Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i strafflagen

1949-04-08 · 44 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 43 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:198, Med förslag till lag om ändring i strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

1

Nr 198.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i strafflagen; given Stockholms slott den 8

april 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i strafflagen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Samtidigt med att riksdagen år 1948 antog den bestämmelse om straff för

olovlig underrättelseverksamhet, som återfinnes i 8 kap. 7 § strafflagen, anhöll

riksdagen om skyndsam utredning i vilken omfattning politisk och militär

underrättelseverksamhet, som utan att rikta sig mot Sverige bedreves

här i riket, borde bestraffas. Sedan den sålunda begärda utredningen verkställts,

har inom justitiedepartementet upprättats ett förslag till ny straffbestämmelse

i detta ämne, vilket förslag framlägges i denna proposition.

F.örslaget skiljer mellan två olika slag av underrättelseverksamhet, dels

sådan som riktar sig mot främmande makt och dels sådan som går ut på

att anskaffa uppgifter om annans personliga förhållande. I förstnämnda

hänseende överensstämmer förslaget i stort sett med gällande lag och stadgar

sålunda straff för den som, med uppsåt att gå främmande makt till
t

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. i samt. Nr 198.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

handa, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande

militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande

makten kan medföra men för annan främmande makts säkerhet. I fråga

om verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande

innebär förslaget, att straffbarhet skall inträda om verksamheten

bedrives hemligen eller med användande av svikliga medel, varjämte fordras

uppsåt att gå främmande makt tillhanda. I båda fallen upprätthålles krav

på att det skall vara fråga om en verksamhet, d. v. s. en serie av sammanhängande

åtgärder, och icke allenast en eller annan enstaka gärning.

Jämväl försök och förberedelse till sådan underrättelseverksamhet som

nu sagts föreslås kriminaliserade.

Liksom hittills skall det ankomma på Kungl. Maj:t att pröva frågan om

åtal för hithörande brott.

I samband med de sålunda föreslagna ändringarna i strafflagen föreslås i

propositionen jämväl några andra smärre jämkningar i samma lag på grund

av ett inom finansdepartementet utarbetat förslag till vissa ändringar i gällande

författningar om tjänstepension.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

S

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 15 §, 8 kap. 7, 11 och 13 §§ samt 25 kap.

6 § strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

2 KAP.

15 §.

Särskilt straff-----— ----

Suspension innebär mistning av

befattning för viss tid, ej under en

månad eller över ett år, och medför

under denna tid förlust av de rättigheter

och förmåner som följa med

befattningen. Suspension må ej verkställas

medan den dömde undergår

frihetsstraff.

8 KAP.

7 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande

makt tillhanda, här i riket

bedriver verksamhet för anskaffande

av uppgifter rörande militära eller

andra förhållanden, vilkas uppenbarande

för den främmande makten

kan medföra men för annan

främmande makts säkerhet, dömes

för olovlig underrättelseverksamhet

högst till straffarbete i två år. Samma

lag vare om den som i annat fall

än nu sagts, med uppsåt att gå främ
-

(Föreslagen lydelse.)

2 KAP.

15 §.

— 2) Suspension.

Suspension innebär mistning av

befattning för viss tid, ej under en

månad eller över ett år, och medför

under den tid den dömde på grund

av domen är skild från befattningens

utövning förlust av de rättigheter

och förmåner som följa med befattningen.

Suspension må ej verkställas

medan den dömde undergår

frihetsstraff.

8 KAP.

7 §■

Den som, med uppsåt att gå främmande

makt tillhanda, här i riket bedriver

verksamhet för anskaffande

av uppgifter rörande militära eller

andra förhållanden, vilkas uppenbarande

för den främmande makten

kan medföra men för annan främmande

makts säkerhet, eller här i

riket stadigvarande medverkar till

dylik verksamhet, dömes för olovlig

underrättelseverksamhet högst till

straffarbete i två år.

1 Senaste lydelse, se 1948: 448.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

mande makt tillhanda, hemligen eller

med användande av svikliga medel

bedriver politisk underrättelseverksamhet

här i riket.

11 §•

Försök eller förberedelse till brott

som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 6 § första

stycket sägs så ock underlåtenhet

att avslöja brott som avses i 1, 2, 4

eller 5 § straffes efter ty i 3 kap.

stadgas; dock må för försök dömas

till straffarbete på livstid, där sådant

straff kunnat följa på det fullbordade

brottet. Såsom förberedelse till

brott som avses i 1, 2, 4 eller 5 § anses

ock stämpling.

13 §.

Allmän åklagare må ej utan Konungens

lov väcka åtal för brott som

avses i 7—-9 §§.

25 KAP.

6 §•

Innehar den som enligt bestämmelserna

i 1—4 §§ förskyllt avsättning

eller suspension från viss tjänst

ej längre samma tjänst, men har han

i dess ställe erhållit annan befattning

med likartade arbetsuppgifter,

skall dömas till avsättning eller suspension

från den befattningen. Har

han ej i tjänstens ställe erhållit annan

befattning varom nu sagts, skall

Vad i första stycket stadgas skall

ock gälla, om någon, med uppsåt att

gå främmande makt tillhanda, här i

riket hemligen eller med användande

av svikliga medel antingen bedriver

verksamhet för anskaffande av uppgifter

om annans personliga förhållande

eller stadigvarande medverkar

till dylik verksamhet.

11 §•

Försök eller förberedelse till brott

som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 6 § första

stycket eller 7 § sägs så ock underlåtenhet

att avslöja brott som avses i

1, 2, 4 eller 5 § straffes efter ty i 3

kap. stadgas; dock må för försök dömas

till straffarbete på livstid, där

sådant straff kunnat följa på det

fullbordade brottet. Såsom förberedelse

till brott som avses i 1, 2, 4, 5

eller 7 § anses ock stämpling.

13 §.

Allmän åklagare må ej utan Konungens

lov väcka åtal för brott som

avses i 7—9 §§, ej heller för försök

eller förberedelse till brott mot 7 §.

25 KAP.

6 §•

Innehar den som enligt bestämmelserna

i 1—4 §§ förskyllt avsättning

eller suspension från viss tjänst

ej längre samma tjänst, men har han

i dess ställe erhållit annan befattning

med likartade arbetsuppgifter,

skall dömas till avsättning eller suspension

från den befattningen. Har

han ej i tjänstens ställe erhållit annan

befattning varom nu sagts, skall

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

allmänt straff som i 1—4 §§ stadgas

ådömas enbart och vid straffets bestämmande

hänsyn tagas till att han

förskyllt avsättning eller suspension;

om han eljest ej förskyllt frihetsstraff,

må varje straff bortfalla. Har

den brottslige förskyllt avsättning,

skall det utsättas i domen.

Där den —---suspension därifrån.

Dömes någon-----motsvarande tillämpning.

allmänt straff som i 1—4 §§ stadgas

ådömas enbart och vid straffets bestämmande

hänsyn tagas till att han

förskyllt avsättning eller suspension;

om han eljest ej förskyllt frihetsstraff,

må varje straff bortfalla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949, såvitt angår 8 kap. 11 och 13 §§,

samt i övrigt dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkom

från trycket i Svensk författningssamling.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den It mars 19b9.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad lagstiftning

rörande olovlig underrättelseverksamhet m. m. Föredraganden

anför följande.

I samband med antagande av lag om ändring i strafflagen — innefattande

bl. a. nya bestämmelser i 8 kap. 7 § om straff mot olovlig underrättelseverksamhet

— anhöll riksdagen i skrivelse (nr 379) till Kungl.

Maj:t den 26 juni 1948 om skyndsam utredning »i vilken omfattning politisk

och militär underrättelseverksamhet, som utan att rikta sig mot Sverige

bedrives bär i riket, bör bestraffas» samt om framläggande för riksdagen

av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I anledning härav

anmodade Kungl. Maj :t straffrättskommittén att verkställa den begärda utredningen.

1 Kommittén har den 21 oktober 1948 överlämnat en promemoria

med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 7 § strafflagen.

Efter remiss ha yttranden över förslaget inkommit från riksåklagarämbetet,

Svea hovrätt, hovrätten ö^er Skåne och Blekinge, hovrätten för

Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland, chefen för försvarsstaben, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt

Norrbottens län ävensom rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö

samt från Sveriges advokatsamfund.

Överståthållarämbetet har jämväl överlämnat yttranden från polismästaren

och förste stadsfiskalen i Stockholm. Länsstyrelsen i Malmöhus län

1 Vid fullgörandet av detta uppdrag utgjordes kommittén av riksmarskalken Birger Ekeberg,

tillika ordförande, professorerna Folke Wetter och Ragnar Bergendal, justilierådet Nils Beckman

och hovrättsrådet Erik Söderlund. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 september 1948

ha följande personer deltagit i överläggningar med kommittén, nämligen ledamoten av riksdagens

första kammare professorn Åke Holmbäck samt ledamöterna av riksdagens andra kammare

advokaten Birger Gezelius, f. d. banarbetaren C. P. Olsson och hemmansägaren O. E. Werner

ävensom advokaten Hugo Lindberg, hovrättsrådet Sven Romanus och statspolisintendenten G.

Å. L. Thulin.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

7

har bifogat ett yttrande av landsfogden i länet samt länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län ett yttrande av landsfogden i sistnämnda län.

Tillfälle att yttra sig har dessutom beretts föreningen Sveriges häradshövdingar,

som emellertid ej inkommit med svar.

Jag anhåller att nu få upptaga frågan till behandling.

Tidigare bestämmelser i ämnet.

Under det första världskriget lade vår strafflag icke något hinder i vägen

för att främmande makter här i landet bedrevo spioneri mot varandra, i

det att endast spioneri mot Sverige var straffbelagt. Häri inträdde en ändring

1939, då 8: 21 a SL erhöll följande lydelse:

Den, som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller

låter anskaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller

annan makt, vilkas meddelande till främmande makt kan skada rikets

försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser med

främmande makt, eller i syfte som nyss sagts tager befattning med sådana

uppgifter, straffes, där han bort inse faran, med fängelse eller straffarbete

i högst två år, såframt ej gärningen förut i detta kapitel är belagd

med svårare straff. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må

straffet höjas till straffarbete i högst fyra år.

I motiveringen till detta stadgande framhölls bl. a., att erfarenheten visat

att ett land kunde vara operationsområde för utländska spioneri- eller underrättelseorganisationer,

vilkas verksamhet icke avsåge det land där organisationen

arbetade utan ett annat land. Ur allmän ordningssynpunkt ävensom

med hänsyn till förhållandet till främmande makter, med vilka Sverige

upprätthölle vänskapliga förbindelser, finge en dylik verksamhet inom

svenskt område anses icke önskvärd.

Till 8: 21 a anslöts 8: 21 b, vari stadgades straff bl. a. för den som åtoge

sig att gå främmande makt tillhanda genom förfarande som avsåges i

8: 21 a eller som sökte förmå annan därtill.

Vid nyredigering år 19W av 8 kap. fick det tidigare stadgandet i 8: 21 a

sin motsvarighet i 8: 14, vilket lagrum kom att lyda:

Den som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter

anskaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller annan

makt, vilkas meddelande till främmande makt kan medföra skada

för rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt eller för rikets

försvar eller ock för folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda

utomordentliga förhållanden, eller i syfte som nyss sagts tager

befattning med sådana uppgifter, dömes, där han ej förskyllt strängare

straff, för spioneri till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Lag samma vare om den som inom riket eljest för främmande makts

räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt

syfte.

I denna paragrafs första stycke återfinnes sålunda den 1939 införda bestämmelsen

om straff för anskaffandet av uppgifter, vilkas meddelande till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 198.

främmande makt kan medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser

med sådan makt. Som exempel på hithörande förfaranden omnämndes i

motiveringen till 1940 års lagändring väderlekstjänst, som i neutrala länder

bedreves åt stridsflygare. Beträffande den nya paragrafens andra stycke

sades i motiveringen, att lagrummet syntes böra formuleras så, att det otvetydigt

framginge att medverkan i militär eller politisk spioneriverksamhet

för främmande makts räkning på svenskt område vore straffbar, även om

den ej berörde Sverige.

Jämväl den nya paragrafen kompletterades med ett stadgande om straff

för förberedelse, i det att 8: 26 upptog en bestämmelse om straff för den

som åtoge sig att medverka vid spioneri eller som erbjöde sig därtill eller

som i sådant syfte av främmande makt mottoge penningar eller annat eller

eljest trädde i förbindelse med sådan makt, så ock den som sökte förmå

annan till gärning som nu sagts. Vidare stadgades i 8: 28 straff bl. a. för den

som visste brott mot 8: 14 vara å färde och det ej i tid upptäckte.

Nästa lagändring på detta område skedde 1942, då innehållet i 8: 14 enligt

1940 års lydelse uppdelades på två paragrafer, 8: 14 och 14a. Av dessa

upptog 8: 14 stadgandet i det förutvarande första stycket av 8: 14, därvid

emellertid brottsbeskrivningen något jämkades och straffskalan höjdes. Paragrafen

i fråga löd därefter:

Den som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter

anskaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller dess förbindelser

med annan makt, vilkas meddelande till främmande makt kan

medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller

för rikets försvar eller ock för folkförsörjningen i riket vid krig och av

krig föranledda utomordentliga förhållanden, eller i syfte som nyss sagts

tager befattning med sådana uppgifter, dömes, där han ej förskyllt

strängare straff, för spioneri till fängelse eller till straffarbete i högst

fyra år.

Till 8:14a överfördes däremot det tidigare andra stycket i 8:14, varjämte

det särskilda brottsnamnet olovlig underrättelseverksamhet liksom

en sänkning av straffskalan vid synnerligen mildrande omständigheter infördes.

Den nytillkomna paragrafen kom sålunda att lyda:

Den som, i annat fall än förut är sagt, inom riket för främmande

makts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller

politiskt syfte, dömes för olovlig underrättelseverksamhet till fängelse

eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande,

må till böter dömas.

Motivet till lagändringen var närmast, att man ville höja straffskalan för

spioneribrott i 8: 14 första stycket enligt 1940 års lydelse och borttaga beteckningen

spioneri från det artskilda brottet i andra stycket, för vars lindrigare

fall möjlighet att ådöma allenast bötesstraff ansågs böra öppnas.

Man lägger emellertid även märke till att, medan i 8: 14 enligt 1940 års

lydelse talades om uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller

annan makt, vilkas meddelande till främmande makt kunde medföra skada

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

t

för rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt, så inskränktes

motsvarande beskrivning i det nya stadgandet till att gälla uppgifter angående

förhållanden, berörande riket eller dess förbindelser med annan makt.

En på svenskt område bedriven underrättelseverksamhet, som äventyrade

landets vänskapliga förbindelser med främmande makt men som icke avsåg

anskaffandet av uppgifter berörande Sverige självt eller dess förbindelser

med något annat land, omfattades sålunda icke längre av det primära stadgandet

om spioneri utan endast av det till 8: 14 a överförda stadgandet om

det nu som olovlig underrättelseverksamhet betecknade brottet.

Vad angår förberedelsestraffet i 8: 26 bibehölls detta även för den ur spioneribrottet

utbrutna olovliga underrättelseverksamheten. Detsamma gällde

det i 8: 28 föreskrivna straffet för underlåtenhet att avslöja hithörande brott.

Lagändringen 1942 innebar vidare, att såsom ett andra stycke i 8: 26 tilllades

föreskrift om straff b.l a. för den som, oaktat han hade skälig anledning

antaga att olovlig underrättelseverksamhet utövades av annan, medverkade

vid gärningen.

Anmärkas må slutligen, att enligt de likaledes 1942 tillkomna bestämmelserna

i 8: 29 a straff höjningar för krigstid infördes bl. a. för brott enligt

8: 14, 14 a, 26 och 28.

Den tillämpning, som 8: 14 a fick under krigsåren, medförde att 1944 till

paragrafen fogades ett andra stycke, enligt vilket allmän åklagares rätt att

väcka åtal för brott enligt paragrafen gjordes beroende av Konungens lov.

I 8: 28 a infördes motsvarande ordning bl. a. beträffande åtal enligt 8: 26 för

förberedelse och medverkan till olovlig underrättelseverksamhet och enligt

8: 28 för underlåtenhet att avslöja sådant brott.

I straffrättsko m in itténs 1944 avgivna förslag till lagstiftning

om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69) hade brottet olovlig

underrättelseverksamhet helt skilts ut från spioneribrottet, i det att den i

8:9 av förslaget upptagna bestämmelsen om det förra brottet löd:

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket

bedriver militär eller politisk underrättelseverksamhet, som ej riktar sig

mot Sverige men vars bedrivande inom riket är oförenligt med dess vänskapliga

förhållande till främmande makt, dömes för olovlig underrättelseverksamhet

till fängelse eller till straffarbete i högst två år. Är brottet

ringa, dömes till böter.

Till motivering för sitt förslag anförde kommittén bl. a., att även utanför

området för spioneri och liknande mot Sverige riktade brott ett meddelande

av uppgifter till främmande makt kunde medföra men för riket därigenom,

att själva meddelandet, om det icke bleve beivrat av svenska myndigheter,

kunde störa rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. Erfarenheten

hade visat, alt ett neutralt land kan vara operationsområde för utländska

underrättelseorganisationer, vilkas verksamhet icke riktar sig mot

det ifrågavarande landet utan mot en krigförande stat, och alt sådan verksamhet,

om den får fortsätta ostörd av myndigheterna, kan medföra icke

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

•

önskvärda förvecklingar för det land där den bedrives. Detta gällde vare sig

underrättelseverksamheten avsåge förhållandena inom eller utom landet och

även om den avsåge omständigheter, som i och för sig icke vore hemliga, såsom

exempelvis väderleksförhållandena i det neutrala landet. Ur allmän ordningssynpunkt

och med hänsyn till förhållandet till främmande makter,

med vilka Sverige upprätthölle vänskapliga förbindelser, vore det ett

svenskt intresse, att verksamhet av detta slag kunde förhindras och bestraffas.

Kravet på att verksamheten skulle vara hemlig ansåg kommittén icke

böra upprätthållas, eftersom även insamlandet av allmänt kända uppgifter

borde kunna straffas. Vidare borde också en underrättelseverksamhet som

bedreves fullt öppet kunna hänföras under straffbudet. Även enligt kommittéförslaget

skulle åtal för olovlig underrättelseverksamhet icke få ske utan

föregående prövning, som emellertid enligt förslaget skulle ankomma icke

på Konungen utan på justitiekanslern. Kommittéförslaget upptog icke straff

för förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet eller för underlåtenhet

att avslöja sådant brott och icke heller någon regel om skärpning av straffet

för brottet i händelse av krig. Däremot bibehöll förslaget en bestämmelse

om straff för oaktsam medverkan till olovlig underrättelseverksamhet.

Kommittéförslaget möttes under remissbehandlingen av stark kritik. Det

gjordes härvid gällande, att den föreslagna bestämmelsen vore alltför omfattande.

Särskilt riktade sig kritiken vidare mot att straffharheten skulle

vara beroende av att verksamhetens bedrivande skulle vara oförenligt med

Sveriges vänskapliga förhållande till främmande makt. Häremot anmärktes,

att detta kriterium vore svårbestämbart, samt att bestämningens tänjbarhet

inbjöde till utländska påtryckningar.

I den på grundval av kommittébetänkandet framlagda propositionen till

19A8 års riksdag (nr 80) var det nu ifrågavarande brottsområdet väsentligen

inskränkt i förhållande till vad kommittén föreslagit. I propositionen

hade sålunda 8: 7 följande lydelse:

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande

eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter

som röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig

natur, dömes för militärt spionage mot främmande makt högst till straffarbete

i två år.

I departementschefens motivering för detta förslag uttalades bl. a., att

under normala förhållanden det icke torde vara erforderligt att i Sverige

upprätthålla ett straffskydd mot underrättelseverksamhet för främmande

makters intressen annat än såvitt anginge militära hemligheter. Skulle utomordentliga

förhållanden åter föranledas av krig, kunde dessa komma att

gestalta sig på helt annat sätt än under de gångna krigsåren. Det behov av

ytterligare straffskydd, som då kunde yppa sig, torde därför 1a tillgodoses

genom särskild lagstiftning. Lagrummet borde avse endast anskaffande

av uppgifter som vore av hemlig natur och avsåge främmande makts militära

hemligheter. Det funnes skäl att ingripa med straff endast där en organiserad

spioneriverksamhet förelåge, och det borde fordras att denna bedre
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.

11

ves efter åtagande eller mot ersättning. Begränsningen till verksamhet, som

bedreves mot ersättning eller efter åtagande, hade skett under beaktande av en

motion av herr Undén vid 1944 års riksdag, vari det bl. a. framhållits såsom

förtjänt av övervägande att från straffbarhet utesluta fall, då någon spontant

och av ideella skäl, ofta patriotiska, lämnat underrättelser rörande oss

ovidkommande förhållanden i främmande land. Även med den utformning,

brottsbeskrivningen sålunda erhållit, bevarade propositionen i 8: 13 föreskriften

om särskild åtalsprövning, vilken såsom enligt dittillsvarande lag

föreslogs skola ankomma på Konungen.

Vid behandlingen av propositionen fann första lagutskottet (utlåtande

nr 39), att vad däri föreslagits icke innefattade ett tillräckligt straffskydd

i de hänseenden, varom nu är fråga.

Utskottet anförde:

Då utskottet gått att taga ställning till frågan om den straffrättsliga behandlingen

av sådan underrättelseverksamhet för främmande makts räkning,

som icke riktar sig mot Sverige utan mot annan främmande makt,

har utskottet haft att beakta, att de skäl som tala för en kriminalisering

av sådan verksamhet äro av två slag. Å ena sidan kan verksamhetens bedrivande

här i landet lätt medföra att Sverige invecklas i utrikespolitiska svårigheter,

och å andra sidan kan redan den blotta omständigheten att utländska

spionericentraler äro verksamma på svensk botten såtillvida innebära

en fara för Sverige som deras arbete när som helst kan inriktas även

på svenska förhållanden. Icke minst i dagens läge tala dessa båda synpunkter

enligt utskottets mening bestämt för att sådan verksamhet varom nu är

fråga icke lämnas ostraffad. Då det gäller att närmare bestämma det straffbara

området finner utskottet vidare, att detta måste anses ha blivit alltför

snävt angivet i propositionen. Kärnområdet för de förfaranden, mot vilka

lagstiftningen här måste inskrida, utgöres visserligen av verksamhet för

anskaffande av uppgifter om militära förhållanden, men med hänsyn till

det moderna krigets totala karaktär kan också en här i riket bedriven verksamhet

för anskaffande av uppgifter om andra för krigföringen viktiga förhållanden

utsätta vårt land för faran av allvarliga utrikespolitiska förvecklingar.

Icke heller synes det utskottet, att en begränsning kan göras till verksamhet

för anskaffande av uppgifter om förhållanden av hemlig natur. Sålunda

bör till exempel även sammanställande av iakttagelser rörande sådant

som fartygs avgångstider och beskaffenheten av deras last kunna

falla under stadgandet, även om iakttagelserna utan svårighet kunna göras

av envar som befinner sig på platsen. Utskottet finner det icke vara tillräckligt

afl, såsom departementschefen föreslagit, nu endast antaga en uteslutande

för mera fredliga förhållanden avpassad lagstiftning för att först sedermera

i händelse av behov skärpa denna. Tvärtom synes det utskottet

önskvärt, alt även i förevarande avseende den lag som nu antages blir så

utformad, att den kan utgöra ett tillräckligt skydd, även om vårt land ånyo

skulle utsättas för utrikespolitiska påfrestningar till följd av konflikter

mellan andra stater. I detta sammanhang må erinras om att eu del av kritiken

mot de nuvarande bestämmelserna i 8 kap. tagit till utgångspunkt just

alt de blivit uppfattade som improvisationer, tillkomna under intryck av

krigsläget 1940 och 1942. Även ur synpunkten av lagens förankring i det

allmänna rättsmedvetandet vill det därför te sig som en fördel, om den

framkommit som resultatet av överväganden, gjorda under mera normala

tidsförhållanden. Att märka är också, att utvecklingen kan förlöpa så

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 198.

snabbt, att en erforderlig komplettering av lagen icke hinner vidtagas innan

skadeverkningar av dess ofullständighet redan uppstått.

Däremot anser utskottet i likhet med departementschefen, att beträffande

underrättelseverksamhet av nu ifrågavarande typ straffbarheten icke bör

betingas av någon sådan förutsättning som att verksamhetens bedrivande

här i riket är oförenligt med det vänskapliga förhållandet till främmande

makt. Med beaktande av det förut anförda finner utskottet, att en mera

tillfredsställande bestämning av det straffbara området skulle erhållas, om

förevarande paragraf avfattades i viss anslutning till huvudstadgandet om

spioneribrottet i 8 kap. 4 § i propositionen. Sistnämnda straffbud riktar sig

mot den som, med uppsåt att gå främmande makt till handa, obehörigen

anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd,

import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande

makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid

krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för

rikets säkerhet. Under hänvisning härtill vill utskottet förorda, att såsom

olovlig underrättelseverksamhet straffbelägges att någon, med uppsåt att

gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande

av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande

för den främmande makten kan medföra men för annan främmande

makts säkerhet. En viktig begränsning av det straffbara området i

förhållande till 8 kap. 4 § föreligger genom kravet på att det här skall vara

fråga om en verksamhet, varemot 8 kap. 4 § straffar även isolerade handlingar.

Däremot finner utskottet ej skäl att vid underrättelseverksamhet av

nu förevarande slag, såsom i propositionen, göra straffbarhetens inträde

beroende av att gärningsmannen handlar efter åtagande eller mot ersättning.

Man måste nämligen enligt utskottets mening räkna med möjligheten

av att en ur svensk synpunkt farlig verksamhet av den art varom nu

är fråga kan komma att bedrivas även av personer, som handla av ideella

bevekelsegrunder. Anmärkas må för övrigt, att den praktiska betydelsen av

att rekvisitet »efter åtagande eller mot ersättning» utgår icke* förefaller

att vara så stor, om kravet på att det skall vara fråga om en verklig underrättelseverksamhet

upprätthålles. Den som bedriver en sådan verksamhet

får nämligen i regel antagas redan på ett ganska tidigt stadium komma i det

förhållande till mottagaren av de insamlade uppgifterna, att det dem emellan

på ett eller annat sätt avtalas eller tyst underförstås att verksamheten

skall fortgå; därmed lär ett åtagande få anses föreligga.

Ett stadgande om olovlig underrättelseverksamhet av det nu angivna innehållet

har emellertid icke synts utskottet vara till fyllest, när det gäller

underrättelseverksamhet, som bedrives i politiskt syfte. En sådan verksamhet

kan nämligen ur svensk synpunkt te sig förkastlig, även om den icke

skulle vara av beskaffenhet alt kunna medföra men för främmande makts

säkerhet. Om personer, vilka icke åtnjuta skydd av någon främmande statsmakt,

t. ex. statslösa flyktingar, i Sverige skulle utsättas för politiskt spionage

från främmande makts sida, böra de tydligen kunna skyddas häremot.

På samma sätt bör det även finnas möjligheter att inskrida mot ett politiskt

spionage som riktar sig mot svenska medborgare, t. ex. mot att sådana för

främmande makts räkning registreras efter rastillhörighet eller politisk

åskådning. En straffbestämmelse mot sådan underrättelseverksamhet, varom

nu är fråga, är icke påkallad främst av hänsyn till den svenska statens

säkerhet utan har till syfte att skydda enskilda människor mot fara för

framtida förföljelse och dylikt. Det skulle därför måhända ur strängt systematisk

synpunkt vara riktigare, om stadgandet icke upptoges i 8 kap. utan

i något av kapitlen om brott mot enskild person. Å andra sidan må fram
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

hållas, att en verksamhet av nu ifrågavarande slag innebär att en främmande

makts underrättelsetjänst arbetar här i riket. Detta förhållande rymmer

i och för sig också en fara för den svenska staten, eftersom verksamheten

kan omläggas till att avse spioneri mot denna. På grund härav finner utskottet

det motiverat att i nu förevarande sammanhang upptaga en bestämmelse

i ämnet. Vid utformandet av denna är att beakta, att icke varje politisk

kunskaparverksamhet för främmande makts räkning bör drabbas av

straff. Utskottet anser sig sålunda endast vilja föreslå, att till olovlig underrättelseverksamhet

skall räknas sådan politisk underrättelseverksamhet,

som någon, under förutsättning av uppsåt att gå främmande makt till

handa, hemligen eller med användande av svikliga medel bedriver här i riket.

Ett stadgande av detta innehåll skulle exempelvis icke träffa en fullt

öppet arbetande medarbetare i en utländsk tidning men däremot den som

under uppgivande av falska personalia insmyger sig i ett läger för flyktingar

i syfte att utspana dessas förhållanden.

Hela stadgandet om straff för olovlig underrättelseverksamhet bör enligt

utskottets mening, liksom för närvarande är fallet, kompletteras av en föreskrift

om särskild åtalsprövning, varigenom en icke önskvärd tillämpning

av stadgandet kan förebyggas. Detta kommer i propositionen att uppnås genom

att nu förevarande paragraf omfattas av bestämmelsen om åtalsprövning

i 8 kap. 13 §. Utskottet anser även det lämpligaste vara att, såsom enligt

propositionen, åtalsprövningen skall ankomma på Konungen. Likaledes

i överensstämmelse med propositionen har utskottet icke funnit anledning

att straffbelägga olovlig underrättelseverksamhet även på förberedelsestadiet.

Straffmåttet för brottet synes böra bestämmas till högst straffarbete i

två år, vilket kommer att för lindriga fall medgiva även användning av bötesstraff.

Någon regel om särskild straffskärpning vid krig finner utskottet

ej erforderlig.

På grund av vad sålunda anförts föreslog utskottet följande avfattning

av förevarande lagrum:

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket

bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller

andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten

kan medföra men för annan främmande makts säkerhet, dömes för

olovlig underrättelseverksamhet högst till straffarbete i två år. Samma

lag vare om den som, i annat fall än nu sagts, med uppsåt att gå främmande

makt tillhanda, hemligen eller med användande av svikliga medel

bedriver politisk underrättelseverksamhet här i riket.

Efter sammanjämkning antogo riksdagens båda kamrar 8: 7 i den av utskottet

föreslagna lydelsen men beslöto tillika att bos Kungl. Maj :t anhålla

om skyndsam utredning i frågan enligt vad förut inledningsvis berörts.

Vad under riksdagsbehandlingen förekom ger vid handen, att anledningen

till nämnda begäran om utredning var att man å ena sidan ansåg brottsbeskrivningen

i 8: 7 i propositionen vara alltför snäv men å andra sidan fann

den av utskottet föreslagna bestämningen av brottsområdet ägnad att föra

alltför långt (se första kammarens protokoll den 17 och den 26 juni, andra

kammarens protokoll den 17 juni och första lagutskottets memorial nr 46,

allt 1948). Några närmare anvisningar bur omredigeringen av stadgandet

borde utföras ha likväl icke lämnats inom riksdagen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

Straffrättskommitténs förslag av år 11)48.

I straffrättskommitténs inledningsvis omnämnda promemoria anföres:

Särskilt under utrikespolitiskt oroliga tider är att räkna med att främmande

makter söka hit förlägga en mer eller mindre omfattande illojal underrättelseverksamhet.

En sådan verksamhet kan avse förhållanden i

Sverige, vilkas röjande skulle vara till men för landets försvar eller folkförsörjningen

eller eljest för rikets säkerhet. I dylika fall föreligger möjlighet

att åtkomma verksamheten med hjälp av straffbestämmelserna mot spioneri

(SL 8:4, 5). Ett ingripande kan emellertid vara påkallat även när

verksamheten ej framträder som spioneri i nyss angiven bemärkelse. Faran

för utrikespolitiska förvecklingar kan sålunda utgöra tillräcklig anledning

att söka hindra en underrättelseverksamhet som här i landet för främmande

makts räkning bedrives mot annan främmande makt. Ett förfarande, som

för den allmänna uppfattningen tett sig särskilt stötande och som därför ansetts

böra hindras, är vidare spionage för utländsk räkning mot flyktingar

här i landet eller registrering i politiskt syfte och för utländskt bruk av

svenska medborgare efter rastillhörighet, politisk åskådning in. in. Att märka

är i övrigt, att en underrättelseverksamhet som tjänar främmande intressen

ofta måste anses farlig redan därför att verksamheten, även om den från

början avsett något annat, lätt kan övergå i spioneri mot Sverige. Under omständigheter,

sådana som de nu berörda, ha statsmakterna sett sig föranlåtna

att — till en början genom vidgad tillämpning av spioneristraffet, senare

genom särskilda straffbestämmelser — införa ett mer eller mindre vidsträckt

straffskydd även mot olika slag av olovlig underrättelseverksamhet.

Vad angår sättet för straffskyddets anordnande har — yttrar kommittén

vidare hittills särskild betydelse tillmätts den synpunkten, att sådan

verksamhet borde förhindras som, om den fritt finge bedrivas, kunde störa

förhållandet till främmande makt. I enlighet härmed vidgades 1939 spioneristraffet

att avse även åtgärder av nu förevarande slag, vilka vore ägnade

att skada rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt. Liknande

bestämmelser upptogos i 1940 och 1942 års lagstiftning. I straffrättskommitténs

år 1944 framlagda förslag hade brottet olovlig underrättelseverksamhet

helt gjorts beroende av att verksamheten skulle vara oförenlig med rikets

vänskapliga förhållande till främmande makt. Kommittén fortsätter:

Dessa stadganden ha föranlett en livlig kritik. Särskilt har denna vänt

sig mot att störande av rikets vänskapliga förhållande till främmande makt

skulle göras till det centrala brottsrekvisitet. Därigenom skulle möjlighet

öppnas för påtryckningar från utländska makter, vilka ensidigt kunde bestämma

när det vänskapliga förhållandet vore att anse som stört.

Under intrycket av denna kritik har visserligen den tidigare formuleringen

numera övergivits. I sak har emellertid den här anförda synpunkten alltjämt

blivit tillgodosedd även med den nya lydelsen av 8: 7, i det att första

punkten stadgar straff för förmedling av uppgifter rörande militära eller

andra förhållanden, vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra

men för annan främmande makts säkerhet. Detsamma gällde, ehuru

i mindre grad, om departementschefens förslag, som stadgade straff för militärt

spionage mot främmande makt.

Vid sidan av bestämmelser av nu antydd innebörd tillkom från 1940 ett

allmänt hållet stadgande om straff för den som inom riket eljest för främ
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kuns/l. Maj.ts proposition nr 198.

15

mande makts räkning bedreve hemlig underrättelseverksamhet i militärt

eller politiskt syfte. En motsvarighet härtill utgör i den nu antagna lagen

andra punkten i 8: 7 om straff för den som, med uppsåt att gå främmande

makt tillhanda, hemligen eller med användande av svikliga medel bedriver

politisk underrättelseverksamhet här i riket.

Mot dessa bestämmelser -— och i viss mån även de förut berörda — har

anmärkts att de blivit alltför vagt utformade och gjorde brottsområdet för

vidsträckt och obestämt.

Skärpan av kritiken i denna del får särskilt tillskrivas den omständigheten,

att under krigsåren straff enligt då gällande lag visade sig kunna

drabba även personer, vilkas verksamhet under rådande säregna förhållanden

omfattades med allmän förståelse och därför inom vida kretsar av vårt

folk betraktades såsom icke straffvärd. Det väckte sålunda förstämning och

förtrytelse, när exempelvis norska flyktingar här blevo åtalade för att de

till representanter för sin lagliga överhet lämnat uppgifter om förhållanden

i hemlandet. För att förebygga en tillämpning, som av sådana grunder tedde

sig stötande, gjordes 1944 åtalsrätten beroende av Konungens lov. Av

samma anledning hade i 1948 års proposition det föreslagna straffbudet mot

militärt spionage begränsats att avse allenast verksamhet som bedreves efter

åtagande eller mot ersättning.

Det sagda ger — yttrar kommittén — en föreställning om det vanskliga

i uppgiften att komma till rätta med den föreliggande lagstiftningsfrågan.

Å ena sidan gällde det att bereda skydd för intressen som till väsentlig del

kunna angå rikets säkerhet. Å andra sidan vore angeläget att straffskyddet

ej göres mera omfattande än som betingas av lagstiftningens syfte. Stora

svårigheter mötte emellertid att på lämpligt sätt avgränsa brottsområdet.

Av vikt vore också att lagstiftningen utformades så, att den ej kunde ge

främmande makt anledning till påtryckning eller eljest obehörig inblandning

i våra inre angelägenheter.

Uppenbarligen vore behovet av straffskydd i viss mån avhängigt av det

yttre läget och kunde sålunda från tid till annan framträda med olika styrka.

Det borde emellertid icke nu ifrågakomma att av denna anledning åtnöja

sig med en enbart efter fredsförhållanden avpassad lagstiftning, som

sedermera vid behov finge skärpas genom provisoriska bestämmelser. Härom

vore tillräckligt att hänvisa till vad utskottet anfört mot en sådan anordning.

Att jämkning av straffbestämmelserna kunde bli erforderlig, om

förhållandena framdeles gåve anledning därtill, torde enligt kommitténs mening

innebära en mindre olägenhet än om frågan till väsentlig del skulle

lämnas oreglerad.

Kommittén fortsätter:

En tänkbar utväg att medla mellan de olika meningar som kommo till synes

vid riksdagsbehandlingen av förevarande lagrum skulle vara att — med

bibehållande i huvudsak av första punkten eller något däremot svarande

stadgande — beskära andra punkten, förslagsvis därhän att straffbudet

skulle avse förmedling av uppgifter rörande annans personliga förhållanden,

vilkas uppenbarande för främmande makt kunde för den därav berörde eller

någon honom närstående medföra fara till liv eller säkerhet. Att märka

är emellertid, alt ehuru de skäl som under riksdagsdebatten anfördes till

stöd för utskottets förslag till övervägande del togo sikte på behovet av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

skydd mot flyktingspionage och vad därmed jämställdes, utskottet för sin

del dock ej torde ha åsyftat ett sålunda begränsat straffskydd. Vid överläggningar

inom kommittén har ock befunnits, att frågan om en inskränkning

av brottsområdet rationellt kan lösas endast efter en mera genomgripande

omläggning av lagstiftningen.

I detta hänseende synes motiverat att skilja mellan å ena sidan underrättelseverksamhet,

som avser förmedling enbart av uppgifter om förhållanden

i utlandet, och å den andra sådan verksamhet som rör svenska förhållanden.

Om den förra kan med fog sägas, att den främmande staten har att

själv bereda skydd mot obehörigt utforskande av förhållanden inom dess

maktområde och att för vårt vidkommande ej behöver föreligga någon obetingad

skyldighet att hindra vidarebefordran av uppgifter som likväl åtkommits

och hit överförts för att bringas till annan stats kännedom. I denna

del bör följaktligen vara möjligt att genomföra en viss begränsning av

det straffbara området.

Läget är ett annat, då verksamheten avser förhållanden i riket. I många

fall torde endast av omständigheterna och eventuella uppdragsgivares direktiv

bero, om en dylik verksamhet får karaktären av spioneri mot Sverige

eller inskränker sig till annan underrättelseverksamhet. Med hänsyn till den

fara som sålunda föreligger att verksamheten när som helst kan övergå till

spioneri, synes en vidsträckt kriminalisering i detta fall ofrånkomlig. Att

närmare bestämma det straffbara området är, som redan antytts, förenat

med svårighet. Under överläggningarna inom kommittén har gränsen i huvudsak

ansetts böra fastställas så, att straff skall inträda för den som, med

uppsåt att gå främmande makt tillhanda i militärt eller politiskt avseende,

här i riket bedriver hemlig underrättelseverksamhet rörande förhållanden

i riket eller samfärdseln mellan Sverige och utlandet.

Måhända kunde även mot denna brottsbeskrivning anmärkas, att den

förde alltför långt. Härtill ville kommittén emellertid framhålla, att den

som i hemlighet på angivet sätt verkade till förmån för utländska intressen

i regel måste ur svensk synpunkt anses ha handlat otillbörligt, oberoende

av om fara för spioneri i det särskilda fallet förelegat eller ej. Då straffskalan,

såsom nu, borde omfatta även böter och särskild åtalsprövning alltjämt

borde bibehållas, förelåge för övrigt tillräcklig möjlighet att utmäta

straff efter vad gärningen förskyllde eller att helt avstå från åtal.

I fortsättningen av promemorian heter det:

Ehuru en förmedling av uppgifter rörande förhållanden i utlandet enligt

vad nyss anförts kunde i princip tänkas undantagen från det straffbara

området, får dock beaktas att även en verksamhet av detta slag kan utgöra

en allvarlig fara, såvitt den här bedrives av agenter för främmande makt.

Även i sådant fall är uppenbarligen att räkna med att verksamheten lätt

kan övergå i spioneri mot Sverige. Det bör därför finnas möjlighet att ingripa

mot en organiserad verksamhet av dylik art. Utöver vad förut sagts

bör alltså stadgas straff för den som eljest, med uppsåt att gå främmande

makt tillhanda i militärt eller politiskt avseende, här organiserar eller leder

hemlig underrättelseverksamhet eller ock efter åtagande eller mot ersättning

stadigvarande medverkar därtill. Ett sålunda utformat stadgande skulle

bl. a. innebära, att utländska flyktingar, som till främmande makts representant

lämna uppgifter om förhållanden i hemlandet, skulle gå fria från

straff, såframt de ej kunna anses som agenter för främmande makt.

De nu förordade bestämmelserna skulle omfatta även politiskt spionage

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl Maj:ts proposition nr 198.

mot flyktingar och svenska medborgare. Liksom enligt gällande regler är

förutsatt, att därvid skall vara fråga om en verksamhet, d. v. s. en serie av

handlingar, ej blott någon enstaka handling. Om det gäller förmedling av

uppgifter rörande någons personliga förhållanden, vilkas uppenbarande för

främmande makt kan utsätta vederbörande eller någon honom närstående

för fara till liv eller säkerhet, kan emellertid icke anses försvarligt att åtnöja

sig med ett sålunda begränsat straffskydd. För dylika fall bör straff

stadgas även när gärningen ej har karaktären av en verksamhet i nyss angiven

betydelse. I denna del fordras alltså en särskild tilläggsbestämmelse.

I enlighet med det sålunda anförda har straffrättskommittén upprättat

följande förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 7 § strafflagen.

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda i militärt

eller politiskt avseende, här i riket bedriver hemlig underrättelseverksamhet

rörande förhållanden i riket eller samfärdseln mellan Sverige

och utlandet eller ock därtill lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig,

dömes för olovlig underrättelseverksamhet högst till straffarbete

i två år. Samma lag vare, om någon eljest, med uppsåt som nu är sagt,

här organiserar eller leder hemlig underrättelseverksamhet eller ock

efter åtagande eller mot ersättning stadigvarande medverkar därtill.

Där någon här i riket obehörigen anskaffar, befordrar eller lämnar

uppgift cam annans personliga förhållande, vars uppenbarande för främmande

makt kan medföra fara för dennes eller någon närståendes liv

eller säkerhet, straffes, om det sker med uppsåt att gå den främmande

makten tillhanda, såsom i första stycket sägs.

Förslaget förutsätter som redan nämnts att föreskrift om särskild åtalsprövning

bibehålies. Det borde enligt kommitténs mening måhända tagas

under övervägande om ej, sedan numera ett särskilt riksåklagarämbete tillkommit,

åt riksåklagaren kunde överlämnas att i den omfattning Kungl.

Maj :t bestämde pröva åtalsfrågan.

Rörande förslagets detalj bestämmelser har kommittén ytterligare anmärkt

följande.

Med uppsåt avses alla former av uppsåt, sålunda även indirekt eller

eventuellt uppsåt. Härom må hänvisas till vad kommittén för motsvarande

fall anfört å s. 132 i betänkandet med förslag till lagstiftning om brott mot

staten och allmänheten. Som där framhållits torde ett tillhandagående av

främmande makt kunna anses föreligga, ehuru gärningen närmast sker, ej

direkt för den främmande makten, utan för en organisation som handlar i

dess intresse (jämför ock nämnda betänkande s. 143). Till främmande makt

bör hänföras även en makt, som ännu ej av Sverige erkänts såsom självständig

stal. Analogivis torde under uttrycket kunna inbegripas jämväl en

exilregering eller en mot främmande stat verksam motståndsrörelse, som

utgör en maktfaktor av verklig betydelse.

Då såsom förutsättning för straff stadgats att uppsåtet skall gå ut på tillhandagående

i militärt eller politiskt avseende, uteslutes därmed en verksamhet

som sker enbart i vetenskapligt eller kommersiellt syfte. Ehuru detta

brottsrekvisit i sig kan förefalla obestämt, torde krigsårens erfarenhet lämna

tillräcklig ledning för en riktig tillämpning. Som exempel på verksamhet

av här avsett slag må, förutom flyktingspionage, nämnas väderleksobserva
''_»

Biluing till riksdagens protokoll 19b9. 1 samt. Nr 198.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kunql. Maj.ts proposition nr 198.

tioner till tjänst för främmande stridsflygare, tillhandagående med uppgifter

om utländska fartygs avgång från svensk hamn, kontraspionage som

från främmande makts sida bedrives rörande underrättelseverksamhet för

annan utländsk stat.

Även vad anginge kravet på att verksamheten skulle vara h e mlig

vore ledning att hämta från tidigare praxis; i detta avseende torde enligt

kommittén hittills i rättstillämpningen ej ha förmärkts några svårigheter.

Kommittén tillägger:

Vanligt lär ha varit att verksamheten bedrivits under iakttagande av

särskilda försiktighetsmått, såsom att underrättelser överbringats nattetid

på avtalad mötesplats eller genom telefonsamtal från telefonkiosk eller i

brev med chifferskrift eller med anlitande av särskilda täckadresser. En

straffbar underrättelseverksamhet kan emellertid föreligga även när sådana

åtgärder ej vidtagits, förutsatt att kontrahenterna ådagalagt eller uppenbarligen

utgått från att meddelandena skola vara förtroliga och tillvägagångssättet

i övrigt giver vid handen att vederbörande förstått att hans förehavande

är otillbörligt. I och för sig kan alltså vara fråga om olovlig underrättelseverksamhet,

ehuru uppgifter på vanligt sätt förmedlats genom post

eller telefon eller lämnats vid enskilt samtal, likgiltigt var detta ägt rum.

Att verksamheten skulle avse förhållanden av hemlig natur bär icke

uppställts som villkor för straffbarhet. I överensstämmelse med utskottets

ståndpunkt skall sålunda exempelvis en sammanställning av iakttagelser

rörande fartygs avgångstider och last kunna falla under stadgandet, även

om iakttagelserna utan svårighet kunna göras av envar som befinner sig på

platsen. Försåvitt själva verksamheten är hemlig, är likaledes i och för sig

utan betydelse, om insamlade uppgifter grundas på material som hämtats

ur tidningspressen eller annan lättillgänglig källa.

Enligt vad förut angivits avses med verksamhet en serie av

handlingar, ej blott någon enstaka handling. Även då det

gäller medverkan till brott, som omförmäles i första punkten, bör

straff inträda endast under liknande betingelser. Särskild föreskrift därom

har funnits erforderlig, enär vanliga regler (SL 3:4, 5) eljest kunde föranleda,

att den som, med insikt att olovlig underrättelseverksamhet bedrives,

främjat sådan gärning, dömes till ansvar, även om hans medverkan inskränkt

sig till ett enstaka tillfälle. Det valda uttrycket »medverkan som ej

är allenast tillfällig» bör tolkas så, att straff skall inträda, när medverkan

ägt rum i den omfattning som fordras för att en ensam gärningsman skall

anses ha utövat en verksamhet.

Som exempel på medverkan enligt första punkten må nämnas, att någon

brukar upplåta lokal för sammanträffande mellan gärningsmännen eller

tillåter att meddelanden sändas under hans adress för att sedermera hämtas

av den verklige mottagaren.

Andra punkten i första stycket riktar sig, som i den allmänna motiveringen

framhållits, mot en underrättelseverksamhet som icke visats angå

förhållanden i Sverige men avser förmedling av uppgifter om förhållanden

utomlands. Syftet vore i detta fall att kunna ingripa mot den organisation

som uppbär verksamheten. I enlighet härmed avsåge straffbestämmelserna

i första hand den som här organiserar eller leder sådan verksamhet samt

i övrigt de för verksamheten anlitade fasta agenterna. Medhjälpare skulle

därför straffas endast om hans medverkan vore stadigvarande och skedde

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 198.

19

efter åtagande eller mot ersättning. Allenast under denna förutsättning

vore stadgandet tillämpligt exempelvis beträffande sjömän som här lämna

meddelanden om sina iakttagelser i utländska hamnar. — Under straffbudet

kunde falla även spionage mot flyktingar, såsom då flyktingar här i

landet utfrågades om förhållandena i utlandet eller verksamheten avsåge

förmedling av uppgifter rörande flyktingar som vistas i utlandet.

Kommittén yttrar, att betydelsen av andra stycket begränsas av att första

stycket bleve tillämpligt, då uppgifter av ifrågavarande slag förmedlas i

den omfattning, att förfarandet vore att anse som underrättelseverksamhet.

Erfarenheten hade emellertid givit vid handen, att personer inom ockuperat

område utsatts för övergrepp efter upplysningar, som här i landet lämnats

till företrädare för ockupationsmakten, och det kunde väl tänkas att en

sådan upplysning lämnas, ej såsom ett led i en verksamhet, utan vid ett

enstaka tillfälle t. ex. av privata motiv för att skada viss person. — Uttrycket

»obehörigen» svarade mot vad i ett liknande sammanhang föreskrivits beträffande

spioneri (SL 8:4). Med »säkerhet» avsåges här endast säkerhet

till person; det skulle alltså vara fara för att någon genom frihetsstraff eller

eljest berövas friheten, utsättes för tortyr eller annan misshandel o. d.

Slutligen har kommittén anmärkt, att försök eller förberedelse

icke vore belagt med straff enligt kommittéförslaget. Motsvarande gäller

enligt den lag som trädde i kraft den 1 januari 1949.

Yttrandena.

Följande remissinstanser ha lämnat det av straffrättskommittén framlagda

förslaget utan erinran, nämligen hovrätten för övre Norrland, länsstyrelsen

i Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö

samt Sveriges advokatsamfund. I övriga yttranden ha däremot olika

anmärkningar framställts mot förslaget. Dessa anmärkningar och övriga i

yttrandena framförda synpunkter skola nu redovisas på så sätt, att först

vissa allmänna frågor behandlas varefter olika detalj spörsmål i den av kommittén

föreslagna lagtexten diskuteras.

Allmänna frågor.

Vad först beträffar kommitténs uttalande, att man nu icke bör åtnöja

sig med enbart en efter fredsförhållanden avpassad

lagstiftning som sedermera vid behov finge ändras genom

provisoriska bestämmelser, har riksåklagarämbetet sagt sig dela denna mening,

låt vara att — såsom kommittén påpekat — förhållandena framdeles

kunde giva anledning till jämkning av straffbestämmelserna i vissa hänseenden.

Även Svea hovrätt har i denna del intagit samma ståndpunkt som

kommittén. Hovrätten anför:

Att i lagtext ge form åt begreppet »olovlig underrättelseverksamhet» har

visat sig utomordentligt svårt. Svårigheten beror på åtskillig ovisshet om

vad som bör vara straffbart eller icke men ännu mera på omöjligheten att

överblicka förhållandena, särskilt såsom de kunna komma att utveckla sig

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

i en ny världskonflikt. Helt naturligt har diskussionen i stor utsträckning

kommit att ansluta sig till erfarenheterna från det senaste kriget, men det

är ju ingalunda säkert eller ens troligt att dessa erfarenheter komma att

vara vägledande vid ett nytt krig.

I och för sig skulle man då kunna vara henägcn att i likhet med 1948 års

proposition ställa sig på den ståndpunkten, att man för närvarande bör åtnöja

sig enbart med en efter fredsförhållanden avpassad lagstiftning för att

först senare i händelse av behov skärpa denna. Hovrätten anser emellertid

i likhet med lagutskottet och straffrättskommittén, att denna linje icke bör

väljas. Förhållandena kunna utveckla sig på sådant sätt, att man vid en

konflikt icke har rådrum eller opåverkad frihet att ändra lagstiftningen,

och ändringar kunna lätt inom eller utom landet uppfattas såsom improvisationer

i anledning av det aktuella läget. Det synes därför önskvärt, att den

lagstiftning, som nu skall komma till stånd, så långt som möjligt utformas

på sådant sätt, att den kan utgöra ett tillräckligt skydd, även om vårt land

ånyo skulle utsättas för utrikespolitiska påfrestningar till följd av konflikter

mellan andra stater.

Samma uppfattning kommer till uttryck i det yttrande, som avgivits av

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

I fråga om den legislativa grunden för den föreslagna straffbestämmelsen

har Svea hovrätt anfört:

För kriminalisering av olovlig underrättelseverksamhet har tidigare såsom

legislativt skäl anförts faran för att Sverige, därest sådan verksamhet

opåtalt finge bedrivas här i riket, kan invecklas i utrikespolitiska svårigheter.

1 straffrättskommitténs 1944 avgivna förslag till lagstiftning om brott

mot staten och allmänheten var det avgörande i brottsbeskrivningen, att

verksamheten skulle vara oförenlig med rikets vänskapliga förhållande till

främmande makt. Mot detta rekvisit gjorde hovrätten ej någon erinran i

sitt den 19 april 1945 avgivna utlåtande över kommitténs nyssnämnda förslag.

I den vid 1948 års riksdag antagna lydelsen av 8 kap. 7 § har angivits,

att verksamheten kan medföra men för främmande makts säkerhet. 1 motiveringen

till det nu föreliggande förslaget har emellertid anförts en annan

legislativ grund än tidigare, nämligen att kriminaliseringen sker med hänsyn

till den fara som föreligger att verksamheten när som helst kan övergå

till spioneri mot Sverige. Anledningen till att den förra grunden (d. v. s.

verksamhetens oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främmande

makt eller att verksamheten kan medföra men för främmande makts

säkerhet) icke längre åberopas är att söka i farhågan för att därigenom

möjlighet skulle öppnas för påtryckningar från utländska makter, vilka ensidigt

kunde bestämma när det vänskapliga förhållandet vore att anse såsom

stört. Den nya grunden (d. v. s. faran för att verksamheten när som helst

kan övergå till spioneri mot Sverige) har icke kommit till uttryck i lagtexten

och i sin påtagliga obestämdhet lämpar sig tanken icke heller väl för

att återgivas i lagtext. Hovrätten har dock i och för sig icke någon principiell

invändning mot att lagstiftningen Iägges på det sätt som angives i förslaget,

men vill starkt betona, att bristen på varje antydan i lagtexten om

grunden för kriminaliseringen gör lagrummet ovanligt svårtolkat. Denna

omständighet medför bland annat den risken, att domstolarna — och möjligen

också främmande makt — kan vilja söka en annan bakomliggande

grund, och denna kan då icke bli någon annan än att lagrummets egentliga

mening fortfarande är att skydda riket mot utrikespolitiska svårigheter.

En särskild anledning till en sådan uppfattning föreligger genom stad
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

21

gandet i 8 kap. 13 §, att åtal för brott mot 7 § ej må väckas utan Konungens

lov, vilken bestämmelse på sin tid motiverades just med hänvisning till risken

för framkallande av utrikespolitiska svårigheter. På grund härav kan

det ifrågasättas att åtalsbegränsningen bör upphävas. I detta sammanhang

må framhållas, att redan åtalsbegränsningen i och för sig kan föranleda

främmande makt att göra påtryckningar hos Kungl. Maj :t för inhiberande

av åtal, som den främmande makten finner för sig vara inopportunt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anmärkt, att första stycket av det föreslagna

lagrummet vore avsett att bereda straffskydd allenast mot olovlig

underrättelseverksamhet, som riktade sig mot annan makt, medan dylik

verksamhet riktad mot vårt eget land hänfördes under spioneribrottet i 8

kapitlets 4 §. Detta framginge indirekt vid lagrummets jämförelse med

nämnda paragraf. Förhållandet borde emellertid enligt länsstyrelsens mening

komma till uttryck i lagtexten.

I riksåklagarämbetets yttrande understrykes att det, såsom kommittén

framhållit och såsom de upprepade lagändringarna på förevarande område

utvisade, förelåge stora svårigheter att finna tillräckligt fasta hållpunkter

för kriminaliseringen av de företeelser, varom här vore fråga. Det torde därför

enligt ämbetets mening vara oundvikligt, att lagreglerna erhölle

eu viss grad av obestämdhet. Till följd av de skiftande företeelser,

som borde omfattas av lagstiftningen för att den skulle kunna fylla

sin uppgift under utrikespolitiskt oroliga förhållanden, torde ej finnas möjlighet

att genom exempel eller på annat sätt ge en fullt tillfredsställande

klarhet och åskådlighet i beskrivningen av de karakteristiska gärningstyperna.

Vad som bruste i fråga om lagtextens konkretisering måste därför

kompenseras av motiveringen till det blivande stadgandet. Naturligen innebure

detta förhållande en allvarlig olägenhet, en olägenhet som emellertid

svårligen syntes kunna undvikas. I vissa andra yttranden har emellertid

ifrågasatts huruvida icke själva begreppet underrättelseverksamhet

borde närmare definieras. Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus

län anmärkt, att det väl ej vore alldeles otvetydigt vilka handlingsmoment

(t. ex. anskaffande, befordrande eller överbringande av uppgifter) som fölle

under nämnda begrepp och att ett närmare förtydligande av begreppet skulle

stå i överensstämmelse med det sätt, på vilket spionagebrottet i 8 kapitlets

4 § beskrivits. Samma anmärkning har framställts av förste stadsfiskalen

i Stockholm, som i olika hänseenden underkastat förslaget en ingående

granskning. Han anför rörande nu ifrågavarande spörsmål följande.

Av uttrycket underrättelseverksamhet framgår väl, att syftet med verksamheten

skall vara att inhämta underrättelser av visst slag men däremot

giver själva ordet »underrättelseverksamhet» icke i och för sig något svar

på frågan, om det för straffbarhet räcker, att verksamheten avser införskaffande

resp. lämnande av underrättelser eller om det skall fordras, att

verksamheten faktiskt innebär ett sådant förfarande. 1 förra fallet torde

själva planläggandet av verksamheten, exempelvis uppbyggandet och organiserandet

av ett agentnät, få anses konstituera straffbarhet; i senare fallet

åter inträder straffbarhet först å det senare stadium, då man börjat anskaffa

själva uppgifterna eller taga befattning med dessa. Frågan har under

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

hittills gällande lagstiftning haft mindre betydelse, då ju hittills förberedelse

i stor utsträckning varit straffbar, men får efter ett eventuellt genomförande

av förslaget, som ju ej alls bestraffar förberedelse, en långt större

praktisk vikt. Ur ren effektivitetssynpunkt är det givetvis av stort intresse,

att termen underrättelseverksamhet gives den tolkning, enligt vilken även

vissa förberedande åtgärder, framför allt då planläggning och organisation

av en agentverksamhet, inbegripas däri; i motsatt fall torde nämligen av

skäl, vartill jag återkommer i samband med frågan om straff för förberedelse,

polisens möjligheter att ingripa starkt reduceras. Hittills tillämpad

praxis torde väl närmast få anses luta åt den åsikten, att en verksamhet,

som ej inneburit uppgifters anskaffande eller befattning därmed, ansetts

utgöra allenast förberedelse, men jag har intet minne av att frågan någonsin

satts på sin spets inför domstol. Remitterade förslaget innehåller, såvitt

jag kunnat finna, intet uttalande härom. En viss passus i förslaget, nämligen

orden »organiserar eller leder» i första stycket andra punkten, tyder,

såvitt jag kan finna, närmast på att avsikten härvidlag varit att straffa

även planläggningsåtgärder på ett förberedande stadium, ty för organisatoriska

åtgärder lär väl det utmärkande just vara, att de innebära ett planläggande

och uppbyggande av en ännu ej börjad verksamhet, och det finns

väl ur allmänna synpunkter ej heller någon anledning att göra skillnad

mellan det fall, att de organisatoriska åtgärderna vidtagas före eller efter

det själva den egentliga verksamheten kommit i gång. Det skulle enligt min

mening framstå såsom stötande för den allmänna rättsuppfattningen, om

exempelvis i ett sådant, under det senaste kriget ej sällan förekommande

fall, då en person här i Sverige för utländsk makts räkning låtit på ett flertal

platser anbringa och iordningställa ett stort antal radiosändare, avsedda

att framdeles användas i underrättelseverksamhet, eller genom att vidtala

olika personer anordnat ett nät av agenter över hela Sverige för framtida

bruk, förfarandet skulle anses vara straffritt. Det ligger även i öppen dag,

att ett sådant resultat måste anses ytterst otillfredsställande med hänsyn

till faran för att sålunda vidtagna anordningar när som helst kunna komma

tagas i bruk för rent spioneri av natur, som avses i 8 kap. 4 § eller 5 §.

Det är uppenbarligen önskvärt, att innebörden av ordet underrättelseverksamhet

ur den synpunkt, varom nu varit fråga, kunde närmare klarläggas

om icke i lagtexten så dock genom ett uttalande i motiven.

Förste stadsfiskalen har vidare beträffande termen »underrättelseverksamhet»

anmärkt, att innebörden och räckvidden av denna term icke närmare

angåves i vare sig förslaget till lagtext eller, såvitt han kunnat finna,

motiveringen därtill i vidare mån än att i motiven framhölles, att in e d

verksamhet avsåges en serie av handlingar och ej en

enstaka handling. Han tillägger:

Hur den närmare gränsdragningen mellan vad som är straffbart och icke

straffbart skall ske har lämnats åt praxis att avgöra. Ur vissa synpunkter

kan detta måhända anses innebära olägenheter. Erfarenheten har nämligen

visat, att det i praxis ofta visat sig förenat med vissa svårigheter att avgöra

när en sådan fortlöpande serie av handlingar skall anses föreligga. Ett vanligt

fall, vars bedömande blivit föremål för tvekan, är sålunda följande. En

utlänning, ej sällan medborgare i en ockuperad stat, uppsöker sitt hemlands

legation i Sverige och lämnar där, utan att tidigare haft något som helst uppdrag

att införskaffa underrättelser, på begäran av någon medlem av legationen

en redogörelse för förhållanden, företrädesvis militära och politiska,

inom hemlandet. Slutföres berättelsen vid ett tillfälle, torde enighet i all
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

mänhet ha rätt därom, att verksamhet ej föreligger och att förfarandet alltså

är straffritt. Om åter utlänningen på begäran återkommer vid upprepade tillfällen

för att fullständiga sin berättelse, har, åtminstone understundom, en

viss benägenhet yppats att anse dessa upprepade besök på legationen innefatta

en straffbar verksamhet. Enahanda har förhållandet varit i exempelvis

sådana fall, då en person efter åtagande bedrivit en kanske långvarig underrättelseverksamhet

utomlands men lämnat sina rapporter till en inom

Sverige belägen central; tveksamheten har här avsett frågan, om straffbarhet

skall anses inträda redan vid första rapporteringen eller först efter det

upprepade kontakter mellan agenten och centralen kommit till stånd. En dylik

flytande gräns mellan det straffbara och icke straffbara området kan givetvis

vara ägnad att minska effektiviteten av straffbudet, och den är dessutom

såtillvida av ondo, som möjligheten för allmänheten att på förhand bedöma,

vad som är kriminellt, härigenom begränsas. Ur andra synpunkter

åter torde måhända den något tänjbara gränsen mellan straffbart och icke

straffbart såtillvida innebära en fördel, som den öppnar en utväg för domstolarna

att i fall, då det på grund av humanitära eller liknande skäl skulle

verka stötande att ådöma straff, frikänna med hänvisning till att förfarandet

ännu ej fortskridit så långt, att en verksamhet i lagens mening kommit

till stånd. Det torde väl emellertid få anses riktigare, att i fall, då straff icke

anses böra komma i fråga av nyss angivna skäl, detta resultat uppnås genom

en diskretionär prövning av åtalsfrågan, vartill ju enligt gällande rätt

även möjlighet finnes, hellre än genom att giva lagtexten en obestämd avfattning.

Slutligen har förste stadsfiskalen diskuterat frågan, huruvida det verkligen

kan anses lämpligt att — på sätt kommittén föreslagit — begränsa det

straffbara området till fall då en verksamhet, d. v. s. en serie av handlingar,

föreligger:

Starka skäl synes mig tala för att vid bedömande, i vilken omfattning underrättelseverksamhet

avseende förhållanden utomlands bör vara straffbar,

hänsyn tages ej blott till gärningens karaktär av verksamhet eller ej utan

även och kanske i minst lika hög grad till de anskaffade eller lämnade uppgifternas

kvalitet, d. v. s. de menliga följder, deras lämnande till främmande

makt kan få för annan sådan makt och därmed indirekt för Sverige. Det

torde sålunda vara ovedersägligt att röjande av en för en viss stat vital hemlighet

för en fiendestat kan för den förstnämnda staten få katastrofala följder,

under det en verksamhet, som visserligen pågått en viss tidrymd men

endast inneburit insamlande av uppgifter av relativt likgiltiga förhållanden,

ej har på långt när samma farlighetsgrad. För att belysa det sagda med ett

exempel kan man ju jämföra å ena sidan det fall, att under det senaste

kriget en svensk efter åtagande här i riket för tysk räkning avrest till England,

där lyckats utforska tid och plats för de allierades invasion i Frankrike,

och sedan, efter att ha återvänt till Sverige, lämnat uppgift härom till tyska

legationen i Stockholm, och å andra sidan det fall, att samma person under i

övrigt enahanda förhållanden införskaffat uppgifter om den allmänna folkstämningen

i England. Om det senare, fallet skulle vara straffbart men däremot

ej det förra, skulle vid detta för såväl främmande makter som ur rent

svensk synpunkt ha framstått som en oformlighet.

Även övcrståthållarämbetet har understrukit önskvärdheten av att begreppet

underrättelseverksamhet närmare klarlägges, varjämte ämbetet ansett de

erinringar förste stadsfiskalen i Stockholm framställt mot den föreslagna

snäva begränsningen av straffområdet böra beaktas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Jämväl Svea hovrätt har kritiserat kommitténs uppfattning, att begreppet

»verksamhet» skulle förutsätta en serie av handlingar och icke blott en enstaka

handling. En sådan tolkning, som enligt hovrätten knappast entydigt

omfattades av praxis under kriget, kunde otvivelaktigt anses materiellt tillfredsställande

i vissa fall. I andra fall däremot skulle det för det allmänna

rättsmedvetandet verka mycket stötande, om en enstaka handling av uppseendeväckande

art och med långtgående verkningar betraktades som strafflös.

Hovrätten har erinrat om ett fall från senaste kriget, vilket fall avsåg

vissa utländska fartyg i svensk hamn; två svenskar, som hyrde rum i närheten

av hamnen, underrättade vederbörande legation för en makt på motsidan

om fartygens avgång med påföljd att fartygen blevo sänkta. Med kommitténs

tolkning skulle — yttrar hovrätten — nu nämnda förfarande ej med

säkerhet bli straffbelagt.

Såsom förut nämnts äro försök och förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet

icke straffbelagda enligt kommittéförslaget. Förslagets

ståndpunkt i denna del har föranlett kritik i vissa yttranden. Sålunda har

riksåklagarämbetet anfört:

De praktiska verkningarna av kommitténs ståndpunkt torde till väsentlig

del få anses beroende av den betydelse som kan inläggas i stadgandet i

första styckets andra punkt om straff för den som organiserar hemlig underrättelseverksamhet.

Om, såsom ordalydelsen synes giva vid handen,

stadgandet innebär möjlighet att inskrida med straff mot den som vidtagit

erforderliga åtgärder för att en organiserad verksamhet på given anledning

skall kunna träda i funktion utan att någon förmedling av upplysningar ännu

kommit till stånd, torde behov av straff för försök eller förberedelse knappast

kunna anses föreligga. Skulle däremot, såsom straffrättskommitténs motivering

synes antyda, för straffansvar förutsättas att verksamheten kommit i

gång torde ■— särskilt med beaktande av den under lagstiftningsärendets behandling

anförda synpunkten att här i riket organiserad eller bedriven underrättelseverksamhet

när som helst kan övergå till spioneri — stadgande

om straff för försök och förberedelseverksamhet åtminstone i händelse av

krig eller krigsfara icke kunna undvaras.

Vad beträffar det förhållandet, att försök och förberedelse till olovlig

underrättelseverksamhet ej äro straffbara enligt kommittéförslaget, har

jämväl förste stadsfiskalen i Stockholm framhållit, att frågan i vad mån

nämnda förhållande vore ägnat att återverka på myndigheternas möjligheter

att bekämpa landsskadlig verksamhet av ifrågavarande natur i viss

omfattning bleve beroende av tolkningen av begreppet underrättelseverksamhet

enligt förslaget. Han tillägger:

Om detta begrepp är avsett att allenast omfatta sådan verksamhet, som

innebär insamlande av eller befattning med uppgifter, torde från straffbarhet

komma att undantagas åtskilliga förfaranden, vilka synas väl förtjänta

av straff och dessutom även äro av den natur, att en underlåtenhet att ingripa

däremot kan vara ägnad att verka allvarligt hindrande på myndigheternas

möjligheter att stävja för rikets säkerhet skadlig verksamhet. Jag får

härvidlag hänvisa till vad jag redan tidigare anfört. Men även om begreppet

underrättelseverksamhet fattas så, att därunder inbegripes även sådan förberedande

verksamhet som exempelvis planläggning och organisation av

uPP§ifternas insamlande, måste avsaknaden av varje straff för förberedelse

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 198. 25

antagas komma att i betydande grad verka hämmande på myndigheternas

ifrågavarande arbete.

Detta torde spela mindre roll under fredstid, då myndigheternas insatser

på detta arbetsfält kan och ofta lämpligen bör begränsas till att följa den i

riket bedrivna samhällsfarliga verksamheten, men så mycket allvarligare

blir den påtalade bristen i tider av utrikespolitisk oro och framför allt då

krig hotar riket. Av motiven till förslaget framgår, att det icke är avsikten

att i händelse av krigsfara genom ny lagstiftning utvidga det straffbara området

i fråga om brott mot rikets säkerhet utan att meningen är, att det

föreliggande förslaget skall i princip gälla även under krigstid. Jag anser mig

icke kunna underlåta att ur de synpunkter jag närmast kan anses ha att

företräda, nämligen hänsyn till lagstiftningens effektivitet, framföra vissa

betänkligheter mot att i ett sådant tidsläge förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet

skall vara helt straffri. Olägenheterna härav äro i stort

sett följande.

Erfarenheterna från det sista kriget ha visat, att det i åtskilliga fall genom

myndigheternas undersökningar kunnat konstateras, att en viss förbindelse

i spionagesyfte existerade mellan en misstänkt person och en representant

för främmande makt men att det visat sig omöjligt att klarlägga vare

sig arten av och syftet med denna förbindelse eller hur långt den avancerat.

Det har sålunda varit ovisst, om förbindelsen inneburit spioneri eller allenast

olovlig underrättelseverksamhet och likaså, huruvida den ännu passerat

gränsen till fullbordat brott eller alltjämt rört sig på förberedelsestadiet.

Ett exempel må anföras: Det har konstaterats, att en person under konspirativa

former upprepade gånger sammanträffat med en utlänning, som

sedan länge är känd såsom ledare av statsfientlig verksamhet i Sverige. Det

har måhända även kunnat fastslås, att pengar överlämnats till förstnämnde

person av utlänningen. Polisen skrider till aktion och griper den misstänkte

personen. Under den fortsatta undersökningen kan emellertid endast klarläggas,

att syftet med den misstänktes kontakt med utlänningen varit, att

för den sistnämndes räkning utföra viss otillåten kunskapsverksamhet,

vilken emellertid ännu ej fortskridit så långt, att uppgifter börjat insamlas

eller lämnas; arten av uppgifterna kan ej heller utredas. Fall av denna natur

ha ej varit sällsynta under det senaste kriget. Ofta har därvid polisen på

goda grunder misstänkt, att förberedelse till spioneri förelegat, ehuru bindande

bevisning härom ej kunnat förebringas. På grund av straffet för förberedelse

i 8 kap. 26 § strafflagen i dess intill den 1 januari 1949 gällande

lydelse har dock åtal kunnat ske mot den misstänkte och denne fällas till

ansvar för förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet. Enligt förslaget

däremot skulle ett dylikt förfarande bliva straffritt. Detta är förenat

med stora olägenheter i olika avseenden. Polisen har sålunda genom att

ingripa nödgats i otid röja sina misstankar, och den med den ifrågavarande

verksamheten sysslande organisationen, som regelmässigt inrymmer flera

medlemmar, blir varnad och får tillfälle undanröja bevis i saken och lägga

om verksamheten efter andra linjer, vilket medför, alt det för framtiden

blir avsevärt svårare för myndigheterna att följa organisationens verksamhet.

EU kanske både långvarigt och intensivt polisarbete kan härigenom

göras helt fruktlöst.

Men ej nog härmed. Vid krigiska konflikter mellan stormakter, därvid

Sverige är neutralt, följas de svenska myndigheternas handlande på ifrågavarande

verksamhetsfält med stort intresse av alla stridande parter. EU

ingripande mot eu krigförande stats underrättelseväsende i Sverige brukar

ej sällan åtföljas av démarclier eller liknande åtgärder från den främmande

statens diplomatiska representation i Sverige. Det är givetvis lättare att från

svensk sida bemöta sådana démarclier, om ingripandet föranlett uppdagan
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

det av en straffbar verksamhet, som kan föranleda åtal och fällande dom,

än om så ej är fallet. Ett misslyckat polisingripande får lätt den följden, att

från den främmande statens sida till vederbörande svenska myndigheter

framföras protester mot det olämpliga i att polisen utan grund ingriper

mot och trakasserar medborgare i eller sympatisörer med en vänskapligt

sinnad nation, i samband varmed från den främmande maktens sida uttalas

en förhoppning om att sådana misstag från polisens sida för framtiden undvikas.

Till dylika framställningar kunna de svenska myndigheterna ej alltid

underlåta att taga viss hänsyn. Följden härav blir, att polisen i fortsättningen

måste gå fram med än större försiktighet än tidigare och därvid ej sällan

ställes inför valet att i en kritisk situation antingen ingripa med risk alt aktionen

helt misslyckas eller ock att underlåta att ingripa och därvid riskera,

att en för Sverige farlig, kanske rentav mot viktiga svenska militära eller

andra hemligheter riktad verksamhet får obehindrat fortgå. Erfarenheten

får slutligen anses ha visat, att om i fråga om en viss statsfientlig verksamhet

straffbarheten begränsas till allenast visst skede därav, detta omedelbart

inses av personer, sysselsatta med sådan verksamhet, och att dessa

personer vid ett eventuellt polisförhör, antingen de därtill instruerats eller

ej, nogsamt undvika att göra sådana medgivanden eller överhuvud lämna

sådana uppgifter, som kunna anses innefatta bevis om att de medverkat i

det straffbara skedet, utan framställa saken så som om de endast tagit del

i vad som ej är straffbart. En dylik ståndpunkt försvårar uppenbarligen

polisens utredningsarbete.

Med stöd av vad sålunda anförts anser jag skäl föreligga att till fortsatt

övervägande upptaga frågan, huruvida icke försök och förberedelse till

olovlig underrättelseverksamhet böra, åtminstone i viss omfattning och i

varje fall under krig eller i tider av stark utrikespolitisk spänning, vara

straffbara.

I anledning av detta yttrande har överståthållarämbetet anfört, att den

av förste stadsfiskalen i Stockholm nu berörda begränsningen av straffskyddet

i vissa lägen kunde allvarligt försvåra polisens möjligheter att på ett

tidigt stadium ingripa mot hemlig verksamhet, vars syftning ej kunnat helt

klargöras men som mycket väl kunde vara riktad mot Sverige. Att från

straffbarhet undantaga förberedelse eller försök till hemlig underrättelseverksamhet

syntes således innebära en i nuvarande läge icke tillrådlig

minskning av landets beredskap å ett för dess säkerhet betydelsefullt område.

I likhet med förste stadsfiskalen ansåge överståthållarämbetet därför,

att till förnyat övervägande borde upptagas frågan om och i vilken utsträckning

försök och förberedelse till hemlig underrättelseverksamhet bör beläggas

med straff.

Vad härefter angår den särskilda åtalsprövningen har

Svea hovrätt på förut återgivna skäl ifrågasatt, huruvida icke åtalsbegränsningen

borde upphävas. I varje fall har hovrätten avstyrkt den av straffrättskommittén

framförda tanken att prövningen av åtalsfrågan kunde överlämnas

till riksåklagaren. Prövningen måste säkerligen under alla omständigheter

ske efter utrikespolitiska synpunkter, och riksåklagaren torde därför

icke våga anställa åtal utan att åtminstone under hand ha inhämtat regeringens

mening, och vid sådant förhållande torde det enligt hovrättens

mening vara både ärligare och för riksåklagarens ställning mindre påfres
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 198.

27

tande att prövningen ankomme på Kungl. Maj:t. Riksåklagarämbetet har

anfört, att frågan åt vem åtalsprövningen borde överlämnas främst syntes

böra avgöras med hänsyn till huruvida utrikespolitiska överväganden kunde

antagas böra öva inflytande å åtalsfrågans bedömning. Vore detta fallet,

torde åtalsprövningen böra förbehållas Kungl. Maj :t. Med den konstruktion

som bestämmelserna fått enligt förslaget komme kriminaliseringen att även

omfatta fall, där åtalsfrågans bedömande icke påverkades av sådana hänsyn.

Då det emellertid ställde sig hart när omöjligt att klart avgränsa dessa

fall från andra, där bedömandet vore beroende av politiska överväganden,

syntes det ämbetet lämpligast att nu gällande regel om åtalsprövning behölles

oförändrad. Däremot ha länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt

landsfogden i nämnda län ansett, att åtalsprövningen borde i den omfattning

Kungl. Maj :t så bestämde överlämnas åt riksåklagaren.

Specialfrågor.

Första stycket första punkten.

Efter att ha understrukit att det i förevarande punkt vore fråga om underrättelseverksamhet,

som rörde svenska förhållanden, har Svea hovrätt

anmärkt att kommittén åt vissa där använda uttryck givit en extensiv tolkning,

som enligt hovrättens mening ginge väl långt. Sakligt sett hade hovrätten

icke något att invända mot att lagrummet användes, när någon på

sätt där sägs tillhandagår exempelvis en stat, som ännu ej av Sverige erkänts

såsom självständig, eller en mot främmande stat verksam motståndsrörelse,

men det ifrågasattes om detta kunde inrymmas under uttrycket

»går främmande makt tillhanda». Likaså syntes det hovrätten tveksamt,

om »hemlig» underrättelseverksamhet kunde omfatta vissa av de

fall, som kommittén angivit i motiven. Hovrätten för Västra Sverige har

förklarat sig böjd för att dela den av straffrättskommittén i dess år 1944

avgivna betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och

allmänheten uttalade meningen (s. 141), att »det icke... är lämpligt att,

såsom torde följa av ett krav på hemlig natur hos underrättelseverksamheten,

från straffbarhet utesluta sådana fall där uppgifterna förmedlas offentligt».

En mer eller mindre öppet bedriven underrättelseverksamhet torde

stundom vara ägnad att utsätta vårt land för väl så stor — eller större -—

fara än hemlig sådan verksamhet. Det syntes därför böra tagas under närmare

övervägande, huruvida icke en jämkning av lagförslaget i nu berört

hänseende borde vidtagas. En av hovrättens ledamöter har dock ej biträtt

nämnda mening. Vidare har länsstyrelsen i Malmöhus län —- med samma

motivering som hovrätten för Västra Sverige — ansett det önskvärt, att

jämväl fullt öppet bedriven verksamhet hänfördes under lagbudet.

Vad angår uttrycket »med uppsåt att gå främmande makt tillhanda i

militärt eller politiskt avseende» har chefen för försvarsstaben

invänt, att det icke vore lämpligt att — såsom kommittén avsett —

från det straffbara området utesluta underrättelseverksamhet som bedreves

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

i enbart vetenskapligt eller kommersiellt syfte. Man måste nämligen taga

hänsyn till att det totala kriget omspände så gott som alla områden av samhällslivet.

Upplysningar, som vore inhämtade i vetenskapligt eller kommersiellt

syfte, kunde sålunda komma att få betydelse för krigföringen. På

grund härav borde första punkten erhålla följande ändrade lydelse: »Den

som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver

hemlig underrättelseverksamhet... i två år». Härigenom komine visserligen

det straffbara området att utvidgas, men i detta sammanhang erinrades om

att förslaget förutsatte att den särskilda åtalsprövningen bibehölles. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län samt landsfogden i nämnda län ha funnit

uttrycket »gå främmande makt tillhanda i militärt eller politiskt avseende»

alltför vagt för att vara fullt tillfredsställande. Särskilt kunde i

det totala krigets tidevarv ordet »militärt» betraktas som i viss mån oklart

till sin innebörd. Länsstyrelsen vore dock icke beredd att lämna något

bättre förslag. Tidigare erfarenheter och central åtalsprövning torde väl för

övrigt underlätta tillämpningen.

Med avseende å straffbarheten vid medverkan har förste stadsfiskalen

i Stockholm anfört:

För straffbar medverkan till brott, som avses i första stycket första

punkten, fordras att medverkan ej är allenast tillfällig. Samma princip gäller

även i fråga om medverkan till brott, som avses i första stycket andra

punkten (»stadigvarande medverkan»). Denna begränsning har enligt motiven

tillkommit för att från straffbarhet utesluta andra fall än sådana, där

medverkan ägt rum i den omfattning, som fordras för att en ensam gärningsman

skall anses ha utövat en verksamhet. Det synes mig emellertid

kunna ifrågasättas, om ej förslaget härvidlag gått alltför långt i sin begränsning

av straffbarheten. Starka skäl, särskilt ur effektivitetssynpunkt, tala

enligt min mening för att ej generellt fordra, att medverkan skall vara stadigvarande,

utan att i sådana fall, då vederbörande genom att i förväg åtaga

sig att stadigvarande medverka i en brottslig verksamhet och kanske även

genom att i vinningssyfte i förskott uppbära ersättning härför klart dokumenterat

sin vilja att ingå i de fasta agenternas krets, låta straff inträda

redan vid ett senare utfört enstaka uppdrag. En sådan ståndpunkt synes

mig bättre än de i förslaget upptagna bestämmelserna stå i samklang med

den i motiven tillkännagivna avsikten att vilja ingripa mot de fasta agenterna,

och även om dess tillämpande någon gång skulle ur humanitära eller

därmed jämförliga synpunkter framstå såsom obillig, torde denna olägenhet,

som för övrigt lätt kan undanröjas genom att i sådana fall anlita möjligheten

för Kungl. Maj :t att underlåta åtal, mer än väl uppvägas av de

fördelar, densamma innebär genom att bereda myndigheterna möjligheter

att med kraft ingripa i uppenbart straffvärda fall.

Överståthållarämbetet har uttalat, att de av förste stadsfiskalen sålunda

framförda erinringarna borde beaktas. Även länsstyrelsen i Malmöhus län

har ifrågasatt, huruvida icke den som medverkar till vad han vet utgöra

olovlig underrättelseverksamhet borde straffas även om hans medverkan

endast är tillfällig. Angelägenheten av att, med hänsyn till faran för utrikespolitiska

förvecklingar, undvika att inom landet bedreves underrättelseverksamhet

riktad mot främmande makt, syntes påkalla straff. Jämväl

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl Maj:ts proposition nr 198.

ur synpunkten av att dylik verksamhet lätt kunde övergå i spionage mot

vårt eget land, torde straffskydd vara påkallat. I varje fall syntes det ur

psykologisk synpunkt ej lyckligt att i lagtexten så direkt och otvetydigt angiva

att tillfälliga medverkare skola vara undantagna från straff. Lagen

kunde därigenom bli till hjälp för en person, som dreve olovlig underrättelseverksamhet,

i det att denne i fråga om personer, som tvekade lämna

medhjälp, kunde peka på lagens klara uttalande om det ofarliga i en tillfällig

medverkan.

Första stycket andra punkten.

Svea hovrätt har anfört:

Beträffande första styckets andra punkt, vilken straffbelägger underrättelseverksamhet,

avseende förmedling enbart av uppgifter om förhållanden

i utlandet, har kommittén genomfört en viss begränsning av det straffbara

området, därvid kommittén synbarligen närmast åsyftat de fall, som under

kriget väckte största uppmärksamheten, nämligen då straff ådömdes medborgare

i ockuperade stater, vilka, efter att ha lyckats fly till Sverige, här

lämnat uppgifter om förhållanden i hemlandet till representant för dess

lagliga regering. Även om man kan tillfullo instämma i att utdömande av

straff i de åsyftade fallen utgjorde en mycket osympatisk åtgärd, kan man

icke vara blind för att man genom den föreslagna begränsningen kommer

in på frågor av ytterst vansklig natur. Å ena sidan kan det göras gällande,

att begränsningen är helt opåkallad eller i varje fall alltför omfattande.

Omständigheterna kunna i samband med en ny världskonflikt vara så artskilda

från dem, som rådde under det senaste kriget, att det från svensk

synpunkt framstår såsom en stor fara, även om underrättelseverksamhet,

varom nu är fråga, bedrives utan åtagande eller ersättning. Det kan mycket

väl tänkas, att samma opinion, som nu med skärpa vänder sig mot domarna

i de åsyftade fallen, skulle med lika stor skärpa vända sig mot att tämligen

likartade handlingar i det nya läget ginge fria från straff. Men å andra

sidan, om man håller sig allenast till de åsyftade fallen från det senaste

kriget, kan det hävdas att begränsningen icke är tillräckligt omfattande.

Opinionen skulle säkerligen ha reagerat lika kraftigt mot att en flykting

fällts till straff därför att han efter åtagande och stadigvarande bedrivit

hemlig underrättelseverksamhet till förmån för sitt lands lagliga regering.

Skånska hovrätten har yttrat:

Andra punkten i första stycket riktar sig mot en underrättelseverksamhet,

som icke visats angå förhållanden i Sverige. I förslaget utmärkes detta

genom uttrycket »eljest». Det kan emellertid ifrågasättas om icke förslaget

skulle vinna i tydlighet, därest i andra punkten tydligt angåves, att där

endast är fråga om förmedling av uppgifter om förhållanden utomlands.

I första stycket andra punkten stadgas straff för den, som bär organiserar

eller leder hemlig underrättelseverksamhet, ävensom — under viss förutsättning

— för den, som .stadigvarande medverkar därtill. För det fall att

verksamheten både organiseras i och ledcs från utlandet medan agenternas

medverkan äger rum här i riket kan avfattningen av denna bestämmelse

möjligen leda till det resultat att icke heller agenterna anses kunna fällas

till ansvar, enär de icke medverkat i någon här organiserad eller här ledd

verksamhet. Detta resultat torde knappast ha varit åsyftat.

Enligt samma punkt straffas agenten endast under förutsättning att hans

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

medverkan skett efter åtagande eller mot ersättning. Det

synes tveksamt, huruvida icke härigenom det straffbara området blivit väl

snävt begränsat. Handlingens farlighet ur svensk synpunkt torde nämligen

knappast paverkas av att den sker efter åtagande eller mot ersättning. Gränsen

mellan den, som organiserar eller leder verksamheten, och den som stadigvarande

medverkar därtill, torde för övrigt ofta vara så obestämd, att

det redan på denna grund kan synas mindre lämpligt att genom uppställandet

av nyssnämnda förutsättning inskränka straffbarheten av en medverkan.

Hovrätten ifrågasätter därför huruvida icke orden »efter åtagande

eller mot ersättning» borde utgå.

Förste stndsfiskalen i Stockholm har satt i fråga, huruvida alternativet

»mot ersättning» kunde tänkas få någon självständig praktisk betydelse

vid sidan av rekvisitet »efter åtagande», enär de fall väl vore sällsynta, där

ersättning uppburits eller utlovats utan att samtidigt ett åtagande —■ uttryckligt

eller tyst kommit till stånd. Vore detta riktigt, torde enligt

hans mening orden »mot ersättning» kunna utgå, vilket även såtillvida

skulle innebära en fördel, som det möjligen kunde anses tveksamt, huruvida

straffbarhet, grundad på lämnandet av ersättning, skulle inträda endast

i sådana fall då ersättning mottoges för egen vinning eller även i sådana

fall då ersättningen endast vore avsedd att täcka direkta utgifter för

uppdragets utförande. I senare fallet syntes knappast den omständigheten

i och för sig, att gottgörelse lämnats, böra vara av beskaffenhet att grunda

straffbarhet.

Vad beträffar rekvisitet »stadigvarande» har riksåklagarämbetet ansett

det kunna ifragasättas, om icke detta rekvisit innebure alltför stränga

krav i fråga om uppdragets varaktighet. Det straffbara området syntes bli

tillräckligt begränsat, om i stadgandet utsädes, att -—- såsom i första punkten

föreskreves — medverkan ej finge vara blott tillfällig. Landsfogden i Malmöhus

län har — med instämmande av länsstyrelsen i länet — gått ett

steg längre och yrkat, att ordet »stadigvarande» måtte utgå ur lagtexten.

Han anför:

Andra punkten första stycket i det föreslagna lagrummet har erhållit en

så snäv räckvidd, att man ställer sig tveksam till stadgandets effektivitet.

Syftet angives begränsat till att åtkomma organisationer och fasta agenter,

vilka här i landet bedriva underrättelseverksamhet beträffande förhållanden

i utlandet. Organisatörer och ledare av dylik verksamhet torde emellertid

icke sällan vara att söka inom en personkategori, som på grund av

diplomatisk ställning icke är åtkomlig för den svenska rättvisan. Vid sådant

förhållande synes det önskvärt med någorlunda goda möjligheter att

ingripa mot agenterna inom verksamheten. Med fast agent avses enligt förslaget

den, som efter åtagande eller mot ersättning stadigvarande medverkar

i verksamheten. Den starka begränsningen torde i praktiken bli än verkningsfullare,

då betydande bevissvårigheter torde möta framför allt då

det gäller att visa, att vederbörandes verksamhet haft karaktär av stadigvarande.

Mycket ofta torde bevismaterialet icke förslå till täckandet av

detta brottsrekvisit, även om omständigheterna antyda, att fråga är om annat

än ett tillfälligt förfarande. Därtill kommer, att uttrycket »stadigvarande»

i sig självt är åtskilligt obestämt och lämnar rum för skilda tolk
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

31

ningar. Då tillräcklig garanti mot en icke önskvärd tillämpning av straffbestämmelserna

för olovlig underrättelseverksamhet torde ligga i den särskilda

åtalsprövning, som avses alltjämt skola erfordras, torde ingen olägenhet

uppkomma, därest ordet »stadigvarande» får utgå ur lagtexten.

Andra stycket.

Riksåklagarämbetet har anfört att, ehuru det torde kunna diskuteras

huruvida det däri upptagna stadgandet systematiskt sett hade sin rätta

plats i detta sammanhang, stadgandet dock i och för sig syntes synnerligen

välmotiverat. Även förste stadsfiskalen i Stockholm har ansett det ur rent

systematiska synpunkter kunna diskuteras, om förevarande stadgande rätteligen

borde ha sin plats i 8 kap. strafflagen. Brottet torde nämligen, åtminstone

i första hand, icke få anses vara riktat mot rikets säkerhet, utan

mot enskild person, och till stöd för straffbudets placering i 8 kap. kunde

ej heller gärna anföras den omständigheten, att förfarandet lätteligen kan

övergå till vare sig spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet, ty här

vore ju icke fråga om en verksamhet utan om en enda handling, vars upprepande

ofta icke torde behöva befaras. Förste stadsfiskalen har därför ansett,

att vissa skäl talade för att överföra detta stadgande till något av de

kapitel — i första hand kap. 14 eller 15 — som avhandla brott mot enskild

person.

Beträffande stadgandets materiella innehåll har under remissbehandlingen

icke något annat framkommit än att Svea hovrätt och förste stadsfiskalen

i Stockholm ansett uttrycket »närstående» vara väl obestämt till sin

innebörd. Förste stadsfiskalen anför:

Närmast ledes väl tanken till vederbörandes anhöriga, men detta torde

icke vara tillräckligt för att giva stadgandet avsedd räckvidd. Det lär ju

sålunda under kriget ha inträffat, att vid flykt av vissa personer i ockuperade

stater för förhindrande av ytterligare ''flyktförsök gisslan tagits bland

personer, som ej haft annan egenskap gemensam med den som först flytt

än att de varit landsmän. Avses straff även i sådana fall böra inträda, bör

paragrafen omformuleras.

Departementschefen.

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att svensk rätt ännu

för ett tiotal år sedan helt saknade straffbestämmelser beträffande sådant

för främmande makts räkning här i landet bedrivet spioneri, som icke riktade

sig mot Sverige utan allenast mot annan främmande makt. Kort efter

utbrottet av det andra världskriget tillkom emellertid ett stadgande om straff

för den som, i syfte att gå främmande makt tillhanda, anskaffade eller lät

anskaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller annan

makt, vilkas meddelande till främmande makt kunde skada rikets

vänskapliga förbindelser med sådan makt. Vid nyredigering år 1940

av 8 kap. strafflagen ändrades detta stadgande bl. a. såtillvida, att

det kompletterades med en bestämmelse om straff för den som inom

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

riket eljest för främmande makts räkning bedrev hemlig underrättelseverksamhet

i militärt eller politiskt syfte. Nästa lagändring på förevarande

område, som skedde år 1942, var — såvitt avsåg gränserna för det

straffbara området — av övervägande teknisk art. På grund av den allt

starkare kritik som under krigsåren riktades mot stadgandet om straff för

olovlig underrättelseverksamhet infördes år 1944 en bestämmelse av innehåll,

att frågan om åtal för hithörande brott skulle prövas av Kungl. Maj :t.

Därefter ha förevarande stadganden varit oförändrade fram till början av

innevarande år, då en vid 1948 års riksdag antagen bestämmelse i ämnet

trädde i kraft. Bestämmelsen, som återfinnes i 8 kap. 7 § strafflagen, är emellertid

i viss mån att betrakta som ett provisorium, och riksdagen anhöll i

samband med dess antagande om skyndsam utredning i vilken omfattning

politisk och militär underrättelseverksamhet, som utan att rikta sig mot

Sverige bedreves här i riket, borde bestraffas. Straffrättskommittén har därefter

med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga verkställt den av riksdagen

sålunda begärda utredningen, och det av kommittén i ämnet framlagda

förslaget har varit föremål för remissbehandling i vanlig ordning.

När jag nu går att på nytt framlägga ett förslag till stadgande om straff

för olovlig underrättelseverksamhet, vill jag till en början instämma med

första lagutskottet i dess uttalande, att det icke kan anses tillräckligt att

nu endast antaga en uteslutande för mera fredliga förhållanden avpassad

lagstiftning för att först sedermera i händelse av behov skärpa denna. Icke

minst med hänsyn till den försämring av det allmänna utrikespolitiska läget

i världen, som inträtt under tiden efter det att jag för snart tre år sedan

lät utarbeta ett tidigare förslag i ämnet, vill jag vitsorda önskvärdheten av

att den lag som nu antages blir så utformad, att den kan utgöra ett tillräckligt

skydd, även om vårt land ånyo skulle utsättas för större utrikespolitiska

påfrestningar till följd av konflikter mellan andra stater. Det sagda

får emellertid självfallet icke uppfattas så, att en jämkning av bestämmelsen

framdeles skulle vara att anse som utesluten. Tvärtom ligger det —

såsom straffrättskommittén också antytt — i sakens natur, att förhållandena

kunna utvecklas på ett sådant sätt, att en jämkning av stadgandet kan

bli erforderlig.

En grundläggande tanke vid utformningen av förevarande bestämmelse

anser jag böra vara, att stadgandet skall omfatta allenast sådan underrättelseverksamhet

för främmande makts räkning, som icke riktar sig mot

Sverige. Bestämmelsen bör alltså icke ens till någon del ha karaktären av

ett reservstadgande till de paragrafer om straff för spioneri, som upptagas

i 8 kap. strafflagen. För den händelse sistnämnda bestämmelser icke skulle

anses giva ett tillräckligt skydd för Sveriges egen säkerhet, synes det mig

vara riktigast att i erforderlig utsträckning komplettera dessa bestämmelser.

Det stadgande som nu skall avhandlas bör följaktligen allenast avse

sådan underrättelseverksamhet för främmande makts räkning, som riktar

sig mot annan främmande makt.

Såsom första lagutskottet och straffrättskommittén närmare utvecklat, äro

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

33

de skäl som tala för en kriminalisering av dylik verksamhet av två slag,

nämligen dels att verksamhetens bedrivande här i landet lätt kan medföra

att Sverige invecklas i utrikespolitiska svårigheter och dels att redan den

omständigheten att spionericentraler för främmande makt äro verksamma

på svensk botten innebär en fara för vårt land med hänsyn till att deras

arbete när som helst kan övergå i spioneri mot Sverige. Jag är ense med

första lagutskottet därom att dessa båda synpunkter tala för att sådana

handlingar varom nu är fråga icke lämnas ostraffade. Jag vidhåller emellertid

min tidigare ståndpunkt, att man strikt bör upprätthålla ett krav på

att det skall vara fråga om en v e r k s a m h e t, det vill säga en serie av

sammanhängande åtgärder. Jag gör detta, trots att jag i och för sig givetvis

måste vitsorda riktigheten av de i vissa remissyttranden gjorda påpekandena,

att en eller annan enstaka gärning kan avse en uppgift av mycket

större saklig betydelse än de uppgifter, som kunna bli resultatet av en systematiskt

bedriven underrättelseverksamhet. De skäl för en kriminalisering

på förevarande område som jag nyss anfört kunna emellertid enligt min

mening allenast åberopas till stöd för en bestämmelse som syftar till att

hindra och motarbeta här verksamma spionericentraler, det vill säga de

mera fasta agenterna. Så snart man söker gå utanför detta område, ger man

sig för övrigt i kast med problem som knappast kunna överblickas och vilkas

lösning skulle erbjuda stora svårigheter. Om man, vilket i och för sig

givetvis vore tänkbart, kriminaliserade jämväl en enstaka gärning som avsåge

uppgifter av synnerlig betydelse, skulle det sålunda säkerligen ställa

sig mycket svårt alt i rättstillämpningen avgöra, när en uppgift kunde anses

vara så kvalificerad, att bestämmelsen bleve tillämplig. Emellertid må

i detta sammanhang beaktas, att även ett systematiskt utforskande av en

enda uppgift kan bli att hänföra under begreppet verksamhet.

Då det gäller att närmare bestämma det straffbara området, finner jag

icke tillräckliga skäl föreligga för att, såsom straffrättskommittén föreslagit,

skilja mellan å ena sidan underrättelseverksamhet som avser förmedling

enbart av uppgifter om förhållanden i utlandet och å andra sidan verksamhet

som rör svenska förhållanden, låt vara icke med inriktning mot

Sverige. I stället vill jag i likhet med första lagutskottet förorda, att förevarande

bestämmelse avfattas i viss anslutning till huvudstadgandet om

spioneri mot Sverige i 8 kap. 4 § strafflagen. Sistnämnda straffbud riktar

sig mot den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen

anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen,

förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för

främmande makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen

vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest

för rikets säkerhet. Under hänvisning härtill synes det mig lämpligt att —

i enlighet med vad som skett i gällande lag — såsom olovlig underrättelseverksamhet

straffbelägga att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda,

här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande

militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främ3

Diluituj till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 108.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

mande makten kan medföra men för annan främmande makts säkerhet.

Sistnämnda rekvisit bör kunna bedömas i analogi med motsvarande förutsättning

för spioneribrott mot Sverige; någon närmare analys av den främmande

maktens förhållanden synes alltså icke erforderlig. Under hänvisning

till vad utskottet och vissa remissinstanser anfört anser jag det icke

välgrundat att ens i något fall göra straffbarhetens inträde beroende av att

gärningsmannen handlar efter åtagande eller mot ersättning. Ej heller finner

jag det motiverat att, vid underrättelseverksamhet av nu förevarande

slag, från straffbarhet utesluta sådana fall där uppgifterna införskaffas öppet

och förmedlas genom vanliga kommunikationsmedel. Med denna ståndpunkt

har jag icke ansett det lämpligt att i lagtexten såsom villkor för

straffbarhet angiva, att verksamheten skall bedrivas hemligen. Att verksamheten

skulle avse förhållanden av hemlig natur torde, såsom straffrättskommittén

anfört, icke böra uppställas som villkor för straffbarhet. I överensstämmelse

med utskottets ståndpunkt skall sålunda exempelvis en sammanställning

av iakttagelser rörande fartygs avgångstider och last kunna

falla under stadgandet, även om iakttagelserna utan svårighet kunna göras

av envar som befinner sig på platsen. Det är uppenbart, att stadgandet bör

vara tillämpligt beträffande såväl riktiga som oriktiga uppgifter.

Därest, på sätt jag förordat, för tillämpning av stadgandet kräves att underrättelseverksamhet

bedrives här i riket, blir följden att åtgärder utom

riket för att inhämta upplysningar i och för sig icke falla under straffbudet.

Det kräves i så fall för dettas tillämplighet, att vad som utförts inom

riket — sett för sig och med bortseende från vad som skett utom riket —

är att beteckna som en verksamhet. Detta krav torde, såsom straffrättskommittén

i sitt år 1944 avgivna betänkande i ämnet framhållit, vara uppfyllt

där någon här i riket åtagit sig att skaffa uppgifter under resa utrikes

och efter återkomsten hit meddelar vad han erfarit.

Såsom förut understrukits skall med verksamhet förstås en serie av handlingar,

ej blott någon enstaka gärning. Även då det gäller medverkan

till brott varom nu är fråga bör, enligt vad straffrättskommittén framhållit,

straff inträda endast under liknande betingelser. På skäl som kommittén

anfört måste en särskild föreskrift härom anses erforderlig. Härvid synes

man lämpligen böra använda det av kommittén i första stycket andra

punkten av dess förslag valda uttrycket »stadigvarande». Detta uttryck bör

tolkas så, att straff skall inträda, när medverkan ägt rum i den omfattning

som fordras för att en ensam gärningsman skall anses ha utövat en verksamhet.

Straff för medverkan bör inträda, även om själva organisationen är

förlagd utom riket, förutsatt att en mera regelbunden medverkan till någon

del försiggår i Sverige. För att i lagtexten markera denna avsikt torde ordet

»därtill» i kommitténs förslag lämpligen böra ersättas med »till dylik verksamhet».

Under uttrycket »verksamhet för anskaffande av uppgifter» är tydligen

att hänföra icke blott en verksamhet som består i insamlande av uppgifter

utan jämväl sådan verksamhet som endast består i befordran eller överläm
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

35

nande av uppgifter till den central som ytterst söker anskaffa dem, exempelvis

en legation. Vidare bör framhållas att det för straffbarhet måste anses

vara tillräckligt, att verksamheten avser anskaffande av uppgifter. Det

bör alltså icke fordras, att verksamheten faktiskt innebär ett sådant förfarande.

Detta betyder, att uppbyggandet och organiserandet av ett agentnät

blir att hänföra under begreppet »verksamhet för anskaffande av uppgifter»,

även om några uppgifter ännu icke hunnit insamlas. Redan på detta

stadium kan det med andra ord vara fråga om fullbordat brott och icke

allenast om försök. Däremot kan det icke anses föreligga fullbordat brott,

om någon endast förövat en eller annan enstaka handling, låt vara att han

avsett att denna handling skulle ingå såsom ett led i en framtida av honom

bedriven underrättelseverksamhet. Med denna tolkning av begreppet verksamhet,

vilken icke alltid torde ha stått klar i rättstillämpningen, synes det

mig ur de synpunkter, som enligt vad jag förut framhållit motivera en straffbestämmelse

på förevarande område, vara ofrånkomligt att jämväl försök

och förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet kriminaliseras.

Eljest skulle följden bli, att man icke skulle kunna inskrida, trots att det

konstaterats att en systematisk underrättelseverksamhet inletts, utan först

sedan verksamheten tillåtits fortgå så länge, att en serie av handlingar företagits.

På sätt första lagutskottet och straffrättskommittén framhållit, kan ett

stadgande av det nu angivna innehållet icke anses vara till fyllest när det gäller

underrättelseverksamhet, som bedrives i politiskt syfte. I vissa fall kan

nämligen sådan verksamhet ur svensk synpunkt te sig särskilt förkastlig,

även om den icke skulle vara av beskaffenhet att kunna medföra men för

främmande makts säkerhet. Under riksdagsbehandlingen uppmärksammades

i detta hänseende särskilt sådant politiskt spionage från främmande

makts sida, som riktar sig mot flyktingar, ävensom mot svenska medborgare

riktad underrättelseverksamhet i syfte att registrera dessa efter exempelvis

politisk åskådning eller rastillhörighet. Riksdagens intentioner i denna del

ha emellertid kommit till uttryck i en bestämmelse (nuvarande andra

punkten i 8 kap. 7 § strafflagen), vars formulering täcker jämväl andra

förfaranden. Anledningen till att riksdagen, samtidigt som den antog den

nu gällande paragrafen, anhöll om utredning i ämnet torde främst ha varit,

alt man eftersträvat en precisering och begränsning av paragrafens

andra punkt. Även jag anser det önskvärt, att stadgandet i detta hänseende

utformas på ett sådant sätt, att de gärningar som riksdagen främst åsyftat

bli såvitt möjligt klart angivna.

En straffbestämmelse mot sådan underrättelseverksamhet, som jag sist

berört, är icke påkallad främst av hänsyn till den svenska statens säkerhet

utan har till syfte att skydda enskilda människor och deras anhöriga mot

fara för framtida förföljelse eller annat lidande. Det skulle därför måhända

— såsom både utskottet, straffrättskommittén och vissa remissinstanser

påpekat — ur strängt systematisk synpunkt vara riktigare, om

stadgandet icke upptoges i 8 kap. strafflagen utan i något av kapitlen om

brott mot enskild person. Å andra sidan må framhållas, att en verksamhet

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Xungl. Maj:ts proposition nr 198.

av nu ifrågavarande slag innebär att en främmande makts underrättelsetjänst

arbetar här i riket och att detta förhållande i och för sig inrymmer

en viss fara för den svenska staten, eftersom verksamheten lätt kan omläggas

till att avse spioneri mot denna.

På grund härav finner jag i likhet med utskottet och straffrättskommittén

det motiverat, att en bestämmelse i ämnet upptages i 8 kap. Bestämmelsen

torde emellertid böra avse allenast en verksamhet i förut angiven mening,

icke en eller annan enstaka gärning. Jag kan följaktligen icke biträda

straffrättskommitténs förslag att i förevarande sammanhang jämväl kriminalisera

en enstaka handling. Visserligen är det tydligt, att även en enstaka

gärning kan medföra allvarlig fara för människors liv och säkerhet, men

ett stadgande om straff för enstaka handlingar av dylikt slag, vilka icke

ingå som led i en för främmande makts räkning bedriven verksamhet, lär

knappast kunna anses ha sin plats i förevarande kapitel. Uet vore i så fall

lämpligare att i något av de kapitel som avhandla brott mot enskild person

upptaga en bestämmelse om straff för den som uppsåtligen framkallar allvarlig

fara för annans död eller kroppsskada. Ett närmare övervägande av

denna fråga ankommer i första hand på straffrättskommittén, som för närvarande

är sysselsatt med en revision av de bestämmelser i strafflagen som

avhandla brott mot enskild person.

I likhet med första lagutskottet anser jag, att icke varje sådan politisk

kunskaparverksamhet för främmande makts räkning varom nu är fråga

bör drabbas av straff. Jag vill sålunda föreslå, att under straffbestämmelsen

liänföres allenast sådan verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans

personliga förhållande, som bedrives hemligen eller med användande av

svikliga medel, allt under förutsättning av uppsåt att gä främmande makt tillhanda.

Genom denna begränsning skulle stadgandet exempelvis icke träffa

en person som, låt vara i nyss angivet uppsåt, fullt öppet är verksam för

att registrera här bosatta personer efter nationalitet, yrke eller politisk

åskådning. Det skulle knappast stå i god överensstämmelse med demokratiska

rättsprinciper att kriminalisera en verksamhet av sistnämnda slag, så

mycket mindre som en dylik registrering ju mycket väl kan vara dikterad

av fullt hedervärda motiv. Det synes icke lämpligt att i straffbudet uppställa

ett krav på att uppgifternas uppenbarande för främmande makt skulle

kunna medföra fara för viss persons liv eller säkerhet. I praktiken skulle

det nämligen med all säkerhet erbjuda betydande svårigheter att föra bevisning

om att ett sådant krav i det enskilda fallet verkligen vore uppfyllt,

särskilt som vederbörande främmande makt själv givetvis komme att med

indignation tillbakavisa varje påstående att uppgifterna kunde ha dylik

verkan.

Beträffande medverkan samt försök och förberedelse till sådan underrättelseverksamhet

som jag sist berört anser jag, att samma synpunkter böra

anläggas som i fråga om underrättelseverksamhet till men för främmande

makts säkerhet.

De senare årens upprepade ansträngningar att söka utforma en i olika

hänseenden nöjaktig bestämmelse om straff för olovlig underrättelseverk
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

37

samhet ha givit vid handen, huru vanskligt det är att formulera en bestämmelse,

som å ena sidan täcker de förfaranden, vilka måste anses straffvärda,

men å andra sidan lämnar straffria sådana gärningar, vilka en vidsträckt

opinion bedömer såsom icke allenast tillåtna utan stundom rentav

lovvärda. Med hänsyn härtill och då det även måste anses önskvärt att rena

bagatellfall kunna lämnas obeivrade, synes det mig ofrånkomligt, att en

åtalsprövning bibehålies även för ett straffbud med den jämförelsevis preciserade

brottsbeskrivning, som jag föreslagit. Kritiken mot förslaget, att

tillståndsprövningen åtminstone delvis skulle kunna uppdragas åt riksåklagaren,

synes mig befogad, och jag finner mig fördenskull böra förorda, att

prövningen liksom hittills skall ankomma på Kungl. Maj :t.

I detta sammanhang torde jag få upptaga ytterligare en fråga om ändring

i strafflagen. Denna fråga sammanhänger med vissa ändringar i gällande

författningar om tjänstepension, varom förslag torde komma att i

särskild proposition föreläggas riksdagen.

Genom bestämmelser i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente ha

betydelsefulla verkningar i pensionshänseende knutits till att tjänsteman

blivit dömd till avsättning eller till följd av tjänstefel skild från befattning i

statens tjänst eller från annan befattning, som är förenad med tjänstepensionsrätt,

eller till att han blivit för förbrytelse i tidigare innehavd tjänst av

sådant slag dömd, i stället för till avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen.

Laga kraftägande beslut av dylik innebörd medför nämligen, att tjänstemannen

ej må komma i åtnjutande av pension, att honom redan beviljad

pension upphör att utgå, att tjänstemannen är berättigad att komma i åtnjutande

av tjänstelivränta under de förutsättningar och från den tidpunkt,

som framgå av de angående dylik förmån i allmänhet gällande bestämmelserna,

samt att tjänstelivräntan endast utgör en tredjedel av det belopp, varmed

livräntan i annat fall skolat utgå, med rätt likväl för Kungl. Maj :t att

tillerkänna vederbörande större del, dock ej mera än två tredjedelar. Vad

angår suspension är stadgat att den som dömts till mistning på viss tid av

innehavd tjänst icke må åtnjuta pension för tjänsten före utgången av

nämnda tid. Bestämmelser av nu angiven innebörd finnas meddelade jämväl

i vissa särskilda tjänstepensionsreglementen. Enligt de motsvarande familjepensionsreglementena

utgår familjepension eller familjelivränta till de efterlevande

alltefter det vederbörande ägde rätt alt åtnjuta tjänstepension, respektive

saknade sådan rätt.

Hänvisningen till 2 kap. 17 § strafflagen avser nämnda lagrum i dess intill

den 1 januari 1949 gällande lydelse. I detta lagrum meddelades bestämmelser

om särskilt ersättningsstraff av böter eller fängelse i högst sex månader

för det fall att den, som förskyllt avsättning eller mistning av befattning på

viss tid, ej vore i besittning av den befattning vari han förbrutit sig. Dessa

bestämmelser ha utgått i följd av lagen den 30 juni 1948 (nr 448) om ändring

i strafflagen, vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1949. Från och med

sistnämnda dag gäller enligt 25 kap. (i § första stycket strafflagen, att om den

som enligt bestämmelserna i kapitlets 1—4 §§ förskyllt avsättning eller sus
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

pension från viss tjänst ej längre innehar samma tjänst men i dess ställe har

ei hållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, det skall dömas till

avsättning eller suspension från den befattningen. Skulle han ej i tjänstens

ställe ha erhållit annan befattning varom nu sagts skall enligt sista punkten

i nämnda första stycke, därest den brottslige förskyllt avsättning, detta

utsättas i domen. Sist omförmälda föreskrift har enligt uttalande i propositionen

upptagits med tanke på det eventuella behovet av att i pensionsförfattningarna

kunna anknyta förlust av pensionsrätt till en dom varigenom

konstateras att en ämbetsman som redan avgått från sin befattning förskyllt

avsättning därifrån.

Chefen för finansdepartementet lärer nu komma att föreslå upphävande

av samtliga nyss berörda diskvalifikationsbestämmelser, enligt vilka för

tjänsteman, som blivit avsatt eller på grund av tjänstefel entledigad eller

som dömts, i stället för till avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen,

rätten att komma i åtnjutande av pension respektive att i fortsättningen

åtnjuta redan beviljad pension skall ersättas med rätt till en reducerad

tjänstelivränta. Likaså torde komma att föreslås upphävande av bestämmelsen

om suspensions inverkan på pension. Förslaget torde vidare komma

att innehålla att ändringarna skola genomföras med verkan räknat från och

med den 1 januari 1949. Med anledning härav bör föreskriften i 25 kap. 6 §

första stycket sista punkten strafflagen utgå. Vidare torde lydelsen av 2

kap. 15 § strafflagen, vilket lagrum innehåller bestämmelser om de särskilda

ämbetsstraffen avsättning och suspension, böra undergå en jämkning

av huvudsakligen formell art till tydligt utmärkande av att, om suspensionstiden

avbrytes på grund av tjänstemannens avgång ur tjänsten, den i lagrummet

meddelade bestämmelsen icke sträcker sina verkningar till tiden

efter avgången ur tjänsten och sålunda icke inverkar på den rätt till pension,

som enligt vederbörliga pensionsförfattningar må tillkomma den avgångne.

I enlighet med det anförda har jag inom justitiedepartementet låtit utarbeta

ett förslag till lag om ändring i strafflagen. Beträffande tiden för

ikraftträdandet vill jag föreslå, att denna bestämmes i fråga om 8 kap.

7 och 11 §§ strafflagen till den 1 juli 1949 och i övrigt till dagen efter den,

då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över lagförslaget,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Georg Dahlin.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 198.

39

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 15 §, 8 kap. 7 och 11 §§ samt 25 kap. 6

strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

2 KAP.

15 §.

Särskilda straff--------

Suspension innebär mistning av

befattning för viss tid, ej under en

månad eller över ett år, och medför

under denna tid förlust av de rättigheter

och förmåner som följa med

befattningen. Suspension må ej verkställas

medan den dömde undergår

frihetsstraff.

8 KAP.

7 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande

makt tillhanda, här i riket

bedriver verksamhet för anskaffande

av uppgifter rörande militära eller

andra förhållanden, vilkas uppenbarande

för den främmande makten

kan medföra men för annan

främmande makts säkerhet, dömes

för olovlig underrättelseverksamhet

högst till straffarbete i två år. Samma

lag vare om den som i annat fall

än nu sagts, med uppsåt att gå främ''

Senaste lydelse, se 1948: 448.

(Föreslagen lydelse.)

2 KAP.

15 §.

■ — 2) Suspension.

Suspension innebär mistning av

befattning för viss tid, ej under en

månad eller över ett år, och medför

under den tid den dömde på grund

av domen år skild från befattningens

utövning förlust av de rättigheter

och förmåner som följa med befattningen.

Suspension må ej verkställas

medan den dömde undergår

frihetsstraff.

8 KAP.

7 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande

makt tillhanda, här i riket bedriver

verksamhet för anskaffande

av uppgifter rörande militära eller

andra förhållanden, vilkas uppenbarande

för den främmande makten

kan medföra men för annan främmande

makts säkerhet, eller bär i

riket stadigvarande medverkar till

dylik verksamhet, dömes för olovlig

underrättelseverksamhet högst till

straffarbete i två år.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

(Nuvarande lydelse.)

mande makt tillhanda, hemligen eller

med användande av svikliga medel

bedriver politisk underrättelseverksamhet

här i riket.

11 §•

Försök eller förberedelse till brott

som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 6 § första

stycket sägs så ock underlåtenhet

att avslöja brott som avses i 1, 2, 4

eller 5 § straffes efter ty i 3 kap.

stadgas; dock må för försök dömas

till straffarbete på livstid, där sådant

straff kunnat följa på det fullbordade

brottet. Såsom förberedelse till

brott som avses i 1, 2, 4 eller 5 § anses

ock stämpling.

25 KAP.

6 §•

Innehar den som enligt bestämmelserna

i 1—4 §§ förskyllt avsättning

eller suspension från viss tjänst

ej längre samma tjänst, men har han

i dess ställe erhållit annan befattning

med likartade arbetsuppgifter,

skall dömas till avsättning eller suspension

från den befattningen. Har

han ej i tjänstens ställe erhållit annan

befattning varom nu sagts, skall

allmänt straff som i 1—4 §§ stadgas

ådömas enbart och vid straffets bestämmande

hänsyn tagas till att han

förskyllt avsättning eller suspension;

om han eljest ej förskyllt frihetsstraff,

må varje straff bortfalla. Har

den brottslige förskyllt avsättning,

skall det utsättas i domen.

(Föreslagen lydelse.)

Vad i första stycket stadgas skall ock

gälla, om någon, med uppsåt att gå

främmande makt tillhanda, här i riket

hemligen eller med användande

av svikliga medel bedriver verksamhet

för anskaffande av uppgifter om

annans personliga förhållande eller

här i riket stadigvarande medverkar

till dylik verksamhet.

11 §•

Försök eller förberedelse till brott

som i 1, 2, 4, 5 eller 6 § första stycket

eller 1 § sägs så ock underlåtenhet

att avslöja brott som avses i 1, 2,

4 eller 5 § straffes efter ty i 3 kap.

stadgas; dock må för försök dömas

till straffarbete på livstid, där sådant

straff kunnat följa på det fullbordade

brottet. Såsom förberedelse till

brott som avses i 1, 2, 4, 5 eller 7 §

anses ock stämpling.

25 KAP.

6 §•

Innehar den som enligt bestämmelserna

i 1—4 §§ förskyllt avsättning

eller suspension från viss tjänst

ej längre samma tjänst, men har han

i dess ställe erhållit annan befattning

med likartade arbetsuppgifter,

skall dömas till avsättning eller suspension

från den befattningen. Har

han ej i tjänstens ställe erhållit annan

befattning varom nu sagts, skall

allmänt straff som i 1—4 §§ stadgas

ådömas enbart och vid straffets bestämmande

hänsyn tagas till att han

förskyllt avsättning eller suspension;

om han eljest ej förskyllt frihetsstraff,

må varje straff bortfalla.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

41

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Där den — — — suspension därifrån.

Dömes någon----motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949, såvitt angår 8 kap. 7 och 11 §§,

och i övrigt dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkom

från trycket i Svensk författningssamling.

4 Bihang till riksdagens protokoll 19\9. 1 samt. Nr 198.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 april

1949.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 4 april 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 11 mars 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn S. Dennemark.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Stadgandet i 8 kap. 7 § andra stycket har i förslaget fått den utformning

att, medan verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans personliga

förhållande skulle vara straffbar endast om den i angivet uppsåt bedrivits

här i riket hemligen eller med användande av svikliga medel, den som

i enahanda uppsåt här i riket stadigvarande endast medverkat till dylik

verksamhet, skulle efter ordalagen hemfalla under straffbudet, ändå att

varken hans egen medverkan eller verksamheten i övrigt bedrivits hemligen

eller med svikliga medel. En dylik innebörd synes icke vara rimlig och

lärer ej heller vara avsedd. Stadgandet torde därför tarva någon omredigering.

Enligt förslaget skall, liksom hittills, tillstånd av Kungl. Maj :t fordras

för åtal för brott mot 7 §. Då enligt förslaget även försök och förberedelse

kriminaliseras, torde bestämmelserna i 13 § om åtalsprövning böra utvidgas

att omfatta även försök och förberedelse till ifrågavarande brott. En sådan

ändring bör tydligen föranleda ett tillägg till lagens ingress, så ock till

bestämmelsen om ikraftträdandet.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

43

Justitierådet Lech:

Enligt motiven till 8 kap. 7 § i förslaget skall straff för medverkan inträda

endast när sådan ägt rum i den omfattning som fordras för att en ensam

gärningsman skall anses ha utövat verksamhet, med vilket uttryck

skall förstås en serie av handlingar i motsats till någon enstaka gärning.

För att utmärka berörda förutsättning har i den föreslagna lagtexten använts

bestämningen stadigvarande. Det förefaller dock, som om området

för den straffbara medverkan därigenom skulle bli snävare begränsat än

som är avsett. Uttrycket stadigvarande antyder nämligen en kontinuitet,

som ej behöver vara för handen för att en verksamhet i förslagets mening

skall föreligga.

Med hänsyn till det anförda synes uttrycket »stadigvarande medverkar»

i såväl första som andra stycket böra ersättas med ett mera adekvat uttryck.

Det kan ifrågasättas, om ej det av straffrättskommittén föreslagna uttrycket

»lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig» bättre skulle svara mot

vad som åsyftas.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 8 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Yougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 6 april

1949 avgivna utlåtande över det den 11 mars 1949 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändring i strafflagen.

Föredraganden anför att, i enlighet med lagrådets hemställan, en mindre

omredigering av 8 kap. 7 § andra stycket vidtagits samt ett tillägg gjorts

till 13 § samma kapitel m. in. Därefter hemställer föredraganden, att det

sålunda ändrade förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

490585

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:264 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen. a1 i texten
  2. 1LU 1949:33 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen, dels ock en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten