Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom. lagen den 20 december 1940 (nr 10i4) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus

1949-02-18 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:53, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom. lagen den 20 december 1940 (nr 10i4) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

1

Nr 53.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 10 § 2 mom. lagen den 20 december

1940 (nr 10i4) om vissa av landsting eller

kommun drivna sjukhus; given Stockholms slott den 18

februari 1949.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § 2

mom. lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller

kommun drivna sjukhus.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Propositionens innehåll.

I propositionen föreslås att det i sjukhuslagen stadgade förbudet för befattningshavare

vid sjukhus att tillhöra sjukhusets direktion upphäves, dock

med undantag för den som är redovisningsskyldig för sin befattning.

1 — Bilaga till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 53.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom. lagen den 20 december 1940

(nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att 10 § 2 mom. lagen den 20 december 1940 om

vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

10 §. 10 §.

2. Direktion skall----valda ledamöter.

Direktion för---— av valtiden.

För ledamöterna —---till tjänstgöring.

De år---vederbörande sjukvårdsberedning.

Befattningshavare vid sjukhus må Befattningshavare vid sjukhus,

ej vara ledamot av sjukhusets direk- som är redovisningsskyldig för sin

tion eller suppleant för ledamot. befattning, må ej vara ledamot av

sjukhusets direktion eller suppleant

för ledamot.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1949.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

3

Utdrog av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 februari

19i9.

N är varande:

Statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, anmäler efter

gemensam beredning med chefen för socialdepartementet fråga om rätt för

befattningshavare vid vissa sjukhus att tillhöra sjukhusets direktion samt

anför.

1 skrivelse den 17 mars 1948 (nr 91) har riksdagen anhållit att Kungl.

Maj:t ville låta föranstalta om utredning angående undanröjande av det i

10 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller

kommun drivna sjukhus stadgade hindret för befattningshavare vid sjukhus

att vara ledamot av sjukhusets direktion eller suppleant för ledamot

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Över framställningen ha efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, förvaltningsutskotten

hos samtliga landsting, dock med undantag för Kalmar läns

södra, Gotlands läns, Värmlands läns, Örebro läns och Gävleborgs läns

landstings förvaltningsutskott, Stockholms stads sjukhusdirektion, Göteborgs

sjukhusdirektion, Malmö stads sjukhusdirektion, Norrköpings stads

hälso- och sjukvårdsstyrelse, sjukvårdsberedningen i Hälsingborg, Tjänstemännens

centralorganisation, Sveriges läkarförbund, Svenska lasarettsläkarföreningen,

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet,

Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund,

Sveriges arbetsledareförbund, Svensk sjuksköterskeförening, Svenska ekonomiföreståndarinnors

förening och Svenska barnmorskeförbundet.

I remissyttrandena äro meningarna delade huruvida det i sjukhuslagen

stadgade förbudet att tillhöra sjukhusets direktion bör slopas. Flertalet

remissinstanser ha emellertid i princip uttalat sig härför.

För egen del vill jag till eu början framhålla, att då detta spörsmål tidigare

övervägts vid olika tillfällen och nu genom remissbehandlingen erhållit

en allsidig belysning, någon ytterligare utredning ej synes vara påkallad.

Vad angår själva saken kan jag i huvudsak ansluta mig till majoriteten

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

bland de hörda myndigheterna och organisationerna. Jag föreslår därför,

att förbudet för befattningshavare vid sjukhus att tillhöra sjukhusets direktion

slopas. Befattningshavare, som för sin befattning är redovisningsskyldig

inför sjukhusdirektionen, bör dock ej vara valbar till ledamot eller

suppleant i direktionen.

I det följande lämnas en närmare redogörelse för ärendet.

Gällande bestämmelser. Jämlikt 1 § sjukhuslagen åligger det landsting

och stad, som ej deltager i landsting, att för dem, som ha sin vistelseort

eller hemort inom landstingsområdet eller staden, ombesörja anstaltsvård

för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager försorg om

sådan vård. I enahanda ordning hör anstaltsvård vid barnsbörd ombesörjas.

Sjukhuslagen avser endast sjukhus, som drives av landsting eller kommun,

och gäller alltså icke karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Sjukhus

anses enligt 2 § vara drivet av landsting eller kommun, därest landstinget

eller kommunen eller sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager,

helt eller till viss kvotdel i sista hand ansvarar för driftkostnaden.

Enligt 4 § utövas den centrala ledningen av landstingets sjukhusväsende

av landstingets sjukvårdsberedning. Den närmaste tillsynen vid och ansvaret

för förvaltningen av sjukhus skall utövas av en direktion, vilken utses

av den som driver sjukhuset (10 § 1.). Direktionen skall bestå av minst tre

för en tid av fyra år valda ledamöter. Direktionen för sjukhus, för vars

driftkostnad landsting i sista hand helt ansvarar, utses av landstinget. För

ledamöterna skall finnas lämpligt antal suppleanter, som utses i enahanda

ordning och för samma tid som ledamöterna (10 § 2.).

Enligt 10 § 2. sista stycket må befattningshavare vid sjukhus ej vara

ledamot av sjukhusets direktion eller suppleant för ledamot.

Enligt 11 § är den läkare, som är ansvarig för sjukvården, eller där

flera sådana finnas, den av dem, som av sjukvårdsberedningen förordnas

därtill, mellan direktionens sammanträden sjukhusets inför direktionen

ansvarige styresman.

I sjukhusstadgan den 20 december iO>rO (nr tO''iö) meddelas vissa närmare

bestämmelser för de olika slag av sjukhus som avses i sjukhuslagen

i fråga om organisationen, direktionens verksamhet m. m. Beträffande

lasarett föreskrives sålunda bl. a. att förutom direktion och läkare skola

vid varje lasarett finnas syssloman, husmoder, prästman samt sjukvårdsoch

ekonomipersonal enligt fastställd personalstat. Därjämte kan särskild

kontorspersonal anställas (3 §). Direktionen skall handha lasarettets förvaltning.

För sådant ändamål äger direktionen fastställa dagordning för

lasarettet samt lämna de särskilda föreskrifter, som må finnas nödiga för

tryggande av god ordning vid lasarettet och för dess ändamålsenliga skötsel.

Om påföljd för direktionsledamot, som överträder stadgan eller eljest

gör sig skyldig till tjänstefel, gäller vad i allmän lag finnes stadgat (6 §).

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

I 7—10 §§ meddelas bestämmelser om styresmannens uppgifter och befogenheter.

Sålunda föreskrives skyldighet för styresmannen att vid varje

direktionssammanträde anmäla av honom efter nästföregående sammanträde

vidtagna åtgärder. Styresmannen äger att hos direktionen väcka förslag

i frågor rörande lasarettet och deltaga i direktionens överläggningar.

Han har att förbereda och inför direktionen föredraga alla på dess prövning

ankommande ärenden, som ej ordföranden förbehåller sig. Direktionen äger

dock bestämma att styresmannen skall gemensamt med sysslomannen och

en eller två av direktionen utsedda ledamöter av direktionen förbereda behandlingen

inom direktionen av ärenden, som icke beredas av ordföranden,

samt att på styresmannen ankommande föredragning inför direktionen skall,

i den män styresmannen, sysslomannen och nämnda ledamöter överenskomma

därom, verkställas av sysslomannen eller någon av dessa ledamöter.

Vill styresmannen vidtaga åtgärd, som är av beskaffenhet att medföra utgift

och icke anbefallts av direktionen, skall han, såvida omständigheterna icke

hindra det, rådföra sig med sysslomannen, innan åtgärden vidtages. Styresmannen

är i övrigt underkastad de bestämmelser, som direktionen meddelar.

It § innehåller vissa jävsbestämmelser för deltagande i direktionens överläggningar

och beslut. Sålunda stadgas att någon ej må deltaga i direktionens

överläggning eller beslut i fråga om tillsättande av eller förordnande å

tjänst, där han är eller varit gift med person, som anmält sig till tjänsten,

eller till sådan person står i den skyldskap eller det svågerlag, som i rättegångsbalken

sägs om jäv mot domare, eller är dylik persons uppenbare ovän.

Ej heller må någon deltaga i överläggning eller beslut rörande avtal mellan

honom och direktionen eller beträffande avtal mellan direktionen och

tredje man i fall, då han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara

stridande mot lasarettets. Vad sålunda stadgats angående avtal skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om anställande av rättegång.

19—44 §§ sjukhusstadgan innehålla bestämmelser om ordningen för

tillsättande och entledigande av befattningshavare vid lasarett, deras åligganden

in. in. Syssloman tillsättes och entledigas av sjukvårdsberedningen

efter direktionens hörande. Han handhar under direktionens förmanskap

och styresmannens inseende bl. a. lasarettets ekonomiska förvaltning och

därmed sammanhängande angelägenheter. Husmoder, prästman och ordinarie

sjukvårdspersonal antages och entledigas av direktionen. Icke ordinarie

sjukvårdspersonal antages och entledigas av styresmannen elter samråd

med vederbörande lasarettsläkare. Kontors- och ekonomipersonal antages

och entledigas av direktionen med rätt för direktionen alt åt annan

överlämna befogenhet all å dess vägnar antaga och på egen begäran entlediga

till denna personal hörande befattningshavare. I 44 § föreskrives

skyldighet för sjukvårds-, kontors- och ekonomipersonal alt ställa sig till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

efterrättelse de tjänsten berörande allmänna författningar samt de instruktioner,

som direktionen jämlikt stadgan därutöver finner skäl utfärda.

I fråga om sjukstugor, tuberkulossjukvårdsanstalter och vissa andra

sjukvårdsanstalter gälla i stort sett likartade bestämmelser.

Tidigare reformförslag. Bestämmelse om förbud för befattningshavare

vid sjukhus att vara ledamot av sjukhusets direktion eller suppleant för

denne fanns upptagen redan i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa

av landsting eller kommun drivna sjukhus. Denna grundade sig närmast

på ett betänkande av 1926 års lasarettsstadgesakkunnign (SOU 1927:3)

med förslag till bl. a. stadga angående lasarett, sjukstugor och tuberkulossjukvårdsanstalter.

Enligt förslaget skulle befattningshavare vid lasarett

ej få vara ledamot av lasarettets direktion eller suppleant för ledamot. Beträffande

frågan, huruvida styresman för lasarett borde vara ledamot av

lasarettets direktion, uttalade de sakkunniga att befattningshavare överhuvud

icke borde tillhöra den för vederbörande inrättning tillsatta styrelsen,

som uppenbarligen i ett flertal fall måste ha att fatta beslut i frågor

som rörde befattningshavaren. De sakkunniga fortsatte:

Det må vara att befattningshavares ledamotskap i vissa fall kan avlöpa

utan att praktiska olägenheter yppas. Men det torde vara befogat att räkna

med dylika olägenheter, därest det skulle bliva brukligt att låta befattningshavare

erhålla sådant medlemskap. På denna grund föreslå de sakkunniga

generellt förbud för befattningshavare att vara ledamot av direktionen eller

suppleant för direktionsledamot, och de sakkunniga finna då rättvisan

kräva, att även läkare inordnas i denna allmänna regel.

I propositionen nr 101 till 1928 års riksdag anförde föredragande departementschefen,

att han funne det naturligt, att man från ledamotskap i

direktion uteslutit ej blott underordnade befattningshavares — om lämpligheten

därav syntes alla vara ense — utan även styresmannen.

Riksdagen gjorde ej någon erinran på denna punkt.

Ifrågavarande spörsmål togs sedermera upp av Svenska kommunalarbetareförbundet,

som i skrivelse den 8 april 1937 till chefen för socialdepartementet

hemställde om medverkan till sådan ändring av sjukhuslagen, att

förbudet undanröjdes.

Vid 1939 års riksdag väcktes flera motioner (I: 170; II: 163, 247) om upphävande

av förbudet för befattningshavare vid sjukhus att vara ledamot

av sjukhusets direktion. Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr

34 — som dock icke var enhälligt — att motionerna icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd samt åberopade till stöd för sitt ståndpunktstagande:
Gällande

lagstiftning innehåller icke något generellt förbud för befattningshavare

i allmän tjänst att vara ledamot av styrelsen eller direktionen

för det företag befattningshavaren tillhör. Med hänsyn härtill kan det vis
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

serligen framstå som anmärkningsvärt, att ett förbud i sådant hänseende

ansetts böra stadgas för sjukhuspersonalens vidkommande.

Oavsett huruvida för visst verksamhetsområde sådant förbud förefinnes

eller icke, anser utskottet, att starka skäl kunna anföras till stöd för grundsatsen,

att befattningshavare vid allmänt företag icke bör vara ledamot av

företagets styrelse eller direktion. Denna har ofta att taga ställning till befordringsfrågor

och andra ärenden av ömtålig natur, vid vilkas avgörande

en ledamot, som tillika är anställd vid företaget, mången gång kan komma

att befinna sig i en svår belägenhet. Utskottet finner det visserligen val a

i hög grad önskvärt, att styrelsen eller direktionen för ett allmänt företag

vid behov kan erhålla tillgång till den särskilda erfarenhet, som personalen

under sin tjänstgöring förvärvat. Denna erfarenhet kan dock i allmänhet

icke i önskvärd omfattning göras tillgänglig allenast därigenom, att en befattningshavare

inträder som ledamot av styrelsen eller direktionen. I detta

hänseende synas större fördelar vara att vinna genom rådplägning med

representanter för just de personalgrupper, som kunna besitta särskild

sakkunskap i en viss till behandling föreliggande fråga.

I detta sammanhang vill utskottet erinra, att ett av särskilt tillkallade

sakkunniga avgivet förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän för närvarande är beroende på Kungl. Maj :ts prövning. Därest

nämnda förslag upphöjes till lag, kommer möjlighet att förefinnas för

samtliga vid sjukhusen anställda personalgrupper att deltaga i förhandlingar

"om ett flertal ärenden, vilka äro av stor betydelse för sjukhusens

drift. I sådant hänseende må omnämnas frågor, som beröra befattningshavares

allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom tilllämpningen

av sådana villkor. Enligt utskottets mening bör, innan slutlig

ställning tages till det i motionerna berörda spörsmålet, avvaktas, huruvida

det sålunda framlagda förslaget kommer att läggas till grund för lagstiftning

i ämnet och i så fall vilka erfarenheter, som kunna vinnas av förhandlingsrättens

genomförande.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Det förslag till ny sjukhuslagstiftning, som framlades i i938 års liälsooch

sjukvårdssakkunnigos betänkande (SOU 1939: 23), innebar ingen ändring

i förevarande hänseende. I proposition nr 89 till 19W års riksdag med

förslag till bl. a. ny sjukhuslag upptogs förbudet oförändrat. I ett par motioner

(1:155 och 11:205) yrkades emellertid, att förbudet måtte utgå.

Propositionen och motionerna hänskötos till sammansatt konstitutionsoch

andra lagutskott. Utskottet avstyrkte motionerna under hänvisning till

att lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän antagits vid samma

riksdag samt anförde vidare:

Efter antagandet av denna lag har åt samtliga vid sjukhusen anställda

beretts rätt till förhandling rörande deras allmänna anställnings-, arbetsoch

avlöningsvillkor ävensom tillämpningen av dessa villkor. Utskottet

håller före, att de synpunkter, som ligga till grund för de nu ifrågavarande

motionerna, skola bliva i allt väsentligt tillgodosedda genom sistnämnda

lagstiftning. Skulle erfarenheten visa, att så ej blir fallet, torde det av motionärerna

väckta spörsmålet få tagas under förnyat övervägande.

Riksdagen biföll vad utskottet hemställt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

1948 års riksdag. I motion vid 1948 års riksdag (II: 68) yrkades att 10 §

2. sista stycket i sjukhuslagen måtte utgå. Motionärerna (herr Nilsson i

Göteborg och fröken Märta Öberg) anförde beträffande det där stadgade

förbudet:

Detta förbud innebär, att en person, som tager anställning vid någon av

landets sjukvårdsinrättningar, kommer i en undantagsställning gentemot

Övriga samhällsmedborgare på så sätt, att han ej är valbar såsoin ledamot

eller suppleant i direktionen för den anstalt, där han är anställd. För kommunernas

tjänstemän och arbetstagare i övrigt stadgas enligt kommunallagarna,

att det, såvida de icke äro till kommunen redovisningsskyldiga, möter

inga hinder, att de äro valbara som ledamöter i kommunala nämnder och

styrelser. Sålunda förekommer att den som är anställd inom ett kommunalt

verk inväljes i den styrelse, under vars förvaltning han utövar sin dagliga

sysselsättning. Genom att de anställda i ett kommunalt företag tillåtas representera

i verkstyrelserna betjänas dessa i sin verksamhet av den erfarenhet

som den anställde kan förmedla från arbetsplatsen till ledningen för

företaget.

Uppfattningen om att man bör tillvarataga de anställdas erfarenheter

från det praktiska arbetet inom företaget och tillåta dem representation

inom kommunala verkstyrelser gör sig alltmera gällande. Endast i fråga om

sjukhusens befattningshavare stipuleras förbud i lagstiftningen som utestänger

dessa från ledamotskap i styrelser varunder ''de äro anställda. Omförmälda

lagbestämmelse synes oss därför böra utgå ur lagen i fråga.

Andra lagutskottet erinrade i sitt utlåtande över motionen (nr 17) att

gällande lagstiftning icke innehöll något generellt förbud för befattningshavare

i allmän tjänst att vara ledamot av styrelsen eller direktionen för det

företag, i vilket han vore anställd. Med hänsyn härtill syntes det utskottet

anmärkningsvärt, att ett förbud i sådant hänseende ansetts böra stadgas för

sjukhuspersonals vidkommande, varigenom denna grupp av medborgare

kommit i undantagsställning. Utskottet ansåg det angeläget, att inskränkningar

i de medborgerliga rättigheterna endast gjordes, då detta vore oundgängligen

nödvändigt, vilket dock knappast med fog kunde påstås vara förhållandet

i förevarande fall.

Utskottet fortsatte:

Skälet till att ett förbud i ifrågavarande hänseende införts för sjukhuspersonalens

vidkommande torde ha varit, att en befattningshavare vid ett

sjukhus som ledamot av sjukhusets direktion kan komma att deltaga i avgörandet

av frågor, vilka ur hans synpunkt äro av mycket ömtålig natur.

Detta argument har dock mist en del av sin styrka genom att avgörandet

av vissa frågor, vilka nära beröra befattningshavarna vid ett sjukhus, såsom

tjänsternas lönegradsplacering och regleringen av anställningsvillkoren för

sjukhusets befattningshavare, numera ofta icke tillkommer sjukhusdirektionen

utan sker centralt.

Det har gjorts gällande, att det numera icke skulle föreligga samma behov

som tidigare av att med direktionen för ett sjukhus införliva någon befattningshavare

vid sjukhuset, sedan personalen genom lagen den 17 maj 1940

om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän erhållit möjlighet att framföra

sina synpunkter, innan frågor avseende dess allmänna anställnings-,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Maj:ts proposition nr 53.

arbets- och avlöningsvillkor ävensom tillämpningen av sådana villkor avgöras.

I detta sammanhang bör dock beaktas, att de tyngst vägande skälen

för en lagändring i av motionärerna förordad riktning äro, att man bör

tillförsäkra befattningshavare vid sjukhus samma medborgerliga rättigheter

som andra samhällsgrupper och lämna möjlighet öppen att till ledamöter

i direktionen för sjukhus utan särskild inskränkning utse de för

uppdraget bäst skickade.

Utskottet hemställde därför att Kungl. Maj :t ville låta föranstalta om utredning

angående undanröjande av det i 10 § sjukhuslagen stadgade hindret

för befattningshavare vid sjukhus att vara ledamot av sjukhusets direktion

eller suppleant för ledamot. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Yttrandena. Såsom inledningsvis framhållits ha i remissyttrandena olika

uppfattningar kommit till uttryck beträffande frågan huruvida förbudet

bör bibehållas. I det övervägande antalet yttranden har man emellertid i

princip tillstyrkt eller förklarat sig ej ha något att erinra mot förbudets

slopande. Så är fallet beträffande de yttranden, som avgivits av Svenska

landstingsförbundet, samtliga de förvaltningsutskott som gttrat sig i ärendet

utom två, nämligen Stockholms läns samt Göteborgs och Bohus läns landstings

förvaltningsutskott, samt Göteborgs sjukhusdirektion, Malmö stads

sjukhusdirektion, sjukvårdsberedningen i Hälsingborg, Tjänstemännens

centralorganisation, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska

kommunalarbetareförbundet och Svensk sjuksköterskeförening.

Norrköpings stads hälso- och sjukvårdsstyrelse och Svenska sjukhusförvaltningens

tjänstemannaförbund vilja icke motsätta sig en lagändring

men anse att frågan bör lösas i samband med en allmän översyn av sjukhuslagstiftningen.

Sveriges arbetsledareförbund — som ställer sig kritisk

mot förbudets avskaffande — och Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott

förklara sig icke ha något att erinra mot en ytterligare utredning

i ärendet.

Övriga remissinstanser — medicinalstyrelsen, Svenska stadsförbundet,

Stockholms samt Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott,

Stockholms stads sjukhusdirektion, Sveriges läkarförbund, Svenska lasarettsläkarf

öreningen, Svenska ekonomiföreståndarinnors förening samt

Svenska barnmorskeförbundet — ha uttalat sig mot förbudets upphävande.

I den mån de remissinstanser, som uttalat sig för förbudets

avskaffande, närmare utvecklat skälen för sitt ståndpunktstagande,

ha de allmänt åberopat i huvudsak samma skäl som anförts av

andra lagutskottet i dess utlåtande i ärendet. Sålunda framhåller Svenska

landstingsförbundets styrelse, att direktionernas befattning med frågor, som

röra de anställdas ekonomiska och andra förhållanden, numera inskränkts

genom överflyttande av vissa befogenheter från direktionerna till sjukvårdsberedningarna

och genom den centralisering, som skett av löne- och

anställningsfrågornas behandling. Motiven för ett bibehållande av det nu
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

varande förbudet för befattningshavare vid sjukhus att tillhöra direktionen

hade därför försvagats. Beaktas borde också att något förbud ej funnes

lör befattningshavare att tillhöra landstingets sjukvårdsberedning. Det

hade, om ej i någon större utsträckning, förekommit, att befattningshavare

hos landsting invalts i sjukvårdsberedning, och man torde ha anledning

påstå, att detta icke visat sig medföra några olägenheter. Med hänsyn bl. a.

härtill och då det endast vore fråga om att bereda möjlighet för landsting

att, om det så önskade och funne lämpligt, invälja befattningshavare vid

sjukhus i dettas direktion, ville styrelsen för sin del tillstyrka att ifrågavarande

undantagsbestämmelse utginge ur sjukhuslagstiftningen.

Även Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott hänvisar till att

befattningshavare vid landstings sjukhus kunde utses som ledamot eller

suppleant för sådan i landstingets förvaltningsutskott eller sjukvårdsberedning,

vilkas befogenheter i förhållande till en sjukhusdirektion vore klart

uttalade i landstings- och sjukhuslagarna. Det borde vidare understrykas,

att huvudmannens suveräna rätt att till ledamöter resp. suppleanter i en

sjukhusdirektion utse de personer som han ansåg bäst skickade att fullgöra

uppdraget lika fullt kvarstod, och att han, därest fråga uppstod om

val i en sjukhusdirektion av befattningshavare vid sjukhuset, otvivelaktigt

komme att taga hänsyn till de invändningar som av olika anledningar

kunde resas mot att denne utsågs till direktionsledamot.

Tjänstemännens centralorganisation anför:

De inskränkningar i behörigheten till vissa kommunala förtroendeuppdrag,

som gälla för speciella grupper av kommunalanställda, äro i allmänhet

anknutna till särskilda diskvalifikationsgrunder. Sålunda gäller exempelvis

att tjänsteman, som är redovisningsskyldig inför ett visst kommunalt

organ, icke får vara ledamot av samma organ. För den kommunala sjukhuspersonalen

är emellertid stadgandet om obehörighet att vara ledamot

av sjukhusdirektion generellt. Sjukhuspersonalen intager därför en icke

motiverad undantagsställning, som centralorganisationen anser bör upphöra.

Svensk sjuksköterskeförening framhåller bl. a. följande:

Vi kunna icke förstå, att nackdelarna av ett medlemskap här skulle vara

så mycket större än inom företag eller organisationer av annan karaktär.

Den mest framträdande nackdelen — vilken är tillfinnandes i fråga om alla

företag — anse vi den omständigheten vara, att en befattningshavare såsom

medlem av direktionen lätt kan komma i motsatsförhållande till omgivningen

i arbetet. Det kan till exempel gälla en fråga av ömtålig karaktär

rörande en medarbetare på samma avdelning. Då man emellertid får utgå

ifrån att varje medlem av en direktion söker att i sitt handhavande av

dess ärenden handla helt opartiskt, torde nämnda förhållande icke vara av

avgörande betydelse.

Såsom en stor fördel kan framhållas, att den goda kännedom om förhållandena

inom ett sjukhus, som de anställda i regel ha, kan tjäna till upplysning

och hjälp vid dryftandet av olika till behandling hos direktionen

förekommande frågor.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

Då vi sålunda icke finna något skäl, varför det ifrågavarande förbudet

skulle gälla endast för sjukhuspersonal och då vi finna den ovan angivna

fördelen väga tyngre än den tidigare omnämnda nackdelen, vilja vi —

ehuru det skäl, som talar mot ändringen ej kan anses vara av oväsentlig

betydelse — tillstyrka den ifrågasatta ändringen.

Såsom förut nämnts ifrågasättes i ett par av de tillstyrkande yttrandena

huruvida icke spörsmålet bör lösas i ett vidare sammanhang. Sålunda säger

sig Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund vilja fästa uppmärksamheten

på att gällande sjukhusstadga innehölle bestämmelser som

vore av den art, att en allmän omarbetning av stadgan vore påkallad. å lekanden

härom hade framförts i motionerna I: 192 samt II: 318 och 340

vid 1948 års riksdag. Vid riksdagens behandling av motionerna hade framgått

att statens sjukhusutredning av år 1943 skulle taga upp vissa spörsmål

rörande sjukhuslagstiftningens reformerande. Förbundet ifrågasätter

därför om icke föreliggande spörsmål lämpligen borde överlämnas till sjukhusutredningen

för att behandlas i samband med andra frågor röiande

ändringar i sjukhusstadgan.

I de yttranden, där förbudets avskaffande avstyrkts,

ha i huvudsak följande skäl anförts till stöd härför. Det vore riktigt, att

inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna endast borde ske, da så

vore oundgängligen nödvändigt. Hänvisningen till de medborgerliga rättigheterna

vore emellertid i detta sammanhang av föga värde, eftersom någon

allmän medborgerlig rättighet att vara valbar till ledamot av styrelsen, direktionen

eller nämnden för den institution, där vederbörande vore anställd,

icke funnes. De skäl, som anförts för förbudets införande, kvarstode

alltjämt, och personalens deltagande i direktionens verksamhet genom en

såsom ledamot ansvarig representant kunde medföra åtskilliga ömtåliga

situationer, icke minst för representantens egen del. Några praktiska skäl

för förbudets avskaffande hade icke åberopats, och förbudet kunde icke

anses medföra några nackdelar, i all synnerhet som de sjukhusanställdas

inflytande på frågor rörande deras arbets- och avlöningsförhållanden under

senare tid på olika sätt avsevärt vidgats.

Av remissyttrandena må här särskilt återgivas följande.

Medicinalstyrelsen anför:

Visserligen är det sant, att befattningshavarnas allmänna anställningsoch

avlöningsförhållanden numera oftast regleras genom beslut av andra

organ än direktionerna, men kvar står dock, att direktionerna ha att taga

befattning med ett stort antal löne- och befordringsfrågor rörande såväl

läkare som annan personal vid sjukhuset. Framför allt när det gäller befordringsärenden

kan personalens representant icke antagas städse äga

den frihet och obundenhet, som är ägnad att befrämja den kvalitativt bästa

rekryteringen i varje särskilt fall. Även i andra ärenden, l. ex. beträffande

frågor angående dagordningen och tjänstgöringsförhållandena vid sjukhuset,

kan personalrepresentanten komma i eu situation, där personalens och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

sjukvårdens intressen gå isär. Härtill kommer, att konflikter lätt kunna

uppstå, därest en underordnad befattningshavare såsom direktionsledamot

skulle deltaga i beslut eller själv på grund av direktionens bemyndigande

lämna anvisningar rörande överordnads arbete. På grund härav måste medicinalstyrelsen

ställa sig mycket betänksam mot ett upphävande av nuvarande

hinder för befattningshavare att vara ledamot av direktionen.

Medicinalstyrelsen framhåller vidare att, om en underordnad befattningshavare

vid sjukhuset skulle utses till ordförande eller vice ordförande

i direktionen, den situationen skulle kunna uppstå, att denne befattningshavare

hade att pröva ansökan om ledighet från sin förman i tjänsten, vilket

ur ordningssynpunkt torde vara mindre lämpligt. Ordförandens utslagsröst

vid lika röstetal samt hans ställning överhuvudtaget gjorde det

enligt styrelsens uppfattning olämpligt, att personalens representant betros

med detta uppdrag vid det egna sjukhuset.

Medicinalstyrelsen ville för sin del ifrågasätta, huruvida icke det intresse,

varom här vore fråga, på eif smidigare sätt skulle kunna tillgodoses, om

personalen sattes i tillfälle att genom förslagsvis två representanter, en för

sjukvårdspersonalen och en för ekonomipersonalen, närvara vid direktionens

sammanträden och yttra sig vid vissa ärendens behandling. Särskilt

gällde detta frågor rörande sjukhusets organisation och underhåll samt

andra ärenden, som fölle utom området för förhandlingsrätten. Representanterna

borde även ha rätt att taga initiativ till behandling av speciella

frågor inom direktionen. Däremot skulle de icke äga deltaga i besluten.

De skulle med andra ord fungera som ett rådgivande organ vid direktionens

sida på i princip samma sätt som exempelvis huvudmannarådet vid medicinalstyrelsens

sida. En dylik anordning synes medicinalstyrelsen i första

hand vara förtjänt av övervägande.

En reservant inom medicinalstyrelsen (t. f. byråchefen Beckman) finner

den form för personalens deltagande i sjukhusens administration, som föreslagits

av medicinalstyrelsen, olycklig och ställer sig mindre betänksam

till den av riksdagen ifrågasatta ändringen än till medicinalstyrelsens förslag.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott kan icke finna att förbudet

skulle innebära någon kränkning av en allmän medborgerlig rätt,

eftersom kommunallagstiftningen i åtskilliga andra fall genom habilitetsbestämmelser

och diskvalifikationsgrunder uteslöt vissa befattningshavare

från valbarhet till kommunala förtroendeposter. Förvaltningsutskottet pekar

på att enligt gällande tjänstereglemente för landstingens befattningshavare

direktionen vore uttryckligen tillerkänd disciplinär befogenhet över

befattningshavarna. Förvaltningsutskottet finner bl. a. med hänsyn härtill

de av andra lagutskottet vid 1939 års riksdag anförda skälen för förbudets

vidmakthållande alltjämt äga sin fulla giltighet. Befattningshavarnas möjligheter

att framföra sina önskemål vore redan på åtskilliga sätt tryggad

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

bl. a. genom förhandlingsrättslagen samt genom institutioner med centrala

och lokala samarbetsnämnder.

Liknande synpunkter utvecklas av Stockholms stads sjukhusdirektion.

Därjämte framhåller direktionen att frågor om tjänsternas löneplacering

och regleringen av anställningsvillkoren för sjukhuspersonalen såväl i Stockholm

som förmodligen även annorstädes behandlas av sjukhusdirektionen

som första instans och att direktionens ställningstagande hade stor betydelse

för frågornas slutliga avgörande. Dessutom borde icke förbises, att ett stort

antal sjukhuspersonalen berörande frågor, avseende förmåner och skyldigheter

av olika slag, ävensom alla befordringsärenden behandlades av direktionen

såsom slutinstans.

Svenska lasarettsläkarföreningen yttrar bl. a.:

Ur principiell synpunkt kunna inga invändningar resas emot att lagstiftningen

i vissa fall genom habilitetsbestämmelser och diskvalifikationsgrunder

utesluter vissa befattningshavare från valbarhet till kommunala förtroendeposter.

Av olika skäl bär så också skett inom kommunallagstiftningen.

Någon kränkning av en allmän medborgerlig rätt ligger icke häri.

Däremot kan det givetvis med fog göras gällande, att inhabilitetsbestämmelser

böra uppställas allenast när sakliga skäl göra detta påkallat. Att detta är

fallet beträffande det nu ifrågavarande förbudet, ligger enligt föreningens

mening i öppen dag.

Svenska ekonomiföreståndarinnors förening förklarar att det för föreningens

medlemmar snarare framstått som en fördel att sjukhusens egna

tjänstemän icke haft möjlighet att i det beslutande organet bestämma över

bl. a. egna och arbetskamraters tjänstgöringsförhållanden. För föreningen

framstode det som naturligt att, i den mån personalen skulle ha något inflytande

på t. ex. personalärenden, detta inflytande utövades förhandlingsvägen.

Svenska stadsförbundets styrelse hemställer, att riksdagens skrivelse —

ehuru den icke avsåge en kommunallagsfråga i sträng mening — överlämnades

till 1940 års kommunallagskommitté för att övervägas i samband

med en allmän omprövning av jävsbestämmelserna för kommunala uppdrag.

Som skäl härför anför styrelsen bl. a.:

Att märka är att det i fråga om kommunala uppdrag förutom sådana

jäv, som här avses, även finnas jäv betingade av andra anledningar, vilkas

berättigande nog kan med större fog ifrågasättas, och att det å andra sidan

vid upprepade tillfällen framförts krav på ytterligare jävsbestämmelser för

dylika uppdrag. Utan att närmare ingå härpå vill styrelsen endast erinra,

att konstitutionsutskottet vid 1948 års riksdag i anledning av en motion

om obehörighet för landsfiskal i stad under landsrätt att väljas till stadsfullmäktig

bl. a. uttalat, alt utskottet icke vore övertygat om att rådande

olikheter i avseende å tjänstemäns behörighet eller obehörighet till vissa

kommunala förtroendeuppdrag i allo äro sakligt betingade. Utskottet, som

sålunda fann eu allmän omprövning av gällande regler i ämnet behövlig,

hänvisade därvid till 194f> års kommunallagskommittés utredningsuppdrag

och förutsatte att denna kommitté skulle verkställa en sådan omprövning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Då man på grund härav synes få utgå ifrån att jävsbestämmelserna för

kommunala uppdrag i allt fall komma att bli föremål för omprövning genom

kommunallagskommittén, finner styrelsen det angeläget, att hela

jävsfrågan för dylika uppdrag därvid kommer under behandling, och förbereder

fördenskull en skrivelse härom till kommittén. Vid sådant förhållande

kan styrelsen icke finna det lämpligt att någon ytterligare ändring i

jävsbestämmelserna nu vidtages utan att resultatet av en sådan allmän och

allsidig omprövning av jävsfrågan först avvaktas.

Stadsförbundets sjukvårdsdelegation gör sig till tolk för den uppfattningen

att frågan om hinder för befattningshavare vid sjukhus att vara

direktionsledamot bör prövas i samband med en önskvärd allmän översyn

av sjukhuslagstiftningen. Enligt delegationens mening vore frågan ej så

brådskande att den fordrade särbehandling och måste utbrytas ur ett större

sammanhang.

Flera remissinstanser — både bland dem som tillstyrkt och dem som

avstyrkt en ändring av ifrågavarande stadgande — anse att förbudet bör

bibehållas för vissa befattningshavare. Sålunda förorda Kristianstads läns

landstings förvaltningsutskott och Norrköpings stads hälso- och sjukvårdsstyrelse,

att befattningshavare, som för sin befattning är redovisningsskyldig

inför direktionen, icke bör vara valbar till ledamot eller suppleant i

direktionen. Samma ståndpunkt intages av Sveriges läkarförbund och Svenska

läsårettsläkarföreningen. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott

hävdar att under alla förhållanden styresmannen och sysslomannen icke

böra få tillhöra direktionen. Den förre vore mellan direktionens sammanträden

sjukhusets inför direktionen ansvarige styresman och borde därför

icke tillhöra den myndighet inför vilken han vore ansvarig. Sysslomannen

handhade bl. a. lasarettets ekonomiska förvaltning under direktionens förmanskap

och styresmannens inseende och borde av denna anledning ej

tillhöra direktionen. Medicinalstyrelsen anser att sysslomannen såsom redovisningsskyldig

inför direktionen borde vara obehörig.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott säger sig helt allmänt förutsätta

att tillräckligt effektiva jävsbestämmelser meddelas.

Departementschefen. Förbudet i 10 g sjukhuslagen fanns upptaget redan

i 1928 års sjukhuslagstiftning. Frågan om dess upphävande har emellertid

vid olika tillfällen övervägts av statsmakterna. Mot en ändring har huvudsakligen

åberopats två skäl. Man har gjort gällande att befattningshavares

ledamotskap av direktionen skulle medföra att han kunde komma alt deltaga

i ärenden, som kunde ge upphov till svåra plikt- och intressekonflikter.

Vidare har hävdats att behovet av att låta befattningshavare få tillhöra

direktionen icke vore lika framträdande sedan personalen genom 1940 års

lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän fått möjlighet att framföra

sina synpunkter på olika frågor av betydelse för personalen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

1 den motion, som nu aktualiserat detta spörsmål, och vid ärendets behandling

i riksdagen har frågan skärskådats ur delvis andra synpunkter än

tidigare. Sålunda har framhållits att förbudet för befattningshavare vid

sjukhus att tillhöra sjukhusets direktion vore unikt. Något motsvarande

förbud funnes nämligen enligt gällande lagstiftning icke för anställda vid

andra liknande institutioner. I anslutning härtill understrykes att inskränkning

i de medborgerliga rättigheterna borde göras endast då detta vore

oundgängligen nödvändigt, vilket icke kunde anses vara förhållandet i detta

fall. Syftet med förbudets avskaffande vore således att ge befattningshavare

vid sjukhus samma rättighet som övriga samhällsgrupper och skapa möjlighet

att till ledamot i direktionen utse den som vore bäst skickad härför.

Enligt min mening synas övervägande skäl tala för att en ändring bör

genomföras.

I förhållande till den möjlighet att tillhöra styrelser för kommunala och

andra allmänna företag och institutioner, som enligt gällande regler står

öppen för de där anställda, innebär ifrågavarande förbud att sjukhuspersonalen

på sitt område kommer i en undantagsställning. Några bärande skäl

härför kunna emellertid enligt min mening icke anses föreligga. Såsom avgörande

argument för förbudets införande åberopades vid dess tillkomst

att en befattningshavare vid sjukhuset såsom ledamot av sjukhusets direktion

hade att deltaga i avgörandet av åtskilliga ärenden, som rörde personalens

intressen, och att detta skulle kunna medföra praktiska olägenheter.

I den kritik, som i ett flertal remissvar framförts mot förbudets slopande,

har i allmänhet hävdats att detta skäl alltjämt ägde full giltighet. Yad man

härvid främst synes befara torde vara att löne- och befordringsärenden och

andra frågor som äro av direkt eller indirekt betydelse för personalen icke

skulle handläggas med tillräcklig objektivitet, därest befattningshavare vid

sjukhuset bleve ledamot av direktionen. Dessa farhågor måste emellertid

enligt min uppfattning betecknas såsom överdrivna. Gällande sjukhusstadga

upptager vissa allmänna jävsregler rörande ärendenas handläggning av direktionen.

Enligt dessa får ledamot bl. a. icke deltaga i avgörandet av ett

avtal mellan honom och direktionen eller ett avtal mellan denna och tredje

man, om ledamoten har ett väsentligt intresse som är stridande mot sjukhusets.

Dessa jävshinder innebära bl. a. att en sjukhusets tjänsteman icke

äger deltaga i avgörandet av ärenden, som exempelvis avse hans enskilda

löneförmåner, hans befordran eller dylikt. Skulle det visa sig att jävsbestämmelserna

icke äro tillfyllest för att förebygga inflytande från obehöriga

intressen, kunna de lätt kompletteras.

I några av de yttranden, där man avstyrkt förbudets upphävande, har

såsom skäl härför åberopats att personalens intresse att framföra sina synpunkter

på arbetsförhållanden under senare år tillgodosetts på olika sätt

hl. a. genom förhandlingsrättslagen och genom inrättande av centrala och

lokala samarbetsnämnder. Med anledning härav vill jag endast framhålla,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

att syftet med förbudets upphävande icke är alt bereda sjukhuspersonalen

som sådan ökat inflytande. Vad som åsyftas är att avskaffa den undantagsställning

som denna personal intager i förhållande till andra samhällsgrupper

samt att kunna tillföra direktionerna den kunskap och erfarenhet

som kan finnas representerad inom personalkåren. I vad mån denna möjlighet

bör tillvaratagas ha landstingen och kommunerna att själva avgöra.

Om en befattningshavare vid sjukhuset inväljes i direktionen, innebär alltså

detta icke att personalen fått en representant i direktionen. Den valde skall

icke företräda några särskilda personalintressen utan förvalta sitt mandat

utifrån samma synpunkter som böra vara bestämmande för varje ledamot.

I detta sammanhang må framhållas, att Kungl. Maj :t under de senaste

åren till ledamöter av direktionerna för flera av statens sinnessjukhus förordnat

vid sjukhusen anställda befattningshavare. Några olägenheter härav

ha icke försports. Tvärtom torde det ha varit till gagn för direktionernas

verksamhet. Vidare upphävdes förra året det i polislagen stadgade förbudet

för polischef och polisman att tillhöra polisnämnd.

I likhet med vad som förordats i vissa yttranden anser jag emellertid

att befattningshavare, som för sin befattning är redovisningsskyldig för

direktionen, icke bör vara valbar till ledamot eller suppleant i direktionen.

Motsvarande hinder gäller enligt kommunallagarna bl. a. för vissa slag

av kommunala uppdrag. Genom denna begränsning skulle i första hand

sysslomannen vara obehörig till ifrågavarande uppdrag. I vad mån andra

befattningshavare vid sjukhus kunna anses redovisningsskyldiga torde icke

kunna besvaras generellt utan får avgöras med hänsyn till omständigheterna

i det enskilda fallet. I övrigt anser jag, att några generella diskvalifikationsgrunder

ej böra uppställas.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga ett i enlighet med det

anförda inom inrikesdepartementet upprättat förslag till lag angående ändrad

lydelse av 10 § 2 mom. lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa

av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Olofsson.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1949

916297

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:73 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta till Anna Söderkvist m. m. a1 i texten
  2. 2LU 1949:6 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 10 § 2 mom. lagen den 20 december 1940 s. 1 i texten