Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder för en effektiviserad sysselsättningsoch arbetsterapi

1949-01-28 · 47 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 46 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:42, Angående åtgärder för en effektiviserad sysselsättningsoch arbetsterapi

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

1

Nr 42.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder

för en effektiviserad sysselsättnings- och arbetsterapi;

given Stockholms slott den 28 januari 1949.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen redovisas de förslag som framlagts dels av kommittén för

partiellt arbetsföra och statens sjukhusutredning av år 1943 angående sysselsättnings-

och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter för kroppssjukvård

och dels av sjukhusutredningen rörande motsvarande spörsmål inom

sinnessjukvården.

Slutlig ståndpunkt tages icke i propositionen till frågan om utformningen

och omfattningen av den av kommittéerna föreslagna organisationen. Emellertid

föreslås att genom statlig försorg utbildning anordnas försöksvis för

sysselsättnings- och arbetsterapeuter. Utbildningen föreslås förlagd till slöjdföreningens

skola i Göteborg med början hösten 1949.

1—»i» 49 Bihang till nksclagens protokoll 1949. 1 saml. Nr 42.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 28 januari 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen

anför chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t, på min hemställan, under

elfte huvudtiteln, punkten 96, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, till utbildningskurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter

för budgetåret 1949/50 beräkna ett anslag av 60 000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga denna anslagsfråga.

Därvid torde jag få lämna en redogörelse för de förslag om utbyggande av

sysselsättnings- och arbetsterapien vid landets sjukvårdsanstalter, vilka ligga

till grund för behovet av den ifrågasatta kursverksamheten.

Inledning.

De olika formerna av sysselsättning i sjuk- och arbetsvårdande syfte bruka

rubriceras antingen som sysselsättningsterapi eller som arbetsterapi. Därvid

avses med sysselsättningsterapi sysslor, som i främsta rummet äro intresseväckande.

De böra vara lustbetonade och sålunda — åtminstone till en viss

grad — ha karaktären av förströelse. De kunna utgöras av manuell eller liknande

verksamhet, såsom deltagande i avdelningsarbetet, sömnad, stickning,

trä- och pappslöjd, eller rent intellektuell verksamhet, såsom läsning, deltagande

i studiecirklar och korrespondenskurser. Till sysselsättningsterapien

räknas vidare sällskapsspel, lekar, idrott, biografföreställningar o. d., som anordnas

för de sjuka. Med arbetsterapi förstås däremot sysselsättning, där

verksamhetens karaktär av förströelse är mindre betonad och i stället det kravet

uppställes, att den skall bedrivas under yrkesmässiga former. Arbetsterapien

har nämligen mer än sysselsättningsterapien till syfte att förbereda

patientens inträde i förvärvslivet eller att göra det möjligt för honom att bedriva

ett yrke inom anstalten.

Gemensamt för de båda verksamhetsformerna, vilka i praktiken icke alltid

kunna klart avgränsas från varandra, är att desamma kräva en aktiv medverkan

från patientens sida samt att det är den psykiska och fysiska träningen

genom denna självverksamhet jämte sysselsättningens distraherande och stimulerande

effekt, som i terapeutiskt syfte utnyttjas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

På grund av svårigheten att bestämt skilja mellan sysselsättningsterapi och

arbetsterapi är den tillämpade terminologien på området icke helt entydig. I

det följande användas de benämningar som i varje särskilt fall kommit till

användning i avgivna förslag, utlåtanden o. s. v. Som en sammanfattande benämning

användes stundom termen patientsysselsättning.

Frågan om en utveckling av patientsysselsättningen, som särskilt i utlandet

men även i vårt land på senare år tilldragit sig ökad uppmärksamhet,

väcktes vid 1945 års riksdag. I anledning av motion (II: 347) anhöll riksdagen

i skrivelse (nr 236) till Kungl. Maj:t om utredning angående åtgärder

för att möjliggöra och underlätta sysselsättningsterapiens införande på landets

sjukvårdsanstalter. Med anledning av riksdagens skrivelse uppdrog

Kungl. Maj:t den 12 oktober 1945 åt statens sjukhusutredning av år 1943 att

verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma

med det förslag, som av utredningen kunde föranledas.

Utredningen har av statens sjukhusutredning bedrivits gemensamt med de

sakkunniga, som den 15 oktober 1943 tillkallats med uppdrag att verkställa

utredning av de partiellt arbetsföras problem (kommittén för partiellt arbetsföra).

I direktiven för sistnämnda sakkunniga har bl. a. som utredningssyfte

angivits att skapa ökade möjligheter för tillvaratagandet av de partiellt arbetsföras

produktiva förmåga, och kommittén har funnit uppdraget i denna del

avse jämväl arbetsvårdande åtgärder i form av sysselsättnings- och arbetsterapi.

Kommittéerna ha mellan sig uppdelat utredningsuppgifterna sålunda,

att kommittén för partiellt arbetsföra behandlat frågan om sysselsättningsoch

arbetsterapi vid anstalter och konvalescenthem för vård av lungtuberkulösa,

kustsanatorier, vanföreanstalternas kliniker och pensionsstyrelsens

fristående kuranstalter, under det att sjukhusutredningen inriktat sig på motsvarande

spörsmål beträffande de vanliga kroppssjukhusen (lasaretten, barnsjukhusen,

epidemisjukhusen, kronikeranstalterna m. m.). Gemensamt ha de

båda kommittéerna utarbetat förslag angående terapeuternas utbildning och

löneförmåner m. fl. frågor av ensartad natur.

Den 3 juli 1947 ha kommittéerna gemensamt avgivit betänkande (del III)

med utredningar och förslag angående sysselsättnings- och arbetsterapi vid

vissa sjukhus och vårdanstalter m. m. (SOU 1947:44).

över betänkandet ha yttranden avgivits av medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen.

socialstyrelsen, statskontoret, överstyrelsen för yrkesutbildning,

direktionen över gymnastiska centralinstitutet, statens arbetsmarknadskommission

— efter hörande av samtliga länsarbetsnämnder —, försvarets sjukvårdsförvaltning,

socialvårdskommittén, ortoped- och vanförevårdssakkunniga,

sakkunniga för den andliga vården vid sjukhusen, samtliga landstings förvaltningsutskott,

Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige i Göteborg,

Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, överstyrelsen för Konung Oscar II:s jubileumsfond,

styrelserna för socialinstituten i Stockholm och Göteborg, interimsstyrelsen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 42.

för sydsvenska socialinstitutet, svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund,

svenska sanatorieläkarföreningen, svenska lasarettsläkarföreningen,

svenska nationalföreningen mot tuberkulos, de lungsjukas riksförbund,

svenska vanföreanstaltemas centralkommitté, de vanföras riksorganisation,

riksföreningen för bekämpande av de reumatiska sjukdomarna, föreningen för

arbets- och sysselsättningsterapi, svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund

samt styrelsen för slöjdföreningens skola i Göteborg.

Sedermera har statens sjukhusutredning avgivit ett den 5 juni 1948 dagtecknat

betänkande (IV) med synpunkter och förslag rörande sinnessjukvården

(SOU 1948:37). I detta betänkande behandlas bl. a. frågan om sysselsättnings-

och arbetsterapi inom sinnessjukvården, vilken fråga icke berörts

i det förut omnämnda gemensamma kommittébetänkandet.

Över sjukhusutredningens senare betänkande ha yttranden avgivits av

medicinalstyrelsen, efter hörande av direktionerna för statens sinnessjukhus,

statskontoret, statens lönenämnd, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,

styrelsen för centrala sjukvårdsberedningen, byggnadsstyrelsen, direktionen

för karolinska sjukhuset, direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala,

överstyrelsen för yrkesutbildning, direktionen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar

i Lund, styrelserna för socialinstituten i Stockholm och

Göteborg samt för sydsvenska socialinstitutet, Stockholms stads sjukhusdirektion

och kammarkontor, stadsfullmäktige i Göteborg, svenska läkaresällskapet,

svenska psykiatriska föreningen, föreningen tjänstemän vid statens

sjukhusförvaltning, svensk sjuksköterskeförening, statens sjukhuspersonals

förbund, Sveriges slöjdlärarinneförening, svensk kuratorsförening, svenska

hemslöjdsföreningarnas riksförbund samt föreningen för arbets- och sysselsättningsterapi.

Hittills vidtagna åtgärder.

I de båda kommittébetänkandena har lämnats en närmare redogörelse för

sysselsättnings- och arbetsterapiens hittillsvarande utveckling

i Sverige och andra länder samt nuvarande omfattning på olika anstalter

inom landet (SOU 1947: 44, s. 15—40 och 87—97; SOU 1948: 37, s. 35—

39), till vilka redogörelser, jag torde få hänvisa. Följande sammanfattning

må dock lämnas.

Sysselsättnings- och arbetsterapi är ingalunda någon ny företeelse inom

sjukvården. Utanför Sverige har denna behandlingsform nått en betydande

utveckling särskilt i sådana länder, som på grund av krig haft att sörja för

ett stort antal invalider. Bland länder som utvisa en högt utvecklad sysselsättnings-

och arbetsterapi kunna nämnas Amerikas förenta stater samt,

inom Europa, England och Finland.

I Sverige är det huvudsakligen vid anstalter för vård av långvarigt sjuka

och invalidiserade som en organiserad patientsysselsättning hittills kommit

till stånd. Sålunda finnes sedan mer än 50 år tillbaka denna behandlings
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 42.

form representerad vid vårdanstalter för sinnessjuka, sinnesslöa och vanföra.

Även vid anstalter inom tuberkulosvården infördes arbetsterapi på

ett tidigt stadium. Den har sedermera kommit till stor användning särskilt

vid kustsanatoriema för kirurgisk tuberkulos. Vid pensionsstyrelsens kuranstalter

har arbetsterapi förekommit alltsedan desamma inrättades. Vad

akutsjukhusen och hemmen för kroniskt sjuka beträffar hai frågan om

arbetsterapi däremot blivit aktuell först pa senare ar.

Vad angår tidigare förslag och åtgärder för utbyggnad av sysselsättnings-

och arbetsterapien inom landet kan konstateras att desamma

huvudsakligen avsett allenast vissa begränsade delar av sjukvården. I en

av svenska nationalföreningen mot tuberkulos år 1939 framlagd utredning

angående förbättrad tuberkuloseftervård behandlades sålunda frågan om

arbetsterapi inom denna vårdgren. Förslag framfördes bl. a. om utarbetande

av råd och anvisningar för arbetsterapi, avpassade efter i första hand anstalternas

storlek och vårdtyp, avhjälpande av bristen på lämpliga lokaler,

uppmuntrande av korrespondensstudier in. m. — I det av 1941 års reumatikervårdssakkunniga

avgivna betänkandet, del II, med utredning och förslag

rörande utbyggande inom landets sjukhusväsende av efterbehandling

och konvalescentvård (SOFI 1944: 28) betonades även vikten av sysselsättnings-

och arbetsterapi vid kroppssjukhusens annexavdelningar, av de sakkunniga

kallade eftervårds- (E-) avdelningar. De sakkunnigas förslag till

inrättande av sådana avdelningar vid lasarett och sanatorier upptog också

arbetsrum för patienterna, — För krigsskadade, avsedda att omhändertagas

å beredskapssjukhus, har medicinalstyrelsen jämlikt Kungl. Maj .ts beslut

den 13 mars 1942 planerat vissa åtgärder för arbetsterapi.

Utbildning av personal för ledning av sysselsättnings- och arbetsterapi

har hittills förekommit i mycket begränsad utsträckning. Ett par kortare

kurser anordnades dock under 1945 av en på initiativ av grevinnan Estelle

Bernadotte af Wisborg bildad kommitté för kurser i sysselsättningsterapi.

Yåren 1948 påbörjade Stockholms stad en tiomånaders kurs för sysselsättnings-

och arbetsterapeuter, till vilken bidrag av statsmedel med 10 500 kronor

anvisats av samma års riksdag (prop. nr 182; riksd. skr. nr 241).

Den nuvarande organisationen av patientsysselsättningen vid

landets sjukvårdsanstalter av olika slag kan sägas utmärkas av en viss ojämnhet.

Sådana omständigheter som tillgången till lämpliga lokaler för verksamheten,

ledningens större eller mindre intresse för densamma samt tillgången

till lämplig personal för verksamhetens ledning ha uppenbarligen

härvid spelat sin roll. I fråga om sistnämnda faktor kan framhållas att uteslutande

för ledning av sysselsättnings- och arbetsterapi anställda befattningshavare

finnas endast i ringa utsträckning. Än mindre är tillgången till

för uppgiften speciellt utbildad personal. Patientsysselsättningen bedrives

på många håll i den formen att patienterna beredas tillfälle deltaga i förekommande

sysslor på vård- eller ekonomiavdelningar eller i för anstaltens

behov inrättade verkstäder av olika slag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

En bild av den nuvarande omfattningen och organisationen av patientsysselsättningen

vid landets sj ukvårdsanstalter har erhållits genom eu av

kommittén för partiellt arbetsföra i oktober 1945 gjord undersökning, omfattande

818 sjukhus och vårdanstalter. Eörande densammas omfattning och

resultat anför kommittén bl. a. följande.

Det föreliggande utredningsmaterialet omfattar lasarett, sjukstugor,

barnsjukhus och epidemisjukhus, vanföreanstalternas kliniker, A-anstalter

för vård av lungtuberkulösa (sanatorier och tuberkulosavdelningar å lasarett,

där medicinsk avdelning finnes), B-anstalter för vård av lungtuberkulösa

(tuberkulossjukstugor och tuberkulosavdelningar å odelat lasarett eller sjukstuga)

, konvalescenthem för lungtuberkulösa, kustsanatorier och övriga vårdanstalter

för kirurgisk tuberkulos, statliga och kommunala sinnessjukhus och

psykiatriska kliniker vid lasarett, vårdhem för sinnessjuka, anstalter för sinnesslöa,

epileptikeranstalter, ålderdomshem och vårdhem för kroniskt sjuka

samt pensionsstyrelsens fristående kuranstalter och särskilda avdelningar å

lasarett. Tillsammans utgjorde dessa sjukhus och vårdanstalter 818. I detta

antal ingå dock icke ålderdomshemmen, emedan uppgifter om arbetsterapi

vid dessa lämnats endast i ett par fall. Ej heller inräknades antalet vårdhem

för obildbara sinnesslöa (83), då i fråga om dessa förelågo uppgifter rörande

arbetsterapi i endast tre fall. Man har dock anledning förmoda, att de vårdade

vid ett stort antal ålderdomshem liksom också vid ett större antal anstalter

för obildbara sinnesslöa än som framgick av enquétesvaren sysselsattes

med arbete av olika slag.

Av svaren på enquéten framgick, att sysselsättnings- eller arbetsterapi

i större eller mindre utsträckning var anordnad vid sammanlagt 205 av de

818 eller vid 25 % av de angivna sjukhusen och vårdanstalterna. Vid 103

anstalter leddes arbetsterapien av för ändamålet särskilt anställd befattningshavare.

Av dessa hade 73 genomgått för befattningen lämplig utbildning och

hade avlagt väv-, handarbets- eller lekskolelärarinneexamen eller slöjdlärarexamen.

Befattningshavarna voro så gott som uteslutande kvinnor. I 30 fall

leddes arbetsterapien av annan yrkesutbildad personal, såsom hantverksföreståndare,

hantverkare, sömmerskor och vävlärarinnor utan examen men med

praktisk utbildning i yrket. Vid 81 anstalter leddes arbetsterapien av den

ordinarie anstaltspersonalen: husmor, vaktmästare, sjuksköterska eller arbetsförman.

Enligt uppgifter från 150 anstalter bereddes vid dessa sammanlagt

13 551 patienter arbetsterapi. Då antalet vårdplatser vid de anstalter, som

uppgivit antalet sysselsatta, var tillsammans 24 333, innebar detta alltså, att

56 % av patienterna bereddes arbetsterapi.

För vissa slag av anstalter har kommittén för partiellt arbetsföra lämnat

särskilda uppgifter med ledning av undersökningen. Av dessa framgår bl. a.

att av landets 46 A-anstalter för vård av lungtuberkulösa 25 bedrevo arbetsterapi,

därav endast 8 i större utsträckning. Enligt uppgifter från 12 anstalter

sysselsattes vid dessa 17 % av antalet vårdplatser. Av uppgifter från fem

anstalter för kirurigisk tuberkulos, fyra vanföreanstalter och en av pensionsstyrelsens

fristående kuranstalter framgår att motsvarande procenttal därstädes

voro resp. 62, 66 och 84.

Statens sjukhusutredning har på motsvarande sätt lämnat speciella uppgifter

rörande lasarett och andra kroppssjukhus. Enligt dessa redovisas

sysselsättningsterapi vid 22 sjukvårdsinrättningar av detta slag. Uppgifter

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

om antalet sysselsatta i förhållande till platsantalet saknas men uppenbarligen

är procentsiffran här betydligt lägre än för de förut angivna långvårdsanstalterna.

Vid sinnessjukhusen sysselsättas enligt uppgift i sjukhusutredningens

senare betänkande, åtminstone i viss utsträckning, omkring 50 % av patienterna.

Vid några sjukhus är siffran 70 % eller högre. Antalet sysselsatta och

icke sysselsatta patienter i procent av medelbeläggningen å olika slag av vårdavdelningar

fördelar sig enligt följande av utredningen gjorda sammanställning.

Belägg- ningens

fördelning

på olika

avdelningar

Patienter, sysselsatta

Icke

sysselsatta

patienter

Säng-

liggande

patienter

utom

v ård-

avdelningen

inom vårdavdelningar

med

avdel-

ningens

skötsel

med

annat

arbete

%

%

%

%

%

%

26

3

ii

27

59

29

44

13

ii

26

50

21

26

31

13

27

29

16

4

67

15

11

7

—

V årdardelningstyper

Oroliga avdelningar

Halvoroliga »

Lugna »

Oppendörr- »

De arbeten, med vilka patienterna sysselsättas, äro enligt vad utredningen

vidare uppgivit antingen direkt hänförliga till sjukhusens drift (t. ex. städning,

tvätt-, köks- och bageriarbeten, reparationer av patient- och personalkläder,

trädgårdsarbeten, byggnadsarbeten, gårdsrenhållning) eller ock anordnade

huvudsakligen i syfte att bereda patienter sysselsättning (t. ex. vävning,

knyppling, bokbinderi- och jordbruksarbete, ävensom sysselsättning av enklaste

slag såsom repning av drev).

En i fråga om utbildning, löneställning m. m. enhetlig kår av befattningshavare

för ledning av patientsysselsättning saknas, som

förut antytts, i vårt land. Följande från sjukhusutredningens senare betänkande

hämtade redogörelse för förhållandena vid sinnessjukhusen torde här

få lämnas.

Under vederbörande överläkares överinseende fördelas patienterna vid

sinnessjukhusen på olika sysselsättningsformer närmast av uppsyningspersonalen.

Vid de flesta sjukhusen finns också en särskild uppsyningsman, som

omhänderhar ledningen av manliga patienters sysselsättning utomhus. Denne

fördelar ifrågavarande patienter på olika arbetslag, som ställas under ledning

av en eller flera skötare. Vidare anvisar han arbetslagen deras arbeten och

övervakar utförandet därav.

Någon motsvarande gemensam ledning av patienters sysselsättning inomhus

finnes ej. Utövandet av sysselsättnings- och arbetsterapi inom vårdavdelningarna

ankommer vanligen på resp. avdelningars vårdpersonal. I

den mån sömnad, vävning och liknande arbeten förekomma där, pläga dock

sy- och vävsalarnas föreståndare i någon mån utöva tillsyn däröver.

Arbetet utanför vårdavdelningarna ledes inom bokbinderier samt korg- och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. May.ts proposition nr 42.

borstbinderier i regel av sjukvårdspersonal, som genom praktik eller utbildningskurser

förvärvat viss erfarenhet på resp. områden. Sjukvårdspersonalen

i allmänhet saknar däremot speciell utbildning för sysselsättnings- och arbetsterapi.

Inom sy- och vävsalar däremot omhänderha slöjdföreståndare (lönegrad

Ca 12) med biträde av väverskor och sömmerskor (lönegrad Ca 7) ledningen av

patientarbetet. Ungefär halva antalet slöjdföreståndare har utbildning såsom

slöjdlärarinnor eller liknande. I en del fall ha också väverskorna genomgått

sådan utbildning. Sömmerskorna ha däremot vanligtvis endast viss utbildning

i sömnad.

Verkstäderna för manliga hantverk, såsom snickeri, måleri, skrädderi,

sadelmakeri och skomakeri, förestås av hantverksföreståndare (lönegrad Ca 14

eller 12). För dessa verkstäders räkning finnas i regel vidare anställda hantverkare

(lönegrad Ca 10). Antalet sådana varierar allt efter sjukhusens storlek.

Handledningen av patienter i arbete inom yrkesverkstäderna ankommer

å nyssnämnda personal, som emellertid också saknar särskild utbildning såsom

sysselsättnings- eller arbetsterapeuter eller för att eljest omhänderha sinnessjuka.

Då dessa verkstäder dessutom praktiskt taget helt tagas i anspråk för

sjukhusdriftens räkning, få hantverksföreståndarna och hantverkarna mera

sällan karaktär av ledare eller organisatörer av patientsysselsättning. Det

må dock framhållas, att trots dessa förhållanden finnas vid sjukhusen befattningshavare

av detta slag, som på grund av personlig läggning och intresse

för uppgiften äro mycket goda arbetsledare för patienter.

Vid arbete inom centralköken, tvätterierna och andra ekonomiavdelningar

övervakas och handledas patienterna av den för dessa avdelningar

avsedda ekonomipersonalen. Patienter med s. k. frigång, som sysselsättas

med diverse uppdrag (t. ex. bud eller transporter och renhållning), arbeta

utan någon kontinuerlig övervakning eller ledning. Det må också nämnas,

att det i mindre utsträckning förekommer, att å sjukhusen intagna — utan

att vara i familjevård — arbeta utanför sjukhusen, vid närbelägna jordbruk,

verkstäder m. m. (s. k. utsträckt frigång).

Den procentuella andel av personalens arbetstid, som disponeras för handledning

av patienter, synes vara mycket begränsad. Enligt av sjukhusutredningen

gjorda arbetstidsstudier för vissa verkstäder och arbetssalar på fyra

sjukhus, benämnda A—D, voro procenttalen följande.

Snickeri .............

Träslöjd .........

A

..... 2,8

B

25,9

c

D

Korgmakeri .............

5,o

0,6

Skrädderi .................

0,6

0,3

0,5

Tapetserar- och sadelmakeriverkstäder.....

8,8

1,8

Skomakeri...................

Bokbinderi................

1,6

2,7

5,2

Sy- och vävsalar ..............

..... 8,6

8,5

4,9

5,7

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

9

Föreliggande förslag och yttranden.

Behovet av sysselsättnings- och arbetsterapi.

Kommittéerna.

I sitt gemensamt med statens sjukhusutredning avgivna betänkande har

kommittén för partiellt arbetsföra framlagt sina synpunkter på behovet av

arbetsterapi vid de anstalter för vård av huvudsakligen långvarigt kroppssjuka,

som kommittén ägnat uppmärksamhet vid utredningsarbetet.

I ett särskilt kapitel, utarbetat av kommittéledamoten, stadsdistriktsläkaren

A. Riilcker, har kommittén behandlat arbetsterapiens socialmedicinska

motivering. Beträffande det närmare innehållet av detta

avsnitt torde få hänvisas till betänkandet (s. 41—56). Det må framhållas att

kommittén i detta sammanhang understrukit arbetsterapiens betydelse icke

blott för bibehållandet av tidigare yrkesfärdighet eller som förberedelse för

en senare yrkesutbildning utan även för vidmakthållandet av arbetsviljan.

I fråga om arbetsterapiens mål och möjligheter anknyter kommittén

till sistnämnda synpunkt och anför därvid.

Även om det stora flertalet av samhällsmedlemmarna besitta sådan arbetsfostran

och samhällssolidaritet, att risker i avseende å deras hållfasthet inför

påfrestningar såväl genom sjukdomar som övriga personliga, sociala

olägenheter icke förefinnas, giva å andra sidan otvetydiga erfarenheter belägg

för det faktum, att tidigare latenta kroppsliga eller själsliga insufficienstillstånd

mången gång oväntat framträda till följd såväl av sjukdomar som

av de anpassningssvårigheter samlevnaden framkallar. Ett omfattande

socialpolitiskt arbete verkar visserligen i berörda avseende förebyggande men

kan dock endast reducera de partiellt arbetsföras grupp, som delvis rekryteras

från de fakultativt arbetsovilligas.

Kommittén uttalar vidare i detta sammanhang.

Såväl för att bibehålla en tidigare förvärvad manuell yrkesskicklighet som

att förberedande förvärva en dylik samt för att vidmakthålla en rent känslomässig

och positiv kontakt med arbetslivet blir en individuellt utformad

arbetsterapi en arbetsvärd av stort förebyggande värde i avseende å partiell

arbetsförhet. En förutsättning blir givetvis, att afl arbetsterapi blir så lustbetonad,

att arbetet icke får karaktären av ett tvång och därjämte, att den

icke störande inverkar på utan understödjer den rent medicinska vården.

De klientelkategorier, som i främsta rummet av kommittén anses böra

komma i fråga för arbetsterapi, äro de, som på grund av vårdtidens längd

eller av åldern betingad ofullständig utbildning löpa största risken att isoleras

från eller att avstängas från utbildningsvägarna till arbetslivet. Kommittén

nämner i detta sammanhang de lungtuberkulösa, sjuka som vårdas vid kustsanatorierna

och övriga anstalter för kirurgisk tuberkulos samt vid vanföreanstaltema,

sinnessjuka ävensom neurosklientelet.

Statens sjukhusntredning (betänkande III) behandlar på motsvarande sätt

sysselsättningsterapiens medicinska betydelse inom kroppssjukvården.

Utredningen redogör härvid för den i det föregående om
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 42.

nämnda motionen vid 1945 års riksdag samt däröver inhämtade yttranden

ävensom för erhållna enquétesvar från de vårdanstalter, som av utredningen

närmast beaktats, nämligen lasarett, barnsjukhus, kronikeranstalter, epidemisjukhus

o. d.

Sjukhusutredningen säger sig ha bibragts den uppfattningen att sysselsättningsterapi

borde kunna vara ett verksamt medel för effektivisering av sjukvården

överhuvudtaget och att den syntes väl värd att upptagas som behandlingsmetod

även vid nyssnämnda vårdanstalter.

Utredningen anför vidare.

De allmänna sociala motiv för en genom sysselsättnings- och arbetsterapi

intensifierad arbetsvärd, som i kommitténs för partiellt arbetsföra avdelning

anförts, gälla i betydande utsträckning även som motiv för sysselsättningsterapiens

införande vid de här avhandlade, vanliga kroppssjukhusen.

Motiveringens tyngdpunkt ligger emellertid, när det gäller dessa senare, icke

lika avgjort på den sociala sidan utan har i viss mån förskjutits till förmån

för rent medicinska hänsyn. Om man besinnar arten av de sjukdomsfall, som

vårdas på lasarett, barnsjukhus, kronikerhem och epidemisjukhus, torde man

inse, att sysselsättningsterapiens syfte att förhindra eller häva en social missanpassning

hos patienten icke kommer att dominera motivkomplexet utan

att det i allmänhet främst blir frågan om att aktivisera patienternas andliga

och kroppsliga förmögenheter i syfte att underlätta läkeprocessen och återtagandet

av kontakten med det normala verksamlietslivet efter genomgången

sjukdom.

Rätt tillämpad sysselsättningsterapi verkar genom att hålla patienternas

fysiska och psykiska kondition uppe. Att detta är gynnsamt för utläkningen

av sjukdomen och patienternas förmåga att uthärda densamma — något som

är väsentligt vid kronisk sjukdom — är uppenbart.

Det må erinras om det kända faktum, att fullständig invaliditet i bemärkelsen

absolut arbetsoförmåga sällan —■ åtminstone i yngre år — behöver

inträda ens efter mycket omfattande eller djupgripande sjukdomar, om de

förmögenheter, som eventuellt finnas kvar, i tid tillvaratagas. Att arbetsoförmågan

blir absolut, beror ofta mera på att patienten brister i energi och

uppfinningsrikedom än på rent kroppsliga hinder. Men även om de psykiska

förutsättningarna finnas, är det icke alltid givet, att de komma till sin rätt

och föra den invalidiserade till hel eller delvis försörjningsförmåga, om icke

miljön är gynnsamt inrättad härför. Såvitt sjukhusutredningen kan finna,

bör anordnandet av sysselsättningsterapi och sedermera — om fallet blir

långvarigt — av arbetsterapi, vara en lämplig åtgärd för tillskapande på sjukrummet

av en till verksamhet stimulerande miljö.

Av behandlingsformen väntar man sig vid akuta fall dessutom, och kanske

framför allt, att patienternas återgång till normal livsföring skall ske

snabbare och säkrare. Efter genomgången av det egentliga sjukdomsstadiet

befinner sig konvalescenten vanligen i ett ömtåligt skede, då även små orsaker

kunna utlösa en försämring eller ett återfall i sjukdomen. Bland dessa

orsaker befinna sig övergångssvårigheterna från det passiva, ofta nog vegeterande

livet på sjukavdelningarna till den mera aktiva tillvaro, i vilken den

sjuke åter skall inlemmas — svårigheter, som växa med sjukhusvistelsens

längd. Det kan vara fråga om rent kroppsliga hinder, som sammanhänga med

patientens brist på fysisk träning, men det kan också vara hans känslomässiga

reaktion för kontrasten mellan de krav, som ställas på honom före och efter

utskrivningen. Sjukhusutredningen anser, att sysselsättningsterapien bör vara

ett gott medel att minska steget mellan sjukhusvistelsen och det normala livet

och sålunda mildra övergångssvårigheterna för konvalescenterna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Sammanfattningsvis uttalar sjukhusutredningen att genom sysselsättningsterapien

patienternas vistelse på sjukvårdsanstalterna borde bli mindre psykiskt

påkostande, samtidigt som deras hälsotillstånd vid utskrivningen kunde

antagas vara bättre än om denna terapi icke tillämpats, deras återgång till

normal livsföring ske snabbare och risken för återfall i sjukdomen åtminstone

i vissa fall minskas. Däremot syntes ovisst, huruvida den genomsnittliga

vårdtiden vid de sjukvårdsanstalter, varom här vore fråga, genom införande

av sysselsättningsterapi kunde tänkas bli mera avsevärt förkortad. Ehuru

sjukhusutredningen icke ansåge detta uteslutet, funne utredningen försiktigheten

bjuda att, till dess vidgad erfarenhet vunnits, icke räkna härmed.

I fråga om avgränsningen och omfattningen av klientelet för

sysselsättningsterapien på lasaretten kunde man enligt utredningen i stort

sett räkna med att huvudmassan av klientelet befunne sig bland de patienter,

som hade en mera långvarig sjukdom eller konvalescens. Erågan vore emellertid,

vad som skulle räknas som långvarigt förlopp i detta fall.

Härom säges följande.

Sjukhusutredningen vill för sin del dra gränsen vid tre veckor, när det

gäller vuxna patienter, sammanhängande med att patienter med normal liggtid

eller något därutöver i stort sett icke synas vara att påräkna för denna

behandlingsform. Medelliggtiden är f. n. omkring 17 dygn. Utredningen är

dock angelägen betona, att treveckorsgränsen naturligtvis icke är skarp.

Många undantag på ömse sidor måste förutses. Icke blott patientens mentala

och fysiska förutsättningar utan också hans utbildning och yrke torde

spela stor roll. För husmödrar med tungarbetade hushåll—t. ex. de flesta lantbrukarhustrur

— lär vila under fullständig sysslolöshet ofta nog vara god

terapi under även relativt lång tid.

Med utgångspunkt från angivna treveckorsgräns har sjukhusutredningen

gjort en undersökning angående det aktuella klientelets storlek på två medelstora

lasarett år 1945. Utredningen anför härom.

Hela antalet av de å ifrågavarande bägge sjukhus under ett år intagna

patienterna — barnbördsavdelningarna ej medräknade — utgjorde 6 875

resp. 5 814. Av dessa hade 1 440 resp. 1 264, eller i runt tal 20 %, längre

vårdtid än tre veckor och 90 resp. 89, eller V-h%> resp. IV2 %, längre vårdtid

än tre månader. Ser man åter på det antal vårddagar, som patienter med

liggtid över tre veckor representera, utgjorde detta i runt tal 65 500 resp.

55 000, eller 60 % av det totala antalet vårddagar, vid sjukhusens ifrågavarande

kliniker, som var 107 841 resp. 91 726. Sistnämnda procenttal, 60, bör motsvara

det genomsnittliga antalet patienter tillhörande gruppen långliggare med

längre vårdtid än tre veckor, som varje dag vårdats å sjukhusen (inräknat dem

som ännu icke legat i tre veckor men som sedermera komma att göra det).

Ungefär hälften härav, eller 30 % av antalet en viss dag inneliggande patienter,

har utredningen beräknat vara sådana, som redan legat inne i tre veckor.

Utredningen kommer sålunda fram till att omkring 30 % av antalet vårdplatser

vid lasaretten kunna antagas vara upptagna av personer, för vilka

sysselsättningsterapi är en lämplig behandlingsform.

Patienter på anstalter för kroniskt sjuka anses av utredningen komma att

till största delen vårdas utan sysselsättningsterapi, beroende dels på patien
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

ternas klenhet, som icke medgåve behandling, dels på anstalternas splittring

på så små enheter, att anställandet av terapeuter av praktiska skäl mångenstädes

vore uteslutet.

Beträffande minderåriga patienter anser utredningen treveckorsgränsen

icke tillämplig. Sysselsättningsterapien kunde sättas in, så snart medicinska

hänsyn icke lade hinder i vägen.

På motsvarande sätt har statens sjukhusutredning (betänkande IV) anfört

vissa synpunkter på behovet av sysselsättnings- och arbetsterapi

inom sinnessjukvården. Utredningen anför, att ehuru sysselsättningsoch

arbetsterapiens motivering, ändamål och medel i stort sett vore desamma

inom sinnessjukvård och kroppssjukvård, måste helt naturligt utformningen

och tillämpningen av densamma i många avseenden gestalta sig olika inom de

båda vårdformerna. Inom vården av sinnessjuka och sinnesslöa hade patientsysselsättningen

också genom en självständig och särpräglad utveckling på

såväl teoretiska som erfarenhetsmässiga grundvalar kommit att bliva ett

värdefullt och i stor omfattning tillämpligt psykoterapeutiskt hjälpmedel.

Såsom behandlingsmetod i egentlig mening vore patientsysselsättningen

däremot inom kroppssjukvården, frånsett sådana grenar som tuberkulos- och

vanförevård, en relativt ny företeelse, och inom denna vård torde den av allt

att döma icke heller kunna komma att intaga samma framträdande plats som

inom sinnessjukvården.

Utredningen framhåller vidare — efter redogörelse för bl. a. vissa av överläkaren

vid Lillhagens sjukhus, Göteborg, Hakon Sjögren uttalade synpunkter

i ämnet — följande.

I anslutning till det anförda vill utredningen framhålla, att åtskilliga andra

erfarna sinnessjukläkare också tillmäta en lämpligt utformad sysselsättningsoch

arbetsterapi mycket stort värde för modern sinnessjukvård och se i densamma

ett betydelsefullt komplement till de moderna, mera rent medicinskt

betonade behandlingsmetoderna (chockterapi m. m.). Sålunda skulle t. ex. numera

ofta patienter, å vilka tidigare icke någon terapi haft effekt, genom sistnämnda

metoder kunna göras tillgängliga för psykoterapeutiska åtgärder och

genom metodisk sysselsättning bringas till ytterligare förbättring eller fullständigt

tillfrisknande. Lämplig sysselsättning och annan psykoterapi skulle

vidare i många fall erfordras för att säkerställa de resultat, som uppnåtts

genom exempelvis chockterapi.

Sysselsättnings- och arbetsterapiens betydelse för sinnessjukvårdens allmänna

standard må ock understrykas. Om denna terapi vid något sjukhus

eftersättes, har nämligen detta lätt till följd, att en allt större del av klientelet

hemfaller åt en förslöad asocial tillvaro, och vården får asylkaraktär.

Nutida sinnessjukvård krävde, heter det vidare, att sysselsättnings- och

arbetsterapien i jämförelse med tidigare avsevärt mera nyanserades och individualiserades.

Utvecklingen hade också visat angelägenheten av att utnyttja

psykologiska faktorer (estetiska synpunkter, egoistiska och altruistiska motiv

m. m.) vid val av arbetsformer etc. för att stimulera patienternas intresse för

sysselsättningen. Bl. a. till följd härav vore det av vikt att icke tillmäta arbetets

kvalitet och värde endast sekundär betydelse. Å andra sidan finge sysselsätt
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

nings- och arbetsterapien icke antaga karaktären av en utöver sina möjligheter

gynnad behandlingsform eller eljest givas sådan dominans, att andra

terapiformer eftersattes.

Yttranden.

Kommittéernas synpunkter på behovet av en utbyggd sysselsättnings- och

arbetsterapi ha, såvitt gäller anstalter för mera långvarigt kroppssjuka samt

för sinnessjukvård, biträtts eller lämnats utan erinran av det helt övervägande

antalet hörda remissinstanser. Däremot har från ett flertal håll anmälts

kritik eller tveksamhet beträffande den föreslagna omfattningen av

denna behandlingsform på lasarett och liknande vårdanstalter.

Med hänsyftning på i första hand de vårdanstalter för långvarigt

kroppssjuka, som behandlats i kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande,

uttalar medicinalstyrelsen, att den hittills i vårt land bedrivna sysselsättnings-

och arbetsterapien visserligen utförts endast i mindre skala, men

att erfarenheterna av denna verksamhet dock visat, att behovet av en

dylik terapi vore stort, speciellt vid vårdanstalter för långvarigt sjuka.

Statens arbetsmarknadskommission säger sig i huvudsak intet ha att

erinra mot förslagen och framhåller, att desamma i stort sett vunnit full anslutning

från de av kommissionen hörda länsarbetsnämnderna.

Socialstyrelsen anför, att den ifrågavarande terapeutiska verksamheten —

ehuru i första hand en medicinsk behandlingsform — samtidigt utgjorde ett

viktigt- led i samhällets strävan att värna om individernas självförsörjningsförmåga

och skydda dem mot de faror, som hotade arbetsförmågan. Denna

förebyggande verksamhet vore av -särskild betydelse för socialvårdens klientel.

Svenska landstingsförbundet, vilkets yttrande i sin helhet åberopats av nio

landstings förvaltningsutskott, anför bl. a.

Att arbetsterapien spelar en betydande roll i den kurativa behandlingen av

vissa sjukdomar är en sedan länge gjord erfarenhet. Detta gäller särskilt i

fråga om sinnessjuk-, tuberkulos- och annan mera långvarig vård. Åtgärder för

att tillgodose denna vårdform hava också vidtagits vid ett ej så obetydligt

antal vårdanstalter. Icke mindre betydelsefullt är, att en lämpligt ordnad och

systematiskt genomförd arbetsterapi underlättar för den sjuke att efter sjukhusvistelsen

åter inlemmas bland samhällets produktiva krafter. Skäl synas

därför föreligga, att denna terapiform skänkes större beaktande och får en

mera systematisk inriktning. De förslag i detta hänseende, som av kommittén

för partiellt arbetsföra framlagts, synas styrelsen i det stora hela godtagbara.

Liknande synpunkter framföras av iÖstergötlands och Skaraborgs läns

landstings förvaltningsutskott.

Svenska stadsförbundet instämmer i princip med de uttalanden kommittéerna

gjort om angelägenheten ur såväl medicinsk som allmän synpunkt av att

patienterna bereddes tillgång till sysselsättnings- och arbetsterapi. Under inga

förhållanden finge emellertid terapien bli ett självändamål så till vida, att

patienten kvarhölles på sjukvårdsanstalten uteslutande för sådan behandling,

trots att behandlingen ur sjukvårdssynpunkt vore avslutad.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 42.

Sveriges läkarförbund framhåller, att vissa mindre uppmuntrande erfarenheter

— särskilt med avseende å patienternas psykologiska inställning —

gjorts på en del håll, där sysselsättnings- och arbetsterapi bedrivits, men att

trots detta arbetsterapi enligt förbundets mening i någon form borde ingå

såsom en viktig del av sjukvården. Det vore troligt, att om kommittéförslagen

genomfördes en bättre ordning kunde åstadkommas.

Styrelsen för svenska nationalföreningen mot tuberkulos erinrar om att

behovet av en förbättrad arbetsterapi på sanatorierna understrukits av föreningen

redan i den av densamma år 1939 överlämnade utredningen angående

förbättrad tuberkuloseftervård, och anser att detta behov alltjämt förelåge.

Yad härefter angår behovet av sysselsättningsterapi vid lasarett och

liknande kroppssjukhus ansluter sig medicinalstyrelsen i huvudsak till

sjukhusutredningens uppfattning i detta hänseende men finner den föreslagna

treveckorsgränsen för behandlingsformens tillämplighet vara alltför låg, utom

vad gäller epidemisjukhusen. Styrelsen ansåge organiserad sysselsättningsterapi

på andra sjukhus knappast varg behövlig för vuxna, som vårdades å

sjukvårdsanstalt kortare tid än en eller en och en halv månad. Två reservanter

inom styrelsen uttala sig dock för lämpligheten av den föreslagna treveckorsgränsen.

Svenska landstingsförbundet anför.

Styrelsen ställer sig mycket tveksam till det av statens sjukhusutredning

framlagda förslaget beträffande sysselsättningsterapi vid lasarett och liknande

vårdanstalter. Med hänsyn till den i allmänhet korta liggetiden finnas här relativt

små möjligheter att ordna sysselsättningsterapi, som kan bliva av någon

betydelse. Emellertid förekomma även vissa långliggare å dessa sjukhus, och

det är närmast dessa sjukhusutredningen haft i åtanke, när den framlagt sitt

förslag. Ifrågasättas kan dock, om deras antal är så stort att för den skull

särskilda åtgärder i berörda syfte äro påkallade, och om icke deras behov av

sysselsättning kan tillgodoses genom att de beredas tillfälle deltaga i härför

lämpade arbetsuppgifter å sjukhuset.

I huvudsak liknande synpunkter anföras — förutom av de remissinstanser,

som åberopat förbundets yttrande — av Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Älvsborgs, Örebro och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott anser att det varit värdefullt

om man gjort en undersökning av antalet patienter med liggetid mellan

de av sjukhusutredningen valda — 3 veckor, resp. 3 månader. Härigenom hade

en klarare bild erhållits av sysselsättningsterapiens behövlighet. Beträffande

patienter, vilkas liggetid närmade sig minimigränsen, syntes nämligen sysselsättningsterapi

under särskild ledning av rent praktiska skäl ej ge nämnvärt

bättre resultat än vad patienten kunde ernå medelst självverksamhet.

Svenska stadsförbundet finner den beräknade omfattningen, 30 %, av i sysselsättningsterapi

deltagande lasarettspatienter överraskande hög och anser

troligt, att ett betydligt mindre antal patienter komma att deltaga.

Svenska läkaresällskapet anser den gjorda beräkningen varken allmängiltig

eller övertygande. Sällskapet finner sig icke kunna biträda förslaget om att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

införa sysselsättningsterapi vid lasarett och epidemisjukhus samt hänvisar

härutinnan jämväl till knappheten på sjukvårdspersonal. Även Sveriges läkarförbund

säger sig ha erhållit intryck av att utredningen i viss mån överskattat

betydelsen av sysselsättningsterapi vid akutsjukhusen.

Av yttrandena rörande behovet av sysselsättnings- och arbetsterapi vid

sinnessjukhusen framgår bl. a. följande.

Medicinalstyrelsen säger sig med tillfredsställelse konstatera det intresse

som genom de framlagda förslagen rörande sysselsättnings- och arbetsterapi

på sinnessjukhusen visats dessa gamla behandlingsformer, som, rätt insatta

efter eller i samband med medicinsk terapi av olika slag, finge tillmätas stor

betydelse. De vore enligt styrelsens mening av vikt både som behandling och

såsom åtgärder för att skapa större lugn och trevnad på de olika vårdavdelningarna.

Av de av medicinalstyrelsen hörda direktionerna för de statliga sinnessjukhusen

har det övervägande antalet likaledes vitsordat behovet av en välorganiserad

patientsysselsättning. En i huvudsak avvisande hållning till förslaget

intages av allenast en direktion.

Två direktioner uttala i gemensamt yttrande, att den tanken icke kunde avvisas,

att många patienter, som nu tillbringade sin dag i slöhet utan att kunna

förmås till sysselsättning, skulle kunnat ryckas upp, om en lämplig arbetsterapi

kunnat sättas in i rätt tid. Troligen skulle en del av de nu kroniska vårdfallen

ha blivit utskrivna från sjukhusen, om man haft möjlighet att syssla adekvat

och tillräckligt intensivt med dem tidigare.

Några direktioner anse möjligheterna att bedriva sysselsättnings- och arbetsterapi

i tänkt oipfattning begränsade. De omständigheter, som därvid i huvudsak

åberopats, äro följande. Utvecklingen på sinnessjukvårdens område ginge

i den riktningen, att de lättare fallen av psykisk sjukdom vårdades på andra

anstalter än de statliga sinnessjukhusen. Det klientel, som därmed komme att

vårdas på sinnessjukhusen, vore endast i begränsad utsträckning mottagligt för

sysselsättnings- och arbetsterapi. Såvitt gällde nyinskrivna patienter utövades

en aktiv medicinsk terapi, som icke medgåve samtidig sysselsättnings- och

arbetsterapi. De med de ökade medicinska vårdresurserna förkortade vårdtiderna

föranledde även minskat behov av patientsysselsättning. Mer eller

mindre arbetsföra patienter placerades helst i familjevård.

Svenska psykiatriska föreningen säger sig dela uppfattningen att sysselsättnings-

och arbetsterapien borde avsevärt kunna utvecklas och att den vore

ett viktigt led i behandlingen av de psykiskt sjuka.

Statens sjukhuspersonals förbund ifrågasätter, om icke utredningen i sitt

förslag lagt alltför stor vikt vid sysselsättnings- och arbetsterapien som läkeoch

vårdform. Redan nu vore det icke möjligt att exempelvis då olika behandlingar

påginge tänka sig, att patienten skulle bli föremål för vare sig sysselsättnings-

eller arbetsterapi, utan denne måste helt få vila, vistas ute på lättare

promenader o. s. v.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Sysselsättnings- och arbetsterapiens former och inriktning.

Kommittéerna.

Kommittén för partiellt arbetsföra och statens sjukhusutredning ha i sitt

gemensamma betänkande var för sig framlagt synpunkter på sysselsättningsoch

arbetsterapiens former och inriktning vid de sjukhus och vårdanstalter

som kommittéerna på grund av sina skilda utredningsuppdrag haft att beakta.

I sitt betänkande angående sinnessjukvården har sjukhusutredningen

upptagit motsvarande frågor till behandling för sinnessjukhusens del.

Kommittén för partiellt arbetsföra utgår i sin framställning från fyra principiellt

skilda huvudområden för sysselsättnings- och arbetsterapien, som

enligt en av docenten Erik Severin avgiven rapport från en studieresa i

U. S. A. (SOU 1946: 65) kunde urskiljas med hänsyn till behandlingens ändamål.

Dessa områden avsåge: 1) funiktionsförbättrande behandling, 2) avledande

behandling (förströelse), 3) behandling, som resulterar i nyttig produktion,

och 4) behandling, som förbereder en senare yrkesutbildning. Med

denna utgångspunkt anför kommittén beträffande arbetsterapiens

former bl. a. följande.

Då det gäller de sängliggande patienterna har arbetsterapien sin kanske

största uppgift att fylla som avledande, förströende faktor. Den bör avse

att förhindra depression, att upprätthålla den sjukes mod, att vända hans

eller hennes tankar från sjukdomen, att giva patienten ett positivt intresse.

Förutsättningen för att arbetsterapien skall fylla denna uppgift är, att den

är lustbetonad. I möjligaste mån bör patienten därför själv få välja det

slags arbete, som intresserar honom eller henne, dock icke till förfång för

terapin, när denna även skall avse funktionsförbättrande behandling. Det

finnes en mängd lämpliga sysselsättningar att välja på för''den, som måste

tillbringa sin dag i sängen. Såsom sådana kunna nämnas broderi, knyppling,

knytarbeten av olika slag, virkning, stickning, sömnad, tillverkning

av tygleksaker, vävning i »terapivävstol» eller vävram, som kan anbringas

i sängen, borst- och halmarbeten, tillverkning av olika föremål av materialrester,

metalltrådsarbeten, mönsterritning, läderarbeten och handsktillverkning.

Härtill komma studier i olika ämnen, självständigt eller genom

korrespondenskurser. De flesta av ovannämnda sysselsättningar torde

icke kräva någon större verktygsutrustning — en nål, en sax, en knyppeldyna,

penna och papper, en avbitartång för metalltrådsarbete o. s. v.

Arbetsterapien för de uppegående patienterna fordrar däremot anordningar

av särskilt slag; först och främst lämpliga lokaler och erforderliga

inventarier, verktyg och maskiner. —--

Som lämpliga former av arbetsterapi för uppegående patienter kunna

nämnas trä- och metallslöjd, läderplastik, modellering, bokbinderi, klädsömnad

och linnesömnad på maskin, vävning och korgarbete, liksom alla de

sysselsättningar, som angivits för sängliggande.

I fråga om arbetsterapiens inriktning vid olika anstalter uppdrager

kommittén vissa riktlinjer för arbetsterapien vid vårdanstalter för

lungtuberkulösa, kustsanatorier, ortopediska kliniker och pensionsstyrelsens

fristående kuranstalter.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42. 17

För de lungsjuka borde enligt kommittén samtliga fyra huvudområden

inom arbetsterapien komma i fråga. Inom sanatorierna, vilka med tiden alltmera

fått karaktär av akutsjukhus, komme i första hand avledande och funktionsförbättrande

terapiformer att bli aktuella. Dock borde även sådana

former av arbetsterapi, som avsåge en förberedelse till yrkesutbildning, förekomma

vid sanatorier, där E-sjukhus ej finnas. Vid E-sjukhusen, där särskilda

lokaler för arbetsterapi funnes inrättade, förelåge enligt kommittén

stora möjligheter för en effektiv arbetsterapi. Densamma borde främst vara

mriktad på arbetsträning och förberedelse på yrkesutbildning. B-anstalterna

för lungtuberkulösa, av vilka de ojämförligt flesta utgjordes av tuberkulossjukstugor

— flertalet i Norrland —, borde på grund av klientelets karaktär

av övervägande kroniska tuberkulosfall såvitt möjligt äga tillgång till arbetsterapi,

som kunde resultera i nyttig produktion. ~ ~

^ id kustsanatorier och vanföreanstalter syntes funktionsförbättrande och avledande,

resp. enbart funktionsförbättrande behandling vara motiverad.

.Nämnda båda huvudformer vore även lämpade för pensionsstyrelsens fristående

kuranstalter, där arbetsterapien beräknades vara av värde jämväl

med hänsyn till det stora antal undersökningsfält, som remitterades till anstalterna

för prövning av patientens arbetsförmåga och arbetsvillighet.

Statens sjukhusutredning (betänkande 111) lämnar en exemplifierande förteckning

över olika slag av sysselsättningar, som anses böra ifrågakomma å

de vårdanstalter — lasarett, epidemisjukhus, kronikeranstalter m. m. — vilka

utredningen behandlar i betänkandet, samt anför bl. a.

Förteckningen, som naturligtvis är långt ifrån uttömmande, upptar verksamheter,

som alla kunna utföras med relativt billig apparatur och utan särskilda

lokaler med undantag blott för ett beredningsrum för terapeuten, där

denna förvarar redskap och material samt förbereder de arbeten, varmed

patienterna i förekommande fall skola sysselsättas. Sjukhusutredningen anser

det av kostnadsskäl önskvärt, att terapin åtminstone till en början utföres

utan andra, särskilda lokaler. Möjligheten att begagna sjukvårdsavdelningarnas

dagrum, därest en större vävstol eller dylikt skulle behöva sättas upp,

bör därvid beaktas. Eljest kan vävning i miniatyrvävstol liksom de övriga

hantverksslagen myckét väl utföras på sjukrummet till och med av sän<diggande

patienter.

Sysselsättningen bör, som redan nämnts, vara lustbetonad, men detta utesluter

icke, att även biträdande arbeten på sjukavdelningen i vissa fall kunna

rekommenderas, och därför har sådan verksamhet medtagits i förteckningen.

Det gäller ju att återföra patienterna till normal livsföring, och för mången

blir därvid deltagandet i sådant hushållsarbete, som förekommer på vårdavdelningarna

den lämpligaste formen. Det bör nämligen icke förbises,

att lika väl som somliga patienter önska avkoppling från hushållsarbete,

vilket de kanske till övermått fått bedriva före sjukdomsfallet, kunna de

finnas, som — just därför att sådant.arbete hör till deras fack — finna tillfredsställelse

i att öva och visa upp sin färdighet däri. Härtill kan läggas, att

åtskilliga av de rörelser, som utföras vid städning, diskning o. s. v. kunna

vara synnerligen ändamålsenliga, då fråga är om uppbyggande av vissa

musklers funktioner.

Barnpatienter särskilt sådana i förskoleåldern -— sysselsättas naturligtvis

bäst med lekar av skilda slag. För dessa patienter är det viktigt,

att fantasin sätts i rörelse, då man eljest svårligen får dem intresserade.

Däremot bryr sig små barn ofta icke alls om, ifall verksamheten resulterar

i någon produkt eller icke.

2—210 49 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 saml. Nr 42.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Ett mera rationellt utnyttjande av sysselsättnings- och arbetsterapien

inom sinnessjukvården bör enligt statens sjukhusutredning (betänkande IV)

i första hand taga sikte på att åstadkomma sysselsättning av en större del av

klientelet än f. n. Därför vore mest angeläget att eftersträva en ändamålsenlig

utveckling av de enklare, intresseväckande sysselsättningsformema

sysselsättningsterapien. Den mera yrkesmässigt inriktade patientverksamheten

— arbetsterapien — vore i allmänhet mer utvecklad än sysselsättningsterapien

och det förelåge ej samma behov och möjligheter att öka dess omfattning

som i fråga om sistnämnda terapiform.

Beträffande möjligheterna att utvidga sysselsättningsterapien åberopar

utredningen goda erfarenheter därutinnan från såväl svenska som

amerikanska sinnessjukhus. Utredningen fortsätter.

För att sådan terapi skall kunna komma till ökad användning och på bästa

sätt fylla sin uppgift, bör den helt naturligt beredas möjligheter att utvecklas

fritt. Sysselsättningsformema m. m. skola sålunda icke vara beroende av

sjukhusens behov av arbeten och produkter eller av beställningar från befattningshavare

eller eljest. Ett betydligt rikare urval av enkla, intresseväckande

sysslor för patienterna bör införas, samt terapeutiska och psykologiska

synpunkter i främsta rummet vara avgörande för valet av sysselsättningsformer.

För manliga patienter bör ökat utrymme beredas sådana

sysslor som träslöjd, enkelt snickeri och måleri, metallslöjd, korgmakeri, bokbinderi,

vissa läderarbeten, snörmakeri, bast-, halm-, papp- och pappersslöjd,

keramikarbete, modellering och teckning ävensom vävning, sömnad och andra

textilarbeten. Kvinnliga patienter böra förutom alla förekommande slag av

textilarbeten — skrädderi inberäknat — också kunna erbjudas flertalet nyssnämnda

sysselsättningsformer. Produktionen bör omfatta såväl nyttosaker

som prydnadssaker och leksaker. För framställningen av konsthantverksprodukter

och slöjdalster bör nutida konsthantverk och hemslöjd tagas till

förebild.

Det är givetvis önskvärt, att man så långt möjligt är inom ramen för sysselsättningsterapien

söker inrymma arbeten för sjukhusens räkning, bl. a. sådana

arbeten inom vårdavdelningarna som städning och diskning.

Arbetsterapien bör enligt utredningen i stort sett ej givas annan utformning

än den nuvarande. Utredningen anför härom.

Med hänsyn till att arbetsterapien, samtidigt som den utnyttjas såsom

psykoterapeutiskt hjälpmedel, skall innebära kvalificerad yrkesutbildning

eller verkliga arbetsuppgifter, vilka i möjligaste mån utföras på samma sätt

som på den öppna arbetsmarknaden, är det ändamålsenligt att i huvudsak

knyta den till arbetstillfällen, som äro betingade av sjukhusdriften. Behovet

av möjligheter till helt självständig utveckling är här icke lika framträdande

som när det gäller sysselsättningsterapien.

Svårighetsgraden av de olika patienternas arbetsuppgifter bör allt efter

vederbörandes förmåga successivt ökas och kravet på yrkesmässigt utförande

samtidigt skärpas. Sysselsättningsterapien kan därför i viss män. betraktas

såsom en förberedelse för övergång till arbetsterapi. Genom intensifiering av

förstnämnda terapiform bör man sålunda kunna räkna med viss utveckling

även av arbetsterapien.

För arbetsterapien är det enligt det anförda lämpligt att utnyttja förekommande

arbetstillfällen inom de verkstäder för yrkesmässigt hantverk (snickerier,

måleriverkstäder, skomakerier, skrädderier, tapetserarverkstäder etc.) och

ekonomiavdelningar, som äro nödvändiga för sjukhusets drift, ävensom handräckningsgöromål

åt olika befattningshavare m. m.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Emedan det för patientsysselsättningens skull vore önskvärt att relativt

många yrken funnes representerade vid varje sjukhus borde, framhåller utredningen

vidare, erforderliga underhållsarbeten (reparationer av kläder,

skodon, möbler m. m.) åtminstone vid de större och medelstora sjukhusen

icke centraliseras utan liksom nu utföras inom vissa verkstäder vid de olika

sjukhusen. Det kunde emellertid icke anses motiverat att dessa verkstäder

vid de egentliga sinnessjukhusen gåves större kapacitet än som vore nödvändigt

för sjukhusdriften. Nytillverkning borde i princip få förekomma endast

i den mån den hade till syfte och erfordrades för att bibringa där sysselsatta

patienters yrkesutbildning.

Den inom sinnessjukvården relativt omfattande patientsysselsättningen

utomhus finner utredningen ur vårdsynpunkt önskvärd. Jordbruksarbetet

hade emellertid, framför allt vid de egentliga sinnessjukhusen, numera

icke samma betydelse som tidigare. Emedan driften i hög grad mekaniserats

krävde den relativt ringa arbetskraft. Arbetet vore ock i allmänhet

alltför tungt för akut sinnessjuka. Lämpligare vore parkskötsel och i än högre

grad vanligt trädgårdsarbete, ökad produktion av grönsaker och andra trädgårdsalster

för kosthållet vid sjukhusen vore likaledes önskvärd.

Det anförda talade enligt utredningen bestämt för utvidgning av trädgårdsdriften

vid de flesta sinnessjukhusen. Av särskilt stort värde vore en kraftig

utvidgning av deras växthusanläggningar. Det förfölle utredningen naturligt

att jordbruksdriften nedbringades genom att jordbruksareal, som icke lämpligen

kunde tagas i anspråk för trädgårdsdrift, utarrenderades eller försåldes,

i den mån så kunde ske utan att patienternas frigångsområde väsentligen

beskures.

Utredningen förordar slutligen åtgärder för att utvidga de sysselsättningsformer,

som ha karaktär av intellektuell sysselsättning och förströelse.

Korrespondenskurser och studiecirklar anses i viss utsträckning

möjlioa oc‘h lämpliga. Beträffande den förströelsebetonade sysselsättningen

anföres.

Även sådan sysselsättning är att betrakta som ett led i sjukvården vid

sinnessjukhusen. Brister härutinnan medföra, att sön- och helgdagar bliva

psykiskt pressande för många patienter. De slöa till, depressioner aktualiseras

eller fördjupas etc. Vårdavdelningarna böra därför vara välutrustade med

materiel för lämplig förströelse (sällskapsspel, radio m. m.). Konserter, biografföreställningar,

utflykter, s. k. patientfester m. m. böra relativt ofta anordnas

samt goda möjligheter finnas till idrott, gymnastik och lekar. För

patienter, som icke kunna bereda sig »fritidssysselsättning» på egen hand,

är det angeläget att vårdpersonalen anordnar och leder sådan.

Yttranden.

Sysselsättnings- och arbetsterapiens former och inriktning vid de sjukhus

och andra vårdanstalter utanför sinnessjukvården, som behandlats

i de båda kommittéernas gemensamma betänkande, har berörts endast i

ett fåtal av de avgivna remissyttrandena.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition nr 42.

Ortopedi- och vanförevårdssakkunniga uttala att arbetsterapien för de ortopediska

fallens del måhända överskattats med avseende på dess funktionsförbättrande

betydelse, liksom dess möjlighet att vara en förberedande yrkesutbildning.

Arbetsterapien syntes ha sin största betydelse som avledande

behandling, även om den i görligaste mån borde inriktas även på funktionsförbättring

och yrkesutbildning. Även svenska vanföreanstaltemas centralkommitté

understryker arbetsterapiens betydelse som i första hand avledande

behandling och hänvisar därvid till att även vid ortopediska sjukavdelningar

medelliggetiden vore ganska begränsad. De vanföras riksorganisation anser

att i betänkandet bort tagas större hänsyn till möjligheten att utnyttja industrien

som uppdragsgivare inom arbetsterapien.

Såvitt gäller de tuberkulossjuka vänder sig svenska nationalföreningen

mot tuberkulos mot kommitténs för partiellt arbetsföra uttalande, att arbetsterapien

vid tuberkulossjukstugorna huvudsakligen borde inriktas på sådan

verksamhet som kunde resultera i nyttig produktion. Då klientelet vid

B-anstalterna för tuberkulossjuka till icke ringa del utgjordes av svårt sjuka,

som endast i obetydlig utsträckning kunde utföra produktivt arbete, kunde

säkerligen sysselsättningsterapi i någon form göra tillvaron ljusare. Svenska

sanatoriéläkar föreningen framhåller att det stora flertalet patienter önskade

ett arbete som mer än de liobbybetonade sysselsättningarna gåve resultat i

form av inkomster eller nytta för framtiden.

Svenska stadsförbundet och Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott

framhålla vikten av att patienterna beredes tillfälle att deltaga i arbetet

på vårdavdelningarna.

Sjukhusutredningens förslag angående patientsysselsättningens former och

inriktning på anstalter inom sinnessjukvården har i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av de hörda remissmyndigheterna.

Sålunda tillstyrkes förslaget om jordbruksdriftens begränsning till förmån

för trädgårdsskötsel av bl. a. föreningen tjänstemän vid statens sjukhusförvaltning,

statens sjukhuspersonals förbund samt svensk sjuksköterskeförening.

Även de av direktionerna för sinnessjukhusen, som yttrat sig i sistnämnda

fråga, ha med ett par undantag tillstyrkt utredningens förslag.

I fråga om övriga för sinnessjukhusen föreslagna former för sysselsättnings-

och arbetsterapi framhåller en direktion att inom en räjong med huvudsakligen

landsbygdsbefolkning förslaget om en kvinnlig sysselsättningsavdelning

för bokbinderi, läderarbeten, modellering, teckning m. m. tedde sig verklighetsfrämmande.

Statens sjukhuspersonals förbund förordar en sådan inriktning av patientsysselsättningen

på sinnessjukhusen, att sysselsättning i praktiskt arbete

bleve den dominerande linjen och den improduktiva linjen med papp-, trä-,

metallslöjd o. d. komme i andra hand.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

21

Behovet av särskilda lokaler.

Kommittéerna.

Kommittén för partiellt arbetsföra och statens sjukhusutredning (betänkande

III) ha behandlat frågan om lokaler för sysselsättnings- och arbetsterapien

gemensamt för samtliga de vårdanstalter utanför sinnessjukvården

som omfattas av kommittéernas betänkande. Kommittéerna uttala

härvid att den brist på lokaler, som f. n. förefunnes, snarast borde avhjälpas,

därest kommittéernas förslag skulle kunna realiseras på ett tillfredsställande

sätt. Emellertid hade kommittéerna icke ansett sig böra framlägga

konkreta förslag i ämnet, då ifrågakommande åtgärder i första hand borde

avse ny- eller tillbyggnader av resp. vårdanstalter. Det finge i varje särskilt

fall ankomma på vederbörande vårdanstalts huvudman att tillse, att patientsysselsättningen

icke försvårades genom brist på lämpliga lokaler.

I fråga om de sjukhus- och vårdanstalter, som kommittén för partiellt

arbetsföra särskilt ägnat intresse, framföra kommittéerna vissa allmänna

rekommendationer och anföra därvid bl. a.

Av stor vikt är, att de lokaler, som användas, äro ljusa och rymliga och

i övrigt så beskaffade, att de kunna skänka trevnad under arbetet. Som

minimikrav för mera avancerad arbetsterapi bör uppställas två arbetssalar och

ett studierum. Den ena arbetssalen kan lämpligen användas för vävning,

sömnad o. d. och den andra för trä- och metallslöjd m. m. Yidare bör i anslutning

till arbetsterapilokalerna inrättas ett särskilt rum för arbetsterapeuten,

helst förbundet med förrådslokaler för material och verktyg och försett

med telefon.

För lasarett och liknande kroppssjukhus med huvudsakligen sängliggande

patienter räkna kommittéerna med att särskilda arbetslokaler för sysselsättningsterapi

icke erfordras, annat än möjligen vid ortopediska kliniker.

Mera detaljerade förslag har statens sjukhusutredning (betänkande IV)

framlagt beträffande lokaler för patientsysselsättning inom sinnessjukvården.

Beträffande det närmare innehållet av förslagen torde få hänvisas

till betänkandet (s. 44—48). Sammanfattningsvis må framhållas följande.

Utredningen räknar med att sysselsättnings- och arbetsterapien i viss utsträckning

måste förläggas till vårdavdelningarna. Behovet av särskilda

terapilokaler anses böra tillgodoses genom en gemensam, i förhållande till

vårdavdelningarna central byggnad, inrymmande jämväl verkstäder för yrkesmässigt

hantverk samt centralförråd för linne, kläder m. m. I byggnaden

skulle enligt förslaget anordnas såväl manliga som kvinnliga avdelningar för

sysselsättnings- och arbetsterapi, varvid med hänsyn till olika slags arbeten

en uppdelning föreslås på fem manliga och fyra kvinnliga avdelningar.

Sjukhusutredningen utgår från att dess synpunkter skola beaktas vid

renoveringar och erforderliga utvidgningar av verkstadsutrymmen m. m. vid

befintliga sjukhus.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Frågan om behovet av lokaler för patientsysselsättning på vårdanstalter

utanför sinnessjukvården har icke närmare berörts i de avgivna yttrandena.

Förslaget att på anstalter inom sinnessjukvården sammanföra avdelningar

för sysselsättnings- och arbetsterapi m. in. till en gemensam byggnad

har hos medicinalstyrelsen föranlett tveksamhet. Det kunde nämligen

medföra vissa icke önskvärda komplikationer att till en byggnad förlägga

arbetslokaler för både kvinnor och män, även om det med vissa försiktighetsåtgärder

läte sig göra. För att nå den bästa lösningen borde man enligt styrelsens

mening pröva sig fram. Liknande synpunkter anföras av en av direktionerna

för sinnessjukhusen.

Behovet av personal för sysselsättnings- och arbetsterapiens ledning.

Kommittéerna.

I de föreliggande kommittéförslagen framhålles som en väsentlig förutsättning

för åstadkommande av en effektiv sysselsättnings- och arbetsterapi

att verksamheten ställes under sakkunnig ledning. Vid de sjukhus och vårdanstalter,

som behandlats i kommittéernas gemensamma betänkande, föreslås

anställande av särskilt utbildade befattningshavare, benämnda sysselsättningsoch

arbetsterapeuter. I det av sjukhusutredningen avgivna förslaget rörande

patientsysselsättningens ordnande vid sinnessjukhusen föreslås även anställande

av ett antal dylika befattningshavare. Vid sinnessjukvårdsanstalterna

förutsättes emellertid verksamheten i vissa hänseenden alltjämt böra stå under

ledning av nu befintliga befattningshavare, slöjdföreståndare och verkstadsföreståndare,

varjämte vårdpersonalen förutsättes i förhållandevis stor utsträckning

komma att deltaga i verksamheten.

Vid beräkningen av det erforderliga antalet sysselsättnings- och arbetsterapeuter

har kommittén för partiellt arbetsföra — såvitt gäller av densamma

behandlade anstalter för lungtuberkulösa, kustsanatorier och övriga vårdanstalter

för kirurgisk tuberkulos, vanföreanstalternas kliniker och pensionsstyrelsens

fristående kliniker — hämtat ledning dels av utländska och, i begränsad

omfattning, inhemska erfarenheter och dels av upplysningar som i

anledning av en enquéte erhållits från vissa tuberkulosvårdsanstalter angående

patientklientelets sammansättning ur konditionssynpunkt.

Med ledning av detta material har kommittén beräknat antalet arbetsterapeuter

på sätt framgår av följande sammanställning:

vid sanatorierna ...................................................... 52 arbetsterapeuter

vid kustsanatorierna och Solhems sjukhus .................. 7 »

vid vanföreanstalternas kliniker ................................. 7 »

vid pensionsstyrelsens fristående kuranstalter ............ 7 »

Summa 73 arbetsterapeuter

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Beträffande kommitténs närmare beräkningar av behovet ävensom den

planerade fördelningen av terapeuter på de särskilda anstalterna torde få

hänvisas till betänkandet (s. 79—86).

Statens sjukhusutredning (betänkande III) har på motsvarande sätt beräknat

behovet av sysselsättningsterapeuter för lasarett och andra kroppssjukhus.

Det erforderliga antalet har därvid befunnits variera beroende på

huruvida assistenter — lämpligen terapeutelever som önska praktik — stå

till förfogande eller icke. Kommittén har sammanställt sina beräkningar i

följande tabell, i vilken uppgifterna om sjukhus och vårdplatser avse de

genomsnittliga förhållandena per dag under år 1944.

Beräknat

Beräknat antal

Antal

antal

terapeuter

Antal

sjukhus

klienter

för syssel- sättnings-

vård-

platser

om

assistenter

om

assistenter

terapi

icke finnas

finnas

Lasarett med:

100 —199 vårdplatser för vuxna ....

so

3 862

1200

38

30

200—399 »> » » ....

22

6 725

2 000

55

33

400—599 » » » ....

6

2 874

850

22

14

600—799 » .. » ____

2

1421

450

10

7

800-999 » - »

3

2 798

850

20

14

1000 o. fl. >■ » » ....

2

2 135

650

15

10

Summa

65

19 816

6 000

160

108

Epidemisjukhus med minst 100 vård-

15

11

2 206

1 100

28

Barnsjukhus och barnavdelningar med

9

858

520

18

12

Kronikerhem med minst 100 vårdplatser

9

1813

600

19

10

Totalsumma

94

24 692

8 220

225

145

I anslutning till tabellen anför utredningen följande.

I summa skulle sålunda den sysselsättningsterapi, som här berörts, gälla

94 sjukvårdsanstalter med ett sammanlagt platsantal på omkring 24 700. Av

de sistnämnda beräknar utredningen, att 8 000—8 500 äro upptagna av patienter

lämpliga för sysselsättningsterapi. Härför skulle åtgå lägst 145 och högst

225 heltidsanställda, fullt utbildade terapeuter. Den förra siffran anger antalet

terapeuter, som fordras, om assistenter finnas att tillgå överallt, där

sådana kunna sättas in, och den senare det antal, som fordras, om ingenstädes

assistenter stå till förfogande. Det verkliga behovet kommer givetvis att ligga

någonstans mellan dessa ytterligheter. Härtill komma ett tiotal terapeuter

vid garnisonssjukhusen, som icke medtagits i tabellen. Sjukhusutredningen

vill för sin del på grund härav räkna med ett totalbehov av icke fullt 200

terapeuter.

I sitt betänkande rörande sinnessjukvården har statens sjukhusutredning

(betänkande IV), såsom redan förut berörts, framlagt förslag rörande ledningen

av sysselsättnings- och arbetsterapien vid sinnessjukhusen.

Särskilda sysselsättnings- och arbetsterapeuter böra enligt utredningens

förslag anställas dels på de i det föregående omnämnda, till en central bygg
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

nåd sammanförda avdelningarna för sysselsättnings- och arbetsterapi och dels

på vårdavdelningarna. För terapiavdelningarna föreslår utredningen att i avbidan

på närmare erfarenhet högst fem tjänster för arbetsterapeuter inrättas

vid varje sjukhus med två eller flera överläkaravdelningar samt tre dylika

tjänster vid mindre sjukhus. Såvitt gäller vårdavdelningarna anför utredningen

följande.

Ledningen av sysselsättnings- och arbetsterapien inom vårdavdelningarna

bör även läggas i händerna på arbetsterapeuter, och utredningen föreslår, att

tills vidare eu sådan befattningshavare knytes till varje överläkaravdelning.

Detta antal kan, med hänsyn till att relativt många sjuka sysselsättas inom

vårdavdelningarna, förefalla ringa. Det må emellertid erinras om att utredningen

räknar med, dels att sysselsättnings- och arbetsterapien i större utsträckning

ännu förlägges utanför dessa avdelningar, dels ock att sjukvårdspersonalen

måste uppbringas till sådant antal, att den kan aktivt medverka

vid utövandet av psykoterapi och sålunda även sysselsättnings- och arbetsterapi.

Såsom i det föregående berörts räknar utredningen med att patientsysselsättningen

i viss utsträckning skall ledas jämväl av annan personal än de

särskilda terapeuterna. Härom yttrar utredningen i huvudsak.

Arbetet inom avdelningarna för textilarbeten är av den art, att dessa

avdelningar för såväl manliga som kvinnliga patienter enligt utredningens

mening böra förestås av befattningshavare med slöjdlärarinneutbildning. Erfarenheten

har också visat att i övrigt lämpliga personer med denna utbildning

vanligen äro väl ägnade att leda patienters sysselsättning med textilarbeten

av alla slag. Dessa befattningshavare synas alltjämt kunna benämnas

slöjdföreståndare.

Utredningen räknar med att arbetsterapeuterna liksom slöjdföreståndama

skola biträdas av sjukvårdspersonal — skötare eller sköterskor — i den mån

så erfordras. Inom sy- och vävsalarna böra därjämte liksom nu vara anställda

sömmerskor och väverskor. —--

Med hänsyn till yrkesverkstädernas huvudsakliga uppgift — att betjäna

sjukhusdriften — böra dessa liksom hittills förestås av yrkesmän, hantverksföreståndare.

Övervakning och handledning av patienter under arbete utomhus bör såsom

nu i regel omhänderhavas av skötare eller sköterskor. Enär det är

önskvärt, att patienterna under den varmare årstiden i största möjliga utsträckning

sysselsättas utomhus, bör det då bliva möjligt att utrymma vissa

avdelningar för sysselsättnings- och arbetsterapi, och vid sådant förhållande

skulle därigenom frigjorda arbetsterapeuter i viss omfattning kunna biträda

vid ledningen av utomhusarbetet.---

Vid inrättandet av tjänsterna för arbetsterapeuter avser utredningen, att

befattningar av annat slag (skötare-, överskötare- eller hantverksföreståndartjänster),

disponerade för ledningen av verkstäder för träslöjd, korgmakeri,

borstbinderi, bokbinderi o. cl. skola överflyttas, skötare- och överskötartjänsterna

till nytillkommande vårdavdelningar och hantverksföreståndarbefattningama

till yrkesverkstäder vid nya sjukhus, i den män innehavarna icke lämpligen

kunna vidareutbildas till och givas anställning såsom arbetsterapeuter.

Utredningen har vidare föreslagit att vid sjukhus med mer än en överläkaravdelning

en särskild, för hela sjukhuset gemensam befattningshavare,

benämnd föreståndare för arbetsterapi, skall anställas såsom överläkarnas

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42. 25

närmaste biträde för ledningen och övervakningen av denna del av vården.

Rörande denne befattningshavares arbetsuppgifter anför utredningen.

Denne som bör äga utbildning såsom arbetsterapeut skulle vara förman

för arbetsterapeuterna och i samband med ronder och eljest bl. a. framlägga

förslag beträffande fördelningen av patienter inom olika sysselsättningsområden.

Vidare bör sådan föreståndare biträda vid bestämmandet av ersättning

till patienter för arbete för sjukhusens räkning och därvid medverka till

att detta sker enligt enhetliga grunder, föra erforderlig statistik rörande

sysselsättnings- och arbetsterapien, deltaga i upphandlingar av material för

densamma m. m. Han bör också, med biträde av arbetsterapeuterna, svara

för anordnandet av förströelser o. d. (patientfester, konserter, idrott etc.)

samt utöva tillsyn över patienters arbeten utomhus.

Tjänster som föreståndare för arbetsterapi böra enligt utredningen inrättas

jämväl vid Källshagens och Salberga sjukhus med hänsyn till omfattningen

av patientsysselsättningen därstädes.

Samtliga nuvarande uppsyningsmanstjänster för ledning av manliga patienters

utearbeten kunna enligt utredningen indragas vid genomförande av nu

föreslagen organisation, i den män de ej erfordras för inre sjukvårdsarbete

vid sinnessjukvårdens utbyggnad och sålunda böra omändras till tjänster för

detta ändamål. Utredningen säger sig dock icke ha något att erinra mot att

här avsedd uppsyningsmanstjänst vid mindre sjukhus, där befattning såsom

föreståndare för arbetsterapi icke skulle inrättas, ersättes med överskötartjänst,

om så skulle påkallas för arbetets behöriga gång.

Sammanfattningsvis skulle enligt de tillämpade beräkningsgrunderna vid

statens sinnessjukhus erfordras 145 tjänster för arbetsterapeuter och 17

tjänster för föreståndare för arbetsterapi. Enligt samma grunder skulle vid

storstädernas sinnessjukhus erfordras omkring 40 terapeututbildade befattningshavare.

För behörighet till tjänster av nu angivet slag bör enligt utredningen krävas

utbildning och legitimation enligt vad i det följande kommer att angivas,

övrig till patientsysselsättningens ledning hörande personal anses däremot,

utöver erforderlig orientering och praktik, icke böra underkastas särskild

terapeututbildning. Såsom villkor för behörighet till tjänst som slöjdföreståndare

bör dock enligt utredningens mening uppställas godkänd examen

såsom lärarinna i kvinnlig slöjd eller därmed jämförlig utbildning.

Enligt de gjorda beräkningarna skulle det sammanlagda behovet av terapeuter

bli som följer.

Antal terapeuter

Sanatorier ................................................... 52

Kustsanatorier och Solhems sjukhus ............... 7

Yanföreanstalternas kliniker ........................... 7

Pensionsstyrelsens fristående kuranstalter ......... 7

Lasarett och liknande kroppssjukhus ............ ca 200

Statliga sinnessjukhus ................................. 145

Storstädernas sinnessjukhus ........................ 40

Summa terapeuter 458

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Då härjämte föreslagits inrättande av 17 tjänster som föreståndare för

arbetsterapi skulle det totala antalet terapeututbildade befattningshavare

komma att uppgå till omkring 475.

Yttranden.

De i kommittéernas gemensamma betänkande framlagda beräkningarna angående

behovet av terapeuter inom kroppssjukvården ha, särskilt

vad gäller lasarett och liknande vårdanstalter, föranlett kritik i ett flertal yttranden.

Medicinalstyrelsen anför, att en icke oväsentlig reduktion av det beräknade

antalet terapeuter kunde ske vid lasarett och liknande akutsjukhus. Även

svenska stadsförbundet anser att behovet av terapeuter räknats i överkant beträffande

lasaretten. Yid sjukvårdsanstalter med hög genomsnittlig vårddagstid

framträdde behovet av terapeuter på ett annat sätt. Det vore sålunda bättre

överensstämmande med de faktiska förhållandena när kommittén för sanatoriernas

del räknat med att en terapeut skulle behöva anställas per 100 vårdplatser.

Sistnämnda beräkning godtages även av svenska nationalföreningen mot

tuberkulos. Svenska sanaiorieläkarföreningen anför att även på tuberkulossjukstugor

tillgång borde finnas till terapeuter, särskilt för att få igång verksamheten.

Svenska landstingsförbundet yttrar.

Yid bedömande av föreliggande siffror måste beaktas, att stor brist på

kvinnlig sjukvårdspersonal över huvud för närvarande råder. Svårigheter föreligga

på den grund att tillgodose patienternas behov av en tillfredsställande

omvårdnad. Med hänsyn till föreliggande utbyggnadsplaner och de under det

närmaste 10-talet år avtagande kullarna av unga kvinnor, som komma ut i

förvärvslivet, torde de berörda svårigheterna komma att kvarstå och måhända

även accentueras. I detta läge synes det i första hand nödvändigt, att ansträngningarna

inriktas på att söka bibehålla nuvarande vårdstandard, medan

förbättringar av denna — vartill det föreliggande förslaget ju syftar — tyvärr

måste komma i andra hand. Man torde sålunda få räkna med att den i förevarande

förslag berörda verksamheten först så småningom kan utbyggas, varför

det omedelbara behovet av terapeuter blir skäligen begränsat.

Liknande ståndpunkt intages, förutom av de remissinstanser som åberopat

landstingsförbundets yttrande, av bl. a. Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs,

Västmanlands och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott samt

svenska vanföreanstalternas centralkommitté.

Med hänsyn till rådande brist på sjukvårdspersonal ställer sig även statskontoret

betänksamt mot att genom inrättande av nya befattningshavargrupper

utöka personalorganisationen vid sjukhusen, särskilt som de ekonomiska förutsättningarna

för eu dylik standardförbättring saknades.

Svenska läsårettsläkarföreningen, som framhåller att nya personalkrävande

utbyggnader inom sjukvården f. n. icke äro önskvärda, föreslår, att i första

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

hand de större akutsjukhusen erhålla fast anställd sysselsättningsterapeut och

att efter hand vunna erfarenheter få forma den fortsatta utvecklingen.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott och stadsfullmäktige i

Malmö förorda, att befintlig vårdpersonal tages i anspråk för sysselsättningsoch

arbetsterapiens ledning.

Yad angår behovet av terapeuter och annan ledande personal

för patientsysselsättningen inom sinnessjukvården har i flera yttranden

uttalats, att en så omfattande organisation som av sjukhusutredningen

föreslagits kunde tänkas genomförd endast pa längre sikt, varjämte utredningens

förslag i och för sig föranlett erinringar i ett par yttranden.

Medicinalstyrelsen anför att en utbyggnad till den omfattning de sakkunniga

föreslagit måste ske så småningom och med en viss försiktighet för att

undvika överorganisation. Att ersätta nu för tillsyn av de manliga patienternas

utearbete avsedda uppsyningsmän med arbetsterapeuter funne styrelsen icke

tillrådligt, Här fordrades ofta sådana ingripanden, som endast den i sinnessjukvård

tränade arbetsledaren tillsammans med för patienternas tillsyn avdelade

skötare kunde tillfredsställande genomföra. Liknande synpunkter anföras

av bl. a. stadsfullmäktige i Göteborg och svenska läkaresällskapet.

Av de direktioner för sinnessjukhusen, som ingått på spörsmålet om organisationens

utformning, ha sju tillstyrkt utredningens förslag eller förklarat

sig intet ha att erinra däremot, under det att sex uttalat sig i avstyrkande riktning

eller ansett organisationen böra begränsas.

I ett av yttrandena har föreslagits att någon av terapeuterna borde ha kompetens

som sinnesslölärare.

Av de direktioner, som ansett organisationen böra begränsas, har en föreslagit

att tills vidare en terapeut anställes på varje överläkaravdelning, vilken

därefter finge ta initiativ till en eventuell vidare utbyggnad. En annan direktion

har uttalat, att utearbeten även framdeles borde ledas av uppsyningspersonal.

Statens sjukhuspersonals förbund vänder sig mot utredningens uttalande,

att den nuvarande ledningen av patientsysselsättningen vore bristfälligt organiserad.

Beträffande den genom tidsstudier gjorda iakttagelsen, att befattningshavare

på verkstäder och arbetssalar endast i mindre utsträckning ägnade

sig åt patienternas handledning, framhåller förbundet, att patienterna sedan

de satts till ett arbete borde lämnas i fred, så länge de riktigt utförde detta,

och icke ständigt irriteras av erinringar och påpekanden. Förbundet anser

vidare att man borde bygga på nuvarande grund. De nuvarande föreståndarna

för verkstäder och sysselsättningsterapi borde —- eventuellt efter genomgång

av viss kompletteringskurs —- alltjämt leda verksamheten.

Föreningen för arbets- och sysselsättningsterapi, som tillstyrker förslaget,

förordar att lämplig vårdpersonal på sinnessjukhusen genom anordnande av

speciella kurser snarast göres kompetent att biträda de särskilda terapeuterna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2S

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Sysselsättnings- och arbetsterapeuternas utbildning och löneförmåner in. m.

Kommittéerna.

I det av kommittén för partiellt arbetsföra och statens sjukhusutredning

(betänkande 111) gemensamt avgivna betänkandet framhålles behovet av en

tillfredsställande utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter

och kommittéerna framlägga förslag till ordnandet av sådan utbildning.

Inledningsvis anföras följande allmänna synpunkter rörande de kvalifikationer,

som böra fordras av arbetsterapeuter och sålunda vara vägledande vid

utformningen av deras utbildning.

Stora krav måste ställas på de personer, vilka anställas som terapeuter vid

sjukhus och vårdanstalter. Utom rent praktiska handlag och färdigheter och

i viss mån konstnärlig begåvning måste de besitta relativt god allmänbildning>,

g0d psykologisk blick och skolning samt förmåga att umgås med sjuka,

att vinna deras förtroende och väcka deras intresse för sysselsättning eller

arbete under mera organiserade former. De måste ha förmåga att undervisa

samt vara medicinskt allmänbildade för att rätt kunna förstå och fullfölja

läkarnas instruktioner beträffande de olika fallen. Vidare fordras, att

de ha sådana kunskaper om samhällets sociala uppbyggnad och lagstiftning,

att de kunna tränga in i den sjukes sociala svårigheter och bekymmer samt

på bästa sätt råda och hjälpa.

Efter redogörelse för utbildningens organisation i vissa andra länder samt

möjligheterna att anknyta densamma till befintliga undervisningsanstalter

föreslå kommittéerna, att utbildningen tills vidare förlägges till slöjdföreningens

skola i Göteborg. Utbildningen skulle omfatta fyra läs- och övningsterminer,

kompletterade med sex månaders förpraktik på sjukhus och nio

månaders assistenttjänstgöring på sjukhus eller vårdanstalt, där terapeut

finnes. Intagning skulle varje år ske av 20 elever, varför utbildningen fr. o. m.

andra utbildningsåret skulle omfatta 40 elever.

Beträffande förpraktiken förorda kommittéerna att de blivande eleverna

deltaga i de grundkurser för sjukvårdspersonal, som föreslagits av 1946 års

kommitté för sjuksköterskeutbildningen, samt att därunder en sovring av

elevmaterialet sker med hänsyn till allmän lämplighet.

Inträdesfordringarna ha kommittéerna utformat enligt följande.

Sökande skall ha fyllt 19 år, ha normalkompetens eller realexamen eller

två kurser vid folkhögskola eller därmed jämförlig utbildning, skall ha

tjänstgjort minst 6 månader vid sjukhus som biträde e. d., skall äga intresse

för pedagogiskt arbete och skall visa gott handlag i slöjd och teckning. Förslagsvis

bör sökande bifoga arbetsprov i form av teckning eller målning

samt egenhändigt förfärdigade slöjdalster.

Kommittéerna förorda att den tvååriga utbildningen vid slöjdskolan i

Göteborg, vilken skulle omfatta dels socialmedicinsk och dels teknisk utbildning,

av såväl praktiska som pedagogiska skäl bedrives parallellt inom

dessa båda ämnesområden. Undervisningen skulle fortgå 14 veckor under

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

höstterminen och 18 veckor under vårterminen med 30 lektionstimmar per

vecka, varav omkring 24 lektionstimmar skulle avse handaslöjd m. m. (teknisk

utbildning) och 6 timmar socialmedicinska ämnen. Den tvååriga utbildningen

komme därmed att fördela sig med ca 1 500 timmar (50 veckor) på

teknisk utbildning och ca 400 timmar (14 veckor) på socialmedicinsk utbildning.

Den tekniska utbildningen föreslås omfatta obligatoriska och valfria

ämnen enligt följande.

Obligatoriska ämnen:

Teckning, modellering, målning.

Vävning (med växtfärgning).

Trä- och metallslöjd.

Antingen bokbinderi och pappslöjd eller

Sömnad och övriga textila arbeten

Maskinskrivning.

Materiallära och bokföring.

Konst- och stilhistoria.

Studiehandledning (i korrespondensstudier m. m.).

Talteknik och dramatik.

Valfria ämnen:

Tre av följande:

Knyppling, virkning, stickning samt matt- och nätknytning.

Basb och halmslöjd samt korgtillverkning.

Textiltryck.

Tillverkning av leksaker av tyg eller annat mjukt material samt diverse

arbeten av materialrester.

Modellarbete.

Största antalet lektionstimmar skulle ägnas åt de tre förstnämnda obligatoriska

ämnena. Modifikationer i förteckningen förutses kunna bli erforderliga.

Angående målsättningen för den tekniska utbildningen uttala kommittéerna.

Det torde böra understrykas, att med den undervisning i tekniska ämnen,

som här skisserats, ingalunda avses att utbilda de blivande terapeuterna

till kompetenta yrkesmän och yrkeslärare i respektive fack. Kommittéerna

äro väl medvetna om att den föreslagna tekniska utbildningen icke är tillräcklig

för ett sådant ändamål. Avsikten är endast att bibringa eleverna

sådan insikt och sådana kunskaper i träslöjd, vävning, sömnad o. s. v., att

de kunna leda och instruera patienterna i enklare arbeten och sysselsättningar

av ifrågavarande slag. För detta ändamål torde den föreslagna tekniska

utbildningen vara fullt tillräcklig. Detta har även vitsordats av rektorerna

vid konstfackskolan i Stockholm och slöjdföreningens skola i Göteborg,

vilka tagit del av föreslagen undervisningsplan.

För den socialmedicinska undervisningen föreslås följande plan.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Anatomi, fysiologi, neurologi och rörelselära........................ ca 100 timmar

Medicin och pediatrik ...................................................... » 30 »

Kirurgi och ortopedi ......................................................... » 40 »

Hygien och bakteriologi ................................................... » 15 >

Första hjälpen vid olycksfall ............................................. » 5 >,

Psykologi ..................................................................... » 50 »

Psykiatri och psykopatologi ............................................. » 40 »

Pedagogik ..................................................................... » 25 »

Socialpolitik .................................................................. » 20 »

Sociallagstiftning ............................................................ » 20 »

Sysselsättnings- och arbetsterapiens teori ........................... » 40 »

Ej disponerad tid ............................................................ » 15 »

Summa ca 400 timmar

I anslutning till denna timplan uttala kommittéerna bl. a.

Inom det timantal, som angivits för de uppräknade ämnena, är avsikten

att kursen skall bibringa eleverna den allmänna teoretiska underbyggnad, som

krävs för att de skola kunna tillgodogöra sig undervisningen i sysselsättnings-

och arbetsterapiens teori och metodik. Det sistnämnda, som är det för

kursen specifika ämnet, omfattar en på sysselsättnings- och arbetsterapiens område

tillämpad undervisning i nyssnämnda medicinska ämnen. Genom detsamma

skola eleverna bibringas kunskap om de sjukdomstillstånd, för vilka

de skilda slagen av sysselsättningar äro lämpliga behandlingsformer. Det kan

sålunda betecknas som ett ämne, vilket sammanbinder utbildningens medicinska

och hantverkstekniska delar. Dessutom böra eleverna givas tillfälle

till studiebesök på arbetsplatser och sociala institutioner samt att få en inblick

i fritidssysselsättningar och föreningsliv. Med det sagda ha kommittéerna

endast velat ange de stora dragen av undervisningen. Om denna liksom

om undervisningen i de tekniska ämnena gäller, att styrelsen för terapeututbildningen

bör handhava den detaljerade utformningen.

Den i det föregående omförmälda assistenttjänstgöringen anses av kommittéerna

böra förläggas till sjukhus eller vårdanstalt, där terapeut finnes,

och omfatta nio månader, varav tre skulle fullgöras under sommaren efter

första läsårets slut och sex sedan den tvååriga utbildningen slutförts. Av

dessa nio månader borde tre obligatoriskt fullgöras å sinnessjukhus och övriga

sex inom den disciplin, som vederbörande sedermera ämnade ägna sig åt. Om

aspiranten hade för avsikt att ägna sig åt sinnessjukvården, skulle tre månader

av assistenttjänstgöringen fullgöras å kroppssjukhus av något slag.

Den sålunda föreslagna terapeututbildningen skulle i första hand ta sikte

på terapeuter för vuxna klienter. I princip borde enligt kommittéernas mening

intet hindei föreligga, att sådana terapeuter jämväl handhade ledningen av

terapien för sjuka barn. Då terapeut anställdes särskilt för barnsjukhus, barnavdelning

vid lasarett eller dylikt, vore det dock angeläget tillse, att hon hade

väl vitsordad tidigare tjänstgöring som assistent hos terapeut vid barnsjukhus

ellei bainavdelning. Härjämte borde även lekskolelärarinnor (barnträdgår

dslärarinnor ) kunna antagas som sysselsättningsterapeuter på barnsjukhus

eller barnavdelning, blott det iakttoges, att de besutte vitsordad skicklighet

att handhava även sjuka barn och minst de insikter i allmän sjukvård,

som bibringades eleverna vid den teoretiska kurs om 2—4 veckor, som avsåges

skola inleda sjuksköterskeutbildningen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj ds proposition nr 42.

Rörande organisationen av kursverksamheten framgår av det

förut anförda att en anknytning föreslagits till slöjdföreningens skola i Göteborg.

Då största delen av utbildningen komme att ägnas åt undervisning och

övning i tekniska ämnen, borde densamma enligt kommittéerna bedrivas under

överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning. Den närmare ledningen av

utbildningen skulle handhavas av en särskild styrelse på förslagsvis fem personer,

till vars förfogande ställdes en heltidsanställd sekreterare. Rörande

styrelsens sammansättning samt sekreterarens uppgifter anföra kommittéerna

i huvudsak följande.

Såsom självskrivna ledamöter synas i styrelsen böra ingå rektorerna för

socialinstitutet och slöjdföreningens skola i Göteborg. Av de Övriga tre ledamöterna

synes en böra vara läkare och en representera arbetsvårdsorganet,

lämpligen person som har anknytning till länsarbetsnämnden i Göteborg.

Dessa båda samt ytterligare en ledamot, som tillika bör vara ordförande,

svnas efter efter förslag av överstyrelsen för yrkesutbildning böra utses av

Tvungl. Maj:t. Mandattiden torde tills vidare böra vara två år. I styrelsens

uppgift bör även ingå att hos medicinalstyrelsen föreslå efter utbildningen

godkända elever till erhållande av legitimation.

Styrelsens sekreterare skall tillsammans med rektor för slöjdföreningens

skola kontinuerligt följa utbildningen av terapeuter, speciellt den social-medicinska

undervisningen. Sekreteraren skall vidare tillsammans med rektor för

slöjdföreningens skola engagera lärare, planlägga undervisningen efter de linjer,

som uppdragas av styrelsen, och efter de rön och erfarenheter, de första

årens verksamhet komme att giva, hos styrelsen föredraga inkomna ansökningshandlingar

samt — om så erfordras — stå eleverna till tjänst med rådgivning,

när det gäller utbildningen, erhållande av stipendier, inackordering

o. d. Sekreteraren bör dessutom ha viss undervisningsskyldighet.

Kommittéerna, som framhålla vikten av att den föreslagna sekreterarposten

beklädes med en i alla avseenden kompetent, uppslagsrik och intresserad

person, förorda — med hänsyn till undervisningens karaktär av i viss mån

försöksverksamhet — att sekreteraren tills vidare under högst två år avlönas

med arvode om förslagsvis 900 kronor för månad.

Under förutsättning att styrelsen för slöjdföreningens skola funne det möjligt

att inrymma den föreslagna tekniska utbildningen inom skolans lokaler,

syntes man kunna räkna med att skolan jia olika sätt skulle kunna biträda

vid vissa expeditionella arbeten; bl. a. syntes skrivhjälp kunna erhållas. Ersättning

till skolans rektor, liksom för arbetskraft, lokaler m. in., som skolan

ställde till förfogande, finge regleras efter särskild överenskommelse med

skolans styrelse.

I anslutning till utbildningsfrågorna ha kommittéerna föreslagit att tillsynen

över utbildade terapeuter skall handhavas av medicinalstyrelsen,

vilken jämväl anses böra utfärda legitimation för dem, som genomgått

den föreskrivna utbildningen och därvid erhållit vitsord att vara lämpliga

som terapeuter vid av det allmänna drivna sjukhus och vårdanstalter. Medicinalstyrelsen

skulle därjämte äga medgiva dispens till personer, som utan att

ha genomgått föreskriven utbildning, likväl styrkte sig äga kompetens och

lämplighet att verka som terapeuter.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Då det gällde personer, vilka önskade legitimation som terapeuter och som

endast till vissa delar, t. ex. i fråga om tekniska, medicinska eller socialpolitiska

kunskaper, genomgått en utbildning, jämförlig med den i det föregående

skisserade, och därför vore i behov av en kompletterande undervisning

för att bliva kompetenta som terapeuter, borde det enligt kommittéerna

ankomma på styrelsen för terapeututbildningen att med erfarenheter från

den ordinarie utbildningen anordna lämpliga kompletteringskurser.

Slutligen sägs att det borde ankomma på medicinalstyrelsen att uppdraga

riktlinjer för sysselsättnings- och arbetsterapien i stort, liksom att tillse att

för terapien nödvändiga lokaler m. m. funnes.

I fråga om elevernas ekonomiska förmåner under utbildningen

föreslå kommittéerna att undervisningen skall vara helt kostnadsfri.

Under förpraktiken och assistenttjänstgöringen — tillhopa 15 månader —

beräknas eleverna komma i åtnjutande av fri kost och logi. Med hänsyn till

de jämförelsevis stora kostnader eleverna däremot syntes få vidkännas för

vivre, resor in. in. i samband med den tekniska och teoretiska utbildningen

förordas, att de under tiden för denna utbildning erhålla möjlighet att erhålla

stipendier enligt de grunder, som gälla för stipendier åt elever vid kommunala

och enskilda anstalter för yrkesundervisning.

Beträffande sysselsättnings- och arbetsterapeuternas löneförmåner

borde enligt vad kommittéerna vidare anfört hänsyn tagas till att stora

krav måste ställas på terapeuternas kvalifikationer i fråga om såväl utbildning

som personliga egenskaper. Av denna anledning och på grund av den jämförelsevis

långa utbildningstid, som föreslagits, syntes nödvändigt att terapeuterna

tillförsäkrades god lön.

Efter en redogörelse för bl. a. löneställningen för vissa likartade befattningar

anföres i denna fråga.

Sysselsättnings- eller arbetsterapeutens uppgift är närmast att jämföra med

sjukgymnastens. Såväl i fråga om utbildningens längd och elevernas förkunskaper

vid utbildningen som i fråga om ställningen inom sjukhuset och

sjukvården torde terapeuter och sjukgymnaster även få betraktas som någorlunda

jämställda. Kommittéerna finna det därför skäligt, ätt sysselsättnings-

och arbetsterapeuterna erhålla samma löneförmåner som sjukgymnasterna.

För närvarande äro sjukgymnasterna vid statens sjukhus placerade i lönegrad

Ca 13. Vid landstingens sjukhus åtnjuta de löneförmåner, som närmast

motsvara lönegrad Ca 12. Lönesättningen för ordinarie sjukgymnaster i Stockholm

motsvarar lönegrad Ca 14 och i Göteborg Ca 13. Förste sjukgymnast i

Göteborg åtnjuter löneförmåner, som motsvara Ca 14. Lönerna för e. o. sjukgymnaster

i Stockholm motsvara närmast Ca 13 och i Göteborg närmast

n -i1!'' • Sjukgymn.asterna i Malmö äro placerade i en lönegrad, som motsvarar

Ca 12 i den statliga löneplanen. Beträffande övriga städer, som ej deltaga i

landsting, äro lönerna icke jämförbara. ----

,. Kommittéerna finna sig böra framhålla, att en utjämning uppåt av dessa

olika loneställningar är i hög grad påkallad, men då kommittéerna vid beräkningen

i det följande av kostnaderna för terapeuternas löner uteslutande

ha att taga hänsyn till löner för terapeuter vid statliga sjukhus och vårdan
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

stalter, komma dessa löner att beräknas efter lönegrad Ca 13. För hos landsting

och städer utom landsting anställda förutsätta kommittéerna, att lönesättningen

blir föremål för förhandlingar mellan huvudmännen och vederbörande

personalorganisation.

Vad slutligen angår terapeutens ställning inom vårdanstalten

framhålles angelägenheten av att terapeuten samarbetar med funktionärer som

ha närliggande uppgifter, nämligen sjukgymnasten, resp. avdelningsköterska,

sociala kuratorn och arbetsberedningsassistenten vid länsarbetsnämnden.

Vidare framhålles att terapeuten även borde ha till uppgift att anordna förströelser

av olika slag inom sjukhuset. Terapeuten skulle i sistnämnda avseende

övertaga en del av de uppgifter, som nu åvila husmor, nämligen att

anordna föredrag, filmförevisningar och liknande tillställningar för patienter.

Arbetsuppgifterna anses av kommittéerna böra medföra, att terapeuten

gives en självständig ställning inom sjukhuset, närmast jämförlig med sjukgymnastens.

Terapeuten föreslås sålunda vara direkt underställd vederbörande

överläkare, i förekommande fall styresmannen.

I sitt betänkande rörande sinnessjukvården har statens sjukhusutredning

(betänkande IV) behandlat frågan om utbildning av sysselsättningsoch

arbetsterapeuter, avsedda för verksamhet på sinnessjukhusen

och härvid framhållit att övervägande skäl talade för en gemensam utbildning

av samtliga arbetsterapeuter på såväl kropps- som sinnessjukvårdens

område. Utredningen anför i detta sammanhang bl. a. följande.

Av naturliga skäl måste utformningen och tillämpningen av sysselsättningsoch

arbetsterapien inom skilda grenar av sjukvården gestalta sig olika i flera

avseenden. Många uppgifter äro emellertid gemensamma för all sådan terapi.

Detsamma gäller de fordringar, som måste ställas på dess utövare, icke minst

den, att de skola vara förtrogna med och ha förståelse för sjukdom och vad en

sådan betyder för dess bärare. Man kan ha olika meningar om vilka ämnen

den teoretiska undervisningen bör omfatta för att säkrast garantera en sådan

förtrogenhet och förståelse, men därom torde man kunna vara ense, att terapeuterna

under sin utbildning måste komma i rätt bred kontakt med sjukdom

och sjuka människor för att de skola se sin uppgift och gärning såsom ett led

i strävandet att återge sjuka medmänniskor deras hälsa och icke som en insats

i framställandet av det ena eller andra slaget av produkter. Angelägenheten

av en dylik inställning ha erfarenheterna av den hittills i landet bedrivna

sysselsättnings- och arbetsterapien bekräftat.---Den föreslagna gemen
samma

och för den skull relativt omfattande utbildningen innebär praktiska

fördelar såtillvida, att en terapeut kan söka sig från en vårdform till en annan

samt att en och samma terapeut på mindre sjukhus utan hinder kan anlitas

för kliniker och avdelningar med olika klientel. Båda dessa fördelar synas

värda allt beaktande, när det gäller en hittills föga prövad och i utbyggnad

varande verksamhet. Det relativt begränsade antalet terapeuter, som i vårt

land erfordras inom olika slag av sjukvård, talar också för att man bör undvika

differentierad utbildning.

Vad angår möjligheten av en nedskärning av den föreslagna teoretiska utbildningen

uttalar utredningen, att detta givetvis vore möjligt och måhända

även försvarbart under en övergångstid för vinnande av erfarenheter. Här
Bihang

Ull riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 42.

ilo 49

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 42.

vid borde dock observeras att varje sådan begränsning innebure en eftergift

i fråga om terapeuternas medicinska insikter och att det vore ovisst, om någon

större tidsvinst för eleverna uppkomme, enär den teoretiska undervisningen

vore avsedd att löpa parallellt med den tekniska.

En ren tidsvinst skulle emellertid följa av en förkortning av förpraktiken

och utredningen säger sig vilja förorda en sådan åtgärd, därest en begränsning

av utbildningstiden ansåges påkallad.

I samband med diskussionen om utbildningstidens längd uttalar utredningen

beträffande rekryteringen av terapeuter för sinnessjukvården följande.

Sysselsättnings- och arbetsterapien vid sinnessjukhus i allmänhet torde

kräva grundligare insikter och erfarenheter i sinnessjukvård än som skulle

erhållas genom den föreslagna utbildningen. Åtminstone så länge uppbyggandet

av organisationen av arbetsterapeuter och föreståndare för arbetsterapi

pågår och intill dess densamma vunnit vederbörlig stabilitet, synes det därför

angeläget, att lämpliga yngre ordinarie och extra ordinarie skötare och sköterskor

vid sinnessjukhusen i den utsträckning, som erfordras för att täcka behovet

av terapeuter vid dessa sjukhus, stimuleras att undergå utbildningen.

Det beräknas, att årligen omkring 40 terapeuter skulle kunna utbildas vid

slöjdföreningens skola i Göteborg. Med hänsyn till sinnessjukhusens behov

av sådana befattningshavare enligt utredningens förslag (cirka 200), jämfört

med motsvarande behov vid andra sjukhus och vårdanstalter (cirka 300),

vore det lämpligt om 15 å 20 av terapeuterna i varje årskurs under de närmaste

tio åren utgjordes av skötare och sköterskor vid sinnessjukhus.

Med anledning av att medicinalstyrelsen i utlåtande över kommittéernas

gemensamma förslag ifrågasatt, att tillsynen över utövande terapeuter

sikulle anförtros överstyrelsen för yrkesutbildning, anför sjukhusutredningen

som sin mening, att förläggandet av denna uppgift till medicinalstyrelsen förefölle

mera naturligt. Terapeuternas verksamhet skulle nämligen utövas efter

anvisning av läkare och vore avsedd att utgöra ett led i sjukvården.

Slutligen har sjukhusutredningen behandlat frågan om löneställningen

för de befattningshavare — terapeuter och övriga — som enligt den förut lämnade

redogörelsen skulle leda sysselsättnings- och arbetsterapien vid sinnessjukhusen.

Yad först angår de särskilda terapeuterna anföres härvid.

Enligt utredningens åsikt tala övervägande skäl för att jämställdhet i löneavseende

bör råda ej endast mellan terapeuterna och sjukgymnasterna utan

även mellan terapeuterna och avdelnings- eller översköterskoma respektive

överskötarna. Utredningen anser sålunda, att man i princip bör eftersträva

enhetliga löneförmåner för sjukgymnaster, arbetsterapeuter och de befattningshavare,

som närmast ansvarar för vårdavdelningarna. I enlighet härmed föreslår

utredningen, att de arbetsterapeuttjänster vid de statliga sinnessjukhusen,

som kräva eller närmast äro avsedda för kvinnliga befattningshavare, tills

vidare i avvaktan på resultatet av utredningen rörande likalöneprincipen,

placeras i lönegrad Ca 12 eller i samma lönegrad som översköterskorna därstädes

samt att de tjänster, som lämpligen böra tillsättas med manliga innehavare,

placeras i lönegrad Ca 13 i likhet med överskötarna vid nämnda

sjukhus.

Utredningen räknar med att tre av de fem terapeuttjänster, som avsetts för

avdelningar för sysselsättnings- och arbetsterapi vid större och medelstora

s. 35 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 42.

35

sjukhus, böra innehavas av manliga befattningshavare, under det att övriga

två tjänster kräva kvinnliga innehavare. Vid mindre sjukhus synas av motsvarande

tjänster två böra tillsättas med manliga och en med kvinnlig befattningshavare.

Terapeuttjänsterna för vårdavdelningar torde inom överläkaravdelningar

med endast manliga patienter böra innehavas av män och motsvarande

tjänster för övriga överläkaravdelningar av kvinnor.

Enligt dessa beräkningsgrunder skulle vid de statliga sinnessjukhusen erfordras

omkring 80 terapeuttjänster i lönegrad Ca 13 och omkring 65 i lönegrad

Ca 12.

Då som villkor för behörighet till tjänst såsom slöjdföreståndare ansetts

böra uppställas godkänd examen som lärarinna i kvinnlig slöjd eller därmed

jämförlig utbildning, böra enligt utredningen befattningar av detta slag uppflyttas

i lönegrad Ca 15 och därigenom givas samma löneställning som tjänsterna

för lärarinnor i kvinnlig slöjd vid exempelvis statens anstalt för fallandesjuka.

Denna lönegradsplacering föreslås jämväl tills vidare för föreståndarna

för arbetsterapi.

Sjukhusutredningen understryker slutligen, att utövandet av sysselsättnings-

och arbetsterapi inom sinnessjukvården inginge såsom ett naturligt

led i det övriga sjukvårdsarbetet och att för den skull någon särskild ersättning

till sjukvårdspersonal (skötare, sköterskor m. fl.), som betroddes med

uppgifter i detta avseende, icke borde ifrågakomma.

Yttranden.

De föreslagna riktlinjerna för utbildning av sysselsättnings- och

arbetsterapeuter för kroppssjukvården ha i huvudsak tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. Dock har från ett flertal

håll framhållits, att utbildningen borde kunna göras enklare, varvid framför

allt den socialmedicinska delen av undervisningen ansetts kunna väsentligt

nedskäras.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser förslaget till undervisningsplan väl

avvägt med hänsyn till terapeuternas blivande arbetsuppgifter. Styrelsen vore

dock icke f. n. beredd att taga definitiv ställning till det framlagda förslaget

utan ansåge den slutliga prövningen av undervisningsplan och inträdesfordringar

böra ske framdeles.

De sakkunnigas förslag tillstyrkes vidare av bl. a. ortoped- och vanförevårdssakkunniga,

svenska nationalföreningen mot tuberkulos, svenska vanför

eanstalternas centralkommitté och föreningen för arbets- och sysselsättningsterapi.

Socialstyrelsen framhåller vikten av att terapeuterna bibringas ett visst

mått av sådana psykologiska insikter, som sammanhänga med de läkepedagogiska

behandlingsmetoderna. Såvitt angår terapeuter vid barnsjukhus eller

barnavdelningar betonar styrelsen vidare, att dessa borde i första hand ha

grundlig och teoretisk utbildning beträffande vård och sysselsättning av

friska barn. Sådan utbildning erhölle bl. a. lekskolelärarinnor. Styrelsen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

kunde endast tillstyrka det i andra hand framförda förslaget att lekskolelärarinnor

med viss erfarenhet av sjuka barn skulle antagas som terapeuter för

huvudsaklig tjänstgöring på barnavdelningar.

Svenska landstingsförbundet har funnit den föreslagna utbildningen i det

stora hela ändamålsenlig. Ifrågasättas kunde dock enligt förbundet, om icke

någon nedskärning av den relativt långa utbildningstiden skulle vara möjlig.

Svenska stadsförbundet har lämnat förslaget utan erinran.

Bland de remissinstanser, som mera bestämt uttalat sig för en förkortning

av utbildningen, märkes bl. a. medicinalstyrelsen, som i huvudsak anförtföljande.

Den föreslagna utbildningen synes alltför omfattande, speciellt beträffande

de teoretiska studierna. Kravet på terapeuternas utbildning torde utan olägenhet

kunna sänkas väsentligt. Enligt medicinalstyrelsens mening bör utbildningen

baseras huvudsakligen på psykologisk-pedagogisk grund och yrkeskunnighet.

Styrelsen håller före, att den medicinskt-teoretiska utbildningen är

överflödig för dessa befattningshavare, som skola utöva instruktionsverksamhet

under medicinskt sakkunnig ledning.

Styrelsen ifrågasätter, om icke den praktiska utbildningen åtminstone i viss

utsträckning kunde förläggas till redan befintliga yrkesskolor. Det synes

styrelsen vidare knappast vara erforderligt med sex månaders sjukhustjänstgöring

före den egentliga utbildningens början. En viss erfarenhet från sjukhus

synes dock vara erforderlig, men denna utbildning torde lämpligen kunna

vinnas genom väsentligt kortare sjukhuspraktik, vilken dock bör vara av sådan

natur, att icke partiellt arbetsföra, vilka lämpa sig som terapeuter, uteslutas

på grund av sjukhus tjänstgöringens art.

Jämväl statskontoret uttalar sig för en förkortning av utbildningen.

Svenska läkaresällskapet anser den föreslagna socialmedicinska undervisningen

bjuda på en gång på för mycket och för litet. Den närmade sig för

mycket den allmänna utbildningen av sjuksköterskor och sociala kuratorer,

under det att den sannolikt gåve en för knapphändig psykologisk skolning.

Sveriges läkarförbund understryker nödvändigheten av att de blivande

terapeuterna beredes en grundlig och praktiskt betonad utbildning men finner

det tveksamt, huruvida den planerade vore den lämpligaste. Erfarenheter från

andra håll syntes visa, att en kortare men mera intensiv utbildning kunde ge

goda resultat. Det kunde enligt förbundet med skäl betvivlas att 14 veckors

teoretisk undervisning i socialmedicin innebure väl använd tid.

Socialvårdskommittén framhåller att även män borde beredas tillträde till

utbildningskurserna samt anser den föreslagna förpraktiken på sjukhus därvid

icke utgöra hinder utan kunna ordnas jämväl för manliga aspiranter.

De vanföras riksorganisation anser att partiellt arbetsföra, som ägde förutsättningar

och håg för arbetet, borde äga företräde till utbildningskurserna.

Vad angår utbildningen av terapeuter för sinnessjukvården

har i ett stort antal yttranden uttalats önskemål om en förkortning av särskilt

den socialmedicinska undervisningen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter sålunda om terapeuterna, som givetvis

måste äga psykologisk och psykiatrisk skolning, verkligen behövde föreslaget

antal undervisningstimmar i dessa ämnen.

Av direktionerna för sinnessjukhusen lia sju uttalat sig för en kortare utbildningstid.

Två av dessa anse att för lämpliga skötare eller sköterskor skulle

vara tillräckligt med kortare kurser jjå slöjdskolor eller liknande.

En direktion påpekar de väsentligt skilda uppgifterna för terapeuter inom

t. ex. å ena sidan vanföreanstalter och å andra sidan sinnessjukhus samt ifrågasätter

en mindre stel utformning av utbildningen. Ett par direktioner understryka

vikten av att terapeuter på sinnessjukhusen före antagandet äga tillräcklig

praktik från sinnessjukvård.

Svenska psykiatriska föreningen anför att den föreslagna utbildningen

överdimensionerats särskilt i fråga om undervisning i medicinska ämnen. Även

svensk sjuksköterskeförening anser att balansen mellan medicinska och övriga

ämnen ej blivit den rätta. Föreningen påpekar att antalet föreslagna timmar

i ämnen av förstnämnda slag närmade sig vad som av 1946 års kommitté för

sjuksköterskeutbildningen föreslagits för utbildningen av sjuksköterskor.

Statens sjukhuspersonals förbund anser att kravet på terapeuternas utbildning

utan olägenhet kunde sänkas väsentligt samt att utbildningen borde

baseras på psykologisk-pedagogisk grund och yrkesskicklighet. Den medicinskt-teoretiska

undervisningen vore överflödig som utredningen lagt upp

den. Arbetsterapeuterna vid sinnessjukhusen borde enligt förbundets åsikt

rekryteras bland personalen därstädes, som redan ägde tillräcklig teoretisk

och praktisk utbildning för att förstå de sjuka.

Den föreslagna organisationen av kursverksamheten har i allmänhet

icke föranlett erinringar i de avgivna yttrandena.

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner, med hänsyn till det relativt begränsade

utbildningsbehovet samt verksamhetens försökskaraktär, lämpligt,

att utbildningen anordnas i form av särskild utbildningskurs vid en bestående

skola. Överstyrelsen säger sig vidare finna lämpligt att utbildningen ställes

under dess överinseende, varvid ett nära samarbete med medicinalstyrelsen

och arbetsvårdsmyndigheten förutsättes. Överstyrelsen anför vidare.

Med hänsyn till att det till en början närmast blir frågan om en försöksutbildning

synes organisationen av ledningen för utbildningskursen icke böra

givas den fasta form som föreslagits. Enligt överstyrelsens mening bör i det

fall utbildningen förlägges till slöjdföreningens skola, vilket överstyrelsen

finner lämpligt, den av kommittéerna föreslagna styrelsen ersättas av en

huvudsakligen rådgivande kursnämnd, utsedd av tillsynsmyndigheten. Det

synes överstyrelsen lämpligt, att i nämnden finnas företrädare för de av kommittéerna

angivna intressena. Vid rektors sida torde behöva ställas en kursledare,

som då närmast skulle ersätta den av kommittéerna föreslagna sekreteraren.

I en den 25 januari 1949 dagtecknad promemoria angående kostnaderna

under budgetåret 1949/50 för utbildningsverksamheten säger sig överstyrelsen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 42.

ha kommit till den uppfattningen, vilken även delades av styrelsen för slöjdföreningens

skola, att i kursnämnden borde ingå två läkare, den ena representerande

kroppssjukvården och den andra sinnessjukvården.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott och svenslca vanföreanstalternas

centralkommitté förorda att medicinalstyrelsen representeras genom

en ledamot i styrelsen för terapeututbildningen.

Styrelsen för slöjdföreningens skola i Göteborg anför att även om den föreslagna

utbildningen skulle komma att innebära en specialundervisning, som

icke tidigare förekommit vid skolan, ansåge styrelsen att skolans allmänna

uppläggning, dess lärarkrafter och verkstäder väl lämpade sig för ändamålet.

Styrelsen önskade dock framhålla att en alldeles bestämd konstnärlig fallenhet

måste anses vara ett oavvisligt villkor för terapeutanställning, samt att

skolans medverkan vid utbildningen icke finge innebära ett avståndstagande

från de principer, på vilka den nuvarande undervisningen baserades. Innan

skolan fått sin lokalfråga löst finge förslaget betraktas som ett provisorium,

men styrelsen önskade framhålla att en provisorisk utbildning borde kunna

genomföras på ett i stort sett tillfredsställande sätt.

Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg tillstyrker utbildningens förläggande

till Göteborg. Institutet vore berett att underlätta den föreslagna utbildningsanstaltens

verksamhet. Det kunde bl. a. icke hållas för osannolikt,

att institutet vissa timmar om dagen skulle kunna avstå lärosalar för den

teoretiska undervisningen av terapeuter.

Förslaget om legitimation av samt tillsyn över utbildade terapeuter

har berörts i några yttranden.

Statskontoret säger sig icke kunna tillstyrka legitimation för utbildade

terapeuter. Ej heller vore enligt ämbetsverket erforderligt att förordna om

särskild tillsynsmyndighet över utövande terapeuter. Legitimationstvånget avstyrkes

vidare av bl. a. svenska landstingsförbundet.

Överstyrelsen för yrkesutbildning ansluter sig till sjukhusutredningens

gentemot medicinalstyrelsen hävdade uppfattning, att tillsynen över utövande

terapeuter borde omhänderhavas av medicinalstyrelsen.

Kommittéernas förslag om elevernas ekonomiska förmåner under

utbildningen ha i allmänhet icke föranlett särskilda uttalanden i remissyttrandena.

Medicinalstyrelsen anför dock, att förslaget om utbildning under de närmaste

två åren av visst antal skötare och sköterskor vid sinnessjukhusen till

terapeuter syntes genomförbart endast under förutsättning, att vederbörande

befattningshavare under utbildningstiden komme i åtnjutande av oavkortad

lön och, under vissa förhållanden, även av traktamente. Även en av direktionerna

för sinnessjukhusen anser tvivelaktigt om skötare och sköterskor

komme att vilja underkasta sig de uppoffringar, som de föreslagna ekonomiska

villkoren för eleverna innebure.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

I fråga om löneställningen för terapeuter och annan ledande

personal ha kommittéförslagen i det övervägande antalet yttranden tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Jämkningar ha dock förordats från några

håll.

Svenska landstingsförbundet uttalar beträffande terapeuterna inom kroppssjukvården,

att förbundet intet hade att erinra mot att terapeuterna i lönehänseende

jämställdes med sjukgymnasterna, därest utbildningen för de båda

grupperna bleve något så när likvärdig. Förslaget har vidare godtagits av

bl. a. svenska stadsförbundet och Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvår

dsb eredning.

Medicinalstyrelsen framhåller i sitt yttrande över betänkandet rörande

patientsysselsättningen vid kroppssjukhusen att utbildningstiden för terapeuterna

bleve kortare än för sjuksköterskorna samt att terapeuterna enligt

styrelsens mening komme att få mindre ansvarsfulla uppgifter än översköterskorna.

Styrelsen kunde därför icke tillstyrka, att terapeuterna placerades

högre än i lönegrad It, såvida icke arbetsuppgifterna i enstaka fall kunde

motivera placering i lönegrad 12.

I yttrandet över förslaget avseende denna verksamhet inom sinnessjukvården

ansluter sig styrelsen till utredningens förslag om placering av manliga

terapeuter i lönegrad Ca 13 i likhet med överskötare och av kvinnliga

terapeuter i lönegrad Ca 12 i likhet med översköterskor. Emot den föreslagna

löneställningen för föreståndare för arbetsterapi och för slöjdföreståndare

har styrelsen icke funnit anledning till erinran.

Statskontoret har i yttrandet rörande terapeuterna inom kroppssjukvården

anfört liknande synpunkter som medicinalstyrelsen och förklarat sig icke

kunna tillstyrka högre löneställning för terapeuterna än som gällde för avdelningssköterskorna.

Även en placering i lönegrad 12 förefölle ämbetsverket,

hög.

Beträffande löneställningen för terapeuterna vid sinnessjukhusen säger sig

statskontoret i sitt senare yttrande icke ha funnit anledning till ändrat ställningstagande.

Föreståndarna för arbetsterapi syntes böra givas en något högre

löneställning och i likhet med de högst placerade hantverksföreståndarna

hänföras till lönegrad 14.

Statens lönenämnd, som enligt vad förut sagts endast yttrat sig över förslaget

beträffande sinnessjukvården, har anfört följande.

Även om vissa skäl tala för att de förslagna arbetsterapeuterna i lönehänseende

jämföras med sjukgymnaster, synes likväl enligt lönenämndens mening

jämförelse hellre böra anställas med sjukvårdspersonalen vid sinnessjukhusen.

Lönenämnden har icke något att erinra mot att arbetsterapeuterna i

lönehänseende principiellt likställas med överskötare och översköterska. Enär

emellertid härigenom befattningar för manlig personal skulle hänföras till

13 lönegraden och befattningar för kvinnlig personal till 12 lönegraden, får

lönenämnden erinra, att allmänna lönenämnden i utlåtande den 8 november

1946 ansett sig kunna godtaga det förslag om uppflyttning av vissa befattningar

för kvinnlig sjukvårdspersonal till paritet med befattningar för

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

manlig sjukvårdspersonal, vilket framlagts av 1944 års lönekommitté, avseende

sjukvårds- och ekonomipersonal. Till denna principiella uppfattning

ansluter sig statens lönenämnd.

Förslagen om placering av föreståndare för arbetsterapi i 15 lönegraden

samt om uppflyttning till samma lönegrad av de för närvarande i 12 lönegraden

placerade slöjdföreståndarna föranleda icke erinran från lönenämndens

sida.

Önskemål om lika lön enligt lönegrad 13 för såväl manliga som kvinnliga

terapeuter framställas vidare av två direktioner för statliga sinnessjukhus.

Sjukhusutredningens förslag tillstyrkes av bl. a. föreningen tjänstemän vid

statens sjukhusförvaltning och statens sjukhuspersonals förbund.

Svensk sjuksköterskeförening anser att likalönsprincipen borde tillämpas

åtminstone vid inrättande av nya typer av befattningar, för vilka kvinnan

visat sig lika lämpad som mannen. Föreningen ansåge sjuksköterskans arbetsuppgifter

mer krävande än arbetsterapeutens. Därest överskötare och översköterska

inplacerades i lönegrad 16, vilket föreningen funne rimligt, borde

arbetsterapeut, manlig såväl som kvinnlig, inplaceras i lönegrad 15.

Sveriges slöjdlärarinneförening förordar placering av terapeuter i lönegrad

16.

Den föreslagna benämningen sysselsättningsterapeut eller arbetsterapeut

kritiseras i några yttranden.

Medicinalstyrelsen förordar i sitt första yttrande tjänstetiteln arbetsinstruktör

och i sitt senare yttrande benämningen arbetsledare. Den förstnämnda

titeln — anbetsinstruktör — föreslås även av statens sjukhuspersonals

förbund.

Kostnadsberäkningar.

Kommittéerna.

I sitt förslag rörande sysselsättnings- och arbetsterapi vid anstalter inom

kroppssjukvården ha kommittén för partiellt arbetsföra och statens sjukhusutredning

(betänkande 111) gjort vissa kostnadsberäkningar, som dock begränsats

till att omfatta kostnaderna iför terapeuternas utbildning samt avlöningsfcostnader

m. m. för terapien vid statliga eller med statligt stöd drivna

vårdanstalter. Kostnaden för avlöning av terapeuter vid övriga anstalter ha ansetts

böra bestridas av vederbörande huvudman utan statsbidrag.

Beträffande kostnaderna för utbildningen ha kommittéerna anfört,

att ersättning till slöjdskolans rektor liksom för arbetskraft, lokaler m. m.,

som skolan ställde till förfogande, finge regleras efter särskild överenskommelse

med skolans styrelse. I övrigt har beräknats för arvode till sekreteraren

10 800 kronor, för lokalhyra, expensmedel m. m. 4 000 kronor, för undervisningsarvoden

30 000 kronor, för materialkostnader 8 000 kronor och för stipendier

till elever 30 000 kronor.

De årliga kostnaderna för utbildningen skulle sålunda, bortsett från den ersättning,

som enligt avtal komme att utgå till slöjdförenings skola, uppgå till

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

(10 800 + 4 000 + 30 000 + 8 000 + 30 000) 82 800 kronor. Härtill komme en

engångskostnad för anskaffning av möbler ocih kontorsutrustning för sekreterarens

expedition, beräknad till 4 000 kronor.

Den gjorda beräkningen avser årlig kostnad fr. o. m det andra verksamhetsåret,

då två kurser avses pågå samtidigt. Under första året skulle enligt kommittéerna

begränsning kunna ske av anslagsposten till undervisningsarvoden

till 13 500 kronor och av stipendieposten till 15 000 kronor.

Vad härefter angår statsverkets årliga kostnader för en utvidgad

sysselsättnings- och arbetsterapi vid statliga eller statsunderstödda

sjukhus och vårdanstalter utanför sinnessjukvården

ha kommittéerna angivit antalet nytillkommande terapeuter vid dessa anstalter

till 31. Efter lönegrad Ca 13 och ortsgrupp 3 har lönekostnaden för år

beräknats till i runt tal 185 000 kronor, varvid kommittéerna räknat med rörligt

tillägg efter 6 %. Med nuvarande tillägg av 12 % skulle lönekostnaden

stiga till omkring 195 000 kronor. Till materialkostnader ha kommittéerna beräknat

25 000 kronor.

Årskostnaden för avlöningar och material skulle sålunda för sysselsättnings-

och arbetsterapien vid här ifrågavarande statliga och statsunderstödda

anstalter uppgå, till (195 000 + 25 000) 220 000 kronor.

I fråga om sysselsättnings- och arbetsterapien inom sinnessjukvården har

statens sjukhusutredning (betänkande IV) framlagt motsvarande beräkningar

av avlöningskostnaden för terapeuter och annan med terapiens ledning på

sinnessjukhusen sysselsatt personal.

Sammanlagt beräknas avlöningskostnaderna för de statliga sinnessjukhusens

del uppgå till omkring 1 miljon kronor per år. På grund av att terapeuttjänstema

till en del avsåges ersätta andra befintliga tjänster, skulle

dock merkostnaden för avlöningar till terapeututbildad personal icke komma

att uppgå till mer än omkring 700 000 kronor per år.

Yttranden.

De av kommittéerna verkställda kostnadsberäkningarna ha i allmänhet icke

berörts i de avgivna yttrandena.

Överstyrelsen för yrkesutbildning säger sig i stort sett icke ha något att

erinra mot anslagsberäkningen för terapeututbildningen. Under första verksamhetsåret

syntes, under förutsättning att 20 elever intoges, kostnaden kunna

beräknas uppgå till 55 000 kronor, förutom engångsanslaget till möbler in. m.

om 4 000 kronor. Anslaget till kursverksamheten borde ställas till överstyrelsens

förfogande.

Förslag av överstyrelsen för yrkesutbildning.

I detta sammanhang torde vidare få anmälas, att överstyrelsen för yrkesutbildning

med promemoria den 25 januari 1949 överlämnat en av styrelsen för

slöjdföreningens skola enligt sammanträde den 12 i samma månad lämnad

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj ds proposition nr 42.

beräkning av de kostnader, som uppkomma i samband med skolans medverkan

vid terapeututbildningen. Enligt denna beräkning skulle erfordras för arvode

till en sekreterare (kamrer) med halvtidstjänst 5 000 kronor och för arvode

till en kursledare, likaledes halvtidstjänstgörande och med viss undervisningsskyldighet,

4 000 kronor. Ersättningen till skolans rektor föreslås beräknad till

3 000 kronor. Härjämte beräknas följande belopp erforderliga, nämligen för

omkostnader i samband med kursplanens uppgörande 3 000 kronor, för städning,

lyse, uppvärmning o. d. 4 000 kronor, för ersättning till vaktmästare

3 000 kronor och för lokalernas iordningställande och underhåll 3 000 kronor.

Sammanlagt skulle alltså erfordras (5 000 + 4 000 + 3 000 + 3 000 -f 4 000

+ 3 000 + 3 000) 25 000 kronor.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har i sin promemoria verkställt vissa

jämkningar i skolstyrelsens kostnadsberäkning samt därjämte lämnat uppgift

på de kostnader för utbildningen, som icke avse skolans medverkan vid densamma.

De olika kostnaderna ha härvid redovisats av överstyrelsen på följande

sätt.

Ändamål

Kronor

Jdektor och kursledare ........................................... 7 qqq

Skrivhjälp ................................................................................. 2 500

Städning, lyse, uppvärmning, vaktmästare m. m............................ 7 000

Anskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel och kostnader

för lokalernas iordningställande ................................................ 4 Q00

Arbetsmaterial ............................................................ 4 qqq

Undervisningsarvoden ........................................................... 75 qqq

Ersättning till sakkunniga, sammanträdes- och resekostnader m. m.... 5 500

Summa kronor 45 000

Härtill komme enligt överstyrelsen kostnaderna för stipendier, vilka under

första utbildningsåret beräknats till 15 000 kronor. Önskvärt vore att stipendieanslaget

antingen finge ingå i det under åttonde huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till stipendier åt elever vid kommunala och enskilda anstalter

för yrkesundervisning eller eljest erhölle formen av förslagsanslag.

Överstyrelsen framhåller slutligen, att beräkningarna för den försöksutbildnmg,

varom här vore fråga, nödvändigtvis måste bli mycket osäkra och

att överflyttningar kunde bli erforderliga mellan de olika poster, som beräkningarna

avsett.

Departementschefen.

Sysselsättnings- och arbetsterapien är en sedan länge känd behandlingsfoim

inom sjukvården. Särskilt i länder, som deltagit i de båda världskrigen,

har i samband med vården av de många krigsskadade behovet av sysselsättnings-

och arbetsterapi gjort sig starkt gällande. Denna behandlingsform har

därför i dessa länder såväl kvantitativt som kvalitativt nått en högre utveckling

än på andra håll.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj-.ts proposition nr 42.

I Sverige har krigsinvaliditeten saknats som pådrivande faktor och utvecklingen

väsentligen kännetecknats av impulser utifrån. I fråga om utnyttjandet

av sysselsättnings- och arbetsterapien såsom behandlingsmetod torde vi ligga

åtskilligt efter flera länder, med vilka vi eljest tåla en jämförelse i fråga om

sjukvårdens standard. Sysselsättnings- och arbetsterapien finnes hos oss representerad

huvudsakligen vid anstalter för vård av långvarigt sjuka, såsom

sinnessjukhus, sanatorier för lungtuberkulos, kustsanatorier och andra anstalter

för kirurgisk tuberkulos samt vanföreanstalter. På anstalter för vård

av i regel akuta sjukdomsfall har däremot sysselsättnings- och arbetsterapien

hittills funnit mycket begränsad användning.

Under senare år har denna behandlingsform tilldragit sig ett ökat intresse

även i vårt land. En av anledningarna härtill är den uppmärksamhet, som

ägnats de partiellt arbetsföras problem. Angelägenheten ur såväl samhällets

som den enskilda individens synpunkt att i möjligaste mån förhindra eller

häva partiell arbetsoförmåga samt att tillvarataga de partiellt arbetsföras

arbetskraft har understrukit behovet av särskilda åtgärder, sammanfattade i

begreppet arbetsvärd. Sysselsättnings- och arbetsterapien på sjukhus och

andra vårdanstalter har härvid tilldelats en viktig plats i en rad av arbetsvårdande

åtgärder, exempelvis yrkesvägledning, arbetsprövning, yrkesutbildning

och arbetsträning.

Utredning angående sysselsättnings- och arbetsterapien bär såsom av det

föregående framgår gjorts av kommittén för partiellt arbetsföra och statens

sjukhusutredning av år 1943. I ett gemensamt betänkande ha kommittéerna

framlagt förslag rörande denna behandlingsform på vissa sjukhus och vårdanstalter,

hänförliga till kroppssjukvårdens område. I ett senare betänkande

har sjukhusutredningen separat behandlat motsvarande åtgärder inom sinnessjukvården.

I de båda betänkandena framlägges förslag om en effektivisering

av sysselsättnings- och arbetsterapien såväl vid de långvårdsanstalter,

där denna vårdform hittills haft sin egentliga betydelse i våld land, som vid

lasarett och liknande akutsjukhus, där den förekommit endast i obetydlig

omfattning.

Yad kommittéerna anfört om behovet av sysselsättnings- och arbetsterapi

samt den sociala och medicinska motiveringen för denna behandlingsform

finner jag övertygande. En väl organiserad arbetsterapi synes mig vara

av värde för att hos långvarigt sjuka bibehålla en tidigare yrkesfärdighet

eller, där återgång till förutvarande yrke icke kan komma i fråga, bereda förutsättningar

för annat slag av förvärvsarbete. Det psykologiska värdet av en

på så sätt skapad kontakt med arbetslivet är av stor betydelse. De mer förströelsebetonade

formerna av sysselsättningsterapi synas mig kunna vara

ett medel att lätta de stämningar av missmod och håglöshet, som lätt

följa i sjukdomens spår. Även om erfarenheterna ännu äro otillräckliga

för ett bedömande av möjligheterna att genom en verksamhet som denna

förkorta vårdtiderna, torde dess värde för höjandet av vårdens kvalitet där210—49.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 4,2.

emot vara oomtvistlig. En intresseväckande och eljest ändamålsenlig sysselsättnings-

och arbetsterapi bör vara ett värdefullt medel att i någon mån utjämna

skillnaden mellan den passiva och skyddade tillvaron inom vårdanstalten

och den fordrande verklighet, som mången möter vid återinträdet i förvärvslivet.

Jag finner sålunda behov föreligga av en effektiv sysselsättnings- och

arbetsterapi vid våra sjukhus och vårdanstalter. Mest angeläget synes mig

vara att tillgodose behovet vid anstalter för huvudsakligen långvarigt sjuka

eller invalidiserade, såsom sinnessjukhus, sanatorier och andra anstalter för

vård av lungtuberkulos, kustsanatorier samt vanföreanstalternas kliniker.

Beträffande de sakkunnigas förslag angående sysselsättnings- och

arbetsterapiens utformning vid olika slag av vårdanstalter torde, då

verksamheten enligt min mening tills vidare bör bedrivas försöksvis, några

fasta normer icke nu böra fastställas. Det torde tvärtom vara klokt att

pröva sig fram, varvid de av kommittéerna lämnade förslagen till olika sysselsättningsformer

m. in. torde bli av stort värde. En riktpunkt måste emellertid

vara att åstadkomma sådan variation av intresseväckande sysselsättningsformer

att om möjligt varje patient kan erhålla en efter sina anlag och sjukdomsförhållanden

lämpad sysselsättning. Vårdanstaltens behov av arbetsprestationer

från patienternas sida bör icke tillmätas avgörande betydelse,

även om självfallet en kombination av dessa båda intressen i många fall är

både möjlig och önskvärd.

Till förslaget att vid sinnessjukhusen begränsa jordbruksdriften till förmån

för trädgårdsskötsel finner jag mig böra lämna min principiella anslutning.

Det synes mig nämligen ådalalagt att trädgårdsskötsel, som omfattas av stort

intresse av patienterna och vid tillgång till växthus erbjuder sysselsättningstillfällen

under hela året, äger större värde för sysselsättnings- och arbetsterapien

än jordbruksarbete.

I kommittéförslagen framhålles betydelsen av ändamålsenliga lokaler

för sysselsättnings- och arbetsterapien. Närmare utformade förslag

på denna punkt ha av sjukhusutredningen framlagts rörande sinnessjukhusen.

Jag finner dessa förslag i huvudsak lämpliga och utgår från att vid ny- och

ombyggnader av sjukhus och andra vårdanstalter lokalfrågan ägnas beaktande.

Kommittéerna ha understrukit behovet av särskild personal för sysselsättnings-

och arbetsterapiens ledning och framlagt närmare beräkningar

i detta hänseende. Ehuru jag anser att de sakkunniga anfört

vägande skäl för sin uppfattning om behovet av sådan personal kan jag i

nuvarande läge icke förorda en utvidgning av personalorganisationen. Som

svenska landstingsförbundet uttalat i sitt yttrande är det med rådande brist

på sjukvårdspersonal nödvändigt, att ansträngningarna inriktas på att söka

bibehålla nuvarande vårdstandard, medan förbättringar av denna tyvärr

måste komma i andra hand. Vi torde sålunda tills vidare vara hänvisade att

för sysselsättnings- och arbetsterapien vid landets vårdanstalter i huvudsak

lita till den personal, som redan finnes tillgänglig för denna verksamhet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Yad nu sagts bör emellertid icke liindra att försöksvis anordnas utbildning

av ett antal redan i tjänst varande befattningshavare för att handhava

sysselsättnings- och arbetsterapi. Såsom framgår av den förut lämnade

redogörelsen saknas hos oss praktiskt taget helt personal med den specialutbildning

för uppgiften, som i andra länder befunnits nödvändig för

att effektivt kunna bedriva denna vårdform. Tillgång till ett — om även

begränsat — antal befattningshavare med sådan specialutbildning skulle

vara av stort värde för behandlingsformens utveckling.

Som jag redan sagt torde en sådan försöksutbildning böra avse befattningshavare

som nu arbeta inom sjukvården, varvid i första hand lämpliga

skötare och sköterskor vid sinnessjukhusen böra komma ifråga. Möjlighet

bör dock lämnas öppen för att i undantagsfall mottaga även annan sökande,

som äger särskilda förutsättningar för uppgiften.

Utbildningen torde såsom föreslagits böra förläggas till slöjdföreningens

skola i Göteborg. Med hänsyn till den föreslagna rekryteringsprincipen synes

det lämpligt att icke uppdraga alltför snäva riktlinjer i fråga om inträdesfordringar,

utbildningstidens längd, krav på förpraktik m. in. utan lämna

den blivande kursledningen relativt fria händer. Det bör exempelvis undersökas,

huruvida icke för elever med förkunskaper inom det ena eller andra

ämnesområdet kan anordnas kompletterande utbildning. Som mål för utbildningen

bör dock uppställas att bibringa eleverna i stort sett det kunskapsmått,

som avses med den av de sakkunniga föreslagna tvååriga kursverksamheten.

Beträffande organisationen av kursverksamheten biträder jag förslaget

att utbildningen ställes under överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning.

Såsom överstyrelsen föreslagit torde den närmare ledningen böra

anförtros en särskild av överstyrelsen utsedd kursnämnd. Rektorerna för

slöjdföreningens skola och socialinstitutet i Göteborg böra ingå i nämnden

såsom självskrivna ledamöter, varjämte i densamma böra finnas två läkare,

en representerande kroppssjukvård och en sinnessjukvård, samt en representant

för länsarbetsnämnden på platsen. Såsom överstyrelsen föreslagit torde

en särskild ordförande i kursnämnden böra utses efter förslag av styrelsen

för slöjdföreningens skola.

Vid sidan av rektorn för slöjdföreningens skola, vilken förutsättes skola

lämna en icke obetydlig medverkan vid kursens anordnande, torde — i stället

för den av kommittéerna föreslagna sekreteraren — ställas en deltidstjänstgörande

kursledare. Lokaler, skrivhjälp in. in. förutsättas mot ersättning ställda

till förfogande av slöjdföreningens skola.

Vad angår elevernas ekonomiska förmåner under utbildningen ansluter

jag mig till förslaget att utbildningen skall vara kostnadsfri. I förekommande

fall torde stipendier böra utgå enligt samma normer som gälla för stipendier

till elever vid kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning.

Skötare och sköterskor vid statliga sinnessjukhus, som deltaga i utbildningen.

torde böra medgivas rätt att uppbära lön med B-avdrag under hela

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

undervisningstiden. Att därjämte traktamente skulle få utgå i särskilda fall

anser jag mig däremot icke kunna förorda.

Den begränsade försöksutbildning, jag i det föregående förordat, torde

icke innebära anledning att till principiellt övervägande upptaga frågan om eu

särskild löneställning för befattningshavare med verksamhet inom sysselsättnings-

och arbetsterapien. Skötare och sköterskor på sinnessjukhus, som

med goda vitsord genomgå denna utbildning och i övrigt äro väl lämpade för

denna uppgift, böra lämpligen kunna erhålla ställning som överskötare resp.

översköterska.

Yad slutligen angår kostnaderna under nästkommande budgetår för en

kursverksamhet enligt föreslagna riktlinjer torde överstyrelsens för yrkesutbildning

kalkyl i huvudsak kunna läggas till grund.

För ersättningar till ordförande och ledamöter i kursnämnden enligt kommittékungörelsen

torde böra beräknas 1 000 kronor. Vidare beräknar jag för

arvoden till rektorn vid slöjdföreningens skola och till kursledaren 3 000 resp.

4 000 kronor. Till undervisningsarvoden, beräknade efter i genomsnitt 30 kronor

per timme vid den Socialmedicinska undervisningen och 12 kronor per

timme vid utbildning i tekniska ämnen, torde böra upptagas ett belopp av

15 000 kronor. De ersättningar, som skola utgå till slöjdföreningens skola för

lokaler, personal m. m., kunna lämpligen sammanföras till en delpost, vilken

därvid bör upptagas till 13 000 kronor. Jag förutsätter härvid, att av detta

belopp tages i anspråk allenast vad som erfordras för täckande av skolans

kostnader för ändamålet. Slutligen bör beräknas för arbetsmaterial 4 000

kronor, för elevstipendier 15 000 kronor och för diverse utgifter 5 000 kronor.

Sammanlagt skulle alltså för budgetåret 1949/50 böra anvisas (1000 +

3 000 + 4 000 + 15 000 + 13 000 + 4 000 + 15 000 + 5 000) 60 000 kronor. Anslaget

torde böra benämnas Utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter för

budgetåret 1949/50 under elfte huvudtiteln anvisa ett anslag av

60 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ralph Sterner.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42. 47

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning........................................................................ 2

Hittills vidtagna åtgärder...................................................... 4

Föreliggande förslag och yttranden............................................ 9

Behovet av sysselsättnings- och arbetsterapi .............................. 9

Kommittéerna sid. It. — Yttranden std. 13.

Sysselsättnings- och arbetsterapiens former och inriktning................ 16

Kommittéerna sid. 16. — Yttranden sid. 19.

Behovet av särskilda lokaler................................................ 21

Kommittéerna std. 21. — Yttranden sid. 22.

Behovet av personal för sysselsättnings- och arbetsterapiens ledning .... 22

Kommittéerna sid. 22. — Yttranden sid. 26.

Sysselsättnings- och arbetsterapeuternas utbildning och löneförmåner m. m. 28

Kommittéerna sid. 28, — Yttranden sid. 35.

Kostnadsberäkningar ........................................................ 40

Kommittéerna sid. 40. — Yttranden sid. 41. — Förslag av överstyrelsen för yrkesutbildning

sid. 41.

Departementschefen ............................................................ 42

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:119 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m. a1 i texten
  2. SU 1949:51 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder för en effektiviserad sysselsättningsoch arbetsterapi. s. 14 i texten