Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar

26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:10, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

1

Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929

(nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar; given

Stockholms slott den 25 februari 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen

den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att epidemisk hepatit (epidemisk gulsot) och

inokulationshepatit (»inympad» gulsot) skola räknas som yrkessjukdomar,

därest det arbete, vari sjukdomen ådragits, består i yrkesmässigt meddelande

av sjukvård eller barnmorskevård eller utgöres av medicinsk undersökning

på laboratorium, som står under allmän tillsyn. Vidare föreslås att

vid Weils sjukdom — där ersättningsrätten f. n. är begränsad till verksamhet

av nyss angivna arter — försäkringsskyddet skall utvidgas till att omfatta

allt slags verksamhet.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 10.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om

försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 14 juni 1929 om försäkring för

vissa yrkessjukdomar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Den, som-------—- radioaktivt ämne.

Såsom yrkessjukdom----- •—--tryckluftdrivna verktyg;

7) smittsam sjukdom, som omförmäles

i 2 § epidemilagen den 19

juni 1919 eller varom förordnande

utfärdats enligt 24 § samma lag,

därest arbetet består i yrkesmässigt

meddelande eller utövande av sjukvård

eller barnmorskevård eller utgöres

av medicinsk undersökning å

laboratorium, som står under allmän

tillsyn, eller, beträffande sjukdomen

undulantfeber, jämväl då arbetet består

i vård eller skötsel av husdjur

eller i slakteriverksamhet;

7) Weils sjukdom,

annan smittsam sjukdom, som

omförmäles i 2 § epidemilagen den

19 juni 1919 eller varom förordnande

utfärdats enligt 24 § samma lag,

samt epidemisk hepatit och inokulationshepatit,

därest arbetet består i

yrkesmässigt meddelande eller utövande

av sjukvård eller barnmorskevård

eller utgöres av medicinsk

undersökning å laboratorium,

som står under allmän tillsyn, eller,

beträffande sjukdomen undulantfeber,

jämväl då arbetet består i vård

eller skötsel av husdjur eller i slak
-

teriverksamhet;

8) mjältbrand,---hudkräfta (kancer).

Beträffande försäkringen —--— nedan stadgas.

Arbete i----farligt arbete.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949 men skall icke äga tillämpning

i fråga om yrkessjukdom, som icke omfattas av förut gällande lag, därest

sjukdomen yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik sjukdom,

som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande

varit utsatt för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1944: 226.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

3

Utdrag av protokollet över socialårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 30

december 19i8.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga

angående ändring i grkessjukdomsförsäkringslagen samt anför därvid

följande.

Inledning.

Enligt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar

skall var och en som enligt lagen om försäkring för olycksfall i

arbete är försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete anses försäkrad

även för vissa yrkessjukdomar. Ersättning i anledning av dylik sjukdom

utgår enligt i huvudsak samma grunder som för olycksfall i arbete.

Vid yrkessjukdomsförsäkringslagens tillkomst underströks, att endast

sådana sjukdomar borde omfattas av försäkringen, vilkas uppkomst utan

större svårighet kunde ledas tillbaka till arbetet eller därmed sammanhängande

förhållanden. På grund härav ansågos böra uteslutas sådana yrkessjukdomar,

som icke i regel kunde tillräckligt tydligt skiljas från andra

åkommor, och vidare sådana sjukdomar, som kunde uppkomma både till

följd av inverkan av arbetsföriiållandena och av andra orsaker utan att

uppkomstsättet i det speciella fallet med tillräcklig grad av säkerhet läte

sig fastställas. Med utgångspunkt härifrån medtogs vid lagens tillkomst

endast yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del förorsakats

genom inverkan av vissa uppräknade giftiga ämnen, viss strålning eller

mjältbrandssmitta.

Den sålunda intagna principståndpunkten i fråga om yrkessjukdomsförsäkringslagens

tillämpningsområde har icke sedermera frångåtts. Emellertid

har genom olika lagändringar — vidtagna den 12 september 1930

(nr 335), den 26 juni 1936 (nr 384), den 3 juni 1938 (nr 211) och den

19 maj 1944 (nr 226) — lagens tillämpningsområde utvidgats dels genom

att antalet i lagen uppräknade sjukdomsframkallande ämnen ökats och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

dels genom att under lagen hänförts vissa uppräknade sjukdomar, under

förutsättning att sjukdomarna uteslutande eller till övervägande del förorsakats

av den försäkrades arbete. Bland dessa sjukdomar märkas sådana

smittsamma sjukdomar, som avses i 2 § epidemilagen eller beträffande vilka

Konungen jämlikt 24 § samma lag förordnat att vad i epidemilagen är stadgat

skall äga tillämpning å sjukdomen. I fråga om de sjukdomar, å vilka

epidemilagen äger tillämpning, gäller emellertid — med visst undantag —

såsom ytterligare förutsättning, att den försäkrades arbete måste bestå i

yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård

eller utgöras av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under

allmän tillsyn.

Sedan fråga uppkommit om viss ytterligare utvidgning av yrkessjukdoinsförsäkringslagens

tillämpningsområde, nämligen beträffande sjukdomarna

epidemisk hepatit (epidemisk gulsot) och inokulationshepatit (»inympad»

gulsot) samt Weils sjukdom, anhåller jag nu att få upptaga denna fråga

till behandling.

Framställningar och förslag.

Epidemisk hepatit och inokulationshepatit.

Epidemisk hepatit (epidemisk gulsot) är en infektionssjukdom — virusinfektion

— som framkallar förändringar i levern och gallvägarna. Inokulationshepatit

är en annan form av hepatit, vars sjukdomsbild skiljer sig

föga från den epidemiska hepatitens. Den överföres genom blod eller blodderivat

från smittbärande individer till friska.

Varken epidemilagen eller yrkessjukdomsförsäkringslagen är tillämplig

på ifrågavarande sjukdomsformer.

I skrivelse den 22 maj 1944 anhöll Statens sjukhuspersonals förbund, att

Kungl. Maj:t ville enligt 24 § epidemilagen förordna, att epidemisk hepatit

skulle räknas som smittsam sjukdom enligt epidemilagen. Förbundet erinrade

om att statliga befattningshavare vore tillförsäkrade oavkortad lön

under ledighet för sådan i tjänsten ådragen sjukdom, å vilken epidemilagen

eller yrkessjukdomsförsäkringslagen vore tillämplig. Under senare år

hade epidemisk hepatit uppträtt på många platser i landet och förorsakat

rätt omfattande epidemier. Härunder hade även sjukvårdspersonal drabbats

av sjukdomen. Ehuru befattningshavarna bevisligen smittats under

tjänsteutövning, hade oavkortad lön under sjukledigheten icke tillerkänts

dem, enär epidemisk hepatit icke vore sådan smittsam sjukdom, som avses

i 2 § epidemilagen eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma

lag. Då epidemisk hepatit syntes spela en liknande roll som de sjukdomar,

å vilka epidemilagen vore tillämplig, borde den enligt förbundets mening

hänföras under epidemilagen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

5

Förbundets framställning remitterades till medicinalstyrelsen, som på

anförda skäl avstyrkte, att epidemilagen gjordes tillämplig på epidemisk

hepatit, men förordade utredning av frågan, huruvida sjukdomen borde

anses som sådan yrkessjukdom, som avsåges med smittsam sjukdom i

yrkessjukdomsförsäkringslagen. Riksförsäkringsanstalten och försålcringsrådet,

som yttrade sig i ärendet, ansågo att förbundets framställning ej

borde föranleda vidare åtgärd.

Den 16 februari 1945 anbefallde Kungl. Maj :t riksförsäkringsanstalten

att i samråd med medicinalstyrelsen verkställa utredning av frågan, huruvida

epidemisk hepatit borde anses såsom yrkessjukdom enligt lagen om

försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Till fullgörande av detta uppdrag ha riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen

gemensamt avgivit ett den 29 september 1948 dagtecknat utlåtande

med däri innefattat förslag till ändrad lydelse av lagen om försäkring

för vissa yrkessjukdomar. Utlåtandet — i vilket också redovisas en

av ämbetsverken gjord utredning angående utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagens

tillämplighet å Weils sjukdom — torde såsom bilaga

{Bilaga B) få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende. Beträffande

innehållet i utlåtandet hänvisar jag till bilagan. I detta sammanhang må

endast följande anmärkas.

Medicinalstyrelsen har i anledning av utredningsuppdraget genom cirkulärskrivelse

den 13 mars 1946 anmodat läkarna vid samtliga sjukvårdsinrättningar

(lasarett, sjukstugor, sanatorier, sinnessjukhus och epidemisjukhus)

att till styrelsen insända anmälan om de fall av epidemisk hepatit,

som under tiden den 1 april 1946—den 31 mars 1948 inträffat bland

sjukvårdspersonal, och därvid i varje särskilt fall lämna uppgift — förutom

angående sjukdomens förlopp och påföljder — om den insjuknades

vistelseort och sysselsättning under de sex månader, som föregått insjuknandet,

samt om eventuell kontakt under samma tid med fall av epidemisk

hepatit. De inkomna uppgifterna visa att av hela antalet insjuknade, 77,

ha 41 (=53 %) kommit i beröring med gulsotspatient under sin arbetsutövning,

10 (=13%) med gulsotssjuk arbetskamrat och 7 (=9%)

med gulsotssjuk person utom arbetet. Övriga 19 (=25%) uppgivas

icke ha haft beröring med gulsotssjuka. Av utredningen framgår enligt

riksförsäkringsanstaltens och medicinalstyrelsens mening, att det i

fråga om sjukvårdspersonal icke bör möta alltför stor svårighet att i det

särskilda fallet fastställa sambandet mellan ett insjuknande i epidemisk

hepatit och arbetet. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt framkommit

vid utredningen anse sig ämbetsverken böra förorda, att epidemisk hepatit

upptages såsom yrkessjukdom i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar

såvitt angår arbetstagargrupper, vilkas arbete består i yrkesmässigt

meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller utgöres

av medicinisk undersökning å laboratorium, som står under allmän tillsyn.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

I utlåtandet framhålles ytterligare, att de sista årens forskningar klarlagt,

att det förutom den epidemiska hepatiten finnes en annan form av

hepatit, som i den medicinska litteraturen kallas serum- eller inokulationshepatit.

Ämbetsverken anse, att sistnämnda form av hepatit ur såväl principiell

som praktisk synpunkt bör behandlas på samma sätt som epidemisk

hepatit, och föreslå, att den upptages såsom yrkessjukdom under samma

förutsättningar som epidemisk hepatit.

Weils sjukdom.

Weils sjukdom är en akut allmäninfektion, åtföljd av lever- och njurskada.

Genom kungörelse den 6 december 1935 (nr 595) har med stöd av 24 §

epidemilagen förordnats, att vad i nämnda lag är stadgat angående sådan

sjukdom, som omförmäles i 2 § 1 mom. samma lag, skall äga tillämpning

jämväl å Weils sjukdom. Till följd härav faller denna sjukdom även under

yrkessjukdomsförsäkringslagen under förutsättning, att den försäkrades

arbete består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller

barnmorskevård eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium,

som står under allmän tillsyn. I annan verksamhet sysselsatta personer,

som drabbas av ifrågavarande sjukdom, omfattas däremot icke av yrkessjukdomsförsäkringslagen.

I fråga om denna sjukdom erinras i riksförsäkringsanstaltens och medicinalstyrelsens

förenämnda utredning om sjukdomens karaktär av akut

allmäninfektion, åtföljd av lever- och njurskada, varefter anföres.

Sjukdomen orsakas av en miki''oorganism, Leptospira ictero-haemorrhagiae,

som utsöndras genom råttors urin. Detta är den klassiska formen av

sjukdomen. Under begreppet Weils sjukdom bör emellertid föras även vissa

infektioner, som förorsakas av närstående mikroorganismer: Leptospira

canicolaris, som återfinnes hos hund, Leptospira sejroe och bataviae hos

möss samt Leptospira grippotyphosa hos sork. Alla dessa spirochaeter

kunna hos människa giva upphov till sjukdomar, som stå Weils sjukdom

nära. I

I skrivelse den 12 december 1944 till chefen för socialdepartementet anhöllo

Svenska lantarbetareförbundet och Svenska livsmedelsarbetareförbundet

om utredning av frågan, huruvida Weils sjukdom borde hänföras

under yrkessjukdomsförsäkringslagen även såvitt anginge förbundens

verksamhetsområden. I skrivelsen framhölls, att sjukdomen inom dessa

verksamhetsområden uppträdde under sådana förhållanden, att den bland

arbetarna allmänt ansåges ådragen i arbetet, samt att sjukdomen ej syntes

vara i avtagande.

I utlåtande över förbundens framställning förklarade sig riksförsäkringsanstalten

icke ha något att erinra mot att frågan utreddes; och Kungl.

Maj :t anbefallde den 12 oktober 1945 riksförsäkringsanstalten och medici
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kangl. Maj.ts proposition nr 10.

nalstyrelsen att gemensamt verkställa utredning i syfte att, i vad avsåge i

framställningen åsyftade eller därmed jämförliga arbetstagargrupper,

under lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar i görlig mån inbegripa

Weils sjukdom.

Detta utredningsuppdrag har såsom tidigare nämnts redovisats i ämbetsverkens

utlåtande den 29 september 1948. Av utlåtandet framgår, att medicinalstvrelsen

genom den förut omnämnda cirkulärskrivelsen anmodat vederbörande

läkare att till styrelsen insända anmälan om de fall av Weils

sjukdom, som behandlats under tiden den 1 april 1946—den 31 mars 1948,

och därvid lämna uppgift — förutom om sjukdomens förlopp och påföljder

— om den insjuknades vistelseort och sysselsättning under månaden

före insjuknandet, om eventuell kontakt med djur av de arter, som kunna

vara smittbärare, om arbete å arbetsplatser, där smittämnet erfarenhetsmässigt

brukar förekomma, samt om förekomsten av fall av Weils sjukdom

å de insjuknades vistelseorter under den sista månaden före insjuknandet.

Vidare har styrelsen från samtliga förste provinsialläkare införskaffat

motsvarande upplysningar beträffande fall av Weils sjukdom under

år 1945. Enligt de inkomna uppgifterna ha under den avsedda tiden förekommit

29 fall av Weils sjukdom. Beträffande 21 (=72 %) av de insjuknade

kan kontakt med råttspillning icke uteslutas. I åtminstone 24 fall

(=83 %) kan icke uteslutas att sjukdomen ådragits i arbetet. De insjuknade

fördela sig på bl. a. följande yrken, nämligen slakteriarbete, jordbruksarbete,

mejeriarbete, brädgårdsarbete samt plåtslageri- och glasmästeriarbete.

I utlåtandet fastslås, att utredningen givit vid handen, att sjukdomen i

flertalet fall drabbat personer, vilka i sitt arbete uppehållit sig å platser,

som förorenats av råttor. Med hänsyn härtill torde väl i allmänhet fastställandet

av samband mellan insjuknandet och arbetet låta sig med nöjaktig

grad av säkerhet göra, låt vara ofta ej utan svårighet. Ämbetsverken

föreslå, att rätt till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen för

Weils sjukdom beredes även andra yrkesgrupper än dem, som redan äga

sådan rätt. Den verkställda utredningen synes enligt ämbetsverken knappast

giva tillräckliga skäl för att ej utvidga försäkringsskyddet till alla slag

av verksamhet.

Yttranden över riksförsäkringsanstaltens och medicinalstyrelsens

förslag.

Över ämbetsverkens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av försäkrinesrådet,

socialvårdskommittén, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska

^^arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemannens

centralorganisation och De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Socialvårdskommittén framhåller i sitt yttrande, att den i yrkessjukdomsförsäkringslagen

intagna förteckningen över de ersättningsberättigade

sjukdomarna undan för undan vidgats allt efter det ökad erfarenhet vunnits

om förekomsten av sjukdomar, beträffande vilka diagnostiseringen och

klarläggandet av sambandet med arbetet icke erbjuda alltför stora svårigheter.

Att yrkessjukdomarna icke upptagas i förteckningen förrän tillräcklig

erfarenhet vunnits om uppkomstsättet och sambandet med arbetet, vore

enligt kommittén i viss utsträckning liktydigt med att ersättningsrätt infördes

först sedan förutsättningar för verksamma profylaktiska åtgärder

erhållits. För sådana utanför försäkringen stående yrkessjukdomar, som

medförde endast ett kortvarigt sjukdomstillstånd, komme den allmänna

sjukförsäkringen att erbjuda ett någorlunda tillfredsställande försäkringsskydd.

I fråga om de allvarligare yrkessjukdomarna vore sjukförsäkringen

däremot otillräcklig. En utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagen till

att omfatta även andra sjukdomar än de i förteckningen angivna skulle

medföra betydande tillämpningssvårigheter, men i fråga om de allvarligare

yrkessjukdomarna kunde omfattande utredningar vara motiverade, om de

möjliggjorde ett rättvist bedömande av fallen. Kommittén ämnade vid den

pågående översynen av olycksfallsförsäkringslagen och de med denna sammanhörande

författningarna undersöka om en sådan begränsad utvidgning

av yrkessjukdomsförsäkringslagen kunde vara en framkomlig väg att giva

denna försäkring önskvärd effektivitet. De i det föreliggande förslaget avsedda

sjukdomarna vore, enligt vad utredningen givit vid handen, ofta av

allvarlig beskaffenhet och det torde i allmänhet vara möjligt att med nöjaktig

grad av säkerhet fastställa sambandet med arbetet. På grund därav

tillstyrkte socialvårdskommittén förslaget.

Även i de övriga yttrandena har vad riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen

föreslagit tillstyrkts eller i huvudsak lämnats utan erinran.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens ]örening har dock beträffande

Weils sjukdom framhållit, att en utvidgning av försäkringsskyddet till att

omfatta all slags verksamhet icke syntes vara tillräckligt motiverad genom

den företagna utredningen. Enligt föreningens åsikt syntes övervägande

skäl i stället tala för att, sasom för närvarande gällde vid sjukdomen undulantfeber,

begränsa skyddet till sådana verksamhetsgrenar, där Weils sjukdom

erfarenhetsmässigt förekommer mera allmänt, såsom i slakterier,

charkuterier och jordbruk.

I några yttranden beröres frågan om innebörden av begreppet

Weils sjukdo m. Landsorganisationen påpekar, att ämbetsverken i

sitt utlåtande framhållit att den klassiska formen av denna sjukdom orsakades

av en genom råttors urin utsöndrad mikroorganism samt vidare

uttalat, a ena sidan, att de infektioner, som förorsakas av vissa angivna

mikroorganismer hos hundar, möss eller sorkar, borde föras under begreppet

Weils sjukdom, och å andra sidan, att samma infektioner stode Weils

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

9

sjukdom nära. Denna motsägelse måste vålla tveksamhet om vad begreppet

Weils sjukdom enligt ämbetsverkens mening egentligen omfattade.

Landsorganisationen hade sig bekant att vid tillkomsten av den i det föregående

omnämnda kungörelsen den 6 december 1935 (nr 595) endast den

klassiska smittokällan åsyftats. Det torde emellertid förhålla sig så att

man på den tiden, då själva sjukdomen nyligen upptäckts, endast känt

denna smittokälla, medan de övriga uppdagats först senare. Landsorganisationen

funne det självklart, att infektioner, som resulterade i praktiskt

taget enahanda sjukdomsbild och där smittoöverföringen skedde på samma

sätt som vid den klassiska formen av Weils sjukdom, hänfördes under försäkringsskyddet,

oavsett vilket djur som utgjort smittokälla, om blott

smittorisken vore sådan att den kunde anses konstituera farligt arbete i

yrkessjukdomsförsäkringslagens mening. Det vore angeläget att den anmärkta

oklarheten undanröjdes. Försåkringsrådct och Svenska lantarbetsgivareföreningen

förutsätta däremot, att riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen

avsett att till Weils sjukdom hänföra endast sådan infektion,

som orsakas av mikroorganismen Leptospira ictero-haemorrhagiae, vilken

utsöndras genom råttors urin. Lantarbetsgivareföreningen tillägger, att

därest till Weils sjukdom i förevarande sammanhang skulle hänföras även

de av ämbetsverken angivna särarterna, avgörandet av sambandet mellan

sjukdomen och arbetet till den grad skulle försvåras, att det krav, som vid

lagens tillkomst uppställts för bestämmande av de sjukdomar, vilka borde

omfattas av lagen, icke kunde anses uppfyllt.

Beträffande den ifrågasatta lagändringens ikraftträdande

framhåller De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, att därmed

lämpligen bör anstå till ingången av året näst efter det, varunder lagändringen

antages. Som skäl härför anföres, att en måhända icke helt betydelselös

premieförhöjning för vissa yrken måste bli en följd av lagändringen.

1 vad gäller Weils sjukdom anför försåkringsrådet:

Nämnda sjukdom omfattas under vissa betingelser redan av nu gällande

lag. Övergångsbestämmelsen torde emellertid icke kunna givas annan än

den med sakens natur överensstämmande innebörden, att denna sjukdom,

där den förorsakas av annat arbete än yrkesmässigt meddelande eller utövande

av sjukvård eller barnmorskevård eller medicinsk undersökning å

laboratorium, som står under allmän tillsyn, måste anses såsom »yrkessjukdom,

som icke omfattas av förut gällande lag». Det vore dock önskvärt,

att övergångsbestämmelsen erhölle en tydligare formulering.

Departementschefen.

Genom 1929 års ännu gällande lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar

blev ett helt nytt rättsområde reglerat. Med hänsyn till bristen på

föregående erfarenhet är det naturligt, att lagen från början fick ett jämförelsevis

snävt begränsat tillämpningsområde. Redan vid lagens tillkomst

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mnj.ts proposition nr 10.

stod det emellertid klart, att en utvidgning av lagens omfattning småningom

skulle komma till stånd. Så har även skett allt efter det kunskaperna

om yrkessjukdomarna ökat; vid fyra skilda tillfällen under de gångna åren

har sålunda lagens tillämpningsområde i olika hänseenden utvidgats.

Det av riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen nu framlagda förslaget

utgör ett nytt steg i samma riktning. Förslaget innebär att epidemisk

hepatit (epidemisk gulsot) och inokulationshepatit (»inympad» gulsot)

skola räknas som yrkessjukdomar, därest det arbete, vari sjukdomen ådragits,

består i yrkesmässigt meddelande av sjukvård eller barnmorskevård

eller utgöres av medicinisk undersökning på laboratorium, som står under

allmän tillsyn. Vidare avser förslaget att vid Weils sjukdom — där ersättningsrätten

f. n. är begränsad till verksamhet av nyss angivna arter — försäkringsskyddet

skall utvidgas till att omfatta allt slags verksamhet.

Den i ärendet förebragta utredningen synes mig bestyrka att en revision

av yrkessjukdomsförsäkringslagen i angiven riktning är av behovet påkallad

och att en dylik utvidgning kan ske utan att man gör avsteg från de

grunder, på vilka denna lagstiftning vilar.

Vid remissbehandlingen har också den föreslagna utvidgningen av lagens

tillämpningsområde allmänt gillats. Endast de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening har ifrågasatt en jämkning i förslaget och velat begränsa

försäkringsskyddet vid Weils sjukdom till vissa särskilda verksamhetsgrenar,

såsom slakterier, charkuterier och jordbruk. Med hänsyn till

vad som enligt utredningen i ärendet upplysts rörande fördelningen på

yrkesgrupper av de fall av Weils sjukdom, som inträffat under senare år,

anser jag mig dock ej kunna förorda någon dylik begränsning.

Emellertid har i remissyttrandena viss tveksamhet yppats rörande innebörden

av begreppet Weils sjukdom. Försäkringsrådet och lantarbetsgivareföreningen

ha sålunda förmenat att till nämnda sjukdom borde i detta

sammanhang hänföras endast sådan infektion, som orsakas av viss angiven

genom råttors urin utsöndrad mikroorganism. Landsorganisationen åter

anser att under ifrågavarande begrepp böra rymmas även vissa infektioner,

förorsakade av andra närstående mikroorganismer från hundar, möss och

sorkar. Jag har under hand inhämtat att riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen

med sitt förslag i denna del avsett att under Weils sjukdom

inbegripa även sistnämnda infektioner. Denna uppfattning delas av

mig. Samtliga ifrågavarande sjukdomsformer äro nämligen varandra så

lika, att skäl saknas att härvidlag göra någon skillnad dem emellan, vartill

kommer all det mången gång torde vara ytterst vanskligt att avgöra huruvida

den ena eller andra formen föreligger.

Den nu föreslagna utvidgningen av yrkessjukdomsförsäkringslagen bör

träda i kraft den 1 juli 1949, men bör i enlighet med vad föreslagits icke

göras tillämplig å sjukdomsfall, som yppats dessförinnan. Med hänsyn till

lagändringens tämligen begränsade räckvidd torde anledning icke föreligga

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

att, såsom de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening föreslagit, låta

ikraftträdandet anstå till nästkommande årsskifte.

Vissa redaktionella jämkningar synas emellertid böra göras i det av riksförsäkringsanstalten

och medicinalstyrelsen upprättade lagförslaget, dock

knappast — såsom försäkringsrådet ifrågasatt beträffande Weils sjukdom

—• i de föreslagna övergångsbestämmelserna. Dessa ha utformats på samma

sätt som tidigare skett vid utvidgning av lagens tillämpningsområde; och

av formuleringen måste framgå att sådant före den 1 juli 1949 inträffat

fall av Weils sjukdom, som förorsakats av annat arbete än yrkesmässigt

meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller medicinsk

undersökning, är att hänföra till sjukdom som ej omfattats av hittills

gällande lag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över det inom socialdepartementet överarbetade förslaget till lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring

för vissa yrkessjukdomar av den lydelse bilaga1 (Bilaga A) till detta

protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olof Särnmark.

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har

här uteslutits.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Bilaga B.

Till KONUNG E N.

Genom ämbetsskrivelse från socialdepartementet den IG februari 1945 har riksföi

säkringsanstalten anbefallts att i samråd med medicinalstyrelsen verkställa

utredning av frågan, huruvida epidemisk gulsot bör anses såsom yrkessjukdom

enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, samt att till Kungl. Maj:t

inkomma med det förslag, vartill denna utredning kan föranleda.

Vidare ha riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen genom ämbetsskrivelse

från socialdepartementet den 12 oktober 1945 anbefallts att gemensamt,

bland annat, verkställa utredning med syfte att, i vad avser i underdånig framställning

den 12 december 1944 från svenska lantarbetareförbundet och svenska

livsmedelsarbetareförbundet åsyftade eller därmed jämförliga arbetstagargrupper,

under lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar inbegripa Weils sjukdom

samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag vartill utredningen kan

föranleda.

Till fullgörande härav få riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen med

återställande av remisshandlingarna anföra följande.

Allmänna utgångspunkter.

I det av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen den

21 april 1928 avgivna utlåtande med förslag i frågan om ersättning för yrkessjukdomar,

som ligger till grund för lagen den 14 juni 1929 om försäkring för

vissa yrkessjukdomar, anförde ämbetsverken, att det vid olycksfall i regel icke

vore förenat med svårighet att konstatera, huruvida samband mellan arbetet och

olycksfallet förelåge. Helt annat vore förhållandet rörande yrkessjukdomar. Att

diagnostisera dessa och ställa dem i samband med arbetet inom visst yrke ställde

sig ofta mycket vanskligt. På grund av bland annat sålunda antydda svårigheter

vore det givetvis av största betydelse, att den ifrågasatta likställigheten med

olycksfallsskadorna inskränktes till sådana sjukdomar, där diagnostiseringen och

klarläggandet av samband mellan arbete och sjukdom icke erbjöde alltför stora

svårigheter. Vid framläggande av propositionen i ämnet (nr 184/1929) gjorde

föredragande departementschefen i anslutning till vad ämbetsverken anfört följande

principiella uttalande rörande frågan om den blivande lagstiftningens tilllämpningsområde:

»Vid bestämmande av de sjukdomar, som skola omfattas av

den föreslagna lagen, bör såsom jag redan berört strängt fasthållas, att denna bör

avse endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst utan större svårighet kan ledas

tillbaka till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. Med hänsyn

härtill böra alla sådana åkommor utmönstras, beträffande vilka — även om de

genom arbetet eller därmed förbundna omständigheter kunna främjas i sin uppkomst

eller utveckling — det icke kan antagas för visst, att de hava sin grund i

själva arbetet eller vad därmed har samband.» Riksdagen anslöt sig till departementschefens

sålunda uttalade uppfattning, och lagen erhöll sin utformning i enlighet

härmed.

Med hänsyn till bristen på föregående erfarenhet i vårt land gavs åt lagen ett

jämförelsevis snävt tillämpningsområde, varför redan vid dess tillkomst förutsattes

en utvidgning av dess omfattning i mån av framträdande behov. Utvidg
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr It).

ningar ha också sedermera kommit till stånd genom lagar den 12 september 1930,

den 26 juni 1936, den 3 juni 1938 samt senast den 19 maj 1944. Vid dessa lagändringar

har understrukits vikten av att den princip, som kommit till uttryck

i departementschefens ovan angivna uttalande, alltjämt upprätthålles.

Beträffande lagändringarna år 1936 och år 1944 torde få anföras ytterligare

följande.

Genom lagändringen den 26 juni 1936, vilken trädde i kraft den 1 januari 1937,

infördes i yrkessjukdomsförsäkringslagen den bestämmelsen, att smittsam sjukdom,

som omförmäles i 2 § epidemilagen den 19 juni 1919 eller varom förordnande

utfärdats enligt 24 § samma lag, skall anses såsom yrkessjukdom omfattad

av försäkringen, därest sjukdomen uteslutande eller till övervägande del förorsakats

av den försäkrades arbete och detta består i yrkesmässigt meddelande eller

utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller utgöres av medicinsk undersökning

å laboratorium, som står under allmän tillsyn. Jämlikt lagändringen den

19 maj 1944 skall en av de här avsedda sjukdomarna, undulantfeber, anses såsom

yrkessjukdom, även då arbetet består i vård eller skötsel av husdjur eller i slakteriverksamhet.

[Yrkessjukdomsförsäkringslagen 1 § andra stycket 7).]

Försäkringsskyddet enligt ifrågavarande lagrum är alltså begränsat med avseende

å såväl de sjukdomar, som omfattas av försäkringen, som de slag av verksamhet,

som falla under densamma. De sjukdomar, som omfattas av försäkringen,

äro pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus, scharlakansfeber,

difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber, rödsot, spetälska, återfallsfeber,

sömnsjuka, undulantfeber samt Weils sjukdom.

Till grund för 1936 års lagändring förelåg ett av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten

och medicinalstyrelsen den 21 november 1935 gemensamt avgivet

utlåtande med förslag till ändrad lydelse av yrkessjukdomsförsäkringslagen. I utlåtandet

framhöllo ämbetsverken beträffande inordnande under försäkringen av

vissa smittsamma sjukdomar, att vid smittöverföring i allmänhet andra faktorer

ansåges vara huvudsakligen bestämmande än som i ifrågakommande fall hörde

samman med själva arbetet. Endast i viss verksamhet syntes man normalt kunna

tala om en större smittfara i eller av arbetet än den vanliga och alldagliga. I den

män sådan stiirre med verksamheten eller yrket sammanhängande fara (»farligt

arbete») kunde anses föreligga, kunde yrkessjukdomsförsäkringen komma till tilllämpning.

Vad beträffade frågan om vilka smittämnen och av dem förorsakade

sjukdomar, som skulle hänföras under försäkringen, ansåge ämbetsverken böra

ifrågakomma de i 2 § epidemilagen angivna eller genom senare författningar med

dem likställda sjukdomarna. Beträffande sålunda åsyftade sjukdomar ägde den

medicinska sakkunskapen tämligen god kännedom om smittämnets natur, uppträdande

och verkningar samt vägarna för smittans spridande. För flertalet av

de typiska epidemiska sjukdomarna vore också inkubationstiden vanligen känd

och tämligen kort. Större svårighet borde sålunda icke behöva möta att i fråga

om de omförmälda smittämnena och de därav förorsakade sjukdomarna i det

särskilda fallet fastställa sammanhanget mellan insjuknandet och det ifrågakommande

arbetet. Utredning hade verkställts även beträffande andra smittsamma

sjukdomar än de nyss nämnda (bland andra epidemisk gulsot, tuberkulos, halsfluss,

influensa in. fl.). I fråga om en del av dessa andra sjukdomar skulle väl,

enligt ämbetsverkens mening, vara önskvärt, om även de kunde i viss utsträckning

medtagas under försäkringen. Å andra sidan vore det förenat med så stora

svårigheter att beträffande dessa sjukdomar fastställa en praktiskt användbar avgränsning,

att ämbetsverken funnit sig icke kunna förorda deras upptagande i

försäkringen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 10.

Vid den ovannämnda lagändringen den 19 maj 1944, vilken trädde i kraft den

1 januari 1945, infördes i yrkessjukdomsförsäkringslagen bland annat det tillägget,

att såsom yrkessjukdom omfattad av försäkringen skall anses jämväl följande

sjukdomar, som kunna överföras från djur till människor, nämligen mul- och

klövsjuka, djup trichofyti, erysipeloid, kokoppor och rots, därest sjukdomen uteslutande

eller till övervägande del förorsakats av den försäkrades arbete. [Yrkessjukdomsförsäkringslagen

1 § andra stycket 8).] Denna bestämmelse är alltså begränsad

med avseende å de sjukdomar, som omfattas av försäkringen, men ej —

såsom ovan berörda bestämmelse om ersättning för vissa epidemiska sjukdomar

—• med avseende å de slag av verksamhet, som falla under försäkringen. I sakens

natur ligger ju dock, att andra yrkesgrupper än de, som i sitt arbete komma i

beröring med djur eller djurdelar, knappast kunna komma i betraktande.

Till grund för lagändringen år 1944 ligger ett av riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen

och statens institut för folkhälsan den 26 mars 1943 avgivet utlåtande

med utredning och förslag rörande ändring i lagen om försäkring för vissa

yrkessjukdomar m. m. I utlåtandet framhölls, bland annat, följande. Vid utvidgning

av lagens tillämplighetsområde borde upprätthållas den vid lagens tillkomst

av föredragande departementschefen uttalade principen, att i lagen borde upptagas

endast sjukdomar, vilkas uppkomst utan större svårighet kunde ledas tillbaka

till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. På grund härav

kunde infektionssjukdomar endast undantagsvis komma i fråga, nämligen då

arbetet medfört en påtagligt större smittfara än den, för vilken människor i allmänhet

vore utsatta. Ur denna synpunkt spelade sättet för smittans överförande

en väsentlig roll. Vidare borde hänsyn tagas till i vilken utsträckning de ifrågavarande

sjukdomarna förekomme i vårt land och vilka slag av yrkesarbete, som

medförde särskild fara i förevarande hänseende.

Det av ämbetsverken och institutet framlagda förslaget till ändring av yrkessjukdomsförsäkringslagen

upptog av sådana sjukdomar, som kunna överföras

från djur till människor, endast mul- och klövsjuka, djup trichofyti, erysipeloid

och rots samt för vissa yrkesgrupper undulantfeber. Även andra sjukdomar, varibland

Weils sjukdom, hade varit föremål för övervägande. Beträffande Weils

sjukdom anförde ämbetsverken och institutet emellertid, att på grund av de förhållanden,

varunder sjukdomen uppträdde hos människor, det skulle möta alltför

stora svårigheter att — i fråga om andra yrkeskategorier än de som redan voro

tillförsäkrade ersättning för denna sjukdom — tillfredsställande härleda densamma

från ett visst arbete.

Kungl. Maj ds proposition i ämnet (nr 50/1944), vilken i oförändrat skick bifölls

av riksdagen, omfattade i förevarande avseende, förutom de av ämbetsverken

och institutet föreslagna sjukdomarna, jämväl kokoppor.

Epidemisk hepatit (epidemisk gulsot).

Såsom av det ovan anförda framgår kan ersättning för epidemisk hepatit (epidemisk

gulsot) icke utgå enligt den genom 1936 års lagändring införda bestämmelsen

i yrkessjukdomsförsäkringslagen om ersättning till huvudsakligen sjukvårdspersonal

för vissa smittsamma sjukdomar. [1 § andra stycket 7).] Ersättning

kan icke heller utgå enligt annan bestämmelse i lagen.

Framställning från statens sjukhuspersonals förbund.

1 underdånig skrivelse den 22 maj 1944 hemställde statens sjukhuspersonals

förbund, att Kungl. Maj:t ville enligt 24 § epidemilagen förordna, att epidemisk

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

gulsot måtte få räknas såsom smittsam sjukdom enligt epidemilagens bestämmelser.

Efter att inledningsvis ha framhållit, att i 14 § civila avlöningsreglementet

stadgades, att oavkortad lön skulle utgå under tjänstledighet för i tjänsten ådragen

yrkessjukdom eller svårare smittsam sjukdom, samt att beträffande innebörden

av dessa begrepp hänvisning lämnades till yrkessjukdomsförsäkringslagen

och epidemilagen, anförde förbundet, att epidemisk gulsot icke vore upptagen i

epidemilagen samt att de befattningshavare, som angripits av denna sjukdom och

bevisligen smittats under tjänsteutövning, icke kunde komma i åtnjutande av

nämnda förmån av oavkortad lön. Enär sjukdomen syntes vara så allmän, att

den spelade liknande roll som andra i epidemilagen omförmälda smittsamma

sjukdomar, ansåge förbundet, att den borde införas i epidemilagen.

I yttrande den 5 juni 1944 över nämnda framställning framhöll medicinalstyrelsen,

bland annat, att den epidemiska gulsotens uppkomst- och spridningssätt

ännu vore höljda i ett visst dunkel. Bland annat för att ^rhålla en närmare utredning

i dessa frågor hade styrelsen — liksom beträffande vissa andra lindrigare

epidemiska sjukdomar — i cirkulär den 10 augusti 1942 till samtliga läkare i

riket föreskrivit, att anmälan skulle i varje fall av epidemisk gulsot göras i samma

ordning, som föreskrivits beträffande i epidemilagen omförmälda sjukdomar. Enligt

styrelsens mening kunde icke anföras några omständigheter som skäl för att

å ifrågavarande sjukdom tillämpa epidemilagens bestämmelser med stöd av föreskriften

i 24 § i lagen, varför styrelsen avstyrkte, att dessa bestämmelser skulle

bliva tillämpliga å epidemisk gulsot. Mera berättigat hade enligt styrelsens förmenande

måhända varit att ifrågasätta, huruvida icke, när fråga vore om sjukvårdspersonal,

även andra än de epidemiska sjukdomar, som omförmäldes i epidemilagen,

borde omfattas av yrkessjukdomsförsäkringslagen. Medicinalstyrelsen

fann sig böra förorda utredning, om epidemisk gulsot borde anses såsom sådan

yrkessjukdom, som avses med smittsam sjukdom i lagen om försäkring för vissa

yrkessjukdomar.

Riksförsäkringsanstalten, som avgav yttrande i frågan den 22 juni 1944, avstyrkte

den av medicinalstyrelsen föreslagna utredningen under hänvisning till

vad andra lagutskottet i utlåtande nr 20 till 1944 års riksdag (sid. 17—18) yttrat

angående sambandet mellan det väntade förslaget om allmän sjukförsäkring och

ytterligare revision av yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Den 13 december 1944 inkom statens sjukhuspersonals förbund med påminnelser

och hemställde, under hänvisning till medicinalstyrelsens föreniimnda yttrande,

att epidemisk gulsot måtte anses såsom sådan yrkessjukdom, som avses

med smittsam sjukdom i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Därefter anbefalldes — såsom nämnts — riksförsäkringsanstalten den 16 februari

1945 att i samråd med medicinalstyrelsen verkställa utredning av frågan,

huruvida epidemisk gulsot borde anses såsom yrkessjukdom enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen,

samt att inkomma med det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Verkställda utredningar.

Epidemisk gulsot — hepatitis epidemica — är en infektionssjukdom, som framkallar

förändringar i levern och gallvägarna.

Enligt senare års erfarenhet kan anses klarlagt, att sjukdomen är en virusinfektion.

Infektionsförsök å människa ha visat, att smittämnet förefinnes i blodet

och i tarininneliåll samt lämnar den sjuke med tarmuttömningarna. Smittämnet

torde vanligen inkomma i kroppen via mag-tarmkanalen. Sjukdomen spri
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kurigl. Maj.ts proposition nr 10.

des ofta genom kontaktinfektion. Spridning på alimentär väg med vatten, mjölk

eller andra livsmedel förekommer även.

Sjukdomen uppträder företrädesvis i epidemisk form och epidemierna ha i

regel ganska långdraget förlopp. De inledas av enstaka fall med ganska långa

intervaller. Inom loppet av några månader eller ett halvår stegras fallens antal

så småningom inom det drabbade samhället eller landområdet, och epidemien

kulminerar med talrika fall under ett par månader. Epidemien avklingar därefter

med spridda och alltmer fåtaliga fall under en eller annan månad. Ofta

iakttages ungefär samtidigt ett nytt uppflammande av sjukdomen i angränsande

trakter, där sekundära epidemier av snarlikt förlopp kunna framträda. På detta

sätt kan sjukdomen under loppet av några år vandra över ganska stora landområden.

Inkubationstiden varierar mellan 3 och 5 veckor.

Insjuknandet sker i allmänhet ganska akut med smärtor i maggropen och uttalad

aptitlöshet, kväljningar och kräkningar samt ofta med feber mellan 38°

och 40°. I de typiska fallen uppträder icterus (gulsot) på 4:e—5:e dagen efter

insjuknandet. Det må emellertid påpekas, att icterus i vissa fall helt kan utebliva.

Den epidemiska hepatitens prognos är i regel god. I sällsynta fall kan dock

leverskadan vara så uttalad, att döden följer inom en eller flera veckor. Diagnosen

hepatitis epidemica kan endast baseras på kliniska fynd och epidemiologiska förhållanden,

då specifika reaktioner ännu ej stå till buds. Gentemot Weils sjukdom

kan den epidemiska hepatiten dock avskiljas genom serologisk undersökning.

Beträffande antalet under de senaste åren anmälda fallen av epidemisk hepatit

få riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen hänvisa till nedanstående uppställning,

varvid må erinras om den skärpning i anmälningsplikten beträffande

denna sjukdom, som infördes genom ovannämnda cirkulär från medicinalstyrelsen

den 10 augusti 1942.

, Antal anmälda

1940 ............ 1 0411

............ 4 2811 en^8t Sveriges officiella statistik: Allmän hälso- och sjukvård.

1943 ........!!.! 7 636j

1944 ............ 6 9721

1945 ............ 7 Ilo) enligt sammandrag av halvmånadsrapporter från tjänsteläkare

1946 ............ 68141 till medicinalstyrelsen.

1947 ............ 8 5541

Här torde få anmärkas, att vid fördelning av sjukdomsfallen på åldersklasser

en utpräglad övervikt för lägre åldersklasser iakttages. Redan i klassen 21—30 år

uppträder sjukdomen i avtagande frekvens med stigande ålder, och i högre åldersklasser

blir den alltmera ovanlig.

Enligt den av statistiska centralbyrån utgivna redogörelsen över dödsorsaker

har epidemisk gulsot (nomenklatur nr 1190) under åren 1940—1944 icke i något

fall angivits såsom dödsorsak. Uppgift för senare år än 1944 föreligger icke för

närvarande. Det bör dock anmärkas, att en del av de dödsfall, som anmälts under

rubriken leverskrumpning, kan ha förorsakats av epidemisk hepatit. Antalet dödsfall

i leverskrumpning voro 1940: 111, 1941: 102, 1942: 108, 1943: 104 och

1944: 193.

I och för fullgörande av det genom socialdepartementets ovannämnda ämbetsskrivelse

den 16 februari 1945 givna utredningsuppdraget begärde medicinalstyrelsen

genom cirkulärskrivelse den 27 augusti 1945 till samtliga läkare vid lasarett

och sanatorier samt vid epidemisjukhusen i Stockholm, Göteborg och Malmö

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

17

upplysningar om de å ifrågavarande sjukvårdsinrättningar kända fallen av liepatitis

epidemica under åren 1343, 1944 och 1945 hos den personal, som avses i 1 §

andra stycket 7) yrkessjukdomsförsäkringslagen, ävensom om antalet dödsfall i

sjukdomen. De begärda uppgifterna lämnades av alla tillfrågade läkare; dock

saknades i flera fall uppgift, huruvida dödsfall förekommit. Enligt de på så sätt

till medicinalstyrelsen inkomna uppgifterna inträffade under åren 1943—1945

298 fall, varav 2 dödsfall, bland personal vid landets lasarett, 16 fall bland personal

vid sanatorierna samt 30 fall bland personal vid ifrågavarande epidemisjukhus,

tillhopa 344 fall. I 15 fall ha uppgiftslämnarna ansett sjukdomen sannolikt

ådragen i tjänsten. Vidare ha uppgiftslämnarna redovisat 15 fall av sjukdomen

bland sjukvårdspersonal, som under den närmaste tiden före insjuknandet

i arbetet kommit i direkt kontakt med patienter, som vårdats för epidemisk gulsot.

I dessa 30 fall — motsvarande omkring 9 procent av samtliga — torde sjukdomen

alltså med relativt stor säkerhet kunna härledas från arbetet. Beträffande

omkring 55 fall — motsvarande 16 procent — synas uppgiftslämnarna ha ansett

sjukdomen sannolikt icke ådragen i arbetet. Vad angår återstående anlal fall,

som omfattar 75 procent av samtliga fall och vari de två dödsfallen ingå, kunna

av de inkomna svaren några slutsatser icke dragas i ifrågavarande avseende.

Riksförsäkringsnstalten och medicinalstyrelsen funno den sålunda företagna

utredningen icke giva tillräckligt stöd för ett uttalande, i vad mån möjlighet finnes

att beträffande sjukvårds- och annan personal, som avses i 1 § andra stycket

7) yrkessjukdomsförsäkringslagen, härleda insjuknande i epidemisk hepatit

från arbetet. Emellertid torde i allmänhet läkarna vid förandet av de sjukjournaler

och liknande handlingar, varur ovan återgivna uppgifter hämtats, icke ha

varit inriktade på uppspårande av smittkällan, För ett slutligt ståndpunkttagande

ansågo ämbetsverken en förnyad, mera ingående utredning erforderlig.

För detta ändamål anmodade medicinalstyrelsen genom cirkulärskrivelse den

13 mars 1946 läkarna vid samtliga sjukvårdsinrättningar (lasarett, sjukstugor,

sanatorier, sinnessjukhus och epidemisjukhus) att till styrelsen insända anmälan

angående under tiden 1 april 1946—31 mars 1948 inträffade fall av epidemisk

gulsot bland sjukvårdspersonal. I anmälan skulle beträffande varje särskilt fall

upplysningar lämnas — förutom angående sjukdomens förlopp och påföljder —

beträffande den insjuknades vistelseort och sysselsättning under de sex månader,

som föregått insjuknandet, samt om eventuell kontakt under samma tid med fall

av epidemisk gulsot.

Sedan de sålunda begärda upplysningarna inkommit, ha de bearbetats inom

medicinalstyrelsen, varvid följande framkommit.

Beträffande antalet fall av epidemisk gulsot bland sjukvårdspersonal under

ifrågavarande tid, de insjuknades fördelning på yrken samt eventuell kontakt

med gulsotssjuka personer under de närmaste sex månaderna före insjuknandet

hänvisas till nedanstående tablå.

Såsom framgår av tablån ha enligt de inkomna uppgifterna av de 77 insjuknade

58 (=75 %) haft kontakt med gulsotssjuka personer under de sista sex månaderna

före insjuknandet; 2 av dem (1 sjukvårdsbiträde och 1 laboratoriesköterska)

ha visserligen icke kommit i direkt beröring med sjuka personer men ha

kortare tid före insjuknandet undersökt blod från gulsotssjuka. Av de 77 insjuknade

ha 41 (=53%) kommit i beröring med gulsotspatient under sin arbetsutövning,

10 (=13%) med gulsotssjuk arbetskamrat och 7 (=9%) med gulsotssjuk

person utom arbetet. Övriga 19 (=25%) uppgivas icke ha haft beröring

med gulsotssjuka. Samband med arbetet synes alltså sannolikt i 66 procent av

fallen.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 10.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kiingl. Maj.ts proposition nr 10.

Anmuldu fall av epidemisk (jidsot bland sjukvårdspersonal under tiden 1 april

1946—31 mars 1948.

Kontakt med gulsotssjuk

person

Kontakt med

Yrke

Antal

under

arbetet

gulsots-

sjuk

Patient

Arbets-

kamrat

arbetet

ej känd

Kvinnlig personal:

Sjuksköterska + sjukvårdsbiträde ..

58

33

7

G

12

Laboratoriesköterska..............

G

1

3

2

Städerska.................

2

2

Operationsskötcrska ..............

2

1

i

Kokerska..............

1

1

Tvätterska .................

1

Kurator ....................

1

t

Slumsyster .....................

i

i

Manlig personal:

Läkare .....................

2

2

Sjukvårdare.....................

2

l

i

i

19

Tandtekniker ....................

1

Summa

77

41

10

7

53%

13 %

9%

25 %

Av de insjuknade lia 59 tjänstgjort å lasarett eller sjukstuga, 9 å epidemisjukhus,

4 å sinnessjukhus, 3 å barnhem, 1 å sanatorium och 1 i skoltandvård. De insjuknades

ålder varierar mellan 1C och 56 år.

hör att få en uppfattning om den ungefärliga inkubationstiden begärdes i anmälningsformuläret

uppgift om vilken dag den insjuknade första och sista gången

varit i beröring med gulsotssjuk person. Dylik uppgift har lämnats för 40 av

dem som haft kontakt med guisotssjuka. Av uppgifterna framgår, att de flesta

smittats efter kontakt under de sista 9 veckorna före insjuknandet.

Av de sjuka ha 17 vårdats i sina hem. För CO, som intagits på sjukhus, har

vårdtiden varierat mellan 8 och 92 dagar samt i medeltal uppgått till 29 dagar.

Fullständig arbetsoförmåga till följd av sjukdomen angives ha förekommit i samtliga

fall under en tid varierande från 13 till 201 dagar, i medeltal 53 dagar. 4 av

de sjuka ha dessutom varit partiellt arbetsoförmögna under en tid av 14—30 dagar,

i medeltal 21,3 dagar. Sjukdomen har i intet fall lett till döden eller medfört

kvarstående men.

Av den nu verkställda utredningen torde enligt ämbetsverkens mening få anses

framgå, att det i fråga om sjukvårdspersonal icke bör möta alltför stor svårighet

att i det särskilda fallet fastställa sambandet mellan ett insjuknande i epidemisk

hepatit och arbetet. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt framgått av den

företagna utredningen anse sig ämbetsverken böra förorda, att epidemisk hepatit

upptages såsom yrkessjukdom i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

såvitt avser de arbetstagargrupper, som omförmälas i 1 § andra stycket 7) i lagen,

därest arbetet består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller

barnmorskevård eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som

står under allmän tillsyn.

Genom de sista årens forskningar har klarlagts, att det förutom den epidemiska

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

hepatiten finnes en annan form av hepatit, som även förorsakas av ett virus.

Denna infektionssjukdom, som i den medicinska litteraturen kallas serum- eller

inokulationshepatit, överföres genom blod eller blodderivat från smittbärande individer

till friska. Den har sålunda iakttagits efter injektion av konvalescentserum

och efter blod- eller plasmatransfusioner. Den kan också överföras genom

stiletter, som användas för tagande av blodprov, och genom injektionssprutor,

om dessa instrument icke på betryggande sätt steriliserats mellan användningen

för undersökning eller behandling av olika patienter. Sjukvårds- och laboratoriepersonal

kan ådraga sig denna infektion, om vederbörande vid hanterande av

blodprov, stiletter eller sprutspetsar erhåller någon ytlig hudskada, t. ex. i form

av stick- eller skärsår.

Sjukdomsbilden skiljer sig föga från den epidemiska hepatitens. Insjuknandet

är dock vanligen mindre akut, temperaturstegring saknas oftast och inkubationstiden

är betydligt längre, nämligen 2—4 månader.

Hos den sjuke har smittämnet endast påvisats i blod, aldrig i tarminnehåll. I

blodet har det emellertid påvisats redan under inkubationstiden flera månader

före insjuknandet och kvarstår under sjukdomens första skede. Vid undersökning

omkring 4 veckor efter insjuknandet har virus däremot icke varit påvisbart.

Sjukdomen kan icke överföras annat än om smittämnet inkommer parenteralt;

via mag-tarmkanalen kan infektion icke åstadkommas.

Med hänsyn till vad ovan sagts angående det sätt, varpå sjukvårds- och laboratoriepersonal

kan ådraga sig inokulationshepatit, torde i flertalet fall sjukdomen

vara att anse såsom föranledd av olycksfall och enligt praxis berättiga till

ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Detsamma gäller

emellertid vissa andra under yrkessjukdomsförsäkringslagen inrangerade sjukdomar,

såsom erysipeloid och kokoppor. Ur såväl principiell som praktisk synpunkt

torde också sjukdomsfall av inokulationshepatit böra behandlas på samma

sätt i ersättningshänseende som den epidemiska hepatiten. På grund härav samt

vad i övrigt anförts angående inokulationshepatiten finna sig ämbetsverkan böra

föreslå, att ifrågavarande sjukdom upptages som yrkessjukdom under samma

förutsättningar som epidemisk hepatit.

Weils sjukdom.

Genom kungörelse den 6 december 1935 har förordnats, att vad i epidemilagen

är stadgat angående sådan sjukdom, som omförmäles i 2 § 1) samma lag, skall

äga tillämpning jämväl å Weils sjukdom. På grund härav kan under de förutsättningar,

som angivas i 1 § andra stycket 7) yrkessjukdomsförsäkringslagen,

ersättning utgå i anledning av denna sjukdom. Såsom av tidigare lämnad redogörelse

framgår är ersättningsrätten begränsad till personer, vilkas arbete består

i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller

utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under allmän tillsyn.

Personer sysselsatta i annan verksamhet omfattas icke av yrkessjukdomsförsäkringslagen,

därest de drabbas av ifrågavarande sjukdom.

Framställning från svenska lantarbetareförbundet och svenska livsmedelsarbetareförb

undet.

I skrivelse den 12 december 1944 till chefen för socialdepartementet anhöllo

svenska lantarbetareförbundet och svenska livsmedelsarbetareförbundet, att ytterligare

utredning måtte verkställas angående frågan om sådan ändring av yrkes
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Knngl. Maj:tf: proposition nr tO.

sjukdomsförsäkringslagen, alt ersättning för Weils sjukdom skulle kunna ifrågakomma,

förutom vid i gällande lag angivna slag av arbete, jämväl vid annat yrkesarbete,

särskilt lantarbetet samt slakteri- och charkuterinäringen. Som skäl för

sin framställning åberopade förbunden, bland annat, att Weils sjukdom inom

förbundens verksamhetsområden uppträdde under sådana förhållanden, att den

bland arbetarna allmänt ansåges ådragen i arbetet, samt att sjukdomen ej syntes

vara i avtagande.

I yttrande den 10 mars 1945 över nyssnämnda framställning uttalade riksförsäkringsanstalten,

att anstalten för sin del icke hade något att erinra mot att frågan

gjordes till föremål för förnyad utredning.

Därefter anbefalldes, i enlighet med vad inledningsvis närmare anförts, riksförsäkringsanstalten

och medicinalstyrelsen den 12 oktober 1945 att gemensamt verkställa

utredning och inkomma med förslag angående inbegripande under yrkessjukdomsförsäkringslagen

av Weils sjukdom.

Verkställda utredningar.

Weils sjukdom — icterus infectiosus — är en akut allmäninfektion, åtföljd av

lever- och njurskada.

Sjukdomen orsakas av en mikroorganism, Leptospira ictero-haemorrhagiae,

som utsöndras genom råttors urin. Detta är den klassiska formen av sjukdomen.

Under begreppet Weils sjukdom bör emellertid föras även vissa infektioner, som

förorsakas av närstående mikroorganismer: Leptospira canicolaris, som återfinnes

hos hund, Leptospira sejroe och bataviae hos möss samt Leptospira grippotyphosa

hos sork. Alla dessa spirochaeter kunna hos människa giva upphov till

sjukdomar, som stå Weils sjukdom nära. Spirochaeterna kunna hålla sig levande

i vattendrag och smärre vattensamlingar. Smittämnet överföres till människan

dels genom inträngande genom huden, antingen via smärre sårnader eller genom

till synes oskadad hud, dels genom munnens och mag-tarmkanalens slemhinnor

vid förtäring av infekterad mat och dryck. Sjukdomen synes icke smitta från

människa till människa. Inkubationstiden är 6—10 dagar. Sjukdomen börjar

med frossbrytningar, muskelsmärtor och stark huvudvärk samt hög temperatur.

Nackstyvhet och andra meningittecken kunna förekomma. Till sjukdomsbilden

höra också äggvita i urinen och andra tecken på njurretning. På 3:e—7:e sjukdomsdagen

uppträder en snabbt ökande gulsot (icterus), som emellertid även

kan helt saknas. Blödningar i huden, näsblod och tarmblödningar äro ej sällsynta.

I fall, som gå till hälsa, börjar temperaturen sjunka redan på 4:e—5:e dagen,

ofta dock med en ny temperaturstegring i andra veckan. Därefter vidtager

en långvarig konvalescens. Weils sjukdom måste anses vara av allvarligt slag;

dödligheten beräknas till 10 å 20 procent. Sjukdomens art kan lätt fastställas

genom serologisk undersökning.

De yrkesgrupper, på vilkas arbetsplatser förutsättningar för smitta finnas på

grund av förekomst av råttor och vattensamlingar, äro t. ex. slaktare, kreatursskötare,

gruv- och kloakarbetare. Vid tillfällig kontakt med smittkällan, t. ex.

vattensamlingar, som förorenats av råttor, kunna även andra personer ådraga sig

sjukdomen.

I och för fullgörande av ifrågavarande utredningsuppdrag anmodade medicinalstyrelsen

genom den förut omnämnda cirkulärskrivelsen den 13 mars 1946

vederbörande läkare att till styrelsen jämväl insända anmälan angående de fall

av Weils sjukdom, som under tiden 1 april 1946—31 mars 1948 kommo under

läkarens behandling. Anmälan skulle giva upplysning — förutom angående sjuk
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

domens förlopp och påföljder — om den insjuknades vistelseort och sysselsättning

under månaden före insjuknandet, om eventuell kontakt med djur av de

arter, som kunna vara smittbärare, om arbete å arbetsplatser, där smittämnet

erfarenhetsmässigt brukar förekomma, samt om förekomsten av fall av Weils

sjukdom å den insjuknades vistelseorter under den sista månaden före insjuknandet.

Vidare anhöll medicinalstyrelsen genom särskilda skrivelser till samtliga

förste provinsialläkare om motsvarande upplysningar beträffande de under år

1945 inträffade fallen av Weils sjukdom.

De begärda uppgifterna, vilka nu inkommit och bearbetats, giva vid handen

följande.

Under tiden 1 januari 1945—31 mars 1948 anmäldes följande antal fall av

Weils sjukdom:

år 1945 .......................... 8 fall

» 1946 .......................... 10 »

» 1947 .......................... 11 »

1/1—31/3 » 1948 ................... 0 »

Summa 29 fall

Här torde få anmärkas, att enligt till medicinalstyrelsen inkomna uppgifter

intet fall av Weils sjukdom inträffat under tiden 1 januari—31 mars 1946.

Av de 29 insjuknade äro 25 män och 4 kvinnor. Åldern varierar mellan 10

och 70 år.

De insjuknades fördelning på yrkesgrupper samt kontakt med olika smittkällor

framgår av nedanstående tablå.

Anmälda fall av Wells sjukdom under tiden 1 januari 1945—31 mars 1948.

Yrke

Antal

fall

Kontakt i arbetet

med råttspillning

kan ej uteslutas

Kontakt i arbetet

med förorenat

vatten (utom bad)

Bad i

förorenat

vatten

6

6

3

1

Jordbruksarbetare ........

5

1

4

1

1

—

1

1

1

—

1

1

—

—

Brädgårdsarbetare ........

1

2

1

2

1

i

_

1

—

i

1

—

—

i

1

—

—

i

1

—

—

i

_

—

1

i

1

—

—

i

1

—

—

2

—

—

1

_

—

—

2

0 /(kanin- (skötsel)

21

}

1

Summa

29

i

8

4

Kontakt med råttspillning kan icke uteslutas beträffande 21 (=72%) av de

insjuknade fördelade på följande yrken: alla 6 slakteriarbetarna och de båda

skolbarnen, 4 jordbruksarbetare, hushållerskan, kvarnarbetaren, mejeriarbetaren,

brädgårdsarbetaren, kreatursskötaren, veterinären, laboratoriebiträdet, plåtslaga
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

-- Kungl. Mnj:ts proposition nr 10.

ren och glasmästaren. Råttor på arbetsplatsen ha iakttagits av 16 av de insjuknade.

3 slakteriarbelare ha arbetat i källarlokaler, 2 cementarbetare i källare eller

vattensjuk mark, 1 jordbruksarbetare i en märgelgrav, där det funnits rikligt

med råttor. Byggnadssnickaren har arbetat i torvmosse och kvarnarbetaren har

varit sysselsatt med tätning av en turbinpump i fotsdjupt vatten 10 dagar före

insjuknandet.

Vid en sammanställning av uppgifterna om kontakt med olika smittkällor

framkommer, att det i åtminstone 24 fall (=83 %) icke kan uteslutas, att sjukdomen

ådragits i arbetet.

Samtliga 29 fall ha vårdats på sjukhus. Av dessa fingo 19 icterus och 8 meningittecken.

Vårdtiden har varierat mellan 9 och 85 dagar samt i medeltal utgjort

42 dagar.

En av cementarbetarna, en 53-årig man, som under månaden före insjuknandet

bland annat varit sysselsatt med upprensning av en bäck innehållande kloakvatten,

avled i en svår leveraffektion med njurskada (nefros) och varig inflammation

i bukhålans, hjärtsäckens och lungsäckens hinnor (polyserosit) 17 dagar

efter insjuknandet. Alla de övriga fallen gingo till full hälsa. Diagnosen har i

samtliga fall bestyrkts genom serologisk undersökning.

Fullständig arbetsoförmåga orsakad av sjukdomen angives ha förekommit i

samtliga fall under en tid varierande från 17 till 130 dagar samt i medeltal utgjort

73 dagar. Åtta av de insjuknade ha dessutom varit partiellt arbetsoförmögna

under en tid av mellan 4 och 96 dagar, i medeltal 40 dagar.

Av det anförda framgår, att risk att ådraga sig Weils sjukdom föreligger överallt,

där råttor finnas. Det kan därför synas, som om många gånger viss svårighet

skulle kunna uppstå att i det enskilda fallet härleda insjuknandet från vederbörandes

arbete. Med hänsyn emellertid till det kända förhållandet, att råttor

äro mera allmänt förekommande i vissa verksamheter, äro arbetare i dylik verksamhet

uppenbarligen utsatta för större smittrisk än andra arbetarkategorier.

Den av ämbetsverken verkställda utredningen, vilken omfattar samtliga kända

fall av Weils sjukdom i Sverige under tiden 1 januari 1945—31 mars 1948, har

också givit vid handen, att sjukdomen i flertalet fall drabbat personer, vilka i sitt

arbete uppehållit sig å platser, som förorenats av råttor. Med hänsyn härtill

torde väl i allmänhet fastställandet av samband mellan insjuknande och arbetet

låta sig med nöjaktig grad av säkerhet göra, låt vara, såsom antytts, ofta ej utan

svårighet. Ämbetsverken vilja föreslå, att rätt till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen

för Weils sjukdom beredes även andra yrkesgrupper än de, som

redan äga sådan rätt. Den verkställda utredningen synes knappast ge tillräckliga

skäl för att ej härvid utvidga försäkringsskyddet till alla slag av verksamhet.

Under åberopande av vad sålunda anförts få riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen

avgiva följande

I’ Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa

yrkessjukdomar.

1 §•

Den, som--- — radioaktivt ämne.

Såsom yrkessjukdom — — — tryckluftdrivna verktyg;

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

7) smittsam sjukdom, som omförmäles i 2 § epidemilagen den 19 juni 1919

eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma lag, samt epidemisk hepatit

och inokulationshepatit, därest, vad angår annan sjukdom än Weils sjukdom,

arbetet består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård

eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står

under allmän tillsyn, eller, beträffande sjukdomen undulantfeber, jämväl då arbetet

består i vård eller skötsel av husdjur eller i slakteri verksamhet;

8) mjältbrand —---- hudkräfta (kancer).

Beträffande försäkringen---— nedan stadgas.

Arbete i--- — farligt arbete.

Denna lag träder i kraft den men skall icke äga tillämpning

i fråga om yrkessjukdom, som icke omfattas av förut gällande lag, därest sjukdomen

yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik sjukdom, som

yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit utsatt för

inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

II.

Förslag

till

kungörelse

angående ändring i kungörelsen den 24 november 1944 (nr 753) med särskilda föreskrifter

i anledning av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att i den förteckning, som omförmäles

i 3 § kungörelsen den 24 november 1944 med särskilda föreskrifter i anledning

av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, den

under rubriken Sjukdomar, som omförmätas i 1 § andra stycket lagen om försäkring

för vissa yrkessjukdomar. Verksamhet, upptagna punkten 7 skall erhålla

följande ändrade lydelse:

7. Smittsam sjukdom, som omförmäles

i 2 § epidemilagen den 19 juni

1919 eller varom förordnande utfärdats

enligt 24 § samma lag, samt epidemisk

hepatit och inokulationshepatit,

därest, vad angår annan sjukdom än

Weils sjukdom, arbetet består i yrkesmässigt

meddelande eller utövande av

sjukvård eller barnmorskevård eller utgöres

av medicinsk undersökning å laboratorium,

som står under allmän tillsyn,

eller, beträffande sjukdomen undulantfeber,

jämväl då arbetet består i

vård eller skötsel av husdjur eller i

slakteriverksamhet.

a) Verksamhet, som---hänför
liga

lokaler.

e) Vård eller skötsel av husdjur samt

arbete i slakterier (beträffande sjukdomen

undulantfeber och Weils sjukdom).

Arbete i charkuterier, jordbruksarbete,

brädgårdsarbete samt arbete

i avfallsgropar och avloppsledningar

eller eljest där förorenat vatten

förekommer (beträffande Weils sjukdom).

I detta ärendes handläggning ha deltagit från riksförsäkringsanstalten, förutom

undertecknade Natt och Dag och Silén, byråcheferna Gabrielson och Stenholm

samt e. o. byråchefen Sjöfors och från medicinalstyrelsen, förutom underteck
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

nade Höjer och Bergman, e. o. byråchefen Rahm och e. föredraganden Tottie.

Riksförsäkringsanstalten har i ärendet rådfört sig med sin överläkare professor

A. Troell och medicinalstyrelsen med föreståndaren för statens bakteriologiska

laboratorium professor G. Olin.

Stockholm den 29 september 1948.

Underdånigst

Ake Natt och Dag.

Gustaf Silén.

J. Axel Höjer.

Rolf Bergman.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

25

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24

februari 1949.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 17 januari 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

30 december 1948, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag angående ändrad lijdelse av 1 § lagen den 14 juni

1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för socialdepartementets rättsavdelning, hovrättsrådet Y. Samuelsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 saml. Nr 10.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari

1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets

den 24 februari 1949 avgivna utlåtande över det den 30 december

1948 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av

1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar

samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Särnmark.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1949

916053

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:170 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. 31aj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 a1 i texten
  2. 2LU 1949:14 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den lb juni 1929 s. 1 i texten