Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom. lagen den 20 december 1940 (nr 10i4) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus
1949-02-18 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1949:53, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom. lagen den 20 december 1940 (nr 10i4) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
1
Nr 53.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom. lagen den 20 december
1940 (nr 10i4) om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus; given Stockholms slott den 18
februari 1949.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § 2
mom. lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus.
GUSTAF.
Eije Mossberg.
Propositionens innehåll.
I propositionen föreslås att det i sjukhuslagen stadgade förbudet för befattningshavare
vid sjukhus att tillhöra sjukhusets direktion upphäves, dock
med undantag för den som är redovisningsskyldig för sin befattning.
1 — Bilaga till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 53.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom. lagen den 20 december 1940
(nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.
Härigenom förordnas, att 10 § 2 mom. lagen den 20 december 1940 om
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
10 §. 10 §.
2. Direktion skall----valda ledamöter.
Direktion för---— av valtiden.
För ledamöterna —---till tjänstgöring.
De år---vederbörande sjukvårdsberedning.
Befattningshavare vid sjukhus må Befattningshavare vid sjukhus,
ej vara ledamot av sjukhusets direk- som är redovisningsskyldig för sin
tion eller suppleant för ledamot. befattning, må ej vara ledamot av
sjukhusets direktion eller suppleant
för ledamot.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1949.
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
3
Utdrog av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 februari
19i9.
N är varande:
Statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, anmäler efter
gemensam beredning med chefen för socialdepartementet fråga om rätt för
befattningshavare vid vissa sjukhus att tillhöra sjukhusets direktion samt
anför.
1 skrivelse den 17 mars 1948 (nr 91) har riksdagen anhållit att Kungl.
Maj:t ville låta föranstalta om utredning angående undanröjande av det i
10 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus stadgade hindret för befattningshavare vid sjukhus
att vara ledamot av sjukhusets direktion eller suppleant för ledamot
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Över framställningen ha efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, förvaltningsutskotten
hos samtliga landsting, dock med undantag för Kalmar läns
södra, Gotlands läns, Värmlands läns, Örebro läns och Gävleborgs läns
landstings förvaltningsutskott, Stockholms stads sjukhusdirektion, Göteborgs
sjukhusdirektion, Malmö stads sjukhusdirektion, Norrköpings stads
hälso- och sjukvårdsstyrelse, sjukvårdsberedningen i Hälsingborg, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges läkarförbund, Svenska lasarettsläkarföreningen,
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet,
Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund,
Sveriges arbetsledareförbund, Svensk sjuksköterskeförening, Svenska ekonomiföreståndarinnors
förening och Svenska barnmorskeförbundet.
I remissyttrandena äro meningarna delade huruvida det i sjukhuslagen
stadgade förbudet att tillhöra sjukhusets direktion bör slopas. Flertalet
remissinstanser ha emellertid i princip uttalat sig härför.
För egen del vill jag till eu början framhålla, att då detta spörsmål tidigare
övervägts vid olika tillfällen och nu genom remissbehandlingen erhållit
en allsidig belysning, någon ytterligare utredning ej synes vara påkallad.
Vad angår själva saken kan jag i huvudsak ansluta mig till majoriteten
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
bland de hörda myndigheterna och organisationerna. Jag föreslår därför,
att förbudet för befattningshavare vid sjukhus att tillhöra sjukhusets direktion
slopas. Befattningshavare, som för sin befattning är redovisningsskyldig
inför sjukhusdirektionen, bör dock ej vara valbar till ledamot eller
suppleant i direktionen.
I det följande lämnas en närmare redogörelse för ärendet.
Gällande bestämmelser. Jämlikt 1 § sjukhuslagen åligger det landsting
och stad, som ej deltager i landsting, att för dem, som ha sin vistelseort
eller hemort inom landstingsområdet eller staden, ombesörja anstaltsvård
för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager försorg om
sådan vård. I enahanda ordning hör anstaltsvård vid barnsbörd ombesörjas.
Sjukhuslagen avser endast sjukhus, som drives av landsting eller kommun,
och gäller alltså icke karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Sjukhus
anses enligt 2 § vara drivet av landsting eller kommun, därest landstinget
eller kommunen eller sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager,
helt eller till viss kvotdel i sista hand ansvarar för driftkostnaden.
Enligt 4 § utövas den centrala ledningen av landstingets sjukhusväsende
av landstingets sjukvårdsberedning. Den närmaste tillsynen vid och ansvaret
för förvaltningen av sjukhus skall utövas av en direktion, vilken utses
av den som driver sjukhuset (10 § 1.). Direktionen skall bestå av minst tre
för en tid av fyra år valda ledamöter. Direktionen för sjukhus, för vars
driftkostnad landsting i sista hand helt ansvarar, utses av landstinget. För
ledamöterna skall finnas lämpligt antal suppleanter, som utses i enahanda
ordning och för samma tid som ledamöterna (10 § 2.).
Enligt 10 § 2. sista stycket må befattningshavare vid sjukhus ej vara
ledamot av sjukhusets direktion eller suppleant för ledamot.
Enligt 11 § är den läkare, som är ansvarig för sjukvården, eller där
flera sådana finnas, den av dem, som av sjukvårdsberedningen förordnas
därtill, mellan direktionens sammanträden sjukhusets inför direktionen
ansvarige styresman.
I sjukhusstadgan den 20 december iO>rO (nr tO''iö) meddelas vissa närmare
bestämmelser för de olika slag av sjukhus som avses i sjukhuslagen
i fråga om organisationen, direktionens verksamhet m. m. Beträffande
lasarett föreskrives sålunda bl. a. att förutom direktion och läkare skola
vid varje lasarett finnas syssloman, husmoder, prästman samt sjukvårdsoch
ekonomipersonal enligt fastställd personalstat. Därjämte kan särskild
kontorspersonal anställas (3 §). Direktionen skall handha lasarettets förvaltning.
För sådant ändamål äger direktionen fastställa dagordning för
lasarettet samt lämna de särskilda föreskrifter, som må finnas nödiga för
tryggande av god ordning vid lasarettet och för dess ändamålsenliga skötsel.
Om påföljd för direktionsledamot, som överträder stadgan eller eljest
gör sig skyldig till tjänstefel, gäller vad i allmän lag finnes stadgat (6 §).
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
I 7—10 §§ meddelas bestämmelser om styresmannens uppgifter och befogenheter.
Sålunda föreskrives skyldighet för styresmannen att vid varje
direktionssammanträde anmäla av honom efter nästföregående sammanträde
vidtagna åtgärder. Styresmannen äger att hos direktionen väcka förslag
i frågor rörande lasarettet och deltaga i direktionens överläggningar.
Han har att förbereda och inför direktionen föredraga alla på dess prövning
ankommande ärenden, som ej ordföranden förbehåller sig. Direktionen äger
dock bestämma att styresmannen skall gemensamt med sysslomannen och
en eller två av direktionen utsedda ledamöter av direktionen förbereda behandlingen
inom direktionen av ärenden, som icke beredas av ordföranden,
samt att på styresmannen ankommande föredragning inför direktionen skall,
i den män styresmannen, sysslomannen och nämnda ledamöter överenskomma
därom, verkställas av sysslomannen eller någon av dessa ledamöter.
Vill styresmannen vidtaga åtgärd, som är av beskaffenhet att medföra utgift
och icke anbefallts av direktionen, skall han, såvida omständigheterna icke
hindra det, rådföra sig med sysslomannen, innan åtgärden vidtages. Styresmannen
är i övrigt underkastad de bestämmelser, som direktionen meddelar.
It § innehåller vissa jävsbestämmelser för deltagande i direktionens överläggningar
och beslut. Sålunda stadgas att någon ej må deltaga i direktionens
överläggning eller beslut i fråga om tillsättande av eller förordnande å
tjänst, där han är eller varit gift med person, som anmält sig till tjänsten,
eller till sådan person står i den skyldskap eller det svågerlag, som i rättegångsbalken
sägs om jäv mot domare, eller är dylik persons uppenbare ovän.
Ej heller må någon deltaga i överläggning eller beslut rörande avtal mellan
honom och direktionen eller beträffande avtal mellan direktionen och
tredje man i fall, då han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara
stridande mot lasarettets. Vad sålunda stadgats angående avtal skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om anställande av rättegång.
19—44 §§ sjukhusstadgan innehålla bestämmelser om ordningen för
tillsättande och entledigande av befattningshavare vid lasarett, deras åligganden
in. in. Syssloman tillsättes och entledigas av sjukvårdsberedningen
efter direktionens hörande. Han handhar under direktionens förmanskap
och styresmannens inseende bl. a. lasarettets ekonomiska förvaltning och
därmed sammanhängande angelägenheter. Husmoder, prästman och ordinarie
sjukvårdspersonal antages och entledigas av direktionen. Icke ordinarie
sjukvårdspersonal antages och entledigas av styresmannen elter samråd
med vederbörande lasarettsläkare. Kontors- och ekonomipersonal antages
och entledigas av direktionen med rätt för direktionen alt åt annan
överlämna befogenhet all å dess vägnar antaga och på egen begäran entlediga
till denna personal hörande befattningshavare. I 44 § föreskrives
skyldighet för sjukvårds-, kontors- och ekonomipersonal alt ställa sig till
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
efterrättelse de tjänsten berörande allmänna författningar samt de instruktioner,
som direktionen jämlikt stadgan därutöver finner skäl utfärda.
I fråga om sjukstugor, tuberkulossjukvårdsanstalter och vissa andra
sjukvårdsanstalter gälla i stort sett likartade bestämmelser.
Tidigare reformförslag. Bestämmelse om förbud för befattningshavare
vid sjukhus att vara ledamot av sjukhusets direktion eller suppleant för
denne fanns upptagen redan i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus. Denna grundade sig närmast
på ett betänkande av 1926 års lasarettsstadgesakkunnign (SOU 1927:3)
med förslag till bl. a. stadga angående lasarett, sjukstugor och tuberkulossjukvårdsanstalter.
Enligt förslaget skulle befattningshavare vid lasarett
ej få vara ledamot av lasarettets direktion eller suppleant för ledamot. Beträffande
frågan, huruvida styresman för lasarett borde vara ledamot av
lasarettets direktion, uttalade de sakkunniga att befattningshavare överhuvud
icke borde tillhöra den för vederbörande inrättning tillsatta styrelsen,
som uppenbarligen i ett flertal fall måste ha att fatta beslut i frågor
som rörde befattningshavaren. De sakkunniga fortsatte:
Det må vara att befattningshavares ledamotskap i vissa fall kan avlöpa
utan att praktiska olägenheter yppas. Men det torde vara befogat att räkna
med dylika olägenheter, därest det skulle bliva brukligt att låta befattningshavare
erhålla sådant medlemskap. På denna grund föreslå de sakkunniga
generellt förbud för befattningshavare att vara ledamot av direktionen eller
suppleant för direktionsledamot, och de sakkunniga finna då rättvisan
kräva, att även läkare inordnas i denna allmänna regel.
I propositionen nr 101 till 1928 års riksdag anförde föredragande departementschefen,
att han funne det naturligt, att man från ledamotskap i
direktion uteslutit ej blott underordnade befattningshavares — om lämpligheten
därav syntes alla vara ense — utan även styresmannen.
Riksdagen gjorde ej någon erinran på denna punkt.
Ifrågavarande spörsmål togs sedermera upp av Svenska kommunalarbetareförbundet,
som i skrivelse den 8 april 1937 till chefen för socialdepartementet
hemställde om medverkan till sådan ändring av sjukhuslagen, att
förbudet undanröjdes.
Vid 1939 års riksdag väcktes flera motioner (I: 170; II: 163, 247) om upphävande
av förbudet för befattningshavare vid sjukhus att vara ledamot
av sjukhusets direktion. Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr
34 — som dock icke var enhälligt — att motionerna icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd samt åberopade till stöd för sitt ståndpunktstagande:
Gällande
lagstiftning innehåller icke något generellt förbud för befattningshavare
i allmän tjänst att vara ledamot av styrelsen eller direktionen
för det företag befattningshavaren tillhör. Med hänsyn härtill kan det vis
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
serligen framstå som anmärkningsvärt, att ett förbud i sådant hänseende
ansetts böra stadgas för sjukhuspersonalens vidkommande.
Oavsett huruvida för visst verksamhetsområde sådant förbud förefinnes
eller icke, anser utskottet, att starka skäl kunna anföras till stöd för grundsatsen,
att befattningshavare vid allmänt företag icke bör vara ledamot av
företagets styrelse eller direktion. Denna har ofta att taga ställning till befordringsfrågor
och andra ärenden av ömtålig natur, vid vilkas avgörande
en ledamot, som tillika är anställd vid företaget, mången gång kan komma
att befinna sig i en svår belägenhet. Utskottet finner det visserligen val a
i hög grad önskvärt, att styrelsen eller direktionen för ett allmänt företag
vid behov kan erhålla tillgång till den särskilda erfarenhet, som personalen
under sin tjänstgöring förvärvat. Denna erfarenhet kan dock i allmänhet
icke i önskvärd omfattning göras tillgänglig allenast därigenom, att en befattningshavare
inträder som ledamot av styrelsen eller direktionen. I detta
hänseende synas större fördelar vara att vinna genom rådplägning med
representanter för just de personalgrupper, som kunna besitta särskild
sakkunskap i en viss till behandling föreliggande fråga.
I detta sammanhang vill utskottet erinra, att ett av särskilt tillkallade
sakkunniga avgivet förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän för närvarande är beroende på Kungl. Maj :ts prövning. Därest
nämnda förslag upphöjes till lag, kommer möjlighet att förefinnas för
samtliga vid sjukhusen anställda personalgrupper att deltaga i förhandlingar
"om ett flertal ärenden, vilka äro av stor betydelse för sjukhusens
drift. I sådant hänseende må omnämnas frågor, som beröra befattningshavares
allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom tilllämpningen
av sådana villkor. Enligt utskottets mening bör, innan slutlig
ställning tages till det i motionerna berörda spörsmålet, avvaktas, huruvida
det sålunda framlagda förslaget kommer att läggas till grund för lagstiftning
i ämnet och i så fall vilka erfarenheter, som kunna vinnas av förhandlingsrättens
genomförande.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Det förslag till ny sjukhuslagstiftning, som framlades i i938 års liälsooch
sjukvårdssakkunnigos betänkande (SOU 1939: 23), innebar ingen ändring
i förevarande hänseende. I proposition nr 89 till 19W års riksdag med
förslag till bl. a. ny sjukhuslag upptogs förbudet oförändrat. I ett par motioner
(1:155 och 11:205) yrkades emellertid, att förbudet måtte utgå.
Propositionen och motionerna hänskötos till sammansatt konstitutionsoch
andra lagutskott. Utskottet avstyrkte motionerna under hänvisning till
att lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän antagits vid samma
riksdag samt anförde vidare:
Efter antagandet av denna lag har åt samtliga vid sjukhusen anställda
beretts rätt till förhandling rörande deras allmänna anställnings-, arbetsoch
avlöningsvillkor ävensom tillämpningen av dessa villkor. Utskottet
håller före, att de synpunkter, som ligga till grund för de nu ifrågavarande
motionerna, skola bliva i allt väsentligt tillgodosedda genom sistnämnda
lagstiftning. Skulle erfarenheten visa, att så ej blir fallet, torde det av motionärerna
väckta spörsmålet få tagas under förnyat övervägande.
Riksdagen biföll vad utskottet hemställt.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
1948 års riksdag. I motion vid 1948 års riksdag (II: 68) yrkades att 10 §
2. sista stycket i sjukhuslagen måtte utgå. Motionärerna (herr Nilsson i
Göteborg och fröken Märta Öberg) anförde beträffande det där stadgade
förbudet:
Detta förbud innebär, att en person, som tager anställning vid någon av
landets sjukvårdsinrättningar, kommer i en undantagsställning gentemot
Övriga samhällsmedborgare på så sätt, att han ej är valbar såsoin ledamot
eller suppleant i direktionen för den anstalt, där han är anställd. För kommunernas
tjänstemän och arbetstagare i övrigt stadgas enligt kommunallagarna,
att det, såvida de icke äro till kommunen redovisningsskyldiga, möter
inga hinder, att de äro valbara som ledamöter i kommunala nämnder och
styrelser. Sålunda förekommer att den som är anställd inom ett kommunalt
verk inväljes i den styrelse, under vars förvaltning han utövar sin dagliga
sysselsättning. Genom att de anställda i ett kommunalt företag tillåtas representera
i verkstyrelserna betjänas dessa i sin verksamhet av den erfarenhet
som den anställde kan förmedla från arbetsplatsen till ledningen för
företaget.
Uppfattningen om att man bör tillvarataga de anställdas erfarenheter
från det praktiska arbetet inom företaget och tillåta dem representation
inom kommunala verkstyrelser gör sig alltmera gällande. Endast i fråga om
sjukhusens befattningshavare stipuleras förbud i lagstiftningen som utestänger
dessa från ledamotskap i styrelser varunder ''de äro anställda. Omförmälda
lagbestämmelse synes oss därför böra utgå ur lagen i fråga.
Andra lagutskottet erinrade i sitt utlåtande över motionen (nr 17) att
gällande lagstiftning icke innehöll något generellt förbud för befattningshavare
i allmän tjänst att vara ledamot av styrelsen eller direktionen för det
företag, i vilket han vore anställd. Med hänsyn härtill syntes det utskottet
anmärkningsvärt, att ett förbud i sådant hänseende ansetts böra stadgas för
sjukhuspersonals vidkommande, varigenom denna grupp av medborgare
kommit i undantagsställning. Utskottet ansåg det angeläget, att inskränkningar
i de medborgerliga rättigheterna endast gjordes, då detta vore oundgängligen
nödvändigt, vilket dock knappast med fog kunde påstås vara förhållandet
i förevarande fall.
Utskottet fortsatte:
Skälet till att ett förbud i ifrågavarande hänseende införts för sjukhuspersonalens
vidkommande torde ha varit, att en befattningshavare vid ett
sjukhus som ledamot av sjukhusets direktion kan komma att deltaga i avgörandet
av frågor, vilka ur hans synpunkt äro av mycket ömtålig natur.
Detta argument har dock mist en del av sin styrka genom att avgörandet
av vissa frågor, vilka nära beröra befattningshavarna vid ett sjukhus, såsom
tjänsternas lönegradsplacering och regleringen av anställningsvillkoren för
sjukhusets befattningshavare, numera ofta icke tillkommer sjukhusdirektionen
utan sker centralt.
Det har gjorts gällande, att det numera icke skulle föreligga samma behov
som tidigare av att med direktionen för ett sjukhus införliva någon befattningshavare
vid sjukhuset, sedan personalen genom lagen den 17 maj 1940
om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän erhållit möjlighet att framföra
sina synpunkter, innan frågor avseende dess allmänna anställnings-,
9
Kungi. Maj:ts proposition nr 53.
arbets- och avlöningsvillkor ävensom tillämpningen av sådana villkor avgöras.
I detta sammanhang bör dock beaktas, att de tyngst vägande skälen
för en lagändring i av motionärerna förordad riktning äro, att man bör
tillförsäkra befattningshavare vid sjukhus samma medborgerliga rättigheter
som andra samhällsgrupper och lämna möjlighet öppen att till ledamöter
i direktionen för sjukhus utan särskild inskränkning utse de för
uppdraget bäst skickade.
Utskottet hemställde därför att Kungl. Maj :t ville låta föranstalta om utredning
angående undanröjande av det i 10 § sjukhuslagen stadgade hindret
för befattningshavare vid sjukhus att vara ledamot av sjukhusets direktion
eller suppleant för ledamot. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Yttrandena. Såsom inledningsvis framhållits ha i remissyttrandena olika
uppfattningar kommit till uttryck beträffande frågan huruvida förbudet
bör bibehållas. I det övervägande antalet yttranden har man emellertid i
princip tillstyrkt eller förklarat sig ej ha något att erinra mot förbudets
slopande. Så är fallet beträffande de yttranden, som avgivits av Svenska
landstingsförbundet, samtliga de förvaltningsutskott som gttrat sig i ärendet
utom två, nämligen Stockholms läns samt Göteborgs och Bohus läns landstings
förvaltningsutskott, samt Göteborgs sjukhusdirektion, Malmö stads
sjukhusdirektion, sjukvårdsberedningen i Hälsingborg, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska
kommunalarbetareförbundet och Svensk sjuksköterskeförening.
Norrköpings stads hälso- och sjukvårdsstyrelse och Svenska sjukhusförvaltningens
tjänstemannaförbund vilja icke motsätta sig en lagändring
men anse att frågan bör lösas i samband med en allmän översyn av sjukhuslagstiftningen.
Sveriges arbetsledareförbund — som ställer sig kritisk
mot förbudets avskaffande — och Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott
förklara sig icke ha något att erinra mot en ytterligare utredning
i ärendet.
Övriga remissinstanser — medicinalstyrelsen, Svenska stadsförbundet,
Stockholms samt Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott,
Stockholms stads sjukhusdirektion, Sveriges läkarförbund, Svenska lasarettsläkarf
öreningen, Svenska ekonomiföreståndarinnors förening samt
Svenska barnmorskeförbundet — ha uttalat sig mot förbudets upphävande.
I den mån de remissinstanser, som uttalat sig för förbudets
avskaffande, närmare utvecklat skälen för sitt ståndpunktstagande,
ha de allmänt åberopat i huvudsak samma skäl som anförts av
andra lagutskottet i dess utlåtande i ärendet. Sålunda framhåller Svenska
landstingsförbundets styrelse, att direktionernas befattning med frågor, som
röra de anställdas ekonomiska och andra förhållanden, numera inskränkts
genom överflyttande av vissa befogenheter från direktionerna till sjukvårdsberedningarna
och genom den centralisering, som skett av löne- och
anställningsfrågornas behandling. Motiven för ett bibehållande av det nu
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
varande förbudet för befattningshavare vid sjukhus att tillhöra direktionen
hade därför försvagats. Beaktas borde också att något förbud ej funnes
lör befattningshavare att tillhöra landstingets sjukvårdsberedning. Det
hade, om ej i någon större utsträckning, förekommit, att befattningshavare
hos landsting invalts i sjukvårdsberedning, och man torde ha anledning
påstå, att detta icke visat sig medföra några olägenheter. Med hänsyn bl. a.
härtill och då det endast vore fråga om att bereda möjlighet för landsting
att, om det så önskade och funne lämpligt, invälja befattningshavare vid
sjukhus i dettas direktion, ville styrelsen för sin del tillstyrka att ifrågavarande
undantagsbestämmelse utginge ur sjukhuslagstiftningen.
Även Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott hänvisar till att
befattningshavare vid landstings sjukhus kunde utses som ledamot eller
suppleant för sådan i landstingets förvaltningsutskott eller sjukvårdsberedning,
vilkas befogenheter i förhållande till en sjukhusdirektion vore klart
uttalade i landstings- och sjukhuslagarna. Det borde vidare understrykas,
att huvudmannens suveräna rätt att till ledamöter resp. suppleanter i en
sjukhusdirektion utse de personer som han ansåg bäst skickade att fullgöra
uppdraget lika fullt kvarstod, och att han, därest fråga uppstod om
val i en sjukhusdirektion av befattningshavare vid sjukhuset, otvivelaktigt
komme att taga hänsyn till de invändningar som av olika anledningar
kunde resas mot att denne utsågs till direktionsledamot.
Tjänstemännens centralorganisation anför:
De inskränkningar i behörigheten till vissa kommunala förtroendeuppdrag,
som gälla för speciella grupper av kommunalanställda, äro i allmänhet
anknutna till särskilda diskvalifikationsgrunder. Sålunda gäller exempelvis
att tjänsteman, som är redovisningsskyldig inför ett visst kommunalt
organ, icke får vara ledamot av samma organ. För den kommunala sjukhuspersonalen
är emellertid stadgandet om obehörighet att vara ledamot
av sjukhusdirektion generellt. Sjukhuspersonalen intager därför en icke
motiverad undantagsställning, som centralorganisationen anser bör upphöra.
Svensk sjuksköterskeförening framhåller bl. a. följande:
Vi kunna icke förstå, att nackdelarna av ett medlemskap här skulle vara
så mycket större än inom företag eller organisationer av annan karaktär.
Den mest framträdande nackdelen — vilken är tillfinnandes i fråga om alla
företag — anse vi den omständigheten vara, att en befattningshavare såsom
medlem av direktionen lätt kan komma i motsatsförhållande till omgivningen
i arbetet. Det kan till exempel gälla en fråga av ömtålig karaktär
rörande en medarbetare på samma avdelning. Då man emellertid får utgå
ifrån att varje medlem av en direktion söker att i sitt handhavande av
dess ärenden handla helt opartiskt, torde nämnda förhållande icke vara av
avgörande betydelse.
Såsom en stor fördel kan framhållas, att den goda kännedom om förhållandena
inom ett sjukhus, som de anställda i regel ha, kan tjäna till upplysning
och hjälp vid dryftandet av olika till behandling hos direktionen
förekommande frågor.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
Då vi sålunda icke finna något skäl, varför det ifrågavarande förbudet
skulle gälla endast för sjukhuspersonal och då vi finna den ovan angivna
fördelen väga tyngre än den tidigare omnämnda nackdelen, vilja vi —
ehuru det skäl, som talar mot ändringen ej kan anses vara av oväsentlig
betydelse — tillstyrka den ifrågasatta ändringen.
Såsom förut nämnts ifrågasättes i ett par av de tillstyrkande yttrandena
huruvida icke spörsmålet bör lösas i ett vidare sammanhang. Sålunda säger
sig Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund vilja fästa uppmärksamheten
på att gällande sjukhusstadga innehölle bestämmelser som
vore av den art, att en allmän omarbetning av stadgan vore påkallad. å lekanden
härom hade framförts i motionerna I: 192 samt II: 318 och 340
vid 1948 års riksdag. Vid riksdagens behandling av motionerna hade framgått
att statens sjukhusutredning av år 1943 skulle taga upp vissa spörsmål
rörande sjukhuslagstiftningens reformerande. Förbundet ifrågasätter
därför om icke föreliggande spörsmål lämpligen borde överlämnas till sjukhusutredningen
för att behandlas i samband med andra frågor röiande
ändringar i sjukhusstadgan.
I de yttranden, där förbudets avskaffande avstyrkts,
ha i huvudsak följande skäl anförts till stöd härför. Det vore riktigt, att
inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna endast borde ske, da så
vore oundgängligen nödvändigt. Hänvisningen till de medborgerliga rättigheterna
vore emellertid i detta sammanhang av föga värde, eftersom någon
allmän medborgerlig rättighet att vara valbar till ledamot av styrelsen, direktionen
eller nämnden för den institution, där vederbörande vore anställd,
icke funnes. De skäl, som anförts för förbudets införande, kvarstode
alltjämt, och personalens deltagande i direktionens verksamhet genom en
såsom ledamot ansvarig representant kunde medföra åtskilliga ömtåliga
situationer, icke minst för representantens egen del. Några praktiska skäl
för förbudets avskaffande hade icke åberopats, och förbudet kunde icke
anses medföra några nackdelar, i all synnerhet som de sjukhusanställdas
inflytande på frågor rörande deras arbets- och avlöningsförhållanden under
senare tid på olika sätt avsevärt vidgats.
Av remissyttrandena må här särskilt återgivas följande.
Medicinalstyrelsen anför:
Visserligen är det sant, att befattningshavarnas allmänna anställningsoch
avlöningsförhållanden numera oftast regleras genom beslut av andra
organ än direktionerna, men kvar står dock, att direktionerna ha att taga
befattning med ett stort antal löne- och befordringsfrågor rörande såväl
läkare som annan personal vid sjukhuset. Framför allt när det gäller befordringsärenden
kan personalens representant icke antagas städse äga
den frihet och obundenhet, som är ägnad att befrämja den kvalitativt bästa
rekryteringen i varje särskilt fall. Även i andra ärenden, l. ex. beträffande
frågor angående dagordningen och tjänstgöringsförhållandena vid sjukhuset,
kan personalrepresentanten komma i eu situation, där personalens och
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
sjukvårdens intressen gå isär. Härtill kommer, att konflikter lätt kunna
uppstå, därest en underordnad befattningshavare såsom direktionsledamot
skulle deltaga i beslut eller själv på grund av direktionens bemyndigande
lämna anvisningar rörande överordnads arbete. På grund härav måste medicinalstyrelsen
ställa sig mycket betänksam mot ett upphävande av nuvarande
hinder för befattningshavare att vara ledamot av direktionen.
Medicinalstyrelsen framhåller vidare att, om en underordnad befattningshavare
vid sjukhuset skulle utses till ordförande eller vice ordförande
i direktionen, den situationen skulle kunna uppstå, att denne befattningshavare
hade att pröva ansökan om ledighet från sin förman i tjänsten, vilket
ur ordningssynpunkt torde vara mindre lämpligt. Ordförandens utslagsröst
vid lika röstetal samt hans ställning överhuvudtaget gjorde det
enligt styrelsens uppfattning olämpligt, att personalens representant betros
med detta uppdrag vid det egna sjukhuset.
Medicinalstyrelsen ville för sin del ifrågasätta, huruvida icke det intresse,
varom här vore fråga, på eif smidigare sätt skulle kunna tillgodoses, om
personalen sattes i tillfälle att genom förslagsvis två representanter, en för
sjukvårdspersonalen och en för ekonomipersonalen, närvara vid direktionens
sammanträden och yttra sig vid vissa ärendens behandling. Särskilt
gällde detta frågor rörande sjukhusets organisation och underhåll samt
andra ärenden, som fölle utom området för förhandlingsrätten. Representanterna
borde även ha rätt att taga initiativ till behandling av speciella
frågor inom direktionen. Däremot skulle de icke äga deltaga i besluten.
De skulle med andra ord fungera som ett rådgivande organ vid direktionens
sida på i princip samma sätt som exempelvis huvudmannarådet vid medicinalstyrelsens
sida. En dylik anordning synes medicinalstyrelsen i första
hand vara förtjänt av övervägande.
En reservant inom medicinalstyrelsen (t. f. byråchefen Beckman) finner
den form för personalens deltagande i sjukhusens administration, som föreslagits
av medicinalstyrelsen, olycklig och ställer sig mindre betänksam
till den av riksdagen ifrågasatta ändringen än till medicinalstyrelsens förslag.
Stockholms läns landstings förvaltningsutskott kan icke finna att förbudet
skulle innebära någon kränkning av en allmän medborgerlig rätt,
eftersom kommunallagstiftningen i åtskilliga andra fall genom habilitetsbestämmelser
och diskvalifikationsgrunder uteslöt vissa befattningshavare
från valbarhet till kommunala förtroendeposter. Förvaltningsutskottet pekar
på att enligt gällande tjänstereglemente för landstingens befattningshavare
direktionen vore uttryckligen tillerkänd disciplinär befogenhet över
befattningshavarna. Förvaltningsutskottet finner bl. a. med hänsyn härtill
de av andra lagutskottet vid 1939 års riksdag anförda skälen för förbudets
vidmakthållande alltjämt äga sin fulla giltighet. Befattningshavarnas möjligheter
att framföra sina önskemål vore redan på åtskilliga sätt tryggad
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
bl. a. genom förhandlingsrättslagen samt genom institutioner med centrala
och lokala samarbetsnämnder.
Liknande synpunkter utvecklas av Stockholms stads sjukhusdirektion.
Därjämte framhåller direktionen att frågor om tjänsternas löneplacering
och regleringen av anställningsvillkoren för sjukhuspersonalen såväl i Stockholm
som förmodligen även annorstädes behandlas av sjukhusdirektionen
som första instans och att direktionens ställningstagande hade stor betydelse
för frågornas slutliga avgörande. Dessutom borde icke förbises, att ett stort
antal sjukhuspersonalen berörande frågor, avseende förmåner och skyldigheter
av olika slag, ävensom alla befordringsärenden behandlades av direktionen
såsom slutinstans.
Svenska lasarettsläkarföreningen yttrar bl. a.:
Ur principiell synpunkt kunna inga invändningar resas emot att lagstiftningen
i vissa fall genom habilitetsbestämmelser och diskvalifikationsgrunder
utesluter vissa befattningshavare från valbarhet till kommunala förtroendeposter.
Av olika skäl bär så också skett inom kommunallagstiftningen.
Någon kränkning av en allmän medborgerlig rätt ligger icke häri.
Däremot kan det givetvis med fog göras gällande, att inhabilitetsbestämmelser
böra uppställas allenast när sakliga skäl göra detta påkallat. Att detta är
fallet beträffande det nu ifrågavarande förbudet, ligger enligt föreningens
mening i öppen dag.
Svenska ekonomiföreståndarinnors förening förklarar att det för föreningens
medlemmar snarare framstått som en fördel att sjukhusens egna
tjänstemän icke haft möjlighet att i det beslutande organet bestämma över
bl. a. egna och arbetskamraters tjänstgöringsförhållanden. För föreningen
framstode det som naturligt att, i den mån personalen skulle ha något inflytande
på t. ex. personalärenden, detta inflytande utövades förhandlingsvägen.
Svenska stadsförbundets styrelse hemställer, att riksdagens skrivelse —
ehuru den icke avsåge en kommunallagsfråga i sträng mening — överlämnades
till 1940 års kommunallagskommitté för att övervägas i samband
med en allmän omprövning av jävsbestämmelserna för kommunala uppdrag.
Som skäl härför anför styrelsen bl. a.:
Att märka är att det i fråga om kommunala uppdrag förutom sådana
jäv, som här avses, även finnas jäv betingade av andra anledningar, vilkas
berättigande nog kan med större fog ifrågasättas, och att det å andra sidan
vid upprepade tillfällen framförts krav på ytterligare jävsbestämmelser för
dylika uppdrag. Utan att närmare ingå härpå vill styrelsen endast erinra,
att konstitutionsutskottet vid 1948 års riksdag i anledning av en motion
om obehörighet för landsfiskal i stad under landsrätt att väljas till stadsfullmäktig
bl. a. uttalat, alt utskottet icke vore övertygat om att rådande
olikheter i avseende å tjänstemäns behörighet eller obehörighet till vissa
kommunala förtroendeuppdrag i allo äro sakligt betingade. Utskottet, som
sålunda fann eu allmän omprövning av gällande regler i ämnet behövlig,
hänvisade därvid till 194f> års kommunallagskommittés utredningsuppdrag
och förutsatte att denna kommitté skulle verkställa en sådan omprövning.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
Då man på grund härav synes få utgå ifrån att jävsbestämmelserna för
kommunala uppdrag i allt fall komma att bli föremål för omprövning genom
kommunallagskommittén, finner styrelsen det angeläget, att hela
jävsfrågan för dylika uppdrag därvid kommer under behandling, och förbereder
fördenskull en skrivelse härom till kommittén. Vid sådant förhållande
kan styrelsen icke finna det lämpligt att någon ytterligare ändring i
jävsbestämmelserna nu vidtages utan att resultatet av en sådan allmän och
allsidig omprövning av jävsfrågan först avvaktas.
Stadsförbundets sjukvårdsdelegation gör sig till tolk för den uppfattningen
att frågan om hinder för befattningshavare vid sjukhus att vara
direktionsledamot bör prövas i samband med en önskvärd allmän översyn
av sjukhuslagstiftningen. Enligt delegationens mening vore frågan ej så
brådskande att den fordrade särbehandling och måste utbrytas ur ett större
sammanhang.
Flera remissinstanser — både bland dem som tillstyrkt och dem som
avstyrkt en ändring av ifrågavarande stadgande — anse att förbudet bör
bibehållas för vissa befattningshavare. Sålunda förorda Kristianstads läns
landstings förvaltningsutskott och Norrköpings stads hälso- och sjukvårdsstyrelse,
att befattningshavare, som för sin befattning är redovisningsskyldig
inför direktionen, icke bör vara valbar till ledamot eller suppleant i
direktionen. Samma ståndpunkt intages av Sveriges läkarförbund och Svenska
läsårettsläkarföreningen. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott
hävdar att under alla förhållanden styresmannen och sysslomannen icke
böra få tillhöra direktionen. Den förre vore mellan direktionens sammanträden
sjukhusets inför direktionen ansvarige styresman och borde därför
icke tillhöra den myndighet inför vilken han vore ansvarig. Sysslomannen
handhade bl. a. lasarettets ekonomiska förvaltning under direktionens förmanskap
och styresmannens inseende och borde av denna anledning ej
tillhöra direktionen. Medicinalstyrelsen anser att sysslomannen såsom redovisningsskyldig
inför direktionen borde vara obehörig.
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott säger sig helt allmänt förutsätta
att tillräckligt effektiva jävsbestämmelser meddelas.
Departementschefen. Förbudet i 10 g sjukhuslagen fanns upptaget redan
i 1928 års sjukhuslagstiftning. Frågan om dess upphävande har emellertid
vid olika tillfällen övervägts av statsmakterna. Mot en ändring har huvudsakligen
åberopats två skäl. Man har gjort gällande att befattningshavares
ledamotskap av direktionen skulle medföra att han kunde komma alt deltaga
i ärenden, som kunde ge upphov till svåra plikt- och intressekonflikter.
Vidare har hävdats att behovet av att låta befattningshavare få tillhöra
direktionen icke vore lika framträdande sedan personalen genom 1940 års
lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän fått möjlighet att framföra
sina synpunkter på olika frågor av betydelse för personalen.
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
1 den motion, som nu aktualiserat detta spörsmål, och vid ärendets behandling
i riksdagen har frågan skärskådats ur delvis andra synpunkter än
tidigare. Sålunda har framhållits att förbudet för befattningshavare vid
sjukhus att tillhöra sjukhusets direktion vore unikt. Något motsvarande
förbud funnes nämligen enligt gällande lagstiftning icke för anställda vid
andra liknande institutioner. I anslutning härtill understrykes att inskränkning
i de medborgerliga rättigheterna borde göras endast då detta vore
oundgängligen nödvändigt, vilket icke kunde anses vara förhållandet i detta
fall. Syftet med förbudets avskaffande vore således att ge befattningshavare
vid sjukhus samma rättighet som övriga samhällsgrupper och skapa möjlighet
att till ledamot i direktionen utse den som vore bäst skickad härför.
Enligt min mening synas övervägande skäl tala för att en ändring bör
genomföras.
I förhållande till den möjlighet att tillhöra styrelser för kommunala och
andra allmänna företag och institutioner, som enligt gällande regler står
öppen för de där anställda, innebär ifrågavarande förbud att sjukhuspersonalen
på sitt område kommer i en undantagsställning. Några bärande skäl
härför kunna emellertid enligt min mening icke anses föreligga. Såsom avgörande
argument för förbudets införande åberopades vid dess tillkomst
att en befattningshavare vid sjukhuset såsom ledamot av sjukhusets direktion
hade att deltaga i avgörandet av åtskilliga ärenden, som rörde personalens
intressen, och att detta skulle kunna medföra praktiska olägenheter.
I den kritik, som i ett flertal remissvar framförts mot förbudets slopande,
har i allmänhet hävdats att detta skäl alltjämt ägde full giltighet. Yad man
härvid främst synes befara torde vara att löne- och befordringsärenden och
andra frågor som äro av direkt eller indirekt betydelse för personalen icke
skulle handläggas med tillräcklig objektivitet, därest befattningshavare vid
sjukhuset bleve ledamot av direktionen. Dessa farhågor måste emellertid
enligt min uppfattning betecknas såsom överdrivna. Gällande sjukhusstadga
upptager vissa allmänna jävsregler rörande ärendenas handläggning av direktionen.
Enligt dessa får ledamot bl. a. icke deltaga i avgörandet av ett
avtal mellan honom och direktionen eller ett avtal mellan denna och tredje
man, om ledamoten har ett väsentligt intresse som är stridande mot sjukhusets.
Dessa jävshinder innebära bl. a. att en sjukhusets tjänsteman icke
äger deltaga i avgörandet av ärenden, som exempelvis avse hans enskilda
löneförmåner, hans befordran eller dylikt. Skulle det visa sig att jävsbestämmelserna
icke äro tillfyllest för att förebygga inflytande från obehöriga
intressen, kunna de lätt kompletteras.
I några av de yttranden, där man avstyrkt förbudets upphävande, har
såsom skäl härför åberopats att personalens intresse att framföra sina synpunkter
på arbetsförhållanden under senare år tillgodosetts på olika sätt
hl. a. genom förhandlingsrättslagen och genom inrättande av centrala och
lokala samarbetsnämnder. Med anledning härav vill jag endast framhålla,
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
att syftet med förbudets upphävande icke är alt bereda sjukhuspersonalen
som sådan ökat inflytande. Vad som åsyftas är att avskaffa den undantagsställning
som denna personal intager i förhållande till andra samhällsgrupper
samt att kunna tillföra direktionerna den kunskap och erfarenhet
som kan finnas representerad inom personalkåren. I vad mån denna möjlighet
bör tillvaratagas ha landstingen och kommunerna att själva avgöra.
Om en befattningshavare vid sjukhuset inväljes i direktionen, innebär alltså
detta icke att personalen fått en representant i direktionen. Den valde skall
icke företräda några särskilda personalintressen utan förvalta sitt mandat
utifrån samma synpunkter som böra vara bestämmande för varje ledamot.
I detta sammanhang må framhållas, att Kungl. Maj :t under de senaste
åren till ledamöter av direktionerna för flera av statens sinnessjukhus förordnat
vid sjukhusen anställda befattningshavare. Några olägenheter härav
ha icke försports. Tvärtom torde det ha varit till gagn för direktionernas
verksamhet. Vidare upphävdes förra året det i polislagen stadgade förbudet
för polischef och polisman att tillhöra polisnämnd.
I likhet med vad som förordats i vissa yttranden anser jag emellertid
att befattningshavare, som för sin befattning är redovisningsskyldig för
direktionen, icke bör vara valbar till ledamot eller suppleant i direktionen.
Motsvarande hinder gäller enligt kommunallagarna bl. a. för vissa slag
av kommunala uppdrag. Genom denna begränsning skulle i första hand
sysslomannen vara obehörig till ifrågavarande uppdrag. I vad mån andra
befattningshavare vid sjukhus kunna anses redovisningsskyldiga torde icke
kunna besvaras generellt utan får avgöras med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet. I övrigt anser jag, att några generella diskvalifikationsgrunder
ej böra uppställas.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga ett i enlighet med det
anförda inom inrikesdepartementet upprättat förslag till lag angående ändrad
lydelse av 10 § 2 mom. lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Olofsson.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1949
916297
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1949:73 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta till Anna Söderkvist m. m. a1 i texten
- 2LU 1949:6 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 10 § 2 mom. lagen den 20 december 1940 s. 1 i texten