Sök i Ratio Lex

Angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente, m. m

1949-03-11 · 52 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 52 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:132, Angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj:ts proposition nr 132.

1

Nr 132.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa ändringar

i statens allmänna avlöningsreglemente, m. m.;

given Stockholms slott den 11 mars 1949.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regentcn i statsrådet å

Stockholms slott den 11 mars 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter frågor om vissa ändringar

i statens allmänna avlöningsreglemente, m. in. samt anför därvid följande.

1 :o.

Partiellt arbetsföras anställning i statlig tjänst ni. m.

Frågan om att i produktionslivet tillvarataga all tillgänglig arbetskraft

och sålunda även deras, som äro partiellt arbetsföra eller »handikappade»,

har kommit alt tilldraga sig ett allt större allmänt intresse. Härvid har med

handikappad arbetskraft eller partiell arbetsförhet ofta endast avsetts un
1

Bihang till riksdagens iirotokoll 19t9. 1 samt. Nr 132.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

dernormal prestationsförmåga i en viss arbetsuppgift, men begreppet har

ibland givits ett vidare omfång genom att det ställts i relation till Individens

allmänna försörjningsförutsättningar. Enligt den sistnämnda begreppsbestämningen

— vilken i det följande avses — är en partiellt arbetsför

en sådan person, som på grund av ett fysiskt eller psykiskt arbetshinder eller

social belastning har eller kan väntas få svårare än andra att erhålla eller

behålla ett förvärvsarbete; enligt denna definition kan jämväl en persons

ålder i och för sig komma att framstå som orsak till partiell arbetsoförhet,

i den mån anlagningsbestämmelser eller praxis vid personalanskaffning

hindra eller försvåra anställning av arbetskraft i viss ålder.

I debatten kring frågan om de partiellt arbetsföra har ofta framhållits,

att det allmänna icke på ett sätt, som man kunnat förvänta, tillgodogjort

sig de partiellt arbetsföras produktiva förmåga, och i skilda sammanhang

och från olika håll ha under årens lopp krav rests på åtgärder för underlättande

av handikappades anställning i allmän tjänst. I en vid 1940 års

lagtima riksdag väckt motion (1:33) uttalades, att stora svårigheter mötte

för vanföra att vinna anställning i allmän tjänst samt att, om staten föreginge

med gott exempel genom att i lämplig omfattning taga vanföra i sin

tjänst, detta sannolikt skulle minska de svårigheter, som nu ofta mötte,

när det gällde att bereda arbetsanställning åt vanföra hos enskilda arbetsgivare.

Första kammarens första tillfälliga utskott hemställde i sitt utlåtande

(nr 4) i anledning av motionen, att riksdagen ville besluta skrivelse

till Kungl. Maj :t med anhållan om åtgärder i syfte att underlätta för vanföra

personer att vinna arbetsanställning, och sedan även andra kammarens

första tillfälliga utskott (uti. nr 3) uttalat sig för bifall till motionen,

beslöt riksdagen avlåta skrivelse till Kungl. Maj :t i frågan (r.skr. nr 386).

De olika spörsmål, som sammanhänga med de partiellt arbetsföras anställande

i produktionslivet, ha blivit föremål för utredning genom en för

ändamålet tillsatt kommitté, kommittén för partiellt arbetsföra.1 Kommittén

har avgivit förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet,

yrkesvägledning och yrkesutbildning samt arbetsterapi för partiellt

arbetsföra, partiellt arbetsföras anställning i allmän tjänst och särskilda åtgärder

för partiellt arbetsföras sysselsättande in. in. (SOU 1944: 24, 1947:

18, 1947: 44 samt 1948: 11 och 54). I detta sammanhang ä''r endast fråga

om kommitténs betänkande med förslag angående partiellt arbetsföras anställning

i allmän tjänst vari kommittén redovisar sitt ställningstagande till

förut omförmälda riksdagsskrivelse och framlägger förslag i syfte att underlätta

för partiellt arbetsföra att erhålla anställning i allmän tjänst på

områden, där de utan nackdel kunna sysselsättas. Kommittén framhåller,

att lösningen av frågan om de partiellt arbetsföras anställning i allmän

Landshövdingen G. H. Kjellman, ordförande, samt ingenjören Hj. Cederström, ombudsmannen

i de lungsjukas riksförbund S. Hammarberg, sekreteraren i de blindas förening C. Hedkvist,

sekreteraren i svenska träindustriarbetarförbundet K. Larsson, direktören i Svenska

arbetsgivareföreningen M. Larsson, sekreteraren i Landsorganisationen L. G. Rehn, stadsläkaren

A. Rulcker och överingenjören H. Thorelli.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

3

tjänst till väsentlig del är beroende av möjligheten att åstadkomma en

större beredvillighet hos stat och kommun än för närvarande att anställa

handikappade, samt utvecklar närmare de synpunkter, som enligt dess mening

böra vara vägledande för myndigheterna vid prövningen av hithörande

frågor. Vidare framlägger kommittén olika förslag till direkta åtgärder från

det allmännas sida i ifrågavarande syfte och understryker därvid, att avvikelse

från de normala arbetsbetingelserna, exempelvis i fråga om arbetsersättning

och allmänna anställningsvillkor, bliva nödvändiga som ett komplement

till arbetsanställningen, då en sådan fullständig anpassning mellan

arbetsuppgifternas krav och individens arbetsförmåga, att arbetshindrets

betydelse eliminerades, icke alltid kan förverkligas i praktiken. De förslag,

som kommittén framlägger i fråga om kommunal tjänst, ha erhållit formen

av rekommendationer.

Kommittébetänkandet har framlagts efter det överläggningar förekommit

mellan representanter för kommittén och 1944 års deltidstjänstutredning,

representanter för 1945 års lönekommitté, statens organisationsnämnd,

tjänstemännens centralorganisation, de kollektivavtalsslutande parterna i

fråga om i statens tjänst anställda arbetare, svenska stadsförbundet, svenska

landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund samt

svenska kommunalarbetarförbundet.

Över betänkandet ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av försvarets civilförvaltning,

försvarets sjukvårdsförvaltning, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

pensionsanstalten, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands och Västerbottens

län, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen,

riksräkenskapsverket, statens pensionsanstalt, statens lönenämnd,

statens avtalsnämnd, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, patent-och registreringsverket,

svenska landstingsförbundet, Östergötlands, Malmöhus, Örebro

och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, svenska landskommunernas

förbund, svenska stadsförbundet, Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige

i Göteborg och Norrköping, Sveriges kommunalanställdas pensionskassa,

statstjänstemännens riksförbund, tjänstemännens centralorganisation,

statstjänarkartellen, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen,

de blindas förening, styrelsen för hörselfrämjandet, svenska dövstumförbundet,

de vanföras riksorganisation, de lungsjukas riksförbund,

riksföreningen för bekämpande av de reumatiska sjukdomarna, svenska vanföreanstalternas

centralkommitté, svenska nationalföreningen mot tuberkulos

och svenska läkaresällskapet.

Vidare har i ärendet inkommit en skrivelse från samarbetskommittén för

partiellt arbetsföra i Örebro län.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande.

1. Statsmyndigheternas hittillsvarande inställning till de partiellt arbetsföra.

Kommittén för partiellt arbetsföra har erinrat om att myndigheternas

inställning till den partiella arbetskraften varit föremål för kritik i den

allmänna diskussionen i ämnet. Det hade därvid ofta gjorts gällande, att

myndigheternas rekryterings- och anställningspolitik vore restriktiv gentemot

denna arbetskraft. De fordringar i avseende på hälsotillståndet, som

i regel upprätthölles, hade i allmänhet ansetts överstiga vad som vore oundgängligen

nödvändigt med hänsyn till arbetsuppgifternas fullgörande. Härvid

hade uppmärksamheten också riktats på betydelsen av de läkarundersökningar,

som föregå en fastare anställning i statlig tjänst, och de i anslutning

härtill avgivna läkarutlåtandena. Den restriktiva inställningen hade

även ansetts komma till synes, när det gällt att knyta redan anställda

partiellt arbetsföra fastare till myndigheten, vare sig fråga varit om personer

som redan före antagandet varit att hänföra till de handikappade,

eller om anställningshavare, som genom eller under tjänsten drabbats av

nedsättning i arbetsförmågan. Det hade också gjorts gällande, att de statliga

myndigheterna intoge en avvisande hållning gentemot äldre anställningssökande.

Mot bakgrunden härav har kommittén till en början sökt bilda sig en

uppfattning angående i vad mån fog finnes för den framställda kritiken.

På grundval av de undersökningar kommittén ägnat detta spörsmål har

kommittén sammanfattningsvis uttalat att, även om det kan påvisas att

möjligheter redan för närvarande finnas för personer med brister i hälsotillståndet

samt äldre personer att vinna anställning och att dessa möjligheter

i viss utsträckning utnyttjas, visst fog likväl icke saknas för påståendet,

att myndigheterna visa en restriktiv inställning mot de partiellt arbetsföra

som arbetskraft.

Beträffande de förhållanden, på vilka kommittén grundat detta uttalande,

framgår av betänkandet bl. a. följande.

För att få närmare belyst de statliga myndigheternas inställning till den

partiella arbetskraften bär kommittén gjort två enquéter till vissa centrala

förvaltningsmyndigheter och kommunikationsverk, varav den ena bl. a.

åsyftade att giva en uppfattning om huru arbetssökande med brister i hälsotillståndet

bedömdes och den andra att giva en bild av i vad mån den arbetssökandes

ålder kunde utgöra ett hinder för eller försvåra anställning.

Den förra enquéten hänför sig till förhållandena åren 1943—44 och den

sistnämnda till åren 1944—45.

I fråga om fordringarna på den arbetssökandes hälsotillstånd giva svaren

vid handen, att i allmänhet — med undantag huvudsakligen för kommunikationsverken

— några särskilda bestämmelser i detta hänseende icke

utfärdats; förefintliga föreskrifter ha i en del fall avseende på vissa personalgrupper

eller äro avfattade med hänsyn till tjänstens art. Vidare framgår

av det inkomna materialet, att arbetssökande antagits trots anmärkningar

mot hälsotillståndet. Sålunda hade av 2 687 inom vissa distrikt vid

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl Maj.ts proposition nr 132.

telegrafverket under åren 1943—1944 nyanställda personer 407 företett anmärkning

mot hälsotillståndet, och 159 sökande hade avvisats av sådan

anledning. Motsvarande uppgifter för första distriktet vid statens järnvägar

voro 1 628 nyanställda, varav 286 personer med någon åkomma eller defekt

samt 232 avvisade arbetssökande. Vattenfallsstyrelsen hade anstallt 461

tjänstemän, varav 23 icke kunde förete anmärkningsfritt läkaiintyg, st\- r el sen hade endast avvisat ett fåtal på grund av icke tillfredsställande hälsa.

Vid några verk hade de nyanställda icke företett läkarintyg. Antalet nyanställningar

hos pensionsstyrelsen utgjorde 39, bland vilka 11 företedde anmärkningar

mot hälsotillståndet. Det har förekommit, att myndigheten, innan

person med anmärkning mot hälsotillståndet antagits eller i ett fall

även efter antagningen, låtit "den sökande undergå specialundersökning för

utrönande av risken för eu ogynnsam utveckling av den föreliggande defekten

eller åkomman eller också föreskrivit viss förebyggande hälsovård

som villkor för anställning. Telegrafstyrelsen har i ett fall som förutsättning

för anställning uppställt villkoret, att befattningshavaren icke skall erhålla

sjukavlöning, läkarvård och sjukvård för sjukdom, som står i samband

med hans lyte, och i fråga om vissa anställningar inom postverket synas

liknande villkor kunna förekomma. Det kollektivavtal rörande allmänna

bestämmelser till specialavtal vid försvarets arbetsplatser, som slutits mellan

försvarsväsendets centrala förvaltningsmyndigheter och försvarsverkens

civila personals förbund och som omfattar ca 20 000 arbetstagare, innehåller

en bestämmelse av följande lydelse: »Om i undantagsfall arbetare anställes,

som vid anställningen är behäftad med sjukdom eller lyte, kan överenskommelse

mellan arbetsledningen och honom träffas om att sjukvård respektive

sjukavlöning ej skall utgå vid härav förorsakad frånvaro.» Vidare

har avtalats, att anteckning om sådan sjukdom eller lyte bör ske i antagningsbeviset

i enlighet med läkarintyg samt att anteckningen skall strykas,

om arbetaren sedermera förebringar friskbetyg, utfärdat av läkare, som arbetsledningen

anvisat. Enquétesvaren utvisa även, att myndigheterna i görligaste

mån söka omhändertaga dem, som under eller genom tjänsten bliva

partiellt arbetsföra. Därvid har omplacering till lämpligare arbetsuppgifter,

avkortning av tjänstgöringstiden, medgivande av lättnader i tjänstgöringsförhållanden,

såsom t. ex. befrielse från nattvaktstjänstgöring, förekommit.

Vidare ha anställningsförhållandena anpassats för anställda, som varit

att anse såsom partiellt arbetsföra under kortare period, t. ex. under konvalescens

efter genomgången sjukdom. Personer, som skadat sig i vattenfallsstyrelsens

tjänst, söker man bereda arbete antingen inom eller utom

verket. Dessutom bekostar styrelsen, om det anses motiverat, utbildning och

omskolning intill ett belopp av ca 2 500 kronor per person.

Svaren på enqueten rörande rekryteringsåldern giva vid handen, att bestämmelser

härom i allmänhet icke utfärdats. Myndigheterna visa sig emellertid

tveksamma att anställa sökande, som uppnått 30 års ålder. I de fall.

där bestämmelser om rekryteringsålder förekomma, omfattas dock icke samtliga

sysselsatta personalkategorier. De övre åldersgränserna för antagning

äro vanligen bestämda till någon av åldrarna 22 —25 år. Undantag från såväl

utfärdade åldcrsbestämmelser som stadgad praxis ha blivit allt vanligare

på grund av arbetsmarknadsläget.

Oaktat att de uppgifter, som framkommit genom de gjorda enqueterna,

icke synas giva belägg för uppfattningen, alt statsmyndigheterna i allmänhet

intaga eu restriktiv hållning gentemot den partiella arbetskraften, anser

kommittén ej möjligt all med stöd av enquétematerialet helt avvisa den allmänna

kritiken. Det låter sig icke tillförlitligt bedöma, i vad män de anmärkningar

mot hälsotillståndet, som funnits beträffande nyanställda och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

som redovisats i enquéten, varit av sådan art, att det kunnat anses, att

sökanden på grund av deras förekomst haft eller kunnat väntas få svårare

än andra att erhålla och behålla ett förvärvsarbete. De påtalade bristerna i

hälsotillståndet synas i regel icke ha varit av sådan beskaffenhet, att de

haft nyss angivna betydelse för de sökande, utan ha i stor utsträckning

snarare gällt åkommor och defekter, som haft ringa betydelse för försörjningsförmågan,

och tvivel kan även uttalas, huruvida alla de redovisade

sjukdomar och skador, som varit anledning till att sökande avvisats, i själva

verket skulle ha utgjort något hinder för vederbörande att tillfredsställande

fullgöra ifrågakommande arbetsuppgifter. Kommittén har genom en särskild

undersökning sökt få fram, huru tjänstbarheten hos sökande, som

avvisats från anställning vid en av de av enquéten berörda myndigheterna

på grund av brister i hälsotillståndet, skulle ha bedömts, därest av kommittén

föreslagen formulering av läkarutlåtandet in. in. kommit till användning.

Undersökningen, som omfattat 101 personer, har givit vid handen, att

skäl föreligga för antagandet, att i 57 fall sökanden ifråga skulle ha kunnat

anställas, därav i 47 fall med heltidstjänstgöring och av dessa i 20 fall med

normala anställningsförmåner. Även om man icke får draga alltför långt

gående slutsatser av undersökningen, pekar den på att en liberalare prövning

av de anställningssökandes hälsotillstånd är möjlig. Kommittén har genom

statens arbetsmarknadskommission erhållit redogörelse för en del fall,

avseende sökande som avvisats från anställning i statlig tjänst på grund av

brister i hälsotillståndet, och även detta material synes giva belägg för att

myndigheterna icke alltid ställa sig förstående, då det gäller anställande av

partiell arbetskraft.

Vad åter angår frågan om anställande av äldre arbetskraft i statstjänst,

kan i varje fall det nu gällande lönesystemet knappast sägas lägga något

hinder i vägen härför. Därest hinder i detta hänseende reses, få dessa snarare

betraktas såsom uttryck för vissa myndigheters eller anställande

tjänstemäns inställning till den äldre arbetskraften.

Kommittén har framhållit, att myndigheternas i viss mån restriktiva

inställning till en del finge sin förklaring i vissa med statsanställningen förknippade

förhållanden. Sålunda syntes hänsynen till risken att i framtiden

belasta det egna verket med ökade kostnader för sociala förmåner vara en

till uppkomsten av densamma medverkande faktor. Vidare syntes myndigheternas

möjligheter att anställa partiellt arbetsföra till en del inskränkas

därav, att arbetsuppgifter, som vore lämpade för personer med nedsatt eller

begränsad arbetsförmåga, utnyttjades för redan anställda, som drabbades

av partiell arbetsförhet. Till en annan del finge statsmyndigheternas restriktiva

hållning gentemot den handikappade arbetskraften ses mot bakgrunden

av önskemålet att förvärva en ur effektivitetssynpunkt fullvärdig

arbetskraft; att denna strävan gjorde sig starkt gällande belystes i viss

män bl. a. av de inkomna enquétesvaren, vilka gåve vid handen, att vid de

läkarundersökningar, som företoges före antagningen, helt obetydliga defekter

i sökandens hälsotillstånd registrerades i stor utsträckning.

Problemet att åstadkomma en förbättring av de partiellt arbetsföras möjligheter

till anställning i statlig tjänst är, enligt vad kommittén konstaterar,

en fråga om att bland statsmyndigheterna åstadkomma en ny syn på de

partiellt arbetsföra som arbetskraft och om att genomföra sådana åtgär
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition nr 132.

7

der, som samtidigt som de åsyfta en utjämning av anställningschanserna

mellan partiellt arbetsföra och fullgoda arbetssökande även underlätta eller

till viss del avlyfta myndigheternas ansvar för anställningsbeslut, som

röra personer med brister i hälsotillståndet.

2. Vägledande synpunkter vid anställandet av partiellt arbetsföra. Kommittén

framhåller, att utvidgningen av de sociala välfärdsanordningarna utgör

ett dominerande drag i det moderna samhällets utveckling; från att i

början huvudsakligen ha varit inriktade på att bringa nödställda medborgare

hjälp ha de socialpolitiska åtgärderna för vårt lands vidkommande under

de senaste decennierna utbyggts och i allt högre grad kommit att syfta till

att häva uppkomna hjälpbehov och att förebygga uppkomsten av nya sådana.

Målet för den sociala hjälpverksamheten är således numera att i möjligaste

mån direkt eller indirekt i arbetslivet inlemma medborgare, som av

olika skäl blivit ställda utanför detsamma. Härvid uppstår även problemet

att tillföra arbetsmarknaden arbetskraft, vars produktionsförmåga eller anpassningsmöjligheter

i olika avseenden är begränsad. Till följd av att flertalet

statsmyndigheter betraktat som en grundförutsättning för de författningar

och avtal, genom vilka staten som arbetsgivare hittills reglerat förhållandet

till de anställda, att endast fullgod arbetskraft skulle anställas, har

emellertid personalrekryteringen till statstjänst ofta kommit att ske efter

urvalsgrunder, som stå i motsättning till de intentioner, vilka staten genom

utbyggnaden och effektiviseringen av socialpolitiken strävar att förverkliga.

Möjligheten att framgångsrikt genomföra en allmän sysselsättningsoch

socialpolitik, som även syftar till att tillvarataga de partiellt arbetsföras

produktiva förmåga, förutsätter emellertid bl. a. att nämnda motsättning

utjämnas och att staten som mönsterarbetsgivare tar ledningen i detta avseende.

Då utvidgningen av de sociala hjälpformerna medför en kraftig

kostnadsökning för statsverket, framstår det dessutom som ett ekonomiskt

intresse för staten, att den handikappade arbetskraften nyttiggöres av såväl

allmänna som enskilda arbetsgivare. Därjämte har man att räkna med den

samhällsekonomiska betydelsen av de partiellt arbetsföras produktiva insats.

På grund av befolkningsutvecklingen kan man under det närmaste

decenniet vänta eu minskning i tillströmningen till arbetsmarknaden och

måste därför räkna med en skärpning av de redan nu rådande rekryteringssvårigheterna.

Utnyttjandet av varje tillgänglig arbetskraftsreserv är därför

såväl i nuvarande läge som i framtiden även för staten ett intresse av vikt.

Om staten härvid tillgodogör sig de partiellt arbetsföras produktiva förmåga,

tillvaratager densamma ett samhällsekonomiskt intresse, samtidigt

som den fyller sin aktiva socialvårdande funktion genom att giva de handikappade

möjlighet till deltagande i arbetslivet.

Kommittén fäster vidare uppmärksamheten på att möjligheterna att sysselsätta

personer med arbetshinder numera i högsta grad vidgats till följd

av den långt drivna uppdelning av arbetsprocesserna i skilda arbetsmoment,

som både vad gäller tjänster och framställning av varor utmärker det mo
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

derna produktionslivet och medför, att fullgörandet av de med varje anställning

förenade arbetsuppgifterna i de flesta fall endast kräver nyttjande

av vissa fysiska och psykiska förmögenheter. I den mån det ändock i praktiken

icke helt lyckas att finna en arbetsplacering, där arbetshindrets inflytande

på prestationen elimineras, kan det, uttalar kommittén, bliva nödvändigt

att vidtaga en anpassning av arbetsbetingelserna i skilda hänseenden,

såsom t. ex. beträffande arbetstekniken, arbetsmiljön eller arbetsersättningen

och villkoren för densamma; behovet av sådana åtgärder bör icke

få utgöra något generellt hinder för tillvaratagandet av de partiellt arbetsföras

arbetskraft.

Kommittén framhåller att utifrån dessa synpunkter den uppfattning i

fråga om förutsättningarna för anställning är väl schematisk, som kommit

till uttryck i samband med behandlingen av frågan om införandet av fri

läkarvård för civilförvaltningens tjänstemän. Härvid erinrar kommittén,

att uppläggningen av motiveringen för sjukvårdsförmånerna huvudsakligen

skett från företagsekonomiska synpunkter och att därvid gjorts sådana uttalanden

som att andlig och fysisk spänst och förmåga av fullgod arbetsprestation

vore egenskaper, som ur statsverkets synpunkt måste krävas av

varje i statens tjänst anställd person, oberoende av vilket verk han tillhörde.

För egen del uttalar kommittén följande.

Det är givet, att andlig och fysisk vigör i allmänhet äro förutsättningar

för ett tillfredsställande fullgörande av en tjänstehavares arbetsuppgifter.

Men det torde även vara uppenbart, att en anställningssökande utan anmärkningar

mot hälsotillståndet icke nödvändigtvis måste med hänsyn till

tjänsteduglighet vara överlägsen en sökande, vars arbetsförmåga är begränsad

i vissa avseenden. Avgörande för tjänstedugligheten i det senare fallet

är icke förekomsten av brister i hälsotillståndet, utan huru den arbetssökande

förhåller sig till sin defekt, d. v. s. huruvida han kan kompensera

densamma och om hans arbetsplacering sker med hänsynstagande till prestalionsmöj

ligheten.

När det gäller att bedöma partiellt arbetsföra sökande, är det enligt kommitténs

mening även av vikt, att följande förhållanden beaktas.

Vid anställandet av fullgod arbetskraft är det i regel om den arbetssökande

känt — förutom att han besitter erforderliga kvalifikationer för

arbetsuppgiften — att han befinner sig vid gott hälsotillstånd och att hans

allmänna karaktärsegenskaper äro utan anmärkning. På grund av att personalrekryteringen

i regel sker från de yngre åldersgrupperna, kommer

den anställdes tjänstetid vanligtvis att bli av avsevärd längd. Trots det anmärkningsfria

hälsotillståndet är han utsatt för ett otal sjukdomsrisker,

om vilka man intet vet vid anställningstillfället. Insjuknande-, invaliditetsoch

dödsriskerna äro under första hälften av förvärvsåldern, bortsett från

risken för tuberkulossjukdom, låga och relativt konstanta, och först i fyrtioårsåldern

bliva de mera påtagligt framträdande. Under den senare hälften

av förvärvsåldern stiga dödsriskerna snabbt. Bland dödsorsakerna överväga

olikartade sjukdomar inom cirkulationsorganen samt kräftsjukdomen,

vilkas framtida uppträdande undandrager sig varje bedömande vid personalrekrytering

från de yngre åldersgrupperna.

Partiellt arbetsföra i dessa åldrar med lyten eller stationära sjukdomstillstånd

torde med avseende på förutnämnda sjukdomar hava samma risker

som de vid anställningen fullt friska.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

För övriga partiellt arbetsföra föreligga självfallet jämförelsevis ökade

risker såväl med hänsyn till återinsjuknande som invaliditet och dödsfall.

Å andra sidan äro i dessa fall goda förutsättningar för handen att ställa

en prognos med hänsyn till riskerna, då dessa partiellt arbetsföra som regel

under en lång tid varit föremål för ingående observation. En väl planlagd

arbetsplacering och fortlöpande kontroll skulle komma att ytterligare minska

dessa risker.

Numera ha i propositionen 1948: 225 gjorts vissa, sedermera av riksdagen

utan erinran lämnade principuttalanden i fråga om syftet med det läkarintyg,

som skall företes för erhållande av anställning i statens tjänst. Vid den tidpunkt,

då kommittén för partiellt arbetsföra avlämnade sitt ifrågavarande

betänkande, fanns i viss mån en motsvarighet härtill i en inom finansdepartementet

år 1943 upprättad P. M. angående kravet på visst hälsotillstånd

för erhållande av statliga in. fl. befattningar, vari framhölls följande.

Någon allmän föreskrift om frihet från sjuklighet eller dylikt såsom kompetensvillkor

för erhållande av anställning i statens tjänst finnes icke. Förefintliga

bestämmelser om företeende av läkarintyg för vinnande av pensionsberättigande

in. fl. statsanställningar ha meddelats endast i syfte att de

anställande myndigheterna skola erhålla kännedom om de särskilda brister

i den anställningssökandes hälsotillstånd, som till äventyrs föreligga. Myndigheten

har att fästa samma avseende vid ett sådant intyg som vid andra

ansökningshandlingar. I sakens natur torde ligga, att en myndighet är skyldig

att i den anställning, varom fråga är, antaga en person, som befinnes

lämplig ur olika synpunkter, däribland jämväl med hänsyn till vederbörandes

hälsotillstånd. Däri ligger givetvis icke, att varje brist i hälsotillståndet

skall utgöra hinder för anställning.

I anslutning till denna promemoria har kommittén förordat att, för undanröjande

av myndigheternas tveksamhet rörande den allmänna rätten

att anställa partiellt arbetsföra, ett nytt auktoritativt uttalande göres, vari

inskärpes vad som framhållits i promemorian. Därvid borde även framhållas

betydelsen av att staten beträffande de partiellt arbetsföras inlemmande

i arbetslivet föreginge med gott exempel och helt allmänt givas uttryck åt

det nationalekonomiska och moraliska värdet av att den partiella arbetskraften

bättre och mera beredvilligt tillvaratoges.

Vad angår frågan om anställande av äldre arbetskraft framhåller kommittén

bl. a., att befolkningsutvecklingen kommer att under det närmaste

årtiondet medföra en utpräglad brist på ung arbetskraft, vilket med säkerhet

kommer att försvåra även för statsmyndigheterna att rekrytera sitt behov

med hänsyn till de åldersgränser, som f. n. tillämpas. Kommittén rekommenderar

därför, alt myndigheterna taga under övervägande, huruvida gällande

bestämmelser om högsta antagningsålder äro oundgängligen nödvändiga.

Härjämte framhåller kommittén, att eu särskild frågeställning, som

aktualiseras av den väntade befolkningsutvecklingen och som är av vittomfattande

betydelse, är spörsmålet om tillvaratagandet av arbetskraften

hos personer, som uppnått den i olika pensionsreglementen fastställda pensionsåldern;

i första hand gällde det härvid de ur tjänst avgångna, men man

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Alaj.ts proposition nr 132.

syntes icke helt kunna avvisa tanken på att i statens tjänst nyttiggöra arbetsförmågan

hos överåriga personer, som tidigare icke varit statsanställda.

Kommittén förordar, att dessa frågeställningar närmare utredas.

3. Förslag till särskilda åtgärder för att trygga anställandet av partiellt

arbetsföra. Kommittén har ifrågasatt införande av företrädesrätt till anställning

för partiellt arbetsföra med brister i hälsotillståndet, närmast för sådana

anställningssökande, vilkas arbetshinder anses stationära eller kunna

förväntas utveckla sig gynnsamt ur arbetssynpunkt och vilka enligt nuvarande

praxis skulle riskera att bliva avvisade. Företrädesrätt till anställning

skulle komma i fråga under förutsättning att den handikappade vore i övrigt

lika kvalificerad som medsökande utan anmärkningar mot hälsotillståndet

och att han efter samråd mellan myndigheten och verksläkaren trots sitt

arbetshinder ansåges kunna tillfredsställande fullgöra arbetsuppgifter, som

kunde komma att åläggas honom. Företrädesrätten till anställning skulle

även — vid lika tjänstetid — gälla vid fall av permittering till följd av arbetsbrist.

Vidare föreslår kommittén, att Kungl. Maj :t skall bemyndiga det centrala

arbetsvårdsorganet att, då förutsättningar härför föreligga, träffa överenskommelse

med vederbörande myndighet om att denna åtager sig att vid

personalrekrytering reservera vissa tjänster för partiellt arbetsföra eller anställa

ett visst antal sådana, samt att Kungl. Maj:t skall rekommendera

statsmyndigheterna att medverka till att dylika överenskommelser komma

till stånd.

Kommittén — som uttalar sig för att inom större verk handläggningen av

frågor rörande partiellt arbetsföra koncentreras till en eller i varje fall så

få tjänstemän som möjligt för att en samlad överblick och erfarenhet i hithörande

frågor skall vinnas — har härjämte framställt förslag om inrättande

av ett rådgivande organ, förslagsvis benämnt statens tjänsteråd, med

uppgift att på begäran av myndigheter avgiva råd och utlåtande i såväl

speciella fall som principiella frågor rörande partiellt arbetsföras sysselsättande

i statlig tjänst. Medicinalstyrelsens uppgift att avgiva utlåtande om läkarintyg

skulle överflyttas till tjänsterådet.

Till motivering av detta förslag har kommittén anfört i huvudsak följande.

Den tveksamhet och osäkerhet i fråga om bedömningen av anställningssökandes

och statliga befattningshavares hälsotillstånd, som gör sig gällande

vid myndigheternas handläggning av personalärenden, kan givetvis

genom anställandet i vidgad omfattning av personer med defekter och

åkommor förväntas göra sig starkare gällande än för närvarande. Behovet

av att erhålla stöd för ett ställningstagande i dylika spörsmål torde framträda

alltmer kännbart för myndigheterna. Även från allmän synpunkt ter

det sig angeläget, att bedömningen av partiellt arbetsföra i här berörda

avseende sker efter så enhetliga grunder som möjligt. Om ställningstagandet

i ärenden av ifrågavarande natur skedde efter varje enskild myndighets

gottfinnande, skulle detta lätt kunna leda till en skiljaktighet i praxis

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

mellan olika verk och inrättningar. Ett sådant förhållande skulle ej heller

kunna anses tillfredsställande från de partiell! arbetsföras synpunkt. Med

hänsyn till det anförda har kommittén ansett, att ärenden av det slag,

varom här är fråga, även böra kunna komma under bedömande av ett

för ändamålet lämpligt organ. I ett sådant synes enligt kommitténs mening

utrymme böra finnas icke endast för medicinsk sakkunskap och förvaltningserfarenhet

utan jämväl för allmänna arbetsmarknadssynpunkter,

de anställdas och de partiellt arbetsföras intressen.

Kommittén har ställt sig frågan, i vad mån redan existerande organ

skulle kunna utnyttjas i förevarande syfte. Vad därvid i första hand gäller

statens lönenämnd, torde dess sammansättning och huvudsakliga uppgifter

icke i full utsträckning svara mot de krav, som kunna ställas på ett

organ, som skall handha frågor av den speciella natur, som förekomma

i samband med anställandet av partiellt arbetsföra i statstjänst.

Dessutom är att märka, att lönenämnden endast har att behandla spörsmål,

som sammanhänga med tjänstemännens anställnings- och avlöningsförhållanden,

under det att det av kommittén ifrågasatta organet jämväl

skulle ha till uppgift att taga ställning till frågor, som beröra kollektivavtalsanställd

arbetskraft i statens tjänst. För övrigt torde lönenämndens arbetsbörda

redan vara så omfattande i olika avseenden, att det kan vara skäl

att ställa sig tveksam till lämpligheten att tillföra densamma arbetsuppgifter

av sådan natur, som det här kan komma att gälla. Bland redan existerande

organ, som skulle kunna ifrågakomma för ändamålet, har även

medicinalstyrelsen nämnts. Kommittén har emellertid funnit det önskvärt,

att jämväl andra synpunkter än de rent medicinska måtte få göra sig gällande

vid behandlingen av frågan. Härigenom skulle även kunna uppnås

eu avlastning av medicinalstyrelsens arbetsuppgifter.

Kommittén för partiellt arbetsföra har därför funnit det vara nödvändigt

att föreslå, att ett särskilt organ, benämnt förslagsvis statens tjänstefel,

inrättas för handläggning av sådana spörsmål, som sammanhänga med partiellt

arbetsföras anställning i statlig tjänst.

Beträffande tjänsterådets sammansättning har kommittén framställt följande

förslag, dock under uttalande att utformningen för framtiden icke

nödvändigtvis borde bindas vid den av kommittén föreslagna.

Rådet skulle ha åtta ledamöter. Den medicinska sakkunskapen, det centrala

arbetsvårdsorganet, statsförvaltningen och de partiellt arbetsföra

skulle vardera företrädas av eu representant, och härutöver skulle staten

i sin särskilda egenskap av arbetsgivare representeras av ytterligare två ledamöter,

nämligen dels en, som deltoge i behandlingen av frågor, vilka berörde

personal vars anställningsförhållanden reglerats genom avlöningsreglementena,

dels ock en ledamot som hade att tillvarataga statens arbetsgivarintressen

i avseende på kollektivavtalsreglerade anställningar. Som

statens motpart i förra fallet borde fungera en representant för tjänstemannaorganisationerna

och i senare fallet en företrädare för landsorganisationen

(statstjänarkartellen). Ledamöterna borde förordnas för en tid av

tre år. Vad gällde den medicinska sakkunskapen borde dess talan föras av

en läkare med statlig anställning i någon form. Enligt kommitténs mening

''borde ett medicinalråd kunna tänkas ifrågakomma till denna uppgift. Ordförande

och ledamöter skulle utses av Kungl. Maj:t på förslag av de parter,

som skulle vara representerade i rådet. Som ordförande syntes lämpligen

representanten för den medicinska sakkunskapen böra fungera. Till sitt

förfogande borde organet ha en heltidsanställd sekreterare, förslagsvis i

lönegrad Ce 27.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

Kommittén riktar viss kritik mot utformningen av hittills tillämpade

läkarintyg för vinnande av anställning i statens tjänst. Härvid understryker

kommittén, att det väsentliga vid läkarundersökning av anställningssökande,

som företer brister i hälsotillståndet, bör vara att med största möjliga

noggrannhet fastställa åkommans eller defektens utvecklingstendens,

varjämte utredningen betonar vikten av att undersökningsläkaren genom

samråd med arbetsledningen skaffar sig kännedom om arbetsuppgifternas

art och arbetsmiljöns allmänna betingelser. Kommittén framlägger även

förslag till ändrad formulering av det allmännast tillämpade läkarintyget

för vinnande av anställning i statens tjänst.

Huvudinnehållet i betänkandet utgöres emellertid av förslag och uttalanden

rörande anställningsvillkoren i allmän tjänst för partiellt arbetsföra.

Innan redogörelse härför lämnas torde få i korthet erinras om det sätt,

varpå anställningsförhållandena för statstjänstemännen f. n. äro ordnade;

härvid är bl. a. att beakta, att Kungl. Maj:t i propositionen 1948: 225 gjort

vissa uttalanden av betydelse för bedömande av de här aktuella spörsmålen,

vilka uttalanden lämnats utan erinran av riksdagen.

Anställningsförhållandena för tjänstemannakategorin, till vilken det övervägande

antalet statsanställda är att hänföra, äro reglerade i avlönings- och

pensionsreglementen och tillhörande författningar. Härigenom har skapats

enhetlighet och likformighet i anställningsförhållandena på de mest skilda

arbetsområden. Sålunda gälla generellt för tjänstemännen bestämmelser

om vissa anställningsformer och därmed sammanhängande villkor samt

samma löne- och pensionssystem. Utmärkande är också den förhållandevis

ingående och omfattande regleringen av befattningshavarnas rättigheter och

skyldigheter i förhållande till staten som arbetsgivare.

. De anställningsformer, som tillämpas för statstjänstemännen, äro ordinarie-,

extra ordinarie-, aspirant-, extra- och arvodesanställning. I fråga

om förutsättningarna för anställningsformernas användning skola enligt

grunderna för den senaste löneregleringen ordinarie-, extra ordinarie- och

aspirantanställning betraktas som huvudanställningsformer och sålunda tilllämpas

i alla de fall, där icke särskilda skäl till annat föranleda. En tilllämpning

av extra anställning eller arvodesanställning bör däremot icke

förekomma, med mindre särskilda skäl därför kunna åberopas.

Vad huvudanställningsformerna beträffar inrättas ordinarie och högre

extra ordinarie tjänster av Kungl. Maj :t, enligt huvudregeln med stöd av

riksdagens beslut. Andra extra ordinarie tjänster samt aspiranttjänster inrättas

däremot av vederbörande myndighet, där ej annat följer av beslut

eller bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj:t. De ordinarie tjänsterna

äro heltidstjänster. Detta är också i allmänhet fallet beträffande extra ordinarie

tjänster och aspiranttjänster men dessa kunna även anordnas som

deltidstjänster, dock minst halvtidstjänster. För erhållande av nu nämnd

tjänst erfordras att ha uppnått 21 års ålder i fråga om ordinarie tjänst.

20 års ålder i fråga om extra ordinarie tjänst och 17 års ålder i fråga om

aspiranttjänst. Anställning må i princip endast vinnas av den, som angående

sitt hälsotillstånd företett läkarintyg, utfärdat av vederbörande

verks- eller tjänsteläkare och avfattat enligt formulär fastställt av medicinalstyrelsen

respektive försvarets sjukvårdsförvaltning eller med medicinalstyrelsens

eller sjukvårdsförvaltningens godkännande av vederbörande

myndighet. I prop. 1948: 225 har anförts, att det omedelbara syftet med

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

de allmänna föreskrifterna härom är att bringa till vederbörande myndighets

kännedom eventuella brister i vederbörandes hälsotillstånd; det avsåges

därmed icke, att varje brist i hälsotillståndet skulle medföra hinder

för anställning, utan härvidlag finge intygets innehåll sammanställas med

de faktorer i övrigt, som utvisade om vederbörande vore lämplig för tjänsten.

De förmåner, som åtfölja anställning enligt huvudanställningsformerna,

bestämmas genom stadganden i avlönings- och pensionsreglementena eller,

vad angår lönegradsplaceringen, i regel genom särskilt beslut av Kungl. Maj :t,

beträffande ordinarie och högre extra ordinarie tjänster med stöd av riksdagsbeslut.

I fråga om sociala förmåner under anställningstiden hänföras

tjänstemännen till tre s. k. avdragsgrupper, av vilka grupp 1 omfattar aspiranter

med mindre än 6 anställningsmånader, grupp 2 omfattar aspiranter

med minst 6 men mindre än 30 anställningsmånader och grupp 3 omfattar

aspiranter med minst 36 anställningsmånader samt extra ordinarie och ordinarie

tjänstemän. De tjänstemän, som tillhöra grupp 1, erhålla i princip

inga sociala förmåner. De till grupp 2 hörande tjänstemännen erhålla däremot

vissa sociala förmåner, av vilka här må nämnas dels rätt att vid sjukdom

åtnjuta lön med B-avdrag högst 180 dagar av ett och samma kalenderår,

dels ock rätt till viss ersättning av statsmedel för sjukvårdskostnader;

B-avdraget utgör i lägsta löneklassen på löneplan nr 1 omkring 23 procent

av lönen och stiger i högsta löneklassen på samma löneplan till omkring

52 procent av lönen. De tjänstemän, som tillhöra grupp 3, äga samma rätt

till ersättning för sjukvårdskostnader som de nyssnämnda tjänstemännen

och en vidsträcktare rätt att vid ledighet åtnjuta lön. Vid sjukledighet, som

ej är föranledd av olycksfall i tjänsten, utgår sålunda oavkortad lön ett visst

mindre antal dagar per kalenderår och därefter lön med A-avdrag, vilket

avdrag är hälften så stort som B-avdraget; vid ledighet för svag hälsas vårdande

äger vederbörande, förutsatt att behovet av ledighet är styrkt, åtnjuta

lön med B-avdrag. Slutligen äga extra ordinarie och ordinarie tjänstemän,

däremot icke aspiranter, tjänstepensionsrätt, innefattande rätt till ålders-,

invalid- eller sjukpension, ävensom familjepensionsrätt. Vid avgång utan

rätt till pension föreligger rätt till tjänste- och familjelivränta, förutsatt att

vederbörande innehaft ordinarie eller extra ordinarie anställning sammanlagt

minst 3 år.

För de fall, då någon huvudanställningsform icke kan eller lämpligen

hör användas, ifrågakommer närmast anställning som extra tjänsteman.

1945 års lönekommitté har uttalat, att denna anställningsform bör kunna

användas för överåriga, underåriga, personer med bristande formell kompetens

med avseende å teoretisk eller praktisk utbildning, partiellt arbetsföra,

kortvarigt anställda — både tjänstemän, som kortvarigt anställdes

för en stadigvarande arbetsuppgift, och tjänstemän anställda för tillfällig

arbetsuppgift — och för anställningar av säsonghetonad eller intermittent

karaktär. Fråga skall emellertid vara om minst halvtidstjänst. Vederbörande

myndighet äger men är ej skyldig påkalla företeende av läkarintyg för

vinnande av anställning som extra tjänsteman; i anslutning härtill har

Kungl. Maj :t meddelat myndigheterna anvisning om att läkarintyg bör fordras

företrädesvis då fråga är om mera varaktig anställning. I avlöningshänseende

äro extra tjänster helt jämställda med aspiranttjänster — vederbörande

hänföres alltså, alltefter sin föregående anställningstid, till grupp 1, 2

eller 3 och erhåller däremot svarande sociala förmåner — dock att andra

regler gälla beträffande lönegradsplaceringen. 1 regel äger vederbörande

myndighet bestämma lönegradsplaceringen av extra tjänst, dock med iakttagande

att sådan tjänst må åsättas högst det lönegradsnummer, som gäller

för ordinarie eller extra ordinarie tjänst med motsvarande arbetsupp
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

gifter. I prop. 1948: 225 har förutsatts, att vid bedömande av extra tjänstemans

lönegradsplacering i första hand bör prövas, huruvida den extra tjänstemannen

är jämförlig med aspirant eller med extra ordinarie tjänsteman.

Härvidlag borde anställningstiden i statens tjänst men även tjänstemannens

på annat sätt ådagalagda allmänna duglighet och erfarenhet vara avgörande.

Alltefter det sätt, varpå denna jämförelse utfölle, borde tjänstemannen normalt

placeras i lönegrad med samma nummer som aspirantlönegraden eller

i lönegrad med samma nummer som extra-ordinarielönegraden, och avvikelser

härifrån borde ske endast om särskilda skäl därtill föranledde, såsom

underårighet, bristande kompetens med avseende å teoretisk utbildning

eller sådan allenast partiell arbetsförhet, som inverkade på arbetsförmågan.

Vad slutligen angår arvodesanställning, är denna anställningsform i stort

sett att anse som subsidiär i förhållande till såväl huvudanställningsformerna

som till extra anställning, så att den endast bör användas då icke

någon av de övriga anställningsformerna kan eller lämpligen bör användas.

Vid den senaste löneregleringen har understrukits, att arvodesanställning i

möjligaste mån borde undvikas och avvecklas för heltidsanställd personal.

Å andra sidan kan annan anställningsform än denna icke ifrågakomma vid

mindre än halvtidstjänstgöring. Förmånerna vid arvodesanställning äro icke

enhetligt reglerade utan bestämmas — i allmänhet mera summariskt — för

enstaka befattningar eller grupper av befattningar; avlöningsgrunderna äro

till sitt innehåll starkt skiftande både i fråga om arvodesbeloppen och i

fråga om medgivande att åtnjuta sociala förmåner under anställningstiden.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att deltidsarbete i statens tjänst

förutom i form av deltidsanställning kan anordnas genom att den, som innehar

heltidsanställning, beviljas partiell tjänstledighet för enskilda angelägenheter.

Inom finansdepartementet pågår genom särskilda sakkunniga en utredning

rörande revision av gällande pensionsbestämmelser i syfte att avpassa

dem efter det numera i icke obetydlig utsträckning förekommande deltidsarbetet.

De olika förslag, som kommittén framställt i fråga om anställningsform

in. in. vid statlig tjänstemannaanställning, framgår för olika kategorier av

partiellt arbetsföra med brist i hälsotillståndet av

följande sammanställning.

Kategori

Anställningsform m. m.

I. Partiellt arbetsföra, som vid anställnings- tillfället anses kunna fullgöra normal arbets- prestation.

a. Partiellt arbetsföra, vilkas arbets- hinder anses vara stationära eller för- väntas ur arbetssynpunkt utveckla sig

gynnsamt.

Anställning på samma villkor som personer, i

vilkas hälsotillstånd icke företer några ■

brister.

b. Partiellt arbetsföra, beträffande vilkas

arbetshinder prognosen är oviss.

Efter vederbörlig aspiranttjänstgöring anställ- ning såsom extra tjänsteman med full rätt 1

till sjukvårds- och sjukavlöningsförmåner

i samma lönegrad, som tillämpas för mot- svarande befattningshavare utan anmärk- j

ning mot hälsotillståndet. Dessa partiellt |

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

15

Kategori

II. Partiellt arbetsföra, som vid anställningstillfället

icke anses kunna fullgöra normal I

arbetsprestation.

a. Partiellt arbetsföra, vilkas arbetshinder

anses vara stationära eller förväntas ur

arbetssynpunkt utveckla sig gynnsamt.

1) De som kunna utföra normal arbetsprestation

per tidsenhet men ej

kunna utföra ett heldagsarbete.

2) De som besitta undernormal prestationsförmåga

per tidsenhet och som

förmå arbeta under en hel arbetsdag.

3) De som varken kunna fullgöra

normal arbetsprestation per tidsenhet

eller utlöra arbete under hel

dag.

b. Partiellt arbetsföra, beträffande vilkas

arbetshinder prognosen är oviss.

Anställningsform m. m.

arbetsföra böra normalt befordras till högre

lönegrad enligt den befordringsgång, som

vanligen gäller vid vederbörande verk eller

inrättning. Vid varje befordringstillfälle eller

löneklassuppflyttning skall prövas, huruvida

den anställde med hänsyn till hälsotillståndets

utvecklingstendens kan överföras

till pensionsberättigande anställningsform.

Tjänsteman, som anställts på här

angivna villkor och vars frånvarotid från

tjänsten på grund av sjuklighet icke anses

överstiga det normala, bör i regel senast

efter en tjänstgöringstid (observationstid)

av 7 V> år överföras till sådan anställningsform.

Befattningshavare bör vid bestämmandet

av pensionsförmåner få tillgodo,

räkna sig tid, då han på grund av sitt arbetshinder

innehaft extra anställning. Den anställde

medgives viss rätt att påkalla ändring

av den för honom gällande anställningsformen.

Anställning på deltid på samma villkor som

sökande, vilka icke förete anmärkning mot

hälsotillståndet.

Extra anställning med en lönegradsplacering,

som anses svara mot prestationsförmågan.

Myndigheterna skola iakttaga utvecklingen

av den anställdes prestationsförmåga och

vid en ökning av densamma företaga en

anpassning av lönegradsplaceringen. Då

prestationsförmågan kan anses ha blivit

normal, bör tjänstemannen överföras till

normal anställningsform.

Anställning på deltid såsom extra tjänsteman

med en efter prestationsförmågan avpassad

lönegradsplacering. I vissa fall kan arvodesanställning

ifrågakomma.

Arvodesanställning.

Beträffande själva kategoriindelningen har kommittén anfört följande.

En praktisk tillämpning av eu sådan gruppering som den angivna förutsätter

i det konkreta fallet, liksom överhuvud taget all rationell arbetsplacering

av partiellt arbetsföra, ett bedömande, som dels tar hänsyn till den

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

arbetssökandes fysiska och psykiska tillstånd, dels beaktar de krav, som den

aktuella arbetsuppgiften och arbetsmiljön i dessa hänseenden ställa på arbetstagaren.

Möjligheterna att samordna dessa båda led i anställningsförfarandet,

när det gäller partiellt arbetsföra, synas i fråga om allmän tjänst

i regel vara goda på grund av att inom detta arbetsområde i allmänhet finnes

tillgång till tjänsteläkare.

I fråga om kategori I a (normal arbetsförmåga — gynnsam prognos)

har kommittén anfört, att till densamma ej endast komme att hänföras sådana

anställningssökande, som trots anmärkningar mot hälsotillståndet enligt nu

i allmänhet tillämpad praxis vunne anställning i statlig tjänst. Enligt kommitténs

mening funnes även bland sökande, som nu avvisades av anförda

skäl, ett betydande antal, vilkas arbetshinder i avseende på prognosen vore

av sådan beskaffenhet, att de kunde hänföras till ifrågavarande kategori.

I fråga om dessa personer borde alltså föreligga förutsättningar för myndigheterna

att tillämpa en väsentligt liberalare anställningspolitik än vad som

nu vore fallet. Med hänsyn till prestationsförmågan och hälsoprognosen syntes

det icke nödvändigt att här i något avseende föreslå särbestämmelser,

ej ens beträffande ordinarie anställning.

I anslutning till sitt förslag beträffande kategori I b (normal arbetsprestation

— oviss prognos) har kommittén anfört i huvudsak följande.

Om man å ena sidan utan särskilt hänsynstagande till hälsotillståndet

skulle bereda partiellt arbetsföra av här diskuterade kategori anställning i

statlig tjänst i vanlig ordning, skulle det kunna göras gällande, att de i sin

anställning föranleda större kostnader för arbetsgivaren — staten — än övriga

anställda med fullgott hälsotillstånd. Därest å andra sidan frågan om

deras anställning löstes genom att man helt undantoge dem från den fria

sjukvården och övriga sociala förmåner, skulle de partiellt arbetsföra, som

trots den osäkra prognosen komme att ha ringa behov av dessa förmåner,

bli försatta i en särställning, som icke skulle kunna anses tillfredsställande

vid jämförelse med den fullgoda arbetskraften. Frågan synes sålunda gälla

att finna en lösning, som tillgodoser både de »bättre riskernas» berättigade

krav på att röna en behandling, som svarar mot de särskilda förhållandena i

det enskilda fallet, och statens skäliga företagsekonomiska intressen.

I diskussionen har ofta framkastats den tanken, att man skulle inskränka

rätten till de sociala förmånerna på så sätt, att desamma icke utginge i

sjukledighets- och pensionsfall, som föranletts av eller stå i samband med

den defekt eller åkomma, varav den partiellt arbetsföre lidit vid anställningstillfället.

Obestridligen förekommer det en hel del fall — bortsett från

recidivfallen — där det utan svårighet skulle låta sig konstatera, huruvida

ett sådant samband är för handen eller icke. Det bör emellertid erinras om

huru ett visst sjukdomstillstånd, vare sig det hävts eller icke, skapar förutsättningar

för eller drar med sig andra åkommor, och om huru stora

svårigheter, som på grund härav kunna uppstå vid avgörandet av huruvida

det aktuella sjukdomstillståndet står i samband med det ursprungliga arbetshindret.

Med hänsyn till det sagda torde man böra ställa sig tveksam till en

lösning efter dessa linjer.

Kommittén anser sig böra för här ifrågavarande kategori förorda en anställningsform,

som utan att från anställningens början alltför fast knyta

den anställde till myndigheten dock i viss utsträckning gör honom delaktig

av vissa av de sociala förmånerna, nämligen sjukavlönings- och sjukvårdsförmånerna.

Mot bakgrunden av det läge, som uppstått genom den beslutade

sjukförsäkringen, vilken tillförsäkrar alla samma förmåner, synes det före
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

ligga mindre anledning än tidigare att vid anställandet av partiellt arbetsföra

göra undantag för dem från de med statstjänsten förenade sociala förmånerna.

Kommittén vill särskilt framhålla, att den anser, att partiellt arbetsföra,

som tidigare lidit av tuberkulossjukdom, icke böra undantagas från

avlöningsreglementets bestämmelser rörande förmåner i avseende på specialistvård

och sjukhusvård vid fall av tuberkulos.

Vidkommande pensionsförmånerna finner sig kommittén i betraktande

av den osäkra hälsoprognosen och de avsevärda kostnader, till vilka pensionsförmåner

av skilda slag kunna uppgå, samt icke minst med hänsyn

till det sätt, varpå pensioneringen för närvarande är ordnad, icke obetingat

kunna förorda pensionsrätt för sådana partiellt arbetsföra, varom här är

fråga. De förutsättningar, som kommittén ansett böra gälla för en anställningsform

för handikappade personer av här ifrågavarande kategori, uppfyllas

av den genom 1947 års allmänna lönereglering tillskapade anställningsformen

såsom extra tjänsteman. Vid löneregleringen har också uttalats,

att denna anställningsform borde kunna användas för bl. a. partiellt

arbetsföra. Dessa partiellt arbetsföra böra som extra tjänstemän befordras

i vanlig ordning till de lönegrader, som tillämpas för jämförliga anställda,

vilka vid antagningen icke företett anmärkningar mot hälsotillståndet. Detta

medför bl. a. att reglerad befordringsgång bör tillämpas, ehuru på extrastadiet.

Kommittén har med det förut sagda icke avsett att uttala, att sådana

partiellt arbetsföra, som bär avses, icke under några förutsättningar böra

kunna tillerkännas pensionsrätt. Frågan härom synes emellertid endast

kunna lösas i samband med den större frågan om den extra anställningsformen

generellt skall medföra rätt till pension. Att dessförinnan låta partiellt

arbetsföra, som anställts som extra tjänstemän, genom erläggandet av

särskilda försäkringstekniskt beräknade avgifter komma i åtnjutande av

pensionsrätt skulle icke enbart innebära en återgång till äldre pensionssystem,

som successivt övergivits och med senaste pensionsregleringen helt

lämnats, utan även, och det icke minst ur rättvisesynpunkt, kunna anses

otillfredsställande med hänsyn till andra extra tjänstemän utan arbetshinder.

Vid fall av uppkommen arbetsoförhet vore dessa senare lämnade utan

det ekonomiska skydd i form av pension, som en såsom extra befattningshavare

anställd partiellt arbetsför åtnjöte i motsvarande situation. Enligt

kommitténs mening synes anställandet av partiellt arbetsföra i statlig tjänst

i vidgad omfattning sålunda aktualisera upptagandet av frågan, huruvida

även anställningsformen extra bör vara förenad med pensionsrätt och huru

en sådan rätt lämpligen bör vara grundad. De av kommittén här framförda

synpunkterna ha också starkt framhävts av representanter för tjänstemännens

centralorganisation, med vilka kommittén haft överläggningar.

Emellertid kan det icke anses rimligt, alt eu sökande, som på grund av

en defekt eller åkomma anställts på ofördelaktigare villkor än normalt,

icke skulle komma i åtnjutande av pensionsrätt, om hans hälsotillstånd sedermera

utvecklar sig gynnsamt, så att del icke längre innebär påfallande

risk för förtidspensionering. Med hänsyn lill det sist anförda vill kommittén

förorda, att myndigheterna anbefallas att i samråd med verksläkaren

vid prövning om uppflyttning i lönegrad eller löneklass av tjänsteman,

som på grund av sitt arbetshinder beretts extra anställning, jämväl upptaga

frågan, huruvida sådan tjänsteman samtidigt kan överföras lill pensionsberättigande

anställningsform. Enligt kommitténs mening bör det icke

uteslutande vara myndigheterna förbehållet all laga initiativ till dylik omprövning.

Det synes sålunda skäligt, att den anställde medgives rätt att

under vissa förhållanden påkalla ändring av den för honom gällande an
''2

liihnng till riksdagens protokoll 19''ii). 1 samt. Xr 132.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 132-

ställningsformen. Ett villkor för att den anställde skall kunna göra en sådan

framställning bör enligt kommitténs mening vara, att befattningshavaren

kan erhålla ett tillstyrkande utlåtande av vederbörande verks- eller

tjänsteläkare. Kostnaderna för läkareundersökning i samband med vinnande

av anställning i statens tjänst (dock ej vid befordran) bestridas i

regel av den anställningssökande, och de partiellt arbetsföra böra härvidlag

icke sättas i någon särställning.

Vid prövning av frågan huruvida med hänsyn till utvecklingen av den

partiellt arbetsföres hälsotillstånd en ändring av den tillämpade anställningsformen

bör komma till stånd, erbjuda sig — därest icke tjänstemannens

hälsotillstånd gör det nödvändigt, att anställningsförhållandet upplöses

— två möjligheter, nämligen a) att den anställde beredes en fastare

anställning, som berättigar till pension, d. v. s. ordinarie eller extra ordinarie

anställning, och b ) att tjänstemannen alltjämt på grund av en bestående osäker

prognos kvarstår i extra anställning.

Då fråga är om fallet a) — där prövning av anställningsformen resulteiat

i ett beslut att överföra den partiellt arbetsföre till en pensionsberätligande

anställningsform — uppstår spörsmålet om och i vilken utsträckning

befattningshavaren skall för beräkning av vederbörliga pensionsförmåner

få tillgodoräkna sig den tid, han innehaft anställning såsom extra

tjänsteman. Det skulle enligt kommitténs mening icke kunna anses tillfredsställande,

om en person, som trots en vid anställningstillfället konstaterad

defekt eller åkomma icke visat sig vara bärare av större sjukdomseller

pension srisk än många befattningshavare, som vunnit anställning på

normala villkor, skulle komma i sämre ställning än dessa i avseende på pensionens

storlek. Kommittén förordar därför, att befattningshavare, som enligt

det av kommittén föreslagna observationsförfarandet överförts till pensionsberättigande

anställningsform, för bestämmandet av såväl tjänste- som

familjepension fa i full utsträckning tillgodoräkna sig tid, varunder de på

grund av sitt arbetshinder innehaft extra anställning, dock med undantagför

sådan del därav, som inom arbetsområdet i fråga kan anses motsvara

aspiranttjänstgöring i normal omfattning. Kommittén är angelägen understryka,

att enligt dess mening anledning saknas att i här avsedda fall vidtaga

en sådan reduktion, att allenast tva tredjedelar av den ifrågavarande

tiden skulle få tillgodoräknas såsom tjänstår.

Vad åter beträffar fallet b) — fall, i vilka tveksamhet om tjänstemannens

överförande till pensionsberättigande anställningsform föreligger _ torde,

ju längre anställningsförhållandet varar, förutsättningarna för att ställa en

saker prognos angående hälsotillståndets utveckling öka. Härigenom försvagas

motiveringen för ett bibehållande av tjänstemannen i extra anställning.

Frågan galler alltså, huru lång tid som skall behövas för bedömning

av ett arbetshinders utvecklingstendens. Att med utgångspunkt från de

olika tänkbara arbetshindren komma fram till en viss allmängiltig tidrymd,

under vilken en åkommas utveckling normalt borde kunna konstateras, är

enligt kommitténs mening en orealistisk tanke. Man torde stå inför nödvändigheten

att godtyckligt välja en period, under vilken beslut om befattningshavarens

överförande till en pensionsberättigande anställningsform som

regel bor fattas. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att staten

genom införandet av reglerade befordringsskalor i viss utsträckning kan

sagas i princip ha garanterat en nyanställd tjänsteman en viss tjänsteställning

efter viss tjänstgöringstid. Det skulle med hänsyn härtill kunna

anses skäligt, att en partiellt arbetsför, som efter aspiranttiden anställts

som extra befattningshavare och vars frånvarotid från tjänsten på grund

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

19

av sjuklighet icke anses överstiga det normala, senast efter en tjänstgöringstid,

som motsvarar den, efter vilken en befattningshavare i samma

karriärgång vanligen skall nå sluttjänsten enligt gällande befordringsskala,

bereddes pensionsrätt. Då emellertid de gällande befordringsskalorna omfatta

olika tidrymder, skulle den maximala observationstidens längd genom

en sådan anordning bli olika för partiellt arbetsföra i skilda befordringsgångar.

Enligt kommitténs uppfattning bör den ifrågasatta observationstiden

dock vara lika lång, oavsett till vilken befordringsgång den anstälide

är att hänföra. Kommittén har därför ansett det skäligt att föreslå en tidrymd,

som motsvarar den enligt befordringsskalorna förekommande längsta

väntetiden för uppnående av slutplacering, nämligen 7 V= år. Denna observationstid,

som även bör gälla med avseende på sådana förvaltningsområden

och karriärer, för vilka icke någon reglerad befordringsgång genomförts,

torde enligt kommitténs mening vara av sådan omfattning, att extra anställning

efter dess utgång endast bör tillämpas i undantagsfall. — Därest

den extra tjänstemannens arbetsförmåga så försämrats, att fråga om lämpligheten

av hans fortsatta anställning uppkommer, torde stora svårigheter

föreligga att kunna angiva några allmänna förutsättningar, enligt vilka ett

beslut om entledigande bör fattas. Man torde liksom hittills få låta avgörandet

ankomma på vederbörande myndighet. Det förhållandet, att en sådan

ordning lätt kan medföra skiljaktigheter mellan olika myndigheter i

avseende på bedömningen av analoga fall, aktualiserar frågan om behovet

av ett särskilt rådgivande organ för spörsmål, som beröra partiellt arbetsföra.

Vad härefter angår kategorien II a (undernormal arbetsprestation

— gynnsam prognos) framhåller kommittén, att denna kategori förutom

personer med kroniska åkommor omfattar personer, som genomgå en längre

konvalescens, och att bland detta klientel finnes arbetskraft, som mycket

väl kan tillvaratagas och sannolikt skulle kunna utveckla sig till fullgod

arbetskraft. I avseende å prestationsförmågan kunde emellertid stora variationer

föreligga, varför det icke vore görligt att förorda något generellt,

för myndigheterna bindande anställningsschema.

Beträffande de riktlinjer, som kommittén ansett höra vara vägledande för

myndigheterna vid anställandet av sistnämnda kategori av partiellt arbetsföra,

anför kommittén i huvudsak följande.

För handikappade, som väntas kunna utföra normal arbetsprestation per

tidsenhet men icke kunna utföra ett heldagsarbete, synes lämpligen anställning

på deltid böra ifrågakomma. Enligt kommitténs mening föreligger icke

skäl alt vid anställande på deltid av sådana partiellt arbetsföra, som här avses,

erbjuda andra anställningsvillkor än som vanligtvis tillämpas beträffande

övriga sökande till deltidsanställning. Med hänsyn till hälsoprognosen och

prestationsförmågan hör således i dessa fall den handikappade efter vederbörlig

a spira ntt j änst gör ing i regel kunna antagas i extra ordinarie tjänst.

Skulle det i betraktande av den anställdes prestationsförmåga och önskemål

samt myndighetens arbetskraftsbehov sedermera visa sig möjligt, bör övergång

till heltidsanställning medgivas.

Genom det nya avlöningsreglementet ha även förutsättningar skapats för

tillvaratagandet av arbetsförmågan hos sådana partiellt arbetsföra, som icke

kunna förväntas fullgöra normal arbetsprestation per tidsenhet. Detta liar

skett genom bestämmelsen om extra tjänsters lönegradsplacering, vilken bestämmelse

möjliggör lägre lönegradsplacering än som gäller för motsvaran
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

de ordinarie eller extra ordinarie tjänst. Den sålunda givna möjligheten till

lägre lönesättning skall också enligt uttalande vid löneregleringen bl. a.

kunna utnyttjas i fall, där partiell arbetsförhet inverkar på arbetsprestationen.

Vad härvid först angår sådana partiellt arbetsföra med undernormal prestationsförmåga

per tidsenhet, som förmå arbeta under eu het arbetsdag, torde

det vara att räkna med, att de till denna grupp hänförliga personer, som

framträda som arbetssökande, i regel besitta en relativt tillfredsställande

prestationsförmåga. Det är angeläget, att myndigheterna vid bestämmandet

av lönegrad för här berörda partiellt arbetsföra sökande icke göra mera betydande

avvikelser från den lönegradsplacering, som gäller för jämförliga

ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän än vad som svarar mot prestationsförmågan

i det enskilda fallet. Vidare vill kommittén understryka angelägenheten

av att myndigheterna uppmärksamt följa utvecklingen av den

anställdes prestationsförmåga. En ökning av denna skall givetvis medföra

en anpassning av lönegradsplaceringen. I den män fråga är om förbättring i

sådan grad, att prestationsförmågan kan anses vara normal, är tjänstemannen

att hänföra till den tidigare diskuterade kategorin I a och bör på grund

härav överföras till pensionsberättigande anställningsform i den lönegrad,

som gäller för fullgod arbetskraft med motsvarande arbetsuppgifter.

Möjligheten att på deltid sysselsätta personer, som varken kunna fullgöra

normal arbetsprestation per tidsenhet eller utföra arbete under eu hel arbetsdag,

kan icke helt uteslutas, när det gäller partiellt arbetsföra av förevarande

kategori. Härvid bör dock det villkor i avseende på tjänstgöringstidens

längd, som uppställts i avlöningsreglementets bestämmelser angående

deltidsanställning, kunna uppfyllas, d. v. s. den anställde skall minst

kunna fullgöra halva den normala tjänstgöringstiden för dag räknat. Med

hänsyn till nödvändigheten att anpassa lönesättningen till arbetsprestationen

bör, i likhet med vad som förordats för nyss behandlade fall, extra anställning

ifrågakomma. Tveksamhet om att anställa här avsedda sökande

mot avlöning enligt löneplan kan komma att vara för handen i en del fall.

Innan ett avvisande sker, torde emellertid övervägas, huruvida icke anställning

mot arvode kan tillämpas. Visserligen har 1945 års lönekommitté uttalat,

att denna anställningsform i största möjliga utsträckning bör undvikas,

men nämnda kommitté har därvid huvudsakligen haft heltidsanställning i

åtanke. Även beträffande dessa sökande är det av synnerlig vikt, att myndigheterna

iakttaga prestationsförmågans utveckling och att de, då fråga är

om en förbättring, vidtaga de förändringar i tjänstemannens anställningsförhållanden,

som påkallas därav. En ökning av prestationsförmågan synes

emellertid kunna vara av olika innebörd. Skulle en utsträckning av den

anställdes arbetstid vara möjlig, bör en sådan vidtagas, om tjänstemannen

så önskar och myndigheterna har behov av hans arbetskraft. Därest arbetseffektiviteten

förbättras så, att den kan anses vara normal, bör detta medföra,

att den anställde placeras som deltids- eller heltidsanställd, alltefter

förekommande förutsättningar, i pensionsberättigande anställningsform och

i lönegrad, som tillämpas för fullgod arbetskraft med samma eller motsvarande

arbetsuppgifter.

Det torde få anses skäligt, att även till förevarande kategori hänförliga

personer, som på grund av sitt arbetshinder icke ansetts i vanlig ordning

kunna beredas pensionsberättigande anställning, vid tjänstårsberäkning för

bestämmande av tjänste- och familjepension i viss omfattning få tillgodoräkna

sig sådan tid, de innehaft extra anställning. I likhet med vad som förordats

beträffande kategori I b bör härvid tillgodoräkning av tid för heltidsanställning

som extra tjänsteman få ske i full utsträckning med undantag

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

för tid, som kan anses motsvara aspiranttjänstgöring. I de fall, då extra anställning

på deltid förekommit, bör sådan tid få räknas befattningshavaren

tillgodo i skälig omfattning.

Vad beträffar partiellt arbetsföra tillhörande kategori II b (undernormal

arbetsprestation — oviss prognos) har kommittén anfört att, i den

mån sökande, tillhörande denna kategori, kunde anses böra komma i fråga

för anställning, anställningsförhållandet med hänsyn till nedsättningen i

prestationsförmågan och den osäkra prognosen icke borde givas alltför fast

karaktär. Enligt kommitténs mening låge det nära till hands att bereda sådana

handikappade, varom här vore fråga, sysselsättning mot arvode. Även

för här diskuterade kategori måste man, därest så ansåges lämpligt och förenligt

med myndighetens intresse, tänka sig, att anställningsförhållandet

med tiden kunde »normaliseras». En förändring dithän, att en normalisering

av anställningsförhållandet bleve möjlig, torde emellertid i realiteten komma

att innebära, att den partiellt arbetsföre närmast bleve att hänföra till någondera

av kategorierna I b eller II a. En sådan person borde därför böra behandlas

i enlighet med de normer, som uppdragits för nämnda kategorier.

Enligt kommitténs för partiellt arbetsföra mening bör en tjänsteman, som

på grund av sitt arbetshinder ej kunnat erhålla annan än extra anställning,

icke uteslutas från möjligheten att deltaga i konkurrensen om ledigförklarade

tjänster. Kommittén föreslår, att myndigheternas uppmärksamhet fästes

därpå, att de ha möjlighet att vakantsätta en ledigförklarad befattning

och att de kunna överväga en dylik åtgärd, då en tjänsteman med brister i

hälsotillståndet befinnes vara den mest kvalificerade bland de sökande. I

sådant fall skulle den partiellt arbetsföre sökanden förordnas att fullgöra de

med befattningen förenade göromålen såsom extra befattningshavare i den

lönegrad, i vilken den sökta befattningen är placerad. Förfarandet härvid

borde kunna tillgå på så sätt, att myndigheten, efter det att den utsett eller

förordat den efter övriga kvalifikationer lämpligaste sökanden, vakantsätter

och reserverar den ledigförklarade tjänsten för en partiellt arbetsför. Ett

sådant förfarande skulle enligt kommitténs mening även innebära, att

myndigheten utan kungörande och i enlighet med vad kommittén förordat

beträffande omprövning av anställningsformen — alltså senast efter en anställningstid

av T/, år — besätter eller bemyndigas besätta den vakantsatta

befattningen med den tjänsteman, som, om man ser till realiteterna, uppehållit

densamma på vakansförordnande. Den tid, som en befattningshavare

innehaft vakansförordnande, borde enligt kommitténs uppfattning l''å tillgodoräknas

såsom tjänstår vid beräknandet av pension.

•Vad härefter angår anställande i statens tjänst av äldre arbetskraft

har redan i det föregående angivits, hurusom kommittén uttalat,

att det nu gällande lönesystemet knappast kunde sägas lägga hinder i vägen

härför. Enligt kommitténs mening bör i princip gälla, att äldre anställningssökande

icke skola enbart på grund av sin ålder stå tillbaka för yngre

medsökande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

Kommittén har härutöver gjort vissa uttalanden dels beträffande partiellt

arbetsföras anställning i kommunal tjänst, dels ock i fråga om sådan personals

anställande såsom arbetare i statens tjänst. Beträffande dessa uttalanden,

som avse rekommendationer till kommunerna respektive kollektivavtalsslutande

parter, torde i detta sammanhang få hänvisas till kommitténs

betänkande (s. 56 f. och 80 f.).

Yttrandena.

Beträffande bestämningen av begreppet partiellt arbetsför

har länsstyrelsen i Värmlands län påpekat, att kommittén icke givit någon

förklaring på uttrycket »social belastning»'' i vidare mån än att såsom exempel

anförts uppnåendet av viss ålder. Socialstyrelsen har rörande socialt betingade

arbetshinder anfört, att på flera statliga verksamhetsområden, särskilt

inom kommunikationsverken, anställning icke torde kunna vinnas av

personer, som begått någon kriminell handling och därför lagförts eller som

i tidigare år varit föremål för en socialvårdsåtgärd på grund av ådagalagda

sociala uppförandebrister, t. ex. varit omhändertagna för skyddsuppfostran.

Enligt styrelsens uppfattning tedde sådana fall sig särskilt upprörande, då

barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran på grund av olyckliga miljöomständigheter

och till följd av samhällets inskridande återförts till sociala

levnadsvanor, ändock bedömdes som vanfrejdade och förhindrades att

erhålla även den enklaste tjänst inom statsförvaltningen.

Vad angår kommitténs uttalanden om de statliga myndigheternas

nuvarande inställning till frågan om anställning

av partiellt arbetsföra, in. in., har tjänstemännens centralorganisation

ansett visst fog finnas för påståendet, att de statliga myndigheterna

visa en restriktiv inställning mot de partiellt arbetsföra som arbetskraft.

Även statstjänarkartellen har uttalat, att verksstyrelserna i många

fall uppställt alltför rigorösa hälsokrav vid anställande av personal och därigenom

utestängt partiellt arbetsföra även från sådana arbetsområden, där

de kunnat användas. Flertalet av de myndigheter, som uttalat sig i förevarande

fråga, ha framhållit, att de i sin anställningspolitilc icke iakttaga större

restriktivitet mot de partiellt arbetsföra än som nödvändiggjorts av föreliggande

förhållanden. Länsstyrelsen i Värmlands län har sålunda framhållit,

att myndigheternas återhållsamma inställning i fråga om anställande

av delvis arbetsföra självfallet icke bottnade i likgiltighet för dessas mången

gång svåra belägenhet utan framför allt vore orsakad av två omständigheter,

nämligen dels arbetsuppgifternas art inom myndigheternas förvaltningsområden

och dels begränsningen av myndigheternas avlöningsanslag och pérsonalplaner.

Även statens pensionsanstalt har påpekat, att den omständigheten

att avlöningsanslagen äro strängt begränsade torde tvinga myndigheterna

att tillse, att såvitt möjligt endast fullgod arbetskraft anställdes. Vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen har uttalat, att om rekryteringen av arbetskraft

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

delvis skulle ske med partiellt arbetsföra, detta självfallet kunde medföra en

minskning i verkets arbetseffektivitet med därav följande behov av ytterligare

arbetskraft och medel härför. Styrelsen har förutsatt, att denna del av

föreliggande fråga bleve vederbörligen beaktad. Statens lönenämnd har uttalat,

att socialpolitiska hänsyn icke kunde få dominera vid statsmyndigheternas

personalrekrytering i sådan utsträckning, att en del av personalbeståndet

kunde sägas komma att utgöra en belastning för vederbörande verk,

exempelvis genom alltför begränsad användbarhet eller därigenom, att tjänstemännen

i onormalt hög grad vore i behov av ledighet, varmed följde kostnader

för vikarier in. in. Kraven på en rationellt hedriven verksamhet borde

nämligen enligt lönenämndens mening icke principiellt sättas lägre beträffande

statliga inrättningar än som i allmänhet skedde inom enskilda förelag.

Lönenämnden har vidare — under framhållande av att lönenämnden

i likhet med kommittén ansåge i hög grad önskvärt, att de partiellt arbetsföra

bereddes ökade möjligheter att göra en efter sina förhållanden lämpad

arbetsinsats — såsom sin mening framhållit, att om den socialpolitiska motiveringen

för åtgärder från statsförvaltningens sida alltför starkt betonades,

den uppfattningen syntes kunna vinna spridning, att omhändertagandet av

de partiellt arbetsföra vore en uteslutande på staten ankommande uppgift.

I detta sammanhang har lönenämnden framhållit, att enligt vad lönenämnden

under hand erfarit överläggningar i förevarande ämne avsåges att inom

en snar framtid äga rum mellan representanter för den privata arbetsmarknadens

parter samt att kommittén förberedde ett särskilt betänkande om de

partiellt arbetsföras anställning i enskild tjänst. Det har därför synts lönenämnden

naturligt, att några mera definitiva åtgärder icke vidtoges i anledning

av de nu framlagda förslagen, förrän nämnda överläggningar ägt rum

och det väntade betänkandet avgivits.

Styrelserna för kommunikationsverken ha framhållit, att den speciella karaktär,

som verksamheten inom ett sådant verk erhölle, begränsade möjligheterna

att utnyttja arbetskraft, som vore i avsaknad av full arbetskraft och

vitalitet. Generalpoststijrelsen har sålunda anfört, att styrelsen icke vore

negativt inställd till frågan om anställning av partiellt arbetsföra men att

ansvaret för verkets skötsel och för att de tjänster, kundkretsen — allmänheten

— betalade för, utfördes med snabbhet och precision nödgade styrelsen

att vid nyrekrytering av personal tillämpa relativt stränga principer med

avseende på hälsotillståndet och därmed prestationsförmågan hos dem som

antoges. Telegrafstyrelsen har uttalat, att det av naturliga skäl icke kunde

ifrågakomma att eftersätta de företagsekonomiska krav samt de fordringar

i fråga om effektivitet och säkerhet, som av statsmakterna och allmänheten

ställdes på ett företag sådant som telegrafverket. Även järnvägsstyrelsen

har givit uttryck åt en liknande uppfattning. Försvarets civilförvaltning och

försvarets sjukvårdsförvaltning lia uttalat, att partiellt arbetsföra icke vore

lämpade vare sig för militära eller civilmilitära beställningar. Skolöverstyrelsen

har påpekat, att svårigheter förelåge att anpassa arbetet efter de partiellt

arbetsföras prestationsförmåga, såvitt anginge lärare vid anstalter un
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

der överstyrelsens inseende. Av dem måste enligt vad överstyrelsen framhållit

normal arbetsprestation krävas för att lärokurser m. m. skulle kunna

medhinnas. Åtskilliga myndigheter ha vidare uttalat, att svårigheter mötte

att finna lämpliga arbetsuppgifter för anställningssökande, vilkas arbetsförmåga

vore begränsad i vissa avseenden, enär sådana arbetsuppgifter, i den

mån de förefunnes, måste reserveras för vid vederbörande verk redan anställd

personal, som drabbades av partiell arbetsoförmåga.

Vad angår de vägledande synpunkter vid anställandet

av partiellt arbetsföra, som kommittén anfört, har det övervägande

flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna tillstyrkt,

att ett auktoritativt uttalande av den av kommittén föreslagna innebörden

gjordes beträffande anställande av partiellt arbetsföra i statens tjänst.

Till kommitténs förslag om företrädesrätt till anställning

för vissa partiellt arbetsföra har flertalet av de hörda myndigheterna

och organisationerna ställt sig avvisande eller tveksamma. Telegrafstyrelsen

betecknar sålunda förslaget såsom ur alla synpunkter direkt

olämpligt att genomföra och avstyrker detsamma på det bestämdaste. Ett

tillskapande av här avsedd företrädesrätt har statens pensionsanstalt liksom

också länsstyrelsen i Värmlands län funnit betänkligt ur konstitutionell

synpunkt. Pateht- och registreringsverket har givit uttryck åt den uppfattningen,

att de partiellt arbetsföra i nu förevarande avseende böra jämställas

med men icke gynnas framför andra anställningssökande. Enligt vad riksräkenskapsverket

uttalat borde ifrågavarande företrädesrätt icke tillämpas i

andra fall än då nedsättningen i arbetsförmågan ådragits under tjänstgöring

för det allmännas räkning. Länsstyrelsen i Malmöhus län och statstjänarkartellen

ha anfört liknande synpunkter i fråga om företrädesrätten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att premissen »vid i övrigt lika

kvalifikationer» innefattade en alltför vag och allmänt hållen teoretisk bestämning,

som lämnade fritt spelrum för avgöranden i skilda riktningar.

Enligt länsstyrelsens mening ankomme allt i sista hand på den anställande

myndighetens inställning till det enskilda aktuella fallet. Svenska vanföreanstalternas

centralkommitté har ifrågasatt, huruvida den föreslagna företrädesrättigheten

skulle få något verkligt värde.

Kommitténs förslag om bemyndigande för det centrala a rbetsvårdsorganet

att träffa överenskommelse med vederbörande

myndighet om reserverande av vissa tjänster

för partiellt arbetsföra eller om anställande av

ett visst antal sådana ha vissa myndigheter och organisationer

avstyrkt eller i olika avseenden funnit mindre lämpligt, medan andra tillstyrkt

förslaget i denna del eller lämnat detsamma utan erinran. Till de

förra höra generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, statskontoret, patent- och

registreringsverket och tjänstemännens centralorganisation, och till de senare

arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Värmlands län och riksföreningen

för bekämpande av de reumatiska sjukdomarna.

I anledning av kommitténs förslag, att vid de statliga myndigheterna sär
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

skilda befattningshavare skola avdelas för ha n d läggning

av ärenden, som sammanhänga med utnyttjandet

av handikappad arbetskraft, har ett antal myndigheter, däribland

pensionsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, vag- och

vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs och Göteborgs och

Bohus län, statskontoret, patent- och registreringsverket och domanstyrelsen

uttalat, att en sådan anordning icke syntes behöva genomföras, i varje fall

icke såvitt anginge deras verksamhetsområden.

Inrättandet av ett särskilt rådgivande organ, av kommittén

förslagsvis benämnt statens tjänsteråd, har ett betydande antal av de hörda

myndigheterna och organisationerna funnit obehövligt. I samband harmed

ha olika förslag framlagts om att de för tjänsterådet avsedda uppgifterna

skulle anförtros åt något redan befintligt organ. Flertalet av dessa förslag

gå ut på att ifrågavarande uppgifter skulle åläggas arbetsmarknadsstyrelsen

eller en till denna knuten delegation, varvid erforderlig medicinsk sakkunskap

skulle ställas till förfogande. Patent- och registreringsverket har

ansett lämpligt, att det föreslagna tjänsterådet organiserades såsom en avdelning

inom exempelvis socialstyrelsen eller sammanfördes med statens

befordringsnämnd, och pensionsstyrelsen har såsom sin uppfattning uttalat,

att de uppgifter, som avsetts skola tillkomma tjänsterådet, borde kunna

handhavas av befordringsnämnden, därest denna tillfördes erforderlig medicinsk

sakkunskap. Länsstyrelsen i Värmlands lön har ifrågasatt, huruvida

icke det föreslagna tjänsterådet skulle kunna utformas som en nämnd

inom medicinalstyrelsen, i vilken nämnd — utöver den medicinska sakkunskapen

— statsförvaltningen, arbetsmarknadsstyrelsen, de anställda och de

partiellt arbetsföra skulle vara företrädda. Denna nämnd skulle emellertid

enligt vad länsstyrelsen förordat få en i viss mån annan karaktär än

tjänsterådet. Landsorganisationen har ansett det böra övervägas, huruvida

icke en enklare och mera smidig anordning än tillskapandet av det föreslagna

tjänsterådet kunde väljas. Enligt landsorganisationens mening kunde

eventuellt uppdrag att ombesörja de för tjänsterådet avsedda uppgifterna

lämnas åt en särskild tjänsteman inom finansdepartementet, vilken skulle

ha att under kontakt med arbetsmarknadsstyrelsen och de statliga myndigheterna

lämna förslag samt följa myndigheternas åtgärder på detta område.

Flertalet av de myndigheter, som uttalat sig angående den av kommittén

föreslagna omformuleringen av de läkarintyg, vilka skola företes för

vinnande av anställning i statens tjänst, ha tillstyrkt förslaget på denna

punkt eller lämnat detsamma utan erinran. Telegrafstyrelsen har emellertid

icke ansett någon ändring av nuvarande formulering erforderlig vad

telegrafverket beträffade. Försvarets sjukvårdsförvaltning bär förordat viss

ändring i den av kommittén föreslagna formuleringen.

Vad härefter angår anställningsvillkor in. m. för partiellt

arbetsföra med statlig tjänstemannaanställning, har

kommitténs indelning av de partiellt arbetsföra i olika kategorier i huvud
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

sak lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. Skolöverstyrelsen har

emellertid anfört, att av betänkandet icke framginge, om med oviss prognos

avsåges även det fall, att prognosen vore dålig, men att överstyrelsen

utginge fi an att, därest sistnämnda förhållande förelåge, den partiellt arbetsföre

icke skulle ifrågakomma till annan anställning än mot arvode.

Försvarets civilförvaltning har beträffande samtliga kategorier partiellt

arbetsföra uttalat, att det förefölle ämbetsverket som om man i avbidan

på särskild utredning om den allmänna sjukförsäkringens inverkan på de

statsanställdas sjukvårdsförmåner borde begränsa sig till att för underlättande

av de partiellt arbetsföras anställning i statstjänst öppna möjlighet

att anställa dem utan rätt till sociala förmåner.

I anledning av kommitténs förslag rörande anställningsformerna för de

partiellt arbetsföra bär statskontoret fäst uppmärksamheten på angelägenheten

av att närmare bestämmelser meddelas angående anställningens varaktighet

för extra befattningshavare, vilkas hälsotillstånd påkalla långa

och upprepade sjukledigheter.

Utöver vad ovan nämnts må följande anföras beträffande de avgivna utlåtandena,

i vad de beröra kommitténs förslag rörande anställningsvillkor

in. in. för de partiellt arbetsföra.

Förslaget i nu ifrågavarande del har, såvitt angår partiellt arbetsföra,

tillhörande kategori I a, icke föranlett några erinringar från de hörda

myndigheternas och organisationernas sida.

I fråga om de till kategori I b hänförliga partiellt arbetsföra har generalpoststyrelsen

reserverat sig mot att extra anställning bereddes dem,

innan beslutet om den allmänna sjukförsäkringen trätt i kraft. Tills vidare

borde enligt styrelsens mening här avsedda befattningshavare anställas mot

arvode. Beträffande kommitténs förslag om överförande av ifrågavarande befattningshavare

från extra anställning till pensionsberättigande tjänst har

järnvägsstyrelsen anfört, att den föreslagna observationstiden av 7 1/1 år

syntes styrelsen tillräcklig, men att härvid måste förutsättas, att dylik personal

finge stå under strängare läkaruppsikt än andra nyanställda. Riksföreningen

för bekämpande av de reumatiska sjukdomarna har förordat, att

observationstiden förkortades till 5 år, såvida icke alldeles speciella skäl förelåge

för exceptionellt lång observationstid. Länsstyrelsen i Västmanlands

lön har föreslagit, att en obligatorisk omprövning av frågan om överförande

från extra anställning till pensionsberättigande tjänst skulle ske genom vederbörande

myndighet i samråd med verksläkaren förslagsvis vart tredje

år, räknat från den tidpunkt, då den partiellt arbetsföre, därest arbetshindret

icke förelegat, normalt skulle hava erhållit pensionsberättigande befattning,

vilken omprövning skulle förutsätta inhämtande av utlåtande av det

centrala rådgivande organet. Enligt vad länsstyrelsen föreslagit skulle någon

bestämd längsta tid för anställning utan pensionsrätt icke fixeras utan åt

praxis skulle överlåtas att skapa riktlinjer för ett senare säkrare bedömande

av denna fråga. Statens lönenämnd har icke ansett det sakligt motiverat

att sammanföra omprövningsförfarandet med löneklassuppflyttning eller be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

fordran. Omprövning av anställningsformen borde enligt lönenämndens förmenande

i stället ske, då anledning därtill förekomme.

Beträffande andra gruppen inom kategori II a, d. v. s. sådana partiellt

arbetsföra, som besitta undernormal arbetsförmåga per tidsenhet men förmå

arbeta under en hel arbetsdag, har pensionsstyrelsen icke ansett sig kunna

oreserverat biträda den föreslagna utformningen av anställningsvillkoren.

Styrelsen har anfört, att det icke kunde vara lämpligt att allteftersom aibetsförmågan

hos en person minskades eller ökades ändra lönegradsplaceringen

samt att det vore ändamålsenligare att vederbörande placerades i den

lönegrad, som i vanliga fall skulle ha tillämpats, och att lönen bestämdes

att utgå med viss andel av den i lönegraden normala lönen, vilken andel

kunde höjas eller sänkas i förhållande till variationer i prestationsförmågan.

För de till tredje gruppen inom kategori II a hänförliga partiellt arbetsföra,

d. v. s. sådana som varken kunna fullgöra normal arbetsprestation

per tidsenhet eller utföra arbete under en hel dag, bör enligt pensionsstyrelsens

förmenande extra anställningsform knappast komma i fråga utan endast

anställning mot arvode. Statstjänstemännens riksförbund har funnit det

mindre önskvärt att, såsom ifrågasatts för de till kategori II a hänförliga

partiellt arbetsföra, frångå bestämmelsen i statens allmänna avlöningsreglemente

om att extra tjänst skall åsättas lönegradsnummer med hänsyn till

arbetsuppgifterna och i stället anpassa lönegraden efter prestationsförmågan.

Det har synts förbundet riktigare att, då i förevarande fall fråga vore om deltidsarbete,

reglera den anställdes avlöningsförmåner genom att betala för en

efter vederbörandes effektivitet uppskattad arbetstid och icke efter den

verkliga arbetstiden. Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett försiktigheten

bjuda, att partiellt arbetsföra, tillhörande första gruppen inom kategori

II a eller sålunda de, vilka kunna utföra normal arbetsprestation per tidsenhet

men icke förmå arbeta en hel dag, under de första åren beredes ställning

som extra tjänstemän eller i de mera tveksamma fallen arvodesanställning.

För andra gruppen inom ifrågavarande kategori har arvodesanställning

synts länsstyrelsen vara den lämpligaste anställningsformen, åtminstone

såvitt avsåge den första anställningstiden.

Kommitténs förordande av att ledigförklarade tjänster i vissa fall skulle

vakantsättas och reserveras för partiellt arbetsföra, som på grund av sitt

arbetshinder ej kunnat erhålla annat än extra anställning, har mött gensagor

i flera yttranden. Järnvägsstyrelsen har sålunda anfört, att ett sådant

förfaringssätt förmodligen komme att möta starkt motstånd från personalorganisationernas

sida och orsaka sådan irritation bland personalen, att

möjligheten att i praktiken genomföra förslaget starkt kunde ifrågasättas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ställt sig mycket tveksam mot ifrågavarande

förslag och icke funnit de skäl helt övertygande, som kommittén förebragt

till stöd för detsamma. Länsstyrelsen har ansett det i viss mån vara

ett verklighetsfrämmande antagande, att eu person med konstaterade brister

i sitt hälsotillstånd av eu anställande myndighet skulle befinnas vara den

mest kvalificerade i förhållande till andra för tjänsten meriterade med full
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

god hälsa. Under alla förhållanden syntes den föreslagna anordningen icke

böra tillämpas i fråga om ledigförklarad ordinarie tjänst. Även telegrafstyrelsen,

pensions styr elsen och patent- och registreringsverket ha ställt sig

kritiska till kommitténs förslag i förevarande del.

Vad angår pensionsförhållandena för de partiellt arbetsföra, har telegrafstyrelsen

ifrågasatt lämpligheten av att genomföra förslaget om rätt för

partiellt arbetsför, som från extra anställning överfördes till pensionsberättigande

tjänst, att såsom tjänstår i pensionshänseende tillgodoräkna tiden

för den extra anställningen med avdrag, motsvarande normal tid för aspirantanställning.

Försvarets civilförvaltning har icke ansett motiverat att

med avseende å de partiellt arbetsföra göra avsteg från gällande praxis på

ifrågavarande område, enligt vilken tjänsteman, som tillträtt pensionsberättigande

tjänst, efter ansökan i varje särskilt fall brukade erhålla Kungl.

Maj :ts medgivande att i pensionshänseende tillgodoräkna två tredjedelar av

tid, varunder han innehaft extra anställning i statens tjänst. Statens lönenämnd

har uttalat, att de partiellt arbetsföra icke syntes böra erhålla en

gynnsammare ställning i fråga om rätt till tjänstårsberäkning för pension

än andra grupper. Tjänstemännens centralorganisation har förklarat sig

förutsätta, att frågan om tillgodoräkning i pensionshänseende av anställningstid

såsom extra tjänsteman koinme under omprövning i samband med

en allmän översyn av pensionsreglementena samt förordat, att denna detalj

i fråga om de partiellt arbetsföras anställningsvillkor med hänsyn härtill

icke löstes fristående. Statstjänarkartellen har ansett önskvärt, att de partiellt

arbetsföras pensionsfråga upptoges till särskild behandling vid en kommande

översyn av pensionsreglementenas allmänna innehåll.

Socialstyrelsen har anfört, att det syntes lämpligt att i vissa fall utnyttja

anställningsformen extra anställning för partiellt arbetsföras räkning, på

sätt som kommittén förordat, samt att det betydelsefulla härvid givetvis

bleve, att sådan anställning icke vore förenad med pensionsrätt. I anslutning

härtill har styrelsen uttalat följande.

Kommittén har likväl understrukit, att den icke med sitt förslag har givit

till känna, att de ifrågavarande partiellt arbetsföra ej under några förhållanden

skulle kunna få pensionsrätt. Frågan härom kan enligt kommitténs

uppfattning endast lösas i samband med den större frågan, huruvida extra

anställning bör medföra rätt till pension och huru en sådan rätt lämpligen

borde vara utformad. Socialstyrelsen finner det för sin del önskvärt, att man

håller i sikte möjligheten av en lösning av de partiellt arbetsföras pensionsfråga

i den sålunda antydda riktningen. Styrelsen torde få erinra om ett

tidigare av styrelsen framfört uppslag, innebärande att exempelvis sådana

grunder fastställdes för partiellt arbetsföras pensionsförmåner, att sjukdomstid

icke inginge i tjänstårsberäkningen. Innan man närmare ingår

på det nämnda problemet, synes man emellertid böra avvakta de förslag,

som äro att förvänta från pensionsutredningen i fråga om pensionering av

anställda i privat tjänst och som torde kunna få konsekvenser även för de

här berörda kategorierna av statsanställda.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

29

Departementschefen.

Frågan om att i samhällslivet tillvarataga all tillgänglig arbetskraft har

av flera skäl blivit av synnerlig betydelse. Här må till en början erinras om

den samhällsekonomiska betydelsen av att den samlade produktiva insatsen

vidmakthålles och höjes. Det synes mot bakgrunden av befolkningsutvecklingen

uppenbart, att utnyttjandet av varje tillgänglig arbetskraftsreserv

såväl i nuvarande läge som i framtiden måste vara ett intresse av vikt. Även

med hänsyn till kostnaderna för social hjälp i olika former åt dem, som ej

ha egna försörjningsmöjligheter, framstår det som ett allmänt intresse, att

den tillgängliga arbetskraften i görligaste mån nyttiggöres. I den mån vissa

personer av någon anledning ha svårare än andra att erhålla eller behålla

ett förvärvsarbete —- och sålunda äro partiellt arbetsföra i vidsträckt mening

— ligger det därför i samhällets intresse att åtgärder vidtagas i syfte

att minska eller såvitt möjligt undanröja dessa svårigheter. Det torde kunna

ifrågasättas, om nu anförda synpunkter tillbörligt beaktats, då det gjorts

gällande att man ur företagsekonomisk synpunkt måste uppställa krav på

att endast »fullvärdig» arbetskraft bör anställas. Till här antydda synpunkter

på frågan om anställandet av partiellt arbetsföra komma emellertid de

rent humanitära. Målet för den sociala hjälpverksamheten, som tidigare varit

inriktad på att bringa hjälp i uppkommet nödläge, har alltmera blivit

att i möjligaste mån direkt eller indirekt i arbetslivet inlemma medborgare,

som av olika skäl eljest skulle ställas utanför detsamma.

I den debatt, som förekommit i frågan om den partiella arbetskraftens tillvaratagande,

har spörsmålet vilken inställning härtill staten som arbetsgivare

intager i viss mån kommit att träda i förgrunden. Det har gjorts

gällande att, innan krav kunna resas på att kommuner och privata företag

skola frångå principen att anställa endast fullvärdig arbetskraft, staten såsom

arbetsgivare måste föregå med gott exempel. Det torde vara ställt utom

allt tvivel, att möjligheten att genomföra en allmän sysselsättnings- och

socialpolitik, som syftar till att tillvarataga de partiellt arbetsföras produktiva

förmåga, förutsätter att staten tar ledningen i detta avseende.

Kommittén för partiellt arbetsföra har i sitt i det föregående anmälda betänkande

uttalat, att visst fog syntes finnas för påståendet, att statsmyndigheterna

visa en restriktiv inställning till de partiellt arbetsföra som arbetskraft.

Uttalandet synes närmast avse personer med brist i hälsotillståndet —

hit höra även sådana, som äro i stånd att fullgöra normal arbetsprestation

— samt äldre anställningssökande. Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande

givit uttryck för motsvarande iakttagelse beträffande personer med vissa

socialt betingade arbetshinder, vilka icke inverka på vederbörandes arbetsförmåga

och ej heller eljest generellt sett äro av betydelse för vederbörandes

lämplighet för anställning. I vissa andra remissyttranden har riktigheten

av kommitténs karakteristik av myndigheternas personalpolitik it rågasatts.

Vad sålunda förekommit synes mig

utgöra anledning föreslå att, på

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

sätt kommittén förordat, myndigheterna erhålla anvisningar, som kunna

tjänst som vägledning vid utformningen av deras personalpolitik i förevarande

hänseende. För myndigheterna bör sålunda framhållas betydelsen av

att staten beträffande de partiellt arbetsföras inlemmande i arbetslivet föregår

med gott exempel samt givas uttryck åt de i det föregående anförda synpunkterna

på det nationalekonomiska och moraliska värdet av att den partiella

arbetskraften bättre och mera beredvilligt tillvaratages. Vidare bör i

möjligaste mån klarläggas vilken anställningsform som vederbörande myndighet

äger tillämpa för skilda slag av partiellt arbetsföra. I behov av ett

klarläggande är också spörsmålet, huruvida den omständigheten, att ett

antal ordinarie och extra ordinarie tjänster uppförts på personalförteckning,

skall anses medföra att dessa tjänster under alla förhållanden skola tillsättas,

i så fall med personer vilka med avseende å hälsotillståndet anses

kunna ifrågakomma till dylik anställning, eller om i vissa fall pensionsberättigande

tjänst kan hållas vakant och partiellt arbetsför i stället anställas

med användande av lämplig anställningsform. Jag ingår i det följande

något på dessa spörsmål. Frågan om den närmare utformningen av

anvisningarna i ämnet torde jag senare få anmäla för Kungl. Maj :t.

Kommittén har föreslagit, att partiellt arbetsför skall tillerkännas företrädesrätt

till anställning framför lika kvalificerad medsökande, vilken

ej tillhör kategorien partiellt arbetsföra. Till detta förslag har flertalet hörda

myndigheter och organisationer ställt sig avvisande. För egen del vill jag

framhålla, att det endast i få fall torde förekomma, att två sökande äro

lika kvalificerade, och att frågan om företrädesrätt därför torde vara av

underordnad praktisk betydelse. Grundlagsstadgandet om tjänstetillsättning

efter förtjänst och skicklighet tilldelar icke de partiellt arbetsföra någon

särställning. Det synes mig vara tillfyllest med ett konstaterande härav.

I anslutning till vad kommittén föreslagit förordar jag, att arbetsmarknadsstyrelsen

bemyndigas att genom hänvändelser till olika myndigheter

söka verka för tillvaratagande av de partiellt arbetsföras arbetskraft.

Kommittén bär förordat, att handläggningen av frågor rörande partiellt

arbetsföra hos de särskilda myndigheterna koncentreras till så få tjänstemän

som möjligt. Detta synes mig praktiskt och ägnat att främja en ändamålsenlig

behandling av de föreliggande frågorna. Jag anser emellertid

icke erforderligt att någon för verken bindande föreskrift i ämnet meddelas.

Även om anvisningar, såsom i det föregående förutsatts, utfärdas till ledning

för myndigheternas prövning av frågan om anställande av partiellt

arbetsföra, komma med säkerhet åtskilliga spörsmål att återstå, vilka få

lösas i samband med den praktiska tillämpningen. Det kan också förutses,

att fall uppkomma, i vilka tvekan föreligger huruvida de äro att hänföra

till den ena eller den andra kategorien av partiell arbetsförhet. Kommittén

har med beaktande härav föreslagit, att råd och anvisningar, såväl generella

som för särskilda fall, skola kunna inhämtas hos ett centralt organ. Olika

remissmyndigheter ha betecknat detta såsom obehövligt. För min del kan

jag emellertid ansluta mig till kommitténs uppfattning. Enligt ndn mening

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

31

får det nämligen, därest det ifrågavarande syftet skall kunna vinnas, anses

nödvändigt att ett organ finnes, till vilket myndigheterna och även verksläkarna

ha möjlighet att vända sig för att erhålla råd och upplysningar i

frågor rörande partiellt arbetsföra.

Vad härefter angår frågan huruvida ett särskilt organ bör inrättas för

ifrågavarande ändamål eller man bör kunna för ändamålet anlita något redan

befintligt organ, synas meningarna härom bryta sig ganska starkt. För närvarande

fungerar medicinalstyrelsen såsom rådgivande organ. Kommittén

har emellertid ansett det rådgivande organet böra ha sådan sammansättning

att, förutom rent medicinska synpunkter, även de intressen bliva företrädda,

som staten har å ena sidan såsom arbetsgivare och å andra sidan såsom huvudman

för socialvården. Även om i och för sig goda skäl tala för att det

rådgivande organet sammansättes så att jämväl verksintressena bliva vederbörligen

beaktade, synes det å andra sidan föga tilltalande att för denna

uppgift inrätta ett särskilt organ. Med ett definitivt ställningstagande till

frågan synes mig emellertid lämpligen böra anstå intill dess på grundval

av kommitténs slutbetänkande ställning tages till däri berörda organisationsfrågor.

I avbidan därå anser jag mig icke böra ifrågasätta annan ändring

i medicinalstyrelsens rådgivande funktion än att medicinalstyrelsen

vid avgivande av utlåtande samråder med arbetsmarknadsstyrelsen; för undvikande

av remissförfarande bör detta samråd ske på så sätt att representant

för arbetsmarknadsstyrelsen kallas till medicinalstyrelsen vid ärendets avgörande

och äger till beslutet anteckna avvikande mening.

I sitt betänkande har kommittén föreslagit vissa ändringar i gällande, av

medicinalstyrelsen fastställda formulär till läkarintyg för vinnande av anställning

i statens tjänst. Utan att i och för sig ha någon erinran mot kommitténs

förslag vill jag uttala, att det synes önskvärt, att ett enhetligt formulär

till läkarintyg för vinnande av anställning i allmän tjänst utarbetas.

Medicinalstyrelsen torde böra erhålla i uppdrag att i samråd med statens avtalsnämnd,

svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet utarbeta

förslag till dylikt formulär; sedan det allmänna intygsformuläret fastställts,

bör detsamma med erforderliga kompletteringar läggas till grund för

sådana speciella läkarintyg, som erfordras för vinnande av anställning inom

en del särskilda förvaltningsområden.

Vid utarbetandet av sina förslag rörande anställningsform in. in. för partiellt

arbetsföra har kommittén fördelat dessa på särskilda grupper, alltefter

deras arbetsförmåga och utsikten till förändring i ena eller andra riktningen

av vederbörandes tjänsteduglighet. Vad kommittén härutinnan föreslagit

anser jag i stort sett godtagbart. Jag förbiser härvid icke, att i vissa

fall svårighet kan uppkomma vid klassificeringen. Eu sådan är emellertid

under alla förhållanden erforderlig, därest anställande av partiellt arbetsföra

skall kunna väntas komma till stånd i ökad omfattning.

Vad härefter angår kommitténs förslag rörande de särskilda anställningsformernas

tillämpning för olika kategorier av partiellt arbetsföra, har detsamma,

enligt vad kommittén framhåller, utarbetats efter samråd med del
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

tidstjänstutredningen och representanter för 1945 års lönekommitté. Lönekommittén

har å sin sida vid utformningen av förslaget till statens allmänna

avlöningsreglemente beaktat vad vid detta samråd förekommit, och statens

allmänna avlöningsreglemente, vilket bygger på lönekommitténs förslag, har

därför erhållit en sådan utformning, att de förslag kommittén för partiellt

arbetsföra framlagt i sitt betänkande i allt väsentligt redan äro författningsmässigt

sett genomförda. Dessa förslag påkalla alltså i stort sett icke något

ställningstagande i detta sammanhang. Emellertid har kommittén för partiellt

arbetsföra beträffande de, som enligt kommitténs förslag hänföras till

kategori I b (normal prestationsförmåga — oviss prognos) och som enligt

redan utfärdade anvisningar till statsmyndigheterna böra erhålla anställning

som extra tjänstemän, föreslagit, att hälsotillståndet skall omprövas vid de

tillfällen, då lönegrads- eller löneklassuppflyttning ifrågakommer, samt att vederbörandes

definitiva anställningsform skall bestämmas senast efter 7''A års

anställning. Även om jag väl kan förstå de synpunkter, som föranlett kommittén

att framlägga ett preciserat förslag i fråga om tidpunkterna för förnyad

undersökning, anser jag mig icke nu beredd att tillstyrka dess genomförande.

Jag vill framhålla, dels att vid tillämpning av reglerad befordringsgång

tidpunkterna för lönegrads- och löneklassuppflyttning ej alltid sammanfalla,

varför man vid tillämpning av kommitténs förslag skulle komma

till ett förhållandevis stort antal omprövningstillfällen, dels ock att anledning

kan finnas alt oberoende av formella regler tillämpa olika tidsfrister för

omprövningen, alltefter vederbörandes sjukdomstillstånd. För min del vill

jag förorda, att myndigheten i samråd med verksläkaren bestämmer den

tid, efter vilken ny undersökning skall komma till stånd. Om särskilda skäl

icke giva anledning till annat, torde omprövning lämpligen böra ske med

treårsintervaller. Vad angår valet av den tidpunkt, då definitiv ställning senast

bör tagas till vederbörandes framtida anställningsförhållanden, är jag

ej heller på denna punkt nu beredd att förorda något fixt tidsschema. I

varje fall synes det mig lämpligt att någon tids erfarenhet av de förutsatta

anordningarna avvaktas, innan en dylik detaljreglering överväges.

Ett spörsmål, varom meningarna synas bryta sig starkt, är huruvida en

ordinarie eller extra ordinarie tjänst bör kunna vakantsättas för att bereda

anställning åt sådan partiellt arbetsför, vilken, såvitt vid tidpunkten för

tjänstetillsättningen kan bedömas, ej bör erhålla pensionsrätt. Kommittén

för partiellt arbetsföra har föreslagit att vakantsättning skall kunna ske,

men mot förslaget ha invändningar riktats i en del remissyttranden. För

egen del vill jag till en början framhålla, att den diskuterade situationen

i allmänhet endast torde uppkomma i sådana fall, då ordinarie eller extra

ordinarie tjänst avses skola tillsättas men den för tjänsten i och för sig

mest meriterade är en sådan partiellt arbetsför, som på grund av oviss prognos

då icke anses böra erhålla pensionsberättigande anställning. Frågan gäller,

huruvida den omständigheten att ordinarie och vissa extra ordinarie

tjänster upptagits på personalförteckning skall anses innebära en viljeförklaring

från statsmakternas sida om att tjänsten även i en dylik situation

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

33

skall tillsättas — varvid den partiellt arbetsföre ej skulle ifrågakomma —- eller om i stället tjänsten bör hållas vakant och den partiellt arbetsföre

anställas som extra tjänsteman. Jag anser mig böra förorda, att det senare

alternativet väljes. I propositionen 1948: 225 har visserligen (s. 35) uttalats

att, om i en av riksdagen fastställd personalförteckning upptagas vissa

tjänster, riksdagsbeslutet i allmänhet synes få tilläggas innebörden, att

dessa tjänster skola inrättas och ej utan särskilda skäl hållas vakanta. Det

allmänna intresse staten har av att den partiella arbetskraften tillvaratages

synes mig, särskilt då i det här avsedda fallet är fråga om sådan partiellt

arbetsför som är i stånd att fullgöra normal arbetsprestation, tillräckligt

motivera att ett avsteg från den uppgjorda personalplanen tillfälligt

göres. Det må framhållas, att innebörden härav endast är, att anställandet

av den dugligaste arbetskraften betraktas som det primära och anställningsformen

såsom sekundär i stället för tvärtom. Därest riksdagen

icke däremot framställer erinran, torde frågan få lösas på det av mig här

angivna sättet.

Kommittén har föreslagit att partiellt arbetsför, som erhåller pensionsberättigande

anställning, skall medgivas att såsom tjänstår för pension tillgodoräkna

tid för tidigare anställning i statens tjänst allenast med avdrag

för aspiranttid. Detta förslag giver mig endast anledning uttala, att frågan,

i vad mån tillgodoräkning av icke pensionsberättigande anställningstid må

ske, enligt gällande bestämmelser ankommer på Kungl. Maj :ts prövning

i varje särskilt fall och att något avsteg från denna ordning icke synes böra

göras för de partiellt arbetsföras vidkommande.

Därest staten beträffande anställande av partiellt arbetsföra såsom statstjänstemän

tillämpar riktlinjer av i huvudsak den innebörd, som i det föregående

angivits, torde detta böra medföra inverkan på behandlingen av motsvarande

frågor beträffande statlig arbetarpersonal. Detta synes böra uppmärksammas

vid blivande avtalsförhandlingar.

Det torde vidare få förutsättas, att även kommunerna visa sig beredvilliga

att vidtaga åtgärder i syfte att underlätta anställande av partiellt arbetsföra

i sin tjänst. Härvid torde de anordningar, som bliva tillämpliga

för statens anställningshavare, i huvudsak kunna tjäna som förebild.

De frågor jag under denna punkt berört äro icke i och för sig av sådan

beskaffenhet, att något särskilt beslut från riksdagens sida i dem påkallas.

Med hänsyn till frågornas allmänna räckvidd och principiella betydelse torde

emellertid Kungl. Maj :t böra inhämta riksdagens yttrande i ämnet.

2 :o.

Förande över stat av vissa pensionsberättigande statliga tjänster.

De ordinarie statliga tjänster, vilka tillsättas medelst förordnande tills

vidare, d. v. s. tjänster med lönegradsbeteckningen Cr eller Md, äro — bortsett

från tjänsten som chef för försäkringsinspektionen —• icke förenade

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 132.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

med pensionsrätt. Då innehavare av pensionsberättigande tjänst erhåller nu

nämnd, med pensionsrätt icke förenad tjänst, bibehåller han därför den pensionsberättigande

tjänsten, ehuru utan att utöva densamma. Därest särskilda

åtgärder ej vidtoges, skulle den pensionsberättigande tjänsten vid sådant

förhållande ej kunna återbesättas utan finge uppehållas med vikarie, och om

vikarien — vilken icke i denna sin egenskap äger pensionsrätt — innehade

lägre pensionsberättigande tjänst, skulle han behålla denna, som i sin tur

finge uppehållas medelst vikarie. En serie av successionsförordnanden skulpå

så sätt kunna komma att bliva erforderliga.

För att undanröja olägenheterna av att sådana pensionsberättigande tjänster

icke kunna återbesättas, vilkas innehavare erhållit ordinarie, medelst förordnande

tills vidare tillsatt tjänst, har Kungl. Maj :t i olika sammanhang

beträffande skilda förvaltningsområden utverkat riksdagens bemyndigande

att i här avsedda fall besluta om förande över stat av den pensionsberättigande

tjänsten och om återbesättande av den på stat befintliga tjänsten;

de fall, i vilka ett sådant förande över stat kan ske, och innebörden av

detta förfarande framgå av en i propositionen 1948: 225, s. 35 f., lämnad redogörelse.

Systemet med förande över stat har godkänts av 1946 års riksdag,

såvitt angår sådan ordinarie tjänst i statsdepartement, som tillsättes medelst

förordnande tills vidare, av 1947 års riksdag i fråga om militär beställning,

som tillsättes medelst sådant förordnande, och av 1948 års riksdag beträffande

medelst förordnande tills vidare tillsatt byråchefstjänst hos justitieombudsmannen

eller militieombudsmannen. Numera återstå allenast ett fåtal

medelst förordnande tills vidare tillsatta, icke pensionsberättigande tjänster,

i fråga om vilka anordningen med förande över stat icke kommit till

stånd.

I skrivelse den 29 december 1948 har hovrätten för Västra Sverige hemställt,

att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder till möjliggörande av att i

fall, då innehavare av pensionsberättigande statlig tjänst, uppförd på vederbörligen

fastställd personalförteckning, förordnades att inneha sådan ordinarie

byråchefstjänst hos riksåklagarämbetet, som tillsättes medelst förordnande

tills vidare, eller under tiden för dylikt förordnande befordrades

till annan pensionsberättigande statlig tjänst, den pensionsberättigande

tjänsten finge föras över stat och den på stat uppförda tjänsten återbesättas.

Med hänsyn till att motsvarande anordning enligt beslut av 1948 års riksdag

genomförts i fråga om byråchefstjänst hos justitieombudsmannen och

militieombudsmannen har statskontoret icke velat motsätta sig bifall till

hovrättens framställning.

Statens tönenämnd bär — likaledes under åberopande av att ifrågavarande

anordning gäller beträffande byråchefstjänst hos justitieombudsmannen

och militieombudsmannen — ansett sig böra tillstyrka bifall till hovrättens

framställning. I anledning av framställningen har lönenämnden emellertid

ansett böra upptagas till övervägande, huruvida icke generella föreskrifter

kunna utfärdas angående förande över stat av pensionsberättigande

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

35

statlig tjänst, som innehaves av tjänsteman, vilken erhållit förordnande å

ordinarie statlig tjänst, som tillsättes medelst förordnande tills vidare och

som icke är förenad med pensionsrätt.

Departementschefen. I likhet med myndigheterna har jag intet att erinra

mot att anordningen med förande över stat erhåller tillämpning även i fråga

om den i hovrättens framställning avsedda byråchefstjänsten hos riksåklagarämbetet.

Med anledning av vad statens lönenämnd anfört i sitt utlåtande

i ärendet får jag emellertid anföra följande. Systemet med förande över stat

av pensionsberättigande tjänst, vars innehavare erhållit ordinarie tjänst, vilken

tillsättes medelst förordnande tills vidare och ej är förenad med pensionsrätt,

avser att undanröja de förut berörda olägenheter, som skulle följa av att

den pensionsberättigande tjänsten icke kunde återbesättas i vanlig ordning.

Såsom tidigare erinrats, har riksdagen vid olika tillfällen bemyndigat Kungl.

Maj :t att tillämpa ifrågavarande anordning inom skilda förvaltningsområden.

Beträffande ett fåtal här avsedda förordnandetjänster kan dock anordningen

— i avsaknad av riksdagens bemyndigande — icke komma i tillämpning.

De skäl, som motiverat anordningens tillskapande, hänföra sig emellertid

icke i och för sig till vissa bestämda förvaltningsområden utan grunda

sig på det förhållandet, att medelst förordnande tills vidare tillsatta ordinarie

statstjänster — med ett undanlag — icke äro pensionsberättigande.

Jag föreslår därför, att de förut berörda, till vissa förvaltningsområden anknutna

bemyndigandena att föra pensionsberättigande tjänster över stat,

vilka riksdagen vid olika tillfällen lämnat Kungl. Maj :t, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad iönenämnden förordat ersättas av ett generellt bemyndigande

för Kungl. Maj :t att meddela beslut eller bestämmelser om förande

över stat av pensionsberättigande statlig tjänst, vars innehavare erhållit

annan, medelst förordnande tills vidare tillsatt ordinarie statlig tjänst,

som icke är förenad med pensionsrätt. Ett dylikt generellt bemyndigande

skulle, såsom av det förut anförda torde framgå, innebära endast en obetydlig

utvidgning av de befogenheter, som riksdagen redan tidigare tillerkänt

Kungl. Maj :t i förevarande avseende. Någon ändring i fråga om regleringen

av de olika spörsmål, som sammanhänga med förande över stat av

pensionsberättigande tjänst, ifrågasätter jag icke.

Erinras må, att även lärartjänst, vars innehavare erhållit medelst förordnande

för viss tid tillsatt rektorstjänst — vilken sistnämnda tjänst är förenad

med pensionsrätt — kan av Kungl. Maj :t föras över stat. Härutinnan

avses ingen ändring skola ske i detta sammanhang.

3 :o.

Vikariatslöneförordnande å befattning såsom rektor vid högre kommunal

skola.

Till innehavare av rektorsbefattning vid högre kommunal skola kan endast

förordnas lärare vid vederbörande skola. Till lärare, som erhållit sådant

förordnande, utgick före den 1 juli 1047 gotlgörelse i form av arvode

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

utöver lönen. Från och med nämnda dag gäller härutinnan eu annan ordning,

innebärande att läraren på grund av rektorsförordnandet blir berättigad

att uppbära lön enligt viss högre löneklass än den, vari han är placerad.

För bestämmandet av den högre löneklass, enligt vilken lönen skall utgå,

ha rektorsbefattningarna vid de högre kommunala skolorna fördelats på

sju särskilda, med I—VII betecknade lönegrupper. Lärare, som förordnats

att innehava här avsedd rektorsbefattning, äger enligt statens allmänna

avlöningsreglemente åtnjuta lön efter den löneklass, vars nummer överstiger

numret å den löneklass, i vilken läraren är placerad, med lika många

enheter som innefattas i numret å den lönegrupp, vartill rektorsbefattningen

blivit hänförd.

Beträffande vikariatsersältning till lärare, som förordnats att uppehålla

rektorsbefattning vid högre kommunal skola, ha särskilda bestämmelser

meddelats i 31 § statens allmänna avlöningsreglemente samt i tilläggsbestämmelserna

till reglementet.

I anledning av en framställning av skolöverstyrelsen om bemyndigande

för överstyrelsen att i vissa fall meddela vikariatslöneförordnande å rektorstjänst

vid högre kommunal skola förklarade Kungl. Maj :t i beslut den

17 december 1948, att framställningen icke kunde bifallas.

I ett i berörda ärende avgivet utlåtande hade statens lönenämnd anfört i

huvudsak följande.

Statens lönenämnd får erinra, att vad i 8 § statens allmänna avlöningsreglemente

stadgats angående vikariatslöneförordnande uttryckligen anknutits

till sådana fall, då fråga är om uppehållande av ordinarie eller extra ordinarie

tjänst. Föreskrifterna i denna paragraf äga följaktligen icke tillämpning

å de högre kommunala skolornas rektorsbefattningar, vilka icke äro särskilda

tjänster. I 3 § 4 mom. samma reglemente stadgas visserligen, att i

reglementet avsedda icke-statliga anställningar skola likställas med statliga

tjänster. Enligt lönenämndens uppfattning kan emellertid uttrycket »anställning»,

vad angår de högre kommunala skolorna, härvid icke anses åsyfta

annat än sådana lönegradsplacerade lärartjänster, som avses i 4 § B statens

allmänna avlöningsreglemente under rubriken »Läroverk in. fl. läroanstalter».

Ifrågavarande rektorsbefattningar synas lönetekniskt vara närmast

jämförliga med sådana statliga befattningar, vid vilka befattningsarvode utgår

jämlikt 37 § statens allmänna avlöningsreglemente och bilaga I) till

kungörelsen 1948: 564. Å sistnämnda befattningar som sådana kan vikariatslöneförordnande

icke meddelas.

Lönenämnden får föreslå, att Kungl. Maj it förklarar den gjorda framställningen

icke kunna bifallas. Den av skolöverstyrelsen väckta frågan har emellertid

givit lönenämnden anledning att erinra, att nämnden i utlåtande över

betänkande angående lönereglering för lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken

förordade ett enhetligt avlöningssystem för rektorerna vid de

statliga läroverken, de högre kommunala skolorna och privatläroverken. Härvid

anslöt sig lönenämnden till tanken på utbyggnad av det system, som

tillämpas vid den förstnämnda kategorien av läroanstalter och som innebär,

att rektorerna äro innehavare av särskilda, lönegradsplacerade tjänster.

Departementschefen. Såsom av det föregående torde framgå, lärer för närvarande

vikariatslöneförordnande å rektorsbefattning vid högre kommunal

skola icke kunna meddelas med hänsyn till att sådan befattning icke är att

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 132.

37

betrakta såsom särskild tjänst. Uppenbarligen kunna vissa skäl anföras för

att rektorsbefattningarna vid dessa skolor — liksom också vid de statsunderstödda

privatläroverken — på motsvarande sätt som vid de statliga läroverken

i organisatoriskt och lönetekniskt hänseende konstrueras såsom särskilda

tjänster. Definitiv ställning till frågan om en ändring härvidlag torde

dock böra tagas först i samband med att föreliggande förslag angående lönereglering

för lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken m. in. blir föremål

för statsmakternas prövning. I avbidan härpå synes lämpligt att genom

bestämmelser, utfärdade vid sidan av statens allmänna avlöningsreglemente,

skapa möjlighet att meddela vikariatslöneförordnande å rektorsbefattning

vid högre kommunal skola. Sådant förordnande torde böra få meddelas

under samma förutsättningar, som enligt nyssnämnda reglemente gälla i

fråga om vikariatslöneförordnanden i allinänhet, samt medföra, att den förordnade

erhåller samma avlöningsförmåner som om han vore innehavare

av den rektorsbefattning, förordnandet avser. Jag föreslår, att Kungl. Maj :t

hos riksdagen hemställer om bemyndigande att utfärda bestämmelser av den

innebörd, som här angivits.

4:o.

Beräkning av semesterersättning för innehavare av beställning med löne
gradsbeteckningen

Mha.

I 30 § statens allmänna avlöningsreglemente stadgas att, därest aspirant

eller extra tjänsteman eller innehavare av beställning i lönegraden Mha 1

eller 2 eller Me 1 avgår ur statens tjänst eller avlider innan han åtnjutit

den semester, vartill han vid avgången eller dödsfallet var berättigad, tjänstemannen

eller, om han avlidit, hans dödsbo äger erhålla semesterersättning.

Denna ersättning skall motsvara den lön, som tjänstemannen skulle ha

erhållit under förlängd anställning det antal dagar, som den återstående

semestern omfattar.

Innehavare av beställning i lönegraden Mha 1 eller 2 — det s. k. biandavlönade

manskapet vid försvaret — äger förutom lön åtnjuta vissa naturaförmåner

(vilka dock kunna utbytas mot kontant ersättning). Såsom

framgår av nyssnämnda stadgande i statens allmänna avlöningsreglemente

skall semesterersättning emellertid beräknas uteslutande med utgångspunkt

från lönen. För min del anser jag det mindre tillfredsställande, att vid bestämmandet

av semesterersättning för det s. k. blandavlönade manskapet

sålunda helt bortses från naturaförmånerna. .lag förordar därför, att bestämmelse

meddelas av innebörd att semesterersättning, såvitt angår innehavare

av beställning i lönegraden Mha 1 eller 2, skall beräknas så, att den

motsvarar lönen ökad med det belopp, vartill de ifrågavarande personal tillkommande

förmånerna av fri förplägnad och fri beklädnad enligt gällande

föreskrifter skola värderas. Kungl. Maj:t torde böra inhämta riksdagens bemyndigande

att i 30 § statens allmänna avlöningsreglemente intaga berörda

bestämmelse, vilken synes böra träda i kraft den 1 juli 1049.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

5:o.

Sjötillägget till personal vid försvaret under tjänstgöring å ubåt försedd

med s. k. snorkelanläggning.

På grundval av ett av 1945 års lönekommitté framlagt förslag genomfördes

den 1 juli 1948 en omreglering av de sjötillägg, som under sjötjänstgöring

utgå till personal vid försvaret. Den nya sjötilläggsregleringen innebar

en i vissa avseenden betydande omläggning av grunderna för ifrågavarande

förmåners utgående, och genom densamma uppnåddes bland annat,

att bestämmelserna på hithörande område blevo avsevärt enklare och mera

enhetliga än tidigare.

Vid regleringen lämnades emelLertid åsido vissa lönetillägg, vilka enligt

av Kungl. Maj :t provisoriskt meddelade beslut i form av gratifikationer

(s. k. snorkeltillägg) utgingo till personal, som under vissa försök med

ubåt, försedd med s. k. snorkelanläggning, tjänstgjorde ombord. Om dessa

lönetillägg anfördes i propositionen 1948: 225, att slutgiltigt förslag beträffande

snorkeltillägg syntes böra föreläggas riksdagen först sedan pågående

försöksverksamhet avslutats och att frågan om sådant tillägg i avbidan därå

finge provisoriskt regleras genom Kungl. Maj :ts försorg; det borde därvid

förutsättas, att sådana provisoriskt meddelade föreskrifter icke finge äga

prejudicerande betydelse för ett definitivt ställningstagande i frågan. Mot

ifrågavarande uttalanden i propositionen fann riksdagen icke anledning till

erinran (statsutsk. uti. nr 165; r. skr. 351).

Provisoriska beslut angående här berörda ersättning ha meddelats av

Kungl. Maj :t den 4 juli och den 24 oktober 1947 samt den 12 mars 1948.

I dessa beslut har föreskrivits, att till personal, som under nyssnämnda

ubåtsförsök tjänstgjorde ombord under rörlig förläggning, skulle — utöver

vederbörande eljest tillkommande förmåner — såsom gratifikation utbetalas

särskild ersättning med 5 kronor för man och dag, att bestridas från vederbörligt

övningsanslag.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 13 november 1948 har chefen för marinen

under förmälan att de förutberörda försöken med snorkelförsedd ubåt

dåmera avslutats — gjort framställning i syfte, att frågan om s. k. snorkeltillägg

måtte slutgiltigt regleras samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen

framlägga förslag till härav påkallad ändring i statens allmänna avlöningsreglemente

att träda i kraft den 1 juli 1949. Efter att ha erinrat om att det

icke lyckats att rekrytera och i tjänst behålla för ubåtsvapnet erforderlig

personal har chefen för marinen framhållit, att tjänstgöringsförhållandena

å snorkelutrustad ubåt vore avsevärt mera krävande än å annan ubåt och

att alldeles särskilda krav i såväl fysiskt som psykiskt avseende måste

ställas på personal, tjänstgörande å ubåt av förstnämnda slag, varför ett

extra lönetillägg måste bedömas såsom erforderligt, därest personal, villig

till utbildning och tjänstgöring å sådan ubåt, över huvud taget skulle kunna

erhållas. Liksom tidigare syntes detta tillägg böra utgå med 5 kronor för

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

man och dag. Anledning att differentiera tillägget efter vederbörandes lönegrad

syntes icke föreligga. Kostnaderna för tillägget borde, såsom fallet vore

beträffande sjötillägg, bestridas från vederbörligt avlöningsanslag.

Försvarets civilförvaltning har framhållit, att syftet med ett särskilt lönetillägg

vid tjänstgöring å snorkelförsedd ubat främst finge anses vara att

bereda personalen å dylik ubåt särskild kompensation för de större påfrestningar,

som tjänstgöring i undervattensläge medförde. Då dessa påfrestningar

i stort sett måste bli desamma för all personal ombord, syntes icke

något vara att erinra mot marinchefens förslag, att snorkeltillägget ä\en i

fortsättningen skulle utgå med ett för all personal enhetligt belopp.

I fråga om beloppets storlek har försvarets civilförvaltning anfört, att det

provisoriskt utgående tillägget syntes ha avvägts, bland annat, med tanke

på att undervattenstjänstgöring å snorkelförsedd ubåt vid tidpunkten tor

tilläggets tillkomst ännu utgjort ett för den svenska marinen oprövat område".

Med hänsyn till att försöksstadiet i det närmaste lämnats och i betraktande

av de rön, som därunder vunnits, kunde det enligt civilförvaltningens

mening därför måhända ifrågasättas, om icke tillägget i sin definitiva

utformning borde kunna fastställas till ett något lägre belopp än det

provisoriskt utgående. I betraktande av vad chefen för marinen anfört rörande

svårigheterna att rekrytera och i tjänst behålla personal för ubåtarnas

bemanning — vilka svårigheter helt naturligt måste bli än mer framträdande

i fråga om bemanningen av de snorkelförsedda ubåtarna hade

civilförvaltningen likväl icke ansett sig böra framställa någon eiinran mot

att tillägget jämväl i fortsättningen bibehölles vid nuvarande belopp.

Försvarets civilförvaltning har vidare anfört, att de blivande bestämmelserna

rörande här ifrågavarande lönetillägg borde inarbetas i gällande avlöningsbestämmelser

och där anslutas till föreskrifterna angaende sjötilllägg.

Med hänsyn till tilläggets syfte att främst utgöra kompensation för de

med undervattenstjänstgöring förenade obehagen, syntes emellertid tillägget

enligt civilförvaltningens förmenande böra utgå efter något snävare

grunder än som gällde för det egentliga sjötillägget. Sålunda syntes det

extra tillägget böra utgå allenast för dygn eller del därav, varunder undervattenstjänstgöring

fullgjordes. I enlighet härmed föresloge civilförvaltningen,

att i 35 § 2 inom. statens allmänna avlöningsreglemente intoges en

föreskrift av innebörd att till beställningshavare, som enligt eljest gällande

bestämmelser ägde uppbära sjötillägg, förhöjning å dylikt tillägg finge utgå

med 5 kronor för dygn eller del därav, varunder tjänstgöring fullgjordes å

snorkelutrustad ubåt i undervattensläge. Kostnaderna för det förhöjda sjötillägget

borde, såsom chefen för marinen framhållit, bestridas från vedeibörligt

avlöningsanslag.

Med hänsyn till de ökade risker och obehag för personalen, som syntes

vara förenade med tjänstgöring på med snorkel utrustad ubåt, bar statens

lönenämnd tillstyrkt, att särskilt tillägg även fortsättningsvis finge utgå.

Gentemot det föreslagna beloppet, 5 kronor för dag oberoende av beställningshavarens

grad, bar lönenämnden icke haft något att erinra. I huvud
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

saklig anslutning till försvarets civilförvaltnings förslag har lönenämnden

ansett, att i statens allmänna avlöningsreglemente borde intagas bestämmelser

av innehåll, att tillägget skulle utgå vid sjötjänstgöring för varje

dygn, under vilket snorkeln varit i användning.

Departementschef en. Av skäl som chefen för marinen anfört torde definitiv

ställning nu böra tagas till frågan om särskild ersättning till personal,

som tjänstgör å ubåt utrustad med s. k. snorkelanläggning. I likhet med

myndigheterna anser jag sådan ersättning böra utgå även framdeles. De av

Kungl. Maj:t tidigare meddelade provisoriska besluten i ämnet böra följaktligen

nu ersättas av definitiva bestämmelser.

Beträffande den slutgiltiga regleringen av förevarande fråga får jag anföra

följande. Ersättning bör givetvis liksom enligt de nyssnämnda provisoriska

besluten utgå till såväl fast anställd personal som till värnpliktiga.

Med hänsyn till vad chefen för marinen anfört vill jag icke framställa erinran

mot att ersättningen fastställes till samma belopp som i sagda beslut.

I enlighet med vad försvarets civilförvaltning förordat torde ersättningen

endast böra tillkomma personal, som åtnjuter sjötillägg, och givas formen

av en förhöjning av detta tillägg. Beträffande förutsättningarna i övrigt

för ersättningens utgående ansluter jag mig till lönenämndens förslag. Jag

föreslår alltså, att för personal vid försvaret, som enligt eljest gällande bestämmelser

är berättigad till sjötillägg, tillägget må förhöjas med 5 kronor

för varje dygn, varunder tjänstgöring fullgjorts ombord å ubåt, utrustad med

s. k. snorkelanläggning, och varunder ubåten med användande av snorkeln

under någon tid befunnit sig i undervattensläge. Kostnaderna för ifrågavarande

förhöjning av sjötillägget böra, såsom i ärendet påpekats, bestridas

från vederbörligt avlöningsanslag. Den av mig nu förordade slutgiltiga regleringen

av här omhandlade ersättningsfråga — vilken torde böra träda i

tillämpning den 1 juli 1949 — påkallar visst tillägg till bestämmelserna i

35 § 2 mom. statens allmänna avlöningsreglemente. Jag föreslår, att Kungl.

Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande att vidtaga dylik kompletteringav

nämnda bestämmelser. Med hänsyn till stadgandet i 18 § 1 mom. kungörelsen

om värnpliktsavlöning kommer ifrågavarande tillägg till bestämmelserna

i statens allmänna avlöningsreglemente att medföra, att det förhöjda

sjötillägget kommer att utgå även till värnpliktiga.

6:o.

Ökning av det högsta antal revir vid domänverket som må hänföras till

lönegrupp III.

Tjänsterna såsom jägmästare vid domänverket äro placerade i lönegraden

Ca 29. Enligt tilläggsbestämmelserna till statens allmänna avlöningsreglemente

utgår avlöningsförstärkning till vissa jägmästare, som äro revirförvaltare.

För sådant ändamål äro reviren indelade i tre lönegrupper,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

41

betecknade med I—III. (Före den 1 juli 1947 voro reviren på motsvarande

sätt indelade i tre klasser med numren 1—3; klasserna voro emellertid

numrerade i motsatt ordningsföljd mot vad förhållandet är med lönegrupperna

så, att lönegrupp I, II och III motsvarades av respektive klass 3, 2

och 1.) Förvaltare av revir, tillhörande lönegrupp I, åtnjuter icke avlöningsförstärkning,

medan sådan förmån utgår till förvaltare av revir i lönegrupp

II med 660 kronor och till förvaltare av revir i lönegrupp III med 1 320 kronor

för år.

Det högsta antal revir, som må hänföras till lönegrupp II eller III, fastställes

under riksdagens medverkan och utgör för närvarande 25 respektive

11. Med iakttagande härav meddelar Kungl. Maj :t närmare bestämmelser

om revirens fördelning på de olika lönegrupperna.

I skrivelse den 30 september 1948 har domänstyrelsen hemställt om bemyndigande

att för tiden från och med den 1 september 1947 räknat till

den tjänsteman, som förestode Laxå revir — vilket för närvarande är hänfört

till lönegrupp I — utbetala provisorisk avlöningsförstärkning med ett

belopp, motsvarande den avlöningsförstärkning som tillkomme förvaltare

av revir tillhörande lönegrupp III, eller med tills vidare 1 320 kronor för år.

Nämnda revir inrättades enligt av Kungl. Maj :t den 25 juli 1947 fattat beslut

från och med den 1 september samma är, sedan domänstyrelsen för

kronans räkning inköpt samtliga aktier i Laxå bruks aktiebolag och Kungl.

Maj :t förordnat, att aktiebolagets skogs- och jordbruksfastigheter skulle

överföras till domänfonden.

Till stöd för framställningen har domänstyrelsen till en början anfört

följande.

I sin skrivelse med förslag rörande inrättande av Laxå revir framhöll

styrelsen, att förvaltningen av det föreslagna reviret vore av sådan omfattning

att detsamma lämpligen borde hänföras till revir av klass 1 (lönegrupp

III enligt bilaga D till tilläggsbestämmelserna till statens allmänna avlöningsreglemente).

Enär emellertid hela det av statsmakterna fastställda antalet

revir av klass 1 och även av klass 2 redan vore taget i anspråk, ansåg

styrelsen att reviret tills vidare borde hänföras till klass 3.

Styrelsen avser att under den närmaste tiden upptaga frågan om antalet

jägmästartjänster och revirens klassificering till förnyat övervägande samt

därefter framlägga förslag i frågan för Kungl. Maj:t.

I avvaktan på statsmakternas beslut synes det emellertid vara skäligt, att

avlöningsfrågan för jägmästaren i Laxå revir ordnas med hänsyn tagen till

den revirklass, som reviret enligt styrelsens uppfattning borde ha tillhört

från dess inrättande.

Domänstyrelsen har i detta sammanhang erinrat, att till ledning för revirens

klassificering låge en för varje revir uträknad poängsumma för svårsköttheten

samt att däri ingående delpoäng vore grundade på statistiska

uppgifter om reviret och dess verksamhet i vissa bestämda avseenden under

åren närmast före klassificeringen. För elt nyinrättat revir, där statistiska

uppgifter om rörelsens tidigare omfattning in. in. vore ofullständiga

eller mindre tillämpliga inom domänverket, finge eu preliminär klassifice
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

ring stödjas på jämförelse med klassificerade revir, vilka i betydelsefulla

avseenden nära överensstämde med det nya reviret.

Till ledning för bedömande av graden av svårskötthet hos Laxå revir har

domänstyrelsen i en vid dess framställning fogad bilaga sammanställt vissa

delvis approximativa uppgifter angående reviret och motsvarande uppgifter

för ett antal i samma del av landet belägna revir, vilka enligt vad styrelsen

framhållit till allmän karaktär och driftsform äro jämförbara med

Laxå revir. Av nämnda sammanställning framgår, att Laxå revir i fråga

om areal, kvantiteten uttaget och upphugget virke, taxeringsvärde, den omfattning

i vilken biträdande jägmästare tjänstgöra å reviret, in. in. närmast

är jämförligt med de i sammanställningen upptagna revir, som nu äro hänförda

till lönegrupp III.

I anslutning till ifrågavarande sammanställning har domänstyrelsen beträffande

Laxå revir framhållit, att boniteten vore hög, vilket möjliggjorde

en stor intensitet inom skogsskötseln, samt att möjligheterna till ökning av

virkesproduktionen å reviret syntes vara större än inom något av de övriga

reviren. Även detta talade för att reviret lämpligen borde hänföras till

lönegrupp III.

Departementschefen. Av de utav doinänstyrelsen i ärendet lämnade uppgifterna

angående Laxå revir synes framgå, att reviret är av den svårskötthetsgrad,

att det bör hänföras till lönegrupp III. Jag förordar därför, att

riksdagens medgivande utverkas till att det högsta antal revir, som må tillhöra

lönegrupp III, ökas från It till 12. Denna utökning torde böra få ske

från och med den 1 juli 1949. Att för tiden dessförinnan bereda avlöningsförstärkning

åt förvaltaren av Laxå revir synes mig icke påkallat.

7 :o.

Ändrade grunder för bestämmande av ersättning till viss personal som bestrider

beredskapstjänst, m. m.

De bestämmelser om gottgörelse för övertidsarbete, som före den 1 juli

1947 gällde för statstjänstemännen, voro närmast utformade med tanke på

att bereda tjänstemännen kompensation i sådana fall, då effektiv tjänstgöring

undantagsvis måste åläggas dem utöver fastställd arbetstid. Emellertid

konnno ifrågavarande bestämmelser att för vissa personalgruppers

vidkommande tillämpas också på s. k. jour- eller beredskapstjänst; vid bestämmandet

av gottgörelsen härför reducerades dock den faktiska tiden

för beredskapstjänsten på visst sätt, exempelvis med 50 eller 75 procent.

För andra personalkategorier åter hade särskilda föreskrifter meddelats

om beredskapsersättning. Dessa föreskrifter skilde sig i betydelsefulla hänseenden

från dem som gällde i fråga om övertidsgottgörelse. Bland annat

kunde, i motsats till vad förhållandet var beträffande övertidsgottgörelse,

beredskapsersättning tillkomma tjänstemän i de högre lönegraderna liksom

också tjänstemän, vilka utövade mera självständigt befäl eller hade

mera okontrollerbart arbete.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

43

Vid 1947 års lönereglering genomfördes en betydande höjning av gottgörelsen

för övertidsarbete. Beloppen av övertidsersättningen ökades därvid

icke endast i samma proportion som den ordinarie lönen utan avsevärt därutöver.

En följd härav blev att de vid löneregleringen fastställda övertidsbestämmelserna

— vilka liksom de tidigare bestämmelserna i ämnet i första

hand utformats med tanke på det fall, att en tjänsteman undantagsvis

måste åläggas effektiv tjänstgöring utöver den normala arbetstiden — icke

kunde anses lämpade att läggas till grund för bestämmandet av gottgörelse

för beredskapstjänst, i varje fall icke utan att en omprövning skedde av

de grunder, efter vilka tiden för beredskapstjänsten skulle evalveras. Under

sådana förhållanden kom det att ligga nära till hands att till bedömande

upptaga spörsmålet om införande av en särskild beredskapsersättning —

i den mån så ej tidigare skett — för fall, i vilka ersättning för beredskapstjänst

utgick med tillämpning av bestämmelserna om gottgörelse för övertidsarbete.

I propositionen 1948: 225 förordades genomförandet av ett av vattenfallsstyrelsen

framlagt, av statstjänarkartellen biträtt förslag om särskild beredskapsersättning

för viss personal vid statens vattenfallsverk. Sedan riksdagen

bifallit propositionen på ifrågavarande punkt (statsutsk. uti nr 165;

r. skr. nr 351), utfärdades bestämmelser i ämnet, vilka trädde i kraft den

1 juli 1948. Enligt dessa bestämmelser må beredskapsersättning tillkomma

följande personal vid vattenfallsverket, nämligen a) tjänsteman, som bestrider

beredskapstjänst vid kraftverks understation, b) tjänsteman, som

bestrider göromål såsom vakthavande driftledare vid driftkontor, c) tjänsteman,

tjänstgörande såsom vakthavande vid kraftverks distrikts- eller linjekontor,

d) tjänsteman, som bestrider beredskapstjänst under veckohelger

och övriga helger vid primärstation (kraftstation), och e) tjänsteman tillhörande

reparationspersonalen vid Trollbätte kanalverk, vilken bestrider beredskapstjänst.

Ersättningen utgår enligt vattenfallsstyrelsens bestämmande

med högst 45 kronor för vecka, då tjänstgöringen fullgöres i hemmet

eller då den fullgöres på tjänstestället under sådana förhållanden, att

nattvila beredes och tjänstgöringstraktamente utgår, samt med högst 55

kronor för vecka, då tjänstgöringen fullgöres på tjänstestället och nattvila

beredes samt tjänstgöringstraktamente ej utgår.

Till stöd för sitt nyssnämnda förslag anförde vattenfallsstyrelsen bl. a.

alt beredskapstjänsten vid kraftverkens understationer — för vilken gottgörelse

utginge med tillämpning av övertidsbestämmelserna, varvid tiden

för beredskapstjänsten på visst sätt reducerades — fortginge även under

sådan lid, varunder övertidsarbete betraktades som arbete å kvalificerad

övertid, samt att beredskapsersättningen, som tidigare genomsnittligt beräknats

till 25 kronor för hel beredskapsvecka utom den ordinarie arbetstiden,

genom de från och med den 1 juli 1947 höjda övertidsersättningarna

ökats så, alt den från nämnda tidpunkt utgjorde 75 kronor för hel arbetsvecka.

I detta sammanhang framhöll styrelsen, att möjligheten att genom

kompensationsledighet minska den kontanta ersättningen i hög grad be
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

skurits till följd av de nya bestämmelserna om sådan ledighet, eftersom

kompensationsledigheten bleve av sådan omfattning att den inverkade störande

på arbetet under ordinarie arbetstid. Vidare vore det enligt styrelsens

uppfattning egentligen principiellt oriktigt att genom ledighet kompensera

sådan övertid som uppstått genom beredskapstjänst, eftersom beredskapen

ej vore att betrakta som arbete utan mera som en olägenhet.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande i anledning av förutberörda proposition

förklarade sig statsutskottet anse de föreslagna högsta ersättningarna

för beredskapstjänst — 45 respektive 55 kronor för vecka — väl höga.

Utskottet -- som erinrade om att frågan om ersättning för beredskapstjänst

torde komma att upptagas till närmare prövning av pågående utredning

rörande arbete på s. k. obekväm arbetstid för befattningshavare i

statens tjänst och därmed sammanhängande frågor — framhöll emellertid,

att den ersättning, som enligt dåvarande bestämmelser utgick efter beredskapstjänstens

evalvering i 48-timmarstid, vore högre än den föreslagna

beredskapsersättningen samt att utskottet vid sådant förhållande icke velat

motsätta sig det i propositionen framlagda förslaget. I anslutning härtill

uttalade utskottet: »Utskottet förutsätter, att de högsta beloppen endast

skola utgå vid hög beredskap, som är ofta återkommande (exempelvis varannan

vecka). I andra fall bör ersättningen minskas med beaktande av vilken

grad beredskapen har och hur ofta den återkommer.»

I förenämnda proposition 1948: 225 anmälde vidare Kungi. Maj:t, att

svenska järnvägsmannaförbundet hemställt, att särskild ersättning åt de

tjänstemän vid statens järnvägar, som fullgjorde beredskapstjänst liknande

den, som förekomme vid statens vattenfallsverks primär- och understationer,

måtte fastställas i samband med det beslut, som kunde föranledas av

vattenfallsstyrelsens framställning i ämnet. Över järnvägsmannaförbundets

framställning hade yttrande avgivits av järnvägsstyrelsen, som förklarat sig

icke ha något att erinra mot att hemberedskapen frikopplades från det effektiva

arbetet och i stället ersattes ur synpunkten att den innebure en extra

belastning; en förutsättning vore emellertid att det kontanta ersättningsbeloppet

avvägdes till skäligt värde i förhållande till utförd prestation.

I propositionen uttalades i anledning av järnvägsmannaförbundets framställning,

att frågan om ersättning vid statens järnvägar för beredskapstjänst

syntes vara i behov av närmare övervägande och icke för det dåvarande

kunna upptagas till definitiv prövning. Det syntes närmast ankomma på

järnvägsstyrelsen att framlägga ett mera preciserat förslag i ämnet. För den

händelse vad som ansåges böra gälla vid statens järnvägar komme att i huvudsak

överensstämma med vad i motsvarande hänseende skulle gälla vid

statens vattenfallsverk, syntes emellertid Kungl. Maj :t böra äga provisoriskt

meddela bestämmelser i ämnet i avbidan på att frågan underställdes riksdagens

prövning.

Propositionen föranledde i nu berörda del icke annat uttalande från riksdagens

sida än att vad i propositionen anförts angående bemyndigande för

Kungl. Maj :t att meddela provisoriska bestämmelser om beredskapsersätt
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132

45

ning vid statens järnvägar borde gälla jämväl andra verk, där motsvarande

förhållanden förelåge.

I skrivelse den 9 december 1948 har uattenfallsverkens personalförbund

— under förmälan att vattenfallsstyrelsen utfärdat provisoriska bestämmelser

rörande beloppet av beredskapsersättningen för vatten fallsverkets

personal samt att ersättningen därvid differentierats dels efter beredskapstjänstens

art och dels efter dess frekvens — gjort framställning i syfte

att differentiering av ersättningsbeloppen efter beredskapstjänstens frekvens

icke måtte ske.

Vid skrivelsen har fogats en avskrift av ifrågavarande bestämmelser, utvisande,

att beredskapsersättning, då beredskapstjänsten i genomsnitt omfattar

mindre än två veckor per fyraveckorsperiod, utgår med ett belopp som

med 5 eller 10 kronor för vecka understiger beloppet av den ersättning, som

utgår då beredskapstjänsten i genomsnitt uppgår till två eller flera veckor

per fyraveckorsperiod.

I sin framställning har personalförbundet anfört, bland annat, att en viss

differentiering av beredskapsersättningen efter beredskapens art finge anses

befogad, men att förbundet icke ansåge någon differentiering efter beredskapstjänstens

frekvens böra ifrågakomma. Det av vattenfallsstyrelsen framlagda

förslag om beredskapsersättning, som upptagits till behandling i propositionen

1948: 225, hade innefattat resultatet av överläggningar mellan

representanter för vattenfallsstyrelsen och förbundet, vid vilka icke ifrågasatts

att beredskapsersättningen skulle differentieras efter beredskapstjänstens

frekvens. De av vattenfallstyrelsen utfärdade provisoriska bestämmelserna

innebure, att sannolikt icke mera än 10 procent av den personal, som

berördes av bestämmelserna, erhölle den ersättning, som vid överläggningarna

avsetts.

Efter att ha erinrat om det förut citerade uttalandet av statsutskottet i

anledning av förslaget om beredskapsersättning vid vattenfallsverket har

personalförbundet vidare framhållit, att utskottet enligt förbundets mening

icke med ifrågavarande uttalande avsett, att beredskap varannan vecka

skulle krävas för att de högsta ersättningsbeloppen skulle utgå, utan att

utskottet endast velat såsom ett exempel på hög beredskap anföra det fall,

att densamma återkomme varannan vecka.

Vattenfallsstyrelsen har förklarat sig icke ha något att erinra mot att beredskapsersättning

finge utgå utan hänsyn till beredskapens frekvens, därest

styrelsen erhölle bemyndigande att utfärda bestämmelser i denna riktning.

Enligt vad styrelsen framhållit har styrelsen emellertid ansett sig bunden

av det uttalande, som av statsutskottet gjorts i utlåtande över propositionen

till 1948 års riksdag om beredskapsersättning till vissa tjänstemän

vid statens vattenfallsverk, enligt vilket uttalande styrelsen hade att vid

beredskapsersättningens bestämmande taga hänsyn även till beredskapens

frekvens. Styrelsen har vidare upplyst, att styrelsens på sin tid avgivna

förslag lill Kungl. Maj:t om ersättning för beredskapstjänst överensstämt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj ds proposition nr 132.

med ett förslag i frågan, som tidigare avgivits av verkets tjänstgöringsnämnd

och som icke innehållit något villkor om beredskapens frekvens.

Beträffande den förut berörda bestämmelse, enligt vilken beredskapsersättning

må tillkomma tjänsteman, som bestrider beredskapstjänst under

veckohelger och övriga helger vid primärstation (kraftstation), har styrelsen

föreslagit, att bestämmelsen icke måtte begränsas till att avse endast

veckohelger och andra helger, enär här avsedd beredskap i vissa fall utsträckts

till att omfatta även övriga delar av veckan.

Statens lönenämnd har — efter att ha erinrat om statsutskottets uttalande

i ämnet — anfört följande.

Med hänsyn till detta uttalande torde det — i varje fall icke utan riksdagens

medgivande — icke helt kunna bortses från beredskapstjänstens

frekvens vid ersättningens avvägande. Ersättningens gradering efter beredskapsfrekvensen

kan emellertid givas en för tjänstemännen mera gynnsam

utformning än den fått i de av vattenfallsstyrelsen utfärdade provisoriska

bestämmelserna. För en ändring av bestämmelserna i detta syfte talar enligt

statens lönenämnds mening den omständigheten, att vid de förhandlingar,

som fördes mellan vattenfallsstyrelsen och vattenfallsverkens personalförbund,

innan frågan om beredskapsersättningen underställdes Kungl.

Maj :t och riksdagen, det icke lärer ha varit tal om att gradera ersättningen

efter beredskapsfrekvensen. Denna gradering synes därför — om den skall

bibehållas — böra så genomföras, att den icke medför någon mera väsentlig

avvikelse från det vunna förhandlingsresultatet. Lönenämnden har erfarit,

att en gradering, som innebure, att de högsta ersättningsbeloppen

skulle utgå vid beredskap, vilken återkomme minst var tredje vecka eller

med däremot svarande frekvens, skulle medföra en ur personalens synpunkt

avsevärd förbättring i förhållande till de av vattenfallsstyrelsen utfärdade

bestämmelserna. En sådan ändring av bestämmelserna lärer kunna av

Kungl. Maj :t genomföras med retroaktiv verkan fr. o. in. den 1 juli 1948.

Från vattenfallsstyrelsen under hand lämnade uppgifter ge emellertid vid

handen, att varje gradering efter frekvens medför tillämpningssvårigheter,

eftersom besvärliga gränsfall kunna uppkomma. Vidare har det framhållits,

att ett slopande av graderingen efter frekvens skulle föranleda obetydliga

merkostnader i förhållande till ett ersättningssystem, där den högsta

ersättningen utginge vid beredskap minst var tredje vecka. Med hänsyn till

anförda förhållanden vill lönenämnden för sin del förorda, att förslag framläggas

för riksdagen, att ersättningen icke måtte graderas efter beredskapsfrekvens.

Skälighetshänsyn tala för att en sådan ändring gives retroaktiv

verkan fr. o. m. den 1 juli 1948.

Den av vattenfallsstyrelsen föreslagna ändringen av bestämmelsen om

beredskapsersättning till tjänsteman, som bestrider beredskapstjänst vid primärstation

(kraftverk) har icke föranlett någon erinran från lönenämndens

sida.

I skrivelse den 28 december 1948 har järnvägsstyrelsen — under erinran

om vad som i propositionen 1948: 225 anförts i anledning av svenska järnvägsmannaförbundets

framställning om beredskapsersättning åt vissa tjänstemän

vid statens järnvägar — upplyst, att förhandlingar i frågan ägt rum

mellan styrelsen och förbundet. I anslutning till det vid förhandlingarna

uppnådda resultatet har styrelsen föreslagit, att för statens järnvägars vid
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

kommande bestämmelser meddelades av innebörd, att beredskapsersättning

finge utgå till driftcentralföreståndare och dennes närmaste man, som alternerande

bestrida beredskapstjänst såsom vakthavande driftledare vid omformarstation

eller transformatorstation för elektrisk tågdrift och inom dess

matnings- och underhållsområde. I fråga om ersättningens belopp har styrelsen

förordat, att motsvarande föreskrifter meddelades som de vilka gällde

för personalen vid statens vattenfallsverk, eller sålunda att ersättningen

enligt järnvägsstyrelsens bestämmande finge utgå med högst 45 respektive

55 kronor för vecka. Styrelsen har framhållit, att det ansetts skäligt, att den

föreslagna beredskapsersättningen utbetalades retroaktivt från och med den

1 juli 1948.

Statens lönenämnd har icke funnit anledning till erinran mot järnvägsstyrelsens

förslag. Lönenämnden har förutsatt, att samråd korame till stånd

mellan järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen angående tillämpningen

av ifrågavarande bestämmelser.

Departementschefen. Vad först beträffar vattenfallsverkens personalförbunds

framställning om slopande av beredskapsersättningens gradering efter

beredskapsfrekvensen, har tidigare påpekats, att statsutskottet vid 1948

års riksdag uttalade, att utskottet i fråga om den föreslagna beredskapsersättningen

vid statens vattenfallsverk förutsatte, att de högsta beloppen endast

skulle utgå vid hög beredskap, som vore ofta återkommande (exempelvis

varannan vecka), samt att ersättningen i andra fall borde minskas med

beaktande av vilken grad beredskapen hade och hur ofta den återkomme.

Vattenfallsstyrelsen synes ha tolkat utskottets berörda uttalande så, att de

högsta ersättningsbeloppen endast borde få utgå vid beredskap, som återkomme

i genomsnitt minst varannan vecka. Emellertid kan ifrågasättas, huruvida

icke utskottets uttalande bör fattas så, att utskottet velat skilja mellan

å ena sidan sådana fall, i vilka fortlöpande beredskapstjänst vore anordnad

och vissa tjänstemän — med mer eller mindre långa mellanrum — regelmässigt

ålades att bestrida denna tjänst, och å andra sidan sådana fall, i vilka

en tjänsteman rent tillfälligt beordrades till beredskapstjänst, samt att utskottet

ansett de högsta ersättningsbeloppen böra ifrågakomma endast i

förstnämnda fall. Vattenfallsverkens personalförbund avser emellertid med

sin framställning, att beredskapsersättningens gradering efter beredskapsfrekvens

skall helt slopas. Härför fordras otvivelaktigt riksdagens medgivande.

För egen del har jag funnit det tveksamt, huruvida tillräckliga skäl

kunna anses föreligga för att graderingen fullständigt avskaffas. Med hänsyn

till vad personalförbundet och myndigheterna anfört vill jag dock icke

motsätta mig att så sker. I likhet med lönenämnden anser jag bil 1 ighetsskäl

tala för att den ändring av grunderna för beredskapsersättningens beräknande,

som ett slopande av graderingen efter beredskapsfrekvens innebäi,

tillämpas retroaktivt från och med den 1 juli 1948.

Vattenfallsstyrelsens förslag till ändring av nuvarande bestämmelse om

beredskapsersättning till tjänsteman, som bestrider beredskapstjänst vid

primärstalion (kraftstation), har icke givil mig anledning till erinran.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

Beträffande de tjänstemän vid statens järnvägar, till vilka beredskapsersättning

enligt järnvägsstyrelsens förslag må kunna utgå, synas samma

förhållanden föreligga som i fråga om de tjänstemän vid vattenfallsverket,

vilka åtnjuta sådan ersättning. Jag har därför intet att erinra mot det av

järnvägsstyrelsen framlagda förslaget till bestämmelser om beredskapsersättning.

Då de skäl som anförts mot beredskapsersättningens gradering

efter beredskapsfrekvens för vattenfallsverkets personal torde äga motsvarande

giltighet för den i järnvägsstyrelsens framställning avsedda personalen,

förordar jag, att någon gradering efter beredskapsfrekvens icke heller

sker för sistnämnda personal. Beredskapsersättning i enlighet med järnvägsstyrelsens

förslag synes, såsom styrelsen framhållit, böra utgå retroaktivt

från och med den 1 juli 1948.

Fråga kan naturligen uppkomma om införande av beredskapsersättning

vid andra verk än vattenfallsverket och statens järnvägar. Jag förutsätter

att det bemyndigande, som 1948 års riksdag lämnat Kungl. Maj :t att meddela

provisoriska bestämmelser om sådan ersättning, skall äga fortsatt giltighet.

8:o.

Viss ändring av bestämmelserna angående begravningshjälp.

Enligt statens allmänna avlöningsreglemente utgår lön till och med den

dag, då tjänsteman avlider. Därest tjänsteman, tillhörande någon av de

i 27 § 3 mom. reglementet angivna grupperna 2 eller 3, efterlämnar familjepensionsberättigad

anhörig, äger emellertid dödsboet efter den avlidne

i princip uppbära lön för ytterligare en månad, dock med avdrag av ett

belopp, motsvarande familjepensionsförmånerna för en månad. Till dödsboet

efter tjänsteman, som tillhört någon av nyssnämnda grupper, utbetalas vidare

— oavsett huruvida han efterlämnar familjepensionsberättigad anhörig

eller ej — en fast begravningshjälp av 400 kronor. Föreskrifter av motsvarande

innehåll ha i avlöningsreglementet för folkskolan meddelats beträffande

ordinarie och extra ordinarie befattningshavare.

Vid de löneregleringar, som genomfördes den 1 juli 1939 för det stora

flertalet statligt anställda befattningshavare och den 1 juli 1942 för folkskollärare

in. fl., bestämdes den fasta begravningshjälpen till sitt nuvarande

belopp. För det fast anställda manskapet vid försvaret fastställdes beloppet

vid den lönereglering, som för denna personals del skedde den 1 juli

1940, till 300 kronor men höjdes från och med den 1 juli 1945 till 400 kronor.

Begravningshjälpens belopp har sålunda icke undergått någon ändring

i samband med 1947 års allmänna lönereglering.

Genom beslut av 1948 års riksdag har den begravningshjälp, som utgår

jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete och militärersättningsförordningen,

från och med den 1 januari 1949 höjts till 500 kronor. Med

hänsyn härtill torde jämväl den enligt förenämnda avlöningsreglementen

utgående fasta begravningshjälpen böra höjas till nämnda belopp. I detta

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

49

sammanhang må påpekas, att den enligt avlöningsreglementena utgående

begravningshjälpen skall avräknas å den begravningshjälp, vartill dödsboet

efter avliden tjänsteman må vara berättigat enligt olycksfallsförsäkringslagen

eller militärersättningsförordningen. Härav följer, att därest beloppet

av förstnämnda förmån bibehålies oförändrat, begravningshjälp i vissa fall

måste utgivas dels av vederbörande avlöningsutbetalande myndighet och dels

av riksförsäkringsanstalten. En sådan ordning synes mindre tillfredsställande.

På grund av det anförda förordar jag, att den enligt förut omförmälda

avlöningsreglementen utgående fasta begravningshjälpen höjes till 500 kronor,

såvitt fråga är om dödsfall, söm inträffat efter utgången av år 1948.

Kungl. Maj :t torde böra utverka riksdagens bemyndigande att vidtaga härav

påkallad ändring i 49 § 1 inom. statens allmänna avlöningsreglemente

och 35 § avlöningsreglementet för folkskolan.

9: o.

Omreglering av vissa avlöningsförmåner å indragnings- eller

disponibilitetsstat.

Vid de tillfällen, då statstjänstemän överförts å indragningsstat, har deras

avlöning bestämts på skiflande sätt med beaktande av därvid föreliggande

omständigheter men alltid blivit i större eller mindre grad beroende

av storleken av avlöningen till tjänstgörande personal. Indirekt har härigenom

också en avvägning kommit att ske i förhållande till de pensionsförmåner,

som efter pensionsålderns uppnående kunnat beräknas tillkomma

tjänstemän på indragningsstat. Vad nu sagts beträffande indragningsstat

är i stort sett också giltigt beträffande disponibilitetsstat vid försvaret.

Som en grundregel har vid olika löneregleringar gällt, att dessa icke skulle

inverka på storleken av avlöningen för den personal, som dessförinnan

överförts på indragningsstat. Denna grundregel iakttogs även vid den lönereglering,

som genomfördes den 1 juli 1947. I konsekvens härmed blevo de

förhöjda disponibilitetsarvoden, som i anslutning till löneregleringen fastställdes

för beställningshavare å disponibilitetsstat vid försvaret, icke tilllämpliga

å beställningshavare, scm före nämnda dag överförts till dylik

stat.

Den allmänna lönereglering, som för de i tjänst varande statstjänstemännen

trädde i kraft den 1 juli 1947, har åtföljts av eu pensionsreglering, beträffande

vilken bestämmelserna innefattas i 1947 års allmänna tjänsteoch

familjepensionsreglementen. Denna pensionsreglering har på visst sätt

också omfattat personal, som tidigare avförts från aktiv stat, i det att för

ifrågavarande personal genomförts en omreglering av pensionerna, vilken

i princip medför att pensionsnivån höjts till paritet med den, soim gäller

enligt 1947 års tjänste- och familjepensionsreglementen. De bestämmelser,

som sålunda gälla angående omreglerad pension, bliva tillämpliga ej endast på

4 liihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Xr 132.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj.ts proposition nr 132.

personal, som före den 1 juli 1947 avgått med pension, utan även på personal,

som före den 1 juli 1947 överförts till och nämnda dag alltjämt kvarstod

å indragnings- eller disponibilitetsstat.

Till följd av alt pensionsreglering men ej lönereglering genomförts för

personal å indragnings- och disponibilitetsstat har en sådan omkastning

uppkommit, att avlöningen för sådan personal i en del fall understiger den

pension vederbörande erhåller vid uppnådd pensionsålder. Angivna förhållande

har uppmärksammats i ett ärende, vari vissa till indragningsstat

överförda landsfiskaler gjort framställning om höjning av avlöningen å

indragningsstat i form av gottgöielse för förlorade sportler in. in. I ett i

nämnda ärende avgivet utlåtande har statskontoret — som avstyrkt bifall

till sökandenas, tidigare i doinstolsväg mot kronan framförda men ogillade

krav på kompensation för förlorad inkomst av sportler m. m. — anfört, att

ämbetsverket funne vissa skäl tala för en reglering av indragningsstatsförmånerna

med hänsyn till att dessa vore lägre än den omreglerade pension,

som vederbörande vid pensionsavgången regelmässigt finge uppbära. Statskontoret

har därvid föreslagit, att indragningsstatsförmånerna för landsfiskalerna

bestämmas till belopp, motsvarande hel, på begynnelseunderlaget för

befattning i lönegrad Ca 25, d. v. s. lägsta lönegraden för landsfiskaler, bestämd

tjänstepension samt att befattningshavarna befrias från skyldighet

att vidare erlägga pensionsavgifter.

Enligt min mening kan det icke anses helt tillfredsställande, att de av

staten anställda och avlönade tjänstemän, som blivit överförda på indragnings-

eller disponibilitetsstat och för vilka lönen därvid avvägts på sådant

sätt, att den skulle överstiga deras blivande pension, beräknad enligt de

vid överförandet gällande bestämmelserna, med hänsyn till beslutad omreglering

av pensionsförmånerna erhålla lägre avlöning än den pension,

vartill de bliva berättigade. I huvudsaklig överensstämmelse med vad

statskontoret föreslagit anser jag mig böra föreslå att i de fall, då beloppet

av de kontanta avlöningsförmånerna å indragningsstat — i förekommande

fall inklusive sportelersättning men minskade med pensionsavdrag

— eller å disponibilitetsstat understiga beloppet av den på grundval av begynnelseunderlaget

bestämda tjänstepension, vartill vederbörande enligt nu

gällande bestämmelser är berättigad, den enligt hittillsvarande grunder

utgående avlöningen må ersättas med belopp motsvarande nämnda pensionsförmåner;

i anslutning därtill torde skyldigheten att i fortsättningen

erlägga pensionsavgifter eller vidkännas pensionsavdrag böra upphöra. Omregleringen

torde böra genomföras räknat från och med den 1 juli 1947

och förutom landsfiskaler omfatta de övriga statstjänstemän, för vilka motsvarande

förhållande föreligger. Anordningen torde jämväl böra tillämpas

beträffande de tjänstemän, som efter den 1 juli 1947 överförts på indragningsstat,

och därvid erhålla giltighet räknat från och med överförandet.

Förslag av här angiven innebörd torde böra avlåtas till riksdagen.

Att, såsom vissa till indragningsstat överförda landsfiskaler hemställt,

frågan om deras avlöning å indragningsstaten från grunden omprövas och

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

att de därvid tillerkännas ersättning för mistade sportler in. in., anser jag

mig i likhet med statskontoret böra avstyrka.

Hemställan.

I det föregående bär jag förordat, att vissa smärre ändringar vidtagas i

de i statens allmänna avlöningsreglemente meddelade bestämmelserna angående

semesterersättning, sjötiliägg och begravningshjälp. De i gallande

avlöningsreglemente för folkskolan meddelade bestämmelserna rörande begravningshjälp

skulle därvid undergå en ändring motsvarande den, som förordats

beträffande statens allmänna avlöningsreglemente. Kungi. Maj :t

torde böra utverka riksdagens bemyndigande att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad sålunda anförts vidtaga dylika jämkningar i reglementena.

Vidare har i det föregående förutsatts, att Kungi. Maj :t skulle för sig utverka

bemyndiganden i vissa särskilda avseenden, in. in. I anslutning därtill

vill jag erinra om att 1948 års riksdag (prop. 225; r. skr. 351) bemyndigat

Kungl. Maj :t att, därest värnpliktiga med stöd av 28 § värnplikt slagen skul e

inkallas till militärtjänstgöring, innan nytt krigsavlönmgsreglemente utfärdats,

besluta om de ändringar i gällande krigsavlönmgsreglemente, som

påkallas av den nya löneregleringen för statens tjänstemän, eller utfärda

provisoriskt krigsavlönmgsreglemente. Enligt vad jag inhämtat kan det förväntas,

att de inom försvarsdepartementet tillkallade utredningsmän, åt

vilka uppdragits att verkställa översyn av krigsavlöningsbestämmelserna,

senare under våren 1949 komma att avlämna förslag till nytt krigsavloningsreglemente.

Då frågan icke torde kunna underställas innevarande års

riksdag under dess vårsession, synes ifrågavarande bemyndigande, som

icke är tidsbegränsat, alltjämt böra gälla.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, åt

Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i det föregående förordats

a) vidtaga ändringar i de i statens allmänna avlöningsreglemente

meddelade bestämmelserna rörande semesterei sättning,

sjötillägg och begravningshjälp;

b) '' vidtaga ändringar i de i avlöningsreglementet för folkskolan

meddelade bestämmelserna rörande begravningshjälp;

c) meddela beslut eller bestämmelser rörande

förande över stat av pensionsberättigande statlig tjänst,

vilken förenas med ordinarie, medelst förordnande tills vidare

tillsatt och ej pensionsberättigande statlig tjänst,

vikariatslöneförordnande å rektorsbefattning vid högre

kommunal skola samt

beredskapsersätlning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägar

och statens vattenfallsverk;

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

d) förordna angående omreglering i vissa fall av avlöningtill

tjänsteman å indragnings- eller disponibilitetsstat;

dels ock besluta, att det högsta antal revir vid domänverket,

som må hänföras till lönegrupp III, skall utgöra 12.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Claes H. Edgardh.

497294. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. SU 1949:181 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 132 framlagda förslag angående omreglering av vissa avlöningsförmåner å indragningseller disponibilite s. 1 i texten
  2. Rskr. 1949:342 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. a1 i texten
  3. SU 1949:179 Memorial angående uppskov med behandlingen av vissa till utskottet hänvisade ärenden. s. 1 i texten
  4. SU 1949:172 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten