Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

1949-03-11 · 50 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:173, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

1

Nr 173.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 11

mars 1949.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 t nr

370); och

2) förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

I Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 173.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen upptager förslag till ändrade regler angående avdragsrätt

och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.

Sålunda föreslås att de nuvarande bestämmelserna — vilka innebära att

avdrag i allmänhet icke medgives för erlagda medlemsavgifter, ändå att avgifterna

föranletts av vederbörandes förvärvsverksamhet — ersättas av regler

om rätt till avdrag för avgifter dels till sådana föreningar, som bedriva

verksamhet med huvudsakligt ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska

intressen i viss förvärvskälla, dels ock till sådana föreningar, som

den skattskyldige måste tillhöra för att få utöva viss förvärvsverksamhet

eller utöva sådan verksamhet på visst sätt. Genom bestämmelser av denna

innebörd bliva de skattskyldiga berättigade till avdrag för avgifter bl. a.

till branschorganisationer ävensom till fackföreningar och arbetsgivareföreningar

samt därmed jämförliga sammanslutningar.

I de fall, där föremålet för den av en förening bedrivna verksamheten icke

genomgående men väl till huvudsaklig del är sådant som nyss angivits, avses

avgiften skola vara i sin helhet avdragsgill; någon uppdelning av avgiften

i en avdragsgill och en icke avdragsgill del skall sålunda icke ifrågakomma.

Samtliga föreningar, vilkas medlemmar äga tillgodoföra sig avdrag för erlagda

avgifter, skola enligt förslaget upptaga influtna avgifter såsom skattepliktig

inkomst. Föreningarna äga vid inkomstberäkningen göra avdrag för

de med föreningsverksamheten förenade kostnaderna, däri inbegripet vad

till medlemmarna utbetalats vid konflikt å arbetsmarknaden eller vid därmed

jämförbara tillfällen. Härutöver föreslås avdrag skola medgivas för

belopp, som avsättes till särskild fond att framdeles tagas i anspråk för

dylika utbetalningar.

Vad som vid konflikttillfällen utbetalas av förening till dess medlemmar,

skall utgöra skattepliktig inkomst för mottagarna.

Bestämmelserna föreslås skola första gången tillämpas vid 1950 års

taxering.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

3

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370).

Härigenom förordnas, dels att anvisningarna till 19 § samt punkt 1 av anvisningarna

till 20 § och punkt 8 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen

den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels ock att till vardera av anvisningarna till 28 och 29 §§ samma

lag skall fogas en ny anvisningspunkt, betecknad punkt 7 respektive punkt

14, av nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

Anvisningar

till 19 §.

Anvisningar

till 19 §.

Fattigunderstöd, begravningshj älp

samt underhåll, som lämnats fånge

eller patient å hospital, m. m. dyl.

är icke att hänföra till skattepliktig

inkomst. Detsamma gäller i fråga om

till andra föreningar än bostadsföreningar

influtna medlemsavgifter

(jfr 24 § sista stycket).

till 20 §.

1. Till skattskyldigs levnadskostnader,

för vilka avdrag enligt denna

paragraf ej medgives, räknas bland

annat premier för egna personliga försäkringar

och avgifter till kassor, föreningar

och andra sammanslutningar,

i vilka den skattskyldige är medlem.

Att i vissa speciella fall avdrag

Fattigunderstöd, begravningshj älp

samt underhåll, som lämnats fånge

eller patient å hospital, m. in. dyl.

är icke att hänföra till skattepliktig

inkomst. Detsamma gäller i fråga om

till förening influtna medlemsavgifter;

dock att till skattepliktig inkomst

hänföras dels till bostadsförening influtna

avgifter (jfr 24 § sista stycket),

dels ock andra avgifter, för vilka

medlemmarna jämlikt punkt 1

andra stycket av anvisningarna till

20 § åro berättigade till avdrag.

till 20 §.

1. Till skattskyldigs levnadskostnader,

för vilka avdrag enligt denna

paragraf ej medgives, räknas bland

annat premier för egna personliga försäkringar.

Att i vissa speciella fall avdrag

dock får göras för dylika premier,

framgår av stadgandena i 33 §

och 4(5 § 2 mom.

1 Senaste lydelse, se beträffande anvisningarna till 19 § 1945: 408 samt beträffande punkt 8

av anvisningarna till 32 § 1940: 876.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Nuvarande lydelse:

dock får göras för dylika premier och

avgifter, framgår av stadgandena i

25 § 1 mom., 33 § och 46 § 2 mom.

Föreslagen lydelse:

Till skattskyldigs levnadskostnader

räknas även avgifter till föreningar, i

vilka den skattskyldige är medlem.

Till levnadskostnader räknas dock

icke avgifter, varom i 25 § 1 mom.

förmäles, och ej heller avgifter till

förening, vilken visas bedriva verksamhet

med huvudsakligt ändamål

att främja medlemmarnas ekonomiska

intressen i viss förvärvskälla eller

vilken den skattskyldige måste tillhöra

för att få utöva viss förvärvsverksamhet

eller utöva sådan verksamhet

på visst sätt; och må förty avdrag

göras för dylika avgifter, men

skall å andra sidan såsom intäkt upptagas

vad medlem bekommit från föreningen

i form av konfliktbidrag (jfr

punkt 14 av anvisningarna till 29 §).

till 28 §.

7. 1 de fall då influtna medlemsavgifter

äro att hänföra till skattepliktig

inkomst skola avgifterna, där

ej för särskilt fall år annorledes stadgat

(jfr 24 § sista stycket), upptagas

såsom intäkt av rörelse. Detsamma

gäller i fråga om influtna bidrag, varom

förmäles i punkt 14 andra stycket

av anvisningarna till 29 §.

till 29 §.

14. Förening, som enligt punkt 7

av anvisningarna till 28 § har att upptaga

influtna medlemsavgifter såsom

intäkt av rörelse, må vid inkomstberäkningen

göra avdrag — förutom för

alla omkostnader under beskattningsåret,

som varit erforderliga för nämnda

intäkters förvärvande och bibehållande

— för vad till medlemmarna ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

5

Nuvarande lydelse:

till 32 §.

8. Understöd, som vid arbetskonflikt

utgått till i konflikten indragen

arbetare från organisation, som han

tillhört, är icke att hänföra till skattepliktig

intäkt.

Har skattskyldig -— --äga rum

(jfr punkt 3 här ovan).

Föreslagen lydelse:

betalts i anledning av att de varit indragna

i arbetskonflikt eller annan

därmed jämförlig konflikt, så ock för

belopp som i räkenskaperna avsatts

till särskild fond att framdeles tagas

i anspråk för utbetalning av konfliktbidrag

som nyss sagts. Belopp, som

återföres från sådan fond, skall ap,

föreningen upptagas som skattepliktig

intäkt.

Förening, som i föregående stycke

avses, må jämväl njuta avdrag för

sådant bidrag, som lämnats till annan

förening av här ifrågavarande

slag för alt användas till utbetalning

av konfliktbidrag till sistnämnda

förenings medlemmar.

till 32 §.

8. Har skattskyldig — ---äga

rum (jfr punkt 3 här ovan).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 33 § taxeringsförordningen den 28 september

19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

Till ledning----utbetalts, an
gående

det utbetalda beloppet.

I uppgift,---avdrag skett.

Beträffande annan i denna paragraf

omförmäld intäkt än sådan, som

avses under a) här ovan, skall angivas

den tidpunkt, då intäkten blivit

tillgänglig för lyftning.

Vid fullgörande---nämnda

debetsedel.

Arbetsgivare, som---i hu
vudbok.

Föreslagen lydelse:

Till ledning — — — utbetalts, angående

det utbetalda beloppet;

e) av förening med huvudsakligt

ändamål att främja medlemmarnas

ekonomiska intressen i viss förvärvskälla

beträffande medlemmar, till vilka

föreningen under nästföregående

år utbetalt bidrag i anledning av att

medlemmarna mrit indragna i arbetskonflikt

eller annan därmed jämförlig

konflikt:

uppgift för envar angående beloppet

av utbetalt bidrag samt den tidrymd,

för vilken bidraget utgått,

dock att uppgiftsskyldighet icke

föreligger, därest beloppet understigit

etthundra kronor eller utgått till

rörelseidkare, som enligt lag varit

skyldig föra handelsböcker.

I uppgift, ----avdrag skett.

Beträffande annan i denna paragraf

omförmäld intäkt än sådan, som

avses under a) och e) här ovan,

skall angivas den tidpunkt, då intäkten

blivit tillgänglig för lyftning.

Vid fullgörande---nämnda

debetsedel.

Arbetsgivare, som---i hu
vudbok.

33

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950.

1 Senaste lydelse, se 1948:763.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinscn-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 11 mars 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Yougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om

ändrade regler angående rätt till avdrag för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen,

m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Bland de för samtliga förvärvskällor gemensamma bestämmelserna i

20 § kommunalskattelagen ingår som huvudregel, att från bruttointäkterna

i en förvärvskälla skola avräknas »alla omkostnader under beskattningsåret

för intäkternas förvärvande och bibehållande». I nämnda paragraf anges

vidare, att avdrag icke må ske för »den skattskyldiges levnadskostnader och

därtill hänförliga utgifter». Punkt 1 av anvisningarna till samma paragraf

upptager den regeln, att till skattskyldigs levnadskostnader skola räknas,

bland annat, »avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar,

i vilka den skattskyldige är medlem». Samtidigt angives dock, att speciella

regler gälla beträffande avgifter, vilka av medlem i bostadsförening erläggas

till föreningen eller av delägare i bostadsaktiebolag till bolaget.

Vidare finnes i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen angivet, att

till andra föreningar än bostadsföreningar influtna medlemsavgifter icke

äro att hänföra till skattepliktig inkomst.

På grundval av nu återgivna bestämmelser har utbildats en praxis av

innebörd, bland annat, att medlemmar i s. k. branschorganisationer och liknande

sammanslutningar inom näringslivet vägras avdrag vid inkomsttaxeringen

för sina avgifter till ifrågavarande organisationer. Särskilt genom

några av regeringsrätten under senare år meddelade utslag, vari medlemmar

i sammanslutningar av antytt slag förklarats icke lagligen berättigade till

avdrag för erlagda medlemsavgifter, ändå att avgifterna 1''öranletts av vederbörandes

förvärvsverksamhet, har uppmärksamheten mera allmänt riktats

på de nuvarande bestämmelsernas innebörd.

I en till Kungl. Maj :t ställd skrivelse av den 15 januari 1945 har Sveriges

lantbruks förbund hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för införandet av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ändrade bestämmelser rörande beskattningen av årsavgifter till och mellan

ekonomiska föreningar samt likartade organisationer. Framställningen har

den 19 april 1945 överlämnats till 1944 års allmänna skattekommitté för att

tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt kommittén lämnade uppdraget.

Med en den 1 oktober 1946 dagtecknad skrivelse till statsrådet och chefen

för finansdepartementet har skattekommittén därefter överlämnat en

promemoria rörande avdragsrätt och skattskyldighet för medlemsavgifter

vid taxering. Vid promemorian fanns fogat ett av kommittén utarbetat förslag

till vissa författningsändringar, vilket torde få såsom Bihang fogas vid

statsrådsprotokollet för denna dag.

Över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,

kammarrätten, översiåthållarämbetet (med biläggande av ett av tillförordnade

taxeringsintendenten E. Hjohlman avgivet yttrande), länsstyrelserna i

Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och

Norrbottens län, mellankommunala prövningsnämnden, Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund, Stockholms handelskammare, handelskammaren

i Göteborg, 1946 års utredning rörande vissa organisationsfrågor inom utrikeshandeln,

Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

grossistförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges lantbruks förbund, 1945

års fiskeriutredning, Ostkustfisk, centralförening u. p. a., Svenska västkustfiskarnas

centralförbund, Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet

landsbygdens folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i

Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.

I en till Kungl. Maj :t ställd skrivelse den 23 december 1947 ha handelskamrarnas

nämnd m. fl. hemställt att — därest av särskilda skäl kommitténs

förslag icke ansåges böra läggas till grund för ett förslag till nya bestämmelser

rörande ämnet i dess helhet — Kungl. Maj :t i allt fall måtte

förelägga 1948 års riksdag förslag till en tillfällig lagstiftning av innebörd

att medlemmar i branschorganisationer tillerkändes rätt till avdrag för till

organisationerna erlagda avgifter. — Slutligen har Sveriges advokatsamfund

i skrivelse den 11 mars 1948, under åberopande av det förändrade läge som

genom den nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948 uppkommit

för samfundet och dess medlemmar, hemställt att förslag snarast

möjligt måtte föreläggas riksdagen till sådan ändring i skattelagstiftningen,

att advokat tillerkändes rätt till avdrag för av honom erlagda årsavgifter

till samfundet och den avdelning av samfundet, som han tillhörde.

Frågan om avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter har under

senare tid vid några tillfällen varit föremål jämväl för riksdagens uppmärksamhet.

Här må allenast hänvisas till bevillningsutskottets betänkande

nr 33 till 1948 års riksdag, vari utskottet — i anledning av väckta motioner

(II: 42 och 295) — understrukit angelägenheten av att Kungl. Maj :t föreläde

1949 års riksdag proposition med förslag till reglering av avdragsrätten

och skattskyldigheten för medlemsavgifter.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj:ts proposition nr 173.

9

II. 1944 års allmänna skattekommittés utredning och förslag.

Gällande rätt.

Skattekommittén framhåller inledningsvis, att de förut återgivna bestämmelserna

i anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen länge ansetts kunna

tolkas på två olika sätt, antingen så som om avsikten vore att utsäga

att medlemsavgifter av alla slag alltid vore att hänföra till levnadskostnader

eller så att allenast vanliga personliga medlemsavgifter vore att hänföra till

sådana kostnader. Kommittén berör därefter de olika skäl, som kunna åberopas

till stöd för respektive mening, och framhåller bland annat att ett

visst stöd för uppfattningen att medlemsavgifter alltid skulle vara att hänföra

till levnadskostnader möjligen kunde erhållas i förarbetena till gällande

skattelagstiftning. Kommittén anför härom:

19 § kommunalskattelagen motsvaras av 25 § i 1921 års kommunalskattekommiltcs

förslag. I specialmotiveringen till 25 § (SOU 1924:53, s. 404)

heter det: »I huvudsak överensstämmer kommitténs förslag med vad som

härutinnan gäller eller skall anses gälla---. I anvisningarna till 25 §

hava upptagits exempel på intäkter, som icke äro att räkna till skattepliktig

inkomst. De sålunda lämnade anvisningarna torde överensstämma med gällande

praxis.»

Vilken var då gällande praxis fråga om föreningsavgifter före 1928?

Det material ur vilket man kan hämta svar på denna fråga är ganska magert.

Ett aktiebolag (R. Å. 1913 ref. 147) erhöll avdrag för avgift till Svenska

arbetsgivareföreningen. Detta avgörande betingades av alldeles särskilda

omständigheter, och man torde kunna bortse från detsamma i detta sammanhang.

Ett bankbolag (R. Å. 1919, not. 117) erhöll avdrag för tillskott

till Svenska bankföreningen. Avdraget medgavs emellertid redan av kammarrätten

och frågan prövades icke i högsta instans. Avdrag för medlemsavgifter

medgavs icke i följande fall. En officer (R. Å. 1928, not. 689 och

690) för avgifter till officerskassa. Ett aktiebolag, partiaffär i ylle- och

bomull svävnader (R. Å. 1929, not. 1238) för avgifter till Svenska köpmannaförbundet,

Hälsingborgs handelsresandeförening, Sveriges manufakturgrossister

samt till Skånes handelskammare. Likaledes vägrades avdrag för

avgifter till fackförening och arbetslöshetskassa (R. Å. 1929, not. 911 och

912 samt 1931, not. 142). Skall man draga någon slutsats av dessa rättsfall

måste den bliva att avdrag i princip icke medgavs för medlemsavgifter.

För denna uppfattning talar också att avdrag för medlemsavgifter till Arbetsgivareföreningen

medgavs med 3 röster mot 2. Att rättsfallen äro så få

tyder möjligen även på att man icke ansåg saken äga någon större praktisk

betydelse. Det är först på senare tid, som organisationsväsendet svällt ut.

Beträffande frågan om skattskyldighet för emottagna avgifter framhåller

kommittén, att av praxis torde framgå att dessa i princip icke skulle

beskattas. Arbetslöshetsunderstöd, som av fackförening utbetalades till

medlem, beskattades däremot, till dess bestämmelser infördes om att sådana

konfliktunderstöd icke vore att hänföra till skattepliktig inkomst (nuvarande

åttonde punkten första stycket anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Kommittén erinrar vidare därom att frågan om beskattning av och avdragsrätt

för medlemsavgifter varit mycket svår att bemästra för beskaltningsnämnderna.

Åtminstone vad anginge förvärvskällan rörelse torde avdrag

i regel ha medgivits för avgifter, som kunnat hänföras till utgifter i

förvärvskällan. Kommittén fortsätter:

Först genom några av regeringsrätten år 1944 och 1945 meddelade utslag,

synes frågan hava blivit löst, såvitt angår rätt till avdrag för medlemsavgifter

och dä på ett sätt som torde avvika från vad som kan antagas allmänt

hava tillämpats av beskattningsnämnderna. Genom utslag den 11 oktober

1944 (R. Å. 1944, ref. 52) förklarade regeringsrätten sålunda, att medlemmar

i Sveriges advokatsamfund icke kunde medgivas rätt till avdrag för

medlemsavgifter till samfundet. Regeringsrättens ståndpunkt torde klart

komma fram i motiveringen: »Enär på grund av stadgandet i punkt 1 av anvisningarna

till 20 § kommunalskattelagen avdrag för ifrågavarande avgifter

till advokatsamfundet icke lagligen kan medgivas vid N. N:s taxering,

ändå att utgiften föranletts av hans advokatverksamhet» etc. Att samma

regler skola gälla för juridiska personer torde framgå av Regeringsrättens

utslag den 16 mars 1945 (R. Å. 1945, not. 334), som gällde avdrag för medlemsavgifter,

vilka Svenska lantmännens riksförbund, förening u. p. a. utbetalt

till Svenska lantbruksförbundet. Genom att sammanställa dessa två

regeringsrättens avgöranden med några tidigare rättsfall, vilka fortfarande

synas äga giltighet, nämligen det i R. Å. 1934, som nr 18 refererade utslaget

angående Södra Sveriges ångpanneförening samt det i R. Å. 1913, ref. 147

angivna utslaget angående avdrag för medlemsavgifter till Svenska arbetsgivareföreningen,

torde man kunna sluta sig till att gällande rätt är, att avdragsrält

för utgivaren föreligger endast, om avgifterna med hänsyn till

grunderna för deras utgivande äro att likställa med arvode för åtagna arbetsuppgifter

eller äro att anse såsom försäkringspremier. Avdragsrätt för

medlemsavgifter i egentlig bemärkelse skulle alltså icke föreligga. Regeringsrätten

synes sålunda hava anslutit sig till uppfattningen att bestämmelserna

i 20 § med anvisningar utgör hinder för avdragsrätt för föreningsavgifter

över huvud taget. Denna uppfattning styrkes av utgången i ett mål,

i vilket Regeringsrätten meddelat utslag den 24 augusti 1945 (R. Å. 1945,

not. 710). I detta mål vägrade nämligen Regeringsrättens majoritet (3 ledamöter)

med samma motivering som i advokatmålen avdrag för avgifter till

Stockholms köpmannaförening och Sveriges konfektionsindustriförening.

En ledamot ansåg att med hänsyn till vad som i målet blivit upplyst rörande

föreningarnas ändamål och verksamhet att såväl avgiften till köpmannaföreningen

som till konfektionsindustriföreningen varit avdragsgill. En femte

ledamot ansåg att avdrag borde medgivas för avgiften till köpmannaföreningen.

Av dessa avgöranden torde man, fortsätter kommittén, kunna draga den

slutsatsen, att frågan om arten av de prestationer, som lämnades av ifrågavarande

föreningar, tillmätts en avgörande betydelse. Det vore icke alldeles

utslutet, att den slutliga utgången i det av regeringsrätten den 24 augusti

1945 avgjorda målet blivit en annan, därest icke av stadgarna framgått, att

föreningarna vid sidan av direkt servieelämnande verksamhet även verkade

som kommersiella intresseorganisationer. Det syntes nämligen ligga närmast

tillhands att tolka majoritetens i regeringsrätten ståndpunkt så, att

för avdragsrätt förutsattes, att föreningsavgiften i sin helhet vore att anse

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

som en -utgift för viss eller vissa prestationer, för vars fullgörande medlem

eljest kunde antagas hava fått ikläda sig utgifter, som blivit avdragsgilla i

hans rörelse.

Kommitténs förslag.

Kommittén framhåller, att praxis sålunda äntligen utformat klara linjer

till ledning för behandling av medlemsavgifter i beskattningshänseende beträffande

det övervägande antalet föreningar och sammanslutningar. Kommittén

anför vidare, att det torde kunna antagas att en väsentlig minskning

komme att ske i det stora antal skatteprocesser, som föranletts av

svårigheterna att tolka hithörande bestämmelser. Tvivelaktiga gränsfall

funnes doek alltjämt och fråga vore om tillfredsställelsen över den numera

vunna klarheten i lagtolkningen vore helt oblandad. Det måste nämligen

förefalla den skattskyldige obilligt med lagbestämmelser av sådan innebörd,

att en utgift skulle betraktas såsom en levnadskostnad även om den kanske

helt eller till 90 procent vore att anse såsom en utgift för intäkternas förvärvande

och bibehållande. Ett stort antal branschsammanslutningar och

liknande föreningar och organisationer vore ju till sin natur i huvudsak en

organisationsform, som skulle bära sådana kostnader, vilka medlemmarna

eljest själva måste bestrida.

Kommittén övergår därefter till en närmare undersökning av de ändrade

bestämmelser i avseende å avdragsrätt och skatteplikt för avgifter till

branschorganisationer, som skulle kunna ifrågakomma.

Kommittén, som i sin promemoria lämnat en redogörelse jämväl för viss

utländsk rätt, påpekar bland annat, att i Danmark praktiserades ett system

av i stort sett den innebörden, att man vid beräkningen av avdragsrätten

för föreningsavgifter undersökte hur mycket av avgiften, som av föreningen

användes till avdragsgilla utgifter, varefter medlemmen medgåves avdrag

med ett däremot svarande belopp. Kommittén framhåller till en början^

att en lösning av problemet efter de danska linjerna i förstone kunde

synas tilltalande. Den svenska taxeringsorganisationen saknade emellertid

den viktigaste förutsättningen för att kunna gå i land med ett sådant system,

nämligen ett centralt beskattningsorgan, som kunde företaga nödvändiga

undersökningar och giva direktiv. Om man intörde ett system liknande

det danska utan att äga tillgång till ett centralt direktivgivande organ,

skulle skattedomstolarna antagligen flera år framåt fullständigt översvämmas

av mål rörande denna fråga och man kunde ändå riskera, att

någon enhetlig tillämpning aldrig skulle bliva helt genomförd.

Sedan kommittén härefter erinrat om att en av stötestenarna vid eu eventuell

reform vore att avkall icke torde kunna göras på kravet på reciprocitet

mellan avdragsrätt och skatteplikt — utom där fråga vore om avgifter,

som hade karaktären av försäkringspremier — fortsätter kommittén:

En av orsakerna till att reglerna om beskattning av medlemsavgifter erhållit

sin nuvarande utformning torde ju vara svårigheten att passa in

medlemsavgifterna under någon förvärvskälla för mottagaren. Problemet

kompliceras ytterligare av svårigheten att särskilja avgifter av sådan art,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

att de icke äro avdragsgilla hos utgivaren, från sådana avgifter, vilka böra

beskattas hos mottagaren samt att finna eu formel, som klart säger var

gränsen går mellan de båda olika slagen av avgifter. Följande lösning synes

tänkbar. En förutsättning för avdragsrätt måste vara att avgiften utgör

en nödvändig utgift för intäkternas förvärvande och bibehållande. Till besvarande

uppställer sig då frågan vad som skall avses med nödvändig utgift?

För affärsmannen kan t. o. in. avgifter till ordenssällskap och klubbar

föiefalla vara sådana nödvändiga utgifter. De giva honom en möjlighet

att upprätthålla gamla och knyta nya affärsförbindelser. Givetvis måste

emellertid dylika avgifter anses vara av den art alt de icke böra vara avdragsgilla

för utgivaren. Om däremot avgiften utgår till sammanslutning,

som har till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska

intressen i viss förvärvskälla eller till sådan förening, som den skattskyldige

måste tillhöra för att tå utöva viss ekonomisk verksamhet eller utöva

verksamheten på visst sätt, synes avgiften icke vara av sådan art, att den

bör beskattas hos utgivaren.

Om man med det nu sagda skulle kunna anse sig hava löst problemet,

när avdragsrätt i princip bor föreligga för medlemsavgifter, återstår dock

frågan om skatteplikt hos mottagaren. Eftersom man som sagt icke kan

giva avkall på kravet på huvudprincipen om reciprocitet mellan avdragsrätt

och skatteplikt, är mottagarens skattskyldighet för avgiften eu ytterligare

förutsättning för utgivarens avdragsrätt. För att medlemsavgiften

skall kunna beskattas hos mottagaren, måste den utgöra intäkt i en av

mottagaren bedriven verksamhet, som kan inordnas under någon förvärvskälla.

Det äi väl emellertid löga sannolikt alt man kan finna någon sammanslutning

av den typ det nu är fråga om, som bedriver sådan verksamhet,

att medlemsavgifter i egentlig bemärkelse skulle kunna anses utgöra

intäkt i särskild förvärvskälla. Enda möjligheten att komma förbi denna

svårighet synes vara att göra en konstruktion och förklara, att skattskyldighet

för influtna medlemsavgifter föreligger för föreningar, som visserligen

icke driva näring, varmed följer bokföringsskyldighet, men som hava

till huvudsakligt ändamål att bedriva verksamhet som befrämjar medlemmarnas

ekonomiska intressen i viss förvärvskälla eller äro av sådan natur

att medlemskap i föreningen är en nödvändig förutsättning för bedrivande

av viss förvärvsverksamhet eller för bedrivande av sådan verksamhet på

visst sätt. Det kan givetvis diskuteras hur mycket, som bör inläggas i kravet

på »huvudsakligt ändamål». Det synes emellertid rimligt att anse att en

förening, vars verksamhet till åtminstone 75 procent är direkt servicelämnande,

uppfyller detta krav.

Kommittén framhåller vidare, att mottagaren borde få från influtna

medlemsavgifter göra avdrag för utgifter för bedrivande av den verksamhet,

som motiverat avdragsrätten för medlemsavgiften. För övrigt borde

samma beskattningsregler och skattesatser, som gällde för ekonomiska föreningai,

äga motsvarande tillämpning beträffande nu ifrågavarande sammanslutningar.

Med avseende å frågan om vilka föreningar, som bedreve

sådan verksamhet som nyss sagts, uttalar kommittén, att något generellt

svar hära icke kunde givas. Man vore tyvärr nödsakad att hänvisa till en

Provning från fall till fall med ledning av sammanslutningens stadgar och

verksamhet. Möjligen kunde man dock våga hoppas att skatteprocessernas

antal icke skulle bliva alltför stort, ty dels vore ju flertalet fall ganska

självklara och dels kunde man tänka sig möjligheten av att beträffande

tveksamma fall enstaka mal avgjordes med förtursrätt i alla instanser.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 173.

13

Kommittén övergår härefter att behandla avgifter till arbetsgivareföreningar,

fackföreningar och därmed jämställda sammanslutningar. Kommittén

konstaterar därvid inledningsvis, att enligt allmänt språkbruk torde

med fackförening förstås en av arbetstagare bildad fortbestående sammanslutning

med huvudsaklig uppgift att tillvarataga medlemmarnas intressen

rörande arbets- och lönevillkoren, medan till begreppet arbetsgivareförening

hänfördes varje sammanslutning med huvudsaklig uppgift att tillvarataga

arbetsgivares intressen i förhållande till arbetstagarna. Kommittén anför

härefter:

Beträffande fackföreningarna — som sådana få jämväl likartade sammanslutningar

av tjänstemän anses — och arbetsgivareföreningarna träda

alldeles särskilda förhållanden i förgrunden. Dessa sammanslutningars ändamål

är att utöva en verksamhet, som är av försäkringsteknisk natur eller

i varje fall av sådan natur, som står försäkringsväsendet nära. De avgifter,

som erläggas av medlemmarna, vare sig dessa äro arbetstagare eller arbetsgivare,

synas därför böra i beskattningshänseende underkastas samma behandling,

som gäller för försäkringsverksamhet i allmänhet. Den svenska

skattelagstiftningen lämnar i detta avseende två alternativ, antingen äro

försäkringspremier icke avdragsgilla vid taxeringen och utfallande belopp

icke skattepliktiga eller också äro premierna avdragsgilla och utfallande belopp

skattepliktiga. Dylika synpunkter hava också kommit till uttryck, då

det gällt beskattning av avgifter till fackföreningar och arbetsgivareföreningar.

Vad först angår fackföreningarna tillämpas den förstnämnda principen

d. v. s. avdrag medgives icke för avgiften och det till medlemmarna utbetalade

understödet beskattas icke. Fackföreningen är icke skattskyldig för

avgifterna. Beskattning sker alltså i princip en gång, nämligen hos utgivaren

av avgiften.

Avgifter till arbetsgivareorganisationerna behandlas i beskattningshänseende

enligt den andra av ovannämnda principer. Medlemmen erhåller sålunda

avdrag för avgiften men är skattskyldig för bidrag, som utgår i händelse

av arbetskonflikt. Mottagaren är icke skattskyldig för avgiften. Principiellt

sker beskattning alltså även i detta fall en gång.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att en beskattning enligt de ovan

angivna försäkringsrättsliga principerna icke blir helt genomförd i den

praktiska tillämpningen. Exempelvis medgives avdrag för avgifter, som

skattskyldig på grund av sin tjänst erlagt för egen eller efterlevande familjs

pensionering, men belopp som på grund av försäkringen utfalla torde ofta

till betydande del undgå beskattning, enär försäkringstagaren vid den tidpunkt

pensionsförsäkringen utfaller mången gång icke åtnjuter annan inkomst,

varigenom pensionsförsäkringen sålunda i viss utsträckning kommer

att konsumeras av ortsavdrag. Samma förhållande gäller fackföreningsavgifter,

å vilka skatt faktiskt ofta icke uttages just på grund av den skattskyldige

tillkommande ortsavdrag. Motsvarande gäller beträffande till arbetsgivare

utbetalat konfliktbidrag som sålunda kan i viss utsträckning

komma att konsumeras av arbetsgivaren tillkommande värdeminskningsavdrag

in. in. Härtill kommer, att en förutsättning för utbetalning och sålunda

även för beskattning är, all konflikt uppkommit.

Kommittén uttalar sammanfattningsvis, atl försäkringslekniska synpunkter

konsekvent tillämpats, då det gällt den skatterättsliga behandlingen av

såväl medlemsavgifter som konfliktunderstöd både beträffande arbetare
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 173.

och arbetsgivareorganisationer. Kommittén övergår därefter till att analysera

arten av den verksamhet, som dessa organisationer bedriva. Kommittén

framhåller, att föreningarnas utgifter vore av två slag, nämligen dels sådana

som utgjorde direkta omkostnader för försäkringsverksamheten och

dels sådana som utgjorde ersättning för vissa kanslikostnader. De senare

— vilka till övervägande del utgjorde kostnader för de för avtalsförhandlingar

nödvändiga organen — torde särskilt vad arbetareorganisationerna

anginge uppgå till betydande belopp. Syftet med dessa organ vore emellertid

att på för parten bästa möjliga villkor kunna uppnå en överenskommelse

och därigenom förhindra konflikt eller med andra ord att söka undvika

att en sådan situation inträdde, att föreningen enligt de försäkringssynpunkter,

som karakteriserade föreningens verksamhet, nödgades utbetala

försäkringssummorna d. v. s. konfliktunderstöden. Även kanslikostnaderna

måste sålunda anses hänförliga till försäkringsverksamheten på samma

sätt som t. ex. då ett brandstodsbolag anställde särskilda inspektörer med

uppgift att vidtaga åtgärder i syfte att förebygga uppkomsten av eldsvådor.

Även med beaktande av arbetareorganisationernas verksamhet, i vad den avsåge

att tillhandahålla avtalsorgan, måste den anses till huvudsaklig del utgöra

sådan försäkringsmässig verksamhet som tidigare angivits. Samma

synpunkter torde kunna göras gällande beträffande arbetsgivareorganisationernas

kanslikostnader.

Kommittén framhåller därefter, att anledning syntes föreligga att beträffande

båda de ifrågavarande slagen av organisationer fortfarande anlägga

försäkringstekniska synpunkter vid beskattningens utformning. Ett ytterligare

stöd för denna ståndpunkt vore att vinna genom en undersökning hur

en tillämpning av de regler, som kommittén i det föregående föreslagit beträffande

beskattning av medlemsavgifter, skulle verka beträffande avgifter

till fackföreningar och arbetsgivareorganisationer. Dessa regler tillämpade

på fackföreningarna skulle innebära, att avgiften finge avdragas av medlemmen

och beskattas hos föreningen, medan konfliktunderstödet finge avdragas

hos föreningen och beskattas hos medlemmen. För medlemmen

skulle detta innebära vissa nackdelar eftersom han lättare torde kunna bära

beskattningen, då han erlade avgiften, än då han vid konflikt uppbure understöd.

Å andra sidan borde emellertid bemärkas, att konfliktunderstödet

kunde antagas i stor utsträckning bliva beskattat efter lägre procent än

avgiften och kunde även undgå beskattning helt i de fall det konsumerades

av ortsavdrag o. d. För föreningen skulle en anordning som denna emellertid

icke vara till fördel, vilket framginge av en av kommittén verkställd

undersökning beträffande ett antal fackförbund, vilkas taxeringar enligt

dessa regler skulle bliva mycket höga. Därtill komme att avdragsrätten för

understöd, som utbetalades vid konflikt, i regel endast delvis kunde utnyttjas

vid taxeringen. Om man däremot införde samma beskattningsregler för

fackföreningsavgifter, som i praktiken nu tillämpades beträffande avgifter

till Svenska arbetsgivareföreningen, skulle detta icke innebära någon ändring

i fackföreningarnas beskattning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

15

Kommittén anför i detta sammanhang, att arbetareorganisationerna hade

omkring 1 060 000 medlemmar och tjänstemannaorganisationerna cirka

200 000 medlemmar. Sammanlagda beloppet av inbetalta avgifter torde uppgå

till omkring 60 miljoner kronor för år.

Kommittén uttalar därefter som sin uppfattning, att frågan om den skatterättsliga

behandlingen av ifrågavarande avgifter borde — i motsats till vad

hittills gällt — i sin helhet regleras genom lagstiftning. Båda de hittills

tillämpade beskattningsformerna syntes vara ur allmän synpunkt acceptabla

och enligt kommitténs förmenande borde beskattningen även i fortsättningen

ske enligt försäkringstekniska grunder. Beträffande den skatterättsliga

behandlingen av avgifter till arbetsgivareorganisationerna syntes

det kommittén, som om denna borde lösas på sätt hittills varit fallet i praxis.

Det torde nämligen falla sig naturligt, att avgiften betraktades som en omkostnad

i rörelsen och i händelse av konflikt utbetalade bidrag som en intäkt

i densamma.

Frågan om beskattningen av avgifter till arbetare- och tjänsteinanaorganisationer

syntes vara mera tveksam. Som av det tidigare anförda framginge,

talande skäl både för och emot ett bibehållande av den nuvarande beskattningsformen.

Då emellertid avgifter till sistnämnda organisationer och till

arbetsgivareorganisationer hade likartad karaktär, syntes det vara mest logiskt

om beskattningen skedde efter en och samma princip. Kommitténs

föresloge därför, att beskattningen av avgifter till arbetare- och tjänstemannaorganisationer

skulle ske efter samma metod som beträffande avgifter

till arbetsgivareorganisationer hittills gällt och av kommittén föreslagits

fortfarande skola gälla, d. v. s. att avdrag medgåves för avgiften och

beskattningen skedde först då bidrag i händelse av konflikt utbetalades från

föreningen.

Kommittén tillägger, att det funnes vissa sammanslutningar, vilka icke

kunde betecknas såsom rena fackföreningar eller rena arbetsgivareföreningar.

Såsom exempel härå omnämner kommittén Riksförbundet landsbygdens

folk. Kommittén anför vidare härom:

Denna sammanslutnings uppgifter och ändamål äro mycket skiftande

och torde kunna sammanfattas såsom avseende ekonomisk intresseorganisation,

facklig organisation, kulturell upplysningsverksamhet, sociala uppgifter

och serviceorganisation, konsultationer in. in.

I den mån denna sammanslutning tillvaratager de medlemmars intressen,

vilka mot ersättning utföra exempelvis skogsarbete för annans räkning,

har sammanslutningen en fackförenings karaktär. I den mån återigen

sammanslutningen tillvaratager de självständiga jordbrukarnas intressen

av till exempel prisläge o. dyl. gentemot konsumenterna av jordbruksprodukter,

föreligger eu förening för tillvaratagande av medlemmarnas ekonomiska

intressen såsom näringsidkare.

I fall av denna art synes lämpligen böra så förfaras, att sammanslutningen

må behandlas enligt reglerna för de fackliga organisationerna, i vad dess

verksamhet avser uppgifter, som enligt vad ovan angivits äro karakteristiska

för fackföreningar. Härvid förutsättes dock att eu klar uppdelning

äger rum, varigenom denna del av verksamheten kan redovisas och i beskattningshänseende

behandlas för sig.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kunql. Maj.ts proposition nr 173.

Slutligen må här påpekas, att av det av kommittén framlagda förslaget

till författningsändringar framgår att — efter ett genomförande av förslaget

— även arbetsgivareföreningar, fackföreningar och därmed jämställda

sammanslutningar skulle beskattas efter samma norm som ekonomiska föreningar.

Mot förslaget i denna del har emellertid ledamoten av kommittén

herr Strand anmält avvikande mening och som sin uppfattning uttalat, att

skatten för dessa sammanslutningar borde beräknas efter samma grunder

som gälla för t. ex. ideella föreningar i allmänhet.

Inverkan å skatteunderlaget m. m.

Kommittén har även något berört den inverkan å skatteunderlaget, som

bleve en följd av ett genomförande av kommitténs förslag. Sålunda framhålles

att de för branschorganisationerna föreslagna reglerna skulle beröra

ett myckt stort antal skattskyldiga. Såsom belysande exempel kunde åberopas

uppgifter från några av de organisationer, som sorterade under Sveriges

lantbruksförbund. Svenska mejeriernas riksförening omfattade 20

mejeriförbund med 9 mejerifusioner med 228 861 medlemmar, Sveriges

slakteriförbund hade 37 föreningar med 226 442 medlemmar, Svenska lantmännens

riksförbund hade 23 centralföreningar, 783 föreningar och 92 904

medlemmar o. s. v. Därefter anföres:

Eftersom på sätt ovan anförts avdrag för medlemsavgifter till de föreningar,

som komme att beröras av en sådan reform, som här ifrågasatts, i

praxis i regel medgivits, kommer denna reform sannolikt icke att föranleda

minskning i skatteunderlaget, beräknat efter de t. o. in. 1944 gällande grunderna.

I förhållande till det skatteunderlag, som beräknas i överensstämmelse

med den lagtillämpning, som kommit till uttryck i de senast meddelade

prejudikaten, skulle däremot ifrågavarande reform komma att medföra

en viss minskning i skatteunderlaget. Huru stor minskningen skulle

bliva kan icke beräknas utan närmare utredning. En sådan utredning synes

emellertid stöta på vissa svårigheter. Först och främst måste den på grund

av materialets vidlyftighet bliva ganska tidsödande och kostsam. Därtill

kommer, att de siffror man kan få fram, icke torde bliva av allt för stort

värde vid bedömningen av denna fråga. Det blir nämligen dels omöjligt att

i detalj pröva avdragsrätten för stora utgiftsposter och dels kan man räkna

med att de föreningar — vilka icke av särskild anledning måste fondera

medlemsavgifter — komma att avpassa sina avgifter så att något nämnvärt

överskott icke uppstår. En omständighet, som icke får förbises i detta sammanhang

är, att man torde kunna utgå från, att om ändring ej vidtages, gällande

regler i praktiken komma att kringgås genom omläggning av medlemarnas

bidrag så att de bliva avdragsgilla utgifter i rörelsen in. in. En minskning

av skatteunderlaget skulle man alltså under alla förhållanden nödgas

räkna med.

Kommittén, som uttalat att en närmare utredning om inverkan på skatteunderlaget

av anförda skäl icke vore absolut erforderlig, redovisar dock

vissa av kommittén verkställda stickprovsundersökningar. Sålunda anför

kommittén:

Sveriges industriförbund debiteras på grundval av 1945 års taxering sammanlagt

omkring 17 000 kronor i statlig och kommunal skatt. Om de före
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173-

17

slagna reglerna tillämpats hade skatten i stället blivit omkring 80 000 kronor.

Motsvarande siffror för Sveriges Köpmannaförbund äro 1 000 kronor

och 8 000 kronor och för Stockholms Handelskammare 8 000 kronor och

15 000 kronor. I synnerhet siffrorna för de beräknade skatterna få tagas

med en viss försiktighet då möjlighet saknats att i detalj pröva avdragsgillheten

av betydande utgiftsposter.

Vad härefter angår de bestämmelser, som kommittén föreslagit i fråga om

avgifter till fackföreningar och därmed jämställda organisationer, framhåller

kommittén, att ett genomförande av bestämmelserna skulle ur fiskalisk

synpunkt sakna större betydelse, då inverkan på skatteunderlaget bleve

ganska oväsentlig.

Kommittén påpekar slutligen, att det föreslagna förfarandet, därest det

genomfördes, i någon mån komme att bidraga till en ytterligare kornplicering

av såväl taxerings- som uppbördsförfarandet. Enligt kommitténs

förmenande skulle detta dock icke bliva fallet i sådan grad, att denna omständighet

borde tillmätas någon avgörande betydelse vid spörsmålets bedömande.

III. Remissyttrandena.

Kommitténs förslag om ändrade bestämmelser rörande avdragsrätt och

skatteplikt för medlemsavgifter tillstyrkes i huvudsak eller lämnas i

vart fall utan erinran i flertalet avgivna yttranden. Endast länsstyrelsen i

Östergötlands län avstyrker förslaget i dess helhet, överståthållarämbetet

uttalar som sin mening, att med genomförandet av förslaget i vad det

avsåge ändrade bestämmelser rörande avgifter till branschorganisationer

borde anstå i avbidan på utredning om införandet i taxeringsorganisationen

av ett centralt direktivgivande organ. Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar

sig även mot kommitténs förslag i sistnämnda del, medan länsstyrelsen i

Värmlands län, mellankommunala prövningsnämnden och Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund avstyrka eller framställa erinringar mot

de föreslagna reglerna beträffande avgifter till arbetsgivare- och fackföreningar.

Härutöver göras i åtskilliga av de avgivna yttrandena invändningar

i särskilda hänseenden mot det framlagda förslaget.

Från remissyttrandena må i övrigt följande här återgivas.

I flertalet remissyttranden understrykes, att det vore materiellt befogat

med bestämmelser av i princip den innebörd, som

kommittén föreslagit. Sålunda påpekar t. ex. länsstyrelsen i Uppsala

län, att det vore med rättvisa och billighet överensstämmande att medgiva

avdrag för avgifter till förening eller sammanslutning, som hade till

huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen i viss

förvärvskälla eller som den skattskyldige måste tillhöra för att få utöva

viss förvärvsverksamhet eller utöva sådan verksamhet på visst säl t. Länsstyrelsen

i Kristianstads län påpekar, att det måste framstå såsom i hög

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 173.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 173.

grad obilligt, att avdrag för medlemsavgifter icke kunde medgivas i sådana

fall, där avgiften helt eller till sin huvudsakliga del vore att betrakta såsom

utgift för viss eller vissa prestationer, för vars fullgörande medlemmen eljest

kunde antagas ha fått kläda sig utgifter, som blivit avdragsgilla i hans

rörelse. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, bland annat,

att nuvarande praxis måste betraktas som ett avsteg från principen om skatt

efter förmåga. Även länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig finna ett genomförande

av förslaget vara en akt av rättvisa. Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund framhåller som sin uppfattning — dock endast med avseende

å avgifter till branschföreningar — att nuvarande bestämmelser icke

blott strede mot det allmänna rättsmedvetandet utan även vore sakligt

oriktiga.

Industriförbundet och Stockholms handelskammare erinra om att det

karakteristiska för näringsorganisationernas verksamhet vore, att dessa

kollektivt ombesörjde vissa uppgifter för medlemmarnas räkning, som dessa

eljest var för sig skulle varit nödsakade att fullgöra såsom ett led i utövandet

av rörelsen. Det låge i sakens natur, att en avsevärd utgiftsbesparing vunnes

genom arbetsuppgifternas koncentration till organisationerna och att

företagets intressen därigenom ofta kunde mera effektivt tillvaratagas. I

stället för medlemsavgifter skulle företaget, därest ifrågavarande arbetsuppgifter

icke fullgjordes av organisationerna, nödgas vidkännas långt större

utgifter i främsta rummet för den — fast anställda eller tillfälligt anlitade

— personal som bleve erforderlig för arbetets utförande. Sedan industriförbundet

och handelskammaren som sin mening uttalat, att nuvarande bestämmelser

beträffande ifrågavarande avgifter icke rimligen kunde bibehållas,

framhålles att samma borde gälla beträffande avgifter, som av arbetsmarknadens

parter erlades till vederbörande organisationer. Liksom avgifterna till

arbetsgivareföreningar utgjorde driftkostnad för företagen, måste med nuvarande

förhållanden på arbetsmarknaden de avgifter, som arbetarna erlade

till sina fackföreningar, anses hänförliga till utgifter för arbetsinkomstens

förvärvande och bibehållande.

En mot det nu återgivna i viss mån avvikande uppfattning anmäler länsstyrelsen

i Gävleborgs län, vilken som eget yttrande åberopar innehållet i

en av taxeringsintendenten i länet avgiven promemoria; i promemorian anföres:
Nu

synes mig frågan vara, om lagstiftningen bör ändras i anledning av

den obillighet, som kan synas föreligga, eller om icke det ekonomiska

livet självt har möjligheter reagera på sådant sätt att anmärkta obillighet

elimineras i skälig utsträckning. För min del tror jag på det sistnämnda

alternativet och finner det vid ett vägande av de båda alternativen vara att

föredraga. Det har redan kunnat spåras en viss tendens till att branschföreningar

och sammanslutningar minska de egentliga medlemsavgifterna och

i stället debitera medlemmarna för lämnad service. På denna väg lära väl

medlemmarna även med nuvarande lagstiftning och praxis kunna tillgodoföra

sig avdrag för serviceutgifter, medan sammanslutningarna bli skattskyldiga

för motsvarande intäkter. Åtminstone när servicerörelsen nått en

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

19

viss omfattning, lärer väl sammanslutningen ock kunna taxeras som ekonomisk

förening, även om den icke är registrerad som sådan. Erforderlig

kontroll synes också kunna etableras från taxeringsmyndigheternas sida.

I några remissyttranden förklaras visserligen det av kommittén framlagda

förslaget vara i princip materiellt grundat, varemot betänkligheter

ur andra synpunkter anföras in o t förslagets

genomförande. Sålunda, gör överståthållarämbetet i sitt

yttrande gällande, att det komme att möta betydande svårigheter att få till

stånd ett enhetligt bedömande av avdragsrätten beträffande avgifter till de

olika slagen av sammanslutningar av näringsidkare och yrkesutövare. Detta

följde redan därav att frågan om avdragsrätt i första hand skulle prövas av

de taxeringsnämnder, som hade att behandla de olika medlemmarnas deklarationer,

samt att avsevärd tid komme att förflyta, innan några vägledande

prejudikat hunnit meddelas i sista instans. Vidare komme det för en riktig

gränsdragning mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla avgifter ofta icke

att vara tillräckligt med en granskning av sammanslutningens stadgar utan

det torde i ett betydande antal fall vara nödvändigt att verkställa en undersökning

angående den av sammanslutningen faktiskt bedrivna verksamheten.

Då taxeringsnämnderna som regel saknade möjlighet att verkställa en

dylik undersökning, aktualiserade det framlagda förslaget frågan om inrättandet

av ett centralt organ med befogenhet att verkställa dylika undersökningar

och lämna beskattningsnämnderna direktiv. Med hänsyn härtill syntes

det ämbetet lämpligt, att med genomförandet av förslaget angående avdragsrätt

och skattskyldighet för avgifter till branschsammanslutningarna

finge anstå i avbidan på utredning rörande frågan om inrättandet av ett

dylikt centralt organ.

I detta sammanhang må anföras att jämväl i åtskilliga andra yttranden —

så t. ex. i de yttranden som avgivits av länsstyrelserna i Kristianstads, Gävleborgs

och Norrbottens län samt av Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund

och handelskammaren i Göteborg — understrykes det nödvändiga eller

önskvärda i att man samtidigt med ett genomförande av kommitténs förslag

tillskapar ett direktivgivande centralt organ.

Länsstyrelsen i Värmlands län erinrar om att inom de flesta fackföreningar

förmedlades även arbetslöshetsförsäkring. Premie för sådan försäkring

vore (utöver det särskilda 200-kronorsavdraget) icke avdragsgill, medan å

andra sidan på grund av sådan försäkring utfallande belopp i annan form

än livränta ej heller utgjorde skattepliktig inkomst. Det skulle för den skaltskyldige

framstå såsom oförståeligt, att han skulle beskattas för konfliktunderstöd

men icke för belopp, som han erhölle från sin fackförening i form

av arbetslöshetsunderstöd. Länsstyrelsen säger sig även vilja framhålla de

svårigheter i uppbördshänseende, som den föreslagna ändringen av beskattningsreglerna

oundvikligen syntes komma att medföra. Å understöd vid

arbetskonflikt skulle preliminär skatt uttagas, men med hänsyn (ill existensminimum

komme detta säkerligen att i övervägande antalet fall icke låta

sig göra. Härvid måste uppstå avsevärda besvärligheter för de lokala skatte
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 173.

myndigheterna, och om även svårigheterna härutinnan delvis skulle kunna

undvikas genom beslut av generell räckvidd om undantag från skyldigheten

att verkställa skatteavdrag å de ifrågavarande understödsbeloppen, komrne

dock att som verkan av den föreslagna ändringen i reglerna om beskattning

av fackföreningsavgifterna kvarstå ett säkerligen rätt stort antal fall

av icke önskvärd skatteeftersläpning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker särskilt den ökning i beskattningsnämndernas

arbetsbörda, som bleve en följd av förslagets genomförande.

Antalet skattskyldiga, som berördes av förslaget i denna del, vore

mycket stort. Det låge i öppen dager, att arbetet för beskattningsnämnderna

att kontrollera de verkställda avdragen för dessa avgifter bleve betungande.

Härjämte måste det även kontrolleras, att mottaget konfliktbidrag redovisats

i deklarationen. Vidare komme taxeringsuppgifterna å utbetalade understöd

att medföra en ytterligare ansvällning av det redan nu så omfattande

och många gånger svårbemästrade taxeringsmaterialet.

Även T axcringsnåmndsordför andenas riksförbund anför, att praktiska

skäl avgjort talade för att någon ändring i vad som nu gällde för avgifter

till fackföreningar icke vidtoges. Ett oeftergivligt villkor för att avdrag

skulle medgivas vore ju nämligen, att fackföreningarna årligen till vederbörande

taxeringsnämnd lämnade uppgift för varje medlem om storleken

av den avgift han under året erlagt, vilket skulle åsamka fackföreningarna

icke ringa och i grund och botten meningslöst merarbete. Även vid taxeringen

skulle ett icke helt ringa merarbete uppkomma, visserligen av okvalificerad

art men dock tidsödande och därigenom hinderligt för annan och ofta viktigare

granskning. Vidare skulle differensen mellan preliminärt uppburen

och slutlig skatt tendera att bli större om avdrag medgåves, vilket vore långt

ifrån önskvärt. Därtill komme att om utgående understöd skulle beskattas,

detta komme att drabba en arbetstagare vid en tidpunkt, då han hade den

minsta skattekraften.

Mellankommunala prövningsnämnden säger sig finna anledning till erinran

ur principiell synpunkt mot förslaget i vad det avser beskattningen

av arbetsgivareföreningar och fackföreningar. Kommittén hade jämställt

den verksamhet, som bedreves av sådana föreningar, med försäkringsrörelse.

Föreningarna skulle icke vara skattskyldiga för influtna medlemsavgifter.

Däremot hade skattskyldigheten för ränteavkastningen å fonderade medlemsavgifter

bibehållits, vilket icke syntes överensstämma med gällande regler

för beskattning av jämförbar försäkringsrörelse. — Prövningsnämnden

erinrar vidare därom, att kommittén icke berört de skatteproblem, som uppstode

då ifrågavarande föreningar disponerade sina medel för ändamål, som

ej hade direkt samband med försäkringsrörelsen. Att såväl arbetsgivareföreningen

som landsorganisationen anslagit betydande belopp till humanitära

ändamål, hade framgått av uppgifter i dagspressen. Därjämte torde avsevärda

utbetalningar av politisk natur ha förekommit, bl. a. i form av bidrag

till politiska partier och till vissa tidningar. Bestämmelser att utbetalningar

s. 21 Kontrollera mot PDF

■Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

21

av berörd natur skulle upptagas till beskattning hos den utbetalande föreningen

torde därför böra införas.

Likartade synpunkter framföras i de yttranden, som avgivits av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län samt av Sveriges Inntbruksförbund och

Riksförbundet landsbygdens folk. Sålunda anför sistnämnda organisation

bl. a. följande:

Emellertid kan det ifrågasättas om icke ur rättvisesynpunkt kravet på

reciprocitet mellan avdragsrätt och skatteplikt borde upprätthållas även

i fråga om de fackliga organisationerna. De föreslagna reglerna för fackliga

organisationer synas nämligen kunna medföra att influtna medlemsavgifter

användas till ändamål, som ligga vid sidan av organisationens egentliga uppgifter

utan att medlen någonsin bli beskattade vare sig hos medlemmen eller

organisationen. Detta skulle kunna undvikas, därest den fackliga organisationen

i likhet med en ekonomisk intresseorganisation bleve skattskyldig

för influtna avgifter men finge göra avdrag för alla med verksamheten sammanhängande

omkostnader samt dessutom för medel, som avsattes till stödfond.

I den mån medel uttoges ur stödfonden, skulle dessa upptagas såsom

inkomst, men finge avdrag göras för utgifter i form av understöd och därmed

sammanhängande omkostnader. I överensstämmelse med kommitténs

förslag skulle understödstagaren upptaga erhållna medel såsom inkomst.

Med en dylik reglering skulle inga medel kunna undandragas beskattning,

samtidigt som klarare linjer skulle erhållas. Därigenom skulle man också

komma ifrån en stundom måhända svår prövning av frågan huruvida en

organisation är huvudsakligen facklig eller har till huvudsakligt ändamål

att bedriva verksamhet, som befrämjar medlemmarnas ekonomiska intressen

i viss förvärvskälla.

Frågan om den närmare innebörden och lämpligaste utformningen

av de av kommittén föreslagna bestämmelserna

har i åtskilliga yttranden varit föremål för diskussion. Vad först

angår de föreslagna reglerna för avgifter till branschorganisationer,

anföres härom i huvudsak följande.

Överstäthållarämbetet förklarar sig i princip anse, att avdrag vid taxeringen

borde medgivas för sådana föreningsavgifter, som i mera vidsträckt

bemärkelse kunde betraktas såsom omkostnader för inkomstens förvärvande.

Till sådana avgifter borde enligt ämbetets mening i första hand hänföras

avgifter till de sammanslutningar av näringsidkare, där medlemskapet

medförde vissa omedelbara ekonomiska fördelar, som direkt kunde påverka

resultatet av medlemmarnas egen rörelse. Vidare borde dit hänföras även avgifter

till sådana sammanslutningar, som hade till uppgift att tillvarataga

medlemmarnas allmänna intressen i egenskap av yrkesutövare och där medlemskapet

utan att medföra några omedelbara ekonomiska fördelar dock

hade eu väsentlig betydelse för medlemmens ställning såsom yrkesutövare,

hland annat med hänsyn till de fordringar, som uppställdes för medlemskap

och den tillsyn över medlemmarnas verksamhet, som sammanslutningen

genom sina organ utövade.

I det av överståthållarämbetet överlämnade yttrandet av tillförordnade

taxeringsintendenten Hjohlman framhållas de svårigheter, som vid ett ge
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

noinförande av förslaget uppenbarligen bleve förenade med fastställandet av

vad som vore en sammanslutnings »huvudsakliga» uppgift. Enligt ordalydelsen

i den av kommittén föreslagna punkt 1 av anvisningarna till 20 §

kommunalskattelagen komme en sammanslutnings ändamål enligt stadgarna

att bli utslagsgivande. Riktigare vore att bedöma frågorna med hänsyn

till den av sammanslutningen i verkligheten bedrivna verksamheten.

Hjohlman fortsätter:

I det förra fallet blir det svårt att av stadgarna utläsa, vad som är det huvudsakliga

ändamålet, när, såsom ofta är fallet, t. ex. en branschförening

enligt sina stadgar skall verka för sina medlemmars ekonomiska intressen

men även för höjande av branschens anseende, sunda affärsmetoder, medlemmarnas

trevnad (genom sällskaplig samvaro) in. in. Det kan nog icke

tagas för visst, att icke enstaka sammanslutningar glidit över eller komma

att glida över till att huvudsakligen bli av sällskaplig karaktär, utan att

detta kommer till synes i stadgeförändring. Med den föreslagna lydelsen

av anvisningspunkten kommer det alltså att i många fall bli svårt att avgöra,

vad som är en förenings huvudsakliga uppgift, och kommer med all

sannolikhet avdrag att medgivas för avgifter till föreningar, som i sin verksamhet

huvudsakligen främja andra syften än medlemmarnas ekonomiska

intressen, ett resultat alltså som icke avsetts och icke kan anses överensstämma

med grunderna för gällande beskattningsrätt.

Den enligt min mening riktigare principen, att avdragsrätt och skattskyldighet

för medlemsavgifter skulle grundas på den av en förening i verkligheten

bedrivna verksamheten kommer emellertid även den att i praktiken

erbjuda svårigheter, som knappast kunna bemästras av den nuvarande

taxeringsorganisationen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län säger sig icke ha något att erinra

mot kommitténs gränsdragning- mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla

avgifter. I gränsfallen spelade det mindre roll, huruvida avgiften hänfördes

till den ena eller den andra kategorien, om man blott kunde förutsätta,

att avdragsrätten för medlemmen i det aktuella fallet svarade mot en skattskyldighet

för sammanslutningen. Taxeringsnämnd, som vid medlems taxering

stode tveksam inför ett yrkat avdrag, hade alltid möjlighet att underrätta

den taxeringsnämnd, som skulle taxera sammanslutningen och kunde

sålunda vinna säkerhet för att frågan om å ena sidan medlemmens avdragsrätt

och å andra sidan sammanslutningens skattskyldighet bleve enhetligt

bedömd.

I det av länsstyrelsen i Gävleborgs län åberopade yttrandet framhållas

svårigheterna vid tolkningen av begreppet »huvudsaklig uppgift» i de av

kommittén föreslagna bestämmelserna bland annat ur synpunkten att den

angivna 75 procent gränsen kunde tänkas dragen efter olika grunder. —

Länsstyrelsen i Gotlands län påpekar, att uttrycket »huvudsaklig uppgift»

i den föreslagna författningstexten kunde giva upphov till analogivis gjord

tolkning på grundval av anvisningen i punkt 7 till 53 § kommunalskattelagen,

där det utsädes att sådan huvudsaklig verksamhet, varom i sistnämnda

stadgande vore fråga, förelåge om verksamheten allenast i ringa omfattning

främjande ändamål av annan art än den, som tillgodosåges i den hu
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

vudsakliga verksamheten. En analogivis gjord tolkning skulle kräva att föreningens

verksamhet till omkring 90 procent eller alltså mer än av kommittén

angivna 75 procent vore av service-lämnande art.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund framhåller att avdrag för

nu ifrågavarande avgifter borde kunna medgivas såväl fysiska som juridiska

personer men förordar samtidigt en skarpare precisering av de fall, då sådant

avdrag kunde ifrågakomma. Härutinnan föreslås att avdrag skulle medgivas

dels då avgiften huvudsakligen motsvarade ersättning för av mottagaren

gentemot utgivaren åtagna prestationer och då avgiften stode i rimlig

proportion till prestationens värde och dels då avgiften utginge till föreningen

eller sammanslutning, vari medlemskap vore obligatoriskt för utövande

av viss förvärvsverksamhet.

I det av handelskammaren i Göteborg avgivna yttrandet framhålles att

de föreslagna bestämmelserna icke vore ägnade att i och för sig draga en

klar linje mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla medlemsavgifter utan

konime att giva upphov till nya tolkningsproblem. Delta gällde främst innebörden

av uttrycken »huvudsaklig uppgift» och »ekonomiska intressen» i

den av kommittén föreslagna lagtexten. Handelskammaren erinrade om att

kommittén i förstnämnda uttryck velat inlägga ett krav på att vederbörande

förenings verksamhet vore åtminstone till 75 procent av direkt servicelämnande

natur, medan enligt nuvarande praxis motsvarande krav vore 100

procent. Därefter fortsätter handelskammaren:

Även om den angivna siffran 75 procent kan tjäna till viss ledning för

taxeringsmyndigheter och skattedomstolar förefaller det dock handelskammaren

som om den förordade sänkningen vore väl liten för att radikalt minska

det stora antalet tveksamma fall, som hittills måst avgöras av olika taxeringsinstanser.

När enbart den omständigheten, att stadgarna för en i praktiken

helt direkt-service-verksam förening innehåller en mening, som

kan tyda på att föreningen under vissa förhållanden är att betrakta som

en kommersiell intresseorganisation, uppenbarligen ansetts böra uppskattas

till åtminstone några procent icke-servicelämnande verksamhet, torde

man kunna ifrågasätta, huruvida icke denna omständighet — eventuellt i

kombination med någon annan svårbedömbar del av föreningens verksamhet

— lika gärna skulle kunna beräknas till omkring 25 % av verksamheten

med därav följande tveksamhet i fråga om medlemsavgifternas avdragsrätt.

Därest avdragsrätten skulle komma att bedömas i enlighet med

de av skattekommittén uppdragna riktlinjerna vill handelskammaren därför

förorda, att med »huvudsaklig uppgift» skall avses mer än hälften, d. v. s.

mer än 50 %, av föreningens verksamhet, samt att detta klart kommer till

uttryck i skalteförfattningarna.

Handelskammaren påpekar därefter att kommittén icke närmare berört

spörsmålet om tolkningen av begreppet »ekonomiska intressen» samt anför

härom följande:

-------Man torde visserligen av eu del uttalanden kunna draga den slutsatsen,

att en förening skulle kunna anses främja medlemmarnas ekonomiska

intressen i den mån dess verksamhet gentemot medlemmarna vore direkt

servicelämnande, varmed då skulle förstås att medlemmarna erhölle prestationer

av sådant slag som, om de ej utfördes av föreningen, skulle åsamka

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

medlemmarna vid taxering avdragsberättigade omkostnader. Då emellertid

det mera vidsträckta uttrycket »främja medlemmarnas ekonomiska intressen»

konnnit till användning i förslaget till ändrad lagtext, torde man

kunna utgå ifrån att skattekommittén ansett sig böra lämna taxeringsmyndigheterna

fria händer vid bedömningen ur skatteteknisk synpunkt av arten

av olika föreningars verksamhet. Detta torde i realiteten innebära, att den

tidigare oklarheten rörande avdragsrätten för medlemsavgifter skulle komma

att bestå i ungefär samma omfattning som före regeringsrättens ovannämnda

utslag.

Å andra sidan finner handelskammaren det ej heller lyckligt om avdragsrätten

för medlemsavgifter genom ett uttryckligt stadgande i lagtexten göres

helt beroende av föreningarnas direkt servicelämnande verksamhet. Även

om vid en sådan utformning av lagtexten antalet tvivelaktiga gränsfall komme

att bliva mindre, kvarstode svårigheterna att utstaka klara gränser mellan

vad som inom en förening vore att hänföra till det ena eller andra slaget

av verksamhet. Därtill komme den enligt handelskammarens åsikt allvarliga

olägenheten, att taxeringsmyndigheterna vid en dylik mera snäv formulering

torde komma att bliva mindre benägna att medgiva avdrag för

medlemsavgifter i de fall, då tveksamhet visserligen kunde råda om viss av

föreningen bedriven verksamhet hade servicelämnande karaktär, men denna

verksamhet dock vore av sådan art, att den av rimlighetshänsyn borde i beskattningshänsende

helt likställas med servicelämnande verksamhet. Såsom

exempel på verksamhet av antytt slag må här endast erinras om den, som

består i avgivande av yttranden över av myndigheter remitterade ärenden,

och som för många organisationer utgör en väsentlig del av den totala

verksamheten. Med hänsyn till den betydelse, som av skattekommittén i motiveringen

för det framlagda förslaget tillmätts den direkta servicelämnande

verksamheten torde det för övrigt vara sannolikt, att även ett genomförande

av förslaget med den av skattekommittén förordade lagtexten skulle

innebära en tendens till skärpning i förhållande till tidigare tillämpad

praxis.

Sveriges grossist förbund påpekar i sitt yttrande över förslaget, att medlemmar

i förbundet för närvarande vägrades avdrag för avgifter till förbundet,

trots att dettas verksamhet och medverkan vore cn nödvändig förutsättning

för att bästa möjliga resultat skulle kunna uppnås av varje enskilt

företag. Förbundet erinrar i detta sammanhang om dess betydelsefulla

verksamhet såsom företrädare av grosshandelns allmänna intressen gentemot

myndigheterna exempelvis i lagstiftnings-, skatte-, importhandels- och

tulllaxefrågor ävensom om handelsorganisationernas verksamhet på liknande

områden, för handläggning av pris- och konditionsfrågor, verkställande

av omkostnads- och omsättningsundersökningar, kreditkontroll in. in.

1946 års utredning rörande vissa organisationsfrågor inom utrikeshandeln

uppehåller sig i sitt yttrande huvudsakligen vid frågan om de svenska

handelskamrarnas i utlandet ställning och arbetsuppgifter. Handelskamrarnas

huvudsakliga uppgift vore att stå sina medlemmar till tjänst i olika avseenden.

Sålunda inhämtades kreditupplysningar, mottoges och utställdes

prover på varor, skaffades anvisningar på lämpliga affärsförbindelser, biträddes

vid uppgörelse av affärstvister o. d. Dessutom tillhandahölle kamrarna

utan särskilt uppdrag sina medlemmar mera fortlöpande tjänster, för

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

25

vilka medlemmarna annars skulle vara nödsakade att anlita hjälp från annat

håll. Enligt utredningens uppfattning finge kamrarna således anses vara

i högsta grad service-lämnande organisationer. Med hänsyn härtill och då

handelskamrarna vore för sin verksamhet i högsta grad beroende av mottagna

medlemsavgifter syntes det berättigat och önskvärt, att en avdragsrätt

komme att avse jämväl ifrågavarande avgifter. — Med avseende å kravet

på reciprocitet mellan avdragsrätt och skatteplikt erinrar utredningen

om att handelskamrarna hade sitt säte och sin verksamhet i utlandet och

vore inregistrerade i enlighet med de för ekonomiska intresseorganisationer

gällande reglerna i respektive stater. De vore skattskyldiga i de länder, där de

vore inregistrerade, men däremot icke i Sverige. Utredningen åberopade, att

reciprocitetskravet beträffande t. ex. periodiska understöd icke innebure att

givaren vägrades avdrag av den anledningen, att mottagaren icke vore skattskyldig

här i riket, och sade sig utgå från att uppställandet av ett krav på

reciprocitet i nu förevarande fall icke skulle utgöra hinder för avdragsrätt

för medlemsavgifter till de svenska handelskamrarna i utlandet. Utredningen

hemställde emellertid om ett klargörande uttalande av denna innebörd

i förarbetena till den nu ifrågasatta lagstiftningen.

Vad härefter angår yttrandena över kommitténs förslag till den del detsamma

avser avgifter till arbetsgivarföreningar och fackföreningar

in. m., må — utöver vad tidigare anförts — följande här

återgivas.

Överståthållarämbetet erinrar därom att såsom jämställda med fackföreningar

skulle enligt promemorian anses likartade sammanslutningar av

tjänstemän. Detta torde få antagas innebära, att avgifterna åtminstone delvis

vore avsedda att fonderas för att användas som understöd i händelse av

arbetskonflikt. Bland tjänstemän torde emellertid finnas sammanslutningar,

där avgifterna med hänsyn till att strejkrätt icke förelåge för medlemmarna

huvudsakligen vore avsedda att täcka sammanslutningens förvaltningskostnader

och där således någon återbetalning till medlemmarna i form

av konfliktunderstöd icke förekomme. Med hänsyn till de försäkringsrättsliga

principer, som låge till grund för de föreslagna reglerna, syntes tjänstemannaföreningar

av nu angivet slag icke i detta avseende kunna jämställas

med fackföreningar.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller som sin uppfattning att — därest

den föreslagna lagstiftningen skulle genomföras — garantier måste skapas

för att de vid tidpunkten för lagändringens ikraftträdande hos de olika

fackförbunden fonderade, för understöd avsedda medlen, vilka redan beskattats

hos de enskilda medlemmarna därigenom alt de erlagda avgifterna

icke varit avdragsgilla, icke ånyo beskattades, då understöd komme att utbetalas.

Kommitténs förslag att sammanslutningar, vilka icke kunde betecknas

som rena arbetsgivareföreningar eller rena fackföreningar, skulle behandlas

enligt reglerna för fackliga organisationer, i vad verksamheten avsåge upp
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

gifter, som vore karakteristiska för sistnämnda organisationer, har föranlett

erinringar i några remissyttranden. Sålunda framhåller länsstyrelsen i

Norrbottens län, att kommittén därvid förutsatt att en klar uppdelning ägde

rum, varigenom ifrågavarande del av verksamheten kunde redovisas och i

beskattningshänseende behandlades för sig; det torde enligt länsstyrelsens

mening emellertid vara förenat med nästan oövervinneliga svårigheter att

verkställa en sådan uppdelning.

Riksförbundet landsbygdens folk, vilken organisation av kommittén angivits

som exempel på en sammanslutning med verksamhetsområden av

olikartad beskaffenhet, har i sitt yttrande framhållit, att förbundet vore det

svenska jordbrukets fackrörelse och fackliga kamporganisation. Förbundets

huvudsakliga uppgift bestode nämligen i att tillvarataga den jordbrukande

befolkningens intressen, vilken uppgift förbundet fyllde genom att

ingå i samverkan med jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse vid förhandlingar

rörande priser å jordbrukets produkter och förnödenheter. Ledde

sådana förhandlingar icke till godtagbara resultat, vore förbundet berett

vidtaga sådana åtgärder som strejk och blockad. För de medlemmar, vilka

vore beroende av andra inkomster än dem som härrörde från försäljningen

av produkter, ombesörjde förbundet avtal om arbete och andra prestationer.

Härutöver hade förbundet vissa uppgifter av social och kulturell karaktär

samt utövade även viss servicelämnande verksamhet. Det vore praktiskt

icke genomförbart att, såsom kommittén syntes förutsätta, bokföringsmässigt

dela upp de influtna medlemsavgifterna på dels facklig och dels annan

verksamhet, i all synnerhet som personal och kansli vore gemensamma för

förbundets skilda verksamhetsgrenar. Förbundet förutsatte att, därest kommitténs

förslag genomfördes, förbundet komme att i beskattningshänseende

behandlas som övriga fackliga organisationer.

19''i5 års fiskeriutredning behandlar i sitt yttrande de i viss mån speciella

förhållanden, som i förevarande sammanhang gälla inom fiskerinäringen.

Sålunda framhålles att på fiskets område funnes en rad sammanslutningar

med landels yrkesfiskare som medlemmar. Någon uppdelning på arbetsgivare

och anställda förekomme som regel icke, om man bortsåge från det rederidrivna

ångtrålfisket. Dessa organisationer rymde såväl de fiskare, vilka

ägde båt och redskap och därför kunde betecknas såsom arbetsgivare, som

de övriga medlemmarna av fiskelagen (båtlagen). Själva betecknade fiskarna

ofta sina organisationer som fackföreningar.

Fiskeriulredningen lämnar därefter följande redogörelse för organisationerna

på ostkusten och dessa organisationers verksamhet:

De på ostkusten verksamma fiskareföreningarna, de s. k. auktoriserade

producentföreningarna, redovisa för närvarande till statens livsmedelskommission

eu mindre avgift för varje kilogram försåld strömming. Dessa avgiftsmedel

utbetalas sedan av livsmedelskommissionen i mån av behov till

producentföreningarnas centralorganisation, Ostkustfisk, centralförening

u. p. a., för täckande av förluster, som kunna uppkomma i en av Ostkustfisk

bedriven verksamhet för inlösen, till visst garantipris, av hos producentföreningarna

uppkommande överskott av (salt) strömming.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Ifrågavarande avgifter äro f. n. avdragsgilla hos fiskarna (producentföreningarna)

och givetvis skattefria hos livsmedelskommissionen. Hos Ostkustfisk

bli de icke beskattade som behållen inkomst redan på den grunden att

de av denna förening rekvireras och användas endast i den mån de erfordras

för täckande av förlust. Hos producentföreningarna betraktas den från Ostkustfisk

erhållna likviden för överskottsströmming i skatteavseende som intäkt,

men behållen beskattningsbar inkomst därav uppkommer icke i nämnvärd

utsträckning, då ju denna intäkt åtminstone i huvudsak användes som

likvid till fiskarna. Fiskarnas likvid slutligen är givetvis beskattningsbar hos

dessa.

Därest det i framtiden skulle visa sig lämpligt, att uppbörden av avgifterna

för prisreglering på strömming överflyttas från kommissionen direkt till

Ostkustfisk, skulle, om författningsändring icke företoges, frågan om deras

beskattning uppenbarligen komma i annat läge. Starka skäl synas emellertid

fiskeriutredningen tala för att avgifterna även i sådant fall få bli skattefria

såväl hos producentföreningarna som hos Ostkustfisk. För Ostkustfisks

ifrågavarande verksamhet böra alltså enligt utredningens förmenande

samma regler få tillämpas, som av skattekommittén föreslagits för arbetareoch

arbetsgivareorganisationer.

Fiskeriutredningen övergår därefter att redogöra för motsvarande förhållanden

på väst- och sydkusten och anför därvid:

De avgifter, som för den på västkusten och sydkusten fångade fisken f. n.

erläggas till livsmedelskommissionen för finansiering av de på dessa kuster

anordnade prisregleringarna, upptagas, i motsats till vad förhållandet är på

ostkusten, icke av de inom de på vederbörande kuststräckor verksamma fiskaresammanslutningarna.

Avgifterna på dessa kuster inlevereras i stället av

de företag (färskfiskhandlare, fiskberedare m. fl.), som köpa fisken från fiskare.

Avgiftsmedlen användas av livsmedelskommissionen för utbetalning

av vissa bidrag (pristillägg) till de fiskareorganisationer — Västkustfisk, förening

u. p. a. och Sydkustfisk, förening u. p. a. — som på respektive kuststräckor

inlösa och nyttiggöra uppkommande överskottsfisk. Avgifterna äro

(såsom vanlig kostnad för rörelsen) avdragsgilla hos avgiftsbetalaren och

skattefria hos livsmedelskommissionen. De äro skattefria även hos nyssnämnda

fiskareorganisationer, åtminstone i den mån de användas till likvid

för överskottsfisken och till nödiga omkostnader i föreningarnas rörelse. De

till fiskarna utbetalade likviderna för överskottsfisken beskattas givetvis

hos dessa i vanlig ordning.

Fiskeriutredningen omtalar till slut, att under senare år medlemsavgifter

i något fall upptagits inom vederbörande fiskaresammanslutning på västkusten

i syfte att erhålla medel till en komplettering eller eventuell avlösning

av de genom livsmedelskommissionens medverkan anordnade prisregleringarna.

För sådant fall syntes det önskvärt med motsvarande regler, som fiskeriutredningen

i det föregående förordat för avgifter till föreningen Ostkustfisk,

därest denna själv skulle övertaga uppbörden av regleringsavgifter på

strömming.

Ostkust fisk. centralförening u. p. a., lämnar i sitt yttrande cn ingående redogörelse

för den verksamhet, som bedrives av de på ostkusten verksamma

sammanslutningarna av fiskare, och uttalar som sin uppfattning, alt även

om organisationerna i fråga icke vore direkt jämförbara med rena fackföre
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ningar i så måtto alt de icke — i varje fall icke hittills — haft möjlighet att

ekonomisk stödja sina medlemmar vid konflikt genom utbetalande av bidrag,

de dock vore att anse som klart fackliga organisationer. Föreningen

påyrkade därför ett uttalande därom att avgifter till ifrågavarande sammanslutningar

skulle behandlas efter samma regler, som kommittén föreslagit

skulle gälla för avgifter till fackföreningar. Detta borde enligt föreningen

gälla avgifterna jämväl till den del desamma avsåge att möjliggöra en prisreglering

och en prisutjämning.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund omnämner i sitt över kommitténs

förslag avgivna yttrande, att förbundet bedreve en prisregleringsverksamhet

i egen regi. Till förbundet anslutna fiskare inbetalade vissa avgifter,

som utginge i förhållande till vederbörandes bruttoförsäljning. Avgifterna

fonderades hos förbundet, som använde dem för s. k. stödpriser vid katastroftillfällen.

Enligt förbundets mening vore avgifterna helt att likställa

med försäkringsavgifter och förbundet tillstyrkte därför livligt att den av

kommittén föreslagna anordningen i fråga om beskattning av avgifter till arbetsgivare-

och fackföreningar genomfördes och gjordes tillämplig jämväl

på avgifter till förbundet. Därigenom skulle medlemmarnas beskattning lösas

på ett riktigt och ur taxeringsteknisk synpunkt lättkontrollerbart sätt.

För förbundets verksamhet vore det av värde att undslippa regler om beskattning

hos föreningen av mottagna avgifter; skulle regler av sistnämnda

innebörd införas, skulle detta motverka syftet med avgifternas uttagande

och försvåra den bedrivna stödverksamheten. I

I några remissyttranden riktas erinringar mot kommitténs förslag därom,

att de ifrågavarande föreningarna och sammanslutningarna skulle b es

kattas enligt reglerna för ekonomiska föreningar.

Landsorganisationen erinrar sålunda om att flertalet av ifrågavarande föreningar

hittills beskattats såsom ideella föreningar. Landsorganisationen

framhåller vidare som sin mening att det icke — såsom kommittén torde

ha utgått från — vore någon självklar konsekvens av bestämmelserna om

medlemmarnas avdragsrätt för erlagda avgifter, alt föreningarnas beskattning

skulle skärpas. Även om en förening hade till huvudsaklig uppgift att

främja medlemmarnas ekonomiska intressen i viss förvärvskälla, vore ju

därmed icke sagt att verksamheten bedreves i förvärvssyfte. Det kunde visserligen,

som kommittén uttalat, antagas att vissa föreningar hade möjlighet

att avväga medlemsavgifterna på sådant sätt, att det skattepliktiga

överskottet begränsades till rimliga belopp, men i andra fall måste det anses

vara ett legitimt behov att avgiften beräknades med hänsyn till behovet

av skälig fondbildning. Vad särskilt anginge arbetarnas fackliga organisationer

hade dessa icke nyss antydda möjligheter att avväga medlemsavgifterna

utan de måste i avgiften inräkna en under normala förhållanden på

arbetsmarknaden betydande fondbildning. Den föreslagna skärpningen i

beskattningen komme därför att verka betungande, särskilt som fonderna,

vilka ägdes av medlemmarna men av praktiska skäl icke i förmögenhets
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 173.

29

hänseende kunde vid beskattningen uppdelas på sätt som skedde för aktieägare

i bolag, bleve föremål för förmögenhetsbeskattning hos organisationerna.

Landsorganisationen anslöte sig därför helt till den tidigare återgivna,

av herr Strand anförda reservationen mot förslaget i denna del.

Tjänstemännens centralorganisation avstyrker likaledes förslaget i denna

del, då kommittén icke lämnat någon motivering för ett frångående av

de härutinnan hittills gällande reglerna. Även länsstyrelsen i Västmanlands

län ifrågasätter — närmast ur synpunkten att nu förevarande spörsmål

sannolikt icke hade större ekonomisk betydelse för det allmänna -— om

icke reservationen kunde anses hava fog för sig.

Vad till sist angår den lagtekniska utformningen av de

förordade bestämmelserna bär särskilt kammarrätten haft invändningar

att framställa mot det framlagda förslaget. Kammarrätten erinrar

härvid om de tidigare omnämnda regeringsrättsutslag, som aktualiserat

den ifrågasatta lagstiftningen. Den närmast till hands liggande åtgärden

i anledning av regeringsrättens tillkännagivna ståndpunkt vore — därest

man, i likhet med kommittén, ville bereda skattskyldig den honom i 20 §

kommunalskattelagen principiellt givna, men genom den nuvarande anvisningsbestämmelsen

i visst avseende beskurna rätten att avräkna »alla omkostnader

för intäkternas förvärvande och bibehållande» — att låta den

ifrågavarande i anvisningarna till 20 § meddelade bestämmelse utgå. Kammarrätten

fortsätter:

Genom vidtagandet av en sådan åtgärd skulle den principiella avdragsrätten

för omkostnader gälla, och det skulle överlämnas åt praxis att avgöra,

om och under vilka förutsättningar rätt till avdrag för medlemsavgifter

skulle föreligga. Det lärer enligt kammarrättens mening knappast

förefinnas något tvivel om att praxis på förevarande område skulle komma

att följa just de linjer, som skattekommittén -— såsom det vill synas kammarrätten

i god överensstämmelse med nu rådande rättsuppfattning —

uppdragit såsom gränser för den av kommittén i anvisningarna till 20 §

kommunalskattelagen stipulerade avdragsrätten, i all synnerhet om sagda

motiver för den nu gällande anvisningsbestämmelsens upphävande vunne

Kungl. Maj :ts och riksdagens uttryckliga godkännande.

Därmed åstadkommes också såväl att man undginge att binda praxis genom

en formulering av eu författningsbestämmelse, som passar nu men

som kanske vid en ytterligare utveckling av föreningsväsendet befinnes

hinderlig för en då av förhållandena påkallad ändring av praxis, som att

man sluppe den i författningstekniskt avseende mindre lyckliga anordning,

som kommittén föreslagit, enligt vilken den i anvisningarna till 19 §

kommunalskattelagen föreskrivna skattskyldigheten för vissa medlemsavgifter

dels konstrueras såsom elt undantag från eu bestämmelse om att

medlemsavgifter till föreningar och sammanslutningar i regel icke äro att

hänföra till skattepliktig inkomst dels ock göres beroende av en i anvisningarna

till 20 § samma lag införd bestämmelse, som i sin tur innebär

ett undantag från eu bestämmelse om att medlemsavgifter till föreningar

och sammanslutningar i regel icke äro avdragsgilla omkostnader från bruttointäkterna

i viss förvärvskälla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SO '' Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Kammarrätten framhåller därefter att mot den av kammarrätten ifrågasatta

anordningen tilläventyrs kunde göras den invändningen, att i så fall

behov förelåge av en positiv bestämmelse om skattskyldighet för sådana

medlemsavgifter, för vilka avdrag skulle i praxis medgivas från bruttointäkten

av viss förvärvskälla. Kammarrätten vore emellertid för sin del benägen

att göra gällande, att enligt de till grund för vår skattelagstiftning

liggande allmänna rättsreglerna rätt för viss skattskyldig till avdrag vid

inkomstberäkningen för visst till annan skattskyldig utgivet belopp av här

förevarande art ovillkorligen medförde skattskyldighet för samma belopp

hos mottagaren, såvida icke en uttrycklig bestämmelse om skattefrihet för

detsamma hos mottagaren meddelats. Till vilken inkomstkälla inkomsten

skulle hänföras finge bero av omständigheterna i det särskilda fallet; medlemsavgiften

kunde hänföras till rörelse, t. ex. om den avgiften mottagande

föreningen dreve sådan verksamhet eller, om avgiften icke kunde hänföras

till viss annan förvärvskälla, till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

Därest emellertid en uttrycklig bestämmelse om skatteplikt för förening,

som mottoge avdragsgilla medlemsavgifter, icke ansåges kunna undvaras,

syntes densamma å ena sidan icke ovillkorligen behöva förutsätta

eu speciell bestämmelse om rätt till avdrag och å andra sidan böra ske genom

en bestämmelse, som begreppsmässigt hänförde ifrågavarande förvärv

till visst inkomstkälla, och i varje fall icke genom bestämmelser av den

invecklade art, som kommittén föreslagit.

Kammarrätten erinrar vidare om att avgifter av nu ifrågavarande slag

icke sällan erlades av juridiska personer. Det syntes vid sådant förhållande

oegentligt att, på sätt ifrågasatts i de föreslagna anvisningarna till 20 §

kommunalskattelagen, räkna föreningsavgifter till »skattskyldigs levnadskostnader».

Överståthållarämbetet påpekar, att arbetsgivareföreningar och fackföreningar

icke uttryckligen omnämndes i de föreslagna anvisningarna till

20 § kommunalskattelagen utan torde få anses inbegripna under uttrycket

»sådana föreningar och sammanslutningar, som den skattskyldige måste

tillhöra för att få utöva viss förvärvsverksamhet eller utöva sådan verksamhet

på visst sätt». Ämbetet ifrågasatte, om den använda formuleringen

verkligen täckte samtliga åsyftade fall.

IV. Departementschefen.

Den oklarhet beträffande innebörden av gällande bestämmelser angående

rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för erlagda medlemsavgifter, som

tidigare må hava rått, torde såsom skattekommittén framhållit numera få

anses skingrad. Man torde sålunda kunna fastslå, att avdragsrätt för medlemsavgifter

i egentlig bemärkelse icke föreligger samt att avdrag för föreningsavgifter

medgives endast om avgifterna med hänsyn till grunderna för

deras utgivande äro att likställa med arvoden för åtagna arbetsuppgifter

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl Maj.ts proposition nr 173.

eller — såsom fallet synes vara beträffande avgifter till arbetsgivareföreningen

— betraktas såsom likställda med försäkringspremier.

Som kommittén påpekat, kan tvekan råda om anledningen till denna

stränga behandling av medlemsavgifter. Det kan emellertid i detta sammanhang

lämnas därhän, huruvida de nuvarande bestämmelserna — såsom

vid något tillfälle gjorts gällande — äro att se mot bakgrunden av en principiell

uppfattning om beskattningsreglernas rätta utformning eller om de

i huvudsak betingats av önskemålet att åstadkomma ur taxeringsteknisk

synpunkt enkla och lättillämpade regler. En bidragande orsak till uppställandet

av den legala presumtionsregeln i anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen

att medlemsavgifter i egentlig mening äro att räkna till levnadskostnader

torde i vart fall hava varit, å ena sidan, önskemålet att icke göra

avkall på regeln om reciprocitet mellan avdragsrätt och skatteplikt och, å

andra sidan, svårigheterna att inom ramen för gällande skattelagstiftning

finna någon förvärvskälla, i vilken mottagna medlemsavgifter kunna sägas

utgöra intäkt. De föreningar och sammanslutningar, vilka driva sådan verksamhet

som i och för sig kunde motivera rätt för medlemmen att göra avdrag

för avgiften, torde nämligen i regel icke driva verksamheten med vinstsyfte

eller eljest under sådana förhållanden, att uppburen medlemsavgift kan

sägas utgöra intäkt i någon föreningens eller sammanslutningens förvärvskälla.

Vidare torde till bestämmelsernas tillkomst ha medverkat — förutom

de rent praktiska svårigheterna att åstadkomma en ur skilda synpunkter

tillfredsställande gränsdragning mellan avgifter, för vilka utgivaren borde

tillerkännas avdragsrätt, och övriga föreningsavgifter — jämväl den omständigheten

att organisationsväsendet tidigare var av en relativt obetydlig

omfattning och att frågan sålunda var av mindre betydelse.

Förhållandena i sistnämnda hänseende äro emellertid numera annorlunda;

förenings- och organisationsväsendet har under senare tid fått en

högst betydande omfattning. Flertalet förvärvsarbetande samhällsmedlemmar

torde numera tillhöra någon förening eller sammanslutning, i vilkens

verksamhet ingår att tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen i

det ena eller det andra hänseendet. Även om de med en ändrad lagstiftning

på ifrågavarande område förenade principiella och praktiska svårigheterna

kvarstå eller kanske till och med blivit större, talar dock nyssnämnda förhållande

för en omprövning av hela frågan om den skattemässiga behandlingen

av medlemsavgifter.

Vid bedömandet av frågan huruvida de nu gällande bestämmelserna angående

medlemsavgifter böra bibehållas eller ej, synes lämpligt att — såsom

kommittén även gjort — först söka slå fast den egentliga karaktären av medlemsavgifter

av skilda slag. Detta måste ske genom att granska den av föreningarna

bedrivna verksamheten. Det är därvid iögonfallande icke blott alt

vissa föreningars syften och verksamhet helt eller i allt väsentligt avse att

bereda medlemmarna trevnad eller att utgöra en lämplig organisationsform

för understödjande av vissa humanitära, vetenskapliga eller ideella ända
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

mål, medan andra föreningars verksamhet lika påtagligt åsyftar att i en eller

annan form bispringa medlemmen i hans förvärvsverksamhet, utan även

att mellan dessa två ytterlighetstyper finnas en hel rad sammanslutningar

med arbetsuppgifter och verksamhetsområden av i nu angivna hänseenden

svårbedömbar art. Tvekan måste ofta råda icke blott om vart den ena eller

den andra verksamhetsgrenen hos sistnämnda föreningar är att hänföra utan

även om vilken verksamhet, som är att anse som den huvudsakliga.

Redan av det nu återgivna framgår att invändningar av principiell art

kunna riktas mot en så restriktiv lagstiftning som den nu gällande. Ty uppenbarligen

betages den skattskyldige i sådana fall, där föreningens verksamhet

varit erforderlig för hans förvärvsverksamhet, en häremot svarande avdragsrätt,

som han enligt allmänna regler borde äga. Det otillfredsställande

härutinnan bär blivit mera påtagligt genom att den förut omnämnda utvidgningen

av föreningsväsendet i betydande utsträckning avsett just den

grupp av föreningar och sammanslutningar, vilkas verksamhet åsyftar att,

direkt eller indirekt, bispringa medlemmarna i deras förvärvsverksamhet.

Här åsyftas främst de s. k. branschorganisationerna, vilka många gånger

icke utgöra annat än en organisationsform för bärande av omkostnaderna

för tillvaratagandet av vissa gemensamma, medlemmarnas förvärvskällor

intimt berörande intressen, ävensom de under senare tid successivt uppbyggda

arbetsgivare- och fackföreningarna, tjänstemannaorganisationerna och

liknande sammanslutningar.

Även ur en annan synpunkt framstå de nuvarande bestämmelserna såsom

otillfredsställande. De föreningar, som visserligen icke själva äro yrkesmässigt

verksamma men som driva en verksamhet av betydelse för medlemmarnas

inkomstförvärv, kunna för närvarande icke tillgodogöra sig avdrag

för de utgifter i form av ombudsmannalöner, kanslikostnader o. d., vilka

äro förenade med nyssnämnda verksamhet. Antingen sakna nämligen

dessa föreningar skattepliktig inkomst eller ock redovisa de sådan allenast i

form av avkastning av kapital eller fastighet och från dylik inkomst medgives

icke avdrag för omkostnader som nyss sagts. Detta innebär med andra

ord att de med föreningens egentliga verksamhet förenade utgifterna icke

kunna avdragas vare sig hos medlemmarna eller hos föreningen. Ett undantag

härifrån utgör dock arbetsgivareföreningen, där praxis medgiver föreningens

medlemmar avdrag för erlagda avgifter men beskattar utfallande

konfliktunderstöd. Då såsom konfliktunderstöd ej utbetalas mer än vad som

återstår, sedan föreningen guldit sina omkostnader, har medlemmarna på en

omväg tillgodoförts avdrag för de med föreningsverksamheten förenade kostnaderna.

Häremot saknas visserligen anledning att i och för sig rikta invändningar.

Men en bristande jämlikhet uppkommer i förhållande till medlemmar

i arbetare- och tjänstemannaföreningar liksom i andra organisationer,

där föreningsverksamheten finansieras med beskattade vinstmedel.

Av det nu sagda framgår, att gällande bestämmelser om avdragsrätt och

skatteplikt för medlemsavgifter leda till ur skilda synpunkter otillfredsställande

resultat, något som för övrigt understrukits av kommittén och i

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

33

flertalet avgivna remissyttranden. En översyn av dessa bestämmelser måste

alltså i och för sig anses påkallad. Det återstår dock att undersöka, huruvida

bärande invändningar kunna ur andra synpunkter framställas mot att nu

genomföra lagändringar å förevarande område.

Redan tidigare har en invändning av principiell art något berörts, nämligen

den att en rätt för medlemmen till avdrag för medlemsavgiften bör svara

mot skyldighet för föreningen att skatta för samma avgift, men att den

mottagande föreningen oftast icke driver sådan verksamhet, att någon förvärvskälla,

däri den mottagna avgiften kan sägas utgöra intäkt, förefinnes.

Vad först angår spörsmålet om en medlemmen tillerkänd avdragsrätt nödvändigtvis

förutsätter en däremot svarande skatteplikt hos föreningen, kan

det måhända göras gällande, att upprätthållandet av en sådan reciprocitet

knappast är betingat enbart ur principiella synpunkter samt att vissa skäl

tala för att man här låter sig nöja med att i de fall, där föreningens verksamhet

avser att främja medlemmens inkomstförvärv, medgiva medlemmen

rätt till avdrag för avgiften utan att för den skull skattelägga föreningen

för samma avgift. Emellertid skulle en sådan anordning blott kunna

ifrågakomma i de fall, där föreningen icke yrkesmässigt tillhandahåller tjänster

eller nyttigheter; i annat fall måste nämligen avgiften anses utgöra intäkt

av rörelse. Vad vidare angår icke yrkesmässigt verksamma föreningar,

skulle avdrag för erlagd medlemsavgift — därest en motsvarande skatteplikt

icke föreskreves för föreningen — allenast kunna medgivas efter en

undersökning i syfte att konstatera hur stor del av föreningens omkostnader,

som i det särskilda fallet kunde sägas motsvara för medlemmens intäktsförvärv

erforderliga omkostnader. Man måste nämligen erfarenhetsmässigt

räkna med att i åtskilliga föreningar även omkostnader av annat slag

bestridas av medlemsavgifter. Avdrag finge alltså medges med en större eller

mindre del av avgiften. Ett sådant förfarande torde emellertid för närvarande

icke vara praktiskt genomförbart. Härför skulle — som kommittén påpekat

— erfordras ett direktivgivande centralt organ med möjligheter att

företaga sådana undersökningar, varom nyss talats.

Om man av dessa skäl ledes fram till att i princip upprätthålla krav

på reciprocitet i nämnda hänseende, återstår att undersöka om det överhuvud

är möjligt att i de fall, där föreningen icke bedriver yrkesmässig verksamhet,

inordna medlemsavgifterna under någon av de i lagen omnämnda

särskilda förvärvskällorna. Skattekommittén har funnit detta tveksamt och

sökt lösa problemet genom att föreslå en konstruktion, enligt vilken avgifterna

skulle förklaras utgöra skattepliktig intäkt hos föreningen i de fall,

där medlemmarna ägde rätten till avdrag. Reglerna härom återfinnas i de av

kommittén föreslagna anvisningarna till 19 g kommunalskattelagen. Häremot

har kammarrätten invänt bl. a. att — därest det överhuvud ansåges

nödvändigt med en uttrycklig reglering av skatteplikten — det icke vore

tillfredsställande med ett sådant allmänt uttalande i lagstiftningen, som icke

begreppsmässigt hänförde intäkten till eu viss inkomstkälla.

Det möter utan tvivel vissa principiella svårigheter att lösa ifrågavaBihang

till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 173.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

rande spörsmål. De förvärvskällor, i vilka mottagna medlemsavgifter möjligen

skulle kunna tagas till beskattning, torde främst vara rörelse och tillfällig

förvärvsverksamhet. Av det förut sagda framgår emellertid, att medlemsavgifter,

som influtit till icke yrkesmässigt verksamma föreningar, med

nuvarande bestämmelser icke äro hänförliga till intäkt av rörelse. Vad vidare

beträffar förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet, synes det knappast

förenligt med ett naturligt betraktelsesätt att hänföra av nu ifrågavarande

föreningar mottagna avgifter, vilka ofta inflyta regelbundet och med

ungefärligen samma belopp år efter år, till sådana tillfälliga intäkter, som

bestämmelserna om intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet i allt fall i första

hand avse.

En lösning av det föreliggande problemet, som beaktade kammarrättens

tidigare återgivna invändning, vore att i de bestämmelser i kommunalskattelagen,

som reglera inkomst av rörelse, införa en direkt föreskrift om att

mottagna medlemsavgifter skola upptagas som intäkt av rörelse, dock att en

dylik regel självfallet icke bör gälla med avseende å sådana avgifter som

äro i nämnda lag särskilt reglerade, t. ex. av bostadsföreningar uppburna

medlemsavgifter. Om än vissa principiella invändningar kunna riktas mot

en sådan föreskrift, synas dessa dock icke vara av sådan art, att de utgöra

hinder för den ifrågasatta omregleringen av avdragsrätten.

Invändningar ha även ur andra synpunkter riktats mot den ifrågasatta

lagstiftningen. Sålunda har i flera remissyttranden framhållits, att ett genomförande

av kommitténs förslag skulle ställa taxeringsmyndigheterna

inför stora svårigheter vid den praktiska tillämpningen, främst när det gällde

att avgöra om en förenings verksamhet vore av sådan art, att medlemmen

borde medgivas avdrag för erlagd avgift eller ej. Liknande svårigheter

skulle understundom uppstå även vid avgörande av frågan om de för

branschorganisationer eller de för arbetsgivare- respektive arbetstagareorganisationer

av kommittén föreslagna reglerna skulle i det särskilda fallet

tillämpas. Med hänsyn härtill har ifrågasatts, huruvida med förevarande

lagstiftning icke lämpligen borde anstå, till dess ett centralt organ med befogenhet

att verkställa erforderliga undersökningar och lämna beskattningsnämnderna

direktiv infogats i taxeringsorganisationen.

Även enligt mitt förmenande måste svårigheter uppkomma för beskattningsnämnderna

och skattedomstolarna vid tillämpningen av eventuella

nya bestämmelser på ifrågavarande område. Ur dessa synpunkter hade

det varit önskvärt att dröja med lagstiftningen till dess ett sådant centralt

organ tillskapats, varom nyss sagts. Emellertid har bevillningsutskottet vid

1948 års riksdag understrukit angelägenheten av att frågan om avdragsrätt

för medlemsavgifter upptages till omprövning redan vid innevarande års

riksdag, oavsett om förslag till inrättande av ett centralt organ med uppgift

att verka för enhetlighet vid taxeringen då bleve framlagt eller ej. De nyss

anförda betänkligheterna torde alltså få vika. Det sagda får dock anses utgöra

ett starkt skäl för att de nya bestämmelserna så utformas, att de vid

sin tillämpning icke komma att tynga de redan tidigare hårt belastade beskattningsnämnderna

mer än nödigt är.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

35

Övriga vid remissbehandlingen framkomna invändningar mot en ändrad

lagstiftning på förevarande område avse enbart antingen reglerna för avgifter

till branschorganisationer eller reglerna för avgifter till arbetsgivareoch

fackföreningar.

I förstnämnda hänseende har invänts att ändrade regler icke vore erforderliga,

enär frågan i praktiken kunde lösas på så sätt alt medlemsavgifterna

ersattes med ett förfarande, enligt vilket kostnaderna för de av föreningen

utförda uppdragen direkt debiterades vederbörande medlemmar.

Att så i viss utsträckning redan skett torde vara antagligt, liksom att en

fortsatt sådan utveckling kan vara att förvänta, därest nu gällande bestämmelser

bibehållas. Emellertid skulle detta innebära, att de ifrågavarande

organisationerna av beskattningsskäl tvunges överge sin naturliga arbetsform

för att övergå till ett mången gång besvärligt och arbetskrävande debiteringsförfarande.

I åtskilliga fall torde det för övrigt icke vara görligt

att genomföra en sådan debitering. Slutligen skulle av ett sådant ställningstagande

— under förutsättning att avdragsrätt för avgifter till arbetsgivareföreningar

och arbetstagareföreningar ansåges böra införas — följa betydande

taxeringstekniska svårigheter i fråga om sådana föreningar, som icke

vore rena branschföreningar eller rena arbetsgivare- eller arbetstagareorganisationer.

Vad åter angår förslaget om införande av avdragsrätt för fackföreningsavgifter

och skatteplikt beträffande konfliktbidrag har invänts bl. a., att en.

sådan anordning bleve till nackdel för de skattskyldiga, vilka skulle ha lättare

att bära beskattningen, då föreningsavgiften erlades, än då vid konflikt

understöd utginge. Vidare har erinrats om den komplicering av såväl uppbörds-

som taxeringsförfarandet, vilken bleve en följd av ett genomförande

av kommitténs förslag.

Då dessa invändningar emellertid framställts med utgångspunkt från att

lagstiftningen i fråga om fackföreningsavgifter och därmed likställda medlemsavgifter

skulle följa kommitténs förslag, torde det vara lämpligt att,

innan dessa invändningar närmare prövas, först behandla frågan om den

lämpliga utformningen av lagstiftningen i denna del.

Kommittén har erinrat om att avgifter till fackföreningar för närvarande

icke vore avdragsgilla men att konfliklbidrag från sådana föreningar ej heller

beskattades. Avdrag medgåves däremot för avgift till arbetsgivareföreningen,

medan å andra sidan konfliktbidrag från sistnämnda förening beskattades.

Kommittén har som sin mening uttalat, att båda dessa beskattningsformer

vore i och för sig acceptabla och ägnade alt godtagas vid en

översyn av bestämmelserna men att samma regler borde tillämpas i fråga

om avgifter till såväl arbetsgivare- som fackföreningar. Vid valet mellan de

båda metoderna har kommittén stannat inför den, som för närvarande praktiseras

i fråga om avgifter till arbetsgivareföreningen.

1 likhet med kommittén är jag av den uppfattningen, att enhetliga regler

böra gälla på ifrågavarande område, men jag kan icke dela uppfattningen,

att de förenämnda metoderna äro i och för sig godtagbara.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kangl. Maj:ts proposition nr 173-

Den för fackföreningsavgifter nu tillämpade metoden är otillfredsställande

ur den synpunkten, att enligt denna metod de med föreningsverksamheten

förenade kostnaderna icke någonstädes få avdragas, ehuru de till sin

natur äro avdragsgilla. Vidare kan invändas att, om avdrag för avgifter till

branschorganisationer skulle medgivas, medan avdrag för avgifter till fackoch

arbetsgivareföreningar vägrades, skulle ett flertal mycket svårlösta situationer

uppkomma. I kommitténs promemoria har uppmärksamheten riktats

på Riksförbundet landsbygdens folk, vilken sammanslutning i vissa hänseenden

torde vara att anse som en fackförening men i andra hänseenden icke

är att betrakta såsom dylik förening. Flera med den nämnda sammanslutningen

likartade organisationer torde finnas. I fall som dessa skulle såväl

de skattskyldiga som beskattningsnämnderna ställas inför en mycket

svårlöst uppgift, när skattepliktiga intäkter och avdragsgilla utgifter skulle

fastställas. Liknande svårlösta situationer skulle uppkomma, när det i andra

fall gällde att avgöra om en förening skulle anses som en fackförening eller

en branschorganisation. Såsom exempel kan nämnas ett flertal organisationer

för jurister och läkare, där vissa föreningsmedlemmar äro tjänstemän,

vilka ingått i vederbörande förening för att kunna räkna med dennas

hjälp vid hävdandet av sina intressen gentemot arbetsgivaren, medan

andra medlemmar äro fria näringsutövare vilka ur i viss mån annan synpunkt

funnit ett medlemskap vara av värde. Den ene medlemmen skulle

äga rätt att avdraga medlemsavgiften men icke den andre. Föreningen skulle

skatta för vissa men icke för alla mottagna avgifter, varjämte stora svårigheter

skulle uppkomma vid fastställandet av avdragsgilla omkostnader. I

fall där föreningar av denna typ sorterade under en huvudorganisation

skulle motsvarande svårigheter uppkomma vid fastställandet av avdragsrätt

för underorganisationens avgifter till huvudorganisationen och vid bestämmandet

av den sistnämnda organisationens taxering. Dessa och liknande

svårigheter böra uppenbarligen i görligaste mån undvikas. Ett system

där avdragsrätt medgives för avgifter till branschorganisationer men icke

för avgifter till arbetare- och arbetsgivareorganisationer bör följaktligen icke

godtagas.

Men ej heller det alternativ som kommittén förordat — nämligen att medgiva

medlemmen avdrag utan att skattelägga föreningen och upprätthålla

reciprociteten genom att beskatta utgående konfliktbidrag -— torde gå fritt

från invändningar. Här syftas på de erinringar, som mellankommunala

prövningsnämnden och vissa andra remissinstanser gjort därom, att en sådan

anordning öppnade möjligheter till skatteflykt. Eftersom vid konflikt

utbetalades allenast vad föreningen hade i behåll efter att ha verkställt alla

för föreningen önskvärda utbetalningar, kunde obeskattade medel uppenbarligen

användas för ändamål som vore den egentliga verksamheten ovidkommande.

Detta innebure, att föreningsmedlemmarna i realiteten bereddes

möjligheter att tillgodoföra sig avdrag för bidrag av humanitär, politisk eller

liknande art. Det synes icke böra ifrågakomma att genomföra en lagstiftning,

som på detta sätt skulle inbjuda till missbruk.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

37

Då emellertid en avdragsrätt, därest sådan införes, bör avse även avgifter

till nu ifrågavarande organisationer — och då av skäl, som kommittén

anfört, det icke bör ifrågakomma att i dessa fall tillämpa de regler som av

kommittén föreslagits för avgifter till branschorganisationer — synes i fråga

om fackföreningar, arbetsgivareföreningar och liknande föreningar en eventuell

lagstiftning böra utformas efter följande linjer.

Avdrag medgives för erlagda avgifter. Föreningen bör såsom skattepliktig

intäkt redovisa influtna medlemsavgifter. Vid inkomstberäkningen medgives

emellertid avdrag — förutom för de egentliga kostnaderna för föreningsverksamheten

— för vad föreningen utbetalar såsom konfliktunderstöd

samt vad föreningen därutöver avsätter till särskild fond att tagas i

anspråk vid framtida konflikttillfällen. När belopp återföres från sådan

fond, inräknas beloppet i de skattepliktiga intäkterna, men föreningen erhåller

samtidigt avdrag i den mån beloppet användes för utbetalning av

konfliktbidrag. Konfliktbidragen beskattas givetvis hos mottagarna. Med bestämmelser

sådana som dessa förebygges möjligheten att använda obeskattade

medel för ändamål, som äro för föreningen såsom sådan främmande.

Även om bestämmelserna utformas på nu antytt sätt, återstår dock att

pröva de tidigare återgivna invändningarna om olämpligheten överhuvud

taget att beskatta konfliktbidrag och om den komplicering av taxerings- och

uppbördsförfarandet som systemet skulle medföra.

Vad förstnämnda invändning angår, låter det sig visserligen sägas att

fackföreningarnas konfliktbidrag i allmänhet äro av sådan storleksordning

att skattskyldig, som för sin försörjning är beroende av dylikt bidrag, svårligen

kan avstå någon del därav till skatt. En under hand gjord undersökning

utvisar emellertid, att de konfliktbidrag, som för närvarande maximalt

kunna utgå under en viss tidsperiod, ofta icke äro större än att de rymmas

inom de skattefria ortsavdrag, som gälla vid inkomsttaxeringen och belöpa

på en motsvarande tidsperiod. Undersökningen omfattar konfliktbidrag från

13 olika fackförbund, däribland de med högsta medlemsantalet. I 8 fall

skulle enligt den för Stockholm för närvarande gällande skattetabellen

ingen preliminär skatt utgå för konfliktbidrag, som uppbures av gift skattskyldig

med två barn (hustrun förutsättes sakna inkomst). I återstående

5 fall — vilka icke omfattade de största fackförbunden — skulle den preliminära

skatten uppgå till en krona eller två kronor för vecka. En högre

beskattning än den nu återgivna kan givetvis ifrågakomma i andra fall,

t. ex. i kommun med lägre ortsavdrag och högre kommunal utdebitering,

eller då vederbörande är ensamstående eller andra maken har inkomst. Det

sagda torde dock visa, att i allmänhet allenast en mera obetydlig beskattning

av konfliktbidrag från fackförening skulle ifrågakomma. När framdeles

de kommunala ortsavdragen blivit föremål för översyn, finnes anledning

förmoda, att konfliktbidragen i än större utsträckning bliva fria från

skatt.

Något annorlunda ställer det sig för konfliktbidrag från tjänstemannaorganisationer.

Dessa bidrag torde i allmänhet vara väsentligt större än

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

fackföreningsbidragen och bliva därför hårdare beskattade. Emellertid gäller

för tjänstemän i än högre grad än för fackföreningsmedlemmar, att bestämmelser

av antydd innebörd skulle med hänsyn till den progressiva beskattningen

bliva för vederbörande förmånliga.

Det torde i detta sammanhang vara av intresse att erinra om att de över

kommitténs förslag hörda fackförenings- och tjänstemannåorganisationerna

icke haft något att erinra mot den nu diskuterade beskattningsformen.

''Däremot låter det sig icke förneka, att ett genomförande av förslaget om

avdragsrätt för medlemsavgifter och skatteplikt för konfliktunderstöd är

ägnat att tynga taxeringsförfarandet. Kommittén har uppskattat antalet

medlemmar i fackföreningarna till omkring 1 060 000 och i tjänstemannaföreningarna

till ungefär 200 000. Antalet skattskyldiga, som uppburit konfliktbidrag,

torde däremot i allmänhet vara ganska ringa.

Om än antalet avdragsyrkanden sålunda bleve stort, kunde man å andra

sidan räkna med att kontrollen å gjorda avdrag i allmänhet skulle bliva

ganska enkel. I allt fall synes den ifrågavarande invändningen icke vara av

beskaffenhet att utgöra hinder för lagstiftningen, därest denna ur andra

synpunkter anses önskvärd.

Vad slutligen angår frågan om den inverkan å skatteunderlaget, som

skulle hliva en följd av en lagstiftning av förut angiven innebörd, har skattekommittén

som sin mening uttalat, att någon mera avsevärd sådan inverkan

icke skulle inträda, därest de för avgifter till arbetsgivare- och arbetstagaresammanslutningarna

förordade bestämmelserna genomfördes. Ej heller

skulle ett genomförande av förslaget i övrigt föranleda någon mera avsevärd

inverkan å ett skatteunderlag, som bestämts med utgångspunkt från

den praxis som tillämpades t. o. m. år 1944. I förhållande till ett skatteunderlag,

som beräknades med tillämpning av senare års strängare praxis,

skulle däremot en minskning uppkomma. Någon beräkning av denna minskning

har kommittén ej ansett sig kunna verkställa.

Jag delar kommitténs uppfattning, att det är mycket svårt att göra någon

närmare beräkning av en ändrad lagstiftnings inverkan på skatteunderlaget.

Emellertid synes det ofrånkomligt, att den föreslagna lagstiftningen kommer

att medföra en icke obetydlig minskning av skatteunderlaget. Med hänsyn

härtill kunde givetvis ifrågasättas, om icke reformen borde anstå tills vidare.

Bevillningsutskottet har emellertid, såsom jag nyss framhöll, tidigare understrukit

angelägenheten av att förslag till reglering av avdragsrätten och

skattskyldigheten för medlemsavgifter förelägges riksdagen redan innevarande

år. Något ytterligare uppskov torde sålunda icke ifrågakomma.

Såsom en sammanfattning av det nu anförda får jag uttala, att en omreglering

av avdragsrätten och skattskyldigheten för medlemsavgifter är i och

för sig motiverad samt att i det läge, i vilket frågan numera kommit, något ytterligare

uppskov med en sådan omreglering icke bör förekomma. Jag får

sålunda förorda att förslag till nya bestämmelser i ämnet nu förelägges riksdagen.

Dessa bestämmelser synas i princip kunna grundas på kommitténs

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 173.

39

förslag, dock med de avvikelser i fråga om avgifter till arbetstagare- och arbetsgivareorganisationer,

som i det föregående angivits.

.lag torde härefter få övergå till frågan om den närmare utformningen av

de tilltänkta nya bestämmelserna. Jag kommer därvid att särskilt behandla

dels frågan i vilka fall medlem bör tillerkännas rätt till avdrag för erlagd

föreningsavgift och dels frågan om beskattningen av de föreningar, som ha

att upptaga influtna medlemsavgifter såsom skattepliktig inkomst.

Frågan om avdragsrätten har skattekommittén velat lösa genom att i anvisningarna

till 20 § kommunalskattelagen upptaga en föreskrift, enligt vilken

till skattskyldigs levnadskostnader icke skulle hänföras avgift till förening

eller sammanslutning, som hade till huvudsaklig uppgift att främja

medlemmarnas ekonomiska intressen i viss förvärvskälla, och ej heller avgift

till sådan förening eller sammanslutning som den skattskyldige måste

tillhöra för att få utöva viss förvärvsverksamhet eller utöva sådan verksamhet

på visst sätt.

Kommittén har visserligen icke uttryckligen angivit vilka föreningar, som

i princip avsetts skola omfattas av de olika leden i den sålunda gjorda uppräkningen.

Emellertid synas under densamma kunna hänföras de föreningar

och sammanslutningar, vilka böra omfattas av ifrågavarande lagstiftning,

nämligen branschorganisationer, fack- och arbetsgivareföreningar samt övriga

sammanslutningar med för medlemmarnas intäktsförvärv betydelsefull

verksamhet. Vidare synas därunder kunna hänföras sådana sammanslutningar

som advokatsamfundet och liknande, vari redan medlemskapet som

sådant är av betydelse för bedrivandet av eu viss förvärvsverksamhet eller

för denna verksamhets bedrivande under sådana former, som kunna anses

ägnade att främja intäktsförvärvet. Vid remissbehandlingen har i detta hänseende

ej annan invändning framställts än att vissa remissinstanser ansett

det vara tveksamt om arbetsgivareföreningar och fackföreningar inbegrepes

under den föreslagna lydelsen. Enligt min mening ger emellertid den föreslagna

texten med erforderlig tydlighet vid handen, att så är fallet.

Hur gränsdragningen mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla medlemsavgifter

skall verkställas i det särskilda fallet, kan synas något tveksamt.

Kommittén har som en allmän förutsättning för avdragsrätt angivit, att avgiften

skulle vara att anse som en nödvändig utgift för intäkternas förvärvande

och bibehållande. Detta uttalande jämte vad kommittén i övrigt anfört

har i ett remissyttrande tolkats såsom innebärande att en förenings

verksamhet till den del densamma avsåge t. ex. att höja branschens anseende

eller att främja sunda affärsmetoder icke skulle vara av den kvalificerande

art, som i och för sig motiverade avdragsrätt för avgiften. I ett annat

yttrande har däremot gjorts gällande, att avdrag borde medgivas för sådana

föreningsavgifter, som i mera vidsträckt bemärkelse kunde betraktas såsom

omkostnader för inkomstens förvärvande.

Det torde knappast låta sig göra att här i detalj precisera de fall, där avdrag

bör medgivas. Vissa allmänna riktlinjer torde dock kunna angivas.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Till en början är det uppenbart, att sådan direkt servicelämnande verksamhet,

som redan med nuvarande lagstiftning i några fall medfört avdragsrätt,

är av den nyss antydda kvalificerande arten. Emellertid torde skattekommittén

knappast ha åsyftat att begränsa avdragsrätten så snävt som fallet

skulle bliva om endast den direkta serviceverksamhet, vilken avsatte omedelbara

resultat i medlemmarnas förvärvskälla, finge tillgodoräknas. I varje

fall bör en sådan uppfattning icke godtagas. Med serviceverksamhet torde

sålunda i förevarande hänseende böra likställas sådan verksamhet, som

innebär ett mera allmänt men dock betydelsefullt tillvaratagande av medlemmarnas

yrkesintressen. Hit kunna vara att hänföra t. ex. åtgärder för

främjande av branschens anseende eller av sunda affärsmetoder. Andra

exempel återfinnas i den av Sveriges grossistförbund i dess tidigare återgivna

remissyttrande verkställda uppräkningen av förbundets olika verksamhetsgrenar.

Den av handelskammaren i Göteborg särskilt uppmärksammade

verksamhet hos vissa organisationer, vilken består i avgivande av yttranden

över av myndigheter remitterade ärenden, torde likaledes vara att

jämställa med den nyss angivna serviceverksamheten. I vissa fall torde

t. o. m. en sådan verksamhet, som består i att sammanföra föreningsmedlemmarna

i och för utbyte av yrkeserfarenheter o. d., kunna ur förevarande

synpunkt godtagas, nämligen därest det av omständigheterna framgår att

denna verksamhet är av väsentlig betydelse för den enskilde medlemmens

förvärvsverksamhet. Vad särskilt angår medlemsavgifter, som bl. a. industriföretag

erlägga till sammanslutningar av olika slag för stödjande av

vetenskaplig forskning m. in., torde avdragsrätten för avgifter till sådana

föreningar få bedömas ur synpunkten, huruvida det huvudsakliga ändamålet

med den bedrivna verksamheten kan sägas vara att främja medlemmarnas

intäktsförvärv. Vid bedömandet av denna fråga torde ledning kunna

hämtas av den praxis, som under senare år utbildats i avseende å avdrag för

till teknisk-vetenskaplig forskning lämnade bidrag.

I detta sammanhang må understrykas, att avgörande för frågan om avdragsrätt

skall anses föreligga, givetvis bör vara den av föreningen faktiskt

bedrivna och icke den i stadgar eller annorledes angivna verksamheten. Det

synes lämpligt att förtydliga den föreslagna lagtexten på denna punkt.

Därest en prövning efter nu angivna linjer av en förenings olika verksamhetsgrenar

ger till resultat, att vissa verksamhetsgrenar äro att anse såsom

av betydelse för medlemmarnas ifrågavarande förvärvskälla medan andra

icke kunna anses vara detta, bör någon uppdelning av medlemsavgiften i en

avdragsgill och en icke avdragsgill del likväl icke ske. I dessa fall blir det i

stället nödvändigt med en fortsatt prövning, nämligen i avseende å föreningens

huvudsakliga uppgift, vilken bör vara avgörande för avdragsrätten.

Kommittén har i detta hänseende föreslagit, att avdrag borde medgivas om

verksamheten till 75 procent vore direkt servicelämnande. Mot den angivna

gränsdragningen ha erinringar ur skilda synpunkter framställts. Även enligt

min mening kan det vara tveksamt, om en på detta sätt angiven gränsdragning

bör läggas till grund för bestämmelsernas praktiska tillämpning.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

41

Det skulle säkerligen mången gång vara svårt eller kanske omöjligt att i

praktiken tillämpa en regel som den nyss angivna, vilken därför skulle

kunna försvåra i stället för underlätta bestämmelsernas tillämpning. Enligt

min mening bör lämpligen gälla att, även om det understundom kan

vara befogat att icke uppställa några strängare krav vid bedömandet av frågan

om en viss verksamhetsgren kan sägas vara av betydelse för medlemmarnas

intäktsförvärv, så bör avdrag för föreningsavgiften å andra sidan

icke medgivas, därest det icke är uppenbart att föreningens verksamhet såsom

helhet bedömd i allt väsentligt avsett att främja medlemmarnas intäktsförvärv.

I aetta sammanhang må frågan om bevisbördan något beröras. Beträffande

flertalet föreningar torde det vara förhållandevis lätt att bedöma verksamhetens

huvudsakliga syfte. Flertalet arbetsgivare- och fackföreningar,

branschorganisationer o. s. v. torde sålunda utan vidare kunna hänföras till

den grupp av föreningar, där medlemsavgifterna äro avdragsgilla. Vid sidan

av nämnda föreningar finnes emellertid ett betydande antal sammanslutningar,

beträffande vilkas verksamhet en viss tvekan kan råda. Det synes

i dessa fall rimligt, att den skattskyldige skall vara skyldig att styrka en påstådd

avdragsrätt genom att förebringa utredning om föreningens verksamhet,

en utredning som det för övrigt torde ställa sig betydligt lättare för honom

än för beskattningsnämnderna att åvägabringa. Eu regel av denna

innebörd är starkt motiverad även ur synpunkten att begränsa den i och för

sig betydande ökning i taxeringsnämndernas arbetsbörda, som ett genomförande

av de föreslagna bestämmelserna under alla förhållanden kommer att

medföra. Därest taxeringsorganisationen framdeles kommer att utbyggas

med ett sådant centralt organ, varom tidigare talats, bör detta organ genom

utredningar och uttalanden verksamt kunna bidraga till eu smidig tillämpning

av bestämmelserna i denna del.

Vid remissbehandlingen har frågan om rätt till avdrag för avgifter till

de svenska handelskamrarna i utlandet särskilt berörts. Det har framhållits,

att dessa handelskamrar icke vore skattskyldiga i Sverige, varför någon beskattning

här i landet av de föreningsavgifter, för vilka medlemmarna

kunde komma att tillerkännas avdrag, icke läte sig genomföras.

Enligt min mening torde sistnämnda omständighet icke böra inverka på

frågan om medlemmarnas rätt att göra avdrag för de till kamrarna erlagda

avgifterna. Därest bestämmelser om avdragsrätt för medlemsavgifter införas,

bör avdrag sålunda få åtnjutas även i det fall att den mottagande föreningen

är domicilierad utom riket.

Ofta förekommer alt ett antal föreningar äro sammanslutna i en högre organisation,

därvid föreningarna sålunda i sin tur äro att anse som föreningsmedlemmar.

Erlägga dessa föreningar avgifter till huvudorganisationen, bör

avdragsrätten bedömas efter samma regler som föreslås skola gälla för medlemmarna

i de underordnade föreningarna.

I vissa fall kan tvekan komma att råda, huruvida ett bidrag är att anse

som medlemsavgift eller ej. Åtskilliga näringsorganisationer lämna sålunda

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

bidrag för vissa speciella ändamål eller undersökningar, som falla inom ramen

för organisationens intressen. Såsom exempel härå kunna nämnas de

bidrag, som Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen

lämna till Industriens utredningsinstitut, eller de bidrag som ett flertal

näringsorganisationer och företag lämna till Sveriges standardiseringskommission.

I de fall, där mottagaren av sådana bidrag är att anse som en förening

i juridisk mening, torde reglerna om avdragsrätt och skatteplikt för

medlemsavgifter böra tillämpas. I övriga fall föreligger för bidragslämnaren

en vanlig omkostnad, vars avdragsgillhet får bedömas enligt allmänna

regler.

I de remissyttranden, som avgivits av 1945 års fiskeriutredning samt Ostkustfisk,

centralförening u. p. a. och Svenska västkustfiskarnas centralförbund,

har uppmärksamheten riktats på de speciella förhållanden, som ur nu

förevarande synpunkter råda inom fiskerinäringen. Fiskeriorganisationerna

ägna sig nämligen åt en prisregleringsverksamhet, som i själva verket torde

vara en av dessa organisationers huvudsakligaste uppgifter. I viss utsträckning

sker denna verksamhet genom förmedling av livsmedelskommissionen,

dit vissa avgifter inbetalas antingen av de av fiskarna bildade producentföreningarna

eller av fiskuppköpare. Livsmedelskommissionen utbetalar

därefter erforderliga belopp till vissa fiskareföreningar att av dessa användas

för inköp av överskottsfisk. Såsom framgår av det av centralförbundet

avgivna yttrandet, synes denna organisation ha anordnat en i viss mån likartad

prisreglering för sina medlemmar, dock att någon medverkan av livsmedelskommissionen

därvid icke ifrågakommer.

Enligt fiskeriutredningen ha de nuvarande bestämmelserna om föreningsavgifter

icke förorsakat mera påtagliga olägenheter för fiskarna. Så skulle

emellertid kunna bli fallet, därest prisregleringen framdeles konime att ombesörjas

utan livsmedelskommissionens medverkan. Det syntes utredningen

därför önskvärt, att de av kommittén beträffande avgifter till arbetsgivareoch

fackföreningar föreslagna bestämmelserna genomfördes och gjordes tilllämpliga

jämväl å avgifter till fiskarnas organisationer. — Även centralförbundet,

vars prisregleringsverksamhet redan nu ägde rum utan livsmedelskommissionens

medverkan och som funnit de nuvarande bestämmelserna

otillfredsställande, har framställt liknande yrkande.

Då lagstiftningen föreslagits skola erhålla sådan utformning, att en medlems

avdragsrätt alltid skall i princip motsvaras av en föreningens skatteplikt,

är ett efterkommande av det nyssnämnda önskemålet redan av denna

grund uteslutet. Men även om kommitténs förslag beträffande arbetsgivareoch

fackföreningar genomfördes, kunde det knappast ifrågakomma att likställa

förevarande organisationer med de nämnda föreningarna.

De i det föregående beträffande branschorganisationer föreslagna bestämmelserna

skulle, tillämpade å fiskareföreningarnas medlemmar, innebära att

dessa erhölle avdrag för sina till föreningarna erlagda avgifter, medan föreningarna

komme att beskattas för samma avgifter. I de fall, där avgifterna

inlevererades till livsmedelskommissionen, uppkomme skattepliktig inkomst

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

43

för föreningarna först då kommissionen till dem utbetalade avgifterna. I

den mån mottagna avgifter användes för stödköp, uppstode för föreningen

avdragsgill omkostnad och för fiskaren förvärv av skattepliktig inkomst.

Mot en anordning sådan som den nyss angivna har invänts, att föreningarna

kunde utsättas för en beskattning, som försvårade den bedrivna prisregleringsverksamheten.

Denna invändning synes emellertid knappast kunna

beaktas. Det låter sig visserligen sägas, att en mindre tillfredsställande

situation föreligger, när t. ex. föreningen ett år icke behöver göra några

stödköp och därför blir föremål för en relativt kraftig beskattning, medan

föreningen ett följande år nödgas företaga stödköp i sådan omfattning, att

influtna skattepliktiga intäkter icke förslå till utnyttjande av den uppkomna

avdragsrätten. Detta är emellertid icke annat än en konsekvens av den

grundläggande principen om beskattningsårets slutenhet, från vilken avkall

i förevarande fall knappast torde kunna ifrågakomma. För sammanslutningen

torde med andra ord få gälla detsamma som för dess medlemmar,

nämligen att en under ett år verkställd reservation eller besparing av

vinstmedel, som förvärvats under samma år, icke medför något uppskov

med beskattningen av de reserverade eller sparade medlen. Av samma skäl

synes det ej heller böra ifrågakomma att medge fiskarnas organisationer

rätt att vid inkomstberäkningen göra avdrag för medel, som avsatts till särskild

fond att tagas i anspråk för framtida stödköp.

Enligt min mening kan det sålunda knappast ifrågakomma att meddela

särskilda bestämmelser beträffande beskattningen av avgifter till fiskareorganisationerna.

Vad härefter angår inkomstberäkningen för förening, som skall upptaga

influtna medlemsavgifter såsom skattepliktig inkomst, bör föreningen i princip

vara berättigad att göra avdrag för alla de omkostnader, som varit förenade

med den verksamhet vilken motiverat avdragsrätt för medlemmarna.

Från avdragsrätt böra däremot uteslutas omkostnader, som äro att hänföra

till sådana föreningens verksamhetsområden som icke kunna anses vara av

betydelse för medlemmarnas intäktsförvärv, samt vidare de omkostnader

vilka väl ha samband med den verksamhet, som motiverat medlemmarnas

avdragsrätt, men vilka enligt allmänna regler bedömas såsom icke erforderliga

omkostnader. Det kan alltså understundom bliva nödvändigt att

göra en — måhända schablonmässig — uppdelning av allmänna administrationskostnader

o. d. på en avdragsgill och eu icke avdragsgill del. I detta

sammanhang må erinras om att nu ifrågavarande föreningar i samband

med anordnandet av kongresser och möten för sina medlemmar eller i andra

sammanhang ofta ha avsevärda kostnader, som huvudsakligen åsyfta att

bereda medlemmarna trevnad. Det torde mången gång vara anledning att

betrakta sådana omkostnader liksom andra representationsutgifter såsom

icke avdragsgilla. Även i andra hänseenden kan tvekan om eu utgifts avdragsgillhet

komma att råda. Sålunda utge t. ex. vissa organisationer egna

tidskrifter eller medlemsblad. Är syftel att lämna medlemmarna informa
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition ni 173.

tion i fackliga eller andra spörsmål, bör kostnaden härför vara avdragsgill,

vilket däremot icke bör vara fallet, om tidskriften eller medlemsbladet

är ett rent förströelseorgan. Understundom föreligger en kombination

av bådadera, varvid en uppdelning av kostnaden i en avdragsgill och en

icke avdragsgill del kan bli erforderlig. Är förströelsemomentet mera underordnat,

torde det dock av praktiska skäl vara försvarligt att bortse från

detsamma. Frågan om avdrag kan medgivas för en av en förening anordnad

utbildningskurs eller liknande, torde få bedömas ur synpunkten huruvida

kursdeltagaren-medlemmen varit berättigad till avdrag, därest han själv

bekostat en motsvarande utbildning.

Emellertid böra reglerna för inkomstberäkningen kompletteras med en

föreskrift, att avdrag medgives även för i räkenskaperna gjord avsättning till

särskild fond att tagas i anspråk vid framtida konflikttillfällen. Sådana fonder

torde visserligen i allmänhet blott uppläggas av arbetsgivare- och arbetstagareföreningar.

För att undvika en komplicering av bestämmelsernas tilllämpning

genom att tvinga beskattningsnämnderna att undersöka om en

lörening i det särskilda fallet verkligen skall kunna anses som en arbetsgivare-

eller arbetstagaresammanslutning, synes emellertid rätten till avdrag

för fondavsättningar, varom nu är tal, icke böra förbehållas allenast de

nämnda föreningarna. Rätt till avdrag för avsättning till dylik fond bör sålunda

tillkomma alla föreningar, som ha att skatta för influtna medlemsavgifter

och som kunna göra troligt, att de fonderade medlen äro avsedda

att användas för utbetalningar till medlemmarna då dessa äro indragna i

konflikter, vilka hava samband med strävandena att förbättra eller att förhindra

en försämring av medlemmarnas inkomstförhållanden eller anställningsvillkor.

Avdrag för avsättning till sådan fond synes böra medgivas,

oavsett om fonderingen gjorts av influtna medlemsavgifter eller av inkomster

av annat slag. Belopp, som återföres från sådan fond, bör redovisas som

skattepliktig inkomst under det att avdrag bör medgivas för utbetalta konfliktbidrag.

Då det understundom förekommer, att vid konflikt å arbetsmarknaden

en närstående, i konflikten icke indragen organisation lämnar bidrag

— antingen av tillgängliga medel eller genom extra utdebiteringar hos medlemmarna

— till den organisation, vars medlemmar beröras av konflikten,

synes det rimligt och riktigt, att den bidragslämnande föreningen medgives

avdrag för vad som utbetalas till den andra föreningen, vilken i sin

tur skall upptaga det mottagna beloppet såsom skattepliktig inkomst.

Skattekommittén har förordat, att samtliga de av kommitténs förslagberörda

sammanslutningarna skulle beskattas enligt de regler, som gällde

för ekonomiska föreningar. En av ledamöterna i kommittén (herr Strand)

har dock för sin del ansett, att så icke borde vara fallet beträffande arbetsgivare-

och fackföreningar samt därmed jämförbara sammanslutningar.

Även i några remissyttranden ha invändningar gjorts mot kommitténs förslag

i denna del.

. När kommitténs förslag avgavs, utgick den sammanlagda statsskatten

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

45

för ekonomiska föreningar med 32 % av det beskattningsbara beloppet och

för ideella föreningar med 13,5 %. Enligt bestämmelserna i 1947 års förordning

om statlig inkomstskatt utgår nämnda skatt för ekonomiska föreningar

fortfarande med 32 % av den beskattningsbara inkomsten, medan

den statliga inkomstskatten för ideella föreningar numera utgör 15 %.

Utan tvivel skulle det medföra åtskilliga fördelar ur taxeringsteknisk

synpunkt om samtliga de föreningar, beträffande vilka avdragsrätt för avgifterna

förelåge, kunde beskattas efter en gemensam skattesats, nämligen

den för ekonomiska föreningar gällande. Såsom landsorganisationen framhållit,

kan det dock icke anses som en naturlig konsekvens av bestämmelserna

om medlemmarnas avdragsrätt för erlagda1 avgifter, att de ideella föreningarnas

beskattning skulle skärpas. Frågan bör sålunda förutsättningslöst

prövas med hänsyn till de skäl, som kunna anföras för och emot en dylik

skatteskärpning. Vid prövning av dessa skäl har jag för min del icke

ansett tillräcklig anledning föreligga att på grund av medlemmarnas avdragsrätt

för erlagda avgifter föreskriva skatteplikt såsom för ekonomiska

föreningar för de ideella föreningar varom här är fråga. Enligt min mening

bör sålunda frågan om den tillämpliga skattesatsen vara helt beroende av

det förhållandet, huruvida föreningen är att bedöma såsom en ekonomisk

förening eller icke. Däremot torde man i detta sammanhang böra bortse från

om föreningen är att betrakta såsom arbetsgivare- eller arbetstagareorganisation

eller om den bör betecknas såsom branschorganisation. — Godtages

den av mig nu angivna ståndpunkten förfaller frågan om ändring av förordningen

om statlig inkomstskatt.

Jag torde härefter få behandla ett par i remissyttrandena upptagna detaljfrågor.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ifrågasatt, om icke genom särskilda

föreskrifter garantier borde skapas för att de vid en lagändrings ikraftträdande

fonderade medel, vilka redan en gång beskattats därigenom att

medlemmarna vägrats avdrag för desamma, icke bleve föremål för en förnyad

beskattning, när de framdeles utbetalades till medlemmarna såsom

konfliktbidrag.

Vad länsstyrelsen sålunda ifrågasatt är givetvis i princip riktigt. Det finnes

emellertid anledning befara, att övergångsbestämmelser av denna art

skulle bliva svårtillämpade i praktiken. Egenartade situationer skulle därjämte

uppkomma t. ex. när under en pågående konflikt ett konfliktbidrag

plötsligt ändrade karaktär genom att övergå från att vara skattefri till att

vara skattepliktig inkomst. Av det förut sagda framgår vidare, alt konfliktbidrag

från fackförening i allmänhet icke kommer att bliva föremål för

någon beskattning eller i varje fall för en mycket måttlig sådan. Då mera

avsevärda fonderingar för närvarande torde finnas huvudsakligen blott hos

fackföreningarna samt då de nya bestämmelserna skulle medföra en icke

obetydlig skattelättnad för samtliga de av bestämmelserna berörda föreningarnas

medlemmar, synes man kunna avstå från de av länsstyrelsen

ifrågasatta övergångsbestämmelserna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4G

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har i sitt yttrande gjort gällande,

att en lagstiftning sådan som den nu förordade förutsatte att fackföreningarna

årligen lämnade uppgifter om storleken av den avgift, som

varje medlem inbetalt under året.

Det synes tveksamt, huruvida en dylik föreskrift, som i så fall borde gälla

alla föreningar, vars medlemmar icke vore bokföringspliktiga, bör meddelas.

I allmänhet torde taxeringsnämnderna ganska lätt kunna bilda sig en uppfattning

om storleken av de avgifter, varom fråga är, varför i flertalet fall

någon egentlig kontroll av avdragets behörighet icke torde behöva ifrågakornrna.

Med hänsyn härtill och då en föreskrift om obligatorisk uppgiftsplikt

skulle medföra ett betydande merarbete för uppgiftslämnarna och

myndigheterna samt en kraftig ansvällning av det redan nu stora taxeringsmaterialet,

synas övervägande skäl tala för att man avstår från att föreskriva

en sådan uppgiftsplikt. Föreskrift torde däremot böra lämnas om att

taxeringsmyndigheterna skola tillställas uppgifter om utbetalta konfliktunderstöd.

Detta torde vara erforderligt bl. a. med hänsyn till att åtskilliga

skattskyldiga troligen komma att utgå från att sådana understöd icke hava

karaktär av skattepliktig inkomst.

Vad angår den författningstekniska utformningen av förslaget har skattekommittén

föreslagit, att den i anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen

upptagna presumtionsregeln att medlemsavgifter alltid vore att anse

såsom levnadskostnader skulle i princip bibehållas men kompletteras med

ett uttalande, att denna regel icke avsåge avgifter till de av den föreslagna

lagstiftningen berörda föreningarna. Vidare har kommittén föreslagit, att i

anvisningarna till 19 § samma lag skulle intagas en föreskrift om en häremot

svarande skatteplikt för mottagna medlemsavgifter.

Kammarrätten har invänt, bl. a., att en närmare till hands liggande lösning

vore att låta den nyssnämnda presumtionsregeln helt utgå, varigenom

det skulle överlämnas åt praxis att avgöra, när avdrag borde medgivas. Det

funnes därvid anledning förmoda att praxis skulle följa just de linjer som

kommittén uppdragit. Genom den av kammarrätten förordade anordningen

undsluppe man även en sådan i författningstekniskt avseende mindre

lyckad regel om skatteplikt, som den vilken av kommittén upptagits i nyssnämnda

anvisningar till 19 §. Kammarrätten har vidare som sin mening

uttalat, att med hänsyn till gällande reciprocitetsgrundsatser behov knappast

förelåge av en positiv bestämmelse om skatteplikt för vissa mottagna

medlemsavgifter. Ansåges en sådan bestämmelse dock erforderlig, borde den

givas en utformning, som begreppsmässigt hänförde det ifrågavarande förvärvet

till viss inkomstkälla.

Mot den av kammarrätten förordade anordningen kan invändas, att det

måste anses påkallat att i författningstexten lämna de skattskyldiga och

beskattningsnämnderna klarare besked om gällande bestämmelsers innebörd

än vad som bleve fallet, om man allenast uteslöte den nuvarande presumtionsregeln.

Detta torde vara desto mera nödvändigt som de föreslagna

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

47

bestämmelserna upptaga regler, vilka förutsätta en ur skilda synpunkter

ganska ingående prövning av betingelserna för avdragsrätt i det särskilda

fallet. Därest man sålunda anser, att uttryckliga bestämmelser om avdragsrätten

böra upptagas i anvisningarna till 20 §, torde redan härav följa, att

en bestämmelse om en motsvarande skatteplikt för mottagna medlemsavgifter

bör upptagas i anvisningarna till 19 §. Detta synes påkallat även därav,

att den av kammarrätten som ett skäl mot en uttrycklig bestämmelse

om skatteplikt åberopade reciprocitetsgrundsatsen knappast kan anses fullt

genomförd i skattelagstiftningen. Det nu anförda utesluter emellertid icke

ett tillgodoseende av det av kammarrätten framställda önskemålet om ett

stadgande, som begreppsinässigt hänför ifrågavarande intäkter till viss förvärvskälla.

Det har tidigare framhållits, att vissa svårigheter kunde uppkomma vid

fastställandet av den förvärvskälla, vari mottagna medlemsavgifter böra

upptagas som skattepliktig intäkt, samt att dessa svårigheter kunde undanröjas

genom en allmän föreskrift att — därest annorledes icke vore i det

särkilda fallet föreskrivet •—- ifrågavarande avgifter skulle upptagas som

intäkt av rörelse. En sådan föreskrift synes då lämpligen böra införas i

anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen. De av mig föreslagna reglerna

angående inkomstberäkningen för här ifrågavarande föreningar böra

i konsekvens härmed upptagas i anvisningarna till 29 §.

Med en anordning som denna skulle man undslippa en uppdelning av

intäkter och omkostnader i sådana fall, där en förening uppburit dels intäkter,

vilka vore hänförliga till förvärvskällan rörelse, och dels medlemsavgifter

vilka i brist på uttryckliga föreskrifter kunde komma att upptagas

som tillfällig förvärvsverksamhet. Härjämte vunnes en önskvärd koncentration

av bestämmelserna på ifrågavarande område.

Jag vill tillägga, att jag är medvelen om att den av mig nu föreslagna

anordningen kan göras till föremål för viss kritik ur författningsteknisk

synpunkt. Emellertid har jag ansett mig likväl böra förorda en lösning efter

de angivna linjerna med hänsyn till önskvärdheten av att reglerna erhålla

eu koncentrerad och lättillgänglig utformning.

Vad till sist angår uppburna konfliktunderstöd, skola dessa efter en lagändring

upptagas som skattepliktig inkomst. En bestämmelse härom torde

kunna infogas i anvisningarna till 20 §.

Vad angår ikraftträdandet av de föreslagna nya bestämmelserna synes det

visserligen önskvärt, att detta sker utan dröjsmål. Det torde dock av olika

skäl icke kunna ifrågakomma att tillämpa de nya bestämmelserna tidigare

än vid 1950 års taxering. De skattskyldiga ha vid den tidpunkt, då riksdagen

tager ställning till förslaget, redan avlämnat sina deklarationer till

1949 års taxering och taxeringsnämnderna torde vid den tidpunkten även

ha behandlat åtskilliga deklarationer från skattskyldiga, vilka skulle beröras

av bestämmelserna.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört ha inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370); samt

2) förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379).

Föredragande departementschefen hemställer härefter att förenämnda

författningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Claes H. Edgardh.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungi. Mnj.ts proposition nr 173.

49

Bihang.

1944 års allmänna skattekommittés förslag

till

lag om vissa ändringar i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 870).

Härigenom förordnas, att 32 § 1 mom. och anvisningarna till 19 §, punkt

1 av anvisningarna till 20 §, punkt 5 av anvisningarna till 28 § och punkt 8

av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen den 28 september 19281

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

Anv. till 19 §.

Fattigunderstöd, begravningshjälp----skattepliktig inkomst. Det
samma

gäller i fråga om dels medlemsavgifter till arbetsgivareföreningar,

fackföreningar och därmed jämställda sammanslutningar, dels ock medlemsavgifter,

vilka influtit till andra föreningar och sammanslutningar,

dock under förutsättning i sistnämnda fall att den som erlagt avgiften

icke på grund av bestämmelserna i första punkten anvisningarna till 20 §

är berättigad till avdrag för densamma.

Anv. till 20 §.

1. Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna paragraf

ej medgives, räknas bland annat premier för egna personliga försäkringar.

I vissa speciella fall får dock avdrag göras för dylika premier, varom

stadgas i 33 § och 46 § 2 mom. Till skattskyldigs levnadskostnader räknas

även avgifter till föreningar och andra sammanslutningar, i vilka den skattskyldige

är medlem, såvida icke avgiften är av beskaffenhet som i 25 § 1

mom. sägs eller utgår till förening eller sammanslutning, som har till huvudsaklig

uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen i viss

förvärvskälla eller till sådan förening eller sammanslutning, som den skattskyldige

måste tillhöra för att få utöva viss förvärvsverksamhet eller utöva

sådan verksamhet på visst sätt.

Anv. till 28 §.

5. Såsom intäkt---— dylik intäkt ävensom bidrag, som vid arbets
konflikt

utgår från arbetsgivareförening.

I vissa —--för bolaget.

32 §.

1 mom. Till intäkt av tjänst hänföras,

avlöning, arvode,--— 2 mom. stadgas;

understöd, som vid arbetskonflikt utgått från fackförening eller därmed

jämställd sammanslutning;

vad som---annan fastighet.

Anv. till 32 §.

8. Har skattskyldig---— äga rum (jfr punkt 3 här ovan). 1 * * 4

1 Senaste lydelse av 32 § 1 mom., punkt 1 av anvisningarna till 20 § och punkt 5 av an
visningarna

till 28 § se SFS 1928 nr 370, anvisningarna till 19 § se SFS 1945 nr 408 samt av

punkt 8 av anvisningarna till 32 § se SFS 1940 nr 876.

4 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 173.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

1944 års allmänna skattekommittés förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den

28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 18 § 2 mom. b) förordningen om statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt den 28 september 19281 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives:

18 §.

2 mom. Bottenskattens grundbelopp utgöra,

a) för fysiska — — — 6,5 % av återstoden;

b) för svenska aktiebolag---svenska bostadskreditkassan, bostads
kreditföreningar,

sådana föreningar eller sammanslutningar, vilka utan att

vara skyldiga föra handelsböcker bedriva verksamhet med huvudsakligt

ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen i viss förvärvskälla

och sådana föreningar eller sammanslutningar, som den skattskyldige

måste tillhöra för att få utöva viss förvärvsverksamhet eller utöva sådan

verksamhet på visst sätt samt sådana utländska---här ovan: 10 procent

av det beskattningsbara beloppet;

c) för andra---— beskattningsbara beloppet.

1 Senaste lydelse se SFS 1942 nr 275.

497306. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:390 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 173 med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten
  2. BevU 1949:48 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition nr 173 med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten
  3. BevU 1949:46 Memorial angående uppskjutande av behandlingen av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunidskattclagen den 28 september 11)28 a1 i texten