga arbetslokal av detta eller liknande

slag under jord.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

119

Kooperativa förbundets styrelse yrkar att ifrågavarande bestämmelser

icke måtte upptagas i lagen. De skulle nämligen komma att medföra betydande

praktiska och ekonomiska olägenheter, ej minst inom varudistributionen.

Lokalkostnaderna vore redan nu en mycket betydande kostnadspost

och det vore synnerligen angeläget att icke statsmakterna droge upp så

snäva gränser för lokalernas utnyttjande, att en ur hela samhällets synpunkt

nödvändig rationalisering på varudistributionens område försvårades.

Om kravet på dagsljusbelysta arbetslokaler inom detaljhandeln skulle

ovillkorligt tillämpas t. ex. på bebyggelsen inom de centrala delarna av

Stockholm, skulle en mycket stor del av affärslokalerna, särskilt de större,

bli utdömda, något som ur ekonomisk synpunkt skulle vara fullständigt

irrationellt. Butiks- och varuhusutrymmen, som ej vore förlagda ovan jord,

torde i allmänhet med hänsyn till både kunders och anställdas trivsel planeras

och utrustas så, alt det vore väl sörjt för luftväxling, värme och belysning.

F. ö. hade det — såsom också framhållits av statens institut för

folkhälsan — icke visats, att t. ex. varuhusutrymmen utan dagsljus skulle

vara skadliga att vistas i. Enligt styrelsens mening funnes sålunda anledning

att gå fram med största varsamhet då det gällde att lagstifta på detta

område. Även hantverks- och småindustriorganisationen avstyrker kommitténs

förslag. Organisationen framhåller att det inom hantverk och småindustri

ej sällan förekommer att arbetslokal måste förläggas till ett lägre

golvplan än 1,4 meter under markytan. Några hygieniska eller andra olägenheter

därav hade organisationen veterligt icke påvisats. Med nutida möjligheter

till luftkonditionering och artificiell dagsljusbelysning syntes bestämmelser,

som förhindrade lokalers förläggning till icke traditionella

planlägen, ej motiverade. Handelns arbetsgivareorganisation anför att de

föreslagna reglerna för handelns del vore ägnade att i icke obetydlig utsträckning

försvåra ett rationellt utnyttjande av tillgängliga lokaler. Det

kunde ifrågasättas, om icke dessa bestämmelser kunde utgå med hänsyn

till inspektionens möjligheter att förhindra de fall, där fara verkligen förelåge.

Under alla förhållanden borde bestämmelserna givas en mera begränsad

räckvidd. Stockholms handelskammare betonar att det för ett effektivt

utnyttjande av fastigheter ofta vore önskvärt att kunna disponera källarlokalerna

för smärre hantverkerier eller för lager- och butiksändamål.

I moderna fastigheter kunde så ske utan olägenheter ur hälsovårdssynpunkt.

Genom de föreslagna bestämmelserna om förhandsgranskning av

hyggnadsförslag och om anmälan av upplåtelse torde i erforderlig grad

vara sörjt för att hälsovådliga källarutrymmen kunde utmönstras som arbetslokaler.

Skånes handelskammare och arbetsgivareföreningen för hotell

och restauranter anföra liknande synpunkter.

Svenska arbetsgivareföreningen anser att distriktschefs medgivande icke

borde fordras i fråga om sådana under jord belägna lokaler, i vilka i allmänhet

endast tillsynsarbete utfördes, även om detta förekomme tämli
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kung!. Maj:ts proposition nr 21)8.

gen ofta och regelbundet. Ej heller borde medgivande förutsättas för att

förlägga arbete till källare eller källarliknande lokaler, då tekniska omständigheter

krävde att arbetet utfördes i sadana lokaler, t. ex. jäs- och lagerrum

i bryggerier.

Departementschefen.

Gällande arbetarskyddslag saknar närmare bestämmelser om hur arbetslokaler

skola vara inrättade och beskaffade. Såsom jag tidigare anmärkt

återfinnas emellertid dylika regler i byggnadsstadgan med därtill hörande

anvisningar. Arbetarskyddskommittén har funnit dessa regler icke i tillräcklig

grad tillgodose de krav, som ur arbetarskyddssynpunkt borde uppställas,

och fördenskull i sitt förslag upptagit ingående, ehuru delvis mycket

allmänt avfattade föreskrifter i ämnet. Ett flertal remissinstanser har i

denna del riktat kritik mot förslaget och därvid bl. a. anfört att det särskilt

ur allmänhetens synpunkt vore olämpligt att bestämmelser av byggnadsteknisk

natur funnes i olika författningar. De föreslagna bestämmelserna

borde därför, i den män de kunde anses erforderliga och lämpliga,

inflyta i byggnadsförfattningarna. Jag vill i detta sammanhang jämväl

erinra om de likartade synpunkter som i remissyttrandena anförts beträffande

frågan om förhandsgranskning av byggnadsförslag.

För min del är jag ense med kommittén om önskvärdheten av att bereda

arbetarskyddssynpunkterna större inflytande i fråga om arbetslokalers inrättande.

I det föregående har jag också förordat ett ökat samarbete för

detta ändamål mellan byggnadsnämnderna och yrkesinspektionens befattningshavare.

Jag är däremot icke beredd att i arbetarskyddslagstiftningen

införa regler som äro avsedda att vid sidan av byggnadsförfattningarna

gälla för uppförandet av sådana byggnader, i vilka arbetslokaler skola inrymmas.

I enlighet med vad som anförts i vissa yttranden synas föreskrifter,

som angå byggnads utförande och beskaffenhet, i görligaste män böra

upptagas i byggnadsförfattningarna. För såväl vederbörande byggherre som

för arkitekter och byggnadsfirmor måste ett dylikt tillvägagångssätt innebära

avsevärda fördelar. För till synsorganen kan det å andra sidan icke

vålla någon nämnvärd olägenhet, att bestämmelser av den art, varom här

är fråga, icke återfinnas i arbetarskyddslagen utan i andra författningar.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att vid framläggande för 1945 års

riksdag av förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan dåvarande chefen

för justitiedepartementet uttalade (prop. 119/1945 s. 37) att det syntes

önskvärt att de i hälsovårdsstadgan meddelade byggnadsföreskrifterna överflyttades

till byggnadsstadgan. Vidare må erinras om att Kungl. Maj :t genom

beslut den 20 februari 1948 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att verkställa

en förberedande utredning angående möjligheterna att åstadkomma

förenklingar i olika avseenden i fråga om byggnadsreglerande bestämmelser

och deras tillämpning.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Kn genomgång av de i kommitténs förslag upptagna bestämmelserna om

arbetslokalers beskaffenhet ger vid handen att de flesta av dem ha motsvarigheter

i byggnadsstadgan. Avvikelserna äro i sakligt hänseende så

ringa, att anledning ej synes föreligga att vidtaga ändringar i byggnadsstadgans

bestämmelser. Däremot torde det vara önskvärt, att en översyn

av anvisningarna till byggnadsstadgan sker till utrönande av i vad man

däri böra inflyta ytterligare föreskrifter för tillgodoseende av arbetarskyddssynpunkter.

Åtgärder härför torde böra vidtagas av byggnadsstyrelsen efter

samråd med yrkesinspektionens chefsmyndighet. Härutöver torde det vara

lämpligt att beträffande vissa slag av arbetslokaler, där speciella anordningar

för arbetarskyddet äro påkallade, nämnda chefsmyndighet utfärdai

erforderliga anvisningar. En erinran om förefintligheten av dylika särskilda

anvisningar synes — i likhet med vad som redan i viss mån skett —

böra göras i anvisningarna till byggnadsstadgan.

Kommittén har i sitt förslag upptagit särskilda bestämmelser om skyldighet

att söka tillstånd till arbetslokals förläggande under jord, i berg

eller till annan plats där dagsbelysning icke finnes. Det sålunda föreslagna

stadgandet har en vidsträckt räckvidd. Kommittén har nämligen föreslagit

att arbetslokal skall anses vara förlagd under jord så snart golvet eller

större del därav ligger 1,4 meter eller mera under markytan. Allehanda källarutrymmen

och liknande lokaliteter skulle följaktligen, därest kommitténs

förslag på denna punkt godtoges, icke utan tillstånd få utnyttjas som

arbetslokaler, bortsett från att kommittén föreslagit att stadgandet icke

skulle gälla med avseende å förrådslokal, garage, pannrum eller annan liknande

arbetslokal. Jag är icke beredd att på denna punkt följa kommittéförslaget.

De lokaliteter det här gäller äro så gott som alltid belägna i

byggnad, för vars uppförande byggnadslov kräves. Den särskilda granskning

av lokalerna som ur arbetarskyddssynpunkt erfordras bör då i likliet

med vad som gäller arbetslokaler i övrigt ske i samband med den förhandsgranskning,

som skall föregå byggnadslovets meddelande. Givetvis har

byggnadsnämnden särskild anledning att i sådana tal! överväga om icke

nämnden bör höra vrkesinspektören. Liksom eljest, då arbetarskyddssynpunkterna

kräva särskilt beaktande, synes emellertid ett ytterligare ansöknings-

och prövningsförtarande vid sidan av den granskning som skei

i byggnadsnämndens regi icke böra förekomma. Det kan ytteiligare anmärkas,

att enligt förslaget någon påföljd för underlåtenhet att inhämta

godkännande av lokalens förläggning under jord icke skulle ifrågakomma,

utan vederbörande skulle endast utsätta sig lör risken att yrkesinspektören

utfärdade förbud mot lokalens fortsatta användande till arbetslokal. Sådan

rätt har emellertid yrkesinspektören ändock, därest lokalen ur hygieniska

och andra synpunkter icke är tillfredsställande. Del av kommittén föreslagna

förfaringssättet innebär följaktligen i realiteten endast en särskild

anmälningsskyldighet rörande dessa lokaler. Av skäl som jag förut anfört

torde en sådan anmälningsskyldighet kunna undvaras.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Vad jag nu anfört äger motsvarande tillämpning i fråga om sådana arbetslokaler

i byggnad ovan jord, där erforderlig dagsbelysning ej finnes.

Även här synas arhetarskyddssynpunkterna böra kunna i tillräcklig utsträckning

tillgodoses i samband med byggnadsgranskningen.

Väsentligt större vikt måste tillmätas kommitténs förslag i här förevarande

avseende, då fråga är om att förlägga arbetslokal helt och hållet

under jord eller då sådan lokal skall insprängas i berg. Erfarenheterna från

kriget ha, såsom civilförsvarsstyrelsen anfört, givit vid handen att det för

försvar och folkförsörjning kan vara av största betydelse att viktiga industrianläggningar

och andra företag äro förlagda på sådant sätt. Det är

emellertid uppenbart, att stränga krav måste ur arbetarskyddssynpunkt

uppställas på dylika anläggningar. Såsom kommittén anfört saknas ännu

tillräckliga erfarenheter om de särskilda problem, som härvid möta. Beaktas

bör ytterligare att, såsom landsorganisationen antytt, man på arbetarhåll

allmänt hyser den uppfattningen, att arbetet i underjords- och bergverkstäder,

trots goda arbetshygieniska förhållanden, är psykiskt påfrestande

och på grund därav ägnat att medföra skadeverkningar, om vilkas

art man ännu icke kan yttra sig.

Det awägningsspörsmål som här möter, är mycket svårbemästrat. I avbidan

på att närmare erfarenheter vinnas om arbetets i underjords- och

bergverkstäder inverkan på den mänskliga organismen synes det mig välbetänkt

att, på sätt kommittén föreslagit, anläggningen av dylika verkstädei

underkastas särskild kontroll. Med hänsyn till spörsmålens svårighetsgrad

vill jag emellertid, i enlighet med vad i vissa yttranden uttalats, föreslå

att prövningen anförtros yrkesinspektionens chefsmyndighet. Jag förutsättei

därvid tillika, att beslut i sådant ärende skall kunna överklagas till

Kungl. Maj :t. Då fråga är om militära anläggningar eller andra ur försvarssynpunkt

betydelsefulla statliga anläggningar, bör emellertid — såsom

kommittén också förutsatt —- Kungl. Maj :t äga fria händer att besluta att

viss anläggning skall vara förlagd under jord. Självfallet bör den centrala

arbetarskyddsmyndighetens yttrande om anläggningens utförande inhämtas,

men jag kan icke tillstyrka kommitténs förslag att av denna myndighet

meddelade föreskrifter skulle ovillkorligen iakttagas. Såsom flygförvaltningen

anfört skulle nämligen detta kunna medföra att militära synpunkter

måste helt eller delvis eftersättas.

Bestämmelser av det innehåll som nu föreslagits torde få upptagas i tilllämpningskungörelsen

till arbetarskyddslagen.

Raster och arbetspauser.

Gällande lag.

I 5 § i) arbetarskyddslagen stadgas att arbetet, där dess natur det medgiver,

bör avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig

varaktighet. Om arbetsgivare åsidosätter detta stadgande, äger jämlikt

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

38 § 4 mom. yrkesinspektionens chefsmyndighet meddela honom nödiga

föreskrifter till tryggande av stadgandets iakttagande, överträdelse av dylik

föreskrift är enligt 42 § belagd med straff.

Vidare innehåller lagen ett särskilt stadgande om minderårigs raster.

I 14 § 2 mom. föreskrives sålunda att den minderåriges raster skola anordnas

på ett med hänsyn till den minderårige lämpligt sätt samt att, där

arbetslokalen icke erbjuder en från hälsosynpunkt tilltredsställande uppehållsplats,

den minderårige icke må tillåtas att under rasterna vistas i lokalen.

I sistnämnda fall åligger det arbetsgivaren att anvisa annat lämpligt

rum, i vilket den minderårige kan vistas under rasterna och intaga sina

måltider, överträdelse av dessa bestämmelser är enligt 42 § direkt straffbelagd.

Förutom i arbetarskyddslagen finnas stadganden om raster i vissa andra

författningar. Sålunda föreskrives i 9 § arbetstidslagen för detaljhandeln

att om arbetstagare utför arbete minst sex timmar av dygnet arbetet skall

avbrytas av en sammanhängande rast om minst en timme. Äro arbetsgivare

och arbetstagare ense därom, må sådan rast utbytas mot två raster om

sammanlagt minst en timme 15 minuter. Lagen medger avvikelse från

dessa bestämmelser dels i vissa angivna fall och dels efter dispens av arbetsrådet.

Enligt 28 § 1 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m. gäller vidare, att förare av bil i yrkesmässig

trafik i regel icke må utan uppehåll om minst 30 minuter i följd föra bilen

under längre tid än fem timmar.

Kommitténs förslag.

Kommittén har i lagtexten (2 § d andra stycket) upptagit en definition

av begreppet rast, vilken hämtats från 9 § arbetstidslagen för detaljhandeln.

Med rast skall sålunda avses »sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet

är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar

över sin tid och icke är skyldig kvarstanna på arbetsplatsen». Denna

definition avviker från den i kommitténs preliminära förslag intagna såtillvida,

att det däri använda ordet »arbetsstället» utbytts mot ordet »arbetsplatsen».

Av anvisningarna till 2 § framgår, att kommittén velat giva begreppet

»arbetsplats» en mera inskränkt innebörd än begreppet »arbetsställe».

Med arbetsplats förstås nämligen enligt kommittén sådan del av

arbetsställe, där en eller flera arbetstagare sysselsättas med arbete för arbetsgivares

räkning. Ändringen har föranletts av en erinran från marinförvaltningen,

som i yttrande över det preliminära förslaget framhöll att

det för marinens arbetsställen icke syntes lämpligt föreskriva att som rast

endast skulle betraktas tid, då arbetstagaren hade frihet att lämna arbetsstället.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 2:98.

Kommittén uttalar, att anordnandet av tillfredsställande raster otvivelaktigt

vore av väsentlig betydelse för motverkande av trötthet och därmed

risker för ohälsa och olycksfall. Med hänsyn därtill har kommittén övervägt

frågan om skärpning av arbetarskyddslagens stadgande om raster.

Kommitténs preliminära förslag innehöll generellt tillämpliga minimibestämmelser

om rasternas längd, vilka bestämmelser voro direkt straffsanktionerade.

Med anledning av den kritik, som från både arbetsgivar- och

arbetstagarhåll riktades mot dessa bestämmelser, har kommittén slutligen

stannat för ett förslag som i princip ansluter sig till föreskriften i 5 § i)

gällande arbetarskyddslag men samtidigt innebär en skärpning av detta

stadgande (18 § 1 inom.). Enligt den föreslagna huvudregeln skall arbetet i

den utsträckning, som kan anses erforderlig med hänsyn till arbetets beskaffenhet

och varaktighet samt arbetsförhållandena i övrigt, avbrytas genom

en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig längd. I anvisningarna

sägs att denna bestämmelse innebär, att raster i regel skola vara

anordnade men att vid bestämmandet av rasternas antal, längd och förläggande

hänsyn skall tagas till arbetets beskaffenhet, dvs. arbetets natur och

huruvida detsamma är lätt eller tungt. Av betydelse är vidare, huruvida

arbetet är tillfälligt eller icke. Hänsyn skall även tagas till arbetsförhållandena

i övrigt, såsom temperaturens och väderlekens inflytande på arbetet,

vilket är av särskild betydelse vid exempelvis jordbruksarbete, skogsarbete

och annat därmed jämförligt arbete i det fria.

På grund av den avfattning huvudregeln erhållit har kommittén ansett

erforderligt att till denna foga ett undantagsstadgande. Sålunda skall bestämmelsen

icke gälla då fråga är om arbete, som utföres under högst sex

timmar av dygnet, eller om nödfallsarbete och ej heller då sjukdomsfall

eller annan oförutsedd händelse tillfälligtvis föranleder till undantag.

I anvisningarna har ytterligare ett undantag upptagits, vilket avser arbete,

där arbetstagares närvaro å arbetsplatsen är nödvändig för arbetets

fortgång. I detta fall må rast utbytas mot enbart ledighet för intagande av

förtäring å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet. Enligt vad kommittén

uttalar i motiveringen förutsättes för tillämpning av denna bestämmelse,

att arbetet är av sådan beskaffenhet att det ej kan avbrytas eller

att tillsyn måste ske. Kommittén säger sig utgå från att tiden för dylik

ledighet icke borde frånräknas arbetstiden.

Kommittén framhåller vidare att svårigheter ofta förelåge att vid skiftarbete

ordna rastfrågan på tillfredsställande sätt. Ur arbetarskyddssynpunkt

vore det av vikt, att även de arbetstagare, som sysselsattes i sådant

arbete, erhölle lämplig rast. Kunde tillfredsställande rast icke på annat

sätt ordnas eller i anvisningarna avsedd ledighet ej påräknas, borde där så

kunde ske avbytare insättas.

I anvisningarna ha vidare intagits vissa detalj föreskrifter, vilka enligt

kommittén närmast äro att anse som rekommendationer. Utför arbets
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kanyl. Maj.ts proposition nr 29X.

tagare arbete under minst sex timmar av dygnet, bör sålunda den sammanlagda

tiden för rast uppgå till vid dagarbete minst en timme och vid skiftarbete

minst 30 minuter. Vidare sägs att arbete ej ulan rast bör pågå

längre tid än 4‘/2 timme.

Beträffande rast i verksamhet, som inbegripes under arbetstidslagen för

detaljhandeln, skall enligt förslaget gälla vad som stadgas i nämnda lag.

Kommittén anför vidare att det vid vissa slag av arbete vore nödvändigt

att ax-betstagare utöver rast erhölle annan tillfällig avkoppling från arbetet.

Med hänsyn härtill föreslår kommittén ett stadgande i lagen att vid arbete,

som på grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess eller till

följd av annat förhållande innebär en ihållande eller eljest särskilt påfrestande

sysselsättning, arbetstagare förutom rast skall under arbetstiden åtnjuta

erforderligt antal lämpligt avpassade och förlagda arbetspauser

(18 § 2 mom.).

I anvisningarna till detta stadgande meddelas därjämte vissa föreskrifter

angående arbetspaus. Sålunda sägs alt med arbetspaus förstås ett på förhand

bestämt kortvarigt uppehåll i arbetet, under vilket arbetstagaren beredes

tillfälle till avkoppling från arbetet och som icke är att hänföra till

rast eller sådan ledighet, som enligt det förut sagda i vissa fall kan ersätta

rast. Vidare upptagas följande föreskrifter.

Sådan paus, som bör omfatta en tid av 5—10 minuter, är främst påkallad

vid arbete, som utföres vid löpande band, men erfordras även vid vissa slag

av andra arbeten, vilka på grund av arbetets natur eller arbetsförhållandena

medföra särskilt stor kroppslig eller psykisk påfrestning. Arbetspaus

bör under angivna förutsättningar anordnas vid såväl dagarbete som skiftarbete

och bör icke frånräknas arbetstiden.

Som exempel på här avsett arbete nämner kommittén i motiveringen —

förutom arbete vid löpande band — vissa kontroll- och avsyningsarbeten

samt visst manuellt tvångsstyrt arbete.

På grund av att förslagets allmänna rastbestämmelser innebära eu skärpning

i förhållande till vad som nu gäller har kommittén icke funnit erforderligt

att i lagen meddela några särskilda föreskrifter angående raster

och arbetspauser för minderåriga. I anvisningarna har emellertid

upptagits ett påpekande att raster och arbetspauser för minderårig

skola anordnas på ett med hänsyn till den minderårige lämpligt sätt samt

att arbetsgivare där så är påkallat och arbetsförhållandena det medgiva är

pliktig anvisa lämplig lokal, varest den minderårige kan vistas under rasterna

och intaga sina måltider.

Kommittén anser den nu gällande ordningen för tryggande av

rastbestämmelsernas efterlevnad böra tillämpas även i fortsättningen.

Enligt 59 § 1 mom. skall sålunda arbetsrådet, om arbetsgivare

åsidosätter något av vad i 18 § är stadgat, äga meddela honom nödiga före
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

skrifter till tryggande av stadgandets iakttagande. Först om arbetsgivaren

överträder dylik föreskrift inträder straffpåföljd (65 § första stycket).

Bestämmelserna om raster och arbetspauser skola ej gälla för familjemedlem

till arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell

arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämpning

endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Yttrandena.

Vad angår den föreslagna definitionen av rastbegreppet

yrkar landsorganisationen att ordet »arbetsplatsen» måtte utbytas mot det

i kommitténs preliminära förslag använda ordet »arbetsstället». Den i det

definitiva förslaget upptagna definitionen innebure, att en fabriksarbetare

icke hade rätt att under rasten lämna fabriksområdet utan blott den del

av detta, som kunde sägas utgöra hans individuella arbetsplats. Även om

en sådan inskränkning i arbetstagarens rörelsefrihet skulle vara påkallad

vid marinens arbetsställen — vilket undandroge sig organisationens bedömande

— finge detta förhållande icke tagas till intäkt för en motsvarande

inskränkning beträffande arbetstagare i allmänhet. Inskränkningen läte

sig för övrigt knappast förlikas med det i definitionen upptagna kännetecknet

på rast att arbetstagaren under denna fritt förfogade över sin tid.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att det vid arbete under jord i

gruvor av praktiska skäl kunde vara mycket svårt att under raster ordna

personaltransporter upp i dagen. Föreningen förutsatte att även om arbetarna

i sådana fall under rasterna nödgades bli kvar under jord, rasterna

skulle räknas som sådana i lagens mening. Definitionen motsade f. ö. icke

en sådan tolkning.

Flertalet av dem som yttrat sig angående de föreslagna ras t bes tämmelser

na anser att dessa i stort sett fått en lämplig utformning. Lantbruksförbundet

uttalar emellertid att bestämmelserna syntes vara onödiga

och lantarbetsgivareföreningen finner dem oklara. Generaltullstyrelsen utvecklar

vidlyftigt att de föreslagna föreskrifterna skulle medföra stora

olägenheter för tullverket samt avstyrker med hänsyn härtill kommitténs

förslag och förordar att rastfrågan ytterligare utredes.

I åtskilliga andra yttranden framställas yrkanden om uppmjukning resp.

skärpning av förslaget på särskilda punkter. Sålunda påpekar kommerskollegium

att behovet av raster helt kunde bortfalla vid produktionsprocesser

som icke oavbrutet påkallade arbetstagarnas biträde och där dessa

hade tillräckligt långa mellanstunder för intagande av måltider. Detta förhållande

berördes emellertid varken i anvisningarna eller i motiveringen.

Därest icke lagtexten skulle kunna tolkas så att raster ej erfordrades i dylika

fall, vore en förtydligande omformulering önskvärd. Enär vissa till
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj tis proposition nr 2!)H.

verkningsprocesser aldrig kunde lämnas utan tillsyn, borde vidare orden

»om möjligt» inskjutas i huvudregeln angående raster. Lantbruksförbundet

och lantarbetsgivareföreningen anser det i klarhetens intresse böra utsägas

i lagtexten, att det icke ålåge arbetsgivaren att tillse att arbetstagare vid

okontrollerat ackordsarbete uttoge rast.

I flera yttranden förordas att de i anvisningarna förekommande rekommendationerna

angående minimitiden för raster uppmjukas. Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen åberopar som skäl för en uppmjukning att bestämmelsen

om minst en timmes rast vid dagarbete icke kunde tillämpas vid

sådana utearbeten, som av styrelsen bedreves vintertid. Svenska arbetsgivareföreningen

framhåller att företagarna lagt märke till en tilltagande

tendens från arbetstagarnas sida att begära arbetstidens förläggning inom

snävast möjliga tidsram. Att därvid rastetiden förkortades hade från arbetstagarnas

sida icke framstått som någon nackdel. Möjligheterna att i

nuvarande läge verka för en helt motsatt tendens syntes starkt beskurna.

Rekommendationen att den sammanlagda rastetiden vid dagarbete borde

utgöra minst en timme syntes därför böra modifieras. Detta vore påkallat

även med hänsyn till gruvarbetare under jord in. fl. grupper. Även rekommendationen

av minst 30 minuters rast vid skiftarbete syntes vara alltför

kategorisk. Jämväl i fråga om skiftarbete hade samma tendens att begära

arbetstidens förläggning inom snävast möjliga ram gjort sig gällande. I

praktiken måste man räkna med att rastetiden vid tvåskiftsarbete regelmässigt

begränsades till 15 minuter, och rekommendationen borde därför

utgå eller modifieras. Yrkeskvinnors samarbetsförbund, i vars yttrande

kvinnliga kontoristföreningen instämmer, anser anvisningen om en timmes

rastetid vid sex eller sju timmars dagarbete icke vara anpassad efter de

verkliga förhållandena. Valet stode exempelvis i kontorsarbete mellan en

halv timmes längre lunchrast och en halv timmes kortare arbetsdag. Arbetstagarna

torde i många fall finna det senare alternativet vara mera vilsamt.

Statstjänstemannens riksförbund anför liknande synpunkter. Skånes handelskammare

betonar att rekommendationen att arbete ej bör pågå längre

än 4Vs timme utan rast med hänsyn till de skiftande förhållandena inom

olika grenar av näringslivet icke passade för alla fall. I anvisningarna

borde uttryckligen framhållas, att rekommendationen ej toge sikte på områden

där särskilda förhållanden rådde. Handelns arbetsgivareorganisation

och Stockholms handelskammare anse det med hänsyn till vad kommittén

anfört i motiveringen vara oklart, huruvida sistnämnda rekommendation

vore avsedd att gälla även detaljhandeln. Det vore inom vida områden av

näringslivet omöjligt att tillämpa bestämmelsen, såvida ej lunchstängning

genomfördes.

Tjänstemännens centralorganisation — som finner den föreslagna lagtexten

med tillhörande anvisningar tillfredsställande — förutsätter att bestämmelserna

icke behövde tillämpas, då arbetstagarna genom sin orga
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

nisation gått med på en inskränkning av rasterna och detta icke kunde anses

innebära fara för de anställda.

Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter vissa jämkningar i förslaget i skärpande

riktning. Sålunda förordas att den i undantaget från huvudregeln

förekommande tidsgränsen »högst sex timmar» utbytes mot »högst fem

timmar». Anstalten uttalar vidare att utbyte av rast mot ledighet för intagande

av förtäring på arbetsplatsen borde förutsätta medgivande av arbetsrådet

och föreslår därför att till 18 § fogas ett tredje mom. upptagande

sådan eftergiftsmöjlighet. Slutligen förordar anstalten att den i anvisningarna

givna föreskriften att arbete icke utan rast bör pågå längre än Al/2

timme överflyttas till lagtexten. Föreningen SAIA anser det nödvändigt att

vid skiftarbete kräva minst 30 minuters rast. En bestämmelse av detta

innehåll borde därför upptagas i själva lagtexten.

Kommitténs uppfattning att i lagen borde upptagas ett stadgande om

ar betspauser delas nästan undantagslöst av dem som yttrat sig i frågan.

Endast Skånes handelskammare anser det mindre lämpligt att införa

en sådan föreskrift i arbetarskyddslagen. Handelskammaren framhåller

att dylika frågor hittills alltid avgjorts genom förhandlingar mellan parterna

på arbetsmarknaden. I många fall torde det stöta på tekniska svårigheter

att anordna arbetspauser i form av på förhand till tiden bestämda

kortvariga uppehåll i arbetet. Däremot kunde i dessa fall arbetet ofta vara

av den art, att arbetstagarna själva kunde göra en kortare paus, då driften

det medgåve.

Frågan vid vilka slag av arbete arbetspauser borde förekomma behandlas

i några yttranden. Sålunda anser svenska arbetsgivareföreningen att

tillämpningsföreskrifterna behövde ytterligare specificeras och anför

härom följande.

Att arbetspauser böra förekomma vid tvångsstyrd arbetskedja av sådan

art, att den enskilde arbetstagaren icke kan lämna sin arbetsplats utan att

rubba arbetets gång för föregående eller efterföljande arbetstagare i kedjan,

väcker icke erinran från föreningens sida. Att däremot införa arbetspauser

vid sådant arbete vid löpande band, exempelvis vid det s. k. hand-ihandsystemet,

som möjliggör för arbetstagaren att lämna sin arbetsplats

under någon kortare tidrymd, synes icke vara erforderligt. Vidare utsäges

i anvisningarna, att arbetspauser skola tillämpas vid visst manuellt tvångsstyrt

arbete och visst kontrollarbete. Det är av mycket stort värde att även

i detta avseende förtydliganden givas av innebörden, så att icke enbart det

förhållandet, att ett arbetsmoment är högt mekaniserat och automatiserat,

skall medföra krav på införande av arbetspauser. Det bör sålunda klargöras,

att exempelvis vanligt sömnadsarbete utanför löpande band icke är

av den art, att bestämmelserna om arbetspauser synas tillämpliga därå.

Landsorganisationen uttalar att arbete i berglokaler finge anses tillhöra

sådan påfrestande sysselsättning, i vilken enligt 18 § arbetspaus skulle beredas

arbetstagarna. Det vore en allmän erfarenhet på arbetarhåll att trött
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

heten vid arbete i berglokaler väsentligt motverkades, om tillfälle under

dagens lopp erhölles till några minuters vistelse i friska luften. I anvisningarna

borde därför bland de omständigheter som kunde påkalla arbetspauser

även upptagas »arbetsplatsens förläggning». Yrkeskvinnors samarbetsförbund

nämner soin exempel på arbete, vilket enligt förbundets mening

påkallade arbetspaus, arbete vid bokföringsmaskin, stansningsarbete

och olika slag av ensidigt manuellt kontorsarbete.

Kommerskollegium anmärker att stadgandet om arbetspauser enligt sin

avfattning syntes avse endast sådant arbete, vari raster vore obligatoriska.

Enär detta vore orimligt, borde stadgandet omredigeras.

Marinförvaltningen anser föreskriften om arbetspauser vara väl kategorisk

och förordar sådan uppmjukning av lagtexten, att arbetspauser behövde

anordnas endast där så lämpligen kunde ske.

Svenska gjutareförbundet anser att för undvikande av tvister viss sammanlagd

minimitid för arbetspauserna, förslagsvis 30 minuter, borde föreskrivas

i lagen.

Beträffande den i anvisningarna upptagna föreskriften att arbetspaus

icke bör frånräknas arbetstiden yrkar landsorganisationen att ordet »bör»

måtte utbytas mot ordet »må». Som skäl härför anföres att det icke kunde

ifrågasättas att i förevarande hänseende likställa arbetspaus med rast.

Svenska arbetsgivareföreningen säger sig däremot utgå från att föreskrifterna

om arbetspauser icke komme att kunna tagas till intäkt för krav på

ekonomisk ersättning för dylika arbetspauser.

Vad angår raster för minderåriga uttalar statens institut för

folkhälsan att anvisningarna därom borde göras tydligare. Kommittén hade

sålunda icke angivit, vilka anspråk som skäligen kunde ställas på omfånget

av de minderårigas raster, eller hur det skulle förfaras, när de minderåriga

vore bundna av medhjälparskap till vuxna arbetstagare. Föreningen SAIA

anser den i anvisningarna upptagna föreskriften om lokal för minderårigs

måltider böra utgå, enär den gåve intryck av att den allmänna bestämmelsen

om matrum i 13 § icke vore allvarligt menad.

Departementschefen.

Den viktiga del av arbetarskydd slagstiftningen, som gäller arbetstiden,

är i vårt land i huvudsak reglerad genom de särskilda arbetstidslagarna.

Arbetarskyddslagen innehåller emellertid vissa bestämmelser angående arbetstiden,

vilka hänföra sig till dennas förläggning eller angå minderårigas

och kvinnors arbete. Arbetarskyddskommitténs förslag innebär ingen ändring

härutinnan. Det nära samband som i vissa avseenden råder mellan de

av kommittén föreslagna bestämmelserna och arbetstidslagstiftningen ger

mig emellertid anledning anmärka, att den senare för närvarande är föremål

för utredning genom särskilda sakkunniga. Det synes ej uteslutet, att

5) — Bihang till riksdagens protokoll 19t8. 1 sand. Nr 298.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. Maj:Is proposition nr 298.

vissa av de nu i arbetarskyddslagen reglerade frågorna kunna komma att

påverkas av denna utredning. De bestämmelser om raster och arbetspauser

samt natt- och veckovila, som nu föreslås skola upptagas i arbetarskyddslagen,

kunna fördenskull betraktas som i viss mån provisoriska i

avbidan på resultatet av arbetstidsutredningens arbete.

I fråga om raster för arbetstagarna har arbetarskyddskommittén föreslagit

en skärpt formulering av den nuvarande regeln. Flertalet remissinstanser

har icke haft något att invända mot en sådan skärpning i och

för sig. Däremot ha de närmare anvisningar och rekommendationer, som

kommittén i anvisningarna till lagförslaget lämnat angående anordnandet

av raster, föranlett åtskillig kritik. Förslaget innebär i huvudsak, att vid

arbete som pågår under mera än sex timmar av dygnet en eller flera raster

av tillräcklig varaktighet skola anordnas vid lämplig tidpunkt. Kommittén

har rekommenderat en sådan fördelning av arbetstiden att den sammanlagda

tiden för rast uppgår vid dagarbete till minst en timme och vid

skiftarbete till minst en halv timme. Vidare har kommittén uttalat att arbete

ej bör pågå utan rast längre tid än 41/2 timme.

För min del finner jag det i likhet med kommittén angeläget, att rastfrågan

ägnas större omsorg än hittills stundom skett. Erfarenheten visar,

att procentuellt ett stort antal olycksfall inträffa mot slutet av arbetstiden,

då arbetstagarnas uppmärksamhet och omtanke helt naturligt slappats av

den begynnande tröttheten. Det är därför av vikt att raster i tillräckligt

antal och av tillräcklig längd anordnas. Jag är väl medveten om att, såsom

svenska arbetsgivareföreningen anfört, arbetstagarna ofta finna det önskvärt

att arbetstiden förlägges inom snävast möjliga ram. En sådan inställning

är förklarlig, då genom en avkortning av rasterna under arbetstiden

den sammanhängande fritiden blir längre. Vill man försöka nedbringa

antalet olycksfall i arbete är det emellertid angeläget att motarbeta en

dylik inställning. På grund härav ansluter jag mig till kommitténs förslag

om en principiell skärpning av föreskrifterna om raster. Anledning synes

mig dock icke föreligga att, såsom riksförsäkringsanstalten yrkat, gå längre

i detta hänseende än kommittén föreslagit. De av kommittén meddelade

rekommendationerna synas mig ock för många fall väl avpassade. Då, såsom

i yttrandena anförts, förhållandena inom näringslivet äro mycket skiftande,

torde de dock icke passa för alla fall. Särskilt är att märka, att vid

skiftarbete svårigheter kunna föreligga att följa kommitténs rekommendationer.

Några författningsbestämmelser i dessa hänseenden synas mig därför

icke lämpligen böra meddelas. I den mån så är möjligt torde emellertid

kommitténs uttalanden böra tjäna till ledning vid bestämmande av rasternas

längd.

Rörande innebörden av rastbegreppet har landsorganisationen framfört

viss anmärkning mot kommitténs förslag. Jag är ense med landsorganisationen

därom att föreskriften att arbetstagare under rasten fritt förfogar

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 2!)S.

över sin tid måste anses innebära att han äger rätt att lämna icke blott

den plats, där arbetet utföres, utan också själva arbetsstället. Å andra sidan

kan det, såsom svenska arbetsgivareföreningen påpekat beträffande underjordsarbete

i gruvor, på grund av arbetsställets belägenhet eller dess utsträckning

eller andra särskilda förhållanden stöta på svårigheter för arbetsgivaren

alt bereda arbetarna möjlighet härtill. Frågan i vad mån skyldighet

i detta hänseende skall åvila arbetsgivaren får emellertid bli beroende

av överenskommelse mellan parterna. Ur arbetarskyddssynpunkt

finner jag anledning saknas att i här förevarande hänseende göra någon

ändring i förslaget.

Vad kommittén föreslagit om införande av arbetspauser vid vissa

arbeten av enformig och ihållande natur har så gott som undantagslöst

gillats i yttrandena och jag kan för min del i huvudsak ansluta mig till

förslaget i denna del. Såsom kommerskollegium anfört böra bestämmelserna

om arbetspauser icke knytas till förutsättningen att rastbestämmelserna

äro tillämpliga utan avse jämväl arbete som förrättas under kortare tid av

dygnet än sex timmar. Närmare föreskrifter om vid vilka slag av arbeten arbetspaus

lämpligen bör anordnas synas böra meddelas av yrkesinspektionens

chefsmyndighet. I övrigt torde det böra överlåtas åt parterna på arbetsmarknaden

att avtalsvägen reglera frågan om arbetspauser. Anmärkas

må, att behovet av sådana pauser givetvis påverkas av antalet raster under

ett arbetspass. Frågan huruvida arbetspaus skall frånräknas arbetstiden

eller icke sammanhänger med spörsmålet om arbetspaus skall anses som

rast i arbetstidslagarnas mening. Då så enligt min uppfattning icke bör

vara fallet, kommer alltså arbetspaus icke att frånräknas arbetstiden.

I vad mån detta bör inverka på avlöningsförmånernas storlek är en fråga

som får lösas avtalsvägen.

Då kommittén föreslagit skärpning av de allmänna rastbestämmelserna

har kommittén funnit anledning saknas att bibehålla särskilda rastbestämmelser

för minderåriga. Till denna kommitténs uppfattning ansluter jag

mig. Liksom kommittén förutsätter jag att de nuvarande reglerna därom

även i fortsättningen skola bli normerande utan särskilt stadgande.

Föreskrifter om raster och arbetspauser torde, liksom andra bestämmelser

angående arbetstiden och dess förläggning, böra inflyta i arbetarskyddslagen.

I departementsförslaget återfinnas de här föreslagna bestämmelserna

såsom 17 och 18 §§.

Ledighet för nattvila.

Såväl gällande arbetarskyddslag som kommitténs förslag innehålla rörande

ledighet för nattvila dels allmänna bestämmelser, dels särskilda bestämmelser

för minderåriga, d. v. s. personer under 18 år, och dels särskilda

bestämmelser för kvinnor.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

A. Allmänna bestämmelser.

Gällande lag.

I 5 § k) arbetarskyddslagen stadgas, att åt arbetarna bör, där ej arbetets

natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen kan anses

kräva avvikelse, beredas erforderlig ledighet för nattvila. Om yrkesinspektionens

chefsmyndighet finner att arbetsgivare åsidosätter denna bestämmelse,

äger enligt 38 § 4 mom. chefsmyndigheten meddela honom nödiga

föreskrifter, överträdelse av dylik föreskrift är enligt 42 § straffbelagd.

Något ingripande enligt 38 § 4 mom. har enligt vad kommittén inhämtat

aldrig skett.

Förekomsten av nattarbete.

Kommittén har verkställt en statistisk undersökning rörande förekomsten

av två- och treskiftsarbete samt nattarbete utan samband med skiftarbete

vid de arbetsställen inom industriell och därmed likställd verksamhet,

som år 1939 voro registrerade hos yrkesinspektionen och bergmästarna.

Utredningen bygger på från arbetsgivarna införskaffade uppgifter,

vilka i allmänhet avse förhållandena under år 1938. En närmare redogörelse

för undersökningen lämnas i bilaga A till kommitténs betänkande. Av

undersökningen framgår i huvudsak följande.

Undersökningen omfattade 24 216 arbetsställen med 634 084 arbetstagare,

varav 505 948 manliga och 128 136 kvinnliga.

Tvåskiftsarbete förekom under år 1938 vid 1 473 arbetsställen,

av vilka 850 bedrevo sådant arbete hela året. Antalet arbetstagare, som

sysselsattes i tvåskiftsarbete, utgjorde 62 288, varav 46 396 män och 12 995

kvinnor över 18 år samt 2 897 minderåriga. Av det totala antalet arbetstagare,

som berördes av undersökningen, sysselsattes salunda i runt tal

10 %, helt eller delvis, i tvåskiftsarbete. Arbetet började tidigast klockan 5

och slutade senast klockan 22 för 39 % av samtliga tvåskiftsarbetare. För

19 % började arbetet tidigast klockan 5 och slutade mellan klockan 22 och

23. För 36 % började arbetet före klockan 5 eller/och slutade efter klockan

23. Beträffande 6 % saknas uppgift om skiftarbetets förläggning på dygnet.

Treskiftsarbete förekom under år 1938 vid 1 235 arbetsställen, av

vilka 863 bedrevo sådant arbete hela året. Antalet arbetstagare, som sysselsattes

i treskiftsarbete, utgjorde 51 583, varav 50 860 män och 74 kvinnor

över 18 år samt 649 minderåriga. Av det totala antalet arbetstagare, som

berördes av undersökningen, sysselsattes sålunda i runt tal 8 %, helt eller

delvis, i treskiftsarbete. Av treskiftsarbetarna kommo 11 103 på järnverk,

9 976 på pappersmassefabriker, 6 416 på pappersbruk och pappfabriker,

3 744 på råsockerbruk, 2 344 på järn- och stålmanufaktur, 2 174 på mekaniska

verkstäder, 2 025 på textil- och beklädnadsindustri samt 1 886 på

kraft-, belysnings- och vattenverk. Rörande orsakerna till att treskifts
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

arbete tillämpats lämnades uppgifter från 1 199 arbetsställen. Det största

antalet eller 674 anförde arbetsprocessens tekniska natur som skäl för treskiftsarbetet.

Anläggningens dyrbarhet och räntabilitetshänsyn åberopades

av 61 och konsumenternas eller kundernas särskilda behov av 215. Kombinationer

av de nämnda orsakerna angåvos av 130, medan 119 anförde andra

skäl än de förut berörda.

Nattarbete utan samband med skiftarbete förekom vid

483 arbetsställen och berörde 3 397 arbetstagare. Kommittén framhåller

emellertid att undersökningen i detta hänseende icke torde kunna anses

såsom fullständig. Huvudparten av dessa arbetstagare kom på mekaniska

verkstäder, tegelbruk, tidningstryckerier, konservfabriker, sömnadsfabriker

samt elektricitets-, vattenlednings- och renhållningsverk. Bland uppgivna

orsaker till nattarbetet må nämnas reparationsarbete, allmänhetens

eller kundernas behov, vakttjänst, städningsarbete, uppslagningsarbete i

gjuterier samt eldning.

Undersökningen omfattade ej handeln. I syfte att få klarlagt, huruvida

nattarbete i större utsträckning förekomme inom handeln, har kommittén

inhämtat upplysningar från vederbörande organisationer. Därvid meddelades,

att vissa spannmålsföretag tidvis bedreve skiftarbete för torkning,

rensning och luftning av spannmål, men att treskiftsarbete i övrigt icke

förekomme inom handeln. Arbete å tid mellan klockan 22 och 5 utan samband

med skiftarbete uppgavs förekomma huvudsakligen i samband med

julförsäljningen.

Kommittén hemställde år 1939 hos statens institut för folkhälsan om

undersökning angående verkningarna på den mänskliga organismen såväl

av nattarbete i allmänhet som av treskiftsarbete. På grund av att de av

kriget framkallade förhållandena avsevärt ändrat förutsättningarna och

även i hög grad försvårat möjligheterna att utföra undersökningen ansåg

sig institutet emellertid icke i stånd att verkställa den begärda utredningen.

Kommitténs förslag.

Kommittén föreslår, att i lagen upptages eu allmän bestämmelse av innehåll

att arbetstagare skall beredas ledighet för nattvila och att i denna

ledighet skall ingå tiden mellan klockan 23 och 5 (19 §). Från denna regel

undantages emellertid sådant arbete, som på grund av sin natur, allmänhetens

behov eller annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl

nattetid. Därjämte föreslår kommittén vissa dispensbestämmelser, till vilka

jag återkommer senare. Det nu tillämpade förfarandet vid åsidosättande

av arbetarskyddslagens bestämmelser om nattvila har bibehållits i förslaget.

Om arbetsgivare åsidosätter lagens bestämmelser om nattvila skall sålunda

arbetsrådet äga meddela nödiga föreskrifter till tryggande av att bestämmelserna

iakttagas (59 § 1 inom.). Först om arbetsgivaren icke rättar

sig efter dylik av arbetsrådet meddelad föreskrift inträder straff.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Rörande behovet av en skärpt laglig reglering av nattarbetet

anför kommittén följande.

Det kan icke bestridas, att nattarbete i allmänhet är mera betungande än

arbete på dagen. Detta har särskilt framhållits beträffande skiftarbetet.

Därvid har hänvisats till de ständiga omställningar i kroppens funktioner,

som äro en följd av de ofta återkommande skiftväxlingarna. Dessutom kan

i regel ej erhållas lika ostörd vila på dagen som om natten. Med skiftarbetet

följa också oregelbundna måltidsförhållanden, och hemlivet utsättes ej

sällan för störningar i olika former. Alldeles särskilt är detta fallet, där

familjemedlemmarna sysselsättas i arbete på olika tider av dygnet. Även

om vissa med nattarbete förenade olägenheter kunna — där detsamma bedrives

regelbundet — minskas genom åtgärder från arbetsgivarens sida,

kunna de dock icke helt elimineras. Med hänsyn till de olägenheter, som

nattarbetet otvivelaktigt medför, är det ett allmänt önskemål, att det begränsas,

där detta låter sig göra. Det är dock uppenbart, att nattarbete inom

vissa verksamhetsområden icke kan undvikas. För att visst arbete skall få

bedrivas på natten måste enligt kommitténs mening godtagbart skäl härför

föreligga. Den nuvarande bestämmelsen i 5 § k) är dock icke tillfyllest

för att sådan begränsning av nattarbetet skall kunna ernås, utan härför

fordras mera detaljerade bestämmelser.

Kommittén framhåller härefter, att den övervägt andra alternativ innan

den stannat för den föreslagna lösningen av frågan. Enligt ett av dessa

skulle nattarbete ej få förekomma inom något slag av verksamhet utan att

vederbörande myndighet lämnat medgivande därtill. Då emellertid nattarbete

vore oundvikligt inom ett flertal verksamhetsområden, syntes en

sådan lösning komma att medföra ett formellt ansökningsförfarande av

alltför stor omfattning. Förslaget hade därför ej kunnat förordas. Vidare

hade diskuterats ett förslag av innebörd att man i lagen skulle införa ett

allmänt förbud mot nattarbete jämte undantagsbestämmelser som avsåge

dels att direkt i lagen undantaga vissa uppräknade slag av verksamhet och

dels möjlighet att medgiva dispens i särskilda fall. Enär en dylik uppräkning

vore svår att åstadkomma och dessutom förenad med lagtekniska

olägenheter, hade kommittén icke ansett sig böra förorda detta förslag. En

begränsning av stadgandet därhän, att det skulle gälla enbart industriellt

och därmed likställt arbete, hade ej heller befunnits utgöra en lämplig lösning

av frågan.

Beträffande frågan, vilken tid av dygnet nattarbetsförbudet

borde omfatta, framhåller kommittén att denna självfallet

kunde vara föremål för olika meningar. I gällande arbetarskyddslag hade

sålunda den tid av dygnet, som enligt de särskilda bestämmelserna rörande

minderåriga och kvinnor alltid skall ingå i ledigheten för nattvila, i anslutning

till vissa internationella konventioner bestämts till tiden mellan klockan

22 och 5. Dessa tidpunkter hade emellertid vid tvåskiftsarbete visat

sig vara mindre lämpliga, enär rastbehovet ofta ej bleve tillgodosett på ett

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

135

tillfredsställande sätt, särskilt i de fall då kortare arbetstid uttoges på lördagsskiften.

I syfte att åstadkomma en bättre lösning av rastfrågan vid

tvåskiftsarbete hade kommittén stannat för att föreslå tiden mellan klockan

23 och 5, vilken tid även ur andra synpunkter ansetts vara den mest

ändamålsenliga. Såsom framginge av den av kommittén verkställda statistiska

undersökningen förekomme vid ett icke ringa antal arbetsställen tvåskiftsarbete,

som började före klockan 5 eller slutade efter klockan 23. Om

kommitténs förslag genomfördes, måste i sådana fall i regel ändring av

skifttiderna genomföras, försåvitt icke arbetet vore sådant att det på grund

av sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet finge

pågå någon del av tiden mellan klockan 23 och 5. För arbete, som finge

bedrivas i form av treskiftsarbete dygnet om, hade fastställandet av de

nämnda tidpunkterna däremot ingen större betydelse.

Rörande den närmare innebörden av undantaget för arbete,

som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller

annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl

nattetid, anför kommittén följande.

Till arbete, som på grund av sin natur måste bedrivas jämväl nattetid,

anser kommittén böra hänföras sådant arbete, som till följd av arbetsprocessens

tekniska natur måste försiggå kontinuerligt, exempelvis på grund

av ugnsdrift eller kemiska processer. Hit hör i första hand vissa slag av

arbete vid järnverk, glas-, kalk- och tegelbruk, pappersmassefabriker och

pappersbruk samt olika kemiskt-tekniska fabriker. Även kolnings- och

flottningsarbete bör enligt kommitténs mening likställas med arbete av

nyssnämnda slag. Emellertid är det givet, att alla arbeten inom angivna

verksamhetsgrenar ej äro av sådan natur, att desamma av tekniska skäl

måste försiggå kontinuerligt och således bedrivas nattetid. Vid exempelvis

ett järnverk föreligga tekniska skäl för nattarbete vid hyttor, elektriska

smältugnar, bessemerugnar och martinugnar, enär i dessa fall arbetsprocessen

ej kan avbrytas varje natt, utan att materialet förstöres, den framställda

produkten försämras eller att ugnar eller andra apparater utsättas

för skada. Däremot kunna sådana skäl ej åberopas i fråga om arbete vid

elt järnverks byggnadsavdelning, mekaniska verkstad, snickeriverkstad

in. fl. avdelningar. Även inom andra industrier förekomma arbetsprocesser,

som av nyss angivna skäl ej kunna avbrytas varje natt, men det innebär

dock icke, alt alla andra arbeten, som förekomma vid dessa industrier,

behöva utföras nattetid. Emellertid bör vid bedömandet av frågan, huruvida

ett arbete är av sådan natur, att det måste försiggå även nattetid, en

begränsning till arbetsprocessens tekniska natur ej vara enbart bestämmande.

Stundom kan det vara tekniskt möjligt att avbryta ett arbete varje

natt, men detta kan vara förenat med sådana konsekvenser ur tcknisktekonomisk

eller driftsekonomisk synpunkt, att det icke bör ifrågakomma.

Det kan sålunda förekomma, alt arbete måste bedrivas nattetid, även om

arbetsprocessens natur icke med nödvändighet så påkallar.

Som skäl för nattarbete uppställes i den föreslagna bestämmelsen jämväl

det villkoret, alt arbetet skall vara betingat av allmänhetens behov. Hit hör

enligt kommitténs mening vissa arbeten vid trafikföretag av olika slag, post,

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

telegraf och telefon, hotell, restauranger och kaféer, apotek, sjukhus, gas-,

elektricitets- och vattenledningsverk, vissa tidningstryckerier o. s. v. Givet

är, att det inom ifrågavarande verksamhetsgrenar förekommer arbete, som

ej kan direkt hänföras till arbete för allmänhetens behov och som därför

ej bör tillåtas pågå nattetid.

Förutom de ovan angivna kunna också andra bärande skäl för nattarbete

andragas. Kommittén föreslår därför, att hänsyn får tagas även till

annan särskild omständighet. Såsom dylik omständighet anser sig kommittén

bland annat böra nämna djurskötsel och vakttjänst samt sådana

förberedelse- och avslutningsarbeten, som avses i gällande arbetstidslagar.

Till vakttjänst hänföres i första hand sådant arbete, som normalt utföres

av vaktpersonal, såsom portvakter, nattvakter, kraftstations-, damm- och

slussvakter. Men även tillfällig vakttjänst, såsom vid utställningar, lantbruksmöten,

biografer, teatrar och andra tillställningar, bör inbegripas

under förevarande undantag. Med förberedelse- och avslutningsarbeten

förstås sådana arbeten, som inleda eller avsluta det egentliga driftsarbetet

och regelbundet återkomma. Vad härmed avses framgår av de utlåtanden,

arbetsrådet avgivit rörande arbetstidslagarnas tillämpning i berörda avseende.

Till arbete, som på grund av särskild omständighet måste försiggå nattetid,

bör jämväl hänföras arbete, som avser förarbetande av varor, underkastade

hastig försämring. Till sådana varor äro företrädesvis att hänföra

frukt och grönsaker samt fisk och skaldjur. Kommittén anser dessutom,

att till annan särskild omständighet bör hänföras sjukdomsfall eller annan

oförutsedd händelse, som tillfälligtvis föranleder till undantag.

Inom jordbruket förekomma en del arbeten, som av särskilda skäl böra

utföras å tid mellan klockan 23 och 5. Hit höra skörd av vissa oljeväxter,

torkning av spannmål i samband med tröskning m. in. Dessa och andra

liknande jordbruksarbeten böra enligt kommitténs mening hänföras till

arbete, vilket på grund av särskild omständighet måste bedrivas som nattarbete.

Ej sällan förekommer det, att fartyg måste snabbt lastas eller lossas

och att detta arbete därför måste utföras nattetid. Även i sådant fall torde

förutsättningen »annan särskild omständighet» vara uppfylld.

Den föreslagna bestämmelsen om ledighet för nattvila skall icke gälla

beträffande sådan arbetstagare i överordnad ställning, som

icke eller endast undantagsvis deltar i arbete vilket står under hans tillsyn

(19 § andra stycket). Kommittén motiverar detta undantag med att det

säkerligen i många fall skulle medföra avsevärda svårigheter, om dylika

arbetstagare inbegrepes under förbudet mot nattarbete, och att det icke

syntes lämpligt att i sådana fall fordra dispens.

Kommittén föreslår därjämte vissa undantagsbestämmelser,

enligt vilka arbetsrådet bemyndigas medgiva dispens

från förbudet mot nattarbete (20 §). Undantag skall sålunda

enligt 20 § a), i den mån så prövas påkallat, kunna medgivas dels beträffande

arbete, som på grund av sin natur försiggår endast under viss del av

året (säsongarbete), och dels beträffande arbete, som under viss tid till

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

följd av särskilda omständigheter måste påskyndas. Kommittén nämner

som exempel på arbete av förstnämnda slag upptagning, vändning och

stackning av torv samt på arbete av sistnämnda slag reparationsarbete,

visst lastnings- och lossningsarbete ävensom annat arbete som snabbt måste

slutföras, såsom arbete i samband med utställningar, brådskande leveranser

och dylikt. Vidare föreslås i 20 § b) att arbetsrådet erhåller befogenhet

att beträffande arbete, »som av särskilda skäl finnes böra fortgå även

nattetid», efter prövning från fall till fall medgiva erforderligt undantag

från nattarbetsförbudet. Till motivering av denna allmänna dispensmöjlighet

framhåller kommittén till en början att nattarbete kunde vara påkallat

i andra fall än de förut angivna och anför härefter följande.

Det gäller exempelvis att tillgodose ett sådant allmänt intresse som försvar

och folkförsörjning. Likaså kan det vara nödvändigt att bedriva nattarbete

för att undvika avsevärda olägenheter av teknisk, ekonomisk eller

social natur. Sålunda kan det exempelvis föreligga starkt behov av att utnyttja

en dyrbar produktionsapparat eller att eljest på ett rationellt sätt

tillgodogöra sig förefintliga resurser. Kommittén anser, att även i dylika

fall möjlighet bör finnas att meddela undantag från det i lagförslaget upptagna

nattarbetsförbudet. Ett stadgande i sådant syfte har upptagits i lagförslagets

20 § b). Genom den avfattning detta stadgande givits, erhåller

arbetsrådet generell befogenhet att bevilja undantag från nattarbetsförbudet.

Bestämmelsens största betydelse ligger däri, att det erbjudes möjlighet

till dispens av tekniska, ekonomiska och sociala hänsyn. Det är givet, att

ett förbud mot nattarbete i enlighet med bestämmelsen i 19 § kan medföra

stora olägenheter i nu angivna avseenden. Sålunda kan ett förbud mot nattarbete

— särskilt med hänsyn till förhandenvaron av utländsk konkurrens

— medföra, att en viss tillverkning, som kan vara för landet betydelsefull,

icke kan bedrivas. Vidare kan en övergång från tre- till tvåskiftsarbete

medföra arbetslöshet bland de vid företaget anställda. För att undvika att

missförhållanden i sådana hänseenden uppkomma till följd av nattarbetsförbud,

anser kommittén dispensmöjlighet befogad. Det förutsättes emellertid,

att dispens meddelas endast i de fall, då särskilda skäl därtill föreligga.

Vid avgörandet av dylika dispensärenden bör hänsyn tagas till huruvida

förutsättningar finnas för framtida omläggning av arbetet, så att detta

ej behöver försiggå nattetid. Dispens bör kunna meddelas individuellt eller

generellt för visst slag av arbete och, där så finnes påkallat, avse en relativt

lång tidsperiod.

I 20 § c) bär kommittén upptagit ytterligare en dispensmöjlighet. Enligt

detta stadgande må undantag meddelas, då det av uttalande av arbetstagarnas

organisation eller annorledes framgår, alt flertalet av de arbetstagare

som skulle beröras av undantaget finner detsamma önskvärt och arbetstagarna

icke därigenom utsättas för ohälsa eller överansträngning.

Enligt 21 § skall hinder ej föreligga alt använda arbetstagare till s. k.

nödfalls arbete å tid mellan klockan 23 och 5. I likhet med vad som

gäller enligt arbetstidslagarna föreslår kommittén, att anmälan rörande

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

nödfallsarbete skall göras till arbetsrådet senast inom två dygn från arbeteis

början samt att, om arbetet måste fortsätta utöver denna tid, tillstånd

därtill skall sökas hos arbetsrådet.

Bestämmelserna om ledighet för nattvila skola icke gälla för familjemedlem

till arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell

arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämpning

endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Kommittén anför slutligen, att det på sina håll säkerligen skulle medföra

betydande svårigheter ur såväl tekniska, ekonomiska och sociala som andra

synpunkter att vid lagens ikraftträdande omedelbart inställa nattarbetet i

de iall, där sådant arbete icke vore tillåtet enligt de föreslagna bestämmelserna.

Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att i lagens övergångsbestämmelser

upptages ett stadgande av innehåll att arbete, som vid

lagens ikraftträdande bedrives å tid mellan klockan 23 och 5, fortfarande

skall få bedrivas mellan dessa klockslag under högst ett år från ikraftträdandet.

Tillika föreslås att om nattarbetet på grund av omställningssvårigheter

skulle behöva fortsätta därefter, arbetsrådet skall äga meddela tillstånd

därtill under ytterligare högst ett år. Kommittén framhåller, att bestämmelserna

utformats på detta sätt i syfte att undvika att arbetsrådet vid

lagens ikraftträdande skulle belastas med en mängd ansökningar om

dispens från nattarbetsförbudet.

Yttrandena.

Kommitténs förslag att i princip förbjuda nattarbete tillstyrkes

eller lämnas uttryckligen utan erinran av medicinalstyrelsen,

socialstyrelsen, riksförsåkringsanstalten, länsstyrelsen i Malmöhus

län, landsorganisationen, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet

och föreningen SAIA.

Landsorganisationen anser emellertid att nattarbete — bortsett från de

två tillståndsfria dygnen vid nödfallsarbete — i intet fall borde få förekomma

utan särskilt medgivande av arbetsrådet. Organisationen anför

härom följande.

Det ligger i sakens natur att ett undantagslöst nattarbetsförbud icke kan

genomföras. Men det är ej utan betydelse hur undantagsregleringen konstrueras.

I den mån myndigheternas inflytande utövas först genom en

elterhandskontroll, är det antagligt att man icke erhåller en lika restriktiv

reglering som om rätten till undantag gjordes beroende av en förhandsprövning.

Det är betecknande att, ehuru redan gällande lag medger chefsmyndigheten

rätt att ingripa mot missbruk av nattarbete, hittills intet sådant

ingripande skett. Det kan ej undgås, att förutsättningarna för undantag

givas en mycket allmän formulering, men just denna nödvändighet är

en anledning att redan från början pröva, om dessa förutsättningar föreligga

i de särskilda fallen. Särskilt gäller detta beträffande arbete, som på

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

grund av arbetsprocessens tekniska natur anses kräva kontinuerlig drift;

det är nämligen att observera att härmed enligt förslaget kan likställas det

fall alt arbetets utförande nattetid är påkallat av driftsekonomiska skäl.

Skulle likväl de anförda hänsynen till chefsmyndighetens arbetsbelastning

— vid vilkas bedömande dock bör beaktas den förhållandevis långa övergångstiden

— anses vara avgörande skäl mot ett genomgående dispensförfarande,

bör åtminstone i lagtexten krav ställas på att arbetet på grund av

sin natur etc. uppenbarligen måste bedrivas jämväl nattetid. »Särskild omständighet»

bör skärpas till »tvingande omständighet».

Även länsstyrelsen i Malmöhus län synes anse att dispens borde förutsättas

för allt nattarbete.

Medicinalstyrelsen meddelar, att vid statens institut för folkhälsan utredning

påginge rörande skiftarbetets hälsorisker. Styrelsen förutsatte att

då resultaten av denna utredning förelåge en översyn av bestämmelserna

om nattvila komme till stånd.

Förslaget att införa principiellt förbud mot nattarbete avstyr k es av

svenska arbetsgivareföreningen, i vars yttrande industriförbundet instämmer,

samt av Stockholms och Skånes handelskamrar, varjämte kooperativa

förbundets styrelse ifrågasätter lämpligheten av att f. n. genomföra

förslaget. Svenska arbetsgivareföreningen uttalar inledningsvis, att

frågan om införande av principiellt nattarbetsförbud vore av utomordentlig

storleksordning och väl förtjänt av ett förnyat övervägande, särskilt i belysning

av efterkrigstidens ekonomiska utsikter, samt hänvisar till yttranden

från järnbruksförbundet, mellansvenska gruvförbundet, sågverksförbundet,

Sveriges pappersbruksförbund och pappersmasseförbundet, i vilka

yttranden förslagets konsekvenser för de industrigrenar, som dessa förbund

företräda, närmare utvecklas. Härefter anför föreningen följande.

Om ett nattarbetsförbud infördes och strikt tillämpades, skulle det innebära

en beskärning av vår produktionskapacitet med 1/3 på mycket viktiga

områden. Detta ter sig särskilt betänkligt i en tid som den nuvarande, då

industrins produktionskapacitet redan är hårt ansträngd och då man kan

förutse att ytterligare stora krav komma att ställas på densamma genom

de förpliktelser, som vårt land genom handelsavtal åtagit sig mot andra

länder. Följden skulle bliva varubrist och avsevärda prishöjningar på vissa

produkter, prishöjningar som skulle verka synnerligen olyckligt på den inhemska

marknaden och kanske icke kunna genomdrivas på exportmarknaden.

Man måste nämligen hålla i minnet, att de stora industriländerna

icke känna något allmänt nattarbetsförbud. Man kan icke förutsätta att

under överskådlig tid framåt en utbyggnad kan ske av anläggningar, som

nu äro gjorda för treskiftsarbete, så att motsvarande produktionsresultat

skulle kunna uppnås på två skift. Vår tillgång på arbetskraft och material

är icke sådan, att vi nu skulle kunna ha möjlighet till sådana investeringar.

Mot ett sådant resonemang komme, framhåller arbetsgivareföreningen

vidare, säkerligen att invändas, att det ej vore säkert att exempelvis de

betydelsefulla industrier, varom tidigare talats, komme att drabbas av natt
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

arbetsförbudet. För det första hade nämligen kommittén i sin utveckling

av den närmare innebörden av undantaget för arbete som på grund av sin

natur måste bedrivas jämväl nattetid utsagt, att det stundom kunde vara

tekniskt möjligt att avbryta ett arbete varje natt men att detta kunde vara

förenat med sådana konsekvenser ur tekniskt-ekonomisk eller driftsekonomisk

synpunkt, att det icke borde ifrågakomma. För det andra funnes

ju, kunde det invändas, möjlighet till dispens. Föreningen anför härefter

följande.

Ingen kan i dagens läge säga, vilka driftsekonomiska skäl som kunna

motivera, att en viss verksamhet föres in under 19 § och ej heller beträffande

vilka industrier dispens kan erhållas enligt 20 § b). Ett sådant osäkerhetstillstånd

kan icke rimligen få råda i sådana för hela landet viktiga

produktionsfrågor. Det är därför nödvändigt, att bestämmelserna om nattvila

grundligt omarbetas. Detta är motiverat också av att man f. n. vet

alltför litet om skiftarbetets eventuella skadeverkningar och sättet att motarbeta

dessa. En utredning härom pågår ju vid statens institut för folkhälsan.

Man får icke utesluta den möjligheten att denna utredning kan ge

till resultat, att skiftarbetets eventuella nackdelar kunna hävas exempelvis

genom särskilda bostadsarrangemang och en annan förläggning av arbetstiden

än den nu tillämpade. I varje fall i dagens läge måste man därför

enligt föreningens mening uppgiva tanken på att införa ett principiellt

nattarbetsförbud — något som för övrigt icke ens ifrågasatts i direktiven

för utredningen — och i stället nöja sig med en allmänt hållen befogenhet

för arbetsrådet att ingripa, om missbruk av nattarbete konstateras, alltså

en reglering i praktiken motsvarande den som finnes i nuvarande lag.

För den händelse ett principiellt nattarbetsförbud likväl skulle införas

yrkar arbetsgivareföreningen, att den övergångstid under vilken nattarbete

skall få bedrivas utan dispens förlänges till åtminstone fem år.

Stockholms handelskammare anför följande.

Det måste anses självklart, att nattarbete bör så vitt möjligt undvikas.

Sådant arbete torde i vårt land icke heller förekomma i större utsträckning,

än vad som är av behovet påkallat. De nu föreslagna bestämmelserna

synas icke i erforderlig grad beakta de ekonomiska betingelser, som vid

vissa produktionsförlopp tala för skiftarbete. En alltför långt gående legal

inskränkning härvidlag är otvivelaktigt ägnad att minska produktionskapaciteten

och verka kostnadsökande. Ett förbud mot allt ur enbart ekonomiska

synpunkter motiverat nattarbete skulle alltså få skadliga följder för

folkhushållet i dess helhet. I varje fall bör man icke härvidlag genomföra

några legala inskränkningar utöver dem som redan nu förekomma jämlikt

gällande lagstiftning och enligt kollektiva avtalsbestämmelser, förrän det

verkligen klarlagts, att skiftarbete medför skadliga verkningar för arbetstagarnas

hälsa. Då en dylik utredning rörande skiftarbetets verkningar nyligen

igångsatts, måste det anses som ett rimligt krav, att ett ståndpunktstagande

i förevarande hänseende får anstå, till dess resultatet härav föreligger.

Skånes handelskammare betonar, att ett förbud mot huvudsakligen av

ekonomiska skäl bedrivet nattarbete skulle komma att avsevärt minska

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

vederbörande industrigrens konkurrenskraft gentemot utlandet. Detta

borde utgöra tillräckligt skäl för att det ifrågasatta förbudet mot nattarbete

finge anstå tills vidare. Det torde icke med fog kunna göras gällande att

de yrkeshygieniska synpunkter, som ansåges påfordra nattarbetets avveckling,

vore av sådan natur att förbudet mot nattarbete skulle behöva forceras

fram på sätt kommittén ifrågasatt.

Kooperativa förbundets styrelse anför följande.

Styrelsen vill ifrågasätta lämpligheten av att införa ett allmänt nattarbetsförbud

i vårt land, när de industriländer med vilka våra industriföretag

ha att konkurrera såväl på den inhemska marknaden som på

exportmarknaden icke ha liknande bestämmelser. Det framstår för styrelsen

såsom mycket tveksamt, huruvida man med hänsyn till nu anförda

omständigheter hör vidtaga en dylik skärpning av gällande bestämmelser.

Särskilt gäller detta vid nuvarande tidpunkt, då det är svårt att överblicka

den framtida utvecklingen för vårt lands industriella verksamhet och då

brist på arbetskraft och material torde omöjliggöra en omläggning utan försämrade

produktionsresultat. Av värde vore även att avvakta resultatet av

den pågående undersökningen om nattarbetets fysiologiska verkningar, vilken

utföres vid statens institut för folkhälsan. I detta sammanhang bör

observeras, att redan gällande lag 38 § 4 mom. bereder yrkesinspektionen

möjlighet att ingripa i de fall, då missbruk beträffande nattarbete förekommer.

Kommer skollegium uttalar i anledning av kommitténs förslag angående

ledighet för nattvila allenast, att det syntes böra inskärpas att arbetsinspektionen

särskilt vid behandlingen av hithörande frågor skulle ha att

iakttaga vederbörlig varsamhet med hänsyn till deras ekonomiska följder.

Det av kommittén föreslagna undantaget för arbete, som på

grund av sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild

omständighet måste bedrivas jämväl nattetid, har

föranlett uttalanden i åtskilliga yttranden. Svenska arbetsgivareföreningen

anser att kommitténs i motiveringen till 19 § gjorda uttalande angående

tekniskt-ekonomiska och driftsekonomiska skäl till att arbete finge bedrivas

jämväl nattetid borde närmare utvecklas. Vidare borde som exempel

på fall, då arbete av tekniska eller driftsekonomiska skäl utan särskilt tillstånd

kunde bedrivas nattetid, utan någon som helst reservation upptagas

bland annat arbete vid järnverk, glas-, kalk- och tegelbruk, olika kemiskttekniska

fabriker, råsockerbruk och raffinaderier. Därjämte borde reparationsarbete,

som vore nödvändigt för driftens normala upprätthållande intagas

bland exemplen på arbete, som på grund av »annan särskild omständighet»

måste bedrivas jämväl nattetid. Föreningen ansåge det nämligen

självklart att sådana reparationer, där så erfordrades, utan alla formaliteter

skulle få utföras jämväl å tid mellan klockan 23 och 5. Jurnbruksförbundet

framhåller att det ej klart framginge, huruvida kommittén

ansett att järnverkens valsverksavdelningar omfattades av undantagsbestämmelsen,

och anför i anslutning härtill följande.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

I syfte att få en flytande tillverkning och spara bränsle är det utomlands

praxis, att de i stålverken framställda göten utvalsas med bibehållande av

tappningsvärmen. I vårt bränslefattiga land är detta ännu mera nödvändigt,

om vi skola kunna hävda oss i konkurrensen. Då enligt motiveringen

till lagen det är odisputabelt, att martinugnarna måste drivas även nattetid,

följer som konsekvens av ovanstående, att götvalsningen måste bedrivas

på samma tider som martinugnarna äro i gång. Det kan icke, vare sig tekniskt

eller ekonomiskt eller i fråga om arbetskraftens utnyttjande, anses

försvarligt, att bygga ett modernt stålverk, som går i treskift, för att detta

sedan skall mata ett götvalsverk, som går i tvåskift. Dessutom måste de

valsverk, som komma efter götvalsverket, också kombineras på ett sådant

sätt med detsamma, att treskift även här kan bli nödvändigt.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen anför att bestämmelsen om nattvila

mellan klockan 23 och 5 inom styrelsens verksamhetsområde icke kunde

tillämpas exempelvis vid snöplogning, sändning mot ishalka samt arbeten

vid mudderverk och betonggjutningar. Den av kommittén gjorda exemplifieringen

torde därför böra utökas åtminstone med avseende å dylika

arbeten. Försvarets fabriksstgrelse anser, att de fall då undantag från nattarbetsförbudet

medgåves utan särskilt tillstånd borde utvidgas att avse

exempelvis även det fallet att tillverkningen vid en avdelning inom en

fabrik utan att det kunnat förutses måste intensifieras för att icke annan

avdelning på grund därav skulle behöva bli stillastående under någon tid

med personalpermitteringar som följd eller då av andra trängande, icke

förutsebara ekonomiska eller sociala skäl tillverkningen måste forceras.

Bergmästaren i västra distriktet föreslår, att anrikningsverk enligt flotationsmetoden

medtagas i uppräkningen av industrier, som måste pågå dygnet

runt. Skånes handelskammare gör gällande att till arbete som på grund

av arbetsprocessens tekniska natur måste försiggå kontinuerligt hörde bl. a.

arbete i råsockerfabriker samt cement- och siporexfabriker. Handelns

arbetsgivareorganisation förutsätter att filminspelningsarbete vore att hänföra

till någondera av de föreslagna undantagsgrupperna samt att arbete,

som med hänsyn till allmänhetens behov måste bedrivas jämväl nattetid,

omfattade även teater- och biograf föreställningar. Tidningsutgivareföreningen

framhåller, att nattarbete vid tidningstryckerier undantagsvis

kunde vara föranlett av annat än allmänhetens direkta behov. Då det uppstode

s. k. spilltid på nätterna, brukade denna ofta begagnas till annat

arbete än som direkt hänförde sig till framställandet av en morgontidning.

I andra fall, exempelvis när trycktiden för tidningen på natten vore mycket

kort, hände det även att annat arbete finge utföras för att arbetaren

skulle bli sysselsatt såsom heltidsanställd. Föreningen förutsatte att nu

nämnda arbetsuppgifter finge utföras i samband med tidningsfrainställningen

utan hinder av lagens föreskrifter.

I ett par yttranden yrkas införande av ytterligare undantag

direkt i lagen från nattarbetsförbudet. Sålunda föreslår

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

marinförvaltningen ett särskilt undantag för arbeten för försvarets räkning.

Brådskande militära arbeten krävde nämligen ofta ett omedelbart

igångsättande även av nattarbete. Att i dessa fall underställa frågan arbetsrådets

prövning måste framstå såsom olämpligt fördröjande. Järnbruksförbundet

framhåller att vid tvåskiftsarbete det ena Jördagsskiftet allmänt

förlädes till natten mellan fredag och lördag för att arbetarna skulle

kunna sluta arbetet tidigt på lördagen. Nattarbetsförbudet kunde visserligen

i dylikt fall hävas dispensvägen, men riktigare och rationellare vore

dock att lagen direkt lämnade möjlighet till sådan arbetstidsförläggning.

Tidningsutgivareföreningen ifrågasätter, om icke i lagen borde införas

generellt undantag beträffande tvåskiftsarbete från bestämmelsen att arbete

icke finge fortgå efter klockan 23. Eljest tvingades arbetsgivaren antingen

att inskränka på måltidsrastens längd eller också att låta arbetet

börja tidigare på morgonen än för närvarande. Vidare skulle nuvarande

inarbetning av lördagsskiftet omöjliggöras, vilket allt torde vara mindre

tillfredsställande för arbetarna än nuvarande ordning. Visserligen skulle

arbetsrådet kunna medgiva undantag i dylika fall, men föreningen ifrågasatte,

om det ej vore bättre att intaga ett direkt stadgande därom i lagen.

Beträffande det föreslagna undantaget för arbetstagare i

överordnad ställning anför statstjänstemännens riksförbund att

detta borde ha erhållit en mindre kategorisk formulering, t. ex. genom att

inskränka bestämmelsen till sådana fall då undantag med hänsyn till förhållandena

befunnes särskilt angeläget.

Rörande de föreslagna bestämmelserna om rätt för arbetsrådet att medgiva

dispens från nattarbetsförbudet uttalar landsorganisationen

utan att framställa något yrkande att förutsättningarna för dispens

angivits mycket allmänt. Flertalet yrkesinspektörer anse, att dispensmöjligheten

lämpligen borde omhänderhas av distriktschefen, som efter den

officiella tjänstgöringstidens slut vore lättare anträffbar än arbetsrådet och

även lättare kunde sätta sig in i det förevarande fallet. I

I några yttranden förordas att anmälningsskyldigheten rörande

nödfallsarbete inskränkes eller helt slopas. Sålunda anför

vattenfallsstyrelsen, att anmälan icke syntes ha någon omedelbar uppgift

att fylla utan endast vara av statistiskt värde. Järnvägsstyrelsen uttalar

att, till förebyggande av skriverier för deras egen skull, statens järnvägar

borde undantagas från den stadgade anmälningsskyldigheten beträffande

nödfallsarbete. Sådant arbete förekomme så ofta och vore eu för järnvägsförhållanden

så naturlig företeelse, att det också med hänsyn därtill vore

orimligt att föreskriva anmälningsskyldighet. Svenska arbetsgivareföreningen

anser att anmälningsskyldighet icke borde föreligga för nödfallsarbete

av kortare varaktighet. Anmälningsplikten måste bli betungande

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

för företagarna och det syntes icke rationellt att onödigtvis belasta

arbetsrådet med bagatellärenden. Föreningen föresloge därför, att anmälningsplikten

slopades eller att bestämmelsen ändrades så att nödfallsarbete

exempelvis under ett dygn alltid kunde anordnas utan anmälningsskyldighet.

Vad angår den föreslagna övergångsbestämmelsen har redan

nämnts att svenska arbetsgivareföreningen yrkar en dispensfri övergångstid

om åtminstone fem år. Järnbruksförbundet åberopar i detta sammanhang,

att de nuvarande långa leveranstiderna för viss maskinell och elektrisk

utrustning omöjliggjorde att på två år genomföra en erforderlig

omställning utan avsevärd produktionsminskning. Landsorganisationen

ifrågasätter däremot, om behov förelåge av den särskilda regeln att arbetsrådet

på grund av omställningssvårigheter skulle kunna bevilja anstånd

med ikraftträdandet av föreskrifterna om nattvila intill ett år utöver det

föreslagna dispensfria året. Sistnämnda anståndstid vore så rundligt tilltagen,

att det icke behövde uttryckligen förutses att den komme att överskridas.

För övrigt kunde väl här ej bli fråga om andra fall än sådana,

som antingen ginge in under undantaget i 19 § första stycket eller kunde

bli föremål för dispens enligt 20 § b).

Slutligen må nämnas, att Fredrika-Bremer-förbundet framhåller önskvärdheten

av att läkarundersökning gjordes obligatorisk för arbetstagare

som skulle användas till nattarbete.

Departementschefen.

Gällande arbetarskyddslag stadgar principiellt förbud mot att minderåriga

arbetstagare och inom industrien anställda kvinnor användas till nattarbete.

Beträffande övriga kategorier av arbetstagare innehåller lagen däremot

endast en vagt avfattad föreskrift om begränsning av nattarbetet. Vid

detta stadgandes tillkomst år 1931 gjorde vidare såväl föredragande departementschefen

som riksdagen vissa uttalanden om en mjuk tillämpning av

stadgandet, vilka medfört att detta i realiteten ger mycket ringa möjlighet

att ingripa mot förekomsten av nattarbete.

Kommitténs förslag innebär en skärpning av den gällande bestämmelsen

om nattvila. Såsom huvudregel har föreslagits att nattarbete skall vara förbjudet.

Med natt avses därvid tiden mellan klockan 23 och 5. Från förbudet

har undantagits sådant arbete, som på grund av sin natur, allmänhetens

behov eller annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl nattetid.

Därjämte skall möjlighet finnas att i särskilda fall erhålla dispens från

nattarbetsförbudet. De föreslagna bestämmelserna äro icke direkt straffsanktionerade;

för straffbarhet förutsättes — liksom enligt gällande arbetarskyddslag

— att arbetsgivaren överträtt en av yrkesinspektionens

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

chefsmyndighet i det särskilda fallet meddelad föreskrift till tryggande av

att stadgandet iakttages.

Något mera utbrett missbruk av nattarbete torde icke förekomma i vårt

land. I en del fall lärer dock nattarbete tillgripas utan att de skäl som föranlett

detta kunna anses uppväga de nackdelar som äro förbundna därmed.

Det torde nämligen få anses obestridligt, att nattarbetet i allmänhet är förenat

med sådana olägenheter för arbetstagarna, att det ur samhällelig synpunkt

är önskvärt att sådant arbete i möjligaste mån undvikes. Jag finner

det därför angeläget att man på ett effektivare sätt än hittills bringar nattarbetet

under kontroll. Anledning synes mig icke föreligga att — såsom i

vissa yttranden ifrågasatts — uppskjuta ställningstagandet till kommitténs

förslag i denna del tills den vid statens institut för folkhälsan pågående

utredningen om hälsoriskerna vid skiftarbete avslutats.

Det övervägande antalet av remissinstanserna bar icke haft något att

erinra mot kommitténs förslag till reglering av nattarbetet. Från arbetsgivarhåll

ha dock anförts betänkligheter mot detsamma och särskilt mot

att genomföra det under nu rådande förhållanden. De yppade farhågorna

synas emellertid vara överdrivna. Godtages förslaget, torde det mesta

av det nattarbete, som nu bedrives, komma att omfattas av den av kommittén

föreslagna generella undantagsregeln, och i vissa andra fall torde

förutsättningar för dispens från nattarbetsförbudet föreligga. Den begränsning

av nattarbetet, som förslagets genomförande skulle medföra, torde

sålunda komma att beröra endast en ringa del av näringslivet. I en del

fall kunna måhända vissa nackdelar härav befaras i form av kostnadsökningar

eller produktionsminskning, men en inskränkning av nattarbetet

måste enligt min mening anses så värdefull ur allmän synpunkt, att den

bör genomföras även om den skulle kräva vissa uppoffringar. Gentemot

betänkligheterna att i nu rådande läge genomföra en reform av det innehåll

kommittén föreslagit vill jag ytterligare framhålla, att enligt förslaget

nattarbete utan dispens skall få fortsätta under ett år från lagens ikraftträdande

samt att jag förutsätter att dispens för tid därefter skall kunna

beviljas exempelvis om i ett visst fall av krisförhållandena föranledd omöjlighet

att bygga ut produktionsapparaten skulle medföra, att nattarbetsförbudet

icke kan genomföras utan en mera betydande minskning av produktionen

av en för landet viktig vara. Då förslaget medger tillbörligt hänsynstagande

till den nuvarande situationen, synes denna icke kunna åberopas

som skäl för att ställa hela frågan på framtiden. För min del kan

jag i allt väsentligt ansluta mig till kommitténs förslag.

Landsorganisationen bär ansett, att dispens borde krävas för allt nattarbete.

Enligt kommittéförslaget är det i första hand arbetsgivaren själv

som bedömer, huruvida ett arbete är sådant att det faller under den generella

undantagsbestämmelsen. Man synes knappast ha anledning befara,

att denna ordning i någon större utsträckning skall medföra en icke avsedd

10 Bihang till riksdagens protokoll 19''i8. 1 samt. AV 298.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

tillämpning av stadgandet i fråga. Beträffande en mycket stor del av det

nattarbete som nu förekommer lärer det vara alldeles klart, att undantaget

gäller, och vad de tveksamma fallen angår bör man kunna räkna med att

yrkesinspektionens befattningshavare och arbetstagarnas organisationer

komma att se till att dessa bringas under chefsmyndighetens prövning. Med

hänsyn till de olägenheter som otvivelaktigt äro förbundna med ett dispensförfarande

av den omfattning, som landsorganisationen ifrågasatt, anser

jag detta system icke böra genomföras med mindre det i praktiken visat sig

vara behövligt. Skulle erfarenheten visa, att den av kommittén föreslagna

ordningen icke leder till tillfredsställande resultat, synes frågan om införande

av dispens för allt nattarbete böra tagas under förnyat övervägande.

Kommitténs förslag att nattarbetsförbudet skall omfatta tiden mellan

klockan 23 och 5 har i yttrandena lämnats utan erinran och för egen del

ansluter jag mig därtill. Kommittén har framhållit att tvåskiftsarbetet vid

ett icke ringa antal arbetsställen f. n. började före klockan 5 eller slutade

efter klockan 23. I den mån detta icke beror på arbetets natur, allmänhetens

behov eller annan särskild omständighet, som enligt förslaget berättigar

till undantag, måste sålunda skifttiderna ändras, för såvitt icke

dispens kan erhållas. I många fall torde en sådan omläggning kunna ske

utan större olägenhet. Skulle arbetstagarna anse den nuvarande skiftindelningen

fördelaktigare — exempelvis enär den möjliggör längre veck ovila

eller längre raster eller att första skiftet icke behöver börja så tidigt som

klockan 5 — synes i allmänhet dispens böra beviljas. Därest i ett kollektivavtal

träffats överenskommelse om annan förläggning av arbetstiden, t. ex.

mellan klockan 6 och 24, bör generell dispens kunna meddelas för alla

företag, som beröras av avtalet. Att såsom i något yttrande ifrågasatts i

lagen införa ett speciellt undantag beträffande tvåskiftsarbete kan jag icke

finna erforderligt.

Såsom framgår av det föregående föreslår kommittén, att avvikelse från

nattarbetsförbudet utan särskilt tillstånd skall få ske i fråga om arbete,

som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet

måste bedrivas jämväl nattetid. I motiveringen har kommittén

närmare utvecklat innebörden av denna undantagsregel. Mot det föreslagna

stadgandet — som anknyter till lydelsen av motsvarande föreskrift i gällande

arbetarskyddslag — kan med visst fog anmärkas att det fått en

ganska vag avfattning. Detta torde dock icke kunna undgås, om man ej

vill använda uppräkningsmetoden. Det må i detta sammanhang framhållas,

att överträdelse av nattarbetsbestämmelserna icke är omedelbart belagd

med straff. För min del anser jag den av kommittén föreslagna lydelsen

kunna godtagas. En viss formell jämkning torde böra vidtagas med hänsyn

därtill att stadgandet åsyftar icke blott arbete, som bedrives kontinuerligt,

utan även arbete, som enbart utföres nattetid eller endast till en mindre

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

del behöver bedrivas å tid mellan klockan 23 och klockan 5, t. ex. nattvaktsarbete,

djurskötsel, förberedelse- och avslutningsarbeten vid tvåskiflsarbete

in. in.

Åtskilliga remissinstanser ha i sina yttranden ingått på spörsmål angående

innebörden i särskilda fall av den av kommittén föreslagna generella

undantagsregeln. Utan närmare kännedom om samtliga för bedömningen

betydelsefulla faktorer kan jag icke här taga ställning till dessa frågor,

utan synes det böra ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att på grundval

av förebragt utredning avgöra desamma. Därvid lärer vad kommittén i sin

motivering anfört kunna tjäna till ledning.

I detta sammanhang vill jag beröra ett tolkningsspörsmål av mera principiell

innebörd, nämligen frågan huruvida enbart driftsekonomiska skäl

kunna motivera att en verksamhet hänföres till sådant arbete som måste

fortgå jämväl nattetid. En dylik tolkning överensstämmer icke med min

uppfattning. För att driftsekonomiska skäl skola kunna motivera ett avsteg

från nattarbetsförbudet böra de sammanhänga med arbetsprocessens tekniska

natur, exempelvis på det sätt att igångsättningsprocessen kräver så

lång tid, att det icke skulle vara ekonomiskt möjligt att driva verksamheten

i fråga, om driften skulle avbrytas varje natt. Undantagsbestämmelsen bör

sålunda icke anses omfatta fall, där på grund av att den maskinella utrustningen

är mycket dyrbar treskiftsarbete utgör en förutsättning för att

verksamheten skall bli lönande. I dylikt fall kan däremot möjligen dispens

ifrågakomma efter prövning av de föreliggande omständigheterna.

Vid planerandet av nya anläggningar kan självfallet nattarbetsfrågan

stundom ha avgörande betydelse. Chefsmyndigheten bör därför vara skyldig

att lämna bindande förhandsbesked, huruvida en tilltänkt verksamhet faller

under den generella undantagsbestämmelsen eller icke. Den som ämnar

starta eu verksamhet bör även vara berättigad att i förväg få en dispensansökan

prövad.

Enligt kommittén skall för s. k. nödfallsarbete fordras anmälan och, där

sådant arbete varar mer än två dygn, ansökan om tillstånd. Den kritik,

som i yttrandena riktats mot förslaget på denna punkt, synes mig befogad.

För min del finner jag det föga konsekvent att underkasta nödfallsarbetet

strängare kontroll än som föreslagits i fråga om tillämpningen av det allmänna

undantagsstadgandet. Jag förordar därför, att nödfallsarbete tillätes

utan några formaliteter. Såsom kommittén föreslagit bör emellertid nödfallsarbete

uttryckligen undantagas från nattarbetsförbudet, då det knappast

torde kunna inbegripas under den generella undantagsregeln.

I kommittéförslaget har arbetstagare i överordnad ställning helt undantagits

från bestämmelserna om ledighet för nattvila. Huvudregeln om ledighet

för nattvila bör emellertid äga tillämpning även å sådana arbetstagare.

Däremot synes det icke vara lämpligt att i dessa fall kräva dispens för alt

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

avvikelse från huvudregeln skall få äga rum. Om i något fall rätten att använda

överordnad befattningshavare till nattarbete skulle uppenbart missbrukas,

bör arbetarskyddsstyrelsen kunna ingripa.

I sak har jag icke något att erinra mot vad kommittén föreslagit i fråga

om förutsättningarna för dispens från det principiella nattarbetsförbudet.

De två i kommittéförslaget först upptagna dispensreglerna synas dock utan

olägenhet kunna sammanslås till en enda av innehåll att arbetarskyddsstyrelsen

äger medgiva undantag från nattarbetsförbudet, när särskilda skäl

föreligga därtill. Kommitténs i motiveringen gjorda uttalanden rörande

innebörden av dessa bestämmelser har i yttrandena icke mött några invändningar

och jag kan i huvudsak ansluta mig till vad kommittén anfört.

»Brådskande leveranser» synas dock ingalunda alltid böra utgöra tillräckligt

skäl för dispens. En företagare, som åtagit sig så stora leveranser, att

han på förhand bort inse att dessa icke skulle kunna fullgöras utan tillgripande

av nattarbete, bör i allmänhet icke kunna påräkna dispens, såframt

icke sådan kan anses motiverad av andra skäl. Eljest skulle nattarbetsförbudet

lätt kunna göras illusoriskt.

I likhet med kommittén anser jag befogenhet att medgiva dispens böra

tillkomma endast chefsmyndigheten.

Såsom tidigare berörts innehåller kommittéförslaget en övergångsbestämmelse,

enligt vilken arbete som vid lagens ikraftträdande bedrives å tid

mellan klockan 23 och 5 utan dispens skall få fortsätta under högst ett

år från lagens ikraftträdande. Jag finner detta stadgande vara lämpligt.

Däremot anser jag i likhet med landsorganisationen icke erforderligt att,

såsom kommittén föreslagit, i lagen upptaga en särskild bestämmelse om

befogenhet för den centrala arbetarskyddsmyndigheten att på grund av

omställningssvårigheter bevilja ytterligare anstånd under högst ett år. I

den mån dylikt anstånd skulle behövas, ger nämligen den allmänna dispensbestämmelsen

möjlighet att medgiva detta.

I ett remissyttrande har ifrågasatts obligatorisk läkarundersökning av

alla arbetstagare som användas till nattarbete. Att utan närmare utredning

införa en så vidsträckt undersökningsplikt torde emellertid icke böra ifrågakomma.

Innan någon åtgärd i denna riktning vidtages, synes man i varje

fall böra avvakta resultatet av den vid statens institut för folkhälsan pågående

utredningen om skiftarbetets hälsorisker.

B. Särskilda bestämmelser rörande minderåriga.

Gällande lag.

Enligt 14 § 3 mom. arbetarskyddslagen skall varje minderårig åtnjuta

oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn. I denna

ledighet skall ingå, där minderårig under 16 år användes till industriellt

arbete eller byggnads-, skogsavverknings-, kolnings- eller transportarbete,

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

tiden mellan klockan 19 och 6 samt eljest tiden mellan klockan 22 och 5.

För yngling, som fyllt 16 år, kan undantag från dessa regler medgivas av

vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare i de fall, då den minderåriges

arbetstid är begränsad till högst 8 timmar av dygnet och arbetet antingen

icke oftare än var tredje vecka infaller å tid mellan klockan 22 och

5 eller i fråga om tider på dygnet, då det skall utföras, är fördelat på sätt,

som kan anses likvärdigt med nämnda förläggning av arbetstiden. Härutöver

kan yrkesinspektionens chefsmyndighet medgiva, att yngling, som

fyllt 16 år, deltager i arbete, som på grund av särskilda omständigheter

måste bedrivas med skiftindelning eller eljest forceras, ävensom att yngling,

vilken fyllt 14 år, användes till flottningsarbete. Bestämmelserna om

minderårigs nattvila äga icke tillämpning å jordbruket.

Internationella överenskommelser.

I konventionen angående barns nattarbete inom industrien (Washington

1919), vilken konvention icke ratificerats av vårt land, är huvudregeln, att

minderåriga under 18 år icke få användas nattetid i industriella företag

eller i någon gren därav med undantag av företag, där endast medlemmar

av samma familj sysselsättas. Med »natt» förstås i konventionen en tid av

minst elva på varandra följande timmar, vari skall ingå tiden mellan klockan

22 och 5. Där lagstiftningen förbjuder nattarbete i bagerier för alla

arbetare, må inom denna industri tiden mellan klockan 21 och 4 träda i

stället för ovannämnda tid.

I konventionen meddelas vissa undantag. Sålunda må i stenkols- och

brunkolsgruvor arbete pågå mellan klockan 22 och 5, om mellantiden mellan

två arbetsperioder i regel uppgår till 15 timmar och i intet fall utgör

mindre än 13 timmar. Vidare få minderåriga över 16 år användas till arbete

nattetid inom vissa angivna industriföretag med kontinuerlig drift, såsom

järnverk, glasbruk, pappersbruk och råsockerbruk. Minderåriga mellan 16

och 18 år få därjämte användas till nattarbete, då fråga är om nödfallsarbete.

Likaså må offentlig myndighet medgiva, att minderåriga mellan 16

och 18 år användas till nattarbete, då med hänsyn till särskilt allvarliga

förhållanden det allmänna intresset så kräver.

Efter det kommittén framlagt sitt förslag har vid internationella arbetsorganisationens

konferens i Montreal hösten 1946 antagits en konvention

angående begränsning av nattarbete för barn och minderåriga i icke-industriell

verksamhet. Konventionen äger i princip tillämpning å allt arbete

utom industriellt arbete, jordbruksarbete och arbete ombord på fartyg. Den

nationella lagstiftningen må dock undantaga husligt arbete i enskilda hushåll

ävensom, under förutsättning alt arbetet icke anses menligt för de minderåriga,

familjeföretag, i vilka endast föräldrarna och deras barn eller

myndlingar äro sysselsatta. Barn under 14 år samt minderåriga över 14 år,

vilka alltjämt äro underkastade hel skolplikt skola enligt huvudregeln erhålla

sammanhängande ledighet för nattvila om minst 14 timmar varje

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

dygn, vari skall ingå tiden mellan klockan 20 och klockan 8. I den nationella

lagstiftningen må emellertid ledigheten inskränkas till en tidrymd av

12 timmar, vilken dock icke får börja senare än klockan 20.30 och icke

sluta tidigare än klockan 6. Övriga minderåriga under 18 år få icke utföra

arbete under en sammanhängande tidrymd om minst 12 timmar varje

dygn, vari skall ingå tiden mellan klockan 22 och klockan 6. Under vissa

förutsättningar kunna emellertid nämnda klockslag utbytas mot klockan

23 och klockan 7.

Vid nämnda konferens antogs därjämte en rekommendation angående

begränsning av barns och minderårigas nattarbete i icke-industriell verksamhet.

Rörande detaljerna i konventionen samt innehållet i rekommendationen

och i de yttranden, som avgivits över konventionen och rekommendationen,

torde få hänvisas till propositionen nr 240/1947. I samband med avlåtandet

av nämnda proposition, varigenom riksdagens yttrande inhämtades över

bl. a. ifrågavarande konvention och rekommendation, anförde föredraganden,

statsrådet Mossberg, att ganska avsevärda jämkningar i den svenska

lagstiftningen uppenbarligen erfordrades för att skapa förutsättningar för

ratificering från svensk sida av konventionen. Huruvida och i vad mån sådana

jämkningar lämpligen läte sig genomföras borde övervägas vid de

fortsatta förberedelserna till reviderad arbetarskyddslagstiftning, och slutligt

ställningstagande till ratifikationsfrågan torde sålunda böra anstå till

dess förslag om sådan reviderad lagstiftning förelädes riksdagen. Givetvis

borde därvid jämväl beaktas den i anslutning till konventionen antagna

rekommendationen. Riksdagen anslöt sig till den av föredragande statsrådet

uttalade uppfattningen (skriv, nr 311/1947).

Kommitténs förslag.

Den nuvarande regeln att minderårig för nattvila skall beredas oavbruten

ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn har bibehållits

i kommittéförslaget. Kommittén föreslår vidare att i denna ledighet

skall ingå för minderårig under 16 år, oavsett inom vilket slag av verksamhet

han sysselsättes, tiden mellan klockan 19 och 6 samt för minderårig,

som fyllt 16 år, tiden mellan klockan 23 och 5 (31 § första stycket).

Emellertid skall liksom hittills dispens från dessa bestämmelser kunna

medgivas under vissa förutsättningar (31 § andra stycket).

Stadgandena om minderårigs nattvila skola icke gälla beträffande det

egentliga jordbruket — men däremot för jordbrukets binäringar — hemindustriellt

arbete och s. k. kooperativ verksamhet samt ej heller för familjemedlem

till arbetsgivaren. Å elev vid läroanstalt skola de äga tillämpning

endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Beträffande minderåriga under 16 år innebär förslaget den

skärpningen i förhållande till vad som nu gäller, att den tid som skall ingå

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 29S. 151

i nattvilan vid annat arbete än industriellt och därmed likställt arbete bestämts

till tiden mellan klockan 19 och 6 i stället för mellan klockan 22

och 5. Kommittén anför i anslutning härtill att lämpligheten av att låta

minderåriga under 16 år börja arbetet klockan 5 eller sluta detsamma

klockan 22 kunde ifrågasättas även då fråga vore om annat än industriellt

och därmed jämställt arbete. De olägenheter, som vore förbundna med att

börja resp. sluta arbetet vid nämnda tider, förelåge nämligen i regel, oavsett

i vilket arbete den minderårige sysselsattes. Att låta minderåriga i den

ömtåliga uppväxtåldern börja sin arbetsdag klockan 5 eller sluta den klockan

22 torde dessutom ej vara tillrådligt ur medicinsk synpunkt. Den minderåriges

nattvila bleve i sådant fall betydligt inskränkt, och den avkortades

än mer i de fall, då den minderårige hade lång väg till och från arbetet.

Även det förhållandet att kommittén föresloge en skärpning av lagens

allmänna stadgande om ledighet för nattvila syntes motivera en omprövning

av gällande bestämmelser rörande minderårigs ledighet för nattvila.

Därjämte kunde erinras om att den utländska lagstiftningen i regel uppställde

strängare villkor än vår nuvarande arbetarskyddslag.

Kommitténs förslag om nattvila för minderåriga som fyllt 16

å r innebär den ändringen i förhållande till vad som nu gäller, att den tidpunkt

då arbetet senast skall sluta bestämts till klockan 23 i stället för

klockan 22. Kommittén framhåller att gällande lags bestämmelse öppnade

möjlighet att använda minderåriga över 16 år till tvåskiftsarbete å tid mellan

klockan 5 och 22, vilket också medfört att minderåriga i tämligen stor

utsträckning användes till dylikt arbete. Användandet av minderåriga till

skiftarbete ingåve vissa betänkligheter. De ständiga växlingarna i skifttider

medförde bland annat oregelbundenhet i fråga om såväl måltider som

sömn. Därtill komme, att rasterna i arbetet ofta bleve otillräckliga. Trots

dessa olägenheter ansåge sig kommittén icke böra tillråda en skärpning av

bestämmelserna om nattvila för minderåriga över 16 år. En sådan åtgärd

skulle måhända betaga de minderåriga möjlighet till såväl arbetsförtjänst

som yrkesutbildning inom verksamhet, där arbetet bedreves som skiftarbete

eller av annan anledning måste vara förlagt till en tidigare eller senare del

av dygnet. Av besiktningsläkare hade ej heller anmälts sådana missförhållanden

i fråga om minderårigas användande i skiftarbete, att en skärpning

av nattarbetsförbudet för minderåriga skulle vara påkallad. Kommittén

anför därjämte följande.

I den mån man vid tvåskiftsarbete bedriver arbetet i 8-tiinmarsskift, finnes

inom den för minderåriga arbetstagare tillåtna arbetstiden mellan klockan

5 och 22 i regel utrymme för en V2 timmes rast per skift. I syfte att

erhålla eu kortare arbetstid på lördagar är det dock icke ovanligt, att tvåskiftsarbetet

förlägges så, att under tiden måndag—fredag uttages 8l/2 timme

per skift och på lördag endast 51/2 timme per skift. Vid en sådan arbetstidsfördelning

gives icke möjlighet till rast, om de båda skiften skola

utlagas å tid mellan klockan 5 och 22. I dylikt fall erhålla de minderåriga

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

vanligen blott en rast på 15 minuter. Liknande förhållanden förefinnas i

allmänhet även vid treskiftsarbete. Därest en förkortning av arbetstiden per

skift och vecka kunde ske, skulle dock tillfredsställande raster kunna anordnas

även vid skiftarbete. Största hindret häremot är emellertid den

minskade arbetsförtjänsten. Enligt kommitténs mening är det av vikt,

att bestämmelserna om minderårigas ledighet för nattvila icke lägga hinder

i vägen för anordnandet av tillräckliga raster för de minderåriga. Då

dessa ofta arbeta som hjälpare åt vuxna arbetstagare, är det dessutom

önskvärt, att för de minderåriga kunna hållas samma arbets- och rasttider

som för de vuxna arbetstagarna. Med hänsyn härtill finner kommittén sig

böra föreslå, att i ledigheten för nattvila skall för minderåriga över 16 år

ingå tiden mellan klockan 23 och 5. Härigenom vinnes också överensstämmelse

med de bestämmelser om nattvila, som föreslås beträffande

vuxna arbetstagare.

Såsom tidigare nämnts föreslår kommittén att dispens från bestämmelserna

om nattvila för minderåriga skall kunna medgivas

i vissa fall. I syfte att vinna en enhetlig tillämpning av undantagsbestämmelserna

föreslås, att undantag skall kunna meddelas endast av arbetsrådet.

Enligt 31 § andra stycket a) skall arbetsrådet, där så prövas påkallat,

äga medgiva att minderårig under 16 år användes till arbete å tid

mellan klockan 19 och 23. Möjlighet att låta minderårig under 16 år börja

arbetet före klockan 6 har icke ansetts böra beredas utom beträffande flottningsarbete.

1 31 § andra stycket d) föreskrives sålunda att, då så prövas

nödigt, yngling, som fyllt 15 år och vid läkarbesiktning visat sig äga god

hälsa och kroppsutveckling, må användas till flottningsarbete jämväl å tid

mellan klockan 19 och klockan 6. I motsvarande undantagsbestämmelse

enligt gällande lag är åldersgränsen 14 år. Kommittén motiverar höjningen

av åldersgränsen med att minimiåldern för minderårigs användande till

flottningsarbete föreslagits höjd till 15 år (26 §). I anvisningarna till 31 §

framhålles att vid meddelande av undantag bör tillses, att det arbete vartill

den minderårige skall användas är av lätt slag samt att den minderårige i

intet fall får sysselsättas med arbete, som är förenat med särskild fara,

exempelvis brötlossningsarbete.

Kommittén föreslår vidare, att, då så anses påkallat, tillstånd skall kunna

lämnas att använda minderårig som fyllt 16 år till nödfallsarbete å tid mellan

klockan 23 och 5 (31 § andra stycket b). Enligt gällande lag kan sådant

tillstånd ej meddelas för flickor. Kommittén motiverar den föreslagna ändringen

med att konventionen angående barns nattarbete inom industrien

tilläte, att även flickor mellan 16 och 18 år användes till nödfallsarbete å

tid mellan klockan 22 och 5.

Som motsvarighet till vad som nu gäller föreslår kommittén slutligen en

allmängiltig undantagsbestämmelse, 31 § andra stycket c), varigenom arbetsrådet

bemyndigas att medgiva, att yngling som fyllt 16 år användes till

arbete, vilket på grund av sin natur, arbetsbrådska eller annan tvingande

omständighet måste bedrivas å tid mellan klockan 23 och 5. För sådan dis
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

pens förutsättes att den minderårige vid läkarbesiktning visat sig äga god

hälsa och kroppsutveckling. I anvisningarna till 31 § nämnes såsom exempel

på arbete, varom här är fråga, arbete som bedrives med skiftindelning

eller som eljest måste påskyndas. Kommittén uttalar, att man därav

icke finge draga den slutsatsen att tillstånd att använda 16- och 17-åringar

till nattarbete alltid komme alt lämnas, så snart arbetet bedreves med skiftindelning.

Ett verkligt behov av sådant tillstånd måste förutsättas föreligga.

Medgivande borde företrädesvis lämnas i de fall, då den minderåriges

arbetstid vore begränsad till högst åtta timmar av dygnet och arbetet

antingen icke oftare än var tredje vecka infölle å tid mellan klockan 23

och 5 eller i fråga om de tider på dygnet, då det skulle utföras, vore fördelat

på sätt som kunde anses likvärdigt med denna anordning.

Beträffande samtliga dessa undantagsbestämmelser framhålles i anvisningarna

till 31 §, att undantag kunde meddelas såväl från stadgandet om

att ledigheten för nattvila skall omfatta minst 11 timmar i följd som från

bestämmelsen om hur nattvilan skall vara förlagd. Kommittén uttalar emellertid

i motiveringen, att inskränkning av nattvilans längd för minderårig

under 16 år borde ifrågakomma endast då synnerliga skäl förelåge därtill.

Angående undantaget vid nödfallsarbete framhålles att då ifrågavarande arbete

förutsattes vara av mycket kort varaktighet hinder ej syntes böra föreligga

att tillfälligt medgiva en inskränkning av nattledigheten. Vid meddelande

av dispens enligt 31 § andra stycket c) borde enligt kommitténs

mening tillses att inskränkning i nattvilans längd gjordes endast i undantagsfall.

Ett beaktansvärt behov av en sådan inskränkning kunde föreligga,

exempelvis då minderårig deltoge i tvåskiftsarbete och en kortare arbetstid

på lördagar vore önskvärd.

Kommittén framhåller att den föreslagna skärpningen av bestämmelserna

rörande nattvila för minderåriga under 16 år bland annat komme att medföra,

att i fortsättningen 14- och 15-åringar icke utan arbetsrådets tillstånd

finge användas till arbete i butik till klockan 20 under den tid av året (den

10—den 23 december), då enligt butikstängningslagen butik finge hållas

öppen till nämnda klockslag. Till följd därav komme arbetsrådet otvivelaktigt

att belastas med ett stort antal framställningar om sådant tillstånd.

Att med hänsyn därtill i lagen införa ett särskilt undantagsstadgande ville

kommittén emellertid icke förorda. För att undvika ett ansökningsförfarande

av alltför stor omfattning borde möjlighet beredas till kollektiv ansökan.

Slutligen anför kommittén, att ett särskilt över gångsstadgande

ifrågasatts för att ändringen av tiden för nattvilans förläggning

för minderåriga under 16 år, vilka användes till icke-industriellt arbete,

ej skulle leda till rubbning i redan bestående arbetsförhållanden. Det

torde emellertid endast i mycket begränsad omfattning förekomma att

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

minderåriga inom icke-industriell verksamhet användas till arbete å tid före

klockan 6 eller efter klockan 19. Kommittén ansåge därför en särskild övergångsbestämmelse

icke vara erforderlig, helst som i förevarande fall dispens

kunde meddelas av arbetsrådet jämlikt 31 § andra stycket a).

Yttrandena.

Kommitténs förslag har i det stora flertalet yttranden lämnats utan erinran.

En del remissinstanser rikta emellertid i olika avseenden kritik mot

detsamma, särskilt beträffande det ifrågasatta utbytet av klockslaget 22

mot 23.

Skånes handelskammare anser, att föreskriften om minst 11

timmars sammanhängande ledighet för nattvila borde

kunna utgå beträffande minderåriga, som fyllt 16 år.

Angående den föreslagna förläggningen av nattvilan för

minderåriga under 16 år uttala arbetsgivareföreningen för hotell

och restauranter och konditorföreningen att fastställande av klockan 19 i

stället för 22 som det klockslag, då sådana minderåriga senast måste sluta

arbetet, skulle medföra synnerligen allvarliga olägenheter för såväl hotell

och restauranger som konditorier och kaféer. Förstnämnda organisation

anför härom följande.

Kvällsarbete ingår regelmässigt i sådana rörelser, och i vissa fall är arbetet

helt koncentrerat till kvällen. Det finnes sålunda företag, som öppna

för allmänheten först sent på eftermiddagen. Förbudet skulle därför medföra

en betydande inskränkning i möjligheten att använda minderårig under

16 år till arbete inom facket, och detta måste i sin tur komma att inverka

menligt på yrkesrekryteringen. Vidare skulle förbudet givetvis komma

att inverka hämmande på rörelsernas drift, då ju de minderåriga ofta sysselsättas

som hjälpare åt vuxna arbetare.

Kooperativa förbundets stgrelse ifrågasätter — under framhållande av

att i förslaget minimiåldern för användande i arbete höjts och arbetstiden

begränsats ävensom att de minderåriga enligt semesterlagen tillerkänts

längre semester — om det icke vore möjligt att företaga viss jämkning av

den föreslagna tidsbegränsningen för sådana minderåriga som avsåges i

de speciella arbetstidslagarna.

Förslaget att framflytta den tidpunkt då arbetet för minderåriga

över 16 år senast skall sluta från klockan 22

till klockan 23 avstyrkes av landsorganisationen, svenska textilarbetareförbundet,

svenska typograf förbundet och kooperativa förbundets styrelse varjämte

fattigvårds- och barnavårdsförbundet ställer sig tveksamt till förslagets

lämplighet. Till utveckling av sin mening anför landsorganisationen

följande.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:Is proposition nr 298.

Att kommitténs förslag om minderårigs ledighet för nattvila såväl i denna

del som i fråga om de generöst tilltagna dispensmöjligheterna står i strid

mot 1919 års konvention om barns nattarbete inom industrin och ytterligare

fjärmar oss från denna är i och för sig betänkligt. Avgörande är emellertid

att de skäl, som från skyddssynpunkt kunna anföras mot en reducering,

överväga de skäl, som från samma synpunkt eventuellt kunna åberopas

därför (rastbehovet), samt att det legitima behov av minderårigs utnyttjande

till arbete under tiden klockan 22—klockan 23, som i särskilda

fall kan föreligga, dock kan tillgodoses genom dispens och icke kräver någon

ändring av huvudregeln. Landsorganisationen kan av nu anförda skäl

icke tillstyrka kommitténs här ifrågavarande förslag.

Kooperativa förbundets styrelse säger sig icke kunna finna att kommittén

förebragt tillräckligt bärande skäl för den föreslagna ändringen. Styrelsen

erinrar i detta sammanhang om den möjlighet att erhålla dispens

som funnes enligt förslaget.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalar, alt det för förbundet vore

svårt att avgöra, vilket som vore mest betydelsefullt, att möjlighet till raster

funnes eller att arbetet slutade en timme tidigare på kvällen. Förslaget om

framflyttning av tidpunkten för arbetets slut till klockan 23 skilde sig emellertid

från konventionen på förevarande område, vilket i detta fall icke

syntes tillfredsställande.

I några yttranden framställas erinringar mot de av kommittén föreslagna

dispensmöjligheterna. Sålunda uttalar landsorganisationen, att

undantaget i 31 § andra stycket a) beträffande användande av minderårig

under 16 år till arbete mellan klockan 19 och 23 vore för generellt formulerat.

Om överhuvud ett undantag av detta slag skulle ingå i lagen, vore det

nödvändigt att detsamma inskränktes till icke-industriellt arbete samt att

villkoret »prövas påkallat» skärptes till att avse oundgängligen erforderligt

arbete. Vidare borde dispensmöjligheten begränsas till att omfatta tiden

mellan klockan 19 och 22. Även kooperativa förbundets styrelse föreslår,

att klockslaget 23 utbytes mot 22. Medicinalstyrelsen anför beträffande detta

undantag att i lagen borde föreskrivas det villkoret, att den minderårige

genom i arbetsboken infört läkarintyg visat sig äga god hälsa och för åldern

god kroppsutveckling.

Mot undantagsbestämmelsen i 31 § andra stycket c) anmärker landsorganisationen,

att dess avfattning icke hindrade att dispens beviljades för nattarbete

varannan vecka. Det i anvisningarna rekommenderade villkoret

borde därför göras obligatoriskt.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det böra klargöras, att dispens

kunde erhållas även enbart från föreskriften att nattvilan skall omfatta

minst 11 timmar, och anför härom följande.

Vissa större företag inom exempelvis textilindustrin, som hysa intresse

för möjligheterna att utforma arbetstiden för kvinnor på sådant sätt, att

kvinnan förmår anpassa sig till såväl hemarbetets som förvärvsarbetets

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungi. Maj.ts proposition nr 2U8.

krav, överväga att förlägga kvinnornas arbetstid efter systemet svängande

skift. En kvinna, som en dag haft eftermiddagsskift, skulle enligt detta

nästa dag få förmiddagsskift. Vissa experiment tyda på att ett sådant

arrangemang starkt uppskattas av kvinnorna. Nu är emellertid förhållandet

det, att i textilindustrins tvåskiftsarbete kvinnor och minderåriga ofta

arbeta sida vid sida. Det måste därför för minderåriga över 16 år finnas

möjlighet till dispens från regeln om 11 timmars nattvila. I anvisningarna

till 31 § antydes, att det finnes möjlighet att erhålla sådan dispens »i de

avseenden, som angivas i a)—d)». Emellertid finnes det faktiskt i lagtexten

ingen regel, enligt vilken man kan erhålla dispens från bestämmelsen

om 11 timmars nattvila, om man icke samtidigt söker dispens från bestämmelsen

om själva förläggningen av nattvilan.

Handelskammaren i Göteborg och en grkesinspektör anse att det vore

mest praktiskt att lägga dispensbefogenheten på distriktschefen. Därigenom

skulle ärendenas behandling säkerligen vinna i enkelhet och snabbhet.

I yttranden av handelns arbetsgivareorganisation samt Stockholms och

Skånes handelskamrar yrkas, att i lagen upptages en undantagsbestämmelse

enligt vilken minderårig, som ej fyllt 16 år, under julhandeln skulle

få användas till arbete inom detaljhandeln efter klockan 19. Som skäl härför

anföres att då kommittén förutsatt att dispens i dessa fall regelmässigt

måste lämnas det syntes lämpligare att låta detta komma till uttryck

i lagtexten än att upprätthålla ett ansökningsförfarande, som blott vore av

formell natur och ägnat att förorsaka såväl arbetsgivare som arbetsrådet

onödigt besvär.

Generalpoststgrelsen framhåller under hänvisning till de speciella arbetsförhållandena

inom postverket angelägenheten av att arbetarskyddslagen

lämnade postverket möjlighet att självt vidtaga de mindre avvikelser från

föreskrifterna om minderårigs nattvila som arbetets behöriga gång ansåges

kräva.

Kommitténs förslag att undantaga det egentliga jordbruket och

arbete av familjemedlem från tillämpningen av bestämmelserna

om nattvila kritiseras i ett par yttranden. Sålunda framhåller lantarbetareförbundet,

att den ökade rationaliseringen och mekaniseringen inom jordbruket

medfört att det egentliga jordbruksarbetet ofta bedreves på skift.

Jordbrukets minderåriga arbetskraft borde därför tillerkännas samma rätt

till ledighet för nattvila som minderåriga arbetstagare inom andra yrkesområden.

Landsorganisationen uttalar att reglerna om minderårigs nattvila

med hänsyn till dispensrätten borde kunna tillämpas jämväl inom den

egentliga jordbruksdriften. Enligt organisationens mening borde bestämmelserna

även gälla för minderåriga i familjeföretag.

Departementschefen.

I fråga om minderårigs ledighet för nattvila avviker kommittéförslaget

i två viktigare hänseenden från vad som nu gäller. Den ena ändringen,

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

som går i skärpande riktning, avser minderåriga under 16 år. Den tid av

dygnet, under vilken det skall vara förbjudet att använda sådan minderårig

till arbete, har i förslaget beträffande alla slag av verksamhet bestämts

till tiden mellan klockan 19 och 6, under det att förbudet f. n. i fråga om

annat arbete än industriellt och därmed likställt arbete omfattar allenast

tiden mellan klockan 22 och 5. De invändningar, som i ett par yttranden

rests mot förslaget på denna punkt, torde icke kunna tillmätas utslagsgivande

betydelse. Över huvud synes något hållbart skäl för att bibehålla

den nuvarande kategoriklyvningen på detta område knappast kunna åberopas.

Jag tillstyrker därför kommitténs förslag.

Den andra ändringen, vilken innebär en uppmjukning, avser minderåriga

som fyllt 16 år. Ifråga om sådan minderårig skall f. n. tiden mellan

klockan 22 och 5 alltid ingå i ledigheten för nattvila. Kommittén har föreslagit

att den tidpunkt, då arbetet senast skall sluta, framflyttas till klockan

23. I likhet med en del remissinstanser, däribland landsorganisationen

och kooperativa förbundet, kan jag icke finna att tillräckliga skäl anförts

för den föreslagna ändringen. En generell framflyttning av ifrågavarande

tidpunkt synes kunna giva anledning till missbruk. Såsom i yttrandena

framhållits erbjuda de föreslagna dispensbestämmelserna möjlighet att tillgodose

det legitima behov att använda minderårig till ax-bete mellan klockan

22 och 23, vilket i särskilda fall kan föreligga. Det må vidare framhållas,

att förslaget strider mot — den visserligen icke av vårt land ratificerade

— konventionen angående barns nattarbete inom industrien. Frågan

om revision av denna konvention har upptagits på dagordningen för

den internationella arbetslconferensens sammanträde i San Francisco innevarande

år. Denna omständighet synes utgöra ett ytterligare skäl att icke

f. n. ändra den gällande bestämmelsen.

Den nuvarande regeln att minderårigs ledighet för nattvila skall omfatta

minst 11 timmar i följd har bibehållits i kommittéförslaget. Någon anledning

att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, slopa denna föreskrift beträffande

minderårig som fyllt 16 år synes icke föreligga.

De av kommittén föreslagna dispensbestämmelserna föranleda i sak endast

några smärre erinringar från min sida. Enligt förslaget skall liksom

hittills minderårig få användas till s. k. nödfallsarbete först efter det att

dispens erhållits. En dylik bestämmelse torde knappast kunna efterlevas.

Enligt min mening synes man utan risk för missbruk kunna tillåta att

minderårig som fyllt 16 år användes till nödfallsarbete under samma förutsättningar

som i allmänhet gälla i fråga om sådant arbete. Detta skulle

innebära att ansökan om dispens skulle erfordras endast om arbetet utsträckes

utöver två dygn, medan för övriga fall allenast eu enkel anmälan

skulle krävas.

I likhet med ett par remissinstanser anser jag vidare att beträffande annat

arbete än flottningsarbete möjligheten att bevilja dispens för minder
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr ''JOS.

årig under 16 år bör begränsas till tiden mellan klockan 19 och 22. Jag

delar även landsorganisationens uppfattning att beträffande sådan minderårig

dispens bör ifrågakomma endast för icke-industriellt arbete, men det

synes icke vara nödvändigt att tynga lagtexten med ett stadgande därom.

F. n. kan i fråga om minderårig som ej fyllt 16 år undantag från föreskriften

att ledigheten skall omfatta minst 11 timmar icke medgivas utom

beträffande flottningsarbete. Tillräckliga skäl för den av kommittén på

denna punkt föreslagna ändringen synas icke föreligga.

I några yttranden har förordats en undantagsbestämmelse, enligt vilken

minderårig som ej fyllt 16 år utan dispens under julhandeln skulle få användas

till arbete inom detaljhandeln efter klockan 19. Det synes emellertid

icke lämpligt att i lagen upptaga ett så speciellt stadgande. I den mån

avvikelse från huvudregeln i detta fall kan anses berättigad, bör enligt min

mening generell dispens kunna ifrågakomma.

Vad angår den i kommittéförslaget upptagna undantagsbestämmelsen

för minderårig som fyllt 16 år anser jag i likhet med kommittén, att dispens

bör få beviljas endast då särskilda skäl föranleda därtill. Jag förutsätter

sålunda, att dispensgivningen kommer att utövas med stor återhållsamhet.

De av kommittén från motsvarande stadgande i gällande lag hämtade ytterligare

förutsättningarna för att dispens skall få medgivas synas däremot

mindre lämpliga med hänsyn till den begränsning av nattarbetet för arbetstagare

i allmänhet, som jag i det föregående förordat. Över huvud lärer det

vara svårt att i lagen närmare angiva, vilka skäl som skola anses väga så

tungt att dispens bör kunna beviljas. Det synes ej heller erforderligt att

göra delta. Ehuru jag har den uppfattningen, att dispens i allmänhet icke

bör avse mer än var tredje vecka, är jag icke utan närmare utredning beredd

att, såsom landsorganisationen yrkat, förorda absolut förbud mot

minderårigs användande till nattarbete varannan vecka.

Slutligen synas de av kommittén föreslagna undantagsbestämmelserna

— bortsett från den allmänna rörande minderårig under 16 år — böra undergå

sådan redaktionell jämkning, att det tydligt framgår att de liksom

motsvarande stadganden i gällande lag omfatta även föreskriften om 11

timmars sammanhängande ledighet.

C. Särskilda bestämmelser rörande kvinnor.

Gällande lag.

I 19 § arbetarskyddslagen stadgas, att kvinna som användes till industriellt

arbete, vilket bedrives i sådan omfattning att å arbetsstället i regel

sysselsättas minst tio arbetare, skall för nattvila beredas oavbruten ledighet

från arbetet under minst 11 timmar varje dygn och att tiden mellan klockan

22 och 5 skall ingå i denna ledighet. Från denna huvudregel meddelas

vissa undantag i nämnda paragraf samt i 20 och 21 §§. Vid nödfallsarbete

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

får sålunda kvinna användas till arbete jämväl å sagda tid, om blott anmälan

därom göres till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare eller,

då fråga är om dylikt arbete mer än två dygn, tillstånd därtill beviljats,

av yrkesinspektör eller bergmästare för ytterligare högst en månad och av

yrkesinspektionens chefsmyndighet för längre tid. Vid säsongarbete eller

eljest vid undantagsvis forcerat arbete kan den oavbrutna 11-timmarsledigheten

under högst sextio dagar om året inskränkas till 10 timmar av

dygnet. Beträffande slutligen sådana verksamhetsgrenar, som avse förarbetande

av varor, vilka äro underkastade hastig försämring, kan undantag

från nattarbetsförbudet beviljas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Dessa bestämmelser grunda sig på 1906 års Bernkonvention i ämnet, vilken

konvention för Sveriges del tillträtts enligt Kungl. Maj :ts beslut den

14 januari 1910.

Konventioner.

År 1919 antogs i Washington en ny konvention angående kvinnors nattarbete.

Enligt denna konvention få inga kvinnor sysselsättas under natten

inom något industriellt företag, offentligt eller enskilt, eller inom någon

gren därav, med undantag av företag, där endast medlemmar av samma

familj sysselsättas. Med beteckningen »natt» skall förstås en tidrymd av

minst 11 på varandra följande timmar, vari skall ingå tiden mellan klockan

22 och 5. Vad sålunda stadgats skall dock icke äga tillämpning vid nödfallsarbete

eller då arbetet avser tillvaratagande av ämnen, som äro utsatta för

snabb försämring. Vidare bestämmes, att i industriella företag, som äro

underkastade inverkan av årstiderna, samt i varje fall, där särskilda omständigheter

undantagsvis kräva det, den såsom natt angivna tidrymden

må inskränkas till 10 timmar under sextio dagar om året.

I den proposition (nr 40) med förslag till ändring i vissa delar av arbetarskyddslagen

som förelädes 1931 års riksdag anförde föredragande departementschefen

(s. 111), att prövningen av förutsättningarna för anslutning

till Washingtonkonventionen borde anstå, till dess frågan om vissa

jämkningar i konventionen blivit slutligen avgjord. Riksdagen delade denna

uppfattning.

Washingtonkonventionen reviderades i Geneve 1934. Ändringarna bestodo

däri, att konventionen icke skulle äga tillämpning å kvinnor, som

intoge med ansvar förenade, ledande befattningar och i vanliga fall ej utförde

manuellt arbete, samt att i fall av exceptionella förhållanden, som

berörde arbetarna i en viss industri eller trakt, vederbörande myndighet

skulle äga att efter hörande av de arbetsgivar- och arbetarorganisationer

saken kunde angå besluta, att i fråga om kvinnor, som sysselsattes i åsyftade

industri eller trakt, tidrymden mellan klockan 23 och 6 skulle kunna

träda i stället för tidrymden mellan klockan 22 och 5.

I samband med att Kungl. Maj:t inhämtade riksdagens yttrande över den

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

reviderade konventionen (prop. nr 84/1935) uttalade jag i egenskap av föredragande

departementschef att frågan om konventionens ratificering tillsvidare

borde anstå med hänsyn till det förberedande skick, vari ärendet

befunne sig. Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning (skriv, nr 87/1935).

Kommitténs förslag.

Kommittén behandlar först frågan, huruvida ett särskilt

nattarbetsförbud för kvinnor bör bibehållas, och anför

därvid att vissa kvinnoorganisationer i yttranden över kommitténs preliminära

förslag gjort gällande, att särskilda bestämmelser för kvinnor icke

vore påkallade, då ett allmängiltigt förbud mot nattarbete infördes i lagen.

Ett slopande av det speciella nattarbetsförbudet för kvinnor skulle emellertid

enligt kommitténs mening förutsätta, att man i lagen stadgade ett allmänt

förbud mot nattarbete inom varje slag av verksamhet som omfattades

av lagen och att särskilt tillstånd alltid skulle fordras för undantag från

förbudet. Såsom förut framhållits hade kommittén icke ansett sig kunna

förorda en sådan lösning utan i stället föreslagit bestämmelser, enligt vilka

vissa slag av arbete generellt undantoges från det allmänna förbudet mot

nattarbete. Om nattarbetet skulle regleras endast av dessa stadganden,

skulle möjlighet uppkomma att i ett flertal fall använda kvinnor till sådant

nattarbete, som för närvarande ej vore tillåtet. Kommittén ansåge därför

att det särskilda nattarbetsförbudet för kvinnor alltjämt borde bibehållas.

Kommitténs förslag angående kvinnors nattarbete (42 §) innebär vissa

ändringar i förhållande till vad som nu gäller. Sålunda

föreslås, att nattarbetsförbudet utsträckes att i princip omfatta alla

kvinnor som användas till hantverks- eller industriellt arbete, oberoende av

antalet arbetstagare vid arbetsstället. Den nuvarande bestämmelsen att ledigheten

skall omfatta minst 11 timmar i följd saknar motsvarighet i förslaget.

Den del av dygnet som nattarbetsförbudet avser föreslås bestämd

till tiden mellan klockan 23 och 5 i stället för tiden mellan klockan 22

och 5. Förbudet skall icke gälla beträffande kvinna i överordnad ställning.

Därjämte föreslås, att möjligheten att erhålla dispens från förbudet väsentligt

vidgas.

Nattarbetsförbudet skall icke gälla för familjemedlem till arbetsgivaren,

delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell arbetstagare.

Å elever vid läroanstalter skall det äga tillämpning endast i den mån så

föreskrives av arbetsrådet.

Beträffande utsträckningen av nattarbetsförbudet till

mindre arbetsställen inom industrien och hantverket

anför kommittén, att en anslutning till den reviderade konventionen

först och främst förutsatte att den i gällande lag stadgade begränsningen

till arbetsställen med minst tio arbetare slopades. Några sakliga skäl för

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

att nattarbete av kvinnor skulle vara förbjudet i större industriföretag men

tillåtet i mindre torde numera knappast kunna andragas. De större företagen

vore i regel vida bättre utrustade i hygieniskt och skvddstekniskt

hänseende än de mindre arbetsställena. Det torde ej heller kunna påstås,

att nattarbetet vid ett större arbetsställe vore mera påfrestande än nattarbetet

i ett mindre företag och att förbud därför skulle vara särskilt påkallat

i förra fallet. Den nuvarande begränsningen måste därjämte ur såväl

arbetsgivar- som arbetstagarsynpunkt te sig egendomlig och orättvis.

Kommittén refererar vissa utredningar angående verkningarna av den

ifrågasatta utsträckningen av nattarbetsförbudet (betänkandet s. 488—489,

492 och 497—498). Härefter anför kommittén att en utvidgning av nattarbetsförbudet

till att gälla allt hantverks- och industriellt arbete oavsett

arbetsställets storlek borde kunna genomföras utan större olägenheter, i

synnerhet om ökad möjlighet skapades för undantag vid säsongarbete och

gällande regel om minst 11 timmars sammanhängande ledighet slopades.

Kommittén har även övervägt frågan om utsträckning av nattarbetsförbudet

till icke-industriellt arbete i industriella företag men avvisat tanken

därpå. Beträffande detta spörsmål framhåller kommittén att anslutning till

nämnda konvention skulle medföra, att kvinna ej finge användas till något

slag av arbete nattetid i industriella företag. Förbudet skulle sålunda drabba

bland annat städnings-, vakt-, kontors-, sjukvårds- och marketenteripersonal

i industriföretag (betänkandet s. 498—500). Olägenheterna av ett dylikt

förbud syntes vara så stora i förhållande till den nytta, som därigenom

torde vinnas, att kommittén icke ansåge sig kunna förorda en sådan utvidgning.

Förslaget att slopa den nuvarande regeln att ledigheten

för nattvila skall omfatta minst 11 timmar i

följd motiverar kommittén på följande sätt.

Denna bestämmelse står enligt kommitténs mening icke i överensstämmelse

med nutida uppfattning om kvinnas rätt till arbete eller arbetsfrihet.

Ur denna synpunkt kan det ej heller anses riktigt att för kvinnliga arbetstagare

över 18 år, som sysselsättas i hantverks- eller industriellt arbete,

uppställa en strängare fordran beträffande ledighet för nattvila än för kvinnor

i annat arbete. Det torde ur arbetarskyddssynpunkt dessutom ej vara

motiverat att för nyssnämnda arbetstagare över 18 år under alla förhållanden

— oberoende av åldern i övrigt eller civilstånd — fordra, att de skola

beredas eller ha rätt till en nattlcdighet om minst 11 timmar i följd eller

vara skyldiga att under denna tidrymd ovillkorligen avhålla sig från arbetet.

Det må här erinras om att, då delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet yttrade sig över den reviderade konventionen, denna

bland annat framhöll, att det knappast funnes några hållbara skäl för att

i fråga om användande till nattarbete försätta äldre ogifta kvinnor i annan

ställning än männen. På grund av vad som ovan anförts anser sig kommittén

icke böra i lagförslaget upptaga ifrågavarande bestämmelse. Genom

denna ändring av bestämmelsen minskas i viss mån även de olägenheter

1 1 llihang till riksdagens protokoll 19''i8. 1 smnl. AV 298.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

som uppstå, därest bestämmelsen, såsom föreslås, utsträckes att gälla jämväl

småindustrien. Sålunda beredes bland annat möjlighet att börja arbetet

tidigare påföljande dag, även om detta föregående dag fortgått till klockan

23 (enligt förslaget). Förslaget, som nödvändiggör uppsägning av Bernkonventionen,

får givetvis icke anses innebära, att fordran på tillräcklig

ledighet för nattvila eftersättes eller att rätten till sådan ledighet slopas.

Enligt kommitténs mening åvilar det arbetsgivaren att tillse, att arbetstagare

erhåller tillräcklig nattledighet, även om ledighetens längd icke faslställes

för vuxna arbetstagare.

I fråga om förslaget att förskjuta den tidpunkt då arbetet

senast skall sluta från klockan 22 till klockan

2 3 anför kommittén att den funnit denna ändring nödvändig för att större

möjlighet skulle ernås att anordna raster vid tvåskiftsarbete. Att detta vore

påkallat framginge icke minst av kommitténs undersökning rörande arbetsförhållandena

å industriella och därmed likställda arbetsställen. Denna utvisade

sålunda (betänkandet s. 793), att inom textil- och beklädnadsindustrien

över 4 200 kvinnliga arbetstagare hade blott eu rast om högst 15

minuter per skift, vilket måste anses vara i hög grad otillfredsställande.

Förhållandet sammanhängde emellertid med arbetstagarnas önskemål om

en kortare arbetstid på lördagar. En bidragande orsak till att skiftarbetet

verkade tröttande på arbetstagaren vore otvivelaktigt bristen på ordentliga

raster. Kommittén hade med sitt förslag på denna punkt velat åstadkomma

överensstämmelse med de föreslagna allmänna reglerna beträffande nattarbete.

Ändringen komme även att möjliggöra en sådan fördelning av arbetet

under veckans dagar vid skiftarbete, att en kortare arbetstid erhölles

på lördagar. Kommittén ansåge sig icke böra föreslå att tidpunkten för

arbetets början i enlighet med konventionen skulle framflyttas från klockan

5 till klockan 6, enär man i så fall icke skulle nå det syfte man velat

vinna genom att utbyta tidpunkten klockan 22 mot klockan 23.

Angående undantaget från nattarbetsförbudet för

kvinna i överordnad ställning uttalar kommittén, att en prövning

i varje särskilt fall av en dylik arbetstagares rätt ej borde ske utan

att kvinna i överordnad ställning likaväl som en manlig arbetstagare i sådan

ställning borde äga deltaga i nattarbete, då så vore påkallat. Genom

det föreslagna undantaget vunnes också överensstämmelse med 19 § andra

stycket i förslaget och med den reviderade konventionen.

Enligt kommitténs förslag skall i vissa fall dispens från nattarbetsförbudet

för kvinnor kunna meddelas av arbetsrådet.

Sålunda föreslås att arbetsrådet, då så prövas nödigt, må tillåta att kvinna

användes till sådant arbete, som i 19 § första stycket undantagits från det

allmänna nattarbetsförbudet, dvs. arbete som på grund av sin natur, allmänhetens

behov eller annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl

nattetid. Undantag skall vidare kunna medgivas i sådana fall, då enligt

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 29S-. 163

20 § dispens kan meddelas från det allmänna nattarbetsförbudet. Därjämte

föreslås att kvinna liksom hittills skall få användas till nödfallsarbete. Beträffande

anmälan och ansökan om tillstånd skola i sådant fall gälla samma

föreskrifter som för arbetstagare i allmänhet. Kommittén uttalar, att den

förutsatte att dispens i allmänhet komme att avse endast en inskränkning

i den för nattvila obligatoriskt föreskrivna tiden och att sålunda tillstånd

att använda kvinna till arbete hela tiden mellan klockan 23 och 5 komme

att lämnas allenast i undantagsfall.

Yttrandena.

I yttranden från några kvinnoorganisationer yrkas, att de speciella

bestämmelserna om kvinnors nattarbete måtte utgå

ur förslaget. Sålunda anför yrkeskvinnors smnnrbetsförbund följande.

Vi taga i princip avstånd från allt nattarbete, men i den mån sådant

måste förekomma böra bestämmelserna härom vara desamma för såväl

manliga som kvinnliga arbetstagare. Det allmänna nattarbetsförbudet torde

sålunda vara tillfyllest. Det kan även påpekas, att de övriga nordiska ländernas

arbetarskyddslagstiftning icke innehåller några särbestämmelser för

kvinnor i detta avseende. Ytterligare kan anföras, att särbestämmelser med

förbud rörande hantverks- och industriellt arbete framstå som meningslösa,

då förbudet icke kan utsträckas till övriga för den kvinnliga arbetskraften

betydligt viktigare områden, inom vilka nattarbete förekommer i

större utsträckning än inom industrien. Som exempel på sådana områden

kan nämnas arbete vid post, telegraf, apotek, inom sjukvården och i restaurangbranschen.

Liknande synpunkter åberopas av Fredrika-Bremer-förbundet och svenska

open doorgruppen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att de speciella bestämmelserna om

kvinnors nattarbete borde kunna utgå, för den händelse länsstyrelsens förslag

att dispens skulle krävas för allt nattarbete bifölles.

Föreningen SAIA uttrycker den förhoppningen, att det allmänna nattarbetsförbudet

i praktiken komme att få en sådan styrka och tillämpas

så restriktivt, att man inom en snar framtid kunde komma ifrån oegentligheten

med det speciella förbudet mot att använda kvinna till hantverksoch

industriellt arbete på natten.

Å andra sidan framhåller landsorganisationen, att det från vissa håll

framförda kravet på slopande av nattarbetsförbudet för kvinnor icke uppbures

av de berörda, i industriellt arbete sysselsatta kvinnorna själva och

ej heller av deras fackliga organisationer.

Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter — under åberopande av att det

egentliga syftet med nattarbetsförbudet för kvinnor torde vara att bereda

kvinnan särskilt skydd i egenskap av maka eller moder eller blivande sådan

— huruvida icke kvinna som fyllt 45 år kunde undantagas från nattarbetsförbudet.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Kommitténs förslag om utsträckning av nattarbetsförbudet

till mindre företag inom industrien och

hantverket har icke föranlett erinran i något yttrande.

Även förslaget om slopande av den nuvarande regeln

o in minst 11 timmars oavbruten ledighet har allmänt

tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Däremot äro meningarna delade om lämpligheten av kommitténs förslag

att inskränka den tidrymd som nattarbetsförbudet

avser till tiden mellan klockan 23 och 5. Förslaget tillstyrkes

uttryckligen av socialstyrelsen, fattigvårds- och barnavårdsförbundet

och föreningen SA1A, men avstyrkes av landsorganisationen och kooperativa

förbundets styrelse. Landsorganisationen meddelar, att textilarbetareförbundet

i yttrande över förslaget mycket kraftigt motsatt sig den ifrågasatta

inskränkningen samt framhåller vidare, att det av kommittén anförda

skälet för ändring vore detsamma som åberopats för motsvarande inskränkning

av tiden för minderårigs nattvila, nämligen rastbehovet vid

skiftarbete. Lika litet som beträffande sistnämnda kategori kunde landsorganisationen

för de kvinnliga arbetstagarnas del —- och mot dessas avstyrkande

— tillmäta det anförda motivet utslagsgivande betydelse. För

övrigt hade denna hänsyn till arbetstagarnas intresse ingalunda varit det

ursprungliga och kraftigast verksamma motivet vid aktualiserandet av

denna fråga. Det funnes så mycket mindre anledning att inskränka nattarbetsförbudet

som kommittén föreslagit mycket vidsträckta dispensmöjligheter.

Det föreslagna undantaget för arbetstagare i överordnad

ställning har lämnats utan erinran.

Beträffande dispensbestäm melserna uttalar statens institut

för folkhälsan att vid undantags beviljande hänsyn borde tagas till att

yrkesarbetande kvinnor, som samtidigt skötte hem och hushåll för make

och barn, ofta hade en orimligt stor arbetsbörda och därför icke lämpligen

borde ha nattarbete. Landsorganisationen säger sig ehuru med viss tvekan

kunna acceptera den föreslagna utvidgningen av dispensmöjligheterna.

Föreningen SAIA anser de föreslagna undantagsbestämmelserna möjliggöra

en bättre anpassning för kvinnorna på arbetsfältet. Yrkeskvinnors samarbetsförbund

— som i första hand avstyrker det särskilda nattarbetsförbudet

för kvinnor — anför som exempel på fall, där dispens under alla

förhållanden borde kunna beviljas, rundgång vid tvåskiftsarbete. Kvinnorna

borde nämligen ha samma möjlighet som männen att genom rundgång

skaffa sig längre sammanhängande ledighet. Om båda makarna arbetade,

vore det dessutom av vikt, att deras ledigheter kunde uttagas inom samma

tidrymd. Handelskammaren i Göteborg förordar att befogenheten att medgiva

undantag tillägges distriktschefen i stället för arbetsrådet.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. I\Iaj:ta proposition nr 298.

165

Departementschefen.

Ehuru kommittén föreslagit en skärpning av det allmänna stadgandet

om nattvila, har kommittén ansett det påkallat att alltjämt bibehålla det

särskilda nattarbetsförbudet för kvinnor. I yttranden från Fredrika-Bremerförbundet,

yrkeskvinnors samarbetsförbund och svenska open doorgruppen

har yrkats att bestämmelserna om kvinnors nattarbete måtte slopas. Landsorganisationen

har emellertid framhållit att detta krav icke stöddes av de

i industriellt arbete sysselsatta kvinnorna och ej heller av deras fackliga

organisationer. Enligt min mening utgör detta ett kraftigt belägg för att

behov av ifrågavarande skyddslagstiftning fortfarande måste anses föreligga
Kommittén

har — förutom en utvidgning av tillämpningsområdet — föreslagit

vissa uppmjukningar av de nuvarande bestämmelserna. Det är emellertid

att märka, att gällande arbetarskyddslags föreskrifter om kvinnors

nattarbete bygga på den av Sverige år 1910 ratificerade Bernkonventionen

av år 1906. Därest de av kommittén föreslagna uppmjukningarna skulle

genomföras, måste konventionen uppsägas. En dylik åtgärd synes icke

böra vidtagas utan att starka skäl tala därför. Det må i detta sammanhang

framhållas, att kommitténs förslag om slopande av bestämmelsen att nattvilan

skall omfatta minst 11 timmar i följd, inskränkning av den förbjudna

perioden till tidrymden mellan klockan 23 och 5 samt utvidgning av dispensmöjligheterna

jämväl strider mot den år 1934 reviderade konventionen

angående kvinnors nattarbete, vilken icke ratificerats av vårt land. Frågan

om revision av sistnämnda konvention har upptagits på dagordningen för

det sammanträde med internationella arbetskonferensen, som skall äga rum

innevarande år. Ett huvudsyfte med den planerade revisionen är att åstadkomma

större smidighet beträffande den förbjudna perioden för att underlätta

användningen av tvåskiftsarbete. Med hänsyn härtill synes mig anledning

icke föreligga att nu genomföra de av kommittén föreslagna uppmjukningarna

utan torde det slutliga ställningstagandet till dessa spörsmål böra

anstå, tills revisionsfrågan avgjorts.

Gällande nattarbetsförbud för kvinnor avser endast industriellt arbete,

som bedrives i sådan omfattning att å arbetsstället i regel sysselsättas

minst 10 arbetare. Enligt kommitténs förslag skall förbudet utsträckas

lill mindre arbetsställen inom industrien och hantverket. I yttrandena har

icke någon invändning häremot gjorts. På denna punkt innebär förslaget

ett närmande till 1934 års konvention. Enligt min mening har kommittén

anfört vägande skäl för eu dylik utvidgning. Förslaget synes kunna genomföras

utan hinder av all de av kommittén förordade uppmjukningarna av

nattarbetsförbudet ställts på framtiden.

1 enlighet med det anförda föreslår jag ingen annan saklig ändring i de

nuvarande bestämmelserna om kvinnors användande till nattarbete än att

nattarbetsförbudet utsträckes att omfatta samtliga arbetsställen inom industrien

och hantverket. Härjämte förordar jag, att i fråga om nödfalls
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1CG

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

arbete anmälnings- och ansökningsförfarandet ordnas på samma sätt som

i fråga om minderårigs användande till sådant arbete.

Veckovila.

Gällande lag.

I 5 § 1) arbetarskyddslagen stadgas att arbetarna för varje period om sju

dagar i regel skola åtnjuta sammanhängande ledighet av minst tjugofyra

timmars varaktighet samt att sådan veckovila såvitt möjligt bör förläggas

till söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda. Från

vad sålunda föreskrivits äger emellertid yrkesinspektionens chefsmyndighet,

efter hörande av vederbörande organisationer av arbetsgivare och arbetare,

medgiva undantag för visst slag av sysselsättning eller visst arbetsställe.

Om inskränkning göres i veckovilan bör motsvarande frihet från

arbete såvitt möjligt beredas.

Enligt 38 § 4 mom. äger chefsmyndigheten, om den finner att arbetsgivare

åsidosätter vad som stadgas om veckovila, meddela honom nödiga

föreskrifter till tryggande av stadgandets iakttagande. Överträdelse av sådan

föreskrift är jämlikt 42 § straffbelagd.

Dessa bestämmelser infördes i arbetarskyddslagen genom lag den 12 juni

1931, som trädde i kraft den 1 januari 1932. Därvid meddelades en övergångsbestämmelse,

enligt vilken den i 5 § 1) föreskrivna skyldigheten att

bereda arbetarna veckovila icke skulle gälla för sådant slag av sysselsättning

eller sådant arbetsställe, där vid tiden för lagens ikraftträdande veckovila

icke tillämpades; dock borde sådan ledighet beredas arbetarna, där ej

arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen

kunde anses kräva avvikelse, och skulle stadgandet om chefsmyndighetens

befogenhet att meddela föreskrifter äga motsvarande tillämpning. Vidare

föreskrevs att, där undantag från vad i 5 § 1) stadgades ägde ruin, arbetsgivaren

borde underrätta chefsmyndigheten därom.

Vidare föreskrives i 37 § andra stycket, att å varje arbetsställe, som icke

helt är undantaget från föreskriften i 5 § 1) om veckovila, skall på lämplig

plats finnas anslagen uppgift angående tiden för veckovila för arbetarna

eller, där tiden icke är densamma för alla arbetare eller grupper av dem,

för envar grupp eller arbetare. Särskilt anslag erfordras dock ej, om i allmänna

arbetstidslagen föreskrivet arbetstidsschema innehåller uppgift i

dessa hänseenden.

Konvention.

Vid internationella arbetskonferensen i Geneve år 1921 antogs en konvention

angående tillämpningen av veckovila i industriella företag, vilken

konvention ratificerats av Sverige den 27 november 1931. Konventionen,

som i svensk översättning återfinnes i prop. nr 198/1923 s. 28 ff„ innehåller

i huvudsak följande.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Hela den personal, som sysselsättes i ett industriellt företag — vartill

även byggnads- och transportföretag hänföras — skall med vissa angivna

undantag under loppet av varje tidrymd om sju dagar åtnjuta en vilotid

om minst tjugofyra timmar i följd. Denna vilotid skall såvitt möjligt beredas

varje företags hela personal samtidigt. Där så är möjligt skall vilotiden

infalla å de dagar, som enligt landets eller traktens tradition eller

sedvänja ägnas åt vila.

Undantagsmöjligheterna äro i huvudsak följande. Rena familjeföretag

kunna helt undantagas från regleringen. Dessutom äger varje stat att med

beaktande särskilt av alla tillbörliga ekonomiska och humanitära synpunkter

och efter samråd med kompetenta arbetsgivar- och arbetarorganisationer,

där sådana finnas, medgiva undantag från eller avkortning i veckovilan.

Det föreskrivna samrådet erfordras icke beträffande sådana undantag,

som före konventionens biträdande beviljats med tillämpning av gällande

lagstiftning. Varje stat bör såvitt möjligt meddela bestämmelser om

kompensationsledighet i fall då undantag medgivits, såframt ej genom överenskommelse

eller sedvänja redan är sörjt för dylik ledighet.

Dessutom föreskrives bl. a. att det skall åligga varje arbetsgivare att, där

veckovila gives samfällt åt hela personalen, tillkännagiva tiden för densamma

antingen medelst anslag på arbetsstället eller å annan lämplig plats

eller ock på annat av regeringen godkänt sätt samt, där så icke är fallet,

medelst ett register, upprättat på sätt som godkänts genom lagstiftning eller

genom ett av vederbörande myndighet utfärdat reglemente, angiva de anställda,

för vilka särskilda föreskrifter gälla beträffande veckovila ävensom

innehållet i dessa föreskrifter.

Kommitténs förslag.

Det av kommittén föreslagna stadgandet om veckovila (22 §) överensstämmer

med 5 § 1) i gällande arbetarskyddslag med endast den ändringen

att ordet »bör» i första styckets andra punkt och i tredje stycket utbytts

mot ordet »skall». Kommittéförslaget saknar emellertid motsvarighet till

den i gällande lag förekommande övergångsbestämmelsen, enär enligt kommitténs

mening denna begränsning av huvudregelns tillämpning icke syntes

böra bibehållas.

Bestämmelserna om veckovila skola icke gälla för familjemedlem till

arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell

arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämpning endast i

den mån så föreskrives av arbelsrådet.

Kommittén framhåller att slopandet av övergångsbestämmelsen komme

att medföra bl. a. att i och med den nya lagens ikraftträdande skyldighet

inträdde att även vid arbete med flottning och utskiljning av trävaror i

flottleder tillämpa stadgandet om veckovila. I anslutning härtill anför kommittén

följande.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

Att med hänsyn till detta förhållande införa ett särskilt undantagsstadgande

i lagen synes icke lämpligt. Det torde nämligen i allmänhet få förutsättas,

att i den mån dylikt arbete försiggår på söndag, detta sker mestadels

blott under en del av söndagsdygnet och endast i särskilda fall under

hela dygnet. I det förstnämnda fallet torde det således endast vara fråga

om en viss inskränkning av den för veckovilan bestämda tidrymden om

24 timmar, och en inskränkning härvidlag torde såsom huvudregeln om

veckovila utformats utan hinder kunna göras. I de fall åter, då vid arbete

av nämnda slag hinder föreligger att uttaga den föreskrivna veckovilan,

torde enligt kommitténs mening undantag från huvudregeln kunna meddelas

jämlikt 22 § andra stycket. Sådant undantag, som kan avse antingen

visst slag av arbete eller visst arbetsställe, bör kunna meddelas för relativt

lång tid. Framställning om undantag bör kunna göras av flottningsförening,

till vilken vederbörande arbetsgivare äro anslutna.

Med anledning av att lantarbetsgivareföreningen i yttrande över kommitténs

preliminära förslag gjort gällande, att föreskriften om veckovila

icke kunde tillämpas på djurskötsel, anför kommittén att jämlikt huvudregelns

avfattning hinder icke förelåge att i fråga om dylikt arbete företaga

erforderlig inskränkning i veckovilan. Det finge dock anses önskvärt att

även djurskötare så långt möjligt erhölle den föreskrivna ledigheten. En

inskränkning av veckovilan kunde stundom vara påkallad även beträffande

en del andra arbeten inom jordbruket, t. ex. vid skördearbete. Enligt kommitténs

mening skulle också i dylikt särskilt fall inskränkning i veckovilan

kunna ske.

Kommittén uttalar vidare att bestämmelsen om veckovila gällde även

fastighetsarbetare, men att enligt kommitténs mening hinder icke skulle

föreligga att jämväl på detta område göra inskränkning i den angivna tidrymden

för veckovila, om så skulle finnas påkallat med hänsyn till arbetets

natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet.

Kommittén framhåller slutligen att gällande bestämmelse angående anslag

om tiden för veckovila icke upptagits i lagförslaget, enär den finge

anses sakna praktisk betydelse. Slopandet av denna föreskrift innebure

emellertid en sådan avvikelse från konventionens bestämmelser, att det

syntes nödvändigt att frånträda konventionen, därest ej tillkännagivandet

av veckovilan skedde på annat av Kungl. Maj :t godkänt sätt.

Yttrandena.

I flera yttranden yrkas att vissa slag av verksamhet måtte undantagas

från föreskrifterna om veckovila. Sålunda anför lantbruksstyrelsen att den

föreslagna huvudregeln även om den syntes medgiva en viss inskränkning

av ledighetens längd svårligen torde kunna tillämpas inom jordbruket,

där särskilt djurskötseln krävde ett kontinuerligt arbete. Framför allt syntes

nu rådande brist på arbetskraft inom jordbruket lägga hinder i vägen

för en sådan tillämpning. Bestämmelserna om veckovila borde därför icke

gälla arbetstagare, varom bär vore fråga. Lantarbetsgivareföreningen anser

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj:ts proposition nr 298. 169

det nödvändigt att undantaga djurskötsel. Till stöd härför anför föreningen

följande.

Redan under nuvarande förhållanden, då djurskötarna åtnjuta 24 timmars

ledighet i regel blott varannan vecka, möter det stora svårigheter att

få utearbetarna att fullgöra ersättartjänst i stall och ladugård. Genomförandet

av bestämmelsen i det nu framlagda förslagets 22 § skulle skärpa

dessa svårigheter därhän att de i många fall bleve oöverstigliga. På en gård

med stallare och kreatursskötare samt två utearbetare skulle dessa senare

få göra ersättartjänst praktiskt taget varje söndag eller i vart fall en dag

i veckan. Genom att också utearbetarna tillförsäkrats samma rätt till

veckovila, skulle de, oavsett om de göra ersättartjänst på söndag eller vardag,

undandragas sitt egentliga arbete vardera en dag i veckan. Olägenheterna

av en sådan upprepad splittring av arbetslaget äro uppenbara. Härtill

kommer att bestämmelsen icke står i samklang med lantarbetstidslagen,

som medger utökad veckoarbetstid vid ersättareänstgöring bl. a. just för

att möjliggöra för en utearbetare att göra ersättartjänst på söndag utan att

därför behöva beredas ledighet å en av veckans vardagar.

Lantbruks förbundet framhåller att ledighet av minst 24 timmars varaktighet

för varje period av 7 dagar icke alltid kunde beredas arbetstagare,

som sysslade med djurskötsel. Kommittén hade visserligen uttalat att hinder

icke förelåge att för dylika arbetstagare göra erforderlig inskränkning

i veckovilan, men detta borde klarare återgivas i lagtexten.

Föreningen skogsarbeten befarar att de föreslagna bestämmelserna

komme att hindra arbetets rationella anordnande inom vissa verksamhetsområden.

Särskilt gällde detta flottningen, där generella undantag

måste medgivas med hänsyn till att arbetet i väsentlig grad måste anpassas

till sådana opåverkbara betingelser som vattentillgång, vindförhållanden

o. d. Kommittén hade uppmärksammat detta förhållande och i motiveringen

uttalat sig för ett förenklat, summariskt dispensförfarande. En bestämmelse

av denna innebörd syntes lämpligen böra intagas i anvisningarna

till 22 §.

Generaltullstyrelsen föreslår att tullverkets personal undantages

från bestämmelserna om veckovila.

Fastighetsägarnas arbetsgivareförbund hemställer att fastig hetsar

be t ar na undantagas från bestämmelserna om veckovila. Förbundet

framhåller att gällande arbetarskyddslags föreskrifter icke ägde tillämplighet

å ifrågavarande arbetsområde. Enär eldningen för värme och varmvatten

icke kunde avbrytas, skulle införande av veckovila för fastighetsarbetare

innebära alt andra arbetstagare måste utföra arbetet i deras ställe,

och om veckovilan regelmässigt skulle förläggas till söndagar, komme andra

arbetstagare att få sin ledighet splittrad. Enligt förbundets förmenande

torde det bli svårt för fastighetsägarna att skaffa ersättare för fastighetsarbetarna.

Jämlikt kollektivavtal ägde arbetstagare, därest han önskade

ledighet på grund av sjukdom eller andra särskilda omständigheter, sätta

annan av arbetsgivaren godtagen person i sitt ställe. Denna bestämmelse

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 2‘JS.

finge anses tillfyllest. Möjligheten för arbetstagarna att på detta sätt få

ledigt från fastighetsarbetet hade emellertid utnyttjats endast i enstaka

undantagsfall, vilket syntes visa att behov av ledighet icke förelåge. Vidare

hade fastighetsarbetare enligt kollektivavtalet rätt att låta sina familjemedlemmar

biträda med arbetet.

Tidningsutgivareföreningen föreslår ett undantagsstadgande av innehåll

att arbete under kortare tid än tre timmar per dag skall få

äga rum under sju dagar i veckan utan arbetsrådets medgivande. Föreningen

framhåller, att det f. n. förekomme att tidningsbud vid sjudagarstidningar

icke hade ordnad veck o vila. Av tidningarna upprepade gånger

gjorda försök att införa vissa ledighetsdagar för sådana tidningsbud hade

strandat på organisatoriska svårigheter, vilka till följd av rådande brist

på arbetskraft nu vore ännu större än tidigare. Sedan ett år tillbaka finge

tidningsbilden emellertid som kompensation för de uteblivna ledighetsdagarna

en ledighetsvecka extra för år utöver den lagenliga semestern. Då

det närmast syntes kunna antagas, att det varit kommitténs mening att

även ett arbete, som varade endast ett par timmar om dagen, skulle berättiga

till veckovila på söndagar, förordade föreningen en bestämmelse om

undantag för sådant arbete.

Föreningen framhåller vidare att enligt gällande kollektivavtal för tidningarna

nattveckorna vid sjudagars morgontidningar omfattade sju dygn

i följd samt dagveckorna fem arbetsdygn och två ledighetsdygn. Då denna

arbetsindelning vore av vital betydelse för framställning av sjudagar stidningar,

förutsatte föreningen att möjlighet skulle föreligga att även i fortsättningen

förlägga arbetet på samma sätt. Av förslaget framginge emellertid

icke, huruvida arbetsrådets tillstånd erfordrades därtill. I anvisningarna

borde därför intagas eu klarläggande föreskrift, enligt vilken arbetsvecka

finge omfatta sju dygn därest arbetet under föregående eller följande

vecka begränsades till fem dygn.

Gencralpoststyrelsen anför att i den mån förhållandena så medgåve allt

gjordes för att befria personalen vid postverkets lokalförvaltningar från

söndagstjänstgöring — bl. a. genom att anlita tillfälliga vikarier — men

att denna personal likväl i regel måste tjänstgöra varannan eller var tredje

söndag, i flertalet fall dock endast några morgontimmar. Då veckovilan

på grund av arbetsförhållandena och tillgången på vikarier icke lämpligen

kunde förläggas till annan veckodag, erhölle dessa tjänstemän sålunda ej

minst 24 timmars sammanhängande vila den vecka, under vilken de fullgjorde

söndagstjänstgöring. I samband med tjänstfri söndag kompenserades

de emellertid, då så läte sig göra, genom avkortad tjänstgöring föregående

lördagsmiddag och i många fall även följande måndagsmorgon. Om

den föreslagna paragrafens formulering icke skulle anses giva styrelsen

befogenhet att ordna personalens veckovila efter dessa nu tillämpade riktlinjer,

funne sig styrelsen böra anhålla om generellt medgivande att göra

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

de undantag från bestämmelserna, som vore oundgängligen nödvändiga

med hänsyn till postarbetets behöriga gång.

Vattenfallsstyrelsen uttalar att det förefölle, som om kommitténs mening

vore den, att tillstånd av arbetsrådet skulle erfordras exempelvis för att

under söndag utföra betonggjutning vid ett kraftstationsbygge, som av tekniska

skäl icke kunde avbrytas, eller andra arbeten som icke kunde förläggas

till annan tid, såsom vissa arbeten på kraftledningar. Vad som f. n.

gällde i fråga om begränsning av övertidens omfattning borde emellertid

enligt styrelsens uppfattning vara tillräckligt.

I vissa yttranden föreslås skärpning av förslagets bestämmelser

om veckovila. Sålunda anser riksförsäkringsanstalten att fordran

på veckovila borde uppställas som en allmän regel, från vilken generella

undantag för visst slag av arbete eller visst arbetsställe icke skulle få förekomma

annat än efter medgivande av arbetsrådet. Utan sådant medgivande

borde föreskriften om veckovila få eftersättas endast då någon oförutsedd

händelse föranledde därtill.

Landsorganisationen framhåller i anledning av den i huvudregeln förekommande

inskränkningen »i regel» att möjligheten till undantag borde

angivas på ett bestämdare sätt och t. ex. göras beroende av gitt särskilt hinder

mötte för tillämpning av huvudregeln. Med förslagets avfattning måste

det te sig svårt att bedöma, i vilka fall dispens över huvud erfordrades.

Därjämte borde dispens kunna förbindas med föreskrift om kompensationsledighet

enligt tredje stycket.

Departementschefen.

Den av arbetarskyddskommittén föreslagna regleringen av arbetstagarnas

rätt till veckovila avviker från nu gällande bestämmelser i samma ämne

egentligen endast därutinnan att det hittillsvarande undantaget för äldre

sedvana ej upptagits. Kommittén har ansett att i vissa angivna fall den

föreslagna huvudregeln icke lade hinder i vägen för att utan dispens regelbundet

göra erforderlig inskränkning i veckovilan. En sådan tolkning av

stadgandet synes emellertid vara utesluten. I likhet med riksförsäkringsanstalten

anser jag alt det icke utan arbetarskyddsstyrelsens medgivande

bör vara tillåtet att inom visst slag av verksamhet eller inom visst företag

mer eller mindre regelbundet tillämpa kortare veckovila än 24 timmar i

följd. Å andra sidan torde det icke vara lämpligt alt kräva dispens för

inskränkning i veckovilan vid ett eller annat enstaka tillfälle. För att den

sålunda angivna innebörden av undantaget klarare skall komma till uttryck

synas orden »i regel» böra utbytas mot »där ej särskilt förhållande tillfälligtvis

påkallar undantag». Att såsom i några yttranden ifrågasatts i lagen

generellt undantaga vissa slag av sysselsättning från föreskrifterna om

veckovila kan jag icke finna lämpligt. Det sagda innebär, att dispens kom
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

mer att erfordras exempelvis för sådan inskränkning av veckovilan för

flottningsarbetare, djurskötare och fastighetsarbetare, som kommittén förutsatt

kunna ske utan särskilt tillstånd. Den av mig förordade lösningen

kan visserligen väntas medföra en ökning av antalet dispensärenden, men

dispensförfarandet torde icke behöva bli särskilt betungande. Jag förutsätter

nämligen, att arbetarskyddsstyrelsen i uppenbara fall för viss tid eller

tills vidare beviljar generell dispens för visst slag av arbete, gällande även

företag, vilka icke äro medlemmar i den organisation som gjort ansökningen.

I allmänhet torde icke erfordras total befrielse utan endast viss avvikelse

från föreskrifterna om veckovila. Självfallet bör dispensbeslut kunna

förbindas med villkor, exempelvis om kompensationsledighet.

I anledning av vad vattenfallsstyrelsen i sitt yttrande anfört vill jag

framhålla, att dispens icke erfordras för att, där så kan anses påkallat,

veckovilan förlägges till annan dag än söndag.

Enligt en av Sverige ratificerad konvention på förevarande område —- vilken dock endast avser industriella företag, däri inräknat byggnads- och

transportföretag — skall anslag om tiden för veckovilan finnas på arbetsstället

eller annan lämplig plats eller ock tiden angivas på annat lämpligt

sätt. Föreskrifter i detta hänseende synas fördenskull böra meddelas i

administrativ ordning.

Minimiålder för användande i arbete.

Gällande lag.

Enligt 9 § arbetarskyddslagen får minderårig icke användas till arbete,

förrän den minderårige fyllt 13 år och — där ej fråga är om arbete allenast

under ferietid — inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller

däremot svarande kunskaper eller färdigheter eller ock erhållit behörigt

tillstånd att lämna folkskolan. För vissa slag av arbete föreskrives en högre

åldersgräns. Beträffande bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverks- och annat

industriellt arbete, byggnads-, skogsavverknings- och kolningsarbete samt

arbete med transport av personer eller gods gäller sålunda enligt 10 § första

stycket förbud mot användande av minderårig under 14 år, såvida ej fråga

är om distribution av varor eller uträttande av bud eller ärenden. Vidare

stadgas i 11 §, att minderårig under 16 år icke må användas till arbete

under jord i stenbrott eller gruva.

I fråga om lätt arbete, som bedrives i fria luften och fortgår allenast kortare

tid av året samt icke regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess,

äger enligt 12 § första stycket yrkesinspektionens chefsmyndighet

bevilja eftergift från de i 9 § och 10 § första stycket meddelade förbuden,

när skäl därtill äro. Enligt 12 § andra stycket äger därjämte chefsmyndigheten

i särskilda fall meddela eftergift från förbudet i 10 § första

stycket, där så prövas nödigt till förekommande av sysslolöshet eller annat

opaginerad Kontrollera mot PDF

17.‘i

Kungl. Maj:ts proposition nr 2!/S.

allvarligt inen för den minderårige. Någon möjlighet att erhålla dispens

från förbudet i 11 § finnes däremot icke.

I detta sammanhang må erinras om att, såsom tidigare nämnts, lagens

bestämmelser om minderåriga icke äga tillämpning å jordbruket.

Internationella överenskommelser.

Vid internationella arbetsorganisationens generalkonferens i Geneve år

1937 antogos förslag till konventioner rörande minimiålder för barns användande

till industriellt resp. icke-industriellt arbete. Dessa båda konventioner

utgöra revisioner av två 1919 resp. 1932 av arbetsorganisationens

konferens antagna konventioner i ämnet. Den huvudsakliga innebörden av

revisionen är, att minimiåldern böjts från 14 till 15 år. Varken de ursprungliga

eller de reviderade konventionerna ha ratificerats av Sverige.

De reviderade konventionerna, vilka i översättning finnas återgivna i propositionen

nr 45/1938 s. 22—30, innehålla i huvudsak följande.

Enligt den reviderade konventionen angående minimiålder för barns användande

i industriellt arbete få barn under 15 år icke användas i industriella

företag eller någon gren av sådant företag. Undantag medgives blott

för företag, vari sysselsättas endast medlemmar av arbetsgivarens familj,

och detta allenast såframt sysselsättningen icke är farlig för liv, hälsa eller

moral. I en samtidigt antagen rekommendation angående minimiålder för

barns användande i familjeföretag hemställes, att medlemmarna av organisationen

måtte sträva efter att tillämpa sin lagstiftning angående minimiålder

för användande till arbete å alla industriella företag, familjeföretagen

därunder inbegripna.

Den reviderade konventionen angående minimiålder för barns användande

till icke-industriellt arbete äger tillämpning å varje arbete, som icke

regleras i konventionen angående industriellt arbete eller i konventionerna

angående minimiålder för barns användande i jordbruket (1921) respektive

till sjöss (1936), med undantag för fiske till havs och arbete i vissa

skolor. Efter beslut av vederbörande nationella myndighet må dock från

konventionen undantagas dels företag, vari sysselsättas endast medlemmar

av arbetsgivarens familj, under villkor att arbetet icke är skadligt eller farligt

och dels husligt arbete i familj, vilket utföres av medlemmar av familjen.

Enligt huvudregeln i konventionen må barn under 15 år eller barn,

som fyllt 15 år men ännu äro underkastade primär skolplikt, icke användas

till sådant arbete, varå densamma äger tillämpning. Konventionen innehåller

emellertid det undantaget från huvudregeln att barn som fyllt 13 år i

viss utsträckning och på vissa villkor må användas till lätt arbete.

Genom proposition nr 45/1938 inhämtades riksdagens yttrande över konventionerna

och rekommendationen. Därvid anförde jag i egenskap av

föredragande departementschef, att jag icke till ratificering kunde förorda

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:Is proposition nr 298.

konventionen angående minimiålder för barns användande till ickc-industriellt

arbete, att frågan om ratifikation av konventionen angående minimiålder

för barns användande till industriellt arbete lämpligen borde anstå,

till dess en allmän revision av arbetarskyddslagen komme till stånd

samt att av enahanda skäl rekommendationen icke för det dåvarande

borde giva anledning till åtgärder. Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning

(skriv, nr 98/1938).

Kommitténs förslag.

Kommittén föreslår, att minimiåldern för minderårigs användande till

arbete höjes från 13 till 14 år samt att den för minderårigs sysselsättande

i industriellt och därmed likställt arbete gällande åldersgränsen höjes från

14 till 15 år (26 §). Sistnämnda åldersgräns skall tillämpas beträffande

industriellt arbete, hantverksarbete, byggnadsarbete, arbete i gruva, stenbrott

och grustag och därmed jämförligt arbete, skogsavverknings- och kolningsarbete,

arbete med transport av personer eller gods samt arbete i

hotell, restauranger och kaféer, dock skall den högre åldersgränsen icke

gälla för uträttande av bud eller ärenden eller lättare distributionsarbete.

Förslaget innebär sålunda även den skärpningen att arbete i grustag, hotell,

restauranger och kaféer, för vilket nu den allmänna lägsta åldersgränsen

gäller, likställes med industriellt arbete. Vidare föreslås förbud mot minderårigs

användande till arbete under jord i gruva eller stenbrott eller å

annan liknande arbetsplats, t. ex. tunnelarbete. Såsom ytterligare villkor

för minderårigs användande i annat arbete än ferieai''bete uppställer förslaget

liksom gällande lag att den minderårige fullgjort sin folkskolplikt.

I likhet med vad som f. n. är fallet skall dispens från dessa bestämmelser

i viss utsträckning kunna meddelas.

Bestämmelserna om minimiålder och fullgjord skolgång skola enligt förslaget

icke gälla för jordbruket med osjälvständiga binäringar, hemindustrielit

arbete, arbete av familjemedlem och s. k. kooperativ verksamhet.

Å arbete av elev vid läroanstalt skola de äga tillämpning endast i den mån

så föreskrives av arbetsrådet.

Kommittén anför icke någon egentlig motivering till förslaget om höjning

av åldersgränserna för minderårigs användande i arbete men redovisar

i betänkandet vissa synpunkter ur vilka frågan övervägts. Till en

början framhålles sålunda att kommittén enligt de för utredningsuppdraget

lämnade direktiven hade att pröva frågan om ratificering av de förut omnämnda

konventionsförslagen. En höjning av minimiåldern till 15 år för

varje slag av arbete — vilket utgjorde en förutsättning för att konventionsförslagen

skulle kunna ratificeras — ansåge sig kommittén emellertid icke

kunna föreslå. Frågan sammanhängde med ett flertal andra spörsmål. Sålunda

syntes hänsyn böra tagas dels till den ålder, vid vilken de minder
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

17.'')

Kniu/I. Maj:ts proposition nr 298.

åriga i regel fullgjort sin skolplikt och i vilken omfattning yrkesundervisning

kunde erhållas efter folkskolans slut, och dels till frågan huruvida

olycksfallsfrekvensen vore högre för minderåriga än för äldre. Vidare borde

det klarläggas, om det med hänsyn till den minderåriges hälsa och kroppsutveckling

kunde anses påkallat att höja åldersgränsen.

Beträffande frågan vid vilken ålder den primära skolplikten i regel vore

fullgjord, anför kommittén till en början att av de barn som under läsåret

1935—36 slutade folkskolan 56 CU avgingo vid 13 års ålder. Även om den

genomsnittliga avgångsåldern konime att höjas till något över 14 år till

följd av den sjuåriga folkskolans genomförande, torde man likväl alltjämt

få förutsätta, att det största antalet barn komme att lämna skolan vid 14

års ålder. För närvarande kunde efter avslutad folkskola endast ett mycket

begränsat antal barn beredas yrkesundervisning före inträdet i förvärvslivet.

En höjning av minimiåldern till 15 år för barns användande till

industriellt arbete och i viss omfattning även till icke-industriellt arbete

skulle följaktligen under nuvarande förhållanden för många barn medföra

sysslolöshet under ett år eller mera mellan skolgångens slut och inträdet

i arbetet. Anledningen till att minimiåldern höjts i konventionsförslagen

hade främst varit att motverka ungdomsarbetslösheten. Den ifrågasatta

höjningen av åldersgränsen skulle emellertid för vårt iands vidkommande

i stället skapa viss sysslolöshet bland de minderåriga. För industriens del

torde dock en höjning av åldersgränsen till 15 år icke bli av särskilt ingripande

natur. Av den av kommittén verkställda statistiska undersökningen

framginge nämligen, att år 1938 i industriellt arbete samt byggnads-

och transportarbete (utom flottningsarbete) sysselsatts endast 175

trettonåringar och 3 264 fjortonåringar (bilaga A till betänkandet s. 774).

Frågan huruvida olycksfallsfrekvensen vore högre för minderåriga än

för arbetstagare över 18 år vore, uttalar kommittén, svår att besvara. En

bearbetning av tillgängligt statistiskt material, vilken kommittén låtit verkställa,

utvisade att olycksfallsfrekvensen bland de minderåriga vore något,

ehuru obetydligt, högre än bland vuxna arbetare. Skillnaden vore dock icke

så stor att den motiverade en höjning av minimiåldern. För att nedbringa

olycksfallsfrekvensen bland de minderåriga syntes snarare böra tillgripas

den utvägen att skärpa eller utvidga bestämmelserna om förbud mot minderårigas

användande till vissa farliga arbeten.

Beträffande frågan om det med hänsyn til! de minderårigas hälsa och

kroppsutveckling kunde anses påkallat att höja åldersgränsen framhåller

kommittén inledningsvis, att spörsmålet svårligen läte lösa sig generellt,

och anför vidare följande.

I det särskilda fallet får hänsyn tagas till å ena sidan hur utvecklad och

stark den minderårige är, och å andra sidan arten av det arbete, vartill den

minderårige skall användas. En utväg att utan höjning av gällande åldersgränser

komma till rätta med här ifrågavarande problem torde vara att i

opaginerad Kontrollera mot PDF

170

KimgJ. Maj.ts proposition nr 298.

lagen uttryckligen angiva, till vilka slag av arbete den minderårige får användas.

Lagen skulle emellertid härigenom bliva oöverskådlig och alltför

detaljerad. Dessutom skulle det bliva svårt att på ett tillfredsställande och

uttömmande sätt verkställa en uppräkning av ifrågavarande arbeten. Frågan

blir därför, om man icke lättare kan nå det åsyftade målet genom att

medelst läkarundersökning söka utröna, huruvida den minderåriges hälsa

och kroppsutveckling är sådan, att den minderårige med hänsyn härtill

utan fara kan användas till visst angivet arbete. Även om läkarundersökning

uppställes som villkor för minderårigas inträde i förvärvsarbete, måste

det emellertid i allmänhet för deras hälsa och kroppsutveckling vara av

betydelse, att de icke anställas i arbete vid alltför tidig ålder. Å andra sidan

måste jämväl beaktas den sysslolöshet, som kan uppkomma för de minderåriga,

om åldersgränsen höjes, och de vådor av olika slag, som därmed

kunna följa. Genom en förhöjd skolplikt (7-årig eller högre) och vidgade

möjligheter till yrkesutbildning omedelbart efter avgången från skola lär

någon mera omfattande sysslolöshet dock icke behöva ifrågasättas bland

de minderåriga.

Kommittén föreslår såsom nämnts att i likhet med vad som nu gäller

dispens under vissa förutsättningar skall kunna medgivas från bestämmelserna

om minimiålder och fullgjord skolplikt

(27 §). Befogenheten att meddela dispens skall tillkomma arbetsrådet,

dock skall rådet jämlikt 62 § i viss utsträckning äga delegera densamma

till distriktschefen. Eftergift skall enligt 27 § kunna beviljas under följande

förutsättningar.

a) När särskilda skäl därtill äro, må minderårig, oaktat han icke fyllt

14 år eller fullgjort sin folkskolplikt, användas till lätt arbete, under förutsättning

att arbetet icke är av beskaffenhet att menligt inverka på hans

hälsa eller kroppsutveckling eller hans förmåga att tillgodogöra sig skolundervisningen.

Kommittén säger sig förutsätta, att undantag komme att

lämnas företrädesvis för minderårig, som fyllt 13 år, och blott sällan för

annan minderårig. Enligt anvisningarna till detta stadgande hänföres till

lätt arbete främst budskickning, vakthållning samt vändning och stackning

av torv och andra liknande arbeten i fria luften, som fortgå endast under

kortare tid av året och icke regleras av samband med mekaniskt driven

arbetsprocess.

b) Minderårig, som fyllt 14 år, må användas till industriellt och därmed

likställt arbete, där så prövas nödigt med hänsyn till den minderåriges

yrkesutbildning eller av andra särskilda skäl.

c) Yngling, som fyllt 16 år och vid läkarbesiktning visat sig äga god

hälsa och kroppsutveckling må, när särskilda skäl därtill äro, användas

till arbete under jord i gruva, i stenbrott eller å annan liknande arbetsplats.

Kommittén anför att sistnämnda undantagsmöjlighet närmast avsåge kolgruvorna,

där f. n. 16- och 17-åringar i viss utsträckning användes till

arbete under jord. För kommittén hade framhållits, att det vore av betydelse

att även i fortsättningen möjlighet funnes att använda minderåriga

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 177

till arbete i dessa gruvor, enär de därigenom bl. a. finge tillfälle att vänja

sig vid gruvarbetet.

Kommittén säger sig förutsätta att, ehuru detta icke angivits i lagtexten,

det för fallet a) uppställda villkoret att arbetet icke vore av beskaffenhet

att menligt inverka på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling skulle

gälla även för fallen b) och c).

Yttrandena.

I remissyttrandena äro meningarna om lämpligheten av kommitténs förslag

att höja åldersgränserna mycket delade. Förslaget t ill styrkes

uttryckligen av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, landsorganisationen,

kooperativa förbundets styrelse, fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

Fredrika-Bremer-förbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Stockholms

folkskoledirektion, folkskolestyrelserna i Göteborg och Malmö samt barnavårdsnämnderna

i nämnda tre städer.

I några yttranden anföres, att det syntes lämpligare att fastställa

vissa minimimått med avseende å den kroppsliga

utvecklingen än att höja minimiåldern. I denna riktning

uttala sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt förste stadsläkarna

i Stockholm och Göteborg. Den sistnämnde framhåller i detta sammanhang,

att kroppsutvecklingen under pubertetsåldern av fysiologiska

skäl växlade oerhört; det kunde inträffa att av två fullt friska 16-åringar

den ene vägde i det närmaste dubbelt så mycket som den andre. Inom det

militära bedömandet tillämpades alltid vissa minimisiffror.

Riksförsäkringsanstalten ställer sig synnerligen tveksam till förslaget

om höjning av åldersgränserna och uttalar, att några olägenheter ur

skyddssynpunkt vilka kunde sättas i samband med de nu gällande åldersgränserna

icke försports. Stadgandet om fullgjord skolplikt torde få betraktas

som den grundläggande bestämmelsen i detta hänseende, och denna

verkade automatiskt så, att en utsträckning av skolplikten medförde höjd

begynnelseålder för inträde i arbete. Det skulle vara beklagligt, om bestämmelser

beslutades som medförde att minderåriga i stor utsträckning

finge gå sysslolösa under någon längre tid efter det de lämnat skolan.

Önskemålet om anslutning till internationella konventioner kunde icke få

tillmätas avgörande betydelse vid frågans bedömande. Att anstalten likväl,

ehuru efter stor tvekan, icke yrkade bibehållande av nuvarande åldersgränser,

berodde uteslutande på de undantagsbestämmelser som upptagits i 27 §

i förslaget. I

I ett flertal yttranden avstyr k es varje höjning av de nuvarande

åldersgränserna. I denna riktning uttala sig alla yrkesinspektörerna utom

en, länsstyrelserna i Örebro och Västernorrlands län, förste provinsialläkarna

i Uppsala, Örebro, Västmanlands och Västernorrlands län samt

12 Ilihang till riksdagens protokoll I9''i8. 1 samt. AV 298.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj ris proposition nr 298.

förste stadsläkaren i Malmö. Som skäl för denna ståndpunkt anföres

främst, att de nuvarande åldersgränserna icke visat sig medföra vådor ur

hälsosynpunkt; i läkarnas yttranden åberopas i detta sammanhang egna

erfarenheter såsom besiktningsläkare. Vidare framhålles, att det torde bli

mycket svårt att få allmänheten att acceptera de föreslagna höjningarna,

enär efterlevnaden redan av de nuvarande åldersbestämmelserna vore mycket

bristfällig till följd av att dessa icke överensstämde med föräldraopinionen.

Slutligen pekas på att höjningarna skulle förvärra den rådande

bristen på arbetskraft. I ett av ifrågavarande yttranden anföres därjämte

att spörsmålet om höjning av minimiåldern komrne att lösas automatiskt

då den planerade utsträckningen av skoltiden genomförts, något som emellertid

torde komma att dröja åtskilliga år. Innan så skett skulle de föreslagna

höjningarna medföra sysslolöshet för många minderåriga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker den föreslagna höjningen av

den lägsta åldersgränsen för minderårigs användande i arbete från 13 till

14 år, enär det ur skilda synpunkter syntes vara av synnerlig vikt, att minderåriga

insattes i produktivt arbete, så snart skolförhållandena det

medgåve.

I ett par yttranden ifrågasättes slopande av den särskilda åldersgränsen

för industriellt och därmed likställt arbete. Sålunda

anser svenska arbetsgivareföreningen —• som tillstyrker förslaget

om höjning av den allmänna minimiåldern till 14 år — att bärande motiv

saknades för att höja åldersgränsen för industriellt och därmed likställt

arbete till 15 år, i synnerhet som bättre rekreationsmöjligheter nu beretts

ungdomen genom semesterlagstiftningen. Det vore ett samhällsintresse att

ungdomen utan onödigt dröjsmål finge påbörja yrkesutbildning eller eljest

komma i produktivt arbete. Ett bibehållande av den nuvarande anordningen

med skilda åldersgränser syntes så mycket mindre motiverat som

kommittén föreslagit skärpt läkarkontroll för minderårig arbetskraft. Att

14-åringar endast efter dispens skulle kunna sysselsättas i industriellt och

därmed likställt arbete, skulle leda till onödig omgång och utgöra en fara

för byråkratisering. Industriförbundet instämmer i arbetsgivareföreningens

yttrande. Förste stadsläkaren i Malmö uttalar, att berättigandet av en

högre minimiålder för industriarbete än för annat arbete, d. v. s. i huvudsak

budskickning, kunde diskuteras. Ofta hade minderåriga, som övergått

från arbete som springpojke eller springflicka till industriellt arbete, sagt

honom att de genom övergången fått betydligt mindre ansträngande arbete

än förut. Huvudskälet för att högre minimiålder stadgats för industriellt

arbete torde ha varit en uppgiven större olycksfallsrisk i industriellt arbete.

Å andra sidan förelåge icke någon statistik över olycksfallsrisken vid budsändning.

Med hänsyn till den alltmer tilltagande trafiken vore denna risk

emellertid troligen betydligt större än man antagit. Arbetsgivarnes ömse
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2!)S. 179

sidiga olycksfalls försök ringsbolag anser förslaget om höjning av den tidigare

14-årsgränsen till 15 år utgöra en relativt onödig komplicering av

lagen. Med hänsyn till den utökade läkartillsynen av minderåriga samt med

tanke på de minderårigas olika utveckling och den i allmänhet föga markanta

skillnaden mellan 14-åringar och 15-åringar förefölle det vara en

praktisk och försvarbar åtgärd att slopa den särskilda åldersgränsen för

industriellt och därmed likställt arbete.

Förslaget om införande av 15 år som åldersgräns för arbete i hotell,

restauranger och kaféer avstyrkes av hantverks- och småindustriorganisationen,

arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter och konditorföreningen

under åberopande av att sådant arbete icke kunde jämföras med

det tyngre rent industriella arbetet. Malmö folkskolestyrelse hälsar däremot

förslaget i denna del med tillfredsställelse.

En utvidgning av tillämpningsområdet för 15-årsgränsen ifrågasättes av

landsorganisationen, som — för den händelse familjeföretag och osjälvständiga

binäringar till jordbruk icke helt lades under lagstiftningen — yrkar

att en minimiålder av 15 år måtte fastställas för industriellt och därmed

likställt arbete i sådana företag.

I ett par yttranden förordas, att åldersgränserna hänföras

till kalenderåret i stället för födelsedagen. Sålunda anser

förste provinsialläkaren i Malmöhus län det av flera skäl vara lämpligare

att tillåta minderårigs användande till arbete i allmänhet från och med

det kalenderår, under vilket den minderårige fyller 14 år. Hantverks- och

småindustriorganisationen föreslår, att såväl 14-årsgränsen som 15-årsgränsen

anknytas till kalenderåret. Organisationen framhåller, att då skolplikten

började det kalenderår, under vilket barnet fyllde 7 år, den minderårige

vid åttaårig skolgång normalt komme att sluta skolan det kalenderår,

under vilket han fyllde 15 år. Det syntes vara en fördel, om den

minderårige då också hade rätt att omedelbart inträda i industriellt arbete.

Några remissinstanser föreslå att vissa slag av arbeten generellt

undantagas från förbudet att använda minderårig som icke

fyllt 14 år. Sålunda anför socialstyrelsen att det i betraktande bland annat

av den rådande bristen på arbetskraft kunde ifrågasättas, om det icke vore

lämpligt att införa ett generellt undantag från detta förbud. Om arbetstiden

för minderårig under 15 år, såsom styrelsen förordade, begränsades

till G timmar av dygnet och .''}(> timmar i veckan samt arbetet bestode i uträttande

av bud eller ärenden, lätt distributionsarbete eller annan därmed

jämförlig lätt sysselsättning, ville del synas, som om åldersgränsen skulle

kunna sättas till 12 år. Dylikt arbete skulle dock tillåtas endast under

ferier eller efter avslutad skolgång. Yrkeskvinnors samarbetsförbund förordar,

att generellt tillstånd lämnas för minderårig som ej fyllt 14 år att

under ferietid deltaga i lättare arbete såsom trädgårdsarbete och hudskick
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ning. Sådant lättare arbete utfördes ofta för familjens räkning, och förbundet

kunde icke finna annat än att den minderårige lika väl borde få

tillfälle att skaffa sig en extra inkomst genom att utföra samma arbete hos

annan arbetsgivare. Om dylikt undantag ej medgåves, kunde befaras, att

åldersgränsens höjande skulle medföra att man i stor utsträckning utan

att iakttaga lagens bestämmelser om sökande av dispens komme att använda

minderåriga för arbeten av ifrågavarande slag.

Göteborgs folkskolestyrelse föreslår, att eftermiddagsarbete av skolbarn

i viss utsträckning och på vissa villkor skall vara tillåtet. Styrelsen framhåller,

att redan gällande lags bestämmelse om minimiålder för barns användande

i arbete överträddes i mycket stor omfattning. En höjning av

åldersgränsen kunde befaras medföra ökning av lagöverträdelsernas antal.

Enligt styrelsens mening kunde ett kontrollerat och efter varje barns förmåga

avvägt eftermiddagsarbete icke anses mer påfrestande än annan sysselsättning

på fritid. Därför syntes rådande förhållanden inom arbetslivet

med avseende på barnens eftermiddagsarbete böra vinna sanktion genom

den nya lagen. Detta kunde ske genom att lagen kompletterades med en

föreskrift att eftermiddagsarbete för barn vore tillåtet under villkor a) att

barnet uppnått 13 års ålder, b) att arbetstiden icke överstege 10 timmar i

veckan, c) att arbetet anmäldes till barnets lärare och d) att från hemmet

lämnades garanti att barnets avlöning eller lämplig del därav överlämnades

till målsman. Därigenom skulle det nu starkt florerande barnarbetet efter

slutad skoldag komma under kontroll.

I några yttranden ifrågasättes generellt undantag för vissa slag av lättare

arbeten inom skogsbruket. Sålunda framhåller domänstyrelsen, att vid

skogsodlings- och plantskolearbete inginge vissa arbeten av utpräglat lätt

slag. Då det syntes vara alltför betungande att för varje särskilt fall inhämta

arbetsrådets medgivande, innan minderårig användes till dylikt arbete,

ifrågasatte styrelsen, huruvida ej generellt undantag skulle kunna

medgivas. Föreningen skogsarbeten anser det rimligt och lämpligt med en

undantagsbestämmelse om rätt att vid skogssådd och skogsplantering använda

minderårig under 14 år. Dylikt arbete vore icke av beskaffenhet att

menligt inverka på den minderåriges hälsa och kroppsutveckling. Ofta användes

hela skolklasser till skogsplantering. Om principiella hinder mot

ett sådant undantag ansåges föreligga, borde i varje fall ett förenklat, summariskt

dispensförfarande medgivas. Fyra skogsvårdsstyrelser förorda, att

förslagets bestämmelse om minimiålder mildras beträffande lätt arbete i

plantskolor, varjämte två av dessa styrelser föreslå en uppmjukning även

i fråga om lättare arbete vid skogskulturer. Skogsstyrelsen — som utgår

från att dispens jämlikt 27 § a) kunde erhållas för arbeten av nämnda slag

— lämnar däremot under denna förutsättning kommitténs förslag utan

erinran.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Moj.ts proposition nr 298.

De av kommittén föreslagna dispensreglerna behandlas i en del

yttranden. Malmö barnavårdsnämnd anför, att den för sin del helst skulle

ha sett att möjligheterna att erhålla dispens ytterligare begränsats. I varje

fall ifrågasatte nämnden ett absolut förbud mot minderårigs användande

under jord. Malmö folkskolcstyrelse ansluter sig i princip närmast till

den uppfattningen att fullgjord primär skolplikt borde vara en förutsättning

för minderårigs användande i arbete överhuvud taget. En sådan reform

vore dock måhända icke möjlig att genomdriva för närvarande. En

rimlig kompromiss mellan arbetsmarknadens och skolans krav skulle

möjligen kunna vinnas, om beviljande av undantag gjordes beroende av

den minderåriges återstående skolplikt, t. ex. så att arbetstillstånd beviljades

endast under det sista av de obligatoriska skolåren. Skolöverstyrelsen

och Stockholms folkskoledirektion anse det önskvärt att i lagen fixerades

en lägsta åldersgräns, under vilken arbetstillstånd icke finge meddelas.

Som lämplig sådan gräns föresloges 12 eller helst 13 år. Städernas

folkskolinspektörsförbund förordar, att 13 år bestämmes såsom lägsta

åldersgräns för erhållande av dispens. Medicinalstyrelsen och statens

institut för folkhälsan anse det även i fallen a) och b) böra styrkas att den

minderårige äger god hälsa och kroppsutveckling. Landsorganisationen

föreslår att i fallet b) dispensvillkoret ändras till »där så prövas nödvändigt

med hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning eller eljest vara till

gagn för honom» samt att i lagtexten angives att det för fallet a) uppställda

villkoret att arbetet icke är av beskaffenhet att menligt påverka den minderåriges

hälsa eller kroppsutveckling skall gälla även för fallen b) och c).

Organisationen understryker därjämte angelägenheten av att arbetsrådets

befogenhet att lämna dispens komme att utövas med största återhållsamhet

och urskillning. Riksförsäkringsanstalten och alla yrkesinspektörerna

utom en yrka, att distriktscheferna direkt i lagen — alltså utan delegation

från arbetsrådet enligt 62 § — måtte tilläggas befogenhet att medgiva

dispens från åldersbestämmelserna. Befogenheten att dispensera innebure

nämligen väsentligen ej annat än rätt att medgiva vad som vore tillåtet enligt

gällande lag. Det skulle medföra omgång och ökat arbete, om arbetsrådet

bleve undantagsbeviljande myndighet.

Departementschefen.

Minimiåldern för minderårigs användande till arbete är för närvarande

13 år med möjlighet till dispens i viss utsträckning. I fråga om industriellt

och därmed likställt arbete är minimiåldern 14 år, även här med möjlighet

till dispens. Till arbete under jord i gruva eller stenbrott må minderårig

icke användas förrän han fyllt 16 år. Såsom ytterligare villkor för

minderårigs användande i arbete gäller att den minderårige skall — utom

då fråga är om feriearbete — ha fullgjort sin folkskolplikt.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Arbetarskyddskommittén har föreslagit en genomgående höjning av de

angivna åldersgränserna. Härigenom skulle den svenska lagstiftningen

komma att närmare ansluta sig till de internationella överenskommelser

på området, som föreligga. Någon ratificering från svensk sida av konventionerna

skulle dock icke ett genomförande av kommitténs förslag möjliggöra.

Även om det i och för sig vore önskvärt att så kunde ske, har jag i

likhet med kommittén icke funnit det möjligt att gå så långt i fråga om

förbud mot minderårigas användande till arbete som konventionernas bestämmelser

förutsätta.

Kommitténs förslag att höja åldersgränserna för minderårigas användande

till arbete har i åtskilliga yttranden avstyrkts under åberopande av

dels att de nuvarande åldersgränserna icke visat sig medföra vådor ur

hälsosynpunkt och dels att efterlevnaden av åldersbestämmelserna vore

mycket bristfällig. Vad sålunda anförts synes mig dock icke utgöra tillräckliga

skäl mot att åldersgränserna i princip justeras uppåt, vilket jag

i och för sig finner önskvärt. I några yttranden har uttalats, att man i stället

för viss minimiålder borde kräva att den minderåriges kroppsutveckling

nått vissa mått, innan han finge användas till arbete. Denna tanke är

i och för sig beaktansvärd, men det torde stöta på stora svårigheter att

genomföra densamma på ett tillfredsställande sätt. Då jag — på sätt i det

följande skall närmare utvecklas — i likhet med kommittén anser att

läkarundersökning alltid bör föregå minderårigs anställande i arbete, torde

icke behöva befaras att alltför outvecklade eller svaga minderåriga komma

att användas till arbete, för vilket de ej äro lämpade. Med hänsyn härtill

synes mig lagstiftningen i förevarande hänseende alltjämt böra bygga på

vissa åldersgränser.

Vad angår den allmänna minimiåldern synes kommittén i viss mån ha

byggt sitt förslag om en höjning av åldersgränsen från 13 till 14 år på

tanken, att sistnämnda åldersgräns sammanfölle med den tid, då skolplikten

fullgjorts. Vid en sjuårig skolplikt, som löper från det år under vilket

den minderårige fyller sju år, kommer emellertid skolgången normalt att

avslutas på försommaren det kalenderår, under vilket den minderårige

fyller 14 år. Omkring hälften av de minderåriga skulle följaktligen

icke kunna inträda i förvärvslivet omedelbart efter fullgjord skolgång

utan först en eller flera månader senare. Mot en sådan ordning

talar det skäl, som kommittén själv anfört mot en höjning av

åldersgränsen till 15 år, nämligen att en period av sysslolöshet kunde befaras

mellan skolgångens slut och inträdet i arbetet. AU för alla dessa fall

anlita dispensvägen synes mindre tilltalande. Av nu anförda skäl finner

jag mig icke f. n. kunna biträda kommitténs förslag på denna punkt.

I viss anslutning till vad i några yttranden anförts därom att åldersgränserna

borde hänföras icke till levnadsår utan till kalenderår vill jag för

min del i stället föreslå, att minderårig får användas till arbete om han

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts proposition nr 298.

183

fyllt 14 år eller under kalenderåret fyller 14 år. Härigenom torde de nyss

berörda olägenheterna av att genomföra kommitténs förslag undgås. Den nu

förordade regeln innebär i förhållande till kommitténs förslag även den lättnaden

att minderårig må utan dispens utföra feriearbete året efter det varunder

han fyllt 13 år. Då feriearbete huvudsakligen torde förekomma under

sådana former att vid ett genomförande av kommitténs förslag dispens

regelmässigt skulle komma att beviljas i dessa fall, synes den av mig förordade

uppmjukningen av kommittéförslaget på denna punkt snarare innebära

fördelar.

Beträffande frågan om en högre åldersgräns för minderårigas användande

till industriellt och därmed likställt arbete har i en del yttranden

gjorts gällande, att något bärande skäl för en höjning av den nuvarande

åldersgränsen i detta hänseende ej förelåge, och att följaktligen 14-årsåldern

borde fastställas som en gemensam åldersgräns för industriellt och

annat arbete. För min del är jag dock av den uppfattningen att en höjning

av minimiåldern är mera påkallad i fråga om industriellt arbete än eljest.

Den enda vägande invändning som kan göras mot kommitténs förslag i

denna del är att bestämmelserna skulle kunna lägga vissa hinder i vägen

för att den minderårige får snarast möjligt påbörja en yrkesutbildning.

Vad riksförsäkringsanstalten anfört i denna del synes emellertid giva vid

handen, att med de av kommittén föreslagna dispensbestämmelserna dessa

omständigheter icke böra tillmätas någon större betydelse. Jag tillstyrker

fördenskull att minimiåldern liöjes till femton år. Anledning synes icke

föreligga att anknyta åldersgränsen jämväl till kalenderåret på sätt föreslagits

beträffande den allmänna minimiåldern. Kommitténs förslag att

med industriellt arbete skall jämställas även arbete i hotell, restauranger

och kaféer synes mig välmotiverat, då sådant arbete ofta är jäktigt och

kan vara fysiskt ansträngande.

Mot förslaget att höja minimiåldern för arbetstagares användande till

arbete under jord i stenbrott eller gruva eller å annan liknande arbetsplats

till 18 år har erinran ej gjorts. Förslaget synes böra genomföras.

Vad härefter angår de av kommittén föreslagna dispensreglerna har

kommittén förutsatt att dispens från det av kommittén föreslagna förbudet

mot minderårigas användande till arbete före fyllda 14 år skulle

komma alt endast mera sällan lämnas för den som icke fyllt 13 år. Detta

innebär eu skärpning i förhållande till vad nu tillämpas. Ehuru jag i det

föregående förordat eu mindre långt gående höjning av åldersgränsen än

kommittén föreslagit, har jag för min del intet att invända mot att dispensreglerna

tillämpas snävare än för närvarande. .lag kan icke finna alt,

såsom socialstyrelsen ifrågasatt, bristen på arbetskraft kan anses motivera

införande av ett omfattande undantag i fråga om minderåriga som fyllt

12 år. Geni emot vad kommittén anfört vill jag dock uttala, att fullgjord

skolplikt synes böra kunna medföra dispens i något större utsträckning

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

än kommittén torde ha avsett. Att såsom i några yttranden förordats i

lagen fastslå en åldersgräns, under vilken dispens icke skulle få meddelas

synes mig däremot, bl. a. med hänsyn till att dispens erfordras jämväl för

feriearbete, icke vara lämpligt.

Beträffande de arbeten, för vilka dispens skall kunna medgivas, är jag

ense med kommittén. Med anledning av vad i några yttranden anförts om

minderårigas användande vid skogssådd och skogsplantering vill jag anmärka,

att dylika arbeten omfattas av de föreslagna dispensreglerna.

Jämväl i fråga om de dispensregler, som kommittén föreslagit beträffande

minderårigas användande till industriellt och därmed jämförligt arbete

eller till underjordsarbete, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till

kommittén. I förstnämnda fall torde dock dispens böra vara möjlig, när

den minderårige uppnått den allmänna minimiålder för användande i arbete,

som jag förordat. I anledning av vad landsorganisationen anfört

synes vidare en något strängare formulering av denna dispensregel vara

önskvärd för att inskärpa att vid dispensgivningen hänsyn skall tagas endast

till den minderåriges förhållanden.

Beträffande dispens från den allmänna minimiåldersgränsen har kommittén

uppställt krav på alt arbetet icke skall vara av beskaffenhet att

menligt inverka på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling, och

kommittén har förutsatt att detta villkor skall gälla även för övriga dispensfall.

Landsorganisationen har påyrkat att detta skulle komma till uttryck

i lagtexten. Med hänsyn till de övriga förutsättningar för dispens,

som i dessa fall gälla, torde detta dock icke vara erforderligt. Ej heller

torde något större behov föreligga av att, såsom medicinalstyrelsen påfordrat,

för samtliga dispensfall därjämte angiva att den minderårige skall

äga god hälsa och kroppsutveckling.

Enligt kommittéförslaget skall dispensrätten kunna delegeras å distriktschef

(yrkesinspektör). Mot en sådan delegationsrätt torde några befogade

invändningar ej kunna göras under förutsättning att densamma begränsas

på lämpligt sätt. Av skäl, som komma att närmare angivas i specialmotiveringen

till departementsförslaget, är jag för min del icke beredd att

medgiva delegation av dispensrätten i så stor omfattning som kommittén

förutsatt. Jag kan följaktligen så mycket mindre ansluta mig till riksförsäkringsanstaltens

och flertalet yrkesinspektörers åsikt, att dispensrätten

helt borde läggas i yrkesinspektörernas händer.

Minderårigs arbetstid.

Gällande bestämmelser.

Enligt 14 § 1 mom. första stycket arbetarskyddslagen gäller i fråga om

minderårigs arbetstid i arbete, varå lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens

begränsning — den s. k. allmänna arbetstidslagen — äger tillämpning, vad

i sistnämnda lag är stadgat. Arbetarskyddslagen innehåller emellertid den

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kiaujl. Maj.ts proposition nr 298.

inskränkningen i allmänna arbetstidslagens bestämmelser att — frånsett

nödfallsarbete — arbetstiden för minderårig i intet fall får överstiga 10

timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan. Samma regel gäller enligt

andra stycket i fråga om arbete, som icke faller under allmänna arbetstidslagen.

I samma moments andra stycke meddelas vissa bestämmelser

om anmälan rörande nödfallsarbete och ansökan om tillstånd att fortsätta

dylikt arbete utöver två dygn.

I 13 § andra stycket stadgas, att minderårig skall lämnas erforderlig

ledighet för deltagande i kurs för religions- eller sådan yrkes- eller fortsatt

skolundervisning, för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides av staten

eller med kommunala medel. Därjämte föreskrives i 14 § 1 mom. tredje

stycket, att om minderårig med arbetsgivarens vetskap deltager i kurs för

dylik undervisning, arbetsgivaren är skyldig att så begränsa den minderåriges

arbetstid, att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden ej

överskrider 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan.

I detta sammanhang torde även böra lämnas en redogörelse för huvuddragen

av den begränsning av arbetstiden, som arbetstidslagarna påbjuda.

Allmänna arbetstidslagen stadgar som huvudregel beträffande ordinarie

arbetstid, att arbetsgivare icke får använda arbetare till arbete mer än 48

timmar i veckan. Inom denna ram kan arbetstiden variera för olika veckodagar

men får icke något dygn uppgå till mer än 9 timmar. Beträffande

skiftarbete gäller det undantaget, att arbetet under olika dygn och veckor

kan variera, blott icke den sammanlagda arbetstiden för tre veckor blir

längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan. Vidare medgiver lagen,

att arbete i viss omfattning får förekomma å övertid, dvs. å arbetstid utöver

den ordinarie. Här märkes först nödfallsarbete. För dylikt arbete

under högst två dygn fordras ej tillstånd, men om arbetet skall fortgå

länsre tid förutsättes arbetsrådets tillstånd. Annat övertidsarbete, s. k.

vanligt övertidsarbete, kan vara antingen s. k. förberedelse- och avslutningsarbete

eller s. k. allmänt övertidsarbete. Arbetare under 16 år får

aldrig användas till vanligt övertidsarbete, och arbetare som fyllt 16 men

ej 18 år får användas till sådant arbete endast efter arbetsrådets tillstånd.

— Enligt den nu gällande lantarbetstidslagen den 8 juni 1945 — vars giltighetstid

utlöper den 31 oktober 1948 —-varierar den ordinarie arbetstiden

under olika årstider och för skilda kategorier av arbetare. För vanligt jordbruksarbete

och för arbete i självständigt trädgårdsföretag får arbetstiden

för dygn icke vara längre än 10 timmar; begränsningen för vecka varierar

mellan 43 och 52 timmar under olika årstider. Beträffande djurskötsel

gälla i viss mån avvikande regler. Reglerna om nödfallsarbete överensstämma

med allmänna arbetstidslagens. I fråga om vanligt övertidsarbete

gälla enligt lantarbetstidslagen samma regler för minderåriga som för

vuxna arbetstagare. Till nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten

får nödigt antal arbetare användas på övertid under högst 7 timmar för

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

arbetsvecka. Allmänt övertidsarbete får förekomma dels i viss omfattning

utan särskilt tillstånd och dels därutöver efter medgivande av arbetsrådet.

— Enligt arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 är den ordinarie

arbetstiden högst 48 timmar i veckan. Arbetstiden för dygn får ej

överstiga 10 timmar. Å arbetsställe, som i regel icke sysselsätter mer än en

arbetstagare, må dock arbetstiden under högst två av veckans dygn utsträckas

till 11 timmar. Beträffande försäljningsställe som i regel hålles

öppet även å sön- och helgdagar gäller i stället, att arbetstiden icke får

överstiga för dygn 10 timmar och för två veckor i följd 96 timmar. Reglerna

om övertid överensstämma i huvudsak med lantarbetstidslagens, och i likhet

med denna innehåller arbetstidslagen för detaljhandeln icke några särskilda

bestämmelser angående minderårigs användande till övertidsarbete.

— Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer den 23 maj 1947

stadgar, att den ordinarie arbetstiden icke får överstiga 144 timmar under

tre kalenderveckor och 11 timmar under en tidrymd av tjugufyra timmar,

räknad från klockan 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande

dag. Beträffande nödfallsarbete gälla samma regler som enligt allmänna

arbetstidslagen. Den som är under 16 år får ej användas till allmänt övertidsarbete,

och för användande av minderårig, som fyllt 16 år, till sådant

arbete fordras tillstånd av arbetsrådet. Beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten

gälla däremot samma bestämmelser för minderåriga som

för vuxna. Tiden för dylikt arbete är maximerad till 21 timmar under tre

kalenderveckor. — Slutligen må nämnas att enligt samtliga arbetstidslagar

arbetsrådet under vissa förutsättningar äger medgiva annan fördelning av

den ordinarie arbetstiden, blott den ej förlänges för år räknat, eller utsträckning

av den ordinarie arbetstiden.

Konvention.

Den förut omnämnda konventionen angående minimiålder för barns användande

till icke-industriellt arbete innehåller vissa begränsningar beträffande

arbetstiden för minderåriga under 15 år. Sålunda må barn, som fyllt

13 men ej 14 år, endast användas till lätt arbete och ej mer än 2 timmar om

dagen, vare sig å skol- eller lovdagar, samt icke ägna mer än sammanlagt

7 timmar om dagen åt skolan jämte lätt arbete. Beträffande barn i åldern

14—15 år skall den nationella lagstiftningen bestämma det antal timmar

om dagen, varunder sådana barn få användas till arbete. Dessutom skall

det vara förbjudet att använda barn under 15 år till arbete å söndagar och

lagstadgade allmänna högtidsdagar.

Kommitténs förslag.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om minderårigs arbetstid

(30 §) innebära vissa skärpningar i förhållande till vad som nu gäller.

Såsom huvudregel föreslås, att minderårig icke må användas till arbete mer

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 2V8.

än 9 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan. Beträffande arbete, som

avses i lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen

för hotell, restauranger och kaféer, föreslås det undantaget från

huvudregeln, att maximiarbetstiden skall utgöra 10 timmar av dygnet och

54 timmar i veckan. Arbetsrådet skall i särskilda fall äga medgiva utsträckning

av minderårigs arbetstid. Vidare skall minderårig som hittills under

vissa förutsättningar kunna användas till nödfallsarbete.

Den sålunda föreslagna arbetstidsbegränsningen skall icke gälla beträffande

det egentliga jordbruket — men däremot för jordbrukets binäringar

_och ej heller i fråga om hemindustriellt arbete och s. k. kooperativ verksamhet

eller för familjemedlem till arbetsgivaren. Å arbete av elev vid läroanstalt

skola bestämmelserna äga tillämpning endast i den mån så föreskrives

av arbetsrådet.

Som skäl för eu skärpning av huvudregeln angående minderårigs

arbetstid anför kommittén till en början att det inom kommittén

anmärkts på att enligt arbetarskyddslagen minderåriga för närvarande

finge användas till arbete, som icke reglerades av arbetstidslagstiftningen,

längre tid än som i allmänhet tillätes för vuxna arbetstagaie. Kommittén

framhåller vidare att i den utländska arbetarskyddslagstiftningen vanligtvis

fastställts en kortare arbetstid för minderåriga än enligt gällande

svenska arbetarskyddslag. Med hänsyn till den räckvidd som allmänna

arbetstidslagen hade och då densamma i stor utsträckning tillämpades även

där den icke vore obligatorisk samt i betraktande av att enligt denna lag

minderårig ej utan särskilt tillstånd finge användas till arbete mer än 9

timmar per dygn eller 48 timmar i veckan ansåge sig kommittén böra föreslå

att den sålunda fastställda arbetstidsbegränsningen lades till grund

jämväl för arbetarskyddslagens stadgande om minderårigs arbetstid. Enligt

kommitténs mening borde dock vissa undantag göras från denna

huvudregel.

Kommittén har även övervägt, huruvida icke arbetstiden för vissa minderåriga

borde ytterligare begränsas, och anför härom följande.

Det torde icke kunna bestridas, att för de minderåriga, som efter avslutad

skolgång inträda i förvärvslivet, även en arbetstid om 9 timmar per dygn

och 48 timmar i veckan måste anses vara förhållandevis lång. Särskilt gäller

detta minderåriga i åldern 14—16 år. För dessa medför övergången från

skolarbetet till förvärvslivet helt naturligt en viss påfrestning, ej minst

genom den omställning av levnadsvanor som påkallas av aibetet och arbetsförhållandena.

De minderåriga kunna dessutom erhålla ett mera ihållande

arbete än vad de tidigare varit vana vid. Därtill kommer, att de minderåriga

i sina unga år i regel äro mera mottagliga för skadlig inverkan av

arbetet eller de förhållanden, varunder detta bedrives. Eu kortare arbetstid

för 14- och 15-åringar än den föreslagna skulle även vara påkallad med

hänsyn till deras behov av yrkesutbildning, vilken på grund av begränsade

utbildnings- och utkomstmöjligheter ej sällan måste bedrivas vid sidan om

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S.

arbetet. Här nämnda omständigheter ha föranlett kommittén att jämväl

pröva frågan om ytterligare begränsning av arbetstiden för vissa minderåriga.

Därvid har ifrågasatts, huruvida icke arbetstiden för minderåriga

under 16 år, vilka sysselsattes i industriellt arbete, borde begränsas till 6

timmar av dygnet och 36 timmar i veckan. Ehuru eu dylik arbetstidsbegränsning

för 14- och 15-åringar av här anförda skäl i många fall vore befogad,

har kommittén icke ansett sig kunna förorda en sådan reform.

Denna skulle nämligen i det praktiska livet bliva svår att genomföra, särskilt

i de fall där minderåriga gå såsom hjälpare åt vuxna arbetare. Den

skulle även kunna medföra, att minderåriga användas endast till sådant

arbete inom industrien, som möjliggjorde tillämpning av en kortare arbetstid,

vilket i sin tur skulle kunna bliva till förfång för de minderårigas

vrkesutbildning.

Till motivering av undantagsbestämmelsen för sådant arbete, som

avses i lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln

och arbetstidslagen för hotell, restauranger

och kaféer, anför kommittén att det icke kunde anses lämpligt

att oberoende av vad som stadgades i dessa lagar fastställa en maximiarbetsdag

av 9 timmar och en maximiarbetsvecka om 48 timmar för minderåriga,

vilka sysselsattes inom sådana slag av verksamhet, varå lagarna

ägde tillämpning. Gjorde man det, skulle nämligen möjligheterna att använda

minderårig arbetskraft inom ifrågavarande verksamhetsgrenar beskäras

på ett sätt, vilket icke överensstämde med den uppfattning, som

kommit till uttryck i nämnda lagar.

Då det egentliga jordbruket såsom nämnts undantagits från arbetarskyddslagens

bestämmelser om minderårigs arbetstid, kommer hänvisningen

till lantarbetstidslagen att avse osjälvständiga binäringar, byggnadsarbete

för jordbruk och osjälvständiga binäringar samt trädgårdsskötsel.

Enligt uttalande i anvisningarna skall ifrågavarande stadgande även gälla

självständig binäring till jordbruk, förutsatt att den icke är underkastad

allmänna arbetstidslagen, i vilket fall huvudregeln i 30 § första stycket

skall tillämpas. I anvisningarna sägs vidare att förevarande undantagsbestämmelse

avsåge icke blott sådana företag, varå de speciella arbetstidslagarna

ägde tillämpning, utan även sådant arbete inom ifrågavarande

verksamhetsområden, som vore undantaget från dessa lagars tillämpning;

den gällde sålunda även för sådana företag, som på grund av sin ringa storlek

icke omfattades av nämnda lagar, och för arbete, som särskilt undantagits,

t. ex. statlig verksamhet.

Kommittén framhåller vidare att enligt nämnda lagar i vissa fall intet

hinder förelåge att använda minderårig till arbete längre tid än 10 timmar

av dygnet resp. 54 timmar i veckan, särskilt då fråga vore om övertidsarbete.

Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att arbetsrådet tillägges befogenhet

att i särskilda fall medgiva att arbetstiden för minderårig, som

sysselsättes i arbete av ifrågavarande slag, utsträckes utöver nämnda antal

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

timmar. Kommittén uttalar att dylikt medgivande borde lämnas endast då

särskilda skäl förelåge därtill.

Kommittén erinrar vidare om att arbetsrådet enligt allmänna arbetstidslagen

ägde medgiva att minderårig, som fyllt 16 år, användes till övertidsarbete.

För att icke den i 30 § 1 mom. första stycket föreslagna huvudregeln

om minderårigs arbetstid skulle omöjliggöra dylik dispens föreslår

kommittén, att arbetsrådet bemyndigas att då så prövas nödigt i särskilt

fall medgiva att arbetstiden för minderårig under kortare tid utsträckes.

Kommittén anför, att med denna bestämmelse jämväl avsåges att bereda

möjlighet till undantag från huvudregeln i andra fall, t. ex. då allmänna

arbetstidslagen icke vore tillämplig eller då fråga vore att tillämpa bestämmelserna

i dess 5 § eller att vid skiftarbete förlägga skiften så att arbetet

kunde sluta tidigare på lördagar.

Även beträffande minderårigs sammanlagda undervisnings-

och arbetstid innebär kommitténs förslag (30 § 2 mom.)

en skärpning i förhållande till vad som nu gäller. Sålunda föreslås, att den

sammanlagda undervisnings- och arbetstiden begränsas till 54 timmar i veckan

mot f. n. 60 timmar. Begränsningen för dygn skall fortfarande utgöra

10 timmar. Därjämte har bland de kurser, till vilka hänsyn skall tagas i

detta sammanhang, även medtagits kurs för yrkesutbildning som är anbefalld

av arbetsgivaren. Kommittén uttalar i anslutning härtill, att den icke

ansett sig kunna föreslå en begränsning av den sammanlagda undervisnings-

och arbetstiden till 9 timmar per dygn och 48 timmar i veckan, enär

det icke vore uteslutet att ett sådant stadgande kunde medföra, att arbetsgivare

undveke att anställa minderårig, så länge denne deltoge i sådan undervisning

som här avsåges. Med en sådan arbetstidsbegränsning skulle vidare

många minderåriga, som bevistade aftonkurser få sin arbetstid så avkortad,

att de ej erhölle den arbetsförtjänst, som de vore i behov av för

att kunna deltaga i dylik kurs.

Yttrandena.

Frågan om minderårigs arbetstid har tilldragit sig stort intresse, och i

yttrandena ha vitt skilda åsikter kommit till uttryck.

Landsorganisationen och kooperativa förbundets styrelse tillstyrka

i huvudsak kommitténs förslag, men framställa i ett par detaljfrågor vissa

erinringar, till vilka jag senare återkommer.

Ett flertal remissinstanser ifrågasätta ytterligare begränsning

av arbetstiden för minderåriga. Sålunda föreslå medicinalstyrelsen,

statens institut för folkhälsan, Fredrika-Bremer-förbundet och

föreningen SAIA att maximiarbetstiden även för arbete som avses i de speciella

arbetstidslagarna fastställes till 9 timmar för dygn och 48 timmar i

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 2,9<S.

veckan. Till stöd för detta yrkande anför medicinalstyrelsen att ifrågavarande

arbeten ej sällan vore tunga med hänsyn till de minderårigas kroppsutveckling

och helt eller i stor utsträckning innebure arbete i stående eller

gående ställning. En arbetstid i dylikt arbete utöver 9 timmar av dygnet

och 48 timmar i veckan kunde för många ungdomar i uppväxtåldern innebära

skadliga påfrestningar, ej minst för hållnings- och rörelseorganen

(risk för plattfot, rygginsufficiens in. in.). Även folkhälsoinstitatet åberopar

hygieniska synpunkter mot kommitténs förslag i denna del.

Stockholms barnavårdsnämnd anför, att nämndens överläkare visserligen

förklarat att han ur medicinsk synpunkt icke hade något att erinra

mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande minderåriga, men

att det ville synas nämnden som om den föreslagna maximiarbetstiden vore

alltför lång. Då nämnden icke kände sig övertygad om hållbarheten av de

skäl kommittén anfört till stöd för sitt förslag, ville nämnden uttala, att

den ansåge att arbetstiden för minderåriga borde begränsas till 40 timmar

i veckan.

En efter de minderårigas ålder varierande ar betstids

b eg ränsning ifrågasättes av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,

fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt Stockholms folkskoledirektion.

Sålunda uttalar socialstyrelsen att de i kommitténs förslag upptagna arbetstiderna

enligt styrelsens mening måste anses för långa för de yngsta årsklasserna,

dvs. barn under 15 år. Dessa minderåriga befunne sig i en ömtålig

övergångsålder och måste såvitt möjligt skyddas mot överansträngning.

Styrelsen funne sig därför böra föreslå, att arbetstiden för minderåriga

under 15 år begränsades till 6 timmar av dygnet och 36 timmar i

veckan. För övriga minderåriga borde arbetstiden begränsas till 9 timmar

av dygnet och 48 timmar i veckan. Skolöverstyrelsen anser, med hänsyn till

den påfrestning som springpojksarbete in. in. brukade innebära för minderåriga

i åldern 14—16 år, att arbetstiden för ungdom under 16 år borde

begränsas till 8 timmar per dygn och 45 timmar i veckan. Fattigvårds- och

barnavårdsförbundet ifrågasätter, huruvida de svårigheter och risker, som

enligt kommitténs mening skulle vara förbundna med en ytterligare begränsning

av arbetstiden för åldern 14—16 år, vore så betydande, att de

kunde anses utgöra tillräckligt skäl för att hindra en ur medicinsk synpunkt

lämplig reduktion av arbetstiden för minderåriga under 16 år till

6 timmar om dagen och 36 timmar i veckan. Förbundet vore vidare för sin

del icke övertygat om lämpligheten av så lång arbetstid som kommittén

föreslagit beträffande arbete som avsåges i de särskilda arbetstidslagarna,

i varje fall för minderåriga under 16 år. Stockholms folkskoledirektion

vill allvarligt ifrågasätta, om icke arbetstiden för minderåriga under 16 år

borde ytterligare begränsas. Direktionen hade därvid närmast i tankarna

de s. k. springpojkarna, vilka i många fall hade synnerligen ansträngande

arbete under påfrestande omständigheter — regn och snö, blåst, dåligt väg
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

191

lag — utan att äga den fysiska styrka och motståndskraft, som borde vara

en förutsättning för 9 timmars dagligt arbete av sådant slag.

Riksförsäkringsnnstalten uttalar, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna

syntes alltför invecklade. En högst väsentlig och synnerligen önskvärd

förenkling kunde vinnas, utan att det huvudsakliga skyddssyftet bleve

lidande, genom att huvudbestämmelsen gåves det innehållet, att minderårig

icke finge användas till arbete mer än 10 timmar av dygnet eller 54 timmar

i veckan. Därtill borde fogas det tillägget att, där i lag eller annan författning

ytterligare begränsning stadgats, sådan begränsning skulle lända

till efterrättelse samt att arbetsrådet ägde att i särskilt fall medgiva, att

arbetstiden för minderårig, som fyllt 16 år, under kortare tid utsträcktes

utöver vad nyss nämnts. Arbetsrådet (majoriteten) instämmer i riksförsäkringsanstaltens

förslag på denna punkt, därvid en ledamot (herr Rune) utöver

vad anstalten anfört till förmån för den föreslagna regeln framhåller,

att densamma sakligt sett nära överensstämde med kommitténs mera

invecklade bestämmelse. Den praktiskt betydelselösa skillnaden vore endast

den, att företag i princip fallande under allmänna arbetstidslagen, vilka

sysselsatte färre arbetstagare än fyra, av minderåriga kunde uttaga en arbetstid

för vecka av 54 timmar mot 48 timmar enligt kommitténs förslag.

Konditorföreningen anser gällande arbetarskyddslags bestämmelser om

minderårigs arbetstid böra bibehållas.

F rågan om ar betstidsbestämmelsernas tillämplighet

å jordbruket behandlas av lantarbetareförbundet, vars yttrande åberopas

av landsorganisationen. Förbundet anser, att minderårigs arbetstid

även inom det egentliga jordbruket borde regleras i arbetarskyddslagen.

Därvid borde veckoarbetstiden för minderåriga i jordbruket och dess binäringar

fastställas till högst det antal timmar lantarbetstidslagen föreskreve

eller alternativt till 48 timmar i veckan i genomsnitt eller det antal arbetstimmar

per vecka, som för olika perioder angåves i sistnämnda lag.

Bestämmelserna om nödf allsarbete ha föranlett uttalande endast

av riksförsäkringsnnstalten som föreslår att desamma begränsas till att

gälla minderårig som fyllt 16 år.

De föreslagna bestämmelserna om rätt för arbetsrådet att i vissa fall medgiva

dispens från bestämmelserna om minderårigs

arbetstid ha mött kritik i några yttranden. Yrkeskvinnors samarbetsförbund,

Fredrika-Bremer-förbundet och föreningen SAIA anse sålunda att

ingen som helst dispensmöjlighet borde finnas. Landsorganisationen yrkar

den skärpningen av dispensförutsättningarna, att undantag skall få meddelas

endast då så oundgängligen betingas av särskilda omständigheter.

Organisationen framhåller, att en dylik skärpning icke förhindrade att

dispensrätten utnyttjades för att möjliggöra övertidsdispenser enligt all
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

männa arbetstidslagen eller för att tillgodose andra legitima behov av att

i särskilda fall överskrida maximiarbetstiden. Svenska arbetsgivareföreningen

anser däremot förslagets bestämmelser för snäva, särskilt med hänsyn

till att minderåriga ofta arbetade i lag med äldre. Stadgandet i 30 § 1 mom.

andra stycket borde mildras så att en smidigare och mera verklighetsbetonad

användning av dispensmöjligheterna kunde väntas.

Generalpoststyrelsen framhåller under hänvisning till de speciella arbetsförhållandena

inom postverket angelägenheten av att arbetarskyddslagen

lämnade postverket möjlighet alt självt vidtaga de mindre avvikelser från

bestämmelserna om minderårigs arbetstid som arbetets behöriga gång ansåges

kräva.

Frågan om begränsning av den sammanlagda undervi snings-

och arbetstiden för minderåriga som deltaga i viss undervisning

behandlas i ett flertal yttranden, därvid några remissinstanser

hävda att förslagets bestämmelser vore för snäva, under det att andra anse

föreskrifterna böra skärpas.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har intet att erinra mot att den sammanlagda

undervisnings- och arbetstiden inskränkes till 54 timmar i veckan

men anser att någon begränsning av den sammanlagda undervisningsoch

arbetstiden per dygn icke borde ske. Till motivering av sin ståndpunkt

anför överstyrelsen bl. a. följande.

Det hade onekligen varit av intresse, om utredningen haft tillfälle att

undersöka i vad mån nuvarande bestämmelser angående begränsning av

den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden för minderåriga verkligen

kunnat få avsedd effekt i avseende å arbetstidens begränsning. Av särskilt

intresse hade varit att få belyst tillämpningen av gällande bestämmelser om

begränsning av undervisnings- och arbetstiden till 10 timmar av dygnet,

vilket timantal föreslås skola gälla även i fortsättningen. Ett icke ovanligt

förhållande är, att minderåriga deltaga i yrkesundervisning under två

kvällstimmar vid sidan av förvärvsarbete under 8j/o timmar, varigenom deras

sammanlagda undervisnings- och arbetstid överskrider 10 timmar av

dygnet.----

Den omständigheten att ifrågavarande begränsning göres beroende av

att arbetsgivaren har vetskap om den minderåriges deltagande i undervisningen

kan tänkas medföra, att arbetsgivaren i vissa fall icke visar större

intresse för att den anställde använder sig av de möjligheter till yrkesutbildning,

som kunna erbjudas. En dylik konsekvens skulle enligt överstyrelsens

uppfattning vara att beklaga, då det är ytterst värdefullt om arbetsgivaren

intresserar sig för sina anställdas yrkesutbildning. Det bör vidare

bemärkas, att begränsningen icke gäller i fråga om sådan yrkesundervisning,

till vilken varken statligt eller kommunalt understöd utgår. Kommittén

föreslår härutinnan endast den utvidgningen, att bestämmelsen skall

gälla även för yrkesutbildningskurs, som är av arbetsgivaren anbefalld.

I och för sig synes emellertid icke större men kunna uppkomma för en

minderårig av att han överskrider nämnda timantal genom att deltaga i

av stat eller kommun helt eller delvis bekostad undervisning än om han

övergår till annan undervisning. Över huvud taget torde icke några mera

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj.ts propisition ru■ 298.

allvarliga risker för överansträngning behöva uppkomma på grund av att

den minderårige under en eller annan kväll efter en daglig arbetstid på

8i/2 timmar deltager exempelvis i två timmars undervisning i en yrkesskola

under förutsättning att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden

per vecka på lämpligt sätt begränsas. Som ovan framhållits kan emellertid

bestämmelsen om begränsning av den sammanlagda undervisnings- och

arbetstiden till 10 timmar av dygnet under vissa förhållanden medföra olägenheter

för den minderårige i avseende på dennes möjligheter att förskaffa

sig yrkesutbildning. Enligt överstyrelsens uppfattning är begränsningen

av undervisnings- och arbetstiden till visst antal timmar i veckan av

större vikt än begränsningen till visst timantal per dygn.

Kooperativa förbundets styrelse yrkar att timantalet per vecka bestämmes

till 60 i stället för 54 och att av arbetsgivaren anbefalld kurs för yrkesutbildning

icke skall omfattas av stadgandet. Förbundet uttalar i anslutning

härtill att kommitténs förslag i denna del syntes mindre välbetänkt

med hänsyn till de minderårigas eget intresse. Förbundet och konsumtionsföreningarna

hade alltsedan sin tillblivelse fäst största vikt vid utbildningen

av de inom rörelsen anställda. Såväl vid förbundets huvudkontor som

hos flera konsumtionsföreningar deltoge den minderåriga personalen i stor

utsträckning i den yrkesutbildning som vore ordnad för de anställda under

arbetstid och på fritid. Fritidsutbildningen skedde ofta i anslutning till

statlig eller kommunal yrkesskola eller läroanstalt. Personalen uppmuntrades

deltaga i utbildningen och åtnjöte i allmänhet ekonomiskt bidrag därför.

Liknande verksamhet förekomme inom andra företag och organisationer.

Det skulle vara till skada, om denna utveckling skulle hindras genom

den av kommittén föreslagna bestämmelsen, vilken ju i och för sig syftade

till de minderårigas bästa. Att stadgandet i dess föreslagna utformning

skulle tvinga förbundet och flera av konsumtionsföreningarna att begränsa

bidragen till de minderårigas utbildning syntes ofrånkomligt. Om fritidsutbildningen

inräknades i arbetstiden på föreslaget sätt, torde nämligen

tidsmarginalen vara för knapp och en inskränkning av arbetstiden erfordras.

Detta skulle ställa sådana arbetsgivare, som beflitade sig om att hjälpa

personalen till en god utbildning i sämre läge än de arbetsgivare, som intet

intresse ägnade åt den minderåriga arbetskraftens förkovran.

Konditorföreningen anser att gällande arbetarskyddslags bestämmelse i

denna punkt borde bibehållas, enär den av kommittén föreslagna begränsningen

skulle innebära en betungande olägenhet för de arbetsgivare, vilkas

minderåriga anställda besökte yrkesskolor.

Begränsning av den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden till 9

timmar för dygn och 48 timmar i veckan ifrågasättes av länsstyrelsen i

Malmöhus län, Fredrika-Bremer-förbundet, föreningen SAIA och försäkringst

jänslemannaförbundets skijddsombudsnåmnd. Sistnämnda organisation

hänvisar i detta sammanhang till att i SOU 1943: 7 angående hygieniska

förutsättningar för skolarbetet såsom tillåten arbetstid per vecka för

13 Bihang till riksdagens protokoll 19''i8. 1 sand. Nr 298.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194 Kungl. Maj.ts propisition nr 298.

åldrarna 16—19 år angivits 42 timmar, vilken tid avsåge såväl arbetet i skolan

som hemarbetet.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser den av kommittén föreslagna

sammanlagda undervisnings- och arbetstiden, 54 timmar i veckan,

vara väl lång, i synnerhet för minderåriga i åldern 14—16 år. Om arbetstiden

för dessa åldersgrupper kunde nedbringas i enlighet med vad förbundet

förordat, vore det önskvärt, att den sammanlagda undervisnings- och

arbetstiden för desamma begränsades till 48 timmar i veckan. Förbundet

insåge emellertid den fara som låge däri att arbetsgivare undveke att anställa

sådana minderåriga, som genomginge viss kurs eller undervisning,

och insåge även, att reduktionen i arbetsförtjänst kunde bli kännbar för

många av ungdomarna.

Socialstyrelsen — vilken såsom tidigare nämnts förordat en begränsning

av arbetstiden till 6 timmar av dygnet och 36 timmar i veckan för minderåriga

under 15 år och till 9 timmar av dygnet och 48 timmar i veckan för

övriga minderåriga — föreslår att den sammanlagda undervisnings- och

arbetstiden skall få överskrida respektive begränsningar av arbetstiden för

dygn med högst 1 timme.

Departementschefen.

Arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser om minderårigs arbetstid ha

karaktären av maximiregler, som supplera arbetstidslagstiftningens föreskrifter.

De bliva sålunda tillämpliga dels i fråga om företag, vilka icke

omfattas av arbetstidslagstiftningen, och dels då nämnda lagstiftning tilllåter

en arbetstid, som överstiger den i arbetarskyddslagstiftningen medgivna.

Enligt arbetarskyddslagen gäller om minderårigs arbetstid i arbete, varå

allmänna arbetstidslagen är tillämplig, vad i nämnda lag är stadgat. Detta

innebär att den minderårige i regel icke må användas till arbete mera än

9 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan. Efter dispens kan dock minderårig

som fyllt 16 år få användas till övertidsarbete.

Arbetarskyddskommittén har föreslagit att vad sålunda gäller skall stadfästas

som allmän regel även för arbete, som icke omfattas av allmänna

arbetstidslagen. Förslaget innebär i denna del en väsentlig skärpning av

gällande lag, som för sådant fall stadgar en maximiarbetstid om 10 timmar

av dygnet och 60 timmar i veckan. Såvitt angår arbete, som avses i de

särskilda arbetstidslagarna (lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln

och hotellarbetstidslagen) skall enligt förslaget arbetstiden för

minderårig få utgöra högst 10 timmar av dygnet och 54 timmar i veckan.

Även här föreslås att arbetsrådet skall ha möjlighet att medgiva dispens.

I åtskilliga yttranden har påyrkats en ytterligare begränsning av arbetstiden

för minderåriga. Bl. a. har för minderåriga under 16 år förordats en

kortare arbetstid än den enligt allmänna arbetstidslagen medgivna. Av skäl

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kangl. Maj.ts proposition nr 298.

som kommittén anfört anser jag det emellertid icke lämpligt att för dessa

minderåriga föreskriva en längsta arbetstid som understiger normalarbetsdagen.

Detta kan leda till svårigheter för sådana minderåriga att vinna anställning

och därigenom vara till nackdel för deras yrkesutbildning. Av

enahanda skäl synes det mig icke heller böra ifrågakomma att, såsom i

några yttranden ifrågasatts, som allmän regel med giltighet även för de

arbetsområden, där arbetstiden eljest regleras av särskilda arbetstidslagar,

föreskriva att minderårig icke får användas till arbete mera än 9 timmar

av dygnet eller 48 timmar i veckan. Beträffande såväl arbetstidslagen för

detaljhandeln som hotellarbetstidslagen gäller numera, att de avse varje

företag inom det av lagen berörda området, i vilket i regel finnes anställd

minst en arbetstagare. I fråga om lantarbetstidslagen gäller sedan länge

motsvarande regel såvitt angår trädgårdsskötseln, och förslag föreligger

att även i övrigt utsträcka lagens tillämpningsområde till företag med i

regel minst en anställd. Genomföres sistnämnda förslag, kommer arbetstidslagstiftningen

på samtliga här ifrågavarande områden att omfatta alla

företag utom dem som endast tillfälligtvis sysselsätta främmande arbetskraft.

Den reglering av normalarbetstiden, som innefattas i nämnda speciallagar,

synes böra vara normerande även för minderåriga arbetstagare.

Arbetarskyddslagen bör i detta hänseende såsom hittills i huvudsak endast

ha supplerande karaktär. Dess främsta uppgift blir då att medverka

till en beskärning av övertidsarbetet för minderåriga. I sådant hänseende

synes mig kommitténs förslag att bibehålla den nuvarande dygnsmaximeringen

10 timmar och sänka maximeringen av veckoarbetstiden

från 60 till 54 timmar vara väl avvägt. Såsom tidigare nämnts har jag

dock ansett, att bestämmelserna i arbetarskyddslagen om minderårigas arbetstid

icke nu böra utsträckas till jordbruket och dess osjälvständiga binäringar.

Vad härefter angår allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde torde

det nyss anförda äga motsvarande tillämpning. Bestämmelserna i nämnda

lag böra i princip vara normerande även för minderårigas arbete. I fråga

om arbete på övertid innehåller allmänna arbetstidslagen en dispensregel,

som möjliggör att minderåriga över 16 år användas till sådant arbete. I

kommittéförslaget har upptagits en liknande dispensregel, ehuru denna

erhållit eu snävare avfattning än allmänna arbetstidslagens motsvarande

regel. .lag kan icke finna det lämpligt att på delta sätt två olika regler skola

samtidigt äga tillämpning. Den dispensprövning som sker enligt allmänna

arbetstidslagen bör vara till fyllest och arbetarskyddslagen bör endast sätta

en maximigräns för övertidsarbetets omfattning. Därvid synes man lämpligen

böra välja den av kommittén för de särskilda arbetstidslagarnas tilllämpningsområde

föreslagna begränsningen till 10 timmar av dygnet och

54 timmar i veckan.

På grund av vad nu anförts torde, i enlighet med vad riksförsäkrings
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

anstalten och arbetsrådet föreslagit, kommitténs ganska invecklade bestämmelser

angående minderårigas arbetstid böra ersättas med en enhetlig bestämmelse

av innehåll att angående minderårigs arbetstid skall, utöver vad

eljest i lag eller författning stadgas angående begränsning av arbetstiden,

gälla att minderårig icke i något fall må användas till arbete mera än 10

timmar av dygnet eller 54 timmar i veckan. Såsom en ledamot av arbetsrådet

påpekat torde denna avvikelse från kommitténs förslag, i praktiken

vara relativt betydelselös. Allmänna arbetstidslagen torde nämligen på

grund av kollektivavtal eller av andra skäl i stor utsträckning tillämpas

även inom företag, vilka icke omfattas av densamma. De av mig nu

förordade bestämmelsernas relativa enkelhet synes mig vara en fördel

vid jämförelse med kommittéförslaget. Som ett ytterligare skäl för desamma

vill jag anföra, att en enkel och schematisk utformning av reglerna

synes minst ägnad att föregripa det förnyade ställningstagande till

de här berörda frågorna som kan förväntas bli erforderligt sedan arbetstidsutredningen

slutfört sitt arbete. Det synes mig nämligen förtjäna övervägas,

huruvida icke hela frågan om minderårigas arbetstid bör regleras i

arbetstidslagstiftningen. Här föreslagna bestämmelser böra alltså betraktas

såsom provisoriska i avbidan på den blivande översynen av arbetstidslagstiftningen

i dess helhet.

Till den angivna huvudregeln torde i enlighet med vad kommittén föreslagit

böra knytas vissa dispensregler. Sålunda är en undantagsbestämmelse

för s. k. nödfallsarbete påkallad. Därutöver bör finnas en allmän

dispensregel, vilken torde kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse

med kommittéförslaget.

1 likhet med gällande lag innehåller kommittéförslaget bestämmelser om

begränsning av den minderåriges arbetstid för det fall att denne åtnjuter

undervisning eller utbildning. I denna del innebär förslaget en sänkning av

den sammanlagda arbets- och undervisningstiden från 60 till 54 timmar

i veckan. Kommittén har däremot bibehållit den gällande föreskriften att

den sammanlagda arbets- och undervisningstiden icke får överskrida 10

timmar per dygn. På sätt överstyrelsen för yrkesutbildning anfört synas

emellertid skäl föreligga att slopa denna begränsning. I fråga om den sammanlagda

arbets- och undervisningstiden per vecka har i vissa yttranden

förordats en ytterligare begränsning, medan i andra uttalats att det i gällande

lag upptagna timantalet 60 per vecka borde bibehållas. Kooperativa

förbundets styrelse har såsom skäl härför åberopat, att en sänkning av

timantalet kunde befaras inverka menligt på arbetsgivarnas intresse att

understödja de minderårigas utbildning. Såsom fattigvårds- och barnavårdsförbundet

anfört kan också ett alltför knappt tillmätt timantal medföra

att arbetsgivarna bli obenägna att anställa minderåriga, som deltaga

i kurser för yrkesutbildning eller åtnjuta annan undervisning. För

egen del vill jag tillägga, att även den minderårige själv kan finna det

mindre lockande att fortbilda sig, om detta skall medföra att han nödgas

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i)H.

avstå från arbetsförtjänst för att icke den sammanlagda arbets- och undervisningstiden

skall bli för lång. Med hänsyn till vikten av att lagstiftningen

icke motverkar de minderårigas intresse för en fortsatt utbildning

vill jag för min del föreslå att den nuvarande begränsningen i här ifrågavarande

hänseende helt slopas. Jag förutsätter härvid såsom självfallet att,

där dispens erfordras för den minderåriges användande till arbete, nödig

begränsning av den sammanlagda arbets- och undervisningstiden uppställes

såsom villkor för dispensen.

Emellertid erfordras regler för att säkerställa den minderåriges rätt till

ledighet, då han åtnjuter undervisning av det slag varom här är fråga. I

detta hänseende torde, i anslutning till vad som nu gäller, böra stadgas att

den minderårige skall beviljas erforderlig ledighet för deltagande i kurs

för religionsundervisning eller sådan yrkes- eller fortsatt skolundervisning,

för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides av staten eller med

kommunala medel. Att såsom kommittén föreslagit härutöver föreskriva

att den minderårige skall åtnjuta erforderlig ledighet för deltagande i kurs

för yrkesutbildning som är av arbetsgivaren anbefalld lärer icke vara behövligt.

Läkarkontroll över minderåriga.

Gällande lag.

Minderårig får enligt arbetarskyddslagen icke användas till arbete, utan

att till arbetsgivaren avlämnats en i viss ordning upprättad intygsbok —

i regel utfärdad av pastor — innehållande uppgift om den minderåriges

namn och ålder samt, där ej fråga är om feriearbete, om hans skolförhållanden

(9 § andra stycket).

För att minderårig skall få användas till industriellt arbete (hantverksarbete

däri inbegripet) kräves dessutom enligt 10 § andra stycket att hans

intygsbok innehåller läkarintyg, utvisande att han icke företer sjuklighet,

svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, om så är förhållandet,

att han icke kan anses komma att lida men av den ifrågavarande sysselsättningen.

Samma villkor gäller beträffande byggnads-, skogsavverknings-,

kolnings- och transportarbete under förutsättning att arbetet bedrives

i sådan omfattning att å arbetsstället i regel sysselsättas minst 10 arbetare.

Läkarintyg fordras dock icke för minderårig, som användes till distribution

av varor eller uträttande av bud och ärenden. Intyget får, utom vid

skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete, icke vara äldre än ett

år, då intygsboken lämnas till arbetsgivaren. Enligt 12 § äger yrkesinspektionens

chefsmyndighet meddela eftergift från föreskrifterna om läkarintyg

dels, när skäl därtill äro, i fråga om lätt arbete, som bedrives i fria

luften och fortgår allenast under kortare tid av året samt icke regleras av

samband med mekaniskt driven arbetsprocess, dels ock, när synnerliga skäl

därtill äro, beträffande minderårig, som användes till ett under kortare tid

fortgående arbete, vilket ej är att anse såsom tungt.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Enligt 35 § skall vid arbetsställe, där minderåriga användas till sådant

arbete, att enligt 10 § andra stycket läkarintyg fordras för anställning, en

gång varje kalenderår företagas läk ar besiktning åde minderåriga

till utrönande av huruvida minderårigs sysselsättning är menlig för hans

hälsa eller kroppsutveckling. Dylik besiktning kan även eljest företagas å

viss eller vissa av de minderåriga, därest länsstyrelsen finner särskilda skäl

föreligga därtill. Från besiktningsskyldighet undantagas emellertid sådana

minderåriga, som sysselsättas i skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete.

Vidare äger chefsmyndigheten att i samband med beviljande

av eftergift jämlikt 12 § tillika medgiva befrielse från läkarbesiktning. Vid

besiktning har läkaren att i varje minderårigs arbetsbok göra anteckning

om dennes hälsotillstånd och kroppsutveckling ävensom, då så finnes nödigt,

föreskriva särskilda villkor för den minderåriges fortsatta användande

till viss sysselsättning eller hans skiljande därifrån. Arbetsgivaren äger underställa

dylik föreskrift chefsmyndighetens prövning men får intill dess

chefsmyndigheten annorlunda förordnar icke i strid mot föreskriften använda

minderårig i arbete. Besiktningsläkares anteckning i intygsbok gäller

som sådant läkarintyg, varom stadgas i 10 § andra stycket. — Besiktningsläkare

förordnas av länsstyrelsen. Därtill skall utses legitimerad läkare,

som icke har anställning hos arbetsgivaren. — Läkarbesiktning skall

företagas vid arbetsstället. Användes å ett arbetsställe i regel ej mer än

10 minderåriga, kan dock chefsmyndigheten på ansökan av arbetsgivaren

medgiva att besiktning må äga rum annorstädes.

Jämlikt 36 § åligger det arbetsgivare eller hans ställföreträdare å arbetsstället

att föranstalta om att för besiktningen lämplig lokal finnes att tillgå

vid arbetsstället ävensom, såvitt på honom ankommer, att samtliga minderåriga,

å vilka besiktning skall företagas, infinna sig vid förrättningen.

Kostnaden för besiktningsförrättning skall i vad den avser resekostnad

bestridas av statsmedel men i övrigt av arbetsgivaren (40 §).

Kommitténs förslag.

Kommittén föreslår, att arbetsbok —- vilken motsvarar den nuvarande

intygsboken — regelmässigt skall tillhandahållas minderårig genom skolans

försorg och endast undantagsvis genom pastor (32 § 1 mom.). Vidare föreslås,

att arbetsboken alltid skall innehålla läkarintyg (28 §). Av

detta skall framgå antingen att den minderårige icke företer sjuklighet,

svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, om så skulle vara förhållandet,

att den minderårige med hänsyn därtill icke eller endast under

vissa angivna villkor må användas till visst slag av arbete. Intyget skall

vara utfärdat av skolläkare eller eljest av i statens eller kommuns tjänst

anställd läkare. Läkarintyget får, utom då anställningen avser kortare tid

än en månad eller endast ferietid eller då arbetsrådet så medgivit i samband

med dispens från periodisk läkarbesiktning, icke vara äldre än ett

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

år, när arbetsboken avlämnas till arbetsgivaren. Den nuvarande bestämmelsen

om möjlighet alt erhålla eftergift från kravet på läkarintyg saknar

motsvarighet i förslaget.

Vidare föreslår kommittén (36 §), att obligatorisk årlig läkarbesiktning

i princip föreskrives för alla minderåriga arbetstagare, oavsett i

vilket slag av arbete de sysselsättas. Besiktningsskyldighet skall dock ej

föreligga i det fall, att vid ett arbetsställe minderårig arbetskraft användes

högst en månad. Därjämte föreslås, att arbetsrådet tillägges befogenhet att

medgiva befrielse från läkarbesiktning, då minderårig användes till arbete,

som medför synnerligen ringa ansträngning eller fortgår allenast under

kortare tid av året. Kommittéförslaget innehåller icke någon motsvarighet

till det nuvarande stadgandet om rätt för länsstyrelse att förordna om

läkarbesiktning utöver den årligen återkommande.

Föreskrifterna om läkarintyg och läkarbesiktning skola icke gälla beträffande

jordbruket, hemindustriellt arbete och s. k. kooperativ verksamhet

samt ej heller för familjemedlem till arbetsgivaren. Å arbete av elev vid

läroanstalt skola de äga tillämpning endast i den mån så föreskrives av

arbetsrådet. I fråga om osjälvständig binäring till jordbruk skola bestämmelserna

om läkarintyg i arbetsboken gälla men däremot icke föreskrifterna

om periodisk läkarbesiktning.

Enligt 59 § 3 mom. i förslaget skall distriktschef kunna förbjuda arbetsgivare

att använda minderårig i arbete, därest denne icke inom fastställd

tid undergått föreskriven läkarbesiktning.

Kommittén föreslår, att uppgiften att förordna besiktningsläkare överflyttas

från länsstyrelsen till medicinalstyrelsen (38 §). Till besiktningsläkare

skall endast få utses i statens eller kommuns tjänst anställd läkare,

som icke har anställning hos arbetsgivaren.

Även enligt förslaget skall besiktning i första hand äga rum vid arbetsstället.

Om lämplig lokal ej finnes där, skall besiktningsläkaren efter samråd

med arbetsgivaren äga förlägga besiktningen till annan plats (37 §).

I övrigt överensstämmer kommitténs förslag i huvudsak med vad som

nu gäller.

Till motivering av den föreslagna utsträckningen av tillämpningsområdet

för bestämmelserna om läkarundersökning

före anställning till att i princip omfatta

a 1 1 a in inderåriga, oavsett arbetets art, anför kommittén följande.

Enligt gällande lag fordras, att den minderåriges intygsbok innehåller

läkarintyg endast då fråga är om industriellt och visst därmed likställt

arbete. Denna begränsning av lagens bestämmelser om läkarundersökning

före inträde i förvärvsarbete medför den oegentligheten, att minderåriga,

som på grund av påfrestande arbete bort underkastas läkarundersökning,

exempelvis tidnings- och varubud, icke behöva undergå sådan, medan minderåriga

i industriellt arbete av lätt art, vilket dessutom måhända utföres

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

under i hygieniskt avseende särskilt goda arbetsförhållanden, måste underkastas

läkarundersökning. Ur arbetarskyddssynpunkt måste det anses vara

av stor betydelse, att de minderåriga, innan de över huvud taget sysselsättas

i förvärvsarbete, undergå läkarundersökning för utrönande av om deras

hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet tillåta, att de användas till det arbete,

varom fråga är.

Angående förslaget att begränsa befogenheten att utfärda

ifrågavarande intyg till vis sa läkare uttalas, att kommittén

med hänsyn till den numera utvidgade skolhygieniska övervakningen

av barnens hälsotillstånd ansåge att intyget borde vara utfärdat av vederbörande

skolläkare. Denne torde nämligen vara den läkare som bäst

kände den minderåriges kroppsliga och psykiska utveckling, anlag och

egenheter. Kommittén förutsatte att de minderårigas arbetsböcker skulle

tillhandahållas genom skolans försorg och att läkarintyget i regel finge

grundas på den i avgångsklassen verkställda läkarundersökningen. Att under

alla förhållanden fordra att läkarintyget skulle vara utfärdat av skolläkaren

torde dock icke vara möjligt. Stundom kunde det finnas behov av

att anlita annan läkare, exempelvis då fråga vore om förnyat intyg på grund

av att tidigare utfärdat intyg vore äldre än ett år. Kommittén föresloge därför,

att befogenhet att utfärda intyg skulle tillkomma varje läkare som vore

anställd i statens eller kommuns tjänst. Det vore att märka, att skolläkare

enligt förslaget skulle äga utfärda här avsett intyg, även om han icke vore

tjänsteläkare, vilket sammanhängde med att arbetsbok skulle kunna utfärdas

även vid privatskola. Den minderårige, finge själv bestrida kostnaden

för läkarintyget, såvida ej detta tillhandahölles kostnadsfritt vid den skola,

där den minderårige åtnjöte undervisning, eller arbetsgivaren godvilligt

åtagit sig att betala intyget.

Beträffande läkarintygets innehåll framhåller kommittén

att enligt gällande lag sådant intyg, därest den minderårige företedde sjuklighet,

svaghet eller bristande kroppsutveckling, skulle utvisa att han icke

kunde anses komma att lida men av den sysselsättning, varom vore fråga.

I förslaget förutsattes att läkarintyg i regel skulle utfärdas av skolläkaren.

Ofta torde det icke vara möjligt för denne att i intyget göra en sådan anteckning,

enär i många fall den minderårige vid läkarundersökningen i avgångsklassen

icke torde kunna lämna upplysning om det arbete, varmed

han komme att sysselsättas efter slutad skolgång. Även då minderårig

vände sig till annan läkare för erhållande av intyg kunde det stundom vara

omöjligt för honom att lämna uppgift om sitt blivande arbete. Befunnes

den minderårige förete sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling,

finge läkaren därför begränsa sitt uttalande i intyget till en allmänt

hållen föreskrift att den minderårige icke eller blott under vissa angivna

villkor finge användas till visst slag av arbete.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

201

Vid behandlingen av frågan om tillämpningsområdet för

bestämmelserna om periodisk läkarbesiktning anför

kommittén för att belysa betydelsen av dylika besiktningar vissa statistiska

uppgifter (betänkandet s. 435). Av uppgifterna framgår, att under tioårsperioden

1935—1944 besiktningsläkare gjort anteckning om missförhållande

med avseende på hälsotillstånd eller kroppsbeskaffenhet hos i medeltal

9 308 minderåriga om året eller 24,8 % av antalet besiktigade. Av dessa anmärkta

fall hade i medeltal per år 2 130 eller 5,7 % av hela antalet besiktigade

varit av den beskaffenheten att läkaren meddelat föreskrift om ändrad

sysselsättning eller villkor för den minderåriges användande i arbete. Antalet

fall, där den minderåriges fortsatta användande i arbete förbjudits,

hade i genomsnitt utgjort 49 om året eller omkring 0,13 % av hela antalet

besiktigade minderåriga. Kommittén anför härefter till stöd för förslaget

att utsträcka den fortlöpande läkarkontrollen till att i princip omfatta alla

minderåriga arbetstagare att den nuvarande uppdelningen av de minderåriga

arbetstagarna i två kategorier, varav den ena årligen skall läkarbesiktigas,

den andra icke, stode i mindre god överensstämmelse med det

allmänna önskemålet att ställa de minderåriga i uppväxtåldern under viss

fortlöpande läkartillsyn. Ett arbete, som bedreves under till synes goda

hygieniska betingelser, kunde likväl för en minderårig medföra eu psykisk

påfrestning, som menligt inverkade på hans hälsotillstånd. Detta kunde

vara fallet inom vilket slag av verksamhet som helst.

Härefter anför kommittén följande.

Den obligatoriska läkarbesiktningen har ej endast til! syfte att konstatera

missförhållanden i avseende på de minderårigas hälsotillstånd och

kroppsutveckling. Dess främsta uppgift är av förebyggande natur, och i

detta hänseende lämnas vid besiktningarna icke blott föreskrifter, som avse

de minderårigas användande i arbete, utan jämväl råd och anvisningar angående

föda, sömn, behov av kroppsövningar eller hållningsgymnastik samt

remisser till specialläkare och sjukvårdsanstalter. Sistnämnda råd och anvisningar

äro otvivelaktigt av stor betydelse för de minderårigas hälsa och

kroppsutveckling samt följaktligen även för deras arbetsförmåga. Det lär

icke kunna bestridas, att behov av dylika råd och anvisningar förefinnes

bland minderåriga inom varje slag av verksamhet.

Med anledning av att i vissa yttranden över kommitténs preliminära förslag

starkt betonats, att eu utsträckning av besiktningsplikten till minderåriga,

som sysselsattes i skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbete

skulle medföra särskilda svårigheter, framhåller kommittén härefter följ

ande.

Med hänsyn till det allmänna önskemålet att få till stånd eu fortlöpande

läkarkontroll över alla minderåriga arbetstagare, anser kommittén, att bestämmelserna

om årlig läkarbesiktning böra utsträckas att gälla även minderåriga,

som [invändas till skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbete.

För en sådan utvidgning av besiktningsplikten uttala sig såväl läkare

som vederbörande arbetarorganisationer. Tydligt är, att man alltid

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungi. Maj.ts proposition nr 298.

niaste räkna med vissa svårigheter, då det gäller att genomföra de årliga

läkarbesiktningarna pa sadana verksamhetsområden som de ifrågavarande.

En del svårigheter torde dock elimineras därigenom, att läkarbesiktning ej

behöver företagas i de fall, då minderårig användes till arbete kortare tid än

en månad. De arbeten, vartill minderåriga användas inom skogsbruk och

flottning, äro ju ofta av kortvarig natur. I fråga om arbete, som bedrives

under kortare tid av året, är därjämte att märka, att jämlikt förslagets

36 § 1 mom. andra stycket arbetsrådet i särskilda fall kan meddela befrielse

från läkarbesiktning. Med hänsyn till skogsbrukets speciella arbetsförhållanden

anser kommittén, att sådan eftergift bör kunna meddelas generellt

för viss arbetsgivare eller flottningsförening och avse en icke alltför

kort tidsperiod. I fråga om minderåriga, som sysselsättas vid flottleds

skiljeställe, föreligga ej sådana svårigheter att anordna läkarbesiktning som

vid flottningsarbetet i övrigt. Kommittén förutsätter därför, att dessa minderåriga

bliva läkarbesiktigade i den ordning lagen föreskriver.

I anslutning till förslaget om befogenhet för arbetsrådet

att medgiva befrielse från läkarbesiktning i de fall,

då minderårig användes till arbete som medför synnerligen ringa ansträngning

eller fortgår allenast under kortare tid av året, anför kommittén, att

till den förra gruppen borde hänföras exempelvis vakthållning. Däremot

borde ej kontorsarbete i egentlig mening anses såsom dylikt arbete. Vilka

slag av arbete, som i övrigt kunde hänföras dit, torde få ankomma på rättstillämpningen

att avgöra. Med uttrycket kortare tid av året ansåge kommittén

böra avses en tidrymd, som i regel ej överstege tre månader i följd.

Kommittén uttalar vidare, att om en minderårig under kalenderåret underkastats

läkarundersökning för erhållande av intyg, som avsåges i 28 §

c), eller på grund av anställning vid annat arbetsställe undergått läkarbesiktning,

sådan besiktning icke ånyo behövde företagas under året, för

såvitt ej besiktningsläkaren funne skäl därtill med hänsyn till den minderåriges

sysselsättning.

I detta sammanhang erinrar kommittén om att enligt gällande lag länsstyrelsen

ägde förordna om läkarbesiktning utöver den årligen återkommande,

om särskilda skäl därtill förelåge. Enligt vad kommittén inhämtat

torde denna bestämmelse icke i något fall ha tillämpats. Enär länsstyrelserna

lämpligen borde befrias från ärenden som icke kunde anses tillhöra

deras egentliga arbetsuppgifter, hade kommittén icke upptagit någon motsvarighet

till detta stadgande i förslaget. Skulle det i särskilt fall finnas behov

av att underkasta viss eller vissa av de minderåriga vid ett arbetsställe

läkarbesiktning utöver den årliga, kunde arbetsrådet jämlikt 59 § 2 mom.

i förslaget föreskriva därom. I detta moment omnämnda villkor kunde

nämligen bland annat innefatta åläggande för arbetsgivare att låta de minderåriga

undergå läkarbesiktning oftare än en gång om året.

Kommittén lämnar vissa uppgifter, av vilka framgår att det i ganska betydande

omfattning förekomme att föreskrifterna om läkarbesiktning icke

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

iakttoges. Beträffande spörsmålet om åtgärder för framtvingande

av en bättre efterlevnad av bestämmelserna

anför kommittén följande.

Skall syftet med ifrågavarande bestämmelser om läkarbesiktning bliva

det avsedda, är det givet, att såväl arbetsgivare som besiktningsläkare måste

tillse, att besiktning blir verkställd i den ordning lagen föreskriver, d. v. s.

en gång varje kalenderår. Gällande bestämmelser äro icke avfattade så, att

någon direkt uttalad skyldighet härutinnan föreligger vare sig för arbetsgivaren

eller besiktningsläkaren. Ha de minderåriga icke läkarbesiktigats i

laga ordning, kan arbetsgivaren i varje fall icke göras ansvarig härför.

Detta förhållande har också från yrkesinspektörshåll påtalats såsom otillfredsställande.

Vid införande i lagen av en så allmän föreskrift om läkarbesiktning

som den av kommittén föreslagna har emellertid ifrågasatts,

huruvida icke uraktlåtenhet att iakttaga densamma borde föranleda påföljd.

Att lägga ansvaret helt på arbetsgivaren torde dock icke vara rimligt,

alldenstund han ej gärna kan göras ansvarig i de fall, då besiktningsläkaren

icke har tillfälle företaga besiktning å de minderåriga. Emellertid bör

arbetsgivaren i första hand vara skyldig tillse, att de minderåriga bliva

läkarbesiktigade. Därför föreslås dels i 37 § liksom nu skyldighet för arbetsgivare

att tillse, att minderåriga arbetstagare infinna sig vid besiktningsförrättning,

dels ock i 59 § 3 mom. en ny bestämmelse om befogenhet

för distriktschef att meddela förbud mot minderårigs användande till arbete,

intill dess han undergått besiktning. Såväl förseelse mot nämnda bestämmelse

i 37 § som brytande av angivna förbud föreslås straffbelagda.

Rörande den ifrågasatta överflyttningen till medicinalstyrelsen

av uppdraget att förordna besiktningsläkare

har kommittén inhämtat länsstyrelsernas yttrande. Sju länsstyrelser

förklarade sig icke ha något att erinra mot den föreslagna ändringen,

femton länsstyrelser avstyrkte förslaget och tre länsstyrelser ansågo sig

icke kunna göra något bestämt uttalande i frågan. Sitt eget ställningstagande

motiverar kommittén på följande sätt.

Enligt kommitténs mening tala flera skäl för en överflyttning till medicinalstyrelsen

av uppdraget alt utse besiktningsläkare. Först och främst är

medicinalstyrelsen den myndighet, som har det allmänna överinseendet

över läkarna och som vid tillsättande av läkartjänster närmast har att

pröva och avgiva utlåtande om vederbörandes lämplighet och skicklighet

för en viss tjänst. Då fråga är om förordnande av läkare på viss tjänst eller

för visst uppdrag, tillkommer det likaledes i allmänhet medicinalstyrelsen

att meddela sådant förordnande. Genom överflyttning av ifrågavarande

uppdrag till medicinalstyrelsen torde ernås en större enhetlighet i förordnandena.

På grund härav föreslår kommittén, att uppdraget att förordna

besiktningsläkare för minderåriga överflyttas från länsstyrelsen till medicinalstyrelsen.

En bestämmelse härom har upptagits i lagförslagets 38 §.

Den orts- och personkännedom, som länsstyrelsen innehar, synes dock böra

i görligaste män utnyttjas. Kommittén anser därför, att vid förordnande av

besiktningsläkare medicinalstyrelsen bör samråda med vederbörande länsstyrelse.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Beträffande spörsmålet från vilka kategorier av läkare

besiktningsläkare böra utses anför kommittén bl. a.

att det av flera skäl syntes vara till fördel om besiktningarna kunde koncentreras

till ett begränsat antal läkare. Till besiktningsläkare borde enligt

kommitténs mening i första hand förordnas förste provinsialläkarna.

Vidare borde de av kommittén föreslagna yrkesläkarna kunna utses till

besiktningsläkare. På grund av den utvidgning av läkarkontrollen, som enligt

förslaget skulle äga rum, vore det icke uteslutet att även andra tjänsteläkare

behövde anlitas. Därvid syntes närmast provinsial- och stadsläkare

samt vissa med dem likställda läkare böra ifrågakomma.

Den av kommittén föreslagna lagtexten innehåller icke någon föreskrift

om längden av förordnande såsom besiktningsläkare,

men kommittén uttalar, att förordnande lämpligen borde avse en tid av

tre år. Då till följd av den vidgade besiktningsplikten behovet av besiktningsläkare

icke omedelbart kunde överblickas, borde dock under den

första tiden efter lagens ikraftträdande förordnande kunna meddelas även

för kortare tid än tre år.

I fråga om platsen för läkar besiktning framhåller kommittén

att vid ett stort antal arbetsställen, särskilt mindre sådana, icke

funnes någon lämplig lokal för besiktning. Syftet med den nuvarande föreskriften

att besiktningen skulle äga rum vid arbetsstället vore närmast att

bereda läkaren tillfälle att, då så vore påkallat, taga del av de förhållanden

under vilka de minderåriga sysselsattes. Möjlighet därtill funnes självfallet

även om besiktningen icke förrättades å själva arbetsstället men väl i dess

närhet. Med hänsyn till den betydelse läkarbesiktningen borde tillmätas

för bedömande av de minderårigas användande i arbete ansåge emellertid

kommittén, att besiktningen i första hand borde äga rum å arbetsstället.

Om vid arbetsstället icke funnes lämplig lokal, borde dock besiktningsläkaren

äga rätt att efter samråd med arbetsgivaren förlägga besiktningen till

annan plats. Liksom hittills borde det åligga arbetsgivaren att anskaffa

lokal. Besiktningsläkaren borde å sin sida vara skyldig att åtminstone då

han första gången besiktigade de vid ett arbetsställe sysselsatta minderåriga

såvitt möjligt företaga besiktningen vid arbetsstället. Även då besiktningen

icke ägde rum vid arbetsstället, borde det åligga besiktningsläkaren

att taga del av de minderårigas arbetsförhållanden, när särskilda skäl förelåge

därtill, t. ex. då beträffande minderårigs hälsotillstånd konstaterades

missförhållande, som finge anses sammanhänga med arbetet.

Internationella överenskommelser.

Vid internationella arbetsorganisationens konferens i Montreal hösten

1946 — alltså efter det kommittén framlagt sitt förslag — antogos två konventioner

och en rekommendation angående läkarundersökning av minder
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S

åriga arbetstagare. Konventionen angående läkarundersökning av barn och

minderåriga för utrönande av deras lämplighet för industriellt arbete äger

tillämpning å alla industriföretag, såväl offentliga som enskilda. Till industriföretag

hänföras även byggnads- och anläggningsverksamhet samt transportverksamhet.

Den andra konventionen, angående läkarundersökning av

barn och minderåriga för utrönande av deras lämplighet för icke-industriellt

arbete, omfattar i princip allt annat arbete än industriellt arbete,

jordbruksarbete och arbete ombord på fartyg. Enligt denna konvention må

emellertid den nationella lagstiftningen undantaga familjeföretag, i vilka

endast föräldrarna och deras barn eller myndlingar äro sysselsatta, dock

allenast för såvitt arbetet befunnits icke medföra fara för de minderårigas

hälsa. I båda konventionerna stadgas, att minderåriga under 18 år icke få

taga anställning med mindre de vid ingående läkarundersökning befunnits

lämpliga för det arbete, varmed de skola sysselsättas. Undersökningen skall

verkställas av legitimerad, av vederbörande myndighet godkänd läkare.

Handling varigenom lämplighet för arbetsanställning vitsordas må utfärdas

för visst angivet arbete eller för viss grupp av arbeten, vilka anses innesluta

jämförliga hälsorisker. Vidare föreskrives, att minderårigas lämplighet för

det arbete, varmed de sysselsättas, skall underkastas fortlöpande läkarkontroll

tills de fyllt 18 år. Läkarundersökning skall ske minst en gång

om året. Beträffande ur hälsosynpunkt särskilt riskfyllt arbete skall läkarundersökning

för utrönande av lämplighet för arbetsanställning samt periodiskt

upprepande av sådan undersökning krävas åtminstone till dess vederbörande

uppnått 21 års ålder. Enligt konventionerna medgives ej något undantag

från föreskrifterna om läkarundersökning. Vidare stadgas att sådan

undersökning icke må medföra kostnad för den minderårige eller föräldrarna.

1 den vid nämnda konferens antagna rekommendationen angående

läkarundersökning av barn och minderåriga för utrönande av deras

lämplighet för arbetsanställning förordas, att regeringarna måtte eftersträva

att vidga tillämpningen av bestämmelserna om läkarundersökning

till att omfatta även rena familjeföretag. Därjämte behandlas bl. a. vissa

detalj spörsmål angående de i konventionerna föreskrivna läkarundersökningarna.

Rörande de närmare detaljerna i konventionerna och rekommendationen

samt innehållet i de över desamma avgivna yttrandena torde få hänvisas

till propositionen nr 240/1947.

I samband med avlåtandet av nyssnämnda proposition, varigenom riksdagens

yttrande inhämtades över bl. a. ifrågavarande konventioner och

rekommendation, anförde föredraganden, statsrådet Mossberg, att ganska

avsevärda jämkningar i den svenska lagstiftningen uppenbarligen erfordrades

för att skapa förutsättningar för ratificering från svensk sida av konventionerna.

Huruvida och i vad mån sådana jämkningar lämpligen läte sig

genomföras, borde övervägas vid de fortsatta förberedelserna till reviderad

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

arbetarskyddslagstiftning, och slutligt ställningstagande till ratifikationsfrågan

torde sålunda böra anstå till dess förslag om sådan reviderad lagstiftning

förelädes riksdagen. Givetvis borde därvid jämväl beaktas den i

anslutning till konventionerna antagna rekommendationen. Riksdagen anslöt

sig till den av föredragande statsrådet uttalade uppfattningen (skr.

nr 311/1947).

Yttrandena över kommitténs förslag.

Kommitténs förslag i fråga om utfärdande av arbetsbok genom skolans

försorg har tillstyrkts av skolöverstyrelsen och även i övrigt lämnats utan

erinran. Jämväl vad kommittén föreslagit i fråga om läkarkontroll över

minderåriga har i det stora flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. I vissa detaljfrågor ha emellertid avvikande meningar uttalats,

särskilt rörande årlig läkarbesmitning inom skogsbruket och angående

vilken myndighet som skall förordna besiktningsläkare.

I anledning av kommitténs förslag att minderårigs arbetsbok

alltid skall innehålla läkarintyg framhåller skogsägareförbundet

att det med hänsyn till de oregelbundna arbetstider, som minderåriga

arbetstagare vanligen hölle inom skogsbruket, och de blott periodiska

besök, som arbetsgivarnas förmän gjorde på arbetsplatserna, mötte betvdande

svårigheter för arbetsgivarna att kontrollera att de minderårigas

arbetsböcker verkligen bleve regelbundet insamlade och att vederbörliga anteckningar

skedde i desamma.

I ett par yttranden ifrågasättas vissa undantag från föreskrifterna om

arbetsbok och därmed även från bestämmelserna om läkarintyg. Sålunda

anser lantbruksförbundet, att arbetsbok icke borde fordras för tillfälligt

arbete av minderårig i binäring till jordbruk. Yrkeskvinnors samarbetsförbund

uttalar, att föreskrifterna om arbetsbok och läkarintyg icke borde

gälla för lättare arbete under ferietid. Göteborgs folkskolestyrelse ifrågasätter

nödvändigheten av att fordra arbetsbok för feriearbete. Ett enkelt

intyg från skolläkaren syntes kunna ersätta det mera fullständiga läkarintyg,

som arbetsbok skulle innehålla.

Frågan av vem läkarintyget skall utfärdas behandlas

i några yttranden. Läkarförbundet understryker betydelsen av att läkarintyg

i arbetsbok så långt ske kan ombesörjes av skolläkaren, enär man

därigenom kunde tillgodogöra sig den fortlöpande kännedom om den minderårige,

som denne i regel besutte. Statens institut för folkhälsan anför,

att resultaten av de läkarundersökningar, som den minderårige undergått

under skoltiden, samt skolläkarens uppgifter över huvud taget torde ha så

stor betydelse, att läkarintyget i arbetsboken under alla förhållanden borde

utfärdas av skolläkaren. För de fall då sådant intyg icke utan omgång

kunde erhållas torde böra föreskrivas, att arbetsboken snarast skulle kom
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

pletteras i detta avseende. Medicinalstyrelsen avstyrker kommitténs förslag

att endast skolläkare eller annan tjänsteläkare skall äga utfärda intyg i

arbetsbok. Styrelsen anför härom följande.

Då det kan förutses att under ännu någon tid framåt åtskilliga skolor

komma att sakna skolläkare, synes det tveksamt huruvida minderårig, som

ej genom dylik läkare kan erhålla här avsett läkarintyg, i stället skall vara

skyldig att vända sig till läkare anställd i statens eller kommuns tjänst.

Enligt medicinalstyrelsens mening finnas icke tillräckliga skäl för en dylik

bestämmelse, som i åtskilliga fall skulle omöjliggöra undersökning av anställningssökande

minderårig t. ex. genom av företaget anställd läkare

och dessutom ej sällan vålla den minderårige eljest onödiga merkostnader

för resor in. in.

Även kommer skollegium, handelskammaren i Göteborg och en yrkesinspektör

förorda, att läkarintyg i arbetsbok skall få utfärdas av vilken

legitimerad läkare som helst. Kommerskollegium framhåller i detta sammanhang

att kommittén icke anfört någon motivering för sitt förslag på

denna punkt.

Vad angår tillämpningsområdet för bestämmelserna

o in årlig läkarbesiktning ha i några yttranden betänkligheter

anförts mot att föreskriva dylik besiktning beträffande minderårig, som

användes till skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete. Sålunda

anser riksförsäkringsanstalten, att sådant arbete liksom för närvarande

borde undantagas från bestämmelserna om periodisk läkarbesiktning. Till

stöd för detta yrkande framhåller anstalten i första hand att det med hänsyn

till skogsarbetsställenas stora antal och spridda belägenhet samt de ofta

svåra framkomstmöjligheterna icke gärna kunde ifrågakomma att läkarna

skulle färdas omkring i skogen för besiktning av minderåriga. Därtill

komme att skogs- och även flottningsarbetarna ofta medtoge sina söner eller

andra anförvanter till arbetet utan att arbetsgivaren erhölle kännedom

därom förrän efter lång tid. Skogs- och flottledsinspektören uttalar under

åberopande av samma synpunkter som riksförsäkringsanstalten att kommitténs

förslag skulle medföra avsevärda olägenheter. Skogsägareförbundet

framhåller att det med hänsyn till skogsarbetets speciella art och de

obundna och okontrollerade former, varunder det ägde rum, skulle möta

mycket stora svårigheter för arbetsgivarna att övervaka att lagens föreskrifter

efterlevdes. Då de minderårigas arbetstider vore intermittenta, vore det

därjämte ofta vanskligt att avgöra, när den arbetstid av en månad förflutit,

som enligt förslaget medförde besiktningsskyldighet. Även föreningen

skogsarbeten anser att det skulle vara förenat med mycket stora svårigheter

att tillämpa de föreslagna bestämmelserna på arbetsplatserna ute i

skogarna. Skulle önskemålet om årlig besiktning anses böra upprätthållas,

torde syftet därmed bäst uppnås, om vårdnadshavaren ålades tillse att

årlig läkarbesiktning av den minderårige verkställdes. För att sådana minderåriga

icke skulle sättas i en oförmånligare ställning än andra borde

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

därvid ordnas så, att kostnaden för besiktningen icke drabbade den minderårige

eller vårdnadshavaren. Å andra sidan förklarar skogsstyrelsen

att den med hänsyn till vad kommittén uttalat angående möjligheten att

erhålla eftergift från årlig läkarbesiktning icke funnit skäl framställa någon

erinran mot förslaget i vad det avser sådan besiktning. Vidare må nämnas,

att skogs- och flottningsarbetareförbundet livligt tillstyrker kommitténs

förslag att utsträcka bestämmelserna om årlig läkarbesiktning att

gälla även beträffande skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbete.

Arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter ifrågasätter nödvändigheten

av obligatorisk årlig läkarundersökning inom hotell- och restaurangfacket.

Det syntes räcka med undersökning före anställnings början.

I övrigt torde de bestämmelser om läkarvård m. m. som funnes i gällande

kollektivavtal få anses fullt betryggande även för de minderåriga.

En fullständig omläggning av syste in et för periodisk

läkarbesiktning ifrågasättes av Stockholms handelskammare, som

anser det böra övervägas att ersätta den med anställningsförhållandet sammanhängande

undersökningsplikten med en självständig undersökningsplikt

för varje minderårig. Då läkarundersökningen vore motiverad ur allmän

folkhälsosynpunkt och icke betingad av den större eller mindre farlighetsgraden

i en viss arbetsgivares verksamhet, borde kostnaderna därför

bäras icke av arbetsgivaren utan av staten.

Frågan vilken myndighet som skall förordna b esiktningsläkare

är föremål för starkt delade meningar. Kommitténs

förslag att överflytta uppgiften till medicinalstyrelsen tillstyrkes uttryckligen

av länsstyrelsen i Västmanlands län och av läkarförbundet. Överståthållarämbetet

säger sig icke vilja motsätta sig kommitténs förslag, men

ifrågasätter samtidigt huruvida några egentliga fördelar stode att vinna

därmed.

Medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, alla yrkesinspektörerna

utom en samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anse däremot att

länsstyrelserna borde bibehållas vid uppdraget att förordna besiktningsläkare.

Till närmare utveckling av sin ståndpunkt anför medicinalstyrelsen

till en början att det förhållandet att endast tjänsteläkare skulle få utses

till besiktningsläkare i allmänhet torde utgöra nödig garanti för att lämplig

läkare bleve utsedd. Ett av de av kommittén anförda skälen för att förordnande

borde utfärdas av medicinalstyrelsen miste därigenom en del av

sin tyngd. Styrelsen yttrar härefter följande.

Med hänsyn till det stora antal besiktningsställen, som på grund av lagförslagets

vidgade tillämpningsområde kunna väntas tillkomma, kan skyldigheten

att förordna besiktningsläkare, därest denna skyldighet skall avse

hela riket, förutses bli mycket betungande, dels genom antalet förordnanden,

dels ock genom nödvändigheten att i stor utsträckning samråda med

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

209

länsstyrelserna och med lokala organ. Medicinalstyrelsen förutsätter att,

därest ifrågavarande skyldighet skall kvarbliva hos länsstyrelserna, dessa

i de säkerligen få fall, där tvekan om viss läkares lämplighet för uppdraget

kan föreligga, samråda med medicinalstyrelsen. Med beaktande av vad

sålunda anförts anser styrelsen övervägande skäl tala för bibehållandet av

nuvarande ordning på detta område. Det kan ej undvikas att med hänsyn

till länens olikheter i fråga om storlek och kommunikationer, antalet arbetsställen

in. in. förhållandena måste bliva olikartade; dock kan och bör

enligt medicinalstyrelsens mening viss enhetlighet ändock eftersträvas genom

anvisningar från arbetsrådet, i all synnerhet sedan några års erfarenhet

vunnits av tillämpningen av de nya bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att kännedomen om lokala

förhållanden och behov torde vara av den betydelsen, att en naturligare

ordning än den av kommittén föreslagna syntes vara att länsstyrelsen

meddelade förordnandena efter att från medicinalstyrelsen ha inhämtat att

hinder för viss läkares anlitande som besiktningsläkare icke förelåge.

Statens institut för folkhälsan anser det böra ankomma på arbetsrådet

att förordna besiktningsläkare. Som skäl härför åberopas att arbetsrådet

torde komma att få större möjlighet att känna till lämpliga läkare, enär

man torde kunna förutsätta att i framtiden samtliga läkare, som ägnade

sig åt yrkeshygieniskt arbete, åtminstone under någon tid komme att tjänstgöra

där i utbildningssyfte.

Kommitténs förslag att till besiktningsläkare skall kunna utses endast

tjänsteläkare, som icke har anställning hos arbetsgivaren,

har mött kritik i några yttranden. Sålunda uttalar läkarförbundet

att den nya föreskriften att besiktningsläkare skall vara tjänsteläkare

icke syntes vara motiverad. Någon ökad grad av objektivitet torde

knappast kunna uppnås genom att endast utnyttja tjänsteläkarna. Förbundet

föresloge därför att bestämmelsen måtte utgå såsom obehövlig och direkt

olämplig. Stadgandet att besiktningsläkare icke finge vara anställd hos

arbetsgivaren funnes visserligen i nu gällande lag, men efter bestämmelsens

tillkomst hade det blivit allt vanligare att större företag anställde läkare

såväl för vård av olycksfall och sjukdom bland de anställda som för förebyggande

medicinsk kontroll av arbetare och arbetsförhållanden. Nämnda

läkare besutle ofta hög kompetens, varav även torde följa att de hade större

möjligheter än mindre kvalificerade läkare att få rent medicinska synpunkter

genomförda. En sådan läkare ägde stora förutsättningar att bedöma de

anställdas hälsotillstånd i beaktande av arbetsförhållandena; ofta vore han

den ende som överhuvud utan särskild lidsutdräkt kunde i ett aktuellt fall

mobilisera tillräcklig kunskap därom. Man kunde fråga sig om risk förefunnes

att eu hos arbetsgivaren anställd läkare av omtanke om sin ekonomiska

ställning skulle mer eller mindre medvetet göra avkall på ett sakligt

motiverat förslag eller förbud rörande vissa minderårigas användande

till arbete, som kunde medföra fara.

14— Bihang till riksdagens protokoll 19MS. / sand. Nr 298.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 29S.

Statens institut för folkhälsan anför följande.

I de fall där en industri har läkare anställd för det hygieniska arbetet

och i dennes arbetsuppgifter även ingår undersökning av minderåriga i

samma eller större omfattning, än vad föreskrives åligga besiktningsläkaren,

synes hälsovårdsarbetet, vad beträffar de minderåriga, med fördel

kunna påläggas denne läkare. En förutsättning härför torde emellertid

vara, att denne industriläkare på något sätt har erhållit offentlig sanktion

i sin tjänsteutövning.

Hälsovårdsnämnden i Karlskoga påpekar att kommittén helt bortsett

från den nya kåren av yrkeshygieniker, nämligen specialutbildade industriläkare.

Dessa yrkeshygieniker, som inom en snar framtid komme att intaga

de nuvarande bruks- och industriläkarnas plats, i den mån så ej redan

skett, komme bättre än någon annan tjänsteläkargrupp att kunna bedöma

de hygieniska förhållandena på sina skilda arbetsplatser och komme sannolikt

även att med sin ställning ha bättre och smidigare möjligheter att

åvägabringa rättelse. Räddhågan för att överlåta den hygieniska tillsynen

åt en av arbetsgivaren anställd läkare och låta denne därvid arbeta under

tjänstemannaansvar vore uppenbart överdriven.

Beträffande frågan inom vilka kategorier av tjänsteläkare

besiktningsläkare böra utses anför medicinalstyrelsen

följande.

Med hänsyn till det stora antalet besiktningsställen anser styrelsen sannolikt

att förste provinsialläkarna — åtminstone i det stora flertalet län —

icke komma att medhinna besiktningsarbetet i mer än viss del av länet.

I somliga län komma de föreslagna yrkesläkarna att kunna åtaga sig uppdraget

i viss omfattning. I icke ringa utsträckning torde det dock bliva nödvändigt

att förordna även provinsial-, extra provinsial-, stads-, köpings- och

municipalläkare för detta uppdrag. Såsom en lämplig norm vid fördelning

av besiktningsuppdragen vill styrelsen föreslå, att för mindre arbetsställen

— med förslagsvis upp till i allmänhet omkring 8 arbetare —- som besiktningsläkare

förordnas vederbörande tjänsteläkare (provinsial-, extra provinsial-,

stads-, köpings- eller municipalläkare), under det att för större

arbetsställen förordnas förste provinsialläkaren och yrkesläkaren med

lämplig, efter förhållandena avvägd fördelning dem emellan.

Departementschefen.

Arbetarskyddskommitténs förslag innebär en betydande utvidgning av

den enligt gällande lag föreskrivna läkarkontrollen över minderåriga arbetstagare.

Om önskvärdheten av en dylik utvidgning synas med något

enstaka undantag icke råda delade meningar. Förslaget står i denna del

i samklang med de synpunkter, som kommit till uttryck i de i det föregående

omnämnda, av internationella arbetsorganisationens konferens antagna

konventionerna i ämnet. För egen del kan jag i stort sett ansluta

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

mig till vad kommittén föreslagit angående den omfattning, i vilken minderåriga

arbetstagare skola underkastas läkarkontroll. Jag är sålunda ense

med kommittén därom, att bestämmelserna om läkarundersökning av minderårig

före hans anställande i arbete böra utvidgas att i princip omfatta

alla minderåriga, oavsett arten av den anställning varom fråga är. Likaledes

finner jag kommitténs förslag att minderårig arbetstagare skall i

större utsträckning än för närvarande undergå periodisk läkarbesiktning

vara i allt väsentligt välgrundat. Såsom kommittén framhållit är det ett

allmänt önskemål att alla minderåriga ställas under fortlöpande läkartillsyn.

För minderåriga, vilka redan inträtt i förvärvslivet, är detta av särskild

betydelse. I enlighet med vad kommittén anfört bör läkarkontrollen

icke enbart taga sikte på de vådor för hälsan som kunna vara förbundna

med själva arbetet. Råd och anvisningar rörande allmänna hygieniska förhållanden

och livsföringen i övrigt äro av betydelse för att vidmakthålla

den minderåriges hälsa och trygga honom mot att arbetet medför risk för

hämmad kroppsutveckling och därmed kanske nedsatt framtida arbetsförmåga.

Kommittéförslaget bygger liksom gällande lag på att den löpande läkarkontrollen

av minderåriga skall verkställas genom besiktningar på arbetsställena.

I ett yttrande har ifrågasatts, att man i stället borde införa en

individuell undersökningsplikt för de minderåriga. En sådan omläggning

är jag icke beredd att förorda, då det nuvarande systemet innebär åtskilliga

fördelar, bl. a. såtillvida att läkaren får tillfälle att beakta de förhållanden,

under vilka den minderårige utför sitt arbete.

Beträffande de föreslagna reglerna om årlig läkarbesiktning ha i flera

yttranden påpekats de praktiska svårigheter, som i fråga om skogsavverknings-,

kolnings- och flottningsarbete föreligga att anordna en sådan besiktning.

Kommittén, som i anledning av yttranden över kommitténs preliminära

förslag haft anledning att beakta dessa svårigheter, har funnit

dessa icke böra lägga hinder i vägen för att göra bestämmelserna tillämpliga

även i fråga om arbete som nu nämnts. Kommittén har därvid förutsatt

att dispens från föreskrifterna skulle kunna beviljas i relativt stor

omfattning.

Den vidsträckta dispensgivning kommittén sålunda ifrågasatt synes

kunna medföra, att bestämmelserna i stor utsträckning skulle komma att

sakna praktisk betydelse. Svårigheterna att anordna årligen återkommande

läkarbesiktning av minderåriga på de tillfälliga arbetsplatserna i skogarna

och vid flottlederna torde nämligen leda till att dispens regelmässigt måste

beviljas. Härtill kommer att under avverkningsperioden skogsarbetarna i

stor utsträckning ha sysselsättning hos flera arbetsgivare efter varandra.

Vid det egentliga flottningsarbetet förekommer det mera sällan att minderåriga

sysselsättas under längre tid. För sådana kortvariga anställningar

äro föreskrifterna om läkarbesiktning å arbetsstället ej lämpade.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

På grund av det anförda synas andra vägar böra sökas för att ordna en

fortlöpande läkarkontroll av minderåriga som användas till skogs- och

flottningsarbete. Bestämmelsen om årlig läkarbesiktning vid arbetsstället

bör ej göras tillämplig å sådant arbete. Kolningsarbete torde därvid ej behöva

nämnas särskilt, då beträffande sådant kolningsarbete som ej är att

hänföra till skogsarbete skäl för det ifrågasatta undantaget icke torde föreligga.

Däremot synes den begränsning böra göras, att arbete vid flottleds

skiljeställe skall vara inbegripet under föreskriften om årlig läkarbesiktning

vid arbetsstället. För att i övrigt möjliggöra en fortlöpande läkarkontroll

av minderåriga skogs- och floltningsarbetare bör föreskriften att

det i den minderåriges arbetsbok senast införda läkarintyget icke får vara

äldre än ett år gälla även i fråga om skogs- och flottningsarbete. En sådan

bestämmelse medför, att den minderårige själv eller hans målsman har

att sörja för att den minderårige en gång om året underkastas läkarbesiktning.

Svårigheter att förnya läkarintyget varje år torde ej föreligga, då

det torde vara regel att den minderårige en eller flera gånger om året besöker

ort, där tjänsteläkare har sin mottagning. Till undvikande av att

arbetstagare som här avses komma i en oförmånligare ställning än andra

minderåriga arbetstagare bör sådan läkarbesiktning, som nu förordats, vara

kostnadsfri för den minderårige och kostnaden för läkarintygets anskaffande

bestridas av statsmedel. Frågan om beviljande av medel härför torde

få anmälas i annat sammanhang.

Arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter har ansett att hotelloch

restaurangfacket borde undantagas från föreskrifterna om årlig läkarbesiktning

av minderåriga. Anledning att medgiva ett sådant undantag

synes mig icke föreligga.

Kommittéförslaget innehåller vissa undantag från huvudreglerna angående

läkarkontrollen över minderåriga, dock icke såvitt angår det föreslagna

stadgandet att arbetsboken skall innehålla läkarintyg. I likhet med

kommittén anser jag att detta stadgande bör vara ovillkorligt. Jag biträder

även kommitténs uppfattning att dispens däremot undantagsvis bör kunna

beviljas från den föreskrivna periodiska läkarbesiktningen. I fråga om

förutsättningarna för sådan dispens är jag ense med kommittén. Dispensregeln

medför som en nödvändig konsekvens att dispens skall kunna erhållas

även från bestämmelsen att läkarintyget i arbetsboken vid anställningens

början icke får vara äldre än ett år. I enlighet med vad kommittén

föreslagit synes vidare sistnämnda krav icke böra uppställas i fråga om

anställning, som avser kortare tid än en månad, eller då fråga är om

feriearbete.

Jag övergår härefter till vissa organisatoriska spörsmål. Kommitténs

förslag att arbetsbok i regel skall tillhandahållas genom skolans försorg

har i remissyttrandena lämnats utan erinran och jag kan för min del an
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

213

sluta mig till detsamma. Skyldighet härutinnan synes dock icke, såsom

kommittén förutsatt, böra åvila jämväl privatskolor. BI. a. med hänsyn

härtill bör pastor vara subsidiärt skyldig att liksom f. n. utfärda arbetsbok.

Vad härefter angår införandet i arbetsboken av läkarintyg anser jag i

likhet med kommittén och remissinstanserna att det i första hand bör ankomma

på skolläkare att svara härför. Av skäl som medicinalstyrelsen anfört

kan jag däremot icke biträda kommitténs förslag att annan läkare än

tjänsteläkare icke skulle vara behörig att utfärda sådant intyg. Beträffande

de periodiska läkarbesiktningarna vill jag med hänsyn till vad i yttrandena

anförts förorda att det alltjämt skall tillkomma länsstyrelserna

att förordna besiktningsläkare samt att därtill skall kunna förordnas även

annan läkare än tjänsteläkare. Det måste enligt min uppfattning anses

som en fördel att kunna till besiktningsläkare utse icke-tjänsteläkare, som

har särskild yrkeshygienisk utbildning och erfarenhet. I undantagsfall

synes hinder ej heller böra föreligga att förordna en hos arbetsgivaren anställd

speciell industriläkare att vara besiktningsläkare, då han i denna sin

egenskap blir underkastad ämbetsansvar. Såsom allmän regel bör dock

gälla att till besiktningsläkare utses tjänsteläkare.

Vad angår den författningsmässiga regleringen av läkarkontrollen över

minderåriga böra enligt min mening endast huvudgrunderna upptagas i

lag och övriga för ändamålet erforderliga föreskrifter, exempelvis om utfärdande

av arbetsbok med tillhörande läkarintyg, om skyldighet för arbetsgivare,

som använder minderårig arbetskraft, att göra anmälan därom

samt om läkarbesiktningarnas anordnande, utfärdas i administrativ ordning.

De bestämmelser som ansetts böra inflyta i lagen återfinnas i 27—30

§§ i departementsförslaget.

Kvinnas ledighet vid barnsbörd.

Gällande bestämmelser.

I arbetarskyddslagens 17 § stadgas, att kvinna, som fött barn, icke må

användas till industriellt eller därmed likställt arbete under de sex första

veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att hon

utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidigare. Om kvinna, som

användes till dylikt arbete, företer intyg av läkare eller barnmorska av innehåll,

antingen att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor

eller ock att bon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och

med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet, må sådan ledighet

ej förvägras henne. I 18 § föreskrives, att kvinna, som ammar sitt barn,

icke får förvägras erforderlig ledighet härför.

Bestämmelser om kvinnas rätt till ledighet vid havandeskap finnas vidare

i lagen den 21 december 1945 (nr 844) om förbud mot arbetstagares av
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

skedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. Enligt 2 §

nämnda lag får kvinnlig arbetstagare, som sedan minst ett år haft stadigvarande

anställning hos arbetsgivaren, icke skiljas från anställningen på

den grund av hon blivit havande eller fött barn. Ej heller må arbetsgivaren,

där han har vetskap om havandeskapet eller barnsbörden, skilja arbetstagaren

från anställningen på den grund att hon i samband med havandeskapet

eller barnsbörden avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst

sex månader, såframt ej arbetstagaren underlåter att på förfrågan från

arbetsgivaren utan dröjsmål underrätta denne om att hon önskar återinträda

i arbetet efter bortovaron. Om arbetsgivare i strid mot dessa bestämmelser

skiljer arbetstagare från anställningen, blir enligt 4 § andra stycket

åtgärden ogiltig och arbetsgivaren skadeståndsskyldig. Efter tillkomsten av

förevarande lag torde arbetarskyddslagens föreskrift om havande kvinnas

rätt till ledighet ha betydelse väsentligen för sådana fall där på grund av

karenstidsregeln 1945 års lag icke är tillämplig.

Internationella överenskommelser.

Vid internationella arbetskonferensen i Washington år 1919 antogs ett

förslag till konvention angående kvinnors användande till arbete före och

efter barnsbörd. Denna konvention har ännu icke ratificerats av Sverige.

Konventionen — som i svensk översättning återfinnes i prop. nr 361/1921

s. 22 ff. — innehåller i huvudsak följande.

Konventionen äger tillämpning å alla industriella och kommersiella företag

med undantag av sådana företag, vari endast medlemmar av samma

familj sysselsättas. Till industriella företag hänföras även hantverksföretag

samt byggnads- och transportföretag. Enligt konventionen skall kvinna,

som är anställd i företag varå densamma äger tillämpning, icke äga rätt

att arbeta under en tidrymd av sex veckor efter sin nedkomst, vara berättigad

att lämna arbetet efter företeende av läkarintyg att hennes nedkomst

antagligen kommer att äga rum inom sex veckor samt under hela den tid

hon av nämnda skäl är frånvarande från arbetet åtnjuta tillräckligt understöd

för sitt och barnets uppehälle under hygieniskt tillfredsställande förhållanden.

Understödet skall utgå av allmänna medel eller ock anskaffas

genom ett försäkringssystem. Kvinnan skall därjämte vara berättigad till

fri vård av läkare eller barnmorska. Vidare skall kvinna, som ammar sitt

barn, äga rätt att för detta ändamål erhålla en halvtimmes rast två gånger

dagligen under arbetstiden.

I konventionen föreskrives slutligen att det skall vara förbjudet för arbetsgivare

att, förrän kvinnans frånvaro i anledning av havandeskap eller

barnsbörd överskridit en av vederbörande myndighet i varje land fastställd

maximitid, uppsäga henne vare sig under sådan frånvaro eller å sådan tidpunkt

att uppsägningstiden utlöper under nämnda frånvaro.

I detta sammanhang må även nämnas att i en vid internationella arbets
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

konferensen i Geneve år 1921 antagen rekommendation kemställes, att

varje land måtte vidtaga åtgärder för att bereda kvinnliga lönearbetare i

jordbruksföretag skydd före och efter barnsbörd, likartat med det som

genom nyssnämnda konvention tillerkänts kvinnor, sysselsatta inom industri

och handel (se prop. nr 198/1923 s. 16).

Kommitténs förslag.

Kommittén föreslår, att den nuvarande begränsningen av tillämpningsområdet

för stadgandena om ledighet vid barnsbörd till industriellt och

därmed likställt arbete slopas och att dessa bestämmelser sålunda i princip

skola gälla för alla kvinnor, som sysselsättas i arbete, varå arbetarskyddslagen

äger tillämpning. Några undantag av mindre räckvidd föreslås emellertid.

Bestämmelserna skola sålunda icke gälla beträffande familjemedlem

till arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell

arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämpning

endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet. I fråga om längden av

ledigheten före barnsbörd föreslås den ändringen, att varje kvinna utan

behovsprövning i det särskilda fallet skall ha rätt att erhålla ledighet under

sex veckor före den beräknade nedkomsten (41 § första stycket). Liksom

hittills skall förbudet att använda kvinna till arbete efter barnsbörd omfatta

de första sex veckorna efter nedkomsten, såframt hon icke med läkarintyg

styrker att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidigare

(41 § andra stycket). Bestämmelsen om rätt till ledighet för amning

har oförändrad upptagits i förslaget (41 § tredje stycket).

Angående tillämpningsområdet för stadgandena om ledighet

vid barnsbörd anför kommittén att det ur arbetarskyddssynpunkt

vore av vikt att såvitt möjligt tillförsäkra alla förvärvsarbetande

kvinnor erforderlig ledighet vid barnsbörd oavsett verksamhetens art. Särskilt

hade det framhållits att butiksbiträden samt serverings- och kökspersonal

vid restauranger och kaféer måste anses vara i lika stort behov av

den i lagen föreskrivna ledigheten som arbetstagare inom industrien. Ett

annat område, där förevarande bestämmelser även borde vara tillämpliga,

vore jordbruket, något som understrukits i den förut omnämnda rekommendationen

angående skydd för kvinnliga jordbruksarbetare före och

efter barnsbörd. Det kunde vidare framhållas att 1945 års lag om förbud

mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap

in. in. ägde tillämpning ä varje verksamhet, där arbetstagare funnes anställd.

Vad anginge rätten till ledighet före barnsbörd torde några vägande

erinringar knappast kunna göras mot att sådan rätt tillförsäkrades alla

kvinnor, för vilka arbetarskyddslagen gällde. Mot en utsträckt tillämpning

av förbudet att arbeta den närmaste tiden efter barnsbörd kunde främst

åberopas att frågan om ersättning under bortovaron från arbetet icke vore

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

■Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

löst. Att utan att beakta detta förhållande utsträcka tillämpningsområdet

vore enligt kommitténs mening icke tillrådligt. Förslaget om vidgad tilllämplighet

byggde därför på den förutsättningen, att ersättningsfrågan

samtidigt löstes på ett tillfredsställande sätt. Med hänsyn till att socialvårdskommittén

år 1946 framlagt förslag angående moderskapsbidrag ansåge

sig kommittén icke vidare behöva ingå på denna fråga.

I fråga om längden av ledigheten före barnsbörd framhåller

kommittén att förslaget på denna punkt överensstämde med konventionen

på området.

Kommittén anför vidare att ledigheten efter barnsbörd givetvis

stundom kunde behöva utsträckas utöver den föreslagna minimitiden

av sex veckor. Kommittén hade dock icke ansett sig böra i förslaget upptaga

någon bestämmelse om rätt till utsträckt sådan ledighet. Kvinna, som

vore i behov av längre ledighet, kunde i allmänhet erhålla sådan med stöd

av bestämmelserna i den förut omnämnda 1945 års lag.

Yttrandena.

Förslaget att utsträcka tillämpningsområdet för bestämmelserna om

ledighet vid barnsbörd har i allmänhet lämnats utan erinran. Svenska open

doorgruppen yrkar emellertid att bestämmelserna om ledighet vid barnsbörd

måtte utgå ur lagen. Socialstyrelsen framhåller att beträffande jordbruket

med dess ständiga brist på kvinnlig arbetskraft ett noggrant genomförande

av förbudet mot kvinnors användande i arbete efter barnsbörd

otvivelaktigt komme att vålla avsevärda svårigheter. Vidare betona yrkeskvinnors

samarbetsförbund, i vars yttrande kvinnliga kontoristföreningen

instämmer, samt fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Fredrika Bremerförbundet

och föreningen SAIA att förslaget om utvidgning av nämnda förbud

kunde tillstyrkas endast under förutsättning att frågan om ersättning

för förlorad arbetsförtjänst vid barnsbörd samtidigt reglerades på ett tillfredsställande

sätt. I vissa av dessa yttranden framhålles, att det nu gällande

förbudet mot industriellt arbete under de sex första veckorna efter

barnsbörden ej sällan medförde att kvinnan under denna tid nödgades taga

annat arbete. Därest förbudet utvidgades att avse arbetarskyddslagens hela

tillämpningsområde minskades möjligheterna att finna annat arbete i de

fall då kvinnan icke kunde återgå till sin ordinarie plats på grund av att

erforderligt läkarintyg icke kunnat anskaffas.

Vidare anmärker socialstyrelsen att det syntes uppenbart olämpligt att

rätten till ledighet vid barnsbörd reglerades på olika sätt i arbetarskyddslagen

och 1945 års lag. Det vore därför lämpligast att endast det uttryckliga

förbudet mot kvinnas användande till arbete upptoges i arbetarskyddslagen

och rätten till ledighet utan risk för avsked från anställningen reglerades

i annan ordning.

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ts proposition nr 2!)S. 217

Departementschefen.

Såsom arbetarskyddskommittén anfört är det ur arbetarskyddssynpunkt

av vikt att såvitt möjligt tillförsäkra alla förvärvsarbetande kvinnor erforderlig

ledighet vid barnsbörd oavsett verksamhetens art. Jag är därför i

princip ense med kommittén därom att den i gällande lag stadgade begränsningen

av bestämmelserna på detta område till industriellt och därmed

likställt arbete bör slopas.

Vad angår frågan om förbud mot kvinnas användande till arbete efter

barnsbörd har kommittén uttalat, att den av kommittén föreslagna utvidgningen

av bestämmelsernas tillämpningsområde byggde på den förutsättningen

att ersättningsfrågan samtidigt bleve löst. I flera yttranden har förklarats,

att förslaget kunde tillstyrkas endast under denna förutsättning.

Otvivelaktigt tala också starka skäl för att icke utsträcka förbudet att

avse arbetarskyddslagens hela tillämpningsområde utan att frågan om

kompensation i någon form för inkomstbortfallet samtidigt löses. Kommittén

har för sin del hänvisat till att socialvårdskommittén år 1946 framlagt

förslag angående moderskapsbidrag. Detta förslag har, till följd av

omständigheter som jag i detta sammanhang icke har anledning att närmare

beröra, ännu icke lett till ändrade regler för samhällets hjälp åt

nyblivna mödrar. Med hänsyn härtill bör enligt min mening ej heller

kommitténs förslag att slopa begränsningen av förbudets tillämpningsområde

nu genomföras, utan bör lösningen av denna fråga ske i samband med

en omläggning av de samhälleliga stödåtgärderna vid havandeskap och

barnsbörd.

Vad angår rätten för havande kvinnor att på begäran erhålla ledighet

från arbetet viss tid före barnsbörden avviker kommittéförslaget från vad

som nu gäller. Stadgandet härom föreslås utvidgat att med några obetydliga

undantag avse arbetarskyddslagens hela tillämpningsområde och rätten

till ledighet föreslås för alla fall skola omfatta sex veckor. I yttrandena

har mot kommitténs förslag endast riktats den formella anmärkningen,

att bestämmelser av liknande art återfinnas i 1945 års lag om förbud

mot arbetstagares avskedande i anledning av havandeskap eller barnsbörd,

och att det fördenskull vore oegentligt att ha särskilda bestämmelser i ämnet

i arbetarskyddslagen. 1945 års lag har emellertid tillkommit från delvis

andra utgångspunkter och det bör vid sådant förhållande icke möta

hinder att de bestämmelser i förevarande hänseende som ur arbetarskyddssynpunkt

finnas nödiga upptagas i arbetarskyddslagen. Med hänsyn till

förefintligheten av 1945 års lag synas dock dessa bestämmelser ha betydelse

väsentligen för det område, där 1945 års lag ej gäller. Emot den

föreslagna utvidgningen av stadgandets tillämpningsområde torde någon

erinran ej kunna göras. Såsom kommittén föreslagit synes vidare ledighetens

längd böra utsträckas till sex veckor, utan behovsprövning i det särskilda

fallet.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Gällande lag.

I 31 § gällande arbetarskyddslag, vilken paragraf erhållit sin nuvarande

lydelse år 1938, meddelas vissa föreskrifter i syfte att åstadkomma en organiserad

samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare till förebyggande

av olycksfall och ohälsa i arbetet. Sålunda »bör» å arbetsställe, varest på

stadigvarande sätt bedrives industriellt arbete eller byggnads-, skogsavverknings-,

kolnings- eller transportarbete, bland arbetarna utses ett eller flera

skyddsombud att företräda arbetarna i frågor rörande arbetets säkerhet

eller sundhet. Även å annat arbetsställe må skyddsombud kunna

utses. Val av skyddsombud förrättas av arbetarna eller, på framställning

av dem, av facklig organisation, genom vilken de kunna anses företrädda.

Beträffande skyddsombudens åligganden föreskrives att ombuden ha att

göra sig noga underrättade om de beträffande arbetets säkerhet och sundhet

rådande förhållandena och böra verka för främjande av ökad säkerhet

och sundhet ävensom söka vinna arbetarnas medverkan. För avhjälpande

av missförhållande böra de hänvända sig till arbetsgivaren eller arbetsledare

eller, om rättelse på sådant sätt ej vinnes, till yrkesinspektören eller

bergmästaren. Därjämte stadgas, att skyddsombuden icke må hindras att

fullgöra sina uppgifter.

I fråga om arbetsgivares och arbetsledares förhållande till skyddsombuden

föreskrives, att arbetsgivare och arbetsledare böra söka samråd med

skyddsombuden i frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet samt att

de, om skyddsombud gjort hänvändelse i dylik fråga, inom skälig tid ha

att giva ombudet besked.

Vidare stadgas att å större arbetsställe, där så lämpligen kan ske, »bör»

bildas en av skyddsombud och en eller flera representanter för arbetsledningen

sammansatt s ä k e r h e t s k o in in i 11 é, som har att verka för

säkerhet och sundhet i arbetet.

Skyddsombud eller ledamot av säkerhetskommitté äger rätt att taga del

av innehållet i inspektionsförrättares anteckningar i inspektionsbok.

Beträffande tillsynsorganens åligganden gentemot skyddsombud och

säkerhetskommittéer föreskrives, att inspektionsförrättare vid inspektion

å arbetsställe, där sådant organ finnes, om möjligt skall träda i förbindelse

med ombudet eller kommittén. Dessutom är tillsynsorgan pliktigt att kostnadsfritt

tillställa skyddsombud eller säkerhetskommitté avskrift av skriftligt

meddelande, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å

arbetsstället.

Slutligen må nämnas, att anmälningsskyldighet föreskrives i vissa hänseenden,

nämligen beträffande utseende av ställföreträdare för arbetsgivaren

i skyddsfrågor eller av skyddsombud eller säkerhetskommitté.

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

överenskommelse mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer.

År 1942 träffade svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen

en överenskommelse om allmänna regler för den lokala säkerhetstjänstens

organisation. Angående innehållet i dessa regler torde få hänvisas till bilaga

D till betänkandet. Kommittén uppger, att reglerna tillämpades icke

endast å arbetsställen, vid vilka arbetsgivare och arbetare vore anslutna till

nämnda organisationer, utan även i stor utsträckning å andra arbetsställen

inom såväl statlig och kommunal som enskild verksamhet.

Statistiska uppgifter.

Antalet arbetsställen, beträffande vilka till yrkesinspektör anmälts att

skyddsombud utsetts, utgjorde:

År 1920 1930 1935 1940 1944 1945 1946

Antal arbetsställen 335 861 1 872 4 066 8 314 11 693 13 965

Enligt vad som anmälts till yrkesinspektör fanns säkerhetskommitté

vid följande antal arbetsställen:

År 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946

Antal arbetsställen 311 326 370 443 478 561 726

Kommitténs förslag.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna på förevarande område inledas

med ett allmänt stadgande att arbetsgivare till främjande av sundhet

och säkerhet i arbetet på lämpligt sätt skall ordna och leda skyddsarbetet

på arbetsstället (44 § 1 mom.).

Kommittén föreslår, att skyddsombud — jämte ersättare — oberoende

av verksamhetens art »skall» utses vid varje arbetsställe, där minst

fem arbetstagare regelbundet sysselsättas, såvida ej särskilt förhållande

berättigar till undantag (44 § 2 mom. första stycket). Någon påföljd för

undexdåtenhet att tillsätta skyddsombud föreslås emellertid icke. Lagtexten

innehåller därjämte en anvisning om att, där så är påkallat, skyddsombud

bör utses även å arbetsställe med mindre antal arbetstagare.

Val av skyddsombud skall liksom f. n. förrättas av arbetstagarna på arbetsstället

eller, på framställning av dem, av lokal organisation, genom

vilken de kunna anses företrädda (44 § 2 mom. andra stycket). I anvisningarna

gör kommittén vissa uttalanden om skyddsombuds kvalifikationer

och om antalet skyddsombud. Enligt huvudregeln (44 § 2 mom. första

stycket) skall i likhet med vad som nu gäller till skyddsombud kunna utses

endast arbetstagare å arbetsstället. Emellertid föreslår kommittén att, där

förhållandena inom viss verksamhet nödvändiggöra avvikelse från denna

regel, arbetsrådet må kunna bevilja undantag från densamma samt meddela

de föreskrifter, som därvid skola särskilt iakttagas (44 § 6 inom.).

Enligt anvisningarna till stadgandet skall arbetsrådet i dylikt fall kunna

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

medgiva lokal organisation, genom vilken arbetstagarna kunna anses företrädda,

rätt att utse lämplig person att vara skyddsombud för flera arbetsställen

å viss ort.

Beträffande skyddsombuds rättigheter och skyldigheter föreslås — förutom

bestämmelser som i huvudsak överensstämma med de nuvarande —

ett uttryckligt stadgande att skyddsombud äger att inom sitt skyddsområde

närvara vid tillsynsorgans förrättning och, då så finnes påkallat, deltaga

i undersökning, som av arbetsgivare verkställes i avseende å ohälsa

eller olycksfall i arbete ävensom i undersökning eller annan förrättning,

som företages av säkerhetskommitté. Efter kallelse skall skyddsombud

vara skyldigt att infinna sig till förrättning eller undersökning av angivet

slag. Vidare föreskrives att skyddsombud skall erhålla ersättning för arbetsförtjänst

som han förlorar genom att deltaga i dylik förrättning eller

undersökning. Skyldigheten att utgiva ersättning skall dock gälla endast

beträffande skyddsombud som är anställt å arbetsstället (44 § 2 mom.

femte stycket).

I syfte att stärka skyddsombudens ställning föreslås vissa bestämmelser.

Förslaget innebär att skyddsombud icke må hindras att fullgöra sina

uppgifter eller på grund av sitt uppdrag tillskyndas försämrade arbetsförhållanden

— varunder inbegripes även permittering eller avsked — eller

arbetsvillkor (44 § 2 mom. sista stycket). Om arbetsgivare eller arbetstagare

bryter mot denna bestämmelse, blir han skadeståndsskyldig (69 §

första stycket). Skadeståndsskyldigheten omfattar även s. k. ideell skada

(69 § andra stycket). Har åtgärd mot skyddsombud bestått i avtalsuppsägning

eller annan dylik rättshandling, skall denna vara ogiltig (69 § sista

stycket). Talan av skyddsombud mot arbetsgivare skall anhängiggöras

vid arbetsdomstolen, där ej i kollektivavtal stadgats att sådan tvist skall

handläggas i särskild ordning (73 § första stycket). Mål om skadestånd

på grund av arbetstagares åtgärd mot skyddsombud skola däremot handläggas

vid allmän domstol. För talan som här avses skall gälla en preskriptionstid

av sex månader från det åtgärden avslutades (70 §).

Enligt kommitténs förslag »skall» säkerhetskommitté finnas vid

varje arbetsställe, där regelbundet minst 100 arbetstagare sysselsättas (44 §

3 mom. första stycket). Någon påföljd för underlåtenhet att tillsätta sådan

kommitté föreslås icke. Vidare sägs att säkerhetskommitté må tillsättas

vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare. Beträffande säkerhetskommittés

sammansättning innehåller förslaget liksom gällande lag endast

att kommittén skall vara sammansatt av företrädare för arbetsgivaren och

av skyddsombud.

Beträffande tillsynsorgans åligganden gentemot skyddsombud och säkerhetskommittéer

föreslår kommittén att tillsynsorgan vid inspektion alltid

skall vara skyldigt att träda i förbindelse med på arbetsstället anträffbart

skyddsombud och dessutom om möjligt vid annan förrättning (44 § 5 mom.

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:Is proposition nr 2!)S.

första stycket). Däremot innehåller förslaget ingen motsvarighet till den

nuvarande bestämmelsen att tillsynsorgan såvitt möjligt skall träda i förbindelse

med säkerhetskommitté. Skyldigheten för tillsynsorgan att tillställa

skyddsombud eller säkerhetskommitté avskrift av skriftliga meddelanden

i skyddsfrågor föreslås skola begränsas till sådana fall då avskrift

begärts (44 § 5 mom. tredje stycket).

Dessutom upptager förslaget liksom gällande lag vissa föreskrifter om

skyldighet att anmäla utseende av ställföreträdare för arbetsgivaren i

skyddsfrågor samt val av skyddsombud eller säkerhetskommitté (44 §

4 inom.).

Bestämmelserna om det lokala skyddsarbetet skola icke gälla för arbete

av familjemedlem till arbetsgivaren, hemindustrielit arbete eller s. k. kooperativ

verksamhet. Å arbete av elever vid läroanstalt skola de äga tillämpning

endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Kommittén framhåller inledningsvis att den enligt de för utredningen

meddelade direktiven hade att pröva huruvida skyddsombudsinstitution

en kunde göras obligatorisk. Rörande detta spörsmål

anför kommittén följande.

Vid prövning av frågan om införande i lagen av obligatorisk skyldighet

att tillsätta skyddsombud har kommittén funnit, att sådan skyldighet icke

kan föreskrivas för varje arbetsställe, utan hänsyn måste tagas till såväl

arbetsställets storlek, d. v. s. antalet arbetstagare, som verksamhetens art.

Även om så sker, kan det emellertid ifrågasättas, huruvida ett stadgande

om skyldighet att utse skyddsombud kan göras obligatoriskt. Detta förutsätter,

att om skyddsombud ej tillsättes vid ett arbetsställe, sådan uraktlåtenhet

kan föranleda viss åtgärd eller påföljd. Nämnas kan, att i kommitténs

preliminära lagutkast upptogs en bestämmelse om att, därest

skyddsombud ej utsetts vid visst arbetsställe, vederbörande yrkesinspektör

skulle äga utse ombud, där så funnes nödigt. Detta förslag avstyrktes dock

i flera remissyttranden och har därför ej ansetts höra upptagas i föreliggande

lagförslag. Att stadga straffpåföljd, därest omnämnda skyldighet ej

iakttages, synes icke lämpligen kunna ske. Skulle den i lagen föreskrivna

skyldigheten att utse skyddsombud ej bliva iakttagen, får det emellertid

enligt kommitténs mening anses åvila vederbörande tillsynsorgan att —

utan att därom är särskilt stadgat — söka förmå arbetstagarna vid arbetsstället

att utse skyddsombud, om detta befinnes påkallat.

Beträffande t i 11 ä m p n i n g s o in rådet för bestämmelserna

om skyddsombud anför kommittén, att detta icke såsom nu borde

vara begränsat till företrädesvis vissa slag av verksamhet. Fara för ohälsa

funnes inom praktiskt taget varje slag av verksamhet, och skyddsombuden

hade en viktig uppgift att fylla även då det gällde att förebygga sådan fara.

Kommittén ansåge därför, all skyddsombud borde tillsättas i så stor utsträckning

som möjligt. En viss begränsning med hänsyn till arbetsställets

storlek vore dock att förorda. Kommittén föresloge sålunda, att skyddsombud

skulle tillsättas vid varje arbetsställe, där minst fem arbetstagare

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

regelbundet sysselsattes, såvida ej särskilt förhållande berättigade till undantag.

Sistnämnda inskränkning avsåge sådana arbetsställen, där på

grund av arbetets natur eller arbetsförhållandena behov av skyddsombud

icke kunde anses föreligga. Sådana förhållanden torde i vissa fall föreligga

t- ex. inom av försvarsväsendet för militärt ändamål bedriven verksamhet.

I vissa fall kunde det vara behövligt eller lämpligt att ha skyddsombud

även vid arbetsställen med mindre antal arbetstagare än fem. Med

hänsyn därtill föresloge kommittén den bestämmelsen att skyddsombud

borde utses jämväl vid mindre arbetsställe, där så vore påkallat.

Kommittén framhåller vikten av att den som utsåges till skyddsombud

vore lämplig för uppdraget. Med hänsyn därtill hade kommittén i anvisningarna

till 44 § 2 mom. angivit de fordringar man i allmänhet

borde ställa på person, som valdes till skyddsombud,

nämligen gott omdöme, nödig insikt i och intresse för frågor rörande arbetets

sundhet och säkerhet samt förtrogenhet med arbetsförhållandena inom

skyddsområdet. Skulle det i visst fall visa sig att till skyddsombud utsedd

person icke vore lämplig för uppdraget, torde det enligt kommitténs mening

böra ankomma på arbetsgivaren eller i sista hand distriktschefen att söka

förmå arbetstagarna eller den lokala organisationen att förrätta nytt val

av ombud.

Rörande antalet skyddsombud uttalar kommittén att detta finge

fastställas efter vad som i varje särskilt fall vore lämpligt. I anvisningarna

till 44 § 2 mom. hade emellertid upptagits vissa bestämmelser till ledning

för frågans bedömande. Dessa föreskrifter ha följande lydelse.

Vid arbetsställe, där flera skyddsombud skola utses, bestämmes antalet

skyddsombud efter arbetsställets storlek, arbete''ts natur och arbetsförhållandena,

dock att antalet skyddsombud begränsas till vad som för arbetsstället

kan anses lämpligt. Råder bland arbetstagarna tvekan om vilket

antal skyddsombud, som böra utses vid ett arbetsställe, eller om arbetsställets

indelning i skyddsområden, bör före valet samråd ske med arbetsgivaren

och vederbörande tillsynsorgan. Vid arbetsställe med flera avdelningar

bör skyddsombud utses för varje avdelning eller grupp av avdelningar

med likartat arbete. Där arbete bedrives på skift, bör för skiftlag

med flera arbetstagare skyddsombud såvitt möjligt finnas bland arbetstagarna

på varje skift. För skyddsombud bör finnas ersättare. Där kvinnliga

arbetstagare sysselsättas, böra skyddsombud i erforderlig utsträckning

finnas även bland dessa.

Inom verksamhet, där arbete utföres av arbetstagare tillhörande olika

yrkesgrupper, såsom inom byggnadsverksamhet, må skyddsombud utses

inom varje grupp av arbetstagare vid arbetsstället. Där arbetstagare inom

en verksamhet äro fördelade på flera arbetsplatser, såsom i fråga om lastnings-

och lossningsarbete, skogsavverknings- eller flottningsarbete eller

andra därmed jämförliga arbeten, må skyddsombud utses för varje särskild

arbetsplats, där ett flertal arbetstagare samtidigt sysselsättas.

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Kommittén uppger att vid arbetsställen med flera skyddsombud ibland

utsåges ett huvudskyddsombud, som hade att i förhållande till arbetsgivaren

representera skyddsombuden. Kommittén hade icke upptagit någon

bestämmelse om huvudombud men funne lämpligt att sådant ombud utsåges

vid arbetsställe med ett större antal skyddsombud.

Vid behandlingen av frågan huruvida möjlighet bör beredas

att till skyddsombud utse annan än arbetstagare

vid arbetsstället erinrar kommittén till en början om att landsorganisationens

kommitté för olycksfallsförsäkrings- och arbetarskyddsfrågor

m. fl. i en till chefen för socialdepartementet ingiven skrivelse —

vilken överlämnats till arbetarskyddskommittén — hemställt om sådan

ändring i arbetarskyddslagen, att lokal facklig organisation finge rätt

att utse skyddsombud icke endast vid visst arbetsställe utan även för visst

geografiskt område. Som skäl för förslaget hade åberopats de speciella förhållandena

inom byggnadsindustrien och därmed närbesläktade verksamhetsområden.

Anställningarna vore sålunda mestadels kortvariga. Enär

arbetare som krävde bätlre skyddsåtgärder kunde riskera att icke bli återanställd

vid kommande arbeten, vore det ofta svårt att få fram skyddsombud

inom ifrågavarande verksamhetsgrenar.

Arbetarskyddskommittén anför härom, att det otvivelaktigt vore ett

huvudvillkor för ett effektivt skyddsarbete att till skyddsombud utsåges

personer, som vore anställda vid arbetsstället. Ett skyddsombud måste

nämligen vara förtroget med arbetsförhållandena på arbetsstället och ha

tillfälle att någorlunda regelbundet följa desamma. För att arbetstagarna

utan större besvär och tidsutdräkt skulle kunna framföra sina önskemål

i skyddsfrågor till skyddsombudet, vore det av betydelse att ombudet funnes

på arbetsstället. Inom verksamhet där arbetsförhållandena ofta växlade,

såsom byggnads- och anläggningsverksamhet, torde det få anses särskilt

viktigt att skyddsombudet regelbundet vore tillstädes.

I anledning av att i nyssnämnda skrivelse gjorts gällande att det ofta

vore svårt alt få fram skyddsombud inom byggnadsindustrien framhåller

kommittén, att även på detta område en icke oväsentlig ökning av antalet

skyddsombud inträtt under de senaste åren. Enligt vad som anmälts till

yrkesinspektionen utgjorde sålunda antalet arbetsställen med skyddsombud

inom yrkesgruppen byggnadsverksamhet 279 år 19441 mot 131 år 1938.

I den mån lagförslagets bestämmelser om skyddsombud komme i tillämpning

och arbetsmarknadens parter gåve ytterligare stöd åt skyddsombudsinstitutionen,

torde man enligt kommitténs mening kunna vänta, att

skyddsoinbudsfrågan även inom byggnadsindustrien och andra liknande

verksamhetsområden komme alt lösas på sätt i lagen avsåges, dvs. så att

1 Enligt uppgift från riksförsäkringsanstalten hade år 1945 antalet stigit till 593 och år

1946 till 775.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kanyl. Maj.ts proposition nr 2i)8.

skyddsombud utsåges vid varje arbetsställe, där minst fem arbetstagare

regelbundet sysselsattes. På grund av de vanligen kortvariga anställningarna

inom byggnads- och anläggningsverksamhet kunde det naturligtvis

uppstå fall, då arbetstagare, som varit skyddsombud, av viss anledning

icke bleve återanställd vid ett kommande arbete. I dylika fall kunde icke

bestämmelserna i 44 § 2 inom. sista stycket åberopas. Kommittén hade med

beaktande därav funnit sig böra upptaga det stadgandet att, om förhållandena

inom viss verksamhet nödvändiggjorde avvikelse från huvudregeln

att skyddsombud skulle utses bland arbetstagarna vid arbetsstället, arbetsrådet

ägde bevilja undantag från denna regel. I berörda fall skulle sålunda

arbetsrådet äga medgiva lokal organisation, genom vilken arbetstagarna

kunde anses företrädda, rätt att utse lämplig person att å viss ort vara

skyddsombud för flera arbetsställen inom ifrågavarande verksamhetsområde.

För att vinna enhetlig tillämpning av förevarande undantagsbestämmelse

vore det av vikt att befogenhet att medgiva undantag icke tillerkändes

distriktschef utan endast arbetsrådet. Vid meddelande av undantag

torde det böra ankomma på arbetsrådet att även angiva, huruvida och i

vad mån de i 44 § och därtill hörande anvisningar meddelade bestämmelserna

skulle gälla för sådant skyddsombud, ävensom att därutöver meddela

de särskilda föreskrifter som kunde erfordras.

I anvisningarna till 44 § 6 mom. har angivits att nämnda stadgande avsåge

sådan verksamhet, där på grund av ofta förekommande växlingar i

fråga om arbetsställe eller arbetsstyrkans sammansättning svårighet förelåge

att utse skyddsombud bland arbetstagarna.

1 fråga om ordningen för skyddsombuds framställning

i skyddsfråga föreslår kommittén att i lagen icke fastställes någon

bestämd instansordning utan endast föreskrives att hänvändelse skall göras

i den ordning arbetsgivaren föreskrivit. I de fall då säkerhetskommitté

tunnes å arbetsstället borde skyddsombud, oavsett den ordning som eljest

föreskrivits, kunna direkt påkalla kommitténs behandling av särskilt betydelsefull

skyddsfråga. På grund av att det ej sällan anmärkts på att

skyddsombud, som gjort hänvändelse i skyddsfråga, fått vänta på besked

avsevärd tid föresloges den skärpningen, att besked skulle lämnas »utan

dröjsmål» i stället för, såsom f. n. stadgades, »inom skälig tid». Om av

skyddsombud gjord framställning icke beaktades inom skälig tid, skulle

ombudet äga påkalla distriktschefens ingripande.

Rörande förslaget om skyldighet för arbetsgivare att ersätta

skyddsombud för förlorad arbetsförtjänst anför

kommittén att arbetarskyddslagen visserligen icke eljest inginge på arbetsgivares

och arbetstagares ekonomiska mellanhavanden, men att förevarande

fråga syntes vara av sådan beskaffenhet att den lämpligen borde bli

föremål för en lagbestämmelse. Ersättningsskyldighet borde föreligga en
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

225

dast då fråga vore om förrättning eller undersökning som verkställdes av

arbetsgivaren (arbetsledningen), tillsynsorgan eller säkerhetskommitté.

Ersättning borde sålunda icke utgå exempelvis för tid som skyddsombud

använde för enskild överläggning med arbetstagare. Kommittén hade icke

ansett sig i lagen böra angiva några närmare regler, efter vilka ersättningen

skulle utgå, utan allenast föreslagit en allmän bestämmelse om att skyddsombud

skulle av arbetsgivaren äga åtnjuta ersättning för arbetsförtjänst,

som han förlorade vid deltagande i förrättning eller undersökning som avsåges

i 44 § 2 mom.

Beträffande spörsmålet att genom lagbestämmelser trygga skyddsombud

mot trakasseri anför kommittén inledningsvis att gällande

arbetarskyddslags stadgande att skyddsombud icke må hindras att fullgöra

sina uppgifter torde åsyfta icke blott förfarande i syfte att minska

skyddsombuds handlingsfrihet utan även repressalier mot skyddsombud i

anledning av åtgärd som han vidtagit. Såsom exempel på förfaranden av

sistnämnda slag kunde nämnas förflyttning med bibehållen lön till arbete

som med hänsyn till arbetstidens förläggning vore mera ofördelaktigt än

det tidigare arbetet. Vidare kunde skyddsombud sättas till arbete, som gåve

mindre ackordsförtjänst än han förut haft. Det kunde även hända, att

skyddsombud permitterades på viss tid eller avskedades. Kommittén ansåge,

att skyddsombud borde skyddas även mot åtgärder av berörda slag.

Då dessa måhända icke kunde anses som »hinder» föresloges ett tillägg till

det nuvarande stadgandet av innehåll att skyddsombud icke på grund av

sitt uppdrag finge tillskyndas försämrade arbetsförhållanden eller arbetsvillkor.

I sitt yttrande över kommitténs preliminära förslag hade landsorganisationen

yrkat att orden »eller annat men» måtte fogas till den av

kommittén föreslagna lydelsen. Självfallet kunde skyddsombud på grund

av sitt uppdrag tillskyndas även obehag av annat slag än som antytts, t. ex.

olämpligt bemötande eller uppenbart nonchalerande från arbetsgivarens

eller arbetstagares sida, vilket kunde psykiskt påverka ombudet. Med hänsyn

till svårigheten att bestämma vad som borde innefattas i »annat men»

ansåge sig kommittén icke kunna föreslå att det ifrågasatta tillägget gjordes

i lagtexten. I stället förordades att i anvisningarna till 44 § 2 mom.

angåves, att med försämrade arbetsförhållanden borde förstås även åtgärd,

varigenom skyddsombud tillskyndades särskilt men, t. ex. av psykisk

art.

Kommittén påpekar, att de föreslagna bestämmelserna icke riktade sig

enbart till arbetsgivare utan även till arbetstagare, varunder jämväl arbetsledare

inbegrepes. Där trakasseri mot skyddsombud förekommit, torde

detta i många fall ha utövats icke av arbetsgivaren ulan av verkmästare,

förman eller arbetskamrat.

Kommittén framhåller vidare att gällande arbetarskyddslags stadgande

att skyddsombud icke finge hindras att fullgöra sina uppgifter ej vore förlä—

Bihnng till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 208.

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

bundet med någon påföljdsbestämmelse. Enligt de för kommittén givna

direktiven hade kommittén att pröva frågan om införande av lagreglerat

skydd för skyddsombud mot trakasseri från arbetsgivarnas sida. Efter utredningsuppdragets

meddelande hade spörsmålet delvis bragts till sin lösning

genom den tidigare omnämnda överenskommelsen mellan svenska

arbetsgivareföreningen och landsorganisationen om allmänna regler för

den lokala säkerhetstjänstens organisation, i det att punkt 3 i reglerna

(betänkandet s. 827) innehölle föreskrifter i detta hänseende. Det vore dock

att märka att överenskommelsen blott berörde de till nämnda organisationer

anslutna förbunden. Därtill komme att den icke behandlade hinder

mot skyddsombud från arbetstagares sida. Med hänsyn därtill förelåge

alltjämt behov att genom lagstiftning söka trygga skyddsombudens ställning.

Skyddsombudens arbete borde icke få äventyras genom avsaknaden

av erforderligt skydd. Givetvis kunde sådant skydd tillförsäkras skyddsombud

genom bestämmelser i kollektivavtal, men långt ifrån alla anställningsförhållanden

vore reglerade genom kollektivavtal. Med hänsyn till det

anförda ansåge kommittén påkallat att i lagen upptoges en bestämmelse,

varigenom åsyftat skydd bereddes varje skyddsombud. Enligt kommitténs

preliminära förslag skulle åtgärd mot skyddsombud kunna medföra såväl

skadestånd som straff. Vid det slutliga övervägandet av frågan hade kommittén

emellertid med hänsyn till vad som i remissyttrandena anförts ansett

sig böra frångå förslaget att införa straff för åtgärder mot skyddsombud

och föreslå endast skadestånd såsom påföljd. Förslaget överensstämde

i denna del bl. a. med lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

För att skadeståndsbestämmelsen skulle få effektivitet även i sådana fall,

då skyddsombudet icke lede ekonomisk skada, föresloge kommittén att vid

bedömandet om och i vad mån skada uppstått hänsyn skulle tagas jämväl

till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Även detta stadgande

anslöte sig till bestämmelserna i lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

I analogi med föreskrifterna i sistnämnda lag föresloges vidare

att, där åtgärd mot skyddsombud bestått i avtalsuppsägning eller annan

dylik rättshandling, denna skulle vara ogill.

Beträffande frågan om särskilda forumregler för mål som grunda sig på

åtgärd mot skyddsombud uttalar kommittén att då enhetlig handläggning

och tillämpning i mål av ifrågavarande art måste anses vara av stor betydelse,

särskilt då det gällde förhållandet mellan skyddsombud och arbetsgivare,

dylika mål borde anhängiggöras vid arbetsdomstolen när talan riktade

sig mot arbetsgivaren. Denna regel borde gälla, även om kollektivavtal

icke förelåge eller skyddsombudet icke ens tillhörde någon förening av

arbetstagare. Undantag borde dock gälla, om kollektivavtal med skiljedomsklausul

förefunnes. I detta sammanhang vore att märka, att den av

arbetsmarknadens huvudorganisationer inrättade arbetsmarknadsnämnden,

som enligt de förutnämnda allmänna reglerna för den lokala säker
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

hetstjänstens organisation hade att handlägga ärenden av förevarande art,

icke torde kunna anses såsom skiljenämnd. Emellertid torde enligt kommitténs

mening arbetsmarknadsnämnden få anses äga goda förutsättningar

att kunna åstadkomma ett sakligt riktigt avgörande i tvist, som här avsåges,

och nämnden borde därför kunna godtagas såsom slutlig instans i

dylika frågor. Med hänsyn därtill föresloges att om i kollektivavtal stadgats

att tvist, som enligt det förut sagda skulle höra under arbetsdomstolen,

skulle handläggas i särskild ordning, vad sålunda överenskommits skulle

gälla. Vad nu sagts gällde mål av skyddsombud mot arbetsgivaren. Då

fråga åter vore om åtgärd mot skyddsombud från annan arbetstagares sida,

finge skyddsombudet efter vanliga regler föra talan vid allmän domstol.

Kommittén anför vidare att det lokala skyddsarbete, som bedreves av

vid vissa större arbetsställen inrättade säkerhetskommittéer, i

allmänhet visat sig giva gott resultat. Denna form av den lokala säkerhetstjänsten

borde därför ytterligare utvecklas och stödjas. I detta syfte

föresloge kommittén att säkerhetskommitté skulle finnas vid varje arbetsställe,

där regelbundet minst 100 arbetstagare sysselsattes. Förslaget överensstämde

i denna del med de av arbetsmarknadens huvudorganisationer

antagna reglerna om säkerhetstjänsten på arbetsplatserna. Det föreslagna

stadgandet vore icke garanterat genom straffpåföljd. Det finge emellertid

enligt kommitténs mening förutsättas att om säkerhetskommitté icke tillsatts

vid arbetsställe, där sådan enligt bestämmelsen skulle finnas, vederbörande

distriktschef hade att söka förmå arbetsgivaren att bilda dylik

kommitté. Hinder borde icke föreligga att tillsätta säkerhetskommitté även

vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare, om så funnes lämpligt eller

påkallades av arbetets natur eller arbetsförhållandena. Kommittén hade

icke ansett sig böra ingå på frågorna om säkerhetskommittés sammansättning

och antalet ledamöter i sådan kommitté, utan finge dessa spörsmål

avgöras från fall till fall beroende på antalet arbetstagare vid arbetsstället

samt arbetets natur och arbetsförhållandena.

Kommittén framhåller vidare att enär arbetstagarnas representanter i

säkerhetskommitté skulle vara skyddsombud vad som förut sagts om skydd

för skyddsombud mot trakasseri även gällde beträffande sådan ledamot av

säkerhetskommitté.

Rörande frågan om tillsyn sorgans skyldighet att träda i

förbindelse med skyddsombud uttalar kommittén till en början

att det för skyddsarbetets effektivitet liksom även för vidmakthållandet

av skyddsombudens intresse för detta arbete vore av största betydelse att

tillsynsorgan sammanträffade med skyddsombuden. Enligt vad som för

kommittén uppgivits hade inspektionsförrättare stundom visat sig obenägna

därtill. Tillsynsorgan borde enligt kommitténs mening vid varje inspektion

av arbetsstället och om möjligt även vid annan förrättning där —-

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

t. ex. för undersökning av inträffat olycks- eller sjukdomsfall eller vid

överläggning om viss skyddsåtgärd — träda i förbindelse med vederbörande

skyddsombud. Såsom villkor förutsattes emellertid att skyddsombudet

vore anträffbart å arbetsstället.

Förslaget att begränsa tillsynsorgans skyldighet att tillställa skyddsombud

resp. säkerhetskommitté avskrift av skriftligt meddelande till arbetsstället

i skyddsfråga till sådana fall då begäran därom framställts motiveras

med att den nuvarande bestämmelsen medfört en arbetsbelastning för

yrkesinspektionen, vilken icke ansetts giva motsvarande utbyte.

Yttrandena.

Kommitténs förslag har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

I flera yttranden betonas att en förtroendefull samverkan mellan arbetsgivare

och arbetstagare och ett gemensamt positivt intresse för arbetarskyddet

vore den viktigaste förutsättningen för att säkrare och sundare

arbetsförhållanden skulle kunna uppnås. I detta sammanhang framhåller

socialstyrelsen att den lokala säkerhetstjänsten torde vara av särskild betydelse

för arbetstagarnas fostran till uppmärksamhet, omtanke och försiktighet

i arbetet. I särskilda frågor ha emellertid åtskilliga remissinstanser

framställt erinringar mot kommitténs förslag.

Sålunda kritiseras i några yttranden förslaget att utbyta anvisningen

att skyddsombud »bör» utses mot en föreskrift

att sådant ombud »skall» utses. Kommerskollegium

framhåller att lämpligheten av omformuleringen syntes tvivelaktig, enär

kommittén ej vidtagit någon effektiv åtgärd för att framtvinga åtlydnad

av bestämmelsen. Kooperativa förbundets styrelse anför att det visserligen

vore att hälsa med tillfredsställelse att bestämmelserna om skyddsombud

icke inskränkts till industriell och liknande verksamhet utan gjorts allmängiltiga,

men att detta förhållande föranledde tvekan om lämpligheten

av att föreskriva skyldighet att vid varje arbetsställe med minst fem arbetstagare

utse skyddsombud. Lagen komme att gripa in på verksamhetsområden,

där faran för ohälsa och olycksfall måste bedömas som ringa och

där skyddsombuden följaktligen ofta skulle få ytterst begränsade uppgifter.

Man finge därför icke blunda för att skyddsombudsinstitutionen på

många arbetsställen kunde komma att finnas endast på papperet. Vid sin

prövning av bestämmelsen hade styrelsen ifrågasatt en begränsning av

stadgandet till arbetsställen med minst tio arbetstagare, men stannat för

att föreslå att ordet »skall» i 44 § 2 mom. första stycket utbyttes mot ordet

»bör». En dylik ändring syntes även bättre överensstämma med att underlåtenhet

att utse skyddsombud enligt kommitténs förslag icke skulle medföra

någon påföljd. Gentemot kommitténs uttalande att det, om skyddsombud

ej utsetts, finge anses åvila vederbörande tillsynsorgan att söka

förmå arbetstagarna att tillsätta skyddsombud ville styrelsen framhålla,

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

att ett sålunda valt ombud, som mer eller mindre motvilligt åtoge sig uppgiften,

knappast kunde förväntas fylla förslagets krav på intresse för arbetarskyddsfrågorna.

Arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter anser

det obehövligt att göra bestämmelserna om skyddsombud tvingande för

hotell- och restaurangfacket, enär frågan lämpligast syntes böra lösas genom

avtal.

Vidare ifrågasätta några remissinstanser, om ej det antal arbetstagare

som — där ej särskilt förhållande berättigade till undantag —

skall medföra skyldighet att utse skyddsombud borde

höjas från fem till tio. Socialstyrelsen, som uttalar sig i denna

riktning, anser att i samband därmed borde föreskrivas en ovillkorlig rätt

för arbetstagarna å mindre arbetsställen att utse skyddsombud. Tidningsutgivareföreningen

föreslår — med instämmande från pressens båda arbetsgivarorganisationer,

tidningarnas arbetsgivareförening och aktiebolaget

Samorganisationen — att orden »fem arbetstagare» i 44 § 2 mom. första

stycket ändras till »tio arbetare». Föreningen framhåller att sistnämnda

gräns vore fastställd i den mellan arbetsmarknadens topporganisationer

träffade överenskommelsen om den lokala säkerhetstjänsten. Denna gränsdragning,

vilken tillkommit efter ingående förhandlingar mellan organisationerna,

måste enligt föreningens uppfattning alltjämt vara den lämpligaste.

Kommittén hade icke förebragt några bärande skäl för ändring av

nuvarande praxis. Beträffande kommitténs förslag att icke antalet »arbetare»

utan antalet »arbetstagare» skulle vara avgörande för skyldigheten att

utse skyddsombud ville föreningen framhålla att skyddsarbetet huvudsakligen

toge sikte på de risker, som vore förbundna med kroppsarbete. Det

syntes icke vara av behovet påkallat att utvidga detta att omfatta även

tjänstemän. Kommitténs förslag skulle exempelvis leda till att skyddsombud

måste utses även vid de allra minsta tidningsföretagen med 3 å 4

typografer och ungefär lika många tjänstemän. Det torde endast i undantagsfall

kunna anses önskvärt att tillsätta skyddsombud på dylika små

arbetsplatser. Konditorföreningen anser det obehövligt med särskilda

skyddsombud på arbetsplatser med så få anställda som fem.

Generalpoststyrelsen anser att skyddsombud knappast torde ha någon

uppgift att fylla vid statliga förvaltningsorgan eller trafikanstalter med så

få arbetstagare som fem. Styrelsen ville därför föreslå att inom sådan

verksamhet skyddsombud skulle utses vid arbetsställen, där minst tio

arbetstagare regelbundet sysselsattes. Ur praktisk synpunkt vore det enligt

styrelsens mening vidare önskvärt att bestämmelserna erhölle en avfattning,

som möjliggjorde att skyddsombud utsåges gemensamt för samtliga

tjänsteställen inom ett och samma förvaltningsområde (postkontorsområde

eller annat administrativt område av begränsad omfattning).

Järnvägsstyrelsen meddelar att beträffande banpersonalen f. n. gällde,

att skyddsombud utsåges vid varje banmästaravdelning. Någon ändring

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

därutinnan syntes icke påkallad. Om lagtextens formulering »där ej särskilt

förhållande berättigar till undantag» ansåges medgiva att nuvarande

ordning bibehölles, syntes anledning till erinran mot förslaget icke föreligga.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen anser att i fråga om vägunderhållsarbeten

vägmästarområdet principiellt borde betraktas som skyddsområde,

inom vilket ett eller flera skyddsombud skulle utses. Styrelsen förutsatte

att denna princip kunde genomföras med stöd av bestämmelsen i 44 §

6 mom.

Landsorganisationen anser det böra understrykas att bedömandet huruvida

särskilt förhållande berättigade till undantag från skyldigheten att

utse skyddsombud tydligen icke tillkomme arbetsgivaren, så att denne

under åberopande av arbetets natur e. d. skulle kunna motsätta sig att

skyddsombud tillsattes. Beträffande förslaget att skyddsombud borde utses

å mindre arbetsplatser »där så är påkallat» ville organisationen framhålla

att den citerade satsen vore omotiverad och därför borde utgå.

Kommerskollegium anser däremot att för undvikande av missbruk val

av skyddsombud vid arbetsställen med högst fyra arbetstagare icke borde

få ske utan distriktschefens medgivande.

Vad angår skyddsombuds kvalifikationer uttalar kommerskollegium

att de i anvisningarna uppställda kraven borde inflyta i lagtexten.

I anledning av kommitténs uttalande att därest olämplig person utsetts

till skyddsombud det borde ankomma på arbetsgivaren eller i sista

hand distriktschefen att söka förmå arbetstagarna att förrätta nytt val av

ombud framhåller kooperativa förbundets styrelse att det torde kunna vålla

irritation och komma att betraktas som ett orättmätigt ingripande, om arbetsgivaren

försökte förmå arbetstagarna att utbyta en av dem vald förtroendeman.

Styrelsen ansåge att i anvisningarna borde upptagas en bestämmelse

att det i nämnda fall borde ankomma på distriktschefen att försöka

förmå arbetstagarna att förrätta nytt val.

Kommerskollegium anser att distriktschefen borde äga ingripa reglerande

beträffande antalet skyddsombud.

Riksförsäkringsanstalten föreslår att i lagtexten angives att där flera

skyddsombud finnas dessa bland sig böra utse någon att vara huvudskyddsombud.

Erfarenheten visade nämligen att det vore synnerligen lämpligt att

ett av skyddsombuden kunde representera dessa i förhållande till såväl

arbetsledningen som yrkesinspektionen.

Kommitténs förslag att i vissa fall till skyddsombud skall

kunna utses annan än arbetstagare vid arbetsstället

avstyrkes av svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation

och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation. Till motivering

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

av sin ståndpunkt erinrar arbetsgivareföreningen till en början om att

arbetsmarknadens organisationers skyddskommitté i sitt år 1941 framlagda

betänkande funnit övervägande skäl tala mot att till skyddsombud

utse person utanför kretsen av arbetarna på arbetsstället. Därvid hade

åberopats att det för en effektiv skyddstjänst vore nödvändigt att till

skyddsombud utsåges person, som hade sin dagliga sysselsättning på arbetsstället,

enär ombudet borde vara fullt förtroget med anordningarna på

arbetsplatsen och stadigvarande vara tillgängligt därstädes. Föreningen

ville vidare framhålla att avsikten med den föreslagna bestämmelsen uppenbarligen

vore, att t. ex. en fackföreningsombudsman skulle kunna utses

till skyddsombud. Det vore emellertid icke lämpligt, att de som i vanliga

intressefrågor hade att företräda arbetstagarna gentemot arbetsgivarna på

detta sätt inkopplades i skyddsarbetet. En tillfredsställande rekrytering av

skyddsombud inom byggnadsindustrien, som förslaget i främsta rummet

åsyftade, skulle så småningom kunna erhållas, om man från arbetarhåll

med energi ginge in för att välja och utbilda skyddsombud även inom

denna industri. Handelns arbetsgivareorganisation och försäkringsbolagens

förhandlingsorganisation anse det strida mot själva den tankegång, på vilken

skyddsombudsinstitutionen byggde, att en utomstående som icke vore

tjänsteman i arbetsinspektionen skulle erhålla befogenheter med avseende

på företagets interna förhållanden.

Flera fackförbund anse däremot förslagets bestämmelser om s. k. regionala

skyddsombud alltför snäva. Sålunda yrka samverkande byggnadsfackförbunden

att lagen måtte tillerkänna de lokala organisationerna inom

byggnadsindustrien en ovillkorlig rätt att utse regionala skyddsombud utan

anknytning till vederbörande arbetsplats. Förbunden hade emellertid intet

att erinra mot att på detta sätt utsedda ombud skulle godkännas av yrkesinspektören

i distriktet. Skogs- och flottningsarbetareförbundet uttalar

under hänvisning till de speciella förhållandena inom skogs- och flottningsarbetet

att det syntes mest ändamålsenligt att skyddsombuden utsåges av

arbetarnas fackliga organisationer och finge till uppgift att ansvara för

visst geografiskt område, vissa basvägar, flottleder eller delar därav. Med

hänsyn till det stora antalet arbetsplatser inom skogsbruket syntes förslaget

om att dispens av arbetsrådet skulle krävas för tillsättande av regionala

skyddsombud vara alltför invecklat och opraktiskt. Om dispenskravet icke

kunde slopas, borde en generell dispens för skogsbruket eftersträvas.

Fastighctsarbetareförbundct önskar att det klargöres att bestämmelsen om

regionala skyddsombud ägde tillämpning även å fastighetsarbete. Inom

förbundets verksamhetsområde sysselsattes i regel en eller i vart fall

mindre än fem arbetstagare på varje arbetsställe. Behovet av skyddsombudsverksamhet

vore emellertid mycket stort. IAvsmcdclsarbctareförbundet

yrkar — under framhållande att inom förbundets område funnes många

arbetsställen med mindre än fem arbetstagare där behov av skyddsombud

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S.

visat sig föreligga — att regionalt skyddsombud skulle få utses för alla

arbetsställen med mindre än nämnda antal arbetstagare.

Landsorganisationen vill icke motsätta sig förslaget om dispens såsom

förutsättning för rätt att utse regionala skyddsombud. Organisationen anför

vidare att dispens syntes kunna avse såväl ett helt verksamhetsområde

som eu geografiskt bestämd del därav. För förstnämnda fall vore det riktigt

att dispensrätten förbehölles arbetsrådet, men därest i senare fall området

helt fölle inom visst inspektionsdistrikt syntes det vara praktiskt

enklare och riktigare att dispens meddelades av distriktschefen. Intet av de

av fastighetsarbetare- och livsmedelsarbetareförbunden framställda önskemålen

syntes kunna inpassas inom den i anvisningarna fastställda ramen

för dispensbefogenheten. Yrkandena hade nämligen motiverats med företagets

ringa arbetarantal. Enligt organisationens mening borde i princip

arbetarantalet icke tilläggas betydelse i förevarande hänseende, då fråga

vore om fasta arbetsplatser med relativt stationär arbetskraft. Eljest skulle

man inom en verksamhet få ett dubbelt oinbudssystem och systemet

komma att växla vid ett och samma företag alltefter variationer i arbetarantalet.

F. ö. hade arbetstagarna rätt att bland sig utse skyddsombud även

om de ej vore minst fem. Vad nu anförts gällde visserligen formellt även

fastighetsarbetareförbundets verksamhetsområde, men i allmänhet funnes

där en enda arbetstagare på varje arbetsplats, ett för detta område typiskt

förhållande. Det vore därför motiverat att giva bestämmelsen om regionala

skyddsombud tillämpning även för denna verksamhet. Hälsoriskerna inom

fastighetsarbetet torde också vara beaktansvärda. För att tillmötesgå

fastighetsarbetareförbundets önskemål fordrades ingen ändring av lagtexten

utan endast en komplettering av anvisningarna. Vad anginge skogsoch

flottningsarbetet ansåge organisationen, som förutsatte att generell

dispens för helt verksamhetsområde skulle kunna beviljas, att dispens tydligen

borde kunna ifrågakomma för nämnda slag av arbete eller åtminstone

huvuddelen därav. Detsamma gällde byggnadsindustrien och anläggningsverksamheterna.

Enligt anvisningarna skulle regionala ombud utses för

viss ort. Då det ofta kunde vara lämpligt att låta verksamhetsområdet

sammanfalla med avtalsområde eller annat geografiskt bestämt distrikt

som ej utgjorde »ort» i vanlig mening, hemställdes att detta ord måtte utbytas

mot »område». Organisationen ville slutligen understryka att tillsättandet

av regionala skyddsombud givetvis icke borde hindra att på visst

arbetsställe, där så kunde komma i fråga, skyddsombud utsåges även bland

arbetarna själva. Det låge i sakens natur att ett regionalt ombud icke

kunde utöva en fortlöpande tillsyn över de särskilda arbetsställena. Någon

lagreglering av det inbördes förhållandet mellan de båda ombuden resp.

mellan dem och arbetsgivaren torde icke behövas.

Beträffande skyddsombuds rätt och skyldighet att närvara

vid undersökningar och andra förrättningar för
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

klarar svenska arbetsgivareföreningen att förslagets bestämmelser närmare

borde anpassas till 10 punkten i överenskommelsen mellan föreningen och

landsorganisationen om den lokala säkerhetstjänsten. Landsorganisationen

anser att det av kommittén angivna villkoret »då så finnes påkallat» för

skyddsombuds rätt att deltaga i undersökning i anledning av olycks- eller

sjukdomsfall med hänsyn till villkorets svårbedömlighet icke borde inflyta

i lagen. Om över huvud en formlig undersökning i dylika fall företoges av

tillsynsorgan, arbetsgivaren eller säkerhetskommitté, borde det väl anses

naturligt att skyddsombudet inom skyddsområdet ägde närvara.

Vad angår ordningen för skyddsombuds framställning

i skyddsfråga ha i yttrandena framställts några detaljanmärkningar

mot kommitténs förslag. Sålunda anser handelskammaren i Göteborg det

böra stadgas att skyddsombud i förväg skulle underrätta arbetsgivaren om

att han ämnade påkalla distriktschefens ingripande. Avsikten med det

föreslagna tillägget vore att förhindra onödiga hänvändelser till distriktschefen,

framkallade t. ex. av missförstånd eller otillräckliga informationer.

Svenska arbetsgivareföreningen föreslår, i syfte att inskärpa betydelsen av

att den av arbetsgivaren föreskrivna ordningen för anmärkningars framställande

iakttoges, att såsom villkor för skyddsombuds rätt att vända sig

till distriktschefen måtte föreskrivas att av skyddsombudet »i vederbörlig

ordning gjord framställning» icke inom skälig tid beaktats. Landsorganisationen

framhåller att enligt anvisningarna rätten för skyddsombud att

direkt hänskjuta fråga till säkerhetskommitté gjorts beroende av att frågan

objektivt kunde anses vara särskilt betydelsefull. Detta villkor kunde

föranleda onödiga tvister; det borde vara tillräckligt att ombudet självt ansåge

frågan vara av större vikt. I avtalet om säkerhetstjänsten funnes en

motsvarande bestämmelse. Med hänsyn till 44 § 2 mom. fjärde stycket

borde regeln placeras i lagtexten.

Rörande frågan om skyddsombuds rätt till ersättning för

in istad arbetsförtjänst uttalar landsorganisationen, att det vore

självklart att ombudet icke på grund av fullgörande av någon honom enligt

lagen åvilande uppgift — vare sig den avsåge av kommittén åsyftad

förrättning eller undersökning eller något annat, t. ex. konferenser med

arbetsledningen, ingripande vid olyckstillbud e. d. —- skulle behöva räkna

med att gå förlustig arbetsförtjänst. Försvarets fabriksstgrclse anser orden

»arbetsförtjänst som han förlorar» för entydighetens skull böra ersättas

med orden »arbetsförtjänst som han under ordinarie arbetstid förlorar».

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen föreslår att bestämmelsen om ersättning

till skyddsombud förtydligas genom angivande av att ersättningen avsåge

den avtalsenliga tidlön, som arbetstagaren förlorade under ordinarie

arbetstid.

s. 234 Kontrollera mot PDF

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

I anslutning till förslagets bestämmelser om skyddsombuds rättsskydd

erinrar landsorganisationen om att den i yttrande över kommitténs

preliminära förslag framhållit att repressalier kunde förekomma även

av annan art, t. ex. psykisk, än »försämrade arbetsförhållanden eller arbetsvillkor»

samt föreslagit att detta skulle angivas genom uttrycket »eller

annat men». Kommittén hade infört nämnda tillägg i anvisningarna till

44 § 2 inom., men då det icke utgjorde en tolkning utan en komplettering

hade det sin naturliga plats i lagtexten. — I skadeståndsregeln i 69 § första

stycket talades endast om arbetsgivare och arbetstagare, till vilken senare

grupp alltså även arbetsledarna hänfördes. Kommitténs terminologi vore

visserligen teoretiskt oantastlig men praktiskt mindre lämplig. Organisationen

hemställde därför alt arbetsledare uttryckligen måtte nämnas i bestämmelsen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser sistnämnda lagrum

oklart, enär det icke framginge vem som skulle anses såsom skadelidande.

I första hand vore det givetvis fråga om skyddsombud, men även den möjligheten

kunde tänkas föreligga att en arbetare skadades till följd av att

skyddsombudet hindrats föreslå erforderligt skydd. Därest stadgandet avsåge

jämväl sådan arbetare, borde detta tydligt utsägas. Uttrycket »annan

dylik rättshandling» i samma paragrafs sista stycke förefölle alltför obestämt

och borde därför närmare preciseras, därvid jämväl borde angivas,

huruvida därmed avsåges även benefika rättshandlingar, t. ex. frivilliga

utfästelser om blivande pension. — Vad angår den föreslagna preskriptionsbestämmelsen

anser landsorganisationen att preskriptionstiden bör

utsträckas till två år, under det att tjänstemännens centralorganisation

finner en tid av två månader vara tillräcklig.

De föreslagna föreskrifterna om säkerhetskommittéer ha föranlett

vissa uttalanden. Sålunda yrka landsorganisationen och kooperativa

förbundets styrelse att det antal arbetstagare, som skall medföra skyldighet

att tillsätta säkerhetskommitté, måtte nedsättas till 50. Landsorganisationen

framhåller därvid att en dylik nedsättning förordats av åtskilliga fackförbund.

Organisationen ansåge sig böra tillstyrka en nedsättning, ehuru

kommitténs förslag på denna punkt överensstämde med avtalet angående

den lokala säkerhetstjänsten. Det vore nämligen erfarenhetsmässigt bekräftat,

bl. a. under arbetarskyddsnämndens verksamhet, att säkerhetstjänstens

organisering i kommittéform vore avgjort effektivare än enbart

skyddsombudsinstitutionen vid arbetsplatser av motsvarande storlek. Med

siffran 100 komme ett betydande antal stora och ur skyddssynpunkt krävande

arbetsställen att undantagas. Det kunde anmärkas att de företagsnämnder,

vilka enligt avtal mellan svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen

och tjänstemännens centralorganisation skulle inrättas,

knutits till företag med minst 25 arbetstagare. Dessa organ hade enligt

avtalet även att verka för olycksfallsskydd och arbetshygien. — Enligt för
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

slaget små» säkerhetskommitté inrättas vid arbetsställen, där sådan kommitté

icke vore obligatorisk. Bestämmelsen borde ej innehålla ett medgivande

— vilket icke behövdes — utan en rekommendation att tillsätta

säkerhetskommitté i de i anvisningarna angivna fallen. Även kooperativa

förbundets styrelse uttalar att säkerhetstjänsten sköttes effektivare av en

säkerhetskommitté än genom skyddsombudsinstitutionen. Den av styrelsen

förordade gränsen 50 arbetstagare torde icke kunna anses för låg.

Å andra sidan föreslår tidningsutgivareföreningen att gränsen 100 »arbetstagare»

ändras till 100 heltidsanställda arbetare» samt att bestämmelsen

om säkerhetskommittéer får formen av en rekommendation. Kommitténs

förslag skulle för tidningarnas vidkommande — med hänsyn till att

antalet tjänstemän i regel vore ungefär lika stort som antalet arbetare och

antalet deltidsanställda tidningsbud ofta vore mer än dubbelt så stort som

antalet arbetare — medföra att säkerhetskommitté måste tillsättas även

vid företag med ett 20-tal heltidsanställda arbetare. Föreningen ville vidare

framhålla att gällande regler angående säkerhetstjänsten vid tidningarna

efter förhandlingar mellan partsorganisationerna fått det från normalavtalet

avvikande innehållet, att säkerhetskommittéer över huvud icke behövde

inrättas vid tidningsföretag. Enär det sålunda varken från arbetsgivar-

eller arbetarhåll ansetts nödvändigt att vid tidningsföretagen, vilka

ej vore på samma sätt industribetonade som andra större företag, införa

tvingande föreskrifter om säkerhetskommittéer, ansåge föreningen att även

lagbestämmelsen om sådana kommittéer endast borde vara vägledande.

Telegrafstyrelsen anser förslaget böra kompletteras med en föreskrift

om att gemensam säkerhetskommitté borde inrättas, därest arbetsgivaren

på samma ort eller på flera orter inom ett enhetligt förvaltningsområde

hade flera arbetsställen av ifrågavarande storlek. Generalpoststyrelsen förklarar

att det ur praktisk synpunkt vore önskvärt att bestämmelserna finge

en avfattning, som möjliggjorde att gemensam säkerhetskommitté tillsattes

för alla tjänsteställen inom ett och samma förvaltningsområde (postkontorsområde

eller annat administrativt område av begränsad omfattning).

Beträffande säkerhetskommittés sammansättning förordar statens institut

för folkhälsan en föreskrift om att läkare, som vore särskilt anställd

för det hygieniska arbetet vid ett företag, skulle vara medlem av sådan

kommitté. Förste provinsialläkaren i Västmanlands län ultalar att det

syntes vara av vikt att jämväl läkaren vid företaget inkopplades på den

lokala säkerhetstjänsten. Detta borde gälla icke blott heltidsanställda industriläkare

utan även läkare som inom ett företag åtnjöte arvode för sanitära,

socialmedicinska eller sjukvårdande uppgifter.

Riksförsäkringsanstalten anser benämningen »säkerhetskommitté» böra

utbytas mot »skyddskommitté», enär man av den förra benämningen kunde

få den uppfattningen att kommitténs uppgifter skulle vara begränsade till

säkerhetsfrågor, dvs. olycksfallsskydd. Visserligen utsädes i sista stycket

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

av 44 § 3 mom. att även sundhetsintressena skulle tillvaratagas av dylik

kommitté, men benämningen avveke i varje fall anmärkningsvärt från de

i lagen använda uttrycken »skyddsombud», »skyddsfrågor» och »skyddsområde».

Även om vid en del arbetsställen benämningen säkerhetskommitté

redan kommit till användning, vore enligt anstaltens mening benämningen

skyddskommitté, vilken redan mångenstädes brukades, avgjort att

föredraga. Arbetsrudet (majoriteten) är av samma mening.

Rörande det föreslagna stadgandet om skyldighet för tillsynsorgan

att träda i förbindelse med skyddsombud anför

riksförsäkringsanstalten följande.

Anstalten anser, att inspektionsförrättare i största möjliga utsträckning

bör söka kontakt med skyddsombuden och att dessa inom sina verksamhetsområden

böra deltaga i inspektionerna. Detta är betydelsefullt för

skyddsombudens utbildning och för vidmakthållande av deras intresse för

skyddsverksamheten liksom även för utnyttjande i denna yerksamhet av

deras praktiska kunskaper och erfarenheter. Emellertid bör lagtexten icke

tormuleras så att den direkt föranleder skyddsombuden till krav på kontakt

från yrkesinspektionens sida även i sådana fall, då ett sammanträffande

med skyddsombud icke är påkallat av den aktuella förrättningen

(t. ex. vid enbart ångpannestämpling eller då besöket gäller granskning av

viss tillverkningsprodukt beträffande skyddsfråga, som ej berör just detta

arbetsställe). Även om avsikten med formuleringen av första stycket i

5 mom. varit, att inspektionsförrättare icke skulle vara skyldig att vid varje

förrättning träda i förbindelse med skyddsombuden, är dock avfattningen

sådan, att den kan inbjuda till obefogade anmärkningar mot inspektionsförrättaren

för underlåtenhet att söka kontakt med skyddsombud. Det

låter sig nämligen sägas, att det alltid är möjligt att träda i förbindelse med

på arbetsstället anträffbart skyddsombud. Med anledning av det anförda

får anstalten i anslutning till uttalande av samtliga yrkesinspektörer föreslå,

att 5 mom:s första stycke inledes med orden: »Vid inspektion och,

då så finnes påkallat, även vid annan förrättning å arbetsställe skall tillsynsorgan

träda i förbindelse---.»

Landsorganisationen anser att den i fråga om tillsynsorgans skyldighet

att träda i förbindelse med skyddsombud föreslagna begränsningen »om

möjligt» borde utgå. Dylik möjlighet förelåge alltid, om ombudet vore anträffbart.

Alla inspektörens förrättningar vore av den vikt för skyddsarbetet

att förrättningsmannen alltid borde vara skyldig att tillkalla skyddsombud,

som befunne sig på arbetsstället, i fråga om ärenden som hänförde

sig till skyddsområdet.

Förslaget att tillsynsorgans skyldighet att tillställa skyddsombud resp.

säkerhetskommitté avskrift av meddelande till arbetsstället i skyddsfråga

skulle vara beroende av att avskrift begärts avstyrkes av landsorganisationen,

som anser denna inskränkning vara både olämplig och oegentlig. Gentemot

vad kommittén anfört framhåller organisationen att det väl knappast

kunde innebära någon större arbetsbelastning för inspektionsmyndigheten

att översända en genomslagskopia.

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

237

Departementschefen.

En förtroendefull samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare på

arbetarskyddets område är, såsom jag tidigare framhållit, en av de viktigaste

förutsättningarna för att säkra och sunda arbetsförhållanden skola

kunna uppnås. På senare år —■ särskilt efter tillkomsten år 1942 av

överenskommelsen mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen

om den lokala säkerhetstjänsten — synes man också alltmer ha

kommit till insikt om det lokala skyddsarbetets betydelse. Ännu torde emellertid

förhållandena i detta hänseende på ett betydande antal arbetsplatser

icke vara tillfredsställande ordnade. Möjligheten att genom lagstiftning

uppnå en önskvärd intensifiering av det lokala skyddsarbetet är självfallet

ganska begränsad, men icke minst av psykologiska skäl måste det likväl

anses vara av vikt att lagstiftningen ger ökat stöd åt detta arbete.

Vid övervägande hur ett sådant ökat stöd skall åstadkommas uppställer

sig till besvarande frågan om det är möjligt att göra skyddsombudsinstitutionen

obligatorisk. Att införa något slag av påföljd för underlåtenhet

att utse skyddsombud är dock enligt min mening uteslutet. I stället synes

man böra inrikta sig på att genom en på lämpligt sätt bedriven upplysningsverksamhet

söka väcka arbetstagarnas intresse för att tillsätta skyddsombud.

Värdefull medverkan lärer härvid kunna lämnas av arbetstagarnas

organisationer och av arbetarskyddsnämnden. Såsom kommittén framhållit

bör det även ankomma på tillsynsorganen att vara verksamma i detta

hänseende.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen att skyddsombud skall utses

vid varje arbetsställe, där regelbundet minst fem arbetstagare sysselsättas,

såframt ej särskilt förhållande berättigar till undantag, har kritiserats i

några yttranden. Ett par remissinstanser ha sålunda yrkat att ordet »skall»

måtte utbytas mot »bör», andra åter ha ifrågasatt en höjning av gränsen

fem arbetstagare till tio arbetstagare. Vad i yttrandena anförts föranleder

mig icke att frångå kommitténs förslag. Enligt min mening medger den av

kommittén föreslagna lydelsen tillräckligt hänsynstagande till de skiftande

förhållandena på olika områden. Att i förslaget icke upptagits någon påföljd

för underlåtenhet att utse skyddsombud synes icke utgöra något hinder

mot att i lagtexten använda ordet »skall». Om på ett visst arbetsställe

arbetstagarna med hänsyn till arbetets art och arbetsförhållandena skulle

finna, att utrymme saknas för skyddsombudsverksamhet, lärer en sådan

omständighet föreligga, som berättigar till undantag från huvudregeln att

skyddsombud skall utses. Det nu sagda torde särskilt gälla vissa mindre

kontor och butiker. I detta sammanhang vill jag framhålla att — såsom

landsorganisationen anfört — bedömandet huruvida särskilt förhållande

berättigar till undantag från huvudregeln icke tillkommer arbetsgivaren

utan arbetstagarna själva. Att exempelvis en verksamhet bedrives för militärt

ändamål är sålunda i och för sig icke avgörande. Vad angår arbets
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ställen med mindre än fem arbetstagare synes anledning saknas att, såsom

kommerskollegium ansett lämpligt, kräva medgivande av yrkesinspektör

för att skyddsombud skall kunna utses, om arbetstagarna finna det påkallat.

Vad tidningsutgivareföreningen anfört om att endast kroppsarbetare

skulle få inräknas i antalet arbetstagare finner jag icke förtjäna avseende.

I yttranden från ett par statliga myndigheter ha berörts vissa speciella

frågor rörande det område, inom vilket skyddsombud skall utses. Vad först

angår det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen behandlade spörsmålet om

skyddsombud vid vägunderhållsarbete synes vägmästarområdet regelmässigt

utgöra en sådan arbetsenhet att det bör betraktas som ett enda arbetsställe

i lagens mening. Något hinder att utse ett skyddsombud för hela

vägmästarområdet föreligger därför icke. Inom statens affärsdrivande

verksamhet kan det stundom vara tveksamt vad som bör anses utgöra ett

arbetsställe. Begreppet arbetsställe bör enligt min mening ej fattas i så

strängt lokal bemärkelse att skyddsombud icke skulle kunna utses för

exempelvis ett helt banmästarområde, om så skulle finnas lämpligt. Det

må emellertid i detta sammanhang framhållas, att ett skyddsombuds

skyddsområde icke får vara större än att ombudet kan uppfylla det av

kommittén uppställda kravet på förtrogenhet med arbetsförhållandena

inom området.

Rörande frågan om skyddsombudens antal har jag icke något att erinra

mot vad kommittén anfört. Såsom kommittén framhållit kan det vara

lämpligt att vid arbetsställen med flera skyddsombud utse ett huvudskyddsombud.

Någon särskild föreskrift härom synes emellertid icke erfordras.

Liksom f. n. böra skyddsombuden väljas antingen av arbetstagarna på

arbetsstället eller, på framställning av dem, av lokal organisation, genom

vilken de kunna anses företrädda. Det ligger i sakens natur att som huvudregel

bör gälla, att till skyddsombud skall utses någon som är anställd vid

arbetsstället i fråga. Kommittén har emellertid ansett att under vissa förutsättningar

möjlighet borde finnas att å en viss ort utse ett skyddsombud

för flera arbetsställen inom ett och samma verksamhetsområde, s. k. regionalt

skyddsombud. Enligt kommittéförslaget skall sålunda arbetsrådet,

där förhållandena inom viss verksamhet nödvändiggöra avvikelse från

huvudregeln, äga medgiva lokal organisation, genom vilken arbetstagarna

kunna anses företrädda, att utse dylikt ombud. Detta stadgande avser enligt

kommittén sådan verksamhet, där på grund av ofta förekommande

växlingar i fråga om arbetsställe eller arbetsstyrkans sammansättning svårighet

föreligger att utse skyddsombud bland arbetstagarna. Till stöd för

förslaget ha åberopats de speciella förhållandena inom byggnads- och anläggningsverksamhet.

I remissyttrandena har från arbetsgivarhåll yrkats,

att stadgandet om regionala skyddsombud måtte utgå. Även om från strängt

principiell synpunkt erinringar kunna riktas mot förslaget talar dock ett

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

praktiskt behov för detsamma. För arbetsgivarnas del kan förslagets genomförande

näppeligen medföra några beaktansvärda olägenheter. Jag tillstyrker

fördenskull införandet av ett system med regionala skyddsombud.

Sådant ombud bör dock icke få tillsättas utan att myndighet funnit behov

föreligga att avvika från huvudregeln. I likhet med kommittén finner jag

att, för vinnande av enhetlig tillämpning, befogenhet att lämna dylikt medgivande

bör tillkomma endast chefsmyndigheten. Det synes icke böra vara

uteslutet att medgiva generell dispens för visst slag av verksamhet. Att

regionalt skyddsombud tillsatts bör icke hindra arbetstagarna vid visst arbetsställe

inom ombudets verksamhetsområde att bland sig utse skyddsombud

enligt huvudregeln. Det synes tvärtom vara önskvärt, att så sker

i största möjliga utsträckning. Frågan om det inbördes förhållandet mellan

de båda ombuden torde, såsom landsorganisationen anfört, icke behöva

regleras i författningsväg.

Vad angår förutsättningarna för lämnande av medgivande att regionalt

skyddsombud tillsättes ansluter jag mig till vad kommittén anfört. I motsats

till några remissinstanser anser jag sålunda det förhållandet att inom

ett verksamhetsområde i regel endast en eller ett par arbetstagare sysselsättas

på varje arbetsställe icke i och för sig utgöra tillräcklig anledning

att medgiva utseende av regionalt ombud.

Kommittén har i sitt förslag upptagit en bestämmelse om rätt för skyddsombud

— dock icke för regionalt ombud — att av arbetsgivaren erhålla

gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst. För min del anser jag emellertid, att

liksom hittills arbetarskyddslagen icke bör ingå på frågor om arbetsgivares

och arbetares ekonomiska mellanhavanden. Även om stadgandet uteslutes

synes man ha berättigad anledning räkna med att skyddsombud icke skall

behöva lida ekonomiskt men på grund av sitt uppdrag. I detta sammanhang

må framhållas att överenskommelsen mellan svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen om den lokala säkerhetstjänsten innehåller

en bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare att ersätta skyddsombud

för förlorad arbetsförtjänst.

Ehuru trakasseri mot skyddsombud torde vara sällsynt, synes det önskvärt

att, såsom kommittén föreslagit, i arbetarskyddslagen upptagas stadganden

som åsyfta att bereda skyddsombuden ökad trygghet i detta hänseende.

Enligt den av kommittén föreslagna huvudbestämmelsen må

skyddsombud icke hindras att fullgöra sina uppgifter eller på grund av sitt

uppdrag tillskyndas försämrade arbetsförhållanden eller arbetsvillkor.

Kommittén har framhållit, att under uttrycket »försämrade arbetsförhållanden»

jämväl borde inbegripas permittering eller avsked ävensom »åtgärd

varigenom skyddsombudet tillskyndas särskilt men, exempelvis av psykisk

art». Landsorganisationen har för sin del hemställt att orden »eller

annat men» måtte fogas till den av kommittén föreslagna bestämmelsen.

Ett dylikt tillägg synes dock ha en så pass obestämd innebörd att det ej

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

kan anses lämpligt att upptaga detsamma i lagtexten. Åtgärder av här åsyftat

slag torde därför böra tagas i betraktande endast om man kan säga, att

de medfört försämrade arbetsförhållanden. Däremot anser jag att i tydlighetens

intresse skiljande från anställning uttryckligen bör nämnas i

lagtexten.

Såsom påföljder av åsidosättande av ifrågavarande stadgande har kommittén

föreslagit dels skadeståndsskyldighet, omfattande även annan skada

än rent ekonomisk, och dels ogiltighet av avtalsuppsägning eller annan dylik

rättshandling. Jag tillstyrker detta förslag, vilket i yttrandena lämnats

utan principiell erinran. Med anledning av vad i ett yttrande anförts vill

jag framhålla, att ifrågavarande skadeståndsbestämmelser icke omfatta

skada genom olycksfall i följd av att skyddsombud hindrats att föreslå

skyddsåtgärd. I dylikt fall gälla allmänna skadeståndsregler. Att uttrycket

»annan dylik rättshandling» i sig innesluter exempelvis återkallande av en

utfästelse om pension eller annan förmån synes mig otvivelaktigt.

Talan från skyddsombuds sida mot arbetsgivare om skadestånd eller

ogiltighet av rättshandling synes såsom kommittén föreslagit böra upptagas

av arbetsdomstolen. Emellertid bör hinder icke föreligga att genom kollektivavtal

eller annat avtal överenskomma att dylik tvist i stället skall avgöras

av skiljemän. Då detta icke innebär någon avvikelse från vad som

i allmänhet gäller, erfordras icke något stadgande härom. För att möjliggöra

att tvist hänskjutes till avgörande av den av huvudorganisationerna

på arbetsmarknaden inrättade arbetsmarknadsnämnden lärer heller icke

behövas någon särskild bestämmelse, enär nämnden — i motsats till vad

kommittén antagit — torde kunna utses till skiljenämnd. Det må i detta

sammanhang erinras om att såväl enligt huvudavtalet mellan svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen som enligt det mellan samma

parter träffade avtalet om företagsnämnder vissa tvister skola avgöras av

arbetsmarknadsnämnden såsom skiljenämnd. Vad angår skyddsombuds

talan mot arbetstagare, t. ex. arbetsledare, anser jag i likhet med kommittén,

att sådan tvist bör handläggas av allmän domstol.

Kommittén har i fråga om skyddsombuds rätt att erhålla skadestånd

och ogiltigförklaring av rättshandling föreslagit en särskild preskriptionsregel

av innehåll att ombudet förlorar sin rätt, om icke talan anhängiggöres

inom sex månader från åtgärdens avslutande. Denna preskriptionstid

har av landsorganisationen ansetts vara för kort och av tjänstemännens

centralorganisation för lång. För min del finner jag kommitténs förslag

vara väl avvägt.

I gällande arbetarskyddslag framhålles lämpligheten av att vid större

arbetsställen tillsätta en säkerhetskommitté, bestående av skyddsombud

och representanter för arbetsgivaren. Intresset för att bilda sådana kommittéer

har för varje år ökat. Då det i denna form bedrivna lokala skyddsarbetet

i allmänhet visat mycket goda resultat, synes det önskvärt, att

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj.ts proposition nr 2''J8.

denna organisationsform vinner ytterligare utbredning. Kommittén har

föreslagit, att säkerhetskommitté skall tillsättas vid varje arbetsställe, där

regelbundet minst 100 arbetstagare sysselsättas. Från landsorganisationens

och kooperativa förbundets sida har yrkats att gränsen måtte sänkas till

50 arbetstagare. Med hänsyn till de gynnsamma erfarenheterna av skyddsarbetets

bedrivande i kommittéform förordar jag i enlighet med dessa yrkanden,

att skyddskommitté — vilket synes vara en lämpligare benämning

än säkerhetskommitté — skall tillsättas vid arbetsställe med minst

50 arbetstagare. Såsom kommittén funnit synes stadgandet i fråga icke lämpligen

kunna förbindas med någon påföljd. Det bör emellertid åligga tillsynsorganen

att genom upplysningsverksamhet söka åstadkomma att bestämmelsen

iakttages. I fråga om arbetsställen med mindre antal arbetstagare

än 50 synes i lagen böra intagas en uppmaning att tillsätta skyddskommitté,

där så kan anses påkallat.

Några av statens affärsdrivande verk ha föreslagit att gemensam skyddskommitté

skall kunna utses för en arbetsgivares samtliga arbetsställen å

en viss ort eller inom ett visst förvaltningsområde. Undantagsvis förekommer

det redan nu att för en arbetsgivares samtliga arbetsställen inrättas en

central skyddskommitté såsom en påbyggnad på de särskilda kommittéerna

vid varje arbetsställe. För att möjliggöra en sådan anordning behövs

icke något särskilt stadgande. Jag är icke f. n. beredd tillstyrka att

tillsättande av central kommitté skulle kunna upphäva skyldigheten att

inrätta kommittéer på de olika arbetsställena.

Vad kommittén i övrigt föreslagit i fråga om det lokala skyddsarbetet

synes böra godtagas med några smärre jämkningar. De stadganden på

förevarande område, vilka ansetts böra upptagas i själva lagen, återfinnas

i 39—44 §§ i departementsförslaget. Övriga bestämmelser torde böra inflyta

i den allmänna tillämpningskungörelsen till lagen. Vad landsorganisationen

anfört angående utformningen av bestämmelserna om skyldighet för tillsynsorgan

att träda i förbindelse med skyddsombud synes böra beaktas

vid kungörelsens upprättande. Av riksförsäkringsanstalten framställda erinringar

i detta hänseende är jag däremot icke beredd att tillstyrka, då största

möjliga kontakt bör upprätthållas mellan tillsynsorganen och skyddsombuden.

Skyldigheter för tillverkare, försäljare och upplåtare av

maskiner m. m.

Gällande lag.

Såsom i annat sammanhang berörts innehåller gällande arbetarskyddslag

— utöver de bestämmelser som rikta sig till parterna i arbetsförhållandet

— vissa föreskrifter om skyldighet för tillverkare, försäljare och upplåtare

av maskiner o. d. att medverka i skyddsarbetet. I sin ursprungliga

lydelse saknade lagen stadganden av sistnämnda art. Vid internationella

16 — Bilmng till riksdagens protokoll 1948. I samt. Nr 298.

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Dlaj.ts proposition nr 298.

arbetskonferensens sammanträde år 1929 antogs en rekommendation angående

ansvarighet i fråga om säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner,

vari hemställdes, att medlemsstaterna måtte godtaga och tillämpa

den principen, att det borde vara genom lag förbjudet att leverera eller

installera motordrivna maskiner, avsedda att användas inom vederbörande

land, med mindre de vore försedda med sådana skyddsanordningar, som

fordrades av den nationella lagstiftningen, då dessa maskiner vore i bruk.

I enlighet med denna rekommendation infördes vid 1938 års revision av

arbetarskyddslagen ett stadgande, 6 a §, om skyldighet för maskintillverkare

m. fl. att beakta arbetarskyddssynpunkter. Enligt denna paragraf ■—

såsom den lyder efter en år 1944 vidtagen ändring — åligger det tillverkare,

försäljax-e och upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning

att tillse att föremålet vid avlämnande är försett med nödiga

skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot

olycksfall och ohälsa. Bestämmelsen avser icke endast sådana fall då leverans

sker till arbetsföretag, varå arbetarskyddslagen äger tillämpning, utan

är allmängiltig. I syfte att trygga stadgandets efterlevnad infördes år 1944

möjlighet att tillämpa ett förbudsförfarande med straff såsom påföljd för

överträdelse av förbudet (38 a § och 45 §).

Kommitténs förslag.

I kommitténs förslag har den nuvarande 6 a § kompletterats i vissa hänseenden

(45 § 1 inom.). Därjämte har kommittén föreslagit flera nya bestämmelser

(45 § 2 och 3 mom. samt 46 §), som likaledes skola gälla även

utanför det eljest stadgade tillämpningsområdet för arbetarskyddslagen.

Enligt 45 § 1 mom. första stycket i förslaget skola tillverkare, försäljare

och upplåtare av maskiner, redskap o. d. liksom

f. n. vara skyldiga tillse att anordningen vid avlämnande är försedd med

nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet

mot ohälsa och olycksfall. Därjämte föreslås att vederbörande tillverkare,

försäljare eller upplåtare skall vara skyldig att tillhandahålla för anordningens

användning och skötsel erforderliga föreskrifter samt förse anordningen

med skylt eller ^stämpling angivande tillverkarens namn ävensom

annan uppgift, som arbetsrådet föreskriver. I 58 § 2 mom. ha upptagits

bestämmelser om förbud, vilka motsvara 38 a § i gällande lag.

Kommittén framhåller att den icke ansett det påkallat att, såsom ifrågasatts,

i förslaget införa ett särskilt stadgande om skyldighet för utställare

att iakttaga bestämmelserna i 45 § 1 mom. Enligt kommitténs mening

borde nämligen detta lagrum anses gälla även i de fall, då tillverkare eller

försäljare avlämnade maskiner o. d. till utställning, och vad anginge upplåtare

torde det mera sällan förekomma att sådan deltoge i utställning.

Kommittén föreslår ett särskilt stadgande om installatörs skyldigheter.

Enligt 45 § 2 mom. skall sålunda den som yrkesmässigt utför

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

installation av maskin, redskap, apparat, ångpanna eller annan särskild

anordning för arbetes bedrivande vara skyldig tillse att föreskrivna skyddsanordningar

uppsättas och att för installationen i övrigt gällande föreskrifter

iakttagas. För att tvångsvis genomföra detta stadgande skall förbud

kunna tillgripas (58 § 4 mom.).

I motiveringen framhåller kommittén att installatörer av maskiner, redskap

o. d. i väsentlig mån kunde medverka till skyddsföreskrifternas praktiska

genomförande. Visserligen vore tillverkare, försäljare och upplåtare

pliktiga att vid avlämnande av maskiner tillse att dessa vore försedda med

nödiga skydd, men ofta måste en maskin monteras först på uppställningsplatsen

och någon garanti för att därvid samtliga skydd bleve uppsatta på

maskinen funnes icke. Väl ålåge det arbetsgivare att innan en maskin toges

i bruk kontrollera att densamma vore försedd med erforderliga skyddsanordningar,

men det borde fordras att även den som installerade maskinen

tillsåge att de levererade skydden bleve uppsatta. Installatören vore oftast

den som bäst kände till var och hur de till maskinen hörande skydden

skulle anbringas. Installatörs förpliktelser borde emellertid icke begränsas

till en skyldighet att tillse att levererade skydd uppsattes, utan installatör

borde tillika ha att svara för att de föreskrifter som i övrigt gällde för

installationen bleve iakttagna. Det kunde t. ex. vara fråga om att placera

en viss detalj på bestämd plats eller att ansluta en rörledning eller elektrisk

ledning på ett riktigt sätt. Felaktigheter som begåtts vid installation

av maskiner, hissar, tryckkärl o. d. hade medfört svåra olycksfall. Det vore

givetvis önskvärt att varje installatör av maskin, redskap o. d. medverkade

i angivna hänseenden, men kommittén ansåge en viss begränsning av stadgandets

tillämplighet nödvändig och föresloge därför att det skulle gälla

endast sådan installatör som självständigt och yrkesmässigt åtoge sig installationsarbete.

Den som vore anställd hos dylik yrkesutövare torde icke

ha sådan självständig ställning, att ansvar i förevarande hänseende borde

åläggas honom.

I specialmotiveringen uttalar kommittén att med »för installationen i

övrigt gällande föreskrifter» bl. a. avsåges av yrkesinspektionens chefsmyndighet

meddelade bestämmelser angående exempelvis ångpannors utrustning

och hissars anordnande samt kommerskollegii föreskrifter angående

utförande och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar, i vad

anginge sådan anläggnings utförande.

Kommittén framhåller, att det förhållandet att ett visst ansvar i skyddshänseende

ålagts tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer icke

medförde någon förändring i arbetsgivarens ansvarighet

gentemot arbetstagarna. För att någon tvekan därom icke skulle

uppstå, hade kommittén i 45 § 4 mom. upptagit ett uttryckligt stadgande

av denna innebörd.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Såsom ett tredje moment i 45 § har upptagits en bestämmelse, vilken

riktar sig till den som begagnar maskin eller annan arbetsanordning

i arbete som eljest icke faller under arbetarskyddslagen.

Enligt detta stadgande skall det i dylikt fall åligga brukare

av sådan anordning, som jämlikt 1 mom. vid avlämnande skall vara

försedd med skydd och åtföljas av där omnämnda föreskrifter, att tillse

att anordningen vid användandet är försedd med skydd samt att berörda

föreskrifter iakttagas. Härtill ansluter sig en bestämmelse, enligt vilken

distriktschefen i fall av synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall skall

kunna förbjuda att anordningen begagnas (58 § 5 mom.).

I motiveringen framhåller kommittén att det f. n. ej funnes garanti för

att de skydd som anbragts på eller levererats med en maskin komme till

användning i de fall då maskinen begagnades i arbete vilket icke inbegrepes

under arbetarskyddslagen. Ur samhällets synpunkt vore det av vikt

att även den enskilde individen skyddades mot farorna i arbetet, i synnerhet

vid användande av maskiner och andra farliga arbetsanordningar.

Detta hade också delvis beaktats i det att de bestämmelser, varigenom tillverkare,

försäljare och upplåtare ålades att medverka i skyddsarbetet,

givits generell tillämplighet. Enligt kommitténs mening borde mot tillverkares,

försäljares och upplåtares förpliktelser svara en allmän skyldighet

för brukare av maskin eller annan i 45 § 1 mom. avsedd arbetsanordning

att tillse att de skydd, som tillhörde och åtföljde anordningen, komme

till användning och att de föreskrifter, som meddelats för densamma bleve

iakttagna. Att så skedde kunde vara av betydelse icke blott för brukaren

själv utan även med hänsyn till allmänhetens skyddande mot olycksfallsrisker,

t. ex. då en kapsåg uppställdes på gata eller annan allmän plats för

kapning av ved.

Kommitténs förslag innehåller även ett nytt allmängiltigt stadgande, som

riktar sig till tillverkare och försäljare av farliga ämnen

och material (46 §). Sålunda skall det åligga tillverkare eller försäljare

av eldfärligt, explosivt, giftigt eller eljest farligt ämne eller material

att tillse att detta vid avlämnande åtföljes av för dess handhavande och

förvaring erforderliga skyddsföreskrifter, som skola vara godkända av

arbetsrådet, samt att detsamma på lämpligt sätt är försett med föreskriven

märkning eller påskrift. För giftigt eller eljest hälsofarligt ämne skall av

tillverkaren eller försäljaren därjämte lämnas tydlig uppgift om ämnets

sammansättning. Dessa bestämmelser skola emellertid icke gälla beträffande

apoteksvara. Efterlevnaden av förevarande stadganden avses skola

tryggas genom ett förbudsförfarande (58 § 3 mom.).

I motiveringen anför kommittén i huvudsak följande. De risker, som

vore förenade med användandet av eldfarliga, explosiva och giftiga ämnen

kunde avsevärt minskas, därest man kände till ämnets farlighetsgrad och

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

hur det finge handhavas och förvaras. Föreskrifter därom meddelades

väsentligen i förordningarna om eldfarliga oljor och explosiva varor samt

i giftstadgan. Vissa slag av farliga ämnen upptoges dock ej i dessa författningar,

och i en del fall vore de föreskrifter, som däri meddelades, ej

tillfyllest ur arbetarskyddssynpunkt. Särskilt gällde detta vid mera regelmässig

användning av farliga ämnen. Enligt kommitténs mening förelåge

stort behov av förebyggande åtgärder på detta område, och en betydelsefull

insats syntes därvid kunna påräknas av tillverkare och försäljare. Det

kunde icke vara tillfredsställande, att arbetsgivare och arbetstagare skulle

sväva i okunnighet om de risker, som vore förbundna med användandet av

visst ämne, intill dess måhända tillsynsorgan fäst deras uppmärksamhet

därpå eller hunnit införskaffa upplysningar därom eller olycks- eller sjukdomsfall

inträffat. Kommittén ansåge därför att tillverkare och försäljare

av eldfarligt, explosivt, giftigt eller eljest hälsofarligt ämne eller material

borde vara skyldiga tillse att detta vid avlämnandet åtföljdes av för dess

handhavande och förvaring erforderliga skyddsföreskrifter. Det villkoret

borde uppställas, att föreskrifterna skulle vara godkända av arbetsrådet,

enär det icke kunde anses tillfredsställande att varje tillverkare och försäljare

själv bestämde innehållet i desamma. Tillverkare och försäljare

borde vidare vara skyldiga att på lämpligt sätt förse sådant ämne eller

material med föreskriven märkning eller påskrift. För att bedöma ett giftigt

eller eljest hälsovådligt ämnes farlighetsgrad och träffa avgörande om

erforderliga skyddsåtgärder vid dess handhavande fordrades kännedom

om ämnets sammansättning. Kommittén föresloge därför, att det skulle

åligga tillverkare och försäljare att lämna tydlig uppgift om dylika ämnens

sammansättning. Tillverkare och försäljare vore på grund av konkurrensskäl

vanligen icke villiga att till köpare lämna uppgift om ett ämnes sammansättning.

Detta motiv borde emellertid icke få vara avgörande för en

så viktig fråga som arbetstagarnas skyddande mot ohälsa och olycksfall i

arbete. Det skydd, som tillverkare och försäljare i sådant hänseende behövde,

finge tillförsäkras dem i annan ordning. I detta sammanhang vore

att märka, att det föreslagna stadgandet icke medförde skyldighet att

lämna fullständig uppgift om ett ämnes sammansättning. Ansåge sig en

tillverkare av konkurrensskäl förhindrad att lämna viss uppgift om ett

ämne, finge stadgandet likväl anses iakttaget, därest han lämnade tydlig

uppgift om ämnets huvudsakliga beståndsdelar samt om sådan ej huvudsaklig

beståndsdel, som kunde medföra förgiftnings- eller annan hälsofara.

I anledning av att i vissa yttranden över kommitténs preliminära förslag

gjorts gällande att det föreslagna stadgandet icke läte sig förenas med gällande

författningar om eldfarliga oljor, explosiva varor samt gifter anför

kommittén följande.

De föreslagna bestämmelserna i 46 § medföra icke inskränkning eller

mildring av bestämmelserna i nyssnämnda författningar, och de kunna så
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kuncjl. Maj:Is proposition nr 298.

ledes ej anses stå i strid med dessa. Föreskrifterna innebära i stäilet en

skärpning, i det att de främst avse frågan om handhavande av visst farligt

ämne, vilken fråga ej i tillräcklig grad kan anses tillgodosedd i åsyftade

författningar. Det torde ej heller vara möjligt att i en allmän författning

gå in på denna fråga på det sätt, som är betingat ur arbetarskyddssynpunkt.

Det har jämväl ifrågasatts, huruvida icke de i ovanberörda författningar

angivna föreskrifterna kunde kompletteras i de avseenden, som i

46 § omförmälas. Ehuru detta givetvis är möjligt, synes det kommittén

konsekvent att i lagen fullfölja den princip, som kommit till uttryck i 45 §,

nämligen att med hänsyn till lagens syftemål utsträcka dess tillämpning

till tillverkare och försäljare. Därtill kommer, att föreskrifter för berörda

slag av ämnen meddelas i lagen jämväl i andra sammanhang. Lagens bestämmelser

avse dessutom vissa farliga ämnen, som icke äro upptagna i

förevarande författningar. Det synes kommittén dessutom betydelsefullt,

att det uppdrages åt arbetsrådet att godkänna de föreskrifter, som skola

åtfölja ifrågavarande slag av ämnen. Rådet torde nämligen äga de största

förutsättningar härför, om det utbygges på sätt kommittén föreslår.

I detta sammanhang torde även böra behandlas ett annat stadgande i

förslaget, vilket likaledes avser person som icke är part i ett arbetsförhållande.

Kommittén föreslår att vad i lagen sägs om arbetsgivare i viss utsträckning

skall gälla om ägare eller nyttjanderättshavare

till grustag o. d., även då denne icke har någon arbetstagare på

arbetsplatsen. Enligt 2 § c) 2. skall sålunda, såframt ej annan överenskommelse

därom träffats, ägare resp. innehavare av nyttj anderätten till

mark, varå grustag eller annat därmed likställt arbetsställe där arbete utföres

för flera arbetsgivares räkning är beläget, vara skyldig tillse att detsamma

hålles i ett ur skyddssynpunkt godtagbart skick. Anvisningarna till

detta stadgande ha följande lydelse.

Här stadgad skyldighet för ägare eller innehavare av nyttjanderätt till

grustag att, för såvitt ej annan överenskommelse träffats med vederbörande

arbetsgivare, hålla detta i ett ur skyddssynpunkt godtagbart skick avser

huvudsakligen skötseln av själva grustaget samt till detta hörande anordningar,

såsom ställningar, bi’yggor, lastfickor och maskiner. Bestämmelsen

skall däremot icke medföra skyldighet för ägaren eller nyttjanderättshavaren

att vidtaga skyddsåtgärder beträffande maskiner eller andra anordningar,

som arbetsgivare låtit uppställa i grustaget. Bedrives arbete i ett

grustag icke av flera arbetsgivare samtidigt utan av olika arbetsgivare på

skilda tider av året, åvilar det varje arbetsgivare att tillse, att arbetet utföres

på betryggande sätt. Till arbetsställe likställt med grustag hänföras

bland annat ler- och pinnmotag, stenbrott och vissa materialupplag.

Till motivering av förslaget anför kommittén i huvudsak följande. Det

vore vanligt att ägare eller nyttjanderättshavare till grustag tilläte annan

att hämta grus utan att själv sysselsätta arbetstagare i grustaget. I dylika

fall bedreves arbetet ej sällan på sådant sätt att avsevärd risk för ras uppstode.

När ett flertal arbetsgivare genom sina resp. arbetstagare hämtade

grus från ett och samma grustag, vore det för yrkesinspektionen i allmän
-

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

het förenat med betydande svårigheter dels att taga reda på samtliga arbetsgivare

och dels att meddela dessa erforderliga anvisningar och få dem

att iakttaga desamma. Med hänsyn därtill syntes det motiverat att i viss

mån överflytta arbetsgivaransvaret på ägare eller nyttjanderättshavare till

grustag. Bestämmelsen därom förutsattes skola gälla endast såframt ej

ägaren eller nyttj anderättshavaren träffat annan överenskommelse med

den som hämtade grus. Som ytterligare villkor hade upptagits att flera

arbetsgivare samtidigt hämtade grus ur grustaget. Enligt kommitténs mening

borde man därvid utgå från ett minimiantal av tre. Hämtade två arbetsgivare

grus samtidigt, torde anvisningar om arbetets bedrivande i regel

kunna utan svårighet lämnas till var och en av dem. Om arbetet icke bedreves

samtidigt av flera arbetsgivare utan av olika arbetsgivare på skilda

tider av året, borde det enligt kommitténs mening åvila varje arbetsgivare

att tillse, att arbetet utfördes på betryggande sätt. Arbete i ler- och pinnmotag,

stenbrott samt spån- och slaggupplag bedreves ofta under förhållanden

som motsvarade de vid grustag förekommande. Sålunda finge ej

sällan olika arbetsgivare hämta lera, spån o. d. från annan tillhörigt lertag

eller spånupplag. Vidare förekomme det stundom att olika personer bröte

sten ur berg, som ägdes av annan. Även i nu nämnda fall förelåge behov

av att i viss utsträckning påkalla ägarens eller nyttjanderättshavarens

medverkan i skyddsarbetet. Kommittén föresloge därför att ifrågavarande

bestämmelse gjordes tillämplig jämväl å arbetsställe, som kunde anses likställt

med grustag.

Kommittén understryker, att det föreslagna stadgandet icke finge anses

innebära att de olika arbetsgivarna fritoges från ansvar i de hänseenden

bestämmelsen avsåge.

Yttrandena.

I annat sammanhang har nämnts att kommerskollegium ansett att de

föreslagna 45 och 46 §§ icke hörde hemma i arbetarskyddslagen, men att

intill dess allmängiltiga bestämmelser meddelats om förbud mot leverans

av maskiner o. d. utan skydd, förbudet däremot borde kvarstå i denna lag,

såvitt anginge arbetsplatser varå 1 § ägde tillämpning. Från några andra

håll har yrkats att de bestämmelser som rikta sig till brukare av maskiner

o. d. (45 § 3 inom.), tillverkare och försäljare av farliga ämnen och material

(46 §) samt ägare och nyttj anderättshavare till grustag (2 § c 2.)

måtte utgå ur förslaget. Därjämte ha i en del yttranden erinringar framställts

i vissa detaljfrågor.

Vad angår de föreslagna bestämmelserna rörande tillverkare, försäljare

och upplåta re av maskiner o. d. anser riksförsäkringsanstnltcn

att desamma, i vad de avsåge upplåtare, borde begränsas till att

omfatta upplåtelse till yrkesmässigt begagnande, enär stadgandena ej torde

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

kunna få praktisk betydelse för andra fall. — Anstalten anför vidare, att

granskning av tekniska anordningar, som utställdes på mässor, offentliga

utställningar o. d., vore synnerligen påkallad. Det hade nämligen visat sig

att brister i skyddstekniskt avseende i icke obetydlig utsträckning förekomme

å utställda föremål. Detta förhållande hade medfört avsevärda

olägenheter dels därigenom att allmänheten ofta bibringats den uppfattningen

att föremålen trots felaktigheterna uppfyllt gällande fordringar i

arbetarskyddshänseende och dels därigenom att, till nackdel för sådana

utställare som lojalt följt föreskrifterna, billigare utförda eller utrustade

maskiner lättare kunnat hävda sig i konkurrensen. Även å enskilda utställningar,

som upprätthölles av tillverkare, försäljare och agenter, hade

de utställda föremålen i stor utsträckning visat sig behäftade med brister

i skyddstekniskt hänseende. Anstalten kunde icke dela kommitténs uppfattning

att ett föremål, som utställdes på en offentlig utställning, av utställaren

avlämnades till utställningen. Tillverkare eller försäljare hyrde

nämligen i regel ett visst golvutrymme å utställningen, vilket han sedan

fritt disponerade. Han avlämnade sålunda icke de utställda föremålen till

någon. Detsamma vore förhållandet vid enskild utställning, som anordnades

av tillverkare eller försäljare. På grund av det anförda ansåge anstalten

att i lagen borde införas en bestämmelse, som medförde förpliktelse

att då maskin, redskap e. d. utställdes till försäljning eller i reklamsyfte

iakttaga vad som stadgades i 45 § 1 mom. Till denna bestämmelse

borde anknytas befogenhet för arbetsrådet att förbjuda dylikt utställande,

innan de åtgärder vidtagits som arbetsrådet funnit skäl föreskriva. Som

villkor för meddelande av sådant förbud borde icke föreskrivas att utställaren

»blivit i saken hörd». Ett förbud berörande en utställning måste

nämligen, bl. a. på grund av den korta tid som en sådan ofta varade, i regel

meddelas omedelbart, om det skulle få avsedd verkan. Vidare komme ett

förbud alltid att föregås av en ingående diskussion mellan den till arbetsrådet

anknutne granskaren och utställaren eller dennes representant. Något

behov av ytterligare hörande kunde därför icke anses föreligga.

Socialstyrelsen anser det möjligen kunna ifrågasättas, om icke tillämpningen

av 45 § 1 mom. — i likhet med vad kommittén föreslagit beträffande

2 mom. — kunde inskränkas till fall då förfarandet ägde rum i

yrkesmässig verksamhet. Det kunde måhända även ifrågasättas att undantaga

sådana fall då vederbörande avlämnat anordningen i vetskap om att

den ej skulle komma till sådan användning att skada kunde befaras, t. ex.

för nedskrotning. Handelskammaren i Göteborg uttalar att det borde klargöras

att bestämmelserna om utlåning icke avsåge gratis utlåning av redskap

e. d., exempelvis grannar emellan, utan fastmera utlåning mot ersättning

och arbetsgivares utlåning av maskiner in. in. till arbetstagare i hemindustriellt

arbete. Även i ett par andra yttranden förordas inskränkningar

i bestämmelsernas tillämplighet på utlåning av maskiner o. d. Därvid åbe
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

249

ropas bl. a. att långivare i flertalet fall icke vore kompetenta att bedöma,

huruvida ett föremål som utlånades uppfyllde lagens krav.

Kommerskollegium påpekar att på det elektriska starkströmsområdet

gällde specialbestämmelser om kontroll av elektrisk materiel med därtill

knutet förbud mot saluförande, försäljning och användning av icke godkänd

materiel samt om installatörer.

Stockholms handelskammare erinrar om att ett stort antal i industrien

använda maskiner tillverkades i utlandet under beaktande av där gällande

arbetarskyddsbestämmelser. Handelskammaren ansåge sig med anledning

därav böra framhålla vikten av att arbetsrådet vid granskning av skyddsanordningarna

på utomlands framställda maskiner icke utan tvingande

skäl ställde högre krav på dessa än vad motsvarande kontrollmyndighet i

utlandet gjort.

Det föreslagna stadgandet angående installatörs skyldigheter

tillstyrkes uttryckligen av Stockholms handelskammare, som anser detsamma

vara i hög grad av behovet påkallat.

Riksförsäkringsanstalten anför i anledning av att ifrågavarande stadgande

begränsats till att gälla den som »yrkesmässigt» utförde installation,

att enskilda personer eller firmor ej sällan tillfälligtvis åtoge sig sådant

arbete utan att besitta erforderlig kompetens därför eller besitta tillräcklig

ansvarskänsla. Sådan tillfällig installatör kunde emellertid icke anses

yrkesmässigt utföra installationer och bestämmelsen syntes således ej

kunna tillämpas gentemot honom. Anstalten föresloge därför, att ordet

»yrkesmässigt» utbyttes mot »självständigt». Den som vore anställd hos

person eller firma som åtagit sig ett installationsarbete torde icke kunna

anses självständigt utföra det arbete hans arbetsgivare ålade honom. —

Den föreslagna bestämmelsen att installatör skulle tillse att »föreskrivna

skyddsanordningar» bleve uppsatta samt att »för installationen i övrigt

gällande föreskrifter» bleve iakttagna torde åsyfta sådana skyddsanordningar

och föreskrifter som återfunnes i anvisningar, skyddsbilder in. m.,

utfärdade av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Installatör borde emellertid

vara skyldig att även i övrigt iakttaga i arbetarskyddslagen meddelade

bestämmelser, varför följande tillägg borde göras till det föreslagna

stadgandet: »Han har ock att svara för att det av honom åtagna installationsarbetet

även i övrigt blir så utfört, att anläggningen i vad på hans

befattning med densamma ankommer erbjuder betryggande säkerhet.»

Anstalten föreslår vidare ett särskilt stadgande, enligt vilket det skall

åligga den som avlämnar av honom eller på hans uppdrag upprättad ritning,

beskrivning eller annan handling till ledning vid installation att tillse

att handlingen innehåller i skyddstekniskt hänseende erforderliga uppgifter.

Till stöd härför anför anstalten följande.

Ofta förekommer, att leverantör till köpare överlämnar ritning, beskrivning

eller annan handling avsedd till ledning vid installation av sådan an
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ordning, som i detta lagrum avses, och överlåtes därvid helt på köparen

att utföra installationen. Även annan än leverantör, t. ex. firma eller enskild

person med konsulterande verksamhet, utför sådana i-itningar, beskrivningar

eller andra handlingar, som överlämnas till uppdragsgivaren.

Dessa handlingar äro i skyddstekniskt hänseende ofta ofullständiga eller

felaktiga eller lämna icke erforderlig vägledning i detta avseende. Den som

tillhandahållit handlingarna har ej ansett sig skyldig meddela några sådana

uppgifter, och mottagaren äger i många fall ej tillräcklig kännedom om de

faror, som kunna sammanhänga med anordningens begagnande, än mindre

vilka åtgärder som böra vidtagas till förebyggande av ohälsa eller olycksfall.

Under sådana förhållanden ha på arbetsplatser uppstått riskmoment,

som föranlett ohälsa eller olycksfall. Anstalten anser därför, att en bestämmelse

bör införas om skyldighet för den, som avlämnar av honom

eller på hans uppdrag upprättad ritning, beskrivning eller annan handling

avsedd till ledning vid installation av sådan anordning, som i 2 mom. första

stycket avses, att tillse, att handlingen i skyddstekniskt avseende innehåller

erforderliga uppgifter. Vid underlåtenhet att följa denna bestämmelse bör

förbud kunna utfärdas av arbetsrådet.

Landsorganisationen anser stadgandet angående installatörs skyldigheter

böra hänföras till den som yrkesmässigt bedreve verksamhet med installation.

Genom en sådan formulering angåves tydligare att man syftade på

installationsfirmans innehavare. Organisationen säger sig vidare förutsätta

att ombyggnad och väsentlig reparation vore att likställa med installation.

I fråga om det föreslagna stadgandet rörande brukare av maskin

eller annan ar betsanordning i arbete som eljest icke faller

under ai-betarskyddslagen uttalar riksförsäkringsanstalten att ett visst behov

av en föreskrift i angivna syfte otvivelaktigt förelåge. Det oaktat ansåge

anstalten emellertid att eu dylik bestämmelse icke borde införas i

arbetarskyddslagen, enär den måste anses helt falla utanför dess tillämpningsområde.

Även två bergmästare anse denna bestämmelse icke höra hemma i

arbetarskyddslagen.

En ledamot av arbetsrådet (herr Rune) framhåller att bestämmelsen

torde sakna praktisk betydelse ur axbetarskyddssynpunkt men att den

kunde giva anledning till måhända berättigad irritation. Den syntes därför

böra utgå.

De föreslagna bestämmelserna rörande tillverkare och försäljare

av farliga ämnen och material tillstyrkas uttryckligen av

riksförsäkringsanstalten, som anser att behov därav länge gjort sig gällande.

Överstuthållarämbetet uttalar att bestämmelserna syntes lämpliga

och att de utan olägenhet torde kunna förenas med föreskrifterna i gällande

författningar angående eldfarliga oljor, explosiva varor och gifter.

Vid sin tillståndsgivning jämlikt dessa författningar torde länsstyrelserna

lämpligen kunna i utfärdade resolutioner intaga en erinran om dessa

bestämmelser.

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Socialstyrelsen, kommerskollegium, Stockholms handelskammare, svenska

arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation och kemiska

industrikontoret anse däremot att ifrågavarande bestämmelser borde utgå

ur förslaget. Till stöd för detta yrkande ha flera av dessa remissinstanser

åberopat en vidlyftig argumentering. Kritiken mot kommitténs förslag

synes kunna sammanfattas på följande sätt. Förslaget innebure att arbetarskyddslagen

skulle bli tillämplig på ett vidsträckt område som icke hade

något med arbetarskydd att göra, i det att arbetsrådet skulle få befogenhet

att föreskriva åtgärder till den stora allmänhetens skydd och detta även

om ämnet i fråga huvudsakligen användes annorstädes än på arbetsplatser,

som fölle under arbetarskyddslagen. Om — såsom kommittén hävdat —

gällande författningar om eldfarliga, explosiva och giftiga ämnen icke vore

tillräckligt uttömmande, borde man i stället för att slå in på den av kommittén

föreslagna vägen söka komplettera dessa författningar i erforderlig

utsträckning. Därjämte borde arbetsrådet utnyttja den i 14, 10 och 60 §§

givna möjligheten att meddela föreskrifter för arbetsgivare om sådana

ytterligare skyddsåtgärder på arbetsplats, vilka kunde vara motiverade ur

arbetarskyddssynpunkt men som icke vore av den arten att de lämpligen

kunde inrymmas i nämnda författningar. Kommitténs förslag skulle medföra

det högst otillfredsställande förhållandet att föreskrifter om innehållet

i etiketten för en och samma vara komme att meddelas i olika författningar.

Vidare kunde anmärkas att det i lagtexten använda uttrycket

»eljest farligt ämne» medförde att tillämpningsområdet bleve synnerligen

obestämt. Kommittén hade f. ö. icke ens angivit på vilket sätt alla därav

berörda tillverkare och försäljare — däribland alla färghandlare och de

flesta lanthandlare — skulle kunna få kännedom om arbetsrådets föreskrifter.

Ur yttrandena i förevarande fråga må därjämte nämnas följande. Socialstyrelsen

anser det böra övervägas att i arbetsrådets instruktion införa

skyldighet för rådet att hos Kungl. Maj :t göra framställning om komplettering

av gällande specialförfattningar på de områden, där detta funnes

erforderligt. Kemiska industrikontoret förordar att arbetsrådet insättes

som en av de myndigheter, med vilka medicinalstyrelsen skall samråda vid

revision av bilagorna till giftstadgan.

Lantbruksförbundet och lantarbetsgivareföreningen yrka att det föreslagna

stadgandet beträffande ägare och nyttjanderättshavare

till grustag o. d. måtte utgå. Som skäl härför åberopas att bestämmelsen

i flertalet fall skulle medföra att jordägaren eller nyttjanderättsliavaren

nödgades hålla ständig kontroll över arbetsstället, vilket mången

gång vore ogörligt utan stora kostnader. Vidare framhålles, att därest stadgandet

bleve tillräckligt känt ägaren eller innehavaren säkerligen komme

att hegagna sig av den möjlighet förslaget erbjöde att träffa överenskom
-

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

melse med arbetsgivaren att denne skulle övertaga ansvaret för skyddsåtgärderna.

Därvid uppstode samma läge, som om bestämmelsen icke funnits.

Om dylik överenskommelse icke träffades, komme det i allmänhet

att bero på att ägaren eller innehavaren vore okunnig om det ansvar som

åvilade honom. I sådana fall medförde regeln ingen förbättring i skyddshänseende

utan snarare motsatsen. Arbetsgivarna kunde nämligen hellre

förmodas känna till stadgandet och kunde då tänkas underlåta en del

skyddsåtgärder som de, därest regeln saknats, skulle funnit sig föranlåtna

att vidtaga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att frågan om arbetsgivaransvaret

vid grustag och därmed likställda arbetsställen icke tillfredsställande utretts.

Anläggningar av detta slag låge ofta å allmänningar med ett stort

antal delägare. För dylika fall lämnade lagen icke någon anvisning på vem

som vore ansvarig för anläggningens behöriga skötsel.

Landsorganisationen, som icke har något att erinra mot principen att

lägga ansvaret på ägaren eller nyttjanderättshavaren, finner den föreslagna

begränsningen av stadgandets tillämplighet till grustag med minst tre samtidiga

grushämtare vara sakligt oegentlig. Vidare borde ägaren eller nyttjanderättshavaren

icke kunna fritaga sig från ansvar enbart genom att

hänvisa till en med arbetsgivaren träffad överenskommelse, oavsett om

skyddsåtgärderna sedermera faktiskt vidtagits av denne. Enligt organisationens

mening borde därför ansvaret för att ett grustag med tillhörande

varaktiga anordningar befunne sig i betryggande skick, därest anordningarna

ej efter överenskommelse vidtagits av arbetsgivaren, åvila ägaren eller

nyttjanderättshavaren oberoende av antalet grushämtare.

Departementschefen.

I det föregående har jag påpekat, att de i gällande arbetarskyddslag upptagna

stadgandena om vissa skyldigheter för tillverkare, försäljare och upplåtare

av maskiner, redskap och andra tekniska anordningar såtillvida

sträcka sig utöver ramen för arbetarskyddslagstiftningen, som de äga tilllämplighet

även om anordningen skall användas i arbete, varå lagen eljest

icke äger tillämpning. Arbetarskyddskommittén har byggt vidare på denna

linje och förutom en viss komplettering av de nuvarande bestämmelserna

föreslagit flera nya bestämmelser av liknande art. Beträffande frågan om

dessa bestämmelsers tillämplighet utom det område som eljest omfattas av

arbetarskyddslagen har kommerskollegium anmält en annan mening än

kommittén. Såsom jag tidigare nämnt har jag i princip intet att erinra mot

att arbetarskyddslagstiftningen på detta sätt vidgas. Anledning saknas enligt

min mening att avstå från den möjlighet som härigenom erbjudes att

utöva kontroll över tillförlitligheten och lämpligheten av sådana anordningar

som här avses.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts propositionr nr 298.

253

Beträffande de av kommittén föreslagna kompletteringarna av de nuvarande

bestämmelserna har jag intet att erinra mot förslaget att vederbörande

tillverkare, försäljare eller upplåtare skall vara skyldig att tillhandahålla

för anordningens användning och skötsel erforderliga föreskrifter. Den

föreslagna skyldigheten att förse anordningen med skylt eller instämpling

angående tillverkarens namn m. in. torde däremot vara alltför allmänt

hållen för att kunna utan begränsning godtagas. Bestämmelser i detta hänseende

torde kunna meddelas i administrativ ordning.

Riksförsäkringsanstalten har i motsats till kommittén ansett det böra

i lagtexten uttryckligen angivas, att bestämmelserna avsåge jämväl anordning,

som utställdes till försäljning eller i reklamsyfte. Att detta fall bör

omfattas av bestämmelserna synes mig med hänsyn till vad såväl kommittén

som riksförsäkringsanstalten anfört vara ställt utom tvivel. Då viss

tvekan torde kunna råda, huruvida utställandet innefattar ett avlämnande,

synes ett särskilt stadgande om lagens tillämplighet i dessa fall böra upptagas

i lagtexten. Vad riksförsäkringsanstalten anfört om förfarandet vid

meddelande av förbud i hithörande fall torde icke behöva särskilt beaktas

med hänsyn till den utformning förbudsbestämmelserna erhållit i departementsförslaget.

I anledning av vad i övrigt anförts i yttrandena vill jag anmärka följande.

De föreslagna bestämmelserna ha givetvis sin främsta betjxlelse då fråga är

om yrkesmässigt bedriven tillverkning, försäljning eller upplåtelse och då

anordningen avlämnas för yrkesmässigt begagnande. Gällande arbetarskyddslag

innehåller dock inga begränsningar av denna art, och anledning

att frångå denna inställning synes mig ej föreligga. Att det kan förutses att

bestämmelserna i viss omfattning ej komma att efterföljas i fråga om

exempelvis mera tillfällig utlåning av redskap o. d. synes mig icke vara

något skäl att göra undantag från bestämmelserna. Något ingripande i

dylika fall lärer ändock mestadels icke komma till stånd, men möjlighet

att ingripa synes böra finnas. I fråga om importerade maskiner vill jag

i anledning av vad Stockholms handelskammare anfört uttala, att den

omständigheten att i tillverkningslandet ställas mindre krav på skyddssynpunkternas

tillgodoseende icke bör få medföra, att de i vårt land tillämpade

grunderna i sådant hänseende åsidosättas. Vad slutligen angår anordningar,

beträffande vilka speciella kontrollbestämmelser gälla — exempelvis viss

elektrisk materiel — synes man böra förutsätta, att några ytterligare krav

ur arbetarskyddssynpunkt icke uppställas för att tillgodose sådana säkerhetssynpunkter

som föranlett kontrollbestäminelserna. Något särskilt stadgande

härom torde icke vara nödigt.

Kommitténs förslag om utfärdande av särskilda bestämmelser angående

installatörs skyldighet att medverka vid arbetarskyddet har i sak icke föranlett

erinringar i yttrandena i vidare mån än att riksförsäkringsanstalten

funnit ytterligare föreskrifter i ämnet böra meddelas. Det av anstalten före
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:is proposition!'' nr 298.

slagna tillägget angående skyldighet för installatör att mera allmänt tillse

att anläggningen, i vad på hans befattning med densamma ankommer, erbjuder

betryggande säkerhet synes mig dock gå längre än vad omständigheterna

påkalla. Frågan huruvida anläggningen efter installationen erbjuder betryggande

säkerhet måste mången gång bedömas med beaktande av arbetsförhållandena

och andra omständigheter, över vilka installatören icke

råder. På grund härav torde icke f. n. böra införas någon generell föreskrift

i detta hänseende. Såsom kommittén föreslagit torde den installatör åvilande

skyldigheten höra begränsas att avse uppsättande av föreskrivna skyddsanordningar

och iakttagande av för installationen i övrigt gällande föreskrifter.

Med föreskrivna skyddsanordningar torde härvid få avses anordningar,

som enligt meddelade föreskrifter skola åtfölja installationsföremålet,

då det avlämnas av tillverkare, försäljare eller upplåtare.

Det är givetvis ett önskemål, att ritningar för installation och liknande

handlingar uppfylla de krav som i skyddstekniskt hänseende böra uppställas.

Skyldigheten för tillverkare och försäljare att tillhandahålla för anordningens

användning och skötsel erforderliga föreskrifter torde dock i

allt väsentligt tillgodose dessa synpunkter. Vad riksförsäkringsanstalten i

detta hänseende anfört synes därför icke böra föranleda någon åtgärd.

I anledning av vad riksförsäkringsanstalten ytterligare anfört torde bestämmelserna

om installatörs skyldigheter icke böra begränsas att avse enbart

yrkesmässigt bedriven installationsverksamhet utan omfatta jämväl den

som mera tillfälligt åtager sig att såsom självständig företagare utföra

sådan. I enlighet med vad landsorganisationen uttalat torde bestämmelsen

böra givas sådan avfattning, att någon tvekan icke behöver råda om att

den som är anställd i det företag, som åtagit sig installationen, icke omfattas

av stadgandet.

Arbetarskyddskommittén har på anförda skäl föreslagit, att den som

använder maskin eller annan arbetsanordning i arbete, varå arbetarskyddslagen

eljest icke äger tillämpning, skall vara skyldig tillse, att anordningen

är försedd med sådana skydd, som vid maskinens avlämnande skola finnas,

ävensom att därvid meddelade föreskrifter iakttagas. Såsom i vissa yttranden

anförts torde emellertid en dylik bestämmelse icke höra hemma i arbetarskyddslagen.

Att åstadkomma någon tillsyn i fall av denna art möter

uppenbarligen betydande svårigheter, och det kan jämväl befaras att, såsom

i ett yttrande påpekats, bestämmelsens tillämpning skulle kunna vålla

irritation. Jag kan därför ej tillstyrka att bestämmelsen upptages i lagen.

Jämväl de av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande skyldighet för

tillverkare och försäljare av farliga ämnen och material att iakttaga vissa

föreskrifter finner jag höra utgå. De skäl, som i åtskilliga yttranden anförts

mot ett upptagande i arbetarskyddslagen av dylika stadganden, synas mig

tungt vägande. Då i särskilda författningar upptagits de föreskrifter, som

ur säkerhetssynpunkt ansetts påkallade för tillverkning och försäljning av

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

255

ämnen som här avses, kan det icke anses lämpligt, att yrkesinspektionens

chefsmyndighet bemyndigas att utfärda de ytterligare föreskrifter, som

myndigheten från sina speciella utgångspunkter finner böra meddelas.

Arbetarskyddssynpunkterna torde i stället böra bevakas genom framställningar

om erforderliga författningsändringar samt utfärdande av anvisningar

för arbetsgivare och arbetstagare rörande användningen av farliga

ämnen och material på arbetsplatser, där arbetarskyddslagen äger tilllämpning.

Vad härefter angår kommitténs förslag att ägare eller innehavare av

grustag o. d. i denna sin egenskap skall ha vissa skyldigheter i arbetarskyddshänseende

delar jag kommitténs uppfattning, att särskilda regler

på detta område äro motiverade. Även då den verksamhet, som bedrives

i ett grustag eller å annan liknande arbetsplats, icke är att anse som ett

särskilt arbetsföretag ligger det nära till hands att ur arbetarskyddssynpunkt

jämställa ägaren eller innehavaren med en arbetsgivare och alltså

kräva av honom att han tillser, att grustaget eller arbetsstället hålles i ett

ur skyddssynpunkt godtagbart skick. De kontrollåtgärder, som för detta

ändamål erfordras från jordägarens eller nyttjanderättshavarens sida, torde

icke vara alltför betungande. Med nu angivna betraktelsesätt synes anledning

saknas att begränsa stadgandet på sätt kommittén föreslagit, utan

torde detsamma böra vara tillämpligt så snart ägaren eller nyttjanderättshavaren

låter annan utföra arbete i grustaget eller å arbetsstället. Rimligen

synes detta dock böra gälla endast om ersättning skall utgå för rätten att

hämta grus eller annat, som avses med stadgandet, exempelvis lera, slagg

e. d. Bestämmelsen bör utformas så, att om ägaren upplåtit rätten till grustäkt

eller annan nyttjanderätt, hans förpliktelser i här ifrågavarande hänseende

övergå på nyttjanderättshavaren. I likhet med landsorganisationen

anser jag, att ägaren eller nyttjanderättshavaren icke skall kunna fritaga

sig från ansvar enbart genom en med arbetsgivare träffad överenskommelse,

utan torde han och arbetsgivaren böra anses gemensamt ansvariga för att

erforderliga skyddsåtgärder bli vidtagna. Däremot kan självfallet dem

emellan träffas överenskommelse angående kostnaderna för eventuellt

erforderliga särskilda anordningar.

Vite och förbud in. m.

Gällande lag.

Arbetsgivares underlåtenhet att följa arbetarskyddslagens bestämmelser

om åtgärder till skydd mot ohälsa eller olycksfall är såsom tidigare nämnts

icke direkt straffbelagd. För att straff skall inträda förutsättes att arbetsgivaren

överträtt ett av vederbörande tillsynsorgan i det särskilda fallet

utfärdat förbud. Enligt 38 § 1 mom. arbetarskyddslagen äger vederbörande

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

yrkesinspektör eller bergmästare där så prövas nödigt för avhjälpande av

missförhållande vid arbetsställe i något avseende, varom förmäles i 4 §,

5 § a)—h) eller 6 § eller i någon av Konungen med stöd av 7 § 1 mom.

utfärdad ej särskilt straffbelagd föreskrift, eller som eljest, utan att hänföra

sig till bestämmelserna om raster, nattvila och veckovila, inbegripes

under 3 §, skriftligen förbjuda arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid bedriva

visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat

hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att ha iakttagit visst vid förbudets

meddelande angivet villkor. Även yrkesinspektionens chefsmyndighet

äger meddela sådant förbud. Underlåtenhet att efterkomma förbud är

jämlikt 45 § belagd med straff. Ett förbud av detta slag innebär med andra

ord ett föreläggande att, vid äventyr av straff, inom angiven tid avhjälpa

visst missförhållande, därvid det emellertid står arbetsgivaren fritt att i

stället för att efterkomma föreläggandet upphöra med det arbete, som detta

avser. Enligt huvudregeln skall arbetsgivaren höras i saken innan förbud

utfärdas. Därjämte föreskrives att upplåtaren bör höras då fråga är om

åtgärd beträffande arbetslokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten

(38 § 3 mom. första punkten). Om missförhållandet medför synnerlig fara

för arbetares liv eller hälsa, äger emellertid jämlikt 38 § 2 mom. chefsmyndigheten

utan att avbida arbetsgivarens yttrande meddela förbud att träda

i kraft omedelbart och gälla tills vidare intill dess annorlunda förordnas

ävensom, där så finnes påkallat, låta genom polismyndighetens försorg på

arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till säkerställande av

förbudets upprätthållande.

I vissa fall kan förbud riktas mot annan än arbetsgivare. Då fråga är

om åtgärd beträffande arbetslokal, som arbetsgivare fått till sig upplåten,

äger sålunda chefsmyndigheten meddela förbud mot upplåtande av lokalen

till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vidtagits

viss angiven åtgärd (38 § 3 mom. andra punkten). Enligt ett år 1944 infört

stadgande (38 a §) äger chefsmyndigheten vidare förbjuda tillverkare,

försäljare eller upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning

att avlämna föremålet, innan de åtgärder vidtagits med detsamma,

som chefsmyndigheten finner erforderliga. För dylikt förbud förutsättes

att det finnes nödigt till förebyggande av att föremålet kommer till användning

inom riket utan att erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall och

ohälsa. Enligt huvudregeln skall tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren

höras i ärendet, innan förbud utfärdas. Om synnerliga skäl äro därtill,

äger emellertid chefsmyndigheten utan att avbida vederbörandes yttrande

meddela förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare intill dess

annorlunda förordnas. I dylikt fall kan chefsmyndigheten även låta genom

polismyndighetens försorg på bekostnad av tillverkaren, försäljaren eller

upplåtaren vidtaga nödig anordning till säkerställande av förbudets upprätthållande.

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Beträffande vissa stadganden i lagen föreskrives ett speciellt sanktionsförfarande.

Enligt 38 § 4 mom. äger sålunda chefsmyndigheten, om arbetsgivare

åsidosätter någon av de allmänna bestämmelserna om raster samt

natt- och veckovila, efter arbetsgivarens hörande meddela honom nödiga

föreskrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets iakttagande. Vid

avgörande av dylikt ärende har chefsmyndigheten, att där så finnes lämpligt,

samråda med arbetsrådet. För tryggande av efterlevnaden av de i 13 §

givna allmänna bestämmelserna angående minderårigas användande till

arbete anvisar lagen ett liknande förfarande. Om arbetsgivare åsidosätter

vad som stadgas i 13 §, äger sålunda jämlikt 39 § chefsmyndigheten efter

arbetsgivarens hörande föreskriva vissa villkor för minderårigs användande

i ifrågavarande arbete eller förordna att minderårig icke vidare må användas

däri. Överträdelse av föreskrift, som meddelats med stöd av 38 §

4 mom. eller 39 § är belagd med straff (42 §).

Bestämmelserna i 38 och 39 §§ om meddelande av förbud och föreskrifter

äga icke tillämpning å verksamhet, som bedrives av staten. I stället

gäller enligt 53 § andra stycket att yrkesinspektör eller bergmästare, som

finner förhållande å visst arbetsställe påkalla i 38 eller 39 § avsedd åtgärd,

skall göra anmälan därom hos den myndighet, vilken har överinseende

över verksamheten. Denna myndighet har att efter omständigheterna antingen

vidtaga den påkallade åtgärden eller underställa ärendet Kungl.

Maj :ts prövning. Anmärkas må, att några motsvarande särbestämmelser

icke finnas för tillämpningen av 38 a §.

Bestämmelserna om förbud ha tillämpats i ganska liten utsträckning.

Under åren 1939—45 meddelades sålunda förbud sammanlagt i 121 fall

jämlikt 38 § 1 mom. och i 6 fall jämlikt 38 § 2 mom.

Kommitténs förslag.

Kommittén föreslår att ett vitesförfarande införes vid sidan av det i gällande

arbetarskyddslag stadgade förbudsförfarandet. Enligt 57 § 1 mom.

skall sålunda distriktschef äga befogenhet att förelägga arbetsgivare vid

vite att inom skälig tid vidtaga viss åtgärd till förekommande av ohälsa

eller olycksfall i arbete. Vitesföreläggande skall även kunna komma till

användning för att framtvinga iakttagande av bestämmelserna om förbandsmateriel

och utrustning i 17 § samt om undersökning av ämne eller

material i 23 §. Där arbetsgivarens underlåtenhet är belagd med straff i

arbetarskyddslagen eller i föreskrift, som utfärdats med stöd av densamma,

får emellertid vitesföreläggande icke ske. Vite skall icke få överstiga 1 000

kronor. Föreläggande skall föregås av anmaning till arbetsgivaren att vidtaga

åtgärden i fråga. Innan föreläggande meddelas skall vidare arbetsgivaren

höras i saken. Där fråga är om åtgärd beträffande lokal, som ar17

— Iiilmng till riksdagens protokoll t!)''i8. 1 samt. Nr 298.

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 29S.

betsgivaren fått till sig upplåten, eller beträffande grustag eller annat därmed

likställt arbetsställe, som upplåtits till begagnande, skall även upplåtaren

höras (57 § 4 och 6 mom.). Befogenhet att meddela vitesföreläggande

skall tillkomma även arbetsrådet (57 § 8 inom.).

Bestämmelsen i 38 § 1 mom. gällande arbetarskyddslag om rätt för yrkesinspektör

och bergmästare att meddela arbetsgivare föreläggande i form av

förbud har upptagits i 57 § 2 mom. i förslaget med endast de ändringarna

att befogenheten i fråga tillagts distriktschefen samt att underlåtenhet att

följa förslagets föreskrifter om skyddsanslag å arbetsställe (7 §), inskränkning

av arbetstiden vid särskilt hälsofarligt arbete (15 § 1 mom.) och åtgärder

för att lämna första hjälpen vid olycksfall (17 §) icke skall kunna

föranleda förbud. Enligt förslaget skall vidare behörighet att då synnerlig

fara för arbetstagares liv eller hälsa föreligger utfärda omedelbart ikraftträdande

förbud och påkalla ingripande av polismyndigheten för att säkra

förbudets upprätthållande tillkomma icke endast arbetsrådet utan även

distriktschefen (58 § 3 inom.).

Enligt förslaget kan vitesföreläggande och förbud i vissa fall riktas mot

annan än arbetsgivare. Den i gällande lag upptagna möjligheten att meddela

förbud mot upplåtande av lokal till arbetslokal eller lokal för visst

arbete har bibehållits i förslaget (57 § 5 inom.). Befogenhet att utfärda

dylikt förbud skall icke såsom f. n. tillkomma endast chefsmyndigheten

utan även distriktschef. Stadgandet har utsträckts till att omfatta jämväl

lokal, som användes för annat ändamål än såsom arbetslokal, t. ex. personalrum.

I förslaget har därjämte upptagits en särskild bestämmelse, enligt

vilken förbud mot upplåtelse skall kunna riktas mot ägare eller innehavare

av nyttjanderätten till mark, varå grustag eller annat därmed likställt

arbetsställe är beläget (57 § 6 inom.).

Kommittén föreslår vidare, att vitesföreläggande skall kunna begagnas

för att framtvinga efterlevnad av bestämmelserna i 45 § 1 mom. tredje

stycket och 46 § andra stycket om skyldighet för tillverkare, försäljare och

upplåtare av maskiner och därmed jämställda anordningar resp. tillverkare

och försäljare av farliga ämnen eller material att föranstalta om undersökning

och att tillhandahålla prov (57 § 1 inom.). Befogenhet att meddela

sådant vitesföreläggande skall tillkomma endast arbetsrådet. I fråga

om förbud för tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner och därmed

jämställda anordningar överensstämmer förslaget med vad som f. n.

gäller, dock skall förbud kunna meddelas även i det fall att vederbörande

uraktlåter att vid anordningens avlämnande tillhandahålla i 45 § 1 mom.

första stycket angivna föreskrifter (58 § 2 inom.). Vidare föreslås att arbetsrådet

skall äga utfärda förbud för tillverkare eller försäljare av farligt

ämne eller material, som är avsett att brukas inom riket, att avlämna detsamma

utan att iakttaga bestämmelserna i 46 § första stycket (58 §

3 mom.). Även mot installatör skall ett förbudsförfarande kunna tilläm
-

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

pas. Om en installatör åsidosätter vad som stadgas i 45 § 2 mom., skall

sålunda arbetsrådet äga föreskriva vissa villkor för utförande av installationsarbete

eller förbjuda installatören att vidare utföra visst slag av sådant

arbete (58 § 4 inom.).

För tryggande av efterlevnaden av de allmänna bestämmelserna om raster

samt natt- och veckovila skall enligt förslaget samma förfarande tilllämpas

som hittills, dvs. arbetsrådet skall äga meddela vederbörande arbetsgivare

nödiga föreskrifter, som denne har att följa vid äventyr av straffpåföljd

(59 § 1 inom.). Åsidosättande av den allmänna bestämmelsen om

minderårigs användande till arbete (29 § första stycket) skall liksom f. n.

kunna leda till att chefsmyndigheten föreskriver vissa villkor för minderårigs

användande till arbetet i fråga eller förordnar, att minderårig icke

vidare får användas däri (59 § 2 inom.). Överträdelse av dylik föreskrift

är straffbelagd. En nyhet i förslaget är däremot att — såsom berörts i avsnittet

om läkarkontroll över minderåriga — förbud skall kunna tillgripas

för att framtvinga efterlevnad av bestämmelserna om periodisk läkarbesiktning

av minderåriga. Om arbetsgivare använder minderårig till arbete utan

att denne under senast förflutna kalenderår undergått i 36 § föreskriven

läkarbesiktning, skall sålunda vederbörande distriktschef äga förbjuda arbetsgivaren

att efter utsatt skälig tid använda den minderårige i arbetet,

intill dess denne underkastats sådan besiktning (59 § 3 inom.). Om sådant

förbud åsidosättes, inträder straff.

I motsats till vad som nu gäller skola samtliga bestämmelser om förbud

äga tillämpning jämväl å verksamhet, som bedrives av staten. Befogenhet

att i fråga om sådan verksamhet meddela förbud eller vitesföreläggande

skall emellertid — bortsett från förbud jämlikt 59 § 3 mom. — icke tillkomma

distriktschef ulan endast arbetsrådet (57 § 9 inom.). Även stadgandena

i 59 § 1 och 2 mom. om meddelande av föreskrifter för det fall

att vissa angivna bestämmelser åsidosättas skola äga tillämpning å statlig

verksamhet.

För att arbetsrådet skall få tillfälle att följa tillämpningen av bestämmelserna

om vite och förbud föreslås, att distriktschef skall vara skyldig

att ofördröjligen underrätta arbetsrådet om av honom meddelat vitesförekiggande

och förbud (57 § 7 inom.). Det sagda gäller dock ej i fråga om

förbud jämlikt 59 § 3 mom.

Till motivering av förslaget att såsom tvångsmedel införa vite anför

kommittén till en början att det i gällande lag anvisade förbudsförfarandet

vore av sådan ingripande natur, att det ej gärna tillgrepes annat än i

yttersta nödfall. Ett förbud drabbade icke blott arbetsgivaren utan även

mer eller mindre arbetstagarna; stundom kunde det t. o. in. medföra större

olägenheter för arbetstagarna än för arbetsgivaren. I vissa fall då ett missförhållande

vore av sådan beskaffenhet, att förbud icke ansåges kunna

s. 260 Kontrollera mot PDF

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

komma i fråga, kunde det dock ur skyddssynpunkt vara av största betydelse

att rättelse skedde, t. ex. då det gällde förbättring av ventilationen

i en arbetslokal eller anordnande av kläd- och tvättrum. Med hänsyn till

det anförda hade inom kommittén ifrågasatts, om icke ett något smidigare

förfarande än förbud borde införas i lagen för att skapa ökad möjlighet för

distriktschef att påfordra rättelse av missförhållande. I kommitténs preliminära

förslag hade därför upptagits en bestämmelse om rätt för yrkesinspektör

att meddela vitesföreläggande. Mot detta förslag hade i åtskilliga

yttranden, särskilt från arbetsgivarhåll, betänkligheter uttalats. Kommittén

funne emellertid invändningarna icke vara av sådan beskaffenhet,

att de uppvägde de fördelar, som ett vitesförfarande otvivelaktigt innebure

för effektiviteten av yrkesinspektionens arbete. Några betänkligheter mot

att giva distriktschef befogenhet att förelägga vite syntes icke behöva finnas,

enär vida större befogenhet, nämligen att meddela förbud, i gällande

lag tillerkänts yrkesinspektör och bergmästare. En annan uppfattning

skulle innebära, att man fordrade större kvalifikationer av en person, som

skulle meddela vitesföreläggande, än av den som ägde meddela förbud.

Det kunde vidare erinras om att enligt gruvlagen bergmästare i vissa fall

kunde giva vitesföreläggande (75 och 77 §§). I syfte att undvika oskäliga

viten förordade kommittén en begränsning av vitesbeloppet till 1 000 kronor.

Därigenom torde de i vissa yttranden framförda betänkligheterna

reduceras. I detta sammanhang ville kommittén framhålla, att frågan om

vites utdömande fölle under allmän domstol. Denna torde därvid äga

pröva icke blott om förutsättningarna för vitesföreläggande varit för handen

utan även huruvida förutsättningarna i övrigt för vitets utdömande

förelåge samt om vitet vore av rimlig storlek. Skulle domstolen finna det

i föreläggandet angivna beloppet oskäligt högt, torde sålunda domstolen

kunna reducera vitesbeloppet. Med hänsyn till vikten av att de föreslagna

bestämmelserna om vitesföreläggande bleve enhetligt tillämpade ansåge

kommittén att tillfälle borde beredas arbetsrådet att följa tillämpningen av

desamma. Kommittén föresloge därför en föreskrift om skyldighet för

distriktschef att ofördröjligen underrätta arbetsrådet om meddelat föreläggande.

Ehuru det i främsta rummet vore av betydelse att distriktschef

ägde giva vitesföreläggande, ansåge kommittén att sådan befogenhet borde

tillkomma jämväl arbetsrådet. Detta vore även motiverat med hänsyn till

bl. a. bestämmelsen i 23 §, enligt vilken arbetsrådet kunde föreskriva viss

undersökning.

Kommittén framhåller att i många situationer fråga kunde uppkomma,

huruvida vite eller förbud borde användas. Denna fråga finge givetvis avgöras

efter lämplighetsprövning i varje särskilt fall. Ofta kunde det vara

naturligast, att i första hand meddela vitesföreläggande och att, om detta

ej medförde åsyftat resultat, tillgripa förbudsförfarande. I andra fall

kunde det vara lämpligt att direkt meddela förbud.

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Rörande frågan om befogenhet för distriktschef att i fall

av synnerlig fara för arbetares liv eller hälsa meddela

omedelbart verkande förbud anför kommittén följande.

I fall, som nyss nämnts, är det av vikt, att ett ingripande snabbt kan ske.

Detta förutsätter enligt kommitténs mening, att även de lokala tillsynsorganen

givas befogenhet att meddela förbud med omedelbar verkan. Starka

skäl tala också för en vidgad befogenhet för distriktschef i här nämnda

hänseende. Först och främst har distriktschef större kännedom än chefsmyndigheten

om förhållandena vid de arbetsställen, som stå under hans

tillsyn. Han har på grund härav större möjlighet att snabbt fatta beslut.

Chefsmyndigheten däremot måste i regel grunda sitt beslut på de upplysningar

distriktschefen lämnar i ärendet. Denna omgång kan medföra ett

onödigt dröjsmål i meddelandet av beslut. Det är vidare att beakta, att frågan

om förbud ej sällan aktualiseras i samband med inspektion av arbetsställe.

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, såsom framgår

av 57 § 3 inom., att distriktschef tillerkännes befogenhet att jämväl i

fall, då missförhållande medför synnerlig fara för arbetstagares liv eller

hälsa, meddela förbud, som träder i kraft omedelbart och gäller tills vidare,

intill dess annorlunda förordnas. Enligt kommitténs mening torde förslaget

icke behöva inge några allvarliga betänkligheter eller innebära någon fara

för arbetsgivares rättssäkerhet. Skulle arbetsgivaren icke låta sig nöja med

ett i denna ordning meddelat förbud, äger han klaga hos arbetsrådet (lagförslagets

64 §). För övrigt torde få förutsättas, att det förbudsförfarande,

som anvisas i lagen, ej tillgripes annat än i trängande fall för skyddsföreskrifternas

genomförande. Med hänsyn till att förbud enligt 57 § 3 mom.

skall träda i kraft omedelbart förutsättes, att det skall kunna meddelas

utan att arbetsgivaren blivit i saken hörd. Detta har ej ansetts böra särskilt

angivas i lagtexten. Ett påpekande härom göres dock i de till 57 §

3 mom. hörande anvisningarna.

Vid behandling av frågan huruvida statlig verksamhet

fortfarande borde intaga en särställning med avseende

å tvångsbestämmelserna i lagen uttalar kommittén till en början

att den nuvarande ordningen icke vore helt tillfredsställande, i det att

det överlämnats åt vederbörande myndighet att själv i första hand avgöra,

huruvida anvisad skyddsåtgärd skulle vidtagas eller icke. Detta kunde

medföra, att dylikt ärende komme att avgöras utan erforderlig insikt i

arbetarskyddsfrågor. Kommittén ansåge sig i detta sammanhang böra erinra

om att kommerskollegium i sitt år 1911 avgivna yttrande över då föreliggande

förslag till arbetarskyddslag framhållit att liksom rådhusrätten i

den minsta stad ägde handlägga mål mot olika myndigheter, ja t. o. m.

mot Kungl. Maj :t, borde vederbörande inspektionsmyndighet i regel ha

samma befogenhet mot statens institutioner som mot företag av enskild

natur. På grund av det anförda och med hänsyn till den omfattning och

betydelse arbetarskyddet enligt den föreslagna lagstiftningen komme att

få, ansåge kommittén att här åsyftade frågor icke såsom nu borde avgöras

av varje statlig myndighet, som berördes därav, utan att det i stället borde

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

tillkomma den statliga myndighet, som hade till uppgift att svara för arbetarskyddslagens

efterlevnad och tillämpning, att träffa avgörandet. I händelse

av missnöje med dess beslut borde liksom i fråga om enskild verksamhet

klagan kunna föras hos Kungl. Maj:t. Med hänsyn till bl. a. att

lagen föreslagits skola erhålla vidgad tillämpning å statlig verksamhet

ansåge kommittén att befogenhet att meddela vitesföreläggande eller förbud

i fråga om sådan verksamhet icke lämpligen borde tillkomma distrilctschef.

I förhållande till många av de ämbetsverk och myndigheter, som komme att

inbegripas under lagen, finge nämligen distriktschefen anses intaga en

sådan tjänsteställning, att sådan befogenhet icke borde tillerkännas honom.

Samma invändning kunde givetvis göras beträffande arbetsrådet, men dess

ställning i förhållande till de flesta ämbetsverk och myndigheter bleve likväl

en helt annan än distriktschefens. Vad anginge arbetsrådets behandling

av ärende av förevarande art torde rådet i första hand böra hos vederbörande

myndighet påfordra, att åtgärd vidtoges för att avhjälpa missförhållandet

i fråga på sätt som antingen distriktschefen föreslagit eller arbetsrådet

vid ärendets prövning funnit sig böra föreslå. I stället för att vidtaga

tvångsåtgärd för vinnande av rättelse kunde arbetsrådet givetvis även

underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning.

Yttrandena.

Förslaget att i arbetarskyddslagen införa ett vitesförfarande har i flertalet

yttranden lämnats utan erinran. I åtskilliga yttranden uttalas emellertid

betänkligheter mot att vitesföreläggande skulle

kunna meddelas av distriktschef. Sålunda anse domänstyrelsen,

länsstyrelsen i Västmanlands län, svenska arbetsgivareföreningen,

handelns arbetsgivareorganisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation

och kooperativa förbundets styrelse att befogenheten att förelägga

vite i varje fall borde förbehållas arbetsrådet. Till motivering av sin ståndpunkt

anför länsstyrelsen i Västmanlands län följande.

Väl kan det vara sant, att rättigheten att meddela förbud i realiteten är

ett långt större ingrepp, men å andra sidan tillgripes detta endast i yttersta

nödfall. Däremot torde det nog finnas anledning att förmoda att vitesförelägganden

komma att tillgripas rätt ofta, och kanske även i sådana fall,

där vederbörande distriktschef icke sökt att övertyga vederbörande arbetsgivare

om nödvändigheten av ifrågasatta skyddsåtgärder. Då emellertid det

åligger distriktschef att vid utövande av tillsyn tillhandagå med upplysningar,

råd och anvisningar i frågor rörande arbetets sundhet och säkerhet

och då lagens bestämmelser, såsom de måst avfattas, i många fall förutsätta

en skälighetsprövning som grund för tillämpningen av dess föreskrifter,

torde det bästa resultatet nås om tillsynsorganet fortfarande får intaga

ställning som rådgivande och icke dömande myndighet. Härtill kommer,

att domstol vid utdömandet av ett vite kan komma att sänka av distriktschef

bestämt vitesbelopp, något som icke heller torde stärka en distriktschefs

ställning gentemot en arbetsgivare. Befogenheten att meddela vitesföreläggande

bör i stället tillkomma arbetsrådet.

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kooperativa förbundets styrelse säger sig i likhet med 1937 års arbetarskyddskommitté

anse det olämpligt att den som meddelade föreskrift även

hade att förelägga vite, särskilt som lagens bestämmelser vore så avfattade

att de gåve rum för olika tillämpning. Även svenska arbetsgivareföreningen

erinrar om att 1937 års arbetarskyddskommitté motsatt sig införande av

befogenhet för yrkesinspektör att meddela vitesföreläggande.

Att befogenheten att giva vitesföreläggande borde anförtros åt länsstyrelsen

förordas av överståthållarämbetet, som anser det starkt kunna

ifrågasättas, huruvida de blivande distriktscheferna verkligen konnne att

äga kompetens för denna uppgift. Avsåge man att genom vitesföreläggandet

framtvinga viss positiv åtgärd från arbetsgivarens sida kunde frågan

icke uteslutande bedömas med utgångspunkt från åtgärdens behövlighet

ur arbetarskyddssynpunkt utan hänsyn måste även tagas till arbetsgivarens

rättsliga möjligheter att vidtaga den anvisade åtgärden. Dessa möjligheter

kunde av olika skäl vara begränsade, t. ex. på grund av att han icke

ägde fastigheten eller på grund av bestämmelser i byggnadslagstiftningen.

Det kunde i detta sammanhang erinras om att det enligt brandlagen ankomme

på länsstyrelsen att förelägga vite.

I ytterligare några yttranden uttalas ur olika synpunkter betänkligheter

mot att distriktschef skulle äga förelägga vite. Sålunda anser förste stadsläkaren

i Stockholm det kunna ifrågasättas, om en tjänsteman, som icke

vore jurist, borde erhålla dylik befogenhet. I varje fall måste distriktschefen

tillförsäkras tillgång till juridisk sakkunskap vid handläggning av dylika

ärenden. Samarbetskommittén för byggnadsfrågor gör gällande, att

en sådan befogenhet för en enda person hittills torde vara okänd inom

svensk administration.

I anledning av kommitténs uttalande att oskäliga viten skulle kunna

rättas till av den domstol, som hade att utdöma vitet, ifrågasätter kommerskollegium

om denna möjlighet till rättelse verkligen stode öppen. Visserligen

ägde domstolen pröva, huruvida den vitesföreläggande myndigheten

haft rätt att besluta föreläggandet, men prövningen, huruvida vitets belopp

rätt avvägts, syntes närmast vara eu fråga av administrativ natur. Kollegium,

som icke ville göra någon erinran mot införandet att rätt för

distriktscheferna att förelägga vite, utginge från att arbetsrådet, dit vitesföreläggande

skulle anmälas, komme att upptaga dessa anmälningar till

omedelbar behandling och därvid tillse, att föreläggandena vid behov rättades,

även om besvär ej anförts.

Föreskriften att arbetsgivaren skall höras i saken innan

vitesföreläggande meddelas kritiseras av landsorganisationen,

som anser densamma vara ganska omotiverad. Situationen vore ju den att

arbetsgivaren tidigare fått en uttrycklig anmaning att vidtaga eu viss

skyddsåtgärd men underlåtit att efterkomma anmaningen. Innan föreläg
-

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

gande meddelades, måste distriktschefen ha konstaterat sistnämnda förhållande

och »prövat nödigt» att giva vitesföreläggande, i vilken prövning

tydligen inginge att han måste förvissa sig om att uraktlåtenheten icke berodde

på objektiv omöjlighet. Under sådana förhållanden och då arbetsgivaren

för övrigt ägde besvärsrätt funnes i regel ej anledning att uppskjuta

föreläggandet för att bereda arbetsgivaren tillfälle att inkomma

med skriftligt yttrande i saken. Distriktschefen borde ha rätt men icke

ovillkorlig plikt att inhämta yttrande.

I flera yttranden, bl. a. det av riksförsäkringsanstalten avgivna, hemställes

att uttrycket »sedan denne blivit i saken hörd» i syfte att förtydliga

lagtexten måtte utbytas mot uttrycket »sedan denne beretts tillfälle att

inom skälig tid inkomma med yttrande». Av kommitténs motivering framginge

nämligen att det av kommittén använda uttrycket avsetts skola äga

denna innebörd.

De föreslagna bestämmelserna om förbud ha föranlett erinringar

endast i ett fåtal yttranden. Kooperativa förbundets styrelse anser

att förbud borde få meddelas av distriktschefen allenast då synnerlig fara

för arbetstagarnas liv eller hälsa förelåge. I övriga fall borde befogenheten

att utfärda förbud tillkomma arbetsrådet.

Svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation och

försäkringsbolagens förhandlingsorganisation yrka att befogenheten att

utan arbetsgivarens hörande meddela omedelbart ikraftträdande förbud

liksom f. n. förbehålles chefsmyndigheten. I anslutning härtill framhålles

att bedömandet av huruvida synnerlig fara förelåge kunde vara synnerligen

subjektivt. Distriktschefen kunde f. ö. genom det av kommittén

ifrågasatta stadgandet lätt komma i en ömtålig situation. Riksförsäkringsanstalten

uttalar att det föreslagna stadgandet om befogenhet för distriktschef

att meddela omedelbart ikraftträdande förbud kunde vara ägnat att

ingiva betänkligheter. Då emellertid arbetsrådet ofördröjligen skulle underrättas

om sådant förbuds utfärdande, hade anstalten icke funnit skäl påyrka

någon ändring av förslaget i förevarande avseende.

Landsorganisationen anser det uttryckligen böra angivas i lagtexten att

förbud i fall av synnerlig fara kunde meddelas utan arbetsgivarens hörande.

Socialstyrelsen finner regler angående valet mellan vite och förbud önskvärda.

Kunde tillfredsställande sådana ej uppställas, finge det väl överlämnas

åt distriktschefen att handla på sätt som med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall syntes mest lämpligt. Sannolikt torde vitesförfarandet

vanligen vara att föredraga i fall av mindre betydelse, under

det att förbudsförfarandet oftast måste anlitas då allvarlig och trängande

fara vore för handen.

Stockholms och Skånes handelskamrar ifrågasätta, huruvida icke den

enligt 58 § 4 mom. arbetsrådet tillagda befogenheten att meddela förbud

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

för installatör, som åsidosatt för monteringen gällande föreskrifter,

att vidare utföra visst slag av sådant arbete lämpligen borde anförtros åt

allmän domstol. Ett ingripande från samhällets sida av denna exceptionella

karaktär, vilket medförde sådana konsekvenser för den enskilde i

hans näringsverksamhet, borde nämligen principiellt icke ske i administrativ

ordning.

Rörande frågan om tvångsbestämmelsernas tillämpning

på statlig verksamhet anför länsstyrelsen i Malmöhus län

att det knappast syntes rimligt att giva arbetsrådet så vidsträckta befogenheter

i förhållande till andra statliga myndigheter, som kommitténs förslag

innebure. Man skulle eljest kunna tänka sig exempelvis en sådan situation,

som att ett ämbetsverk beslutat vidtaga viss åtgärd, men att denna sedermera

av arbetsrådet förklarades icke böra komma till stånd. Det kunde

knappast anses riktigt, att dylika konflikter löstes av någon annan än

Kungl. Maj :t. Marinförvaltningen anmärker att om distriktschef å ett statligt

arbetsställe anbefallt åtgärd, som droge med sig ekonomiska konsekvenser,

någon bestämd tid för åtgärdens verkställande icke kunde fastställas

på grund av att den tid det kunde taga innan erforderliga medel

ställts till förfogande varierade. Beroende på åtgärdens omfattning kunde

det dröja från någon månad upp till ett par år, det senare om medlen skulle

beviljas av riksdagen.

Landsorganisationen och kooperativa förbundets styrelse avstyrka den

av kommittén föreslagna inskränkningen i distriktschefs befogenheter att

vite och förbud i fråga om statlig verksamhet skulle kunna meddelas endast

av arbetsrådet. Landsorganisationen åberopar ett yttrande av telegraf- och

telefonmannaförbundet, vari framhålles att erfarenheten icke utvisade att

förhållandena i arbetarskyddshänseende vore bättre vid statens företag än

vid privata, varför distriktschef borde ha samma befogenheter mot statens

verk som mot enskilda företagare. För egen del uttalar landsorganisationen

härefter att inskränkningen vore sakligt ogrundad. Det kunde i förevarande

hänseende icke rimligen tilläggas någon betydelse att arbetsgivaren

vore en statlig myndighet, med mindre man utginge från att man av eu

sådan arbetsgivare icke kunde förvänta samma respekt för de statliga tillsynsorganen,

som man förutsatte hos en kommunal myndighet eller enskild

företagare. Kooperativa förbundets styrelse — vilken såsom nämnts

anser att befogenhet att meddela förbud borde tillkomma distriktschef allenast

då synnerlig fara förelåge — hävdar att det i sådana fall icke finge

göras skillnad mellan statligt anställda och andra arbetstagare. Undantagsföreskriften

borde såsom sakligt ogrundad utgå.

Departementschefen.

Såsom i ett tidigare sammanhang nämnts är överträdelse av de i arbetarskyddslagen

meddelade föreskrifterna i allmänhet icke direkt straffbelagd.

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

För att framtvinga lagens efterlevnad i det särskilda fallet äga emellertid

tillsynsorganen förbjuda arbetsgivare att bedriva visst arbete eller använda

viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller viss arbetsmetod

utan att ha iakttagit visst vid förbudets meddelande angivet villkor.

Arbetarskyddskoinmittén har icke ifrågasatt någon principiell ändring på

denna punkt. Kommittén har emellertid föreslagit att utöver förbudsförfarandet

tillsynsorganen skola till sitt förfogande få jämväl en annan möjlighet

att framtvinga åtgärd, som ur arbetarskyddssynpunkt är påkallad.

För sådant ändamål skall nämligen enligt förslaget ett vitesföreläggande

kunna utfärdas, dock endast där underlåtenhet att vidtaga viss åtgärd ej

är direkt straffbelagd.

Till motivering för nämnda förslag har kommittén i huvudsak åberopat,

att förbudsförfarandet vore av så ingripande natur, att behov förelåge av

en möjlighet till ett smidigare förfarande. Härvid har dock kommittén

enligt min mening överbetonat förbudsförfarandets innebörd. Ett med

stöd av arbetarskyddslagen meddelat förbud innebär icke att vederbörande

arbetsgivare är skyldig att stoppa driften, med mindre han underlåter att

ställa sig till efterrättelse de villkor som i samband med förbudet föreskrivits.

Iakttagas föreskrifterna, träder förbudet aldrig i funktion. Vid

sådant förhållande är skillnaden mellan förbudsförfarandet och det av kommittén

föreslagna vitesförfarandet endast den, att i det förra fallet en underlåtenhet

att vidtaga föreskriven åtgärd kan medföra straffpåföljd, medan

i det senare fallet underlåtenheten resulterar i utdömande av vitet. I båda

fallen kräves ett domstolsförfarande. Kommittén har förutsatt, att domstolen

skulle äga pröva icke blott huruvida förutsättningar för vitesföreläggandet

varit för handen utan även skäligheten av vitesbeloppet. De båda

förfaringssätten komma därför i realiteten icke att uppvisa någon egentlig

skillnad utom i det avseendet, att vid vitesförfarandet vederbörande yrkesinspektör

skall på förhand angiva den påföljd, som enligt hans mening bör

inträda för arbetsgivaren, om den påfordrade åtgärden icke vidtages. Ur

vissa synpunkter kan man hysa tvekan om lämpligheten av att giva yrkesinspektören

en dylik befogenhet.

På grund av det anförda anser jag, att någon anledning icke föreligger

att införa ett vitesförfarande som ett alternativ till förbudsförfarandet.

Medgivas måste dock, att det stundom kan synas mindre lämpligt att såsom

påföljd för underlåtenhet att vidtaga en relativt obetydlig åtgärd stadga ett

förbud, som kan te sig orimligt vid jämförelse med den ifrågasatta åtgärden.

Vid sidan av förbudsförfarandet synes därför böra införas en rätt för

yrkesinspektör att förelägga arbetsgivare att vidtaga viss åtgärd till förekommande

av ohälsa eller olycksfall. Underlåtenhet att efterkomma sådant

föreläggande bör medföra straff på samma sätt som överträdelse av meddelat

förbud straffbelägges. I sak innebär detta förslag i förhållande till

kommittéförslaget ingen annan skillnad än att påföljden vid underlåtenhet

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

att efterkomma föreläggandet icke på förhand fixeras av vederbörande

yrkesinspektör. Den psykologiska effekt, som ett sådant förhandsangivande

kan tänkas ha, synes lika väl kunna vinnas genom att yrkesinspektören i

ett föreläggande angiver att åsidosättande av detsamma kan medföra åtal

och straff.

Kommittén har ansett, att det av kommittén förordade vitesförfarandet

skulle kunna komma till användning även i vissa fall, då ett förbudsförfarande

icke är möjligt. Regleras föreskrifterna i ämnet på sätt jag här förordat,

torde anledning saknas att göra någon skillnad mellan förbudsförfarandets

tillämpningsområde och det område, inom vilket endast föreläggande

skall kunna ske. Eventuellt erforderliga riktlinjer för valet mellan

föreläggande och förbud torde kunna utfärdas i administrativ ordning.

För ett särskilt fall, där fråga ej är om omedelbart tillgodoseende av

arbetarskyddssynpunkten, synes emellertid ett vitesförfarande lämpligt. Jag

syftar här på ett av kommittén föreslaget stadgande om skyldighet för

arbetsgivare ävensom tillverkare och försäljare av maskiner in. fl. att föranstalta

om undersökning av visst ämne eller material eller maskin, redskap

eller annan teknisk anordning eller att tillhandahålla erforderliga

prov för sådan undersökning. Då det här gäller en åtgärd, som i första

hand endast avser att få konstaterat huruvida särskild åtgärd ur arbetarskyddssynpunkt

är påkallad, synes något föreläggande eller förbud av förut

nämnd art icke böra komma i fråga. I stället vill jag föreslå, att för detta

fall vitesföreläggande skall kunna tillgripas för att möjliggöra den erforderliga

undersökningen. Befogenhet att meddela dylikt vitesföreläggande torde

lämpligen böra förbehållas arbetarskyddsstyrelsen.

I fråga om förbudsförfarandet har kommittén föreslagit den ändringen,

att befogenhet att meddela omedelbart ikraftträdande förbud skall tillkomma

icke blott chefsmyndigheten utan jämväl vederbörande yrkesinspektör.

Häremot ha i några yttranden gjorts invändningar under åberopande av

bl. a. att bedömandet av huruvida synnerlig fara för arbetstagarnas liv eller

hälsa förelåge kunde vara synnerligen subjektivt. Med hänsyn till vikten av

ett snabbt ingripande i fall av förevarande art synes emellertid vad sålunda

anförts icke utgöra skäl att frångå kommitténs förslag på denna punkt.

I likhet med landsorganisationen finner jag det böra i lagtexten uttryckligen

angivas, att sådant förbud som här avses må meddelas utan avbidan på

vederbörande arbetsgivares yttrande. I andra fall anser jag däremot föreläggande

eller förbud icke böra meddelas utan att arbetsgivaren erhållit tillfälle

att yttra sig i ärendet. Det torde dock icke vara ofrånkomligen nödvändigt

att alltid kräva skriftligt yttrande.

En betydande avvikelse från gällande ordning innebär arbetarskyddskommitténs

förslag att tvångsmedel enligt lagen skola kunna tillgripas även

då fråga är om verksamhet, som bedrives av staten. F. n. ankommer det på

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Kungl. Maj :t att, om vederbörande statliga myndighet icke finner sig

kunna vidtaga av yrkesinspektionen anbefalld åtgärd, taga ståndpunkt till

frågan. Detta sammanhänger givetvis därmed, att åtgärdens vidtagande

kan vara förenad med utgifter, som icke kunna täckas med de till myndighetens

förfogande stående medlen. Kommittén har såsom ett skäl för

sitt förslag i denna del åberopat att, liksom domstol ägde handlägga mål

jämväl mot staten, vederbörande inspektionsmyndighet borde ha samma

befogenhet mot statens institutioner som mot enskilda företag. I arbetarskyddslagen

är det emellertid fråga om att vid straffpåföljd vidtaga viss

åtgärd. Ett strafförfarande kan tydligen icke riktas mot staten såsom

sådan och även om straffansvaret lägges på vederbörande arbetsföreståndare,

torde det vara uteslutet att ådöma honom straff, om han icke av

statsmakterna satts i tillfälle att vidtaga åtgärden.

Av nu anförda skäl kan jag icke ansluta mig till kommittéförslaget i

denna del. Vad kommittén anfört till stöd för att befogenheten att utfärda

förbud i förevarande fall icke borde tillkomma distriktschef utan endast

arbetsrådet har emellertid föranlett mig att till övervägande upptaga frågan

om ändring av det förfaringssätt, som nu är föreskrivet för den händelse

åtgärd ur arbetarskyddssynpunkt finnes påkallad i fråga om verksamhet

som bedrives av staten. Såsom kommittén anfört har yrkesinspektionens

chefsmyndighet en helt annan ställning i förhållande till andra ämbetsverk

och myndigheter än vederbörande yrkesinspektör. Det torde därför kunna

förväntas, att framställningar i arbetarskyddsfrågor, som från chefsmyndigheten

riktas till viss annan statlig myndighet, ha större effekt än av yrkesinspektören

gjorda anmaningar. En framställning, som av chefsmyndigheten

göres hos Kungl. Maj :t, är vidare ägnad att belysa en arbetarskyddsfråga

på ett mera ingående sätt än en framställning från den berörda

myndigheten själv. På grund härav har jag funnit det av kommittén

rekommenderade förfaringssättet i sådana ärenden, varom här är fråga,

vara att föredraga framför nuvarande ordning, bortsett därifrån att -—

såsom tidigare nämnts — några tvångsmedel icke böra kunna tillgripas av

chefsmyndigheten. I enlighet härmed bör sålunda yrkesinspektör, som finner

ingripande påkallat i fråga om verksamhet som bedrives av staten,

göra anmälan därom till arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsen bör därefter

i första hand hos vederbörande myndighet påfordra, att åtgärd vidtages i

enlighet med vad yrkesinspektören förordat eller på annat av styrelsen

anvisat sätt. Finner sig myndigheten icke kunna tillmötesgå en sådan hemställan,

bör underrättelse därom meddelas arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsen

kan då, om den finner anledning därtill föreligga, underställa frågan Kungl.

Maj :ts prövning. Hinder bör givetvis icke föreligga för att styrelsen i särskilt

fall vänder sig direkt till Kungl. Maj:t.

Det nu anförda äger icke motsvarande tillämpning i fråga om det av mig

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

förut omnämnda vitesförfarandet för framtvingande av undersökning av

ämne eller material. Sådan undersökning torde nämligen regelmässigt icke

kräva utgifter av den omfattning, att anledning föreligger att undantaga

statlig verksamhet från bestämmelserna därom. Vitesföreläggandet kommer

att rikta sig mot vederbörande arbetsföreståndare, då jag förutsätter

att arbetsföreståndaren skall vara att anse såsom arbetsgivare i förevarande

fall.

Efterlevnaden av bestämmelserna om raster samt natt- och veckovila

skall enligt kommittéförslaget liksom enligt gällande lag tryggas därigenom

att den centrala arbetarskyddsmyndigheten vid behov skall äga meddela

arbetsgivare särskilda föreskrifter, vilkas åsidosättande medför straffpåföljd.

Enligt förslaget skola dock sådana föreskrifter kunna meddelas

även i fråga om verksamhet som bedrives av staten. På denna punkt anser

jag emellertid, av enahanda skäl som i det föregående anförts beträffande

förbudsförfaranaet, att såsom hittills sådan verksamhet bör vara undantagen

från här ifrågavarande sanktionsförfarande. Såsom ett ytterligare

skäl härför må anföras, att arbetstidslagstiftningen icke omfattar den statliga

verksamheten, utan ankommer det på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga

föreskrifter angående arbetstiden. I övrigt ansluter jag mig till

kommittéförslaget i denna del. Vad nu sagts bör äga motsvarande tillämpning,

om arbetsgivare åsidosätter den allmänna föreskriften i 26 § första

stycket i departementsförslaget angående minderårigs användande till

arbete.

Kommitténs förslag upptager i likhet med gällande lag särskilda förbudsbestämmelser

för tillverkare och försäljare av maskiner m. m. samt upplåtare

av lokal. I dessa hänseenden ansluter jag mig till förslaget. Vad angår

installatörsverksamhet har i yttrandena uttalats tvekan om lämpligheten att

låta administrativ myndighet utfärda förbud att vidare utföra installationer

av visst slag. Med den sammansättning arbetarskyddsstyrelsen avses skola

erhålla vid prövningen av dylika ärenden torde dock denna invändning

sakna fog. På sätt kommittén föreslagit bör vidare genom ett förbudsförfarande

garantier skapas för att de särskilda reglerna om arbetarskyddet

i grustag och å liknande arbetsställen bliva efterföljda. Likaså bör i enlighet

med kommitténs förslag förbud kunna meddelas mot minderårigs användande

i arbete, då föreskrifterna om läkarbesiktning av minderåriga icke

iakttagits.

I gällande lag äro förbudsbestämmelserna för tillverkare m. fl. icke

nämnda i det stadgande, enligt vilket statlig verksamhet icke omfattas av

förbudsförfarandet. Anledning torde icke heller föreligga att låta staten

intaga någon särställning på detta område. Jag förordar därför att här

ifrågavarande förbudsbestäminelser göras tillämpliga även i fråga om verksamhet,

som bedrives av staten.

s. 270 Kontrollera mot PDF

270 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Överflyttning av arbetsgivaransvaret.

Gällande lag.

Gällande arbetarskyddslag intar principiellt den ståndpunkten att, där

ej annat angives, arbetsgivaren är den som bär ansvaret för att lagens föreskrifter

iakttagas på arbetsstället. Enligt 53 § skall emellertid i fråga om

verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, vad i lagen stadgas om

arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren. Det må i detta sammanhang erinras

om att lagens stadganden om förbud med tillhörande straffbestämmelser

icke äga tillämpning å verksamhet, som bedrives av staten. Beträffande

andra juridiska personer än staten och kommunerna, t. ex. bolag och

föreningar, gäller däremot huvudregeln att det är arbetsgivaren som är

ansvarig för lagens efterlevnad. Frågan av vilken eller vilka fysiska personer

detta ansvar skall utkrävas får avgöras med ledning av allmänna

straffrättsliga grundsatser.

Begäran om utredning m. m.

I anledning av en vid 1943 års riksdag väckt motion (I: 60) anhöll riksdagen,

på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 25), i skrivelse

till Kungl. Maj :t den 29 maj 1943 (nr 250) att vid kommitténs utredning

måtte tagas under övervägande, huruvida och i vad mån möjlighet borde

beredas till överflyttning av ansvaret för iakttagande av arbetarskyddslagstiftningen

från arbetsgivare till särskild arbetsföreståndare. I skrivelse

den 30 juni 1943 anmodade Kungl. Maj :t kommittén att överväga detta

spörsmål i samband med fullgörandet av dess uppdrag.

Det må i detta sammanhang nämnas att i arbetstidslagarna möjlighet

skapats för arbetsgivare att få ansvaret för lagarnas efterlevnad överflyttat

till särskild arbetsföreståndare. Enligt föreskrift i lagarna skall nämligen,

där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit viss person

såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe, vad i lagen är stadgat angående

arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren (se bl. a. 15 § andra stycket

allmänna arbetstidslagen).

Kommitténs förslag.

Enligt kommittéförslaget skall liksom f. n. arbetsföreståndaren anses

som arbetsgivare i fråga om verksamhet som bedrives av staten eller kommun.

Därjämte föreslår kommittén att beträffande annan verksamhet

arbetsgivaransvaret i viss utsträckning skall kunna överflyttas till arbetsföreståndare

(2 § b tredje stycket). För sådan överflyttning skall fordras

arbetsrådets godkännande, överflyttning skall kunna medgivas endast i

vad angår bestämmelserna i 7—9 §§, 10 § 2 mom., 15, 18—22, 24, 26—37,

40—42, 50, 55 och 56 §§ (anvisningarna till 2 §). Denna gränsdragning

innebär i stort sett att ansvaret kan överflyttas beträffande bestämmel
-

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

serna om minderåriga, kvinnor, raster, natt- och veckovila ävensom rörande

anmälningsskyldighet o. d. men icke i fråga om de stadganden, som

ålägga arbetsgivaren att vidtaga åtgärder för att förebygga ohälsa och

olycksfall i arbetet.

I motiveringen till de föreslagna bestämmelserna om överflyttning av

arbetsgivaransvaret inom andra företag än statliga och kommunala framhåller

kommittén inledningsvis att den funnit skäl tala såväl för som mot

en dylik överflyttning. Såsom skäl för att en överflyttning borde kunna ske

anför kommittén följande.

Då en verksamhet bedrives av bolag eller annan enskild juridisk person,

är det ofta icke möjligt för delägare eller styrelsemedlemmar att äga sådan

kännedom om eller på sådant sätt bestämma över arbetets anordnande och

.bedrivande inom verksamheten, att de med hänsyn härtill kunna ikläda

sig ansvaret för efterlevnaden av lagens bestämmelser. Därtill kommer, att

delägarna eller styrelsemedlemmarna ofta äro bosatta på annan ort än den,

där verksamheten bedrives. I sådant fall kan det synas önskvärt och jämväl

anses naturligt, att ansvaret för lagens efterlevnad lägges på den, som

utövar den direkta ledningen av verksamheten. Det förekommer också,

att en arbetsgivare bedriver verksamhet på flera olika platser i landet. Ej

minst gäller detta beträffande byggnads- och anläggningsverksamhet. Även

i dylika fall synes önskvärt, att det ansvar, varom här är fråga, ålägges den

person, som närmast har hand om ledningen av arbetet på respektive plats.

En arbetsgivare, som bor på annan ort än den, där verksamheten utövas,

saknar ofta möjlighet att närmare övervaka, hur arbetet anordnas och bedrives.

Även denna omständighet kan motivera ett överflyttande av arbetsgivaransvaret.

Detsamma gäller vid allmänt uppdrag, sjukdom, hög ålder

eller annan liknande orsak, varigenom arbetsgivaren är förhindrad att deltaga

i verksamheten eller närmare övervaka arbetets anordnande och bedrivande.

Kommittén anför härjämte följande.

Det kan ifrågasättas, huruvida de förpliktelser att vidtaga åtgärder till

förekommande av ohälsa och olycksfall i arbete, vilka jämlikt arbetarskyddslagen

åvila arbetsgivare, verkligen kunna överflyttas på särskild

person såsom arbetsföreståndare. Detta förutsätter, att dylik person innehar

sådan ställning eller är tillerkänd sådan befogenhet, att han, då han

i arbetsgivarens ställe övertager ledningen och ansvaret för verksamheten

i här berörda hänseende, kan inverka på samtliga de förhållanden, som

beröras av arbetarskyddslagstiftningen. Det gäller härvid icke endast att

bestämma om hur själva arbetet skall anordnas och bedrivas utan även att

ombesörja, att arbetstagarna tillförsäkras sunda och säkra arbetsförhållanden.

Detta innebär hland annat, att han skall besluta och föranstalta

om vidtagande av åtgärder, som avse exempelvis arbetslokalens anordning,

belysning, uppvärmning och ventilation, maskiners anordnande och inskyddande,

olika materials och ämnens användning i verksamheten, inrättande

av hygieniska anordningar in. in. Vidtagandet av åtgärder i nu

nämnda hänseenden är emellertid ofta eu fråga av betydande ekonomisk

innebörd. Även härutinnan måste dock arbetsföreståndaren äga beslutanderätt,

om han skall kunna bära arbetsgivarens fulla ansvar för lagens efter
-

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Mnj:ts proposition nr 2!)8.

levnad. Det är heller icke uteslutet, att arbetsgivaren kan genom direktiv

eller på annat sätt ålägga arbetsföreståndaren att iakttaga sådan återhållsamhet

i fråga om vidtagande av skyddsåtgärder, att sundheten och säkerheten

i arbetet kan i hög grad äventyras. Att arbetsföreståndaren under

sådana förhållanden ändock skall taga ansvar i stället för arbetsgivaren

synes oskäligt.

Det är vidare att märka, att därest en arbetsgivare underlåter att vidtaga

viss skyddsåtgärd, han kan av yrkesinspektör förbjudas att exempelvis använda

viss lokal eller bedriva visst arbete. Därest arbetsgivaransvaret jämlikt

arbetarskyddslagen överflyttades till särskild arbetsföreståndare, skulle

dylikt förbud riktas mot denne. Då det emellertid är arbetsgivaren, som

driver verksamheten, synes ett dylikt förbud näppeligen kunna riktas mot

arbetsföreståndaren.

Det måste också anses naturligt, att när arbetsgivare ålagts vissa förpliktelser

i skyddshänseende, dessa förpliktelser också skola åvila den som

är den verklige företagaren, d. v. s. den för vars räkning arbetet ytterst sker.

Det är denne som skall tillse, att sådana åtgärder vidtagas, att arbetstagaren

ej utsättes för skada i arbetet, och från denna skyldighet skall han ej kunna

fritaga sig genom att av organisatoriska eller andra skäl i förhållande till

arbetstagaren inskjuta en mer eller mindre osjälvständig mellanman. Ett

annat betraktelsesätt skulle kunna medföra risk för att rätten till den förmån

man velat bereda arbetstagarna genom skyddslagstiftningen bleve

illusorisk.

Kommittén uttalar härefter att med hänsyn till de nu anförda skälen en

överflyttning av ansvaret icke borde kunna ske i vad anginge åtgärder som

avsåge att förekomma ohälsa och olycksfall i arbete. Saken ställde sig något

annorlunda, när det gällde lagens ordningsföreskrifter och därmed jämförliga

bestämmelser. Iakttagandet av dessa hörde nära samman med de

förpliktelser, som vanligen åvilade en arbetsledare, och vore ej heller förenat

med utgifter av nämnvärd storlek. Ifrågavarande bestämmelser vore

också jämförbara med bestämmelserna i arbetstidslagarna, där överflyttning

av arbetsgivarens ansvar kunde ske. Med hänsyn till det anförda ansåge

kommittén att möjlighet att överflytta arbetsgivaransvaret å arbetsföreståndare

borde beredas beträffande vissa av arbetarskyddslagens bestämmelser.

Rörande frågan vilka bestämmelser som borde hänföras till

den grupp, där överflyttning skulle kunna äga rum, anför kommittén

följande.

En överflyttning av arbetsgivaransvaret synes böra möjliggöras huvudsakligen

i vad avser de egentliga ordningsföreskrifterna i lagen, såsom beträffande

uppsättande av vissa anslag, fullgörande av viss anmälningsskyldighet

och insändande av byggnadsförslag för granskning. Vidare bör

det lämpligen kunna åläggas arbetsföreståndare att iakttaga vad i lagen

stadgas om begränsning av arbetstiden för och om läkarkontroll över arbetstagare,

som sysselsättas i hälsofarligt arbete. Åt arbetsföreståndare bör

jämväl kunna uppdragas att övervaka, att lagens bestämmelser om raster,

natt- och veckovila iakttagas liksom även att flertalet av de bestämmelser,

som avse minderårigas och kvinnors användande i arbete, efterlevas. Slutligen

bör till särskild arbetsföreståndare kunna överflyttas ansvaret för att

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

de skyldigheter, som åvila arbetsgivare att bereda tillsynsorgan tillträde

till arbetsställe, tillhandagå dessa med erforderliga upplysningar samt tillhandahålla

inspektionsbok och författningar vid arbetsstället, bliva iakttagna.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att en överflyttning av

arbetsgivaransvaret enligt kommitténs mening bör kunna ske i fråga om

alla sådana bestämmelser i lagen, som i regel äro direkt straffbelagda.

Kommittén anför vidare att för överflyttning av arbetsgivaransvaret å

arbetsföreståndare borde — i likhet med vad som gällde enligt arbetstidslagarna

— krävas medgivande av arbetsrådet i det särskilda fallet. Såsom

allmänna riktlinjer för arbetsrådets prövning av frågan, vem som borde

godtagas såsom arbetsföreståndare, borde enligt kommitténs mening bl. a.

gälla att vederbörande själv förklarat sig villig att ikläda sig ifrågavarande

ansvar, att han hade rätt att anställa och avskeda arbetstagare samt att

han omhänderhade den direkta ledningen av arbetet och i fråga om dess

anordnande och bedrivande intoge en relativt självständig ställning gentemot

arbetsgivaren. Kommittén fortsätter härefter.

Bland personer, som i främsta rummet torde böra ifrågakoimna såsom

arbetsföreståndare, anser kommittén böra nämnas ett bolags verkställande

direktör samt fabriks- eller platschef vid anläggning, som tillhör ett större

företag eller som är belägen på avsevärt avstånd från bolagets huvudkontor

eller arbetsgivarens hemvist. Vidare kunna nämnas filialchefer vid

större affärsföretag, särskilt där dessa ha filialer på olika platser i landet.

Såsom arbetsföreståndare vid jordbruk torde företrädesvis böra godtagas

förvaltare eller inspektörer. Inom byggnads- och anläggningsverksamhet,

som av ett och samma företag bedrives på olika arbetsplatser samtidigt och

där fördenskull en överflyttning av arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare

är önskvärd, synes högste arbetsledaren på respektive arbetsplats

böra kunna ifrågakomma.

Kommittén framhåller att den föreslagna överflyttningen av arbetsgivaransvaret

medförde att lagens straffbestämmelser på de områden som överflyttningen

avsåge komme att gälla arbetsföreståndaren i stället för arbetsgivaren.

Därvid vore emellertid att märka att om arbetsföreståndaren företagit

eller underlåtit något på uttrycklig order av arbetsgivaren, ansvaret

jämlikt arbetarskyddslagen torde åvila arbetsgivaren. Därmed vore emellertid

icke sagt, att arbetsföreståndaren i sådant fall vore fritagen från

straff enligt allmän lag. Kommittén påpekar i detta sammanhang att

bestämmelserna om överflyttning icke avsåge att reglera frågan, huruvida

skadeståndsanspråk kunde göras gällande mot arbetsgivare i anledning av

skada, som tillskyndats arbetstagare genom arbetet hos arbetsgivaren.

Vad angår verksamhet, som bedrives av staten eller

k o in in u n, har för kommittén framhållits, att det stundom vore svårt

att avgöra vem som kunde anses såsom arbetsföreståndare i lagens mening.

Kommittén anför i denna fråga följande.

18 Bihang titt riksdagens protokoll 1948. I sand. Nr 298.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Att giva eu tillfredsställande allmängiltig definition på begreppet arbetsföreståndare

erbjuder stora svårigheter. Med arbetsföreståndare för viss

verksamhet (företag) torde i allmänhet böra förstås person, som antortrotts

den direkta ledningen och förvaltningen av verksamheten. Förutom

att övervaka och bestämma om arbetets anordnande och bedrivande synes

han sålunda i regel böra ha att svara för förvaltning och vård av alla för

verksamhetens drift erforderliga byggnader, maskiner och andra anordningar.

Har av organisatoriska eller andra skäl handläggningen av de i en

och samma verksamhet förekommande ärendena fördelats på flera personer

med viss beslutanderätt hos var och en med hänsyn till ärendenas omfattning

och beskaffenhet, synes detta enligt kommitténs mening få betraktas

som en för verksamheten intern angelägenhet och följaktligen icke

medföra ändring i det fulla ansvar, som jämlikt den föreslagna lagen bör

åvila den som enligt vad ovan angivits är att betrakta som verksamhetens

arbetsföreståndare.

Yttrandena.

Frågan om överflyttning av arbetsgivaransvaret inom annan verksamhet

än statlig och kommunal sådan behandlas i ganska få yttranden. Socialstyrelsen

uttalar att anmärkningar visserligen kunde framställas mot förslaget

— bl. a. att uppdelningen av ansvaret stundom torde kunna leda

till en viss osäkerhet om ansvarets bärare i särskilda fall — men att behovet

av en möjlighet att frigöra arbetsgivare från ett oskäligt ansvar syntes

så starkt, att det borde tillgodoses. Förslagets begränsning av ifrågavarande

möjlighet torde även få anses lämplig. Landsorganisationen finner

de skäl som kommittén anfört för en begränsning av möjligheten att överflytta

ansvaret vara övertygande och har ingen annan erinran mot den föreslagna

gränsdragningen än att 7 § i kommittéförslaget enligt organisationens

mening borde hänföras till de bestämmelser, beträffande vilka ansvaret

icke kunde överflyttas. Svenska arbetsgivareföreningen berör i sitt yttrande

icke bestämmelserna om överflyttning av arbetsgivaransvaret.

Vidsträcktare möjlighet att överflytta arbetsgivaransvaret

än kommittén föreslagit ifrågasättes i några yttranden. Sålunda

uttalar Stockholms handelskammare att varken de i delegationsrätten

företagna begränsningarna eller den motivering för bibehållande av

objektivt arbetsgivaransvar överhuvud taget, som kommittén anfört, vore

bärande ur praktiska eller ens rent teoretiskt straffrättsliga synpunkter.

För att straffhotet och straffpåföljden för det allmänna rättsmedvetandet

skulle framstå såsom berättigade och därmed överhuvud taget kunna fylla

sina funktioner, syntes det icke blott naturligt utan även nödvändigt, att

ansvaret i arbetarskyddshänseende finge överföras på sådan arbetsföreståndare,

som hade möjlighet att praktiskt utöva den tillsyn och vidtaga

de åtgärder, som lagen föreskreve. Om nämnde arbetsföreståndare intoge

en tillräckligt självständig ställning, borde han kunna bära hela ansvaret

i skyddshänseende och icke, som kommittén föreslagit, allenast för iakt
-

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

lagandet av rena ordningsföreskrifter. Handelskammaren kunde icke finna

något bärande skäl varför icke i dylika fall den av arbetsrådet godkände

arbetsföreståndaren skulle i straffrättsligt hänseende lika väl kunna svara

för brott mot sådana förbud eller föreskrifter, vilka på förekommen anledning

utfärdats av tillsynsmyndigheten, som för förseelser mot de i lagen

direkt straffbara handlingarna.

Handelskammaren erinrar i detta sammanhang om att den jämte andra

näringsorganisationer i skrivelse till Kungl. Maj :t år 1943 hemställt om

utredning för åstadkommande av en efter nutida förhållanden avpassad

reglering inom näringslagstiftningen dels av frågan om näringsidkares och

därmed jämförliga personers straffrättsliga ansvar och dels av frågan om

vem som skulle bära det straffrättsliga ansvaret för juridiska personers

handlingar. Dessa spörsmål vore alltjämt olösta, och de nuvarande förhållandena

måste anses vara i hög grad otillfredsställande.

Skånes handelskammare anser skäl icke föreligga att begränsa rätten att

delegera arbetsgivaransvaret så snävt som skett. Ett mycket stort antal

företag vore nämligen numera av sådan storlek att företagsledaren merendels

saknade möjlighet att personligen kontrollera lagens efterlevnad å

olika arbetsplatser. Handelskammaren ville i detta sammanhang erinra

om den av Stockholms handelskammare omnämnda framställningen. Det

vore ytterligt angeläget att frågan om det straffrättsliga ansvaret för juridiska

personers handlingar bleve löst.

Kommerskollegium, som finner sistnämnda fråga böra göras till föremål

för ytterligare beaktande, framhåller att de av kommittén åberopade skälen

mot överflyttning av ansvaret på arbetsföreståndare i enskild tjänst även

kunde anföras i avseende å allmän tjänst. Arbetsföreståndare i sådan tjänst

hade emellertid utan vidare förklarats skola anses som arbetsgivare. De

anförda motiven mot en ytterligare utsträckning av den i enskild tjänst

anställde arbetsföreståndarens ansvarighet syntes alltså knappast vara

generellt hållbara. Det ifrågasattes därför, om icke redan av detta skäl

arbetsrådet borde få friare händer än enligt förslaget.

Kooperativa förbundets stgrelse anför, att det syntes önskvärt och lämpligt,

att överflyttning av arbetsgivaransvaret på arbetsföreståndare skulle

kunna ske även beträffande bestämmelser som rörde förekommande av

ohälsa och olycksfall i arbete samt lokaler in. m. I motsats till kommittén

hade styrelsen den uppfattningen att, om ansvaret lades på den som hade

den direkta ledningen av verksamheten, all anledning funnes förutsätta

att arbetsgivarens förpliktelser i nämnda avseenden bättre uppmärksammades

än om ansvaret lades på delägare eller styrelseledamot, som kanske

befunne sig på annan ort än där verksamheten bedreves och som icke besutte

erforderliga kunskaper angående lagstiftningen och kännedom om

de lokala förhållandena. Arbetsrådets godkännande av föreslagen arbetsföreståndare

borde under alla förhållanden vara eu tillräcklig spärr mot

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

befarat bulvanförhållande. Styrelsen föresloge med hänsyn till det anförda

att bestämmelserna angående överflyttning av arbetsgivaransvaret erhölle

en mera vidsträckt omfattning.

Kommitténs förslag om överflyttning av arbetsgivaransvaret avstyrkes

helt av tjänstemännens centralorganisation, som inledningsvis erinrar

om att Daco i yttrande över en motion vid 1943 års riksdag i samma fråga

avvisat tanken på en överflyttningsrätt. Den av kommittén föreslagna utformningen

gåve visserligen icke anledning till samma farhågor som framförts

i anledning av nämnda motion, men en viss oklarhet om vad bestämmelsen

kunde medföra föreiåge alltjämt, och organisationen ansåge sig därför

principiellt böra intaga samma ståndpunkt som Daco tidigare givit uttryck

åt. Bestämmelsen syntes ingalunda nödvändig, utan frågan borde

kunna regleras på samma sätt som hittills.

I yttranden av armé-, marin- och flggförvaltningarna, försvarets fabriksstgrelse,

väg- och vattenbijggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län

och landstingsförbundet hemställes att innebörden av arbetsföreståndarbegreppet

inom statlig och kommunal verksamhet

måtte närmare klargöras. Marinförvaltningen erinrar härvid

om att inom den statliga verksamheten befogenheterna i ekonomiskt avseende

vore begränsade för de personer, som kunde ifrågakomma såsom

arbetsföreståndare. Förvaltningen uttalar vidare att arbetsföreståndarskapet

inom statens verksamhet borde bindas vid särskilda befattningar och

att det borde tillkomma Kungl. Maj :t att bestämma, med vilka befattningar

arbetsföreståndarskapet för viss verksamhet skulle vara förenat.

Departementschefen.

Arbetarskyddskommittén har bibehållit den i gällande lag upptagna föreskriften

att i fråga om verksamhet som bedrives av staten eller kommun

arbetsföreståndaren skall anses såsom arbetsgivare. Efter mönster av arbetstidslagarna

har kommittén därjämte föreslagit att även i andra fall arbetsgivaransvaret

skall kunna i viss utsträckning överflyttas å särskild arbetsföreståndare.

Tanken att öppna eu sådan möjlighet har föranlett invändningar

endast från tjänstemännens centralorganisation, som ansett en viss

oklarhet föreligga om vad bestämmelsen kunde medföra och ansett frågan

böra kunna regleras på samma sätt som hittills. Vad kommittén anfört till

stöd för att möjlighet bör finnas att i viss omfattning överflytta arbetsgivaransvaret

synes mig emellertid ådagalägga att ett behov av bestämmelser

i ämnet föreligger.

Vad beträffar den omfattning, i vilken arbetsgivaransvaret skall kunna

överflyttas, råda i viss mån delade meningar. Kommittén har ansett, att en

överflyttning borde kunna medgivas endast i fråga om mera ordningsbetonade

föreskrifter i lagen, medan däremot ansvaret för vidtagande av åt
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

277

gärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall alltid borde falla å arbetsgivaren.

I åtskilliga yttranden har påyrkats, alt även i sistnämnda avseende

en överflyttning av arbetsgivaransvaret borde få ske. Därvid har bl. a.

påpekats, att i fråga om verksamhet som bedrives av staten eller kommunen

någon som helst begränsning i arbetsföreståndarens ansvar icke gjorts i

lagen.

I anledning av sistnämnda påpekande vill jag till en början erinra, att

enligt den nu gällande lagen tvångsåtgärder mot statlig myndighet för att

framtvinga åtgärder av nu avsedd art icke kunna tillgripas. I det föregående

har jag närmare utvecklat skälen för att ett sådant undantag alltjämt

bör gälla. Att i fråga om verksamhet som bedrives av staten ansvaret

för lagens efterlevnad lägges å vederbörande arbetsföreståndare innebär

därför väsentligen att denne utsätter sig för straffpåföljd, om han

åsidosätter direkt straffbelagda arbetarskyddsföreskrifter. Det motsvarande

borde rätteligen gälla i fråga om verksamhet som bedrives av kommun.

Här synes mig den gällande lagen innebära en viss inkonsekvens.

Lagen förutsätter, att ett förbudsförfarande skall kunna tillgripas i fråga

om sådan verksamhet. Såsom lagen är uppbyggd måste detta förbud riktas

mot arbetsföreståndaren och icke mot kommunen såsom sådan. I den mån

förbudet är förenat med villkor om vidtagande av viss åtgärd kan emellertid

situationen vara den, att för åtgärdens vidtagande behöves ett beslut

av kommunens beslutande organ. Vid sådant förhållande synes det mig

oegentligt att förbudet riktas mot arbetsföreståndaren. Jag finner fördenskull

påkallat att den nuvarande bestämmelsen i detta hänseende ändras

i sådan riktning att i fråga om verksamhet som bedrives av kommun omfattningen

av arbetsföreståndares ansvar för arbetarskyddslagens efterlevnad

regleras efter samma linjer som beträffande enskilda arbetsgivare.

Den av kommittén uppdragna gränslinjen för den omfattning i vilken

arbetsgivaransvaret skall kunna överflyttas å särskild arbetsföreståndare

finner jag i allt väsentligt vara tillfredsställande. Samma skäl som jag

nyss anfört beträffande verksamhet, som drives av kommun, tala för att

föreläggande eller förbud, som avser åtgärder i fråga om exempelvis arbetslokaler,

maskiner och dylikt, bör riktas mot arbetsgivaren själv. Visserligen

är det givet, att i många fall vederbörande arbetsföreståndare har sådan

ställningsfullmakt, alt han själv äger alt vidtaga den åtgärd, som påfordrats

av vederbörande tillsynsorgan, men det torde vara ogörligt att uppställa

några normer, som på ett tillfredsställande sätt avgränsa de fall, då

föreläggandet eller förbudet rimligen borde kunna rikta sig mot arbetsföreståndaren.

Möjlighet att överflytta arbetsgivaransvaret torde därför icke

böra införas för nu avsedda fall. I överensstämmelse med kommittéförslaget

torde överflyttning böra få ske endast i begränsad utsträckning.

Därvid torde av de i dcparteinenlsförslaget upptagna stadgandena böra

komma i fråga de bestämmelser, som gälla arbetstiden och dess förlägg
-

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ning, ävensom föreskrifter som angå minderårigas och kvinnors användande

till arbete. Härjämte bör ansvaret för efterlevnaden av sådana administrativa

tillämpningsföreskrifter, vilka äro av liknande karaktär som

nyssnämnda stadganden eller mera äro att betrakta som ordningsföreskrifter,

böra kunna överflyttas å särskilt utsedd arbetsföreståndare. Bestämmelser

i sistnämnda hänseende synas kunna meddelas i administrativ

ordning.

Såsom kommittén föreslagit torde i fråga om verksamhet som bedrives av

annan än staten eller kommun överflyttning av arbetsgivaransvaret böra

förutsätta ett medgivande av arbetarskyddsstyrelsen i det särskilda fallet.

Vid denna prövning synas de av kommittén gjorda uttalandena angående

vem som bör kunna godtagas som arbetsföreståndare böra tjäna till ledning.

Vad angår spörsmålet om vem som i fråga om statlig eller kommunal

verksamhet skall vara att anse såsom arbetsföreståndare torde några

generella regler icke kunna meddelas. I anslutning till vad i ett yttrande

anförts synes det böra övervägas att i instruktioner, reglementen o. d. införa

föreskrifter om till vilka befattningar skyldigheten att ansvara fao*

arbetarskyddslagens efterlevnad inom visst verksamhetsområde skall vara

knuten.

Frågan om det straffrättsliga ansvaret i fall där arbetsföreståndare vidtagit

eller underlåtit en åtgärd på order av arbetsgivaren torde få bedömas

efter samma grundsatser som eljest tillämpas i motsvarande fall.

Departementsförslagets förhållande till vissa konventioner.

Kommittén.

Enligt de för kommitténs arbete meddelade direktiven skulle kommittén

ha att pröva, om och i vad mån den svenska arbetarskyddslagstiftningen

borde bringas till närmare överensstämmelse med de av internationella arbetsorganisationens

konferens antagna konventionsförslagen angående

kvinnors arbete före och efter barnsbörd (Washington, 1919), barns nattarbete

inom industrien (Washington, 1919), kvinnors nattarbete (reviderad,

Geneve, 1934), minimiålder för barns användande till industriellt arbete

(reviderad, Genéve, 1937), minimiålder för barns användande till ickeindustriellt

arbete (reviderad, Genéve, 1937) samt säkerhetsföreskrifter i

byggnadsindustrien (Genéve, 1937). Därjämte framhölls, att kommittén

tillika borde överväga, huruvida några för den svenska lagstiftningen värdefulla

anvisningar vore att hämta ur vissa angivna av arbetskonferensen antagna

rekommendationer.

Kommittéförslaget innebär i åtskilliga hänseenden ett närmande av den

svenska lagstiftningen till ifrågavarande internationella reglering. Kommittén

har dock icke ansett sig kunna föreslå så långt gående ändringar,

som skulle erfordras för att möjliggöra ratifikation för Sveriges del av de

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

fem förstnämnda konventionerna. Angående skiljaktigheterna mellan kommittéförslaget

och konventionerna torde få hänvisas till betänkandet

s. 391—392, 418, 485, 506 och 722—723. Vad beträffar konventionen

angående säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien uttalar kommittén, att

den hade för avsikt att taga ställning till ratifikationsfrågan i samband

med ett författningsförslag på detta område, som kommittén sedermera

komme att framlägga.

Yttrandena.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet förklarar,

att den ansett sig särskilt böra överväga, om icke genom erforderlig jämkning

av kommittéförslaget ratifikation av förevarande konventioner skulle

kunna ske. Dessa överväganden hade emellertid givit negativt resultat, i

det att delegationen icke funnit tillrådligt att påyrka längre gående skyddsåtgärder

än kommittén förordat. Onekligen framstode det såsom anmärkningsvärt,

att icke ens en så genomgripande modernisering av arbetarskyddslagstiftningen

i vårt land, som kommitténs förslag innebure, skulle

möjliggöra ratificering av internationella konventioner på ifrågavarande

område. Huvudanledningen därtill måste enligt delegationens mening sökas

däri, att konventionsförslagen erhållit en alltför detaljerad och, delvis i följd

därav, osmidig avfattning. I detta sammanhang ville delegationen framhålla

att det enligt en år 1946 antagen ändring i internationella arbetsorganisationens

stadga skulle åligga medlem att till internationella arbetsbyrån

avgiva redogörelser bl. a. för de omständigheter som förhindrade eller

fördröjde ratificeringen av en viss konvention. Genom denna bestämmelse

syntes en möjlighet öppna sig att inför organisationen klargöra de omständigheter

— ofta av mera bagatellartad beskaffenhet — som hindrade

ett i socialt avseende högt utvecklat land att giva organisationen det stöd,

som en ratifikation innebure. Uteslutas kunde ej heller att genom det

åsyftade stadgandet förutsättningar skulle kunna föreligga för ratificering

av en konvention, även om den nationella lagstiftningen i någon mindre

väsentlig punkt avveke från konventionens bestämmelser.

Ytterligare konventioner.

Efter det kommittén avlämnat sitt betänkande har, såsom i det föregående

berörts, vid internationella arbetsorganisationens sammanträde i Montreal

hösten 1946 antagits tre konventionsförslag, nämligen angående läkarundersökning

av barn och minderåriga för utrönande av deras lämplighet för

industriellt arbete, angående läkarundersökning av barn och minderåriga

för utrönande av deras lämplighet för ieke-industriellt arbete och angående

begränsning av barns och minderårigas nattarbete i icke-industriell verksamhet.

Vid 1947 års riksdag inhämtades riksdagens yttrande över dessa

konventioner. Såsom tidigare nämnts anslöt sig riksdagen därvid till före
-

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

dragande statsrådets uttalande, att slutligt ställningstagande till frågan om

ratificering borde anstå, till dess förslag om reviderad arbetarskyddslagstiftning

komme att föreläggas riksdagen.

Departementschefen.

Arbetarskyddskommittén har icke ansett sig kunna föreslå så avsevärda

jämkningar i den svenska arbetarskyddslagstiftningen, som skulle krävas

för att möjliggöra ratifikation av de i kommitténs direktiv angivna konventionerna.

I yttrande över kommittéförslaget har delegationen för det

internationella socialpolitiska samarbetet förklarat, att den icke funnit tillrådligt

påyrka längre gående åtgärder än kommittén förordat. Även departementsförslaget

företer sådana avvikelser från samtliga dessa konventioner,

att hinder för ratifikation torde föreligga. På åtskilliga punkter har

jag nämligen funnit, att det skulle medföra bestämda olägenheter att genomföra

sådan ändring i den svenska lagstiftningen, som skulle erfordras

för att bringa densamma i fullständig överensstämmelse med konventionerna.

Det nu sagda gäller även beträffande de vid 1946 års konferens

antagna konventionsförslagen. Att Sverige nödgas avstå från det stöd åt

det internationella samarbetet på arbetarskyddets område, som en ratifikation

skulle innebära, är självfallet att beklaga. I flertalet fall bottna emellertid

hindren för ratifikation icke i att konventionernas huvudprinciper

ej skulle kunna accepteras av vårt land utan sammanhänga närmast med

det detaljerade och alltför osinidiga sätt, på vilket konventionerna utformats.

Sålunda omfatta vissa konventioner även husligt arbete och arbete,

som utföres i arbetstagarens hem, under det att i vårt land arbetarskyddslagens

bestämmelser om minderåriga och kvinnor icke synts böra utsträckas

till dessa och andra områden, där lagens efterlevnad icke kan verksamt

kontrolleras. Vidare har det allmänt ansetts, att de skiftande förhållandena

inom arbetarskyddslagens vidsträckta tillämpningsområde motiverade möjlighet

till dispens i större utsträckning än flertalet konventioner medgiva.

Såsom riksdagen år 1947 uttalade skulle säkerligen en bättre uppslutning

kring internationella arbetsorganisationens konventioner kunna åstadkommas,

om i dessa inskreves endast de principiellt betydelsefulla stadgandena

och större utrymme lämnades de olika länderna att allt efter rådande förhållanden

utforma detaljbestämmelserna. Det är att hoppas, att de nyligen

beslutade ändringarna i organisationens stadga skola möjliggöra en sådan

utveckling. III.

III. Specialmotivering till departementsförslaget till arbetarskyddslag

Arbetarskyddskommitténs lagförslag har såsom tidigare nämnts rubriken

»lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete (arbetarskyddslag)».

Socialstyrelsen har ställt sig tveksam till lämpligheten av denna rubrik

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj.ts proposition nr 2US.

och anfört, att det syntes ligga närmast till hands att till officiell rubrik

upphöja den allmänt använda och även av kommittén, ehuru inom parentes,

godtagna förkortningen »arbetarskyddslag». Försäkringstjänstemannaförbundets

skgddsombudsnåmnd har med hänsyn till att lagen i stor utsträckning

skulle äga tillämpning å andra än sådana, som brukade betecknas

arbetare, ifrågasatt om icke lagen borde rubriceras »lag om arbetsskydd»

eller »arbetsskyddslag».

Departementschefen.

Enligt min mening är det önskvärt, att lagen får en kort rubrik. Det

torde vara svårt att finna en dylik, som helt täcker lagens innehåll. Ehuru

vissa invändningar kunna riktas mot beteckningen »arbetarskyddslag», har

jag ansett densamma kunna godtagas som rubrik, helst som gällande lag

i ämnet i praktiken allmänt går under denna benämning.

Departementsförslagets disposition överensstämmer i huvudsak med

kommitténs förslag. Lagen är indelad i tio kapitel. Efter det inledande

kapitlet om »Lagens tillämpningsområde» följa två kapitel som rubricerats

»Allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall»

och »Särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning». I

fjärde och femte kapitlen ha upptagits särskilda bestämmelser angående

minderårigas resp. kvinnors användande i arbete. Sjätte kapitlet innehåller

föreskrifter om »Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare». Det

därpå följande kapitlet har rubriken »Vissa skyldigheter för tillverkare

och försäljare in. fl.». Under rubriken »Tillsyn å lagens efterlevnad» ha

som ett åttonde kapitel sammanförts bestämmelser om tillsynens organisation

samt om tvångsmedel in. in. Nionde kapitlet innehåller ansvarsbestämmelser,

och i tionde kapitlet, vilket har rubriken »Vissa särskilda bestämmelser»,

ha upptagits stadganden, som icke lämpligen synts böra ingå i

de tidigare kapitlen. Därefter följa slutligen ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser.

1 KAP.

Lagens tillämpningsområde.

1—6 §§.

1 gällande arbetarskyddslag behandlas lagens tillämpningsområde i 1 och

2 §§ samt 7 § 3 mom. De av kommittén föreslagna bestämmelserna i detta

ämne återfinnas i 1—4 §§ i kommittéförslaget med tillhörande anvisningar.

I departementsförslaget ha de av kommittén föreslagna stadgandena fullständigt

omarbetats. Därvid ha vissa av de i förslaget under förevarande

rubrik upptagna bestämmelserna överflyttats till andra avsnitt av lagen.

Sålunda ha 2 § b) tredje stycket, 2 § c) 2., 2 § d) andra stycket och 2 § e)

i kommittéförslaget sin motsvarighet i resp. 70 §, 46 §, 17 § andra styc
-

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ket och 22 § i departementsförslaget. Stadgandet i 2 § c) 1. angående husägares

skyldighet att vidtaga vissa skyddsanordningar å byggnad har icke

upptagits i departementsförslaget, enär denna fråga ansetts böra liksom

hittills regleras i byggnadsförfattningarna. Såsom förut nämnts saknar departementsförslaget

även motsvarighet till 4 § i kommittéförslaget.

Angående 1—6 §§ i departementsförslaget hänvisas till vad som anförts

i det avsnitt, vari lagens tillämpningsområde behandlats.

I några yttranden har uttalats önskvärdheten av att arbetstagarbegreppet

närmare ldarlägges i lagen. I likhet med kommittén finner

jag det icke vara möjligt att uttömmande angiva innebörden av detta begrepp,

helst som frågan i viss utsträckning måste bedömas med hänsyn till

de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna. Det får därför liksom

hittills ankomma på rättstillämpningen att närmare utforma begreppets

innebörd. Därvid synes praxis i fråga om tillämpningen av arbetstidsoch

olycksfallsförsäkringslagstiftningen kunna tjäna till god ledning.

2 KAP.

Allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.

7 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna om arbetsgivares och arbetstagares

allmänna skyldigheter kunna betecknas som lagens huvudstadganden.

Paragrafen, som motsvarar 3 § i gällande lag, återger med vissa

jämkningar av formell natur innehållet i 5 § första och andra stycket i

kommittéförslaget. Föreskriften i 5 § tredje stycket återfinnes i 39 § i

departementsförslaget.

Vad kommittén i motiveringen anfört om att vissa förpliktelser att vidtaga

hygieniska och sociala anordningar utom arbetsstället

finge anses åvila arbetsgivare har föranlett uttalanden i åtskilliga

yttranden. Sålunda anser kommerskollegium att det förhållandet att främjandet

av sådana anordningar kunde anses ligga inom yrkesinspektionens

intressesfär icke finge medföra, att inrättandet av anstalter av allmän

social natur på den ort, där ett arbetsställe vore beläget, skulle få anses

utgöra åtgärder, som ålåge arbetsgivaren på grund av arbetarskyddslagen.

Ett tillmötesgående av en framställning från inspektionens sida om dylika

åtgärder borde, så länge andra lagbestämmelser ej annat föranledde, helt

få bero på arbetsgivarens välvilja och intresse. Svenska arbetsgivareföreningen

anför att kommittén, enligt vad som för föreningen upplysts, icke

avsett att föreläggande jämlikt 57 § i kommittéförslaget skulle kunna

ifrågakomma beträffande hygieniska eller sociala anordningar utom arbetsstället.

Detta borde på något sätt komma till uttryck i motiveringen till

lagen.

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kooperativa förbundets styrelse framhåller i anledning av kommitténs

uttalande att arbetsgivare skulle kunna förpliktas anordna badhus och

barnkrubba utom arbetsstället, att sådan förpliktelse enligt styrelsens mening

i första hand borde åvila kommunen. Endast då behovet av anordningen

vore ovillkorligen betingat av förhållanden, som vore direkt förbundna

med själva verksamheten, borde skyldigheten kunna anses åvila

arbetsgivaren. ih. i -gl

Riksförsäkringsanstalten uttalar att den av kommittén föreslagna lagtexten

icke kunde anses täcka vad i motiveringen anförts om sociala anordningar

utanför själva arbetsplatsen. Till 5 § första stycket i kommittéförslaget

syntes böra fogas en punkt av innehåll att arbetsgivaren hade att

tillgodose arbetstagarnas behov av sociala anordningar utanför arbetsplatsen,

i den män sådana anordningar kunde anses betingade av arbetet eller

av förhållanden, som vore förbundna med den av arbetsgivaren bedrivna

verksamheten. Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet,

föreningen SAIA och försäkringstjänstemannaförbundcts skyddsombudsnämnd

anse, att arbetsgivares förpliktelser att vidtaga sociala och hygieniska

anordningar borde komma till uttryck i lagtexten. Föreningen

SAIA förordar i detta hänseende ett stadgande av innehåll att arbetsgivaren

även i övrigt skulle ägna uppmärksamhet åt sociala anordningar, som vore

betingade av arbetsförhållandena. Stockholms stads barnavårdsnämnd påyrkar

införande av skyldighet för arbetsgivare att inskrida i fråga om de

minderåriga arbetstagarnas bostads- och kostförhållanden, att ägna uppmärksamhet

åt deras yrkesutbildning och fritidssysselsättning ävensom att

över huvud främja åtgärder för ungdomens sociala välfärd. Tjänstemännens

centralorganisation anser vad kommittén anfört om inrättande av

marketenteri och barnkrubba förtjäna den största uppmärksamhet.

Ett särskilt stadgande om arbetsledares skyldigheter förordas

av landsorganisationen, som framhåller att detta yrkande vore motiverat

främst av psykologiska skäl. Det vore angeläget att aktivera arbetsledarnas

medverkan i skyddsarbetet. Bestämmelsen i 5 § andra stycket

kommittéförslaget hade utformats främst med tanke på de egentliga arbetarna.

Enligt organisationens mening borde i paragrafen om parternas allmänna

skyldigheter upptagas en föreskrift av innehåll att arbetsledare vore

skyldig att i vad på honom ankomme övervaka efterlevnaden av lagens bestämmelser

och med stöd av dessa meddelade föreskrifter samt att tillhandagå

den honom underställda personalen med vägledning, råd och anvisning.

Mot den av kommittén föreslagna bestämmelsen om arbetstagares

skyldigheter anmärker riksförsäkringsanstalten, att det syntes önskvärt

att stadgandet kompletterades med den i gällande lag förekommande

föreskriften om skyldighet för arbetare att iaktta tillbörlig försiktighet.

Landsorganisationen anser att i förevarande bestämmelse — i analogi med

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

avfattningen av stadgandet för arbetsgivare — ordet »skäligen» borde inskjutas

före ordet »ankommer». Mot en allmän bestämmelse om skyldighet

för arbetstagare att noga följa meddelade föreskrifter vore eljest intet att

invända. En annan fråga vore i vad mån underlåtenhet därutinnan skulle

medföra straff. Kooperativa förbundets styrelse föreslår att i anvisningarna

till stadgandet angives, att arbetstagare skall vara skyldig att följa även av

arbetsgivaren meddelade skyddsföreskrifter, samt att samråd mellan arbetsgivare

och arbetstagare bör äga rum vid utfärdande av sådana föreskrifter.

Departementschefen.

Det i första stycket av förevarande paragraf upptagna, med kommittéförslagets

5 § första stycket nära överensstämmande stadgandet om arbetsgivares

allmänna skyldigheter torde i sak knappast skilja sig från vad som

f. n. gäller. I likhet med kommittén har jag emellertid ansett det böra uttryckligen

framhållas att hänsyn skall tagas jämväl till de förhållanden,

varunder arbetet bedrives, och till arbetstagarens personliga kvalifikationer

för arbetet i fråga.

Enighet råder därom att arbetsgivaren bör vara skyldig vidtaga erforderliga

hygieniska och sociala anordningar på arbetsstället. Däremot äro meningarna

delade, huruvida hans förpliktelser i detta hänseende böra sträcka

sig även utanför arbetsstället. Vad kommittén och vissa remissinstanser

anfört om att sådan skyldighet i viss utsträckning bör anses föreligga

synes visserligen i och för sig vara beaktansvärt, men enligt min mening

kan det icke anses lämpligt att i arbetarskyddslagen ålägga arbetsgivare

uttryckliga förpliktelser i detta hänseende. Detta ståndpunktstagande utesluter

ingalunda att tillsynsorganen, särskilt socialinspektörerna, böra ägna

uppmärksamhet åt sådana frågor och i den mån det finnes erforderligt

söka väcka arbetsgivarnas intresse för att inrätta anordningar av förevarande

art.

Vad angår stadgandet om arbetstagares allmänna skyldigheter delar jag

riksförsäkringsanstaltens mening att det liksom i gällande lag bör utsägas,

att arbetstagare skall iakttaga tillbörlig försiktighet. Däremot torde det

vara överflödigt att, såsom landsorganisationen ifrågasatt, inskjuta ordet

»skäligen» före ordet »ankommer», enär det ligger i sakens natur att avgörandet

av vad som ankommer på arbetstagarna måste grundas på ett

skälighetsbedömande. Ej heller synes det behöva uttryckligen nämnas att

arbetstagare skall följa av arbetsgivaren meddelade skyddsföreskrifter. I

detta sammanhang vill jag framhålla, att det icke minst av psykologiska

skäl torde vara av stor betydelse att arbetsgivaren före utfärdandet av sådana

föreskrifter i största möjliga utsträckning samråder med representanter

för arbetstagarna.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna avse även sådana arbets
-

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

tagare, som intaga ställning såsom arbetsledare. I viss mån äro dessa att

anse som ställföreträdare för arbetsgivaren. Därav följer, att det i viss utsträckning

ingår i deras tjänsteåligganden att beakta de till arbetsgivare

riktade föreskrifterna. Den i andra stycket upptagna bestämmelsen om att

arbetstagare har att iakttaga vad på honom ankommer till förekommande

av ohälsa och olycksfall har givetvis en betydligt vidsträcktare innebörd

för arbetstagare med arbetsledande funktioner. För min del finner jag de

föreslagna bestämmelserna tillfyllest för att markera arbetsledarnas ansvar

för arbetarskyddets tillgodoseende och det synes knappast vara lämpligt

att, såsom ifrågasatts, i lagen införa arbetsledarna som en särskild

kategori mellan arbetsgivaren och övriga arbetstagare.

Det ligger i sakens natur, att bestämmelser av den art, som förevarande

paragraf innehåller, måste få en mycket allmän avfattning. Bestämmelserna

i 8—13 §§ avse att närmare antyda omfånget av arbetsgivares och

arbetstagares skyldigheter och att tjäna till ledning vid utfärdandet av

tillämpningsföreskrifter till lagen. De ha därjämte till syfte att i själva

lagen fästa arbetsgivarnas och tillsynsorganens uppmärksamhet på en del

förhållanden, som det är av särskild vikt att beakta.

8 §•

Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört har jag ansett, att

bestämmelser om byggnaders utförande och beskaffenhet icke böra inflyta

i arbetarskyddslagen. Det har emellertid synts lämpligt att i lagen upptaga

en erinran om att arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad

därom må vara särskilt föreskrivet. Denna hänvisning avser i första hand

byggnadsstadgan med tillhörande anvisningar. Det må framhållas, att den

omständigheten att en byggnad uppförts enligt ritningar, som godkänts av

byggnadsnämnden, icke kan anses betaga yrkesinspektören rätten att med

stöd av arbetarskyddslagen ingripa mot missförhållande i fråga om arbetslokal,

exempelvis om nämnden av förbiseende beviljat byggnadslov, ehuru

byggnaden icke uppfyller de i byggnadsförfattningarna uppställda kraven.

9 §•

Denna paragraf, som motsvarar 5 § g) i gällande lag och 13 § 1 mom.

första stycket i kommitténs förslag, innehåller föreskrifter om personalrum

och vissa hygieniska anordningar. Frågan om inrättande av förhandsoch

sjukrum behandlas vid 13 § i departementsförslaget.

Kommitténs förslag har föranlett vissa påpekanden i remissyttrandena.

Sålunda understryker svenska arbetsgivareföreningen vikten av att vid paragrafens

tillämpning hölles i minnet kommitténs uttalande alt uttrycket »i

erforderlig utsträckning» innebure, att de anordningar, som i stadgandet

avsåges, skäligen kunde anses påkallade med hänsyn till den i 5 § första

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

stycket i kommittéförslaget inskrivna skälighetsprincipen. Såsom framhållits

i åtskilliga till föreningen inkomna yttranden kunde nämligen sådana

anordningar endast i mycket begränsad utsträckning påfordras i

mindre företag och i vissa fall icke alls, exempelvis vid vissa anläggningsarbeten

och vid stenbrytning i s. k. småbrott. Försvarets fabriksstyrelse

anser föreskriften om plats för måltid böra uppmjukas. I de större städerna

funnes vanligen i omedelbar närhet av arbetsplatserna god tillgång

till restauranger och matställen. Att i sådana fall för mindre kontor och

verkstäder införa en i det närmaste obligatorisk skyldighet att anordna

matrum syntes väl strängt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar, att

vid vägunderhållsarbete vägmästarområdet finge anses som arbetsställe i

lagens mening. Med denna tolkning syntes förevarande bestämmelser icke

böra äga tillämpning å varje särskilt arbete av vägunderhålls natur, något

som ej heller vore möjligt i praktiken. Lantarbetsgivareföreningen finner

det motiverat att i anvisningarna påpekas att flertalet av här avsedda anordningar

icke kunde tänkas förekomma inom jordbrukets binäringar.

Härjämte må nämnas, att de i 13 § 1 mom. tredje stycket och 2—4 mom.

i kommittéförslaget upptagna föreskrifterna i ett stort antal yttranden

utsatts för kritik på olika punkter. Från några håll har i detta sammanhang

ifrågasatts lämpligheten av att intaga ifrågavarande bestämmelser i

en författning av lags karaktär. Kooperativa förbundets styrelse har sålunda

förordat, att föreskrifter i dessa hänseenden meddelas i form av anvisningar.

Departementschefen.

De av kommittén föreslagna allmänna föreskrifterna om personalrum

och hygieniska anordningar ha i departementsförslaget undergått vissa

jämkningar, huvudsakligen av redaktionell natur. Bestämmelserna skilja

sig från vad som f. n. gäller främst därigenom att den nuvarande begränsningen

till större arbetsställen slopats. Därjämte ha stadgandena undergått

vissa andra skärpningar. Förslaget innebär icke att skyldighet skall

föreligga att vid varje arbetsställe vidtaga alla de anordningar, som nämnas

i paragrafen. Det förutsättes nämligen, att anordningen i fråga kan

anses erforderlig — beträffande vissa här avsedda anordningar lärer så i

regel vara fallet — och att det med hänsyn till förhållandena icke kan anses

oskäligt att ålägga arbetsgivaren att vidtaga anordningen. Jag vill emellertid

understryka, att förslaget avser att innebära en skärpning av arbetsgivarens

förpliktelser i förevarande hänseende. Självfallet böra de krav,

som i det särskilda fallet uppställas på anordningarnas beskaffenhet, vara

beroende av sådana förhållanden som antalet arbetstagare samt arbetets

natur och varaktighet.

Föreskrifterna i 13 § 1 mom. tredje stycket och 2—4 mom. i kommittéförslaget

ha ansetts vara av den art att de icke böra inflyta i lagen. Med

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

hänsyn till det i övergångsbestämmelserna upptagna stadgandet att den

nya lagen icke skall verka rubbning i de bestämmelser, som eljesl i lag

eller författning meddelats i arbetarskyddshänseende, synes hänvisningen

i 13 § 1 mom. andra stycket kommittéförslaget till skogs- och flottledshärbärgeslagarna

icke vara erforderlig.

10 och 11 §§.

Dessa paragrafer, vilka närmast motsvara 4 och 5 §§ i gällande lag, innehålla

vissa föreskrifter om vad som särskilt skall iakttagas till förebyggande

av ohälsa och olycksfall. Paragraferna bygga huvudsakligen på 14

och 16 §§ i konmiittéförslaget. Övriga i sistnämnda paragrafer upptagna

bestämmelser ha — bortsett från 14 § 1) och 16 § 13 mom. som motsvaras

av 12 § i departementsförslaget — icke ansetts böra inflyta i själva lagen.

Däremot synas de med några mindre jämkningar böra upptagas i den allmänna

tillämpningskungörelsen till lagen.

Av de i 10 och 11 §§ intagna stadgandena har 10 § första stycket sin

närmaste motsvarighet i 11 § 1 mom. a) andra stycket och 14 § c) i kommittéförslaget.

10 § andra stycket motsvarar 14 § a) och b) samt 16 §

12 mom. i kommittéförslaget. Innehållet i 10 § tredje stycket anknyter till

kommittéförslagets 14 § d) och g). 10 § fjärde stycket motsvaras av 11 §

4 inom., 13 § 3 mom. och 14 § k) i kommittéförslaget, 10 § femte stycket

av 14 § i), 11 § första stycket av 16 § 1, 2, 4 och 5 mom. samt 11 § andra

stycket av 16 § 3 och 9—11 mom. ävensom 14 § e) i kommittéförslaget.

Utöver de mera allmänna föreskrifter, som avses skola upptagas i den

allmänna tillämpningskungörelsen, torde i viss utsträckning särskilda föreskrifter

vara erforderliga beträffande vissa maskiner, tryckkärl o. d. ävensom

i fråga om vissa slag av arbeten. Härom hänvisas till 14 § departementsförslaget.

12 §.

Paragrafen, som innehåller föreskrifter om personlig skyddsutrustning,

motsvarar 14 § 1) och 16 § 13 mom. i kommittéförslaget.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha berörts i åtskilliga yttranden.

Stötens institut för folkhälsan anser sålunda uttrycket »speciell

skyddsutrustning» för undvikande av missförstånd böra utbytas mot »personlig

skyddsutrustning». Svenska arbetsgivareföreningen finner det angeläget

att i anvisningarna utsäges att förevarande bestämmelser icke avse

sådana persedlar, som kunna räknas till den personliga klädseln. Värmlands

och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening anser förslaget

medföra risk för att exempelvis skogsarbetarna komrne att resa krav på

att arbetsgivarna skulle hålla dem med en del av den personliga utrustning,

som det enligt gängse praxis hittills alltid ankommit på arbetaren

att själv hålla. Lantbruks förbundet och lantarbetsgivaref öreningen uttala,

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

att ifrågavarande bestämmelser icke borde äga tillämpning å jordbruket

med binäringar. Sistnämnda organisation anför härjämte att kommitténs

uttalande i anvisningarna, att vissa slag av skodon vore att hänföra till

personlig skyddsutrustning, kunde komma att av arbetstagarna tagas till

intäkt för krav på att arbetsgivaren skulle hålla dem med vattentäta skodon

vid dikningsarbete eller blött arbete på åkern, något som skulle strida

mot all sedvänja och väl ej heller avsetts av kommittén.

Svenska gruvföreningen anser att frågan om vem som skall bekosta utrustningen

icke borde regleras i lag utan genom avtal. Landsorganisationen

yrkar å sin sida att uttrycket »såvida ej annan överenskommelse

därom träffats» måtte uteslutas. Självfallet borde avtal kunna träffas i

förevarande hänseende, men det behövde icke angivas i lagen att, om så

skett, arbetsgivaren icke svarade för utrustningen.

Förslaget om införande av kontroll över sådan utrustnings beskaffenhet

hälsas med tillfredsställelse av landsorganisationen, som emellertid anser

att förbudet mot att, där godkännande föreskrivits, tillhandahålla utrustning

av icke godkänd typ borde göras direkt straffsanktionerat. Organisationen

framhåller vidare, att den icke hade något att erinra mot en

bestämmelse om skyldighet att använda skyddsutrustning, men att stadgandet

borde begränsas till föreskriven sådan utrustning.

Departementschefen.

I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att i lagen upptages ett

särskilt stadgande om arbetsgivares skyldighet att tillhandahålla sådan

speciell skyddsutrustning, som är avsedd att bäras av arbetstagare. I enlighet

med vad i ett yttrande föreslagits synes dylik utrustning böra benämnas

personlig skyddsutrustning. Stadgandet omfattar endast sådan utrustning,

som är speciellt avsedd till skydd mot ohälsa eller olycksfall i

arbete. Hit höra sålunda exempelvis icke sådana persedlar som sedvanliga

regnplagg, pälsar, pjäxor, stövlar eller vanliga handskar. Förslaget innebär

att arbetsgivaren, då personlig skyddsutrustning erfordras, är ansvarig

för att arbetstagare äger tillgång därtill. Något hinder föreligger ej att parterna

överenskomma att arbetstagaren skall betala ersättning för denna

förmån. Arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla utrustningen bör

emellertid vara oberoende av, huruvida den ersättning, som kan ha avtalats,

erlägges eller icke.

Med hänsyn till vikten av att tillhandahållen skyddsutrustning erbjuder

betryggande skydd och även i övrigt är lämplig, finner jag i likhet med

kommittén särskild kontroll över sådan utrustnings beskaffenhet vara påkallad.

Såsom kommittén föreslagit bör kontrollen ankomma på arbetarskyddsstyrelsen,

som bör ha befogenhet föreskriva att visst slag av skyddsutrustning

skall vara av godkänd typ. Bestämmelser härom torde böra utfärdas

i administrativ ordning.

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

Någon anledning att, såsom i ett par yttranden ifrågasatts, undantaga

jordbruket med binäringar från föreskrifterna om personlig skyddsutrustning

synes icke föreligga.

13 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifter om åtgärder för den första hjälpen

vid olycks- och sjukdomsfall. Paragrafen motsvarar 5 § h) i gällande

lag samt 13 § 1 mom. tredje punkten och 17 § i kommitténs förslag.

Vad kommittén föreslagit har föranlett erinringar i åtskilliga yttranden.

Förste provinsialläkarna i Uppsala och Västernorrlands län anse att, i

överensstämmelse med vad som gäller inom handelsflottan, bestämmelser

borde införas om att en industri av viss storlek och karaktär skulle ha en

viss typ av utrustning och att, där icke någon förbandskunnig funnes anställd,

viss person skulle utses att handha utrustningen och ansvara för

att den vore i gott stånd.

Skogs- och flottningsarbetareförbundet, vars yttrande i denna del åberopas

av landsorganisationen, ifrågasätter, om icke i lagen eller i anvisningarna

borde föreskrivas att arbetsgivare skulle vara skyldig att utrusta

varje enskild skogsarbetare med första förband i de fall arbetaren sysselsattes

långt borta från förläggningen.

Riksförsäkringsanstalten påpekar, att enligt den av kommittén föreslagna

lydelsen av 17 § någon skyldighet för arbetsgivaren att tillse att tillgänglig''

förbandsmateriel på lämpligt sätt kunde komma till användning icke

förelåge vid de mindre arbetsställena. Enligt anstaltens mening borde

emellertid vid varje arbetsställe, förutom erforderlig utrustning, finnas

någon person, som på nöjaktigt sätt kunde använda inaterielen och lämna

en första hjälp vid sjukdoms- och olycksfall. Stadgandet syntes därför böra

omredigeras. Även statens institut för folkhälsan och föreningen SAIA

anse, att vid samtliga arbetsplatser borde finnas någon som kunde lämna

första hjälp, även om man vid de mindre företagen icke kunde ställa lika

stora krav på kunnighet i berörda hänseende som vid de större.

Några yrkesinspektörer uttala att det i 17 § andra stycket förekommande

uttrycket »där ett större antal arbetstagare sysselsättas» borde utgå,

enär arbetets farlighet mera än arbetarantalet borde vara bestämmande

för kravet på förbandskunnig personal. Lantarbetsgivareföreningen och

föreningen skogsarbeten framhålla att det ofta torde ställa sig svårt att

uppfylla föreskriften om förbandskunnig personal inom jordbruket och

skogsbruket. Ordet »skall» syntes därför lämpligen böra utbytas mot »bör».

Svenska arbetsgivareföreningen anser att i anvisningarna borde intagas ett

påpekande alt arbetstagare vore skyldig all underkasta sig sådan utbildning,

som kunde erfordras för att stadgandet skulle kunna uppfyllas. Statens

institut för folkhälsan, landsorganisationen och arbetarnas samarit

19 — Bihang till riksdagens protokoll 1048. 1 sand. Nr 208.

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

förbund föreslå att uttrycket »sjukvårdskunnig» införes i stället för »förbandskunnig».

Sistnämnda organisation anser det böra uttalas i motiveringen

till lagen, att den som skulle handha sjukvården på eu arbetsplats

borde ha genomgått sådan samaritutbildning, som godkänts av Sveriges

läkarförbund eller medicinalstyrelsen. Landsorganisationen uttalar, att åtminstone

i anvisningarna borde stadgas, att det ålåge arbetsgivare att, där

ej särskild personal funnes anställd för ändamålet, verka för att utbildning

skedde av erforderligt antal arbetstagare. Riksförsäkringsanstalten

förordar en föreskrift om att personal, som kunde utföra konstgjord andning,

borde finnas vid större arbetsställen.

Slutligen må nämnas att i några yttranden föreslås begränsning av den

i 17 § tredje stycket i kommittéförslaget föreskrivna skyldigheten att uppsätta

anslag. Därjämte framhålles att det ibland kunde vara lämpligare

att såsom ansvarig för utrustningen angiva innehavaren av viss befattning

än namnet på viss person.

Departementschefen.

Då det icke synts erforderligt att i lagen upptaga detalj föreskrifter i förevarande

ämne, har i nära anslutning till gällande lag denna paragraf i

departementsförslaget erhållit en mera allmänt hållen avfattning än i kommittéförslaget.

Innebörden av de förpliktelser som härigenom ålagts arbetsgivare

torde böra närmare utvecklas i den allmänna tillämpningskungörelsen

till lagen. Därvid synes till en början böra upptagas en föreskrift

om förbandsmateriel och annan utrustning av ungefär sannna innehåll som

17 § första stycket i kommittéförslaget. Beträffande vissa slag av verksamhet

kan det måhända vara lämpligt att arbetarskyddsstyrelsen i anvisningsform

utfärdar normalföreskrifter angående utrustningens omfattning och

beskaffenhet. Därvid synes vad i yttrandena anförts om skyldighet för arbetsgivare

att i vissa fall utrusta varje enskild skogsarbetare med första

förband förtjäna att övervägas. Ehuru starka skäl onekligen tala för den

av riksförsäkringsanstalten och ett par andra remissinstanser uttalade meningen

att vid varje arbetsställe borde finnas någon som på nöjaktigt sätt

kunde använda materielen, kan jag icke förorda en föreskrift av detta

innehåll, enär ett dylikt krav lärer vara omöjligt att upprätthålla i praktiken.

I tillämpningskungörelsen synes emellertid i huvudsaklig överensstämmelse

med vad kommittén föreslagit böra stadgas att personal med

för ändamålet erforderlig sjukvårdskunnighet skall vara att tillgå vid arbetsställe,

där ett större antal arbetstagare sysselsättes eller där eljest särskilda

omständigheter så påkalla. Hur omfattande sjukvårdskunnighet som

skall krävas blir självfallet beroende av de risker, som äro förbundna med

arbetet, och av arbetsställets storlek. I flertalet fall lärer en enklare samaritutbildning

vara tillräcklig. Kungörelsen torde vidare böra innehålla bl. o.

en föreskrift om att lämpligt förbands- eller sjukrum skall finnas vid ar
-

s. 291 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 291

betsställe med ett större antal arbetstagare, om förhållandena föranleda

därtill.

14 §.

I denna paragraf stadgas, att närmare föreskrifter i de ämnen, som behandlas

i 8—13 §§, meddelas av Kungl. Maj:t. Här åsyftas dels allmänna

föreskrifter, som avses skola inflyta i den allmänna tillämpningskungörelsen,

och dels speciella föreskrifter, som angå visst slag av arbete, visst slag

av maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller visst ämne eller material.

15 §.

Denna paragraf, som motsvarar 25 § 2 mom. i kommitténs förslag och

7 § 2 mom. i gällande lag, innehåller såsom ett komplement till 14 § bemyndigande

för Kungl. Maj :t att under vissa förutsättningar förbjuda överlåtelse

och upplåtelse av maskiner in. in. Paragrafen har avfattats i nära

anslutning till motsvarande stadgande i gällande lag med den avvikelsen

att bemyndigandet i enlighet med vad kommittén föreslagit utsträckts att

omfatta även ämne och material.

16 §.

I denna paragraf, vilken ersätter 15 § 2 mom. och 25 § 3 mom. i kommitténs

förslag samt 41 § andra stycket i gällande lag, bemyndigas Kungl.

Maj:t att föreskriva villkor för eller förbjuda arbetstagares användande

till synnerligen farliga arbeten. Paragrafen åsyftar främst att bereda möjlighet

att i fråga om synnerligen hälsofarliga arbeten föreskriva obligatorisk

läkarundersökning före anställningen och periodiskt under anställningen.

Den med stöd av motsvarande stadgande i gällande lag utfärdade

kungörelsen den 2 december 1938 (nr 711) omfattar arbete som medför

synnerlig fara för uppkomst av blyförgiftning eller stendammslunga. Prövningen

av frågan, vid vilka arbetsställen sådan fara föreligger, har därvid

överlämnats till yrkesinspektionens chefsmyndighet. I enlighet med vad

kommittén torde ha avsett anser jag att ett liknande förfarande bör kunna

tillämpas även i fortsättningen. För att möjliggöra detta har paragrafens

avfattning jämkats i förhållande till 25 § 2 mom. i kommittéförslaget. Då

16 § i departementsförslaget lärer inrymma befogenhet för Kungl. Maj:t

att utfärda bestämmelser av den art som upptagits i 15 § 2 mom. i kommittéförslaget,

har sistnämnda stadgande icke ansetts behöva inflyta i

lagen.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning.

17 och 18 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 18 § i kommittéförslaget, innehålla föreskrifter

om raster och arbetspauser. I gällande lag finnes ett stadgande om

raster i 5 § i) men icke någon föreskrift om arbetspauser. Angående innebörden

av departementsförslaget hänvisas till vad som tidigare anförts i

avsnittet om raster och arbetspauser. I fråga om stadgandet i 17 § tredje

stycket må tilläggas, att enligt min mening den omständigheten att arbetet

är av sådan beskaffenhet, att det icke kan avbrytas, icke ensam utgör

tillräckligt skäl för att utbyta rast mot ledighet av förevarande slag. I dylika

fall är det nämligen i viss utsträckning möjligt att bereda arbetstagarna

rast genom att insätta avbytare. Endast om avlösning icke kan ordnas eller

icke skäligen påfordras bör utbyte av rast mot annan ledighet få äga rum.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser

rörande raster finnas i vissa författningar särskilda stadganden

i detta ämne. Dessa stadganden torde böra bibehållas.

19 och 20 §§.

I dessa paragrafer, vilka motsvara 19—21 §§ i kommitténs förslag och

5 § k) i gällande lag, meddelas bestämmelser om ledighet för nattvila.

Beträffande bestämmelsernas innehåll hänvisas till den tidigare lämnade

redogörelsen.

21 §.

Angående de i denna paragraf upptagna bestämmelserna om veckovila,

vilka nära överensstämma med 22 § i kommitténs förslag och 5 § 1) i gällande

lag, hänvisas till vad som förut anförts.

4 KAP.

Särskilda bestämmelser om minderårigas användande i arbete.

22 §.

I denna paragraf föreskrives — liksom i 2 § e) i kommitténs förslag

och 8 § i gällande lag -— att med minderårig förstås den som ej fyllt 18 år.

Det har icke synts erforderligt att i lagen upptaga den i gällande lag förekommande

definitionen av begreppet arbetstid.

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

23—25 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 26 och 27 §§ i kommitténs förslag samt

9 § första stycket, 10 § första stycket, 11 § och 12 § första och andra

styckena i gällande lag, innehålla bestämmelser om minimiålder för användande

i arbete.

Utöver vad som tidigare anförts rörande dessa bestämmelser må beträffande

25 § i departementsförslaget framhållas, att kommittén såsom exempel

på underjordsarbete, som borde likställas med arbete under jord i

gruva och stenbrott, nämnt tunnelarbete vid kraftstationsbyggen, arbete

med anordnande av arbets- och förrådslokaler i berg samt brunnsgrävning.

För min del finner jag det vara något tveksamt, om brunnsgrävning bör

hänföras till denna grupp, men då dylikt arbete åtminstone i vissa fall

torde kunna vara förenat med risker, vilka äro likartade med dem som

föreligga vid gruvarbete under jord, samt enhetliga regler såvitt möjligt

böra gälla, har jag icke något att erinra mot kommitténs uttalande på

denna punkt. Jag är likaledes ense med kommittén därom att arbete i bergverkstäder

icke bör jämställas med arbete av ifrågavarande slag.

26 §.

Denna paragraf, som motsvarar 29 § i kommittéförslaget samt 13 §

första stycket och 15 § i gällande lag, innehåller dels en allmän föreskrift

angående minderårigs användande till arbete och dels bemyndigande för

Kungl. Maj:t att föreskriva villkor för eller helt förbjuda minderårigs användande

till synnerligen farliga arbeten. Bestämmelserna överensstämma,

bortsett från några smärre formella jämkningar, helt med de nu gällande

stadgandena. Kommittén har föreslagit att den med stöd av motsvarande

bemyndigande i gällande lag utfärdade kungörelsen den 26 september 1930

(nr 344) angående förbud mot minderårigs användande till vissa farliga

arbeten skall ersättas av en ny kungörelse i ämnet. Denna fråga torde få

anmälas i sinom tid.

27—30 §§.

I dessa paragrafer, vilka anknyta till 28 och 36—39 §§ i kommittéförslaget

samt 9 § andra stycket, 10 § andra stycket, 12 § tredje stycket, 35 §,

36 § andra stycket och 40 § i gällande lag, meddelas föreskrifter om minderårigs

arbetsbok och om läkarkontroll över minderåriga. Såsom framgår

av vad jag tidigare anfört har jag ansett, att endast huvudgrunderna

på förevarande områden böra upptagas i själva lagen och att övriga bestämmelser,

vilka erfordras, böra utfärdas i administrativ ordning.

I den tidigare lämnade redogörelsen har icke berörts en av kommittén

föreslagen ändring i fråga om gottgörelse till besiktningsläkare. Enligt gällande

bestämmelser äger besiktningsläkare uppbära arvode för själva be
-

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

siktningen, ersättning för resekostnader samt gottgörelse för färd till och

från besiktningen. Resekostnaden bestrides av statsmedel, men arvodet

och färdgottgörelsen skola erläggas av arbetsgivaren. Kommittén har föreslagit

att den nuvarande färdgottgörelsen skall utbytas mot traktamentsersättning

av allmänna medel enligt allmänna resereglementets bestämmelser.

Som skäl härför har främst åberopats att gällande föreskrifter om

färdgottgörelse medförde den olägenheten, att arbetsgivarnas kostnader för

läkarbesiktningarna i hög grad varierade, beroende på avståndet mellan

läkarens stationeringsort och arbetsstället. Kommittén framhåller i anslutning

härtill, att det för genomförandet av den av kommittén förordade utsträckningen

av läkarkontrollen vore av vikt, att kostnaden för besiktning

av varje minderårig såvitt möjligt bleve ungefär lika stor för alla arbetsgivare.

Kommitténs förslag i denna del har i yttrandena lämnats utan erinran

och jag har för min del ansett, att det bör genomföras. Frågan om

anslag för ändamålet torde få anmälas i annat sammanhang.

Stadgandet i 30 § avviker i sak från såväl gällande lag som kommittéförslaget

därutinnan, att möjlighet synts böra beredas att underställa även

föreskrifterna i det första läkarintyget i arbetsboken — vilket i regel avses

skola utfärdas av skolläkaren — arbetarskyddsstyrelsens prövning.

31 §.

För innehållet i de i denna paragraf upptagna bestämmelserna om minderårigs

arbetstid —- vilka motsvara 30 § 1 mom. i kommittéförslaget samt

14 § 1 mom. första och andra styckena i gällande lag — har redogörelse

tidigare lämnats i avsnittet om minderårigs arbetstid. Av skäl som därvid

anförts har i departementsförslaget uteslutits den i 30 § 2 mom. kommittéförslaget

intagna motsvarigheten till stadgandet i 14 § 1 mom. tredje stycket

i gällande lag angående begränsning av minderårigs sammanlagda

undervisnings- och arbetstid.

32 §.

Denna paragraf, vari stadgas skyldighet för arbetsgivare att lämna minderårig

ledighet för deltagande i viss undervisning, överensstämmer, bortsett

från några mindre jämkningar av redaktionell natur, helt med 13 §

andra stycket i gällande lag. I kommittéförslaget återfinnes motsvarande

bestämmelse i 30 § 2 inom. Angående de i kommitténs förslag företagna

jämkningarna hänvisas till avsnittet om minderårigs arbetstid.

33 §.

I denna paragraf, som motsvarar 31 § i kommitténs förslag och 14 §

3 mom. i gällande lag, meddelas föreskrifter om minderårigs ledighet för

nattvila. Redogörelse för innehållet i dessa bestämmelser bär lämnats i av->

snittet om ledighet för nattvila.

s. 295 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

295

5 KAP.

Särskilda bestämmelser om kvinnors användande i arbete.

34 §.

Denna paragraf, som innehåller förbud mot kvinnas användande till

arbete under jord i gruva eller stenbrott, är ordagrant hämtad från 40 §

i kommittéförslaget och företer den avvikelsen från 16 § i gällande lag att

gruva nämnes före stenbrott.

Fredrika Bremer-förbundet och yrkeskvinnors samarbetsförbund ha ansett

förbudet äga så ringa praktisk betydelse, att det utan vidare kunde

slopas. Om stadgandet skulle stå kvar, borde det ej omfatta personer i

ledande ställning eller sysselsatta med annat arbete än rent gruvarbete,

t. ex. gruvingenjörer och läkare.

Departementschefen.

Även om förbudet mot att använda kvinna till underjordsarbete i gruva

eller stenbrott icke torde ha någon större betydelse, bör det likväl enligt

min mening bibehållas. Jag vill i detta sammanhang erinra om att Sverige

den 19 juni 1936 ratificerat den av internationella arbetskonferensen

år 1935 antagna konventionen angående användande av kvinnor till arbete

under jord i gruvor av alla slag. Enligt denna konvention får kvinna med

några undantag av ringa räckvidd icke användas till arbete under jord i

gruva. De av vissa kvinnoorganisationer i andra hand förordade undantagen

från förbudet synas visserligen icke strida mot konventionen, men

något verkligt behov att genomföra desamma torde knappast föreligga. Jag

finner därför ej anledning frångå kommitténs förslag.

35 §.

I denna paragraf, som motsvarar 41 § i kommitténs förslag samt 17 och

18 §§ i gällande lag, meddelas föreskrifter om ledighet för kvinna i samband

med barnsbörd. Beträffande paragrafens innehåll hänvisas till den

i ett särskilt avsnitt tidigare lämnade redogörelsen.

36 och 37 §§.

De i dessa paragrafer intagna bestämmelserna om kvinnors nattarbete

överensstämma, bortsett från några mindre ändringar, med 19—21 §§ i

gällande lag. Om anledningen till att övriga i 42 § i kommittéförslaget

upptagna ändringsförslag icke ansetts böra genomföras hänvisas till avsnittet

om ledighet för nattvila.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

38 §.

Denna paragraf innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att föreskriva

villkor för eller förbjuda kvinnors användande till särskilt farliga arbeten.

Paragrafen överensstämmer i sakligt hänseende helt med 43 § i kommittéförslaget

och 22 § i gällande lag.

6 KAP.

Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

39—44 §§.

Dessa paragrafer, vilka innehålla föreskrifter om lokalt skyddsarbete

genom skyddsombud och skyddskommittéer, motsvara 5 § tredje stycket

samt 44, 69, 70 och 73 §§ i kommittéförslaget ävensom 31 § i gällande lag.

Såsom tidigare anförts i avsnittet om samverkan mellan arbetsgivare och

arbetstagare har jag emellertid ansett att endast huvudgrunderna böra upptagas

i själva lagen och att de bestämmelser, som i övrigt erfordras, böra

utfärdas såsom tillämpningsföreskrifter till lagen.

Ett par av de i dessa paragrafer upptagna detaljföreskrifterna ha icke

berörts i den förut lämnade redogörelsen. Sålunda ha i de två sista punkterna

av 42 § andra stycket intagits stadganden om nedsättning av eller

befrielse från skadeståndsskyldighet och om fördelning av skadestånd mellan

flera skadeståndsskyldiga. Dessa stadganden ansluta sig nära till motsvarande

bestämmelser i kommittéförslaget, vilka i sin tur hämtats från

lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

I överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller i fråga om mål, vilka

handläggas av arbetsdomstolen, har kommittén föreslagit att kärandetalan

mot arbetsgivare i anledning av trakasseri mot skyddsombud, som är medlem

av arbetstagarorganisation, i första hand skall utföras av organisationen,

oavsett om kollektivavtal föreligger eller icke. Då förslaget synes

välgrundat, har ett stadgande av detta innehåll intagits i 44 § andra stycket

i departementsförslaget. Den av kommittén föreslagna, från 29 § andra

stycket lagen om förenings- och förhandlingsrätt hämtade bestämmelsen,

att där huvudorganisation finnes vad som sägs om förening skall gälla

huvudorganisationen, har emellertid ansetts böra utgå. De skäl, som föranlett

att bestämmelsen i fråga intagits i förenings- och förhandlingsrättslagen,

föreligga nämligen icke i förevarande fall. En annan sak är, att

det ej sällan kan vara lämpligt att föreningen i rättegången företrädes av

ett ombud från huvudorganisationen. Efter förebild av 13 § första stycket

andra punkten lagen om arbetsdomstol har i 44 § andra stycket därjämte

intagits ett stadgande av innehåll att medlem, för vilken förening kärar,

skall betraktas som part, såvitt angår jävsförhållande, personlig inställelse,

hörande under sanningsförsäkran och andra frågor som röra bevisningen.

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

297

7 KAP.

Vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare m. fl.

45 §.

Denna paragraf, som motsvarar 45 § 1 mom. första stycket första punkten

och 2 mom. i kommittéförslaget, stadgar vissa skyldigheter för tillverkare,

försäljare, upplåtare och installatörer av maskiner o. d. I gällande

lag återfinnes motsvarande bestämmelse rörande tillverkare, försäljare

och upplåtare i 6 a §. Såsom framgår av 6 § i departementsförslaget

äro bestämmelserna i förevarande paragraf allmängiltiga. De i 45 § 1 mom.

tredje—femte styckena i kommittéförslaget upptagna stadgandena ha sin

motsvarighet i 59 § andra stycket i departementsförslaget. Föreskrifter i

de hänseenden, som behandlas i 45 § 1 mom. första stycket andra punkten

och andra stycket, ha icke influtit i departementsförslaget, enär eventuellt

erforderliga sådana föreskrifter ansetts böra utfärdas i administrativ

ordning. I enlighet med vad som tidigare anförts har någon motsvarighet

till 45 § 3 mom. och 46 § i kommittéförslaget icke upptagits i departementsförslaget.

Stadgandet i 45 § 4 mom. i kommittéförslaget har uteslutits, enär

det ansetts obehövligt.

Utöver vad tidigare återgivits av yttrandena över 45 § i kommitténs förslag

må nämnas, att riksförsäkringsanstalten motsatt sig det av kommittén

föreslagna utbytet av det i gällande lag använda uttrycket »teknisk anordning»

mot »särskild anordning för arbetes bedrivande». Enligt anstaltens

mening skulle en dylik ändring medföra en opåkallad inskränkning av den

omfattning, som 6 a § i praxis ansetts äga. För att tveksamhet icke skulle

kunna uppkomma om stadgandets tillämplighet å byggnadsställning, lastbrygga,

spårbana o. d. syntes det emellertid önskvärt att införa begreppet

»anordning för arbetes bedrivande» som ett komplement till uttrycket »teknisk

anordning».

Departementschefen.

Beträffande innehållet i förevarande paragraf kan jag i allt väsentligt

hänvisa till den tidigare lämnade redogörelsen. Såsom riksförsäkringsanstalten

anfört synes tillräcklig anledning icke föreligga att utbyta det i

gällande lag förekommande uttrycket »teknisk anordning» mot »särskild

anordning för arbetes bedrivande». Enär förstnämnda begrepp måste anses

omfatta även exempelvis byggnadsställning, lastbrygga, spårbana o. d., kan

det icke anses erforderligt att vid sidan av detta begrepp införa »anordning

för arbetes bedrivande», vilket uttryck f. ö. knappast synes täcka de

åsyftade anordningarna. Likaledes lärer det vara onödigt att särskilt

nämna »apparat» och »ångpanna», enär sådana föremål otvivelaktigt äro

tekniska anordningar.

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

46 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna rikta sig till ägare resp.

nyttjanderättshavare till grustag och liknande arbetsställen. Paragrafen,

som är helt ny, anknyter till 2 § c) 2. i kommitténs förslag, men skiljer

sig därifrån i vissa avseenden. Redogörelse för bestämmelsernas innehåll

har lämnats i slutet av avsnittet om skyldigheter för tillverkare, försäljare

och upplåtare av maskiner m. in. Det må framhållas att förevarande

paragraf icke avser ägarens resp. nyttjanderättshavarens förhållande till

arbetstagare, som han eventuellt sysselsätter på arbetsstället. I dylikt hänseende

gälla de allmänna bestämmelserna i 2—6 kap.

8 KAP.

Tillsyn å lagens efterlevnad.

47 §.

Denna paragraf, som motsvarar 47 § i kommitténs förslag och 23 § i

gällande lag, innehåller huvudgrunderna för organisationen av tillsynen

över lagens efterlevnad.

De ändringar, som i departementsförslaget företagits i de nuvarande bestämmelserna

på förevarande område, äro betingade av det förslag till ändrad

organisation av tillsynen, vilket jag senare i dag kommer att framlägga.

Därvid ämnar jag, såsom tidigare nämnts, föreslå att den centrala

ledningen av tillsynsverksamheten anförtros ett nytt ämbetsverk, benämnt

arbetarskyddsstyrelsen. Med anledning härav har uttrycket »yrkesinspektionens

chefsmyndighet» utbytts mot »arbetarskyddsstyrelsen». Då den särskilda

kvinnliga yrkesinspektionen avses skola ersättas av socialinspektörer,

vilka skola vara underställda vederbörande yrlcesinspektör, har vad

som sägs om yrkesinspektrisen uteslutits. Vad bergmästarna angår anser

jag att dessa böra få ställningen av specialinspektörer för underjordsarbete

i gruvorna. Anledning saknas därför att i lagen särskilt nämna denna kategori.

Av skäl, som jag närmare ämnar utveckla i ärendet angående ändrad

organisation av tillsynen, har jag icke kunnat biträda kommitténs förslag

att inskränka den kommunala tillsynen till att avse sådana kommuner

och samhällen, där särskild hälsovårdsnämnd finnes. Däremot har jag i

likhet med kommittén ansett, att den kommunala tillsynen bör ankomma

icke såsom f. n. på hälsovårdsnämnden utan på en eller flera kommunala

tillsynsmän.

Såsom jag i annat sammanhang nämnt torde chefskapet i ett inspektionsdistrikt

böra tillkomma yrkesinspektören, varför anledning saknas att

införa det av kommittén föreslagna begreppet distriktschef.

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 299

48 och 49 §§.

Dessa paragrafer motsvara 48 § i kommittéförslaget och 24 § i gällande

lag.

I ärendet angående ändrad organisation av tillsynen över arbetarskyddslagens

efterlevnad kommer jag att närmare ingå på en del frågor rörande

den kommunala tillsynen. Jag ämnar därvid, i huvudsaklig överensstämmelse

med kommitténs förslag, förorda bl. a. följande. Hälsovårdsnämnd

skall vara skyldig att utse en eller flera lämpliga personer att utöva den

kommunala tillsynen. Tillsyningsman för allmänna hälsovården skall vara

pliktig åtaga sig att vara kommunal tillsynsman enligt arbetarskyddslagen.

Tillsynsman skall ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som utfärdas

av yrkesinspektionen. Hälsovårdsnämnden skall dock vara ansvarig såtillvida,

att nämnden skall vara skyldig ingripa, om tillsynsmannen icke fullgör

vad som åligger honom. Kommunal tillsynsman skall äga åtnjuta skälig

ersättning av kommunala medel.

I förevarande paragrafer ha bestämmelser upptagits i nämnda hänseenden,

utom såvitt angår tillsynsmans skyldighet att följa yrkesinspektionens

anvisningar, varom föreskrift ansetts böra inflyta i vederbörande instruktion.

Det må framhållas, att stadgandet om att kommunal tillsynsman

skall åtnjuta ersättning icke innebär att särskild ersättning för

liälsovårdstillsyningsmans befattning med arbetarskyddsärenden skall behöva

utgå, om denne eljest av kommunala medel åtnjuter lön och andra

förmåner i skälig omfattning.

50 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om rätt för tillsynsorganen att

erhålla tillträde till arbetsställe m. in. Paragrafen motsvarar 50 § i kommitténs

förslag samt 29 § och 36 § första stycket i gällande lag.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha föranlett uttalanden i

några yttranden.

Svenska arbetsgivareföreningen anser sålunda rätten för tillsynspersonal

att erhålla tillträde till arbetsplats böra begränsas till att avse ordinarie

arbetstid. Man kunde nämligen icke begära, att arbetsgivare eller

hans representant och skyddsombud utan förvarning skulle infinna sig

efter arbetstiden för att närvara vid en inspektion och ej heller att förrältningsman

ensam och utan närvaro av arbetsledning och skyddsombud

skulle utöva sådan. Lantbruksförbundet anför, att motivuttalandet att inspektion

skall kunna företagas, även om arbetsgivaren ej är tillstädes, icke

syntes överensstämma med lagens uttryck, att arbetsgivaren skall ha underrättats

om den inspekterandes närvaro.

Armé- och marinförvaltningarna anse militära förhållanden av hemlig

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

natur böra likställas med yrkeshemlighet. Landsorganisationen uttalar, att

med hänsyn till inspektionsförrättares tystnadsplikt verkliga skäl saknades

för att från inspektion undantaga någon del av ett arbetsställe. Stadgandet

om undantag för bevarande av yrkeshemlighet borde därför utgå.

Departementschefen.

Senare i dag kommer jag att anmäla frågan om inhämtande av riksdagens

yttrande över en av internationella arbetsorganisationens konferens

i Geneve år 1947 antagen konvention angående arbetsinspektion. Föreskrifterna

i kommittéförslaget att arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare

ovillkorligen skall underrättas om inspektörens närvaro samt att för bevarande

av yrkeshemlighet viss del av arbetsställe må undantagas från inspektion

torde hindra en eljest möjlig ratificering av konventionen. Då

det är synnerligen önskvärt att vårt land i största möjliga utsträckning

skänker sitt stöd åt det internationella samarbetet på arbetarskyddets område,

har jag ansett det böra övervägas, om icke dessa hinder mot ratifikation

kunna undanröjas. Vad den förstnämnda föreskriften angår synes

densamma utan olägenhet kunna utgå ur lagen och ersättas med en i

överensstämmelse med konventionen avfattad instruktionsföreskrift av

innehåll att inspektören skall underrätta arbetsgivaren eller dennes representant

om sin närvaro, såvida icke inspektören anser att dylik anmälan

skulle vara till förfång för tjänstens utövande. Kommittén har uttalat, att

den för bevarande av yrkeshemlighet föreskrivna inskränkningen i inspektionsrätten

icke torde ha någon större praktisk betydelse. För min del anser

jag att detta stadgande med hänsyn till de allvarliga påföljder, vilka

drabba yrkesinspektör som röjer yrkeshemlighet, utan risk kan slopas.

Att såsom svenska arbetsgivareföreningen ifrågasatt begränsa rätten för

tillsynsorgan att erhålla tillträde till arbetsställe till att avse ordinarie

arbetstid bör uppenbarligen icke ifrågakomma. I instruktionen för yrkesinspektionen

torde emellertid liksom f. n. böra föreskrivas, att inspektion

icke må företagas nattetid, där ej skäl finnes antaga att arbetet då pågår.

Stadgandet i 50 § sista stycket i kommittéförslaget har uteslutits med

hänsyn till att nya rättegångsbalken numera trätt i kraft.

51 §.

I denna paragraf, som motsvarar 51 § i kommittéförslaget samt 47 §

första stycket första punkten och andra stycket i gällande lag, stadgas

tystnadsplikt för tillsynsorgan, besiktningsläkare m. fl. Bestämmelserna

överensstämma i sak med vad kommittén föreslagit och avvika från vad

som nu gäller huvudsakligen därutinnan, att de utsträckts att omfatta

även av tillsynsorganen anlitade biträden.

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

52 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om anmälningsplikt för tjänsteläkare

samt om skyldighet för sådan läkare ävensom för polismyndighet

och vissa kommunala organ att biträda tillsynsorganen. Paragrafen motsvarar

27 § i gällande lag och 53 § i kommittéförslaget.

I yttrandena ha vissa erinringar framställts mot kommitténs förslag.

Sålunda anser landskommunernas förbund det vara direkt olämpligt att,

såsom kommittén föreslagit, ställa samtliga kommunala myndigheter i ett

lydnadsförhållande till ett centralt statligt ämbetsverk och dettas underorgan.

Landsfogden i Örebro län och poliskammaren i Örebro uttala att

stadgandets avfattning medgåve en så vidsträckt tolkning att det kunde

missbrukas. Landsorganisationen föreslår, att det ålägges polismyndighet

att till tillsynsorgan anmäla förhållande, som myndigheten anser strida mot

arbetarskyddslagen eller på densamma grundade föreskrifter. Organisationen

uttalar vidare, att den i 24 § i kommittéförslaget föreskrivna anmälningsskyldigheten

för läkare icke motiverade att den nuvarande vidsträcktare

anmälningsplikten för tjänsteläkare slopades.

Departementschefen.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha i departementsförslaget

undergått vissa ändringar. Sålunda har i enlighet med landsorganisationens

förslag anmälningsskyldighet föreskrivits för tjänsteläkare, som fått

kännedom om missförhållande i arbetarskyddshänseende. Däremot har det

icke ansetts erforderligt att stadga anmälningsplikt även för polismyndighet.

Då skyldigheten för kommunala myndigheter att lämna tillsynsorganen

biträde icke synts böra utsträckas längre än som föranledes av ett

verkligt behov, har skyldigheten begränsats till att avse vissa uppräknade

myndigheter. Att i lagen föreskriva att statliga myndigheter skola biträda

tillsynsorganen lärer vara onödigt. Jag vill i detta sammanhang framhålla

att värdefull medverkan vid kontrollen av att bestämmelserna om minimiålder

och arbetsbok efterlevas torde kunna lämnas av arbetsförmedlingsorganen.

53 och 54 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 57 § 2—5 och 8 mom. och 59 § 1 och

2 mom. i kommitténs förslag samt 38 och 39 §§ i gällande lag, innehålla

bestämmelser, vilka möjliggöra ingripande mot arbetsgivare och lokalupplåtare

i form av föreläggande, förbud eller föreskrifter i händelse av missförhållande

i skyddshänseende eller i fråga om raster, natt- och veckovila

in. in. Paragraferna torde icke erfordra någon motivering utöver vad som

tidigare anförts.

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

55 §.

I denna paragraf har upptagits ett stadgande om befogenhet för yrkesinspektör

att förbjuda arbetsgivare att använda minderårig som icke undergått

i 28 § föreskriven läkarbesiktning. Paragrafen, som är ny, motsvarar

59 § 3 mom. i kommittéförslaget. Förbudsförfarandet synes böra

användas främst i sådana fall, där det kan antagas bero på tredska från

den minderåriges eller arbetsgivarens sida att besiktning ej skett. Såsom

kommittén framhållit lärer förbud icke böra tillgripas, då besiktningslakaren

under föregående år icke hunnit med att besiktiga de minderåriga

vid arbetsstället. Om en minderårig fått anställning först efter det årets

besiktning vid arbetsstället ägt rum, torde särskild besiktning av denne

minderårige före påföljande års ordinarie besiktning vid arbetsstället i

regel icke böra framtvingas. Med hänsyn till de nu anförda synpunkterna

har den av kommittén föreslagna bestämmelsen i departementsförslaget

undergått viss jämkning.

56 och 57 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 58 § 2 och 4 mom. i kommittéförslaget,

innehålla föreskrifter som åsyfta att trygga efterlevnaden av de för

tillveikare, försäljare, upplåtare och installatörer av maskiner o. d. meddelade

bestämmelserna. Bortsett från de jämkningar, som föranletts av

vissa nya föreskrifter i 45 § första stycket, överensstämmer 56 § med 38 a §

i gällande lag. Den av kommittén föreslagna avfattningen av de bestämmelser,

som intagits i 57 §, har i förtydligande syfte jämkats.

58 §.

Denna paragraf, som motsvarar 57 § 6 mom. i kommitténs förslag, har

utformats i anknytning till de i 46 § i departementsförslaget upptagna stadgandena

om vissa skyldigheter för ägare resp. nyttjanderättshavare till

grustag och liknande arbetsställen. Den i andra punkten förekommande

hänvisningen till 53 § innebär bl. a., att föreläggande eller förbud kan meddelas

antingen av yrkesinspektören eller av arbetarskyddsstyrelsen, att

sådan åtgärd, såframt ej synnerlig fara föreligger, icke får vidtagas utan

att ägaren och nyttjanderättshavaren fått tillfälle att yttra sig, samt att,

utom i nyssnämnda undantagsfall, skäligt rådrum skall medgivas.

59 §.

I denna paragraf stadgas skyldighet för arbetsgivare in. fl. att föranstalta

om undersökning av ämne eller material m. m. Paragrafen, som saknar

motsvarighet i gällande lag, anknyter till 23 §, 45 § 1 mom. tredje—femte

styckena, 57 § 1 mom. andra stycket och 58 § 1 mom. i kommitténs förslag.

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Bestämmelserna i 23 § i kommittéförslaget ha föranlett uttalanden i några

remissyttranden. Sålunda anför socialstyrelsen att det — med hänsyn till

att detta lagrum sannolikt endast mera sällan skulle komma att tillämpas

och till de möjligheter 57 § erbjöde att framtvinga här åsyftade undersökningar

— syntes kunna ifrågasättas om stadgandet vore av behovet påkallat.

Det kunde vidare anmärkas, att stadgandets avfattning skulle bereda

vederbörande myndighet en alltför vidsträckt befogenhet att påfordra

undersökningar, som stundom skulle kunna medföra betungande kostnader.

Om paragrafen skulle kvarstå, borde dess tillämpning inskränkas till

sådana fall, där myndigheten funnit skälig anledning misstänka att användningen

av visst ämne eller material medförde allvarlig fara för ohälsa

eller olycksfall i arbetet e. d. Marinförvaltningen anser att med hänsyn till

den militära sekretessen särskilt förbehåll borde göras beträffande ämne

eller material avsett för användning inom försvaret. Riksförsäkringsanstalten

anför att från yrkesinspektörshåll ifrågasatts att i arbetarskyddslagen

införa föreskrift om att resultatet av här avsedd undersökning icke finge

offentliggöras utan arbetsgivarens medgivande. Med hänsyn till bestämmelsen

i 19 § andra stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkning i rätten

att utbekomma allmänna handlingar syntes emellertid något sådant

stadgande icke erfordras.

Departementschefen.

I motsats till socialstyrelsen anser jag behov av ifrågavarande bestämmelser

föreligga. Särskild undersökning kan stundom vara påkallad för att

få konstaterat, huruvida ett ämne eller material är farligt. I sådant fall kan

53 § i departementsförslaget icke användas för att framtvinga undersökningen.

I förtydligande syfte ha vissa jämkningar företagits i de av kommittén

föreslagna bestämmelserna. Därjämte har, såsom i avsnittet om

vite och förbud anförts, befogenheten att förelägga vite förbehållits arbetarskyddsstyrelsen.

I likhet med kommittén anser jag, att det i vissa fall

kan vara skäligt att kostnaden för sådan undersökning, som här avses,

bestrides av statsmedel. Några författningsföreskrifter härom synas icke

behövas. Frågan om anslag för delta ändamål torde få upptagas i anuat

sammanhang.

BO §■

Denna paragraf ersätter 57 § 9 mom. i kommitténs förslag och 53 §

andra stycket i gällande lag. I paragrafen ha upptagits de särskilda bestämmelser

i fråga om statlig verksamhet, för vilka redogörelse lämnats

i avsnittet om vite och förbud.

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

61 §.

I denna paragraf, som motsvarar 64 § första stycket i kommittéförslaget

och 38 § 1 mom. andra stycket i gällande lag, regleras klagan över

föreläggande eller förbud som meddelats av yrkesinspektör.

Kommitténs förslag i denna del har berörts i ett par yttranden. Sålunda

anför lantbruksförbundet att det icke klart framginge, huruvida vitesföreläggande

eller förbud finge träda i tillämpning före klagotidens utgång.

I varje fall syntes det ändamålsenligt ålägga arbetsrådet att, om föreläggandets

eller förbudets riktighet kunde ifrågasättas, i avbidan på arbetsrådets

slutliga beslut omedelbart upphäva föreläggandet eller utsträcka

liden för förbudets ikraftträdande.

Med anledning av kommitténs i motiveringen gjorda uttalande att arbetsrådet

utan särskilt stadgande finge anses äga befogenhet att ändra underordnad

myndighets beslut, även om det ej överklagats, anför statskontoret,

att det syntes tveksamt, huruvida överordnad myndighet i sådana fall,

varom här vore fråga, redan på grund av allmänna förvaltningsrättsliga

principer kunde anses ha rätt att vidtaga ändringar i underordnad myndighets

beslut. Statskontoret kunde icke heller tillråda, att bestämmelse i

detta hänseende infördes i lagen. Ett sådant stadgande syntes nämligen

vara icke blott olämpligt med hänsyn till den skadliga inverkan det kunde

få på den underordnade myndighetens auktoritet utan även vid sidan om

klagorätten onödigt för den enskildes skydd.

Departementschefen.

Paragrafen överensstämmer i sak med kommitténs förslag. I andra stycket

har beträffande klagan över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende

angående föreläggande, förbud eller föreskrift enligt 8 kap. intagits en

hänvisning till 73 §. Med anledning av vad lantbruksförbundet anfört må

framhållas, att föreläggande eller törbud — utom i de fall som avses i

53 § andra stycket och 56 § andra stycket — icke träder i tillämpning,

förrän det vunnit laga kraft. Då omedelbart verkande förbud jämlikt nyssnämnda

lagrum gäller allenast intill dess annorlunda förordnas, lärer myndighet,

hos vilken sådant förbud överklagats, kunna omedelbart förordna,

att beslutet tills vidare icke skall lända till efterrättelse.

I likhet med statskontoret anser jag det vara synnerligen tvivelaktigt,

huruvida överordnad myndighet — såsom kommittén gjort gällande —

utan särskilt stadgande kan anses äga befogenhet att ändra underordnad

myndighets beslut, även om detsamma icke överklagats. På här förevarande

område synes i vart fall sådan befogenhet icke böra föreligga och någon bestämmelse

av denna innebörd bör därför enligt min mening icke införas

i lagen.

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 298.

305

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

62—66 §§.

De i dessa paragrafer upptagna ansvarsbestämmelserna motsvara 65

—68 §§ i kommitténs förslag och 42—45 §§ i gällande lag. Åtskilliga av

kommittén föreslagna ansvarsbestämmelser ha utgått, enär de föreskrifter,

till vilka de anknutits, icke upptagits i departementsförslaget.

I några yttranden ha erinringar framställts mot de av kommittén föreslagna

bestämmelserna. Sålunda ifrågasätter poliskammaren i Örebro

höjning av straffmaximum i 65 §. Domänstyrelsen påpekar, att det inom

skogsbruket ofta inträffade att arbetstagare biträddes av minderårig son.

Om så skedde utan att arbetsgivaren förut underrättas därom, vilket kunde

vara förhållandet även vid en väl ordnad avverkning, syntes ansvaret därför

böra åvila den minderåriges målsman. Föreningen skogsarbeten uttalar

samma uppfattning. Skogsägareförbundet framhåller att det knappast stode

i arbetsgivarens makt att hindra att minderåriga under 15 år medföljde

sina fäder eller äldre bröder till skogen för att vara dessas medhjälpare i

arbetet.

Beträffande 66 § andra stycket påpeka lantbruksförbundet och lantarbetsgivar

ef öreningen att enligt särskilda böteslagen dagsböter skulle ådömas

om bötesmaximum överstege 300 kronor. Enär kommittén i förevarande

fall avsett att penningböter skulle tillämpas, borde därför bötesmaximum

sänkas till 300 kronor.

Departementschefen.

I departementsförslaget ha, förutom åtskilliga redaktionella jämkningar,

företagits flera sakliga ändringar i de av kommittén föreslagna bestämmelserna.

Sålunda har jag ansett, att åsidosättande av jämlikt 54 § meddelad

föreskrift angående nattvila, veckovila, raster eller minderårigs användande

till arbete ävensom av föreskrift eller förbud, som med stöd av 57 § meddelats

installatör, bör kunna medföra fängelsestraff, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande. Däremot synes tillräcklig anledning icke föreligga

att, såsom ifrågasatts i ett yttrande, höja straffmaximum för brott

mot lagens särskilda bestämmelser rörande minderåriga och kvinnor. Ej

heller synes det lämpligt att enligt vad som förordats i ett par yttranden

stadga straff för det fall att arbetstagare utan arbetsgivarens vetskap

använder minderårig under 15 år, som står under hans vårdnad, såsom

biträde i skogsarbete. Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet i

fråga om nödfallsarbete, som enligt kommittéförslaget skulle straffas med

dagsböter, har ansetts böra förskylla endast penningböter, högst 300 kronor.

Det i 66 § tredje stycket i kommittéförslaget upptagna stadgandet om

20 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 298.

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

straffrihet under vissa omständigheter för underlåten anmälan har uteslutits

med hänsyn till den ringa utsträckning, i vilken anmälningsskyldighet

föreskrivits i departementsförslaget. Anledning har icke synts föreligga att,

såsom kommittén föreslagit, i vissa fall stadga ett bötesminimum av fem

dagsböter. Stadgandet i 65 § första stycket i departementsförslaget har ansetts

böra omfatta icke endast arbetsgivare och upplåtare utan envar, mot

vilken åtgärd enligt 53—58 §§ kan riktas. Det må i detta sammanhang

nämnas, att det icke ansetts erforderligt att straffbelägga underlåtenhet

att besvara sådan förfrågan som avses i 65 §.

67 §.

Denna paragraf innehåller dels ett stadgande om straff för arbetstagare

som olovligen och utan giltigt skäl borttager skyddsanordning eller försätter

den ur bruk och dels en åtalsregel beträffande sådan förseelse. Paragrafen

motsvarar 71 § och 74 § första stycket i kommitténs förslag samt

46 § och 48 § första stycket i gällande lag.

Kommitténs förslag har i flera yttranden utsatts för kritik. Beträffande

bestämmelsen i 71 § andra stycket anför sålunda riksförsäkringsanstalten,

att anstalten icke kunde godtaga förslaget att åsidosättande av föreskrift,

som avsåges i stadgandet, alltid skulle medföra straff, om det skett uppsåtligen.

Föreskriften kunde exempelvis ha varit obehövlig eller av mycket

ringa nytta eller också kunde den i regel förekommande faran ha varit

utesluten i det särskilda fallet. För straffbarhet borde enligt anstaltens

mening därför krävas, att den som åsidosatt föreskriften därigenom måste

anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Vidare syntes bestämningen

»gällande» böra utgå ur lagtexten såsom obehövlig. Tvekan kunde

råda, huruvida överträdelse av en av arbetsgivaren meddelad föreskrift

skulle medföra ansvar. Därest den av anstalten förordade begränsningen

av straffbarheten genomfördes och, såsom kommittén föreslagit, åtal ej

finge ske utan att distriktschefen hörts, syntes man emellertid icke behöva

hysa betänkligheter mot att låta straffbestämmelsen omfatta även sådana

föreskrifter. Anstalten ansåge sig böra föreslå den utvidgningen av stadgandet,

att straff skulle inträda där arbetstagare, utan att ha överträtt viss

föreskrift, förfarit på sådant sätt, att han måste anses ha gjort sig skyldig

till grov vårdslöshet. Anledningen till att icke någon föreskrift utfärdats

kunde exempelvis ha varit, att man icke kunnat föreställa sig att någon

yrkeskunnig arbetare skulle kunna gå tillväga på det sättet. Det måste anses

som en brist, om icke straff skulle kunna ifrågakomma i dylika fall. -—

Med anledning av att kommittén ansett det böra övervägas, huruvida icke

de föreslagna straffbestämmelserna kunde ersätta stadgandet i 25 § olycksfallsförsäkringslagen

i vad detta avsåge åsidosättande av gällande anordning

eller föreskrift uttalar anstalten, att stadgandet visat sig vara av stort

praktiskt värde för det förebyggande skyddsarbetet. Beslut om upphävande

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S.

av detta stadgande borde därför icke fattas, förrän man vunnit tillräcklig

erfarenhet om de praktiska verkningarna av de föreslagna straffbestämmelserna.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening framhåller, att det syntes

stötande för rättskänslan att en handling, som innebure den allra

grövsta vårdslöshet men icke samtidigt innefattade åsidosättande av en

föreskrift, enligt förslaget icke medförde straff, medan åter ett mindre

vårdslöst handlingssätt bestraffades, om det vore förbundet med brott mot

föreskrift. Bestämmelsen borde därför utformas så, att grov vårdslöshet

bestraffades, även om icke någon anordning eller föreskrift åsidosatts. Det

borde även övervägas, om ej ordet »uppsåtligen» borde utgå. Enär de föreslagna

straffbestämmelserna enligt föreningens mening icke komme att

innebära tillräcklig garanti för efterlevnaden av givna föreskrifter, ansåge

föreningen det vara av den största betydelse, att det berörda stadgandet i

25 § olycksfallsförsäkringslagen bibehölles. Detta stadgande hade nämligen

visat sig vara av stort värde i det olycksfallsförebyggande arbetet.

Landsorganisationen kritiserar ingående 71 § i kommittéförslaget och

anför därvid bl. a. följande. Frågan om ansvar för borttagande av skyddsanordning

och åsidosättande av skyddsföreskrift borde regleras av en

gemensam bestämmelse, som riktade sig till envar och icke blott till arbetstagare.

Samma subjektiva rekvisit borde gälla i båda fallen. Organisationen

kunde biträda förslaget om kriminalisering av åsidosättande av skyddsföreskrift,

som meddelats av arbetsgivare, allenast såvitt anginge föreskrift,

som godkänts av distriktschefen, utfärdats i skriftlig form med bevis om

godkännandet och anslagits å arbetsstället eller bevisligen delgivits arbetstagarna

på annat sätt. Det vore vidare icke möjligt för organisationen att

acceptera kommitténs uppfattning att straff för åsidosättande av skyddsföreskrift

skulle kunna inträda även om arbetstagaren endast utsatt sig

själv för fara, ja t. o. in. oberoende av om förseelsen inneburit någon fara

i det särskilda fallet. Organisationen ansåge det rekvisitet böra uppställas,

att arbetstagarens förfarande uppenbarligen utsatt annan för allvarlig fara.

Med anledning av kommitténs enligt organisationens mening märkliga uttalanden

angående innebörden av begreppet grov vårdslöshet yrkade organisationen

att i anvisningarna måtte klargöras att förutsättning för straffbarhet

i hithörande fall bl. a. vore dels att arbetstagaren ägt vetskap om

föreskriften och dennas fortvarande giltighet och dels att han insett den

fara för annans liv eller hälsa som föreskriftens åsidosättande inneburit.

Anledning saknades att, såsom kommittén föreslagit, höja bötesminimum

från 5 till 10 kronor, helst som kommittén beträffande med penningböter

belagda förseelser av arbetsgivare bibehållit 5 kronor som lägsta bötesbelopp.

Vad angår åtalsregeln i 74 § första stycket i kommittéförslaget anser

landsorganisationen, att förseelse mot 71 § borde få åtalas endast efter till
-

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

stånd av arbetsrådet. Skulle prövningen av åtalsfrågan icke förläggas till

arbetsrådet, borde den nuvarande ordningen bibehållas.

Departementschefen.

Den i 67 § första stycket i departeraentsförslaget upptagna bestämmelsen

överensstämmer helt med 46 § i gällande lag, bortsett från att ordet arbetare

utbytts mot arbetstagare. Tillräcklig anledning har nämligen icke synts

föreligga att vidtaga de av kommittén föreslagna ändringarna i detta

stadgande.

Angående bestämmelsen i 71 § andra stycket i kommitténs förslag om

straff för arbetstagare som underlåter att iakttaga skyddsföreskrift ha i

remissyttrandena delade meningar kommit till uttryck. Den avfattning det

föreslagna stadgandet erhållit synes vara mindre lycklig; bl. a. omfattar

det efter orden även den allmänna föreskriften i 5 § andra stycket i kommittéförslaget.

För min del ställer jag mig tvivlande till att ett stadgande

av föreslagen art skulle kunna få någon mera avsevärd effekt. Vidare må

framhållas, att arbetstagare, som genom vårdslöshet allvarligt skadar

arbetskamrat, drabbas av straff enligt 14 kap. strafflagen, samt att enligt

det för riksdagen framlagda förslaget till ändringar i strafflagen den som

av vårdslöshet utsätter annan för allvarlig fara i vissa fall blir förfallen

till ansvar jämlikt 19 kap. Av nu anförda skäl har i departementsförslaget

icke upptagits någon motsvarighet till 71 § andra stycket i kommittéförslaget.

Om det undantagsvis skulle befinnas lämpligt att förbinda en av

Kungl. Maj:t utfärdad skyddsbestämmelse med straffsanktion, erbjuder

75 § i departementsförslaget möjlighet därtill.

Vad angår åtalsrätten för förseelse mot 67 § första stycket i departementsförslaget

synes det mest lämpligt att bibehålla den nuvarande regeln

att sådan förseelse får åtalas av allmän åklagare endast efter anmälan av

yrkesinspektören. Ett stadgande av detta innehåll har upptagits såsom ett

andra stycke i denna paragraf.

68 §.

I denna paragraf behandlas brott mot tystnadsplikt. Paragrafen motsvarar

72 § och 74 § andra stycket i kommittéförslaget samt 47 § och 48 §

andra stycket i gällande lag.

Kommitténs förslag i denna del har berörts i ett par yttranden. Sålunda

anser länsstyrelsen i Malmöhus län att straffarbete borde ingå i straffskalan

för förrådande av yrkeshemlighet. Landsfogden i Örebro län har som sin

mening uttalat att åtal mot tjänsteman för förbrytelse i tjänsten icke syntes

böra göras beroende av angivelse.

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Departementschefen.

Anledning har icke synts föreligga att, såsom i ett yttrande ifrågasatts,

införa straffarbete i straffskalan. I detta sammanhang må framhållas, att

enligt det för riksdagen framlagda förslaget till ändringar i strafflagen ämbetsmans

brott mot tystnadsplikt icke är belagt med strängare straff än

fängelse. Jag har ansett det obehövligt att i lagen angiva särskilda rekvisit

för att fängelsestraff skall kunna tillämpas. Såväl enligt gällande lag som

jämlikt kommittéförslaget inträder straffrihet, om yppandet av driftanordningen

eller affärsförhållandet ej kunnat medföra skada. Enligt min mening

saknas emellertid skäl att bibehålla denna bestämmelse, som avviker

från vad som i allmänhet gäller beträffande tjänstemans brott mot tystnadsplikt.

Brott mot tystnadsplikt synes liksom f. n. böra få åtalas av allmän åklagare

endast efter angivelse av målsäganden. Med anledning av vad landsfogden

i Örebro län anfört må erinras om att i det tidigare omnämnda förslaget

till ändringar i strafflagen intagits den ståndpunkten, att i särskilda

författningar stadgade inskränkningar i allmän åklagares rätt att åtala

ämbetsmans brott mot tystnadsplikt skola lända till efterrättelse.

69 §.

I denna paragraf föreskrives att böter och viten skola tillfalla kronan.

Paragrafen motsvarar 74 § sista stycket i kommitténs förslag och 49 §

första stycket i gällande lag.

10 KAP.

Vissa särskilda bestämmelser.

70 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifter om att vad i lagen stadgas om

arbetsgivare i vissa fall i stället skall avse arbetsföreståndaren. Paragrafen

motsvarar 2 § b) tredje stycket i kommitténs förslag. Det i 53 § första

stycket i gällande lag upptagna stadgandet om arbetsföreståndare avser

endast verksamhet, som bedrives av staten eller kommun. Redogörelse för

innehållet i de föreslagna bestämmelserna har lämnats i avsnittet om överflyttning

av arbetsgivaransvaret.

71 §.

I denna paragraf, som med viss redaktionell jämkning överensstämmer

med 61 § i kommitténs förslag, har upptagits ett stadgande angående partsrepresentanter

i arbetarskyddsstyrelsen. Denna fråga kommer att närmare

beröras i samband med anmälan av förslag till lagstiftning om överflyttande

på arbetarskyddsstyrelsen av arbetsrådets uppgifter och befogenheter.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

72 §.

Denna paragraf, som motsvarar 62 § i kommitténs förslag, innehåller

bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen att uppdraga åt yrkesinspektör

att medgiva dispens från vissa bestämmelser i lagen.

Kommitténs förslag har rönt kritik i ett par yttranden. Sålunda framhåller

kommerskollegium att någon motivering till att arbetsrådets delegationsrätt

begränsats på sätt som skett icke förebragts. Från handelskammarhåll

hade yrkats, att möjlighet att delegera dispensbefogenheten enligt

31 och 42 § g borde införas.

Landsorganisationen säger sig i varje fall icke kunna tillstyrka att arbetsrådet

skulle äga delegera befogenheten att bevilja dispens från bestämmelserna

om minimiålder, speciellt i vad dessa avsåge industriellt arbete eller

under jordsarbete i gruva, stenbrott o. d., resp. från bestämmelserna om

minderårigs arbetstid.

Departementschefen.

I syfte att befria arbetarskyddsstyrelsen från en del ärenden av rutinmässig

art synes styrelsen böra erhålla befogenhet att i viss utsträckning

uppdraga åt yrkesinspektör att bevilja dispens. Att utvidga delegationsrätten

utöver vad kommittén föreslagit bör enligt min mening icke ifrågakomma;

tvärtom är jag icke beredd att i detta hänseende gå så långt som

kommittén. Sålunda anser jag, att befogenheten att medgiva dispens från

de särskilda åldersgränserna för industriellt och därmed likställt arbete och

för under jordsarbete i gruva och på liknande arbetsställen icke bör få delegeras.

Detsamma gäller dispens från bestämmelserna om minderårigs arbetstid,

helst som delegation icke kan ske enligt arbetstidslagarna. Det i

departementsförslaget upptagna stadgandet om rätt att delegera dispensbefogenheten

avser i enlighet med det anförda endast dispens från den

lägsta åldersgränsen samt föreskrifterna om fullgjord folkskolplikt och om

periodisk läkarbesiktning. Arbetarskyddsstyrelsen får icke giva yrkesinspektören

fria händer att bevilja dispens från nämnda bestämmelser,

utan yrkesinspektörens befogenhet bör klart begränsas och förutsättningarna

för rätten att medgiva dispens noga angivas. Som exempel på dispensärenden,

som lämpligen torde kunna överlämnas till yrkesinspektören, må

nämnas beviljande av tillstånd att skolelev, som uppnått viss ålder, vid

sidan av skolarbetet användes till springpojksarbete ett visst antal timmar

i veckan.

73 §.

Denna paragraf, som motsvarar 64 § andra och tredje styckena i kommitténs

förslag och 51 § i gällande lag, innehåller bestämmelser om klagan

över arbetarskyddsstyrelsens och länsstyrelses beslut.

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

311

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha föranlett uttalanden endast

i några enstaka yttranden.

Socialstyrelsen uttalar att man möjligen kunde vara något tveksam i

fråga om urvalet av de slag av ärenden, i vilka klagan över arbetsrådets

beslut icke skulle få föras. Vikten av ett beslut berodde ej endast av beslutets

art utan även av andra omständigheter, såsom antalet av beslutet

berörda arbetstagare, ett undantags mer eller mindre långtgående beskaffenhet

eller tillämpning av en ny princip. Vidare kunde anmärkas att arbetsrådets

befogenhet att meddela slutgiltiga beslut enligt arbetstidslagarna

väsentligen torde vara motiverad av att arbetstidsärenden i regel krävde

skyndsamt avgörande, något som väl icke i samma mån gällde beträffande

arbetarskyddsärenden. Svenska arbetsgivareföreningen anser att — om icke

bestämmelserna om regionala skyddsombud utginge — arbetsrådets beslut

i ärende som avsåges i 44 § 6 mom. i kommittéförslaget borde kunna överklagas.

Departementschefen.

Såsom kommittén föreslagit synes klagorätten över arbetarskyddsstyrelsens

beslut böra begränsas. Enligt kommittéförslaget skulle begränsningen

avse endast ärenden, som avgjorts i den särskilda sammansättningen med

partsrepresentanter. Detta skulle medföra den otillfredsställande konsekvensen,

att klagan skulle bli tillåten i sådana ärenden, som icke vore av

den vikt att de skulle handläggas med deltagande av partsrepresentanter,

medan beslut i viktigare ärenden icke skulle få överklagas. För min del

anser jag därför att den ordning i vilken ärendet avgjorts icke bör inverka

på frågan om klagorätten. Vad angår spörsmålet vilka slag av ärenden förbudet

mot överklagande skall avse kan jag i allt väsentligt ansluta mig till

kommittén. Jag kan sålunda icke dela svenska arbetsgivareföreningens

uppfattning att beslut, varigenom tillsättande av regionalt skyddsombud

medgivits, bör få överklagas. Enligt departementsförslaget är klagan utesluten

i ärenden angående dispens från bestämmelserna om minimiålder

och fullgjord skolplikt (23—25 §§), läkarbesiktning av minderårig (29 och

30 §§), minderårigs arbetstid (31 §) och nattvila (33 §) och kvinnors nattvila

(36 och 37 §§) ävensom i frågor rörande tillsättande av regionalt

skyddsombud (40 § andra stycket) och överflyttning av arbetsgivaransvaret

(70 § andra stycket).

74 §.

Första stycket innehåller bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela

närmare föreskrifter angående lagens tillämpning.

I andra stycket, vilket motsvarar 60 § första stycket i kommitténs förslag,

har upptagits en föreskrift av innehåll att arbetarskyddsstyrelsen äger

meddela råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning. Det har

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

icke synts lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, begränsa arbetarskyddsstyrelsens

befogenhet i detta hänseende till att avse endast sådana

ämnen, som behandlas i vissa uppräknade paragrafer.

75 §.

I denna paragraf, som motsvarar 75 § i kommitténs förslag och 52 § i

gällande lag, stadgas att Kungl. Maj :t vid meddelande av föreskrift med

stöd av lagen äger utsätta straff för överträdelse av föreskriften, dock högst

fängelse i sex månader.

Övergångsbestämmelser.

Den nya organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstiftningen, som jag

ämnar föreslå, avses skola genomföras den 1 januari 1949. Då det synes

lämpligt att den föreslagna arbetarskyddslagen icke träder i kraft, förrän

arbetarskyddsstyrelsen varit i verksamhet någon tid, förordar jag, att tidpunkten

för lagens ikraftträdande bestämmes till den 1 juli 1949. Av praktiska

skäl torde emellertid arbetarskyddsstyrelsen böra erhålla befogenhet

att redan före sistnämnda dag avgöra framställningar om dispens enligt

den nya lagen.

Kommittén har föreslagit att förutom gällande arbetarskyddslag vissa

andra författningar skola upphävas genom den nya lagen. Sålunda anser

kommittén, att lagen den 19 februari 1926 angående förbud i vissa fall mot

arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg, bör

upphöra att gälla i och med den nya arbetarskyddslagens ikraftträdande

och ersättas av en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse med delvis ändrat

innehåll. Då bestämmelser av förevarande art lämpligen torde böra utfärdas

i administrativ ordning samt så kan ske med stöd av 14 § i den föreslagna

arbetarskyddslagen, biträder jag kommitténs förslag på denna punkt.

Däremot anser jag det icke lämpligt att genom nya lagen upphäva de kungörelser,

som angivits i de av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna.

Det synes i stället böra ankomma på Kungl. Maj :t att på framställning

av arbetarskyddsstyrelsen upphäva desamma, då så kan anses

lämpligt.

I överensstämmelse med kommitténs förslag har i departementsförslaget

upptagits en föreskrift att den nya lagen icke skall verka rubbning i de

bestämmelser, som eljest i lag eller författning äro givna i ämne, varom i

lagen är stadgat. Detta stadgande avser bl. a. lagen om vissa inskränkningar

beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete,

skogs- och flottledshärbärgeslagarna, rastbestämmelserna i arbetstidslagen

för detaljhandeln och förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 313

ävensom sådana kungörelser som utfärdats med stöd av nu gällande arbetarskyddslag.

Bland övergångsbestämmelserna har vidare upptagits ett stadgande att,

där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, denna bestämmelse i stället skall tillämpas.

Sådana hänvisningar finnas exempelvis i allmänna arbetstidslagen,

flottledshärbärgeslagen och den förut omnämnda bagerilagen.

Liksom i kommittéförslaget har föreskrift meddelats rörande giltighet av

eftergift, som beviljats med stöd av äldre lag.

På sätt angivits i avsnittet om ledighet för nattvila har i övergångsbestämmelserna

även intagits en bestämmelse att nattarbete utan hinder av

nya lagen skall få fortsätta under ett år från lagens ikraftträdande.

De vidtagna höjningarna av åldersgränserna för minderårigs användande

i arbete torde icke böra föranleda att minderårig nödgas sluta arbete, vartill

han användes vid tiden för lagens ikraftträdande. Det synes icke böra

krävas, att minderårig, som vid nämnda tid användes till sådant arbete, för

vilket enligt äldre lag läkarintyg i intygsboken icke är obligatoriskt, skall

skaffa läkarintyg för att få fortsätta arbetet. Dylikt intyg lärer i stället få

införas i boken vid den första efter lagens ikraftträdande verkställda läkar - besiktningen. Vidare torde enligt äldre lagen utfärdad intygsbok böra anses

som arbetsbok enligt nya lagen. Vid arbetsställe, där läkarbesiktning enligt

äldre lagen ägt rum under första halvåret 1949, bör självfallet icke under

andra halvåret företagas besiktning enligt nya lagen. Stadganden i nu

nämnda hänseenden ha jämväl upptagits bland övergångsbestämmelserna.

Slutligen har intagits en övergångsbestämmelse, enligt vilken förbud eller

föreskrift, som meddelats med stöd av äldre lagen, skall beträffande tid

efter nya lagens ikraftträdande anses ha meddelats med stöd av motsvarande

bestämmelse i nya lagen. Detta innebär bl. a. att förbudet eller föreskriften

fortfarande blir gällande och att överträdelse av förbudet eller

föreskriften, som sker efter nya lagens ikraftträdande, straffas enligt nya

lagen.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen att enligt äldre lagen meddelat

förordnande av besiktningsläkare fortfarande skall äga giltighet till

dess annorlunda förordnas har icke upptagits i departementsförslaget. Med

hänsyn till den väsentliga utvidgning av besiktningsskyldigheten som föreslagits

torde nämligen distriktsindelningen i stor utsträckning behöva ändras.

Det synes därför lämpligt, att länsstyrelsen i samband med nya lagens

ikraftträdande upptager detta spörsmål till behandling och utfärdar nya

förordnanden. Åtskilliga andra av kommittén föreslagna övergångsbestämmelser

ha uteslutits i departementsförslaget, somliga enär det stadgande, till

vilket bestämmelsen anknutits, icke upptagits i departementsförslaget och

andra enär de ansetts obehövliga.

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

IV. Ändringar i vissa andra författningar.

A. Ändringar i gruvlagen och lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.

Arbetarskyddet inom gruvarbetet regleras f. n. dels i arbetarskyddslagen

och dels i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) resp. lagen den 28 maj 1886

(nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m. (i fortsättningen kallad stenkolslagen).

Enligt 68 § första stycket gruvlagen skola kommerskollegium och bergsstatst

jänstemännen öva sådan tillsyn över gruvdriften, att nödig trygghet

beredes arbetarna. Andra stycket innehåller ett stadgande om vad som

särskilt skall iakttagas i detta avseende. I tredje stycket sägs, att om arbetarnas

skyddande mot olycksfall och ohälsa i arbete samt tillsyn däröver

därjämte är stadgat i arbetarskyddslagen. Enligt 71 § äger bergmästare,

om han finner nödigt att i gruva göres anstalt till trygghet för arbetarna,

förelägga gruvinnehavaren att inom viss tid ha utfört sådan anstalt, vid

äventyr, förutom ansvar, att anstalten på hans bekostnad utföres genom

bergmästarens försorg eller att gruvarbetet inställes, tills anstalten vidtagits.

Bergmästaren äger i syfte att trygga arbetarna även meddela andra

föreskrifter i fråga om gruvarbetets bedrivande. Om gruvarbete medför

synnerlig våda för arbetarna, äger bergmästaren förbjuda gruvarbetets fortsatta

bedrivande. Sådant förbud går omedelbart i verkställighet och gäller

intill dess högre myndighet annorlunda förordnar. För verkställighet av

beslut om gruvarbetets inställande äger bergmästaren anlita polismyndighetens

biträde. Enligt 80 § må klagan över bergmästares beslut föras hos

kommerskollegium.

Stenkolslagen innehåller i 33, 34, 36, 37 och 48 §§ föreskrifter av i huvudsak

samma innehåll som de nu återgivna stadgandena i gruvlagen.

Enligt arbetarskyddslagen har bergmästare i fråga om bergverksarbete

samma befogenheter som på andra arbetsområden tillkomma yrkesinspektör.

Bergmästarna intaga sålunda f. n. en dubbelställning i fråga om arbetarskyddet

i gruvorna. En bergmästare kan efter fritt val handla, i ett fall

med stöd av gruvlagen resp. stenkolslagen och i ett annat, alldeles likartat

fall med stöd av arbetarskyddslagen. Tillämpar bergmästaren gruvlagen

eller stenkolslagen, sorterar han under kommerskollegium, men handlar

han enligt arbetarskyddslagen är riksförsäkringsanstalten besvärsinstans.

Den befogenhet, som tillkommer honom enligt gruv- och stenkolslagarna,

är något vidsträcktare än befogenheten enligt arbetarskyddslagen. Med stöd

av sistnämnda lag kan han sålunda icke meddela omedelbart ikraftträdande

förbud mot att arbetet fortsättes. Vidare kan enligt arbetarskyddslagen en

föreskrift att vidtaga viss åtgärd icke förbindas med den påföljden att, om

föreskriften åsidosättes, åtgärden kommer att på arbetsgivarens bekostnad

utföras genom tillsynsorganets försorg.

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj:ts propisition nr 298.

Arbetarskyddskommittén har ansett, att den nuvarande dubbla regleringen

av arbetarskyddet inom gruvindustrien borde avskaffas. Kommittén

har därför föreslagit, att de bestämmelser i gruvlagen och stenkolslagen,

som angå arbetstagarnas skyddande mot olycksfall och ohälsa, skola

utgå och ersättas av en föreskrift av innehåll att i fråga om arbetstagarnas

skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbete samt tillsyn däröver skall

gälla vad som stadgas i arbetarskyddslagen.

För min del ansluter jag mig till vad kommittén sålunda föreslagit. För

förslaget talar även det förhållandet att — såsom närmare kommer att utvecklas

i ärendet angående ändrad organisation av tillsynen över arbetarskyddslagstiftningens

efterlevnad — tillsynen över gruvarbete ovan jord

enligt min mening bör överflyttas från bergmästarna till yrkesinspektörerna.

Såsom tidigare nämnts ämnar jag även föreslå, att bergmästarna

förordnas till specialinspektörer inom yrkesinspektionen, såvitt angår underjordsarbete

i gruvor. Genomföres departementsförslaget till ny arbetarskyddslag,

kommer bergmästare därvid att på detta område erhålla samma

befogenheter i arbetarskyddshänseende, som f. n. tillkommer honom enligt

gruv- och stenkolslagarna, bortsett från att han icke vidare får möjlighet

att själv låta vidtaga föreskriven skyddsåtgärd på arbetsgivarens bekostnad.

Denna ändring torde emellertid sakna praktisk betydelse.

I enlighet med det anförda har, i huvudsaklig anslutning till vad

kommittén föreslagit, inom departementet upprättats förslag till lag om

ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen och till lag om ändring i stenkolslagen.

Ändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1949. I båda

dessa lagar har upptagits en övergångsbestämmelse av innehåll att äldre

lag fortfarande skall äga tillämpning beträffande föreskrift, som meddelats

med stöd av den äldre lydelsen av de paragrafer, i vilka ändring föreslagits.

Denna bestämmelse innebär bl. a. att med stöd av gruvlagen resp. stenkolslagen

till arbetstagarnas tryggande meddelade föreskrifter fortfarande skola

gälla, att överträdelse av dylik föreskrift även efter lagarnas ikraftträdande

skall straffas enligt gruvlagen resp. stenkolslagen samt att klagan över sådant

beslut av bergmästare, som meddelats före ikraftträdandet, skall föras

hos kommerskollegium.

B. Ändringar i byggnadsstadgan.

I avsnittet om förhandsgranskning av byggnadsförslag har jag, i syfte

att skapa bättre garantier för att byggnadsförslag rörande industriella anläggningar

skola bli granskade ur arbetarskyddssynpunkt, förordat vissa

ändringar i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390). I enlighet härmed

har inom departementet upprättats förslag till kungörelse om ändring i

byggnadsstadgan. Förslaget torde icke kräva någon motivering utöver vad

som tidigare anförts.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

V. Departementschefens hemställan m. m.

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade

förslagen till

1) arbetarskyddslag;

2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938

(nr 314);

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter

m. m.; samt

4) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 364)

äro de under 1)—3) omnämnda förslagen av den natur, att lagrådets

utlåtande över dem bör inhämtas.

Jag hemställer fördenskull att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

vilka torde såsom bilagor1 böra fogas till statsrådsprotokollet, måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Statsrådet Kock anförde:

De i 36 och 37 §§ förslaget till arbetarskyddslag upptagna bestämmelserna

om kvinnors användande till nattarbete i hantverks- eller industriellt arbete

innebära att de nuvarande förbudsreglerna på detta område bibehållas och

såtillvida skärpas, att nattarbetsförbudet utsträckes att omfatta även

mindre företag. Enligt min mening bör man tvärtom, i enlighet med vad

som anförts i vissa yttranden över arbetarskyddskommitténs förslag, sträva

att jämställa manliga och kvinnliga arbetstagare i förevarande hänseende.

Arbetarskyddskommitténs förslag att uppmjuka förbudsbestämmelserna

innebär ett steg i riktning mot ett sådant jämställande av manliga och

kvinnliga arbetstagare. Då departementsförslaget i likhet med kommitténs

förslag upptager skärpta bestämmelser rörande nattarbete över huvud,

synes man emellertid böra taga steget fullt ut och slopa de särskilda bestämmelserna

om förbud mot nattarbete för kvinnor. Jag förordar fördenskull

att — innan lagrådets utlåtande inhämtas — 36 och 37 §§ få utgå ur

förslaget till arbetarskyddslag och att därav föranledda formella jämkningar

i förslaget i övrigt vidtagas.

Statsrådets övriga ledamöter biträdde föredragande departementschefens

hemställan.

Till denna hemställan behagar Hans Maj :t

Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

1 Dessa bilagor ha här utelämnats, då de i huvudsak äro av samma lydelse som de

vid propositionen fogade författningsförslagen. Det genom propositionen framlagda för
-

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

slaget till arbetarskyddslag skiljer sig från det remitterade förslaget — förutom såtillvida

att i det senare gjorts vissa redaktionella jämkningar — därutinnan att 6 §, 17 §

andra stycket, 40, 47, 51, 55, 65 och 73 §§ i anledning av anmärkningar av lagrådet

ändrats i vissa hänseenden. Dessa stadganden hade i det remitterade förslaget följande

lydelse.

6 §.

Såvitt angår vad i 45 och 46 §§ föreskrives skola de begränsningar av lagens tilllämpningsområde,

som följa av vad i 1—4 §§ är stadgat, icke gälla.

17 §.

Utför arbetstagare -—• — — det kräver.

Med rast förstås i denna lag sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet är på förhand

bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över sin tid och icke är

skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen.

Då med---omedelbara närhet.

40 §.

Å arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst fem arbetstagare, skall, där ej

särskilt förhållande berättigar till undantag, bland arbetstagarna utses ett eller flera

skyddsombud att företräda arbetstagarna i frågor rörande arbetets sundhet och säkerhet.

Skyddsombud bör, där så finnes påkallat, utses jämväl å arbetsställe med mindre än

fem arbetstagare.

Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning av dem, av

lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda. Där förhållandena inom

visst slag av verksamhet det påkalla, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva alt organisation

som nu nämnts utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe

ävensom meddela de föreskrifter, som därvid skola iakttagas.

För skyddsombud bör ersättare utses.

47 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma meddelade föreskrifter

utövas, under överinseende och ledning av arbetarskyddsstyrelsen, av yrkesinspektionens

befattningshavare samt kommunala tillsynsmän. Nämnda befattningshavare

utgöras av yrkesinspektörer och dem underordnad personal. Konungen må därjämte

förordna, att tillsynen å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis

av övriga tillsynsorgan, utövas av specialinspektör.

Beträffande specialinspektör skall vad i lagen stadgas rörande yrkesinspektör äga

motsvarande tillämpning.

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation och fördelning på olika tillsynsorgan

meddelas av Konungen.

51 §.

Den som har eller haft att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag

eller anlitats såsom biträde vid tillsynsverksamhetens utövande må ej röja eller obehörigen

nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där

det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande,

vilket sålunda blivit honom kunnigt.

Vad nu sagts, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om läkare, som har eller

haft att verkställa besiktning eller undersökning enligt denna lag eller med stöd av

densamma meddelad föreskrift.

55 §.

Använder arbetsgivare minderårig till arbete utan att denne under senast förflutna kalenderår

undergått i 28 § föreskriven läkarbesiktning, ehuru så bort ske, äger yrkesinspektören,

om omständigheterna föranleda därtill, skriftligen förbjuda arbetsgivaren

att efter utsatt skälig tid använda den minderårige i arbetet, med mindre denne dessförinnan

undersökts av besiktningsläkare.

65 §.

Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift vid besvarande av förfrågan från

arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör angående vidtagande av åtgärd, varom an
-

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

visning lämnats honom jämlikt denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift,

straffes med dagsböter.

Samma lag vare, där tillverkare, försäljare eller upplåtare, som avses i 45 §, mot

bättre vetande lämnar oriktig uppgift till arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör

beträffande anordning som i nämnda lagrum sägs.

Har någon för annans räkning lämnat uppgift, som avses i denna paragraf, vare

ock han förfallen till ansvar som nu sagts.

73 §.

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende, som avses i 23—25, 29—31, 33, 36 eller

37 §, 40 § andra stycket eller 70 § andra stycket, må klagan ej föras.

Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga, som omförmäles i denna

lag, eller mot länsstyrelses beslut i sådan fråga föres genom besvär hos Konungen i

den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

319*

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 juni

1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 30 april 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

5 mars 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) arbetarskyddslag;

2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938

(nr 314); samt

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter

m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn T. Nordström.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till arbetarskyddslag.

6 §•

Justitierådet Nissen och regeringsrådet Kuylenstierna:

Tillämpning av bestämmelserna i förslagets 2—6 kap., vilkas syftemål

är att förebygga, att arbetare ådraga sig ohälsa i följd av arbete eller drabbas

av olycksfall däri, förutsätter att två parter till varandra stå i förhållande

av arbetsgivare och arbetstagare eller, i fall som avses i 2 §, i något

därmed likställt förhållande. På denna förutsättning för bestämmelsernas

tillämpning bygga de regler i 1 kap., som innefatta begränsningar av lagens

tillämpningsområde. Helt annorlunda konstruerade än förstnämnda be
-

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

stämmelser äro stadgandena i 7 kap., vilka innefatta vissa föreskrifter till

skydd mot ohälsa eller olycksfall, framkallade genom användningen av tekniska

anordningar eller på grund av beskaffenheten hos vissa arbetsställen.

Dessa stadganden vila ej på någon dylik förutsättning utan äro av allmängiltig

natur. Berörda regler i 1 kap. torde därför ej kunna ha avseende å

stadgandena i 7 kap. med därtill knutna straffbestämmelser. Hade man

velat inskränka verkningsområdet för någon i 7 kap. upptagen föreskrift,

exempelvis låta de i 45 § omförmälda skyldigheterna gälla endast beträffande

sådan teknisk anordning som är avsedd att användas i arbete varå

2—6 kap. äga tillämpning, lärer det ha varit nödvändigt att meddela en

uttrycklig bestämmelse av sådan innebörd. Den i förevarande paragraf

upptagna regeln synes därför böra utgå. Emellertid torde det vara lämpligt

att i 1 kap., som enligt sin rubrik skall angiva lagens tillämpningsområde,

göres en erinran om stadgandena i 7 kap. En sådan erinran, vilken

kan upptagas i förevarande paragraf, torde icke behöva innehålla annat än

att om skyldigheter i särskilda fall beträffande tekniska anordningar samt

arbetsställen stadgas i 7 kap.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd:

Vad som åsyftas med bestämmelsen i förevarande paragraf synes bättre

och i större överensstämmelse med förslagets uppställning kunna uttryckas

genom en föreskrift att vad i denna lag stadgas om skyldigheter i särskilda

fall beträffande sådana tekniska anordningar och arbetsställen som avses

i 7 kap. skall äga tillämpning, ändå att fråga ej är om verksamhet som enligt

vad förut sagts omfattas av lagen.

17 §.

Lagrådet:

Beträffande innebörden av begreppet rast har departementschefen uttalat

att föreskriften, att arbetstagare under rasten fritt förfogar över sin tid,

måste anses innebära att han äger rätt att lämna icke blott den plats, där

arbetet utföres, utan också själva arbetsstället. Lagrådet vill för sin del

ifrågasätta om en sådan tolkning av ifrågavarande stadgande — vilket har

sin motsvarighet i 9 § 1 mom. arbetstidslagen för detaljhandeln — är förenlig

med stadgandets avfattning. Det må exempelvis framhållas att, om

uttrycket »fritt förfogar över sin tid» hade den vidsträckta innebörd som

departementschefen förutsatt, tillägget »och icke är skyldig att kvarstanna

på arbetsplatsen» vore helt överflödigt. Har arbetsstället större omfattning

än arbetsplatsen, bör, såsom stadgandet lyder, rast anses vara för handen

även om arbetstagare ej får avlägsna sig från arbetsstället. Det synes emeltid

kunna antagas att det endast undantagsvis skall behöva förekomma att

arbetstagarna under rast bliva bundna vid arbetsstället.

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

40 §.

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

Av remissen framgår att, då jämlikt det särskilda stadgandet i andra

punkten av paragrafens andra stycke där omförmäld organisation å viss

ort tillsatt skyddsombud för flera arbetsställen inom ett och samma verksamhetsområde,

s. k. regionalt skyddsombud — vilket organisationen enligt

förslaget uppenbarligen skall kunna göra utan något uppdrag från arbetstagarnas

sida —■ hinder avsetts icke skola föreligga för arbetstagarna vid

visst arbetsställe inom dylikt ombuds verksamhetsområde att bland sig utse

skyddsombud enligt huvudregeln i styckets första punkt. Att möjlighet

härtill alltid skall finnas har dock näppeligen kommit till uttryck i lagtexten.

Den lucka förslaget i detta hänseende företer torde lämpligen kunna

utfyllas sålunda att andra styckets andra punkt —- med någon redaktionell

jämkning — utbrytes till en första punkt i ett nytt tredje stycke samt att

såsom en andra punkt i detta nya stycke upptages föreskrift att vad som

stadgats i dess första punkt ej utgör hinder för att skyddsombud tillika

utses enligt andra stycket.

41 §.

Regeringsrådet Kmjlenstierna:

Enligt det stadgande som i gällande lag svarar mot det förevarande var

det ej obligatoriskt att skyddskommitté skulle utses vid någon arbetsplats.

Det kunde då få bero på omständigheterna hur en sådan kommitté blev

till. Enligt förslaget »skall» skyddskommitté utses på vissa arbetsplatser,

och det vore väl då naturligt att åtminstone giva en antydan hur stadgandet

skall omsättas i verklighet. Emellertid framgår det ej vare sig vem

initiativet till kommitténs bildande tillkommer eller vem som skall utse de

skyddsombud som skola tillhöra kommittén. Därest det stadgades att kommittén

skall bestå av »företrädare för arbetsgivaren och av skyddsombuden

eller bland skyddsombuden utsedda företrädare för dem», torde det bliva

klart att skyddsombuden skola utse sina egna representanter och framstå

som naturligt att vardera parten kan vända sig till den andra med framställning

om kommitténs bildande.

47 §.

Lagrådet:

Liksom 23 § gällande lag upptar förevarande paragraf endast yrkesinspektionens

befattningshavare och kommunala tillsynsmyndigheter såsom

tillsynsorgan. Om arbetarskyddsstyrelsen, som enligt förslaget utgör

yrkesinspektionens chefsmyndighet, säges blott att den har överinseende och

ledning över tillsynen. Denna karakteristik av arbetarskyddsstyrelsens

uppgift täcker knappast vad som stadgas om styrelsen. Denna är sålunda

enligt förslaget (61 §) liksom den nuvarande chefsmyndigheten enligt gällande

lag (38 §) besvärsinstans i förhållande till yrkesinspektörerna och

21—Ritning till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 298.

s. 322 Kontrollera mot PDF

322 Kungl. Maj:ts proposition nr 2DS.

måste redan på grund därav betraktas såsom tillsynsorgan. Styrelsen äger

dessutom i åtskilliga fall att även utan föregående beslut av yrkesinspektör

vidtaga tillsynsåtgärd (se t. ex. 53 § fjärde stycket och 56 §). Förslaget är

för övrigt ej fullt konsekvent; i 50 § inbegripas nämligen styrelsen och dess

befattningshavare bland dem som hava att utöva tillsyn å efterlevnaden

av lagen.

Enligt lagrådets mening bör i paragrafen angivas, alt tillsyn å efterlevnaden

av lagen och med stöd av densamma meddelade föreskrifter utövas

av styrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens

befattningshavare och kommunala tillsynsmän. Av en sådan ändring

skulle föranledas vissa redaktionella jämkningar i paragrafens första och

tredje stycken.

51 §•

Justitieråden Lawski, Gijllenswärd och Nissen:

Därest 47 § ändras i enlighet med vad lagrådet förordat, torde förevarande

paragraf böra jämkas så att den, i principiell överensstämmelse med

50 §, får avseende å den som bär eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden

av lagen och ej å den som har eller haft att taga befattning med tillsyn

å efterlevnaden av lagen.

55 §.

Jnstitieråden Lawski, Gijllenswärd och Nissen:

Enligt denna paragraf kan arbetsgivare, som använder minderårig till

arbete utan att denne under senast förflutna kalenderår undergått i 28 §

föreskriven läkarbesiktning, ehuru så bort ske, förbjudas att efter utsatt

skälig tid använda den minderårige i arbetet, med mindre denne dessförinnan

undersökts av besiktningsläkare. Ehuru således denna undersökning

skall ersätta besiktning enligt 28 §, torde det icke vara av behovet påkallat,

att den företages av besiktningsläkare, utan man synes kunna nöja sig

med undersökning genom annan läkare. Att märka är att förevarande paragraf

icke förutsätter, att undersökningen, på sätt enligt 28 § bör vara

regel, sker vid arbetsstället, och det kan föranleda avsevärda olägenheter

för arbetsgivaren eller den minderårige om besiktningsläkare skall anlitas.

En förutsättning för att den minderårige, sedan den undersökning varom

här är fråga ägt rum, skall få användas i arbete är naturligtvis, att undersökningens

resultat medger det. Detta skall framgå av 30 §. Denna paragraf

är emellertid ej tillämplig, om icke intyg om undersökningen införts

i den minderåriges arbetsbok. Någon komplettering av föreskrifterna synes

därför erforderlig. Beträffande undersökning genom besiktningsläkare

kunde visserligen i administrativ ordning stadgas, att intyg därom skall

införas i arbetsboken, men om i enlighet med vårt förslag undersökning

genom annan läkare skall godtagas, lärer själva lagförslaget böra fullständigas

i nu berörda hänseende. Detta kan lämpligen ske genom att i slutet

s. 323 Kontrollera mot PDF

323

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

av förevarande paragraf tillfogas orden »och intyg rörande undersökningen

införts i arbetsboken».

I remissprotokollet uttalas att, om eu minderårig fått anställning först

efter det årets besiktning vid arbetsstället ägt rum, särskild besiktning av

honom före påföljande års ordinarie besiktning vid arbetsstället i regel icke

torde böra framtvingas. I anledning härav må erinras att, om sådan minderårig

icke tidigare under året varit skyldig undergå besiktning enligt

28 §, avfattningen av förevarande paragraf medför att den icke i något

fall kan vinna tillämpning.

65 §.

Lagrådet:

Straffsanktionen i första stycket av denna paragraf avser den som vid

besvarande av förfrågan från arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör

mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd,

varom anvisning lämnats honom jämlikt ifrågavarande lag eller med stöd

av densamma meddelad föreskrift. Då det ej torde vara anledning att göra

skillnad mellan de fall då uppgift som nu sagts lämnas som svar å förfrågan

och dem då någon lämnar sådan uppgift av egen drift, föreslås, att

orden »vid besvarande av förfrågan från» få utgå och att därav betingad

redaktionell jämkning av stycket vidtages.

Tredje stycket torde böra så förtydligas att det där liksom i de två föregående

styckena utsäges att ansvar skall inträda om uppgiften i fråga är

oriktig och lämnats mot bättre vetande.

68 §.

Lagrådet:

I det genom proposition den 20 februari 1948, nr 80, framlagda förslaget

till lag om ändring i strafflagen har såsom 25 kap. 3 § upptagits ett generellt

stadgande om straff för ämbetsman eller förutvarande ämbetsman,

som yppar vad han är pliktig hemlighålla eller olovligen utnyttjar sådan

hemlighet. Någon anledning synes ej föreligga att för sådana i förevarande

paragraf avsedda fall, som därest denna ej funnes skulle hänföras under

förstnämnda stadgande, låta straffet bestämmas annorledes än med tilllämpning

av där angivna straffsatser, i vilka även ingå suspension och avsättning.

På grund härav hemställes, att åt första stycket av 68 § måtte

givas sådant innehåll att straffet för där omförmält brott blir all bestämma,

i första hand enligt allmänna strafflagen och, om brottet ej är där belagt

med straff, enligt det särskilda straffstadgandet i stycket.

73 §.

Justitieråden Lawslci, Ggllenswärd och Nissen:

Därest 40 § ändras på sätt vi i det föregående tillstyrkt, bör den i förevarande

paragraf gjorda hänvisningen till 40 § andra stycket jämkas till

att i stället avse samma paragrafs tredje stycke.

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Lagrådet:

I remissen behandlas ej frågan huruvida besvär som enligt förslaget skola

anföras hos Konungen skola handläggas i statsrådet eller av regeringsrätten.

Därav kan närmast den slutsatsen dragas att frågan ansetts klar redan

enligt gällande rätt. Riktigheten av en sådan mening kan emellertid ifrågasättas.

Uttryckliga bestämmelser i ämnet saknas i regeringsrättslagen. Emellertid

har regeringsrätten enligt äldre praxis upptagit mål angående besvär

över beslut, som av länsstyrelse meddelats med stöd av 38 § i 1912 års lag

om arbetarskydd i dess lydelse före ikraftträdandet av lagen den 12 juni

1931. Sådana mål — vilka avsett förbud att utan vidtagande av särskilda åtgärder

bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap

eller arbetsmetod — ha uppenbarligen hänförts till mål om meddelande i

särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt författningar

och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården, vilka mål enligt 2 §

16 :o) regeringsrättslagen skola handläggas av regeringsrätten. I yttrande

över det förslag till ändringar i 1912 års arbetarskyddslag, vilket ligger till

grund för 1931 års ändringar i bland annat 38 och 39 §§ nämnda lag (se

proposition den 23 januari 1931, nr 40) uttalade sig lagrådet i ämnet. Under

hänvisning till nämnda praxis yttrade lagrådet, att någon ändring i avseende

å regeringsrättens befogenhet tydligen icke föranleddes av att, på sätt

i remissen till lagrådet föresloges, länsstyrelsens beslutanderätt överginge

å yrkesinspektionens chefsmyndighet. Efter granskning av de föreslagna

ändringarna i 38 och 39 §§ fann lagrådet samtliga de i dessa paragrafer

omförmälda besluten av yrkesinspektionens chefsmyndighet vara av beskaffenhet

att med avseende å dem regeringsrätten borde vara besvärsinstans,

och lagrådet ansåg sig kunna utgå ifrån att för detta ändamål icke erfordrades

någon ändring i regeringsrättslagen. Till lagrådets uppfattning anslöt

sig föredragande departementschefen. Såvitt kunnat utrönas har emellertid,

sedan 1931 års lagändringar trätt i kraft, ej något enda mål av

ifrågavarande slag fullföljts hos Kungl. Maj :t. 1912 års arbetarskyddslag

har efter år 1931 i åtskilliga avseenden ändrats, och det torde även med

de utgångspunkter som angåvos av lagrådet i dess nämnda uttalande numera

vara oklart i vilken utsträckning regeringsrätten är rätt besvärsinstans.

Då det nu föreslås att en helt ny arbetarskyddslag med delvis annat

innehåll än den hittills gällande lagen skall ersätta denna, synes kompetensfrågan

böra tagas under förnyat övervägande.

2. Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

325

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 oktober

1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Vougt, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 28 juni

1948 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 5 mars 1948 remitterade

förslagen till

1) arbetarskyddslag;

2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr

314) samt

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter

m. in.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

De erinringar från lagrådets och dess enskilda ledamöters sida, som föranletts

av det remitterade förslaget till arbetarskyddslag, äro väsentligen av

formell natur. Vid 6 § i förslaget ha lagrådets ledamöter stannat i delade

meningar angående lämpligaste sättet att i det kapitel, som avhandlar den

föreslagna lagens tillämpningsområde, göra en hänvisning till de stadganden

som avses skola få ett vidsträcktare tillämpningsområde än lagen i

övrigt. Med hänsyn därtill att 1 § i förslaget — i likhet med 1 § gällande

arbetarskyddslag — innefattar den begränsning av tillämpningsområdet, att

endast rörelse eller företag, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares

räkning, omfattas av lagen, synes det mig till undvikande av misstolkning

erforderligt att det i lagen uttryckligen angives, att någon sådan

begränsning icke gäller beträffande de skyldigheter som avses i 45 och

40 §§. Positivt kan detta — i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådets

båda äldsta ledamöter förordat — angivas så, att såvitt angår i 45

och 46 §§ föreskrivna särskilda skyldigheter beträffande sådana tekniska

anordningar och arbetsställen som där avses lagen skall äga tillämpning,

ändå att fråga ej är om verksamhet, som enligt vad förut sagt omfattas av

lagen. Det remitterade förslaget har jämkats i enlighet härmed.

Beträffande innebörden av begreppet rast har lagrådet vid 17 § gjort vissa

anmärkningar. Den i det remitterade förslaget upptagna definitionen av

rastbegreppet överensstämmer, såsom lagrådet påpekat, med 9 § 1 mom.

arbetstidslagen för detaljhandeln. Det i sistnämnda lagrum upptagna stadgandet

om vad med rast skall förslås infördes i samband med 1942 års

opaginerad Kontrollera mot PDF

32fi

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

förlängning av arbetstidslagen för detaljhandeln. Formuleringen av detsamma

ansluter sig helt till av arbetsrådet tidigare avgivna utlåtanden rörande

tolkningen av begreppet rast i allmänna arbetstidslagen. Därvid torde

någon sådan skillnad mellan begreppen arbetsplats och arbetsställe, som

arbetarskyddskommittén nu gjort, icke ha ansetts föreligga. Göres en sådan

åtskillnad — och skäl därför synas mig föreligga här liksom beträffande

tolkningen av allmänna arbetstidslagen — torde det med hänsyn till vad

lagrådet anfört vara önskvärt att stadgandet erhåller en annan avfattning

än i det remitterade förslaget. Vad man där avsett att uttrycka har varit,

att arbetslagarnas rätt att lämna arbetsstället under rast icke borde medföra

någon skyldighet för arbetsgivaren att utan därom träffat avtal vidtaga

särskilda anordningar för att möjliggöra för arbetarna att begagna sig av

denna rätt, exempelvis i fråga om tillhandahållande av transportmedel. Då,

såsom lagrådet påpekat, tillägget att arbetstagare icke är skyldig att kvarstanna

på arbetsplatsen, kan läsas så att därigenom uttrycket »fritt förfoga

över sin tid» erhåller en mera begränsad innebörd än vad av mig avsetts,

men tillägget å andra sidan enligt min mening bör finnas för tydlighetens

skull, torde ordet »arbetsplatsen» böra utbytas mot »arbetsstället».

Tre av lagrådets ledamöter ha vid 40 § föreslagit ett förtydligande av lagtexten,

som synes mig böra godtagas. Däremot finner jag anledning saknas

att i 41 § vidtaga sådan ändring, som av en lagrådsledamot ifrågasatts.

Vad angår 47 § har lagrådet påpekat, att jämväl arbetarskyddsstyrelsen

borde uttryckligen upptagas såsom tillsynsorgan enligt lagen. Denna anmärkning

har jag funnit böra godtagas, och i följd därav har jämväl lydelsen

av 51 och 73 § § jämkats i enlighet med vad lagrådets majoritet förordat.

Beträffande 55 § har jag, i enlighet med vad tre av lagrådets ledamöter

förordat, vid förnyat övervägande funnit att sådan undersökning som i paragrafen

avses torde kunna utföras även av annan läkare än besiktningsläkare.

Vad dessa ledamöter påpekat om komplettering av paragrafen med

föreskrift om att intyg rörande undersökningen skall ha införts i arbetsboken,

innan den minderårige på nytt får användas till arbete, har jag

likaledes funnit böra godtagas.

Lagrådets anmärkningar beträffande 65 § ha jämväl beaktats.

Den av lagrådet föreslagna avfattningen av 68 § synes med hänsyn till

6 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i strafflagen

in. in. kunna giva anledning till tvekan angående åtalsrätten. Då

vidare, även med den lydelse 68 § har i det remitterade förslaget, möjlighet

finnes att, jämlikt 25 kap. 7 § strafflagen, döma till suspension eller

avsättning, har jag icke funnit anledning att på denna punkt göra ändring

i det remitterade förslaget.

Vad slutligen angår den av lagrådet väckta frågan huruvida besvär hos

Konungen över arbetarskyddsstyrelsens beslut skola handläggas i statsrådet

eller av regeringsrätten synes vad lagrådet anfört kunna åberopas till stöd

för att uttryckligen reglera detta spörsmål i regeringsrättslagen. I huvud
-

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Knngl. Maj.ts proposition nr 298.

saklig anslutning till tidigare praxis torde därvid mål, som röra föreläggande

eller förbud enligt arbetarskyddslagen, böra hänvisas till regeringsrättens

avgörande, medan övriga besvärsärenden, såsom angående dispens från

bestämmelserna om arbetstidens förläggning, utseende av besiktningsläkare

m. fl. ärenden böra handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Fråga om

härav påkallad ändring i regeringsrättslagen torde i sinom tid få anmälas

av chefen för justitiedepartementet.

Utöver vad som framgår av det sagda har i förslaget till arbetarskyddslag

gjorts vissa redaktionella jämkningar. Detsamma gäller de två övriga

till lagrådet remitterade lagförslagen, vilka av lagrådet lämnats utan erinran.

Den föreslagna nya arbetarskyddslagen avses, såsom jag i samband med

lagrådsremissen omnämnde, skola kompletteras med en i administrativ ordning

utfärdad allmän tillämpningskungörelse till lagen. Utkast till en dylik

kungörelse har på grundval av innehållet i arbetarskyddskommitténs betänkande

och remissyttrandena utarbetats inom socialdepartementet. Den

nya lagstiftningen måste därutöver i administrativ väg kompletteras med

åtskilliga andra författningar. Exempelvis vill jag nämna, att kungörelse

bör utfärdas angående förbud i vissa fall mot arbetstagares användande

till målningsarbete vid vilket nyttjas blyfärg, varjämte föreskrifter erfordras

angående läkarundersökningar m. m. Jag vill slutligen erinra därom,

att arbetarskyddskommittén framlagt förslag till ny lagstiftning beträffande

barns och minderårigas deltagande i offentliga föreställningar m. in. Denna

fråga avser jag att anmäla vid ett senare tillfälle.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

förenämnda förslag till

1) arbetar skyddslag,

2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr

314) och

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter

in. m.

dels ock inhämta riksdagens yttrande över det vid statsrådsprotokollet

för den 5 mars 1948 fogade förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan

den 30 juni 1047 (nr 364).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till delta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lcmnc.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 298.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen .................................................... 1

Förslag till arbetarskyddslag.................................. 2

Förslag till lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni

1938 (nr 314)............................................ 22

Förslag till lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående

stenkolsfyndigheter m. m................................... 24

Förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947

(nr 364)................................................ 26

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 5 mars 1948.................... 27

Inledning ...................................................... 27

7. Grunderna för en reviderad arbelarskyddslagstiftning.................. 29

Inledning ................................................ 29

Huvuddragen av gällande arbetarskyddslag...................... 30

Huvuddragen av kommitténs förslag .......................... 36

Allmänna synpunkter i yttrandena över kommittéförslaget ........ 44

Departementschefen........................................ 49

II. Särskilda frågor.............................................. 54

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde........................ 54

Anmälan om nya företag .................................... 86

Förhandsgranskning av byggnadsförslag........................ 94

Förhandsgodkännande av arbetslokal m. m..................... 109

Föreskrifter angående arbetslokalers beskaffenhet m. m........... 114

Raster och arbetspauser .................................... 122

Ledighet för nattvila........................................ 131

A. Allmänna bestämmelser ................................ 132

B. Särskilda bestämmelser rörande minderåriga................ 148

C. Särskilda bestämmelser rörande kvinnor.................... 158

Veckovila .................................. 166

Minimiålder för användande i arbete .......................... 172

Minderårigs arbetstid........................................ 184

Läkarkontroll över minderåriga .............................. 197

Kvinnas ledighet vid barnsbörd .............................. 213

Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.................. 218

Skyldigheter för tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner m. m. 241

Vite och förbud m. m....................................... 255

Överflyttning av arbetsgivaransvaret .......................... 270

Departementsförslagets förhållande till vissa konventioner.......... 278

III. Specialmotivering till departementsförslagel till arbetarskyddslag ........ 280

7V. Ändringar i vissa andra författningar ............................ 314

A. Ändringar i gruvlagen och lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. 314

B. Ändringar i byggnadsstadgan.............................. 315

V. Departementschefens hemställan m. m............................. 316

Utdrag av lagrådets protokoll för den 28 juni 1948 .................... 319

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 8 oktober 1948 ................. 325

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948

717983

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:484 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till arbetarskyddslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. 2LU 1948:62 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetarskyddslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten