Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

1948-01-23 · 41 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 40 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:40, Med förslag till lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr it).

1

Nr 40.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar; given

Stockholms slott den 23 januari 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i lagen den 20 juni 1918

(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

GUSTAF.

Eije Mossberg. 1

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 40.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 4G0) angående åtgärder mot

utbredning av könssjukdomar.

Härigenom förordnas, dels att 20 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar skall upphöra att gälla, dels ock

att 5, 8, 14, 19, 21 och 25 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

5 §. 5 §•

Kostnadsfri undersökning----och behandling.

I stad-------medgiva befrielse.

På begäran------finnes villig.

Föreligger för — — — ifrågavarande verksamhet.

Har, enligt —--nödiga föreskrifter.

Föreståndare för-----

Skall vid poliklinik, som avses i

andra stycket, förordnas läkare, till

vilken arvode utgår av statsmedel,

skall kungörelse därom av hälsovårdsnämnden

införas i allmänna

tidningarna med tillkännagivande,

att ansökning till befattningen skall

ingivas före klockan tolv å tjugonde

dagen efter den, då kungörelsen infördes

i allmänna tidningarna. I

Stockholm och Göteborg utses sådan

läkare av staden. I övriga städer

skall ansökning ställas till medicinalstyrelsen

men ingivas till hälsovårdsnämnden,

som har att på förslag

till befattningen uppsätta tre

behöriga sökande med förord för en 1

- nyss sagts.

Skall vid poliklinik, som avses i

andra stycket, förordnas läkare, till

vilken arvode utgår av statsmedel,

skall kungörelse därom av hälsovårdsnämnden

införas i allmänna

tidningarna med tillkännagivande,

att ansökning till befattningen skall

ingivas senast å tjugonde dagen efter

den, då kungörelsen infördes i allmänna

tidningarna. I Stockholm,

Göteborg och Malmö så ock i annan

stad, beträffande vilken Konungen

förordnat därom, utses sådan läkare

av staden. I övriga städer skall ansökning

ställas till medicinalstyrelsen

men ingivas till hälsovårdsnämnden,

som har att på förslag till be
-

1 Senaste lydelse av 5 § se SFS 1942: 359.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

av dem. Medicinalstyrelsen utser fattningen uppsätta tre behöriga södärefter

en av de sålunda föreslagna, kande med förord för en av dem.

Medicinalstyrelsen utser därefter en

av de sålunda föreslagna.

8 §• 8 §.

Iakttager läkare---könssjukdoms spridning.

Från vad sålunda är stadgat, skall

dock undantag göras i det fall, att

läkaren finner den sjukes hälsotill
-

Från vad sålunda är stadgat, skall

dock undantag göras i det fall, att

läkaren finner den sjukes hälsotillstånd

eller andra förhållanden oundgängligen

kräva, att sjukdomens beskaffenhet

tillsvidare icke för honom

yppas, eller för den händelse

den sjuke är barn under femton år.

1 sistnämnda fall har läkaren att i

stället underrätta barnets målsman

eller annan, som har barnet i sin

vård, om sjukdomens art och smittfarlighet,

så ock om vad som bör

iakttagas till förekommande av smittans

spridning.

stånd eller andra förhållanden oundgängligen

kräva, att sjukdomens beskaffenhet

tillsvidare icke för honom

yppas, eller för den händelse

den sjuke är barn under femton år.

Har den sjuke ej fyllt sexton år,

skall läkaren underrätta hans

målsman eller annan, som har den

sjuke i sin vård, om sjukdomens art

och smittfarlighet, så ock om vad

som bör iakttagas till förekommande

av smittans spridning.

Formulär till---av medicinalstyrelsen.

14 §. 14 §.

Har till — -— -----förete intyg.

Närmare föreskrifter---— undersökning utfärdas.

Har genom intyg som ovan sägs

19 §.

Anmaning, varom i 14, 15 och

16 §§ sägs, skall meddelas skriftligt

och innehålla erinran om den påföljd,

som för underlåtenhet att

sasom smittkälla anmäld person

styrkt sig vara fri från smitta eller

finner sundhetsinspektören eljest

förnyad efterforskning av smittkälla

lämpligen böra ske, skall sundhetsinspektören

anmana den läkare som

senast behandlat den sjuke att verkställa

sådan efterforskning.

19 §.

Anmaning, varom i 14 § första

stycket, 15 och 16 §§ sägs, skall

meddelas skriftligt och innehålla erinran

om den påföljd, som för un
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

ställa sig densamma till efterrättelse derlåtenhet att ställa sig densamma

i 21 § angives. till efterrättelse i 21 § angives.

Avser anmaningen — —• — sin vård.

21 §.

Underlåter någon att efterkomma

av sundhetsinspektör meddelad anmaning,

som i 14, 15 eller 16 §

omförmäles, varde ärendet av sundhetsinspektören

hänskjutet till hälsovårdsmyndigheten,

som äger att

förordna om läkarundersökning eller

om könssjuk persons intagande

å allmänt sjukhus.

Anses hälsovårdsmyndighetens —

25 §.

Vad hos hälsovårdsmyndighet eller

sundhetsinspektör, militärläkare eller

läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt

eller häkte eller å allmänt

sjukhus eller poliklinik förekommit

i ärende, som avses i

denna lag, må ej av någon, som på

grund av sin tjänstebefattning eller

sitt uppdrag erhållit kunskap därom,

yppas för obehöriga. Protokoll

och handlingar i sådant ärende skola

så förvaras, att de icke kunna av

obehöriga åtkommas. I fall, då någon

blivit ställd under åtal för brott,

varom i 14 kap. 21 § strafflagen förmäles,

äga domstolen och åklagaren

att, på begäran, undfå besked, huru

den föranstaltade läkarundersökningen

utfallit.

År på grund av anmälan, som enligt

denna lag till sundhetsinspektören

inkommit, skälig anledning antaga

att gärning, varom i 18 kap.

11 § strafflagen sägs, blivit övad,

åligger det sundhetsinspektören att,

21 §.

Underlåter någon att efterkomma

av sundhetsinspektör meddelad anmaning,

som i 14 § första stycket,

15 eller 16 § omförmäles, varde

ärendet av sundhetsinspektören hänskjutet

till hälsovårdsmyndigheten,

som äger att förordna om läkarundersökning

eller om könssjuk persons

intagande å allmänt sjukhus.

— — ordning beslutat.

25 §.

Vad hos hälsovårdsmyndighet eller

sundhetsinspektör, militärläkare eller

läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt

eller häkte eller å allmänt

sjukhus eller poliklinik förekommit

i ärende, som avses i

denna lag, må ej av någon, som på

grund av sin tjänstebefattning eller

sitt uppdrag erhållit kunskap därom,

yppas för obehöriga. Protokoll

och handlingar i sådant ärende skola

så förvaras, att de icke kunna av

obehöriga åtkommas. I fall, då någon

vid förundersökning enligt

23 kap. rättegångsbalken befunnits

skäligen misstänkt för brott som

omförmäles i 14 kap. 21 § strafflagen,

äger åklagaren att, på begäran,

undfå besked, huru den föranstaltade

läkarundersökningen utfallit.

Har åtal väckts, må besked som

nu sagts efter därom gjord framställning

lämnas jämväl till domstolen.

Är på grund av anmälan, som en
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr iO.

(Gällande lydelse:)

utan hinder av vad i första stycket

är sagt, om förhållandet göra anmälan

till vederbörande åklagare.

(Föreslagen lydelse:)

ligt denna lag inkommit till sundhetsinspektören,

anledning antaga,

att gärning som omförmäles i Ii kap.

21 § strafflagen förövats, äger sundhetsinspektören,

då särskilda skäl

äro därtill, anmäla förhållandet till

vederbörande åklagare. Finnes skälig

anledning antaga, att gärning

varom i 18 kap. 11 § strafflagen sågs

blivit övad, åligger det sundhetsinspektören

att göra anmälan därom

till åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

6

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

19 december 19i7.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Möller,

Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg,

fråga om vissa ändringar i könssjuklagen m. m. samt anför.

Inledning.

År 1918 genomfördes i vårt land en lagstiftning med syfte att bekämpa

könssjukdomarna dels genom sjukvårdande åtgärder och dels genom sanitära

eller straffrättsliga tvångsåtgärder mot personer, som överföra könssjukdom

å annan eller utsätta annan för fara att bli smittad därav. Bestämmelser

om åtgärder av sanitär natur återfinnas i lagen den 20 juni

1918 (nr 460; ändr. nr 266/1922, 359/1942, 794/1943, 419/1944 och 874/1946)

angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar — könssjuklagen —

medan de straffrättsliga reglerna i huvudsak äro upptagna i 14 kap. 21 §

strafflagen.

Enligt könssjuklagen är varje könssjuk skyldig att vända sig till läkare

och att rätta sig efter föreskrift, som läkaren meddelar om sjukdomens behandling

eller till förekommande av smittans spridning. Läkaren skall

söka utröna vem som smittat den sjuke (smittkällan) och är skyldig

att till vissa tjänsteläkare, kallade sundhetsinspektörer, anmäla den som

blivit angiven såsom smittkälla; mot denne kunna sedan olika sanitära åtgärder

vidtagas. Den sjukes namn skall däremot icke anmälas för sundhetsinspektören

annat än om han vansköter sin sjukdom och ej följer

läkarens föreskrifter. En genomgående grundsats i lagen är nämligen att

könssjuk, som vänder sig till läkare, icke därigenom skall behöva riskera

att få sitt namn utlämnat. I enlighet härmed äro — oaktat överförande av

könssjukdom är belagt med straff (14 kap. 21 § strafflagen) — sundhetsinspektören

och andra, som taga befattning med könssjuka, av tystnadsplikt

förhindrade att meddela polismyndigheten, om de under sin tjänsteutövning

få kännedom om sådant brott.

I syfte att på lagstiftningens område effektivisera kampen mot könssjukdomarna

har medicinalstyrelsen i skrivelse den 28 december 1946 hem
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

ställt om vissa ändringar i könssjuklagen ävensom i lösdrivarlagen och

barnavårdslagen. Förslaget avser främst att åstadkomma ökade möjligheter

dels att utröna smittkälla, dels att beivra brott mot 14 kap. 21 §

strafflagen och dels att bringa för lösdriveri anhållna och minderåriga, som

lida av könssjukdom, till läkarundersökning. I förstnämnda hänseende

förordas en bestämmelse att sundhetsinspektör, som finner att en såsom

smittkälla anmäld person styrkt sig vara fri från smitta, skall anmana

vederbörande läkare att efterforska annan smittkälla. För att sundhetsinspektören

själv skall kunna göra efterforskningar föreslås att han utan

hinder av lagens sekretessbestämmelser skall kunna få uppgift om den sjukes

namn och adress. Jämväl i övrigt innebär förslaget en uppmjukning

av reglerna om tystnadsplikt. Sålunda förordas, att läkare skall vara skyldig

att anmäla könssjuk för sundhetsinspektören icke blott då den sjuke

tredskas utan även då han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet utsätter

annan för fara att bli smittad. Sundhetsinspektören föreslås i sin tur bli

pliktig att göra anmälan till vederbörande åklagare vid misstanke om brott

mot 14 kap. 21 § strafflagen.

Över medicinalstyrelsens framställning ha ett flertal myndigheter samt

svenska läkaresällskapet yttrat sig. Förslaget har tillstyrkts av de flesta

remissinstanserna. I några yttranden har emellertid förordats ytterligare

skärpning av lagens bestämmelser om sanitära tvångsåtgärder, och vissa

erinringar ha också framställts mot den föreslagna uppmjukningen av

sekretessreglerna.

Inom inrikesdepartementet har på grundval av medicinalstyrelsens framställning

utarbetats förslag till ändring i könssjuklagen. Med hänsyn till

vad som framkommit vid remissbehandlingen ha vissa jämkningar ansetts

böra ske i medicinalstyrelsens förslag. I departementsförslaget ha sålunda

icke upptagits några bestämmelser om ökad skyldighet för läkare

att till sundhetsinspektör uppgiva den sjukes namn. Någon ovillkorlig skyldighet

för sundhetsinspektör att göra åtalsanmälan vid misstanke om brott

mot 14 kap. 21 § strafflagen har ej heller synts påkallad. Däremot har det

ansetts vara på sin plats att sundhetsinspektören får befogenhet att i förekommande

fall göra sådan anmälan. Departementsförslaget innefattar

jämväl några mindre jämkningar i könssjuklagen, vilka icke äga direkt

samband med medicinalstyrelsens förevarande framställning. Skäl ha icke

ansetts föreligga att i detta sammanhang ändra lösdrivarlagen eller barnavård

slagen.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för detta lagstiftningsärende.

Gällande författningsbestämmelser.

Såsom redan inledningsvis berörts innehåller könssjuklagen bestämmelser

om sanitära åtgärder av tvångsnalur mot utbredning av könssjukdo
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr AO.

marna. De myndigheter, som ha att taga befattning med dessa åtgärder,

äro hälsovårdsmyndighet och sundhetsinspektör. Med hälsovårdsmyndighet

avses i lagen (2 § 4 st.) i stad, som ej tillhör förste provinsialläkares

verksamhetsområde, hälsovårdsnämnden och å annan ort länsstyrelsen

i länet. Sundhetsinspektör är i nämnda städer förste

stadsläkaren eller särskild av hälsovårdsnämnden utsedd läkare. Eljest är

förste provinsialläkaren i länet sundhetsinspektör.

Enligt 3 § könssjuklagen är var och en som är angripen av könssjukdom

pliktig att underkasta sig erforderlig läkarbehandling samt att ställa sig

till efterrättelse föreskrift, som av läkare meddelas angående sjukdomens

behandling eller till förekommande av smittans spridning. Underlåtenhet

att underkasta sig läkarbehandling är dock icke i och för sig straffbelagd.

Uppsöker könssjuk ej frivilligt läkare, blir han icke föremål för åtgärder

annat än om han angives som smittkälla enligt 11 § könssjuklagen eller

anmäles enligt 12 § i anledning av att han befunnits misstänkt för vissa

brottsliga gärningar. Tre grupper av könssjuka komma att underkastas

sanitära åtgärder enligt denna sammanställning.

1) Könssjuka som frivilligt uppsöka läkare eller hos vilka eljest vid

läkarbesök könssjukdom upptäckes. I fråga om denna kategori skall läkaren

vidtaga följande åtgärder:

a) Den sjuke skall upplysas om sjukdomens art och smittfärlighet, varjämte

till honom skall överlämnas föreskrift om vad han har att iakttaga

angående sjukdomens behandling och till förekommande av smittans spridning

(8 § 1 st.). Finner läkaren att den sjukes hälsotillstånd eller andra

förhållanden oundgängligen kräva att sjukdomens beskaffenhet tillsvidare

ej yppas för honom eller är den sjuke under 15 år, skall dock undantag

göras från vad sålunda är stadgat. I sistnämnda fall skall i stället barnets

målsman eller vårdnadshavare underrättas (8 § 2 st.). Underlåter

den sjuke att ställa sig de givna föreskrifterna till efterrättelse eller avbryter

han behandlingen hos läkaren utan att för denne styrka att behandlingen

övertagits av annan läkare, är läkaren pliktig att göra skriftlig

anmälan därom till sundhetsinspektören (9 §). I anmälan måste den sjukes

namn utsättas. Sundhetsinspektören skall även underrättas, om det blir

känt för läkaren att den sjuke ämnar ingå äktenskap utan Kungl. Maj:ts

tillstånd (10 §). Sistnämnda underrättelse, som jämväl upptager den sjukes

namn, skall av sundhetsinspektören vidarebefordras till vederbörande pastor

(17 §).

b) Där sjukdomen icke förut blivit iakttagen av annan läkare, skall

läkaren av den sjuke söka utröna av vem och under vilka omständigheter

smittan blivit överförd (11 §).

c) Läkaren skall vidare skriftligen anmäla sjukdomsfallet till sundhetsinspektören

senast innan nästa dags utgång. Härvid får ej den sjukes

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Maj. ts proposition nr M.

namn utan endast hans kön, ålder och boningsort utsättas men däremot

namn, bostad och adress för den som angivits såsom smittkälla (11 §).

2) Personer, som enligt 11 § hos sundhetsinspektören anmälts såsom

smittkällor, då anmälan finnes grundad på sannolika skäl.

3) Personer, som vid förundersökning enligt 23 kap. nya rättegångsbalken

finnas skäligen misstänkta för brott, som avses i 14 kap. 21 §, 15

kap. 12, 13, 15 eller 15 a §, 18 kap. 7, 8, 8 a, 9, 10 eller 10 a § strafflagen,

eller för straffbelagt försök till sådant brott eller för gärning, som i 18

kap. 13 § strafflagen sägs och som innebär uppfordran eller inbjudan till

otukt. Anmälan om förhållandet skall av åklagaren tillställas sundhetsinspektören

eller, om den misstänkte är häktad, den vid häktet anställde

eller anlitade läkaren. Anhängiggöres talan av enskild part åligger anmälningsskyldigheten

domstolen. (12 § enligt detta lagrums lydelse jämlikt

lag den 20 december 1946 [nr 874], som träder i kraft den 1 januari 1948.

Intill denna dag förutsättes för anmälningsskyldighet enligt 12 §, att den

misstänkte ställts under åtal.)

Beträffande de sålunda enligt 11 eller 12 § anmälda personerna (grupperna

2 och 3) gäller det att konstatera, om de äro könssjuka. Sundhetsinspektören

skall därför tillställa den anmälde anmaning att inom utsatt

kort tid låta undersöka sig hos läkare till utrönande härav och att förete

intyg därom (14 §). Efterkommer han ej anmaningen, skall hälsovårdsmyndigheten

underrättas och denna myndighet äger att förordna om undersökning.

I brådskande fall får sådant förordnande meddelas av sundhetsinspektören

(21 §). Handräckning kan erhållas av polismyndighet (22 §).

Har till sundhetsinspektören inkommit anmälan enligt 9 § att könssjuk

person tredskas eller har vid undersökning enligt 14 § konstaterats, att

anmäld person är behäftad med könssjukdom, skall sundhetsinspektören

tillställa den sjuke anmaning att inom utsatt kort tid inställa sig hos

läkare för sjukbehandling eller, om den sjuke icke utan synnerlig fara för

smittans spridande kan vårdas utom sjukhus, låta intaga sig för vård på

allmänt sjukhus samt att till sundhetsinspektören förete intyg om inställelsen

hos läkaren resp. intagandet (15, 16 §§). Det åligger sundhetsinspektören

att, då den sjuke enligt till sundhetsinspektören inkommet intyg

tagits under behandling av läkare, ofördröjligen underrätta denne om

anmaningen och anledningen till densamma (20 §).

Underlåter den sjuke att efterkomma anmaning från sundhetsinspektör

eller har enligt 9 § anmäld person visat uppenbar tredska, skall hälsovårdsmyndigheten

underrättas; denna myndighet äger då förordna om intagande

på sjukhus. I brådskande fall kan sådant förordnande meddelas av sundhetsinspektören

(21 §). Även i detta fall äro sundhetsinspektör och hälsovårdsmyndighet

berättigade att erhålla handräckning av polismyndighet

(22 §).

Där jämlikt 9, 10 eller 11 § könssjuklagen skyldighet alt hos sundhets
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

inspektören göra anmälan rätteligen skulle åligga honom själv -— den

sjuke har t. ex. vid sitt första läkarbesök gått till sundhetsinspektören personligen

—- har han att förfara som om anmälan kommit in till honom

(18 §).

De läkare, som. handlägga ärenden enligt könssjuklagen, äro härvid

bundna av sin i allmänna läkarinstruktionen ålagda tystnadsplikt. Härutinnan

stadgas i 60 § nämnda instruktion, att läkare ej må i oträngt mål

yppa vad i denna hans egenskap blivit meddelat honom i förtroende, ej

heller i oträngt mål uppenbara vad han själv funnit angående sjukdom

eller dess uppkomst. Denna läkarens plikt medför dock icke någon inskränkning

i hans skyldighet att verkställa förrättning och avgiva utlåtande

eller intyg samt att därvid förfara enligt gällande författningar och

instruktioner. I 25 § första stycket könssjuklagen stadgas härutöver, att vad

hos hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör eller å allmänt sjukhus

eller poliklinik förekommit i ärende, som avses i lagen, icke får av någon,

som på grund av sin tjänstebefattning eller sitt uppdrag erhållit kunskap

därom, yppas för obehöriga. Protokoll och handlingar i sådant ärende skola

förvaras så att de icke kunna åtkommas av obehöriga. I fall, då någon

blivit ställd under åtal för brott mot 14 kap. 21 § strafflagen, äga dock

domstolen och åklagaren att på begäran få besked, hur läkarundersökningen

utfallit. Enligt 25 § andra stycket könssjuklagen åligger det vidare

sundhetsinspektören att göra anmälan till vederbörande åklagare om på

grund av anmälan, som jämlikt könssjuklagen inkommit till sundhetsinspektören,

anledning finnes till antagande, att gärning varom i 18 kap. 11 §

strafflagen sägs (koppleri) blivit övad.

Enligt 14 kap. 21 § strafflagen inträder ansvar, där någon, som lider av

könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap eller misstanke därom genom

könsumgänge eller under övande av otukt, som ej är att hänföra till könsumgänge,

utsätter annan för fara att bli smittad. Om någon på annat sätt,

uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, utsätter annan för fara att bli

smittad, ådrager han sig också ansvar enligt paragrafen. Förhöjt straff må

ådömas om sjukdomen blivit överförd. Brott mot 14 kap. 21 § strafflagen

hör under allmänt åtal med undantag för det fall, att det förövats mot

make, då gärningen får åtalas endast efter angivelse.

Medicinalstyrelsens förslag.

I medicinalstyrelsens skrivelse den 28 december 1946 framhålles rörande

behovet av skärpt lagstiftning på detta område, att i

vårt land liksom i de flesta övriga länder könssjukdomarna under senare

år starkt ökat. Särskilt gällde detta den allvarligaste bland dem, syfilis.

Medicinalstyrelsen fortsätter:

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 0.

Visserligen har antalet fall av könssjukdomar, efter att under år 1944

ha nått en kulmen, därefter något minskat. Men trots alla åtgärder, som

vidtagits för att hindra såväl könssjukdomarnas införande till som utbredning

i riket, är den minskning, som kunnat ernås, jämförelsevis ringa.

Bland de vidtagna åtgärderna må här nämnas undersökningar av sjömän,

som efter långvarig tjänstgöring utom svenska farvatten återvänt till hemlandet,

samt intensifierad upplysningsverksamhet beträffande könssjukdomar.

I detta sammanhang bör uppmärksammas, att en vidgad tillgång

till diagnostiska möjligheter åvägabragts. På senaste tid har risken för

införande av smitta av könssjukdomar oroväckande ökats till följd av den

allt livligare trafiken med utlandet.

Myndigheternas åtgärder för att hindra utbredning av könssjukdomar

få emellertid i många fall icke avsedd effekt. Könssjukdomarna ha särskilt

stor utbredning bland sådana asociala personer, som genom sitt levnadssätt

och sina förhållanden i övrigt i regel icke självmant ställa sig till

efterrättelse för bekämpande av könssjukdomar givna föreskrifter. Genom

att undandraga sig efterlevnaden av sådana föreskrifter beröva dessa individer

icke blott sig själva tillgång till sakkunnig behandling av läkare utan

också andra människor det skydd, de samhälleliga åtgärderna mot könssjukdomarna

avse att åstadkomma. Sedan länge ha läkarna varit medvetna

om behovet av vidgade möjligheter att inskrida mot asociala individer,

som med full vetskap om att de lida av könssjukdom i smittsamt

skede utsätta andra för faran att bliva smittade.

Bland de åtgärder, som av medicinalstyrelsen förordas i syfte att nedbringa

antalet könssjukdomar, ingå såsom redan nämnts vidgade möjligheter

för sundhetsinspektör att utröna smittkälla.

Härom anför medicinalstyrelsen:

Det är ett från många håll omvittnat faktum att personer, som söka

läkare för smittsam könssjukdom, endast i ett mindre antal fall lämna

uppgift om smittkällan. Detta kan bero på att den sjuke ej förmår eller

vägrar lämna sådan uppgift eller på bristande tid hos vederbörande läkare.

Den sjuke kan därför ej i tillräcklig utsträckning utfrågas om den epidemiologiska

anamnesen (sjukdomens förhistoria). Den smittkälla, som den

sjuke uppger, kan vara en person, som senare vid undersökning befinnes

vara frisk. I så fall är det av betydelse att den epidemiologiska utredningen

genast återupptages och patienten ånyo utfrågas om smittmöjligheterna.

Det sist anförda är av särskild betydelse, när det gäller syfilis. Under

år 1945 anmäldes i Sverige cirka 1 350 nya fall härav. Det antal smittkällor,

som genom dessa anmälningar kunde fås till undersökning, utgjorde

endast 400—500. De övriga smittkällorna förblevo okända. Även

om mången gång eu smittkälla ger upphov till flera fall torde likväl ett

stort antal personer, ehuru de överfört smitta till annan, alltjämt vara

okunniga om sin syfilitiska infektion.

Efterforskandet av smittkällor är en sak av yttersta vikt. Bland de åtgärder,

som kunna effektivisera detta efterforskande, äro främst att märka

beredande av bättre arbetsmöjligheter åt här avsedda läkare samt utbyggande

av den införda kuratorsverksamheten vid poliklinikerna för könssjuka.

Dessutom torde det i många fall vara värdefullt om sundhetsinspektören

i fall, där den uppgivna smittkällan företett intyg om sniittfrihet,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

kunde med hjälp av vederbörande läkare eller poliklinik få till stånd en

ny utfrågning av den sjuke för att erhålla uppgift om eventuell annan

smittkälla.

Ger sådan hänvändelse till vederbörande läkare icke önskat resultat, bör

sundhetsinspektören erhålla rätt att till sig kalla den sjuke för noggrannare

epidemiologisk utredning. En sådan åtgärd kan väntas framför allt

komma till användning i de större städerna, medan däremot i mindre

städer och å landsbygden tillräcklig effekt i regel torde kunna ernås genom

ökad kontakt mellan sundhetsinspektör och respektive läkare.

I anslutning till det anförda föreslår medicinalstyrelsen, att i 14 § könssjuklagen

införes ett nytt stycke av följande lydelse:

Finner sundhetsinspektör att som smittkälla anmäld person styrkt smittfrihet

och att därför annan smittkälla bör efterforskas, tillställe sundhetsinspektören

vederbörande läkare anmaning härom. Där så prövas erforderligt,

äger sundhetsinspektör av den behandlande läkaren erhålla uppgift

om den sjukes namn och adress.

Här må anmärkas, att den behandlande läkaren sålunda enligt förslaget

skulle äga att — utan hinder av föreskriften i 11 § könssjuklagen att den

sjukes namn ej må utsättas i anmälan till sundhetsinspektör — i förevarande

fall lämna uppgift därom.

Beträffande frågan om ökade möjligheter att beivra brott

mot 14 kap. 21 § strafflagen framhåller medicinalstyrelsen, att

de nuvarande bestämmelserna äro otillräckliga för att förebygga faran för

smitta med könssjukdom. Styrelsen anför vidare:

De asociala individerna veta — ehuru de ofta äro underkunniga om gällande

bestämmelser -—- alltför väl att de löpa ringa risk att straffas vid

överträdandet av desamma. Den förfördelade anhängiggör nämligen nästan

aldrig själv talan om ansvar för brott mot 14 kap. 21 § strafflagen. Förutsättning

för att allmän åklagare skall kunna anställa åtal är, att han får

kännedom om det begångna brottet. På grund av känsloskäl eller diskretionära

hänsyn vill dock den förfördelade ofta ej bringa saken till åklagarens

kännedom. Åtal komma därför relativt sällan till utförande.

Läkare verksamma inom den venereologiska specialiteten komma däremot

ofta i förbindelse med eller få ofta kännedom om personer, som med

full vetskap om sin infektion utsätta andra för smittrisk och ej sällan

även överföra könssjukdom. Läkarna anse sig emellertid på grund av bestämmelserna

om läkares tystnadsplikt i 60 § allmänna läkarinstruktionen

och 25 § könssjuklagen förhindrade att anmäla dylika brott till allmän

åklagare, och de torde i regel förmena, att det icke är läkarens sak att

uppträda som angivare.

Understundom inträffar det, att en sundhetsinspektör genom de för

honom tillgängliga handlingarna får kännedom om att person, lidande av

könssjukdom i smittsamt skede, överfört densamma till annan person eller

på annat sätt brutit mot stadgandena i 14 kap. 21 § strafflagen. Sundhetsinspektör

lär emellertid i regel icke anse sig kunna bringa till allmän

åklagares kännedom sin vetskap om dylika förhållanden. Härvid må erin
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Mcij.ts proposition nr 40.

ras, att enligt 25 § i könssjuklagen domstol och allmän åklagare endast i

de fall, då någon blivit ställd under åtal för brott, varom här är fråga, äga

att på begäran undfå besked, huru föranstaltad undersökning utfallit.

— — -—

En beskärning av läkarens tystnadsplikt rörande patienter lidande av

könssjukdom måste emellertid ske med försiktighet. Eljest kan man befara,

att person, som blivit smittad med könssjukdom, drager sig för att

anlita läkare eller i allt fall för att uppge smittkällor. Risken för en person,

som söker läkare för könssjukdom i smittsamt skede, att bli inkallad som

vittne med därmed förenade eventuella personliga obehag kan vidare menligt

inverka på den sjukes villighet att uppge korrekt namn och adress på

smittkällan. Detta skulle medföra en avsevärd nackdel, då efterforskandet

och oskadliggörandet av smittkällor är ett av våra viktigaste vapen i kampen

mot könssjukdomarna. Här berörda farhågor torde dock ej behöva tillmätas

alltför stor vikt. Vidare står det väl i överensstämmelse med den

allmänna rättskänslans krav att förutsättningar tillskapas för att sådana

asociala individer, som hänsynslöst och ined full vetskap om att de lida

av smittsam könssjukdom utsätta andra för smittrisk, på laglig väg kunna

tillrättaföras. Ett effektivt bekämpande av könssjukdomarna måste även

anses vara så viktigt, att de enskilda intressena få stå tillbaka. Det synes

därför medicinalstyrelsen motiverat, att en viss uppmjukning av sekretessbestämmelserna

rörande könssjukdomarna sker i syfte att få bättre möjligheter

att beivra brott mot 14 kap. 21 § strafflagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts föreslår medicinalstyrelsen, att

i 9 § könssjuklagen införes en bestämmelse av innebörd, att en läkare, som

iakttagit fall av könssjukdom, förpliktas göra skriftlig anmälan härom till

sundhetsinspektören icke blott då den sjuke underlåter att följa givna föreskrifter

eller avbryter behandlingen utan även då läkaren finner, att den

sjuke uppsåtligen eller av grov vårdslöshet utsätter annan för fara att bli

smittad. I samband härmed förordar medicinalstyrelsen vidare, att den

sundhetsinspektören i 25 § andra stycket könssjuklagen åvilande skyldigheten

att utan hinder av sekretessbestämmelsen i första stycket av samma

paragraf göra anmälan till vederbörande åklagare vid misstanke om brott

mot 18 kap. It § strafflagen, utvidgas till att avse jämväl 14 kap. 21 §

samma lag.

Vad härefter angår frågan om läkarundersökning vid misstanke

o m könssjukdom hos personer, som anhållits för

lösdriveri, och hos underårig a, som stå under barnavårdsnämndens

tillsyn, anser medicinalstyrelsen det vara av

största vikt, att bestämmelser härom komma till stånd. 1 de fall, då

undersökning av lösdrivare icke kunde genomföras utan tvångsåtgärder,

borde för könssjukdomarnas effektiva bekämpande finnas möjlighet för

polismyndighet att få vederbörande underkastad läkarundersökning. Medicinalstyrelsen

framhåller vidare, att barnavårdsnämnd torde In» samma

önskemål, då anledning förelågc att antaga alt under dess inseende stående

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

ungdom vore behäftad med könssjukdom. Även här syntes höra föreskrivas

speciellt förfaringssätt för ernående av läkarundersökning. För att anknyta

dessa undersökningsåtgärder till föreskrifterna i könssjuklagen syntes

det styrelsen lämpligt att de förmedlades av sundhetsinspektör på

samma sätt som vid fall av anmäld smittkälla.

Medicinalstyrelsen föreslår därför att till 2 § lösdrivarlagen — vilken

paragraf innehåller bestämmelser om förfaringssättet då någon beträdes

med lösdriveri — fogas ett nytt femte moment av följande innehåll:

Kan på grund av uppgifter, som lämnats vid förhör enligt denna lags

bestämmelser, eller på grund av andra inträffade omständigheter med skäl

antagas, att den förhörde är angripen av könssjukdom i smittsamt skede,

skall skriftlig anmälan därom ofördröjligen av polismyndigheten göras hos

sundhetsinspektören i orten.

Beträffande barnavårdslagen förordar medicinalstyrelsen, att i 18 § införes

ett nytt stycke av denna lydelse:

Förekommer anledning antaga att person i åldern under tjuguett år lider

av könssjukdom i smittsamt skede utan att veterligen vara under läkarbehandling,

skall barnavårdsnämnd göra anmälan därom till sundhetsinspektören

i orten.

I samband härmed föreslår styrelsen slutligen tillägg till 14 § könssjuklagen

av innebörd, att då anmälan enligt 2 § 5 mom. lösdrivarlagen eller

18 § barnavårdslagen inkommit till sundhetsinspektören, denne skall tillställa

den anmälde anmaning att låta undersöka sig av läkare samt förete

intyg över undersökningen.

Yttranden över medicinalstyrelsens förslag.

Över medicinalstyrelsens framställning ha yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

socialstyrelsen, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,

polismästarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro samt svenska

läkaresällskapet. Överståthållarämbetet har hört förste stadsläkaren i Stockholm,

som i sin tur hört sundhetsinspektören i staden. Länsstyrelserna ha

hört förste provinsialläkaren i länet, och vissa länsstyrelser ha därjämte

infordrat yttrande från landsfogden. I ärendet ha vidare hörts bl. a. kriminalpolisintendenterna

i Stockholm och Göteborg, förste stadsläkaren i öi*ebro

samt föreståndaren för könspolikliniken i Uppsala. De på detta sätt

framkomna uttalandena ha redovisats i samband med remissyttrandena. I

I den mån i remissyttrandena framkommit några allmänna synpunkte

r på det föreliggande problemet vitsordas genomgående behovet

av ytterligare åtgärder på lagstiftningens område mot könssjukdomarna,

och medicinalstyrelsens förslag hälsas med tillfredsställelse och anses välbetänkt.

Enligt vad socialstyrelsen anför, har således medicinalstyrelsen

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

i sin framställning kunnat anvisa åtgärder, som synas ägnade att dels i

någon mån förbättra skyddet mot asociala element och dels i ökad omfattning

bringa sjukdomsfall under läkarbehandling.

I ett par remissvar har emellertid uttalats viss tveksamhet om behovet

och värdet av de ifrågasatta lagändringarna. Sålunda uttalar länsstyrelsen

i Malmöhus län, att könssjuklagens nuvarande bestämmelser i stort sett

äro tillfredsställande. Orsaken till den bristande effektivitet, som otvivelaktigt

vidlådde samhällets åtgärder på ifrågavarande område, vore enligt

länsstyrelsens mening att söka mindre i bristen hos lagstiftningen än i det

sätt, varpå denna tillämpades. Det måste nog sägas att läkarna, på vilka

ansvaret för vad som åtgjordes eller underlätes i fråga om könssjukdomarnas

bekämpande främst vilade, icke alltid hade den rätta förståelsen för

vikten av att de uppgifter, som lagen pålagt dem, konsekvent och målmedvetet

utfördes. Förutsättningen för att könssjukdomarna skulle kunna bekämpas

på ett effektivare sätt än för närvarande vore fallet, vore att läkarna

på ett noggrant och omsorgsfullt sätt fullgjorde den uppgiftsskyldighet i

fråga om smittkälla, som enligt könssjuklagen åvilade dem. Det ålåge

sundhetsinspektören att hålla hand över att läkarna fullgjorde sin anmälningsskyldighet,

och det vore av största vikt, att sundhetsinspektören i fall

av tredska utan onödigt dröjsmål fullföljde ärendet. Ehuru enligt länsstyrelsens

mening gällande lagstiftning, rätt tillämpad, således inrymde möjlighet

att bekämpa de smittsamma könssjukdomarna på ett mera effektivt

sätt än för närvarande ägde rum, ansåge dock länsstyrelsen, att det otvivelaktigt

förelåge behov av vissa ändringar i och tillägg till gällande bestämmelser.

Landsfogden i Västmanlands län ifrågasätter, huruvida icke den under

senare år konstaterade ökningen av könssjukdomar vore en tillfällig företeelse,

som haft sin grund i en av beredskapstiden föranledd större lösaktighet

samt i den under samma tid rådande invasionen av flyktingar och

andra utlänningar. Då nu gällande bestämmelser före år 1939 visat sig

vara ett verksamt medel för att hindra spridningen av könssjukdomar,

frågade man sig vidare, huruvida någon ändring av bestämmelserna vore

erforderlig sedan den militära beredskapen upphört och den mera okontrollerade

invasionen av främlingar avstannat.

Läkaresällskapet — som i huvudsak tillstyrker de föreslagna lagändringarna

— anför:

Då det är sällskapets uppfattning, att den svenska lagstiftningen på detta

område under de snart gångna trettio åren, under vilka densamma ägt tilllämpning,

väl fyllt sitt ändamål — ett förhållande, som vid upprepade tillfällen

även vitsordats i utländsk press och litteratur, — synes det sällskapet

angeläget, alt ändringar och tillägg i fråga om berörda lagstiftning

göras med stor varsamhet. Kampen mot könssjukdomarna bygger i väsentliga

delar på förtroende mellan patienten och läkaren, i vissa, mindre

väsentliga delar på tvång. En förskjutning i lagstiftningen av de föreskrivna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

åtgärderna till förmån för tvånget innebär enligt sällskapets mening avgjorda

nackdelar.

Medicinalstyrelsens förslag om tillägg till 14 § könssjuklagen i syfte att

bereda möjlighet att genom ny utfrågning av den sjuke

erhålla uppgift om smittkälla tillstyrkes eller lämnas utan

erinran av socialstijrelsen samt av flertalet länsstyrelser och sundhetsinspektörer.

Justitiekanslersämbetet framhåller, att med den omfattning tillägget till

14 § fått i medicinalstyrelsens förslag förnyad efterforskning av smittkälla

endast kunde ske, därest såsom smittkälla angiven person styrkt

smittfrihet. Ny utfrågning av den sjuke syntes emellertid kunna vara påkallad

jämväl i andra fall. Tillägget torde därför böra erhålla en vidare

innebörd än den föreslagna. Ämbetet fortsätter:

I medicinalstyrelsens skrivelse har förutsatts att, om en hänvändelse

från sundhetsinspektören till läkare för efterforskande av ny smittkälla

icke ger önskat resultat, inspektören bör erhålla rätt att kalla till sig den

sjuke. Något stadgande härom innefattas emellertid icke i förslaget, som

allenast innehåller föreskrift om rätt för sundhetsinspektör att av den behandlande

läkaren erhålla uppgift om den sjukes namn och adress. Godtages

medicinalstyrelsens uppfattning, att hinder ej bör möta mot att den

sjukes namn meddelas, synes kunna ifrågasättas, om icke ett stadgande

av sådant innehåll som det i motiveringen angivna bör införas. 1 dylikt

fall borde väl ock meddelas bestämmelse om den påföljd som underlåtenhet

att efterkomma kallelse att inställa sig inför sundhetsinspektören skulle

medföra.

Liknande synpunkter ha framkommit i flera yttranden. Förste provinsialläkaren

i Blekinge län, i vars yttrande länsstyrelsen i länet instämt, föreslår

sålunda, att sundhetsinspektören skall äga påkalla handräckning för

den tredskande personens inställelse hos honom själv eller läkaren, och

framhåller vidare att det vid frivillig inställelse för ny utfrågning angående

smittkälla kunde uppkomma fråga om ersättning för inställelsen särskilt om

vederbörande varit i god tro vid det första angivandet av smittkällan. Förste

provinsialläkaren i Gävleborgs län förordar att bestämmelser införas i lagen

om rätt för sundhetsinspektör att kalla till sig den sjuke för noggrannare

epidemiologisk utredning, varvid ersättning av statsmedel borde utgå.

Även sundhetsinspektören i Stockholm anser att vederbörande sundhetsinspektörs

rätt att till sig kalla en könssjuk person borde angivas i lagen.

Framför allt vid syfilisfallen gällde, att den långa inkubationstiden och

den sexuella lösaktigheten vore två faktorer, som ofta gjorde en rad personer

till misstänkta smittkällor. För att reda ut dessa tilltrasslade förhållanden

krävdes verkligt ingående utfrågning av patienten, vilket den praktiserande

läkaren knappast hunne med. I enstaka fall kunde det därför

vara lämpligt att sundhetsinspektören själv finge komma i kontakt med

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

patienten för att i lugn och ro göra den epidemiologiska utredningen. Sundhetsinspektören

ställde sig däremot tveksam till den praktiska nyttan av

medicinalstyrelsens förslag, att vederbörande sundhetsinspektör i varje

fall, då såsom smittkälla anmäld person styrkt sig vara smittfri, skulle

vara skyldig informera läkaren. Ofta hade nämligen så lång tid förflutit

från anmälan till den tidpunkt, då intyg om smittfrihet inginge, att den

sjuke som anmält smittkällan redan hunnit friskförklaras och försvinna

från läkaren, som behandlat honom. Det vore därför bättre att anmaningen

till läkaren gjordes beroende av sundhetsinspektörens prövning i varje enskilt

fall. Enahanda ståndpunkt har i vad angår gonorré uttalats av förste

provinsialläkaren i Kopparbergs län. Även t. f. förste provinsialläkaren i

Norrbottens län, i vars yttrande länsstyrelsen i länet instämt, anser att den

föreslagna ovillkorliga skyldigheten för sundhetsinspektören att tillställa

vederbörande läkare anmaning om ny efterforskning av smittkälla kunde

innebära olägenheter. Regeln kunde medföra, att läkaren ej gjorde en

grundlig utredning vid den sjukes första besök utan nöjde sig med första

bästa uppgivna smittkälla, då ju om denna visade sig vara fri närmare

efterforskningar i saken kunde göras senare.

I en del yttranden har man ställt sig mera kritisk mot medicinalstyrelsens

förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och förste provinsialläkaren i Västmanlands

län ifrågasätta, om det föreslagna tillägget till 14 § överhuvud vore

behövligt, och framhålla, att sundhetsinspektören redan enligt gällande lag

finge anses ha befogenhet att begära ny utredning av den behandlande

läkaren.

Förste stadsläkaren i Göteborg påpekar att i de större städerna särskilda

kuratorer funnes anställda vid poliklinikerna, vilka underrättades om alla

de poliklinikfall, där smittkälla icke uppgivits eller den uppgivna befunnits

icke smittad. Kurator uppsökte därefter den sjuke för att om möjligt

erhålla bättre besked. Den föreslagna befogenheten för sundhetsinspektör

att erhålla den sjukes namn för att sedan kunna inkalla denne till förhör

skulle därför i dessa städer få betydelse endast i fråga om patienter, som låta

behandla sig av privatpraktiserande läkare. Det kunde dock ifrågasättas,

om ej den fortsatta efterforskningen av smittkälla borde verkställas av

denne. Jämväl beträffande landsbygden vore det tvivelaktigt om förste

provinsialläkaren skulle lyckas bättre än den behandlande läkaren alt

erhålla den sjukes förtroende i sådan grad, att han yppade namn å smittkällor,

som han icke velat uppge för den sistnämnde.

Läkaresällskapet anser att den epidemiologiska utredningen bör göras

av den behandlande läkaren, som icke skall ha rätt att överlåta denna

skyldighet till sundhetsinspektören. Punkten om läkarens skyldighet att

uppgiva den sjukes namn och adress borde därför enligt sällskapets mening

utgå. Även överståtliållarämbetet och t. f. förste provinsialläkaren i Uppsala

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr ''i0.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

län avstyrka medicinalstyrelsens förslag i denna del. Den föreslagna befogenheten

för sundhetsinspektören att i särskilda fall kalla den sjuke till sig

vore enligt överståthållarämbetets mening av mindre praktisk betydelse

med hänsyn till sundhetsinspektörens plikt att aninana den behandlande

läkaren att efterforska ny smittkälla.

Förste provinsialläkaren i Örebro lön ställer sig helt avvisande och anför:

Uppgift om smittkälla står i många fall ej att erhålla. I de flesta fall

säkerligen därför att smittkällan ej är känd av den smittade. Anmärkningsvärt

är även att, då uppgift om smittkälla verkligen lämnats, den uppgivna

smittkällan enligt undertecknads erfarenhet i närmare hälften av

fallen styrkt smittfrihet. Detta talar för att vetskap om smittkälla ej förelegat

utan att ett namn »i högen» tillgripits. I många fall rör det sig tydligen

om synnerligen lösa förbindelser och någon som helst »bekantskap» har ej

förelegat. Det sannolika är, att där smittkällan verkligen är bekant, den

också angives. Ett ytterligare försök att pressa fram uppgifter om smittkälla

torde i praktiken främst leda till att ytterligare »oskyldiga» personer

skulle utsättas för obehag utan att — annat än i rena undantagsfall —

den verkliga smittkällan skulle kunna uppspåras. Känt är även, att i många

fall, där smittkälla ej angives, denne genom den smittade gjorts underkunnig

om sin sjukdom och frivilligt inställt sig för undersökning utan

att angivelse ifrågakommit.

I detta sammanhang må anmärkas, att flera sundhetsinspektörer (förste

provinsialläkarna i Kalmar, Blekinge och Värmlands län) föreslagit att

gällande sekretessbestämmelser ändras så, att vederbörande läkare erhåller

rätt att uppgiva anmälarens namn för person, som a nm

ä 11 s såsom smittkälla. Länsstyrelserna i Blekinge och Värmlands

län ha anslutit sig till denna mening.

Medicinalstyrelsens förslag till uppmjukning av könssjuklagens sekretessbestämmelser

i huvudsakligt syfte att åstadkomma ökade möjligheter

att beivra brott mot 14 kap. 2 1 § strafflagen tillstyrkes

i princip eller lämnas utan erinran av justitiekanslersämbetet,

överståthållarämbetet samt flertalet länsstyrelser och sundhetsinspektörer.

I några yttranden ifrågasättes en ytterligare lindring i sekretessbestämmelserna.

Sålunda framhåller justitiekanslersämbetet såsom en begränsning

i förslaget, att läkarens anmälningsplikt enligt medicinalstyrelsens

förslag endast avsåge sådana fall, då »den sjuke» utsatte annan för

fara att bli smittad, icke då smittkälla enligt vad vederbörande läkare erhåller

kännedom om utsätter någon för sådan fara. Överståthållarämbetet

anser, att anmälningsplikt enligt 9 § bör angivas på samma sätt som föreslås

skola gälla för sundhetsinspektör enligt 25 § och således avse fall,

då läkaren finner »skälig anledning antaga att gärning, varom i 14 kap.

21 § strafflagen sägs, blivit övad». Landsfogden i Västernorrlands län föreslår,

att läkaren skall vara pliktig anmäla den sjuke till sundhetsinspek
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

tören i varje fall, då han kan antagas utsätta annan för fara att bli smittad,

och framhåller, att det syntes vara att gå alltför långt i försiktighet att kräva

att läkaren skall konstatera uppsåt eller grov vårdslöshet innan han kan

göra anmälan.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm anför bl. a. följande:

Sekretessbestämmelsen i 11 § könssjuklagen försvårar i många fall polisens

arbete. Anmälan kan inkomma med begäran om efterspaning av person,

som angivits vara smittkälla. Då denne efter kanske långvarigt spaningsarbete

slutligen anträffas, visar det sig ofta att han eller hon under

tiden erhållit behandling på någon klinik och sålunda därifrån blivit anmäld

såsom könssjuk till sundhetsinspektören, vilken emellertid, då något

namn icke uppgivits, ej kunnat återkalla sin begäran om efterspaning av

samma person såsom misstänkt smittokälla. Personen har under nämnda

förhållanden kommit under behandling för sin könssjukdom, men därom

har varken sundhetsinspektören eller polisen någon vetskap förrän vederbörande

anträffas av polisen. Allt polisens efterspaningsarbete i dylika

fall är sålunda onödigt och utgör slöseri med relativt dyrbar arbetskraft,

som kunnat under tiden användas till annat arbete.

I omnämnda § It borde föreskrivas, att den sjukes namn alltid skall

uppgivas vid läkarens anmälan till sundhetsinspektören. Frånsett vad ovan

därom anförts beträffande polisens arbete, borde, synes det mig, namnets

uPPgi''ande i anmälan till sundhetsinspektören giva denne en helt annan

överblick över det anmälda klientelet.

En dylik lättnad i läkarens tystnadsplikt ifrågasättes även av länsstyrelsen

i Malmöhus län och förste stadsläkaren i Malmö, vilka dessutom

anse att skyldighet borde införas för den behandlande läkaren att till sundhetsinspektören

anmäla, när den insjuknade blivit friskförklarad.

Länsstyrelsen uttalar jämväl sin anslutning till ett av polismästaren i

Malmö framfört förslag om ändring av 25 § första stycket könssjuklagen så,

att polismyndighet efter angivelse för brott mot 14 kap. 21 § strafflagen,

eventuellt genom förmedling av sundhetsinspektör, kunde få besked om

vad vederbörande läkare eller myndighet hade sig bekant i ärendet. Polismästaren

framhåller att den nuvarande bestämmelsen, att sådant besked

linge lämnas först sedan någon blivit ställd under åtal, försvårade polisens

arbete med att skaffa fram sådan bevisning i målet att skäl kunde anses

föreligga för åtal. Liknande synpunkter ha anförts av kriminalpol isintendenten

i Stockholm.

Även beträflande sundhetsinspektörs anmälningsskyldighet enligt 25 g

andra stycket könssjuklagen har i några enstaka yttranden ifrågasatts en

skärpning av medicinalstyrelsens förslag. Sålunda föreslår landsfogden i

Örebro län atl sundhetsinspektören skall vara skyldig att till åtal anmäla

hroll mot 14 kap. 21 § och 18 kap. 11 g strafflagen icke blott då det på

grund av anmälan enligt könssjuklagen kan antagas att sådant brott

förövats utan även eljest då skälig anledning finnes till ett dylikt antagande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kung!. Maj. ts proposition nr 40.

I flera remissvar har däremot uttalats tveksamhet om behovet av de

föreslagna lagändringarna och farhågor för att de skola äventyra huvudsyftet

med lagstiftningen. Särskilt har man härvid riktat sig mot den föreslagna

ovillkorliga skyldigheten för sundhetsinspektör att anmäla brott

mot 14 kap. 21 § strafflagen till åtal. Sålunda avstyrka socialstyrelsen

(majoriteten), länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads län, sundhetsinspektören

i Stockholm, förste provinsialläkaren i Stockholms län samt

läkaresällskapet den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för

sundhetsinspektör att anmäla smittospridare till åtal och anse det vara tillfyllest,

att sundhetsinspektören får befogenhet att utan hinder av bestämmelserna

om tystnadsplikt göra sådan anmälan. Läkaresällskapet framhåller

härvid, att ett obligatoriskt anmälande av samtliga hithörande fall till

åklagaren skulle leda till en starkt minskad benägenhet för de sjuka att för

läkaren uppgiva några smittkällor, och därigenom skulle ett viktigt led i

kampen mot könssjukdomarna bortfalla.

Landsfogden i Västmanlands län uttalar, att det torde få anses synnerligen

betänkligt att rucka på de regler, som hittills gällt om läkarnas sekretesskyldighet

på detta område. Landsfogden tillägger:

Förslagsställarna ha själva berört de risker, som kunna vara förknippade

därmed, men enligt min uppfattning ha de på ett allt för lättvindigt

sätt avvisat de uttalade farhågorna. Även om man anser, att hänsynen

till den enskildes intressen i detta sammanhang bör vika, måste man

dock ifrågasätta lämpligheten av de föreslagna ändringarna. Blir det känt,

att en person, som besöker läkare för att få bot för en könssjukdom, kan

— låt vara endast för det fall, att han bryter mot läkarens föreskrifter —

utsätta sig för åtal, kan det avskräcka mången könssjuk att i föreskriven

ordning söka läkarvård. I gemene mans uppfattning kan nämligen de föreslagna

bestämmelserna givas en helt annan innebörd och omfattning. Man

får icke heller förglömma att många människor redan nu på grund av

en överdriven skamkänsla eller liknande inställning finner det ytterst pinsamt

att söka en könsläkare. Tro de sig hädanefter även kunna utsätta

sig för risken av ett polisingripande som följd av besöket, är det fara värt,

att de antingen helt och hållet undvika att söka vård eller ock vända sig

till någon kvacksalvare.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har med hänvisning till landsfogdens

yttrande ifrågasatt, om man icke borde inskränka sundhetsinspektörens

anmälningsplikt beträffande brott mot 14 kap. 21 § strafflagen till det fall,

att misstanken om brottet grundades på anmälan från läkare jämlikt den

föreslagna lydelsen av 9 § eller på iakttagelser av samma slag, som sundhetsinspektören

själv gjort i sin verksamhet. Möjligen vore det tillfyllest

att endast tillgripa sanitära åtgärder, i sista hand intagande på sjukhus.

Socialstyrelsen föreslår att det ifrågasatta nya lagstadgandet får en sådan

lydelse, att det tydligt framgår, att endast sådana fall avses, där eljest till

buds stående framkomstmöjligheter icke äro ägnade att leda till målet,

och hänvisar i samband härmed till möjligheten för sundhetsinspektören

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 40.

21

att med den förfördelades medgivande göra anmälan till allmän åklagare,

varpå vittnesförhör i diskreta former kunde äga rum under medverkan

från polismyndighetens sida. Det borde enligt styrelsens mening klart utsägas

i lagen, att sundhetsinspektören i varje särskilt fall ägde pröva

lämpligheten av det ena eller andra tillvägagångssättet med hänsyn tagen

jämväl till den förfördelades naturliga intresse av att viss diskretion iakttages.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län uttalar, att anmälan endast

bör få ske, därest särskilda skäl föreligga därtill.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter, om icke sundhetsinspektörens

anmälan för ernående av större diskretion vid utredningen borde

göras till vederbörande överåklagare. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län har hänvisat till ett yttrande av förste stadsläkaren i Göteborg, vari

föreslås att anmälan beträffande kvinnlig smittkälla under 17 (18) år,

där vanart kan misstänkas, skall ingivas till barnavårdsnämnd i stället

för till allmän åklagare. I yttrandet framhålles vidare, att anmälan beträffande

gift person endast borde få göras om den andra maken givit sitt

skriftliga medgivande.

En reservant i socialstyrelsen (byråchefen Eriksson) avstyrker helt

medicinalstyrelsens förslag till ändrad lydelse av 25 § andra stycket könssjuklagen

och anför som skäl för sin mening:

1 och för sig måste det anses mycket otillfredsställande, att en person,

som smittats med könssjukdom av en annan, skall av åklagaren kunna

tvingas att uppträda som vittne inför rätta. En sådan ordning vittnar om

ringa förståelse för mänskliga hänsyn mot den förfördelade parten. Eller

för att taga ett exempel. En könssjuk ung slarver kommer tillfälligtvis till

eu liten ort och lyckas uppnå intim kontakt med en hygglig flicka. Han

reser därifrån, och flickan får gå till läkare för behandling. Läkaren har

emellertid tystnadsplikt, och ingenting blir bekant om hennes olycka. Vill

hon göra sak mot den som smittat henne, kan hon göra polisanmälan. Om

åklagaren på annat sätt får kännedom om brottet mot flickan, kan han

självständigt anhängiggöra åtal och tvinga flickan att schavottera inför

domstolen som det olyckliga offret för en samvetslös individ.

Redan den nuvarande lagstiftningen brister enligt min mening i skälig

hänsyn till den förfördelade partens intresse. Att några grövre missbruk

av den makt att skandalisera samvetslösa individers offer som lagstiftningen

ger åklagarna inte torde ha förekommit, synes få tillskrivas dels en utvecklad

förståelse hos åklagarna för de humanitära hänsyn som måste

tagas i dylika fall och dels det förhållandet att läkarna på grund av sin

tystnadsplikt inte kunnat uppträda som angivare.

Medicinalstyrelsen vill nu upphäva tystnadsplikten i dessa fall och i

högre utsträckning än tidigare utnyttja strafflagen i kampen mot könssjukdomarna.

Risken för den unga flickan i exemplet här ovan att få uppträda

som vittne skulle med andra ord bli mångdubbelt större än tidigare.

Åtgärder mot könssjukdomarna äro förvisso nödvändiga. Det kan emellertid

enligt min uppfattning inte försvaras att därvid utnyttja metoder

som skulle skapa ökade lidanden för dem som blivit offer för sinittospridare.

Om en kvinna blivit utsatt för våldtäkt, ligger del i hennes hand att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

avgöra om åtal skall anställas mot förövaren eller ej. Det borde vara

naturligt, att samma regel gällde för den som av annan smittats med könssjukdom.

Talet om att förhör med offren skulle kunna ske i diskreta former är

föga övertygande. I en storstad går det möjligen att förfara med diskretion,

men i mindre städer och på landsbygden kan kontakt med polis och domstol

inte hemlighållas.

I remissyttrandena ha framkommit åtskilliga förslag till ändringar i

könssjuklagen utöver vad styrelsen förordat. I den mån dessa förslag haft

direkt samband med de frågor, som behandlats av medicinalstyrelsen, ha

de redovisats i det föregående. Vissa förslag äro av den speciella natur, att

de -— i den mån de överhuvud kunna beaktas i detta sammanhang — synas

böra upptagas vid behandlingen av de särskilda paragraferna i lagen. I anknytning

till den närmast föregående redogörelsen torde här endast böra

redovisas ett förslag o in ytterligare uppmjukning av gällande

sekretessbestämmelser.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm framhåller, att den sjukes intressen

givetvis borde beaktas vid utformningen av dessa bestämmelser men

att dylika hänsyn icke finge motivera hänsynslöshet mot de friska och

framför allt icke mot barnen. I det fall där t. ex. en barnsköterska vore

könssjuk i smittsamt skede, måste det anses i hög grad hänsynslöst att

undanhålla barnens moder upplysning därom. Samma vore förhållandet,

då en könssjuk i sitt arbete hade att taga befattning med matvaror, som

beredas och försäljas till allmänheten. Kriminalpolisintendenten fortsätter:
Vid

verkställande av handräckning enligt 22 § könssjuklagen är det ofta

oundvikligt att den sjukes arbetsgivare eller närmaste omgivning får kännedom

om polisens ingripande, exempelvis då det gäller intagning å sjukhus

av ett hembiträde eller en barnsköterska, som är anställd i familj och

därstädes boende. Rörande anledningen till ingripandet anser sig därvid

polispersonalen förhindrad att lämna upplysning till arbetsgivaren på

grund av nu gällande sekretessbestämmelser. Av samma orsak anser sig

polispersonalen förhindrad att svara på arbetsgivarens frågor, huruvida

det gäller könssjukdom. Dylika frågor framställas ofta till den som har

att utföra handräckningen, då exempelvis den sjuke har haft hand om

barn och föräldrarna önska dylika upplysningar för att kunna bedöma,

huruvida de böra låta läkarundersöka barnen för att få utrönt, om dessa

blivit smittade. Polispersonalen anser sig därvid icke kunna göra annat än

att hänvisa till den sjuka själv för erhållande av svar. Det vore emellertid

behjärtansvärt att i stället kunna lämna direkt upplysning till den som

önskar sådan för att få till stånd förebyggande läkarundersökning.

Med anledning härav föreslås, att nämnda § utökas med ett andra stycke

av följande lydelse:

Om vid utförande av handräckning, som i första stycket sägs, den sjukes

närmaste omgivning finnes böra erhålla upplysning angående anledningen

till åtgärden, må sådan upplysning lämnas av polismyndigheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tö

Kungl. Maj. ts proposition nr M.

överståthållaråmbetet finner den av kriminalpolisintendenten sålunda

berörda frågan vara förtjänt att uppmärksammas samt anför för egen del:

Det synes ämbetet uppenbart, att den sjukes omgivning i vissa fall, särskilt

när den sjuke på grund av anställning såsom hembiträde eller barnsköterska

kommit i nära beröring med barn, borde på lämpligt sätt informeras

om föreliggande smittofara, så att densamma kunde neutraliseras

eller redan överförd sjukdom kunde bringas under omedelbar behandling.

Särskild anledning till meddelande av dylik upplysning föreligger, om den

sjuke slutat sin anställning kort före en eventuell intagning på sjukhus,

varigenom den sjukes förutvarande omgivning överhuvud taget icke får

anledning till misstanke om någon smittofara. Dylika upplysningar böra

emellertid enligt ämbetets mening icke lämnas av polismyndigheten i samband

med handräckningsförfarande utan i stället av sundhetsinspektören

efter prövning från fall till fall.

Under hänvisning till vad sålunda anförts ifrågasätter överståthållarämbetet,

om icke i könssjuklagen borde införas en bestämmelse av antytt

innehåll.

Föreståndaren för könspolikliniken i Uppsala anser jämväl att arbetsgivaren

borde underrättas om smittfaran, då smittsam könssjukdom konstateras

hos person, som har vård om småbarn. Läkaren borde även ha

befogenhet att avstänga dylika personer liksom könssjuka, som syssla med

matvaror, diskning in. in., från deras tjänst så länge smittofaran består.

Medicinalstyrelsens förslag till ändring i lösdrivarlagen av

innebörd att för lösdriveri anhållna, vilka kunna misstänkas lida av könssjukdom

i smittsamt skede, skola anmälas till vederbörande sundhetsinspektör,

har lämnats utan erinran av flertalet av de myndigheter som

yttrat sig i ärendet. I en del yttranden ha dock vissa anmärkningar framställts

mot förslaget i denna del.

Överståthållaråmbetet och länsstyrelsen i Kronobergs län påpeka, att frågan

om lösdrivarlagens upphörande vore aktuell och att någon ändring i

densamma därför ej torde böra vidtagas utan frågan i stället övervägas i

samband med att lagen upphävdes.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om det föreslagna tillägget

till 2 § lösdrivarlagen vore tillräckligt för att uppnå det avsedda syftet,

och framhåller härvid att lösdrivarklientelet vore mycket rörligt. Enligt

länsstyrelsens mening borde därför tillskapas möjlighet för polismyndigheten

att kvarhålla en lösdrivare, som med skäl kunde antagas vara angripen

av könssjukdom i smittsamt skede intill dess denne undergått läkarundersökning.

I flera andra yttranden framhålles att den föreslagna bestämmelsen

i lösdrivarlagen skulle bli föga effektiv i varje fall beträffande

de personer, som icke häktas utan endast anhållas för lösdriveri. Förste

provinsialläkaren i Västmanlands län anför:

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Flertalet personer av lösdrivartyp poliseras endast, d. v. s. förhöras utan

att anhållas. För övrigt torde redan nu finnas möjligheter för polismyndighet

att bringa lösdrivare till läkarundersökning, vilken undersökning då

vanligen företages av tjänsteläkare, där särskild polisläkare ej finnes. Det

förefaller också vara en onödig omgång att polisen först skriftligen skall

anmäla sina misstankar att en lösdrivare kan vara könssjuk till sundhetsinspektören,

som därefter skriftligen skall anmana vederbörande att

låta undersöka sig. Mera praktiskt och effektivt vore att polisen lät undersöka

lösdrivare, som misstänkes för könssjukdom, hos tjänste- resp. polisläkaren.

Om en till polisförhör inkallad person misstänkes lida av sinnessjukdom,

alkoholism eller någon allvarligare kroppssjukdom lär väl polisen

föranstalta om läkarundersökning. Motsvarande bör kunna ske vid könssjukdom

utan att sundhetsinspektören inkopplas i sammanhanget.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ansluter sig till vad sålunda anförts,

och liknande synpunkter uttalas av länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands

län, landsfogdarna i Västmanlands och Västernorrlands län,

förste provinsialläkaren i Västerbottens län samt läkaresällskapet. Även

sundhetsinspektören i Stockholm anser det vara mest praktiskt att polismyndigheten

i dessa fall ägde direkt anlita läkare utan den tidsberövande

omgången över sundhetsinspektör.

Polismästaren i Örebro föreslår, att i de större städer, där särskilda

polikliniker upprättats för behandling av könssjukdomar, föreståndaren

för kliniken lämnades vissa befogenheter som eljest tillkomme sundhetsinspektören

och framhåller att därigenom exempelvis i fråga om lösdrivare

skulle kunna etableras ett smidigt lokalt samarbete mellan klinikföreståndaren

samt polis- och åklagarmyndigheten. I tveksamma fall borde dock

sundhetsinspektörens beslut inhämtas.

Kriminalpolisintendenten i Göteborg anser den föreslagna ändringen i

lösdrivarlagen onödig. Med hänsyn till den vårdnadsplikt, som åvilade polisen

i tråga om anhållna personer, torde det nämligen utan särskild föreskrift

åligga polismyndigheten att inställa en anhållen, som misstänkes

lida av könssjukdom, direkt på sjukhus för undersökning och eventuell

vård. Däremot syntes det kunna ifrågasättas, om ej en allmän skyldighet

borde stadgas för statliga och kommunala myndigheter att göra anmälan

till sundhetsinspektören, därest det kommer till myndighetens kännedom

att någon lider av könssjukdom utan att veterligen vara under läkarbehandling.

Beträffande för lösdriveri anhållna personer borde övervägas

föreskrift om läkarundersökning skulle ske även om man icke misstänkte

könssjukdom i smittsamt skede.

Även polismästaren i Malmö förordar införandet av en allmän skyldighet

för polis- och barnavårdsmyndighet att till sundhetsinspektören anmäla

personer, som föra ett sådant levnadssätt att våda därigenom uppstår

för allmän sedlighet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna ändringen i barnavårdslagen

—- enligt vilken barnavårdsnämnd skulle till sundhetsinspektör

anmäla person under 21 år, som kan antagas lida av könssjukdom i smittsamt

skede utan att veterligen vara under läkarbehandling — har föranlett

en del kritik.

Överståthållarämbetet anser att tillägget till barnavårdslagen borde inskränkas

till att gälla endast personer i åldern 18—21 år som befinnas föra

ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och

beträffande vilka särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för deras

tillrättaförande.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm påpekar att kriminalpolisen ibland

finge omhänderta personer under 21 år, som på grund av sedeslöst leverne

eller annan orsak borde behandlas enligt barnavårdslagen. Om en sådan

person misstänktes lida av könssjukdom och icke vore under läkarbehandling,

kunde det vara en onödig omgång om endast barnavårdsnämnd ägde

göra anmälan till sundhetsinspektören. I det föreslagna nya stycket i 18 §

barnavårdslagen borde därför efter ordet »barnavårdsnämnd» tilläggas

orden »eller polismyndighet».

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om icke den föreslagna ändringen

av 18 § barnavårdslagen bör kompletteras med en bestämmelse, att

sundhetsinspektör, som erhållit kännedom om att person i åldern under

21 år lider av könssjukdom i smittsamt skede och att den sjuke underlåter

att ställa sig läkarens föreskrifter till efterrättelse eller genom grov vårdslöshet

utsätter annan för fara att bli smittad, har att härom göra anmälan

till vederbörande barnavårdsnämnd. Länsstyrelsen hänvisar till ett

i länet aktuellt fall och anför:

En 17-årig flicka hade under sommaren 1946 ådragit sig syfilis. Därefter

hade hon haft könsumgänge med ett flertal ynglingar. Först då en av dessa,

som ådragit sig sjukdomen i början av 1947, uppsökte läkare och anmälde

flickan som smittkälla, blev hon underkastad läkarbehandling. Sundhetsinspektören

ansåg sig dock på grund av sekretessbestämmelserna förhindrad

att angiva flickans sjukdom för barnavårdsnämnden. Hon blev dock

genom länsstyrelsens ingripande omhändertagen för skyddsuppfostran och

intagen å skyddshem. I ett sådant fall synes det av länsstyrelsen föreslagna

stadgandet om skyldighet för sundhetsinspektören att göra anmälan till

barnavårdsnämnden vara av behovet påkallat.

Medicinalstyrelsens förslag i denna del avstyrkes helt av förste provinsialläkaren

i Gävleborgs län, som yttrar:

En bestämmelse, att barnavårdsnämnd skulle till sundhetsinspektör anmäla

person under 21 år, som kan antagas lida av könssjukdom i smittsamt

skede utan att veterligen vara under läkarbehandling, kan befaras leda till

anmälan av fullt friska och oskyldiga. Dylika anmälningar förekomma nu

genom löst grundade antaganden och i vilseledande syfte av de könssjuka

själva vid uppgivande av smittokällor. Detta är beklagligt men kan tole
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

reras på grund av det smidiga förfaringssättet mellan läkaren, sundhetsinspektören

och vederbörande och leder ej alltför ofta till obehagliga konsekvenser

för den oskyldigt anmälda. Annat blir förhållandet om en myndighet

i detta fall barnavårdsnämnden — inträder som anmälande part.

En sådan anmälan måste därför vara synnerligen väl grundad, varför den

i praktiken ytterligt sällan torde komma till användning. Något allmänt

önskemål, att intaga de föreslagna bestämmelserna torde väl icke heller

förefinnas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ansluter sig till vad förste provinsialläkaren

sålunda anfört.

Departementschefen.

De smittsamma könssjukdomarna ha alltjämt en stor utbredning i vårt

land, trots de olika åtgärder som från samhällets sida vidtagits i syfte att

bekämpa dessa sjukdomar. Vad särskilt angår den allvarligaste av dem,

syfilis, redovisas sålunda i den officiella hälso- och sjukvårdsstatistiken för

år 1944 icke mindre än 1 344 fall sådan sjukdom mot 373 år 1940. De senaste

tre åren har antalet fall av syfilis varit i stort sett oförändrat med i

runt tal 1 300 fall varje år. Som jämförelse må nämnas att åren 1931/35

och 1936/40 redovisades ett årligt medeltal av 712 resp. 370 fall av syfilis.

Antalet fall av denna sjukdom ligger sålunda för närvarande på en i förhållande

till mellankrigsåren mycket hög nivå. Beträffande sjukdomen

gonorré, varav år 1944 redovisades 20 043 fall, har frekvensen visserligen

nedgått något de sista åren eller från 15 593 fall år 1945 till beräknade

11 280 fall år 1947. Alltjämt är emellertid även denna sjukdom mer utbredd

än under år 1940.

Den stegrade utbredningen av könssjukdomarna, särskilt syfilis, visar hur

angeläget det ur samhällets synpunkt är att med alla medel bekämpa dessa

sjukdomar. Medicinalstyrelsen har också ansett sig böra vidtaga olika åtgärder

för att göra kampen mot den veneriska smittan mera effektiv. Styrelsen

har sålunda tagit initiativet till en omfattande upplysningsverksamhet.

Då styrelsen nu önskar att en effektivisering skall ske även av lagstiftningen

på detta område, synes denna tanke värd att beakta. Denna

mening omfattas också allmänt av de i ärendet hörda remissinstanserna.

Jag delar emellertid läkaresällskapets uppfattning, att man på detta område

bör gå fram med försiktighet. Särskilt måste undvikas att lagstiftningen

får sådant innehåll, att den avskräcker den enskilde från att i fullt

förtroende vända sig till läkare och att till denne lämna sanningsenliga och

fullständiga uppgifter om smittkällor och andra förhållanden av betydelse

i detta sammanhang.

Det må också framhållas, att en skärpning av lagens stadganden om

tvångsåtgärder icke ensamt torde vara tillfyllest för att vinna huvudsyftet

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

med varje lagstiftning av detta slag, d. v. s. att i den mån så är möjligt

hindra och begränsa könssjukdomarnas spridning. Av vikt är nämligen

även att lagens bestämmelser, bl. a. om efterforskning av smittkällor, samvetsgrant

tillämpas och att de möjligheter lagen ger att ingripa mot asociala

individer verkligen utnyttjas.

Medicinalstyrelsens förslag till skärpning av bestämmelserna om efterforskande

av smittkälla innebär, att sundhetsinspektör, som finner

att såsom smittkälla anmäld person styrkt sig vara smittfri, skall anmana

vederbörande läkare att söka utröna annan smittkälla. Sundhetsinspektören

anses emellertid även själv böra kunna utfråga den sjuke och

föreslås därför få rätt att av läkaren erhålla uppgift om patientens namn.

Till grund för förslaget åberopas bl. a. att under år 1945 smittkällan kunde

bli föremål för undersökning endast i omkring en tredjedel av hela antalet

anmälda syfilisfall. Detta är uppenbarligen otillfredsställande. Remissinstanserna

ha också genomgående ansett en komplettering av lagen på denna

punkt erforderlig.

I frågan om den behandlande läkaren eller sundhetsinspektören skall

svara för den nya efterforskningen av smittkälla äro emellertid meningarna

i viss mån delade i remissyttrandena. Enligt min uppfattning kan det

starkt ifrågasättas huruvida denna uppgift bör ankomma på sundhetsinspektören.

I de större städerna finnas vid poliklinikerna särskilda kuratorer

som sköta utfrågningen. Och de patienter, som ej besöka poliklinikerna

utan i stället vända sig till privatpraktiserande läkare, torde — om

de överhuvud stå till förfogande för en förnyad utredning — i allmänhet

kunna antagas vara mera villiga att lämna uppgifter till den läkare,

som de en gång själva med förtroende vänt sig till, än till en främmande

tjänsteläkare. Härtill kommer att särskilt för könssjuk på landsbygden

det ofta kan vara en besvärlig omgång att vända sig till sundhetsinspektören

i länets residensstad för en utfrågning, som kan göras av den

närboende läkare, som ursprungligen behandlat honom. Jag förordar därför,

att den nya efterforskning av smittkälla, som kan erfordras, skall verkställas

av den behandlande läkaren, där ej som vid poliklinikerna särskilda

tjänstemän finnas för uppgiften. Med denna lösning förfaller frågan om

skyldighet för läkaren att för sundhetsinspektören uppgiva den sjukes

namn. Eu bestämmelse härom torde måhända även verka mindre väl ur

synpunkten, att den sjuke ej annat än i särskilda fall skall behöva riskera

att få sitt namn utlämnat.

Det har hl. a. från läkarhåll ifrågasatts, om det vore erforderligt att lagstadga

eu direkt skyldighet för sundhetsinspektören att anmana läkaren

att efterforska ny smittkälla och om det ej vore tillräckligt att sundhetsinspektören

finge befogenhet i detta hänseende. Samtidigt har det gjorts

gällande, att sundhetsinspektören redan nu har dylik befogenhet. Hur än

förhåller sig härmed synes dock eu uttrycklig lagbestämmelse vara ett

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

värdefullt stöd för sundhetsinspektören i dennes verksamhet. För att få till

stånd en så effektiv efterforskning av smittkällan som möjligt och då sundhetsinspektören

ej har möjlighet att avgöra, om den sjuke alltjämt är under

behandling eller eljest står till förfogande för utfrågning, torde sundhetsinspektören

böra bli skyldig att anmana läkare i varje fall, då förnyad efterforskning

av smittkälla skall äga rum.

Jag vill i detta sammanhang understryka, hur viktigt det är, att vederbörande

läkare redan vid det första besöket försöker få en bestämd och

tillförlitlig uppgift om smittkällan. Det är alltid ovisst om ny utfrågning

kan ske, och det föreslagna tillägget får naturligen icke tagas till intäkt för

att läkaren första gången ej gör en så grundlig utredning som möjligt.

I anslutning till det nu behandlade spörsmålet har frågan om konsekvenserna

av anmälningar om smittkälla, som gjorts på alltför lösa grunder

eller rentav i trakasseringssyfte, tagits upp i några yttranden. Det har

ifrågasatts, att läkaren skulle få rätt att för den anmälde uppgiva anmälarens

namn. Ett dylikt generellt undantag från den i läkarinstruktionen och

könssjuklagen fastslagna regeln, att den sjukes namn icke får yppas »i

oträngt mål» eller för obehöriga, kan jag emellertid ej tillstyrka.

Jag övergår härefter till den del av medicinalstyrelsens förslag, som avser

en uppmjukning av könssj uklagens sekretessbestämmelser

i huvudsakligt syfte att åstadkomma ökade möjligheter

att beivra brott mot 14 kap. 21 § strafflagen. Ifrågavarande bestämmelser

spela en betydelsefull roll ur den förut berörda synpunkten, att den sjuke

icke får avskräckas från att söka läkarvård eller att uppgiva smittkälla.

Enligt gällande regler riskerar en könssjuk, som uppsöker läkare, ej

att få sitt namn utlämnat om han sköter sig och följer läkarens föreskrifter.

Och har namnet på smittkällan yppats för läkaren, skall visserligen

detta vidarebefordras till sundhetsinspektören, och den anmälde kommer

att underkastas lagens tvångsregler, men den sjuke kan lita på att

namnet ej utan hans medgivande utlämnas till polismyndigheten. I båda

dessa hänseenden föreslås nu ändring och utvidgning av anmälningsskyldigheten,

så att läkaren skulle bli skyldig att till sundhetsinspektören anmäla

även könssj uk, som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet utsätter

annan för fara att bli smittad, och sundhetsinspektören i sin tur bli pliktig

att vid misstanke om brott mot 14 kap. 21 § strafflagen anmäla förhållandet

till vederbörande åklagare.

Medicinalstyrelsen har ansett, att det allmänna intresset av att de smittfarliga,

asociala personer det här är fråga om tillrättaföras överväger det

enskilda intresset av att icke högst personliga förhållanden offentliggöras.

Detta synes i och för sig vara riktigt med hänsyn till den allmänfara det

här är fråga om. Här torde endast behöva framhållas att ett omhändertagande

och tillrättaförande av en könssj uk person kan hindra smittans

spridning till ett stort antal olika personer. Remissinstanserna ha ej heller

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr W.

på ett undantag när —■ en reservant inom socialstyrelsen — haft något i

princip att erinra mot en avvägning av ifrågavarande slag.

Däremot förefaller det i någon mån tveksamt, i vilken utsträckning man

med hänsyn till styrkan i dessa enskilda intressen kan uppmjuka reglerna

om tystnadsplikt utan att samtidigt äventyra lagstiftningens ändamål att

få sjuka under behandling och att effektivt uppspåra smittkällan. I remissyttrandena

ha olika meningar framkommit på denna punkt. Förslaget har

dock i flertalet yttranden ansetts väl avvägt och tillstyrkts eller lämnats

utan erinran.

I fråga om utvidgningen av den behandlande läkarens anmälningsskyldighet

ha de myndigheter, som ej anslutit sig till förslaget i denna del, uttalat

sig för en ytterligare lindring i tystnadsplikten. I några yttranden

förordas, att läkaren alltid skall vara pliktig uppgiva den sjukes namn för

sundhetsinspektören. De fördelar huvudsakligen ur polisiära synpunkter

som härvid åberopas äro dock enligt min mening icke av den art, att de

kunna anses uppväga olägenheten av att en könssjuk aldrig skulle kunna

känna sig trygg för att icke hans namn och sjukdom skulle bli bekanta i

sista hand för polismyndigheten. För egen del anser jag att redan medicinalstyrelsens

förslag om utvidgad anmälningsskyldighet för läkaren stundom

kan vara mindre väl förenligt med behörig hänsyn till den sjuke. Förslaget

synes kunna innebära att en könssjuk, som vid sitt första samtal

med den behandlande läkaren om smittkällor och kontakter kanske av en

tillfällighet nämner, att han efter nedsmittningen haft könsumgänge med

annan, blir anmäld för sundhetsinspektören och därefter föremål för

samma tvångsåtgärder och eventuellt polisanmälan som om han ej följt

läkarens föreskrifter. Det synes icke uteslutet att denna konsekvens av

förslaget skulle leda till att åtskilliga sjuka skulle tveka att uppsöka

läkare eller i varje fall att så öppet som är önskvärt tala med denne om

sina förhållanden. .lag har därför icke ansett mig böra godtaga styrelsens

förslag i denna del. För övrigt må anmärkas att det väsentliga syftet med

den nu föreslagna ändringen torde kunna tillgodoses även med nuvarande

bestämmelser. Om det nämligen kommer till läkarens kännedom, att könssjuk

efter det första besöket hos honom utsatt annan för fara att bli smittad,

har läkaren redan enligt gällande lag skyldighet att anmäla patienten

för sundhetsinspektören.

I viss mån annorlunda förhåller det sig med den föreslagna utvidgade

skyldigheten för sundhetsinspektören att göra anmälan till åklagaren. Om,

såsom jag i det föregående förordat, förslaget om uppmjukning av den behandlande

läkarens tystnadsplikt avvisas, torde nämligen en sådan anmälan

från sundhetsinspektören i regel endast kunna komma att avse sådana

könssjuka, som själva ha skuld till att deras namn kommit till sundhetsinspektörens

kännedom. Det blir hl. a. fråga om sjuka, som ej följt

läkarens föreskrifter eller som anmälts i egenskap av smittkällor. Fn köns
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

sjuk, som fullföljer den föreskrivna behandlingen, skulle alltjämt ej behöva

riskera att hans namn meddelades till sundhetsinspektören. Ett sådant

sjukdomsfall bör också på förut angivna skäl behandlas med diskretion,

medan däremot tredskande eller vårdslösa könssjuka naturligen ej förtjäna

samma hänsyn. Kan det antagas att de gjort sig skyldiga till brott

mot 14 kap. 21 § strafflagen, bör icke sundhetsinspektörens tystnadsplikt

under alla förhållanden få medföra, att de ej också lagforas. Jag kan emellertid

icke helt ansluta mig till medicinalstyrelsen i denna del. I likhet med

flera remissinstanser anser jag, att sundhetsinspektören icke bör åläggas en

ovillkorlig skyldighet att till åklagaren anmäla misstänkta fall men väl

erhålla befogenhet att göra anmälan, då särskilda skäl föranleda därtill,

såsom vid mera flagranta fall av lagöverträdelser. Sundhetsinspektören bör

städse ha huvudsyftet med lagstiftningen i sikte och därför överväga, om

icke andra vägar kunna leda till målet. Vid prövning av frågan, huruvida

anmälan till åklagaren skall ske eller ej, bör han iakttaga försiktighet samt

beakta den förfördelades intresse av diskretion. Begagnas denna prövningsrätt

med omdöme, torde man icke behöva frukta, att de sjuka ändra sin inställning

till könssjuklagens föreskrifter och i ökad utsträckning underlåta

att söka läkarvård och uppgiva smittkälla. Sundhetsinspektörens befogenhet

att göra åtalsanmälan bör icke lämpligen utsträckas till andra fall än

dem, han fått kännedom om genom anmälan enligt könssjuklagen. Har

han på annat sätt, t. ex. genom berättelse av en som smittkälla anmäld

person, fått uppgift om ett misstänkt fall, bör detta alltjämt utan inskränkning

omfattas av hans tystnadsplikt. I detta sammanhang må dock erinras

om den i 18 § könssjuklagen upptagna skyldigheten för sundhetsinspektör

att förfara som om anmälan inkommit till honom, därest anmälningsplikt

enligt 9, 10 eller 11 § lagen skulle ha ålegat honom själv, om han ej varit

sundhetsinspektör.

I den förut omförmälda reservationen vid socialstyrelsens yttrande har.

uttalats, att den förefintliga möjligheten att utan angivelse åtala brott mot

14 kap. 21 § strafflagen vore olycklig för den oförskyllt nedsmittade, och

att en ytterligare uppmjukning av tystnadsplikten skulle skapa ökade

lidanden för dem, som blivit offer för smittspridare. Reservanten syftar

särskilt på att de, sedan brottet kommit till polisens kännedom och åtalats,

skulle kunna tvingas att vittna inför domstolen. Jag kan emellertid icke

finna, att risken för en sådan situation är särdeles stor vare sig enligt gällande

lag eller enligt den förut förordade bestämmelsen. Sundhetsinspektören

känner ju icke den smittades namn och, om han händelsevis fått

vetskap om detta, äger han ej nämna det för polisen i samband med en

eventuell anmälan av smittkällan. Naturligtvis innebär likväl enbart det

förhållandet, att brott mot 14 kap. 21 § strafflagen kommer att åtalas i

större utsträckning, en något ökad risk för den åberopade situationen. Såsom

framhållits måste emellertid vid den avvägning mellan enskilda och

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40. 31

allmänna intressen, som det här är fråga om, de sistnämnda anses väga

tyngst.

Jag vill emellertid understryka vikten av att de myndigheter, som handlägga

ärenden av ifrågavarande art, iakttaga diskretion och begagna sig av

de möjligheter, som finnas, för att hindra att förhållanden av personlig

natur bli allmänt kända. I några yttranden har förordats ytterligare bestämmelser,

som skulle verka i denna riktning. Bland annat har föreslagits,

att anmälan skulle göras till vederbörande statsåklagare. En sådan anordning

lär emellertid ej alltid göra handläggningen mera diskret. Polisförhören

måste likväl i regel hållas av den lokala polisen. Övriga önskemål,

som framförts i detta sammanhang, torde kunna tillgodoses inom ramen

för sundhetsinspektörens diskretionära prövningsrätt. Jag vill därför icke

förorda någon ytterligare jämkning i medicinalstyrelsens förslag i

denna del.

Ett från polishåll framfört förslag, att genom ändring av 25 § första stycket

i lagen giva polismyndigheten möjlighet att få upplysning om resultatet

av läkarundersökning av en för brott mot 14 kap. 21 § strafflagen

anmäld person, anser jag däremot vara värt beaktande. För närvarande

kan åklagare och domstol få sådant besked först sedan vederbörande blivit

åtalad. Polismyndigheten får därigenom svårt att skaffa erforderlig bevisning.

Den nuvarande bestämmelsen ansluter sig dessutom ej till 12 §

könssjuklagen i dess lydelse från den 1 januari 1948. Enligt detta stadgande

skall nämligen anmälan göras till sundhetsinspektören redan om någon

vid förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken befunnits skäligen

misstänkt för brott mot bl. a. 14 kap. 21 § strafflagen. Sundhetsinspektören

har därefter att tillse att den misstänkte blir undersökt av läkare. Åklagaren

bör uppenbarligen kunna få besked om resultatet av denna undersökning,

medan målet ännu befinner sig på förundersökningens stadium. Ett sådant

besked har ju största betydelse för prövningen av åtalsfrågan. Anledning

till betänkligheter ur de synpunkter, som uppbära reglerna om tystnadsplikt

i ärenden enligt könssjuklagen, synes ej föreligga. Jag föreslår därför,

att 25 § första stycket könssjuklagen ändras så, att åklagaren får den

angivna befogenheten. Har åtal väckts utan att upplysning inhämtats om

resultatet av undersökningen, bör även domstolen kunna få besked härom.

I detta sammanhang må beröras ett av kriminalpolisintendenten i Stockholm

framlagt förslag att polispersonal, som utför handräckning enligt 22 §

könssjuklagen, då så finnes böra ske, skall äga lämna den sjukes närmaste

omgivning upplysning om anledningen till åtgärden. I yttrandet avses t. ex.

det fall, att eu barnsköterska hämtas av polisen för att föras till sjukhus;

gällande sekretessregler skulle enligt polisintendentens mening hindra polisen

att underrätta arbetsgivaren om att det vore fråga om ingripande enligt

könssjuklagen. överståthållarämbetet har funnit detta förslag vara

värt beaktande men ansett, alt upplysningen borde lämnas av sundhets
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

inspektören. För egen del anser jag det emellertid icke vara lämpligt att

i könssjuklagen införa en undantagsbestämmelse av så speciell natur som

den föreslagna. Sekretessbestämmelserna — för polisens del för närvarande

innefattade i 12 § normalinstruktionen för polispersonal, vari stadgas

förbud för polisman att för obehörig yppa vissa i tjänsten inhämtade

förhållanden — torde knappast lägga hinder i vägen för att erforderliga

upplysningar lämnas i fall av förevarande art. Att såsom i något yttrande

ifrågasatts införa en befogenhet för läkare att avstänga en person, t. ex.

en barnsköterska, från tjänsten så länge smitlfaran består, anser jag ej heller

erforderligt. Könssjuklagen ger ju möjlighet att vid synnerlig fara för

smittans spridning få den sjuke intagen på sjukhus.

Beträffande den föreslagna ändringen i lösdrivarlagen ha

åtskilliga synpunkter framförts i remissyttrandena. Då frågan om lösdrivarlagens

upphävande för närvarande utredes inom inrikesdepartementet

av en särskild utredningsman, är jag emellertid icke beredd att i förevarande

sammanhang taga upp dessa synpunkter till diskussion. Jag kan

därför ej tillstyrka, att någon ändring nu göres i lösdrivarlagen. Spörsmålet

om den lämpligaste behandlingen av könssjuka lösdrivare torde få

anstå till dess utredningen rörande lösdrivarlagen föreligger.

Vad angår förslaget om tillägg till barnavårdslagen, så

innebär detta, att barnavårdsnämnden skall göra anmälan till sundhetsinspektören,

om den finner anledning antaga, att person, som ej fyllt

21 år, lider av könssjukdom i smittsamt skede utan att vara under läkarbehandling.

Förslaget har vid remissbehandlingen i allmänhet lämnats

utan erinran. Jag är emellertid tveksam om dess lämplighet. Som skäl

för förslaget har endast åberopats, att barnavårdsnämnden borde beredas

möjlighet att få barn och ungdomar, som kunde misstänkas vara könssjuka,

undersökta av läkare. Under vissa förhållanden synes emellertid

nämnden redan nu ha denna möjlighet på grund av stadgandet i 18 § andra

stycket barnavårdslagen. I detta stadgande förutsättes visserligen att vanart

eller annat missförhållande föreligger. Men detta kommer väl i allmänhet

att vara en förutsättning även för att nämnden skall få sådan

kännedom om barnets situation, att nämnden skulle kunna ingripa enligt

den föreslagna bestämmelsen. Det bör med andra ord endast sällan behöva

inträffa, att nämnden har anledning antaga, att ett barn lider av könssjukdom,

som ej är under behandling, utan att nämnden även enligt nuvarande

regler har befogenhet att skicka barnet till undersökning. Något egentligt

behov av det föreslagna tillägget synes alltså knappast föreligga. Att märka

är vidare att den av nämnden anlitade läkaren har skyldighet att i vanlig

ordning göra anmälan till sundhetsinspektören, om barnet befinnes vara

smittat av könssjukdom. Härvid får dock icke barnets namn uppgivas.

Vore nämnden däremot skyldig att anmäla barnet för sundhetsinspektören,

skulle denne omedelbart få kännedom om barnets namn. Detta kan under

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

vissa förhållanden vara olämpligt särskilt om sundhetsinspektören, såsom

tidigare föreslagits, får vidgad befogenhet att i sin tur göra anmälan till

åklagare. Slutligen må framhållas att barnet ofta kan komma fortare under

behandling om nämnden skickar barnet direkt till en lämplig, närboende

läkare än om den skall göra anmälan till sundhetsinspektören.

De anförda synpunkterna leda för min del till slutsatsen, att den föreslagna

ändringen i harnavårdslagen ej bör göras. Jag vill emellertid framhålla,

att det givetvis är angeläget att en god kontakt upprätthålles mellan

barnavårdsnämnden och läkaren på orten. I städer samt i många landskommuner

är vederbörande tjänsteläkare självskriven ledamot i nämnden.

Men även där så icke är fallet bör, då fall av könssjukdom hos barn och

ungdom kommer till nämndens kännedom, samråd ske med denna läkare.

I detta sammanhang må slutligen beröras en fråga, som tagits upp av

länsstyrelsen i Kronobergs län, nämligen om läkares skyldighet att underrätta

barnavårdsnämnd vid fall av könssjukdom hos barn och ungdom.

Länsstyrelsen hänvisar till ett fall, där sundhetsinspektören ansett sig ej

kunna göra anmälan till nämnden på grund av könssjuklagens sekretessbestämmelser.

I anledning härav vill jag framhålla, att dessa bestämmelser

ej böra hindra läkaren från att fullgöra sina skyldigheter enligt 17 §

barnavårdslagen och § 59 punkt 13 allmänna läkarinstruktionen. Jämlikt

dessa stadganden åligger det varje läkare att, då han i sin verksamhet erhållit

kännedom om förhållanden, som böra föranleda barnavårdsnämnds

ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom till nämnden. Föreligger

sådant förhållande, är barnavårdsnämnden tydligen behörig att mottaga

anmälan i sekretessbestämmelsernas mening. Avgörandet härutinnan,

d. v. s. i det i sammanhanget aktuella fallet avgörandet huruvida vederbörande

är att anse som vanartad, tillkommer emellertid läkaren ensam.

En lagändring av innebörd, att läkaren förlorade denna sin fria prövningsrätt

och oberoende av om han ansåge vanart föreligga ålades skyldighet att

vid könssjukdom hos barn och ungdom göra anmälan till barnavårdsnämnden,

anser jag icke påkallad. En sådan ändring skulle ju i realiteten innebära,

att könssjukdom hos barn och ungdom ansåges utgöra en presumtion

för vanart.

Det kan nämnas, att ifrågavarande spörsmål tidigare — utan att föranleda

förslag till lagändring — övervägts inom socialdepartementet med anledning

av en framställning den 18 maj 1934 från styrelsen för avdelningen

för barnavård inom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. I yttrande

över denna framställning den 2 augusti 1937 framförde medicinalstyrelsen

i huvudsak samma synpunkter, som i det föregående anförts. 3

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1048. 1 samt. Nr 40.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Specialmotivering.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom inrikesdepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i lagen den

20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Såsom inledningsvis nämnts innefattar departementsförslaget också

några ändringar i könssjuklagen, vilka icke berörts i medicinalstyrelsens

skrivelse den 28 december 1946. Dessa ändringsförslag komma att närmare

behandlas i det följande under resp. paragrafer. I samma ordning

skall även redovisas ett av medicinalstyrelsen i nämnda skrivelse framlagt

förslag till upphävande av 20 § könssjuklagen. Jämväl några i remissyttrandena

uppkomna förslag skola här beröras.

5 §.

I andra stycket av denna paragraf föreskrives att den kostnadsfria undersökning

och behandling, till vilken alla könssjuka äro berättigade, i

vissa städer skall verkställas å särskilda polikliniker. Skyldighet att anordna

sådan poliklinik åligger stad, som har minst 20 000 invånare; dock

äger Kungl. Maj :t på framställning av staden medgiva befrielse från skyldigheten.

I paragrafens sista stycke finnas föreskrifter om tillsättande av

läkare vid dessa polikliniker. Kungörelse om att befattning är ledig skall

av hälsovårdsnämnden i staden införas i allmänna tidningarna. I Stockholm

och Göteborg utses läkaren av staden. I övriga städer skall ansökningen

ställas till medicinalstyrelsen men ingivas till hälsovårdsnämnden.

Nämnden har att uppsätta tre behöriga sökande på förslag till befattningen

med förord för eu av dem. Medicinalstyrelsen utser därefter en av de sålunda

föreslagna.

Bestämmelsen i paragrafens sista stycke tillkom genom lagändring den

12 juni 1942 (nr 359). Tidigare ägde städerna själva tillsätta läkare vid

könspoliklinikerna. Några obligatoriska behörighetsfordringar för tjänsterna

gällde ej heller, likaså saknades bestämmelser om dessas kungörande.

Att undantag gjordes för Stockholm och Göteborg, då rätten att tillsätta

befattningarna överflyttades på medicinalstyrelsen, motiverades av föredragande

departementschefen (prop. 222/1942) med att poliklinikläkartjänsterna

i dessa städer kunde väntas komma att besättas med fullt kompetenta

krafter, även om utnämningsrätten finge vara kvar hos städerna

själva. Vidare anfördes, att dessa städer ansågos ha så stora utgifter för

könssjuka från andra orter, att de kostnader, som av statsmedel utgåvos

för vård av städernas egna könssjuka, icke i och för sig borde föranleda,

alt rätten att tillsätta poliklinikläkare överfördes på statlig myndighet.

I framställning den 30 september 1947 ha hälsovårdsnämnden i Malmö

och Malmö stads sjukvårdsberedning hemställt om sådan ändring i 5 § sista

stycket könssjuklagen, att befogenheten att utse läkare vid könspoliklini
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr tf).

kerna i Malmö överflyttas från medicinalstyrelsen till staden och att Malmö

sålunda får samma befogenhet i detta hänseende som Stockholm och Göteborg.

Till motivering för framställningen anföres i skrivelsen:

Genom beslut av stadsfullmäktige i Malmö den 25 april 1947 har förvaltningen

av stadens könspolikliniker utom i vad angår hälsovårdsnämndens

befattning med tillsättning av läkare överflyttats till sjukvårdsberedningen.

Undersökning och behandling av könssjuka enligt könssjuklagen verkställes

för närvarande dels vid allmänna sjukhusets hud- och könspoliklinik

(beträffande såväl män som kvinnor och barn), dels ock vid hud- och könspolikliniken

Föreningsgatan 53 (beträffande endast kvinnor och barn). Å

könspolikliniken vid allmänna sjukhuset tjänstgöra underläkare vid sjukhusets

könsklinik, en anordning som är till synnerligen stort gagn för sjukvården

å hithörande område. Det är fördenskull av vikt, att sjukvårdsberedningen,

som själv förordnar underläkare vid kliniken, även beredes möjlighet

att utse läkare vid polikliniken.

Medicinalstyrelsen, som efter remiss yttrat sig över ifrågavarande framställning,

uttalar, att Malmö i detta hänseende intager en ställning, som

torde göra staden närmast jämförlig med Stockholm och Göteborg. Styrelsen

har därför intet att erinra mot att staden erhåller rätt att själv utse

läkare vid sina polikliniker för könssjukdomar. Styrelsen ifrågasätter dock

om icke lagen på denna punkt borde erhålla sådan generell avfattning att

den inrymmer befogenhet för Kungl. Maj :t att, då särskilda skäl föreligga

därtill, medgiva undantag från regeln, att det ankommer å medicinalstyrelsen

att utse läkare.

Departementschefen. De skäl, som föranlett att Stockholm och Göteborg

i förevarande hänseende ställts i särklass, synas numera äga giltighet även

beträffande Malmö. Emellertid torde jämväl i fråga om ytterligare någon

eller några av våra större städer inom eu ej alltför avlägsen framtid kunna

tänkas uppkomma motsvarande skäl för att staden själv bör få utse poliklinikläkare.

Med hänsyn härtill synes det innebära en onödig omgång att

vid varje tillfälle, då frågan härom kan bli aktuell, underställa densamma

riksdagens prövning. Det torde i stället böra överlämnas till Kungl. Maj:t

att i varje särskilt fall besluta i denna fråga. I överensstämmelse härmed

har paragrafen erhållit sin avfattning.

8 §.

Enligt första stycket av denna paragraf åligger det läkare, som konstaterar

könssjukdom hos eu patient, all upplysa den sjuke om sjukdomens

art och smittfarlighet samt alt lämna honom vissa föreskrifter. Särskilt

skall erinras om gällande bestämmelser om förbud för könssjuk att ingå

äktenskap samt om straff för gärning, som innebär fara för spridning av

könssjukdom. Paragrafens andra stycke innehåller undantag från vad sålunda

stadgats, hl. a. för det fall all den sjuke ej fyllt 15 år. I sådant fall

skall i stället barnets målsman eller vårdnadshavare underrättas om sjuk
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

domens art och smittfarlighet samt om vad som bör iakttagas till förekommande

av smittans spridning.

Medicinalstyrelsen har i sitt i det föregående omnämnda remissyttrande

av den 2 augusti 1937 förordat en höjning av den i 8 § andra stycket upptagna

åldersgränsen från 15 till 16 år.

Departementschefen. Medicinalstyrelsens förslag, att ett barns målsman

eller vårdnadshavare skall upplysas om könssjukdom hos barnet ända tills

detta fyllt 16 år, synes befogat. Föräldrarna ha till denna tid en vidsträckt

bestämmanderätt över barnet i olika avseenden och böra icke hållas okunniga

om en allvarlig sjukdom hos barnet. Jag vill alltså tillstyrka, att sista

punkten i paragrafens andra stycke ändras så att, om den sjuke ej fyllt

16 år, läkaren blir pliktig att underrätta dennes målsman eller annan, som

har den sjuke i sin vård, om sjukdomen och smittfaran. Denna punkt bör

samtidigt sättas i ett särskilt stycke. Med hänsyn till att straffbarhet för

brottsliga gärningar inträder redan vid fyllda 15 år är jag däremot ej beredd

att förorda någon ändring beträffande skyldigheten att upplysa barnet

självt. Läkarens erinran om straff för gärning som innebär fara för spridning

av könssjukdom bör alltjämt alltid lämnas till den som är underkastad

straffansvaret.

14 §.

I ett tredje stycke av denna paragraf har införts den tidigare förordade

bestämmelsen om skyldighet för sundhetsinspektören att anmana den behandlande

läkaren att företaga förnyad efterforskning av smittkälla.

Departementschefen. Medicinalstyrelsen har föreslagit att anmaning endast

skall ske, därest som smittkälla anmäld person styrkt smittfrihet. I

likhet med justitiekansler sämbetet anser jag emellertid, att ny utfrågning

av den sjuke kan vara påkallad jämväl i andra fall. Tillägget till 14 § har

avfattats i enlighet härmed.

15 och 16 §§.

I 15, 16 och 21 §§ könssjuklagen finnas bestämmelser om tvångsintagning

å sjukhus av vissa könssjuka. I 15 § andra stycket jämfört med 16 §

första stycket stadgas sålunda att om person, som vid undersökning enligt

14 § funnits behäftad med könssjukdom eller som anmälts för tredska att

efterkomma läkares föreskrifter, icke utan synnerlig fara för smittans

spridning anses kunna vårdas utom sjukhus, sundhetsinspektören skall tillställa

honom anmaning att inom utsatt kort tid låta intaga sig till vård å

allmänt sjukhus och till sundhetsinspektören insända intyg därom. Underlåter

den sjuke att efterkomma anmaningen, skall ärendet av sundhetsinspektören

hänskjutas till hälsovårdsmyndigheten, som har att förordna om

intagande (21 § 1 st.). Anses hälsovårdsmyndighetens beslut icke kunna

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kunyl. Maj:ts proposition nr 40.

utan synnerlig fara avvaktas, må sundhetsinspektören meddela sådant förordnande.

Detta skall omedelbart underställas hälsovårdsmyndighetens

prövning men länder till efterrättelse, intill dess annorlunda i vederbörlig

ordning beslutats (21 § 2 st.). Föreligger från könssjuk persons sida uppenbar

tredska, må ärendet utan föregående anmaning från sundhetsinspektörens

sida behandlas enligt 21 § (16 § 2 st.).

Förste provinsialläkaren i Gotlands län vill ha ökade möjligheter alt

tvångsvis intaga tredskande personer å allmänt sjukhus och anför härutinnan:
Uttrycket

»synnerlig fara» i 15 § andra stycket är svårtolkat och verkar,

till förfång för könssjukvården, återhållande på såväl vederbörande läkare

och sundhetsinspektör som också hälsovårdsmyndigheten beträffande vidtagande

av åtgärder för intagande å sjukhus av här avsedda kategorier.

För varje gång patienten uraktlåter att enligt föreskrift infinna sig hos

läkare har läkaren enligt nuvarande regler att ge anmaning till patienten

samt — om anmaningen icke efterkommes — göra anmälan till sundhetsinspektören,

vilken i sin tur ger anmaning till patienten, eventuellt åtföljd

av skrivelse till hälsovårdsmyndigheten, resolution från denna, förordnande

för lokal polismyndighet, kvitto från patienten om delfåendet av

resolutionen, införande av patienten till läkare, utfärdande av läkarintyg,

rapport från polisen till hälsovårdsmyndigheten och slutligen handlingarnas

överlämnande till sundhetsinspektören, allt ett omständligt och tidsödande

förfaringssätt, som, inbegripet nödiga respittider, fördröjer uppdagandet

av smittkällor och kontaktfall samt förlänger sjukdomsförloppet.

En förenkling av förfarandet och minskning av här omförmälda olägenheter

synes mig böra eftersträvas och torde kunna ernås genom att lagens

15 § andra stycket ersättes med bestämmelse av förslagsvis följande

innehåll:

Underlåter som smittkälla uppgiven person eller könssjuk att ställa sig

till efterrättelse föreskrift om läkarundersökning eller läkarbehandling och

anses han på den grund eller på grund av fara för smittans spridning eller

eljest böra intagas på sjukhus, tillställe sundhetsinspektören honom anmaning

att inom kort utsatt tid låta intaga sig på allmänt sjukhus och till

sundhetsinspektören insända intyg om intagandet.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner vad sålunda föreslagits värt beaktande.

Förste provinsialläkaren i Södermanlands län anser att samtliga fall, där

behandlingen avbrytes utan att övertagas av annan läkare, bör behandlas

som om uppenbar tredska förelåg och omedelbart handläggas enligt 21 §.

Departementschefen. Det i könssjuklagen föreskrivna förfaringssättet

vid tvångsintagning på sjukhus av tredskande, sinittfarliga könssjuka kan

onekligen förefalla omständligt. Överhuvud förutsättes i lagen ett tämligen

omfattande anmaningsförfarande innan tvång kan begagnas mot den sjuke.

Anledningen härtill torde vara, att så allvarliga ingripanden i den enskildes

frihet som det här gäller ansetts böra omgärdas med garantier för en omsorgsfull

prövning av saken. Jag är icke beredd att i detta sammanhang

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr i().

och utan utredning om behovet av en sådan ändring förorda att dessa

garantier nu rubbas.

19 och 21 §§.

I anslutning till det tillägg, som gjorts till 14 §, ha i dessa paragrafer

skett en jämkning av formell natur.

20 §.

Enligt denna paragraf åligger det sundhetsinspektör att skriftligen underrätta

den behandlande läkaren om anmaning enligt 14, 15 eller 16 § könssjuklagen.

Medicinalstyrelsen föreslår i sin framställning till Kungl. Maj :t att stadgandet

upphäves. Till motivering härför anför styrelsen:

Föreskriften i 20 § ltönssjuklagen har föranletts av önskemålet att bereda

den behandlande läkaren vägledning för bedömande av patienten och

tillfälle att härefter rätta vissa föreskrifter för denne. Detta har avsetts få

särskild betydelse för de fall då könssjuk person, som blivit anmäld som

smittkälla, tagits under behandling av annan läkare än den, som anmält

honom.

I praktiken har det visat sig, att patienterna i regel medhaft sundhetsinspektörens

till dem riktade anmaning och företett densamma för vederbörande

läkare eller också omtalat för denne hur saken förhållit sig. En

ytterligare upplysning från sundhetsinspektören har sålunda i de allra

flesta fall icke varit nödvändig utan endast inneburit onödigt arbete. I stor

utsträckning torde sundhetsinspektören icke hava fullgjort denna sin skyldighet

med hänsyn till att vederbörande läkare i regel varit underrättad

om det verkliga förhållandet.

Förslaget om upphävande av 20 § könssjuklagen tillstyrkes eller lämnas

utan erinran av samtliga remissinstanser utom länsstyrelsen i Jämtlands

län. Överståthållarämbetet har uttalat, att ämbetet saknade förutsättningar

att bedöma, huruvida bestämmelsen kan utgå såsom överflödig.

Departementschefen. De av medicinalstyrelsen anförda skälen för ett

upphävande av förevarande stadgande synas bärande. Jag tillstyrker alltså,

att paragrafen utgår ur könssjuklagen.

25 §.

Beträffande förslaget i denna del hänvisas till vad som anförts i allmänna

motiveringen.

Layens ikraftträdande.

De föreslagna lagändringarna böra träda i kraft den 1 juli 1948.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,

att lagrådets utlåtande över förenämnda inom inrikesdeparte
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

mentet upprättade förslag till lag om ändring i lagen den 20 juni 1918

(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Lennart Sundkler.

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med det vid

propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 januari

1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 12 januari 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikes ärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 19 december 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460)

angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i inrikesdepartementet e. o. hovrättsassessorn Y.

Samuelsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr AO.

41

Utdrug av protokollet över inrikesärenden, lxallet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet a Stockholms slott den

23 januari 19A8.

N ä r v ;i r a ndc:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigfokss. Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt.

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Etter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, lagrådets

den 22 januari 1948 avgivna utlåtande över det den 19 december

1947 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i lagen den

20 juni 1918 (nr A60) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

samt hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran,

måtte efter vissa redaktionella jämkningar, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

.1/. Silfverstolpe.

I Hihang till riksdagens protokoll I9A8. I sand. Nr AO.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:82 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 a1 i texten
  2. 2LU 1948:11 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 s. 4 i texten