Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, m. m

1949-03-24 · 279 sidor, varav 273 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 273 av 279 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:184, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

1

Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation, m. m.; given Stockholms slott den

24 mars 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen,

3) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt

till fast egendom,

4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385),

5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)

angående patent, samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen innefattar förslag till ändringar i expropriationslagstiftningen

i väsentligen tre olika avseenden, nämligen i fråga om expropriationsändamålen,

värderingsreglerna och organisationen i expropriationsmål.

Vad angår expropriationsändamålen föreslås bestämmelser, enligt vilka

fastighet må av kommun tagas i anspråk genom expropriation, om Konungen

prövar det nödigt för alt säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig

för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. ISi.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för

upplåtelse med tomträtt. Expropriation avses sålunda skola kunna beviljas

— förutom för tomträttsändamål — såväl för att tillgodose ett aktuellt

bostadsbehov som för att kommun skall kunna genom konkurrens på tomtmarknaden

fa till stånd rimliga priser. Ehuru dessa nya expropriationsmöjligheter

alltså i första hand taga sikte på behovet av tomter för bostadsändamål,

kan det bli fråga om all sådan mark som behövs för en planmässig

utveckling av kommunen över huvud taget.

Enligt förslagets värderingsregler skall löseskillingen för fastighet som

exproprieras motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens

pris och fastighetens avkastning. I förhållande till gällande lag, som endast

stadgar att löseskillingen skall motsvara fastighetens fulla värde, innebär

detta icke någon principiell förändring. Avsikten med förslaget i denna del

är att genom mera preciserade värderingsnormer få till stånd en riktigare

och mera likformig uppskattning och särskilt att nedbringa det övervärde,

som hittills ofta ingått i expropriationsersättningar.

Särskilda anordningar för överföring till det allmänna av värdestegring

vid tätbebyggelse ha icke upptagits i propositionen. Under förarbetena ha

olika möjligheter att lösa denna fråga övervägts, nämligen antingen en speciell

värderingsregel, enligt vilken fastighets värde ej skulle få beräknas på

grund av väntad tätbebyggelse i vidare mån än sådan bebyggelse medgivits

i stads- eller byggnadsplan, eller, alternativt, bestämmelser om uttagande

av en särskild exploateringsavgift på grundval av värdeökning i samband

med fastställelse eller ändring av stads- eller byggnadsplan. Det bär befunnits

nödvändigt att göra dessa förslag till föremål för ytterligare utredning.

Beträffande slutligen organisationsfrågan föreslås i propositionen att

expropriationsmålen, vilkas viktigaste del, expropriationsersättningens bestämmande,

hittills ankommit på expropriationsnämnd, skola i sin

helhet handläggas av domstol. I första instans skola dessa mål

behandlas av särskilt inrättade expropriationsdomstolar. Sådan domstol,

som skall finnas i varje domsaga och varje stad med rådhusrätt,

består enligt förslaget av ägodelningsdomaren i orten såsom ordförande

samt i regel två expropriation stekniker och två nämndemän i orten såsom

ledamöter. Expropriationsteknikerna skola tillkallas av domstolens ordförande

bland en särskild, centralt utsedd kår av experter i fråga om fastighetsvärdering.

Även nämndemännen kallas till tjänstgöring av domstolens

ordförande, som därvid skall tillse att såvitt möjligt den ene av nämndemännen

är fastighetsägare men den andre fristående från fastighetsägareintressen.

Från expropriationsdomstolen skola målen kunna fullföljas till

hovrätten och högsta domstolen.

De föreslagna nya bestämmelserna, som även innefatta följdändringar i

bl. a. byggnadslagen, avses skola träda i kraft den 1 januari 1950.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

3

Förslag

till

Lag

angående .ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas, dels att 1, 7, 13—40, 48, 50, 51, 53, 54, 57—61, 67, 69,

70, 89 och 95 §§ samt överskrifterna framför envar av 13 och 48 §§ lagen

den 12 maj 1917 om expropriation skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives, dels att 41—47, 47 a, 63—66, 75, 78, 79, 82—86, 88 och

91—94 §§ samt överskrifterna framför envar av 14, 22, 43, 63 och 75 §§

samma lag1 skola utgå, dels ock att i lagen skola införas en ny paragraf,

betecknad 111 §, samt två nya överskrifter, den ena närmast framför 37 §

och den andra närmast framför 111 §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse:)

1 §•

Fastighet, som---för orten;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns

behov; eller

15. för stärkande av ofullständigt

jordbruk.

Särskild rätt — — — till nationalpark.

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

Fastighet, som — ---för orten;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns

behov;

15. för stärkande av ofullständigt

jordbruk; eller

16. för att säkerställa att mark på

skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande

anordningar eller för att eljest

i kommuns ägo överföra mark, som

icke är tätbebyggd, för upplåtelse

med tomträtt.

Särskild rätt — -— — till nationalpark.

1 Senaste lydelse se beträffande 1 § SFS 1947: 326, beträffande 13 och 14 §§ samt överskrifterna

framför 13 och 14 §§ 1946: 828, beträffande 16 § 1939: 152, beträffande 26 § 1945: 754,

beträffande 30 § 1946: 828, beträffande 36 § 1934: 31, beträffande 39 ii 1924: 391, beträffande

47 § 1934 : 31, beträffande 47 a § 1946: 828, beträffande 48 § 1941: 959, beträffande 50 § 1946: 828,

beträffande 57 § 1934: 31, beträffande 58 § 1946: 828, beträffande 59 § 1934: 31, beträffande 66 §

1938:221, beträffande 75 § och överskriften framför denna 1941:882, beträffande 78 och 79 §§

1943:434, beträffande 88 § 1947:233, beträffande 89 och 91 §§ 1941:959, beträffande 92 §

1946: 828 samt beträffande 95 § 1934: 31.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

7 § 1 o. 2 st.

För fastighet, som exproprieras,

skall erläggas löseskilling motsvarande

fastighetens fulla värde. Exproprieras

en del av en fastighet och lider

återstoden skada eller intrång genom

expropriationen eller den exproprierade

delens användande, skall full

ersättning därför gäldas. Uppkommer

eljest genom expropriationen

skada för ägaren, skall ock sådan

skada fullt ersättas.

Är den —--kan meddelas.

Om laga domstol i expropriationsmål

och förhandling i sådant mål.

(Föreslagen lydelse:)

7 §•

För fastighet, som exproprieras,

skall erläggas löseskilling motsvarande

fastighetens värde med hänsyn

särskilt till ortens pris och fastighetens

avkastning. Exproprieras en del

av en fastighet och lider återstoden

skada eller intrång genom expropriationen

eller den exproprierade delens

användande, skall ersättning därför

gäldas. Uppkommer eljest genom expropriationen

skada för ägaren, skall

ock sådan skada ersättas.

Är den--- — kan meddelas.

Om domstolar och rättegång

i expropriationsmål.

13 §.

Angående domstol i expropriationsmål

och rättegången i sådant mål

gälle i allt, varom ej i denna lag eller

annan lag eller författning är särskilt

stadgat, vad i fråga om allmän

domstol är föreskrivet, där det är tilllämpligt.

14 §.

Första domstol i expropriationsmål

är expropriationsdomstol, en för varje

domsaga eller stad med rådhusrätt.

15 §.

Expropriationsdomstol består av

ordförande och fyra ledamöter. Ordförande

är ägodelningsdomaren i

orten. Av ledamöterna skola två vara

särskilt utsedda expropriationstekniker

och två nämndemän i orten. 1

mål av mindre betydelse är expropriationsdomstol

domför med, för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Mcij.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

utom ordförande och nämndemän,

endast en expropriationstekniker.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, är expropriationsdomstol

domför med ordföranden ensam.

16 §.

För att tjänstgöra i expropriationsdomstolar

förordnar Konungen eller

myndighet, som Konungen bestämmer,

för en tid av tre år i sänder

lämpligt antal expropriationstekniker,

av vilka hälften skall hava erfarenhet

i fråga om fastighetsvärdering inom

tätorter och hälften beträffande dylik

värdering å landet. Om de sålunda utsedda

och den sakkunskap envar av

dem företräder lämnas uppgift till expropriationsdomstolarnas

ordförande.

17 §.

Till tjänstgöring i expropriationsdomstol

kallar ordföranden den eller

de expropriationstekniker, som han

med hänsyn till erforderlig sakkunskap

och övriga förhållanden finner

lämpligast.

Av nämndemännen i orten skola i

expropriationsdomstol varje gång

tjänstgöra de två, som av ordföranden

kallas därtill. Såvitt möjligt iakttages

därvid att den ene är ägare av fastighet

men den andre icke.

18 §.

Yppas vid överläggning i expropriationsdomstol

skiljaktiga meningar,

vare lag som i rättegångsbalken

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

13 § 1 o. 2 st.

Expropriationsmål skall upptagas

av underrätten i den ort, där fastigheten

är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda

inom olika underrätters domvärjo

belägna fastigheter, som ej

lämpligen kunna för expropriationsersättningens

bestämmande uppskattas

amjat än såsom en enhet, förordne

Konungen, att för sådan uppskattning

frågan om expropriationen skall i sin

helhet upptagas av den av underrätterna

Konungen bestämmer.

(Föreslagen lydelse:)

stadgas beträffande domstol, där allenast

lagfarna ledamöter hava säte i

rätten.

Vid omröstning säge ordföranden

sin mening först, därefter expropriationsteknikerna

och sist nämndemännen.

19 §.

För sina sammanträden vare expropriationsdomstol

berättigad att

disponera över nödiga lokaler i tingseller

rådhus, allmän skola eller annan

allmän byggnad, som icke är för tillfället

upptagen för sitt huvudsakliga

ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal.

Vållas särskilda utgifter för uppvärmning,

belysning, städning eller

dylikt, skola de ersättas av den exproprierande.

20 §.

Expropriationsmål skall upptagas

av expropriationsdomstolen i den ort,

där fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda

inom olika expropriationsdomstolars

områden belägna fastigheter,

som ej lämpligen kunna för expropriationsersättningens

bestämmande

uppskattas annat än såsom en enhet,

förordne Konungen att frågan om expropriationen

skall i sin helhet upptagas

av den av expropriationsdomstolarna

Konungen bestämmer.

21 §.

I stämningsansökan skall den exproprierande

uppgiva, utöver vad eljest

är stadgat, även den ersättning

han bjuder i målet. Då område som

skall exproprieras utgör del av fas
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

7

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

tighet, skall områdets storlek och

läge noggrant angivas i ansökningen

eller därvid fogade handlingar.

14 § 1 st. 1 p.

På ansökning av den exproprierande

utfärde rätten stämning å fastighetens

ägare så ock å andra ersättningsberättigade,

om sådan sakägare

av sökanden uppgivas, och kalle dem

att inställa sig vid rätten för målets

förberedande handläggning.

17 g.

Fastighetens ägare vare pliktig att

uppgiva övriga sakägare i avseende å

samma egendom. Underlåter han det

utan laga skäl, och uppstår skada för

sakägare, som saknat kännedom om

expropriationen, skall han hålla sådan

sakägare skadeslös. Erinran härom

varde införd i den stämning, som

utfärdas å fastighetens ägare.

18 §.

Har under målets handläggning

sakägare uppgivits eller eljest blivit

känd, varde han stämd i målet, om

han ej ändå kommit tillstädes.

14 § 1 st. 2 o. 3 p. samt 2 st.

Rätten föranstalte ock att, till underrättelse

för möjligen befintliga

okända sakägare, kungörelse om tiden

för inställelsen minst fjorton dagar

förut uppläses i kyrkan för den

församling, där fastigheten är belägen,

samt införes i allmänna tidningarna

och tidning inom orten. Målet

varde tillika, om det ej angår allenast

upphävande av särskild rätt, som ej

är intecknad i fastigheten, å nästa

22 §.

Avvisas ej stämningsansökan, utfärde

domstolen stämning å fastighetens

ägare så ock å andra ersättningsberättigade,

om sådana sakägare av

sökanden uppgivas.

Fastighetens ägare vare pliktig att

uppgiva övriga sakägare i avseende å

fastigheten. Underlåter han det utan

laga skäl, och uppstår skada för sakägare,

som saknat kännedom om expropriationen,

skall han hålla sådan

sakägare skadeslös. Erinran härom

varde införd i den stämning, som utfärdas

å fastighetens ägare.

Har, sedan stämning utfärdats,

sakägare uppgivits eller eljest blivit

känd, varde han stämd i målet, om

han ej ändå kommit tillstädes.

23 §.

Då stämning utfärdas, föranstalte

domstolen att, till underrättelse för

möjligen befintliga okända sakägare,

kungörelse om målet snarast möjligt

uppläses i kyrkan för den församling,

där fastigheten är belägen, samt

införes i allmänna tidningarna och

tidning inom orten.

Domstolen skall tillika, om målet

ej angår allenast upphävande av särskild

rätt, som ej är intecknad i fas
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

(Gällande lydelse:)

inskrivningsdag antecknat i fastighets-

eller inteckningsboken.

Avser på grund av förordnande,

som i 13 § andra stycket sägs, stämning

i expropriationsmål fastighet

utanför rättens domvärjo, åligger rätten

att därom ofördröjligen göra anmälan

hos inskrivningsdomaren i

den ort, där fastigheten är belägen,

för anteckning enligt vad nyss är

sagt.

15 §.

Vad i denna lag stadgas om sakägare

gälle ej innehavare av fordran,

för vilken inteckning i fastigheten är

sökt eller beviljad eller fastigheten

häftar jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

19 g.

Tvistas om fastighet, som exproprieras,

vare den av de tvistande, som

innehar fastigheten, berättigad att

med laga verkan tala och svara för

densamma, till dess den lagligen vinnes

från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse,

som förre ägaren ingått, eller

annan i målet vidtagen, för denne

bindande åtgärd. Har förre ägaren

varit stämd eller kommit tillstädes i

målet, vare stämning å nye ägaren ej

behövlig.

Vad sålunda stadgas äge motsvarande

tillämpning beträffande särskild

rätt till fastighet, som avstås på

grund av expropriation.

16 §.

Vid rätten skall företes gravationsbevis

rörande fastigheten. Därmed

må dock, i fall då förordnande en
-

(Föreslagen lydelse:)

tigheten, göra anmälan därom till inskrivningsdomaren,

vilken skall tillse

att målet å nästa inskrivningsdag

antecknas i fastighets- eller inteckningsboken.

24 §.

Vad i denna lag stadgas om sakägare

gälle ej innehavare av fordran,

för vilken inteckning i fastigheten

är sökt eller beviljad eller fastigheten

häftar jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken.

25 §.

Tvistas om fastighet, som exproprieras,

vare den av de tvistande, som

innehar fastigheten, berättigad att

med laga verkan tala och svara för

densamma, till dess den lagligen vinnes

från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse,

som förre ägaren ingått,

eller annan i målet vidtagen, för

denne bindande åtgärd. Har förre

ägaren varit stämd eller kommit tillstädes

i målet, vare stämning å nye

ägaren ej behövlig.

Vad sålunda stadgas äge motsvarande

tillämpning beträffande särskild

rätt till fastighet, som avstås på

grund av expropriation.

26 §.

Vid domstolen skall företes gravationsbevis

rörande fastigheten. Därmed

må dock, i fall då förordnande

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Mai.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

ligt W § tredje stycket finnes kunna

ifrågakomma, anstå i avbidan på

rättens prövning vid målets slutliga

handläggning huruvida sådant bevis

är erforderligt.

Då område som skall exproprieras

utgör del av fastighet, skall därjämte

till rätten i två exemplar ingivas

karta över området med beskrivning,

upprättad av vederbörande lantmätare

eller mätningsman under iakttagande

i tillämpliga delar av vad som

är stadgat om karta och beskrivning

vid avstyckning eller, då fråga är om

mark som ingår i tomtindelning, vid

tomtmätning. Gränsen mellan området

och återstoden av fastigheten

skall vara av lantmätare eller mätningsman

tydligt och varaktigt utmärkt

å marken.

79 §.

Har den exproprierande enligt medgivande

av ägaren eller stadgande

i denna lag tagit mark i besittning

utan att ersättningen blivit bestämd

av expropriationsnämnd, och kan sådan

uppskattning icke lämpligen äga

rum, innan den anläggning, för vilken

expropriationen sker, längre fortskridit,

äge rätten på framställning

av part låta anstå med tillsättande

av nämnd.

enligt 35 § finnes kunna ifrågakomma,

anstå i avbidan på domstolens

prövning huruvida sådant bevis är erforderligt.

Då område som skall exproprieras

utgör del av fastighet, skall därjämte

till domstolen i två exemplar ingivas

karta över området med beskrivning,

upprättad av vederbörande lantmätare

eller mätningsman under

iakttagande i tillämpliga delar av

vad som är stadgat om karta och beskrivning

vid avstyckning eller, då

fråga är om mark som ingår i tomtindelning,

vid tomtmätning. Gränsen

mellan området och återstoden av

fastigheten skall vara av lantmätare

eller mätningsman tydligt och varaktigt

utmärkt å marken.

Parts utevaro från domstolens sammanträde

utgöre ej hinder för målets

handläggning och avgörande.

27 §.

Har den exproprierande enligt medgivande

av ägaren eller stadgande i

denna lag tagit mark i besittning innan

huvudförhandling i målet hållits,

och kan uppskattning av expropriationsersättningen

icke lämpligen äga

rum förrän anläggning eller företag,

varför expropriationen sker, längre

fortskridit, äge domstolen på framställning

av part låta anstå med målets

vidare handläggning.

28 §.

Domstolen äge, där så finnes lämpligt,

uppdraga åt expropriationsteknikerna

eller eu av dem att med eller

utan biträde av nämndemännen eller

en av dem verkställa undersökning å

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

39 § 1 o. 2 st.

Då fastighet exproprieras, uppskatte

nämnden ej mindre fastighetens

värde än även värdet av all särskild

rätt, som i avseende å fastigheten

tillkommer sakägare och ej jämlikt

utfästelse av den exproprierande

lämnas orubbad. Medför särskild

stället. I enklare fall må sådant uppdrag

kunna lämnas åt nämndemännen

eller en av dem.

Om tiden för undersökningen skall

domstolen underrätta parterna. Protokoll

över undersökningen skall föras

av den, domstolen därtill förordnat,

och sedermera tillställas denna.

Där undersökning sker allenast såsom

förberedelse för domstolens

sammanträde för syn å stället, vare

dock underrättelse och protokoll, som

nu nämnts, ej av nöden.

29 §.

Huvudförhandling i målet skall av

domstolen hållas vid syn å stället eller,

där målet kan prövas utan syn,

på annan plats, som domstolens ordförande

bestämmer med hänsyn till

att minsta kostnader uppstå.

Vid uppskjuten huvudförhandling

skall målet företagas i det skick, vari

det förelåg vid den tidigare handläggningens

slut. Hava de ledamöter,

som vid det senare sammanträdet

sitta i domstolen, ej övervarit den tidigare

handläggningen, skall dock

målet upptagas till ny huvudförhandling;

i den mån det kan antagas vara

utan betydelse eller skulle medföra

oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet,

erfordras ej att bevis, som upptagits

vid tidigare sammanträde, ånyo

upptages.

30 §.

Då fastighet exproprieras, uppskatte

domstolen ej mindre fastighetens

värde än även värdet av all särskild

rätt, som i avseende å fastigheten tillkommer

sakägare och ej jämlikt utfästelse

av den exproprierande lämnas

orubbad. Medför särskild rätt,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kanyl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

rätt, som tillkommer sakägare, förminskning

av fastighetens värde,

skall uppskattningen av fastigheten

avse det värde denna med därå vilande

besvär äger. Är fastighet, vilken

svarar för fordran, som skall utgå

ur ersättningen, tillika besvärad

av annan särskild rätt, som förminskar

fastighetens värde och åtnjuter

sämre rätt än fordringen, uppskatte

nämnden jämväl det värde fastigheten

utan sådant besvär skulle äga.

Vid uppskattning av återköpsrätts

inverkan till förminskande av fastighets

värde skall hänsyn tagas jämväl

till det i samband med återköpsrätten

avtalade villkoret angående fastighetens

användning. Värdet av återköpsrätten

skall anses uppgå till belopp

motsvarande den sålunda uppskattade

förminskningen av fastighetens

värde.

39 § 3 o. 4 st.

Ersättningen skall bestämmas särskilt

för varje sakägare. Löseskilling

för exproprierad fastighet, ersättning

för skada eller intrång å fastighet och

annan ersättning till ägaren varde

ock bestämda var för sig.

Att vid expropriation ej må meddelas

bestämmelse, som inskränker

den fastighetsägare enligt 7 kap. vattenlagen

tillkommande rätt att för

sin marks torrläggning erhålla vattenavlopp

genom väg, järnväg eller

spårväg, därom stadgas i nämnda lag.

38 § 1 o. 2 st. (jfr 85 §).

Ersättning må ej bestämmas lägre

än vad den exproprierande i målet

erbjudit eller högre än motparten begärt.

som tillkommer sakägare, förminskning

av fastighetens värde, skall uppskattningen

av fastigheten avse det

värde denna med därå vilande besvär

äger. Är fastighet, vilken svarar för

fordran, som skall utgå ur ersättningen,

tillika besvärad av annan särskild

rätt, som förminskar fastighetens

värde och åtnjuter sämre rätt

än fordringen, uppskatte domstolen

jämväl det värde fastigheten utan sådant

besvär skulle äga.

Vid uppskattning av återköpsrätts

inverkan till förminskande av fastighets

värde skall hänsyn tagas jämväl

till det i samband med återköpsrätten

avtalade villkoret angående

fastighetens användning. Värdet av

återköpsrätten skall anses uppgå till

belopp motsvarande den sålunda uppskattade

förminskningen av fastighetens

värde.

31 §.

Ersättning skall bestämmas särskilt

för varje sakägare. Löseskilling

för exproprierad fastighet, ersättning

för skada eller intrång å fastighet och

annan ersättning till ägaren varde ock

bestämda var för sig.

Att vid expropriation ej må meddelas

bestämmelse, som inskränker

den fastighetsägare enligt 7 kap. vattenlagen

tillkommande rätt att för sin

marks torrläggning erhålla vattenavlopp

genom väg, järnväg eller spårväg,

därom stadgas i nämnda lag.

32 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre

än vad den exproprierande i målet

erbjudit eller högre än motparten begärt.

1 fall då belopp nedsatts enligt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

Till förfång för innehavare av fordran,

för vilken fastighet svarar, må

dock ej löseskilling för fastigheten

eller, om endast en del av fastigheten

exproprieras, ersättning för skada eller

intrång å den återstående delen

och ej heller ersättning för upplåtelse

av särskild rätt till fastigheten sättas

lägre än till fulla värdet, även om

ägaren mindre begärt.

7 § 3 st.

Expropriationsersättningen skall

bestämmas i penningar, att utgå på

en gång.

4

65 § 3 st.

Ej heller äge bestämmelserna i denna

lag tillämpning i fråga om ersättning

för skada eller intrång, som uppstår

efter expropriationsmålets slutliga

avgörande och ej kunnat förutses

vid expropriationsnämndens förrättning.

(Föreslagen lydelse:)

vad i 38 § stadgas, må ersättning ej

heller bestämmas lägre än nedsatta

beloppet.

Till förfång för innehavare av fordran,

för vilken fastighet svarar, må

dock ej löseskilling för fastigheten eller,

om endast en del av fastigheten

exproprieras, ersättning för skada eller

intrång å den återstående delen

och ej heller ersättning för upplåtelse

av särskild rätt till fastigheten sättas

lägre än vad tillämpning av bestämmelserna

i 7—11 §§ föranleder, även

om ägaren mindre begärt.

33 §.

Har den exproprierande tagit fastigheten

i besittning, må vid bestämmande

av expropriationsersättningen

hänsyn icke tagas till sådan ändring

i fastighetens värde, som uppkommit

efter tillträdet.

34 §.

Ersättning skall bestämmas i penningar

att utgå på en gång; dock

må domstolen på yrkande av part

hänvisa sakägare att i särskild rättegång

vid domstolen föra talan om ersättning

för skada eller intrång, som

finnes ej lämpligen kunna prövas i

målet. Sådan talan skall väckas genom

ansökan om stämning inom den

tid, högst tio år, som i domen bestämmes,

räknat från det denna vunnit

laga kraft.

Uppkommer fråga om ersättning

för skada eller intrång, som uppstått

efter expropriationsmålets slutliga avgörande

och ej kunnat förutses i målet,

äge bestämmelserna i denna lag

ej tillämpning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

47 § 3 st. 35 §.

Är jordområde eller annat, som tages

i anspråk genom expropriation,

samfällt för flera än tio fastigheter

med skilda ägare, och utgöra omständigheterna

grund för antagande, att

genom expropriationen säkerheten

icke avsevärt minskas för innehavarna

av fordringar, för vilka en eller

flera av fastigheterna på grund av

sökt eller beviljad inteckning eller

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta,

förordne rätten på begäran av den

exproprierande eller av ägare till någon

av fastigheterna i samband med

beslut om fastställelse å expropriationsnämndens

uppskattning, att betalning

ur expropriationsersättningen

icke må tilläggas innehavare av fordran,

för vilken någon av fastigheterna

sålunda häftar, med mindre denne

eller annan sådan råttägande i den

fastighet framställt anspråk därpå i

den ordning i 57 § femte stycket sägs.

47 a § 2 st.

Så snart utslag i målet vunnit laga

kraft, skall genom rättens försorg till

den som för fastighetsregistret översändas

det ena exemplaret av karta

och beskrivning, som enligt 16 §

andra stycket må hava ingivits i målet,

jämte sådant utdrag av handlingarna

i målet och rättens utslag,

att därav framgår vilket område som

avses med expropriationen. Å kartan

'' skall tecknas bevis, att den legat till

grund för expropriationen.

Är jordområde eller annat, som tages

i anspråk genom expropriation,

samfällt för flera än tio fastigheter

med skilda ägare, och utgöra omständigheterna

grund för antagande,

att genom expropriationen säkerheten

icke avsevärt minskas för innehavare

av fordringar, för vilka en eller flera

av fastigheterna på grund av sökt eller

beviljad inteckning eller jämlikt

It kap. 2 § jordabalken häfta, förordne

domstolen på begäran av den

exproprierande eller av ägare till någon

av fastigheterna, att betalning ur

expropriationsersättningen icke må

tilläggas innehavare av fordran, för

vilken någon av fastigheterna sålunda

häftar, med mindre denne eller

annan sådan rättsägare i den fastighet

framställt anspråk därpå i den

ordning i 57 § femte stycket sägs.

36 §.

Så snart dom i målet vunnit laga

kraft, skall genom domstolens försorg

till den som för fastighetsregistret

översändas det ena exemplaret av

karta och beskrivning, som enligt

26 § andra stycket må hava ingivits

i målet, jämte sådant utdrag av handlingarna

i målet och domstolens dom,

att därav framgår vilket område som

avses med expropriationen. Å kartan

skall tecknas bevis, att den legat till

grund för expropriationen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

82 § (jfr 54 § 1 st.).

Sedan stämning i expropriation smålet

utfärdats, äge den exproprierande

taga mark i besittning, om han

hos Konungens befallningshavande

ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen

jämte sex procent

årlig ränta från tillträdesdagen

samt sist å fjortonde dagen före

nämnda dag giver ägaren och, om arrendators

eller hyresgästs rätt beröres,

denne underrättelse om att marken

skall tagas i besittning. Dock

vare, därest å området finnes byggnad,

där dess ägare eller på grund

av avtal annan har sin bostad, bostadens

innehavare ej pliktig att därifrån

avflytta förr än å den fardag

för avträde av förhyrd lägenhet, som

efter underrättelsens mottagande

först inträffar; och vare enligt vad i

83 § stadgas i vissa fall även nedsättande

av expropriations er sättning erforderligt.

83 g.

Vägrar ägaren den exproprierande

att utan gäldande av ersättning taga

Om tillträde av fastigheten före expropriationens

fullbordande.

37 §.

Sedan stämning i expropriationsmålet

utfärdats, äge den exproprierande

taga fastigheten i besittning,

om han hos Konungens befallningshavande

ställer pant eller borgen för

expropriationsersättningen jämte sex

procent årlig ränta från tillträdesdagen

samt sist å fjortonde dagen

före nämnda dag giver ägaren och,

om arrendators, hyresgästs eller annans

rätt beröres, denne underrättelse

om att fastigheten skall tagas i besittning.

Är fall som i 12 § sägs för

handen, må den fastighet eller rättighet

tillståndet till expropriationen

omfattar tillträdas av den exproprierande,

om han ställer säkerhet för

därå belöpande expropriationsersättning

jämte ränta och meddelar underrättelse

enligt vad nyss är sagt.

Därest å fastigheten finnes byggnad,

där dess ägare eller på grund

av avtal annan har sin bostad, vare

dock bostadens innehavare ej pliktig

att därifrån avflytta förr än å

den fardag för avträde av förhyrd

lägenhet, som först inträffar sedan

tre månader förflutit efter det han

mottagit underrättelse om att fastigheten

skall tagas i besittning.

Enligt vad i 38 § stadgas vare för

tillträde i vissa fall även nedsättan-,

de av ersättning erforderligt.

38 §.

Vägrar ägaren den exproprierande

att utan gäldande av ersättning taga

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kunal. Maj:ts proposition nr 184.

15

(Gällande lydelse:)

mark i besittning, förordne därom

Konungens befallningshavande.

Finnes å området byggnad, där

ägaren har sin bostad eller vars avstående

eljest medför särskild olägenhet

för ägaren, eller är området

av väsentlig betydelse för ägarens

bärgning, eller prövar Konungens befallningshavande

ägaren eljest hava

giltigt skäl för sin vägran, må föreskrift

om markens upplåtande ej

meddelas, innan, jämlikt förordnande

av Konungens befallningshavande,

ordföranden i expropriationsnämnder

eller hans ersättare eller vid förfall

för dem annan lämplig person

ävensom en lantmätare och en tredje

person, vilken utses bland de till

ledamöter i expropriationsnämnder

valbara, efter besiktning av området

avgivit förslag till expropriationsersättning

samt sökanden hos Konungens

befallningshavande nedsatt tre

fjärdedelar av det föreslagna beloppet.

Vad om ägare sålunda stadgas äge

motsvarande tillämpning beträffande

arrendator eller hyresgäst.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande

till Konungens befallningshavande

gravationsbevis rörande

fastigheten.

84 § 3 st.

Över Konungens befallningshavandes

beslut, varigenom enligt 83 §

förordnats om uppskattning eller tillträde,

må klagan ej föras.

(Föreslagen lydelse:)

fastigheten i besittning, förordne

därom den domstol, där expropriationsmålet

är anhängigt.

Finnes å fastigheten byggnad, där

ägaren har sin bostad eller vars avstående

eljest medför särskild olägenhet

för ägaren, eller är fastigheten

av väsentlig betydelse för ägarens

bärgning, eller prövar domstolen ägaren

eljest hava giltigt skäl för sin

vägran, må förordnande om fastighetens

upplåtande meddelas allenast

under villkor att den exproprierande

hos Konungens befallningshavande

nedsätter tre fjärdedelar av det belopp,

vartill expropriationsersåttningen

av domstolen uppskattas i avbidan

på att lagakraftägande dom i målet

föreligger.

Vad om ägare sålunda stadgas äge

motsvarande tillämpning beträffande

arrendator, så ock beträffande hyresgäst

eller annan som på grund av

avtal har sin bostad i byggnad å fastigheten.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande

till Konungens befallningshavande

gravationsbevis rörande

fastigheten.

39 §.

Över beslut, varigenom enligt 38 §

förordnats om tillträde, må klagan ej

föras.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

84 § 2 st. 40 §.

Uppgift å det nedsatta beloppet Då nedsättning enligt 38 § skett,

skall av Konungens befallningsha- skall uppgift å det nedsatta beloppet

vande ofördröj ligen översändas till av Konungens befallningshavande

rätten eller domaren för att, om upp- ofördröj ligen översändas till den

skattning genom expropriations- domstol, där expropriationsmålet år

nämnd sker, tillställas nämnden. anhängigt.

Om expropriationsersättnings

erläggancle och tillträde

av fastigheten.

48 §.

Expropriationsersättning, som enligt

47 § blivit av rätten fastställd,

skall nedsättas hos Konungens befallningshavande

inom nittio dagar

från det rättens utslag vunnit laga

kraft. Avser expropriationen upplåtelse

av särskild rätt, som medför allenast

ringa men, och prövas den, om

fastigheten besväras av sökt eller beviljad

inteckning för fordran eller

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken kan

häfta för ogulden köpeskilling, uppenbarligen

icke rubba fordringsägarens

säkerhet, äge rätten medgiva,

att nedsättning ej behöver äga rum.

Har sådant medgivande lämnats,

göre den exproprierande, i stället för

att nedsätta ersättningen, anmälan

hos Konungens befallningshavande

och styrke därvid, att expropriationsersättningen

guldits. Vad i denna lag

är stadgat om nedsättande av expropriationsersättning

skall i tillämpliga

delar gälla anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan,

varom i första stycket förmäles, ingive

den exproprierande till Konungens

befallningshavande rättens utslag

jämte bevis att och när utslaget vun
-

Om expropriationsersättningens

erläggande och expropriationens fullbordande.

48 §.

Expropriationsersättning skall nedsättas

hos Konungens befallningshavande

inom tre månader från det dom

1 målet vunnit laga kraft. Avser expropriationen

upplåtelse av särskild

rätt, som medför allenast ringa men,

och prövas den, om fastigheten besväras

av sökt eller beviljad inteckning

för fordran eller jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken kan häfta för ogulden

köpeskilling, uppenbarligen icke

rubba fordringsägarens säkerhet, äge

domstolen medgiva, att nedsättning

ej behöver äga rum. Har sådant medgivande

lämnats, göre den exproprierande,

i stället för att nedsätta ersättningen,

anmälan hos Konungens

befallningshavande och styrke därvid,

att expropriationsersättningen

guldits. Vad i denna lag är stadgat

om nedsättande av expropriationsersättning

skall i tillämpliga delar gälla

anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, varom

i första stycket förmäles, ingive

den exproprierande till Konungens

befallningshavande domen i målet

jämte bevis att och när den vunnit

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

17

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

nit laga kraft. När nedsättning äger

rum, skall den exproprierande tillika

ingiva gravationsbevis rörande fastigheten,

såframt ej förordnande enligt

47 § tredje stycket meddelats.

50 §.

Försummas vad — — — expropriationsrätten

förverkad.

Visar fastighetens ägare vid rätten

att förverkande ägt rum, äge vad i

14 § stadgas om anteckning i fastighets-

eller inteckningsboken motsvarande

tillämpning. Sker sådan anteckning

inom nittio dagar från förverkandet,

skall inskrivningsdomaren

genast hos Konungens befallningshavande

göra anmälan om anteckningen.

Varda de--— nämnda hand
lingar.

51 §.

Med fastighetsägarens medgivande

må inom nittio dagar från det expropriationsrätten

förverkats efter vad

i 50 § första stycket sägs expropriationen

fullbordas genom nedsättande

av expropriationsersättningen.

Fastighetsägaren må--- — den

exproprierande.

Expropriationen må----styc
ket

skett.

laga kraft. När nedsättning äger rum,

skall den exproprierande tillika ingiva

gravationsbevis rörande fastigheten,

såframt ej förordnande enligt

35 § meddelats.

50 §.

Försummas vad — — —- expropriationsrätten

förverkad.

Visar fastighetens ägare vid domstolen

att förverkande ägt rum, äge

vad i 23 § andra stycket stadgas om

anmälan till inskrivningsdomaren

samt anteckning i fastighets- eller

inteckningsboken motsvarande tilllämpning.

Sker sådan anteckning

inom tre månader från förverkandet,

skall inskrivningsdomaren genast

hos Konungens befallningshavande

göra anmälan om anteckningen.

Varda de ---— nämnda hand
lingar.

51 §.

Med fastighetsägarens medgivande

må inom tre månader från det expropriationsrätten

förverkats efter vad

i 50 § första stycket sägs expropriationen

fullbordas genom nedsättande

av expropriationsersättningen.

Fastighetsägaren må — --den

exproprierande.

Expropriationen må —---styc
ket

skett.

53 §. 53 §.

Vid ansökning, som i 51 § andra Vid ansökning, som i 51 § andra

stycket eller 52 § avses, skola fogas stycket eller 52 § avses, skola fogas

rättens utslag samt bevis att och när domen i målet samt bevis att och när

utslaget vunnit laga kraft; och skola densamma vunnit laga kraft; och

utsökningslagens sladganden om skola utsökningslagens stadganden

verkställighet av lagakraftägande om verkställighet av lagakraftägande

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 184.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

dom i tvistemål, varigenom betal- dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet

blivit någon ålagd, ningsskyldighet blivit någon ålagd,

äga motsvarande tillämpning vid ex- äga motsvarande tillämpning vid expropriationsersättningens

uttagande, propriationsersättningens uttagande.

Har expropriationsersättningen — Har expropriationsersättningen —

— — expropriationen fullbordad. ---expropriationen fullbordad.

54 § 2 st.

Varder till följd av klagan över

rättens utslag expropriationsersättningen

slutligt bestämd till högre belopp

än det enligt stadgandena i första

stycket nedsatta, gälle om nedsättande

av det överskjutande beloppet

vad i 48 § sägs. Bestämmes ersättningen

ej till högre belopp, göre den

exproprierande, sedan utslag i målet

vunnit laga kraft, anmälan härom

hos Konungens befallningshavande;

och vare expropriationen fullbordad,

då sådan anmälan skett.

54 §.

Har den exproprierande tillträtt

fastigheten efter nedsättning enligt

38 §, och varder expropriationsersättningen

slutligt bestämd till högre belopp

än det nedsatta, gälle om nedsättande

av det överskjutande beloppet

vad i 48 § sägs, och åge vad i 49 §,

50 § tredje stycket samt 52 och 53 §§

är föreskrivet motsvarande tillämpning.

Bestämmes ersättningen ej till

högre belopp, göre den exproprierande,

sedan domen i målet vunnit laga

kraft, anmälan därom hos Konungens

befallningshavande; och vare expropriationen

fullbordad, då sådan

anmälan skett.

Har domstolen enligt 34 § första

stycket hänvisat sakägare att i särskild

rättegång föra talan om ersättning

för skada eller intrång, skall i

fråga om ersättning, som i sådan rättegång

bestämmes, vad i 48 §, 50 §

tredje stycket, 52 § och 53 § första

stycket år stadgat äga motsvarande

tillämpning.

57 §. 57 §.

Konungens befallningshavande — Konungens befallningshavande —

— — desamma berättigad. — — desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller be- Besväras fastighet av sökt eller beviljad

inteckning för fordran, eller viljad inteckning för fordran, eller

kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 § kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jorjordabalken

i ägarens hand häfta för dabalken i ägarens hand häfta för

ogulden köpeskilling, skola i fråga ogulden köpeskilling, skola i fråga

om löseskilling för fastigheten samt, om löseskilling för fastigheten samt,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184

19

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

om endast en del av fastigheten exproprierats,

beträffande ersättning

för skada och intrång å den återstående

delen, så ock angående ersättning

för upplåtelse av särskild rätt

till sådan fastighet, stadgandena om

fördelning hos överexekutor av köpeskilling

för utmätningsvis såld fast

egendom hava motsvarande tillämpning,

såvitt ej nedan annorlunda stadgas.

Är fastigheten förutom av fordran

besvärad av annan särskild rätt,

som förminskar fastighetens värde

och åtnjuter sämre rätt än fordringen,

erhålle fordringsägaren, i den mån

det tarvas för fulla gäldandet av hans

fordran, betalning såsom om fastigheten

icke vore av nämnda rätt besvärad,

och varde ersättningen för

rättigheten i motsvarande mån förminskad.

Har vid bestämmande av

ersättning, som i första punkten avses,

nämnden gått ntöver det belopp

fastighetsägaren yrkat, och uppstår

efter gäldande av de fordringar, som

skola utgå ur ersättningen, överskott,

som ej faller inom nämnda belopp,

må fastighetsägaren ej uppbära överskottet,

utan varde detta återställt till

den exproprierande.

Sammanträde för fördelningen

varde hållet så snart ske kan. Kallelse

till sammanträdet skall genom

Konungens befallningshavandes försorg

med posten sändas till fastighetens

ägare samt kända innehavare av

fordran, som skall utgå ur ersättningen,

och innehavare av annan

särskild rätt, som nyss är sagd; är

innehavare av fordran okänd, låte

ock Konungens befallningshavande

kungöra dagen för sammanträdet på

sätt i 74 § om kungörelse stadgas.

om expropriationen avser endast en

del av fastigheten, beträffande ersättning

för skada och intrång å den återstående

delen, så ock angående ersättning

för upplåtelse av särskild rätt

till sådan fastighet, stadgandena om

fördelning hos överexekutor av köpeskilling

för utmätningsvis såld fast

egendom hava motsvarande tillämpning,

såvitt ej nedan annorlunda

stadgas. Är fastigheten förutom av

fordran besvärad av annan särskild

rätt, som förminskar fastighetens

värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen,

erhålle fordringsägaren, i den

mån det tarvas för fulla gäldandet av

hans fordran, betalning såsom om

fastigheten icke vore av nämnda rätt

besvärad, och varde ersättningen för

rättigheten i motsvarande mån förminskad.

Har ersättning, som i första

punkten avses, av domstolen bestämts

till högre belopp än fastighetsägaren

yrkat, och uppstår efter gäldande

av de fordringar, som skola

utgå ur ersättningen, överskott, som

ej faller inom nämnda belopp, må

fastighetsägaren ej uppbära överskottet,

utan varde detta återställt

till den exproprierande.

Sammanträde för fördelningen

varde hållet så snart ske kan. Kallelse

till sammanträdet skall genom

Konungens befallningshavandes försorg

med posten sändas till fastighetens

ägare samt kända innehavare av

fordran, som skall utgå ur ersättningen,

och innehavare av annan

särskild rätt, som nyss är sagd; är

innehavare av fordran okänd, låte

ock Konungens befallningshavande

kungöra dagen för sammanträdet på

sätt i 23 § om kungörelse stadgas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Har rätten meddelat förordnande

enligt 47 § tredje stycket, skall dagen

för sammanträdet städse kungöras

på sätt i 74 § omförmäles. I sådant

fall skall kallelse till sammanträdet

avsändas och dagen därför

kungöras minst fjorton dagar förut.

Finnes för den samfällighet, från vilken

expropriation sker, känd styrelse

eller annan som är satt att den förvalta,

erfordras ej kallelse till de särskilda

delägarna i samfälligheten,

utan må kallelsen översändas till ledamot

av styrelsen eller till förvaltaren;

och vare denne, där han ej äger

att själv föra talan för samfälligheten,

delägarna ansvarig för att kallelsen

tillställes någon, som äger behörighet

härtill, eller, om sådan ej finnes,

kommer till delägarnas kännedom.

Finnes ej känd styrelse eller förvaltare,

må kallelsen sändas till en

av delägarna att vara för dem alla

tillgänglig. Delgives kallelse på sätt

som sist nämnts, skall uppgift om

vilken delägare kallelsen tillställts intagas

i kungörelsen om sammanträdet,

och skall kungörelsen anslås i

socken- eller rådstugan eller å annan

lämplig plats inom kommunen.

Där förordnande enligt 47 § tredje

stycket meddelats, skall anspråk på

betalning ur expropriationsersättningen,

varom i nämnda lagrum förmäles,

skriftligen framställas hos

Konungens befallningshavande senast

å åttonde dagen före sammanträdet

för fördelning av ersättningen; underlåtenhet

att väcka dylikt anspråk

må dock ej läggas någon till last såsom

försummelse i bevakande av honom

eller annan tillkommande rättighet.

Frainställes ej anspråk som nu

Har förordnande enligt 35 § meddelats,

skall dagen för sammanträdet

städse kungöras på sätt i 23 § omförmäles.

I sådant fall skall kallelse till

sammanträdet avsändas och dagen

därför kungöras minst fjorton dagar

förut. Finnes för den samfällighet,

från vilken expropriation sker, känd

styrelse eller annan som är satt att

den förvalta, erfordras ej kallelse till

de särskilda delägarna i samfälligheten,

utan må kallelsen översändas till

ledamot av styrelsen eller till förvaltaren;

och vare denne, där han ej

äger att själv föra talan för samfälligheten,

delägarna ansvarig för att

kallelsen tillställes någon, som äger

behörighet härtill, eller, om sådan ej

finnes, kommer till delägarnas kännedom.

Finnes ej känd styrelse eller

förvaltare, må kallelsen sändas till en

av delägarna att vara för dem alla

tillgänglig. Delgives kallelse på sätt

som sist nämnts, skall uppgift om

vilken delägare kallelsen tillställts

intagas i kungörelsen om sammanträdet,

och skall kungörelsen anslås på

lämplig plats inom kommunen.

Där förordnande enligt 35 g meddelats,

skall anspråk på betalning ur

expropriationsersättningen, varom i

nämnda lagrum förinäles, skriftligen

framställas hos Konungens befallningshavande

senast å åttonde dagen

före sammanträdet för fördelning av

ersättningen; underlåtenhet att väcka

dylikt anspråk må dock ej läggas

någon till last såsom försummelse i

bevakande av honom eller annan tillkommande

rättighet. Frainställes ej

anspråk som nu sagts, och påyrkar

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

sagts, och påyrkar ej heller någon av

fastighetsägarna senast vid sammanträdet

fördelning av ersättningen, må

den tillhandahållas fastighetsägarna

för samfälld räkning. Göra ej dessa

inom tio år från sammanträdet anspråk

på ersättningen, må densamma

lyftas av den exproprierande, såframt

denne för sådant ändamål anmäler

sig hos Konungens befallningshavande

under elfte året efter sammanträdet.

Sker ej sådan anmälan, tillfälle

beloppet kronan. Erinran om vad i

detta stycke stadgats skall, i fall varom

nu är fråga, intagas i kallelse och

kungörelse.

Framställer innehavare — — —

sådant bevis.

Innehades exproprierad fastighet

såsom fideikommiss, hålle Konungens

befallningshavande den innehavaren

tillkommande ersättning inne,

till dess Konungen förordnat, huru

därmed skall förfaras.

58 §.

Då expropriation —--eller in
teckningsboken.

Utfaller, då en del av intecknad fastighet

eller en eller flera av gemensamt

intecknade fastigheter exproprieras

eller särskild rätt till intecknad

fastighet genom expropriation

förvärvas, vid fördelning av expropriationsersättning

likvid å intecknings

huvudstol, åligger ock Konungens

befallningshavande att därom, sedan

fördelningen blivit godkänd eller

vunnit laga kraft, ofördröjligen göra

anmälan enligt vad nyss sagts och tilllika

insända fördelningslängden.

ej heller någon av fastighetsägarna

senast vid sammanträdet fördelning

av ersättningen, må den tillhandahållas

fastighetsägarna för samfälld

räkning. Göra ej dessa inom tio år

från sammanträdet anspråk på ersättningen,

må densamma lyftas av

den exproprierande, såframt denne

för sådant ändamål anmäler sig hos

Konungens befallningshavande under

elfte året efter sammanträdet. Sker

ej sådan anmälan, tillfälle beloppet

kronan. Erinran om vad i detta stycke

stadgats skall, i fall varom nu är

fråga, intagas i kallelse och kungörelse.

Framställer innehavare---så
dant

bevis.

Ersättning, som tillkommer innehavare

av fideikommiss, skall av Konungens

befallningshavande hållas

inne, till dess Konungen förordnat,

huru därmed skall förfaras.

58 §.

Då expropriation---— eller in
teckningsboken.

w «

Utfaller, då intecknad egendom tillträdes

efter nedsättning jämlikt 38 §

eller då en del av intecknad fastighet

eller en eller flera av gemensamt intecknade

fastigheter exproprieras eller

ock då särskild rätt till intecknad fastighet

genom expropriation förvärvas,

vid fördelning av ersättning likvid å

intecknings huvudstol, åligger ock

Konungens befallningshavande att

därom, sedan fördelningen blivit godkänd

eller vunnit laga kraft, ofördröjligen

göra anmälan enligt vad

nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

K ungt. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

Exproprieras del---för fas
tighetsregistret.

59 §.

Hava parterna träffat överenskommelse

rörande expropriationsersättningen

för fastighet eller för upplåtelse

av särskild rätt till fastighet, och

visas att fastigheten ej besväras av

sökt eller beviljad inteckning för

fordran och ej heller kan jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken i ägarens hand

häfta för ogulden köpeskilling, eller

att den avtalade ersättningen förslår

till full betalning av de fordringar,

som vid fördelning av ersättningen

skola därur utgå, eller att överenskommelsen

godkänts av de fordringsägare,

som ej skulle erhålla full betalning,

varde överenskommelsen fastställd

av rätten.

Vill den exproprierande, utan att

förhållande som i första stycket sägs

blivit visat, erhålla fastställelse å

överenskommelse om ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av

särskild rätt till fastighet, låte han till

rätten stämma de kända fordringsägare,

som ej godkänt överenskommelsen.

Är fordringsägare okänd, varde

ock tiden för frågans företagande

vid rätten kungjord på sätt i 14 § omförmäles.

Bestrider vid rätten fordringsägare,

att överenskommelsen må

fastställas, varde, om ej full betalning

för hans fordran lämnas honom, expropriationsnämnd

tillsatt. I annat

fall må, därest expropriationen avser

endast en ringa del av fastigheten eller

upplåtelse av särskild rätt, som

medför ringa men, och uppenbarligen

icke rubbar säkerheten för fordringsägare,

som ej godkänt överenskommelsen,

rätten meddela fastställelse.

(Föreslagen lydelse:)

Exproprieras del---för fas
tighetsregistret.

59 §.

Hava parterna träffat överenskommelse

rörande expropriationsersättningen

för fastighet eller för upplåtelse

av särskild rätt till fastighet, och

visas att fastigheten ej besväras av

sökt eller beviljad inteckning för

fordran och ej heller kan jämlikt It

kap. 2 § jordabalken i ägarens hand

häfta för ogulden köpeskilling, eller

att den avtalade ersättningen förslår

till full betalning av de fordringar,

som vid fördelning av ersättningen

skola därur utgå, eller att överenskommelsen

godkänts av de fordringsägare,

som ej skulle erhålla full betalning,

varde överenskommelsen

fastställd av domstolen.

Vill den exproprierande, utan att

förhållande som i första stycket sägs

blivit visat, erhålla fastställelse å

överenskommelse om ersättningen för

fastighet eller för upplåtelse av särskild

rätt till fastighet, låte han till

domstolen stämma de kända fordringsägare,

som ej godkänt överenskommelsen.

Är fordringsägare okänd,

varde ock frågans företagande vid

domstolen kungjort på sätt i 23 § omförmäles.

Bestrider vid domstolen

fordringsägare, att överenskommelsen

må fastställas, varde, om ej full

betalning för hans fordran lämnas

honom, frågan om bestämmande av

expropriationsersättningen upptagen

av domstolen. I annat fall må, därest

expropriationen avser endast en ringa

del av fastigheten eller upplåtelse av

särskild rätt, som medför ringa men,

och uppenbarligen icke rubbar säkerheten

för fordringsägare, som ej god
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

överenskommelse om annan expropriationsersättning

än ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av

särskild rätt till fastighet varde ock,

på anmälan av part, fastställd av

rätten.

Fastställelse må ej meddelas å

överenskommelse om att expropriationsersåttning

skall utgå annorledes

än på en gång, ej heller å överenskommelse

om expropriationsersättning

för fastighet, som innehaves såsom

fideikommiss.

Där rätten jämlikt andra stycket

fastställer överenskommelse om expropriationsersättning

för jordområde

eller annat, som är samfällt för

flera än tio fastigheter med skilda

ägare, meddele rätten tillika på begäran

av den exproprierande eller av

ägare till någon av fastigheterna förordnande

enligt 47 § tredje stycket.

60 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning

blivit av rätten

fastställd, gälle i tillämpliga delar vad

i 48—58 §§ stadgas. Skall enligt överenskommelsen

expropriationsersättning

ej utgå, göre den exproprierande,

i stället för att nedsätta ersättning,

anmälan hos Konungens befallningshavande;

och vare, då rättens

utslag vunnit laga kraft och sådan anmälan

blivit gjord, expropriationen

fullbordad.

61 §.

Vill den, som genom ansökning om

stämning till rätten fullföljt anspråk

känt överenskommelsen, domstolen

meddela fastställelse.

överenskommelse om annan expropriationsersättning

än ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av

särskild rätt till fastighet varde ock,

på anmälan av part, fastställd av

domstolen.

Fastställelse må ej meddelas å

överenskommelse om expropriationsersättning

för fastighet, som innehaves

såsom fideikommiss. Ej heller må

fastställelse meddelas å överenskommelse

om att expropriationsersättning

skall utgå annorledes än på en gång;

dock må fråga om ersättning för skada

eller intrång hänvisas till särskild

rättegång enligt vad i 34 § stadgas.

Där domstolen jämlikt andra stycket

fastställer överenskommelse om

expropriationsersättning för jordområde

eller annat, som är samfällt för

flera än tio fastigheter med skilda

ägare, meddele domstolen tillika på

begäran av den exproprierande eller

av ägare till någon av fastigheterna

förordnande enligt 35 §.

60 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning

blivit av domstolen

fastställd, gälle i tillämpliga delar

vad i 48—58 §§ stadgas. Skall enligt

överenskommelsen expropriationsersättning

ej utgå, göre den exproprierande,

i stället för att nedsätta ersättning,

''anmälan hos Konungens befallningshavande;

och vare, då domen

vunnit laga kraft och sådan anmälan

blivit gjord, expropriationen fullbordad.

61 §.

Vill den, som genom ansökning om

stämning fullföljt anspråk på expro
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

på expropriation, återkalla anspråket,

göre han, sist innan rätten meddelat

utslag i målet, hos rätten eller domaren

skriftlig anmälan om återkallelsen,

med bifogande av bevis att han

fullgjort vad i 62 § andra stycket

sägs, eller vare rättigheten till återkallelse

försutten. Den, som återkallat,

åligger att ofördröjligen giva motparten

samt, om expropriationsnåmnd

har saken under behandling,

nämndens ordförande del av återkallelsen.

Vad i 14 § stadgas om anteckning

av expropriationsmål äge, sedan

rätten skilt målet från sig, motsvarande

tillämpning beträffande anteckning

av återkallelse.

Återkallelse må---i besitt
ning.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig

gälda all av expropriationsmålets

handläggning, expropriationsersättningens

bestämmande och fördelning

eller eljest av expropriationen följande

kostnad. Dock äge han, om han utgivit

kostnad som i 34 § första stycket

avses, söka kostnaden åter av den,

som därför svarar.

69 §.

Vid lösen enligt 68 § första stycket

må värdet ej sättas högre än till den

expropriationsersättning, som utgivits.

I övrigt skola beträffande lösen,

som i 68 § sägs, denna lags bestämmelser

om expropriation i tillämpliga

delar gälla; dock ankomme på rättens

prövning, huru kostnad, som i 67 §

avses, skall i första hand gäldas.

Strider expropriationsnåmnds uppskattning

mot vad i första stycket

första punkten av denna § stadgas,

(Föreslagen lydelse:)

priation, återkalla anspråket, göre

han anmälan därom till domstol, hos

vilken målet är anhängigt, och ingive

därvid bevis att han fullgjort vad i

62 § andra stycket sägs, eller vare rättigheten

till återkallelse försutten.

Över anmälan om återkallelse skall

motparten höras. Vad i 23 § stadgas

om anmälan till inskrivningsdomaren

och anteckning av expropriationsmål

äge, sedan domstolen skilt målet från

sig, motsvarande tillämpning beträffande

återkallelse.

Återkallelse må ----i besitt
ning.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig att,

i den mån ej annat föranledes av vad

i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas, ersätta motparten hans kostnader

å expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens

fördelning

och eljest i anledning av expropriationen.

69 §.

Vid lösen enligt 68 § första stycket

må värdet ej sättas högre än till den

expropriationsersättning, som utgivits.

I övrigt skola beträffande lösen,

som i 68 § sägs, denna lags bestämmelser

om expropriation i tillämpliga

delar gälla; dock ankomme på domstolens

prövning, huru kostnad, som

i 67 § avses, skall gäldas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

(Gällande lydelse:)

varde den av rätten jämkad till överensstämmelse

därmed.

70 §.

Löses ej —--befann sig.

Är ej vad sålunda må från fastigheten

skiljas bortfört därifrån inom

nittio dagar från det fastigheten må

av nye ägaren tagas i besittning, tillfälle

det honom utan lösen.

Äro till byggnad eller annan anläggning

ämnen hämtade från fastigheten,

vare nye ägaren berättigad till

gottgörelse för värdet av vad från fastigheten

tagits, om han under domstolens

förberedande handläggning av

målet eller inför nämnden det yrkar;

och varde värdet, om överenskommelse

ej träffas, av nämnden bestämt enligt

vad i denna lag stadgas. Innan

gottgörelse, som alltså tillkommer nye

ägaren, lämnats, må anläggningen ej

bortföras från fastigheten.

89 §.

Ansökning om----redogörel
se

därför.

Har fastighetens ägare förklarat

sig villig att upplåta nyttjanderätt

för ändamålet och medför expropriation

därav allenast ringa men,

vare Konungens tillstånd till expropriationen

ej erforderligt; och skall

i ty fall den utredning, som skolat

ingivas till Konungen, i stället förebringas

hos rätten.

95 §.

(Föreslagen lydelse:)

70 §.

Löses ej--— befann sig.

Är ej vad sålunda må från fastigheten

skiljas bortfört därifrån inom

tre månader från det fastigheten må

av nye ägaren tagas i besittning, tillfälle

det honom utan lösen.

Äro till byggnad eller annan anläggning

ämnen hämtade från fastigheten,

vare nye ägaren berättigad till

gottgörelse för värdet av vad från fastigheten

tagits, om han under domstolens

förberedande handläggning av

målet det yrkar; och varde värdet, om

överenskommelse ej träffas, av domstolen

bestämt enligt vad i denna lag

stadgas. Innan gottgörelse, som alltså

tillkommer nye ägaren, lämnats, må

anläggningen ej bortföras från fastigheten.

89 §.

Ansökning om — — — redogörelse

därför.

Har fastighetens ägare förklarat

sig villig att upplåta nyttjanderätt

för ändamålet och medför expropriation

därav allenast ringa men,

vare Konungens tillstånd till expropriationen

ej erforderligt; och skall

i ty fall den utredning, som skolat

ingivas till Konungen, i stället förebringas

hos expropriationsdomstolen.

95 §.

Hava vid upplåtelse av nyttjande- Hava vid upplåtelse av nyttjanderätt

parterna träffat överenskommel- rätt parterna träffat överenskommelse

om expropriationsersättningen, se om expropriationsersättningen,

äge, ändå att ej sådant fall, som i äge, ändå att ej sådant fall, som i

59 § första stycket avses, är för han- 59 § första stycket avses, är för han
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

(Gällande lydelse:)

den och ej heller vad i andra stycket

av samma § stadgas blivit iakttaget,

rätten meddela fastställelse å överenskommelsen,

därest upplåtelsen

medför ringa men och uppenbarligen

icke rubbar säkerheten för fordringsägare,

som ej godkänt överenskommelsen.

Är den mark, till vilken nyttjanderätt

upplåtes, samfälld för flera än

tio fastigheter med skilda ägare, meddele

rätten tillika på begäran av den

exproprierande eller av ägare till någon

av fastigheterna förordnande enligt

47 § tredje stycket.

(Föreslagen lydelse:)

den och ej heller vad i andra stycket

av samma § stadgas blivit iakttaget,

domstolen meddela fastställelse å

överenskommelsen, därest upplåtelsen

medför ringa men och uppenbarligen

icke rubbar säkerheten för

fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen.

Är den mark, till vilken nyttjanderätt

upplåtes, samfälld för flera än

tio fastigheter med skilda ägare,

meddele domstolen tillika på begäran

av den exproprierande eller av

ägare till någon av fastigheterna förordnande

enligt 35 §.

13. Särskild bestämmelse om

expropriation av mark för tätbebyggelse

m. m.

111 §■

Rätt till expropriation för ändamål,

som i 1 § 16 sägs, må icke beviljas

annan än kommun, inom vars

område den mark, expropriationen

skall avse, år belägen.

Denna lag tråder i kraft den l januari

1950.

Förekommer i lag eller särskild

författning hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya

lagen, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

I fråga om expropriation eller lösningsrätt,

varom stämning utfärdats

före nya lagens ikraftträdande, skall

äldre lag alltjämt äga tillämpning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

27

Förslag

till

L a

om ändrad lydelse av 4 kap

Härigenom förordnas, att 4 kap. 10

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

4 kap.

10 §.

Vill kronan begagna sig av lösningsrätt,

som i 9 § stadgats, skall

underrättelse därom meddelas strömfallets

ägare under femte året före

den för inlösningen bestämda tidpunkten

samt frågan därefter före

sistnämnda tidpunkt fullföljas genom

ansökan om stämning till allmän

domstol. Har kronan å tid, som

nyss sagts, underrättat strömfallets

ägare, att kronan vill begagna sig av

lösningsrätten, äge ock strömfallets

ägare att i enahanda ordning fullfölja

frågan.

Varder ej — — — gången förfallen.

11 §•

Skall på---särskilt föreskri
vet.

Medför lösningsrätttens — — —

kronan lösas.

Där till---är stadgat.

Tvist om---av domstolen.

g

10 och 11 §§ vattenlagen,

och 11 §§ vattenlagen skola erhålla

(Föreslagen lydelse:)

4 kap.

10 §.

Vill kronan begagna sig av lösningsrätt,

som i 9 § stadgats, skall

underrättelse därom meddelas strömfallets

ägare under femte året före

den för inlösningen bestämda tidpunkten

samt frågan därefter före

sistnämnda tidpunkt fullföljas genom

ansökan om stämning till expropriationsdomstol.

Har kronan å tid,

som nyss sagts, underrättat strömfallets

ägare, att kronan vill begagna

sig av lösningsrätten, äge ock strömfallets

ägare att i enahanda ordning

fullfölja frågan.

Varder ej — — — gången förfallen.

11 §•

Skall på---särskilt föreskri
vet.

Medför lösningsrättens — — —

kronan lösas.

Där till---är stadgat.

Tvist om — — — av domstolen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Nämnd för bestämmande av ersättning

i anledning av inlösning,

varom nu är fråga, skall bestå av vederbörande

ordförande i expropriationsnåmnd

och fyra ledamöter, av

vilka vardera parten äger utse två;

underlåter part utan styrkt laga förfall

att fullgöra valet, välje rätten i

hans ställe. Ledamot i nämnden skall

vara svensk medborgare och hava

uppnått tjugufem års ålder. Ej må

till ledamot utses den, som ej råder

över sig och sin egendom eller år förklarad

ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas eller eljest på grund av

honom ådömd straffpåföljd icke må

utöva allmän befattning eller blivit

dömd ovärdig att föra annans talan

inför rätta.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1950.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

29

Förslag:

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384)

om återköpsrätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 6, 8, 10—18 och 20 §§ lagen den 20 juni 1924

om återköpsrätt till fast egendom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse:)

6 § 1 st.

Den, som vill göra gällande återköpsrätt,

har att instämma fastighetens

ägare till underrätten i den ort,

där fastigheten är belägen. Stämmes

den ägare, som sist sökt lagfart, eller

någon hans efterträdare i äganderätten,

vare dock ej erforderligt att

stämma ny ägare, å vilken fastigheten

före stämningens delgivning överlåtits,

så framt ej den, som blivit

stämd, vid rätten tillkännagiver, att

fastigheten frångått honom, eller

detta eljest varder för rätten kunnigt.

Kommer nye ägaren, utan att

vara stämd, tillstädes såsom part i

målet, gälle ock den ågångna stämningen.

(Föreslagen lydelse:)

6 §•

Den, som vill göra gällande återköpsrätt,

har att instämma fastighetens

ägare till expropriationsdomstolen

i den ort, där fastigheten är belägen.

Stämmes den ägare, som sist

sökt lagfart, eller någon hans efterträdare

i äganderätten, vare dock ej

erforderligt att stämma ny ägare, å

vilken fastigheten före stämningens

delgivning överlåtits, så framt ej

den, som blivit stämd, vid domstolen

tillkännagiver, att fastigheten frångått

honom, eller detta eljest varder

för domstolen kunnigt. Kommer nye

ägaren, utan att vara stämd, tillstädes

såsom part i målet, gälle ock

den ågångna stämningen.

Angående domstol i mål om återköpsrätt

och rättegången i sådant mål

skola bestämmelserna i lagen om expropriation

i tillämpliga delar lända

till efterrättelse med iakttagande av

vad i denna lag stadgas.

1 Senaste lydelse av 6, 8 och 14 §§ se SFS 1946: 830.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

8 § 1 st.

Rätten give så snart ske kan och

i varje fall före tillsättande av återköpsnämnd,

varom nedan sågs, beslut

i frågan, huruvida återköp må

äga rum. Tillstädjes genom utslaget

återköp, må, där ej rätten samma

dag skiljer sig från målet föras särskild

talan; sker det ej, stånde utslaget

fast. Fullföljes talan, vile under

tiden målet.

(Föreslagen lydelse:)

8 §.

Expropriationsdomstolen give så

snart ske kan särskild dom i frågan,

huruvida återköp må äga rum, och

äge domstolen förordna, att målet i

övrigt skall vila till dess domen vunnit

laga kraft.

10 § 1 o. 2 st.

Varder ej överenskommelse, som i

9 § sägs, träffad, skall för fastigheten

erläggas en i penningar på en gång

utgående löseskilling motsvarande

fastighetens fulla värde, sådant det

befinnes under antagande dels att, för

obestämd tid framåt eller, där återköpsrätten

förbehållits endast för viss

tid, under den enligt avtalet återstående

tiden, varje ägare av fastigheten

är bunden av återköpsrätten och

det i samband därmed avtalade villkor

angående fastighetens användning,

och dels att fastigheten i övrigt

icke besväras av andra rättigheter än

dem, som vid försäljning av fastigheten

i den ordning, utsökningslagen

bestämmer, äga företräde framför

återköpsrätten eller ock äro av försäljningen

oberoende.

Vid värdering---motsvaran
de

tillämpning.

10 §.

Varder ej överenskommelse, som i

9 § sägs, träffad, skall för fastigheten

erläggas en i penningar på en gång

utgående löseskilling motsvarande

fastighetens värde, sådant det befinnes

under antagande dels att, för

obestämd tid framåt eller, där återköpsrätten

förbehållits endast för viss

tid, under den enligt avtalet återstående

tiden, varje ägare av fastigheten

är bunden av återköpsrätten och

det i samband därmed avtalade villkor

angående fastighetens användning,

och dels att fastigheten i övrigt

icke besväras av andra rättigheter än

dem, som vid försäljning av fastigheten

i den ordning, utsökningslagen

bestämmer, äga företräde framför

återköpsrätten eller ock äro av försäljningen

oberoende.

Vid värdering---motsvaran
de

tillämpning.

10 § 3 st.

Å löseskilling skall, där ej enligt

9 § annat avtalats, gäldas ränta efter

sex procent från förfallodagen.

11 §•

Å löseskilling skall, där ej enligt

9 § annat avtalats, gäldas ränta efter

sex procent från förfallodagen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

12 § 2 st.

Löseskillingen må---enligt

10 §.

14 § 1 st.

Rätten fastställe i sitt utslag löseskillingen

och den ränta, som därå

skall utgå; meddele ock erforderliga

bestämmelser angående fastighetens

tillträde och löseskillingens erläggande.

Såvitt ej annat med laga verkan

avtalats, utsätte rätten därvid viss

fardag efter det utslaget vunnit laga

kraft, å vilken återköparen skall tillträda

fastigheten och löseskillingen

senast skall nedsättas hos Konungens

befallningshavande. Talan mot utslaget

skall föras i samma ordning, som

är föreskriven för talan mot dom i

tvistemål.

14 § 2 st.

Fullföljes ej talan mot utslaget,

går detsamma i verkställighet såsom

laga kraft ägande dom i tvistemål,

såvitt ej annat följer av vad i 7 §

andra stycket sägs.

15 §.

Då rättens utslag vunnit laga kraft

och, där löseskilling skall hos Konungens

befallningshavande nedsättas,

sådant blivit fullgjort, övergår

fastigheten å återköparen, fri från

andra fordringar än dem, som påvila

densamma med bättre rätt än

återköpsrätten.

Om återköpets--- — är stadgat.

16 §.

Då löseskilling---skall häfta.

Vid nedsättning ingive återköparen

gravationsbevis rörande fastighe
-

(Föreslagen lydelse:)

12 §.

Löseskillingen må —--enligt

10 g.

13 §.

Domstolen bestämme i sin dom löseskillingen

och den ränta, som därå

skall utgå; meddele ock erforderliga

bestämmelser angående fastighetens

tillträde och löseskillingens erläggande.

Såvitt ej annat med laga verkan

avtalats, utsätte domstolen därvid viss

fardag efter det domen vunnit laga

kraft, å vilken återköparen skall tillträda

fastigheten och löseskillingen

senast skall nedsättas hos Konungens

befallningshavande.

14 §.

Fullföljes ej talan mot domen, går

densamma i verkställighet såsom laga

kraft ägande dom i tvistemål, såvitt

ej annat följer av vad i 7 § andra

stycket sägs.

15 §.

Då domen vunnit laga kraft och,

där löseskilling skall hos Konungens

befallningshavande nedsättas, sådant

blivit fullgjort, övergår fastigheten å

återköparen, fri från andra fordringar

än dem, som påvila densamma med

bättre rätt än återköpsrätten.

Om återköpets--- — är stadgat.

16 §.

Då löseskilling —--skall häfta.

Vid nedsättning ingive återköparen

gravationsbevis rörande fastighe
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

ten, rättens utslag samt bevis att utslaget

vunnit laga kraft. Försummas

det, åligger Konungens befallningshavande

att genast på återköparens bekostnad

anskaffa nämnda handlingar.

Löseskillingen varde---mot

ränta.

17 §.

Konungens befallningshavande —

— — därtill berättigad.

Skall i anledning av återköpet

fordran eller rätt till avkomst eller

annan förmån, som på grund av sökt

eller beviljad inteckning eller enligt

11 kap. 2 § jordabalken besvärat

fastigheten, upphöra att däri gälla,

äge i fråga om löseskillingen samt annan

därå upplupen ränta än sådan,

varom i sista stycket sägs, stadgandena

om fördelning hos överexekutor

av köpeskilling för utmätningsvis såld

fast egendom motsvarande tillämpning.

Har vid löseskillingens bestämmande

nämnden gått utöver det belopp,

förre ägaren yrkat, och uppstår

efter gäldande av vad ur löseskillingen

skall utgå till annan än

denne, överskott, som ej faller inom

nämnda belopp, må han ej uppbära

överskottet, utan varde detta återställt

till återköparen. Samma lag

vare, i den mån överskott, som skulle

tillkomma förre ägaren, uppstår och

han till återköparen häftar för ogulden

köpeskilling för fastigheten. Är

det tvistigt, huruvida förre ägaren

häftar i sådan skuld, varde frågan

därom förvisad till domstol.

Sammanträde för — — — inom

orten.

ten, domen i målet samt bevis att

densamma vunnit laga kraft. Försummas

det, åligger Konungens befallningshavande

att genast på återköparens

bekostnad anskaffa nämnda

handlingar.

Löseskillingen varde — — — mot

ränta.

17 §.

Konungens befallningshavande —- --därtill berättigad.

Skall i anledning av återköpet

fordran eller rätt till avkomst eller

annan förmån, som på grund av sökt

eller beviljad inteckning eller enligt

11 kap. 2 § jordabalken besvärat

fastigheten, upphöra att däri gälla,

äge i fråga om löseskillingen samt annan

därå upplupen ränta än sådan,

varom i sista stycket sägs, stadgandena

om fördelning hos överexekutor

av köpeskilling för utmätningsvis såld

fast egendom motsvarande tillämpning.

Har vid löseskillingens bestämmande

domstolen gått utöver det belopp,

förre ägaren yrkat, och uppstår

efter gäldande av vad ur löseskillingen

skall utgå till annan än

denne, överskott, som ej faller inom

nämnda belopp, må han ej uppbära

överskottet, utan varde detta återställt

till återköparen. Samma lag

vare, i den mån överskott, som skulle

tillkomma förre ägaren, uppstår och

han till återköparen häftar för ogulden

köpeskilling för fastigheten. Är

det tvistigt, huruvida förre ägaren

häftar i sådan skuld, varde frågan

därom förvisad till allmän domstol.

Sammanträde för — — — inom

orten.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

33

(Gällande lydelse:)

Har jämlikt —--tillfalla åter
köparen.

18 §.

Då nedsättning av löseskillingen

skett och bevis tillika inkommit, att

rättens utslag vunnit laga kraft, skall

Konungens befallningshavande därom

ofördröj ligen göra anmälan på

landet hos domaren och i stad hos

rätten.

Utfaller, då--— insända för
delningslängden.

20 § 2 st.

Återköpare vare skyldig att gälda

kostnaden för löseskillingens fördelning.

Beträffande övriga med återköpsförfarandet

förenade kostnader,

så ock kostnaderna i mål, varom i

3 § sägs, skilje rätten mellan parterna

efter tv för varje fall prövas skäligt.

(Föreslagen lydelse:)

Har jämlikt---- tillfalla åter
köparen.

18 §.

Då nedsättning av löseskillingen

skett och bevis tillika inkommit, att

domen vunnit laga kraft, skall Konungens

befallningshavande därom

ofördröj ligen göra anmälan hos inskrivningsdomaren.

Utfaller, då---- insända för
delningslängden.

20 §.

Återköpare vare skyldig att gälda

kostnaden för löseskillingens fördelning.

Beträffande övriga med återköpsförfarandet

förenade kostnader,

så ock kostnaderna i mål, varom i

3 § sägs, skilje domstolen mellan parterna

efter ty för varje fall prövas

skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1950.

Mål om återköp, vari stämning utfärdats

före lagens ikraftträdande,

skall behandlas enligt äldre lag.

a Bihang till riksdagens protokoll 19b9. t samt. Nr 184.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Förslag
till
Lag
om

ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Härigenom förordnas, dels att 23, 39, 44, 46, 53, 58, 65, 66, 69, 71, 137—

139, 141 och 160 §§ samt överskriften framför 137 § byggnadslagen den

30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock

att 140 § samma lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse:)

23 §.

Kan överenskommelse i ersättningsfrågan

icke träffas, skall den

som vill framställa ersättningsanspråk

instämma sin talan till rätten

i den ort där marken ä!r. Jämväl

staden äger påkalla prövning av ersättningsfrågan

enligt vad nu sagts.

Staden skall vidkännas å ömse sidor

uppkomna kostnader å målet, såframt

ej rätten med hänsyn till omständigheterna

finner skäligt annorlunda

förordna.

39 §.

Har å---mot lösen. I

I fråga —--medgiver det.

44 §.

Är mark — — — tillstånd därtill.

Kan kostnaden---lösa mar
ken.

(Föreslagen lydelse:)

23 §.

Kan överenskommelse i ersättningsfrågan

icke träffas, skall den

som vill framställa ersättningsanspråk

instämma sin talan till expropriationsdomstolen

i den ort där

marken är. Jämväl staden äger påkalla

prövning av ersättningsfrågan

enligt vad nu sagts.

Staden skall vidkännas å ömse sidor

uppkomna kostnader å målet, såframt

ej domstolen med hänsyn till

omständigheterna finner skäligt annorlunda

förordna.

39 §.

Har å---mot lösen.

Tvist om ersättning eller lösen

prövas av expropriationsdomstolen.

I fråga---medgiver det.

44 §.

Är mark---tillstånd därtill.

Kan kostnaden--- -— lösa mar
ken.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

35

(Gällande lydelse:)

Kunna staden och markägaren icke

enas om det belopp till vilket värdestegringen

skall beräknas, skall det

bestämmas av nämnd som på endera

partens ansökan tillsättes i den ordning

lagen om expropriation föreskriver.

Kostnaden för förfarandet skall

gäldas av staden, såvitt ej med hänsyn

till omständigheterna annat finnes

skäligt.

46 §.

Äro enligt -— --talan därom.

Erlägger den som berättigats lösa

ej löseskillingen, vare ägare av annan

tomtdel berättigad lösa efter det

åsatta värdet, såframt han gör anmälan

därom hos rätten inom tre månader

efter det löseskillingen skolat

erläggas och styrker att han nedsatt

den på återstoden av tomten belöpande

löseskillingen hos länsstyrelsen.

Äro i sådant fall flera som vilja

lösa, bestämmes företrädet mellan

dem efter nyss stadgade grunder.

53 §.

Skall enligt — — -— förordna

härom.

Den som förfogar över området är

pliktig att deltaga i kostnaden för trafikledens

anordnande i den mån han

kan anses hava nytta av denna. I

kostnaden inräknas ersättning för

intrång som genom trafikleden tillskyndas

honom. Uppstår tvist om

skyldighet att deltaga i kostnaden,

skall tvisten avgöras av nämnd som

på endera partens ansökan tillsältes

i den ordning lagen om expropriation

föreskriver. Kostnaden för för
-

(Föreslagen lydelse:)

Kunna staden och markägaren icke

enas om det belopp till vilket värdestegringen

skall beräknas, skall det

på talan av endera parten bestämmas

av expropriationsdomstolen.

Kostnaden i sådant mål skall gäldas

av staden, såvitt ej med hänsyn till

omständigheterna annat finnes skäligt.

46 §.

Äro enligt —--talan därom.

Erlägger den som berättigats lösa

ej löseskillingen, vare ägare av annan

tomtdel berättigad lösa efter det

åsatta värdet, såframt han gör anmälan

därom hos expropriationsdomstolen

inom tre månader efter det löseskillingen

skolat erläggas och styrker

att han nedsatt den på återstoden

av tomten belöpande löseskillingen

hos länsstyrelsen. Äro i sådant fall

flera som vilja lösa, bestämmes företrädet

mellan dem efter nyss stadgade

grunder.

53 §.

Skall enligt — — — förordna

härom.

Den som förfogar över området är

pliktig att deltaga i kostnaden för

trafikledens anordnande i den mån

han kan anses hava nytta av denna.

I kostnaden inräknas ersättning för

intrång som genom trafikleden tillskyndas

honom. Uppstår tvist om

skyldighet att deltaga i kostnaden,

skall tvisten på talan av endera parten

avgöras av expropriationsdomstolen.

Kostnaden i sådant mål skall gäldas

av staden, såvitt ej med hänsyn

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

farandet skall gäldas av staden, såvitt

ej med hänsyn till omständigheterna

annat finnes skäligt.

58 §.

Ersättning varom i 56 och 57 §§

sägs skall beräknas efter medelvärdet

å all gatumarken framför tomten

eller, i fråga om gatukors, å den

mark som ingår i gatukorset; dock

skall vägmark som avses i 57 § första

stycket icke tagas i beräkning.

65 §.

Kunna staden och ägare av tomt

eller kvartersmark ej enas om det

markvärde som skall ligga till grund

för beräkning av ersättning för gatumark,

skall detta bestämmas av

nämnd som på endera partens ansökan

tillsättes i den ordning lagen om

expropriation föreskriver. Nämnden

har att efter de grunder vilka gälla

för uppskattning av gatumark som

avstås till staden uppskatta värdet av

själva marken utan hänsyn till kostnad

som staden vidkänts för markens

iordningställande. Råder tvist om

vidden av den gatumark som ägaren

av tomten eller kvartersmarken har

att ersätta, skall särskilt värde sättas

å den mark tvisten gäller.

Staden skall vidkännas å ömse sidor

uppkomna kostnader för markvärdets

bestämmande, såvitt ej med

hänsyn till omständigheterna annat

finnes skäligt.

(Föreslagen lydelse:)

till omständigheterna annat finnes

skäligt.

58 §.

Ersättning varom i 56 och 57 §§

sägs skall beräknas efter medelvärdet

å all gatumarken framför tomten

eller, i fråga om gatukors, å den

mark som ingår i gatukorset; dock

skall vägmark som avses i 57 § första

stycket icke tagas i beräkning.

Värdet av själva marken skall, efter

de grunder vilka gälla för uppskattning

av gatumark som avstås till staden,

uppskattas utan hänsyn till

kostnad som staden vidkänts för

markens iordningställande.

65 §.

Tvist om ersättning för gatumark

prövas av expropriationsdomstolen

på talan av endera parten. Kostnaden

i sådant mål skall gäldas av staden,

såvitt ej med hänsyn till omständigheterna

annat finnes skäligt.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

66 §. 66 §.

Då ersättning för gatumark bestämts

eller markvärdering skett,

vare ny ägare av tomt eller kvartersmark,

som berörts av åtgärden, bunden

i samma omfattning som förre

ägaren.

69 §.

Svarar den---hänsyn därtill.

71 §.

Den som —---staden skadeslös.

Finnes å —--ersättning där
för.

Kunna parterna ej enas om ersättningens

storlek, skall denna bestämmas

av nämnd som på endera parlens

ansökan tillsäites i den ordning

lagen om expropriation föreskriver.

Staden skall vidkännas å ömse sidor

uppkomna kostnader för ersättningens

bestämmande, såvitt ej med hänsyn

till omständigheterna annat finnes

skäligt.

III, Om bestämmande och erläggande

av lösen.

137 §.

Med avseende---§§ stadgas.

138 §.

I fall---om stämning.

Uppkommer i mål angående inlö
-

Då ersättning för gatumark blivit

bestämd, vare ny ägare av tomt eller

kvartersmark, som berörts av åtgärden,

bunden i samma omfattning

som förre ägaren.

69 §.

Svarar den--— hänsyn därtill.

Beträffande tvist om bidrag till gatubyggnadskostnad

skall vad i 65 §

stadgas äga motsvarande tillämpning.

71 §.

Den som---staden skadeslös.

Finnes å---ersättning där
för.

Beträffande tvist om ersättningen

skall vad i 65 § stadgas äga motsvarande

tillämpning.

III. Om bestämmande och erläggande

av lösen in. in.

137 §.

Med avseende ----- §§ stadgas.

7 mål, som eljest enligt denna lag

skall upptagas av expropriationsdomstol,

skola bestämmelserna om domstol

och rättegång i expropriationsmål

i tillämpliga delar gälla, där ej

annat är särskilt stadgat.

138 §.

I fall---- om stämning.

Ogillas yrkande om inlösen, gälle

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

sen av mark tvist om rätt eller plikt

att lösa och erfordras ej för prövning

av tvisten att uppskattning sker

av markens värde, give rätten särskild

dom i tvisten, innan nämnd

sättes, och äge rätten förordna, att

målet i övrigt skall vila till dess domen

vunnit laga kraft. Ogillas yrkandet

om inlösen, gälle i fråga om rättegångskostnad

vad därom i allmänhet

är stadgat.

139 §.

Har ägare — ---om inlösen.

1 sådant mål skola de ledamöter

av expropriationsnämnden som parterna

äga välja utses gemensamt av

de ägare till tomten som föra talan

i målet eller, om de ej kunna enas

om valet, av rätten. Nämnden skall

för varje ägare åsätta hans tomtdel

särskilt värde.

141 §.

Bestämmelserna i —---i stads
plan.

Är fråga om att mark som ingår

i tomt skall inlösas av anledning varom

förmäles i 46 eller 47 §, skall i

stället för bestämmelserna i 16 §

andra stycket lagen om expropriation

gälla, att till rätten skall ingivas

karta med protokoll rörande mätning

av tomten enligt bestämmelserna

i 2 kap. lagen om fastighetsbildning

i stad; och skall vad i 47 a §

lagen om expropriation är stadgat

om karta och beskrivning i stället

gälla karta och protokoll som nu

sagts.

i fråga om rättegångskostnad vad

därom i allmänhet är stadgat.

139 §.

Har ägare--— om inlösen.

Expropriationsdomstolen skall för

varje ägare åsätta hans tomtdel särskilt

värde.

141 §.

Bestämmelserna i---i stads
plan.

Är fråga om att mark som ingår i

tomt skall inlösas av anledning varom

förmäles i 46 eller 47 §, skall i

stället för bestämmelserna i 26 §

andra stycket lagen om expropriation

gälla, att till expropriationsdomstolen

skall ingivas karta med protokoll

rörande mätning av tomten enligt

bestämmelserna i 2 kap. lagen

om fastighetsbildning i stad; och

skall vad i 36 § lagen om expropriation

är stadgat om karta och beskrivning

i stället gälla karta och protokoll

som nu sagts.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

160 §.

När särskilda skäl äro därtill, äger

länsstyrelsen beträffande område på

landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser

ej fastställts, förordna att stadgandet

i 7 § första stycket ej skall

gälla förrän från och med den 1 januari

1950.

(Föreslagen lydelse:)

160 §.

När särskilda skäl äro därtill, äger

länsstyrelsen beträffande område på

landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser

ej fastställts, förordna att stadgandet

i 7 § första stycket ej skall

gälla förrän från och med den 1 januari

1952.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1950, men länsstyrelse må redan

dessförinnan meddela förordnande

enligt 160 § nya lagen.

Mål, vari stämning utfärdats före

lagens ikraftträdande, skall behandlas

enligt äldre lag.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)

angående patent.

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 16 maj 1884 angående

patent skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

17 §.

Därest Konungen prövar nödigt,

att patenterad uppfinning skall upplåtas

till allmänhetens fria begagnande

eller utövas för statens räkning,

utgöre patentet ej hinder däremot;

dock vare patenthavaren berättigad

till full ersättning. Kan ej överenskommelse

träffas om ersättningens

belopp, varde detta bestämt av särskild

nämnd, tillsatt inför domstol i

den ordning gällande förordning om

jords eller lägenhets avstående för

allmänt behov föreskriver.

(Föreslagen lydelse:)

17 §.

Därest Konungen prövar nödigt,

att patenterad uppfinning skall upplåtas

till allmänhetens fria begagnande

eller utövas för statens räkning,

utgöre patentet ej hinder däremot;

dock vare patenthavaren berättigad

till full ersättning. Kan ej överenskommelse

träffas om ersättningens

belopp, varde detta bestämt av domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1950.

Mål, vari stämning utfärdats före

lagens ikraftträdande, skall behandlas

enligt äldre lag.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

41

Förslag
till
Lag
angående

ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

1 §•

I mål vid allmän underrätt, krigsrätt,

ägodelningsrätt, vattendomstol

eller arbetsdomstolen må på de villkor

och i den omfattning som här

nedan stadgas fri rättegång beviljas

den, som icke äger tillgång till gäldande

av de med rättegången därstädes

förenade kostnaderna eller efter

deras utgivande skulle sakna nödiga

medel för eget uppehälle och för fullgörande

av honom åliggande underhållsskyldighet.

Vad nu sagts om

mål skall äga motsvarande tillämpning

å förundersökning i brottmål,

så ock å ärende som avses i lagen

om handläggning av domstolsärenden

eller eljest ej skall handläggas i den

för tvistemål eller brottmål stadgade

ordningen.

Fri rättegång — — — fri rättegång.

Målsägande i — — — äro därtill.

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

I mål vid allmän underrätt, krigsrätt,

ägodelningsrätt, vattendomstol,

expropriationsdomstol eller arbetsdomstolen

må på de villkor och i den

omfattning som här nedan stadgas

fri rättegång beviljas den, som icke

äger tillgång till gäldande av de med

rättegången därstädes förenade kostnaderna

eller efter deras utgivande

skulle sakna nödiga medel för eget

uppehälle och för fullgörande av honom

åliggande underhållsskyldighet.

Vad nu sagts om mål skall äga motsvarande

tillämpning å förundersökning

i brottmål, så ock å ärende som

avses i lagen om handläggning av

domstolsärenden eller eljest ej skall

handläggas i den för tvistemål eller

brottmål stadgade ordningen.

Fri rättegång — — — fri rättegång.

Målsägande i ----äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1950.

Senaste lydelse se SFS 1947: fi33.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 februari 1949.

Närvarande:

Statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i

expropriationslagstiftningen m. m.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 juni 1946 tillkallade jag

den 8 juli 1946 landshövdingen M. F. Jacobsson, arkitekten S. A. Lindström,

numera generaldirektören B. A. Nordenstam, professorn T. F:son Palander

och numera professorn U. Åhrén att verkställa utredning av frågan om utformningen

av en rationell markpolitik, såvitt anginge jordens användning

för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Åt Jacobsson uppdrogs att

vara utredningsmännens ordförande. För att på kallelse av ordföranden deltaga

i överläggningar med utredningsmännen utsågos advokaten S. Ahlmark,

ombudsmannen O. Bengtsson, avdelningschefen G. Beskow, redaktören N.

Horney, sekreteraren F. Kaijser, f. d. borgarrådet O. Larsson, socialekonomen

R. Meidner, sekreteraren S. O. Rodhe, disponenten Chr. von Sydow,

överlantmätaren H. C. B. Wetterhall och stadsarkitekten G. M. Wetterling.

Utredningsmännen antogo benämningen markutredningen. Den 4 oktober

1946 förordnades kommerserådet K. S. Matz att tillsvidare biträda utredningen,

såvitt anginge vissa inom utredningen aktuella frågor om ändringar

i expropriationslagstiftningen.

Markutredningen har den 9 december 1947 avgivit delbetänkande med

förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen (SOU 1948: 4). De

i betänkandet behandlade huvudfrågorna äro, efter den indelning som tilllämpas

i det följande, 1) rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse,

2) principerna för värdering av fastighet vid expropriation, 3)

överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse, 4) vissa särskilda

frågor beträffande expropriationsersättning, 5) expropriation och försäljning

av kronans, kyrkans och universitetens mark samt 6) expropriationsmyndighetens

organisation.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Utlåtanden över markutredningens förslag ha efter remiss avgivits av

justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, socialstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

kammarkollegiet, statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, kommerskollegium, patent- och registreringsverket,

statens byggnadslånebyrå (numera bostadsstyrelsen),

ordföranden i processnämnden, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,

domkapitlen i Uppsala ärkestift samt Lunds och Linköpings stift, Uppsala

och Lunds universitet, fastighetsbildningssakkunniga, landsorganisationen

i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., Sveriges

industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens

folk, länsarkitekternas förening, svenska bankföreningen, stadskollegierna

i Stockholm och Göteborg, drätselkamrarna i Malmö, Borås, Linköping

och Uppsala, föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges

advokatsamfund. Därjämte har yttrande inkommit från handelskamrarnas

nämnd.

I anledning av innehållet i markutredningens förslag beträffande frågorna

3) överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse och

6) expropriationsmyndighetens organisation samt vad i remissyttrandena

därom anförts upprättades i augusti 1948 inom justitiedepartementet PM

med förslag till lagstiftning om exploateringsavgift samt om organisationen

i expropriationsmål (justitiedepartementets promemorior 1948. 1).

Jämväl departementspromemorian har varit föremål för remissbehandling

och har därvid utlåtanden avgivits dels av samma myndigheter och

organisationer, som yttrat sig över markutredningens förslag, med undantag

av egnahemsstyrelsen samt patent- och registreringsverket, dels ock av

föreningen Sveriges stadsarkitekter, föreningen Sveriges stadsdomare

samt Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund. Yttrande

över promemorian har dessutom inkommit från svenska byggnadsindustriförbundet.

Sedan ärendet härefter ytterligare beretts inom departementet, därvid

även uppmärksammats en av byggnadsstyrelsen gjord framställning om

ändring av 160 § byggnadslagen den 30 juni 1947, anhåller jag nu att få

anmäla detsamma och i anslutning därtill lämna följande redogörelse.

I. Rätt för kommun att expropriera mark för

tätbebyggelse.

Gällande rätt m. m.

Bestämmelser om rätt för kommun att expropriera mark för olika

kommunala ändamål finnas dels i lagen (ten 12 maj 1917 om expropriation,

dels i byggnadslagen den 30 juni 1947.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

I 1 § lagen om expropriation stadgas sålunda, att fastighet

som tillhör annan än kronan må tagas i anspråk genom expropriation, om

Konungen prövar det nödigt, bland annat

(2.) för anläggning för den allmänna samfärdselns främjande;

(3.) för allmän byggnad;

(4.) för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun

att tillgodose;

(5.) för att förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av vattenledning

som är anlagd för sådant ändamål;

(6.) för annat ändamål, som är jämförligt med något av de förut nämnda

och äger väsentlig betydelse för det allmänna;

(7.) för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller

fiskeläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma

tryggade bostadsförhållanden; eller

(8.) för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort

mark till byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller

åsyftande folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämförligt

ideellt ändamål av synnerlig vikt eller till byggnad för gudstjänst eller

annan andaktsövning.

I byggnadslagen finnas flera bestämmelser om rätt för kommun

att inlösa eller eljest taga i anspråk mark. Stundom inträder rätten härtill

direkt som en följd av exempelvis att stadsplan blir fastställd, i andra fall

kräves särskilt beslut i saken av Kungl. Maj :t, vilket därvid emellertid grundas

på byggnadslagen, ej på lagen om expropriation. Sålunda stadgas i 18

och 47 §''§ att staden må lösa mark, som enligt fastställd generalplan eller

stadsplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. Detsamma gäller

annan mark, som ingår i fastställd generalplan eller stadsplan och som ej är

avsedd för enskilt bebyggande, såvitt markens användning för avsett ändamål

ej ändock kan anses säkerställd. I 44 § givas bestämmelser om s. k. zonexpropriation.

Sådan kan förekomma i två fall, nämligen dels då mark som

ingår i byggnadskvarter icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse

med stadsplanen och planens genomförande ej kan förväntas äga rum inom

skälig tid utan stadens ingripande, dels då kostnaden för genomförande av

stadsplan beträffande viss mark kan antagas väsentligt överstiga det bidrag

till kostnad för gata som staden äger uttaga av tomtägare och planens

genomförande medför väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark.

I båda fallen kräves särskilt medgivande av Kungl. Maj :t. Även enligt 47 §

kan staden under vissa omständigheter få rätt att inlösa mark som ingår

i byggnadskvarter, nämligen när en tomt är splittrad i flera delar i olika

ägares hand och ännu ett år efter tomtindelningens fastställande ingen av

dem begagnar sin rätt enligt lagen att inlösa återstoden av tomten. Där

stadsplan lägges över ett markområde, som i sin helhet tillhör en ägare,

kan enligt 70 § Kungl. Maj :t förordna, att mark som för områdets ändamålsenliga

användning erfordras till gata eller annan allmän plats eller till

allmän byggnad skall utan ersättning tillfalla staden, i den mån det med

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och

övriga omständigheter prövas skäligt.

Kommunernas rätt att expropriera mark avser således främst sådana

områden som erfordras för allmänna anläggningar eller andra allmänna ändamål.

Möjligheterna att taga i anspråk mark för att upplåta den till enskild

bebyggelse äro mera begränsade. De bestämmelser därom som finnas i

byggnadslagen avse i allmänhet endast planlagd mark, och för tillämpning

därav skola föreligga särskilda förutsättningar i olika fall. Det i 1 § 7. lagen

om expropriation upptagna stadgandet om rätt att taga i anspråk mark för

att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskeläge ellei

å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden

tillkom med anledning av en skrivelse av 1907 års riksdag,

som framförallt tog sikte pa sadana fall där bostadsförhållandena vore

oförmånliga och osäkra enär byggnaderna stode på ofri grund. I enlighet

härmed föreskrives i 99 § samma lag, att sådan expropriation endast må

avse område som är bebyggt med boningshus, tillhöriga annan än maikens

ägare.

Vid flera tillfällen ha framkommit förslag om vidgade möjligheter att

expropriera mark för bostadsändamål. Sålunda väcktes vid 1 9 24 och

1938 års riksdagar motioner i detta syfte, vilka emellertid ej föranledde

någon riksdagens åtgärd (se motioner i första kammaren 1924. 97

samt i andra kammaren 1924:178 och 1938:282 ävensom andra lagutskottets

utlåtande 1924:39 och 1938: 41). I

I två vid 1944 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 31 och

11:73) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

om förslag till sådana ändringar i stadsplanelagen och expropriationslagen,

att möjligheterna ökades för kommun att inlösa mark, som kommunen i

ändamål att befrämja kommunens sunda och normala utveckling önskade

utnyttja eller tillhandahålla för bostadsbebyggelse eller industriändamål.

I utlåtande, nr 63, över motionerna anförde andra lagutskottet bl. a., att

under senare tid den uppfattningen alltmer gjort sig gällande, att främjandet

av en ändamålsenlig bostadsbebyggelse vore att anse såsom en betydelsefull

kommunal angelägenhet, särskilt då fråga vore om tättbebyggda

samhällen. Den kommunala verksamheten på förevarande område hade i

stor utsträckning bedrivits på så sätt, att kommunerna själva inköpt mark

och sedan utnyttjat eller tillhandahållit marken för bostadsändamål. Att

bostadsanskaffningen sålunda ägde rum under medverkan från kommunernas

sida syntes i många fall vara nödvändigt eller åtminstone synnerligen

önskvärt. Motionärerna hade gjort gällande, att denna kommunernas veiksamhet

ofta hindrats genom att markägare utan godtagbara skäl motsatt

sig att mot rimlig ersättning avyttra för bostadsbebyggelse lämplig mark.

Detta påstående hade vunnit stöd i vissa till utskottet avgivna remissyttranden.

Om det från det allmännas synpunkt voro önskvärt, att mark toges

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

i anspråk för bostadsändamål, men markägaren utan giltig anledning underläte

att nyttja marken för dylikt ändamål eller motsatte sig att avyttra

marken mot rimlig ersättning, talade enligt utskottet starka skäl för att

kommunerna borde ha rätt att påkalla tvångsförfarande gentemot markägaren.

Utskottet ville därför förorda en närmare utredning, huruvida kommunerna

härvidlag borde tillerkännas ökade befogenheter. Det syntes mera

tveksamt, om vidgade möjligheter borde tillerkännas kommun att inlösa

mark jämväl för industriändamål. Även denna fråga syntes dock böra prövas

i samband med den av utskottet förordade utredningen.

På utskottets hemställan beslöt riksdagen skrivelse (nr 415) till Kungl.

Maj :t med anhållan om en förutsättningslös utredning, huruvida ökade

möjligheter borde tillerkännas kommuner att mot ägares vilja inlösa mark

för bostadsbebyggelse och industriändamål.

Riksdagens skrivelse har efter remiss varit föremål för yttranden från

olika kommunala myndigheters sida. Från många håll har därvid starkt

betonats behovet av vidgade möjligheter för kommunerna att i tid förvärva

mark för framtida bostads- och industribebyggelse. Ett uttryckligt stadgande

om expropriationsrätt för kommunerna i dylika fall skulle också, har

det framhållits, underlätta frivilliga uppgörelser om förvärv av mark för

dylika ändamål. Det har även från olika håll gjorts gällande, att obebyggda

fastigheter eller fastigheter med äldre bebyggelse i spekulationssyfte undandragas

från byggnadsmarknaden, medan kommunen tvingas att för

dryga kostnader framdraga gator och ledningar till samhällets perifera delar.

Även saneringen av äldre kåkstadsbebyggelse har, uppges det, förhindrats

genom tomtspekulation.

Även i de motioner vid 1 9 4 5 års riksdag, som gåvo anledning till

att markutredningen tillsattes, framhölls som angeläget att tomtmark som

erfordrades för bostadsbebyggelse kunde överföras i samhällets ägo.

I proposition nr 259 vid 1947 års riksdag framlades förslag till

lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. Enligt

1 och 2 §§ i förslaget skulle kommun, om den så funne påkallat för att

främja bostadsförsörjningen inom kommunen, äga ställa medel för ändamålet

till förfogande ävensom vara skyldig att genom lämpligt kommunalt organ

förmedla lån och bidrag av statsmedel för bostadsförsörjningen. I 3 §

stadgades därjämte att det skulle åligga kommunen att till främjande av bostadsförsörjningen

inom kommunen vidtaga alla de åtgärder i fråga om

planläggning av byggnadsproduktionen, initiativtagande till bildandet av allmännyttiga

bostadsföretag och ledning av bostadsproduktionen som erfordrades

för att åstadkomma en tillfredsställande tillgång på fullvärdiga bostäder

inom kommunen.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande, nr 53, att utskottet visserligen

ville uttala sig för att även sistnämnda uppgift pålades kommunerna, men

att frågan härom borde prövas först i samband med behandlingen av markutredningens

väntade förslag. I anledning härav blev lagförslaget antaget

av riksdagen med uteslutande av den i 3 § upptagna bestämmelsen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

47

Markutredningen.

I markutredningens betänkande lämnas en historisk översikt (bet. s. 27

—34), av vilken utredningen finner framgå att utvecklingen numera lett

till att det framstode som en självklar förpliktelse för det allmänna att

sörja för att befolkningen finge tillgång till goda bostäder till överkomliga

priser. Det allmänna — och i detta fall närmast kommunerna — hade med

andra ord skyldighet att driva en aktiv bostadspolitik. Utredningen erinrar

om det vid 1947 års riksdag framlagda förslaget att lagfästa denna skyldighet

och betecknar det för sin del som i hög grad önskvärt, att kommunernas

förpliktelse att vidtaga åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

— särskilt i fråga om planläggningen och ledningen av bostadsproduktionen

i syfte att åstadkomma en tillfredsställande tillgång till fullvärdiga

bostäder — bleve i lag fastslagen. För att detta ansvar skulle kunna åläggas

kommunerna måste dessa erhålla större möjligheter att förvärva mark, som

för ändamålet erfordrades.

Minst lika viktigt vore också enligt utredningens mening att kommunerna

genom utvidgning av expropriationsrätten sattes i tillfälle att på ett tillfredsställande

sätt ordna sin allmänna planering och att bemästra sina utbyggnads-

och ombyggnadsproblem samt att lägga till rätta för en god utveckling

av det lokala näringslivet. Den grundläggande principen i den nya

byggnadslagstiftningen vore att samhället förbehållits rätten att bestämma

var och när tätbebyggelse finge äga rum.

De problem som uppstode då det gällde att åstadkomma välordnade tätbebyggelseområden

— särskilt därvid uppkommande planeringsspörsmål —

skulle enligt utredningen bli lättast lösta, om marken vore i samhällets

hand. Det borde därför för en framsynt ledning från kommunens sida vara

angeläget, att samhället i god tid innan bebyggelsen bleve aktuell satte sig i

besittning av de behövliga markområdena. Med det nära samband, som funnes

mellan utnyttjandet av områden av olika slag inom en samhällsbildning,

borde samhällets expropriationsrätt gälla de slag av områden, som i

första hand vore nödvändiga för samhällenas existens och utveckling, nämligen

bostads- och industriområden och de områden som direkt behövdes i

samband med dessas utnyttjande, t. ex. trafikleder, fritidsområden in. in.

De nuvarande bestämmelserna i lagen om expropriation lämnade enligt

utredningens mening icke tillräckligt stöd för att tillgodose det allmännas

krav. Fn tillämpning av byggnadslagstiftningen kunde ej heller alltid räcka,

då ju t. ex. lösensrätt till kvartersmark inom stadsplaneområde enligt byggnadslagen

först inträdde på ett sent stadium efter planens fastställande och

först sedan det visat sig, alt mark undanhölles från bebyggelse till forfång

för en sund utveckling. Härigenom uppstode tidsutdräkt, som kunde

omöjliggöra ett planmässigt fullföljande av kommunens bosladsforsorjningsprogram.

För övrigt borde så vitt anginge stadsplan lämpligen anstå

med upprättande och fastställande av planen, tills kort innan bebyggelsen

vore avsedd att sättas i gång. Alt vänta så länge med frågan om markförvärv

läte sig dock ej gärna göra. Byggnadslagen och byggnadsstadgan för
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kunql. Maj.ts proposition nr 184.

utsatte också att de områden som öppnades för tätbebyggelse vid varje särskild

tidpunkt icke vore större än som svarade mot det aktuella behovet.

Härigenom gåves emellertid ägare av den mark, som vid viss tidpunkt anvisats

för tätbebyggelse, ett slags monopolställning, som eventuellt skulle

kunna utnyttjas för att höja markpriset. Skulle byggnadslagen och byggnadsstadgan

kunna tillämpas på avsett vis utan de olägenheter, som här

antytts, måste det allmänna ha möjlighet att i förekommande fall bryta en

markägares monopolställning genom att lösa marken till rimligt pris och

sålunda öppna markområdet för bebyggelse.

Markutredningen har i detta sammanhang även berört frågan om vem

som skall äga tillgodogöra sig den vinst som i allmänhet uppkommer genom

att mark stiger i värde i samband med att den exploateras. Efter byggnadslagens

tillkomst kunde markägaren ej sägas inneha någon generell rätt till

exploatering med tätbebyggelse. Utredningen framhåller, att om det allmänna

finge möjlighet att förvärva äganderätten till marken innan den exploaterades,

vunne man också, att samhället kunde tillföras den ekonomiska

vinst, som uppstode, om marken i samband med exploateringen stege i värde.

Denna vinst kunde visserligen i större eller mindre omfång överföras till

samhället även genom beskattning av oförtjänt värdestegring å mark, men

införandet av en dylik skatteform vore förenad med så stora praktiska svårigheter,

att markutredningen icke i detta sammanhang velat taga upp frågan

härom till behandling. Utredningen hade strävat efter att utforma

sitt förslag till ändring av expropriationsreglerna så att det allmänna finge

möjlighet att tillgodogöra sig den värdestegring å mark, som kunde uppkomma

genom att samhället medgåve ökat utnyttjande av marken för byggnads-

eller industriändamål. I

I enlighet härmed har markutredningen föreslagit ändrad lydelse av stadgandet

under 7. i 1 § lagen om expropriation. Den nuvarande lydelsen av

detta stadgande betecknar utredningen som en relikt från tiden före ensittarlagstiftningens

tillkomst. Med bestämmelsen avsåges att bereda den, som

inom en tätort förvärvat nyttjanderätt till tomtplats och därå uppfört bostadsbyggnad

för sig och sin familj, möjlighet att förvärva äganderätt till

området. Expropriationen skulle ske med staten, kommun eller municipalsamhälle

såsom mellanhand. Behovet av expropriation för nämnda ändamål

syntes numera vara ganska begränsat, sedan genom ensittarlagstiftningen

husägaren erhållit viss rätt att själv lösa marken i fråga.

I stället föreslår utredningen den lydelsen av stadgandet, att fastighet må

tagas i anspråk genom expropriation, om Konungen prövar det nödigt för

att i kommuns eller municipalsamhälles ägo överföra mark, som med hänsyn

till kommunens eller municipalsamhällets framtida utveckling erfordras

för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar.

I fråga om tillämpningen av det föreslagna stadgandet har utredningen

anfört i huvudsak följande.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

49

Vad först angår vilka kommunala enheter, som skola äga

expropriera mark på grund av den föreslagna bestämmelsen, framhålles,

att utom de vanliga primärkommunerna även municipalsamhällen borde ha

sådan rätt. Skulle det av 1944 års kommitté för kommunal samverkan (SOU

1947:30) framlagda förslaget till lag om regionkommuner komma till genomförande,

borde även regionkommuner erhålla rätt till expropriation.

Rätten för kommun att expropriera mark inom annan kommuns

o m r å d e är i gällande lag i viss mån begränsad. Expropriation för de ändamål,

som avses under punkterna 7—9 i 1 § lagen om expropriation, nämligen

för att åstadkomma tryggade bostadsförhållanden, för samlingslokaler

och för skogsåterväxt, må enligt bestämmelser i 99, 102 och 106 §§

samma lag beviljas kommun eller municipalsamhälle endast såvitt angår

mark inom dess område. Beträffande övriga expropriationsändamål finns

ingen sådan begränsning.

Enligt markutredningen borde emellertid den nu stadgade begränsningen

gälla även expropriation enligt den av utredningen föreslagna nya lydelsen

av punkt 7. Om kommun utan vidare skulle äga expropriationsrätt för att

tillgodose sitt växande bostadsbehov inom angränsande kommuners områden,

skulle mycket svårlösliga intressekonflikter kunna uppstå. Dessutom

vore det som nämnts avsett att genom expropriation till det allmänna överföra

den värdestegring som eventuellt kunde uppkomma genom den ökade

bebyggelsen, och denna värdestegring borde tillkomma den kommun, där

marken låge.

Beträffande förutsättningarna i övrigt för expropriationsrätten

anför utredningen, att frågan om kommunens behov att

förvärva visst markområde borde bedömas i första hand ur synpunkten av

en ändamålsenlig utveckling av kommunen. Om en utbredning av den samhällsmässiga

bebyggelsen i den riktning kommunen avsett ansåges vara ur

allmänna synpunkter eller av hänsyn till andra intressen mindre önskvärd,

borde framställningen om expropriation av marken ej bifallas. Spörsmålet

borde ställas in i sitt större sammanhang med hänsyn till den allmänna planläggningen

av den ifrågavarande kommunens samt eventuellt även kringliggande

kommuners och andra kommunala samfälligheters utveckling.

Frågan i vad mån planläggningsarbetets fortskridande borde motivera bifall

till kommuns ansökan om expropriation har utredningen utvecklat på

följande sätt.

Har generalplan för området upprättats och godkänts av vederbörande

kommunala organ, och är marken där avsatt för bostadsbebyggelse, för industribebyggelse

eller för i samband därmed stående samhälleliga ändamål

(såsom trafikleder, allmänna platser, fritidsområden m. m.) lärer man —

ehuru generalplanen givetvis ej är avsedd att innefatta någon mera slutgiltig

disposition för markanvändningen —- likväl få anse, att förutsättning

för expropriationsrättens utövande föreligger. Skulle generalplanen ha 4

4 lfihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 sand. Nr 184.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

blivit fastställd, synes det föreligga ännu starkare skäl att låta planen tjäna

som grund vid bestämmandet av kommunens expropriationsanspråk.

Om regionplan blivit för området av Kungl. Maj :t fastställd eller, om

fastställelse ännu ej medhunnits, den i varje fall blivit av direktionen för

regionplaneförbundet godkänd, måste kommunen likaledes anses berättigad

att erhålla expropriationsrätt till de områden, som där avsatts för ovan angivna

ändamål.

Skulle stadsplan eller byggnadsplan för området vara under utarbetande,

bör redan detta förhållande kunna utgöra tillräcklig grund för kommunen

att erhålla expropriationsrätt till den mark, som planen är avsedd att omfatta.

Utredningen tillägger emellertid, att även om planläggningsarbetet inom

kommunen ej fortskridit så långt att general- eller regionplan upprättats

eller förslag till detaljplan förelåge, kommunen borde erhålla expropriation,

om det kunde göras sannolikt att marken i fråga erfordrades för kommunens

framtida utveckling. Utredningen understryker, att man ej borde

ställa alltför stora anspråk på den sannolikhetsbevisning, som kommunen

hade att prestera för att erhålla rätt till expropriation. Låge marken i linje

med den utveckling, som bebyggelsen inom kommunen hade tagit, och syntes

det antagligt att utvecklingen komme att fortgå i denna riktning, borde,

även om en översiktlig planläggning ännu ej medhunnits, framställningen

beviljas, såvida ej andra intressen föranledde att marken borde reserveras

för andra angelägna ändamål.

Utredningen framhåller, att kommunens behov av mark för tätbebyggelse

in. in. skulle bedömas rent objektivt med hänsyn till kommunens sannolika

utveckling. Markägaren borde således icke kunna betaga kommunen

möjligheten till expropriation genom att förklara sig villig att själv svara

för bebyggelsen, så snart stadsplan för området fastställdes. Avsikten vore

ju bl. a. att tillgodoföra kommunen och ej den enskilde markägaren den

värdestegring marken vid tätbebyggelse eventuellt kunde komma att undergå.

Viss hänsyn borde också tagas till omständigheterna i det särskilda fallet.

Om t. ex. ett industriföretag för att säkra sitt behov av mark för väntad

framtida utvidgning av rörelsen inköpt en jordbruksegendom, borde, om

kommunen ville expropriera området t. ex. för bostadsbebyggelse eller för

förläggning dit av annan industri, stor hänsyn tagas till det förstnämnda

industriföretagets sannolika utvecklingsbehov under en överskådlig framtid.

Om företaget beräknades behöva marken för utvecklingen av den egna

rörelsen, syntes en expropriationsansökning från kommunens sida i allmänhet

icke böra beviljas.

I första hand komme den föreslagna bestämmelsen att äga tillämpning,

där kommunen ville förvärva obebyggd mark i tätorternas omgivning för

att disponera den för bostads- eller industribebyggelse. Stadgandets avfattning

vore emellertid avsedd att täcka även det fall där inom stadsplanelagt

eller byggnadsplanelagt område tätbebyggelse redan förefanns men genom

en ändring av planen en förhöjning av byggnadsrätten

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

vore avsedd att genomföras, t. ex. om i ett villasamhälle genom stadsplaneändringen

bebyggelse med tre-våningshyreshus medgåves eller för en tidigare

tre-våningsbebyggelse en höjning till sju-våningshus genomfördes. Den

ökning av markvärdet, som härav kunde beräknas uppstå, borde enligt utredningens

mening icke den enskilde markägaren få tillgodogöra sig. I stället

borde kommunen äga rätt att, innan stadsplaneändringen fastställdes, expropriera

fastigheten i fråga till det värde den hade före planändringen och

därmed tillgodogöra sig den höjning, som markvärdet kunde väntas undergå.

Enligt utredningens mening kunde expropriationsrätten i ett dylikt fall

inrymmas under den föreslagna lydelsen av punkt 7 i 1 § expropriationslagen,

så snart ökningen i byggnadsrätten vore så omfattande, att den tillväxt

som bebyggelsen efter planändringen komme att undergå med hänsyn

till utvecklingen inom kommunen kunde sägas vara erforderlig för tätbebyggelse

eller därmed sammanhängande anordningar. Därav följde, att om

bebyggelseökningen vore av ringa omfattning, någon expropriationsrätt för

kommunen icke skulle föreligga.

Däremot har markutredningen icke närmare gått in på de speciella problem,

som sammanhänga med expropriation av mark för sanering,

d. v. s. av mark inom föråldrad tätortsbebyggelse. Även i dessa fall sker vanligen

en ändring av stadsplanen, och fråga kan vara om antingen en förhöjning

av byggnadsrätten eller motsatsen. Utredningen erinrar att behovet

av expropriationsrätt i dessa fall tillgodosetts genom bestämmelser i byggnadslagen,

framför allt 44 §.

Markutredningen har framhållit, att expropriation ofta kunde bli överflödig

genom frivillig uppgörelse mellan markägaren och kommunen.

Enligt 1 § lagen om expropriation vore det en förutsättning för bifall

till ansökan, att Kungl. Maj :t funne åtgärden »nödig», och detta

innebure bl. a. att, om kommunen kunde genom godvillig uppgörelse på

skäliga villkor förvärva marken, expropriationsvägen ej borde anlitas. Expropriation

utgjorde med andra ord endast ett sista medel för kommunen

att förvärva markområdet. I enlighet härmed borde enligt utredningen vid

Kungl. Maj :ts prövning av expropriationsansökan viss hänsyn tagas även

till det pris, som markägaren begärde. Såvitt anginge den värdestegring som

marken underginge vid tätbebyggelse kunde parterna på samma sätt som

nu skedde vid s. k. stadsplaneavtal träffa godvillig överenskommelse, varigenom

samhället tillförsäkrades den eventuella värdestegringen eller någon

del därav. Utredningen framhåller dock i detta sammanhang, alt om

kommunerna förde en väl avvägd markpolitik, några nya tätbebyggelsevärden

i en framtid i allmänhet ej borde uppkomma i tätorterna och deras

omgivning.

Slutligen bar markutredningen uttalat, att principen i fråga om f ö rhållandet

mellan expropriationslagen och byggnadslagen

vore att lagarna ägde tillämpning vid sidan av varandra och att

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

därför planlagd mark, som vore obebyggd eller ur stadsplanesynpunkt bristfälligt

bebyggd, kunde exproprieras såväl enligt det föreslagna nya stadgandet

i expropriationslagen som enligt 44 § byggnadslagen.

Remissyttrandena.

Av de hörda myndigheterna och organisationerna har det övervägande

antalet — bortåt ett femtiotal — tillstyrkt, att kommunernas möjligheter

att expropriera mark utvidgas i huvudsaklig överensstämmelse med markutredningens

förslag, eller lämnat förslaget i denna del utan erinran. Några

myndigheter och organisationer ha förordat att expropriationsrätten ytterligare

utvidgas. Sju myndigheter och organisationer ha helt avstyrkt förslaget,

medan ett femtontal ifrågasatt inskränkningar däri. Ett mindre antal

myndigheter och organisationer ha icke närmare yttrat sig i denna del.

De myndigheter och organisationer, som tillstyrkt förslaget eller

lämnat detsamma utan erinran, ha i regel anlagt huvudsakligen samma

synpunkter som markutredningen, varför deras yttranden här återges allenast

i den mån särskilda synpunkter framförts.

Bijggnadslånebyrån har anfört att det ur bostadspolitisk synpunkt vore

synnerligen angeläget alt en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse

med markutredningens förslag snarast komme till stånd. Det bostadspolitiska

programmet, som syftade till en allmän höjning av bostadsstandarden,

skulle realiseras genom att staten svarade för finansieringen av bostadsbyggnadsverksamheten

under det att ansvaret för bostadsförsörjningen

skulle åvila kommunerna. Härför erfordrades att kommunerna toge initiativ

för tillgodoseende av väsentligen tre krav av bostadspolitisk art, nämligen

kvantitets-, kvalitets- och priskrav. Vad beträffar kvantitetskravet skulle

enligt lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

kommuner med mer än 10 000 innevånare upprätta bostadsförsörjningsplaner

och även andra kommuner kunde åläggas att upprätta sådana planer.

Av dylik plan borde framgå bostadsproduktionens omfattning under en

viss tidsperiod samt produktionens inriktning på olika lägenhetstyper. För

genomförandet av produktionsprogrammet krävdes, att den vid varje tidpunkt

erforderliga tomtmarken kunde ställas till förfogande. I avseende å

kvalitetskravet innebure den bostadspolitiska målsättningen, att vissa krav

ställdes på den stadsplanetekniska utformningen av bostadsområdena. Det

vore angeläget att behovet av vatten- och avloppsledningar samt gator och

allmänna platser beaktades ävensom att bostadsområdena utrustades med

lekplatser och att hänsyn toges till frågan om byggnadernas inplacering i

terrängen. Bestående äganderättsförhållanden kunde utgöra ett allvarligt

hinder för planens genomförande inom såväl obebyggda som redan bebyggda

bostadsområden. Ett överförande av den för tätbebyggelse erforderliga

marken i samhällets ägo skulle därför medföra stora fördelar. Vidkommande

priskravet förtjänade framhållas, att man genom bostadspolitiska åtgärder

ville sänka eller i varje fall förhindra en höjning av bostadskostnaderna.

Markägarna kunde vid bostadsområdenas exploatering tillgodogöra sig en

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

av samhälleliga åtgärder betingad markvärdestegring. Därav föranledda

höjda tomtkostnader kunde innebära, att realiserandet av den bostadspolitiska

målsättningen äventyrades. I den mån markägarens monopolställning

förhindrade ett rationellt utbyggande av samhället, uppkomme dessutom

högre kostnader för det allmänna för kommunikationer, gaturenhållning,

belysning m. in. Med hänsyn till vad sålunda anförts måste såväl ur

samhällsbyggnadssynpunkt som ur bostadspolitisk synpunkt anses angeläget,

att det allmänna erhölle möjlighet att genom expropriation taga i anspråk

all sådan mark, som med hänsyn till kommuns eller municipalsamhälles

framtida utveckling erfordrades för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande

anordningar. Markutredningens förslag beredde kommunerna

möjlighet att expropriera även den mark, som erfordrades för sådant

industriellt ändamål som vore av betydelse för samhällets utveckling. Det

rådde nämligen ett intimt samband mellan en tätorts behov av mark för

industriellt ändamål och för bostadsändamål.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har framhållit att den alltmer framträdande

tendensen, att befolkningen sammanträngdes i större samhällen och

andra tätorter, ur åtskilliga synpunkter ej torde vara helt av godo, dels på

grund av de många svårbemästrade problem som uppkomme i tätorterna,

även med hänsyn till de större samhällenas risker ur brandsynpunkt m. m.,

och dels i betraktande av landsbygdens och lantbruksnäringens mera naturenliga

förhållanden och befogade anspråk på att ej bliva eftersatta i

jämförelse med tätorterna. Ur dessa synpunkter kunde tvekan föreligga

om lämpligheten av förslaget i vad det avsåge ökad rätt för kommuner

och municipalsamhällen att expropriera mark för bostadsändamål. Då det

emellertid ej torde kunna förnekas, att det med hänsyn till väntad sannolik

utveckling understundom kunde för kommuner och municipalsamhällen

föreligga ett verkligt och berättigat behov att förvärva bostadsmark, och betydande

svårigheter kunde uppstå alt på frivillig väg ordna dylik markfråga,

ville länsstyrelsen ej motsätta sig förslaget i denna del, men förutsatte

att bestämmelsen komme att tillämpas med varsamhet.

Landsorganisationen har med tillfredsställelse konstaterat att markutredningens

förslag på lämpligt sätt kompletterade byggnadslagen och gjorde

det möjligt för samhället att tillförsäkra sig tomtmark i rätt lid och ordning

och till rimliga priser. Härigenom bleve det möjligt att i stor omfattning

avskaffa det otillbörliga system, där enskilda tomtmarksinneliavare

kunnat tillskansa sig ekonomiska värden och tillgångar, som uppstått icke

genom markägarnas personliga insatser utan genom samhällets utveckling

och allas arbete. Landsorganisationen förutsatte att utredningens förslag

bleve föremål för statsmakternas skyndsamma handläggning, så att den redan

ikraftträdda byggnadslagen snarast finge sin naturliga komplettering.

Markutredningens förslag beredde kommunerna möjlighet att föra en aktiv

markpolitik. Landsorganisationen förutsatte, att markutredningen i sitt

fortsatta arbete skulle utarbeta förslag till praktiska handlingsregler för

kommunerna till hjälp i deras handlingsarbete.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Drätselkammaren i Linköping har framhållit att förekomna svårigheter

för staden att förvärva mark som ägdes av enskilda personer sammanhängt

dels med gällande skattelagstiftning (arvsskatt och realisationsvinstbeskattningen)

och dels med markägarnas farhågor för penningvärdefall och svårigheter

att finna nya värdebeständiga placeringsobjekt. Det måste anses

anmärkningsvärt att dessa båda i praktiken så utomordentligt betydelsefulla

faktorer och deras inverkan på kommunernas möjligheter att förvärva

mark till skäliga priser icke kommit till synes i betänkandet. Det

torde icke råda någon tvekan om att de utgjorde de svåraste hindren mot

förandet av en sund kommunal jordpolitik.

Förslaget om utvidgning av kommunernas expropriationsrätt har helt

avstyrkts av hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantbruksförbundet,

riksförbundet landsbygdens folk, bankföreningen, industriförbundet

och handelskamrarnas nämnd.

Hovrätten för Nedre Norrland har anfört att syftet med markutredningens

förslag, nämligen att säkerställa en rationell markpolitik från det allmännas

sida, finge anses berättigat. Det sätt, på vilket detta syfte enligt förslaget

tillgodosetts, gåve emellertid anledning till erinringar. Genom förslaget

skulle i expropriationslagen införas ett expropriationsändamål av helt

annan karaktär än de, vilka hittills ansetts böra grunda expropriationsrätt.

Expropriationslagen avsåge att möjliggöra tillgodoseendet av sociala behov,

som eljest icke skulle bli tillgodosedda på lämpligt sätt. För expropriationsrätt

enligt markutredningens förslag vore det emellertid utan betydelse

huruvida markförvärvets sociala syfte, att åstadkomma en med hänsyn till

kommunens framtida utveckling lämplig bebyggelse, kunde vinnas oberoende

av expropriation. Av utredningens motivering framginge, att anledningen

till expropriationen i själva verket vore icke av social utan av ekonomisk

art, nämligen att hindra att den enskilde markägaren gjorde en vinst

på den värdestegring, som marken vid en exploatering kunde komma att

undergå. Förslaget avsåge att trygga att sådan värdestegring tillfölle, icke

den enskilde markägaren, utan kommunen. I och för sig kunde det vara

riktigt att värdeökning, som viss mark finge till följd av kommuns planreglerande

åtgärder, komme kommunen och icke den enskilde markägaren

tillgodo. Godtagandet av denna princip vore en direkt följd av tankegångar,

som låge till grund för byggnadslagen. Men synpunkten i fråga borde

rimligen icke leda till expropriation, den finge och måste, om och i den

mån så ansåges nödvändigt, tillgodoses i annan ordning. Det vore för rättskänslan

stötande att genom expropriation frånhända den enskilde hans

egendom, endast därför att denna stigit eller beräknades stiga i värde.

Hovrätten anmärkte att förslaget om utvidgning av expropriationsändamålen

även måste ses i sammanhang med förslaget till de grunder, efter

vilka ersättning för mark skulle beredas den enskilde ägaren. Förslaget innebure

bl. a. att en kommun genom att ändra en redan fastställd stadsplan

så att bebyggelserätten minskades kunde reducera det värde som marken

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

vid en expropriation skulle åsättas. Det vore uppenbart att markägarna

därigenom skulle komma i ett osäkerhetstillstånd. I denna och liknande

frågor har hovrätten anfört:

Det kan vara omöjligt för markägarna att avgöra om marken, som de

äga eller ämna förvärva, är planlagd enligt principer, som de kommunala

myndigheterna även fortsättningsvis anse riktiga. Risk föreligger alltså att

enskilda förvärva mark till pris beräknat efter det värde marken enligt nuvarande

stadsplan har, men att kommunen därefter gör gällande att stadsplanen

skall revideras, så att byggnadsrätten minskas, och att följaktligen

markägaren måste avstå marken till kommunen till ett kanhända avsevärt

lägre pris än det han betalat. Redan nu är det naturligtvis så, att om det

exploateringstal, som viss mark enligt gällande stadsplan har, nedsättes i

samband med ändring i planen, marken sjunker i värde. Det kan också rent

av hända att mark, som enligt fastställd stadsplan får tätbebyggas, vid en

ändring av stadsplanen undantages från tätbebyggelse och sålunda förlorar

allt tätbebyggelsevärde. Men den stora skillnaden mellan nuvarande bestämmelser

och de bestämmelser markutredningen föreslår är, att för närvarande

kommunen icke har möjlighet att genom expropriation avhända

den enskilde marken. — Markutredningens expropriationsförslag leder till

rättsosäkerhet. Den möjligheten finnes nämligen, att en kommun, under

uppgift att bebyggelserätten å viss mark avses skola minskas, nerväiderai

marken och med hot om expropriation tvingar ägaren att överlåta marken

till det lägre värdet. Å andra sidan möjliggör förslaget att kommunen genom

att godtyckligt uppvärdera viss mark, tvingar ägaren, under hot om

att marken eljest exproprieras, att inbetala till kommunen oskäligt höga belopp.

Dylika missbruk av expropriationsrätten torde vara svåra att förebygga.

Faran härav är så mycket större som enligt förslaget möjlighet ej

finns för markägare att — utan samband med expropriation — i händelse

av missnöje få kommunens värdesättning prövad av opartisk myndighet.

Framhållas må också att åtminstone teoretiskt den möjligheten föreligger

enligt markutredningens förslag, att en fastställd stadsplan först så andras,

att exploateringstalet å marken nedsättes och alltså markens värde sjunker,

samt att, sedan kommunen därefter exproprierat marken till detta lägre var~

de, stadsplanen ånyo ändras, men nu så att exploateringsrätten och darmed

markvärdet ökar.

Hovrätten har vidare framhållit, att mot förslaget kunde anmärkas, att

detsamma innebure monopol för kommunerna till all för tätbebyggelse avsedd

mark. Det kunde dragas i tvivelsmål om ett dylikt monopol vore sa

mycket lyckligare än den monopolställning, som enskilda markägare enligt

markutredningen sades för närvarande inneha. ^ ärdet av enskilt initiativ

och enskild företagsamhet samt den konkurrens, som därigenom uppkomme

borde icke heller på detta område underskattas. — Enligt hovrättens mening

kunde fall förekomma då det för att kommun skulle kunna öva nödig

kontroll över markanvändningen vore icke blott lämpligt utan även nödvändigt

att rätt till markinlösen medgåves utöver vad byggnadslagen i detta

hänseende stadgade. Sådant fall förelåge exempelvis då kommun önskade

å viss mark få uppförda barnrikehus eller eljest byggnader med särskilt

socialt syfte, vilket den enskilde markägaren icke kunde tänkas vilja av

egen drift tillgodose. Stadgandet i 44 g första stycket byggnadslagen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. ftlaj:ts proposition nr 184.

om rätt för kommun att lösa mark för genomförande inom skälig tid av

stadsplan vore — ehuru betydelsefullt nog — här icke tillfyllest. Av förut

anförda skäl vore det emellertid angeläget, att den vidgade lösenrätt, som

sålunda krävdes, icke utformades på sådant sätt, att den kunde användas

i syfte allenast att tillförsäkra kommunen en förmögenhetsvinst på markägarens

bekostnad. Icke heller borde de bestämmelser, som härvidlag kunde

komma i fråga, intagas i expropriationslagen. De bestämmelser, vilka

kunde behövas beträffande kommuns rätt att lösa till sig mark för ändamål

som mer eller mindre direkt sammanhängde med byggnadslagens syften

och stadganden, borde alla beredas plats i sistnämnda lag.

Under åberopande av det anförda avstyrkte hovrätten det av markutredningen

föreslagna stadgandet i expropriationslagens 1 § första stycket 7.

I stället förordade hovrätten, att i byggnadslagen intoges en bestämmelse

av innehåll, att om anledning funnes antaga att den bebyggelse och de därmed

sammanhängande anordningar, som erfordrades med hänsyn till kommunens

utveckling, icke kunde komma till stånd inom skälig tid och på

ett i övrigt ur allmän synpunkt tillfredsställande sätt utan kommunens ingripande,

Konungen ägde — även i andra fall än som avsåges i 44 § byggnadslagen

— medgiva kommunen att lösa för ändamålet nödig mark. Ett

dylikt stadgande kunde förslagsvis införas under särskild rubrik i byggnadslagens

femte avdelning, vilken innehölle gemensamma bestämmelser

för stad och land.

Kammarkollegiet har anfört att varken av markutredningen eller eljest

hade visats föreligga behov av eu så långtgående utvidgning av kommuns

expropriationsrätt som föreslagits. I själva verket avsåge förslaget ett sådant

monopol för tätortskommunerna beträffande exploateringen av all för

tätbebyggelse lämpad mark, som icke vore lämpligt eller ens förenligt med

svensk rättsuppfattning. Enligt markutredningen kunde markägare efter

byggnadslagens tillkomst ej sägas inneha någon generell rätt till exploatering

med tätbebyggelse. Detta vore så till vida riktigt, som byggnadslagen

lämnat åt Kungl. Maj :t att bestämma om generalplans och stadsplans innehåll

och därmed i vad mån mark kunde få tagas i anspråk för tätbebyggelse

samt denna tätbebyggelses art. Detta vore emellertid en Kungl. Maj:ts

befogenhet, ej den eller de särskilda kommunernas. Tvärtom hade genom

bestämmelserna i 4 § 1931 års stadsplanelag städernas s. k. stadsplanemonopol

definitivt brutits. Det vore klart, att den mark, som enligt markutredningen

avsåges skola i första hand fa exproprieras, utgjordes av sådan mark beträffande

vilken markägaren vid motstånd från kommuns sida kunde påfordra

tvångsintagande i generalplan enligt 11 och 98 §§ byggnadslagen och

i stadsplan enligt 27 § samma lag. Detta vore väl alltså all mark, som

objektivt sett ansåges inom överskådlig tid behöva disponeras för angivet

ändamål. Enligt kammarkollegiets mening vore det en förutsättning för en

utvidgad kommunal expropriationsrätt till tomtmark, att kommunens skyldigheter

i fråga om tomtmarknaden preciserades. Då det sätt på vilket

kommunen utnyttjade sina befogenheter vore av betydelse för såväl all
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

manna som enskilda intressen, syntes det nödvändigt, att den kommunala

bostadspolitiken kunde dragas under offentliga myndigheters prövning

genom ett besvärsförfarande, som borde stå öppet för såväl enskilda personer

som grannkommunerna och det allmänna.

Kammarkollegiet har vidare anmärkt, att markutredningens förslag syntes

ej så mycket avse att tillgodose behovet av byggnadsmark utan fastmer

att lösa frågan om en lämplig beskattning på oförtjänt jordvärdestegring.

Sammanblandningen av dessa frågor hade icke fog. Kammarkollegiet kunde

icke tillstyrka markutredningens förslag i vad det avsåge utvidgad expropriationsrätt

för kommunerna. Kammarkollegiet föresloge i stället en utvidgning

av stadgandet i 44 § byggnadslagen, att kommun, därest det visades,

att för kommunens utveckling erforderlig och i stadsplan intagen

mark, avsedd för bostads-, industri- eller därmed jämförligt ändamål, ej

tillhandahölles i tillräcklig omfattning till i orten gällande pris, kunde medgivas

rätt av Kungl. Maj :t att genom expropriation förvärva marken.

Lantbruksförbundet har framhållit, att stad och annan tätort redan genom

byggnadslagen syntes ha beretts de möjligheter som erfordrades för

att sörja för en ändamålsenlig lösning av utbyggnads- och ombyggnadsproblemen.

Förbundet funne det i högsta grad anmärkningsvärt, att sedan en

stor utredning skett, där avvägningen mellan de allmänna och enskilda intressena

varit föremål för en utförlig behandling, endast ett halvt år därefter

frågan upptoges på nytt. och därvid ytterligare genomgripande inskränkningar

i den enskildes rådighet över sin egendom föresloges bliva

genomförda. Markutredningens förslag måste vidare leda till att kommunerna

förvärvade stora markområden med äganderätt, på vilka områden

självägande jordbrukare då förvandlades till arrendatorer; en utveckling

som aldrig ansetts lycklig. Skulle återigen kommunerna vänta med expropriationen

tills dess stadsplan eller byggnadsplan vore aktuell för området,

skulle detta för stora grupper jordägare medföra, att de hade expropriationshotet

svävande över sig, vilket måste leda till stora besvärligheter för

fastigheternas ändamålsenliga utnyttjande. Förbundet avstyrkte därför förslaget

om utvidgning av expropriationsändamålen.

Riksförbundet landsbygdens folk har framfört likartade synpunkter som

lantbruksförbundet och därvid tillika anfört, att riksförbundet icke kunde

finna att markutredningen förebragt några som helst bärande skäl, varför

äganderätten till marken måste överföras på kommunerna. Bortsett från

att den föreslagna utvidgningen icke vore behövlig måste andra allvarliga

invändningar resas. Det koinme att ligga i administrativa myndigheters

händer att avgöra om den enskilde skulle få behålla sin egendom eller icke.

Den nuvarande principen i expropriationslagen att det skulle föreligga ett

aktuellt behov för att expropriationsrätt skulle inträda hade helt slopats.

Man måste därför befara, alt expansionslystna kommunala organ kunde

komma att lägga under sig mark i avsevärt mycket större utsträckning än

vad som sedermera visade sig ha varit påkallat. Detta måste givetvis för den

enskilde innebära eu hög grad av rättsosäkerhet. Den föreslagna utvidg
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ningen av expropriationsrätten skulle medföra kraftiga återverkningar på

samhällslivets olika områden, icke minst för jordbruksnäringen skulle allvarliga

konsekvenser uppstå. Förbundet ansåge det även felaktigt att, såsom

markutredningen gjort, sammankoppla frågan om värdestegring med frågan

om utvidgning av expropriationsrätten.

Bankföreningen har erinrat, att markutredningen snarast framställt den

töreslagna utvidgningen av expropriationsändamålen som en konsekvens

av en i byggnadslagen fastslagen princip att samhället skulle äga rätt atl

bestämma när och var en tätbebyggelse finge äga rum. Om detta vore

fallet, skulle det enligt bankföreningen vara befogat att framföra en allvarlig

gensaga mot lagstiftningsmetoden. Den av markutredningen framförda

argumenteringen vore emellertid långt ifrån bindande. Genom byggnadslagen

hade icke fastslagits en allmän grundsats att samhället ägde

rätt att bestämma när och var tätbebyggelse finge äga rum. Den princip,

som kunde sägas ligga till grund för byggnadslagen, vore den negativa, att

tätbebyggelse icke finge påbörjas, innan från det allmännas sida fastställts

plan för det ifrågavarande området. Statsmakterna borde således anses vara

fullt obundna, då det gällde att taga ståndpunkt till frågorna om utvidgning

av expropriationsändamålen och om ändrade grunder för expropriationsersättningens

bestämmande. — Vid prövningen av lagförslaget borde

beaktas att i detta föresloges expropriation för ett ändamål som markägarna

i regel vore villiga att själva tillgodose. Detta innebure en uppseendeväckande

nyhet. Enligt markutredningens mening skulle, om kommunerna ej erhölle

större expropriationsmöjlighet än 44 § första stycket byggnadslagen

inrymde, en försening av en kommuns bostadsförsörjningsprogram kunna

förorsakas. Grunderna för utredningens farhågor i denna del hade icke redovisats.

Enligt bostadssociala utredningens förslag skulle bostadsbyggandet

i stadssamhällena under 15-årsperioden 1946—1960 utgöra cirka 45 000

lägenheter per år. Den omständigheten att denna produktionsvolym ungefär

motsvarade såväl det sista förkrigsårets som det senaste årets talade i

sin mån för att utvecklingen på bostadsmarknaden icke skulle försenas om

produktionen av bostäder liksom hittills till väsentlig del överlämnades åt

markägarna. Vad sålunda anförts borde enligt bankföreningen motivera, att

utvidgningen av expropriationsinstitutet finge anstå för att införas först

om det visade sig, att kommunernas rätt till tvångsinlösen enligt 44 § första

stycket byggnadslagen ej vore till fyllest.

Bankföreningen har vidare uttalat att den föreslagna lagstiftningen i

många fall skulle leda till det resultatet, att kommunerna bleve ensamma

ägare till tomtmark, en ställning som lätt kunde ge upphov till kommunala

byggnadsmonopol. Det hade icke visats att detta vore en önskvärd utveckling.

Intet kunde erinras mot att kommunerna finge möjlighet att genom

byg§nadsproduktion i egen regi öka antalet fullvärdiga och billiga bostäder. _

Men den enskilda företagsamheten borde icke förhindras att deltaga i konkurrensen

på detta område, detta så mycket mindre som i ett flertal länder

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18d.

59

planmässig bostadsproduktion i stor skala med framgång bedrivits i enskild

regi och en utveckling i samma riktning syntes vara att räkna med även har

i landet, om icke privat företagsamhet genom nya lagstiftningsåtgärder utestängdes

från sådan verksamhet. Hitintills hade man i Sverige icke^ velat

överföra eu näringsverksamhet till det allmänna, utan att en sådan åtgärd

efter en fullständig utredning ansetts erforderlig. Markutredningens förslag

innebure emellertid i sina yttersta konsekvenser ett avsteg från denna prin
cip.

„ ..

Industriförbundet har anfört, att markutredningens betänkande pa väsentliga

punkter syntes lämna otillräckligt material för bedömande av de

många och komplicerade spörsmål på olika områden av samhällslivet som

uppkomme i förevarande sammanhang. Därjämte rådde en påtaglig biist

på överensstämmelse mellan förslaget till lagtext och de framförda motiveringarna

och kommentarerna. Förslagets återverkningar för näringslivets

del vore ogynnsamma. Vid sådant förhållande och då man lämpligen först

bort avvakta resultatet av de på många punkter mycket genomgripande nyheter

som 1947 års byggnadslag medfört, ansåge industriförbundet sig vilja

bestämt avstyrka ett genomförande av markutredningens förslag. Industriförbundet

vore på intet sätt övertygat om nödvändigheten eller ens lämpligheten

av markutredningens program att överföra fullständig kontroll över

markanvändningen till kommunen. Härom har förbundet närmare anfört:

Markutredningen har ej ens närmare utvecklat skälen härför. Utredningen

synes i stället delvis betrakta de föreslagna åtgärderna som naturliga

konsekvenser av den nya byggnadslagen — utan att vid dennas tillkomst

något därom antyddes. Den knapphändiga motiveringen avspeglar sig också

i att utredningen i sitt betänkande ej med något statistiskt material ens sokt

verifiera påståendet att »såsom erfarenheterna visat» frivilliga överlåtelser

från markägarna skulle komma att stå kommunerna så dyrt, att deras innehav

av mark finge av rent ekonomiska skäl i så hög grad begränsas att

genomförandet av det bostadspolitiska programmet därigenom skulle äventyras

___Men när det gäller en fråga av så väsentlig betydelse, som

här är fallet, hade det tarvats uppgifter exempelvis angående det kommunala

markinnehavet. Upplysningsvis kan här namnas att Stockholms

stad till ett medelpris av omkring 40 öre per kvm foryarvat ungefar 75 %

av den totala markarealen inom de tre »exploateringstörsamlmgarna»,

Bromma, Enskede och Brännkyrka. I främmande församlingar ha mycket

betydande områden förvärvats till ett medelpris av 30 öre per kvm.

Senast år 1945 inköptes 1 141 hektar till ett markpris av 19 öre per kvm.

Stadens exploateringsaffär har också varit gynnsam och det totala återstående

innehavet av ännu ej exploaterad råmark ar numera helt avskrivet

genom medel, som influtit vid tomtupplåtelser. De faktiska siffrorna

i detta fall peka följaktligen på raka motsatsen mot markutredningens

uppgifter.

Mot bakgrunden av det nu anförda kunde industriförbundet ej instamma

i antagandet att kommunerna skulle komma att förhindras i genomförandet

av sina bostadspolitiska program till följd av brist på prisbillig exploateringsmark.

Lika litet kunde förbundet känna sig övertygat om att det allmänna

framstått som andra rättssubjekt så överlägset i fråga om fastighets
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

förvaltning, att äganderätten till all mark med naturnödvändighet borde

samlas i dess hand. Förbundet ville i stället ifrågasätta, om det icke skulle

medföra ogynnsamma verkningar, därest varje konkurrens på den allmänna

fastighetsmarknaden skulle bortfalla. Även i dagens stramt reglerade

läge vore konkurrensen enligt förbundets mening till fördel. Förbundet ville

understryka, att huvudparten av det befintliga bostadsbeståndet hitintills

åstadkommits i det enskilda näringslivets regi. För den fortsatta förnyelsen

av våra städer hade från näringslivets sida framlagts konstruktiva förslag,

som bättre tillgodosage kraven på sol, ljus och luft än de skisser som framförts

från det allmännas sida. Samtidigt liade också de ekonomiska synpunkterna

på helt annat sätt beaktats. Industriförbundet hänvisade härutinnan

till det yttrande, som Näringslivets bostadsbyggnadsdelegation den 15 november

1947 avgav över bostadssociala utredningens slutbetänkande del II.

Handels kamrarnas nämnd har i utförligt motiverat yttrande hemställt,

att förslaget icke utan ytterligare utredningar och genomgripande omarbetningai

måtte läggas till grund för lagstiftning. Nämnden bär anmärkt, att

förslaget innebure betydande principiella avsteg från hittills vedertagna

rättsgiundsatsei. Det vore ägnat att förhindra eller i varje fall väsentligt

försvåra en ur samhällelig synpunkt önskvärd enskild företagsamhet på

fastighetsmarknaden. Nämnden har i kritiken mot lagförslaget delvis anlagt

synpunkter likartade de av bankföreningen och industriförbundet anförda.

Därvid har nämnden anfört bland annat att markutredningens allmänna

motivering vittnade om en överdriven tilltro till samhällets förmaga

att under alla törhallanden bättre än den enskilde planera för framtiden.

Då det gällde att bedöma ett sannolikt utvecklingsförlopp hade enligt

nämndens mening de samhälleliga organen över lag icke större möjligheter

och hade icke heller visat prov på större framsynthet än enskilda.

Felbedömningar begångna av enskilda finge emellertid aldrig så omfattande

och menliga konsekvenser som misstag av ett samhällsorgan. De ekonomiska

faktorerna komme slutligen alltid att göra sig gällande men med

svårare följd i samma mån som felbedömandet rört större enheter eller insatser.

Mycket stora delar av de svenska städerna och av marken utanför

dessa hade under de senaste sextio åren utbyggts på ett i förhållande till

den dåtida samhällsutvecklingen och den otidsenliga lagstiftningen rörande

tätbebyggelse pa landsorten tillfredsställande sätt. Ett av den nya lagstiftningen

föranlett bortfall av dessa sedan många år tillbaka lojalt arbetande

företag och ett överförande på kommunen av de arbetsuppgifter på bostadsmarknaden,

som dessa handlagt, komme icke endast att i hög grad öka den

kommunala förvaltningens arbetsbörda utan även att å kommunen övervältra

de kostnader och de risker, som tidigare legat på de enskilda företagen.

Ei farenheterna från de svenska tätorterna visade icke endast på framgångsrik

utveckling och ökade markvärden utan även på tillbakagång och sänkta

värden. Det kunde förväntas, att förlusterna i kommunal regi i längden

bleve större; den försiktighet och återhållsamhet, som i regel präglade de

enskildas handlande, vilkas egen ekonomi vore beroende av gynnsamma re
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

sultat, torde, efter vad erfarenheten visade, icke alltid konnna att prägla verksamheten

inom kommunala organ. Det torde icke heller kunna styrkas

utredningen hade helt förbigått detta spörsmål — att exploatering i kommunal

regi skulle ställa sig billigare än den som utövades av enskilda företagare.

Erfarenheten av samhällelig drift pekade närmast i motsatt riktning.

Kommerskollegium har funnit en viss utvidgning i expropriationsrätten

motiverad med hänsyn till sådana fall, då kommuner icke annorledes kunde

förvärva mark som vore erforderlig för bostadsbebyggelse. Det vore emellertid

svårt att bedöma i vad mån förhållandena på fastighetsmarknaden i

övrigt inneburit sådana hinder för en planläggning av ifrågavarande slag,

att de kunde motivera en så vittsyftande principiell ändring av expropriationsrätten,

som den av markutredningen föreslagna. Icke heller gåve den

framlagda utredningen någon ledning för bedömandet av denna viktiga fråga.

Trots svårigheten att bedöma behovet av den föreslagna utvidgningen

av expropriationsrätten ställde sig kollegium mycket tveksamt till förslaget

med hänsyn till de verkningar för fastighetsmarknaden som ett genomförande

kunde erhålla. Det torde icke vara oberättigat antaga att, om huvudparten

av den för nämnda bebyggelse exploateringsbara marken samlades

hos kommunerna, därigenom också möjligheter till konkurrens på

fastighetsmarknaden minskades. Den fara för prisbildningen, som sådan

konkurrensbegränsning innebure, borde icke underskattas.

Frågan om rätt att expropriera mark för annat ändamål än bostadsbebyggelse

har berörts av justitiekanslersämbetet, som ansett

det tveksamt huruvida expropriation skulle medgivas beträffande mark

för industribebyggelse.

Handelskamrarnas nämnd har anfört att det icke i och för sig kunde anses

som en nödvändig konsekvens av det ansvar för bostadsförsörjningen,

som ansåges åvila kommunerna, att dessa, förutom en härav betingad utvidgning

av expropriationsrätten, jämväl skulle medgivas rätt till tvångsinlösen

för övriga av markutredningen angivna syften. Såvitt nämnden erfarit,

hade några svårigheter generellt sett icke lörelegat, då det gällt för

kommunerna att genom köp i öppna marknaden tillgodose sadana kommunala

behov, som icke kunna tillfredsställas redan jämlikt gällande expropriationslag;

markutredningen hade icke heller framfört några skäl som

talade för att det för en ändamålsenlig utveckling av kommunens näringsliv

vore erforderligt att tillgripa ett så exceptionellt tvångsmedel som expropriationsförfarande.

I sitt vid 1944 års riksdag gjorda uttalande förutsatte

andra lagutskottet, vilket markutredningen icke syntes ha gjort, att den

ifrågasatta utvidgningen av expropriationsrätten icke borde vidtagas med

mindre behovet därav kunde anses vara styrkt. Nämnden avstyrkte därför

vad markutredningen härutinnan föreslagit. Som ytterligare motiv för denna

ståndpunkt framhölls önskvärdheten av att avvakta de undersökningar,

som för närvarande pågingc av kommittén för utredning av näringslivets

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

lokalisering. Skulle likväl även för nämnda ändamål tvångsvis ianspråktagande

av mark anses påkallat, borde detta icke komma i fråga, där markägaren

förklarade sig villig själv disponera marken på det av kommunen

som tjänligt ansedda sättet.

Beträffande frågan om vilka kommunala enhete r, som skola

aga expropriera mark enligt den föreslagna bestämmelsen har Svenska

landskommunernas förbund framhållit att municipalsamhällena skulle förlora

det författningsmässiga stöd, som hittills möjliggjort för dem att engagera

sig i bostadsförsörjningen, därest förslagen till ändring i bostadspolitikens

allmänna organisation genomfördes. Då municipalsamhällena — bortsett

från befattningen med stadsplanefrågor — icke ägde befogenhet att för

andra än mycket begränsade municipala ändamål, exempelvis elkraftsförsörjning,

främja industriens uppkomst eller förläggning till orten och den

ifrågasatta expropriationsrätten dessutom i främsta rummet avsåges bliva

begagnad inom ännu icke stadsplanelagda områden, bleve de icke heller i

tillfälle att begagna sig av den föreslagna expropriationsrätten till förvärv

av industriområde. Tillräckliga skäl syntes under sådana förhållanden icke

föreligga för att tilldela dem en utvidgad expropriationsrätt. Tvärtom skulle

tillvaron av en sådan rätt kunna ge anledning till osäkerhet om municipalsamhällenas

allmänna kompetens.

Stadsförbundet har i denna fråga anfört:

Vad rätten att indraga markvärdestegringsvinst inom stadsplanelagt område

angår kan det också synas vara riktigt att municipalsamhälle göres

delaktigt av den nya expropriationsrätten i vad denna kan sägas underlätta

stadsplanens genomförande. Beträffande mark för bostads- och industribebyggelse

förefaller det däremot mera tveksamt om en självständig expropriationsrätt

för municipalsamhället bör medgivas. Ehuru det icke synes

uteslutet att utredningens förslag på denna punkt kan leda till osäkerhet

om municipalsamhällenas allmänna kompetens vill stadsförbundet dock

icke motsätta sig att sådant samhälle jämställes med kommun med avseende

på den nya expropriationsrätten. Fall kunna nämligen inträffa, då

samhälle och moderkommun företräda stridiga intressen i frågor rörande

markförvärv. I sådana situationer kan det stundom anses befogat att samhället

har möjlighet att på egen hand expropriera områden som erfordras

för dess framtida utveckling såsom egen kommun.

Markutredningens förslag att kommuns rätt att expropriera mark enligt

den föreslagna nya lydelsen av punkt 7 skulle vara begränsad till mark

inom kommuns eget område har i regel lämnats utan erinran.

Avvikande meningar har dock anförts i några yttranden.

Justitiekanslersåmbetet har sålunda anfört, att begränsningen i regel torde

vara påkallad men att det kunde tänkas förekomma att en stad eller en

tätort utvecklades mot ett område, som gränsade alldeles intill tätorten

men som av någon anledning icke lämpligen kunde med önskvärd skyndsamhet

införlivas med tätorten. Om i det särskilda fallet olägenheter av den

art markutredningen förutsatt icke skulle uppkomma syntes det önskvärt,

att Kungl. Maj :t skulle kunna medgiva expropriation i sådant fall.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Jämväl länsstyrelsen i Västernorrlands län har anmärkt, att expropriation

icke a priori borde vara utesluten enbart på den grund, att marken vore

belägen i en grannkommun. I de fall, då mycket svåra intressekonflikter

mellan de två kommunerna kunde befaras, borde givetvis tillstånd till expropriation

icke lämnas utan att synnerligen vägande skäl kunde åberopas.

Förelåge dylika skäl borde enligt länsstyrelsens mening ett ovillkorligt lagstadgande

icke stå i vägen för eu kommun att tillgodose sitt växande bostadsbehov

genom expropriation av mark belägen inom angränsande kommun,

därest denna utväg uppenbarligen utgjorde den enda möjliga, riktiga

och naturliga lösningen.

Stadsförbundet har framhållit, att begränsningen icke utan vidare vore

godtagbar ur stadskommunal synpunkt. Den skulle innebära att städerna,

vilka under senare tid just för att säkerställa en rationell bebyggelseutveckling

förvärvat exploateringsområden utanför stadsgränsen, löpte risk

att landskommunerna med stöd av expropriationsrätten tillskansade sig

dessa områden till priser, som understege det städerna en gång erlagt. Ansåges

denna begränsning i expropriationsrätten likväl böra upprätthållas,

förutsatte förbundet, att städernas företrädesrätt till sådan redan förvärvad

mark tryggades i övergångsbestämmelser eller genom uttryckliga uttalanden

i motiven.

Stockholms stadskollegium har framhållit, att frågan om rätt för kommun

att vidtaga expropriationsåtgärder i annan kommun borde lösas i nu

förevarande sammanhang på grund av de konsekvenser vartill den av

markutredningen föreslagna begränsningen kunde leda, icke minst i fråga

om områden som genom frivilliga avtal redan förvärvats.

Vad markutredningen uttalat beträffande förutsättningarna i

övrigt för expropriationsrätten har i regel lämnats utan erinran.

Rörande vissa hithörande frågor ha dock flera remissinstanser gjort

invändningar, varjämte ett par organisationer ifrågasatt utvidgning av expropriationsmöj

ligheterna.

Vad först angår frågan i vad mån planläggningsarbetets fortskridande borde

motivera bifall till ansökan om expropriation har i några yttranden uttalats

att kommunerna för att vinna bifall till expropriationsansökan borde

vara skyldiga att förebringa tillförlitligare utredning än vad markutredningen

förutsatt. Svea hovrätt, fastighetsbildningssakkunniga samt stiftsnämnden

i Uppsala, vars utlåtande bifogats Uppsala domkapitels yttrande, och

industriförbundet ha gjort allmänna uttalanden i denna riktning.

Länsstyrelsen i Hallands län och bankföreningen ha föreslagit att expropriation

skulle medgivas först i stads- eller byggnadsplanestadiet. Bankföreningen

bär sålunda anfört att markutredningens förslag skulle innebära

införandet av en betydelsefull principiell nyhet i expropriationslagstiftningen.

Hitintills hade det krävts full bevisning för expropriantens behov av

marken. Följden av markutredningens förslag skulle med nödvändighet bliva

att onödiga expropriationer bleve en frekvent företeelse. Detta skulle

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

uppenbarligen innebära en allvarlig olägenhet för den enskilde fastighetsägaren,

som endast i obetydlig mån motvägdes av hans i praktiken illusoriska

rätt enligt 68 § expropriationslagen att återlösa fastigheten, därest den ej

kommit till användning för expropriationsändamålet. Den av markutredningen

föreslagna ordningen skulle betyda ett uppluckrande av expropriationsinstitutet

på ett sätt som bestämt måste avstyrkas. Det syntes därför

vara ett ofrånkomligt krav att, därest expropriation för tätbebyggelse över

huvud ansåges böra ifrågakomma, möjligheten till expropriation anknötes

till ett visst planeringsmoment där det efter prövning blivit bestämt att marken

avsåges för tätbebyggelse. Det mest rationella vore givetvis att en av vederbörande

kommunala representation antagen stadsplan eller byggnadsplan

för området förelåge. Om kommunerna i god tid upprättade generalplan och

därvid upptoge tillräckliga tätbebyggelseområden syntes det vara skäligen

ringa risk att anknytningen till stadsplans eller byggnadsplans antagande

skulle motverka expropriationens syfte att underlätta kommunernas bebyggelseplanering

och möjliggöra inköp av tomtmark till rimligt pris. Nybyggnad

i strid med fastställd generalplan skulle ju icke ske. Under alla förhållanden

syntes det vara ett oeftergivligt anspråk, att planeringen fortskridit

så långt som till generalplans antagande för att expropriation skulle kunna

tillåtas. Först då förelåge ett på verkställda undersökningar grundat

beslut om att viss mark avsåges för framtida tätbebyggelse.

Även länsstyrelserna i Södermanlands och Kopparbergs län samt handelskamrarnas

nämnd ha föreslagit, att kommunerna åtminstone borde förete

en generalplan över området. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har sålunda

anmärkt, att markutredningens förslag syntes bygga på uppfattningen att

behov av mark för bebyggelse under alla förhållanden i första hand skulle

tillgodoses utan större hänsyn till markens lämpliga användande för andra

ändamål, exempelvis jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsskötsel. Ett av en

kommun utan närmare motivering och utan någon allsidig utredning framfört

påstående om behov av visst markområde skulle enligt förslaget föranleda

att andra samhälleliga intressen, till exempel jordens användande för

jordbruk, måste vika. En sådan generell grader ing av användningssättens

samhälleliga berättigande kunde icke utan vidare godtagas. Det hade i åtskilliga

fall visat sig, att kommunernas uppfattning om de egna utvecklingsmöjligheterna

varit alltför optimistiska. Därom vittnade bland annat åtskilliga

enligt stadsplanelagen upprättade byggnadsplaner för mindre samhällen, vilka

planer ofta omfattade arealer, tillräckliga att rymma verkliga storstäder.

Eu viss tävlan att överflygla grannsamhällena förledde ofta kommunerna

att uppgöra planer, som sedermera visade sig vara löst grundade. Det kunde

enligt länsstyrelsens uppfattning icke anses ohemult gentemot kommunerna

att åtminstone fordra en sådan översiktlig utredning rörande markens

framtida användning, som innefattas i en generalplan. Tvärtom skulle det för

kommunerna innebära större möjligheter att bättre bedöma sina framtida

behov av mark för den egna utvecklingen, om kommunen tvingades att först

upprätta en generalplan. Härigenom nödgades kommunen att till bedöman
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

de i ett större sammanhang upptaga samtliga spörsmål, som berörde den allmänna

planläggningen av kommunen. Vidare kunde vid en planering i ett

större sammanhang andra samhälleliga intressen än bostadsförsörjningen

komma under diskussion och få tillfälle att göra sig gällande. Detta måste

ur samhällsnyttans synpunkt anses såsom en fördel. Genom skyldighet att

förete generalplan minskades även det osäkerhetstillstånd, som eljest måste

uppstå för markägare omkring varje tätortsbildning. Därest emellertid markutredningens

förslag antoges, föresloge länsstyrelsen att i lagtexten infördes

ett stadgande av innebörd, att lantbruksnämnden skulle höras över ansökan

om expropriation av mark inom område, där stadsplan eller byggnadsplan

ej gällde. I denna fråga har länsstyrelsen ytterligare anfört:

Vid den av statsmakterna beslutade planläggningen av jordbrukets rationalisering

förutsättes, att s. k. regionalplaneringar områdesvis skola företagas,

därvid ett visst bestämmande .av markens framtida användningssätt

skall äga rum. Vid dessa regionalplaneringar skola ombud från kommunen

deltaga ävensom representanter från lantmäteriet och länsarkitektkontoren

in. fl. Det förefaller länsstyrelsen självklart att efter det en sådan regionalplanering

verkställts inom en trakt expropriation för bebyggelseändamål

bör ske allenast inom område, som vid planeringen avsetts för dylikt ändamål.

I annat fall rubbas ramen för den jordbruksplanering, som lantbruksnämnderna

äro satta att genomföra.

Kommerskollegium har anmärkt, att det låge i sakens natur, att några

nämnvärda krav på bevisning icke kunde uppställas rörande behovet av expropriation

för tillgodoseende av det med lagförslaget avsedda ändamålet.

Så snart en kommun önskade företaga expropriation av enskild mark, skulle

sålunda ytterst stora svårigheter föreligga för den enskilde att resa hinder

däremot. Detta förhållande torde med gällande uppfattning om äganderättens

innehåll vara ägnat att ingiva synnerligen starka betänkligheter. Fastighetsägareförbundet

har uttalat sig i samma riktning.

Markutredningens uttalande, att en markägare icke genom att förklara^

sig villig att själv svara för bebyggelsen å sin mark kunde betaga kommunen

möjligheten till expropriation, har mött gensagor i några yttranden.

Kammarkollegiet har framhållit, att expropriationsrätten byggde på tanken

att enskild rätt borde vika för allmänt väl men alt förutsättningen för att

expropriation finge medgivas givetvis vore, att det förelage ett aktuellt

behov av ett visst markområde som icke kunde tillgodoses på annat sätt.

Markutredningens uttalande att den enskilde ej borde kunna freda sig mot

kommunens expropriationsanspråk genom att påvisa att han själv tillhandahölle

tomter till skäligt pris, vore följaktligen direkt stridande mot de

grundsatser, som nu gällde och även borde gälla pa expropriationsrättens

område inom ett rättssamhälle. Liknande synpunkter ha framförts i ett

yttrande av två av de ledamöter i hovrätten över Skåne och Blekinge, som

deltagit i handläggningen av remissärendet, ävensom i fastighetsägareförbundets

yttrande.

5 Bihang till riksdagens protokoll 19W. 1 samt. Nr 184.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungi. Maj:t,-t proposition nr 184.

Bankföreningen har framhållit att ett godkännande av markutredningens

ståndpunkt skulle kunna få konsekvenser som ginge vida utöver lagförslagets

syftemål. Det stode icke heller i överensstämmelse med expropriationslagens

grundstadgande, därest en markägare icke skulle kunna avböja ett

expropriationsanspråk genom att erbjuda sig att bebygga fastigheten enligt

stadsplanen och ersätta kommunen eventuell värdestegring.

Handelskamrarnas nämnd har ifrågasatt huruvida icke markutredningens

uttalande i förevarande ämne stode i strid med lagförslagets ordalydelse,

som förutsatte att expropriation finge äga rum, om så vore »nödigt» för

det angivna ändamålet. Så kunde icke anses vara förhållandet, då markägaren

själv förklarade sig villig att tillgodose behovet av tätbebyggelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit särskilt betydelsefullt, att

expropriationsinstitutet komme till användning med största varsamhet och

endast då möjlighet till överenskommelse vore helt utesluten. Man hade

eljest anledning befara, att de ökade risker för den enskildes utövande

av byggnadsverksamheten, som en överhängande expropriationsmöjlighet

måste medföra, på ett mindre lämpligt sätt kunde komma att inverka på

den enskilda företagsamheten inom byggnadsområdet. Detta skulle säkert

icke vara till gagn för byggnadsverksamheten över huvud.

Landsorganisationen har beträffande det av markutredningen berörda

fallet, att fråga uppkomme om expropriation av mark som ett industriföretag

inköpt för framtida utvidgning av rörelsen, anfört att det icke borde

vara det enskilda företagets bedömning som i ett dylikt fall skulle vara

grundläggande för om expropriation skulle företagas eller ej. Även i dylika

frågor borde samhället skaffa sig möjligheter att pröva huruvida det enskilda

företaget bedömt utvecklingsmöjligheterna realistiskt med hänsyn till den

demografiska utvecklingen eller om ortens allmänna förutsättningar i övrigt

gjorde det önskvärt att en utvidgning ägde rum. Lokaliseringssynpunkterna

i sin vidare omfattning syntes alltså i en dylik fråga få göra sig gällande.

Landsorganisationen förutsatte därför att den pågående lokaliseringsutredningen

i sina förslag beaktade denna specialfråga. Samhället borde beredas

möjlighet till allsidigare prövning än vad enskilda eller lokala myndigheter

kunde anses ha förutsättningar för. Då det därjämte kunde förväntas

att kommunerna i framtiden i större omfattning komme att hos

Kungl. Maj :t ansöka om expropriation, funne landsorganisationen även av

detta skäl det naturligt att en central instans behandlade ansökningarna

ur lokaliseringssynpunkterna. Industriförbundet har däremot framhållit,

att enligt förbundets bestämda uppfattning borde icke blott stor utan avgörande

hänsyn tagas till vederbörande industriföretags utvecklingsbehov.

Expropriation i förevarande fall borde över huvud taget ej komma i fråga.

I annat fall skulle många företag städse kunna stå inför ett expropriationshot.

De hade förvisso väsentligare och produktivare uppgifter än att klargöra

sitt behov av den mark de såsom ett led i en förutseende politik en

gång förvärvat. Ej heller finge införlivandet i stadsplan av ett dylikt om
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

67

råde, som därigenom kunde få tätbebyggelsevärde sig åsatt, medföra någon

expropriationsrätt för det allmänna. Vad nu sagts gällde för övrigt icke

blott industriföretag utan även annan kommersiell verksamhet såsom grosshandel

och detaljhandel.

Beträffande markutredningens uttalande att det föreslagna stadgandet

även avsåge det fall, att genom en ändring i detaljplan å tätbebyggelseområde

en förhöjning av byggnadsrätten genomfördes, ha vissa

remissinstanser avstyrkt, att expropriation i sådana fall skulle medgivas.

Justitiekanslersämbetet har sålunda anfört, att försiktigheten torde bjuda

att man framginge med varsamhet och begränsade sig till det som framförallt

vore av vikt att uppnå, d. v. s. expropriation av obebyggda områden i

tätorternas närhet, i första rummet för bostadsändamål. Hovrätten för Övre

Norrland har ansett, att det knappast vore skäligt att expropriation tillätes

i dylika fall, och länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att en sådan

expropriationsrätt syntes komma att innebära en betydande osäkerhet å

fastighetsmarknaden och för den enskilde som skaffat sig ett eget hem,

varjämte länsstyrelsen anmärkt, att behov av sådan expropriationsrätt icke

syntes föreligga inom länet och att bestämmelserna i 44—45 §§ byggnadslagen

för hithörande fall vore tillfyllest. Fastighetsägareförbundet har framhållit,

att den föreslagna lagstiftningen hade ej blott ett planeringssyfte

utan jämväl ett skattepolitiskt konfiskerande syfte. Efter en närmare utveckling

av det allmännas, å ena, och de enskilda samhällsmedlemmarnas,

å andra sidan, inflytande på uppkomsten av markvärdestegring har förbundet

gjort gällande att en samverkan mellan det allmänna och samhällsmedlemmarna

förelåge och att det grundläggande för samhällsbyggnadsarbetet

varit och måste vara de enskilda individernas självverksamhet i näringslivet

och annorstädes. Med hänsyn härtill framstode expropriationsrättens

utsträckning även till redan planlagd och bebyggd mark såsom särskilt

stötande för rättskänslan. Mot en lagstiftning av dylik innebörd måste förbundet

inlägga en bestämd gensaga.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat att någon trygghet för besittningen

av ett ärvt eller förvärvat eget hem ej längre syntes komma att förefinnas,

därest lagförslaget oförändrat antoges. Behovet av omplanering eller sanering

av en bebyggelse kunde visserligen i en del fall påkalla ett expropriationsförfarande,

men en sådan åtgärd borde ej tillgripas med mindre

behovet vore utomordentligt stort och avsedd omplanering ej kunde

tryggas på annat sätt. I lagtexten borde intagas villkor, som markerade

expropriationens undantagskaraktär, exempelvis genom tillägg i 1 § 7. att

markens exploatering uppenbarligen icke motsvarades av behovet. Även

med hänsyn till föreslagna grunder för löseskillingens bestämmande vore

det av vikt, alt expropriation i förut angivna fall endast medgåves då så

oundgängligen erfordrades. Det vore uppenbart alt eu kommun, särskilt om

dess ledning vore starkt inriktad på överförande till det allmänna av egendom,

kunde komma i frestelse att söka tilltvinga sig eu genom den höjda

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

byggnadsrätten eller eljest genom ändrad planering uppkommen värdestegring

av marken.

Stadsförbundet har anfört, att det vore tveksamt om problemet fått en

tillfredsställande lösning i förslaget. Det gällde i själva verket en ur samhällelig

synpunkt önskvärd indragning av elt genom väntad bebyggelseökning

uppkommet mervärde hos marken. Beträffande denna fråga har

stadsförbundet ytterligare anfört:

Varför denna ^dragningsrätt skall göras beroende av kommunens framtida

utveckling och i samband därmed uppkommet kommunalt markbehov

för tätbebyggelse är icke lätt att inse. Enligt motiven skulle lagbestämmelsens

tillämpning dessutom förutsätta, att den ökade byggnadsrätten vore

betydande. En med hänsyn till utvecklingen inom kommunen endast ringa

bebyggelseökning skulle således icke föranleda någon kommunal expropriationsrätt.

Klart är visserligen, att om byggnadsrätten för ett helt område

inom kommunen utvidgas, expropriationsrätt inträder. Men skulle bebyggelseökningen

endast avse en enskild fastighet lär det, även om denna ökning

i relation till för fastigheten tidigare medgiven byggnadsrätt vore betydande,

knappast kunna göras gällande att grundvillkoret för expropriationsrättens

inträde uppfyllts d. v. s. att markförvärvet vore erforderligt

för tätbebyggelse med hänsyn till kommunens allmänna utveckling. I praktiken

skulle bestämmelsen därför kunna leda till mycket oenhetliga och därför

orättvisa resultat. Ägaren av en enstaka fastighet, belägen mitt i en

stad, skulle trots medgiven betydande byggnadsrätt sökning kunna undgå

expropriation medan samtliga fastighetsägare inom ett avlägset villaområde,

för vilket en måttlig men för kommunens utveckling överhuvudtaget

betydelsefull bebyggelseökning över lag medgivits, skulle bliva utsatta för

expropriation. Utredningens påpekande att exproprianden i sistnämnda fall

stundom skulle kunna välja mellan att utöva den i expropriationslagen nyöppnade

expropriationsmöjligheten och ekonomisk zonexpropriation enligt

44 § andra stycket byggnadslagen är i själva verket ägnat att ytterligare

belysa svagheten i lagförslaget på denna punkt. Reglerna om zonexpropriation

förutsätta nämligen för sin tillämpning att kostnaderna för stadsplanens

genomförande väsentligt överstiga de bidrag för kostnader till gata

som kommun äger uttaga av tomtägare. De ge dessutom markägare möjlighet

att befria sig från expropriationshotet genom erläggande av ett av

Konungen bestämt i förhållande till kostnaden för planens genomförande

och värdestegringen avvägt belopp, en möjlighet som icke tillförsäkras honom

enligt de nu föreslagna expropriationsbestämmelserna.

Stadsförbundet har vidare anmärkt, att den anknytning till byggnadslagens

definition av tätbebyggelse, varigenom utredningen hoppats att vid

expropriationsändamålens bestämning på en gång tillgodose både det kommunala

behovet av expropriationsrätt för bostads- och industribebyggelse

samt därmed sammanhängande anordningar och det allmänna intresset av

att indraga oförtjänt markvärdestegring, vore svår att genomföra. Det kunde

under sådana omständigheter ifrågasättas om icke — givetvis under förutsättning

att den allmänna värderingsregeln i 7 § expropriationslagen i

huvudsak finge det innehåll markutredningen föreslagit — de nya expropriationsändamålen

under 1 § 7. borde anges allenast med orden »mark

som med hänsyn till kommunernas framtida utveckling erfordrades för

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

bostads- eller industribebyggelse och därmed sammanhängande anordningar».

Byggnadslånebijrån har framhållit att i en större eller medelstor stad en

ökning av byggnadsrätten inom ett enstaka kvarter visserligen kunde sägas

vara av ringa omfattning i förhållande till stadens totala byggnadsvolym

men att ökningen icke desto mindre kunde vara av betydelse för utvecklingen

inom kommunen. Fall kunde också inträffa, då staden disponerade

större delen av ett stadsplaneområde medan den mindre delen ägdes av en

enskild person. Även om byggnadsrätten inom den senare delen var jämförelsevis

ringa, syntes det icke skäligt att den enskilde markägaren skulle

få tillgodoräkna sig den markvärdestegring, som enligt lagförslaget förmenades

markägare inom andra lika belägna stadsplaneområden. Det syntes

uppenbart att i sålunda angivna fall expropriationsrätt borde föreligga.

I några remissyttranden har ifrågasatts om den av markutredningen föreslagna

formuleringen av stadgandet om utvidgad expropriationsrätt över

huvud taget medgåve en sådan tolkning, att expropriation kunde ifrågakomma

även i fall då byggnadsrätten ökats.

Beträffande de speciella problem, som gälla expropriation av mark för

sanering, har Hyresgästernas sparkasse- och bgggnadsföreningars riksförbund

u. p. a. föreslagit, att i förevarande stadgande ordet »framtida»

finge utgå, enär ett bibehållande av detta ord syntes utgöra hinder för att

tillämpa expropriationslagen för saneringsändamål. Det vore av värde att

möjligheten till expropriation för detta syfte icke avskures. Då man vidare

icke kunde räkna med att alla kommuner själva skulle förmå genomföra

en sanering i nödvändig omfattning, vore förbundet av den uppfattningen

att vad bostadssociala utredningen i sitt år 1947 avgivna slutbetänkande

anfört om frivillig enskild sanering vore av stor betydelse. Bostadssociala

utredningen hade föreslagit, att de fastighetsägare som önskade frivillig

sanering skulle under vissa förutsättningar beredas möjlighet att tvinga in

eventuellt ovilliga fastighetsägare i saneringen, vid äventyr att de förra

erhölle lösningsrätt till de senares fastigheter. Förbundet hemställde att

denna fråga upptoges till förnyad prövning i samband med ändringen av

expropriationsrätten.

För en utvidgning, utöver markutredningens förslag,

av kommuns expropriationsrätt har Stockholms stadskollegiums majoritet

uttalat sig. Därvid har framhållits, att kommunernas rätt att genom expropriation

tillgodogöra sig markvärdestegring icke kommit till klart uttryck

i lagförslaget. Det syntes därför nödvändigt all lagförslaget bleve föremål

för överarbetning i sådant hänseende. Bestämmelserna borde givas sådan

utformning, att expropriationsrätt i princip inträdde vid all genom det

allmännas åtgöranden föranledd reell markvärdestegring, oavsett om densamma

uppkommit till följd av ökad byggnadsrätt eller annan anledning.

I eu reservation ha fyra ledamöter av stadskollegiet förklarat att med hän
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

•

syn till anmärkningar som framkommit mot lagförslaget, de ansåge att lagförslaget

icke utan en genomgripande omarbetning kunde läggas till grund

för en lagstiftning.

Slutligen har hovrätten för Nedre Norrland framhållit, att genom byggnadslagens

regionplane- och generalplaneinstitut underlag syntes ha skapats

för tillämpning av en bestämmelse därom, att expropriation finge ske

för tillgodoseende av något friluftslivets behov som vore av väsentlig betydelse

för det allmänna. De betänkligheter, som tidigare kunnat resas mot

fritidsutredningens förslag härutinnan med hänsyn till svårigheterna att

få fram en tillförlitlig utredning, ägnad att ligga till grund för bedömandet

av expropriationsanspråket, vore icke längre för handen. Stockholms stadskollegium

har understrukit önskvärdheten av att den av fritidsutredningen

förordade ändringen i hälsovårdsstadgan vidtoges.

Departementschefen.

Under senare tid ha kommunerna kommit att intaga en alltmera framträdande

ställning i fråga om bostadsförsörjningen, särskilt då det gäller

tätbebyggda samhällen. Medan det kommunala inflytandet på bostadsproduktionen

tidigare huvudsakligen varit begränsat till mera allmänna planeringsspörsmål,

ha kommunerna i våra dagar mångenstädes även vidtagit

åtgärder, som direkt åsyfta alt förbättra bostadsförsörjningen. En dylik

aktiv bostadspolitik har bl. a. tagit sig uttryck i att kommuner inköpt

tomtmark och sedan utnyttjat eller tillhandahållit den för bostadsändamål.

För något år sedan ha kommunerna också genom uttryckliga lagstadganden

tillagts vissa uppgifter på området. Enligt lagen den 10 juli 1947 om kommunala

åtgärder till bostadsförsörjningens främjande äger sålunda kommun,

om den så finner påkallat för att främja bostadsförsörjningen inom

kommunen, ställa medel till förfogande för åtgärder i syfte att nedbringa

inom kommunen bosatta personers bostadskostnader. Vidare är kommun

skyldig att förmedla lån och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att

främja bostadsförsörjningen. Slutligen åligger det vissa större kommuner

att till ledning för kommunens framtida åtgärder med avseende å bostadsproduktionen

uppgöra bostadsförsörjningsplan.

I det förslag, som ligger till grund för nyssnämnda lag, ingick dessutom

en bestämmelse, enligt vilken kommun skulle vara skyldig att till främjande

av bostadsförsörjningen inom kommunen vidtaga alla de åtgärder i

fråga om planläggning av byggnadsproduktionen, initiativtagande till bildandet

av allmännyttiga bostadsföretag och ledning av bostadsproduktionen,

som erfordrades för att åstadkomma en tillfredsställande tillgång på

fullvärdiga bostäder inom kommunen. Beträffande denna bestämmelse anförde

andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att utskottet

icke tvekade att bestämt uttala sig för att ifrågavarande uppgift pålades

kommunerna. Frågan om antagandet av bestämmelsen ansågs emellertid böra

vila i avbidan på markutredningens då väntade förslag om vidgad expropriationsrätt

för kommunerna.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

71

Markutredningen avser med det föreliggande förslaget att förläna kommunerna

ökade möjligheter att förvärva den mark som erfordras för genomförandet

av en aktiv bostadspolitik. Den av utredningen förordade utvidgningen

av expropriationsrätten avser även att bereda kommunerna tillfälle

att på ett tillfredsställande sätt ordna sin allmänna planering och att

bemästra sina utbyggnads- och ombyggnadsproblem samt att lägga till rätta

för en god utveckling av det lokala näringslivet. Utredningen har härvid

särskilt beaktat angelägenheten av att samhället i god tid innan exploateringen

blir aktuell kan sätta sig i besittning av de behövliga markområdena.

.

Markutredningens förslag om utvidgning av expropriationsrätten har biträtts

av det övervägande antalet av de över förslaget hörda myndigheterna

och organisationerna. Även för egen del finner jag förslaget väl ägnat att

tjäna såsom grundval för lagstiftning i ämnet. Emellertid anser jag att det

bör modifieras i vissa avseenden som jag i det följande vill närmare angiva.

I utredningens lagförslag stadgas helt allmänt att expropriation må ske

om Konungen prövar det nödigt för att i kommuns ägo överföra mark som

med hänsyn till kommunens framtida utveckling erfordras för tätbebyggelse

eller därmed sammanhängande anordningar. Även om den sålunda angivna

normen är riktig som generell princip, synes formuleringen dock vara alltför

allmänt hållen för att lämpligen användas såsom lagtext. De remissinstanser

som avstyrkt förslaget synas också i viss mån ha grundat små resonemang

på detta förhållande. Visserligen möter det betydande svårigheter

att mera detaljerat angiva de särskilda syften för vilka den nya expropriationsrätten

bör kunna användas, men det synes likväl möjligt att i något

högre grad än som skett precisera de åsyftade expropriationsändamålen. För

att belysa innebörden av det förslag, som jag vill förorda i detta hänseende,

skall jag först redogöra för de möjligheter till inlösen av mark som gällande

lagstiftning öppnar för kommunerna samt därefter angiva de huvudsakliga

syften som böra tillgodoses genom de reviderade bestämmelserna.

I expropriationslagen finnes nu endast en bestämmelse om expropriation

speciellt för bostadsändamål, nämligen i punkt 7 av 1 §. Den gäller emellertid,

jämlikt 99 §, blott sådant område, som är bebyggt med boningshus,

tillhörigt annan än markägaren, och torde numera med hänsyn till ensittarlagstiftningen

vara av begränsad betydelse. Däremot finnes en expropriationsbestämmelse

av vikt i 44 § första stycket byggnadslagen. Detta

stadgande gäller endast stadsplanerad mark och av sådan blott den som ingår

i byggnadskvarter. Om dylik mark icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse

med stadsplanen och dennas genomförande ej kan förväntas

äga rum inom skälig tid utan kommunens ingripande, kan expropriation

härför beviljas. Bestämmelsen är således bl. a. tillämplig vid sanering av

områden med föråldrad bebyggelse men gäller även helt obebyggd mark,

om denna av någon anledning icke öppnas för bebyggelse. Genom detta stadgande

ha kommunerna således eu viss möjlighet att tvångsvis förvarva

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

tomtmark. Ytterligare må erinras om den rätt till ekonomisk zonexpropriation

som stadgats i 44 § andra stycket sistnämnda lag. Dylik expropriationsrätt

är emellertid beroende av bl. a. att kostnaden för genomförande

av stadsplan beträffande viss mark kan antagas väsentligt överstiga det

bidrag till kostnad för gata som staden äger uttaga av tomtägare samt att

ägaren ej hellre vill till staden utgiva särskilt bidrag till förstnämnda

kostnad. Även om nuvarande bestämmelser i byggnadslagen sålunda medgiva

ganska stora möjligheter till expropriation, är deras räckvidd alltså begränsad

bl. a. såtillvida som de icke äro tillämpliga inom byggnadsplanelagda

områden eller å mark där detalj planering" överhuvud ej ägt rum.

Vad angår behovet för kommun att kunna expropriera mark för bostadsändamål

är till en början att uppmärksamma sådana fall då markägare vägrar

att upplåta sin mark för exploatering. Vare sig dylik vägran sker i spekulationssyfte

eller har annan icke godtagbar grund, bör kommunen genom

expropriation kunna förvärva marken då den erfordras för att bostadsbrist

inom kommunen skall bli avhjälpt och en efter kommunens förhållanden

lämpligt avpassad reserv av fullvärdiga bostäder åstadkommas. Saknar kommunen

möjlighet att ingripa i dylika fall kan, framför allt då det är fråga

om större välbelägna områden, den situationen uppkomma att hela planeringen

av bebyggelsen förryckes och denna tvingas över till områden, som

med hänsyn till kommunikationer, ledningsarbeten in. in. ligga sämre till.

För att bostadsförsörjningen skall anses tillfredsställande ordnad är det

emellertid nödvändigt icke endast att ett tillräckligt antal bostäder av fullgod

beskaffenhet tillhandahålles utan även att detta sker till överkomliga

priser. I detta hänseende är särskilt att märka att prisbildningen i fråga om

tomtmark i tätorter ofta i stor utsträckning påverkas av mer eller mindre

tydliga monopoltendenser. Det är därför icke sällan en viktig uppgift för

kommunerna att bryta prismonopol. Det är dock icke tillräckligt att giva

kommunerna en rätt att expropriera först sedan missförhållanden av nyss

antytt slag uppkommit och kanske redan vållat avsevärd skada. I förebyggande

syffe torde det i allmänhet vara påkallat att kommunerna på ett relativt

tidigt stadium anordna en nyttig konkurrens på tomtmarknaden. Om

en kommun själv kan exploatera eller till exploatering utbjuda mark på

sådana .villkor att allmänheten i ej alltför ringa utsträckning får tillgång till

billigare bostäder, bör detta åtminstone på längre sikt medföra att prisnivån

hålles nere.

Vid sidan av de ändamål för en vidgad expropriationsrätt som sålunda berörts

vill jag ställa ännu ett, nämligen behovet av att anlita tomträttsinstitutet.

Alldeles oberoende av hur den aktuella tomtmarknaden gestaltar sig

kan det vara av intresse för en kommun att förvärva och behålla äganderätten

till vissa områden. En lämplig form för sådant markinnehav erbjuder

tomträttsinstitutet som i regel blott får användas av det allmänna — kronan

eller kommunen. Om en kommun upplåter ett område med tomträtt för bebyggande,

får kommunen betydligt större möjligheter att framdeles genom
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

73

föra större förändringar av området, t. ex. att göra om ett villasamhälle till

höghusområde eller att draga fram nya huvudleder för trafiken. Därtill

kommer, att en eventuell värdestegring på marken förbehålles det allmänna.

En rätt för kommunen till tvångsförvärv av mark i syfte att upplåta den

med tomträtt synes mig därför vara påkallad även där ingen anmärkning

kan riktas mot den enskilde markägarens vilja och förmåga att tillgodose

marknadens behov. Visserligen är det en aktuell lagstiftningsfråga att utreda

möjligheterna till en förbättring av de nuvarande lagbestämmelserna om

tomträtt, men detta institut torde även med nuvarande rättsregler vara så

värdefullt ur samhälleliga synpunkter, att dess användande bör befrämjas.

Den nämnda lagstiftningsfrågan bör alltså icke hindra att expropriationsrätten

redan nu utvidgas till att avse även tomträttsändamål.

I det föregående har jag av naturliga skäl huvudsakligen satt den vidgade

expropriationsrätten i relation till bostadspolitiken och behovet av tomter

för bostadsändamål. Jag vill dock understryka att det här är fråga om ianspråktagande

av all den mark som behövs för en planmässig utveckling av

kommunen över huvud taget, alltså inrättande av —- förutom bostäder —- lokaler för näringsverksamhet av olika slag (industri, hantverk, handel och

annan ekonomisk verksamhet, fria yrken, nöjesliv o. s. v.) och upplåtande

av områden som erfordras för bostädernas och lokalernas praktiska utnyttjande

(trafikleder, torg, fritidsområden o. s. v.). Ändamålet med kommunernas

expropriationsrätt bör med andra ord vara att garantera att, såvitt angår

tillgången på mark, bebyggelseplanen för samhället kan förverkligas enligt

sin tanke, och i detta program är det icke möjligt att göra skillnad mellan

tomter för bostadsbebyggelse och andra för samhällsfunktionerna erforderliga

markområden.

Markutredningen har såsom ett ytterligare ändamål — utöver de av mig

förut förordade — för en vidgad expropriationsrätt för kommunerna anfört,

att den markvärdestegring som växande tätorter i regel orsaka i omgivningen

borde i största möjliga utsträckning tillfalla det allmänna och

ej den enskilde markägaren. Denna synnerligen betydelsefulla fråga behandlas

i ett följande avsnitt under III. Av där angivna skäl bär jag funnit erforderligt

att de olika möjligheter som kunna ifrågakomma för att få till

stånd en sådan överflyttning av markvärdestegring bli föremål för fortsatt

utredning. Jag är därför icke beredd att nu föreslå att expropriation skall

kunna beviljas enbart för detta ändamål.

Vad angår prövningen av förutsättningarna för den utvidgade expropriationsrätten

har markutredningen särskilt uppehållit sig vid frågan hur långt

planläggningsarbetet bör ha fortskridit för att det skall kunna avgöras, om

den mark varom är fråga bör avsättas för tätbebyggelse och därtill hörande

anordningar. Enligt utredningens mening borde detta i varje fall

kunna bedömas, när generalplan eller regionplan blivit godkänd av de kommunala

myndigheterna eller när stadsplan eller byggnadsplan är under utarbetande.

Utredningen har emellertid tillagt att, även om planeringsarbetet

ej fortskridit så långt, expropriation borde beviljas om det kunde göras

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 184

sannolikt att marken erfordrades för tätbebyggelseändamål. Till denna mening

kan jag ansluta mig såtillvida att mark bör kunna exproprieras redan

innan plan i vederbörlig ordning fastställts, om förebragt utredning kan

anses tillfyllestgörande visa att marken behövs för tätbebyggelseändamål.

Det är uppenbarligen lämpligt, att kommunerna säkra sitt markinnehav i

god tid. Att så sker framstår såsom särskilt angeläget innan en tillfredsställande

lösning vunnits av problemet om indragning till det allmänna av

värdestegringen på mark, avsedd för tätbebyggelse. Planernas stora betydelse

för markvärdena gör också, afl det ofta kan vara en fördel att vissa betydelsefulla

områden äro i samhällets hand redan innan planerna definitivt taga

form, så att man vid planernas utarbetande icke behöver känna sig alltför

bunden med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ.

Härmed sammanhänger det förut angivna förhållandet, alt det icke alltid

är möjligt att begränsa expropriationen till enbart tomtmark, än mindre

till tomtmark avsedd endast för viss användning, t. ex. bostäder. I sådana

fall som de nu avsedda torde expropriationsbesluten i allmänhet komma alt

omfatta större sammanhängande områden.

Frågan om expropriationsrättens förhållande till planläggningsarbetets

fortskridande hänger nära samman med ett spörsmål, som i remissyttrandena

mera ingående dryftats av länsstyrelsen i Kopparbergs län, nämligen

det problem som uppkommer då intresset av tätorternas utveckling kolliderar

med intresset av att områden som äro särskilt lämpade för jordbruk

bibehållas för denna användning. Såsom länsstyrelsen betonat är det vid

general- och regionplaneringen som denna fråga bör uppmärksammas. Det

säger sig självt att, sedan man därvid preciserat vilka områden som skola

behållas för jordbruksändamål och vilka som avses för tätorternas utveckling,

endast de senare områdena böra kunna exproprieras för detta ändamål.

Skulle frågan om expropriation undantagsvis uppkomma redan innan denna

uppdelning avgjorts vid general- eller regionplanering, måste den emellertid

beaktas i expropriationsärendet, och lantbruksnämnden bör då höras

varjämte gemensam beredning med jordbruksdepartementet bör äga rum.

På liknande sätt kan för övrigt kommunens expropriationsintresse fa vägas

även mot andra särintressen, exempelvis när marken i fråga tillhör ett

industriföretag som inköpt den för att säkra sitt behov av utrymme för

väntad framtida utvidgning av företaget.

Av de ändamål, som kommunernas expropriationsrätt i enlighet med vad

jag i det föregående anfört bör fylla, är det i huvudsak — förutom saneringsfallet—

endast ett som tillgodoses av byggnadslagen, nämligen möjligheten att

genomföra stadsplan då markägare motsätter sig exploatering. För de övriga

ändamålen erfordras lagändring. Av systematiska skäl synes den erforderliga

bestämmelsen icke böra införas i byggnadslagen utan, såsom markutredningen

föreslagit, intagas i 1 g expropriationslagen. Eftersom det nuvarande

stadgandet i punkt 7 av denna paragraf torde kunna få användning i vissa

speciella fall, synes dock detta böra bibehållas och den nya bestämmelsen

upptagas i en särskild punkt. För att tillgodose behovet av expropriationsmöjlighet

i de fall som här angivits och samtidigt vinna en mera påtaglig

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

fixering av expropriationsändamålen kan lämpligen stadgas, att expropriation

må medgivas för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig

för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för

att eljest i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt. I formellt

hänseende kan visserligen erinras, att med ett dylikt stadgande kan

uppkomma en viss dubblering i förhållande till särskilt 44 § första stycket

byggnadslagen. Någon olägenhet torde emellertid icke föranledas härav;

för markägaren måste det i stort sett vara likgiltigt om hans mark exproprieras

enligt den ena eller den andra lagen, eftersom samma ersättningsregler

gälla i båda fallen. Den som är utsatt för hot om expropriation enligt 44 §

andra stycket byggnadslagen har visserligen såsom förut nämnts möjlighet

att undgå expropriationen genom att erlägga visst penningbelopp. Detta förhållande

kan dock icke rimligen medföra att, då expropriation sker enligt den

föreslagna nya bestämmelsen i expropriationslagen, en sådan markägare

skall intaga en förmånligare ställning än andra. Att upphäva sistnämnda

lagrum i byggnadslagen torde emellertid icke vara tillrådligt. Det där stadgade

förfarandet bör nämligen alltjämt äga tillämpning i sådana fall då

förutsättningar för expropriation för tätbebyggelseändamål ej föreligga. När

expropriation kan ske enligt både expropriationslagen och byggnadslagen,

synes intet vara att invända mot att kommunen äger valrätt.

I detta sammanhang vill jag, i likhet med markutredningen, understryka,

att den utvidgade expropriationsrätten för med sig att det blir lättare för

kommunen att träffa en godvillig uppgörelse med markägarna. Expropriationsvägen

bör givetvis anlitas endast i sådana fall då en underhandsuppgörelse

på skäliga villkor ej kan komma till stånd.

Ytterligare skola beröras några spörsmål, som aktualiserats i detta sammanhang.

Stor uppmärksamhet har under remissbehandlingen ägnats frågan

om expropriationsrätt vid planändring, varigenom byggnadsrätten ökas,

t. ex. genom att hyreshusbebyggelse tillätes i ett villaområde. En sådan åtgärd

har normalt till följd att tomtvärdena stegras. Såvida det endast gäller

att överflytta denna värdestegring till det allmänna — genom expropriation

eller i annan ordning — är detta ett specialfall av den nyss berörda frågan

om värdestegringsindragning och måste liksom hela denna fråga anstå tills

vidare. Vad i övrigt angår dylika fall har visserligen det föregående resonemanget

närmast tagit sikte på obebyggd mark. Den föreslagna bestämmelsen

om rätt till expropriation för tätbebyggelseändamål avses emellertid

kunna få tillämpning även då mark är bebyggd men utan att byggnadsrätten

enligt gällande plan helt utnyttjats. En förutsättning för expropriation

är därvid givetvis att den outnyttjade delen av byggnadsrätten är av

mera påtaglig betydelse, då det gäller att säkerställa tätbebyggelsebehovet.

Såsom förut framhållits öppnar redan 44 § första stycket byggnadslagen

möjlighet till expropriation av stadsplanelagd mark, men då fråga är om

område, där endast byggnadsplan gäller, kommer den nya bestämmelsen ensam

all bli normgivande.

I frågan om vilka kommunala enheter, som böra få den vidgade expropria
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

tionsrätten, ha förekommit delade meningar om municipalsamhällena skola

erhålla sådan rätt. Vid riksdagens behandling av frågan om den allmänna

bostadspolitikens organisation synes emellertid ha förutsatts, att inom en

landskommun med municipalsamhälle de bostadspolitiska uppgifterna helt

skola tillkomma landskommunen och dess organ.1 I enlighet härmed vill jag,

i motsats till markutredningen, föreslå att expropriationsrätten endast tillägges

kommun i vanlig mening och alltså icke municipalsamhälle. Däremot delar

jag markutredningens mening, att kommuns expropriationsrätt endast

bör gälla mark inom dess eget administrativa område. Om det anses behövligt

att kommunens bostadsförsörjningsprogram omspänner även områden

utanför kommunens gränser, bör den naturliga gången vara att de ifrågavarande

områdena först inkorporeras med kommunen. För övrigt torde en

kommuns behov av mark utanför dess område i regel avse mera speciella

ändamål, såsom anstalter för socialvård, rekreationshem, fritidsområden

o. s. v. Frågan i vilken ordning dessa behov skola tillgodoses torde få hänskjutas

till behandling i annat sammanhang.

I enlighet med det nu anförda torde i en ny paragraf i expropriationslagen

närmast efter 110 § böra intagas en bestämmelse att ifrågavarande

expropriationsrätt icke må beviljas annan än kommun, inom vars område

den mark, expropriationen skall avse, är belägen.

Det under remissbehandlingen berörda spörsmålet om särskild lösningsrätt

för fastighetsägare vid enskild sanering av bostadsbebyggelse är föremål för

övervägande inom socialdepartementet.

II. Principerna för värdering: av fastig-het vid

expropriation.

Gällande rätt m. m.

I lagen om expropriation givas följande regler om ersättning för exproprierad

fastighet.

Enligt 7 § skall för fastighet som exproprieras erläggas löseskilling motsvarande

fastighetens fulla värde. Exproprieras en del av en fastighet och

lider återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprierade

delens användande, skall full ersättning därför gäldas. Uppkommer

emellertid i annat hänseende även nytta för den återstående delen av

fastigheten, skall jämlikt 9 § ersättning för skada eller intrång dock utgå

endast i den mån sådant men överstiger nyttan. Uppkommer eljest genom

expropriationen skada för ägaren, skall ock den skadan fullt ersättas. Om

den exproprierande på grund av åtagande eller av annan anledning är pliktik

att vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande av skada eller

intrång, skall ersättningen därefter jämkas. Innebär sådant åtagande ut
1

Prop. 218/48 s. 107 samt statsutskottets utlåtande 159/48 s. 14 under III, vilket godkändes

av riksdagen.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

fästelse av servitut till förmån för fastighetsdel, som ej exproprieras, och

sker ej expropriationen för kronans räkning, må, om fastighetsdelens ägare

det yrkar, hänsyn icke tagas till utfästelsen, utan att den gjorts i sådan

form, att inteckning för servitutet kan meddelas.

Enligt 8 § må vid bestämmande av löseskilling hänsyn icke tagas till sådan

förändring i värdet, som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens

beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande.

I 10 § stadgas, att om kostnad nedlagts på fastigheten efter det fråga om

expropriation blivit väckt och i uppenbar avsikt att höja ersättningen, sådan

ökning av värdet icke må tagas med i beräkning vid ersättningens bestämmande.

Alltifrån det frågan om expropriation först upptogs till behandling i vårt

land har i olika sammanhang framhållits vikten av en sådan utformning av

ersättningsreglerna, att — som det uttrycktes av lagkommittén 1819

»den enskilde skulle sättas i trygghet för allt lidande». I vår första expropriationslagstiftning

1845 genomfördes detta sa, att ersättningen skulle

utgå med »fulla värdet» och hälften därutöver. Mot denna förhöjningsregel

riktades kritik vid olika tillfällen, och den bortföll i 1866 års lagstiftning.

Principen om sådan förhöjning har däremot även senare vunnit tillämpning

vid expropriation för mera speciella ändamal och da allmänt taget under

motivering att dylik expropriation kunde ske till förmån för enskilt intresse.

(Beträffande gällande bestämmelser om förhöjd ersättning, se 9 kap. 48 §

vattenlagen, 14 § lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter

in. m. och 37 § gruvlagen den 3 juni 1938.)

Under förarbetena till gällande lag om expropriation diskuterades värderingsreglerna

utförligt. Av 1908 års expropriationsrättskommitté framhölls

som den grundläggande synpunkten, att den från vilken expropriationen

skedde skulle genom ersättningen bibehållas orubbad vid den ekonomiska

ställning såsom helhet räknat, som han förut innehaft. Visserligen borde

vid tvekan mellan olika värden ersättningsbeloppet sättas så att anledning

funnes att antaga, att den enskilde icke gjorde någon förlust, men detta

vore något annat än att det genom uttryckliga stadganden gjordes till en

skyldighet för värderingsnämnden att städse bestämma det högsta belopp,

som kunde finnas skäligt. Kommittén upptog därför icke något förslag i

sistnämnda riktning. I lagförslaget stadgades allenast, att löseskillingen

skulle motsvara egendomens värde.

Kommittén anförde vidare:

Oftast torde värdet motsvaras av den köpeskilling, som kan antagas vara

att erhålla vid frivillig försäljning. Det syntes dock kunna anmärkas, att

fastighetspriset i orten icke bör vara ensamt avgörande. Det kan hända,

att försäljningar där icke skett i så stor omfattning och på sådan tid, att

säker ledning kan hämtas från desamma. Även kunna fall förekomma, då

fastighetens värde över- eller understiger medelpriset i orten. Uppskattningen

bär då göras efter andra förhållanden. Det sätt, varpå fastigheten

är använd, och den avkastning, som vinnes, äro härvid tydligen av stor

vild. Men om fastigheten med annan användning kan lämna högre avkast
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

ning, bör hänsyn tagas även härtill, under förutsättning att denna användning

icke blott utgör en avlägsen möjlighet utan med tämligen stor säkerhet

är genomförbar inom rimlig tid och sålunda borde höja priset även vid

frivillig försäljning. Jämväl åt förmåner, som icke i och för sig äro ekonomiska,

bör inflytande tillmätas, om de äro av beskaffenhet att kunna

uppskattas även av andra än den dåvarande ägaren och alltså giva fastigheten

ett högre värde i det allmänna omdömet. Däremot kan s. k. affektionsvärde,

som endast beror av en viss ägares rent personliga förhållanden,

icke inverka på ersättningen.

Värdesättningen av fastigheten bör så mycket som möjligt ske efter allmängiltiga

grunder utan hänsyn till den tillfälliga ägaren. Löseskillingen

skall nämligen giva uttryck åt värdet av fastigheten såsom sådan.

Kommitténs formulering bibehölls i den till 1913 års riksdag avlåtna,

första propositionen i ämnet (prop. 1913:46), men lagutskottet (utlåtande

1913: 22 s. 17) ansåg att i lagtexten borde givas klart uttryck åt att »full»

ersättning skulle åtgå till den från vilken expropriationen skedde. Som skäl

härtill anförde utskottet, att expropriation ovedersägligen utgjorde ett synnerligen

stort ingrepp i deras förfoganderätt över sin egendom, som drabbades

därav, samt att en viss fara förelåge att de bestämmelser, som intagits

i förslaget i syfte att trygga mot för hög uppskattning, kunde verka i

motsatt riktning. Det vid 1917 års riksdag slutligt antagna förslaget överensstämde

i nu förevarande hänseende med det, som framgått vid lagutskottsbehandlingen

1913.

Kritik av gällande regler.

Frågan om ändring i ersättningsgrunderna vid expropriation var vid

1944 års riksdag föremål för uppmärksamhet i de förut omnämnda

motionerna (I: 31, II: 73), i vilka föreslogs utredning om ökade möjligheter

för kommun att inlösa mark för bostads- eller industriändamål. Beträffande

värderingen ifrågasattes i dessa motioner huruvida icke vid expropriation

för de i motionerna omförmälda ändamålen jämkning borde ske av

regeln, att expropriationsersättning skulle utgå efter fastighetens fulla

värde. Det framhölls också, att man vid bestämmande av ersättningen borde

ha en viss ledning av det senast fastställda taxeringsvärdet för fastigheten.

Andra lagutskottet (utlåtande nr 63), som i huvudfrågan tillstyrkte utredning,

yttrade beträffande värderingsspörsmålet, att utskottet icke vore

berett att förorda någon utredning angående ändring av den för all expropriation

gällande regeln, att ersättningen skulle utgå efter fulla värdet.

Riksdagen följde på denna punkt utskottet.

Problemet om värderingsgrunderna har uppmärksammats även av stadsplaneutredningen

1942 i dess betänkande del III (SOU 1945:15). Däri

framhålles att gällande regler för expropriationsersättningens bestämmande

icke ansetts ägnade att främja möjligheterna till markinlösen i den omfattning,

som med hänsyn till markens ändamålsenliga användning skulle

vara önskvärd. Bl. a. hade enligt utredningens uppfattning expropriationsersättningarnas

storlek bidragit till svårigheterna att åstadkomma erforder
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

79

liga tomtregleringar för sanering av äldre bvggnadskvarter. Då emellertid de

invändningar, som kunde riktas mot expropriationslagstiftningen ej endast

hänförde sig till byggnadsväsendet och då stadsplaneutredningen ej kunde

gå in på frågan om en omarbetning av hela denna lagstiftning, hade utredningen

ej framlagt något förslag i detta hänseende.

I remissyttranden över stadsplaneutredningens betänkande och över riksdagens

skrivelse i anledning av de nyssnämnda motionerna underströks från

många håll behovet av ändrade ersättningsregler vid expropriation.

Bostadssociala utredningen har i sitt år 1947 avgivna slutbetänkande

(SOU 1947:26) sökt statistiskt belysa expropriationsersättningarnas nivå

genom att på grundval av uppgifter, som genom en enquéte år 1938 inhämtats

från vissa städer, jämföra de utdömda expropriationsersättningarna

med taxeringsvärdena. Undersökningen omfattade Stockholm, Göteborg,

Malmö, Hälsingborg, Borås, Halmstad och Östersund. Den utvisade klart,

att expropriationsvärdena i allmänhet låge avsevärt högre än taxeringsvärdena.

I det stora flertalet fall hade expropriationsvärdet legat mellan 150

och 200 % av taxeringsvärdet. Det genomsnittliga kunde sägas utgöra 170

å 180 % av taxeringsvärdet.

Till jämförelse härmed åberopade utredningen (s. 283) en undersökning,

soin i fråga om vissa städer gjorts angående förhållandet mellan de vid

1938 års allmänna fastighetstaxering åsatta taxeringsvärdena och de köpeskillingar,

som faktiskt utvunnits vid frivilliga försäljningar under de år

sagda taxeringsvärde varit gällande. Undersökningen utvisade, att i Stockholm

i 19 % av de undersökta fallen saluvärdet legat under taxeringsvärdet,

i 70 % av fallen mellan 100 och 120 % av taxeringsvärdet och ill % av

fallen över 120 % av taxeringsvärdet. För Göteborg fördelade sig de undersökta

fallen på de tre grupperna med respektive 26, 66 och 8 % och för

Malmö med respektive 27, 43 och 30 %.

Sammanfattningsvis konstaterade bostadssociala utredningen, att en tämligen

god överensstämmelse sålunda rådde mellan saluvärde och taxeringsvärde

för fastigheter, medan expropriationsersättningarna merendels lågo

avsevärt över taxeringsvärdena och därmed också över de gängse saluvärdena.

Markutredningen har anfört att kritiken i fråga om expropriationsersättningarna

huvudsakligen gällt, att de utdömdes efter alltför frikostiga grunder.

Klagomålen i detta hänseende vore av gammalt datum; kravet på en

begränsning av expropriationsersättningarna framkom redan i mitten av

1800-talet i samband med de omfattande expropriationerna för järnvägarna.

Att expropriationsersättningarna kunde förefalla höga vore helt naturligt, så

länge den i 1845 års förordning införda regeln om förhöjning med 50 % av

ersättningsbeloppet gällde. Men även sedan denna förhöjning bortfallit i

1866 års förordning, hade klagomålen i fråga ej förstummats.

Markutredningen funne det psykologiskt lättförklarligt, att tendensen

vid expropriationsersättningarnas bestämmande varit alt gå i överkant.

Rättssäkerheten hade ansetts kräva alt ingen berövades sin egendom utan

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

en objektivt sett likvärdig kompensation, och då risken av att ersättningen

i tveksamma fall kunde bli för låg ansåges böra ligga på exproprianden,

hade man varit benägen att hellre utmäta beloppet för högt än för lågt. Vad

som å andra sidan upprört rättskänslan vore den spekulation, som ej sällan

ägde rum i exploateringsmöjligheterna, och de lättvunna förtjänster som

därvid inhöstats.

Markutredningen tillägger, att vad som framförallt varit ägnat att driva

upp expropriationsersättningarna vore hänsynstagandet från expropriationsnämndernas

sida till de framtida vinstmöjligheter, som markägaren till

följd av expropriationen kunde gå förlustig. Denna synpunkt vore av särskild

betydelse vid expropriation av obebyggd mark i närheten av städer och

tätorter, och dessa expropriationsfall kunde förväntas i framtiden få ökad

betydelse genom den vidgade expropriationsrätt, som markutredningen föresloge.

Vid uppskattning av markvärdet i dylika fall vore expropriationsnämnderna

för närvarande i allmänhet benägna att räkna med det värde,

som marken kunde komma att erhålla vid exploatering framdeles för bostads-

eller industriändamål. Rättvisan hade ansetts kräva, att expropriaten

icke ställdes sämre än t. ex. en granne, som icke råkade bli utsatt för expropriation.

Systemet hade med andra ord lett till en förhandsdiskontering

för expropriatens del av dylika framtidsvärden.

Principen om jämlikhet mellan olika fastighetsägare hade för övrigt enligt

hittills tillämpad praxis lett till att t. ex. vid ändring i stadsplan, varigenom

medgivits högre bebyggelse, expropriationsersättningen för en tomt,

för vilken denna möjlighet ännu ej utnyttjats, ändå beräknades efter det

ökade värde, som tomten tack var möjligheten till högre bebyggelse ansågs

äga. Samma synpunkt hade också lett till att vid expropriation av mark för

gata eller allmän plats ersättningen ej sällan beräknades såsom för angränsande

kvartersmark, oaktat marken, då den ej kunnat utnyttjas för

bebyggelse, saknade avkastningsvärde.

Andra former för markvärdering.

Markutredningen har diskuterat vissa andra former för uppskattning av

mark för att utröna, om därav nagon ledning kunde vinnas för en reform

av värderingsreglerna vid expropriation.

I första hand har utredningen övervägt, i vad mån värderingen skulle

kunna anknytas till fastighetstaxeringen.

Enligt 9 § kommunalskattelagen skall taxeringsvärde i regel åsättas till

det belopp, som prövas utgöra fastighetens värde efter ortens pris (allmänna

saluvärdet).

Till belysning av denna fråga — utöver vad som skett genom det förut

omnämnda, av bostadssociala utredningen redovisade materialet — har

markutredningen gjort en specialundersökning av relationen mellan taxeringsvärden

och köpeskillingar vid frivilliga försäljningar. Undersökningen

avsåg tiden den 1 januari 1945—den 30 juni 1946 och omfattade städerna

Göteborg och Uddevalla. Denna undersökning visade en relativt god över
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

81

ensstämmelse för vanliga hyreshus mellan taxeringsvärden och köpeskillingar.

För villornas del lågo däremot de senare betydligt över taxeringsvärdena

och samma var förhållandet med jordbruksfastigheter. För båda dessa grupper

av fastigheter överstego köpeskillingarna genomsnittligt taxeringsvärdena

med inemot 45 %.

Förhållandet mellan försäljningspriser och taxeringsvärden på jordbruksfastigheter

belyses av vissa av statistiska centralbyrån tillhandahållna siffror.

Av dessa framgår, att priset för jordbruksfastigheter för hela riket räknat

översteg taxeringsvärdena med följande procenttal:

År

%

1938 ...........

........... 14,4

1939 ...........

........... 21,8

1940 ...........

........... 27,8

1941 ...........

........... 34,o

1942 ...........

........... 45,8

1943 ...........

........... 54,3

1944 ...........

1945 ...........

........... 39,i

1946 ...........

........... 44,6

Det framgår härav, att stegringen i jordbruksfastigheternas pris i jämförelse

med 1938 års taxeringsvärden var högst avsevärd och under åren

1943 och 1944 uppgick till över 50 %. De nya taxeringsvärden, som åsattes

vid den senaste fastighetstaxeringen, avseende prisläget den 1 januari 1945,

ha som synes av uppgifterna för 1945 och 1946 i någon mån minskat skillnaden

mellan försäljningspris och taxeringsvärden.

Enligt markutredningens mening vore det vanskligt att knyta markuppskattningen

vid expropriation till fastighetens taxering. Detta sammanhängde

med den mycket stora ojämnhet, som utan tvivel vidlådde fastighetstaxeringarna.

Till följd av bl. a. organisationen av det nuvarande taxeringsförfarandet

hade det ej kunnat undvikas, att stora differenser i avseende

på bedömningen av fastighetsvärdena förelåge skilda distrikt emellan.

Generellt kunde sägas, att taxeringsvärdena på jordbruksfastigheter vore

relativt låga. Enahanda vore förhållandet med taxeringsvärdet på fastigheter

i de mindre tätorterna på landsbygden. I de större och medelstora städerna

däremot vore ofta taxeringsvärdena närmare anpassade till marknadsvärdet,

men även där förekomme stora olikheter, över huvud taget

övade fastighetsägarnas eget intresse av en lägre eller högre taxering i en hel

del fall en viss inverkan på taxeringsresultatet. Den ene fastighetsägaren

önskade med hänsyn till skatten ett lågt värde, medan den andre sökte driva

upp taxeringsvärdet för att därmed också få ett högt belåningsvärde på fastigheten

och i händelse han ville avyttra den kunna motivera ett högt pris.

Det vore således understundom vissa ur synpunkten av en objektiv värdering

ovidkommande omständigheter, som påverkade taxeringsvärdena, och

6 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 saml. Nr 181.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

följaktligen gjorde dem mindre lämpliga såsom huvudsaklig grund för

expropriationsvärdets bestämmande.

Framförallt ville utredningen framhålla, att taxeringsvärdena merendels

måste bestämmas efter en ganska summarisk prövning utan någon mera

ingående undersökning. Utom vid nytaxering bestämde taxeringsnämnderna

regelmässigt värdet utan föregående besiktning av fastigheten och huvudsakligen

på grundval av föreliggande skriftliga uppgifter samt med stöd av

nämndledamöternas kännedom om förhållandena. Slutligen kunde erinras

om att taxeringsvärdena fastställdes för femårsperioder och att särskilt i

slutet av perioderna värdena ej sällan vore föråldrade med hänsyn till inträffade

förändringar i fastigheternas beskaffenhet eller i fastighetsprisnivån.

Markutredningen erinrade om att bostadssociala utredningen i sitt förut

omnämnda slutbetänkande berört frågan huruvida taxeringsvärdet kunde

tjäna som grund vid bestämmande av expropriationsersättningen. Därvid

hade påpekats, att normerna för expropriationsvärderingen i själva verket

i huvudsak överensstämde med dem som gällde vid fastighetstaxeringen.

Bostadssociala utredningen, som behandlade frågan endast såvitt anginge

stadsfastigheters expropriation och detta närmast för saneringsändamål,

ifrågasatte en bestämmelse i expropriationslagen om att vid uppskattning

av värdet av en fastighet, som skulle exproprieras för stadsplaneändamål,

enhällighet i expropriationsnämnden skulle krävas för att värdet skulle få

bestämmas till belopp, som med mera än en femtedel avvek från taxeringsvärdet.

Den förhandsställning, som sålunda enligt bostadssociala utredningen

skulle inrymmas åt taxeringsvärdet vid beräkning av expropriationsersättningen,

skulle enligt markutredningens mening möjligen utan större betänkligheter

kunna tillämpas i städerna och större stadsliknande samhällen,

men att utsträcka denna ordning till landsbygden och de mindre tätorterna

syntes knappast vara möjligt av skäl som förut anförts. Ej heller vore lämpligt

att införa olika regler i berörda hänseende för land och stad; i varje

fall vore det knappast möjligt att draga en hållbar gräns mellan områden,

där taxeringsvärdena skulle tillmätas en särskild betydelse, och sådana,

där så ej skulle vara fallet.

Som sammanfattning av sin ståndpunkt i denna fråga uttalar markutredningen,

att man visserligen vid expropriationsersättningens beräkning

syntes ha att taga hänsyn till det åsatta taxeringsvärdet, men att man

knappast, om en rättvis värdesättning vid expropriationen skulle uppnås,

borde tillerkänna taxeringsvärdet ett utslagsgivande inflytande på expropriationsersättningen;

än mindre kunde det ifrågasättas att man läte fastighetstaxeringen

helt eller delvis ersätta den särskilda expropriationsvärderingen.

Vidare har markutredningen i sitt betänkande erinrat om de metoder

för värdering av tomtmark som tillämpas av statens byggnadslånebyrå.

Om dessa värderingsmetoder upplyses i huvudsak följande.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

83

Vid byråns prövning av ärenden om tertiärlån och tilläggslån granskas

alla de faktorer, som påverka fastigheternas värde, således även tomtkostnaden.

Granskningen av tomtkostnader har i första hand till syfte att pröva

skäligheten av det uppgivna tomtpriset. Vid denna granskning skall, enligt

byråns direktiv, 1935 års tomtprisnivå för orten utgöra riktmärke. Anledningen

till dessa direktiv om 1935 års tomtprisnivå vore att vid förarbetena

till den författning, som reglerade byråns verksamhet, hade konstaterats

att tomtpriserna i de flesta av landets städer stigit avsevärt, i vissa fall

med 50 %, från 1935 fram till 1940. Det ansågs skäligt att en återgång till

1935 års tomtpriser skulle ske, dock med den betydelsefulla reservationen

att tomtpriser som innebure förlust för vederbörande kommun icke skulle

behöva tillämpas.

Med anledning av dessa direktiv har byggnadslånebyrån undersökt 1935

års tomtprisnivå för ett stort antal städer. Därvid har förfarits så att genom

inskrivningsdomarna uppgift införskaffats om samtliga lagfarna köp

av obebyggda tomter under åren 1935—1937. Genom de kommunala organen

har uppgift införskaffats om tomtstorlek samt stadsplan och byggnadsbestämmelser

för att utröna den tillåtna bebyggelsen in. in. Genom bearbetning

av detta material har uppgift erhållits om medelvärdena av köpeskillingarna

per mI 2 tomtyta och, när det gällt mark för hyreshusbebyggelse,

jämväl medelvärdena av köpeskillingarna per in2 våningsyta. Dessa medelvärden

ha lagts till grund för överenskommelser mellan byrån och vederbörande

kommun om en för orten skälig medeltomtprisnivå. De tomtpriser,

som av såväl kommunen som byrån godtagits vid den statliga belåningen,

ha kunnat vara såväl lägre som högre än denna medelnivå, beroende på tomtens

läge; att för en tomt, som har ett ur hyressynpunkt bättre bostadsläge

an normalt, godtagits ett högre värde än medelvärdet har ansetts skäligt

med hänsyn till att för bostadslägenheterna i en dylik fastighet kunnat beräknas

en högre hyra än den som svarat mot medeltomtkostnaden.

För många kommuner har någon tomtprisnivå avseende hyreshus för åren

1935—1937 icke kunnat utrönas, enär bostadsbehovet på orten ofta uteslutande

tillgodosetts genom en- och tvåfamilj shus. Om sedermera, som på

många håll varit fallet, större hyreshus börjat tillkomma, har värdesättningen

ibland fått ske genom jämförelse med andra liknande orter. Oftast

har dock i dylika fall en kalkyl över självkostnaderna för markens exploatering

legat till grund för byråns bedömande av skälig tomtkostnad.

I anslutning härtill har markutredningen framhållit, att även kommunerna

allmänt börjat revidera de vid uppskattning av tomtmark använda

beräkningsmetoderna. Tidigare vållades svårigheter bl. a. därav, att vid

prissättning i allmänhet ingen hänsyn togs till undergrundens beskaffenhet

och således till olika grundläggningskostnader, ej heller till den omständigheten

om på tomten finge uppföras hus med affärslokaler eller endast bostäder.

Detta hade nu i de flesta kommuner ändrats. Vad anginge grundförhållandena

löstes frågan i allmänhet så, alt i bruttotomtpriset inräknades

medelkostnaderna för grundförstärkningsarbeten och dylikt där sådana

förekomme, varefter vid försäljningen rabatt lämnades för den i varje särskilt

fall konstaterade kostnaden för extraordinära arbeten i samband med

tomtens bebyggande. Vidare hade man övergivit den tidigare tillämpade

metoden alt värdesätta all mark eller tomtstorleken utan valt att värdesätta

mark för hyreshus eller utnyttjandet, d. v. s. den på tomten enligt stads
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

planen tillåtna våningsytan. Genom dessa olika åtgärder hade enligt markutredningens

mening vunnits väsentligt gynnsammare förutsättningar än

tidigare för att frågor rörande köp och försäljning av mark för exploateringsändamål

bleve enhetligt bedömda.

Som exempel på den tomtprisnivå, som utbildats i byggnadslånebyråns

praxis, anför markutredningen nedan återgivna bruttotomtpriser, utgörande

vägda medeltal av tomtpriser, som förekommit i låneärenden hos byrån

under de senaste åren och avsåge respektive städers perifera delar. Priser
-

na på mark för villabebyggelse

avsåge enfamiljshus av mindre storlek med

en tomtareal på

cirka 1 000

m2. Priserna inkluderade

kostnaderna för

grundförstärkning

o. d.

Bruttotomtpris å mark för

villabebyggelse

hyreshusbebyggelse

kr/m2 tomtyta

kr/m2 våningsyta

Stockholm......

........... 10: —

35: —

Göteborg .......

........... 8: —

40: —

Malmö .........

........... 6:75

20: —

Hälsingborg ....

........... 5:50

17: —

Norrköping ....

........... 7: —

20: —

Örebro .........

........... 3:50

21: —

Linköping ......

........... 6: —

17: —

Gävle ..........

........... 6:50

15: —

Skellefteå ......

........... 4:50

13: —

Falun ..........

........... 4: —

17: 50

Kristinehamn . ..

........... 3: —

20: —

Falköping .....

........... 3: —

11: 50.

Sammanfattningsvis anför markutredningen, att de värderingsnormer

som tillämpades inom byggnadslånebyrån finge anses giva till resultat värden

som eliminerade obehöriga vinster och som kunde anses skäliga för såväl

säljare som köpare. Enligt markutredningens mening borde dessa värden

i allmänhet vara ägnade att läggas till grund vid de värderingar, som

skulle verkställas av expropriationsmyndigheterna, och vid frivilliga uppgörelser

utan anlitande av expropriationsvägen.

Markutredningens förslag.

Den i lagen uttryckta principen att löseskillingen skall motsvara markens

fulla värde borde enligt markutredningen icke rubbas. Då emellertid själva

uttryckssättet i lagen om ersättningens bestämmande till »fulla värdet» erfarenhetsmässigt

visade sig främja tendensen att fastställa ersättningen i

överkant, syntes lagtexten böra utformas så, att den gåve klarare anvisningar

för tillämpningen. I anslutning till 1908 års expropriationsrättskommittés

uttalande, att fastighetens värde oftast torde motsvaras av den köpeskilling

som kunde antagas vara att erhålla vid frivillig försäljning, kunde det ligga

närmast till hands att i lagtexten ange »marknadsvärdet» såsom det värde,

som vid expropriationsersättningens bestämmande borde vara utslagsgivan
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

de. Man skulle därmed i sak komma ganska nära den i kommunalskattelagens

9 § lämnade regeln för taxeringsvärdets bestämmande, nämligen fastighetens

»värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet)». Emot en sådan avfattning

hade emellertid nyssnämnda kommitté själv anmärkt, att fastighetspriset

i orten icke borde vara ensamt avgörande.

Enligt markutredningens mening kunde en lagbestämmelse, som gjorde

»allmänna marknadsvärdet» till den för värderingen utslagsgivande faktorn,

väl tillämpas på förhållandena i och omkring städer och tätorter, där

en fastighetsmarknad kunde sägas vara för handen, men den rimmade sig

illa med förhållandena mångenstädes på landsbygden, där stundom väldiga

arealer låge i samma ägares hand och någon markförsäljning över huvud

taget ej förekommit kanske på årtionden. Att i dylika fall tala om ett »allmänt

marknadsvärde» för en måhända ringa del av hela fastighetskomplexet

vore ur värderingssynpunkt missvisande. Ej heller kunde man använda

uttrycket »värde i allmänna marknaden», vilket närmast ledde tanken på

ett värde uttryckt i köpeanbud vid fastigheters utbjudande på den allmänna

fastighetsmarknaden. Fall kunde förekomma, där expropriation skedde av

någon fastighetsdel för ett speciellt allmänt ändamål, t. ex. ett avlägset

liggande mindre markområde, som över huvud taget vore faktiskt osäljbart

på den allmänna marknaden.

För sin del ville markutredningen i stället föreslå en sådan omformulering

av ersättningsregeln i 7 § lagen om expropriation, att löseskillingen

skulle motsvara skäligt värde å fastigheten med hänsyn tagen till ortens

pris och fastighetens avkastning. Därmed avsåges att uttrycka, att fråga vore

om eu avbalansering mellan de olika faktorer, som i det speciella fallet

kunde tänkas vara konstitutiva för ersättningens bestämmande.

Beträffande en av markutredningen föreslagen särskild regel med avseende

å marks tätbehyggelsevärde hänvisas till avsnitt III i det följande.

Vad först anginge hänsynstagande till ortens pris, borde enligt

markutredningen komma i betraktande de markpriser, som vid fastighetsköp

betalats under senare tid. Man borde emellertid därvid ej fatta uttrycket

»orten» alltför snävt. Ibland kunde man få söka vägledning för bestämmande

av ortens pris genom jämförelse med prisläget på annan plats

med likartade förutsättningar för markens utnyttjande.

Utredningen framhåller, att enstaka försäljningar till toppriser icke finge

vara utslagsgivande vid bedömande av ortens pris. Det förekomme icke

sällan, att t. ex. ett industriföretag av särskilda skäl vore angeläget att till

en viss plats förlägga en ny industriell anläggning. Än angelägnare kunde

det vara att förvärva just ett visst markområde, då det gällde utvidgning av

en beslående industri. Den fastighetsägare, som råkade inneha den ifrågavarande

marken, hade då en monopolställning, som han kunde till sin fördel

utnyttja vid prissättningen. Det kunde ock påpekas, att kommunerna

på sina håll under senare år för att tillgodose aktuella eller framtida markbehov

förvärvat jordområden till synnerligen höga priser. Även här hade

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

läget ej sällan varit sådant, att markägaren hade haft en viss monopolställning

och kommunen med hänsyn till sitt markbehov i viss mån befunnit

sig i ett tvångsläge.

En under nu angivna förhållanden tillkommen prissättning borde ej få

bli normgivande för markvärderingen i trakten däromkring, helst som de

speciella förutsättningar, vilka gjort det möjligt att driva upp priset just

på den platsen, sannolikt icke förelåge för andra markområden i omgivningen.

Den myndighet, som hade att besluta om löseskillingen, borde således

noga och kritiskt granska de lämnade uppgifterna om köpeskillingar

vid frivilliga försäljningar under senare tid. Endast för markvärdet i gemen

verkligt representativa försäljningar borde få vara vägledande.

Å andra sidan borde beaktas, att särskilt på landet försäljningar framför

allt från föräldrar till barn ej sällan skedde till lägre pris än det sedvanliga

ortspriset. Försäljningen hade då i viss mån karaktären av ett förtida arv.

Vidare kunde naturligtvis förekomma, att en säljare tvingades realisera

sin fastighet till uppenbart underpris. Ej heller försäljningar av nu nämnda

slag borde få vara normgivande vid beräkning av expropriationsersättningen.

I den mån markens exploateringsvärde finge tagas i betraktande — en

fråga som närmare behandlas i det följande — betonar utredningen, att

hänsyn borde tagas till hela det framtida exploateringsbehovet å orten. Man

komme därmed in på en faktor i markvärderingen, som brukade benämnas

»flytande värde». Härom anför utredningen:

Utgångspunkten vid diskussionen om flytande markvärde har varit det

förhållandet, att exploateringsvärdet av en viss fastighet i omgivningen av

en stad bedömts såsom om fastigheten vore en isolerad enhet. Man har då

beräknat markvärdet utifrån en planerad bebyggelse av området, varvid

detta tänkes kunna bli utnyttjat på det för markägaren ekonomiskt mest

gynnsamma sättet. Man bortser då emellertid ifrån att möjlighet till bebyggelse

förefinnes även i fråga om en hel del andra fastigheter i stadens närhet

och att, om bebyggelse tänkes ske på alla dessa områden, den totala

bebyggelsen vida skulle överstiga vad som skulle motsvara byggnadsbehovet

inom överskådlig tid. När exploateringsområdena betraktas som en helhet

kan således icke varje enskilt område tillgodoräknas detta värde, ty det

skulle förutsätta att anspråken på exploatering skulle ställas på samtliga

områden. Det flytande värdet innebär alltså en fiktiv övervärdering av marken

totalt sett och det är självklart att, om samhället för framtida exploatering

inlöser marken, hänsyn bör tagas till detta förhållande.

I fall, där enligt vad i det föregående sagts »ortens pris» icke kunde vara

avgörande, borde enligt markutredningen såsom en vid prisbestämningen

vägledande faktor även avkastningsvärdet tagas i betraktande. En

förnuftig köpare kunde ju, när han bestämde sig för att betala ett visst

pris för en fastighet, ej lämna ur räkningen den förräntning, som det i

fastigheten nedlagda kapitalet kunde förväntas erhålla. Därvid kunde även

ovissa framtida faktorer, särskilt möjligheten av en blivande ändring i fastighetens

användningssätt, komma att spela in. I fråga om inverkan på

värderingen av dylika faktorer företrädde olika lagstiftningar skilda stånd
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

punkter. Enligt fransk rätt ersattes i princip ej en utebliven framtida vinstmöjlighet.

I norsk rätt hade, i varje fall i teorin, hävdats att en möjlig

framtida förlust aldrig kunde lämnas utan hänsyn därför att den vore oviss.

Enligt dansk rätt skulle förlusten för att vara ersättningsgill framstå såsom

en påföljd som vore att räkna med. Det sistnämnda ansåges även vara

svensk rätts ståndpunkt.

Markutredningen betecknar det som rimligt, att man vid beräkning av

markvärdet utginge från den antagbara avkastning fastigheten teoretiskt

kunde lämna vid ett sådant utnyttjande av marken, som stode i överensstämmelse

med gällande föreskrifter och som prövades vara praktiskt genomförbart

och ur ekonomisk synpunkt klokt. Man borde alltså göra en

dylik beräkning på basis av en sannolik framtida ändring i användningen

av fastigheten, och markvärdet erhölles såsom skillnaden mellan de till

nuvärde diskonterade sannolika bruttointäkterna och de likaledes diskonterade

sannolika bruttoutgifterna. I dessa fall talade man om ett »hypotetiskt

avkastningsvärde». Man kunde givetvis också utgå från den användning

fastigheten vid expropriationstillfället hade, med de anläggningar för

sådant ändamål som funnes på fastigheten. Självfallet måste man då som

annars vid avkastningsberäkningen taga hänsyn till att byggnaders livslängd

vore begränsad. Med utgångspunkt härifrån kunde man då räkna

ut ett »rådande avkastningsvärde». Många gånger bleve det fråga om kombinationer

mellan det rådande och det hypotetiska avkastningsvärdet.

Vid beräkning av det hypotetiska avkastningsvärdet utgjorde den gällande

bebyggelserätten det maximum av utnyttjande, till vilket man i

praktiken många gånger ej kunde sträcka sig på grund av en med tiden

förändrad uppfattning om vad som vore en lämplig bebyggelse och den anpassning

härtill som inträdde i den fria marknaden. På vissa ställen vore

exempelvis de bestämmelser för en tomts maximala utnyttjande, som förekomme

i 1874 års byggnadsstadga, ännu gällande. Det innebure i många

fall rätt till ett betydligt intensivare utnyttjande än som en enskild byggnadsföretagare

nu troligen skulle anse lämpligt att taga ut. Det kunde då

icke komma i fråga att basera beräkningen av det hypotetiska avkastningsvärdet

på ett fullt utnyttjande intill de gränser 1874 års byggnadsstadga

medgåve. Under det »tak», som byggnadsrätten lade, finge större bebyggelse

ej förutsättas än som svarade mot vad som vid beräkningstillfället av

en byggnadsföretagare skulle anses vara rimligt och klokt med hänsyn till

då gängse standard. För andra städer gällde äldre stadsplaner som möjliggjorde

ett utnyttjande, som icke uppfyllde de krav man numera ställde på

en fullgod stadsplan. Även i sådana fall borde ersättningsbeloppet vid expropriation

bestämmas med utgångspunkt från en i anslutning till numera

gällande principer reviderad stadsplan. I nu förevarande avseende yttrar

utredningen vidare:

En sådan grund för expropriationsersättningens bestämmande kan icke

sägas missgynna den enskilde. Bebyggande av en tomt med stöd av 1874 års

byggnadsstadga eller efter en föråldrad stadsplan skulle giva till resultat en

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

byggnad, som knappast kan komma att inrymma fullgoda lokaler i enlighet

med de krav som numera ställas. Lokalerna kunna till följd därav bliva

mindre efterfrågade och byggnaden följaktligen innebära en felinvestering.

Huvudskälet för att markutredningen sålunda föreslagit, att expropriationsersättningarna

skola grundas på planer i anslutning till vid tidpunkten

för expropriationen gällande regler för stadsplaneläggningen är dock

att ersättningsfrågan bör bedömas ur förutsättningarna av en samhälleligt

lämplig stadsplan. Att i detta moment av värderingsförfarandet jämväl hänsyn

skall tagas till att gällande planer för ett samhälle många gånger äro

överdimensionerade i förhållande till ortens framtida utvecklingsmöjligheter

betraktar utredningen som en självklar sak. Bebyggelsemöjligheterna

skola prövas ur här angivna synpunkter och utnyttjandet inom planområdet

eventuellt reduceras med hänsyn till de olika krav som ur samhällelig

synpunkt böra tillgodoses.

Vad markutredningen härovan anfört om värderingen vid expropriation

av fastigheter inom planlagda områden får betydelse vid genomförandet av

saneringen av det äldre bostadsbeståndet. Vid dessa saneringar bör värderingen

av marken, i enlighet med vad utredningen härovan framhållit, baseras

på de saneringsplaner som upprättades och icke på de planer som

gällde tidigare.

Markutredningen framhåller, att det i vissa fall skulle leda till oriktigt

resultat att taga övervägande hänsyn till avkastningsvärdet. Detta gällde

framförallt jordbruk och särskilt mindre sådana. Avkastningsvärdet för ett

småbruk vore ofta synnerligen lågt, men dylika fastigheter betingade ofta

höga priser vid försäljningar i samband med styckningar. I dylika fall

borde försäljningspriset för ungefär likvärdiga objekt vara den i första

hand utslagsgivande faktorn.

Markutredningen understryker även angelägenheten av att man hölle väl

isär markersättningen och intrångsersättningen. Om exempelvis expropriation

skedde av en del av marken till ett välordnat jordbruk, medförde detta

verkningar även på återstoden. Byggnader och maskinpark bleve överdimensionerade,

och även andra rubbningar i jordbruksdriften kunde vållas.

Om hela expropriationsersättningen då uträknades såsom skillnaden mellan

avkastningsvärdet före och efter expropriationen, borde man emellertid

akta på att icke i markvärdeersättningen inginge element av natur att

rätteligen böra betecknas såsom intrångsersättning. I annat fall kunde man

genom expropriationen lätt medverka till en allmän markvärdestegring på

orten.

Anvisningar för värderingsregelns praktiska tillämpning.

För att närmare precisera de normer, som borde ligga till grund vid ersättningens

beräknande, har markutredningen till speciell behandling upptagit

några särskilt viktiga grupper av expropriationsfall. 1

1. Expropriation av planlagd, obebyggd mark.

I uppskattningen av värdet enligt »ortens pris» inginge bl. a. att söka

räkna fram nettopriset, d. v. s. råmarksvärdet. Fn markexploatör finge

nämligen oftast vidkännas utgifter för markens iordningställande för bebyggelse,

och dessa kostnader skulle givetvis frånräknas bruttotomtpriset,

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

d. v. s. priset å mark i exploateringsfärdigt skick. Hur detta kunde tillgå

exemplifierar markutredningen på följande sätt.

Man utgår från den exploatering av marken som gällande stadsplan medger.

Det bör dock härvid observeras att gällande planer för ett samhälle

många gånger äro överdimensionerade i förhållande till ortens framtida

utvecklingsmöjligheter. Reduktioner måste då göras av denna eller andra

anledningar.

Man har härmed en utgångspunkt för att beräkna de möjliga markforsäljningsinkomsterna

vid exploateringen och har att multiplicera i stadsplanerna

fastställda tomtytor eller våningsytor med de bruttotomtpriser,

som befinnas motsvara det rådande marknadsläget (exempelvis sadant

detta karakteriseras genom av den statliga fastighetsbelåningen fastslagna

normer). Därmed erhåller man den genom exploateringen möjliga totala

markf örsälj ningsinkomsten.

Sedan gäller det att beräkna alla utgifter i samband med exploateringen.

Dessa äro i första hand kostnaderna för terassering och beläggning av

gator samt desammas förseende med avloppsledningar. Hari inräknas också

kostnaderna för anordningar för dagvattnets avledande. Det bor omnämnas,

att kostnader för huvudgator till större bredd an vad som motsvarar

det lokala behovet skäligen icke böra belasta exploatermgskostnaderna.

Ej heller kostnader för större reningsanläggningar for avloppsvatten,

vilka kostnader få anses hänförliga till sådana utgifter som skola belasta

det allmänna, böra inräknas i exploateringskostnaderna.

Kostnaderna för ordnande av parker torde, med undantag for sadana

mindre parkområden eller planteringar soni betjäna, endast ett begransat

lokalt område, icke böra inräknas bland utgifterna vid uppgörandet av ex
ploateringskalkylen.

, , . , ,

Kostnaderna för gas-, vatten- och elektriska ledningar ävensom gatuDelysning

böra ej heller belasta exploateringskalkylen. Kostnaderna härtör

täckas i regel genom förbrukningsavgifter.

I enlighet med vad tidigare anförts böra i exploateringskostnaderna Inräknas

extraordinära kostnader för förstärkning av undergrunden och för

bergsprängning, schaktningskostnader, utfyllnadsarbeten o. d. Kostnaderna

härför böra uppskattas efter sedvanliga grunder.

Till omkostnaderna för exploateringen höra även administrationskostnader.

Dessa utgöras av kostnader för tomtkartor (under förutsättning att

dessa vid tomtförsäljningarna tillhandahållas tomtköparna utan ei sättning)

samt försäljningskostnader. Administrationskostnaderna för gatu- och ledningsarbeten

böra upptagas direkt under dessa omkostnader.

Om de sammanlagda utgifterna för exploateringen dragas från inkomsterna

från markförsäljningarna erhålles ett uttryck för exploateringens samlade

ekonomiska nettobehållning. Dock är att märka att töi säljningsinkomsterna

inflyta under ett visst antal år och att gatubyggnadskostnaderna

antingen komma något före i tiden eller i gynnsammaste fall kunna fordelas

under ungefär samma antal år. Antalet år som exploateringen omfattar,

exploateringstiden, bör således beräknas. En viss ledning kan härvid

erhållas genom de befolkningsprognoser och de prognoser rörande utvecklingen

av bostadsstandarden, som böra ligga till grund för generalplaner

och bostadsförsörjningsprogram.

Om sålunda exploateringstiden antages vara känd, erhålles cxploatenngsmöjligheternas

kapitalvärde genom alt till nutidpunkten diskontera de årliga

nettoinkomsterna av exploateringen. Det är detta kapitalvärde, som

skall betalas för marken vid expropriationen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Beaktandet av exploateringstiden kan innebära — i de fall då planerna

äro överdimensionerade i förhållande till ortens utvecklingsmöjligheter och

då alltså exploateringstiden skulle bli mycket lång — att även planlagd

mark visar sig icke äga något mervärde för tätbebyggelse. I sådant fall sker

värdering enligt vad som sägs nedan under 2.

Om värderingen gällde enstaka tomter av obebyggd planlagd mark bleve

förfarandet enklare. Härom uttalar markutredningen:

Värdet av marken får anses motsvara nuvärdet av det nettobelopp, som

kan erhållas vid försäljning av tomterna. Bruttovärdet fixeras med utgångspunkt

från den prisnivå som utbildats för tomter med motsvarande i stadsplan

medgivna utnyttjande. Därefter fråndragas eventuella kostnader som

skola erläggas till samhället för gatumark och gatubyggnadsbidrag samt

eventuella kostnader för extraordinära grundläggningsarbeten, utfyllnadsarbeten

och dylikt, varvid nettovärdet erhålles. Antages tomten kunna bliva

bebyggd omedelbart, bör nettovärdet ersättas vid expropriation. Antages

tomten bliva bebyggd efter viss tid, bör ersättningen utgå för det sålunda

beräknade nettovärdet vid det antagna exploateringstillfället, diskonterat till

nutidpunkten.

Såsom framhållits i anslutning till den av utredningen föreslagna huvudregeln

för värdering kunde en beräkning av markvärdet som sålunda baserades

på ortens pris i vissa fall, där en tillförlitlig ortsprisnivå saknades

eller där de ortspriser, som funnes tillgängliga, vore uppenbart avvikande

från ett skäligt avkastningsvärde, behöva justeras genom beräkning av

markvärdet på basis av avkastningsvärdet. Sådana avvikelser kunde å ena

sidan vara förorsakade av att en särskild fastighet kunde förväntas bli

använd för särskilda ändamål såsom till affärslokaler eller å andra sidan

förorsakade av tillfälliga konjunkturer som höjde värdena över vad som

på längre sikt kunde vara rimligt. En fullständigare kalkyl måste då utföras.

Som exempel härpå anför markutredningen följande.

Man utgår därvid från den årliga bruttoavkastning, som kan förväntas

vid ett bebyggande av fastigheten. Därvid böra hyresinkomsterna bedömas

med beaktande av bl. a. den framtida hyresutvecklingen på orten, lägesförhållanden

m. in. Från de årliga bruttoinkomsterna dragas sedan de beräknade

sammanlagda årliga omkostnaderna för fastighetens drift och skötsel,

d. v. s. kostnaderna för skatter, bränsle, förbrukningsavgifter för vatten,

elektrisk ström o. d., kostnader för reparationer, försäkringar och fastighetsförvaltning

in. m. ävensom hyresförluster. På så sätt erhålles fastighetens

årliga nettoavkastning. Denna årliga nettoavkastning minus den enligt

gällande räntefot och byggnadens förväntade livslängd beräknade annuiteten

på dess byggnadskostnad kan betraktas som räntan på byggnadsmarkens

värde. Detta erhålles alltså genom kapitalisering av sagda differens

enligt gällande räntefot. Därvid erhålles den bebyggelsefärdiga markens

värde. Detta värde minskat med kostnaderna i samband med exploateringen

utgör det hypotetiska råmarksvärde som skall ersättas. 2

2. Expropriation av icke planlagd, obebyggd mark.

Tillvägagångssättet borde enligt markutredningen här vara, att jämförelse

skedde med försäljningspriser för fastigheter med ungefär samma storlek,

samma fördelning i olika ägoslag och samma godhet på jorden som

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

den fastighet som skulle exproprieras. I många, kanske i de flesta fall kur

de en sådan jämförelse med under senare år försålda fastigheter vara svår att

erhålla. Reduktion och tillägg med hänsyn till föreliggande omständigheter

finge då vidtagas. En framkomlig väg vore också att med utgångspunkt från

taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter av motsvarande storleksordning

framräknades ett skäligt dagsvärde med ledning av det material över köpeskillingar

för jordbruksfastigheter i förhållande till taxeringsvärdena som

funnes tillgängligt inom statistiska centralbyrån. Vid expropriation av ett

flertal smärre obebyggda fastigheter belägna intill varandra borde i allmänhet

varje fastighet ej uppskattas för sig; man borde i stället betrakta området

som en enhet.

Markutredningen tillägger i detta sammanhang, att det hade varit önskvärt

att utforma närmare regler för uppskattningar av jordbruksvärden.

Då emellertid fastighetsbildningssakkunniga vore sysselsatta med ungefär

samma problem, syntes denna utredning böra avvaktas.

3. Expropriation av bebyggda fastigheter.

Härom anför markutredningen följande. En bebyggd fastighet kunde av

ägaren utnyttjas alternativt, d. v. s. antingen genom uthyrning av den befintliga

bebyggelsen eller, efter den befintliga bebyggelsens rivning, såsom

mark för nybyggnad. Vid val av det senare alternativet vore fastighetens

nuvärde lika med markvärdet (minus eventuella nettokostnader för rivning

av befintlig bebyggelse). Vid val av det förra alternativet kunde fastighetsägaren

åtnjuta de årliga nettoavkastningar (bruttohyresintäkter minus löpande

drifts- och underhållskostnader), som upplöpte under fastighetens

återstående livstid men däremot först vid dennas slut komma i besittning

av markvärdet (minus nettorivningslcostnaden).

Vanligen kunde man utgå från att bebyggelsens ekonomiska livslängd

vore mera begränsad än den nyss avsedda fysiska livslängden. Varje förlängning

av en byggnads livslängd med ett år betydde att fastighetsägaren

måste vänta ytterligare ett år på att komma i åtnjutande av fastighetens

markvärde. Genom förlängning av livstiden med ett år erhölle fastighetsägaren

visserligen byggnadens nettoavkastning under året men förlorade i

stället ett års ränta på markvärdet. Den ekonomiskt gynnsammaste livslängden,

och följaktligen enligt vad förut sagts det högsta nuvärdet för fastigheten,

erhölles alltså om byggnadens rivning planerades till den tidpunkt,

då dess nettoavkastning på grund av stigande ålder (med sjunkande hyresintäkter

och stigande drifts- och underhållskostnader) sjunkit till att motsvara

räntan på markvärdet. Skulle redan vid expropriationstillfället fastighetens

nettoavkastning ha sjunkit under räntan på markvärdet, visade detta

att bebyggelsen redan överskridit den ekonomiska livslängden, varför fastigheten

endast borde ersättas med markvärdet minus nettorivningskostnaden.

Om däremot fastighetens årliga nettoavkastning vore större än räntan på

markvärdet, måsle den befintliga bebyggelsens avkastningsvärde beräknas.

Hela fastighetens kapitalvärde vore då lika med befintlig bebyggelses av
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

kastningsvärde (beräknat för den återstående, på förut angivet sätt bestämda

ekonomiska livslängden) plus det till nutidpunkten från den ekonomiska

livslängdens slut diskonterade markvärdet.

Med en befintlig bebyggelses avkastningsvärde förstodes därvid summan

av de till nutidpunkten diskonterade, under olika år av befintliga byggnaders

återstående ekonomiska livslängd förväntade nettoavkastningarna.

Med fastighetens nettoavkastning avsåges dess årliga bruttohyresintäkter

minskade med samtliga utgifter under året för fastighetens drift och skötsel

(därvid givetvis icke räntor och avskrivningar finge medtagas). Härvid

borde hyresinkomsterna prövas med beaktande av den rådande hyresnivån

och den sannolika framtida förändringen av denna. Det förhållandet att

äldre fastigheter krävde högre underhålls- och reparationskostnader än nya

fastigheter borde också beaktas.

I vissa fall måste man taga hänsyn till att det ofta skulle kunna bli lönande

för fastighetsägaren att efter viss tid genom ombyggnad anpassa lägenhetsbeståndet

till förändrad efterfrågan. Härigenom kunde den ekonomiska

livslängden och fastighetens nuvarande kapitalvärde ökas. I dylika

fall borde expropriationsersättningen motsvara avkastningsvärdet — beräknat

på basis av den för de olika åren förväntade lägenhetsindelningen

— varvid givetvis kostnaderna för byggnadens omändring, efter vederbörlig

diskontering från ombyggnadstidpunkten till nuet, måste jämställas med

driftkostnader.

Remissyttrandena.

Markutredningens förslag om grunderna för beräkningen av expropriationsersättning

har i de flesta yttrandena lämnats utan erinran.

Av de remissinstanser som framställt invändningar mot förslaget ha några

ifrågasatt lämpligheten av att borttaga den för närvarande gällande bestämmelsen

att löseskillingen skall motsvara fastighetens fulla värde.

Justitiekanslersämbetet har sålunda framhållit att, då å ena sidan en väsentlig

utvidgning av expropriationsändamålen ägde rum och å andra sidan

utvidgningen förde med sig både vanskliga och svårbedömbara, ekonomiskt

ofta mycket betydelsefulla värderingsspörsmål, det kunde ifrågasättas om

tillräckliga skäl funnes att ur lagtexten borttaga det ord som markerade,

att ersättning till fullo skulle utgå för det ingrepp som gjordes i annans

rättssfär. Det vore angeläget att i lagen gåves klart uttryck åt lagstiftningens

innebörd i fråga om ersättningens belopp.

Fastighetsägareförbundet har förklarat sig med bestämdhet kunna påstå

att det icke bevisats, att de nuvarande expropriationsnämnderna i allmänhet

på el t felaktigt sätt tillämpat lagens regel om ersättning med fulla

värdet. En eventuell tendens hos nämnderna att, om tvivelsmål om den rätta

värderingen förelåge, välja ett för den enskilde fastighetsägaren gynnsamt

alternativ, vore rimlig och billig, då expropriationen innebure, att den enskilde

tvångsvis frånhändes sin fastighet och att detta skedde på en tidpunkt,

som vore vald av den exproprierande kommunen och därför med

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

hänsyn till marknadssituationen eller eljest kunde vara särskilt oförmånlig

för den enskilde. När utredningen sade sig avse att bibehålla principen

om ersättning med fulla värdet, borde det icke finnas någon anledning att

utbyta uttrycket »fulla värdet», om vars principiella innebörd dock någon

tvekan ej kunde råda, mot det mera uttunnade och oklara uttrycket »skälig

ersättning». Att införa en värderingsregel, som vore så formulerad, att dess

avsedda innebörd lätt skulle kunna förbises och därigenom verka till markägarens

nackdel, vore så mycket betänkligare, som man samtidigt planlade

och genomförde åtgärder vid sidan av expropriationslagstiftningen, vilkas

syfte vore att åstadkomma en nedpressning av värdet på de fastigheter, som

kunde bli föremål för tvångsinlösen. Såsom ett exempel hänvisades till de

bostadspolitiska stödåtgärder, som föreslagits av bostadssociala utredningen

och som vore avsedda att utnyttjas så, att det uppstode lediga lägenheter

i de hus som t. ex. av stadsplanetekniska skäl skulle bortrivas.

Lantbruksf örbundet har uttalat, att förbundet icke funne ifrågavarande

ändring erforderlig. Med hänsyn till att expropriationsnämnderna föresloges

bliva ersatta av domstolar, vilkas beslut skulle kunna överklagas i högre

instans, syntes man ej i fortsättningen behöva befara en felaktig tolkning

av uttrycket »full ersättning».

Riksförbundet landsbygdens folk har anmärkt att markutredningen överhuvud

taget icke syntes ha tagit hänsyn till att expropriationslagen icke i

första hand vore avsedd att giva kommunerna möjlighet att förvärva mark

för bebyggelse utan för andra ändamål. Markutredningen hade icke berört

vilken inverkan den föreslagna ändringen kunde hava på de andra expropriationsändamålen.

Riksförbundet ansåge det icke under några omständigheter

böra få ifrågakomma att man tummade på expropriationslagens princip

om att full ersättning skulle givas då den enskilde tvingades att avstå

från sin egendom. Ansåges särskilda bestämmelser vara erforderliga på

byggnadslagstiftningens område, borde dessa ha sin plats i byggnadslagstiftningen

och icke i den allmänna expropriationslagen.

Svea hovrätt har ansett det kunde ifrågasättas om icke orden »skäligt

värde» i förslaget jämförda med »fastighetens fulla värde» i nuvarande lagtext

kunde uppfattas såsom innebärande en saklig förändring till expropriatens

nackdel. Lämpligt syntes vara, att det stadgades att for fastigheten

skulle erläggas »löseskilling, motsvarande fastighetens värde med hansyn

tagen till etc.». ...

Två ledamöter i hovrätten över Skåne och Blekinge ävensom bankföreningen

1m ifrågasatt om icke den föreslagna ändringen kunde föranleda en

tendens till sådan undervärdering av expropriationsobjekten, att huvudprincipen

om ersättning till fulla värdet undanskymdes. Bankföreningen

har därvid anfört, att det från lagstiftningsarbetet inom tvångavhandandets

område kunde hämtas ett belysande exempel på att skäligt varde icke ansetts

motsvara fulla värdet av eu vara. I ett år 1938 avlämnat förslag till

allmän förfogandelag hade rikskonnnissionen för ekonomisk försvarsberedskap

upptagit eu bestämmelse att för rekvirerad vara skulle utgå ersättning,

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

som prövades skälig med hänsyn till gällande pris. Enligt kommissionens

uttryckliga förklaring hade med bestämmelsen avsetts att giva staten möjlighet

att bestämma ersättning till ett lägre belopp än ortens pris. Enligt

bankföreningens mening vore det icke vare sig påkallat eller befogat att

frångå den nuvarande bestämmelsen om ersättning med fastighetens fulla

värde.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att fastställandet av det skäliga

värdet skall ske med hänsyn tagen till ortens pris och fastighetens

avkastning ha särskilda synpunkter anlagts i vissa yttranden.

Kyggnadslånebyrån har sålunda anfört, att med uttrycket »ortens pris»

borde förstås en representativ prisnivå för fastigheter av motsvarande beskaffenhet

och belägenhet. Åtminstone i storstädernas närhet förekomme

en livlig spekulation i såväl obyggda som byggda fastigheter. Om ett flertal

spekulationsköp förekommit i trakten, kunde en oskäligt hög prisnivå ha utbildats.

Denna borde då icke anses såsom representativ. Vid expropriation

av en sådan villafastighet, för vilken ett avkastningsvärde icke kunde beräknas,

borde ersättningens storlek bedömas med viss hänsyn till aktuella

produktionskostnader. I den mån ett sådant bedömande i det enskilda fallet

skulle komma att leda till ett ur skälighetssynpunkt uppenbart orimligt resultat,

syntes en modifiering kunna ske genom tillämpning av bestämmelserna

om ersättning för skada och intrång. Drätselkammaren i Malmö har

anfört att det i många fall vore svårt att erhålla en jämförelse med under

senare år representativa försäljningar av fastigheter. Med hänsyn härtill borde

man taga under övervägande huruvida icke avkastningsvärdet borde utgöra

den primära bedömningsgrunden. Såsom subsidiära bedömningsgrunder

kunde man tänka sig de värderingsgrunder, som statens byggnadslånebyrå

tillämpade. I andra hand borde hänsyn tagas till taxeringsvärdet, men därvid

borde i det särskilda fallet bedömas huruvida detta värde vore för högt

eller för lågt och jämkningar ske i anslutning därtill.

Fastighetsbildningssakkunniga ha anmärkt att det knappast kunde anses

fullt tillfredsställande med en hänvisning till allenast ortens pris, då i

motiveringen påpekades, att man i vissa fall borde söka vägledning genom

jämförelse med prisläget på annan ort.

Lantbruksförbundet har anfört att med angivandet av ortens pris och

fastighetens avkastning utredningen endast syntes ha avsett att lämna exempel

på vilka beräkningsgrunder, som i allmänhet borde användas, och

förutsatt att även andra omständigheter kunde tagas i betraktande. Under

sådana förhållanden ansåge förbundet det oriktigt, att på sätt föreslagits

endast upptaga vissa beräkningsgrunder. Bankföreningen har framhållit

att bestämmelsen att värdet skulle beräknas med hänsyn tagen till ortens

pris och fastighetens avkastning vore ur saklig synpunkt direkt felaktig,

då vid beräknandet av en fastighets verkliga värde en mångfald olika

faktorer, utöver de nämnda, normalt måste spela in.

Länsarkitekten i Malmöhus län har i ett vid länsstyrelsens i länet yttran
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

95

de fogat utlåtande framhållit, att ersättningen borde utgöra just så mycket

att expropriatens förmögenhet vore densamma som den skulle varit om

expropriation ej ägt rum. Vid bedömandet av kritiken mot expropriationsnämndens

värdering vore det viktigt att hålla detta i minnet. Särskilt i senare

tider med nedgående penningvärde torde hänsyn ha tagits till svårigheten

för expropriaten att placera ersättningen så att hans förmögenhetsställning

ej rubbades. Det funnes ingen anledning antaga att nämnderna

ej försökt skipa rättvisa. Med anledning av att markutredningen bland annat

rekommenderat statens byggnadslånebyrås värderingar, anmärktes att

byråns pris i vissa fall varit orimligt låga, till och med understigande taxeringsvärdet.

Detta kunde icke bidraga till att skapa förtroende för värderingsprinciperna,

i synnerhet som såväl statens som kommunala myndigheters

organ intoge en partisk inställning. Domänstijrelsen har erinrat om

allmänhetens frihet att vistas å andras marker utan några egentliga inskränkningar

(allemansrätten). För egendomar som låge intill städer eller

andra större samhällen medförde denna frihet en årlig skadegörelse, för

vilken jordägaren icke haft annan ersättning än den som till äventyrs kunde

uppkomma vid markens ianspråktagande för tätbebyggelse. Det torde

icke vara lämpligt att under angivna omständigheter beröva markägaren

en skälig ersättning för dylika intrång vilka icke drabbade jordbruksfastigheter

i allmänhet. Det kunde också tänkas att en jordägare lagt ned kostnader

på anläggningar, som först i en framtid kunna ge ökat värde åt fastigheten.

Han hade icke räknat så noga med utgifterna under sin tid, då han

kunnat förutsätta att de framtida förbättringarna skulle komma hans efterlevande

tillgodo. Möjlighet att taga hänsyn till det mervärde utöver det allmänna

jordvärdet som en fastighet på grund av angivna förhållanden kunde

äga borde beredes.

Rörande fastigheternas taxeringsvärden såsom underlag för beräkningen

av expropriationsersättning ha vissa synpunkter framställts.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

har anfört att enligt förbundets mening betydande skäl talade för att, åtminstone

i städer och stadsliknande samhällen, taxeringsvärdet lades som

utgångspunkt vid expropriationsvärderingen. Värderingsförfarandet skulle

därigenom högst avsevärt förenklas och utrymmet för stridiga uppfattningar

begränsas. En sådan regel komme vidare att i hög grad bidraga till stabiliteten

å den fria fastighetsmarknad, som även i fortsättningen förutsattes

skola existera. Beträffande den närmare utformningen av värderingsregler,

grundade på taxeringsvärdena, hänvisade förbundet till bostadssociala

utredningens förslag därom, vilket icke uteslöte betydande jämkningar

då anledning därtill förefunnes eller fullständigt bortseende från taxeringsvärdet

i vissa fall. Förbundet kunde icke finna att den gränsdragning mellan

de fall, då taxeringsvärdet borde ligga till grund för expropriationsvärderingen,

och de fall, då andra beräkningsgrunder borde tillämpas, vore

omöjlig eller ens behövde medföra några avsevärda svårigheter. Förbundet

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ansåge sig för sin del kunna föreslå att taxeringsvärdena skulle läggas till

grund för värderingen vid expropriation för planändamål. Vid expropriation

för andra ändamål borde de av markutredningen föreslagna värderingsreglerna

komma till användning. Däremot har drätselkammaren i Linköping

uttalat att såvitt erfarenheterna i Linköping visade det vore otänkbart att

i något avseende lägga taxeringsvärdena till grund för expropriationsvärdering.

Markutredningens yttrande, att därest gällande stadsplan möjliggjorde

ett utnyttjande av marken, som icke uppfyllde det krav man numera ställde

på en fullgod stadsplan, ersättningen vid expropriation borde bestämmas

med utgångspunkt från en i anslutning till numera gällande principer r eviderad

stadsplan, har blivit föremål för särskilda yttranden i några

fall.

Överståthållarämbetet har anfört, att nämnda anvisning innefattade en

avvikelse från den eljest i betänkandet hävdade regeln att ortens pris och

avkastningsvärdet skulle läggas till grund för värderingen. I regel kunde

det antagas att »ortens pris» rönt inflytande av de utav utredningen berörda

förhållandena varför en särskild nedsättning på grund av dessa förhållanden

kunde bliva obillig mot markägaren. Endast i den mån man icke

kunde utröna ortens pris inom ett område där den föråldrade stadsplanen

gällde syntes särskild hänsyn till saneringsplanen böra tagas på sätt utredningen

anfört.

Industriförbundet har anmärkt att markutredningens förslag om nedjustering

av markvärdena till följd av minskad byggnadsrätt icke syntes tillräckligt

utrett.

Bankföreningen har framhållit att markutredningens uttalande ej sällan

kunde leda till ett avsteg från den fundamentala principen om full ersättning

åt expropriaten. En fastighet, som enligt saneringsplan exproprierades,

kunde tidigare ha tagit åt sig ett marknadsvärde, som överstege

det värde, som framkomme när den reviderade stadsplanen (saneringsplanen)

lades till grund för värderingen. Bostadssociala utredningen hade

i sitt slutbetänkande även uttalat, att en fastighets byggnadstekniska standard,

dess behov av byggnadsteknisk sanering, endast ofullständigt återspeglades

i marknadsvärdet och att marknadsvärdet vore relativt oberoende

av den omgivande miljöns stadsplanetekniska standard. Därvid hade även

betonats att fastighetens marknadsvärde således icke påverkades av att

byggnadernas livslängd ur samhällssynpunkt förkortades genom att stadsplanen

bleve otidsenlig. I en tid, då stadsplanerna åldrades snabbare än

byggnaderna, skulle enligt föreningens mening markutredningens värderingsregel

för saneringsfall uppenbarligen kunna leda till ekonomisk förlust

för den enskilde fastighetsägaren.

Handelskamrarnas nämnd har uttalat att den nya princip som innefattades

i markutredningens nyssnämnda yttrande innebure ytterligare en

uppluckring av huvudprincipen om att ersättning skulle utgå efter det fulla

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kunql. Maj.ts proposition nr 184.

värdet marken hade i den tidigare ägarens hand. Genom saneringsplanens

upprättande och den därmed förenade expropriationen kunde fastigheten

komma att väsentligt nedgå under det marknadsvärde, efter vilket fastighetskrediten

avpassats. Vid fastställande av saneringsplaner kunde det dessutom

ofta bli nödvändigt att med hänsyn till vikten av en för hela kvarteret

gynnsam sanering genomföra en betydligt hårdare begränsning av

utnyttjanderätten för en däri ingående tomt än för andra. Det måste bli

svårt att finna en rättvis värderingsgrund för de olika tomterna och saneringsplanen

borde därför icke utgöra underlag för beräkningen av de

olika fastigheternas värde. Uppenbarligen skulle ett godtagande av de uppdragna

principerna vara ägnat att medföra ekonomiska förluster för de

enskilda fastighetsägarna och även få ogynnsam återverkan på kreditmarknaden.

Ifrågasättas kunde slutligen, huruvida dessa principer överensstämde

med den i betänkandet i övrigt hävdade uppfattningen rörande kommunens

rätt att indraga en genom ökat utnyttjande inträdd värdestegring. Ur

rättvisesynpunkt kunde det i varje fall icke anses acceptabelt, att kommunen,

samtidigt som den gjorde anspråk på varje ökning av tomtvärdet,

som kunde följa av en vidgad byggnadsrätt, vägrade lämna gottgörelse för

den minskning av tomtvärdet som förorsakades genom reduktion av byggnadsrätten.

Bgggnadslånebgrån har anslutit sig till markutredningens uttalande men

framhållit att det torde vara nödvändigt, att den reviderade stadsplanen

icke lades till grund för expropriationsvärderingen, förrän planen prövats

och fastställts av stadsplanemyndigheterna. Endast därigenom vunnes garantier

för att prövningen verkställdes på samma sätt som beträffande andra

stadsplaner och under beaktande av alla_ inverkande omständigheter. I

annat fall skulle det tillkomma expropriationsmyndigheten att bedöma

stadsplanens skälighet. Byrån föresloge därför att markutredningens uttalande

kompletterades så, att därav tydligt framginge, att därmed icke avsåges

något undantag från regeln att planlagd mark skulle värderas med

utgångspunkt från den vid tidpunkten för anteckningen i fastighetsboken

gällande stads- eller byggnadsplanen. Byggnadslånebyrån har vidare anlagt

vissa synpunkter på de principer, efter vilka de intressekonflikter borde

lösas, som kunde uppkomma mellan den enskilde markägaren och kommunen

till följd av en planändring, varigenom den för marken tillåtna byggnadsrätten

minskades, antingen den helt borttoges eller den inskränktes genom

minskningen av våningsantalet. Byrån har härom närmare anfört:

Det förtjänar här framhållas, att den enskilde markägaren enligt byggnadslagen

har möjlighet att i samband med planens utställande göra erinringar

mot den föreslagna planen eller planändringen. Det får därvid

förutsättas, att den som anser sig ha anledning befara en värdeminskning

genom fastställandet av planen därvid kommer att bevaka sin rätt. Jämlikt

30 § 4 mom. byggnadsstadgan skall förslag till ändring av stadsplan

för redan bebyggt område åtföljas av erforderlig utredning angående de

ekonomiska förutsättningarna för planens genomförande. Därvid synes även

frågan om planändringens inverkan på den enskilde markägarens ekono
7

Ilihnng till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 181.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

miska ställning komma att belysas. Jämlikt 45 § byggnadslagen kan stadsplan

fastställas under villkor, att inlösen av viss mark äger rum. Enligt

uttalanden i samband med bestämmelsens tillkomst avser den bl. a. de fall,

då stadsplan, som syftar till sanering av befintlig bebyggelse, är så oförmånlig

för vissa markägare, att den med hänsyn till deras berättigade intressen

icke kan fastställas, om det ej kan förutsättas, att inlösen kommer

till stånd. Vid fastställande av planen torde Kungl. Maj :t komma att tillse,

att den enskildes rätt icke obehörigen trädes för när.

Byggnadslånebyrån har jämväl belyst sambandet mellan å ena sidan innehållet

i 48 § byggnadslagen och å andra sidan markutredningens nyssnämnda

uttalande. Vid bedömandet av detta samband syntes enligt byrån

följande synpunkter böra beaktas:

En genom planändring åstadkommen minskning av den tillåtna byggnadsrätten

kan vara motiverad antingen av att stadsplanen för ett större

område varit överdimensionerad i förhållande till orlens utvecklingsmöjligheter

eller att planen icke medgivit en skälig stadsplaneteknisk standard

eller av att behov, hänförliga till mer speciella samhälleliga intressen, måst

tillgodoses, exempelvis genom framdragande av en ny trafikled.

I förra fallet innebär planändringen, att den delvis »fiktiva» byggnadsrätt,

som konstitueras av en överdimensionerad plan, i en ändrad plan

anpassas med hänsyn till samhällets vid tiden för planändringen sannolika

utvecklingsmöjligheter och/eller med hänsyn till aktuella krav på

stadsplaneteknisk standard. Den i den nya planen tillåtna mindre bebyggelserätten

motsvarar i sådant fall den »reella» byggnadsrätt, som före

planändringen maximalt kunnat eller bort utnyttjas. Det synes då icke

rimligt, att den enskilde markägaren av kommunen skall kunna kräva ersättning

för den endast formella minskning av byggnad srätten, som planändringen

medfört. Byggnadslånebyrån tillåter sig i detta sammanhang hänvisa

till vad utredningen anfört om »flytande värde».

I senare fallet, då en »reell» byggnadsrätt inskränkes för att tillgodose

ett speciellt samhälleligt intresse, synes det däremot skäligt, att markägaren

erhåller ersättning för den ekonomiska förlust, som han åsamkas genom

inskränkningen.

Den av markutredningen uttalade principen för ersättningens bestämmande

i de fall stadsplanen är överdimensionerad synes vara av utomordentligt

stor betydelse vid genomförandet av en sanering av det äldre bostadsbeståndet.

Det synes därför angeläget, att markutredningens uttalanden

på denna punkt beaktas vid lagtillämpningen.

I detta syfte synas bestämmelserna i 48 § byggnadslagen böra — om så

erfordras — givas en sådan formulering eller en sådan tolkning, att desamma

avse rätt till ersättning endast i de fall, då planändringen vidtagits

för att tillgodose mer speciella samhälleliga intressen och inskränkningen

berör en med hänsyn till ortens utvecklingsmöjligheter in. in. »reell»

byggnadsrätt.

Beträffande markutredningens anvisningar för värderingsregelns

praktiska tillämpning har i några yttranden anförts, att remisstiden

icke medgivit ett närmare genomträngande av problemen. Hovrätten

över Skåne och Blekinge har emellertid anmärkt att de i den praktiska

tillämpningen vore ägnade att medföra alltför vidlyftiga utredningar

och därmed förenade stora kostnader. Värdeuppskattningen i ersättnings
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

99

frågor av denna art bleve i inånga fall med nödvändighet en skälighetsuppskattning

efter i orten rådande mycket skiftande förhållanden, vilka

icke alltid kunde inordnas under en i förväg uppgjord mall. I huvudsak

likartade synpunkter har framförts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län samt Göteborgs stadskollegium.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att de av markutredningen

föreslagna anvisningarna innebure ett i hög grad komplicerat bedömande

av såväl rättsliga som ekonomisk-tekniska frågor, vilket konnne att ställa

stora krav på sakkunskapen hos den myndighet, som prövade expropriationsmålet.

Erforderliga anvisningar för tillämpningen torde därför böra

meddelas. Jämväl fastighetsbildningssakkunniga och drätselkammaren i

Borås ha understrukit behovet av att lagtexten kompletterades med särskilda

anvisningar.

Departementschefen.

Expropriationsersättningen bör i princip uppgå till sådant belopp att den

ersättningsberättigade — såsom det uttrycktes under förarbetena till gällande

expropriationslag — bibehålies orubbad vid den ekonomiska ställning såsom

helhet räknat, som han förut innehaft. För att möjligheten att anlita

expropriation ej skall bli mer eller mindre illusorisk är det å andra sidan

angeläget att ersättningen ej överstiger nämnda belopp, åtminstone icke

i någon mera betydande mån. Erfarenheten ger emellertid vid handen, att

expropriationsvärderingarna ofta resultera i mycket höga ersättningsbelopp,

och detta förhållande torde icke sällan ha avhållit kommuner från att utnyttja

de expropriationsmöjligheter som redan nu finnas. Om man vill

vinna syftet med en utvidgad expropriationsrätt, ter det sig därför nödvändigt

att bryta rådande värderingspraxis.

Orsakerna till det otillfredsställande resultatet av värderingarna äro av

flera olika slag. I synnerhet torde missförhållandena emellertid bero på brister

i systemet för ersättningarnas bestämmande, vilka leda till ojämnhet och

osäkerhet i tillämpningen. Dessa brister äro dels av organisatorisk art, dels

sammanhänga de med frånvaron av bestämda värderingsprinciper. I ett senare

avsnitt av min framställning kommer jag att förorda en omorganisation

av expropriationsmyndigheterna, som bl. a. innebär att en kår av experter

på fastighetsvärdering tillskapas. I nu förevarande avsnitt vill jag

behandla frågan i vad mån värderingen kan göras beroende av vissa fixa

normer, varigenom utrymmet för värderingsorganens subjektiva omdöme

minskas. Uppenbarligen kunna dylika normer icke helt eliminera den osäkerhet,

som är nödvändigt förbunden med varje värdeuppskattning, men

det bör vara möjligt att begränsa utrymmet för det irrationella momentet.

Man bör sålunda på denna väg kunna åtminstone nedbringa det övervärde,

som för närvarande ofta ingår i löseskillingen.

Den nu gällande huvudregeln i 7 § expropriationslagen om bestämmande

av ersättningen vid expropriation av fastighet utsäger endast, alt löseskillingen

skall motsvara fastighetens fulla värde. Markulredningen — vars

förslag i denna del lämnats utan erinran i de flesta remissyttrandena —

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

förordar i stället den formuleringen, att ersättningen skall motsvara skäligt

värde å fastigheten med hänsyn tagen till ortens pris och fastighetens avkastning.

Att i främsta rummet anknyta värderingen till ortens pris synes mig vara

riktigt. Om en prisnivå för fastigheter av visst slag utbildats i ett samhälle,

kan ägaren av en sådan fastighet med skäl utgå ifrån att hans fastighet balett

värde, som i huvudsak ansluter sig till prisnivån, och detta värde bör

då också ligga till grund för expropriationsersättningen. Givet är att vissa

försäljningar, t. ex. där priset på grund av säljarens monopolställning eller

köparens speciella behov av fastigheten överstigit det normala eller till följd

av nära släktskap mellan säljare och köpare satts ovanligt lågt, icke böra

få inverka vid bedömande av ortens pris. I sådana orter där all markförsäljning

inom ett samhälle skett till monopolistiskt uppdrivna priser bör bestämningen

av vad som är att anse såsom det normala priset kunna ske

genom jämförelse med andra orter av liknande typ. De av bostadsstyrelsen

tillämpade markpriserna torde icke i och för sig kunna anses bindande

beträffande tomtprisnivån i orten. Däremot kan uppenbarligen den omständigheten,

att endast de åsyftade markpriserna godkännas i den statliga

låneverksamheten medföra att priset i orten så småningom anpassar sig

efter dem. I själva verket lär också tomtpriset på många orter ha utbildats

efter bostadsstyrelsens normer. Det är givetvis angeläget att expropriationsersättningarna

icke bestämmas till sådana belopp att ansträngningarna

från det allmänna att hålla bostadskostnaderna nere tillspillogivas. I samband

härmed vill jag även understryka, att om under en bristsituation

av den art som för närvarande på flera håll föreligger, överdrivna köpeskillingar

utgå, dessa icke kunna anses representativa för ortspriset.

Ortens pris kan av naturliga skäl i allmänhet bestämmas endast som en

ungefärlig nivå. Med utgångspunkt från denna preciseras därefter värdet

på den ifrågavarande fastigheten under beaktande av en mångfald för densamma

speciella faktorer, såsom läge, grundförhållanden, byggnaders ålder

och beskaffenhet o. s. v.

Förutom ortspriset torde, såsom markutredningen föreslagit, fastighetens

avkastning böra tjäna som grund för värderingen. Till utgångspunkt

tages därvid i första hand avkastningen vid värderingstillfället. I likhet med

markutredningen finner jag det emellertid vara rimligt att, om en fastighet

kan bli föremål för bättre utnyttjande än som sker vid tiden för expropriationen,

värderingen grundas på den antagbara avkastningen i stället

för den faktiska. Förutsättningen härför måste dock vara att det förändrade

utnyttjandet kan anses praktiskt och ekonomiskt genomförbart inom

sådan tid, att det borde höja priset även vid frivillig försäljning.

Såväl vid beräkningen av sistnämnda s. k. hypotetiska avkastningsvärde

som eljest då bebyggelserätten äger betydelse för värderingen av planlagd

mark bör man i princip utgå från den rätt till utnyttjande som är medgiven

i gällande stads- eller byggnadsplan. Det må emellertid påpekas att en gällande

plan ej alltid kan vara normgivande för värderingen. Såsom jag i ett

senare sammanhang vill närmare utveckla måste sålunda utnyttjanderätten

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

bedömas efter förhållandena närmast före planens fastställande i exempelvis

sådana fall där fråga är om expropriation för gata eller annan allmän

plats.

Från huvudregeln att värderingen skall ske med utgångspunkt från den

gällande planen bör i vissa fall även avvikelse ske i restriktiv riktning. Särskilt

då föråldrade byggnadsbestämmelser gälla för marken i fråga, kan

sålunda hänsyn behöva tagas till den omständigheten att möjligheten att

utnyttja den maximala bebyggelserätten av praktiska skäl — ekonomiska,

sanitära eller andra —- är begränsad. I dylika fall bör vid värderingen bortses

från den del av bebyggelserätten som det icke kan anses möjligt eller

rimligt att utnyttja med hänsyn till den vid värderingstillfället gängse standarden.

I detta sammanhang vill jag även något beröra frågan om »flytande

markvärde». Härmed åsyftas att man vid bestämmandet av exploateringsbehovet

för ett område i omgivningen av en tätort utgår från den falska

förutsättningen att området är en isolerad enhet. Man bortser alltså från

att måhända även åtskilliga andra områden i ortens närhet äro lämpade

för bebyggelse och att, om samtliga tagas i anspråk härför, den totala bebyggelsen

vida skulle överstiga byggnadsbehovet. Det är uppenbart att

expropriationsersättningen bör bestämmas under hänsynstagande till en

dylik överdimensionering av exploateringsprogrammet. Hur nämnda omständighet

skall närmare påverka löseskillingen är givetvis icke möjligt att

angiva i form av en generell regel. Helt allmänt vill jag här endast framhålla

att det »flytande värdet» uppenbarligen kan bli mest påtagligt, då fråga

är om expropriation på en gång av tämligen betydande områden.

Även om man i enlighet med det anförda i princip skall grunda värderingen

på både ortens pris och fastighetens avkastning, är det givet att den

ena av dessa faktorer kan få avgörande betydelse. I fall då någon egentlig

fastighetsmarknad ej existerat på orten under senare tid bör sålunda övervägande

avseende fästas vid avkastningsvärdet. Å andra sidan är att märka

att exempelvis en jordbruksfastighets avkastning icke alltid ger ett rättvisande

utslag i fråga om fastighetens värde; om så icke är fallet kommer

den huvudsakliga värderingsgrunden att utgöras av ortens pris.

Stundom lär varken något tillämpligt ortspris kunna konstateras eller

något egentligt avkastningsvärde kunna beräknas, t. ex. då fråga är om

villafastighet eller mindre jordbruksfastighet på en ort där fastighetsomsättningen

sker mycket långsamt. I sådana fall bör, såsom markutredningen

antytt, prisläget på annan plats med likartade förutsättningar för markens

utnyttjande kunna tjäna till ledning vid värdesättningen. Då fråga är

om byggnader kan, om någon lämpligare värderingsmetod ej står till buds,

viss ledning erhållas genom en beräkning av den aktuella byggnadskostnaden;

det därvid framkomna beloppet måste dock givetvis reduceras med

hänsyn till vederbörande byggnads ålder och beskaffenhet i övrigt.

Jag vill slutligen här erinra om taxeringsvärdena. Redan den omständigheten

att fastighetstaxeringen måste verkställas på ett tämligen schematiskt

säl! manar emellertid till den största försiktighet när det gäller att ut
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

nyttja dessa värden för här ifrågavarande ändamål. I synnerhet vad beträffar

nytaxerad mark i städer och större stadsliknande samhällen torde dock

taxeringsvärdena och den möjlighet till jämförelse med andra objekt som

därigenom öppnar sig vara av en viss betydelse.

Under hänvisning till det anförda vill jag som legal norm för värderingen

förorda, afl fastighets värde skall bestämmas med hänsyn särskilt till ortens

pris och fastighetens avkastning. Genom ordet »särskilt» antydes att

även andra faktorer som konstituera en fastighets värde höra uppmärksammas,

de nåda angivna faktorerna äro emellertid att betrakta som basbegreppen

för värderingen.

Att, såsom markutredningen föreslagit, därjämte i lagtexten utsäga att

expropriationsersättningen skall motsvara ett »skäligt» värde på fastigheten

synes mig icke lämpligt. En dylik bestämning till värdebegreppet skulle

stå mindre väl samman med den förut angivna principen för löseskillingens

bestämmande. ^ idare skulle, såsom också framhållits av några remissinstanser,

uttrycket »skäligt värde» i detta sammanhang lätt kunna giva upphov

till feltolkning. Å andra sidan torde den bestämning till värdebegreppet

som förekommer i gällande lag, nämligen att löseskillingen skall motsvara

fastighetens »fulla» värde, icke böra bibehållas. Även om fastighetens

värde bör ersättas i sin helhet — en princip från vilken jag icke avser att

göra avsteg i den nu förordade lagstiftningen — synes det obestridligt, att

den i praxis tydliga tendensen till för höga ersättningar delvis kan ha föranletts

av denna formulering. Måhända har uttrycket kommit att, mer eller

mindre omedvetet, från äldre expropriationslagstiftning överföra och bevara

det tidigare betraktelsesättet, att löseskillingen icke endast skall motsvara

värdet ulan att detta bör på ett eller annat vis förhöjas. Om man därför,

i enlighet med Svea hovrätts förslag, stryker ordet »fulla» i lagtexten, kommer

denna åtgärd att formellt markera, att överdrifterna vid värdeuppskattningen

böra upphöra.

Den uppställda värderingsregeln synes icke vara mindre lämplig då fast

egendom exproprieras för andra ändamål än tillgodoseende av kommunernas

markbehov för tätbebyggelse; vad en remissinstans anfört i detta hänseende

finner jag därför icke böra hindra att regeln erhåller generell giltighet

för all fastighetsexpropriation.

Slutligen vill jag här erinra om att markutredningen även föreslagit en

speciell värderingsregel, avseende markvärdestegring i och omkring tätorter

och innebärande en viss överföring till det allmänna av sådan värdestegring.

Det betydelsefulla och komplicerade problem som här möter kommer

att av mig behandlas i nästföljande avsnitt; av skäl som där angivas har

jag ansett att spörsmålet icke kan bringas till lösning i detta sammanhang

utan att det bör göras till föremål för ytterligare utredning.

För tillämpningen i praktiken av de här föreslagna värderingsreglerna

torde erfordras att en mera detaljerad beskrivning av den nya värderingsmetoden

med tillhörande exempelsamling utarbetas. I stort sett torde därvid

de av markutredningen skisserade olika uppskattningsalternativen kunna

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

godtagas, ehuru jämkningar och kompletteringar äro erforderliga i enlighet

med vad jag i det föregående anfört. Detta arbete torde bli till nytta för alla

dem som skola syssla med värderingsfrågor, främst de särskilda experter

som enligt förslaget skola tillsättas i syfte bl. a. att åstadkomma en fastare

och jämnare värderingspraxis.

III. Överföring: till det allmänna av värdestegring vid

tätbebyggelse.

Vissa gällande bestämmelser m. m.

Såsom förut nämnts har markutredningen i anslutning till frågan om

rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse även berört frågan

om vem som skall äga tillgodogöra sig den vinst som i allmänhet uppkommer

genom att mark stiger i värde i samband med att den exploateras för

sådan bebyggelse.

Inledningsvis må här erinras om stadgandet i 5 § andra stycket byggnadslagen

och vissa i anslutning därtill gjorda uttalanden under förarbetena

till lagen (prop. 1947:131). I nämnda lagrum föreskrives, att det

för att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsättes, att den vid

planläggning enligt byggnadslagen prövats vara från allmän synpunkt lämpad

för ändamålet.

Vid remissen till lagrådet av förslaget till byggnadslag yttrade jag (s.

157) bl. a. att, om en uttrycklig bestämmelse av nämnda innebörd intoges i

lagen, det icke vore erforderligt att därutöver uttryckligen angiva att ersättning

för tätbebyggelsevärde icke skulle utgå, när markägare hindrades

att exploatera marken för sådan bebyggelse. Redan genom nämnda princip

hade ju utmärkts att markägarens rätt icke omfattade generell befogenhet

att använda marken för tätbebyggelse. Denna begränsning av markägarens

rätt borde utan särskild föreskrift iakttagas även vid tillämpning av annan

lagstiftning, t. ex. expropriationslagstiftningen. Därest sålunda vid expropriation

fråga uppkomme om att ersätta mark efter dess värde för byggnadsändamål,

måste självfallet marken värderas med beaktande av alla de

inskränkningar som funnes intagna i byggnadslagstiftningen.

Lagrådet (s. 366) fann det vanskligt att bedöma lämpligheten av de nya

bestämmelser, som i det remitterade förslaget upptagits till förhindrande

av att den enskilde till nackdel för det allmänna finge draga fördel av rätt

till bebyggelse, som väsentligen möjliggjordes genom det allmännas åtgärder.

Bl. a. åsyftades därmed 5 §, varigenom indirekt uttrycktes regeln, att

tätbebyggelsevärde ej skulle få uppkomma i avseende å annan mark än

sådan, som vid planläggning prövats lämpad för ändamålet. Härom anförde

lagrådet följande.

Den i 5 § förutsatta värderegeln synes icke kunna godtagas för såvitt den

kommer i strid med ekonomiska normer, som enligt sakens natur måste

öva inflytande på fastighetsmarknaden. Om sålunda ett område är beläget

intill en tätort och övervägande skäl tala för att tätorten kommer att ut
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4.

vidgas till att omfatta området på sådant sätt, att större eller mindre del

därav måste komma att bli föremål för tätbebyggelse, synes det uteslutet

att hänsyn därtill icke tages vid frivilliga försäljningar av till området börande

mark redan innan frågan om planering av marken är aktuell. Det

förefaller likaså uteslutet att genom lagstiftning fastslå att den värdestegring,

som vid en blivande planering med all säkerhet kommer att konstateras,

skall vara helt reserverad för den, som är ägare till marken vid tidpunkten

för planläggningen. Tvärtom synes uppenbart, att man från det

allmännas sida bör godtaga en värdestegring, som på detta sätt, allt efter

den större eller mindre sannolikheten av att tätbebyggelse skall medgivas,

så småningom inträder i avbidan på planläggningsfrågans avgörande. Just

därför att en dylik värdestegring är att betrakta såsom ett legitimt resultat

av den diskontering av framtidsvärden, som alltid förekommer vid frivilliga

försäljningar, skulle en skyldighet för markägaren att innan planläggningen

skett underkasta sig en nedvärdering av marken vid t. ex. en expropriation

framstå såsom i hög grad obillig och medföra en betänklig osäkerhet

på fastighetsmarknaden. En dylik skyldighet skulle för övrigt vara så

mycket olämpligare som det i praktiken skulle vara svårt att göra skillnad

mellan, å ena sidan, den värdestegring, som alltid uppkommer i avseende

å en fastighet av ifrågavarande art genom förbättrade avsättningsmöjligheter,

bättre kommunikationer genom grannskapet till tätorten, ökad fördel

av glesbebyggelse, större möjligheter att uthyra bostadslägenheter sommartid

och dylikt, samt, å andra sidan, den värdestegring, som föranledes

av utsikten att marken skall komma att bli använd till tätbebyggelse. Omfattningen

av sistberörda värdestegring får för övrigt icke överdrivas. Med

de föreslagna bestämmelserna bör någon sådan värdestegring överhuvud

icke kunna uppkomma när det är fråga om mark, som från sundhetssynpunkt

eller eljest från allmän synpunkt måste antagas aldrig kunna godtagas

för tätbebyggelse, och värdestegringen i övrigt "bliva relativt blygsam

pa grund av risken att marken med hänsyn exempelvis till försvars-, samfärdsels-

eller naturskyddsförhållanden ej kommer att få användas för tätbebyggelse

eller att marken kommer att för längre eller kortare tid undantagas

från sådan bebyggelse. Det måste också antagas, att om vid den första

planläggningen marken finnes icke lämpad för tätbebyggelse, kommer en

av utsikten till sådan bebyggelse föranledd värdestegring att, såsom grundad

på oriktig bedömning, falla bort i och med planläggningen.

Den begränsning av värderegelns omfattning, som enligt det anförda

maste goras och som innebär, att någon motsättning icke får uppkomma

mellan det under hänsynstagande till byggnadslagstiftningen bestämda

marknadsvärdet och det värde som skall tillämpas vid tvångsinlösen, lärer

näppeligen stå i strid med den lydelse 5 § erhållit. Och det torde icke kunna

undvikas att i andra liknande sammanhang markvärdering måste ske i

överensstämmelse med det sagda. Om sålunda för en tomt en viss relativt

lag hushöjd är fastställd, lärer den utsikt, som kan föreligga att få en höjnil?M

genomförd- även i framtiden — allt efter den större eller mindre sannolikheten

för ändringens genomförande — öva inverkan på tomtens värde,

vårtor hänsyn bör tagas därtill vid en eventuell tvångsinlösen, medan den

värdestegring, som inträffar om och då ändringen verkligen genomföres

icke kan dessförinnan beaktas.---Att vid fastighetstaxering nu be
rörda

värdestegring skall beaktas i den mån den påverkat marknadsvärdet

synes också uppenbart.

Enligt lagrådets mening kunde, under förutsättning att ifrågavarande

värderegel hade den innebörd som av lagrådet antagits, någon principiell

invändning mot densamma icke göras.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

Vid anmälan i statsrådet av lagrådets utlåtande anförde jag (s. 402) att

det vid remissen till lagrådet ansetts, att något förslag till bestämmelser rörande

den närmare regleringen av de värderingsspörsmål, som berördes i

lagrådets utlåtande, ej borde framläggas, enär dessa frågor förutsattes skola

prövas i samband med den revision av expropriationslagstiftningen som

enligt meddelade direktiv ankomme på markutredningen.

Enligt 162 § byggnadslagen skall vid prövning av fråga om lösnings- eller

ersättningsplikt med avseende å mark, vilken enligt lagen eller föreskrift,

som meddelats med stöd av lagen, eller enligt motsvarande äldre bestämmelser

ej må tagas i anspråk för enskilt bebyggande eller för viss bebyggelse,

värdet å marken bestämmas med skälig hänsyn till det värde, som marken

vid tiden för lagens ikraftträdande ansågs ha enligt dittills tillämpade grunder;

och må jämväl det värde som då tillmättes marken för tätbebyggelse

komma i betraktande.

Till motivering av denna bestämmelse anförde jag (prop. 1947:131 s.

299) bland annat följande.

Såsom jag i olika sammanhang framhållit är det en genomgående princip

i den nya lagen att mark ej må exploateras för tätbebyggelse utan att den

befunnits ur allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Härav följer att, om

någon hindras att använda sin mark för tätbebyggelse, ersättning ej skall

utgå för det värde marken må ha för sådan användning.

Det har riktats mycken kritik mot att markägaren för närvarande tillgodogör

sig en oförtjänt vinst genom att hans mark stiger i värde när det

blir aktuellt att använda den för tätbebyggelse. Jag instämmer i denna kritik

men har ansett det obilligt att helt utesluta ersättning för tätbebyggelsevärde

som redan uppkommit före lagens ikraftträdande. Skälig hänsyn till det

värde som då ansågs föreligga bör alltså tagas. Om marken i och för sig

icke är lämplig för tätbebyggelse, bör någon ersättning för tätbebyggelsevärde

dock ej utgå. Jag vill vidare erinra att, när fråga uppkommit om att

lösa mark, värdet ofta satts så att det skulle täcka fulla tätbebyggelsevärdet,

även då det varit mer eller mindre ovisst om tätbebyggelse verkligen skulle

gå fram över området. Detta tillvägagångssätt bör icke vidare få tillämpas.

Tätbebyggelsevärdet bör, när ersättning enligt nu ifrågavarande undantagsstadgande

skall utgå, reduceras alltefter sannolikhetsgraden för att tätbebyggelse

kommer att äga rum inom området. Detta kan vara svårt att bedöma,

men det ligger i sakens natur att en exakt värdering av ett spekulationsvärde

icke kan göras. Det förefaller mig motiverat att hålla uppskattningen

av ett spekulationsvärde snarare i underkant än i överkant.

I detta sammanhang må även lämnas vissa uppgifter om en i markutredningens

betänkande omnämnd, år 1 9 4 7 i England antagen lag

o in in a r k p laneri n g, The Town and Country Planning Ad. Denna

innehåller bland annat regler om upprättande av planer tör all mark och

bestämmelser om expropriation av mark för att säkra planernas genomförande.

Därjämte innehåller lagen emellertid bestämmelser, som syfta till eu

vittgående lösning av de problem, som äro förknippade med markens exploateringsvärde

(development value), d. v. s. det värde utöver värdet för nuvarande

användning, som marken kan ha med hänsyn till möjligheten av ett

mer inbringande utnyttjande. Förekomsten av exploateringsvärden och ti
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

digare rådande skyldighet att vid expropriation av mark utgiva ersättning

för sådana värden ha ansetts utgöra de viktigaste hindren för att genomföra

en ändamålsenlig planering.

Enligt lagen må i regel ingen ny exploatering av mark eller byggande

därå ske utan särskilt tillstånd av offentlig myndighet. Frågan huruvida

tillstånd skall meddelas eller ej skall bedömas ur samhälleliga synpunkter.

Med exploatering avses uppförande av byggnad, utövande av industri, gruvdrift

eller annan verksamhet i, på, över eller under marken ävensom varje

annan reell förändring i användningen av byggnad eller mark. Vissa åtgärder

skola icke anses innebära exploatering, såsom underhållsarbeten å byggnad

vilka icke förändra ändamålet med byggnaden eller dess yttre utseende,

viss användning av gårdstomt varå finnes boningshus samt användning av

mark för jordbruk eller skogsbruk. Ytterligare undantag kunna föreskrivas

av vederbörande minister.

Vägras tillstånd till exploatering, kan markägaren i vissa fall påfordra

att marken inlöses, särskilt då tillstånd vägras för exploatering av mark,

som icke är lämpad för en skäligt inkomstbringande användning i hittillsvarande

skick. 1 vissa fall medför avslag å en exploateringsansökan, att

ersättning skall utgivas till markägaren. Så är förhållandet bland annat om

ansökningen avser sådan ändring i byggnad som ökar dess volym med högst

en tiondel ävensom uppförande å jordbruk av vissa slags byggnader.

Beviljas tillstånd till exploatering, skall den värdestegring som därigenom

uppkommer helt eller delvis indragas till staten genom att markägaren erlägger

eller garanterar en exploateringsavgift (development charge) innan

exploateringen får utföras. Beviljas exploateringstillstånd i de nyss nämnda

fall, då avslag å ansökan därom skulle ha medfört rätt för markägaren till

ersättning, utgår dock ingen exploateringsavgift. Det förutsättes, att även

andra undantag kunna stadgas i tilläggsförfattningar, som skola godkännas

av parlamentet. Lagen innehåller inga närmare bestämmelser om beräkningen

av exploateringsavgiften. Det stadgas blott att den centrala statliga

myndighet, som skall bestämma avgiftens storlek, skall taga hänsyn till

sådan värdestegring, som blir en följd av eller sannolikt kommer att bliva

en följd av exploateringen. Det förutsättes, att den närmare regleringen skall

ske i särskilda följ dförfattningar, som skola godkännas av parlamentet.

Vid lagens framläggande anfördes, att avgiften stundom kunde bli lägre än

värdestegringen och att en ringa värdestegring icke skulle föranleda påförande

av avgift.

Avgiften kan bestämmas att erläggas som ett engångsbelopp eller i periodiska

betalningar, och den statliga myndigheten kan påfordra att säkerhet

ställes för framtida betalningar.

Därest ändrade förhållanden därtill föranleda, kan den statliga myndigheten

nedsätta exploateringsavgiften och återbetala motsvarande belopp.

Skyldighet att erlägga exploateringsavgift föreligger i regel icke beträffande

mark, som innehaves av kommuner eller av kyrkor, sjukhus, skolor

och andra välgörenhetsinrättningar. Lagen gäller ej heller mot kronan.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Verkan av lagen liar angivits bliva, att i framtiden värdet å exploateringstal''

mark kommer att stanna vid det värde marken har för sin nuvarande

användning. Köpare av sådan mark måste vid beräkningen av köpeskillingen

taga hänsyn till att han vid exploatering har att utgiva exploateringsavgift.

Han kommer icke sammanlagt att för marken betala mer än vad

han före lagens ikraftträdande skulle ha erlagt, men i stället för att erlägga

hela beloppet till säljaren skall han betala en del till denne och en del till

staten.

Vid expropriation av mark skall ersättningen bestämmas under den förutsättningen,

att exploateringstillstånd endast beviljas för sådana ändamål

beträffande vilka ett avslag av exploateringsansökan medför rätt till ersättning

för markägaren. Expropriationsersättningen kommer alltså att i

huvudsak begränsas till värdet av marken med dess existerande användning.

För markägarna blir följden av bestämmelserna att de gå miste om markens

exploateringsvärde. Härför anses de i princip icke vara berättigade till

ersättning, bortsett från de förut nämnda speciella fallen. Emellertid har

det ansetts, att ett strängt fasthållande av denna princip skulle i många

fall få obilliga följder. För att undvika detta har ett belopp om 300 miljoner

pund ställts till förfogande för utbetalningar till markägarna. Krav

på ersättning må framställas av de markägare, som anse att deras mark

hade exploateringsvärde vid lagens ikraftträdande. Sedan yrkandena framställts

och granskats, skall ett lagförslag rörande grunderna för utbetalningarna

underställas parlamentet. Utbetalning skall ske snarast möjligt efter

det detta förslag godkänts, senast inom fem år efter det 1947 års lag trätt

i kraft. Betalning utgår i form av statsobligationer.

Markutredningen.

1 markutredningens betänkande erinras om det här förut återgivna uttalandet

av mig vid remissen till lagrådet av förslaget till byggnadslag. Utredningen

framhåller att uttalandet närmast gällde sådan mark, som vid

planläggningen befunnes icke böra få tätbebyggas. Emellertid syntes den

uttalade grundsatsen icke kunna undgå att öva återverkan även på beräkningen

av ersättningen för mark, som enligt planen avsattes till tätbebyggelse.

Det vore stötande, om en jordägare, vars mark i sin helhet icke finge

tätbebyggas, skulle vid en expropriation få åtnöjas med jordbruksvärdet,

medan grannen, vars mark finge disponeras för tätbebyggelse, vid en expropriation

skulle få räkna sig till godo det mervärde som tätbebyggelsen

möjligen kunde skapa. Ur rättvisesynpunkt vore det påtagligt, att båda

markägarna borde behandlas lika. Den ändring i användningssättet för marken,

som betingades av samhällets tillväxt och i samband därmed stående

planläggningsåtgärder och som bestode i att området bleve föremal för

tätbebyggelse, borde icke få föranleda, att den enskilde markägaren bleve i

tillfälle alt tillgodogöra sig den värdeökning som marken i samband härmed

kunde komma att undergå. Denna värdeökning borde i stället över
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

föras till det allmänna, närmast vederbörande kommun. Detta borde kunna

ske på så sätt att kommunen erhölle rätt att expropriera marken till det

varde den hade innan ändringen av markens användning beslutades. Hade

kommunen emellertid icke begagnat sin rätt att sålunda expropriera marken

för glesbebyggelsevärdet, borde tätbebyggelsevärde, som därefter kunde

uppkomma på marken, tillfalla den enskilde markägaren och således vid en

eventuell framtida expropriation inräknas i ersättningen.

Förutom genom ändring i själva markanvändningen kunde förändring i

markvärdet inträda genom att mark, som redan vore tätbebyggd eller enligt

fastställd stadsplan eller byggnadsplan vore avsedd att användas för

dylik bebyggelse, genom en ändring i planen finge byggnadsrätten utökad.

Så vore fallet om t. ex. tvåvåningsbebyggelse varit medgiven men enligt en

stadsplaneändring sjuvåningsbebyggelse bleve tillåten. En dylik förändring

i byggnadsrätten kunde tydligen föranleda en höjning i markvärdet. Enahanda

kunde förhållandet vara, om enligt planen bebyggelsen varit bestämd

för bostadsändamål, men genom en senare planändring kontors- och affärslokaler

finge inredas i fastigheten. Även en dylik förändring kunde genom

en väntad stegring i hyresintäkten medföra en ökning i markvärdet. Om

kommunen funne sig ha anledning att genom expropriation förvärva dylik

mark innan stadsplanen eller byggnadsplanen fastställts, borde enligt utredningens

mening icke den enskilde tomtägaren få tillgodogöra sig den

höjning av markvärdet, som ändringen i planen gåve upphov till. I så fall

borde kommunen äga att förvärva marken till det värde den hade före

planändringen.

Markutredningen framhåller, att markvärdestegringen kunde tillföras det

allmänna även på en annan väg än expropriationens, nämligen genom en

överenskommelse med markägaren, varigenom samhället tillförsäkrade sig

denna värdestegring eller en del därav. För närvarande förekomme ej sällan

i viss mån liknande uppgörelser i samband med att stadsplan lades över

ett visst område, och i 44 § andra stycket byggnadslagen hade också såsom

ett alternativ till s. k. zonexpropriation anvisats den möjligheten, att ägaren

till mark, som skulle exproprieras, lämnade särskilt bidrag till stadsplaneregleringens

genomförande, vilket bidrag bestämdes av Kungl. Maj :t. Kommunen

kunde också tänkas utnyttja berörda möjlighet för att tillförbinda

markägaren att t. ex. i bostadshus, som komme att uppföras på det ifrågavarande

området, hålla en lägre hyresnivå än eljest.

I fråga om dylika frivilliga uppgörelser vore att märka, att eftersom uppgörelsen

hänförde sig till en viss stadsplan eller byggnadsplan eller ändring

däri, en ny situation inträdde, ifall genom en senare ytterligare ändring i

planen en ny utvidgning skedde av byggnadsrätten, respektive en för fastighetsägaren

gynnsam ändring skedde i dispositionsrätten till fastigheten.

I så fall återinträdde samhällets rätt till expropriation respektive möjlighet

att efter förhandling tillgodogöra sig det genom ändringen eventuellt ökade

värdet.

Markutredningen har diskuterat hur man närmare borde precisera den

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

tidpunkt då det allmännas expropriationsrätt senast borde utövas för att

markvärdet skulle få bestämmas högst efter glesbebyggelsevärdet. Det kunde

övervägas, om detta borde anknytas till upprättandet av generalplan, till

upprättandet eller fastställandet av stadsplan eller byggnadsplan eller till

att byggnadslov beviljades.

Utredningen anför, att det med hänsyn till den enskildes intresse givetvis

vore önskvärt, att kommunen skulle få ta slutlig ståndpunkt till frågan

redan efter generalplanens upprättande och fastställande. Eljest bleve följden,

att om någon förvärvade mark, som enligt generalplanen utlagts till

tätbebyggelse, han vid uppgörelsen om priset måste vara på det klara med

att han riskerade att, om marken exproprierades av samhället, innan bebyggelsen

kunde påbörjas, tätbebyggelsevärdet ej ersattes. Det kunde också

i och för sig anses rimligt, att marken finge absorbera tätbebyggelsevärdet

vid den tidpunkt, då dess användning för tätbebyggelse blivit fixerad i en

fastställd generalplan. Häremot kunde dock invändas att generalplanen,

även om den eventuellt blivit fastställd, endast hade en preliminär karaktär

och skulle vara föremål för kontinuerlig överarbetning och förändring. Till

följd härav komme ändringar i generalplanen, varigenom tidigare för tätbebyggelse

planerade områden bleve härifrån undantagna och tvärtom, ofta

nog att förekomma. En verklig fixering av det ändamål, vartill marken

skulle användas, skedde först i samband med att man ginge över till den

mera detaljerade planläggning, som upprättande av stadsplan eller byggnadsplan

innebure. Den enskilde markägaren hade sålunda knappast någon

möjlighet att överblicka, om marken kunde komma att få tätbebyggas. Givetvis

bleve det även vanskligt för vederbörande kommunala myndigheter

att, innan stadsplan respektive byggnadsplan upprättats, fatta slutlig ståndpunkt

till frågan, om kommunen vore i behov av markområdet eller ej. Det

vore därför ur samhällets synpunkt önskvärt, att frågan om begagnande av

lösningsrätten hölles öppen i varje fall intill tiden för stadsplanens resp.

byggnadsplanens fastställande. Att a andra sidan hålla lösningsrätten a\

marken till glesbebyggelsevärdet öppen ända fram till tidpunkten för byggnadslovets

meddelande, skulle onekligen medföra en osäkerhet på fastighetsmarknaden,

som kunde menligt återverka på byggnadsproduktionen.

Utredningen betonar, att den räknat med förhandenvaron av en fri fastighetsmarknad

även inom stadsplanelagda och byggnadsplanelagda områden.

Med hänsyn härtill måste betingelser skapas för att en dylik fastighetsmarknad

skulle kunna funktionera och utredningen hade vid valet av tidpunkten,

då kommun senast skulle göra sin rätt att inlösa marken till jordbruksvärde

jämte eventuellt mervärde för glesbebyggelse gallande, sokt beakta

berörda förhållande.

Som en lämplig medelväg har markutredningen därför valt alt fixera

tidpunkten i fråga till stadsplanens resp. byggnadsplanens fastställande.

Därmed vunnes också viss överensstämmelse med det i 44 § andra stycket

byggnadslagen givna stadgandet om s. k. zonexpropiiation.

Den avsevärda tid, som sålunda kunde komma att förflyta från det att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

markområdets framtida användning genom generalplanen blivit i viss mån

förhandsbestämd till dess att samhällets lösningsrätt till glesbebyggelsevärdet

vore försutten, medförde visserligen, framhåller utredningen, den olägenheten,

att fastighetens värde vid en eventuell försäljning bleve svårhestämbart,

men just denna ovisshet komme att å andra sidan verka dämpande

på eventuella jordvärdestegringstendenser. En omtänksam köpare

skulle säkerligen icke vilja utsätta sig för risken att till markägaren betala

ett tätbebyggelsevärde, som han, i händelse samhället begagnade sin

expropriationsrätt, icke finge ersatt.

Då det ur rättssäkerhetens synpunkt vore av vikt, att en eventuell köpare

av marken ägde kännedom om att kommunen begärt expropriation av området,

borde utfärdandet av stämning å markägaren till vederbörande domstol

vara den rättshandling, som bleve avgörande för kommunens rätt att

expropriera marken till glesbebyggelsevärdet. Anteckning om stämningens

utfärdande skulle nämligen ske i fastighetsboken. Kommunen borde sålunda

göra ansökan om expropriation hos Kungl. Maj :t i så god tid före

stadsplanens fastställande, att ej blott Kungl. Maj :ts bifall till expropriationsansökan

hunne meddelas dessförinnan utan även stämningsansökan

till domstolen kunde ingivas och stämningen hinna utfärdas, innan fastställelsen

skedde.

I enlighet med vad sålunda anförts har markutredningen föreslagit att

i 7 § expropriationslagen skulle införas en bestämmelse av innehåll, att

värde å fastighet, som exproprieras, ej må beräknas på grund av väntad

tätbebyggelse i vidare mån än sådan bebyggelse enligt fastställd stadsplan

eller byggnadsplan var tillåten, då stämning i expropriationsmålet utfärdades.

I

I anslutning till sitt nyssnämnda förslag med avseende å värdestegring vid

tätbebyggelse har markutredningen till bemötande upptagit de av lagrådet

vid behandlingen av förslaget till byggnadslag anförda synpunkterna. Utredningen

kunde för sin del ej finna, att, om kommunen begagnade sin rätt

att före stadsplanens eller byggnadsplanens fastställande expropriera marken,

markägarens legitima anspråk på ersättning skulle trädas för när, om

markvärderingen skedde med utgångspunkt från det användningssätt marken

vid tillfället i fråga hade och den utnyttjanderätt som då förelåge. I

själva verket innebure detta, att ersättningen utginge efter det värde marken

hade i den dåvarande ägarens hand. I detta sammanhang borde särskilt

framhållas, att den äldre uppfattningen om en jämn koncentrisk utveckling

av tätortsbebyggelsen, vilken gåve markägarna över lag i tätorternas

omgivning anledning att räkna med en framtida tätbebyggelse och en därav

härflytande värdestegring, numera vore föråldrad. Den moderna tätbebyggelsen

i städers och andra tätorters omgivning skedde endast på vissa ställen

och efter en planering, vid vilken tekniska, ekonomiska, sociala och demografiska

fåktorer fällde utslaget. Den enskilde markägaren ägde sällan eller

aldrig förutsättningar att på förhand någorlunda säkert bedöma hur dessa

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

faktorer i sista hand komme att påverka planeringen och markutnyttjandet.

Så kunde t. ex. en sådan teknisk fråga som kommunikationssystemets

uppläggning för hela orten bli avgörande för om ett visst område upptoges

för tätbebyggelse eller ej. Men som regel kunde denna fråga endast besvaras

efter ingående utredningar som omfattade hela orten och sålunda berörde

alla markområden på en gång. Företagslokaliseringen åter påverkade behovet

av mark för tätbebyggelse. Men den vore i sin tur många gånger en

fråga, som icke kunde bedömas ens ur ortens synvinkel utan där riksomfattande

synpunkter måste bliva bestämmande. Det vore framför allt på

» gener alplanestadiet», som dessa faktorer gjorde sig gällande och på ett

avgörande sätt reducerade markägarnas förutsättningar att bedöma situationen.

Om sålunda den enskilde markägaren på »generalplanestadiet» lika

litet kunde bedöma lämpligheten eller möjligheten av tätbebyggelse på ett

område som han själv kunde påverka de faktorer, som objektivt sett borde

vara avgörande för om man vid planeringen räknade med tätbebyggelse eller

ej, så syntes han ej heller höra kunna räkna med att marken toge åt sig

ett tätbebyggelsevärde.

Därjämte borde enligt markutredningen beaktas, att den omständigheten,

att samhället ägde möjlighet att expropriera marken till glesbebyggelsevärdet

verkade dämpande på eventuella jordvärdestegringstendenser. En köpare

av mark vore nämligen icke benägen att för marken betala ett högre

pris än det belopp som han vid en eventuell expropriation av marken kunde

beräknas få ersatt. I

I övergångshänseende framhåller markutredningen att bestämmelsen i

162 § byggnadslagen endast har avseende på de fall, då värdering av mark

erfordras för tillämpning av byggnadslagens stadganden. För markutredningens

del uppkomme frågan, huruvida samma princip övergångsvis borde

gälla vid tillämpning av de nya ersättningsbestämmelser i expropriationslagen,

som utredningen i det föregående föreslagit.

Utredningen anför härom, att en sådan tillämpning måhända icke i och

för sig skulle vara påkallad. Utredningen hade icke åsyftat att göra någon

principiell ändring i gällande lags ståndpunkt, enligt vilken expropriaten

skulle bibehållas vid samma förmögenhetsställning efter expropriationen

som före. De jämkningar som utredningen föresloge i 7 § hade huvudsakligen

till syfte att förhindra att expropriaten finge räkna sig till godo en

fiktiv värdeökning och sålunda förbättra sin förmögenhetsställning tack

vare expropriationen. Ä andra sidan kunde göras gällande, att de bestämmelser

som i 7 § givits därom, att tätbebyggelsevärde ej finge ersättas vid

expropriation av fastighet, för vilken stadsplan eller byggnadsplan ej fastställts,

i vissa fall kunde leda till att markägaren skulle gå förlustig ett

redan uppkommet tätbebyggelsevärde. Då bestämmelsens syfle vore alt förhindra

en framtida uppkomst av tälbebyggelsevärde å dylik mark och då

följdriktigheten kunde synas kräva alt byggnadslagen och expropriationslagen

stode i överensstämmelse med varandra, hade utredningen stannat för

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

att ändringarna i sistnämnda lag borde åtföljas av en övergångsbestämmelse

av i huvudsak samma lydelse som 162 § byggnadslagen. För vinnande av

nödig enhetlighet vid värderingsfrågans bedömning syntes det synnerligen

angeläget att det tätbebyggelsevärde, som enligt övergångsbestämmelsen

finge ersättas, hänförde sig till samma tidpunkt som i 162 § byggnadslagen

vore avgörande, nämligen den 1 januari 1948. Det kunde knappast sägas att

lagstadgandet därigenom finge tillbakaverkande kraft i egentlig mening.

Principen att tätbebyggelsevärde i regel ej skulle ersättas grundade sig såsom

tidigare påpekats huvudsakligen på byggnadslagens allmänna bestämmelser

och det kunde icke sägas ske markägaren någon orätt genom att det

undantag från tillämpningen av denna grundsats, som förevarande övergångsbestämmelser

innebure, grundades på ett fastighetsvärde, som hänförde

sig till tiden för den allmänna principens genomförande.

Med anledning härav har markutredningen föreslagit en övergångsbestämmelse

av innehåll, att vid beräkning av fastighetsvärde enligt de av utredningen

förordade reglerna skälig hänsyn skulle tagas till det värde, marken

närmast före den 1 januari 1948 ansågs ha enligt då gällande grunder och

att förty, jämväl i andra fall än i nyssnämnda regler avsåges, det värde som

då tillmättes marken för tätbebyggelse finge komma i betraktande.

Mot utredningens förslag i denna del har reservation anförts av arkitekten

S. Lindström och professorn T. Palander. Herr Lindström har därvid, med

instämmande av herr Palander, framhållit att det syntes bliva nödvändigt

för utredningen att senare taga under ingående övervägande om markspekulationen

och fastighetsmarknaden kunde tänkas ha en samhällsnyttig

uPPS''ft a^t fylla i framtiden, när det gällde mark för tätbebyggelse, och i

så fall under vilka villkor denna marknad kunde tänkas fungera på ett tillfredsställande

sätt. När utredningen nu räknade med fastighetsmarknadens

fortsatta existens, hade det varit angeläget att förslaget utformats så, att

man undveke risker för allvarliga störningar på denna marknad. Detta

hade delvis skett. Men denna synpunkt hade ej blivit konsekvent beaktad. I

anslutning härtill anför herr Lindström:

Markutredningen förutsätter, att mark, som inte frigivits för tätbebyggelse

genom fastställande av detaljplan, ej bör få taga åt sig tätbebyggelsevärde,

»tomtvärde». Vid expropriation av sådan mark skall, bortsett'' från

tillämpning av övergångsbestämmelserna, ersättning endast utgå för jordbruksvärde,

skogsvärde eller liknande värde och eventuellt det värde marken

kan ha med tanke på möjlighet till glesbebyggelse, vad jag nedan kallar

»allmänt jordvärde». Detta synes lämpligt. Emellertid befarar jag, att mark

belägen kring tätorterna, vilken inte blivit öppnad för tätbebyggelse, skulle

komma i en mycket ogynnsam ställning såsom marknadsobjekt. En

markägare, som exempelvis själv icke längre vill eller kan bedriva jordbruk

på sådan mark, torde få svårt att finna köpare till marken annat än för

priser, som ligga lägre än för motsvarande mark på andra ställen. Här bortser

jag från den mark, där övergångsbestämmelserna komma i fråga. Då

kommunen kan tänkas expropriera marken utan att ersätta tätbebyggelsevärde,

lär möjligheterna vara små att finna köpare, som betala tomtvärden

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

för att ligga med marken i spekulationssyfte. I avsikt att spekulera i framtida

tätbebyggelse bli köpare kanske ej ens villiga att betala jordbruksvärde

för marken. Å andra sidan torde jordbrukare, som vill förvärva en egendom,

söka sig till områden, där de kunde vänta att i lugn få fortsätta sitt

arbete, medan de i viss mån kunde väntas undvika mark, som hotas av

expropriation. Därest vid expropriation intrångsersättningarna utdömas

fullt skäligt, skulle visserligen ingen ekonomisk olägenhet uppstå för jordägaren-jordbrukaren.

Men det torde ändå förhålla sig så, att han många

gånger känslomässigt föredrar att finna en plats på rena landsbygden, där

han kan räkna med att bli bofast i stället för att slå sig ned i tätortens närhet,

där hans verksamhet kanske bara finge fortsätta en kort tid. Även denna

kategori av köpare skulle sålunda »underbetala» den expropriationshotade

marken i tätortens omedelbara närhet. I vissa fall skulle då marknadspriset

på sistnämnda slag av mark kunna sjunka under jordbruksvärdet på likartad

mark på ren landsbygd. En sådan konsekvens torde allmänt uppfattas

som orimlig. Enligt min mening bör man därför överväga att komplettera

kommunens rätt, enligt markutredningens förslag, att tvångsvis förvärva

mark, som ej detaljplanelagts, till jordbruksvärde eller »allmänt jordvärde»,

med en skyldighet för kommunen att inlösa marken efter enahanda grunder,

där markägaren till följd av sannolik förväntan om expropriation ej kan avyttra

marken till pris som eljest skäligen skulle kunnat erhållas för marken

såsom jordbruksmark. Markägaren skulle sålunda garanteras, att värdet av

hans mark ej genom expropriationsrisken sjönk under det »allmänna jordvärdet».

I reservationen anföres även avvikande mening angående bestämmande av

ersättning för gatumark, i vilket hänseende befaras, att utredningens förslag

skulle av de flesta betraktas som orättvist. För denna del av reservationen

kommer att redogöras i ett följande avsnitt.

Herr Lindström avslutar sitt uttalande med att framhålla att byggnadslagen

kommit att i stor utsträckning baseras på gränsdragningen mellan

glesbebyggelse och tätbebyggelse efter principer som förordats av länsarkitekten

Häggbom och Lindström i särskilt yttrande till 1942 års stadsplaneutrednings

slutbetänkande. Markutredningen hade nu dragit de logiska konsekvenserna

av denna gränsdragning för markvärderingens vidkommande.

Herr Lindström hade därför all anledning biträda markutredningens förslag

i det väsentliga. Men utredningen hade i viss mån bortsett från följande

principiella synpunkter, som gjorde de antydda justeringarna önskvärda.

Dels borde en lagstiftning icke leda till så olika konsekvenser för olika individer,

alt detta allmänt kunde uppfattas som orättvist. Dels borde en lagstiftning

icke göra förutsättningarna för enskild företagsamhet och penningplacering

i fastigheter orimliga eller obilliga, så länge sådan verksamhet ej

blott vore fullt legitim utan i vissa sammanhang ansåges samhällsnyttig.

Remissyttrandena över markutredningens förslag.

Markutredningens förslag har i de flesta yttrandena tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. Byggnadslunebyrån har sålunda framhållit, alt

det såväl ur bostadspolitisk som samhällsplancringssynpunkt syntes angeläget,

att värden som konstituerades av väntad tätbebyggelse indroges till

(let allmänna. Eljest kunde befaras alt statliga subventioner lill bostads
8

Dihang till riksdagens protokoll 19t9. 1 samt. Nr ISi.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

byggandet i viss utsträckning komme markexploatörer till godo, varigenom

realiserandet av den bostadspolitiska målsättningen i vad avsåge bostadskostnaderna

äventyrades. Landsorganisationen har anfört, att värdestegringen

på tomtmark genom tätorternas uppkomst och utveckling hade

varit och vore en vanlig orsak till förmögenhetsbildning utan personliga

motprestationer. Det måste anses orättvist och oriktigt, om markvärdestegring

skulle tillfalla enskilda exploatörer och icke samhället. Landsorganisationen

hälsade därför markutredningens förslag i denna del med

stor tillfredsställelse. Landsorganisationen ville emellertid framhålla att

utredningen även bort uppmärksamma den markvärdestegring som uppkomme

å fritidsområden, där enskilda genom uppförande av sportstugor

och planering av vägar kunnat hastigt framkalla sådana tomtvärdestegringar

som måste anses orimliga. Då fritidsfrågorna framför allt i de större

städerna i allt högre grad krävde samhällets medverkan för sin lösning,

syntes markutredningen ha bort pröva frågan hur man vid region- och

generalplaneläggning skulle kunna utnyttja expropriationsinstruinentet. Det

kunde nämligen ej råda någon tvekan om att värderingsreglerna i sådant fall

komme att bliva alltför generösa i förhållande till det skäliga. Enligt landsorganisationens

mening vore det överhuvud angeläget, att markutredningen

i sitt fortsatta arbete närmare redovisade de skäl som förestavat utredningens

ståndpunktstagande för en fri fastighetsmarknad även inom stadsplanelagda

och byggnadsplanelagda områden samt därjämte förutsättningslöst

diskuterade sociala och ekonomiska fördelar respektive nackdelar med

en på olika sätt bunden fastighetsmarknad. Då fastighetsmarknaden utgjorde

en av de viktigaste källorna till en ojämn och i många fall obillig inkomstfördelning,

borde den granskas ur vidare synpunkter än vad markutredningen

i föreliggande betänkande gjort.

Stadsförbundet har i princip tillstyrkt, att markvärdestegringar på grund

av väntad tätbebyggelse indroges till samhället, men har framhållit att det

icke syntes tillfredsställande att själva ändringen i den en gång tillåtna

bebyggelsevolymen bleve avgörande för möjligheten att indraga värdestegringen.

Det vore mycket vanligt då stadsplan upprättades över ett redan

byggnadsplanelagt område, att den byggnadsrätt, som en gång enligt byggnadsplanen

tillagts avstyckade tomter, oförändrad bibehölles i stadsplanen.

Icke desto mindre brukade tomtmark undergå en högst betydande värdeökning

beroende på att genom stadsplanens uppkomst de skyldigheter, som

vore oupplösligt förenade med administrerandet av sådan plan beträffande

exempelvis vägar och avlopp etc., lades på mer ansvarskännande och därför

effektivare händer. Tidpunkten för den största värdestegringens inträde

sammanfölle för övrigt ofta icke med tidpunkten för den nya planens fastställande.

Vid indelningsändring vore det tvärtom så, att beslutet om meddelande

av stads- eller köpingsrättigheter eller om visst områdes sammanläggande

med stad utgjorde det tillfälle markvärdestegringen gjorde sig

mest kännbar. Med markutredningens förslag skulle ägare till byggnadsplanelagd

mark, som stadsplanelades utan ändring i byggnadsrätten, icke

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

behöva riskera att vid expropriation avstå någon del av värdestegringen som

uppkommit i samband med indelningsändringen och därmed sammanhängande

förhållanden. Skulle byggnadsrätten för en sådan markägares

tomt utvidgas vid stadsplaneläggningen, bleve markägaren ändock förvarad

vid den markvärdestegringsvinst som fölle på den redan enligt byggnadsplanen

tillåtna bebyggelsen. För att undvika sådant otillfredsställande resultat

borde i lagtexten klart ges uttryck åt att icke blott det särskilda mervärde,

som en i ny plan medgiven utvidgning i byggnadsrätten föranledde,

utan även varje annan i avvaktan på den nya planen Ackumulerad markvärdestegringsvinst

skulle avstås vid expropriation. Fn invändning att det

måhända bleve svårt att giva ett lagtekniskt adekvat uttryck åt en sådan

princip förlorade i betydelse om expropriationsnämnderna förstärktes med

erforderlig teknisk och juridisk sakkunskap.

Stadsförbundet har vidare i anslutning till dess tidigare återgivna förslag

om avfattningen av 1 § 7. expropriationslagen anfört, att de fall, då

oförtjänt markvärdestegring icke vore möjlig att åtkomma med expropriationslagens

hjälp därför att de medgivna bebyggelseökningarna vore alltför

obetydliga för att spela någon roll för kommunens utveckling eller kommunen

av skilda anledningar icke funne det med sitt intresse förenligt att inlösa

marken och därpå belägna byggnader, i stället borde regleras i byggnadslagen.

Där borde upptagas en bestämmelse som ålade markägaren att

utge ett i särskild ordning bestämt lösenbelopp motsvarande det värde som

bebyggelseökningen tillförde fastigheten. Dylika frågor borde avgöras av

expropriationsnämnden. Lämnades värderingen i allmänhet vid expropriation

till domstolsprövning, kunde nyssnämnda värderingsfrågor jämväl anförtros

sådan domstol.

Fastighetsbildningssakkunniga ha erinrat därom att vid upprepade tillfällen

förslag framställts om införande av en särskild skatt på oförtjänt

värdestegring av fastighet och att frågan varit föremål för ett långvarigt,

tidvis mycket intensivt utredningsarbete, dock utan att enighet nåtts om

riktlinjerna för skattens utformning. Det av 1941 års sakkunniga för värdestegringsskatt

framlagda förslaget hade icke heller lett till lagstiftning.

Den av markutredningen valda metoden ledde skenbart till en högst väsentlig

förenkling av det intrikata problemet. Frågan om indragning till det

allmänna av oförtjänt värdestegring förbleve emellertid ett svårlöst problem

även sedan man övergivit skattevägen och beträtt den av markutredningen

anvisade. Den enskilde markägaren hade otvivelaktigt hittills haft

en alltför gynnad ställning och på ett otillbörligt sätt kunnat tillskansa sig

exploateringsvinster. Man syntes icke nu böra gå till en motsatt ytterlighet.

Markutredningens förslag ledde till ett obetingat krav på att värderingsförfarandet

skedde inom ramen för ett domstolsförfarande med motiverat

beslut och besvärsrätt så att eu enhetlig praxis i rättssäkerhetens intresse

kunde bildas.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Markutredningens förslag i denna del har helt avstyrkts av kommerskollegium,

lantbruksförbundet, riksförbundet landsbygdens folk, industriförbundet,

handelskamrarnas nämnd och fastighetsägareförbundet.

Kommerskolleginm har anfört att frågan om indragning av oförtjänta

värdestegringar till det allmänna utgjorde ett så väsentligt problem, att det

icke kunde vara riktigt att det, såsom skett i markutredningens betänkande,

löstes i förbigående utan att göras till föremål för någon närmare diskussion.

Kollegium motsatte sig, att en så vittsyftande ändring av hittillsvarande

principer genomfördes utan att problemkomplexet gjordes till föremål för ett

grundligt övervägande.

Lantbruksförbundet, som enligt vad tidigare anförts även avstyrkt förslaget

om utvidgning av kommunernas expropriationsrätt, har framhållit att

man borde invänta verkningarna av byggnadslagen, innan ändringar i lagstiftningen

rörande ersättning för väntad tätbebyggelse genomfördes. Som

framginge av lagrådets erinringar mot principen i 5 § byggnadslagen vore

vanskligheterna beträffande utformandet av regler rörande sådana ändringar

mycket stora. Frågan måste bliva grundligt utredd av en kommitté

med företrädare för de olika intressena och med tillgång till ekonomisk

expertis.

Riksförbundet landsbygdens folk har givit uttryck åt samma synpunkter

som lantbruksförbundet och därvid framhållit att vid blivande allsidig och

förutsättningslös prövning av problemet om markvärdestegringen man i

första hand borde överväga huruvida den enskilde över huvud taget skulle få

uppträda på fastighetsmarknaden eller samhället skulle förbehålla sig all

verksamhet beträffande tätbebyggelse. Vidare anmärkte förbundet att det

icke enbart vore markvärdet som underginge förändringar genom samhällets

utveckling. Då även andra värden berördes därav syntes det icke riktigt att

inskränka sig till en reglering av markvärdestegringen.

Industriförbundet har anfört att det vore märkligt, att markutredningen

i samband med förslaget om indragning av tätbebyggelsevärdet till det allmänna

undvikit varje finansrättslig analys och icke berört frågans fiskaliska

sammanhang med andra skatteformer, såsom den fastighetsväsendet åvilande

garantiskatten och reglerna om beskattning av realisationsvinst. Förbundet

kunde icke finna indragning av markvärdestegringen sakligt motiverad. Utredningen

hade synbarligen betraktat som ett axiom, att varje markvärdestegring

vore ett resultat av stadsplaneläggningen. Utredningen hade helt

förbisett, att markvärdet utgjorde ett uttryck för näringslivets aktivitet, den

hade icke sökt bedöma värdets storlek eller den omständigheten att värdestegringarna

delvis voro en reflex av den pågående penningvärdeförsämringen.

Det reella markvärdet hade med hänsynstagande till penningvärdets

förändringar under senare år i allmänhet visat en sakta avtagande tendens.

Detta hade utredningen ej observerat, trots att detta framginge av bostadssociala

utredningens betänkande. En logisk följd av utredningens uppfattning

att varje markvärdestegring uppstode genom åtgärder från det allmännas

sida bleve, att det allmänna också förorsakade varje förändring

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

nedåt av markvärderingarna. Att markvärdet kunde falla, t. ex. genom ändrade

dispositioner av stadsplanen, därpå funnes otvetydiga exempel. Ville

man behandla problemen följdriktigt, måste det allmänna uppenbarligen

lämna ersättning för varje markvärdeminskning. Det vore för övrigt märkligt,

att sambandet mellan ekonomisk zonexpropriation, d. v. s. det nuvarande

medlet att till det allmänna indriva markvärdestegring, och markutredningens

eget system icke redovisats. Markutredningen hade icke förmått

visa att expropriation skulle vara ett lämpligt instrument för att komma till

rätta med problemet om oförtjänt markvärdestegring.

Handelskamrarnas nämnd har anfört, att grundsatsen att ersättning för

tätbebyggelsevärde icke finge utgå utgjorde ett betydelsefullt och till sina

verkningar utomordentligt allvarligt avsteg från hittills gängse normer för

markvärdering. Några bärande argument för markutredningens förslag hade

icke redovisats i betänkandet. Det kunde mahända i och för sig icke sägas

vara ur allmän synpunkt stötande, att innehavaren av mark, som vid ett

tillfälle icke vore användbar för tätbebyggelse, icke berättigades erhålla ersättning

av det allmänna för att marken icke vore lämplig för nyttjande.

Däremot kunde det icke anses rimligt att därav draga den slutsatsen, att ersättning

för det verkliga tätbebyggelsevärdet icke skulle tillerkännas för

mark, som vore lämplig för sådan tätbebyggelse och därför av en kommun

toges i anspråk för detta ändamål. En sådan konsekvens av byggnadslagstiftningen

var icke uppenbar vid den tid då den behandlades av remissinstanser

och riksdagen. Det måste därför anses principiellt förkastligt att taga dessa

ursprungligen icke förutsedda konsekvenser som direkt utgångspunkt för de

föreslagna undantagsreglerna. Några motiv för de föreslagna inskränkningarna

i den enskilda äganderätten kunde icke heller framföras ur rättvisesynpunkt.

Nämnden delade jämväl den uppfattning, varåt två reservanter i markutredningen

givit uttryck, rörande angelägenheten att förslaget utformades så,

att risker för allvarliga störningar på fastighetsmarknaden undvekes ävensom

att den icke lände till olika konsekvenser för olika individer och att den

icke gjorde förutsättningarna för enskild företagsamhet och enskilda penningplaceringar

i fastigheter orimliga och obilliga. Nämnden har vidare

framhållit, att det i många situationer kunde inträffa, att ett föremål avsevärt

stege i värde utan att detta behövt bero på någon arbetsinsats eller annan

åtgärd av dess ägare. En princip att oförtjänt värdestegring skulle indragas

till det allmänna innefattade en nyhet för vår rättsordning och dess konsekventa

genomförande skulle föra mycket långt. Det vore ett i hög grad

motiverat krav, att under förslagets vidare behandling klargjordes den ifrågasatta

principens förhållande till gällande rättsordning och hur långt man

vore beredd att följa de vägar som bär öppnat sig. Nämnden har ytterligare

anmärkt, att det ingalunda alltid vore berättigat att påstå att det ökade värde,

som bleve en följd av att det allmänna gåve tillstånd till tätbebyggelse av ett

visst område, tillförts av det allmänna. Det vore över huvud taget knappast

görligt, alt på ett ur logiska och praktiska synpunkter tillfredsställande

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

sätt draga en gräns mellan det s. k. tätbebyggelsevärdet — som alltså skulle

föreligga som ett slutresultat av en fortgående samhällsbildning intill

den tidpunkt då fråga bleve om bostadsbebyggelse på marken och det allmänna

skulle inträda och konfiskera värdestegringen — och ett tidigare glesbebyggelsevärde.

Nämnden har framhållit att syftet med kommunal expropriation liksom

för kommunal verksamhet över huvud taget hittills icke varit att tillföra

kommunen vinst. Ett direkt överförande till kommunen av den värdestegring

som hittills tillkommit den enskilde markägaren skulle emellertid i sak betyda

en form av kommunal markbeskattning, som i sista hand syftade till att

tillföra kommunen vinst. Ett sådant förfarande kunde ur principiell synpunkt

icke anses tillfredsställande och i åtskilliga hänseenden, bland annat

då det gällde förhållandet till de statliga skatter som markägaren-exploatören

hade att erlägga, torde av utredningen icke beaktade komplikationer kunna

inträda. En mot värdestegring på råmarken svarande avräkning på hyrorna

skulle å andra sidan bli av mycket ringa betydelse. Råmarkspriset utgjorde

nämligen i regel blott en bråkdel av totalkostnaderna, vilka i sin tur i förhållande

till övriga byggnadskostnader endast i ringa grad återverkade på

hyresnivån. I nyexploaterade ytterområden ute i landet torde man således

numera räkna med att tomtprisets andel i hyran uppginge till allenast 4 %.

Vid en bostadslösa på 2 400 kronor skulle detta innebära att knappt 100 kronor

fölle på tomtkostnaden. Råmarksprisets andel bleve i regel betydligt

mindre. För genomförandet av det bostadspolitiska programmet kunde alltså

de komplicerade och ojämnt verkande värdestegringsprinciper, som markutredningen

föreslagit, icke anses påkallade.

Fastighetsägareförbundet har, såsom framgår av redogörelsen för remissyttrandena

rörande den föreslagna utvidgningen av kommunernas expropriationsrätt,

framhållit att uppkomsten av markvärdestegring vore resultatet av

en samverkan mellan det allmänna och enskilda samhällsmedlemmar och att

det grundläggande för samhällsbyggnadsarbetet varit och måste vara de enskilda

individernas självverksamhet i näringslivet och annorstädes. I detta

hänseende har fastighetsägareförbundet anlagt synpunkter likartade med

dem av industriförbundet och handelskamrarnas nämnd anförda.

Svea hovrätt har anfört, att hovrätten icke funne det motiverat att, såsom

skett av markutredningen, hänvisa till principen om likställighet mellan

olika expropriater såsom grund för förslaget att införa förbud mot att en

expropriat, vars mark icke vore underkastad inskränkning i fråga om tätbebyggelse,

erhölle ersättning för tätbebyggelsevärde, då förbudet ej skulle

gälla i alla fall utan blott i en del fall. Den föreslagna gränsdragningen

mellan de fall, då ersättning för tätbebyggelsevärde finge utgå eller icke,

syntes godtycklig. Enligt hovrättens mening medförde visserligen det förhållandet,

att kommunen tillerkänts makt att bestämma, var och när tätbebyggelse

finge äga rum, att man i allmänhet icke kunde räkna med att ett område,

som ännu icke gjorts till föremål för detaljplanering, komme att bli

använt för tätare bebyggelse. Emellertid torde ofta nog naturförhållandena,

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

befintliga kommunikationsleder, samhällets hittillsvarande utveckling och

andra omständigheter giva vid handen att ett område, som ej detaljplanerats

eller ens undergått planläggning av något slag, en gång, kanske inom en tidrymd

som kunde med tämligen stor säkerhet beräknas, komme att bliva disponerat

för tätbebyggelse. I den mån sannolikheten härför växte komme markens

värde att stiga, därest ej en lagstiftning sådan som den föreslagna lade

hinder i vägen. Enligt hovrättens mening vore det berättigat att en sådan värdestegring,

som utövade inverkan på fastighetens försäljningsvärde, toges i

beräkning vid fastställande av expropriationsersättning. Det borde emellertid

åligga expropriaten att i sådana fall, som måste anses höra till undantagen,

förebringa erforderlig utredning om förefintligheten av ett mervärde på

grund av beräknad tätbebyggelse. Beträffande det berättigade i att markägaren

på detta sätt finge komma i åtnjutande av ett på en sannolikhetsberäkning

grundat mervärde hänvisade hovrätten vidare till det uttalande i denna

fråga som gjorts av lagrådet. Hovrätten anmärkte ytterligare, att markutredningen

i motiveringen till den föreslagna ändringen i 1 § 7. expropriationslagen

uttalat att kommunen borde vara berättigad att erhålla expropriation,

om det kunde göras sannolikt att marken i fråga erfordrades för kommunens

framtida utveckling. Om i detta hänseende hänsyn skulle få tagas till en

blott sannolik utveckling, syntes detsamma böra vara fallet vid uppskattningen

av markens värde i expropriatens hand. Hovrätten förordade att bestämmelsen

om beräknande av tätbebyggelsevärde omarbetades till överensstämmelse

med vad hovrätten salunda funnit riktigt. .

I huvudsak samma synpunkter ha framlagts av domänstijrelsen, sti/tsnämnden

i Uppsala och bankföreningen.

Bankföreningen har därutöver framhållit att den osäkerhet på fastighetsmarknaden,

som skulle bliva en oundviklig följd, därest den av lagrådet uppmärksammade

allmänna värdestegringen icke finge beaktas vid expropriationsersättningens

bestämmande, uppenbarligen skulle vara ägnad att avsevärt

försvåra prövningen av ärenden rörande fastighetskredit och att minska

de enskilda fastighetsägarnas möjligheter att erhålla sådan kredit. Införandet

av en sådan grundsats skulle i själva verket betyda, att kreditinstituten

komme att föranledas till en omprövning av samtliga de engagemang, dar

säkerheten utgjordes av inteckning i icke stadsplanelagd mark i närheten

av tätbebyggda samhällen. Att detta skulle vara ägnat att inverka störande

på kreditmarknaden vore självklart. I

I några yttranden har principen om indragning av markvärdestegring

godtagits men en annan metod ifragasatts än den av markutredningen

föreslagna.

Hovrätten för Nedre Norrland har framhållit att det i och för sig kunde

vara riktigt att värdeökning, som viss mark finge till följd av kommunens

planreglerande åtgärder, komme kommunen och icke den enskilde markägaren

till godo. Stadgandet i 44 § andra stycket byggnadslagen vilade i

viss mån på en sådan princip. En följdriktig utveckling av den rätt till

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ekonomisk zonexpropriation, som redan förelåge enligt detta stadgande,

syntes vara, att stadgandet ersattes med en generell föreskrift av innehåll

att kommunen medgåves rätt att lösa mark, om genomförandet av stadsplan

beträffande den marken kunde antagas medföra väsentligt ökat värde

på densamma och ägaren ej heller ersatte kommunen det mot värdestegringen

svarande beloppet. Kommunens ansökan om inlösen borde i dylika

fall, pa samma sätt som för närvarande vore föreskrivet, göras innan planen

fastställdes. Kunde enighet icke vinnas om det belopp, för vilket värdestegringen

skulle beräknas, borde möjlighet finnas afl få tvisten hänskjuten

till prövning av opartisk myndighet, i anslutning till vad som nu gällde

enligt 44 § tredje stycket byggnadslagen. Om en föreskrift av angiven innebörd

upptoges i fråga om stadsplan, torde motsvarande böra stadgas beträffande

byggnadsplan. Vid värdestegringens bestämmande borde tillämpas

de värderingsgrunder, som i allmänhet gällde vid marklösen. Markens

värde före planens fastställande skulle sålunda — under förutsättning att

markutredningens förslag till ändring i 7 § expropriationslagen genomfördes

— beräknas enligt däri angivna regler, med beaktande tillika av de

övergångsbestämmelser som befunnits nödvändiga.

Kammarkollegiet har anfört, att markutredningen icke på något sätt

motiverat varför just kommunerna framför staten skulle anses representera

det allmänna och därigenom komma i åtnjutande av all jordvärdestegiing

på mark såväl i enskild som i allmän ägo. Kollegiet har hänvisat till

ett av kollegiet tidigare avgivet utlåtande över ett av särskilda sakkunniga

avgivet förslag till förordning om värdestegringsskatt å fastighet. I

detta utlåtande hade kollegiet i princip ansett intet vara att erinra mot beskattning

av oförtjänt värdestegring men framhållit att, därest kommun

tillerkändes andel i sådan skatt, skulle spänningen mellan rika och fattiga

kommuner ökas och en av statsmakterna eftersträvad skatteutjämning motverkas,

varjämte kollegiet förordat att statliga och ecklesiastika egendomar

i allt fall borde undantagas från sådan beskattning, vilken eljest reellt

sett skulle bli en beskattning å statsverket eller å kyrkofonden. Därutöver

liar kollegiet i nu förevarande yttrande erinrat att kommunerna härledde

sina befogenheter från staten. Om värdestegringsskatt infördes borde denna

uppbäras av statsverket. Kollegiet hölle före att vid uttagande av avgift eller

skatt å jordvärdestegring de principer, som låge till grund för engelsk lagstiftning,

kunde tjäna till ledning. En exploateringsavgift skulle exempelvis

kunna uttagas. Vid meddelande av fastställelse av stads- eller byggnadsplan

skulle tillika fastställas skyldighet för ägaren till mark som berördes av

planen, att till statsverket vid försäljning eller exploatering av marken av

köpe- eller löseskillingen utgiva skälig andel av den inträdda jordvärdestegringen.

Markägaren skulle alltså få behålla viss del av jordvärdestegringen

men det allmänna skulle komma i åtnjutande av återstoden. Sistnämnda del

skulle kunna få disponeras till subventionering för bostadskostnadernas

nedbringande i landet antingen genom direkta statsbidrag eller indirekt

genom anslag till kommunerna. I viss mån motsvarande bedömning skedde

i fall, som avsåges i 44 § andra stycket samt 70—71 §§ byggnadslagen.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kiinrjl. Maj:ts proposition nr 184.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har icke kunnat dela utredningens åsikt

att s. k. oförtjänt värdestegring alltid skulle tillföras det allmänna endast

genom ett expropriationsförfarande. Länsstyrelsen åsyftade därvid särskilt

det fallet, att tätbebyggelse redan funnes inom stadsplanelagt eller byggnadsplanelagt

område, men genom ändring av planen en ökning av hushöjden

bleve tillåten. Enligt länsstyrelsens åsikt behövde en fastighetsägare

icke berövas äganderätten till sin fastighet, därest värdestegringen

komme det allmänna till godo genom taxeringsförfarande. Frågan om lämpligaste

formen för en dylik beskattning ansåge länsstyrelsen böra göras

till föremål för närmare utredning.

Stiftsnämnden i Uppsala har betonat att de åtgärder som erfordrades ur

bostadspolitisk synpunkt borde genomföras utan att den enskildes rätt

enligt hittills gällande rättsuppfattning kränktes. Det i England tillämpade

förfarandet förefölle därför förtjänt att tagas under mycket allvarligt

övervägande.

I ett yttrande av länsarkitekten i Kristianstads län, fogat vid utlåtandet

från länsstyrelsen i länet, samt i yttrandena från landskommunernas förbund

och handelskamrarnas nämnd har påpekats att ojämnheter och orättvisor

kunde vid den föreslagna lagstiftningens tillämpning föranledas av

den omständigheten att indragning av markvärdestegringen vore beroende

av hur kommunerna ställde sig till frågan om expropriation.

Beträffande möjligheten för en markägare att undvika expropriation genom

frivillig uppgörelse med kommunen har landsorganisationen

uttalat, att landsorganisationen icke ville motsätta sig att lagstiftningen

gåve sådana möjligheter, därest markägaren lämnade kommunen gottgörelse

för värdeökningen eller en del därav. För att undvika att olika praxis

i kommunerna utbildades måste det emellertid beredas möjlighet för högre

instans att pröva överenskommelses skälighet. Detsamma gällde det föreslagna

medgivandet, att kommun kunde avstå från expropriation om

markägaren förbunde sig att i de byggnader, som uppfördes, hålla viss lägre

hyresnivå eller gjorde liknande utfästelser.

Drätselkammaren i Malmö har angående markutredningens uttalande,

att expropriation kunde undvikas om ett samhälle exempelvis tillförbunde

markägaren att i bostadshus, som komme att uppföras å marken, hålla en

lägre hyresnivå än som eljest skulle råda, anfört att ett sådant tillförbindande

på ett eller annat sätt måste tryggas. Om inga särskilda lagregler

infördes härom, måste man utnyttja någon form av säkerhet. Inteckningssäkerhet

vore i många fall den enda säkerhet som stode till huds, men

sådan säkerhet kunde komma att oförmånligt påverka möjligheterna att

belåna fastigheten. Vid sådant förhållande hade kommunen i de flesta fall

— bortsett från det i 44 § andra stycket byggnadslagen anmärkta fallet —

icke annan möjlighet än att förvärva marken antingen genom expropriation

eller genom frivilligt förvärv.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

Vissa remissinstanser ha framhävt praktiska svårigheter vid

förslagets tillämpning. Därvid ha bl. a. uttalanden gjorts beträffande den

tidpunkt då det allmännas expropriationsrätt senast borde utövas för att

markvärdet skulle få bestämmas högst efter glesbebyggelsevärdet.

Stadsförbundet har anmärkt att förslaget skapade svårigheter därigenom

att kommunerna måste vara beredda att vid varje tillfälle av planändring

bevaka att uppkommen markvärdestegring indroges. Bevakningen bleve särskilt

omfattande varje gång ny stadsplan eller byggnadsplan skulle fastställas.

Det gällde då för de kommunala myndigheterna att med ledning av

tillgängliga prognoser rörande befolknings- och bostadsutveckling samt industrilokaliseringsundersökningar

klargöra för sig i vilken utsträckning

mark kunde anses erforderlig för kommunens vidare utveckling, samt var

som följd av dessa utvecklingstendenser markvärdestegring redan inträtt

eller kunde förväntas inträda. Bedömandet av dessa frågor underlättades

dock i den mån generalplaner kunde upprättas. Värre vore därför att de

markförvärv, som i samband med detaljplacering bleve aktuella, många

gånger måste draga med sig synnerligen betungande ekonomiska engagemang.

Stadsförbundet har härom ytterligare anfört:

För stadsplanefrågornas del, där kommunerna helt hålla ärendena i sin

hand, bli svårigheterna förhållandevis mindre, eftersom kommunen kan uppskjuta

planläggningens fastställande och därmed markförvärven till för

kommunen lämpliga tidpunkter. För byggnadsplanernas del åter gestaltar

sig saken annorlunda, eftersom det här även i framtiden oftast bliva enskilda

intressenter, som framdriva planläggningen. Under alla förhållanden

måste det möta stora svårigheter att på ett ungefär förutse vilka värden på

marken som kunna komma att åsättas av expropriationsmyndigheterna. Då

härtill kommer att de kommunala markförvärven regelmässigt finansieras

med underställningspliktiga lån är det lätt att inse att för kommunerna

brydsamma situationer kunna inställa sig i samband med framtida planläggning.

Innan de nya planerna fastställas skola då kommunerna hos

Kungl. Maj :t utverka icke blott expropriationstillstånd utan även tillstånd

att upptaga för markförvärven erforderliga lån. Fn rad viktiga kommunala

beslut måste alltså fattas under i regel mycket kort tid. Allt efter ärendenas

gång måste kommunen dessutom vara beredd på att släppa sina ursprungliga

expropriationspåståenden. Avviker expropriationsnämndens värdering

på ett påfallande sätt från vad kommunen utgått från vid expropriationsstämningens

ingivande, tvingas kommunen under den korta tid, som

förlöper mellan expropriationsnämndens beslut och domstolens fastställelse

därav, att pröva och avgöra frågan om återkallelse. Och skulle —• såsom

kommittémajoriteten tänkt sig — domstolar verkställa värderingen i slutliga

utslag, måste kommunen i motsvarande situation skyndsamt överklaga

domen samt bereda sig på att i högre instans återkalla sin talan. En sådan

ordning kan, alldeles bortsett från motpartens eventuella skadeståndsyrkanden,

medföra icke oväsentliga processkostnader och passar dessutom

föga för det kommunala arbetssättet. Det syntes vidare förutsätta införandet

av ett fullmaktssystem som i betänklig mån skulle sätta de beslutande

organen ur funktion. För att undkomma dessa olägenheter tvingas man

— om ett fördröjande av planernas fastställande till dess expropriationsfrågorna

slutgiltigt lösts skall kunna undvikas — att införa regler om en

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

tidsbegränsad förköpsrätt till glesbebyggelse- respektive byggnadsplanevärde,

som av kommun skulle kunna användas även sedan den nya planen

fastställts. Den av utredningen subsidiärt antydda möjligheten att uppskjuta

markvärdestegringsindragningen till tidpunkten för byggnadslovens meddelande

torde visa sig praktiskt ogenomförbart bland annat därför att resultatet

säkerligen bleve att byggnadsnämnderna översvämmades med ansökningar

om byggnadslov.

Landskommunernas förbund har jämväl behandlat de av stadsförbundet

åberopade svårigheterna för kommunerna och därutinnan anfört bl. a. följande:
Det

är visserligen sant att en kommun när som helst innan ett planärende

tages upp kan upptaga och pröva frågan om markförvärv inom området.

För städernas och särskilt storstädernas del, där anställda tjänstemän kontinuerligt

följa bebyggelseutvecklingen, innebär väl detta kanske också en

tillräcklig garanti för att kommunens intressen rättidigt bevakas. Vad landskommunerna

beträffar är det däremot föga troligt att de på egen hand skola

taga erforderliga initiativ till markförvärv; de framsynta undantagskommunerna

bekräfta än så länge endast regeln. Hos landskommunerna kommer

vidare liksom nu de flesta planärenden att aktualiseras genom framställningar

från enskilda. I detta sammanhang bör man ha i minnet, att byggnadsplaneinstitutet

numera i sig upptagit de tidigare avstyckningsplanerna.

Det blir med andra ord icke landskommunen utan dessa enskilda som i

praktiken bestämma den yttersta tidpunkten för eventuella kommunala markförvärv

till glesbebyggelsevärde. För sin del tror också förbundet att utredningen

överskattat möjligheterna för kommunerna att genom frivilliga köp

förvärva kommunalt erforderliga glesbebyggelseområden. Den omständigheten

att ändå expropriationsgillt ändamål måste föreligga för att kommun

skall kunna sätta makt bakom sin begäran om markförvärv lär säkerligen

göra markägaren mindre medgörlig. Han kan ju alltid hysa hopp om att

hos Kungl. Maj :t gendriva kommunens expropriationspåstående såsom

ogrundat och i sista hand att tillämpningen av övergångsreglerna i byggnadslagens

1C2 § skall ge honom bättre valuta än den kommunen erbjudit.

Själva tanken att en såsom erforderlig bedömd reglering av bebyggelse skall

behöva anstå i avvaktan på olika myndigheters ställningstagande till ur

regleringssynpunkt ovidkommande frågor om det kommunala expropriationsbehovet,

den kommunala upplåningen etc. framstår i princip som föga

tilltalande. Redan nu har man obehagliga erfarenheter av vad det vill säga

att planärenden i åratal ligga hos myndigheter medan en oreglerad bebyggelse

tar vid utanför de byggnadsförbjudna områdena. Vad den ekonomiska

sidan av saken angår måste det enligt styrelsens mening för kommunernas

del i regel bli fråga om ekonomiskt sett" betydande ärenden, vilka minst

av allt lämpa sig för "snabbehandling.---Ännu finns i våld land myc
ken

tätbebyggelse, som endast ofullständigt om ens alls byggnadsreglerats.

Den areal mark, som årligen planlägges, är också mycket betydande och

motsvarar med nu gällande höga råmarksvärden och tomtpriser stort kapital.

Åtminstone hos landskommunerna, som i regel sakna tillgång på erforderlig

expertis för bedömande av markbehovet och för värdering av

mark, kan tvånget att snabbt fatta beslut dessutom leda till en ur allmänna

synpunkter icke önskvärd oenhetlighet i praxis. Den ena kommunen kan

av sociala skäl — för att förekomma markvärdestegringsvinster —■ känna

sig skyldig att i vidaste mån begagna sig av de nu öppnade möjligheterna

till markförvärv till glesbebyggelsevärden utan att närmare reflektera över

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

om den är i stånd att själv exploatera marken eller på längre sikt betjänt

av att binda kapital vid jord. Den andra kommunen kan av missriktat

sparsamhetsnit och ovisshet om följderna eller ovidkommande skäl — risken

för försök till obehörig påverkan på kommunens ställningstagande i

den ena eller andra riktningen kan man icke helt bortse ifrån -— avstå från

att göra ett eljest befogat bruk av sin på den nya lagstiftningen stödda förhandsrätt

till erforderliga markförvärv. Där region- och generalplaner upprättas

och industrilokaliseringsundersökningar företagits underlättas visserligen

både den kommunala och den statliga prövningen av hithörande

ärenden, men såsom alla veta kommer det att dröja decennier, innan detta

för bebyggelseproblemens överblickande erforderliga underlag överallt står

till buds. Det torde också vara oriktigt att förlita sig på att Kungl. Maj :t

vid prövningen av expropriations- och lånetillstånd i någon högre grad skall

kunna tillrättalägga saken. En mera ingående prövning ur olika synpunkter

av alla de expropriati-onsansökningar, som kunna förväntas inkomma

efter den nya lagstiftningens ikraftträdande, skulle förvisso kräva en kraftig

utbyggnad av Kungl. Maj :ts kansli. Om kommunernas skyldighet att

svara för sin bostadsförsörjning fastslås i lag, torde Kungl. Maj :t för övrigt

i de flesta tveksamma fall anse sig moraliskt förpliktad att icke genom vägrat

expropriationstillstånd försvåra för kommun att skaffa sig mark som

den anser behövlig för detta ändamål. Situationen skulle i alla dessa hänseenden

bli en annan om kommunerna kunde beredas viss respittid för att

i lugn få överväga markförvärven. Helst borde de också genom ändring i

1946 års fondbildningslag tillerkännas rätt till fondering av medel för ändamålet

i analogi med vad bostadssociala utredningen föreslagit om sanering.

Förbundet har vidare erinrat att markutredningen prövat och avvisat

tanken på att kommun skulle, intill dess byggnadslov beviljades, kunna bevara

rätten att inlösa mark till glesbebyggelsevärde, De anförda skälen ansåge

förbundet i och för sig bärande men förbundet vore icke övertygat om

att detta hugskott skulle utgöra det enda möjliga alternativet till den lösning

markutredningen själv förordat. För egen del ansåge förbundet, alt

kommunen borde beredas möjlighet att, där omständigheterna motiverade

detta, i samband med ärende om byggnadsplans fastställande få fråga om

optionsrätt att till glesbebyggelsevärde förvärva bestämda markområden

under viss kortare tid, dock högst två år, prövad av Kungl. Maj :t. Självfallet

skulle denna prövning ske efter samma grunder som gällde för expropriationstillstånd.

Lagtekniskt skulle ett sådant stadgande, vilket lämpligen

borde få sin plats i 7 § av expropriationslagen, få samma karaktär som

den bestämmelse i byggnadslagen, enligt vilken Kungl. Maj :t i samband med

stadsplans fastställande ägde föreskriva att markägare som hade särskild

nytta av planen ersättningsfritt skulle avstå mark för allmänna ändamål

eller, om han vore markexploatör, själv anlägga vägar och avloppsledningar.

Självfallet borde stadgandet — i analogi med 70 § andra stycket byggnadslagen

— kompletteras med bestämmelser om införande av anteckning i

fastighets- eller inteckningsbok. Det kunde befaras, att de kommuner som

berördes av kommunsammanslagningarna med hänsyn till ovissheten om

sin framtid avstode från att begagna sig av de möjligheter till markförvärv

på förmånliga villkor som den nya lagstiftningen ville öppna. Även detta

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 184.

talade för en uppmjukning av tidsfristregeln. I allt fall borde av konimunindelningsregleringen

berörd landskommun kunna i övergångsbestämmelse

tillerkännas den föreslagna optionsrätten att utövas av den blivande storkommunen.

En förlängning av tidsfristen har även föreslagits i utlåtanden som av

drätselkammaren i Örnsköldsvik och Ytterlännäs kommunalnämnd avgivits

till länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Byggnadslånebyrån har framhållit att det syntes angeläget, att markägare

och presumtiva markköpare på ett så tidigt stadium som möjligt av expropriationsärendets

handläggning erhölle kännedom om att kommunen

avsåge att expropriera marken. Det torde dessutom stundom vara så att

en plans lämpliga utformning bleve beroende av om expropriation komme

till stånd eller icke, varför i sådana fall expropriationsärendet och planärendet

borde behandlas samtidigt i de instanser som hade att yttra sig

däröver. Sambandet mellan expropriation och plan torde lämpligen böra

belysas i den beskrivning som enligt 30 § 4 mom. byggnadsstadgan skulle

åtfölja stadsplanekartan. — Enligt byggnadslånebyråns erfarenhet kunde

under tiden mellan ingivandet av expropriationsansökan och meddelandet

av tillstånd till expropriation markägaren genom bulvanförsäljningar eller

på annat sätt överlåta större delen av den mark som avsåges att exproprieras.

Härigenom försvårades ett genomförande av expropriationen och olägenheter

kunde uppkomma för sådana köpare som varit i god tro. Betydande

fördelar kunde därför vinnas om möjlighet bereddes kommunen att

redan i samband med att fråga om expropriation av mark väcktes få anteckning

därom införd i fastighets- eller inteckningsboken. Markens värde

borde därefter vid expropriationen bedömas med hänsyn till den stadseller

byggnadsplan, som gällde då sådan anteckning infördes. Efter sådan

anteckning skulle överlåtelse av marken icke utgöra hinder mot expropriationsrättens

utövande. Kungl. Maj it skulle också samtidigt kunna meddela

beslut i expropriations- och stadsplanefrågan. Byrån hänvisade jämväl

till en motsvarande bestämmelse i 70 § andra stycket byggnadslagen

samt ifrågasatte huruvida icke i 30, 35 och 109 §§ byggnadslagen förbud

borde stadgas mot tomtindelning av och nybyggnad å mark, beträffande

vilken anteckning om expropriation skett i fastighets- och inteckningsboken.

Åtskilliga myndigheter ha anslutit sig till den av reservanterna i utredningen

framförda meningen att det borde övervägas att komplettera kommunens

rätt att tvångsvis förvärva mark, som ej stadsplanelagts, till jordbruksvärde

eller »allmänt jordvärde», med en skyldighet för kommunen

att inlösa marken efter enahanda grunder, där markägaren

till följd av sannolik risk för expropriation ej kunde avyttra marken

till pris som eljest skäligen skulle kunnat crliallas för mai ken sasom

jordbruksmark. Detta är förhållandet med hovrätten för Västra Sverige,

byggnadsstyrelsen, domänstyrclsen samt länsstyrelserna i Blekinge, Malmö
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

hus, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län. Frågan har jämväl upptagits

av byggnadslånebyrån, länsarkitekternas förening, industriförbundet

ävensom i ett av överlantmätaren i Örebro län avgivet utlåtande, bifogat

länsstyrelsens yttrande. Utöver de synpunkter som anförts i reservationen

har i yttrandena framkommit följande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit att därest ett stadgande om

skyldighet för kommun att inlösa viss mark skulle få någon betydelse som

skydd för den enskilde jordägaren mot ett sjunkande markvärde torde

bestämmelsen böra utformas så, att kravet på bevis för jordägaren icke

bleve alltför rigoröst vare sig i fråga om sannolikheten för expropriation

eller beträffande ifrågasatta bebyggelseplaners inverkan på hans möjlighet

att erhålla skäligt pi’is för marken såsom jordbruksmark.

Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län borde vid justeringen av markutredningens

förslag utgångspunkten vara, att en fri fastighetsmarknad fortfarande

skulle kunna existera även inom de planlagda tätorterna jämte

deras omgivningar samt fungera under drägliga och rättvisa villkor. Därjämte

måste det vara en självklar fordran, att reglerna utformades på sådant

sätt, att en önskan att undvika för det allmänna rättsmedvetandet stötande

verkningar icke medförde en ur tekniska, ekonomiska eller sociala

synpunkter snedvriden planläggning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har erinrat om att enligt lagen den 30

juni 1947 om kronans förköpsrätt en fastighetsägare kunde erhålla besked

från lantbruksnämnden huruvida hans fastighet vore behövlig för rationaliseringsändamål

och förty kunde göras till föremål för inköp enligt denna

lag. Genom att dylikt besked skulle avse viss tid, minst två och högst fem

år, ansåges en fastighetsägare åtnjuta åtminstone temporär trygghet mot

ingripande. Det syntes lämpligt att en liknande anordning genomfördes i

expropriationslagen till tryggande av markägares okvalda besittning av sin

egendom under viss tid, förslagsvis 10 år. Ett dylikt stadgande borde gälla

vid sidan om skyldigheten för kommunen att efter erbjudan inlösa för

framtida exploatering avsedd mark.

Överlantmätaren i Örebro län har anfört att man kunde tänka sig nå en

tillfredsställande reglering av de utav reservanterna omnämnda missförhållandena

genom att öppna möjlighet för en köpare av mark varom fråga

vore att erbjuda kommunen att övertaga köpet med den verkan att, om

erbjudandet ej accepterades eller expropriation inom angiven tidsfrist icke

påkallades, expropriationen ej finge ske inom viss tidsrymd, exempelvis

10 eller 15 år, därefter. En dylik anordning syntes, samtidigt som den torde

tillgodose skäliga anspråk från jordägarens sida på trygghet i besittningen,

icke medföra någon oskälig belastning för kommunerna med avseende å

markförvärv för tillgodoseende av framtida markbehov.

Byggnadslånebyrån har funnit att utredningens förslag möjligen kunde

leda till de av reservanterna angivna konsekvenserna. Det vore dock förenat

med betydande svårigheter att konstatera, att inträdd värdeminskning

hade sin grund i föreliggande risk för expropriation och icke i andra före
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

teelser, vilka hade samband med fluktuationerna på den allmänna fastighetsmarknaden.

På grund härav vore byrån icke beredd att nu förorda den

av reservanterna föreslagna skyldigheten för kommunerna lösa viss mark.

Byrån ansåge emellertid att frågan borde ägnas uppmärksamhet och att

den borde upptagas till förnyad prövning, när erfarenhet i nu ifrågavarande

avseende vunnits.

Länsarkitekternas förening har framhållit att den ifrågasatta skyldigheten

att lösa expropriationshotad mark syntes komma att i väsentlig mån

närmare övervägas vid utvecklingsplaneringen pa jordbrukets område. Därvid

finge erfarenheten giva svar på frågan huruvida sådana principer, som

reservanterna framfört, borde upptagas i expropriationslagstiftningen.

Industriförbundet har såsom sin mening framhållit att kommunens rätt

att expropriera måste motsvaras av en rätt för den enskilde, som befinner

sig under expropriationshot, att påfordra att expropriation sker.

I åtskilliga yttranden har framhållits, att kommuns rätt att expropriera

mark utan att erlägga tätbebyggelsevärde borde motsvaras av ett förbud

för kommunen att bereda sig vinst vid senare försäljning av

marken eller av en förpliktelse att använda sådan vinst till beredande av

billigare bostäder åt samhällets innevånare eller till anläggning av gator

och andra allmänna platser. Uttalanden i denna riktning ha gjorts av justitiekanslersämbetet,

hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet, socialstyrelsen,

byggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge, Kristianstads,

Västmanlands och Västerbottens län. Kammarkollegiet har därvid

erinrat om stadgandet i 101 § expropriationslagen, där liknande synpunkter

kommit till uttryck.

Jämväl stiftsnämnden i Uppsala har framhållit, att det vore skäligt att

kommun för försäljning av exproprierad mark icke finge betinga sig ett

pris som väsentligt överstege självkostnadspriset. Därest detta med hänsyn

till tomtpriset i orten och av andra skäl icke vore möjligt att genomföra,

vore det mera i överensstämmelse med rättskänslan att vinsten icke komme

den exproprierande kommunen tillgodo utan tillfölle staten för att användas

till nedbringande av bostadskostnaderna eller på skäligt sätt fördelades

mellan kommunen och staten.

Beträffande den föreslagna övergångsbestämmelsen har justitickanslersämbetet

anfört att, därest de allmänna bestämmelserna i byggnadslagen

om den kommunala regleringen av tätbebyggelsen i praktiken

finge den verkan som avsetts, skulle något tätbebyggelsevärde icke uppkomma

efter bygggnadslagens ikraftträdande och något hinder skulle då

icke föreligga att giva övergångsbestämmelsen vanligt innehåll, d. v. s. medgiva

ersättning efter förhållandena vid ikraftträdandet av ändringarna i

expropriationslagen. Uppkomme emellertid ett tätbebyggelsevärde skulle

delta ersättas enligt huvudregeln, att någon ändring i ägarens förmögenlielsställning

icke skulle inträda, och för sådant fall borde den avgörande

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

tidpunkten liksom i förstnämnda fall vara ikraftträdandet av ändringarna

i expropriationslagstiftningen.

Även hovrätten för Nedre Norrland har förklarat, att hovrätten icke kunde

tillstyrka att värderingsregeln rörande tätbebyggelsevärdet skulle tillämpas

räknat redan från och med den 1 januari 1948. Hovrätten kunde nämligen

icke dela markutredningens mening, att en övergångsbestämmelse av

denna innebörd, ehuru hänförande sig till förfluten tid, likväl icke skulle

få tillbakaverkande kraft.

Industriförbundet har framhållit, att det självfallet ofta kunde bliva ytterst

komplicerat att konkret utröna det tätbebyggelsevärde som uppkommit

före den 1 januari 1948, i synnerhet vid en långt i framtiden uppkommande

expropriation. För annan än nu obebyggd råmark kunde denna låsning

vid 1947/48 års läge givetvis icke ifrågakomma, om en sådan åtgärd

över huvud taget borde tillgripas. Jämväl handetskamrarnas nämnd har

framhållit de betydande svårigheterna som uppkomme vid tillämpningen av

bestämmelsen.

Stockholms stadskollegium har framhållit, att övergångsbestämmelserna

borde göras till föremål för översyn i syfte att åstadkomma restriktiva grunder

för beräkning av ersättning för värdestegring, som retroaktivt kunde

komma att medgivas.

Departementspromemorian.

Såsom kritik av markutredningens förslag i fråga om markvärdestegringen

anföres i promemorian, att det framför allt vore sammankopplingen

av frågan om expropriation och frågan om värdestegringen, som framkallat

betänkligheter under departementsbehandlingen av förslaget. Det hade

ansetts som en olägenhet med utredningens lösning av det senare problemet,

att i varje särskilt fall indragningen av värdestegringen bleve beroende

av om marken exproprierades och av om detta skedde i så god tid, att endast

glesbebyggelsevärdet behövde ersättas. Detta i sin tur kunde ingalunda

antagas bli regel utan beroende av en rad olika faktorer, som i och

för sig icke hade något att göra med om värdestegringen skäligen borde

stanna hos markägaren eller tillfalla det allmänna. I detta hänseende anföres

i promemorian vidare:

Till en början är det påtagligt, att det föreslagna systemet i olika hänseenden

ställer stora krav på kommunerna. Detta gäller icke minst det

administrativa, i vilket hänseende kommunerna av naturliga skäl ha mycket

olika förutsättningar att bemästra problemet. Det blir nödvändigt för

kommunerna att i sin markpolitik handla planmässigt och förutseende

för att hinna med att utverka expropriationstillstånd och eventuellt lånetillstånd

innan detaljplanen fastställes. En ytterst olämplig konsekvens av

systemet skulle uppkomma, om kommunerna frestades att fördröja planärendena

för detta ändamål. Vidare skulle omfattande expropriationer på

ett tidigt stadium av ett samhälles utveckling medföra betydande kapitalutlägg

för kommunen under lång tid, vilket ter sig vanskligt och kan verka

avskräckande även där engagemanget är ekonomiskt sunt och välbetänkt.

Det bör icke heller döljas, att långsiktiga engagemang i tomtmark icke äro

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 129

helt riskfria affärer och att det kan vara svårt att bedöma de framtida

utsikterna.

Av dessa och liknande skäl måste det stundom inträffa att expropriation

icke blir av, helt enkelt enär kommunen administrativt och arbetstekniskt

icke rår med saken eller av ekonomiska skäl varit tvingad eller ansett sig

vara tvingad att avstå. I dessa fall kommer värdestegringen mera av en

slump att stanna på markägaren. En sådan ordning kan icke anses tillfredsställande.

I markutredningens förslag om vidgad expropriationsrätt för kommunerna

ligger bl. a. den tanken, att kommunerna med stöd av denna rätt

ofta skola kunna få till stånd överenskommelser i godo, som på olika sätt

kunna tjäna bostadspolitiska syften.--— Då här talas om svårighe
terna

för kommunen att genomföra en expropriation, gäller detta emellertid

även dylika uppgörelser i godo, vilka träffas i kraft av kommunens expropriationsrätt.

Har tiden för expropriation försuttits, äro även sådana uppgörelser

tydligen omöjliga.

Allvarliga olägenheter kunna även uppstå, där kommunen helt avsiktligt

underlåter att expropriera eller att med stöd av sin expropriationsrätt

genomdriva någon sådan anordning som nyss sagts. Intet hindrar en kommun

att sålunda indraga värdestegringen beträffande vissa markägare men

underlåta det i fråga om andra. Skälen för en sådan differentiering kunna

vara olika. Ett markområde kan exempelvis ha inköpts av ett industriföretag

för framtida utvidgning, och kommunen underlåter att expropriera

detta område, enär kommunen är angelägen om att gynna och behålla företaget,

dess arbetstillfällen och dess skattekraft. Företaget är emellertid

oförhindrat att sedermera sälja området till tomter och inkassera vinsten

i stället för att utvidga rörelsen. En uppgörelse om att expropriation skall

underlåtas kan komma att ingå i mera komplicerade avtal om skattelättnader

o. s. v. och därigenom bli svårt att bedöma för utomstående och ge

anledning till missförstånd om de verkliga skälen. Det hela kan få ett drag

av godtycke och mannamån, som vore synnerligen olyckligt och kunde ge

anledning till svåra stridigheter. Det vore även oklokt att här helt blunda

för risken av obehöriga personliga inflytelser. Det kommunala besvärsinstitutet

är icke ett tillräckligt korrektiv, eftersom vad som skulle påtalas icke

vore ett visst beslut utan frånvaron av en viss åtgärd, nämligen expropriation,

eller denna åtgärds försening efter den kritiska tidpunkten. Föremålet

för en besvärstalan kan därför icke preciseras på samma sätt som om den

gäller en positiv åtgärd.

Med anledning härav hade det, enligt vad i promemorian uttalas, framstått

såsom angeläget att finna en form för värdeindragning, som icke på

samma sätt vore beroende av eu annan åtgärd, expropriationen, och av de

olika faktorer som inverkade på frågan om denna andra åtgärd faktiskt

bleve genomförd. Härvid hade främst det engelska systemet med en särskild

exploateringsavgift kommit i åtanke.

Det framhålles i promemorian all någon mera allmängiltig lösning av

det stora problemet om oförtjänt markvärdestegring icke åsyftades. Diskussionen

vore i detta sammanhang strängt begränsad till den värdestegring,

som skedde i anslutning till detaljplanering för tätbebyggelse, d. v. s. till

skillnaden mellan å ena sidan markens värde för sådan tätbebyggelse, som

medgåves genom planen, och å andra sidan dess värde för annan använd!)

llihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 184.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

ning (jordbruk, skogsbruk, glesbebyggelse o. s. v.); vid ändring av gällande

plan avsåges i stället skillnaden i värde för sådan användning som vore tilllåten

före ändringen och sådan som vore tillåten efter denna. I fråga om

skälen för att värdestegringen borde indragas till det allmänna vore denna

begränsning av spörsmålet klargörande. Om i princip all markvärdestegring

toges i betraktande, innebure det ett synnerligen komplicerat problem

att däri urskilja vad som vore att hänföra till »oförtjänt» stegring. Begränsades

frågan däremot såsom antytts, bleve åtminstone regelfallet lättare

att bedöma. Inom den ekonomiska doktrinen rådde allmänt enighet om

det berättigade i indragning eller hård beskattning av sådan värdestegring

på mark, som helt föranleddes därav att området råkade ligga i utvecklingslinjen

för en tätort och därför endast genom att en viss tid förflöte och

utan några åtgärder från ägarens sida komine att stiga betydligt i värde.

Även frågan, om värdestegringen eller skatten på densamma borde tillfalla

staten eller kommunen bleve med denna begränsning lättare att besvara.

Stegringen hänförde sig till markens värde för tätbebyggelse, ett begrepp

som i byggnadslagen definierades som »sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör

särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov».

I vårt samhällssystem vore det praktiskt taget kommunen, som svarade

för dessa gemensamma anordningar, och på grund härav syntes det

för svenska förhållanden ligga närmast till hands att kommunen och icke

staten skulle uppbära värdestegringsskatten. Det vore naturligt att markägarna

bidroge till anordningarna genom en avgift eller skatt till kommunen,

beräknad på skillnaden mellan glesbebyggelsevärde och tätbebyggelsevärde.

Traditionellt bestode det i allmänhet en betydande skillnad mellan

dessa båda värden, och rent principiellt kunde man fråga, om detta vore

nödvändigt. Om skillnaden eller huvuddelen därav bleve ett tillskott till utförandet

av gemensamma anordningar för området, finge skillnaden emellertid

en förnuftig mening. Det kunde övervägas att även formellt reservera

de influtna medlen för vissa bostadspolitiska ändamål.

Indragningen av värdestegring i samband med detaljplanering vore emellertid,

enligt promemorian, icke endast grundad på ett samhällsekonomiskt

resonemang, om vars riktighet i princip man allmänt vore enig, ehuru de

praktiska svårigheterna för dess konsekventa genomförande vore stora och

formerna därför omstridda. Den kunde även, såsom markutredningen framhållit,

föras tillbaka på principer som sedan länge funnits i vår stadsplaneoch

byggnadslagstiftning. Det senare sambandet vore måhända än mera påtagligt

i en annan punkt än den av markutredningen angivna, nämligen vad

anginge stadgandet i 44 § andra stycket byggnadslagen om s. k. ekonomisk

zonexpropriation. Detta stadgande — som i huvudsak oförändrat funnits i

vår stadsplanelagstiftning ända sedan 1931 — avsåge det fallet, att genomförande

av stadsplan för ett område å ena sidan kostade staden väsentligt

mera än vad staden finge in i gatukostnadsbidrag, å andra sidan väsentligt

ökade kvartersmarkens värde. I den situationen kunde staden kräva att

i skälig mån bliva ersatt för merkostnaden, antingen genom direkt bidrag

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

eller genom att staden finge expropriera marken. I denna bestämmelse utsädes

alltså klart, att vissa gemensamma anordningar, som stadsplanen

förde med sig, skulle åtminstone i viss mån bekostas ur den värdestegring

på tomtmarken, som stadsplanen jämväl hade till följd. Det här föreliggande

förslaget kunde sägas innebära ett mera konsekvent fullföljande av

denna tanke.

På grund av det anförda föreslås i promemorian, att sedan stadsplan eller

byggnadsplan blivit fastställd en avgift skall påföras sådan mark inom det

planlagda området, som enligt planen får tätbebyggas och som har högre

värde för sådan användning än för annan. Även vid ändring av plan skulle

avgift utgå på den värdestegring, som skedde om byggnadsrätten enligt planen

ökades, t. ex. om ett villaområde ändrades till att avse bebyggelse med

hyreshus. I båda fallen borde dock av praktiska skäl avgiften icke sättas

så att den täckte hela värdestegringen. Det vore framför allt två synpunkter,

som talade härför. Den ena vore, att markägaren borde ha ett ekonomiskt

intresse att själv bedriva styckning och tomtförsäljning, om kommunen

icke ansåge sig böra övertaga denna funktion. Det borde således finnas en

marginal för besvär och risker i samband med själva exploateringsföretaget.

Det andra skälet vore det, att beräkningen av värdestegringen ju endast

kunde bli ungefärlig. Det fordrades en säkerhetsmarginal även ur denna

synpunkt, och avgiften måste därför hållas i underkant. Hellre än att för

detta ändamål genomgående beräkna värdestegringen lågt borde reglerna

utformas så, att värdestegringen väl kunde uppskattas till sitt verkliga belopp

men att avgiften alltid stannade något under detta. En marginal på

20 % syntes ur båda dessa synpunkter vara lämpligt avvägd. En beskattning

på 80 % vore uppenbarligen tillräcklig för att neutralisera sådana

oskäliga värdestegringar, som på detta område förekommit. I vissa mera

ovanliga fall vore förhållandena så olika mot de typiska, att indragning av

värdestegringen icke vore motiverad. Om exempelvis ett industriföretag för

sin personal ordnade ett helt bebyggelseområde, uppläte mark till såväl enskild

bebyggelse som allmänna ändamål och bekostade de gemensamma

anordningar, som erfordrades i anledning av bebyggelsen, förelåge icke de

skäl som enligt vad förut framhållits motiverade indragningen. För dessa

och liknande fall borde finnas en allmän dispensmöjlighet. I allmänhet kunde

det med ledning av vad här anförts om den principiella grunden för indragningen

icke bereda svårigheter att särskilja dispensfallen.

Enligt förslaget skulle, sedan stadsplan eller byggnadsplan eller ändring

däri blivit fastställd, kommunen och markägaren var för sig äga påkalla

bestämmande av den planvärdestegring som skulle ligga till grund för beräkning

av exploateringsavgift. Avgiften skulle erläggas innan lov till nybyggnad

första gången meddelades efter det planen eller ändringen blivit

fastställd.

I promemorian erinras härefter att lagrådet vid behandlingen av förslaget

till byggnadslag funnit det uppenbart, att man från det allmännas sida borde

godtaga en värdestegring som på angivet sätt, alltefter den större eller mind
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

re sannolikheten att tätbebyggelse skulle medgivas, så småningom inträdde i

avbidan på planläggningsfrågans avgörande. Härom anföres:

Efter genomförande av systemet med exploateringsavgift kommer emellertid

av det slags värdestegring, varom här är fråga, icke att »slå igenom»

mera än möjligen den mindre del därav, som markägaren får behålla, och

om denna ringa värdestegring skall få komma till uttryck i expropriationsersättningen

beror på omständigheterna; principiellt är det intet hinder

att så sker. Såsom markutredningen framhållit, skulle redan möjligheten

att kommunen kan expropriera marken till glesbebyggelsevärde dämpa sådan

prisstegring, som före detaljplanen kunde inträda på grund av förväntan

om framtida tätbebyggelse. Med förslaget om exploateringsavgift

blir denna effekt ännu säkrare. Det blir då icke ens skäl för enstaka markägare

att spekulera i möjligheten att just han av någon anledning skall slippa

ifrån expropriation före den kritiska tidpunkten och därmed få behålla

värdestegringen.

Angående den föreslagna exploateringsavgiftens inverkan i övrigt på markpriserna

framhålles i promemorian:

Det bör understrykas, att exploateringsavgiftens syfte och funktion endast

är att upphäva eller rättare sagt mycket starkt minska skillnaden mellan

glesbebyggelsevärde och markens nettopris vid försäljning till tätbebyggelse.

Däremot kan den icke fullgöra funktionen att hålla dessa värden

konstanta och förebygga prisstegringar. Om exempelvis exploateringsavgift

uttaxerats och betalats med utgångspunkt från ett visst tätbebyggelsevärde,

hindrar detta icke markägarna att sluta sig samman och därefter driva upp

priserna på mark för tätbebyggelse utöver den tidigare nivån. I svåraste fall

kan det tänkas, att markägarna helt enkelt lägga avgiften ovanpå det av

dem önskade priset som en extra kostnad och därefter göra sådana vinster

som man velat förhindra.

Att hindra sådant ligger utanför avgiftssystemets uppgift och verkningsförmåga.

I detta hänseende komma att behövas samma korrektiv som förut.

I första hand är det konkurrensen som verkar tillbakahållande på priserna,

och om denna faktor icke är tillräckligt stark, blir det kommunens uppgift

att etablera den konkurrens som behövs. Kommunen måste då förvärva

tomtmark och bjuda ut tillräckligt mycket därav för att hejda prisstegringen.

Kan mark ej erhållas frivilligt, måste expropriation tillgripas.

Detta är ett av de viktigaste skälen för att kommunernas rätt att expropriera

tomtmark bör vidgas. Det är också uppenbart, att den priskontrollerande

effekten av en dylik åtgärd helt är beroende av hur expropriationsersättningen

bestämmes. Om ersättningen tenderar att följa med i

prisstegringen, är hela åtgärden förfelad. För denna sida av uppgiften,

kontrollen av markprisernas absoluta höjd, äro därför reglerna om expropriationsersättningens

beräkning av avgörande betydelse.

I förevarande hänseende uttalas vidare i promemorian, att det således

framdeles liksom hittills komme att krävas planmässighet, förutseende och

påpasslighet från kommunernas sida vid handhavande av bostadspolitiken.

Då förut framhävts, att man icke borde ställa alltför stora krav på kommunerna

i fråga om att på ett tidigt stadium vara beredda på expropriationsåtgärder,

och anvisning givits på en lösning, nämligen systemet med exploateringsavgift,

som icke ställde så stora krav, hade detta endast avsett

den av markutredningen väckta frågan om indragning till det allmänna av

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

markvärdestegringen vid detaljplanering och speciellt den avgörande betydelse,

som utredningen tillmätt tidpunkten för detaljplanens fastställande. Frågan

hade med andra ord endast gällt problemet om att utjämna den relativa

skillnaden mellan glesbebyggelsevärde och tomtpris. Beträffande däremot

angelägenheten att hålla nere markpriserna absolut taget vore kraven på kommunerna

desamma som förut, låt vara att deras fullgörande underlättades

genom vidgad rätt att expropriera. I sista hand vore det kontrollen av hyresnivån

som hindrade markägarna att vältra över exploateringsavgiften på allmänheten.

Att hindra höjningar av denna nivå vore en bostadspolitisk uppgift

för samhället, som förelåge oavsett om exploateringsavgift infördes. Fullgjordes

denna uppgift riktigt — och även där vore kommunernas insats och

deras expropriationsrätt av betydelse — vore det svårt att se hur denna övervältring

skulle lyckas.

Slutligen har i detta sammanhang i promemorian berörts frågan, hur exploateringsavgiften

kommer att förhålla sig till de båda andra former för avgifter

från markägare till kommunen, som regleras i byggnadslagen, nämligen

g a tu marksersättning och gatubyggnadsersättning. Om

dem båda gällde detsamma som förut sagts om den ekonomiska zonexpropriationen,

nämligen att exploateringsavgiften innebure ett mera konsekvent

fullföljande av den princip, som kommit till uttryck i dessa äldre bestämmelser.

Principen innebure i korthet, att den planmässiga bebyggelsen droge

med sig vissa kostnader — i detta fall för gator, ledningar m. m. — men å

andra sidan ökade värdet på angränsande tomtmark och att i enlighet härmed

avgifter läggas på denna mark för att bidraga till de ifrågavarande

kostnaderna. Exploateringsavgiften innebure detsamma, men den toge steget

fullt ut och utmättes efter hela värdeökningen utan att närmare precisera

beloppet av de kostnader, som skulle täckas med avgiften. Exploateringsavgiftens

uttagande kunde därför ses som en större åtgärd, som inneslöte de

båda andra, mindre avgifterna. Om förhållandet mellan dem anföres följande.

Exploateringsavgiften räknas på skillnaden mellan å ena sidan nettovärdet

för tätbebyggelse och å andra sidan glesbebyggelsevärdet. Sagda nettovärde

erhålles genom att från bruttovärdet vid försäljning av mark till tätbebyggelse

draga allehanda exploateringskostnader, såsom för administration, ledningsarbeten

m. in., bland dem även de båda nyssnämnda gatuavgifterna.

Om dessa icke dragas ifrån, blir nettovärdet och därmed exploateringsavgiften

så mycket större. Av de båda gatuavgifterna är gatubyggnadsersättningen

fakultativ såtillvida, att det ligger i stadens hand att bestämma om

införande av sådan avgift inom staden. Sker det ej, blir alltså exploateringsavgiften

så mycket högre. Härvidlag bortses från den skillnad, som uppkommer

därigenom att exploateringsavgiften icke täcker hela värdestegringen

utan endast 80 % därav.

Det kunde, enligt promemorian, ifrågasättas, om icke gatuavgifterna borde

avskaffas då exploateringsavgiften infördes. Två skäl kunde anföras för att

bibehålla gatuavgifterna. Det ena låge däri, att det vid uttagande av en avgift

både för den avgiftspliktige och för mottagaren kunde vara tilltalande,

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

att avgiften ginge till ett konkret närliggande ändamål och till beloppet bestämdes

av den faktiska kostnaden för detta ändamåls genomförande. Det

andra skälet gällde särskilt det fallet, att värdestegringen vid tätbebyggelse

vore ringa, måhända obetydligt större än vad som åtginge till gatuavgifter och

andra exploateringskostnader. I sådant fall vore det mera praktiskt att taga

ut gatuavgifter än en exploateringsavgift. Dessa avgiftsformer kunde därför

tänkas alternera med varandra; att de i det enskilda fallet skulle utgå vid sidan

av varandra föreföll däremot mera opraktiskt. På grund härav syntes

det vara lämpligast att bestämmelserna om gatuavgifter åtminstone tills vidare

kvarstode i lagen. Det kunde dock övervägas att göra gatumarksersättningen

fakultativ på samma sätt som gatukostnadsersättningen. I så fall

komme det att ligga i kommunens hand att avgöra, om den för sin del ville

låta exploateringsavgiften konsumera de båda andra eller hålla alla vägar

öppna. Även om gatumarksersättningen icke gjordes fakultativ i lagen, borde

dock kommunen i det enskilda fallet kunna avstå från densamma för att

förenkla uträkningen av exploateringsavgiften och slippa dubbel uppbörd.

I anslutning till reglerna om exploateringsavgift har föreslagits en övergångsbestämmelse,

enligt vilken vid beräkning av planvärdestegring värdet

å marken före planens eller planändringens fastställande skall bestämmas

med skälig hänsyn till det värde, marken den 1 januari 1949 ansågs äga enligt

dittills tillämpade grunder.

I promemorian anföres att det vore uppenbart, att den föreslagna beskattningen

icke kunde drabba sådan värdestegring, som redan vid tiden för den

nya lagens ikraftträdande hade inträtt och i olika avseenden erhållit rättslig

och ekonomisk betydelse. En övergångsbestämmelse erfordrades därför

av liknande innehåll som motsvarande stadgande i 162 § byggnadslagen.

För årtionden framåt bleve denna övergångsbestämmelse tydligen av stor

betydelse vid tillämpningen av de föreslagna reglerna. Systemet med en

beskattning till 80 % av markvärdestegringen vid detaljplanering avsåge

sådana områden, som vid tiden för ikraftträdandet ägde endast glesbebyggelsevärde,

d. v. s. där ingen förväntan om framtida tätbebyggelse ännu tagit

sig uttryck i värdestegring. Under åtskilliga år framåt hade de flesta

områden, som ifrågakomme till tätbebyggelse, före lagens ikraftträdande tagit

åt sig något tätbebyggelsevärde, och i alla dessa fall kunde förslagets innebörd

anges vara den, att om detaljplan eller ändring däri fastställdes

efter lagens ikraftträdande, avgift utginge med 80 % av den skillnad, som

eventuellt förelåge mellan markens värde för tätbebyggelse efter fastställandet

och det värde marken hade då lagen trädde i kraft. Om tätbebyggelsevärdet

redan vid denna tidpunkt helt »slagit igenom», funnes ingen

sådan skillnad, och ingen avgift utginge. Men om, såsom vanligen skedde,

prisstegringen på grund av väntad tätbebyggelse skedde gradvis, berodde

det på hur långt denna process fortskridit och påverkat gängse försäljningspriser.

I likhet med markutredningen framhålles i promemorian att i de fall, då

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

tillämpning av övergångsbestämmelsen ifrågakomme lång tid efter lagens

ikraftträdande, borde uppmärksammas att penningvärdet kunde ha förändrats

under mellantiden. Hänsyn borde då tagas till denna förändring vid

bestämmandet av värdestegringen, varvid vissa av utredningen angivna beräkningsmetoder

kunde komma till användning. Det vore endast vid tilllämpning

av övergångsbestämmelserna som denna faktor bleve av betydelse.

I övrigt grundades exploateringsavgiften på en uppskattning av det värde

som marken vid en och samma tidpunkt, nämligen detaljplanens fastställande,

hade för olika användning, och några sådana förändringar, som

kunde iakttagas under längre tidrymder, inverkade därför icke på beräkningen.

Remissyttrandena över departementspromemorian.

Av de remissinstanser, som yttrat sig över departementspromemorian i

denna del, ha ungefär hälften tillstyrkt förslaget om exploateringsavgift eller

eljest i princip lämnat detsamma utan erinran. Därvid har i åtskilliga

fall uttalats, att förslaget vore ändamålsenligare än den av markutredningen

föreslagna metoden för markvärdestegringens indragande till det

allmänna. Lantbruksförbundet, som gjort ett dylikt uttalande, har tillika

framhållit att med den i promemorian föreslagna lösningen en utsträckning

av expropriationsrätten för kommunerna utöver vad i 44 § byggnadslagen

stadgades vore obehövlig.

Hovrätten för Övre Norrland har icke funnit något vara att erinra mot

de föreslagna bestämmelserna om exploateringsavgift under förutsättning

att garantier skapades för att kommunerna begagnade influtna avgifter tdl

beredande av billigare bostäder åt samhällets innevånare eller till anläggning

av gata eller andra allmänna platser, överståthållarämbetet har erinrat att

de olika försök, som tidigare gjorts att lösa spörsmålet om skatt till det allmänna

på s. k. oförtjänt jordvärdestegring, icke lett till resultat. Närmast

hade väl anledningen därtill varit den att man bedömt ämnet ur ren beskattningssynpunkt

och därvid icke lyckats finna någon ur rättssäkerhetssynpunkt

betryggande anordning. Det remitterade förslaget hade behandlat saken

efter delvis andra grunder och det syntes ämbetet otvivelaktigt att man

därigenom nått fram till en bättre uppläggning av frågan än vad tidigare

varit fallet. Genom att frågan om fastställande av exploateringsavgiften anförtroddes

åt eu sakkunnig ägodelningsrätt öppnades nämligen en väg att

på ett för rättssäkerheten betryggande sätt införa ifrågavarande avgiftsskyldighet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har funnit del framlagda förslaget

om exploateringsavgift väl genomtänkt och utformat. Det väsentliga problemet,

nämligen huru tätbebyggelsevärdet såsom sådant skulle kunna undandragas

spekulation, vunne emellertid icke sin lösning genom förslaget.

Visserligen tillråddes kommunerna att genom eu framsynt markpolitik förvärva

lämpliga tomtområden för att medelst prisreglerande konkurrens

hålla markpriserna nere i eu skälig nivå, men möjligheterna härtill borde

icke överskattas. Än mindre syntes detta böra vara fallet med promemorians

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 184

optimistiska uttalande om den prisreglerande inverkan, som kontrollen av hyresnivån

kunde ha. Val kunde denna kontroll i viss mån förebygga prisstegringar

i fråga om hyreshus men beträffande enfamiljshus kunde en sådan

påverkan bliva skäligen ringa. Länsstyrelsen i Västmanlands län har som

helhetsomdöme uttalat att förslaget i hög grad kunde förväntas underlätta

ett samhälles möjligheter alt i tid kunna vidtaga åtgärder, som kunde bliva

till gagn för en ändamålsenlig utveckling av den aktiva bostadspolitiken.

Det borde dock framhållas att i vissa gränsfall det kunde uppkomma avsevärda

svårigheter för ett rätt bedömande av en värdestegrings storlek och

detta särskilt i ett planområdes periferi.

Stadskollegiet i Stockholm har meddelat att stadens fastighetsnämnd och

fastighetsborgarrådet hävdat den uppfattningen att kompletteringen av den

utvidgade expropriationsrätten med en lagstiftning om exploateringsavgift

skulle innebära en försvagning av markutredningens förslag. Stadskollegiet

kunde emellertid icke dela denna uppfattning. Man vågade nämligen knappast

räkna med att alla kommuner skulle komma att genomföra expropriationer

i den omfattning som vore den principiellt riktiga. Det innebure

därför icke någon nackdel om en annan möjlighet öppnades att till

det allmänna indraga den oförtjänta värdestegring som regelmässigt uppkomine

när mark upplätes för tätbebyggelse eller när eljest ett intensivare

utnyttjande av byggnadsmark medgåves. Det borde också uppmärksammas

att utmätandet av exploateringsavgiften innebure fastställandet

av markvärden som bleve grundläggande vid en eventuell framtida expropriation.

En sådan hade därigenom väsentligt underlättats. Enligt kollegiets

mening kunde exploateringsavgiften uppenbarligen icke om den utmättes

på riktigt sätt verka höjande på prisnivån. Denna bestämdes såvida bostadsbrist

ej förelåge av en fri marknad. Oförtjänta värdestegringen vore en del

av markägarens vinst på exploateringsaffären och alltså icke någon verklig

produktionskostnad. Den måste därför kunna indragas till det allmänna utan

att hyrespriset stege. Vid fri marknad kunde förutsättas att markägaren

alltid uttoge högsta möjliga pris för sin mark, och den omständigheten, att

en kommun erhölle rätt att uttaga en exploateringsavgift skapade icke någon

möjlighet för markägaren att ytterligare höja mark- eller hyrespriser. För

övrigt förtjänade det påpekas att den föreslagna lagstiftningen icke tvingade

kommunen att till sig indraga hela den oförtjänta markvärdestegringen.

Man kunde även tänka sig att exploateringsavgiften fastställdes samtidigt

som avtal träffades med markägaren om att han icke behövde inbetala avgiften

så länge han upprätthölle en av kommunen godkänd lägre hyresnivå,

likaså beredde exploateringsavgiften givetvis, om den uttoges, kommunerna

ökade resurser att genom subventioner pressa ned priserna.

Beträffande de remissyttranden, vari tillkännagivits en övervägande b etänksam

inställning till promemorians förslag om exploateringsavgift,

har förslaget helt avstyrkts eller eljest ansetts icke böra läggas till

grund för lagstiftning av kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen,

bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och i

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Jämtlands län, fastighetsbildningssakkunniga, landsorganisationen, fastighetsägareförbundet,

hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund,

riksförbundet landsbygdens folk, länsarkitekternas förening, bankföreningen,

drätselkammaren i Linköping, advokatsamfundet, handelskamrarnas

nämnd samt byggnadsindustriförbundet. I vissa yttranden ha för-''

slagets konsekvenser i skilda hänseenden funnits så svåra att överblicka att

något helhetsomdöme icke kunnat avgivas. Från flera håll har ifrågasatts

behov av ytterligare utredning.

Kammarkollegiet har till en början anfört att ett förslag med ifrågavarande

karaktär syntes ha bort grundas på en mera ingående motivering

och ha bort närmare belysas till sina syften och verkningar, vilka ingalunda

kunde betraktas som självklara. Exploateringsavgiftens ställning och

betydelse inom skattesystemet och dess samordning med övriga former av

fastighets- och rörelsebeskattning syntes också böra kräva en närmare undersökning,

liksom dess betydelse för fastighetstaxeringen hade bort närmare

belysas. Vinst på exploateringsverksamhet syntes redan nu vara jämförelsevis

hårt beskattad. Det kunde befaras att en exploateringsavgift kunde

medföra ej önskvärda konsekvenser för beskattningen i övrigt. Värdeförändringar

utan ägarens åtgöranden förekomme dagligen och stundligen på

lösören, på konstverk samt på fastigheter. Dessa värdeförändringar kunde

betecknas som »oförtjänta» men beskattades endast i vanlig ordning såsom

inkomst eller förmögenhet. Någon anledning att sätta dylik värdestegring

på exploateringsmark i särklass syntes ej föreligga. En viss särställning intoge

dock en prisstegring på tomtmark, framkallad genom monopol eller

konstlad knapphet på utbud. Den härigenom uppkommande vinsten kunde

emellertid icke alltid betecknas som »oförtjänt». Den kunde nämligen förutsätta

bestämda strävanden och betydande uppoffringar för att nå det avsedda

målet. I vissa fall uppkomme den naturligtvis utan några särskilda

ansträngningar. En sådan monopolvinst på tomtmark borde skiljas från

den naturliga värdestegring som alltid syntes uppstå vid ett samhälles tillväxt.

Den komme ej blott markexploatören till godo utan även övriga fastighetsägare

inom samhället, men ej blott dessa utan också rörelseidkare,

som erhölle större omsättning, samt arbetskraft, som kunde erhålla bättre

arbetstillfällen och mera lönande sysselsättningar. En värdestegring på exploateringsmark

av sådan anledning skilde sig i princip icke på något sätt

från den ekonomiska förbättring, som komme flertalet till del när ett samhälle

utvecklades. Värdestegringen på marken uppkomme jämförelsevis

sent och vore den första som försvunne, om stagnation eller tillbakagång

skulle inträda. Ett utnyttjande av ett markmonopol för att pressa upp tomtpriserna

över del skäliga vore socialt förkastligt vare sig spekulanten vore

ett enskilt företag eller ett samhälle. Lagstiftningens strävan syntes följaktligen

i första hand böra gå ut på att förhindra uppkomsten och utnyttjandet

av dylika monopol genom att möjliggöra att tomtmark lillhandahölles

till skäligt pris. Härför vore närmast erforderligt att expropriationsrätten

vidgades och att möjlighet bereddes alt vid expropriationen värdera

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

marken med bortseende från den konstlade prisstegringen. Enligt kammarkollegiets

mening drabbade det i promemorian framlagda förslaget med en

konfiskatorisk beskattning även den naturliga och rimliga värdestegringen

på exploateringsmarken och stärkte stadsplanesamhällenas monopol på

■markexploatering utan att uppställa några garantier mot dess missbruk.

Vidare kunde förslaget, om det realiserades, befaras verka uppdrivande på

tomtpriserna i vissa fall, då markexploatören finge ett starkt intresse av att

tomtpriset sattes högt, varigenom hans vinstandel ökades, och vederbörande

kommun hade samma intresse, eftersom det ökade dess skatteinkomst. I

detta sammanhang anför kammarkollegiet ytterligare:

En hänvisning till det engelska systemet kan ej försvara det föreliggande

förslaget, som ej har mycken likhet med detta. I England har man företagit

en medveten socialisering av exploateringsrätten inom hela landet på så

sätt, att staten mot ersättning övertagit de outnyttjade exploateringsmöjligheter,

som redan finnas, och därefter försäljer exploateringsrätt, när någon

vill taga den i anspråk. Det har antagits, att utgående ersättningar och

inflytande avgifter skulle väga ungefär jämnt. Det engelska systemet vilar

på ett bestämt syfte och anvisar en enkel och klar linje för dess uppnående.

Emellertid lär genomförandet i praktiken komma att ställa de statliga och

kommunala myndigheterna inför problem, som icke äro så lätta att bemästra.

Anledning synes därför kunna vara att avvakta, huru det engelska

försöket med socialisering av exploateringsrätten kommer att utfalla innan

detta tages till förebild under de rätt olika svenska förhållandena.

Från dessa allmänna synpunkter har kollegiet ansett sig ej kunna tillstyrka

den föreslagna exploateringsavgiften. Även om man på de skäl som

anförts i promemorian skulle acceptera en exploateringsavgift för stadsplanelagda

områden inom stad och därmed jämförliga samhällen, syntes motiveringen

i promemorian icke täcka uttagandet av exploateringsavgift inom

byggnadsplaneområden eller inom stadsplaneområden på landsbygden. Kommunen

hade i dessa fall i regel icke någon skyldighet att vidkännas kostnader,

som föranleddes av exploateringen, och i allt fall kunde den tillgodoräkna

sig den ökning i skatteunderlag, som exploateringen medförde. Enligt

förslaget skulle exploateringsavgift också utgå, om efter ändring av

stadsplan mark finge tätbebyggas och dess värde för sådan bebyggelse vore

högre än dess värde för den bebyggelse och användning i övrigt, som enligt

planen dessförinnan var medgiven. Det kunde medgivas, att en bestämmelse

om exploateringsavgift erfordrades för det fall, att stadsplan ändrades

så, att ett område, som förut icke fått bebyggas eller endast fått bebyggas

för industriändamål eller upplag eller dylikt, efter planändringen finge

byggas för bostadsändamål. Däremot kunde det ifrågasättas om det vore

lyckligt att uttaga exploateringsavgift för det fall att tomten finge större

värde för tätbebyggelse. Om en stadsplaneändring i sådan riktning numera

vidtoges, måste ändringen vara påkallad av samhällets intresse, och det

måste vidare presumeras att det vore ett önskemål att de ökade byggnadsmöjligheterna

utnyttjades så snart och så billigt som möjligt. Markvärdestegringen

genom planändringen motsvarade emellertid det kapitaliserade

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

värdet av nettovinsten på den nybyggnad, varigenom planändringen utnyttjades,

och denna komme följaktligen att konfiskeras till 80 procent genom

exploateringsavgiften. Följden bleve att tomtägaren, som i detta fall icke

dreve någon exploateringsrörelse, icke komme att visa något större intresse

av att förnya byggnaderna på tomten.

Lnntmäteristijrelsen har anmärkt att det ekonomiska utbytet av de föreslagna

exploateringsavgifterna sannolikt bleve ringa. Kommun, som ville

taga ut exploateringsavgift, måste visa, att exploateringsvinst uppstode samt

vinstens storlek. Detta vore en invecklad och svår uppgift med hänsyn

till de många olika faktorer som påverkade markvärdet. Det föieslagna

förfarandet för att fastställa avgifternas storlek kunde också bli både besvärligt

och kostnadskrävande. Erfarenheterna rörande tillämpningen av

bestämmelserna i 24 § andra stycket i 1931 års stadsplanelag, numera 44 §

andra stycket byggnadslagen, om s. k. ekonomisk zonexpropriation visade

hur svårt det vore att tillförlitligt uppskatta exploateringsvinsten (jfr stadsplaneutredningens

betänkande III, SOU 1945: 15 s. 308). Departementsförslaget

anknöte i stort sett till den metod, som funnes angiven i dessa lagrum

och vilken i praktiken sålunda visat sig vara synnerligen svår att

tillämpa. Ekonomisk zonexpropriation hade under de gångna åren icke skett

mer än möjligen i ett eller annat fall. Ej minst på grund av den föreslagna

övergångsbestämmelsen om hänsynstagande till de tätbebyggelsevärden, som

funnes redan vid lagens ikraftträdande, komme under de första åren eller

årtiondena de avgiftsbelagda exploateringsvinsterna — i den mån de överhuvud

ginge att fastställa — att bli små. Det måste därför befäl as, att de

kommuner som försökte taga ut exploateringsavgifter bleve avskräckta genom

det ringa utbyte som därvid erhölles. Följden bleve då antingen att de

nya bestämmelserna i stort sett icke alls tillämpades, varvid lagstiftningen

förfelade sitt syfte, eller att bestämmelserna användes endast i vissa fall.

I det senare fallet uppkomme sådana ojämnheter i tillämpningen, som det

just varit ett av promemorieförfattarens önskemål att söka undvika. Följden

av de administrativa svårigheter, som förslaget medförde, bleve en ny

belastning på byggnadsindustrien och den byggande allmänheten. Att nybyggnadslov

förbundits med exploateringsavgiften kunde därjämte i många

fall betaga fastighetsägare lusten att verkställa eljest önskvärda ombyggnader,

som enligt byggnadslagen vore att hänföra till nybyggnad. En allvarlig

invändning mot departementsförslaget vore också att den nya skatten

eller avgiften icke komme att träffa de ursprungliga markägarna. Dessa

komme säkert att försöka vältra över skatten på tomtköparna och de hade

goda möjligheter att lyckas därmed, i all synnerhet som avgifterna loges

ut på ett mycket sent stadium eller i samband med prövningen av byggnadslovet.

All övervältringen skulle kunna förhindras genom kontroll av hyresnivån

synles icke möjligt. Vore del sa enkelt att hålla neie markpriserna

som genom en kontroll av hyresnivån borde givetvis denna metod tillgripas

i första band. Hela det ifrågavarande förslaget kunde då vara onödigt. I

detta avseende anför lantmäteristyrelsen vidare:

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

över huvud är uttalandet i promemorian om att kontrollen över hyresnivån

i sista hand hindrar markägaren att vältra över exploateringsavgiften

på allmänheten dunkelt. Det synes tvärtom tydligt att denna avgift även

med nuvarande hyresregleringslagstiftning måste påverka hyrorna i stigande

riktning. Den fastighetsägare, som erlägger exploateringsavgift för sin

nybyggnad, måste ju få räkna sig avgiften till godo''som kapitalkostnad och

därmed som grund för en i samma mån höjd hyressättning. Givetvis inträffar

detsamma om tomten inköpes av annan för nybyggnad och den värdestegring,

som exploateringsavgiften motsvarar, inräknas i köpeskillingen.

Om en sådan förbättring i bostadstirigången skulle inträffa, som utgjorde

anledning till hyresregleringens avskaffande, något som skulle innebära att

hyrorna bestämdes genom fri konkurrens, lärer det vara alldeles självklart

att exploateringsavgifterna måste medverka till en höjning av hyresnivån i

den mån icke expropriation tillgripes. Detta skulle bli mest markant i det

fall att hyresregleringen avskaffades vid samma tidpunkt då exploateringsavgifterna

kunde börja ge något. I själva verket skulle möjligen uttagandet

av exploateringsavgifterna kunna anföras som skäl för hyresregleringens

fortsatta giltighet, enär de nybyggda husen genom dessa avgifter måste bli

dyrare och därför påverka hela hyresnivån i stigande riktning. Oavsett vad

nu antörts är det emellertid betänkligt att grunda det resonemang, som promemorieförfattaren

fört i nu förevarande avseende, med utgångspunkt bl. a.

från kontrollen av hyresnivån, när man icke vet om den nuvarande provisoriska

kontrollen skall bibehållas för någon tid, som i detta sammanhang kan

betraktas som avsevärd, eller om någon permanent ersättning härför skall

tillskapas.

Med anledning av den kritik som riktats mot markutredningens förslag

framhåller lantmäteristyrelsen, att det icke var markutredningens avsikt att

expropriation alltid skulle behövas för att indraga värdestegring till det allmänna.

Tvärtom utgick utredningen ifrån att i de kanske flesta fall frivillig

uPP§örelse skulle kunna träffas mellan markägare och kommun om att

kommunen avstod från sin expropriationsrätt mot att markägaren betalade

vissa avgifter eller utfäste sig till andra prestationer, t. ex. att hålla nere

hyrorna i de nybyggda husen. Därest man ville fastställa en viss form för

bestämmandet av den avgift, som markägare borde erlägga för att, sedan

expropriationsrätt beviljats, bli befriad från expropriationen, kunde en sådan

ändring i markutredningens förslag givetvis genomföras. Såsom exempel

på stadganden som kunde tjäna som förebild kunde nämnas 44 § tredje

stycket och 65 § byggnadslagen. För att möjliggöra goda tätortsbildningar

på den mark, som i alla avseenden vore mest lämpad för ändamålet, och

för att på så sätt förverkliga byggnadslagstiftningens syften måste kommunerna

emellertid driva en aktiv markpolitik. De måste själva köpa mark och

tillhandahålla den på rimliga villkor. Detta vore i längden enda sättet att

hålla nere markpriserna. Och endast om kommunen finge en vidsträckt

expropriationsrätt kunde den driva en sådan politik. Departementsförslaget

gåve kommunerna möjlighet att utan större aktiva insatser avvakta utvecklingen.

Ansvaret för exploateringen vilade på de enskilda, men kommunerna

finge möjlighet att i efterhand lägga sig till med största delen av exploateringsvinsten.

Genom markutredningens förslag stimulerades däremot kom
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

munerna alt på ett tidigt stadium av tätortsutvecklingen själva taga ansvaret

för markpolitiken. Detta vore följdriktigt med hänsyn till det ansvar,

som åvilade kommunerna för bostadsförsörjningen och vore även i övrigt

till stor fördel. På grund av det anförda ansåge lantmäteristyrelsen att

markutredningens förslag i förevarande del vore att föredraga framför departementsför

slaget.

Fastighetsbildningssakkunniga, som avfattat sitt yttrande efter visst samråd

med lantmäteristyrelsen, har förklarat att de sakkunniga i likhet med

lantmäteristyrelsen och på i huvudsak samma grunder föredroge det av

markutredningen föreslagna alternativet, eventuellt i den modifierade form

som antytts i lantmäteristyrelsens yttrande. Även länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län har uttalat sig på väsentligen samma sätt som lantmäteristyrelsen.

Bostadsstyrelsen har anfört att ur de synpunkter, styrelsen hade att företräda,

den avgörande frågan vore, huruvida ett genomförande av förslaget

till lagstiftning om exploateringsavgift skapade garantier för skäliga tomtkostnader

och om det vore ägnat att förhindra uppkomsten av tätbebyggelsevärden.

Bostadsstyrelsen kunde icke finna, att departementsförslaget lämnade

garantier i dessa avseenden. Härvid ville styrelsen i första hand framhålla

den uppenbara fara, som låge däri, att markägaren och kommunen vid

införande av expropriation savgift finge ett gemensamt intresse att höja

tomtvärdena. Visserligen komme alltfort låga tomtpriser att ligga i linje

med kommunernas allmänna bostadspolitiska uppgifter. Men i varje särskilt

värderingsfall komme kommunen att få ett fiskaliskt intresse att åsätta

ett högt värde, vilket lätt medförde en värdering i överkant — i varje fall

icke en återhållande värdering — med den följd att tomtpriserna komme

att stiga. Ett annat förhållande, som ur här ifrågavarande synpunkt vore

ägnat att ingiva betänkligheter, vore den föreställning om eu särskild »planvärdestegring»,

som genom förslaget bleve legaliserad. Denna utgjordes i

sin helhet av oförtjänt värdestegring. En lagstiftning, som räknade med en

sådan såsom en normal företeelse, kunde icke vara ett lämpligt led i planmässiga

åtgärder, som avsåge att förhindra uppkomsten av oförtjänt värdestegring.

I departementspromemorian hade anförts, att det i sista hand vore

kontrollen av hyresnivån, som hindrade markägarna att vältra över exploateringsavgiften

på allmänheten. Härtill kunde framhållas, att hyreskontrollen

erfarenhetsmässigt icke utgjorde ett effektivt hinder mot markvärdestegringen.

Sålunda kunde hyreskontrollen icke ha någon inverkan på värdestegringen

av mark, som skulle bebyggas med enfamiljshus. Då enfamiljshusen

vore att anse som eu socialt önskvärd bostadsform, vore det angeläget,

att egnahem sproduktionen icke motverkades genom en spekulativt

betonad exploateringsverksamhet. Bostadsstyrelsen hade kunnat konstatera

en oroväckande prisstegring särskilt för egnahemstomter. Bostadsstyrelsen

ville framhålla, alt kommunen på sätt markutredningen föreslagit borde,

efter Kungl. Maj :ts prövning av föreliggande behov, tillerkännas rätt att expropriera''

sådan mark, som erfordrades för att samhällets utveckling ej

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kunyl. Maj:ts proposition nr 184.

skulle hämmas, och att den av utredningen angivna värderingsgrunden för

beräknande av löseskilling vid expropriation i allt väsentligt borde godtagas.

Markägaren borde sålunda icke under åberopande av att han själv ämnade

exploatera marken kunna förhindra expropriationen, enär i så fall risk

förelåge, att kommunen utestängdes från möjlighet att äga mark och därmed

även berövades möjligheten att dels leda bebyggelsens utveckling, dels

hålla prisnivån under kontroll. Vid en lagstiftning i enlighet med markutredningens

förslag uteslötes icke möjlighet för lojala och vederhäftiga markägare

att bedriva exploateringsverksamhet. Markutredningen hade därom

anfört, att det givetvis stode parterna fritt att träffa godvillig överenskommelse,

varigenom samhället avstode från expropriation mot att detsamma

tillförsäkrades eventuell värdestegring eller del därav. En dylik rätt till

värdeindragning borde på sätt skett i 44 § byggnadslagen kunna lagfästas.

Icke heller skulle enskilda förhindras handhava byggnadsverksamhet, därest

marken efter expropriation upplätes med tomträtt. Med hänvisning till vad

sålunda anförts angående de ur bostadspolitisk synpunkt direkt skadliga

verkningar, som sannolikt skulle bli eu följd av ett genomförande av föreliggande

förslag till lagstiftning om exploateringsavgift, ville bostadsstyrelsen

bestämt avstyrka nämnda förslag.

Bostadsstyrelsen framhåller i anslutning härtill att den kritik, som i departementspromemorian

anförts gentemot markutredningens förslag till

ändrad expropriationslagstiftning, avsåge väsentligen administrativa frågor.

Härom har styrelsen närmare anfört:

Expropriationsförfarandet i enlighet med markutredningens förslag skulle

säkerligen såsom i promemorian framhållits komma att ställa vissa krav

på kommunens administration. Sålunda måste kommuner verkställa viss utredning

rörande behovet av den mark som erfordras för tätbebyggelse eller

därmed sammanhängande anordningar och som avses att exproprieras. Därest

emellertid såsom markutredningen förutsatt expropriationsförfarandet

blir ett led i själva planläggningsproceduren, torde en sådan utredning icke

böra uppfattas såsom ett merarbete på grund av den tillämnade expropriationen,

enär ju för planläggningsarbetet som sådant, oberoende av huruvida

expropriation i samband därmed skall tillgripas, krävs en dylik utredning.

Enligt uttalande av markutredningen måste vid Kungl. Maj :ts prövning av

expropriationsärendet viss hänsyn tagas till det pris, som markägaren begärt.

I det fall prisfrågan är expropriationsanledning, måste givetvis kommunen

motivera kravet på expropriation genom företeendet av visst utredningsmaterial

i värdefrågan. Den slutliga värderingen verkställes av expropriationsmyndigheten.

I annat fall, då sålunda icke prisfrågan utan exempelvis

den omständigheten att markägaren vägrar att tillhandahålla erforderlig

mark för exploatering utgör expropriationsanledning, krävs ingen

annan utredning än den som alltid bör verkställas i samband med planering

för tätbebyggelse.

Enligt bostadsstyrelsens mening skulle däremot ett genomförande av förslaget

till lagstiftning om exploateringsavgift för kommunerna komma att

medföra en avsevärd administrativ belastning. Bestämmandet av exploateringsavgift

måste föregås av ett i de flesta fall ganska komplicerat värde
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kunql. Maj.ts proposition nr 184.

ringsförfarande. Sålunda måste utöver markens värde ur avkastningssynpunkt,

d. v. s. jordbruks- och/eller skogsvärde, ett bruttotomtpris fixeras,

exploateringskostnader beräknas och exploateringstiden bedömas. Först därefter

kunde exploateringsavgiften beräknas. Sannolikt komme markägarna

att prestera motsvarande utredningar. I de flesta fall komme det slutliga

fastställandet av exploateringsavgift att föregås av tidskrävande förhandlingar

mellan berörda parter. Indrivandet av exploateringsavgifter i samband

med beviljandet av byggnadslov samt förandet av register över avgifterna

komme säkerligen att medföra en avsevärd arbetsbelastning för den kommunala

administrationen. I anslutning härtill kunde nämnas, att flertalet

kommuner, inom vilka funnes fastställda stadsplaner, just med hänsyn till

befarad administrativ belastning, undvikit att antaga gatukostnadsbestämmelser.

Erinras kunde även, att frågan om bestämmande av markvärdestegring

enligt departementslörslaget skulle bli aktuell även för det stora antal

kommuner, som hade byggnadsplan men däremot icke stadsplan och vilka

därför tidigare ej berörts av sådana administrativa problem, varom här vore

fråga. Dessa kommuner skulle genom förslaget påläggas ett komplicerat arbete,

varom de helt saknade erfarenhet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit det av promemorian framgå, att

man ansett värdestegringens indragande till det allmänna vara något som i

och för sig borde av samhällsmakten eftersträvas. Departementsförslaget

syntes emellertid länsstyrelsen kunna ge anledning till principiella invändningar.

Den engelska lagstiftning, som stått som förebild, toge sikte på all

markvärdestegring genom ändrad användning av marken. Det föreliggande

förslaget vore däremot begränsat till sådan värdestegring som uppkomme

genom markens utnyttjande för tätbebyggelse. Något annat skäl hade icke

givits för denna begränsning än svårigheten att i andra fall bestämma om

och i vad mån en »oförtjänt» värdestegring inträtt vid nytt, mera inbringande

användningssätt. Man hade sålunda brutit ut den mindre del av problemet

om jordränta och jordvärdestegring, som hänförde sig till tätbebyggd

mark, och låtit rent praktiska sociala skäl motivera problemlösningen. Det

ville också synas innebära en motsägelse, då man i promemorian å ena sidan

principiellt ifrågasatte om det vore nödvändigt med den i allmänhet betydande

skillnad mellan glesbehyggelsevärde och tätbebyggelsevärde, som traditionellt

bestode, och förklarade exploateringsavgiftens syfte och funktion

vara att upphäva eller i varje fall starkt minska denna skillnad, medan man

å andra sidan uppenbart syftade till en beskattning av värdestegringen och

ansåge att skillnaden i värde finge en förnuftig mening, om den (till största

delen) bleve ett tillskott till gemensamma anordningar för marken vid bebyggelse.

Rent praktiskt sett kunde departementsförslaget enligt länsstyrelsens mening

medföra åtskilliga icke önskade följder eller ge anledning till nya

komplicerade situationer. Det kunde visserligen erkännas att en exploateringsavgift

i högre grad än en markvärdeindragning enligt markutredningens

förslag vore ägnad att hålla nere värdet å mark, innan densamma de
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

taljplanerades och frigåves för tätbebyggelse. Såsom i promemorian påpekats

hade man emellertid därmed icke säkerställt tillgången på lämplig och

billig mark för bebyggelse. Eftersom exploateringsavgiften i markägarnas

ögon med rätta komme att framstå som en beskattning, vilken de därav

drabbade kunde antagas vilja undgå, komme följden att bli att den markägare,

som skulle betala avgiften, försökte taga igen denna genom högre ersättning

för nyttjandet av de uppförda bostäderna. Hindrades han härav

genom en av samhället bestämd hyresnivå, bleve han naturligtvis obenägen

att utnyttja sin mark för tätbebyggelse och därmed bleve huvudsyftet med

markutredningens förslag såsom länsstyrelsen fattat det — nämligen säkrandet

av billig mark för tätbebyggelse — förfelat. Enda korrektivet häremot

vore, att kommunen själv förvärvade tillräckligt mycket välbelägen

mark för att kunna erbjuda konkurrens. En vidgad expropriationsrätt vore

här ett oundgängligt remedium. I själva verket vore man därmed tillbaka

till den situation, som ansågs bli en följd av markutredningens förslag,

nämligen att kommunen måste göra omfattande markförvärv, genom expropriation

eller hot därom, för att i rätt tid och ordning och till rimliga priser

kunna ställa mark till förfogande för bebyggelse. Samtidigt måste den utveckla

energi och påpasslighet i planarbetet. De krav, som sålunda skulle

komma att ställas på kommunerna, bleve måhända till och med större än

enligt markutredningens förslag, bland annat emedan avgiftens bestämmande

och utkrävande erfordrade sin särskilda administrativa apparat. Ett

ytterligare villkor för att det nyss nämnda huvudsyftet skulle nås vore att

kommunen icke själv begärde avsevärt mer för den mark den sålde än vad

den kostat och icke heller av den som därefter bebyggde marken utkrävde

någon exploateringsavgift (utom möjligen vad som motsvarade gatumarksersättningen,

eventuellt gatukostnadsersättningen), eftersom därigenom

marken icke blott komme att officiellt ha värderats upp utan även faktiskt

komme att ha kostat husbyggaren mer än vad samhället egentligen ville

att den skulle kosta. Exempel saknades icke på kommuner, som själva satt

sådant pris på välbelägen tomtmark, vilken den ägt, att marken fått ligga

oanvänd, enär ingen kunnat betala priset. Bleve exploateringsavgiften att

räkna med som en ordinarie inkomstkälla för kommunen, låge det även

nära till hands att kommunen icke ville avstå från den inkomsten. Särskilt

på landsbygden kunde en annan följd tänkas uppkomma av exploateringsavgift

å mark som tätbebyggdes. Tätbebyggelsebegreppet vore i byggnadslagen

mycket allmänt och vagt definierat. De anvisningar om vad som skulle

förstås med tätbebyggelse, vilka avsåges skola utfärdas av byggnadsstyrelsen,

kunde aldrig bli så fullständiga, att ej utrymme lämnades de lokala

myndigheterna att tolka begreppet olika. En markägare, som ville bebygga

sin mark och stode inför utsikten att få betala både planering av marken

och exploateringsavgift, om bebyggelsen av myndigheterna uppfattades som

tätbebyggelse, komme naturligt nog att så långt det vore möjligt bygga

på sådant sätt att bebyggelsen bleve att räkna som glesbebyggelse. Den koncentration

av bebyggelsen, som med hänsyn till det allmännas kostnader

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

vore önskvärd, skulle sålunda komma att motverkas i detta fall. I ännu högre

grad än beträffande de stora städerna hade man anledning betvivla att

landsbygdens kommuner mäktade möta en sådan utveckling med en effektiv

markpolitik. Länsstyrelsen har vidare i detta sammanhang anfört:

Med hänsyn till bristen på sakkunnig arbetskraft för uppgörande av

stads- eller byggnadsplan i alla de fall, där eu bebyggelseutveckling av tätbebyggelsekaraktär

pågår eller väntas, torde myndigheterna i vissa fall bli

nödsakade att — även där frågan icke kan anses helt klarlagd ■ ge dispens

för tätbebyggelse, vare sig det nu blir fråga om dispens från nybyggnadsförbud,

som må gälla i avvaktan på planens fastställande, eller det gäller

tillstånd till byggnadsföretag, som skulle innebära tätbebyggelse, utan att

ens beslut ännu fattats om upprättande av plan. Skola nu samma myndigheter

också lojalt se till att exploateringsavgift utkräves vid tätbebyggelse,

torde de bli ytterst restriktiva med sådana dispenser, trots att dessa i många

fall äro önskvärda. Frånvaron av detaljplan utesluter nämligen formellt ett

uttagande av exploateringsavgift, ehuru denna sakligt sett borde utgå. Tilllåtes

åter av praktiska hänsyn tätbebyggelse, fastän detaljplan ännu icke

hunnit fastställas, begår man även en orättvisa mot de enskilda markägarna,

eftersom de som bygga först slippa ifrån avgifter, medan de som av

en eller annan anledning icke bygga förrän plan fastställts få utge sådan.

Det torde för övrigt i många fall på landsbygden icke bestå någon större

skillnad mellan tomtvärdet inom en plan och strax utanför, och begränsningen

av exploateringsavgiften till planlagt område innebär även av den

anledningen en orättvisa.

Länsstyrelsen i Örebro län har förklarat sig sakna möjlighet att, på den tid

som stått till buds, bilda sig en fullt säker uppfattning om, huruvida systemet

med uttagande av exploateringsavgift vore att föredraga framför det

av markutredningen föreslagna expropriationsförfarandet. Från länsarkitektens

och överlantmätarens i länet sida hade starka invändningar gjorts

mot den i promemorian förordade lösningen. Med hänsyn därtill ansåge

länsstyrelsen att frågan borde ytterligare övervägas, innan definitiv ställning

toges.

I ett vid länsstyrelsens yttrande fogat utlåtande av länsarkitekten i länet

har denne anfört bland annat att det kunde ifrågasättas, om det nu föreliggande

förslaget om exploateringsavgift innebure en lämplig lösning av

problemet om markvärdestegringens överförande till det allmänna. Enbart

det förhållandet att exploateringsavgiftens erläggande skulle vara beroende

av om detaljplan (stadsplan eller byggnadsplan) eller mera genomgripande

ändring däri fastställts efter lagens ikraftträdande syntes kunna leda

till mindre önskvärda konsekvenser. I detta avseende borde erinras om att

det system, som tidigare rått på planväsendets område, kritiserats därför

att det medfört, att stadsplaner och byggnadsplaner på många håll fastställts

för större områden ån som inom rimlig tid skulle kunna bliva bebyggda,

vilket i sin tur kunde bidraga till onödigt stora kostnader för vägar

och anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Stadsplaneutredliingen

1942 diskuterade detta spörsmål och rekommenderade en omprövning

av gällande detaljplaner med avseende å planområdenas omfattning.

10 Ilihang till riksdagens protokoll 19''i''J. 1 sand. AV 184.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14G

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Man kunde sålunda utgå ifrån att inom många kommuner funnes mer än

tillräckligt med mark detaljplanelagd för de närmaste årens bebyggelseutveckling.

Dessa detaljplaner kunde vara så beskaffade, att de under lång

tid kunde ligga till grund för bebyggelse antingen i befintligt skick eller

efter sådana mindre ändringar, som icke medförde högre användningsvärde

å marken. Vid exploatering av planområden av nu nämnda slag skulle icke

någon exploateringsavgift utgå. Om det skulle visa sig vara från allmän

synpunkt lämpligt att fastställa detaljplan efter lagens ikraftträdande för en

samtidig exploatering av ett angränsande område, skulle däremot skyldighet

inträda att erlägga dylik avgift för detta. Med hänsyn till kostnaderna

för gemensamhetsanläggningar kunde dock ett förhållandevis större bidrag

från markägare vara motiverat i de fall avgift ej skulle komma att utgå.

Kommuner, där man enligt förut gällande planlagstiftning varit alltför förutseende

med detaljplanläggningen, komme förvisso också i en ogynnsammare

ställning än de kommuner, där denna planläggning legat efter. En nedskärning

gv gällande detaljplaner, som kunde vara mycket välmotiverad från

allmän synpunkt, komme sannolikt att stöta på motstånd från markägarehåll,

om den föreslagna exploateringsavgiften infördes, då förekomsten av en

fastställd plan komme att för markägaren innebära eu garanti för att tätbebyggelsevärdet

i dess helhet bleve förbehållet honom. En ökad spekulation i

redan detaljplanerad mark kunde emotses, vilket kunde bidraga till att bebyggelsen

sökte sig över till mindre lämpliga områden. På grund av ett starkt behov

av nya bostäder och svårigheter att snabbt planera lämpligare mark på

annat håll ville en kommun kanske ej alltid använda sig av de korrektiv mot

en mindre önskvärd spridning av bebyggelsen, som den nya byggnadslagen

erbjöde. Exploateringsavgiften kunde sålunda komma att direkt motverka

den nya byggnadslagstiftningens syftemål.

överlantmåtaren i samma län har, likaledes i ett vid länsstyrelsens yttrande

fogat utlåtande, uttalat att den i promemorian anförda kritiken mot

markutredningens förslag icke vore bärande. Därom har överlantmätaren

närmare yttrat:

Det är visserligen riktigt, att man av praktiska skäl ej kan räkna med,

att all mark, som planlägges för tätbebyggelse, kan av vederbörande kommuner

exproprieras, men detta torde ej heller vara nödvändigt för att hindra

uppkomsten av omotiverad värdestegring. För detta ändamål torde endast

erfordras, att kommunerna förvärva så mycket mark, att de i viss omfattning

kunna erbjuda tomtmark för bebyggelse av olika slag till ett pris,

som motsvarar glesbebyggelsevärdet -j- administrations-, försäljnings- och

liknande kostnader. Därmed torde kommunerna kunna erbjuda en konkurrens,

som i stort sett bör kunna hålla tomtpriserna nere vid glesbebyggelsevärdet

och eliminera de oskäliga vinster, som jordägarna hittills ofta kunnat

uttaga. Det är således icke för detta ändamål nödvändigt, att expropriation

utövas i varje fall, där plan för tätare bebyggelse skall fastställas,

och allt eftersom tomtpriserna i allmänhet komma att genom kommunernas

konkurrens på tomtmarknaden pressas ned och det nya prisläget därmed

kommer att framstå såsom det normala, torde behovet av expropriation

för upprätthållande av konkurrensen även kunna beräknas komma att suc
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

147

cessivt minska. Överlantmätaren förutsätter härvid, att frågan begränsas

till den värdestegring, som inträder i och med att mark frigives för tätare

bebyggelse eller för bebyggelse i större utsträckning än tidigare plan medgivit.

Givetvis ställer dock även en till det egentliga tätbebyggelsevärdet i

allmänhet begränsad tomtprispolitik vissa krav på kommunernas administrativa

och ekonomiska resurser, men några oöverkomliga svårigheter

synes det i allmänhet icke kunna bli fråga om.

Den värdestegring, som i regel uttages vid övergång från gles- till tätbebyggelse,

torde såsom i promemorian framhållits huvudsakligen ha en rent

traditionell grund. Den beror således icke på speciella egenskaper hos objekten

och bör därför kunna elimineras genom konkurrens från kommunerna

enligt ovan anförda resonemang. Därmed förfaller även den mot markutredningens

förslag anförda invändningen, att orättvisa skulle uppkomma,

därest kommun underläte att utöva expropriationsrätten mot alla ägare av

jord, som planlägges för tätbebyggelse. Om blott kommunen exproprierar

eller eljest förvärvar mark i tillräcklig omfattning för att kunna konkurrera

på tomtmarknaden, torde icke heller de jordägare, som undgå expropriation,

kunna uttaga priser, som väsentligt överstiga glesbebyggelsevärdet.

Man synes det oaktat icke behöva befara, att jordägarna i allmänhet

komma att motsätta sig en exploatering för tätbebyggelse. Dels är nämligen

detta, sedan plan fastställts, enda möjligheten att realisera det övervärde,

som har sin grund i rätten till glesbebyggelse, dels bör även marginalen för

administrations- och försäljningskostnader erbjuda en viss stimulans till

utbud av tomtmark. Om därtill värderingsreglerna för expropriation i analogi

med departementsförslaget utformas så, att jordägarna tillförsäkras en

värdestegring härutöver motsvarande 1/5 av den traditionella synes man i

allmänhet icke behöva räkna med någon stagnation i fråga om utbuden

av tomtmark. Genom att till värderingsreglerna foga lämpligt avvägda övergångsbestämmelser

torde därvid även riskerna för orättvisor kunna undgås.

I jämförelse med markutredningens förslag medförde enligt överlantmätarens

mening departementsförslaget dels å ena sidan en mera begränsad

effekt, dels å andra sidan vissa mera betydande svårigheter vid genomförandet.

Departementsförslaget eliminerade nämligen inte värdestegringen eller

del av densamma utan åsyftade endast en indragning till det allmänna av

huvuddelen av densamma. Exploateringsavgifterna syntes sålunda innebära

dels ett sanktionerande av den traditionella värdestegringen såsom sådan,

dels eu beskattning av densamma, eu beskattning som i förhållande till

markutredningens förslag syntes komma att fungera såsom eu beskattning

på byggnadsproduktionen. Visserligen anfördes i promemorian, att avgifterna

lämpligen borde disponeras för bosladssociala och liknande ändamål,

men upptagande av avgifter, som sedan ånyo skulle fördelas bland avgiftsbetalarna,

syntes innebära en omotiverad omgång, om samma resultat —

såsom markutredningen avsett — kunde ernås genom att värdestegringen

elimineras. Det föreslagna avgiftssystemet kunde icke förhindra ökad värdestegring

utan att lila till konkurrens genom eu kommunal markpolitik.

Men därmed vore man tillbaka till markutredningens förslag. Då man nu

med detta i princip kunde eliminera de värdestegringar, departementsförslaget

avsåge att beskatta, förefölle sistnämnda förslag alt vara överflödigt.

Det kunde snarast befaras, alt detsamma komme att komplicera värderings
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 184

reglerna för expropriation och medföra risker för orättvisor. Den största

svårigheten vid ett realiserande av departementsförslaget vore nämligen,

att säkerställa en rättvis och riktig bestämning av planvärdestegringen. Om

och i den mån beräkningen av denna icke motsvarade de verkliga förutsättningarna,

kunde avgifterna komma alt motverka den mest ändamålsenliga

utvecklingen av tätbebyggelsen. Bleve de för höga, kunde de verka återhållande

på den bebyggelse, som med hänsyn till de verkliga ekonomiska förutsättningarna

borde komma i första rummet, bleve de för låga, kunde de

stimulera en bebyggelse, som rätteligen borde anstå till dess mera förmånliga

områden i första hand utbyggts. Visserligen förutsatte byggnadslagen

en sträng begränsning av planområdena till vad som motsvarade aktuella

behov, men denna begränsning kunde av praktiska skäl dock aldrig göras

så snäv, att man kunde räkna med omedelbar exploatering av planområdena

i deras helhet. Vid beräkningen av planvärdestegringen vore det därför

nödvändigt att genomföra en tämligen långt i detalj gående differentiering

varvid bl. a. exploateringstiden, skillnader i markbeskaffenhet,

väntad utveckling av kommunikationsförhållandena, estetiska synpunkter

o. s. v. borde beaktas. Det kunde näppeligen undvikas, att bedömningen i

alla dessa hänseenden bleve i högre eller mindre grad behäftad med en viss

osäkerhet, och att i motsvarande grad uppkomme risker för orättvisor och

skadlig påverkan av den ekonomiskt förmånligaste utvecklingen ur såväl

det allmännas som de enskildas synpunkt.

Landsorganisationen har anfört att den primära målsättningen icke syntes

böra vara att förbehålla det allmänna den genom tätortsbildning uppkommande

värdestegringen av mark utan att i görligaste mån söka förhindra

orsakerna till en markvärdestegring. Det bästa medlet härför syntes

enligt landsorganisationens uppfattning vara att kommunerna stimulerades

till att själva köpa mark och tillhandahålla denna på rimliga villkor.

Departementsförslaget syntes icke tillräckligt ha uppmärksammat denna

kommunernas primära uppgift. Det kunde inte heller förbises att varje

schematisk regel beträffande avgiftens storlek måste i tillämpningen bli mer

eller mindre orättvis. I varje fall kunde ingen sådan godtycklig ersättningsregel

ersätta den stimulans till aktiv markpolitik som markutredningens

förslag innebure. I promemorian behandlades även frågan om markägarnas

möjlighet att vid genomförandet av departementsförslaget övervältra exploateringsavgiften

på allmänheten. Under hänvisning till nuvarande hyreskontroll

hävdades det att dylik övervältring blott svårligen kunde ske.

Landsorganisationen ville givetvis instämma i att liyreskontrollen verkade

dämpande på markpriserna, åtminstone vad gällde tomtmark för flerfamiljshus,

men att så knappast varit fallet beträffande tomtmark för enfamiljshusen.

Det måste även anses olämpligt att en kristidslagstiftning lades

till grund för ett så viktigt och betydelsefullt område som expropriationslagstiftningens.

Frivilliga överenskommelser mellan kommun och markägare,

enligt vilka markägaren fick behålla marken, därest han lämnade

kommunen gottgörelse för värdeökningen eller en del därav borde enligt

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

landsorganisationens uppfattning så långt som möjligt komma till stånd.

Därest kommun icke hade vidgad lagstiftningsrätt att expropriera önskvärd

tomtmark syntes dock möjligheten till skäliga uppgörelser vara begränsad.

Landsorganisationen ville därför framföra tanken att den tilltänkta lagstiftningen

måtte giva vidgat rum för frivilliga överenskommelser utan besvärlig

administrativ omgång. På så sätt skulle expropriationsinstrumentet

komma till användning i blott de nödvändigaste och mest angelägna fallen.

Fastighetsägareförbundet har uttalat att det vore beklämmande att konstatera,

att då det nu framlades ett revolutionerande förslag till ingrepp i

rätten till mark och dess värde, man i samband därmed icke ens diskuterade

den stora centrala frågan, d. v. s. det berättigade överhuvud i att beröva den

enskilde värdestegringen å hans egendom. Tvärtom gåve promemorian det

intrycket, att man utgått ifrån, att denna, oavsett de erinringar, som framställts

mot markutredningens förslag, skulle innehålla ett förslag om sättet

för indragande av den markvärdestegring, som ansåges härröra från byggnalsplane-

eller stadsplaneläggning. En klargörande argumentering för det

berättigade i indragningen hade sålunda uppenbarligen ansetts obehövlig.

Den brist på utredning, som i flera hänseenden utmärkte promemorian,

hade även tagit sig det uttrycket, att man icke klargjort frågan, huruvida

den föreslagna exploateringsavgiften vore att betrakta såsom en skatt eller

såsom en på fastighetsägarna lagd avgift för speciella förmåner, som bereddes

dem. Det ville synas, att denna fråga vore av den största praktiska betydelse.

Om exploateringsavgiften vore tänkt såsom en skatt, måste man

uttryckligen efterlysa utredning, som gåve vid handen, att avgiften läte sig

inpassa i det rådande skattesystemet, vars grundläggande princip vore likställighet

mellan medborgarna. Oavsett om exploateringsavgiften vore att

betrakta såsom en skatt, åvälvd vissa fastighetsägare, eller såsom en avgift

för förmåner, som bereddes dem, vore det av synnerlig vikt, att det genom

utredning klargjordes, huruvida icke de med planläggning sammanhängande

skyldigheter mot samhället, som redan nu vilade på fastighetsägarna,

motsvarade vad man skäligen kunde begära såsom gottgörelse för den värdestegring,

som uppkomme t. ex. genom att en gata vidgades och i samband

därmed antalet våningar i vidliggande hus höjdes. Skyldigheterna hade vid

olika tillfällen skärpts. Sammanställdes denna omständighet med det förhållandet,

att gatuväsendet icke allenast vore en fastighetsägarnas angelägenhet

utan även, och framför allt, en allmänt medborgerlig angelägenhet,

kunde man icke rimligen komma till annan slutsats än att redan med

det nuvarande systemet deti allmänna erhölle en fullgod ersättning för

planläggningen och därav framkallade utgifter. Så mycket klarare syntes

detta, om man hölle i minnet att även fastighetsägarna genom erläggande

av garanterad fastighetsskatt och jämväl skatter i övrigt

liksom övriga medborgare bidroge till repartitionen för bestridande av de

allmänna utgifterna. Den påtalade bristen på utredning i promemorian

förelåge även såtillvida, alL det icke kunde sägas ha gjorts något försök

alt närmare belysa förekomsten av sådan markvärdestegring, som man

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

ansåge motivera den sammanfattande beteckningen »oförtjänt». I vilken

utsträckning eller under vilka förhållanden dylik värdestegring uppkommit

vore överhuvud icke klarlagt. Att mark i de större samhällena och

dessas grannskap stigit i värde vore riktigt. I vad mån denna värdestegring

allenast motsvarat t. ex. penningvärdets fall hörde emellertid till det som

icke blivit utrett. Icke heller hade man undersökt i vad mån markvärdestegringen

allenast motsvarade en accumulerad ränteförlust; det borde icke förbises,

att ett värde med t. ex. 5 % ränta på ränta fördubblades på ungefär

15 år. En intensivare utredning skulle sannolikt också hl. a. visa, att s. k.

oförtjänt värdestegring i väsentlig utsträckning hörde till ett nu förgånget

tidsskede. De stora och vederhäftiga exploateringsföretagen hade i stort sett

och på lång sikt arbetat med en vinstmarginal, som med hänsyn till riskerna

varit att beteckna såsom mycket blygsam. Det borde också tilläggas, åt!

dessa företag vore underkastade inkomstbeskattning å försäljningen av

sina fastigheter även om fastigheterna varit i företagets ägo i mer än tio år.

\ issa uttalanden i promemorian måste betraktas såsom anmärkningsvärda.

Då det framhölles att långsiktiga engagemang i tomtmark icke vore helt

riskfria affärer och att det kunde vara svårt att bedöma de framtida utsikterna

innebure detta, att kommunen ansåges ha anspråk på att icke behöva

bära risker i sina tomtaffärer; kommunen skulle sålunda komma i åtnjutande

av en fördel, som icke tillkomme privata markexploatörer, vilka ju

tvingades bära riskerna själva.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund har förklarat

att enligt förbundets mening markutredningens förslag var så till

vida principiellt riktigt, som ett förverkligande därav skulle innebära dels

att all värdestegring, sålunda även den framtida, på knapphet m. m. beroende,

komme att stanna hos kommunerna, dels ock att glesbebyggelsevärdena

i stort sett icke komme att stiga över 1947/1948 års nivå. Förbundet

kunde icke finna, att promemorians förslag om exploateringsavgift nådde

fram till samma enligt förbundets mening principiellt riktiga lösning.

En svaghet i promemorieförslaget vore att exploateringsavgiften vore konstruerad

såsom endast en engångsavgift, som drabbade råmarksägaren vid

den tidpunkt då marken lades under detaljplan. Alla kommande ägare till

planlagd mark komme att få full ersättning för värdestegringen. Härigenom

hade man icke nått det enligt förbundets mening principiellt riktigaste

vid värdestegringsindragning, nämligen möjligheten att fortlöpande

tillgodogöra sig jordräntan. Exploateringsavgiften bleve en avgift in casu;

det kunde antagas, att inom viss tid ny exploateringsavgift måste uttagas.

Värdestegringsindragningen skedde därigenom språngvis och onödigt

ojämnt. Den planvärdestegring, på vilken exploateringsavgiften skulle beräknas,

skulle bestämmas av markägaren och kommunen gemensamt eller

i händelse av tvist av domstol. Markägaren, som enligt förslaget finge

behålla en procentuell andel av planvärdestegringen, komme att göra sitt

yttersta för att få denna så hög som möjligt. Jämväl kommunerna kunde

emellertid i vissa fall antagas hava intresse av att planvärdesteg
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kiinr/l. Maj:ts proposition nr 184.

ringen sattes så liög som möjligt; desto större bleve deras andel av densamma.

I förbundets riksomfattande erfarenhet av kommunal markpolitik

gåves exempel på att i denna understundom de ekonomiska synpunkterna

tillmätts större betydelse än de rent bostadspolitiska. Även om en dylik inställning

kunde antagas komma att alltmera försvinna droge detta dock avsevärd

tid. Det syntes därför vara betänkligt att genom införandet av en

exploateringsavgift, som kunde användas att mera tjäna kommunernas ekonomiska

intressen än de rent bostadspolitiska syftena, författningsvägen

tillskapa ett stöd för dessa intressen. Enligt promemorian skulle åtskilliga

administrativa ärenden beträffande exploateringsavgift handläggas av byggnadsnämnd.

Detta vore enligt förbundets mening icke lyckligt. Samarbetet

med byggnadsnämnderna vore, åtminstone för över hela riket arbetande bostadsproducenter,

redan så komplicerat och byggnadslovsärendena redan nu

av den tillkrånglade natur, att ytterligare bestämmelser därom icke borde

tillskapas utan den mest tvingande nödvändighet. Bestyret med eventuell exploateringsavgift

borde enligt förbundets mening läggas på annat kommunalt

organ. Promemorian toge enligt förbundets åsikt icke i tillräcklig utsträckning

hänsyn till det förhållande, att råmarksägaren själv bedreve exploateringen

utan vinstsyfte. Även i ett sådant fall hade nämligen kommunen

möjlighet att få en planvärdestegring fastslagen och att uttaga exploateringsavgift.

Det vore emellertid enligt förbundets mening icke riktigt, om

t. ex. förbundet och därtill anslutna föreningar, som dreve en vittomfattande,

ofta från råmarksstadiet gående exploateringsverksamhet på kooperativ bas

och utan vinstsyfte, skulle belastas med exploateringsavgift. En dylik avgift

skulle bliva en hittills obefintlig utgiftspost för köparen av en egnahemsvilla

eller bostadsrättslägenhet. Den skulle i detta fall så långt ifrån bidraga till

att hålla boendekostnaden nere som den skulle fördyra densamma. Det

för förbundet angelägnaste vore just att bostadskostnaden kunde nedbiingas

eller i vart fall att den icke höjdes. Förslaget om exploateringsavgift

syntes icke medföra några dylika verkningar. Snarare vore att allvarligt

befara, att en exploateringsavgift av i promemorian skisserad art komine

att medföra en höjning eller i vart fall en tendens till höjning av tomtpriserna.

Denna höjning måste i sista hand betalas av de boende. En exploateringsavgift

syntes i praktiken mera kunna komma att tjäna kommunernas

fiskaliska intressen än bostadsproduktionen, vare sig denna bedreves

av kommunerna eller av enskilda.

Medan det icke syntes förbundet betänkligt att för expropriation föreskriva

vissa värderingsregler, innebärande att värdestegring å mark för

al! framtid indrogs till kommunerna, syntes det förbundet synnerligen tveksamt

om eu endast eu viss grupp individer i riket träffande exploateringsavgift,

till sin karaktär närmast en omsättningsskatt, kunde anses lämplig

och riktig. Ett angrepp på den över hela riket fortgående jord värdestegringen,

som endast träffade en begränsad del därav, nämligen planvärdestegringen,

måste lätteligen komma att betraktas som kasuellt och godtyckligt.

Det vore för lekmannen svårförståeligt, varför en jordägare utom plan
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

område oförhindrad skulle kunna diskontera jordvärdestegringen, medan

en jordägare vars område lades under detaljplan måste avstå därifrån.

Tätortskommunernas intresse av inkomster kunde icke sägas vara större

än de rena landsortskommunernas. Förbundet finge med hänvisning till

vad sålunda anförts avstyrka införande av exploateringsavgift på sätt i promemorian

föreslagits. Förbundet hemställde, att till förnyad prövning upptoges

frågan huruvida icke markutredningens förslag kunde genomföras

trots de administrativa—tekniska hinder som kunde föreligga. Dessa

hinder vore icke oöverkomliga. Förbundet ville hänvisa till kommunernas

möjlighet att vända sig till privat arbetande expertis i ärendet. Därest icke

ett genomförande av markutredningens förslag skulle synas möjligt tilläte

sig förbundet att föreslå, att frågeställningen begränsades till att avse endast

vidgade möjligheter till expropriation för kommunerna. Enligt förbundets

erfarenhet gåve redan byggnadslagen kommunerna goda möjligheter

att förhandlingsvägen hålla enskilda vinstintressen i fråga om mark

nere. Dessa möjligheter vore emellertid helt naturligt större ju mera mark

kommunerna själva kunna bjuda ut på marknaden.

Industriförbundet har anfört att det nu föreliggande förslaget i fråga om

oförtjänt markvärdestegrings indragning till det allmänna syntes utgöra

en i formellt hänseende bättre lösning av frågan än vad som tidigare framkommit.

Men icke heller förevarande förslag ginge fritt från åtskilliga invändningar.

Man komme icke heller vid denna lösning bort från problemställningen

att skilja mellan förtjänt och oförtjänt markvärdestegring. Det

vore långt ifrån alltid som en uppkommen värdestegring föranleddes av det

allmännas insatser; den enskilde fastighetsägaren kunde på mångahanda

sätt, exempelvis genom startande eller utvidgning av en rörelse, kraftigt

bidraga till värdeskapandet. Vad särskilt gällde industriföretagens markområden

kunde erinras om att åtskilliga industriföretag genom en förutseende

politik ofta förvärva stora områden som markreserver. För bestämmandet

av exploateringsavgiftens storlek bleve värderingsfrågan av avgörande betydelse.

All erfarenhet gåve emellertid vid handen, att värdering av mark

hörde till de mest komplicerade problem som funnes, och meningarna i

värderingsfrågan ginge ofta isär även mellan experterna. Några objektivt

oantastbara grunder vore svåra att finna. En osäkerhetsfaktor vore t. ex.

diskonteringssatsen för framräknandet av kapitalvärdet. Emellertid hade

denna viktiga fråga ej upptagits i förevarande promemoria. En mycket omdiskuterad

fråga vore, huruvida en markvärdestegringsskatt, alternativt exploateringsavgift,

av markägaren kunde övervältras på hyresgästerna och

belasta dessa som en merkostnad. Att risk funnes för en övervältring vore

uppenbart, särskilt i ett knapphetsläge på bostäder. Detta övervältringsproblem

vore av så fundamental betydelse för ett ställningstagande till exploateringsavgiften,

att skulle införandet av sådan avgift medföra en höjning

av hyresnivån, vore förslaget ogenomförbart. Därigenom skulle nämligen

den av alla parter godtagna målsättningen om lägre bostadskostnader

äventyras. Slutligen kunde framhållas, att i departementspromemorian icke

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

framlagts någon kalkyl över det väntade ekonomiska resultatet av den föreslagna

exploateringsavgiften. Med hänsyn till de betydande förvaltningskostnader

och tekniska komplikationer, som en dylik avgift skulle medföra,

hade en sådan utredning haft sitt givna intresse.

Riksförbundet landsbygdens folk har förklarat att förbundet så länge

förslaget om expropriationsrätt icke klart utformats och det därför icke

vore möjligt att helt överblicka problemen för sin del måste avstyrka att det

framlagda förslaget om exploateringsavgift nu lades till grund för lagstiftning.

Det syntes riksförbundet angeläget att frågan upptoges i ett större

sammanhang, förslagsvis i samband med ett allmänt förslag till bestämmelser,

som avsåge att förebygga prisstegringar på hyresmarknaden. Den

priskontrollerande effekt, som enligt promemorian skulle uppkomma om

kommunerna tillerkändes en utökad expropriationsrätt, syntes riksförbundet

vara problematisk och osäker. Det funnes enligt förbundets mening icke

skäl till att frigöra frågan om värdeindragning från frågan om expropriation.

Länsarkitekternas förening har anfört att under den korta tid byggnadslagen

gällt det hade visat sig, att stora svårigheter uppstode att tolka tätbebyggelsebegreppet.

Enligt departementschefens uttalande i samband med

behandlingen av 6 § byggnadslagen skulle närmare anvisningar i ämnet

utarbetas av byggnadsstyrelsen. På grund av landets skiftande förhållanden

bleve det mycket svårt att åstadkomma enhetliga regler. Detta försvårade

även tillämpningen av den föreslagna ändringen av byggnadslagen.

Risk förelåge, därest exploateringsavgiften infördes endast för tätbebyggelse,

att man i största möjliga mån utnyttjade möjligheterna att undvika sådan

bebyggelse. Härigenom motarbetades lagstiftningens mening. Man hade således

för landsbygdens del anledning antaga, att exploateringsavgiften åstadkomme

ej oväsentliga orättvisor. I fråga om sommarbebyggelsen gällde, att

stat och kommun i ytterst ringa omfattning verkat för tillkomsten därav.

Sådan bebyggelse hade nästan alltid tillkommit genom enskilt eller kooperativt

initiativ. Därest exploatering för sommarbostadsändamål avgiftsbelades

enligt lagförslaget, hade man anledning antaga, att markägarna bleve

obenägna att verka för tillkomsten därav, särskilt som de markägare, vilka

vore att anse som exploatörer, även skulle betala kostnaderna för byggnadsplans

upprättande. Dessa synpunkter hade måhända icke så stoi betydelse

i nuvarande krisläge men om — som man hoppades en föi bättring

inträdde, borde alla möjligheter att skapa för stadsbefolkningens vila

och rekreation lämpliga sommarbostadsområden tillvaratagas. Det borde

framhållas, att systemet med exploateringsavgift krävde ytterst detaljerade

planer, därest det skulle vara möjligt att med någon tillförlitlighet beräkna

tätbebyggelsevärdet på marken. För de områden, där hyreshusbebyggelse

skulle förekomma, bleve olägenheterna kanske icke så stora men för egnahemsområden

och motsvarande vore det mycket svårt att i detalj bestämma

den tillåtna bebyggelsens omfattning. Hittills uppgjorda planer för dylika

områden hade vanligen medgivit ett bebyggande till en fjärdedel eller en

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

femtedel av tomtplatsernas areal, under det att man normalt bebyggde kanske

en tiondel. En sådan marginal vore emellertid önskvärd. På senare tid

hade man strävat efter att ej binda bebyggelsens utformning för mycket i

planerna och detta hade bl. a. kommit till uttryck i den nya byggnadsstadgan,

där det påpekades, att byggnadsverksamheten ej borde kringgärdas i

vidare mån än som vore nödvändigt för vinnande av det med planen avsedda

syftet. Det syntes föreningen som om markutredningens förslag om

utvidgad expropriationsrätt vore lämpligare än systemet med exploateringsavgift.

Då detta system kunde antagas ha betydelse för stora och relativt

större samhällen men ej för de mindre samhällena och landsbygden, borde

övervägas att en eventuell lag gjordes fakultativ. I varje fall borde det nu

föreliggande förslaget icke utan väsentlig omarbetning fastställas.

Bankföreningen har uttalat, att frågan om jordvärdestegringens indragande

till det allmänna vore en skattefråga som sedan gammalt varit föremål

för uppmärksamhet i många länder och som särskilt aktualiserats i tider

med inflatorisk tendens. Beredningen av densamma borde då också ske i

den för sådana frågors behandling gängse ordningen och icke som en bostads-

eller byggnadspolitisk fråga. Även om det förhölle sig så som i promemorian

sades, nämligen att den värdestegring som skedde i anslutning

till detaljplanering för tätbebyggelse kunde till sina orsaker, förlopp och

omfattning konstateras med större säkerhet än jordvärdestegring i allmänhet,

utgjorde detta intet skäl för att denna del av frågan om skatt på jordvärdestegring

skulle behandlas i andra och för frågans allsidiga belysning

mindre betryggande former än övriga skattefrågor. Redan den lagtekniska

lösning som här föresloges lydde på att man vore inne på fel väg. Att, som

i promemorian föreslagits, låta bestämmelserna om den beskattning, varom

här vore fråga, inflyta i byggnadslagen innebure en sammanblandning av

bebyggelsepolitiska och skattespörsmål som saknade varje saklig grund.

Införandet av en exploateringsavgift kunde icke i någon mån underlätta

genomförandet av byggnadslagens syften och byggnadslagens bestämmelser

om stadsplan in. in. utgjorde icke i och för sig någon grund för införande

av exploateringsavgift. I detta hänseende har föreningen vidare anfört:

I

I promemorian hävdas visserligen, att del sambandet skulle föreligga mellan

frågan om indragning av värdestegring i samband med detaljplanering

och de bebyggelsepolitiska spörsmålen, att förstnämnda fråga skulle kunna

föras tillbaka på principer som sedan länge funnits i vår stadsplane- och

byggnadslagstiftning. Härvid framhålles särskilt stadgandet i 44 § andra

stycket byggnadslagen om s. k. ekonomisk zonexpropriation. Detta resonemang

är emellertid icke hallbart. Den nämnda bestämmelsen bär uppenbarligen

icke till syftemål att till kommunen indraga värdestegring. Den är

endast uttryck för den i och för sig rimliga regeln, att om värdestegring på

marken inträder genom regleringsåtgärden, kommunen kan få sina kostnader

för företaget ersatta av markägaren i större utsträckning än som eljest

skulle vara fallet. Något belopp utöver de egna kostnaderna kan kommunen

sålunda icke erhålla på grund av nämnda lagrum. Vad som i promemorian

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj:ts proposition nr 184.

155

föreslås är något helt annat, nämligen att värdestegringen skall till viss del

tillfalla kommunen, oberoende av om kommunen liaft några kostnader eller

icke.

Även med den principiella ståndpunkt till problemet som bankföreningen

sålunda intoge ansåge sig bankföreningen dock böra något närmare granska

det framlagda förslaget om exploateringsavgift. Därvid uppställde sig främst

frågan om de allmänna verkningarna av en sådan avgift. Bankföreningen

skulle icke närmare ingå på det omstridda spörsmålet, huruvida en övervältring

av en dylik avgift på hyresgästerna vore teoretiskt möjlig eller icke.

Praktiskt sett vore frågan om övervältringen beroende av tillgången och

efterfrågan på tomtmark. Vore utbuden av sådan mark tillräckliga, vore

någon övervältring icke möjlig. Man finge emellertid räkna med den möjligheten,

att en viss knapphet på för bebyggelse lämplig mark kunde komma

att bli en tämligen konstant företeelse. Då kunde fara föreligga för att erlagd

exploateringsavgift konnne att inräknas i fastighetskostnaderna med

därav följande avspegling i hyresnivån. Det i promemorian rekommenderade

remediet härför — att kommunerna skulle etablera en utbudskonkurrens

för nedpressande av tomtpriserna —- vore enligt bankföreningens mening

praktiskt ogenomförbart. Något annat medel att vid bristande utbud hindra

en övervältring syntes då icke återstå än kontrollering av hyresnivån. Detta

skulle såvitt bankföreningen kunde finna förutsätta ett bibehållande av

hyresregleringen för all framtid. Vid sidan om sina övriga allvarliga brister

skulle sålunda den tilltänkta exploateringsavgiften kunna bli anledning till

bibehållande av en med tiden alltmera fördärvlig tvångströja på den viktiga

del av produktionen, som avsåge tillskapandet av bostäder. Härtill lcomme,

att redan själva införandet av en exploateringsavgift skulle vara ägnat

att medföra eu viss stagnation och stelhet på fastighetsmarknaden. Den normala

omsättningen av fastigheter på icke stadsplanelagda områden i städernas

närhet komme säkerligen att ofördelaktigt påverkas av en sådan avgift,

och därvid konnne också det rätta utnyttjandet av sådana områden att

försvåras eller fördröjas. I fråga om redan stadsplanelagd mark kunde exploateringsavgiften

medföra, att en fastighetsägare ansåge det vara fördelaktigare

att bibehålla den gamla bebyggelsen än att bebygga tomten enligt

en ny stadsplan och därvid nödgas erlägga exploateringsavgift. Visserligen

förelåge för sådant fall möjlighet för kommunen alt ingripa med stöd av 44 §

byggnadslagen för genomförandet av stadsplanen — den möjligheten funnes

alldeles oavsett exploateringsavgiftens införande — men redan den omständigheten

alt stadsplanens frivilliga genomförande försvårades måste anses

utgöra eu nackdel. Utöver den allmänna orättvisa, som kännetecknade en

värdestegringsskatt enbart å mark för tätbebyggelse, måste det konstateras,

att bur än den föreslagna avgiften beräknades, så komme den att drabba

skilda ägare av sådan mark väsentligt olika. Ägaren av eu villatomt på landet,

som genom ett närliggande samhälles expansion helt oväntat finge tätbebyggelsevärde,

kunde väl bära, att eu del av den därigenom uppkommande

värdestegringen tillfölle det allmänna. Helt annorlunda förhöllc det sig

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

med en fastighetsägare som satte igång ett exploateringsföretag på sin obebyggda

mark. Om en sådan fastighetsägare skulle bli tvungen att vid tomternas

bebyggelse erlägga exploateringsavgift enligt förslaget eller, vilket

vore detsamma, sälja dem för en med exploateringsavgiften reducerad köpeskilling,

kunde man befara, att den privata exploateringsverksamheten

skulle väsentligt nedgå. Erfarenheten visade, att dylika exploateringsföretag

ingalunda alltid vore goda affärer, utan tvärtom mycket ofta vore direkt

förlustbringande, om man toge hänsyn till kapitalräntorna under den vanligen

mycket långa exploateringstiden. Enligt bankföreningens uppfattning

vore det icke lyckligt, om dylik exploateringsverksamhet skulle hämmas genom

avgiftens införande; att denna verksamhet skulle i någon större utsträckning

kunna övertagas av kommunerna vore av många skäl uteslutet.

Vad beträffade själva förfarandet vid planvärdestegringens bestämmande

föresloges i promemorian, att staden och markägaren var för sig skulle äga

påkalla sådant bestämmande, sedan stadsplan eller ändring däri blivit fastställd.

Detta medförde, att bedömandet av planvärdestegringen på grund av

en och samma stadsplaneläggning skulle kunna ske vid olika tillfällen, även

beträffande fullt likvärdig mark. En sådan ordning syntes icke vara tillfredsställande,

då därigenom domstolsavgörandet i det första målet lätt

kunde bli helt bestämmande såväl för utgången i samtliga övriga mål som

för frivilliga uppgörelser, även om måhända markägaren i det första målet

icke förstått att förebringa fullständig utredning om alla relevanta omständigheter

och utgången i detta varit betingad av denna bristfälliga utredning.

Över huvud skulle den önskvärda enhetligheten i bedömandet bättre tillgodoses,

om planvärdestegringen bestämdes samtidigt för alla fastigheter

som berördes av en ny stadsplan. Så snart stadsplan utlagts över ett område

borde därför kommunen vara skyldig att tillse, att planvärdestegringen å

alla fastigheter under planen omedelbart upptages till bestämmande antingen

genom frivilliga överenskommelser eller vid domstol.

Advokatsamfundet har i stort sett uttalat sig på samma sätt som bankföreningen.

Härutöver har samfundet framhållit att man rörde sig med fiktioner,

då det förutsattes att mark, som ännu icke blivit planlagd, ej hade annat

värde än det som berodde på dess faktiska användning. En prisstegring

syntes alltid komma att ske å mark, som vore belägen intill en tätort, och

denna stegring konune alltid att inträda långt innan planering av marken

vore aktuell. Det syntes uppenbart att exploteringsavgift icke skulle utgå

för den värdestegring, som kanske tagit sin början långt före stadsplanens

framläggande. Beträffande förfarandet vid fastställandet och erläggandet av

exploateringsavgift borde övervägas om icke frågan om befrielse respektive

nedsättning av exploateringsavgiften borde i rättssäkerhetens intresse prövas

av domstol i stället för att avgöras genom dispens av Kungl. Maj :t i

statsrådet. Sistnämnda synpunkt har anförts även av kommerskollegium,

som därjämte framhållit att frivilliga överenskommelser mellan parterna

såsom grundläggande för exploateringsavgiften lämnade kommunerna möjlighet

att behandla olika markägare efter olika principer. Mot förslaget i

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

denna del kunde sålunda i nämnda hänseende riktas samma kritik som mot

markutredningens förslag. Det syntes därför kunna ifragasättas, om icke

prövning och "fastställelse av planvärdestegring alltid borde ske av domstol.

Drätselkammaren i Linköping har såsom eget yttrande åberopat ett av

fastighetsdirektören i staden avgivet utlåtande. Denne har framhållit att

den bästa vägen att komma till rätta med markvärdestegringsproblemet alltid

måste vara en framsynt, planmässig och påpasslig markpolitik från

kommunernas sida. I de större stadskommuner, som ägde exploateringsmark

i tillräcklig omfattning, kunde man knappast tala om att markvärdestegringsproblemet

beträffande sådan mark i enskild ägo erbjöde några

större svårigheter. För den som praktiskt arbetat med dessa problem under

en följd av år måste den av departementet framförda kritiken mot

markutredningens förslag anses vara synnerligen löst grundad. Över huvud

taget syntes den framförda kritiken bottna i en alltför låg och skrivbordsbetonad

uppfattning om kommunernas möjligheter att bemästra de praktiska

problem av administrativ och ekonomisk art, som markutredningens

förslag skulle föra med sig. Den väsentliga anmärkningen på kommunerna

måste sägas vara den, att man i alltför liten utsträckning intresserat sig

för att förvärva mark för exploateringsändamål och för att ta upp konkurrensen

med de enskilda markägarna i syfte att hålla tomtpriserna nere.

Enligt fastighetsdirektörens mening komme departementsförslaget ingalunda

att ställa mindre krav på kommunerna i administrativt hänseende än

markutredningens förslag. Det förra komme att fordra en fortlöpande översyn,

som väl i regel måste ske av fast anställd arbetskraft, val med den kommunala

administrationen måste utökas, under det att expropriationsförfarandet

enligt markutredningens förslag finge karaktären av ett arbete a"\

engångsnatur, som kunde skötas av särskilt tillkallade specialistei. Det syntes

för övrigt kunna påstås, att arbetet med att fastställa storleken hos de

inträffade värdestegringarna bleve mera arbetskrävande än det relativa fåtal

expropriationer, som kommunerna måste genomföra för att säkerställa

sitt markinnehav enligt markutredningens förslag. Den som hade eifai enhet

av arbetet med uttagande av gatubyggnadskostnader — bestyret med

uttagande av exploateringsavgifter syntes bli rätt likartat med utkrävandet

av gatukostnader — kunde vitsorda, att det ekonomiska utbytet härav

bleve häpnadsväckande dåligt, om man jämväl toge i betraktande de höga

administrationskostnader, som uttagandet av gatukostnader förde med sig.

Om man såge till verkningarna av systemet med exploateringsavgifter, skulle

man finna, att detta icke komme alt verka återhållande utan snarare uppdrivande

å tomtpriserna, icke minst med hänsyn till att ett tröskelvärde,

20 öre per in2, fastslagits i departementsförslaget. Enligt fastighetsdirektörens

mening komme systemet med exploateringsavgifter att verka gynnsamt

allenast ur fiskalisk synpunkt; ur allmän bostadspolitisk synpunkt

bleve konsekvenserna av allt att döma menliga. Ur sistnämnda synpunkt

syntes markutredningens förslag vara långt överlägset. Endast i clt speciellt

fall kunde ett system med exploateringsavgift anses ha berättigande,

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

nämligen när det gällde redan stadsplanelagd mark, där genom ny stadsplan

bebyggelsei ätten avsevärt ökades. I dylika fall borde värdestegringen

På samma sätt som föreskrives i 44 § byggnadslagen beträffande ekonomisk

zonexpropriation kunna indragas till staden. Bestämmelser härom syntes

utan svårighet kunna intagas i byggnadslagen genom eu komplettering

av 44 §. Härigenom skulle också den bristande överensstämmelse, som förelåg

mellan stadgandet i 44 § byggnadslagen och markutredningens förslag,

elimineras.

Handelsknmrarnas nämnd har anfört att det icke direkt framginge av promemorian,

om vad som där sades om »gemensamma anordningar» avsåge

endast gator och ledningar. Då kostnaderna härför redan nu till stor del sloges

ut på fastighetsägarna, måste emellertid därmed åsyftas främst andra

för områdets innevånare avsedda inrättningar. Under sådana förhållanden

kunde, såvitt nämnden kunde finna, den slutsats, som droges i promemorian,

nämligen att markägarna borde bidraga till anordningarna genom en avgift

eller skatt till kommunen, icke vara riktig; den stode tvärtom i strid med

gällande grunder för den kommunala beskattningen och innebure strängt

taget en återgång till redan övergivna äldre beskattningsprinciper. Behovet

av dylika kollektiva anordningar stode icke i relation till fastighetsbeståndet

i och för sig utan till antalet innevånare i området i fråga, och kommunalskattelagen

utginge ifrån att härtill skulle bidraga kommunens samtliga

enskilda innevånare och icke vissa kategorier därav. Även om icke full klarhet

lämnades i promemorian om i vad mån en markägare vid beräknande

av värdestegring ägde avdraga exploteringskostnader finge dock avsikten

i princip antagas vara, att markvärdestegring skulle indragas även i de fall,

då markägaren själv bekostade och utförde flertalet av de kollektiva anordningar

inom ett exploaterat område, som kunde anses erforderliga. För övrigt

vore det icke ovanligt, att den markägare som hemburit vinsten av värdestegringen

frånhänt sig marken, innan bebyggelse ägde rum och behov av

kollektiva anordningar gjorde sig gällande. Icke heller kunde nämnden ansluta

sig till den mening som hävdades i promemorian, nämligen att indragningen

av värdestegring kunde föras tillbaka på principer »som sedan länge

funnits i vår stadsplane- och byggnadslagstiftning». Bestämmelserna i 44 §

andra stycket byggnadslagen om s. k. ekonomisk zonexpropriation, vilka härvidlag

särskilt åberopats, kunde således icke sägas syfta till att indraga värdestegring

eller att över huvud taget tillförsäkra kommunen vinst. Innebörden

av nämnda lagrum vore tvärtom den, att kommunen i fall, där värdestegring

på marken inträdde, kunde få sina kostnader för viss bestämd reglering

täckta i större utsträckning än vad eljest vore möjligt. Såvitt nämnden

kunde finna, vore det icke möjligt, att, utan restriktioner i andra hänseenden,

i längden hindra i en tätorts närhet befintlig, välbelägen mark att stiga

i värde redan avsevärd tid, innan detaljplanering aktualiserades. Det vore

dessutom utomordentligt vanskligt att med någon rimlig grad av tillförlitlighet

till beloppet fastställa ett visst glesbebyggelsevärde och ett visst tätbebyggelsevärde.

Dessa värderingsspörsmål hade trots detta blott i korthet

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

159

berörts i promemorian. Att fasta normer härför utarbetades vore emellertid

ofrånkomligt. Icke heller hade förslagets verkningar nr fastighetsekonomiska

synpunkter belysts eller dess samband med reglerna om fastighetstaxering.

Klarläggande undersökningar härutinnan måste anses nödvändiga. Beträffande

exploateringsavgiften och penningvärdeförändringar har nämnden anfört:
En

stor tördel med den i departementspromemorian föreslagna lösningen

är otvivelaktigt, att värdestegringen icke i lika hög grad som i markutredningens

förslag påverkas av förändringar i penningvärdet. Att — såsom förutsättes

i promemorian —- penningvärdefluktuationer komma att inverka på

beräkningen av exploateringsavgiften allenast under en övergångstid, är

emellertid enligt nämndens uppfattning icke riktigt. Genom att exploateringsavgift

må fastställas redan då ett område detaljplaneras men icke behöver

erläggas, förrän den medgivna bebyggelserätten utnyttjas, kan tämligen

lång tid förflyta, innan avgiften betalas. Under tiden inträffande ändringar

i penningvärdet äro ägnade att påverka markutnyttjandet. Sjunker penningvärdet,

gör den ägare som innehar marken, då bebyggelse aktualiseras, en

vinst. Stiger penningvärdet, inträder eu förlust som för honom kan vara så

stor, att den påverkar hans benägenhet att utnyttja den medgivna byggnadsrätten.

Det kan möjligen för honom te sig fördelaktigare, att behålla den tidigare

bebyggelsen än att utgiva exploateringsavgift och företaga nybebyggelse.

Som förslaget utformats, föreligger för övrigt sådan risk för stagnation

i bebyggelsen oberoende av eventuella penningvärdefluktuationer. Förändringarna

i penningvärdet kunna dessutom inverka på själva storleken av

exploateringsavgiften, och under en inflation fastställda höga exploateringsavgifter

komma att verka återhållande på en i en följande depression i hög

grad önskvärd företagsamhet på bostadsmarknaden. Ett problem, som i

samband härmed borde närmare utredas men vilket icke ens berörts i promemorian,

är frågan om i vad mån en markägare genom att påkalla större

eller mindre ändringar i en fastställd stadsplan kan få en i ett tidigare rådande

inflationsläge bestämd exploateringsavgift reviderad.

Enligt nämndens mening måste man som något normalt räkna med att

vid försäljning av mark belastad med fastställd exploateringsavgift köpeskillingen

fixerades med hänsyn till avgiften såsom ett fastigheten åvilande

onus. Det vore också naturligt, att markägare, som till följd av en hög exploateringsavgift

gått miste om större delen av eu inträdd värdeökning, bleve

benägen att i största möjliga utsträckning kompensera sig härför och hölle

på marken i avvaktan på inträdet av en väntad högre prisnivå. Exploateringsavgiften

kunde sålunda i dylika fall komma att verka direkt prisuppdrivande

och — även om råmarksprisets andel av hyreskostnaderna vore

mycket obetydlig — i längden alt återverka på hyresnivån. Som korrektiv

för eu sådan utveckling rekommenderades i promemorian konkurrensen på

lomtmarknaden. Den jordpolitik, som många kommuner under de senaste

åren bedrivit, hade emellertid så långt ifrån verkat dämpande på jordvärdestegringen,

som den tvärtom i icke ringa grad medverkat till eller förorsakat

en allmän höjning av markpriserna. Med den knapphet på mark, som alltid

konime att råda i städernas centrala delar, kunde prisnivån på sådan mark

knappast i någon nämnvärd grad påverkas genom kommunala markutbud.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

En aktiv kommunal tomtpolitik försvårades jämväl av att enskilda tillhörig

tomtmark i regel vore begärligare objekt än den kommunen tillhandahölle

bl. a. till följd av den större frihet vid markutnyttjandet som följde den enskilda

marken och på grund av den doktrinära tillämpning av tomträttsinstitutet,

som många kommuner tillämpade. Där blott tomträttsupplåtelser förekomme,

kunde kommunen icke påverka prisbildningen på mark under äganderätt.

Nämnden ansåge sig icke kunna underlåta att i detta sammanhang

framhålla, att departementsförslaget — liksom ock markutredningens förslag

— måste sägas vittna om en överdriven tilltro till kommunernas förmåga

att under alla förhållanden bättre än den enskilde planera för framtiden.

Ett av de argument som i departementspromemorian åberopats emot

markutredningens förslag om indragning av värdestegring genom expropriation,

nämligen att risk förelåge för att kommunen efter uppgörelse med

vissa särskilt önskvärda markägare skulle avsiktligt underlåta att expropriera,

kunde enligt nämndens mening framföras även gentemot det nu aktuella

lagförslaget. Då detta förutsatte, att planvärdestegringens storlek

skulle bestämmas genom överenskommelse mellan kommun och markägare,

och att dom stolsvägen skulle anlit as blott om enighet icke uppnåddes, kunde

knappast undvikas, att i många fall ovidkommande synpunkter utövade inflytande

vid uppgörelserna. Såvitt nämnden kunde finna, strede det i och för

sig emot de principer, som hittills uppburit svensk skattelagstiftning, att det

allmänna och en enskild part kunde fritt förhandla om storleken av en offentlig

avgift. Vissa fördelar i nu berörda hänseende skulle enligt nämndens mening

vinnas, om lagtexten ändrades därhän, att det ålåge kommunen att,

omedelbart efter det stadsplan för visst område fastställts, låta i ett enda

sammanhang bestämma planvärdestegringsbeloppen för samtliga i området

ingående fastigheter.

Flera av de synpunkter, som framkommit i de nu återgivna yttrandena,

ha anförts även i andra yttranden. Sålunda har hovrätten för Nedre Norrland

ansett att en övervältring av exploateringsavgiften på allmänheten vore

ofrånkomlig. Något annat vore obilligt gentemot markägaren. Vad som

borde hindras vore att markägaren vid exploateringen icke blott räknade

sig till godo den avgift som det ålåge honom att gälda utan sökte kringgå

syftet med avgiften genom att därutöver tillgodoföra sig belopp motsvarande

planvärdestegringen. Även lantbruksstyrelsen har funnit anledning befara

att exploateringsavgiften komme att medverka till höjning av hyresnivån

och till fortsatt värdestegring. Efter viss komplettering av markutredningens

förslag skulle detta däremot ge kommunen möjlighet till kontroll

över de tomtpriser, som komme att tillämpas vid exploatering inom

kommunen. Enligt markutredningens förslag skulle man i första hand genom

godvilliga överenskommelser med lojala exploatörer söka nå en lösning

av indragningsspörsmålet. Styrelsen vore emellertid för sin del benägen

att gå ett steg längre än utredningen och ifrågasätta om icke gången

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kanal. Maj.ts proposition nr 184.

i ärenden om förvärv av mark för kommun regelmässigt borde vara den

antydda. Expropriation skulle då, därest ej särskilda omständigheter till

annat föranledde, icke medgivas med mindre den expropriationssökande

kommunen visat att förhandlingar förts utan för kommunen godtagbart

resultat. Man finge förutsätta att expropriationsfrågan bleve ett normalt

led i planarbetet och att det icke komme att medföra nämnvärt större belastning

av den administrativa apparaten än upprättandet av stads- eller

byggnadsplan i och för sig medförde. I vart fall syntes det nödvändigt att

den utredning om ett planförslags ekonomiska konsekvenser, som alltid

borde göras innan planen antoges, även komme att omfatta frågan om expropriation

och värdeindragning. Ett stadgande av denna innebörd syntes

lämpligen kunna införas i 13 § 4 mom. och 120 § byggnadsstadgan. Byggnndsindustriförbundet

har framhållit att det vore tvivelaktigt om den föreslagna

exploateringsavgiften verkligen rimmade med de moderna bostadssociala

strävandena. Den syntes nämligen kunna förväntas medföra en fördröjning

av saneringen. Nu funnes möjlighet att offra ett visst värde i en

äldre bebyggelse och låta det ersättas av ett genom rivning frigjort högre

tomtvärde. Hade detta värde redan förbrukats i en värdestegringsskatt,

bortfölle denna möjlighet. Ekonomisk självsanering försvårades alltså. I

detta sammanhang påpekade förbundet att förslaget icke vore så uppbyggt

att, såsom avsett, markutredningens värderingsregler kunde tillämpas.

Dessa vore i stor utsträckning baserade på diskontering av olika värden till

expropriationstillfället. En sådan värdering förutsatte att värderingsbeloppet

betalades i omedelbar anslutning till värderingen. Om detta icke bleve

fallet utan betalningen uppskötes, bleve det åsatta värdet inaktuellt och

därigenom felaktigt. Hade t. ex. ett värde uträknats genom diskontering

per 20 år, motsvarade det efter 20 år med all sannolikhet ej det aktuella

värdet. Å andra sidan måste, om denna diskonteringsmetod ej tillämpades,

resultatet i andra fall bli felaktigt. Man kunde t. ex. tänka på det fall att

för självsanering plan lades över ett område med bebyggelse av väsentligt

olika kvalitet. Enligt förslaget kunde värdering begäras omedelbart och

fastighetsägaren hade rätt att betala genast. Självfallet vore det vid omedelbar

betalning orimligt, om icke hänsyn härvid toges till bebyggelsens

sannolika återstående livslängd, 10 eller kanske 50 år.

Föredraganden inom överståthållarämbetet bär i ett särskilt yttrande,

vari förslaget om exploateringsavgift avstyrktes, uttalat bl. a. att de värderingsspörsmål

som uppkomme vid tillämpningen av den tillämnade lagstiftningen,

kunde förutses bliva mycket arbetskrävande, och kostnaderna komme

därför att bliva betydande. Därest den totala kostnaden för proceduren

med fastställande av exploateringsavgifters belopp till sin storlek närmade

sig avgifternas belopp, vore proceduren ur nationalekonomisk synpunkt

knappast berättigad. Detta förhållande rubbades givetvis icke därav

att dessa procedurkostnader till stor del bleve dolda eller drabbade andra

rättssubjekt än den kommun, till vilken värdestegringen skulle indragas.

Den inkomst rikets kommuner komme att erhålla genom exploateringsav
11

Hihaitg till riksdagens protokoll 1949. t samt. Nr 184.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

gifter motvägdes vidare till ej ringa del genom bortfall av de skatter till

stat och kommun för inkomst, realisationsvinster och förmögenhet, som

från markägare skolat utgå om exploateringsavgift ej erlades. Storleken av

dessa bortfallna skatter syntes med hänsyn till numera gällande skattesatser

icke böra underskattas.

Överlantmätaren i Hallands län har i utlåtande, fogat vid länsstyrelsens

i länet yttrande, ansett det tvivelaktigt om förslaget, enligt vilket planvärdestegringen

vid en viss tidpunkt fixerades att gälla under obegränsad tid

framåt, verkligen kunde vara tillräckligt för att på lång sikt åvägabringa

en överflyttning på kommunen av s. k. »oförtjänt» markvärdestegring.

Markvärdestegringen brukade nämligen ej stagnera i och med att plan blivit

fastställd utan visade ofta en tendens att öka efter hand och detta i

hastigare takt än vad som sammanhängde med penningvärdets förändringar.

Fall kunde även tänkas uppstå där markvärdestegringen avtoge beroende

på minskad efterfrågan på mark för tätbebyggelse, kanske föranlett

av inträffad stagnation i en tätorts utveckling. På grund härav syntes föreslagna

bestämmelser böra i så måtto omarbetas, att en prövning av planvärdestegringen

kunde ifrågakomma om väsentligt ändrade förhållanden

inträffade i avseende å markprisernas storlek. Drätselkammaren i Uppsala

har på liknande skäl ifrågasatt att exploateringsavgiften, därest markexploatören

skulle dröja med att begagna sig av möjligheten att bebygga

marken, gjordes till föremål för en omprövning och omvärdering sedan en

viss tidsperiod efter dess fastställande kunde ha förflutit, exempelvis i samband

med fastighetstaxeringen vart femte år. Även stadsförbundet har berört

denna fråga. Från teoretiska utgångspunkter skulle det enligt förbundets

mening vara riktigt, om avgiftssystemet kunnat göras ännu mera ingripande.

Det hade sålunda varit önskvärt om man kunnat effektivisera

avgiftssystemet genom att låta avgiften utgå på värdet av den tillagda byggnadsrätten

vid tidpunkten för dess utnyttjande i stället för vid tidpunkten

för detaljplanens fastställande och, om tomten bebyggdes i flera omgångar,

låta avgiften utgå etappvis i proportion till ianspråktagen byggnadsrätt och

med beaktande av de ändringar i markvärdet som inträffat under intervallerna.

Mot ett skärpande av avgiftssystemet talade å andra sidan en rad

vägande skäl. Förbundet ansåge sig därför icke kunna resa någon invändning

mot att värdestegringsindragningen begränsades på sätt i promemorian

föreslagits. Detta skedde dock under den uttryckliga förutsättningen

att den ifrågasatta utvidgningen av den kommunala expropriationsrätten

bleve minst lika omfattande som enligt markutredningens förslag. Såsom

förbundet uppfattat promemorieförslaget utgjorde en uppenbart omotiverad

höjning av priserna inom ett samhälle, åstadkommen exempelvis genom

övervältring av exploateringsavgiften, alltid ett sådant kriterium på

monopolistiskt eller eljest för samhällsutvecklingen otillräckligt markutbud,

som motiverade att för bostads- och industribebyggelse lämplig mark överfördes

i samhällets ägo. Om detta vore riktigt syntes någon motsägelse

icke ligga i att avgiftssystemet endels åsyftade att begränsa expropria
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

163

tionsinstitutets användning till det ur samhällets synpunkt nödvändiga,

endels i förening med utvidgad expropriationsrätt ville motverka en allmän

j ordvärdestegring.

Högskoleutbildade väg- och vattenbgggares riksförbund har ansett det

nödvändigt att exploateringsavgiften snarast möjligt efter stadsplaneläggningen

bleve bestämd och även fördelad på olika försäljningsobjekt samt

att uppgifter därom hölles tillgängliga för allmänheten. En viss fördelning

skulle då lämpligen ske redan i samband med bestämmandet av den totala

exploateringsavgiften, och i övrigt borde fördelningen genomföras i samband

med tomtindelningen. Möjligen borde genom en särskild bestämmelse

säkras att så verkligen bleve fallet. En fördelning av exploateringsavgiften

för ett större markområde i en ägares hand rymde emellertid flera

problemställningar, som icke upptagits till behandling i promemorian. Sålunda

kunde det diskuteras efter vilka principer fördelningen skulle ske;

om tvist i fråga om fördelningen skulle kunna liänskjutas till domstolen

eller på annat sätt prövas, samt andra därmed sammanhängande frågor.

Om man tänkte på vem som kunde ha intresse av att exploateringsavgiftens

fördelning skedde på ena eller andra sättet, skulle man finna att detta

för markägaren och köparen spelade mindre roll, men däremot för kommunen

kunde vara av viss betydelse. För markägaren vore frågan av mindre

betydelse därför att om exploateringsavgiften för en tomt vore relativt

sett för stor, så bleve avgiften för en annan tomt i motsvarande mån mindre,

ty den totala exploateringsavgiften vore en gång fastställd. Även för tomtköparen

vore det inom vissa gränser utan större betydelse hur stor exploateringsavgift

som tomten vore behäftad med. Vid bestämmande av den

köpeskilling han kunde anse sig villig att utge hade han nämligen att taga

i betraktande samtliga utgifter som belastade tomten, således även exploateringsavgiften.

För kommunen kunde däremot fördelningen få större betydelse.

Om en tomt pålades en så stor exploateringsavgift att dess nettovärde

bleve mycket litet eller rent av negativt, vore det troligt att tomten

förbleve outnyttjad och kommunen ginge miste om exploateringsavgiften.

Även om »snedbelastningen» vore mindre utpräglad men dock sådan att

viss mark eller visst slag av bebyggelse gåve markägaren större förtjänst än

annan mark eller bebyggelse, kan en ur allmänna synpunkter mindre önskvärd

ensidighet i exploateringen uppkomma. Med hänsyn till det anförda

kunde bestämmandet av exploateringsavgiftens fördelning göras administrativt

enkel genom att kommunen gåves befogenheter att slutgiltigt bestämma

i denna fråga. Jämväl länsarkitekten i Uppsala län har, i ett vid

länsstyrelsens i länet yttrande fogat utlåtande, påpekat att det icke klart av

förslaget framginge huru exploateringsavgiften skulle fördelas. Denna fråga

borde även klargöras med hänsyn till huruvida 20-öresgränsen borde beräknas,

exempelvis kvartersvis, fastighetsvis eller slås ut på hela planområdet.

Länsstyrelsen i Jämtlands lön har befarat all de föreslagna bestämmelserna

om exploateringsavgift komme att medföra eu betydande osäkerhet

på fastighetsmarknaden. I anslutning därtill har länsstyrelsen framhållit

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

den ogynnsamma inverkan förslaget kunde få för ägare av jordbruksfastighet

som bleve föremål för expropriation. Äganderätten till jordbruksfastigheter

vore i regel förbunden med hårt arbete för livsuppehället. Avkastningen

av jordbruket vore som regel relativt liten men gåve dock sin utövare

nödtorftig bärgning. Om äganderätten till jorden vid expropriation

ersattes med en summa pengar, beräknad efter ett värde som nu i allmänhet

sattes på sådan råmark, ett glesbebyggelsevärde, kunde detta belopp

icke ge sådan avkastning att den förutvarande jordbrukaren finge samma

möjlighet att försörja sig och de sina. En allmän uppvärdering av jordbruksmarken

syntes därför först erforderlig, om man skulle kunna genom

värdestegringsindragning fråntaga jordbrukarna marken utan möjlighet

för dem att utfå ett högre värde än glesbebyggelsevärdet. Särskilt i tider

med nedgående penningvärde måste beaktas svårigheten att placera ersättningen

för jorden så att förmögenhetsställningen ej rubbades för förutvarande

ägaren. I detta sammanhang kunde man ej utan skäl göra följande

fråga. Om markägare genom exploateringsavgift skulle betala den

värdeökning, som uppstode genom att marken på grund av fastställelsen

av stadsplan eller ändring däri finge tätbebyggas eller bebyggas på ett mer

ekonomiskt sätt än förut, varför skulle då ej ersättning utgå till markägaren

om genom stadsplaneändring markens tidigare möjliga utnyttjande för

tätbebyggelse begränsades.

Föredraganden inom överståthållarämbetet har i sitt skiljaktiga yttrande

uttalat att uppskattning av såväl marks tätbebyggelsevärde som markens

glesbebyggelsevärde måste ske genom en hel serie beräkningar och bedömanden

av skilda slag. Dessa kunde icke förväntas ge ett tillnärmelsevis tillförlitligt

resultat. Redan en höjning av byggnadsarbetarnas lönesatser eller

byggnadsmaterielpriserna efter det beräkning av byggnadskostnaderna

gjorts, resulterade ju under förutsättning att den allmänna hyresnivån icke

samtidigt höjdes däri, att mindre belopp av hyresintäkterna återstode till betalning

av ränta å markvärdet. Markvärdet vore förty icke längre så högt

som förut. Samma förhållande inträffade, om det visade sig att grundläggningsarbetena

till följd av markens beskaffenhet bleve kostsammare än som

beräknats då markvärdet uppskattades. Arten av dessa beräkningar gjorde

att värderingen bleve fiktiv. Huruledes skulle normer uppställas för t. ex.

värdet av det arbete som utfördes av byggherren vid planerandet och förberedande

av bygget. En viss osäkerhet vid beräkning av fastigheters olika

värde förefunnes givetvis alltid, t. ex. vid fastighetstaxering. Om en fastighet

åsattes för högt taxeringsvärde hade emellertid detta för fastighetsägaren

allenast den följd att han under några år nödgades ur avkastningen erlägga

något högre skatt än som lämpligen bort utgå. Taxeringsfrågan kunde ånyo

upptagas till prövning efter några få år. Exploateringsavgiften utgjorde i

motsats härtill en kapitalutgift och den utginge med ett så högt belopp att

en felaktig värdering kunde allvarligt rubba markägarens ekonomiska ställning.

Någon möjlighet att erhålla omprövning av frågan om värdestegringen

inrymdes icke i den föreslagna lagen. Med hänsyn till omöjligheten att till
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Alaj.ts proposition nr 184.

förlitligt och på objektiva grunder beräkna planvärdestegring kunde sålunda

förslaget icke tillgodose skäliga krav på rättssäkerhet. Uppsala universitet

har anfört liknande synpunkter. Kommer skollegium har framhållit, att i

varken lagtext eller motivering angivits efter vilka grunder värdet för annan

användning än tätbebyggelse skulle beräknas. Enligt kollegiets mening

borde i möjligaste mån detaljerade föreskrifter härutinnan givas, då utrymme

eljest lämnades för godtycke och en skiftande tillämpning av värderingsreglerna.

Stadsarkitekternas förening har erinrat att enligt förslaget byggnadsnämnden

kunde tillse att exploateringsavgift blivit erlagd innan byggnadslov beviljades.

I samband härmed uppkomme sålunda likartad skyldighet för

nämnden som förelåge för gatumark och kostnad för gatas utläggande. Emellertid

bleve uträknandet och fastställandet av dylika avgifter av helt annan

art än de som rörde gatukostnad och gatubidrag, då först efter stadsplanens

fastställande planvärdestegringens storlek i vissa fall kunde bestämmas av

domstol. I förslaget hade icke givits anvisning huru det skulle förfaras då

byggnadslov i avvaktan på stadsplaneändring lämnades dispensvägen. Den

ytterligt komplicerade fastställelseproceduren för stadsplanering bleve ytterligare

komplicerad och härtill komme att i fråga om avgiftsplikten och

avgiftens storlek ett flertal myndigheter vore inkopplade vid bestämmandet.

Det syntes föreningen som om dessa förhållanden menligt kunde komma

att inverka på ett för planerandet och byggandet gagneligt tillämpande av de

gällande byggnadsförfattningarna och att det vore lyckligare om man funne

en form där exploateringsavgiften icke sammankopplades med byggnadslov

utan frigjordes från behandling av byggnadsnämnd. Drätselkammaren i

Borås har ansett att byggnadsnämndens befattning med exploateringsavgiften

borde inskränkas till ett konstaterande huruvida uppgörelse träffats eller

om så icke skett. Exploateringsavgiften hade såsom i promemorian framhållits

karaktär av skatt eller avgift. Dess fastställande och uttagande borde ankomma

på det stadens organ som hade att svara för stadens drätsel. Vid

bristande åsämjande borde alla hithörande klagomål hänföras till ägodelningsrätten

eller den instans som eljest kunde komma att döma i dessa

frågor. Länsarkitekten i Stockholm län har ifrågasatt om man icke skulle

kunna förenkla förfaringssättet så att de små, ofta betydelselösa fallen sållades

bort och att exploateringsavgift, om sådan borde komma till stånd,

lades på de ekonomiskt betydelsefulla fallen genom ett särskilt förordnande

vid fastställandet av planen såsom enligt 113 § byggnadslagen beträffande

byggnadsplan. Även stadsförbundet har framhållit alt det föreslagna avgiftssystemet

i administrativt hänseende komme att ställa mycket stora krav

på kommunerna. Hithörande frågor syntes böra bliva föremål för fortsatt

övervägande. De utgjorde förslagets svåraste stötestenar och förbundet kände

sig icke övertygat om alt alla möjligheter att åstadkomma förenkling uttömts

med föreliggande förslag.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

I fråga om exploateringsavgiftens storlek ha åtskilliga

remissinstanser uttalat sig. Därvid har i allmänhet gjorts gällande att den

föreslagna procentsatsen, 80 %, vore för hög; den markägaren förbehållna

andelen av markvärdestegringen vore icke ägnad att stimulera till enskild

exploateringsverksamhet. Uttalanden i denna riktning ha gjorts av Svea hovrätt,

kammarkollegiet, domänstyrelsen, kommerskoltegium, länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads och Jämtlands län. Av

handelskamrarnas nämnd har anförts att för avvägningen mellan å ena sidan

med markexploatering förenade risker och marginaler för felvärderingar

samt å andra sidan kommunens intresse av att indraga största möjliga

andel av värdestegringen hade i promemorian icke anförts några sakliga

skäl. Icke heller hade redovisats några undersökningar rörande räntabiliteten

och lönsamheten vid markexploateringar eller angivits några gränser,

mellan vilka vid fastighetsvärderingar åsatta värden normalt brukade

pendla. Nämnden vore icke för sin del beredd att angiva något objektivt

underlag för en dylik avvägning men ansåge sig dock i varje fall kunna

fastslå att markägarens andel icke kunde anses vara ens tillnärmelsevis

tillräcklig med hänsyn till de syften denna skulle tjäna. Redan i normala

fall, då vid fastighetsvärderingar hänsyn kunde tagas till gängse marknadsvärden

och jämförelse stode att erhålla i saluvärden på likvärdig mark, borde

man räkna med högst betydande felmarginaler. Dessa ansåges stå i direkt

proportion till markvärdets storlek; vid uppskattning av tvenne markvärden

måste man räkna med att risken för felvärdering fördubblades. Med

de utomordentligt osäkra värderingsprinciper som framdeles avsåges bli

tillämpade accentuerades denna risk ytterligare. Redan dessa förhållanden

måste påkalla en högst avsevärd ökning av den markägaren tillkommande

andelen av exploateringsavgiften, såvida icke ägaren skulle behöva riskera

att betala exploateringsavgift på en värdeökning som i realiteten icke existerade.

Bankföreningen har gjort ett liknande uttalande.

Byggnadsstyrelsen samt överlantmätarna i Blekinge och Västerbottens

län ha förordat att exploateringsavgiften skulle begränsas till 2/3 av den beräknade

värdestegringen. Av länsarkitekten i Stockholms län har ifrågasatts

att den föreslagna procentsatsen borde minskas till 70 %, medan länsstyrelsen

i Norrbottens län ansett den markägaren förbehållna andelen av

värdestegringen icke böra understiga 30—35 %. Industriförbundet har erinrat

att bostadssociala utredningen i sitt förslag till expropriationsbestämmelser

syntes ha räknat med en felmarginal av 20 %. En felmarginal på

förslagsvis 20 % borde beräknas kring de framkomna värdena, och värdestegringen

inom denna felgräns borde vara helt fri från avgift. Förslagsvis

samma procent borde även den enskilde markägaren få behålla såsom stimulans

för exploatering i egen regi. Länsstyrelsen i Uppsala län har föreslagit

att avgiften bestämdes att normalt utgå med belopp motsvarande

hälften av planvärdestegringen. Det kunde naturligtvis tänkas att i vissa

fall en högre exploateringsavgift kunde vara befogad. Bevisbördan härom

borde då åvila kommunen. Även länsstyrelsen i Hallands län och Uppsala

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

167

universitet ha ifrågasatt att exploateringsavgiften skulle utgöra 50 % av

värdestegringen. Länsstyrelsen i Kronobergs lån och domkapitlet i Uppsala

ärkestift ha funnit det olämpligt att över huvud fastlåsa exploateringsavgiftens

storlek. Länsstyrelsen har därvid anfört att avgiften dessutom

fixerats i ett för högt läge. Det tedde sig för länsstyrelsen obilligt att fastställa

den enskilde markägarens vinst- och riskmarginal till blott 20 %.

Ett fastlåsande av exploateringsavgiften vid föreslagna 80 % skulle i allt

för många fall förhindra tillbörligt hänsynstagande till sådana åtgärder för

åstadkommande av värdestegring som vidtagits av markägaren i stället för

av kommunen. Länsstyrelsen föresloge att exploateringsavgiften gjordes

rörlig inom vissa gränser. Därest uppgörelse i godo ej skulle kunna träffas

mellan kommun och markägare, skulle det ankomma på parterna att inför

den myndighet, som ägde fastställa avgiften, prestera bevisning rörande

de åtgärder var och en av dem vidtagit till förhöjande av markvärdet m. in.,

varefter myndigheten skulle ha att fixera den procentsats inom de givna

gränserna, enligt vilken avgiften skulle utgå.

Stadskollegiet i Stockholm har ifrågasatt huruvida tillräckliga skäl förelåge

att låta fastighetsägaren behålla 20 % av den markvärdestegring som

konstaterades vid medgivandet till tätbebyggelse. Normalt komme, även om

full exploateringsavgift uttoges, en betydande markvärdestegring att tillfalla

markägarna. Drätselkammaren i Malmö har ansett att åtminstone vid expropriation

markägaren icke borde erhålla någon del alls av markvärdestegringen.

Sedan kommunen exproprierat marken, vore det ju meningen

att kommunen själv skulle exploatera densamma; några besvär och risker

för markägaren förlåge således icke. Det andra i promemorian angivna skälet

till att icke hela värdestegringen indroges genom exploateringsavgiften

— nämligen att beräkningen av värdestegringen endast kunde bliva ungefärlig

— vore icke bärkraftigt, enär all värdering ju alltid innebure osäkerhetsmoment.

Hyresgästernas s parkasse- och byggnads föreningars riksförbund

bär anfört att enligt förslaget markägaren skulle erhålla procentuell

andel av planvärdestegringen, d. v. s. hans andel bleve större ju större stegringen

vore. Förbundet kunde icke finna bärande skäl härför; värdestegringen

inträdde i alla fallen utan hans medverkan och markens bättre eller

sämre läge ur exploateringssynpunkt hade han heller icke del i. Enligt förbundets

mening vore det riktigare att av planvärdestegringen förbehålla

markägaren eif visst, alltid och överallt lika stort belopp, eller en viss procent

av glesbebyggelsevärdet. Härigenom skulle man eliminera det incitament

till för hög eller hög beräkning av planvärdestegringen som låge i

markägarens intresse av att få så stor del som möjligt av denna; även vid

eventuell exploatering skulle en sådan regel ha betydelse genom att värderingsförfarandet

avsevärt förenklades.

Beträffande frågan om exploateringsavgiften skulle

tillfalla kommunen har kammarkollegiet anfört, att i allmänhet

gällde att eu markexploatering med åtföljande bebyggelse för kommunen

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

medförde ett ökat skatteunderlag, som väl täckte kommunens ökade utgifter

för området, särskilt om man beaktade den standardförbättring sonr ofta

bleve resultatet. Konsekvensen av exploateringsavgiften syntes följaktligen

bli den att de i utveckling stadda kommunerna med stigande skatteunderlag

skulle icke blott draga fördelar av detta utan dessutom få kontant betalning

för den inom tätbebyggelsen uppkommande markvärdestegringen.

Ett samhälles utveckling berodde mera sällan på kommunala åtgärder utan

ytterst på dess naturliga förutsättningar för mänskligt livsuppehälle av

olika art. En framsynt kommunal ledning kunde ibland göra åtskilligt för

utnyttjandet t. ex. av en hamn i konkurrens med andra hamnar. I allmänhet

berodde dock utvecklingen på andra faktorer såsom befolkningens speciella

duglighet eller företagsamhet samt kommunens lämplighet för industrier

eller andra inkomstgivande anordningar eller institutioner. Härvidlag kunde

statens ingripande vara betydelsefullt. Till en kommun kunde förläggas

statliga institutioner — universitet, högskolor, andra vetenskapliga forsknings-

eller försöksanstalter etc. — eller regementen eller statliga industrier.

Kollegiet ville i detta sammanhang erinra om att statsverket å andra sidan

i talrika fall funnits böra träda stödjande emellan, när ett samhälles ekonomi

blivit allvarligt rubbad därigenom att exempelvis ett regemente indragits

eller förflyttats från samhället eller en industri inom samhället måst

nedläggas. Av de angivna skälen ansåge kollegiet att, om en särbeskattning

av markexploatering borde ifrågakomma, denna borde göras helt statlig och

användas för bostadssociala ändamål så att den främjade en standard- och

skatteutjämning mellan kommunerna.

Lantbruksförbundet har ansett att om exploateringsavgiften icke skulle

användas för tillkomsten av gemensamma anordningar utan kunna reserveras

för vissa bostadspolitiska ändamål, avgifterna borde behandlas som

skatt på ett visst slags värdestegring. Denna skatt borde då helt eller delvis

tillgodoföras staten. Det hade med skäl befarats att införandet av en exploateringsavgift,

som skulle tillfalla kommunerna, komme att öka klyftan mellan

fattiga och rika kommuner. Liknande synpunkter ha framförts av riksförbundet

landsbygdens folk och domkapitlet i Uppsala ärkestift. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län har ifrågasatt om ej viss del av exploateringsavgiften

borde tillfalla staten, .vars organ och myndigheter granskade, prövade

och fastställde stats- och byggnadsplaner och som vidare i vissa fall lämnade

bidrag till planers upprättande och genomförande. Härförutom syntes

det ej vara ur vägen att från det allmännas sida viss tillsyn funnes huru

kommunernas befogenheter beträffande exploateringsavgifterna utövades.

Särskilt nödvändigt bleve detta beträffande byggnadsnämnderna på landsbygden,

vilka i regel saknade erfarenheter om byggnads- och planväsendet

och dithörande frågor. Till staten inflytande medel borde antingen behandlas

som vanliga skattemedel eller ock tillgodoföras en särskild länsfond,

varav medel skulle kunna tagas och användas till befrämjande av byggnadsväsendet

i länet (upplysnings- och rådplägningsverksamhet etc.). Uppsala

universitet har uttalat sig på liknande sätt.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungi. Maj.ts provosition nr 184.

Förslag om exploatering savgift ernås reserverande för

visst ändamål ha framställts från vissa håll. Byggnadsstyrelsen har

sålunda framhållit att den vinst som kommunen erhölle genom värdestegringens

överförande från markägaren till kommunen borde komma allmänheten

till godo i form av minskade bostadskostnader. Detta innebure att

exploateringsavgifterna icke borde få ingå i kommunens budget såsom vanliga

skattemedel utan de borde avskiljas för att användas för nämnda syfte.

Detta skulle kunna tillgodoses t. ex. genom att medlen disponerades till inköp

av tomter, vilka gratis eller till underpris tillhandahölles byggmästare

mot det att kommunen finge bestämma hyrorna med hänsynstagande till

det pris som tomten kunde ha betingat för byggmästaren. Kommunen kunde

givetvis även själv låta å tomter, förvärvade med anlitande av exploateringsavgifter,

uppföra bostäder som sedermera tillhandahölles allmänheten

till reducerade hyror. Andra former för att tillgodose behovet av billiga

bostäder kunde också uppenbarligen ifrågakomma. Länsstyrelsen i Stockholms

län, som uttalat sig i samma riktning, har ifrågasatt om icke lagtexten

borde upptaga föreskrifter i detta hänseende för att förebygga att medlen

toges i anspråk för helt andra ändamål. Enligt länsstyrelsen i Kalmar

län borde man, för att uppnå syftet med uttagande av exploateringsavgifter,

införa en föreskrift att erlagda avgifter skulle användas till anläggande av

gator, allmänna platser, vatten- och avloppsledningar eller andra dylika

gemensamma anordningar, som påkallades av den markexploateringen följande

nybebyggelsen. Länsstyrelsen i Malmöhus län har såsom ett exempel

på behovet av lagliga garantier i förevarande hänseende anfört att i en

landskommun, där en omfattande sommarbebyggelse uppstode på grund av

närheten till en storstad och de i landskommunen förefintliga naturliga betingelserna

för en rekreationsort, kommunen kanske icke alls hade något

intresse för att ordna vägar, vatten- och avloppsledningar in. in., då nämligen

sommargästerna icke tillförde kommunen skatteintäkter på samma

sätt som en bofast befolkning. Att i dylikt fall exploateringsavgiften skulle

få användas av kommunen för ändamål, som uteslutande eller huvudsakligen

lillgodosåge den fasta befolkningens behov, kunde icke vara rimligt.

Stadsförbundet har ifrågasatt om icke i samband med förevarande lagstiftning

sådan ändring av kommunala fondbildningslagen borde genomföras

som möjliggjorde för kommunerna att fondera influtna avgifter i särskilda

fonder för markförvärv i analogi med vad bostadssociala utredningen

på sin tid föreslog i fråga om fondering för saneringsändamål. Behov av

dylika fonder syntes alltjämt föreligga. De inflytande medlen kunde också

betraktas såsom ett slags kommunalt kapital som egentligen icke borde få

användas till andra ändamål än bekämpande av markvärdestegring genom

eget markutbud och skapandet av anordningar, som varaktigt tjänade tätbebyggelsens

intresse.

Vad i departementspromemorian anförts om g a t u m arkser s ä 11- ning och gatubyggnadsersättning har föranlett uttalanden av

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

flera remissinstanser. Hovrätten för Nedre Norrland har anfört att hovrutten

för sin del livligt förordade att gatuavgifterna bringades att upphöra i

samband med exploateringsavgiftens införande. Gatumarksersättning vore

ofta synnerligen besvärlig att fastställa. Många och invecklade regler för

dess uträknande hade måst upptagas i lagen. Det vore beklagligt om den

möjlighet till avveckling av hela detta system som nu genom exploateringsavgiften

yppade sig icke tillvaratoges. Ett annat skäl för gatuavgifternas

avskaffande i detta sammanhang vore följande. Det vore för markägaren

angeläget att så snabbt som möjligt få planvärdestegringen beräknad och

exploateringsavgiften fastställd. Skulle exploateringsavgiftens storlek emellertid

vara beroende av storleken av gatuavgifterna, kunde ett avgörande

härutinnan fördröjas högst väsentligt. Om mot hovrättens mening gatuavgifterna

skulle kvarstå vid sidan av exploateringsavgiften, måste den i 8 §

byggnadsstadgan omförmälda gatukostnadsförteckningen bibehållas. Vid

sådant förhållande borde även exploateringsavgiften antecknas i förteckningen.

Alla avgifterna hade i grunden samma karaktär. Lämplighetsskäl

talade då för att alla återfunnes i samma förteckning. Länsarkitekternas förening

och industriförbundet ha uttalat sig i samma riktning, varjämte fastighetsägareförbundet

förklarat sig icke kunna undgå att finna det stötande

att kommunen efter eget val finge uttaga exploateringsavgift eller gatukostnadsbidrag.

Lantmäteristgrelsen och stadskollegiet i Göteborg ha däremot ansett att

om de särskilda gatuavgifterna borttoges risken vore stor att markägarna

därigenom gjorde en direkt vinst på kommunens bekostnad. Drätselkammaren

i Uppsala, som tillkännagivit samma mening, har framhållit att skvldigheten

att erlägga ersättningen för gatuinark numera enligt byggnadslagen

inträdde redan i mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande.

Stadens rätt att uttaga gatukostnadsersättning inträdde följaktligen tidigare

än rätten att uttaga exploateringsavgift. Hinder borde naturligen icke möta

för staden att i det enskilda fallet sammanlägga exploateringsavgiften och

gatuavgifterna, varigenom uppbördsförfarandet skulle förenklas. Högskoleutbildade

väg- och vattenbyggares riksförbund har påpekat att gatuavgifterna

stundom, i motsats till vad i promemorian gjorts gällande, täckte hela

eller så gott som hela värdestegringen medan exploateringsavgiften endast

skulle utgöra 80 % av denna värdestegring. Om endast exploateringsavgiften

utginge, skulle alltså staden i vissa fall icke få de kostnader täckta, som med

nu gällande bestämmelser skulle bäras av markägaren. Liknande bleve

för övrigt fallet närhelst gatuavgifterna räknades som inneslutna i exploateringsavgiften,

emedan de då endast bleve ersatta med 80 % i stället för

100 %. Att låta gatuavgifter och exploateringsavgifter alternera så att i ett

fall det ena slaget, i ett annat det andra slaget av avgifter skulle ensamt

utgå, stötte på den olägenheten att avgifterna hade olika förfallotid. Dä

enbart gatuavgifter valdes kunde ingenting invändas mot att dessa avgifter

finge den för dem vanliga förfallodagen men om enbart exploateringsavgift

skulle utgå, komme den del därav som motsvarade gatuavgifterna att

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

171

erläggas vid en ibland avsevärt senare tidpunkt än som annars skulle vara

fallet och därmed också senare än tidpunkten för kommunens kostnader.

Det borde också observeras att uppskattningen av exploateringsavgiften

skulle baseras på förhållanden och priser vid tidpunkten för den nya planens

fastställelse, medan däremot gatuavgifterna skulle baseras på aktuella

värden och verkliga kostnader för utläggning av mark till gata resp. gatas

ordnande. Ur denna synpunkt skulle såväl slopandet av gatuavgifterna som

alternering mellan de olika slagen av avgifter innebära olägenheter för

kommunerna. Ur allmän synpunkt vore det en fördel att så långt möjligt

basera utgifterna på aktuella förhållanden i samband med byggandet.

Väg- och vattenbgggnadsstijrelsen har framhållit att styrelsens statsbidragsverksamhet

rörande gatuväsendet komplicerades genom att densamma delvis

gjorts beroende av bestämmelserna angående sådan ersättning. Enligt vad

styrelsen erfarit hade tillämpandet av bestämmelserna även för städerna

medfört betydande svårigheter; dessa kvarstode delvis såvitt styrelsen trodde

sig veta trots de ändringar som blivit möjliga genom den nya byggnadslagstiftningen.

Det vore därför önskvärt, särskilt då nu ytterligare ersättningsskyldighet

skulle läggas på fastighetsägarna, att en förenkling av bestämmelserna

kunde åstadkommas vid det övervägande som i promemorian förutsattes

skola ske. Länsstyrelsen i Malmöhus län har förordat att, därest

förslaget om exploateringsavgift genomfördes, bestämmelserna om gatumarksersättning

och gatukostnadsersättning utformades så att endast en

avgift i sådana fall behövde beräknas. Detta vore nödvändigt för vinnande

av erforderlig klarhet och reda.

Beträffande övergångsbestämmelsen har drätselkammaren i

Uppsala ansett att förslaget, att beskattningen icke skulle träffa sådan värdestegring

som redan inträtt vid tidpunkten för de nya bestämmelsernas

ikraftträdande, kunde få betänkliga konsekvenser. Vid beräkningen av planvärdestegringen

skulle nämligen värdet å marken före fastställandet av

plan eller ändring däri bestämmas med skälig hänsyn till det värde marken

vid nämnda tidpunkt ansetts äga »enligt dittills tillämpade grunder». För

Uppsalas vidkommande skulle det kunna tänkas få till följd att de alltför

höga priser, som under de sista åren tillämpats vid markförsäljningar i stadens

ytterområden och som bostadsnämnden i samband med prövningar av

ansökningar om statliga lån förklarat sig icke kunna godkänna, kunde bliva

normerande för prissättningen. Som exempel på denna prissättning kunde

nämnas att småstugebyggare i flera fall nödgats betala 4 kronor per nr råmark,

medan priset å färdig tomtmark inom det egentliga stadsområdet icke

låge högre än 3: 50 kronor per in2. Prissättningen kunde lämpligen anknytas

till de normer vilka bostadsstyrelsen tillämpade vid bedömandet av hithörande

spörsmål. Därigenom skulle erhållas en last utgångspunkt för bestämmandet

av markvärdet; i annat fall skulle syftet med lagstiftningen

kunna bliva mer eller mindre förfelat.

Länsarkitekten i Stockholms län har i utlåtande, fogat vid det av läns
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

styrelsen i länet avgivna yttrandet, ifrågasatt om ej en övergångsbestämmelse

borde införas med hänsyn till redan för prövning inlämnade planer.

I ett icke oväsentligt antal fall hade prövningen av dessa gjorts beroende

av generalplans eller dispositionsplans utarbetande, där svårighetsgraden

vid prövningen varit växlande och denna olika tidskrävande. Markägaren

drabbades härvid slumpvis av de nya avgifterna. Det syntes icke oskäligt alt

planer, vilka inlämnats till prövning och fastställelse före den 1 juli 1948

men som beroende på svårigheter av nyssnämnt slag icke hunnit vinna fastställelse

före den 1 januari 1949, fritoges från dylik avgift.

Kammarkollegiet har anfört att, eftersom enligt övergångsbestämmelserna

det tätortsvärde som fanns den 1 januari 1949 icke belädes med

exploateringsavgift, frågan bleve huru en markägare, som icke själv ämnade

exploatera marken, skulle kunna tillgodogöra sig detta värde vid markens

försäljning för exploatering utan att stadsplan upprättats. Enligt förslaget

kunde fastställande av exploateringsavgift påkallas först sedan stadsplan

eller ändring däri blivit fastställd. I dessa fall mötte markägaren sannolikt

ofta nästan oöverstigliga svårigheter att bedöma vilket tätortsvärde

som skulle tillgodoräknas honom enligt övergångsbestämmelserna, och en

köpare vågade knappast avgiva ett köpeanbud som innefattade sagda säljaren

tillkommande tätortsvärde. Svårigheterna medförde sannolikt att försäljning

av mark med tätortsvärde förhindrades innan stadsplan upprättats.

Överståthållarämbetet har funnit det med fog kunna befaras, att ju längre

tid, som förflutit efter den 1 januari 1949, dess större bleve svårigheterna

att vid en värdering rättvist fastslå det värde, som mark ägt kanhända för

flera år sedan. Därtill komme svårigheterna att beakta inverkan av penningvärdesförändringar.

Större säkerhet vid »ingångsvärdets» fastställande

skulle troligen ernås, om såsom »ingångsvärde» beräknades markens värde

vid tidpunkten för värderingen. Detta medförde emellertid, att en »ingångsvärdering»

måste kunna påkallas vid en långt tidigare tidpunkt än den i

förslaget angivna, nämligen då marken inginge i stadsplan för tätbebyggelse.

I stället borde kommun och markägare närhelst den ena eller den

andra så funne erforderligt, kunna påkalla »ingångsvärdering» av fastighet.

Därigenom syntes också vinnas bättre överensstämmelse med de av

markutredningen tänkta ändringarna i expropriationslagen, enligt vilka

kommun skulle kunna påkalla expropriation av mark på ett jämförelsevis

tidigt skede. Genom ett närmare samordnande av bestämmelserna rörande

rätt till expropriation och rätt till exploateringsavgift vunnes, att kommun

vid ungefär samma tidpunkt hade möjlighet att välja mellan att låta mark

exproprieras exempelvis för framtida byggnadsändamål eller att låta den

fortfarande förbliva i enskild ägares hand men med skyldighet för ägaren

att gälda exploateringsavgift. Om »ingångsvärdet» bestämdes vid denna tidigare

tidpunkt, bleve emellertid nödvändigt att i de fall, då icke enighet

uppnåddes mellan parterna, göra en senare uppskattning av exploateringsvärdet.

De dubbla förrättningar, som skulle bliva följden härav, medförde

väl något ökad kostnad för det allmänna men samtidigt ökades rättssäker
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

heten. Det syntes nämligen kunna befaras att, om exploateringsvärdet skulle

bestämmas samtidigt som »ingångsvärdet» fastsloges, efteråt sådana förändringar

kunde ske i fråga om markens exploateringsvärde, exempelvis

genom ändrade byggkostnader, ändringar i stadsplan, ändrade trafikleder

och annat, att, när en gång marken skulle exploateras, det vid första stadsplaneläggningen

åsatta »ingångsvärdet» ej längre bleve rättvisande. En relativt

liten förskjutning i värdet nedåt kunde sålunda medföra, att exploateringsavgiften

överstege hela värdestegringen och därigenom komme avgiften

att med allt fog kännas som en verklig orättvisa. Därest en omläggning

skedde i den av ämbetet nu förordade riktningen, vore det påkallat att så

snart »ingångsvärdering» skett, anteckning därom skedde i fastighetsboken.

Härigenom vunnes, att nya ägare av fastigheten hade full klarhet i fråga om

den ersättningsskyldighet, som kunde komma att påläggas dem.

Även högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund har påpekat

de svårigheter som tillämpningen av den föreslagna övergångsbestämmelsen

komme att medföra. Enligt förbundets mening komme svårigheterna

framför allt att vara förknippade med frågan om vilken tätbebyggelse och

tidpunkten härför som vid lagens ikraftträdande kunde anses berättigad att

förvänta för viss mark. Då denna svårighet komme att bliva avsevärd, om

en längre tidsperiod förflutit efter lagens ikraftträdande när en exploatering

komme till stånd, ville förbundet framföra den tanken att kommunerna

så snart som möjligt sökte bilda sig en uppfattning om de markvärden

som vore rådande i olika delar av kommunen vid tidpunkten för lagens

tillkomst.

Uppsala universitet har framhållit att det vore av fundamental betydelse,

att de av övergångsbestämmelsen föranledda beräkningarna skulle ske så

att all inverkan av penningvärdets förändringar eliminerades. Skedde icke

detta, kunde en icke avsedd och höggradigt stötande indirekt konfiskation

inträda.

Departementschefen.

Sedan länge ha statsmakterna haft uppmärksamheten riktad på den värdestegring

som, ofta i samband med förfarande av mer eller mindre spekulativ

art, äger rum på mark i och omkring växande tätorter. Olika förslag

ha även framlagts att oförtjänt vinst, som uppkommer genom dylik värdestegring

i anledning av förväntad tätbebyggelse, skall indragas till det allmänna.

Dessa förslag ha närmast gått ut på att frågan skulle lösas beskattningsvägen.

Markutredningens betänkande innefattar även ett förslag till

indragning av sådan värdestegring. Den av utredningen förordade lösningen

innebär dock att markvärdestegringen överföres till det allmänna på annat

sätt än genom beskattning. Det åsyftade målet skulle nås genom tillskapandet

av en specialregel angående storleken av expropriationsersättning i hithörande

fall.

Markutredningen föreslår sålunda att till föreskrifterna i 7 § expropriationslagen

om löseskillingen för fastighet fogas en föreskrift att fastighetens

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

värde ej får beräknas på grund av väntad tätbebyggelse i vidare mån än sådan

bebyggelse enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan var tillåten,

då stämning i expropriationsmålet utfärdades. Ersättning skall alltså endast

utgå för det värde marken har i sin aktuella användning, t. ex. för jordbruk

eller för sådan bebyggelse som ej räknas som tätbebyggelse (glesbebyggelsevärdet),

och det ökade värde, som föranledes av den väntade tätbebyggelsen,

kommer följaktligen i realiteten att överföras till den exproprierande

kommunen. Förutsättningen härför är dock som nämnts att expropriationsförfarandet

sättes i gång så tidigt att stämningen i expropriationsmålet

hinner utfärdas innan stadsplan resp. byggnadsplan blivit fastställd.

Om kommunen ej begagnar sig av denna möjlighet, kommer däremot

värdeökning i anledning av tätbebyggelse att tillfalla markägaren; vid expropriation

efter planfastställelsen skall nämligen tätbebyggelsevärdet ligga

till grund för expropriationsersättningens bestämmande. Vad markutredningen

sålunda föreslagit är avsett att gälla jämväl i det fall att redan planlagd

mark genom ändring i planen får ökad bebyggelserätt. Om exempelvis

en tomt med rätt till tvåvåningsbebyggelse avses skola bli tillåten för bemed

sjuvåningshus, kan kommunen före den erforderliga planändringens

fastställande expropriera tomten utan ersättningsskyldighet för

värdeökningen på grund av den förhöjda byggnadsrätten. Markutredningen

har framhållit att den föreslagna värdeindragningen icke nödvändigtvis behöver

ske genom expropriation. Kommunerna kunna även under hänvisning

till sin expropriationsrätt genom överenskommelser med markägarna

tillförsäkra sig den av blivande bebyggelserätt föranledda värdeökningen.

Ehuru detta markutredningens förslag i flertalet remissyttranden lämnats

utan erinran, ha dock av vissa remissinstanser framförts allvarliga invändningar.

Sålunda har patalats att den vittsyftande ändring av hittillsvarande

principer, som förslaget innefattade, icke föregåtts av tillräckligt

grundlig utredning. Bland annat saknades varje finansrättslig analys, och

frågans sammanhang med beskattningen hade ej berörts. Det vore knappast

görligt, att på ett ur logiska och praktiska synpunkter tillfredsställande

sätt draga en gräns mellan det s. k. tätbebyggelsevärdet och ett tidigare

glesbebyggelsevärde. I vart fall måste den ifrågasatta värdeindragningen utformas

så att risker för allvarliga störningar på fastighetsmarknaden undvekes,

eftersom förslaget utginge från den förutsättningen att en fri fastighetsmarknad

fortfarande skulle existera. Den föreslagna gränsdragningen

mellan de fall, då ersättning för tätbebyggelsevärde finge utgå, och andra

faU syntes godtycklig. Det vore otillfredsställande att den enskilde kunde

berövas äganderätten till sin fastighet för att kommunen skulle erhålla därå

uppkommen värdestegring. Att expropriation till glesbebyggelsevärde måste

ske redan före planfastställelsen komme å andra sidan att ställa mycket

stora administrativa krav på kommunerna. Då kommunerna i stor utsträckning

icke kunde antagas komma att motsvara dessa krav, bleve värdeindragningen

mycket ojämn. Även inom samma kommun kunde systemet

komma att verka synnerligen orättvist, om icke alla ifrågavarande fastigheter

bleve exproprierade.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

175

Framför allt på grund av sistnämnda anmärkningar, d. v. s. värdeindragningens

sammankoppling med expropriationsinstitutet och dess befarade

slumpvisa verkan, bär i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria

framlagts ett nytt förslag till lösning av ifrågavarande problem. Enligt

detta förslag skall, sedan stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd, en

exploateringsavgift påföras all mark, som enligt planen får tätbebyggas och

som har högre värde för sådan användning än för annan. Även efter planändring

skall avgift påföras, i den mån mark må tätbebyggas och dess värde

för sådan bebyggelse är högre än dess värde för tidigare medgiven användning.

Avgiften föreslås skola utgöra 80 procent av värdestegringen; den skall

erläggas till kommunen innan lov till nybyggnad första gången gives efter

det planen eller ändringen blivit fastställd. Departementspromemorians förslag

innebär alltså att den skillnad, som vid tidpunkten för plans eller planändrings

fastställande finnes mellan tätbebyggelsevärde och glesbebyggelsevärde

eller tidigare tätbebyggelsevärde, till huvudsaklig del indrages till

kommunen, då bebyggelserätten enligt planen eller planändringen först utnyttjas.

Att indragningen ej föreslagits skola ske till värdestegringens hela

belopp beror på att markägaren ansetts böra ha ett ekonomiskt intresse av

att själv ombesörja exploateringen samt att beräkningen av värdestegring

alltid är osäker. Värdeökning som uppkommer efter plan- eller planändringsfastställelsen

förbehålles helt markägaren. När kommunen exproprierar

planlagd mark, medför förslaget att expropriationsersättningen skall

grundas på tätbebyggelsevärdet, om exploateringsavgiften erlagts; i annat

fall skall sagda värde först minskas med avgiftens belopp.

Även mot departementspromemorians förslag ha under remissbehandling
-

en anförts åtskilliga invändningar. Delvis äro därvid framkomna synpunkter

överensstämmande eller likartade med dem som andragits beträffande

markutredningens förslag. Sålunda bär också i fråga om departementspro
-

memorians förslag efterlysts grundligare utredning och framhållits de stora

administrativa svårigheter som kommunerna skulle förorsakas genom förslagets

genomförande. I samband därmed ha uttalats farhågor för att kostnaderna

för värdeindragningen skulle överstiga avgifternas sammanlagda

belopp. Vidare har anmärkts att avgiften icke komme att drabba markexploatören

utan den som ägde marken då den skulle bebyggas och i sista

hand allmänheten. Det vore nämligen antagligt att avgiften komme att verka

höjande på markpriserna. Med hänsyn bland annat härtill finge exploateringsavgiften

sannolikt direkt skadliga verkningar ur bostadspolitisk synpunkt.

Uttagande av exploateringsavgift i samband med byggnadsplans fastställande

vore ej motiverat, eftersom kommunen i regel icke hade skyldighet

att ombesörja gemensamma anordningar å byggnndsplanelagda områden.

Att uttaga avgift med anledning av förhöjd byggnadsrätt kunde verka

hämmande i fråga om byggnadsrättens utnyttjande. Den markägaren för
-

behållna delen av värdestegringen vore för knappt tilltagen för det syfte

den skulle tillgodose. Slutligen må nämnas, alt det ifrågasatts om ej exploateringsavgiften

borde tillfalla sluten i stället för kommunen.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Av det sagda framgår att meningarna i denna fråga äro mycket delade,

framför allt beträffande den lämpligaste vägen för lösningen och de tekniska

problem av juridisk och administrativ art som därvid yppas. Det är därför

nödvändigt att i första hand avgöra, om frågan, oavsett vad under ärendets

behandling sålunda förekommit, nu bör föras fram till en lösning eller

om den bör bli föremål för vidare utredning. Att fortsatta undersökningar

och ytterligare överväganden skulle vara till nytta innan ett på sitt område

så genomgripande och vittutseende projekt som detta förverkligas, synes

ovedersägligt. Å andra sidan är det av flera skäl angeläget, att problemet om

markvärdestegring i tätorterna utan dröjsmål når en lösning. Utöver de

principiella synpunkter, som kunna anföras till stöd för en beskattning av

oförtjänt värdestegring, må här endast framhållas att planeringsarbetet skulle

underlättas om skillnaderna i markvärdet utjämnades och således detaljutformningen

av planerna icke finge så kraftiga ekonomiska verkningar för

samhället och de enskilda markägarna som nu är fallet.

Inför valet mellan att omedelbart genomföra något av de båda alternativa

förslagen eller att hänvisa frågan till ytterligare utredning är det av stor

vikt att klargöra hur snart verkningarna av en reform kunna väntas framträda

och bli av betydelse. I detta avseende äro särskilt de övergångsbestämmelser

att uppmärksamma som förutsetts i de båda förslagen. Såväl

av markutredningen som i departementspromemorian ansågs det som en

given sak, att indragningsåtgärden icke borde drabba sådan värdestegring

som inträtt redan före lagens ikraftträdande och som kommit till synes i

marknadspriser, vid fastighetsbelåning eller på annat liknande sätt. Med

hänsyn härtill föreslogs, att vid tillämpningen av de nya bestämmelserna

skälig hänsyn skulle tagas till det värde som marken närmast före lagändringens

ikraftträdande hade enligt då gällande grunder. Till denna princip,

mot vilken i huvudsak icke framställts några invändningar i remissyttrandena,

vill även jag uttala min anslutning. En retroaktivt verkande regel

skulle förvisso både verka obillig och åstadkomma en betänklig rättsosäkerhet.

De nödvändiga övergångsbestämmelserna skulle alltså innebära att verkningarna

av de nya föreskrifterna komme att inträda först efter hand och

att reformen ej skulle få full effekt förrän efter en relativt lång tids förlopp.

Den markvärdestegring varom här är fråga kan väl stundom försiggå

tämligen snabbt, men i regel är stegringen långsam. En förskjutning

av ikraftträdandet på ett eller annat år skulle därför icke medföra någon

försening av betydelse i reformens slutliga genomförande. Vid sådant förhållande

och då, som nyss nämnts, ett uppskov å andra sidan skulle vara av

stort värde för att skapa ökad klarhet angående omstridda viktiga frågor,

vill jag förorda att hela spörsmålet om värdestegringsindragning underkastas

fortsatt utredning. Det är min avsikt att, så snart riksdagen behandlat

de förslag till ändring av expropriationslagstiftningen vilka torde komma

att framläggas för densamma, föranstalta om att sådan utredning igångsättes

och skyndsamt föres till slut.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

177

I detta sammanhang vill jag omnämna att jag låtit inom departementet

undersöka om det icke vore möjligt att genom en särskild provisorisk lagstiftning

fixera en tidpunkt, exempelvis den 1 januari 1950, till vilken övergångsbestämmelserna

i den blivande lagstiftningen angående värdestegringsindragning

kunde hänföra sig. Därigenom skulle man, i avbidan på den definitiva

lösningen, redan nu kunna sätta en spärr för den kontinuerliga

markvärdestegringen. De lagtekniska svårigheterna att genomföra en anordning

av nämnda slag, som samtidigt håller dörren öppen för de båda alternativen,

ha emellertid visat sig oöverstigliga.

Avslutningsvis vill jag understryka, att det av mig förordade uppskovet

för ny utredning liksom vad av mig anförts därom, att reformens verkningar

endast komma att framträda så småningom, blott gäller det i detta avsnitt

behandlade spörsmålet, nämligen indragningen av markvärdestegringen.

De svårigheter av ekonomisk art, som nu ofta hindra kommunerna från att

genomföra önskvärda projekt på tomt- och bostadspolitikens område, vållas

icke endast — kanske ej ens i främsta rummet — av just denna värdestegring

utan av andra omständigheter, såsom av den genomgående övervärderingen

vid expropriation, av monopoltendenser vid prisbildningen i fria marknaden

o. s. v. I dessa senare hänseenden avse de förslag, som av mig i andra avsnitt

förordas för omedelbart genomförande, att åstadkomma rättelse på

flera olika vägar. Redan den omständigheten, att kommunerna genom en vidgad

expropriationsrätt få möjligheter att öka sitt markinnehav, medför att

en fortsatt markvärdestegring i större omfattning förbehålles det allmänna.

Och beträffande prisbildningen på fastighetsmarknaden är tillskapandet av

konkurrens från kommunens sida ett mera effektivt medel än något annat.

Genom nya värderingsregler och omorganisation av expropriationsmyndigheterna

torde expropriationsersättningarna kunna hållas nere vid en skälig

nivå. Alla dessa förbättringar böra kunna inom kort få betydande verkningar

och torde under åtskillig tid framåt få större ekonomiska konsekvenser

än en regel om värdeindragning, som till en början mest får karaktär

av en principiell kursförändring med huvudsaklig verkan i framtiden.

IV. Vissa särskilda frågor beträffande expropriations
ersättning.

A. Ersättning för gatumark ni. in.

Enligt 137 § byggnadslagen skall ersättning för mark, som stad löser

jämlikt 41 § samma lag, i princip bestämmas efter de allmänna bestämmelserna

i expropriationslagen, d. v. s. till markens fulla värde.

Vid remissen till lagrådet av förslaget till byggnadslag anförde jag (prop.

1947: 131 s. 209) att denna ersättningsregel vid inlösen av gatumark i allmänhet

brukade tillämpas så att värdet av kringliggande tomtmark lades till

grund för löseskillingens bestämmande. Detta kunde leda till resultat, som

12 Itihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 184.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

icke stode i överensstämmelse med grunderna för byggnadslagstiftningen.

.lag yttrade härom vidare:

Såsom jag förut framhållit bör ersättning ej utgå för att ägaren ej tillätes

exploatera sin mark för tätbebyggelse, och det är i nya lagen en genomgående

princip att mark som belägges med inskränkning i dispositionsrätten

skall, när fråga uppkommer om lösen eller ersättning, uppskattas efter värdet

vid den tidpunkt då inskränkningen uppkom. Att t. ex. gatumark skall,

sedan gatan utlagts, kunna få ett ökat »tomtvärde» endast därför att kringliggande

tomter öka i värde är orimligt. Den kan ju icke användas till tomt

och varken har eller kan få något tomtvärde så länge stadsplanen är oförändrad.

Jag har utgått från att det med hänsyn till utgångspunkterna för

lagen är självfallet, att de grunder för värdering av gatumark som jag nu

kritiserat icke vidare skola tillämpas. Det värde gatumarken skulle ha, om

den finge tagas i anspråk som tomt, bör följaktligen icke läggas till grund

för bestämmande av löseskillingen. Denna bör i stället bestämmas med utgångspunkt

från markens realvärde, när hindret mot markens utnyttjande

för bebyggelse uppkom. Att skälig hänsyn bör tagas till gatumarkens värde

vid lagens ikraftträdande framgår av övergångsstadgandet i 162 §. Vad nu

sagts om ersättning för gatumark bör självfallet äga tillämpning även med

avseende å bestämmande av löseskilling för annan mark, som staden enligt

41 § äger lösa.

Markutredningen.

Markutredningen ansluter sig för sin del till den av departementschefen

uttalade uppfattningen. Lika litet som ägaren av en fastighet, där byggnadsrätten

minskades, kunde av det allmänna kräva ersättning för den värdeminskning

fastigheten till följd därav underginge, lika litet borde ägaren

av ett markområde, där någon bebyggelse över huvud taget ej medgåves

på grund av att området — i varje fall första gången stadsplan uppgjordes

— bleve utlagt till gata eller allmän plats, kunna mot det allmänna resa

kravet, att markens värde skulle ersättas som om bebyggelse å marken

vore medgiven.

Markutredningen tillägger, att om kommunerna ■— såsom utredningen

förutsatte — begagnade de möjligheter utredningens förslag erbjöde att förvärva

mark utanför de områden, för vilka stadsplan resp. byggnadsplan

fastställts, komme något behov att inlösa gatumark ej att föreligga.

Två ledamöter av markutredningen, arkitekten S. Lindström och professorn

T. Palander, ha anfört reservation i detta avseende. I reservationen

yttrar herr Lindström, med instämmande av herr Palander, följande:

Markutredningen förutsätter, att vid inlösen av gatumark tätbebyggelsevärde

icke må åsättas gatumarken i annan mån än övergångsbestämmelserna

föranleda. Vid intensiv bebyggelse skulle sålunda under vissa förhållanden

ägarna till kvartersmarlcen kunna erhålla höga priser för sin mark,

medan ägare av den intilliggande gatumarken ej finge ut mer än jordbruksvärdet

eller »allmänt jordvärde» av sin mark. Detta synes mig alls inte rimligt

ut flera synpunkter.

För det första skulle nog en sådan ordning av de flesta människor betraktas

som orättvis. Man skulle i allmänhet ha svårt att förstå det riktiga i att

marken på den ena sidan av staketet mot gatan sägs ha mångdubbelt högre

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

179

värde än på den andra sidan, och att den ena markägaren vid tvångsinlösen

får ersättning för tätbebyggelsevärde, medan grannen inte. Visserligen

uppstår ett likartat förhållande mellan ägare av kvartersmark inom stadsplan

och ägare av mark utanför stadsplan enligt utredningens förslag. Och

detta finner jag vara i sin ordning. Ty man torde uppfatta det som naturligt

att tätbebyggelsevärden ej kan uppstå inom de större sammanhängande

områden, där tätbebyggelse ej lämpligen kan få komma till stånd efter de

undersökningar och överväganden, som ägt rum i samband med planläggningen.

Men det är eu annan sak att inom de områden, som vid planläggningen

anvisats för tätbebyggelse, olika markägare skulle kunna få i princip

helt olika behandling.

Särskilt stötande kan en tillämpning av utredningens förslag bli om principen

skulle gälla även vid stadsplaneändring. I fastställd plan kan en fastighet

vara upptagen till kvartersmark, en annan till gata. Vid stadsplaneändringen

kan detta förhållande kastas om. Verkan för fastighetsägarna

blir, att den ene, som tidigare med rätt kunnat räkna med tätbebyggelsevärde

för sin fastighet och betalt eller belånat den därefter, kan bli helt berövad

detta, medan den andre plötsligt får ett sådant värde på sin fastighet.

Det är enligt min mening uppenbart, att så kraftiga förändringar i värdena

i samband med planeringen måste verka förödande på fastighetsmarknaden.

.lag är av den meningen, att man snarare än att etablera en sådan »ordning»

bort överväga en avveckling i någon form av den fria handeln med mark

inom detaljplanelagda områden. Skulle å andra sidan den här diskuterade

principen om allmänt jordvärde på gatumarken ej tillämpas vid stadsplaneändringar

utan endast första gången stadsplan fastställes, synes andra

märkliga konsekvenser uppstå. Ersättning skulle väl då utgå efter grunder,

som ansluta till bestämmelsen i 48 § byggnadslagen, varvid ersättningen

skulle beräknas med hänsyn tagen till byggnadsrätten före stadsplaneändringen.

Vid en stadsplaneändring, vid vilken tidigare kvartersmark göres

till gatumark och samtidigt bebyggelseintensiteten på kvartersmarken av

en eller annan anledning minskas skulle då gatumarken garanteras vid ett

realvärde högre än kvartersmarken. Icke heller det en tillfredsställande

ordning.

Om man emellertid följer utredningens förslag, fruktar jag också, att den

allmänna rättsuppfattningen många gånger kommer att ta sig det uttrycket,

att man icke upprättar, antar eller fastställer planförslag, som i här berörda

avseende verka alltför stötande. Denna hänsyn kan då medföra att man

vid planläggningen gör avsteg från vad som ur teknisk, ekonomisk eller

social synpunkt är de riktiga lösningarna.

För det andra synes principen vila på en felaktig tankegång. Man gör

gällande, att gatumarken till skillnad mot kvartersmarken icke kan ekonomiskt

exploateras och alltså ej har samma värde som kvartersmarken.

Emellertid är det klart, alt kvartersmarken ej kan exploateras utan alt gatumarken

tages i anspråk. Båda slagen av mark äro lika nödvändiga för alt

bebyggelse skall kunna komma till slånd och ge ekonomisk avkastning.

Att ägare av kvartersmark då skall få andel i denna avkastning, men icke

cigare av gatumark, är ej logiskt motiverat. Den bristande konsekvensen

i tankegången kan emellertid få ännu mer drastisk följd än som framträder

vid första påseende. Markutredningen anser, att markvärdet många gånger

kan definieras som skillnaden mellan till nuvärde diskonterade inkomster

och utgifter lör en fastighet vid bästa ekonomiska utnyttjande av densamma

enligt gällande föreskrifter. Tänker man sig nu eu förnuftig köpare av

eu tomt, så har han all räkna med de sannolika framtida hyresintäkterna

å ena sidan och byggnadskostnader, underhåll, drift, skaller och andra på
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungi. Maj ds proposition nr 184.

lagor å den andra sidan. Av en jämförelse mellan summorna på ena och

andra sidan framgår vad han kan betala för tomten. Bland utgifterna finnes

gatumarksersättningen enligt byggnadslagens 56 §. Har nu gatumarken

lågt värde, blir denna ersättning låg, tomtköparen kan kalkylera med något

lägre utgifter och ur hans kalkyl framgår ett högre tomtvärde. Samma

kalkyl skulle också få göras vid en expropriation. Sänkta värden på gatumarken

får höjda värden på tomtmarken till följd! Då kommunerna som

regel torde av tomtägarna utta huvuddelen av alla kostnader för gatumarken,

verkar sålunda nedvärderingen av gatumarken ej främst som en förmån

till det allmänna utan till vissa markägare. Denna olyckliga konsekvens

torde inte kunna undvikas annat än genom en bestående, mycket detaljerad

och drastisk pris- och hyreskontroll, som garanterar, att utgiftsminskningen

genom sänkning av gatumarkspriset kominer till fullt uttryck i lägre

priser på fastigheten eller lägre hyror. Jag anser det inte berättigat räkna

härmed. Enligt min uppfattning bör i princip den värdestegring på marken,

som en viss art av bebyggelse medför, så vitt enskilda över huvud få tillgodogöra

sig denna värdestegring, fördelas mellan markägarna, oavsett om genom

planläggning marken utlagts till gata eller ej. Detta är så mycket naturligare

som man i gatumarksersättningen redan har ett instrument, vilket

i praktiken fungerar som ett clearinginstitut mellan ägarna av tomtmarken

och gatumarken.

Om gatumarken och parkmarken värderas i princip lika med kvartersmark,

torde kommunerna få vidkännas högre kostnader i vissa fall än om

gatumarken och parkmarken åsättes »allmänt jordvärde». Det bör dock

observeras, att huvuddelen av kommunernas utgifter för gatu- och parkmark

genom gatumarksersättningen torde överföras på tomtägarna och sålunda

i realiteten inte belastar det allmänna. Därest markutredningens

förslag genomföres, få också kommunerna före detaljplans fastställande tillfälle

att förvärva ej blott blivande gatumark utan även kvartersmark till

»allmänt jordvärde». Det allmännas intresse förefaller mig härigenom förhållandevis

väl tillgodosett. Emellertid har det gjorts gällande, att samhällen

i vissa fall sedan länge nyttjat gatumark utan att ha övertagit äganderätten.

Ibland skulle då ett formellt övertagande av marken medföra betydande

utgifter för det allmänna, om marken därvid skulle ersättas efter

tomtvärde. Som regel torde detta heller inte vara skäligt. För att lösa

problemen i detta sammanhang synas särskilda föreskrifter kunna utfärdas.

I samband därmed bör då övervägas en ändring av 20 § byggnadslagen och

till denna anknutna paragrafer, så att, i vissa där berörda fall, ej endast nyttjanderätt

till gatumarken utan ersättning tillerkännes samhället utan själva

äganderätten.

Remissyttrandena.

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, lantbruksstyrelsen, överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Malmöhus,

Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom

handelskamrarnas nämnd ha anslutit sig till vad reservanterna anfört,

överståthållarämbetet har tillika uttalat tveksamhet huruvida utredningens

synpunkter städse erhållit en tillräcklig och lättfattlig utformning. Reservanterna

hade sålunda anfört, att om vid ändring av fastställd stadsplan

såsom kvartersmark tidigare utlagd mark överfördes till gata, tillämpandet

av utredningens förslag finge den verkan att markägaren, som tidi
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

181

gare med rätt kunnat räkna med tätbebyggelsevärde för sin fastighet och

betalt eller belånat den därefter, kunde bliva helt berövad detta värde. Såsom

överståthållaräinbetet för sin del fattat innebörden av förslaget komme

däremot en sådan verkan icke att inträffa.

Drätselkammaren i Linköping har förklarat att drätselkammaren starkt

ifrågasatte huruvida det vore riktigt att, där en i stadsplanen fastställd

byggnadsrätt genom gatuframdragning eller gatubreddning fråntoges tomten,

värdera därav berörd mark som om den icke finge bebyggas.

Lantmåteristyrelsen har uttalat, att det visserligen vore fullt berättigat

att tillämpa väsentligt lägre värde på gatumarken än på den omgivande

kvartersmarken, om exempelvis gatumarken utgjorde en i en exploatörs

hand kvarstående rest eller gatumark förvärvats i spekulationssyfte. Hade

däremot ett mindre markområde, som förvärvats i god tro bl. a. om förevarande

bebyggelserätt, genom planläggning väsentligen fördelats på gator,

torg och andra allmänna platser, syntes det skäligt, att kvartersmarkspriset

finge normera värdesättningen. Länsarkitekternas förening har anfört

därmed likartade synpunkter.

Landsorganisationen har funnit det nödvändigt att den centrala instans,

som förutsattes skola taga ställning till expropriationsansökan ur allmänt

samhällsekonomiska synpunkter, noga skulle följa utvecklingen, därest

värderingsreglerna i praktiken icke bleve tillämpade i överensstämmelse

med lagstiftningens intentioner. Därvid borde de av reservanterna påpekade

konsekvenserna beaktas. Det syntes vara klart att i princip den värdestegring

på marken, som en viss art av bebyggelse medförde, såvitt enskilda

över huvud finge tillgodogöra sig denna värdestegring, fördelades mellan

markägarna, oavsett om genom planläggning marken utlagts till gata eller ej.

Landskommunernas förbund har framhållit, att en anordning, varigenom

i enlighet med reservanternas uppfattning gatumark skulle uppskattas till

samma värde som kringliggande tomtmark, skulle kunna få olyckliga konsekvenser

för samhällen där gatumarken genom försummelser från samhällets

sida icke tidigare överförts på samhället i samband med stadsplans

fastställande. Även om i de flesta fall värdet av denna gatumark med hänsyn

till 143 § byggnadslagen komme att vid inlösen åsättas ett lågt värde,

tillstyrkte förbundet på det livligaste vad markutredningens majoritet föreslagit.

Drätselkammaren i Malmö har uppgivit, att när Malmö stad exproprierat

gatumark, som jämte intilliggande tomtmark ägdes av markexploatör, hade

expropriationsersättningen bestämts till det värde gatumarken hade, då hindret

mot markens utnyttjande för bebyggelse uppkommit. Skälet härtill vore

att markexploatören för att kunna tillgodogöra sig gatumarkens värde lagt

detta å tomtmarken och genom bestämmandet av priset å tomtmarken med

hänsyn härtill vid dess försäljning även tillgodogjort sig gatumarkens värde.

Då enligt övergångsbestämmelserna till byggnadslagen och expropriationslagen

i dess föreslagna nya lydelse hänsyn skulle tagas till gatumarkens

värde den 1 januari 1948 enligt dittills tillämpade värderingsgrunder,

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

borde detta innebära, att i angivna fall någon hänsyn till tätbebyggelsevärdet

icke skulle tagas. Då detta emellertid icke fullt tydligt framginge av

betänkandet, vore det önskvärt att ett auktoritativt uttalande därom gjordes.

Departementschefen.

I samband med tillkomsten av byggnadslagen gjorde jag ett uttalande om

ersättningen för gatumark och annan mark som stad äger lösa enligt 41 §

nämnda lag. Vad i en reservation till markutredningens betänkande och

remissyttrandena däröver anförts synes vara grundat på den förutsättningen

att utredningens förslag om värdeindragning genomföres. Såsom av det föregående

framgår anser jag emellertid värdeindragningsspörsmålet bör underkastas

ytterligare utredning, och givet är att vad därvid framkommer även

kan påverka frågan om värdering av gatumark in. m. För närvarande torde

jag kunna inskränka mig till att något närmare utveckla min tidigare intagna

ståndpunkt.

Såsom jag i det föregående vid behandlingen av principerna för värdering

av fastighet vid expropriation framhållit, skall utnyttjanderätten å

planlagd mark i regel bedömas efter gällande plan. Då fråga är om mark

för gata eller annan allmän plats måste dock, liksom i ett par andra i det

föregående berörda fall, vissa modifikationer göras i denna huvudregel.

Det synes till en början vara klart att i det ögonblick, då plan första

gången lägges över ett område, marken därinom i allmänhet måste anses ha

samma värde, vare sig den enligt planen kommer att användas för enskilt

bebyggande eller för nyssnämnda allmänna ändamål. Sedan planen fastställts,

kan väl kvartersmarken stiga i värde mer än som redan skett, men

efter byggnadslagens ikraftträdande saknas uppenbarligen grund för att

jämväl mark som är avsedd till exempelvis gata skall undergå en liknande

värdestegring. Då gatumark eller annan dylik mark löses, bör därför ersättningen,

med tillämpning av de av mig förordade principerna för värdering

av fastighet vid expropriation, bestämmas till markens värde närmast före

planfastställelsen och en högre värdesättning ifrågakomma endast i den mån

övergångsbestämmelserna i 162 § byggnadslagen medge det.

Vad angår det fall att mark, som enligt redan gällande plan är avsedd

för enskilt bebyggande, genom planändring reserveras för t. ex. gatuändamål,

bör tydligen ersättningen vid markens inlösning utgå efter motsvarande

grunder. Ersättningen skall alltså bestämmas med utgångspunkt från fastighetens

värde närmast före planändringen. Värdeökning efter planändringens

fastställande kan ifrågakomma endast övergångsvis i enlighet med

vad som är föreskrivet i 162 § byggnadslagen.

Vad nu sagts i fråga om mark för gata eller annan allmän plats är icke

i samma mån tillämpligt beträffande mark som eljest tages i anspråk för

annat än enskilt bebyggande. Värderingen av mark, avsedd för en mera omfattande

parkanläggning, bör sålunda ske i nära anslutning till huvudregeln,

att utnyttjanderätten skall bedömas efter gällande plan. Än mindre bör en

avvikelse därifrån medgivas, när det gäller helt friliggande områden, såsom

flygplatser, begravningsområden, o. d.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. l\laj:ts proposition nr 184.

183

B. Ersättning för skada och intrång.

Såsom förut nämnts (avsnitt II) medges i 7 § gällande expropriationslag

att det vid expropriation utgår, förutom ersättning för den exproprierade

egendomens värde, även full ersättning för skada och intrång, som uppkommer

utöver själva egendomsförlusten.

I bostadssociala utredningens slutbetänkande (SOU 1947:26) har gjorts

vissa uttalanden angående de praktiska konsekvenserna, speciellt vid sanering

av äldre tätbebyggelse, av gällande bestämmelser om ersättning för

skada och intrång. Enligt utredningen hade det kunnat konstateras att i fall,

då den exproprierade markarealen var liten och expropriationsvärdet uppgick

till mindre belopp, ersättning för skada och intrång ofta utdömdes

till belopp, som i jämförelse med själva markvärdet var högst betydande.

Innefattade expropriationen större värden, bleve visserligen ersättningar för

skada och intrång i allmänhet icke någon större del av slutsumman. Uppenbart

vore dock, att dylika ersättningar absolut taget kunde uppgå till icke

obetydliga belopp och därigenom komma att avsevärt fördyra en i större

omfattning genomförd saneringsverksamhet. Butiker, som funnes inom

området och kanske hade ett betydande good-willvärde, måste flyttas, för

fabriker eller verkstäder måste nya lokaler sökas. Även om en viss fabrikseller

affärsverksamhet finge bestå inom området, kunde saneringens genomförande

medföra driftsavbrott.

Markutredningen.

Markutredningen säger sig finna de av bostadssociala utredningen framförda

synpunkterna värda allt beaktande men framhåller att problemet

även hade andra sidor. Som förut nämnts hade alltifrån expropriationslagstiftningens

tillkomst angivits som ledande princip för expropriationsersättningens

bestämmande, att den enskilde skulle »sättas i trygghet för allt lidande».

Denna grundsats finge icke sättas åt sidan. Dess tillämpning krävde

ett omsorgsfullt övervägande av de svårigheter i skilda hänseenden, som

den enskilde kunde utsättas för på grund av att han tvingades avstå sin

egendom till det allmänna. Och för dessa svårigheter borde han kompenseras.

I praktiken förekomme sålunda ej sällan fall, där intrångsersättning

måste vara påkallad av skälighet och rättvisa mot den enskilde. Utredningen

anför några exempel härpå:

Om en del av ett mindre jordbruk exproprieras och den återstående marken

svårligen kan bereda markägaren rimlig försörjning, bör ägaren icke

ersättas endast för det värde den exproprierade delen i sig själv kan anses

ha. En intrångsersättning är dessutom påkallad, som ger markägaren fullt

vederlag för den minskning av de försörjningsmöjligheter, som marken i

obeskuret skick bereder honom.

Ett fall som icke sällan kan förekomma är, alt samhällets expropriation

för genomförande av stadsplan går fram över eu äldre villastadsbebyggelse.

Den ersättning en villaägare kan få för en exproprierad villatomt jämte

bebyggelse kan då komma att bestämmas till avkastningsvärdet av fastig
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

heten i befintligt skick. Omständigheterna kunna emellertid vara sådana,

att en likvärdig bostad varken kan förvärvas till ett motsvarande pris eller

förhyras till ett belopp, som svarar mot den lämnade ersättningen. Utredningen

finner lämpligt, att en intrångsersättning i dylika fall kan bestämmas

att utgå i form av ett kapitalbelopp, som expropriaten kan använda antingen

som tillskott vid uppförande eller inköp av en likvärdig bostad eller

ock för anskaffande av en livränta.

Som ett ytterligare exempel på fall, då intrångsersättning kan vara rimlig

må nämnas att vid en expropriation en mindre del av en villa-tomt fråntages

ägaren för att t. ex. utläggas till gata. Det obehag som tillfogas honom

genom att t. ex. gatan kommer att gå fram nära intill boningshuset, eller att

en häck spolieras e. d. kan icke ersättas enbart med ett markvärde, beräknat

efter ortens pris, för den mark som exproprieras. Man kan då tänka

sig att man värderar fastigheten i obeskuret skick och därefter den efter

expropriationen kvarstående fastighetsdelen efter ortens pris med hänsyn

tagen till den förändrade kvaliteten hos fastigheten. Skillnaden mellan dessa

värden bör då ersättas, och denna ersättning består endels av markvärdet på

den exproprierade markdelen och för övrigt av intrångsersättning. Intrånget

kan emellertid i vissa fall av individuella och tillfälliga orsaker vara större

än som framgår av ett dylikt resonemang som bygger på accepterandet av

värdenormer som äro allmänt gängse. I den mån intrång därutöver sker i

något som för den enskilde fastighetsägaren framstår som ett väsentligt

värde synes ersättning emellertid även böra utgå härför, därest värdet och

intrånget synas vara reella och ostridiga.

I anslutning till dessa exempel har markutredningen understrukit vikten

av att frågan om beredande av ersättning för skada och intrång gjordes till

föremål för ett grundligt övervägande från den myndighets sida, som hade

att bestämma expropriationsersättningen. Om man å ena sidan icke borde

godtaga krav som inneburo ersättning för uppgivna förluster utan tillräcklig

grad av sannolikhet, så vore det å andra sidan väl så angeläget att expropriaten

finge gottgörelse för försämrade verksamhetsmöjligheter samt

för obehag och lidande, som verkligen tillskyndades honom genom expropriationen

och som även kunde ha sin grund i personliga förhållanden och

tillfälliga omständigheter.

Markutredningen erinrar i detta sammanhang om huvudinnebörden i dess

förslag. Enligt detta komme möjligheterna för kommunerna att expropriera

mark att utvidgas avsevärt. En latent expropriationsmöjlighet komme att

existera beträffande all mark inom stora områden kring tätorter. Detta syntes

närmast medföra två konsekvenser. Å ena sidan syntes köp och försäljning

av mark här hämmas av ovisshet om ersättningens storlek vid en eventuell

framtida expropriation. Men å andra sidan — och detta vore av betydelse

i nu förevarande sammanhang — skulle initiativlusten och viljan att

effektivt utnyttja fastigheter inom här berörda områden komma att hämmas,

om ägarna ej vågade räkna med att vid en eventuell expropriation

bl. a. intrångsersättningarna gåve full kompensation för investeringar av

olika slag.

Markutredningens förslag i förevarande hänseende innefattar i förhållande

till gällande bestämmelser allenast den avvikelsen att däri icke ut

tryckligen angives att »full» ersättning skall utgå för intrång och skada.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

185

Remissyttrandena.

Fastighetsägareförbundet har uttalat att det vore oförståeligt varför markutredningen

icke i lagtexten, liksom för närvarande vore fallet, angivit att

»full» ersättning skulle utgå, då det med hänsyn till vissa yttranden i motiven

dock ville synas, som om utredningen närmast tänkt sig att full ersättning

skulle utgå.

Industriförbundet har framhållit att med den föreslagna utvidgade expropriationsrätten

komme frågor om ersättning för intrång att fa avsevärt

ökad omfattning och betydelse. Detta gällde exempelvis butiker, som vore

beroende av ett visst läge, och där expropriation med en utflyttning av butiksinnehavaren

som en oundviklig följd för honom kunde få ödesdigra

konsekvenser. Skulle en kommun för bostadsändamål vilja utnyttja ett föi

industriell verksamhet använt område och genom en stadsplaneändring

skaffa sig den formella förutsättningen för ett expropriationsförfarande,

bleve frågan om intrång i rörelsen av fundamental betydelse för vederbörande

industriföretag. Mot bakgrunden av dessa förhållanden ansåge förbundet

att det saknades varje anledning att biträda den av markutredningen

utan någon motivering föreslagna justeringen av ersättningsgrunderna

för intrång i rörelse vid expropriation, varigenom det nuvarande uttrycket

»full ersättning» utbyttes mot allenast »ersättning».

Hgresgästernas sparkasse- och bgggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

har erinrat, att bostadssociala utredningen föreslagit att vid expropriation

för saneringsändamål Kungl. Maj :t skulle erhålla befogenhet att beträffande

område, som vore avsett att saneras inom en tid av fem år, förklara att, om

inom området efter förklaringens meddelande hyresavtal inginges för längre

tid än två år, hyresgästen icke å denna omständighet skulle kunna grunda

någon ersättningsrätt vid expropriation. Förbundet vore av den uppfattningen

att, därest sådan bestämmelse icke meddelades, hyresgäster i saneringsfastighet

komme att tillerkännas ersättning för skada och intrång, som

i många fall kunde antagas stiga till avsevärda belopp. Fn hyresgäst, som

med vetskap om att sanering vore förestående inginge hyresavtal, kunde

emellertid icke rimligen ha något anspråk på ersättning för att han nödgats

avflytta från lägenheten. Förbundet hemställde därför, att det ånyo övervägdes

huruvida icke en bestämmelse motsvarande den av bostadssociala

utredningen föreslagna borde införas i expropriationslagen.

Departementschefen.

Mot vad markutredningen anfört i fråga om ersättning för skada och intrång

har jag i huvudsak icke något att erinra. Då jag i det föregående förordat

att ur gällande lags uttryck »fastighetens fulla värde» ordet fulla

skall utgå, synes även ersättningen för skada och intrång höra angivas utan

dylik bestämning. I annat fall skulle obefogade motsatsslut kunna göras vid

tolkningen av bestämmelserna.

Med anledning av vad i ett remissyttrande anförts i anslutning till bostads
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

sociala utredningens förslag om viss begränsning av ersättningen för förlorad

hyresrätt inom saneringsområden vill jag framhålla, att detta förslag lämpligen

bör prövas i samband med övriga problem rörande sanering samt att

frågan därom är under övervägande inom socialdepartementet.

C. Uppskov med bestämmande av expropriationsersättning.

I 7 § lagen om expropriation är stadgat, att expropriationsersättningen

skall bestämmas i penningar att utgå på en gång.

Under förarbetena till lagen föreslogs, att i den mån fråga vore om sådan

skada, vars varaktighet ej kunde bestämmas, ersättningen skulle få bestämmas

att utgå i form av årlig avgift. Detta förslag upptogs emellertid ej.

Tanken att skjuta hela ersättningsfrågan på framtiden synes ej ha varit

föremål för övervägande.

Enligt 2 kap. 24 § vattenlagen gäller däremot att den som genom byggande

i vatten lider skada eller intrång, som vid meddelande av vattendomstolens

tillstånd till byggnaden icke förutsetts, kan framställa anspråk å ersättning

inom viss av vattendomstolen i tillståndsbeslutet föreskriven tid. Denna bestämmelse

lär i vissa fall ha av vattendomstolarna tillämpats så att sakägare

vid handläggningen av tillståndsfrågan hänvisats att, om skada uppkomme,

genom anmälan inom viss tid till vattendomstolen göra sina anspråk

gällande.

Markutredningen.

Markutredningen framhåller att i samband med frågan om ändrade bestämmelser

om expropriationsersättning också väckts spörsmålet, att i vissa

fall prövningen av ersättning för skada, som genom expropriationen eller

den exproprierade fastighetens användning förväntades komma att drabba

markägaren eller annan, skulle kunna uppskjutas och företagas till avgörande

först sedan skada inträffat på liknande sätt som tillämpades i vattenmål.

Med nuvarande organisation för handläggning av expropriationsmål

ställde det sig dock svårt att genomföra denna tanke. Medan vattendomstolen

vore ett permanent organ med en sammansättning, som under längre

tid vore konstant, tillsattes expropriationsnämnden för ett visst expropriationsmål,

och skulle frågan om bestämmande av skadestånd senare upptagas,

måste en ny expropriationsnämnd —- sannolikt med annan sammansättning

än den förra — taga vid. Enligt markutredningens förslag skulle

emellertid frågan om expropriationsersättningens bestämmande icke längre

handläggas av expropriationsnämnd utan av domstol. Om detta genomfördes,

skulle de framtida organen för prövning av expropriationsersättningen

erhålla en sådan permanens, att den berörda olägenheten ej komme att göra

sig gällande.

Enligt utredningens mening vore det i varje fall i sak önskvärt, att ett

uppskov med prövningen av ersättningsfrågan såvitt anginge ersättning för

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

skada eller intrång i tveksamma fall kunde ske. Det syntes lämpligt, att

möjlighet bereddes domstolen att på yrkande av part hänvisa sakägare att

i särskild rättegång vid domstolen föra talan om ersättning för skada eller

intrång, som funnes ej lämpligen kunna prövas i målet.

Remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att det föreslagna

uppskovsförfarandet utan olägenhet borde kunna tillämpas även om särskilda

expropriationsdomstolar icke inrättades utan ett system med expropriationsnämnder

bibehölles. Ordföranden i Älvsborgs läns expropriationsnämnder

har i ett utlåtande, fogat till länsstyrelsens i länet yttrande, givit

uttryck åt samma uppfattning och därvid anfört att vid handläggningen av

den uppskjutna delen av målet nämnden kunde erhålla en sammansättning

speciellt med tanke på det isolerade avsnitt av målet som återstode till behandling.

Departementschefen.

Liksom för närvarande skall enligt markutredningens förslag expropriationsersättning

i princip bestämmas att utgå på en gång. För det fall att ersättning

för skada eller intrång finnes ej lämpligen kunna prövas i expropriationsmålet

har emellertid utredningen föreslagit öppnande av möjlighet

att hänvisa ersättningsfrågan till särskild rättegång. Även om behovet av en

sådan anordning icke är särskilt stort och densamma rimligen ej heller bör

utnyttjas annat än undantagsvis, kan det dock i vissa fall vara ur rättssäkerhetens

synpunkt fördelaktigt att fråga om ersättning för skada eller intrång

icke behöver prövas på ett tidigt stadium. I likhet med remissinstanserna har

jag därför intet att erinra mot förslaget. Med anledning av att markutredningen

ansett förslaget svårligen kunna genomföras med hittillsvarande organisation

för handläggning av expropriationsmål vill jag nämna att jag i det

följande ämnar föreslå inrättande av särskilda expropriationsdomstolar.

V. Expropi’iation och försäljning av kronans, kyrkans och

universitetens mark.

Gällande bestämmelser.

Eftersom stora markområden, icke minst inom städer och andra tätorter

eller i deras närhet, tillhöra kronan, uppkommer ej sällan fråga om att taga

kronojord i anspråk för sådant allmänt ändamål, för vilket expropriation må

äga rum. Detsamma gäller mark, som tillhör vissa allmänna institutioner

men icke räknas till kronojord i egentlig mening; i det följande beröras

endast de två viktigaste slagen därav, nämligen kyrklig jord samt mark i

universitetens ägo.

Enligt expropriationslagen kan kronans mark icke exproprieras. Att besluta

om frivillig försäljning av kronans jord tillkommer jämlikt 77 § rege
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ringsformen Kungl. Maj :t och riksdagen. För ett år i sänder brukar Kungl.

Maj :t erhålla riksdagens bemyndigande till försäljning i viss omfattning (se

för innevarande budgetår prop. 1948: 241 och Kungl. Maj:ts cirk. den 30

juni 1948, SFS nr 599).

Huruvida expropriation kan ske av kyrklig jord är beroende på omständigheterna

i det enskilda fallet. Viss till kyrkliga ändamål anslagen jord

är otvivelaktigt kronans, under det att man i andra fall ansett, att jorden

med äganderätt tillhör viss församling eller kyrka. I stor utsträckning är

kyrklig jord donerad av enskilda, och donationsbestämmelserna kunna då

giva ledning för bedömandet. Ofta är emellertid äganderätten till kyrklig

jord oklar och omtvistad. Då 1908 års expropriationsrättskommittö föreslog

införande av den nu gällande bestämmelsen, att expropriation icke får ske

mot kronan, yttrade kommittén att det möjligen icke kunde anses vara

fullt klart, vad den föreslagna bestämmelsen innebure i fråga om kyrklig

jord. Dittills hade avstående av sådan jord för allmänna ändamål beviljats

av Kungl. Maj :t utan att något särskilt medgivande av riksdagen eller, med

hänsyn till prästerskapets privilegier, av kyrkomötet funnits behövligt. Jorden

hade därvid i regel betraktats såsom kronojord utan att någon särskild

uppmärksamhet torde ha ägnats åt om jorden varit kronans eller tillhört

vederbörande församling. Enligt kommitténs förslag skulle i huvudsak samma

förfarande tillämpas, så att avstående eller upplåtande av kyrklig jord

komme att ske enligt de för kronojord gällande reglerna utom då jorden

funnes icke tillhöra kronan i vilket fall expropriationslagen skulle tillämpas.

Om försäljning av kyrklig jord gäller numera särskild lag den 4 januari

1927. Enligt denna må sådan försäljning ske under vissa förutsättningar.

Bland dessa nämnes att jorden erfordras för expropriationsändamål. Likaledes

må försäljning ske av områden som äro tjänliga till tomter, då samhällelig

nytta, såsom uppkomsten av egna hem, främjas därav. Avhändelsen

får icke vara till olägenhet för det allmänna, och vederlaget skall motsvara

jordens värde enligt i orten gängse skäligt pris. Ärendet prövas och avgöres

av kammarkollegium, såvitt ej, på grund av stadgande i annan lag eller

enligt bestämmande av Kungl. Maj :t, ärendet skall ankomma på Kungl.

Maj :ts prövning.

Beträffande den jord, som disponeras av universiteten, hävdas av

dessa, att jorden i fråga tillhör universiteten såsom särskilda publika korporationer

och icke kronan i egentlig mening. Dylik jord har också i praxis

varit föremål för expropriation.

Tidigare framställningar och förslag.

Från städers och andra tätorters sida ha vid olika tillfällen anförts klagomål

över svårigheter att på skäliga villkor förvärva jord under allmän

disposition, framför allt kyrklig jord samt mark tillhörig universiteten.

Sålunda har styrelsen för svenska stadsförbundet i skrivelse till Kungl.

Maj :t den 15 februari 1943 framhållit, att handläggningen av statliga och

ecklesiastika markfrågor i åtskilliga fall stode i direkt motsatsställning till

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

statsmakternas bostadspolitik. Det anmärktes bl. a. på den orimligt långa

tid som i en del fall åtgått för ärendenas behandling. Framför allt gällde

klagomålen emellertid de begärda priserna. Styrelsen ville särskilt framhålla

den betänkliga markvärderingsprincip, som statsorganen stundom

tillämpat. Sålunda drevs markvärdet upp genom att man utarbetade en

tänkt stadsplan, som förutsatte, att marken exploaterades ytterligt hårt och

i vart fall betydligt hårdare än vad staden förutsatt.

Sedan stadsförbundets framställning remitterats för yttrande, beslöt

Kungl. Maj :t den 31 december 1943 att densamma icke skulle föranleda

någon åtgärd.

I annat sammanhang har av drätselkammaren i Borås uttalats att de statliga

och kyrkliga myndigheterna i prisuppskruvande syfte uppträtt lika

energiskt som vilken enskild fastighetsägare som helst. Drätselkammaren

i Uppsala har framhållit, att då de områden, som gränsade till det egentliga

bebyggda stadsområdet i Uppsala, låge i Uppsala universitets hand, svårigheterna

i ifrågavarande hänseende varit så betydande, att de lagt hinder

i vägen för stadens naturliga utveckling. De tomtpriser, universitetet velat

betinga sig vid försäljning av mark, hade icke oväsentligt överstigit de tomtpriser

i staden, som stadens byggnadslånebyrå fastställt för beviljande av

statliga tertiär- och tilläggslån. Den av universitetet sålunda bedrivna markpolitiken

hade haft till följd, att bebyggelsen å universitetets mark på sistone

praktiskt taget helt upphört. Staden hade i stället för bostadsbebyggelse

måst upplåta ur bostadssynpunkt mindre välbelägna områden i stadens

ytterområden, vilket förorsakat staden extra kostnader för gator och ledningar.

Statens byggnadslånebyrå har i skrivelse till Kungl. Maj :t den 15 juni

1945 påvisat att statliga myndigheter vid försäljning och värdering av mark

tillämpade principer, vilka icke stode i överensstämmelse med statsmakternas

intresse av att underlätta bostadsproduktionen. Detta hade, framhöll

byrån, föranlett uppkomsten av missförhållanden som vore ägnade att skapa

irritation mellan å ena sidan byrån och å andra sidan de kommuner och

enskilda, vilka av nämnda myndigheter förvärvat mark till högre priser

än byrån kunde godtaga. Med hänsyn till vikten av att den av statliga myndigheter

bedrivna politiken beträffande försäljning och värdering av för

bostadsändamål avsedd mark med det snaraste bringades i överensstämmelse

med den av statsmakterna bedrivna bostadspolitiken, hemställde byggnadslånebyrån

om skyndsam utredning avseende dels frågan om en översyn

av statliga myndigheters försäljningspolitik i syfte att skapa en bättre överensstämmelse

mellan denna och de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna

för den statliga bostadspolitiken, dels ock frågan om tillämpning av rationellare

grunder vid värdering av utav statliga myndigheter förvaltad jord.

Denna framställning är beroende på Kungl. Maj:ts provning.

Det här berörda problemet har även behandlats vid 1944 och 1940

års riksdagar.

T motion i andra kammaren 1944: 29 föreslogs riksdagsskrivelse med be
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

gäran om utredning dels om ett rationellare förfarande vid värdering av ecklesiastika

jordar, exempelvis genom tillsättande av en statens värderingsnämnd

och i samband därmed en revision av gällande bestämmelser för

försäljning av kyrklig jord, och dels om en översyn av de ecklesiastika organens

försäljningspolitik i syfte att skapa en bättre överensstämmelse mellan

denna och de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för bostadspolitiken.

Motionen avstyrktes av första lagutskottet (utlåtande nr 55) och

föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Ett liknande förslag framställdes i motion i andra kammaren 1946: 270,

och i motion i samma kammare 1946: 351 föreslogs utredning om vidgad

rätt att försälja kyrklig jord. I anledning därav beslöt riksdagen skrivelse

till Kungl. Maj :t med hemställan om översyn av gällande bestämmelser om

försäljning av kyrklig jord (första lagutskottets utlåtande nr 50, riksdagens

skrivelse nr 378).

Det ifrågavarande problemet har berörts även under behandlingen ho.i

Kungl. Maj :t och riksdagen av frågan om bemyndigande att försälja viss

kronan tillhörig fast egendom. Vid anmälan av denna fråga för budgetåret

1946/47 (prop. 1946: 198) redogjorde chefen för finansdepartementet för

byggnadslånebyråns förutnämnda framställning och uttalade därvid, att

frågan icke kunde lösas utan särskild utredning. I avvaktan på resultatet

av en sådan borde Kungl. Maj :t tills vidare få befogenhet att vid försäljning

av fastigheter för bostadsbyggnadsändamål göra avsteg från den eljest

gällande regeln att priserna skulle ur affärssynpunkt vara så fördelaktiga för

staten som möjligt. Sådant avsteg borde ske, där det påkallades av hänsyn

till den socialt motiverade bostadsförsörjningspolitiken, och garantier funnes

för att det lägre försäljningspriset icke föranledde enskild spekulationsvinst.

Då sådant avsteg ifrågasattes, borde ärendet prövas av Kungl.

Maj :t, icke av underlydande förvaltningsmyndighet. Beträffande försäljningar

utanför bemyndigandet finge lösningen bli beroende på utredningens

resultat. Detta förslag till provisoriska åtgärder lämnades av riksdagen utan

erinran.

Markutredningen.

I markutredningens betänkande framhålles angelägenheten av att statliga

och kyrkliga markförsäljningar bedömas ur de synpunkter, som äro

grundläggande för byggnadslagstiftningen och att marken värderas efter

de grunder, som kunna bli beslutade i samband med en ändring av expropriationslagen.

Statsmakterna borde sträva efter att såväl kronans som kyrkans

markförsäljningar bleve i alla avseenden föredömliga. Likformighet

och rättvisa vid värdering av kronojord, vilken upplätes för sådana ändamål

som omförmäldes i 1 § expropriationslagen stode icke att vinna på

annat sätt än att värderingen överlämnades åt ett enda statligt organ. Detta

organ skulle icke endast ha att verkställa värderingen av marken utan

jämväl bedöma frågan ur alla de synpunkter som i sammanhanget bleve

aktuella, t. ex. planläggningsfrågor, lokaliseringsfrågor, befolkningsutveck
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ling in. m. Enligt meddelade direktiv komme markutredningen att till prövning

upptaga frågan om inrättande av ett centralt statligt organ som hade

att åvägabringa en samordning av alla myndigheters och institutioners handläggning

av markfrågor. I avvaktan på att denna fråga löstes borde uppdragas

åt något befintligt statligt organ att verkställa värdering av all till

försäljning för tätbebyggelse ifrågasatt statlig och ecklesiastik jord.

De organ som för detta ändamål kunde komma i fråga vore enligt utredningens

uppfattning endera den statliga stadsplanemyndigheten (byggnadsstyrelsen)

eller det bostadspolitiska organet (byggnadslånebyrån). Då det

finge förutsättas att ett intimt samarbete mellan dessa båda verk komme

att etableras skulle värderingsuppdragen lika väl kunna verkställas av det

ena som det andra verket. Med hänsyn till att det bostadspolitiska organet

i samband med långivningen till bostadsbyggandet framför allt vid den kommande

saneringen av det äldre bostadsbeståndet, måste taga ställning till

frågor som i hög grad berörde värdet av mark för bostadsändamål, och för

dessa arbetsuppgifter hålla en viss administration, syntes det utredningen

emellertid lämpligast, att värderingen av kronans mark — dock endast

såvitt anginge jord avsedd för tätbebyggelse — uppdroges åt byggnadslånebyrån.

På grund härav föreslår markutredningen i första rummet att direktiv

lämnas till samtliga statliga verk och myndigheter, som ha att förvalta

kronan och kyrkan tillhörig mark, att ärenden rörande köp och försäljning

av fastigheter inom tätorter, där fråga är om sådant ändamål som avses

i 1 § punkt 7 expropriationslagen, skola handläggas i samråd med statens

byggnadslånebyrå. Åtminstone borde sådant samråd ske i alla frågor

av större vikt eller av principiell betydelse.

Markutredningen framhåller emellertid att även om man genom en centralisering

av värderingen av kronans mark kunde räkna med ett säkrare

och mera enhetligt bedömande av markvärdenå i överensstämmelse med

markutredningens förslag än för närvarande, vore dock icke sådana fall

uteslutna, där statens och kommunernas intressen i prisfrågan icke kunde

förenas. Om olösliga motsättningar skulle uppstå mellan de båda parterna,

borde tvisten lösas på samma sätt då det gällde kronans mark som då det

gällde enskild mark, d. v. s. med anlitande av expropriationsförfarande.

Av detta skäl föreslår utredningen tillika att rätt till expropriation skall

föreligga jämväl i fråga om kronans mark.

Remissyttrandena.

Frågan om inrättande av ett centralt statligt organ med uppgift

alt åvägabringa en samordning av alla myndigheters och institutioners

handläggning av markfrågor bär berörts i vissa yttranden. Sålunda har kammarkollegiet

ansett att skäl saknades för ändring av nuvarande ordning för

värdering och försäljning av statlig och ecklesiastik jord. Även domänstyrelsen

har ifrågasatt huruvida tillräckliga skäl förelåge för inrättandet av ett

nytt statligt organ. Ett sådant organ skulle enligt markutredningen icke en
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

dast verkställa värdering utan även bedöma försälj ning,sfrågan, ur alla de synpunkter

som i sammanhanget bleve aktuella, t. ex. planläggningsfrågor, lokaliseringsfrågor,

befolkningsutveckling m. in. Den enskilda tillhöriga marken

konune emellertid icke att underkastas en sådan extra prövning. Detta vore

icke någon rationell ordning. Beträffande värderingen kunde kronan icke

räkna med andra värden än dem som bestämdes för de enskilda områdena.

Det statliga organets medverkan syntes överflödig, så mycket mera som

den kronan tillhöriga jorden merendels utgjorde en obetydlig del av ifrågavarande

exploateringsområden. För rådfrågning av expertis i tveksamma

fall syntes den medverkan, som kunde lämnas av byggnadslånebyrån, vara

till fyllest.

Vattenfallsstyrelsen har anfört, att det skulle vara synnerligen olämpligt,

att ett utomstående verk skulle äga åvägabringa en dylik samordning. Endast

rådgivande befogenhet borde tilldelas detta nya organ, åtminstone då

det gällde ett affärsdrivande verk som vattenfallsstyrelsen.

Stiftsnämnden i Uppsala har, i ett utlåtande som fogats till Uppsala domkapitels

yttrande, förklarat, att inrättandet av ett särskilt statligt organ,

såvitt rörde den ecklesiastika jorden, vore obehövligt. Större områden ecklesiastik

mark, avsedda till exploatering för tätbebyggelse, hade endast i

undantagsfall försålts till kommuner. I sådana fall hade den praxis utvecklat

sig, att värdering enligt parternas överenskommelse verkställdes av två

utav kammarkollegiet tillkallade experter och icke — såsom i kyrkliga försäljningslagen

föreskreves — av boställsnämnden eller dess ordförande. Dessa

experter hade alltifran 1942 i ett 60-tal fall verkställt värderingar. Därvid

hade hänsyn tagits till alla de omständigheter, som vore av betydelse för

att få fram det s. k. råmarksvärdet vid för sälj ningstillfället. Värderingssättet

hade i stort sett utfallit till samtliga parters belåtenhet. Det hade godtagits

av statens byggnadslånebyrå, som fått dessa ärenden på remiss. Kungl.

Maj :t som haft att lämna försäljningsmedgivandena i fall, då försäljningspriset

utgjort avsevärda belopp, hade icke heller funnit anledning ändra

experternas förslag till försäljningspris, i varje fall icke så långt stiftsnämndens

erfarenhet sträckte sig.

Landsorganisationen har förklarat, att den utginge från att berörda administrativa

fråga löstes i samarbete med lokaliseringsutredningen. Det

centrala organets uppgifter syntes böra samordnas med allmän prövning

av kommunernas ansökningar om expropriation.

Marbutredningens förslag om utfärdande av sådana direktiv för

de statliga verk och myndigheter, som förvaltade kronan och

kyrkan tillhörig mark, att ärenden rörande köp och försäljning av fastigheter

inom tätorter i vissa fall skulle handläggas i samråd med byggnadslånebyrån,

bär tillstyrkts av vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, hyresgästernas

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., stadsförbundet

samt drätselkammaren i Borås. Byggnadsstyrelsen har härom närmare

anfört:

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Enligt kungörelsen den 26 november 1920 angående förfarande vid avyttringar

av staten tillhörig tomtmark av visst slag skola vederbörligen beslutade

avyttringar av staten tillhöriga bebyggda eller obebyggda tomter

eller till byggnadstomter lämplig mark i eller invid städer och stadsliknande

samhällen, i den mån annat ej är eller varder föreskrivet, verkställas

genom byggnadsstyrelsens försorg. För sådant ändamål bör, i fråga om fastighet

som står under inseende av annan myndighet än byggnadsstyrelsen,

nämnda myndighet ofördröj ligen meddela styrelsen underrättelse om avyttringsbeslutet

samt överlämna fastigheten till styrelsens förvaltning, när så

med hänsyn till det ändamål fastigheten dittills tjänat lämpligen kan ske.

På grund av att olika myndigheter erhållit särskilda bemyndiganden att försälja

under deras förvaltning stående egendom har kungörelsen kommit att

erhålla begränsad räckvidd i praxis. Byggnadsstyrelsens befattning med

dessa försäljningsärenden har därför kommit att inskränka sig till att, efter

begäran av vederbörande myndigheter, avgiva yttranden beträffande skäligheten

av ifrågasatta försäljningspriser. Då det alldeles övervägande antalet

fall av försäljningar torde komma att avse mark för bostadsändamål synes,

på sätt markutredningen föreslagit, statens byggnadslånebyrå eller det verk,

som kan komma att efterträda byrån vid tillämnad omorganisation, böra

anförtros den centrala värderingen av all till försäljning för tätbebyggelse

ifrågasatt statlig och ecklesiastik jord.

Stadsförbundet har anmärkt att även efter förslagets genomförande kvarstode

de olägenheter som vore förenade med den nuvarande otympliga handläggningen

av kyrkliga försäljningsärenden. Även denna fråga borde slutligt

kunna få en rationell lösning, helst genom en långtgående decentralisering.

Man kunde eljest befara att de förmåner som lagförslaget ville tillförsäkra

kommunerna till stor del eljest skulle komma att stanna på papperet.

Länsstyrelsen i Hallands län, som i princip tillstyrkt förslaget, har dock

ansett att byggnadsstyrelsen eller lantmäteristyrelsen hade större förutsättningar

än byggnadslånebyrån för ett allsidigt bedömande av markvärderingarna.

Länsstyrelsen förutsatte att det statliga organet skulle låta

lämpligt lokalorgan såsom länsstyrelse eller lantmäterikontor verkställa

utredningen och avgiva förslag beträffande de särskilda fallen, innan slutligt

värderingsförslag avgåves.

Byggnadslånebyrån har erinrat om att byrån för närvarande hölle en viss

administration för handläggning av markfrågor. Arbetsuppgifterna omfattade

dels bedömandet av tomtkostnader vid långivning och i samband därmed

en rådgivande verksamhet till tjänst för såväl kommuner som enskilda,

dels avgivande av utlåtanden i vissa statliga och kyrkliga försäljningsärenden

därvid även värderingar i betydande omfattning verkställdes. Med hänsyn

härtill och då det ur bostadspolitisk synpunkt vore angeläget, att en

samordning även framdeles komme till stånd mellan prissättningen vid statliga

markförsäljningar och de tomtpriser, som av byrån tillämpades vid

den statliga belåningen, syntes det lämpligt, att ifrågavarande värdcringsverksamhet

tills vidare förlädes till det centrala bostadspolitiska organet.

Den förvaltande myndigheten borde enligt byråns mening endast äga att

antingen fatta beslut i enlighet med den värderande myndighetens förslag

l:{ Bihang till riksdagens protokoll tOU9. 1 samt. Nr. 181.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

eller, i fall av avvikande mening, hänskjuta ärendet till Kungl. Maj :t för

avgörande. Det bostadspolitiska organet borde även handhava värdering av

all den mark för tätbebyggelseändamål, som staten avsåge att förvärva, enär

statliga markförvärv ofta åberopades som normgivande och sålunda kunde

bliva prejudicerande i högre grad än enskilda markförvärv. Med hänsyn till

dels att den kyrkliga försäljningslagen med därtill hörande tillämpningsföreskrifter

icke lämpligen borde ändras, förrän i samband med att frågan

om ett centralt statligt organ för handläggning av markfrågor definitivt

löstes, dels att inom kammarkollegium utredning påginge rörande den

kyrkliga försäljningspolitiken syntes, såvitt byrån kunde bedöma, värdering

av kyrkan tillhörig eller av kyrkan förvaltad mark emellertid icke för närvarande

kunna åläggas det bostadspolitiska centralorganet. För åstadkommande

av önskvärd samordning borde dock sådana kyrkliga försälj ningsärenden,

som avsåge mark för tätbebyggelse, underställas nämnda organ.

Byrån ville dock framhålla angelägenheten av att en översyn av bestämmelserna

i nämnda försäljningslag snarast komme till stånd.

Markutredningens förslag i denna del har avstyrkts av kammarkollegiet,

domänstyrelsen och domkapitlet i Linköping. Kammarkollegiet har yttrat

att skäl saknades för ändring av nuvarande ordning. Domänstyrelsen har

framhållit, att samråd med byggnadslånebyrån sedan flera år tillbaka ägt

rum vid domänverkets försäljningar och att uppgörelser om markförsäljning

till städer och landskommuner därigenom i åtskilliga fall underlättats.

Upphävdes emellertid förbudet mot expropriation av kronojord syntes samrådande

icke behöva göras obligatoriskt, utan kunde inskränkas till frågor

av större vikt eller av principiell betydelse eller då eljest sådant samråd på

grund av särskilda omständigheter kunde anses påkallat.

Domkapitlet i Linköping har till utveckling av sitt avstyrkande anfört

bl. a. följande.

I själva verket synes byggnadslånebyrån sedan ett flertal år tillbaka hava

fyllt den funktion, som den jämväl framdeles skulle få åt sig uppdragen.

Man torde utan tvekan kunna fastslå att byggnadslånebyråns befattning

med de kyrkliga försäljningsärendena kommit betydande oro åstad bland

de myndigheter som enligt gällande lagföreskrifter fått åt sig anförtrott

handläggningen av dessa ärenden. Enligt kyrkliga försäljningslagen skall

vederlaget vid försäljning av kyrklig jord motsvara jordens värde enligt i

orten gängse skäligt pris. Utan att någon ändring skett i denna lagföreskrift

har en till synes annan princip av byggnadslånebyrån lagts till grund för

värdering av kyrklig jord. På annat vis torde man nämligen icke kunna

förklara de avsevärda sänkningar, som byggnadslånebyrån ifrågasatt beträffande

de förslag till köpeskillingar, som framlagts av de nu ansvariga

förvaltningsmyndigheterna, och detta även om dessa förslag framlagts av

kammarkollegiet efter av särskilda tillkallade sakkunniga verkställda "utredningar

och undersökningar och även om köparen (kommunen, staden) och

säljaren (pastoratet) biträtt det sålunda framlagda förslaget.

Det torde icke vara svårförståeligt om domkapitlet därför förklarar sig

med en viss skepsis emotse en sådan koncentration av all bestämmanderätt

till en myndighet, som icke vare sig traditionsenligt eller på annat sätt blivit

ålagd att bevaka den kyrkliga jordens rätt.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

195

Domkapitlet har vidare framhållit att det givetvis även ur kyrkans synpunkt

vore angeläget att genom försäljning av kyrklig jord bidraga till ordnande

av en ur social synpunkt eftersträvansvärd och förebildlig allmän bostadspolitik.

Domkapitlet ansåge sig emellertid med fullt fog kunna bestrida

att de markvärden, som legat till grund för försäljningarna av kyrklig

jord, verkat prisfördyrande på hyres- eller bostadsmarknaden.

Förslaget om upphävande av förbudet mot expropriation av kronans

mark har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran i yttrandena

men har från vissa håll avstyrkts.

Kammarkollegiet har förklarat, att kollegiet, därest kommuns expropriationsrätt

inskränktes på sätt kollegiet föreslagit, d. v. s. till stadsplanelagd

mark, inte hade något att erinra mot att expropriation finge gälla även kronans

jord, ecklesiastik jord, akademiers jord, skolan anslagen eller donerad

jord samt annan för statligt ändamål anslagen eller donerad jord. Detta

skulle stå i full överensstämmelse med vad i övrigt gällde om dylik jord i

byggnadslagen, i vilken den av kollegiet föreslagna expropriationsrätten för

kommun jämväl skulle intagas. Vunne emellertid kollegiets nyssnämnda förslag

ej beaktande borde i varje fall undantagas nu nämnda slag av jord.

Beträffande alla dem gällde, att det ytterst vore statsmakterna själva, som

bestämde om jorden skulle få försäljas och villkoren därför. Beträffande

den s. k. »städernas donationsjord», vilken icke omnämnts av markutredningen,

gällde jämlikt Kungl. Maj :ts brev den 27 januari 1897, att denna

jord av vederbörande stad finge försäljas till enskild endast efter Kungl.

Maj :ts tillstånd och till pris, som bestämdes antingen av Kungl. Maj :t eller

av nämnd på sätt Kungl. Maj :t föreskreve. 1947 års riksdag hade begärt

utredning om reglerna för försäljning till enskilda av dylik jord. Åtminstone

tills vidare syntes därför sådana donationsj ordar böra undantagas från den

lagstiftning som föreslagits av markutredningen.

Statskontoret har ansett att tillräckliga skäl icke förelåge för upphävande

av förbudet mot expropriation av kronans mark. Statskontoret utginge

från att överenskommelse borde kunna komma till stånd mellan de kommunala

myndigheterna och kronan i de fall, då fråga uppkomme om förvärv

av kronomark för det i lagförslaget avsedda ändamålet.

Egnahemsstyrelsen har anmärkt att expropriation av sådan ecklesiastik

jord, som icke ägdes av kronan, syntes kunna ske även med nuvarande lydelse

av expropriationslagen. Då det gällde kyrklig jord, vartill kronan vore

ägare, t. ex. av kronan anslagna boställen, och kronojord i egentlig mening

ansåge egnahemsstyrelsen, att Kungl. Maj :t borde kunna utfärda sådana

föreskrifter för de myndigheter som förvaltade dylika jordar, att en

sådan situation med olösliga motsättningar i prisfrågan, som omnämnts av

utredningen, icke skulle behöva uppstå. Vid sådana försäljningar av kronojord,

som skulle underställas riksdagen, finge ju denna tillfälle att yttra

sig jämväl om försäljningspriset och eventuellt uttala sig för en nedsättning

av detsamma. Med hänsyn härtill och då styrelsen funne det mindre

lämpligt, att Kungl. Maj:t skulle nödgas besluta om expropriation från kronans

fastigheter, avstyrkte styrelsen bifall till förslaget i denna del.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

Även fastighetsbildningssakkunniga har ifrågasatt lämpligheten av markutredningens

förslag i förevarande del. Ur principiell synpunkt måste det

te sig egendomligt, att Kungl. Maj :t skulle bevilja expropriation enär statliga

myndigheter icke kunde förmås att gå med på rimliga uppgörelser.

Den framförda kritiken mot hittills tillämplig försäljningspolitik saknade

visserligen icke fog särskilt i vad gällde kyrklig jord. I den mån den kyrkliga

jorden icke redan fölle under expropriationslagen erinrades om chefens

för finansdepartementet förut återgivna uttalanden. Det syntes de sakkunniga

tillräckligt dels att samråd skedde med statens byggnadslånebyrå respektive

den blivande bostadsstyrelsen och dels att erforderliga direktiv i

övrigt gåves till de statliga verk och myndigheter som hade att förvalta

kronans jord. Under alla förhållanden syntes effekten av dylika direktiv

kunna avvaktas innan statsmakterna intoge slutlig ståndpunkt.

Lunds domkapitel, som icke haft något att erinra mot förslaget, har förklarat

att domkapitlet förutsatte att Kungl. Maj :t vid prövning av ansökan

om expropriationsrätt beträffande kyrklig jord beaktade önskemålet, att

expropriation av sådan jord icke måtte medgivas, därest intrång eller olägenhet

skulle vållas de kyrkliga intressena och församlingsändamålen, exempelvis

genom olämplig bebyggelses förläggande till närheten av kyrka

eller kyrkogård.

Domkapitlet i Linköping har förklarat sig icke vilja motsätta sig att jämväl

kyrklig jord kunde bli föremål för expropriationsförfarande, icke minst

med hänsyn till att olösliga motsättningar kunde uppstå mellan de borgerliga

och kyrkliga intressena. Den av statsmakterna godkända principen, att

kyrklig jord icke skulle tagas i anspråk för sociala ändamål annat än mot

full ersättning, kunde nämligen sättas i fara med de under senare år tillämpade

värderingsprinciperna. Detta komme säkerligen att visa sig om man,

trots penningvärdets fortsatta fall, vidhölle att 1935 års pris alltjämt skulle

läggas till grund för framtida markvärderingar. Med hänsyn till prisstegringen

kunde det inte anses rättvist eller ens rimligt att den jord, som

kyrkan nu innehade, skulle försäljas efter 1935 års priser för att kyrkan

sedan — t. ex. för fullgörande av skyldigheten att tillse att prästlönefonden,

där så läte sig göra, användes till inköp av nya fastigheter —- skulle förvärva

ny jord efter vid varje tidpunkt gällande priser.

Drätselkammaren i Linköping har framhållit att för en kommun, som undergått

en så hastig utveckling som Linköping, hade svårigheterna att på

lämpliga villkor förvärva mark för exploatering varit särskilt kännbara.

Med hänsyn till stadens karaktär av gammal stifts- och lärdomsstad hade

det i första hand varit ecklesiastik och kyrklig jord som härvid kommit i

fråga. Priserna hade ställt sig höga i förhållande såväl till de av staden eljest

betalade priserna som det utnyttjande, som vid värderingstillfället varit

avsett. Staden hade därför i vissa fall nödgats ändra stadsplanen på sådant

sätt att exploatering på grundval av de betalade markpriserna blivit ekonomiskt

genomförbar. Vid förvärv av mark från egendomar under domänstyrelsens

förvaltning hade långt gynnsammare villkor kunnat erhållas än

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

beträffande den ecklesiastika och kyrkliga jorden. Erfarenheterna beträffande

sistnämnda slags jord hade varit mindre gynnsamma, icke blott med

hänsyn till de av Kungl. Maj :t fastställda priserna utan också beträffande

själva förfarandet vid förvärvet, som vore synnerligen tidsödande och karakteriserades

av en mångfald olika värderingar. Sedan byggnadslånebyrån

beretts tillfälle att yttra sig beträffande priserna å sådan jord, hade emellertid

förhållandena förbättrats och ur bostadssocial synpunkt acceptabla

priser blivit fastställda.

Länsstyrelsen i Gotlands län har förklarat sig icke ha något emot upphävandet

av förbudet mot expropriation av kronan tillhörig mark, under

förutsättning att lämpliga åtgärder vidtoges för att säkerställa en markpolitik

där kommunens finansiella intresse icke finge spela en avgörande roll.

Departementschefen.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår att värderingsprinciperna

vid försäljning av kyrklig jord och annan mark i allmän ägo föranlett

klagomål. Det torde ej heller kunna förnekas att de priser, som betingats

vid tidigare köp av dylik mark, stundom varit höga och kunnat

medföra att i och för sig önskvärda kommunala markförvärv ej kommit till

stånd.

Såsom markutredningen erinrat har utredningen enligt meddelade direktiv

att upptaga till prövning frågan om inrättande av ett centralt statligt organ

med uppgift att åvägabringa samordning av alla myndigheters och institutioners

handläggning av markfrågor. Markutredningens nu i första rummet

framlagda förslag, att i avbidan på lösningen av denna fråga vissa

ärenden rörande köp och försäljning skulle handläggas i samråd med nuvarande

bostadsstyrelsen, har redan varit föremål för statsmakternas behandling.

Det beslöts därvid att myndighet, åt vilken Kungl. Maj :t överlåter

beslutanderätten vid försäljning av statlig jord, alltid skall höra bostadsstyrelsen

angående den ifrågasatta köpeskillingen för mark avsedd för tätbebyggelse

och att myndigheten, därest den icke finner sig kunna godtaga styrelsens

förslag, skall vara skyldig att hänskjuta ärendet till Kungl. Maj :t för

avgörande (se prop. 1948:241 och cirkulär till vederbörande statsmyndigheter

SFS 1948:599).

Härutöver har markutredningen förordat upphävande av hittillsvarande

förbud mot expropriation av kronojord. Vad angår detta förslag synes det

ur principiell synpunkt vara mindre tilltalande att Kungl. Maj :t skulle ha

att pröva expropriationsansökan beträffande egendom i sådana fall då Kungl.

Maj:t själv i annan ordning funnit försäljning ej böra äga rum. Särskilt

otillfredsställande konsekvenser skulle kunna uppkomma om, såsom ifrågasatts,

tillståndsprövningen vid expropriation i decentraliseringssyfte delvis

överflyttades till länsstyrelserna.

Nu anmärkta förhållanden torde likväl knappast kunna anses innebära

avgörande hinder mot förslaget. Som nyss nämnts är emellertid spörsmålet

om behandlingen av statens markfrågor föremål för fortsatt utredning. Be
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

stämmelserna om försäljning av sådan kyrklig jord som anses tillhöra kronan

äro även föremål för översyn. Med hänsyn härtill synes det svårt att

för närvarande bilda sig en riktig uppfattning om behovet att kunna anlita

expropriationsförfarande gentemot kronan. Åtminstone för närvarande anser

jag mig därför icke kunna förorda markutredningens förslag om upphävande

av förbudet att expropriera kronoegendom.

VI. Expropriationsmynclighetens organisation.

Gällande bestämmelser m. m.

Den i expropriationslagen stadgade ordningen för expropriationsfrågors

behandling innebär i huvudsak följande. Ansökan om expropriation

göres hos Ivungl. Maj :t, som bestämmer vilket område expropriationen

må omfatta. Kungi. Maj :t utsätter därjämte viss tid inom vilken den

som erhållit expropriationsrätten skall fullfölja frågan genom ansökning

om stämning till domstol, vid äventyr att expropriationsrätten upphör (5 §).

Expropriationsmål upptages av underrätten i den ort, där fastigheten är belägen

(13 §). På den exproprierandes ansökning utfärdar rätten stämning

å fastighetens ägare samt andra ersättningsberättigade och kallar dem att

inställa sig vid rätten för målets förberedande handläggning (14 §). Ha

parterna träffat överenskommelse rörande expropriationsersättningen, skall

överenskommelsen under vissa förutsättningar fastställas av rätten (59 §).

I annat fall skall, då målets förberedande handläggning vid rätten avslutats,

inför rätten tillsättas nämnd för bestämmande av expropriationsersättningen

(21 §). Om parterna komma överens om val av expropriationsnämnd,

äga de bestämma huru många och vilka personer som skola deltaga

i nämnden. Antalet personer måste dock vara ojämnt (22 §). Utses

icke expropriationsnämnd på detta sätt, skall nämnden utgöras av ordförande

och fyra ledamöter. Ordförande är den som länsstyrelsen för en tid

av tre kalenderår utsett till ordförande i expropriationsnämnder inom länet.

Han skall vara en i praktiska värv väl förfaren man. Av ledamöterna

utses en av vardera parten och två av rätten. Valbara till ledamöter i expropriationsnämnder

inom varje län äro tjugufyra av landstinget utsedda

och, om stad som ej deltager i landsting finnes, tolv av stadsfullmäktige i

varje sådan stad valda ävensom så många av länsstyrelsen utsedda, som

motsvara antalet av dem landstinget och stadsfullmäktige valt. De valbara

utses för en tid av tre kalenderår. I den mån möjligt är iakttages att länets

olika delar och de särskilda slag av sakkunskap, som för expropriationsnämnder

inom länet äga den största betydelsen, bliva behörigen företrädda

bland de valbara. Minst halva antalet av dem landsting och tolv av dem

länsstyrelsen utser böra vara ägare av jordbruksfastighet (23 och 27 §§).

Då expropriationsnämnden blivit utsedd, kallar ordföranden, så snart ske

kan, ledamöterna till sammanträde i den ort där fastigheten är belägen

(29 §). Part äger att inför nämnden andraga vad han aktar nödigt samt att

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

199

låta höra sakkunniga inför nämnden. Vid förrättningen skall föras protokoll

(36 §). Såsom nämndens beslut gäller vad de flesta i nämnden säga.

1 fråga om uppskattningen må ej i protokollet införas eller eljest kungöras

huru nämnden inom sig röstat och ej heller skälen för beslutet uppgivas

(41 §). Sedan nämndens beslut kommit rätten tillhanda, upptages expropriationsmålet

till slutlig handläggning (43 §). Är ersättningen av expropriationsnämnden

bestämd till lägre belopp än den exproprierande i målet

erbjudit eller föreligger vissa andra särskilda omständigheter, skall ersättningen

av rätten jämkas. Eljest må rätten ej göra ändring i uppskattningen

(45 §). Med iakttagande härav skall expropriationsnämndens uppskattning

fastställas av rätten. I fråga om belopp, som blivit enligt uppskattningen

bestämt, må ändring i rättens utslag ej sökas (47 §). Den exproprierande

är pliktig att gälda alla av expropriationsmålets handläggning,

expropriationsersättningens bestämmande eller eljest av expropriationen

följande kostnader (67 §).

Uppskattningsfrågor skola även i vissa andra fall än då fråga är om expropriationsersättning

avgöras av nämnd tillsatt enligt expropriationslagens

regler med eller utan modifikationer. Bestämmelser härom finnas i

44, 53, 65, 71 och 137 §§ byggnadslagen, 4 kap. 11 § vattenlagen,

12 § 1924 års lag om återköpsrätt till fast egendom och

17 § 1884 års förordning angående patent.

Enligt 23 § 1943 års lag om allmänna vägar skall däremot

ersättningsanspråk i anledning av vägrätt prövas av ägodelningsrätten. Sådan

domstol handlägger även mål jämlikt 1925 års ensittarlag

(11 §) och 1 9 3 9 års lag om enskilda vägar (37 §). I

I de yttranden som avgivits över riksdagens förutnämnda skrivelse 1944:

415 angående utredning om vidgad rätt för kommuner att expropriera mark

har från några håll även frågan om expropriationsnämndernas sammansättning

berörts. Sålunda framhöll Göteborgs fastighetskontor att expropriationsnämndernas

sammansättning varierade starkt och att icke ens inom

samma jurisdiktionsområde utbildades en fast praxis. Det borde övervägas,

om ej värderingen vid expropriation borde verkställas av domstol,

sammansatt på särskilt sätt i likhet med ägodelningsrätt. Domstolens beslut

i dylika mål borde kunna överklagas. Härigenom skulle så småningom

en fast praxis utbildas rörande principerna vid värderingen. Drätselkammaren

i Hälsingborg yttrade, att frågan om expropriationsnämndens ersättande

med ett annat organ borde upptagas till prövning. Garantier borde

skapas för en kunnig och objektiv värdering. En värdering av en för ändamålet

utsedd ägodelningsdomare i länet jämte ägodelningsnämnden vore

att föredraga framför den nuvarande ordningen.

Stadsplaneutredningen berörde i sitt den 22 maj 1945 avgivna betänkande

med förslag till byggnadslag även frågan om organisationen av den myndighet,

som hade att vid marklösen enligt stadsplanelagen bestämma om

löseskillingens belopp. Utredningen föreslog visserligen ej någon ändring i

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

den gällande ordningen, enligt vilken detta skedde genom expropriationsnämndens

försorg, men utredningen fann sig dock föranlåten att göra vissa

uttalanden beträffande erfarenheten om expropriationsnämndernas verksamhet.

Utredningen framhöll i detta sammanhang bland annat följande:

Vid bestämmande av marklösen uppkomma ej sällan svåra värderingsfrågor.

För lösande av dessa lämnar varken planlagstiftningen eller expropriationslagen

några närmare anvisningar. Av praxis kan expropriationsnämnden

ej heller hämta ledning, då skälen för nämndens beslut ej få

offentliggöras. Att ordföranden är densamma i samtliga expropriationsnämnder

inom länet är visserligen ägnat att medföra en viss likformighet i

bedömningsgrunderna men är ej tillräckligt för att åstadkomma en likartad

praxis inom hela landet. Oaktat nämndens beslut ofta innefatta avgöranden

av rent juridiska problem, är nämnden ej tillförsäkrad juridisk sakkunskap.

För att komma till rätta med de anmärkta bristfälligheterna kunde enligt

stadsplaneutredningen tänkas olika vägar. Bland annat kunde man låta

expropriationsnämndens beslut kunna överklagas eller inrätta en rådgivande

överinstans, en expropriationsriksnämnd, till vilken expropriationsnämnderna

kunde hänskjuta värderingsspörsmål av större principiell betydelse.

Det skulle också vara möjligt att låta lösensummorna bestämmas icke av

expropriationsnämnd utan av domstol på samma sätt som redan skedde

enligt exempelvis lagen om allmänna vägar. Därest en reform av bestämmelserna

angående expropriationsnämndernas verksamhet erfordrades,

borde emellertid denna icke inskränkas till de värderingar som komme till

stånd med tillämpning av reglerna i byggnadslagen. Även vid expropriation

i allmänhet enligt expropriationslagen kunde de anmärkta bristerna

framträda. En allmän översyn av bestämmelserna i expropriationslagen

kunde dock uppenbarligen icke verkställas av stadsplaneutredningen.

I de över stadsplaneutredningens betänkande avgivna utlåtandena berördes

förevarande fråga av statens byggnadslånebyrå, som framhöll att ändrade

bestämmelser borde införas i fråga om expropriationsnämndernas

sammansättning, så att sakkunniginslaget starkare betonades. En tänkbar

lösning syntes vara att i expropriationsnämnd bereddes plats för en person

utsedd inom en för riket gemensam grupp auktoriserade markvärderingssakkunniga.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan ansåg, att det borde

övervägas att ersätta expropriationsnämnderna med expropriationsdomstolar.

Expropriationsärendenas utgång skulle i så fall kunna förutses bättre

än nu, vilket vore till stort gagn ej minst för kommunerna. Överlantmätaren

i Kronobergs län framhöll, att värderingen av tomtmark numera oftast vore

ett rent tekniskt problem, som kunde klaras utan den apparat, som nu vore

föreskriven. I varje län borde finnas en särskild expropriationsnämnd, bestående

av tre sakkunniga personer, helst med teknisk utbildning. För nedbringande

av kostnaderna borde flera personer inom olika delar av länet

finnas tillgängliga. De skulle utses av länsstyrelsen, företrädesvis bland

civilingenjörer, lantmätare, larkitekter och byggmästare. Expropriationsnämnden

borde utses av rätten.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

201

Markutredningen.

Markutredningen framhåller, att expropriationsförfarandet såsom av det

föregående framgår är tudelat. I ett administrativt förfarande, förlagt till

Kungl. Maj :t, prövades frågan huruvida rätt till expropriation skulle tillerkännas

sökanden. Expropriationsersättningens bestämmande skedde i ett

judiciellt förfarande vid domstol och expropriationsnämnd. Markutredningen

hade funnit anledning att ifrågasätta ändring i expropriationsförfarandet,

både i vad anginge handläggningen på dess första stadium och i fråga

om förfarandet i dess senare stadium. I förstnämnda hänseende hade utredningen

tagit under övervägande en överflyttning av vissa expropriationsärenden

från Kungl. Maj:t till länsstyrelse. Härigenom skulle vinnas en

sakligt sett välmotiverad decentralisering av expropriationsärendena och

även en i och för sig önskvärd avlastning av ärenden från behandling hos

Kungl. Maj :t. På grund av att en rationell lösning av förevarande fråga

knappast stode att vinna utan att samtidigt en decentralisering genomfördes

av beslutanderätten i vissa planärenden och då endast en begränsad

tid stått utredningen till buds, hade utredningen ansett sig böra avstå från

uppgiften att framlägga ett förslag i frågan. Utredningen ville emellertid

starkt understryka angelägenheten av att frågan så snart som möjligt funne

sin lösning.

Vad anginge expropriationsmålens judiciella behandling hade de anmärkningar,

som riktats mot det nuvarande förfarandet, i första hand gällt expropriationsnämnderna.

Dessa saknade ofta den för värderingsfrågans bedömande

erforderliga juridiska och tekniska sakkunskapen. Själva uppskattningen

av fastighetens värde förutsatte ej sällan ett ställningstagande

till i hög grad invecklade principfrågor av såväl juridisk som teknisk art.

Det vore just när det gällde bedömande av dessa spörsmål som den nuvarande

organisationens svagheter framträdde. Bristerna i berörda hänseende

ledde ej sällan till att man knappast gjorde klart för sig de grundsatser,

efter vilka värderingen rätteligen borde ske, utan sökte komma fram till

ett resultat genom att helt summariskt göra en kompromiss mellan vad

den ena parten begärt och den andra medgivit. Härtill hade givetvis också

bidragit det förhållandet att nämnden ej behövde lämna någon motivering

för sitt beslut. Men även där nämnden fattade ståndpunkt till de principiella

grundsatserna för värderingen vore icke sörjt för att en enhetlig

och likformig praxis tillämpades. Med det nuvarande systemet komrae därför

närmast ur expropriatens synpunkt kravet på rättssäkerhet ej att bli

tillräckligt beaktat. De regler angående värdeberäkningen, som skulle komma

att gälla enligt markutredningens förslag, krävde för framtiden ett i

hög grad komplicerat bedömande av såväl rättsliga som ekonomisk-tekniska

frågor, vilket komme att ställa stora krav på sakkunskapen hos den myndighet

som prövade expropriationsmålet. En annan olägenhet, som den lnistande

likformigheten vid avgörande av expropriationsmålen och särskilt

värdeberäkningen enligt nuvarande ordning ledde till, vore att de kommunala

myndigheter, som hade hand om planeringsarbetet närmast i städer

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 184-

och tätorter, hade svart att förutse kommunens kostnader vid expropriation

av mark. Beaktas borde emellertid att genom de mera preciserade värderingsregler,

som markutredningen föreslagit, kravet på likformighet framdeles

syntes bli i någon mån bättre tillgodosett än vad för närvarande vore

fallet.

Enligt vad markutredningen vidare anfört gällde en annan anmärkning

mot den nuvarande ordningen för expropriationsnämndernas sammansättning

den mera organisationstekniska sidan. Om det gällde t. ex. framdragande

av en järnväg eller av ledningar, komme expropriationen oftast att

beröra ett stort antal jordägare, som stode emot samme sökande. För varje

jordägares mål komme då att konstitueras en särskild expropriationsnämnd.

I den mån expropriationerna bleve mera omfattande i samband med en

rationellare planläggning och bl. a. saneringsföretag, kunde denna praktiska

olägenhet med expropriationsnämnderna bli betydande. Mot de nuvarande

expropriationsnämnderna hade även riktats den anmärkningen, att nämnderna

ofta vore ganska ensidigt sammansatta, i det att bland de valda ledamöterna

markägareintressena vore allt för starkt representerade. Detta hade

förmenats leda till att ersättningarna av nämnderna ej sällan bestämdes

till allt för höga belopp.

Enligt markutredningens mening stode det klart att den nuvarande ordningen

för expropiiationsersältningens bestämmande i organisatoriskt hänseende

ej vore tillfredsställande och önskvärt vore givetvis att en reform

vidtoges i samband med de ganska genomgripande ändringar, som i det

föregående föreslagits i expropriationslagstiftningen. Den organisatoriska

ändringen kunde göras mer eller mindre ingripande. Man kunde i princip

bibehålla den nuvarande organisationen och begränsa sig till att vidtaga

vissa ändringar i expropriationsnämndens sammansättning. Man kunde

emellertid också tänka sig att avlysa systemet med expropriationsersättningens

bestämmande genom särskild nämnd och låta även värderingsfrågan

behandlas av domstol. Därvid kunde anlitas antingen de allmänna

domstolarna eller också en specialdomstol — antingen en redan bestående

sådan, därvid närmast ägodelningsrätterna kunde komma i fråga, eller

särskilda för ändamålet organiserade specialdomstolar.

Om man ville välja den förstnämnda av dessa linjer, reformering

av expropriationsnämnderna, kunde enligt markutredningen

kravet på juridisk sakkunskap lätt tillgodoses genom en föreskrift, att ordförande

i expropriationsnämnd skulle vara lagfaren och i domarvärv erfaren.

Vidare kunde önskemålet om tillgång på ekonomisk-teknisk expertis

bli beaktat genom att i nämnden insattes två sakkunniga i värderingsfrågor

såsom ledamöter, förslagsvis benämnda expropriationstekniker. Med

hänsyn till att värderingsfrågorna kunde beröra olika tekniska områden,

syntes lämpligt att länsstyrelsen förordnade fem sakkunniga, nämligen en

expert beträffande planläggning av tätorter (t. ex. stadsplanearkitekt, stadsplaneingenjör),

en byggnadsteknisk expert (t. ex. byggnadsingenjör, arkitekt,

byggmästare), en expert beträffande fastighetsbildning på landet (t. ex.

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

lantmätare), en jordbruksekonoinisk expert (t. ex. agronom) samt en sltogssakkunnig

(t. ex. jägmästare, forstmästare). Därjämte borde förordnas ett

lika antal ersättare för dem. Tänkbart vore att det kunde bli behövligt att

i något län ha tillgång till flera experter inom samma fack. I så fall borde

Kungl. Maj :t äga förordna att mer än en suppleant skulle av länsstyrelsen

utses för någon eller några av de ordinarie teknikerna. Det borde ankomma

på ordföranden i nämnden att allt efter målets beskaffenhet till tjänstgöring

som ledamöter inkalla två av dessa tekniker eller suppleanter för dem.

Genom den nuvarande rätten för parterna att utse var sin ledamot finge

nämnden i viss mån karaktär av skiljenämnd, vilket ur saklig synpunkt

kunde vara välmotiverat med hänsyn till arten av det avgörande som nämnden

hade att träffa. Då nämndens beslut hade karaktär av skiljedom, följde

därav att detsamma ej kunde överklagas. Därmed komme intresset att

snabbt få värderingsfrågan avgjord att bli på ett önskvärt sätt beaktad. Ur

psykologisk synpunkt spelade också parternas valrätt en viss roll. Genom

att vara i tillfälle att välja en ledamot, som kunde förutsättas äga partens

förtroende ökades dennes tillit till expropriationsförfarandet. Detta syntes

vara av betydelse särskilt för expropriaten. Han kunde förväntas ha lättare

att bära det ingrepp, som genom expropriationen skedde i hans rättssfär,

om han sålunda hade fått en viss medbestämmanderätt vid utseende av det

organ, som fastställde ersättningen, än om detta skedde av en nämnd, på

vars sammansättning han icke ägde något inflytande. Skulle parterna berövas

sin valrätt, borde det ej ifrågakomma att nämndens beslut icke skulle

kunna överklagas. Å andra sidan vore med parternas valrätt onekligen förenade

även vissa olägenheter. Lämnades valrätten helt fri, låge det i partens

intresse att utse en person, som helt gjorde sig till tolk för hans uppfattning.

Därmed bleve dennes känsla av domaransvar i viss mån avtrubbad

och man flyttade så att säga in partsombuden i den beslutande myndigheten

— en ordning som strede mot vedertagna principer för rättegångsordningen.

Skulle parternas valrätt såsom ifrågasatts bortfalla, skulle behovet

av en närmare legislativ reglering av förfarandet ytterligare skärpas.

Man skulle knappast kunna undgå att lämna mera ingående föreskrifter

huru vid förfarandet skulle tillgå, formerna för förebringande av bevisning

o. s. v. Då en så omfattande omläggning av lagstiftningen helst borde undvikas,

borde reglerna om utseende genom vardera parten av en nämndsledamot

lämnas oförändrade. Däremot borde — med hänsyn till att behovet

av sakkunskap i nämnden blivit tillgodosett genom de av länsstyi elsen utsedda

teknikerna — domstolen ej utse någon ledamot av nämnden.

Expropriationsnämnden skulle alltså enligt markutredningen —- i 1 all

linjen att reformera expropriationsnämnderna valdes — få följande sammansättning:

ordföranden, utsedd av länsstyrelsen, två av ordföranden tillkallade

expropriationstekniker, utsedda bland fem av länsstyrelsen förordnade,

samt en av vardera parten utsedd ledamot, vilka två ledamöter skulle

väljas bland de i regel 48 till dylikt ledamotskap valbara, som utsetts av

länsstyrelsen samt landstinget (resp. stadsfullmäktige) i den ordning som

opaginerad Kontrollera mot PDF

204:

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

i gällande lag stadgades. Den i 22 § expropriationslagen parterna förbehållna

bestämmanderätten över expropriationsnämndens sammansättning, då

de vore därom ense, borde ej rubbas. Något överklagande av expropriationsnämndens

beslut kunde icke komma i fråga. Behovet av större likformighet

de olika nämnderna emellan i principiella värderingsfrågor skulle lämpligen

kunna tillgodoses genom regelbundet återkommande överläggningar

mellan ordförandena och även teknikerna i de olika länen. Initiativet till

dylika överläggningar borde få ankomma på chefen för justitiedepartementet.

Beträffande frågan om motivering av expropriationsnämndens beslut erinrar

markutredningen att, när på sin tid nuvarande ordning föreslogs av

lagutskottet vid 1840—41 års riksdag, den motiverades med att det hörde

till »idén av en sådan jury som den föreslagna kompromissrätten» (motsvarande

den nuvarande expropriationsnämnden) att skälen för beslutet

ej finge uppgivas och klagan mot beslutet ej föras. Såsom härav framginge

ville man genom förbudet närmast säkerställa den rätt att mera fritt och

obundet bedöma ersättningsfrågan som man avsåg att den planerade juryn

skulle utöva. Emellertid hade därmed onekligen främjats en ordning,

där nämnden halkade förbi de principiella värderingsfrågor, som den under

arbetets fortgång ställdes inför, och enbart nöjde sig med en kompromiss

mellan vad expropriaten fordrat och exproprianden medgivit. Och dock vore

det just en av nämndens viktigaste uppgifter att mera i detalj reda ut värderingsproblemet.

Därförutan kunde en tillförlitlig och likformig bedömning

ej säkerställas.

Markutredningen erinrar att bostadssociala utredningen i sitt slutbetänkande

(del II s. 287) behandlat förevarande fråga och framhållit, att om

det stadgades att skälen för expropriationsnämndens beslut och från beslutet

avvikande mening jämte skälen för denna skulle antecknas i protokollet

ökad garanti vunnes för att verkligen blott objektiva grunder skulle

bli bestämmande vid uppskattningen. Markutredningen delade i huvudsak

denna uppfattning. Genom att nämnden motiverade sitt beslut vunne man

i någon mån visshet om att nämnden verkligen beaktat alla de olika faktorer,

till vilka vid värderingen skulle tagas hänsyn. Men därjämte vore

en sådan ordning också av betydelse ur prejudikatbildningens synpunkt

och man komme därmed även att främja enhetligheten i avgörandet de

olika nämnderna emellan. Markutredningen vore dock tveksam om man

borde gå så långt att man ålade expropriationsnämnden att alltid angiva

skälen för sitt beslut. Man syntes tills vidare böra stanna vid att undanröja

förbudet för nämnden att i protokollet införa eller eljest kungöra skälen

för sitt beslut. Däremot skulle förbudet såvitt avsåge frågan huru nämnden

inom sig röstat alltfort kvarstå.

Vad härefter angår den lösningen av organisationsfrågan, att domstol

får fastställa expropriationsersättningen, framhåller markutredningen att

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

till förmån därför talade i första hand kravet på rättssäkerhet vid ersättningsfrågans

avgörande. Förutom att man med en sådan ordning vunne en

fastare organisation än med expropriationsnämndsinstitutet, vore också en

stadigare rättspraxis vid värderingen att förvänta. Den enda invändningen,

som syntes kunna riktas mot domstolsförfarandet vore att detta skulle bil

omständligare och ägnat att lända till tidsutdräkt, bl. a. genom att utslaget

kunde överklagas i högre instans. Olägenheten härav kunde dock väsentligt

minskas genom rätt för exproprianden att tillträda egendomen dessförinnan,

förslagsvis redan sedan stämning i målet utfärdats.

Markutredningen yttrar vidare att det väl skulle vålla minsta rubbning i

den bestående organisationen om de allmänna underrätterna anförtroddes

uppskattningen av expropriationsersättningen. Däremot kunde emellertid

göras gällande, att de allmänna domstolarna knappast förfogade över den

särskilda expertis, som för prövningen av värderingsfrågor vore av nöden.

Främst gällde denna invändning stadsdomstolarna men i någon män även

häradsrätterna. Att komplettera häradsrätten, som i princip vore en enmansdomstol,

med en tekniskt sakkunnig ledamot vore knappast möjligt,

enär häradsrätten då skulle övergå till att bli en kollegial domstol, ett system

som vore oförenligt med häradsnämndens traditionella ställning.

Enligt markutredningens mening vore emellertid tanken att förlägga värderingsfrågan

till de allmänna domstolarna ägnad att väcka allvarliga betänkligheter

med hänsyn till att arbetet i fråga kunde befaras i en del domsagor

och rådhusrätter bli så betungande att det skulle i hög grad kunna

förrycka domstolarnas normala verksamhet, önskemålet om större likformighet

vid värderingen skulle också illa tillgodoses på denna väg. Antalet

värderingsorgan skulle komma att mycket starkt ökas. Medan stommen i

den nuvarande organisationen utgjordes av de 25 expropriationsnämndsordförandena

i riket, uppginge underrätternas sammanlagda antal till 166.

Olägenheterna med en så stark spridning av värderingsorganen skulle bil

stora, särskilt under det första årtiondet av den nya ordningens tillämpning

då vägledande prejudikatsbildning ej hunnit komma till stånd. Därtill komme

att ett stort antal domstolar skulle få en alltför ringa erfarenhet om uppskattningsfrågorna

för att förvärva en verklig kompetens på området.

I fråga om expropriationsmålens överflyttande till ägodelningsrätt

erinrar markutredningen att målen angående expropriation av vägrätt i

samband med 1943 års vägreform förlädes till ägodelningsrätten. Efter en

närmare redogörelse för skälen härtill (betänkandet s. 140—142) anför utredningen

:

Såsom av det anförda framgår var anledningen till att man vid nya väglagens

genomförande överflyttade vägrättsmålen från allmän underrätt till

ägodelningsrätt närmast den, att man önskade komma ifrån den dittills gällande

ordningen, att ersättningsfrågan avgjordes av en domstol, som icke

varit i tillfälle att dessförinnan själv besiktiga det objekt, som värderingen

»ällde. Det brott mot omedelharhetsgrundsatsen, som förfarandet enligt 1930

års vägrättslag innehar, där domstolens beslut väsentligen grundades på utsaga

av två gode män, ansågs så betydande, att man ansåg sig böra finna en

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

ordning, varigenom den beslutande myndigheten själv verkställde synen

och på grundval därav värderingen. Då i häradsrätt med dess manstarka

nämnd anordnande av rättens syn på stället ansågs bli alltför kostsam, föll

det sig naturligt att, för nedbringande av antalet i synen deltagande domstolsledamöter,

söka en anknytning till ägodelningsrätten med dess i domsagorna

till allenast fyra personer uppgående ledamotsuppsättning. Detta

lag så mycket närmare till hands som ägodelningsrätten enligt enskilda

väglagen redan hade en värderingsuppgift, likartad med den, som genom

vägrättsmålens överflyttning skulle bli den ålagd.

I anslutning härtill uttalar markutredningen att problemet emellertid finge

en helt annan och vidare aspekt om det gällde att överflytta hela expropriationsförfarandet

på ägodelningsrätten. På landet utgjordes ägodelningsrätten

av i regel ordinarie domaren i domsagan samt tre i särskild ordning

utsedda ägodelningsnämndemän. Det vore långt ifrån säkeit att ägodelningsnämndemännen

ägde den förtrogenhet med frågan om värdering av

mark, som vore önskvärd och nödvändig för en expropriationsdomstol.

Dessutom komme onekligen markägareintressena att bli väl dominerande,

när dessa vid en omröstning ofta förfogade över tre röster mot ordförandens

enda röst. Särskilt bristfälligt tedde sig värderingsorganets kompetens vid

bedömande av lösenfrågor i stad som tillhörde domsaga eller i andra större

tätorter (köpingar och municipalsamhällen). Där gällde värderingen speciella

problem som hade avseende på tomtmark och gatumark, i vilket fall

invecklade spörsmål om den medgivna bebyggelsens inverkan på markvärdet

komme under bedömande. Det stode utan vidare klart att ägodelningsrätten

icke i oförändrat skick kunde tjänstgöra såsom värderingsorgan i

dylika fall. Man finge då förstärka ägodelningsrätten med förslagsvis två

sakkunniga ledamöter. Liksom enligt det förut behandlade alternativet

skulle länsstyrelsen för varje län utse fem expropriationstekniker jämte lika

många ersättare. Ägodelningsdomaren skulle ha att bland dessa tekniker

utse två att i varje mål tjänstgöra i rätten. Antalet ägodelningsnämndemän

och formen för deras utseende kunde förbli oförändrad, dock borde utan

olägenhet antalet ägodelningsnämndemän kunna minskas till två.

I stad med rådhusrätt utgjordes ägodelningsrätten för närvarande av

rådhusrätten eller en av dess avdelningar. Här funnes således ej något lekmannaelement

i rätten utan denna bestode av tre lagfarna domare. Även här

måste ägodelningsrätten erhålla en annan sammansättning vid handläggning

av expropriationsmål, förslagsvis genom förstärkning med två tekniskt

sakkunniga personer, vilka lämpligen kunde tillkallas av rätten för varje

särskilt mål bland de av länsstyrelsen förordnade expropriationsteknikerna.

Enligt markutredningens uppfattning skulle kravet på ökad likformighet

i bedömande av principiella värderingsfrågor med detta system bli bättre

tillgodosett än om de allmänna underrätterna skulle utgöra expropriationsdomstolar.

Expertinslaget skulle nämligen bli gemensamt för alla ägodelningsrätterna

i länet, och de sakkunniga ledamöterna komme då givetvis

att verka för att önskvärd likformighet bleve rådande vid uppskattningarna

inom länet. Emellertid måste ägodelningsrätten såväl i domsagorna som i

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts proposition nr 184.

207

magistratsstäderna undergå en så omfattande förändring, om den skulle

tjänstgöra som expropriationsdomstol, att den närmast måste karakteriseras

som en helt ny specialdomstol. Det låge med hänsyn härtill nära till

hands att i stället organisera särskilda specialdomstolar för

expropriationsmålen efter grunder, som vore betingade av dessa måls egenart.

En förebild i sådant hänseende erbjöde de nuvarande vattendomstolarna,

som ofta nog hade att verkställa markvärderingar av likartat slag

som de vilka skulle förekomma vid en expropriationsdomstol.

Om de legislativa synpunkterna på organiserande av specialdomstolar

över huvud taget för handläggning av vissa slag av mål har markutredningen,

med åberopande av processlagberedningens betänkande angående rättegångsreformens

ikraftträdande (SOU 1944: 10), anfört:

Såsom processlagberedningen där framhållit, är upprättandet av specialdomstolar

för vissa grupper av mål rent principiellt sett förenat med vissa

olägenheter. Bland praktiska sådana har nämnts svårigheten att åstadkomma

en jämn arbetsfördelning mellan de olika domstolarna. För att kunna

fullt utnyttja tillgängliga arbetskrafter måste ofta antalet specialdomstolar

starkt begränsas, varigenom parter och vittnen bliva betungade med dryga

resor — vilket särskilt i en muntlig rättegångsordning är en allvarlig olägenhet.

Denna nackdel kommer dock knappast att göra sig gällande för

expropriationsdomstolarnas del. Även om dessas antal skulle i jämförelse

med de allmänna underrätterna bli starkt begränsat — markutredningen

kommer i det följande att föreslå, att länen bli domkrets — ligger det i sakens

natur, att domstolen i de flesta fall måste för att kunna verkställa

uppskattningen besiktiga den mark, vars expropriation är i fråga; huvudförhandlingen

kommer således att förläggas till ort och ställe, och där bli

parterna i tillfälle att dels personligen föra sin talan, dels i förekommande

fall förebringa bevisning och sakkunnigutredning.

Ett annat skäl som framförts gäller risken av kompetenskonflikter mellan

de allmänna domstolarna och specialdomstolarna. Sådana konflikter kunna

dock med hänsyn till den strikta avgränsning, som expropriationsmålen ha,

knappast vara att befara, och ej heller lärer grund finnas för den farhåga,

som likaledes i diskussionen framförts, nämligen att andra rättsgrundsatser

kunde bli förhärskande vid målens avgörande i specialdomstolen än som

gälla i fråga om rättsskipningen i övrigt. Den förnämsta uppgiften, som

expropriationsdomstolen skulle få, gäller nämligen uppskattningen av markvärdet,

och de grundsatser, som därvid tillämpas, äro av så speciell art, särskilt

när det gäller fastigheter i städer och tätorter, att någon motsvarighet

härtill vid de allmänna domstolarnas rättstillämpning knappast torde

finnas.

Ur synpunkten av de allmänna principerna för processlagstiftningen har

slutligen emot upprättandet av specialdomstolar framhållits den risk, som

föreligger för eu söndersplittring av domstolsväsendet, och den fara, som

därvid uppstår för en isolering av de allmänna underdomstolarna, ifall man

mera generellt skulle undandraga de mål, för vilkas bedömande särskild

sakkunskap erfordras, dessa domstolars kompetens. För expropriationsmålcns

del kommer dock denna synpunkt ej i fråga. Redan nu är underrätternas

handläggning av dessa mål begränsad till i huvudsak rent formella åtgärder.

Något sakligt bedömande av huvudfrågan, nämligen värderingen,

ligger ej inom underrättens behörighet, och eu överflyttning av den formella

handläggningen av expropriationsmålen till eu annan domstol torde

s. 208 Kontrollera mot PDF

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

snarast framstå såsom en i och för sig önskvärd avlastning av de allmänna

underrätterna.

Såsom processlagberedningen betonat bör frågan om en särskild domstolsorganisations

företräde framför de allmänna domstolarna närmast bli

beroende av huruvida de rättsskipningsuppgifter, som föreligga inom det

ifrågakommande specialområdet, kunna väntas bliva, särskilt ur rättssäkerhetens

synpunkt, på bättre sätt fullgjorda av en domstol med särskild sammansättning

än av allmän domstol. Det torde på grund av det tidigare anförda

stå klart, att själva värderingen i expropriationsmålen för att ett ur

rättssäkerhetens synpunkt tillfredsställande resultat skall nås kräver tillgång

särskilt på teknisk sakkunskap. Bedömningen kan därför icke överlämnas

till någon redan befintlig typ av domstolar utan en mer eller mindre

ingripande organisatorisk ändring. I någon form måste ett i markvärderingsfrågor

särskilt sakkunnigt element inlemmas i domstolen, och med

hänsyn till rättssäkerheten är det otvivelaktigt en fördel, om detta element

kommer att utgöra en integrerande del i själva domaruppsättningen än om

det utgöres av ett mer eller mindre fristående organ.

Markutredningen framhåller att betydande vanskligheter mötte i fråga

om uppskattningen av den arbetsbörda som kunde komma att åvila specialdomstolar

för expropriationsmål. Om länet gjordes till domkrets för expropriationsdomstolen

vunne man emellertid en viss anknytning till den rådande

organisationen. Därmed underlättade man också för domstolen att

utan alltför dryga kostnader och för stor tidsspillan verkställa syn på

stället.

Vad anginge expropriationsdomstolens sammansättning borde enligt

markutredningen ordföranden förordnas av Kungl. Maj :t. Som kompetenskrav

borde liksom för vattenrättsdomare uppställas att vederbörande skulle

vara lagfaren och i domarevärv erfaren. Lämpligen borde övergångsvis, tills

dess erfarenhet vunnits om arbetsbelastningen inom de olika domstolarna,

till ordförande i domstolen utses någon häradshövding i länet, vilken finge

beredas tjänstledighet från häradshövdingämbetet. Detta medförde den fördel

att, i händelse arbetsuppgifterna i expropriationsdomstolen tidvis skulle

tryta, han kunde återgå till sin ordinarie tjänst.

Den tekniska sakkunskapen borde representeras av två ledamöter i domstolen.

För att alltefter målens beskaffenhet bereda olika slag av sakkunskap

plats kunde, om länet gjordes till domkrets, genom länsstyrelsens försorg

förordnas ett lämpligt antal personer, förslagsvis fem, som ägde expertis

i de förut angivna ämnena. Tiden för förordnandet borde bestämmas till

sex år. Det skulle sedan ankomma på domstolens ordförande att inkalla

de två av dessa tekniker, som närmast representerade den expertis som i

målet erfordrades.

Härutöver borde i domstolen sitta två nämndemän. Liksom i vattendomstolarna

borde nämndemännen skifta alltefter den plats där förrättningen

skulle företagas. För att undvika onödiga valförrättningar vore lämpligt att

expropriationsnämndemän utsåges av samma fullmäktige som valde vattenrättsnämndemän,

och där så utan avsevärd olägenhet kunde ske, vid samma

tillfälle som då vattenrättsnämndemän valdes; i stad med rådhusrätt borde

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

expropriationsnämndemännen väljas av stadsfullmäktige. Antalet expropriationsnämndemän

borde utgöra två för domsaga som utgjorde ett tingslag

samt för domsaga som omfattade flera tingslag en för varje tingslag. I

stad som utgjorde egen domsaga, särskilt i storstäderna, borde antalet expropriationsnämndemän

vara större. Antalet expropriationsnämndemän borde

fastställas av Kungl. Maj :t.

Liksom vid vattendomstol skulle det tillkomma ordföranden i expropriationsdomstolen

att för varje mål inkalla två nämndemän till tjänstgöring.

Expropriationsdomstolen borde ha ett kansli med en sekreterare. Om denne

vore sekreterare vid någon underrätt inom domkretsen och åtnjöte tjänstledighet

för arbetet i expropriationsdomstolen borde han liksom ordföranden

kunna återgå till sin tjänst, i fall på grund av för ringa antal mål

arbetet i expropriationsdomstolen tidvis skulle komma att ligga nere. Närmare

administrationsbestämmelser borde utfärdas av Kungl. Maj :t.

Frågan om val av överinstans över expropriationsdomstolarna erbjöde enligt

markutredningens mening ej några större svårigheter. Det kunde ifrågasättas,

huruvida ej såsom andra instans borde fungera en särskild division

i Svea hovrätt, således en ordning liknande den som gällde för vattendomstolarna.

Därvid uppkomme frågan huruvida en sådan division borde ha

sedvanlig sammansättning eller om den borde förstärkas med ett sakkunnigt

element. I enlighet med vad processlagberedningen i nyssnämnda betänkande

anfört borde man dock stanna för att icke i en eventuell specialdomstol

för expropriationsmålen insätta några sakkunniga ledamöter. Emellertid

syntes det tveksamt huruvida överhuvud taget några större fördelar

skulle stå att vinna med en sådan organisation av överinstansen och otvivelaktigt

vore att vissa olägenheter vore förenade med en så stark koncentration

av andra instans att den utgjordes av en domstol för hela riket. Övervägande

skäl syntes tala för att icke beröva överprövningen i andra instans

den närmare kontakt med de lokala förhållandena som ett hänvisande av

målen till hovrätterna innebure. Man borde därför låta den vanliga instansordningen

gälla, men i hovrätternas arbetsordningar syntes böra stadgas

att expropriationsmålen borde upptagas på en och samma division inom

varje hovrätt. Överklagandet till hovrätt borde ske genom vad. Hovrättens

dom borde i vanlig ordning kunna överklagas till högsta domstolen.

Sammanfattningsvis har markutredningen förklarat sig finna skälen mot

expropriationsnämndens bibehållande vara synnerligen tungt vägande. Verkan

av de i övrigt av utredningen föreslagna förändringarna i expropriationslagstil''t

ningen kunde äventyras om ersättningsfrågorna framdeles

skulle avgöras av expropriationsnämnderna, även i den av utredningen

diskuterade »förstärkta» formen. Om man i så fall skulle välja »förstärkt

ägodelningsrätt» eller expropriationsdomstol kunde vara mera tveksamt.

Utredningen funne emellertid att skälen som kunde anföras mot ägodelningsrätten

vore av allvarlig art. Särskilt vore del ägodelningsrättens sammansättning

vid tätort under landsrätt som ingåve betänkligheter, då de markpolitiska

frågor inom dessa tätorter enligt utredningens mening ofta vore av

14 Iiihang till riksdagens protokoll 1949. i samt. Nr. 184.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

mycket stor betydelse och av komplicerad natur. Utredningen föresloge därför

inrättande av särskilda expropriationsdomstolar.

Markutredningen förordar i detta sammanhang att vägrättsmålen överflyttades

till de blivande expropriationsdomstolarna. Dessa mål avsåge icke

sällan mark, som vore belägen inom tätorter. Värderingen av sådan mark

konnne, som utredningen tidigare framhållit, att vid tillämpningen av de av

utredningen föreslagna värderingsgrunderna bliva komplicerad och kräva

bedömande av sakkunniga som icke funnes representerade i ägodelningsrätterna

med deras nuvarande sammansättning. Ur synpunkten av en enhetlig

praxis i alla mål, som avsåge ersättning för mark, syntes markutredningen

synnerligen starka skäl tala för att vägmålen överfördes till expropriationsdomstolarna.

Mot markutredningens förslag i förevarande del ha två ledamöter av utredningen

anmält avvikande mening.

Markutredningens ordförande, herr Jacobsson, har ansett att systemet

med expropriationsnämnd vore att föredraga framför inrättande av specialdomstolar

för expropriationsmålen. Själva värdeuppskattningen vore

nämligen av natur att icke väl lämpa sig för en strikt juridisk prövning

utan vore mera ägnad för den mera fria bedömning, som vore möjlig för

ett organ, grundat på skiljemannainstitutionens grundsatser. En annan fördel

med en sådan organisation vore att värderingsfrågan i regel bleve slutgiltigt

avgjord i expropriationsnämnden och icke kunde genom överklagande

dragas igenom alla instanser, vilket för en snabb behandling av målen

vore av betydelse. Svagheterna i den rådande organisationen av expropriationsnämnderna

läte sig utan större svårigheter övervinnas genom de av

utredningen ifrågasatta förändringarna.

Herr Nordenstam, som i likhet med majoriteten inom utredningen funnit

att värderingen vid expropriation måste verkställas av domstol, har uttalat

sig för det av utredningen diskuterade alternativet med ägodelningsrätt,

förstärkt med två särskilda sakkunniga ledamöter, och har härvid bland

annat anfört:

Enligt min mening måste det anses vara olämpligt att tillskapa en särskild

specialdomstol för ifrågavarande ändamål, då man redan har en sådan

domstol, nämligen ägodelningsrätten, som handlägger liknande värderingsfrågor.

Ägodelningsrätt handhar för närvarande värderingen ej blott vid

det allmännas förvärv av vägrätt enligt lagen om allmänna vägar utan även

vid uppskattning av ersättning för mark och intrång vid anläggande av

enskild väg enligt lagen om enskilda vägar samt vid bestämmandet av lösen

för mark, som avstås enligt ensittarlagen. Därjämte uppkomma likartade

värderingsspörsmål även i andra mål, som avgöras av ägodelningsrätterna,

t. ex. i mål rörande laga skifte, ägoutbyte, servitutsutbrytning in. m. Som ett

led i strävandena att rationalisera landets jordbruk kan enligt en år 1947

beslutad ändring av expropriationslagen verkställas expropriation. Denna

ingår därvid som ett led i en omreglering av fastighetsbeståndet i syfte att

skapa mera bärkraftiga jordbruk. En omreglering kan innebära att en jordägare

i stället för den av honom innehavda fastigheten tillägges en fastighet

av annan belägenhet, omfattning och beskaffenhet och även att en jord
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

211

ägare kan helt eller delvis utlösas. Den rättsliga prövningen av fastighetsbildningsåtgärderna,

däri inbegripet värdering och bestämmande av ersättningar,

vilar på ägodelningsrätten. Om även expropriationsvärderingen anförtros

åt samma myndighet, torde betydande fördelar uppkomma. Även i

övrigt måste det anses vara en avsevärd fördel om alla de värderingar av

jord, som enligt vad ovan nämnts erfordras i olika sammanhang, verkställas

av samma domstol. Den av majoriteten uppdragna gränsen mellan mål som

skola avgöras av expropriationsdomstol och mål som skola avgöras av ägodelningsrätt

måste vara konstlad. Följden skulle bli att en och samma fråga

rörande fastighetsbildning, vari en expropriation ingår som en detalj, kunde

bli föremål för behandling av båda domstolarna.

Vidare har herr Nordenstam framhållit att det bleve en ganska avsevärd

skillnad mellan den vanliga och den »förstärkta» ägodelningsrätten. Grundstommen

i den nuvarande ägodelningsrätten behölles emellertid oförändrad.

I organisatoriskt hänseende vore allt som erfordrades för reformens genomförande

att de förutnämnda särskilda experterna tillsattes. En viss olägenhet

kunde möjligen anses uppkomma genom att ägodelningsrättens sammansättning

bleve olika i olika fall. Någon fullt rationell gränsdragning mellan

de olika fallen hade knappast gjorts. Att nu upptaga frågan om ägodelningsrättens

normala sammansättning till prövning kunde dock ej ifrågakomma.

Prövningen därav ankomrae närmast på fastighetsbildningssakkunniga.

Den föreslagna anordningen med »förstärkt» ägodelningsrätt föregrepe

på intet sätt de sakkunnigas arbete.

Slutligen har herr Nordenstam anmärkt att hur än expropriationsvärderingen

i förevarande sammanhang anordnades vägrättsmålen borde, där ej

i särskilda fall omständigheterna föranledde till annat, bibehållas hos de

vanliga ägodelningsrätterna. Att generellt överflytta dessa mål till expropriationsdomstol

eller till »förstärkt» ägodelningsrätt syntes vara att i

onödan komplicera och fördyra vägrättsmålens handläggning.

Remissyttrandena över markutredningens förslag.

I de flesta yttrandena ha remissinstanserna tagit ställning till de alternativ

för organisationen i expropriationsmål, som diskuterats av markutredningen.

Bibehållandet av expropriationsnämnd, men i regel med förändringar

i dess sammansättning i huvudsaklig överensstämmelse med reservationen

av markutredningens ordförande, har förordats av 26 remissinstanser,

nämligen justitiekansler sämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, civilförsvarsstyrelsen, bgggnadsstgrelsen,

statskontoret, lantbruksstgrelsen samt länsstgrelserna i Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands

och Västerbottens län ävensom stadsförbundet, länsarkitekternas förening,

Stockholms stadskollegium och föreningen Sveriges häradshövdingar. Samma

anordning har förordats av en minoritet inom Göta hovrätt.

överflyttandet av expropriationsmålen till ägodelningsrätt, med i huvudsak

den av herr Nordenstam föreslagna sammansättningen, har förordats

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

av 21 remissinstanser, nämligen Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland,

hovrätten för övre Norrland, vattenfallsstyrelsen, domånstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

egnahemsstyrelsen, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Malmöhus, Värmlands, Västmanlands

och Västernorrlands län ävensom fastighetsbildningssakkunniga,

hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., industriförbundet,

lantbruksförbundet, riksförbundet landsbygdens folk och

bankföreningen.

Det av markutredningens majoritet föreslagna inrättandet av särskilda

expropriationsdomstolar har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av 15

remissinstanser, nämligen kammarkollegiet, byggnadslånebyrån samt länsstyrelserna

i Jönköpings, Kopparbergs och Norrbottens län ävensom stiftsnämnden

i Uppsala, Lunds domkapitel, större akademiska konsistoriet i

Lund, landsorganisationen, fastighetsägareförbundet, Göteborgs stadskollegium

samt drätselkamrarna i Malmö, Borås, Linköping och Uppsala.

Ordföranden i processnämnden har tillstyrkt att expropriationsmålens

behandling överflyttades till domstol men framhållit att det vore förenat

med stora svårigheter att på grundval av den föreliggande utredningen intaga

bestämd ståndpunkt till alternativen ägodelningsrätt och särskild expropriation

sdom st ol.

Bland de remissinstanser, som förordat bibehållandet av expropriationsnämnden,

ha flera, lagt särskild vikt vid att förfarandet

bleve snabbare och billigare än vid tillämpning av annat alternativ.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat att domstolarna på landet

ingalunda fått det intrycket att expropriationsnämndernas värderingar

av exproprierad mark skett på ett sätt som kunde vara föremål för allvarliga

anmärkningar. Föreningen har vidare framhållit att det i dessa frågor

hade utomordentlig betydelse att i det organ, som skulle avgöra markvärderingen,

sutto två partsrepresentanter. Även lantbruksstyrelsen har anfört,

att expropriationsnämnderna ganska väl fyllt sina uppgifter, och länsstyrelsen

i Östergötlands län har uttalat, att parternas medbestämmanderätt

vid utseendet av det organ, som skulle fastställa ersättningen, borde

öka parternas tillit till förfarandet och leda till större förståelse för det

ingrepp som expropriationen innebure.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som betonat att värderingen

vid expropriation regelmässigt i större eller mindre omfattning måste innebära

en skälighetsprövning, har framhållit att detta förhållande vore en

väsentlig anledning att bibehålla expropriationsnämnderna.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller, att markutredningen syntes ha

förutsatt en väsentlig ökning av antalet expropriationsmål, och har därför

som skäl mot bibehållandet av expropriationsnämnderna uttalat farhågor

för att, då ordförandena torde komma att utses bland underrättsdomarna,

deras ordinarie tjänster i huvudsak finge bestridas av vikarier. Vidare har

framhållits att en häradshövding, som utsetts till ordförande i expropriationsnämnd,

därigenom skulle bli jävig att i häradsrätten handlägga expropriationsmålen

i sin domsaga.

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

Justitiekanslersämbetet har förordat att ordföranden i nämnden utsåges

av Kungl. Maj :t. Nämndens beslut borde vidare under vissa förutsättningar

kunna överklagas, varför inrättandet av en riksexpropriationsnämnd borde

övervägas. Rätten till överklagande borde icke vara ovillkorlig. En spärr

skulle kunna anordnas genom att överklagandet gjordes beroende av tillstånd

av den domstol, där målet handlades, eller av riksnämnden i förenklad

sammansättning.

Jämväl länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads och Västerbottens

län ha förordat en anordning varigenom part skulle kunna vinna rättelse

i expropriationsnämnds beslut.

Svea hovrätt har uttalat, att det torde vara allmänt erkänt att det vore

ytterst oegentligt att parternas intressen få sin specialrepresentation i den

myndighet, som på statens vägnar dömer i en tvist. Hovrätten föresloge därför

att parternas valrätt avskaffades. Den hemliga omröstningen borde avskaffas

och nämnden åläggas att motivera sina beslut. Nämndens ledamöter

borde vara underkastade ämbetsansvar.

Lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Hallands län, stadsförbundet och

Stockholms stadskollegium ha avstyrkt, att ordföranden i nämnden obetingat

skulle vara lagfaren.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ifrågasatt att antalet av personer

valbara till ledamöter i nämnden borde, åtminstone i mindre län,

minskas så att nämndens sammansättning ej växlade alltför mycket.

Till förmån för värderingsfrågornas behandling vid domstol, vare

sig ägodelningsrätt eller särskild expropriationsdomstol, ha flera remissinstanser

särskilt understrukit, att denna organisationsform ägde företräde

med hänsyn till rättssäkerheten och särskilt möjligheterna för part att få

sin talan prövad i högre instans.

Ordföranden i processnämnden har erinrat om att enligt gällande expropriationslag

någon förberedelse sådan som i tvistemål i allmänhet icke ägde

rum ävensom att lagen ej reglerade förfarandet inför expropriationsnämnden.

Till stöd för att förlägga expropriationsfrågornas sakliga behandling

till domstol talade framförallt att dessa frågor därigenom inordnades i ett

rättsligt reglerat förfarande av väsentligen samma karaktär som t. ex.

rättegången i vatten- eller jorddelningsmål.

Svea hovrätt har, utgående från senare tids erfarenhet — särskilt från

vattenöverdomstolen och från hovrättens befattning med mål från ägodelningsrätt

angående ersättning för vägmark — behandlat frågan, om det ur

rättssäkerhetens synpunkt vore förenat med någon verklig nytta att renodlade

värderingsfrågor finge överklagas, överinstansen, som knappast hade

praktisk möjlighet att i likhet med underinstansen bilda sig en mening genom

syn på stället, ansåge sig i regel icke kunna ta på sitt ansvar att meddela

en från underinstansen avvikande dom. Värdet av överprövningen

stode alltså icke i rimlig proportion till det arbete, som staten måste kosta

på denna prövning. Naturligen låge däremot saken till på annat sätt så
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

vitt anginge särskilda med värderingen förknippade principfrågor. Med hänsyn

härtill kunde det ifrågasättas, huruvida icke lagändringar vore påkallade,

som löste detta problem. En ändring kunde ske i form av specialregler

angående de omständigheter av principiell natur, som måste föreligga

för att en värderingsfråga skulle få gå vidare. Enklast skulle ändringen

ske genom att avgörandet om fullföljdens tillåtlighet finge ske från fall

till fall, antingen i form av en dispensprövning av överinstansen i likhet

med vad som gällde för högsta domstolen eller i form av ett tillstånd till

fullföljd, meddelat av underinstansen. I detta läge syntes det vara

mindre lämpligt att utan vidare införa regler om ovillkorlig rätt till fullföljd

av värderingsfrågor i expropriationsmål. Bäst vore, om frågan angående

fullföljden kunde upptagas omedelbart för alla rättsområden, där

den vore praktisk, alltså beträffande vattenrätt, expropriation och åtskilliga

ämnen hörande under ägodelningsrätterna.

Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten

för Västra Sverige ha anfört att inrättandet av särskilda expropriationsdomstolar

åtminstone för närvarande vore praktiskt ogenomförbart

med hänsyn till rådande personalsvårigheter i de allmänna domstolarna.

Svea hovrätt har därvid anfört, att det vore uteslutet att långvarig tjänstledighet

skulle kunna beredas 25 häradshövdingar. Det vore även ytterst

olämpligt med en sådan anordning just vid en tidpunkt, då rättsväsendet

skulle söka anpassa sig efter den nya rättegångsordningen. Härtill komme

svårigheter med anskaffande av sekreterarhjälp och lokaler. Det anmärktes

tillika, att jämväl rådhusrätterna arbetade med högst betydande personalsvårigheter.

Svea hovrätt har jämväl uttalat att liknande personalsvårigheter

skulle uppstå om expropriationsmålen överflyttades till ägodelningsrätterna.

Hovrätten för Nedre Norrland har anmärkt på att någon undersökning

icke utförts angående omfattningen av det arbete som skulle åvila särskilda

expropriationsdomstolar. Hovrätten ifrågasatte riktigheten av markutredningens

antagande att dessa domstolar skulle få full sysselsättning under

stora delar av året.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har upplyst att antalet expropriationsmål

i länet hittills varit ringa och att någon avsevärd ökning av antalet icke

vore att förvänta på grund av den föreslagna utökningen av expropriationsändamålen.

Det vore därför ej rimligt att inrätta en specialdomstol i länet.

Till förmån för ägodelningsrätterna ha flera remissinstanser framhållit,

att det syntes onödigt och olämpligt att tillskapa specialdomstolar då ägodelningsrätterna

redan funnes. Vattenfallsstyrelsen har uttalat att det för

parterna måste vara en fördel att ha tillgång till flera domstolar inom samma

län, och länsstyrelsen i Malmöhus län har betonat att införandet av

expropriationsdomstolar med länen som domkrets måste komma att medföra

ökade kostnader för såväl parter som det allmänna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har framhållit olämpligheten att

ha två ägodelningsrätter, en för vanliga ägodelningsmål och en för expro
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

priationsmål. Artskillnaden mellan dessa mål vore så betydande, att det

ej borde ifrågakomma att det bland allmänheten kunde uppkomma den

uppfattningen att det vore den vanliga ägodelningsrätten, som handhade

och avgjorde expropriationsmålen med dess utpräglade jordpolitiska natur.

Beträffande alternativet med särskild expropriationsdomstol ha Svea hovrätt,

Göta hovrätt och kammarkollegiet ifrågasatt om behov förelåge av en

domstol för varje län.

Bgggnadslånebyrån har uttalat att erfarenheten finge visa om det icke

bleve nödvändigt att för ordförandeskapet i expropriationsdomstolen inrätta

ett särskilt ämbete.

Stiftsnämnden i Uppsala och drätselkammaren i Borås ha med åberopande

av att stadsdomarna i många fall förvärvat praktisk erfarenhet i

fastighetsfrågor ifrågasatt om icke sådan domare vore lika väl skickad att

vara expropriationsdomare som häradshövdingarna.

Ordföranden i Skaraborgs läns expropriationsnämnder har föreslagit att

vattenöverdomstolen eller en särskild avdelning i Svea hovrätt skulle fungera

som andra instans.

Överlantmätaren i Örebro län har i ett yttrande till länsstyrelsen i länet

förordat att värderingen vid expropriation skulle grundas på ett förrättningsförfarande

analogt med skiftesförfarandet under ledning av en såväl

ekonomiskt-tekniskt som juridiskt utbildad tjänsteman.

Beträffande förslaget om expropriationstekniker har bl. a.

uttalats följande.

Lantbruksstgrelsen, som tillstyrkt bibehållandet av expropriationsnämnderna,

har anfört att, därest länsstyrelsen vid utseendet av personer valbara

till expropriationsnämnd uppförde tillräckligt antal experter, det bleve möjligt

för den exproprierande parten att vid valet av nämnd tillförsäkra sig

önskvärd expertis. Anordningen med särskilt förordnade tekniker behövde

då icke tillgripas.

Lantmäteristyrelsen, som förordat alternativet med ägodelningsrätt, har

framhållit att det vore angeläget att sakkunskap i fråga om fastighetsbildning

i stad funnes tillgänglig i domstolen. Styrelsen föresloge därför att

antalet expropriationstekniker bestämdes till sex, av vilka en borde vara

särskilt förtrogen med städernas fastighetsförhållanden.

Även Göteborgs stadskollegium har betonat behovet av en expert på fastighetsbildning

i stad och föreslagit att kvalifikationen sakkunskap beträffande

fastighetsbildning på landet ändrades till sakkunskap beträffande

fastighetsbildning.

Byggnadslånebyrån har föreslagit, att bostadspolitisk sakkunskap bleve

representerad bland expropriationsteknikerna.

Drätselkammaren i Linköping har anfört, att avfattningen av kvalifikationsbestämmelserna

kunde komma att verka så, att de personer, som kanske

hade den största erfarenheten beträffande särskilt fastighetsvärdering

i stad utan att vara specialister på stadsplanefrågor och byggnadstekniska

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

frågor, icke skulle bli behöriga som expropriationstekniker. Kvalifikationskraven

borde i stället vara sakkunskap och erfarenhet beträffande värdering

av fastigheter, för två av teknikerna från fastigheter i stad och för de

övriga från lantfastigheter. Av de sistnämnda borde en äga speciell insikt

i skogsfrågor.

Jämväl länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom

Göteborgs stadskollegium och drätselkammaren i Malmö ha gjort uttalanden

i den riktningen att det vore av särskild vikt att sakkunskap i

fråga om markvärdering vore tillgänglig.

Hovrätten för övre Norrland har ifrågasatt sådan ändring i 21 kap. 2 §

tredje stycket jorddelningslagen att som kompetenskrav för en av ägodelningsnämndemännen

uppställdes att han vore förtrogen med frågor om värdering

av mark inom tätbebyggelse.

Jämväl länsstyrelsen i Västmanlands län har förordat särskilda kompetenskrav

för ägodelningsnämndemännen i syfte att bemästra värderingsuppgifterna

i tätorter, medan hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund i samma syfte ifrågasatt att utse särskilda expropriationsnämndemän

eller tillkalla särskilda sakkunniga.

Fastighetsbildningssakkunniga har beträffande ägodelningsnämndemännens

kompetens understrukit, att det i regel komme att gälla att fastställa

den exproprierade markens värde såsom jordbruksfastighet. Detta gällde

även flertalet fall av expropriation i och för tätbebyggelse. En betydande

del av expropriationsfallen torde komma att åsyfta en rationalisering av

ortens jordbruk, alltså frågor där kunskap om jordbrukets förhållanden är

av största värde.

Beträffande frågan, huruvida vågrätts in ålen böra överflyttas till

»förstärkt» ägodelningsrätt respektive särskild expropriationsdomstol, ha

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen förordat målens

överförande till »förstärkt» ägodelningsrätt, och länsstyrelsen i Kronobergs

län målens överförande till särskild expropriationsdomstol.

Fastighetsbildningssakkunniga ha däremot ansett att målen borde bibehållas

hos de vanliga ägodelningsrätterna.

Departementspromemorian.

I promemorian erinras om de huvudanmärkningar, som riktats mot den

nuvarande ordningen för expropriationsersättningarnas bestämmande, bland

annat om bristande enhetlighet i praxis. Det framhålles, att när systemet

med expropriatiomsnämnder på sin tid infördes, denna brist väl icke varit

särskilt framträdande; uppgiften att bestämma ett skäligt, uppåt avrundat

saluvärde med ledning av gängse marknadspriser hade i allmänhet icke

förefallit alltför komplicerad. De senaste decenniernas intensiva utveckling

av våra tätorter och över huvud taget de genomgripande förändringarna i

vårt ekonomiska liv hade ändrat detta förhållande. Prisbildningen i fråga

om exempelvis tomtmark i tätorter hade blivit ett socialt problem av vikt

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

och gjorts till föremål för ekonomisk-teoretiska undersökningar. De av

markutredningen i dess betänkande föreslagna värderingsprinciperna åsyftade

huvudsakligen att åstadkomma en fastare grund för värderingen av

tomtmark, i vilket hänseende expropriationsersättningarna för närvarande

enligt föreliggande statistiska! uppgifter vore dels genomgående mycket

höga, dels även mycket starkt varierande. För att ett sådant försök att stabilisera

värderingarna skulle kunna göras krävdes emellertid ett annat system

för uppskattningsfrågornas handläggning. Om expropriationsnämnderna

alltjämt skulle kunna inskränka sig till att utan motivering angiva beräkningens

slutresultat, funnes i allmänhet ingen möjlighet att utröna, om

de av statsmakterna vedertagna värderingsprinciperna blivit följda. Om

principerna för värderingen skulle regleras i lag —■ med den härför gängse

tekniken varvid grunddragen återgivas i lagtexten och principerna närmare

utvecklas i motiven — krävdes också, att praxis på området utformades på

samma sätt som annan rättspraxis, nämligen i motiverade beslut, som kunde

överklagas, och med vägledande prejudikat i högsta instans. Att, såsom

markutredningen diskuterat, påbjuda motivering av expropriationsnämndens

beslut vore icke tillräckligt. Så enkelt vore icke problemet, att praxis

bleve enhetlig så snart motiveringen bleve öppen. Rätten till överklagande

vore ett nödvändigt komplement därtill. Men infördes också denna rätt,

hade man avlägsnat sig långt från idén om en skiljenämnd, och det funnes

icke längre något skäl att ej utforma förfarandet helt som en domstolsprocess.

Vid en överflyttning av expropriationsmålen till domstolarna löstes

av sig själv frågan om att värderingsorganet borde utrustas med juridisk

sakkunskap.

Mot det av markutredningens majoritet framlagda förslaget, att helt nya

specialdomstolar skulle inrättas för ändamålet, talade emellertid, enligt promemorian,

vägande organisatoriska skäl:

Det skulle innebära en olycklig splittring av arbetet i den berörda domsagan

— ofta måhända en av de större och mest arbetstyngda i länet — som

vore särskilt olämplig i den nydaningstid, som domstolarna nu genomleva.

De hovrätter, som yttrat sig i ärendet, ha också kraftigt avstyrkt detta förslag.

Även bortsett från dessa praktiska skäl strider förslaget mot den

sedan lång tid tillbaka rådande tendensen att undvika inrättande av specialdomstolar

och så långt det är praktiskt möjligt avveckla befintliga sådana.

Den principiella grunden för denna inriktning är åsikten, att domstolarna

böra vara beredda att taga ställning till rättslvister inom alla områden av

samhälleligt och mänskligt liv, även mera särpräglade sådana. I varje specialisering

ligger — förutom vissa obestridliga praktiska fördelar — en tara

för begränsning av synfältet, för instängdhet inom ett trångt fackområde.

För både fackmän och lekmän inom en domstol bör det vara en styrka

att få den vidaste möjliga utblick och skiftande erfarenhet, något som i

längden kommer rättskipningen till godo.

Av dessa skäl borde det om möjligt ordnas så, att nyorganisationen anknötcs

nära till den bestående, antingen så alt uppgiften helt lades på någon

nu bestående domstol eller så att eu ny domstol anknötes till den befintliga

underrättsorganisationen på samma sält som ägodelningsrätterna

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

anknutits till häradsrätterna, d. v. s. att juristdomaren-ordföranden vore

gemensam, liksom kansliet. Nyorganisationen innebure då ej inrättandet av

några helt nya tjänster. Ett närmare ställningstagande härtill vore emellertid

beroende på frågan om expropriationsdomstolarnas sammansättning.

I promemorian erinras i detta hänseende att markutredningen föreslagit

inrättande i varje län av en grupp experter på värderingsfrågor

i expropriationsmål, kallade expropriationstekniker. Att sålunda tillskapa

en kår av specialister på detta område vore ett uppslag av stor betydelse,

som syntes böra genomföras. Det vore emellertid en öppen fråga, om

specialisterna borde vara ledamöter av rätten eller sakkunniga utanför denna.

Detta vore ett allmänt principspörsmål som hade giltighet även på andra

områden. I allmänhet ansåges, att övervägande skäl talade mot att experter

toge säte i själva domstolen. I vissa fall — såsom ofta i vattenmål —

kunde tekniska och rättsliga bedömningsgrunder vara så nära förknippade,

alt det vore omöjligt att döma i saken utan att fullt behärska båda områdena,

och då finge olika ledamöter av rätten var för sig taga ansvaret för

dessa olika inslag i avgörandet. Sådana skäl kunde icke åberopas i fråga

om expropriationsdomstolarna. Att markvärdering i viss mån blivit en specialitet

och att denna specialitet borde ytterligare utvecklas betydde ej, att

saken vore så svårtillgänglig, att icke en juristdomare eller eu erfaren lekmannadomare

kunde följa specialistens resonemang och bilda sig ett omdöme

om saken. Av domstolarna krävdes i den vägen på andra områden

mycket mera än här bleve fallet. Principiellt kunde mot experternas deltagande

i domstolen anföras följande.

Expertens mening i saken bör framföras i den offentliga förhandlingen,

icke först vid rättens enskilda överläggning. Parterna böra få höra vad han

säger och bemöta det, om de kunna. Det bör icke vara så, att parterna från

båda sidor anföra sakkunnigutlåtanden och argumentera med ledning av

dessa, varefter rätten sammanträder och dess egen expert då för fram ännu

en annan mening än dem som ventileras under förhandlingarna. Sker

så, få parterna först i andra instans tillfälle att diskutera denna mening

och detta endast under förutsättning att den tydligt kommit till uttryck "i

domsmotiveringen, något som av rent praktiska skäl icke alltid kan väntas

bli fallet. Det drag av hemlighetsfullhet, som enligt vad förut framhållits

präglar det nuvarande förfarandet, skulle i viss mån dröja sig kvar,

om experterna sutte i domstolen. En praktisk svårighet med utredningens

förslag — dock självfallet icke i och för sig avgörande för frågan — ligger

däri, att endast två av de fem teknikerna kunna deltaga i avgörandet. Det

bör icke vara något opraktiskt fall att behov föreligger att höra tre av dem

i samma mål, någon gång kanske flera. I så fall finge två deltaga som ledamöter

och den eller de övriga som sakkunniga utom domstolen, en högst

otillfredsställande lösning, även frånsett att ordföranden därvid finge en

vansklig uppgift att avgöra fördelningen.

Å andra sidan, framhålles det i promemorian, skulle det vara en väl löslig

organisation att endast ställa specialisterna till domstolens förfogande

att i mån av behov anlitas som sakkunniga. Det viktiga låge i att de skulle

deltaga i varje inom distriktet förekommande mål av någon betydelse. En

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

god medelväg syntes vara, att deras hörande bleve obligatoriskt i varje

mål, frånsett sådana där saken vore så enkel och klar, att utlåtande uppenbarligen

ej behövdes. Självfallet skulle detta endast gälla i den mån saken

berörde vederbörandes fackområde, men liksom enligt markutredningens

förslag syntes minst två av experterna böra medverka i varje mål av betydelse.

Beträffande antalet experter förordas i promemorian en ökning därav

till sex. Av de fem utav markutredningen föreslagna skulle tre ha sakkunskap

med anknytning till landsbygdens förhållanden och den fjärde sakkunskap

i fråga om byggnader. Beträffande den mycket viktiga specialiteten

värdering av obebyggd tomtmark i tätorter skulle finnas endast en,

stadsplaneteknikern. Det vore angeläget att förvärva ännu en expert på tätorternas

markförhållanden, exempelvis en tjänsteman eller förtroendeman

hos en större stad som sysslat mycket med markförvärv. I så fall kunde

stadsplanearkitekten tänkas representera de stora dragen i tätorternas utveckling,

den andre experten tomtmarknadens detaljproblem. Det kunde antagas,

att den sistnämnde ofta skulle bli förespråkare för kommunernas syn

på saken, men detta borde icke hindra att hans synpunkter finge komma till

tals under förhandlingen, ej minst för att inom länet sprida erfarenheterna

från de kommuner som hade mera omfattande verksamhet av detta slag.

Det kunde dock måhända övervägas att icke i lagen så noggrant specificera

experternas kvalifikationer utan endast mera allmänt föreskriva, att de

skulle vara förtrogna med frågor om värdering av mark, vissa av dem företrädesvis

på landet, andra i tätorter. I så fall kunde kanske antalet begiänsas

till fyra eller fem. Specialisterna borde benämnas marlclösenexperter. I

I enlighet med vad sålunda anförts föreslås i denna del i promemorian

följande. För att tillhandagå domstolarna i expropriationsmål såsom sakkunniga

vid bestämmande av expropriationsersättning skulle för varje län

finnas sex marklösenexperter. Av dem skulle en äga sakkunskap om jordbruk,

en om skogsbruk, en om fastighetsbildning på landet, en om husbyggnad,

en om planläggning av tätorter och en om värdering av tomtmark

i tätorter. De borde förordnas av Kungl. Maj :t och icke, som markutredningen

föreslagit, av länsstyrelsen, detta enär det borde kunna förekomma

— och stundom bleve nödvändigt — att samma person fungerade i två eller

flera län. Tiden för förordnandet borde begränsas till förslagsvis tre år.

Ersättare borde tillika förordnas. I varje expropriationsmål skulle rätten,

efter målets beskaffenhet, inhämta yttrande från två eller flera marklösenexperter,

där det ej vore uppenbart, att deras hörande icke erfordrades. Om

marklösenexpertens medverkan i målet borde i huvudsak gälla vad i rättegångsbalken

vore stadgat om sakkunnig, d. v. s. han skulle, om ej rälten

förordnade annat, avge skriftligt utlåtande och därjämte höras muntligen

om part yrkade det och hans hörande ej uppenbart saknade betydelse ellei

om rätten eljest funne det erforderligt. Hans ersättning borde enligt liknande

regler bestämmas av rälten och betalas av exproprianden. Organisa
-

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

tionen medförde i denna del således inga särskilda kostnader för det allmänna.

Marklösenexperten skulle så till vida skilja sig från en sakkunnig

privatman att han yttrade sig under tjänstemannaansvar.

Vad anginge expropriationsdomstolens sammansättning i övrigt uttalas

i promemorian att ingen meningsskiljaktighet rådde därom, att en juristdomare

borde vara ordförande och att allmänbetrodda lekmän borde deltaga,

av praktiska skäl ej gärna flera än två eller tre. Med hänsyn härtill borde

övervägas, om icke på landet uppgiften borde anförtros ägodelningsr

åt t er na, som hade just denna sammansättning. Ägodelningsnämndemännen

skulle emellertid för närvarande vara »i lanthushållning kunniga»,

och det vore då anledning att i expropriationsdomstolarna införa sakkunskap

även om tätorternas markförhållanden, något som samtidigt kunde

tjäna till att neutralisera den starka intresserepresentationen. Detta vore

dock icke något som gällde enbart domstolarna i expropriationsmål. Även

ägodelningsrätterna kunde för sina nuvarande uppgifter behöva denna komplettering;

de hade icke sällan förrättningar i tätorterna.

Med anledning härav innefattar promemorian förslag att ägodelningsrätterna

såsom sådana kompletteras på angivet sätt och att expropriationsmålen

förläggas dit. Av ägodelningsnämndemännen skulle finnas två grupper,

en motsvarande de nuvarande och en med kvalifikationen att vara förtrogna

med fastighetsbildning i tätbebyggda orter. Det kunde emellertid övervägas,

om icke antalet för varje gång tjänstgörande nämndemän kunde minskas

från tre till två. I en handläggning vid syn på stället komme i allmänhet att

dessutom deltaga minst två marklösenexperter, varför hela antalet deltagare

ändå bleve tämligen stort. Denna ändring syntes kunna genomföras även

i fråga om jorddelningsmålen, ehuru antalet deltagare där i allmänhet vore

mindre; dock vore överlantmätaren i regel närvarande. Beträffande jorddelningsmål,

i vilka sakkunskapen vore det viktigaste och intressesynpunkterna

gjorde sig mindre gällande, skulle domaren kalla nämndemän med

hänsyn till målets beskaffenhet och belägenheten av den fastighet målet

rörde. I allmänhet komme då båda nämndemännen att tillhöra samma

grupp. I expropriationsmål däremot, liksom i vissa därmed likställda mål

enligt byggnadslagen, vore intresserepresentationen av betydelse. Detta gällde

icke endast jordägarintresset i första gruppen. Inom andra gruppen

finge man räkna med att de valda ofta vore kommunala förtroendemän från

köpingar och städer under landsrätt och företrädde de kommunala intressena

där. På grund härav borde i alla expropriationsmål och mål enligt

byggnadslagen båda grupperna vara representerade, alltså en lekmannadomare

med särskild sakkunskap och en annan sådan utan speciell inriktning.

I anslutning till förslaget att det i varje mål tjänstgörande antalet

nämndemän skulle minskas från tre till två borde hela antalet nämndemän

i domsagan för varje grupp i regel kunna bestämmas till fyra. I domsagor

med flera tingslag borde dock liksom nu antalet vara större, och även i

andra mera vidsträckta domsagor kunde erfordras ett större antal. Det

syntes därför böra tillkomma Kungl. Maj :t att bestämma, var antalet borde

överstiga fyra.

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Slutligen framhålles i promemorian, att anordningen med expropriationsmålens

förläggande till ägodelningsrätten syntes böra tillämpas även i städer

med rådhusrätt.

Remissyttrandena över departementspromemorian.

I frågan, huruvida expropriationsmålen skola liksom hittills behandlas av

expropriationsnämnd eller helt överflyttas till ägodelningsrätt eller särskild

expropriationsdomstol, ha remissinstanserna i allmänhet vidhållit sina förut

uttalade uppfattningar. Av de remissinstanser som tidigare förordat expropriationsnämndernas

bibehållande eller inrättande av särskilda expropriationsdomstolar

ha endast åtta, nämligen civilförsvarsstijrelsen, statskontoret,

lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Kopparbergs och

Norrbottens län, domkapitlet i Uppsala ärkestift samt stadskollegiet i Göteborg,

tillstyrkt det i promemorian framlagda förslaget eller eljest funnit detsamma

godtagbart.

I ett par yttranden har intagits ändrad ståndpunkt i förevarande fråga

utan att dock departementsförslaget ansetts kunna godtagas. Bostadsstyrelsen

har sålunda framhållit att den i promemorian föreslagna anordningen

på grund av det stora antalet ägodelningsrätter skulle innebära en betydande

risk för oenhetlig bedömning i värderingsfrågor. I det läge, vari

denna fråga förelåge, ville bostadsstyrelsen förorda att de nuvarande expropriationsnämnderna,

kompletterade med ett antal sakkunniga, bibehölles.

Den önskvärda enhetligheten i bedömandet av principfrågor de olika

nämnderna emellan borde kunna säkerställas genom regelbundet återkommande

överläggningar mellan expropriationsnämndsordförandena och mellan

de sakkunniga i de olika länen. Drätselkammaren i Borås har uttalat,

att överflyttning av expropriationsmålen till ägodelningsrätter ur de medelstora

tätorternas synpunkt icke kunde betraktas såsom någon lycklig lösning.

I en stad av Borås storleksordning förekomme i allmänhet icke mera

än 2 å 3 expropriationsmål om året. Skulle utvägen med tillsättande av specialdomstolar

verkligen visa sig stängd av statsfinansiella och övriga i promemorian

åberopade skäl ifrågasatte drätselkammaren om icke den av markutredningens

ordförande angivna linjen med kvalificerad nämnd vore mera

ändamålsenlig för städernas vidkommande. Så skulle speciellt bliva fallet

om en särskild riksvärderingsnämnd inrättades, hos vilken klagan skulle

kunna föras (jämför lokala värderingsnämnder och riksvärderingsnämnd

vid militära rekvisitioner in. in.).

Justitiekanslersämbetet har förklarat sig alltjämt vidhålla sin tidigare uttalade

ståndpunkt att expropriationsnämnden borde bibehållas i förändrad

sammansättning och efter vissa andra ändringar. Till stöd härför syntes

kunna framhållas dels att de huvudanmärkningar, som anförts mot nuvarande

system och som närmare angivits i promemorian, kunde tillgodoses

utan att systemet övergåves, dels ock att, om förfarandet helt utformades

som ett domstolsförfarande, de högre instansernas befattning med värderingsfrågorna

kunde befaras ofta icke innebära en verklig prövning av

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

dessa frågor, motsvarande den prövning som överinstanserna företoge i

rättsfrågorna. Sistnämnda synpunkt har åberopats även av byggnadsstyrelsen

och länsstyrelsen i Hallands län. Dessa myndigheter ha i anslutning

därtill uttalat att fördelen av rätten att överklaga beslut i värderingsfrågor

icke stode i rimlig proportion till därmed förenade olägenheter i form av

minskad snabbhet i avgörandet, ökade kostnader in. in. Länsstyrelsen i Jämtlands

län har anfört att ett överklagande kunde komma att avsevärt fördröja

det slutliga utslaget. Den exproprierande kunde emellertid få taga

fastigheten i besittning på ett tidigt stadium. Expropriaten kunde således

få avstå sin fastighet men till följd av överklagande lång tid få vänta på

1 ull markersättning eller intrångsersättning. Principen borde vara att ersättning

skulle gäldas innan intrång skedde. Denna princip vore svår att

törena med en prövningsrätt i högre instans av ersättningsfrågan.

Häradshövdingeföreningen har bland annat anfört att föreningens huvudinvändning

mot förslaget grundades därpå att här skulle inrättas särskilda

domstolar, som i allmänhetens ögon helt komme att jämställas med de vanliga

ägodelningsrätterna men vilka domstolars huvudsakliga uppgift vore att

fastställa vissa efter jordpolitiska grunder bestämda markpriser. I promemorian

sades också uttryckligen att markutredningens förslag i värderingsfrågorna

kunde sägas gå ut på att i värderingarna skulle införas en ny teknik

för att icke säga ingjutas en ny anda. Ett fullföljande av detta syfte

låge också i tanken att tillskapa en särskild grupp nämndemän, som skulle

representera ett intresse, motsatt det nuvarande bland ägodelningsnämndemännen

förhärskande jordägareintresset. Föreningen måste bestämt motsätta

sig att ägodelningsrätterna på detta sätt gjordes till tummelplats för

motsatta intressegruppers stridiga uppfattningar. Den misstro, som från

ena eller andra hållet så småningom komme att göra sig gällande mot dessa

ägodelningsrätter, komme lätteligen att medföra att även den vanliga ägodelningsrätten

minskade i anseende. Frågor av förevarande art hörde icke

hemma i en domstol. Dessa frågor vore just typiska för sådana spörsmål,

som skulle avgöras av en skiljenämnd av den beskaffenhet som expropriationsnämnden

utgjorde. Föreningen måste varna för att göra våra domstolar

till verktyg för från tid till annan växlande uppfattningar angående jordvärdet.

Om vad föreningen anfört icke vunne beaktande, ansåge föreningen

att särskilda domstolar, s. k. marklösenrätter, borde inrättas och särskilda

nämndemän utses till dem. Ägodelningsrätterna borde bibehållas oförändrade.

Ordföranden i Skaraborgs läns expropriationsnämnder har uttalat att det i

realiteten komme att bliva marklösenexperterna som finge det avgörande inflytandet

beträffande expropriationsersättningens storlek. I de allra flesta

fall förutsatte icke uppskattningen något ställningstagande till invecklade

principfrågor av juridisk art utan värderingen vid expropriation innebure

i regel i större eller mindre omfattning en skälighetsprövning. Då marklösenexperterna

komme att yttra sig under tjänstemannaansvar, bleve det

säkerligen inte många gånger som ägodelningsrätten komme att frångå

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

de värderingsresultat som de kommit till. Det nu föreliggande förslaget hade

icke föranlett till ändrat ståndpunktstagande utan expropriationsnämnden

borde bibehållas med viss förändring i sammansättningen.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit att det väsentligaste önskemålet

med en organisatorisk förändring av expropriationsärendenas handläggning,

nämligen att vinna enhetlighet i ärendenas behandling, icke komme att

främjas av förslaget utan i stället att motverkas genom att expropriationsorganen

utökades från nuvarande antal, ett i varje län, till ett flertal i varje

län — i Kalmar län icke mindre än nio. Vissa detaljförbättringar i nuvarande

ordning borde emellertid kunna åstadkommas, såsom att ordföranden

i länets expropriationsnämnder utsåges av Konungen bland ordinarie underrättsdomare

i länet, att part i varje mål ägde utse en ledamot bland de

i sådant hänseende valbara, att av sex förordnade experter expropriationsdomstolen

utsåge två såsom ledamöter, att nämndens beslut skulle motiveras

och skiljaktiga meningar angivas, att en riksexpropriationsnämnd

skulle tillsättas samt att talan mot expropriationsnämndens uppskattning

finge fullföljas till riksexpropriationsnämnden i fall då skiljaktig mening om

beslutet förelåge inom nämnden samt under förutsättning att den domstol,

vid vilken målet vore anhängigt, funne sådan talan böra tillåtas med hänsyn

till de omständigheter ändringssökanden kunde anföra mot beslutets skälighet

eller riktighet. Samtliga ordförande i expropriationsnämnder borde en

gång årligen kallas till gemensam konferens inför riksexpropriationsnämnden

för att på så sätt erhålla del av och dryfta dennas och övriga expropriationsnämnders

praxis i syfte att vinna ökad enhetlighet i ärendenas behandling.

Ordföranden i processnämnden har erinrat om sitt tidigare yttrande, vari

bl. a. uttalats att det ej vore otänkbart att mera ingående överväganden

kunde ge till resultat att en gemensam domstolsorganisation kunde skapas

för jorddelningsmålen och expropriationsmålen, även om därvid skulle påkallas

vissa avvikelser från ägodelningsrätternas nuvarande organisation och

domkretsindelning. Vad som med detta uttalande åsyftades var att ifrågavarande

organisationsproblem borde ses i sitt sammanhang med de önskemål

och behov som redan nu förelåge eller kunde komma att göra sig gällande

med hänsyn till reformer å jordlagstiftningens område och de nya uppgifter

som i samband med dessa reformer kunde komma att anvisas de nuvarande

ägodelningsrätterna. Den uppfattningen måste fortfarande hävdas att en

tillfredsställande och mera slutgiltig lösning av det föreliggande organisationsproblemet

endast kunde vinnas därigenom att det inordnades i detta

större sammanhang. I promemorian hade väl förordats vissa organisatoriska

förändringar beträffande ägodelningsrätterna å landet. Huruvida dessa

förändringar ur synpunkten av en blivande jordlagstiftning vore ändamålsenliga

eller tillräckliga vore dock ytterst vanskligt att bedöma allenast

på grundval av den nu föreliggande utredningen. Samma organisationsfrågor

berörde uppenbart även ägodelningsrätterna i städer med rådhusrätt.

Först efter eu jämförelse mellan de reformkrav, som sålunda från olika

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

synpunkter gjorde sig gällande, syntes ett mera definitivt svar kunna lämnas

å frågan huruvida en gemensam domstolsorganisation kunde ernås för

dessa grupper av mål och, om frågan besvarades jakande, hur denna domstol

skulle gestaltas.

Beträffande marklösenexpert ernås ställning har hovrätten

för övre Norrland framhållit att, om experterna icke vore ledamöter i

domstolen, den fördelen vunnes att överrätten i dit fullföljt mål ånyo kunde

höra samma sakkunniga som ägodelningsrätten. Hovrätten ansåge det

vara lämpligast att experterna skulle, i den omfattning som förutsatts i

promemorian, höras såsom sakkunniga i ägodelningsrätt. Vid en dylik anordning

tilläte icke bestämmelserna i 5 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken

att de sakkunniga deltoge i rättens överläggningar inom stängda dörrar.

Emellertid kunde det understundom i mål av mera komplicerad natur

tänkas vara av värde att de sakkunniga finge deltaga i överläggningarna för

att under dessa närmare klargöra sina ståndpunkter. Hovrätten ville därför

ifrågasätta huruvida icke i expropriationsmål domstolen borde äga att, i

den mån så funnes erforderligt, tillåta marklösenexperterna att deltaga i

dess överläggningar.

Fastighetsbildningssakkunniga ha förordat att marklösenexperterna finge

inträda såsom ledamöter i ägodelningsrätten vid dess behandling av expropriationsmål.

Att inträda såsom sakkunnig ledamot i en domstol vore ett förtroendeuppdrag

av helt annan karaktär än uppgiften att till domstolen avgiva

utlåtanden. Om experterna icke inginge i domstolen försvagades deras

ställning gentemot parterna och allmänheten och därmed deras intresse för

uppgiften. Erfarenheterna om å ena sidan insatsen av sakkunniga vid de

allmänna domstolarna och å andra sidan experterna hos vattendomstolarna

talade starkt för riktigheten av denna ståndpunkt. Då i promemorian

hävdades att ett drag av hemlighetsfullhet över förhandlingarna skulle dröja

sig kvar om experterna sutte i domstolen, kunde härtill invändas att det

icke någonsin torde ha gjorts gällande att något drag av hemlighetsfullhet

skulle vidlåda vattendomstolens funktion. Vad härefter anginge frågan om

antalet experter i varje särskilt mål hade i promemorian gjorts gällande att

stundom flera än två experter skulle behöva anlitas. De sakkunniga ifrågasatte

om detta ej vore att driva kravet på specialisering för långt. I ett icke

obetydligt antal mål av enkel beskaffenhet borde experterna helt kunna

undvaras. I andra mål borde det kunna räcka med en expert. I de viktigare

målen skulle slutligen två experter tillkallas. Lantmäteristijrelsen har anslutit

sig till fastighetsbildningssakkunnigas uttalande. Överlantmätaren i

Hallands län har ansett att skäl möjligen kunde tala för att experterna ej

gjordes till bisittare i domstolen men då därav följde att experternas möjligheter

att verka för en enhetlig praxis i expropriationsärendenas bedömande

avsevärt minskades, syntes ur det allmännas synpunkt större fördelar

vara att vinna om två experter vore bisittare i domstolen.

Även enligt stadsarkitektföreningen och drätselkammaren i Borås borde

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

marklösenexperterna vara ledamöter i rätten och icke stå såsom sakkunniga

utanför densamma. Drätselkammaren har i samband härmed framhållit,

att marklösenexperternas arbete och tidsspillan borde bekostas av

statsverket, samt därom närmare anfört:

Att exproprianden skall betala marklösenexperternas skriftliga utlåtande

och eventuella inställelse vid huvudförhandling enligt rättegångsbalkens

normer om ersättning till sakkunniga kommer att innebära, att exproprianden,

då det gäller frågor av mindre omfattning framdeles icke kan liksom

nu hänskjuta ärendet till expropriation. Kostnaderna för smärre expropriationer

— inklusive motpartens rättegångskostnader -— bruka f. n. kunna

begränsas till 600 å 800 kronor för direkta utlägg. Med den kännedom, som

drätselkammaren under årens lopp förvärvat av expropriationsnämndernas

praxis, hava förvärvsfrågor med ersättningar begränsade till ett par tusen

kronor därför med framgång kunnat hänskjutas till expropriation. Så

torde icke bliva fallet vid en tillämpning av departementets förslag om kostnadernas

fördelning.

Ordföranden i processnämnden har anfört, att inför den i promemorian

skisserade domstolsorganisationen inställde sig osökt frågan huruvida den

nya domstolen som sådan besutte den förtrogenhet med och den erfarenhet

å förevarande område att den vore i stånd att i mera invecklade fall självständigt

och objektivt tillgodogöra sig och bedöma det material, som framlades

i målet. Vad som framför allt kännetecknade sakkunnigbeviset som bevismedel

vore att en eller flera fackmän, såsom utanför domstolen stående personer,

toges i anspråk för besvarande av vissa preciserade frågor av facklig

innebörd. I den mån den sakkunniges medverkan ej läte sig på detta sätt

begränsas utan komme att omfatta ett bedömande av hela det föreliggande

saksammanhanget eller en väsentlig del därav, närmade sig hans funktion

allt mera domarens; det av honom avgivna yttrandet finge i huvudsak samma

karaktär som det votum domaren i egenskap av ledamot i rätten hade

att avgiva. Att i sådana fall bibehålla den sakkunnige som bevismedel, syntes

icke vara påkallat av några mera vägande rent processuella skäl; parternas

rätt tillvaratoges liksom beträffande domstolens eget avgörande genom

fullföljd sförfarandet. Vid besvarande av frågan huruvida sakkunnigelementet

borde beredas plats i domstolen eller ej vore ock förfarandets

gestaltning av betydelse. Därest av hänsyn till allmänna intressen, som domstolen

hade att tillvarataga, förfarandet — såsom i vattenmål och jorddelningsmål

— i väsentliga delar präglades av officialprincipen, låge häri ett

skäl att den sakkunnige bereddes plats i domstolen; han bure då ansvaret

för målets fullständiga utredning i tekniskt hänseende vare sig denna utredning

utfördes av honom själv eller därför anlitades sakkunskap utom

domstolen. Vid mera genomförd förhandlingsprincip åter, där parterna hade

till uppgift alt tillhandahålla utredningen och tillika finge vidkännas påföljden

av brister härutinnan, ställde sig saken väsentligt annorlunda. Uppenbart

mötte det stora svårigheter att, utan ingående kännedom om de

ifrågavarande målens natur och de syften lagstiftaren å detta område ämnade

fullfölja, avgiva något bestämt omdöme huruvida de vore i typhän
15

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr. 184.

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

seende att hänföra till den ena eller andra gruppen. På denna punkt vore

dock att beakta att markutredningen utan meningsskiljaktighet ansett sig

böra upptaga det sakkunniga elementet i det dömande organet, vare sig som

sådant förordats expropriiationsnämnd, särskilt inrättad expropriationsdomstol

eller ägodelningsrätt.

Enligt byggnadsstyrelsens mening vore det ett oavvisligt krav att man,

därest man valde domstolsalternativet i vad avsåge expropriationsmålens

handläggning, tillsåge att något direkt partsinflytande icke finge göra sig

gällande inom domstolen. Icke minst med hänsyn till de många gånger

utomordentligt stora ekonomiska värden som stode på spel i dessa mål,

vore det synnerligen angeläget att icke allmänhetens förtroende för domstolens

objektivitet i någon mån rubbades. Promemorieförfattaren hade haft

fullt klart för sig att det vore troligt att experten på värdering av tomtmark

i tätorter ofta skulle bli förespråkare för kommunernas syn på saken. På

grund härav och då den stadsplanetekniker som enligt markutredningens

förslag skulle finnas bland experterna borde kunna behärska såväl de stora

dragen av tätorternas utveckling som tomtmarknadens detaljproblem avstyrkte

byggnadsstyrelsen bestämt förslaget om utökning av antalet experter

på sätt i promemorian förordats. Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett

att marklösenexperternas tjänstgöring i princip borde begränsas till endast

ett län, vid vilket förhållande det borde ankomma på länsstyrelsen att

utse dessa experter. Möjlighet borde dock beredas ägodelningsrätt att i undantagsfall,

då särskilda skäl det påfordrade, anlita marklösenexpert från

annat län. Marklösenexperternas antal syntes under angivna förutsättning

utan olägenhet kunna begränsas till 5 eller möjligen 4. Det syntes vidare

ej vara nödvändigt att i lagen specificera deras kvalifikationer i vidare mån

än de skulle vara förtrogna med frågor om värdering av mark, vissa av dem

företrädesvis på landet och andra i tätorter. Även länsstyrelsen i Västerbottens

län har ansett att länsstyrelsen borde förordna experterna. Stadskollegiet

i Göteborg har erinrat, om det i kollegiets tidigare yttrande gjorda

uttalandet att sakkunskap i fråga om »fastighetsbildning på landet» blivit

företrädd men saknades i fråga om fastighetsbildning i stad. Denna anmärkning

kvarstode fortfarande. Drätselkammaren i Linköping har ansett

det anmärkningsvärt att icke kvalifikationskraven i fråga om värdering givits

större utrymme bland marklösenexperterna. Det vore fullt tillräckligt

att föreskriva att marklösenexperterna skulle vara förtrogna med värdering

av mark, två av dem på landet och två i tätorter. Om det i något fall skulle

erfordras — och detta komme väl knappast i fråga annat än då det gällde

speciella husbyggnadstekniska spörsmål — så kunde en husbyggnadstekniker

tillkallas som sakkunnig. I varje fall vore det för litet att ha endast

en marklösenexpert med erfarenhet och kunskap om värdering av tomtmark

i tätorter.

Högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund bär anfört att om

själva syftet med de föreslagna reformerna, en fastare grund för värderingarna

och en sakligare bedömning av frågorna, skulle kunna nås, bleve i hög

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

227

grad beroende på huruvida verkligt kompetenta krafter knötes till uppgiften.

Förbundet kunde därför icke ansluta sig till det alternativ som antytts

i promemorian, nämligen att experternas kvalifikationer icke så noggrant

skulle specificeras i lagen. Att i departementsförslaget tillfogats en

marklösenexpert med kunnighet och erfarenhet i värdering av tomtmark i

tätorter, syntes mycket befogat. I själva verket komme denna expert att bliva

den mest anlitade. Det kunde ifrågasättas om icke på många håll två eller

flera experter av detta slag komme att behövas.

Handelskamrarnas nämnd har funnit det diskutabelt om förslaget om inrättande

av ett fåtal fasta, länsvis utsedda marklösenexperter på det lämpligaste

sättet tillgodosåge ägodelningsrättens behov av teknisk sakkunskap.

Med hänsyn till att i de tvister varom här vore fråga den ena parten alltid

vore det allmänna, staten eller kommunen, ansåge nämnden för sin del att det

vore lämpligare att domstolen finge fritt inhämta den sakkunskap som i varje

särskilt fall ansåges påkallad, än att den skulle vara hänvisad till en begränsad,

av dylika uppdrag för sin bärgning beroende krets av experter, vilka

utsåges av och närmast komme att betrakta sig som representanter för

det allmänna.

Benämningen »marklösenexperter» har i ett par yttranden ansetts mindre

adekvat. I stället har förslagits av Göta hovrätt »markvärdesakkunniga»

och av fastighetsbildningssakkunniga »värderingssakkunniga».

Antalet ägodelningsnämndemän i en domsaga borde enligt

Göta hovrätts mening i regel bestämmas till sex för varje grupp. När domaren

skulle kalla nämndemän till tjänstgöring hade han att i viss mån

pröva vilka av samtliga nämndemän som vore mest lämpliga med hänsyn

till det särskilda målets beskaffenhet och belägenheten av den fastighet

målet gällde. Om antalet i varje mål tjänstgörande nämndemän bestämdes

till endast två, bleve domarens prövning svårare och viktigare än nu vore

fallet. Även överlantmätaren i Örebro lön har ansett en minskning av antalet

i lanthushållning kunniga nämndemän från minimum sex till minimum

fyra innebära en begränsning av möjligheten att i varje fall få med någon

nämndeman, som kände den trakt frågan gällde. Minskningen av antalet ledamöter

i nämnden syntes av psykologiska skäl också få anses innebära en

försvagning av lekmannainflytande i domstolen. I betraktande av den relativt

obetydliga ekonomiska besparing, som vunnes genom den föreslagna

ändringen kunde överlantmätaren icke tillstyrka densamma. Det kunde ifrågasättas

huruvida den föreslagna kategoriklyvningen beträffande ägodelningsnämndemännen

medförde någon fördel. Då det funnes flera domsagor,

där den enda mera betydande tätbebyggelsen bestode i ett eller annat municipalsamhälle,

kunde det i första hand erbjuda vissa svårigheter att inom respektive

domsagor finna fyra med fastighetsbildning i tätorter verkligt förtrogna

personer, som därjämte besutte de för domartjänsten önskvärda personliga

kvalifikationerna. Där detta vore möjligt förelåge dock risken att

kandidaternas erfarenheter av och synpunkter på ifrågavarande problem

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kangl. Maj:ts proposition nr 184-

vore relativt ensidiga. Det kunde i så fall ifrågasättas, huruvida icke de

lantbrukare som enligt nuvarande bestämmelser utsåges till ägodelningsnämndemän

och vilka i regel även vore allmänt betrodda och i respektive

hemortskommuners angelägenheter väl införsatta män, genom sin mera allmänna

kännedom om hithörande frågor ägde lika goda förutsättningar att

bedöma dem som de föreslagna tätortsnämndemännen. Länsstyrelsen i Kristianstads

län har funnit den mycket komplicerade anordningen med olika

grupper av tjänstgörande ägodelningsnämndemän vara ur olika synpunkter

mindre lämplig.

Hovrätten för Övre Norrland har förklarat sig intet ha att erinra mot förslaget

att det antal ägodelningsnämndemän, som för varje gång skulle

tjänstgöra i domstolen, minskades från tre till två, såvitt anginge expropriationsmål.

Däremot kunde starkt ifrågasättas lämpligheten av att genomföra

sådan ändring i fråga om jorddelningsmålen. Ägodelningsnämndemännen

hade i allmänhet en stark ställning inom ägodelningsrätten och utövade

ofta ett betydelsefullt inflytande på målens avgörande. Det vore ej uteslutet

att förtroendet för ägodelningsrätterna skulle kunna minskas, därest

antalet folkvalda ledamöter generellt reducerades på föreslaget sätt. Överlantmätaren

i Värmlands län har ansett att det vore klokt att bibehålla det

nuvarande antalet för varje gång tjänstgörande nämndemän, d. v. s. tre, varav

två alltid skulle tagas ur de nuvarande nämndemännens kategori. Stadsförbundet

har icke heller kunnat dela åsikten att, om ägodelningsrätten

bleve expropriationsmyndighet, antalet där tjänstgörande nämndemän skulle

kunna reduceras från tre till två. Skulle ägodelningsrätt betros med denna

nya uppgift, bleve det tvärtom ännu angelägnare än nu att lekmannaelementet

finge en tillfredsställande representation inom domstolen.

Fastighetsbildningssakkunniga har med instämmande av lantmåteristyrelsen

anslutit sig till promemorians förslag att nedsätta antalet nämndemän

från tre till två. Till stöd för en sådan åtgärd kunde åberopas önskvärdheten

av att antalet ledamöter i ägodelningsrätt, som ofta hade att verkställa

besiktningar, ej bleve för stort. Ur rent systematisk synpunkt tedde det sig

även tilltalande att ägodelningsrätterna vid behandling av viktigare expropriationsmål

skulle sammansättas i full överensstämmelse med vad som

redan gällde för vattendomstolarna. Vad i promemorian anförts om antalet

ägodelningsnämndemän i varje domsaga och om val av ägodelningsnämndemän

föranledde icke annan erinran från de sakkunnigas sida än att en

minskning av antalet ägodelningsnämndemän i varje domsaga kunde befaras

medföra praktiska olägenheter.

Överlantmätaren i Hallands län har ansett att rätten att deltaga i val av

elektorer för utseende av ägodelningsnämndemän icke borde vara begränsad

att utövas av endast dem, som vore ägare eller innehavare av jordbruksfastighet.

Om två av nämndemännen föreskreves vara i lanthushållning kunniga

ägare eller innehavare av jordbruksfastighet och två förtrogna med

fastighetsförhållandena i tätbebyggda orter, behövde en sådan utökning av

de röstberättigades antal icke medföra att fastighetsägarnas berättigade synpunkter

behövde bliva åsidosatta vid expropriationsmålens handläggning.

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 184

Landskommunernas förbund har anfört att för landskommunernas vidkommande

valmännen för närvarande utsåges på kommunalstämma av de

i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade, som där ägde eller

innehade jordbruksfastighet. Tillräckliga skäl syntes icke finnas att förbehålla

denna krets rätten att ensam utse valmän, varför valmännen, liksom

enligt departementsförslaget beträffande köping, borde utses av fullmäktige.

Vad angår städer med rådhusrätt bär Göta hovrätt anfört att

enligt förslaget borde — utan att detta närmare motiverats anordningen

med expropriationsmålens förläggande till ägodelningsrätten tillämpas även

där. I detta sammanhang ville hovrätten dock framhålla att mål, vari värderingsspörsmål

förekomme, för närvarande vore ganska sällsynta hos ägodelningsrätterna

i städerna men att, därest förslaget om exploateringsavgift

och expropriationsmålens förläggande till ägodelningsrätterna genomfördes,

ägodelningsrätterna i städerna i betydande utsträckning komme att

handlägga värderingsfrågor. En domstol bestående av tre juristdomare syntes

ha mindre förutsättningar än en domstol bestående av en juristdomare

och två ägodelningsnämndemän att bedöma dylika frågor. Föreyarande lagstiftning

kunde därför ge anledning att överväga en omorganisation aven

av ägodelningsrätterna i stad. Uttalanden av liknande innehåll ha gjorts av

hovrätten för Nedre Norrland, ordföranden i processnämnden samt länsstyrelserna

i Östergötlands och Malmöhus län.

Drätselkammaren i Linköping har ifrågasatt om icke för städer med egen

magistrat det av markutredningen föreslagna systemet med expropriationsdoinstolar

vore att föredraga, särskilt som antalet expropriationer utom

under den första tiden efter lagens ikraftträdande — syntes bliva få och därför

möjligheterna att inhämta erfarenheter tämligen ringa. Man borde i detta

sammanhang akta sig för att överdriva omfattningen av den verksamhet som

en utvidgad expropriationsrätt för kommunerna komme att föranleda. Med

en sådan utvidgad lagstiftning att falla tillbaka på komme i de flesta

fall överenskommelser att träffas på frivillig väg, där ej skatteforhallandena

lade hinder i vägen.

Departementschefen.

Förfarandet vid expropriation består enligt gällande rätt av två huvudmoment.

Först prövas frågan huruvida expropriation skall medgivas. I detta

hänseende ankommer det på Kungl. Maj :t att efter ansökan meddela beslut.

Den andra delen av förfarandet avser huvudsakligen bestämmandet av expropriationsersättningen.

För detta ändamål skall ett särskilt mål anhängiggöras

vid allmän domstol av den som erhållit rätt till expropiiation. I enlighet

med de närmare regler, för vilka jag i det föregående redogjort, fastställcs

emellertid själva ersättningsbeloppet av en för varje mål särskilt

tillsatt expropriationsnämnd. Domstolens befattning med expropiiationsinålet

är därför väsentligen endast av formell natur.

Beträffande den första delen av expropriationsförfarandet har markutredningen

ifrågasatt en överflyttning från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

av vissa expropriationsärenden, närmast dem där expropriationsobjektet har

ett mindre värde. En sådan åtgärd skulle enligt utredningens mening medföra

fördelar ur olika synpunkter. Utredningen har emellertid funnit att en

rationell lösning av frågan icke kan vinnas utan att en motsvarande decentralisering

genomföres i vissa planärenden. Till följd härav har utredningen

avstått från att framlägga något förslag på denna punkt. Även enligt min

mening skulle en viss decentralisering på här ifrågavarande område vara

önskvärd. Enligt vad jag inhämtat kommer också decentraliseringsutredningen

att till behandling upptaga såväl detta som närliggande spörsmål.

Vad härefter angår den senare delen av expropriationsförfarandet ligger

som nämnts dess tyngdpunkt i den värdering som verkställes av expropriationsnämnderna.

Denna del av proceduren liknar i viss mån ett skiljedomsförfarande.

Det finnes sålunda endast knapphändiga regler om handläggningen

inför nämnden, dennas avgörande träffas fritt utan att några legala

värderingsnormer behöva följas, omröstningen inom nämnden är hemlig

varför några reservationer ej förekomma, ingen motivering gives för beslutet,

och detta får ej överklagas. Karaktären av skiljenämnd framträder

även därigenom att vardera parten utser en ledamot i nämnden; denna består

i övrigt i regel av ordförande, utsedd av länsstyrelsen, och ytterligare

två ledamöter, utsedda av rätten.

I diskussionen kring det föreliggande problemet har framförts en mångfald

olika synpunkter på frågan om hur denna del av expropriationsproceduren

bör utformas. Vad först beträffar den nuvarande ordningen ha åtskilliga

anmärkningar framställts mot denna. Sålunda har uttalats, att expropriationsnämnden

ofta saknade den för värderingsfrågans bedömande

erforderliga juridiska och ekonomisk-tekniska sakkunskapen. Därvid har

påpekats, att värdeberäkningen ej sällan förutsatte ett ställningstagande

till synnerligen invecklade principfrågor. Den gällande ordningen, enligt

vilken en särskild expropriationsnämnd tillsättes för varje mål, medförde

även att sammansättningen av nämnderna ofta varierade, även om ordföranden

i stor utsträckning vore gemensam; därmed följde bristande konsekvens

i avgörandena. Å andra sidan har anmärkts, att expropriationsnämnderna

hade en ensidig sammansättning såtillvida som jordägarintressena

vore alltför starkt representerade. En ändring av den nuvarande ordningen

bleve icke minst nödvändig om de föreslagna nya värderingsreglerna godtoges.

Därest expropriationsnämnderna alltjämt skulle kunna inskränka sig

till att utan motivering angiva beräkningens slutresultat, funnes nämligen

i allmänhet ingen möjlighet att utröna om dessa värderingsprinciper följdes.

Flera förslag, syftande till att undanröja olägenheterna i det nuvarande

förfarandet och nå fram till en bättre ordning, ha framförts i diskussionen

kring detta lagstiftningsärende, såväl av markutredningen och särskilda

dess ledamöter som i departementspromemorian och en del remissyttranden.

Gemensamt för dessa förslag har varit, att värderingen borde ske under

medverkan av en eller flera för denna uppgift särskilt lämpade experter,

i markutredningens förslag kallade expropriationstekniker. Dessa skulle

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

tillsättas länsvis och framför allt ha till uppgift att befordra säkrare värderingsmetoder

samt sörja för kontinuitet och likformighet i praxis inom

länet. Genom att experterna i de olika länen samlades centralt till regelbundet

återkommande överläggningar skulle även enhetligheten i hela landet

främjas.

Utom beträffande denna, så gott som enhälligt biträdda, huvudprincip för

reformen, bryta sig meningarna starkt i fråga om den närmare organisationen

av expropriationsmyndigheterna.

Enligt en åsiktsriktning, som inom markutredningen företrätts av dess

ordförande, landshövding Jacobsson, borde expropriationsnämnderna bibehållas.

Till stöd härför har särskilt anförts, att värderingen lämpade sig

mindre för en juridisk prövning än för en fri bedömning av det slag som

toge sig uttryck i en skiljedom. Även snabbheten i avgörandet vore en fördel.

Kritiken mot de nuvarande expropriationsnämnderna borde kunna tillgodoses

genom ändringar i nämndernas sammansättning och arbetssätt. Sålunda

borde ordföranden vara jurist och erfaren i domarvärv samt ett par

av ledamöterna sådana expropriationstekniker som nyss nämnts. Vidare har

från en del håll uttalats, att det borde vara tillåtet eller rent av obligatoriskt

att nämndens beslut motiverades. Förslag ha även framkommit, att en överinstans

— en riksnämnd för expropriationsmål — skulle inrättas, hos vilken

besluten kunde överklagas.

Det övervägande antalet av dem som uttalat sig i frågan har däremot ansett,

att de påtalade svagheterna i organisationen motiverade att expropriationsnämnderna

avskaffades och att värderingen bleve —- liksom den mera

formella delen av målets handläggning -— anförtrodd åt domstol, antingen

någon nu befintlig sådan eller en för ändamålet nyinrättad.

Utredningens majoritet förordar sålunda att värderingen överflyttas till

specialdomstolar som skulle nyinrättas en för varje län. Dessa domstolar

borde sammansättas på ett sätt som liknade vad som föreslagits i fråga

om en reformerad expropriationsnämnd; de skulle bestå av en jurist som

ordförande, två expropriationstekniker och två lekmän (nämndemän).

Expropriationsdoinstolens beslut skulle kunna överklagas i de vanliga överrätterna.

För uppgifternas överförande till domstol talade enligt majoritetens

mening kravet på rättssäkerhet och följdriktighet vid ersättningsfrågans

avgörande, en synpunkt som finge ökad tyngd genom att värderingen

enligt förslaget bleve mera komplicerad än nu och genom att expropriationerna

säkerligen också skulle få större omfattning. En fastare organisation

och en jämnare praxis på detta område vore till fördel särskilt för de kommunala

myndigheter som sysslade med stadsplaneringen. Domstolsförfarandet

i flera instanser kunde visserligen föranleda tidsutdräkt, men olägenheten

därav minskades, om exproprianden finge rätt att tillträda egendomen

redan då målet anhängiggjordes. Att majoriteten förordade inrättandet av

specialdomstolar länsvis motiverades med alt hänsyn till expropriationsmålens

egenart påkallade särskilt för ändamålet uppbyggda domstolar och att

likformigheten i praxis bäst främjades om uppgiften lades på jämförelsevis

få domstolar.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

En reservant i utredningen, generaldirektör Nordenstam, har biträtt tanken

att värderingsfrågan fördes till domstol men föreslagit att därvid skulle

väljas ägodelningsrätterna med något ändrad sammansättning. Sålunda

borde ägodelningsrätt på landet vid behandlingen av expropriationsmål

bestå av en jurist (ägodelningsdomaren) såsom ordförande, två expropriationstekniker

och två nämndemän. Denna ägodelningsrätt komme alltså att

till sin sammansättning nära överensstämma med majoritetsförslagets specialdomstol.

I stad skulle däremot fungera den nuvarande ägodelningsrätten

— denna består av tre jurister — sedan den förstärkts med expropriationsteknikerna.

Reservanten framhåller till stöd för sitt förslag bl. a., att ägodelningsrätterna

nu behandlade vissa likartade värderingsfrågor vid tillämpning

av lagarna om allmänna vägar och enskilda vägar, ensittarlagen och

jorddelningslagen.

Även i departementspromemorian har föreslagits, att värderingen skulle

uppdragas åt ägodelningsrätterna, varvid emellertid expropriationsteknikerna

icke skulle bli ledamöter av rätten utan knytas till denna såsom fasta

sakkunniga. Beträffande rättens sammansättning i övrigt föreslås i promemorian

bl. a. nya regler om val av ägodelningsnämndemän i syfte att

göra intresserepresentationen mindre ensidig.

I remissyttrandena har vart och ett av dessa förslag vunnit flera förespråkare

utan någon markerad övervikt för något av förslagen.

Vid ett ståndpunktstagande till denna organisationsfråga synes det vara

lämpligt att först avgöra, om expropriationsnämnderna i en eller annan form

skola bibehållas, eller om värderingsuppgiften bör överflyttas till domstol.

Lösningen av detta spörsmål är framför allt beroende av beskaffenheten hos

de arbetsuppgifter som skola ankomma på värderingsorganet. Härom vill jag

framhålla att införandet av mera preciserade regler för värderingen gör det

nödvändigt, att man överger den skiljedomsliknande uppskattningen och att

värderingsorganet i stället ger utförligt motiverade beslut och offentliggör

de avvikande meningar som förekommit vid omröstning i saken. För att säkerställa

den önskade enhetligheten och trygga rättssäkerheten, anser jag

det även erforderligt, att beslutet kan överklagas. Visserligen torde det, såsom

Svea hovrätt anfört, förhålla sig så, att en överinstans endast har begränsade

möjligheter att sakligt ompröva det resultat vartill den första instansen

kommit i värderingsfrågor. I spörsmål av principiell natur är dock klagorätten

av vikt, och även eljest kan det till följd av påtagliga oriktigheter

tarvas ändring i beslutet. Det dröjsmål med målens slutliga avgörande, som

en överklagningsrätt medför, behöver i expropriationsärenden ej vålla alltför

stora olägenheter, om, såsom jag vill föreslå, den exproprierande lämnas

rätt att i förväg taga marken i besittning mot ställande av säkerhet. I detta

sammanhang vill jag även erinra om att flera av dem, som vilja bibehålla

expropriationsnämnderna, ansett det påkallat, att införa en riksinstans hos

vilken klagan skulle få föras över nämndernas avgöranden. Därmed skulle

emellertid särprägeln hos nämndsinstitutionen väsentligen bortfalla och hela

anordningen i huvudsak antaga formen av en i olika led uppbyggd domstols
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Mai:ts proposition nr 184.

organisation. Det finnes då icke heller något skäl för att en del av förfarandet

— före och efter proceduren vid nämnden -— skulle ligga kvar hos

en annan domstol.

Om alltså i enlighet med min mening proceduren bör ordnas såsom ett

enhelligt och sammanhängande domstolsförfarande, i stort sett följande rättegångsbalkens

regler, återstår att avgöra om uppgiften hör läggas på någon

bestående domstol eller om nya specialdomstolar böra inrättas. Av särskild

betydelse för ståndpunklstagandet härtill är förslaget om tillsättande

av expropriationstekniker. Delta är, såsom av det förut sagda framgar, gemensamt

för alla de framkomna förslagen, och endast i ett par remissyttranden

har värdet därav ifrågasatts. Även enligt min mening bör förverkligandet

av detta uppslag kunna leda till praktiska resultat av den största

betydelse. Det kan dock vara tveksamt om experterna böra vara medlemmar

av domstolen eller sakkunniga utanför denna. I departementspromemorian

förordades den senare lösningen, därvid bl. a. framhölls att teknikerna borde

göra sina uttalanden i den öppna förhandlingen under diskussion med parterna

och av dem åberopade sakkunniga. Flera remissorgan ha emellertid

förordat att experterna skola få säte i domstolen. De ha därvid bl. a. hänvisat

till vattendomstolarna där de tekniskt sakkunniga, vattenrättsingenjörerna,

med erkänt gott resultat ingå såsom integrerande del i själva domaruppsättningen.

Det synes även mig som om önskemålet om stadga och

kontinuitet i värderingarna kan bli säkrare tillgodosett om expropriationsteknikerna

bli ledamöter av domstolen och beklädas med det ansvar som

följer därmed. Förnyade beräkningar och annan omgång torde även lättare

kunna undvikas om expropriationsmyndigheten genom sakkunniga ledamöter

inom denna är i stånd att fortlöpande följa det ofta vidlyftiga värderingsarbetet.

Jag förordar därför att teknikerna erhålla domareställning.

Detta för emellertid med sig att, även om man väljer utvägen att inordna förfarandet

i den redan bestående domstolsorganisationen, expropriationsteknikerna

under alla förhållanden komma att bilda ett nytt inslag i domstolen

och att därför dennas sammansättning blir väsentligen en annan än förut.

Andra omständigheter som kunna inverka på avgörandet, huruvida bestående

domstolar böra anförtros ifrågavarande uppgifter eller nya specialdomstolar

inrättas, äro frågorna om domkretsen, om ordförandeskapet

i domstolen och om vilka ledamöter som, utöver ordföranden och teknikerna,

böra ingå i denna. Då markutredningens majoritet föreslog att en expropriationsdomstol

skulle inrättas i varje län, tänkte man sig att åtminstone

tills vidare en underdomare i länet skulle, med bibehållande av sin ordinarie

tjänst, fungera som ordförande i expropriationsdomstolen, i den utsträckning

verksamheten där påfordrade. Detta förslag har mycket kraftigt avstyrkts

från hovrättshåll, varvid framhållits, att anordningen skulle desorganisera

arbetet i den därav berörda ordinarie domstolen. På grund härav

torde markutredningens majoritetsförslag vara praktiskt ogenomförbart, och

det lär icke heller kunna ifrågakomma alt inrätta ett ganska stort antal nya

ordinarie domaretjänster för dessa länsdomstolar med oviss arbetsbelastning.

Det torde därför vara nödvändigt att anknyta till den bestående or
-

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

ganisationen av domstolarna i första instans. Detta skulle lämpligen kunna

ske på samma sätt som gäller i fråga om ägodelningsrätterna på landet,

d. v. s. domaren i den allmänna underrätten göres tillika till ordförande

i domstolen för expropriationsärenden och kansliet blir gemensamt.

Därmed undvikes en helt ny organisation med nya tjänster, och de

ifrågavarande arbetsuppgifterna infogas på ett smidigt sätt i det löpande

arbetet inom den redan bestående ramen. Jämfört med förslaget om länsdomstolar

kan detta synas som en splittring av arbetsuppgifterna på flera

händer, men det bör emellertid understrykas, att expropriationsteknikernas

ställning blir densamma som enligt nämnda förslag och att det i främsta

rummet är genom dem som man kan ernå den eftersträvade likformigheten

i praxis. Såsom påtagliga om än icke mera betydande fördelar med anordningen

må även nämnas, att domstolen kan tillgodogöra sig den ordinarie

domarens kännedom om förhållandena i lians egen domkrets och att inställelsekostnaderna

för parter och vittnen bli mindre än som skulle blivit fallet

med en länsdomstol.

I den ifrågasatta domstolen torde slutligen, såsom markutredningen föreslagit,

böra ingå ett par lekmän. Av markutredningen liksom i departementspromemorian

förordades att dessa skola vara två nämndemän. Från några

håll har emellertid påyrkats att de borde vara representanter för parterna

och utsedda av dem. Därigenom ansågs nämligen parternas tillit till förfarandet

öka. Å andra sidan har från domstolshåll understrukits, att det vore

oegentligt att parternas intressen finge sin specialrepresentation i en myndighet

som på statens vägnar dömde i en tvist. För min del finner jag alldeles

övervägande skäl tala för att de i domstolen ingående lekmännen icke

utses av parterna utan få karaktären av självständiga lekmannadomare

(nämndemän).

Under hänvisning till det anförda vill jag förorda att den domstol, som i

första instans skall handlägga expropriationsmål, består av ägodelningsdomaren

i orten såsom ordförande, två expropriationstekniker med i allmänhet

länet som tjänstgöringsdistrikt samt två nämndemän. I enklare mål bör

det räcka med en tekniker. Domkretsen blir den allmänna underrättens. Om

man kallar detta en ny specialdomstol och ger den ett särskilt namn eller

om man — som i herr Nordenstams reservation — betecknar den som en

ägodelningsrätt med särskild sammansättning, synes i viss mån vara

endast en namnfråga. Då, såsom framhållits av bl. a. häradshövdingeföreningen,

de uppgifter som för närvarande ankomma på ägodelningsrätten

med vissa undantag äro av annat slag än dem som avses för här ifrågavarande

domstol samt då sammansättningen av denna och ägodelningsrätten

dessutom skulle förete väsentliga olikheter, särskilt i stad med rådhusrätt,

vill jag förorda, att den tilltänkta domstolen får ett särskilt namn, lämpligen

det av markutredningen föreslagna »expropriationsdomstol».

Det sagda innebär alltså att i varje domsaga eller stad med rådhusrätt skall

finnas en expropriationsdomstol med ägodelningsdomaren i orten såsom

ordförande. Beträffande städerna blir härigenom bestämt vilken av rådhus
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

235

rättens lagfarna ledamöter som skall utöva ordförandeskapet, varjämte för

domsagornas vidkommande särskilda föreskrifter om vikarier in. in. bli obehövliga.

Beträffande kompetensområdet för expropriationsdomstolarna vill

jag här endast framhålla, att det åtminstone tills vidare icke synes lämpligt

att dit överflytta vägrättsmålen från ägodelningsrätterna. Visserligen förete

dessa mål stora principiella likheter med de allmänna expropriationsfrågorna

och visserligen bli de föreslagna expropriationsdomstolarna särskilt kvalificerade,

men en överflyttning skulle, såsom framhållits av en reservant inom

markutredningen, utan tvingande skäl komplicera och fördyra handläggningen

av dessa mål.

Från expropriationsdomstolen skall talan kunna fullföljas till hovrätt och

högsta domstolen på samma sätt som från andra underrätter. Någon speciell

sammansättning av överdomstolarna vid handläggningen av expropriationsmål

synes icke vara erforderlig. I den mån dessa domstolar anse att särskild

fackkunskap behöver tillföras domstolen, äga de givetvis, liksom i

andra mål, inhämta yttrande från sakkunnig instans.

Vad angår expropriationsteknikernas kvalifikationer har markutredningen

föreslagit att fem tekniker utses för varje län nämligen experter på följande

specialområden: planläggning av tätorter, byggnadsteknik, fastighetsbildning

på landet, jordbruk och skogsbruk. I departementspromemorian

föreslogs även en sjätte specialitet, nämligen värdering av obebyggd mark i

tätorter. Tillika ifrågasattes i promemorian att icke så noggrant som skett

i markutredningens förslag specificera vederbörandes kvalifikationer utan

angiva dessa mera allmänt, varvid antalet måhända kunde begränsas till

fyra eller fem.

För huvuddelen av expropriationsdomstolens arbete torde det vara tillräckligt

att föreskriva, att expropriationsteknikerna skola vara förtrogna

med frågor om värdering av mark, några av dem företrädesvis på landet,

andra i tätorter. Vidare bör man förvissa sig om att åtminstone någon av

dem är expert på värdering av byggnader och någon kunnig i taxering av

växande skog. Självfallet kan samma person företräda mer än ett slags

expertis, och bestämmandet av totalantalet tekniker bör i viss mån bli beroende

därav. På grund härav böra följande huvudgrunder tillämpas vid utseendet

av teknikerna. För varje län förordnas i allmänhet fyra—sex personer,

av vilka minst två skola äga kännedom om värdering av mark på

landet, minst två om värdering av mark i tätorter, minst en om värdering

av byggnader och minst en om värdering av växande skog. För de suppleanter,

som kunna behövas, böra gälla samma kvalifikationskrav. Då expropriationstekniker

eller suppleant för honom förordnas, bör anges vilken

eller vilka av de nu nämnda specialiteterna han företräder. Med ledning

härav kan ordföranden till tjänstgöring kalla den eller de tekniker som i

varje särskilt fall med hänsyn till målets beskaffenhet befinnas mest lämpliga.

Uppdraget alt vara expropriationstekniker synes böra lämnas för viss

tid, förslagsvis tre år.

Det torde böra uppmärksammas att hinder icke möter att utse samma

person till expropriationstekniker i två eller flera län. Då det kan vara

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

svårt att överallt finna rutinerade specialister på dessa områden, torde det

på sina håll rentav bli nödvändigt att begagna sig av denna möjlighet. Bl. a.

med hänsyn härtill anser jag att expropriationsteknikerna böra, åtminstone

till en början, förordnas centralt av Kungl. Maj:t eller möjligen av myndighet

som Kungl. Maj :t finner lämplig.

Vad angår utseendet av lekmannainslaget i expropriationsdomstolarna synes

det, för att undvika en särskild valprocedur, lämpligt att två av nämndemännen

i orten kunna anlitas. I likhet med vad som sker i vattendomstolarna

torde det böra ankomma på ordföranden att, med hänsyn till egendomens

belägenhet och beskaffenhet, bestämma vilka som i varje särskilt fall

skola tillkallas för tjänstgöring. Med hänsyn till expropriationsmålens natur

torde det dock vara önskvärt att den ene är ägare av fastighet och den

andre fristående från fastighetsägarintressen. Såväl ägodelningsnämndemän

och vattenrättsnämndemän som nämndemän vid de allmänna domstolarna

böra kunna komma i fråga. Även om nämndemännen vid rådhusrätterna

närmast utsetts för att deltaga i handläggningen av brottmål, böra de kunna

anlitas jämväl för tjänstgöring i expropriationsdomstol.

Domstolens ordförande och nämndemännen böra vara berättigade till

resekostnads- och traktamentsersättning enligt vanliga grunder. Till expropriationsteknikerna

torde av statsmedel böra utgå såväl dylik ersättning

som särskilt arvode för nedlagt arbete. Arvodet synes böra bestämmas till

samma belopp som utgår i ersättning åt de i viss mån jämförbara tekniskt

sakkunniga ledamöterna i patentmål. Sistnämnda ersättning utgör för närvarande

(SFS 1944: 755) maximalt sextio kronor för dag. Förutom såvitt

rör domstolsordförande och nämndemän i städer, torde det ankomma på

Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser i nu berörda ersättningsfrågor.

För ändamålet torde kunna anlitas det under riksstatens II huvudtitel

uppförda förslagsanslaget till Ersättning åt domare, vittnen och parter.

I detta sammanhang vill jag erinra om den framförda tanken att, till främjande

av en enhetlig praxis, anordna regelbundna sammankomster för

rådplägning mellan de lokala expropriationsorganen. Till dessa sammankomster,

vilka böra komma till stånd på initiativ av chefen för justitiedepartementet,

synas främst expropriationsteknikerna böra kallas. Jag förutsätter

att för deras resor och uppehåll vid dessa överläggningar skall utgå,

förutom arvode, sedvanligt rese- och dagtraktamente.

Såsom ett ytterligare medel att tillgodose behovet av sakkunskap och

likformighet skulle kunna tänkas inrättande i någon form av ett centralt

rådgivande organ. Ett sådant organ skulle kunna på begäran av domstolarna

avgiva yttranden i värderingsfrågor, särskilt sådana av ekonomisk-teknisk

art. Vidare kunde det lämna expropriationsorganen råd i olika detalj spörsmål,

upprätta exempelsamlingar, etc. Även om jag är väl medveten om den

nytta, ett sådant organ skulle kunna åstadkomma, är jag dock icke beredd

att för närvarande framlägga något förslag därom. Det är min avsikt att

med det snaraste föranstalta om erforderlig utredning i detta hänseende.

Om, såsom jag förutsätter, ett förslag i ämnet kan framläggas vid början av

nästa års riksdag, skulle ett blivande organ kunna träda i verksamhet re
-

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

dan innan handläggningen av expropriationsmål enligt den nya ordningen

på allvar kommit i gång.

VII. Ifrågasatt ändring av 160 § byggnadslagen.

Enligt 7 § första stycket byggnadslagen skall det närmaste inseendet över

byggnadsverksamheten utövas av byggnadsnämnd. Byggnadslagen hai trätt

i kraft den 1 januari 1948. I en övergångsbestämmelse till lagen, 160 §, stadgas

att, när särskilda skäl äro därtill, länsstyrelsen äger beträffande område

på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

ej fastställts, förordna att stadgandet i 7 § första stycket ej skall gälla förrän

från och med den 1 januari 1950.

I skrivelse den 24 januari 1949 har byggnadsstyrelsen ifrågasatt att den

i 160 § angivna tidpunkten skulle ändras till den 1 januari 1952.

Länsstyrelses rätt att i vissa fall dispensera från stadgandet, att byggnadsnämnd

skall finnas i varje kommun, tillkom med tanke på de små kommunerna

och begränsades därför att avse tiden till och med den 1 januari 1950,

då den nya kommunindelningen beräknades vara genomförd. Eftersom man

numera får utgå ifrån att kommunindelningen ej kan träda i kraft forran

den 1 januari 1952 (se AK prot. 1948 nr 21 s. 15—20), torde det vara

lämpligt att, på sätt byggnadsstyrelsen föreslagit, till nämnda dag framflytta

nyss angivna tidpunkt.

VIII. Specialmotivering.

Lagen om expropriation.

1 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad i det föregående anförts i

avsnitt I.

Såsom av avsnitt V framgått har jag icke godtagit markutredningens förslag

att rätt till expropriation skall föreligga jämväl i fråga om kronans

mark. Härav följer ävenledes att de formella ändringar, som markutredningen

föreslagit beträffande 2 och 12 §§, ej bli erforderliga. 7

7 §-

I fråga om första stycket av förevarande paragraf hänvisar jag till vad

som anförts i avsnitten II samt IV A och B.

Tredje stycket av paragrafen synes, i saklig överensstämmelse med markutredningens

förslag, böra flyttas till 34 § med den lydelse jag i det följande

föreslår.

Den av markutredningen föreslagna särskilda regeln med avseende å tatbebyggelsevärde

har behandlats i avsnitt III.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

13—47 och 47 a §§.

Dessa paragrafer innehålla för närvarande, enligt överskrifterna närmast

framför envar av 13, 14, 22 och 43 §§, bestämmelser om laga domstol

i expropriationsmål och förhandling i sådant mål, om expropriationsmåls

förberedande handläggning vid domstol, om expropriationsnämnd och om

expropriationsmåls slutliga handläggning. Med anledning av det av mig i

avsnitt VI förordade inrättandet av särskilda expropriationsdomstolar för

expropriationsmålens handläggning måste hela denna del av lagen undergå

en genomgripande omredigering. Endast en mindre del av de nuvarande

reglerna kan bibehållas oförändrad i sak.

Den nya regleringen synes lämpligen böra ske så att bestämmelser meddelas

i 13 36 §§ om domstolar och rättegång i expropriationsmål samt i

37—40 §§ om tillträde av fastigheten före expropriationens fullbordande,

överskrifter i enlighet härmed torde böra intagas närmast framför 13 resp.

37 §. Återstående paragrafer i förevarande del av lagen, nämligen 41—47

och 47 a §§, samt överskrifterna framför envar av 14, 22 och 43 §§ böra helt

utgå.

Vad angår innehållet i de nya bestämmelserna får jag anföra följande.

13 §: I denna paragraf bör i enlighet med markutredningens förslag intagas

ett stadgande av innehåll, att angående domstol i expropriationsmål

och rättegången i sådant mal skall i allt, varom ej i expropriationslagen

eller annan lag eller författning är särskilt stadgat, gälla vad i fråga om allmän

domstol är föreskrivet, där det är tillämpligt.

74—77 §§: Med utgångspunkt från vad jag i avsnitt VI anfört synas bestämmelser

böra upptagas, i 14 § om expropriationsdomstols allmänna kompetens,

i 15 § om sådan domstols sammansättning, i 16 § om utseendet av

expropriationstekniker och i 17 § om expropriationsteknikers och nämndemäns

tjänstgöring.

I anslutning till 1 kap. 4 och 11 §§ rättegångsbalken bör i ett andra stycke

av 15 § föreskrivas att vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid

annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället,

expropriationsdomstol är domför med ordföranden ensam. Denna domförhetsregel

bör däremot ej omfatta det fall att huvudförhandling hålles i omedelbart

samband med förberedelsen. Då ett mål går till huvudförhandling,

måste nämligen förutsättas att sakkunskap regelmässigt erfordras. Vid detta

förhållande synes i nyssnämnda fall vara lämpligare att domstolen är fullsutten

än att, såsom enligt markutredningens förslag, ordföranden är ensam

domare med viss skyldighet att rådgöra med en eller flera expropriationstekniker.

Beträffande 16 § anser jag, i anslutning till vad i avsnitt VI anförts, att

kompetensvillkoren för expropriationsteknikerna icke böra i lagtexten fastslås

i vidare mån än att föreskrift gives, att hälften av teknikerna skola ha

erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering inom tätorter och hälften beträffande

dylik värdering å landet. Så snart tekniker utsetts bör givetvis varje

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

expropriationsdomstol erhålla uppgift om de utsedda och deras sakkunskap.

I sistnämnda hänseende bör uppgiften självfallet vara så specificerad som

möjligt. Ett stadgande om uppgiftsskyldigheten kan lämpligen intagas i förevarande

paragraf.

18 §: Liknande omröstningsregler som vid vattendomstol enligt 11 kap.

12 § vattenlagen böra gälla vid expropriationsdomstol. I 18 § bör sålunda

föreskrivas att vad i rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där

allenast lagfarna ledamöter ha säte i rätten, skall gälla, om vid överläggning

i expropriationsdomstol skiljaktiga meningar yppas samt att vid omröstning

ordföranden skall säga sin mening först, därefter expropriationsteknikerna

och sist nämndemännen.

19 §: Med förebild av 11 kap. 11 § vattenlagen bör i denna paragraf stad
gas

att expropriationsdomstol för sina sammanträden är berättigad att disponera

över nödiga lokaler i tings- eller rådhus, allmän skola eller annan

allmän byggnad, som icke är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål

eller utgöres av gudstjänstlokal. Vållas särskilda utgifter för uppvärmning,

belysning, städning eller dylikt, skola de ersättas av den exproprierande.

V

20 §: Till denna paragraf böra överflyttas de för närvarande i 13 § första

och andra styckena intagna forumbestämmelserna. Såsom markutredningen

funnit (22 §) erfordras därvid allenast vissa formella jämkningar.

21 §: Markutredningens förslag innehåller icke någon särskild bestämmelse

om stämningsansökans innehåll.

Ordföranden i processnämnden har ifrågasatt huruvida föreskrifterna i

42 kap. 2 § rättegångsbalken angående stämningsansökans innehåll lämna

tillräcklig ledning och om icke med hänsyn till expropriationsmålens

säregna beskaffenhet närmare bestämmelser erfordras. Stämningsansökan

och därtill hörande handlingar borde innehålla fullständiga upplysningar

rörande den fasta egendom, som vore föremål för expropriationen, och om

expropriationens omfattning och verkningar samt åtföljas av ritningar och

andra handlingar, som lämnade upplysning i dessa hänseenden. I ansökningen

borde även uppgivas den ersättning sökanden ville erbjuda. Att fullständiga

upplysningar i dessa hänseenden lämnades redan i stämningsansökan

vore av desto större betydelse som förberedelsen i dessa mål i allmänhet

borde åtminstone inledas genom skriftväxling.

Med föranledande härav synes i 21 § böra stadgas att den exproprierande

i stämningsansökan skall uppgiva, utöver vad eljest är stadgat, även

den ersättning han bjuder i målet samt att, då område som skall exproprieras

utgör del av fastighet, områdets storlek och läge noggrant skall angivas

i ansökningen eller därvid fogade handlingar. Den vidsträcktare skyldighet

i sistnämnda hänseende, som förefinnes enligt 16 § gällande lag, torde

icke böra utkrävas redan då ansökan om stämning göres utan bör bibehål
-

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

las såsom en särskild förpliktelse (se 26 § i förslaget). När expropriation

avser hel fastighet, skall givetvis i stämningsansökningen lämnas sådana

uppgifter att fastigheten kan identifieras. Att fordra någon noggrannare beskrivning

i detta fall torde ej vara behövligt.

22 §: Hit bör i överensstämmelse med markutredningens förslag (26 §)

sammanföras de stadganden, som i gällande lag återfinnas i 14 § första stycket

första punkten samt 17 och 18 §§. Vissa formella jämkningar påkallas

därvid.

23 §: I denna paragraf bör upptagas motsvarighet till gällande lags bestämmelser

i 14 § första stycket andra och tredje punkterna samt andra

stycket. Såsom markutredningen (27 §) förordat synes, förutom redaktionella

jämkningar, även en mindre saklig ändring böra vidtagas. Någon fixerad

tidsfrist mellan kungörelsens offentliggörande och målets upptagande

vid domstolen torde sålunda ej vara behövlig. Givetvis bör målet ej företagas

till huvudförhandling förrän vederbörande haft rimligt rådrum för att

kunna bevaka sin rätt.

Drätselkammaren i Malmö har uppgivit att särskilt inom inkorporerade

delar av städerna funnes många samfälligheter, vilka uppkommit vid ägostyckningar

och i vilka ett mycket stort antal personer vore delägare. Vid

expropriation av en del av en sådan samfällighet måste delgivning ske med

samtliga delägare, då 33 kap. 16 § rättegångsbalken icke vore tillämplig.

Drätselkammaren föresloge därför införandet av en bestämmelse, att

därest jordområde eller del därav, som toges i anspråk genom expropriation,

vore samfällt för fler än tio fastigheter, delgivning av stämning skulle

ske på samma sätt som för byalag.

Enligt min mening finnes det knappast tillräckliga skäl att i delgivningshänseende

likställa åsyftade samfälligheter med byalag. I vart fall är jag

icke för närvarande beredd att framlägga förslag i sådan riktning.

24 och 25 §§: Såsom markutredningen förordat (28 och 29 §§) kunna

bestämmelserna i 15 och 19 §§ av gällande lag bibehållas oförändrade. De

böra intagas i 24 resp. 25 §.

26 §: I denna paragraf bör, med vissa formella jämkningar huvudsakligen

enligt markutredningens förslag (30 §), intagas de stadganden som

för närvarande återfinnas i 16 §.

Ordföranden i processnämnden har anmärkt att i markutredningens förslag

icke upptagits någon bestämmelse i fråga om parts utevaro. Av stadgandena

i 36 § i förslaget följde väl att tredskodom ej kunde meddelas;

med hänsyn till ifrågavarande måls »karaktär av ansökningsmål» borde på

grund av parts utevaro tredskodom eller målets avskrivning icke komma

till användning. För att förslagets ståndpunkt till denna fråga skulle komma

till tydligt uttryck erfordrades emellertid särskild bestämmelse därom,

motsvarande stadgandet i 11 kap. 55 § andra stycket vattenlagen.

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Uppenbarligen bör icke tredskodom ifrågakomma då part utebliver i expropriationsmål.

För att icke de villkor, som enligt 61 § gälla i fråga om

rätten att återkalla expropriationsanspråk, skoLa kunna kringgås, synes det

emellertid vara nödvändigt att den exproprierandes utevaro ej heller får

till följd att målet avskrives. Med hänsyn härtill bör, lämpligen såsom ett

tredje stycke i 26 §, föreskrivas att parts utevaro från domstolens sammanträde

ej utgör hinder för målets handläggning och avgörande.

27 §: Enligt 78, 82, 88 och 91 §§ i gällande lag har den exproprierande i

vissa speciella fall, såsom vid expropriation för allmänna vägar, järnvägar,

in. in., rätt att tillträda fastigheten redan efter stämningens utfärdande. I

det följande, 37 §, kominer jag att föreslå att denna förtida tillträdesrätt

gives generell giltighet. Med anledning härav bör, i enlighet med vad markutredningen

föreslagit (31 §), även den princip om anstånd med expropriation

smålets handläggning, som för närvarande är stadgad i 79 §, vinna

tillämpning å expropriationsmål i allmänhet. Bestämmelse härom i huvudsaklig

överensstämmelse med sistnämnda lagrum bör intagas i förevarande

paragraf.

28 §: I anslutning till vad som är stadgat för vattendomstol i 11 kap.

45 § 2 mom. vattenlagen har markutredningen föreslagit (32 §) att domstolen,

där så finnes lämpligt skall äga att i stället för inhämtande av yttrande

av sakkunnig uppdraga åt expropriationsteknikerna eller en av dem att

med eller utan biträde av nämndemännen eller en av dem verkställa undersökning

å stället. I enklare fall skall sådant uppdrag kunna lämnas åt

nämndemännen eller en av dem. Om tiden för undersökningen skall domstolen

underrätta parterna. Protokoll över undersökningen skall föras av

den, domstolen därtill förordnat, och sedermera tillställas denna. Där undersökning

sker allenast såsom förberedelse för domstolens sammanträde

för syn å stället, skall dock underrättelse och protokoll, som nu nämnts,

ej vara av nöden.

Ordföranden i processnämnden har ansett det föreslagna stadgandet motiverat

ur praktisk synpunkt. Tillämpningen hade emellertid knutits till

den förutsättningen att undersökningen avsåges träda »i stället för inhämtande

av yttrande av sakkunniga». Då sakkunnig av domstolen anlitades,

vore syftet därmed att tillföra domstolen fackkunskaper, till vilka den eljest

ej ägde tillgång. Syftet med nu ifrågavarande undersökning vore tvärtom

att begagna sig av den sakkunskap, som redan funnes företrädd inom

domstolen. De citerade orden borde därför utgå. Med hänsyn till betydelsen

av att för särskilda utredningsuppgifter, t. ex. teknisk utredning och

vidlyftigare värdering, kunde anlitas sakkunnig person utom domstolen,

kunde ifrågasättas om ej i lagen borde upptagas en motsvarighet till stadgandena

i 11 kap. 45 § 1 mom. vattenlagen.

Det av markutredningen föreslagna stadgandet synes mig i stort seti vara

lämpligt. Orden »i stället för inhämtande av yttrande av sakkunnig» skulle

emellertid kunna föranleda den oriktiga uppfattningen att domstolen

K! Bihang till riksdagens protokoll 101/9. 1 samt. Nr. 181.

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

genom att anlita expropriationsteknikerna för undersökning å stället vore

betagen möjligheten att inhämta yttrande av sakkunnig. De böra därför

utgå. Att såsom processnämndens ordförande ifrågasatt upptaga motsvarighet

till bestämmelserna i 11 kap. 45 § 1 mom. vattenlagen torde, med

hänsyn särskilt till vad i 40 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken är stadgat,

ej vara erforderligt.

29 §: Markutredningen har föreslagit (33 §) en bestämmelse enligt vilken

huvudförhandling i målet skall av domstolen hållas vid syn å stället

eller, där målet kan prövas utan syn, på annan plats, som är för parterna

väl belägen. Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det

skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Ha de ledamöter,

som vid det senare sammanträdet sitta i domstolen, ej övervarit den

tidigare handläggningen, skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling;

i den mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra

oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, erfordras ej att bevis, som upptagits

vid tidigare sammanträde, ånyo upptages.

Utredningen har anfört att dessa regler uppställts med förebild av 11

kap. 50 § första stycket och 57 § sista stycket vattenlagen. Beträffande uppskov

med huvudförhandling gällde enligt 43 kap. 11 § rättegångsbalken,

att ett återupptagande av målet till slutlig handläggning utan ny huvudförhandling

endast finge ske om dels de domare, som sutte i rätten vid det

senare tillfället, övervarit den tidigare handläggningen, dels ock återupptagandet

skedde inom två veckor från dagen för den första förhandlingens

avslutande. Då dessa regler ansetts alltför restriktiva för ett specialförfarande

av det slag, varom här vore fråga, hade det sista villkoret ansetts böra

uppgivas.

Ordföranden i processnämnden har funnit markutredningens förslag i

denna del vara motiverat av enahanda skäl, som föranlett motsvarande bestämmelser

i vattenlagen. Med hänsyn till att det processmaterial, som förekomme

i vattenmål, till stor del vore skriftligt, hade i It kap. 58 § nämnda

lag föreskrivits att vattendomstols utslag finge grundas även å handlingarna.

Även i övrigt förekomme i denna lag vissa bestämmelser, som tilläte

införande av skriftligt material i större utsträckning än i den allmänna processen,

It kap. 53 och 55 §§. Huruvida förhållandena påkallade motsvarande

undantag beträffande expropriationsmål, borde närmare övervägas.

Emot den av markutredningen föreslagna bestämmelsen har jag icke annat

att erinra än att, då syn ej erfordras, huvudförhandling bör hållas på

plats, som ordföranden bestämmer med hänsyn till att minsta kostnader

uppstå. Att därjämte upptaga regler, som medgiva högre grad av skriftlighet

än vad i den allmänna processen är tillåtet, anser jag icke kunna förordas.

Även om utredningen i expropriationsmål ofta kommer att vara av teknisk

natur, kunna dock målen i stort sett icke anses i förevarande hänseende

jämförbara med vattenmålen. En inskränkning i muntligheisprincipen skulle

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

lätteligen medföra att expropriationsmålen bleve föremål för övervägande

skriftligt förfarande.

30 och 31 §§: Till dessa paragrafer böra, med formella ändringar huvudsakligen

enligt markutredningens förslag (34 och 35 §§), överföras bestämmelserna

i 39 § gällande lag.

32 §: Hit böra överföras de i 38 § första och andra styckena gällande lagupptagna

bestämmelserna, varvid en redaktionell jämkning i anslutning till

markutredningens förslag (36 §) bör vidtagas. I förevarande paragraf synes

därjämte lämpligen kunna intagas en motsvarighet till stadgandet i 85 §

gällande lag. Detta hittills endast för speciella expropriationsfall avsedda

stadgande bör, såsom markutredningen föreslagit (51 § andra stycket), givas

generell giltighet i samband med utvidgning av rätten till förtida tillträde

och vad därmed sammanhänger. Därtill återkommer jag i det följande,

37—40 §§.

33 §: I enlighet med vad markutredningen föreslagit (37 §) bör stadgas

att, om den exproprierande tagit fastigheten i besittning, vid bestämmande

av expropriationsersättningen hänsyn icke får tagas till sådan ändring i

fastighetens värde, som uppkommit efter tillträdet. Stadgandet, som utgör

viss motsvarighet till bestämmelserna i 38 § tredje stycket och 63 § andra

stycket gällande lag, föranledes av nyssberörda förslag om generell förtida

tillträdesrätt efter stämningens utfärdande. Självfallet är att värderingen

måste hänföra sig till de förhållanden som rådde vid tiden för tillträdet.

34 §. Enligt markutredningens förslag (38 §) skall ersättning bestämmas

i penningar att utgå på en gång; dock må domstolen på yrkande av part

hänvisa sakägare att i särskild rättegång vid domstolen föra talan om ersättning

för skada eller intrång, som finnes ej lämpligen kunna prövas i

målet. Sådan talan skall väckas genom ansökan om stämning inom den tid,

högst tio år, som i domen bestämmes, räknat från det denna vunnit laga

kraft. Uppkommer eljest fråga om ersättning för skada eller intrång, som

uppstått efter expropriationsmålets slutliga avgörande och ej kunnat förutses

i målet, skola bestämmelserna i lagen ej äga tillämpning.

Svea hovrätt har beträffande uppskattning av skada eller intrång, som

uppstått först efter expropriationsmålets slutliga avgörande och ej kunnat

förutses i expropriationsmålet, anfört att något giltigt skäl icke syntes

förefinnas varför sådan uppskattning skulle upptagas av allmän domstol

och ej av expropriationsdomstolen.

Den av markutredningen föreslagna bestämmelsen motsvarar 7 § tredje

stycket och 65 § tredje stycket i gällande lag. I bestämmelsen ha intagits

regler angående den av mig i avsnitt IV C förordade möjligheten atl uppskjuta

bestämmandet av expropriationsersättning i vissa fall. Vad sålunda

föreslagits finner jag kunna godtagas med eu mindre redaktionell jämkning.

Då skada eller intrång, som uppstått först efter expropriationsmålets

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

slutliga avgörande och ej kunnat förutses i målet, skall bedömas enligt allmänna

skadeståndsregler (grannelagsrätt etc.) och alltså ej enligt ersättningsbestämmelserna

i expropriationslagen, anser jag det lämpligt att mål

därom, liksom hittills, ej behandlas i den för expropriationsmål stadgade

ordningen.

35 och 36 §§: Med huvudsakligen de jämkningar markutredningen föreslagit

(39 och 40 §§) synas stadgandena i 47 § tredje stycket och 47 a §

andra stycket i gällande lag böra upptagas i förevarande paragrafer. Domstolens

förordnande, att betalning ur expropriationsersättningen i vissa

fall ej må utan särskild begäran tilläggas fordringsägare, skall givetvis, liksom

hittills, meddelas i domen. Någon uttrycklig föreskrift härom har icke

ansetts erforderlig.

Beträffande fullföljdsförfarandet utgår markutredningens förslag från att

de allmänna fullföljdsreglerna skola tillämpas; i fråga om fullföljdsinstansens

organisation och sammansättning föreslås ej heller några avvikelser.

Svea hovrätt har ansett att vid överklagande av expropriationsdomstols

avgörande rättsmedlet besvär borde komma till användning i likhet med

vad som är fallet beträffande ägodelningsmålen, vilka till sin karaktär äro

likartade med expropriationsmålen.

Ordföranden i processnämnden har anfört att enligt den avfattning, som

bestämmelserna om fullföljdsförf arandet erhållit i vattenlagen, vore fullfölj

dsinstansens skyldighet att företaga vattenmål vid huvudförhandling

mera begränsad än i mål i allmänhet. Anledningen till denna avvikelse vore

den skriftliga karaktär, som ofta kännetecknade processmaterialet i dessa

mål. Ej heller vore avsett att bevisupptagning skulle äga rum i fullföljdsinstansen

i samma omfattning som i mål i allmänhet. Till förebyggande av

de stora kostnader och andra olägenheter, som skulle vara förenade med

hållande av syn, hade sålunda i vattenlagen intagits föreskrift att bevis

genom syn å stället finge upptagas i vattenöverdomstolen allenast om synnerliga

skäl vore därtill. Motsvarande föreskrift hade meddelats även i jorddelningslagen.

Med hänsyn till de likartade förhållandena mellan expropriationsmål

samt jorddelnings- och vattenmål syntes övervägande skäl tala

för att full följdsförfarandet i expropriationsmål avpassades efter motsvarande

bestämmelser i de båda andra lagarna. Att så skedde hade sin huvudsakliga

betydelse för förfarandet i mellaninstansen; de vidtagna ändringarna

borde emellertid formellt avse även förfarandet i högsta domstolen.

Jag har förut i fråga om processens muntlighet framhållit att expropriationsmålen

icke äro direkt jämförbara med vatten- och jorddelningsmål.

Detsamma gäller även i fråga om fullföljdsförf arandet. Någon anledning att

föreskriva besvär i stället för vad såsom fullföljdsmedel anser jag sålunda

ej föreligga. Vidare synes stadgandet i 35 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken

utgöra tillräcklig garanti för att icke överinstanserna onödigt
-

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

vis skola upptaga bevis. Icke heller i fråga om skyldigheten att företaga

mål vid huvudförhandling torde särregler vara påkallade för expropriationsmålens

vidkommande.

Om expropriationsdomstol, såsom jag tidigare förordat, i 14 § betecknas såsom

första domstol i expropriationsmål, lärer av den generella hänvisningen

i 13 § följa att klagan i dylikt mål skall föras i hovrätt och högsta domstolen

enligt vanliga regler.

37 §: Markutredningen har föreslagit (48 §) att de i 82 § gällande lag

upptagna bestämmelserna om förtida tillträde vid expropriation för järnvägar

skola erhålla tillämpning vid expropriation i allmänhet. Förutom att

bestämmelserna därvid erfordrade vissa formella jämkningar bl. a. med

hänsyn till utredningens förslag (54 §) om ändrade grunder vid beräkning

av ränta å expropriationsersättning, borde de kompletteras med en motsvarighet

till stadgandet i 54 § första stycket andra punkten i gällande lag.

Drätselkammaren i Malmö har ifrågasatt att kommun, med hänsyn till

kommunallagarnas regler om lån och borgen samt den reella betydelsen av

kommunens ansvar för sina förpliktelser, skulle vara fri från ställandet av

pant eller borgen.

Överståthållarämbetet har anfört att regeln om skyldighet för innehavare

av bostad att avflytta å första fardag efter erhållen underrättelse om att

mark skulle tagas i besittning av den exproprierande, syntes utomordentligt

hård och överensstämde icke med nutida uppfattning om graden av den

hänsyn som borde visas bostadshavare. Överståthållarämbetet föresloge att

tiden för avflyttning bestämdes till den fardag, som inträffade viss tid, t. ex.

tre månader, efter det bostadshavaren mottagit underrättelse samt att underrättelsen

skulle innehålla besked om de bestämmelser, till vilka hänvisades

i förevarande paragrafs sista stycke.

Med hänsyn till att frågan om expropriationsersättning i framtiden avses

skola kunna bli föremål för prövning i högre instans är det nödvändigt att

vidga hittillsvarande möjligheter för den exproprierande att tillträda fastigheten

före expropriationens fullbordan. Markutredningens förslag i detta

hänseende anser jag i huvudsak kunna godtagas. I anledning av vad överståthållarämbetet

anfört synes emellertid böra stadgas att bostadshavare

icke skall vara skyldig att avflytta tidigare än å första fardag som inträffar

sedan tre månader förflutit efter det han mottagit underrättelse om att

fastigheten skall tagas i besittning av den exproprierande. Såsom jag närmare

kommer att beröra vid 55 § anser jag mig för närvarande icke kunna

förorda ändring i fråga om räntan å expropriationsersättning. Jag är för

närvarande ej heller beredd att taga ställning till förslaget att den i 74 §

gällande lag upptagna bestämmelsen, att vad i lagen stadgas om ställande

av pant eller borgen ej skall gälla kronan, utsträckes till att avse även

kommun.

38—40 §§: 1 anslutning till vad under nästföregående paragraf förordats

böra även de i 83 § samt 84 § andra och tredje styckena gällande lag intagna

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

bestämmelserna givas generell giltighet. Därvid bör emellertid Konungens

befallningshavandes befogenhet att förordna om fastighets upplåtande, då

ägaren vägrar att låta den exproprierande taga fastigheten i besittning utan

ersättnings gäldande, överflyttas på den domstol där expropriationsmålet

är anhängigt. Lämpligast synes vara att domstolen, då ägaren finnes ha

giltigt skäl för sin vägran, verkställer preliminär uppskattning av expropriationsersättningen

och meddelar förordnande under villkor att tre fjärdedelar

av det uppskattade beloppet nedsättes hos Konungens befallningshavande.

Förutom härav föranledda ändringar böra jämkningar vidtagas i

huvudsaklig överensstämmelse med markutredningens förslag (49 och 50 §§

samt 51 § första stycket).

48 §.

Med hänsyn till att bestämmelserna om förtida tillträde avses skola upptagas

i 37—40 §§ synes överskriften framför 48 § böra ändras till »Om

expropriationsersättningens erläggande och expropriationens fullbordande».

I förevarande paragraf erfordras endast vissa redaktionella jämkningar

(markutredningens förslag 41 § och 42 § första stycket).

50, 51 och 53 §§.

Dessa paragrafer påkalla endast vissa mindre justeringar i formellt hänseende

(markutredningens förslag 44 §, 42 § andra stycket, 45 och 47 §§).

54 §.

Första stycket i 54 § gällande lag avses skola ersättas av 37 § i förslaget

och bör således utgå.

I andra styckets lydelse enligt gällande lag erfordras vissa ändringar i saklig

överensstämmelse med vad markutredningen föreslagit (52 §). Sålunda

bör bl. a. stadgas att vad i 49 §, 50 § tredje stycket samt 52 och 53 §§ är

föreskrivet skall äga motsvarande tillämpning vid nedsättning enligt 38 §.

Såsom ett nytt stycke i förevarande paragraf torde böra införas en bestämmelse

att, om domstolen enligt 34 § första stycket hänvisat sakägare

att i särskild rättegång föra talan om ersättning för skada eller intrång, vad

i 48 §, 50 § tredje stycket, 52 § och 53 § första stycket är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om ersättning, som i sådan rättegång bestämmes.

Detta överensstämmer nära med markutredningens förslag (55 §).

Enligt min mening bör någon speciell regel om ränteberäkningen i dylikt

fall icke uppställas.

(55 §.)

Enligt 55 § i gällande lag skall den exproprierande erlägga 6 % årlig ränta,

i fall expropriationsersättningen erlägges efter den i 48 § bestämda tiden;

om fastigheten förut tagits i besittning av den exproprierande, skall

ränta erläggas från tillträdesdagen.

I skrivelse den 5 april 1938 (nr 167) har riksdagen hemställt om utredning

angående lämpligheten och sättet att bringa den i nämnda paragraf

stadgade räntan i bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget.

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

Andra lagutskottet hade i sitt utlåtande i ärendet (nr 33) yttrat, att en

undersökning borde ske rörande lämpligheten att bringa ifrågavarande räntebestämmelse

i bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget.

Härvid borde uppmärksammas frågan om den ifrågasatta anpassningen borde

vinnas genom att i lagrummet i fråga inskriva en lägre räntefot än den

gällande eller ock på något annat sätt. Vid utredningen borde jämväl övriga

räntebestämmelser i expropriationslagen bli föremål för översyn. Härjämte

framhöll utskottet, att med hänsyn till det allmänna ränteläget erinringar

kunde göras mot vissa i lag fastställda räntesatser jämväl på andra rättsområden

än det, som i sammanhanget varit föremål för utskottets uppmärksamhet.

Markutredningen har funnit det önskvärt, att vid den ganska omfattande

omarbetning, som expropriationslagen i förevarande sammanhang undergår,

även frågan om beräkning av ränta å expropriationsersättning i vissa

fall tages under övervägande. Att därvid allenast sänka den i lagen fixerade

ränteprocenten syntes utredningen mindre lämpligt. Anpassningen till

det under olika förhållanden skiftande ränteläget borde i stället vinnas genom

att räntefoten sattes i visst förhållande till riksbankens diskonto för

tre månaders växlar, vilket för närvarande vore 21/, procent. Härigenom

bleve det överflödigt att vid framtida förändringar i ränteläget vidtaga någon

lagändring. Den marginal, som syntes böra råda mellan räntefoten för

expropriationsersättning och riksbankens diskonto för tre manaders växlar,

kunde lämpligen bestämmas till 2 procent. Markutredningens förslag

(54 §) hade utformats med utgångspunkt därifrån.

Riksförbundet landsbygdens folk, som icke haft något att erinra mot

förslaget i och för sig, har dock ifrågasatt huruvida det vore lämpligt att

vidtaga en ändring enbart i expropriationslagen. Det syntes lämpligare att

upptaga räntespörspiålen i ett större sammanhang.

Enligt min mening måste i vart fall för närvarande räntesatsen 6 procent

anses vara för hög. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 11 februari

1949 bär emellertid tillkallats en särskild utredningsman för att verkställa

översyn av gällande bestämmelser om legal ränteberäkning. Det synes

därför icke vara lämpligt att nu genom ändring av expropriationslagens

stadganden i detta hänseende föregripa denna utredning. Förevarande paragraf

torde därför tills vidare böra bibehållas i oförändrat skick.

57 §.

Markutredningen bär i denna paragraf föreslagit allenast formella ändringar,

vilka huvudsakligen torde böra iakttagas.

58 §.

1 enlighet med markutredningens förslag höra bestämmelserna i andra

stycket kompletteras med föreskrift för det fall alt nedsättning ägt rum i

samband med förtida tillträde av intecknad egendom (jfr inteckningsför
-

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

ordningen 24 § 2 mom. 2 st. och 36 § 2 inom.). Föreskriften motsvaras av

stadgande i 84 § första stycket gällande lag.

59 och 60 §§.

På grund av vad jag i det föregående förordat erfordras, såsom ock markutredningen

föreslagit, vissa jämkningar i förevarande paragrafer.

61 §.

Markutredningen har anfört, att enligt gällande lag återkallelse av expropriationsanspråk

kunde framställas sist innan rätten meddelade utslag i

målet. Genom att expropriationsersättningen fastställdes av expropriationsnämnd,

hade den exproprierande, innan målet slutligt avgjordes, fått vetskap

om det belopp, till vilket expropriationsersättningen komme att uppgå,

och kunde då, om han funne detta för högt, avstå från expropriationen.

Enligt den nya ordningen för expropriationsmåls handläggning fastställdes

emellertid ersättningsbeloppet i expropriationsdomstolens dom. Någon återkallelse

— i händelse den exproprierande ej ville fullfölja expropriationen

— kunde då givetvis ej ske hos den domstol som dömt. I stället finge den

exproprierande tillgripa utvägen att överklaga målet till hovrätt och där

anmäla återkallelse. I enlighet med vad sålunda förordats har markutredningen

föreslagit ändring av förevarande paragraf.

Mot detta förslag bär jag intet att erinra. Härutöver erfordras även viss

formell jämkning.

63—66 §§.

Av dessa paragrafer har 65 § i viss mån ersatts genom 34 § i förslaget.

I övrigt erfordra ifrågavarande bestämmelser icke motsvarighet efter expropriationsmyndighetens

omorganisation och böra alltså, såsom markutredningen

föreslagit, upphävas tillika med överskriften närmast framför

63 §.

67 §.

Enligt denna paragraf har den exproprierande att bära alla av expropriationen

följande kostnader.

Markutredningen har framhållit att denna ordning ej sällan föranlett, att

fastighetens ägare låtit verkställa dyrbara utredningar rörande fastighetens

värde och i samband därmed stående frågor — allt på den exproprierandes

bekostnad. Expropriationskostnaderna hade därför ock understundom stigit

till oskäligt höga belopp. För att förhindra ett dylikt missbruk av den givna

ersättningsregeln föresloge utredningen att i 67 § skulle intagas en hänvisning

till stadgandena i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, varav framginge,

att den, mot vilken expropriation skedde, i dylikt fall själv hade att

svara för kostnaden i fråga.

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Göta hovrätt har anfört att enligt den föreslagna regeln expropriaten

i princip ägde ovillkorlig rätt till ersättning för expropriationskostnad jämväl

i överinstans. Expropriatens behöriga intressen syntes emellertid kunna

tillgodoses utan en bestämmelse av så vidsträckt innebörd, att en sådan syntes

även mindre lämplig med hänsyn till de möjligheter, som därigenom komme

att lämnas expropriat att på expropriandens bekostnad onödigtvis fullfölja

talan i mål, vilka, därest en dylik bestämmelse ej funnits, kunde antagas

icke ha bragts under överinstansens prövning. Genom nya rättegångsbalkens

bestämmelser angående rättegångskostnad i tvistemål hade parts

rätt till ersättning för sådan kostnad i överinstans utvidgats så att kärande,

vilkens ändringsyrkande helt eller delvis bifölles, regelmässigt skulle tillerkännas

rättegångskostnadsersättning i samma instans. På grund av det

anförda ansåge hovrätten, att expropriatens rätt till ersättning för expropriationskostnad

borde begränsas sålunda, att ovillkorlig sådan rätt borde —

bortsett från de i 67 § i förslaget angivna begränsningarna — gälla allenast

i fråga om expropriationskostnad i första instans samt att i övrigt rättegångsbalkens

bestämmelser om rättegångskostnad i tvistemål borde tilllämpas

jämväl i expropriationsmål, dock med det tillägget, att överinstans

borde, oavsett nämnda bestämmelser, äga att, där så funnes skäligt, tillerkänna

expropriat ersättning för kostnader vid instansen i fråga. I sistnämnda

hänseende kunde anmärkas, att omständigheterna kunde särskilt

då expropriand fullföljde talan och ändringsyrkandet helt eller delvis

bifölles av överinstansen — vara sådana, att det med hänsyn till expropriationsförfarandets

karaktär av tvångsförvärv skulle vara obilligt mot expropriaten,

om rättegångskostnadsersättning ej skulle, oaktat målet ginge

honom emot i överinstansen, kunna tillerkännas honom i samma instans.

Den av markutredningen föreslagna begränsningen i enlighet med bestämmelserna

i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken finner jag välmotiverad.

Vid införandet av ett stadgande härom synes den exproprierandes skyldighet

att gälda kostnader som föranledas av expropriationen böra något närmare

preciseras. Efter allmänna bestämmelser bör bär liksom eljest bedömas

huruvida viss kostnad skall stanna å statsverket eller gäldas av parterna.

Endast kostnad av sistnämnda slag bör omfattas av ersättningsskyldigheten.

Denna synes sålunda kunna bestämmas att avse motpartens kostnader

å expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens fördelning och

eljest i anledning av expropriationen. Att, såsom Göta hovrätt ifrågasatt,

stadga viss inskränkning med avseende å kostnaderna i hovrätt och högsta

domstol torde icke vara påkallat.

69 och 70 §§.

Främst omorganisationen av expropriationsmyndigbeten föranleder vissa

formella ändringar i förevarande paragrafer i enlighet med vad markutredningen

föreslagit.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

75, 78, 79, 82—86 och 88 §§.

Dessa paragrafer ersättas i huvudsak av bestämmelser i 27, 32 och 37—

40 §§ i förslaget. I övrigt erfordra de icke motsvarighet. Jämte överskriften

närmast framför 75 § böra de sålunda, såsom markutredningen föreslagit,

upphävas.

89 §.

Såsom markutredningen föreslagit bör ifrågavarande paragraf undergå en

mindre jämkning i formellt hänseende.

91—94 §§.

Med hänsyn till vad jag i det föregående föreslagit, bl. a. under 27, 34

och 37 §§, synas ifrågavarande paragrafer kunna uteslutas ur lagen. Detta

överensstämmer med markutredningens förslag.

95 §.

Denna paragraf behöver redaktionellt jämkas.

in §•

I enlighet med vad som anförts i avsnitt I bör under en ny paragraf, betecknad

111 §, intagas en särskild bestämmelse om det i 1 § 16. stadgade

expropriationsändamålet. Såsom överskrift framför paragrafen torde kunna

angivas »13. Särskild bestämmelse om expropriation av mark för tätbebyggelse

in. m.».

Ikraftträdandet.

I och för sig vore det önskvärt att den i det föregående föreslagna, ändrade

lagstiftningen om expropriation kunde få tillämpning redan från och

med den 1 juli innevarande år. Lagstiftningen kan emellertid knappast beräknas

bliva antagen i så god tid före nämnda dag att nödiga förberedelser

medhinnas. Vissa följdförfattningar av administrativ natur torde böra utfärdas,

varjämte expropriationstekniker skola utses. Viss tid måste också

reserveras för att de som få att taga befattning med de nya bestämmelsernas

tillämpning skola kunna sätta sig in i bestämmelserna. På grund härav

föreslår jag att lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1950.

Med avseende å övergången erfordras, förutom en generell klausul av vanligt

slag beträffande möjligen förefintliga hänvisningar till lagrum som

upphävas eller ändras, jämväl en bestämmelse rörande mål, i vilka stämning

utfärdats redan före ikraftträdandet.

Enligt markutredningens mening borde någon överflyttning av sådana

mål till expropriationsdomstolarna ej äga rum. Den gällande ordningen för

handläggning av dessa mål borde sålunda fortfarande äga bestånd även efter

nämnda tidpunkt. Det kunde alltså förekomma att expropriationsnämnd

tillsattes även efter den nya lagens ikraftträdande. Följaktligen borde i de

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

län, där från tiden dessförinnan anhängiga mål vore för handen, expropriationsnämndsordförande

finnas förordnade liksom i förekommande fall

även av länsstyrelser samt landsting och stadsfullmäktige jämlikt 23 § expropriationslagen

utsedda personer, valbara till ledamöter av expropriationsnämnd.

Emellertid borde ej endast de för själva proceduren gällande reglerna

i dylika fall alltfort tillämpas utan expropriationsnämnderna vid sin

värdering också ha att tilllämpa de värderingsgrunder, som vore gällande

innan de nya lagbestämmelserna trädde i kraft. Övergångsbestämmelserna

hade med hänsyn härtill i markutredningens förslag avfattats så att i fråga

om expropriation eller lösningsrätt, varom stämning utfärdats före den nya

lagens ikraftträdande, äldre lag alljämt skulle äga tillämpning.

Vad sålunda i över gångshänseende föreslagits anser jag vara lämpligt, och

ett stadgande i enlighet därmed bör upptagas.

Följdändringar.

Vattenlagen.

Enligt 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen skall, om kronan begagnar sin

lösningsrätt till strömfall och vattenverksbyggnader m. m., vad om expropriation

i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning. Därvid skall

ersättningen i anledning av inlösen bestämmas av en särskild nämnd, bestående

av expropriation,snämndsordföranden och fyra ledamöter, av vilka

vardera parten utser två. Parterna ha därvid fri valrätt och äro ej begränsade

i sitt val till de personer, som jämlikt 23 § expropriationslagen i viss

ordning utses att vara valbara.

I likhet med markutredningen finner jag lämpligast att även nu ifrågavarande

mål överflyttas till expropriationsdomstolarna. Vissa ändringar i

nyssnämnda lagrum bli därvid erforderliga. I övrigt synas det ej behövas

särskilda anordningar med tanke på dylika mål, vilka ej beräknas bli synnerligen

talrika. Erforderlig vattenteknisk sakkunskap torde i allmänhet

kunna beredas säte i domstolen genom att lämplig expropriationstekniker

utses. Dessutom finnes ju alltid möjlighet att låta sakkunniga avgiva yttrande

inför domstolen.

Lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom.

Enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom skall när återköpsrätten

göres gällande — i händelse godvillig överenskommelse ej träffas mellan

parterna — bestämmandet av löseskillingen ankomma på en inför vederbörande

allmänna underrätt tillsatt s. k. återköpsnämnd. Om denna nämnds

sammansättning gäller vad som i expropriationslagen är stadgat om expropriationsnämnd.

Markulredningen har funnit att hela återköpsförfarandet bör överflyttas

från de allmänna domstolarna till expropriationsdomstolarna. I själva ver
-

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ket vore den värdering av en fastighet som skulle ske vid återköp helt likartad

med den, som expropriationsdomstolen eljest hade att företaga.

Mot vad sålunda föreslagits har jag icke något att erinra. Förslagets genomförande

synes kräva ändring i 6, 8, 10—18 och 20 §§ ifrågavarande lag.

I samband därmed böra vissa formella justeringar vidtagas. Liksom beträffande

expropriationsmål torde i övergångshänseende höra stadgas att mål

om återköp, vari stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, skall

behandlas enligt äldre lag.

Bijggnadslagen den 30 juni 1947.

I byggnadslagen finnas flera bestämmelser om inlösen av mark (bl. a. 18

21, 41, 44, 46, 47 och 48 § §). Mål om sådan inlösen handläggas enligt reglerna

om expropriationsmål, kompletterade med några specialbestämmelser i byggnadslagen

(137—145 §§). Genom de föreslagna ändringarna i expropriationslagen

komma dessa mål automatiskt att handläggas enligt de nya reglerna

för expropriationsmål, d. v. s. expropriationsnämnderna upphöra att fungera

däri och målen i sin helhet överföras i första instans till de nya expropriationsdomstolarna.

Såsom markutredningen föreslagit, föranleder detta ändringar

i 138, 139 och 141 §§, varjämte 140 § kan utgå. Även en mindre, redaktionell

ändring i 46 § bör vidtagas.

Expropriationsnämnd har emellertid en uppgift även i andra ärenden enligt

byggnadslagen. Sålunda sker i fall av s. k. ekonomisk zonexpropriation

(44 § andra stycket) en prövning hos Kungl. Maj :t på grundval av beräkningar

bl. a. av värdestegringen hos viss tomtmark och, därest parterna icke

äro eniga om det belopp till vilket värdestegringen skall beräknas, skall det

bestämmas av expropriationsnämnd. I två andra fall handlägger expropriationsnämnd

uppkommande tvister, nämligen fråga om ersättning av ägare

till s. k. specialområde för trafikled, som anordnats till eller genom området,

(53 §) samt fråga om storleken av ersättning för byggnad in. m. på

sådan mark, som enligt förordnande av Kungl. Maj :t vid stadsplans fastställande

avstås till allmänna platser m. in. (71 §). I dessa tre fall bör, såsom

markutredningen jämväl föreslagit, nämndens funktion överföras på expropriationsdomstolen,

vilket föranleder ändringar i 44, 53 och 71 §§. Ändringen

av 71 § bör därvid utföras så att även tvist om ersättningen i annat

avseende än storleken skall ankomma på expropriationsdomstolen. I annat

fall skulle ett mål om sådan ersättning kunna bli föremål för behandling

vid både allmän domstol och expropriationsdomstol? och detta bör uppenbarligen

ej förekomma.

En liknande uppgift har expropriationsnämnd i fråga om den ersättning

för gatumark, som staden äger uttaga av ägarna till tomter vid gatan. Tvist

om sådan ersättning prövas visserligen av allmän domstol, men också i detta

fall skall expropriationsnämnd angiva en utgångspunkt för bedömningen,

nämligen det markvärde som skall ligga till grund för beräkningen. Markutredningen

har föreslagit, att expropriationsdomstol skulle övertaga sistnämnda

uppgift. I enlighet med vad jag nyss föreslagit beträffande 71 § för
-

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

ordar jag, att ifrågavarande tvister i sin helhet handläggas av expropriationsdomstol.

Mycket nära dessa mål stå tvister om bidrag till gatubyggnadskostnad; frågor

om sådant bidrag och om ersättning för gatumark förekomma stundom

i samma mål. Med hänsyn härtill och då utgifter för gatubyggnad och liknande

exploateringskostnader höra till de faktorer vid fastighetsvärdering,

med vilka expropriationsdomstolarna genom sin verksamhet komma att bli

förtrogna, böra även sistberörda mål tillkomma dessa domstolar.

Sist angivna båda förslag föranleda ändringar i 65, 66 och 69 §§. Därvid

bör andra punkten i 65 §, som innehåller en saklig regel om hur uppskattningen

skall ske, i huvudsak oförändrad flyttas till 58 §, som förut innehåller

liknande bestämmelser.

Byggnadslagen behandlar emellertid även vissa andra fall av ersättning

till eller mellan markägare i samband med lagens tillämpning. Sålunda är i

22, 39 och 116 §§ fråga om ersättning för skada eller intrång på mark eller

byggnader. Tvister härom handläggas nu av allmän domstol, och markutredningen

har icke föreslagit någon ändring i detta förhållande. Då nu föreslås

inrättande av specialdomstolar, vilka skola besitta särskild sakkunskap i

fråga om värdering av fastigheter och vad därmed sammanhänger, är det

dock uppenbarligen lämpligt att till dem överföra även dessa tvister. Jag förordar

därför att så sker, vilket föranleder ändringar i 23 och 39 §§.

För det fall att expropriationsdomstol skall upptaga mål, som ej avser

inlösen av mark, synes böra föreskrivas att bestämmelserna om domstol

och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga delar skola gälla, där ej

annat är särskilt stadgat. Denna föreskrift kan lämpligen intagas i 137 §,

vilket föranleder jämkning av rubriken framför denna paragraf.

I enlighet med vad jag anfört i avsnitt VII bör slutligen också 160 § undergå

en mindre ändring, vilken omedelbart bör lända till efterrättelse.

Såsom markutredningen föreslagit bör i övergångshänseende föreskrivas

att mål, vari stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, skall behandlas

enligt äldre lag.

Förordningen den 16 maj 188b angående patent.

Enligt 17 § i förordningen angående patent äger Kungl. Maj:t om så prövas

nödigt förordna, att patenterad uppfinning skall upplåtas till allmänhetens

fria begagnande eller utövas för statens räkning. Patenthavaren är

dock i dylikt fall berättigad till full ersättning som, i fall överenskommelse

om ersättningsbeloppet ej kan träffas, skall bestämmas av särskild nämnd

tillsatt inför domstol i den ordning expropriationslagen föreskriver.

Markutredningen har funnit det icke vara lämpligt alt överflytta dylika

ersättningsfrågor till expropriationsdomstol, då denna domstol icke förfogade

över den särskilda sakkunskap som för prövning av dessa ersättningsfrågor

krävdes. Lämpligare syntes vara att låta ersättningsfrågan prövas

i den för patentmålen stadgade ordningen, d. v. s. av Stockholms rådhusrätt

med den förstärkning med särskilda sakkunniga ledamöter varom stad
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

gades i 23 § 1 mom. patentförordningen. Därmed vunnes också överensstämmelse

med den ordning för handläggning av liknande ersättningsfrågor, som

funnes föreskriven i 10 § i lagen den 29 november 1946 med särskilda bestämmelser

om uppfinningar av betydelse för försvaret.

Vad markutredningen sålunda föreslagit anser jag böra godtagas. Förutom

den erforderliga ändringen av 17 § i förevarande förordning, bör i övergångshänseende

stadgas att mål, vari stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande,

skall behandlas enligt äldre lag.

Lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång.

I likhet med markutredningen anser jag att inrättande av särskilda expropriationsdomstolar

bör föranleda ändring i 1 § i lagen om fri rättegång, varigenom

förmån av fri rättegång kan beredas part i expropriationsmål. Visserligen

torde behov av dylik förmån mera sällan förekomma, alldenstund

ersättning för rättegångskostnad i dylikt mål enligt expropriationslagens bestämmelser

i allmänhet skall gäldas av den exproprierande. Emellertid kunna

dock undantagsvis fall tänkas uppkomma, där beviljande av fri rättegång

kan bli av värde för en medellös eller mindre bemedlad part och i så fall

bör domstolen äga möjlighet att bereda parten denna förmån.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen,

3) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt

till fast egendom,

4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385),

5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)

angående patent, samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

1 Denna bilaga har här uteslutits. De i bilagan intagna lagförslagen äro likalydande med de

vid propositionen fogade lagförslagen utom såtillvida, att 1 § 16. lagen angående ändring i lagen

om expropriation enligt förstnämnda förslag ej innehåller satsen »som icke är tätbebyggd»

samt att 22 § i samma lagförslag företer en mindre avvikelse av redaktionell natur.

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

255

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 mars

1949.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 10 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 18 februari 1949, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen,

3) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt

till fast egendom,

4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385),

5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)

angående patent, samt

6) lag angående, ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet K. H. Henkow.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation.

Huvudsyftet med förslaget är att åstadkomma en genomgripande utvidgning

av kommunernas möjlighet att expropriera jord, först och främst för

tillgodoseendet av bostadsbehovet men också för andra ändamål. En sådan

möjlighet kan ock otvivelaktigt vara till stort gagn, när det gäller att hindra

osund spekulation i jord och avhjälpa den flerstädes svåra bostadsbristen.

Genom byggnadslagstiftningen bär man vunnit möjlighet att hindra

enskilda exploatörer att efter eget skön leda utvecklingen av bebyggelsen,

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl Maj:ts proposition, nr 184.

och som ett komplement till nämnda lagstiftning skulle expropriationsrätten

kunna fylla syftet att, oberoende av enskilda jordägares vilja till medverkan,

få till stånd den behövliga bebyggelsen å områden, som bäst lämpa

sig för ändamålet.

Förevarande förslag går emellertid vida längre än för dessa syften är erforderligt

och synes utgå från ett väl ensidigt betraktelsesätt. Den som har

att bedöma förslaget bör göra klart för sig, att den föreslagna lagtexten på

avgörande punkter är synnerligen elastisk och därför måhända icke vid

första påseendet ger intryck av att äga en så djupgående innebörd som den

i själva verket har. Den administrativa makten tillägges inom mycket vida

gränser en hart när oinskränkt handlingsfrihet gentemot de enskilda markägarna.

Allt kommer att bero på tillämpningen. Denna kan väl enligt förslagets

lydelse utövas på ett sätt som innebär en lämplig avvägning mellan

motsatta intressen, men någon annan garanti för att så blir fallet än

den som ligger i tilltron till de myndigheter som skola handhava tillämpningen

lämnas icke. Vid en lagstiftning av denna typ komma de uttalanden,

som gjorts i lagens förarbeten, att få en utomordentlig betydelse för

lagstiftningens blivande verkningar. Förslagets förarbeten äro i detta avseende

icke ägnade att förebygga starka betänkligheter. Helhetsintrycket

blir att förslagets antagande i oförändrat skick skulle innebära en radikal

förändring i den enskilde jordägarens ställning, i det att den relativa trygghet,

som jordäganderätten hittills i allmänhet inneburit, bleve till väsentlig

del tillspillogiven. För den allmänna rättsuppfattningen i vårt land

måste det utan tvivel te sig främmande att i den betydande utsträckning

som här föreslagits utbyta den lagstadgade tryggheten mot ett osäkerhetstillstånd,

där den administrativa makten efter fritt skön samt mer eller

mindre svävande lämplighetsgrunder äger avgöra om den enskildes äganderätt

— det må röra sig om större eller mindre jordbruk, större eller mindre

bostads- eller andra fastigheter — skall utan tvingande skäl uppoffras.

Vad först markbehovet såsom förutsättning för expropriation beträffar

torde principen böra vara den, att detta behov för att kunna berättiga till

expropriation skall äga ett visst mått av styrka och aktualitet. Det bör icke

vara tillräckligt att den åsyftade användningen för byggnads- eller annat

ändamål av den mark, som exproprieras, skymtar såsom en tämligen obestämd

och avlägsen möjlighet. Förslaget öppnar emellertid väg för kommunerna

att genom expropriation tilltvinga sig mark i en utsträckning, som

går vida över det omedelbara eller med tillräcklig säkerhet överskådliga

behovet och som befriar dem från att i förväg närmare planera, om och när

och hur i anspråk tagen mark verkligen skall användas för det tänkta ändamålet.

Förslagets motivering är på denna punkt svävande. Markutredningen

har uttalat sig för att expropriation bör kunna beviljas, om det göres

sannolikt att marken erfordras för tätbebyggelseändamål. Departementschefen

synes visserligen vilja skärpa detta krav, då han yttrar att den i

expropriationsmålet förebragta utredningen bör, för att tjäna som grundval

''för expropriation, kunna anses tillfyllestgörande visa att marken behövs för

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

257

sådant ändamål. Men andra hans uttalanden, såsom rörande fördelen av

att samhället äger mark i den utsträckning att det ej behöver känna sig alltför

bundet av de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ, antyda

möjligheten av mycket långt gående tolkning av den föreslagna expropriationsrättens

innebörd. Särskild uppmärksamhet förtjänar yttrandet om att

kommunerna böra säkra sitt markinnehav i god tid, i synnerhet så länge en

tillfredsställande lösning icke vunnits av problemet om indragning till det

allmänna av värdestegringen på mark, avsedd för tätbebyggelse. Detta yttrande

framstår såsom en betydande modifikation av tidigare gjord förklaring

att frågan om markvärdestegringens överförande till samhället tillsvidare

lämnats å sido. Ty det kan svårligen förnekas, att expropriationsinstitutet

kan utnyttjas som ett effektivt medel för ett dylikt överförande och

otvivelaktigt måste såsom sådant framstå, om expropriationslagstiftningen

anordnas så att den skall kunna tillåta samhället att, utan att behöva åberopa

något mera närliggande behov av marken, tvångsförvärva densamma just

i syfte att tillförsäkra samhället blivande värdestegring.

Även på en annan punkt, som har visst sammanhang med den nyss berörda,

lider förslaget av oklarhet, nämligen beträffande frågan om en enskild

markägare skall kunna undgå expropriation genom att själv på ett godtagbart

sätt ombesörja markens exploatering. Enligt lagen om expropriation

gäller såsom allmän förutsättning att expropriation får äga rum blott om

sådant i det särskilda fallet befinnes nödigt för tillgodoseende av det behov

som konstateras vara för handen. Villkoret i sin generella utformning har

visserligen bibehållits i lagtexten, men formuleringen av det föreslagna nya

expropriationsändamålet har i verkligheten till väsentlig del berövat villkoret

dess strikta innebörd. Detta intryck förstärkes i hög grad av förslagets motivering.

Motiven präglas av uppfattningen att det under alla omständigheter

bör föredragas att exploateringen sker i kommunernas egen regi. Detta synes

dock icke utan vidare kunna tagas för givet. En sund konkurrens torde

befordra allmänhetens intressen. Departementschefen har också i ett avsnitt

av remissprotokollet berört fördelen av en nyttig konkurrens på tomtmarknaden,

en fördel som skulle vinnas därigenom att kommunerna sattes

i tillfälle att tvinga sig in på marknaden och därigenom bryta existerande

prismonopol. Förslagets genomförande skulle emellertid — även vid en

försiktig tillämpning av de nya reglerna — lätteligen på grund av det härmed

följande osäkerhetstillståndet få verkningar långt utöver sådana som

kunna betecknas såsom gynnsamt prisreglerande. Stor sannolikhet talar för

alt man, om förslaget upphöjes till lag, har att motse en kommunernas monopolställning,

som i stor utsträckning betager de enskilda lusten att äga

mark inom områden, dit den nya lagens verkningar kunna väntas sträcka

sig.

Lagrådet vill för sin del även understryka vissa betänkligheter av mera

allmän innebörd, åt vilka en del remissinstanser givit uttryck, i fråga om den

utvidgade maktställning som förslaget åsyftar för kommunernas räkning.

Det kan förvisso ifrågasättas, om därmed följande befogenheter kunna för
IV

Bihang till riksdagens protokoll 10VJ. 1 samt. Nr 184.

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl Maj:ts proposition m 184.

väntas städse bli utövade med sådan oväld och förutseende skicklighet som

borde vara en förutsättning för en dylik maktställning. Betydelsefulla intressen,

såväl allmänna som enskilda, stå här på spel. I enlighet med vad

en remissmyndighet framhållit synes det, om förslaget genomföres, måhända

vara påkallat att garantier skapas för att icke den kommunala markoch

bostadspolitiken skötes på ett sätt som träder de allmänna och enskilda

intressena för nära.

De ändringar i övrigt i lagen om expropriation, som innefattas i förslaget,

äro väsentligen, även i den mån de hänföra sig till expropriation över huvud

taget, närmast föranledda av den tillämnade utvidgningen av expropriationsrätten.

Departementschefen har nämligen såsom skäl för dessa ändringar

framför allt åberopat angelägenheten av att underlätta användningen av

kommunernas expropriationsrätt genom att bryta nu rådande värderingspraxis

i fråga om löseskillingens bestämmande, vilken ansetts leda till för

höga ersättningsbelopp. Ändringarna gå ut på dels angivande av vissa värderingsprinciper

och dels expropriationsnämndernas ersättande med expropriationsdomstolar.

Lagrådet anser förslaget i dessa delar alltför ensidigt

betona den ena partssidans intressen och även i övrigt lämna rum för erinringar.

Vad lagrådet i enlighet med det nu anförda och i övrigt har att erinra

emot förslaget kommer i det följande att vidare utvecklas i anslutning till

de särskilda lagstadgandena.

Endast under förutsättning att förslaget omarbetas under hänsynstagande

i det väsentliga till vad lagrådet anfört anser sig lagrådet kunna till någon del

tillstyrka förslaget.

i §■

Markutredningens förslag om en utsträckning av expropriationsrätten avsåg

huvudsakligen att bereda kommunerna ökade möjligheter att förvärva

den mark, som erfordrades för bostadsförsörjningen och kommunernas allmänna

planering, så att kommunerna i god tid innan exploateringen bleve

aktuell kunde sätta sig i besittning av de behövliga jordområdena. Förslaget

— som upptog en särskild värderingsregel beträffande tätbebyggelsevärde

-—- syftade även till att för kommunerna möjliggöra att den markvärdestegring,

som växande tätorter i regel orsakade i omgivningen, i största möjliga

utsträckning tillfölle det allmänna och ej den enskilde markägaren. Då

emellertid ytterligare utredning ansetts erforderlig angående den sålunda

ifrågasatta överflyttningen av markvärdestegringen, skall enligt motiveringen

till det remitterade förslaget expropriationsanspråk icke kunna grundas

enbart på önskemålet att vinna en sådan överflyttning. Men i övrigt har

markutredningens förslag ansetts kunna läggas till grund för den i remissen

för kommun föreslagna utvidgningen av expropriationsrätten.

Emellertid har departementschefen ansett, att den av markutredningen

föreslagna lagtexten är alltför allmänt hållen, och därför givit det föreslag
-

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

259

na huvudstadgandet en annan lydelse i syfte att vinna en mera påtaglig

fixering av expropriationsändamålen. Såsom inledningsvis antytts anser

lagrådet att även det nu föreslagna stadgandet är alltför elastiskt och vittomfattande.

Enligt stadgandet skulle kommun i första hand erhålla expropriationsrätt

för att »säkerställa» att mark på skäliga villkor vore tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande anordningar. Härigenom skulle, enligt

vad som anföres i motiven, kunna exproprieras mark, vare sig den är

belägen utom eller inom planlagt område och vare sig den redan är tätbebyggd

eller icke.

Såsom ett typfall, då icke tätbebyggd mark skall kunna exproprieras,

upptages i motiveringen expropriation för tillfredsställandet av den aktuella

bostadsförsörjningen. Sålunda anföres att, vare sig en markägare i spekulationssyfte

eller av annan icke godtagbar orsak vägrar att upplåta sin mark

för exploatering, bör kommunen genom expropriation kunna förvärva marken,

då den erfordras för att bostadsbrist inom kommunen skall bli avhjälpt

och en efter kommunens förhållanden lämpligt avpassad reserv av

fullvärdiga bostäder åstadkommas. Här syftas alltså närmast på ett aktuellt

markbehov, och någon erinran synes icke böra göras mot expropriationsrätt

i dessa fall beträffande mark, som icke redan är tätbebyggd.

De anmärkningar, som inledningsvis gjorts, att det för expropriation icke

bör vara tillräckligt att markbehovet skymtar såsom en tämligen obestämd

och avlägsen möjlighet, torde emellertid ha tillämpning på vissa andra i

motiveringen angivna fall. Här är det icke fråga om ett aktuellt behov, utan

kommun skulle kunna långt innan markens exploatering vore aktuell, så

att säga i förråd, expropriera mark för att själv i sinom tid kunna exploatera

eller till exploatering utbjuda marken på villkor, billigare än vad eljest

skulle blivit fallet. I den mån risk föreligger för att, om expropriation ej

sker, ett prismonopol driver upp priserna å marken till oskälig höjd och

under förutsättning att expropriationen begränsas till att omfatta sadan

mark som — även om den ej ingår i upprättad plan — dock måste förutses

under en närliggande framtid bli erforderlig för kommunens utveckling,

kan måhända erinran med fog ej heller göras mot en sådan utsträckning

av expropriationsrätten, ehuru man härigenom skulle införa ett expropriationsändamål

av delvis ny karaktär. Emellertid måste, såsom inledningsvis

berörts, fasthållas vid att utredningen skall erbjuda'' grund för antagande att

de enskilda markägarna icke själva äro beredda att exploatera marken på

rimliga villkor. Det i lagtexten använda ordet »säkerställa» synes redan med

hänsyn härtill mindre lämpligt, då det skulle kunna göra detta villkor illusoriskt.

Av motiven att döma synes man emellertid icke ha ansett sig böra begränsa

expropriationsrätten till mark, som salunda kan beräknas bliva erforderlig

inom en nära framtid. Expropriation skulle nämligen kunna medgivas

av mark kring ett samhälle i sådan omfattning, att man vid de blivande

planernas utarbetande icke behövde känna sig alltför bunden med hänsyn

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

till de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ. Detta -— som synes

strida mot vad i motiven anförts därom att för expropriation skall fordras

att det genom förebragt utredning kan anses tillfyllestgörande visat att marken

behövs för tätbebyggelseändamål — skulle möjliggöra att hela ytterområden

omkring ett samhälle genom expropriation överfördes i kommunens

ägo. En så vidsträckt expropriationsrätt synes av de skäl som inledningsvis

anförts icke böra godtagas. Den skulle icke heller väl överensstämma

med grunderna för stadgandet i 5 § expropriationslagen att om mer än

ett område finnes vara tjänligt för det avsedda ändamålet, expropriationsrätt

ej må meddelas beträffande område, vars avstående eller upplåtande

medför större olägenhet än nödigt är. Även ur nu angivna synpunkter torde

ordet »säkerställa» icke höra här komma till användning.

Den nu behandlade nya expropriationsgrunden avser emellertid enligt

motiven icke endast — såsom ovan berörts — expropriation av mark, som

icke är tätbebyggd, utan även mark, som redan är tätbebyggd men där byggnadsrätten

enligt gällande plan icke helt utnyttjats. En särskild förutsättning

för expropriation i dylika fall skulle emellertid, fortfarande enligt motiven,

vara, att den outnyttjade delen av byggnadsrätten är av mera påtaglig

betydelse, då det gäller att säkerställa tätbebyggelsebehovet.

Att sålunda även redan tätbebyggd mark skall kunna exproprieras är

svårt att utläsa omedelbart ur lagtexten, varför ett förtydligande härutinnan

synes erforderligt, om ståndpunkten vidhålles. Emellertid torde det kunna

ifrågasättas om en sådan regel verkligen bör införas. Beträffande stadsplanelagt

område torde 44 § första stycket byggnadslagen göra regeln obehövlig.

Enligt förslagets motiv åsyftas huvudsakligen fall, då inom område, där

byggnadsplan gäller, denna plan ändras så att byggnadsrätten ökas i mera

avsevärd omfattning t. ex. genom att hyreshusbebyggelse tillåtes i ett villaområde.

Dylik planändring torde dock sällan förekomma beträffande område

med endast byggnadsplan. Och särskilt då det gäller redan tätbebyggd

mark torde man böra på detta lagstiftningsområde framgå med varsamhet

och undvika ingripanden som ej äro av mera påtaglig betydelse för det allmänna.

Utvidgningen av expropriationsrätten synes därför i allt fall böra

begränsas till att avse endast mark som icke redan är tätbebyggd.

Utom för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

skulle enligt förslaget expropriationsändamålen utvidgas till att

avse även syftet »att eljest i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med

tomträtt». Detta expropriationsändamål var icke särskilt upptaget i markutredningens

förslag och har icke heller varit underställt remissinstansernas

granskning. Som skäl för denna utvidgning av expropriationsgrunderna har

anförts, att kommunen genom tomträttsupplåtelse skulle få betydligt ökade

möjligheter att framdeles genomföra större förändringar av området samt

att en eventuell värdestegring av marken skulle förbehållas det allmänna.

Med hänsyn till vad som anförts i motiven skulle även expropriation för

tomträttsupplåtelse kunna medgivas på ett mycket tidigt stadium. Visserligen

kan upplåtelse av tomträtt avse endast tomt å område, planlagt för be
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

byggande, men att döma av motiven till remitterade förslaget skulle expropriation

kunna beviljas redan innan någon plan definitivt tagit form. Härtill

kommer att, medan eljest syftet med expropriation av mark för tätbebyggelse

skulle vara att erhålla säkerhet för att tomtmark bleve tillgänglig

på skäliga villkor, skulle något dylikt villkor icke gälla då det vore fråga om

expropriation för tomträttsupplåtelse. Sådan expropriation skulle nämligen,

enligt vad som uttryckligen angives i motiven, kunna beviljas oberoende

av hur den aktuella tomtmarknaden gestaltade sig och oavsett den enskilde

markägarens vilja och förmåga att tillgodose marknadens behov. Ett godtagande

av en expropriationsgrund av denna beskaffenhet skulle alltså innebära

ett än längre gående ingrepp i den enskilde jordägarens rätt än den

förut behandlade expropriationsgrunden för tätbebyggelse. Man kan svårligen

uppfatta den ifrågasatta expropriationsrätten för tomträttsupplåtelse

annorledes än som ett medel, som främst syftar till att vinna en överflyttning

å kommunen av en beräknad markvärdestegring. De intressen, som här

i övrigt skulle kunna komma i fråga, synas nämligen tillräckligt tillgodosedda

redan genom möjligheten att expropriera för tätbebyggelse. Erinras

må i detta sammanhang om vad i remissprotokollet med all rätt anföres, att

om man vill åstadkomma en överflyttning av markvärdestegring från enskilda

till det allmänna, detta synes böra ske på ett för alla likformigt och

rättvist sätt och ej så slumpartat som genom expropriation, då endast den

markägare, mot vilken expropriation företages, skulle drabbas därav.

Lagrådet får därför bestämt avstyrka att såsom en särskild expropriationsgrund

upptages överförandet av mark i kommuns ägo för upplåtelse med

tomträtt.

Beträffande den utformning lagtexten erhållit på denna punkt må för övrigt

anmärkas, att man enligt motiven närmast synes ha syftat på expropriation

av obebyggd mark, men att lagtexten icke innehåller någon sådan

inskränkning. Visserligen är tomträttsinstitutet närmast avsett för obebyggd

mark, men laga hinder möter icke mot att tillämpa det även i fråga om bebyggd

mark. Enligt lagtexten skulle därför expropriation för dylikt ändamål

kunna beviljas vare sig området vore bebyggt eller icke samt, i förstnämnda

fall, vare sig å området funnes villabebyggelse eller höghusbebyggelse.

Lagregelns formulering skulle alltså medgiva att i tätorterna kommunen

utan några inskränkningar skulle kunna förvärva enskildas fastigheter

för att sedan upplåta dem med tomträtt. Även om man kan utgå irån

alt den högsta administrativa myndigheten icke skulle tillämpa regeln på

elt så stötande sätt, kan det dock icke vara med hävdvunnen lagstiftningsmetod

överensstämmande att på detta för den enskilde viktiga område lämna

så vida möjligheter för administrativt godtycke. Det lärer därför i varje fall

vara nödvändigt att även i fråga om denna expropriationsgrund uttryckligen

begränsa dess tillämpning till mark, som icke redan är tätbebyggd.

Med anledning av vad sålunda anförts får lagrådet hemställa om sådan

ändring av förslaget, att del i förevarande delar kommer att innehålla endast

all kommun kan erhålla rätt till expropriation för att mark, som icke är tät
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

bebyggd. skall vara tillgänglig för den tätbebyggelse med därmed sammanhängande

anordningar, som kan förutses bliva erforderlig inom närliggande

framtid, med förbehåll tillika — genom villkorsbestämmelse i 111 § eller

annorstädes — att utredningen visar grund för antagande att marken eljest

icke på skäliga villkor blir tillgänglig för ändamålet.

7 §•

Vid sidan av reglerna, att expropriation må ske blott för något viktigt

allmänt intresse och på sådant sätt, att ändamålet vinnes med minsta intrång

i annans rätt, gäller såsom en för expropriationsinstitutet grundläggande

och typisk princip att för ingreppet skall lämnas full ersättning, så

att icke expropriationen för någon av dem, mot vilka den riktar sig, medför

försämring av hans ekonomiska ställning. Denna sats, som innebär bl. a.

att man har att från expropriation skilja alla slag av beskattning och sådana

legala inskränkningar i den enskildes rätt att förfoga över sin egendom, som

kunna genomföras utan vederlag, måste anses vara av fundamental betydelse

för rättssäkerheten, då expropriation drabbar endast vissa rättssubjekt

enligt beslut, som i varje särskilt fall meddelats av den administrativa

makten.

Departementschefen har ock förklarat att med remitterade förslaget icke

åsyftas ändring i den i gällande lag stadgade principen om ersättning och

dess storlek. Förslaget i förevarande del skulle således — då denna princip

icke torde kunna anses ha på sedvanerättslig väg rubbats — icke avse

någon saklig nybildning utan endast ett förtydligande av vad som nu gäller.

Det lärer skola uppfattas som ett led i en strävan att förekomma att

rättstillämpningen blir ojämn och osäker och särskilt att motverka att ersättningarna

bli bestämda till högre belopp än vad som motsvarar verkliga

värdet vid tiden för expropriationen.

Bedömandet i vad mån klagomålen, att övervärdering ofta skett, äro

befogade, tarvar tydligen ingående kännedom om de skiftande omständigheter,

som i de olika fallen inverkat, och kan därför näppeligen grundas

endast på den förebragta utredningen. Förutsättes emellertid att de

påstådda missförhållandena föreligga i sådan omfattning, att en reaktion

från lagstiftarens sida påkallas, måste dock ifrågasättas, huruvida de föreslagna

ändringarna i 7 § skulle vara lämpliga.

De i gällande lag använda uttrycken »fulla värde» och »full ersättning»

torde kunna anses riktigt ange principen att gottgörelsen skall vara varken

mer eller mindre än fullgod. Det är sant att därigenom jämväl lägges

sådan betoning å kravet att ersättningen ej må sättas för lågt, att detta

intresse framstår såsom t. o. in. ännu viktigare än intresset att den ej

sättes för högt. Allmänt torde emellertid vid ett opartiskt bedömande medges

att en dylik ordning mellan dessa intressen bör upprätthållas för fall

då kollision mellan dem icke kan undvikas utan den prövande myndigheten

måste stanna i tvekan om verkliga värdet. Där lika goda skäl före
-

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

263

ligga för visst högre och för visst lägre belopp, bör det högre utdömas.

Detta är ej att förblanda med övervärdering utan blott en följd av att,

där verkliga värdet enligt sakens natur ej kan exakt fastställas eller osäkerhet

om detsamma dock råder, expropriaten icke bör bära den därmed

förenade risken utan bevisbördan åvila exproprianden. Man må väl söka

lätta denna börda för den sistnämnde, men icke genom att övervältra den

på hans motpart. Att helt eliminera de tveksamma fallen lärer ej vara

möjligt. Hur än förfarandet anordnas, torde det ofta bli vanskligt att precisera

verkliga värdet.

Jämväl oavsett den funktion lagens uttryckssätt sålunda kan anses äga

beträffande tveksamma fall, synes den föreslagna åtgärden att utesluta

orden »fulla» resp. »full» vara betänklig såsom ägnad att framkalla föreställningen

att lagstiftarens mening ej längre vore att gottgörelse skulle

utgå till fullo. Ett dylikt missförstånd kan icke anses mindre troligt än en

misstolkning av de uttryck, lagen nu använder, utan skulle bli så mycket

mer att befara som förslaget ju motiverats med att ersättningsbeloppen

borde nedbringas under vad hittills ofta utdömts. Vid reaktion mot övervärdering

måste noga tillses att icke resultatet i stället blir undervärdering

och att man sålunda kommer att skjuta över målet på ett sätt, som

delvis förvandlar expropriation till konfiskation. ,

Det beträffande löseskillingen för jorden föreslagna nya tillägget »med

hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning» synes ej heller

minska risken för ett motsatsslut av angivet slag. Tvärtom torde ett

dylikt i själva regeln inryckt tillägg kunna bli tolkat som om verkliga värdet

icke under alla förhållanden skulle ersättas. Regeln bör framstå i sin

renhet för sig, så att om några anvisningar i övrigt göras i lagtexten, dessa

dock icke kunna uppfattas som modifikationer av principen.

Vad i övrigt berörda tillägg beträffar, så torde det, ehuru det visserligen

är att föredraga framför markutredningens förslag härutinnan, icke lämna

mycken vägledning och i vissa hänseenden ej väl ange vad som åsyftas.

Ordet »särskilt», som tillsatts för att utmärka att även andra än de

nämnda förhållandena kunna inverka, synes tillika ge ett företräde åt dessa

vilket icke är befogat. Även om man kan taga ortspris och avkastning

som utgångspunkter, så blir det dock ofta i det speciella fallet andra faktorer

som böra vara slutligen avgörande och därför få största betydelsen.

Detta skulle bättre komma till uttryck, om man uteslöte ordet »särskilt»

och i stället tilläde »och övriga inverkande omständigheter» eller dylikt.

Med »ortens pris» måste ju, om det skall kunna tagas till utgångspunkt,

förstås ett yttre någorlunda lätt konstaterbart faktum, och i överensstämmelse

härmed synes också med uttrycket avses köpeskillingar, som i allmänhet

faktiskt avtalats vid försäljningar av jord i orten under liden närmast

före värderingstillfället. Men förutom att någon egentlig motsvarighet

härtill knappast kan väntas föreligga beträffande särskilda rättigheter

såsom expropriation sobjekt och att vad som bär asyftas med eu ort och med

närmaste tid blir ganska obestämt, så kan ju, såsom markutredningen på
-

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

pekat, de avtalade köpeskillingarna på grund av särskilda omständigheter

till stor del ha varit så höga eller låga, att de ge en missvisande bild av värdet

t. o. in. a de sålunda sålda fastigheterna. Redan därför vore mindre

egentligt att i lagtexten som regel utan undantag ange att värdet skall bestammas

med hänsyn till ortens pris. Framför allt talar mot en dylik hänvisning

att, om också ett slags marknadspris på jord stundom kan utbilda

sig i en ort, t. ex. beträffande områden, som exploateras för tätbebyggelse,

jorden dock i allmänhet icke utgör något myckenhetsting, som — eventuellt

efter uppdelning i några typiska kvalitetsgrupper — kan värderas till bestämda

belopp per kvantitetsenhet (areal). Jordvärdet beror ju av en mängd

från fall till fall skiftande förhållanden på ett helt annat sätt än värdet av

vanliga handelsvaror. Det må vara tillräckligt att erinra om betydelsen av

jordens kultur och skogstillgångar samt av de till art och beskaffenhet ytterst

variabla anläggningar, som höra till den fasta egendomen, samt om fastighets-

och brukningsindelningarnas stora inverkan. I sin mån kunna väl

värdeskillnader mellan lika stora och av naturen lika beskaffade jordområden

i en och samma ort utjämnas vid bestämmandet av »löseskillingen»

genom att vid sidan därav utgår gottgörelse för skada och intrång till olika

rättsägare, men detta kan dock icke gälla tillnärmelsevis alla dylika värdefluktuationer,

åtminstone om man vill undvika att sådan särskild gottgörelse

cffta blir den väsentliga delen av expropriationsersättningen samt själva

löseskillingen sålunda nedsjunker till att avse blott ett minimum av värde,

gemensamt för all jord i orten och utan motsvarighet i de köpeskillingar

som bilda ortens pris.

Endast under tämligen speciella omständigheter torde sålunda synnerlig

ledning för bestämmandet av värdet av visst jordområde kunna hämtas av

ortens pris, medan en hänvisning därtill i många fall kan bli missvisande.

För övrigt torde vid expropriation föreligga större risk för överdriven schablonering

än för att ett verkligt marknadspris, där ett sådant kan konstateras,

skulle lämnas obeaktat.

Enligt kommunal skattelagen skall visserligen fastighetstaxering i regel

ske efter ortens pris, men denna regel torde icke alltid vara lätt att tillämpa.

Dock äro förutsättningarna därför vid dylik taxering andra och större

än i nu törevarande fall. Taxeringsenheterna överensstämma någorlunda

med köpeobjekten vid försäljningar, medan det vid expropriation ofta är

fråga om blott delar av dylika enheter. Och av ändamålet med fastighetstaxeringen

följer, att man därvid bör söka det pris, som vid försäljning i

öppna marknaden skulle kunna med tämlig säkerhet påräknas för fastigheten

i befintligt skick utan större hänsyn till speciella, ännu icke utnyttjade

möjligheter att tillgodogöra sig potentiella högre värden genom omläggning

av användningssätt, omdaning av fastighetsindelningen in. m.

Även då expropriation avser hel taxeringsenhet och förhållandena icke ändrats

sedan taxeringen verkställdes, torde sålunda taxeringsvärdet knappast

kunna tjäna till annan ledning för beräkning av löseskillingen än såsom

angivande minimum av verkliga värdet.

s. 265 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

265

Mot uttrycket »fastighetens avkastning» må främst anmärkas, att detta

uttryck för tanken på den avkastning, som faktiskt utvinnes vid tiden för

värderingen och att emellertid — såsom i motiven med rätta framhållits —

det icke är beloppet av denna avkastning utan ett beräknat högre sådant

som skall läggas till grund för uppskattning av kapitalvärdet, om avkastningen

kan ökas genom ändring i brukningssättet och »det förändrade utnyttjandet

kan anses praktiskt och ekonomiskt genomförbart inom sådan

tid att det borde höja priset även vid frivillig försäljning». Med denna ståndpunkt

bör näppeligen ens som utgångspunkt anvisas den faktiskt utvunna

avkastningen, i varje fall icke utan uttryckligt förbehåll om att högre sådan

skall beräknas under vissa omständigheter. Iakttages ej detta, blir anvisningen

missledande i en mycket viktig tolkningsfråga. Man torde sålunda

i detta sammanhang snarare böra hänvisa till fastighetens beräkneliga

avkastningsförmåga än till avkastningen.

Avkastningsförmågan i nu angiven bemärkelse kunde väl tyckas beträffande

jord ha så stor betydelse för kapitalvärdet att den förtjänade nämnas

främst bland de härpå inverkande faktorerna och således icke borde,

på sätt vissa uttalanden av markutredningen antyda, komma i betraktande

först i reserv, när hänvisningen till ortens pris blir otillämplig. Men svårigheten

ligger i att beräkna avkastningsförmågan och därvid skilja mellan

å ena sidan värden, som ännu icke kunna anses ha uppkommit och därför

ej heller skola ersättas, även om de möjligen kunna uppstå och kanske

t. o. in. av en eller annan spekulant beräknats vid ingångna köp, samt

å andra sidan värden, som visserligen redan föreligga och därför äro ersättningsgilla

men ej utnyttjats eller kommit till uttryck i köpeskillingar,

belåning, taxeringsvärden e. d. Det synes särskilt vara i detta avseende,

som expropriationsnämnderna förmenas ha visat för stor undfallenhet för

expropriaters krav. Någon skarp och klar artskillnad eller gräns i övrigt

mellan de båda sålunda angivna grupperna av hypotetiska värden kan väl

knappast påvisas. Men liksom man uppenbarligen icke utan att komma i

strid med verkligheten kan betrakta alla dylika värden såsom obefintliga,

måste det vara riktigt att, där ett möjligt värde hänför sig blott till så

avlägsen framtid eller eljest är så osäkert, att dess beräknande i handel

enskilda emellan skulle av den sakförståndige bedömas som alltför oförsiktig

spekulation, värdet ej heller vid expropriation bör anses såsom verkligt.

Och även när man icke sålunda bör helt bortse från värdet, måste

naturligtvis ett blott hypotetiskt sådant beräknas under hänsyn icke endast

till kostnaden för dess utvinnande utan även till väntetid och riskmoment.

Som avkastningsförmågan i hög grad heror på brukningsindelning, kommunikationer

och annat, som icke hänför sig blott till vederbörande jordområdes

egen beskaffenhet, kunna kalkylerna bli mycket invecklade. Att

i lagtext ge någorlunda kortfattade och dock upplysande anvisningar angående

vad som är att iakttaga vid tillämpning av regeln om ersättning

för verkliga värdet torde svårligen låta sig göra.

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kunql. Maj.ts proposition nr 184.

Lagtexten i det remitterade förslaget skulle ej heller kunna kasta något

ljus över det kanske mest betydelsefulla och omstridda av de tolkningsspörsmål,

som möta vid uppskattning av expropriationsersättning, nämligen

frågan om det inflytande, som byggnadslagstiftningen utövar å jordens avkastningsförmåga

och å jordvärdet. Denna fråga har behandlats av markutredningen,

och departementschefen har uttalat sig om vissa avsnitt av

problemet i sådana sammanhang, att uttalandena kunna te sig som motiv

till förslaget. Men det torde få anses klart att, om lagstiftaren vill taga

någon ståndpunkt härutinnan på ett för lagtillämpningen bindande sätt,

det måste ske genom stadganden, som på grund av sitt eget innehåll kunna

anses reglera spörsmålet. Till att ge lagens sanktion åt teorier i ämnet

kunna de föreslagna bestämmelserna näppeligen vara tjänliga.

Huruvida ämnet lämpar sig för lagstiftning måste ock kunna dragas i

tvivelsmål, om man fasthåller principen att det är verkliga värdet som skall

ersättas. Hur stort inflytande å detta värde som rättsordningens innehåll än

indirekt kan utöva, är värdet självt dock ett faktiskt förhållande som svårligen

låter bestämma sig endast genom lagbud. I lag kan ju fastslås vad som

skall anses såsom värdet, men sker så, uppstår risk för att nyssnämnda

princip därigenom rubbas. Det visar sig också gärna en tendens att med

frågan, vad som är verkliga värdet, sammanblanda spörsmålet, huruvida det

är detta värde eller ett fingerat högre eller lägre som bör ersättas.

Om det för den viktiga grundsatsen om ersättning för verkliga värdet

vore äventyrligt att söka i lag fastställa metoden för detta värdes utrönande,

så torde dock än mindre böra ifrågakomma att, såsom i förarbetena

till förslaget synes antytt, lagstiftaren skulle överlämna åt administrativ

myndighet att meddela anvisningar i detta ämne. Tillämpningen av

lagreglerna härutinnan är för närvarande anförtrodd åt institutioner, som

fungera som domstolar, och även om deras sammansättning skulle ändras,

så torde denna deras karaktär ej böra förvandlas. Något sådant har icke

heller föreslagits. Domare kan ju emellertid icke i sin dömande verksamhet

få bindas av direktiv från administrativ myndighets sida, och sådan myndighet

torde därför ej heller böra i frågor om lagtolkningen utfärda anvisningar,

som kunna förväxlas med direktiv. Iakttagandet härav synes särskilt

viktigt i ett fall som det förevarande, där just ordningen för ersättningens

bestämmande bildar huvudsakligaste skyddet för den enskildes lagstadgade

rätt. Värderingsproblemen torde kunna bli utredda och genom exempel

belysta utan att detta behöver ske i former som förläna handledningen

officiell karaktär.

Den utväg, som framför andra erbjuder sig för uppnående av en riktig tilllämpning

av regeln om expropriationsersättning och för nedbringande av

risken att den dömande myndigheten måste stanna i ovisshet om värdet,

torde dock vara att denna myndighet sammansättes så, att den kan anses

fullt skickad för ett självständigt och sakkunnigt utförande av sin uppgift.

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

267

Med ovan angivna uppfattning att den föreslagna lagtexten ej kan anses

reglera eller belysa frågan om byggnadslagstiftningens verkan på jordvärdet,

skulle visserligen kunna tyckas att anledning saknades att nu gå

in på denna fråga. Men med hänsyn till innehållet i förslagets förarbeten

torde den dock icke böra här lämnas helt åsido.

Markutredningen synes ha utgått från en allmän sats att jordvärdet icke

kan eller åtminstone icke bör beräknas med hänsyn till andra användningssätt

än sådana, som vid tiden för expropriationen äro tillåtna. Att denna

sats emellertid icke kan äga allmängiltighet, om det är verkliga värdet som

sökes, torde framgå av det ovan berörda förhållandet att värdet av jord och

andra varaktiga nyttigheter normalt beror icke blott på omedelbart till

buds stående medel att utnyttja objektet utan även på någorlunda säkra

kalkyler angående framtida förhållanden, låt vara att sådana aldrig kunna

med full visshet förutsägas. Den allmänna inskränkning i exploateringsmöjligheterna,

som byggnadslagen medfört, kan därför icke gärna i så revolutionerande

omfattning, som markutredningen synes antagit, hindra uppkomst

av sådant tätbebyggelsevärde, som beror på befolkningens behov av

bostäder m. m. och på fastigheternas i deras läge och beskaffenhet grundade

förutsättningar att tillgodose detta behov. Myndigheterna måste ju vid

planbildning taga hänsyn till dessa omständigheter, som äro att anse som

de yttersta orsakerna till tätbebyggelsevärdet. Byggnadslagen har i förevarande

hänseende egentligen blott skapat nya riskmoment att taga i beräkning

vid fråga om tätbebyggelsevärde. Markutredningens förslag att i 7 §

expropriationslagen införa ett stadgande, som skulle hindra att värdet beräknades

med hänsyn till väntad men ännu vid expropriationen icke tilllåten

tätbebyggelse, har ju också uppfattats såsom avseende indragning till

det allmänna av redan existerande värde och av detta skäl icke upptagits

i remitterade förslaget. Det är vid nämnda förhållande klart, att markutredningens

närmare anvisningar om värdering av icke planlagd mark, vilka

naturligtvis bygga på utredningens nyssnämnda förslag, i väsentliga delar

icke kunna godtagas. I remitterade förslaget finnas de ock återgivna endast

i beskuret skick. Men även i detta skick skulle de vara missvisande, i det

att redan underlåtenhet att i dylika anvisningar nämna något om tätbebyggelsevärde

lätteligen skulle, särskilt vid jämförelse med anvisningarna angående

planlagd mark, komma att uppfattas som om dylikt värde icke skulle

få beräknas.

Samma uppfattning, som legat till grund för markutredningens inställning

till tätbebyggelsevärde å icke planlagd mark, kommer till synes även

i utredningens uttalanden om de bebyggelsevärden, som måste beräknas å

redan planlagd mark, men i detta fall synas slutsatserna dock i allmänhet

ha vunnit departementschefens gillande. Som princip anges sålunda även i

det remitterade förslaget att man bör räkna högst med den rätt till utnyttjande,

som är medgiven vid tiden för expropriationen. Meningen synes vara

alt man icke borde taga hänsyn till utsikter till framtida för jordägaren förmånliga

ändringar i planen, bur goda dessa utsikter än vore, men väl där
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

emot, åtminstone under vissa omständigheter, till antagliga framtida hinder

att till fullo utnyttja föreliggande rätt till bebyggelse. I verkligheten torde

sannolikhetskalkyler, i vilkendera riktningen de än peka, kunna inverka på

värdet.

Emellertid är tydligt att normalt ett meddelat tillstånd till bebyggelse,

som förut varit förbjuden genom planbestämmelser eller dock ej tillåten,

medför att jordvärdet stiger, medan å andra sidan planer kunna utsläcka

eller nedbringa ett förut existerande bebyggelsevärde. Denna faktiska verkan

av planlagstiftningen blir naturligtvis att beakta vid expropriation, om

ersättningen därvid skall bestämmas till verkliga värdet. Finner lagstiftaren

orättvist eller obilligt, att den ene sålunda gynnas medan den andre

förlorar genom planbildningen, synes det dock icke kunna anses vara en

uPP§ift för expropriationslagstiftningen att utjämna dessa byggnadslagstifningens

verkningar, lika litet som man i expropriationsbestämmelser bör

söka skaffa den enskilde ersättning för värdeförluster, uppkomna genom

andra inskränkningar i hans rätt att utnyttja sin egendom. Utjämningen

kan ju icke gärna få bero på om expropriation sker, och det är icke säkert

att exproprianden är den som bör betala dylik ersättning. Vill man till det

allmänna indraga oförtjänt vinst, torde detta bli en beskattningsfråga. Skall

gottgörelse utgå för förlust, lärer det närmast ankomma på den lagstiftning,

genom vars regler förlusten uppstår, att sörja för kompensation. Därvid

kan ofta åt billighetsskäl ges ett helt annat utrymme än vid bestämmande

av expropriationsersättning, och formerna för gottgörelsen kunna friare

lämpas efter omständigheterna. Byggnadslagen inrymmer ju också vissa

slag av dylik kompensation genom sina regler om ersättnings- och lösningsplikt

för det allmänna. Beskattning och gottgörelse kunna emellertid anordnas

på sådant sätt att de jämväl i fråga om själva jordvärdet i större

eller mindre mån neutralisera värdestegringen respektive värdesänkningen.

Hela det i remisshandlingarna dryftade spörsmålet huruvida rättvisa och

billighet kräva särskilda regler beträffande gatumark och annan mark, som

enligt plan ej må bebyggas, får med nyss angivna betraktelsesätt en enkel

lösning för expropriationslagstiftningens vidkommande. Dylik mark, liksom

all annan, bör vid expropriation uppskattas till sitt verkliga värde vid

tiden för expropriationen, oavsett orsakerna till att värdet blivit vad det är.

Att här närmare utveckla expropriations- och byggnadslagarnas inbördes

förhållande skulle föra för långt.

I enlighet med det ovan anförda finner lagrådet att övervägande skäl tala

för bibehållande i nu förevarande paragraf av uttrycken »fulla värde» och

»full ersättning» samt att de i remitterade förslaget upptagna tilläggen till

paragrafens nuvarande innehåll äro föga tjänliga för sitt syfte och fastmer

i vissa delar ägnade att fördunkla innebörden av själva regeln.

13 §.

I fråga om expropriationsmyndighetens organisation innebär remitterade

förslaget betydande förändringar i förhållande till vad nu gäller. Allt
-

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ifrån tillkomsten av den första svenska expropriationsförordningen i mitten

av 1800-talet har värderingsfrågan slutgiltigt avgjorts av en nämnd, vilken

utsetts antingen på sätt parterna själva överenskommit eller, om sådan

överenskommelse ej träffats, enligt viss lagstadgad ordning, som åt parterna

givit större eller mindre medbestämmanderätt vid valet. Enligt nu

gällande bestämmelser skall nämnden, om parterna ej överenskommit att ge

den annan sammansättning, utgöras av den, som länsstyrelsen för tre år utsett

till ordförande i expropriationsnämnder inom länet, samt fyra ledamöter,

som väljas, två av rätten och en av vardera parten, inom en större

krets personer, utsedd av landstinget och stadsfullmäktige i stad, som ej

deltager i landsting, samt länsstyrelsen. Nämndens beslut har karaktär av

skiljedom och får således ej överklagas. Varken skälen för beslutet eller

avvikande meningar få offentliggöras.

Enligt förslaget däremot skulle expropriationsmålens behandling helt

överlämnas åt domstolar, vilka således jämväl skulle ha att bestämma expropriationsersättningen.

I första instans skulle målen behandlas av en

för ändamålet inrättad specialdomstol, benämnd expropriationsdomstol och

bestående av ägodelningsdomaren, två särskilt utsedda expropriationstekniker

och två nämndemän i orten. I mål av mindre betydelse skulle expropriationsdomstolen

dock vara domför med, förutom ordförande och nämndemän,

endast en expropriationstekniker. Från expropriationsdomstolen

skulle målen även i värderingsfrågan kunna fullföljas till hovrätten och

högsta domstolen.

Mot de nuvarande expropriationsnämnderna har framför allt anmärkts,

att det icke är sörjt för att det finns erforderlig juridisk och ekonomiskteknisk

sakkunskap hos nämnden och att sammansättningen av nämnden

ofta växlar, i det att ordföranden är den ende ledamoten, som

deltager i behandlingen av alla eller flertalet expropriationsmål i länet. Dessa

anmärkningar ha otvivelaktigt visst berättigande. Emellertid torde de

anmärkta bristerna kunna väsentligen avhjälpas genom sådan omorganisation

av nämnden som alternativt övervägts av markutredningen. Under sådana

förhållanden kunna dessa brister icke i och för sig utgöra tillräcklig

anledning att överlämna värderingsfrågans prövning åt domstol.

Av motiven till förslaget framgår också att det icke så mycket är svagheterna

i expropriationsnämndens nuvarande sammansättning, som föranlett departementschefen

att föreslå värderingens överflyttande på domstolar, utan

fastmera de förhållanden med avseende å nämndens beslut, som angivits i

det föregående, eller att beslutet icke motiveras och ej får överklagas samt att

skiljaktiga meningar icke offentliggöras. Att dessa förhållanden ansetts

utslagsgivande beror återigen, enligt vad motiven ge vid handen, på de förväntningar

departementschefen fäst vid tillämpningen av de värderingsregler,

han avsett att införa genom den föreslagna nya lagtexten i 7 § första

stycket och kommentaren därtill. Tydligen ha dessa regler betraktats såsom

det viktigaste medlet att nedbringa expropriationsersättningarna. Men endast

om värderingsorganet motiverar sin uppskattning blir det möjligt att kon
-

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

trollera att reglerna verkligen följts. Och för säkerställandet av en enhetlig,

på vissa principer uppbyggd praxis och tryggandet av rättssäkerheten

har ansetts erforderligt att värderingen kan omprövas i högre instans.

Att största möjliga enhetlighet vid värderingsorganens ställningstagande

till principiella spörsmål bör eftersträvas är obestridligt.

Vid bedömandet av den tilltänkta överprövningens nytta måste dock först

och främst fasthållas, att i sådana fall, där överrätterna endast skulle ha

att godkänna eller jämka en i underinstansen med stöd av iakttagelser på

platsen verkställd skälighetsprövning, nyttan ej skulle komma att stå i

rimlig proportion till den olägenhet överrättens belastande med detta arbete

skulle föra med sig. All erfarenhet från domstolarnas verksamhet bestyrker,

att det finnes ytterst litet utrymme, praktiskt taget, för en vanlig överrätt

att jämka på värdering som i frågor av förevarande typ företagits av den

första instansen med dess större möjligheter att bedöma primärmaterialet.

Beträffande härefter de fall, där värderingen är beroende på frågor av

principiell innebörd, är det naturligen svårt att med någon säkerhet bedöma,

vilken betydelse överprövningen skulle få för ernående av en enhetlig

praxis. Såsom lagrådet under 7 § framhållit kunna uttömmande och bindande

normer för värderingen svårligen uppställas. Av utredningen i ärendet

synes också framgå att de värderingsregler, som skisserats, skulle bli tämligen

obestämda och tänjbara. I vissa fall skulle två eller flera olika normer,

som alternativt rekommenderats, kunna bli tillämpliga. Men ett riktigt

resultat skulle vinnas endast om i varje fall vederbörlig hänsyn tages

till samtliga förhandenvarande omständigheter, över huvud taget torde det

sällan bli fråga om tillämpning av någon allmän princip i dess renhet, i

det att olika från fall till fall skiftande förhållanden påkalla skönsmässiga

jämkningar. Det kan därför antagas att i många fall det slutliga resultatet

icke med säkerhet kan sägas hava påverkats av att i stället för en viss metod,

som framstår såsom möjligen riktigare, en annan kommit till användning.

Med hänsyn till vad nu anförts synes sannolikt, att överrätternas avgöranden

mycket sällan skulle få betydelsen av prejudikat.

Vad som ur rättssäkerhetens synpunkt är av vikt är icke att tillämpning

av vissa värderingsteorier kan redovisas utan att uppskattningen sker under

sakkunnigt och samvetsgrant hänsynstagande till alla ifrågakommande

omständigheter. I själva verket torde ett överdrivet betonande av värderingsmetoders

betydelse och krav på att uppskattningen utförligt motiveras

kunna bli till skada, särskilt med hänsyn till risken för att därigenom

värderingen blir alltför schablonmässig.

Även om det naturligtvis skulle vara en överdrift att förneka allt värde

av att uppskattningen kunde dragas under överrätternas prövning, är det

emellertid påtagligt, att därmed också skulle vara förenade direkta olägenheter.

Man skulle riskera att av expropriationen föranledda kostnader bleve avsevärt

högre än under nuvarande förhållanden, säkerligen i de allra flesta

fallen utan motsvarande nytta. Särskilt skulle detta bli förhållandet, om

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

sakkunnigutredning förebragtes jämväl i överrätterna. Härtill komma de

olägenheter som dröjsmålet med expropriationsmålens slutliga avgörande

skulle innebära. För att dessa olägenheter ej skola bli alltför stora har föreslagits,

att den exproprierande skall äga i förväg taga fastigheten i besittning

mot ställande av säkerhet. Expropriatens intresse av att fastigheten ej,

innan vederlag lämnas, fråntages honom har allenast såtillvida beaktats, att

om han vägrar att lämna från sig fastigheten utan ersättning, domstolen i

vissa särskilt angivna fall och då expropriaten eljest finnes ha giltigt skäl för

sin vägran väl får förordna om fastighetens upplåtande men endast under

villkor att exproprianden nedsätter tre fjärdedelar av det belopp, vartill expropriationsersättningen

i avbidan på lagakraftägande dom uppskattas. Expropriaten

skulle således, fastän i princip ej skyldig att avstå fastigheten

annat än mot full ersättning, efter fastighetens avträdande kunna få vänta

mycket lång tid på den ersättning som tillkommer honom. Visserligen skall

han enligt förslaget, liksom enligt gällande lag, under väntetiden njuta sex

procent ränta å beloppet. Av specialmotiveringen framgår emellertid, att

denna förmån är avsedd allenast som ett provisorium i avbidan på lagstiftning,

varigenom den legala räntan skall bringas i bättre överensstämmelse

med det allmänna ränteläget. Den tidsutdräkt, som skulle föranledas av

målets passerande genom tre instanser, skulle efter sådan räntesänkning

kunna åsamka expropriaten en kännbar förlust.

Olägenheterna av att talan i värderingsfrågan från expropriationsdomstolen

skulle kunna fullföljas till hovrätt och högsta domstolen anser lagrådet

icke uppvägas av de fördelar som skulle vara förenade med en sådan

ordning. Med hänsyn bland annat till att parterna icke skulle ha något

inflytande på expropriationsdomstolens sammansättning lärer icke kunna

ifrågakomma att ersätta expropriationsnämnderna med expropriationsdomstolar

men samtidigt avskära parterna från klagorätt. Lagrådet avstyrker

fördenskull det föreslagna inrättandet av expropriationsdomstolar.

Det ligger enligt lagrådets mening närmast till hands att bibehålla expropriationsnämnderna,

ehuru med förändrad sammansättning. Enligt ovan berörda,

inom markutredningen diskuterade förslag till omorganisation av

nämnderna skulle ordföranden utses av länsstyrelsen samt vara lagfaren

och erfaren i domarvärv. De två ledamöter, som för närvarande utses av

rätten, skulle utbytas mot expropriationstekniker. För varje län skulle av

länsstyrelsen förordnas fem tekniker, som skulle vara experter inom olika

specialområden. I nämnden skulle liksom nu sitta ytterligare två ledamöter,

som skulle utses av parterna på samma sätt som enligt gällande lag. Ordföranden

skulle för varje mål alltefter dettas beskaffenhet inkalla två av

teknikerna till tjänstgöring.

Lagrådet anser att en nämnd av i huvudsak denna sammansättning skulle

vara väl skickad att bestämma expropriationsersättningen. På ett par

punkter vill lagrådet förorda mindre avvikelser från berörda förslag. Ordföranden

torde böra tillsättas av Kungl. Maj :t. Expropriationsteknikerna

synas lämpligen — i likhet med vad som föreslagits i fråga om de lek
-

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

niker som skulle vara ledamöter av expropriationsdomstolen -— böra förordnas

av Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, och

deras antal och kvalifikationer torde ej böra angivas närmare än som skett

i remitterade förslaget beträffande expropriationsdomstolens tekniker. För

att nämndens sammansättning ej skall växla alltför mycket synes antalet

av de till ledamöter valbara personer som enligt 23 § i gällande expropriationslag

skola utses av landsting, stadsfullmäktige i stad, som ej deltager

i landsting, samt länsstyrelsen genomgående böra minskas till hälften

av vad där stadgas, så att hela antalet valbara kommer att utgöra i det

område, som bildas av Stockholms stad och län, 48 och i vart och ett av de

övriga länen 24.

Beträffande tiden, för vilken expropriationsteknikerna skulle förordnas,

synes den av departementschefen föreslagna perioden av tre år väl kort.

Med hänsyn till angelägenheten av att teknikerna ej känna sig stå i beroendeställning

till det allmänna anser lagrådet tiden böra bestämmas till

sex år. Självfallet är det av synnerlig vikt att icke till expropriationstekniker

liksom naturligtvis ej heller till ordförande i nämnderna -—- utses personer, som på grund av sin ställning kunna vara benägna att anlägga

partiska synpunkter på värderingen. Personer i tjänst hos kommun,

som själv har expropriationsintressen, böra tydligen ej ifrågakomma.

Om expropriationsnämnderna på sätt ovan förordats tillförsäkras juridisk

och ekonomisk-teknisk sakkunskap, bör redan på den grund kunna

förväntas att nämnderna, var inom sitt område, låta sina värderingar i

den utsträckning det är möjligt och önskvärt präglas av enhetlighet och

följdriktighet. Och säkerligen skulle sådana regelbundna sammankomster

mellan främst expropriationsteknikerna, som departementschefen avsett att

anordna, kunna verksamt främja likformighet mellan de olika nämndernas

praxis.

Med hänsyn bland annat till att parterna fortfarande skulle utse ledamöter

i nämnden, lärer förbudet mot angivande av skälen för nämndens

beslut och offentliggörande av avvikande meningar böra bibehållas. Då

beslutet ej skulle kunna överklagas, skulle ej heller finnas något sådant

intresse av att heslutet motiveras och skiljaktiga meningar redovisas som

påkallar att så sker i fråga om domstolsavgöranden.

Den parterna för närvarande tillkommande rätten att bestämma över

expropriationsnämndens sammansättning, då de äro ense därom, torde böra

bibehållas.

Den omarbetning av förslaget, som ett beaktande av lagrådets vid förevarande

paragraf gjorda erinringar skulle föranleda, innebär tydligen i det

stora hela en återgång i de av organisationsfrågan berörda delarna, beträffande

såväl lagens underrubriker som dess särskilda stadganden, till nu gällande

lags lydelse med vissa jämkningar, som huvudsakligen torde beröra

23, 25 och 27 §§ i sistnämnda lydelse.

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

273

Övriga lagförslag.

Dessa ändringsförslag förfalla uppenbarligen i allt väsentligt, om lagrådets

erinringar i fråga om lagen om expropriation bliva beaktade.

De förändringar i gällande lag om expropriation, såvitt angår organisationsfrågan,

som lagrådet förordat, torde böra tillmätas återverkan även

på nu förevarande lagförslag i tillämpliga delar.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

1K liihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 184.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 24 mars 1949.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 22 mars

1949 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 18 februari 1949 remitterade

förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen,

3) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt

till fast egendom,

4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385),

5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)

angående patent, samt

(>) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rätlegång.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har i det stora liela ställt sig avvisande till det remitterade förslaget.

En viss utvidgning av kommunernas möjlighet att expropriera jord

har lagrådet visserligen ansett kunna vara till gagn. Lagrådet har emellertid

uttalat, att förslaget i detta hänseende ginge vida längre än lagrådet ansåge

lämpligt. Enligt lagrådets mening skulle förslagets antagande i oförändrat

skick innebära en radikal förändring i den enskilde jordägarens ställning,

i det att den relativa trygghet, som jordäganderätten hittills i allmänhet

inneburit, bleve till väsentlig del tillspillogiven. Stor sannolikhet talade

för att man, om förslaget upphöjdes till lag, hade att motse en kommunernas

monopolställning, som i stor utsträckning skulle betaga de enskilda lusten

att äga mark inom områden, dit den nya lagens verkningar kunde väntas

sträcka sig. Endast under förutsättning att förslaget omarbetades under

hänsynstagande i det väsentliga till vad lagrådet anfört har lagrådet ansett

sig kunna tillstyrka detsamma.

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Beträffande lagrådets uttalanden om förslagets innebörd i stort och dess

förhållande till den allmänna rättsuppfattningen vill jag särskilt framhålla

att dylika ställningstaganden — i detta ärende mer än vanligt i lagstiftningsfrågor

— enligt sakens natur måste hl i beroende av bedömarens samhällsekonomiska

värderingar. Det är över huvud taget icke möjligt att enbart

på juridisk grundval fatta ståndpunkt till dessa spörsmål. Bedömningen

måste ytterst grundas på politiska uppfattningar, t. ex. i vad mån eller pa

vad sätt äganderätten till tomtmark bör få inverka på tätorternas utveckling

eller hur omfattande uppgifter som böra läggas på kommunerna och andra

samhälleliga organ i syfte att trygga medborgarnas bostadsförsörjning.

Dessutom vill jag framhålla, att enligt min mening kan förslaget icke väntas

få sådana långtgående konsekvenser som lagrådet antagit.

Såsom framgår av mitt anförande vid förslagets remitterande till lagrådet

har utgångspunkten för de vidgade expropriationsmöjligheterna varit

bostadsförsörjningens behov. Kommunerna ha redan betydelsefulla uppgitler

på bostadspolitikens område, och det ligger enligt min mening i linje

med en önskvärd utveckling, att kommunernas verksamhet för befolkningens

förseende med fullgoda bostäder till rimliga priser alltmer aktiveras.

Även i övrigt böra kommunerna i väsentliga avseenden ha ansvaret, för bebyggelsen

inom sina områden. Kommunerna måste då också ha legala möjligheter

att fullgöra dessa utomordentligt betydelsefulla uppgifter.

Enligt min uppfattning har hehovct av en väsentlig utvidgning av kommunernas

expropriationsmöjligheter i praktiken givit sig starkt till känna,

ej minst i mindre, växande samhällen. Kommunalt verksamma personer

med skilda politiska åskådningar ha vid olika tillfällen omvittnat vilka

svåra olägenheter som vållats av privata markmonopol och möjligheterna

att spekulera i tomtmark.

I anledning av vissa yttranden av lagrådet vill jag vidare påpeka att enligt

det remitterade förslaget expropriationsrätt icke avsetts skola kunna

beviljas enbart i syfte att tillförsäkra samhället blivande värdestegring på

marken. Problemet om överförande till det allmänna av värdestegring vid

tätbebyggelse har nämligen, såsom framgått av mitt tidigare anförande,

hänskjutits till ytterligare utredning. En annan sak är att en exproprierande

kommun, liksom varje annan förvärvare av mark, rent faktiskt kommer

i åtnjutande av värdestegring som inträffar under den tid kommunen har

marken i sin ägo. Då fråga är om kommuner, har denna effekt icke samma

stötande innebörd som eljest ofta är fallet, enär eu dylik värdestegring till

övervägande del brukar bero på anordningar som tillkommit på föranstaltande

av det allmänna.

I samband med utvidgningen av expropriationsrätten har det funnits angeläget

att, icke minst i rättssäkerhetens intresse, precisera reglerna för

värdering av expropriationsföremålet så att eu riktigare och likformigare

värdesättning erhallcs än som ofta kommit till stånd med nu gällande regler.

Alt cxpropriationsersätlningens bestämmande enligt förslaget skall anförtros

åt domstol, är likaledes ägnat all skapa större säkerhet vid avgö
-

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

randena. Både den exproprierande och den, från vilken expropriationen

sker, komma att åtnjuta denna ökade trygghet.

Vad lagrådet anfört har sålunda icke föranlett mig att frånfalla någon

av huvudpunkterna i förslaget.

Vad angår de olika detaljerna i förslaget och då först innehållet i den av

mig förordade nya lydelsen av 1 § i lagen om expropriation, har lagrådet ansett

att expropriation för tätbebyggelseändamål borde ifrågakomma endast

då marken kunde förutses bli erforderlig inom närliggande framtid. Om

kommunerna, såsom förslaget avser, skola kunna bryta prismonopol, är det

dock ej tillräckligt att tvångsförvärv kan ske först sedan missförhållanden

uppkommit. Såsom jag förut anfört måste kommunerna i förebyggande syfte

kunna ingripa på tomtmarknaden redan på ett relativt tidigt stadium. För

att mark därvid skall få exproprieras, måste emellertid tillfyllestgörande

utredning utvisa — förutom att marken eljest icke på skäliga villkor blir

tillgänglig — att marken behövs för tätbebyggelseändamål. Då det gäller

mark utanför detaljplan, kunna upplysningar i sistnämnda avseende lämnas

i exempelvis en generalplan. Att den förvärvade marken sedermera vid

en blivande utvidgning av detaljplaneringen kan få betydelse ur synpunkten

av olika utvidgningsalternativs ekonomiska konsekvenser, synes icke

innebära något som strider mot det angivna kravet på utredning vid expropriationstillfället.

Ej heller torde det uppkomma något motsatsförhållande

mellan expropriationsrätten i förevarande fall och grunderna för 5 § expropriationslagen.

Vidare har lagrådet ansett att expropriationsrätten icke borde omfatta

mark varå byggnadsrätten enligt gällande plan ej helt utnyttjats. Det torde

visserligen vara riktigt att de möjligheter till tvångsinlösen, som byggnadslagen

öppnar för dylika fall, i allmänhet äro tillfyllest. I vissa fall, t. ex. vid

tvångsförvärv av obebyggda områden vari ingå bebyggda enklaver, synes

ciock en begränsning i enlighet med lagrådets åsikt kunna medföra tekniska

olägenheter. I motsats till lagrådet anser jag därför att begränsningen ej

bör göras. Jag har icke heller funnit något förtydligande i lagtexten erforderligt

för att utmärka att ifrågavarande fall ingå under densamma.

I denna del har lagrådet slutligen också gjort invändning mot att expropriation

skulle kunna ske av mark för upplåtelse med tomträtt. Vad till

stöd därför anförts har icke föranlett mig att ändra min tidigare uttalade

mening. De fördelar som äro förenade med att samhället behåller äganderätten

till marken äro enligt min uppfattning så stora att avsikten att göra

tomträttsupplåtelse bör motivera expropriationsrätt. Däremot anser jag mig

för närvarande böra godtaga lagrådets på denna punkt i andra hand gjorda

hemställan, nämligen att tillämpningen av denna expropriationsgrund bör

begränsas till mark som icke redan är tätbebyggd. Sedan pågående utredning

om tomträttsinstitutet slutförts, torde definitiv ställning få tagas till frågan

om denna begränsning.

Beträffande 7 § i lagen om expropriation synes lagrådets uttalande i sak

icke väsentligt skilja sig från den ståndpunkt som jag intagit i mitt tidi
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj.ts proposition nr 184

gare anförande. Lagrådet har emellertid ifrågasatt huruvida de föreslagna

ändringarna i paragrafen skulle vara lämpliga. För min del anser jag att

nyredigeringen av stadgandet bör vara till nytta, främst såsom ett medel att

eliminera sådana övervärden, som enligt en bestämd allmän uppfattning

hittills ofta ingått i expropriationsersättningar. För att icke detta syfte skall

motverkas, bör den hittillsvarande bestämningen att värdet skall vara .»fullt»

utmönstras; den är ju ej heller i och för sig nödvändig för att upprätthålla

principen att ersättningen skall motsvara verkliga värdet. Även ur synpunkten

av säkerhet och likformighet bör emellertid förslaget leda till bättre

resultat än den nuvarande bestämmelsen. Eftersom ortens pris och fastighetens

avkastning otvivelaktigt utgöra de väsentligaste värderingsgrunderna,

är det enligt min åsikt befogat att framhäva dessa. Lagrådets uttalande,

att endast under tämligen speciella omständigheter synnerlig ledning för bestämmandet

av värdet av visst jordområde skulle kunna hämtas av ortens

pris, har jag mycket svårt att förstå. Vid tomtförsäljningar torde i stället

ortspriset per nr regelmässigt utgöra grundvalen för prissättningen, även

om naturligtvis individuella förhållanden kunna påkalla avvikelser i ena

eller andra riktningen. Att, såsom lagrådet ifrågasatt, utbyta ordet avkastning

mot ordet avkastningsförmåga, synes knappast utgöra en förbättring.

Visserligen leder ordet »avkastning» närmast tanken till den faktiska avkastningen.

Men då denna ojämförligt oftare än en hypotetisk avkastning i

praktiken blir avgörande för värderingen, synes det mig naturligt att lagtexten

avfattas i enlighet härmed. I den mån anledning finnes att tillgripa

eu beräkning av den hypotetiska avkastningen, bör detta ske på samma

sätt som andra, i lagtexten icke särskilt omnämnda, faktorer böra vinna

beaktande.

Under 13 § slutligen har lagrådet avstyrkt det föreslagna inrättandet av

expropriation sdomstolar och i stället förordat bibehållande av nuvarande

ordning med vissa ändringar. Sistnämnda förslag till lösning av organisationsproblemet

har redan tidigare framförts i detta lagstiftningsärende. Vad

lagrådet anfört innefattar ej några nya synpunkter av avgörande betydelse

och jag bär därför icke funnit skäl att frångå det remitterade förslaget i

denna del. Jag vill här endast framhålla att förslaget att inrätta nya expropriationsdomstolar

främst är grundat på önskemålet att tillgodose rättssäkerhetsintresset.

De nya värderingsreglerna och den utförligare motivering

av värderingsbesluten, som bör bli en följd av dessa, torde skapa väsentligt

bättre förutsättningar för en överprövning i högre instans än som

vanligen äro för handen i rena värderingsfrågor. Klagorätten ger parterna å

ömse sidor garanti att inga synpunkter bli obeaktade vid löseskillingens bestämmande.

Utöver den ändring i 1 § av förslaget till lag angående ändring i lagen om

expropriation, som jag i det föregående förordat, bär eu mindre, redaktionell

jämkning i samma lagförslag funnits erforderlig.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Föredraganden hemställer att lagförslagen, expropriationslagförslaget ändrat

i enlighet med vad sålunda anförts, måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

279

Innehållsförteckning.

Sid.

Proposition .............................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................. 1

Lagförslag ............................................................. 3

Lag angående ändring i lagen om expropriation 3

Lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen............... 27

Lag angående ändring i lagen om återköpsrätt till fast egendom .......... 29

Lag om ändring i byggnadslagen........................................ 34

Lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen angående patent............ 40

Lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om fri rättegång.............. 41

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 18 februari 1949 ...................... 42

I. Rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse 43

II. Principerna för värdering av fastighet vid expropriation 76

III. överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse ... 103

IV. Vissa särskilda frågor beträffande expropriationsersättning 177

A. Ersättning för gatumark m. m................................... 177

B. Ersättning för skada och intrång .............................. 183

C. Uppskov med bestämmande av expropriationsersättning ........ 186

V. Expropriation och försäljning av kronans, kyrkans och universitetens

mark .......................................................... 187

VI. Expropriationsmyndighetens organisation ........................ 198

VII. Ifrågasatt ändring av 160 § byggnadslagen 237

VIII. Specialmotivering................................................. 237

Utdrag av lagrådets protokoll för den 22 mars 1949 ........................ 255

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 24 mars 1949 ...................... 274

Doktrin (1)

  1. K. M:ts praxis vid tillståndsprövning i expropriationsärenden, FT 1971 nr 5 s. 244, på s. 251, 253, 258, 264, 265, 272 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:397 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattnin s. 9 i texten
  2. 2LU 1949:34 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 s. 1 i texten
  3. 2LU 1949:33 Memorial i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 s. 1 i texten

Doktrin (6)

6 kopplingar i 1 dokument.

  1. FT 1971 s. 244 K. M:ts praxis vid tillståndsprövning i expropriationsärenden s. 251 · s. 253 · s. 258 · s. 264 · och 2 till i texten