Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m

1949-11-04 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:219, Med förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

1

Nr 219.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m.; given

Drottningholms slott den 18 november 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva

m. in.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Syftet med förevarande proposition är att trygga ett svenskt inflytande

över gruvföretag, som innehavas av utländska rättssubjekt eller av sådana

svenska rättssubjekt i vilka ett icke alltför obetydligt utländskt inflytande

kan göra sig gällande. I propositionen föreslås därför, att Konungen skall

äga förordna att rätt till gruva eller andel däri som innehaves av dylikt

rättssubjekt skall mot lösen avstås till Kronan eller annan som Konungen

bestämmer.

1 Ifihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr. 219.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Förslag

till

Lag

om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Innehaves rätt till gruva eller andel däri av utländsk medborgare, samfällighet

eller stiftelse eller ock av svensk samfällighet, som enligt lagen om

vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag icke äger utan Konungens tillstånd förvärva inmutad

mineralfyndighet, må Konungen, om synnerliga skäl föreligga att säkerställa

svenskt inflytande över gruvföretaget, förordna att den rätt till gruva eller

andel däri, varom fråga är, skall mot lösen avstås till kronan eller annan som

Konungen bestämmer.

Inlösen som nu sagts skall omfatta jämväl annan rättsinnehavaren tillhörig

lös eller fast egendom, som nyttjas i eller är avsedd för gruvverksamheten

eller eljest är att hänföra till densamma.

2 §•

Skall egendom avstås enligt 1 §, äger Konungen förordna, att inlösen skall

omfatta jämväl annan rättsinnehavarens egendom, som hör till någon i

omedelbar anslutning till gruvföretaget bedriven rörelse.

I den mån rättsinnehavaren det begär, skall sådan egendom lösas, om eljest

synnerligt men skulle uppstå för honom.

3 §•

Beträffande inlösen skall vad i lagen om expropriation finnes i allmänhet

stadgat äga motsvarande tillämpning, i den mån ej annat föranledes av

bestämmelserna i denna lag.

4 §•

Mål om inlösen skall upptagas av expropriationsdomstolen i den ort där

gruvföretaget har sitt driftställe. Finnas driftställen inom olika expropriationsdomstolars

områden, förordne Konungen att frågan om inlösen skall i

sin helhet upptagas av den bland dessa domstolar som Konungen bestämmer.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

KungI. Maj:ts proposition nr 219.

5 §•

Avstås förutom lös egendom jämväl fast egendom, skall löseskilling bestämmas

särskilt för den lösa egendomen. Föreligger sådant fall som i 6 §

sägs, skall särskild löseskilling bestämmas för där avsedd egendom.

6 §•

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i lös egendom, som avstås

enligt denna lag, äger han, ändå att fordringen ej är förfallen till betalning,

framför ägaren rätt att utfå sin fordran ur löseskillingen för denna egendom.

Samma skall ock gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla egendomen

till säkerhet för förfallen fordran.

Löseskilling för lös egendom, som är utmätt, skall, om borgenären det

yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser löseskillingen egendom, som

satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall löseskillingen, där part

det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet förfara

på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke tomträtt eller vattenfallsrätt.

7 §•

Har någon på grund av förlagsinteckning förmånsrätt i egendom som

skall lösas, åligger det domstolen att så snart ske kan underrätta inteckningshavaren,

att talan om inlösen väckts.

Angående skyldighet för domstolen att tillsända bergmästaren underrättelse

om beslut, varom anteckning jämlikt 78 § gruvlagen bör ske i gruvregistret,

stadgas i nämnda lagrum.

Domstolen skall ock underrätta bergmästaren, när dom i mål om inlösen

vunnit laga kraft. Visar egendomens innehavare, att inlösningsrätten förverkats,

skall likaledes anmälan därom göras till bergmästaren.

Då inlösningen blivit fullbordad, åligger det länsstyrelsen att därom

ofördröj ligen göra anmälan till bergmästaren.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att ansökan

om stämning i mål som avses i lagen ej må göras före den 1 januari

1950.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Utdrag av protokollet över justiiiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott den 4 november 19^9.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

T.f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Quensel, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning

i syfte att säkerställa svenskt inflytande över gruvföretag inom riket.

Föredraganden anför följande.

Svensk rätt har på ett jämförelsevis sent stadium upptagit bestämmelser

om utlännings rätt att förvärva fastighet och gruva.

I 1734 års lag funnos sålunda inga uttryckliga stadganden i dessa ämnen,

även om det av vissa där meddelade föreskrifter möjligen kunde anses indirekt

framgå, att utlänning icke ägde fritt förvärva fast egendom i Sverige.

Sedan sistnämnda fråga aktualiserats i slutet av 1820-talet, utfärdade

emellertid Kungl. Maj :t den 3 oktober 1829 en kungörelse, vari »till förekommande

av gällande författningars olika tillämpning» förklarades att

utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarrätt, ej kunde anses

berättigad att förvärva och besitta fast egendom i riket utan att han

därtill undfått Kungl. Maj :ts tillstånd. Något förbud för utlänning att förvärva

gruva här i riket fanns däremot icke stadgat vid denna tid, och icke

heller meddelades i 1855 års gruvstadga några inskränkande bestämmelser

med avseende å utlännings rätt att inmuta mineralfyndighet eller idka

gruvdrift. Först genom en kungl. förordning den 12 april 1872 föreskrevs

att utlänning icke ägde i riket bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka

gruvdrift med mindre han erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att vistas i riket

och Kungl. Maj :t jämväl på hans särskilda ansökning att få å fyndigheten

eller gruvlägenheten anställa och fullfölja arbete funnit skäligt lämna bifall

därtill. Vad sålunda stadgats skulle dock icke äga tillämplighet i fråga

om fyndighet eller gruvlägenhet, som utlänning redan innehade på grund

av behörig, före förordningens ikraftträdande vunnen besittningsrätt. Motsvarande

bestämmelser inflöto sedermera i 1884 års gruvstadga (68 §). Genom

lag den 20 oktober 1899 gjordes dessa föreskrifter något strängare.

Utlänning skulle icke äga inmuta mineralfyndighet och, såsom förut, icke

heller utan Kungl. Maj :ts tillstånd äga förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet

eller idka gruvdrift.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 219.

5

Nu nämnda bestämmelser avsågo endast det fallet, att ett utländskt rättssubjekt

direkt förvärvade en fastighet eller en gruva. Men de erbjödo icke

något skydd mot det indirekta förvärv, som kunde ske därigenom att ett

utländskt rättssubjekt förskaffade sig herraväldet över ett svenskt bolag,

som förut var eller därefter blev ägare av fast egendom eller gruva. Denna

brist i den äldre lagstiftningen har man sökt avhjälpa genom lagen den

30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom

eller gruva eller aktier i vissa bolag, vilken lag syftar till att på ett såvitt

möjligt effektivt sätt skydda de svenska naturtillgångarna mot obehörig

exploatering från utlänningars sida. Detta sitt syfte fullföljer 1916 års lag,

vilken alltjämt är gällande, på olika linjer. Till en början föreskriver lagen,

i anslutning till vad som tidigare gällde, förbud för utländska medborgare,

samfälligheter och stiftelser att inmuta mineralfyndighet eller att utan tillstånd

förvärva fast egendom eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet

eller idka gruvdrift (1 §). Vidare stadgar lagen jämväl förbud

för vissa svenska samfälligheter, i vilka ett utländskt inflytande kan tänkas

förekomma, att utan tillstånd förvärva fast egendom, inmuta mineralfyndighet,

förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka

gruvdrift (2 §). Som en sammanfattande beteckning å utländska rättssubjekt

och sådana svenska samfälligheter vilka äro skyldiga att inhämta tillstånd

som nu sagts brukar stundom för korthetens skull användas uttrycket

»farliga rättssubjekt». Och slutligen innehåller lagen bestämmelser, som

avse att förhindra att farliga rättssubjekt förvärva herraväldet över vissa

svenska aktiebolag, vilka vid lagens ikraftträdande innehade gruvor eller

mera betydande naturtillgångar av annat slag (12—14 §§).

De svenska rättssubjekt som i 1916 års lag ålagts skyldighet att inhämta

särskilt tillstånd vid förvärv av fast egendom eller gruva äro dels sådana

handelsbolag vari finnas utländsk bolagsman och dels, med vissa i 18 § 2

stycket närmare angivna undantag, aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Aktiebolag äro underkastade olika regler allteftersom aktierna i bolaget

äro ställda till innehavaren eller till viss man. Bolag med innehavareaktier

— ett ringa fåtal — behandlas strängare än andra bolag; de äro alltid pliktiga

att begära tillstånd vid förvärv av fast egendom eller gruva. I fråga

om aktiebolag vilkas aktiebrev skola vara ställda till viss man genomför

lagen en åtskillnad allteftersom aktier med olika röstvärde finnas eller ej.

1 det senare fallet kan bolaget befria sig från tvånget att söka tillstånd vid

varje särskilt förvärv genom att i bolagsordningen införa förbehåll, som förhindrar

att någon större del av aktierna förvärvas av farliga rättssubjekt.

Beträffande den förra gruppen, d. v. s. bolag i vilka aktier med olika röstvärde

finnas, gällde ursprungligen att förbehållet skulle avse viss del av

röstetalet. Härigenom uteslöts emellertid icke möjligheten att en mycket betydande

del av aktiekapitalet kom att innehavas av farliga rättssubjekt, blott

röstetalet för aktieinnehavet understeg den i lagen angivna gränsen. Sedan

det visat sig, att till följd härav utländskt inflytande i bl. a. vissa norrländska

gruvbolag kunde — i strid mot lagens syfte men i överensstämmelse med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 219-

lagens formella innehåll — göra sig gällande i en ur svensk synpunkt icke

önskvärd utsträckning, genomfördes år 1934 en lagändring, som innebar

att förbehållet skulle avse icke blott andel i röstetalet utan även andel i

aktiekapitalet. I syfte att hindra kringgående av 1916 års lag tillkom likaledes

år 1934 en lagstiftning om bulvanförhållande i fråga om aktier i

vissa bolag.

Det må framhållas, att enligt en övergångsbestämmelse till 1916 års lag

vad i lagen stadgas om att inmutad mineralfyndighet ej må bearbetas eller

gruvdrift idkas utan Konungens tillstånd icke skall äga tillämpning i fråga

om inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet, vilken innehaves eller bearbetas

på grund av rättighet som förvärvats före lagens ikraftträdande.

Såsom förut nämnts innehåller 1916 års lag stadganden, som syfta till att

förhindra utländskt inflytande över vissa svenska aktiebolag, vilka vid lagens

ikraftträdande innehade gruvor eller mera betydande naturtillgångar

av annat slag. Metoden har här varit att stadga förbud för farliga rättssubjekt

att förvärva aktier i bolagen. Det är emellertid att märka, dels att

förbudet endast avser bolag vars aktier skola vara ställda till viss man och

dels att aktier vilka redan vid lagens ikraftträdande befunno sig i utländsk

ägo icke drabbas av förbudet.

Ställer man sig härefter frågan huruvida utländska intressen

i någon större utsträckning göra sig gällande i

svenska gruvor, måste svaret bli att så knappast kan anses vara fallet,

om ock — såsom av den fortsatta redogörelsen kommer att närmare framgå

-— några stora och betydelsefulla gruvföretag alltjämt befinna sig i utländsk

ägo. Vid tiden för tillkomsten av 1916 års lag tedde sig emellertid förhållandena

helt annorlunda. Visserligen hade de engelska intressen i Gällivare

malmfält som härledde sig från 1860-talet avvecklats redan omkring 18901

och huvudparten av malmfyndigheterna i Norrbottens län blivit — för att

återgiva föredragande departementschefens anförande i den proposition som

ligger till grund för 1916 års lag (nr 137/1916 s. 42) — »genom de mellan

staten och de stora norrländska gruvbolagen träffade avtal och därmed

sammanhängande åtgärder — — — i möjligaste mån tryggade mot utländskt

förvärv». Men den utländska spekulationen hade i stället riktat sig på förvärv

av de mellansvenska malmfyndigheterna, särskilt järnmalmstillgångarna,

av vilka senare redan i början av år 1913 omkring en sjättedel var i

utländsk ägo, största delen på grund av inköp under åren 1910—1912. Även

under åren närmast därefter hade det utländska förvärvet i någon mån

fortgått/ Efter tillkomsten av 1916 års lag ha emellertid de flesta utländska

intressena i svenska gruvor undan för undan avvecklats. Sålunda kan näm
1

Jfr SOU 1924: 32 s. 93.

3 En närmare redogörelse för omfattningen av det utländska gruvförvärvet inom den

mellansvenska bergslagen återfinnes i prop. nr 137/1916 s. 78 ff. Vidare må nämnas, att

aktiebolagskommitténs år 1908 avgivna betänkande innehåller viss utredning om den

utsträckning, i vilken utlänningar vid tiden närmast före betänkandets avgivande voro

delägare i svenska aktiebolag, som ägde fast egendom eller idkade gruvdrift här i riket

(s. 120 ff).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 219. <

nas, att Stråssa järnmalmfält i Örebro län år 1917 övergick från österrikisk

ägo till Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund samt att Kaveltorps

bly- och zinkgruvor i samma län likaledes år 1917 övergingo från tysk i

svensk ägo. Vidare må erinras om att statsmakterna funnit det angeläget

ur svensk synpunkt att frånlcoppla de utländska (tyska) intressena i Ruotivare

och Wallatj malmfält i Norrbottens län och att staten fördenskull år

1939 förvärvade aktiestocken i Ruotivare grufaktiebolag (se prop. nr 255/

1939). Av särskilt stor betydelse i förevarande sammanhang är slutligen

den avveckling av alla efter andra världskriget ännu kvarstående tyska intressen

i svenska gruvor, som redan skett eller för närvarande pågår i

flyktkapitalbyråns regi. I detta hänseende må till en början nämnas, att

kronan genom avtal den 16 september 1949 under förbehåll av riksdagens

godkännande förvärvat de gruvor i den mellansvenska bergslagen, som ägts

av Hörkens gruvaktiebolag, Håksbergs nya grufaktiebolag, Grufaktiebolaget

Lekomberg, Aktiebolaget Stollbergs grufvor och anrikningsverk, Stora Långviks

grufaktiebolag samt Aktiebolaget nya Nora-grufvorna. Vidare må nämnas,

att Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag den 30 maj 1949 förvärvat

de tyskkontrollerade aktierna i Bergverksakticbolaget Vulcanus samt att utredning

pågår om avveckling av de tyska intressena i Aktiebolaget Smålands

Taberg, Ludvika Gruvaktiebolag Hemgruvan samt Skandinaviska

Gruvaktiebolaget, Hedemora.

Bortsett från de ännu icke slutgiltigt avvecklade utländska intressena

i vissa s. k. tyskgruvor torde för närvarande allenast ett jämförelsevis obetydligt

antal svenska gruvor ägas eller kontrolleras av utländska rättssubjekt.

Några av dessa gruvor, såsom Stora Strands koppargruvor i Dalsland

och Aktiebolaget Branteviks gruvor i Kristianstads län, äro såtillvida av underordnat

intresse i detta sammanhang, att något arbete icke bedrives där,

De mera betydelsefulla och alltjämt i drift varande svenska gruvor, som

för närvarande — direkt eller indirekt — befinna sig i utländsk ägo, äro

dels de järnmalmsgruvor vid Koskullskulle i Gällivare malmfält, Norrbottens

län, som ägas av Bergverksaktiebolaget Freja, och dels Åmmebergs zinkmalmsgruvor

i Örebro och Östergötlands län. Sistnämnda gruvor ägas av

ett belgiskt bolag, La Société des mines et fonderies de zinc de la Vieille

Montagne. Enligt vad en av kommerskollegium företagen undersökning ger

vid handen,1 har det belgiska bolaget förvärvat flertalet av sina i Sverige

innehavda gruvrättigheter före ikraftträdandet av den förut omnämnda

förordningen den 12 april 1872, närmare bestämt redan 1857. Några fyndigheter

har bolaget dock förvärvat först 1889 och 1928, men dessa förvärv

ha skett jämlikt särskilda tillstånd av Kungl. Maj :t. Vad härefter det

nyss omnämnda Bergverksaktiebolaget Freja beträffar är detta, till skillnad

mot bolaget Vieille Montagne, ett svenskt bolag. Det inregistrerades år

1898, och utländska rättssubjekt förvärvade förmodligen redan från början

men i varje fall före ikraftträdandet av 1916 års lag så gott som samtliga

So andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 12/1945 s. 3 f.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

aktier i bolaget. I mitten av 1930-talet torde aktierna i Freja ha ägts av det

tjeckiska företaget Witkovvitzer Bergbau- und Eisenhiitten-Gewerkschaft,

men i mars 1939 antecknades ett engelskt bolag. Metal Industries Investments

Limited, i aktieboken såsom ägare av samtliga aktier utom fyra. I

november 1939 väckte Gewerkschaft, vilket företag då stod under s. k.

kommissarisk förvaltning, talan vid svensk domstol med yrkande att Gewerkschaft

måtte förklaras vara framför Metal ägare till nämnda aktier.

Denna process förklarades så småningom vilande och dess återupptagande

skulle vara beroende på anmälan av part (Svea hovrätts utslag den 21

januari 1943 i anledning av besvär över Stockholms rådhusrätts beslut den

10 september 1941). Målet har hittills icke återupptagits. Däremot har

äganderätten till aktierna i Freja, vilka för närvarande äro deponerade i

England, blivit föremål för rättegång vid engelsk domstol. Sedan Gewerkschaft,

som efter det andra världskrigets slut blivit nationaliserat, vidhållit

sitt anspråk på äganderätten till aktierna i Freja, har nämligen Metal jämte

viss annan kärande instämt bl. a. det nationaliserade Gewerkschaft till

engelsk domstol med yrkande att aktierna i Freja måtte förklaras tillhöra

Metal eller, i andra hand, medkäranden. Denna process befinner sig emellertid

ännu på ett rent förberedande stadium. ■— Frejas bolagsordning innehåller

icke något sådant förbehåll som avses i 1916 års lag. Bolagets aktiekapital

utgör för närvarande 2 600 000 kronor.

Beträffande de av bolaget Vieille Montagne innehavda svenska gruvrättigheterna

må här nämnas, att 1945 års riksdag hade att pröva en i andra

kammaren av herr L. Lindahl m. fl. väckt motion (nr 268), vari hävdades

att de utländska intressena i Åmmebergs zinkmalmgruvor borde avvecklas,

eventuellt genom överförande av det belgiska bolagets svenska gruvor och

anläggningar i statens ägo. Såsom motivering härför åberopade motionärerna

främst, att bolagets utländska styrelse visat ett med åren alltmera

slappnande intresse för sina anställda i Sverige, vilket tagit sig uttryck i

likgiltighet och försummelse i sociala frågor. Därjämte framhöllo motionärerna,

att zinkmalmsförekomsten i Åmmeberg hade den karaktär, att dess

införlivande i samhällets ägo icke saknade betydelse ur landets synpunkt.

Motionen, som utmynnade i en begäran om offentlig utredning av frågan,

behandlades av andra kammarens tredje tillfälliga utskott, som i sitt utlåtande

(nr 12) anförde, att de påtalade sociala missförhållandena icke

kunde anses motivera några statliga ingripanden samt att något intresse

att försäkra det allmänna om nämnda zinkmalmstillgångar icke kunde anses

föreligga. Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte föranleda

någon åtgärd, och denna hemställan bifölls av riksdagen.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att 1916 års lag icke möjliggör

en avveckling av de utländska intressen som vid lagens tillkomst funnos

i svenska gruvor. Tydligt är, att i vissa fall betydande olägenheter

kunna följa av denna lagstiftningens begränsning. I anledning härav har

inom justitiedepartementet utarbetats ett utkast till lag om inlö
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

9

sen i vissa fall av rätt till gruva in. m. Enligt detta utkast

skulle rätt till gruva eller andel däri, som innehades av utländskt eller »farligt»

svenskt rättssubjekt, kunna genom inlösen tagas i anspråk av kronan

eller annan som Konungen bestämde, därest Konungen funne synnerliga

skäl föreligga att säkerställa svenskt inflytande över gruvföretaget.

Utkastet upptog därjämte föreskrifter rörande omfattningen av den egendom

som skulle inlösas och en bestämmelse av innehåll att beträffande inlösen

vad i lagen om expropriation funnes i allmänhet stadgat skulle äga

motsvarande tillämpning, där ej annat föranleddes av vissa i utkastet upptagna

föreskrifter.

Över detta lagutkast ha efter remiss yttranden avgivits av kommerskollegium

och industriförbundet.

Kommerskollegium har anfört, att det ur de synpunkter kollegium närmast

torde ha att anlägga icke syntes uteslutet, att sådan inlösen som omförmäldes

i utkastet kunde vara av behovet påkallad i enstaka fall, varför

kollegium icke ville motsätta sig en lagstiftning på grundval av utkastet.

Ej heller i övrigt har kollegium funnit skäl till erinran mot utkastet.

Industriförbundet anför:

Det torde icke behöva råda någon tvekan om att situationer kunna uppkomma,

då det skulle te sig som en besvärande utrikespolitisk belastning,

om utländska intressen behärskade viktiga svenska mineralförekomster.

Inskränkningslagen bereder icke tillräckligt skydd i dylika situationer. Det

synes därför rimligt om de överväganden, som föranledde inskränkningslagen,

fullföljdes genom att möjligheter tillskapades för att i svensk ägo

överföra mineralfyndigheter, som kunna förorsaka svårigheter ur nyss

nämnda synpunkter. Härvid bör självfallet tillses att ägarens berättigade

intressen i görligaste mån skyddas genom att han erhåller full ersättning

för egendomen. Detta krav har i lagutkastet tillgodosetts därigenom att inlösningsförfarandet

anknutits till expropriationslagens bestämmelser. I utkastet

lämnas öppet, huruvida vid expropriation mineralfyndigheten skall

övertagas av staten eller annat svenskt rättssubjekt, en anordning som förbundet

funnit riktig och därför förordar.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till att den föreslagna

lagen endast kan förväntas komma till användning i speciella undantagssituationcr,

vill industriförbundet för sin del tillstyrka förslaget.

Departementschefen.

Såsom förut framhållits har lagstiftningen alltsedan 1870-talet innehållit

stadganden, vilka möjliggjort en viss kontroll över och begränsning av utländska

intressen i svenska gruvor. Någon tid efter det första världskrigets

utbrott skärptes dessa stadganden, och senare har lagstiftaren ånyo

ingripit för att ytterligare stärka skyddet mot en utländsk exploatering av

våra mineralfyndigheter. Motiven till dessa åtgärder ligga i öppen dag. En

stat kan svårligen tolerera ett alltför stort främmande herravälde över

den ur olika synpunkter utomordentligt betydelsefulla naturtillgång som

dess gruvor utgöra. Innan mera effektiva hinder restes mot att utländska

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

rättssubjekt direkt eller indirekt förvärvade ett bestämmande inflytande

över mineralfyndigheterna i vårt land, hade emellertid en mycket betydande

del av särskilt våra järnmalmstillgångar kommit i utländsk ägo. Lagen ingrep

icke mot dessa äldre förvärv, men såsom av den förut lämnade redogörelsen

framgår ha förhållandena likväl i praktiken utvecklats på ett ur

svensk synpunkt mycket gynnsamt sätt, i det att de flesta utländska intressena

i våra gruvor undan för undan avvecklats. Rörande denna utveckling

må bland annat erinras om det statliga förvärv av ett större antal s. k.

tyskgruvor, för vilket i det föregående redogjorts. Alltjämt ägas eller kontrolleras

emellertid vissa betydelsefulla svenska gruvor av utländska rättssubjekt,

andra än tyska. Någon laglig möjlighet att avveckla de främmande

intressena i jämväl dessa gruvor finnes för närvarande icke. Enligt min

mening framstår detta såsom en hrist i lagstiftningen, vilken bör avhjälpas

trots att nämnda gruvor äro jämförelsevis få till antalet. Jag vill i detta

hänseende särskilt framhålla de betydande olägenheter ur svensk synpunkt,

som kunna uppstå med .avseende å de i Norrbottens län belägna gruvfyndiglieter,

vilka innehavas av Bergverksakticbolaget Freja. Detta bolag är visserligen

svenskt, men aktierna däri äro alltsedan tiden före tillkomsten av 1910

års lag i utländsk ägo, låt vara att det är ovisst vilket utländskt rättssubjekt

som för närvarande är rätter ägare till aktierna. Den omständigheten

att nämnda aktier, utan hinder i svensk lag, kunna bli ett spekulationsobjekt

på den internationella marknaden måste med hänsyn till gruvföretagets belägenhet

i omedelbar förbindelse med en huvuddel av de malmfyndigheter

som bearbetas av Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag — där staten är

hälftendelägare — och i betraktande jämväl av mineralens art och kvalitet

anses innebära en väsentlig risk ur svensk synpunkt.

På grund av vad sålunda anförts vill jag tillstyrka en lagstiftning efter de

linjer, som angivits i det förut omnämnda lagutkastet. Detta syftar just till

att skapa en laglig möjlighet alt genom tvångsinlösen i svensk ägo överföra

vissa av utländska eller farliga svenska rättssubjekt innehavda gruvföretag.

Fn lagstiftning med detta syfte har också tillstyrkts av de i ärendet

hörda remissinstanserna.

Enligt utkastet skulle ett förordnande om tvångsinlösen icke kunna meddelas

med mindre synnerliga skäl förelåge att säkerställa svenskt

inflytande över gruvföretaget. Detta förslag vill jag för egen del biträda. De

möjligheter som den föreslagna lagstiftningen skulle erbjuda böra med

andra ord utnyttjas endast i sådana fall, då ett särskilt betydelsefullt nationellt

intresse det påkallar. Utkastet innebar vidare att, därest förordnande

om tvångsinlösen meddelades, gruvföretaget skulle avstås antingen till kronan

eller till annan som Konungen bestämde. Även på denna punkt anser

jag mig kunna godtaga utkastet. Därest flera, i och för sig godtagbara inlösare

skulle kunna tänkas, bör valet mellan dem träffas med hänsyn till

vad som är lämpligast ur driftsmässig eller allmän ekonomisk synpunkt.

I enlighet med vad nu sagts har inom justitiedepartementet utarbetats ett

förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gru
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

11

v a in. in. Förslaget, som i allt väsentligt överensstämmer med det remitterade

utkastet, torde få såsom bilaga fogas till protokollet i detta ärende.

Rörande det närmare innehållet i detta förslag må, utöver vad redan

sagts, här anföras följande.

I 1 § första stycket, som upptager förutsättningarna för tvångsinlösen,

angives såsom objekt för inlösen rätt till gruva eller andel däri (jfr 65 §

gruvlagen). Begreppet rätt till gruva täcker i detta sammanhang jämväl

nyttjanderätt. I andra stycket regleras närmare vilken egendom som skall

avstås. Enligt detta lagrum skall inlösen omfatta, förutom gruvrätten, jämväl

annan rättsinnehavaren tillhörig lös eller fast egendom, som nyttjas i

eller är avsedd för gruvverksamheten. Inlösen skall alltså omfatta exempelvis

all för gruvverksamheten avsedd mark, vare sig marken tagits i anspråk

enligt reglerna i gruvlagen eller den förvärvats genom avtal, vidare

gruvanläggningar och personalbostäder, maskiner och redskap ävensom förråd

av brutna produkter jämte anordningar och anläggningar för dessas

lagring och hantering, oavsett huruvida produkterna finnas i eller vid själva

gruvan eller annorstädes. Jämväl till förmån för gruvan förvärvad rätt till

servitut och andra rättigheter, såsom nyttjanderätt och rätt till elektrisk

kraft, skola lösas.

I 2 § ha upptagits bestämmelser, genom vilka å ena sidan Konungen erhållit

möjlighet förordna att inlösen skall omfatta jämväl egendom som

hör till någon i omedelbar anslutning till gruvföretaget bedriven rörelse,

samt å andra sidan (jfr 12 § expropriationslagen) egendomens ägare fått

möjlighet att under viss närmare angiven förutsättning genomdriva att inlösningen

utvidgas till att omfatta sådan egendom.

Självfallet kan det i praktiken understundom erbjuda svårigheter att

avgöra, om viss egendom är att hänföra till gruvverksamheten och alltså

taller under 1 §. Till gruvverksamhet i lagens mening är att räkna gruvbrytning

och krossning samt, åtminstone i regel, jämväl anrikning. Hit torde

däremot ej kunna hänföras sådan efter anrikningen följande verksamhet

som avser utvinnande av metaller genom smältning eller andra åtgärder

eller verksamhet för metallernas vidare beredning. Att jämväl egendom som

hör till verksamhet av sistnämnda slag under vissa förutsättningar kan

bli föremål för inlösen, följer av 2 §.

Beträffande både 1 och 2 §§ må framhållas, att om den från vilken inlösen

skall ske endast till viss del äger den egendom som nyttjas i eller är

avsedd för gruvverksamheten eller som hör till den i anslutning till gruviöretaget

bedrivna rörelsen, det är allenast hans del i egendomen som skall

lösas.

Inlösen enligt den föreslagna lagen kommer tydligen att i huvudsak avse

lös egendom. Såsom förut antytts kan emellertid även fast egendom komma

att tagas i anspråk. Ehuru expropriationslagen i princip avser endast fast

egendom, har det emellertid befunnits möjligt att låta expropriationslagens

bestämmelser i huvudsak gälla vid inlösen jämväl av lös egendom. Med an
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 219.

ledning härav har i 3 § såsom huvudregel stadgats att de allmänna bestämmelserna

i lagen om expropriation skola äga motsvarande tillämpning beträffande

inlösen. Vissa modifikationer i eller tillägg till dessa bestämmelser

äro emellertid erforderliga. Dessa återfinnas i 2 § andra punkten, 4—

6 §§ och 7 § andra, tredje och fjärde styckena i den föreslagna lagen. En

erinran om dessa särskilda bestämmelser har upptagits i 3 §.

I detta sammanhang må erinras om det förslag till lag angående ändring

i lagen om expropriation, som framlagts i proposition nr 184 till årets riksdag.

Nu föreliggande förslag har upprättats från den utgångspunkten att

det i propositionen framlagda förslaget blir upphöjt till lag.

I 4 § ha upptagits föreskrifter om laga domstol i mål angående inlösen.

Bestämmelserna i 5 § innebära, att löseskilling alltid skall bestämmas särskilt

för lös egendom samt att i några speciella fall en ytterligare uppdelning

av denna löseskilling skall äga rum. En självklar följd av stadgandet

är, att därest jämväl fast egendom löses, löseskilling för sådan egendom skall

bestämmas särskilt, varvid expropriationslagens regler härom skola beaktas.

Lagförslagets 6 § innehåller bestämmelser av innebörd att panthavare

m. fl. sakägare äro berättigade att framför ägaren utfå sin fordran ur löseskillingen

för den egendom, till vilken de ha någon särskild rätt, ändå att

fordringen ej är förfallen till betalning. Motsvarande föreskrifter finnas i

exempelvis 21 § allmänna förfogandelagen.

Den i 7 § första stycket upptagna bestämmelsen utgör en motsvarighet till

vad i 72 § utsökningslagen finnes stadgat om skyldighet för utmätningsman

att underrätta innehavare av förlagsinteckning rörande utmätning av förlagsegendom.

Av bestämmelsen torde följa, att domstolen är skyldig att undersöka,

huruvida någon förlagsinteckning finnes i egendomen. Det må i

detta sammanhang framhållas, att vad i förordningen den 19 april 1883

angående förlagsinteckning är stadgat om följden av att förlagsegendom

säljes (6 §) eller att förlagstagares rörelse överlåtes (11 §) måste anses

tillämpligt, när inlösen sker enligt den nu föreslagna lagen.

I 7 § andra stycket har intagits en hänvisning till bestämmelserna om underrättelseskyldighet

i 78 § gruvlagen. Dessa bestämmelser medföra dels att

bergmästaren av domstolen skall underrättas om beslut enligt vilket stämning

utfärdas eller varigenom domstolen i anledning av återkallelse skiljer

målet från sig, dels ock att dom i målet skall översändas till bergmästaren.

I tredje och fjärde styckena av förevarande paragraf ha upptagits vissa ytterligare

regler om underrättelseskyldighet.

Då det icke är uteslutet, att förordnande om inlösen kan behöva meddelas

redan innevarande år, torde lagen böra träda i kraft omedelbart. Med

hänsyn till att lagförslaget bygger på det förut omnämnda förslaget till lag

angående ändring i expropriationslagen samt att de lagändringar som upptagas

i sistnämnda förslag äro avsedda att träda i kraft först vid årsskiftet,

bör emellertid ansökan om stämning i mål om inlösen icke få göras före

den 1 januari 1950.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

13

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

B. Sandberg.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Förslag

till

Lag

om inlösen i vissa fall av rätt till gruva in. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Innehaves rätt till gruva eller andel däri av utländsk medborgare, samfällighet

eller stiftelse eller ock av svensk samfällighet, som enligt lagen om

vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag icke äger utan Konungens tillstånd förvärva inmutad

mineralfyndighet, må Konungen, om synnerliga skäl föreligga att säkerställa

svenskt inflytande över gruvföretaget, förordna att gruvrätten i fråga skall

mot lösen avstås till kronan eller annan som Konungen bestämmer.

Inlösen som nu sagts skall omfatta, förutom gruvrätten, jämväl annan

rättsinnehavaren tillhörig lös eller fast egendom, som nyttjas i eller är avsedd

för gruvverksamheten.

2 §.

Skall egendom avstås enligt 1 §, äger Konungen förordna, att inlösen skall

omfatta jämväl annan rättsinnehavarens egendom, som hör till någon i

omedelbar anslutning till gruvföretaget bedriven rörelse. I den mån rättsinnehavaren

det begär, skall sådan egendom lösas, om eljest synnerligt men

skulle uppstå för honom.

3 §•

Beträffande inlösen skall vad i lagen om expropriation finnes i allmänhet

stadgat äga motsvarande tillämpning, i den mån ej annat föranledes av

bestämmelserna i denna lag.

4 §.

Mål om inlösen skall upptagas av expropriationsdomstolen i den ort där

gruvföretaget har sitt driftställe. Finnas driftställen inom olika expropriationsdomstolars

områden, förordne Konungen att frågan om inlösen skall i

sin helhet upptagas av den bland dessa domstolar som Konungen bestämmer.

5 §•

Avstås förutom lös egendom jämväl fast egendom, skall löseskilling bestämmas

särskilt för den lösa egendomen. Föreligger sådant fall som i 6 §

sägs, skall särskild löseskilling bestämmas för där avsedd egendom.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

15

6 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i lös egendom, som avstås

enligt denna lag, äger han, ändå att fordringen ej är förfallen till betalning,

tramför ägaren rätt att utfå sin fordran ur löseskillingen för denna egendom.

Samma skall ock gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla egendomen

till säkerhet för förfallen fordran.

Löseskilling för lös egendom, som är utmätt, skall, om borgenären det

yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser löseskillingen egendom, som

satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall överexekutor, där part

det äskar, med beloppet förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där

avsett fall stadgat.

Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke tomträtt eller vattenfallsrätt.

7 §’

Har någon på grund av förlagsinteckning förmånsrätt i egendom som

skall lösas, åligger det domstolen att så snart ske kan underrätta inteckningshavaren,

att talan om inlösen väckts.

Angående skyldighet för domstolen att tillsända bergmästaren underrättelse

om beslut, varom anteckning jämlikt 78 § gruvlagen bör ske i gruvregistret,

stadgas i nämnda lagrum.

Domstolen skall ock underrätta bergmästaren, när dom i mål om inlösen

vunnit laga kraft. Visar egendomens innehavare, att inlösningsrätten förverkats,

skall likaledes anmälan därom göras till bergmästaren.

Dä inlösningen blivit fullbordad, åligger det länsstyrelsen att därom ofördröj

ligen göra anmälan till bergmästaren.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att ansökan

om stämning i mål som avses i lagen ej må göras före den 1 januari

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 219.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 november

1949.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 16 november 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen

i statsrådet den 4 november 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt

till gruva m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn S. Dennemark.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

I överensstämmelse med gruvlagens terminologi har i 1 §, för fall då

gruvan innehas av flera med särskilda andelar, endast totaliteten av dessa

betecknats som rätt till gruva. Det ligger nära till hands att i detta hänseende

förstå de i samma paragraf begagnade uttrycken »gruvrätten i fråga»

och »gruvrätten» som liktydiga med »rätt till gruva». Men i så fall ledes

man till den icke åsyftade tolkningen att, där viss eller vissa av andelarna

men icke alla tillhöra rättssubjekt av här ifrågavarande slag, ett förordnande

om tvångsinlösen skall eller må avse alla andelarna. Lagtexten synes

därför tarva förtydligande i förevarande hänseende.

Enligt remissprotokollet avses med bestämmelsen i 1 § andra stycket

bl. a. förråd av brutna produkter jämte anordningar och anläggningar för

dessas lagring och hantering, oavsett huruvida produkterna finnas i eller vid

själva gruvan eller annorstädes. Det är klart att uttalandet härom icke

syftar på fall, då produkterna redan gjorts till föremål för förädling i sådan

verksamhet, som enligt förslagets motiv icke skall hänföras till gruvverksamhet.

Med detta fall torde böra likställas det, då produkterna, ehuru ännu

icke bearbetade utöver vad som sker i gruvverksamheten, överförts från

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 219.

17

platsen för denna till platsen för förädlingsverksamheten och således kunna

betraktas som för sistnämnda rörelse anskaffade råmaterial eller halvfabrikat.

Det ställe inom landet, där produkterna finnas, synes även eljest kunna

få betydelse i förevarande hänseende. Om de t. ex. bortförts till helt annan

del av landet och där lagrats i avbidan på utskeppning eller kanske redan

lastats på fartyg, torde de, åtminstone om ej särskilda förhållanden föranleda

till annat, icke längre böra hänföras till gruvverksamheten. De nyssberörda

uttalandena om anordningar och anläggningar för lagring och hantering

torde gälla fall då dylik egendom är avsedd uteslutande eller väsentligen

för gruvverksamhetens produkter. Med hänsyn till att omständigheterna

kunna vara mycket växlande lärer spörsmålet vad som utan särskilt,

enligt 2 § meddelat förordnande skall anses inbegripet under ett förordnande

enligt 1 §, få till stor del överlåtas åt rättstillämpningen. Emellertid

torde det i den föreslagna lagtexten begagnade uttrycket »egendom, som

nyttjas i eller är avsedd för gruvverksamheten» svårligen enligt allmänt

språkbruk kunna omfatta själva produkterna av verksamheten, sedan de

fått den förädlingsgrad, att ytterligare bearbetning ej är att betrakta som

gruvverksamhet. Det synes alltså behövligt att på något sätt komplettera

samma uttryck, exempelvis genom att tillägga orden »eller eljest är att

hänföra till densamma».

Fråga, som avses i andra punkten av 2 §, torde enligt förslagets mening

tillhöra domstols prövning och icke, i likhet med det spörsmål som avhandlas

omedelbart förut i paragrafen, ankomma på Konungens förordnande.

Även detta förhållande synes böra på något sätt komma till tydligare

uttryck.

I 6 §, som avfattats efter förebild i allmänna förfogandelagen, har i andra

styckets andra punkt den i sistnämnda lag upptagna föreskriften, att belopp

varom är fråga skall utgivas till överexekutor, icke fått någon motsvarighet.

Då länsstyrelsen, hos vilken löseskillingen skall nedsättas, icke alltid är vederbörande

överexekutor, synes förslaget i denna del böra ändras till överensstämmelse

med förfogandelagen.

Regeringsrådet Quensel tilläde att den i motiven till förslaget anvisade

tolkningen av 6 och 11 §§ i förordningen om förlagsinteckning knappast

syntes vara alldeles självklar samt att för en uttrycklig bestämmelse också

talade, att den exakta tidpunkten för inträdet av de ifrågavarande rättsverkningarna,

vilken kunde tänkas äga stor betydelse för inteckningshavarens

möjlighet att utfå sin rätt, torde behöva anges och böra förläggas till

ett tidigare skede av förfarandet än det som motsvarades av fullbordan av

expropriation.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19VJ. Nr 219.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Utdrag av protokollet över justitiedeparlementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott den 18 november 1949.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets denna dag avgivna

utlåtande över det den 4 november 1949 till lagrådet remitterade förslaget

till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Med anledning av vad lagrådet anmärkt rörande de i 1 § begagnade uttrycken

»gruvrätten i fråga» (första stycket) och »gruvrätten» (andra stycket)

har det förstnämnda uttrycket ersatts med »den rätt till gruva eller

andel däri, varom fråga är» varjämte orden »förutom gruvrätten» i andra

stycket ansetts kunna utgå. Därjämte har det i samma stycke använda uttrycket

»egendom, som nyttjas i eller är avsedd för gruvverksamheten» i

förtydligande syfte kompletterats på sätt lagrådet förordat.

Vad angår lagrådets erinran vid 2 § andra punkten vill jag framhålla, att

av hänvisningen i 3 § till expropriationslagen måste anses följa att det ankommer

på domstolen att pröva ett av gruvrättsinnehavaren väckt yrkande

att inlösningen skall utvidgas till att omfatta i 2 § omnämnd egendom. Med

anledning av lagrådets erinran har emellertid andra punkten i paragrafen

upptagits i ett särskilt stycke för att därigenom tydligare skall framgå att

det i fråga om prövningsmyndigheten föreligger skillnad mellan denna bestämmelse

och den i det remitterade förslaget omedelbart förut givna regeln

om utvidgning jämlikt förordnande av Kungl. Maj :t.

Lagrådets erinran beträffande 6 § har beaktats.

Föredraganden hemställer att det sålunda jämkade förslaget måtte genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Grass.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

493703

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:400 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m. a1 i texten
  2. 2LU 1949:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m. s. 1 i texten