Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet av samma lag

1949-04-08 · 75 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 66 av 75 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:210, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet av samma lag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

1

Nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen

den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet

av samma lag; given Stockholms slott den 8 april

1949.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

får Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen dels, jämlikt § 87 regeringsformen,

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 15

och 27 §§ allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt om

fortsatt giltighet av samma lag, dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars

avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Karin Kock.

Sammanfattning.

Allmänna förfogandelagen föreslås förlängd till och med den 31 december

1952. De föreslagna ändringarna i lagen innebära i huvudsak följande.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, skall Kungl. Maj :t äga förordna

om tillämpning av 2—7 §§ i lagen. Om riksdagssession ej pågår, då

förordnande meddelas, skall härvid vara förutsättning, att riksdagskallelse

utgått eller att riksdagen ändock skall sammanträda inom 30 dagar. Förordnandet

skall godkännas av riksdagen inom 30 dagar efter det förordnandet

meddelats eller, om riksdagssession då ej pågick, från sessionens

början, vid äventyr att förordnandet eljest är förfallet. — Vid av krig föranledda,

utomordentliga förhållanden skall förordnande om tillämpning av

berörda paragrafer i lagen kunna av Kungl. Maj:t meddelas endast med

I Ilihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 210.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

samtycke av riksdagen. Förordnandet skall i sådant fall avse begränsad

tid, högst ett år, samt skall kunna inskränkas till att avse endast vissa av

bestämmelserna i fråga eller vissa ändamål. — Meddelas förordnande, som

nu sagts, skola bestämmelserna i 8—31 §§ i lagen i tillämpliga delar gälla.

Genom en ändring i 15 § i lagen föreslås riksvärderingsnämnden skola

erhålla större möjligheter att vid bestämmande av ersättning enligt lagen,

där tillämpning av fastställda taxor eller jämlikt prisregleringslagen fastställda

priser skulle leda till oskäligt resultat, frångå dessa taxor eller

priser.

Riksdagens samtycke begäres till förordnande, att 2—5 och 7 §§ förfogandelagen

skola äga tillämpning under tiden den 1 juli 1949—den 30 juni

1950, 4 § dock endast i den mån det erfordras för att tillgodose krigsmaktens

beredskapsbehov.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

3

Bilaga 3.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen den 22 juni

1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet av samma lag.

Härigenom förordnas, att 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen den

22 juni 1939,1 vilken lag jämlikt lag den 2 april 1948 (nr 132) gäller till och

med den 30 juni 1949, skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande

angives samt att lagen i sålunda ändrat skick skall äga giltighet till och

med den 31 december 1952.

(Gällande lydelse:)

1 §•

Vid krig eller krigsfara,

vari riket befinner

sig, eller eljest under

utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden

äger Konungen, när riksdagen

ej är samlad, förordna,

att vad i 2—22 §§

stadgas skall äga tilllämpning;

dock må förordnande,

som nu sagts,

ej meddelas med mindre

Konungen låtit riksdagskallelse

utgå eller riksdagen

ändock skall sammanträda

inom trettio

dagar. Varder ej meddelat

förordnande av nästföljande

riksdag inom

trettio dagar från riksdagens

början gillat,

skall detsamma efter ut
-

(Kommitténs förslag:)

1 §•

Vid krig eller krigsfara,

vari riket befinner

sig, äger Konungen förordna,

att vad i 2—7 §§

stadgas skall äga tilllämpning;

dock må, om

riksdagssession ej pågår,

förordnande som nu

sagts ej meddelas med

mindre Konungen låtit

riksdagskallelse utgå eller

riksdagen ändock

skall sammanträda inom

trettio dagar. Varder ej

meddelat förordnande av

riksdagen gillat inom

trettio dagar eller, om

session ej pågår, inom

trettio dagar från sessionens

början, skall detsamma

efter utgången

av nämnda tid upphöra

(Kungl. Maj:ts förslag:)

1 §•

Vid krig eller krigsfara,

vari riket befinner

sig, äger Konungen förordna,

att vad i 2—7 §§

stadgas skall äga tilllämpning;

dock må, om

riksdagssession ej pågår,

förordnande som nu

sagts ej meddelas med

mindre Konungen låtit

riksdagskallelse utgå eller

riksdagen ändock

skall sammanträda inom

trettio dagar. Varder ej

meddelat förordnande av

riksdagen gillat inom

trettio dagar eller, om

förordnandet meddelas

då session ej pågår,

inom trettio dagar från

sessionens början, skall

förordnandet efter ut
-

1 Senaste lydelse 1940: 168, 1941: 394 och 1942: 251.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

(Gällande lydelse:)

gången av nämnda tid

upphöra att lända till

efterrättelse.

Prövas under tid, då

riksdagen är samlad, förhållanden

vara för handen,

som i första stycket

sägs, äger Konungen med

riksdagens samtycke

meddela förordnande,

som där avses.

(Kommitténs förslag:)

att lända till efterrättelse.

Under andra utomordentliga,

av krig föranledda

förhållanden äger

Konungen med riksdagens

samtycke förordna,

att vad i 2—7 §§ eller en

eller flera av dem stadgas

skall under viss tid,

högst ett år varje gång,

äga tillämpning.

Har förordnande som

i första eller andra stycket

sågs meddelats, skola

åven 8—31 §§ denna lag

vara tillämpliga.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

gången av nämnda tid

upphöra att lända till

efterrättelse.

Under andra utomordentliga,

av krig föranledda

förhållanden äger

Konungen med riksdagens

samtycke förordna,

att vad i 2—7 §§ stadgas

helt eller delvis skall under

viss tid, högst ett år

varje gång, äga tillämpning.

Har förordnande som

i första eller andra stycket

sägs meddelats, skola

även 8—31 §§ i tillämpliga

delar gälla.

15 §.

15 §.

I den mån —--- —

Taxor, varom i denna

paragraf förmäles, upprättas

av riksvärderingsnämnden.

Har enligt

prisregleringslagen fastställts

visst pris, som vid

frivillig försäljning av

viss förnödenhet eller vid

frivillig transport av visst

slag ej må överskridas

eller må överskridas

endast efter tillstånd,

skall så anses som om

detta pris varit upptaget

i taxa varom nyss är

sagt; dock att priset icke

skall gälla som taxepris

för annat område av riket

eller i vidare mån än

priset är gällande enligt

prisregleringslagen.

---------av riket.

Taxor, varom i denna paragraf förmäles, upprättas

av riksvärderingsnämnden. Har enligt prisregleringslagen

fastställts visst pris, skall så anses

som om priset varit upptaget i taxa varom nyss

är sagt; dock skall priset icke gälla som taxepris

för annat område av riket eller i vidare mån än

priset är gällande enligt prisregleringslagen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

(Gällande lydelse:) (Kommitténs förslag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Gäller taxepris för för- Gäller taxepris för förnödenhet eller annat, som

nödenhet eller annat, avses i 14 §, skall ersättningen därför utgå efter

soin avses i 14 §, skall nämnda pris. Skulle tillämpningen av taxepriset

ersättningen därför utgå på grund av särskilda omständigheter innefatta

efter nämnda pris. Skul- obillighet, må ersättningen dock av riksvärdele

tillämpningen av taxe- ringsnämnden bestämmas till högre belopp,

priset på grund av särskilda

omständigheter

innefatta synnerlig obillighet,

må ersättningen

av riksvärderingsnämnden

bestämmas till högre

belopp; dock att vad sist

är sagt icke skall äga

tillämpning i fråga om

pris, som fastställts enligt

prisreglering slag en

och som enligt nämnda

lag icke må överskridas.

Över riksvärderingsnämndens — —-------ej föras.

27 §.

Har föreskrift om avstående

av förnödenhet

ännu ej blivit gällande

mot ägaren eller innehavaren

vid tid, då tilllämpning

av bestämmelserna

i 2—22 §§ upphör,

vare föreskriften utan

verkan. Beslag enligt 3 §

och förfogande enligt 4,

5, 6 eller 7 § gälle ej

längre än till nyss angivna

tid, där ej annat

följer av vad i 28 eller

29 § stadgas. I fråga om

ersättning, vartill någon

enligt denna lag är berättigad

vid nämnda lid,

eller för upplåtelse, som

27 §.

Har föreskrift om avstående

av förnödenhet

ännu ej blivit gällande

mot ägaren eller innehavaren

vid tid, då tillämpning

av bestämmelse i 2

—7 §§ upphör, vare föreskriften

utan verkan.

Beslag enligt 3 § och förfogande

enligt 4, 5, 6 eller

7 § gälle ej längre än

till nyss angivna tid, där

ej annat följer av vad i

28 eller 29 § stadgas. I

fråga om ersättning, vartill

någon enligt denna

lag är berättigad vid

nämnda tid, eller för

upplåtelse, som därefter

27 §.

Har föreskrift om avstående

av förnödenhet

jämlikt 2 § ännu ej blivit

gällande mot ägaren

eller innehavaren vid tid,

då tillämpning av paragrafens

bestämmelser i

det hänseende varom

fråga är upphör, vare

föreskriften utan verkan.

Beslag enligt 3 § och förfogande

enligt 4, 5, 6 eller

7 § gälle ej längre än

till tidpunkt, då tillämpningen

av paragrafen i

det hänseende varom

fråga är upphör, där ej

annat följer av vad i 28

eller 29 § stadgas. I fråga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

(Gällande lydelse:) (Kommitténs förslag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

därefter gäller, skola la- gäller, skola lagens be- om ersättning, vartill någens

bestämmelser fort- stämmelser fortfarande gon enligt denna lag är

farande äga tillämpning, äga tillämpning. berättigad vid nämnda

tid eller för upplåtelse

som därefter gäller, skola

lagens bestämmelser

fortfarande äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

7

Utdrag av protokollet över folkhnshållningsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 mars 19W.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterrerg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Kock fråga om ändring i allmänna förfogandelagen den 22 juni

1939 (nr 293) samt om fortsatt tillämpning av nämnda lag.

I. Inledning.

Allmän förfogandelag utfärdades den 22 juni 1939 (nr 293) och gällde

ursprungligen till och med den 31 mars 1940. Lagens giltighetstid har

sedermera förlängts, senast genom lagen den 2 april 1948 (nr 132) till och

med den 30 juni 1949. I samband med förlängning av giltighetstiden ha

vissa ändringar vidtagits i lagen (se lagar den 30 mars 1940, nr 168, den

13 juni 1941, nr 394, och den 15 maj 1942, nr 251).

För att lagens materiella bestämmelser skola träda i tillämpning erfordras

särskilt förordnande därom. Sådant förordnande må meddelas vid krig

eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av

krig föranledda förhållanden. Förordnande meddelas av Kungl. Maj :t med

riksdagens samtycke, dock att när riksdagen ej är samlad, provisoriskt förordnande

må meddelas av Kungl. Maj:t. Genom kungörelse den 6 september

1939, nr 624, meddelade Kungl. Maj :t förordnande, varom nyss är sagt,

att gälla tills vidare. Förordnandet, vilket riksdagen i skrivelse den 7 oktober

1939, nr 9, förklarade sig gilla, är alltjämt gällande.

Lagens innehåll i övrigt framgår av en till detta protokoll fogad bilaga

(bilaga 1).

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen nr 54/1948 framlagt förslag till lag

om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen av innebörd, att lagen

skulle i oförändrad form gälla till och med den 30 juni 1949, väcktes i riksdagen

ett flertal motioner i frågan.

1 motionerna 1: 242 och II: -‘102 yrkades avslag pa propositionen. Som

grund härför anfördes dels formella skäl — att de i lagen angivna förut
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

sättningarna för dess tillämpning ej längre vore för handen — och dels

materiella skäl att förfogandelagen nu av regeringen tillämpades såsom

ett allmänt finans- och handelspolitiskt instrument, vilket medförde eu

uppenbar försvagning av riksdagens konstitutionella beslutande- och

granskningsmakt. Ett avslag på propositionen skulle framtvinga en ingående

undersökning angående regleringarnas berättigande och riksdagen

skulle lämnas tillfälle att pröva dessa efter förslag från Kungl. Maj:t."

I motionen II: 383 yrkades likaledes avslag på propositionen. Även i

denna motion gjordes gällande att förutsättningarna för lagens tillämpning

e.j längre vore tör handen. Om på grund av bristen på vissa viktiga varor

vore nödvändigt att bibehålla vissa ransoneringar och regleringar, borde

den rättsliga grunden utgöra av regering och riksdag gemensamt stiftad

lag i varje särskilt fall. I motionen ifrågasattes om icke Kungl. Maj :t i enstaka

fall överskridit befogenheterna enligt förfogandelagen (exempelvis

förbudet mot söndagskörning) och framhölls, att det icke vore riktigt att

ge Kungl. Maj :t fullmakt att enligt förfogandelagen vidtaga åtgärder för

att motverka försämringen av det valutapolitiska läget.

I motionerna 1:243 och II: 391 yrkades bifall till propositionen med den

ändringen, att giltighetstiden förlängdes endast till den 1 mars 1949. Principiella

skäl ansågos tala för avslag på propositionen. Möjlighet syntes dock

ännu icke föreligga att fråntaga Kungl. Maj :t befogenhet att söka åstadkomma

rimlig fördelning av varor, på vilka extraordinär knapphet rådde.

Emellertid borde regeringen, så snart ske kunde, för riksdagen framlägga

förslag om lagstiftning, som gåve grund för ingripanden i akuta situationer

utan att den rättsosäkerhet åstadkommes, som följde med en allmän förfogandelag.

I motionerna 1:244 och 11:390 slutligen föreslogs, att riksdagen ville

för sin del dels antaga förslag till uteslutande ur förfogandelagen av 2 §

andra stycket, 4—7 §§'', 13 §, 20 g andra stycket, 28 och 29 gg, till införande

i lagen av rätt att överklaga riksvärderingsnämndens beslut enligt förfogandelagen

och till de övriga ändringar i lagen, som av nu anförda förändringar

bleve en följd, dels ock besluta att förfogandelagen i dess sålunda

ändrade skick skulle äga giltighet t. o. in. den 30 juni 1949. Det framhölls

i motionen, att förfogandelagen gåve Kungl. Maj :t möjlighet att företaga

sådana åtgärder som beslag administrativt och att lagen alltså flyttade gränserna

för den administrativa lagstiftningen långt in på det civilrättsligas

tält. \ id dylikt förhållande kunde man ifrågasätta om icke det riktiga vore

att förfogandelagen nu upphävdes och att" i stället de beslag och andra

åtgärder, som bleve nödvändiga i framtiden, finge beslutas av Konung och

riksdag. Vissa förhållanden talade emellertid emot ett upphävande av förfogandelagen.

Särskilt vore att märka, att beslut om beslag alltid måste

fattas mycket snabbt, varför möjligheten för riksdagen att verkligen debattera

ärendet komme att bli mycket liten. I följd härav vore icke så

mycket vunnet med att beslag förutsatte riksdagsbeslut. En beskärning av

förfogandelagen borde emellertid ske så att den omfattade endast befogenheter,

som kunde tänkas med större sannolikhet vara behövliga för

krisens bekämpande. — Erfarenheten visade, att juridiskt invecklade spörsmål

kunde uppstå, då det vore åt annan än kronan som egendom skulle

avstås eller upplåtas eller forsling verkställas. Det syntes då bättre att förfogande

endast finge ske åt kronan. — Utvecklingen på expropriationsrät
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

tens område ginge i riktning mot att beslut om bestämmande av expropriationsersättning

skulle kunna överklagas. Överklagande av riksvärderingsnämndens

beslut om ersättning enligt förfogandelagen borde därför kunna

ske till högsta domstolen.

I andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 15 yrkades bifall

till propositionen. Utskottet ansåg, att det visserligen kunde diskuteras,

huruvida förutsättningarna för tillämpning av förfogandelagen alltjämt

förelåge. Det rådde emellertid ett mer eller mindre direkt orsakssammanhang

mellan det senaste världskriget och de utomordentliga förhållanden,

som nödvändiggjorde ransonerings- och regleringssystemets bibehållande

tills vidare. Lagen borde förlängas eller ersättas med annan lagstiftning,

som kunde utgöra grund för detta. Att göra införandet av ransoneringar

och regleringar beroende av beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt

för varje särskilt fall skulle ofta äventyra effekten av den tilltänkta

åtgärden. Beslut om beslag måste med nödvändighet fattas snabbt, om syftet

därmed skulle uppnås. Utskottet förordade att förfogandelagen erhölle

fortsatt giltighet, men det innebure icke, att utskottet ansåge att lagen i alla

avseenden hade en för nuvarande förhållanden lämplig utformning. Förfogandelagen

gåve Kungl. Maj :t i olika hänseenden vidsträckta fullmakter.

Vid tidpunkten för lagens tillkomst var detta väl motiverat. Förhållandena

vore emellertid nu annorlunda. Åtskilliga bestämmelser i lagen syntes numera

kunna slopas. Utskottet vore emellertid ej berett att utan närmare

utredning taga ställning till förslag därom. Förfogandelagen borde bli föremål

för en genomgripande översyn. Därvid borde lagens omfattning begränsas

på ett sådant sätt, att Kungl. Maj :t icke erhölle vidsträcktare befogenheter

än som betingades av rådande förhållanden. Skulle vid 1949 års

riksdag lagen behöva ytterligare förlängas, borde dessförinnan en översyn

av lagen ske. Möjligen borde förfogandelagen, i stället för att ändras, ersättas

med en mera begränsad förfogandelag. Förfogandelagen skulle då i

sin nuvarande lydelse kunna behållas som en beredskapslag.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

Genom beslut den It juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för

folkhushållningsdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att biträda

med en allmän översyn av allmänna förfogandelagen. Departementschefen

tillkallade därefter såsom sakkunniga generaldirektören och chefen

för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap Nils A. E. Malmfors,

tillika ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare, professorn

Åke E. V. Holmbäck, ledamoten av riksdagens andra kammare, professorn

Elis W. Håstad, byråchefen Olle Karleby, ledamöterna av riksdagens andra

kammare, lantbrukaren Johannes Onsjö i Larv och dåvarande ombudsmannen,

numera ordföranden i statens bränslekommission Erik Severin

samt advokaten K. O. Arnold Sölvén. Till sekreterare åt de sakkunniga

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

förordnades revisionssekreteraren H. M. Digrnan. De sakkunniga antogo

benämningen förfoganderätt skommittén.

I direktiven för utredningen anfördes bland annat följande.

En lag av allmänna förfogandelagens natur vore erforderlig, så länge nuvarande

läge bestode. Uttrycket »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden»

torde, trots att de direkta krigshandlingarna i Europa upphört

sedan länge, kunna anses tillämpligt även i nuvarande läge. Emellertid

borde man ej bortse från att de aktuella förhållandena avsevärt skilde sig

från dem, under vilka lagen från början avsågs skola gälla. Lagens bestämmelser

torde med hänsyn härtill icke på alla punkter fylla de krav,

som rimligen i nuvarande läge borde ställas på en lagstiftning av ifrågavarande

slag. Vissa av de fullmakter, som Kungl. Maj :t genom lagen erhållit,

vore kanske icke längre erforderliga, medan på andra punkter Kungl.

Maj:t möjligen borde erhålla vidsträcktare befogenheter. Formerna för

Kungl. Maj :ts befogenheter vore måhända ej längre alltid de lämpligaste,

exempelvis användandet av beslag på viss vara. Kungl. Maj :t hade i vissa

fall genomfört ransoneringar och regleringar utan beslag. Vidtagande av

sådana åtgärder utan beslagsförfarande grundade sig därpå att, då Kungl.

Maj:t otvivelaktigt ägt att jämlikt förfogandelagen lägga varorna under beslag,

Kungl. Maj :t ansetts befogad tillgripa den mindre långt gående åtgärden

att enbart genomföra handelsreglering. Kungl. Maj :ts befogenheter

i dessa hänseenden vore dock icke otvetydiga. Behov av en översyn av förfogandelagens

bestämmelser förelåge sålunda. Utgångspunkten för denna

översyn borde vara, att Kungl. Maj :t erhölle erforderlig handlingsfrihet,

avpassad för olika förhållanden. Därvid borde övervägas, om det vore nödvändigt

att bestämmelserna sammanfördes i en författning, eller om särskilda

författningar, gällande under olika, noggrant angivna förutsättningar,

kunde anses bättre svara mot kravet på att Kungl. Maj :ts befogenheter

skulle vara tydligt bestämda och avgränsade. Särskild uppmärksamhet

borde även ägnas åt frågan, huruvida de nuvarande formerna för Kungl.

Maj :ts ingripanden, i synnerhet beslagsförfarandet, vore tillfredsställande

och om icke andra mera smidiga åtgärder kunde ersätta det nuvarande

systemet. Översynen borde omfatta även allmänna förfogandeförordningens

bestämmelser.

De sakkunniga, vilka antogo benämningen förfoganderättskommittén,

avgåvo den 8 januari 1949 betänkande (otryckt) med förslag till vissa ändringar

i förfogandelagen in. in. Betänkandet är ej enhälligt, utan reservationer

i vissa delar ha avgivits av ledamöterna Holmbäck, Håstad och Onsjö.

Över betänkandet ha yttranden avgivits av arméförvaltningen, marinförvaltningen,

flygförvaltningen, fortifikationsförvaltningen, riksvärderingsnämnden,

socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen,

telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd,

konjunkturinstitutet, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, som

därvid överlämnat yttranden från Stockholms handelskammare, Skånes

handelskammare, handelskammaren i Göteborg och handelskammaren i

Gävle, statens handelskommission, riksnämnden för ekonomisk försvarsbe
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

redskap, statens industrikommission, statens livsmedelskommission, statens

priskontrollnämnd, statens bränslekommission, statens trafikkommission,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, Kooperativa förbundet,

Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges

grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges lantbruksförbund samt Sveriges redareförening.

II. Förfogandelagens nuvarande bestämmelser och deras

tillämpning.

1 sitt betänkande har förfoganderättskommittén givit följande summariska

översikt av Kungl. Maj :ts befogenheter enligt förfogandelagen och

lagens innehåll i övrigt.

Med stöd av 2—7 §§ förfogandelagen äger Kungl. Maj :t under vissa i

lagen angivna förutsättningar meddela föreskrifter av följande slag:

2 §: om avstående till kronan av förnödenhet för att tillgodose behovet

för befolkningen eller produktionen eller för krigsbruk eller annat ändamål

av betydelse för det allmänna samt om viss skyldighet att verkställa sedvanlig

beredning av förnödenheterna;

3 §: om beslag å sådan förnödenhet;

4 §: om upplåtelse med nyttjanderätt till kronan av fastighet, byggnad,

järnväg eller annan anläggning, fartyg, motorfordon eller annat transportmedel

för behov som avses i 2 § eller för sjukvårdsändamål, för beredande

av tjänstelokal åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål;

5 §: om skyldighet för ägare eller innehavare av fastighet, fabrik eller

annan anläggning, järnväg, fartyg, motorfordon eller annat transportmedel

att för behov som avses i 2 § frambringa, tillverka, bereda, iståndsätta eller

tillhandahålla resp. verkställa forsling av förnödenhet;

6 §: om upplåtelse av byggnad eller del därav eller markområde eller

annat utrymme till kronan för att bereda bostad åt husvilla eller för förvaring

av arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål;

7 §: om tillhandahållande av elektrisk kraft från starkströmsanläggning

för kronans räkning eller upplåtelse av sådan anläggning eller del

därav till kronan för att tillgodose befolkningens eller produktionens behov

av elektrisk kraft eller eljest för ändamål av betydelse för det allmänna.

Förutsättningen för att denna fullmakt må utnyttjas är att lagen blivit

satt i tillämpning enligt bestämmelserna i 1 §. Detta kan ske vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden. När riksdagen ej är samlad, äger Konungen törordna,

att vad i 2—22 §§ stadgas skall äga tillämpning, men förutsättning

för sådant förordnande är, att riksdagskallelse utgått eller att riksdagen

ändock skall sammanträda inom trettio dagar. Om förordnandet ej gillas

av riksdagen inom trettio dagar från riksdagens början, skall förordnandet

upphöra att gälla. Under tid, då riksdagen är samlad, kan Konungen ej

meddela tillämpningsförordnande utan att riksdagen lämnat sitt samtycke

därtill.

Förfogandelagen har förlängts år från år, senast genom lag den 2 april

1948 (nr 132) till och med den 30 juni 1949.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Innehållet i förfogandelagen är i övrigt i korthet följande:

8 § stadgar, att förfogande skall verkställas så att minsta möjliga förfång

uppstår och att förfogande på ansökan kan hävas, om det medför synnerlig

skada eller olägenhet.

9 § innehåller bestämmelser om att förordnande enligt 2—7 §§ må avse

alla eller blott vissa ägare eller innehavare av egendom av angivet slag samt

från vilken tidpunkt förordnande skall gälla.

10 § stadgar, att från förfogande enligt 2, 3 och 5 §§ undantages i regel

vad som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt husbehov.

I 11 § stadgas vårdnadsplikt beträffande förnödenhet som skall avstås

eller tagits i beslag. Vidare föreskrives, att förnödenhet, som enligt 2 § skall

avstås, skall avlämnas å angiven ort inom länet eller angränsande län.

Enligt 12 § övergår äganderätten när förnödenheten avlämnas.

Jämlikt föreskrifterna i 13 § äger Konungen förordna, att egendom skall

avstås eller ställas till förfogande eller forsling verkställas icke åt kronan

utan åt annan som Konungen bestämmer. Vad i förfogandelagen stadgas

om kronan skall då i tillämpliga delar gälla beträffande den som satts i

kronans ställe.

I 14—21 §§ stadgas om de grunder, efter vilka ersättning skall utgå

m. in., i 22 § om uppgiftsplikt och i 23—26 §§ om straff och åtal m. in.

27—31 §§ innehålla vissa specialstadganden.

Förfoganderättskommittén övergår härefter att närmare behandla begreppen

beslag och förfogande. Efter en redogörelse för innehållet i 3 §

förfogandelagen, som behandlar beslagsinstitutet och detta instituts historia,

framhåller kommittén, att beslagsinstitutet — vilket stundom betecknats

som dispositionsförbud och till sina rättsverkningar närmast är att

likställa med skingringsförbud — i praktiken använts på så sätt, att myndigheterna

i ett visst ögonblick skaffat sig ett grepp över viss vara och

samtidigt meddelat föreskrifter om ordningen och villkoren för försäljning

och användning. På detta sätt hade myndigheterna kunnat uppnå, att

varorna vunnit avsättning och användning på sätt som betingats av försörj

ningsläget. Beslagen hade ofta begränsats till vissa varuinnehavare

(producenter eller partihandlare) eller förråd av viss storlek. — Genom

bestämmelserna i 3 § andra stycket hade den enskilde beretts rättslig möjlighet

att tvinga myndigheterna att välja mellan att inlösa varan och att

släppa den fri från beslaget, men sådana framställningar hade gjorts endast

i ett ringa antal fall. Därest för den beslaglagda varan även gällde i

administrativ ordning meddelade handelsregleringsbestämmelser, syntes ej

av bestämmelserna i 3 § andra stycket följa, att varan kunde säljas även

oberoende av de handelsreglerande bestämmelserna, men på denna punkt

rådde viss tvekan. Någon bestämd praxis hade icke utbildats. — I beslagskungörelserna

hade nästan genomgående den principen tillämpats, att beslag

hävdes, därest varan överlätes i den ordning som vederbörande kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 1-5

mission föreskrivit. När reglering av omsättningen i senare handelsled

varit erforderlig, hade handelsreglering med stöd av § 89 regeringsformen

fått komplettera beslaget. Det hade emellertid också förekommit, att beslag

konstruerades på sådant sätt, att varan ånyo komme under beslag, då

den förvärvades av vissa personer eller företag (t. ex. kungörelserna

1943:237 och 1946:156).

Förfoganderätt enligt 2 § förfogandelagen innebure till formen en vidsträckt

expropriationsrätt, vars ändamål vore betydligt vidsträcktare och

mera obestämda än i expropriationslagen. Förfoganderätten hade, såvitt

anginge försvarsväsendet, nära motsvarighet i rekvisitionslagstiftningen

men vore vidsträcktare än rekvisitionsrätten, dels emedan den avsåge icke

blott krigsmakten utan även den civila befolkningens behov och dels emedan

den ej vore begränsad till tid, då krigsmakten befunne sig på krigsfot.

Dess förenlighet med § 16 regeringsformen hade stundom diskuterats. Somliga

menade, att avhändelseförbudet i § 16 regeringsformen endast avsåge

skydd mot åtgärder av Konungen, medan andra gjorde gällande, att det

avsåge att garantera medborgaren ett av staten orubbat bibehållande av

hans förmögenhetsställning men icke att skydda de särskilda förmögenhetsobjekten

mot lagstiftningsmakten, vare sig den allmänna eller den ekonomiska.

De sakkunniga, som år 1941 avgivit betänkande angående ändrad

lydelse av § 16 regeringsformen (SOU 1941:20), hade föreslagit sådan

ändring, att däri skulle stadgas, att staten ägde endast mot skälig ersättning

förfoga över och expropriera egendom, varom stadgades i lag, som

stiftats av Konungen och riksdagen samfällt.

Förfoganderättskommittén anför vidare:

Enligt 2 § förfogandelagen är det Konungen som skall förordna om varans

avstående. I allmänhet har emellertid den metoden tillämpats, att

Kungl. Maj :t i samband med förordnandet om beslag i den därom utfärdade

kungörelsen generellt förordnat om villkorlig skyldighet att avstå

den beslaglagda varan. Skyldighet att avstå varan skall sålunda föreligga

för innehavare, som vägrar att i den ordning som bestämmes av vederbörande

försörjningskommission sälja varan till av kommissionen anvisad

köpare, dock endast i den mån kommissionen föreskriver att avstående

skall ske. I ett fall, nämligen i fråga om ved, bar den enligt beslagskungörelsen

bränslekommissionen tillkommande befogenheten efter bemyndigande

av kommissionen kunnat utövas jämväl av kristidsstyrelse. Denna

delegationsrätt torde dock ej ha utnyttjats.

Beträffande tillämpningen av 4 § förfogandelagen anför

kommittén:

Under första världskriget tillämpades bestämmelsen vid ett tillfälle för

tvångsvis förfogande över en fabriksanläggning för karbidtillverkning men

något liknande förfogande över fabriksanläggning torde ej ha förekommit

under nuvarande kristid. Upplåtelse av avverkningsrätt föreskrevs under

första världskriget i stor utsträckning med stöd av 4 §, men under det senaste

världskriget och tiden därefter har lagen om avverkningsskyldighet

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

ersatt förfogandelagen i fråga om vedproduktionen. Förfogande över vanhävdade

jordbruksfastigheter är numera ej aktuellt, i synnerhet efter tillkomsten

av lagen den 30 juni 1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk och

lagen samma dag (nr 290) om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

4 § har i viss utsträckning tillämpats för förfogande över områden

för försvarets räkning och i något fall för att skaffa tjänstelokaler för militär

förvaltning men i övrigt ej för att skaffa sådana lokaler åt offentlig

myndighet. För Aktiebolaget Svensk Torvförädlings räkning förfogades år

1940 över vissa områden för framdragande av järnvägsspår. I september

1939 ålades ett bolag med stöd av 4 § att till kronan upplåta tre oljetankar

i Hälsingborg och i september 1941 föreskrevs, att två områden i Skänninge

skulle disponeras för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens räkning för en oljeanläggning.

Under första världskriget togs vid ett tillfälle ett antal fartyg

och pråmar i anspråk för vedtransporter. Under nuvarande kristid ha fartyg

i några fall tagits i anspråk jämlikt 4 g: i vissa fall i början av kriget

för lagring av petroleumprodukter, i ett fall 1940 nio norska fartyg, som

inkommit till svensk hamn, och i ett fall 1946 för civilförsvarsstyrelsens

räkning för transport av internerade. Genom olika beslut åren 1940 och

1941 ålades oljebolagen jämlikt 4 § att ställa järnvägstankvagnar till kronans

förfogande.

Beträffande tillämpningen av 5 § förfogandelagen anför

kommittén:

På jordbruksområdet torde paragrafen aldrig ha direkt tillämpats. Varken

under första eller andra världskriget torde paragrafen ha använts för

att ålägga ägare eller brukare av vanhävdad jordbruksfastighet att producera

vissa förnödenheter. I detta hänseende är paragrafen i vart fall ej

längre aktuell. Frågan om avverkningsskyldighet har, som förut nämnts,

under nuvarande kristid reglerats genom lagen om avverkningsskyldighet.

Livsmedelskommissionen har uppgivit, att inom kommissionens verksamhetsområde

ej meddelats något åläggande enligt 5 § att producera förnödenheter.

I mars 1940 meddelade Kungl. Maj :t åläggande för Bofors att ombesörja,

att krigsmateriel tillverkades för kronans räkning enligt de föreskrifter

industrikommissionen meddelade. Vidare förordnade Kungl. Maj :t i maj

1940, att företag, som upptagits i det s. k. krigsindustriregistret, tills vidare

skulle efter industrikommissionens bestämmande vara pliktigt ombesörja

att krigsförnödenhet, som ej vore att hänföra till livsmedel eller fodermedel,

tillverkades för kronans räkning. I februari 1947 upphävdes sistnämnda

förordnande. I övrigt har industrikommissionen uppgivit, att 5 § inom

kommissionens verksamhetsområde endast tillämpats i ett fall, som rörde

produktion av brandslangar.

Bestämmelserna i 5 § torde för såväl livsmedelskommissionens som industrikommissionens

verksamhet ha haft betydelse såsom bakgrund till förhandlingar

och överenskommelser i försörjningsfrågor. Denna betydelse

avspeglas ej i träffade överenskommelser och låter sig knappast närmare

bedömas.

Under världskrigets första år meddelades ett rätt stort antal förordnanden

om forsling med fartyg, huvudsakligen tankfartyg, jämlikt 5 § förfogandelagen.

I något fall har forslingsorder meddelats för fodertransport

med fartyg. Sedermera har — med enstaka undantag — trafikkommissio
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

liens reglerande verksamhet beträffande fartygstransporter kunnat genomföras

på grundval av lagarna nr 299/1939 om förbud i vissa fall mot överlåtelse

eller upplåtelse av fartyg in. in. och nr 176/1940 med vissa bestämmelser

om fraktfart med svenska fartyg. Förfogandeåtgärder gentemot

landsvägstransportmedel ha i form av forslingsorder — dock i mycket

ringa utsträckning — förekommit jämlikt 15 § i den numera upphävda

kungörelsen nr 908/1942 angående auktoriserade lastbilscentraler in. in.

I fråga om tillämpningen av 6 § förfogandelagen framhåller

kommittén, att bestämmelserna i denna paragraf ej torde komma i

fråga för lösande av några problem i samband med den nuvarande bostadsbristen

eller för att i nuvarande situation skaffa utrymmen för de övriga

ändamål, som omtalas i paragrafen. Paragrafen torde icke ha tillämpats

någon gång under krisåren.

Vad angår tillämpningen av 7 § förfogandelagen anför

kommittén, att då ransoneringarna av elektrisk kraft och gas samt andra

restriktioner på dessa områden grundats på en särskild lag den 12 december

1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och

gas, förfogandelagen icke — i vart fall ej direkt — varit aktuell som instrument

för reglering av den elektriska kraften. I två fall hade dock fråga

uppkommit att tillämpa bestämmelserna mot kraftleverantör, som vägrat

leverera kraft till del allmänna kraftledningsnätet.

I fråga om innebörden av ersättningsreglerna i 14 och

15 §§ förfogandelagen anför kommittén:

14 § innehåller den grundläggande principen för ersättning enligt förfogandelagen.

Ersättning skall utgå med belopp, som prövas skäligt med

hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal

handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden.

Innebörden av detta stadgande belyses av två uttalanden vid förfogandelagens

tillkomst. Departementschefen föreslog denna formulering (prop.

nr 284/1939) för att undvika, att den som under fredstid skaffat sig ett

lager, varå sedan knapphet uppkommit med påföljd att priset starkt gått

i höjden, skulle få gottgörelse efter alltför högt pris (vilket skulle blivit

fallet om den förut föreslagna formuleringen »belopp, som prövades skäligt

med hänsyn till gällande pris» bibehållits). Vidare godkände departementschefen

ett uttalande av lagrådet, att avgörande vikt ej skulle fästas vid anskaffningskostnaden

i det särskilda fallet, eftersom ersättning i stor utsträckning

skulle utgå efter taxa.

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning

enligt 14 g bör utgå, skola enligt 15 § upprättas taxor. I taxorna upptagna

priser skola bestämmas med tillämpning av de i 14 § angivna grunderna

och med hänsyn till omständigheterna vid taxornas upprättande. Genom

ändringar 1941 i 15 § bestämdes, att om enligt prisregleringslagen fastställts

visst pris, detta skulle anses som taxepris.

1 motiven till 1941 års lagändring (prop. 231/1941) anfördes, att olägenheter

kunde uppstå, om vid taxeprissättning högre pris kunde bestämmas

än enligt prisregleringslagen. Därvid borde beaktas, alt den med stöd av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

nämnda lag utövade prisregleringen kunde avse ej blott att fastställa ett

i och för sig skäligt pris utan även att via priserna åstadkomma en önskad

avvägning av produktionen eller konsumtionen av vissa varor. Statens

ledande ställning i fråga om prispolitiken borde under alla förhållanden

vara tryggad. Vad beträffade det temporära prisstopp, som 1941 infördes,

borde det vara utan inflytande på den prissättning, som skedde enligt förfogandelagen,

eftersom föreskriften icke innebure prövning och fastställande

av visst pris utan endast ett tillfälligt förbud för envar handlande

att höja det tillämpade priset.

Slutligen stadgas i 15 § tredje stycket, att om tillämpningen av taxepris

på grund av särskilda omständigheter skulle innefatta synnerlig obillighet,

ersättningen av riksvärderingsnämnden kan bestämmas till högre belopp;

detta skall dock ej äga tillämpning i fråga om pris, som fastställts enligt

prisregleringslagen och som enligt nämnda lag ej får överskridas. Med sistnämnda

inskränkning avses maximipriser, som numera ej äro aktuella.

Beträffande bestämmelsen, att såsom taxepris skall anses visst pris, som

fastställts enligt prisregleringslagen, uttalar kommittén, att även ett av

priskontrollnämnden fastställt stoppris torde falla under denna begreppsbestämning

men att däremot som taxepris ej kunde anses ett sloppris, som

ej varit föremål för nämndens prövning.

Förfoganderättskommittén har — med anledning av särskilt påpekande

i direktiven — upptagit frågan om omfattningen av Konungens lagstiftande

befogenheter enligt § 89 regeringsformen, såvitt rörer krislagstiftningen.

Kommittén framhåller här bland annat, att uttrycket lagar och författningar

som rikets allmänna hushållning röra, stode i motsats till lagar i

egentlig bemärkelse eller allmän lag och att under uttrycket torde ha inbegripits

politiförfattningar (författningar för främjande av statens och

folksamhällets allmänna välfärd) och ekonomilagar eller den speciella

näringslagstiftningen. Under 1800-talet hade frågan vad som skulle anses

höra till rikets allmänna hushållning varit ett tvisteämne mellan Kungl.

Maj :t och riksdagen, men vid sekelskiftet syntes striden kunna betraktas

som avblåst, antingen så, att Konungen erkänt riksdagens medbestämmanderätt

i viss fråga enligt grundlagen eller så att han utan dylikt erkännande

ansett sig böra genom delegation frivilligt överlämna frågan till

sambeslut.

Kommittén anför vidare, att frågan i detta sammanhang vore, om Konungens

rätt att reglera näringslagstiftningen innefattade rätt att göra inskränkningar

i den enskildes rättigheter genom att under utomordentliga

förhållanden utfärda regleringar av rätten att köpa och sälja, använda,

tillverka och transportera varor. Efter att ha åberopat uttalanden av Thulin

i hans arbete »Om Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt» och Herlitz

i hans arbete »Om lagstiftning» anför kommittén:

Uppfattningen om Konungens rätt att ingripa reglerande i näringslivet

torde sålunda i princip sammanhänga med hur man bedömer frågan, huru
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kumjl. Maj.ts proposition nr 210.

vida idkande av näring skall vara en rätt, utrustad med ett rättsskydd ungefär

jämförligt med det som tillkommer äganderätten. Sakkunniga för omarbetande

av § 16 regeringsformen ha tydligen ansett att så bör vara fallet,

tv de ha i sitt förut omnämnda betänkande (SOU 1941: 20) föreslagit,

att i § 16 skall intagas — förutom skydd för äganderätten — en bestämmelse,

att svensk medborgares frihet i utövande av näring eller yrke skall

få inskränkas endast med stöd av lag, stiftad av Konungen och riksdagen

samfällt.

Denna fråga var föremål för dryftande i samband med tillkomsten av

tobaksmonopolet speciellt ur synpunkten, huruvida de som drabbades av

förlust i sin näring genom monopolets införande skulle anses ha en rätt

mot staten till ersättning eller om staten endast ur billighetssynpunkter

borde lämna ersättning under förutsättningar och till belopp, som staten

ensidigt bestämde. Den senare ståndpunkten synes ha accepterats såväl vid

tobaksmonopolets införande som i samband med senare monopolutredningar.

Förfoganderättskommittén anför vidare:

Under förarbetena till förfogandelagen upptog kanslichefen i rikskommissionen

för ekonomisk försvarsberedskap fil. dr och jur. kand. Karl

Åmark i en promemoria frågan om Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt

beträffande handels-, tillverknings-, användnings- och transportregleringar.

Han uttalade den uppfattningen, att det med fog kunde göras gällande,

att Kungl. Maj :t under första världskriget vid utfärdande av inskränkande

bestämmelser i avseende på rätten att köpa och sälja, att transportera

och tillverka särskilda slag av varor tangerade och t. o. in. överskred

de i grundlagen uppdragna gränserna för Konungens ekonomiska

lagstiftningsmakt, om samma måttstock skulle i sådant avseende läggas på

dessa kristidsåtgärder som under normala förhållanden komine i fråga.

Att här i många fall kunde vara fråga om ett förhållandevis svårt ingrepp

1 enskild rätt och frihet ansåg Åmark knappast kunna bestridas. Han förordade

därför, att Kungl. Maj :t på detta område, där tvekan kunde råda

om de konstitutionella befogenheternas räckvidd, utrustades med tillräckliga

fullmakter. Vid promemorian fogades ett utkast till en lag angående

bemyndigande för Kungl. Maj :t att under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden förordna om inskränkning i dispositionsrätten till visst

gods in. in. Rikskommissionen upptog dock ej frågan, när kommissionen

avlämnade sitt förslag till Kungl. Maj :t.

1 1 § i det av Åmark upprättade lagutkastet föreslogs ett stadgande, att

under samma förhållanden som i förfogandelagen Konungen ägde förordna

att viss vara eller vissa slag av varor icke finge av någon inköpas, försäljas,

tillverkas, på visst sätt användas eller ock å järnväg såsom frakt- eller ilgods

eller å fartyg befordras utan tillstånd av Konungen eller den han därtill

bemyndigade, såframt sådan åtgärd befunnes erforderlig för fyllande

av krigsmaktens behov, för folkförsörjningens tryggande eller för näringslivets

behöriga upprätthållande. Enligt 2 g skulle Konungen under enahanda

förhållanden, när särskilda skäl därtill vore, äga förbjuda enskild

person, bolag eller förening att såsom mellanhand, yrkesmässigt eller annorledes,

idka handel med vara av betydelse för den allmänna förbrukningen

i vidare mån än som erfordrades för avyttring utan onödigt dröjsmål

av vara, vilken av den enskilde, bolaget eller föreningen förvärvats

2 liihantj till riksdagens protokoll It)''it). t samt. Nr 210.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

före förbudets delgivning. I utkastet upptogos därutöver endast straffbestämmelser.

Förfoganderättskommittén anmärker ytterligare, att frågan varit föremål

för diskussion i konstitutionsutskottet men att i detta samband framförda

anmärkningar (konstitutionsutskottets memorial nr 23/1948 punkterna

V och VI) icke vunnit majoritet. Anmärkningarna i fråga hade avsett

endast tillämpningen av den ekonomiska lagstiftningsmakten på förevarande

område, och denna syntes i princip ej ha ifrågasatts. Vidare hade

konstitutionsutskottet i anledning av motioner vid 1947 års riksdag i sitt

memorial nr 24 uttalat, att utskottet vore förvissat om att regeringen vore

beredd att som förut medverka till att riksdagen finge medbestämmanderätt

beträffande författningar, som innebure väsentliga ingrepp i medborgarens

frihet och egendom.

Beträffande praxis på ifrågavarande område framhåller kommittén, att

Kungl. Maj :t i stor utsträckning med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt

utfärdat bestämmelser om handels-, transport- och användningsregleringar

under de båda krigsperioder, då kristidslagstiftning förekommit.

Handelsregleringar hade förekommit såväl i samband med som utan beslag.

Kommittén hänvisar i detta sammanhang till en av kommittén i kap. 4

i betänkandet lämnad redogörelse för huvuddragen och omfattningen av

de nuvarande krisregleringarna. Denna redogörelse torde i sin helhet få

såsom hilaga fogas till detta protokoll (bilaga 2).

Ytterligare framhåller kommittén, att frågan om tillverkningsförbud i

detta sammanhang intoge en särställning, eftersom sådana förbud saknade

den anknytning till förfogandelagen, som övriga regleringar hade. Under

första världskriget hade ett flertal förordningar om sådana förbud förekommit,

utfärdade med stöd av Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt.

Skälen för dessa förbud hade varit antingen att de artiklar, som berördes

av förbuden, ansetts ur folkförsörjningssynpunkt mindre nödvändiga och

medförde en olämplig förbrukning av råvaror, varå knapphet rådde, eller

också att man önskade få möjlighet att kontrollera tillverkningens omfattning

och beskaffenhet.

Beträffande liknande regleringar under andra världskriget kan hänvisas

till redogörelsen i bilaga 2 till detta protokoll.

Kommittén berör slutligen frågan om Kungl. Maj :ts befogenheter på utrikeshandelns

område, vilken fråga aktualiserats särskilt på våren 1947,

då Kungl. Maj :t genom kungörelse den 14 mars 1947 (nr 82) föreskrev

allmänt importförbud. Efter att något ha berört i riksdagen förda diskussioner

i denna fråga (reservationsvis framställd anmärkning i konstitutionsutskottets

memorial nr 16/1947 punkt IV) framhåller kommittén, att

en undersökning av import- och exportregleringarna före kriget gåve vid

handen, att Kungl. Maj :t under 1930-talet utfärdat bestämmelser om dylika

med stöd av § 89 regeringsformen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts propositoin nr 210.

19

III. Ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen.

Förfoganderättskommittén har vid fullgörande av sitt utredningsuppdrag

från de centrala krisorganen inhämtat yttranden angående deras uppfattning

om vilka befogenheter enligt förfogandelagen, som vore erforderliga

för att deras uppgifter skulle kunna fullföljas ävensom angående deras

synpunkter i övrigt på de frågor, som berördes i direktiven. Därjämte har

kommittén berett grossistförbundet, industriförbundet, kooperativa förbundet,

köpmannaförbundet och landsorganisationen tillfälle att meddela sina

synpunkter på de i direktiven behandlade frågorna. Kommittén har i sitt

betänkande lämnat ett utförligt sammandrag av innehållet i dessa yttranden.

Det torde emellertid icke vara nödvändigt att här intaga sådan redogörelse

i vidare mån än som erfordras med hänsyn till vad förfoganderättskommittén

anfört.

Förfoganderättskommitténs förslag. Kommittén anför till en början följande

allmänna synpunkter.

Enligt kommitténs mening är en förfogandelagstiftning av det slag vi

haft under de båda världskrigen och åren närmast efter krigen med vittgående

befogenheter för Kungl. Maj :t att ingripa i den enskildes rättssfär

nödvändig vid krig eller krigsfara. I en sådan situation torde Kungl. Maj :t

böra äga i stort sett de befogenheter som innefattas i den nu gällande förfogandelagen.

En förfogandelag, som är avsedd att tagas i bruk vid krig

eller krigsfara, bör gälla utan tidsbegränsning. Anledning saknas att såsom

hittills skett varje år ompröva en sådan lags fortsatta bestånd. För

att lagen skall träda i tillämpning bör emellertid meddelas särskilt förordnande

utfärdat av Kungl. Maj:t. Dylikt tillämpningsförordnande skall

givetvis för sin fortsatta giltighet utöver viss kortare tid vara beroende av

riksdagens godkännande.

Kommittén har emellertid ansett sig ej höra närmare gå in på frågan

om huru en dylik beredskapslag för krig eller krigsfara med hänsyn till

framtiden bör i detalj utformas. För ett bedömande av denna fråga skulle

nämligen krävas ej endast omfattande och tidsödande undersökningar rörande

verkningarna av den nuvarande förfogandelagen under den gångna

krigstiden och då särskilt under dess första skede utan även och framför

allt ett klarläggande av behovet i olika hänseenden av en förfogandelag

med hänsyn till den ekonomiska försvarsberedskapens aktuella krav. Därtill

kommer att det enligt de riktlinjer, som fastställts för riksnämndens

för ekonomisk försvarsberedskap verksamhet, åvilar denna myndighet alt

förbereda och framlägga förslag till den lagstiftning på det ekonomiska området,

som i händelse av krig eller under andra av krig eller krigsfara föranledda

utomordentliga förhållanden kan vara erforderlig. Det torde därför

få ankomma på riksnämnden att undersöka vilka ändringar av den nuvarande

förfogandelagcn som eventuellt kunna befinnas erforderliga ur beredskapssynpunkt

och i sinom tid framlägga därav betingade förslag. Till

dess så skett och statsmakterna på grund därav fattat beslut torde nuvarande

förfogandelag i stort sett kunna gälla för krig eller krigsfara. Kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

21)

Kungl. Maj:ts propositoin nr 210.

mittén har huvudsakligen inskränkt sig till att undersöka frågan i vad mån

bestämmelser av den karaktär som förfogandelagen äger böra efter den

1 juli 1949 finnas även för annat fall än krig eller krigsfara. Ur dessa synpunkter

har förfogandelagen ej karaktär av beredskapslag utan fråga är

om behovet av att Kungl. Maj:t under nuvarande förhållanden alltjämt

äger befogenheter att göra ingripanden av de slag som avses med förfogandelagens

fullmakter.

Kommittén framhåller härefter, att det såväl vid det första världskriget

som det senaste blivit nödvändigt att bibehålla med stöd av allmän förfogandelag

uppbyggda regleringar en tid efter krigshandlingarnas upphörande.

Det hade visat sig — såväl efter 1918 som efter 1945 — att det toge

viss tid, innan försörjningen konune in i normala förhållanden. Sålunda

hade första världskrigets förfogandelagstiftning upphört att gälla först

den 1 mars 1921 och ännu, 31/» år efter det andra världskrigets slut, vore

en stor del av de regleringar, som föranletts av detta, i tillämpning.

Kommittén fortsätter:

Det ligger nära till hands att tänka sig, att man beträffande regleringar

av det slag, varom här är fråga, sedan kriget upphört och krigsfara ej

längre är för handen, icke skulle behöva använda sig av en fullmaktslagstiftning

utan kunna för varje särskilt fall stifta särskilda lagar för genomförande

av erforderliga ingripanden. Det är emellertid uppenbarligen förenat

med mycket stora praktiska olägenheter att sådana ingrepp som beslag

och förfoganden måste grundas på lagstiftning antagen för varje särskilt

fall. Om en dylik åtgärd anses påkallad i ett visst läge, måste den i

regel kunna beslutas och genomföras snabbt för att effekten av åtgärden

ej skall äventyras. Om varje sådan fråga skulle avgöras av Kungl. Maj:t

och riksdagen samfällt, skulle de statliga åtgärderna bli tungrodda. Den

grundliga förberedelse som är nödvändig skulle kräva en relativt lång riksdagsbehandling.

Det skulle säkerligen vidare i många fall visa sig medföra

stora olägenheter om exempelvis en beslagsfråga måste hållas svävande i

avbidan på riksdagens prövning. Den ovisshet, som därav skulle bli en

följd, skulle ofta kunna bli till skada icke blott för försörjningen utan även

för företagarna. Detta gäller oavsett att åtgärder av ifrågavarande slag på

näringslivets område böra så mycket som möjligt grundas på eller förberedas

genom överenskommelser mellan de administrativa myndigheterna

och de av åtgärderna berörda näringsutövarna. En förutsättning för dylika

överenskommelser är nämligen ofta att särskilda anordningar kunna vidtagas

från statens sida som komplement till överenskommelserna samt att

myndigheterna ha maktmedel att ingripa mot enstaka företagare, som söka

i strid mot det allmännas intresse utnyttja situationen till egen fördel på

övriga företagares bekostnad. Kommittén anser därför att en fullmaktslagstiftning

bör finnas som grund för åtgärder av ifrågavarande slag även

då utomordentliga, av krig föranledda förhållanden råda, d. v. s. i allmänhet

under en övergångstid efter det att kriget eller krigsfaran upphört. Att

i förväg angiva längden av en sådan övergångstid är ej möjligt. Det torde

få bli beroende på Kungl. Maj :ts och riksdagens bedömande i varje särskilt

fall, när förutsättningar ej längre föreligga för förfogandelagstiftningens

tillämpning och behov därav ej längre är för handen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kommittén avvisar däremot tanken, att en förfogandelag skulle inrymmas

i rättssystemet även för andra förhållanden än krig, krigsfara eller

andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, då detta skulle

innebära en principiell utvidgning av den extraordinära fullmaktslagstiftningen,

som icke kunde anses nödvändig och därför borde undvikas.

I fortsättningen framhåller kommittén, att de möjligheter till extraordinära

ingripanden, som borde tillkomma Kungl. Maj:t under en övergångstid

från det att kriget eller krigsfaran upphört till dess fullmaktslagstiftningen

helt kunde sättas ur tillämpning, borde successivt begränsas, allt

efter som förhållandena inom och utom landet stabiliserades. Det syntes

sålunda lämpligt för att en smidig anpassning skulle kunna ske, att av

förhållandena påkallade inskränkningar i Kungl. Maj :ts för krig eller krigsfara

avpassade fullmakter vidtoges, när berörda förutsättningar ej längre

förelåge men utomordentliga, av krig föranledda förhållanden alltjämt vore

för handen. Om man konstruerade två olika förfogandelagar, en med vidsträcktare

och en med mera begränsade fullmakter, finge man ej möjlighet

till den successiva anpassning av de i förfogandelagen upptagna tullmakterna

som syntes önskvärd. Samma vore förhållandet om man konstruerade

en förfogandelag med två olika fullmaktsgrader.

Beträffande möjligheten att göra en av Kungl. Maj :t genomförd reglering

beroende av riksdagens godkännande i efterhand framhåller kommittén,

att man här stötte på praktiska olägenheter av liknande slag, som då

fråga vore om speciallagstiftning för varje reglerings genomförande. Ur

företagarnas och allmänhetens synpunkter skulle det kunna medföra olägenheter

och irritation, om en riksdagsmajoritet beslöte omläggning av en

reglering, som redan genomförts. Under tiden till dess riksdagen prövat

regleringen skulle den få karaktär av provisorium, som skulle kunna medföra

ovisshet och osäkerhet. Överenskommelser, som tillkommit samtidigt

med regleringens genomförande, skulle på samma sätt hållas svävande, till

dess riksdagen fattat sitt beslut. Riksdagen skulle för att undvika olägenheterna

av att kullkasta redan genomförda åtgärder känna sig nödsakad

att taga ansvaret för en reglering, som redan genomförts; ett avslag skulle

måhända kunna medföra, att regleringen ändock efter någon tid måste

genomföras o. s. v.

Kommittén föreslår av angivna skäl följande konstruktion av förfogandelagen.

Den borde vara eu enhetlig lag, innehållande samtliga vid krig eller

krigsfara behövliga fullmakter. Samtliga i lagen upptagna fullmakter borde

vid krig eller krigsfara kunna sättas i tillämpning av Kungl. Maj :t. Riksdagens

godkännande av sådant tillämpningsförordnande skulle dock vara

förutsättning för förordnandets giltighet utöver viss kortare tid. Under

utomordentliga, av krig föranledda förhållanden — d. v. s. i allmänhet

under en efterkrigstid eller avvecklingstid — borde lagens fullmakter genom

samfällt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen helt eller delvis kunna

bringas i tillämpning för viss tid, högst ett år, åt gången. Riksdagen finge

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

sålunda tillfälle att varje år pröva, huruvida och i vilken utsträckning fullmakter

av nu ifrågavarande slag borde tillkomma Kungl. Maj :t under det

kommande året.

Kommittén fortsätter härefter:

Med detta system uppnår man, att fullmakterna kunna avpassas efter

vad läget anses kräva. Principerna för prövningen av fullmakternas omfattning

böra vara, att de, i de fall ingripande från statens sida är av nöden,

möjliggöra ett effektivt ingripande med minsta möjliga rubbningar i

näringslivet och på ett sätt som är för den enskilde så litet kännbart som

möjligt. Vidare böra fullmakterna vara sådana, att om man med ett begränsat

ingripande kan uppnå målet, man ej skall tvingas vidtaga en åtgärd

av mera allmän räckvidd.

De behövliga fullmakternas räckvidd och innehåll bero givetvis av den

allmänna försörjningspolitik, som avses skola följas under det kommande

året. Det synes därför lämpligt att grunddragen av denna bli föremål för

riksdagens bedömande i samband med att fullmakterna lämnas. Med hänsyn

härtill torde lämpligen i den proposition, som framlägges med begäran

om erforderliga fullmakter, även böra, så långt det är möjligt, angivas de

riktlinjer i fråga om ordnandet av landets varuförsörjning under kommande

år, som Kungl. Maj :t anser böra tillämpas. Sedan lång tid tillbaka

bär ett liknande förfarande använts beträffande den av statsmakterna tilllämpade

jordbrukspolitiken. Under den gångna krisen har så även skett

i fråga om bränsleförsörjningen. Några avgörande hinder synas ej heller

föreligga för att motsvarande anordning tillämpas beträffande övriga försörjningsområden.

Om så sker skapas enligt kommitténs mening bättre

möjlighet för riksdagen att följa och bedöma landets försörj ningspolitik.

Efter genomgång av samtliga paragrafer i den nu gällande förfogandelagen

har kommittén utarbetat ett förslag till lag om ändring i vissa delar

av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt

giltighet av lagen. Förslaget, vars lydelse framgår av en till detta protokoll

fogad bilaga (bilaga 3)1, innebär ändring i 1, 15 och 27 §§, varjämte

stadgas, att lagen i sålunda ändrat skick tills vidare skall äga fortsatt

giltighet.

Beträffande ändringsförslaget i 1 § anför kommittén:

De paragrafer i förfogandelagen, som innehålla Kungl. Maj:ts fullmakter,

äro 2—7 §§, medan 1 § upptar förutsättningarna för lagens tillämpning

och förfarandet, när lagen skall sättas i tillämpning. Övriga paragrafer

(8—31 §§) innehålla specialstadganden i anslutning till fullmaktsparagraferna

samt bestämmelser om ersättning, påföljder in. in.

Med hänsyn till den uppläggning av förfogandelagen, som ifrågasatts

förut, föreslås omformulering av lagens inledande bestämmelser i 1 §

av följande innebörd. Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig,

skall Konungen äga förordna, att vad i 2—7 §§ stadgas skall äga tillämpning.

Sådant förordnande får, om riksdagssession ej pågår (här användes

den formulering som förekommer i riksdagsordningen enligt den av 1948

års riksdag beslutade vilande grundlagsändringen), icke meddelas med

mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall

1 Denna bilaga, vilken är likalvdande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har

här uteslutits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2.3

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

sammanträda inom trettio dagar. Om meddelat förordnande ej gillas av

riksdagen inom trettio dagar eller, om session ej pågår, inom samma tid

från riksdagens början, skall detsamma upphöra att lända till efterrättelse.

Under andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden må Konungen

med riksdagens samtycke meddela förordnande för viss tid, högst ett år

varje gång, att vad i 2—7 §§ eller en eller flera av dem stadgas skall äga

tillämpning. I sådana fall får tillämpningsförordnande ej meddelas av

Kungl. Maj :t ensam.

Därjämte har intagits en bestämmelse i 1 §, innebärande att när förordnande

som nu sagts meddelats jämväl 8—31 §§ skola i tillämpliga delar

gälla.

Beträffande beslagsbestämmelsernas utformning i 3 §

redovisar kommittén följande erinringar i de till kommittén avgivna yttrandena:
Livsmedelskommissionen

har beträffande tillämpningen av beslagsbestämmelserna

anfört, att beslaget på en vara borde kvarstå även efter tilllåtet

förfogande över varan, bland annat för att undvika att särskild fristående

handelsreglering skulle behöva tillgripas för att få kontroll över

varan även i senare innehavares hand.

Industrikommissionen har framhållit, att det å ena sidan kunde synas

önskvärt att förfogandelagens stöd kunde erhållas vid de åtgärder kommissionen

måste företaga för att stimulera exporten. Å andra sidan förbisåge

kommissionen icke de betänkligheter, som av handelspolitiska skäl

kunde resas mot att Kungl. Maj :t förlänades alltför långtgående befogenheter

i fråga om reglering av exporten. Möjligen borde dessa betänkligheter

tillmätas så stor vikt, att begränsningen i 2 § första stycket bibehölles.

— För att undvika olägenheterna av den oklarhet som vidlådde handelsregleringar

utan beslag ansåg kommissionen i likhet med livsmedelskommissionen

det vidare önskvärt med en sådan beslagskonstruktion, som

täckte även de fall, vilka nu reglerades genom särskilda handelsregleringsbestämmelser.

— Slutligen ifrågasattes en utsträckning av den i 3 § andra

stycket angivna tiden om 30 dagar, inom vilken innehavaren skulle förpliktas

avstå beslaglagd förnödenhet till kronan. När man ginge mot ett bättre

försörjningsläge, funnes alltid en del mindre goda varor, beträffande vilka

det låge nära till hands att inlösen begärdes. Om ett flertal ansökningar

om inlösen inkomme samtidigt, kunde 30-dagarstiden komma att visa sig

alltför knapp.

Priskonirollnämnden bär ansett det erforderligt att 3 § kompletteras på

sådant sätt att beslag skulle kunna läggas på råvaror och andra ej färdigberedda

varor även i de fall då brist ej förelåge på dessa varor men däremot

på vissa färdiga produkter, i vilka varorna inginge. Som motiv härför

har nämnden anfört, att produktionens återvridning till enklare och

billigare produkter avsevärt skulle kunna underlättas genom att den billigaste

råvaran ställdes till förfogande för den tillverkare, som förbunde sig

att framställa enklare och mera standardbetonade produkter, under det att

mera lyxbetonad tillverkning hänvisades till dyrare råvaruförbrukning.

Detta skulle bli möjligt genom att beslag kunde läggas på råvaran. —

Nämnden har vidare ansett det önskvärt, att det tydligt klargjordes, att uttrycket

»behov av förnödenhet» kunde avse icke allenast det rent kvantitativa

behovet utan även behovet att i erforderlig omfattning tillgodose förbrukarna

med lämpliga kvaliteter till skäliga priser.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 210.

Industriförbundet har betonat, att eventuella ändringar av beslagsförfarandet

måste utformas med största hänsyn till rättssäkerhetens krav. Reslagsinstitutet

torde åtminstone för närvarande icke kunna tagas bort utan

att ersättas med bestämmelser som åtminstone kunde ligga till grund för

bestående ransoneringar. Det vore angeläget att icke ett nytt institut med

sådant syfte omgärdades med svagare garantier för den enskildes rätt än

som gällde för det nuvarande beslaget.

Kommittén anför, att den ej funnit anledning att för närvarande verkställa

någon överarbetning av beslagsbestämmelserna. Då beslagskonstruktionen

syntes ha fungerat i stort sett tillfredsställande, skulle värdet av en

ändring av densamma i krisens avvecklingsskede vara diskutabelt.

Beträffande de anförda erinringarna i särskilda hänseenden mot beslagsbestämmelserna

uttalar kommittén, att tillräckliga skäl ej syntes föreligga

att förlänga 30-dagarstiden i 3 § andra stycket samt att beslagets giltighet

även efter tillåtet förfogande vore en tillämpningsfråga; 3 § lade ej hinder

i vägen för beslag i flera led.

Kommittén anför vidare, att med hänsyn till att vi nu befunne oss i ett

avvecklingsskede en utvidgning av de ändamål, för vilka beslag och förfogande

kunde användas, i nuvarande läge borde undvikas. Vad särskilt anginge

frågan om förfogandelagens tillämplighet i fall, som avsåge att främja

export, kunde av såväl principiella som handelspolitiska skäl en sådan utsträckning

ej förordas. Vad beträffade de av priskontrollnämnden ur dess

speciella synpunkter anförda önskemålen dels om möjlighet att lägga beslag

på råvara även i fall då brist ej förelåge å varan men däremot på vissa

färdiga produkter, i vilka råvaran inginge, och dels om innebörden av uttrycket

»behovet av förnödenhet» såsom avseende även lämpliga kvaliteter

till skäliga priser ansåge kommittén, att hela frågan om åtgärder för priskontrollen

borde upptagas i anslutning till prisregleringslagen eller bli föremål

för särskild lagstiftning.

I fråga om 8—12 §§ framhåller kommittén, att gentemot dessa stadganden

inga sakliga anmärkningar framförts. Den kritik, som riktats mot den

bristande överskådligheten i beslagsbestämmelserna, torde emellertid huvudsakligen

avse dessa paragrafer. Skulle en mera allmän överarbetning

av bestämmelserna framdeles komma till stånd, torde i sådant sammanhang

få övervägas, huruvida redaktionella ändringar av sådant slag skulle

företagas.

Vad 13 § angår anför kommittén i anledning av det i motionerna I: 244

och II: 390 till 1948 års riksdag framförda förslaget, att paragrafen skulle

sättas ur tillämpning, bland annat följande.

Genom att kronan alltid vore part i förfogandeärenden skulle riskerna

för att civila tvistefrågor skulle komplicera sådana ärenden måhända i

någon mån minskas, överlåtelsen från kronan till den, för vilken förfogandet

i realiteten skett, bleve då under alla förhållanden en vanlig civilrättslig

fråga, oberoende av förfogandelagen, och sistnämnda part koinrne ej i

direkt rättsförhållande till den, från vilken förfogande skett.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

De fördelar, som härmed skulle kunna vinnas, har man att väga mot de

fördelar, som vid bestämmelsens tillkomst 1917 anfördes som motiv för

dess införande i förfogandelagen. Med bestämmelsen åsyftades närmast, att

de särskilda organisationer, som bildats med ändamål att fördela råvarorna

mellan producenterna, skulle kunna direkt inlösa varuförråden utan att

kronan därvid behövde vara mellanhand. Det ansågs, alt kronan därigenom

skulle beredas stor ekonomisk lättnad, varjämte förenkling av förfarandet

skulle vinnas.

Det är att märka att om 13 § upphäves, kronans organ, i regel försörjningskommissionerna,

komma i sådant förhållande till alla dem som avstå

förnödenheter enligt förfogandelagen, att alla reklamationsfrågor komma

att få ombesörjas av dessa organ. Även om överlåtelse sker till enskilt

företag, har den som avstår varan anspråk på att endast hålla sig till

kronan.

Som förut anförts ha direkta förfoganden behövt förekomma endast i

relativt ringa utsträckning. På grund härav och då man har anledning förvänta,

att sådana åtgärder i fortsättningen bli ännu mera sällsynta, skulle

ett borttagande av 13 § måhända i nuvarande läge ej ha större betydelse. I

princip gäller dock alltjämt vad som anfördes 1917. Skulle exempelvis i

framtiden förfoganden över spannmål komma i fråga, vore det uppenbarligen

en olägenhet, om kronan ej kunde överlåta åt Svenska spannmålsaktiebolaget

att omhändertaga spannmålen utan att kronan inträdde som

mellanhand. Kommittén anser därför att bestämmelsen bör kvarstå.

Beträffande bestämmelserna i 14 och 15 §§ anför kommittén,

att i de till kommittén inkomna yttrandena vissa anmärkningar framställts

mot dessa paragrafer av i huvudsak följande innehåll:

Livsmedelskommissionen har anfört, att grunderna för den allmänna

prispolitiken borde i högre grad än vad nu vore fallet få vara bestämmande

vid värdering enligt förfogandelagen. De principer, som låge till grund för

fastställande av normalpriser, borde sålunda tillmätas betydelse även vid

bestämmande av ersättning enligt förfogandelagen för sådana varor, som

ej vore åsatta normalpriser. Kommissionen hade tillämpat den principen,

att i den kalkyl, som lagts till grund för normalpris, inräknats även ränteoch

lagringskostnader ävensom risk för försämring eller fördyring av varan

med vissa beräknade belopp. Någon särskild gottgörelse borde alltså ej

utgå i dessa hänseenden, vilket borde komma till uttryck i förfogandelagen

eller i motiven till denna. (Denna anmärkning hänför sig även till 17 i;.)

Industrikommissionen har uttalat, att 14 § syntes vara i behov av sådan

omarbetning, att rimliga beräkningsgrunder kunde anläggas vid ersättnings

bestämmande (denna anmärkning avsåg även att enligt 17 § ersättning

borde kunna utgå för alla skäliga kostnader) samt att taxorna borde få eu

mot ändringarna i övrigt svarande utformning.

Priskontrollnämnden har anmärkt

att i 14 § uttrycket »normal handelsvinst» borde utbytas mot »skälig

handelsvinst», eftersom förstnämnda uttryck vore svårt att fastställa till

sin innebörd, varjämte orden »andra på prissättningen regelmässigt inverkande

förhållanden» borde utgå, enär de vore svårförståeliga,

att 15 § borde förtydligas så, att samtliga med stöd av prisregleringslagen

utfärdade prisregleringar — således även prisstopp — skulle innebära taxesättning

enligt förfogandelagen,

att de formuleringar i 15 §, som avsåge priser vilka »fastställts enligt

prisregleringslagen och som enligt nämnda lag icke må överskridas», borde

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

borttagas då maximipriser numera ej förekomme i prisregleringslagen samt

att orden »synnerlig obillighet» i 15 § borde ersättas av »obillighet».

Vissa reservanter i priskontrollnämnden ha ansett det tveksamt, huruvida

bestämmelse om att stoppriser skulle betraktas som taxepriser vore

förenliga med § 16 regeringsformen och förklarat, att en tillämpning av

stoppriser vid produktionsåläggande enligt 5 § förfogandelagen i vart fall

icke stode i överensstämmelse med näringslivets berättigade krav på rättssäkerhet.

Vidare ha dessa reservanter gjort gällande, att så snart ett enligt

prisregleringslagen fastställt pris nämnvärt avveke från den ersättning,

som skulle ha fastställts enligt huvudstadgandet i 14 g, måste obillighet

anses föreligga och jämkning sålunda verkställas.

Kommittén framhåller, att de grundläggande stadgandena i 14 g i sin

nuvarande form och med den tolkning, som fastställdes vid bestämmelsernas

tillkomst torde lämna rum för en tillämpning, som i det särskilda fallet

tillgodosåge såväl det allmännas intresse som den enskildes rätt. Det

torde få ankomma på riksvärderingsnämnden att inom ramen för de allmänt

hållna bestämmelserna utbilda en praxis, som kunde anses skälig. I

nuvarande läge torde en omarbetning av ersättningsgrunderna ej böra företagas

utan att starka skäl därför anförts. Kommittén fortsätter:

Kommittén har dock hyst stor tveksamhet inför frågan, om det i princip

kan vara riktigt att låta individuellt fastställda stoppriser betraktas som

taxepriser. Den som tvångsvis ålagts att avstå eller producera en vara till

ett pris, som fastställts lägre än för andra producenter, kan måhända med

visst fog uppfatta denna för honom oförmånliga differentiering av priserna

som ett utslag av godtycke och rättsosäkerhet. När kommittén likväl, med

hänsyn till stopprisernas betydelse för hela den nuvarande statliga priskontrollen,

ansett sig ej böra i bestämmelserna om taxepriser göra något

undantag för individuellt fastställda stoppriser, har det skett, därför att

lagen ger möjlighet för riksvärderingsnämnden att i de fall där det befinnes

skäligt verkställa jämkning enligt 15 § tredje stycket. För att riksvärderingsnämnden

skall äga en friare prövningsrätt i detta hänseende anser

kommittén att uttrycket »synnerlig obillighet», på sätt priskontrollnämnden

föreslagit, bör ersättas med »obillighet». I samband därmed torde

motsvarande ändring böra företagas i 15 § rekvisitionslagen.

I 15 § förfogandelagen förutsättes att överensstämmelse i princip bör

föreligga mellan grunderna enligt 14 och 15 §§. Den jämkningsmöjlighet,

som riksvärderingsnämnden har enligt 15 § tredje stycket, visar emellertid,

att man räknat med att en ovillkorlig tillämpning av taxepriserna kunde

komma i strid med grunderna i 14 § på ett sådant sätt att jämkning ur

billighetssynpunkt borde ske. Det torde få ankomma på riksvärderingsnämnden

att i tillämpningen finna grund för en sådan avvägning i det särskilda

fallet, att å ena sidan betydelsen av enhetlig tillämpning av taxepriserna

ej eftersättes och å andra sidan den enskilde exempelvis ej tvångsvis

ålägges förlustbringande produktionsskyldighet. Med den begränsade tilllämpning

av tvångsförfaranden, som kommittén i nuvarande läge förutsätter,

torde det i vart fall ej innebära någon olägenhet att överlåta denna

avvägning åt praxis.

Kommittén förordar den av priskontrollnämnden föreslagna redaktionella

ändringen i 15 § tredje stycket med hänsyn till att maximipriser ej

längre förekomma.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Beträffande 16—3 0 §§ i allmänna förfogandelagen har

kommittén anfört följande.

Beträffande 17 § hänvisar kommittén till vad som anförts som motivering

för att ändringar ej föreslagits i de grundläggande bestämmelserna

i 14 §.

Ett av priskontrollnämnden i anslutning till 20 § andra stycket framfört

förslag, att kronans skyldighet att gälda ersättning i fall, då förfogande

skett för annan än kronan, skulle inträda först sedan sedvanliga indrivningsåtgärder

vidtagits mot mottagaren av varan, ville kommittén ej förorda,

då i nuvarande läge bestämmelser till nackdel för den enskilde icke

borde införas i förfogandelagen utan att starka skäl motiverade en sådan

åtgärd och sådana skäl ej förelåge i detta fall.

En av industrikommissionen ifrågasatt bestämmelse av innebörd, att

möjlighet skulle beredas myndighet, som övertagit beslaglagd vara, att

träffa överenskommelse med ägaren om ersättning, har kommittén avvisat,

då kommittén ej funne sig övertygad om lämpligheten av att en sådan ändring

komnie till stånd.

Frågan om rätten att överklaga riksvärderingsnämndens beslut, vilken

fråga även berörts i de till kommittén ingivna yttrandena, anser kommittén

böra få anstå till en eventuell senare överarbetning av förfogandelagen

ur beredskapssynpunkter. I samband därmed uppkonnne nämligen frågorna

om riksvärderingsnämndens natur av värderingsnämnd eller domstol,

om nämndens sammansättning, om ett eventuellt inkopplande av

lokala värderingsnämnder som instans vid ersättningsprövning även enligt

förfogandelagen m. m.

I anledning av att industrikommissionen i anslutning till förverkandebestämmelserna

i 25 § ifrågasatt, att en omarbetning av paragrafen måtte ske

i anslutning till 2 kap. 17 § strafflagen, framhåller kommittén, att i förarbetena

till strafflagens allmänna förverkandeparagraf visserligen uttalats,

att bestämmelsen torde komma att få betydelse för blivande lagstiftning

på specialstraffrättens område, men att kommittén ansett, att en sådan

ändring icke borde företagas i förfogandelagen utan samband med motsvarande

ändring i andra specialförfattningar.

Viss redaktionell ändring av 27 § angiver kommittén vara föranledd av

ändringarna i 1 §.

Beträffande 28 och 29 §§, vilka kommittén anser betydelselösa i nuvarande

läge, föreslår kommittén att frågan om deras upphävande får anstå

till den av kommittén förordade fortsatta översynen av lagen.

Slutligen anför kommittén:

Genom 30 § har Kungl. Maj :t bemyndigats att meddela verkställighetsföreskrifter

till förfogandelagen. Dylika föreskrifter ha meddelats genom

allmänna förfogandeförordningen (SFS nr 613/1939). De centrala krismyndigheterna

ha förklarat sig ej ha några väsentliga anmärkningar att

framställa mot bestämmelserna i förfogandeförordningen, varför kommit
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

ten ej ansett sig ha anledning att ingå på en närmare granskning av detaljbestämmelserna

i denna förordning. Vad beträffar industrikommissionens

i vissa hänseenden gjorda anmärkningar — att förtydliganden vore önskvärda

om vilken myndighet som har att utbetala ersättning samt att utbetalande

av ersättning i vissa fall borde kunna få ske utan att räkning inkommit

— torde dessa frågor i uppkommande tveksamma fall finna sin

lösning genom hänvändelse till Kungl. Maj :t.

I detta sammanhang hör anmärkas, att kommittén även något berört

frågan om handelsregleringar och andra regleringar, vilka icke direkt stödja

sig på förfogandelagen. Kommittén anför härom:

Frågan om Kungl. Maj :ts administrativa befogenheter i fråga om handels-,

tillverknings-, användnings- och transportregleringar samt exportoch

importregleringar, som i korthet behandlats i kap. 3, har varit mycket

omdiskuterad utan att man kunnat komma fram till allmänt erkända principer.

Bedömningen torde bli väsentligen olika för olika förhållanden. Det

vill sålunda synas som om man för krig och liknande utomordentliga förhållanden

kunde finna vissa anknytningar till principerna i förfogandelagstiftningen,

medan befogenheterna under fredsförhållanden i vart fall

måste bli mera begränsade. Ett klarläggande huruvida och i vad mån lagstiftning

är erforderlig för att komplettera Kungl. Maj :ts befogenheter på

detta område under sådana förhållanden som avses i förfogandelagen kräver

emellertid mycket omfattande undersökningar och överväganden. Man

kommer därvid även in på spörsmålet om utsträckande av principerna i

3 § andra stycket förfogandelagen, även till handelsregleringarnas område,

d. v. s. om innehavare av handelsreglerad vara skall äga rätt att hembjuda

den till staten för att få den inlöst eller alternativt att få sälja den oberoende

av de handelsreglerande bestämmelserna. Även här är fråga om

principiellt mycket betydelsefulla överväganden rörande rättslig skyldighet

för staten gentemot den enskilde att ersätta skada, som kan uppkomma av

statliga åtgärder, eller om de åtgärder till den enskildes skydd, som ur billighetssynpunkter

kunna anses motiverade. Man torde därvidlag ej utan

vidare kunna uppställa enhetliga principer för alla slag av regleringar, utan

överväganden torde få göras särskilt på alla här aktuella områden berörande

såväl näringslivet inom landet som utrikeshandeln.

De problem, som här uppkomma, äro av annat slag och ha en helt annan

räckvidd än frågan om förfogandelagens tillämpning under nuvarande förhållanden.

Skulle bestämmelser av nu ifrågavarande slag sammanföras

med de nuvarande fullmakterna i förfogandelagen, skulle det sannolikt

kräva en djupgående omarbetning även i formellt avseende av denna lag

och att lagen gåves en delvis annan karaktär än den nu har. Kommittén

anser det emellertid önskvärt att särskild utredning kommer till stånd rörande

dessa frågor.

Ledamoten av förfoganderättskommittén Holmbäck, som i nu berörda

delar instämmer med kommittén i övrigt, anför i sin reservation, efter att

något närmare ha betonat innebörden i de av kommittén föreslagna ändringarna

i förfogandelagen:

Det torde vara tydligt att kommitténs förslag är mera rationellt än den

gällande lagen. För fall av krig och krigsfara kan man icke förneka beho
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2‘)

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

vet av eu icke tidsbegränsad förfogandelag. För andra »utomordentliga av

krig föranledda förhållanden» föreligger icke ett behov av en till tiden obegränsad

förfogandelag. Man kan i stället för den händelse att dylika förhållanden

skulle uppstå utarbeta för varje särskild tidsperiod avpassade fulllnaktsbestännnelser

och antaga dem i form av särskilda lagar. Man kan

också antaga lagar, som icke innebära generella fullmakter utan gå mera i

detalj: som ge rätt att företaga visst, särskilt angivet beslag, att tvångsvis

anordna viss, särskilt angiven produktion o. s. v. Det är emellertid av värde

att även för »utomordentliga av krig föranledda förhållanden» äga tillgång

till ett redan utarbetat och såsom lag antaget schema, vilket man kan följa,

om fråga skulle uppstå att tillämpa förfoganderegler. Kommitténs förslag

ger tillgång till ett dylikt schema. I)å ett förordnande att och i vilken mån

detta schema skall tillämpas kommer att fordra båda statsmakternas bifall,

kommer tyngdpunkten att ligga i förordnandet. Förordnandet kommer att

stå mycket nära ett beslut om en ny lag och äger det företrädet före ett

sådant beslut att det icke får gälla för mer än ett år och att alltså förfogandelagen

själv tvingar fram en omprövning av ärendet efter viss tid även

från riksdagens sida. Det kan övervägas att man tager steget fullt ut så

att förordnandet om möjlighet att tillämpa fullmaktsbestämmelserna självt

skulle fattas i form av en lag enligt 87 § 1 mom. regeringsformen. Detta

skulle innebära att lagrådets yttrande skulle inhämtas över en lagtext, i

vilken förordnandet gåves.

I fråga om detaljbestämmelserna i kommitténs lagförslag torde böra påpekas,

att kommittén icke ansett sig böra föreslå bestämmelser om rätt att

överklaga riksvärderingsnämndens beslut. Frågan är svårlöst och fordrar

längre överväganden än kommittén haft möjlighet till. Jag tillåter mig emellertid

understryka angelägenheten av att under det arbete å förfogandelagen,

som riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap kommer att företaga,

en möjlighet till överklagande skapas. Beslut innefattande värdering

av egendom, som tages i anspråk, får överklagas t. ex. enligt vattenlagstiftningen,

och en tendens att medgiva överklagande av dylikt beslut gör sig

gällande inom expropriationsrätten. Överklagande av riksvärderingsnämndens

beslut bör medgivas i rättssäkerhetens intresse.

Även ledamöterna Hastad och Onsjö ha anslutit sig till kommittéförslaget

i nu berörda delar. Nämnas bör dock, såsom närmare skall angivas i följande

avsnitt, att Håstad påyrkat, att riksdagen vid sitt »fulhnaktsbeslut»

skall inskriva eu tillfällig tilläggsparagraf till förfogandelagen med uttryckliga

stadganden om skyldighet för Kungl. Maj:t att i fråga om beslag eller

förfogande av större räckvidd eller av i den enskildes rättssfär ingripande

art, efteråt underkasta eventuella tillämpningsåtgärder enligt 2 och ,3 SS

förfogandelagen riksdagens prövning i och för dessas godkännande. Motsvarande

principer för riksdagens samverkan borde enligt Håstads uppfattning

bli tillämpliga på

1 ) sådana handelsregleringar, som ej tillkommit på frivillig väg eller som

innebära tvång för utomstående;

2) sådana import- och exporlregleringar, som ha ett handelspolitiskt

syftemål eller ingå som ett led i den ekonomiska politiken;

.3) regleringar, innebärande atl clcaringkassor av faktisk beskattningskaraktär

inrättas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Yttranden över förfoganderättskommitténs förslag. I så gott som alla

de avgivna yttrandena har man anslutit sig till grundtanken i kommitténs

förslag, nämligen att göra förfogandelagen permanent och tillämplig vid

krig, krigsfara och av krig föranledda utomordentliga förhållanden, varvid

i sistnämnda fall förordnande får meddelas endast med riksdagens

samtycke för viss tid samt kan avse endast vissa av lagens bestämmelser.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap motiverar sin ståndpunkt

på följande sätt:

Riksnämnden delar kommitténs uppfattning, att en förfogandelagstiftning

med vittgående befogenheter för Kungl. Maj :t att ingripa i den enskildes

rättssfär är nödvändig vid krig eller krigsfara. Dessa befogenheter måste

kunna utnyttjas omedelbart vid ett krigsutbrott och helst redan dessförinnan,

så att en eventuell förberedelsetid kan begagnas så effektivt som möjligt.

Med hänsyn till risken av att landet utsättes för ett oväntat angrepp

utan att hava fått tid till mera omfattande förberedelser bör förfogandelagen

finnas antagen redan i fredstid och inför en överhängande krigsfara snabbt

kunna sättas i tillämpning av Kungl. Maj:t. Även i de fall då Sverige ej är

indraget eller riskerar bliva indraget i krig kunna andra utomordentliga

av krig föranledda förhållanden medföra behov av att bringa förfogandelagen

i tillämpning. I dessa fall är dock kravet på en omedelbar tillämpning

icke lika framträdande. En mindre tidsutdräkt torde ej spela någon

större roll. Ur nu anförda synpunkter synes det av kommittén framlagda

förslaget till ny lydelse av förfogandelagens 1 § erbjuda större möjligheter

till en smidig och mera ändamålsenlig anpassning av fullmakterna till olika

förhållanden än som är möjligt med tillämpning av motsvarande bestämmelser

i nu gällande förfogandelag.

Riksnämnden framhåller vidare, att, då Kungl. Maj :t med stöd av 1 § 1 st.

förordnat om tillämpning av förfogandelagen samt riksdagen gillat det meddelade

förordnandet, detta komme att gälla tills vidare. Under en efterkrigstid

kunde Kungl. Maj :t tänkas omfatta den meningen, att »krigsfara»

alltjämt förelåge. I en dylik situation kunde riksdagen vara av en annan

uppfattning och för sin del anse att en fortsatt tillämpning av lagen borde

grundas på 1 § 2 stycket och att riksdagen följaktligen borde få tillfälle

att årligen upptaga frågan om lagens fortsatta tillämpning till nytt bedömande.

Riksdagen kunde genom interpellation få spörsmålet under debatt

eller möjligen efter motion återkalla det en gång tillkännagivna gillandet

av tillämpningsförordnandet. Frågan finge emellertid förutsättas

vara av huvudsakligast formell natur och berörde även vissa andra icke

tidsbegränsade fullmaktslagar.

Sveriges redareförening framställer emellertid invändningar mot förslaget

i denna del och framhåller såsom önskvärt, att lagen helt avskaffades,

då fredliga förhållanden ånyo inträtt, samt att lagen i avbidan härå liksom

tidigare gåves en fixerad giltighetstid om lämpligen ett år. Det vore att

befara, att den föreslagna ändringen skulle bidraga till uppfattningen, att

tvångsingripanden av i förfogandelagen angiven art finge begagnas såsom

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

ordinära medel i statsmakternas allmänna ekonomiska politik under krigstid

och åratal därefter. — Föreningen fortsätter:

Enligt 1 § andra stycket allmänna förfogandelagen, sådant detta lagrum

lyder i förslaget, skulle i händelse av »andra utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden» Konungen äga att med riksdagens samtycke meddela

vissa förordnanden. Emellertid kunna dylika förordnanden även utan

det föreslagna stadgandet meddelas genom samfällda beslut av Konung och

riksdag. Det föreslagna stadgandet utsäger nämligen icke annat än vad

som redan följer av regeringsformen. Vid dylikt förhållande synes stadgandet

icke hava sin rätta plats i allmänna förfogandelagen och därför icke

böra upptagas i den tilltänkta lagstiftningen.

Föreningen anser slutligen det böra övervägas, om icke förfogandelagen

och därtill sig anslutande bemyndiganden borde så avfattas, att tvångsingripanden

med stöd av förfogandelagen icke bleve utnyttjade såsom ordinära

medel i statsmakternas allmänna ekonomiska politik.

Socialstyrelsen, som finner den föreslagna uppdelningen i två fullmaktsgrader

rimlig och riktig, framhåller emellertid, att vissa svårigheter kunde

uppstå, då det gällde att avgränsa fullmaktsgraderna dels från varandra

och dels över huvud, samt anför härom:

Fullmaktslagstiftningens ikraftträdande utlöses exempelvis i ett synnerligen

hotande läge. Läget lättar kanske sedermera så mycket, att någon direkt

krigsfara ej längre föreligger utan situationen närmast kan betecknas

såsom »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden». Då gränsen är

mycket obestämd, ifrågasätter styrelsen, huruvida icke den tidsbegränsning,

som föreslagits för förordnanden inom den sistnämnda fullmaktsgraden,

lämpligen borde gälla även vid krigsfara. Därigenom skulle garantier erhållas

för att graden av fullmaktsbehovet även under en dylik period omprövades

efter viss av statsmakterna gemensamt bestämd tid.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att uttrycket »andra utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden» vore mycket tänjbart och att det, ju längre

tid som förflöte efter krigsslutet, bleve desto mera angeläget, att de

ingrepp i den enskildes eller näringslivets frihet, som måste företagas,

grundades på beslut av båda statsmakterna. Denna ordning för fattande

av dylika beslut vore den normala och enda riktiga och borde icke frångås

annat än när det vore oundgängligen nödvändigt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar, att länsstyrelsen, som delade de

sakkunnigas uppfattning att det skulle vara oriktigt att i rättssystemet inrymma

en förfogandelag för andra förhållanden än här vore i fråga, ansåge

denna begränsning av lagens räckvidd böra komma till klart och otvetydigt

uttryck. — Länsstyrelsen ifrågasätter därjämte, om det icke borde vara möjligt

att inskränka fullmaktsbestämmelserna till att avse ett eller flera försörjningsområden

och att frågan i vad mån detta vore praktiskt genomförbart

torde böra närmare undersökas.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Mnj:ts proposition nr 210.

Sveriges lantbruksförbund framhåller, att, då förordnande, som under av

krig föranledda utomordentliga förhållanden meddelades av Konungen och

riksdagen samfällt, sannolikt komme alt innehålla vissa bestämmelser angående

fullmakternas användning och de dessutom kunde få stor betydelse

för den enskilde, det syntes förbundet lämpligast och riktigast, att förordnandena

fattades i form av lag enligt § 87 mom. 1 regeringsformen.

Landsorganisationen anför, att, därest Kungl. Maj :ts provisorierätt, såsom

nu föresloges, begränsades till situationer av krig eller krigsfara, det kunde

ifrågasättas om tillräckliga skäl funnes att bibehålla bestämmelsen om att

Kungl. Maj :t icke ägde meddela förordnande med mindre riksdagskallelse

samtidigt utfärdades eller riksdagen ändock skulle sammanträda inom 30

dagar. Det förefölle vara tillfyllest med en bestämmelse att förordnande,

som meddelades under tid, då riksdagssession ej påginge, skulle underställas

nästföljande riksdag och för sin fortsatta giltighet vara beroende av att

det inom viss tid från sessionens början gillades av riksdagen.

Beträffande förfoganderättskommitténs uttalande, att Kungl. Maj:t vid

framläggande av förslag med begäran om erforderliga fullmakter även bör

angiva riktlinjerna för ordnandet av landets varuförsörjning under det

kommande året, framhåller livsmedelskommissionen, att det beträffande

kommissionens verksamhetsområde torde bli omöjligt för Kungl. Maj :t att

i annat än begränsad omfattning tillmötesgå dessa önskemål, samt fortsätter:
I

regel torde begäran om tillämpning av befogenheter komma att framställas

i proposition på våren. Man kan då ännu ej bedöma resultatet av

årets skörd, förutsäga omfattningen av slakten under det kommande året

m. in. Riktlinjer för försörjningspolitiken på livsmedelsområdet kunna därför

vid denna tidpunkt icke angivas annat än under vissa antaganden om

skörderesultatet in. in. Kommissionen vill vidare erinra om att, i den mån

sådana riktlinjer fastställas, dessa måste stå i överensstämmelse med de

direktiv som varje år lämnas rörande jordbrukspolitikens handhavande.

Trafikkommissionen, som finner den föreslagna anordningen önskvärd,

framhåller dock för sin del, att ett offentligt framläggande av försörjningskalkylerna

inom vissa behovsområden kunde få mindre tillfredsställande

verkningar på försörjningslägets utveckling samt vara olämpligt ur försvarsberedskapens

synpunkt. Intensifierad lagring och förbrukning, som

eljest kunnat undvikas, kunde bli en följd av att en befarad försämring i

försörjningsläget måste offentligen redovisas, för att riksdagen skulle finna

skäl föreligga för lämnande av erforderliga fullmakter. I fråga om försörjningen

av förnödenheter, beträffande vilka lagerhållningen inom landet vore

av väsentlig betydelse för vår militära och ekonomiska försvarsberedskap,

finge givetvis icke en försörjningskris annonseras. En lämplig form av sekret

information till ledning för riksdagens bedömande syntes i dylika fall

böra finnas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. IM

Kommitténs förslag till ändring av 15 § har i de flesta yttranden

tillstyrkts eller lämnats ntan erinran.

Riksvärderingsnämnden anför härom:

Riksvärderingsnämnden har i allmänhet sökt intaga den ståndpunkten,

att överensstämmelse bör i möjligaste mån råda mellan den prissättning,

som sker enligt allmänna förfogandelagen, och den prissättning, som av

statens prisreglerande organ verkställes med stöd av prisregleringslagen.

Riksvärderingsnämnden har därvid särskilt beaktat, att den enligt prisregleringslagen

utövade prisregleringen avser icke blott att fastställa ett i och

för sig skäligt pris, utan man åsyftar härmed även att genom prisreglerande

åtgärder söka upprätthålla kronans köpkraft samt åstadkomma en önskad

avvägning av produktionen eller konsumtionen av vissa varor. I enlighet

med denna uppfattning har riksvärderingsnämnden i de hittills fastställda

taxorna angivit, att, därest priset å förnödenhet, som upptagits i taxa, skulle

i annan ordning regleras, vad sålunda kan varda föreskrivet skall lända till

efterrättelse vid bestämmande enligt förfogande- och rekvisitionslagstiftningen

av ersättning för förnödenheter. Riksvärderingsnämndens uppfattning

härutinnan synes hava vunnit statsmakternas gillande.

Det är uppenbart, att med angivna utgångspunkt kollision kan uppstå

mellan å ena sidan det allmännas intresse att bevara en viss prisnivå och

å den andra den enskilde sakägarens berättigade anspråk att få skälig ersättning

för sin vara, en intressekollision, som mången gång kan te sig

olöslig. Självfallet bör s. k. kedjehandel eller annat spekulationssyfte icke

få påverka ersättningens storlek. Den ledande principen för riksvärderingsnämnden

har varit, att när dylikt illojalt syfte icke kunnat påvisas och omständigheterna

i övrigt därtill föranleda, medgiva skälig förhöjning av det

fastställda priset, där så lagligen kunnat ske. Ur denna synpunkt finner

riksvärderingsnämnden de av kommittén föreslagna ändringarna i 15 §

tredje stycket välbetänkta; härigenom skulle nämnden erhålla större möjlighet

än hittills att verkställa skälig jämkning.

Livsmedelskommissionen förordar, att i fråga om tillämpningen av den

av kommittén föreslagna justeringsregeln följande summariska regler skola

följas:

Därest förnödenhet, som ingår i omsättningslager, tages i anspråk, bör

ersättning utgå allenast efter normalpris eller fastställt stoppris. Som regel

torde nämligen anledning saknas att bereda vederbörande högre ersuttning

än han skulle ha erhållit, om han själv realiserat förnödenheten. Endast i

särskilda undantagsfall bör ytterligare ersättning utgå enligt bestämmelserna

i 15 S tredje stycket, andra punkten. Därest produktions- eller forslingsåläggande

gives, synes däremot rimligt, att ersättningen bestämmes efler

skälighetsprövning enligt de i 14 § angivna grunderna, detta även om ersättningen

därvid skulle komma att överstiga normalpris eller fastställt stopppris.

Då det här gäller att framtvinga cn nytillverkning eller eu arbetsprestation,

måste det nämligen alltid anses obilligt, om vid förfoganden av förevarande

slag skälig ersättning för kostnaderna ej lämnas.

Kooperativa förbandet anför liknande synpunkter och framhåller, all det

syntes förbundet självklart, att sådana statliga tvångsåtgärder, som grundade

sig på 5 § förfogandclagen och som i själva verket innebure möjlig:t

— liihang till riksdagens protokoll HKiO. 1 sand. Nr 210.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

heter till en produktionsdirigering, icke skulle kunna tillgripas utan att för

befolkningen i dess helhet synnerligen viktiga försörj ningsintressen stode

på spel och att, när ett sådant ingrepp komme till stånd, produktionsålägganden

icke skulle kunna ske utan att garantier funnes för att en skälig

ersättning, som täckte produktionskostnaderna, skulle utbetalas. Med den

förändring av 15 §, som kommittén föresloge, hade denna väsentliga garanti

mot missbruk av förfogandelagens bestämmelser, speciellt av 5 §, skapats.

Sveriges industriförbund anför, att den ökade rörelsefrihet, riksvärderingsnämnden

genom den föreslagna lagändringen skulle erhålla, vore en

ändring till det bättre, men enligt förbundets mening hade det än tydligare

bort sägas ifrån, att ingen genom ett förfogande skulle tvingas till ett direkt

förlustbringande avstående av en vara. Även om man under det närmaste

budgetåret kunde vänta en begränsad tillämpning av tvångsförfaranden

och därför den praktiska olägenheten av de påtalade förhållandena

vore ringa, vore denna fråga av så principiell betydelse, att den ändock

borde lösas i detta sammanhang.

Sveriges köpmannaförbund vill liksom reservanter i priskontrollnämnden

i det till kommittén avgivna yttrandet avstyrka, att individuellt fastställda

stoppriser skola få gälla som taxepriser. Samma ståndpunkt intages av

Sveriges grossistförbund, Stockholms handelskammare samt vissa ledamöter

av priskontrollnämnden. Handelskammaren betonar härvid, att stopppriserna

vore individuella; de varierade från företag till företag och hade

redan därigenom en helt annan innebörd än man vanligen inlade i begreppet

taxepris. Enligt de den 21 juli 1948 utfärdade provisoriska direktiven

för priskontrollen kunde nämnden avslå ett företags framställning om höjning

av ett stoppris, även om detta pris vore uppenbarligen förlustbringande,

blott företagets lönsamhet i övrigt vore tillfredsställande. Handelskammaren

anför vidare:

En konsekvens av priskontrollnämndens, av kommittén biträdda ståndpunkt

rörande taxeprisets innebörd skulle bli den, att ett företag som nedlade

sin verksamhet på grund av priskontrollnämndens vägran att godkänna

en för täckande av tillverkningskostnaderna nödvändig prishöjning eller

till följd av nämndens beslut om sänkning av tidigare stoppriser skulle

kunna få tillverkningen beslagtagen och tvångsinlöst av kronan till det av

priskontrollnämnden fastställda, måhända direkt förlustbringande stoppriset.

Ett sådant förfaringssätt måste enligt handelskammarens mening stå i strid

med hittills gängse rättsgrundsatser, att man icke skall vara skyldig avstå

något till det allmänna utan att därför tillerkännas full ersättning. Handelskammaren

hemställer därför, att i 15 § i fråga om taxepris undantag göres

för stoppris, vare sig detta dragits under nämndens prövning eller icke.

Kommerskollegium anför, att då stoppriserna vore av väsentlig betydelse

för priskontrollen, individuellt fastställda stoppriser icke borde undantagas

från bestämmelserna om taxepriser, därest den enskildes berättigade intresse

i fråga om ersättningen kunde tillgodoses. Detta syntes kollegium,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

där så påkallades, kunna ske genom den riksvärderingsnämnden enligt lagen

tillkommande befogenheten att i vissa fall bestämma högre ersättning.

Riksvärderingsnämnden torde vid tillämpningen av ersättningsreglerna få

tillse, att den enskilde icke genom tvångsvis ålagda prestationer tillfogas

rättsförlust och att denne sålunda exempelvis, såsom kommittén förordat,

ej tvångsvis ålades förlustbringande produktionsskyldighet. Till skydd för

den enskildes rätt syntes detta böra uttryckligen angivas i motiveringen

till den föreslagna ändringen i ersättningsbestämmelserna.

Livsmedelskommissionen, som säger sig dela kommitténs åsikt, att de

vanliga stoppriserna icke borde läggas till grund för bestämmande av ersättningar

för förfoganden, framhåller vidare, att i princip icke heller individuellt

fastställt stoppris borde betraktas som taxepris, då sådant pris

icke alltid innefattade skälig ersättning för varan eller prestationen i fråga.

Kommissionen ville emellertid icke nu framställa något yrkande på sådan

ändring av 15 §, att fastställda stoppris icke skulle anses som taxepris.

Härvid utginge kommissionen från att inom riksvärderingsnämnden utbildades

en sådan praxis, att eljest vedertagna rättsprinciper icke träddes

för nära.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att, då förfogandelagen avsåges

icke skola vara tidsbegränsad men motsvarande ändring icke, såvitt

länsstyrelsen hade sig bekant, vore aktuell beträffande prisregleringslagen,

en redaktionell jämkning syntes påkallad i 15 § andra stycket.

Priskontrollnämndens majoritet framhåller, att det vore ett vitalt intresse

ur prisregleringssynpunkt, att samordningen mellan prisregleringslagens

och förfogandelagens priser upprätthölles. Nämnden vore dock beredd att

godtaga kommitténs åsikt, att såsom taxepris ej kunde anses stoppris, som

ej varit föremål för nämndens prövning. Med hänsyn till de prisjusteringar,

som sedan prisstoppets tillkomst skett i fråga om viktigare förnödenheter,

torde nämligen detta spörsmål sakna egentlig betydelse. — Därutöver anför

nämnden beträffande 14 §, att nämnden bestämt vidhölle, att begreppet

»normal handelsvinst» vore svårt att fastställa till sin innebörd. Vinst borde

beräknas efter skälighetsbedömning. Ordet »handelsvinst» syftade rent

språkligt endast på mellanhandens vinst; det borde därför utbytas mot enbart

»vinst». Slutorden i första stycket, »andra på prissättningen regelmässigt

inverkande förhållanden» borde utgå, då de, enligt vad erfarenheten

utvisat, vore svårförståeliga.

1 yttrandena har beträffande övriga paragrafer i förfogandelagen följande

anförts.

2 §. Priskontrollnämnden anför, att begreppet »behovet av förnödenhet»

horde i motiven uttryckligen förklaras avse ej endast det rent kvantitativa

behovet utan även behovet att i erforderlig omfattning tillgodose förbrukarna

med lämpliga kvaliteter av förnödenheten till skäliga priser.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

3 §. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att det framstode såsom

mindre tillfredsställande att beteckna det i 3 § förfogandelagen omförmälda

förfarandet som ett beslag, allra helst som det i viktiga avseenden skilde

sig från det i rättegångsbalken förekommande beslagsbegreppet. Länsstyrelsen

skulle i likhet med vad som på sin tid ifrågasattes i lagrådet vilja

beteckna det i förfogandelagen upptagna institutet som ett dispositions- eller

rådighetsförbud. Då allmänna 1''örfogandelagen även i sitt föreslagna

reviderade skick vore tänkt endast som ett provisorium, ville länsstyrelsen

dock icke nu bestämt påyrka någon ändring av stadgandets lydelse.

Stockholms handelskammare anför:

Det är enligt handelskammarens mening angeläget, att beslagsinstitutet

icke utnyttjas för andra ändamål än det i lagen angivna, nämligen att »tillgodose

behovet av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen

eller för att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för

krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna». Försörjningssynpunkten

måste alltså vara avgörande för beslagsåtgärden. Denna handelskammarens

uppfattning synes också, såvitt av betänkandet framgår, i

princip delas av kommittén. Det har emellertid under de gångna åren i icke

ringa utsträckning förekommit, att vederbörande försörj ningskommission

för rätten att »förfoga över beslagtagna varor uppställt villkor, som icke i

och för sig, i varje fall icke direkt, kunna motiveras av rena försörjningsskäl

utan haft andra, ur denna synpunkt mer eller mindre främmande motiv,

såsom att garantera viss sammansättning, kvalitet eller vikt hos den

färdiga produkten. Var gränsen skall dragas mellan de fall, där försörjningsintresset

dominerar och där andra ovidkommande synpunkter göra

sig gällande, är givetvis många gånger svårt att avgöra. Det är emellertid

angeläget, att i den mån reglerande lagstiftning befinnes önskvärd inom ett

område men försörjningssynpunkten icke direkt kan åberopas, regleringen

äger rum i vederbörlig ordning såsom av Konungen och riksdagen gemensamt

stiftad lag och icke med utnyttjande av det för försörjningsbehovet tillskapade

beslagsinstitutet. Den övervakning och det intrång i näringsidkarnas

och den enskildes rörelsefrihet, som möjliggöras genom olika slag av

villkor för rätten att förfoga över beslagtagna varor, kunna i själva verket

ofta till sina verkningar vara betydligt mera långtgående än själva beslaget.

Liknande synpunkter framföras av Sveriges köpmannaförbund.

5 §. Priskontrollnämnden anför, att det borde tydligt klargöras i lagtexten,

att med uttrycket »förnödenhet, som där frambringas», avsåges icke endast

förnödenhet, som frambringades just vid den tidpunkt, då föreskriften

enligt 5 § meddelades, utan även förnödenhet, som sedvanligen brukade

frambringas vid fastigheten och som där med tillgängliga medel kunde

frambringas.

13 §. Livsmedelskommissionen understryker vikten av att möjlighet fortfarande

beredes kronan att på sätt här angives sätta annan i sitt ställe, samt

anför vidare:

Visserligen kunna härigenom i undantagsfall uppkomma svårlösta juridiska

frågor, men de praktiska svårigheter, som ett upphävande av stadgan
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

det skulle medföra, torde väga tyngre. Kronan skulle då nödgas anställa

yrkeskunniga kontrollanter, vilka hade att besiktiga förnödenheter som

avstodes till kronan. Vidare ålåge det då — såsom kommittén påpekat —

kronans egna organ att såsom mellanhand stå som mottagare av varorna,

verkställa reklamationer och i övrigt handhava detaljer i samband med leveranserna.

Förfarandet skulle härigenom kompliceras och fördyras.

19 §. Priskontrollnämndcn finner industrikommissionens till kommittén

gjorda erinran, att överenskommelse borde kunna träffas om ersättningsbelopp,

värd beaktande samt anför, att dylika överenskommelser enligt nämndens

mening borde ingås av vederbörande försörjningskommission i samråd

med nämnden. — Då kommittén icke föreslagit någon ändring av 19 §

tredje stycket, ville nämnden framhålla, att det med hänsyn till de vittomfattande

komplex av prisfrågor, som kunde komma att underställas

riksvärderingsnämnden, det torde vara lämpligt, att sistnämnda myndighet

finge en med hänsyn till sina uppgifter mera allsidig sammansättning.

Sveriges grossistförbund framhåller, att det på de grunder, som reservanten,

herr Holmbäck anfört, syntes önskvärt, att i rättssäkerhetens intresse

ett överklagande av riksvärderingsnämndens avgörande medgåves. Samma

ståndpunkt har handelskammaren i Gävle. Sveriges köpmannaförbund betonar

vikten av att denna fråga upptages vid en senare överarbetning av

förfogandelagen ur beredskapssynpunkter.

Riksvärderingsnämnden anför i denna fråga, att det i vissa motioner

väckta förslaget, att överklagande av riksvärderingsnämndens beslut borde

kunna ske i högsta domstolen uppenbarligen vore ogenomförbart. Ej heller

syntes kunnat förordas inrättandet av ytterligare en värderingsinstans över

riksvärderingsnämnden eller att låta ersättningsfrågorna prövas av domstol,

eventuellt införa rätt att klandra värderingsnämnds beslut vid domstol.

Detta skulle icke innebära någon fördel för sakägarna. Värderingsnämnderna

hade sakkunskap på olika områden till sitt förfogande, vilken bekostades

av allmänna medel, och de hade förvärvat stor förtrogenhet med de

olika problem, som uppstode vid prövning av ersättningsfrågor. Att märka

vore ock, att proceduren inför värderingsnämnd vore helt kostnadsfri. —

Riksvärderingsnämnden ifrågasätter i stället, om icke proceduren vid tilllämpningen

av allmänna förfogandelagen borde ändras till överensstämmelse

med rekvisitionslagen, d. v. s. att ersättningen, där taxa ej funnes, i

första hand bestämdes av lokal värderingsnämnd, vars beslut kunde överklagas

hos riksvärderingsnämnden. Härigenom skulle vinnas den för sakägaren

icke betydelselösa fördelen, att han städse kunde få sina yrkanden

prövade i två instanser och därigenom erhålla möjlighet att i besvären och

vid handläggningen inför riksvärderingsnämnden komplettera sin utredning

med hänsyn till utgången i första instansen. Riksvärderingsnämnden funne

för sin del de ytterligare garantier för rättssäkerheten, som kunde vara påkallade,

bli tillgodosedda genom en sådan anordning.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Bränslekommissionen anser det böra övervägas, om icke i förfogandelagen

borde införas ett generellt stadgande om möjlighet till vitesföreläggande,

vilket borde utformas så, att om vite uttagits, icke därjämte skulle

dömas till straff eller förverkande. Med hänsyn till att kommittén icke ansett

sig böra för närvarande föreslå några skärpningar av förfogandelagens

bestämmelser, borde måhända frågan lämpligen hänskjutas till en kommande

utredning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att från olika håll framhållits, att

gällande förfogandelag vore svårtolkad och delvis ofullständig. Även om en

enligt länsstyrelsens mening önskvärd omprövning av lagen i dess helhet

icke varit möjlig att nu åstadkomma, hade åtminstone de bestämmelser,

som föranlett tvekan eller kritik, bort överses med hänsyn till deras tilllämplighet

under nu rådande förhållanden. En sådan omarbetning syntes

ha varit så mycket mera påkallad, som lagen föresloges erhålla en permanent

karaktär. Det vore av vikt, att en dylik överarbetning snarast komme

till stånd. Som särskilt angeläget ville länsstyrelsen framhålla, att bestämmelser

angående tredje mans ersättningsrätt meddelades samt att frågan

angående besvärsrätt över riksvärderingsnämndens beslut bringades till

lösning.

Grossistförbundet anför:

I betänkandet har erinrats om att mycket omfattande regleringar avseende

handeln, industrien och transportväsendet, exempelvis export- och importregleringar,

tillkommit icke med stöd av förfogandelagen utan på grund

av Kungl. Maj :ts administrativa befogenheter. Tyvärr har man i nu ifrågavarande

sammanhang icke ansett sig kunna taga upp denna mycket omdiskuterade

fråga till behandling. Självfallet måste det emellertid vara ett samhälleligt

intresse av största vikt, att ett verkligt klarläggande av Kungl.

Maj :ts befogenheter på detta område sker. I vissa avseenden kan nämligen

de ingripanden, som Kungl. Maj :t verkställer å administrativ väg, vara av

allvarligare art än de åtgärder som avses i förfogandelagen. Bland annat

uppkommer här den principiellt och ekonomiskt ytterst viktiga frågan om

ersättningsskyldighet för staten gentemot den enskilde för sådan skada,

som uppkommit av statliga åtgärder. Vi finna det för vår del utomordentligt

angeläget att den av kommittén föreslagna särskilda utredningen rörande

dessa frågor snarast möjligt kommer till stånd.

Departementschefen. Giltighetstiden för nu gällande allmänna förfogandelag

utgår den 30 juni 1949.

I enlighet med begäran av 1948 års riksdag har allmänna förfogandelagens

bestämmelser och frågan om tillämpningen av densamma efter nyssnämnda

dag varit föremål för översyn av särskilda sakkunniga, som i ett

den 8 januari 1949 avgivet betänkande framlagt förslag till lag om ändring

i vissa delar av allmänna förfogandelagen samt om fortsatt giltighet av

lagen. Detta förslag innebär, å ena sidan, att lagen i något förändrad form

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

skulle förlängas på obestämd tid och alltså få karaktären av en beredskapslagstiftning,

men att å andra sidan bemyndigande för Kungl. Maj :t att tilllämpa

lagen — utom vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig —

skulle kunna av riksdagen meddelas under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden allenast för viss begränsad tid, högst ett år i sänder.

Bemyndigandet att tillämpa lagen skulle därvid kunna avse samtliga eller

endast vissa av dess stadganden.

Behovet av en lagstiftning av allmänna förfogandelagens karaktär under

tider av krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, torde vara uppenbart.

Likaledes torde enighet föreligga om att förfogandelagen icke kan upphöra

att tillämpas omedelbart efter det kriget slutat eller krigsfaran försvunnit

utan att lagen måste kunna tillämpas även »under andra utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden». Däremot har den närmare innebörden

av detta uttryck varit omtvistad och i samband därmed frågan, huruvida

de nuvarande förhållandena kunna betecknas på detta sätt.

Utgående från nyss berörda, otvivelaktiga behov av en förfogandelagstiftning

under tider, varom här är fråga, finner jag grundtanken i förfoganderättskommitténs

förslag böra i princip godtagas. Den översyn av

lagen, som kommittén verkställt, är emellertid icke fullständig. Åtskilliga

problem finnas, som böra upptagas vid en grundligare översyn av lagen i

belysning av erfarenheterna från den gångna kristiden. Det synes lämpligt,

att arbetet med en sådan översyn omedelbart påbörjas, antingen av riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap — såsom kommittén synes

förutsätta — eller genom särskilda sakkunniga. I avvaktan på en sådan

utredning torde den nu gällande lagen — med de mera begränsade ändringar,

som kunna verkställas med stöd av kommitténs förslag — icke böra

erhålla obestämd giltighetstid, utan dess giltighet begränsas till viss tid,

förslagsvis till och med den 31 december 1952.

Även med en sådan begränsad giltighetstid bör åt lagen givas karaktären

av beredskapslag, som gäller även under fredstid men som får tillämpas

allenast vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, ävensom under

andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Tillämpning av

lagen under andra förhållanden än de nu nämnda, d. v. s. under extraordinära

förhållanden, som ej föranledas av krig, bör icke komma i fråga,

enär detta skulle innebära en principiell utvidgning av fullmaktslagstiftningen,

som ej kan anses nödvändig. Erfordras särskilda åtgärder för att

möta sådana extraordinära förhållanden, torde beslut härom böra fattas

av Kungl. Maj :t och riksdagen för varje särskilt fall.

Beträffande formerna för beslut om att lagen helt eller delvis skall träda

i tillämpning torde man, såsom kommittén föreslagit, böra skilja mellan å

ena sidan krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, och å andra sidan

andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden. I förra fallet bör

Kungl. Maj:t omedelbart kunna förordna, att lagen skall träda i tillämp
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Mcij. ts proposition nr 210.

ning, utan att riksdagens medverkan behöver avvaktas, och detta även om

riksdagssession pågår. Är så icke händelsen hör förutsättning för förordnandet

vara, att Kungl. Maj :t låtit riksdagskallelse utgå eller att riksdagen

ändock skall sammanträda inom 30 dagar. Förordnandet skall gillas av

riksdagen inom 30 dagar från beslutets meddelande eller, om förordnande

meddelas då session ej pågår, från sessionens början. Förordnande, som

nu sagts, bör icke vara tidsbegränsat.

Under andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden bör riksdagens

medverkan för förordnande alltid erfordras. Förordnandet bör i

sådant fall gälla under viss tid. Härav bör följa, ehuru särskilt stadgande

i lagen icke torde erfordras därom, att, om en tid av krig eller krigsfara

övergår till en tid av andra, av krig föranledda utomordentliga förhållanden,

Kungl. Maj :t så snart ske kan bör underställa riksdagen frågan, under

vilken tid och i vilken utsträckning förordnande på grund av lagen skall

äga tillämpning. Det synes riktigt, att Kungl. Maj :t, i den mån så kan ske,

för riksdagen framlägger en plan rörande den försörjningspolitik, som är

avsedd att bedrivas under samma tid. Det ligger i sakens natur, att denna

plan endast kan innefatta allmänna riktlinjer utan preciserade förslag.

1 § förfogandelagen, som upptar förutsättningarna för lagens tillämplighet

och förfarandet, när lagen skall sättas i tillämpning, bör ändras i överensstämmelse

med vad nu anförts. Mot förfoganderättskommitténs härutinnan

framställda förslag har jag i huvudsak intet att erinra. Andra stycket

i paragrafen synes dock böra undergå viss omformulering. Enligt kommittéförslaget

skall Kungl. Maj:t under utomordentliga av krig föranledda förhållanden

äga förordna, att »vad i 2—7 §§ eller en eller flera av dem stadgas»

skall under viss tid, högst ett år varje gång äga tillämpning. För att

möjliggöra en smidigare tillämpning synes det lämpligare att ange förordnandets

innebörd på sådant sätt, att »vad i 2—7 §§ stadgas helt eller delvis

skall äga tillämpning under viss tid etc.». Härigenom tillgodoses bland annat

önskemålet, att förordnandet skall kunna inskränkas till vissa försörjningsområden.

Man kan även inskränka förordnandet till att avse exempelvis

2 § första stycket eller förnödenheter, som äro av betydelse för rikets

försvar. Därutöver bör i paragrafen vidtagas ett par smärre jämkningar

av redaktionell natur.

Kommittén föreslår vidare vissa jämkningar i 15 § andra och tredje styckena.

Jämkningen i andra stycket är huvudsakligen av redaktionell natur

och avser icke att ernå någon saklig ändring i hittillsvarande praxis. Däremot

innebära de föreslagna ändringarna i 15 § tredje stycket ökade möjligheter

för riksvärderingsnämnden att vid fastställande av ersättningar

enligt förfogandelagen jämka sådana ersättningar, som grunda sig på taxepriser

— varmed alltså jämställas med stöd av prisregleringslagen fastställda

priser — när skäligheten så påfordrar. Jag anser visserligen att ett

nära samband bör råda mellan den av priskontrollnämnden med stöd av

prisregleringslagen tillämpade prissättningen och den prissättning som

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

skall äga rum vid bestämmande av ersättningar jämlikt allmänna förfogandelagen.

Man kan dock icke bortse från att förstnämnda prissättning

ofta bestäms av intressen, som -— i och för sig fullt berättigade — icke

böra få inverka vid bestämmande av ersättning jämlikt förfogandelagen.

Jag finner därför kommitténs ändringsförslag befogat och vill för min del

förorda detsamma.

I likhet med kommittén anser jag av priskontrollnämnden prövade individuella

stoppriser böra utgöra sådana med stöd av prisregleringslagen

fastställda priser, vilka skola anses såsom taxepriser, men att detta icke

skall anses vara fallet i fråga om priser, som allenast grunda sig på Kungl.

Maj :ts beslut om allmänt prisstopp.

Mot den av kommittén föreslagna ändringen i 27 § förfogandelagen har

jag i princip intet att erinra. Bland annat med hänsyn till den av mig föreslagna

omredigeringen av 1 § andra stycket synes dock paragrafen böra erhålla

en något annan formulering med syfte att klarare angiva paragrafens

innebörd.

I de till kommittén avgivna yttrandena liksom även i de yttranden, som

avgivits över kommittéförslaget, ha, såsom framgår av det förut anförda,

åtskilliga ändringsförslag beträffande förfogandelagen framställts. Jag anser

emellertid dessa förslag icke vara av den beskaffenhet, att de behöva

upptagas i detta sammanhang. Lämpligare synes vara att de prövas vid

den mera omfattande revision av förfogandelagens bestämmelser, som jag

förut berört.

I samband med denna revision synes även frågan om Kungl. Maj :ts befogenhet

att utan medverkan av riksdagen meddela föreskrifter om handels-

och förbrukningsregleringar, import- och exportregleringar och liknande

böra upptagas till övervägande. Det synes mig synnerligen önskligt,

att Kungl. Maj :ts befogenheter i dessa hänseenden närmare preciseras och

måhända även innefattas i uttrycklig lagbestämmelse. Till dess så kan ske,

torde hittillsvarande praxis få gälla. IV.

IV. Tillämpning av förfogandelagen efter den 1 juli 1949.

Förfoganderättskommittén. Kommittén anför till en början, att enligt

kommitténs åsikt de nuvarande utomordentliga förhållandena till väsentlig

del vore föranledda av krig, varför formellt hinder ej torde föreligga att

behålla förfogandelagen i tillämpning. Kommittén hade förutsatt, att den

allmänna försörjningspolitiken i fortsättningen utformades efter samma

linjer som hittills. Vidare hade kommittén ansett sig icke böra taga hänsyn

till att speciella ingripanden kunde komma att motiveras av den nuvarande

prispolitiken. Frågor av detta slag borde nämligen upptagas i anslutning

till prisregleringslagen eller bli föremål för särskild lagstiftning. -—• Vid

sina överväganden hade kommittén utgått från en bedömning av försörj
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 210.

ningsläget, enligt vilken dettas utveckling under den närmaste framtiden

syntes oviss. Man hade med bestämdhet att räkna med att åtminstone vissa

regleringar måste kvarstå under det närmaste året. Förhållandena kunde

även hli sådana, att nya ingripanden av den art, som avsåges i förfogandelagen,

kunde bli påkallade under samma lid, beroende på den varuknapphet,

som kunde förutsättas komma att råda under det kommande året.

Beträffande tillämpningen av de fullmakter, som Kungl. Maj :t kan erhålla

för tiden efter den 1 juli 1949, anför kommittén:

Fullmakterna böra självfallet icke av Kungl. Maj :t och underställda myndigheter

utnyttjas i större utsträckning än som kan anses ofrånkomligt. I

den mån krisen avvecklas bör härvidlag en allt starkare återhållsamhet

iakttagas. De fullmakter, riksdagen kan komma att besluta, böra endast

utnyttjas i fall av särskild vikt. Nva regleringar böra ifrågakomma endast

för sådana fall, där det allmänna intresset därav är synnerligen framträdande.

Vidare bör iakttagas, att då ordinära rättsinstitut kunna användas

för genomförande av viss åtgärd, detta skall ske och tillämpning av förfogandelagen

såvitt möjligt undvikas. De extraordinära befogenheterna böra

vidare endast användas för att skapa rättelse i sådana missförhållanden,

som uppkommit på grund av det rådande utomordentliga tidsläget. Det ligger

sålunda i sakens natur att de ej få användas t. ex. som tvångsmedel mot

en företagare under en arbetskonflikt för att förmå honom att uppehålla

produktionen. [Jämför i denna fråga chefens för folkhushållningsdeparteinentet

interpellationssvar den 5 maj 1945 (AK:s prot. nr 19 sid. 131 o. f.).]

Ej heller böra fullmakterna få utnyttjas i andra liknande konflikter. Vilka

åtgärder, som i en sådan situation skola vidtagas, får bedömas oberoende av

förfogandelagen. Det synes tydligt, att i dylika situationer spörsmålet om

eventuella ingripanden bör i varje särskilt fall avgöras av Kungl. Maj:t

och riksdagen gemensamt. Även i övrigt är det i nuvarande läge ett angeläget

önskemål, att Kungl. Maj :t bereder riksdagen tillfälle att uttala sig i

regleringsfrågor av större betydelse, där så kan ske utan synnerliga olägenheter.

Att här draga en bestämd gräns är ej möjligt, utan bedömandet får

ske från tall til! fall. Därest Kungl. Maj :t anser sig nödsakad genomföra en

mera betydande regleringsåtgärd utan att i förväg inhämta riksdagens uttalande,

kan nu ifrågavarande syfte i viss mån tillgodoses genom att anmälan

i efterhand snarast möjligt sker till riksdagen genom muntligt meddelande

enligt § 56 riksdagsordningen. Därvid bör jämlikt den nya formuleringen

av § 56 riksdagsordningen (enligt den vilande grundlagsändringen

av denna paragraf vid 1948 års riksdag) meddelandet före riksdagssammanträde!

utdelas till kammarledamöterna, så att dessa få bättre möjligheter

att före det muntliga meddelandet sätta sig in i frågan och framföra sina

synpunkter i debatten i anslutning till det muntliga meddelandet.

Kommittén går härefter igenom 2—7 §§ för att bedöma, i vad mån behov

av deras tillämpning kan väntas föreligga under det närmaste året.

Beträffande 2 g framhåller kommittén, att frågan om behovet att behålla

paragrafen i tillämpning efter den 1 juli 1949 vore beroende av om beslagsbestämmelserna

i 3 § behövde bibehållas. Å ena sidan vore det uteslutet

att bibehålla 2 g för speciella förfoganden i ett läge, då beslag ej ifrågakomme.

Å andra sidan måste 2 § gälla som komplement till beslaget.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I fråga om andra stycket av 2 § framhåller kommittén, att denna bestämmelse

tillkommit för att trygga en praktisk tillämpning av 2 §. Den riktade

sig huvudsakligen mot sådana oegentligheter i speciella fall som att en

företagare, när ett förordnande om avstående av vara meddelats, skulle

kunna omöjliggöra förfogandet eller göra det förenat med mycket stora

praktiska svårigheter genom att — utan godtagbara skäl ■— vägra att med

varan vidtaga åtgärder, som ej lämpligen kunde utföras av annan än honom

själv. Med hänsyn till den ringa tillämpningen av 2 § skulle måhända mera

omfattande olägenheter ej uppkomma, om andra stycket sattes ur kraft.

Bestämmelsen borde emellertid även ses i samband med föreskrifterna i

5 §, som innehölle längre gående skyldigheter i fråga om utförande av arbetsprestationer.

Om 5 § bibehölles i tillämpning — vilket kommittén föresloge

— skulle i realiteten befogenheterna enligt 2 § andra stycket bibehållas

genom den strängare 5 §. På grund härav och då man borde betrakta 2 §

andra stycket som ett naturligt och av praktiska hänsyn betingat komplement

till förfogandebegreppet i 2 § första stycket, ansåge sig kommittén

böra föreslå, att 2 § andra stycket bibehölles i tillämpning.

Beträffande 3 § konstaterar kommittén, att de här givna grundläggande

bestämmelserna alltjämt äro nödvändiga. Kommittén tillägger att genom

föreskrifterna i 2 och 3 §§ erforderliga ingripanden på den vida övervägande

delen av ifrågavarande område hittills kunnat genomföras och även framdeles

kunde bli genomförda.

Beträffande 4 § anför kommittén, att kommittén beträffande behovet av

tillämpning i fortsättningen av denna paragraf inhämtat följande:

Livsmedelskommissionen har uppgivit, att de möjligheter, som paragrafen

erbjöde, visat sig vara av värde vid vissa tillfällen, ehuru den ej kommit

att tillämpas. Kommissionen ansåg, att Kungl. Maj :t tills vidare borde ha

kvar befogenheterna enligt paragrafen.

Industrikommissionen har beträffande 4 § och vissa andra bestämmelser

i förfogandelagen uttalat, att det visserligen kunde konstateras, att de hittills

kunnat undvaras såvitt anginge kommissionens verksamhetsområde.

Med de ständiga växlingar försörjningsläget genomginge och de oväntade

problem, som ständigt uppkomme, vore det emellertid svårt att förutse,

huruvida lagbestämmelserna framdeles kunde visa sig nödvändiga eller

icke. Kommissionen ville emellertid ifrågasätta, huruvida, även om bestämmelserna

kunde borttagas, denna begränsning skulle vara så betydelsefull,

att den motiverade en konstruktion med särskilda författningar gällande

under olika angivna förutsättningar.

T ro fikkommissionen bär uppgivit, att befogenheten inom dess verksamhetsområde

i första hand erfordrades som ett komplement till befogenheten

att uttaga tjänstbarhet (beordra forsling) vid underlåtenhet från den enskildes

sida att efterkomma forslingsorder.

Priskontrollnämnden bar likaledes anfört, att 4 § hade betydelse för den

prisreglerande verksamheten endast såsom ett komplement till 5 §. Det

kunde därför svårligen tänkas, att 4 § kunde komma till tillämpning annat

än i rena undantagsfall, men redan dessa motiverade ett bibehållande av

de i paragrafen intagna stadgandena.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Fortifikationsförvaltningen har i yttrande uppgivit, att kronan alltjämt

i 17 olika fall i olika delar av landet disponerade mark och lokaler, som

tagits i anspråk enligt förfogandelagen (för pansarhinder och luftvärnsändamål

samt i ett fall för lokaler åt militär förvaltning). Frivilliga upplåtelseavtal

torde knappast kunna träffas på godtagbara villkor beträffande alla

områdena och lokalerna, som alltjämt vore av oavvisligt behov för försvaret.

Under nu rådande osäkra förhållanden i världen syntes det vidare vara i

högsta grad angeläget att kronan — även innan beredskapstillstånd eller

förstärkt försvarsberedskap anbefalldes — kunde snabbt anskaffa erforderliga

byggnader, lokaler och markområden in. in. för krigsmaktens olika

behov med stöd av förfogandelagens bestämmelser. — Under hand har från

förvaltningen uppgivits, att man inom den närmaste tiden avsåge att söka

så långt som möjligt få till stånd avtal om upplåtelse av 50 års nyttjanderätt

till de områden som tagits i anspråk med stöd av förfogandelagen. Expropriation

ansåges ej böra ifrågakomma med hänsyn till kostnaderna, då

områdena i regel vore små.

FIggförvaltningen har meddelat, att under de första krigsåren områden i

ett litet antal fall togos i anspråk jämlikt 4 § för flygvapnets räkning. Dessa

förfoganden vore numera avvecklade.

Från marinförvaltningen har uppgivits, att 4 § ej varit aktuell för förfoganden

över områden.

Från bgggnadsstgrelsen har vid underhandsförfrågan uppgivits, att det

numera ej torde ifrågakomma att med stöd av förfogandelagen skaffa myndigheter

tjänstelokaler. Det torde f. ö. ej ha förekommit under det senaste

kriget och tiden därefter att så skett.

Industriförbundet har uttalat, att det väl knappast kunde förekomma, att

myndigheterna för närvarande skulle förfoga över exempelvis en industribyggnad

och ålägga dess ägare att ändra utrustningen eller förflytta den.

Bestämmelserna härom vore så uppenbart betingade av krigsförhållanden,

att de icke borde kvarstå.

Kommittén anför härefter beträffande 4 §:

4 § förfogandelagen har ej längre betydelse i fråga om vanhävdade jordbruksfastigheter

och den har ej tillämpats för upplåtelse av avverkningsrätter.

De områden, som för försvarets räkning tagits i anspråk enligt förfogandelagen

eller framdeles visa sig erforderliga för sådant ändamål, torde i nuvarande

läge få disponeras tvångsvis — i den mån det är erforderligt —

enligt expropriationslagen.

Man torde numera kunna bortse från möjligheten att 4 § kommer till

användning för att tillgodose behovet av tjänstelokaler åt offentlig myndighet.

I övrigt torde man få bedöma 4 § ur liknande synpunkter som 5 § och

kommittén hänvisar därför till vad som anföres i anslutning till denna.

Myndigheterna ha haft möjlighet att i vissa fall välja mellan att beordra

en tjänstbarhet (tillverkning eller transport enligt 5 §) och att taga anläggning

eller transportmedel i anspråk med nyttjanderätt enligt 4 §. Av

dessa alternativ torde det förra framträda som det naturligaste och medföra

mindre rubbningar än det senare. Ehuru de synpunkter, som anföras i

anslutning till 5 §, äro i andra hand tillämpliga även på 4 §, anser kommittén

därför, med hänsyn till 4:e paragrafens sekundära betydelse, att den

bör kunna sättas ur tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4f>

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Beträffande tillämpningen under nuvarande förhållanden av 5 § ha i de

till kommittén avgivna yttrandena hl. a. följande synpunkter anförts:

Livsmedelskommissionen har uttalat, att 5 § borde kvarstå i tillämpning

som trygghet för folkförsörjningen men samtidigt påpekat, att möjligheterna

att tillämpa paragrafen numera vore begränsade i en konfliktsituation,

då tjänstepliktslagen ej vore i kraft.

Industrikommissionen har förklarat, att 5 § fortfarande vore oundgängligen

nödvändig. Vid sammanträde med kommittén ha representanter för

kommissionen närmare utvecklat sina synpunkter på denna fråga. Kommissionen

hade alltid strävat efter att komma fram på frivillighetens väg. Hela

järnprioriteringen hade sålunda, för att taga ett exempel, ordnats genom

överenskommelser. Som bakgrund och stöd hade förfogandelagen dock haft

stor betydelse. Vi ginge nu mot en så allvarlig tid, att man ej borde avhända

sig detta stöd. Detta gällde även 5 §. Det vore svårt att bedöma i hur stor utsträckning

5 § utgjort stöd för uppgörelser, som kommissionen fått till

stånd med olika företag och organisationer utan att bestämmelserna direkt

åberopats. Det vore möjligt att ett borttagande av befogenheterna enligt

5 § i nuvarande läge ej skulle medföra några »olyckor», men de inneburo

otvivelaktigt en trygghet. I allmänhet gåve beslaget tillräckliga befogenheter,

men i fråga om exempelvis järn vore det förenat med utomordentligt

stora svårigheter att genomföra ett beslag. — Det vore möjligt att 5 § behövde

tillämpas för att åstadkomma erforderlig prioritet åt militära beställningar.

— Då fråga vore om beslag, spelade tidsfaktorn stor roll. Det

vore tänkbart att så kunde vara förhållandet även i fall av sådan art som

avsåges i 5 §, ehuru betydelsen av snabbt ingripande där i allmänhet nog

vore mindre framträdande. — 5 § borde ej tillämpas så att den finge karaktär

av arbetsplikt eller medförde tvångsdirigering av arbetskraft.

Trafikkommissionen har påpekat, att uttagande av tjänstbarhet i form av

beordrande av forsling vore den vid en akut transportkris närmast till hands

liggande förfogandeåtgärden med avseende å transportmedel.

Priskontrollnämnden har uttalat den uppfattningen, att det icke vore

ändamålsenligt att mera allmänt genomföra produktionsdirigering i prisreglerande

syfte. Sådan dirigering kunde ifrågakomma endast i särskilda fall

av väsentlig betydelse för försörjningen. Trots de övriga möjligheter som

stode nämnden till buds torde det dock stundom komma att visa sig ogörligt

att förhandlingsvägen komma till uppgörelse om produktions! ördelning

och prissättning. I fråga om särskilt betydelsefulla varor kunde det

därför i undantagsfall bli ofrånkomligt att genom direkt produktionsåläggande

eller annan produktionsdirigering säkerställa tillgången på il rågavarande

varuslag eller varukvalitet, exempelvis genom åläggande för vederbörande

företag att under viss angiven tid i viss utsträckning tillverka en

särskild, ur försörjningssynpunkt önskvärd varukvalitet mot ersättning

för kostnaderna eniigt förfogandelagen. Förordnande enligt 5 §, som möjligen

borde tidsbegränsas till två år, borde fullständigas på sådant sätt att

fabrikanten kunde åläggas att på för artikeln sedvanligt sätt ombesörja

distribuering av artikeln till handeln samt uppbära, indriva och redovisa

betalning för utförda leveranser.

Industriförbundet har uttalat, att anledning saknades att i dagens läge

bibehålla sådana bestämmelser som avsåge tvångsdirigering av produktionen.

Något praktiskt behov av dessa bestämmelser syntes ej föreligga. Del

kunde icke vara rimligt att för undantagsfall och andra speciella situationer

bibehålla 5 §.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kommittén anför, att produktionsdirigering visserligen i betydande omfattning

förekommit under den gångna tiden, men den hade i huvudsak

genomförts med stöd av beslag på sådant sätt, att föreskrifter meddelats

om användning av beslaglagd vara. Vid tilldelning av råvara hade vidare

1 viss utsträckning villkor uppställts om användning för bestämd tillverkning,

och råvaror hade dirigerats med hänsyn till att viss produktion ansetts

böra främjas. Denna möjlighet till produktionsdirigering komme alltjämt

att kvarstå, om man bibehölle 3 § i tillämpning, och användning av

5 § kunde beräknas bli aktuell i huvudsak endast i sådana fall, då varan i

fråga ej låge under beslag och ej heller ansåges böra beslagläggas. Frågan

om att lägga järn under beslag hade sålunda tidigare varit aktuell, men

den hade fått förfalla, eftersom ett beslag på detta område skulle vara förenat

med stora olägenheter. Erforderlig dirigering av järnet hade dock

kunnat uppnås genom frivilliga överenskommelser. 5 g hade betydelse som

stöd för sådana överenskommelser, och den kunde sålunda sägas liksom

2 § utgöra ett komplement till beslagsbestämmelserna i 3 §. Kommittén

tänkte särskilt på det fall, att något enstaka företag genom att motsätta sig

åtgärder som funnes nödvändiga, skulle kunna äventyra effektiva och rationella

anordningar för lösande av de försörjningsproblem, som komme att

anmäla sig.

Beträffande tillämpningen av 5 § anför kommittén, att om det skulle

kunna komma i fråga att annat än för speciella undantagsfall tillämpa paragrafen

för produktionsdirigering eller forsling i större omfattning, riksdagen

borde erhålla tillfälle att uttala sig därom. Till de av priskontrollnämnden

framställda önskemålen hade kommittén ej tagit ställning, enär de

torde böra upptagas i anslutning till prisregleringslagen eller i särskild

lagstiftning.

Kommittén anför slutligen i denna del:

När kommittén fattat ståndpunkt till frågan om fortsatt tillämplighet av

5 § har kommittén tillmätt den omständigheten stor betydelse, att näringslivets

representanter i de centrala krisorganen anslutit sig till kravet på bibehållande

av dessa befogenheter för Kungl. Maj:t. Vidare synes industriförbundet

ej ha haft något att erinra mot det sätt, varpå befogenheterna under

den gångna tiden använts. Förbundet motiverar sålunda sitt yrkande om

upphävande av 5 paragrafens fullmakt med principiella skäl och det förhållandet,

att fullmakten använts i så ringa utsträckning, att något praktiskt

behov därav icke syntes föreligga. På grund härav och med hänsyn

till det ovissa ekonomiska läge, vari vårt land nu befinner sig och som

närmast synes ha accentuerats under det senaste halvåret, ävensom till 5

paragrafens betydelse för beredskapsfrågorna, har kommittén stannat för

att man ej för närvarande bör sätta paragrafen ur tillämpning.

Beträffande 6 § anför kommittén, att utrymme för tillämpning av ifrågavarande

paragraf icke torde föreligga i nuvarande situation, varför paragrafen

borde sättas ur tillämpning.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Vad slutligen angår 7 § framhåller kommittén, att paragrafen vore ett

specialstadgande till 2, 4 och 5 §§, heroende på att elektrisk kraft till sin

juridiska natur ej vore att anse som förnödenhet. Eftersom man måste

räkna med att brist på elektrisk kraft komme att föreligga de närmaste

åren, vore den speciella fullmakt, som meddelats genom 7 § alltjämt erforderlig.

Kommittén åberopar härvid vissa av centrala driftledningen anförda

synpunkter av följande innebörd:

Med den risk för brist på kraft, varmed man måste räkna för de närmaste

åren, är det givetvis av stor betydelse, att kraftleverantörerna ställa

all tillgänglig kraft till förfogande. Det är sålunda ej ur allmän synpunkt

acceptabelt att en kraftleverantör, som ej får det pris för kraften han begär,

skulle kunna låta vattnet rinna bort hellre än att leverera till lägre pris.

Bestämmelserna om prisregleringsnämnd i 2 § 8 mom. i 1902 års lag innebära

ej garantier mot en sådan eventualitet. Även under tider, då ransoneringar

och regleringar på kraftområdet ej behöva vara i kraft, har förefintligheten

av en fullmaktslagstiftning den betydelsen, att den för kraftleverantörernas

del ersätter den marginal, som de eljest måste räkna med,

när de åtaga sig kraftabonnemang. Bortfaller fullmaktslagstiftningen, måste

kraftleverantörerna sålunda nedskära sina åtaganden för att ej behöva

riskera att ej kunna fullgöra dem. Även ur dessa synpunkter torde 1941

års lag och även 7 § förfogandelagen sålunda knappast kunna undvaras

för att möjliggöra att försörjningen tillgodoses intill gränsen för kraftverkens

kapacitet.

Kommittén sammanfattar sin ståndpunkt i fråga om tillämpningsförordnande

beträffande förfogandelagen för tiden efter den 1 juli 1949, att förordnandet

endast bör avse 2, 3, 5 och 7 §§ samt att således 4 och 6 §§

kunna uteslutas ur förordnandet.

Ledamoten av förfoganderättskommittén Holmbäck har i sin reservation

till kommitténs förslag förklarat, att han — med utgångspunkt från vad

man nu kunde förutse rörande det ekonomiska läget under tiden fram

till den 1 juli 1950 — icke kunde dela kommitténs uppfattning, att ett förordnande

borde beslutas, att 2 § andra stycket och 5 § skulle få tillämpas

under året 1 juli 1949—30 juni 1950. Holmbäck fortsätter:

Det gäller här förfoganden över den mänskliga arbetskraften (att varor

skola tillverkas, att forsling skall äga rum o. s. v.). Skälen till förfoganden

över mänsklig arbetskraft böra givetvis vara ännu starkare än skälen till

förfoganden över egendom. I full överensstämmelse härmed ha statsmakterna

även låtit arbetspliktslagen träda ur tillämpning. De yttranden, som

inkommit till kommittén från kristidskommissionerna, och de föredragningar,

som ägt rum för kommittén från ledamöter av dessa, ha emellertid

visat att icke ens på långa tag lika starka skäl föreligga att under året 1 juli

1949 till 30 juni 1950 tillämpa 2 § andra stycket och 5 § förfogandelagen

som att under samma tidsperiod tillämpa t. ex. 3 § samma lag. Kommitténs

motivering för sitt förslag visar samma sak. Under de år, förfogandelagen

gällt, ha 2 § andra stycket och 5 § förfogandelagen tillämpats i mycket

ringa utsträckning, och det är tydligt att man kan hysa den största tveksamhet,

om under den tid man nu kan överblicka, överhuvud en tillämp
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ning av de båda lagrummen kan bli nödvändig, såvida riket icke skulle råka

i krig eller krigsfara. Någon nödvändighet under nuvarande ekonomiska

konjunktur att då det gäller förfoganden över arbetskraft fatta så snabba

beslut som då det gäller beslag av varor torde icke föreligga. Ur denna

synpunkt behöver alltså icke riksdagen lägga den befogenhet i Kungl.

Maj :ts hand, som skulle följa av eif beslut att de båda lagrummen skulle

få tillämpas.

Ett beslut om att de båda lagrummen skulle få tillämpas skulle kunna få

den betydelsen, att det bildade en bakgrund, d. v. s. i realiteten ett visst hot,

vid förhandlingar mellan kristidskommissioner och näringslivets representanter.

Dessa sistnämnda skulle veta att om de icke ginge med på uppgörelser,

som önskades från den andra sidan, möjlighet alltid funnes att ett

administrativt förfogande ägde rum. En dylik bakgrund för förhandlingar

anser jag emellertid olämplig. Vidare skulle elt förordnande att de båda

lagrummen skulle få tillämpas möjliggöra ett administrativt beslut varigenom

ett företag ställdes om från att fullgöra redan avtalade leveranser

till att i stället ägna sig åt den produktion, som statsmakterna bestämde.

Tänkbart är för detta fall att ägaren till företaget icke själv vore ovillig

att företaga den produktion, varom vore fråga; i ett sådant fall komme

förfogandebeslutet att i realiteten rikta sig mot de personer, vilka slutit

kontrakt med företaget om leveranser från detta. Vid förfoganden av denna

typ griper man emellertid in i redan slutna civilrättsliga avtal. Man skjuter

uppfyllandet av dylika avtal i bakgrunden utan att det i förfogandelagstiftningen

finnes någon bestämmelse, som ger något skadestånd åt dem som

slutit avtalen med den firma, varom är fråga. Då dylikt skadestånd icke

heller torde utgå enligt allmänna regler i vårt rättssystem, komma de personer,

varom här är fråga, att träffas av förluster. Att möjliggöra dylika

ingrepp i redan slutna avtal synes böra ske endast om det visats vara tvingande

nödvändigt. Detta är emellertid icke händelsen.

Min uppfattning är att om det under tidsperioden 1 juli 1949—30 juni

1950 skulle, utan att krig eller krigsfara förelåge, ifrågasättas att förfoganden

över arbetskraft skulle äga rum, riksdagen bör bedöma det särskilda

fallet. Riksdagen har då att med utgångspunkt från de förhållanden, som

då föreligga, bedöma om ett ingripande är nödvändigt, om, vid jakande

svar härpå, 2 § andra stycket eller 5 § förfogandelagen bör sättas i lilllämpning

eller eventuellt en särlagsliftning skapas.

Fullt samma tankegång, som nu angivits, är tillämplig även på 7 §. Även

denna paragraf, som handlar om förfoganden över elektrisk kraft, innebär

möjligheter till förfoganden över arbetskraft. Även i det fall att ett förfogande

av den typ, som anges i paragrafen, skulle ifrågasättas under året

1 juli 1949 till 30 juni 1950, bör enligt min uppfattning ett särbeslut fattas

av riksdagen.

Jag anser alltså, att våren 1949 förordnande bör givas om tillämpning

blott av 2 g första och tredje styckena och 3 g förfogandelagen under året

1 juli 1949 till 30 juni 1950, och att alltså motsvarande förordnande icke

bör givas beträffande 2 g andra stycket och 4—7 gg.

Ledamoten av kommittén Ilastad anför i sin reservation till eu början

följande allmänna synpunkter:

Då tvångsregleringar enligt min uppfattning alltid ha en tendens att

draga med sig många menliga konsekvenser för produktionen på längre sikt

och därigenom hämma uppsvinget, framstår det för mig såsom det vikti
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

49

gaste målet att snarast möjligt bringa ur tillämpning den förfogandelagstiftning,

vars för svensk rätt främmande principer allmänt ansetts godtagbara

allenast vid krig eller krigsfara samt under den omedelbara övergångstiden

efter en krigshushållning. Likaledes måste ansträngningarna

inriktas på att nu, mer än tre år efter krigets slut, fortast möjligt avveckla

de ännu bestående regleringarna eller ransoneringarna. Det kan i dagens

läge, även om framtidsutsikterna alltjämt äro ovissa, inte åberopas bärande

skäl för att lämna Kungl. Maj :t samma vidsträckta självständiga befogenheter

som under krigets avspärrning och som skänka Kungl. Maj:t möjligheter

till ett nästan obehindrat dirigerande av näringslivet. Tiden måste

nu åter vara inne, då kompetensen på hithörande område steg för steg återföres

till det normala, d. v. s. till vad som i stort sett gällt intill det andra

världskriget, med avbrott för krisåren 1914—1920, och då mera väsentliga

ingrepp i den enskildes eller näringslivets frihet ej fått företagas i annan

form än genom lagstiftning, d. v. s. genom samfällda beslut av Konung och

riksdag. Jag vill i detta hänseende erinra om vad 1946 års sakkunniga angående

riksdagens arbetsformer enhälligt uttalade, nämligen att den s. k.

ekonomiska lagstiftningen enligt § 89 regeringsformen bör underställas

riksdagen i den mån författningarna eller författningsändringarna innebure

ingrepp i medborgarnas frihet och egendom. 1948 års riksdag lämnade, när

den hade att behandla arbetsformerna, detta uttalande utan gensägelse.

Efter att härefter ha konstaterat, att för avveckling av de nuvarande

regleringarna och ransoneringarna och som en beredskap vid en tänkbar

skärpning av försörjningssvårigheterna inom någon viss produktion under

nuvarande bristande ekonomiska balans vissa grundstadganden i förfogandelagen

sannolikt icke kunde undvaras, framhåller Håstad, att den ovillkorliga

förutsättningen härför vore, att förfogandelagens tillämpningsområde

inskränktes utöver vad som föresloges i kommitténs betänkande liksom

att riksdagen erhölle större inflytande på nya regleringsplaner än betänkandet

anvisade möjlighet till. I nuvarande läge syntes påtagligt behov

av andra befogenheter än dem, som innefattades i 2 och 3 § g, d. v. s. rätt

till förfoganden och beslag samt, såsom en direkt beredskapsåtgärd i händelse

av elkraftbrist 7 §. 5 $ och 2 $ andra stycket borde under nuvarande

fredstid upphöra att gälla. Håstad fortsätter:

Redan den omständigheten att Kungl. Maj :t nu saknar befogenheter att

utan särskild lagstiftning ta arbetskraften i förfogande i form av tvångsåläggande

gör det principiellt betänkligt att låta Kungl. Maj:ts självständiga

befogenheter i avseende å producenterna bestå. Därtill kommer, att den

produktionsplikt, som kan åläggas enligt nämnda lagrum, blott har behövt

tillämpas i så ringa utsträckning, att den i förhandenvarande läge icke kan

länkas bli av någon större direkt betydelse. Skulle de nämnda lagbestämmelsernas

kvarstående motiveras med det indirekta hot, som dessa utgöra

emot näringslivets organisationer eller enskilda företagare, finner jag dctla

strida mot hela min uppfattning om förhållandet mellan statsmakterna och

produktionen, vilket bör frigöras från hotelser och onödig dirigering för

att i stället grundas på ömsesidigt förtroende och frivilligt samarbete. Och

härvid bör jordbruket behandlas lika med industrien och transportväsendet,

varför jag föreslår atl såväl § 5 som § 2 andra stycket inte sättas i

4 Ii i hd ny till riksdagens protokoll 1 sand. Nr 210.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ls proposition nr 2i0.

kraft under nuvarande avvecklingstid. Om ändock av nu ej förutsebara skäl

ett statligt ingripande avseende produktionsplikt under denna tid skulle

anses nödvändigt, står den möjligheten Kungi. Maj:t öppen att i vanlig

Jagstiftningsordning inhämta riksdagens godkännande av ingripandet i

fråga.

Endast om det gäller upprustning av vårt försvar tala i nuvarande utrikespolitiska

spänningsläge olika skäl för att Kungl. Maj:t får behålla befogenheten

att enligt g 5 ålägga produktionsplikt. Dessa skäl behöva inte här

närmare utvecklas. I så fall kan man tänka sig, antingen att förutsättningarna

för tillämpning av g 5 omskrivas i lagtexten till att blott avse tillgodoseendet

av försvarsberedskapens behov eller också — därest det anses tekniskt

mindre lämpligt att för olika lägen ha två lagtexter för samma paragraf

— att riksdagen vid beslutet om bemyndigandet uttryckligen i direktiven

begränsar tillämpningen på angivet sätt.

Beträffande förhållandet mellan Kungl. Maj :t och riksdagen framhåller

Håstad, att det måste vara naturligt att nu sträva efter att i största möjliga

omfattning låta riksdagen få utöva den rätt till direkt medverkan, som riksdagen

när det gällt inskränkning i närings- och andra friheter varit enligt

grundlag eller praxis tillförsäkrad. Därför borde de beslut som Kungl. Maj :t

fattade med stöd av 2 och 3 gg i nuvarande avvecklingsskede underställas

riksdagen för godkännande. Håstad fortsätter:

För att inte syftemålet med ett statligt ingripande, t. ex. ett beslag skall

äventyras har jag dock ansett det ofrånkomligt att medge Kungl. Maj :t en

provisorierätt. Utnyttjar Kungl. Maj :t denna provisorierätt bör beslutet om

beslaget eller förfogandet underställas riksdagen så fort ske kan, d. v. s.

under löpande session genast och, om regleringen beslutes emellan sessioner,

vid riksdagens första sammanträde efter uppehållet. (Givetvis står det

Konungen fritt att i senare fallet om han så anser nödigt inkalla riksdagen

till tidigare dag, i enlighet med den tänkta nya formuleringen av riksdagsordningen

g 2 tredje stycket; samma rätt skall även tillkomma en minoritet

i endera kammaren enligt riksdagsordningen § 2 fjärde stycket.) Regleringsåtgärden

bör upphöra att gälla, om inte kamrarna inom 30 dagar efter

propositionens överlämnande till riksdagen godkänt densamma. Det förutsättes

härvid att den förordning, som riksdagen skall pröva, blott innefattar

regleringsåtgärdens principiella grunder. Övriga stadganden ha sin plats i

tillämpningskungörelser eller tillsynsmyndighetens cirkulär. Härigenom

skulle hinder ej resas för ändringar och jämkningar av praktisk art, och

endast vid ändring av de principiella grunderna för regleringen påkallas en

ny hänvändelse till riksdagen.

I alla de fall, då en regleringsåtgärd utan olägenhet i förväg kan underställas

riksdagen, bör detta ske. Och även jag finner det önskligt och

lämpligt, att regeringen vid förlängningen av förfogandelagen lämnar riksdagen

en översikt över försörjningsläget och eventuellt tilltänkta åtgärder.

Sannolikt torde dock regeringen härvid mera sällan tänkas vara i stånd att

konkret ange sina planer. Om riksdagen emellertid i något fall i förväg

skulle ha lämnat sitt medgivande till en regleringsåtgärd av här angivna

skäl — något som tidigare skett bl. a. i samband med jordbruksregleringen

— bör detta betraktas såsom en handling ekvivalent med ett efterföljande

riksdagsgodkännande, förutsatt att regeringens beslut ej går utom ramen

för riksdagens fullmakt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Öl

Detta system med riksdagens godkännande av regleringsåtgärdernas principiella

grunder — ett system vartill förebilder kunna hämtas från andra

länders fullmaktslagstiftning — skulle enligt min mening på ett effektivare

sätt än blotta regeringsmeddelanden jämlikt riksdagsordningen § 56 trygga

riksdagens behöriga inflytande på dessa för näringslivet och de enskilda

medborgarna djupt ingripande statliga åtgärder. Riksdagens medverkan är

naturlig icke blott därför att utstakandet av den ekonomiska politikens riktlinjer

måste tillhöra riksdagens centralaste uppgifter ulan även därför att

riksdagen har att företräda allmänintresset gentemot enskilda grupper eller

organisationer. Den riksdagsprövning, som kan väntas följa på ett regeringsmeddelande

i form av en debatt, lämnar eidigt all erfarenhet från debatter

om utrikespolitiska meddelanden föga garanti för grundlighet. Skall

det vara någon reell mening med en efterföljande riksdagsprövning, måste

regleringsåtgärderna även underkastas granskning i utskott. Och endast genom

ett direkt godkännande tryggas bägge kamrarnas rätt. Säkerligen skapas

genom en utskottsberedning även bättre förutsättningar för ärendets

sakliga behandling; en debatt omedelbart efter ett regeringsmeddelande kan

lätt bli politiskt tillspetsad.

Jag föreslår alltså, att riksdagen vid sitt »fullmaktsbeslut» inskriver i en

tillfällig tilläggsparagraf till förfogandelagen uttryckliga stadganden om

skyldigheten för Konungen att efteråt underkasta eventuella tillämpningsåtgärder

enligt §§ 2 och 3 förfogandelagen riksdagens prövning i och för

dessas godkännande.

Vad här sagts avser beslag eller förfogande av större räckvidd eller av i

den enskildes rättssfär ingripande art.

Ledamoten av kommittén Onsjö betonar även i sin reservation vikten av

att avvecklingen av regleringarna borde ske så snart som möjligt. Han ansluter

sig i huvudsak till kommitténs förslag beträffande förfogandelagens

tillämpning under tiden närmast efter den 1 juli 1949, varvid han dock

fäster särskild vikt vid kommitténs uttalande, att Kungl. Maj it bör bereda

riksdagen tillfälle att yttra sig i regleringsfrågor av större betydelse, där så

kan ske utan synnerliga olägenheter, samt att fullmakterna böra utnyttjas

endast i fall av särskild vikt. Emellertid anser Onsjö, att även 2 § andra

stycket och 5 § böra sättas ur tillämpning under nuvarande förhållanden.

Man anför härom:

Dessa bestämmelser, som äro avsedda att möjliggöra en tvångsdirigering

av produktionen, te sig i dagens läge stötande och orimliga. Det har nämnts

alt 5 § bl. a. skulle kunna vara tillämplig i händelse av en mjölkstrejk. Jag

anser inte att förfogandelagen är ett lämpligt eller effektivt instrument att

tillgripa i händelse av en konflikt av sådant slag och innebörden av bestämmelserna

är sådan, att de ej böra vara tillämpliga ens med den reservation

som kommitténs majoritet föreslagit.

I den mån bestämmelserna skulle tillämpas mot jordbrukarna skulle det

innebära eu tvångsdirigering som skulle ha likhet med arbetsplikt. Då vi

ej ha en tjänstepliktslag, böra ej heller bestämmelser av nu ifrågavarande

slag finnas.

Yttranden över förfoganderättskommitténs förslag. Beträffande f u I 1- m akternas allmänna innnebörd må till eu början anföras

följande uttalande av länsstyrelsen i Norrbottens lön:

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kiingl. Maj:ts proposition nr 210.

Länsstyrelsen finner de av kommittén anförda skälen för en fortsatt lagstiftning

på området övertygande och vill sålunda icke motsätta sig, alt

giltighetstiden för nu gällande lag förlänges. Vid bedömandet av detta spörsmål

anser länsstyrelsen det dock angeläget, att två synpunkter noga beaktas.

En förutsättning för att en med stöd av förfogandelagstiftningen genomförd

reglering av vissa förnödenheter skall kunna upprätthållas är, att

regleringen framstår att vara så nödvändig, att den uppbäres av folkets

flertal. I annat fall föreligger fara för att större eller mindre del av produktionen

går vid sidan av regleringen. Detta i sin tur kan föranleda den centrala

kommission, som handhar regleringen och som lärer grunda sina beräkningar

enbart på den produktion, som varit underkastad regleringen, att

bedöma försörjningsläget mera pessimistiskt än det i själva verket är. Det

torde vidare vid bedömandet av behovet av fortsatta regleringsåtgärder icke

böra förbises, att en reglering understundom kan i viss utsträckning motverka

eller försena en eljest önskvärd ökning av produktionen. Man torde

till exempel icke kunna bortse ifrån att den genomförda centraliseringen av

all slakt i viss mån kan medföra, att slaktfärdiga djur icke vid lämpligaste

lid kunna slaktas, detta till följd av transportsvårigheter eller anhopning av

slaktdjur vid slakterierna. Med det sagda har länsstyrelsen endast velat betona,

att man vid bedömandet av behovet av fortsatta regleringar även nödgas

beakta förhållanden, som icke komma till uttryck i statistiska beräkningar

över den produktion, som är underkastad reglering.

I de från näringslivets organisationer inkomna yttrandena anföres i allmänhet

liknande synpunkter beträffande tillämpningen i allmänhet av

förfogandelagen efter den 1 juli 1949, som kommit till uttryck i de till

betänkandet avgivna reservationerna. Av dessa yttranden må här följande

uttalanden återgivas:

Kommerskollegium understryker vikten av att tillfälle bereddes riksdagen

att uttala sig i regleringsfrågor av större betydelse, där så kunde ske

utan synnerliga olägenheter. Däremot syntes kollegium fullmakterna icke

böra förbindas med villkor att ingripanden enligt fullmakterna skulle

underställas riksdagens prövning. De skäl, som av kommittén anförts mot

en dylik begränsning av fullmakterna, syntes kollegium vägande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför beträffande Håstads förslag att

stadga skyldighet för Kungl. Maj :t att underställa vidtagna tillämpningsåtgärder

riksdagens prövning och godkännande, att förslaget enligt länsstyrelsens

mening tedde sig föga realistiskt. Riksdagens intresse av medinflytande

i fråga om lagens tillämpning torde, förutom genom inskränkningar

i samband med tillämpningsförordnandet, i erforderlig grad tillgodoses,

om, såsom kommittén förutsatte, Kungl. Maj :t i regleringsfrågor

av större vikt beredde riksdagen tillfälle att i förväg yttra sig eller, där så

ej kunde ske utan synnerliga olägenheter, i efterhand göra anmälan till

riksdagen genom muntligt meddelande enligt 56 § riksdagsordningen.

Livsmedelskommissionen anför beträffande samma förslag, att en förhandsdiskussion

av detta slag inom kommissionens område måste komma

att medföra synnerliga olägenheter. Vare sig det gällde beslag eller handels
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

reglering av viktiga livsmedel eller förnödenheter för jordbruket eller livsmedelsindustrien

förelåge alltid behov av största sekretess och snabba åtgärder.

Beträffande frågan, vilka paragrafer i förfogandelagen som böra få kvarstå

i tillämpning under året 1 juli 1949—30 juni 1950, äro meningarna i

yttrandena liksom inom kommittén mycket delade. Enighet synes råda om

att 2 § första stycket och 3 § alltjämt skola tillämpas liksom att 6 § skall

försättas ur tillämpning. I allmänhet tillstyrkes även, att 4 § skall försättas

ur tillämpning. Annan mening i sistnämnda hänseende uttalas dock av

fortifikations förvaltningen, flygförvaltningen, priskontrollnämnden, trafikkommissionen

och landsorganisationen.

Trafikkommissionen anför härom, att paragrafen i första hand hade betydelse

såsom ett komplement till befogenheten att meddela forslingsorder.

Med nuvarande goda transportmedelstillgång syntes tillsvidare ej behov

av 4 § för kommissionens vidkommande föreligga. Skulle till följd av försämrad

försörjning med avseende å driv- och smörjmedel eller reservdelar

till motorfordon avställning av motorfordon äga rum i större utsträckning,

kunde dock behovet av 4 § åter bli aktuellt. Fortifikationsförvaltningen

anför, att om 4 § sattes ur kraft, sådan anskaffning av mark, lokaler in. in.,

som framdeles kunde visa sig erforderlig, endast torde kunna genomföras

med anlitande av expropriationsförfarande, där ej frivillig uppgörelse kunde

träffas. Då ett förfogande med stöd av expropriationslagen toge förhållandevis

lång tid att genomföra, kunde detta, t. ex. vid markanskaffning

för befästningsändamål, under ogynnsamma förhållanden komma att inverka

menligt på försvarsberedskapen. Förvaltningen fortsätter:

Vad angår det behov av lokaler för militär myndighet, som för närvarande

tillgodoses genom förfogandelagen, får fortifikationsförvaltningen

meddela, att detta behov från och med den 1 juni innevarande år icke

längre föreligger, sedan vissa kronan tillhöriga lokaler kunnat frigöras för

ändamålet. Vad beträffar de markområden, som alltjämt disponeras jämlikt

nämnda lag, föras för närvarande förhandlingar angående frivillig upplåtelse,

vilka beräknas vara slutförda före den 1 juli i år. Därest uppgörelse

icke kunnat komma till stånd, torde fortifikationsförvaltningen, efter genomförande

av den ifrågasatta lagändringen, komma att med åberopande

av 27 § förfogandelagen hos Kungl. Maj:t hemställa, alt vederbörligt förfogande

skall äga bestånd viss tid efter det 4 § :s tillämplighet upphört, intill

dess kronans rätt att disponera marken blivit i annan ordning reglerad.

Då de ifrågavarande markbehoven sammanhänga med avvecklingen av beredskapen,

synes det förvaltningen som om dessa behov i förekommande

fall skulle kunna tillgodoses jämlikt 1 § beredskapsförfogandelagen i dess

lydelse enligt lag den 8 mars 1946 (SF 65/1946).

Yrkande att 2 § andra stycket och 5 § förfogandelagen icke skola tilllämpas

under ifrågavarande tidsperiod ha framställts av följande myndigheter

och sammanslutningar, nämligen socialstgrelsen, överståthållaråmbe
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

tet, Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren

i Göteborg, handelskammaren i Gävle, Sveriges lantbruksförbund,

riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund,

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges redareförening. Samma

yrkande ha vissa reservanter i arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, livsmedelskommissionen

och industrikommissionen.

Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren

i Göteborg, riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges industriförbund

och Sveriges grossistförbund anse, att jämväl 7 § hör sättas ur tillämpning

under nämnda tid.

I övriga yttranden har kommitténs förslag i denna del mer eller mindre

direkt tillstyrkts.

Till stöd för yrkandena om att 2 § andra stycket och 5 § i fortsättningen

icke skola tillämpas anföras i yttrandena i stort sett samma argument som

de, vilka kommit till synes i reservationerna i kommittébetänkandet. Ur

motiveringarna må följande anföras:

Skånes handelskammare framhåller, att det vore synnerligen olyckligt

och orimligt, om den uppfattningen skulle vinna stöd i lag, att näringslivet

vid sina förhandlingar med krisorganen även under icke krigsmässiga förhållanden

skulle ha produktionsplikten som ett outtalat hot hängande över

sig. Samarbetet mellan statsmakterna och näringslivet gagnades utan tvivel

bäst av att förekommande förhandlingar fördes i en förtroendefull anda

och utan häntydningar på statsmakternas möjligheter att tillgripa förfogandelagen,

om uppgörelse i godo icke kunde träffas.

Handelskammaren i Gävle anför bland annat:

Statsmakternas stöd förefaller ej heller böra skänkas åt kristidskommissionernas

och priskontrollnämndens strävan att vid sina förhandlingar

kunna utnyttja dessa paragrafer som ett maktmedel mot näringslivets representanter.

Om sådana motiv få medverka vid en lags tillkomst, innebär

det en alltför långt driven misstro mot näringslivet i gemen och en allvarlig

anklagelse mot dess företrädare för bristande lojalitet. Den gångna, för näringarna

ytterst besvärliga krigstiden, ger icke belägg för riktigheten av

sådana anklagelser. Det är otvivelaktigt i det allmännas intresse, att förhållandet

mellan våra statsmakter och näringslivet grundas på förtroende

och samarbete och att produktion och distribution icke onödigt dirigeras

eller utsättas för hotelser från myndigheternas sida.

Sveriges industriförbund anför bland annat:

Emot paragrafens användning hittills föreligger icke någon erinran från

förbundets sida, vilket är naturligt, då fullmakten använts i synnerligen

ringa utsträckning. Antalet fall, då paragrafen kommit till användning,

ha varit så få och av sådan speciell natur, att det synes förbundet helt klart,

att något egentligt behov av paragrafen för närvarande icke föreligger. Att

åberopa denna omständighet till stöd för alt paragrafen icke bör sättas

ur tillämpning synes förbundet illa rimma med målsättningen att ur för
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

55

fogandelagen utmönstra vad som ej befinnes nödvändigt.-----De skäl,

som åberopats för bibehållandet av 5 §, ha avsevärt mindre styrka än vad

som anförts beträffande beslagsfullmakten. Bestämmelserna om förfogande

och beslag ge redan de kommissionerna utomordentliga befogenheter, som

icke behöva kompletteras med speciella bestämmelser om produktionsålägganden

för att kommissionerna skola kunna fullgöra på dem ankommande

uppgifter. De bristsituationer, som kunna uppstå, torde för övrigt i första

hand komma att avse importvaror. På importområdet ha emellertid kommissionerna

genom importlicensgivningen så stora möjligheter till ingripanden,

att några ytterligare maktmedel icke synas erforderliga. Ett utelämnande

av 5 § i fullmakten skulle stå i god överensstämmelse med riksdagens

uttalande att förfogandelagen hörde begränsas så, att Kungl. Maj :t

icke erhölle vidsträcktare befogenheter än som betingades av rådande förhållanden.

Sveriges redareförening framhåller, att det icke längre vore ur landets

synpunkt erforderligt, att redarna skulle i administrativ ordning kunna

åläggas att utföra transporter med sina fartyg. Situationen syntes vara

densamma, såvitt anginge behovet att kunna i administrativ ordning ålägga

andra näringsutövare än redare skyldighet att utföra tjänstbarheter. Andra

personer än näringsutövare och med dem jämställda kunde icke enligt allmänna

förfogandelagen i adminstrativ ordning åläggas att utföra arbetsprestationer.

Sistsagda princip syntes böra gälla alla arter av arbetsprestationer

och sålunda även beträffande näringsutövare och med dem jämställda

personer.

Av de yttranden, vari kommitténs förslag i förevarande hänseende tillstyrkts,

må följande anföras:

Arméförvaltningen framhåller, att det ur försvarets synpunkt framstode

som nödvändigt, att Kungl. Maj:t även under budgetåret 1949/50, såvitt

rörde krigsmateriel, ägde de i nuvarande 2 § andra stycket och 5 § förfogandelagen

angivna befogenheterna. Därest Kungl. Maj :t erhölle dylika

befogenheter, syntes det ur försvarets synpunkt vara av mindre betydelse,

huruvida förutsättningarna för dessas utövning bestämdes genom ny författningstext,

som blott avsåge tillgodoseendet av försvarsberedskapens behov,

eller om sagda förutsättningar utan författningsändring genom direktiv

av riksdagen begränsades i angivet avseende.

Livsmedelskommissionen framhåller beträffande 5 §, att det kunde försvaras,

att här göra skillnad mellan företagare och anställda. För att bemästra

de svårigheter, som i nuvarande läge kunde uppkomma, syntes det

nämligen vara nödvändigt för Kungl. Maj:t att i speciella undantagsfall

ha möjlighet att genom ålägganden ingripa i produktionsapparaten. Dessa

ålägganden måste då givetvis i första hand riktas mot företagarna. I flertalet

fall kunde åläggandena helt säkert bli effektiva, även om de anställda

icke kunde tvingas medverka till åläggandets uppfyllande. Om de anställda

funne åläggandet obefogat, torde man visserligen få räkna med att de ned
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

lade arbetet. Häri låge emellertid i viss mån en garanti för att förfogande

av ifrågavarande slag endast skedde, då så vore oundgängligen nödvändigt.

— Sedan den föreslagna ändringen av 15 § genomförts, kunde det icke med

fog påstås, att dessa befogenheter skulle kunna användas som hot eller

påtryckningsmedel vid förhandlingar om frivilliga uppgörelser med företagare.

Om företagare vid förhandlingarna för prestationer begärde ersättning,

som med hänsyn till det allmänna prisläget vore oskäliga, kunde

givetvis den situationen uppstå, att företagaren hade att välja mellan att

nedsätta sitt krav till belopp, som ansåges skäligt, eller att låta förfogandelagen

träda i tillämpning. Även i senare fallet erhölle han dock full skälig

ersättning. Befogenheterna kunde således vara indirekta påtryckningsmedel

endast mot företagare, som begärde sådan ersättning, som enligt riksvärderingsnämndens

praxis icke kunde anses skälig.

Departementschefen. Innan jag närmare går in på frågan om den omfattning,

i vilken fullmakt bör lämnas Kungl. Maj:t att tillämpa förfogandelagen

under tiden 1 juli 1949—30 juni 1950, vill jag framhålla, att enligt

min åsikt — liksom enligt kommitténs — nu rådande förhållanden i väsentlig

utsträckning kunna anses som av krig föranledda utomordentliga förhållanden

och att motsvarande förhållanden, så vitt nu kan bedömas,

komma att föreligga jämväl under nyssnämnda tid.

1 enlighet med vad jag förut anfört bör i detta sammanhang, i den mån

detta vid nuvarande tidpunkt är möjligt, försörjningsutsikterna för det

kommande året beröras. Jag vill därvid förutskicka, att nu endast mycket

allmänna uttalanden kunna göras härom. Förhållandena ute i världen

äro så labila, att det är ytterst svårt att förutspå något för framtiden. Det

bör dock nämnas, att under den senaste tiden en viss omsvängning i den

internationella prissituationen kunnat iakttagas. Därest denna tendens

kommer att fortgå, synas ökade förutsättningar för en gynnsam utveckling

av vårt försörj ningsläge föreligga.

Vad till en början angår livsmedelskommissionens område kvarstår, sedan

matfettsransoneringen denna dag upphävts, endast ransoneringen av kött

och fläsk, socker och kaffe. Vid sidan härav bör beaktas, att en del råvaruregleringar

fortfarande äro i kraft såsom beträffande spannmål, feltråvaror

och plåt. Att nu närmare angiva tidpunkten för hävandet av ransoneringarna

av kött och fläsk samt socker är icke möjligt. Vissa utsikter torde dock

finnas att häva dessa ransoneringar under det närmaste året. Kafferansoneringen

är nödvändig, så länge valutaläget gör en begränsning av kaffeimporten

nödvändig. Bestämdare förutsägelser äro icke heller på denna punkt

möjliga.

Vad bränslet angår har regleringen av handeln med ved redan upphävts

i vad avser ved, som avverkats efter den 30 september 1948, och torde när

som helst kunna helt slopas. Likaledes torde det vara möjligt att inom den

närmaste framtiden upphäva regleringen av handeln med stenkol. Koks
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

regleringen torde däremot komma att kvarstå ännu någon tid. Vad de

flytande bränslena angår, är försörjningsläget här helt beroende av valutautvecklingen

samt av prisutvecklingen å de utländska marknaderna. I fråga

om eldningsolja ha prissänkningstendenser gjort sig gällande, vilket medfört,

att försörjningen med denna vara nu ter sig något ljusare, särskilt med

hänsyn till att import kan ske mot betalning i pund. I fråga om bensin är

prisläget mera oklart, vilket gör att någon ökning av importen knappast

torde kunna påräknas, då varje sådan ökning måste betalas i dollars. Med

hänsyn till nu antydda ovisshetsmoment torde man böra räkna med att

regleringarna på detta område komma att bestå vid ingången av nästa

budgetår.

I fråga om skogsindustriella produkter är handeln med pappersmassa,

papp och papper fri utom så vitt angår tidningspapper, där avtal föreligger

mellan tidningspappersbruken och svenska tidningsutgivareföreningen

om begränsning av leveranserna av sådant papper till hemmamarknaden.

Vidare ha väsentliga lättnader kunnat äga rum i fråga om virkesregleringen.

Att i nuvarande läge uttala sig om, när sistnämnda reglering helt kan slopas,

är icke möjligt.

I fråga om övriga varuslag äro regleringarna väsentligen betingade av

den försörjningsknapphet, som förorsakats av den av valutaläget betingade

importbegränsningen. I den mån detta läge lättar, kunna också lindringar

äga rum beträffande regleringarna. Att försöka att skissera den sannolika

utvecklingen härför låter sig dock icke göra.

Såsom tidigare i olika sammanhang anförts är det angeläget, att kvarstående

regleringar hävas, så snart förutsättningar därtill finnas. Nya regleringar

komma ej heller att genomföras, såvida icke genom nu oförutsedda

händelser en väsentlig försämring av det utrikespolitiska läget eller vårt

valutaläge inträder. Jag vill även göra reservation för ett skördeutfall,

väsentligt under genomsnittet.

Med utgående från dessa överväganden finner jag uppenbart, att fullmakten

beträffande förfogandelagens tillämpning under ett år efter den

1 juli 1949 måste omfatta 2 § första stycket och 3 §. I denna punkt synes

för övrigt enighet råda.

Likaledes synes enighet råda därom, att 6 § icke behöver tillämpas i nuvarande

läge.

Vad 4 § angår instämmer jag med kommittén därutinnan, alt ur folkförsörjningssynpunkt

behov av tillämpning av lagrummet, så vitt nu kan bedömas,

knappast kommer att föreligga under den tid, varom nu är fråga.

Däremot torde skäl föreligga för att lagrummet alltjämt bör kunna tillämpas

för tillgodoseende av militära beredskapsbehov. Vissa militära myndigheter

ha i remissyttrandena uttalat sig härför. Med hänsyn till angelägenheten

av att åtgärder icke vidtagas, vilka kunna medföra eu försämring av

förutsättningarna för eu effektiv militär försvarsberedskap, tinner jag mig

böra förorda, att förordnandet om förfogandelagens tillämpning skall om
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

fatta även 4 §, varvid dock fullmakten bör begränsas till att avse tillgodoseendet

av militära beredskapsbehov.

Återstå så 2 § andra stycket samt 5 och 7 §§. Från näringslivets sida

liksom från vissa reservanter inom förfoganderättskommittén ha bestämda

invändningar rests mot att dessa paragrafer — i varje fall 2 § andra stycket

och 5 § — skola äga tillämpning under ifrågavarande tid. Även om jag

icke kan frånkänna dessa invändningar visst berättigande, anser jag dock

i likhet med kommittén möjlighet alltjämt böra föreligga att tillämpa dessa

lagrum. Därvid har jag särskilt lagt vikt vid den uppmjukning av ersättningsreglerna,

som föreslagits i det föregående. Jag vill även betona, att

ifrågavarande lagrum liksom hittills komma att tillämpas ytterst restriktivt

och endast när tvingande skäl föreligga.

Jag får alltså förorda, att förordnande om förfogandelagens tillämpning

under tiden 1 juli 1949—30 juni 1950 skall omfatta 2, 3, 5 och 7 §§ samt,

med den begränsning som nyss angivits, 4 §.

Beträffande fullmakternas tillämpning må här anföras, att jag instämmer

även därutinnan med kommittén att innan nya regleringar införas,

frågan därom bör underställas riksdagen, där så utan olägenhet kan ske.

Jag vill å andra sidan betona, att förutsättningarna i många fall äro sådana,

att syftet med regleringen löper risk att förfelas eller att i varje fall

allvarliga olägenheter kunna uppkomma, om regleringen blir känd före

dess ikraftträdande. Särskilt gäller detta fall, där möjlighet till hamstring

förefinnes. Förhållandena vid bensinransoneringens införande ha givit en

tydlig illustration härtill. Sedan en ny reglering införts, bör riksdagen

omedelbart underrättas därom genom meddelande jämlikt § 56 riksdagsordningen.

Dylik underrättelse får emellertid icke ha karaktären av ett

underställande, så att regleringen endast får provisorisk karaktär, till dess

riksdagen godkänt densamma. Olägenheterna härav ha påvisats av kommittén,

i vars uttalanden jag instämmer.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över

förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen

den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet av samma lag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga 3)1, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Carl 1). Ossmark.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har

här uteslutits.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

59

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 april

1949.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 5 april 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll

över folkhushållningsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i statsrådet den 24 mars 1949, hade Kungl. Maj:t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 15

och 27 §§ allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt om

fortsatt giltighet av samma lag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i folkhushållningsdepartementet, hovrättsrådet

E. W. Z. Göransson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Knngl. Maj.ts proposition nr 210.

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 8 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Kock, lagrådets den

7 april 1949 avgivna utlåtande över det den 24 mars 1949 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen

den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet av

samma lag, därvid föredraganden hemställer, dels att förslaget, som av

lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande, dels ock att Kungl. Maj:t

i sanmia proposition måtte föreslå riksdagen att lämna sitt samtycke till

att Kungl. Maj:t med stöd av 1 § andra stycket allmänna förfogandelagen

förordnar, att 2—5 och 7 §§ samma lag skola äga tillämpning under tiden

den 1 juli 1949—den 30 juni 1950, 4 § dock endast i den mån det erfordras

för att tillgodose krigsmaktens beredskapsbehov.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingvar J.son Rörs.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

fil

Bilaga 1.

Allmän förfogandelag den 22 juni 1939.

Inledande bestämmelse.

1 §. Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under

utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen

ej är samlad, förordna, att vad i 2—22 §§ stadgas skall äga tillämpning;

dock må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre

Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda

inom trettio dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästfoljande

riksdag inom trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma

efter utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

Om förfogande.

2 §. Finnes erforderligt, för att inom riket eller inom visst område av

riket tillgodose behovet av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen

eller produktionen, eller för att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig

för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna, att

sådan förnödenhet ställes till kronans förfogande, vare ägare eller innehavare

därav pliktig att, om Konungen så föreskriver, avstå densamma till

kronan, i den mån den icke må av ägaren eller innehavaren behållas enligt

vad nedan i 10 § stadgas.

Är förnödenhet, som enligt föreskrift skall avstås till kronan, ej i så berett

skick, som erfordras för dess användande till det avsedda ändamålet, vare

ägaren eller innehavaren, om Konungen så bestämmer, pliktig att innan förnödenheten

avstås eller därefter låta den undergå nödig beredning, i den

mån denna enligt gängse förfarande med förnödenheten och ortens sed

skulle hava verkställts av ägaren eller innehavaren, om förnödenheten ej

tagits i anspråk av kronan.

Föreskrift enligt denna paragraf må avse jämväl förnödenhet, som efter

föreskriftens meddelande tillverkas eller eljest framvinnes eller ock införes

till riket eller inom riket införes till visst område.

3 §. För behov, som angives i 2 § första stycket, äger Konungen föreskriva,

att beslag skall läggas å där avsedd förnödenhet. Sådan föreskrift

må meddelas jämväl beträffande förnödenhet, som avses i 2 § sista stycket.

Då beslag lagts å förnödenhet, må ägare eller innehavare av förnödenheten

icke förfoga däröver i vidare mån än i 10 § stadgas.

Har ej inom trettio dagar från det beslag blev gällande ägaren eller innehavaren

förpliktats avstå förnödenheten till kronan, och ingiver han till

länsstyrelsen en till Konungen ställd ansökning om beslagets hävande, skall

beslaget upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande sker inom lika tid

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

från utgången av nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter

ingavs.

4 §. Där det för att tillgodose behov, som avses i 2 §, eller för sjukvårdsändamål

eller för beredande av tjänstelokal åt offentlig myndighet eller för

annat liknande ändamål finnes erforderligt, att kronan förfogar över fastighet,

byggnad, järnväg eller annan anläggning eller över fartyg, motorfordon

eller annat transportmedel utan att egendomen avstås till kronan, vare

ägare eller innehavare av egendomen pliktig att, i den mån Konungen så

föreskriver, ej mindre till kronan upplåta egendomen eller del därav jämte

tillhörande inredning eller utrustning än även tåla eller vidtaga erforderlig

ändring eller förflyttning av inredningen eller utrustningen. Vad nu är stadgat

gälle ock om byggnad, som erfordras till bostad åt driftspersonal, samt

om mark eller byggnad för upplag.

Ägare eller innehavare av fastighet eller byggnad, som enligt föregående

stycke upplåtes, är dock berättigad att få sig anvisat nödigt bostadsutrymme

å fastigheten eller i byggnaden, såframt han ej annorstädes förfogar över

bostad. Log 30 mars 1940.

5 §. Där det för att tillgodose behov, som avses i 2 §, finnes erforderligt,

att från fastighet tillhandahålles förnödenhet, som där frambringas eller

finnes tillgänglig, eller att vid fabrik eller annan anläggning tillverkas, beredes

eller iståndsättes viss förnödenhet, eller där för tillgodoseende av

behov som nyss är sagt eller eljest för tillgodoseende av ändamål av betydelse

för det allmänna finnes erforderligt, att med järnväg, fartyg, motorfordon

eller annat transportmedel verkställes forsling för kronans räkning,

allt utan att kronan i övrigt förfogar över egendomen, vare ägare eller innehavare

av sådan egendom pliktig att, i den mån Konungen så föreskriver,

ombesörja, att förnödenheten frambringas, tillverkas, beredes, iståndsättes

eller tillhandahålles eller forsling som nyss sagts verkställes, så ock vidtaga

därför erforderliga åtgärder.

Ägaren eller innehavaren må ej i vidare mån än i 10 § stadgas förfoga

över förnödenhet, som enligt vad nu sagts skall tillhandahållas från fastigheten

eller tillverkas vid anläggningen. Lag 30 mars 1940.

6 §. Finnes erforderligt, för att bereda bostad åt husvilla eller för förvaring

av arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål, att

kronan förfogar över byggnad, vare ägare eller innehavare av byggnaden

pliktig att, efter vad Konungen föreskriver, upplåta byggnaden eller del

därav till kronan, i den mån ej byggnaden erfordras till bostad eller för

rörelse eller annan verksamhet eller eljest genom upplåtelsen skulle vållas

avsevärd skada eller olägenhet. Vad sålunda stadgas om byggnad skall äga

motsvarande tillämpning beträffande markområde eller annat utrymme.

Lag 30 mars 1940.

1 §. Finnes erforderligt, för att inom riket eller inom visst område av riket

tillgodose befolkningens eller produktionens behov av elektrisk kraft för

belysning, drivkraft eller annat dylikt ändamål eller för att bereda tillgång

till elektrisk kraft för något ändamål av betydelse för det allmänna, att från

starkströmsanläggning tillhandahålles elektrisk kraft för kronans räkning

eller att kronan eljest förfogar över anläggningen eller del därav utan att

anläggningen avstås till kronan, vare ägare eller innehavare av anläggningen,

om Konungen så föreskriver, pliktig att på anfordran av den

Konungen därtill bemyndigat tillhandahålla elektrisk kraft från anläggningen

för kronans räkning samt vidtaga härför erforderliga åtgärder eller

upplåta anläggningen eller del därav till kronan under den tid och i den

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 63

omfattning, som för varje särskilt fall bestämmes av den, som gjort anfordran.

8 §. Förfogande skall verkställas så, att den vars rätt därav beröres icke

lider större förfång än av omständigheterna föranledes. Menar någon att

förfogande på grund av särskilda omständigheter för honom medför synnerlig

skada eller olägenhet, må han till länsstyrelsen ingiva till Konungen

ställd ansökan om hävande av förfogandet.

Tages växande skog i anspråk genom förfogande, som avses i 4 eller 5 §,

må avverkning bedrivas av kronan eller åläggas ägaren eller innehavaren

utan hinder av de inskränkningar i rätten därtill, som må finnas i lag stadgade;

dock må avvikelse från vad som är förenligt med god skogshushållning

ej ske utan tvingande skäl.

9 §. Föreskrift enligt 2, 3, 4, 5, 6 eller 7 § må avse alla eller blott vissa

ägare eller innehavare av egendom av angivet slag. Föreskriften vare gällande

mot ägare eller innehavare, när han fått del därav; dock skall föreskrift,

som avser förnödenhet, vilken framvinnes eller införes efter föreskriftens

delgivning, gälla från det förnödenheten framvunnits eller införts.

10 §. Har föreskrift meddelats enligt 2 § första eller tredje stycket, 3 §

iörsta stycket eller 5 §, må ägare eller innehavare av förnödenhet behålla

eller använda så mycket därav, som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt

behov för honom eller den, som av honom njuter kost eller stat. Där i

särskilt fall synnerliga skäl därtill äro, äger dock Konungen eller den

Konungen därtill bemyndigat förbjuda ägare eller innehavare att i någon

män förfoga över förnödenhet, som förvärvats i uppenbart syfte att åter avyttra

densamma.

I de fall, där föregående stycke första punkten vinner tillämpning, äger

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat bestämma, huru mycket

av förnödenheten, som ägare eller innehavare må behålla eller använda. Beslut,

varigenom sådan bestämmelse meddelas, skall icke vara avgörande för

frågan om lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren dessförinnan

vidtagit.

Har beslut, som avses i denna paragraf, meddelats av annan än Konungen,

må ägaren eller innehavaren sist å tjugonde dagen från det han erhöll del

av beslutet anföra besvär hos Konungen; dock skall beslutet lända till efterrättelse

utan hinder av anförda besvär, om ej Konungen annorlunda förordnar.

§• Ägare eller innehavare av förnödenhet, som skall avstås till kronan

eller tagits i beslag, vare pliktig upplägga, förvara och vårda den. Kan ägaren

eller innehavaren ej tillfredsställande fullgöra vårdnadsplikten, skall

han därom ofördröjligen göra anmälan hos länsstyrelsen.

Förnödenhet, som jämlikt 2 § skall avstås till kronan, skall av ägaren

eller innehavaren avlämnas inom tid och å ort inom länet eller angränsande

län, som bestämmes av Konungen eller av den Konungen därtill bemyndigat.

12 §. Då förnödenhet i fall, som avses i 2 eller 5 §, avlämnats eller eljest

tagits i besittning för kronans räkning, vare kronan ägare av förnödenheten.

13 §. Meddelas föreskrift, varom stadgas i 2, 4, 5, 6 eller 7 §, äger

Konungen tillika förordna, att egendom eller annat skall avstås eller eljest

ställas till förfogande eller forsling verkställas icke åt kronan utan åt annan,

som därvid bestämmes.

Då sådant förordnande meddelats, skall vad i denna lag stadgas om kronan

i tillämpliga delar gälla beträffande den, som sålunda sättes i kronans

ställe.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Om de grunder, efter vilka ersättning skatt utgå, m. in.

14 §. För förnödenhet, eller annat, som jämlikt 2 § avstås till kronan

eller enligt 5 g ställes till kronans förfogande, för forsling, som enligt sistnämnda

paragraf verkställes för kronans räkning, samt för elektrisk kraft,

som enligt 7 g tillhandahålles för kronans räkning, utgår ersättning med

belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion

eller återför sälj ning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen

regelmässigt inverkande förhållanden.

I fråga om egendom, som enligt 4, 6 eller 7 § upplåtes till kronans begagnande,

lämnas ersättning efter enahanda grund för den för upplåtaren

förlorade avkastning eller nytta.

15 §. I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket

ersättning enligt 14 § bör ulgå, skola taxor å nämnda pris upprättas. I

taxorna upptages pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de

i 14 § angivna grunderna för ersättningens fastställande och med hänsyn

till föreliggande omständigheter vid tiden för taxornas upprättande. Taxa

skall gälla för riket eller för visst område av riket.

Taxor, varom i denna paragraf förmäles, upprättas av riksvärderingsnämnden.

Har enligt prisregleringslagen fastställts visst pris, som vid frivillig

försäljning av viss förnödenhet eller vid frivillig transport av visst slag

ej må överskridas eller må överskridas endast efter tillstånd, skall så anses

som om detta pris varit upptaget i taxa varom nyss är sagt; dock att priset

icke skall gälla som taxepris för annat område av riket eller i vidare mån

än priset är gällande enligt prisregleringslagen.

Gäller taxepris för förnödenhet eller annat, som avses i 14 §, skall ersättningen

därför utgå efter nämnda pris. Skulle tillämpningen av taxepriset

på grund av särskilda omständigheter innefatta synnerlig obillighet, må

ersättningen av riksvärderingsnämnden bestämmas till högre belopp; dock

att vad sist är sagt icke skall äga tillämpning i fråga om pris, som fastställts

enligt prisregleringslagen och som enligt nämnda lag icke må överskridas.

Över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan ej

föras. Lag 13 juni 19M.

16 S- Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter

och gällande taxor vid följande tidpunkter, nämligen

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 2 § första stycket,

då föreskriften meddelades,

om förnödenheten på grund av föreskrift enligt 2 $ andra stycket undergått

beredning, då beredningen fullbordades,

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 2 § tredje stycket,

då framvinnandet eller införandet skedde, samt

om förnödenhet eller annat enligt 5 § ställts till kronans förfogande,

forsling enligt samma paragraf verkställts för kronans räkning eller elektrisk

kraft enligt 7 § tillhandahållits för kronans räkning, då egendomen

ställdes till förfogande, forslingen verkställdes eller kraften tillhandahölls.

17 §. Har ägare eller innehavare av förnödenhet enligt 11 § upplagt, förvarat

eller vårdat förnödenheten, må han därför åtnjuta ersättning efter

vad som finnes skäligt. Skall förnödenheten avlämnas å annan ort än den

där förnödenheten finnes, må ägaren eller innehavaren för förnödenhetens

forsling till orten för avlämnandet åtnjuta ersättning efter vad som finnes

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 65

skäligt; i fråga om sådan ersättning skall i tillämpliga delar gälla vad i 14

—16 gg är stadgat.

18 g. Skall förnödenhet jämlikt 2 § avstås till kronan eller jämlikt 5 §

ställas till kronans förfogande, och möter ej genom ägarens eller innehavarens

förvållande hinder att förnödenheten tages i besittning för kronans

räkning, stånde kronan faran för att förnödenheten av våda förstöres, försämras

eller minskas.

Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrustning

av egendom som upplåtits med nyttjanderätt, må, efter vad skäligt

finnes, ersättning lämnas för den kostnad upplåtaren i följd därav fått vidkännas.

Häves beslag eller upphör det eljest att gälla utan att förnödenheten avstås

till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av beslaget,

gälde kronan skälig ersättning för skadan.

Har egendom, varöver kronan förfogat jämlikt 4, 6 eller 7 §, lidit skada

eller avsevärd försämring, lämnas skälig ersättning därför.

19 g. Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den

myndighet, som Konungen därtill bemyndigat. Ändring i myndighetens beslut

må sökas hos riksvärderingsnämnden.

Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av riksvärderingsnämnden.

över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan ej

föras.

20 §. Ersättning enligt denna lag skall, så snart den blivit till beloppet

bestämd, gäldas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar vid uppvisandet,

eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check.

Fullgör ej den, som enligt 13 g satts i kronans ställe, honom åliggande

skyldighet att gälda ersättning, som enligt denna lag skall utgå, vare kronan

pliktig att, på ansökan av den till ersättning berättigade, gälda ersättningen.

21 g. Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som avstås

till kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen,

framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma

skall ock gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till

säkerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären

det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnödenhet,

som salts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet,

där part det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet

förfara på sätt i 186 g ulsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Om uppgifisplikt.

22 g. Det åligger envar att vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet

eller av kristidsmyndighet, som Konungen bestämmer, lämna upplysning,

huruvida och i vilken myckenhet han innehar förnödenhet, som avses

i 2 g, eller i vad mån han frambringat, tillverkat, berett eller iståndsatl

förnödenhet, som avses i 5 g, eller framställer elektrisk kraft vid anläggning,

som avses i 7 g.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka, all han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden, varom

upplysning begärts, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller

5 — Ii i han g till riksdagens protokoll 1940. 1 sand. Nr 210.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

annan lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker

och affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående

undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid,

då undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna

angående husrannsakan äga tillämpning. Lag 15 maj 1942.

Om straff och åtal.

23 §. Har någon med vetskap därom, att föreskrift meddelats enligt 2, 3,

4, 5, 6 eller 7 §, olovligen förfogat över, undanstuckit, skadat eller förstört

förnödenhet eller annat, som föreskriften avser, eller underlåtit att fullgöra

honom enligt 11 § åliggande skyldighet att taga hand om sådan förnödenhet

eller eljest åsidosatt vad på honom ankommer till fullgörande av föreskriften

eller av bestämmelser, som meddelats med stöd av denna lag, straffes

med dagsböter eller fängelse. Är brottet med hänsyn till omständigheterna

att anse såsom grovt, vare straffet fängelse eller straffarbete i högst

två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om

gärningen avsett egendom av betydande myckenhet eller omfattning.

Lag samma vare, där någon vid förfrågan enligt 22 § vägrat att lämna

upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning

eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet

rörande i första stycket av samma paragraf angivna förhållanden.

Lag 15 maj 1942.

24 §. Vad som inhämtats genom svar å sådan förfrågan eller vid sådan

undersökning eller granskning, som i 22 § sägs, må ej yppas i vidare mån

än som erfordras för vinnande av det med förfrågningen, undersökningen

eller granskningen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med

dagsböter eller fängelse.

25 §. Fälles någon till straff enligt 23 §, skall domstolen, där ej särskilda

förhållanden till annat föranleda, förklara egendom som undanhållits eller,

där överlåtelse av egendomen skett, gods eller penningar, som den tilltalade

i samband med överlåtelsen mottagit förverkade eller, om egendom som sålunda

skolat förklaras förverkad ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att

utgiva ersättning för egendomens värde. Lag 15 maj 1942.

26 §. Brott, som i 24 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter

angivelse av målsäganden.

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävenom förverkad egendom och utdömd

ersättning, varom i 25 § förmäles, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

27 §. Har föreskrift om avstående av förnödenhet ännu ej blivit gällande

mot ägaren eller innehavaren vid tid, då tillämpning av bestämmelserna i

2—22 §§ upphör, vare föreskriften utan verkan. Beslag enligt 3 § och förfogande

enligt 4, 5, 6 eller 7 § gälle ej längre än till nyss angivna tid, där

ej annat följer av vad i 28 eller 29 § stadgas. I fråga om ersättning, vartill

någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid, eller för upplåtelse,

som därefter gäller, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

Lag 15 maj 1942, som trätt i kraft 28 s. in. och tillika innehåller följande:

Vad i 27—29 §§ stadgas rörande upplåtelse av fastighet, byggnad eller anläggning

för bestämd tid och rörande ersättning skall äga giltighet även

efter det allmänna förfogandelagen upphört att gälla. — Bestämmelserna i

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

28 § om kronans rätt till ersättning skola icke gälla, där upplåtelsen ägt

rum före denna lags ikraftträdande.

28 §. Då fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund

av föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, skall upplåtelsen

gälla under bestämd tid, dock högst tio år.

När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall på kronans bekostnad hållas

syn; och gälle om syneförrättningen och klander därav vad som stadgas

med avseende å jordbruksarrende i allmänhet. Finnes fastigheten vid avträdet

vara i bättre skick än vid tillträdet, äge kronan för det belopp, vartill

den genom förbättringen uppkomna värdestegringen vid avträdessynen uppskattas,

rätt till betalning ur fastigheten enligt vad nedan sägs, dock endast

såvitt fråga är om nödig förbättring. Har avdrag för förbättring gjorts vid

bestämmande av den ersättning, som tillkommer jordägaren i anledning av

fastighetens ianspråktagande, skall anteckning därom göras i synehandlingen;

och äge kronan icke rätt till betalning ur fastigheten för vad sålunda

guldits. Vid tillämpning av vad i detta stycke stadgas skall byggnad eller

annan anläggning, som för kronans räkning utförts under upplåtelsetiden,

räknas såsom tillbehör till fastigheten, om kronan till jordägaren avstår

sin rätt till byggnaden eller anläggningen.

Vid avträdessynen skall förfallodag bestämmas för belopp, för vilket kronan

enligt andra stycket äger njuta betalning. Beloppet skall utgå med

samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbalken

stadgas, där beloppet ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Om så finnes lämpligt, må beloppet fördelas å flera förfallodagar.

Klandras synen av jordägaren, varde förfallotiden för kronan tillkommande

belopp bestämd av domstolen. Vinner synen laga kraft mot jordägaren, äge

kronan på grund av synehandlingen för förfallet belopp erhålla utmätning

av fastigheten.

Konungen äger, där det finnes skäligt, medgiva nedsättning av belopp som

enligt andra stycket tillkommer kronan.

Om fastighetens ianspråktagande samt angående avträdessynen skola anteckningar

göras i intecknings- eller fastighetsboken enligt de närmare föreskrifter

Konungen meddelar. Lag 15 maj 1952. (Ang. ikraftträdande m. m.

se vid 27 §.)

29 §. Har fastighet enligt denna lag tagits i anspråk av annan orsak än

i 28 § sägs, skall upplåtelsen, där det finnes påkallat av särskilda skäl, gälla

under bestämd tid, dock högst fem år. Vad nu sagts om fastighet skall ock

tillämpas å byggnad eller annan anläggning, som ej är tillbehör till fast

egendom. Lag 15 maj 1952. (Ang. ikraftträdande in. in. se vid 27 g.)

30 g. Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, om verkställighet av föreskrift, varom stadgas i 2,

3, 4, 5, 6 eller 7 g, samt om användande för det avsedda behovet av vad

enligt denna lag tagits i anspråk, så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser,

som må erfordras för tillämpning av denna lag. Lag 15 maj

1952.

31 g. Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt alt tvångsvis taga

i anspråk förnödenheter eller tjänstbarheter, som enligt gällande författningar

tillkommer militär myndighet eller ock civil myndighet för luftskyddets

behov eller polismyndighet för ordningsmaktens behov. Lag 15 maj

1952.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Denna lag (22 juni 1939) träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling

(utkom 27 juni 1939), och gäller t. o. in. den 31 mars 1940. Förordnande,

som meddelats jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet,

dock alt vad i 27 g stadgas rörande upplåtelse av fastighet för drivande

av jordbruk och rörande ersättning skall äga giltighet även därefter. I 24 §

meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse

av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om sådant

under tiden för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, skall äga

tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

Genom denna lag upphäves lagen den 31 mars 1938 (nr 89) om förfogande

över viss egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag).

Enligt lag 2 april 1948 skall allmänna förfogandelagen äga fortsatt giltighet

t. o. in. den 30 juni 1949.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Bilaga 2.

(it»

(Redogörelse angiven av förf ägande rätlskommittén, avseende förhållandena

vid årsskiftet W48/W.)

Huvuddragen och oinfattningen av de nuvarande krisregleringarna.

Krisregleringarna lia genomförts med stöd av förfogandelagen och Kungl.

Maj:ts administrativa befogenheter enligt § 89 regeringsformen. Därjämte

ha i några fall regleringar genomförts med stöd av 5 § prisregleringslagen,

som innehåller bestämmelser om s. k. tvångskartellering och nyetableringsspärr.

Vissa regleringar ha slutligen genomförts på frivillighetens väg, vanligen

genom avtal mellan vederbörande försörjningsmyndighet och en stundom

på myndighetens initiativ tillkommen sammanslutning av fabrikanter,

grossister, importörer etc.

I det följande skall lämnas en översiktlig sammanställning av de viktigaste

kristidsförfattningarna för att belysa dessa författningars omfattning,

natur och innehåll.

1. Beslag.

a) Livsmedelsk o in missionens verksam hetsom råd e.

Beslagsförfattningarna inom livsmedelskommissionens verksamhetsområde

uppgå till cirka 30, men antalet beslaglagda varor är betydligt större.

De viktigaste hithörande varorna äro spannmål och fodermedel, rotfrukter,

potatis och potatisprodukter, konstgödsel, smör, vissa fettråvaror av såväl

animaliskt som vegetabiliskt ursprung samt kaffe, te och kakao.

Beslaget på spannmål grundar sig på kung. nr 417/1943. I stort sett gäller

att brödsäd och korn av odlaren endast får användas som utsäde och förmalas

för husbehov. Icke fullgod vara och avrens få därjämte användas såsom

foder, dock högst till en myckenhet av 5 % av odlarens totala skörd av

brödsäd resp. korn. Förmalningskorten ha borttagits i samband med hävandet

av mjöl- och brödransoneringen. T norra Sverige gälla vissa skiljaktigheter.

— | fråga om överlåtelse gäller, att odlare får sälja brödsäd och korn

endast till anställda för husbehov samt till svenska spannmålsaktiebolaget,

auktoriserade spannmålshandlare och kvarnar samt i övrigt mot inköpsbevis.

Även här gälla delvis andra regler för norra Sveriges del. — Beträffande

brödsäd och korn föreligger leveransskyldighet till handeln eller kvarnarna.

Sådan skyldighet förekommer ej längre beträffande fodersäd.

Stråfoder har varit under beslag men hela den därpå grundade regleringen

är numera upphävd.

Köttvaror i allmänhet ligga ej under beslag utan endast animaliska fettämnen

(kung. nr 1026 och 1027/1940). Angående regleringen av handeln

med köttvaror se nedan under 2.

Beslag på vissa råvaror för foderblandningar (kung. nr 677/1939, 302 och

753/1940 och 626/1941) innefattar föreskrifter om att tillverkare av sådana

hlandningar skall följa vissa föreskrifter om blandningarnas sammansättning

(villkor för rätt all köpa råvaror och använda egna råvaror).

Beslaget på potatismjöl (kung. nr 922/1941) tjänar som grundval för viss

kvotering av försäljningen från Sveriges stärkelseproducenters förening.

Med stöd av heslaget på smör (kung. nr 1025/1940) har föreskrivits skyldighet

för mejeri att i den utsträckning Svenska mejeriernas riksförening

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

påkallar leverera till riksföreningen. Vidare regleras sammansättningen av

s. k. restaurangblandning, som tillverkas vid mejeri.

I fråga om beslag på vissa såsom råvaror vid margarin- och tvättmedelsfabrikation

använda fettämnen (kung. nr 317, 714 och 979/1940 och

<578/1941) gäller, att tillverkare av margarin och ransonerade tvättmedel

äger för tillverkningen förfoga över råvarorna i fråga under villkor att han

ställer sig till efterrättelse de föreskrifter angående proportionerna av i den

färdiga varan ingående fettämnen, som livsmedelskommissionen meddelar.

b) Industrikommissionens ve r k s a in h e t s o m r å d e.

Inom industrikommissionens verksamhetsområde förekommo beslag på

följande varor den 15 juni 1948:

Cement, tegel, fönsterglas, maskinglas, radiatorer, isolerad tråd och kablar,

skrot av icke smidbart järn, aluminium och legeringar därav, antimon,

kadmium, magnesium, bly, tenn, koppar och zink samt legeringar därav,

bleckplåt, salt in. fl. industrikemikalier, kalcinerad soda, titandioxid och

titanvitt, zinkvitt, zinksulfitvitt (litoponl, blyvitt, kolofonium, hartsbeck,

kokillolja, kärnolja, paraffin, vissa vaxer, glycerin, linolja, spackelfärg samt

färg och kitt innehållande vissa oljor etc., trycksvärta, oljefernissa, kinesisk

och japansk träolja, bilgummi, hudar, skinn och läder, ull, bomull, importerat

garn innehållande ull eller bomull, bomullsgarn för fiskeriändamål,

skördegarn, lin, linblår, jute och garn därav, cellull och cellullgarn samt

konstsilke.

Endast i fem tall voro dessa beslag ej kompletterade med handelsreglcrande

kungörelse. Under senare hälften av 1944 samt åren 1945 och 1940

genomfördes ett stort antal lättnader i regleringarna, men sedan försörjningsproblemen

under år 1947 ånyo accentuerats ha vissa regleringar måst

återinföras. I vissa fall ha försäljning och förbrukning kunnat helt frigivas,

men själva beslagskungörelsen har av ransoneringstekniska skäl. bl. a. hänsyn

till uppgiftsskyldigheten, formellt hållits i kraft. Helt fri försäljning och

förbrukning vore medgiven beträffande cirka 20 av uppräknade varuslag.

c) Bränslekommissionens verksamhetsområd e.

Allmänt beslag lades hösten 1941 (kung. nr 792/1941) på ved i hela landet,

men det hävdes i de fyra nordligaste länen i december 1943. Handeln

bar i huvudsak letts genom auktoriserade uppköpare (skogsägareföreningar

in. fl.). Vedhandeln på landsbygden för husbehov har dock under hela kristiden

varit relativt fri. Beslaget på massaved och props hävdes 1944 men

återinfördes genom kung. nr 138/1945. Den 1 januari 1949 har vedbeslaget

utom beträffande massaved och props hävts och hela vedregleringen befinner

sig nu i ett avvecklingsskede.

Beslag på trävaror av furu och gran infördes genom kung. nr 156/1946.

Beslag på kol och koks genomfördes genom ett flertal kungörelser 1940

och 1941.

Beslag på bensin och lättbentyl har lagts genom kung. nr 50/1948.

Papper och papp in. m. ha lagts under beslag genom kung. nr 119/1947

och 820/1947. Utleveranserna minskades med bestämda procentsatser och

den som drev handel skulle fördela varorna på kunderna med hänsyn till

deras inköp 1946. Genom avtal mellan bränslekommissionen och pappersbruksföreningen

begränsades utleveranserna på hemmamarknaden. Råvarutillgången

för pappersbruken säkerställdes genom avtal mellan pappersbruksföreningen

samt cellulosaföreningen och trämasseföreningen. Bränsle
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

kommissionen har vidare träffat överenskommelser med olika sammanslutningar

och företag angående begränsning av pappersförbrukningen. Förhud

har meddelats mot tillverkning av lyxkaraktär. Från den 1 januari 1949 har

bränslekommissionen emellertid upphävt de handelsreglerande bestämmelserna

på detta område.

2. Handels-, användnings- och förbrukningsregleringar utan beslag.

Ett 60-tal sådana kungörelser ha utfärdats sedan år 1939. I det följande

redovisas i kronologisk ordning vissa som äro av större intresse.

Kung. nr 627/1939 ang. inskränkning i rätten att framföra lastbil eller

traktor ävensom i försäljningen av flytande bränsle för drivande av sådant

fordon.

Kung. nr 699/1939 ang. reglering av försäljningen av bensin och lättbentyl

samt sådan varas användning för drivande av vissa fordon (bl. a. bestämdes,

att automobil etc. ej fick framföras med bensin som drivmedel utan att

innehavaren tilldelats inköpskort eller inköpshäfte för bensin eller fått KB:s

tillstånd att framföra fordonet).

Kung. nr 700/1939 ang. reglering av användningen och försäljningen av

motorbrännolja och fotogen för drivande av vissa fordon.

Kung. nr 112/1940 ang. förbud i vissa fall att använda central varmvattenberedningsanläggning.

Kung. nr 903/1940 och 904/1940 ang. handeln med grädde samt tillverkningen

av och handeln med ost (bestämmelser om felthalt in. in.).

Kung. nr 173/1941 ang. reglering av förbrukningen av köttvaror. Handeln

och användningen av köttvaror samt rätten att slakta reglerades genom

denna kungörelse. Nedslaktning får ej ske utan att antingen tillstånd lämnats

till slakt av djur av ifrågavarande slag (slakteri- eller trafikanttillstånd)

eller särskilt medgivande lämnats till nedslaktning av det ifrågavarande

djuret (slaktlicens). För den yrkesmässiga slakten fordras alltså antingen

slakteritillstånd (tillstånd alt slakta) eller trafikanttillstånd (tillstånd

att låta slakta hos innehavare av slakteritillstånd). Slaktlicens meddelas i

regel endast för husbehovsslakt.

Alla förut gällande slakteritillstånd i södra och mellersta Sverige upphävdes

den 15 februari 1948. Nya tillstånd fordrades därefter för yrkesmässig

slakt. Slakteritillstånd kunde endast beviljas den som dels hade erforderliga

lokaler för rörelsen, dels bedrev rörelsen så att effektiv övervakning

utan svårighet kunde anordnas, dels underkastade sin rörelse daglig

kontroll i den ordning livsmedelskommissionen föreskrev och dels förband

sig att på skäliga villkor och i den ordning beställningar inkommo utföra

slakt. Kontrollen skulle utövas av kontrollant, som avlönades av livsmedelskommissionen

men tillståndsinnehavaren skulle tillhandahålla livsmedelskommissionen

medel motsvarande avlöningskostnaderna. Vid ansökan om

slakteritillstånd skulle fogas förbindelse att inbetala sådant belopp. Som villkor

för slakteritillstånd gällde att innehavaren skulle ställa sig till efterrättelse

de bestämmelser livsmedelskommissionen meddelade. Vidare skulle

tillståndsinnehavaren vara skyldig att till visst pris inköpa råister och rålalg,

som utbjöds till honom, in. m.

Från juni 1944 hade slaktgodemännens uppgifter varit begränsade till

viss kontrollverksamhet i samband med fodersädesavslåendet. I januari 1948

beslöts återinförande av fortlöpande tillsyn över djurägarnas innehav av

djur genom slaktgodemännen. Dessa förordnades av kristidsnämnderna och

kommunerna betalade deras arvode. Statsbidrag kunde erhållas.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kung. nr 226 och 1003/1941 ang. försäljningen och förbrukningen av

smörjmedel. Motorfordon tick ej framföras för egen motor med mindre fordonets

innehavare antingen tilldelats inköpskort för inköp av smörjmedel

för fordonet eller meddelats särskilt tillstånd att förbruka smörjmedel för

framförande av fordonet. Som villkor för rätt att använda smörjmedel för

motorfordon skulle gälla rayonbegränsning (för buss skyldighet att ej använda

den lör annat än linjetrafik utan särskilt tillstånd). Ändringar genom

kung. nr 42/1943 och nr 34/1944.

Kung. nr 704/1941 ang. inskränkning i rätten att använda elektrisk kraft

för ånggenerering; jämför även nr 820/1941.

Kung. nr 757/1941 ang. handeln med ägg. Äggproducent, som ej vann avsättning

för av honom producerade ägg, ägde få dem inlösta genom livsmedelskommissionens

försorg i den ordning och enligt de närmare föreskrifter

som kommissionen bestämde.

Kung. nr 32/1942 ang. handeln med småvirke (ej ved, massaved och

timmer).

Kung. nr 213/1942 ang. handeln med bränntorv. Den som tillverkade

bränntorv till avsalu eller yrkesmässigt drev handel med sådan vara, fick,

därest han ej vann avsättning för varan, hembjuda den till bränslekommissionen

enligt de närmare föreskrifter kommissionen meddelade. Hade ej

bränslekommissionen inom 30 dagar etter det sådan hembjudan skett anvisat

köpare eller förklarat, alt partiet skulle inköpas för statens räkning,

tick innehavaren överlåta detsamma utan iakttagande av bestämmelserna i

kungörelsen.

Kung. nr 609/1942 med vissa bestämmelser ang. tillverkning och försäljning

av bröd.

Kung. nr 722/1942 ang. viss reglering av förvärv av skogsavverkningsrätt.

Kung. nr 873/1942 ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av

brännbara vätskor. Fordon eller farkost fick ej framföras med flytande

bränsle som drivmedel med mindre innehavaren tilldelats inköpskort eller

särskilt tillståndsbevis.

Kung. nr 61/1943 ang. tillverkning och försäljning av charkuterivaror.

Kung. nr 627/1943 ang. handeln med glasvaror in. in. samt användningen

av kärl av glas och plåt in. m. (partihandelsauktorisation för obegagnade

glasvaror; handelsauktorisation för begagnade glasvaror).

Kung. nr 906/1943 ang. handeln med ved och träkol (beslag gällde förut i

hela landet men hävdes nu i de fyra nordliga länen). Om på grund av stadgandet

i 3 § andra stycket förfogandelagen beslag på ett vedparti upphört att

gälla, fick innehavaren av partiet, därest bränslekommissionen ej inom 30

dagar efter hembud anvisat köpare till partiet eller förklarat, att partiet

skulle inköpas för kronans räkning, överlåta detsamma utan iakttagande av

föreskrifterna i kungörelsen.

Kung. nr 706/1945 ang. handeln med och användningen av bilgummi.

Lastbil eller omnibus, varå bilgummi var monterat, fick ej framföras för

egen motor med mindre fordonets innehavare erhållit tillstånd att använda

fordonet i trafik (körtillstånd). Dessutom bestämmelser om rayonbegränsning.

Kung. nr 714/1945 ang. inskränkning i rätten att använda textilvaror för

yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu.

Kung. nr 51/1946 ang. användningen av kärl av glas eller plåt in. in.

Kung. nr 630/1946 ang. förbud mot användning av vissa slag av rör av

smidbart järn eller stål vid tillverkning av vissa varor.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

73

Kung. nr 87/1947 ang. ändring i kung. nr 706/1945 ang. reglering av handeln

med och användningen av bilgummi. Lastbil, omnibus eller personbil,

varå bilgummi var monterat, fick ej framföras för egen motor med mindre

fordonets innehavare hade körtillstånd.

Kung. nr 804/1947 ang. ändring av kung. nr 706/1945. Körtillstånd medförde

ej rätt att framföra bilen sön- och helgdag eller kl. 18—24 dag före

sön- och helgdag eller kl. 0—5 efter sön- och helgdag med mindre innehavaren

hade särskilt tillstånd.

Industrikommissionen har beträffande handelsregleringar utan beslag

inom sitt verksamhetsområde uppgivit följande.

Handelsreglering utan beslag förekomme beträffande bomullsgarn för

fiskeriändamål samt tågvirke, linor och bindgarn. Sistnämnda tre varuslag

finge numera försäljas och förbrukas fritt.

Handelsreglering genom avtal hade genomförts beträffande lättbetongblock,

visst maskinglas, silver i viss utsträckning, fenolpressmassor o. dyl.,

hudar, skinn och läder samt vissa textilier. Därjämte hade viss förtursrätt

genomförts med avtal beträffande värmeledningspannor, spisar, radiatorer,

linoleuminattor samt järn, stål och tackjärn.

Kommissionen har anmärkt, att även i fall, då verksamheten i första hand

vore grundad på frivilliga överenskommelser, hade förfogandelagen ofta indirekt

såsom ett ofrånkomligt alternativ till de frivilliga överenskommelserna

haft sin betydelse vid deras tillkomst.

Även inom övriga försörjningskommissioners och priskontrollnämndens

områden ha i stor utsträckning regleringar grundats på överenskommelser.

Sålunda har exempelvis hela import- och partihandeln med kol och koks

större delen av kristiden varit reglerad genom avtal mellan staten och

Svenska Kolimportörers förening u. p. a.

3. Produktionsregleringar.

Då eu vara lagts under beslag ha stundom föreskrifter meddelats i direkt

produktionsreglerande syfte. Vid tilldelningen av beslaglagd råvara har möjlighet

sålunda förelegat att reglera produktionens omfattning och inriktning

genom uppställande av villkor för råvarans användning. Exempel härpå finnas

inom textilområdet och inom skobranschen, där tilldelningen av råvara

bundits vid skyldighet att tillverka standardiserade artiklar i viss omfattning.

Med stöd av pappersbeslaget har förbud meddelats mot tillverkning av

lyxkaraktär. Även i administrativ ordning ha bestämmelser — i likhet med

under första världskriget — utfärdats angående tillverkningen av vissa

varor. Som exempel kunna anföras följande:

kung. nr 903/1940 (maximifetthalt på grädde),

kung. nr 904/1940 (osts fetthalt m. in.),

kung. nr 718 1942 (tillverkning av tvätt- och rengöringsmedel innehållande

fett in. in. endast efter tillstånd av industrikommissionen),

kung. nr 61/1943 (sammansättningen av vissa charkuterivaror),

kung. nr 630/1946 (raka rör av smidbart järn eller stål med en godstjocklek

av 2 mm eller däröver finge ej användas som material för viss tillverkning).

■f. T ronsportregleringar.

Under kriget ha ett flertal kungörelser om transportregleringar inom landet

utfärdats (exempelvis regleringarna av transporterna av ved, träkol och

torv).

6 - Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. Nr 210.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

På sjöfartens område har trafikkommissionen utövat sin reglerande verksamhet

genom licensgivning med stöd av en särskild lag (nr 176/1940) med

vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg. Därjämte må i detta

sammanhang omnämnas lagen om förbud i vissa fall om överlåtelse eller

upplåtelse av fartyg in. in. (nr 299/1939).

5. Regleringar på grund av 5 § prisregleringslagen.

Kung. nr 712/1940 ang. handeln med ved. Viss handel med ved skulle endast

tillkomma den som vore medlem av Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund eller avgivit förbindelse att ställa sig till efterrättelse villkor,

som upptagits i avtal mellan bränslekommissionen och riksförbundet (»vedhandlareförbindelse»).

Kungörelsen upphävdes i samband med tillkomsten

av vedbeslaget hösten 1941.

Kung. nr 717/1942 ang. handeln med råkol. Rätt att yrkesmässigt köpa

och sälja råkol tillkom endast den som av bränslekommissionen erhållit tillstånd

(ett mindre antal bolag och sammanslutningar fick auktorisation).

Kung. nr 660/1943 ang. begränsning i rätten för importör att''bedriva handel

med vissa textilvaror. Sådan rätt skulle endast tillkomma medlem i textilgrossisternas

riksförbund och två andra sammanslutningar och dem som

till priskontrollnämnden avgivit förbindelse att ställa sig till efterrättelse

villkor i avtal med nämnda sammanslutningar.

Kung. nr 73/1943 ang. begränsning av rätten att bedriva partihandel med

färger, droger och kemikalier. Sådan rätt skulle endast tillkomma medlem

av färghandelns leverantörförening eller kemikaliegrosshandelns importörförening

u. p. a. eller den som till priskontrollnämnden avgivit förbindelse

att ställa sig till efterrättelse villkor i avtal med nämnda sammanslutningar.

Liknande kung. nr 267/1943 ang. begränsning av rätten för importör att

bedriva viss detaljhandel med samma varuslag.

Kung. nr 80/1946 ang. begränsning av rätten för importör att bedriva handel

med vissa textilvaror (liknande företräde för medlemmar av textilgrossisternas

riksförbund. Sveriges beklädnads- och manufakturhandlareförbund

eller konfektionsindustriföreningen).

6. Regleringar rörande elektrisk kraft och gas.

I början av kriget föreskrev Kungl. Maj:t med stöd av sin ekonomiska

lagstiftningsmakt vissa restriktioner i fråga om användningen av elektrisk

kraft. Sedermera stiftades en särskild lag nr 925/1941 om reglering av förbrukningen

av elektrisk kraft och gas och den har sedermera legat till

grund för de ransoneringar och övriga restriktioner, som förekommit på

dessa områden.

7. Produktionsskijldighet.

5 § förfogandelagen har i mycket ringa utsträckning blivit tillämpad. På

ett område, där frågan om produktionsskyldighet i större omfattning aktualiserades,

nämligen på vedens område, blev skyldigheten reglerad genom en

särskild lag nr 199/1940 om skyldighet att avverka ved till avsalu, sedermera

ersatt av lagen nr 493/1942 om avverkningsskyldighet. Med stöd av

dessa lagar ha kristidsstyrelserna ägt att efter bränslekommissionens anvisningar

ålägga skogsägarna att avverka viss myckenhet ved och massaved

till avsalu samt upplägga det avverkade på eller i närheten av egendomen.

Om skogsägare underlåtit att fullgöra avverkningsskyldigheten, har bränslekommissionen

ägt besluta om avverkning för kronans räkning. Ersättning

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

75

till skogsägaren har då utgått icke med normalpris utan med det lägre garantipriset.

Några straffpåföljder för underlåtenhet att fullgöra avverkningsskyldighet

ha däremot ej varit stadgade.

8. Clearing och prisutjämningsavgifter m. m.

Ett betydelsefullt led i den reglerande verksamheten har ofta varit en

clearing av priserna. Sålunda ha exempelvis de fossila och flytande bränslena

i samband med importen clearats till enhetliga priser. Frågan om principerna

för clearing underställdes riksdagen genom prop. nr 191/1941. Där

så kunnat ske har clearingen grundats på avtal, men i andra fall har

clearingen genomförts tvångsvis.

Inom handelskommissionen har funnits en speciell form av clearingkassor.

Den prisclearing, varom här är fråga, har avsett att befordra handelsutbytet

med visst land. Av dem som exporterat till detta land ha uttagits

prisutjämningsbidrag, som använts till att nedbringa priserna på från

samma land importerade varor, vilkas priser varit alltför höga i förhållande

till den svenska prisnivån. (Jämför FK:s prot. hösten 1945 nr 41 sid. 10.)

Under efterkrigstiden har frågan om prisutjämningsavgifter spelat en

framträdande roll för att verka utjämnande i spänningen mellan exportpriser

och hemmamarknadspriser. Denna fråga har varit reglerad på grund

av en kunglig förordning den 25 maj 1945 (nr 256), sedan riksdagen godkänt

förslag därom, som framlagts i prop. nr 255/1945. I vissa fall ha genom

överenskommelser prisutjämningsavgifterna fått ersättas med att medel avsatts

till s. k. konjunkturutjämningsfonder, innebärande att viss del av

exportpriset inbetalats till fonder, som ej få tagas i anspråk förrän om visst

antal år. Sådana överenskommelser ha träffats mellan bränslekommissionen,

å ena sidan, samt Svenska trävaruexportföreningen, Svenska cellulosaföreningen

och Svenska trämasseföreningen, å andra sidan.

I detta sammanhang kan slutligen nämnas, att varuregleringarna ej sällan

använts som grund för prisreglering, i det att som villkor för licenser

och andra medgivanden uppställts, att angivna priser icke finge överskridas.

Prisvillkor ha funnit användning icke endast vid handels- och förbrukningsregleringar

utan även vid transport-, export- och importregleringar.

Därvid ha-kommissionerna haft stöd av ett uttalande av finansministern i

prop. nr 217/1941 med förslag till prisregleringslag.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:317 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen den 22 juni a1 i texten
  2. 2LU 1949:29 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad Ig delse av i, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 s. 1 i texten
  3. AK 3TU 1949:8 Utlåtande över väckt motion om översyn av kristidsförvaltningen främst ur rättssäkerhetens synpunkt. s. 12 i texten