Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om rätten till arbetstagares uppfinningar

1949-03-04 · 103 sidor, varav 103 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 103 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:101, Med förslag till lag om rätten till arbetstagares uppfinningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

1

Nr 101.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

rätten till arbetstagares uppfinningar; given Stockholms

slott den 4 mars 19i9.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om rätten till arbetstagares uppfinningar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTA.F ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Spörsmålet vem som skall äga rätt till en uppfinning i sådana fall, då

uppfinningen gjorts av en person i annans tjänst, är för närvarande icke

reglerad i svensk lagstiftning. Det i propositionen framlagda förslaget syftar

till att råda bot på de olägenheter som vållats härav, icke minst inom

statsförvaltningen.

Bestämmelserna i förslaget äro i princip av dispositiv natur. Vissa speciella

stadganden, vilka avse att i särskilda hänseenden trygga arbetstagarens

rätt, skola dock icke få åsidosättas genom avtal.

I förslaget fastslås uttryckligen, att arbetstagare har samma rätt till sina

uppfinningar som andra uppfinnare, om ej annat följer av lagens bestämmelser.

Beträffande sådana uppfinningar, vilkas utnyttjande faller inom

arbetsgivarens verksamhetsområde, har arbetsgivaren tillerkänts viss, större

eller mindre, rätt till uppfinningen. Sålunda må nämnas alt, om forsk
1

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 101.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

nmgs- eller uppfinnarverksamhet utgör arbetstagarens huvudsakliga arbetsuppgift

och en uppfinning tillkommit väsentligen såsom resultat av

denna verksamhet, arbetsgivaren skall äga möjlighet att helt eller delvis

inträda som uppfinnarens rättsinnehavare med avseende å uppfinningen.

Om uppfinningens utnyttjande faller utom arbetsgivarens verksamhetsområde,

skall denne icke äga någon rätt till uppfinningen.

Genom eu bestämmelse av tvingande karaktär tillförsäkras arbetstagaren

rätt till skälig ersättning för den rätt han avstår till en uppfinning.

Slutligen må nämnas, att en särskild statlig nämnd föreslås bli inrättad

med uppgift att avgiva utlåtanden i frågor som röra lagens tillämpning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

3

Förslag

till

Lag

om riitten till arbetstagares uppfinningar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag avser här i riket patenterbara uppfinningar av arbetstagare i

allmän eller enskild tjänst.

Lärare vid universitet, högskolor eller andra inrättningar som tillhöra

undervisningsväsendet skola icke anses såsom arbetstagare enligt denna lag,

dock att lagen äger tillämpning å sådana lärare vid krigsmaktens skolor och

undervisningsanstalter som äro officerare eller underofficerare på aktiv stat.

Såsom arbetstagare enligt denna lag skola icke anses anställnings- eller

beställningshavare i krigsmaktens reserver eller på övergångs-, disponibilitets-

eller reservstat vid krigsmakten eller värnpliktiga under tid då de äro

i tjänst.

2 §.

Arbetstagare har till sina uppfinningar samma rätt som andra uppfinnare,

om ej annat följer av vad i denna lag sägs.

Vad sålunda och i övrigt i denna lag stadgas skall lända till efterrättelse,

såvitt ej annat är uttryckligen överenskommet eller må anses framgå av

anställningsförhållandet eller av eljest föreliggande omständigheter. Att i

vissa fall villkor som upptagits i avtal rörande rätten till arbetstagares uppfinning

är utan verkan eller må jämkas, därom stadgas i 6 § första stycket,

7 § andra stycket och 9 §.

3 §■

Utgör forsknings- eller uppfinnarverksamhet arbetstagares huvudsakliga

arbetsuppgift och har en uppfinning tillkommit väsentligen såsom resultat

av denna verksamhet, eller innefattar en uppfinning eljest lösningen av en

i tjänsten förelagd, närmare angiven uppgift, äger arbetsgivaren, om uppfinningens

utnyttjande faller inom hans verksamhetsområde, helt eller delvis

inträda såsom arbetstagarens rättsinnehavare med avseende å uppfinningen.

Är fråga om uppfinning vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

samhetsområde men som tillkommit i annat samband med anställningen än

i första stycket sägs, äger arbetsgivaren förvärva rätt att utan hinder från

arbetstagaren utöva uppfinningen i sin verksamhet, önskar arbetsgivaren i

fråga om sådan uppfinning förvärva en mera omfattande rätt än nu sagts,

har han företräde framför annan att överenskomma med arbetstagaren

därom.

Beträffande uppfinning vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde

men som tillkommit utan samband med anställningen äger

arbetsgivaren företräde framför annan att genom överenskommelse med arbetstagaren

förvärva önskad rätt till uppfinningen.

4 §.

Gör arbetstagare en uppfinning vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens

verksamhetsområde skall han utan dröjsmål lämna denne underrättelse

därom.

5 §•

Vill arbetsgivare enligt 3 § första stycket eller andra stycket första punkten

förvärva rätt till en uppfinning, skall det ske genom meddelande till arbetstagaren

senast inom fyra månader från det arbetsgivaren enligt 4 § mottog

underrättelse om uppfinningen. Arbetsgivaren äger ej heller under längre tid

än nu sagts annan rätt varom i 3 § förmäles.

Innan tidsfristen gått till ända eller arbetsgivaren dessförinnan förklarat

sig icke önska förvärva någon rätt till uppfinningen, äger arbetstagaren

ej utan arbetsgivarens samtycke förfoga över uppfinningen eller yppa något

angående densamma under sådana omständigheter att dess offentliggörande

eller utnyttjande för annans räkning kan befaras. Arbetstagaren

må dock, sedan underrättelse skett enligt 4 §, söka patent å uppfinningen

här i riket; och åligger det honom i sådant fall att underrätta arbetsgivaren

om ansökningen inom en vecka från det den ingavs till patentmyndigheten.

6 §.

Inträder arbetsgivare, enligt denna lag eller eljest, helt eller delvis såsom

arbetstagarens rättsinnehavare med avseende å en av denne gjord uppfinning,

skall arbetstagaren vara berättigad till skälig ersättning; och skall

vad nu sagts gälla ändå att annat må hava avtalats före uppfinningens

tillkomst.

Vid ersättningens bestämmande skall särskild hänsyn tagas till uppfinningens

värde och omfattningen av den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren

övertagit ävensom till den betydelse anställningen må hava haft för

tillkomsten av uppfinningen. Föreligger sådant fall som sägs i 3 § första

stycket skall, utöver skälig gottgörelse för de kostnader arbetstagaren kan

hava fått vidkännas för uppfinningen, ersättning utgå allenast i den mån

värdet av den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren övertagit överstiger

vad som med hänsyn till arbetstagarens lön och övriga förmåner i tjänsten

rimligen kunnat förutsättas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

5

7 §.

Sökes inom sex månader efter det arbetstagare slutat anställning som avses

i denna lag patent å uppfinning, som gjorts av honom och vars utnyttjande

faller inom den förutvarande arbetsgivarens verksamhetsområde, och

äger uppfinningen samband med sådan forsknings- eller uppfinnarverksamhet

som var uppfinnarens huvudsakliga uppgift i anställningen, eller innefattar

uppfinningen eljest lösningen av en honom däri förelagd, närmare

angiven uppgift, skall så anses som om uppfinningen gjorts under anställningen.

Vad nu sagts skall dock icke gälla om uppfinnaren förmår göra

sannolikt att uppfinningen tillkommit efter det anställningen upphörde.

Överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare, innefattande inskränkning

i den senares rätt att förfoga över uppfinning som göres mer än

ett år efter det anställningen upphört, skall vara utan verkan.

8 §•

Den som till följd av bestämmelserna i denna lag vinner kännedom om

uppfinning må ej utnyttja vad han sålunda erfarit eller i oträngt mål yppa

något därom.

9 §•

Är tillämpning av villkor, som upptagits i avtal rörande rätten till arbetstagares

uppfinning, uppenbarligen stridande mot god sed eller eljest otillbörlig,

må villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

10 §.

I fråga, som avser tillämpningen av denna lag, äger arbetsgivaren eller

arbetstagaren och, därest tvisten härom hänskjutes till domstol, jämväl denna

inhämta utlåtande från en särskild nämnd. Denna skall bestå av ordförande

och fyra ledamöter.

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland

personer som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen.

Ordföranden och en av ledamöterna, vilken förordnas att vara vice

ordförande, skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Den andre ledamoten

skall äga särskild insikt och erfarenhet i patenträttsliga och därmed

förbundna frågor.

Övriga ledamöter, vilka skola vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga,

förordnas av Konungen för två år i sänder, den ene såsom representant

för arbetsgivarsidan och den andre för arbetstagarsidan.

För varje ledamot i nämnden förordnar Konungen en ersättare som uppfyller

de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas av allmänna medel.

Närmare föreskrifter angående verksamheten meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950. Lagen skall icke äga tilllämpning

å uppfinning som tillkommit före nämnda dag. Ej heller skola

bestämmelserna i 7 § första stycket gälla med avseende å den som inom sex

månader efter lagens ikraftträdande slutar anställning som avses i lagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj ds proposition nr 101.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott den 3 december 19i8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, social-, försvars-,

handels- och ecklesiastikdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Zetterberg, fråga om bestämmelser angående rätten till

arbetstagares uppfinningar. Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 mars 1945 tillkallade

dåvarande chefen för justitiedepartementet särskilda sakkunniga att inom

departementet biträda med utredning av frågan om rätten till anställdas

uppfinningar. De sakkunniga1, vilka antagit namnet 1945 års kommitté för

utredning om rätten till anställdas uppfinningar, ha den 8 februari 1946

avgivit betänkande med förslag till lag om rätten till arbetstagares uppfinningar

(SOU 1946: 21).

Yttranden över kommitténs förslag ha efter remiss avgivits av Svea hovrätt,

Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre

Norrland, Stockholms rådhusrätt, överbefälhavaren (efter hörande av försvarsgrenscheferna),

arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,

krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse, arméns fortifikationsförvaltning,

försvarets forskningsanstalt, försvarsväsendets lönenämnd, statens

institut för folkhälsan, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, statens väginstitut,

statens geotekniska institut, statskontoret, allmänna lönenäinnden, överstyrelsen

för yrkesutbildning, kanslern för rikets universitet (efter hörande av

universiteten, karolinska institutet, tandläkarinstitutet samt Stockholms och

Göteborgs högskolor), tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska

högskola, domänstyrelsen, statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolan,

statens maskin- och redskapsprovningsanstalter (statens maskinprovning
1

De sakkunniga voro generaldirektören N. T. Löwbeer, ordf., civilingenjören A. B. C. Dahlberg,

direktören K. E. Eriksson, ombudsmannen J. L. Geijer, överingenjören och chefen för statens geotekniska

institut W. Kjellman, byråchefen Å. C. von Zweigbergk och generaldirektören S. A. E.

ödeen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

7

ar), lantbrukshögskolan, jordbrukstekniska institutet, kommerskollegium,

patent- och registreringsverkets besvärsavdelning, statens provningsanstalt,

flygtekniska försöksanstalten, svenska träforskningsinstitutet, statens tekniska

forskningsråd, svenska textilforskningsinstitutet, statens uppfinnarnämnd,

ingenjörsvetenskapsakademien, jernkontoret och metallografiska

institutet.

Universitetskanslern har jämväl överlämnat yttranden av de medicinska

fakulteterna och den filosofiska fakultetens matematisk-naturvetenskapliga

sektioner vid universiteten i Uppsala och Lund samt av matematisk-naturvetenskapliga

avdelningen vid Stockholms högskola. Tekniska högskolan i

Stockholm har bifogat ett yttrande av högskolans lärarkollegium. Kommerskollegium

har jämväl överlämnat yttranden av handelskamrarna i Stockholm

och Göteborg samt Skånes handelskammare. Dessutom har statens

provningsanstalt överlämnat ett yttrande av anstaltens tjänstemannaförening.

Tillfälle att avgiva yttrande över kommittéförslaget har även beretts svenska

arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, tjänstemännens

centralorganisation, statsverkens ingenjörsförbund, svenska industriens patentingenjörers

förening, svenska patentombudsföreningen, svenska teknologföreningen,

svenska uppfinnareföreningen och Sveriges högskoleutbildade

väg- och vattenbyggares riksförbund. Från samtliga ha yttranden inkommit.

Därjämte har ett yttrande över förslaget inkommit från kooperativa

förbundet.

Slutligen har arbetsdomstolens ordförande efter remiss avgivit yttrande

över kommittéförslaget i avseende å frågan, huruvida arbetsdomstolen bör

upptaga mål angående tillämpningen av en lag om rätten till arbetstagares

uppfinningar i de fall då tvistefrågan reglerats i kollektivavtal, över det

sålunda avgivna yttrandet ha i sin tur yttranden inhämtats av arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen och svenska industri^ änsteinannaförbundet.

Sedan kommittéförslaget varit föremål för överarbetning inom justitiedepartementet

och i samband därmed ett förslag till lag om rätten till arbetstagares

uppfinningar utarbetats — kommitté- och departementsförslagen

torde få såsom bilagor fogas till protokollet i detta ärende — anhåller

jag nu att få upptaga frågan till behandling.

Gällande rätt och praxis.

Den svenska lagstiftningen innehåller inga särskilda bestämmelser, som

reglera frågan vem rätten till en uppfinning skall tillkomma, när uppfinningen

gjorts av person i annans tjänst samt uppfinningen står i samband

med anställningen. Inom doktrin och praxis torde man emellertid vara ense

om att den svenska rättens nuvarande ståndpunkt i denna fråga är, att en

arbetsgivare icke har någon rätt till en arbetstagares uppfinning, såvida ej

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

sådan rätt uttryckligen överenskominits eller får anses framgå av anställningsförhållandet

eller av övriga omständigheter i samband med uppfinningen.

Jag hänvisar i denna del till framställningen å s. It—14 i kommittébetänkandet

och till det rättsfall som refererats i Nytt juridiskt arkiv årg.

1946 s. 630.

Saknaden av rättsregler i ämnet har föranlett de enskilda näringsidkarna

att i stor utsträckning i sina anställningskontrakt intaga

bestämmelser, som reglera förhållandet mellan dem och de anställda

med avseende å rätten till de senares uppfinningar. En redogörelse för avtalspraxis

på detta område har lämnats å s. 14—17 i kommittébetänkandet.

Av särskilt intresse i detta hänseende är den överenskommelse av ramavtals

karaktär, som i januari 1946 — alltså kort innan kommittén avlämnade

sitt betänkande — träffats mellan arbetsgivareföreningen och svenska industritjänstemannaförbundet.

Då denna överenskommelse åberopats i åtskilliga

remissyttranden, synes det lämpligt att här närmare redogöra för innehållet

i densamma. Enligt överenskommelsen åtaga sig nämnda organisationer

att verka för att frågan om rätten till arbetstagares uppfinningar i

kollektivavtal, tjänstereglementen och enskilda anställningskontrakt erhåller

följande reglering.

För av tjänsteman under anställningstiden gjord, patenterbar uppfinning

gälla följande bestämmelser:

1 a) Uppfinning, som faller inom ramen av tjänstemannens tjänst eller

särskilda uppdrag, skall vara arbetsgivarens egendom. Detsamma gäller

uppfinning, vartill den väsentliga impulsen givits genom problem inför vilka

han ställts genom sin verksamhet i tjänsten och vars utnyttjande faller

inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Arbetsgivaren ensam bestämmer

om och i vilken utsträckning uppfinningen skall patenteras och tjänstemannen

är skyldig att för detta ändamål, i den mån respektive länders lagstiftning

det fordrar, bekräfta arbetsgivarens äganderätt till uppfinningen. Äger

uppfinningen sådant värde eller har den tillkommit under sådana förhållanden,

att tjänstemannens ordinarie löneförmåner icke utgöra skälig ersättning

för densamma, är han berättigad erhålla en med hänsyn till samtliga

föreliggande omständigheter avvägd särskild ersättning.

b) Uppfinning, som icke faller under bestämmelserna ila) här ovan

men vars utnyttjande eljest faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde,

skall av tjänstemannen hembjudas arbetsgivaren till inlösen. Arbetsgivaren

bestämmer, om och i vilken utsträckning han för sin räkning vill förvärva

uppfinningen, och tjänstemannen är skyldig att mot skälig ersättning överlåta

densamma i denna utsträckning.

Därest icke arbetsgivaren inom tre månader, räknat från den dag uppfinningen

blivit arbetsgivaren hembjuden, meddelat tjänstemannen, huruvida

och i vilken utsträckning lösningsrätten kommer att utövas, äger denne

disponera över uppfinningen efter gottfinnande.

c) över uppfinning, som faller helt utom arbetsgivarens verksamhetsområde,

äger tjänstemannen fritt disponera.

Arbetsgivaren äger att beträffande varje uppfinning i första hand avgöra,

till vilken av ovannämnda tre kategorier den är att hänföra.

2) Tjänsteman, som anser sig ha gjort en patenterbar uppfinning av vad

slag den vara må, är berättigad och förpliktad att ofördröjligen göra skriftlig

anmälan härom till arbetsgivaren eller den som av honom utsetts att

mottaga dylika anmälningar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Dylik anmälan behandlas konfidentiellt, och åligger det arbetsgivaren att

genom lämplig diarie- och registerföring tillse, att anmälarens prioritetsrätt

inom företaget skyddas.

Om flera anställda väsentligt bidragit till en uppfinnings tillkomst, skola

samtliga betraktas som uppfinnare.

3) Tvister rörande ovan angivna frågor skola parterna i forsta hand

söka lösa själva med anlitande av den sakkunskap, som finnes inom

f örcts^ct.

Kan tvisten icke lösas vid lokala förhandlingar, skall den, därest parterna

äro därom ense, hänskjutas till avgörande av en särskilt imättad skiljenämnd,

kallad »Industrins uppfinnarnämnd».

Industrins uppfinnarnämnd skall bestå av fem ledamöter. Av dessa utses

en av Svenska Arbetsgivareföreningen, en av Svenska Industri^ änstemannaFörbundet

och en, tillika ordförande, av Kungl. Patent- och Registreringsverket,

samtliga för en tid av tre år. .. . .. ,

Två ledamöter utses av parterna i tvist, som hänskjutes till nämnden.

För nämndens verksamhet skall i tillämpliga delar gälla lagen om skiljemän.

Anhängiggörande av talan inför nämnden eller domstol skall ske senast

tre år från den dag, tjänstemannen enligt 2) anmält uppfinningen för arbetsgivaren,

vid äventyr att all rätt till talan eljest är förlorad.

Enligt två vid överenskommelsen fogade protokollsanteckningar skall följande

gälla:

Till 1). När en reglering enligt förestående bestämmelser intages i kollektivavtal,

tjänstereglemente eller enskilt anställningskontrakt, skall i fråga

om koncernföretag angivas vilka i koncernen ingående företag, som skola

anses tillhöra arbetsgivarens verksamhetsområde.

Till 3). Organisationerna åtaga sig att verka för att tvister av mindre

ekonomisk betydelse icke hänskjutas till Industrins uppfinnarnämnd.

Härjämte ha organisationerna enats om att det normala förfarandet för

slitande av tvister i hithörande frågor skall vara att hänskjuta tvisterna till

Industrins uppfinnarnämnd och att domstol skall anlitas, endast när särskilda

skäl tala härför.

Under hand har inhämtats, att överenskommelsen intagits i bl. a. de kollektivavtal,

som gälla för tjänstemän anställda inom verkstadsindustrien,

textilindustrien, konfektionsindustrien och chokladindustrien, varjämte

järnbruksförbundet förklarat sig ämna verka för överenskommelsens genomförande

inom sitt avtalsområde.

Vad beträffar förhållandet mellan staten som arbetsgivare och

dess anställda förekommer det i viss utsträckning, att frågan om rätten till

anställdas uppfinningar regleras i anställningskontrakt eller eljest. Härom

hänvisas till den utredning, som finnes i ett av dåvarande statssekreteraien

Knut 151 hot i egenskap av inom handelsdepartementet tillkallad utredningsman

den 20 juni 1944 avgivet betänkande med förslag till lag om rätten till

uppfinningar in. m. vid vissa statliga verk och inrättningar (SOU 1944:27

s. 18—22). Det av Elliot framlagda lagförslaget torde få såsom bilaga fogas

vid protokollet i detta ärende. Särskilda bestämmelser i ämnet gälla vidare

— såsom av den följande redogörelsen kommer att framgå — för vissa av

de forskningsinstitut, som inrättats under senare tid.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Tidigare utredningar och förslng.

En laglig reglering av frågan om rätten till arbetstagares uppfinningar

har varit aktuell i Sverige vid flera tidigare tillfällen.

Första gången ett direkt lagförslag framlades i ämnet var 1919, nämligen

i patentlagstiftnings kommitténs betänkande med förslag till lag om patent.

Detta lagförslag fastslog, att rätt till patent skulle tillkomma endast uppfinnaren

eller hans rättsinnehavare (5 §). Beträffande anställdas uppfinningar

skulle arbetsgivaren, såvida icke annat avtalats, anses såsom uppfinnarens

rättsinnehavare i fråga om uppfinning, som med hänsyn till de

omständigheter, under vilka densamma tillkommit, finge anses ha ingått

i den anställdes tjänsteåligganden (6 §). Rörande annan av anställd gjord

uppfinning, vars tillkomst stode i samband med den anställdes tjänsteverksarnhet

och vars utövning fölle inom arbetsgivarens verksamhetsområde,

skulle den anställde, såvida icke annat vore avtalat, vara skyldig att, innan

patent å uppfinningen av honom eller med hans medgivande av annan sök*®s’

åt arbetsgivaren hembjuda den anställde tillkommande anspråk på erhållande

av patent. Önskade arbetsgivaren förvärva anspråket, skulle han

inom sex månader från hembudet bevisligen giva den anställde detta tillkanna,

i vilket fall arbetsgivaren vore att anse såsom uppfinnarens rättsinnehavare,

dock med skyldighet för arbetsgivaren att till den anställde utgiva

ersättning, om vars storlek i brist av åsämjande talan finge föras vid

domstol Utfästelse på förhand, varigenom den anställde avstode från rätt

till ersättning, skulle vara utan verkan (7 § första stycket). Därest person,

som vore anstalld på aktiv stat i arméns eller marinens tjänst, gjorde uppfinning,

som rorde rikets försvar, skulle han vara underkastad sådan hembudsskyldighet,

som nyss nämnts, ändå att de för Övriga anställda gällande

stycket)lnin^arna ^ Sadan skyldi§het icke vore för handen (7 § andra

Beträffande de utlåtanden, som avgåvos över detta lagförslag, hänvisas till

SOU 1944: 27 s. 35 ff. Förslaget ledde icke till någon lagstiftning.

År 1938 uppdrog chefen för justitiedepartementet åt dåvarande generaldirektören

K. H. R. Hjertén och dåvarande byrådirektören Å. von Zweigbergk

(1938 års patentutredning) att deltaga i de överläggningar om huvudgrunderna

för ny patentlagstiftning, som kunde komma till stånd med delegerade

från Danmark, Finland och Norge. Sådana överläggningar höllos under

åren 1938, 1939 och 1941. Därvid berördes även frågan om lagstiftning

angaende rätten till anställdas uppfinningar. Sistnämnda år voro de norska

delegerade förhindrade att närvara. De hade emellertid vid de tidigare förhandlingarna

uttalat den uppfattningen, att någon lagstiftning på ifrågavarande

område knappast vore av behovet i Norge. De danska delegerade

intogo ej någon bestämd ståndpunkt i frågan. Vid 1941 års överläggningar

enades däremot preliminärt de finska och svenska delegerade om vissa bestämmelser

av följande innehåll.

,. Arbetsgivare skulle med avseende å av arbetstagare i allmän eller enskild

tjänst gjord uppfinning anses såsom uppfinnarens rättsinnehavare, därest

detta vore avtalat eller finge anses vara förutsatt mellan parterna. Om ar
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

betsgivaren i visst fall icke önskade inträda sasoni rättsinnehavare, skulle

han''ineddela arbetstagaren detta senast två månader från det anmodan om

besked härom framställts. Även om vad nu sagts ej vore tillämpligt, skulle

arbetstagaren, såvitt fråga vore om uppfinning, vars utövning fölle inom arbetsgivarens

verksamhetsområde, vara skyldig att utan dröjsmål hembjuda

honom tillkommande rättigheter med avseende å uppfinningen till arbetsgivaren.

Arbetsgivare, som hembjudits eller annorledes erhållit kännedom om

sådan uppfinning, som sist nämnts, skulle äga helt eller delvis inträda såsom

uppfinnarens rättsinnehavare. I så fall skulle meddelande härom

lämnas arbetstagaren senast två månader från det hembud skett. Innan sådant

meddelande lämnats eller tiden för antagande av hembudet gått till

ända, skulle arbetstagaren icke äga förfoga över uppfinningen eller yppa

något angående denna. Patent skulle dock få sökas å uppfinningen, så snart

hembud skett. Arbetsgivare, som ansåges eller inträdde såsom arbetstagares

rättsinnehavare, skulle, oavsett vad härutinnan kunde vara avtalat mellan

parterna, vara skyldig att lämna arbetstagaren skälig ersättning. Vid

bestämmande av ersättningen skulle hänsyn tagas till samtliga föreliggande

omständigheter, däribland arbetstagarens ställning och arbete hos arbetsgivaren

samt den hjälp, som lämnats arbetstagaren från denne. Om uppfinnarverksamhet

måste anses ingå i arbetstagarens tjänsteåligganden och

dennes avlöning bestämts med hänsyn härtill, skulle ytterligare ersättning

utgå endast, om uppfinningens betydelse väsentligt överstege vad parterna

kunde antagas ha räknat med vid avtalets slutande. Talan om ersättning

finge ej väckas senare än tre år sedan patent meddelats.

Nu nämnda bestämmelser överensstämma i huvudsak med dem, som ingå

i 23 och 24 §§ finska patentlagen av den 7 maj 1943. Dessa stadganden lyda:

23 §. Har uppfinning gjorts av person i annans arbete eller tjänst, tillhöra

de av uppfinningen härflytande rättigheterna arbetsgivaren, därest

detta är avtalat eller bör anses vara förutsatt mellan parterna.

Uppfinning, som jämlikt 1 mom. icke tillhör arbetsgivaren, men som kan

utövas i sådan rörelse eller inrättning, i vars arbete eller tjänst arbetstagaren

gjort uppfinningen, är arbetstagaren skyldig att hembjuda arbetsgivaren,

så snart den är gjord.

Arbetsgivare, vilken arbetstagaren hembjudit sådan uppfinning, som avses

i 2 inom., kan förvärva denna genom att inom två månader från det

hembudet gjorts underrätta arbetstagaren om, att han övertager den hembjudna

uppfinningen. Innan sådan underrättelse lämnats eller tiden för hembudets

godkännande gått till ända, äger arbetstagaren icke förfoga över

uppfinningen eller yppa något angående denna. Patent får dock sökas å

uppfinningen, så snart hembud skett. Därest arbetsgivaren eljest erhållit

kännedom om sådan uppfinning, vare han berättigad att utan att invänta

hembud förvärva uppfinningen genom att underrätta arbetstagaren om sitt

anspråk.

Vad i denna paragraf är stadgat äge motsvarande tillämpning i fråga om

offentligrättsligt tjänsteförhållande.

24 §. Arbetsgivare, vilken av uppfinning härflytande rättigheter jämlikt

23 § tillhöra eller till vilken de enligt samma paragraf övergått, vare, oavsett

vad härutinnan är avtalat mellan parterna, skyldig att lämna arbetstagaren

skälig ersättning. Vid bestämmande av ersättningen bör hänsyn tagas

till samtliga å saken verkande omständigheter, särskilt till uppfinningens

betydelse samt därtill, på vad sätt den omständigheten bidragit till

uppfinningens tillkomst, att uppfinnaren varit i arbetsgivarens tjänst. I fall

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj-.ts proposition nr 101.

uppfinnareverksamhet måste anses hava ingått i arbetstagarens tjänsteåligganden

och dennes lön bestämts med hänsyn härtill, utgår ytterligare ersättning

endast, därest uppfinningens betydelse befinnes väsentligen överstiga

vad vid avtalets slutande hade kunnat förutsättas.

Talan om erläggande av ersättning i stöd av 1 mom. skall anhängiggöras

innan tre år förflutit från den dag patentet meddelades.

Något definitivt lagförslag i ämnet framlades ej av 1938 års patentutredning.

Spörsmålet om rätten till anställdas uppfinningar har därefter även berörts

av utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande

i dess den 23 februari 1942 avgivna betänkande nr I (SOU 1942: 6),

vilket låg till grund för Kungl. Maj :ts proposition nr 282 till 1942 års riksdag

angående anslag till tekniskt-vetenskaplig forskning in. m., ävensom

av statens krisrevision i skrivelse till Kungl. Maj :t den 12 januari 1942. Vad

nämnda utredning samt krisrevisionen därvid anförde jämte ett yttrande

av chefen för handelsdepartementet med anledning av betänkandet samt utlåtanden

över revisionens skrivelse återfinnes i tidigare omnämnda betänkande

SOU 1944: 27 s. 23 ff.

Den förut omnämnda Elliotska utredningen, som verkställdes 1943—

1944, avsåg frågan om äganderätten till resultaten av den tekniskt-vetenskapliga

forskning, som bedrives vid statliga verk och institutioner.

Följande redogörelse må här lämnas för huvuddragen i den av

Elliot föreslagna lagen.

Lagen skulle, under förutsättning av Konungens förordnande, äga tilllämpning

å statligt verk och annan statlig inrättning, där tekniskt eller tekniskt-vetenskapligt

arbete bedreves. Undantag skulle göras för universitet,

högskola och annan inrättning, tillhörande undervisningsväsendet (1 §).

Beträffande den rätt, som skulle tillkomma staten-arbetsgivaren, stadgade

förslaget, att uppfinning, som gjordes av den, vilken vore anställd eller

eljest tjänstgjorde vid verk eller inrättning, varå lagen skulle äga tillämpning,

skulle, därest uppfinningen tillkommit såsom resultat av ett helt eller

delvis i tjänsten utfört arbete eller eljest innefattade lösningen av en i

tjänsten förelagd uppgift, av uppfinnaren utan dröjsmål anmälas för verket

eller inrättningen; dock att sådan anmälan icke erfordrades, där uppfinningen

uppenbarligen saknade större praktisk betydelse. Detsamma skulle

jämväl gälla beträffande uppfinning, som tillkommit utom tjänsten men

låge inom ramen för det vid verket eller inrättningen bedrivna arbetet eller

eljest vore av beskaffenhet att kunna tjäna verkets eller inrättningens syfte

(2 §). Ville staten beträffande uppfinning, som nu nämnts, helt eller delvis

inträda såsom uppfinnarens rättsinnehavare, vore staten berättigad därtill.

Underrättelse därom skulle, med angivande tillika av i vilken utsträckning

staten önskade begagna sig av nämnda rätt, tillställas uppfinnaren

senast inom tre månader från det denne begärde besked härutinnan (3 §

första stycket). Lnder den tid, då det ännu ej vore klart, om staten skulle

övertaga viss uppfinning eller ej, skulle uppfinnaren icke utan statens samtycke

få förfoga över uppfinningen eller yppa något angående densamma

under sådana omständigheter, att dess offentliggörande eller utnyttjande

för annans räkning kunde befaras; dock skulle patent å uppfinningen få

sökas av uppfinnaren, sedan han anmält densamma för arbetsgivaren (3 8

andra stycket).

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Beträffande uppfinning, soin tillkommit efter anställningens upphörande,

stadgades att om någon inom tre år efter slutad anställning gjorde uppfinning,

vilken läge inom ramen för det vid vederbörande verk eller inrättning

bedrivna arbetet eller eljest vore av beskaffenhet att kunna tjäna verkets

eller inrättningens syfte, och uppfinningen vore resultat av arbete,

som uppfinnaren helt eller delvis utfört i tjänsten, eller eljest innefattade

lösningen av en i tjänsten förelagd uppgift, med avseende å sådan uppfinning

skulle så anses, som om tjänsteförhållandet alltjämt bestode. Bestämmelsen

skulle icke gälla, där arbetet i statens tjänst innefattat fullgörande

av en allmän medborgerlig skyldighet eller utförts på grund av anställning

i arméns, marinens eller flygvapnets reserv (4 §).

Om patent sökts eller meddelats å uppfinning, med avseende å vilken staten

enligt lagförslaget inträtt såsom rättsinnehavare men staten icke önskaj

de fullfölja ansökningen eller upprätthålla patentet, skulle uppfinnaren underrättas

därom senast tre månader innan vederbörlig åtgärd för fullföljd

eller upprätthållande behövde vidtagas eller, därest hinder mötte mot iakttagande

av sagda tid, så snart ske kunde. Uppfinnaren skulle för sådant fall,

där ej förbehåll i annan riktning gjordes, äga inträda i statens rätt med

avseende å patentet (5 §'').

För den rätt till sin uppfinning, som den anställde skulle avstå till staten,

skulle han vara berättigad till skälig ersättning. Vid ersättningens bestämmande

skulle hänsyn tagas till samtliga föreliggande omständigheter,

därvid särskilt avseende skulle fästas såväl vid uppfinningens betydelse

samt omfattningen och värdet av de rättigheter i fråga om uppfinningen,

vilka staten övertagit, som även vid den utsträckning, i vilken uppfinnarens

tjänst och arbete hos staten samt de betingelser, under vilka han till

följd härav kunnat syssla med uppfinningen, medverkat till denna. Inginge

i uppfinnarens tjänst tekniskt eller tekniskt-vetenskapligt arbete och låge

uppfinningen inom ramen för uppfinnarens arbetsområde skulle, utöver

ersättning för skäliga kostnader som uppfinnaren kunde ha fått vidkännas

för uppfinningen, ersättning utgå allenast om uppfinningens värde väsentligen

överstege vad som med hänsyn till uppfinnarens tjänsteställning och

de förmåner, han åtnjöte i tjänsten, rimligen kunnat förutsättas. Uppfinnare,

som önskade komma i åtnjutande av ersättning, skulle göra framställning

därom inom ett år från det anmälan om uppfinningen skett (6 §).

Lagförslaget upptog vidare vissa forumbestämmelser (7 §). Enligt dessa

skulle tvister angående ersättning eller tillämpningen i övrigt av den föreslagna

lagen icke hänskjutas till domstol utan avgöras av en särskild nämnd,

kallad statens tekniska skiljenämnd. Denna skulle bestå av fem av Konungen

på viss tid förordnade ledamöter jämte ersättare för dem. Vid förordnande

av ledamöter jämte ersättare skulle tillses, att såväl statens som

arbetstagarnas intressen bleve tillgodosedda. Kostnaderna för nämndens

verksamhet skulle bestridas av allmänna medel.

Vad i lagförslaget stadgades om uppfinning skulle i tillämpliga delar

gälla med avseende å förfarande eller anordning av teknisk natur, som ej

vore att hänföra till uppfinning (8 g). Lagen skulle icke föranleda rubbning

i den rätt, som kunde tillkomma tredje man på grund av utfästelse

av uppfinnaren före inträde i statens tjänst, såvida ej arbetet därstädes

innefattade fullgörande av eu allmän medborgerlig skyldighet eller utfördes

på grund av anställning i armens, marinens eller flygvapnets reserv (9 g).

Förslaget upptog vidare elt stadgande om diskretionsplikt (10 g). Slutligen

innehöll förslaget en straffbestämmelse för uppfinnare som underlät att

ställa sig bestämmelserna i lagen till efterrättelse eller som bröt mot diskrclionsplikten

(It g).

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mnj. ts proposition nr 101.

Över det Elliotska förslaget avgåvos ett sextiotal yttranden. Ett tiotal

remissinstanser tillstyrkte förslaget eller lämnade desamma utan erinran,

ett tjugutal godtogo en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med

eller på grundval av förslaget, medan ett trettiotal yttranden gingo i huvudsakligen

avstyrkande riktning. I det stora flertalet av sistnämnda yttranden

vitsordades i och för sig behovet av lagstiftning eller annan reglering

på området. Lagförslaget avstyrktes emellertid på huvudsakligen tre olika

grunder. Sålunda gjordes i flera yttranden gällande, att en lagstiftning på

området icke borde begränsas till statsanställda utan borde avse förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare över huvud taget. Vidare intogo

flera remissinstanser den ståndpunkten, att reglering på området borde

— med hänsyn till de skiftande förhållandena vid olika statsinstitutioner

— ske särskilt för varje verk i avlöningsreglementen, instruktioner o. d.

Slutligen påyrkades i åtskilliga yttranden, särskilt från enskilda organisationer

och sammanslutningar, att lagförslaget måtte omarbetas med större

hänsynstagande till de anställdas intressen. En något utförligare redogörelse

för innehållet i yttrandena har lämnats i kommittébetänkandet å s. 29 ff.

Sistnämnda lagförslag har icke lett till någon lagstiftning.

Kommitténs uppdrag och huvuddragen i dess förslag.

I direktiven för den nu förevarande utredningen anförde dåvarande

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, att skäl talade för

att frågan om en laglig reglering av rätten till anställdas uppfinningar i

hela sin vidd på en gång upptoges till övervägande. Med hänsyn härtill borde

en allsidig utredning verkställas angående detta spörsmål.

I direktiven anfördes vidare:

Vid en lagstiftning i ämnet gäller att söka åstadkomma en skälig avvägning

mellan den anställdes och arbetsgivarens berättigade intressen. Å

ena sidan måste sålunda den synpunkten beaktas, att den anställde som

gjort uppfinningen i fråga skäligen bör ha del i den ekonomiska vinsten av

densamma. Sådana anställningsvillkor som tillerkänna arbetsgivaren ensamrätt

till den anställdes uppfinning kunna med hänsyn härtill i vissa fall

innebära en obillighet mot den anställde. Å andra sidan måste uppmärksammas,

att arbetsgivaren, i vars tjänst uppfinningen skett, ofta har ett

berättigat krav på att rätten till uppfinningen skall övergå till honom. När

ett sådant krav kan anses vara för handen är tydligen beroende på uppfinningens

art och de omständigheter under vilka den tillkommit. I detta hänseende

kunna förhållandena vara synnerligen olika. Vad till en början angår

de fall, då uppfinningen saknar egentligt samband med anställningen,

synes arbetsgivaren i allmänhet icke böra kunna påfordra någon rätt till

uppfinningen. Men även när ett sådant samband finnes är läget självfallet

olika, om arbetstagaren anställts helt eller delvis i syfte att för arbetsgivarens

räkning ägna sig åt uppfinnarverksamhet eller om anställningen varit

sådan, att en uppfinning i samband med densamma endast framstått som

en avlägsen möjlighet. Mellan dessa ytterlighetsfall inrymmas tydligen en

mängd anställningsförhållanden med skiftande syfte. Vid bedömandet av

spörsmålet om arbetsgivarens rätt till anställdas uppfinningar måste tyd
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

15

ligen hänsyn tagas ej endast till anställningens syfte utan även till anställningsvillkoren

överhuvud taget.

Vid en utredning i ämnet torde alltså i första hand böra undersökas, under

vilka omständigheter en arbetsgivare bör äga rätt till arbetstagares uppfinningar.

Därjämte torde höra utredas, huru långt denna rätt bör sträcka

sig. Jag vill särskilt framhålla, att i fråga om uppfinningar av betydelse

för försvaret staten självfallet kan ha ett betydande intresse att erhålla

uteslutanderätt till desamma. I fråga om andra uppfinningar kan en intresseavvägning

mången gång leda till, att det framstår som skäligt att såväl

arbetsgivaren som arbetstagaren erhåller viss rätt till uppfinningen. I

en del fall kan det härvid synas rimligt, att en sådan uppdelning mellan

arbetsgivaren och arbetstagaren sker genom att den förre tillerkännes rätt

att, om han så önskar, mot ersättning förvärva rätten till uppfinningen. I

andra fall åter kan arbetsgivarens intresse anses skäligen tillgodosett genom

en rätt att begagna uppfinningen i sin egen verksamhet medan i övrigt

rätten till uppfinningen tillkommer arbetstagaren.

En synpunkt som vid en utredning i ämnet måste skänkas vederbörligt

beaktande är, att en rättslig reglering icke bör ske på sådant sätt att uppfinnarverksamheten

hämmas. Behörig hänsyn bör sålunda tagas till det förhållandet,

att om de anställdas rätt till av dem gjorda uppfinningar i alltför

hög grad beskäres, den nödvändiga stimulansen för uppfinnarverksamhet

kan tänkas bortfalla.

Kommittén har i fråga om behovet av en lagstiftning angående rätten

till anställdas uppfinningar till en början erinrat om att detta spörsmål

föranlett olika lagförslag (patentlagstiftningskommittén år 1919, Elliots

förslag år 1944) och att ett stort antal främmande länder genom lagstiftning

reglerat hithörande förhållanden, däribland senast Finland år 1943.

Kommittén fortsätter:

Det kan också vara anledning att påminna om att frågan varit föremål

för 1938 års patentutrednings behandling och dryftats gemensamt av delegerade

från de nordiska länderna. Det torde av berörda förhållanden kunna

dragas den slutsatsen, att starka och vittutgrenade intressen verkat i riktning

mot en rättslig reglering på förevarande område.

I vårt land har emellertid hittills i fråga om anställdas uppfinningar rått

avtalsfrihet. Av remissbehandlingen av det Elliotska förslaget framgår, att

man på åtskilliga håll icke anser detta tillstånd ha medfört några olägenheter

men att å andra sidan i många fall gjorts gällande, att eu lagreglering

vore påkallad. I själva verket var det ju statens såsom arbetsgivare behov

av normgivande bestämmelser, som gav anledning till den Elliotska utredningen.

Inom de större industriföretagen i landet har, beträffande tjänstemän,

rätten till de anställdas uppfinningar i stor utsträckning reglerats genom

särskilda bestämmelser vid anställningsavtalens ingående. I allmänhet innefatta

dessa bestämmelser långt gående inskränkningar i arbetstagarnas rätt

att förfoga över sina uppfinningar. Avtalsfriheten kan i dessa fall i stort

sett sägas ha företrädesvis varit till arbetsgivarnas förmån. Även sådana för

arbetstagaren vitala intressen, som huruvida ersättning skall tillkomma honom

och bestämmandet av ersättningens belopp, ha enligt avtalens lydelse

undandragils hans inflytande. Härmed har kommittén dock icke velat göra

gällande, att i tillämpningen dessa avtal i allmänhet lett till för arbetstagarna

obi 11 iga kon sek veu ser.

Å andra sidan förekommer cll mycket stort antal anställningsförhållanden,

särskilt för arbetare samt inom småindustri och hantverk, där några

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. l\laj:ts proposition nr 101.

avtal rörande de anställdas uppfinningar icke alls föreligga. I sådana fall

torde avsaknaden av lagbestämmelser ha föranlett mycken osäkerhet hos

bägge parterna och för arbetsgivaren inneburit en nackdel så till vida, att,

om saken ställts på sin spets, han icke kunnat göra gällande någon rätt till

uppfinningen, även om, materiellt sett, goda skäl talat för att en sådan rätt

för honom borde vara för handen.

Beaktar man nu anförda omständigheter, kan det enligt kommitténs mening

med fog hävdas, att en lagstiftning på ifrågavarande område borde ur

både arbetsgivares och arbetstagares synpunkt vara önskvärd, även om det

icke kan påstås, att svåra och utbredda missförhållanden eller olägenheter

göra en sådan lagstiftning oundgängligen nödvändig. Genom en lagreglering

skulle den nuvarande tämligen vanliga ovissheten om rådande rättsläge avlägsnas

och normer givas, som skulle kunna tjäna till viss ledning i avtalspraxis.

Kommittén har nämligen den uppfattningen, att vid en lagstiftning

alltjämt ett avsevärt utrymme bör givas åt det fria avtalet. Med hänsyn till

de skiftande förhållanden, varunder näringslivet arbetar och särskilt uppfinnarverksamhet

bedrives, erbjuder det stora svårigheter att åstadkomma

för alla fall passande regler. För båda parterna torde det i längden vara bäst,

att de så långt som möjligt kunna reglera sina mellanhavanden genom frivilliga

överenskommelser. Bestämmelserna i en blivande lag synas därför i

allmänhet böra taga sikte på avtalslösa förhållanden och endast undantagsvis

erhålla tvingande natur.

Sammanfattningsvis har kommittén anfört, att lagen borde syfta till att

dels med hänsyn till de många anställningsfall, där avtal om de anställdas

uppfinningar saknades, klargöra rättsförhållandet mellan arbetsgivare och

arbetstagare och skäligen tillgodose varderas berättigade intressen, dels genom

bestämmelser, som icke finge åsidosättas genom avtal, i vissa väsentliga

avseenden trygga den i allmänhet svagare avtalspartens, arbetstagarens, rätt.

Vid en reglering på detta område gällde det emellertid att ej endast taga

hänsyn till parternas, d. v. s. arbetsgivarnas och arbetstagarnas, berättigade

intressen utan även att skänka beaktande åt det allmännas intresse av att

forsknings-, utvecklings- och uppfinnararbete, som förde tekniken framåt

och vore en stor tillgång för landet, icke hämmades.

Beträffande huvuddragen i kommitténs lagförslag anmärkes

till en början, att detta har avseende å här i riket patenterbara uppfinningar

av arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (1 §). I förslaget fastslås

uttryckligen, att arbetstagare har samma rätt till sina uppfinningar som

andra uppfinnare, om ej annat följer av lagens bestämmelser (2 §). Vid

regleringen av arbetsgivarens anspråk har kommittén uppdelat uppfinningarna

i tre olika kategorier, nämligen

1. sådana uppfinningar, vilkas tillkomst står i samband med arbetstagarens

tjänsteverksamhet och vilkas utnyttjande faller inom arbetsgivarens

verksamhetsområde (i betänkandet benämnda tjänsteuppfinningar);

2. sådana uppfinningar, som icke stå i samband med arbetstagarens

tjänsteverksamhet men som falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde

(benämnda övriga uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde'');

samt

3. sådana uppfinningar, som falla utanför arbetsgivarens verksamhetsområde

(benämnda fria uppfinningar).

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

17

Endast beträffande den första kategorien, de s. k. tjänsteuppfinningarna,

har arbetsgivaren enligt förslaget erhållit möjlighet att mot arbetstagarens

vilja förvärva viss — ehuru begränsad — rätt att utnyttja dennes uppfinningar,

närmare bestämt en rätt att utöva uppfinningarna i sin egen verksamhet

(3 § andra st.). Däremot har arbetsgivaren ansetts böra tillförsäkras

viss tid, under vilken han skulle ha företrädesrätt att med arbetstagaren

träffa frivillig uppgörelse om utnyttjandet, såväl när det gäller tjänsteuppfinningar

som i fråga om övriga uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde

(3 § tredje st.). Beträffande båda dessa kategorier har alltså

föreslagits viss inskränkning i arbetstagarens rätt att omedelbart fritt förfoga

över sin uppfinning. Sådan inskränkning har däremot icke funnits

böra ifrågasättas beträffande de fria uppfinningarna. Såväl vid tjänsteuppfinningar

som när det gäller övriga uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde

har arbetstagaren vidare ansetts böra åläggas förpliktelse

att utan dröjsmål lämna arbetsgivaren underrättelse om uppfinningen (3 §

första st.). Under den tid arbetsgivaren ägde företrädesrätt att förvärva

mera vidsträckt rätt till en uppfinning skulle arbetstagaren icke utan arbetsgivarens

samtycke äga förfoga över uppfinningen eller yppa något angående

densamma under sådana omständigheter, att dess offentliggörande

eller utnyttjande för annans räkning kunde befaras; dock att arbetstagaren

skulle äga att söka patent å uppfinningen (4 §). Arbetstagare, vars rätt till

uppfinning helt eller delvis förvärvats av arbetsgivaren, skulle, oavsett vad

därutinnan kunde ha avtalats, vara berättigad till skälig ersättning (5 §

första st.). Anspråk på ersättning skulle dock ej få framställas senare än

tre år från det patent å uppfinningen meddelats här i riket (5 § andra st.).

För att skydda arbetstagaren mot oskäligt hårda inskränkningar i hans rätt

att förfoga över uppfinningar, som tillkommit efter anställningens slut,

har kommittén föreslagit en tvingande bestämmelse av innehåll, att överenskommelser

om sådana inskränkningar skulle vara utan verkan, i den

mån de avsåge uppfinningar gjorda mer än två år efter det tjänsteförhållandet

upphört (6 §). Förslaget upptager vidare en specialbestämmelse (7 §)

om uppfinningar av betydelse för rikets försvar, gjorda av bland andra värnpliktiga

eller av reservister under tjänstgöring vid krigsmakten, samt ett

stadgande (8 §) om diskretionsplikt för den som till följd av bestämmelserna

i lagen vinner kännedom om uppfinning. Slutligen stadgas, att mål angående

tillämpningen av lagen skola upptagas av Stockholms rådhusrätt samt att i

frågor om ersättning enligt 5 § utlåtande skall, om arbetsgivaren eller arbetstagaren

det begär, inhämtas av en särskild nämnd, innan frågan hänskjutes

till domstol (9 §).

En ledamot av kommittén, civilingenjören Dahlberg, har avgivit ett särskilt

yttrande, i vilket han föreslagit, att arbetsgivaren i vissa fall — nämligen

om en tjänsteuppfinning tillkommit enligt av arbetsgivaren lämnade

anvisningar i arbete på ett av arbetsgivaren uppställt problem ■— skulle vara

berättigad att även mot arbetstagarens vilja förvärva uteslutanderätt och

ej blott nyttjanderätt till uppfinningen.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 101

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Allmän motivering.

Behovet av en lagstiftning.

Kommitténs mening, att en lagstiftning angående rätten till anställdas

uppfinningar är av behovet påkallad, har biträtts eller lämnats utan erinran

i flertalet yttranden.

Statens uppfinnarnämnd har sålunda anfört, att den haft åtskilliga tillfällen

att konstatera behovet av normerande riktlinjer för äganderätts- och

ersättningsfrågor beträffande uppfinningar gjorda av såväl privatanställda.

som statsanställda. Tjänstemännens centralorganisation har betonat, att

avsaknaden av lagbestämmelser lett till osäkerhet hos både arbetsgivare och

anställda. Svea hovrätt och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

ha särskilt understrukit behovet av en reglering för småindustri och hantverk.

Jämväl kooperativa förbundet har betonat önskvärdheten av en lagstiftning

för det stora antal fall, där fasta uppgörelser liknande dem som

vanligen träffades inom storindustrien icke funnes. Krig smaterielverket har

anfört, att det framstode såsom en betänklig brist att några i lag givna

bestämmelser icke funnes angående rätt till uppfinningar vid statliga verk

och inrättningar. Denna brist gjorde sig desto starkare gällande, som statliga

myndigheter enligt verkets mening för närvarande icke torde kunna

träffa avtal rörande tjänstevillkor med annan än arvodesanställd personal.

Jämväl statens provningsanstalt har ansett det vara till fördel att klara

riktlinjer bleve uppdragna på förevarande rättsområde. Försvarets forskningsanstalt

har omtalat, att flera betydelsefulla frågor rörande uppfinningar

vid anstalten blivit vilande i brist på vägledande föreskrifter rörande

rätten till arbetstagares uppfinningar; en reglering av denna fråga måste

ur många synpunkter hälsas med tillfredsställelse. Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har understrukit, att frågan om statsanställdas rätt till

uppfinningar borde regleras i lag, medan styrelsen förklarat sig sakna

anledning att ingå på frågan, huruvida behov av en lagstiftning i ämnet

förelåge med avseende å arbetstagare i enskild tjänst.

Kommerskollegium, ingenjörsvetenskapsakademien och vissa i ärendet

hörda sammanslutningar ha emellertid, under hänvisning till den i januari

1946 träffade överenskommelsen mellan arbetsgivareföreningen och industritjänstemannaförbundet,

mer eller mindre starkt ifrågasatt behovet av en

lagstiftning på förevarande område.

Sålunda ha jernkontoret, arbetsgivareföreningen och industriförbundet

i ett gemensamt yttrande anfört följande.

Efter långvariga förhandlingar ha arbetsgivareföreningen och industritjänstemannaförbundet

träffat en överenskommelse om rätten till anställdas

uppfinningar. Enligt denna överenskommelse åtaga sig nämnda organisationer

att verka för att denna rätt i kollektivavtal, tjänstereglementen och

anställningskontrakt regleras enligt överenskommelsens normer. Dessa normer

innebära en noggrann avvägning mellan arbetsgivarens och arbetstaga
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

rens intressen samt inrättandet av en särskild skiljenämnd för slitande av

tvister. I denna överenskommelse har uppfinnarfrågan erhållit en reglering

som såväl arbetsgivare som arbetstagare inom industrien ansett sig

kunna godtaga. Det finnes anledning räkna med att denna reglering efter

hand kommer att bli gällande inom större delen av de avtalsslutande organisationernas

verksamhetsområden och därmed för det stora flertalet av de

arbetsgivare inom industrien, vilka för närvarande ha denna fråga reglerad

med sina arbetstagare, överenskommelsens regler torde också komma att

få en normerande verkan på innehållet i de avtal, som träffas utanför de

avtalsslutande organisationernas verksamhetsområden. Inom mycket stora

delar av näringslivet kommer sålunda den förevarande frågan att regleras

utan lagstiftning. I avvaktan på att närmare erfarenheter vinnas rörande

verkningarna av denna reglering vilja organisationerna starkt ifrågasätta

lämpligheten av att nu införa en lagstiftning på detta område. Därmed borde

i varje fall anstå till dess det tilläventyrs visar sig, att den ingångna överenskommelsen

icke kommer att tillgodose de anställda uppfinnarnas rättmätiga

intressen.

Kommerskollegium har ansett sig ej för närvarande kunna tillstyrka, att

kommitténs förslag lades till grund för lagstiftning i ämnet. Kollegiet har

därvid framhållit, att förslaget i väsentliga avseenden skilde sig från 1946

års överenskommelse. Detta gällde exempelvis så viktiga områden som i

vad mån arbetstagare skulle äga söka patent på uppfinning samt arbetsgivare

äga exploatera den. Redan detta förhållande gjorde, att största tvekan

måste hysas mot lämpligheten av förslagets fastställelse som lag. I varje

fall borde väl med lagstiftningsåtgärder anstå till dess det till äventyrs visade

sig att överenskommelsen och den rättspraxis, som i anslutning därtill

kunde utveckla sig, icke rättvist tillgodosåge av frågan berörda parters intressen.

Liknande synpunkter ha anlagts av ingenjörsvetenskapsakademien.

I ett yttrande av Stockholms handelskammare, till vilket kommerskollegium

hänvisar, har anförts bl. a. följande.

För anställda inom den större och medelstora industrien kan en lagstiftning

på förevarande område knappast anses vara av behovet påkallad. Kommittén

har emellertid motiverat den föreslagna lagstiftningen med att det

särskilt för arbetare inom småindustri och hantverk förekomme ett mycket

stort antal anställningsförhållanden, där några avtal om anställdas uppfinningar

icke alls förelåge. Även om denna uppgift är riktig, vilket förefaller

sannolikt med hänsyn till att målmedveten teknisk forskning icke bedrives

inom berörda områden av näringslivet i ens tillnärmelsevis samma grad

som inom den större industrien, är handelskammaren likväl icke övertygad

om att en laglig reglering för den skull är behövlig eller ens lämplig. Inom

sådan hantverksmässig eller småindustriell verksamhet, där uppfinningar

kunna väntas bli resultatet av de anställdas arbete, torde nämligen avtal

om arbetsgivarens rätt därtill mestadels träffas. Då sådana avtal icke förekomma,

torde delta bero på att man i allmänhet utgått ifrån, att arbetsgivaren

icke skall äga någon rätt till uppfinningen. Även om uppfinningen

T sådana fall tillkommit under tjänsteverksamhet och faller inom arbetsgivarens

verksamhetsområde torde den icke behöva vara att anse som ett led

i eller som en direkt följd av anställningen, och cn lagstiftning sådan som

den här föreslagna skulle alltså gå längre än vad man även på arbetsgivarehåll

anselt motiverat.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Jämväl allmänna lönenämnden, till vars yttrande försvarsväsendets lönenämnd

i allt väsentligt anslutit sig, har ställt sig tveksam till behovet av en

lagstiftning och anfört, att det inom nämnden satts i fråga, om man icke

tills vidare i huvudsak kunde stanna vid inrättandet av den av kommittén

föreslagna särskilda nämnden, vilken skulle kunna utöva ett normerande

inflytande på förevarande område.

Vad angår frågan huruvida 1946 års överenskommelse kan anses göra en

lagstiftning på förevarande område överflödig har tjänstemännens centralorganisation,

till vilken industri^änstemannaförbundet är anslutet, intagit

en annan ståndpunkt än motparten, i det att centralorganisationen i princip

tillstyrkt kommitténs förslag. Beträffande innebörden av 1946 års överenskommelse

har centralorganisationen anfört, att de anställda uppfinnarnas

rättigheter inom den privata industrien genom överenskommelsen betydligt

förbättrats i jämförelse med rättsläget enligt tidigare tillämpade uppfinnarklausuler,

vilka inneburit långtgående inskränkningar i arbetstagarnas

rätt att förfoga över sina uppfinningar. Visserligen innefattade överenskommelsen

större inskränkningar i arbetstagarens rätt än som ansetts böra

medgivas i kommitténs förslag, men överenskommelsen borde ses mot bakgrunden

av att de dittills gällande bestämmelserna ställt arbetstagaren helt

rättslös. Överenskommelsen innebure sålunda ett stort steg framåt.

Några av de remissinstanser som ifrågasatt, huruvida ett behov av lagstiftning

på förevarande område verkligen förelåge, ha till stöd för denna

sin uppfattning jämväl åberopat kommitténs eget uttalande, att det icke

kunde påstås att svåra och utbredda missförhållanden eller olägenheter

gjorde en lagstiftning oundgängligen nödvändig.

I detta sammanhang förtjänar nämnas, att krigsmaterielverket i en den

30 april 1948 dagtecknad skrivelse till chefen för justitiedepartementet starkt

understrukit behovet av en lagstiftning om rätten till statsanställdas

uppfinningar.

I skrivelsen anföres bland annat:

Frågor angående förvärv av rätt till anställdas uppfinningar ha i stor utsträckning

uppkommit inom försvaret såväl under det senaste kriget som

därefter. Med undantag för vissa under senaste kriget tillfälligt inrättade

organ — statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd

— ha försvarets myndigheter i allmänhet icke träffat generella avtal med

de hos myndigheterna anställda angående rätten till de uppfinningar som

de kunna komma att göra under sin anställning. Beträffande tjänstemän,

vilkas anställningsförhållanden regleras av de statliga avlöningsreglementena,

har hinder ansetts föreligga att träffa dylika avtal. Därtill kommer

att vid inplacering i lönegrad eller eljest vid bestämmande av avlöning

hänsyn icke kunnat tagas till eventuell framtida uppfinnarverksamhet från

den anställdes sida. Kronan synes sålunda lika litet som någon annan arbetsgivare

kunna hävda någon rätt till uppfinning, som gjorts i tjänsten,

ens när uppfinnaren haft ett direkt uppdrag att syssla med visst konstruktions-

eller liknande tekniskt arbete. Någon rätt torde för statens del endast

föreligga i de undantagsfall, då uppfinnaren direkt erhållit anvisning

om de vägar enligt vilka uppfinningen sedermera kommit till stånd. Dessa

förhållanden ha föranlett och föranleda fortfarande stora svårigheter för

försvarets myndigheter.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

21

Frågan om den ersättning, som skall tillkomma uppfinnare för upplåtande

av nyttjanderätt för försvarets räkning, har bedömts från fall till

fall. Uppgörelserna ha många gånger blivit beroende av föreliggande förhandlingssituation

och uppfinnarens större eller mindre beredvillighet att

gå Kronan tillmötes. För krigsinaterielverket har det därför varit mycket

svårt att i de fall, som handlagts av verket eller i vilka verket avgivit yttrande,

tillämpa några generella normer. Handläggningen av ersättningsfrågor

av förevarande slag skulle underlättas om de rättsliga grundvalarna

för parternas ömsesidiga anspråk voro åtminstone i huvudsak reglerade genom

lagstiftning.

Då Kronan enligt 7 § i lagen den 29 november 1946 med särskilda bestämmelser

om uppfinningar av betydelse för försvaret kan expropriera sådan

uppfinning, skulle Kronan visserligen icke behöva finna sig i vilken

ekonomiskt ogynnsam uppgörelse som helst. Emellertid har nyssnämnda

expropriationsbestämmelse ännu aldrig tillämpats och man kan hos myndigheterna

iakttaga en viss obenägenhet att hänskjuta frågor innefattande

skälighetsprövning av ersättningsbelopp till avgörande av domstol. På grund

av nu berörda förhållanden framstår det som synnerligen angeläget att

en lagstiftning i huvudsak byggande på det av 1945 års kommitté avgivna

förslaget snarast kommer till stånd. Särskilt skulle den i lagförslagets 9 §

avsedda nämnden kunna bli av största betydelse för åstadkommande av

större enhetlighet på detta område.

Inom det enskilda näringslivet träffa arbetsgivarna i allmänhet avtal

med sådana anställda, som syssla med forsknings- eller konstruktionsverksamhet,

angående rätten till av dem gjorda uppfinningar. Såsom ovan

angivits kunna emellertid avtal av denna karaktär i allmänhet icke träffas

mellan en statlig myndighet och de hos myndigheten anställda. För statsförvaltningens

del är behovet av en lagstiftning i ämnet synnerligen angeläget.

Det kan ifrågasättas, om icke i avvaktan på en allmän lagstiftning

provisoriska bestämmelser borde utfärdas rörande rätten till statsanställdas

uppfinningar.

En särskild fråga är, huruvida universitet och högskolor böra

undantagas från lagens tillämpning. Till detta spörsmål återkommer jag

i det följande.

Lagens allmänna karaktär ni. in.

Beträffande den avsedda lagens allmänna karaktär har kommittén ututtalat

den uppfattningen, att man borde gå fram med viss återhållsamhet.

Lagstiftningen borde undvika ett reglerande i fråga om detaljer och

inskränkas till generella föreskrifter om det mest väsentliga. Man finge betänka,

att det vore fråga om ett förut i lag oreglerat rättsområde. Erfarenhet

saknades alltså om vilken verkan lagbestämmelser härutinnan kunde

få för de berörda parterna.

Kommitténs uttalande angående den avsedda lagens allmänna karaktär

har lämnats utan erinran i flertalet yttrande n. Svenska industriens

patentingenjörers förening bär emellertid anmärkt, att i synnerhet arbetstagaren-uppfinnaren

komme att ha betydande olägenheter av att lagen,

därest den utformades enligt kommitténs förslag, i så stor utsträckning

måste tolkas mot bakgrunden av motiveringen. Några remissinstanser,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

däribland Svea hovrätt och försvarets forskningsanstalt, ha gjort gällande

att den av kommittén utarbetade lagtexten i vissa fall vore så kortfattad,

att man vid läsningen enbart av denna lätt kunde få den uppfattningen,

att innebörden av bestämmelserna vore en annan än motiven gåve vid

handen. Å andra sidan har Svea hovrätt förklarat sig anse det vara hättre,

att lagen i erforderlig utsträckning kompletterades genom avtal än att den

utbyggdes till ett invecklat komplex av mer eller mindre tvingande regler.

Såsom av den följande redogörelsen kommer att närmare framgå, ha likväl

åtskilliga instanser hemställt, att lagtexten på olika punkter måtte få

en fylligare utformning än kommittén föreslagit.

Beträffande frågan huruvida lagstiftningen bör vara dispositiv

eller icke har kommittén såsom sin uppfattning hävdat,

att full avtalsfrihet i princip borde råda på förevarande rättsområde.

Med hänsyn till att arbetstagaren enligt kommitténs mening i regel torde

intaga en svagare ställning än arbetsgivaren vid avtal dem emellan har

kommittén dock ansett, att de i förevarande hänseende väsentligaste intressena

för arbetstagaren-uppfinnaren borde skyddas genom tvingande bestämmelser.

Sådana har kommittén — såsom av den förut lämnade redogörelsen

framgått — ansett erforderliga på två punkter, nämligen dels när

det gällde arbetstagarens rätt till skälig ersättning för de av honom frånträdda

rättigheterna med avseende å hans uppfinningar och dels i fråga

om rätten till uppfinningar, som gjordes efter tjänsteförhållandets upphörande.

I övrigt har kommittén ansett stadgandena böra vara dispositiva. En

fråga som i detta sammanhang dryftats inom kommittén har varit, om

kollektivavtal skulle på dessa två punkter tillerkännas annan rättsverkan

än individuella överenskommelser. Kommittén, som i detta sammanhang

hänvisat till den mellan arbetsgivareföreningen och industri^änstemannaförbundet

i januari 1946 träffade överenskommelsen, har härom anfört,

att det visserligen vore ostridigt att arbetstagarna i en sammanslutning intoge

en starkare ställning än var och en av dem enskilt och att man därför

skulle kunna göra gällande att en arbetstagareförening vore mäktig

nog att vid en uppgörelse av här ifrågavarande slag själv tillvarataga sina

medlemmars intressen, men att kommittén likväl stannat vid att, då de

föreslagna tvingande bestämmelserna enligt dess mening ägde stor principiell

betydelse, de icke borde få sättas ur kraft genom kollektivavtal.

Ingen gensaga har i yttrandena riktats mot kommitténs uppfattning,

att full avtalsfrihet i princip bör råda på förevarande rättsområde.

Några remissinstanser ha emellertid anmärkt, att lagstiftningens dispositiva

karaktär blott framginge indirekt vid en jämförelse med de av kommittén

föreslagna tvingande reglerna. Denna metod har ansetts vara ägnad

att särskilt hos lekmän föranleda missförstånd och man har därför hemställt,

att lagtexten (2 §) måtte kompletteras med en bestämmelse, varav

direkt framginge, att lagen med vissa angivna undantag vore tillämplig endast

för så vitt ej annat vore avtalat eller eljest måste anses framgå av anställningsförhållandet.

För remissinstansernas inställning till frågan, huru
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

23

vida vissa bestämmelser böra vara av tvingande natur, redogöres i det följande.

I detta sammanhang må allenast nämnas, att skånska hovrätten

ansett det böra övervägas, om icke till skydd för arbetstagaren-uppfinnaren

borde i lagtexten införas den i några under senare år tillkomna lagar

förekommande bestämmelsen av innebörd att, därest tillämpning av villkor

som upptagits1 i avtal uppenbarligen strede mot god sed i rättsförhållandet

eller eljest vore otillbörlig, villkoret måtte jämkas eller lämnas utan

avseende.

I fråga om terminologien må anmärkas, att begreppet arbetstagare

använts i kommittéförslaget. Kommittén har härom framhållit, att

samma term använts i ett flertal på senare tid tillkomna lagar, bl. a. lagen

den It september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt och lagen den

29 juni 1945 om semester.

Under vilka omständigheter bör en arbetsgivare äga rätt till sina

arbetstagares uppfinningar och bur långt bör denna

rätt sträcka sig?

Kommittén.

Enligt nuvarande svensk rätt torde, såsom förut nämnts, en arbetsgivare

icke ha någon rätt till en arbetstagares uppfinningar, såvida ej sådan rätt

uttryckligen överenskommits eller får anses framgå av anställningsförhållandet

eller av övriga omständigheter i samband med uppfinningen. Såsom

kommittén framhållit, är det emellertid vanligt, att arbetsgivarna genom avtal

försäkra sig om rätten till de anställdas uppfinningar. Enligt kommitténs

mening kunna dessa anspråk från arbetsgivarnas sida under vissa förutsättningar

vara berättigade. Kommittén har härom anfört följande.

I äldre tider torde uppfinnaren ha kunnat till stor del själv bekosta utexperimenterandet

av sina uppfinningar och själv ombesörja exploaterandet

av desamma. Genom teknikens och industriens frammarsch, som medfört

genomgripande ändringar i fråga om det tekniska forsknings- och utvecklingsarbetets

metoder och resurser, ha uppfinnarverksamheten och uppfinningarnas

utnyttjande emellertid kommit att i stor utsträckning kräva

allt mera betydande kapitalutlägg. På grund härav har uppfinnarverksamheten

från att tidigare ha uppburits väsentligen av enstaka »fria» uppfinnare

mer och mer knutits till industriföretagen, där uppfinnararbete numera

i mycket stor omfattning utföres av anställda, ofta av flera i samverkan.

Patentskyddet tjänar för den skull, mer än tidigare, de facto, såsom ett medel

att, förutom att löna uppfinnaren för hans prestationer, även lämna någon

säkerhet för det kapital, som lägges ned på uppfinningarnas utexperimenterande

och exploaterande. Den medverkan, som sålunda i vissa fall lämnas

av arbetsgivaren, liksom även arbetsgivarens intresse av att icke genom arbetstagarens

åtgöranden utsättas för konkurrens från andra företagares sida

synas motivera, att arbetstagaren icke under alla omständigheter skall

äga alt fritt förfoga över sin rätt till uppfinningen. Även oavsett kapitalutlägget

kan i vissa fall en sådan medverkan från arbetsgivarens sida, som

motiverar inskränkningar i arbetstagarens fria förfogande, anses föreligga,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

då, såsom ofta är fallet, företagets utrustning och materiel utnyttjats för

uppfinningens åstadkommande eller arbetstagaren genom sin tjänst hos arbetsgivaren

erhållit uppslaget till uppfinningen eller rent av utfört densamma

efter anvisningar från företagets sida.

Med utgångspunkt härifrån och med hänsyn tagen till parternas insatser

för uppfinningarnas tillkomst har kommittén, såsom förut nämnts, gjort

en uppdelning av uppfinningarna i tre olika kategorier — tjänsteuppfinningar,

övriga uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde och

fria uppfinningar -— vilken uppdelning kommittén ansett böra läggas till

grund, när det gällde att reglera arbetsgivarnas anspråk.

Beträffande tjänsteuppfinningarna säger sig kommittén ha

haft uppmärksamheten fästad på ett särskilt slag av uppfinningar, som

bruka benämnas etablissementsuppfinningar eller, med ett modernare uttryck,

företagsuppfinningar. Härmed förstodes uppfinningar, som tillkommit

inom ett företag med hjälp av dess materiel och samlade erfarenheter

och under en så obestämd samverkan mellan ett flertal personer inom företaget,

att man icke ansåge sig kunna utpeka någon eller några bestämda

uppfinnare. Möjlighet till erhållande av patent på sådana uppfinningar i

företagets namn och utan angivande av någon uppfinnare förelåge i vissa

främmande länder. Då den svenska patentförordningen emellertid icke

erkände denna art av uppfinningar utan fordrade att vid ansökan om patent

bestämd uppfinnare skulle uppgivas, har kommittén icke funnit det

lämpligt att införa begreppet företagsuppfinningar i srtt lagförslag.

För att en uppfinning skall vara att hänföra till kategorien tjänsteuppfinningar

har kommittén, såsom förut nämnts, krävt att uppfinningens tillkomst

stode i samband med arbetstagarens tjänsteverksamhet. Detta samband

kunde föreligga på olika sätt, ehuru en fordran borde vara, att sambandet

icke vore tillfälligt eller långsökt. Uppfinningen kunde ha tillkommit

såsom ett led i arbetstagarens tjänsteutövning. Men så behövde icke

ovillkorligen vara fallet. Det kunde vara tillräckligt, att det arbete, arbetstagaren

hade att utföra, givit honom uppslaget till uppfinningen eller tjänat

som underlag vid uppfinningsidéns utarbetande. Även ett utnyttjande av

arbetsgivarens utrustning eller material under sådana förhållanden, att utnyttjandet

kunde sägas utgöra en väsentlig förutsättning för uppfinningens

tillkomst, kunde föranleda att sådant samband, som här avsåges, ansåges

vara för handen.

Angående innebörden av begreppet arbetsgivarens verksamhetsområde

hänvisas till specialmotiveringen.

Kommittén har funnit det rimligt, att arbetsgivaren tillerkännes viss rätt

till s. k. tjänsteuppfinningar. Som skäl härför anföres i betänkandet:

I fråga om sådana uppfinningar kan man såsom regel utgå från att

arbetstagaren icke skulle kunnat göra uppfinningen eller praktiskt fullkomna

sin idé, därest han ej haft tillgång till exempelvis arbetsgivarens lokaler,

verktyg eller andra hjälpmedel och kunnat utnyttja företagets samlade

erfarenheter på området, eller att han i alla händelser haft avsevärd nytta

härav vid uppfinningens frambringande. Förhållandena kunna även vara så
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 101

dana, att uppfinningen faktiskt tillkommit på grund av uppdrag av arbetsgivaren

efter dennes uppslag och anvisningar. Arbetsgivaren har således

en viss andel i uppfinningens tillkomst. Läget kan vara sådant, att han är

att betrakta som meduppfinnare. Även om så icke är fallet, synes det emellertid

skäligt, att arbetsgivaren för de kostnader och det arbete, han härvid

nedlagt, erhåller någon rätt till arbetsresultatet, uppfinningen. Det har på

sina håll gjorts gällande, att det för rätten till en uppfinning vore ovidkommande,

vems material och hjälpmedel uppfinnaren begagnat sig av i uppfinningsarbetet,

och var han förvärvat den kunskap och de erfarenheter,

som satt honom i stånd att göra uppfinningen; möjligen skulle därav kunna

uppstå vissa ersättningsanspråk. Även om i allmänhet ett användande

av annans material eller hos annan gjorda rön icke kan i och för sig grunda

en rätt för denne till därav vunna arbetsresultat, torde dock, när det gäller

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, en modifikation av

detta betraktelsesätt vara motiverad, såvitt angår uppfinningar. Arbetsgivarens

hjälpmedel och erfarenheter av teknisk art ha ofta av denne förvärvats

för stora kostnader, och de äro icke avsedda att ställas till förfogande

för allmänheten eller för en vidare krets än arbetsgivarens eget företag.

Kommittén har därefter diskuterat, hur långt den arbetsgivaren tillkommande

rätten till tjänsteuppfinningar skulle sträcka sig. Härom anföres:

Man kan tänka sig hela rätten till uppfinningen, innefattande bland annat

rätt att söka och erhålla patent på densamma, eller också endast en rätt att

för egen del nyttja uppfinningen i sin verksamhet. Enligt komitténs mening

föreligga ej tillräckliga skäl att låta ingreppet i arbetstagarens fria

förfogande omfatta mer än en utövningsrätt för arbetsgivaren av det senare

"slaget. En sådan rätt kan anses vara en rimlig konsekvens av tjänsteförhållandet.

Det skulle vara obilligt gentemot arbetsgivaren, om denne skulle

kunna mot sin vilja betagas möjligheten att i sin egen verksamhet utöva

de uppfinningar, som där tillkommit, under det att en konkurrent skulle

bli i tillfälle att tillgodogöra sig dem. Å andra sidan skulle en regel, som

för avtalslösa fall gåve arbetsgivaren en vidsträcktare rätt än nyss nämnts,

göra alltför mycket våld på uppfinnaren-arbetstagarens rättsliga integritet.

Denne bör med nyssnämnda undantag kunna förfoga över uppfinningen,

alltså även söka och erhålla patent å densamma samt överlåta uppfinningen

till annan. I detta sammanhang bör påpekas, att förhållandena kunna

vara sådana, att arbetsgivaren icke har möjlighet att exploatera uppfinningen

i den utsträckning, som svarar mot dess betydelse, och att, om

arbetsgivarens rätt sträckte sig längre, uppfinningen därför till förfång för

såväl arbetstagaren som det allmänna kanske icke komme att helt utnyttjas.

Den arbetsgivaren medgivna rätten att nyttja den anställdes uppfinning

bör ej vara inskränkt till Sverige utan avse även utlandet. Arbetsgivarens

verksamhet kan nämligen många gånger helt eller företrädesvis gälla fabrikation

för export och i vissa fall delvis också vara förlagd i främmande

länder.

Den rätt, som lagen sålunda skulle tillerkänna arbetsgivaren, maste sa

avgränsas, att denne äger utöva uppfinningen utan hinder från arbetstagarens

sida, vilket innebär, att arbetstagaren icke kan föra intrångstalan

mot arbetsgivaren på grund av utövningen. Ovillkorlig utövningsrätt kan

arbetsgivaren icke erhålla, ty förhållandena kunna vara sådana, att varken

uppfinnaren själv eller hans rättsinnehavare äger utöva uppfinningen utan

medgivande av annan patenthavare, nämligen där uppfinningen icke kan

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

utövas, utan att samtidigt annan patenterad uppfinning kommer till utövuncf

^*1^ ar °^a och ^an vanligen ej klarläggas utan en ingående

För den händelse arbetsgivaren icke skulle känna sig tillgodosedd med

att erhålla allenast en utövningslicens eller s. k. enkel licens borde det enligt

kommitténs mening stå honom öppet att söka tillförsäkra sig större

rätt genom att träffa en frivillig uppgörelse härom med arbetstagaren-uppfinnaren.

Arbetstagaren finge därvid principiellt samma ställning som en

fri uppfinnare. Kommittén har dock ansett, att arbetsgivaren i fråga om

tjänsteuppfinningar borde under viss tid ha en företrädesrätt att förvärva

en mera omfattande rätt till uppfinningen. Arbetstagaren skulle därför under

berörda tid ej få själv utöva uppfinningen eller till annan än arbetsgivaren

upplåta rätt till densamma. Kommittén har vidare ansett det med

hänsyn till arbetsgivarens intressen motiverat, att arbetstagaren under samma

tid vore underkastad vissa andra begränsningar i sin fria förfoganderätt

i syfte att bevara sekretessen omkring uppfinningen. Beträffande företrädesrättens

närmare innebörd har kommittén uttryckligen framhållit, att

arbetstagaren skulle äga att fritt pröva samt antaga eller förkasta av arbetsgivaren

erbjudna villkor. Därest förhandlingarna om villkoren för överlåtelse

av en tjänsteuppfinning icke ledde till resultat innan fristen gått till

ända, finge arbetstagaren därefter anses ha full dispositionsrätt över uppfinningen,

dock med det förbehållet att arbetsgivaren, därest han så påfordrade,

skulle vara garanterad rätten att få utöva uppfinningen i sin

egen verksamhet.

Beträffande den andra kategorien av uppfinningar, övriga uppfinningar

inom arbetsgivarens verksamhetsområde, har

kommittén anfört, att då arbetstagaren här presterat något som saknade

direkt samband med hans arbetsuppgifter, arbetsgivaren i detta fall ej kunde

sägas ha bidragit i samma utsträckning till uppfinningens tillkomst som

vid tjänsteupptinningarna, ehuru det vore möjligt, att arbetstagaren genom

sin anställning i företaget fått impulsen till uppfinningen och även beträffande

detta slag av uppfinningar i viss mån tillgodogjort sig företagets resurser

i ett eller annat avseende. Här talade alltså ej samma skäl för arbetsgivaiens

rätt till arbetsresultatet. Dock vore det enligt kommitténs uppfattning

otillfredsställande —— särskilt med hänsyn till den arbetstagarens

trohetsplikt gentemot arbetsgivaren, som ansåges följa av ett anställningsförhållande

— om arbetsgivaren till förmån för sina konkurrenter skulle

gå miste om möjligheten att nyttja en uppfinning, som framkommit inom

hans företag och avsåge hans verksamhetsområde. Arbetsgivaren borde därför

i fråga om dessa uppfinningar, på enahanda sätt som beträffande tjänsteuppfinningar,

tillerkännas företrädesrätt under viss tid att inträda såsom

arbetstagarens rättsinnehavare.

Beträffande slutligen den tredje kategorien av uppfinningar, de fria

uppfinningarna, syntes enligt kommitténs mening knappast några

skäl tala för en inskränkning i uppfinnarens rätt till uppfinningen. Arbets
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

27

givaren torde där icke ha på något sätt bidragit till uppfinningen, så att

han kunde anses ha någon andel i dess tillkomst. En sådan uppfinning borde

därför likställas med uppfinning, gjord av person, som icke stode i anställningsförhållande

till företagaren.

Kommittén har framhållit, att det givetvis kunde uppstå oenighet mellan

parterna, när det gällde att avgöra till vilken kategori — tjänsteupplinningar,

övriga uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde eller

fria uppfinningar — en viss uppfinning vore att hänföra. Sådan tvist kunde

då i sista hand hänskjutas till domstol. I åtskilliga av de anställningsavtal,

av vilka kommittén tagit del, förekomme en bestämmelse om att det skall

tillkomma arbetsgivaren att ensam avgöra, till vilken kategori arbetstagarens

uppfinning skulle hänföras. Det vore klart, anför kommittén, att arbetsgivaren

därigenom tillförsäkrade sig ett avgörande inflytande på arbetstagarens

rätt till uppfinningen. Det kunde därför ifrågasättas att genom

tvingande bestämmelser förhindra överenskommelser av denna och liknande

art, där det kunde befaras, att den svagare partens, arbetstagarens, intressen

kunde bli lidande. Då emellertid denne under alla omständigheter skulle

ha rätt att erhålla skälig ersättning för vad han avstode av sin rätt till

uppfinningen, hade kommittén icke ansett sådana bestämmelser erforderliga.

För att arbetsgivaren skulle bli i tillfälle att göra anspråk på den rätt,

som enligt kommitténs mening borde tillkomma honom med avseende å

andra uppfinningar än fria uppfinningar, har kommittén föreslagit, att

arbetstagaren skulle vara förpliktad att utan dröjsmål lämna arbetsgivaren

underrättelse om uppfinningar, som fölle inom arbetsgivarens verksamhetsområde.

Kommittén har ansett, att dess lagförslag utformats på ett sådant sätt, att

lagen vore ägnad att utan olägenheter tillämpas å arbetstagare i såväl allmän

som enskild tjänst. Att staten såsom arbetsgivare skulle erhålla en

annan ställning i förevarande avseende än arbetsgivare i allmänhet syntes

kommittén principiellt oriktigt och dessutom kunna leda till för staten

oförmånliga konsekvenser. Skulle staten tilläggas större förmåner än den

enskilde arbetsgivaren — och det vore väl detta alternativ, som närmast

skulle sättas i fråga — kunde följden bli, att staten, som även eljest hade

svårigheter vid konkurrensen med de enskilda arbetsgivarna om den kvalitativt

bättre arbetskraften, finge det än svårare att hävda sig i denna konkurrens.

Därest det för vissa områden av den statliga administrationen befunnes

erforderligt att — där ej lagens bestämmelser vore tvingande —

ersätta dessa med andra föreskrifter, kunde så ske genom avtal med de anställda.

Det syntes lämpligt, att sådana avtal, så långt det vore möjligt, vore

av enhetligt innehåll, varför utfärdande av formulär till normalkontrakt

borde övervägas. I vissa fall kunde måhända i stället för avtal ifrågakomma

tjänsteföreskrifter eller instruktionsbestämmelser, vilka i så fall jämväl

borde så vitt möjligt förenhetligas och för de anställda göras tillgängliga

vid anställningstillfället. En annan sak vore, när staten i vissa sammanhang

uppträdde icke som arbetsgivare i vanlig mening utan som företrädare

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl Maj:ts proposition nr 101.

för livsviktiga samhällsintressen. Med hänsyn till rikets försvar kunde det

måhända befinnas nödvändigt att utsträcka statens befogenheter utöver

vad som eljest borde gälla. Enligt kommitténs mening borde dock, om sådana

bestämmelser ansåges erforderliga, dessa icke meddelas i förevarande

lag utan genom särskild lagstiftning.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att enligt kommitténs förslag

arbetsgivaren icke tvångsvis skulle äga förvärva annan rätt till en tjänsteuppfinning

än utövningsrätt eller s. k. enkel licens. Kommittén har diskuterat,

huruvida arbetsgivaren skulle äga överlåta den nyttjanderätt, som

han förvärvat. Härom har kommittén anfört, att enligt nuvarande rättsuppfattning

en enkel licens i regel icke torde kunna utan patenthavarens

medgivande överlåtas annat än tillsammans med den rörelse, för vilken

den meddelats. Den arbetsgivaren i förevarande fall på särskilda grunder

tillerkända rätten borde enligt kommitténs mening icke anses överlåtbar i

vidare mån än nu nämnts. Då licensrätt, varom här vore fråga, icke kunde

överlåtas till annan, bleve för forskningsinstitut och liknande institutioner

följden den, att om det gällde uppfinningar som de icke kunde använda

i sin verksamhet, de saknade möjlighet att ekonomiskt utnyttja licensrätten.

Ansåges för deras vidkommande önskvärt, att de sattes i tillfälle att till

annan överlåta nyttjanderätten, vore det nödvändigt att de betingade sig

möjlighet därtill genom avtal med de anställda.

Såsom förut nämnts har en ledamot av kommittén, civilingenjören Dahlberg,

avgivit ett särskilt yttrande, i vilket han föreslagit, att arbetsgivaren

i vissa fall skulle vara berättigad att även mot arbetstagarens vilja förvärva

uteslutanderätt och ej blott nyttjanderätt till en tjänsteuppfinning.

Dahlberg anför:

Enligt det av kommitténs majoritet omfattade förslaget kan en arbetsgivare

mot arbetstagarens vilja i ett avtalslöst fall aldrig tillerkännas större

rätt än att han ej av arbetstagaren kan hindras att utnyttja uppfinningen

i sin egen verksamhet. Arbetsgivaren kan sålunda inte under några förhållanden

helt få tillgodonjuta sig resultatet och staten kan icke erhålla uteslutanderätt

till en försvarsuppfinning. Och hur överväldigande ett forskningsinstituts

samlade insats i tillkomsten av en uppfinning än är, kan det

endast erhålla utövningslicens, som det i regel ej kan nyttiggöra, då den ej

kan överlåtas. En enskild uppfinnare slutligen måste ställa sig betänksam

vid anställandet av arbetskraft för slutexperimenterande och fullföljande av

en av honom gjord uppfinning om medarbetaren kan anse sig ha rätt till

resultat, som tillkommit vid arbete även efter direkt givna anvisningar.

I verkligheten är emellertid i ett stort antal fall förhållandena icke alls

de, som ovan skisserats. Mycket ofta torde sålunda av anställningsförhållandena

följa, att all rätt till uppfinningen övergått till arbetsgivaren, då ett

tyst avtal härom måste anses föreligga. Uteslutes i här föreslagen lag

vad jag i brist på lämpligare namn skulle vilja kalla arbetsgivareuppfinningar,

nämligen uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde och

arbetstagarens tjänsteverksamhet, till vilka arbetsgivaren både uppställt

problemen och lämnat de anvisningar, som lett till uppfinningarna, kan

detta lätt medföra, att arbetstagaren tror sig ha en rätt, som han i verkligheten

ej har, och att han därför på grund av denna brist i lagen förorsakar

både sig själv och arbetsgivaren onödiga kostnader.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungi. Maj:ts proposition nr 101.

Arbetsgivareuppfinningar enligt ovan äro vanliga dels bland enskilda uppfinnare,

dels vid forskningsinstitut. En uppfinnare har t. ex. löst ett visst

problem men behöver anställa en eller flera personer för dess utexperimenlering

och fullföljande i olika riktningar. Härvid yppa sig ofta nya möjligheter

till patentering. Den till grund för dessa patent liggande uppfinningen

torde i de flesta dylika fall få anses vara gjord på arbetsgivarens

uppdrag. Arbets- eller uppdragsgivaren har allmänt ansetts vara uppfinnarens

rättsinnehavare i avseende på dylika uppfinningar och äga den rätt

till in- och utländska patent, som därav kan härledas. Denna uppfattning

torde ock vara allmänt gällande i utländsk rättspraxis. (Hasselrot: Patenträttsliga

uppsatser 1914, jämför ock Undén: översikt över den svenska patenträtten

1915.)

För forskningsinstituten är saken analog men av annan storleksordning.

Här ställas stora materiella och andliga resurser till förfogande för lösande

av problem efter ofta strängt uppdragna linjer. Många av de resultat, som

i detta arbete uppnås, kunna patenteras. Mången gång är det så gott som

omöjligt att direkt angiva vem som egentligen är att betrakta som uppfinnare.

Man har exempelvis funnit att kalcium vid inblandning i en legering

vid ett visst procenttal ger en optimal effekt, som kan patenteras. Det

är troligt att andra metaller, t. ex. magnesium, kan uppvisa liknande resultat,

likaledes patenterbara. Ett antal personer givas då i uppdrag att efter

fullkomligt parallella linjer var för sig undersöka en viss begränsad del

av det sannolika området. Om en lösning finnes enligt de lämnade anvisningarna

måste en av dem finna det sökta procenttalet, men det kan ej vara

förenligt med rättskänslan att den som ställde problemet och lämnade anvisningarna

till dess lösande mot den speciella problemlösarens bestridan

ej skulle tillerkännas större rätt än, att han finge använda uppfinningen i

sin egen verksamhet.

I fall som ovan angivits kan det ej anses rimligt, att en arbetstagare skall

kunna beröva arbetsgivaren möjligheten att nyttiggöra uppfinningen utanför

sin egen verksamhet och det skulle medföra stora frestelser till försök

att sälja nyttjanderätten till konkurrerande arbetsgivare, som ej haft kostnader

för experimentarbeten och som därför kunde förväntas betala mer.

Även om i många dylika fall rättvisa skulle kunna vinnas och dom fällas

genom tillämpning av allmänna avtalslagen eller av lagen mot illojal konkurrens,

kan det likväl anses lämpligt med en kodifikation här i samband

med att frågan om rätten till uppfinningar mellan arbetsgivare och arbetstagare

i övrigt regleras.

Med denna motivering har Dahlberg föreslagit, att 3 § skulle erhålla följande

lydelse:

Arbetstagare, som under den tid tjänsteförhållandet består gör en uppfinning,

vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde,

skall utan dröjsmål lämna arbetsgivaren underrättelse om densamma.

Faller uppfinningens utnyttjande inom arbetsgivarens verksamhetsområde

men dess tillkomst utanför arbetstagarens tjänsteverksamhet äger arbetsgivaren

företrädesrätt att genom överenskommelse inom sex månader från

underrättelsen förvärva rätt till uppfinningen.

Faller uppfinningens utnyttjande inom arbetsgivarens verksamhetsområde

och har den tillkommit genom självständigt arbete av arbetstagaren

inom dennes tjänsteverksamhet äger arbetsgivaren genom meddelande till

arbetstagaren inom sex månader från underrättelsen förvärva rätt att utan

hinder från arbetstagaren i sin verksamhet utöva uppfinningen inom och

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

utom riket. Önskar arbetsgivaren förvärva större rätt till uppfinningen äger

han företrädesrätt att genom överenskommelse inom samma tid förvärva

dylik rätt.

Faller uppfinningens utnyttjande inom arbetsgivarens verksamhetsområde

och har den tillkommit enligt av arbetsgivaren lämnade anvisningar i

arbete på ett av arbetsgivaren uppställt problem äger denne genom meddelande

till arbetstagaren inom sex månader från underrättelsen förvärva ensamrätt

till uppfinningen.

Yttranden.

Det av kommitténs majoritet framlagda förslaget har biträtts eller lämnats

utan erinran i ungefär tjugufem yttranden, medan något mer än ett

tjugutal remissinstanser understött den Dahlbergska reservationen eller

eljest ansett, att majoritetens förslag i olika hänseenden alltför litet tillgodosåge

arbetsgivarens berättigade intressen. Ingen remissinstans har gjort

gällande, att majoritetens förslag vore otillfredsställande ur arbetstagarnas

synpunkt. I ett enda yttrande — avgivet av statsverkens ingenjör sförbund

—- har emellertid yrkats, att den av majoriteten förordade regleringen måtte

erhålla tvingande karaktär, så att det alltså icke skulle stå arbetsgivaren

fritt att genom avtal med arbetstagaren tillförsäkra sig en vidsträcktare rätt

än majoritetens förslag innebure. Vidare har landsorganisationen, som dock

ansett att avtalsfrihet i princip borde råda på förevarande rättsområde, till

skillnad mot kommittén förordat, att i lagen infördes en tvingande bestämmelse

av innehåll att avtal, som tillerkände arbetsgivaren ensamrätt att avgöra

till vilken kategori en uppfinning vore att hänföra, skulle vara utan

verkan. Ett sådant avtal måste nämligen enligt landsorganisationens mening

stå i strid med den föreslagna lagens syfte, och det vore knappast

riktigt att, såsom kommittén hävdat, arbetstagarens intresse av en uppfinnings

rubricering allenast hänförde sig till ersättningsfrågan.

Av de remissinstanser, vilka granskat kommittéförslaget ur mera allmänna

synpunkter och som därvid icke funnit anledning till erinran mot majoritetens

ståndpunkt, må här nämnas Svea hovrätt, Göta hovrätt, skånska

howätten, Stockholms rådhusrätt, arméförvaltningen, flggförvaltningen,

järnvägsstgrelsen, statens uppfinnarnämnd, landsorganisationen, tjänstemännens

centralorganisation och statsverkens ingenjörsförbund. Några av

dessa instanser ha icke alls berört den Dahlbergska reservationen, medan

andra uttryckligen avvisat densamma. Sålunda har tjänstemännens centralorganisation

bestämt avstyrkt reservantens förslag under åberopande av att

man borde framgå med största försiktighet på detta i lag hittills icke reglerade

område och i stället, såsom i kommitténs förslag också skett, lämna

största möjliga utrymme åt det fria avtalet. Arbetsgivaren syntes för övrigt,

anför centralorganisationen vidare, även enligt kommitténs förslag vara i

viss mån tillgodosedd på de punkter, i vilka reservanten önskat en ändring,

i det att kommittén i den speciella motiveringen uttalat, att ett avhändande

helt eller delvis av rätten till en uppfinning ej alltid behövde ske genom

uttryckligt avtal utan under vissa omständigheter, t. ex. om arbetstagaren

anställts för att bearbeta ett av arbetsgivaren närmare angivet problem,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

borde kunna anses framgå av anställningsförhållandet. Centralorganisationen

har slutligen framhållit, att reservantens förslag lede av oklarhet och

kunde giva upphov till många tvister. Svea hovrätt har anfört, att de föreslagna

bestämmelserna syntes lämpligt avvägda för de förhållanden där

behovet av en reglering torde vara störst, nämligen för arbetare samt för

småindustri och hantverk, men att kommitténs förslag, frånsett de delar i

vilka åt detsamma givits tvingande karaktär, däremot icke kunde anses lika

väl lämpat för större industriföretag eller tekniska forskningsinstitut, där

arbetstagare ofta särskilt anställdes för konstruktions- eller forskningsarbete.

I dessa fall finge arbetsgivaren anses berättigad kräva större rätt till

de uppfinningar som gjordes av de anställda. Enligt hovrättens mening

skulle emellertid föga vara vunnet, om man genomförde en lagstiftning

som bättre tillgodosåge dessa arbetsgivares intressen, exempelvis på sätt reservanten

föreslagit. Hovrätten utginge nämligen ifrån att en lagstiftning

i förevarande ämne, vilken utformning den än erhölle, åtminstone vid de

större industriföretagen i stor utsträckning komme att sättas ur kraft genom

avtal med arbetstagarna. Den fördel, som ändock måhända skulle

kunna vinnas med en lagstiftning utbyggd enligt reservantens förslag, skulle

dessutom motverkas av att i lagen bleve införd ytterligare en tämligen svåravgränsad

kategori av uppfinningar med därav följande tolkningssvårigheter

och osäkerhet. Statens uppfinnar nämnd har funnit de tankar, som

låge till grund för reservationen, i viss mån beaktansvärda, men nämnden

har likväl icke kunnat tillstyrka reservationen. Nämnden har i stället hänvisat

arbetsgivarna att sluta avtal med arbetstagarna. Beträffande de fall,

då den anställde endast utförde arbeten enligt uppdragsgivarens direkt lämnade

anvisningar, torde för övrigt enligt nämndens mening uppdragsgivaren

vara att betrakta som uppfinnare.

De remissinstanser, som hävdat att majoritetens förslag alltför litet tillgodosåge

arbetsgivarens intressen, representera både statliga myndigheter

och det enskilda näringslivet. Bland de statliga myndigheterna

märkas hovrätten för Övre Norrland, överbefälhavaren, marinförvaltningen,

krig smaterielverket, försvarets fabriksstyrelse, telegrafstyr elsen, byggnadsstyrelsen

samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bland näringslivets organisationer

jernkontoret, arbetsgivareföreningen, industriförbundet, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation samt kooperativa förbundet. Jämväl

svenska uppfinnareföreningen och svenska industriens patentingenjörers

förening ha kritiserat majoritetens ståndpunkt.

Iirigsmaterielverket har ägnat kommittéförslaget en mycket ingående

granskning såväl ur allmänna synpunkter som under särskilt beaktande av

statens intressen såsom arbetsgivare. Verket har i huvudsak anfört följande.

Enligt gängse avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare har den förre

ensamrätt till uppfinningar, som ligga inom ramen för hans verksamhet

eller avse användningen av hans fabrikat. Då de föreslagna lagbestämmelserna

med allenast två undantag skola vara dispositiva, torde tillkomsten

av den föreslagna lagen icke medföra någon förändring i huvudsak av rätts
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

förhållandet mellan enskilda arbetsgivare och arbetstagare uti förevarande

hänseende. Enligt verkets förmenande är det emellertid mindre lämpligt

att införa dispositiva lagbestämmelser av väsentligen annat innehåll än vad

numera är brukligt vid överenskommelser på ifrågavarande område. Därest

bestämmelserna i lagförslaget i stället anslutits till rättsläget mellan parterna,

sådant detta i allmänhet är avtalsmässigt reglerat, skulle lagen i en

helt annan omfattning än nu torde bli fallet ha kunnat verka normerande

på förevarande rättsförhållande inom det enskilda näringslivet.

Den föreslagna lagstiftningen torde sålunda till stor del icke komma att

tillämpas på rättsförhållandet mellan enskilda arbetsgivare och arbetstagare,

vilket i stället regleras genom privata överenskommelser. Enligt kommittén

bör det stå arbetsgivaren öppet att söka tillförsäkra sig större rätt

genom avtal, om han icke skulle känna sig tillgodosedd med den i lagförslaget

angivna utövningsrätten. För statens vidkommande synes dock härigenom

frågan återföras till utgångspunkten för Elliots utredning. Såsom

däri framhållits, utgöra regleringar genom såväl avtal som tjänstgöringsföreskrifter

svårframkomliga vägar. Statliga myndigheter torde för närvarande

icke kunna träffa avtal rörande tjänstevillkor med annan än arvodesanställd

personal. Det kan även ifrågasättas, om det är riktigt eller möjligt

att reglera hithörande förhållanden genom föreskrifter i myndigheternas

instruktioner. I varje fall vore det föga översiktligt, om ifrågavarande

regler fördelades över ett flertal författningar eller ock endast återfunnes

i särskilda normalavtal. Verket måste sålunda framhålla betydelsen av en

även för statlig verksamhet reglerad lagstiftning på detta område. Härvid

får emellertid avvägningen mellan parternas intressen icke vara sådan, att

den statliga forsknings- och konstruktionsverksamheten hämmas, eller

medför en väsentlig skillnad mellan avtalsbunden och avtalslös praxis, varigenom

statliga verk och institutioner skulle tvingas arbeta under ogynnsammare

förhållanden än den privata industrien. Vid en avvägning mellan

arbetsgivarens och arbetstagarens intressen synes det i stället verket nödvändigt

att som huvudsaklig bedömningsgrund lägges samhällets behov av

en i möjligaste mån fruktbärande uppfinningsverksamhet, så att icke densamma

nedsättes genom på andra grunder verkställd intresseavvägning.

Det låter sig sålunda icke utan vidare göra att jämställa arbetstagare med

fri uppfinnare, som ju vanligen har att med en lyckad uppfinning finansiera

flera misslyckade, under det att arbetstagaren icke behöver göra sig något

bekymmer i sådant hänseende. Beträffande en sådan avvägning framhålles

i statsrådsdirektiven den 6 mars 1945 för utredningen, att behörig hänsyn

borde tagas till det förhållandet, att den nödvändiga stimulansen för uppfinnarverksamheten

kunde tänkas bortfalla, om de anställdas rätt till av

dem gjorda uppfinningar i allt för hög grad beskures. Verket får emellertid

framhålla, att arbetsgivaren även behöver stimulans att främja uppfinnarverksamheten.

Enligt verkets förmenande kan det starkt ifrågasättas, huruvida

den av kommittén företagna avvägningen mellan arbetsgivarens och

arbetstagarens intressen kan anses på tillfredsställande sätt tillgodose den

förra parten.

I synnerhet torde de praktiska konsekvenserna av denna intresseavvägning

vara värda uppmärksamhet beträffande det slag av uppfinningar, som

kommittén kallar etablissementsuppfinningar eller företagsuppfinningar.

Utvecklingen har lett till att flertalet uppfinningar numera göras av personer

i annans tjänst. Uppfinnarverksamheten rationaliseras och koncentreras

till storindustriens laboratorier, vilket medför, att en uppfinning numera

alltmer sällan är resultatet av en enda mans arbete. Arbetsgivaren

uppställer bland annat problemet och sörjer för att fortskridande arbetsre
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

33

sultat av samtliga anställda stå till arbetstagarens förfogande. Vem som

erhåller det uppdrag, som möjliggör problemets lösning, kan vara en tillfällighet.

Att en arbetstagare i sådant fall skall anses vara ensam uppfinnare

synes kunna leda till hemlighetsmakeri, ingivande av patentansökningar

på oprövade projekt m. in.

Verket önskar framhålla, att arbetsgivaren främst har intresse av att

kunna så förfoga över arbetstagarens uppfinningar, att han icke behöver

befara konkurrens från annat företag, som förvärvat rätt till uppfinningen

av arbetstagaren. Endast om arbetsgivaren har möjlighet att på förhand beräkna

lönsamheten av sin forsknings- och konstruktionsverksamhet kan

samhället påräkna hans fulla insatser för uppfinnarverksamhetens främjande.

Arbetstagaren har framför allt intresse av att erhålla skälig ersättning

för sina uppfinningar. Inskränkningar i arbetstagarens möjligheter att

fritt förfoga över uppfinningen ha däremot enligt verkets uppfattning icke

så skadliga verkningar för uppfinnarverksamheten i dess helhet som motsvarande

begränsningar av arbetsgivarens förfoganderätt över uppfinningen.

Med hänsyn härtill samt av de skäl, som anföras i den vid kommittébetänkandet

fogade reservationen, synes det verket önskvärt, att arbetsgivaren

tillerkännes ensamrätt till åtminstone tjänsteuppfinning, som tillkommit

på hans initiativ eller såsom lösning av en utav honom förelagd

uppgift.

Emellertid torde det ofta vara vanskligt att draga en gräns mellan uppfinningar,

som tillkommit på direkt anvisning av arbetsgivaren, och övriga

tjänsteuppfinningar. Det kan vidare vara förenat med svårigheter att

fastställa omfattningen av arbetsgivarens uppdrag. Exempelvis kan chefen

för en forskningsavdelning erhålla ett uppdrag av arbetsgivaren och sedan

fördela uppdraget på underställda arbetstagare enligt närmare direktiv.

Enligt verkets uppfattning kan det därför ifrågasättas, huruvida icke arbetsgivaren

borde kunna — mot skälig ersättning — genom meddelande

till arbetstagaren förvärva ensamrätt till tjänsteuppfinningar. Enär arbetstagaren

under alla förhållanden äger rätt till skälig ersättning, torde arbetsgivaren

komma att tillse, att uppfinning helt utnyttjas, även om han icke

själv har möjlighet härtill i den omfattning, som svarar mot dess betydelse.

Även mellan tjänsteuppfinningar och övriga uppfinningar inom arbetsgivarens

verksamhetsområde kan det mången gång vara svårt att draga en

klar gräns. Om arbetsgivaren icke tillförsäkras utövningsrätt till sistnämnda

kategori uppfinningar, kan det befaras, att arbetsgivaren inom sitt företag

inför bestämmelser, som begränsa möjligheterna till sådana uppfinningar.

Med hänsyn härtill synes det lämpligt, att arbetsgivaren berättigas

utöva uppfinningen utan hinder av arbetstagaren.

Jämväl telegrafstyrelsen — som inledningsvis framhållit, att styrelsens

anspråk på uppfinningar gjorda av arbetstagare vid telegrafverket regelmässigt

inskränkte sig till förvärv av rätten att för verkets egen räkning förfoga

över uppfinningen och som förklarat sig därför icke ha anledning att

taga ställning till frågan om och när en arbetsgivare borde äga förvärva

hela rätten till en uppfinning — har betonat svårigheterna att avgöra, om

eu uppfinning vore all hänföra till kategorien tjänsteuppfinningar eller till

övriga uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Bland annat

av detta skäl borde arbetsgivarens rätt att mot arbetstagarens vilja förvärva

utövningsrätten till en uppfinning gälla alla uppfinningar, vilkas utnyttjande

föl le inom arbetsgivarens verksamhetsområde.

Uihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 101.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Överbefälhavaren har anfört, att det för försvarsväsendets del icke vore

tillräckligt, alt staten endast skulle få förvärva utövningsrätt till en tjänsteuppfinning.

Staten borde i stället tillförsäkras möjlighet att förvärva all rätt

till vissa uppfinningar gjorda av arbetstagare vid försvaret.

Liknande synpunkter har anlagts av marinförvaltningen.

Försvarets fabriksstyrelse har anfört:

Den rätt till av arbetstagare gjorda uppfinningar, vilken enligt förslaget

skulle tillkomma arbetsgivaren, synes fabriksstyrelsen knappast vara tillfyllest.

Arbetsgivarnas intressen av att i konkurrensbegränsande syfte utesluta

andra från de egna tillverkningsområdena torde, därest förslaget skulle

antagas som lag, komma att medföra att arbetsgivarna i allmänhet i sammanhang

med arbetstagares anställning söka tillförsäkra sig större rättigheter

än som skulle följa av lagens bestämmelser. En alltför begränsad rätt

för arbetsgivarna kan vidare befaras medföra minskat intresse från deras

sida till ekonomiska uppoffringar för forskning och försöksverksamhet.

Styrelsen är tveksam, huruvida icke under sådana förhållanden det vore

lämpligare, att lagbestämmelserna direkt gåve uttryck för en sådan längre

gående rätt för arbetsgivarna. Några ekonomiska olägenheter härav för arbetstagarna

torde icke uppstå, då för denna längre gående rätt enligt de föreslagna

ersättningsbestämmelserna skälig ersättning skulle utgå.

Enligt fabriksstyrelsens förmenande är det inom de statliga förvaltningsområdena

av särskild betydelse, att en såvitt möjligt enhetlig reglering av

förhållandena i förevarande hänseende mellan staten-arbetsgivaren och de

anställda kommer till stånd. Med hänsyn härtill synas särskilda avtal mellan

staten och de anställda böra undvikas vid sidan av gällande lagbestämmelser.

Styrelsen ifrågasätter till och med, huruvida utan bestämmelser i

ämnet sådana särskilda avtal kunna träffas för statstjänstemän, vars avlöningar

regleras enligt gällande avlöningsreglementen. Under sådana förhållanden

måste lagstiftningen giva ett riktigt uttryck för avvägningen av

intressena mellan arbetsgivare och arbetstagare i fråga om rätten till uppfinningar.

En utvidgning på sätt i det föregående angivits av arbetsgivarens

rätt till arbetstagarens uppfinningar bör då äga rum. Enligt styrelsens mening

bör arbetsgivare givas rätt att med andras utestängande helt eller

delvis efter eget beprövande förvärva uppfinningar, vilka av arbetstagare

gjorts inom arbetsgivarens verksamhetsområde.

Det må här nämnas, att flggförvaltningen till skillnad mot krigsmaterielverket

och försvarets fabriksstyrelse hävdat, att i den mån staten såsom

arbetsgivare hade ett intresse av att få en starkare ställning mot arbetstagaren

än vad kommittéförslaget medgåve, detta intresse borde kunna tillgodoses

genom särskilda tjänsteföreskrifter eller instruktionsbestämmelser.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört:

Då en person direkt anställes i statens tjänst för forskningsuppgifter

inom ett visst område eller eljest erhåller order därom, synes det styrelsen,

som om alldeles övervägande skäl tala för, att av honom därvid gjorda uppfinningar

skola — i likhet med det övriga resultatet av hans arbete — tillhöra

staten; något bärande skäl för att man här skulle skilja mellan å ena

sidan uppfinningar och å andra sidan övrigt arbetsresultat synes enligt

styrelsens mening icke kunna anföras. Härmed är naturligtvis icke sagt, att

icke uppfinnaren skulle kunna tilldelas en lämpligt avvägd belöning; en sådan

uppmuntran synes i hög grad vara motiverad, särskilt om det gäller

en uppfinning av större betydelse.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

35

Patent- och registreringsverkets besvärsavdelning har anfört, att kommittéförslaget

icke erbjöde arbetsgivaren någon effektiv möjlighet att freda sitt

företag mot att konkurrenter till förfång för honom och hans verksamhet

utnyttjade en uppfinning. Lagförslagets lösning av denna ytterst viktiga

fråga kunde sålunda näppeligen betecknas som tillfredsställande. Enligt

besvärsavdelningens uppfattning borde därför de föreslagna stadgandena

kompletteras med bestämmelser, som i vissa fall och under vissa betingelser

gåve arbetsgivare en ovillkorlig rätt att i större utsträckning än förslaget

gjorde, inträda som arbetstagarens rättsinnehavare. Fölle en uppfinnings

utnyttjande inom arbetsgivarens verksamhetsområde och hade den tillkommit

enligt av arbetsgivaren lämnade anvisningar i arbete på ett av arbetsgivaren

uppställt problem -— något som ingalunda kunde betraktas som

enbart undantagsfall — kunde en dylik utvidgning av arbetsgivarens rätt

anses särskilt motiverad. Flerstädes i utlandet, exempelvis i Finland, Schweiz

och Nederländerna, syntes lagstiftningen å hithörande område tillerkänna

arbetsgivaren långt gående rättigheter.

Jämväl hovrätten för Övre Norrland tillhör de statliga remissmyndigheter,

som anslutit sig till reservantens förslag. Enligt hovrättens mening syntes

man för övrigt kunna, starkare än reservanten gjort, framhålla vådorna för

forskningsverksamhetens bedrivande över huvud därav, att det forskningsinstitut

eller den person, som kanske med stora kostnader anställt personer

att bearbeta givna problem, icke hade någon säkerhet för att arbetsresultatet

komme arbetsgivaren tillgodo i skälig omfattning. Beträffande kommitténs

förslag att arbetsgivaren under viss tid skulle äga företrädesrätt att träffa

frivillig uppgörelse med arbetstagaren har hovrätten uttalat, att arbetstagaren

kunde helt omintetgöra värdet av denna företrädesrätt, därest han

före fristens utgång vägrade att träffa en sådan uppgörelse. Ingenting hindrade

arbetstagaren att, kanske kort efter utlöpandet av fristen, avtala med

någon av arbetsgivarens konkurrenter om överlåtande av uppfinningen å

denne utan att arbetsgivaren kunde göra något däråt.

Även vattenfallsstyrelsen har i likhet med flera enskilda remissinstanser

framhållit, att arbetsgivarens företrädesrätt kunde göras ganska illusorisk

genom alltför långt gående krav från arbetstagarens sida. I detta sammanhang

har i vissa yttranden särskilt understrukits, att konkurrentföretag, som

icke haft att vidkännas experiment- och andra jämförliga kostnader, många

gånger hade möjlighet att bjuda väsentligt högre belopp för rätten alt förfoga

över en uppfinning iin vad uppfinnarens egen arbetsgivare kunde göra.

Det förelåge risk för att kapitalstarka utländska industriföretag skulle förstå

att utnyttja dessa möjligheter att draga nytta av uppfinningar, som tillkommit

huvudsakligen med tillhjälp av svenska industriföretags erkänt

höga tekniska standard.

Byggnadsstyrelsen har med hänsyn till byggnadsverksamhetens betydelse

ur allmän synpunkt ifrågasatt, om icke den mer omfattande rätt till arbetstagares

uppfinningar som det Elliotska förslaget innebure borde tillkomma

styrelsen såsom arbetsgivare i fråga om arbetstagares uppfinningar på det

byggnadstekniska området.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

Vad härefter beträffar den kritik som från det enskilda näringslivets

sida riktats mot kommittéförslaget må till en början nämnas, att

jernkontoret, arbetsgivareföreningen och industriförbundet helt anslutit sig

till reservantens förslag under framhållande av att ett lagstadgande, som i

tillämpningen skulle genom sina ekonomiska konsekvenser omöjliggöra

forskningsinstitutens verksamhet, måste anses förkastligt, även om stadgandet

kunde åsidosättas genom avtal.

Stockholms handelskammare har under hänvisning till den mellan arbetsgivareföreningen

och industritjänstemannaförbundet i januari 1946 träffade

överenskommelsen kritiserat kommitténs uttalande, att det skulle innebära

alltför mycket våld på uppfinnaren-arbetstagarens rättsliga integritet,

om arbetsgivaren mot arbetstagarens vilja skulle äga förvärva vidsträcktare

rätt än utövningsrätt till en tjänsteuppfinning. Överenskommelsen, som i

denna del innefattade en annan avvägning mellan parternas intressen, hade ju

tillkommit efter fria förhandlingar, vid vilka industritjänstemannaförbundet

icke intagit någon sådan svagare ställning, att det icke kunnat tillfredsställande

tillvarataga sina medlemmars intressen. Under sådana omständigheter

kunde icke rimligen med fog göras gällande, att bestämmelser,

som förbundet funnit sig kunna godtaga, i själva verket skulle innefatta ett

alltför långtgående ingrepp i uppfinnaren-arbetstagarens rättsliga integritet;

de hade tydligtvis funnits sakligt befogade även av dem, i vilkas rättssfär

de inneburit ingrepp.

I handelskammarens yttrande anföres vidare:

Handelskammaren får för sin del understryka det orimliga i att en uppfinnare,

som gjort uppfinningen i arbetsgivarens tjänst med anlitande av

dennes tekniska och ekonomiska resurser och utan annan insats från uppfinnarens

sida än vad han är klart skyldig att prestera omedelbart på grund

av tjänsten, skall vara berättigad att utbjuda uppfinningen till arbetsgivarens

konkurrenter. En dylik bestämmelse är särskilt stötande, då uppfinnaren

anställts just för att utreda det problem, varå uppfinningen utgör lösningen

och avlöningsförmånerna redan från början avvägts under hänsynstagade

härtill. Den svenska industriens betydande årliga investeringar i

teknisk-vetenskaplig forskning sker uppenbarligen med den förutsättningen

att det därå nedlagda kapitalet skall kunna i någon mån förräntas genom att

den själv får tillgodogöra sig de praktiska resultaten. Det måste också anses

som ett statligt intresse av betydande mått, att resultatet av den av staten

numera på olika områden bedrivna intensifierade forskningen kommer staten

d. v. s. hela landet tillgodo och icke allenast de eventuella enskilda företagare,

som lyckats överbjuda staten och träffa avtal med uppfinnaren att

inträda som dennes rättsinnehavare. Den föreslagna regeln skulle säkerligen

kunna ofördelaktigt återverka på företagens för närvarande stora beredvillighet

till forskning och kan jämväl — i varje fall då det gäller större

svenska exportföretag med dotterbolag i utlandet — tänkas giva företagen

anledning att överflytta sina laboratorier till sådana länder, där motsvarande

regler saknas.

Handelskammaren har därför hemställt, att lagen i förevarande hänseende

måtte få ett innehåll i stort sett motsvarande överenskommelsens.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

37

Även Skånes handelskammare har riktat stark kritik mot kommittémajoritetens

förslag och därvid anfört bl. a. följande.

Som exempel varthän de föreslagna bestämmelserna kunna leda må nämnas,

att i det fall, att uppfinningen gjorts inom ett mindre företag, det

skulle möta svårigheter för detta att exploatera uppfinningen, om det riskerade

att tillverkningslicens samtidigt överläts åt en storindustri. Denna

skulle nämligen till följd av sina större tekniska och ekonomiska resurser

snabbt få till stånd tillverkning i långa serier och därför redan från början

kunna tillverka varan till lägre priser än vad det mindre företaget måhända

från början kan åstadkomma. Det mindre företaget har haft omkostnaderna,

medan det större skulle skörda frukterna.

Vid handelskammarens behandling av ärendet har det gjorts gällande, att

den föreslagna lagbestämmelsen under vissa omständigheter skulle kunna

få menliga följder för det hittillsvarande otvungna förtroendefulla samarbetet

mellan företagsledning och funktionärer. Detta samarbete, som i allmänhet

varit byggt på fri och öppen diskussion inom företaget, skulle nämligen

kunna äventyras och efterträdas av ömsesidig misstro och misstänksamhet

icke blott mellan företag och anställda utan även mellan de anställda

inbördes. Det vore fara värt, att de enskilda funktionärerna komme

att till egen fördel söka för arbetskamrater och företagsledning hemlighålla

de egna idéerna, tills dessa nått den utformning, att patent kunde

sökas. Företagsledningen å sin sida skulle näppeligen kunna såsom nu

lämna funktionärerna fria händer att företaga experimenter o. d. och nedlägga

kostnader därå, om den saknade garantier för att slutresultaten bleve

förbehållna det egna företaget och icke i stället komme företagets konkurrenter

till godo.

Kooperativa förbundet har som sin bestämda uppfattning uttalat, att det

vore ofrånkomligt att åtminstone i fråga om tjänsteuppfinningar giva arbetsgivaren

möjlighet att, om han så önskade, inom viss tid förskaffa sig

vidare rättigheter till uppfinningar än en enkel licens. Man måste nämligen

beakta, att det vore just i arbetsgivarens industriella verksamhet som en

dylik uppfinning komme till, den skapades så att säga i den tekniska atmosfär,

som bildades i industrien och bland där verkande tekniker. Därför borde

också arbetsgivaren sättas i en helt annan rättsställning i förhållande till

därstädes gjorda tjänsteuppfinningar än en oviss »företrädesrätt» kunde ge

honom.

Som förut nämnts, ha jämväl svenska uppfinnareföreningen och svenska

industriens patentingenjörers förening gjort gällande, att kominittémajoritetens

förslag innefattade eu otillfredsställande avvägning mellan arbetsgivarens

och arbetstagarens intressen. Svenska uppfinnareföreningen yttrar

sålunda:

Parterna lämnas möjlighet att genom kollektivavtal eller enskilda avtal

överenskomma om rätten till eventuella uppfinningar. Har avtal däremot

icke i någon form träffats, ger lagförslaget arbetstagaren obegränsad ensamrätt

till uppfinningar, vars utövande ligger utanför arbetsgivarens verksamhetsområde

men arbetsgivaren får förhandsrätt att sluta avtal med den anställde

om uppfinningar, som ligga inom arbetsgivarens men utanför arbetstagarens

verksamhetsområden. Härmed regleras på ett lyckligt sätt rättsförhållandena

för två intresseområden, som i tidigare förslag icke blivit

behandlade eller i vart fall ej tillräckligt klart avgränsade. Till uppfinningar

inom ett tredje område, nämligen inom arbetstagarens tjänsteverk
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

samhet, det obestridligt största och viktigaste intresseområdet, ger lagförslaget

arbetsgivaren rätt att alltid få enkel licens. Detta överensstämmer helt

med de synpunkter på rättsläget inom detta område, som uppfinnareföreningen

givit uttryck för dels 1920 i yttrande över patentlagstiftningskommitténs

betänkande, dels 1944 i yttrande över det Elliotska lagförslaget.

När man emellertid härmed på ett lämpligt sätt lyckats angiva rättsläget

inom tre avsnitt av hela detta intresseområde mellan arbetsgivarna och arbetstagarna,

så synes det uppfinnareföreningen lämpligt, att man samtidigt

medtager det fjärde avsnittet, det där arbetsgivarens insats för uppfinningens

tillkomst är dominerande. Utesluter man detta kommer följden

i första hand att bli, att de anställda genom förhandsavtal tvingas att i

långt högre grad än vad som annars skulle vara nödvändigt avstå rätten till

eventuella uppfinningar.

Patentlagstiftningskommittén ansåg 1919, att det borde följa av allmänna

rättsregler att alla överlåtbara rättigheter, som grunda sig på uppfinningen,

utan vidare borde övergå till arbetsgivaren, om uppfinningen hörde till den

verksamhet som uppfinnaren, då han tog anställning eller senare, uttryckligen

eller enligt sakens natur, förbundit sig att utföra för arbetsgivarens

räkning. Även om det sålunda på grund av att saken kunde anses vara reglerad

enligt allmänna rättsregler vore överflödigt att medtaga detta sakförhållande

i lagen, ansåg patentlagstiftningskommittén det likväl lämpligt att

göra detta för att ej några tvivel skulle behöva uppstå hos de anställda på

det rättmätiga i arbetsgivarnas anspråk. Uppfinnareföreningen genmälde då

häremot dels att man med fog kunde göra gällande, att ej patenträtten som

sådan borde övergå på arbetsgivaren, dels att i lagen icke borde intagas

några andra bestämmelser, som till arbetsgivarens förmån inskränkte arbetstagarens

rätt, än alt arbetsgivaren skulle ha rätt till enkel licens.

På senare tid har emellertid så stora förändringar inträffat, att föreningen

i det omnämnda fjärde fallet nu intager en annan ståndpunkt. De förändringar,

som föreningen härvid närmast syftar på är dels att konfliktområdet

i och med detta lagförslag kunnat uppdelas och preciseras på ett helt

annat sätt än vad tidigare skett, dels det oerhört vidgade omfånget av nutida

forskning, dels slutligen den allt längre drivna specialiseringen på alla

områden. Såväl staten som enskilda företag ha funnit det nödvändigt att

inrätta stora forskningsanstalter, vilka ofta icke ha någon egen tillverkningsverksamhet.

En enkel, icke överlåtbar licens är för deras vidkommande

värdelös och ett fasthållande vid vår tidigare ståndpunkt skulle uppenbarligen

vara till stort men för modern vetenskaplig forskning. Den enskilde

uppfinnaren åter är nu i långt högre grad än tidigare tvungen att för

uppfinningens utexperimenterande använda specialister av olika slag. Härvid

kan lätt den egentliga uppfinnaren bli lidande, om av honom engagerade

medhjälpare i större eller mindre grad skola ha viss rätt till uppfinningen.

Uppfinnareföreningen vill därför för sådana fall, där arbetsgivarens

insats för uppfinningens tillkomst är dominerande, ansluta sig till de synpunkter

som anges i Dahlbergs reservation. Då emellertid arbetsgivare och

arbetstagare kunna ha olika åsikter om huruvida en uppfinning skall räknas

till den fria gruppen, till uppfinningar inom arbetsgivarens men ej arbetstagarens

verksamhetsområde, till uppfinningar liggande inom bådas

verksamhetsområde eller till vad Dahlberg benämnt arbetsgivareuppfinningar,

vill uppfinnareföreningen föreslå ett sådant tillägg, att eventuell tvist

mellan parterna, om till vilken av dessa fyra grupper en uppfinning är att

räkna, definitivt skall kunna avgöras av den i 9 § omnämnda nämnden

efter hänvändelse från endera av parterna. Ett dylikt avgörande bör kunna

och måste ske inom mycket begränsad tid, förslagsvis tre månader. Skulle

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungi. Maj:ts proposition nr 101.

domstolsväsen anlitas kan det mycket lätt inträffa att en större del av patenttiden

går till ända innan man fått besked om till vilken grupp uppfinningen

är att räkna och vilken dispositionsrätt den ena eller den andra av

intressenterna sålunda skäligen bör ha till uppfinningen.

Svenska industriens patentingenjörers förening har förordat, att arbetsgivaren

oberoende av arbetstagarens samtycke skall äga förvärva hela rätten

till en tjänsteuppfinning ävensom rätt att utan hinder från arbetstagaren

inom och utom riket utöva annan uppfinning, vars utnyttjande faller

inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Som stöd för sin uppfattning har

föreningen anfört följande.

Det kan icke anses ändamålsenligt att genom lagbestämmelser, vilka visserligen

äro dispositiva, normalisera en delning av skyddsrätter. På längre

sikt synes en dylik delning vara till förfång ur det allmännas synpunkt såväl

som ur uppfinnarens och arbetsgivarens. Ett starkt patentskydd utgör

nämligen numera, särskilt i de ekonomiskt mest betydelsefulla fallen, en

ofrånkomlig förutsättning för att investeringar i utvecklings- och forskningsarbeten

inom industrien skola bliva i någon mån lönande, för vilket i

många fall icke ens en uteslutande tillverkningsrätt i Sverige är tillräcklig

utan därtill erfordras ett vittomfattande patentskydd även i andra länder.

En utveckling i den i lagförslaget angivna riktningen skulle dessutom medföra

att ett företags konkurrenter skulle kunna förvärva tillverkningsrätt

till ett väsentligt lägre pris än det företag, i vars utvecklingsarbete uppfinningen

tillkommit, på grund av att konkurrenterna icke haft att vidkännas

de med nämnda arbete förbundna kostnaderna, vilket även enligt allmän

rättsuppfatting vore förkastligt. Det finnes enligt föreningens mening goda

skäl att befara att de möjligheter, som det industriella rättsskyddet lämnar

en företagare att finansiera sitt utvecklingsarbete, i stor utsträckning skulle

bortfalla, därest företagarens genom patentlagstiftningen möjliggjorda, tidsbegränsade

monopolställning inom sitt arbetsområde skulle rubbas genom

andra restriktiva lagstiftningsåtgärder. Faran synes så mycket större som

företagaren skulle komma i sämre ställning än konkurrenter i länder, där

motsvarande restriktiva bestämmelser saknas. Det måste anses normalt, att

arbetsgivaren har behov av att förvärva uteslutande rätt till de uppfinningar,

som benämnas tjänsteuppfinningar, och endast i vissa specialfall kan

nöja sig med mindre rätt.

Beträffande uppfinningar, som icke äro att betrakta som tjänsteuppfinningar

men vilkas utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde,

finner föreningen det vara rättvist och rimligt att arbetsgivaren tillerkännes

en enkel medanvändarrätt inom och utom riket, då detta torde

öka arbetsgivarens beredvillighet att på olika sätt understödja arbetstagarens

arbete med utvecklandet av uppfinningar, som visserligen ligga utanför

arbetsgivarens aktuella arbetsprogram men likväl äro av betydelse för

hans verksamhet. Då vidare sådana uppfinningars betydelse ur det allmännas

synpunkt vanligen torde vara väsentligt mindre än de egentliga tjänsteuppfinningarna,

synas de i samband med dessa omnämnda olägenheterna

av en tvångsvis uppdelning av skyddsrätten vara i motsvarande män mindre.

I den redogörelse som förut lämnats för innehållet i kommitténs förslag

har omnämnts, att arbetsgivaren enligt kommitténs mening i princip icke

ägde överlåta 1 i c e n s r ä 11, som han tvångsvis förvärvat. Flera remissinstanser

ha, i likhet med svenska uppfinnareföreningen i dess nyss

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

återgivna yttrande, i anledning härav framhållit, att en enkel, icke överlåtbar

licens vore värdelös för de arbetsgivare, vilka icke bedreve någon egen

tillverkning och följaktligen icke själva kunde exploatera licensrätten. Detta

förhållande har av vissa instanser ansetts motivera, att arbetsgivaren borde

äga tvångsvis förvärva hela rätten till en tjänsteuppfinning, medan andra

instanser dragit den slutsatsen, att arbetsgivaren borde vara berättigad att

överlåta licensrätten.

Att detta problem kan ha stor praktisk betydelse för privata företag framgår

av det yttrande, som Skånes handelskammare avgivit. Det heter där:

Ett skolexempel på hur viktigt det kan vara för ett företag att erhålla

uteslutanderätt till inom företaget gjorda uppfinningar erbjuder den verksamhet,

som bedrives av ett företag inom handelskammarens distrikt, Svenska

Aktiebolaget Bromsregulator. Nämnda bolag har till uppgift att bedriva

konstruktionsverksamhet, vars resultat exploateras icke blott i Sverige utan

även å världsmarknaden. Bolaget bedriver icke någon egen tillverkning.

Dess existens baseras i huvudsak på inkomster för utlämnade licenser å de

exklusivpatent, som företaget innehar å olika inom bolaget framkomna

konstruktionsdetaljer. Bolaget, som har specialiserat sig på konstruerandet

av kompletteringsapparater till järnvägsbromsar, torde vara en pioniär på

detta område och har vunnit betydande framgång. Dess verksamhet har

medfört viktiga tekniska framsteg tillika med en förbilligande standardisering

av de ifrågavarande apparaterna. Bolaget sysselsätter en personal å

c:a 40 personer, som sysslar med konstruktionsarbete, som ofta tager åratal

i anspråk, innan det leder till positivt resultat. Vilken av bolagets konstruktörer,

som lägger sista handen vid en konstruktionsdetalj, som han bearbetat

i enlighet med givna instruktioner, och i patentansökan angives som

uppfinnare, är ofta en ren slump. För den händelse uppfinnaren, på sätt

föreslås av de sakkunniga, skulle få rätt att upplåta licens å utnyttjandet

av en inom bolaget gjord uppfinning till konkurrentföretag, skulle detta

vara ägnat undanröja förutsättningarna för bolagets fortsatta verksamhet.

Spörsmålet huruvida arbetsgivaren bör kunna överlåta den honom enligt

kommittéförslaget tillkommande nyttjanderätten till en tjänsteuppfinning

bär särskilt stor betydelse för de hel- eller halvstatliga forskningsinstituten

och därmed jämställda institutioner, enär dessa regelmässigt

icke bedriva någon egen tillverkning. Jag erinrar i detta sammanhang

om kommitténs uttalande, att dessa institut finge genom avtal med de anställda

betinga sig möjlighet att överlåta nyttj anderätten till annan, därest

de ansåge en sådan möjlighet önskvärd. I anledning härav har statens geotekniska

institut anfört, att det vore önskvärt att i lagen inrymdes föreskrifter

om att statliga forskningsinstitut skulle äga att till statliga organ

överlåta enligt lagförslaget förvärvad nyttjanderätt till tjänsteuppfinning.

Vidare må nämnas, att statskontoret uttalat att de uppfinningar, som gjordes

vid de statliga forskningsinstituten, borde kunna av staten utan inskränkning

utnyttjas inom alla de områden för statlig verksamhet, där de

över huvud kunde komma till användning. Vad sålunda sagts borde även

gälla de mera på praktisk verksamhet inriktade inrättningarna, t. ex. statens

maskinprovningar. Liknande synpunkter ha anlagts av våg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som yttrat:

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Statens väginstitut, som är ett forskningsinstitut, anlitas i mycket stor

utsträckning av styrelsen för forskning och utredning i olika avseenden.

Det kan förväntas och är att hoppas, att inom institutet därvid skall göras

uppfinningar av betydelse och nytta för vägväsendet. Med de sakkunnigas

uppfattning skulle endast institutet betraktas såsom vederbörande uppfinnares

arbetsgivare och i denna egenskap få i förslaget avsedd rätt till gjord

uppfinning. Men institutet bedriver icke någon praktisk verksamhet inom

vägväsendet och skulle därför icke kunna utnyttja uppfinningen. Det på

området praktiskt arbetande ämbetsverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

skulle icke heller kunna använda sig av densamma; staten skulle

med andra ord i realiteten icke få någon nytta av uppfinningen. Det här

sagda gäller också beträffande statens geotekniska institut i vad avser där

gjorda för det praktiska arbetet inom vägväsendet användbara uppfinningar.

Det synes styrelsen angeläget, att den föreslagna lagstiftningen utformas

så, att statens intresse blir bättre tillgodosett.

Forskningsinstitutens och de därmed jämställda institutionernas intressen

av lagens utformning utgör ett ämne, som icke mera ingående behandlats

av kommittén men däremot av reservanten i dennes förut återgivna

särskilda yttrande. Vad reservanten därvid anfört mot förslaget att ett

forskningsinstitut allenast skulle äga förvärva en enkel, icke överlåtbar licens

till sina arbetstagares uppfinningar har, såsom av den hittills lämnade

redogörelsen framgått, vunnit anslutning i åtskilliga yttranden. För att närmare

belysa forskningsinstitutens egen inställning till problemet skall nu

en mera detaljerad redogörelse lämnas för innehållet i de remissyttranden,

som avgivits av sådana institut och anstalter.

Försvarets forskningsanstalt, vars huvuduppgift är att bedriva utvecklings-

och nydaningsarbete för försvarets räkning, har anfört:

Äganderätten till uppfinningar som stå i samband med arbetstagarens

tjänsteverksamhet är av väsentlig betydelse för forskningsanstalten. Det

synes för forskningsanstaltens vidkommande otillfredsställande att sådan

uppfinning skall på särskilt sätt förvärvas. För en institution av forskningsanstaltens

karaktär böra alla uppfinningar av denna kategori vara forskningsanstaltens

egendom. För uppfinningar, vilka icke stå i samband med

arbetstagarens tjänsteverksamhet, men falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde,

skulle enligt kommitténs förslag arbetsgivaren under viss tid

äga företrädesrätt till förvärv. Vid forskningsanstalten bedrives arbetet ofta

på så sätt, att forskare inom en sektion beredas tillfälle att i större eller

mindre grad följa arbetena inom andra sektioner och avdelningar. Det kan

även tänkas, att en anställd med ledning av på detta sätt vunna kunskaper

gör en ur försvarssynpunkt värdefull uppfinning, som ligger utanför hans

egen tjänsteverksamhet. Även för dylika uppfinningar bör forskningsanstalten

besitta full äganderätt. För övrigt torde det i praktiken ofta vara

svårt att skilja på de nämnda typerna av uppfinningar, som båda falla

inom arbetsgivarens verksamhetsområde.

Statens väginstitut har yttrat:

Statens väginstitut är ett forskningsinstitut. Dess verksamhet avser rationaliseringar

och förbättringar på vägväsendets område och utövas genom

systematiska undersökningar beträffande vägbeläggningar, vägmaterial, arbetsmetoder,

vägmaskiner, vägfordon m. m. Dessutom har institutet i stor

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

utsträckning anlitats för undersökningar rörande bärighet, beläggningar

in. in. hos flygfält, som utgör ett besläktat arbetsområde.

De aktuella problem på vägväsendets område, som i första hand upptagas

till behandling, utväljas ofta i samråd mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och institutet. Redan härigenom har forskningsverksamheten, innan

institutets forskningspersonal tar hand om de skilda problemen, erhållit en

viss inriktning. Arbetet inom institutet är lagt så, att det ofta är grupper

av personal, som syssla med samma forskningsuppgift. Det kan även hända

att erfarenheter från en forskningsuppgift visa sig vara befruktande för

lösning av annan uppgift. I de flesta fall torde därför lösningen av visst

problem icke kunna tillskrivas viss forskare.

Väginstitutet bedriver ingen egen byggnadsverksamhet vare sig på vägväsendets

eller flygväsendets område. Forskningsverksamheten bekostas för

vägväsendets del av automobilskattemedel, och för flygets del av medel som

flyget ställer till förfogande. Vid väginstitutet vunna rön och erfarenheter

utnyttjas av flygväsendet och vägväsendet, därvid i det sistnämnda böra

inräknas såväl det statliga vägväsendet som det kommunala väg- och gatuväsendet,

som till väsentlig del bekostas av automobilskattemedel. Rätt för

enbart väginstitutet att i sin verksamhet utöva vid institutet gjorda uppfinningar

torde icke giva vägväsendet de fördelar, som avsetts vid institutets

inrättande.

Med anledning av vad sålunda anförts anser institutet, att det av de sakkunniga

framlagda förslaget vad institutets verksamhet beträffar icke på

ett tillfredsställande sätt löser frågan om rätten till arbetstagares uppfinningar.

Väginstitutets verksamhet karakteriseras utmärkt av vad reservanten

Dahlberg anfört rörande forskningsinstituten. Enligt institutets förmenande

bör en lösning av den förevarande frågan sökas efter den linje, som antytts

av Dahlberg. Då emellertid Dahlbergs förslag kan giva anledning till

tolkningssvårigheter, bör det i vissa stycken förtydligas, därest detsamma

antages.

Institutet anser sålunda, att de statliga och kommunala verk, för vilka

institutet arbetar, böra ha förfoganderätt till uppfinningar, rön och erfarenheter,

som göras vid institutet. De bestämmelser, som härför kunna bli

erforderliga, böra dock icke göras så restriktiva, att de betaga de anställda

intresset av att ägna sig åt nyskapande forskning och uppfinningar. Av

denna anledning bör möjlighet finnas för statlig myndighet att själv besluta

om eller utverka skälig belöning i de fall uppfinningar av betydenhet

verkställas inom forskningsverksamheten. Institutet vill erinra om att gratifikationer

och belöningar kunna utgå till personal vid de affärsdrivande

verken för uppslag rörande rationaliseringar m. in.

Statens skogsforskningsinstitut har icke haft något att erinra mot att

rätten till arbetstagares uppfinningar reglerades i huvudsaklig överensstämmelse

med kommitténs förslag. Vad beträffar de av Dahlberg framförda

synpunkterna rörande rätten för bland annat forskningsinstitut att nyttiggöra

arbetstagares uppfinning, som tillkommit enligt av arbetsgivaren lämnade

anvisningar, har institutet såsom sin mening uttalat, att dessa synpunkter

torde böra beaktas men att med hänsyn till de skilda arbetsförhållanden,

som rådde vid olika forskningsinstitut, denna fråga syntes böra

regleras genom särskilda avtal berörda parter emellan.

I fråga om försvarets forskningsanstalt, väginstitutet och skogsforsk
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

ningsinstitutet finnes icke någon författningsmässig eller annan reglering

av rätten till de vid anstalten resp. instituten framkomna forskningsresultaten.

Jordbrukstekniska institutet, som bl. a. har till ändamål att i nära samarbete

med lantbrukshögskolan och statens maskinprovningar bedriva tekniskt

vetenskaplig forskning inom jordbrukstekniken, har erinrat om att

rätten till arbetstagares uppfinningar vore reglerad i de för institutet utfärdade

allmänna bestämmelserna. I dessa bestämmelser heter det bland

annat:

Såvitt icke annorlunda överenskommits i anställningsavtal eller genom

annan handling, skall rätten till uppfinning, som tillkommit såsom resultat

av ett helt eller delvis i tjänsten utfört arbete eller eljest innefattar lösningen

av en i tjänsten förelagd uppgift, tillkomma institutet. Vad nu sagts gäller

även beträffande uppfinning, som tillkommit utom tjänsten men ligger

inom ramen för det vid institutet bedrivna arbetet eller eljest är av beskaffenhet

att kunna tjäna institutets syfte. ...

Anmälan om sådan uppfinning skall göras till institutet snarast möjligt

och senast då patentansökan ingives därom. Patentansökan skall ingivas i

institutets namn.

Institutet har för egen del anfört:

Med hänsyn till att de anställdas arbete inom institutet till stor del

kommer att gälla förelagda uppgifter, vilka de ha i uppdrag att lösa på

bästa sätt med utnyttjande av institutets resurser samt beträffande vilka otta

flera personer komma att samverka och giva varandra impulser, synes det

riktigt att arbetsresultatet, även då det gäller patenterbara uppfinningar,

principiellt bör få disponeras av institutet.

Även för det fall att ett arbete inom institutet utföres för enskild uppdragsgivares

räkning bör rätten till eventuella uppfinningar, som beröra

detta arbete, tillkomma institutet, med de inskränkningar som eventuellt

kunna ha överenskommits genom särskilda avtal.

Institutet vill ansluta sig till den av Dahlberg föreslagna formuleringen,

alldenstund denna ger institutet bättre möjlighet att utnyttja sådana uppfinningar,

som utgöra lösningar på förelagda uppgifter och som ha tillkommit

under utnyttjande av institutets resurser. Om möjlighet lämnas

öppen att genom allmänna tjänstebestämmelser eller särskilda avtal reglera

dessa förhållanden, kan givetvis även huvudförslagets formulering godtagas,

men lämpligast synes vara en formulering, som bättre tillgodoser

forskningsinstitutets intressen.

Metallografiska institutet har anfört, att någon särskild lag icke erfordrades

för dess vidkommande, enär de förhållanden som lagen avsåge att

reglera redan vore tillfredsställande ordnade i institutets stadgar. Dessa innehålla

i förevarande hänseende följande föreskrifter.

De resultat, som framkomma vid de på allmänt program utförda forskningsarbetena,

skola, såvitt icke efter styrelsens bedömande särskilda binder"

häremot föreligga, ställas till allmän disposition och, om så befinnes

lämpligt, publiceras. Därest dessa forskningsresultat kunna föranleda uttagande

av patent, bör institutets styrelse snarast möjligt träffa anstalter

härför. Licens för utövande av sålunda erhållet patent må på lika villkor

förvärvas av sådana svenska företag, som äro anslutna till och under
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

stödja stiftelsen »Svensk järn- och metallforskning», mot avgifter, som

sammanlagt svara mot institutets kostnader för patentets uttagande och

upprätthållande, inberäknat den ersättning, som efter styrelsens beprövande

i särskilda fall kan anses böra utgå till vederbörande forskare. Beträffande

andra inhemska företag ävensom företag i utlandet må institutets

styrelse betinga sig sådan gottgörelse för patentets utnyttjande, som styrelsen

finner av omständigheterna påkallad. Inkomster, som härigenom tillföras

institutet, äger styrelsen taga i anspråk för den allmänna forskningsverksamheten.

Resultaten av en på föranstaltande av enskild uppdragsgivare utförd undersökning

må förbehållas uppdragsgivaren, om denne så önskar, dock

högst under ett år efter det arbetet avslutats, såvida icke styrelsen på särskild

framställning medgivit förlängning av nämnda tidrymd. Innefattar

undersökningen sådana resultat, att de kunna bliva föremål för patentering,

skall uppdragsgivaren, om han vill söka patent, göra detta medan resultaten

aro förbehållna honom, vid äventyr att desamma eljest få fritt disponeras

av institutet.

Svenska träforskningsinstitutet har bestämt hävdat, att institutet och institutioner

av samma karaktär böra undantagas från lagens bestämmelser.

Institutet har yttrat:

Utan att ingå på en närmare diskussion av problemet i dess helhet, anser

sig institutet kunna uttala, att lagstiftning av förevarande slag icke

lämpar sig för en institution av träforskningsinstitutets art. Då personalen

är anställd för att forska och göra nyskapande arbete, säger det sig självt,

att det är hart när omöjligt att precisera, när det ålagda arbetet ingår i en

uppfinning och vilken av de arbetande, som skulle ha förtjänsten av det

moment, som skulle beteckna uppfinningen. Med en lagstiftning av ifrågasatt

slag skulle endast riskeras slitningar, som skulle vara onödiga och

verka irriterande i arbetet.

Institutets styrelse har också en sådan sammansättning, att tillräckliga

v’f.ral^*er fin.nas för att utan sådan lagstiftning tjänstemännens intressen

bil pa ett objektivt och rättvist sätt tillgodosedda. Institutet vill även fram.

11®, att bestämmelser för gottgörelse in. m. till anställda för av dem

gjorda uppfinningar finnas intagna i de av Kungl. Maj :t fastställda stadgarna

för institutet.

Svenska textilforskningsinstitutet har ansett den Dahlbergska reservationen

vara värd allt beaktande samt yttrat, att de av majoriteten föreslagna

bestämmelserna kunde verka direkt hämmande på verksamheten, därigenom

att en industri droge sig för att lämna forskningsuppdrag till institutet,

om resultaten ej skulle bli uppdragsgivarens egendom utan kunna

disponeras av institutets tjänstemän, som kunde överlämna nyttjanderätten

till en uppfinning även till uppdragsgivarens konkurrenter. Under sådana

villkor hade en industri naturligtvis ej intresse av att lämna ett uppdrag

med diverse uppslag till ett forskningsinstitut.

Sist omförmälda tre forskningsinstitut ha ej statlig karaktär; de äro

allenast statsunderstödda. I huvudsak samma bestämmelser som gälla för

metallografiska institutet ha meddelats i de av Kungl. Maj:t godkända

stadgarna för träforsknings- och textilforskningsinstituten. I fråga om det

förut omnämnda statens geotekniska institut, som är en rent statlig forsk
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 101.

45

ningsinstitution, har rätten till de vid institutet framkomna forskningsresultaten

ej i vidare män reglerats än att i Ivungl. Maj :ts instruktion för

institutet intagits bestämmelser avseende det fall, att forskningen bedrivits

för enskild uppdragsgivares räkning. De i sådant hänseende meddelade

bestämmelserna äro likalydande med nyss återgivna föreskrifter i

detta ämne för metallografiska institutet.

Statens tekniska forskningsråd har anfört:

Rådet vill fästa uppmärksamheten på förhållanden, som kunna uppstå

bl. a. vid de institut, hel- eller halvstatliga, som bedriva forskning genom

hos sig anställda personer. I den mån icke redan på förhand, exempelvis

vid anställningens början, med arbetstagaren avtalats att arbetsgivaren skall

äga övertaga dennes rätt till en i eller i samband med tjänsten gjord uppfinning,

kan det förhållandet tydligen uppstå, att arbetstagaren genom att

uppställa orimliga villkor för en överenskommelse med arbetsgivaren kan

åt sig eller andra förvärva full dispositionsrätt till en allmännyttig uppfinning,

vilket kan komma att verka fördyrande för allmänheten. Detta

kan komma att te sig mindre tilltalande, när uppfinningen framkommit

som resultatet av en med allmänna medel understödd, direkt på forskningsarbete

inriktad verksamhet. Arbetsgivaren borde i sådant fall haft otvetydig

rättighet att mot skälig ersättning förvärva uppfinningen för att på

rimliga villkor ställa den till allmän disposition.

I de yttranden, som avgivits av statens maskinprovningar, statens provningsanstalt

och flggtckniska försöksanstalten, har ingen erinran framställts

mot kommittémajoritetens förslag.

Arbetstagarens rätt till ersättning.

Kommittén.

Att arbetstagaren borde ha ersättning för vad han avstår av sin rätt till

uppfinning kunde — yttrar kommittén — synas självklart. Med hänsyn

härtill kunde det förefalla överflödigt att lagstifta härom. Särskilda förhållanden

gjorde emellertid enligt kommitténs mening en lagreglering på

denna punkt erforderlig. Kommittén har yttrat därom:

Först och främst utvisar den av kommittén lämnade redogörelsen för

gällande arbetsavtal, att i åtskilliga fall avgörandet, huruvida ersättning

skall utgå, liksom också frågan om ersättningens storlek helt lagts i arbetsgivarens

hand. Arbetstagaren har uppenbarligen under fria avtalsförhållanden

icke förmått hävda sin rätt. Ett ingripande lagstiftningsvägen synes

redan på denna grund motiverat. Vidare må framhållas, att den viktigaste

stimulansen till uppfinnararbete otvivelaktigt utgöres av möjligheten för

uppfinnaren att härigenom ernå en förbättring av sina ekonomiska förhållanden.

Det måste för den skull anses vara ett samhälleligt intresse att tillse,

att denna sporre till tekniskt utvecklingsarbete icke i förevarande sammanhang

försvagas eller sättes ur funktion. Kommittén har av angivna skäl

ansett sig böra föreslå, att uppfinnaren uttryckligen tillförsäkras rätt till

skälig ersättning för vad han avstår, och detta oavsett vad som kan vara

avtalat mellan honom och arbetsgivaren.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Rörande den föreslagna bestämmelsens tvingande karaktär har kommittén

anfört följande:

Om exempelvis en arbetstagare genom avtal med arbetsgivaren förpliktat

sig att såsom ersättning jämväl för sina uppfinningar godtaga den till

honom utgående lönen, hindrar detta icke, att ersättningens skälighet kan

göras till föremål för tvist och en tilläggsersättning prövas böra tillkomma

arbetstagaren. Sammalunda kan bli fallet, om arbetstagaren i anställningsavtal

förbundit sig att såsom skälig godtaga tilläggsersättning, som ensidigt

bestämmes av arbetsgivaren. Det bör vidare icke vara uteslutet, att, även om

parterna överenskommit om viss ersättning, frågan om dennas skälighet

med hänsyn till förhållandena vid tiden för överenskommelsens träffande

kan prövas av domstol. Så kan även tänkas ske med stöd av 33 § avtalslagen

eller under åberopande av »bristande förutsättning». Det bör emellertid

vara parterna obetaget att med bindande verkan överenskomma, att ersättningsfrågor

skola avgöras av skiljemän enligt lag. Dock måste en sådan

överenskommelse anses stå i strid mot grunderna för den här föreslagna

bestämmelsen, om överenskommelsen, t. ex. genom sättet för skiljemännens

utseende, tillförsäkrar ena parten större inflytande på frågans avgörande

än den andra.

Kommittén har för sin del ansett det bäst att icke i lagtexten lämna närmare

föreskrifter angående de omständigheter, som böra inverka vid ersättningens

utmätande, dels emedan det knappast läte sig göra att på detta

sätt uttömmande lämna otvetydig ledning för ersättningens beräkning, och

dels för att ej härigenom för framtiden binda praxis vid vissa grunder.

Förhållandena kunde vara högst olika i skilda fält och även skifta avsevärt

från tid till annan. Det vore självklart, att vid fastställandet av ersättningen

hänsyn skulle tagas till alla på saken inverkande omständigheter.

I första hand komme väl uppfinningens betydelse, d. v. s. användbarheten

eller med andra ord det industriella och kommersiella värdet av uppfinningen,

att vinna beaktande. Vidare måste avseende fästas vid det omfång,

den förvärvade rätten hade. Det kunde exempelvis gälla hela uppfinningsrätten

eller endast en licensrätt, och den senare kunde vara begränsad

till Sverige eller avse även utlandet.

När fråga vore om arbetstagares uppfinningar, tillkomme en del på anställningsförhållandena

beroende omständigheter, som kunde inverka på

ersättningsbeloppets storlek. Härom har kommittén anfört:

Först bör kanske tagas upp spörsmålet, huruvida den arbetstagaren tillkommande

ordinarie lönen kan anses innefatta ersättning för uppfinningsrätt,

på vilken arbetsgivaren gör anspråk. Det förekommer, att en person

anställes, om icke direkt för uppfinnararbete, så dock i konstruktions- och

utvecklingsarbete, där man väntar sig, att uppfinningar skola presteras.

Den lön, som utgår till en sålunda anställd person, kan vara så tillmätt, att

den bör anses utgöra skälig ersättning även för av den anställde gjorda

uppfinningar, åtminstone sådana, som kunna betraktas såsom resultat av

ordinärt utvecklingsarbete. Är det fråga om en dylik uppfinning och har

lönen fastställts under hänsynstagande, som nu nämnts, kan ersättning utöver

lönen prövas icke skola utgå. Skulle emellertid under angivna förhållanden

uppfinningen befinnas vara av osedvanlig betydelse, d. v. s. en betydelse,

som man ej kunnat förutsätta vid anställningsavtalets slutande,

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

47

kan det inträffa, att med hänsyn härtill den fastställda lönen icke anses utgöra

skälig ersättning. Tilläggsersättning bör då utgå. Har arbetstagaren

icke anställts på sätt ovan angivits, torde i regel lönen ej vara fastställd

med tanke på kommande uppfinningar av honom. Jämförelser med gällande

marknadslöner komma att få betydelse för avgörande av frågan om särskild

ersättning utöver lönen är motiverad.

I de i föregående stycke berörda fallen är alltså även arbetstagarens ställning

i företaget av betydelse för ersättningens bestämmande. Denna faktor

spelar vidare en roll genom det förhållandet, att för skilda slag av arbetstagare

inom ett företag dettas resurser i form av arbetsmaterial och erfarenheter

kunna i olika grad ha legat till grund för uppfinningens tillkomst

och utarbetande, ävensom att arbetet som sådant kan för den ena arbetstagaren

mer och den andra mindre ha givit impulsen till uppfinningen. Det

kan vara så, att uppfinningen betingats av viss teknisk verksamhet, som

ålegat den anställde, eller viss arbetsuppgift, som förelagts honom. Beträffande

samtliga arbetstagare torde, så snart det gäller en uppfinning, som

är att hänföra till arbetsgivarens verksamhetsområde, ofta kunna göras

gällande, att tillgången till arbetsgivarens lokaler, tekniska utrustning, gjorda

ritningar och beräkningar eller samlade rön skapat förutsättningarna

för eller åtminstone underlättat arbetstagarens uppfinnararbete. Denna

form av medverkan från arbetsgivarens sida bör tillmätas betydelse vid

ersättningens bestämmande, liksom även huruvida uppfinnaren med anlitande

av hjälpmedel, som arbetsgivaren ställt till förfogande, ensam frambragt

uppfinningen eller denna är resultat av fleras samverkande arbetsinsatser.

I relation till varandra böra alltså ställas, förutom uppfinningens betydelse

och den förvärvade rättens omfång, jämväl uppfinningens art, den

anställdes verksamhet i företaget, förhandenvarande hjälpmedel och personlig

medverkan av andra anställda. Det framgår av ovanstående, att,

bortsett från den inverkan på ersättningens storlek, som uppfinningens betydelse

och den förvärvade rättens omfattning kan ha, ersättningsbeloppet

kan variera inom vida gränser, allt efter omständigheterna. I vissa fall kan

ersättningen bli mycket ringa och i särskilda fall kan arbetstagaren anses

skäligen gottgjord genom den lön, som eljest utgår till honom. Det torde

dock få förutsättas, att särskild tilläggsersättning, under vissa omständigheter

en betydande sådan, befinnes motiverad, när det icke gäller arbetstagare,

anställda under sådana förhållanden, att uppfinningen får anses

falla inom ramen för deras normala arbetsprestationer.

Att arbetstagaren under alla förhållanden är berättigad till ersättning

för de skäliga kostnader, han kan ha vidkänts för uppfinningen, torde

ligga i sakens natur.

Det sätt, på vilket ersättningen skall utgå, har kommittén ansett sig icke

böra lämna några föreskrifter om, detta med hänsyn till att omständigheterna

härvidlag kunna vara mycket växlande. I vissa fall kan det enklaste

förfarandet vara att fastställa ersättningen till visst belopp eller viss del

av priset för varje på grund av uppfinningen tillverkad produkt, s. k.

royalty. Detta förfarande kan vara alt föredraga, när det är svårt att beräkna

värdet av uppfinningen. Så är fallet, då denna avser exempelvis en

mindre förbrukningsartikel och det icke låter sig göra alt ens tillnärmelsevis

förutse omfånget av den fabrikation, som grundas på uppfinningen. Ersättningen

kan därvid även bestämmas att utgå med eu viss del av den

vinst, som uppstår vid uppfinningens utnyttjande. Förvärvar arbetsgivaren

uppfinningen endast för att hemlighålla (len och so till, att den icke kommer

till utnyttjande, äro nämnda beräkningssätt ej användbara. Då —

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

liksom kanske under vissa andra förhållanden — kan det vara lämpligast

att låta gottgörelsen utgå med visst engångsbelopp.

Kommitténs förslag till lagtext lyder i denna del sålunda.

Arbetstagare, vars rätt till uppfinning helt eller delvis förvärvats av arbetsgivaren,

vare, oavsett vad därutinnan må vara avtalat, berättigad till

skälig ersättning.

Kommittén har framhållit, att det sedan en ersättning fastställts kunde

hända, att ändrade förhållanden inträffade, som gjorde att den framstode

såsom oskälig. Fråga vore, om parterna då skulle kunna påyrka jämkning

av ersättningen. Kommittén har haft denna fråga uppe till diskussion och

därvid funnit sig icke böra föreslå någon bestämmelse härutinnan. Vid överenskommelse

mellan parterna om ersättningens storlek kunde ju med laglig

verkan förbehåll göras om rätt till jämkning i dylika fall. Sådant förbehåll

kunde också på begäran av part medtagas i myndighets beslut vid

fastställande av ersättningsbeloppet. Skulle part uraktlåta att förbehålla

sig dylik rätt, finge han taga konsekvenserna härav.

Yttranden.

Endast i ett fåtal yttranden har kritik riktats mot kommitténs uppfattning,

att arbetstagaren — oavsett vad som kunde vara avtalat mellan honom

och arbetsgivaren — borde tillförsäkras rätt till skälig ersättning. Sålunda

har kooperativa förbundet framfört starka betänkligheter mot inställningen,

att avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare angående ersättningen

för rätt till uppfinning icke skulle ha avtals vanliga definitiva rättsverkningar.

Kooperativa förbundet har i denna del yttrat:

En dylik lagbestämmelse skulle i praktiken innebära, att alla avtal, som

träffats mellan arbetsgivare och arbetstagare om uppfinning, när som helst

skulle kunna rivas upp av arbetstagaren. Man kan med skäl befara, att arbetstagare

också skulle söka utnyttja denna bestämmelse vid för uppfinningen

uppåtgående konjunkturer, då ersättningen kan förväntas bli höjd.

Däremot har arbetsgivaren icke tillförsäkrats motsvarande möjlighet till

nedsättning av avtalad ersättning till arbetstagaren vid för uppfinningen

nedåtgående konjunkturer. Förbundet anser därför, att om de av kommittén

föreslagna bestämmelserna godkännas, skulle därmed följa en avsevärd

rättsosäkerhet beträffande ersättningsavtalen mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Det är emellertid allmänt känt, att det förekommit fall, där ersättningen

till arbetstagaren-uppfinnaren enligt avtal varit oproportionerligt liten i förhållande

till den avkastning uppfinningen givit. Dylika fall kunna alltjämt

förekomma, oaktat att arbetstagarna-uppfinnarna numera ha stora möjligheter

att hävda sina intressen vid avtals ingående. Förbundet skulle därför

vilja tillstyrka, att jämkning av ersättningen till uppfinnaren skulle kunna

ske i sådana fall, där den avtalade ersättningen måste anses vara uppenbart

oskälig i förhållande till de intäkter arbetsgivaren erhåller av uppfinningen.

Å andra sidan borde då även arbetsgivaren vara berättigad till jämkning

nedåt av ersättningen t. ex. i sådana fall, där en uppfinning visar sig helt

värdelös och arbetsgivaren bundit sig för viss minimilicensavgift till upp
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

49

finnaren och därmed tillfogas förlust. Om man skall undgå den förut angivna

rättsosäkerheten måste man emellertid klart avgränsa de fall, där

dylik jämkning skall kunna äga rum. Kan dylik avgränsning icke ske, bör

de upprättade avtalen förbli gällande hellre än att avtalens helgd sättes

i fara.

Vidare har handelskammaren i Göteborg anfört, att det av kommittén

främst åberopade motivet för bestämmelsens tvingande karaktär — nämligen

att den anställde i förhållande till arbetsgivaren intoge en svagare

ställning och därför vore i behov av särskilt skydd — icke kunde sägas ha

samma styrka i de fall, då avtal inginges mellan respektive parters organisationer

i form av kollektivavtal.

Stockholms handelskammare har ansett ett förtydligande vara önskvärt

med avseende å spörsmålet, huruvida ett mellan parterna efter uppfinningens

tillkomst träffat avtal i ersättningsfrågan vore bindande trots lagbestämmelsens

tvingande natur. Av motiveringen, men svårligen av lagtexten,

syntes nämligen kunna utläsas, att parterna efter uppfinningens tillkomst

ägde med bindande verkan sinsemellan reglera ersättningsfrågorna.

Mot den av kommittén föreslagna lagtexten har ett flertal remissinstanser

invänt, att densamma fått en alltför kategorisk formulering med hänsyn till

att, enligt vad kommittén fullt riktigt uttalat i motiveringen, arbetstagaren

i vissa fall finge anses skäligen gottgjord med den lön, som eljest utginge till

honom. Denna betydelsefulla omständighet syntes till undvikande av missförstånd

böra komma till uttryck i själva lagtexten. Vissa instanser, nämligen

patent- och registreringsverkets besvärsav.delning, jernkontoret, arbetsgivareföreningen,

industriförbundet och textilforskningsinstitutet, ha

ansett, att lagen i denna del borde få en utformning motsvarande lydelsen

i den mellan arbetsgivareföreningen och industri tjänstemannaförbundet

träffade överenskommelsen.

Några remissinstanser ha ansett det önskvärt, att i lagtexten angåves vissa

allmänna riktlinjer för bestämmandet av den till arbetstagaren utgående

gottgörelsen. Sålunda har statens väginstitut anfört, att de i det Elliotska

förslaget upptagna ersättningsbestämmelserna enligt institutets mening vore

att föredraga framför den bestämmelse kommittén föreslagit.

Landsorganisationen har kritiserat kommitténs ståndpunkt, att någon bestämmelse

om jämkning av fastställd ersättning icke vore erforderlig. Detta

hade motiverats med att part i rättstvist rörande ersättningsbeloppet hade

möjlighet att göra förbehåll om jämkning och få sådant förbehåll infört

i beslutet. Av underlåtenhet att göra förbehåll finge part själv taga konsekvenserna.

Landsorganisationen har emellertid för sin del funnit rimligt,

att i lagen upptoges bestämmelse om parts rätt att vid ändrade förhållanden

påkalla jämkning av ersättning, varigenom underlåtenhet, på grund av

okunnighet eller förbiseende, att framställa förbehåll icke skulle kunna

åberopas mot anspråk på en omprövning av ersättningsfrågan.

Liknande synpunkter ha anlagts av tekniska högskolan i Stockholm och

teknolog föreningen.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 101.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Erfordras särskilda bestämmelser rörande vissa uppfinningar av

betydelse för rikets försvar?

Kommittén har uttalat, att till arbetstagare i allmän tjänst i den

föreslagna lagens mening icke ansetts böra räknas personer, anställda i

arméns, marinens eller flygvapnets reserver eller tillhörande personalen på

övergångs- eller reservstat vid försvarsväsendet, ehuruväl dessa i nämnda

egenskap voro hänförliga till statsanställda. De innehade i regel anställning

hos civila arbetsgivare, och bärande skäl torde knappast kunna anses föreligga

att låta deras militära tjänstgöring, som fördelade sig på kortvariga

och spridda tidsperioder, medföra, att lagens allmänna bestämmelser bleve

under denna tjänstgöring tillämpliga på dem. Svårlösta intressekonflikter

mellan de civila arbetsgivarna och staten skulle dessutom — anför kommittén

vidare — i sådant fall kunna uppstå, därest nu berörda personer

skulle betraktas som arbetstagare på två håll. Beträffande de värnpliktiga

har kommittén yttrat, att då deras värnpliktstjänstgöring betingades av en

allmän medborgerlig skyldighet och icke av ett frivilligt tjänsteavtal,\de ej

kunde anses som anställda hos staten.

Emellertid har kommittén beträffande ett slag av uppfinningar, nämligen

uppfinningar av betydelse för rikets försvar, ansett lagens

stadganden böra vara tillämpliga i förhållande till vederbörande försvarsmyndighet

även med avseende å båda de nämnda personalkategorierna.

Det slag av tjänstgöring, som ålåge dem, förekomme nämligen även under

normala förhållanden, på vilka lagförslaget toge sikte. En bestämmelse härom

har upptagits i 7 § första st. kommittéförslaget. Vidare har kommittén

i 7 § andra st. föreslagit en regel för det fall, att en uppfinnare som tillhörde

nu ifrågavarande personalkategorier vore i enskild tjänst samtidigt

som han fullgjorde tjänstgöring vid krigsmakten. Regeln innebär, att de i

lagförslaget upptagna bestämmelserna icke skola gälla mot den enskilde

arbetsgivaren med mindre än att försvarsmyndigheten ej inträder såsom

uppfinnarens rättsinnehavare. Till stöd för ståndpunkten, att försvarsmyndigheten

skulle äga förhandsrätt till uppfinningar varom här är fråga, har

kommittén åberopat arten av dessa uppfinningar och uppfinnarens tjänstgöringsplikt

mot det allmänna. Vad i andra stycket stadgades torde enligt

kommitténs mening analogivis få anses gälla även beträffande sådana fall,

då arbetstagare vore i allmän civil tjänst samtidigt som han fullgjorde militär

tjänstgöring av här ifrågavarande slag.

Kommittén har framhållit, att det varit med en viss tvekan den föreslagit

införandet i lagen utav bestämmelserna i kommittéförslagets 7 §,

dels enär undersökningar påginge rörande särskild lagstiftning om uppfinningar

av betydelse för rikets försvar, dels därför att dessa bestämmelser

i 7 § onekligen utgjorde en utväxt på lagförslaget, som i någon mån

bröte mot de allmänna principer, på vilka detsamma i övrigt vilade. Kommittén

har emellertid stannat vid att föreslå ifrågavarande stadganden i

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

51

7 §, då det måhända icke läte sig göra att lämna i nämnda paragraf avsedda

fall utan särskild reglering.

Under remissbehandlingen ha flera instanser hemställt, att

de i kommittéförslagets 7 § upptagna bestämmelserna icke måtte medtagas

i lagen. Sålunda har statskontoret yttrat, att redan de skäl kommittén själv

åberopat som grund för sin tvekan om lämpligheten av dessa bestämmelser

vore ägnade att väcka betänkligheter. Härtill komme, att stadgandena

med tanke på omöjligheten att klart avgränsa begreppet uppfinning av

betydelse för rikets försvar måste bli ytterligt svårbedömbara med hänsyn

till sina konsekvenser. En begränsning av lagrummets innebörd skulle visserligen

kunna ernås, om i stället för det av kommittén föreslagna andra

stycket en undantagsbestämmelse infördes av innehåll, att om uppfinnaren

samtidigt vore i enskild tjänst, vad i första stycket stadgats icke skulle

äga tillämpning, därest uppfinningen i förhållande till den enskilde arbetsgivaren

vore av sådan beskaffenhet, varom förmäldes i 3 §. Hela stadgandet

skulle emellertid då bli praktiskt taget betydelselöst och statskontoret

ansåge därför, att paragrafen borde helt utgå ur förslaget. Chefen för

armén har yttrat, att förevarande bestämmelser borde utgå ur denna lag

och i stället infogas i den planerade särskilda lagstiftningen om uppfinningar

av betydelse för rikets försvar. Även jernkontoret, arbetsgivareföreningen

och industriförbundet ha ansett, att paragrafen borde utgå. I deras

yttrande anföres:

Kommittén har endast mycket lätt vidrört andra frågor, vilka i viss mån

äro likartade med den nu behandlade. Kommittén anför sålunda, att om

en arbetstagare åtnjuter tjänstledighet för upprätthållande av anställning

hos annan arbetsgivare, det med hänsyn till omständigheterna i det enskilda

fallet får bedömas gentemot vilken arbetsgivare arbetstagaren skall

ha de rättigheter och skyldigheter, som följa av lagen. För det fall arbetstagaren

samtidigt är anställd hos mer än en arbetsgivare uttalar kommittén,

att vid tvist domstol får avgöra vem som äger inträda som uppfinnarens

rättsinnehavare. Enligt organisationens mening saknas anledning att

beträffande militära befattningshavare m. fl. gå längre än i de nyss anförda

fallen. Organisationerna dela kommitténs uppfattning, att bestämmelserna

i 7 § utgöra en utväxt på lagförslaget, som i någon män bryter

mot de allmänna principer, på vilka detsamma i övrigt vilar. Paragrafen

synes därför böra utgå.

Liknande synpunkter ha anlagts av Stockholms handelskammare, som

hävdat att avvägningen mellan försvarsintresset och den enskilde arbetsgivarens

intressen icke kunde anses tillfredsställande, särskilt i de fall då

den enskilde arbetsgivaren vore ett företag för tillverkning av för försvaret

betydelsefulla produkter. Det funnes enligt handelskammarens uppfattning

ingen anledning — i varje fall icke under de normala fredsförhållanden,

för vilka lagstiftningen angåves vara avsedd — varför staten skulle utan

vidare ha företrädesrätt framför uppfinnarens enskilde arbetsgivare till

uppfinning, varå lagen kunde anses tillämplig i förhållande till båda parterna.

Nämnda och andra liknande spörsmål torde icke nödvändigtvis behöva

lösas i nuvarande sammanhang och bestämmelserna ifråga borde där
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

för utgå. Teknologföreningen har funnit de av kommittén föreslagna bestämmelserna

synnerligen obilliga mot arbetstagarens civile arbetsgivare.

Det förekoinme ju ofta, att en arbetstagare, som inkallades till militärtjänstgöring,

finge uppbära en stor del av sin lön från den civile arbetsgivaren,

medan försvaret utnyttjade honom för en mycket ringa ersättning.

Om en sådan arbetstagare skulle göra en uppfinning under militärtjänstgöringen,

grundade sig uppfinningen givetvis på sådana erfarenheter

och kunskaper, som arbetstagaren förvärvat under sin tjänst hos den civile

arbetsgivaren. Det förefölle orimligt, att försvarsmyndigheten i sådant fall

utan någon ersättning till den civile arbetsgivaren skulle kunna träda i dennes

ställe med rättsanspråk på uppfinningen. Statens berättigade intresse

att förvärva rätt till uppfinningar av betydelse för rikets försvar borde regleras

genom särskild lagstiftning och ej i förevarande lag.

Å andra sidan har flygförvaltningen ansett det vara synnerligen önskvärt,

att de i kommittéförslagets 7 § upptagna bestämmelserna medtoges i

lagen. Samma mening torde kunna utläsas ur de yttranden, som avgivits

av överbefälhavaren, krigsmaterielverket och försvarets fabriksstgrelse;

dessa myndigheter ha hemställt att stadgandena i 7 § första stycket måtte

gälla i förhållande till försvaret såsom en helhet betraktad och icke blott

i förhållande till »vederbörande försvar smyndighet». Försvarets forskningsanstalt

har givit uttryck åt eu liknande uppfattning men hävdat, att

bestämmelserna borde begränsas att gälla uppfinningar avseende krigsmateriel.

Försvarsväsendets lönenämnd har framhållit, att bestämmelserna

borde gälla icke blott de av kommittén angivna personalkategorierna

utan även överstatanställd personal vid försvarsväsendet.

Slutligen må nämnas, att telegrafstyrelsen riktat kritik mot kommitténs

uttalande, att stadgandena i 7 § andra stycket borde analogivis få anses

gälla även beträffande sådana fall, där arbetstagaren vore i allmän civil

tjänst samtidigt som han fullgjorde militärtjänstgöring av här ifrågavarande

slag. Det kunde då inträffa, att exempelvis en telegrafverkets tjänsteman

under militärtjänstgöring gjorde en uppfinning på det teletekniska

området, vilken visade sig vara av betydelse för såväl försvaret som telegrafverket.

För dylika fall borde enligt verkets mening i lagen finnas en

bestämmelse, som tilläte icke blott försvarsmyndigheten att inträda som

uppfinnarens rättsinnehavare utan samtidigt även det verk, där arbetstagaren

vore anställd.

Departementschefen,

Spörsmålet vem som skall äga rätt till en uppfinning i sådana fall då

uppfinningen gjorts av en person i annans tjänst och står i samband med

anställningen är för sin lösning beroende av en avvägning mellan flera olika

intressen. Å ena sidan måste beaktas, att den anställde som gjort en uppfinning

skäligen bör ha del i den ekonomiska vinsten av densamma. Å andra

sidan måste uppmärksammas, att arbetsgivaren i vars tjänst uppfinningen

skett ofta har ett berättigat krav att rätten till uppfinningen helt eller delvis

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

53

skall övergå till honom. Härtill kominer, att den rättsliga regleringen icke

får ske på sådant sätt att uppfinnarverksamheten hämmas. Tvärtom måste

särskild hänsyn tagas till samhällets intresse av alt den tekniska forsknings-

och nykonstruktionsverksamheten befrämjas.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, saknar den svenska

lagstiftningen uttryckliga bestämmelser i ämnet. Detta har vållat olägenheter,

särskilt inom statsförvaltningen. Flera utredningar ha också verkställts

i syfte att råda bot härpå. Den senaste utredningen har resulterat i

att den tillsatta kommittén framlagt ett lagförslag, som reglerar rätten till

både privat- och statsanställda arbetstagares uppfinningar.

I flertalet remissyttranden över förslaget har behovet av en lagst

i f t n ing på området vitsordats. Från en del håll har dock gjorts gällande,

att en legal reglering icke för närvarande vore av behovet påkallad.

Till stöd för denna uppfattning har främst åberopats den omständigheten,

att arbetsgivareföreningen och industritjänstemannaförbundet i januari 1946

träffat en överenskommelse i ämnet. Då denna kunde förväntas bli gällande

inom stora delar av näringslivet, vore det onödigt att nu gripa till lagstiftning.

I varje fall borde därmed anstå till dess det till äventyrs visat sig,

att överenskommelsen icke i tillbörlig mån tillgodosåge de berörda parternas

intressen.

Denna invändning mot att nu beträda lagstiftningsvägen synes mig icke

bärande. Jag bortser härvid från att 1946 års överenskommelse enligt arbetstagarpartens

egen mening icke är att betrakta såsom en slutgiltig reglering

av frågan utan fastmera såsom ett led i strävandena att nå en tillfredsställande

uppgörelse. Vad jag däremot vill understryka är att 1946 års överenskommelse

knappast torde få någon större praktisk betydelse inom småindustrien

och hantverket. Dessa grenar av näringslivet falla utanför de

avtalsslutande organisationernas verksamhetsområden, och man lär icke

kunna räkna med att en avtalsmässig reglering skall komma till stånd inom

nämnda grenar. För dem föreligger alltså i varje fall, såsom i flera remissyttranden

understrukits, ett klart behov av en lagstiftning. Vidare märkes,

alt överenskommelsen endast avser tjänstemän men icke andra kategorier

av arbetstagare. Även om det måhända icke är så vanligt, att arbetstagare

som ej äro tjänstemän göra patenterbara uppfinningar, inträffar det dock

ibland; faller en sådan uppfinning inom arbetsgivarens verksamhetsområde

framträder givetvis behov av en rättslig reglering. Slutligen må framhållas,

att en lagstiftning på området bland annat bör syfta till att genom bestämmelser,

som icke få åsidosättas genom avtal, i vissa avseenden trygga

arbetstagarnas rätt.

Av vad jag nu anfört framgår, att även om man endast ser till det enskilda

näringslivet 1946 års överenskommelse icke gjort en lagstiftning på

området obehövlig. Behovet av eu lagstiftning framträder emellertid i än

högre grad i de fall då staten är arbetsgivare. Kommittén har för sin del utgått

från att staten, i den mån ej bestämmelserna i den blivande lagen bleve

tvingande, skulle kunna träffa avtal med sina anställda om rätten till deras

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

eventuella uppfinningar. Möjligheten härtill lärer emellertid, åtminstone såvitt

angår personal som är underkastad ämbetsansvar, vara begränsad. Enligt

gällande rättsuppfattning torde nämligen de statliga verken och inrättningarna

icke äga träffa avtal om tjänstevillkor med sådan personal. Givetvis

kunde det i och för sig tänkas, att bestämmelser i ämnet intoges i instruktionerna

för de statliga verk och inrättningar, vid vilka regler i ämnet äro

behövliga. För egen del vill jag emellertid ifrågasätta lämpligheten av att

reglera hithörande förhållanden genom instruktionsföreskrifter. För det

första skulle det sålunda medföra bristande överskådlighet och risk för inkonsekvenser,

om erforderliga regler på förevarande område fördelades på

ett stort antal författningar. Och vidare skulle det kunna tänkas uppstå

komplikationer, när det gällde att inordna dem som redan äro ämbetsmän

under de nya instruktionsbestämmelserna. Det för staten såsom arbetsgivare

uppenbara behovet av regler i ämnet synes i stället böra tillgodoses genom

lagstiftning.

Under hänvisning till det sagda vill jag alltså förorda, att det genomföres

en lagstiftning som medför en enhetlig reglering av rätten till uppfinningar,

gjorda av tjänstemän och andra arbetstagare i såväl allmän som enskild

tjänst.

I fråga om den avsedda lagens allmänna karaktär delar jag

kommitténs uppfattning, att man vid avfattningen av lagtexten bör gå fram

med viss varsamhet. Om emellertid lagen, såsom kommittén funnit önskvärt,

skall kunna tjäna till ledning i avtalspraxis, får dock texten icke vara

så allmänt hållen att detta syfte förfelas. Den får icke heller vara så knapphändig

att den kan vålla missförstånd. De anmärkningar som ur sistnämnda

synpunkt under remissbehandlingen riktats mot kommittéförslaget synas

mig äga visst fog. Kommittén har motiverat sin uppfattning, att lagstiftningen

borde undvika ett reglerande i fråga om detaljer och inskränkas

till generella föreskrifter om det mest väsentliga, bland annat därmed att

eventuellt erforderliga supplerande bestämmelser lämpligen kunde upptagas

i avtal med arbetstagarna. För statens vidkommande har kommittén därvid

förordat, att man skulle söka utarbeta formulär till normalkontrakt rörande

sådana bestämmelser. När det gäller staten såsom arbetsgivare måste emellertid

vid lagens utformning särskild hänsyn tagas till den förut berörda begränsningen

av möjligheten att avtalsmässigt komplettera lagens stadganden.

Även i fråga om arbetstagare i enskild tjänst bör beaktas, att många anställningsfall

förekomma där avtalsbestämmelser saknas och där det icke

heller i fortsättningen kan förväntas att supplerande överenskommelser komma

att träffas. Jämväl för dessa fall är det nödvändigt, att lagtexten utformas

så att den skänker tillräcklig ledning.

Kommitténs av praktiskt taget alla remissinstanser understödda uppfattning,

att lagstiftningen i princip bör vara av dispositiv

natur, anser jag riktig. Denna huvudregel bör komma till direkt uttryck

i lagtexten (se 2 § andra st. departementsförslaget). Jag kan alltså

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

55

icke tillmötesgå det i ett enda yttrande framförda önskemålet att förläna

tvingande karaktär åt det stadgande varigenom huvudlinjerna för avvägningen

mellan arbetsgivarens och arbetstagarens rätt uppdragas (3 § deparlementsförslaget).

Däremot anser jag att vissa speciella stadganden böra erhålla

sådan natur. Härtill återkommer jag i det följande.

Det säger sig självt, att det med hänsyn till de utomordentligt skiftande

förhållandena erbjuder betydande svårigheter att på ett nöjaktigt sätt lösa

frågan, under vilka omständigheter och i vilken utsträckning

en arbetsgivare bör äga rätt till sina arbetstagares

uppfinningar. Den ifrågasatta lagstiftningen skall

ju gälla såväl statsanställda som privatanställda och inom vardera av dessa

kategorier kan det förekomma de mest skiftande anställningsförhållanden och

arbetsuppgifter. Såsom jag förut framhållit bör avvägningen mellan arbetsgivare

och arbetstagare ske på sådant sätt att behörig hänsyn tages icke blott

till parternas egna berättigade intressen utan även till samhällets intresse

av att den tekniska forsknings- och nykonstruktionsverksamheten befrämjas.

Vid den närmare utformningen av lagtexten bör man vidare å ena sidan

hålla i minnet, att de enskilda näringsidkarna ha möjlighet att avtalsmässigt

supplera lagens dispositiva bestämmelser. Å andra sidan måste man

emellertid beakta, att det trots detta ur skilda synpunkter måste te sig mindre

lämpligt att verkställa avvägningen mellan arbetsgivare och arbetstagare

på ett sätt, som skulle stå klart i strid mot den rättsuppfattning som faktiskt

utbildats på arbetsmarknaden. Det bör med andra ord icke föreligga

en alltför stor spännvidd mellan lagens bestämmelser och avtalspraxis. Då

det gäller att giva enhetliga regler för både statsanställda och privatanställda

bör man, såsom nämnts, vid lagens utformning jämväl uppmärksamma

att de statliga verkens och inrättningarnas möjligheter att avtalsmässigt

komplettera lagens stadganden äro begränsade. Denna synpunkt är av särskilt

stor praktisk betydelse för de statliga forskningsinstitutens vidkommande.

Jag delar kommitténs uppfattning, att en arbetsgivare icke bör äga någon

som helst rätt till sådana av hans arbetstagare gjorda uppfinningar

vilkas utnyttjande faller utom arbetsgivarens verksamhetsområde. Vidare

ansluter jag mig till kommitténs ståndpunkt att arbetsgivaren i fråga om

sådan av hans arbetstagare gjord uppfinning, vars utnyttjande visserligen

faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde men som tillkommit utan

samband med anställningen, bör anses skäligen tillgodosedd om han erhåller

företrädesrätt under viss tid att träffa en frivillig uppgörelse med

arbetstagaren om uppfinningens utnyttjande. Mot bakgrunden av vad jag

nyss anfört om de allmänna synpunkter som böra ligga till grund vid lagens

utformning anser jag däremot, att den av kommittén föreslagna författningsmässiga

regleringen beträffande de s. k. tjänsteuppfinningarna —

uppfinningar vilkas utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde

och vilkas tillkomst slår i samband med anställningen — icke är helt

tillfredsställande.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

I fråga om tjänsteuppfinningarna har kommittén föreslagit, att arbetsgivaren

skulle äga att även mot arbetstagarens vilja förvärva rätt att utöva

uppfinningen i sin egen verksamhet, s. k. enkel licens, varjämte arbetsgivaren

skulle erhålla företrädesrätt under viss tid att träffa frivillig uppgörelse

med arbetstagaren om vidsträcktare rätt till uppfinningen. I detta

hänseende vill jag till en början, i likhet med ett flertal remissinstanser,

understryka att en enkel licens — denna är i princip icke överlåtbar —

måste anses tämligen värdelös för arbetsgivare vilka icke bedriva någon

egen tillverkning eller annan kommersiell rörelse och följaktligen icke själva

kunna exploatera licensrätten. Vidare anser jag det svårligen kunna bestridas,

alt arbetsgivarens insats vid vissa tjänsteupplinningar är så betydande,

att han skäligen bör erhålla en mera omfattande rätt till uppfinningen

än kommittén föreslagit. På grund av vad sålunda anförts och under

hänvisning till den enligt min mening välgrundade kritik som även i

vissa andra avseenden riktats mot kommittéförslaget i denna del vill jag

förorda, att avvägningen mellan arbetsgivarens och arbetstagarnas rätt icke

verkställes på ett och samma sätt i fråga om alla tjänsteuppfinningar utan

att man beträffande den kategori, där sambandet mellan anställningen och

uppfinningen är särskilt starkt, tillerkänner arbetsgivaren en vidsträcktare

rätt än som framgår av kommitténs lagförslag. Till denna grupp torde böra

hänföras dels sådana uppfinningar som, då forsknings- eller uppfinnarverksamhet

utgör den huvudsakliga uppgiften i arbetstagarens tjänsteåligganden,

tillkommit såsom resultat helt eller väsentligen av nämnda verksamhet

och dels uppfinningar som eljest innefatta lösningen av en i tjänsten

förelagd, närmare angiven uppgift. I fråga om dylika uppfinningar, i fortsättningen

benämnda forskningsuppfinningar, anser jag det skäligt, att arbetsgivaren

får möjlighet att även mot arbetstagarens vilja förvärva all rätt till

uppfinningen. Icke minst med hänsyn till de moderna formerna för uppfinnarverksamhet

i stora forskningscentraler, såväl statliga som enskilda,

synes denna ståndpunkt vara starkt motiverad. Den torde också vara ägnad

att främja produktionen och att förhindra sådana illojala transaktioner som

att en uppfinning, vilken med stora kostnader frambragts av ett visst företag,

överlätes till dess konkurrent. Även ur arbetstagarnas synpunkt måste

den föreslagna lösningen te sig rimlig, då det ju här är fråga om personer

som anställts för eller eljest åtminstone i viss omfattning sysselsättas med

just uppfinnarverksamhet. Jag vill dessutom påpeka, att arbetstagaren i

dessa fall — enligt vad jag i det följande kommer att förorda — skall äga

uppbära särskild ersättning, om värdet av den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren

övertagit överstiger vad som med hänsyn till arbetstagarens lön

och övriga förmåner i tjänsten rimligen kunnat förutsättas. Beträffande

andra tjänsteuppfinningar än nu sagts, d. v. s. sådana där sambandet mellan

anställningen och uppfinningen icke är så starkt som i förutnämnda båda

fall, anser jag däremot kommitténs förslag vara väl avvägt. Med avseende å

sådana uppfinningar torde arbetsgivaren således endast böra erhålla rätt

att förvärva enkel licens jämte företrädesrätt att träffa avtal med arbetstagaren

om vidsträcktare rätt till uppfinningen.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

57

Den av mig sålunda förordade lösningen anknyter i viss mån till de resonemang,

som ligga bakom en till kommittéförslaget avgiven reservation.

Jag vill understryka, att lösningen åtminstone delvis jämväl synes överensstämma

med kommittémajoritetens uppfattning, sådan denna kommit till

uttryck i motiveringen till kommittéförslaget om än icke i den av kommittén

föreslagna lagtexten. Kommittén bär sålunda uttalat, att ett avhändande

av rätten till uppfinning helt eller delvis ej alltid behövde ske genom uttryckligt

avtal utan under vissa omständigheter borde kunna anses framgå

av anställningsförhållandet; så kunde enligt kommitténs mening till exempel

vara fallet, om arbetstagaren anställts för att bearbeta ett av arbetsgivaren

närmare angivet problem.

Om arbetsgivaren får möjlighet att förvärva ensamrätt till de nyssnämnda

forskningsuppfinningarna, vinnes en smidig lösning av de speciella problem,

som föreligga då arbetsgivaren icke själv bedriver någon tillverkning.

Jag vill härvid — särskilt med tanke på sådana fall då arbetsgivaren på

grund av bristande exploateringsmöjligheter icke har något behov av att

förvärva ensamrätten ens till sådana uppfinningar — framhålla, att förslaget

på denna punkt icke innebär mera än att arbetsgivaren skall äga

möjlighet att förvärva ensamrätt till uppfinningen. Anser han sig icke vara i

behov av en sådan fullständig rätt, kan han nöja sig med exempelvis en enkel

licens. Ur arbetsgivarens synpunkt är detta av betydelse såtillvida som omfattningen

av den rätt till uppfinningen som han övertager är en väsentlig

faktor vid bestämmandet av ersättningen till arbetstagaren.

Såsom kommittén framhållit kan det uppstå oenighet mellan parterna,

när det gäller att avgöra till vilken kategori — forskningsuppfinningar,

andra tjänsteuppfinningar, uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde

som ej ha karaktär av tjänsteuppfinningar, fria uppfinningar —

en viss uppfinning är att hänföra. Detsamma gäller självfallet med avseende

å varje indelning av uppfinningar i olika kategorier. Med anledning härav

har kommittén diskuterat huruvida — även om lagens huvudstadgande

om intresseavvägningen mellan arbetsgivarens och arbetstagarens rätt komme

att äga dispositiv karaktär — i lagen borde införas en tvingande bestämmelse

om förbud mot avtal, som tillerkänna arbetsgivaren ensamrätt att

avgöra till vilken kategori en viss uppfinning är att hänföra. Kommittén

har för sin del ansett en sådan bestämmelse icke vara erforderlig med hänsyn

till att arbetstagaren under alla omständigheter skall ha rätt att erhålla

skälig ersättning för vad han avstår av sin rätt till uppfinningen. En av remissinstanserna,

nämligen landsorganisationen, har däremot förordat ett

dylikt stadgande samt till stöd för denna sin uppfattning bl. a. framhållit

alt arbetstagarens intresse av en uppfinnings rubricering icke alltid hänför sig

allenast till ersättningsfrågan. Jag delar landsorganisationens uppfattning,

alt ersättningsproblemet här icke är ensamt utslagsgivande. Då jag likväl

icke föreslår en tvingande bestämmelse som tager direkt sikte på förevarande

fråga, sammanhänger detta med att jag, såsom av det följande framgår,

förordar alt i lagen införes ett allmänt stadgande av innehåll att, om

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

tillämpningen av avtalsvillkor skulle vara otillbörlig, villkoret må jämkas

eller lämnas utan avseende (9 § departementsförslaget). I detta sammanhang

vill jag framhålla, att den i 1946 års överenskommelse intagna, i och

för sig omstridda, bestämmelsen i detta ämne icke synes äga en sådan innebörd

att tillämpningen därav kan anses otillbörlig. I bestämmelsen heter

det nämligen, att arbetsgivaren beträffande varje uppfinning äger att i

första hand avgöra till vilken av de i överenskommelsen angivna kategorierna

uppfinningen är att hänföra. Detta torde icke innebära, att arbetsgivaren

äger att slutgiltigt träffa ett sådant avgörande. Godkänner icke arbetstagaren

den mening åt vilken arbetsgivaren för sin del givit uttryck, uppstår

en tvist som torde böra lösas efter samma regler som gälla för andra i

överenskommelsen berörda tvister.

Jag delar i princip kommitténs uppfattning, att arbetstagarna genom

en bestämmelse av tvingande karaktär bör tillförsäkras

rätt till skälig ersättning för den rätt de avstå

till en uppfinning som gjorts under anställningsförhållandet. I likhet med

vissa remissinstanser anser jag emellertid det icke föreligga tillräckliga

skäl för att låta en dylik bestämmelse bli tillämplig jämväl på sådana överenskommelser

om ersättningen, som träffas efter tillkomsten av uppfinningen.

I den mån ersättningen, såsom ofta torde vara fallet, bestämmes på

royaltybasis lärer det ur förevarande synpunkt i regel spela mindre roll,

att det kan vara svårt att riktigt bedöma det ekonomiska värdet av en uppfinning

innan den blivit mera noggrant utexperimenterad. Annorlunda ställer

sig saken om uppgörelsen innebär att ett engångsbelopp skall utbetalas

till uppfinnaren. De i dylika fall föreliggande svårigheterna att på ett tidigt

stadium bedöma den ekonomiska betydelsen av en uppgörelse i ersättningsfrågan

kan emellertid icke tillmätas sådan betydelse att de få överväga

de olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt, som skulle uppstå om en efter

uppfinningens tillkomst träffad uppgörelse i nämnda fråga icke i princip

erhölle bindande verkan. En annan sak är, att om arbetstagaren efter sagda

tidpunkt genom avtal avstår från all ersättning i anledning av sin uppfinning

eller godtager en med hänsyn till förhållandena orimligt låg ersättning

därför, tillämpningen av avtalet i denna del under vissa förutsättningar

kan framstå som otillbörlig, med påföljd att uppgörelsen — enligt 9 § departementsförslaget

— icke utgör hinder mot att arbetstagaren tillerkännes

skälig ersättning. Samma resultat skulle i särskilt stötande fall även kunna

ernås med stöd av vissa stadganden i 3 kap. avtalslagen.

Kommittén har framhållit, att det sedan ersättning fastställts — antingen

efter rättegång eller genom en frivillig uppgörelse — kunde hända att

ändrade förhållanden inträffade som gjorde att ersättningen framstode såsom

oskälig. I anledning härav har kommittén diskuterat, om parterna borde

erhålla rätt att i dylika fall få till stånd jämkning av ersättningen. Kommittén

har emellertid stannat för att icke föreslå att någon bestämmelse

härom upptages i lagen. Ett par remissinstanser har däremot intagit en

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

annan ståndpunkt i denna fråga. I anledning härav får jag till en början

framhålla, att det i 6 § första stycket av departementsförslaget upptagna

stadgandet — enligt vilket arbetstagaren, oberoende av vad därom före uppfinningens

tillkomst må ha avtalats, skall vara berättigad till skälig ersättning

för den rätt han avstår till sin uppfinning — i realiteten tillika innebär

en jämkningsregel till arbetstagarens förmån. Mot en lagbestämmelse

av innehåll att eljest parterna skola, i händelse av väsentligt ändrade förhållanden,

kunna få till stånd jämkning av ett en gång fastställt ersättningsbelopp

tala enligt min mening redan skäl av principiell natur. Vidare

kan ur praktisk synpunkt hävdas, att en sådan regel skulle medföra otrygghet

för båda parter, enär dessa aldrig skulle kunna vara säkra på att ett

en gång — antingen efter frivillig uppgörelse eller efter process — fastställt

ersättningsbelopp vore definitivt, ja, icke ens att ett jämkat belopp icke

skulle kunna ånyo jämkas. Härtill kommer, att det skulle erbjuda betydande

svårigheter att utforma en dylik bestämmelse så att den ej bleve

mycket svårtillämplig. På grund härav finner jag mig icke kunna förorda,

att en bestämmelse av ifrågavarande slag upptages i lagen. Jag vill härvid

i likhet med kommittén understryka, att hinder icke föreligger för kontrahenterna

att, i sådana fall då det ekonomiska utfallet av en uppfinning kan

vara svårbedömbart och royaltymetoden likväl icke användes, själva genom

förbehåll tillgodose intresset av att ersättningsbeloppet framdeles skall kunna

jämkas.

Beträffande den närmare utformningen av ersättningsreglerna hänvisas

till specialmotiveringen.

Det återstår i detta sammanhang till slut att upptaga frågan, o in sä rskilda

bestämmelser erfordras rörande vissa uppfinningar

av betydelse för rikets försvar. Kommittén har intagit

den ståndpunkten, att lagens allmänna bestämmelser icke böra vara

tillämpliga i sådana fall då någon som tillhör krigsmaktens reserver eller

är på övergångs- eller reservstat vid krigsmakten eller en värnpliktig gör

en uppfinning under tjänstgöring vid krigsmakten. Jag biträder denna

ståndpunkt och anser att den bör komma till direkt uttryck i lagtexten (1 §

tredje stycket departementsförslaget). Härvid bör beaktas, att icke heller

anställnings- eller beställningshavare på disponibilitetsstat böra falla under

lagen. Emellertid har kommittén beträffande ett visst slag av uppfinningar,

nämligen uppfinningar av betydelse för rikets försvar, ansett att lagens

sladganden böra vara tillämpliga i förhållande till vederbörande försvarsmyndighet

även med avseende å de nu nämnda personalkategorierna, varjämte

kommittén föreslagit en särskild regel för de fall, då en uppfinnare

tillhörande någon av dessa kategorier är i enskild tjänst samtidigt som han

fullgör tjänstgöring vid krigsmakten. Kommittén har dock varit tveksam i

frågan, huruvida dessa bestämmelser borde ha sin plats i förevarande lag.

I likhet med flera remissinstanser anser jag det icke lämpligt att i lagen

upptaga någon av nämnda regler. Behovet av att för statens räkning eller el
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

jest i statens intresse kunna expropriera uppfinningar av särskild betydelse

för försvaret har tillgodosetts genom stadgandet i 7 § lagen den 29 november

1946 med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret.

Nämnda lag gäller visserligen allenast till utgången av år 1949, men det

är min avsikt att senare i dag hemställa om remiss till lagrådet av förslag

om förlängning av dess giltighetstid. Då det nu förevarande lagförslaget

icke eljest upptager några regler för det fall att en uppfinning göres av någon

som samtidigt är anställd hos flera arbetsgivare, torde icke heller en

specialregel i ämnet böra givas beträffande vissa uppfinningar som reservister

in. fl. göra under tjänstgöring vid krigsmakten.

Specialmotivering.

1 §•

I fråga om den tilltänkta lagens räckvidd har kommittén ansett, att allenast

patenterbara uppfinningar borde ifrågakonnna. Kommittén

har härom anfört:

Sådana förfaranden eller anordningar av teknisk natur, exempelvis beräkningar

och konstruktioner, som ej kunna patentskyddas, ha alltså — i motsats

till vad som föreslogs av Elliot — uteslutits från lagens tillämplighetsområde.

Visserligen kan bakom dylika arbetsresultat, liksom vid vissa andra

prestationer på det immateriella området, t. ex. affärsuppslag och reklamidéer,

ligga ett mycket värdefullt intellektuellt arbete, och de kunna vara

av stor industriell betydelse, men de åtnjuta enligt svensk rätt i allmänhet

icke något speciellt skydd. I den mån de icke utgöra yrkeshemligheter, äro

de allmän egendom, d. v. s. i och för sig står det var och en fritt att använda

dem. Liksom hittills kunna självfallet fortsättningsvis arbetsgivares

och arbetstagares intresseförhållanden i fråga om sådana arbetsprestationer

regleras avtalsvis.

Kommittén har vitsordat, att begränsningen till patenterbara uppfinningar

kunde medföra vissa svårigheter vid avgörandet av frågan, om en

uppfinning vore av sådan beskaffenhet att lagen skulle tillämpas på densamma.

Emellertid har kommittén förutsatt, att de intresserade parterna,

arbetsgivaren och arbetstagaren, i allmänhet komme att under hand undersöka,

huruvida patenterbarhet kunde anses föreligga, och träffa uppgörelse

på grundval av det resultat man därvid kommit till. I övrigt tillåter jag

mig att beträffande kommitténs synpunkter på denna fråga hänvisa till s.

49 f. i betänkandet.

Icke någon remissinstans har påfordrat, att lagen skulle äga tillämpning

jämväl å sådana förfaranden eller anordningar av teknisk natur, som icke

kunna patentskyddas. Tjänstemännens centralorganisation har dock framhållit,

att arbetsgivarna för närvarande många gånger tillgodogjorde sig

sådana tekniska framsteg och idéer utan att lämna upphovsmannen skälig

ersättning därför, men organisationen har räknat med att de samarbetsorgan

eller produktionsnämnder, som avsåges bli inrättade inom näringslivet, skul
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungi. Maj:ts proposition nr 101.

le till behandling upptaga frågor om fastställande av skälig ersättning för

sådana idéer och uppslag av de anställda, som kunde nyttiggöras i driften.

Chalmers tekniska högskola har i detta hänseende framhållit, att det syntes

orätt att pålägga alla arbetstagare de risker i rättsligt hänseende, som

kunde följa av ett misstag i bedömandet, om en viss idé vore en patenterbar

uppfinning eller icke. Därtill komme, att flertalet av de idéer, som kunde leda

till patenterbara uppfinningar, torde vara ekonomiskt värdelösa. Det

syntes icke riktigt att lagfästa ett stadgande, som medförde att alla patenterbara

men värdelösa uppfinningar skulle anmälas för arbetsgivaren. Lagen

borde därför få avseende endast på sådana uppfinningar, som arbetstagaren

själv önskade få patenterade.

En ytterligare inskränkning i lagens tillämplighetsområde har kommittén

ansett böra företagas, nämligen en begränsning till uppfinningar, som äro

här i riket patenterbara. Kommittén har i denna del anfört följande.

Genom denna begränsning falla utanför lagen sådana uppfinningar, som

med hänsyn till den svenska patentförordningens patenterbarhetsfordringar

(i—3 §§) icke kunna patenteras i Sverige men som enligt främmande

länders bestämmelser skulle kunna patentskyddas. Det har ansetts vara naturligt

och i sin ordning att låta den här åsyftade rättsliga regleringen hålla

sig inom ramen för vad som kan bli föremål för skydd enligt svensk rätt.

Det torde för övrigt ofta råda ovisshet om vad som enligt olika främmande

länders rätt fordras för patenterbarhet. Vidare må framhållas, att i praktiken

det endast mera sällan torde förekomma, att arbetsgivares eller arbetstagares

intressen sträcka sig längre än här avses.

Gentemot vad kommittén sålunda anfört ha patent- och registreringsverkets

besvärsavdelning samt kooperativa förbundet invänt, att det mycket

väl kunde tänkas att en uppfinning av en eller annan anledning icke kunde

patenteras just i Sverige men att uppfinningen kunde patentskyddas i något

annat land och att densamma därför likväl kunde representera ett stort

ekonomiskt värde. Detta gällde exempelvis beträffande livs- och läkemedelsuppfinningar

i Amerikas förenta stater. Besvärsavdelningen har sålunda

betonat, att Sverige i stor utsträckning bedreve export av hel- och halvfabrikat

samt av uppfinnarrättigheter, och att inskränkningen till här i

riket patenterbara uppfinningar därför kunde komma att medföra att lagens

betydelse för uppfinnaren bleve till stor del illusorisk. Kooperativa

förbundet har framhållit, att inskränkningen skulle vara till avsevärt men

för arbetsgivaren i sådana fall, då uppfinningen visserligen icke kunde patenteras

i Sverige men väl i något annat land, där arbetsgivaren hade verksamhet.

I dylika fall skulle nämligen arbetsgivaren icke erhålla någon rätt

alls i fråga om det utländska patentet. Besvärsavdelningen och förbundet

ha därför ifrågasatt, om icke en utvidgning av lagen till att avse alla uppfinningar,

som över huvud taget kunde bli föremal för immateriellt rättsskydd,

borde övervägas.

Enligt kommitténs mening skulle under begreppet arbetstagare

föras endast sådana anställda, som innehade eu relativt fast anställning,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

t. ex. med viss uppsägningstid eller förenad med tidlön eller ackordsersättning,

och alltså icke personer som innehade tillfälliga uppdrag, exempelvis

för särskilda fall tillkallade sakkunniga. Ett speciellt undantag

framginge — såsom förut nämnts — av kommittéförslagets 7 §. Till arbetstagare

i allmän tjänst har kommittén sålunda ansett icke böra räknas

beställningshavare i krigsmaktens reserver eller på övergångs- eller reservstat

vid försvarsväsendet, ehuru dessa i nämnda egenskap vore hänförliga

till statsanställda. Enligt kommitténs uppfattning borde ej heller värnpliktiga

i denna sin egenskap anses såsom arbetstagare i lagens mening.

I anledning av kommitténs ståndpunkt, att endast personer med en relativt

fast anställning skulle anses som arbetstagare i lagens mening, har Göta

hovrätt anmärkt, att denna ståndpunkt ej komme till tydligt uttryck i 1 §

kommittéförslaget, vilket även hade till följd, att det ej av lagtexten framginge

varför det beträffande vissa tillfälligt anställda erfordrades särskilda

bestämmelser i 7 §. Hovrätten hemställde, att 1 § erhölle ändrad lydelse, så

att den åsyftade innebörden av begreppet arbetstagare komme till tydligare

uttryck. I detta sammanhang har hovrätten ifrågasatt, om icke bestämmelserna

i 7 § kommittéförslaget borde få sin plats omedelbart i anslutning till

bestämmelsen i 1 §. Krigsmaterielverket har förklarat sig utgå från att begreppet

arbetstagare omfattade även all arvodesanställd personal, som icke

endast hade rent tillfälliga uppdrag.

Såsom förut berörts har kommittén i 3 § första stycket föreslagit eu bestämmelse

om skyldighet för arbetstagare att utan dröjsmål underrätta arbetsgivaren

om sådan av arbetstagaren under bestående tjänsteförhållande

gjord uppfinning vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde.

Motsvarande bestämmelse har upptagits i 4 § departementsförslaget.

I anslutning till den sålunda föreslagna bestämmelsen har kommittén

diskuterat innebörden av uttrycket under bestående tjänsteförhållande.

Härom har kommittén yttrat:

En uppfinning anses gjord under bestående tjänsteförhållande, icke endast

om uppfinningen tillkommit under det arbetstagaren var i tjänst, och

då vare sig det skett under arbetstid eller på fritid, utan även om han gjort

uppfinningen under sin semester eller tjänstledighet. Åtnjutes tjänstledighet

för upprätthållande av anställning hos annan arbetsgivare, torde med

hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet få bedömas, gentemot

vilken arbetsgivare arbetstagaren skall ha de rättigheter och skyldigheter,

som följa av denna lag. Skulle arbetstagare till följd av tillfällig inskränkning

av driften vid ett företag »permitteras» från arbetet på längre eller

kortare tid utan att därunder åtnjuta några löneförmåner, torde man få

anse, att ur här ifrågavarande synpunkt tjänsteförhållandet upphört.

I anledning härav ha jernkontoret, arbetsgivareföreningen och industriförbundet

anfört, att det icke kunde anses rimligt, att arbetsgivaren skulle

gå miste om rätten till en uppfinning, som gjorts medan arbetstagaren varit

tillfälligt per mitter ad. Stockholms handelskammare har uttalat samma

mening under framhållande av att fallet i och för sig torde sakna

nämnvärd praktisk betydelse, bl. a. på grund av att tjänstemän i regel icke

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

permitterades vid tillfälliga driftstopp. Ur principiell synpunkt kunde det

emellertid icke anses riktigt att bedöma frågan om anställningsförhållandets

bestånd ur olika synpunkter inom olika rättsområden. Därest vederbörande

arbetstagare civilrättsligt sett icke vore entledigad från sin anställning

utan alltjämt vore knuten till arbetsgivarens företag, måste anställningsförhållandet

anses alltjämt bestå, oavsett ur vilken synpunkt fråkan

skulle betraktas.

Vidare må här nämnas ett spörsmål, som kommittén något berört, nämligen

hur det skall förfaras, därest uppfinnaren samtidigt är

anställd hos mer än en arbetsgivare. Kommittén har härom

yttrat, att därest uppfinningen låge inom såväl den ene som den andre

arbetsgivarens verksamhetsområde, arbetstagaren finge anses ha anmälningsskyldighet

gentemot båda arbetsgivarna men att, om tvist mellan dessa

uppstode om vem som ägde inträda som uppfinnarens rättsinnehavare,

domstol i sista hand finge avgöra vilken av dem, som skulle anses ha bättre

rätt. Kommittén har alltså icke föreslagit någon lagregel i ämnet utöver den

som beträffande en specialfråga upptagits i kommittéförslagets 7 §. Denna

underlåtenhet har av en remissinstans, nämligen Chalmers högskola, betecknats

som en hrist i förslaget. Högskolan har därför hemställt, att stadgandet

måtte omarbetas, så att det tydligt framginge vem som skulle räknas

såsom arbetsgivare, när en uppfinning gjorts av en person med deltidsanställning''.

En särskild fråga är huruvida universitet, högskolor och

andra undervisningsväsendet tillhörande inrättningar

böra undantagas från lagens tillämpning. Det Elliotska förslaget

innebar, att lagen icke skulle äga tillämpning å universitet, högskolor och

andra undervisningsväsendet tillhörande inrättningar men däremot å statliga

forskningsinstitut. K o in in i 11 én återigen har icke ansett några skäl

föreligga att från lagens tillämpningsområde undantaga ens universitet och

högskolor. Denna uppfattning har ej motiverats i vidare mån än att kommittén

förklarat sig vilja särskilt framhålla, att de inskränkningar i de anställdas

rätt som kommitténs lagförslag skulle medföra icke syntes vara sådana,

att man behövde befara, att de skulle verka hämmande på det vetenskapliga

forskningsarbetet vid våra universitet och högskolor. Kommitténs

ståndpunkt har mött stark kritik i flera yttranden, men någon enhetlig

opinion mot att lagen skulle bli tillämplig å de vetenskapliga läroanstalterna

har dock icke framträtt.

Innan jag övergår till att redogöra för de närmast berörda remissinstansernas

yttranden i denna fråga, vill jag här återgiva de skäl, som i det

Elliotska betänkandet anfördes till stöd för den där intagna

ståndpunkten. El Hot yttrade:

Bland statliga institutioner, vilkas uppgifter omfatta teknisk forskning,

intaga universiteten och högskolorna en särställning. Den forskning, som

där bedrives, är ej begränsad alt söka tillgodose vissa speciella behov utan

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

har en mera allmän inriktning. Dess ändamål torde kunna sägas vara

att föra vetenskapen överhuvud framåt. Den ingår tillika som ett led i

undervisningen. Om tidigare angivna principer i fråga om statens rätt till

statsanställdas uppfinningar följdes beträffande universitet och högskolor,

skulle staten kunna göra gällande anspråk på där tjänstgörande personers

uppfinningar av vilket slag dessa än voro. Något praktiskt behov för staten

av en så långtgående rätt torde ej förefinnas. Spörsmålet synes här ligga

till på ett annat sätt än då det gäller forskningsresultat vid t. ex. statliga

forskningsinstitut, inrättade för lösande av vissa speciella uppgifter, eller

vid statliga verk, för vilka resultaten i fråga kunna vara av värde vid fullgörandet

av deras arbetsuppgifter. Den forskning, som bedrives vid universiteten

och högskolorna, torde också för det allmänna rättsmedvetandet,

även om arbetet i viss mån har karaktären av tjänsteåliggande, framstå

såsom vederbörande forskares ensak. En universitetslärare har ej skyldighet

att t. ex. vissa timmar av dagen ägna sig åt forskning. Han uppställer

själv de problem, han vill söka lösa, och forskningen är överhuvud taget helt

beroende av hans eget initiativ. Det torde vara svårt att finna förståelse

för en bestämmelse, enligt vilken, om denna forskning skulle resultera i en

uppfinning, uppfinnaren berövades den uteslutande förfoganderätten till

densamma. Man torde ej heller böra bortse från att den vid ifrågavarande

institutioner bedrivna fria forskningen kunde menligt påverkas, därest

forskaren visste, att han icke finge obehindrat bestämma över resultatet av

sitt arbete utan att dettas vidare öde skulle bli beroende av statliga myndigheters

beslut. Framhållas må slutligen att den administrativa organisationen

vid universitet och högskolor torde vara mindre lämplig, då det gäller

att i praktiken för statens del tillvarataga och utnyttja en sådan rätt till

uppfinningar, varom här är fråga. Nu gjorda överväganden synas böra

leda till, att från de föreslagna bestämmelsernas tillämpning undantagas

universitet och högskolor. Med dessa torde böra jämställas andra inrättningar,

tillhörande undervisningsväsendet, exempelvis de tekniska läroverken.

Vid bedömningen av förevarande spörsmål måste man hålla i minnet, att

arbetsgivaren enligt det Elliotska förslaget skulle vara berättigad att oberoende

av uppfinnarens samtycke förvärva all rätt till s. k. tjänsteuppfinningar,

medan kommitténs förslag ju innebär, att arbetsgivaren mot

uppfinnarens vilja skall äga förvärva allenast nyttjanderätten till sådana

uppfinningar.

Trots att arbetsgivaren enligt kommitténs förslag alltså fått en jämförelsevis

begränsad rätt, ha flera remissinstanser — bland dem universitetskanslern

yrkat, att de vetenskapliga läroanstalterna måtte undantagas

från lagens tillämpning. Universitetskanslern har därvid framhållit, att

vid dessa anstalter fullföljdes ett mera allmänt samhällsintresse, som vore

inriktat på att, utan avseende å det omedelbara praktiska utnyttjandet

av resultaten, till det allmännas bästa främja den vetenskapliga forskningen.

Mellan staten eller den enskilda högskolan å ena och den anställde

å andra sidan vore därför förhållandet ett helt annat än mellan arbetsgivare

och arbetstagare i den föreslagna lagens mening. Den mest framträdande

synpunkten vore, att det fria forskningsarbetet skulle befrämjas. Ehuru

det praktiska tillgodogörandet av resultaten i regel låge utanför dessa institutioners

verksamhetsområde, torde denna fråga dock stundom också här

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 65

kunna få betydelse, men den syntes böra regleras i stort sett efter andra

normer.

Jämväl medicinska fakulteten i Uppsala har ansett, att universitets- och

liknande institutioner borde undantagas från lagens tillämpning. Den större

frihet att förfoga över en uppfinning, som med ett sådant undantag skulle

tillkomma dessa institutioners arbetstagare, komme att innebära, att en patenterbar

uppfinnings kommersiella utnyttjande ej behövde fördröjas genom

förhandlingar med arbetsgivaren rörande dennes eventuella övertagande

av rätten till uppfinningen. Emellertid skulle enligt fakultetens mening

denna frihet kunna tänkas bli använd på det sätt, att uppfinnaren

reste hinder mot att institutionen begagnade uppfinningen i sin egen vetenskapliga

forskningsverksamhet. För att förhindra en sådan konsekvens

borde en bestämmelse om undantag för universitets- och liknande institutioner

åtföljas av en föreskrift, att institutionen skulle äga rätt att utan

särskild ersättning utöva uppfinningen i den forskningsverksamhet, som

bedreves inom densamma. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i

Uppsala har hävdat, att ett inordnande av forskningsföretagen vid universitet

och högskolor under den föreslagna lagen skulle draga med sig högst

menliga konsekvenser för det fria forskningsarbetet. Om en forskare icke

fullt fritt kunde förfoga över sina resultat, så att han t. ex. ej ägde rätt att

publicera sin upptäckt, kunde han förlora sin prioritetsrätt till denna. Härigenom

skulle även den i och för sig ofta nyttiga profylax, som ett offentliggörande

av en upptäckt innebure, avsevärt försvåras. Sektionen har därför

bestämt påyrkat, att lagen måtte upptaga samma undantagsregel som det

Elliotska förslaget. Av det yttrande som matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten vid Stockholms högskola avgivit synes framgå, att fakulteten

ansett att lagen icke borde vara tillämplig på universitet och högskolor. Vidare

har tekniska högskolan i Stockholm uttalat det önskemålet, att arbetstagare

vid tekniska högskolor måtte ställas utanför lagens tillämpningsområde.

Däremot har Chalmers tekniska högskola icke uttalat något sådant

önskemål.

Icke heller karolinska institutet har haft något att invända mot att lagen

skulle bli tillämplig å universitet och högskolor men har förutsatt, att tilllämpningen

av lagen på intet sätt komme att lägga hinder i vägen för den

fria publikationen av vetenskapliga avhandlingar. Medicinska fakulteten i

Lund, matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund, Göteborgs högskola,

skogshögskolan, lantbrukshögskolan och tandläkarinstitutet ha icke riktat

nagon erinran mot att lagen skulle bli tillämplig jämväl å vetenskapliga

läroanstalter.

Departementschefen. Ingen erinran har under remissbehandlingen riktats

mot kommitténs förslag, att lagen skall äga tillämpning allenast å patenterbara

uppfinningar och alltsa icke å sådana förfaranden eller anordningar

av teknisk natur som ej kunna patentskyddas. Departementsförslaget

bygger i denna del på samma uppfattning som kommittéförslaget. Att, så5

liihamj till riksdagens protokoll 1''JVJ. 1 samt Nr 101.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

som en remissmyndighet yrkat, uttryckligen begränsa lagens tillämplighetsområde

till uppfinningar, som arbetstagaren själv önskar få patenterade, har

jag icke ansett tillrådligt. Icke heller har jag funnit tillräckliga skäl föreligga

att frångå kommitténs ståndpunkt, att lagen bör gälla endast sådana

uppfinningar som äro patenterbara här i riket. De enskilda näringsidkare,

som anse sig ha särskilda intressen att bevaka i förevarande avseende, kunna

ju göra detta genom att i erforderlig utsträckning sluta särskilda avtal

med sina anställda.

Avgörandet av frågan huruvida det skall anses föreligga ett i lagen avsett

samband mellan en uppfinning och uppfinnarens anställning torde

icke i och för sig böra göras beroende av om uppfinningen gjorts under

tjänstetid eller fritid. Såsom kommittén framhållit, säger det sig självt att,

eftersom uppfinnarverksamhet i avsevärd utsträckning består av tankearbete,

det måste möta stora svårigheter att i fråga om dess utförande draga

en skarp gräns mellan tjänstetid och fritid. Härtill kommer att, även om

en uppfinning ostridigt gjorts under fritid, det mycket väl kan förhålla sig

så att anställningen och vad därmed sammanhänger givit en så avgörande

impuls till uppfinningen, att det måste anses föreligga ett samband i lagens

mening mellan anställningen och uppfinningen.

Till skillnad mot kommittén anser jag, att en uppfinning som gjorts under

tillfällig permittering regelmässigt skall anses ha tillkommit under bestående

tjänsteförhållande. Någon större praktisk betydelse lär detta spörsmål

icke äga.

Jag anser det icke erforderligt att i lagen upptaga någon uttrycklig regel

hur det skall förfaras i de säkerligen ganska få fall, då en uppfinnare samtidigt

är anställd hos mer än en arbetsgivare och uppfinningen faller inom

såväl den ene som den andre arbetsgivarens verksamhetsområde. Vad kommittén

anfört härom synes välgrundat.

Såsom förut framhållits har departementsförslaget i princip avseende å

arbetstagare i såväl allmän som enskild tjänst. Att värnpliktiga, reservister

och vissa andra militära anställnings- och beställningshavare icke skola i

denna sin egenskap anses såsom arbetstagare i lagens mening har likaledes

angivits i det föregående. Det återstår emellertid att taga ståndpunkt

till frågan, om lärare vid universitet, högskolor och andra undervisningsväsendet

tillhörande inrättningar skola falla in under lagens bestämmelser.

Kommittén har för sin del ansett, att så borde vara fallet. Till stöd för denna

uppfattning har kommittén anfört, att de inskränkningar i arbetstagarnas

rätt som kommitténs lagförslag skulle medföra icke syntes vara sådana, att

man behövde befara, att de skulle verka hämmande på det vetenskapliga

forskningsarbetet vid vara universitet och högskolor. Med den utformning

lagen enligt vad jag förordat bör erhålla har denna fråga kommit i ett i

viss man annat läge. Jag vill därför, på de skäl som anförts i det av numera

hovrättspresidenten Knut Elliot på sin tid avgivna betänkandet i ämnet och

som redovisats i den nyss lämnade redogörelsen, förorda att lärare vid uni\ersitet,

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

67

sendet icke skola i denna sin egenskap anses såsom arbetstagare i lagens

mening. Med lärare avses i detta sammanhang icke blott professorer och

docenter utan även laboratorer och med dem i lönehänseende jämställda

ordinarie befattningshavare samt biträdande lärare, assistenter och amanuenser.

En annan sak är att, om en universitetslärare vid sidan av denna sin

tjänst tager anställning såsom uppfinnare hos exempelvis ett bolag, han givetvis

i förhållande till bolaget är att betrakta såsom arbetstagare i lagens

mening. För att en inrättning skall anses tillhöra undervisningsväsendet

lörutsättes härvid icke, att den sorterar under ecklesiastikdepartementet.

Även exempelvis krigsmaktens skolor och undervisningsanstalter äro alltså

att betrakta såsom undervisningsväsendet tillhörande inrättningar. Vissa

lärare vid dylika skolor och anstalter torde emellertid böra falla under lagen,

nämligen de som äro officerare eller underofficerare på aktiv stat. Lagstiftningen

avses nämligen i allmänhet skola vara tillämplig på dessa befattningshavare;

de böra då icke heller undantagas från lagens bestämmelser

under tid då de tjänstgöra såsom lärare vid krigsmaktens undervisningsanstalter.

— Givet är, att statliga forskningsinstitut icke falla in under

förevarande stadgande.

Jag har icke funnit det lämpligt att i departementsförslaget upptaga något

uttryckligt stadgande i frågan, huruvida begreppet arbetstagare i lagen

bör omfatta, förutom sådana anställda som ha en relativt fast anställning,

även för särskilda fall tillkallade sakkunniga och andra personer med rent

tillfälliga uppdrag. Bestämmelserna i 2 § andra stycket torde dock kunna

giva viss ledning i denna fråga. Det ligger sålunda i sakens natur, att just

det förhållandet att en arbetstagare har en rent tillfällig anställning kan

utgöra en sådan särskild omständighet i samband med uppfinningen, som

bör anses medföra att lagens bestämmelser icke skola vara helt eller ens

delvis tillämpliga å anställningen. Det närmare avgörandet av detta spörsmål

torde böra överlåtas åt rättstillämpningen.

2 §.

Såsom förut framhållits torde en arbetsgivare enligt gällande rättsuppfattning

icke ha någon rätt till sina arbetstagares uppfinningar, såvida ej

sådan rätt uttryckligen överenskommits eller får anses framgå av anställningsförhållandet

eller av övriga omständigheter i samband med uppfinningen.

Kommittén har anfört, att det med hänsyn till den osäkerhet eller

ovisshet härom, som vore rådande bland arbetsgivare och arbetstagare, vore

motiverat att i lag tydligt angiva rättsläget. Kommittén har därför sagt sig

vilja fastslå, att principiellt den anställde uppfinnaren har hela uppfinningsrätten

och att full avtalsfrihet rörande överlåtande av densamma föreligger

(se 2 § kommittéförslaget). Såsom av den förut lämnade redogörelsen

framgår, har mot kommittéförslagets utformning i denna del anmärkts

all lagstiftningens i princip dispositiva karaktär blott framginge indirekt

vid eu jämförelse med de av kommittén föreslagna tvingande reglerna men

icke direkt av 2 § i förslaget. Denna metod har ansetts vara ägnad att föranleda

missförstånd, varför det hemställts att lagtexten måtte förtydligas.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Departementschefen. I 2 § första stycket stadgas att en arbetstagare i princip

har samma rätt till sina uppfinningar som andra uppfinnare, om ej annat

följer av lagens bestämmelser. Såsom en komplettering till kommittéförslaget

upptager departementsförslaget vidare i andra stycket av nämnda

paragraf ett stadgande av innehåll, att vad i paragrafens första stycke och i

övrigt i lagen stadgas skall lända till efterrättelse, såvitt ej annat är uttryckligen

överenskommet eller må anses framgå av anställningsförhållandet eller

av eljest föreliggande omständigheter. Slutligen innehåller 2 § andra stycket

en hänvisning till lagförslagets tvingande bestämmelser.

Att lagförslaget i princip har dispositiv karaktär innebär givetvis, att icke

blott arbetsgivareparten utan även arbetstagaren kan förbehålla sig en annan

rätt till den senares uppfinningar än som framgår av de icke tvingande

bestämmelserna i förslaget. Sålunda är det exempelvis ingenting som

hindrar, att en för uppfinnarverksamhet särskilt anställd forskare på förhand

förbehåller sig viss rätt till de uppfinningar som kunna bli gjorda under

anställningen. Det är icke ens nödvändigt, att ett sådant förbehåll göres

i uttryckliga ordalag, utan det kan mycket väl tänkas, att det av omständigheterna

i övrigt i samband med uppfinningen framgår att arbetsgivaren

icke skall ha ensamrätt till densamma. Detta blir en tolkningsfråga,

vars bedömning ankommer på rättstillämpningen. Vilka omständigheter i

samband med en uppfinning, som kunna tänkas föranleda att parternas

rättigheter och skyldigheter skola anses ha ett annat innehåll än vad lagförslagets

dispositiva regler giva vid handen, kan icke här närmare behandlas.

Jag vill dock nämna, att icke endast omständigheterna vid en uppfinnings

tillkomst kunna vara av betydelse utan även fakta i samband med

uppfinningens utexperimenterande. Sålunda kan exempelvis den omständigheten,

att arbetsgivaren lämnar uppfinnaren-arbetstagaren bidrag för att

utexperimentera en uppfinning, under vissa förhållanden tänkas medföra,

att arbetsgivaren skall anses ha förvärvat viss rätt till uppfinningen.

3 §.

Denna paragraf, som innehåller lagens huvudstadgande, motsvarar 3 §

andra och tredje st. i kommittéförslaget. Jag har tidigare redogjort för det

väsentliga innehållet i stadgandet. I det följande skola därför endast vissa

detaljfrågor behandlas.

Vad beträffar innebörden av begreppet arbetsgivarens

verksamhetsområde har kommittén bl. a. anfört, att en uppfinning

finge anses falla inom nämnda område, när den avsåge en produkt,

vars fabrikation inginge i arbetsgivarens verksamhet, eller ett sätt eller ett

speciellt hjälpmedel för sådan produkts framställande eller ett alster eller

förfarande, hänförligt till ett område, på vilket arbetsgivaren bedreve tekniskt

forsknings- eller konstruktionsarbete. Vidare kunde under vissa omständigheter

hit hänföras uppfinningar, som — utan att tillhöra någon av

dessa kategorier — kunde utnyttjas av arbetsgivaren i arbets- eller materialbesparande

eller i övrigt produktionsbefrämjande syfte.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

I detta sammanhang har kommittén diskuterat ett under remissbehandlingen

mycket uppmärksammat spörsmål, nämligen vem som är att

ur här ifrågakommande synpunkter anse som arbetsgivare i

olika fall. I betänkandet anför kommittén härom följande.

Vad först beträffar staten, uppträder ju denna genom sina skilda förvaltningsorgan

inom ett flertal verksamhetsgrenar. Att da betrakta staten i

dess helhet såsom en enda arbetsgivare och fatta begreppet arbetsgivarens

verksamhetsområde så vitt, att det skulle omfatta hela statsdriften som en

enhet, skulle ur arbetstagarens synpunkt te sig obilligt. Om exempelvis en

tjänsteman vid domänstyrelsen skulle göra en uppfinning, avseende en apparat

för användning inom telefonien, eller en tjänsteman vid postverket

uppfinner ett nytt skogsavverkningsverktyg, falla dessa uppfinningar visserligen

inom några av statens verksamhetsområden, men man kan knappast

anse ett krav på uppfinningarna från statens sida berättigat. Med hänsyn

härtill och till den självständighet i administrationen, som förefinnes, torde

varje gren av statsförvaltningen få betraktas såsom arbetsgivare för sig,

t. ex. ett vart av statens affärsdrivande verk och en var av de nuvarande

försvarsgrenarna.

På samma sätt som staten torde härutinnan även kommunerna få behandlas,

särskilt med tanke på de större kommunerna, som driva många

slag av verksamhet, t. ex. Stockholms stad. Skulle en arbetstagare vid

hamnbyggnadsavdelningen hos Stockholms stads hamnstyrelse uppfinna

en elektricitet smätare, bör staden ej ha större rätt till uppfinningen, än om

denna gjorts av person, som icke är anställd hos staden.

Även när det gäller enskilda företag, förekommer visserligen, att en juridisk

eller fysisk person driver vitt skilda slag av verksamhet, men då

dessa olika grenar av företaget i regel icke uppträda självständigt utan

under gemensam ledning, torde den juridiska eller fysiska personen i fråga

böra betraktas såsom arbetsgivare och dess skilda verksamhetsgrenar tillsammans

anses som ett verksamhetsområde i förevar ande avseende. Beträffande

koncernföretag får varje i koncernen ingående juridisk person för

sig anses som arbetsgivare.

Vissa statliga remissmyndigheter ha vänt sig mot kommitténs uttalande,

att varje gren av statsförvaltningen bör betraktas som självständig arbetsgivare

i lagens mening. Sålunda har vattenfallsstyrelsen anfört:

Skäligt beaktande av statens intressen tala för att staten bör givas en

vidsträcktare rätt i fråga om utövandet av en uppfinning, nämligen så, att

en uppfinning av en tjänsteman i en förvaltningsgren må utnyttjas även

inom andra förvaltningsgrenar, som bedriva verksamhet inom det område,

vartill uppfinningen kan hänföras. Vad här säges om andra förvaltningsgrenar

torde jämväl böra gälla beträffande sådana företag, vari statsverket

är huvuddelägare. Inom vattenfallsstyrelsens verksamhet ligger det nära

till hands, att ‘tjänstemän göra uppfinningar antingen i samband med kraftledningsbyggen

eller på det elektrotekniska området. Det synes vara i hög

grad obilligt, om t. ex. telegrafverket icke skull få obehindrat draga nytta

av samtliga de förbättrade arbetsmetoder, som hos vattenfallsstyrelsen komma

till stånd. Då vattenfallsstyrelsen enligt sin instruktion skall biträda

andra statliga verk i frågor, som röra deras kraftförsörjning, måste det

vara skäligt, att en av en vattenfallsstyrelsens tjänsteman gjord uppfinning

av nyssbcrörda art fritt utövas även inom andra grenar av statsförvaltningen.

Den ersättning, som skall ulgå till arbetstagaren, kan givetvis bestämmas

under hänsynstagande till den nytta, staten för sina olika organ drager

av uppfinningen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungi. Maj:ts proposition nr 101.

Statskontoret har visserligen funnit det naturligt, att i de av kommittén

angivna exemplen vederbörande statliga tjänstemän skola kunna fritt förfoga

över sina uppfinningar, men ämbetsverket har tillagt, att några alltför

generella slutsatser icke finge dragas av exemplen. Statskontoret har sålunda

yttrat:

Ur statens synpunkt torde därvid i vart fall stor försiktighet vara påkallad,

då det eljest kunde inträffa, att vid tillämpningen av den föreslagna

lagen staten bleve i nu förevarande hänseende försatt i sämre läge

än enskilda arbetsgivare, t. ex. ett bolag, som driver vitt skilda slag av verksamhet.

Den omständigheten, att de olika verksamhetsgrenarna inom ett

dylikt bolag i regel icke uppträda självständigt utan under gemensam

ledning, medan de statliga verken och inrättningarna inneha ett visst mått

av administrativ självständighet, torde icke få tillmätas någon större betydelse

för frågans bedömande. Detta gäller icke minst de statliga forskningsinstituten.

Dessa äro lika litet som de inom större industriella företag

förekommande centrala laboratorierna inrättade för självändamål eller

för bedrivande av allenast studier. De rön och uppfinningar, som där göras,

böra kunna av staten utan inskränkning utnyttjas inom alla de områden

för statlig verksamhet, där de över huvud kunna komma till användning.

Vad sålunda sagts bör även gälla de på mera praktisk verksamhet inriktade

inrättningarna, t. ex. statens maskinprovningar. Statskontoret kan

på grund av vad sålunda anförts icke ansluta sig till de sakkunnigas uppfattning,

att varje gren av statsförvaltningen skulle betraktas såsom arbetsgivare

för sig. Vid den omprövning av ifrågavarande spörsmål, som synes

statskontoret erforderlig, torde möjligheterna att åstadkomma en differentiering

efter arten av den statliga verksamheten böra undersökas. En

så långt gående differentiering, att — såsom de sakkunniga anfört som

exempel — en var av de nuvarande försvarsgrenarna skulle betraktas som

särskilt verksamhetsområde, får statskontoret bestämt avråda.

Kommitténs uppfattning, att en var av de nuvarande försvarsgrenarna

skulle betraktas såsom en arbetsgivare för sig, har kritiserats jämväl av

överbefälhavaren, chefen för marinen, marinförvaltningen, krigsmaterielverket

och försvarets fabrikssti/relse. Dessa instanser ha framhållit, att en

uppfinning av betydelse för försvaret vanligen kunde nyttjas av mer än

en försvarsgren och att förslaget skulle verka ogynnsamt för det ständigt

ökade samarbetet mellan försvarsgrenarna. Därest exempelvis en officer

vid armén gjorde en uppfinning under tjänstgöring på trupp, skulle endast

armén anses såsom arbetsgivare. Om officern däremot vid tiden för uppfinningens

tillkomst tjänstgjorde i försvarsstaben eller krigsmaterielverket,

skulle hela försvaret anses såsom arbetsgivare. Vidare skulle praktiska svårigheter

uppkomma exempelvis om vid en framtida omorganisation av försvaret

materiel överfördes till en försvarsgren från en annan, som ensam

ägde utövningsrätten avseende materielen. Slutligen har i yttrandena understrukits,

att kommitténs ståndpunkt i denna fråga skulle ogynnsamt påverka

samarbetet mellan de olika försvarsgrenarna, å ena, samt försvarets

forskningsanstalt och övriga myndigheter som bedriva för försvarsgrenarna

gemensam forsknings- och konstruktionsverksamhet, å andra sidan.

Arméförvaltningen har däremot hävdat, att kommitténs ståndpunkt vore

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

alltför litet nyanserad och att det under vissa omständigheter kunde medföra

för arbetstagaren mindre tillfredsställande konsekvenser, om varje försvarsgren

i dess helhet betraktades som en arbetsgivare. Om exempelvis en vid arméförvaltningens

intendenturavdelning anställd befattningshavare åstadkonune

en uppfinning inom ekoradioområdet eller en tjänsteman vid tygavdelningen

gjorde en uppfinning inom intendenturavdelningens verksamhetsområde,

syntes det knappast rimligt, att vederbörande uppfinnare skulle

vara skyldig att anmäla uppfinningen till sin arbetsgivare. Arméförvaltningen

har därför ifrågasatt, om ej uttrycket arbetsgivarens verksamhetsområde

lämpligen borde, såvitt anginge ämbetsverket, närmare klarläggas genom

utfärdande av särskilda anvisningar eller föreskrifter.

I yttranden, som avgivits av organisationer representerande det enskilda

näringslivet, har kritik riktats mot kommitténs uttalande, att varje i en

koncern ingående företag finge anses som en arbetsgivare för sig. Sålunda

ha jernkontoret, arbetsgivareföreningen, industriförbundet, Stockholms

handelskammare och handelskammaren i Göteborg anfört, att kommitténs

uttalande innebure en alltför långtgående generalisering; koncernföretagen

arbetade ofta inom en och samma industrigren, och det kunde vara en

ren organisationsfråga, om företagen fördelades på skilda juridiska personer

eller icke. Under erinran om att denna fråga i 1946 års överenskommelse

lösts så, att det från fall till fall skulle avgöras vilka i en viss koncern

ingående företag som skola anses ingå i arbetsgivarens verksamhetsområde,

ha organisationerna förordat, att lagen på denna punkt erhölle en

liknande utformning som överenskommelsen.

En annan inställning till förevarande spörsmål kommer till uttryck i

skånska hovrättens yttrande. Hovrätten har anfört:

Vid behandling av spörsmålet vem som är att anse som arbetsgivare i

olika fall uttalas i motiven, att det förekommer att en juridisk eller fysisk

person driver vitt skilda slag av verksamhet men att då dessa olika grenar

av företaget i regel icke uppträda självständigt utan under gemensam

ledning torde den juridiska eller fysiska personen i fråga höra

betraktas såsom arbetsgivare och dess skilda verksamhetsgrenar tillsammans

såsom ett verksamhetsområde. Av detta uttalande och lagtextens

innehåll skulle följa att därest t. ex. en nautisk uppfinning göres av en

person som är anställd vid jordbruket inom ett företag som under en och

samma firma bedriver förutom jordbruk även rederirörelse och tillverkning

av socker, företaget skulle få i paragrafen angiven företrädesrätt till

uppfinningen. Detta synes icke rimligt. Enskild arbetsgivares företrädesrätt

torde — i analogi med vad i motiven uttalas om statens och kommunens

arbetsgivarerätt till uppfinning -— i sådana fall då arbetsgivaren driver

vitt skilda slag av verksamhet begränsas till uppfinning som göres

inom den gren av arbetsgivarens verksamhetsområde, vari uppfinnaren är

anställd.

Rörande innebörden av den i 3 § andra stycket kommittéförslaget

angivna utövningsrätten har krigsmaterielverket anfört, att denna

rätt borde anses innefatta jämväl rätt att för eget bruk låta tillverka alster

enligt uppfinningen. Eu arbetsgivare använde sålunda ofta i stor utsträck
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungi. Maj.ts proposition nr 1V1.

ning alster, som han vore angelägen anpassa efter sitt speciella behov men

icke önskade eller ägde förutsättning att själv tillverka. Så kunde exempelvis

vara förhållandet vid små företag och vore även vanligt vid statliga

verk och institutioner.

Beträffande längden av den tidsfrist, inom vilken arbetsgivaren

skulle ha att göra gällande någon rätt till en uppfinning, har kommittén

föreslagit att denna borde vara sex månader. Till motivering av detta

sitt förslag har kommittén anfört:

Arbetstagaren vill naturligtvis fortast möjligt veta, om arbetsgivaren ämnar

förvärva någon rätt eller om arbetstagaren får fritt förfoga över uppfinningen.

Arbetsgivaren återigen kanske icke kan lämna svar utan att först

verkställa tidsödande undersökningar och beräkningar. Under den föreslagna

tiden har som regel hunnit sökas patent och utfärdas ett första föreläggande

av patentmyndigheten rörande uppfinningens patenterbarhet. Sistnämnda

förhållande har oftast stor betydelse för arbetsgivarens avgörande,

huruvida^han skall övertaga någon rätt till uppfinningen eller ej. På grund

av vad sålunda anförts har kommittén ansett en tid av sex månader erforderlig,

även om detta stundom kan komma att menligt inverka på arbetstagarens

möjlighet att, därest arbetsgivaren icke skulle vilja inträda som

rättsinnehavare, finna avsättning för uppfinningen på annat håll.

Chalmers tekniska högskola har anfört, att enär arbetsgivaren snabbt borde

kunna bedöma värdet beträffande uppfinningar som fölle inom hans

verksamhetsområde, fristen borde minskas till högst tre månader. Landsorganisationen

har anmärkt att den sexmånadersfrist, inom vilken den för

andra uppfinningar än tjänsteuppfinningar stadgade företrädesrätten skulle

göras gällande, syntes onödigt lång.

Rörande den arbetsgivaren tillerkända företrädesrätten har kommittén

uttalat, att denna rätt — med hänsyn till grunden för densamma —

icke torde kunna utan arbetstagarens medgivande överlåtas till annan. Med

hänsyn till att kommittén på denna punkt uttalat sig med en viss tveksamhet

har landsorganisationen ansett, att en uttrycklig regel i ämnet voro på

sin plats.

Departementschefen. Remissinstanserna ha fäst stort avseende vid frågan,

vem som är att anse såsom arbetsgivare i olika fall eller, rättare sagt, vad

som skall förstås med uttrycken arbetsgivarens verksamhetsområde och arbetsgivarens

egen verksamhet. Spörsmålet kommer att få stor praktisk betydelse

i olika hänseenden. Såsom en allmän regel i fråga om både statlig

och privat drift synes enligt min mening böra gälla att, om arbetsgivaren

driver helt skilda slag av verksamhet, endast det verksamhetsområde inom

vilket uppfinnaren är anställd skall anses utgöra det i lagen åsyftade. Detta

innebär exempelvis, att ett vart av statens affärsdrivande verk skall betraktas

såsom arbetsgivare för sig. Jag anser alltså i likhet med kommittén, att

om t. ex. en tjänsteman vid domänstyrelsen skulle göra en uppfinning avseende

en apparat för användning inom telefonien, uppfinningen icke kan

anses falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Beträffande de olika

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

73

försvarsgrenarna delar jag däremot den mening varåt ett stort antal remissinstanser

givit uttryck, nämligen att dessa grenar i förevarande avseende

böra betraktas såsom en enhet. En uppfinning av betydelse för försvaret

kan vanligen användas inom mer än en försvarsgren, och det intima samarbete

som bör råda mellan de olika försvarsgrenarna skulle icke kunna

nöjaktigt fullföljas, om varje försvarsgren betraktades såsom en arbetsgivare

för sig.

Vad angår de enskilda företagen kan jag icke såsom kommittén finna

riktigt, att de olika grenarna i sådana företag — hur väsensskilda de än äro

— skola i förevarande avseende anses såsom ett enda verksamhetsområde,

blott grenarna stå under gemensam ledning. Å andra sidan lär det icke utan

vidare böra förutsättas, att varje i ett koncernföretag ingående juridisk

person skall i lagens mening anses utgöra en arbetsgivare för sig. Hur dessa

och liknande spörsmål i olika fall skola i detalj bedömas, ankommer det

på rättspraxis att besvara. Betydelsefull vägledning torde härvid komma att

givas av den i departementsförslagets 10 § omförmälda nämnden.

Rörande innebörden av den i 3 § andra stycket departementsförslaget angivna

utövningsrätten vill jag i likhet med krigsmaterielverket understryka,

att denna måste anses innefatta jämväl rätt att för eget bruk låta tillverka

alster enligt uppfinningen.

Vad beträffar längden av den tidsfrist inom vilken arbetsgivaren i olika

fall skall ha att göra någon rätt till uppfinningen gällande, anser jag i likhet

med vissa remissinstanser att den av kommittén föreslagna tiden, sex

månader, kan något förkortas. Det bör härvid bemärkas, att den tidsfrist

som angives i 1946 års överenskommelse är allenast tre månader. Fristen

har i departementsförslaget bestämts till fyra månader. Stadgande härom

har upptagits i 5 § första stycket.

Det torde ligga i sakens natur, att den i 3 § andra stycket andra punkten

och tredje stycket departementsförslaget omförmälda företrädesrätten i

princip icke är överlåtbar. Något uttryckligt stadgande i detta ämne lär därför

ej erfordras. Om arbetsgivaren i dessa fall inom fyramånadersfristen

förklarat sig önska inträda som arbetstagarens rättsinnehavare men parterna

icke före fristens utgång kunnat enas om villkoren för överlåtelsen, får

arbetstagaren därefter anses ha oinskränkt dispositionsrätt över uppfinningen.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § första stycket i kommittéförslaget.

Såsom förut nämnts har kommittén föreslagit, att arbetstagare skall vara

skyldig att utan dröjsmål lämna arbetsgivaren underrättelse om uppfinningar,

som falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Kommittén har

diskuterat, huruvida en dylik anmälningsskyldighet borde föreligga

även beträffande fria uppfinningar. Härom anför kommittén.

Vissa skäl kunna tala härför. Bland annat kan det stundom vara svårt för

arbetstagaren att avgöra, huruvida en uppfinning skall anses falla inom

arbetsgivarens verksamhetsområde eller hänföras till de fria uppfinning
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

arna. Underlåter lian då att anmäla en uppfinning, därför att han felaktigt

anser den vara fri, kan han ådraga sig skadeståndsskyldighet. Emellertid

har kommittén icke funnit förefintliga skäl tillräckligt starka för att

motivera en utvidgning av anmälningsplikten till att avse även de fria upplinningarna.

Härvid bör dock påpekas, att arbetstagaren för att ej riskera

ersättningsanspråk bör anmäla varje uppfinning, där någon som helst tvekan

kan råda om huruvida densamma är fri eller faller inom arbetsgivarens

verksamhetsområde. Risken för ersättningsansvar är näraliggande,

emedan arbetstagaren på grund av obekantskap med arbetsgivarens verksamhet

i detalj ofta icke kan med bestämdhet avgöra, huruvida uppfinningen

är fri eller ej.

Vad beträffar sättet för anmälningspliktens fullgörande har kommittén

ej velat föreskriva någon särskild form. Underrättelsen borde kunna ske

skriftligen eller muntligen. Då den emellertid skulle tjäna som utgångspunkt

vid beräkning av den tid, inom vilken arbetsgivaren skulle meddela

arbetstagaren om han önskade förvärva någon rätt till uppfinningen, vore

det för arbetstagaren av vikt, att han skaffade sig bevis om underrättelsen.

Sådant bevis kunde också vara av värde, därest tvist skulle uppkomma,

huruvida underrättelse överhuvud taget vederbörligen skett eller ej. På

grund härav borde underrättelsen även erhålla ett så tydligt innehåll som

möjligt rörande uppfinningens beskaffenhet.

Under remissbehandlingen ha jernkontoret, arbetsgivareföreningen, industriförbundet

och Stockholms handelskammare bestämt yrkat, att anmälningsplikten

skulle omfatta alla uppfinningar, alltså även de s. k. fria

uppfinningarna. Som skäl härför har åberopats dels kommitténs eget uttalande,

att arbetstagaren på grund av bristande kännedom om arbetsgivarens

verksamhet i detalj ofta icke med bestämdhet kunde avgöra om en

uppfinning vore fri eller ej, dels ock att arbetstagare enligt 1946 års överenskommelse

vore skyldig att underrätta arbetsgivaren om patenterbara

uppfinningar av vad slag det vara månde.

Patent- och registreringsverkets besvärsavdelning har anfört att den omständigheten,

att arbetstagaren måhända vore i tveksamhet om huruvida

en uppfinning fölle under 1 § eller ej, icke syntes böra kunna tjäna till ursäkt

för en underlåtenhet att underrätta arbetsgivaren om uppfinningen.

Till förekommande härav syntes orden »som kan antagas kunna bliva föremål

för immateriellt rättsskydd» eller liknande böra inskjutas efter ordet

»uppfinning» i 3 § första stycket kommittéförslaget. Besvärsavdelningen

har vidare förordat, att bestämmelserna i nämnda stycke kompletterades

med ett stadgande av innebörd, att arbetsgivare skulle vara skyldig att till

arbetstagare utfärda bevis om fullgjord anmälningsplikt, vilket bevis borde

vara så avfattat, att den anmälda uppfinningen klart identifierades.

Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag icke tillräckligt

starka skäl föreligga för att förplikta arbetstagare att underrätta arbetsgivaren

om uppfinningar, vilkas utnyttjande faller utom dennes verksamhetsområde.

Om anmälningsplikten utvidgades till att avse även de s. k.

fria uppfinningarna, skulle för övrigt uppenbara olägenheter kunna uppstå

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

75

i de fall då uppfinnaren samtidigt är anställd hos flera arbetsgivare. Det

säger sig sålunda självt, att om uppfinningen icke alls faller inom den ene

arbetsgivarens verksamhetsområde men väl inom den andres, den senare

arbetsgivaren skulle kunna lida skada, därest även den förstnämnde underrättades

om uppfinningen. En sådan utvidgning av anmälningsplikten skulle

med andra ord strida mot de motiv, som dikterat det i 5 § andra stycket

departementsförslaget upptagna sekretesstadgandet. Såsom kommittén närmare

utvecklat, ligger det emellertid i arbetstagarens eget intresse att anmäla

en uppfinning, så snart någon som helst tvekan kan råda om huruvida

densamma är fri eller faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde.

På samma sätt ligger det i arbetstagarens eget intresse att anmäla varje

uppfinning inom arbetsgivarens verksamhetsområde, som — om än med

tvekan — kan antagas vara patenterbar. Jag har därför icke funnit anledning

biträda det ändringsförslag, som patent- och registreringsverkets

besvärsavdelning framlagt rörande anmälningspliktens utformning. Icke

heller har jag ansett det behövligt att, såsom besvär savdelningen vidare

yrkat, i lagen upptaga något stadgande om skyldighet för arbetsgivare att

till arbetstagare utfärda bevis om fullgjord anmälningsplikt. Anmälan bör

lämpligen ske skriftligen, men det synes icke motiverat att uttryckligen

kräva skriftlig form. Givet är emellertid, att anmälan måste innehålla erforderliga

upplysningar för att arbetsgivaren verkligen skall kunna bedöma

uppfinningens karaktär och betydelse.

5 §.

Rörande innehållet i första stycket hänvisas till vad jag anfört vid 3 §.

Andra stycket i förevarande paragraf motsvarar 4 § i kommittéförslaget.

Kommittén har föreslagit att arbetstagaren, innan den i 3 § andra och

tredje st. kommittéförslaget angivna fristen tilländalupit eller arbetsgivaren

dessförinnan förklarat sig icke önska inträda såsom arbetstagarens

rättsinnehavare, ej skulle äga förfoga över uppfinningen eller yppa något

angående densamma under sådana omständigheter, att dess offentliggörande

eller utnyttjande för annans räkning kunde befaras. Detta förslag har allmänt

godtagits i yttrandena. Däremot har under remissbehandlingen kritik

riktats mot det undantag från sagda princip, som kommittén samtidigt

föreslagit, innebärande att uppfinnaren skulle äga att söka

patent å uppfinningen, så snart denna blivit gjord.

Som skäl för detta undantag har kommittén anfört:

Arbetstagaren riskerar eljest, att han — till förfång både för sig själv

och eventuellt arbetsgivaren — blir förekommen av annan person, som

söker patent på samma uppfinning eller att nyhetshinder under väntetiden

uppkommer. Något röjande av hemligheten kan ej anses ligga i själva

patentsökandet, eftersom behandlingen vid patentmyndigheten sker under

full sekretess, intill dess kungörelse om det sökta patentet författningsenligt

utfärdas. Att uppfinnaren vid sökandet av patent kanske anlitar hjälp av

sakkunnigt ombud bör icke anses stå i strid med förbudet mot yppande.

Skulle beträffande en av arbetstagaren ingiven ansökan om patent förhållandena

vara sådana, all i patentförordningen föreskriven kungörelse om

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

ansökningen skall utfärdas, följer därav att ett offentliggörande av uppfinningen

riskeras. Därest i sådant fall arbetsgivaren skulle vilja förvärva

uppfinningen för att hålla den hemlig, vilket kan vara ett behov för honom,

bör möjlighet härtill förefinnas. Kommittén har för den skull föreslagit en

bestämmelse av innehåll, att den anställde skall anmäla till arbetsgivaren,

att patent sökts. Sådan anmälan skall ske inom en vecka, från det ansökningen

om patent inkommit till patentmyndigheten. Man kan utgå från att

före utgången av nämnda tid behandlingen av ansökningen hos patentmyndigheten

icke hunnit så långt, att kungörelse utfärdats. Arbetsgivaren bär

då beretts tillfälle att före eventuell kungörelse återkalla ansökningen och

på så sätt förhindra, att uppfinningen offentliggöres. Med hänsyn till att i

vissa länder patentansökning utan föregående nyhetsgranskning kungöres

nästan omedelbart efter dess ingivande har bestämts, att utan arbetsgivarens

tillstånd patent får sökas endast här i riket.

Mot den här föreslagna ordningen, enligt vilken arbetstagaren utan att

kommunicera med arbetsgivaren skulle äga söka patent å sin uppfinning,

kan ur arbetsgivarens synpunkt den anmärkningen göras, att det blivande

patentet kanske på detta sätt genom patentanspråkens avfattning icke kommer

att giva det skydd, som arbetsgivaren, vilken eventuellt skall förvärva

rätt till uppfinningen, anser lämpligt. Med hänsyn härtill kunde det synas

önskvärt att, såsom föreslogs av Elliot, uppfinnaren finge söka patent, först

sedan anmälan till arbetsgivaren om uppfinningen skett och tillfälle till

samråd om patentansökningens avfattning sålunda givits.

Kommittén vill icke förneka, att denna kritik äger ett visst berättigande.

Särskilt inom större företag, där uppfinning ofta tillkommer efter företagsledningens

direktiv och såsom resultat av fleras arbete, kan det vara av

vikt, att arbetsgivaren redan från början har inflytande på patenteringsfrågan.

Kommittén förutsätter emellertid, att i sådana fall förhållandet mellan

arbetsgivaren och arbetstagaren i allmänhet kommer att regleras genom

avtal, däri arbetsgivaren har möjlighet att göra gällande här berörda intresse,

som ibland kan delas även av andra personer, vilka medverkat till uppfinningen.

För övriga fall finner kommittén det principiellt riktigast, att arbetstagaren-uppfinnaren

tillerkännes full handlingsfrihet i förevarande avseende.

Vikten av att bevaka prioritetsintresset må dessutom ytterligare

understrykas. Fn eller annan dags dröjsmål kan här få ödesdigra konsekvenser.

Dessutom må uppmärksamheten fästas på de avsevärda möjligheter,

som enligt svensk patentpraxis föreligga att under ansökningens handläggning

i patentverket inom ramen för uppfinningstanken vidtaga omläggning

av patentanspråken.

I anledning härav ha jernkontoret, arbetsgivareföreningen och industriförbundet

i sitt gemensamma yttrande, till vilket tekniska högskolan i Stockholm

på denna punkt anslutit sig, yttrat:

Att kommittén trots sina betänkligheter tillerkänt arbetstagaren rätt att

själv söka patent synes väsentligen ha berott på att kommittén ansett möjligheter

föreligga att under ansökningens handläggning i patentverket vidtaga

omläggning av patentanspråken. Sådan möjlighet existerar emellertid

endast under förutsättning, att uppfinningstanken tydligt framgår av ansökningshandlingarna,

vilket såsom erfarenheten visar långt ifrån alltid är

fallet, allra minst när ansökning inlämnas av uppfinnaren själv. Kommittén

synes vidare ha bedömt denna fråga uteslutande med tanke på patentansökningar

i Sverige. I synnerhet exportindustrien tvingas ofta till en omfattande

patentering i utlandet, varvid enligt Paris-konventionens bestäm
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

in el ser prioritet endast kan åberopas från den ursprungliga ansökningens

ingivande. Praxis i en del viktiga industriländer kräver att patentansökningar

såväl till innehåll som form ansluta sig mycket nära till den prioritetsgrundande

ansökningen. De av kommittén åberopade möjligheterna till

omläggning av den svenska ansökningen sakna sålunda aktualitet i dessa

länder, och den svenska ansökningens eventuella brister överföras till de

utländska ansökningarna. Med hänsyn till vad nu anförts anse organisationerna,

att arbetstagaren bör få söka patent först sedan uppfinningen anmälts

för arbetsgivaren och tillfälle till samrad om patentansökningens avfattning

givits.

Liknande synpunkter ha anlagts av Stockholms handelskammare, handelskammaren

i Göteborg, Skånes handelskammare, svenska industriens patentingenjörers

förening och kooperativa förbundet. Stockholms handelskammare

har i detta sammanhang betonat, att patentanspråkets första formulering

ofta vore av utslagsgivande betydelse för uppfinningens patentering och

dess exploateringsvärde. I regel torde arbetsgivaren ha avsevärt större möjligheter

än arbetstagaren att fixera anspråket så, att den patenterade uppfinningen

finge största möjliga värde. Vårt lands större industriföretag kunde

ofta var och en inom sitt speciella verksamhetsområde genom patentavdelningar

följa den tekniska och patenträttsliga utvecklingen bättre än de

fria patentbyråerna. Skånes handelskammare har anfört, att den föreslagna

bestämmelsen, att arbetstagare skulle vara berättigad att söka patent här

i riket utan tillstånd av arbetsgivaren, under vissa omständigheter kunde

medföra betydande olägenheter för den senare. När det gällde företagsuppfinningar,

kunde följden av en dylik bestämmelse bli, att en av medarbetarna

i företaget för att få prioritet till patentet skyndade sig att ingiva patentansökan

å en detalj, långt innan ännu den inom företaget utexperimenterade

konstruktionen i dess helhet vore färdig för exploatering. Konstruktionen

såsom sådan bleve lidande härpå. Vidare komme den effektiva skyddstiden

för uppfinningen att förkortas. Bestämmelsen borde ändras därhän, att patentansökan

icke finge ingivas med mindre arbetsgivaren lämnat sitt tillstånd

därtill. ....

Även försvarets forskningsanstalt har med en liknande motivering föreslagit

en sådan omformulering av stadgandet, att arbetstagaren först skulle

anmäla för arbetsgivaren sin avsikt att söka patent och därefter få meddelande

antingen att arbetsgivaren önskade inlämna patentansökan eller att

intet hinder förefunnes för arbetstagaren att själv lämna in patentansökan.

Såsom ett ytterligare skäl härför har anstalten framhållit, att inom försvaret

gjorda uppfinningar ofta vore sådana, att de borde hållas hemliga. Skulle

uppfinnaren, i sin strävan att få ansökningen på patenttekniskt sätt lämpligt

formulerad, anlita utomstående, kunde han nödgas yppa eu'' uppfinning av

hemlig karaktär, vilket kunde få allvarliga konsekvenser.

Däremot ha statens uppfinnarnåmnd och statsverkets ingenjörs förbund

hävdat, att de olägenheter, som särskilt med hänsyn till lagstiftningen i

utlandet kunde uppstå för arbetsgivaren om kommitténs förslag godloges,

huvudsakligen torde göra sig gällande vid det ringa antal större industri
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

företag — inalles 30 å 40 stycken — soin hade egen patentavdelning och att

det i dessa fall borde vara tillfyllest, att frågan kunde regleras genom avtal.

Statens uppfinnarnämnd har för sin del tillagt, att arbetstagaren genom

avtalsbestämmelser borde erhålla möjlighet att under betryggande former

fastlägga ursprungsrätten till sin idé på annat sätt än genom att söka patent.

Patent- och registreringsverkets besvårsavdelning har å ena sidan framhållit,

att kommittéförslaget i förevarande del kunde vålla olägenheter, men

å andra sidan yttrat att rätten att omedelbart få söka patent innebure en

så stor fördel för arbetstagaren, att avdelningen — ehuru med viss tvekan

— tillstyrkte förslaget.

I detta sammanhang må den frågan diskuteras, huruvida förevarande och

eventuellt även något annat stadgande i lagen bör sanktioneras genom en

straffbestämmelse. Kommittén har i denna del anfört, att det varken

vore erforderligt eller tillrådligt att i en lag av denna karaktär införa

straffbestämmelser för lagens efterlevnad. Underläte någon att ställa sig

föreskrifterna i lagen till efterrättelse, torde — yttrar kommittén — emellertid

av allmänna civilrättsliga regler och utan särskilt stadgande därom i

denna lag följa, att han kunde bli pliktig att ersätta den skada som därigenom

uppstode.

Under remissbehandlingen ha två instanser, nämligen Svea hovrätt och

krigsmaterielverket, ifrågasatt huruvida icke för lagens efterlevnad krävdes

införande av straffbestämmelser.

Svea hovrätt har i denna fråga anfört:

Den föreslagna 4 § stadgar förbud för arbetstagaren att, bland annat,

förfoga över sin uppfinning, innan arbetsgivarens prövningstid utgått eller

arbetsgivaren dessförinnan uttryckligen avstått från att inträda som arbetstagarens

rättsinnehavare. Kommittén har funnit det varken erforderligt

eller tillrådligt att införa straffbestämmelser i lagen. Såvida icke undantagsvis

lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens skulle vara tilllämplig,

skulle därför brott mot det nyssnämnda förbudet icke kunna medföra

annan påföljd än att arbetstagaren kunde bli pliktig att ersätta arbetsgivaren

den skada, som tillfogats honom genom arbetstagarens förfarande.

Hovrätten finner det tveksamt, huruvida en sådan påföljd kan ha något

större värde, när det gäller att avhålla en arbetstagare från att handla

mot sin arbetsgivares intresse. Särskilt som arbetsgivarens företrädesrätt

under prövningstiden icke är förbunden med någon möjlighet att mot arbetstagarens

vilja förvärva rätt till uppfinningen, torde det mången gång

bli svårt att styrka, att arbetsgivaren överhuvud taget tillfogats någon skada,

även om arbetstagaren handlat klart illojalt mot denne. Hovrätten finner

det därför vara förtjänt av ytterligare överväganden, huruvida icke

överträdelse av stadgandena i 4 § borde kunna bestraffas. Stadgas straff

i detta fall, bör regeln i 8 § på motsvarande sätt sanktioneras.

Det må nämnas, att det Elliotska förslaget i 11 § upptog en särskild straffbestämmelse

av följande lydelse.

Underlåter uppfinnare att ställa sig bestämmelserna i denna lag till efterrättelse

eller bryter någon mot det i 10 § stadgade förbudet, straffes,

där ej gärningen enligt annat lagrum är belagd med strängare straff, med

dagsböter.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

79

Departementschefen. Jag biträder kommitténs uppfattning att arbetstagaren,

innan den i 5 § första stycket departementsförslaget angivna fristen

tilländalupit eller arbetsgivaren dessförinnan förklarat sig icke önska inträda

såsom arbetstagarens rättsinnehavare, ej skall äga förfoga över uppfinningen

eller yppa något angående densamma under sådana omständigheter,

att dess offentliggörande eller utnyttjande för annans räkning kan

befaras. Såsom kommittén föreslagit, bör dock såtillvida ett undantag göras

från nämnda princip att arbetstagaren skall vara oförhindrad att före fristens

utgång söka patent å uppfinningen här i riket. Däremot kan jag ej

dela kommitténs mening, att patentansökningen skall få ingivas innan arbetsgivaren

underrättats om uppfinningen. De argument mot kommitténs

ståndpunkt i denna fråga som framförts under remissbehandlingen synas

mig välgrundade. Enligt departementsförslaget — vilket i detta hänseende

överensstämmer med Elliots förslag — skall därför arbetstagaren äga söka

patent å uppfinningen först sedan han underrättat arbetsgivaren om densamma.

Därjämte stadgas, att arbetstagaren skall underrätta arbetsgivaren

om patentansökningen inom en vecka från det denna ingavs till patentmyndigheten.

Härigenom garanteras att arbetsgivaren erhåller kännedom om

uppfinningen verkligen föranlett en patentansökning. Han får då viss möjlighet

att bevaka sina särskilda intressen under patentärendets fortsatta

behandling.

Jag har icke funnit tillräckliga skäl föreligga för att med en särskild

straffbestämmelse sanktionera stadgandena i förevarande paragraf. I detta

hänseende vill jag peka på den skadeståndsplikt som kan komma att drabba

arbetstagaren, därest han bryter mot bestämmelserna. I särskilt stötande

fall kunna dessutom vissa straffbud i lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens bli tillämpliga.

6 §•

Denna paragraf, vars första stycke motsvarar 5 § första stycket i kommittéförslaget,

innehåller regler om arbetstagarens rätt till ersättning för

överlåten uppfinning. Andra stycket saknar motsvarighet i kommitténs

förslag.

Kommittén har förutsatt, att arbetsgivaren i allmänhet skulle fullgöra

sin ersättningsskyldighet, utan alt arbetstagaren framställde anspråk därpå.

Ersättningsfrågan borde dock ej hållas svävande alltför länge, då därigenom

skulle uppkomma ett för båda parterna menligt osäkerbetstillstånd.

Kommittén har därför föreslagit, att anspråk på ersättning ej skulle få

framställas senare än tre år från det patent å uppfinningen beviljats bär i

riket. För brytande av preskription erfordrades icke, att talan anhängiggjordes

vid domstol. Skulle på grund av önskemål om uppfinningens hemlighållande

patent ej sökas — en omständighet som i regel herodde på arbetsgivaren

—• gällde ej denna särskilda preskriptionstid.

Under remissbehandlingen har Sveriges högskoleutbildade väg- och vattcnbgggarcs

riksförbund yrkat, att den av kommittén sålunda föreslagna

bestämmelsen måtte utgå. Enär eu uppfinnings värde ofta icke kunde bo
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

dömas omedelbart eller inom de närmaste åren efter det den gjorts, vore

det icke lämpligt att i lag begränsa tiden för framställande av ersättningsanspråk

för uppfinningen.

Tekniska högskolan i Stockholm har anfört:

Kommittén motiverar sitt förslag om införande av treårspreskriptionen

med att ersättningsfrågan ej bör alltför länge hållas svävande, då därigenom

ett för båda parterna menligt osäkerhetstillstånd uppkommer. Införandet

av preskriptionsbestämmelsen torde emellertid blott bli till förmån

för arbetsgivaren, icke för arbetstagaren. Något osäkerhetstillstånd för honom

innebär det aldrig att han har längre tid på sig att begära ersättning.

Även för arbetsgivaren kan ej det osäkerhetstillstånd vara menligt som är

förorsakat av att uppfinningen senare kan få en oförutsedd tillämpning i

avsevärt ökad omfattning med åtföljande förpliktelse att lämna uppfinnaren

en däremot svarande ökad ersättning.

Högskolan har dock icke framställt något direkt yrkande, att bestämmelsen

måtte utgå, men hemställt att till densamma måtte fogas en föreskrift

om att jämkning av avtalad ersättning finge begäras även efter treårsperiodens

utgång. Möjligen borde en dylik tilläggsföreskrift inskränkas

till att avse fall, då ersättningen icke bestämts att utgå i form av rovalty.

Även skånska hovrätten har ansett det kunna starkt ifrågasättas, huruvida

anspråk på ersättning borde drabbas av preskription. Något skäl härför

hade kommittén ej förebragt. Till undvikande av det osäkerhetstillstånd,

som kunde uppkomma därigenom att ersättningsfrågan hölles svävande,

borde det enligt hovrättens mening vara tillräckligt att en preklusionsbestämmelse

meddelades med det innehåll som redan funnes i åtskilliga

författningar; dock att dels hemställan av arbetstagaren om utlåtande

enligt 9 § kommittéförslaget borde tillerkännas preklusionsavbrytande verkan

dels ock tempus a quo borde räknas från den dag då tjänsteförhållandet

mellan arbetsgivaren och arbetaren upphörde.

En redogörelse för vissa andra under remissbehandlingen framförda yrkanden

angående utformningen av ersättningsbestämmelserna har lämnats

i det föregående.

Departementschefen. Rörande innehållet i första stycket förevarande paragraf

hänvisas till vad jag förut anfört i huvudfrågorna. Sammanfattningsvis

ma nämnas, att jag förordat att arbetstagarna genom en bestämmelse

av tvingande karaktär skola tillförsäkras rätt till skälig ersättning för den

rätt de avstå till en uppfinning. Bestämmelsen skall dock icke avse sådana

överenskommelser om ersättningen som träffas efter tillkomsten av uppfinningen.

I likhet med ett flertal remissinstanser anser jag det önskvärt att lagen

— såsom skett i den finska lagen och i det Elliotska förslaget — upptager

åtminstone några närmare föreskrifter angående de omständigheter, som i

första hand böra inverka vid bestämmandet av ersättning till arbetstagaren

för överlåten rätt till en uppfinning. På grund härav föreslås att i förevarande

paragraf införes en föreskrift därom att ersättningen skall bestämmas

med hänsyn främst dels till uppfinningens värde samt omfattningen

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

av de rättigheter till uppfinningen soin arbetsgivaren övertagit och dels till

den betydelse anställningen må hava haft för tillkomsten av uppfinningen.

I sistnämnda hänseende gives en specialregel för forskningsuppfinningarna,

nämligen att vid dessa ersättning — utöver sådan för skäliga kostnader

som arbetstagaren kan ha fått vidkännas för uppfinningen — skall utgå

allenast om värdet av den rätt arbetsgivaren övertager överstiger vad som

med hänsyn till arbetstagarens lön och övriga förmåner i tjänsten rimligen

kunnat förutsättas. Denna regel motsvarar i vissa delar vad kommittén

uttalat i motiveringen till sitt förslag.

Enligt 18 § 1 mom. statens allmänna avlöningsreglemente, som gäller för

huvudparten av statstjänstemännen, må tjänsteman icke för tjänstgöring

vid vederbörande verk åtnjuta ersättning eller förmån utöver vad i reglementet

förutsättes eller eljest medgivits av Kungl. Maj :t, såvitt angår ordinarie

tjänsteman med stöd av riksdagens beslut. I reglementet medgives

undantag från denna regel endast för fall då Kungl. Maj :t för uppdrag

eller arbete, vilket kan anses falla utom tjänstemannens vanliga tjänstutövning,

anvisat särskilda medel eller eljest finner skäl medgiva särskild

gottgörelse. Enligt vad jag i det föregående förordat kan emellertid särskild

ersättning i vissa fall komma att utgå jämväl för uppfinning gjord under

sådana förhållanden, att arbetet därmed får anses falla inom tjänstemannens

vanliga tjänstutövning. I anledning härav bör en redaktionell jämkning

i lydelsen av nämnda författningsrum vidtagas för att bringa detsamma

i bättre överensstämmelse med lagen. I enlighet med vad som förutsatts

vid avlöningsreglementets tillkomst torde Kungl. Maj :t äga vidtaga en jämkning

av dylik innebörd.

Till skillnad mot kommittén anser jag det varken behövligt eller lämpligt

att uppställa en särskild regel om den tid inom vilken arbetstagaren

skall ha att göra anspråk på ersättning gällande. I detta hänseende komma

alltså att gälla de allmänna reglerna om tioårig preskriptionstid för fordringar.

7 §•

Första stycket i förevarande paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Andra stycket motsvarar 6 § i nämnda förslag.

Beträffande uppfinningar, som tillkommit efter det anställning upphört,

har kommittén haft sin uppmärksamhet fästad på möjligheten för arbetsgivaren

att genom avtal, som innefattar inskränkning i arbetstagarens rätt

att förfoga över sina uppfinningar, binda arbetstagaren för tid, som kan vara

både oskälig och omotiverad. Genom ett sådant ingrepp i arbetstagarens rörelsefrihet

skulle — anför kommittén — dennes möjlighet till egen verksamhet

kunna bli i betydande grad beskuren och hans arbetskraft mindre

värd på arbetsmarknaden. På grund härav har kommittén funnit sig böra

föreslå eu tvingande bestämmelse, varigenom tiden för sådana avtals giltighet

begränsas, och därvid ansett eu maximitid av två år skälig. Kommittén

har ytterligare framhållit, alt full avtalsfrihet härutinnan skulle kunna

vara "till stor olägenhet även för en ny arbetsgivare. Denne senare skulle

nämligen bli i viss mån förhindrad att tillgodonjuta den anställdes arbets
fiihang

till riksdagens protokoll 19b9. i samt. AV 101.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

resultat under den sålunda avtalade tiden, och detta även om den nya arbetsgivaren

väsentligen bidragit till att skapa förutsättningarna för en uppfinnings

tillblivelse. I detta sammanhang må nämnas, att kommittén vid

behandlingen av denna fråga beaktat stadgandet i 38 § avtalslagen, varigenom

s. k. konkurrensklausuler under vissa förutsättningar frånkännas

bindande verkan. Kommittén har härom anfört följande.

I 38 g avtalslagen har emellertid icke fixerats någon maximitid för sådant

avtals giltighet utan endast framhållits vissa omständigheter, som böra skänkas

beaktande vid avgörandet av tillbörligheten i det avtalade. Detta förhållande

har medfört tillämpningssvårigheter. Även i övrigt torde nämnda lagrum

icke helt täcka vad man vill vinna med det föreslagna stadgandet. Anmärkas

må slutligen, att i fråga om ett avtal av i 38 § åsyftat slag omständigheterna

kunna vara sådana, att en kortare tid än två år prövas vara otillbörlig

och avtalet på grund härav ogiltigt.

Med avseende å tiden efter anställningsförhållandets upphörande har kommittén

vidare diskuterat behovet av en lagbestämmelse, liknande 27 § finska

patentlagen. Det skulle då stadgas, att uppfinning, varå patent sökes inom

ett år från det arbetstagarens tjänsteförhållande upphört och vilken faller

inom den tidigare arbetsgivarens verksamhetsområde, skulle anses ha gjorts

under det tjänsteförhållandet bestått, om ej annat visas. Anledningen till

en dylik presumtionsregel skulle vara den, alt beträffande omförmälda uppfinningar

omständigheterna talade för att de tillkommit under den tidigare

anställningen, men att det skulle ställa sig svårt för den förutvarande arbetsgivaren

att visa, att så varit förhållandet. Emellertid har kommittén

funnit, att en sådan regel icke borde uppställas dels med hänsyn till de

olägenheter, den skulle medföra för den anställde och ur den nya arbetsgivarens

synpunkt, dels ock med hänsyn till att den skulle medföra stora

svårigheter i tillämpningen.

Under remissbehandlingen ha krigsmaterielverket och Stockholms handelskammare

givit uttryck åt en annan mening än kommittén med avseende

å behovet av en regel motsvarande 27 § finska patentlagen. Krigsmaterielverket

har i denna fråga yttrat:

Då en uppfinnare övergår från enskild till statlig tjänst, torde han på

grund av överenskommelse med sin förre arbetsgivare i regel vara förpliktad

att till denne avstå förfoganderätt till de uppfinningar, han kan göra under

en tid, som jämlikt 6 § i kommittéförslaget begränsas till två år. Staten skulie

däremot icke ha någon rätt till de uppfinningar, som göras av en statsanställd

omedelbart efter övergången till enskild tjänst. Enär ett sådant förhållande

icke synes rimligt ur statens synvinkel, torde det vara önskvärt, att

berörda presumtionsregel införes åtminstone för statens vidkommande.

Stockholms handelskammare har anfört:

Det har, enligt vad för kammaren uppgivits, icke sällan förekommit, att

en arbetstagare, som varit anställd för uppfinnarverksamhet inom ett företag,

slutat sin anställning hos detta för att övergå till en konkurrent och

erbjuda denne rätten till en uppfinning, som helt eller till väsentliga delar

tillkommit i det tidigare tjänsteförhållandet. Då det kan ställa sig svårt för

en arbetstagare att motbevisa en presumtion för att en uppfinning gjorts

under en tidigare anställning, synes en eventuell föreskrift om ettårig karens
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

83

tid efter anställnings upphörande böra tillämpas, såvida icke arbetstagaren

gör sannolikt att uppfinningen tillkommit efter hans avgång från tjänsten.

Å andra sidan har tjänstemännens centralorganisation ansett det höra allvarligt

övervägas, huruvida icke avtalsbestämmelser av den art som beröras

i kommittéförslagets 6 § borde helt förbjudas. De innebure många gånger

stora olägenheter även för arbetsgivarna, enär en ny arbetsgivare icke kunde

till funo utnyttja en arbetstagares uppfinnarförmåga under de två första

anställningsåren, då arbetstagaren vore bunden av en dylik bestämmelse.

Även för tjänstemannen innebure det självfallet allvarliga nackdelar, enär

han därigenom icke till fullo kunde tillgodogöra sig de erfarenheter, som

han gjort i sitt tidigare arbete. Jämväl teknologföreningen har ifrågasatt

lämpligheten av kommitténs förslag, enär i flertalet fall en karenstid vore

till större skada än nytta. Chalmers högskola och statsverkens ingenjörsförbund

ha ansett, att den av kommittén föreslagna tidsfristen två år vore alltför

lång. Enligt högskolans mening borde ifrågavarande frist inskränkas

till sex månader och enligt förbundets uppfattning till högst ett år.

Departementschefen. Departementsförslaget bygger på den principen, att

arbetsgivaren i olika fall skall kunna även mot arbetstagarens vilja förvärva

en mer eller mindre vidsträckt rätt till sådana av arbetstagaren gjorda uppfinningar

som falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Arbetsgivarens

befogenheter äro emellertid såtillvida begränsade, att de endast avse uppfinningar

som gjorts under anställningsförhållandets bestånd. Sistnämnda omständighet

kan understundom leda till otillfredsställande resultat. Det är sålunda

alls icke otänkbart, att en arbetstagare -— sedan ett forskningsarbete

avslutats men innan ännu alla slutsatser därav hunnit dragas eller sedan

arbetstagaren blivit insatt i arbetet på en viss, ännu ej fullbordad uppfinning

— lämnar sin anställning i syfte att tillgodogöra sig de vunna erfarenheterna

för någon annan arbetsgivares eller egen räkning. Jag kan icke

finna det stötande, att en arbetsgivare, i syfte att förhindra dylika konsekvenser,

binder sina anställda genom avtal, som innefattar inskränkning i

de senares rätt att förfoga över sådana uppfinningar som de gjort under

viss kortare tid efter det anställningen upphört. På skäl kommittén anfört

vill jag emellertid förorda, att i lagen upptages en tvingande bestämmelse

varigenom arbetsgivaren förhindras att i nämnda avseende binda sina anställda

under oskäligt lång tid. Såsom några remissinstanser framhållit, torde

den av kommittén föreslagna fristen — två år — böra förkortas. I departementsförslaget

— andra stycket förevarande paragraf — bestämmes

därför fristen till ett år.

I detta sammanhang uppkommer frågan, huruvida med avseende å uppfinningar

varå en person sökt patent inom helt kort tid efter det lians anställning

bos en viss arbetsgivare upphört bör anses föreligga en presumtion

för att de tillkommit under nämnda anställning. Jag kan icke finna

det riktigt, att lagen i denna fråga intager en helt negativ ståndpunkt. Att

märka är härvid bland annat att, medan eu privat arbetsgivare kan tillgodose

sina intressen i denna del genom avtal, de statliga verken och inrätt
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj-.ts proposition nr 101.

ningarna endast ha begränsade möjligheter att träffa avtal med sina anställda

i en dylik fråga. I saknad av en uttrycklig rättsregel skulle alltså

i exempelvis sådana fall, där en i statens tjänst för uppfinnarverksamhet

anställd ämbetsman övergår till liknande verksamhet i enskild tjänst, staten

icke äga någon som helst rätt till de uppfinningsresultat som vederbörande

gjort under statsanställningen men framlägger omedelbart efter

övergången till den nya tjänsten. Detta synes icke rimligt. Liknande situationer

kunna självfallet inträda vid övergång från enskild tjänst till statstjänst

och från viss enskild tjänst till annan sådan tjänst. Jag anser därför,

att lagen bör innehålla en presumtionsregel i ämnet. I denna regel torde förslagsvis

höra stadgas att, om det inom sex månader efter det arbetstagare

slutat anställning som avses i lagen sökes patent å uppfinning som gjorts av

honom och vars utnyttjande faller inom den förutvarande arbetsgivarens

verksamhetsområde samt uppfinningen äger samband med sådan forskningseller

uppfinnarverksamhet som var uppfinnarens huvudsakliga uppgift i anställningen,

eller uppfinningen eljest innefattar lösningen av en honom i anställningen

förelagd, närmare angiven uppgift, så skall det anses som om

uppfinningen gjorts under anställningen. Denna presumtion bör dock kunna

brytas genom att uppfinnaren förmår göra sannolikt, att uppfinningen tillkommit

efter det anställningen upphörde. Det bör alltså icke krävas, att uppfinnaren

till fullo styrker sitt påstående. Det av mig sålunda förordade stadgandet,

som intagits i första stycket av 7 §, torde böra gälla i lika mån för

statsanställda och privatanställda.

8 §.

Denna paragraf är likalydande med 8 § kommittéförslaget.

Kommittén har i denna del anfört följande.

Den föreslagna bestämmelsen är likalydande med 17 § lagen den 30 juni

1942 med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets

försvar eller folkförsörjningen m. m. samt 10 § i Elliots lagförslag.

I 4 § kommittéförslaget ha meddelats vissa bestämmelser, som med hänsyn

till arbetsgivarens intressen innebära inskränkningar i arbetstagarens

omedelbara förfogande över vissa uppfinningar. Samma risker för brytande

av sekretessen med åtföljande ekonomiskt skadliga verkningar förefinnas

även med avseende å andra personer än arbetstagaren, sedan denne underrättat

arbetsgivaren om sin uppfinning. I förevarande paragraf har därför

stadgats ett förbud för den, som till följd av bestämmelserna i denna lag

vinner kännedom om uppfinning, att utnyttja vad han sålunda erfarit eller

i oträngt mål yppa något därom. Detta stadgande träder så att säga i funktion,

så snart arbetstagaren-uppfinnaren vidtagit någon åtgärd för anmälan

till arbetsgivaren om sin uppfinning. Han kan i sådant syfte ha vänt sig till

sin närmaste överordnade med uppgifter om uppfinningen. Denne blir bunden

av stadgandet och ådrager sig skadeståndsansvar, om han handlar i strid

häremot. Förevarande bestämmelse skyddar också arbetstagaren mot ett

obehörigt utnyttjande eller yppande av uppfinningen från arbetsgivarens

sida. Båda parterna åtnjuta vidare skydd gentemot den, som på grund av

bestämmelserna i lagen får kännedom om uppfinningen. Till dessa höra

bl. a. ledamöter av den i 9 § kommittéförslaget föreslagna nämnden. Bestämmelsen

kan även eljest bli tillämplig på personer, som anlitas för utredning

i hithörande frågor.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

85

Departementschefen. Ingen erinran har under remissbehandlingen framställts

mot den av kommittén föreslagna bestämmelsen. Denna torde i oförändrat

skick böra upptagas i lagen.

9 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

I anledning av att lagstiftningen avsåges skola i princip erhålla dispositiv

karaktär har, såsom förut nämnts, skånska hovrätten ansett det böra övervägas,

om icke till skydd för arbetstagaren-uppfinnaren borde i lagtexten införas

den i några under senare år tillkomna lagar förekommande bestämmelsen

av innebörd att, därest tillämpning av villkor som upptagits i avtal

uppenbarligen strede mot god sed i rättsförhållandet eller eljest vore otillbörlig,

villkoret måtte jämkas eller lämnas utan avseende.

Departementschefen. Såsom jag förut anfört, vill jag förorda att i lagen

intages ett stadgande av innehåll att, om tillämpningen av villkor som upptagits

i avtal rörande rätten till arbetstagares uppfinning skulle vara otillbörlig,

villkoret må jämkas eller lämnas utan avseende. Ett sådant stadgande,

vartill motsvarighet finnes i bl. a. 8 § lagen den 27 mars 1936 om

skuldebrev, lärer såsom jag förut antytt kunna få praktisk betydelse i olika

sammanhang. Sålunda torde stadgandet bland annat kunna bli tillämpligt,

om en arbetsgivare förbehåller sig rätten att själv slutgiltigt avgöra till

•vilken av flera tänkbara kategorier en viss uppfinning är att hänföra.

10 §.

Enligt det Elliotska förslaget skulle, såsom förut nämnts, tvister

angående ersättning eller angående tillämpningen i övrigt av lagen icke

liänskjutas till domstol utan avgöras av en nämnd, statens tekniska skiljenämnd,

bestående av fem av Konungen förordnade ledamöter.

Som motivering för detta förslag anfördes:

Rättegångar rörande spörsmål av förevarande slag kunna bli både långvariga

och dyrbara. Ett enklare förfarande synes vara att förorda. Erinras

må att enligt 17 § patentförordningen skall, om överenskommelse i ersättningsfrågan

ej kan träffas, då enligt Kungl. Maj:ts beslut en uppfinning

upplåtes till allmänhetens fria begagnande eller utövas för statens räkning,

ersättningsbeloppet bestämmas av expropriationsnämnd. Att för slitande av

tvister rörande tillämpningen av de nu föreslagna bestämmelserna anlita

expropriationsnämnd synes dock mindre lämpligt. Den mest praktiska lösningen

torde vara, att eventuella tvister liänskjutas till avgörande av en

särskild skiljenämnd. Med hänsyn till angelägenheten av att säkerställa en

enhetlig rättstillämpning torde nämnden ej böra utses från fall till fall utan

givas karaktär av eu bestående institution. Härigenom vinnes tillika att

nämndens ledamöter erhålla vidgad erfarenhet rörande hithörande spörsmål.

En permanent nämnd skulle också kunna tjäna som ett rådgivande organ,

till vilket institutioner och uppfinnare kunna vända sig för erhållande

av råd och upplysningar. Intet synes heller hindra, att till nämndens avgörande

överlämnas spörsmål, beträffande vilkas riktiga lösning osäkerhet

uppkommit utan att fördenskull någon tvist i egentlig mening kan sägas

föreligga.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

K o in in i 11 é n har förklarat sig icke kunna biträda den av El Hot intagna

ståndpunkten. Kommittén har i denna del yttrat:

Fördelen med en skiljenämnd framför domstol har man sagt skulle vara,

att den förorsakade parterna mindre kostnader samt ledde till ett snabbare

förfarande. Det har i det sammanhanget även framhållits, att arbetstagaren

såsom den ekonomiskt svagare parten skulle hysa betänkligheter mot

att draga sin sak inför domstol med risk att åsamka sig dryga rättegångskostnader

och att han därför icke skulle få sin rättssak prövad.

Kommittén kan för sin del icke tillstyrka en åtgärd, varigenom part mot

sin vilja skulle betagas möjligheten att få sin sak prövad av domstol. För

övrigt kan ifrågasättas, om överhuvud taget i här förekommande fall särskild

hänsyn skall tagas till den omständigheten, att mången gång kostnaderna

kunna avskräcka från att anlita domstol. Det är ju icke endast på

detta speciella område, som risken för stora omkostnader kan avhålla den

ekonomiskt svagare parten från rättegång. Samma olägenhet vidlåder hela

rättegångsväsendet. I detta sammanhang må påpekas, att enligt de av kommittén

föreslagna bestämmelserna (9 & tredje st.) möjlighet lämnats part

att utan kostnad för honom vända sig till en särskild nämnd och där erhålla

utlåtande i sitt ärende. Genom anlitande av detta förfarande torde i många

fall rättegång kunna undvikas.

Kommittén har i stället föreslagit, att mål angående tillämpningen av lagen

skola avgöras av Stockholms rådhusrätt:

Införas ej särskilda forumbestämmelser i lagen, skulle den vanliga domstolsvägen

få anlitas, d. v. s. i första instans domstolen i den ort, där svaranden

är bosatt. Emellertid äro de tvistefrågor, som i förevarande avseenden

uppkomma, av säregen karaktär med ett starkt inslag av teknisktindustriella

spörsmål. De ordinarie domstolarna äga visserligen anlita sakkunnig

hjälp för utredning i sina mål, men det skulle onekligen innebära

stora fördelar, om alla tvister av ifrågavarande slag i första instans handlades

av en och samma domstol, där efter hand erfarenhet på området kunde

samlas och önskvärd enhetlighet vid bedömningen utvecklas. Det ligger

nära till hands att härvid utpeka Stockholms rådhusrätt, där mångårig kännedom

finnes om frågor, som sammanhänga med uppfinningar och patentväsendet.

Kommittén erinrar om den reglering av forumfrågan i patentmål,

som trätt i kraft från och med år 1945 genom 1944 års ändringar i patentförordningen.

Enligt 23 § nämnda förordning är Stockholms rådhusrätt numera

med vissa undantag rätt domstol i patentmål, varvid i rätten skola

sitta tre lagfarna ledamöter och tre i tekniska förhållanden kunniga personer.

Enligt kommitténs mening är det dock icke erforderligt, alt rådhusrätten

vid handläggning av nu ifrågavarande mål sammansättes av andra än

de lagfarna ledamöterna, eftersom de tvister, som här avses, i allmänhet

icke torde vara av den invecklade tekniska beskaffenhet, som vanligen utmärker

patenträttegångarna.

En olägenhet med den nu föreslagna anordningen må anses vara, att parterna,

var de än ha sina hemvist i landet, måste föra sin talan i Stockholm.

Detta kan medföra extra besvär och kostnader, vilka särskilt för arbetstagarparten

kunna kännas betungande. Förslaget torde emellertid i stort sett

erbjuda sådana fördelar, att dessa mer än uppväga den olägenhet, som i

enstaka fall må göra sig gällande i kostnadsavseende.

Kommittén har vidare yttrat:

Under utredningen har framkommit, att det hos såväl arbetsgivare som

arbetstagare — utan att någon egentlig tvist förelegat — ofta funnits behov

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

av att från sakkunnigt håll erhålla någon vägledning i frågan om hur ersättning

för överlåten rätt till uppfinning skall beräknas. För att fylla nämnda

behov och även för att såvitt möjligt förebygga hithörande tvisters hänskjutande

till domstol i större utsträckning har kommittén föreslagit en bestämmelse

av innehåll, att, innan fråga om ersättning enligt 5 § i kommittéförslaget

hänskjutes till domstol, utlåtande skall, om arbetsgivaren eller arbetstagaren

det begär, inhämtas från en särskild nämnd. Denna skulle bestå

av en av Konungen för viss tid utsedd opartisk ordförande jämte ersättare

för denne samt fyra av Konungen för samma tid förordnade ledamöter och

ersättare för dem. Nämnden skulle alltså ha till uppgift att dels, visserligen

utan rättskraft, medverka till slitande av tvister angående ersättning, dels

tjäna som ett rådgivande organ i ersättningsfrågor. Nämndens beslut kan

med hänsyn till dess ovannämnda karaktär icke överklagas, men det står

den part fritt, som ej åtnöjes med beslutet, att föra talan om ersättningen

vid domstol.

I yttrandena över kommittéförslaget har framträtt en viss, ehuru

icke särskilt utbredd opinion till förmån för den av Elliot föreslagna lösningen.

Sålunda har statens geotekniska institut anfört, att då en nämnd

med den av kommittén föreslagna sammansättningen kunde förutsättas

komma att besitta större sakkunskap i hithörande spörsmål än en domstol,

tvister rörande tillämpningen av lagen borde helt avgöras av nämnden, varvid

dessutom det för staten kostsamma överklagningsförfarandet kunde

undvikas. Även lantbrukshögskolan har ansett, att dylika mål borde slutligt

prövas av den föreslagna nämnden. Rättegångsförfarandet rörande patent

och uppfinningar medförde ofta mycket tidsödande och dyrbara rättegångar.

Uppfinnaren torde i regel stå som den ekonomiskt svagare parten,

då det gällde att bära rättegångskostnaderna. En långvarig rättegång medförde

även, att uppfinningens exploaterande fördröjdes i motsvarande grad,

vilket kunde medföra betydande ekonomiska konsekvenser. Statsverkens ingenjörsförbund

har yttrat, att förbundet helst sett att nämndens beslut skulle

bli bindande. Rättegångskostnaderna stode nämligen ofta icke i rimlig proportion

till de vanligen relativt små ersättningsbelopp, om vilka tvister uppstode,

och detta medförde i realiteten att arbetstagaren, även om nämnden

givit honom rätt i hans ersättningsanspråk, i regel av ekonomiska skäl ej

kunde eller vågade taga risken av att föra saken inför domstol, i synnerhet

som han därvid även kommer i ett tråkigt motsatsförhållande till sin arbetsgivare,

vilket kunde inverka menligt på hans framtida befordringsmöjligheter.

Det förelåge därför risk för att arbetsgivaren kunde 1a oproportionerligt

stort inflytande vid bestämmandet av tvisliga ersättningsfrågor. Trots vad

sålunda anförts hade förbundet dock cj ansett sig böra yrka på någon ändring

av lagförslaget i berörda avseende, enär enligt förbundets mening möjlighet

funnes att genom avtal mellan parterna giva nämnden befogenhet

att såsom skiljenämnd slulligt avgöra eventuella tvister. Landsorganisationen

har bedömt denna fråga något annorlunda, i det alt den ifrågasatt om

icke den av kommittén föreslagna nämnden borde kunna erhålla befogenhet

att, därest parterna vore ense därom, såsom skiljenämnd upptaga och

avgöra ersättningstvister. Någon anledning, varför icke nämnden i fall av

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungi. Maj:ts proposition nr 101.

överenskommelse mellan parterna skulle äga träffa rättskraftiga avgöranden

i sådan tvist, syntes ej kunna anföras.

Den starkaste kritiken mot kommitténs ståndpunkt i förevarande fråga

har framförts av matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid Uppsala universitet,

som anfört:

De sakkunniga synes ha förbisett, att genom den av dem föreslagna lösningen

en part, som alls icke önskar ett rättegångsförfarande, kan bli

tvingad därtill mot sin vilja. Om nämligen en tvistefråga hänskjutes till den

föreslagna nämnden och uppfinnarparten godtar dess beslut men arbetsgivaren

icke gör det utan hänskjuter saken till domstol, har uppfinnaren

intet annat att göra än att giva sig in på en tidsödande och dyrbar rättegång

eller också att falla till föga för arbetsgivarens krav. Uppfinnaren står

härvid nära nog undantagslöst som den ekonomiskt svagare parten då det

gäller att bära rättegångskostnader. Var och en, som har någon erfarenhet

av vart rättegångsförfarande rörande patent och uppfinningar kan leda,

måste rygga tillbaka inför dessa perspektiv.

De sakkunniga säga nu, att det icke är endast på detta speciella område,

som risken för stora omkostnader kan avhålla den ekonomiskt svagare parten

från rättegång, utan att samma olägenhet vidlåder hela rättegångsväsendet.

Man kan icke förstå logiken i detta resonemang. Om man betraktar

de höga omkostnaderna vid en rättegång som en olägenhet, vad finnes då

för skäl att ytterligare öka olägenheterna? Hellre bör man undvika dem.

Sektionen vill i detta sammanhang erinra om att i ett flertal länder tvister

av ifrågavarande art avgöras utan rättegångsförfarande. Sektionen vill även

erinra därom, att enligt 17 § i svenska patentförordningen ersättningen vid

tvångslicens bestämmes genom en skiljenämnd.

Det är även att märka, att en rättegångstvist som kan draga ut i åratal,

kan medföra, att uppfinningens exploaterande fördröj es i motsvarande

grad, vilket kan vara ytterligt olyckligt ej endast för de berörda parterna

utan även för samhället i sin helhet.

En uppfinning kan dessutom i vissa fall medföra sådana förbättringar

och förenklingar att en företagares tillverkningsprocedur på det område,

som beröres av uppfinningen, måste snabbt omläggas. En sådan situation

kan tänkas inträffa att en företagare, enär en hastig omläggning för honom

kan draga med sig obekväma kommersiella konsekvenser, genom ett domstolsförfarande,

som företagaren vet kan utsträckas i tiden, söker uppskjuta

exploateringen av en för den stora allmänheten välbehövlig och nyttig uppfinning.

Sammanfattningsvis föreslår sektionen, att tvistefrågor mellan arbetstagare

och arbetsgivare avgöras av en genom Kungl. Maj :t tillsatt nämnd.

Det är att vänta, att en sådan nämnd, sedan den varit i funktion någon tid,

skulle bli i hög grad sakkunnig och skickad att allsidigt avväga de här berörda

frågorna. Nämndens beslut borde icke kunna överklagas.

Såsom förut nämnts, har vidare svenska uppfinnareföreningen på anförda

skäl yrkat, att den av kommittén föreslagna nämnden skulle äga att

med bindande verkan avgöra, till vilken kategori viss uppfinning vore att

hänföra. Telegrafstyrelsen har yttrat, att det till undvikande av rättegångar

rörande smärre ersättningsbelopp vore önskvärt, att nämnden erhölle befogenhet

att fastställa ersättningen i vissa fall, förslagsvis sådana då ersättningsanspråket

understege 500 kronor.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Under förutsättning att kommitténs ståndpunkt i den nu behandlade frågan

godkändes, har ingen remissinstans haft något att erinra mot förslaget,

att mål angående tillämpningen av lagen skulle i första instans handläggas

av Stockholms rådhusrätt. Däremot ha några remissinstanser, däribland

skånska hovrätten och rådhusrätten själv, kritiserat kommitténs uppfattning,

att rådhusrätten i dylika mål skulle ha sin vanliga sammansättning,

och i stället föreslagit att rådhusrätten därvid skulle bestå av, förutom de

lagfarna ledamöterna, tre i tekniska förhållanden kunniga personer.

Stockholms rådhusrätt har i denna del anfört:

Till stöd för sin uppfattning ha de sakkunniga anfört, att de tvister som

här avses i allmänhet icke torde vara av den invecklade tekniska beskaffenhet,

som vanligen utmärker patenträttegångarna. De sakkunniga ha emellertid

framhållit, att vid tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare palenterbarhetsfrågan

kan komma att slutligen prövas av domstol; och en dylik

prövning kan förvisso tänkas komma att innebära ett ställningstagande till

tekniska spörsmål av lika invecklad beskaffenhet som i vanliga patentmål.

De sakkunniga ha vidare anfört, att den rätt, som kan tillkomma arbetsgivare

enligt 3 § andra stycket i kommittéförslaget, är av samma natur som

den tvångslicens, varom stadgas i 15 § patentförordningen. Detta förhållande

ger rådhusrätten anledning erinra om att redan genom år 1902 införd

ändring av patentförordningen vid handläggning av mål rörande tvångslicens

rådhusrätten skulle vara förstärkt med sakkunniga bisittare, och

dessa mål voro — bortsett från de speciella mål, som avses i 16 g lagen den

30 juni 1942 med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betjMelse för

rikets försvar eller folkförsörjningen m. in. — före 1944 års ändringar i

patentförordningen de enda patentmål, där en dylik förstärkning av rätten

var föreskriven.

Såsom förut nämnts förekommer det i stor utsträckning, att frågan om

rätten till arbetstagares uppfinningar regleras i kollektivavtal. Uppstår tvist

om rätta innebörden av ett sådant avtal, skall tvisten — därest den icke jämlikt

avtalet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän — enligt 11 g jämförd

med 1 g lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol prövas av arbetsdomstolen.

Detsamma gäller i fråga om tvist, huruvida visst förfarande strider

mot kollektivavtalet, så ock tvist om påföljd av förfarande som förmenas

strida mot kollektivavtalet. Kommittén har icke behandlat spörsmålet om

arbetsdomstolens behörighet i detta avseende efter tillkomsten av en lagstiftning

rörande rätten till arbetstagares uppfinningar. Med anledning härav har

från arbetsdomstolens ordförande infordrats yttrande i nämnda fråga. I detta

yttrande anföres följande.

På sätt flerstädes i kommitténs betänkande beröres har den föreslagna

lagstiftningen samband med patentlagstiftningen. Det synes på grund härav

naturligt, att mål angående rätten till arbetstagares uppfinningar handläggas

i väsentligen samma ordning som patentmål. Såsom första instans erbjuder

sig då osökt, såsom de sakkunniga förordat, Stockholms rådhusrätt. Härmed

uppkommer emellertid spörsmålet om behandlingen av mål, däri fråga är om

uppfinning, vartill rätten reglerats i kollektivavtal.

De sakkunniga ha icke behandlat detta spörsmål. Då emellertid, enligt vad

av betänkandet framgår, de sakkunniga haft sig bekant att kollektivavtal kan

upptaga bestämmelser angående arbetstagares rätt till uppfinning, lärer det

få antagas, att de sakkunniga med sin forumregel i 9 § åsyftat, att Stock
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

holms rådhusrätt skulle vara exklusivt forum och således upptaga jämväl

mål, däri rätten till uppfinning reglerats av kollektivavtal.

Dylika mål skola för närvarande otvivelaktigt jämlikt It g första stycket

lagen om arbetsdomstol upptagas av denna. Något sådant mål har hittills

icke förekommit. Då nu avsikten är att genom lag reglera frågan om arbetstagares

rätt till uppfinning, vore det enligt min mening synnerligen olyckligt,

om några av målen allenast på den grund, att uppfinningsrätten berördes

i kollektivavtal, skulle utsöndras från de övriga målen — förvisso det

övervägande flertalet — och föras till arbetsdomstolen. Den enhetlighet i bedömandet,

som på goda grunder av de sakkunniga eftersträvats, skulle därmed

förhindras. Jag anser mig böra i detta sammanhang erinra om det föga

tillfredsställande i den ordning, som för närvarande gäller i fråga om semestermål

(se härom bland annat prop. nr 286 år 1938, s. 203 f.; jfr prop. nr 273

år 1945, s. 155 f.). Att nu på ett ytterligare område — kännetecknat av synnerligen

speciella förhållanden — tillskapa en ordning, som i sig utgör ett frö

till dualism i rättstillämpningen bör icke utan tvingande skäl ifrågakoinma.

Vid bedömande av föreliggande spörsmål synes mig böra beaktas, att arbetsdomstolen

icke har några särskilda förutsättningar att ingå i prövning

av de speciella frågor, som uppkomma i mål angående den föreslagna lag^- stiftningen. Även bortsett från dess ovanberörda samband med patentlagstiftningen

hänför den sig till områden, som äga föga likhet med dem, med vilka

arbetsdomstolen har att skaffa. Om arbetsrättsliga problem i egentlig mening

är näppeligen fråga; och överhuvud taget måste här uppkommande tvister

sägas sakna ett kollektivt moment. Fastmera torde det gälla spörsmål, som i

hög grad få sin prägel av det enskilda arbetsavtalet.

På grund av det anförda skänker jag min fulla anslutning till tanken, att

Stockholms rådhusrätt göres till exklusivt forum i samtliga mål, däri fråga

är om rätten till arbetstagares uppfinning. Biträdes denna uppfattning, lärer

emellertid till den av de sakkunniga föreslagna forumregeln böra fogas ett

tillägg av ungefär det innehållet, att vad sålunda stadgas skall gälla ändå

att rätten till arbetstagares uppfinning är föremål för reglering i kollektivavtal.

En erinran härom torde tillika böra intagas i It g lagen om arbetsdomstol.

Det återstår dock att beröra ett särskilt spörsmål. För rättegången vid

arbetsdomstolen gälla särskilda regler, som fått sin färg av kollektivavtalet.

Men härjämte finnas rörande kollektivavtal vissa bestämmelser av materiellt-rättslig

innebörd. Med en sådan i 11 § lagen om arbetsdomstol intagen

hänvisning till den föreslagna lagen, som nyss förordats, lärer visserligen

böra följa, alt förstnämnda regler icke skola äga tillämpning vid rättegång

enligt den nya lagen — exempelvis icke vad i 13 § domstolslagen stadgas om

talerätt. ^ anskligare är att säga om de materiellt-rättsliga bestämmelserna

i kollektivavtalslagen skola äga tillämpning; jag åsyftar bland annat bestämmelserna

i 8 g sistnämnda lag. Jag är icke beredd att taga ställning härtill.

Med hänsyn till den av mig uttalade uppfattningen angående olämpligheten

av att mål enligt den föreslagna lagen läggas under arbetsdomstolen,

vill jag emellertid uttrycka den åsikten, att hinder ej bör möta mot att genom

lag föreskriva, att, i den mån arbetstagares rätt till uppfinning må vara

reglerad i kollektivavtal, vad om sådant avtal eljest är i lag stadgat ej skall

äga tillämpning i mål angående rätt, som nyss sagts.

Över det av arbetsdomstolens ordförande sålunda avgivna yttrandet ha,

såsom förut nämnts, i sin tur yttranden inhämtats av svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen och svenska industritjänstemannaförbundet.

Av dessa organisationer har landsorganisationen ställt sig tveksam till

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 101.

91

tanken, alt arbetsdomstolen icke skulle vara behörig alt pröva tvister om

rätten till arbetstagares uppfinningar i de fall då frågan därom reglerats i

kollektivavtal, medan de båda övriga organisationerna bestämt avvisat denna

tanke.

Sålunda har arbetsgivareföreningen anfört:

För det första sägs i utlåtandet av arbetsdomstolens ordförande, att ett

hänförande till arbetsdomstolen av mål om rätten till arbetstagares uppfinning

skulle medföra en dualism genom att uppkommande frågor skulle avgöras

av arbetsdomstolen då rätten vore reglerad i kollektivavtal men av

allmän domstol i övriga fall.

Detta påpekande är riktigt. Å andra sidan existerar redan nu en sådan

dualism vid varje tillfälle, då ett kollektivavtal reglerar frågor, som samtidigt

gjorts till föremål för allmän lagstiftning. Vidare kommer enligt den

överenskommelse om rätten till anställdas uppfinningar, som träffats mellan

oss och industri^änstemannaförbundet den 31 januari 1946, tvister om dessa

frågor att i de allra flesta fall hänföras till en särskilt inrättad nämnd, den

s. k. industrins uppfinnarnämnd. Även om tvister i övrigt hänfördes till allmän

domstol, skulle sålunda icke någon enhetlighet i bedömandet kunna erhållas.

I utlåtandet anföres vidare, att arbetsdomstolen icke skulle ha några särskilda

förutsättningar att ingå i prövning av de speciella frågor, som uppkomma

i mål angående den föreslagna lagstiftningen. I detta sammanhang

kan också refereras ett tidigare uttalande i utlåtandet, nämligen att den

föreslagna lagstiftningen har samband med patentlagstiftningen och att det

till följd därav synes naturligt, att mål angående rätten till arbetstagares

uppfinningar handläggas i väsentligen samma ordning som patentmål, nämligen

vid Stockholms rådhusrätt.

Denna argumentering förefaller i första ögonblicket bestickande. Enligt

§ 23 i gällande patentförordning skall emellertid, då Stockholms rådhusrätt

handlägger patentmål, i rätten sitta tre lagfarna ledamöter och tre i tekniska

förhållanden kunniga personer. Då de sakkunniga föreslå, att rådhusrätten

skall vara rätt forum i mål angående den nu föreslagna lagstiftningen,

framhålles däremot, att det enligt kommitténs mening icke är erforderligt,

att rådhusrätten vid handläggning av nu ifrågavarande mål består av

andra än de lagfarna ledamöterna, eftersom de tvister som här avses i allmänhet

icke torde vara av den invecklade tekniska beskaffenhet, som vanligen

utmärker patenträttegångarna.

Om sålunda enligt förslaget Stockholms rådhusrätt skulle vara sammansatt

av enbart lagfarna ledamöter, skulle rådhusrätten enligt vår mening

icke ha större kompetens än vad arbetsdomstolen har.

Däremot är arbetsdomstolen säkerligen mycket skickad för att avdöma

här uppkommande tvister. Om man studerar vår överenskommelse med industritjänstemannaförbundet,

finner man, att de tvister som kunna uppkomma

i hög grad gäller en avvägning av arbetsgivarens och den anställdes

anspråk. Tvisterna "kunna gälla l. ex., huruvida eu uppfinning faller inom

ramen för en tjänstemans tjänst eller särskilda uppdrag. Den kan gälla,

huruvida tjänstemannen fått den väsentliga impulsen till uppfinningen genom

problem inför vilka han ställts genom sin verksamhet i tjänsten. Den

kan också gälla, huruvida en uppfinning faller innanför eller utanför arbetsgivarens

verksamhetsområde. Den mångåriga erfarenhet arbetsdomstolen

har av arbetsförhållandena inom industrin är säkerligen ytterst värdefull

vid ett bedömande av sådana problem.

I utlåtandet anföres vidare, att frågor som skulle uppkomma på grund av

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj ds proposition nr 101.

den föreslagna lagstiftningen äga föga likhet med dem, med vilka arbetsdomstolen

har att skaffa. Det säges, att det näppeligen är fråga om arbetsrättsliga

problem i egentlig mening, och att överhuvud taget här uppkommande

tvister sakna ett kollektivt moment.

Detta är enligt vår mening icke riktigt. Kravet på ett arbetsrättsligt problem

är enligt vår mening uppfyllt, eftersom det här gäller ett rättsligt problem,

som reglerats i avtal och som rör förhållandet mellan arbetsgivare och

arbetstagare. Det kollektiva momentet föreligger ävenledes, eftersom regleringen

genomförts i kollektivavtal.

På grund av vad sålunda anförts har arbetsgivareföreningen anhållit, att

tvister om rätten till arbetstagares uppfinningar måtte hänföras till arbetsdomstolen

i de fall då frågan härom reglerats i kollektivavtal.

Industritjänstcmannaförbundet har anfört:

De sakkunniga ha icke berört spörsmålet om rätt forum för mål, där fråga

är om uppfinning, vartill rätten reglerats i kollektivavtal. Man torde dock

därav ej kunna draga den slutsatsen att de sakkunniga med sin forumregel

åsyftat att Stockholms rådhusrätt skulle vara exklusivt forum och därför

jämväl handlägga mål, däri rätten till uppfinning reglerats av kollektivavtal.

Det kan i det sammanhanget framhållas att "det första kollektivavtalet

rörande rätten till anställdas uppfinningar träffades den 31 januari 1946,

vid vilken tidpunkt de sakkunnigas betänkande redan förelåg i korrektur.

Oavsett hur det förhåller sig härmed, vill industritjänstemannaförbundet i

själva sakfrågan framhålla följande.

Arbetsdomstolens ordförande anser det synnerligen olyckligt om mål, där

uppfinningsrätten beröres i kollektivavtal, skulle utsöndras från övriga mål

och föras till arbetsdomstolen. Därigenom skulle, påpekas det, på ytterligare

ett område utöver semesterfrågan tillskapas en ordning, som i sig utgör

ett frö till dualism i rättstillämpningen. Häremot vill industritjänstemannaförbundet

framhålla, att en sådan dualism redan existerar på åtskilliga

andra områden inom arbetsrätten — ej endast ifråga om semestermål.

De privatanställda tjänstemännens anställningsvillkor äro visserligen numera

i stor utsträckning reglerade genom kollektivavtal, men vid sidan därav

finnas i betydande omfattning områden, där endast enskilda arbetsavtal

existera och även på områden, där kollektivavtal finnas, förekommer att endast

vissa av anställningsvillkoren äro kollektivt reglerade. Man måste alltså

räkna med att ett och samma arbetsrättsliga förhållande kan komma att

hänskjutas såväl till arbetsdomstolen som till allmän domstol.

Enligt industritjänstemannaförbundets uppfattning måste mycket starkt

vägande skäl föreligga, om man skall undandraga vissa anställningsvillkor

från prövning av arbetsdomstolen i de fall, då dessa villkor äro reglerade i

kollektivavtal.

Jämväl i övrigt har industritjänstemannaförbundet givit uttryck åt samma

synpunkter som dem arbetsgivareföreningen anfört. Sammanfattningsvis

bär förbundet yttrat, att det icke förelåge sådana speciella omständigheter

som kunde motivera att förevarande mål undantoges från arbetsdomstolens

kompetensområde.

Landsorganisationen har i anledning av vad arbetsdomstolens ordförande

anfört om det föga tillfredsställande i den ordning som för närvarande gäller

i semestermål till en början anmärkt, att olägenheterna härav i praktiken

varit föga framträdande. Landsorganisationen har vidare anfört:

I och för sig kan det inte råda delade meningar om angelägenheten av att

man så långt möjligt undviker en dualistisk rättstillämpning. Det är också

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

riktigt, såsom framhålles av arbetsdomstolens ordförande, att arbetsdomstolen

icke har några särskilda förutsättningar att pröva åtskilliga av de tekniska

frågor som uppkomma i samband med mål angående den föreslagna

lagstiftningen, liksom det är riktigt att hithörande tvister ofta sakna ett

kollektivt moment. Praktiska skäl kunna sålunda synas övervägande tala

för en forumreglering i enlighet med hans förslag. Emellertid ställer sig

landsorganisationen likväl tveksam till tanken att från arbetsdomstolens

kompetensområde utbryta dessa mål om kollektivavtal. Deras överflyttande

till Stockholms rådhusrätt skulle medföra att bl. a. den från kollektivavtalssynpunkt

väsentliga bestämmelsen om organisationernas primära talerätt

icke komme att äga tillämpning. Enligt det av arbetsdomstolens ordförande

framlagda förslaget skulle ej heller bestämmelserna i 8 § kollektivavtalslagen

— om ideellt skadestånd, jämkning och maximering av skadestånd

in. in. — komma att gälla i mål om uppfinningsrätt. Landsorganisationen

har därmed icke tagit ställning till den omtvistade frågan, huruvida den

nyssnämnda maximeringsregeln bör tillämpas å mål av den karaktär, varom

här är fråga; med hänsyn till grunderna för denna regel torde viss tvekan

kunna råda i detta avseende.

Det väsentliga motivet för att göra Stockholms rådhusrätt till exklusivt

forum skulle vara intresset av en enhetlig bedömning av ersättningsmålen.

Detta intresse synes emellertid tillfredsställande kunna tillgodoses genom

att i lagen stadgas befogenhet eller eventullt skyldighet för både arbetsdomstolen

och Stockholms rådhusrätt att i sådana mål inhämta yttrande från

den föreslagna särskilda nämnden.

Beträffande den av kommittén föreslagna nämnden har statskontoret anfört,

att det syntes kunna ifrågasättas om icke de uppgifter som skulle handhavas

av ifrågavarande nämnd lika väl kunde anförtros åt statens uppfinnarnämnd,

inom vilken för ändamålet erforderlig teknisk sakkunskap finge

antagas vara representerad. En förutsättning härför vore dock enligt statskontorets

mening, att densamma vid handläggning av ersättningsfrågor erhölle

en på lämpligt sätt förstärkt sammansättning. — I anledning härav

må framhållas, att statens uppfinnarnämnd fr. o. in. den 1 juli 1947 omorganiserats

och uppgått i svenska uppfinnarkontoret.

Departementschefen. Tre olika alternativ erbjuda sig, när det gäller att

reglera frågan i vilken ordning tvister om lagens tillämpning skola avgöras.

Enligt ett alternativ kan man låta sådana tvister prövas av allmän domstol

eller, i den mån det spörsmål tvisten gäller reglerats i kollektivavtal, av

arbetsdomstolen. Enligt ett andra alternativ kan man låta allmän domstol

pröva dylika tvister, oavsett huruvida frågan om rätten till arbetstagarens

uppfinningar reglerats i kollektivavtal eller ej. Såsom ett tredje alternativ

kan man slutligen tänka sig att inrätta en särskild statlig skiljenämnd, som

skulle äga exklusiv behörighet att med bindande verkan avgöra tvister om

lagens tillämpning.

Vad till eu början beträffar det sistnämnda alternativet, innebär detta i

realiteten att en specialdomstol skulle tillskapas. Utvecklingen har under

senare tid, enligt vad det synes mig på goda skäl, gått emot specialdomstolar;

jag finner det icke heller tillrådligt att nu inrätta eu ny sådan domstol.

Mera tveksamt anser jag det vara vilket av de båda övriga alternativen som

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

bör väljas. Det kan icke bestridas att, såsom arbetsdomstolens ordförande

närmare utvecklat, vissa skäl tala för att undantaga dessa tvister från arbetsdomstolens

kompetensområde. Särskilt vill jag i detta hänseende framhålla

olägenheterna av att på detta rättsavsnitt tillskapa en ordning, som i

sig utgör ett frö till dualism i rättstillämpningen. Trots detta har jag kommii

till den slutsatsen, att arbetsdomstolen bör bibehållas vid sin behörighet

att pröva tvister om arbetstagares rätt till uppfinningar i den mån tvistefrågan

reglerats i kollektivavtal. Härvid vill jag understryka, att det redan

av principiella skäl vore betänkligt att stadga ett undantag från regeln att

det skall ankomma på arbetsdomstolen att upplaga och avgöra mål rörande

kollektivavtal. Detta skulle bl. a. innebära att den ur kollektivavtalssynpunkt

viktiga bestämmelsen om organisationernas primära talerätt (13 §

lagen om arbetsdomstol) icke komme att äga tillämpning på förevarande

rättsområde. Jag vill även, i likhet med landsorganisationen, framhålla att

man i väsentliga delar torde tillgodose intresset av enhetlighet i rättstilllämpningen

om, såsom jag vill förorda, en rådgivande nämnd av ungefär

det slag kommittén föreslagit inrättas samt domstolarna över lag erhålla

möjlighet att i tvister om lagens tillämpning inhämta yttrande från denna

nämnd.

På giund av vad sålunda anförts föreslår jag, att det förstnämnda av de

tre alternativen följes. I den mån tvistefrågan reglerats i kollektivavtal skall

alltså arbetsdomstolen i princip vara behörig men i övriga fall allmän domstol.

Det återstår då att avgöra, huruvida mål som skola upptagas av allmän

domstol böra — på sätt kommittén föreslagit — i första instans handläggas

av Stockholms rådhusrätt såsom enda laga domstol. Som skäl härför

har kommittén anfört, att de tvistefrågor som uppkomma på detta område

äro av säregen karaktär med ett starkt inslag av tekniskt-industriella spörsmål

samt att det därför skulle innebära stora fördelar, om alla tvister av

ifrågavarande slag i första instans handlades av en och samma domstol, där

efter hand erfarenhet på området kunde samlas och önskvärd enhetlighet

vid bedömningen utvecklas. Det är emellertid att märka att, såsom också

framhållits av kommittén, de tvister som här avses i allmänhet icke äro av

den invecklade tekniska beskaffenhet som vanligen utmärker patenträttegångarna;

kommittén har icke heller funnit erforderligt, att rådhusrätten

vid handläggning av nu ifrågavarande mål saminansättes av andra än de

lagfarna ledamöterna. Med hänsyn härtill och då Stockholms rådhusrätt ändock

icke skulle komma alt bli enda domstol i första instans, har jag icke

funnit tillräckliga skäl föreligga för att till rådhusrätten koncentrera de

mål som ej skola handläggas av arbetsdomstolen. Jag vill i detta sammanhang

även påpeka, att en sådan koncentration skulle — särskilt efter genomförandet

av processreformen med dess krav på personlig inställelse

vid huvudförhandlingen — medföra avsevärda kostnader och stort besvär

för alla utanför huvudstaden bosatta parter.

Kommittén har framhållit, att både arbetsgivare och arbetstagare ofta ha

behov av att från sakkunnigt håll erhålla vägledning i frågan om hur ersättning

för överlåten rätt till uppfinning skall beräknas. För att fylla nämnda

behov och även för att såvitt möjligt förebygga att dylika tvister i större

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

95

utsträckning hänskjutas till domstol har kommittén föreslagit, att en särskild

nämnd skulle inrättas med uppgift att avgiva utlåtanden i sådana

frågor. Detta förslag torde, såsom jag redan nämnt, böra upptagas. Jag anser

emellertid, att nämnden även bör äga avgiva utlåtanden i andra frågor

rörande lagens tillämpning. Nämndens utlåtanden torde icke böra erhålla

bindande verkan. Emellertid lär det enligt allmänna rättsgrundsatser icke

möta något hinder, att parterna på förhand sluta en överenskommelse om

att följa nämndens utlåtande.

Rörande nämndens sammansättning får jag hänvisa till departementsförslagets

text (10 §). Kostnaderna för nämndens verksamhet torde böra

bestridas av allmänna medel och närmare föreskrifter om verksamheten

böra meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelsen.

Kommittén har föreslagit, att lagen icke skulle äga tillämpning å uppfinning

som tillkommit före den dag lagen träder i kraft.

Härom anföres i betänkandet:

Den föreslagna lagen bör skäligen icke äga tillämpning på uppfinning,

som tillkommit före lagens ikraftträdande. Vad beträffar uppfinning, som

gjorts efter ikraftträdandet, har kommittén ansett lagen böra tillämpas på

en sådan uppfinning, oavsett om bestämmelser rörande rätten till uppfinningen

finnas intagna i dessförinnan ingånget tjänsteavtal. I den mån

tjänsteavtalen innehålla bestämmelser, soin strida mot lagens tvingande föreskrifter,

bli avtalen utan verkan. Till den del avtalen sakna bestämmelser

rörande förhållanden, som regleras i lagen, får denna komplettera avtalen.

Skulle sådana anställningsavtal, som ingåtts före lagens ikraftträdande, undantagas

från dess tillämplighetsområde, vilket ur vissa synpunkter kunde

anses rimligt, skulle lagen under avsevärd tid framåt allenast få en begränsad

räckvidd, varjämte det otillfredsställande förhållandet skulle uppkomma,

att arbetstagare inom samma företag skulle i förevarande hänseende

bli olikställda.

Departementschefen. Jag vill förorda, att lagen träder i kraft den 1 januari

1950. Övergångsbestämmelsen torde böra utformas i enlighet med kommitténs

förslag. Jag anser dock, att de i 7 § första stycket departementsförslaget

upptagna bestämmelserna — vilka enligt vad förut nämnts sakna motsvarighet

i kommittéförslaget — icke böra gälla med avseende å den som

inom sex månader efter lagens ikraftträdande slutar anställning som avses

i lagen.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över lagförslaget,

att av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Äke Mosster.

1 Denna bilaga, som med undantag för i) § är likalydande med det vid propositionen fogade

lagförslaget, har bär inedlagits allenast i vad avser nämnda paragraf.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Förslag

till

Lag

om rätten till arbetstagares uppfinningar.

Härigenom förordnas som följer.

9 §•

Skulle tillämpning av villkor som upptagits i avtal rörande rätten till

arbetstagares uppfinning vara otillbörlig, må villkoret jämkas eller lämnas

utan avseende.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

97

Bilaga A.

Kommitténs förslag till lag om rätten till arbetstagares

uppfinningar.

1 §•

Denna lag har avseende å här i riket patenterbara uppfinningar av arbetstagare

i allmän eller enskild tjänst.

2 §.

Arbetstagare har till sina uppfinningar samma rätt som andra uppfinnare,

om ej annat följer av vad i denna lag sägs.

3 §.

Arbetstagare, som under den tid tjänsteförhållandet består gör en uppfinning,

vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde,

skall utan dröjsmål lämna arbetsgivaren underrättelse om densamma.

Står uppfinningens tillkomst i samband med arbetstagarens tjänsteverksamhet,

äger arbetsgivaren genom meddelande till arbetstagaren inom sex

månader från underrättelsen förvärva rätt att, utan hinder från arbetstagaren,

i sin verksamhet utöva uppfinningen inom och utom riket.

Önskar arbetsgivaren inträda såsom arbetstagarens rättsinnehavare i

större utsträckning eller i fråga om annan i första stycket avsedd uppfinning,

har han företrädesrätt att inom den i andra stycket stadgade tiden

överenskomma med arbetstagaren härom.

4 §•

Innan den i 3 § angivna tiden gått till ända eller arbetsgivaren dessförinnan

förklarat sig icke önska inträda såsom arbetstagarens rättsinnehavare,

äger denne ej utan arbetsgivarens samtycke förfoga över uppfinning,

som i nämnda paragraf avses, eller yppa något angående densamma under

sådana omständigheter, att dess offentliggörande eller utnyttjande för annans

räkning kan befaras. Arbetstagaren äger dock söka patent å uppfinningen

här i riket, varom anmälan skall ske till arbetsgivaren inom en

vecka från det ansökningen inkommit till patentmyndigheten.

5 §•

Arbetstagare, vars rätt till uppfinning helt eller delvis förvärvats av arbetsgivaren,

vare, oavsett vad därutinnan må vara avtalat, berättigad till

skälig ersättning.

Anspråk på ersättning må ej framställas senare än tre år från det patent

å uppfinningen meddelats här i riket.

6 §•

Överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare, innefattande inskränkning

i den senares rätt att förfoga över uppfinning, som göres mer

än två år efter det tjänsteförhållandet upphört, vare utan verkan.

7 Bihang till riksdagens protokoll 19)9. 1 samt. Nr 101''.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

7 §•

Gör någon under tjänstgöring såsom beställningshavare i reserven eller

på övergångs- eller reservstat vid försvarsväsendet eller under värnpliktstjänstgöring

en uppfinning av betydelse för rikets försvar, skola bestämmelserna

i denna lag anses tillämpliga i förhållande till vederbörande försvar

smyndighet.

Är uppfinnaren samtidigt i enskild tjänst, skall vad i denna lag är stadgat

gälla i förhållande till den enskilde arbetsgivaren, först om myndigheten

icke inträder såsom uppfinnarens rättsinnehavare.

8 §•

Den som till följd av bestämmelserna i denna lag vinner kännedom om

uppfinning, må ej utnyttja vad han sålunda erfarit eller i oträngt mål yppa

något därom.

9 §.

Stockholms rådhusrätt är rätt domstol i mål angående tillämpningen av

denna lag.

Domstol äge förordna, att sådant mål helt eller delvis skall handläggas

inom stängda dörrar.

Innan fråga om ersättning enligt 5 § hänskjutes till domstol, skall, om

arbetsgivaren eller arbetstagaren det begär, utlåtande inhämtas från en särskild

nämnd, bestående av en av Konungen för viss tid utsedd ordförande

jämte ersättare för denne samt fyra av Konungen för samma tid förordnade

ledamöter och ersättare för dem. Vid förordnande av ledamöter skall

tillses, att arbetsgivarnas och arbetstagarnas intressen bli i lika mån tillgodosedda.

Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas av allmänna medel.

Närmare föreskrifter angående verksamheten meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den..............men skall icke äga tillämp
ning

å uppfinning, som tillkommit före nämnda dag.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

99

Bilaga B.

Elliots förslag till lag om rätten till uppfinningar m. m. vid yissa statliga

verk och inrättningar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger under förutsättning av Konungens förordnande, tillämpning

å statligt verk och annan statlig inrättning, där tekniskt eller teknisktvetenskapligt

arbete bedrives.

Sådant förordnande må ej meddelas beträffande universitet, högskola

eller annan inrättning, tillhörande undervisningsväsendet.

2 §•

Uppfinning, som göres av den, vilken är anställd eller eljest tjänstgör vid

verk eller inrättning, varå denna lag äger tillämpning, skall, därest uppfinningen

tillkommit såsom resultat av ett helt eller delvis i tjänsten utfört arbete

eller eljest innefattar lösningen av en i tjänsten förelagd uppgift, av

uppfinnaren utan dröjsmål anmälas för verket eller inrättningen; dock att

sådan anmälan icke erfordras, där uppfinningen uppenbarligen saknar större

praktisk betydelse.

Vad nu sagts skall jämväl gälla beträffande uppfinning, som tillkommit

utom tjänsten men ligger inom ramen för det vid verket eller inrättningen

bedrivna arbetet eller eljest är av beskaffenhet, att kunna tjäna verkets eller

inrättningens syfte.

3 §•

Vill staten beträffande uppfinning, som avses i 2 §, helt eller delvis inträda

såsom uppfinnarens rättsinnehavare, vare därtill berättigad. Underrättelse

härom skall, med angivande tillika av i vilken utsträckning staten

önskar begagna sig av nämnda rätt, tillställas uppfinnaren senast inom tre

månader från det uppfinnaren begär besked härutinnan.

Innan sådan underrättelse lämnats eller den för underrättelse bestämda

tiden tilländagått, må uppfinnaren ej utan statens samtycke förfoga över

uppfinningen eller yppa något angående densamma under sådana omständigheter,

att dess offentliggörande eller utnyttjande för annans räkning kan

befaras; dock må patent å uppfinningen av uppfinnaren sökas, sedan anmälan

skett enligt 2 §.

4 §.

Gör någon inom tre år efter slutad anställning eller tjänstgöring, som avses

i 2 §, uppfinning, vilken ligger inom ramen för det vid verket eller inrättningen

bedrivna arbetet eller eljest är av beskaffenhet att kunna tjäna

verkets eller inrättningens syfte, och är uppfinningen resultat av arbete, som

uppfinnaren helt eller delvis utfört i tjänsten, eller innefattar den eljest lösningen

av en i tjänsten förelagd uppgift, skall med avseende å sådan uppfinning

så anses, som om tjänsteförhållandet alltjämt bestode.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Vad nu sagts skall icke gälla, där arbetet i statens tjänst innefattat fullgörande

av en allmän medborgerlig skyldighet eller utförts på grund av anställning

i arméns, marinens eller flygvapnets reserv.

5 §•

Har patent sökts eller meddelats å uppfinning, med avseende å vilken staten

enligt denna lag inträtt såsom rättsinnehavare, men önskar staten icke

fullfölja patentansökan eller upprätthålla patentet, skall uppfinnaren underrättas

därom senast tre månader innan vederbörlig åtgärd för fullföljd

eller upprätthållande behöver vidtagas eller, därest hinder möter mot iakttagande

av sagda tid, så snart ske kan. Uppfinnaren äger för sådant fall, där

ej förbehåll i annan riktning göres, inträda i statens rätt med avseende å

patentet.

6 §■

Inträder staten enligt denna lag såsom uppfinnarens rättsinnehavare, skall

uppfinnaren vara berättigad till skälig ersättning.

Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tagas till samtliga föreliggande

omständigheter, därvid särskilt avseende skall fästas såväl vid uppfinningens

betydelse samt omfattningen och värdet av de rättigheter i fråga

om uppfinningen, vilka staten övertagit, som även vid den utsträckning, i

vilken uppfinnarens tjänst och arbete hos staten samt de betingelser, under

vilka han till följd härav kunnat syssla med uppfinningen, medverkat till

denna. Ingår i uppfinnarens tjänst tekniskt eller tekniskt-vetenskapligt arbete

och ligger uppfinningen inom ramen för uppfinnarens arbetsområde,

skall, utöver ersättning för skäliga kostnader, som uppfinnaren kan hava

fått vidkännas för uppfinningen, ersättning utgå allenast om uppfinningens

värde väsentligen överstiger vad som med hänsyn till uppfinnarens tjänsteställning

och de förmåner, han åtnjuter i tjänsten, rimligen kunnat förutsättas.

Uppfinnare, som önska komma i åtnjutande av ersättning, skall göra

framställning därom inom ett år från det anmälan om uppfinningen skett.

7 §•

Tvister angående ersättning, som i 6 § sägs, eller angående tillämpningen

i övrigt av denna lag må icke hänskjutas till domstol utan skola avgöras av

en särskild nämnd, bestående av fem av Konungen på viss tid förordnade

ledamöter jämte ersättare för dem (statens tekniska skiljenämnd). Vid förordnande

av ledamöter jämte ersättare skall tillses, att såväl statens som

arbetstagarnas intressen bliva tillgodosedda.

Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas av allmänna medel. Närmare

föreskrifter angående verksamheten meddelas av Konungen.

8 §•

Vad i denna lag stadgas om uppfinning skall i tillämpliga delar gälla med

avseende å förfarande eller anordning av teknisk natur, som ej är att hänföra

till uppfinning.

9 §•

Denna lag föranleder icke rubbning i den rätt, som må tillkomma tredje

man på grund av utfästelse av uppfinnaren före inträde i statens tjänst,

såvida ej arbetet därstädes innefattar fullgörande av en allmän medborgerlig

skyldighet eller utföres på grund av anställning i arméns, marinens eller

flygvapnets reserv.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

101

10 §.

Den som till följd av bestämmelserna i denna lag vinner kännedom om

uppfinning, förfarande eller anordning, varom där sägs, må ej utnyttja vad

han sålunda erfarit eller i oträngt mål yppa något därom.

11 §•

Underlåter uppfinnare att ställa sig bestämmelserna i denna lag till efterrättelse

eller bryter någon mot det i 10 § stadgade förbudet, straffes, där ej

gärningen enligt annat lagrum är belagd med strängare straff, med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den

men skall icke äga tillämpning å uppfinningar eller andra förfaranden

eller anordningar av teknisk natur, som tillkommit före nämnda dag. Ej

heller skola bestämmelserna i 4 § gälla med avseende å den, som vid lagens

ikraftträdande redan slutat eller inom ett år därefter slutar anställning

eller tjänstgöring, som i lagen avses.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 mars

19W.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 2 februari 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 3 december 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om rätten till arbetstagares uppfinningar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

e. o. hovrättsassessorn S. Dennemark.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan erinran än att, enär 9 §, såsom i

motiven påpekats, utgjorde en motsvarighet till 8 § lagen om skuldebrev, det

syntes lämpligt att paragrafen avfattades i närmare överensstämmelse med

stadgandet i skuldebrevslagen.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

103

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 4 mars 1949.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, försvars-, handelsoch

ecklesiastikdepartementen samt t. f. chefen för finansdepartementet,

statsrådet Andersson, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, lagrådets den 1 mars 1949 avgivna utlåtande över det den

3 december 1948 till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätten till

arbetstagares uppfinningar.

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har lämnat förslaget utan annan erinran än att, enär 9 § utgjorde

en motsvarighet till 8 § lagen om skuldbrev, det syntes lämpligt att

paragrafen avfattades i närmare överensstämmelse med stadgandet i skuldebrevslagen.

Såsom jag vid remissen till lagrådet antytt, finnas stadganden

med motsvarande innebörd, ehuru med något varierande formuleringar,

intagna även i andra lagar än i skuldebrevslagen. Sålunda innehåller 3 kap.

43 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom en liknande bestämmelse. Jag

har funnit det lämpligt, att 9 § erhåller en avfattning som närmast ansluter

sig till sistnämnda stadgande.

Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda jämkade förslaget

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:320 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätten till arbetstagares uppfinningar. a1 i texten
  2. 2LU 1949:32 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätten till arbetstagares uppfinningar, dels ock i ämnet väckt motion. s. 1 i texten

Doktrin (4)

4 kopplingar i 1 dokument.

  1. JT 2002/03 s. 372 s. 377 · s. 378 · s. 382 · s. 387 i texten · dokumentnivå