Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m
1949-03-11 · 50 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 48 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1949:173, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
1
Nr 173.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 11
mars 1949.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 t nr
370); och
2) förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
I Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 173.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Propositionen upptager förslag till ändrade regler angående avdragsrätt
och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen.
Sålunda föreslås att de nuvarande bestämmelserna — vilka innebära att
avdrag i allmänhet icke medgives för erlagda medlemsavgifter, ändå att avgifterna
föranletts av vederbörandes förvärvsverksamhet — ersättas av regler
om rätt till avdrag för avgifter dels till sådana föreningar, som bedriva
verksamhet med huvudsakligt ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen i viss förvärvskälla, dels ock till sådana föreningar, som
den skattskyldige måste tillhöra för att få utöva viss förvärvsverksamhet
eller utöva sådan verksamhet på visst sätt. Genom bestämmelser av denna
innebörd bliva de skattskyldiga berättigade till avdrag för avgifter bl. a.
till branschorganisationer ävensom till fackföreningar och arbetsgivareföreningar
samt därmed jämförliga sammanslutningar.
I de fall, där föremålet för den av en förening bedrivna verksamheten icke
genomgående men väl till huvudsaklig del är sådant som nyss angivits, avses
avgiften skola vara i sin helhet avdragsgill; någon uppdelning av avgiften
i en avdragsgill och en icke avdragsgill del skall sålunda icke ifrågakomma.
Samtliga föreningar, vilkas medlemmar äga tillgodoföra sig avdrag för erlagda
avgifter, skola enligt förslaget upptaga influtna avgifter såsom skattepliktig
inkomst. Föreningarna äga vid inkomstberäkningen göra avdrag för
de med föreningsverksamheten förenade kostnaderna, däri inbegripet vad
till medlemmarna utbetalats vid konflikt å arbetsmarknaden eller vid därmed
jämförbara tillfällen. Härutöver föreslås avdrag skola medgivas för
belopp, som avsättes till särskild fond att framdeles tagas i anspråk för
dylika utbetalningar.
Vad som vid konflikttillfällen utbetalas av förening till dess medlemmar,
skall utgöra skattepliktig inkomst för mottagarna.
Bestämmelserna föreslås skola första gången tillämpas vid 1950 års
taxering.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
3
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).
Härigenom förordnas, dels att anvisningarna till 19 § samt punkt 1 av anvisningarna
till 20 § och punkt 8 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels ock att till vardera av anvisningarna till 28 och 29 §§ samma
lag skall fogas en ny anvisningspunkt, betecknad punkt 7 respektive punkt
14, av nedan angiven lydelse.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
Anvisningar
till 19 §.
Anvisningar
till 19 §.
Fattigunderstöd, begravningshj älp
samt underhåll, som lämnats fånge
eller patient å hospital, m. m. dyl.
är icke att hänföra till skattepliktig
inkomst. Detsamma gäller i fråga om
till andra föreningar än bostadsföreningar
influtna medlemsavgifter
(jfr 24 § sista stycket).
till 20 §.
1. Till skattskyldigs levnadskostnader,
för vilka avdrag enligt denna
paragraf ej medgives, räknas bland
annat premier för egna personliga försäkringar
och avgifter till kassor, föreningar
och andra sammanslutningar,
i vilka den skattskyldige är medlem.
Att i vissa speciella fall avdrag
Fattigunderstöd, begravningshj älp
samt underhåll, som lämnats fånge
eller patient å hospital, m. in. dyl.
är icke att hänföra till skattepliktig
inkomst. Detsamma gäller i fråga om
till förening influtna medlemsavgifter;
dock att till skattepliktig inkomst
hänföras dels till bostadsförening influtna
avgifter (jfr 24 § sista stycket),
dels ock andra avgifter, för vilka
medlemmarna jämlikt punkt 1
andra stycket av anvisningarna till
20 § åro berättigade till avdrag.
till 20 §.
1. Till skattskyldigs levnadskostnader,
för vilka avdrag enligt denna
paragraf ej medgives, räknas bland
annat premier för egna personliga försäkringar.
Att i vissa speciella fall avdrag
dock får göras för dylika premier,
framgår av stadgandena i 33 §
och 4(5 § 2 mom.
1 Senaste lydelse, se beträffande anvisningarna till 19 § 1945: 408 samt beträffande punkt 8
av anvisningarna till 32 § 1940: 876.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
Nuvarande lydelse:
dock får göras för dylika premier och
avgifter, framgår av stadgandena i
25 § 1 mom., 33 § och 46 § 2 mom.
Föreslagen lydelse:
Till skattskyldigs levnadskostnader
räknas även avgifter till föreningar, i
vilka den skattskyldige är medlem.
Till levnadskostnader räknas dock
icke avgifter, varom i 25 § 1 mom.
förmäles, och ej heller avgifter till
förening, vilken visas bedriva verksamhet
med huvudsakligt ändamål
att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen i viss förvärvskälla eller
vilken den skattskyldige måste tillhöra
för att få utöva viss förvärvsverksamhet
eller utöva sådan verksamhet
på visst sätt; och må förty avdrag
göras för dylika avgifter, men
skall å andra sidan såsom intäkt upptagas
vad medlem bekommit från föreningen
i form av konfliktbidrag (jfr
punkt 14 av anvisningarna till 29 §).
till 28 §.
7. 1 de fall då influtna medlemsavgifter
äro att hänföra till skattepliktig
inkomst skola avgifterna, där
ej för särskilt fall år annorledes stadgat
(jfr 24 § sista stycket), upptagas
såsom intäkt av rörelse. Detsamma
gäller i fråga om influtna bidrag, varom
förmäles i punkt 14 andra stycket
av anvisningarna till 29 §.
till 29 §.
14. Förening, som enligt punkt 7
av anvisningarna till 28 § har att upptaga
influtna medlemsavgifter såsom
intäkt av rörelse, må vid inkomstberäkningen
göra avdrag — förutom för
alla omkostnader under beskattningsåret,
som varit erforderliga för nämnda
intäkters förvärvande och bibehållande
— för vad till medlemmarna ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
5
Nuvarande lydelse:
till 32 §.
8. Understöd, som vid arbetskonflikt
utgått till i konflikten indragen
arbetare från organisation, som han
tillhört, är icke att hänföra till skattepliktig
intäkt.
Har skattskyldig -— --äga rum
(jfr punkt 3 här ovan).
Föreslagen lydelse:
betalts i anledning av att de varit indragna
i arbetskonflikt eller annan
därmed jämförlig konflikt, så ock för
belopp som i räkenskaperna avsatts
till särskild fond att framdeles tagas
i anspråk för utbetalning av konfliktbidrag
som nyss sagts. Belopp, som
återföres från sådan fond, skall ap,
föreningen upptagas som skattepliktig
intäkt.
Förening, som i föregående stycke
avses, må jämväl njuta avdrag för
sådant bidrag, som lämnats till annan
förening av här ifrågavarande
slag för alt användas till utbetalning
av konfliktbidrag till sistnämnda
förenings medlemmar.
till 32 §.
8. Har skattskyldig — ---äga
rum (jfr punkt 3 här ovan).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 33 § taxeringsförordningen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
Till ledning----utbetalts, an
gående
det utbetalda beloppet.
I uppgift,---avdrag skett.
Beträffande annan i denna paragraf
omförmäld intäkt än sådan, som
avses under a) här ovan, skall angivas
den tidpunkt, då intäkten blivit
tillgänglig för lyftning.
Vid fullgörande---nämnda
debetsedel.
Arbetsgivare, som---i hu
vudbok.
Föreslagen lydelse:
Till ledning — — — utbetalts, angående
det utbetalda beloppet;
e) av förening med huvudsakligt
ändamål att främja medlemmarnas
ekonomiska intressen i viss förvärvskälla
beträffande medlemmar, till vilka
föreningen under nästföregående
år utbetalt bidrag i anledning av att
medlemmarna mrit indragna i arbetskonflikt
eller annan därmed jämförlig
konflikt:
uppgift för envar angående beloppet
av utbetalt bidrag samt den tidrymd,
för vilken bidraget utgått,
dock att uppgiftsskyldighet icke
föreligger, därest beloppet understigit
etthundra kronor eller utgått till
rörelseidkare, som enligt lag varit
skyldig föra handelsböcker.
I uppgift, ----avdrag skett.
Beträffande annan i denna paragraf
omförmäld intäkt än sådan, som
avses under a) och e) här ovan,
skall angivas den tidpunkt, då intäkten
blivit tillgänglig för lyftning.
Vid fullgörande---nämnda
debetsedel.
Arbetsgivare, som---i hu
vudbok.
33
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950.
1 Senaste lydelse, se 1948:763.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
7
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinscn-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 11 mars 1949.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Yougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om
ändrade regler angående rätt till avdrag för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen,
m. m. samt anför därvid följande.
I. Inledning.
Bland de för samtliga förvärvskällor gemensamma bestämmelserna i
20 § kommunalskattelagen ingår som huvudregel, att från bruttointäkterna
i en förvärvskälla skola avräknas »alla omkostnader under beskattningsåret
för intäkternas förvärvande och bibehållande». I nämnda paragraf anges
vidare, att avdrag icke må ske för »den skattskyldiges levnadskostnader och
därtill hänförliga utgifter». Punkt 1 av anvisningarna till samma paragraf
upptager den regeln, att till skattskyldigs levnadskostnader skola räknas,
bland annat, »avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar,
i vilka den skattskyldige är medlem». Samtidigt angives dock, att speciella
regler gälla beträffande avgifter, vilka av medlem i bostadsförening erläggas
till föreningen eller av delägare i bostadsaktiebolag till bolaget.
Vidare finnes i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen angivet, att
till andra föreningar än bostadsföreningar influtna medlemsavgifter icke
äro att hänföra till skattepliktig inkomst.
På grundval av nu återgivna bestämmelser har utbildats en praxis av
innebörd, bland annat, att medlemmar i s. k. branschorganisationer och liknande
sammanslutningar inom näringslivet vägras avdrag vid inkomsttaxeringen
för sina avgifter till ifrågavarande organisationer. Särskilt genom
några av regeringsrätten under senare år meddelade utslag, vari medlemmar
i sammanslutningar av antytt slag förklarats icke lagligen berättigade till
avdrag för erlagda medlemsavgifter, ändå att avgifterna 1''öranletts av vederbörandes
förvärvsverksamhet, har uppmärksamheten mera allmänt riktats
på de nuvarande bestämmelsernas innebörd.
I en till Kungl. Maj :t ställd skrivelse av den 15 januari 1945 har Sveriges
lantbruks förbund hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för införandet av
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
ändrade bestämmelser rörande beskattningen av årsavgifter till och mellan
ekonomiska föreningar samt likartade organisationer. Framställningen har
den 19 april 1945 överlämnats till 1944 års allmänna skattekommitté för att
tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt kommittén lämnade uppdraget.
Med en den 1 oktober 1946 dagtecknad skrivelse till statsrådet och chefen
för finansdepartementet har skattekommittén därefter överlämnat en
promemoria rörande avdragsrätt och skattskyldighet för medlemsavgifter
vid taxering. Vid promemorian fanns fogat ett av kommittén utarbetat förslag
till vissa författningsändringar, vilket torde få såsom Bihang fogas vid
statsrådsprotokollet för denna dag.
Över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
kammarrätten, översiåthållarämbetet (med biläggande av ett av tillförordnade
taxeringsintendenten E. Hjohlman avgivet yttrande), länsstyrelserna i
Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och
Norrbottens län, mellankommunala prövningsnämnden, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, Stockholms handelskammare, handelskammaren
i Göteborg, 1946 års utredning rörande vissa organisationsfrågor inom utrikeshandeln,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
grossistförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges lantbruks förbund, 1945
års fiskeriutredning, Ostkustfisk, centralförening u. p. a., Svenska västkustfiskarnas
centralförbund, Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet
landsbygdens folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i
Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.
I en till Kungl. Maj :t ställd skrivelse den 23 december 1947 ha handelskamrarnas
nämnd m. fl. hemställt att — därest av särskilda skäl kommitténs
förslag icke ansåges böra läggas till grund för ett förslag till nya bestämmelser
rörande ämnet i dess helhet — Kungl. Maj :t i allt fall måtte
förelägga 1948 års riksdag förslag till en tillfällig lagstiftning av innebörd
att medlemmar i branschorganisationer tillerkändes rätt till avdrag för till
organisationerna erlagda avgifter. — Slutligen har Sveriges advokatsamfund
i skrivelse den 11 mars 1948, under åberopande av det förändrade läge som
genom den nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948 uppkommit
för samfundet och dess medlemmar, hemställt att förslag snarast
möjligt måtte föreläggas riksdagen till sådan ändring i skattelagstiftningen,
att advokat tillerkändes rätt till avdrag för av honom erlagda årsavgifter
till samfundet och den avdelning av samfundet, som han tillhörde.
Frågan om avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter har under
senare tid vid några tillfällen varit föremål jämväl för riksdagens uppmärksamhet.
Här må allenast hänvisas till bevillningsutskottets betänkande
nr 33 till 1948 års riksdag, vari utskottet — i anledning av väckta motioner
(II: 42 och 295) — understrukit angelägenheten av att Kungl. Maj :t föreläde
1949 års riksdag proposition med förslag till reglering av avdragsrätten
och skattskyldigheten för medlemsavgifter.
Kunql. Maj:ts proposition nr 173.
9
II. 1944 års allmänna skattekommittés utredning och förslag.
Gällande rätt.
Skattekommittén framhåller inledningsvis, att de förut återgivna bestämmelserna
i anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen länge ansetts kunna
tolkas på två olika sätt, antingen så som om avsikten vore att utsäga
att medlemsavgifter av alla slag alltid vore att hänföra till levnadskostnader
eller så att allenast vanliga personliga medlemsavgifter vore att hänföra till
sådana kostnader. Kommittén berör därefter de olika skäl, som kunna åberopas
till stöd för respektive mening, och framhåller bland annat att ett
visst stöd för uppfattningen att medlemsavgifter alltid skulle vara att hänföra
till levnadskostnader möjligen kunde erhållas i förarbetena till gällande
skattelagstiftning. Kommittén anför härom:
19 § kommunalskattelagen motsvaras av 25 § i 1921 års kommunalskattekommiltcs
förslag. I specialmotiveringen till 25 § (SOU 1924:53, s. 404)
heter det: »I huvudsak överensstämmer kommitténs förslag med vad som
härutinnan gäller eller skall anses gälla---. I anvisningarna till 25 §
hava upptagits exempel på intäkter, som icke äro att räkna till skattepliktig
inkomst. De sålunda lämnade anvisningarna torde överensstämma med gällande
praxis.»
Vilken var då gällande praxis fråga om föreningsavgifter före 1928?
Det material ur vilket man kan hämta svar på denna fråga är ganska magert.
Ett aktiebolag (R. Å. 1913 ref. 147) erhöll avdrag för avgift till Svenska
arbetsgivareföreningen. Detta avgörande betingades av alldeles särskilda
omständigheter, och man torde kunna bortse från detsamma i detta sammanhang.
Ett bankbolag (R. Å. 1919, not. 117) erhöll avdrag för tillskott
till Svenska bankföreningen. Avdraget medgavs emellertid redan av kammarrätten
och frågan prövades icke i högsta instans. Avdrag för medlemsavgifter
medgavs icke i följande fall. En officer (R. Å. 1928, not. 689 och
690) för avgifter till officerskassa. Ett aktiebolag, partiaffär i ylle- och
bomull svävnader (R. Å. 1929, not. 1238) för avgifter till Svenska köpmannaförbundet,
Hälsingborgs handelsresandeförening, Sveriges manufakturgrossister
samt till Skånes handelskammare. Likaledes vägrades avdrag för
avgifter till fackförening och arbetslöshetskassa (R. Å. 1929, not. 911 och
912 samt 1931, not. 142). Skall man draga någon slutsats av dessa rättsfall
måste den bliva att avdrag i princip icke medgavs för medlemsavgifter.
För denna uppfattning talar också att avdrag för medlemsavgifter till Arbetsgivareföreningen
medgavs med 3 röster mot 2. Att rättsfallen äro så få
tyder möjligen även på att man icke ansåg saken äga någon större praktisk
betydelse. Det är först på senare tid, som organisationsväsendet svällt ut.
Beträffande frågan om skattskyldighet för emottagna avgifter framhåller
kommittén, att av praxis torde framgå att dessa i princip icke skulle
beskattas. Arbetslöshetsunderstöd, som av fackförening utbetalades till
medlem, beskattades däremot, till dess bestämmelser infördes om att sådana
konfliktunderstöd icke vore att hänföra till skattepliktig inkomst (nuvarande
åttonde punkten första stycket anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen).
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Kommittén erinrar vidare därom att frågan om beskattning av och avdragsrätt
för medlemsavgifter varit mycket svår att bemästra för beskaltningsnämnderna.
Åtminstone vad anginge förvärvskällan rörelse torde avdrag
i regel ha medgivits för avgifter, som kunnat hänföras till utgifter i
förvärvskällan. Kommittén fortsätter:
Först genom några av regeringsrätten år 1944 och 1945 meddelade utslag,
synes frågan hava blivit löst, såvitt angår rätt till avdrag för medlemsavgifter
och dä på ett sätt som torde avvika från vad som kan antagas allmänt
hava tillämpats av beskattningsnämnderna. Genom utslag den 11 oktober
1944 (R. Å. 1944, ref. 52) förklarade regeringsrätten sålunda, att medlemmar
i Sveriges advokatsamfund icke kunde medgivas rätt till avdrag för
medlemsavgifter till samfundet. Regeringsrättens ståndpunkt torde klart
komma fram i motiveringen: »Enär på grund av stadgandet i punkt 1 av anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen avdrag för ifrågavarande avgifter
till advokatsamfundet icke lagligen kan medgivas vid N. N:s taxering,
ändå att utgiften föranletts av hans advokatverksamhet» etc. Att samma
regler skola gälla för juridiska personer torde framgå av Regeringsrättens
utslag den 16 mars 1945 (R. Å. 1945, not. 334), som gällde avdrag för medlemsavgifter,
vilka Svenska lantmännens riksförbund, förening u. p. a. utbetalt
till Svenska lantbruksförbundet. Genom att sammanställa dessa två
regeringsrättens avgöranden med några tidigare rättsfall, vilka fortfarande
synas äga giltighet, nämligen det i R. Å. 1934, som nr 18 refererade utslaget
angående Södra Sveriges ångpanneförening samt det i R. Å. 1913, ref. 147
angivna utslaget angående avdrag för medlemsavgifter till Svenska arbetsgivareföreningen,
torde man kunna sluta sig till att gällande rätt är, att avdragsrält
för utgivaren föreligger endast, om avgifterna med hänsyn till
grunderna för deras utgivande äro att likställa med arvode för åtagna arbetsuppgifter
eller äro att anse såsom försäkringspremier. Avdragsrätt för
medlemsavgifter i egentlig bemärkelse skulle alltså icke föreligga. Regeringsrätten
synes sålunda hava anslutit sig till uppfattningen att bestämmelserna
i 20 § med anvisningar utgör hinder för avdragsrätt för föreningsavgifter
över huvud taget. Denna uppfattning styrkes av utgången i ett mål,
i vilket Regeringsrätten meddelat utslag den 24 augusti 1945 (R. Å. 1945,
not. 710). I detta mål vägrade nämligen Regeringsrättens majoritet (3 ledamöter)
med samma motivering som i advokatmålen avdrag för avgifter till
Stockholms köpmannaförening och Sveriges konfektionsindustriförening.
En ledamot ansåg att med hänsyn till vad som i målet blivit upplyst rörande
föreningarnas ändamål och verksamhet att såväl avgiften till köpmannaföreningen
som till konfektionsindustriföreningen varit avdragsgill. En femte
ledamot ansåg att avdrag borde medgivas för avgiften till köpmannaföreningen.
Av dessa avgöranden torde man, fortsätter kommittén, kunna draga den
slutsatsen, att frågan om arten av de prestationer, som lämnades av ifrågavarande
föreningar, tillmätts en avgörande betydelse. Det vore icke alldeles
utslutet, att den slutliga utgången i det av regeringsrätten den 24 augusti
1945 avgjorda målet blivit en annan, därest icke av stadgarna framgått, att
föreningarna vid sidan av direkt servieelämnande verksamhet även verkade
som kommersiella intresseorganisationer. Det syntes nämligen ligga närmast
tillhands att tolka majoritetens i regeringsrätten ståndpunkt så, att
för avdragsrätt förutsattes, att föreningsavgiften i sin helhet vore att anse
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
som en -utgift för viss eller vissa prestationer, för vars fullgörande medlem
eljest kunde antagas hava fått ikläda sig utgifter, som blivit avdragsgilla i
hans rörelse.
Kommitténs förslag.
Kommittén framhåller, att praxis sålunda äntligen utformat klara linjer
till ledning för behandling av medlemsavgifter i beskattningshänseende beträffande
det övervägande antalet föreningar och sammanslutningar. Kommittén
anför vidare, att det torde kunna antagas att en väsentlig minskning
komme att ske i det stora antal skatteprocesser, som föranletts av
svårigheterna att tolka hithörande bestämmelser. Tvivelaktiga gränsfall
funnes doek alltjämt och fråga vore om tillfredsställelsen över den numera
vunna klarheten i lagtolkningen vore helt oblandad. Det måste nämligen
förefalla den skattskyldige obilligt med lagbestämmelser av sådan innebörd,
att en utgift skulle betraktas såsom en levnadskostnad även om den kanske
helt eller till 90 procent vore att anse såsom en utgift för intäkternas förvärvande
och bibehållande. Ett stort antal branschsammanslutningar och
liknande föreningar och organisationer vore ju till sin natur i huvudsak en
organisationsform, som skulle bära sådana kostnader, vilka medlemmarna
eljest själva måste bestrida.
Kommittén övergår därefter till en närmare undersökning av de ändrade
bestämmelser i avseende å avdragsrätt och skatteplikt för avgifter till
branschorganisationer, som skulle kunna ifrågakomma.
Kommittén, som i sin promemoria lämnat en redogörelse jämväl för viss
utländsk rätt, påpekar bland annat, att i Danmark praktiserades ett system
av i stort sett den innebörden, att man vid beräkningen av avdragsrätten
för föreningsavgifter undersökte hur mycket av avgiften, som av föreningen
användes till avdragsgilla utgifter, varefter medlemmen medgåves avdrag
med ett däremot svarande belopp. Kommittén framhåller till en början^
att en lösning av problemet efter de danska linjerna i förstone kunde
synas tilltalande. Den svenska taxeringsorganisationen saknade emellertid
den viktigaste förutsättningen för att kunna gå i land med ett sådant system,
nämligen ett centralt beskattningsorgan, som kunde företaga nödvändiga
undersökningar och giva direktiv. Om man intörde ett system liknande
det danska utan att äga tillgång till ett centralt direktivgivande organ,
skulle skattedomstolarna antagligen flera år framåt fullständigt översvämmas
av mål rörande denna fråga och man kunde ändå riskera, att
någon enhetlig tillämpning aldrig skulle bliva helt genomförd.
Sedan kommittén härefter erinrat om att en av stötestenarna vid eu eventuell
reform vore att avkall icke torde kunna göras på kravet på reciprocitet
mellan avdragsrätt och skatteplikt — utom där fråga vore om avgifter,
som hade karaktären av försäkringspremier — fortsätter kommittén:
En av orsakerna till att reglerna om beskattning av medlemsavgifter erhållit
sin nuvarande utformning torde ju vara svårigheten att passa in
medlemsavgifterna under någon förvärvskälla för mottagaren. Problemet
kompliceras ytterligare av svårigheten att särskilja avgifter av sådan art,
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
att de icke äro avdragsgilla hos utgivaren, från sådana avgifter, vilka böra
beskattas hos mottagaren samt att finna eu formel, som klart säger var
gränsen går mellan de båda olika slagen av avgifter. Följande lösning synes
tänkbar. En förutsättning för avdragsrätt måste vara att avgiften utgör
en nödvändig utgift för intäkternas förvärvande och bibehållande. Till besvarande
uppställer sig då frågan vad som skall avses med nödvändig utgift?
För affärsmannen kan t. o. in. avgifter till ordenssällskap och klubbar
föiefalla vara sådana nödvändiga utgifter. De giva honom en möjlighet
att upprätthålla gamla och knyta nya affärsförbindelser. Givetvis måste
emellertid dylika avgifter anses vara av den art alt de icke böra vara avdragsgilla
för utgivaren. Om däremot avgiften utgår till sammanslutning,
som har till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen i viss förvärvskälla eller till sådan förening, som den skattskyldige
måste tillhöra för att tå utöva viss ekonomisk verksamhet eller utöva
verksamheten på visst sätt, synes avgiften icke vara av sådan art, att den
bör beskattas hos utgivaren.
Om man med det nu sagda skulle kunna anse sig hava löst problemet,
när avdragsrätt i princip bor föreligga för medlemsavgifter, återstår dock
frågan om skatteplikt hos mottagaren. Eftersom man som sagt icke kan
giva avkall på kravet på huvudprincipen om reciprocitet mellan avdragsrätt
och skatteplikt, är mottagarens skattskyldighet för avgiften eu ytterligare
förutsättning för utgivarens avdragsrätt. För att medlemsavgiften
skall kunna beskattas hos mottagaren, måste den utgöra intäkt i en av
mottagaren bedriven verksamhet, som kan inordnas under någon förvärvskälla.
Det äi väl emellertid löga sannolikt alt man kan finna någon sammanslutning
av den typ det nu är fråga om, som bedriver sådan verksamhet,
att medlemsavgifter i egentlig bemärkelse skulle kunna anses utgöra
intäkt i särskild förvärvskälla. Enda möjligheten att komma förbi denna
svårighet synes vara att göra en konstruktion och förklara, att skattskyldighet
för influtna medlemsavgifter föreligger för föreningar, som visserligen
icke driva näring, varmed följer bokföringsskyldighet, men som hava
till huvudsakligt ändamål att bedriva verksamhet som befrämjar medlemmarnas
ekonomiska intressen i viss förvärvskälla eller äro av sådan natur
att medlemskap i föreningen är en nödvändig förutsättning för bedrivande
av viss förvärvsverksamhet eller för bedrivande av sådan verksamhet på
visst sätt. Det kan givetvis diskuteras hur mycket, som bör inläggas i kravet
på »huvudsakligt ändamål». Det synes emellertid rimligt att anse att en
förening, vars verksamhet till åtminstone 75 procent är direkt servicelämnande,
uppfyller detta krav.
Kommittén framhåller vidare, att mottagaren borde få från influtna
medlemsavgifter göra avdrag för utgifter för bedrivande av den verksamhet,
som motiverat avdragsrätten för medlemsavgiften. För övrigt borde
samma beskattningsregler och skattesatser, som gällde för ekonomiska föreningai,
äga motsvarande tillämpning beträffande nu ifrågavarande sammanslutningar.
Med avseende å frågan om vilka föreningar, som bedreve
sådan verksamhet som nyss sagts, uttalar kommittén, att något generellt
svar hära icke kunde givas. Man vore tyvärr nödsakad att hänvisa till en
Provning från fall till fall med ledning av sammanslutningens stadgar och
verksamhet. Möjligen kunde man dock våga hoppas att skatteprocessernas
antal icke skulle bliva alltför stort, ty dels vore ju flertalet fall ganska
självklara och dels kunde man tänka sig möjligheten av att beträffande
tveksamma fall enstaka mal avgjordes med förtursrätt i alla instanser.
Kungl. Maj ds proposition nr 173.
13
Kommittén övergår härefter att behandla avgifter till arbetsgivareföreningar,
fackföreningar och därmed jämställda sammanslutningar. Kommittén
konstaterar därvid inledningsvis, att enligt allmänt språkbruk torde
med fackförening förstås en av arbetstagare bildad fortbestående sammanslutning
med huvudsaklig uppgift att tillvarataga medlemmarnas intressen
rörande arbets- och lönevillkoren, medan till begreppet arbetsgivareförening
hänfördes varje sammanslutning med huvudsaklig uppgift att tillvarataga
arbetsgivares intressen i förhållande till arbetstagarna. Kommittén anför
härefter:
Beträffande fackföreningarna — som sådana få jämväl likartade sammanslutningar
av tjänstemän anses — och arbetsgivareföreningarna träda
alldeles särskilda förhållanden i förgrunden. Dessa sammanslutningars ändamål
är att utöva en verksamhet, som är av försäkringsteknisk natur eller
i varje fall av sådan natur, som står försäkringsväsendet nära. De avgifter,
som erläggas av medlemmarna, vare sig dessa äro arbetstagare eller arbetsgivare,
synas därför böra i beskattningshänseende underkastas samma behandling,
som gäller för försäkringsverksamhet i allmänhet. Den svenska
skattelagstiftningen lämnar i detta avseende två alternativ, antingen äro
försäkringspremier icke avdragsgilla vid taxeringen och utfallande belopp
icke skattepliktiga eller också äro premierna avdragsgilla och utfallande belopp
skattepliktiga. Dylika synpunkter hava också kommit till uttryck, då
det gällt beskattning av avgifter till fackföreningar och arbetsgivareföreningar.
Vad först angår fackföreningarna tillämpas den förstnämnda principen
d. v. s. avdrag medgives icke för avgiften och det till medlemmarna utbetalade
understödet beskattas icke. Fackföreningen är icke skattskyldig för
avgifterna. Beskattning sker alltså i princip en gång, nämligen hos utgivaren
av avgiften.
Avgifter till arbetsgivareorganisationerna behandlas i beskattningshänseende
enligt den andra av ovannämnda principer. Medlemmen erhåller sålunda
avdrag för avgiften men är skattskyldig för bidrag, som utgår i händelse
av arbetskonflikt. Mottagaren är icke skattskyldig för avgiften. Principiellt
sker beskattning alltså även i detta fall en gång.
Det må i detta sammanhang anmärkas, att en beskattning enligt de ovan
angivna försäkringsrättsliga principerna icke blir helt genomförd i den
praktiska tillämpningen. Exempelvis medgives avdrag för avgifter, som
skattskyldig på grund av sin tjänst erlagt för egen eller efterlevande familjs
pensionering, men belopp som på grund av försäkringen utfalla torde ofta
till betydande del undgå beskattning, enär försäkringstagaren vid den tidpunkt
pensionsförsäkringen utfaller mången gång icke åtnjuter annan inkomst,
varigenom pensionsförsäkringen sålunda i viss utsträckning kommer
att konsumeras av ortsavdrag. Samma förhållande gäller fackföreningsavgifter,
å vilka skatt faktiskt ofta icke uttages just på grund av den skattskyldige
tillkommande ortsavdrag. Motsvarande gäller beträffande till arbetsgivare
utbetalat konfliktbidrag som sålunda kan i viss utsträckning
komma att konsumeras av arbetsgivaren tillkommande värdeminskningsavdrag
in. in. Härtill kommer, att en förutsättning för utbetalning och sålunda
även för beskattning är, all konflikt uppkommit.
Kommittén uttalar sammanfattningsvis, atl försäkringslekniska synpunkter
konsekvent tillämpats, då det gällt den skatterättsliga behandlingen av
såväl medlemsavgifter som konfliktunderstöd både beträffande arbetare
-
14
Kungi. Maj:ts proposition nr 173.
och arbetsgivareorganisationer. Kommittén övergår därefter till att analysera
arten av den verksamhet, som dessa organisationer bedriva. Kommittén
framhåller, att föreningarnas utgifter vore av två slag, nämligen dels sådana
som utgjorde direkta omkostnader för försäkringsverksamheten och
dels sådana som utgjorde ersättning för vissa kanslikostnader. De senare
— vilka till övervägande del utgjorde kostnader för de för avtalsförhandlingar
nödvändiga organen — torde särskilt vad arbetareorganisationerna
anginge uppgå till betydande belopp. Syftet med dessa organ vore emellertid
att på för parten bästa möjliga villkor kunna uppnå en överenskommelse
och därigenom förhindra konflikt eller med andra ord att söka undvika
att en sådan situation inträdde, att föreningen enligt de försäkringssynpunkter,
som karakteriserade föreningens verksamhet, nödgades utbetala
försäkringssummorna d. v. s. konfliktunderstöden. Även kanslikostnaderna
måste sålunda anses hänförliga till försäkringsverksamheten på samma
sätt som t. ex. då ett brandstodsbolag anställde särskilda inspektörer med
uppgift att vidtaga åtgärder i syfte att förebygga uppkomsten av eldsvådor.
Även med beaktande av arbetareorganisationernas verksamhet, i vad den avsåge
att tillhandahålla avtalsorgan, måste den anses till huvudsaklig del utgöra
sådan försäkringsmässig verksamhet som tidigare angivits. Samma
synpunkter torde kunna göras gällande beträffande arbetsgivareorganisationernas
kanslikostnader.
Kommittén framhåller därefter, att anledning syntes föreligga att beträffande
båda de ifrågavarande slagen av organisationer fortfarande anlägga
försäkringstekniska synpunkter vid beskattningens utformning. Ett ytterligare
stöd för denna ståndpunkt vore att vinna genom en undersökning hur
en tillämpning av de regler, som kommittén i det föregående föreslagit beträffande
beskattning av medlemsavgifter, skulle verka beträffande avgifter
till fackföreningar och arbetsgivareorganisationer. Dessa regler tillämpade
på fackföreningarna skulle innebära, att avgiften finge avdragas av medlemmen
och beskattas hos föreningen, medan konfliktunderstödet finge avdragas
hos föreningen och beskattas hos medlemmen. För medlemmen
skulle detta innebära vissa nackdelar eftersom han lättare torde kunna bära
beskattningen, då han erlade avgiften, än då han vid konflikt uppbure understöd.
Å andra sidan borde emellertid bemärkas, att konfliktunderstödet
kunde antagas i stor utsträckning bliva beskattat efter lägre procent än
avgiften och kunde även undgå beskattning helt i de fall det konsumerades
av ortsavdrag o. d. För föreningen skulle en anordning som denna emellertid
icke vara till fördel, vilket framginge av en av kommittén verkställd
undersökning beträffande ett antal fackförbund, vilkas taxeringar enligt
dessa regler skulle bliva mycket höga. Därtill komme att avdragsrätten för
understöd, som utbetalades vid konflikt, i regel endast delvis kunde utnyttjas
vid taxeringen. Om man däremot införde samma beskattningsregler för
fackföreningsavgifter, som i praktiken nu tillämpades beträffande avgifter
till Svenska arbetsgivareföreningen, skulle detta icke innebära någon ändring
i fackföreningarnas beskattning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
15
Kommittén anför i detta sammanhang, att arbetareorganisationerna hade
omkring 1 060 000 medlemmar och tjänstemannaorganisationerna cirka
200 000 medlemmar. Sammanlagda beloppet av inbetalta avgifter torde uppgå
till omkring 60 miljoner kronor för år.
Kommittén uttalar därefter som sin uppfattning, att frågan om den skatterättsliga
behandlingen av ifrågavarande avgifter borde — i motsats till vad
hittills gällt — i sin helhet regleras genom lagstiftning. Båda de hittills
tillämpade beskattningsformerna syntes vara ur allmän synpunkt acceptabla
och enligt kommitténs förmenande borde beskattningen även i fortsättningen
ske enligt försäkringstekniska grunder. Beträffande den skatterättsliga
behandlingen av avgifter till arbetsgivareorganisationerna syntes
det kommittén, som om denna borde lösas på sätt hittills varit fallet i praxis.
Det torde nämligen falla sig naturligt, att avgiften betraktades som en omkostnad
i rörelsen och i händelse av konflikt utbetalade bidrag som en intäkt
i densamma.
Frågan om beskattningen av avgifter till arbetare- och tjänsteinanaorganisationer
syntes vara mera tveksam. Som av det tidigare anförda framginge,
talande skäl både för och emot ett bibehållande av den nuvarande beskattningsformen.
Då emellertid avgifter till sistnämnda organisationer och till
arbetsgivareorganisationer hade likartad karaktär, syntes det vara mest logiskt
om beskattningen skedde efter en och samma princip. Kommitténs
föresloge därför, att beskattningen av avgifter till arbetare- och tjänstemannaorganisationer
skulle ske efter samma metod som beträffande avgifter
till arbetsgivareorganisationer hittills gällt och av kommittén föreslagits
fortfarande skola gälla, d. v. s. att avdrag medgåves för avgiften och
beskattningen skedde först då bidrag i händelse av konflikt utbetalades från
föreningen.
Kommittén tillägger, att det funnes vissa sammanslutningar, vilka icke
kunde betecknas såsom rena fackföreningar eller rena arbetsgivareföreningar.
Såsom exempel härå omnämner kommittén Riksförbundet landsbygdens
folk. Kommittén anför vidare härom:
Denna sammanslutnings uppgifter och ändamål äro mycket skiftande
och torde kunna sammanfattas såsom avseende ekonomisk intresseorganisation,
facklig organisation, kulturell upplysningsverksamhet, sociala uppgifter
och serviceorganisation, konsultationer in. in.
I den mån denna sammanslutning tillvaratager de medlemmars intressen,
vilka mot ersättning utföra exempelvis skogsarbete för annans räkning,
har sammanslutningen en fackförenings karaktär. I den mån återigen
sammanslutningen tillvaratager de självständiga jordbrukarnas intressen
av till exempel prisläge o. dyl. gentemot konsumenterna av jordbruksprodukter,
föreligger eu förening för tillvaratagande av medlemmarnas ekonomiska
intressen såsom näringsidkare.
I fall av denna art synes lämpligen böra så förfaras, att sammanslutningen
må behandlas enligt reglerna för de fackliga organisationerna, i vad dess
verksamhet avser uppgifter, som enligt vad ovan angivits äro karakteristiska
för fackföreningar. Härvid förutsättes dock att eu klar uppdelning
äger rum, varigenom denna del av verksamheten kan redovisas och i beskattningshänseende
behandlas för sig.
16
Kunql. Maj.ts proposition nr 173.
Slutligen må här påpekas, att av det av kommittén framlagda förslaget
till författningsändringar framgår att — efter ett genomförande av förslaget
— även arbetsgivareföreningar, fackföreningar och därmed jämställda
sammanslutningar skulle beskattas efter samma norm som ekonomiska föreningar.
Mot förslaget i denna del har emellertid ledamoten av kommittén
herr Strand anmält avvikande mening och som sin uppfattning uttalat, att
skatten för dessa sammanslutningar borde beräknas efter samma grunder
som gälla för t. ex. ideella föreningar i allmänhet.
Inverkan å skatteunderlaget m. m.
Kommittén har även något berört den inverkan å skatteunderlaget, som
bleve en följd av ett genomförande av kommitténs förslag. Sålunda framhålles
att de för branschorganisationerna föreslagna reglerna skulle beröra
ett myckt stort antal skattskyldiga. Såsom belysande exempel kunde åberopas
uppgifter från några av de organisationer, som sorterade under Sveriges
lantbruksförbund. Svenska mejeriernas riksförening omfattade 20
mejeriförbund med 9 mejerifusioner med 228 861 medlemmar, Sveriges
slakteriförbund hade 37 föreningar med 226 442 medlemmar, Svenska lantmännens
riksförbund hade 23 centralföreningar, 783 föreningar och 92 904
medlemmar o. s. v. Därefter anföres:
Eftersom på sätt ovan anförts avdrag för medlemsavgifter till de föreningar,
som komme att beröras av en sådan reform, som här ifrågasatts, i
praxis i regel medgivits, kommer denna reform sannolikt icke att föranleda
minskning i skatteunderlaget, beräknat efter de t. o. in. 1944 gällande grunderna.
I förhållande till det skatteunderlag, som beräknas i överensstämmelse
med den lagtillämpning, som kommit till uttryck i de senast meddelade
prejudikaten, skulle däremot ifrågavarande reform komma att medföra
en viss minskning i skatteunderlaget. Huru stor minskningen skulle
bliva kan icke beräknas utan närmare utredning. En sådan utredning synes
emellertid stöta på vissa svårigheter. Först och främst måste den på grund
av materialets vidlyftighet bliva ganska tidsödande och kostsam. Därtill
kommer, att de siffror man kan få fram, icke torde bliva av allt för stort
värde vid bedömningen av denna fråga. Det blir nämligen dels omöjligt att
i detalj pröva avdragsrätten för stora utgiftsposter och dels kan man räkna
med att de föreningar — vilka icke av särskild anledning måste fondera
medlemsavgifter — komma att avpassa sina avgifter så att något nämnvärt
överskott icke uppstår. En omständighet, som icke får förbises i detta sammanhang
är, att man torde kunna utgå från, att om ändring ej vidtages, gällande
regler i praktiken komma att kringgås genom omläggning av medlemarnas
bidrag så att de bliva avdragsgilla utgifter i rörelsen in. in. En minskning
av skatteunderlaget skulle man alltså under alla förhållanden nödgas
räkna med.
Kommittén, som uttalat att en närmare utredning om inverkan på skatteunderlaget
av anförda skäl icke vore absolut erforderlig, redovisar dock
vissa av kommittén verkställda stickprovsundersökningar. Sålunda anför
kommittén:
Sveriges industriförbund debiteras på grundval av 1945 års taxering sammanlagt
omkring 17 000 kronor i statlig och kommunal skatt. Om de före
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 173-
17
slagna reglerna tillämpats hade skatten i stället blivit omkring 80 000 kronor.
Motsvarande siffror för Sveriges Köpmannaförbund äro 1 000 kronor
och 8 000 kronor och för Stockholms Handelskammare 8 000 kronor och
15 000 kronor. I synnerhet siffrorna för de beräknade skatterna få tagas
med en viss försiktighet då möjlighet saknats att i detalj pröva avdragsgillheten
av betydande utgiftsposter.
Vad härefter angår de bestämmelser, som kommittén föreslagit i fråga om
avgifter till fackföreningar och därmed jämställda organisationer, framhåller
kommittén, att ett genomförande av bestämmelserna skulle ur fiskalisk
synpunkt sakna större betydelse, då inverkan på skatteunderlaget bleve
ganska oväsentlig.
Kommittén påpekar slutligen, att det föreslagna förfarandet, därest det
genomfördes, i någon mån komme att bidraga till en ytterligare kornplicering
av såväl taxerings- som uppbördsförfarandet. Enligt kommitténs
förmenande skulle detta dock icke bliva fallet i sådan grad, att denna omständighet
borde tillmätas någon avgörande betydelse vid spörsmålets bedömande.
III. Remissyttrandena.
Kommitténs förslag om ändrade bestämmelser rörande avdragsrätt och
skatteplikt för medlemsavgifter tillstyrkes i huvudsak eller lämnas i
vart fall utan erinran i flertalet avgivna yttranden. Endast länsstyrelsen i
Östergötlands län avstyrker förslaget i dess helhet, överståthållarämbetet
uttalar som sin mening, att med genomförandet av förslaget i vad det
avsåge ändrade bestämmelser rörande avgifter till branschorganisationer
borde anstå i avbidan på utredning om införandet i taxeringsorganisationen
av ett centralt direktivgivande organ. Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar
sig även mot kommitténs förslag i sistnämnda del, medan länsstyrelsen i
Värmlands län, mellankommunala prövningsnämnden och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund avstyrka eller framställa erinringar mot
de föreslagna reglerna beträffande avgifter till arbetsgivare- och fackföreningar.
Härutöver göras i åtskilliga av de avgivna yttrandena invändningar
i särskilda hänseenden mot det framlagda förslaget.
Från remissyttrandena må i övrigt följande här återgivas.
I flertalet remissyttranden understrykes, att det vore materiellt befogat
med bestämmelser av i princip den innebörd, som
kommittén föreslagit. Sålunda påpekar t. ex. länsstyrelsen i Uppsala
län, att det vore med rättvisa och billighet överensstämmande att medgiva
avdrag för avgifter till förening eller sammanslutning, som hade till
huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen i viss
förvärvskälla eller som den skattskyldige måste tillhöra för att få utöva
viss förvärvsverksamhet eller utöva sådan verksamhet på visst säl t. Länsstyrelsen
i Kristianstads län påpekar, att det måste framstå såsom i hög
2 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 173.
18
Kungi. Maj:ts proposition nr 173.
grad obilligt, att avdrag för medlemsavgifter icke kunde medgivas i sådana
fall, där avgiften helt eller till sin huvudsakliga del vore att betrakta såsom
utgift för viss eller vissa prestationer, för vars fullgörande medlemmen eljest
kunde antagas ha fått kläda sig utgifter, som blivit avdragsgilla i hans
rörelse. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, bland annat,
att nuvarande praxis måste betraktas som ett avsteg från principen om skatt
efter förmåga. Även länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig finna ett genomförande
av förslaget vara en akt av rättvisa. Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund framhåller som sin uppfattning — dock endast med avseende
å avgifter till branschföreningar — att nuvarande bestämmelser icke
blott strede mot det allmänna rättsmedvetandet utan även vore sakligt
oriktiga.
Industriförbundet och Stockholms handelskammare erinra om att det
karakteristiska för näringsorganisationernas verksamhet vore, att dessa
kollektivt ombesörjde vissa uppgifter för medlemmarnas räkning, som dessa
eljest var för sig skulle varit nödsakade att fullgöra såsom ett led i utövandet
av rörelsen. Det låge i sakens natur, att en avsevärd utgiftsbesparing vunnes
genom arbetsuppgifternas koncentration till organisationerna och att
företagets intressen därigenom ofta kunde mera effektivt tillvaratagas. I
stället för medlemsavgifter skulle företaget, därest ifrågavarande arbetsuppgifter
icke fullgjordes av organisationerna, nödgas vidkännas långt större
utgifter i främsta rummet för den — fast anställda eller tillfälligt anlitade
— personal som bleve erforderlig för arbetets utförande. Sedan industriförbundet
och handelskammaren som sin mening uttalat, att nuvarande bestämmelser
beträffande ifrågavarande avgifter icke rimligen kunde bibehållas,
framhålles att samma borde gälla beträffande avgifter, som av arbetsmarknadens
parter erlades till vederbörande organisationer. Liksom avgifterna till
arbetsgivareföreningar utgjorde driftkostnad för företagen, måste med nuvarande
förhållanden på arbetsmarknaden de avgifter, som arbetarna erlade
till sina fackföreningar, anses hänförliga till utgifter för arbetsinkomstens
förvärvande och bibehållande.
En mot det nu återgivna i viss mån avvikande uppfattning anmäler länsstyrelsen
i Gävleborgs län, vilken som eget yttrande åberopar innehållet i
en av taxeringsintendenten i länet avgiven promemoria; i promemorian anföres:
Nu
synes mig frågan vara, om lagstiftningen bör ändras i anledning av
den obillighet, som kan synas föreligga, eller om icke det ekonomiska
livet självt har möjligheter reagera på sådant sätt att anmärkta obillighet
elimineras i skälig utsträckning. För min del tror jag på det sistnämnda
alternativet och finner det vid ett vägande av de båda alternativen vara att
föredraga. Det har redan kunnat spåras en viss tendens till att branschföreningar
och sammanslutningar minska de egentliga medlemsavgifterna och
i stället debitera medlemmarna för lämnad service. På denna väg lära väl
medlemmarna även med nuvarande lagstiftning och praxis kunna tillgodoföra
sig avdrag för serviceutgifter, medan sammanslutningarna bli skattskyldiga
för motsvarande intäkter. Åtminstone när servicerörelsen nått en
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
19
viss omfattning, lärer väl sammanslutningen ock kunna taxeras som ekonomisk
förening, även om den icke är registrerad som sådan. Erforderlig
kontroll synes också kunna etableras från taxeringsmyndigheternas sida.
I några remissyttranden förklaras visserligen det av kommittén framlagda
förslaget vara i princip materiellt grundat, varemot betänkligheter
ur andra synpunkter anföras in o t förslagets
genomförande. Sålunda, gör överståthållarämbetet i sitt
yttrande gällande, att det komme att möta betydande svårigheter att få till
stånd ett enhetligt bedömande av avdragsrätten beträffande avgifter till de
olika slagen av sammanslutningar av näringsidkare och yrkesutövare. Detta
följde redan därav att frågan om avdragsrätt i första hand skulle prövas av
de taxeringsnämnder, som hade att behandla de olika medlemmarnas deklarationer,
samt att avsevärd tid komme att förflyta, innan några vägledande
prejudikat hunnit meddelas i sista instans. Vidare komme det för en riktig
gränsdragning mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla avgifter ofta icke
att vara tillräckligt med en granskning av sammanslutningens stadgar utan
det torde i ett betydande antal fall vara nödvändigt att verkställa en undersökning
angående den av sammanslutningen faktiskt bedrivna verksamheten.
Då taxeringsnämnderna som regel saknade möjlighet att verkställa en
dylik undersökning, aktualiserade det framlagda förslaget frågan om inrättandet
av ett centralt organ med befogenhet att verkställa dylika undersökningar
och lämna beskattningsnämnderna direktiv. Med hänsyn härtill syntes
det ämbetet lämpligt, att med genomförandet av förslaget angående avdragsrätt
och skattskyldighet för avgifter till branschsammanslutningarna
finge anstå i avbidan på utredning rörande frågan om inrättandet av ett
dylikt centralt organ.
I detta sammanhang må anföras att jämväl i åtskilliga andra yttranden —
så t. ex. i de yttranden som avgivits av länsstyrelserna i Kristianstads, Gävleborgs
och Norrbottens län samt av Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund
och handelskammaren i Göteborg — understrykes det nödvändiga eller
önskvärda i att man samtidigt med ett genomförande av kommitténs förslag
tillskapar ett direktivgivande centralt organ.
Länsstyrelsen i Värmlands län erinrar om att inom de flesta fackföreningar
förmedlades även arbetslöshetsförsäkring. Premie för sådan försäkring
vore (utöver det särskilda 200-kronorsavdraget) icke avdragsgill, medan å
andra sidan på grund av sådan försäkring utfallande belopp i annan form
än livränta ej heller utgjorde skattepliktig inkomst. Det skulle för den skaltskyldige
framstå såsom oförståeligt, att han skulle beskattas för konfliktunderstöd
men icke för belopp, som han erhölle från sin fackförening i form
av arbetslöshetsunderstöd. Länsstyrelsen säger sig även vilja framhålla de
svårigheter i uppbördshänseende, som den föreslagna ändringen av beskattningsreglerna
oundvikligen syntes komma att medföra. Å understöd vid
arbetskonflikt skulle preliminär skatt uttagas, men med hänsyn (ill existensminimum
komme detta säkerligen att i övervägande antalet fall icke låta
sig göra. Härvid måste uppstå avsevärda besvärligheter för de lokala skatte
-
20
Kungi. Maj:ts proposition nr 173.
myndigheterna, och om även svårigheterna härutinnan delvis skulle kunna
undvikas genom beslut av generell räckvidd om undantag från skyldigheten
att verkställa skatteavdrag å de ifrågavarande understödsbeloppen, komrne
dock att som verkan av den föreslagna ändringen i reglerna om beskattning
av fackföreningsavgifterna kvarstå ett säkerligen rätt stort antal fall
av icke önskvärd skatteeftersläpning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker särskilt den ökning i beskattningsnämndernas
arbetsbörda, som bleve en följd av förslagets genomförande.
Antalet skattskyldiga, som berördes av förslaget i denna del, vore
mycket stort. Det låge i öppen dager, att arbetet för beskattningsnämnderna
att kontrollera de verkställda avdragen för dessa avgifter bleve betungande.
Härjämte måste det även kontrolleras, att mottaget konfliktbidrag redovisats
i deklarationen. Vidare komme taxeringsuppgifterna å utbetalade understöd
att medföra en ytterligare ansvällning av det redan nu så omfattande
och många gånger svårbemästrade taxeringsmaterialet.
Även T axcringsnåmndsordför andenas riksförbund anför, att praktiska
skäl avgjort talade för att någon ändring i vad som nu gällde för avgifter
till fackföreningar icke vidtoges. Ett oeftergivligt villkor för att avdrag
skulle medgivas vore ju nämligen, att fackföreningarna årligen till vederbörande
taxeringsnämnd lämnade uppgift för varje medlem om storleken
av den avgift han under året erlagt, vilket skulle åsamka fackföreningarna
icke ringa och i grund och botten meningslöst merarbete. Även vid taxeringen
skulle ett icke helt ringa merarbete uppkomma, visserligen av okvalificerad
art men dock tidsödande och därigenom hinderligt för annan och ofta viktigare
granskning. Vidare skulle differensen mellan preliminärt uppburen
och slutlig skatt tendera att bli större om avdrag medgåves, vilket vore långt
ifrån önskvärt. Därtill komme att om utgående understöd skulle beskattas,
detta komme att drabba en arbetstagare vid en tidpunkt, då han hade den
minsta skattekraften.
Mellankommunala prövningsnämnden säger sig finna anledning till erinran
ur principiell synpunkt mot förslaget i vad det avser beskattningen
av arbetsgivareföreningar och fackföreningar. Kommittén hade jämställt
den verksamhet, som bedreves av sådana föreningar, med försäkringsrörelse.
Föreningarna skulle icke vara skattskyldiga för influtna medlemsavgifter.
Däremot hade skattskyldigheten för ränteavkastningen å fonderade medlemsavgifter
bibehållits, vilket icke syntes överensstämma med gällande regler
för beskattning av jämförbar försäkringsrörelse. — Prövningsnämnden
erinrar vidare därom, att kommittén icke berört de skatteproblem, som uppstode
då ifrågavarande föreningar disponerade sina medel för ändamål, som
ej hade direkt samband med försäkringsrörelsen. Att såväl arbetsgivareföreningen
som landsorganisationen anslagit betydande belopp till humanitära
ändamål, hade framgått av uppgifter i dagspressen. Därjämte torde avsevärda
utbetalningar av politisk natur ha förekommit, bl. a. i form av bidrag
till politiska partier och till vissa tidningar. Bestämmelser att utbetalningar
■Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
21
av berörd natur skulle upptagas till beskattning hos den utbetalande föreningen
torde därför böra införas.
Likartade synpunkter framföras i de yttranden, som avgivits av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt av Sveriges Inntbruksförbund och
Riksförbundet landsbygdens folk. Sålunda anför sistnämnda organisation
bl. a. följande:
Emellertid kan det ifrågasättas om icke ur rättvisesynpunkt kravet på
reciprocitet mellan avdragsrätt och skatteplikt borde upprätthållas även
i fråga om de fackliga organisationerna. De föreslagna reglerna för fackliga
organisationer synas nämligen kunna medföra att influtna medlemsavgifter
användas till ändamål, som ligga vid sidan av organisationens egentliga uppgifter
utan att medlen någonsin bli beskattade vare sig hos medlemmen eller
organisationen. Detta skulle kunna undvikas, därest den fackliga organisationen
i likhet med en ekonomisk intresseorganisation bleve skattskyldig
för influtna avgifter men finge göra avdrag för alla med verksamheten sammanhängande
omkostnader samt dessutom för medel, som avsattes till stödfond.
I den mån medel uttoges ur stödfonden, skulle dessa upptagas såsom
inkomst, men finge avdrag göras för utgifter i form av understöd och därmed
sammanhängande omkostnader. I överensstämmelse med kommitténs
förslag skulle understödstagaren upptaga erhållna medel såsom inkomst.
Med en dylik reglering skulle inga medel kunna undandragas beskattning,
samtidigt som klarare linjer skulle erhållas. Därigenom skulle man också
komma ifrån en stundom måhända svår prövning av frågan huruvida en
organisation är huvudsakligen facklig eller har till huvudsakligt ändamål
att bedriva verksamhet, som befrämjar medlemmarnas ekonomiska intressen
i viss förvärvskälla.
Frågan om den närmare innebörden och lämpligaste utformningen
av de av kommittén föreslagna bestämmelserna
har i åtskilliga yttranden varit föremål för diskussion. Vad först
angår de föreslagna reglerna för avgifter till branschorganisationer,
anföres härom i huvudsak följande.
Överstäthållarämbetet förklarar sig i princip anse, att avdrag vid taxeringen
borde medgivas för sådana föreningsavgifter, som i mera vidsträckt
bemärkelse kunde betraktas såsom omkostnader för inkomstens förvärvande.
Till sådana avgifter borde enligt ämbetets mening i första hand hänföras
avgifter till de sammanslutningar av näringsidkare, där medlemskapet
medförde vissa omedelbara ekonomiska fördelar, som direkt kunde påverka
resultatet av medlemmarnas egen rörelse. Vidare borde dit hänföras även avgifter
till sådana sammanslutningar, som hade till uppgift att tillvarataga
medlemmarnas allmänna intressen i egenskap av yrkesutövare och där medlemskapet
utan att medföra några omedelbara ekonomiska fördelar dock
hade eu väsentlig betydelse för medlemmens ställning såsom yrkesutövare,
hland annat med hänsyn till de fordringar, som uppställdes för medlemskap
och den tillsyn över medlemmarnas verksamhet, som sammanslutningen
genom sina organ utövade.
I det av överståthållarämbetet överlämnade yttrandet av tillförordnade
taxeringsintendenten Hjohlman framhållas de svårigheter, som vid ett ge
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
noinförande av förslaget uppenbarligen bleve förenade med fastställandet av
vad som vore en sammanslutnings »huvudsakliga» uppgift. Enligt ordalydelsen
i den av kommittén föreslagna punkt 1 av anvisningarna till 20 §
kommunalskattelagen komme en sammanslutnings ändamål enligt stadgarna
att bli utslagsgivande. Riktigare vore att bedöma frågorna med hänsyn
till den av sammanslutningen i verkligheten bedrivna verksamheten.
Hjohlman fortsätter:
I det förra fallet blir det svårt att av stadgarna utläsa, vad som är det huvudsakliga
ändamålet, när, såsom ofta är fallet, t. ex. en branschförening
enligt sina stadgar skall verka för sina medlemmars ekonomiska intressen
men även för höjande av branschens anseende, sunda affärsmetoder, medlemmarnas
trevnad (genom sällskaplig samvaro) in. in. Det kan nog icke
tagas för visst, att icke enstaka sammanslutningar glidit över eller komma
att glida över till att huvudsakligen bli av sällskaplig karaktär, utan att
detta kommer till synes i stadgeförändring. Med den föreslagna lydelsen
av anvisningspunkten kommer det alltså att i många fall bli svårt att avgöra,
vad som är en förenings huvudsakliga uppgift, och kommer med all
sannolikhet avdrag att medgivas för avgifter till föreningar, som i sin verksamhet
huvudsakligen främja andra syften än medlemmarnas ekonomiska
intressen, ett resultat alltså som icke avsetts och icke kan anses överensstämma
med grunderna för gällande beskattningsrätt.
Den enligt min mening riktigare principen, att avdragsrätt och skattskyldighet
för medlemsavgifter skulle grundas på den av en förening i verkligheten
bedrivna verksamheten kommer emellertid även den att i praktiken
erbjuda svårigheter, som knappast kunna bemästras av den nuvarande
taxeringsorganisationen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län säger sig icke ha något att erinra
mot kommitténs gränsdragning- mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla
avgifter. I gränsfallen spelade det mindre roll, huruvida avgiften hänfördes
till den ena eller den andra kategorien, om man blott kunde förutsätta,
att avdragsrätten för medlemmen i det aktuella fallet svarade mot en skattskyldighet
för sammanslutningen. Taxeringsnämnd, som vid medlems taxering
stode tveksam inför ett yrkat avdrag, hade alltid möjlighet att underrätta
den taxeringsnämnd, som skulle taxera sammanslutningen och kunde
sålunda vinna säkerhet för att frågan om å ena sidan medlemmens avdragsrätt
och å andra sidan sammanslutningens skattskyldighet bleve enhetligt
bedömd.
I det av länsstyrelsen i Gävleborgs län åberopade yttrandet framhållas
svårigheterna vid tolkningen av begreppet »huvudsaklig uppgift» i de av
kommittén föreslagna bestämmelserna bland annat ur synpunkten att den
angivna 75 procent gränsen kunde tänkas dragen efter olika grunder. —
Länsstyrelsen i Gotlands län påpekar, att uttrycket »huvudsaklig uppgift»
i den föreslagna författningstexten kunde giva upphov till analogivis gjord
tolkning på grundval av anvisningen i punkt 7 till 53 § kommunalskattelagen,
där det utsädes att sådan huvudsaklig verksamhet, varom i sistnämnda
stadgande vore fråga, förelåge om verksamheten allenast i ringa omfattning
främjande ändamål av annan art än den, som tillgodosåges i den hu
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
vudsakliga verksamheten. En analogivis gjord tolkning skulle kräva att föreningens
verksamhet till omkring 90 procent eller alltså mer än av kommittén
angivna 75 procent vore av service-lämnande art.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund framhåller att avdrag för
nu ifrågavarande avgifter borde kunna medgivas såväl fysiska som juridiska
personer men förordar samtidigt en skarpare precisering av de fall, då sådant
avdrag kunde ifrågakomma. Härutinnan föreslås att avdrag skulle medgivas
dels då avgiften huvudsakligen motsvarade ersättning för av mottagaren
gentemot utgivaren åtagna prestationer och då avgiften stode i rimlig
proportion till prestationens värde och dels då avgiften utginge till föreningen
eller sammanslutning, vari medlemskap vore obligatoriskt för utövande
av viss förvärvsverksamhet.
I det av handelskammaren i Göteborg avgivna yttrandet framhålles att
de föreslagna bestämmelserna icke vore ägnade att i och för sig draga en
klar linje mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla medlemsavgifter utan
konime att giva upphov till nya tolkningsproblem. Delta gällde främst innebörden
av uttrycken »huvudsaklig uppgift» och »ekonomiska intressen» i
den av kommittén föreslagna lagtexten. Handelskammaren erinrade om att
kommittén i förstnämnda uttryck velat inlägga ett krav på att vederbörande
förenings verksamhet vore åtminstone till 75 procent av direkt servicelämnande
natur, medan enligt nuvarande praxis motsvarande krav vore 100
procent. Därefter fortsätter handelskammaren:
Även om den angivna siffran 75 procent kan tjäna till viss ledning för
taxeringsmyndigheter och skattedomstolar förefaller det dock handelskammaren
som om den förordade sänkningen vore väl liten för att radikalt minska
det stora antalet tveksamma fall, som hittills måst avgöras av olika taxeringsinstanser.
När enbart den omständigheten, att stadgarna för en i praktiken
helt direkt-service-verksam förening innehåller en mening, som
kan tyda på att föreningen under vissa förhållanden är att betrakta som
en kommersiell intresseorganisation, uppenbarligen ansetts böra uppskattas
till åtminstone några procent icke-servicelämnande verksamhet, torde
man kunna ifrågasätta, huruvida icke denna omständighet — eventuellt i
kombination med någon annan svårbedömbar del av föreningens verksamhet
— lika gärna skulle kunna beräknas till omkring 25 % av verksamheten
med därav följande tveksamhet i fråga om medlemsavgifternas avdragsrätt.
Därest avdragsrätten skulle komma att bedömas i enlighet med
de av skattekommittén uppdragna riktlinjerna vill handelskammaren därför
förorda, att med »huvudsaklig uppgift» skall avses mer än hälften, d. v. s.
mer än 50 %, av föreningens verksamhet, samt att detta klart kommer till
uttryck i skalteförfattningarna.
Handelskammaren påpekar därefter att kommittén icke närmare berört
spörsmålet om tolkningen av begreppet »ekonomiska intressen» samt anför
härom följande:
-------Man torde visserligen av eu del uttalanden kunna draga den slutsatsen,
att en förening skulle kunna anses främja medlemmarnas ekonomiska
intressen i den mån dess verksamhet gentemot medlemmarna vore direkt
servicelämnande, varmed då skulle förstås att medlemmarna erhölle prestationer
av sådant slag som, om de ej utfördes av föreningen, skulle åsamka
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
medlemmarna vid taxering avdragsberättigade omkostnader. Då emellertid
det mera vidsträckta uttrycket »främja medlemmarnas ekonomiska intressen»
konnnit till användning i förslaget till ändrad lagtext, torde man
kunna utgå ifrån att skattekommittén ansett sig böra lämna taxeringsmyndigheterna
fria händer vid bedömningen ur skatteteknisk synpunkt av arten
av olika föreningars verksamhet. Detta torde i realiteten innebära, att den
tidigare oklarheten rörande avdragsrätten för medlemsavgifter skulle komma
att bestå i ungefär samma omfattning som före regeringsrättens ovannämnda
utslag.
Å andra sidan finner handelskammaren det ej heller lyckligt om avdragsrätten
för medlemsavgifter genom ett uttryckligt stadgande i lagtexten göres
helt beroende av föreningarnas direkt servicelämnande verksamhet. Även
om vid en sådan utformning av lagtexten antalet tvivelaktiga gränsfall komme
att bliva mindre, kvarstode svårigheterna att utstaka klara gränser mellan
vad som inom en förening vore att hänföra till det ena eller andra slaget
av verksamhet. Därtill komme den enligt handelskammarens åsikt allvarliga
olägenheten, att taxeringsmyndigheterna vid en dylik mera snäv formulering
torde komma att bliva mindre benägna att medgiva avdrag för
medlemsavgifter i de fall, då tveksamhet visserligen kunde råda om viss av
föreningen bedriven verksamhet hade servicelämnande karaktär, men denna
verksamhet dock vore av sådan art, att den av rimlighetshänsyn borde i beskattningshänsende
helt likställas med servicelämnande verksamhet. Såsom
exempel på verksamhet av antytt slag må här endast erinras om den, som
består i avgivande av yttranden över av myndigheter remitterade ärenden,
och som för många organisationer utgör en väsentlig del av den totala
verksamheten. Med hänsyn till den betydelse, som av skattekommittén i motiveringen
för det framlagda förslaget tillmätts den direkta servicelämnande
verksamheten torde det för övrigt vara sannolikt, att även ett genomförande
av förslaget med den av skattekommittén förordade lagtexten skulle
innebära en tendens till skärpning i förhållande till tidigare tillämpad
praxis.
Sveriges grossist förbund påpekar i sitt yttrande över förslaget, att medlemmar
i förbundet för närvarande vägrades avdrag för avgifter till förbundet,
trots att dettas verksamhet och medverkan vore cn nödvändig förutsättning
för att bästa möjliga resultat skulle kunna uppnås av varje enskilt
företag. Förbundet erinrar i detta sammanhang om dess betydelsefulla
verksamhet såsom företrädare av grosshandelns allmänna intressen gentemot
myndigheterna exempelvis i lagstiftnings-, skatte-, importhandels- och
tulllaxefrågor ävensom om handelsorganisationernas verksamhet på liknande
områden, för handläggning av pris- och konditionsfrågor, verkställande
av omkostnads- och omsättningsundersökningar, kreditkontroll in. in.
1946 års utredning rörande vissa organisationsfrågor inom utrikeshandeln
uppehåller sig i sitt yttrande huvudsakligen vid frågan om de svenska
handelskamrarnas i utlandet ställning och arbetsuppgifter. Handelskamrarnas
huvudsakliga uppgift vore att stå sina medlemmar till tjänst i olika avseenden.
Sålunda inhämtades kreditupplysningar, mottoges och utställdes
prover på varor, skaffades anvisningar på lämpliga affärsförbindelser, biträddes
vid uppgörelse av affärstvister o. d. Dessutom tillhandahölle kamrarna
utan särskilt uppdrag sina medlemmar mera fortlöpande tjänster, för
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
25
vilka medlemmarna annars skulle vara nödsakade att anlita hjälp från annat
håll. Enligt utredningens uppfattning finge kamrarna således anses vara
i högsta grad service-lämnande organisationer. Med hänsyn härtill och då
handelskamrarna vore för sin verksamhet i högsta grad beroende av mottagna
medlemsavgifter syntes det berättigat och önskvärt, att en avdragsrätt
komme att avse jämväl ifrågavarande avgifter. — Med avseende å kravet
på reciprocitet mellan avdragsrätt och skatteplikt erinrar utredningen
om att handelskamrarna hade sitt säte och sin verksamhet i utlandet och
vore inregistrerade i enlighet med de för ekonomiska intresseorganisationer
gällande reglerna i respektive stater. De vore skattskyldiga i de länder, där de
vore inregistrerade, men däremot icke i Sverige. Utredningen åberopade, att
reciprocitetskravet beträffande t. ex. periodiska understöd icke innebure att
givaren vägrades avdrag av den anledningen, att mottagaren icke vore skattskyldig
här i riket, och sade sig utgå från att uppställandet av ett krav på
reciprocitet i nu förevarande fall icke skulle utgöra hinder för avdragsrätt
för medlemsavgifter till de svenska handelskamrarna i utlandet. Utredningen
hemställde emellertid om ett klargörande uttalande av denna innebörd
i förarbetena till den nu ifrågasatta lagstiftningen.
Vad härefter angår yttrandena över kommitténs förslag till den del detsamma
avser avgifter till arbetsgivarföreningar och fackföreningar
in. m., må — utöver vad tidigare anförts — följande här
återgivas.
Överståthållarämbetet erinrar därom att såsom jämställda med fackföreningar
skulle enligt promemorian anses likartade sammanslutningar av
tjänstemän. Detta torde få antagas innebära, att avgifterna åtminstone delvis
vore avsedda att fonderas för att användas som understöd i händelse av
arbetskonflikt. Bland tjänstemän torde emellertid finnas sammanslutningar,
där avgifterna med hänsyn till att strejkrätt icke förelåge för medlemmarna
huvudsakligen vore avsedda att täcka sammanslutningens förvaltningskostnader
och där således någon återbetalning till medlemmarna i form
av konfliktunderstöd icke förekomme. Med hänsyn till de försäkringsrättsliga
principer, som låge till grund för de föreslagna reglerna, syntes tjänstemannaföreningar
av nu angivet slag icke i detta avseende kunna jämställas
med fackföreningar.
Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller som sin uppfattning att — därest
den föreslagna lagstiftningen skulle genomföras — garantier måste skapas
för att de vid tidpunkten för lagändringens ikraftträdande hos de olika
fackförbunden fonderade, för understöd avsedda medlen, vilka redan beskattats
hos de enskilda medlemmarna därigenom alt de erlagda avgifterna
icke varit avdragsgilla, icke ånyo beskattades, då understöd komme att utbetalas.
Kommitténs förslag att sammanslutningar, vilka icke kunde betecknas
som rena arbetsgivareföreningar eller rena fackföreningar, skulle behandlas
enligt reglerna för fackliga organisationer, i vad verksamheten avsåge upp
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
gifter, som vore karakteristiska för sistnämnda organisationer, har föranlett
erinringar i några remissyttranden. Sålunda framhåller länsstyrelsen i
Norrbottens län, att kommittén därvid förutsatt att en klar uppdelning ägde
rum, varigenom ifrågavarande del av verksamheten kunde redovisas och i
beskattningshänseende behandlades för sig; det torde enligt länsstyrelsens
mening emellertid vara förenat med nästan oövervinneliga svårigheter att
verkställa en sådan uppdelning.
Riksförbundet landsbygdens folk, vilken organisation av kommittén angivits
som exempel på en sammanslutning med verksamhetsområden av
olikartad beskaffenhet, har i sitt yttrande framhållit, att förbundet vore det
svenska jordbrukets fackrörelse och fackliga kamporganisation. Förbundets
huvudsakliga uppgift bestode nämligen i att tillvarataga den jordbrukande
befolkningens intressen, vilken uppgift förbundet fyllde genom att
ingå i samverkan med jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse vid förhandlingar
rörande priser å jordbrukets produkter och förnödenheter. Ledde
sådana förhandlingar icke till godtagbara resultat, vore förbundet berett
vidtaga sådana åtgärder som strejk och blockad. För de medlemmar, vilka
vore beroende av andra inkomster än dem som härrörde från försäljningen
av produkter, ombesörjde förbundet avtal om arbete och andra prestationer.
Härutöver hade förbundet vissa uppgifter av social och kulturell karaktär
samt utövade även viss servicelämnande verksamhet. Det vore praktiskt
icke genomförbart att, såsom kommittén syntes förutsätta, bokföringsmässigt
dela upp de influtna medlemsavgifterna på dels facklig och dels annan
verksamhet, i all synnerhet som personal och kansli vore gemensamma för
förbundets skilda verksamhetsgrenar. Förbundet förutsatte att, därest kommitténs
förslag genomfördes, förbundet komme att i beskattningshänseende
behandlas som övriga fackliga organisationer.
19''i5 års fiskeriutredning behandlar i sitt yttrande de i viss mån speciella
förhållanden, som i förevarande sammanhang gälla inom fiskerinäringen.
Sålunda framhålles att på fiskets område funnes en rad sammanslutningar
med landels yrkesfiskare som medlemmar. Någon uppdelning på arbetsgivare
och anställda förekomme som regel icke, om man bortsåge från det rederidrivna
ångtrålfisket. Dessa organisationer rymde såväl de fiskare, vilka
ägde båt och redskap och därför kunde betecknas såsom arbetsgivare, som
de övriga medlemmarna av fiskelagen (båtlagen). Själva betecknade fiskarna
ofta sina organisationer som fackföreningar.
Fiskeriulredningen lämnar därefter följande redogörelse för organisationerna
på ostkusten och dessa organisationers verksamhet:
De på ostkusten verksamma fiskareföreningarna, de s. k. auktoriserade
producentföreningarna, redovisa för närvarande till statens livsmedelskommission
eu mindre avgift för varje kilogram försåld strömming. Dessa avgiftsmedel
utbetalas sedan av livsmedelskommissionen i mån av behov till
producentföreningarnas centralorganisation, Ostkustfisk, centralförening
u. p. a., för täckande av förluster, som kunna uppkomma i en av Ostkustfisk
bedriven verksamhet för inlösen, till visst garantipris, av hos producentföreningarna
uppkommande överskott av (salt) strömming.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Ifrågavarande avgifter äro f. n. avdragsgilla hos fiskarna (producentföreningarna)
och givetvis skattefria hos livsmedelskommissionen. Hos Ostkustfisk
bli de icke beskattade som behållen inkomst redan på den grunden att
de av denna förening rekvireras och användas endast i den mån de erfordras
för täckande av förlust. Hos producentföreningarna betraktas den från Ostkustfisk
erhållna likviden för överskottsströmming i skatteavseende som intäkt,
men behållen beskattningsbar inkomst därav uppkommer icke i nämnvärd
utsträckning, då ju denna intäkt åtminstone i huvudsak användes som
likvid till fiskarna. Fiskarnas likvid slutligen är givetvis beskattningsbar hos
dessa.
Därest det i framtiden skulle visa sig lämpligt, att uppbörden av avgifterna
för prisreglering på strömming överflyttas från kommissionen direkt till
Ostkustfisk, skulle, om författningsändring icke företoges, frågan om deras
beskattning uppenbarligen komma i annat läge. Starka skäl synas emellertid
fiskeriutredningen tala för att avgifterna även i sådant fall få bli skattefria
såväl hos producentföreningarna som hos Ostkustfisk. För Ostkustfisks
ifrågavarande verksamhet böra alltså enligt utredningens förmenande
samma regler få tillämpas, som av skattekommittén föreslagits för arbetareoch
arbetsgivareorganisationer.
Fiskeriutredningen övergår därefter att redogöra för motsvarande förhållanden
på väst- och sydkusten och anför därvid:
De avgifter, som för den på västkusten och sydkusten fångade fisken f. n.
erläggas till livsmedelskommissionen för finansiering av de på dessa kuster
anordnade prisregleringarna, upptagas, i motsats till vad förhållandet är på
ostkusten, icke av de inom de på vederbörande kuststräckor verksamma fiskaresammanslutningarna.
Avgifterna på dessa kuster inlevereras i stället av
de företag (färskfiskhandlare, fiskberedare m. fl.), som köpa fisken från fiskare.
Avgiftsmedlen användas av livsmedelskommissionen för utbetalning
av vissa bidrag (pristillägg) till de fiskareorganisationer — Västkustfisk, förening
u. p. a. och Sydkustfisk, förening u. p. a. — som på respektive kuststräckor
inlösa och nyttiggöra uppkommande överskottsfisk. Avgifterna äro
(såsom vanlig kostnad för rörelsen) avdragsgilla hos avgiftsbetalaren och
skattefria hos livsmedelskommissionen. De äro skattefria även hos nyssnämnda
fiskareorganisationer, åtminstone i den mån de användas till likvid
för överskottsfisken och till nödiga omkostnader i föreningarnas rörelse. De
till fiskarna utbetalade likviderna för överskottsfisken beskattas givetvis
hos dessa i vanlig ordning.
Fiskeriutredningen omtalar till slut, att under senare år medlemsavgifter
i något fall upptagits inom vederbörande fiskaresammanslutning på västkusten
i syfte att erhålla medel till en komplettering eller eventuell avlösning
av de genom livsmedelskommissionens medverkan anordnade prisregleringarna.
För sådant fall syntes det önskvärt med motsvarande regler, som fiskeriutredningen
i det föregående förordat för avgifter till föreningen Ostkustfisk,
därest denna själv skulle övertaga uppbörden av regleringsavgifter på
strömming.
Ostkust fisk. centralförening u. p. a., lämnar i sitt yttrande cn ingående redogörelse
för den verksamhet, som bedrives av de på ostkusten verksamma
sammanslutningarna av fiskare, och uttalar som sin uppfattning, alt även
om organisationerna i fråga icke vore direkt jämförbara med rena fackföre
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
ningar i så måtto alt de icke — i varje fall icke hittills — haft möjlighet att
ekonomisk stödja sina medlemmar vid konflikt genom utbetalande av bidrag,
de dock vore att anse som klart fackliga organisationer. Föreningen
påyrkade därför ett uttalande därom att avgifter till ifrågavarande sammanslutningar
skulle behandlas efter samma regler, som kommittén föreslagit
skulle gälla för avgifter till fackföreningar. Detta borde enligt föreningen
gälla avgifterna jämväl till den del desamma avsåge att möjliggöra en prisreglering
och en prisutjämning.
Svenska västkustfiskarnas centralförbund omnämner i sitt över kommitténs
förslag avgivna yttrande, att förbundet bedreve en prisregleringsverksamhet
i egen regi. Till förbundet anslutna fiskare inbetalade vissa avgifter,
som utginge i förhållande till vederbörandes bruttoförsäljning. Avgifterna
fonderades hos förbundet, som använde dem för s. k. stödpriser vid katastroftillfällen.
Enligt förbundets mening vore avgifterna helt att likställa
med försäkringsavgifter och förbundet tillstyrkte därför livligt att den av
kommittén föreslagna anordningen i fråga om beskattning av avgifter till arbetsgivare-
och fackföreningar genomfördes och gjordes tillämplig jämväl
på avgifter till förbundet. Därigenom skulle medlemmarnas beskattning lösas
på ett riktigt och ur taxeringsteknisk synpunkt lättkontrollerbart sätt.
För förbundets verksamhet vore det av värde att undslippa regler om beskattning
hos föreningen av mottagna avgifter; skulle regler av sistnämnda
innebörd införas, skulle detta motverka syftet med avgifternas uttagande
och försvåra den bedrivna stödverksamheten. I
I några remissyttranden riktas erinringar mot kommitténs förslag därom,
att de ifrågavarande föreningarna och sammanslutningarna skulle b es
kattas enligt reglerna för ekonomiska föreningar.
Landsorganisationen erinrar sålunda om att flertalet av ifrågavarande föreningar
hittills beskattats såsom ideella föreningar. Landsorganisationen
framhåller vidare som sin mening att det icke — såsom kommittén torde
ha utgått från — vore någon självklar konsekvens av bestämmelserna om
medlemmarnas avdragsrätt för erlagda avgifter, alt föreningarnas beskattning
skulle skärpas. Även om en förening hade till huvudsaklig uppgift att
främja medlemmarnas ekonomiska intressen i viss förvärvskälla, vore ju
därmed icke sagt att verksamheten bedreves i förvärvssyfte. Det kunde visserligen,
som kommittén uttalat, antagas att vissa föreningar hade möjlighet
att avväga medlemsavgifterna på sådant sätt, att det skattepliktiga
överskottet begränsades till rimliga belopp, men i andra fall måste det anses
vara ett legitimt behov att avgiften beräknades med hänsyn till behovet
av skälig fondbildning. Vad särskilt anginge arbetarnas fackliga organisationer
hade dessa icke nyss antydda möjligheter att avväga medlemsavgifterna
utan de måste i avgiften inräkna en under normala förhållanden på
arbetsmarknaden betydande fondbildning. Den föreslagna skärpningen i
beskattningen komme därför att verka betungande, särskilt som fonderna,
vilka ägdes av medlemmarna men av praktiska skäl icke i förmögenhets
-
Kungl. Mcij:ts proposition nr 173.
29
hänseende kunde vid beskattningen uppdelas på sätt som skedde för aktieägare
i bolag, bleve föremål för förmögenhetsbeskattning hos organisationerna.
Landsorganisationen anslöte sig därför helt till den tidigare återgivna,
av herr Strand anförda reservationen mot förslaget i denna del.
Tjänstemännens centralorganisation avstyrker likaledes förslaget i denna
del, då kommittén icke lämnat någon motivering för ett frångående av
de härutinnan hittills gällande reglerna. Även länsstyrelsen i Västmanlands
län ifrågasätter — närmast ur synpunkten att nu förevarande spörsmål
sannolikt icke hade större ekonomisk betydelse för det allmänna -— om
icke reservationen kunde anses hava fog för sig.
Vad till sist angår den lagtekniska utformningen av de
förordade bestämmelserna bär särskilt kammarrätten haft invändningar
att framställa mot det framlagda förslaget. Kammarrätten erinrar
härvid om de tidigare omnämnda regeringsrättsutslag, som aktualiserat
den ifrågasatta lagstiftningen. Den närmast till hands liggande åtgärden
i anledning av regeringsrättens tillkännagivna ståndpunkt vore — därest
man, i likhet med kommittén, ville bereda skattskyldig den honom i 20 §
kommunalskattelagen principiellt givna, men genom den nuvarande anvisningsbestämmelsen
i visst avseende beskurna rätten att avräkna »alla omkostnader
för intäkternas förvärvande och bibehållande» — att låta den
ifrågavarande i anvisningarna till 20 § meddelade bestämmelse utgå. Kammarrätten
fortsätter:
Genom vidtagandet av en sådan åtgärd skulle den principiella avdragsrätten
för omkostnader gälla, och det skulle överlämnas åt praxis att avgöra,
om och under vilka förutsättningar rätt till avdrag för medlemsavgifter
skulle föreligga. Det lärer enligt kammarrättens mening knappast
förefinnas något tvivel om att praxis på förevarande område skulle komma
att följa just de linjer, som skattekommittén -— såsom det vill synas kammarrätten
i god överensstämmelse med nu rådande rättsuppfattning —
uppdragit såsom gränser för den av kommittén i anvisningarna till 20 §
kommunalskattelagen stipulerade avdragsrätten, i all synnerhet om sagda
motiver för den nu gällande anvisningsbestämmelsens upphävande vunne
Kungl. Maj :ts och riksdagens uttryckliga godkännande.
Därmed åstadkommes också såväl att man undginge att binda praxis genom
en formulering av eu författningsbestämmelse, som passar nu men
som kanske vid en ytterligare utveckling av föreningsväsendet befinnes
hinderlig för en då av förhållandena påkallad ändring av praxis, som att
man sluppe den i författningstekniskt avseende mindre lyckliga anordning,
som kommittén föreslagit, enligt vilken den i anvisningarna till 19 §
kommunalskattelagen föreskrivna skattskyldigheten för vissa medlemsavgifter
dels konstrueras såsom elt undantag från eu bestämmelse om att
medlemsavgifter till föreningar och sammanslutningar i regel icke äro att
hänföra till skattepliktig inkomst dels ock göres beroende av en i anvisningarna
till 20 § samma lag införd bestämmelse, som i sin tur innebär
ett undantag från eu bestämmelse om att medlemsavgifter till föreningar
och sammanslutningar i regel icke äro avdragsgilla omkostnader från bruttointäkterna
i viss förvärvskälla.
opaginerad Kontrollera mot PDF
SO '' Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
Kammarrätten framhåller därefter att mot den av kammarrätten ifrågasatta
anordningen tilläventyrs kunde göras den invändningen, att i så fall
behov förelåge av en positiv bestämmelse om skattskyldighet för sådana
medlemsavgifter, för vilka avdrag skulle i praxis medgivas från bruttointäkten
av viss förvärvskälla. Kammarrätten vore emellertid för sin del benägen
att göra gällande, att enligt de till grund för vår skattelagstiftning
liggande allmänna rättsreglerna rätt för viss skattskyldig till avdrag vid
inkomstberäkningen för visst till annan skattskyldig utgivet belopp av här
förevarande art ovillkorligen medförde skattskyldighet för samma belopp
hos mottagaren, såvida icke en uttrycklig bestämmelse om skattefrihet för
detsamma hos mottagaren meddelats. Till vilken inkomstkälla inkomsten
skulle hänföras finge bero av omständigheterna i det särskilda fallet; medlemsavgiften
kunde hänföras till rörelse, t. ex. om den avgiften mottagande
föreningen dreve sådan verksamhet eller, om avgiften icke kunde hänföras
till viss annan förvärvskälla, till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.
Därest emellertid en uttrycklig bestämmelse om skatteplikt för förening,
som mottoge avdragsgilla medlemsavgifter, icke ansåges kunna undvaras,
syntes densamma å ena sidan icke ovillkorligen behöva förutsätta
eu speciell bestämmelse om rätt till avdrag och å andra sidan böra ske genom
en bestämmelse, som begreppsmässigt hänförde ifrågavarande förvärv
till visst inkomstkälla, och i varje fall icke genom bestämmelser av den
invecklade art, som kommittén föreslagit.
Kammarrätten erinrar vidare om att avgifter av nu ifrågavarande slag
icke sällan erlades av juridiska personer. Det syntes vid sådant förhållande
oegentligt att, på sätt ifrågasatts i de föreslagna anvisningarna till 20 §
kommunalskattelagen, räkna föreningsavgifter till »skattskyldigs levnadskostnader».
Överståthållarämbetet påpekar, att arbetsgivareföreningar och fackföreningar
icke uttryckligen omnämndes i de föreslagna anvisningarna till
20 § kommunalskattelagen utan torde få anses inbegripna under uttrycket
»sådana föreningar och sammanslutningar, som den skattskyldige måste
tillhöra för att få utöva viss förvärvsverksamhet eller utöva sådan verksamhet
på visst sätt». Ämbetet ifrågasatte, om den använda formuleringen
verkligen täckte samtliga åsyftade fall.
IV. Departementschefen.
Den oklarhet beträffande innebörden av gällande bestämmelser angående
rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för erlagda medlemsavgifter, som
tidigare må hava rått, torde såsom skattekommittén framhållit numera få
anses skingrad. Man torde sålunda kunna fastslå, att avdragsrätt för medlemsavgifter
i egentlig bemärkelse icke föreligger samt att avdrag för föreningsavgifter
medgives endast om avgifterna med hänsyn till grunderna för
deras utgivande äro att likställa med arvoden för åtagna arbetsuppgifter
31
Kungl Maj.ts proposition nr 173.
eller — såsom fallet synes vara beträffande avgifter till arbetsgivareföreningen
— betraktas såsom likställda med försäkringspremier.
Som kommittén påpekat, kan tvekan råda om anledningen till denna
stränga behandling av medlemsavgifter. Det kan emellertid i detta sammanhang
lämnas därhän, huruvida de nuvarande bestämmelserna — såsom
vid något tillfälle gjorts gällande — äro att se mot bakgrunden av en principiell
uppfattning om beskattningsreglernas rätta utformning eller om de
i huvudsak betingats av önskemålet att åstadkomma ur taxeringsteknisk
synpunkt enkla och lättillämpade regler. En bidragande orsak till uppställandet
av den legala presumtionsregeln i anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
att medlemsavgifter i egentlig mening äro att räkna till levnadskostnader
torde i vart fall hava varit, å ena sidan, önskemålet att icke göra
avkall på regeln om reciprocitet mellan avdragsrätt och skatteplikt och, å
andra sidan, svårigheterna att inom ramen för gällande skattelagstiftning
finna någon förvärvskälla, i vilken mottagna medlemsavgifter kunna sägas
utgöra intäkt. De föreningar och sammanslutningar, vilka driva sådan verksamhet
som i och för sig kunde motivera rätt för medlemmen att göra avdrag
för avgiften, torde nämligen i regel icke driva verksamheten med vinstsyfte
eller eljest under sådana förhållanden, att uppburen medlemsavgift kan
sägas utgöra intäkt i någon föreningens eller sammanslutningens förvärvskälla.
Vidare torde till bestämmelsernas tillkomst ha medverkat — förutom
de rent praktiska svårigheterna att åstadkomma en ur skilda synpunkter
tillfredsställande gränsdragning mellan avgifter, för vilka utgivaren borde
tillerkännas avdragsrätt, och övriga föreningsavgifter — jämväl den omständigheten
att organisationsväsendet tidigare var av en relativt obetydlig
omfattning och att frågan sålunda var av mindre betydelse.
Förhållandena i sistnämnda hänseende äro emellertid numera annorlunda;
förenings- och organisationsväsendet har under senare tid fått en
högst betydande omfattning. Flertalet förvärvsarbetande samhällsmedlemmar
torde numera tillhöra någon förening eller sammanslutning, i vilkens
verksamhet ingår att tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen i
det ena eller det andra hänseendet. Även om de med en ändrad lagstiftning
på ifrågavarande område förenade principiella och praktiska svårigheterna
kvarstå eller kanske till och med blivit större, talar dock nyssnämnda förhållande
för en omprövning av hela frågan om den skattemässiga behandlingen
av medlemsavgifter.
Vid bedömandet av frågan huruvida de nu gällande bestämmelserna angående
medlemsavgifter böra bibehållas eller ej, synes lämpligt att — såsom
kommittén även gjort — först söka slå fast den egentliga karaktären av medlemsavgifter
av skilda slag. Detta måste ske genom att granska den av föreningarna
bedrivna verksamheten. Det är därvid iögonfallande icke blott alt
vissa föreningars syften och verksamhet helt eller i allt väsentligt avse att
bereda medlemmarna trevnad eller att utgöra en lämplig organisationsform
för understödjande av vissa humanitära, vetenskapliga eller ideella ända
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
mål, medan andra föreningars verksamhet lika påtagligt åsyftar att i en eller
annan form bispringa medlemmen i hans förvärvsverksamhet, utan även
att mellan dessa två ytterlighetstyper finnas en hel rad sammanslutningar
med arbetsuppgifter och verksamhetsområden av i nu angivna hänseenden
svårbedömbar art. Tvekan måste ofta råda icke blott om vart den ena eller
den andra verksamhetsgrenen hos sistnämnda föreningar är att hänföra utan
även om vilken verksamhet, som är att anse som den huvudsakliga.
Redan av det nu återgivna framgår att invändningar av principiell art
kunna riktas mot en så restriktiv lagstiftning som den nu gällande. Ty uppenbarligen
betages den skattskyldige i sådana fall, där föreningens verksamhet
varit erforderlig för hans förvärvsverksamhet, en häremot svarande avdragsrätt,
som han enligt allmänna regler borde äga. Det otillfredsställande
härutinnan bär blivit mera påtagligt genom att den förut omnämnda utvidgningen
av föreningsväsendet i betydande utsträckning avsett just den
grupp av föreningar och sammanslutningar, vilkas verksamhet åsyftar att,
direkt eller indirekt, bispringa medlemmarna i deras förvärvsverksamhet.
Här åsyftas främst de s. k. branschorganisationerna, vilka många gånger
icke utgöra annat än en organisationsform för bärande av omkostnaderna
för tillvaratagandet av vissa gemensamma, medlemmarnas förvärvskällor
intimt berörande intressen, ävensom de under senare tid successivt uppbyggda
arbetsgivare- och fackföreningarna, tjänstemannaorganisationerna och
liknande sammanslutningar.
Även ur en annan synpunkt framstå de nuvarande bestämmelserna såsom
otillfredsställande. De föreningar, som visserligen icke själva äro yrkesmässigt
verksamma men som driva en verksamhet av betydelse för medlemmarnas
inkomstförvärv, kunna för närvarande icke tillgodogöra sig avdrag
för de utgifter i form av ombudsmannalöner, kanslikostnader o. d., vilka
äro förenade med nyssnämnda verksamhet. Antingen sakna nämligen
dessa föreningar skattepliktig inkomst eller ock redovisa de sådan allenast i
form av avkastning av kapital eller fastighet och från dylik inkomst medgives
icke avdrag för omkostnader som nyss sagts. Detta innebär med andra
ord att de med föreningens egentliga verksamhet förenade utgifterna icke
kunna avdragas vare sig hos medlemmarna eller hos föreningen. Ett undantag
härifrån utgör dock arbetsgivareföreningen, där praxis medgiver föreningens
medlemmar avdrag för erlagda avgifter men beskattar utfallande
konfliktunderstöd. Då såsom konfliktunderstöd ej utbetalas mer än vad som
återstår, sedan föreningen guldit sina omkostnader, har medlemmarna på en
omväg tillgodoförts avdrag för de med föreningsverksamheten förenade kostnaderna.
Häremot saknas visserligen anledning att i och för sig rikta invändningar.
Men en bristande jämlikhet uppkommer i förhållande till medlemmar
i arbetare- och tjänstemannaföreningar liksom i andra organisationer,
där föreningsverksamheten finansieras med beskattade vinstmedel.
Av det nu sagda framgår, att gällande bestämmelser om avdragsrätt och
skatteplikt för medlemsavgifter leda till ur skilda synpunkter otillfredsställande
resultat, något som för övrigt understrukits av kommittén och i
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
33
flertalet avgivna remissyttranden. En översyn av dessa bestämmelser måste
alltså i och för sig anses påkallad. Det återstår dock att undersöka, huruvida
bärande invändningar kunna ur andra synpunkter framställas mot att nu
genomföra lagändringar å förevarande område.
Redan tidigare har en invändning av principiell art något berörts, nämligen
den att en rätt för medlemmen till avdrag för medlemsavgiften bör svara
mot skyldighet för föreningen att skatta för samma avgift, men att den
mottagande föreningen oftast icke driver sådan verksamhet, att någon förvärvskälla,
däri den mottagna avgiften kan sägas utgöra intäkt, förefinnes.
Vad först angår spörsmålet om en medlemmen tillerkänd avdragsrätt nödvändigtvis
förutsätter en däremot svarande skatteplikt hos föreningen, kan
det måhända göras gällande, att upprätthållandet av en sådan reciprocitet
knappast är betingat enbart ur principiella synpunkter samt att vissa skäl
tala för att man här låter sig nöja med att i de fall, där föreningens verksamhet
avser att främja medlemmens inkomstförvärv, medgiva medlemmen
rätt till avdrag för avgiften utan att för den skull skattelägga föreningen
för samma avgift. Emellertid skulle en sådan anordning blott kunna
ifrågakomma i de fall, där föreningen icke yrkesmässigt tillhandahåller tjänster
eller nyttigheter; i annat fall måste nämligen avgiften anses utgöra intäkt
av rörelse. Vad vidare angår icke yrkesmässigt verksamma föreningar,
skulle avdrag för erlagd medlemsavgift — därest en motsvarande skatteplikt
icke föreskreves för föreningen — allenast kunna medgivas efter en
undersökning i syfte att konstatera hur stor del av föreningens omkostnader,
som i det särskilda fallet kunde sägas motsvara för medlemmens intäktsförvärv
erforderliga omkostnader. Man måste nämligen erfarenhetsmässigt
räkna med att i åtskilliga föreningar även omkostnader av annat slag
bestridas av medlemsavgifter. Avdrag finge alltså medges med en större eller
mindre del av avgiften. Ett sådant förfarande torde emellertid för närvarande
icke vara praktiskt genomförbart. Härför skulle — som kommittén påpekat
— erfordras ett direktivgivande centralt organ med möjligheter att
företaga sådana undersökningar, varom nyss talats.
Om man av dessa skäl ledes fram till att i princip upprätthålla krav
på reciprocitet i nämnda hänseende, återstår att undersöka om det överhuvud
är möjligt att i de fall, där föreningen icke bedriver yrkesmässig verksamhet,
inordna medlemsavgifterna under någon av de i lagen omnämnda
särskilda förvärvskällorna. Skattekommittén har funnit detta tveksamt och
sökt lösa problemet genom att föreslå en konstruktion, enligt vilken avgifterna
skulle förklaras utgöra skattepliktig intäkt hos föreningen i de fall,
där medlemmarna ägde rätten till avdrag. Reglerna härom återfinnas i de av
kommittén föreslagna anvisningarna till 19 g kommunalskattelagen. Häremot
har kammarrätten invänt bl. a. att — därest det överhuvud ansåges
nödvändigt med en uttrycklig reglering av skatteplikten — det icke vore
tillfredsställande med ett sådant allmänt uttalande i lagstiftningen, som icke
begreppsmässigt hänförde intäkten till eu viss inkomstkälla.
Det möter utan tvivel vissa principiella svårigheter att lösa ifrågavaBihang
till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 173.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
rande spörsmål. De förvärvskällor, i vilka mottagna medlemsavgifter möjligen
skulle kunna tagas till beskattning, torde främst vara rörelse och tillfällig
förvärvsverksamhet. Av det förut sagda framgår emellertid, att medlemsavgifter,
som influtit till icke yrkesmässigt verksamma föreningar, med
nuvarande bestämmelser icke äro hänförliga till intäkt av rörelse. Vad vidare
beträffar förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet, synes det knappast
förenligt med ett naturligt betraktelsesätt att hänföra av nu ifrågavarande
föreningar mottagna avgifter, vilka ofta inflyta regelbundet och med
ungefärligen samma belopp år efter år, till sådana tillfälliga intäkter, som
bestämmelserna om intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet i allt fall i första
hand avse.
En lösning av det föreliggande problemet, som beaktade kammarrättens
tidigare återgivna invändning, vore att i de bestämmelser i kommunalskattelagen,
som reglera inkomst av rörelse, införa en direkt föreskrift om att
mottagna medlemsavgifter skola upptagas som intäkt av rörelse, dock att en
dylik regel självfallet icke bör gälla med avseende å sådana avgifter som
äro i nämnda lag särskilt reglerade, t. ex. av bostadsföreningar uppburna
medlemsavgifter. Om än vissa principiella invändningar kunna riktas mot
en sådan föreskrift, synas dessa dock icke vara av sådan art, att de utgöra
hinder för den ifrågasatta omregleringen av avdragsrätten.
Invändningar ha även ur andra synpunkter riktats mot den ifrågasatta
lagstiftningen. Sålunda har i flera remissyttranden framhållits, att ett genomförande
av kommitténs förslag skulle ställa taxeringsmyndigheterna
inför stora svårigheter vid den praktiska tillämpningen, främst när det gällde
att avgöra om en förenings verksamhet vore av sådan art, att medlemmen
borde medgivas avdrag för erlagd avgift eller ej. Liknande svårigheter
skulle understundom uppstå även vid avgörande av frågan om de för
branschorganisationer eller de för arbetsgivare- respektive arbetstagareorganisationer
av kommittén föreslagna reglerna skulle i det särskilda fallet
tillämpas. Med hänsyn härtill har ifrågasatts, huruvida med förevarande
lagstiftning icke lämpligen borde anstå, till dess ett centralt organ med befogenhet
att verkställa erforderliga undersökningar och lämna beskattningsnämnderna
direktiv infogats i taxeringsorganisationen.
Även enligt mitt förmenande måste svårigheter uppkomma för beskattningsnämnderna
och skattedomstolarna vid tillämpningen av eventuella
nya bestämmelser på ifrågavarande område. Ur dessa synpunkter hade
det varit önskvärt att dröja med lagstiftningen till dess ett sådant centralt
organ tillskapats, varom nyss sagts. Emellertid har bevillningsutskottet vid
1948 års riksdag understrukit angelägenheten av att frågan om avdragsrätt
för medlemsavgifter upptages till omprövning redan vid innevarande års
riksdag, oavsett om förslag till inrättande av ett centralt organ med uppgift
att verka för enhetlighet vid taxeringen då bleve framlagt eller ej. De nyss
anförda betänkligheterna torde alltså få vika. Det sagda får dock anses utgöra
ett starkt skäl för att de nya bestämmelserna så utformas, att de vid
sin tillämpning icke komma att tynga de redan tidigare hårt belastade beskattningsnämnderna
mer än nödigt är.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
35
Övriga vid remissbehandlingen framkomna invändningar mot en ändrad
lagstiftning på förevarande område avse enbart antingen reglerna för avgifter
till branschorganisationer eller reglerna för avgifter till arbetsgivareoch
fackföreningar.
I förstnämnda hänseende har invänts att ändrade regler icke vore erforderliga,
enär frågan i praktiken kunde lösas på så sätt alt medlemsavgifterna
ersattes med ett förfarande, enligt vilket kostnaderna för de av föreningen
utförda uppdragen direkt debiterades vederbörande medlemmar.
Att så i viss utsträckning redan skett torde vara antagligt, liksom att en
fortsatt sådan utveckling kan vara att förvänta, därest nu gällande bestämmelser
bibehållas. Emellertid skulle detta innebära, att de ifrågavarande
organisationerna av beskattningsskäl tvunges överge sin naturliga arbetsform
för att övergå till ett mången gång besvärligt och arbetskrävande debiteringsförfarande.
I åtskilliga fall torde det för övrigt icke vara görligt
att genomföra en sådan debitering. Slutligen skulle av ett sådant ställningstagande
— under förutsättning att avdragsrätt för avgifter till arbetsgivareföreningar
och arbetstagareföreningar ansåges böra införas — följa betydande
taxeringstekniska svårigheter i fråga om sådana föreningar, som icke
vore rena branschföreningar eller rena arbetsgivare- eller arbetstagareorganisationer.
Vad åter angår förslaget om införande av avdragsrätt för fackföreningsavgifter
och skatteplikt beträffande konfliktbidrag har invänts bl. a., att en.
sådan anordning bleve till nackdel för de skattskyldiga, vilka skulle ha lättare
att bära beskattningen, då föreningsavgiften erlades, än då vid konflikt
understöd utginge. Vidare har erinrats om den komplicering av såväl uppbörds-
som taxeringsförfarandet, vilken bleve en följd av ett genomförande
av kommitténs förslag.
Då dessa invändningar emellertid framställts med utgångspunkt från att
lagstiftningen i fråga om fackföreningsavgifter och därmed likställda medlemsavgifter
skulle följa kommitténs förslag, torde det vara lämpligt att,
innan dessa invändningar närmare prövas, först behandla frågan om den
lämpliga utformningen av lagstiftningen i denna del.
Kommittén har erinrat om att avgifter till fackföreningar för närvarande
icke vore avdragsgilla men att konfliklbidrag från sådana föreningar ej heller
beskattades. Avdrag medgåves däremot för avgift till arbetsgivareföreningen,
medan å andra sidan konfliktbidrag från sistnämnda förening beskattades.
Kommittén har som sin mening uttalat, att båda dessa beskattningsformer
vore i och för sig acceptabla och ägnade alt godtagas vid en
översyn av bestämmelserna men att samma regler borde tillämpas i fråga
om avgifter till såväl arbetsgivare- som fackföreningar. Vid valet mellan de
båda metoderna har kommittén stannat inför den, som för närvarande praktiseras
i fråga om avgifter till arbetsgivareföreningen.
1 likhet med kommittén är jag av den uppfattningen, att enhetliga regler
böra gälla på ifrågavarande område, men jag kan icke dela uppfattningen,
att de förenämnda metoderna äro i och för sig godtagbara.
36
Kangl. Maj:ts proposition nr 173-
Den för fackföreningsavgifter nu tillämpade metoden är otillfredsställande
ur den synpunkten, att enligt denna metod de med föreningsverksamheten
förenade kostnaderna icke någonstädes få avdragas, ehuru de till sin
natur äro avdragsgilla. Vidare kan invändas att, om avdrag för avgifter till
branschorganisationer skulle medgivas, medan avdrag för avgifter till fackoch
arbetsgivareföreningar vägrades, skulle ett flertal mycket svårlösta situationer
uppkomma. I kommitténs promemoria har uppmärksamheten riktats
på Riksförbundet landsbygdens folk, vilken sammanslutning i vissa hänseenden
torde vara att anse som en fackförening men i andra hänseenden icke
är att betrakta såsom dylik förening. Flera med den nämnda sammanslutningen
likartade organisationer torde finnas. I fall som dessa skulle såväl
de skattskyldiga som beskattningsnämnderna ställas inför en mycket
svårlöst uppgift, när skattepliktiga intäkter och avdragsgilla utgifter skulle
fastställas. Liknande svårlösta situationer skulle uppkomma, när det i andra
fall gällde att avgöra om en förening skulle anses som en fackförening eller
en branschorganisation. Såsom exempel kan nämnas ett flertal organisationer
för jurister och läkare, där vissa föreningsmedlemmar äro tjänstemän,
vilka ingått i vederbörande förening för att kunna räkna med dennas
hjälp vid hävdandet av sina intressen gentemot arbetsgivaren, medan
andra medlemmar äro fria näringsutövare vilka ur i viss mån annan synpunkt
funnit ett medlemskap vara av värde. Den ene medlemmen skulle
äga rätt att avdraga medlemsavgiften men icke den andre. Föreningen skulle
skatta för vissa men icke för alla mottagna avgifter, varjämte stora svårigheter
skulle uppkomma vid fastställandet av avdragsgilla omkostnader. I
fall där föreningar av denna typ sorterade under en huvudorganisation
skulle motsvarande svårigheter uppkomma vid fastställandet av avdragsrätt
för underorganisationens avgifter till huvudorganisationen och vid bestämmandet
av den sistnämnda organisationens taxering. Dessa och liknande
svårigheter böra uppenbarligen i görligaste mån undvikas. Ett system
där avdragsrätt medgives för avgifter till branschorganisationer men icke
för avgifter till arbetare- och arbetsgivareorganisationer bör följaktligen icke
godtagas.
Men ej heller det alternativ som kommittén förordat — nämligen att medgiva
medlemmen avdrag utan att skattelägga föreningen och upprätthålla
reciprociteten genom att beskatta utgående konfliktbidrag -— torde gå fritt
från invändningar. Här syftas på de erinringar, som mellankommunala
prövningsnämnden och vissa andra remissinstanser gjort därom, att en sådan
anordning öppnade möjligheter till skatteflykt. Eftersom vid konflikt
utbetalades allenast vad föreningen hade i behåll efter att ha verkställt alla
för föreningen önskvärda utbetalningar, kunde obeskattade medel uppenbarligen
användas för ändamål som vore den egentliga verksamheten ovidkommande.
Detta innebure, att föreningsmedlemmarna i realiteten bereddes
möjligheter att tillgodoföra sig avdrag för bidrag av humanitär, politisk eller
liknande art. Det synes icke böra ifrågakomma att genomföra en lagstiftning,
som på detta sätt skulle inbjuda till missbruk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
37
Då emellertid en avdragsrätt, därest sådan införes, bör avse även avgifter
till nu ifrågavarande organisationer — och då av skäl, som kommittén
anfört, det icke bör ifrågakomma att i dessa fall tillämpa de regler som av
kommittén föreslagits för avgifter till branschorganisationer — synes i fråga
om fackföreningar, arbetsgivareföreningar och liknande föreningar en eventuell
lagstiftning böra utformas efter följande linjer.
Avdrag medgives för erlagda avgifter. Föreningen bör såsom skattepliktig
intäkt redovisa influtna medlemsavgifter. Vid inkomstberäkningen medgives
emellertid avdrag — förutom för de egentliga kostnaderna för föreningsverksamheten
— för vad föreningen utbetalar såsom konfliktunderstöd
samt vad föreningen därutöver avsätter till särskild fond att tagas i
anspråk vid framtida konflikttillfällen. När belopp återföres från sådan
fond, inräknas beloppet i de skattepliktiga intäkterna, men föreningen erhåller
samtidigt avdrag i den mån beloppet användes för utbetalning av
konfliktbidrag. Konfliktbidragen beskattas givetvis hos mottagarna. Med bestämmelser
sådana som dessa förebygges möjligheten att använda obeskattade
medel för ändamål, som äro för föreningen såsom sådan främmande.
Även om bestämmelserna utformas på nu antytt sätt, återstår dock att
pröva de tidigare återgivna invändningarna om olämpligheten överhuvud
taget att beskatta konfliktbidrag och om den komplicering av taxerings- och
uppbördsförfarandet som systemet skulle medföra.
Vad förstnämnda invändning angår, låter det sig visserligen sägas att
fackföreningarnas konfliktbidrag i allmänhet äro av sådan storleksordning
att skattskyldig, som för sin försörjning är beroende av dylikt bidrag, svårligen
kan avstå någon del därav till skatt. En under hand gjord undersökning
utvisar emellertid, att de konfliktbidrag, som för närvarande maximalt
kunna utgå under en viss tidsperiod, ofta icke äro större än att de rymmas
inom de skattefria ortsavdrag, som gälla vid inkomsttaxeringen och belöpa
på en motsvarande tidsperiod. Undersökningen omfattar konfliktbidrag från
13 olika fackförbund, däribland de med högsta medlemsantalet. I 8 fall
skulle enligt den för Stockholm för närvarande gällande skattetabellen
ingen preliminär skatt utgå för konfliktbidrag, som uppbures av gift skattskyldig
med två barn (hustrun förutsättes sakna inkomst). I återstående
5 fall — vilka icke omfattade de största fackförbunden — skulle den preliminära
skatten uppgå till en krona eller två kronor för vecka. En högre
beskattning än den nu återgivna kan givetvis ifrågakomma i andra fall,
t. ex. i kommun med lägre ortsavdrag och högre kommunal utdebitering,
eller då vederbörande är ensamstående eller andra maken har inkomst. Det
sagda torde dock visa, att i allmänhet allenast en mera obetydlig beskattning
av konfliktbidrag från fackförening skulle ifrågakomma. När framdeles
de kommunala ortsavdragen blivit föremål för översyn, finnes anledning
förmoda, att konfliktbidragen i än större utsträckning bliva fria från
skatt.
Något annorlunda ställer det sig för konfliktbidrag från tjänstemannaorganisationer.
Dessa bidrag torde i allmänhet vara väsentligt större än
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
fackföreningsbidragen och bliva därför hårdare beskattade. Emellertid gäller
för tjänstemän i än högre grad än för fackföreningsmedlemmar, att bestämmelser
av antydd innebörd skulle med hänsyn till den progressiva beskattningen
bliva för vederbörande förmånliga.
Det torde i detta sammanhang vara av intresse att erinra om att de över
kommitténs förslag hörda fackförenings- och tjänstemannåorganisationerna
icke haft något att erinra mot den nu diskuterade beskattningsformen.
''Däremot låter det sig icke förneka, att ett genomförande av förslaget om
avdragsrätt för medlemsavgifter och skatteplikt för konfliktunderstöd är
ägnat att tynga taxeringsförfarandet. Kommittén har uppskattat antalet
medlemmar i fackföreningarna till omkring 1 060 000 och i tjänstemannaföreningarna
till ungefär 200 000. Antalet skattskyldiga, som uppburit konfliktbidrag,
torde däremot i allmänhet vara ganska ringa.
Om än antalet avdragsyrkanden sålunda bleve stort, kunde man å andra
sidan räkna med att kontrollen å gjorda avdrag i allmänhet skulle bliva
ganska enkel. I allt fall synes den ifrågavarande invändningen icke vara av
beskaffenhet att utgöra hinder för lagstiftningen, därest denna ur andra
synpunkter anses önskvärd.
Vad slutligen angår frågan om den inverkan å skatteunderlaget, som
skulle hliva en följd av en lagstiftning av förut angiven innebörd, har skattekommittén
som sin mening uttalat, att någon mera avsevärd sådan inverkan
icke skulle inträda, därest de för avgifter till arbetsgivare- och arbetstagaresammanslutningarna
förordade bestämmelserna genomfördes. Ej heller
skulle ett genomförande av förslaget i övrigt föranleda någon mera avsevärd
inverkan å ett skatteunderlag, som bestämts med utgångspunkt från
den praxis som tillämpades t. o. m. år 1944. I förhållande till ett skatteunderlag,
som beräknades med tillämpning av senare års strängare praxis,
skulle däremot en minskning uppkomma. Någon beräkning av denna minskning
har kommittén ej ansett sig kunna verkställa.
Jag delar kommitténs uppfattning, att det är mycket svårt att göra någon
närmare beräkning av en ändrad lagstiftnings inverkan på skatteunderlaget.
Emellertid synes det ofrånkomligt, att den föreslagna lagstiftningen kommer
att medföra en icke obetydlig minskning av skatteunderlaget. Med hänsyn
härtill kunde givetvis ifrågasättas, om icke reformen borde anstå tills vidare.
Bevillningsutskottet har emellertid, såsom jag nyss framhöll, tidigare understrukit
angelägenheten av att förslag till reglering av avdragsrätten och
skattskyldigheten för medlemsavgifter förelägges riksdagen redan innevarande
år. Något ytterligare uppskov torde sålunda icke ifrågakomma.
Såsom en sammanfattning av det nu anförda får jag uttala, att en omreglering
av avdragsrätten och skattskyldigheten för medlemsavgifter är i och
för sig motiverad samt att i det läge, i vilket frågan numera kommit, något ytterligare
uppskov med en sådan omreglering icke bör förekomma. Jag får
sålunda förorda att förslag till nya bestämmelser i ämnet nu förelägges riksdagen.
Dessa bestämmelser synas i princip kunna grundas på kommitténs
Kungl. Maj ds proposition nr 173.
39
förslag, dock med de avvikelser i fråga om avgifter till arbetstagare- och arbetsgivareorganisationer,
som i det föregående angivits.
.lag torde härefter få övergå till frågan om den närmare utformningen av
de tilltänkta nya bestämmelserna. Jag kommer därvid att särskilt behandla
dels frågan i vilka fall medlem bör tillerkännas rätt till avdrag för erlagd
föreningsavgift och dels frågan om beskattningen av de föreningar, som ha
att upptaga influtna medlemsavgifter såsom skattepliktig inkomst.
Frågan om avdragsrätten har skattekommittén velat lösa genom att i anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen upptaga en föreskrift, enligt vilken
till skattskyldigs levnadskostnader icke skulle hänföras avgift till förening
eller sammanslutning, som hade till huvudsaklig uppgift att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen i viss förvärvskälla, och ej heller avgift
till sådan förening eller sammanslutning som den skattskyldige måste
tillhöra för att få utöva viss förvärvsverksamhet eller utöva sådan verksamhet
på visst sätt.
Kommittén har visserligen icke uttryckligen angivit vilka föreningar, som
i princip avsetts skola omfattas av de olika leden i den sålunda gjorda uppräkningen.
Emellertid synas under densamma kunna hänföras de föreningar
och sammanslutningar, vilka böra omfattas av ifrågavarande lagstiftning,
nämligen branschorganisationer, fack- och arbetsgivareföreningar samt övriga
sammanslutningar med för medlemmarnas intäktsförvärv betydelsefull
verksamhet. Vidare synas därunder kunna hänföras sådana sammanslutningar
som advokatsamfundet och liknande, vari redan medlemskapet som
sådant är av betydelse för bedrivandet av eu viss förvärvsverksamhet eller
för denna verksamhets bedrivande under sådana former, som kunna anses
ägnade att främja intäktsförvärvet. Vid remissbehandlingen har i detta hänseende
ej annan invändning framställts än att vissa remissinstanser ansett
det vara tveksamt om arbetsgivareföreningar och fackföreningar inbegrepes
under den föreslagna lydelsen. Enligt min mening ger emellertid den föreslagna
texten med erforderlig tydlighet vid handen, att så är fallet.
Hur gränsdragningen mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla medlemsavgifter
skall verkställas i det särskilda fallet, kan synas något tveksamt.
Kommittén har som en allmän förutsättning för avdragsrätt angivit, att avgiften
skulle vara att anse som en nödvändig utgift för intäkternas förvärvande
och bibehållande. Detta uttalande jämte vad kommittén i övrigt anfört
har i ett remissyttrande tolkats såsom innebärande att en förenings
verksamhet till den del densamma avsåge t. ex. att höja branschens anseende
eller att främja sunda affärsmetoder icke skulle vara av den kvalificerande
art, som i och för sig motiverade avdragsrätt för avgiften. I ett annat
yttrande har däremot gjorts gällande, att avdrag borde medgivas för sådana
föreningsavgifter, som i mera vidsträckt bemärkelse kunde betraktas såsom
omkostnader för inkomstens förvärvande.
Det torde knappast låta sig göra att här i detalj precisera de fall, där avdrag
bör medgivas. Vissa allmänna riktlinjer torde dock kunna angivas.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Till en början är det uppenbart, att sådan direkt servicelämnande verksamhet,
som redan med nuvarande lagstiftning i några fall medfört avdragsrätt,
är av den nyss antydda kvalificerande arten. Emellertid torde skattekommittén
knappast ha åsyftat att begränsa avdragsrätten så snävt som fallet
skulle bliva om endast den direkta serviceverksamhet, vilken avsatte omedelbara
resultat i medlemmarnas förvärvskälla, finge tillgodoräknas. I varje
fall bör en sådan uppfattning icke godtagas. Med serviceverksamhet torde
sålunda i förevarande hänseende böra likställas sådan verksamhet, som
innebär ett mera allmänt men dock betydelsefullt tillvaratagande av medlemmarnas
yrkesintressen. Hit kunna vara att hänföra t. ex. åtgärder för
främjande av branschens anseende eller av sunda affärsmetoder. Andra
exempel återfinnas i den av Sveriges grossistförbund i dess tidigare återgivna
remissyttrande verkställda uppräkningen av förbundets olika verksamhetsgrenar.
Den av handelskammaren i Göteborg särskilt uppmärksammade
verksamhet hos vissa organisationer, vilken består i avgivande av yttranden
över av myndigheter remitterade ärenden, torde likaledes vara att
jämställa med den nyss angivna serviceverksamheten. I vissa fall torde
t. o. m. en sådan verksamhet, som består i att sammanföra föreningsmedlemmarna
i och för utbyte av yrkeserfarenheter o. d., kunna ur förevarande
synpunkt godtagas, nämligen därest det av omständigheterna framgår att
denna verksamhet är av väsentlig betydelse för den enskilde medlemmens
förvärvsverksamhet. Vad särskilt angår medlemsavgifter, som bl. a. industriföretag
erlägga till sammanslutningar av olika slag för stödjande av
vetenskaplig forskning m. in., torde avdragsrätten för avgifter till sådana
föreningar få bedömas ur synpunkten, huruvida det huvudsakliga ändamålet
med den bedrivna verksamheten kan sägas vara att främja medlemmarnas
intäktsförvärv. Vid bedömandet av denna fråga torde ledning kunna
hämtas av den praxis, som under senare år utbildats i avseende å avdrag för
till teknisk-vetenskaplig forskning lämnade bidrag.
I detta sammanhang må understrykas, att avgörande för frågan om avdragsrätt
skall anses föreligga, givetvis bör vara den av föreningen faktiskt
bedrivna och icke den i stadgar eller annorledes angivna verksamheten. Det
synes lämpligt att förtydliga den föreslagna lagtexten på denna punkt.
Därest en prövning efter nu angivna linjer av en förenings olika verksamhetsgrenar
ger till resultat, att vissa verksamhetsgrenar äro att anse såsom
av betydelse för medlemmarnas ifrågavarande förvärvskälla medan andra
icke kunna anses vara detta, bör någon uppdelning av medlemsavgiften i en
avdragsgill och en icke avdragsgill del likväl icke ske. I dessa fall blir det i
stället nödvändigt med en fortsatt prövning, nämligen i avseende å föreningens
huvudsakliga uppgift, vilken bör vara avgörande för avdragsrätten.
Kommittén har i detta hänseende föreslagit, att avdrag borde medgivas om
verksamheten till 75 procent vore direkt servicelämnande. Mot den angivna
gränsdragningen ha erinringar ur skilda synpunkter framställts. Även enligt
min mening kan det vara tveksamt, om en på detta sätt angiven gränsdragning
bör läggas till grund för bestämmelsernas praktiska tillämpning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
41
Det skulle säkerligen mången gång vara svårt eller kanske omöjligt att i
praktiken tillämpa en regel som den nyss angivna, vilken därför skulle
kunna försvåra i stället för underlätta bestämmelsernas tillämpning. Enligt
min mening bör lämpligen gälla att, även om det understundom kan
vara befogat att icke uppställa några strängare krav vid bedömandet av frågan
om en viss verksamhetsgren kan sägas vara av betydelse för medlemmarnas
intäktsförvärv, så bör avdrag för föreningsavgiften å andra sidan
icke medgivas, därest det icke är uppenbart att föreningens verksamhet såsom
helhet bedömd i allt väsentligt avsett att främja medlemmarnas intäktsförvärv.
I aetta sammanhang må frågan om bevisbördan något beröras. Beträffande
flertalet föreningar torde det vara förhållandevis lätt att bedöma verksamhetens
huvudsakliga syfte. Flertalet arbetsgivare- och fackföreningar,
branschorganisationer o. s. v. torde sålunda utan vidare kunna hänföras till
den grupp av föreningar, där medlemsavgifterna äro avdragsgilla. Vid sidan
av nämnda föreningar finnes emellertid ett betydande antal sammanslutningar,
beträffande vilkas verksamhet en viss tvekan kan råda. Det synes
i dessa fall rimligt, att den skattskyldige skall vara skyldig att styrka en påstådd
avdragsrätt genom att förebringa utredning om föreningens verksamhet,
en utredning som det för övrigt torde ställa sig betydligt lättare för honom
än för beskattningsnämnderna att åvägabringa. Eu regel av denna
innebörd är starkt motiverad även ur synpunkten att begränsa den i och för
sig betydande ökning i taxeringsnämndernas arbetsbörda, som ett genomförande
av de föreslagna bestämmelserna under alla förhållanden kommer att
medföra. Därest taxeringsorganisationen framdeles kommer att utbyggas
med ett sådant centralt organ, varom tidigare talats, bör detta organ genom
utredningar och uttalanden verksamt kunna bidraga till eu smidig tillämpning
av bestämmelserna i denna del.
Vid remissbehandlingen har frågan om rätt till avdrag för avgifter till
de svenska handelskamrarna i utlandet särskilt berörts. Det har framhållits,
att dessa handelskamrar icke vore skattskyldiga i Sverige, varför någon beskattning
här i landet av de föreningsavgifter, för vilka medlemmarna
kunde komma att tillerkännas avdrag, icke läte sig genomföras.
Enligt min mening torde sistnämnda omständighet icke böra inverka på
frågan om medlemmarnas rätt att göra avdrag för de till kamrarna erlagda
avgifterna. Därest bestämmelser om avdragsrätt för medlemsavgifter införas,
bör avdrag sålunda få åtnjutas även i det fall att den mottagande föreningen
är domicilierad utom riket.
Ofta förekommer alt ett antal föreningar äro sammanslutna i en högre organisation,
därvid föreningarna sålunda i sin tur äro att anse som föreningsmedlemmar.
Erlägga dessa föreningar avgifter till huvudorganisationen, bör
avdragsrätten bedömas efter samma regler som föreslås skola gälla för medlemmarna
i de underordnade föreningarna.
I vissa fall kan tvekan komma att råda, huruvida ett bidrag är att anse
som medlemsavgift eller ej. Åtskilliga näringsorganisationer lämna sålunda
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
bidrag för vissa speciella ändamål eller undersökningar, som falla inom ramen
för organisationens intressen. Såsom exempel härå kunna nämnas de
bidrag, som Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen
lämna till Industriens utredningsinstitut, eller de bidrag som ett flertal
näringsorganisationer och företag lämna till Sveriges standardiseringskommission.
I de fall, där mottagaren av sådana bidrag är att anse som en förening
i juridisk mening, torde reglerna om avdragsrätt och skatteplikt för
medlemsavgifter böra tillämpas. I övriga fall föreligger för bidragslämnaren
en vanlig omkostnad, vars avdragsgillhet får bedömas enligt allmänna
regler.
I de remissyttranden, som avgivits av 1945 års fiskeriutredning samt Ostkustfisk,
centralförening u. p. a. och Svenska västkustfiskarnas centralförbund,
har uppmärksamheten riktats på de speciella förhållanden, som ur nu
förevarande synpunkter råda inom fiskerinäringen. Fiskeriorganisationerna
ägna sig nämligen åt en prisregleringsverksamhet, som i själva verket torde
vara en av dessa organisationers huvudsakligaste uppgifter. I viss utsträckning
sker denna verksamhet genom förmedling av livsmedelskommissionen,
dit vissa avgifter inbetalas antingen av de av fiskarna bildade producentföreningarna
eller av fiskuppköpare. Livsmedelskommissionen utbetalar
därefter erforderliga belopp till vissa fiskareföreningar att av dessa användas
för inköp av överskottsfisk. Såsom framgår av det av centralförbundet
avgivna yttrandet, synes denna organisation ha anordnat en i viss mån likartad
prisreglering för sina medlemmar, dock att någon medverkan av livsmedelskommissionen
därvid icke ifrågakommer.
Enligt fiskeriutredningen ha de nuvarande bestämmelserna om föreningsavgifter
icke förorsakat mera påtagliga olägenheter för fiskarna. Så skulle
emellertid kunna bli fallet, därest prisregleringen framdeles konime att ombesörjas
utan livsmedelskommissionens medverkan. Det syntes utredningen
därför önskvärt, att de av kommittén beträffande avgifter till arbetsgivareoch
fackföreningar föreslagna bestämmelserna genomfördes och gjordes tilllämpliga
jämväl å avgifter till fiskarnas organisationer. — Även centralförbundet,
vars prisregleringsverksamhet redan nu ägde rum utan livsmedelskommissionens
medverkan och som funnit de nuvarande bestämmelserna
otillfredsställande, har framställt liknande yrkande.
Då lagstiftningen föreslagits skola erhålla sådan utformning, att en medlems
avdragsrätt alltid skall i princip motsvaras av en föreningens skatteplikt,
är ett efterkommande av det nyssnämnda önskemålet redan av denna
grund uteslutet. Men även om kommitténs förslag beträffande arbetsgivareoch
fackföreningar genomfördes, kunde det knappast ifrågakomma att likställa
förevarande organisationer med de nämnda föreningarna.
De i det föregående beträffande branschorganisationer föreslagna bestämmelserna
skulle, tillämpade å fiskareföreningarnas medlemmar, innebära att
dessa erhölle avdrag för sina till föreningarna erlagda avgifter, medan föreningarna
komme att beskattas för samma avgifter. I de fall, där avgifterna
inlevererades till livsmedelskommissionen, uppkomme skattepliktig inkomst
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
43
för föreningarna först då kommissionen till dem utbetalade avgifterna. I
den mån mottagna avgifter användes för stödköp, uppstode för föreningen
avdragsgill omkostnad och för fiskaren förvärv av skattepliktig inkomst.
Mot en anordning sådan som den nyss angivna har invänts, att föreningarna
kunde utsättas för en beskattning, som försvårade den bedrivna prisregleringsverksamheten.
Denna invändning synes emellertid knappast kunna
beaktas. Det låter sig visserligen sägas, att en mindre tillfredsställande
situation föreligger, när t. ex. föreningen ett år icke behöver göra några
stödköp och därför blir föremål för en relativt kraftig beskattning, medan
föreningen ett följande år nödgas företaga stödköp i sådan omfattning, att
influtna skattepliktiga intäkter icke förslå till utnyttjande av den uppkomna
avdragsrätten. Detta är emellertid icke annat än en konsekvens av den
grundläggande principen om beskattningsårets slutenhet, från vilken avkall
i förevarande fall knappast torde kunna ifrågakomma. För sammanslutningen
torde med andra ord få gälla detsamma som för dess medlemmar,
nämligen att en under ett år verkställd reservation eller besparing av
vinstmedel, som förvärvats under samma år, icke medför något uppskov
med beskattningen av de reserverade eller sparade medlen. Av samma skäl
synes det ej heller böra ifrågakomma att medge fiskarnas organisationer
rätt att vid inkomstberäkningen göra avdrag för medel, som avsatts till särskild
fond att tagas i anspråk för framtida stödköp.
Enligt min mening kan det sålunda knappast ifrågakomma att meddela
särskilda bestämmelser beträffande beskattningen av avgifter till fiskareorganisationerna.
Vad härefter angår inkomstberäkningen för förening, som skall upptaga
influtna medlemsavgifter såsom skattepliktig inkomst, bör föreningen i princip
vara berättigad att göra avdrag för alla de omkostnader, som varit förenade
med den verksamhet vilken motiverat avdragsrätt för medlemmarna.
Från avdragsrätt böra däremot uteslutas omkostnader, som äro att hänföra
till sådana föreningens verksamhetsområden som icke kunna anses vara av
betydelse för medlemmarnas intäktsförvärv, samt vidare de omkostnader
vilka väl ha samband med den verksamhet, som motiverat medlemmarnas
avdragsrätt, men vilka enligt allmänna regler bedömas såsom icke erforderliga
omkostnader. Det kan alltså understundom bliva nödvändigt att
göra en — måhända schablonmässig — uppdelning av allmänna administrationskostnader
o. d. på en avdragsgill och eu icke avdragsgill del. I detta
sammanhang må erinras om att nu ifrågavarande föreningar i samband
med anordnandet av kongresser och möten för sina medlemmar eller i andra
sammanhang ofta ha avsevärda kostnader, som huvudsakligen åsyfta att
bereda medlemmarna trevnad. Det torde mången gång vara anledning att
betrakta sådana omkostnader liksom andra representationsutgifter såsom
icke avdragsgilla. Även i andra hänseenden kan tvekan om eu utgifts avdragsgillhet
komma att råda. Sålunda utge t. ex. vissa organisationer egna
tidskrifter eller medlemsblad. Är syftel att lämna medlemmarna informa
-
44
Kungl. Maj:ts proposition ni 173.
tion i fackliga eller andra spörsmål, bör kostnaden härför vara avdragsgill,
vilket däremot icke bör vara fallet, om tidskriften eller medlemsbladet
är ett rent förströelseorgan. Understundom föreligger en kombination
av bådadera, varvid en uppdelning av kostnaden i en avdragsgill och en
icke avdragsgill del kan bli erforderlig. Är förströelsemomentet mera underordnat,
torde det dock av praktiska skäl vara försvarligt att bortse från
detsamma. Frågan om avdrag kan medgivas för en av en förening anordnad
utbildningskurs eller liknande, torde få bedömas ur synpunkten huruvida
kursdeltagaren-medlemmen varit berättigad till avdrag, därest han själv
bekostat en motsvarande utbildning.
Emellertid böra reglerna för inkomstberäkningen kompletteras med en
föreskrift, att avdrag medgives även för i räkenskaperna gjord avsättning till
särskild fond att tagas i anspråk vid framtida konflikttillfällen. Sådana fonder
torde visserligen i allmänhet blott uppläggas av arbetsgivare- och arbetstagareföreningar.
För att undvika en komplicering av bestämmelsernas tilllämpning
genom att tvinga beskattningsnämnderna att undersöka om en
lörening i det särskilda fallet verkligen skall kunna anses som en arbetsgivare-
eller arbetstagaresammanslutning, synes emellertid rätten till avdrag
för fondavsättningar, varom nu är tal, icke böra förbehållas allenast de
nämnda föreningarna. Rätt till avdrag för avsättning till dylik fond bör sålunda
tillkomma alla föreningar, som ha att skatta för influtna medlemsavgifter
och som kunna göra troligt, att de fonderade medlen äro avsedda
att användas för utbetalningar till medlemmarna då dessa äro indragna i
konflikter, vilka hava samband med strävandena att förbättra eller att förhindra
en försämring av medlemmarnas inkomstförhållanden eller anställningsvillkor.
Avdrag för avsättning till sådan fond synes böra medgivas,
oavsett om fonderingen gjorts av influtna medlemsavgifter eller av inkomster
av annat slag. Belopp, som återföres från sådan fond, bör redovisas som
skattepliktig inkomst under det att avdrag bör medgivas för utbetalta konfliktbidrag.
Då det understundom förekommer, att vid konflikt å arbetsmarknaden
en närstående, i konflikten icke indragen organisation lämnar bidrag
— antingen av tillgängliga medel eller genom extra utdebiteringar hos medlemmarna
— till den organisation, vars medlemmar beröras av konflikten,
synes det rimligt och riktigt, att den bidragslämnande föreningen medgives
avdrag för vad som utbetalas till den andra föreningen, vilken i sin
tur skall upptaga det mottagna beloppet såsom skattepliktig inkomst.
Skattekommittén har förordat, att samtliga de av kommitténs förslagberörda
sammanslutningarna skulle beskattas enligt de regler, som gällde
för ekonomiska föreningar. En av ledamöterna i kommittén (herr Strand)
har dock för sin del ansett, att så icke borde vara fallet beträffande arbetsgivare-
och fackföreningar samt därmed jämförbara sammanslutningar.
Även i några remissyttranden ha invändningar gjorts mot kommitténs förslag
i denna del.
. När kommitténs förslag avgavs, utgick den sammanlagda statsskatten
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
45
för ekonomiska föreningar med 32 % av det beskattningsbara beloppet och
för ideella föreningar med 13,5 %. Enligt bestämmelserna i 1947 års förordning
om statlig inkomstskatt utgår nämnda skatt för ekonomiska föreningar
fortfarande med 32 % av den beskattningsbara inkomsten, medan
den statliga inkomstskatten för ideella föreningar numera utgör 15 %.
Utan tvivel skulle det medföra åtskilliga fördelar ur taxeringsteknisk
synpunkt om samtliga de föreningar, beträffande vilka avdragsrätt för avgifterna
förelåge, kunde beskattas efter en gemensam skattesats, nämligen
den för ekonomiska föreningar gällande. Såsom landsorganisationen framhållit,
kan det dock icke anses som en naturlig konsekvens av bestämmelserna
om medlemmarnas avdragsrätt för erlagda1 avgifter, att de ideella föreningarnas
beskattning skulle skärpas. Frågan bör sålunda förutsättningslöst
prövas med hänsyn till de skäl, som kunna anföras för och emot en dylik
skatteskärpning. Vid prövning av dessa skäl har jag för min del icke
ansett tillräcklig anledning föreligga att på grund av medlemmarnas avdragsrätt
för erlagda avgifter föreskriva skatteplikt såsom för ekonomiska
föreningar för de ideella föreningar varom här är fråga. Enligt min mening
bör sålunda frågan om den tillämpliga skattesatsen vara helt beroende av
det förhållandet, huruvida föreningen är att bedöma såsom en ekonomisk
förening eller icke. Däremot torde man i detta sammanhang böra bortse från
om föreningen är att betrakta såsom arbetsgivare- eller arbetstagareorganisation
eller om den bör betecknas såsom branschorganisation. — Godtages
den av mig nu angivna ståndpunkten förfaller frågan om ändring av förordningen
om statlig inkomstskatt.
Jag torde härefter få behandla ett par i remissyttrandena upptagna detaljfrågor.
Länsstyrelsen i Värmlands län har ifrågasatt, om icke genom särskilda
föreskrifter garantier borde skapas för att de vid en lagändrings ikraftträdande
fonderade medel, vilka redan en gång beskattats därigenom att
medlemmarna vägrats avdrag för desamma, icke bleve föremål för en förnyad
beskattning, när de framdeles utbetalades till medlemmarna såsom
konfliktbidrag.
Vad länsstyrelsen sålunda ifrågasatt är givetvis i princip riktigt. Det finnes
emellertid anledning befara, att övergångsbestämmelser av denna art
skulle bliva svårtillämpade i praktiken. Egenartade situationer skulle därjämte
uppkomma t. ex. när under en pågående konflikt ett konfliktbidrag
plötsligt ändrade karaktär genom att övergå från att vara skattefri till att
vara skattepliktig inkomst. Av det förut sagda framgår vidare, alt konfliktbidrag
från fackförening i allmänhet icke kommer att bliva föremål för
någon beskattning eller i varje fall för en mycket måttlig sådan. Då mera
avsevärda fonderingar för närvarande torde finnas huvudsakligen blott hos
fackföreningarna samt då de nya bestämmelserna skulle medföra en icke
obetydlig skattelättnad för samtliga de av bestämmelserna berörda föreningarnas
medlemmar, synes man kunna avstå från de av länsstyrelsen
ifrågasatta övergångsbestämmelserna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4G
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har i sitt yttrande gjort gällande,
att en lagstiftning sådan som den nu förordade förutsatte att fackföreningarna
årligen lämnade uppgifter om storleken av den avgift, som
varje medlem inbetalt under året.
Det synes tveksamt, huruvida en dylik föreskrift, som i så fall borde gälla
alla föreningar, vars medlemmar icke vore bokföringspliktiga, bör meddelas.
I allmänhet torde taxeringsnämnderna ganska lätt kunna bilda sig en uppfattning
om storleken av de avgifter, varom fråga är, varför i flertalet fall
någon egentlig kontroll av avdragets behörighet icke torde behöva ifrågakornrna.
Med hänsyn härtill och då en föreskrift om obligatorisk uppgiftsplikt
skulle medföra ett betydande merarbete för uppgiftslämnarna och
myndigheterna samt en kraftig ansvällning av det redan nu stora taxeringsmaterialet,
synas övervägande skäl tala för att man avstår från att föreskriva
en sådan uppgiftsplikt. Föreskrift torde däremot böra lämnas om att
taxeringsmyndigheterna skola tillställas uppgifter om utbetalta konfliktunderstöd.
Detta torde vara erforderligt bl. a. med hänsyn till att åtskilliga
skattskyldiga troligen komma att utgå från att sådana understöd icke hava
karaktär av skattepliktig inkomst.
Vad angår den författningstekniska utformningen av förslaget har skattekommittén
föreslagit, att den i anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
upptagna presumtionsregeln att medlemsavgifter alltid vore att anse
såsom levnadskostnader skulle i princip bibehållas men kompletteras med
ett uttalande, att denna regel icke avsåge avgifter till de av den föreslagna
lagstiftningen berörda föreningarna. Vidare har kommittén föreslagit, att i
anvisningarna till 19 § samma lag skulle intagas en föreskrift om en häremot
svarande skatteplikt för mottagna medlemsavgifter.
Kammarrätten har invänt, bl. a., att en närmare till hands liggande lösning
vore att låta den nyssnämnda presumtionsregeln helt utgå, varigenom
det skulle överlämnas åt praxis att avgöra, när avdrag borde medgivas. Det
funnes därvid anledning förmoda att praxis skulle följa just de linjer som
kommittén uppdragit. Genom den av kammarrätten förordade anordningen
undsluppe man även en sådan i författningstekniskt avseende mindre
lyckad regel om skatteplikt, som den vilken av kommittén upptagits i nyssnämnda
anvisningar till 19 §. Kammarrätten har vidare som sin mening
uttalat, att med hänsyn till gällande reciprocitetsgrundsatser behov knappast
förelåge av en positiv bestämmelse om skatteplikt för vissa mottagna
medlemsavgifter. Ansåges en sådan bestämmelse dock erforderlig, borde den
givas en utformning, som begreppsmässigt hänförde det ifrågavarande förvärvet
till viss inkomstkälla.
Mot den av kammarrätten förordade anordningen kan invändas, att det
måste anses påkallat att i författningstexten lämna de skattskyldiga och
beskattningsnämnderna klarare besked om gällande bestämmelsers innebörd
än vad som bleve fallet, om man allenast uteslöte den nuvarande presumtionsregeln.
Detta torde vara desto mera nödvändigt som de föreslagna
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
47
bestämmelserna upptaga regler, vilka förutsätta en ur skilda synpunkter
ganska ingående prövning av betingelserna för avdragsrätt i det särskilda
fallet. Därest man sålunda anser, att uttryckliga bestämmelser om avdragsrätten
böra upptagas i anvisningarna till 20 §, torde redan härav följa, att
en bestämmelse om en motsvarande skatteplikt för mottagna medlemsavgifter
bör upptagas i anvisningarna till 19 §. Detta synes påkallat även därav,
att den av kammarrätten som ett skäl mot en uttrycklig bestämmelse
om skatteplikt åberopade reciprocitetsgrundsatsen knappast kan anses fullt
genomförd i skattelagstiftningen. Det nu anförda utesluter emellertid icke
ett tillgodoseende av det av kammarrätten framställda önskemålet om ett
stadgande, som begreppsinässigt hänför ifrågavarande intäkter till viss förvärvskälla.
Det har tidigare framhållits, att vissa svårigheter kunde uppkomma vid
fastställandet av den förvärvskälla, vari mottagna medlemsavgifter böra
upptagas som skattepliktig intäkt, samt att dessa svårigheter kunde undanröjas
genom en allmän föreskrift att — därest annorledes icke vore i det
särkilda fallet föreskrivet •—- ifrågavarande avgifter skulle upptagas som
intäkt av rörelse. En sådan föreskrift synes då lämpligen böra införas i
anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen. De av mig föreslagna reglerna
angående inkomstberäkningen för här ifrågavarande föreningar böra
i konsekvens härmed upptagas i anvisningarna till 29 §.
Med en anordning som denna skulle man undslippa en uppdelning av
intäkter och omkostnader i sådana fall, där en förening uppburit dels intäkter,
vilka vore hänförliga till förvärvskällan rörelse, och dels medlemsavgifter
vilka i brist på uttryckliga föreskrifter kunde komma att upptagas
som tillfällig förvärvsverksamhet. Härjämte vunnes en önskvärd koncentration
av bestämmelserna på ifrågavarande område.
Jag vill tillägga, att jag är medvelen om att den av mig nu föreslagna
anordningen kan göras till föremål för viss kritik ur författningsteknisk
synpunkt. Emellertid har jag ansett mig likväl böra förorda en lösning efter
de angivna linjerna med hänsyn till önskvärdheten av att reglerna erhålla
eu koncentrerad och lättillgänglig utformning.
Vad till sist angår uppburna konfliktunderstöd, skola dessa efter en lagändring
upptagas som skattepliktig inkomst. En bestämmelse härom torde
kunna infogas i anvisningarna till 20 §.
Vad angår ikraftträdandet av de föreslagna nya bestämmelserna synes det
visserligen önskvärt, att detta sker utan dröjsmål. Det torde dock av olika
skäl icke kunna ifrågakomma att tillämpa de nya bestämmelserna tidigare
än vid 1950 års taxering. De skattskyldiga ha vid den tidpunkt, då riksdagen
tager ställning till förslaget, redan avlämnat sina deklarationer till
1949 års taxering och taxeringsnämnderna torde vid den tidpunkten även
ha behandlat åtskilliga deklarationer från skattskyldiga, vilka skulle beröras
av bestämmelserna.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 173.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört ha inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); samt
2) förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379).
Föredragande departementschefen hemställer härefter att förenämnda
författningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Claes H. Edgardh.
Kungi. Mnj.ts proposition nr 173.
49
Bihang.
1944 års allmänna skattekommittés förslag
till
lag om vissa ändringar i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 870).
Härigenom förordnas, att 32 § 1 mom. och anvisningarna till 19 §, punkt
1 av anvisningarna till 20 §, punkt 5 av anvisningarna till 28 § och punkt 8
av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen den 28 september 19281
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
Anv. till 19 §.
Fattigunderstöd, begravningshjälp----skattepliktig inkomst. Det
samma
gäller i fråga om dels medlemsavgifter till arbetsgivareföreningar,
fackföreningar och därmed jämställda sammanslutningar, dels ock medlemsavgifter,
vilka influtit till andra föreningar och sammanslutningar,
dock under förutsättning i sistnämnda fall att den som erlagt avgiften
icke på grund av bestämmelserna i första punkten anvisningarna till 20 §
är berättigad till avdrag för densamma.
Anv. till 20 §.
1. Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna paragraf
ej medgives, räknas bland annat premier för egna personliga försäkringar.
I vissa speciella fall får dock avdrag göras för dylika premier, varom
stadgas i 33 § och 46 § 2 mom. Till skattskyldigs levnadskostnader räknas
även avgifter till föreningar och andra sammanslutningar, i vilka den skattskyldige
är medlem, såvida icke avgiften är av beskaffenhet som i 25 § 1
mom. sägs eller utgår till förening eller sammanslutning, som har till huvudsaklig
uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen i viss
förvärvskälla eller till sådan förening eller sammanslutning, som den skattskyldige
måste tillhöra för att få utöva viss förvärvsverksamhet eller utöva
sådan verksamhet på visst sätt.
Anv. till 28 §.
5. Såsom intäkt---— dylik intäkt ävensom bidrag, som vid arbets
konflikt
utgår från arbetsgivareförening.
I vissa —--för bolaget.
32 §.
1 mom. Till intäkt av tjänst hänföras,
avlöning, arvode,--— 2 mom. stadgas;
understöd, som vid arbetskonflikt utgått från fackförening eller därmed
jämställd sammanslutning;
vad som---annan fastighet.
Anv. till 32 §.
8. Har skattskyldig---— äga rum (jfr punkt 3 här ovan). 1 * * 4
1 Senaste lydelse av 32 § 1 mom., punkt 1 av anvisningarna till 20 § och punkt 5 av an
visningarna
till 28 § se SFS 1928 nr 370, anvisningarna till 19 § se SFS 1945 nr 408 samt av
punkt 8 av anvisningarna till 32 § se SFS 1940 nr 876.
4 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 173.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
1944 års allmänna skattekommittés förslag
till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den
28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 18 § 2 mom. b) förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt den 28 september 19281 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:
18 §.
2 mom. Bottenskattens grundbelopp utgöra,
a) för fysiska — — — 6,5 % av återstoden;
b) för svenska aktiebolag---svenska bostadskreditkassan, bostads
kreditföreningar,
sådana föreningar eller sammanslutningar, vilka utan att
vara skyldiga föra handelsböcker bedriva verksamhet med huvudsakligt
ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen i viss förvärvskälla
och sådana föreningar eller sammanslutningar, som den skattskyldige
måste tillhöra för att få utöva viss förvärvsverksamhet eller utöva sådan
verksamhet på visst sätt samt sådana utländska---här ovan: 10 procent
av det beskattningsbara beloppet;
c) för andra---— beskattningsbara beloppet.
1 Senaste lydelse se SFS 1942 nr 275.
497306. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1949:390 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 173 med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten
- BevU 1949:48 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition nr 173 med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten
- BevU 1949:46 Memorial angående uppskjutande av behandlingen av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunidskattclagen den 28 september 11)28 a1 i texten