Sök i Ratio Lex

Angående anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård

1949-02-25 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:51, Angående anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

1

Nr 51.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till

lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård;

given Stockholms slott den 25 februari 1949.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

G. E. Sträng.

Sammanfattning.

Vissa ändringar föreslås i bestämmelserna om rätt för mindre bemedlade

djurägare att erhålla bidrag till täckande av kostnaderna för djursjukvård.

Syftet med ändringarna är främst att anpassa dessa bestämmelser till nu

gällande skatte- och uppbördsregler.

För utbetalande av dylika bidrag hemställes för budgetåret 1949/50 om

ett förslagsanslag å 500 000 kronor.

1 Ililntng till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 51.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet ö Stockholms slott'' den

25 februari 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,

Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng.

För innevarande budgetår har till lindring i mindre bemedlades kostnader

för djursjukvård anvisats ett förslagsanslag av 500 000 kronor. Beträffande

bestämmelser rörande anslagets användning torde få hänvisas till

statsliggaren s. 767.

I årets statsverksproposilion (IX H. T. p. 55) har Kungl. Maj :t föreslagit

riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till ifrågavarande

ändamål för budgetåret 1949/50 beräkna ett förslagsanslag av 500 000

kronor.

Jag torde nu ånyo få anmäla denna fråga.

I skrivelse den 18 januari 1949 bär veterinärstgrelsen — med förmälan

att 1947 års skattereform nödvändiggjort en översyn av villkoren för bidrag

från förevarande anslag — framlagt utredning och förslag i ämnet. Veterinärstyrelsen

har vid sin skrivelse fogat yttranden av styrelserna för

Svenska länsveterinärföreningen, Svenska distriktsveterinärföreningen och

Svenska veterinärläkarföreningen.

Efter remiss ha vidare yttranden över veterinärstyrelsens förslag avgivits

av statskontoret ävensom av länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs

och Bohus, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län.

Gällande bestämmelser.

Innan jag ingår på veterinärstyrelsens förslag och de däröver avgivna

yttrandena, torde jag få lämna en kortfattad redogörelse för nu gällande

bestämmelser på området. Dessa, som meddelats i kungörelsen den 12 april

1946 (nr 164) angående statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader

för djursjukvård, innebära i huvudsak följande.

Statsbidrag skall utgå till bestridande av kostnaderna för sjukbesök, som

distriktsveterinär eller länsveterinär med praktikområde företager i anled
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

ning av sjukdomsfall bland husdjur inom område, där han är pliktig att

på kallelse tillhandagå med enskild husdj urssjukvård. Sådant bidrag må

åtnjutas av djurägare, för vilken det senast fastställda beskattningsbara

beloppet enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke

överstiger 600 kronor eller det senast fastställda taxerade beloppet enligt

nämnda förordning uppgår till högst 2 200 kronor. Statsbidrag må dock icke

beviljas den som har en skattepliktig förmögenhet överstigande 20 000 kronor.

Djurägare må emellertid även åtnjuta bidrag, om ömmande omständigheter

föreligga och nyssnämnda inkomst- och förmögenhetsgränser överskridits

endast i ringa grad. Person, som yrkesmässigt bedriver kreaturshandel

eller som är bosatt i stad, köping eller municipalsamhälle med egen

veterinär, är icke berättigad till ifrågavarande bidrag.

Bidraget utgår till bestridande av den del av veterinärarvodet och resekostnaden,

som överstiger tio kronor.

Vid sjukbesök skall veterinären göra sig underrättad om huruvida förutsättningarna

för statsbidrag föreligga. Finnes så vara fallet, skall djurägaren

till veterinären avlämna en på heder och samvete undertecknad uppgift om

de taxerade och beskattningsbara belopp, som åsatts honom enligt den senast

fastställda taxeringen, samt om sin skattepliktiga förmögenhet vid utgången

av det kalenderår denna taxering avser.

Har veterinär mottagit sådan uppgift, må han av djurägaren icke uppbära

högre belopp än tio kronor. Återstående del av arvodet och resekostnaden

bestämmes av länsstyrelsen och utbetalas som statsbidrag efter rekvisition

från veterinären, sedan djurägarens uppgifter kontrollerats genom länsstyrelsens

försorg. Har rekvisition av statsbidrag icke bifallits, äger veterinären

avfordra djurägaren resterande arvode och resekostnadsersättning. Tredskas

djurägaren att utbetala beloppet, kan veterinären erhålla handräckning hos

överexekutor.

I anslutning till denna redogörelse torde jag få erinra om, att 1948 års

riksdag (skr. 1948: 102) bifallit ett förslag av Kungl. Maj :t (prop. 1948: 66),

att uppgifterna i den år 1946 utfärdade kronodebetsedeln skulle få läggas till

grund för prövningen av bidragsrätten, till dess 1948 års kronodebetsedel utfärdats.

Veterinärstyrelsens förslag.

Veterinärstyrelsens förslag innebär i huvudsak följande.

Till grund för bedömandet av djurägarens rätt att åtnjuta statsbidrag

skall läggas hans senast fastställda till statlig inkomstskatt taxerade inkomst.

Den bidragsberättigande gränsen för den taxerade inkomsten skall bestämmas

till 2 500 kronor. Uppbär djurägaren allmänt barnbidrag skall gränsen

höjas med 500 kronor för varje barn, för vilket barnbidrag utgår. Från bidragsrätt

uteslutes dock den, som påförts statlig förmögenhetsskatt, (d. v. s.

som har en förmögenhet överstigande 30 000 kronor). Det belopp, som djurägaren

själv skall erlägga för veterinärkostnaderna, skall höjas från tio till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

femton kronor. Veterinärerna skola tillhandahållas avskrifter av taxeringslängderna.

Kostnaden härför skall efter veterinärstyrelsens bestämmande få

bestridas av statsmedel.

Såsom motivering för sitt förslag om ändring av inkomstgränsen har veterinärstyrelsen

till en början anfört, att nu gällande bestämmelser icke lämpligen

kunde bibehållas oförändrade, sedan de genom 1947 års skattereform

beslutade nya grunderna för den statliga beskattningen börjat tillämpas vid

1949 års taxering. De nuvarande bidragsgrunderna syntes sålunda kunna

tillämpas endast intill dess de på 1949 års taxering grundade kronodebetsedlarna

mot slutet av året tillställdes de skattskyldiga. Enligt de numera

upphävda grunderna för statsbeskattningen hade ortsavdragen anpassats

efter familjestorleken, i det att särskilt avdragsbelopp gällt såväl för en var

av äkta makar som för varje barn under 18 års ålder. Då de individuella

avdragen varit ganska stora, hade en familj med flera barn kunnat komma

upp till en jämförelsevis betydande taxerad inkomst utan att det beskattningsbara

beloppet överskridit den fastställda gränsen av 600 kronor. Såsom

exempel härpå har styrelsen anfört, att för en familj med 4 barn i ortsgrupp

II det beskattningsbara beloppet enligt det äldre skattesystemet stannat vid

600 kronor även om den taxerade inkomsten uppgått till det relativt betydande

beloppet av 5 000 kronor. Enligt det nya skattesystemet motsvarade

däremot ett beskattningsbart belopp av 600 kronor för äkta makar i sagda

ortsgrupp en taxerad inkomst av 3 225 kronor.

Veterinärstyrelsen har även framhållit, att uppbyggnaden av det nya

skattesystemet syntes göra det naturligast, att man vid bestämmande av nya

inkomstgränser skulle anknyta till den taxerade inkomsten. Därigenom kunde

man erhålla enhetliga belopp för alla orter, oberoende av ortsgrupperingen.

I betraktande av den storlek barnavdragen haft syntes det styrelsen ofrånkomligt,

att den bidragsberättigande gränsen för den taxerade inkomsten

skulle bestämmas till olika belopp alltefter antalet av djurägarens barn. Visserligen

talade den nya anordningen med särskilda skattefria barnbidrag

mot behovet av en sådan differentiering, men å andra sidan kunde barnbidragen

enligt styrelsens mening icke anses vara så avvägda, att de täckte

den verkliga merkostnaden för barn.

Veterinärstyrelsen har vidare förklarat sig anse, att de nya inkomstgränserna

borde avpassas så, att kretsen av de bidragsberättigade bleve i huvudsak

oförändrad. Med denna utgångspunkt har styrelsen föreslagit fastställande

av de gränsbelopp som angivas i det följande. Till jämförelse med dessa

gränsbelopp har styrelsen angivit de högsta taxerade inkomster, vilka enligt

det äldre skattesystemet i ortsgrupp II medfört beskattningsbara belopp ej

överstigande 600 kronor. Styrelsen har därvid anfört, att nämnda ortsgrupp

enligt dess mening representerade medelproportionalen för de ortsgrupper,

där det övervägande antalet mindre bemedlade djurägare hörde hemma.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

5

Högsta taxerade

inkomst för rätt till

bidrag enligt veterinärstyrelsens

förslag.

kronor »

1. Djurägare som uppbär allmänt barnbidrag

för ett barn.......................... 3 000

» två » 3 500

» tre » 4 000

» fyra » 4 500

o.s.v. med en höjning av inkomstgränsen

med 500 kronor för varje ytterligare

barn.

2. Annan djurägare ....................... 2 500

Taxerad inkomst,

som enligt äldre

bestämmelser

ortsgrupp II medförde

ett beskattningsbart

belopp

av 600 kronor.

kronor

2 980

3 480

4 240

5 000

I fråga om förmögenhetsgränsen har veterinärstyrelsen uttalat, att enligt

den nya förordningen om förmögenhetsskatt förmögenhet under 30 000 kronor

icke vore skattepliktig och icke funnes angiven å kronodebetsedeln. Möjlighet

att kontrollera förmögenhetsinnehavet funnes alltså först då förmögenheten

överstege 30 000 kronor. Med hänsyn därtill syntes det styrelsen

ofrånkomligt, att förmögenhetsgränsen skulle höjas från 20 000 till 30 000

kronor.

Beträffande statsbidragets storlek har veterinärstyrelsen anfört, att styrelsen

vid övervägande av de nya bestämmelsernas innehåll jämväl haft att

beakta, att åtgången av statsmedel för ifrågavarande ändamål starkt stegrats

under senare år. Under budgetåret 1937/38—1940/41 hade medelsåtgången

understigit 100 000 kronor per budgetår. För de fem budgetåren

1941/42—1945/46 hade den i medeltal uppgått till 158 000 kronor. Efter

ikraftträdandet av 1946 års kungörelse hade medelsåtgången emellertid stigit

till 551 000 kronor under budgetåret 1946/47 och till 651 000 kronor under

budgetåret 1947/48. Styrelsen har i anslutning härtill erinrat om att denna

kostnadsökning föranlett riksdagens revisorer att i sin berättelse till 1948

års riksdag, § 41, understryka angelägenheten av att styrelsen med uppmärksamhet

följde utvecklingen å förevarande område, varjämte revisorerna uttalat,

att det, om kostnaderna skulle ytterligare ökas, borde ankomma på

styrelsen att taga initiativ till de jämkningar i bidragsgrunderna, som kunde

finnas påkallade. Enligt styrelsens mening borde uppgiften att revidera bidragsgrunderna

såvitt möjligt lösas så, att de nya grunderna komme att medgiva

bidrag åt samma klientel, som varit bidragsberättigat enligt de nu gällande.

Med hänsyn till att ökningen av medelsåtgången fortgått jämväl under

budgetåret 1947/48 ävensom till att någon minskning av statens utgifter

för ändamålet i dagens ekonomiska läge tedde sig önskvärd, hade styrelsen

kommit till den slutsatsen, att en viss begränsning enklast kunde ernås genom

en höjning av den del av veterinärkostnaderna, som djurägaren hade

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

att bära. En sådan höjning syntes styrelsen i viss mån motiverad även av

penningvärdets fall. Styrelsen ville därför föreslå en höjning av beloppet till

femton kronor. Skulle utvecklingen giva belägg för att höjningen motverkade

möjligheterna att bereda de mindre bemedlade djurägarna en dräglig

djursjukvård, borde emellertid en återgång till det lägre beloppet övervägas.

I samband med sitt förslag om ändrade bidragsgrunder har veterinärstyrelsen

jämväl behandlat frågan, hur bidragsrätt skall kunna konstateras vid

sjukbesök. Härom har styrelsen anfört följande.

Vid den praktiska tillämpningen har det hittills tillgått så, att frågan om

rätt till statsbidrag av veterinären bedömts på grundval av den för djurägaren

senast utfärdade debetsedeln. Detta system har i stort sett fungerat tillfredsställande.

Efter källskattereformens genomförande blir emellertid systemet

i många fall oanvändbart. Många mindre djurägare — i övre Norrland torde

det till och med gälla flertalet av dem — utföra vid sidan av jordbruket avlönat

arbete för annans räkning, vanligen hos skogsbolag, domänverket eller

annan. I sådant fall har djurägaren merendels lämnat ifrån sig sin debetsedel

till arbetsgivaren och är alltså ur stånd att kunna vid behov uppvisa

densamma för veterinären. Den på så sätt uppkomna svårigheten synes icke

vara lätt att avhjälpa. En framkomlig utväg synes vara att genom hänvändelse

till vederbörande kommunala myndighet söka anskaffa erforderliga avskrifter

av taxeringslängderna. Då det emellertid icke alltid kan förutsättas,

att avskrifter stå att erhålla kostnadsfritt, uppstår frågan, på vilket sätt

kostnaden för avskrifterna skall bestridas. De synes veterinärstyrelsen icke

riktigt, att dylik för bidragssystemets fungerande nödig kostnad lägges på

veterinären, med hänsyn till att denne i föreliggande fall enligt veterinärtaxan

endast äger betinga sig gällande lägsta arvode. Det torde därför vara

befogat att kostnaden, i den mån den ej bäres av kommunerna, får stanna

å statsverket. Styrelsen vill därför föreslå, att kostnaden efter styrelsens bestämmande

må bestridas ur förslagsvis anslaget till Förekommande och hämmande

av smittsamma husdjurssjukdomar: Övriga utgifter. Den sammanlagda

kostnaden för anskaffande av ifrågavarande avskrifter är vansklig att

beräkna men torde näppeligen uppgå till så stort belopp, att den behöver påverka

beräkningen av det anslag, varur utgiften föreslagits skola få bestridas.

Vad slutligen beträffar styrkandet av djurägares uppgift om antalet

barn, för vilka allmänt barnbidrag uppbäres, torde detta enkelt och tillförlitligt

kunna ske genom djurägarens framvisande av talongen till den senaste

postgiroanvisningen å dylikt bidrag.

I fråga om medelsbehovet för ifrågavarande bidrag sverksamhet har veterinärstyrelsen

uttalat, att anslaget till lindring i mindre bemedlades kostnader

för djursjukvård syntes böra för budgetåret 1949/50 upptagas med ett

oförändrat belopp av 500 000 kronor.

Yttrandena.

Veterinärstyrelsens förslag har tillstyrkts i de vid detta fogade yttrandena

från styrelserna för Svenska länsveterinärföreningen, Svenska distriktsveterinärföreningen

och Svenska veterinärläkarföreningen.

Av de i ärendet hörda myndigheterna ha länsstyrelserna i Stockholms,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län — utan närmare motivering —

i princip tillstyrkt veterirnirstyreJ sens förslag i fråga om ändring av inkomstoch

förmögenhetsgränserna samt statsbidragets storlek. Däremot har länsstyrelsen

i Norrbottens län helt avstyrkt förslaget i dessa avseenden, medan

statskontoret avstyrkt den föreslagna ändringen av inkomstgränsen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framlagt särskilt förslag till utbyggnad

av ifrågavarande bidragssystem.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört i huvudsak följande.

Ett fastställande av inkomstgränsen med utgångspunkt från förhållandena

i ortsgrupp II skulle innebära en avsevärd inskränkning av antalet

bidragsberättigade i Norrbottens län, där samtliga kommuner tillhörde ortsgrupp

V. Med tillämpning av nu gällande bestämmelser vore exempelvis

djurägare med hustru och ett barn under 18 års ålder berättigad till bidrag,

om det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet icke

överstege 3 340 kronor. Motsvarande gränsbelopp skulle enligt förslaget komma

att utgöra 3 000 kronor. De bidragsberättigades krets skulle dessutom

inskränkas genom att höjning av gränsbeloppet endast finge ske med hänsyn

till sådant barn, för vilket djurägaren vore berättigad uppbära barnbidrag.

Enligt nuvarande bestämmelser medräknades nämligen barn under

18 års ålder vid bestämmande av beskattningsbart belopp. Barnbidrag däremot

utginge endast till dess barnet uppnått en ålder av 16 år. Med hänsyn

till nämnda förhållanden ansåge länsstyrelsen det önskvärt, att gällande

grunder för statsbidrag skulle bibehållas i princip oförändrade.

Vad förmögenhetsgränsen anginge ville länsstyrelsen framhålla, att länsstyrelserna

med hjälp av självdeklarationerna alltjämt ägde möjlighet att

kontrollera förmögenhetsinnehav, som enligt nuvarande bestämmelser berättigade

till bidrag.

I fråga om det belopp, som djurägaren själv skulle erlägga för veterinärkostnaderna,

borde beaktas, att de personer, vilka kunde ifrågakomma till

statsbidrag, levde under sådana ekonomiska förhållanden, att varje utgiftsökning

skulle vara kännbar. Då levnadskostnaderna stigit väsentlig under

senare år, borde man enligt länsstyrelsens mening snarare överväga en

sänkning av djurägarnas kontanta utlägg för djursjukvård.

Sistnämnda länsstyrelse har därjämte framhållit, att veterinärstyrelsens

förslag byggde bl. a. på den tanken, att djurägaren skulle med talong till

barnbidragsanvisningen för veterinären kunna styrka antalet barn, för vilka

allmänna barnbidrag utginge. Denna bevisning kunde djurägaren emellertid

icke prestera, emedan barnbidragsanvisningarna icke vore försedda med talong

och anvisningen skulle återställas till postverket vid utbetalning av barnbidraget.

Länsstyrelsen i Västerbotten län har framhållit, att det icke kunde vara

riktigt att bedöma statsbidragsbehovet efter samma grunder för djurägare,

som bodde långt bort från veterinärens stationsort, som för dem som bodde

närmare. Länsstyrelsen ville därför föreslå, att statsbidraget skulle graderas,

så att bidraget kunde utgå med olika grundbelopp och inkomstnivå alltefter

kostnadens storlek. Med utgångspunkt härifrån och från de av veterinärstyrelsen

föreslagna grunderna, mot vilka länsstyrelsen icke eljest haft

något att erinra, har länsstyrelsen föreslagit en utbyggnad av bidragssys
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kanyl. Maj.ts proposition nr 51.

temet. Denna utbyggnad skulle ske så, att i fall, då veterinärarvodet överstege

30 respektive 50 kronor, statsbidrag, skulle utgå med överskjutande

belopp, därest taxerade inkomsten för djurägare utan barn uppginge till

ytterligare 1 000 kronor i varje grupp.

Bidragssystemet skulle sålunda enligt länsstyrelsens förslag erhålla följande

utformning.

Djurägarens taxerade inkomst enligt se- Statsbidrag utgår med den del av

nast fastställd taxering till statlig veterinärarvode och resekostnad

inkomstskatt som överstiger

uppgår till högst 2 500 kr 15 kr

överstiger 2 500 men ej 3 500 » .................. 30 »

» 3 500 » » 4 500 » .................. 50 »

Vid bestämmande av den taxerade inkomsten skulle denna i varje grupp

höjas med 500 kronor för varje barn. Länsstyrelsen har vidare anfört, att

frågan om vilka barn som därvid skulle ifrågakomma, kunde göras beroende

av den metod som valdes för konstaterande av rätten till statsbidrag.

Skulle detta såsom hittills ske med uppvisande av debetsedeln, kunde man

godtaga veterinärstyrelsens förslag att låta avgörandet bliva beroende av

barn, för vilka utginge barnbidrag. Om veterinärstyrelsens förslag att tillställa

veterinärerna avskrifter av taxeringslängd vunne beaktande, kunde man

i stället utgå från det barnantal, som varit bestämmande för rätten till familjeavdrag

för barn vid kommunaltaxeringen. Någon större betydelse kunde

det dock ej ha vilket förfarande som användes, då prövningen skedde efter

mycket schematiska grunder.

Med hänsyn till svårigheterna för veterinären att avgöra om bidragsrätt

föreligger eller ej har länsstyrelsen vidare ansett att det borde övervägas

om ej behovsprincipen kunde avskaffas och rätten till statsbidrag göras helt

beroende av kostnaden av veterinärbesöket. Detta skulle innebära, att statsbidrag

alltid skulle utgå till kostnad för veterinärarvode och resor, i den mån

kostnaderna för ett besök överstege ett skäligt minimibelopp, exempelvis

15 eller 20 kronor. Till motivering av sistnämnda förslag har länsstyrelsen

anfört bland annat följande.

Enligt länsstyrelsens förmenande tala för detta förslag åtskilliga skäl utom

den besparing i kostnader och arbete, som ett slopande av behovsprövningen

skulle medföra. Sålunda kan åberopas att kostnaderna för ett veterinärbesök

helt äro beroende på avståndet till veterinärens stationeringsort, vilken

bestämmes av Kungl. Maj :t. Principiellt borde kostnaden för den enskilde

för anlitande av statliga organ icke i så hög grad som nu är fallet

vara beroende av bostadsorten. De merkostnader, som vållas av avstånden,

böra utjämnas med allmänna medel oberoende av den enskildes ekonomi

och samhällsställning.

Härtill kan för Västerbottens läns vidkommande anföras en särskild erfarenhet.

Det har visat sig, att de särskilt i lappmarksdistrikten höga kostnaderna

för tillkallande av veterinär utgöra ett hinder för ett mera allmänt

genomförande av kreatursförsäkring. Man synes anse, att det icke lönar sig

att ha djuren försäkrade, då det vid försäkringsfall alltid fordras intyg av

veterinär och denna utgift är betydande. Enligt länsstyrelsens förmenande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl. 9

är det angeläget att den sålunda konstaterade motviljan mot att försäkra

kreaturen undanröjes.

Statskontoret har förklarat sig anse, att 1947 års skattereform icke utgjorde

anledning till en differentiering av den bidragsberättigande inkomstgränsen

efter antalet barn. Enligt ämbetsverkets mening borde statsbidrag

till djursjukvård alltjämt utgå endast till dem, som hade en beskattningsbar

inkomst av högst 600 kronor. Däremot ville statskontoret icke motsätta

sig den föreslagna höjningen av förmögenhetsgränsen.

Veterinärstyrelsens förslag, att veterinärerna skola tillhandahållas avskrifter

av taxeringslängderna, har avstyrkts av samtliga myndigheter. Som

skäl för avstyrkandet har härvid i allmänhet åberopats de olägenheter och

kostnader, som iordningställandet av dylika avskrifter skulle medföra. Länsstyrelsen

i Västerbottens län har ansett svårigheten att tillhandahålla veterinär

erforderligt material för bedömande av djurägarnas rätt till statsbidrag

utgöra en omständighet, som talade för ett slopande av behovsprövningen.

Länsstyrelserna i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län samt

Norrbottens län ha vidare framfört alternativa förslag beträffande kontrollens

anordnande.

Länsstyrelsen i Stockholms län bär framhållit, att debetsedeln å slutlig

skatt borde kunna konstrueras så, att taxeringsuppgifterna kunde avskiljas

från debetsedeln. Dessa uppgifter skulle den skattskyldige själv

kunna behålla, då debetsedeln överlämnades till arbetsgivaren. I flertalet

kommuner inom landet torde vidare djurägarna såsom regel själva ha att

erlägga sin slutliga skatt. Enligt länsstyrelsens mening torde veterinärernas

kontrollsvårigheter inskränka sig till ett fåtal norrlandskommuner. Länsstyrelsen

har i anslutning härtill ifrågasatt, att djurägarens inkomstläge

skulle få styrkas genom företeende av föregående års debetsedel, intill dess

debetsedeln omändrats på det sätt länsstyrelsen föreslagit.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har som alternativ till veterinärstyrelsens

förslag förordat följande förfaringssätt.

I de fall, då veterinären av någon anledning icke erhållit fullständiga

uppgifter, skulle han ändock — efter egen prövning av omständigheterna

i det särskilda fallet — få uppbära femton kronor av djurägaren och därefter

insända ansökan om statsbidrag till länsstyrelsen under förutsättning,

att han inhämtat uppgift om debetsedelns nummer. Länsstyrelsen skulle

nämligen lätt kunna erhålla erforderliga uppgifter från de å uppbördsavdelningen

förvarade kreditkorten. Bortsett från uppgiften om antalet barn, vilken

det icke skulle möta någon svårighet att införskaffa, ifall uppgift å ansökningsformuläret

saknades, innehålla kreditkorten alla uppgifter länsstyrelsen

behöver för att kontrollera ärendet. Med hjälp av de hos djurägaren

inhämtade uppgifterna — framför allt debetsedelns nummer — får länsstyrelsen

alltså möjlighet att handlägga ifrågavarande ärenden på ett avsevärt

mycket snabbare och säkrare sätt än som hittills merendels varit fallet. Då

erfarenheten visat, att veterinär i flera fall underlåtit alt göra anteckning

på formuläret om huruvida ömmande omständigheter förelegat för djurägaren,

synes det lämpligt, att särskild plats på formuläret iordningställes

för sådan anteckning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

'' 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört följande.

Man skulle icke behöva göra avskrift av hela taxeringslängden utan kunna

inskränka utdraget till att avse allenast vissa uppgifter ur längden. Av dessa

uppgifter och i förekommande fall med tillhjälp av de tabeller, vilka använts

till ledning vid uträkning av beskattningsbara belopp vid taxeringen

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle veterinären kunna direkt

avgöra huruvida rätt till statsbidrag föreligger. Det kan dessutom ifrågasättas

om icke utdragen ur längderna kunna göras ändå enklare och allenast

utgöra en förteckning över skattskyldiga, vilka — bortsett från det hinder

för statsbidrag, som förmögenhet kan utgöra — äro berättigade till statsbidrag

för djursjukvård. Vid upprättande av en sådan förteckning måste,

utom för de fall då det till statlig inkomstskatt taxerade beloppet icke överstiger

2 200 kronor, de till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara

beloppen framräknas med hjälp av nämnda tabeller. I förteckningen

bör upptagas endast namn och bostadsadress samt nummer i taxeringslängden

för skattskyldiga, vilka icke påförts ett till statlig inkomstskatt

taxerat belopp överstigande 2 200 kronor eller, med tillämpning av

sagda tabeller, beräknas skolat ha ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

beskattningsbart belopp ej överstigande 600 kronor.

Med hänsyn till den förenkling i granskningen hos länsstyrelsen, som

skulle kunna vidtagas, därest rätten till statsbidrag prövas på "sätt länsstyrelsen

förordat, anser länsstyrelsen sig böra föreslå, att kostnaderna skola

bestridas av statsmedel. Länsstyrelserna eller häradsskrivarna kunna med

den stora arbetsbelastning, som nu föreligger, icke åtaga sig att verkställa

avskrifter eller upprätta förteckningar. Därför föreslår länsstyrelsen, att veterinärerna

själva få ombesörja detta arbete och därvid anlita t. ex. personal

hos de kommunala myndigheterna.

Departementschefen.

Såsom min företrädare i ämbetet framhöll i propositionen nr 66 till 1948

års riksdag, nödvändiggör 1947 års skattereform en omarbetning av nu gällande

regler angående statsbidrag till lindring av mindre bemedlades kostnader

för djursjukvård. Den år 1945 beslutade omläggningen av uppbördssystemet

har vidare skapat vissa praktiska svårigheter vid tillämpningen av

bidragsreglerna. Syftet med de förslag, som veterinärstyrelsen nu framlagt,

är även att på detta område åstadkomma en anpassning till de nya skatteoch

uppbördsbestämmelserna.

Innan jag ingår på frågan, hur denna anpassning bör ske, vill jag erinra

om att de nuvarande bidragsgrunderna, vilka trädde i kraft den 1 juli 1946,

inneburo en avsevärd utvidgning av antalet bidragsberättigade djurägare.

Denna utvidgning har otvivelaktigt varit av godo på så sätt, att den gjort

det möjligt för en stor grupp av jordbrukare att anlita veterinär utan alltför

betungande kostnader. Samtidigt har den emellertid medfört en betydande

ökning av statsverkets utgifter för ifrågavarande ändamål. Såsom

framgår av veterinärstyrelsens utredning steg sålunda medelsåtgången under

förevarande anslag från i medeltal 158 000 kronor per år under de fem

budgetåren 1941/42—1945/46 till 551 000 kronor under budgetåret 1946/47.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

Denna utgiftsstegring föranledde riksdagens revisorer att i samband med

den år 1947 verkställda granskningen ifrågasätta en jämkning i statsbidragsgrunderna,

om kostnaderna skulle ytterligare ökas.

Utgiftsökningen har sedan dess fortsatt. Under budgetåret 1947/48 uppgick

medelsåtgången till omkring 651 000 kronor. I betraktande av bland

annat den inverkan på resekostnaderna, som tilläggsskatten på bensin fått,

synes det ej osannolikt, att kostnaderna komma att stiga ytterligare under

innevarande budgetår. Med hänsyn till denna utveckling och till nödvändigheten

att i nuvarande ekonomiska läge såvitt möjligt begränsa statsutgifterna

torde man vid utformningen av de nya bidragsgrunderna icke böra

ytterligare utvidga kretsen av bidragsberättigade djurägare utan snarare

något minska densamma.

I likhet med veterinärstyrelsen anser jag, att det bör uppställas dels en

inkomstgräns, baserad på den taxerade inkomsten enligt 1947 års förordning

om statlig inkomstskatt, dels en förmögenhetsgräns. Den sistnämnda

torde, av skäl som styrelsen anfört, böra sättas så, att bidragsrätt ej skall

föreligga, då vederbörande äger en enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt

beskattningsbar förmögenhet, d. v. s. har förmögenhet överstigande

30 000 kronor. Däremot synes styrelsens förslag om inkomstgräns

icke böra godtagas i oförändrat skick. Att göra bidragsrätten beroende av

antalet barn, för vilka djurägaren uppbär allmänt barnbidrag, torde av

flera skäl icke vara lämpligt. Bland annat är det ej osannolikt, att en dylik

gradering av inkomstgränsen skulle medföra, att kretsen av de bidragsberättigade

skulle bliva ej oväsentligt större än som i nuvarande läge kan anses

tillrådligt. Även bortsett härifrån synes det knappast vara lämpligt att

på det begränsade område, varom här är fråga, införa bestämmelser, vilka

syfta till att giva kompensation för den bidragssökandes merutgifter för

barn utöver vad som erhålles genom de allmänna barnbidragen. En dylik

gradering av inkomstgränsen skulle dessutom göra bidragssystemet svåröverskådligt

samt — eftersom taxeringslängderna ej innehålla uppgift om

antalet barn, för vilka barnbidrag utgår — i hög grad försvåra länsstyrelsernas

handläggning av bidragsärendena. Jag anser i stället, att en enda

inkomstgräns bör fastställas. Denna inkomstgräns synes — med hänsyn

bland annat till utvecklingen efter år 1946, då de nuvarande bestämmelserna

fastställdes — lämpligen kunna sättas till 2 500 kronor.

Jag förordar alltså, att såsom villkor för statsbidrag skall gälla, att djurägarens

till statlig inkomstskatt taxerade inkomst icke överstiger 2 500

kronor och att djurägaren ej heller taxerats till statlig förmögenhetsskatt.

Länsstyrelserna böra emellertid alltjämt äga möjlighet att, om ömmande

omständigheter föreligga, medgiva statsbidrag i sådana fall, då de kvalificerande

inkomst- och förmögenhetsbeloppen endast i ringa grad överskridits.

Ett särskilt problem utgör frågan, till vilket års taxering man bör anknyta

vid prövningen av frågan om bidragsrätt. Enligt veterinärstyrelsens

förslag skulle prövningen ske med ledning av taxeringen under året när
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

mast töre det, då bidrag sökes. Detta synes även i princip lämpligt. Med

hänsyn till gällande bestämmelser om sätt och tid för erläggande av kvarståenda

skatt förutsätter emellertid en strikt tillämpning av en sådan regel, såsom

styrelsen även framhållit, att veterinärerna ha tillgång till avskrift av

taxeringslängderna för det sist förflutna året. Iordningställandet av dylika

avskrifter skulle emellertid kräva ett betydande arbete och avsevärda kostnader.

Man torde därför böra söka finna en annan lösning, som på ett enklare

sätt gör det möjligt för veterinärerna att kontrollera, om bidiragsrätt föreligger

eller ej. En sådan lösning synes vara att medgiva att under den tid

av året, då kvarstående skatt författningsenligt skall avdragas, bidragsrätten

alternativt får prövas med utgångspunkt från taxeringarna till statlig inkomstskatt

och förmögenhetsskatt under andra året före det, då bidrag

sökes. Härigenom vinnes nämligen, att djurägaren alltid kan för veterinären

förete en skattsedel, varav framgår om han är bidragsberättigad eller ej.

Sådan alternativ prövning bör dock få ske endast om det kan antagas att

djurägaren lämnat sin skattsedel för taxeringarna under det senaste året

till arbetsgivare för avdragande av kvarstående skatt och därför ej kan

tillhandahålla den för veterinären. För min del vill jag förorda att frågan

skall lösas i enlighet med vad jag nu angivit.

Med hänsyn till den relativt restriktiva utformning av reglerna om bidragsrätt,

som här förordats, anser jag mig icke böra tillstyrka veterinärstyrelsens

förslag om höjning av den andel i veterinärkostnaderna, som

djui ägarna skola bära. Denna torde alltså liksom hittills böra vara tio kronor.

Såsom framgår av redogörelsen för de nuvarande bidragsbestämmelserna

må person, som är bosatt i stad, köping eller municipalsamhälle med egen

veterinär, icke åtnjuta bidrag. Särskilt städerna omfatta emellertid i vissa

fall, företrädesvis i Norrland, högst avsevärda markområden, som äga karaktären

av ren landsbygd. Det måste anses obilligt att en djurägare i ett dylikt

samhälle, vilken är bosatt på betydande avstånd från veterinär, icke

skall kunna komma i åtnjutande av statsbidrag. Inskränkningen torde vidare

icke äga någon nämnvärd betydelse ur statsfinansiell synpunkt. Bestämmelsen

synes därför böra utgå.

Det är givetvis ytterst svårt att bedöma, hur stor medelsåtgången kan

bliva, därest bidragssystemet utformas enligt nu angivna riktlinjer. Bland

annat med hänsyn härtill torde dessa därför i viss mån böra betraktas som

ett provisorium.

De nya bidragsreglerna torde böra träda i kraft den 1 januari 1950. Beträffande

tiden dessförinnan får jag erinra om att vid 1948 års riksdag beslöts,

att 1946 års kronodebetsedel skulle få läggas till grund vid prövningav

rätt till statsbidrag, intill dess 1948 års kronodebetsedlar kommit vederbörande

till handa. Då dessa debetsedlar, på grund av att kvarstående skatt

skall avdragas av arbetsgivare, i många fall icke torde vara tillgängliga för

djurägare under större delen av år 1949, synes det lämpligt att prövningen

under den del av år 1949, varunder kvarstående skatt författningsenligt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 51-

13

skall avdragas, under de omständigheter som tidigare angivits alternativt

får ske med ledning av 1946 års kronodebetsedel.

I avsaknad av säkra hållpunkter för beräknande av medelsåtgången synes

för ändamålet böra beräknas samma belopp, som upptagits i riksstaten för

innevarande budgetår, eller 500 000 kronor.

Å riksstaten för budgetåret 1949/50 torde alltså till lindring i mindre

bemedlades kostnader för djursjukvård böra äskas ett förslagsanslag av

500 000 kronor.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga författningsbestämmelser

sedan riksdagen fattat beslut i ärendet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen att

1) godkänna av mig i det föregående angivna riktlinjer för

ifrågavarande bidragsverksamhet,

2) till Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård

å riksstaten för budgetåret 1949/50 under nionde

huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 500 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och förordnar

att proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. Liizell.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:329 Skrivelse till Konungen i anledning av Kimgl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 a1 i texten
  2. JoU 1949:13 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten