Angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom
1949-02-11 · 24 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 21 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1949:40, Angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
1
Nr 40.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning
i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom; given Stockholms slott den 11
februari 1949.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, varom föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 februari 1949.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, kommunikations- och
finansdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,
uppkomna frågor angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i
arbete eller yrkessjukdom samt anför.
Till en början torde jag få redogöra för nio särskilda ärenden, där ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen eller yrkessjukdomsförsäkringslagen
i frågasättes.
1—291 is Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Kr 40.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
l:o. Fråga om ersättning till Nils Edvin Andersson i anledning av
olycksfall i arbete.
Gällande lagbestämmelser.
Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är som
regel varje arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet (1 §).
Med arbetare förstås i lagen — med vissa här betydelselösa undantag — envar,
som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande
till honom vara att anse såsom självständig företagare. För olycksfall utgår
enligt vissa regler ersättning för läkarvård m. m. ävensom, under förutsättning
att olycksfallet medfört sjukdom, sjukpenning med belopp, som bestämmes
i förhållande till den arbetsförtjänst, som den skadade åtnjutit under — i princip
— ett år, räknat tillbaka från olycksfallet. Om olycksfall efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom medfört bestående förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan under längre eller kortare tid, utgår under denna tid livränta
med belopp, som är beroende på storleken av den skadades arbetsförtjänst och
graden av nedsättningen i hans arbetsförmåga. Livränta utgår emellertid icke,
där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel (6 §).
Ersättningsfrågans tidigare behandling.
Under målningsarbete den 4 juli 1934 föll. målarmästaren Nils Edvin Andersson,
Göteborg, ned från en stege, varvid han ådrog sig lårbensbrott. På
grund av denna skada var Andersson arbetsoförmögen under tiden fr. o. m.
olycksfallsdagen t. o. m. den 28 november 1934, efter vilken sistnämnda dag
han enligt utfärdat läkarintyg var återställd utan kvarvarande men. Riksförsäkringsanstalten,
som fann Andersson berättigad till ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen,
tillerkände honom — förutom gottgörelse för läkarvård
och läkarintyg — sjukpenning under tiden 5 juli—28 november 1934.
Den 19 mars 1948 inkom till riksförsäkringsanstalten ett i samma månad
utfärdat läkarintyg, enligt vilket Andersson sedan den 14 februari 1948 behandlats
för sviter (spikrostning) efter en år 1934 till följd av nyssnämnda
olycksfall verkställd operation i ena lårbenshalsen. Då förnyat ersättningsanspråk
icke framställts inom tio år efter det ersättningsfrågan senast varit
föremål för prövning, förklarade sig anstalten den 13 april 1948 jämlikt preskriptionsförordningen
icke kunna upptaga ersättningsfrågan till prövning.
Föreliggande framställning.
I skrivelse den 21 maj 1948 till Kungl. Maj:t har Andersson hemställt om
ersättning av statsmedel dels under sjukdomstiden den 3 mars—10 maj 1948
dels ock i form av livränta för tiden därefter.
Vid skrivelsen var fogat ett den 13 maj 1948 utfärdat läkarintyg, enligt
vilket Andersson, som efter operationen 1934 fått lättare värk i höften, år 1944
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
3
sökt läkare och blivit röntgad. I intyget uppgavs vidare följande. Den 3 mars
1948 intogs Andersson å sjukhus och blev påföljande dag opererad (extraktion
av till stor del nedröstad spik från operationen 1934). Efter utskrivning
den IT mars 1948 erhöll Andersson fortsatt poliklinisk vård samt återupptog
den 10 maj sitt arbete. Andersson hade därvid själv för läkaren bl. a. uppgivit,
att han saknade kraft i benet samt knappast kunde gå på stegar. Han hade
även svårt att böja sig framåt och måste ligga på knä vid allt arbete på lägre
höjd. Ej heller kunde han själv ta på sig skorna. Enligt av läkaren gjorda
iakttagelser förde Andersson ryggen mycket stelt samt haltade avsevärt på
det dåliga benet. Sammanfattningsvis framhölls i läkarintyget, att Andersson
hade besvär av sin höft men att dessa besvär troligen efter någon tid komme
att minska något.
Utlåtande över framställningen.
I avgivet utlåtande har riksförsäkringsanstalten anfört i huvudsak följande
i fråga om den ersättning, som skulle ha utgått till Andersson, om preskription
icke mellankommit.
De besvär varav Andersson enligt år 1948 utfärdade läkarintyg uppgivits
lida måste anses förorsakade av det honom den 4 juli 1934 övergångna olycksfallet.
På grund härav skulle riksförsäkringsanstalten, därest preskription icke
mellankommit, ha tillerkänt honom sjukpenning under tiden 14 februari—9
maj 1948. Fr. o. m. den 10 maj 1948 skulle anstalten, som beträffande frågan
om arbetsförmågans nedsättning samrått med sin överläkare, professorn A.
Troell, ha tillerkänt honom livränta tills vidare under ett år med ett belopp
av 300 kronor för år räknat, motsvarande en beräknad årlig arbetsförtjänst av
3 000 kronor och en invaliditetsgrad av 15 %. Prövning av frågan om den livränta,
vartill Andersson därefter kunde finnas berättigad, hade blivit beroende
av innehållet i det läkarintyg, som skulle ha införskaffats vid livräntetidens
utgång.
Beträffande Anderssons familjeförhållanden och ekonomiska ställning har
riksförsäkringsanstalten inhämtat följande.
Andersson är gift och har tre vuxna söner. Tillsammans med en kompanjon
bedriver han målerirörelse. Hans taxerade inkomst uppgick åren 1945 och
1946 till 2 480 resp. 3 900 kronor. Han äger en av honom bebodd bostadsfastighet
och uthyr ett rum i denna mot en hyra av 25 kronor per månad. Å fastigheten,
som har ett taxeringsvärde av 14 000 kronor, vilar en skuld av 5 000
kronor. I övrigt har Andersson enligt egen uppgift icke några skulder men
ej heller några tillgångar. Hans hustru utför icke något förvärvsarbete. En
son bor i hemmet och erlägger för bostad och kost 80 kronor per månad.
Andersson är medlem av sjukkassa, varifrån han under nu ifrågavarande
sjukdomstid uppburit sjukpenning med tillhopa 294 kronor, varjämte kassan
utgivit ersättning för kostnaden för sjukhusvård.
Riksförsäkringsanstalten finner det med hänsyn till omständigheterna tveksamt,
huruvida Andersson av billighetsskäl bör beredas ersättning av statsmedel.
Om han tillerkännes ersättning, borde emellertid därifrån avdragas vad
han uppburit eller kan komma att uppbära från erkänd sjukkassa för ifrågavarande
tider.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 40.
2:o. Fråga om ersättning till (Jarl-Euar Lundström i anledning av
olycksfall i arbete.
Ersättningsfrågans tidigare behandling m. m.
För gällande lagbestämmelser har redogjorts under punkt l:o.
Carl-Enar Lundström, född 1915, skadades genom olycksfall den 8 oktober
1929, då han var elev vid Yittjärvs jordbruksskola. Vid olycksfallet var Lundström
sysselsatt med rivning av torvströ, varvid högra handen skadades å den
härför använda maskinen. I anledning härav utgav arbetsgivarnes ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolag sjukpenning för tiden 9 oktober—25 november
1929. Enligt slutintyg den 27 november 1929 var Lundström återställd
utan kvarvarande men av olycksfallet. Sedermera inkom till försäkringsbolaget
ett den 15 januari 1932 för Lundström utfärdat invaliditetsintyg. Försäkringsbolaget
förklarade emellertid genom beslut den 2 februari 1932, att invaliditetsersättning
icke kunde tillerkännas Lundström, då skadan icke kunde
anses medföra nedsättning i arbetsförmågan med tio procent. Försäkringsrådet
fastställde detta beslut.
Föreliggande framställning.
I en till Kungl. Maj: t den 27 juli 1948 inkommen skrivelse har Lundström anhållit
om ersättning av statsmedel i anledning av olycksfallet. Lundström
åberopade ett vid skrivelsen fogat den 10 juli 1948 utfärdat läkarintyg, enligt
vilket Lundström, som är plåtslagare, hade dålig kraft i högra handen samt
svårt att arbeta någon längre tid med den på grund av värk.
Sedan försäkringsbolaget beretts tillfälle att taga del av Lundströms ansökan,
har bolaget genom beslut den 18 augusti 1948 förklarat, att då anspråk
på ersättning icke framställts inom 10 år efter senaste åtgärd i ärendet, Lundströms
rätt till ytterligare ersättning för olycksfallet jämlikt preskriptionsförordningen
vore förlorad.
Utlåtanden över framställningen.
Utlåtanden i ärendet ha avgivits av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.
Rilcsförsäkringsanstalten har på grund av det av Lundström ingivna läkarintyget
förklarat hans handskada skäligen böra anses medföra en nedsättning
av arbetsförmågan med 15 %. Därest det ålegat anstalten att utgiva ersättning
för skadan, skulle anstalten, under förutsättning att preskription ej mellankommit,
ha tillerkänt Lundström livränta efter 15 % fr. o. m. den 26 juli 1947,
då lagen den 10 juli 1947, nr 483, angående ändrad lydelse av 13 § olycksfallsförsäkringslagen
(avseende jämkning av livränta) trädde i kraft, med 140
kronor för år räknat att utgå för framtiden. Vid livräntebeloppets bestämmande
skulle anstalten ha beräknat Lundströms årliga arbetsförtjänst till 1 400
kronor.
Om Lundströms ekonomiska ställning uppger anstalten följande.
Sedan ett par år bedriver Lundström egen verksamhet i Stockholm såsom
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
5
plåtslagare med eu årsinkomst av omkring 4 500 kronor. Lundström, som är
gift och har en sexårig dotter, äger icke någon fastighet eller andra tillgångar
och har skuld å 450 kronor förutom resterande skatter. För sin bostad, som
består av två rum och kök, betalar han en hyra av 1 270 kronor.
Med hänsyn till Lundströms ekonomiska förhållanden samt den låga invaliditetsgrad,
som olycksfallet medfört, finner riksförsäkringsanstalten tillräckliga
skäl icke föreligga att tillstyrka utgivande av livränta.
Försäkringsrådet har inhämtat utlåtande av rådets medicinskt sakkunnige,
överläkaren H. Nilsonne, enligt vilket invaliditeten skäligen kunde taxeras till
15 %.
Rådet (majoriteten) hade icke något att erinra mot att Lundström i särskild
ordning bereddes ersättning enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen,
varvid ersättning syntes böra utgå fr. o. m. den 27 juli 1948, då ansökan
inkom till Kungl. Maj:ts kansli.
Försäkringsrådet Blomqvist instämde i riksförsäkringsanstaltens utlåtande.
3:o. Fråga om ersättning till Herbert Madseu i anledning av olycksfall
i arbete.
Ersättningsfrågans tidigare behandling in. in.
För gällande lagbestämmelser har redogjorts under punkt l:o.
Appreturarbetaren Flerbert Madsen, född 1891, ådrog sig genom olycksfall
i arbete den 12 april 1935 brännskador å båda ögonen. Ömsesidiga olycksfallsiorsäkringsbolaget
Textil utgav i anledning av olycksfallet sjukpenning för tiden
13 april—7 juli 1935 samt förklarade genom beslut den 12 juli 1935, att Madsen
icke var berättigad till livränta, enär hans arbetsförmåga icke var nedsatt
med 10 %. Vid denna tid uppgick Madsens synförmåga å höger öga utan och
med glas till nära 0,4 och å vänster öga med glas till nära 0,7. Försäkringsbolagets
beslut överklagades icke.
I skrivelse som den 22 januari 1948 inkommit till riksförsäkringsanstalten,
vilken numera övertagit nämnda bolags skyldigheter, anhöll ombud för Madsen,
att anstalten måtte upptaga frågan om livränta till förnyad prövning. Samtidigt
ingavs läkarintyg för honom, utfärdat den 7 januari 1948, enligt vilket synförmågan
uppgick å höger öga till fingerräkning på en halv meters avstånd och å
vänster öga med glas till 0,6. Genom beslut den 6 februari 1948 förklarade
riksförsäkringsanstalten, att Madsens rätt till ersättning vore förverkad jämlikt
preskriptionsförordningen. Försäkringsrådet fastställde detta beslut.
Föreliggande framställning och utlåtanden över densamma.
I skrivelse den 14 september 1948 till Kungl. Maj:t har Madsen genom ombud
hemställt dels om ersättning i anledning av olycksfallet samt gottgörelse
med 200 kronor för kostnader i ärendet, dels ock att frågan om ändring av
preskriptionsreglerna måtte upptagas till prövning.
Riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet lia avgivit utlåtanden över
framställningen.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
Riksförsäkringsanstalten, som inhämtat yttrande från docenten i oftalmiatrik
T. Kornerup, finner, att Madsens arbetsförmåga får anses nedsatt med 25 %
till följd av olycksfallet. Därest rätten till ersättning icke varit preskriberad,
skulle anstalten fördenskull tillerkänt honom livränta fr. o. m. den 7 januari
1948 — den dag då det för Madsen ingivna läkarintyget utfärdats •—■ för livstiden
efter angivna invaliditetsgrad med kronor 308: 34 för år räknat, varvid
hans årliga arbetsförtjänst skulle beräknats till 1 850 kronor.
Om Madsens ekonomiska förhållanden har anstalten inhämtat följande.
Madsen har fortfarande anställning som appreturarbetare hos samme arbetsgivare
som vid olycksfallet med en genomsnittlig arbetsinkomst av 102 kronor
per vecka. Sedan början av innevarande år har han nödgats avstå från övertids-
och nattarbete. Därförut hade han i genomsnitt förtjänat 110 kronor per
vecka. Han hyr bostad å ett rum och kök mot en hyra av 19 kronor per månad.
Hans hustru, som är 57 år gammal, är arbetsoförmögen sedan tio år till följd
av förhöjt blodtryck. Han har en son och en styvson, båda vuxna. Han saknar
tillgångar.
Riksförsäkringsanstalten har intet att erinra mot att åtgärder vidtagas för
beredande av ersättning åt Madsen av statsmedel enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen.
Då emellertid gottgörelse för kostnader i ärendet icke
skulle ha utgått enligt nämnda lag, avstyrker anstalten framställningen i
denna del.
Försäkringsrådet (majoriteten) instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande.
En reservant, försäkringsrådet Geijer, anför.
Huruvida den allmänna lagen om tioårig preskription över huvud skall
anses tillämplig gent emot de enligt olycksfallsförsäkringslagen ersättningsberättigade
torde vara en mycket diskutabel fråga. Ehuru preskriptionslagen
icke i allo stämmer väl överens med olycksfallsförsäkringslagens
tankegångar, har försäkringsrådet likväl på särskilda skäl stannat för
att anse preskriptionslagen tillämplig.
Då en borgenärs rätt av domstol förklaras genom preskription förverkad,
torde situationen regelmässigt vara den, att borgenären gör en materiell rättsförlust,
vilken han mången gång icke haft någon möjlighet att undvika. Denna
situation lärer följaktligen icke i ett speciellt fall i och för sig kunna åberopas
såsom skäl för nåd.
Det synes då principiellt knappast kunna försvaras, därest de skadade — utan
åberopande av ekonomiskt ömmande omständigheter — nådevägen av statsmedel
på särskild ansökan erhålla samma ersättningar, som de skulle erhållit från
vederbörande försäkringsinrättning, därest preskription icke mellankommit.
Madsens ekonomiska situation torde enligt eljest vedertagna bedömningsgrunder
icke kunna betecknas såsom ömmande. Detta torde gälla även om den
f. n. okontrollerade uppgiften om hustruns sjukdom skulle vara riktig. Jag
måste därför för min del anse, att Madsens framställning i sakens nuvarande
läge svårligen kan tillstyrkas.
Därest en sådan ekonomisk situation som den, i vilken Madsen befinner sig,
emellertid skulle anses såsom tillräckligt ömmande för att nådeinstitutet skall
anses böra användas, synes mig rättvisan kräva, att. en allmän författning i
ämnet utfärdas, så att samma förmåner få åtnjutas av alla därtill berättigade.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
4
4:o. Fråga om ersättning till Sievert Lundin i anledning av olycksfall
i arbete.
Ersättningsfrågans tidigare behandling.
Smideshantlangaren Gustaf Sievert Emanuel Lundin, född 1901, ådrog sig
genom olycksfall i arbete den 18 augusti 1933 kontusionssår å högra tummen
samt distorsion av tummens basalled. I anledning av skadan tillerkände
riksförsäkringsanstalten Lundin sjukpenning för tiden 19 augusti—25 september
1933. Av invaliditetsintyg den 10 oktober 1933 framgick, att han vid
ansträngning fick smärtor i högra tummens basalled och att grova kraften
i leden var nedsatt. Anstalten förklarade emellertid genom beslut den 16 oktober
1933, att, då olycksfallet icke kunde anses ha medfört nedsättning av hans
arbetsförmåga med minst en tiondel, livränta icke bunde tillerkännas honom.
Beslutet överklagades icke.
Den 23 april 1946 drabbades Lundin av ett nytt olycksfall, varvid han
skadade högra långfingret. I ett i samband med detta olycksfall utfärdat
läkarintyg angavs, att högra lillfingrets böjförmåga var nedsatt till följd av
olycksfall år 1918, att högra pekfingrets mellanled var stel efter olycksfall
utom arbetet år 1923 samt att högra tummen till följd av upprepade kontusioner
och vrickningar under årens lopp i sin helhet var något ansvälld samt
hade avsevärt nedsatt grov kraft. Anstalten, som vid fastställande av invaliditetsgraden
tog hänsyn till de tidigare ådragna skadorna, tillerkände genom
beslut den 25 september 1946 Lundin livränta efter en invaliditetsgrad av
10 % under ett halvt år. Detta beslut fastställdes av försäkringsrådet. Efter
att ha meddelat ytterligare ett beslut om livränta under ett halvår, tillerkände
anstalten den 26 augusti 1947 Lundin livränta med 260 kronor om året efter
nyssnämnda invaliditetsgrad att utgå för framtiden. Då Lundin upplyst, att
han förorsakats mest besvär av olycksfallet den 18 augusti 1933, meddelade
anstalten i sistnämnda beslut tillika, att rätten till ytterligare ersättning i
anledning av olycksfallet 1933 enligt preskriptionsförordningen vore förverkad.
Beslutet överklagades icke.
Föreliggande framställning jämte utlåtanden över densamma.
I en till socialdepartementet den 22 maj 1948 inkommen skrivelse har Lundin
gjort framställning om ersättning till följd av skadan år 1933. Enligt ett
vid framställningen fogat läkarintyg besvärades Lundin av värk i höger tumme
samt av allmän känsla av kraftlöshet och fumlighet i högra handen, varjämte
även vänstra handens funktion till följd av olycksfall icke var fullgod.
Av utredningen i ärendet framgår att Lundin, vilken efter olycksfallet 1946
ej kunnat återgå som smideshantlangare utan numera arbetar såsom slipare,
alltjämt är anställd hos samma arbetsgivare — aktiebolaget Scania-Vabis —
som vid olycksfallet 1933 samt att han f.n. åtnjuter en arbetsförtjänst av ca 130
kronor per vecka. Han är frånskild och har hushållerska, vilken även har
opaginerad Kontrollera mot PDF
® Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
förvärvsarbete. Lundin, som inte har några skulder, betalar i hyra för sin
bostad 102 kronor i månaden.
Över framställningen ha riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet avgivit
utlåtande.
Riksförsäkringsanstalten anför i huvudsak följande.
Med hänsyn till det av Lundin ingivna läkarintyget har anstalten funnit
skadan vid olycksfallet den 18 augusti 1933 skäligen böra anses medföra nedsättning
av Lundins arbetsförmåga med 15%. Härvid har hänsyn tagits till
skadorna vid de förut inträffade olycksfallen. Därest rätten till ersättning
icke varit preskriberad, skulle anstalten ha tillerkänt Lundin livränta efter
namnda lnvaliditetsgrad med 300 kronor för år fr. o. in. den 26 juli 1947 då
lagen den 10 juli 1947, nr 483, angående ändrad lydelse av 13 § i olycksfällslorsakringslagen
(avseende jämkning av livränta) trädde i kraft. Vid liv
lantans bestämmande skulle Lundins årliga arbetsförtjänst jämlikt 9 S olycks3
0(H)OkronoingS ag6n 1 deSS lydelse vid tiden för olycksfallet fastställts till
Med hänsyn till Lundins jämförelsevis goda ekonomiska förhållanden samt
den låga invaliditetsgrad ifragavarande olycksfall medfört, finner riksförsäklingsanstalten
tillräckliga skäl icke föreligga för att tillstyrka utgivande av
livränta till Lundin av statsmedel.
Försäkringsrådet har inhämtat utlåtande av sin medicinskt sakkunnige,
överläkaren H. Nilsonne, som bl. a. anför.
Den skadade har en ganska derangerad höger hand med förändringar i
samtliga fingrar utom i ringfingret. Lagforsäkrade skador äro de i långfingret
och tummen. För den förstnämnda skadan utgår f. n. livränta efter 10 %
invaliditet. För tumskadan har 1933 meddelats ej 10 % och denna skada är
nu preskriberad. Totalinvaliditeten kan med hänsyn till kraftnedsättningen
måhända beräknas till 25 å 30 %. Frånsett långfingerskadan, för vilken han
erhåller 10 %, vilket torde vara i överkant, är den övriga invaliditeten sålunda
15 %, varav det mesta kommer på tummen. Bortsett från preskriptionsförhållandena
skulle alltså följderna av tumskadan f. n. kunna taxeras till 12 %.
Försäkringsrådet har anfört, att ehuru Lundins ekonomiska ställning f. n.
synes vara tillfredsställande, har rådet icke något att erinra mot att Lundin
på grund av ifrågavarande olycksfall beredes ersättning av statsmedel enligt
grunderna i olycksfallsförsäkringslagen.
Försäkringsrådet Blomqvist, med vilken ledamoten Kuylenstiema instämde,
var av skiljaktig mening och fann i likhet med riksförsäkringsanstalten tillräckliga
skäl icke föreligga för utgivande av ersättning av statsmedel.
5:o. Fråga om ersättning till Axel Pettersson i anledning av yrkessjukdom
(silikos).
Gällande lagbestämmelser.
Lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929
och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, som jämlikt lagen
den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad för skada
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
till följd av sådant olycksfall, anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom,
som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan av
vissa i paragrafen uppräknade ämnen. Genom lagändring den 12 september
1930 upptogs bland de uppräknade ämnena stendamm, varigenom lagen erhöll
tillämplighet å den genom stendamm framkallade yrkessjukdomen silikos (stendammslunga).
Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1931.
Enligt 7 § i lagen (jämlikt paragrafens lydelse efter lagändring den 26 juni
1936) är rätten till ersättning för yrkessjukdom förfallen, om ej arbetsgivaren
underrättats eller framställning om ersättning gjorts inom två år från sjukdomens
yppande eller den senare tidpunkt, då arbetaren erhöll vetskap om
sjukdomens art.
Ersättningsfrågans tidigare behandling in. in.
Erik Axel Pettersson, född 1892, är anställd såsom gruvarbetare hos Biddarhytte
aktiebolag. Den 7 juli 1947 inkom till riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå
för central granskning en den 25 juni 1947 vid föreskriven läkarbesiktning
tagen röntgenfilm av Petterssons lungor. Sedan filmen på anstaltens
begäran granskats av docenten Gunnar Jönsson, uttalade denne, att Pettersson
led av silikos stadium III. Med anledning härav anmodades arbetsgivaren
att till anstalten insända anmälan och läkarintyg angående Petterssons
yrkessjukdom. I läkarintyget, vilket utfärdats den 17 augusti 1947, uppgavs
att Pettersson led av silikos stadium III, att hans lungor röntgenundersökts
år 1936, då han var anställd hos Bolidens gruvaktiebolag, att vid jämförelse
med röntgenfilmerna från denna undersökning en uttalad progress ägt
rum, att Pettersson år 1946 börjat bli andfådd vid tungt arbete och gång i
stegar samt att Petterssons arbetsförmåga vore att anse såsom nedsatt i
högre grad fr. o. m. den 1 juli 1947.
För bestämmande av tidpunkten för sjukdomens yppande översände anstalten
samtliga röntgenfilmer av Petterssons lungor till docenten Jönsson, vilken
i utlåtande den 4 november 1947 uttalade, att röntgenfilmerna visade förändringar
av den typ, som förekommer vid silikos, samt att förändringarnas utseende
vid första undersökningstillfället, den 12 september 1936, motsvarade
stadium I och vid senaste undersökningen den 25 juni 1947 stadium III.
Genom beslut den 12 december 1947 förklarade riksförsäkringsanstalten,
att anstalten funnit yrkessjukdomen stendammslunga ha yppats hos Pettersson
den 12 september 1936 och att, då frågan om ersättning i anledning av förenämnda
sjukdom icke tidigare varit föremål för anstaltens prövning, anstalten
på grund av bestämmelserna i preskriptionsförordningen funnit sig icke kunna
upptaga ersättningsfrågan till prövning, över detta beslut ha besvär icke
anförts.
Föreliggande framställning och utlåtanden över densamma.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 januari 1948 har Pettersson anhållit,
att ersättning av statsmedel måtte beredas honom för hans sjukdom.
10
Kungl. Maj ds proposition nr 40.
över framställningen ha riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet avgivit
utlåtanden.
Riksförsäkringsanstalten har upplyst, att Pettersson genom anstaltens försorg
blivit undersökt av en specialist. Härom anför anstalten i huvudsak
följande.
I ett den 1 maj 1948 avgivet utlåtande över undersökningen har överläkaren
vid Söderby sjukhus docenten T. Bruce uttalat, att Pettersson lider av silikos
stadium III med avsevärd skrumpning och emfysemvandling av lungorna samt
att yrkessjukdomen medfört en betydligt nedsatt funktion hos lungorna, som
gåve sig uttryck i en betydande andfåddhet redan vid rätt ringa påfrestning.
Pettersson borde icke vara i stånd att utföra annat än helt lätt arbete. Den av
silikosen orsakade nedsättningen av arbetsförmågan kunde uppskattas till
662/s %. Bruce fann det anmärkningsvärt, att Pettersson alltjämt vore i stånd
att ombesörja det arbete han hade att utföra som gruvborrare. Sannolikt måste
det vara med uppbjudande av mycken ansträngning, som han alltjämt kunde
utföra sitt gamla arbete. Yrkessjukdomen vore så framskriden, att man måste
räkna med ett fortskridande, även om Pettersson hädanefter icke utsattes för
möjligheten av inhalation av kiselsyredamm.
Av riksförsäkringsanstaltens närmare utredning i ärendet framgår, att Pettersson
i stort sett alltsedan år 1907 arbetat i verksamhet, där fara förelegat
för stendammslunga. Han hade alltjämt full arbetstid med ackordsavlöning,
och arbetsinkomsten under tiden maj 1947—april 1948 uppgick till 5 544 kronor;
en fullgod arbetare förtjänade under samma tid i motsvarande arbete ca
6 000 kronor.
Beträffande Petterssons ekonomiska ställning har riksförsäkringsanstalten
inhämtat, att han är ogift och ej har några barn samt äger en fastighet, taxerad
till 5 500 kronor, jämte banktillgodohavanden, efter avdrag för skuld, å
3 000 kronor.
För egen del anför riksförsäkringsanstalten bl. a. följande.
Billighetsskäl tala för att Pettersson i anledning av sin yrkessjukdom beredes
ersättning av statsmedel. Med hänsyn till att han ej själv vidtagit några åtgärder
för att erhålla ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen för sin
sjukdom ävensom till hans ej obetydliga inkomst av arbete synes ersättning
dock icke böra utgå för tid före den 12 januari 1948, då hans framställning
inkom till Kungl. Maj:t.
För tiden fr. o. in. den 12 januari 1948 skulle riksförsäkringsanstalten,
därest ersättningsrätten icke varit preskriberad, ha tillerkänt Pettersson livränta
med 666 kronor 67 öre för år räknat att utgå t. o. in. den 11 juli 1949, dock
med avdrag för dagarna 29 april—1 maj 1948, vilka åtgått för ovannämnda
specialistundersökning och för vilka sjukpenning utgivits med belopp överstigande
beloppet av å samma tidsperiod belöpande livränta. Därvid skulle
sjukdomen uppskattats ha nedsatt arbetsförmågan med 33''/3 %, och Petterssons
arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från dagen för sjukdomens
yppande, beräknats till 3 000 kronor. Å livräntan skulle ha utgått dyrtidstilllägg
med 20 % under år 1948. Frågan om ersättning åt Pettersson efter den 11
juli 1949 skulle ha prövats med hänsyn till hans dåvarande arbetsförmåga och
av sjukdomen orsakade tillstånd.
Försäkringsrådet tillstyrker, att åtgärder vidtagas för att bereda Petters
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
son ersättning jämlikt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Rådet har
inhämtat utlåtande av sin medicinskt sakkunnige docenten Alf Westergren,
enligt vilket nedsättningen av arbetsförmågan år 1948 syntes böra räknas
något högre än till 33V3 %. I fråga om ersättningens storlek anför försäknngsrådet.
Livränta järnte dyrtidstillägg bör utgå till Pettersson fr. o. m. den 7 juli
1947, då de röntgenbilder, som tagits av Petterssons lungor den 25 juni 1947,
inkommo till riksförsäkringsanstalten, dock med avdrag för dagarna 29 april—
1 maj 1948, då sjukpenning utgått. Försäkringsrådet finner med stöd av Westergrens
utlåtande i ärendet, att invaliditetsgraden bör beräknas till 33‘/3 % för
tiden 7 juli 1947—1 maj 1948 och 50 % för tiden fr. o. m. den 2 maj 1948 tills
vidare.
Försäknngsråden Rörmy, Löfmark och Haynez samt ledamoten Hultman
ansågo sig icke böra ingå på frågan om graden av Petterssons arbetsförmåga
utan endast med överlämnande av Westergrens utlåtande tillstyrka, att Pettersson
bereddes ersättning enligt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen
räknat fr. o. in. den 7 juli 1947.
Försäkringsrådet Lundberg, med vilken försäknngsråden Gei]er och Blomqvist
samt ledamoten Kuylenstierna förenade sig, anförde.
Några generella bestämmelser finnas icke, vilka reglera frågan om ersättning
i fall, då på grund av gällande bestämmelser om preskription någon förlorat
sin rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen och yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Härav blir en följd, att ersättning i angivna fall endast
kan utgå, då vederbörande äger kännedom om att möjlighet föreligger att
oenom framställning hos Kungl. ]VIaj:t erhalla ersättning. Hetta kan icke anses
tillfredsställande och blir det än mindre för den händelse vid prövning av
dvlika framställningar frågan om sökandens ekonomiska förhållanden anses
vara utan betydelse. Då generella bestämmelser saknas, synes ersättning böra
utgå endast därest ekonomiskt sett ömmande omständigheter föreligga.
X förevarande fall är upplyst, att sökanden, som icke har försörjningsplikt,
trots att hans sjukdom röntgenologiskt sett är i långt framskridet stadium,
alltjämt är i fullt arbete med en årsinkomst av ca 5 500 kronor, vilken blott
med ca 500 kronor understiger arbetskamraternas. Vidare är upplyst, att klaganden
äger bostadslägenhet samt ett mindre kapital. Ömmande omständigheter
i ekonomiskt avseende kunna i nuvarande läge ej anses föreligga. Sökandens
framställning bör därför f. n. icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd,
sökanden givetvis obetaget att återkomma med ny ansökan för den händelse
hans ekonomiska situation skulle ändras.
fi:o. Fräsa om ersättning till Hilda Bergman i anledning av yrkessjukdom
(silikos).
Gällande lagbestämmelser.
För gällande lagbestämmelser har redogjorts under punkt o:o.
Framställning'' om ersättning.
Hilda Sofia Bergman, född Andersson, har i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 22 april 1948 anhållit om ersättning av statsmedel i anledning av hennes
makes sjukdom och död.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
Utredning i ärendet jämte utlåtanden över
framställningen.
Av den av riksförsäkringsanstalten verkställda utredningen i ärendet inhämtas
i huvudsak följande.
Sökandens make, kommunalarbetaren Karl August Bergman, född 1892,
liade deltagit i arbete där fara förelegat för silikos, dels under tiden 1 mars
1918—15 december 1938 vid anställning hos Riddarhytte aktiebolag dels förmodligen
1939 vid sprängningsarbete i Västerås. Den 28 februari 1944 hade
han undersökts å lasarettet i Västerås för besvär från luftrören, vilka besvär
förelegat sedan december 1943. Vid samtidigt företagen röntgenundersökning
konstaterades silikos i stadium IT samt lungtuberkulos.
Riksförsäkringsanstalten anför därefter.
Yrkessjukdomen stendammslunga bör sålunda anses yppad den 28 februari
1J44, varom Bergman erhållit kännedom senast den 9 mars 1944 För bibehållande
av rätten till ersättning skulle alltså enligt 6 och 7 §§ yrkessjukdomsforsakringslagen
arbetsgivaren ha underrättats eller framställning om ersättning
ha gjorts före den 9 mars 1946. Såvitt anstalten kunnat utröna, har
emellertid sådan underrättelse icke lämnats, och framställning om ersättning
har ej heller skett förrän genom förevarande ansökan. Rätten till ersättning
torde alltså vara förfallen.
Bergman avled den 1 januari 1947, närmast på grund av lungtuberkulos.
Enligt uttalande av överläkaren vid Söderby sjukhus, docenten T. Bruce, bör
hela det hos Bergman föreliggande lungsjukdomskomplexet uppfattas som
yrkessjukdom och dödsfallet anses föranlett av dylik sjukdom.
Beträffande Hilda Bergmans ekonomiska omständigheter har inhämtats
följande.
Sökanden, som är född 1896, hyr en lägenhet om ett rum med kokvrå och betalar
härför 700 kronor per år. Hon har fyra gifta döttrar, vilka äro sjukliga och
därför icke kunnat lämna modern någon hjälp. Hon äger ej kapital. Bouppteckningen
efter mannen utvisade en behållning av 192 kronor. I »förskott» å den
pension, som kan komma att tillerkännas henne av statsmedel, erhåller hon
från socialvårdsbyrån i Västerås 100 kronor per månad. Från Västerås erkända
sjukkassa utgår sjukhjälp till fru Bergman på grund av oförmåga till arbete.
För henne utfärdat läkarintyg ger vid handen, att hon sedan den 20 maj 1947
lider av neurasteni, bröstvärk, magsmärtor, smärtor i höger arm samt melankoli.
För egen del anför anstalten, att, därest rätten till ersättning icke varit förfallen,
skulle jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen till sökanden ha utgivits
livränta fr. o. in. den 2 januari 1947 med 975 kronor för år räknat. Vid livräntans
bestämmande skulle den avlidnes årliga arbetsförtjänst jämlikt 9 §
olycksfallsförsäkringslagen i dess lydelse vid tiden för sjukdomens yppande
ha fastställts till 3 900 kronor.
Med hänsyn till att synnerligen ömmande omständigheter synas föreligga,
tillstyrker anstalten, att åtgärder vidtagas för att tillerkänna Hilda Bergman
livränta av statsmedel jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Försäkringsrådet har inhämtat yttrande från sin medicinskt sakkunnige
docenten Alf Westergren. Denne framhåller, att silikosdiagnosen är mycket
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
osäker, men då icke oväsentlig expositionsmöjlighet torde ha förelegat och
då röntgenbilden är förenlig med antagande av något silikos, kan stendammslunga
anses yppad den 28 februari 1944. I överensstämmelse med praxis borde
hela tillståndet därigenom räknas som silikos.
Försäkringsrådet instämde i riksförsäkringsanstaltens utlåtande i ärendet.
7:o. Fråga om ersättning till Gustav Arnold Eriksson i anledning av
olycksfall i arbete.
Gällande lagbestämmelser.
Enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen i dess före den 1 januari 1949 gällande
lydelse må vid bestämmande av livränta till skadad, som ej fyllt 18 år,
den årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar
den arbetsförtjänst, som den skadade med hänsyn till arten av sitt arbete vid
tiden för olycksfallet skäligen kan antagas ha kommit att åtnjuta vid nämnda
ålder, därest olycksfallet ej inträffat. Vid bestämmande av sjukpenning skall
däremot den årliga arbetsförtjänsten — även i fråga om minderåriga — i
regel beräknas med hänsyn till den verkliga arbetsinkomsten under ett år,
räknat tillbaka från olycksfallet.
Enligt lagändring den 26 juni 1948, som trätt i kraft den 1 januari
1949, skall beträffande skadad under 21 år vid bestämmande av livränta arbetsförtjänsten
i stället beräknas efter vad han vid sistnämnda ålder kunde antagas
ha förtjänat. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning
även vid bestämmande av sjukpenning åt honom för tid efter utgången av den
månad, varunder han fyllt 21 år. Enligt övergångsbestämmelserna skall ersättningsanspråk
i denna del i anledning av olycksfall, som inträffat före den 1
januari 1949, bedömas enligt äldre lag.
Ersättningsfrågans tidigare behandling.
Metallarbetaren Gustav Arnold Eriksson, född 1920, skadades den 17 september
1936 genom olycksfall i arbete, då han under anställning som lagerarbetare
vid aktiebolaget Nymans verkstäder i Uppsala föll ned i en hisstrumma.
Eriksson ådrog sig brott å vänstra underarmen jämte kontusionssår
i ansiktet. Han tillerkändes — förutom ersättning för läkarvård — sjukpenning
för tiden 18 september—16 november 1936, därvid den årliga arbetsförtjänsten
med ledning av föreliggande uppgifter beräknades ej ha uppgått till
945 kronor. Enligt vid tiden för olycksfallet gällande lydelse av 6 § olycksfallsförsäkringslagen
utgjorde sjukpenningen vid denna arbetsförtjänst en krona
50 öre för dag. Efter den 16 november 1936 var Eriksson enligt utfärdat läkarintyg
återställd från skadan utan kvarvarande men. Sedermera har Eriksson
emellertid haft upprepade recidiv av armskadan. Sålunda var han på grund av
sjukdom orsakad av denna skada arbetsoförmögen under tiden 14—17 april
1939 och under tiden 16 juni—16 december 1941. Under sistnämnda tid genomgick
Eriksson viss operation och var i anledning därav intagen å sjukhus. Även
14 Kungl. Maj ds proposition nr 40.
för dessa perioder utgick sjukpenning med ett belopp av en krona 50 öre för dag.
Efter sjukdomstillståndets upphörande den 16 december 1941 kvarstod visst
men av skadan i form av bl. a. tryckömhet och rörelseinskränkning i vänstra
handleden. Eriksson tillerkändes därför genom skilda beslut livränta å 173
kronor 34 öre för år räknat för tiden IT december 1941—16 juni 1944 efter
en invaliditetsgrad av 10 % och en i enlighet med 9 § olycksfallsförsäkringslagen
beräknad årlig arbetsförtjänst av 2 600 kronor Efter den 16 juni 1944
ansågs arbetsförmågan med stöd av läkarintyg icke vara nedsatt med minst
10 %, varför livränta efter sistnämnda dag icke kunde utgå.
Den 26 mars 1947 inkom till riksförsäkringsanstalten nytt läkarintyg, utvisande
att Eriksson under tiden 26 februari—10 mars 1947 varit intagen å
sjukhus och ånyo undergått operation för armskadan. Enligt intyget beräknades
Eriksson med hänsyn till det av skadan orsakade nya sjukdomstillståndet
bliva fullständigt arbetsoförmögen i minst tre månader. Med stöd härav
tillerkändes Eriksson sjukpenning fr. o. m. den 26 februari 1947. På grund
av sedermera inkomna läkarintyg har fortsatt sjukpenning t. o. m. den 16
augusti 1948 tillerkänts honom. Sjukpenningen har liksom tidigare utgått med
en krona 50 öre för dag. För tiden 17 augusti 1948—16 augusti 1949 har
Eriksson tillerkänts livränta efter en invaliditetsgrad av 20 %.
I en till försäkringsrådet den 16 maj 1947 inkommen skrivelse har Eriksson
hos rådet anhållit om högre sjukpenning än en krona 50 öre för dag för de sjukdomsperioder,
som föranletts av att skadan recidiverat. Eriksson framhöll därvid,
att hans årliga arbetsinkomst utgjorde 4 725 kronor. Skrivelsen föranledde
icke någon annan rådets åtgärd än att Eriksson upplystes om att den årliga
arbetsförtjänsten vid sjukpenning och livränta bestämdes enligt grunder, som
angivas i olycksfallsförsäkringslagen.
Föreliggande framställning och utlåtanden över densamma.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 januari 1948 har Eriksson gjort framställning
om ersättning för olycksfallet beräknad efter den inkomst han åtnjöt
vid de olika sjukdomstillfällena.
Över framställningen ha utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten och
försäkringsrådet.
Riksförsäkringsanstalten anför.
Beträffande frågan huruvida i förevarande fall särskild ersättning av statsmedel
skall kunna utgå utöver den sjukpenning, som utgivits eller kan komma
att utgivas enligt olycksfallsförsäkringslagen, måste riksförsäkringsanstalten
på grund av konsekvenserna ställa sig tveksam därtill. Anstalten vill för sin
del dock icke motsätta sig, att Eriksson av billighetsskäl beredes dylik ersättning.
Om ersättning anses böra ifrågakomma, skulle sådan förslagsvis kunna
utgivas med belopp motsvarande den sjukpenning, som enligt olycksfallsförsäkringslagen
utgår vid den för livräntan bestämda arbetsförtjänsten, 2 600
kronor, minskat med den Eriksson enligt lagen tillkommande sjukpenningen.
Vid denna arbetsförtjänst utgör sjukpenningen vid förlust av arbetsförmågan
5 kronor för dag. Han skulle sålunda vid förlust av arbetsförmågan komma
15
Kungl. Maj-As proposition nr 40.
att erhålla ett tillägg till sjukpenningen med 3 kronor 50 öre för dag. Ersättning
enligt denna beräkningsgrund synes kunna utgivas fr. o. m. den 2o
februari 1947, då Eriksson på grund av recidiv av skadan senast blev arbetsoförmögen.
Försäkringsrådet, som förutsätter, att sökandens ekonomiska ställning ej
väsentligt överstiger inkomstläget för en vanlig lönearbetare, instämmer i riksförsäkringsanstaltens
utlåtande i ärendet.
Försäkringsrådet Lundberg, med vilken försäkringsrådet Geijer instämde,
var av skiljaktig mening och anförde.
Vid de lagändringar, som under årens lopp företagits i olycksfallsförsäkringslagen
och yrkessjukdomsförsäkringslagen, måste hava varit förutsett,
at.+__då de nya bestämmelserna av försäkringstekniska skäl icke ansetts
böra gälla i fråga om olycksfall, som inträffat eller sjukdom som yppats före
lagändringens ikraftträdande — situationer liknande den i förevarande ärende
kunna uppstå. Skola sådana resultat av lagstiftningen, som i forevarande fall
uppstått, i fortsättningen undvikas, synes detta böra ske på sådant sätt, att icke
endast de personer, som hos Kungl. Maj:t göra framställning om högre ersättning
än lagen medgiver erhålla sådan, utan på sådant sätt t. ex. genom generella
bestämmelser, att alla i liknande situation oberoende av ekonomiska förhållanden
av statsmedel beredas samma förmån. Vid avgörandet av frågan, huruvida
sådana generella bestämmelser böra utfärdas, måste emellertid beaktas,
att desamma måste komma att omfatta många andra situationer än den som
föreligger i det aktuell^ fallet. Därest pa grund härav eller av andra skäl
dylika generella bestämmelser icke anses böra utfärdas, torde ersättning avnåd
endast böra ifrågakomma om särskilt ömmande omständigheter föreligga.
Tillfredsställande utredning härom föreligger emellertid icke i ärendet.
Jämväl försäkringsrådet Blomqvist reserverade sig och erinrade, att statsmakterna
icke ansett sig böra ens beträffande sjukpenning för tiden efter den
nya lagens ikraftträdande den 1 januari 1949 ställa den, som skadats dessförinnan
såsom minderårig, i bättre läge än enligt då gällande lag. Blomqvist
anförde härefter i huvudsak följande.
Med hänsyn härtill bör ersättning nådevägen icke utgivas annat än möjligen
när synnerligen ömmande omständigheter föreligga. Sådana kunna icke bär
anses vara förhanden. Det förhållandet, att den skadade är och kan beräknas
kvarstå i ett löneläge, vari kroppsarbetare i allmänhet befinna sig, kan icke
utgöra skäl för ersättning av nåd. Detta förhållande torde nämligen föreligga
i övervägande flertalet fall, där skadade på grund av ifrågavarande bestämmelser
fått oskäligt låg sjukpenning. Anses det, att högre sjukpenning skall
utgå i fall av ifrågavarande art, bör detta ske genom generella bestämmelser,
eventuellt såsom "tillägg till övergångsbestämmelserna till de den 1 januari
1949 ikraftträdande ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen. En sådan övergångsbestämmelse
skulle kunna få det innehåll, att för skadad, som före lagens
ikraftträdande drabbats av olycksfall före fyllda 18 år, sjukpenning för tid
efter den 31 december 1948, sedan den skadade uppnått nämnda ålder, skall
utgå beräknad efter den arbetsförtjänst, den skadade med hänsyn till arten
av sitt arbete vid tiden för olycksfallet skäligen kunde antagas hava kommit
att åtnjuta vid 18 års ålder, därest olycksfallet ej inträffat.
Försäkringsräden Aae och Haynez samt ledamoten Berg voro såtillvida
från beslutet skiljaktiga, att de utan att ingå på frågan om Erikssons ekonomiska
ställning instämde i riksförsäkringsanstaltens utlåtande.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 40.
8:o. Fråga om ersättning till Tyra Israelsson i anledning av olycksfall
i arbete.
Gällande lagbestämmelser.
Enligt 7 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete i dess före den 1
januari 1949 gällande lydelse, vilken alltjämt skall tillämpas å olycksfall före
nämnda tid, utgår, då olycksfall medfört en arbetares död, begravningshjälp
med en tiondel av hans årliga arbetsförtjänst, dock minst 250 kronor. Härjämte
utbetalas livräntor till vissa efterlevande, bl. a. till den avlidnes änka,
när äktenskapet slutits före olycksfallet, så länge hon lever ogift å ett årligt
belopp motsvarande en fjärdedel av arbetsförtjänsten, samt till vart och ett
av hans barn, vare sig det är fött inom eller utom äktenskapet, till dess det
uppnår sexton års ålder å ett årligt belopp motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten.
Om livräntorna till efterlevande enligt nu angivna grunder tillsammans
överstiga två tredjedelar av den årliga arbetsförtjänsten, skola de
nedsättas till sammanlagt detta belopp.
Enligt kungörelsen den 30 juni 1942, nr 678, med särskilda bestämmelser
om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, skall,
därest staten är att anse såsom arbetsgivare enligt nämnda lag, av statsverket
utgivas ersättning i enlighet med bestämmelserna i lagen. Beträffande
arbetare vid statens vattenfallsverk gäller därvid, att, sedan riksförsäkringsanstalten
beslutat om rätten till ersättning samt om ersättningens
art och storlek, denna utgives av vattenfallsstyrelsen.
Framställning: om ersättning:.
Den 17 oktober 1947 omkom genom olyckshändelse i Harsprångets kraftverksbygge
under arbete hos statens vattenfallsverk bergarbetaren Gustaf
Adolf Paulus sou. Han efterlämnade trolovad samt med henne två minderåriga
barn, födda 1945 och 1946; i januari 1948 födde hans trolovade ytterligare
ett barn. Samtliga tre barn äro trolovningsbarn.
I anledning av olycksfallet ha den avlidnes tre barn tillerkänts livräntor
med vartdera 800 kronor per år tills de uppnå 16 års ålder. Livräntorna utgivas
av vattenfallsstyrelsen.
I skrivelse den 23 april 1948 har komministern i Malmberget John-Ivar
Jälén gjort framställning om utbetalande av livränta jämväl till Paulussons
trolovade, Tyra Dagmar Israelsson. Jälén åberopade, att det hade varit de
trolovades avsikt att ingå äktenskap samt att Tyra Israelsson nu med sina
barn levde under svåra ekonomiska förhållanden i Malmberget.
Utlåtanden över framställningen.
Utlåtanden i ärendet ha avgivits av riksförsäkringsanstalten, fÖrsäkringsrådet
och vattenfallsstyrelsen.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
Riksförsäkringsanstalten finner billighetsskäl tala för att Tyra Israeisson
tillerkännes ersättning enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen. Beträffande
ersättningens storlek anför anstalten i huvudsak följande.
Därest olycksfallsförsäkringslagen varit tillämplig skulle Tyra Israeisson
under tiden 18 oktober 1947—11 januari 1948 varit berättigad till en livränta,
motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, som bestämt-s
till 4 800 kronor, eller sålunda å 1 200 kronor för år. Fr. o. m. den
12 januari 1948 — det yngsta barnets födelsedag —■ skulle livräntan ha nedsatts
till 1 066 kronor 67 öre för år och envar av barnens livräntor fr. o. m.
samma dag hava fastställts till 711 kronor 12 öre för år på grund av lagens
bestämmelse, att livräntorna till efterlevande tillsammans ej må överstiga två
tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
I förevarande fall kunna emellertid barnens livräntor icke nedsättas under
det belopp av 800 kronor för år, som tillkommer dem enligt lag. Då härigenom
av det belopp, 3 200 kronor, som utgör två tredjedelar av årliga arbetsförtjänsten,
2 400 kronor tagits i anspråk, återstår 800 kronor, vilket belopp —
såvitt avser tiden fr. o. m. den 12 januari 1948 -—- torde kunna tillerkännas
Tyra Israeisson i årlig livränta, intill dess det äldsta barnet fyller sexton år
eller eljest intill dess ettdera av barnen före fyllda sexton år avlider. Med
tillämpning av grunderna i lagen kan livräntan till Tyra Israeisson från tid,
då någon av barnens livräntor sålunda upphör, utgå med 1 200 kronor för år,
liksom för tiden före den 12 januari 1948.
Försäkringsrådet anser, att i fall av förevarande art livränta i särskild ordning
endast bör tillerkännas under förutsättning att synnerligen ömmande
omständigheter föreligga. Med hänsyn till storleken av de livräntor, tillhopa
2 400 kronor, som tillerkänts den avlidnes barn, samt till de allmänna barnbidragen
avstyrker försäkringsrådet utgivandet av livränta.
Vattenfallsstyrelsen framhåller, att till följd av barnens späda ålder kan
modern ej på länge ägna sig åt något förvärvsarbete utan är för familjens
uppehälle hänvisad till samhällets hjälp. Styrelsen finner synnerligen
ömmande omständigheter vara för handen och tillstyrker, att Tyra Israeisson
av statens vattenfallsverks driftmedel tillerkännes livränta med av riksförsäkringsanstalten
angivna belopp så länge hon lever ogift.
9:o. Fråga om ersättning till Anna Österman i anledning av olycksfall
i arbete.
Gällande lagbestämmelser.
Enligt förordningen den 11 juni 1918, nr 375, angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall, kan fiskare hos
riksförsäkringsanstalten försäkra sig mot skada vid olycksfall, som härflyter
från utövningen av fiskeyrket. Med hänsyn till arbetsförtjänsten meddelas
försäkring i olika försäkringsklasser. Har olycksfallet medfört den försäkrades
död, utgå begravningshjälp och livräntor enligt grunderna i
olycksfallsförsäkringslagen. När äktenskapet slutits före olycksfallet utgives
sålunda — i fråga om olycksfall före den 1 januari 1949 — till efterlevande
2—29i 49 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 saml. Nr 40.
opaginerad Kontrollera mot PDF
L8
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
make livränta å ett årligt belopp motsvarande en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst, så länge livräntetagaren lever ogift.
Föreliggande framställning och utlåtande över densamma.
Fiskaren Anton Hilarius Österman från Sankt Anna, född 1876, vilken hos
riksförsäkringsanstalten var försäkrad enligt förenämnda förordning, omkom
genom drunkningsolycka den 9 september 1948 i samband med förberedelserför
fiske. Österman hade sedan 1912 sammanlevt med Anna Lydia Vilhelmina
Svensson, född 1888, som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 7 juli 1939 erhållit
rätt antaga släktnamnet Österman. Med henne hade han två barn, födda 1913
och 1917.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 november 1948 har Anna Österman gjort
framställning om livränta med till efterlevande make utgående belopp. Att
någon vigsel mellan henne och Anton Österman icke kommit till stånd, berodde
enligt Anna Österman på den avlidnes säregna livsåskådning.
Av den genom riksförsäkringsanstaltens försorg verkställda utredningen
framgår, att Anna Österman på grund av svårt eksem samt allmän klenhet vore
mindre arbetsför. Hon bodde hyresfritt samt hade i sparmedel ca 1100 kronor.
Barnen vore ej i stånd att nämnvärt bidraga till hennes försörjning. Kyrkoherden
i församlingen vitsordade, att den avlidne och Anna Österman enligt församlingsböckerna
sammanlevat sedan hösten 1912 samt intygade, att Anna
Österman levde under fattiga villkor och mer än väl behövde det tillskott till
sin försörjning, som en livränta i detta fall skulle utgöra.
Riksförsäkringsanstalten, som avgivit utlåtande i ärendet, har med hänsyn
till föreliggande omständigheter intet att erinra mot att ersättning tillerkännes
sökanden enligt grunderna i fiskarförsäkringsförordningen. Då den avlidne
var försäkrad enligt förordningen i försäkringsklass med en årlig arbetsförtjänst
av 1 200 kronor, skulle anstalten, därest Anna Österman varit gift med
den avlidne, ha utgivit livränta till henne med 300 kronor för år.
Departementschefen.
Jag torde först få upptaga till behandling de under punkterna l:o—5:o i det
föregående återgivna ärendena (frågor angående ersättning åt Nils Edvin Andersson,
Carl-Enar Lundström, Herbert Madsen, Sievert Lundin och Axel Pettersson)
. I dessa ärenden avse framställningarna ersättning enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen
eller yrkessjukdomsförsäkringslagen, oaktat fordringsanspråken
gentemot vederbörande försäkringsinrättning gått förlorade jämlikt
förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription m. m. Denna förordning
anses i praxis tillämplig beträffande fordringsanspråk, som äro
grundade på nämnda lagar. Detta innebär, såvitt angår olycksfall i arbete,
att försäkringsinrättning anses befriad från ersättningsskyldighet om olycksfallet
icke anmälts till inrättningen inom tio år från den tidpunkt då detsamma
inträffade. Likaså anses inrättningen befriad när tio år förflutit sedan
visst olycksfall senast varit föremål för handläggning. I 7 § yrkessjukdoms
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
försäkringslagen finns en särskild preskriptionsbestämmelse, enligt vilken
rätten till ersättning för yrkessjukdom är förfallen, om ej arbetsgivaren underrättats
eller framställning om ersättning gjorts inom två år från sjukdomens
yppande eller den senare tidpunkt, då arbetaren erhöll vetskap om sjukdomens
art, eller, där sjukdomen inom tid som nu sagts föranlett arbetarens
död, inom två år från dödsdagen. I den mån ett på sistnämnda lag grundat
ersättningsanspråk ej preskriberats enligt denna bestämmelse, kan det bli
underkastat tioårspreskription.
Under de senaste åren har ett icke obetydligt antal fall, då tioårig preskription
inträtt, underställts riksdagen.
Ett dylikt ärende behandlades i propositionen 1943: 23. Vid anmälan av
nämnda proposition anförde jag (s. 5) bl. a., att skäl stundom kunna föreligga
att, trots att fordran som grundas på olycksfallsförsäkringslagen blivit
preskriberad, utgiva ersättning av statsmedel i anledning av olycksfallet.
En ansökan om dylik ersättning syntes nämligen böra bifallas i fall, då det
måste anses vara särskilt obilligt gentemot den skadade, om han. bleve utan
varje ersättning. En förutsättning för utgivande av ersättning måste uppenbarligen
jämväl vara, att det icke förelåge någon tvekan om att den yppade
skadan förorsakats av det olycksfall, om vilket vore fråga. Med hänsyn till
det bedömande ur billighetssynpunkter, som sålunda borde ske, syntes fråga
om utgivande av ersättning i fall, då anspråket därpå preskriberats, böra
prövas i varje särskilt fall.
Sedermera ha preskriptionsärenden av ifrågavarande slag underställts
riksdagen genom propositionerna 1945:173, 1946:83, 1947:47 och 179 samt
1948: 62 och 256. På grund av dessa propositioner har riksdagen i femton
fall medgivit, att ersättning av statsmedel må utgå då fordringsanspråket
mot försäkringsinrättningen gått förlorat till följd av tioårig preskription.
1944 års riksdag har (skr. nr 385) i anledning av en inom riksdagen väckt
motion anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande frågan om ändrade
regler för preskription av fordran på ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
samt på ersättning enligt militärersättningsförordningen för skada till
följd av olycksfall. Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 53) över
motionen, att det icke kunde bestridas att en tillämpning av preskriptionsbestämmelserna
på ifrågavarande ersättningsanspråk i många fall framstode
såsom obillig. Särskilt vore detta förhållandet i sådana fall, då skada i anledning
av olycksfall yppats först lång tid efter det olycksfall som förorsakat
skadan. Utskottet anförde vidare bl. a., att därest ett undantagande från tioårspreskriptionen
av dessa fordringar ansåges böra göras, kunde ifrågasättas,
om icke särskilda preskriptionsbestämmelser borde införas i olycksfallsförsäkringslagen.
Såsom utgångspunkt för preskriptionen kunde då väljas exempelvis
den tidpunkt, då skadan yppades eller då fordran på ersättning tidigast
kunnat göras gällande. Eventuellt kunde preskriptionstiden göras kortare än
tio år.
Med anledning av riksdagens nämnda skrivelse har Kungl. Maj:t den 7
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
juli 1944 uppdragit åt socialvårdskommittén att till behandling upptaga det
i skrivelsen avsedda spörsmålet. Kommittén har i ett i januari 1949 till försvarsdepartementet
avgivet betänkande angående ändrade bestämmelser om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
anfört, att ifrågavarande spörsmål av kommittén kommer att upptagas till
behandling vid den j>ågående översynen av olycksfallsförsäkringslagen. Tills
vidare ville kommittén föreslå, att Kungl. Maj:t utverkade riksdagens bemyndigande
för Kungl. Maj:t att besluta, att anspråk på ersättning eller fortsatt
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
finge upptagas till prövning utan hinder av att föreskriven tid för
anspråkets framställande försuttits. Detta förslag har ännu icke varit föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.
För egen del får jag med avseende å preskriptionsfallen anföra följande.
Starka skäl tala otvivelaktigt för att preskriptionsreglerna beträffande ersättningar
enligt olycksfallsförsäkringslagen och yrkessjukdomsförsäkringslagen
ändras. Detta spörsmål synes dock icke böra upptagas innan socialvårdskommitténs
förslag i ämnet föreligger. Emellertid ha statsmakterna
under de senaste åren skapat en praxis, enligt vilken ersättning av statsmedel
i relativt vidsträckt omfattning beviljas i fall då tioårig preskription
inträtt. I flertalet av dessa preskriptionsfall har situationen varit den, att
ett olycksfall i arbete eller en yrkessjukdom till en början icke medfört sådan
verkan att livränta kunnat utgå men sedermera förorsakat större invaliditet,
varvid dock ersättningsanspråket preskriberats innan ansökan om ersättning
ingivits. I andra fall har den skadelidande — i regel på grund av okunnighet
om föreliggande ersättningsmöjlighet — försummat att göra ansökan om
ersättning inom tio år från det att ett olycksfall inträffat.
Den utveckling, som ägt rum sedan jag i förenämnda proposition 1943: 23
framlade vissa synpunkter på preskriptionsfallen, torde kunna sägas ha lett
till ett något välvilligare bedömande av dessa fall än som skulle ha följt av
en sträng tillämpning av de då angivna riktlinjerna. Sålunda har den omständigheten
att den skadelidandes ekonomiska förhållanden kunnat betraktas
som förhållandevis tillfredsställande icke föranlett att ersättning
vägrats. Någon begränsning till sådana fall som kunna betecknas såsom
speciellt ömmande har alltså icke skett.
Ett bifall till framställningarna i de i det föregående under l:o—5:o återgivna
fallen synes stå i överensstämmelse med förenämnda praxis. Jag förordar
därför, att riksdagens medgivande utverkas till utgivande av statsmedel
av ersättning enligt de grunder, som skulle ha gällt om preskription
ej mellankommit. Ersättning bör härvid utgå till Andersson fr. o. m. den
14 februari 1948, till Lundström fr. o. m. den 27 juli 1948, till Madsen fr. o. m.
den 22 januari 1948, till Lundin fr. o. m. den 22 maj 1948 samt till Pettersson
fr. o. m. den 7 juli 1947. Från ersättningsbeloppen torde böra avdragas
belopp, motsvarande vad från erkänd sjukkassa under berörda tid utgivits
eller kan komma att utgivas till följd av ifrågavarande olycksfall eller yrkes
-
21
Kiingl. Maj:ts proposition nr 40.
sjukdom. Den av Madsen begärda gottgörelsen för kostnader i samband med
framställningen in. m. kan jag däremot icke tillstyrka.
Det torde emellertid få anses som ett önskemål, att i fortsättningen varje
preskriptionsfall icke skall behöva genom proposition underställas riksdagen.
I avbidan på att frågan om preskriptionsreglerna löses synes det lämpligt, att
riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att efter hörande av riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet för framtiden avgöra ifrågavarande preskriptionsfall.
Härvid synes Kungl. Maj:t böra uppdraga åt riksförsäkringsanstalten att
underställa Kungl. Maj:t de preskriptionsfall, som i framtiden komma att
handläggas av anstalten eller annan försäkringsinrättning.
Preskriptionsfallen torde böra prövas av Kungl. Maj:t enligt de av statsmakterna
i praxis godtagna riktlinjerna. Ersättning torde liksom hittills
skett böra bestämmas till det belopp, som skulle ha utgått därest
preskription ej mellankommit. Ersättningsbeloppen torde böra utgivas från
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. in. Med hänsyn till de i regel
jämförelsevis små belopp, som kunna utgå i livräntor i ifrågavarande fail,
synes det icke sannolikt, att den ekonomiska belastningen för statsverket
blir av mera betydande storlek.
Jag övergår härefter till det under punkten 6:o i det föregående behandlade
fallet (fråga om ersättning till Hilda Bergman). I detta fall är fråga
om preskription av ersättningsrätten till följd av föreskriften i 7 § yrkessjukdomsförsäkringslagen
att rätten till ersättning för yrkessjukdom är förfallen,
om ej arbetsgivaren underrättats eller framställning om ersättning
gjorts inom två år från sjukdomens yppande eller den senare tidpunkt, då
arbetaren erhöll vetskap om sjukdomens art. Jag anser mig icke böra f. n.
föreslå utverkande av riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj:t att avgöra
preskriptionsärenden av detta slag. I nu ifrågavarande fall äro emellertid
omständigheterna sådana, att jag i likhet med riksförsäkringsanstalten och
försäkringsrådet tillstyrker, att ersättning må utgå av statsmedel såsom om
rätten till ersättning icke förfallit.
Jag behandlar härefter det under punkten 7:o i det föregående upptagna
fallet (fråga om ersättning till Gustav Arnold Eriksson).
Genom de år 1948 beslutade ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen
har för dem, vilka som minderåriga skadats genom olycksfall i arbete, den
beräknade inkomsten vid en uppnådd ålder av 21 år lagts till grund för bestämmandet
av såväl livränta som sjukpenning för tid efter nämnda ålder.
Ändringarna innebära i detta avseende att åldern beträffande livränta höjts
från 18 till 21 år och att den tidigare bestämmelsen, att sjukpenningens storlek
skulle beräknas efter inkomsten vid olycksfallet, upphävts. Den nya lagen
är dock icke tillämplig i fråga om äldre olycksfall.
Av handlingarna i ärendet framgår, att Eriksson vid 16 års ålder 1936
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 40.
sltadades genom olycksfall i arbete, varvid sjukpenningens belopp med hänsyn
till hans arbetsinkomst under året närmast före olycksfallet fastställdes
till en krona 50 öre. Till följd av skadan har Eriksson senare under vissa
perioder uppburit sjukpenning med nämnda belopp, senast under tiden 26
februari 1947—16 augusti 1948. Eriksson uppbär f. n. livränta, vilken beräknats
med hänsyn till hans arbetsinkomst vid 18 års ålder.
Ett bifall till Erikssons framställning om sjukpenning, beräknad efter den
inkomst han uppburit vid varje sjukdomsperiod, kan jag icke förorda. Med
hänsyn till sjukpenningens låga belopp, den långa tidrymd nämnda sjukpenning
de senaste åren utgått samt den omständigheten, att han jämväl i
framtiden kan komma att uppbära sjukpenning, anser jag emellertid billighetsskäl
tala för att Eriksson av statsmedel beredes viss utfyllnad av sjukpenningen.
Detta bör ske på så sätt att den sammanlagda sjukpenningen i
enlighet med riksförsäkringsanstaltens av försäkringsrådets majoritet tillstyrkta
förslag beräknas på grundval av Erikssons arbetsinkomst vid 18
års ålder, 2 600 kronor, d. v. s. den arbetsinkomst som lagts till grund för
beräkningen av livräntan. Detta innebär, att Erikssons sjukpenning skulle
ökas från en krona 50 öre till fem kronor för dag. Ersättningen torde få utgå
fr. o. m. den 26 februari 1947 eller ingången av den senaste långvariga period,
varunder Eriksson tillerkänts sjukpenning.
Beträffande det under punkten 8:o i det föregående behandlade ärendet
(fråga om ersättning till Tyra Dagmar Israelsson) får jag anföra följande.
Av handlingarna i ärendet framgår, att den avlidne Paulusson och Tyra
Israelsson voro trolovade samt att de bodde tillsammans med sina barn,
vilka samtliga voro trolovningsbarn. Tyra Israelsson hade intet förvärvsarbete
utan ägnade sig helt åt hemmets skötsel. Ehuru barnen tillerkänts
årliga livräntor med tillhopa 2 400 kronor samt för dem utgå allmänna barnbidrag
med sammanlagt 780 kronor per år, torde Tyra Israelsson likväl för
sitt uppehälle vara i behov av ekonomiskt stöd. Den omständigheten, att trolovningen
icke fuMföljdes med äktenskap, synes i detta fall icke böra utestänga
henne från sådan livränta, som skulle ha tillkommit henne såsom änka.
Jag vill erinra, att enligt folkpensioneringslagen sammanlevnad sedan avsevärd
tid under äktenskapsliknande förhållanden jämställts med äktenskap.
Jag förordar med hänsyn till angivna omständigheter, att ersättning får utgå
enligt riksförsäkringsanstaltens förslag fr. o. m. den 18 oktober 1947.
Det må anmärkas, att i ett i viss mån likartat ärende, där dock lysning
till äktenskap två gånger avkunnats, riksdagen 1944 (prop. nr 224; rd. skr.
nr 300) medgav, att livränta utbetalades till den efterlevande trolovade efter
samma grunder, som skulle ha gällt, därest äktenskap ingåtts före olycksfallet.
Av handlingarna i det under punkten 9:o återgivna ärendet (fråga om ersättning
åt Anna Österman) framgår, att den avlidne österman och sökanden sammanbott
sedan 1912, att äktenskap ej ingåtts till följd av den avlidnes personliga
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
uppfattning angående vigseln samt att Anna Österman för sitt uppehälle är
beroende av ekonomiskt stöd. Omständigheterna äro enligt min mening även
i detta fall sådana, att livränta bör utgå efter samma grunder, som skulle
ha gällt därest äktenskap kommit till stånd. Ersättning torde därvid böra
utgå fr. o. m. den 10 september 1948.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
dels medgiva, att av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. må
utbetalas
1) i anledning av det Nils Edvin Andersson den 4 juli 1934
övergångna olycksfallet, för tiden fr. o. m. den 14 februari 1948,
ersättning med belopp, som, därest preskription icke mellankommit,
skulle ha utgått jämlikt lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete,
2) i anledning av det Carl-Enar Lundström den 8 oktober
1929 övergångna olycksfallet, för tiden fr. o. m. den 27 juli 1948,
ersättning med belopp, som, därest preskription icke mellankommit,
skulle ha utgått jämlikt lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete,
3) i anledning av det Herbert Madsen den 12 april 1935 övergångna
olycksfallet, för tiden fr. o. m. den 22 januari 1948, ersättning
med belopp, som, därest preskription icke mellankommit,
skulle ha utgått jämlikt lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete,
4) i anledning av det Gustaf Sievert Emanuel Lundin den 18
augusti 4933 övergångna olycksfallet, för tiden fr. o. m. den
22 maj 1948, ersättning med belopp, som, därest preskription
icke mellankommit, skulle ha utgått jämlikt lagen den 17
juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete,
5) i anledning av den yrkessjukdom, som Erik Axel Pettersson
ådragit sig, för tiden fr. o. m. den 7 juli 1947, ersättning med
belopp, som, därest preskription icke mellankommit, skulle ha
utgått jämlikt lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa
yrkessj ukdomar,
6) till Hilda Sofia Bergman i anledning av den yrkessjukdom,
som hennes avlidne man Karl August Bergman ådragit sig, för
tiden fr. o. m. den 2 januari 1947, livränta med belopp, som,
därest preskription ej mellankommit, skulle ha utgått jämlikt
lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
7) vid sjukdom i anledning av det Gustav Arnold Eriksson
den 17 september 1936 övergångna olycksfallet, för tiden fr. o. m.
den 26 februari 1947, ersättning med belopp motsvarande den
sjukpenning, som enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete utgår vid en årlig arbetsförtjänst av
2 600 kronor, minskat med den Eriksson enligt lagen tillkommande
sjukpenningen;
dels medgiva, att till Tyra Dagmar Israelsson må av statens
vattenfallsverks driftmedel utbetalas en livränta å 1 200 kronor
för år fr. o. m. den 18 oktober 1947, så länge hon lever ogift,
dock att under tiden fr. o. m. den 12 januari 1948 till dess någon
av de hennes barn tillkommande livräntorna upphör Tyra
Israelssons livränta nedsättes till 800 kronor;
dels medgiva, att till Anna Lydia Vilhelmina Österman må
av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
Bidrag till fiskares försäkring utbetalas en livränta å 300 kronor
för år räknat fr. o. m. den 10 september 1948 så länge hon lever
ogift;
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att, i fall då ersättningsanspråk
jämlikt olycksfallsförsäkringslagen eller yrkessjukdomsförsäkringslagen
gått förlorat till följd av tioårig preskription,
med anlitande av förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av
andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i
arbete m. in. bevilja ersättning högst med belopp, som skulle ha
utgått jämlikt nämnda lagar, därest ersättningsanspråket icke
varit preskriberat.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Lemne.
Stockholm 1949. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- SU 1949:126 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till Ebba Eriksson i anledning av olycksfall i arbete, dels ock väckt motion om ersä s. 16 i texten
- BU 1949:28 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall enligt 1909 och 1927 års militär er sättning sför ordning av in. in. a1 i texten
- Rskr. 1949:86 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom. a1 i texten
- SU 1949:40 Statsutskottets utlåtande nr 40 s. 3 i texten