Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning, m. m

1949-04-08 · 38 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 38 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:208, Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

1

Nr 208.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946

(nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags

inlåning, m. m.; given Stockholms slott den

8 april 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766)

med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning,

2) lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv samt

3) lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att lagen den 20 december 1946 (nr 766) med

särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning, vars giltighetstid

utgår den 30 juni 1949, skall äga fortsatt tillämpning under tiden intill

utgången av juni månad 1951.

Vidare föreslås, att den särskilda lagstiftningen rörande bankaktiebolagens

kassareserver, vilken enligt lagen den 21 juli 1948 (nr 601) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv gäller till och med den 30 juni 1949, ersätles med en

ny lag i samma ämne som är avsedd att gälla under tiden den 1 juli 1949—

1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 208.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungi. Maj:ts proposition nr 208.

den 30 juni 1950. I den nya lagen förordas vissa jämkningar i förhållande

till 1948 års lag.

I fråga om riksbankens sedelutgivning föreslås —- i förslaget till lag med

särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning — att vissa undantagsbestämmelser

från lagen för Sveriges riksbank skola gälla jämväl

för tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950. Enligt förslaget må riksbanken

utgiva sedlar till belopp av högst 3 500 miljoner kronor. Det nuvarande maximibeloppet

utgör 3 200 miljoner kronor.

Slutligen föreslås, att riksdagen måtte medgiva att riksbanken må för tiden

från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 vara fritagen

från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar mot

guld efter deras lydelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

3

Förslag

till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766) med

särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Härigenom förordnas, att vad i lagen den 20 december 1946 med särskilda

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning stadgas i fråga om bankaktiebolags

inlåning under tiden intill utgången av juni månad 1949 skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om inlåning under tiden därefter intill

utgången av juni månad 1951.

Förslag

till

Lag

angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas

nödigt må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter

hörande av bank- och fondinspektionen, förordna

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22

juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande

kassa skall uppgå till viss bestämd kvotdel, högst tjugufem procent,

av bolagets förbindelser med undantag av garantiförbindelser och skulder

på grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande

kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om

förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,

skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken

och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden

bos utländsk bank eller bankir;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 208.

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras

av medel innestående i riksbanken samt att, om bankaktiebolags i

riksbanken innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp,

bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av

Konungen angivna grunder, efter en räntesats som fastställes av riksbanken,

dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av

växlar på högst tre månader.

Oavsett vad som föreskrivits vid förordnande enligt a) skall kassareserven

utgöra lägst det i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.

2 §■

Förordnande enligt 1 § må meddelas beträffande samtliga bankaktiebolag

eller sådana, vilkas egna fonder uppgå till visst angivet belopp. De bankaktiebolag,

som förordnandet omfattar, må efter storleken av egna fonder

uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar fastställas.

3 §•

Konungen må, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt bank- och

fondinspektionen, beträffande visst bankaktiebolag medgiva sådan avvikelse

från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för bolaget föreliggande

särskilda omständigheterna prövas erforderlig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949 och gäller till och med den 30

juni 1950. Av Konungen jämlikt denna lag meddelat förordnande må ej äga

tillämpning längre än lagen äger giltighet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 208.

5

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1949 till

och med den 30 juni 1950 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket

lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,

följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst tretusenfemhundra

miljoner kronor.

2 §•

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt

må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av

fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret

medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst

sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,

därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början

av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

3 §•

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt

guldmynt och omyntat guld.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 1 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga rörande utformningen

av den allmänna ekonomiska politiken och vissa därmed sammanhängande

lagstiftningsfrågor samt anför därvid följande.

Inledning.

I skrivelse den 10 mars 1949 ha fullmäktige i riksbanken — efter en redogörelse

för det aktuella ekonomiska läget — behandlat olika åtgärder som

syntes erforderliga för att bringa den ekonomiska utvecklingen under kontroll.

I samband därmed ha bankofullmäktige erinrat om att giltighetstiden

för ett flertal författningar av betydelse för penningpolitiken utlöpte den

30 juni 1949. Detta gällde dels lagen den 20 december 1946 (nr 766) med

särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning, dels lagen den

21 juli 1948 (nr 601) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, dels lagen den 28

maj 1948 (nr 248) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,

och dels kungörelsen den 17 juni 1948 (nr 327) angående befrielse

för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld.

Vid skrivelsen funnos fogade två inom bankofullmäktige anförda reservationer.

Därjämte fanns vid skrivelsen fogat förslag till lag angående rätt

för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv.

över bankofullmäktiges framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits

av bank- och fondinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret samt

Svenska bankföreningen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

7

Utformningen av den allmänna ekonomiska politiken.

I sin förenäinnda skrivelse den 10 mars 1949 ha fullmäktige i riksbanken

anfört följande.

Sedan fullmäktige i sin skrivelse den 11 maj 1948 framlade en översikt

över det ekonomiska läget, har detta i betydelsefulla hänseenden förändrats.

Den brist på jämvikt mellan tillgång och efterfrågan, som då trots vidtagna

regleringsåtgärder alltjämt gjorde sig gällande på olika områden av det

ekonomiska livet och som hotade att giva näring åt en fortsatt inflationistisk

utveckling, visar nu tecken på att avtaga. Till denna utveckling ha

bidragit förändringar beträffande såväl tillgången som efterfrågan. På tillgångssidan

har sålunda en viss ökning av produktionen kunnat inregistreras.

Huvudanledningen till den förbättring, som kan skönjas, är dock att

söka på efterfrågesidan. Av grundläggande betydelse härvidlag är å ena

sidan den begränsning av investeringsverksamheten, som åvägabragts med

anlitande av byggnadstillståndsgivningen, å andra sidan den bindning av

inkomsterna, som mot slutet av föregående år åstadkommits tack vare överenskommelserna

om lönestabilisering. Budgetpolitiken har inriktats på att

samtliga utgifter å både driftbudgeten och kapitalbudgeten skola täckas

genom verkliga inkomster, varigenom ett tillskott till den allmänna köpkraften

i samhället genom statsutgifterna undvikes. Priskontrollen har

skärpts.

På kreditmarknaden har den sedan krigets slut pågående expansionen

under loppet av 1948 i huvudsak avstannat, främst som en följd av begränsningen

av investeringsverksamheten och importen. Av betydelse i detta hänseende

ha även varit de överläggningar om återhållsamhet i kreditgivningen,

som förts mellan representanter för regering, riksbank och olika kreditinstitutioner.

Den tendens till dragning uppåt, som tidigare karakteriserade

ränteläget, upphörde mot årets slut. Det allmänna ränteläget har därefter

stabiliserats på basis av en nivå av tre procent för statens långa obligationslån.

Under det att riksbanken som ett led i sin räntepolitik intill december

1948 ökat sin obligationsportfölj, har utvecklingen därefter medfört, att

banken kunnat försälja obligationer i viss omfattning.

Vad den yttre balansen beträffar har å ena sidan en måttlig ökning av

exporten kunnat iakttagas. Å andra sidan har den efter hand skärpta importregleringen

omsider medfört en begränsning av importen. Härigenom

ha under hösten 1948 underskotten i varuutbytet med utlandet upphört,

varefter handelsbalansen under fjärde kvartalets samtliga månader varit

aktiv. Under 1949 har en säsongmässig försämring av balansen inträtt, men

de härvid uppkomna iniportöverskotten äro av betydligt mindre storleksordning

än under de närmast föregående åren. Som en följd av denna utveckling

har det sedan hösten 1946 pågående valutautflödet avstannat och

en viss återströmning av valutor ägt rum under sista delen av 1948. På

detta område föreligga emellertid betydande risker i den nuvarande situationen,

i det att avsättningssvårigheter börjat framträda för den svenska

exporten. I tillspetsad form ha dessa gjort sig gällande beträffande massaexporten

till Amerikas förenta stater. Med hänsyn till massaexportens betydelse

för utvecklingen av handeln med Förenta staterna och med den nyckelställning,

som exporten av skogsindustriprodukter över huvud taget har

för vårt lands utrikeshandel, kommer lösningen av det problem, som här

uppstått, alt starkt påverka den yttre balansens gestaltning i fortsättningen.

Den inre och yttre balans, som sålunda i viss mån uppnåtts eller kan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

förutses, är i övervägande grad bestämd av på olika punkter i det ekonomiska

livet insatta regleringar och övriga åtgärder, såsom investeringskontroll,

importreglering, priskontroll, lönestabilisering och beskattning. Innebörden

härav är, att den rådande jämvikten i huvudsak vunnits därigenom,

att efterfrågan på såväl konsumtions- som investeringsområdet icke tillåtits

göra sig gällande i större omfattning än vad som svarar mot de tillgängliga

resurserna. Den uppnådda jämvikten är därför labil och kan icke bliva

bestående på längre sikt — därest icke regleringsekonomien skulle göras

permanent — utan en väsentlig ökning av produktionen och sparandet. Värdet

av en sådan balans ligger närmast däri, att ett rådrum erhållits, under

vilket ansträngningarna kunna inriktas på att skapa det reala underlag i

form av produktion och sparande, varförutan en stabil jämvikt icke är

möjlig.

Bankofullmäktige ha härefter framhållit, att innan ett naturligt ekonomiskt

jämviktsläge uppnåtts, vore det enligt fullmäktiges mening angeläget,

att de åtgärder, som vidtagits för att bringa den ekonomiska utvecklingen

under kontroll, vidmakthölles. Av särskild betydelse härutinnan vore enligt

fullmäktiges mening ett upprätthållande av inkomststabiliseringen, en fortsatt

effektiv priskontroll samt ett fullföljande av den inledda budgetpolitiken

därhän, att ett överskott av statliga inkomster utöver de totala utgifterna,

erhölles. Fullmäktige ansåge även, att det funnes särskild anledning att

alltjämt följa utvecklingen av den svenska exporten med uppmärksamhet

samt att fortsätta ansträngningarna att öka denna och bereda den gynnsammast

möjliga avsättningsförhållanden på utländska marknader. Detta

borde enligt fullmäktiges mening ske med den utgångspunkten, att någon

förändring av kronans yttre värde icke ägde rum. Vad penningpolitiken

beträffar vore fullmäktige av den åsikten, att så länge stabiliseringssträvandena

på det ekonomiska området hade utsikter att vinna framgång och så

länge en räntestegring skulle allvarligt försvåra dessa strävanden, något som

fullmäktige i nuvarande situation ansåge vara fallet, borde rådande ränteläge

i stort sett bibehållas. Inom ramen för en sålunda bestämd penningpolitik

borde stramhet på penningmarknaden och allmän återhållsamhet med

kreditgivningen eftersträvas. Fullmäktige ville framhålla, att i ett ekonomiskt

läge som det nuvarande, betingat av stränga regleringar, risk förelåge

att produktionsstrukturen snedvredes, framför allt på grund av de tills vidare

ofrånkomliga import- och investeringsbegränsningarna. Härigenom

nedsattes produktiviteten. Särskilt oroväckande vore, att en sådan produktivitetssänkning

hotade att bliva bestående för lång framtid genom den fastlåsning

av en mindre effektiv produktionsinriktning, som lätt ägde rum.

Här påtalade tendenser borde i största möjliga utsträckning motarbetas,

särskilt vid handhavandet av regleringarna av importen, investeringarna

och priserna samt av skattepolitiken. I sitt arbete med att åstadkomma en

begränsning av kreditgivningen hade riksbanken för sin del sökt beakta

dessa risker.

Enligt vid bankofullmäktiges skrivelse fogat utdrag av det hos bankofullmäktige

förda protokollet i ärendet har herr Hagberg — med vilken

herr Åkerlund instämt — anfört reservation mot bankofullmäktiges skrivelse.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj ds proposition nr 208.

I nämnda reservation anfördes till en början att reservanterna i vissa

hänseenden icke kunde ansluta sig till vad bankofullmäktige anfört. Enligt

reservanterna kunde det sålunda icke anses, att det allmänna ränteläget

efter 1948 års utgång stabiliserats på basis av en nivå av tre procent förståtens

långa obligationslån; att det allmänna ränteläget däremot upprätthållits

på sådan basis vitsordades. Vad bankofullmäktiges majoritet uttalat

därom att den rådande jämvikten i huvudsak vunnits genom att efterfrågan

på såväl konsumtions- som investeringsområdet icke tillåtits göra sig

gällande i större omfattning än som svarade mot de tillgängliga resurserna

borde i stället ha formulerats så, att jämvikten i huvudsak vunnits därigenom

att sagda efterfrågan icke tillåtits göra sig gällande i större omfattning

än som medgivits av de insatta kontrollerna. Fullmäktiges uttalanden rörande

dels vidmakthållandet av de åtgärder, som vidtagits för att bringa

den ekonomiska utvecklingen under kontroll, och dels beträffande penningpolitiken

kunde reservanterna icke biträda.

Reservanterna ha vidare anfört.

I nuvarande konjunkturläge med dess krav på snabb anpassning till ändrade

internationella konkurrens- och marknadsförhållanden gör sig med

styrka gällande kravet på ökad rörlighet inom alla delar av det svenska

näringslivet. Penningpolitiken måste utformas så, att en naturlig ekonomisk

balans, som är en ofrånkomlig förutsättning för den ökade rörligheten, snarast

möjligt kan återställas. Den nuvarande klyftan mellan tillgång och efterfrågan

är visserligen alltför stor för att kunna överbryggas enbart med

penningpolitiska medel. Kvantitativa regleringar och direkta kontrollåtgärder

måste därför ännu någon tid vidmakthållas. Men en aktiv penningpolitik

kan snabbare leda till en avveckling av de direkta kontrollerna och regleringarna

än fallet blir, om man helt avstår från att använda de generella

och automatiskt verkande penningpolitiska medlen. Dagens läge, som präglas

av en lätt penningmarknad, synes erbjuda ett gynnsamt tillfälle att nu

gå över till en dylik "rörligare penningpolitik. Skulle tendenser till en fortsatt

ökning av betalningsmedlen framträda, böra dessa omedelbart neutraliseras

genom lämpliga marknadsoperationer, och om så erfordras en måttlig

räntehöjning genomföras för att ge ökad styrka åt stabiliseringssträvandena.

Sker så, bör sedelomloppet kunna hållas inom de gränser, som äro

fastställda i nu gällande provisoriska lagstiftning för riksbankens rätt att

utgiva sedlar.

Av remissinstanserna ha Svenska bankföreningen förklarat, att föreningen

utgått ifrån att med remissen icke avsetts, att föreningen skulle ingå på

de i bankofullmäktiges skrivelse framlagda allmänna synpunkterna på det

ekonomiska läget; representanter för affärsbankerna hade nämligen haft

tillfälle att i annat och större sammanhang ställa dessa synpunkter och de

åtgärder som därmed ägde samband under kritik.

Bank- och fondinspektionen samt fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sina

remissutlåtanden icke berört vad bankofullmäktige i nu förevarande hänseende

anfört.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 208.

Departementschefen. I årets statsverksproposition behandlades frågan om

den samhällsekonomiska balansen och stabiliseringen av inkomsterna,

prisnivån och levnadskostnaderna. Jag framhöll därvid bl. a. att även om

utsikterna att under den närmaste tiden komma till balans hade ökats,

förutsatte dock detta en fortsättning av den restriktiva politiken på olika

områden, liksom av arbetet för ökad produktion och export. I fråga om

budgeten underströks att man måste eftersträva största möjliga överbalansering,

vilket krävde en stark återhållsamhet i fråga om utgiftsökningar,

då en skatteskärpning icke syntes böra ifrågakomma beträffande vare sig

den direkta eller den indirekta beskattningen. En fortsatt stark begränsning

av investeringarna och importen framstode som nödvändig men samtidigt

betonades att såväl i fråga om den inre som den yttre balansen en

lättnad i läget måste sökas i riktning mot ökad effektivitet i produktionen

och ökad tillgång på sparmedel.

Bankofullmäktige ha i sin förenämnda skrivelse anfört vissa allmänna

synpunkter på utformningen av den ekonomiska politiken. Vad fullmäktige

härvid framhållit ger mig icke anledning till erinran. Uttalandena överensstämma

i stort sett med de i statsverkspropositionen anförda synpunkterna

och några nya omständigheter, som skulle kunna föranleda en annan bedömning

av läget, ha enligt min mening icke tillkommit. Jag kan därför

i detta sammanhang begränsa mig till att ge min anslutning till vad fullmäktige

uttalat, särskilt vad beträffar växelkurserna och räntepolitiken.

Lagstiftningen angående bankaktiebolagens inlåning.

I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse stadgades,

enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags inlåning icke

finge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Genom särskilda

lagar med temporär giltighet, utfärdade under åren 1917, 1918, 1919

och 1920, sattes nämnda regel ur kraft såvitt angick bankbolag, vars egna

fonder uppgingo till minst fem miljoner kronor. Från och med den 1 januari

1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid med stöd

av dåmera vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade avfattning,

som ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit, skiljes

mellan bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag,

vars egna fonder uppgå till högst fem miljoner kronor, får inlåningen

allenast med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning innestår

hos annat inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets

egna fonder. Uppgå de egna fonderna till mera än fem miljoner kronor,

må inlåning äga rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor

ökat med nio gånger skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och

fem miljoner kronor, dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta

gånger beloppet av bolagets egna fonder.

Till bankbolags egna fonder räknas i förevarande sammanhang grund
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

11

fond, reservfond och dispositionsfond men icke balanserade vinstmedel. Efter

det beslutet om omläggning av uppbördsförfarandet fattats jämställas

med dispositionsfond enligt praxis skattereserver, i den mån de icke längre

behöva tagas i anspråk för det ursprungligen avsedda ändamålet.

Jämväl efter ingången av år 1921 ha emellertid banklagens bestämmelser

genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast genom lagen den 20 decemJ

ber 1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags

inlåning.

Enligt vad i nämnda lag stadgas må bankaktiebolag — utan hinder av

bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse —■ under tiden intill

utgången av juni månad 1949 mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) bolagets inneliggande kassa;

b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret

eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med

lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;

c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank

utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av

svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga

obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning

att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;

e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under

d) men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt

f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro

av fullgod beskaffenhet;

dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger

fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget

kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger

skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.

Enligt vad i lagen vidare stadgas skall vid tillämpning av nyssnämnda

bestämmelser såsom inlåning anses —- utöver vad som är att anse såsom

inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej mindre belopp, för vilka bolaget

ansvarar på grund av egna accepter eller som tillförts bolaget genom försäljning

av postremissväxlar eller genom rediskontering eller försäljning

av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser, som bolaget

iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täckas av hos bolaget insatta,

till bolaget pantförskrivna medel.

I sin förut omnämnda skrivelse den 10 mars 1949 ha fullmäktige i riksbanken

anfört att lagen den 20 december 1940 (nr 766) med särskilda bestämmelser

angående bankaktiebolags inlåning innebure i praktiken— ehu
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kiwgl. Maj:ts proposition nr 208.

ru formellt anknytande till inlåningsrätten — en vidgning av bankernas

utlåningsmöjligheter. Redan enligt äldre bestämmelser ägde nämligen affärsbankerna

möjligheter att mottaga inlåning i obegränsad omfattning,

under förutsättning att den del därav, som översteg en viss gräns, placerades

i tillgångar av kassareservnatur. Mot denna bakgrund och i ljuset av

den ekonomiska utveckling, som ägt rum sedan 1946, kunde ifrågasättas,

huruvida genom ifrågavarande lagstiftning hindren för en kreditexpansion

bort borttagas. I nuvarande läge skulle emellertid en återgång till tidigare

bestämmelser i detta hänseende medföra stora svårigheter och i varje fall

nödvändiggöra en lång övergångstid. Fullmäktige, som inhämtat, att framställning

komme att göras om lagens förlängning på viss tid, ville av anförda

skäl icke göra någon erinran mot en dylik förlängning.

Enligt vid bankofullmäktiges skrivelse fogat utdrag av det hos bankofullmäktige

förda protokollet i ärendet har herr Björnsson ansett sig icke

kunna biträda bankofullmäktiges skrivelse i förevarande hänseende. Herr

Björnsson har anfört följande.

Enligt min uppfattning var det med hänsyn till då rådande förhållanden

icke lämpligt att som skedde år 1946 medgiva bankerna ökad inlåningsrätt

och då man genom en återgång i väsentliga stycken skulle på ett sätt som

kan lätt överskådas få satt en snävare gräns för utlåningen, synes det mig

angeläget att man vidtar en sådan förändring.

Mot att man som skett i 1946 års provisoriska lag genom momenten a) —

e) medger, att inlåningsrätt får grundas på bankens kassa och vissa andra

mer eller mindre lätt säljbara tillgångar har jag intet att erinra. Däremot

synes det mig icke rimligt att man medger en sådan ökning av lånerätten

som skett i moment f) på grundval av marknadsvärdet av innehavet av

inhemska obligationer, vilka äro av fullgod beskaffenhet. Det torde vara

praktiskt omöjligt att bedöma, huruvida en långfristig obligation, utgiven

av enskilt företag, är fullgod eller ej. Man har här jämställt »fullgoda» obligationer

med guldkantade. I den mån ett sådant jämställande har sin grund

i den allmänna optimism, som rådde vid lagens tillkomst synes det mig betänkligt.

Rent tekniskt sett öppnar detta moment också vissa möjligheter till kreditgivning

av icke önskvärt slag. Om en bank för att säkerställa en obligationsemission

för ett kundföretag förvärvar obligationer till belopp av exempelvis

20 milj. kronor, innebär detta att banken dels ger denna sin kund

en kredit av 20 milj. kronor och dessutom får sin lånerätt höjd med ",/4 av

detta belopp, eller 15 milj. kronor, vilket i sin ordning möjliggör ny utlåning.

Skulle banken av en eller annan anledning finna det klokt att avbända

sig denna obligationspost blir det inte enbart prisfrågan som kan vara

avgörande. Den har även att räkna med att dess inlåningsrätt minskas med

V* av obligationernas marknadsvärde.

Den väsentliga höjningen av bankens inlåningsrätt enligt den provisoriska

lagen sker dock därigenom att man ökat den komponent av inlåningsrätten,

som står i relation till bankens eget kapital. Då denna ökning tillkommit

för att sätta bankerna i stånd att mottaga inlåning må det konstateras

att sådan inlåning kan ske till praktiskt taget alla rimliga belopp på

grund av den höjning i lånerätten, som sker genom momenten a)—e). Att

under en högkonjunktur utan mera djupgående undersökning reducera de

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

garantier som under normala tider befunnits nödvändiga och rimliga förefaller

icke vara att rekommendera. Enligt min mening borde fullmäktige

föreslå att bestämmelserna i fråga om den delen av lånerätten som grundar

sig på bankernas egna kapital bör återföras till vad som bestämdes i 1911

års lag. Jag anser därför att 1946 års provisoriska lag bör ändras på det

sättet att moment f) utgår samt att första stycket därefter skall ha följande

lydelse:

»Dels ock ett belopp motsvarande om bolagets eget kapital icke överstiger

fem miljoner kronor fem gånger det egna kapitalet samt om bolagets eget

kapital är större än nyss sagts trettio miljoner kronor ökat med nio gånger

skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor, dock att

inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger beloppet av bolagets eget

kapital.»

Det är sannolikt att en omedelbar tillämpning av sådana bestämmelser

skulle vålla vissa banker och deras kunder avsevärda svårigheter. En övergångstid

av exempelvis ett år synes därför böra medgivas för avveckling

av sådan överinlåning. Övergångsbestämmelserna böra innehålla, att bank

utan hinder av förändrad lagstiftning må intill utgången av juni månad

1950 ha rätt att inlåna det belopp som medgives i 1946 års provisoriska lag.

Härefter har bank- och fondinspektionen i en den 11 mars 1949 dagtecknad,

till Kungl. Maj :t ställd skrivelse anfört, att, enligt vad inspektionen

erfarit, det icke kunde förväntas, att 1945 års bankkommitté skulle före utgången

av juni månad 1949 komma att framlägga definitivt förslag angående

bankernas inlåningsrätt. Ur de synpunkter inspektionen hade att företräda

saknades anledning att föreslå en ändring i de nuvarande provisoriska

inlåningsbestämmelserna. Inspektionen ansåge därför, att dessa borde

kvarstå såsom ett förlängt provisorium, till dess bankkommittén hunnit

framlägga förslag till en definitiv reglering av frågan. Då man borde undvika

att framkalla anpassningssvårigheter för bankerna vid en eventuell

övergång till andra inlåningsbestämmelser, syntes fristen ej böra göras kortare

än två år. Inspektionen föresloge fördenskull, att Kungl. Maj :t måtte

förelägga riksdagen förslag om att lagen den 20 december 1946 med särskilda

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning måtte få gälla under

tiden intill utgången av juni 1951.

Över bank- och fondinspektionens skrivelse ha, efter remiss, utlåtanden

avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret samt Svenska bankföreningen.

Av nämnda remissinstanser ha fullmäktige i riksgäldskontoret anfört,

att fullmäktige icke hade något att erinra mot vad bank- och fondinspektionen

föreslagit.

Svenska bankföreningen har framhållit, att de skäl som på sin tid åberopades

för införande av ifrågavarande särskilda lagbestämmelser vore i

stort sett alltjämt för handen. I varje fall vore sådana särskilda bestämmelser

av nöden, intill dess den sedan länge förberedda översynen av banklagens

bestämmelser om bankaktiebolagens rörelse hunnit genomföras. Då

arbetet härmed uppenbarligen icke kunde hinna slutföras före utgången av

den särskilda lagens giltighetstid, finge föreningen för sin del förena sig i

bank- och fondinspektionens hemställan om alt förslag måtte föreläggas riksdagen

om utsträckning av lagens giltighetstid intill utgången av juni 1951.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Departementschefen. Av förarbetena till lagen den 20 december 1946 (nr

766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning framgår,

att denna lagstiftning tillkommit såsom ett provisorium i avvaktan på

att definitivt förslag rörande bankernas inlåningsrätt framlades av 1945

års bankkommitté. Något dylikt förslag torde icke komma att avlämnas av

bankkommittén före den 30 juni 1949, då giltighetstiden för 1946 års lag

utgår.

Med hänsyn härtill och då övervägande skäl tala för att icke nu vidtaga

några jämkningar i förevarande provisoriska lagstiftning tillstyrker jag, alt

1946 års lag förlänas fortsatt giltighet för tiden till och med den 30 juni

1951.

Lagstiftningen angående bankaktiebolagens kassareserv.

Enligt lagen om bankrörelse 49 § 2 mom. första punkten är bankaktiebolag

skyldigt att i tillgångar, vilka kunna med lätthet förvandlas i penningar,

redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans med den inneliggande

kassan motsvarar minst 25 procent av de förbindelser, som det

åligger bolaget att vid anfordran fullgöra.

Såsom ett led i de av 1937 års riksdag i valutavårdande syfte beslutade

beredskapsåtgärderna ingick bland annat ett bemyndigande för Konungen

att, om sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövades nödigt,

på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter bank- och fondinspektionens

hörande meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv. Stadgande härom innefattades i en den 4 juni 1937 utfärdad

lag (nr 305), vilken ursprungligen ägde giltighet till och med den 28

februari 1938 men därefter successivt förlänades fortsatt giltighet, sista

gången genom lag den 26 maj 1939 (nr 196), enligt vilken giltighetstiden

utsträcktes till och med den 31 maj 1940.

Genom beslut av 1939 års urtima riksdag (propositionen nr 30, riksdagens

skrivelse nr 80) ersattes emellertid 1937 års lag med lagen den 15 december

1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. Denna lag, som i vissa avseenden

innefattade en uppmjukning av de ursprungliga bestämmelserna

med syfte att möjliggöra en smidigare tillämpning, gällde ursprungligen till

och med den 31 maj 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, senast genom

lag den 2 maj 1947 (nr 159), enligt vilken giltighetstiden utsträcktes

till och med den 30 juni 1948.

De nu gällande särskilda bestämmelserna om bankaktiebolags kassareserv

äro upptagna i lagen den 21 juli 1948 (nr 601) angående rätt för

Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv, vilken lag i huvudsakliga delar är likalydande med

1939 års lag.

Beträffande förarbetena till 1948 års lag torde jag få hänvisa till 1948 års

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

15

riksdagshandlingar (propositionen nr 295 och bankoutskottets utlåtande nr

50). I 1948 års lag stadgas följande.

Konungen äger i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter

prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i riksbanken och

efter bank- och fondinspektionens hörande —- förordna:

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 inom. första punkten lagen om

bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa skall

uppgå till tjugufem procent av de förbindelser, bolaget har att vid anfordran

eller efter högst två månaders uppsägning fullgöra, i den mån de icke

utgöras av skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande

kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om

förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,

skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken

och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden

hos utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras

av medel innestående i riksbanken, samt att, om bankaktiebolags i

riksbanken innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp,

bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt

av Konungen angivna grunder, efter en räntesats, som fastställes av riksbanken,

dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering

av växlar på högst tre månader.

Förordnande må meddelas beträffande samtliga bankaktiebolag eller sådana,

vilkas egna fonder uppgå till visst angivet belopp. Vid förordnande

enligt b) eller c) må de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, efter

storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka fastställas olika kvotdelar.

1948 års lag gäller till och med den 30 juni 1949.

Några bestämmelser meddelades icke med stöd av 1937 och 1939 års lagar

i ämnet och ha hittills icke heller meddelats enligt 1948 års lag.

I sin förut omnämnda skrivelse den 10 mars 1949 ha fullmäktige i riksbanken

erinrat om att fullmäktige i skrivelse till Konungen den 11 maj

1948 hemställt om utredning rörande möjligheterna att genom ändring av

gällande kassareservhestämmelser skapa ökade förutsättningar för en kreditåtstramande

politik, att chefen för bank- och fondinspektionen K. Wulff

erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag att verkställa den av fullmäktige begärda utredningen,

att Wulff avgivit en den 29 maj 1948 dagtecknad »Promemoria

med synpunkter på frågan om metoden för begränsning av bankaktiebolagens

utlåning» (beträffande innehållet i denna promemoria se propositionen

nr 295/1948 s. 7—12), och att fullmäktige lämnats tillfälle att inkomma

med utlåtande över den av Wulff verkställda utredningen.

I anslutning härtill ha fullmäktige i riksbanken i sin skrivelse den 10

mars 1949 anfört följande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kunql. Maj.ts proposition nr 208.

Av olika skäl ha fullmäktige kommit till den uppfattningen, att det av

Wulff framlagda förslaget icke lämpligen bör läggas till grund för lagstiftning

i ämnet. Det synes även vara förenat med avsevärda svårigheter att

finna en lösning av frågan efter andra linjer. I varje fall torde en sådan lösning

förutsätta en förnyad utredning av sådan omfattning, att ett förslag

icke kan framläggas i sådan tid, att det kan föreläggas 1949 års vårriksdag.

Ä andra sidan är det fortfarande erforderligt att i beredskapssyfte äga tillgång

till särskilda medel, som kunna vara ägnade att begränsa kreditgivningen.

Ehuru — såsom fullmäktige framhållit i sin skrivelse den 11 maj

1948 — den nuvarande beredskapslagstiftningen angående bankaktiebolagens

kassareserver sannolikt icke erbjuder de bästa tekniska möjligheterna

alt ernå en dylik begränsning, torde man därför åtminstone tillsvidare likväl

vara hänvisad till de möjligheter, som denna lagstiftning inrymmer.

Man torde emellertid böra överväga, i vad mån lagstiftningen kan göras effektivare

genom att ändra de nuvarande bestämmelserna i vissa avseenden,

böljande synpunkter synas därvid böra beaktas.

1) Enligt de nuvarande beredskapsbestämmelserna föreligger kassareservplikt

endast för de förbindelser, bolaget har att vid anfordran eller efter

högst två månaders uppsägning fullgöra, i den mån de icke utgöras av skulder

på grund av insättningar å sparkasseräkning. Bestämmelsen är otillfredsställande

redan av den anledningen, att bankerna — såsom även skett

tidigare —kunna minska de kassareservpliktiga förbindelserna genom att förlänga

uppsägningstiden. Vidare medför en överflyttning av medel från korta

räkningar till långa minskning i kravet på kassareserv och därmed ökade

utlåningsmöjligheter. Det må härvid erinras om den betydande överflyttning

av medel från uppsägnings- till kapitalräkning, som skedde under år

1947 i samband med ändringen av räntan å kapitalräkningsmedel. För att

nå större effekt synes det sålunda motiverat att väsentligt vidga omfattningen

av de förbindelser, för vilka skall krävas täckning av kassareserv. Det

torde vara lämpligast att ställa kassareservplikten i relation till samtliga

förbindelser med undantag för skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning,

som med hänsyn till sin speciella natur fortfarande svnas böra vara

undantagna. Någon anledning att hänföra garantiförbindelser till kassareservpliktiga

förbindelser synes icke heller föreligga. Om bestämmelserna utformas

i enlighet härmed skulle sålunda kassareserven komma att ställas i

relation till följande poster: inlåning å de vanliga bankräkningarna med undantag

för sparkasseräkning, kontoskulder till inhemska banker och sparbanker

samt till utländska banker och bankirer, förlagsbevis och annan upplåning,

egna accepter samt rediskonterade och försålda andra växlar, utelöpande

postremissväxlar, posten »diverse räkningar», samt beviljade men

ännu ej utnyttjade krediter i räkning.

2) Enligt bestämmelserna i den nu gällande beredskapslagen skall kassareserven

uppgå till 25 procent av de täckningspliktiga tillgångarna. Vid en

utvidgning av det täckningspliktiga underlaget på sätt ifrågasatts under

punkt 1) torde denna procentsats icke kunna bibehållas oförändrad. Den

skulle nämligen för åtskilliga banker leda till orimliga krav på kassareserv.

Det synes över huvud icke ändamålsenligt att i lagen fixera en procentsats,

som vid ett utnyttjande av lagen generellt skall tillämpas för samtliga banker

utan hänsyn till graden av den effekt, man vill uppnå, och utan beaktande

av de olika bankernas speciella struktur. Riktigare synes vara att skapa

möjligheter att inom en i lagen fixerad maximigräns med utgångspunkt

från det vid varje tillfälle aktuella läget vidtaga successiva skärpningar eller

lindringar i kravet på kassareservens storlek. Det synes därvid erforderligt

att — såsom redan nu är fallet vid förordnande enligt b) eller c) jämlikt den

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 208.

17

nu gällande beredskapslagen — skapa möjligheter att fastställa olika relationstal

för olika grupper av banker. Beträffande den maximigräns, som enligt

vad nyss sagts torde böra fastställas i lagen, må anmärkas, att verkställda

uträkningar givit vid handen, att två banker den 31 januari 1949 redovisade

kassareserv, som uppgick till väsentligt större belopp än 25 procent av

de förbindelser, som enligt punkt 1) skulle vara täckningspliktiga. Procenttalet

för övriga banker varierade mellan lägst 4 och högst 21. Den maximala

procentsatsen synes i lagen böra fastställas till 25 procent. En tillämpning

av denna procentsats skulle visserligen i det nu aktuella läget icke vara

tillfyllest för att skärpa kravet på kassareservens storlek för de tvenne nyss

berörda bankerna. Det synes emellertid rimligt att avstå från ytterligare

kvantitativa krav på kassareserv för de banker, som uppvisa en osedvanligt

hög likviditet, särskilt som eventuellt erforderliga skärpningar kunna åstadkommas

genom möjligheten att förordna, att viss kvotdel av kassareserven

skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken.

Såsom förut framhållits böra olika procentsatser kunna fastställas för

olika grupper av banker. Gruppindelningen torde — såsom fallet är vid den

gruppindelning som är möjlig enligt den nu gällande beredskapslagen ■—- få

verkställas efter storleken av egna fonder. Det bör dock understrykas, att

en gruppindelning efter denna norm inrymmer alltför starkt begränsade

möjligheter att vid en tillämpning av lagstiftningen i sådan omfattning, att

effekt ernås för samtliga banker, taga erforderlig hänsyn till de olika bankernas

speciella struktur. Den stelhet, som vidlåder indelningsgrunden,

kommer otvivelaktigt att leda till, att det inom varje grupp kommer att finnas

banker, som icke kunna uppfylla kraven, i varje fall icke utan mycket

menliga konsekvenser. För att ernå tillräcklig smidighet i tillämpningen

synes det därför erforderligt att införa en dispensmöjlighet att användas

för sådana banker, för vilka en tillämpning av förordnandet i obegränsad utsträckning

skulle leda till icke godtagbara konsekvenser. Uppkommande frågor

om dispens torde böra prövas av Konungen efter hörande av fullmäktige

och bank- och fondinspektionen.

3) Vid den utformning, som beredskapsbestämmelserna om kassareserv

skulle få enligt vad som ifrågasatts under punkterna 1) och 2), kan det tänkas,

alt i ett läge, då eu relativt låg procentsats skulle befinnas tillräcklig för

att uppnå åsyftad effekt för flertalet banker, ett förordnande med sådan

procentsats skulle innebära mindre krav på kassareservens storlek än vad

som följer av bestämmelserna i banklagen. Det torde därför böra fastslås

i beredskapslagen att — oavsett förordnandets innehåll — banklagens bestämmelser

om kassareservens storlek skola utgöra minimikrav.

Under hänvisning härtill ha fullmäktige i riksbanken uttalat, att den nuvarande

beredskapslagen, som upphörde att gälla med utgången av juni

månad 1949, borde från och med den 1 därpå följande juli ersättas med en

ny lag, som tillgodosåge de av fullmäktige anförda synpunkterna.

I det vid bankofullmäktiges skrivelse fogade förslaget till lag angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv ha upptagits följande bestämmelser, nämligen att

Konungen må — i den män sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter

prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i riksbanken och

efter bank- och fondinspektionens hörande, förordna:

2 Biliang till riksdagens protokoll 19b9. 1 samt. Nr 208.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22

juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande

kassa skall uppgå icke endast till i nämnda lagrum föreskrivet belopp

utan jämväl till viss bestämd kvotdel, dock högst tjugufem procent, av

bolagets förbindelser med undantag av garantiförbindelser och skulder på

grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande

kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt förutnämnda lagrum eller, om

förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,

skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken

och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden

hos utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras

av medel innestående i riksbanken, samt att, om bankaktiebolags i

riksbanken innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp,

bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av

Konungen angivna grunder, efter en räntesats, som fastställes av riksbanken,

dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av

växlar på högst tre månader.

Vidare har i lagförslaget upptagits bestämmelser om att förordnande må

meddelas beträffande samtliga bankaktiebolag eller sådana, vilkas egna

fonder uppgå till visst angivet belopp, att vid förordnande de bankaktiebolag,

som förordnandet omfattar, må efter storleken av egna fonder uppdelas

i grupper, för vilka fastställas olika kvotdelar, samt att Konungen må

efter hörande av fullmäktige i riksbanken och bank- och fondinspektionen

beträffande visst bankaktiebolag medgiva den jämkning i meddelat förordnande,

som med hänsyn till särskilda omständigheter prövas nödigt.

Enligt det vid bankofullmäktiges skrivelse fogade protokollet har herr

Björnsson anmält avvikande mening och därvid anfört följande.

Mot vad fullmäktiges majoritet föreslagit i fråga om kassareservbestämmelserna

har jag intet annat att erinra än att det synes mig enklare och

mera rationellt att medräkna all inlåning i det belopp som skall ligga till

grund för beräkning av kassareserven, således även vad som är inlånat på

s. k. sparkasseräkning. Även om man vid sådan ändring av de föreslagna bestämmelserna

bibehåller 25 % såsom högsta möjliga procentsats, är det

självfallet att vid tillämpningen man med hänsyn härtill kan få avsedd

effekt med en lägre procentsats än som är erforderlig ifall man icke räknar

in sparkasseinlåningen.

Av remissinstanserna ha fullmäktige i riksgäldskontoret anfört, att fullmäktige

icke hade något att erinra mot att bankofullmäktiges framställning

bifölles.

Bank- och fondinspektionen har till en början framhållit, att den sedan

krigets slut pågående expansionen på kreditmarknaden under loppet av år

1948 i huvudsak avstannat. Även om sålunda utlåningens volym i stort sett

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

stabiliserats — vissa variationer i densamma måste enligt sakens natur

förekomma — hade emellertid dess sammansättning under det senaste året

förändrats, i det att vissa grupper av krediter ökats medan andra reducerats.

Till belysande av sistnämnda förhållande har inspektionen åberopat bl. a.

följande tablå över förändringarna i utlåningens sammansättning under

tiden den 30 november 1947—den 30 november 1948.

Byggnads-

Andra

Kommun-

Övrig

kreditiv

fast. kred.

lån

utlåning

Summa

milj. kronor

Grupp I (5 lokala banker)..........

- 5-5

+ 3-7

+ 1-6

+ 1''1

+ 0-9

Grupp II (8 provinsbanker).........

— 5-3

— 4-1

+ 8-5

+ 21-2

+ 20-2

Grupp III A (4 storbanker).............

—26-2

—80-4

—54-7

+ 201-9

+ 40-5

Grupp III B (4 medelstora banker).....

-18-1

-17''4

+ 1’8

+ 17-2

—16-4

Samtliga banker1...................

—55''l

—98-2

-42-8

+241 4

+45-2

I anslutning härtill har inspektionen framhållit, att medan byggnadskreditiv

och andra fastighetskrediter sjunkit med sammanlagt drygt 150 miljoner

kronor samt kommunlån med ca 43 miljoner kronor, hade övrig utlåning

stigit med över 240 miljoner kronor; totalt hade utlåningen gått upp

med ungefär 45 miljoner kronor. Samtidigt härmed hade bankerna väsentligt

stärkt sin likviditet.

Inspektionen har anfört, att det förhållandet, att bankerna sålunda kunnat

förbättra sin likviditet, oaktat utlåningen totaliter icke minskat utan

tvärtom inom vissa sektorer expanderat, ådagalade svårigheten att genom

skärpta likviditetsbestämmelser åstadkomma den åsyftade åtstramningen på

kreditmarknaden. Genomförandet av det förslag till åtgärder i kreditbegränsande

syfte, som presenterades i den av Wulff upprättade promemorian

den 29 maj 1948 vore emellertid — vilket jämväl där medgivits — förenat

med allvarliga olägenheter. Å andra sidan kunde det heller icke bestridas,

att skärpta likviditetskrav i allt fall indirekt begränsade bankernas utlåningsmöjligheter.

Med hänsyn härtill kunde en beredskapslagstiftning av

den art bankofullmäktige rekommenderat måhända likväl vara att föredraga

framför åtgärder sådana som de i nyssnämnda promemoria diskuterade;

en förutsättning härför vore dock, att nämnda lagstiftning utformades

på ett även ur likviditetssynpunkt godtagbart sätt. I angivna hänseende lämnade

emellertid bankofullmäktiges förslag rum för vissa erinringar.

Vad angår de konkreta verkningarna av bankofullmäktiges nu föreliggande

förslag har inspektionen hänvisat till två vid remissutlåtandet fogade

sammanställningar. Dessa sammanställningar torde såsom Bihang A

och B få fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

Inspektionen har — under hänvisning till dessa sammanställningar — anfört,

att ett närmare studium av desamma gåve vid handen, att starka ojämn
1

Exkl. Sparbankernas bank.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Knngl. Maj:ts proposition nr 20S.

heter i avseende å kassareservskyldigheten skulle inträda, därest bankofullmäktiges

förslag konime att oförändrat tillämpas. Såsom exempel härpå

kunde anföras att, medan den maximala kassareservskyldigheten för fyra

provinsbanker enligt bankofullmäktiges förslag skulle medföra, alt kassareserven,

i förhållande till vad nu gällde, skulle få ökas med ca 300 %, motsvarande

ökning för en provinsbank skulle stanna vid ca 150 %, för en

annan sådan bank vid ca 190 % men för två mindre provinsbanker springa

upp till 650 å 700 %. Vad storbanksgruppen beträffar fölle i ögonen, att

Stockholms enskilda banks kassareservskyldighet skulle ökas med 66 %, varemot

Svenska handelsbanken och Göteborgs bank finge vidkännas en höjning

härav med 152 respektive 158 %. Starkast framträdde dock den patalade

ojämnheten beträffande Inteckningsbanken, för vilken vid tillämpning

av den föreslagna beredskapslagen kassareserven skulle få i det närmaste

tiodubblas.

Inspektionen har vidare anfört.

Det ligger i själva likviditetsbegreppet, att intet verkligt samband föreligger

mellan fondernas och kassareservens storlek för en bank. Av sammanställningarna

framgå också, att exempelvis Skandinaviska banken, som

har ett icke oväsentligt lägre eget kapital än Svenska handelsbanken, den

28 februari 1949 höll en större kassareserv än den senare banken, något

som den också borde göra med hänsyn till sin inlånings sammansättning;

och vad angår Stockholms enskilda bank och Göteborgs bank förhöllo sig

dessas fonder ungefär som 13: 10, medan kassareserverna vid nyssnämnda

tidpunkt bildade en annan relation, i verkligheten ungefär 39: 10. Om den

föreslagna beredskapslagstiftningen icke skulle få alltför ojämna verkningar,

finge därför dispensmöjligheten sannolikt tillgripas i åtskilliga fall. I

vissa situationer skulle kanske en nära nog individuell behandling av bankerna

bliva erforderlig, något som lätt kunde giva lagtillämpningen ett visst

drag av godtycke. Det är vidare svårt att förstå på vad sätt ett eventuellt

förordnande för en bank att hålla medel innestående i riksbanken skulle

kunna nivellera ojämnheter, som här avses; ett dylikt förordnande komme

väl närmast att medföra att vederbörande bank avyttrade viss del av sitt

statspappersinnehav och insatte likviden i riksbanken. Om tillgodohavandet

finge innestå räntelöst eller mot lägre ränta än som gällde för de försålda

statspapperen, komme banken antagligen att söka kompensera sig för den

fördyrade kassareservhållningen. Den slutliga effekten bleve därför sannolikt

en höjning av räntan för utlåningen eller för vissa delar därav.

Orsaken till att den föreslagna lagstiftningen sålunda icke torde kunna

godtagas i helt oförändrat skick är, såsom redan antytts, att likviditetssynpunkten

icke blivit tillräckligt beaktad vid utformningen av förslaget.

Såvitt inspektionen kan bedöma torde det emellertid vara möjligt att genom

en del förändringar i fråga om underlaget för kassareservskyldigheten

åstadkomma en författning, som tillgodoser nyssnämnda synpunkt och som

även kan främja det primära syftet med framställningen, att åstadkomma

en ökad stramhet på kreditmarknaden.

Utgångspunkten för en lagstiftning angående bankernas likviditet bör

vara, att kassareserven ställes i relation till avistaskulderna och de därmed

jämförbara förbindelserna, något som också iakttagits i såväl lagen om

bankrörelse som den nu existerande beredskapslagen på området. Förslaget

om att tillgodohavanden å sparkasseräkning skola vara undantagna från

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

de förbindelser, i relation till vilka kassareserv skall hållas, får väl därför

antagas vila på den — enligt inspektionens uppfattning fullt riktiga —

grunden, att sparkassemedlen representera eu brett fördelad, enligt erfarenheten

stabil inlåning. 1 konsekvens härmed bör emellertid icke heller

den del av kapitalräkningsmedlen, som har samma eller än stabilare karaktär,

medföra kassareservskyidighet. Hur stor del av kapitalräkningsmedlen

som bör kunna undantagas från de kassareservpliktiga förbindelserna

är en avvägningsfråga, men man skulle, i enlighet med vad i förenäinnda

promemoria uttalats, kunna tänka sig, att ifrågavarande skyldighet

begränsades till att gälla allenast kapitalräkningstillgodohavanden å

mer än 100 000 kronor.

Förlagsbevis och annan upplåning samt skuldposten »diverse räkningar»

böra icke heller inräknas bland de förbindelser, för vilka kassareserv skall

hållas. Vad förlagsbevis angår ha bankerna för närvarande inga sådana utelöpande,

och i den mån dylika skulle utgivas, kan man utgå från att de

komma att bli så långfristiga, att kassareserv till deras täckande icke kan

ur likviditetssynpunkt krävas. Detsamma gäller beträffande annan upplåning,

som för närvarande uteslutande avser Inteckningsbankens långfristiga

upplåning, huvudsakligen i form av obligationslån. Beträffande slutligen

posten »diverse räkningar» representerar densamma som bekant endast

till obetydlig del verkliga skulder; under denna rubrik redovisas i enlighet

med inspektionens anvisningar så gott som uteslutande poster av icke

skuldnatur såsom intjänade räntor och provisioner, värderegleringskonton

och dylikt.

Härefter har inspektionen uttalat, att de principer för beredskapslagstiftningen

om bankernas kassareserv, vilka inspektionen här förordat, borde

ligga till grund även för den permanenta lagstiftningen på området. Dét

i lagen om bankrörelse bestämda underlaget för beräknande av kassareserv

borde alltså utvidgas till att gälla även sådan inlåning å uppsägnings-, depositions-

och kapitalräkning, som — ehuru formellt ej avista —- dock hade

rörlig karaktär. Om så skedde vunnes även den fördelen, att beredskapslagstiftningen

i stort behövde innehålla endast ett bemyndigande för Kungl.

Maj :t att, då så erfordrades, fastställa ett högre relationstal för kassareservens

storlek än det för normala förhållanden avsedda, i lagen om bankrörelse

inskrivna talet. Det finge förutsättas, att 1945 års bankkommitté

vid sin förestående översyn av nämnda lag komrne att pröva även frågan

om bankernas kassareservskyidighet och att de nu framförda synpunkterna

härvid bleve föremål för kommitténs övervägande. Måhända kunde därför

förevarande fråga vinna sin definitiva lösning redan vid 1950 års riksdag.

Intill dess så skett borde de av inspektionen förordade bestämmelserna

inflyta i beredskapslagstiftningen. Den nu gällande beredskapslagen i ämnet

borde därför givas förlängd giltighet för ytterligare ett år och samtidigt

ändras så att kassareservskyldigheten konnne att avse även den nyss

nämnda inlåningen. Förslagsvis skulle, i enlighet med vad här anförts, till

dylik inlåning kunna hänföras — förutom medel å uppsägningsräkning - insättarbehållningar å depositions- och kapitalräkning i den mån de överstege

100 000 kronor. Den av inspektionen föreslagna utvidgningen av de

kassareservpliktiga tillgångarna innebure, alt vid bibehållande av det i gäl
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj.ts proposition nr 208.

lande beredskapslag inskrivna relationstalet, 25 %, för bestämmande av

kassareservens storlek, Kungl. Maj :t kunde föranstalta om en väsentligt

starkare ökning av bankernas likviditet än som vore möjligt enligt nyssnämnda

lag. Med hänsyn till den korta tid som stått inspektionen till buds

för handläggning av förevarande ärende hade det icke varit möjligt för

ämbetsverket att utföra någon närmare uppskattning av måttet på denna

ökning, men en överslagsberäkning gåve vid handen, att det syntes röra sig

om minst 600 miljoner kronor. Redan med en dylik skärpning av likviditetskravet

kunde betydande penningpolitiska verkningar nås, och en ökning

av relativtalet 25 procent vore därför icke erforderlig. I detta sammanhang

ville inspektionen erinra om att bankerna själva under senaste

tid visat sig angelägna att stärka sin likviditet; någon anledning att befara

en omsvängning i uppfattningen i detta avseende under den tid varom här

vore fråga funnes enligt inspektionens mening icke. Såsom förut anmärkts

borde ett och samma relationstal kunna tillämpas i fråga om samtliga bankers

kassareservskyldighet. Av försiktighetsskäl borde man måhända likväl

i beredskapslagen inrymma en möjlighet för Kungl. Maj :t att dispensvägen

medgiva ett lägre relationstal för viss bank. Av skäl som i det föregående

anförts syntes man slutligen kunna överväga, att i detta sammanhang

ur beredskapslagen avlägsna bestämmelserna om skyldighet för bank

att i visst fall redovisa del av kassareserven såsom tillgodohavande i riksbanken.

Möjlighet att uttaga särskild ränta å belopp, varmed bank kunde

brista i föreskriven kassareserv, borde däremot finnas.

Svenska bankföreningen har i sitt utlåtande erinrat om att föreningen vid

två tillfällen tidigare yttrat sig rörande lagstiftningen på detta område,

nämligen dels vid tillkomsten av den första lagen i ämnet år 1937 och dels i

samband med de ändringar som vidtogos däri genom den nya lagstiftning

i ämnet som tillkom år 1939 och som i huvudsak ännu vore gällande. Vid

sistberörda tillfälle yttrade föreningen bl. a. att en fullmaktslag av förevarande

slag ej borde anlitas, förrän mera rimliga vägar — ej minst sådana

som hade sin omedelbara grund i ett gott och effektivt samarbete mellan

riksbanken och de enskilda bankinstituten — visat sig icke vara till

fyllest. Godtoges från det allmännas sida detta principiella betraktande av

lagen, vore det föreningens förhoppning, att någon användning av densamma

ej skulle behöva förekomma. Den förhoppning, varåt föreningen då gav

uttryck, hade som bekant infriats — lagen hade icke någon gång behövt

sättas i kraft, oaktat de mycket svåra påfrestningar som vårt penningväsende

under åren varit utsatt för. Föreningen ville icke underlåta att framhålla,

att detta till väsentlig mån hade sin grund i den kontakt mellan riksbanken

och affärsbankerna som ständigt ägt rum och alltjämt i hög grad

vore tillfinnandes. Affärsbankerna komrne säkert även i fortsättningen att

i största möjliga mån söka inrätta sin affär spolitik efter de önskemål, som

ur penningpolitiska synpunkter framfördes från riksbankens sida, och

föreningen trodde sig kunna uttala, att de resultat som uppnåtts genom

detta samarbete icke till någon del bottnat i vetskapen om beredskapslag
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

23

stiftningens existens utan fastmera vore att hänföra till en för bankerna

naturlig strävan att söka rätta sig efter riksbankens intentioner i dessa hänseenden.

Med det sålunda förda resonemanget ville föreningen emellertid

icke urgera, att de särskilda beredskapsbestämmelserna i nuvarande situation

skulle avskaffas. Men föreningen ville med det sagda ha understrukit vad

föreningen i remissväg yttrade redan år 1937, nämligen att lagen uteslutande

finge vara ett för osedvanliga situationer avsett medel för valutavårdens

handhavande, som således under inga omständigheter finge betraktas som

ett led i själva banklagstiftningen. Dessutom ansåge föreningen de nu anförda

synpunkterna utgöra ett särskilt skäl till att gå fram med försiktighet,

då det gällde att genomföra ifrågasatta skärpningar i lagstiftningen.

Beträffande de ifrågasatta skärpningarna har föreningen anfört.

Det remitterade förslaget innebär, att eventuellt förordnande enligt beredskapslagen

mom. a) skall avse täckningsplikt för samtliga förbindelser

med undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av insättningar

å sparkasseräkning, medan sådant förordnande enligt nu gällande beredskapslag

endast avser täckningsplikt för förbindelser som skola fullgöras

a vista eller efter högst två månaders uppsägning. Föreningen har med sin

uppfattning om lagens extraordinära beredskapskaraktär icke anledning

att alltför hårt motsätta sig en viss utvidgning av de enligt lagen täckningspliktiga

förbindelserna, men vill dock framhålla, att förslaget i detta

hänseende går alltför långt. Föreningen kan sålunda icke finna det motiverat,

att medel som innestå med längre uppsägningstid än fyra månader

över huvud skola inbegripas under täckningsregeln. Särskilt orimligt skulle

detta vara i fråga om de medel, som bankerna numera emottaga på kapitalräkning

med tolv månaders uppsägningstid och utan möjlighet till förtida

lyftning ens mot provisionsavdrag. Dessa medel utgöra i själva verket

en så utomordentligt stabil inlåning, att begreppet kassareserv icke rimligen

bör apteras på dem. Föreningen vill därjämte, i anslutning till vad

bankinspektören Wulff i sin den 29 maj 1948 avgivna promemoria i ämnet

antydde, starkt understryka, att täckningsplikten för medel innestående å

depositions- och kapitalräkningar rimligen bör begränsas till att avse allenast

belopp överstigande 100 000 kronor. De lägre beloppen å dessa räkningar

representera nämligen också i de flesta fall en synnerligen stabil

inlåning av mestadels sparmedelskaraktär och böra därför i detta hänseende

behandlas på samma sätt som sparkassemedel. Att vidare, som förslaget

avser, låta jämväl posten »diverse räkningar» komma in under täckningsplikten

vore ur saklig synpunkt direkt felaktigt. Denna post i bankernas

räkenskaper upptager regelmässigt i huvudsak balanserade inkomstposter,

såsom räntor, reserverade överskottsmedel in. m., och innehåller i allmänhet

endast till en obetydlig del poster av verklig skuldnatur.

Den föreslagna nya lagen företer vidare den olikheten i förhållande till

nu gällande lag, att banklagens kassareservbegrepp, minst 25 procent av de

täckningspliktiga förbindelserna, ersatts med »viss bestämd kvotdel, dock

högst 25 procent» av dessa tillgångar. Vidare skola jämväl vid förordnande

enligt mom. a) — således icke såsom nu endast vid förordnande enligt

mom. b) eller c) de banker, som förordnandet omfattar, efter storleken

av egna fonder kunna uppdelas i grupper, för vilka fastställas olika

kvotdelar. De nämnda avvikelserna ha motiverats med att vid den föreslagna

utvidgningen av det täckningspliktiga underlaget den nuvarande procentsatsen

icke syntes kunna bibehållas oförändrad och att man därför

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

borde skapa möjligheter att inom en i lagen fixerad maximigräns med utgångspunkt

från det vid varje tillfälle aktuella läget vidtaga successiva

skärpningar eller lindringar i kravet på kassareservens storlek, samt att det

därvid syntes erforderligt att över hela linjen skapa möjligheter att fastställa

olika relationstal för olika grupper av banker. Som komplettering i

sistberörda hänseende och för att ernå tillräcklig smidighet i tillämpningen

har det vidare ansetts erforderligt att införa en dispensmöjlighet att användas

för sådana banker inom de olika grupperna, för vilka en tillämpning

av förordnandet i obegränsad utsträckning skulle leda till icke godtagbara

konsekvenser.

Föreningen ställde sig redan i sitt yttrande till 1939 års lagstiftning avvisande

mot den då föreslagna och sedermera genomförda begränsade möjligheten

till indelning i grupper, för vilka olika kvotdelar skulle kunna fastställas.

Föreningen påpekade, att ett godtagande av förslaget skulle föranleda,

att teoretiskt intet hinder skulle finnas för att en sådan gruppering

i praktiken dreves så långt, att särskilda bestämmelser fastställdes för nästan

varje bank. Föreningen framhöll vidare, att på en fullmaktslag av den

ömtåliga beskaffenhet som den förevarande måste ställas kravet, att den

framträdde i en fullt objektiv gestaltning. Möjligheter till individuella eller

nära nog individuella och fördenskull lätt nog till synes subjektiva ingripanden

borde noga undvikas. De farhågor, vartill förefintligheten av sådana

möjligheter föranledde, förklarades måhända vara overkliga, men det riktiga

vore dock, att lagstiftningen gjordes sådan, att de icke kunde förekomma.

De synpunkter som sålunda framfördes av föreningen år 1939 göra sig

med ökad styrka gällande inför det nu föreliggande förslaget, som i själva

verket innebär, att all enhetlighet i lagstiftningens tillämpning kan skjutas

åt sidan. Det främsta principiella kravet på en lagstiftning av detta slag är

att den skall verka generellt och icke ge utrymme för ens något sken av

godtycke i tillämpningen. Det kan icke betecknas som någon berömvärd

smidighet i lagstiftningen, att dess huvudregel får en sådan utformning, att

nämnda krav måste så väsentligt eftersättas som här föreslås. Och det kan

befaras, att den dispensregel, som nu föreslås till införande, långt ifrån att

utgöra någon fördel för bankerna tvärtom kan åberopas för att göra kassareservkraven

inom de olika grupperna generellt sett onödigt hårda. Den

omständigheten, att en dispensregel ansetts böra tillgripas, är också i och

för sig ett tecken på att de föreslagna skärpningarna av huvudregeln tagits

till i överkant. Föreningen vill med det nu anförda hava tagit bestämt avstånd

från tanken att, på sätt som här föreslås, ytterligare skärpa möjligheten

till differentiering av lagens tillämpning på de särskilda bankerna. I

den mån förslaget i denna del är avhängigt av de föreslagna skärpningarna

av lagens huvudregel, böra därför icke heller dessa skärpningar bringas till

genomförande.

Slutligen har föreningen anfört, att föreningen i fråga om själva lagens

utformning ville föreslå den sakliga ändringen, att vid förordnande jämlikt

mom. b) i kassareserven skulle kunna inräknas icke endast likvida avista

tillgodohavanden hos utländsk bank och bankir utan även på viss fixerad

tid bundna sådana tillgodohavanden ävensom andra utländska tillgångar

med förfallodag inom samma tid, om vilkas inlösen ingen tvekan behövde

råda. Det vore nämligen angeläget, att hinder ur nu förevarande synpunkt

ej skulle föreligga för gynnsammast möjliga förräntning, utan likviditetskravets

eftersättande, av de medel bankerna hade placerade i utlandet. Den
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

25

na fråga vore i dagens valutaläge av särskild betydelse, då varje tillskott

till försörjningen med utlandsvalutor måste eftersträvas. Eftersom de medel

bankerna hade placerade utomlands vore undandragna den svenska rörelsen,

skulle en sådan ändring verka för samma syfte som lagstiftningen

i sin helhet avsåge att fylla. Slutligen ville föreningen påpeka, att den av

bankofullmäktige föreslagna lagtexten under mom. a) borde överarbetas så,

att därav tydligt framginge vad som åsyftades, nämligen att kassareserven

efter förordnande som där avsåges alltid skulle utgöra lägst det belopp, vartill

den skulle uppgå med tillämpning- av kassareservbestämmelsen i lagen

om bankrörelse.

Departementschefen. Såsom framgår av det anförda har alltsedan år 1937

varit gällande en särskild lagstiftning, enligt vilken Kungl. Maj :t bemyndigats

att under närmare angivna förutsättningar — med avvikelse från

vad som stadgas angående bankaktiebolags kassareserv i 49 § 2 mom. lagen

om bankrörelse —• utfärda skärpta föreskrifter rörande sådan kassareserv.

Syftet med denna särskilda lagstiftning har under dess giltighetstid

i viss mån förskjutits. Vid tillkomsten av lagstiftningen i fråga rådde farhågor

för en allmän inflation, framkallad eller skärpt av ett starkt monetärt

överflöd på den svenska penningmarknaden, varför det då ansågs nödvändigt

att till de valutavårdande myndigheternas förfogande ställa sådana

medel som voro ägnade att motverka en skadlig kreditutvidgning. I samband

med omarbetningen av lagstiftningen vid krigsutbrottet hösten 1939 underströks,

att det vore av största vikt att de valutavårdande myndigheterna sattes

i stånd att hindra att statliga utbetalningar ledde till en starkt ökad

likviditet på penningmarknaden; läget på denna marknad borde därför

kunna påverkas i åtstramande riktning i sådan utsträckning att spekulativa

tendenser i görligaste mån motarbetades. Vid framläggandet för 1948

års riksdag av propositionen nr 295 med förslag om fortsatt giltighet av lagstiftningen

på nu ifrågavarande område hänvisades till bankofullmäktiges

uttalande den 11 maj 1948, enligt vilket det i dåvarande läge vore nödvändigt

att söka bemästra inflationsriskerna genom direkta ingripanden på

olika områden av det ekonomiska livet, varvid dock riksbanken givetvis

borde underbygga en sådan ekonomisk politik med kreditåtstramande åtgärder.

I anslutning härtill framhölls i propositionen, att det vore angeläget

med kreditåtstramande åtgärder, som skapade ökade möjligheter att begränsa

investeringarna.

I sin skrivelse den 10 mars 1949 ha bankofullmäktige förordat en särskild

lagstiftning rörande bankbolagens kassareserver jämväl med avseende

å tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950. Såsom motivering härför ha fullmäktige

åberopat, att det fortfarande vore erforderligt att i beredskapssyfte

äga tillgång till särskilda medel, som kunde vara ägnade atl begränsa kreditgivningen.

Vid sin nyssnämnda skrivelse ha bankofullmäktige fogat förslag till eu

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

ny lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv. De i detta förslag upptagna

bestämmelserna avvika på vissa punkter från vad som för närvarande gäller

enligt 1948 års lag i ämnet. Sålunda föreslås, att kassareservplikten skall

ställas i relation icke endast till — såsom för närvarande är fallet — sådana

förbindelser som vederbörande bankbolag har att fullgöra vid anfordran

eller efter högst två månaders uppsägning — utan även till bolagets övriga

förbindelser, dock med undantag för garantiförpliktelser och skulder på

grund av insättningar på sparkasseräkning. Vidare förordas att den nuvarande

bestämmelsen därom, att kassareserven tillsammans med inneliggande

kassa skall uppgå till 25 procent av de täckningspliktiga förbindelserna,

ersättes med den föreskriften att kassareserven och kassan skola utgöra viss

bestämd kvotdel, högst 25 procent, av de täckningspliktiga förbindelserna.

Bankofullmäktige förorda därjämte, att möjlighet skapas att — vid tillämpning

av ifrågavarande föreskrift — fastställa olika procenttal för olika

grupper av banker, att dispensmöjlighet för Kungl. Maj :t införes samt att

i den nya lagen fastslås att vad i banklagen föreskrives om kassareserv skall

utgöra minimikrav.

Från remissinstansernas sida har icke ifrågasatts behovet av en särskild

lagstiftning rörande bankbolagens kassareserver jämväl med avseende å tiden

den 1 juli 1949—den 30 juni 1950.

De av bankofullmäktige föreslagna ändringarna av nu gällande bestämmelser

ha icke föranlett någon erinran från riksgäldsfullmäktiges sida. Härvid

må anmärkas att — med undantag för den i det föregående återgivna

reservationen av herr Björnsson — enhällighet rått i denna fråga hos såväl

banko- som riksgäldsfullmäktige.

Däremot ha åtskilliga invändningar mot de föreslagna ändringarna framförts

av bank- och fondinspektionen samt bankföreningen.

Beträffande dessa invändningar må till en början nämnas, att bankföreningen

i sitt utlåtande erinrat om att föreningen vid tidigare tillfällen uttalat,

att en fullmaktslag av förevarande slag icke borde anlitas förrän mera

rimliga vägar — särskilt sådana som grundades på ett effektivt samarbete

mellan riksbanken och de enskilda bankinstituten -— visat sig icke vara

till fyllest. I anslutning till detta uttalande vill jag emellertid framhålla, att

den hittillsvarande lagstiftningen på detta område byggt på den av bankföreningen

uttalade principen eller alltså att fullmaktslagen skulle tillgripas

endast i sådant fall, då tillfredsställande resultat icke kunde nås på

frivillighetens väg. Någon ändring i detta avseende förutsättes icke.

Såväl inspektionen som bankföreningen ha anfört vissa mera principiella

invändningar mot de ändringar i lagstiftningen rörande kassareserverna

som bankofullmäktige förordat. Dessa invändningar äro i och för sig förtjänta

av att beaktas. Emellertid ha inspektionen och bankföreningen vid

bedömandet av frågan om lagstiftningens närmare utformning tagit särskild

hänsyn till att lagstiftningen borde anpassas efter kraven på bankernas likviditet,

under det att bankofullmäktige starkare understrukit att lagstift
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

27

ningen närmast är avsedd att vara ett penningpolitik! medel, som bör tagas

i anspråk i sådana situationer då en erforderlig åtstramning på kreditmarknaden

icke kan uppnås på annat sätt.

I likhet med bankofullmäktige är jag av den uppfattningen, att den särskilda

lagstiftning rörande bankbolagens kassareserver, som får anses erforderlig

under tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950, bör utformas i

främsta rummet såsom ett penningpolitiskt medel, användbart för det av

bankofullmäktige angivna ändamålet. Det kan visserligen icke med bestämdhet

göras gällande, att en skärpning av kassareservsbestämmelserna

innebär den bästa lösning av föreliggande fråga, men någon annan lämplig

utväg har hittills icke kunnat anvisas. Det torde därför vara nödvändigt

att åtminstone tills vidare utforma den nu ifrågavarande lagstiftningen på

grundval av skyldigheten för bankerna att hålla viss kassareserv.

Med hänsyn härtill och då det av bankofullmäktige framlagda förslaget

— vilket är avsett att tillämpas endast under extraordinära förhållanden

— i enlighet med vad förut anförts är att betrakta såsom ett provisorium

i avvaktan på en ur principiell synpunkt mera tillfredsställande lösning,

anser jag mig kunna i huvudsak godtaga förslaget.

Beträffande härefter lagstiftningens närmare utformning ha bank- och

fondinspektionen samt bankföreningen framställt vissa erinringar mot

bankofullmäktiges förslag såvitt angår de förbindelser, för vilka täckningsplikt

— enligt punkt a) i förslaget — ifrågasättes. I anledning härav må

framhållas, att uppdelningen av ett bankbolags förpliktelser i täckningspliktiga

och täckningsfria är en fråga av mera underordnad betydelse,

därest lagstiftningen utformas så att kassareserven och inneliggande kassa

skola utgöra en endast till sitt maximum bestämd kvotdel av förstnämnda

förpliktelser; i samma mån som dessa förpliktelser ökas och de täckningsfria

minskas är det ju möjligt för Kungl. Maj:t att nedsätta den kvotdel

som vid en annan uppdelning skulle ansetts lämplig. Beträffande den

på skuldsidan i bankbolagens räkenskaper förekommande posten diverse

räkningar må framhållas, att dylika räkningar i viss utsträckning icke kunna

anses såsom sådana förbindelser varom under a) i förslaget förmäles. Då

några mera väsentliga ändringar i det täckningspliktiga underlag, som föreslagits

av bankofullmäktige, icke kunna vidtagas utan att effektiviteten

av lagstiftningen förringas, anser jag övervägande skäl tala för att bankofullmäktiges

förslag i denna del genomföres i oförändrat skick.

Såsom bankofullmäktige uttalat bör i författningen i ämnet uttryckligen

angivas, att kassareserven alltid skall utgöra lägst det belopp, vartill kassareserven

skulle uppgått med tillämpning enbart av kassareservfaestämmelsen

i lagen om bankrörelse.

Bankföreningen har föreslagit, att vid förordnande jämlikt mom. b) skulle

i kassareserven få inräknas icke endast likvida avista tillgodohavanden hos

utländsk bank eller bankir utan även vissa slag av tidsbundna utländska

tillgångar. Häremot bör emellertid framhållas, att ett tillgodoseende av detta

önskemål skulle innebära eu i detta sammanhang icke motiverad utvidg
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

ning av det genom lagen om bankrörelse fastställda begreppet kassareserv.

Frågan torde icke heller för bankernas del ha någon väsentlig betydelse —

åtminstone för närvarande — då bankerna äro skyldiga att till riksbanken

avyttra sina utländska tillgångar i valutor.

Vidare ha såväl bank- och fondinspektionen som bankföreningen framställt

erinringar mot den av bankofullmäktige föreslagna bestämmelsen, enligt

vilken det skulle bliva möjligt att vid förordnande enligt mom. a) uppdela

bankerna efter storleken av egna fonder i olika grupper, för vilka

fastställas olika kvotdelar. I detta hänseende har framhållits, att sagda bestämmelse

i förening med den föreslagna dispensmöjligheten skulle öppna

alltför stora möjligheter till individuell behandling av bankerna; kravet på

att lagstiftningen skulle vara fullt objektiv kunde med andra ord trädas för

nära. Denna invändning har självfallet visst fog för sig. Emellertid är det

angeläget att ett något så när effektivt medel erhålles för att i en viss situation

kunna uppnå ett ur penningpolitisk synpunkt lämpligt resultat.

Vidare må understrykas, att det knappast är möjligt att föreskriva generellt

verkande regler av tillräcklig effektivitet om man icke samtidigt — ej

minst med hänsyn till bankerna själva — har möjlighet att medgiva avvikelser

från det generella förordnandet. Med hänsyn härtill anser jag mig

kunna biträda vad fullmäktige härutinnan förordat. Därest den föreslagna

nya lagstiftningen över huvud taget kommer att utnyttjas, förutsätter jag

självfallet att detta sker på ett sätt som -— ur de synpunkter bankföreningen

antytt — icke kan giva anledning till anmärkning.

Lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning.

•Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges

riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp,

som motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad

enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor.

Enligt 9 § andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla

bemyndigande att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst

350 miljoner kronor. Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden

nedbringas med ett belopp motsvarande vad som utgivits med

stöd av sådant bemyndigande.

Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger

bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna

tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen

a) lätt säljbara statspapper;

b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadsliypotekskassas

obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras

å utländsk börs;

c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande

sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas

i metalliska kassan;

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

29

d) växlar, betalbara inom eller utom riket;

e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex

månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld

i dylik räkning;

f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst

samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,

som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra

miljoner kronor, mot annan säkerhet.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas

allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande

femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på

utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat

guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas

vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.

J syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena

påkallade, ha de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt

modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående

rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens

sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till

och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista

gången genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden

utsträcktes till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i

krigsårens beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag,

tillämplig vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under

utomordentliga av krig föranledda förhållanden.

De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,

inneburo följande.

Genom kungörelsen den 31 januari 1940 (nr 54) med viss bestämmelse

angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket

riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda

kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas

allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna

för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,

hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av

riksbankens guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.

Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det belopp,

varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen

finge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen

den 14 februari 1947 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens

sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner

kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 251) med viss bestämmelse

angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner

kronor.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

1939 års fullmaktslag upphörde att gälla med utgången av juni månad

1948. I stället gäller numera lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

I sistnämnda lag stadgas, att under tiden från och med den 1 juli 1948

till och med den 30 juni 1949 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första

stycket riksbankslagen finnes stadgas, följande särskilda bestämmelser lända

till efterrättelse, nämligen att riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp

av högst tretusentvåhundra miljoner kronor (1 §), att därest så med

hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt Konungen må,

om riksdagen ej är samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken

och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken

att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst sjuhundra miljoner kronor,

att dylikt av Konungen lämnat medgivande skall, därest detsamma

icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,

efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att

som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt

guldmynt och omyntat guld (3 §).

I sin skrivelse den 10 mars 1949 ha fullmäktige i riksbanken anfört, att

lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning gällde i stället för 9 § och 11 § första stycket i riksbankslagen

i avvaktan på en definitiv omläggning av riksbankslagens bestämmelser

om sedelutgivningen. Förhållandena kunde ännu icke anses så

stabiliserade, att en sådan definitiv omläggning borde ske. Fullmäktige hemställde

därför, att den särskilda sedelutgivningslagen måtte erhålla fortsatt

giltighet tills vidare intill utgången av juni 1950. Vid lagens antagande förutsattes,

att det i dess första paragraf fastställda maximibeloppet för sedelutgivningen

årligen skulle bliva föremål för prövning i samband med behandlingen

av frågan om lagens fortsatta giltighet. I enlighet härmed ville

fullmäktige framhålla, att det för närvarande stadgade maximibeloppet

av 3 200 miljoner kronor icke kunde anses tillfyllest under kommande budgetår.

Nu gällande maximibelopp överensstämde med det belopp, som föreslogs

av fullmäktige efter en avvägning mellan, å ena sidan, önskemålet att

genom en snäv ram för sedelutgivningen bevara statsmakternas kontroll

över denna och, å andra sidan, behovet av en betryggande marginal för säsongmässiga

och övriga tillfälliga fluktuationer i sedelcirkulationen. Emellertid

inträffade efter förslagets avgivande, men innan lagen trätt i kraft,

en icke förutsedd uppgång i sedelcirkulationen. Det i enlighet med fullmäktiges

förslag fastställda maximibeloppet å 3 200 miljoner kronor gav

därför redan vid lagens ikraftträdande en för liten marginal. Med hänsyn

härtill syntes det erforderligt, att beloppet i fråga höjdes. Sedelcirkulationen

uppgick den 28 februari 1949 till 2 952 miljoner kronor. Med hänsyn till den

normalt förekommande säsongvariationen kunde man räkna med att sedelstocken

från ultimo februari fram till årets slut stege med 300—400 miljoner

kronor. Fullmäktige ville därför föreslå, att i samband med lagens för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

31

längning sådan jämkning verkställdes av dess första paragraf, att riksbanken

under nästa budgetår finge utgiva sedlar till högst 3 500 miljoner kronor.

Enligt det vid bankofullmäktiges skrivelse fogade protokollsutdraget har

herr Hagberg — med instämmande av herr Åkerlund — anfört skiljaktig

mening i förevarande hänseende. Enligt reservanterna hade fullmäktiges skrivelse

i denna del bort erhålla följande avfattning.

»Lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda bestämmelser rörande

riksbankens sedelutgivning gäller i stället för 9 § och 11 § första stycket i

riksbankslagen i avvaktan på en definitiv omläggning av riksbankslagens

bestämmelser om sedelutgivningen. Fullmäktige vilja därför hemställa, att

den särskilda sedelutgivningslagen måtte erhålla fortsatt giltighet tills vidare

intill utgången av juni månad 1950.»

Av remissinstanserna ha fullmäktige i riksgäldskontoret anfört, att fullmäktige

icke hade något att erinra mot att det högsta beloppet för sedelutgivningen

höjdes till 3 500 miljoner kronor.

Enligt ett vid riksgäldsfullmäktiges skrivelse fogat protokollsutdrag har

reservation mot fullmäktiges beslut anmälts av ordföranden herr Örne samt

av ledamoten herr Magnusson. Sålunda lät herr örne anteckna följande särskilda

yttrande till protokollet.

Till riksgäldsfullmäktiges yttrande den 17 mars 1948 angående rätt för

riksbanken att höja sedelutgivningen till 3 200 miljoner kronor fogade jag

en reservation, som återgives på sidan 11 i prop. 195. Jag framhöll däri det

enligt min åsikt betänkliga i att ytterligare frikoppla sedelutgivningen från

sambandet med objektivt fastställbara förhållanden.

Den nu begärda ökningen av det 1948 fastställda beloppet med ytterligare

300 miljoner till 3 500 miljoner förefaller mig bekräfta mina farhågor. Det

kan mycket väl inträffa, att redan under nästa riksdag ytterligare höjning

kommer att befinnas nödvändig, och det är tyvärr mycket lätt att bevilja

vilken höjning som helst, då därmed icke följer någon nödvändighet att

skaffa ett reellt underlag för ökningen av den utelöpande sedelmängden.

För närvarande synes tron, att mängden utelöpande sedlar icke har något

samband med efterfrågan på varor och tjänster och med prisutvecklingen,

ha blivit tämligen allmän. I varje fall synes motviljan mot att begagna penningpolitiska

medel för att bryta tendensen till fortgående prisstegring vara

så gott som allenahärskande. Man föreställer sig uppenbarligen att en av penningöverflöd

framkallad prisstegringstendens kan hållas tillbaka enbart genom

priskontroll och liknande åtgärder.

Enligt min på praktiska erfarenheter grundade övertygelse förhåller det

sig icke så.

Om den utelöpande sedelmängden ökas, följer därmed ovillkorligen eu

ökad efterfrågan från dom, hos vilka sedlarna utgöra köpkraft. Så länge

det finnes en stark lockelse för allmänheten alt skaffa nyttigheter av olika

slag i stället för att spara köpkraften för framtida behov eller öka inkomsterna

genom ränta på sparade medel, kommer prisnivån att få eu alltjämt stigande

tendens.

Denna tendens kan, om den icke är mycket stark, på vissa begränsade

områden hållas tillbaka genom prisregleringar. Om dessa bli effektiva tar

sig emellertid köpkraften lätt utlopp i höga priser på såväl fast som lös

egendom. All så sker för närvarande är uppenbart. Skulle sedelmängden

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

fortfara att stiga, kommer det inre trycket på prisnivån att oavbrutet ökas

och i ett visst läge kommer detta tryck att överstiga regleringarnas hållfasthet.

I ett par allmänt kända fall har riktigheten av detta påstående redan

visat sig. Skulle utvecklingen i denna riktning fortsätta, föreligger betydande

risk för att hela det mödosamt uppbyggda pris- och lönestoppsystemet, till

vilket nu riksbanksfullmäktige ställa sin lit, faller samman.

Endast genom de mest energiska åtgärder från statsmakternas sida för

att icke blott hålla sedelomloppet under dess nuvarande högsta tillåtna nivå

utan också att successivt minska det, kunna de risker, som den pågående

utvecklingen medför, helt avlägsnas.

Herr Magnusson förklarade sig i huvudsak instämma i den reservation,

som av herr Hagberg fogats vid bankofullmäktiges skrivelse den 10 mars

1949..

Departementschefen. Enligt lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning äger riksbanken under

tiden från och med den 1 juli 1948 till och med den 30 juni 1949 utgiva sedlar

till ett belopp av högst 3 200 miljoner kronor. I samma lag stadgas vidare,

att Konungen må, under vissa förutsättningar, medgiva riksbanken att utgiva

sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor.

Såsom framgår av det förut anförda ha fullmäktige i riksbanken i avvaktan

på en definitiv omläggning av riksbankslagens bestämmelser om sedelutgivningen

hemställt, att 1948 års lag måtte erhålla fortsatt giltighet tills

vidare intill utgången av juni månad 1950. Samtidigt ha bankofullmäktige

— under hänvisning till att sedelcirkulationen den 28 februari 1949 uppgått

till 2 952 miljoner kronor och att sedelstocken under tiden fram till 1949

års slut, med hänsyn till den normalt förekommande säsongsvariationen,

kunde beräknas stiga med 300 å 400 miljoner kronor •— hemställt att nyssnämnda

maximibelopp för sedelutgivningen, 3 200 miljoner kronor, måtte

höjas till 3 500 miljoner kronor.

För egen del ansluter jag mig till det av bankofullmäktige framlagda förslaget

att 1948 års särskilda lagstiftning rörande riksbankens sedelutgivning

erhåller fortsatt giltighet intill utgången av juni månad 1950.

Av de utav bankofullmäktige lämnade uppgifterna rörande sedelstockens

nuvarande omfattning får anses framgå, att behov av en något vidgad sedelutgivningsrätt

föreligger. Mot storleken av den höjning som föreslagits av

bankofullmäktige har jag ej något att erinra. Jag tillstyrker sålunda, att

maximibeloppet för sedelutgivningen höjes från 3 200 till 3 500 miljoner

kronor.

Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1

juli 1949—den 30 juni 1950 torde böra upptagas i en ny lag vilken — med

de jämkningar som föranledas dels av det nyss sagda och dels av omläggningen

av riksdagens sammanträdesordning — bör utformas i överensstämmelse

med 1948 års lag i ämnet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

33

Frågan om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten

att inlösa sedlar med guld.

Genom kungörelse den 17 juni 1948, nr 327, har riksbanken för tiden till

och med den 30 juni 1949 medgivits befrielse från skyldigheten att vid anfordran

inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med

rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill gåve anledning, före

utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

I sin skrivelse den 10 mars 1949 ha fullmäktige i riksbanken anfört att

liksom för innevarande budgetår borde riksbanken även för tiden från och

med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 fritagas från skyldigheten

att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sitt utlåtande över bankofullmäktiges

skrivelse förklarat, att riksgäldsfullmäktige icke hade något att erinra mot

bifall till bankofullmäktiges framställning.

Departementschefen. I enlighet med bankofullmäktiges förslag hemställer

jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att riksbanken må

för tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 vara

fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar

med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena

därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga

inlösningen av bankens sedlar.

Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766)

med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning,

2) lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv samt

3) lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Av dessa författningsförslag — vilka såsom bilaga1 torde få fogas vid statsrådsprotokollet

för denna dag — böra de två förstnämnda underställas lagrådets

granskning.

1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har har uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1949. i samt. Nr 208.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över de under 1) och 2) upptagna författningsförslagen måtte för

det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Erik Skiöld.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 208.

35

Bihang A.

Sammanställning

rörande bankaktiebolagens kassareserver

dels enligt 49 § banklagen,

dels enligt Riksbanksfullmäktiges förslag till beredskapslagstiftning.

Uppgifterna avse ställningen den 28 februari 1949.

Lagstadgad

kassareserv

enligt 49 §

Tkr.

Kassareserv

enl. Riksbanks- fullmäktiges

förslag

Tkr.

Ökning

% av

Tkr. lagstadgad

kassareserv

1

2

3

4

Grupp I.

AB Bohusbanken...............

2 930

6 833

3

903

133-2

AB Diskontobanken.............

267

1981

1

714

641-9

AB Hjo bank...................

114

928

814

714-0

AB Luleå folkbank.............

426

942

516

121-1

AB Sundsvalls kreditbank.......

491

2 736

2

245

457-2

Summa

4 228

13 420

9

192

217-4

Grupp II.

AB Gotlands bank..............

1324

9 922

8 598

649-4

AB Jämtlands folkbank.........

866

6 942

6

076

701-6

Skaraborgs ensk. bank ab........

6 679

28 749

22

070

330-4

AB Smålands bank.............

6 409

25 479

19

070

297-6

Sparbankernas Bankab...........

28 775

42 051

13

276

46-1

Sundsvalls ensk. bank ab.........

14 130

55 408

41

278

292 1

Uplands ensk. bank ab...........

11611

33 564

21

953

189-1

Wermlands ensk. bank ab.......

12 580

53 918

41

338

328-6

Östergötlands ensk. bank ab......

13 076

33 397

20

321

155’4

Summa

95 450

289 430

193

980

2032

Summa exkl. Sparb. bank

66 675

247 879

180

704

271-0

Grupp III A.

AB Göteborgs bank.............

62 969

162 567

99

598

158-2

Skandinaviska Banken AB ......

204 546

434 428

229

882

112-4

Stockholms ensk. bank ab.......

105 475

175 294

69

819

66-2

AB Svenska handelsbanken......

184 020

464 369

280

349

152-3

Summa

557 010

1 236 658

679

648

1220

Grupp III B.

AB Göteborgs handelsbank......

28 997

72 282

43

285

149-3

Inteckningsbanken ab............

7 151

73 344

66

193

925-6

AB Jordbrukarbanken...........

31268

91859

60

591

193-8

AB Skånska banken ............

29 913

58 491

28

578

95-5

Summa

97 329

295 976

198

647

204 1

Samtliga bankaktiebolag

754 017

1835 484

1081

467

1484

Samtliga bankaktiebolag exkl.

Sparb. bank

725 242

1 793 433

1068

191

147-3

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

Bihang B.

Sammanställning

utvisande ifråga om bankaktiebolagen

dels det belopp, vartill kassareserven lägst skolat uppgå

a) enligt 49 § banklagen

b) enligt Riksbanksfullmäktiges förslag till beredskapslagstiftning (den maximala storleken)

dels förefintlig kassareserv, d. v. s. det belopp, vartill kassa och kassareserv verkligen redovisats.

Uppgifterna avse ställningen den 28 februari 1949. 1 000-tal kronor.

Lagstadgad kassareserv

Kassareserv enligt

Riks-

enligt 49 §

banksfullmäktiges förslag

Före-

fintlig

kassa-

Överskott

Överskott (+)

Underskott (—)

reserv

(Kol. ''

1-2)

% av

disp.

utlån.

(Kol.

1-5)

% av

disp.

utlån.

1

2

3

4

5

a

7

Grupp I.

AB Bohusbanken...........

5102

2 930

2172

8-5

6 833

—

1731

- 6-8

AB Diskontobanken........

559

267

292

31

1981

—

1422

- 15-3

AB Hjo bank..............

314

114

200

3-9

928

—

614

- 12-0

AB Luleå folkbank ........

559

426

133

21

942

—

383

- 61

AB Sundsvalls kreditbank ..

1006

491

515

3-4

2 736

-

1730

- 11-4

Summa

7 540

4 228

3 312

5''4

13 420

-

5 880

- 9-6

Grupp II (exkl. Sparb. Bankab.)

1397

1324

73

0-1

9 922

_

8 525

- 16-8

AB Jämtlands folkbank ....

3 058

866

2 192

5’9

6 942

—

3 884

- 10-4

Skaraborgs ensk. bank ab. ..

15 734

6 679

9 055

5-6

28 749

—

13015

- 8-0

12181

6 409

5 772

4-1

25479

_

13 298

- 9-5

Sundsvalls ensk. bank ab. ..

39 790

14 130

25 660

9-7

55 408

—

15 618

- 5-9

Uplands ensk. bank ab.....

24 242

11611

12 631

7-7

33 564

—

9 322

- 5-7

Wermlands ensk. bank ab. ..

31636

12 580

21 056

7-9

53 918

—

20 282

- 7-6

Östergötlands ensk. bank ab.

24 495

13 076

11419

6’4

33 397

-

'' 8 902

- 5-0

Summa exkl. Sparb. Bankab.

154 533

66 675

87 858

7-0

247 379

-

92 846

- 7-3

Grupp III A.

*

AB Göteborgs bank ........

77 509

62 969

14 540

1-8

162 567

—

85 058

- 10-7

Skandinaviska Banken AB ..

448 876

204 546

244 330

15-2

434 428

+

14 448

+ 0-9

Stockholms ensk. bank ab. ..

305 708

105 475

200 233

36-8

175 294

+

130 414

+ 240

AB Svenska handelsbanken..

435 979

184 020

251 959

11-9

464 369

-

28 390

- 1-3

Summa

1 268 072

557 010

711 062

140

1 236 658

+

31 414

+ 0-6

Grupp III B.

AB Göteborgs handelsbank..

45 508

28 997

16 511

4-7

72 282

—

26 774

- 7-7

Inteckningsbanken ab.......

16 922

7151

9 771

30

73 344

—

56 422

- 17-1

AB Jordbrukarbanken ......

58 473

31 268

27 205

6-4

91859

—

33 386

- 7-9

AB Skånska banken........

46 049

29 913

16136

5''5

58 491

_

12 442

- 4-3

Summa

166 952

97 329

69 623

5-0

295 976

—

129 024

- 93

Samtliga bankaktiebolag exkl.

Sparb. Bankab.............

1597 097

725212

871855

11 2

1793 433

—

196 336

- 2-5

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 april

194-9.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 6 april 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 1 april 1949, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen oinförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766)

med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; samt

2) lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av byråchefen i finansdepartementet, hovrättsrådet Henning Nitelius.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 8 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 7 april

1949 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 1 i samma månad remitterade

förslagen till

1) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766)

med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning, samt

2) lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv.

Föredraganden hemställer — under hänvisning till att dessa två lagförslag

av lagrådet lämnats utan erinran — att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att

dels antaga nyssnämnda två lagförslag ävensom det i protokollet

den 1 april 1949 upptagna förslaget till lag med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,

dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och

med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 vara fritagen

från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken

utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock

för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning,

före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av

bankens sedlar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Berggren.

497458. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:357 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 a1 i texten
  2. BU 1949:44 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 19b6 s. 1 i texten