Sök i Ratio Lex

Med förslag till vapenförordning

1949-03-04 · 123 sidor, varav 117 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 117 av 123 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:95, Med förslag till vapenförordning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

1

Nr 95.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vapenförordning;

given Stockholms slott den 4 mars 1949.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed inhämta riksdagens yttrande

över härvid fogade förslag till vapenförordning.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt förslaget skall gällande vapenkungörelse ersättas med en ny författning,

som i princip ansluter sig till nuvarande bestämmelser. På åtskilliga

punkter föreslås dock ändringar. Vad ammunition beträffar skall

sålunda den nya författningen gälla endast handvapenammunition. Ärenden

om förvärv av ammunition samt införsel av skjutvapen och ammunition

skola decentraliseras. Förvärv av ammunition skall underlättas. I övrigt

föreslås bl. a. en närmare reglering av rätten att tillfälligt utlåna skjutvapen

liksom av frågan om förvaringen av vapen och ammunition. Ändrade

regler föreslås vidare i syfte att nedbringa statens utgifter för inlösen av

vapen. Rätt att överklaga vissa beslut skall införas. Dessutom föreslås olika

åtgärder i syfte att få till stånd en bättre kontroll över vapeninnehaven

samt att stärka skyddet mot missbruk av vapen.

För att åstadkomma en så långt möjligt enhetlig prövning av ansökningar

om tillstånd att förvärva och inneha vapen och ammunition skola särskilda

tillämpningsföreskrifter utfärdas.

Den nya författningen avses skola träda i kraft den 1 januari 1950. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt Nr 95.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Nr 315.

Kungl. Maj:ts

vapenkungörelse;

given Stockholms slott den 22 juni

1934.1

Om skjutvapen och ammunition.

1 §•

Med skjutvapen förstås i denna

kungörelse vapen, med vilket kulor,

hagel eller andra projektiler kunna

utskjutas medelst krutladdning eller

annat drivmedel, vare sig projektilerna

äro massiva, fyllda med sprängladdning,

tårgas, giftgas eller annat

ämne med likartad verkan eller

ofyllda.

Lika med skjutvapen anses lösa pipor,

eldrör och slutstycken till sådana

vapen.

Vad i denna kungörelse stadgas angående

skjutvapen äger även tillämpning

å apparater eller andra anordningar,

vilka beträffande verkan och

ändamål äro jämförliga med skjutvapen,

såsom lufttorpeder, apparater

för gasblåsning och eldsprutor även
-

Förslag

till

vapenförordning.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med skjutvapen förstås i denna

förordning

dels vapen, med vilka kulor, hagel

eller andra projektiler kunna utskjutas

medelst krutladdning eller

annat drivmedel,

dels sådana apparater eller anordningar,

vilka beträffande verkan och

ändamål äro jämförliga med vapen

som nyss nämnts, såsom eldsprutor

och apparater för spridande av tåreller

giftgaser eller annat ämne med

likartad verkan.

Vad i denna förordning stadgas om

skjutvapen äger även tillämpning å

lösa slutstycken, eldrör och pipor till

skjutvapen, dock ej å instickspipor

för kulgevär och pistoler eller andra

dylika fickvapen.

1 Av kungörelsens bestämmelser ha Icke medtagits 3 §, 8 §, 11 § 3 stycket, 16 § sista stycket,

18 § 4 stycket, 20 § 3 mom. 1 stycket 3 punkten, 21 §, 23 §, 24 § 1 stycket och 26 § 1, 3 och

4 mom., som sakna motsvarighet i departementsförslaget.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

som handgranater, bomber, minor

och andra dylika effekter, fyllda eller

avsedda att fyllas med sprängladdning,

tårgas, giftgas eller annat ämne

med likartad verkan.

Bestämmelserna i denna kungörelse

gälla ej handvapen avsedda för

framladdning, skjutapparater för

slakt, signaländamål eller linkastning,

startpistoler, sådana luft- eller

fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler

som äro avsedda för sportändamål

eller apparater eller andra

anordningar avsedda för nautiskt

bruk.

2 §•

Med ammunition förstås i denna

kungörelse

1. för skjutvapen varå kungörelsen

äger tillämpning avsedda patroner

samt kulor och andra projektiler

än hagel, vare sig projektilerna

äro massiva, fyllda med sprängladdning,

tårgas, giftgas eller annat ämne

med likartad verkan eller ofyllda;

2. patron- och laddningshylsor för

ammunition som under 1. sägs;

3. för ammunition som under 1.

sägs eller för apparater eller anordningar

varå kungörelsen enligt 1 §

tredje och fjärde styckena äger tilllämpning

avsedda tårgaser, giftgaser,

andra ämnen med likartad verkan

och brandrör.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Bestämmelserna i denna förordning

gälla ej skjutvapen, som gjorts

varaktigt obrukbara, eller andra för

framladdning avsedda skjutvapen än

sådana, som ingå i krigsmaktens utrustning

och med dem likartade, ej

heller skjutapparater för slakt, signalgivning,

livräddning eller dylikt,

startpistoler eller sådana luft- eller

fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler,

som äro avsedda för målskjutning.

2 §.

Med ammunition förstås i denna

förordning

dels patroner och projektiler, avsedda

för sådana handvapen, å vilka

förordningen äger tillämpning, vare

sig projektilerna äro massiva eller

fyllda med sprängämne eller annat

ämne,

dels tändhattar och andra tändmedel,

avsedda för ammunition som nu

sagts.

Från förordningens tillämpning

undantagas hagel, massiva kulor, hagelpatroner

och tändhattar för sådana

samt patron- och laddningshylsor

utan tändhattar, avsedda för sådana

handvapen för vilka förordningen

gäller.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 9ö.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Utöver vad i denna kungörelse är

föreskrivet skall beträffande sådan

ammunition som är att hänföra till

explosiv vara eller innehåller giftämne

gälla vad därom är särskilt stadgat.

Om deklaration och innehav av

skjutvapen.

(4 § 1, 2, 3 och 5 styckena.)

Vill någon genom köp, byte, gåva

eller annorledes förvärva skjutvapen;

eller

vill någon som genom arv eller testamente

eller på grund av giftorätt

förvärvar skjutvapen innehava vapnet;

eller

vill någon såsom lån eller eljest innehava

annan tillhörigt skjutvapen,

vare skyldig att hos länsstyrelsen i

det län där han har sitt hemvist söka

tillstånd att innehava vapnet.

Ansökan beträffande vapen som

förvärvas genom arv eller testamen
-

Utöver vad i denna förordning

stadgas skall i fråga om ammunition,

som tillika är att hänföra till explosiv

vara eller innehåller gift, gälla

vad därom är föreskrivet i förordningen

om explosiva varor och giftstadgan.

3 §•

Med deklarationsbevis förstås i

denna förordning bevis om fullgjord

deklarationsplikt enligt kungörelsen

den 26 juli 1927 (nr 338) med vissa

bestämmelser angående skjutvapen

och ammunition eller vapenkungörelsen

den 22 juni 1934 (nr 315).

4 §.

Om tillverkning av skjutvapen och

ammunition är särskilt stadgat.

Om förvärv och innehav av skjutvapen.

5 §•

1 mom. Vill någon genom köp, byte,

gåva eller annorledes förvärva

skjutvapen; eller

vill någon, som genom arv eller

testamente eller på grund av giftorätt

förvärvar skjutvapen, innehava

vapnet; eller

vill någon såsom lån eller eljest innehava

annan tillhörigt skjutvapen,

har han att hos länsstyrelsen i det

län, där han har sitt hemvist, söka

tillstånd att innehava vapnet. Vad nu

stadgats skall ock gälla, där annan

än den som yrkesmässigt tillverkar

skjutvapen själv vill förfärdiga sådant

vapen.

Ansökan beträffande vapen, som

förvärvas genom arv eller testamen
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

te eller på grund av giftorätt skall

ingivas inom tre månader från det

bouppteckning förrättades eller, där

arvskifte eller bodelning erfordras,

från det arvskiftet eller bodelningen

ägde rum.

Skjutvapen må ej överlåtas eller

upplåtas till annan än den som erhållit

tillstånd att innehava vapnet.

Angående skyldighet för den som

idkar handel med skjutvapen att söka

tillstånd till innehav för försäljning

av sådana vapen stadgas i 17 §.

(4 § 4 stycket.)

Utan hinder av vad nu sagts må

skjutvapen tillfälligt upplåtas i fall,

då tillstånd enligt denna kungörelse

meddelats, till användande för samma

ändamål som det för vilket tillståndet

lämnats och i annat fall för

jakt- eller sportändamål.

te eller på grund av giftorätt, skall

ingivas så snart ske kan och sist inom

tre månader från det bouppteckning

förrättades eller, där arvskifte eller

bodelning erfordras, från det arvskiftet

eller bodelningen ägde rum.

Angående skyldighet för dödsbo, i

vilket finnes skjutvapen, att om vapnet

göra anmälan till polismyndigheten

i orten stadgas i 19 §.

2 mom. Skjutvapen må ej överlåtas

eller upplåtas till annan än den

som på grund av tillstånd äger innehava

vapnet.

3 mom. Om rätt för handlande att

för försäljning förvärva och innehava

skjutvapen stadgas i 29 §.

6 §•

Utan hinder av vad i 5 § 1 och 2

mom. stadgas må den, som är berättigad

att innehava skjutvapen, för

kortare tid, högst två veckor, utlåna

vapnet för samma ändamål som tillståndet

avser eller, där vapnet innehaves

på grund av deklarationsbevis,

för jakt eller övnings- eller tävlingsskjutning.

Utlåning må dock ej

ske till den som ej fyllt sexton år

eller som upplåtaren veterligt fått

skjutvapen dömt förverkat eller meddelat

tillstånd till innehav av skjulvapen

återkallat eller förbjudits att

innehava sådant vapen, ej heller till

person, som skäligen kan antagas

komma att missbruka vapnet.

Vid upplåtelse som i första stycket

sägs skall, såvida ej vapnet är

avsett att användas endast i upplåtarens

närvaro, upplåtaren till låntagaren

överlämna avskrift av sitt tillstånds-

eller deklarationsbevis, försedd

med påskrift om utlåningen,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

5 §•

Ansökan om tillstånd att innehava

skjutvapen skall innehålla upplysning

om det ändamål för vilket sökanden

ämnar använda vapnet samt

angående de omständigheter han vill

åberopa till utredning om behovet

för honom att innehava vapnet. Därjämte

skall ansökningen innehålla sådana

uppgifter som avses i 7 § första

stycket 2. och 3.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

låntagarens namn, födelsetid och

hemvist samt den tid och det ändamål

upplåtelsen avser. Tillhör låntagaren

upplåtarens familj, äger upplåtaren

dock i stället för sådan handling

till låntagaren överlämna sitt tillstånds-

eller deklarationsbevis.

Tillstånd enligt 5 § erfordras ej

heller, där den som är berättigad att

innehava skjutvapen vill utbyta försliten

eller eljest otjänlig vapendel

som avses i 1 § andra stycket mot

ny sådan av samma modell, såframt

bytet sker hos den som äger tillverka

eller idka handel med skjutvapen

eller hos kronans förråd. Utbytet må

ej äga rum, med mindre vapeninnehavaren

företer sitt tillstånds- eller

deklarationsbevis rörande vapnet.

Om sammanslutnings rätt att utlåna

vapen stadgas i 9 §.

7 §•

Ansökan om tillstånd att innehava

skjutvapen skall innehålla upplysning

om det ändamål, för vilket sökanden

ämnar använda vapnet, samt

de omständigheter han vill åberopa

till utredning om behovet för honom

att innehava vapnet. Ansökningen

skall vidare innehålla uppgift om sökandens

namn, födelsetid, yrke och

hemvist, överlåtarens eller upplåtarens

namn, yrke och hemvist samt

vapnets beteckning och kaliber. I

ansökningen skall därjämte angivas

det antal och slag skjutvapen sökanden

innehar.

Är fråga om överlåtelse av vapen

från annan än vapenhandlare bör vid

ansökningen fogas överlåtarens tillstånds-

eller deklarationsbevis rörande

vapnet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

Ansökningen ingives till myndighet

som i 3 § andra stycket sägs.

Myndigheten skall, där fråga ej är

om Stockholm, insända ansökningen

jämte eget yttrande till länsstyrelsen.

6 §.

Tillstånd att innehava skjutvapen

må meddelas allenast enskild person,

som för visst ändamål finnes vara i

behov av vapnet samt skäligen kan

antagas ej komma att missbruka detsamma.

Är fråga om pistol eller annat

dylikt fickvapen, må tillstånd ej

meddelas, med mindre synnerliga

skäl därtill äro.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Ansökningen ingives i Stockholm

till överståthållarämbetet och i övriga

delar av riket till polismyndigheten

i orten; dock må den som tillhör den

nomadiserande lappbefolkningen i

stället ingiva ansökningen till lappfogden.

Myndighet som mottagit ansökningen

skall, där fråga ej är om

Stockholm, insända densamma jämte

eget yttrande till länsstyrelsen.

8 §.

1 mom. Tillstånd att innehava

skjutvapen må meddelas endast enskild

person, som finnes vara i behov

av vapnet samt skäligen kan antagas

ej komma att missbruka detsamma.

Är fråga om pistol eller annat dylikt

fickvapen, må tillstånd ej meddelas,

med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Avser ansökan jaktvapen eller vapen som huvudsakligen har affektionseller

prydnadsvärde och har vapnet förvärvats genom arv eller testamente

eller på grund av giftorätt, må tillstånd att innehava vapnet meddelas ändock

att sökanden ej finnes vara i behov av vapnet.

Är sökanden omyndig, erfordras samtycke till innehavet av den som enligt

lag har att sörja för hans person.

2 mom. Där länsstyrelsen i särskilt

fall ej annat förordnar, vare tillstånd

att innehava skjutvapen förfallet, såframt

vapnet ej förvärvats inom sex

månader från dagen för tillståndets

meddelande.

Den som ej före utgången av tid

som nu sagts förvärvat vapnet, skall

sist inom en månad därefter skriftligen

underrätta den länsstyrelse som

meddelat tillståndet.

(28 § 4 stycket 1 punkten — åter- 9 §.

stoden återgiven mot 25 § — 3 och 4

punkterna samt 5 stycket.)

Stadgandena i 6 och 14 §§, att till- Utan hinder av stadgandet i 8 §

stånd till innehav av skjutvapen och 1 mom., att tillstånd till innehav av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

förvärv av ammunition må meddelas

allenast enskild person, äga ej tilllämpning

å förening, tillhörande det

av staten kontrollerade frivilliga

skytteväsendet,---. Medlem av

sådan förening må vid bärande av

skjutvapen, som föreningen tillfälligt

upplåtit till honom, i stället för det

för föreningen utfärdade deklarations-

eller tillståndsbeviset rörande

vapnet medföra ett av föreningen utfärdat

intyg, att vapnet blivit till honom

såsom medlem av föreningen

upplåtet. Intyg som sist sagts skall

innehålla uppgift om vapnets beteckning,

kaliber och tillverkningsnummer

samt vapeninnehavarens fullständiga

namn, födelsedag, yrke och

hemvist ävensom den tid och det ändamål,

varför upplåtelsen skett.

Vad i nästföregående stycke stadgas

skall jämväl äga tillämpning å

centralförbundet för befälsutbildning,

frivilliga automobilkåren, sjövärnskåren,

frivilliga motorcykelkåren,

svenska röda korset, svenska blå

stjärnan och riksförbundet Sveriges

lottakårer.

7 §•

Över meddelat tillstånd att innehava

skjutvapen skall bevis utfärdas.

Beviset skall innehålla

1. löpande nummer å beviset och

dagen för dess utfärdande;

2. sökandens fullständiga namn,

födelsedag, yrke och hemvist samt

(Kungl. Maj:ts förslag:)

skjutvapen må meddelas endast enskild

person, må sådant tillstånd beviljas

skytteförbund och skytteföreningar

tillhörande det frivilliga statskontrollerade

skytteväsendet, svenska

pistolskytteförbundet, svenska

sportskytteförbundet och svenska jägareförbundet

samt till dessa förbund

anslutna föreningar.

Sammanslutning som nu sagts må

för övning eller tävling för den tid

och på de villkor i övrigt, som styrelsen

bestämmer, till medlem utlåna

skjutvapen, som av sammanslutningen

innehaves. Vid sådan utlåning

skall, därest vapnet ej är avsett att

användas endast i närvaro av funktionär

hos sammanslutningen, till

låntagaren överlämnas intyg, innehållande

uppgift om att vapnet utlånats

till honom såsom medlem av sammanslutningen,

vapnets beteckning,

kaliber och tillverkningsnummer,

låntagarens namn, födelsetid och

hemvist samt den tid och det ändamål

utlåningen avser.

Vad i denna paragraf stadgas gäller

även i fråga om centralförbundet

för befälsutbildning, frivilliga automobilkåren,

frivilliga inotorcykelkåren,

svenska röda korset, svenska blå

stjärnan och riksförbundet Sveriges

lottakårer, så ock annan sammanslutning,

beträffande vilken Kungl.

Maj :t förordnat därom.

10 §.

Över meddelat tillstånd att innehava

skjutvapen skall bevis utfärdas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

överlåtarens eller upplåtarens fullständiga

namn, yrke och hemvist;

3. vapnets beteckning och kaliber;

4. uppgift om det ändamål, för vilket

sökanden erhållit tillstånd att innehava

vapnet.

Tillståndsbevis skall, där fråga är

om köp eller därmed efter vad i 4 §

sägs likställt fång eller om lån eller

annan upplåtelse, utfärdas i två exemplar,

det ena försett med påskrift

att det utgör duplett. Skjutvapen må

ej av överlåtare eller upplåtare utlämnas,

med mindre dupletten senast

vid utlämnandet tillställes honom.

Är fråga om köp eller därmed enligt

5 § 1 mom. likställt fång eller om

lån eller annan upplåtelse, skall beviset

utfärdas i två exemplar, det ena

försett med påskrift att det utgör

duplett.

Vapnet må ej av överlåtare eller

upplåtare utlämnas, med mindre

dupletten av tillståndsbeviset senast

vid utlämnandet tillställes honom.

11 §.

Vill den som är berättigad att innehava

skjutvapen vidtaga sådan förändring

av vapnet, att det erhåller

annan kaliber än vad i tillstånds- eller

deklarationsbeviset angives, eller

vidtaga annan väsentlig förändring i

syfte att öka vapnets användbarhet

för annat ändamål än det för vilket

vapnet huvudsakligen är avsett, har

han att söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen

i det län, där han har sitt

hemvist. Därvid skola bestämmelserna

i 7, 8 och 10 §§ i tillämpliga delar

gälla.

12 §.

Envar som för egen eller annans

räkning innehar skjutvapen är skyldig

att taga sådan vård om vapnet, att

det ej åtkommes av obehörig.

Vapen, som innehaves av sammanslutning

som avses i 9 §, må icke förvaras

i skyttepaviljong eller annan

liknande lokal, med mindre polismyndigheten

i den ort, där lokalen

är belägen, godkänt densamma.

över sammanslutningens innehav

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

9 §•

När skäl därtill äro, må länsstyrelse

återkalla meddelat tillstånd att

innehava skjutvapen eller meddela

förbud mot fortsatt innehav av sådant

vapen. Har annan länsstyrelse

eller myndighet, lydande under sådan

länsstyrelse, meddelat tillstånd

till innehav av vapnet eller mottagit

deklaration rörande vapnet, skall

uppgift om återkallelsen eller förbudet

lämnas till samma länsstyrelse.

(10 § 1 stycket.)

Avslås ansökan om tillstånd att innehava

skjutvapen, som förvärvats

genom arv eller testamente eller på

grund av giftorätt; eller

återkallas meddelat tillstånd att innehava

skjutvapen; eller

meddelas förbud mot innehav av

sådant vapen,

skall vapnet avlämnas till myndighet

som i 3 § andra stycket sägs eller

till den som myndigheten bestämmer.

av vapen och deras behöriga förvaring

skall styrelsen utöva erforderlig kontroll.

13 §.

Finner nykterhetsnämnd att rätten

för viss person att innehava

skjutvapen bör omprövas till följd

av dennes alkoholmissbruk, åligger

det nämnden att därom ofördröj ligen

underrätta polismyndigheten.

14 §.

Länsstyrelse må återkalla tillstånd

att innehava skjutvapen eller, där

fråga är om deklarerat vapen, meddela

förbud mot fortsatt innehav av

vapnet, därest innehavaren ådagalagt

sådana egenskaper, att han icke vidare

bör betros med att innehava

skjutvapen, eller till följd av sjukdom,

alkoholmissbruk eller dylikt

finnes olämplig att innehava sådant

vapen eller därest eljest skälig anledning

förekommer därtill. Har vederbörande

sitt hemvist inom annan

länsstyrelses område, skall denna

länsstyrelse underrättas om återkallelsen

eller förbudet.

15 §.

Där tillstånd att innehava vapen

återkallats eller förbud mot innehav

av vapen meddelats, åligger det efter

anmaning innehavaren att till myndighet

som i 7 § tredje stycket sägs

eller till den, som myndigheten bestämmer,

ofördröjligen avlämna vapnet

jämte till detsamma hörande ammunition,

så ock tillstånds- eller deklarationsbeviset

rörande vapnet. Det

åligger den, till vilken vapnet och

ammunitionen sålunda överlämnats,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

att förvara egendomen på betryggande

sätt.

(10 § 2 stycket.)

Vapnet skall förvaras under lås

och på säkert ställe samt, där det ej

förklaras förverkat, inlösas av kronan

enligt grunder, som av Kungl.

Maj :t bestämmas. Inlösen skall dock

ej ske, där vapnet tillhör annan än

innehavaren och ägaren själv vill innehava

vapnet samt är därtill berättigad.

I sådant fall skall vapnet överlämnas"

till honom.

Med vapen som inlösts skall förfaras

på sätt länsstyrelsen bestämmer.

16 §.

Vapen och ammunition, som avlämnats

efter vad i 15 § sägs, skola,

sedan beslutet om återkallelsen eller

förbudet vunnit laga kraft, av kronan

inlösas, såvida ej egendomen

jämlikt 36 § förklaras förverkad eller

innehavaren sist inom tre månader

från delfåendet av beslutet eller

inom den längre tid länsstyrelsen i

särskilt fall bestämmer hos myndighet

som i 7 § tredje stycket sägs

styrker, att egendomen överlåtits till

någon som äger innehava densamma

eller att egendomen eljest tillhör annan

än innehavaren och ägaren själv

är berättigad att innehava densamma.

I sådant fall skall vapnet och

ammunitionen överlämnas till honom.

Länsstyrelsen fastställer det värde,

efter vilket inlösen skall ske. Där ej

särskilda skäl till annat föranleda,

skall värdet beräknas efter det pris,

som kan påräknas vid försäljning till

den som idkar handel med vapen eller

ammunition.

Innan länsstyrelsen företager värdering

som nu sagts, skall länsstyrelsen

lämna egendomens ägare tillfälle

att inkomma med den utredning, som

finnes erforderlig för att styrka egendomens

värde. Sedan detta fastställts,

skall lösensumman genom länsstyrelsens

försorg utbetalas till egendomens

ägare.

Med vapen och ammunition som

inlösts skall förfaras på sätt därom

är särskilt föreskrivet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

(Jfr 10 §, återgiven mot 15 och

16 §§.)

(11 § 1, 2, 5 och 4 styckena.)

Den som bär skjutvapen skall medföra

deklarations- eller tillståndsbevis

för att på tillsägelse av polisman uppvisas.

Företes ej sådant bevis, må

vapnet av polismannen omhändertagas;

dock äger den som burit vapnet

hos polismannen eller polismyndigheten

i orten återbekomma detsamma,

därest han inom en vecka visar

att han var berättigad att innehava

vapnet.

Har å jaktkort eller jaktpass i den

ordning därom finnes särskilt stadgat

verkställts anteckning om att

kort- eller passinnehavaren för myn
-

(Kungl. Maj:ts förslag:)

För värdering som i andra stycket

sägs må länsstyrelsen anlita sakkunnig

myndighet eller sakkunnig enskild

person. Åt enskild person, som

biträtt vid värderingen, äger länsstyrelsen

av statsmedel utbetala skälig

ersättning.

17 §.

Har ansökan om tillstånd att innehava

vapen, som förvärvats genom

arv eller testamente eller på grund

av giftorätt, avslagits, skall vad i 15

och 16 §§ stadgas äga motsvarande

tillämpning, såframt sökanden ej sist

inom tre månader från delfåendet av

avslagsbeslutet eller inom den längre

tid länsstyrelsen i särskilt fall bestämmer

hos myndighet som i 7 §

tredje stycket sägs eller hos den, som

myndigheten bestämmer, styrker, att

egendomen överlåtits till någon som

äger innehava densamma eller gjorts

varaktigt obrukbar.

18 §.

1 mom. Den som bär skjutvapen

skall medföra tillstånds- eller deklarationsbevis

eller, om han åberopar

tillfällig upplåtelse och upplåtaren

ej är närvarande, sådan handling

som i 6 § andra stycket, 9 § andra

stycket eller 31 § tredje stycket sägs.

Beträffande jaktvapen må i stället för

tillstånds- eller deklarationshevis

medföras jaktkort eller jaktpass, försett

med anteckning enligt 6 § kungörelsen

den 3 juni 1938 (nr 282) angående

utfärdande av jaktkort och

jaktpass m. in. Företes ej på tillsägelse

av polisman bevis eller hand
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungi. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

dighet, som utfärdat jaktkortet eller

jaktpasset, företett gällande deklarations-

eller tillståndsbevis rörande

visst eller vissa jaktgevär, skall den

som bär sådant vapen anses hava

fullgjort vad honom enligt första

punkten i första stycket åligger, därest

han medför och uppvisar med dylik

anteckning försett jaktkort eller

jaktpass.

Har vapen omhändertagits och har

i fall som avses i första stycket vapnet

ej återlämnats, skall anmälan angående

omhändertagandet ingivas till

länsstyrelsen i länet; och har länsstyrelsen

att pröva, huruvida tillstånd

att innehava vapnet bör återkallas

eller förbud mot fortsatt innehav

därav meddelas. Beslutas ej

återkallelse eller förbud, skall vapnet

återlämnas.

Kan innehav av skjutvapen antagas

vålla fara för missbruk, äger polismyndighet

förordna om vapnets omhändertagande.

ling som här avses, må vapnet av polismannen

omhändertagas; dock äger

den som burit vapnet hos polismannen

eller polismyndigheten i orten

återfå detsamma, därest han inom en

vecka styrker att han var berättigad

att innehava vapnet.

Återlämnas ej vapnet och är ej

fråga om fall som avses i 37 §, skall

polismyndigheten skyndsamt underrätta

länsstyrelsen om omhändertagandet.

Beslutar länsstyrelsen ej

återkallelse eller förbud enligt vad i

14 § sägs, skall vapnet återställas.

2 mom. Kan innehav av skjutvapen

antagas vålla fara för missbruk, äger

polismyndighet besluta om omhändertagande

av vapnet jämte till detsamma

hörande ammunition. År faran

för missbruk så överhängande,

att polismyndighetens beslut ej hinner

avvaktas, äger jämväl polisman

omhändertaga vapnet och ammunitionen.

Har sådan åtgärd vidtagits,

åligger det polismannen att därom

skyndsamt göra anmälan till polismyndigheten,

som har att pröva huruvida

åtgärden skall bestå.

Har beslut som i första stycket

sägs meddelats, skall vad i t inom.

andra stycket stadgas äga motsvararande

tillämpning.

Angående beslagtagande av vapen

och ammunition stadgas i 37 §.

3 mom. Med polisman likställes i

denna paragraf med polismans befo
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

Om förvärv av ammunition.

12 §.

Vill någon genom köp, byte, gåva

eller annorledes förvärva ammuni
-

genhet utrustad person, så ock personal

vid tullverket och domänverket

samt lappfogde och lapptillsynsman.

19 §.

Finnes i avliden persons eller konkur

sgäldenärs bo skjutvapen, åligger

det den som har vård om boet att

sist inom tre månader från dödsfallet

eller beslutet om egendomsavträde

hos polismyndigheten i orten göra

skriftlig anmälan om vapnet, innehållande

uppgift om vapnets beteckning

och kaliber samt den som för

boets räkning innehar detsamma.

Vad nu stadgats skall dock ej gälla,

såvida inom samma tid ansökan om

tillstånd att innehava vapnet gjorts

enligt 5 §.

20 §.

Där tillstånds- eller deklarationsbevis

förstörts eller förkommit eller

undergått sådan förändring, att det

icke lämpligen kan användas, må efter

ansökan hos den myndighet, som

utfärdat detsamma, nytt bevis utfärdas.

Ansökan skall, där beviset förstörts

eller förkommit, innehålla på

tro och heder avgiven förklaring om

förlusten av beviset. Skulle beviset

tillrättakomma, skall detta eller det

nya beviset ofördröjligen återställas

till den myndighet, som utfärdat detsamma.

Om förvärv och innehav av ammunition.

21 §.

1 mom. Vill någon genom köp, byte,

gåva eller annorledes förvärva am
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

tion, vare skyldig att hos länsstyrel- munition, har han att söka tillstånd

sen i det län där han har sitt hem- därtill hos polismyndigheten i den

vist söka tillstånd till förvärvet. ort, där han har sitt hemvist. I

Stockholm skall ansökan dock göras

hos överståthållarämbetet.

Tillstånd må beviljas allenast den som äger innehava sådant skjutvapen

för vilket ammunitionen är avsedd.

Ammunition må ej överlåtas till annan än den som erhållit tillstånd att

förvärva ammunitionen.

Vad i denna paragraf sägs äger ej

tillämpning, där någon som är berättigad

att innehava skjutvapen önskar

förvärva hagelpatroner till vapnet

eller hylsor för sådana patroner.

Angående skyldighet för den som

idkar handel med ammunition att söka

tillstånd till förvärv av dylik vara

stadgas i 17 §.

13 §.

Ansökan om tillstånd att förvärva

ammunition skall innehålla sådana

uppgifter som avses i 15 § första stycket

2. och 3. ävensom uppgift om

löpande nummer å deklarations- eller

tillståndsbevis rörande det skjutvapen

för vilket ammunitionen är avsedd

samt om den myndighet som utfärdat

beviset.

Ansökningen ingives till myndighet

som i 3 § andra stycket sägs. Myn
-

2 mom. Utan hinder av vad i 1

mom. stadgas må deltagare i jakt för

begagnande under jakten till annan

deltagare däri överlåta ammunition

till vapen, som denne äger innehava.

Vid tillfällig upplåtelse av skjutvapen

enligt 6 § må ock upplåtaren till

låntagaren överlämna erforderlig ammunition

till vapnet.

Om sammanslutnings rätt att överlåta

ammunition stadgas i 25 §.

3 mom. Om rätt för handlande att

för försäljning förvärva och innehava

ammunition stadgas i förordningen

om explosiva varor.

22 §.

Ansökan om tillstånd att förvärva

ammunition skall innehålla uppgift

om sökandens namn, födelsetid, yrke

och hemvist, det slag och den myckenhet

ammunition sökanden önskar

förvärva samt huruvida förvärvet

skall ske hos handlande. I ansökningen

skall vidare angivas den myndighet,

som utfärdat tillstånds- eller

deklarationsbeviset rörande det vapen

för vilket ammunitionen är av
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kunql. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

digheten skall, där fråga ej är om

Stockholm, insända ansökningen jämte

eget yttrande till länsstyrelsen.

14 §.

Vad i 6 § första stycket första

punkten och tredje stycket är stadgat

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande ansökan om tillstånd

att förvärva ammunition.

Tillstånd må meddelas allenast

för viss tid, högst sex månader.

15 §.

Över meddelat tillstånd att förvärva

ammunition skall bevis utfärdas.

Beviset skall innehålla

1. löpande nummer å beviset och

dagen för dess utfärdande;

2. sökandens fullständiga namn, födelsedag,

yrke och hemvist samt överlåtarens

fullständiga namn, yrke och

hemvist;

3. det eller de varuslag och den

myckenhet därav tillståndet avser;

4. uppgift om den tid tillståndet

gäller.

Tillståndsbevis skall utfärdas i två

exemplar, det ena försett med påskrift

att det utgör duplett. Ammunition

må ej av överlåtare utlämnas,

med mindre dupletten senast vid utlämnandet

tillställes honom.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

sedd, samt numret å beviset och dagen

för dess utfärdande.

23 §.

Tillstånd att förvärva ammunition

må meddelas endast enskild person,

som finnes vara i behov av ammunitionen

samt skäligen kan antagas ej

komma att missbruka densamma.

Där ej den tillståndsbeviljande

myndigheten i särskilt fall annat bestämmer,

gäller tillstånd till förvärv

av ammunition ett år från dagen för

dess meddelande.

24 §.

Över meddelat tillstånd att förvärva

ammunition skall bevis utfärdas.

Tillstånd att förvärva ammunition

hos handlande medför, såvida ej annat

angives i beviset, rätt att inköpa

den ammunition beviset avser hos

envar som är berättigad att idka handel

med ammunition.

Vid utlämnande av ammunition

skall försäljaren å tillståndsbeviset

anteckna dagen då utlämnandet sker,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 95.

17

(Gällande bestämmelser:)

(28 § 4 stycket 1 och 2 punkterna.)

Stadgandena i 6 och 14 §§, att tillstånd

till innehav av skjutvapen och

förvärv av ammunition må meddelas

allenast enskild person, äga ej tilllämpning

å förening, tillhörande det

av staten kontrollerade frivilliga skytteväsendet,

och må sådan förening

förvärva ammunition utan hinder

därav att föreningen ej själv äger innehava

de vapen för vilka ammunitionen

är avsedd.

Bestämmelserna i 12 § om förvärv

och överlåtelse av ammunition skola

ej gälla för det fall att förening som

nyss nämnts överlåter ammunition

till sina medlemmar.

2 llihtinij till riksdagens protokoll 191/9.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

det slag och den myckenhet som utlämnats

samt säljarens firmanamn.

Då den myckenhet tillståndsbeviset

avser uttagits, skall beviset överlämnas

till försäljaren.

Vad i 20 § sägs skall äga motsvarande

tillämpning, därest tillståndsbevis

rörande ammunition förstörts

eller förkommit.

25 §.

1 mom. Utan hinder av föreskriften

i 23 §, att tillstånd att förvärva ammunition

må meddelas endast enskild

person, må sådant tillstånd beviljas

sammanslutning som avses i 9 §. Tillstånd

må beviljas även om sammanslutningen

ej själv äger innehava de

vapen, för vilka ammunitionen är avsedd.

2 mom. Utan hinder av bestämmelserna

i 21 § 1 mom. må sammanslutning

som i 9 § sägs till sina medlemmar

eller till medlem av annan

dylik sammanslutning överlåta ammunition

att förbrukas vid övningseller

tävlingsskjutning, som äger rum

under sammanslutningens kontroll.

3 mom. Över sammanslutningens

innehav av ammunition samt dess behöriga

förvaring och förbrukning

skall styrelsen utöva erforderlig kontroll.

Genom styrelsens försorg skall föras

särskild ammunitionsliggare. I

liggaren skola antecknas, i fråga om

inköp dagen då ammunitionen mottagits,

det slag och den myckenhet

som mottagits och säljarens firmanamn

samt beträffande överlåtelse

dagen då ammunitionen utlämnats

1 sand. Nr 9ö.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

och det slag och den myckenhet som

utlämnats.

■4 mom. Tillståndsbevis rörande

. sammanslutnings förvärv av ammu
nition,

ammunitionsliggare och andra

handlingar om sammanslutnings

överlåtelse av ammunition skola förvaras

under två år samt på anmodan

hållas tillgängliga för polisman.

26 §.

Ammunition skall förvaras så, att

den ej åtkommes av obehörig.

Vad i 12 § andra stycket stadgas

skall äga motsvarande tillämpning i

fråga om ammunition, som innehaves

av sammanslutning som avses i 9 §.

27 §.

Tillstånd att förvärva ammunition

må i Stockholm av överståthållarämbetet

och i övriga delar av riket av

polismyndigheten återkallas, därest

tillståndshavaren utan att vara berättigad

därtill överlåtit eller eljest

missbrukat ammunition, som han förvärvat

på grund av tillståndet, eller

eljest skälig anledning förekommer

därtill.

Har tillstånd att innehava vapen

återkallats eller förbud mot innehav

av vapen meddelats, må länsstyrelsen

jämväl återkalla för vapeninnehavaren

utfärdat tillstånd rörande ammunition

till vapnet.

Därest återkallelse skett, åligger det

efter anmaning innehavaren att återställa

tillståndsbeviset.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

19

(Gällande bestämmelser:)

Om handel med skjutvapen och

ammunition.

(16 § 1—4 styckena.)

Vill någon idka handel med skjutvapen,

vare skyldig att hos länsstyrelsen

i det län där rörelsen skall utövas

söka tillstånd därtill.

Tillstånd att idka handel med

skjutvapen må ej meddelas annan

än den som är berättigad att idka

handel i allmänhet samt gjort sig

känd för ordentlighet och pålitlighet.

Meddelas tillstånd för bolag eller förening,

skall för handelsrörelsen finnas

en av länsstyrelsen godkänd föreståndare

som besitter nämnda egenskaper;

och är denne ansvarig för rörelsens

behöriga utövande.

Tillstånd må meddelas allenast för

viss tid, högst fem år, och skall avse

skjutvapen till visst antal och slag

som må på en gång innehavas. I beslutet

skall angivas den plats där rörelsen

får bedrivas.

Har den som idkar handel med

skjutvapen avlidit eller råkat i konkurs,

åligger det dödsboet eller konkursboet,

därest det vill fortsätta rörelsen,

att ofördröj ligen göra anmälan

därom hos länsstyrelsen och tilllika

föreslå föreståndare för rörelsen.

Godkännes denne av länsstyrelsen,

må rörelsen på hans ansvar fortsättas

under högst ett år från dödsfallet

eller beslutet om egendomsavträdet.

(17 § 1—6 styckena.)

Vill den som idkar handel med

skjutvapen för försäljning innehava

dylika vapen; eller

vill den som idkar handel med ammunition

förvärva sådan vara,

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Om handel med skjutvapen.

28 §.

Vill någon idka handel med skjutvapen,

har han att söka tillstånd därtill

hos länsstyrelsen i det län, där

rörelsen skall utövas. Tillstånd må ej

meddelas annan än den som är berättigad

att idka handel i allmänhet

samt gjort sig känd för ordentlighet

och pålitlighet. Meddelas tillstånd för

bolag eller förening, skall för handelsrörelsen

finnas en av länsstyrelsen

godkänd föreståndare, som äger

nämnda egenskaper. Föreståndaren

är ansvarig för rörelsens behöriga utövande.

Vid förfall för tillståndshavaren

eller föreståndaren må i dennes

ställe rörelsen förestås av en av

länsstyrelsen godkänd vikarie.

Tillstånd må meddelas endast för

viss tid, högst fem år. I beslutet skall

angivas det antal och slag vapen,

som må på en gång innehavas, samt

den plats, där rörelsen må bedrivas.

Har tillståndshavare avlidit eller

råkat i konkurs, må utan hinder därav

rörelsen fortsättas för dödsboets

eller konkursboets räkning under

högst ett år från dödsfallet eller första

borgenärssammanträdet i konkursen

under förutsättning att anmälan

göres till länsstyrelsen inom en månad

från nämnda tidpunkt och rörelsen

förestås av godkänd föreståndare

eller vikarie.

29 §.

Tillstånd att idka handel med

skjutvapen innefattar tillika rätt för

tillståndshavaren att för försäljning

förvärva och innehava de vapen tillståndet

avser.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kiingl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

vare skyldig att hos länsstyrelsen

i det län där rörelsen utövas söka tillstånd

därtill.

Skjutvapen eller ammunition må

ej överlåtas och skjutvapen ej heller

upplåtas till den som idkar handel

med dylik egendom, med mindre han

erhållit tillstånd att innehava vapnet

eller förvärva ammunitionen.

Ansökan om tillstånd skall innehålla

sådana uppgifter som avses under

2. och 3. i nästa stycke samt, där fråga

är om skjutvapen, uppgift om antal

och slag av de vapen sökanden innehar.

Över meddelat tillstånd att innehava

skjutvapen eller förvärva ammunition

skall bevis utfärdas. Beviset

skall innehålla

1. löpande nummer å beviset och

dagen för dess utfärdande;

2. sökandens och överlåtarens eller

upplåtarens fullständiga namn,

yrke och hemvist;

3. i fråga om skjutvapen vapnens

antal och slag samt i fråga om ammunition

det eller de varuslag och

den myckenhet därav tillståndet avser.

Vad i 7 § andra stycket och 15 §

andra stycket sägs skall äga motsvarande

tillämpning.

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej gälla beträffande förvärv eller

överlåtelse av hagelpatroner eller

hylsor för sådana patroner.

(Kiingl. Maj:ts förslag:)

Förvärv av skjutvapen som i första

stycket sägs skall ske efter skriftlig

rekvisition. Rekvisitionen, som

skall vara egenhändigt undertecknad

av rekvirenten, skall upptaga dagen

för rekvisitionen, överlåtarens namn

och adress samt de rekvirerade vapnens

antal, slag och beteckning.

Över rekvisitioner som nu sagts

skall handlanden föra särskild inköpsbok.

I inköpsboken skola beträffande

varje inköp antecknas dagen

för rekvisitionen och vapnens mottagande,

överlåtarens namn och adress

samt vapnens antal och slag,

kaliber, fabrikat och tillverkningsnummer.

Vid inköpsboken skola fogas

kopior av rekvisitioner samt fakturor

och andra handlingar rörande

de mottagna vapnen. Inköpsboken

jämte bilagor skall förvaras under

tio år från den dag sista anteckningen

gjordes.

Vill den som erhållit tillstånd att

idka handel med skjutvapen förvärva

vapen som tillståndet avser av annan

än den, som är berättigad att

tillverka eller idka handel med sådan

vara, skall han tillika göra

anmälan därom hos polismyndigheten

i den ort, där han utövar sin rörelse.

I Stockholm skall anmälan

dock göras hos överståthållarämbelet.

Anmälan skall innehålla uppgift om

överlåtarens namn och hemvist, det

vapen överlåtelsen avser, den myndighet,

som utfärdat det av överlåtaren

åberopade tillstånds- eller deklarationsbeviset

rörande vapnet, samt

bevisets nummer och dagen för dess

utfärdande. Om överlåtelsen skall

polismyndigheten underrätta länsstyrelsen

i det län, där överlåtaren

har sitt hemvist.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

(16 § 5 stycket.)

Om särskilda skäl därtill äro, må

meddelat tillstånd återkallas.

(17 § sista stycket och 18 § sista

stycket.)

I fråga om skjutvapen skola föreskrifterna

i 9 och 10 §§ samt 11 §

fjärde och femte styckena i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

Den som idkar handel med skjutvapen

eller ammunition vare pliktig

att taga sådan vård om skjutvapen

eller ammunition som av honom innehavas

att de icke äro åtkomliga

för obehörig person.

(18 § 1 och 2 styckena samt 3 stycket

delvis — återstoden återgiven

mot 34 §.)

Den som idkar handel med skjutvapen

eller ammunition vare skyldig

att över verkställda försäljningar av

30 §.

När särskilda skäl äro därtill, må

länsstyrelsen återkalla tillstånd att

idka handel med skjutvapen. Därvid

äger länsstyrelsen besluta, att vapen

som innehaves av handlanden skola

inom viss tid avlämnas till polismyndighet

eller annan myndighet. Har

sådant beslut meddelats, skall vad i

15 och 16 §§ stadgas äga motsvarande

tillämpning.

31 §.

I fråga om skjutvapen, som innehaves

av handlande, skall vad i 11, 12

och 13 §§ samt 18 § 2 mom. sägs äga

motsvarande tillämpning.

Utan hinder av vad i 5 § 1 och 2

mom. samt 21 § 1 mom. stadgas må

handlande utlämna skjutvapen på

prov till spekulant jämte erforderlig

ammunition till vapnet. Därvid skall

vad i 6 § första stycket stadgas äga

motsvarande tillämpning.

Vid upplåtelse som i andra stycket

sägs skall till låntagaren överlämnas

intyg, upptagande låntagarens namn,

födelsetid, yrke och hemvist, vapnets

beteckning och kaliber samt den tid

och det ändamål upplåtelsen avser.

32 §.

Handlande är skyldig att över försålda

skjutvapen föra anteckningar i

särskild försäl jningsbok. Rörande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

dylik egendom föra anteckningar i

särskild bok eller i sådan försälj - ningsbok, varom stadgas i 65 § förordningen

den 18 maj 1928 (nr 139)

angående explosiva varor. Beträffande

varje försäljning skola antecknas

1. dagen för försäljningen;

2. köparens fullständiga namn, yrke

och hemvist;

3. i fråga om skjutvapen vapnens

antal och slag samt i fråga om ammunition

det eller de varuslag och

den myckenhet därav försäljningen

avsåg;

4. den länsstyrelse, som utfärdat

det av köparen åberopade tillståndsbeviset,

jämte dagen för bevisets utfärdande.

Såsom bilagor skola vid boken fogas

dupletter av tillståndsbevisen.

Särskild försälj ningsbok skall jämte

bilagor förvaras under en tid av

minst tio år från den dag sista inskrivningen

gjordes---.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

varje försäljning skola i boken antecknas

dagen för försäljningen, köparens

namn, yrke och hemvist, vapnens

antal och slag, kaliber, fabrikat

och tillverkningsnummer, så ock den

myndighet, som utfärdat det av köparen

åberopade tillståndsbeviset,

samt bevisets nummer och dagen för

dess utfärdande.

Såsom bilagor skola vid försäljningsboken

fogas dupletter av köparnas

tillståndsbevis.

I fall som avses i 6 § tredje stycket

skola i försälj ningsboken antecknas

— förutom dagen för försäljningen

samt köparens namn, yrke och hemvist

— den försålda vapendelens art,

den myndighet, som utfärdat det av

köparen åberopade tillstånds- eller

deklarationsbeviset rörande vapnet,

samt bevisets nummer och dagen för

dess utfärdande.

Försäljningsboken jämte bilagor

skall förvaras under tio år från den

dag sista anteckningen gjordes.

33 §.

Det åligger polismyndigheten i orten

att tillse, att olaga handel med

skjutvapen ej äger rum samt att vapen

som innehavas av handlande förvaras

på föreskrivet sätt.

Polismyndigheten skall minst en

gång årligen låta granska handlandes

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

(18 § 3 stycket delvis.)

Särskild försäljningsbok skall jämte

bilagor---—- hållas tillgänglig

för polismyndighet eller den som är

stadd i polismyndighetens ärende.

inköps- och försäljningsböcker jämte

bilagor, så ock, då anledning förekommer

därtill, hans lager av skjutvapen.

34 §.

Handlande är skyldig att hålla inköps-

och försäljningsböckerna jämte

bilagor tillgängliga för polisman samt

lämna av denne begärda upplysningar

om inköpta och försålda skjutvapen

samt förefintligt lager av sådana

ävensom rörande andra förhållanden,

som äro av betydelse för fullgörande

av den tillsyn som enligt 33 §

åligger polismyndighet. Polisman må

ej i vidare mån än som påkallas av

tjänstutövningen yppa affärsförhållande,

varom han sålunda erhållit

kännedom.

Nedlägges rörelsen skola inköpsoch

försälj ningsböckerna jämte bilagor

överlämnas till polismyndigheten

i orten.

Om införsel till riket av skjutvapen och ammunition.

19 §.

Utan tillstånd av chefen för socialdepartementet

må ej någon till riket

införa skjutvapen eller ammunition;

dock må transitering av sådan

egendom äga rum till ort inom riket.

35 §.

1 mom. Utan tillstånd enligt vad

nedan sägs må skjutvapen och ammunition

ej införas till riket. Om

rätt för tillverkare och handlande att

till riket införa ammunition skall

dock gälla vad härutinnan stadgas i

förordningen om explosiva varor.

Tillstånd till införsel meddelas, där

fråga är om den som bedriver tillverkning

av eller handel med skjutvapen,

av länsstyrelsen i det län, där

rörelsen utövas, samt eljest av länsstyrelsen

i det län, där sökanden har

sitt hemvist, eller, om han ej har

hemvist i riket, av länsstyrelsen i det

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

Har tillstånd att införa skjutvapen

meddelats någon, äge han ock innehava

vapnet för det ändamål tillståndet

avser. Därvid skola bestämmelserna

i 8—It §§ i tillämpliga delar gälla

med iakttagande, att där beslut

om återkallelse enligt 9 § avser skjutvapen

som innehaves på grund av

införseltillstånd, uppgift om återkallelsen

skall lämnas till chefen för socialdepartementet.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

län, där förtullning av varan skall

äga rum. Därest någon för deltagande

i tävling eller övning, som anordnas

av sammanslutning som avses i

9 §, vill införa skjutvapen eller ammunition,

må dock tillstånd sökas

hos länsstyrelsen i det län, där sammanslutningens

styrelse har sitt

säte.

Avser ansökan jämväl tillstånd

att utan hinder av gällande utförselförbud

inom viss tid återutföra vapen,

som sökanden innehar för personligt

bruk, eller ammunition till

sådant vapen, ankommer det på länsstyrelsen

att även upptaga ansökningen

i denna del till prövning.

Beträffande tillstånd till införsel

skall vad i 8, 9, 10, 20, 23, 24 och

25 §§ är föreskrivet i tillämpliga delar

gälla.

Den som erhållit tillstånd att införa

skjutvapen och ammunition

äger innehava egendomen för det ändamål

tillståndet avser. Rörande innehavet

skall vad förut i denna förordning

är stadgat om innehav av vapen

och ammunition äga motsvarande

tillämpning.

Utan hinder av vad ovan i detta

moment sägs må skjutvapen och ammunition

transiteras till ort inom

riket.

2 mom. Skjutvapen och ammunition,

som för personligt bruk av resande

medföres hit till riket utan att

han erhållit föreskrivet tillstånd att

införa egendomen, må åter utföras,

såvida egendomen i behörig ordning

anmälts till tullklarering. Återutföres

ej egendomen inom fyra månader efter

det den enligt vad i tullstadgan

sägs skall anses hava mottagits av

tullanstalt eller inom den längre tid

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

generaltullstyrelsen i särskilt fall bestämmer,

tillfaller egendomen kronan;

och skall med egendomen förfaras

i enlighet med vad som är föreskrivet

om egendom, som förverkats

jämlikt denna förordning.

Ansvarsbestämmelser m. m.

(20 § utom 3 mom. 1 stycket 3 punkten.

)

t mom. Innehar någon skjutvapen

utan att vare sig på grund av kungörelsen

den 26 juli 1927 (nr 338) eller

enligt denna kungörelse hava deklarerat

vapnet eller erhållit föreskrivet

tillstånd till förvärv eller innehav

av vapnet eller till införsel

därav; eller

använder någon, med uppenbart

missbruk av erhållet tillstånd, skjutvapen

för annat ändamål än det som

i tillståndsbeviset angives; eller

underlåter innehavare av skjutvapen

att,, efter vad i 10 § sägs, avlämna

vapnet; eller

förvärvar någon ammunition i strid

mot vad i 12 eller 17 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse

och have förverkat egendomen.

Har förseelsen skett av förbiseende

eller äro omständigheterna eljest synnerligen

mildrande, äge rätten pröva,

huruvida egendomen skall vara förverkad.

6 mom. Kan egendom som förklarats

förverkad ej tillrättaskaffas,

skall dess värde gäldas.

36 §.

1 mom. Innehar någon skjutvapen

utan att vara berättigad därtill; eller

använder någon, med uppenbart

missbruk av sin rätt att innehava

skjutvapen, detsamma för annat ändamål

än det vartill han är berättigad

att använda vapnet; eller

ändrar någon vapen, där enligt 11 §

tillstånd härtill erfordras, utan att

hava erhållit sådant tillstånd; eller

underlåter innehavare av vapen att,

efter vad i 15, 17 eller 30 §§ sägs,

avlämna vapnet och ammunition till

detsamma; eller

förvärvar någon ammunition i strid

mot vad i 21 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse,

och skall egendomen förklaras

förverkad till kronan. Har förseelsen

skett av förbiseende eller äro eljest

särskilda skäl därtill, äger rätten

pröva, huruvida egendomen skall

vara förverkad. Finnes egendomen

ej i behåll, må i stället värdet förklaras

förverkat.

Där vapen förklaras förverkat, må

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

2 mom. Överlåter eller upplåter

någon skjutvapen i strid mot vad i

4 § tredje och fjärde styckena eller

17 § andra stycket sägs; eller

överlåter någon ammunition i strid

mot vad i 12 § tredje och fjärde styckena

eller 17 § andra och sjätte styckena

sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

3 mom. Utlämnar överlåtare eller

upplåtare skjutvapen eller utlämnar

överlåtare ammunition utan att föreskriven

duplett av tillståndsbeviset

senast vid utlämnandet tillställes honom;

eller

medför någon i fall som avses i

11 § första, andra och tredje styckena

varken deklarations- eller tillståndsbevis

eller, där fråga är om jaktvapen,

sådant särskilt bevis som omförmäles

i 8 § eller jaktkort eller jaktpass,

försett med sådan anteckning

som i 11 § andra stycket sägs; eller

(Kungl. Maj.ts förslag:)

jämväl för detsamma avsedd ammunition

som den dömde innehar förklaras

förverkad.

2 mom. överlåter eller upplåter

någon vapen eller ammunition i strid

mot vad i 5 § 2 inom., 6 § första stycket,

21 § 1 mom. eller 31 § andra

stycket sägs; eller

överlåter någon vapen utan rekvisition

som i 29 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

3 mom. Utlämnas vapen eller ammunition

i strid mot bestämmelserna

i 6 § tredje stycket andra punkten,

10 § tredje stycket eller 24 § tredje

stycket; eller

åsidosättes i fråga om vapen och

ammunition, som innehaves av sammanslutning

som avses i 9 §, vad i

12 §, 25 § 3 eller 4 mom. eller 26 §

stadgas,

straffes den felande med dagsböter.

4 mom. Bryter någon mot föreskriften

i 6 § andra stycket, 9 § andra

stycket andra punkten eller 31 §

tredje stycket; eller

underlåter innehavare av tillståndseller

deklarationsbevis att, efter vad

i 15 eller 20 § eller 27 § tredje stycket

sägs, avlämna beviset; eller

medföres i fall som avses i 18 § 1

inom. ej föreskriven legitimationshandling;

eller

fullgöres ej i 19 § stadgad anmälningsskyldighet,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

straffes med dagsböter.

Visar den som blivit angiven för

underlåtenhet att vid bärande av

skjutvapen medföra föreskrivet bevis

inom en vecka efter det angivelsen

blev honom kunnig hos åklagaren,

att han vid tiden för förseelsen

deklarerat vapnet eller eljest ägde innehava

detsamma, och giva omständigheterna

vid handen, att förseelsen

haft sin grund i förbiseende, vare

från ansvar fri.

4 mom. Idkar någon handel med

skjutvapen utan att vara berättigad

därtill enligt 16 §; eller

innehar den som erhållit tillstånd

att idka handel med skjutvapen sådana

vapen till större antal eller av annat

slag än som angives i tillståndsbeslut

enligt 16 §; eller

idkar han handel med skjutvapen

å annan plats än tillståndet avser;

eller

bryter han eller den som erhållit

tillstånd att idka handel med ammunition

mot vad i 18 § är stadgat,

straffes med dagsböter.

Den som under tid, då han är ställd

under åtal för förseelse som i detta

moment sägs, fortsätter samma förseelse

skall för varje gång åtal därför

anhängiggöres fällas till särskilt ansvar.

5 mom. Inför någon till riket skjutvapen

eller ammunition utan att hava

erhållit föreskrivet tillstånd därtill,

straffes med dagsböter eller fängelse,

och vare den olovligen införda egendomen

förverkad.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

straffes med böter från och med tio

till och med trehundra kronor.

Den som ertappats med att bära

skjutvapen utan att medföra tillstånds-

eller deklarationsbevis eller

jaktkort eller jaktpass, försett med

anteckning som i 18 § 1 mom. sägs,

vare fri från ansvar, därest han inom

en vecka därefter hos åklagaren eller

den som åklagaren bestämmer styrker,

att han vid tiden för förseelsen

ägde innehava vapnet, samt omständigheterna

giva vid handen, att förseelsen

haft sin grund i tillfälligt förbiseende.

5 mom. Idkar någon handel med

skjutvapen utan att vara berättigad

därtill; eller

åsidosätter den som erhållit tillstånd

att idka handel med skjutvapen

bestämmelserna i 12 § första stycket

eller 29, 32 eller 34 §,

straffes med dagsböter.

G mom. Inför någon till riket vapen

eller ammunition, där enligt 35 §

tillstånd härtill erfordras, utan att

hava erhållit sådant tillstånd, straffes

med dagsböter eller fängelse,

och skall den olovligen införda egendomen

förklaras förverkad till kronan.

Finnes egendomen ej i behåll,

må i stället värdet förklaras förverkat.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällanie bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Lika med olovlig införsel anses försök

därtill.

Är införsel av skjutvapen eller ammunition

belagd med straff enligt gällande

bestämmelser om ansvar för

olovlig varuinförsel, skola dessa lända

till efterrättelse.

7 mom. Fälles den som deklarerat

eller erhållit tillstånd att innehava eller

till riket införa skjutvapen till

ansvar jämlikt 1 mom. och förklaras

vapnet förverkat; eller

fälles han till ansvar jämlikt 2

mom. för obehörig överlåtelse eller

upplåtelse av vapnet; eller

fälles den som erhållit tillstånd att

idka handel med skjutvapen eller ammunition

till ansvar jämlikt denna

paragraf,

åligger det domstolen att om beslutet

underrätta länsstyrelsen i det län

där den dömde har sitt hemvist eller,

i fall som sist nämnts, där handelsrörelsen

utövas.

22 §.

Polisman eller tulltjänsteman, som

anträffar egendom vilken skäligen

kan antagas vara förverkad enligt 20

§ 1 eller 5 mom., eller som påträffar

skjutvapen eller ammunition vars

ägare icke är känd eller icke kan anträffas,

skall taga egendomen i beslag.

Äger beslagaren själv anställa

åtal, åligger det honom att, där han

finner beslaget böra bestå, så snart

ske kan väcka talan angående ansvar

för brottet eller, då ägaren icke är

känd eller icke kan anträffas, göra

sådan anmälan som i 23 § sägs. Äger

beslagaren icke själv anställa åtal,

skall han ofördröj ligen göra anmälan

om beslaget hos allmänna åklagaren,

vilken har att pröva huruvida beslaget

skall bestå och, därest beslaget

Lika med olovlig införsel anses försök

därtill.

7 mom. Fälles någon till ansvar

jämlikt denna paragraf eller har eljest

högre rätt avgjort mål, vari underrätt

ådömt sådant ansvar, åligger

det domstolen att ofördröj ligen

om beslutet underrätta länsstyrelsen

i det län, där den dömde har

sitt hemvist, eller, där fråga är om

den som idkar handel med skjutvapen

eller ammunition, länsstyrelsen i

det län, där rörelsen utövas. Enahanda

underrättelseplikt åligger domstolen,

där någon som övertygats om

gärning som avses i denna paragraf

förklarats jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

ej kunna fällas till ansvar.

37 §.

Påträffar polisman eller tulltjänsteman

egendom, som skäligen kan

antagas vara förverkad enligt 36 § 1

eller 6 mom., skall han taga egendomen

i beslag. Äger han icke själv anställa

åtal, skall han ofördröjligen om

beslaget göra anmälan hos vederbörande

åklagare, vilken har att pröva

huruvida beslaget skall bestå.

Vad nu sagts gäller även beträffande

med polismans befogenhet utrustad

ordningsvakt för jaktbevakning,

personal vid domänverket, lappfogde

och lapptillsynsman.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

finnes icke böra hävas, vidare förfara

på sätt nyss sagts.

Anställes, i fall då ägaren kan anträffas,

ej åtal inom en månad från

beslaget, vare detsamma förfallet

(25 § 1 stycket, 24 § 2 stycket och

25 § 2 stycket.)

Böter som ådörnas enligt denna

kungörelse samt egendom som är förverkad

ävensom belopp som utgives i

stället för dylik egendom tillfalla

kronan. Saknas tillgång till böternas

gäldande, skola de förvandlas enligt

allmänna strafflagen.

Har egendom förklarats förverkad

genom laga kraft ägande utslag eller

är egendom förverkad enligt 23 §,

skall därmed förfaras på sätt länsstyrelsen

bestämmer.

Skall egendom vara förverkad såväl

jämlikt denna kungörelse som

jämlikt annan författning, skall beträffande

förverkandet vad i sådan

författning är stadgat äga tillämpning.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

38 §.

Böter, som ådömas enligt denna

förordning, tillfalla kronan.

Med förverkad egendom skall förfaras

på sätt därom är särskilt föreskrivet.

Skall egendom vara förverkad såväl

jämlikt denna förordning som enligt

annan författning, skall beträffande

förverkandet gälla vad i sådan

författning är stadgat; dock skall i

fråga om förfarandet med egendom,

som förverkats enligt lagen om straff

för olovlig varuinförsel, i stället för

bestämmelserna i sagda lag gälla vad

som är föreskrivet beträffande egendom,

som förverkats jämlikt denna

förordning.

Särskilda bestämmelser.

(26 § 2 mom.)

2 mom. Hos länsstyrelsen skall

därjämte föras förteckning rörande

inkomna ansökningar om tillstånd

att innehava skjutvapen eller att förvärva

ammunition. Sådan förteckning

skall innehålla

1. ärendets nummer och dagen då

ansökningen inkom;

39 §.

Hos länsstyrelse, så ock hos polismyndighet

i annan ort än Stockholm

skall, i enlighet med de närmare föreskrifter

Konungen utfärdar, föras

register för anteckning av uppgifter

rörande ärenden som avses i denna

förordning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj ds proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

2. sökandens fullständiga namn, födelsedag,

yrke och hemvist samt överlåtarens

eller upplåtarens fullständiga

namn, yrke och hemvist;

3. i fråga om skjutvapen vapnets

beteckning och kaliber samt i fråga

om ammunition det eller de varuslag

och den myckenhet därav ansökningen

avser;

4. dagen för länsstyrelsens beslut,

beslutets huvudsakliga innehåll och

löpande nummer å tillståndsbevis;

5. uppgift om beslut angående återkallelse

av rätt att innehava vapen

och om dagen för vapnets avlämnande,

där denna är känd;

6. uppgift om underrättelse som

jämlikt 20 § 7 mom. lämnats till länsstyrelsen

om domstols beslut, varigenom

vapnet förklarats förverkat.

27 §.

Över länsstyrelses beslut i ärende

som avses i denna kungörelse må talan

ej föras.

(28 § 1—3 styckena.)

Denna kungörelse äger ej tillämpning

å kronan, ej heller å statspolis
-

40 §.

Polismyndighets beslut må överklagas

hos länsstyrelsen sist n trettionde

dagen efter det klaganden erhöll

del av beslutet.

Över länsstyrelses beslut i ärende,

som avses i 14, 16, 27, 28 eller 30 §,

må klagan föras hos Konungen genom

besvär, som skola hava inkommit

till inrikesdepartementet inom

tid som i första stycket sägs.

Talan mot länsstyrelses beslut i

annat ärende än i andra stycket sägs

må ej föras.

Polismyndighets och länsstyrelses

beslut lända till efterrättelse utan

hinder av besvär, intill dess annorlunda

förordnas.

41 §.

1 mom. Denna förordning äger ej

tillämpning å kronan, ej heller å

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95

31

(Gällande bestämmelser:)

intendenten och polischef i stad eller

på landet samt dem överordnade

myndigheter.

Bestämmelserna i 4 § äga ej tilllämpning

å överlåtelse eller upplåtelse

från kronan eller polismyndighet

som i första stycket sägs till statens

befattningshavare eller person tillhörande

försvars- eller polisväsendet

såvitt angår tjänstevapen; och äger

befattningshavare eller person som

nu nämnts utan tillstånd varom i

12 § stadgas från kronan eller polismyndighet

som i första stycket sägs

förvärva ammunition till sådant vapen.

Föreskrifterna i 3 samt 9—11 §§

gälla ej tjänstevapen som innehavas

av statens befattningshavare eller

person tillhörande försvars- eller polisväsendet.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

statspolisintendenten, polischef och

civilförsvarschef samt dem överordnade

myndigheter.

2 mom. Vad i 5 § stadgas skall ej

gälla beträffande överlåtelse eller upplåtelse

till statens befattningshavare

eller person tillhörande försvars-, civilförsvars-

eller polisväsendet av sådant

vapen, som vederbörande enligt

utfärdade föreskrifter är skyldig att

innehava för tjänsten, därest överlåtelsen

eller upplåtelsen sker från kronan

eller myndighet som i 1 mom.

sägs, och ej heller å överlåtelse eller

upplåtelse av vapen från kronan till

sammanslutning, beträffande vilken

Kungl. Maj :t förordnat därom, eller

till den som för kronans räkning tillverkar

krigsmateriel. I fall som nu

nämnts äger vederbörande vapeninnehavare

jämväl utan tillstånd varom

stadgas i 21 § från kronan eller

myndighet som i 1 mom. sägs förvärva

erforderlig ammunition till

vapnet.

Vill den som frånträder tjänst, varmed

följt skyldighet att innehava

tjänstevapen, därefter innehava vapnet,

skall han söka tillstånd därtill

enligt vad i 5 § är stadgat. Avslås ansökningen,

skall vad i 17 § är föreskrivet

äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Föreskrifterna i 11 och 14

—18 §§ gälla ej innehav av vapen och

ammunition som avses i 2 mom.

första stycket.

42 §.

Närmare föreskrifter angående tilllämpningen

av bestämmelserna i

denna förordning meddelas av Konungen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Depcirtemcntsförslaget:)

Denna kungörelse länder till efterrättelse

från och med den 1 juli 1934;

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1950, då vapenkungörelsen

den 22 juni 1934 (nr 315) och

kungörelsen samma dag (nr 316) om

inlösen av skjutvapen enligt vapenkungörelsen

skola upphöra att gälla.

Innehar någon den 1 januari 1950

skjutvapen utan att vare sig på grund

av kungörelsen den 26 juli 1927 (nr

338) eller vapenkungörelsen hava

deklarerat eller erhållit föreskrivet

tillstånd att förvärva, innehava eller

införa vapnet är han skyldig att senast

den 31 mars 1950 söka tillstånd

att innehava detsamma efter vad i

denna förordning stadgas. Har sådan

ansökan gjorts senast sistnämnda

dag, vare han fri från ansvar för det

han innehaft vapnet utan att hava

varit berättigad därtill. Vad sist

sagts skall dock ej gälla, där åtal

väckts före den 1 januari 1950.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95-

33

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

4 mars 1949.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, finansoch

handelsdepartementen anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet

Mossberg, fråga om revision av gällande vapenkungörelse samt anför

därvid följande.

Inledning.

Alltsedan slutet av det första världskriget ha i vårt land skjutvapen och

ammunition varit underkastade viss kontroll från det allmännas sida. Den

första författningen i ämnet utfärdades år 1918 och innefattade bl. a. förbud

mot försäljning eller annan överlåtelse av skjutvapen och ammunition

till annan än den som erhållit vederbörligt tillstånd till förvärvet. Denna

förordning ägde liksom de därefter utfärdade vapenförfattningarna begränsad

giltighetstid. Genom kungörelse den 26 juli 1927 (nr 338) med vissa

bestämmelser angående skjutvapen och ammunition avlöstes det provisoriska

systemet och ersattes med bestämmelser av definitiv natur. Kungörelsen

gällde till den 1 juli 1934, då den efterträddes av den nu gällande vapenkungörelsen

den 22 juni 1934 (nr 315).

Vid olika tillfällen ha från skilda håll yrkanden framförts om att vapenkungörelsen

borde omarbetas. Med anledning därav uppdrog Kungl. Maj :t

den 27 oktober 1944 åt numera byråchefen Erik Sjöholm att inom socialdepartementet

verkställa en allmän översyn av vapenkungörelsen samt framlägga

därav föranlett förslag. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande samma

dag tillkallades landssekreteraren i Gävleborgs län Gösta Finngård, överstelöjtnanten

vid fälttygkåren Arthur von Schmalensée, jaktvårdskonsulenlen

i Stockholms stad och län, ryttmästaren Berno von Bornstedt, landsfiskalen

i Tumba distrikt Sven Wadenius och stadsfiskalen i Kristianstad Ruben

Stenvik att såsom experter biträda den sakkunnige vid utredningen. Den

30 november 1945 avlämnade utredningsmannen betänkande med förslag

till ny vapenkungörelse.

Förslaget ansluter sig i princip till nu gällande vapenkungörelse. Liksom

hittills skall sålunda för innehav och förvärv av skjutvapen och ammuni
3

Iiihang titt riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 95.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

tion fordras länsstyrelsens tillstånd. Åtskilliga ändringar föreslås dock.

Dessa gå i allmänhet ut på att åstadkomma en bättre kontroll över vapeninnehaven

samt att stärka skyddet mot missbruk av skjutvapen. Bland förslagets

detaljer kan nämnas, att vissa lättnader förordas i fråga om förvärv

av ammunition. Särskilda tillämpningsföreskrifter avses skola utfärdas

i syfte bl. a. att erhålla en mera enhetlig och rationell prövning av licensansökningar

om såväl vapen som ammunition.

Betänkandet har remissbehandlats i vanlig ordning. I yttrandena har man

allmänt uttalat sig för att en ny vapenförfattning borde utfärdas i huvudsaklig

överensstämmelse med utredningens förslag.

Vid ärendets fortsatta beredning inom socialdepartementet ansågs frågan

om en revision av gällande vapenförfattning böra anstå till dess de inom

handelsdepartementet tillkallade sakkunniga för revision av förordningen

angående explosiva varor avgivit sitt betänkande. Dessa sakkunniga ha sedermera

med skrivelse den 17 november 1947 avlämnat betänkande med

förslag till ny förordning angående explosiva varor m. in. (SOU 1948:8).

Enligt förslaget skola bl. a. vapenkungörelsens bestämmelser om ammunition

överföras till den nya förordningen. Vidare skall handläggningen av

ärenden rörande förvärv av handvapenammunition överflyttas från länsstyrelserna

till de lokala polismyndigheterna.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas betänkande ha olika meningar

uttalats beträffande förslaget att överföra vapenkungörelsens bestämmelser

om ammunition till den föreslagna nya förordningen angående

explosiva varor. Däremot har man allmänt gillat den föreslagna decentraliseringen

av ammunitionsärendena.

För egen del anser jag, att den nuvarande vapenkungörelsen bör ersättas

med en helt ny författning samt att denna i huvudsak bör utformas enligt

vapenutredningens förslag. Den nya vapenförfattningen bör dock enligt min

mening endast avse ammunition för handvapen, medan annan ammunition

bör regleras i den föreslagna förordningen angående explosiva varor.

I fråga om ordningen för handläggningen av ärenden rörande förvärv av

handvapenammunition ansluter jag mig emellertid i princip helt till de

explosivvarusakkunnigas förslag.

I det följande lämnas en närmare redogörelse för ärendet.

I. Grunderna för en reviderad vapenförfattning.

Gällande bestämmelser.

Nuvarande vapenkungörelses huvudsyfte är liksom dess närmaste föregångares

att hindra missbruk av skjutvapen till fara för innehavaren eller

annan person, för allmän ordning eller säkerhet eller för stats- och rättsordningen.

Beträffande de viktigaste bestämmelserna i kungörelsen må

framhållas följande.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 95.

35

I 1 och 2 §§ klargöres till en början vad i kungörelsen förstås med skjutvapen

och ammunition. Med skjutvapen avses vapen, med vilket kulor, hagel

eller andra projektiler kunna utskjutas medelst krutladdning eller annat

drivmedel. Med skjutvapen likställas pipor, eldrör och slutstycken till

sådana vapen. Vad i kungörelsen stadgas angående skjutvapen äger även

tillämpning å apparater eller andra anordningar, vilka beträffande verkan

och ändamål äro jämförliga med skjutvapen, såsom lufttorpeder, apparater

för gasblåsning och eldsprutor ävensom handgranater, bomber, minor och

andra dylika effekter. Bestämmelserna gälla ej handvapen, avsedda för

framladdning, skjutapparater för slakt, signaländamål eller linkastning,

startpistoler, sådana luft- eller fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler,

som äro avsedda för sportändamål, eller apparater eller andra anordningar

för nautiskt bruk.

Med ammunition förstås dels patroner samt kulor och andra projektiler

än hagel avsedda för skjutvapen varå kungörelsen äger tillämpning, dels

patron- och laddningshylsor för ammunition som nu nämnts, dels för dylik

ammunition eller för sådana apparater eller anordningar, vilka enligt kungörelsen

hänföras till skjutvapen, avsedda tårgaser, giftgaser, andra ämnen

med likartad verkan och brandrör.

4 § vapenkungörelsen innehåller huvudbestämmelserna rörande innehav

av skjutvapen. Den som vill förvärva vapen genom »köp, byte, gåva eller

annorledes» eller inneha vapen, som han förvärvat genom arv, testamente

eller på grund av giftorätt, eller såsom lån eller som eljest vill inneha annan

tillhörigt vapen, skall söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen. Såsom

allmän regel stadgas, att vapen ej må överlåtas eller upplåtas till annan

än den som erhållit tillstånd att inneha detsamma. Från denna regel medgives

dock visst undantag beträffande tillfällig upplåtelse av vapen. I fråga

om handlandes vapeninnehav gälla särskilda regler. Enligt 6 § må tillstånd

att inneha vapen meddelas allenast enskild person, som för visst ändamål

finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan antagas ej komma

att missbruka detsamma. I fråga om pistol eller annat fickvapen må tillstånd

ej meddelas, med mindre synnerliga skäl äro därtill. Avser ansökan

jaktvapen eller vapen, som huvudsakligen har affektions- eller prydnadsvärde,

och har vapnet förvärvats genom arv eller testamente eller på grund

av giftorätt, må dock tillstånd meddelas, oaktat sökanden ej finnes vara i

behov av vapnet.

Enligt 9 § äger länsstyrelse återkalla tillstånd att inneha vapen eller

meddela förhud mot fortsatt innehav av vapen. Avslås ansökan om tillstånd

att inneha vapen, som förvärvats genom arv eller testamente eller på grund

av giftorätt eller återkallas meddelad vapenlicens eller meddelas förbud

mot innehav av vapen, skall enligt 10 § vapnet inlösas av kronan.

I 12 § meddelas grundläggande bestämmelser om förvärv av ammunition.

Härför fordras tillstånd av länsstyrelsen. Tillstånd må beviljas endast den

som äger inneha sådant skjutvapen, för vilket ammunitionen är avsedd.

Ammunitionen må ej överlåtas till annan än den som fått tillstånd att för
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

värva densamma. Tillstånd fordras dock ej, där någon som är berättigad

att inneha skjutvapen önskar förvärva hagelpatroner till vapnet eller hylsor

till sådana patroner. Särskilda regler gälla för handlandes ammunitionsförvärv.

I fråga om sådan ammunition, som är att hänföra till explosiv vara,

gälla därjämte bestämmelserna i förordningen angående explosiva varor.

Enligt denna författning fordras som regel länsstyrelsens tillstånd för innehav

av explosiv vara, varvid föreskrifter även skola meddelas rörande varans

förvaring. Från denna regel stadgas dock vissa undantag. Enligt 55 §

1 mom. förordningen må sålunda envar utan tillstånd inneha bl. a. högst

4 kg krut och 40 kg ammunition för handvapen.

Förordningen uppställer även en viss allmän vårdnadsplikt för innehavare

av explosiv vara. Sålunda stadgas, att sådan vara skall förvaras under

lås, så att den icke är åtkomlig för obehöriga, och i övrigt så, att den

icke är utsatt för att antändas eller bringas till explosion (43 §). Vidare

föreskrives, att envar som innehar explosiv vara är ansvarig för vården

och behöriga användningen därav (41 §). Åsidosättande av dessa bestämmelser

straffas med böter.

16—18 §§ vapenkungörelsen innehålla bestämmelser om handel med

skjutvapen och ammunition. Den som vill idka handel med vapen skall

hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen skall utövas, söka tillstånd därtill.

Såsom särskild kvalifikation för erhållande av tillstånd uppställes, att sökanden

gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet. Tillstånd må meddelas

allenast för viss tid, högst fem år, och skall avse vapen till visst antal

och slag, som må på en gång innehavas. Om särskilda skäl äro därtill,

må meddelat tillstånd återkallas.

I fråga om tillstånd till handel med ammunition hänvisar vapenkungörelsen

till vad därom är särskilt stadgat. Härmed åsyftas bestämmelserna

i 5 kap. förordningen angående explosiva varor. Dessa överensstämma i

huvudsak med vapenkungörelsens föreskrifter om handel med skjutvapen.

För behörighet att idka handel med ammunition fordras sålunda i allmänhet

länsstyrelsens tillstånd. Nämnda kapitel innehåller därjämte bl. a. bestämmelser

om förvaring av explosiv vara, som handlande är berättigad att

inneha.

Enligt 17 § vapenkungörelsen åligger det den som fått tillstånd att idka

handel med skjutvapen och ammunition att hos länsstyrelsen söka tillstånd

att för försäljning inneha de vapen och förvärva den ammunition, varmed

han ämnar driva handel. Vapen eller ammunition må ej överlåtas till den

som idkar handel med dylik egendom, med mindre han fått tillstånd att

inneha vapnet eller förvärva ammunitionen. I 18 § meddelas vissa kontrollföreskrifter

rörande försäljningen.

Beträffande införsel till riket av skjutvapen och ammunition fordras enligt

19 § tillstånd av chefen för inrikesdepartementet med rätt för den som

fått tillstånd att även inneha vapnet för det ändamål tillståndet avser.

20 § upptager straffbestämmelser för olovligt innehav av skjutvapen och

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

37

förvärv av ammunition, för obehörig överlåtelse eller upplåtelse av vapen eller

överlåtelse av ammunition, för olovlig införsel av sådan egendom m. in.

samt föreskrifter om förverkande av vapen och ammunition.

Enligt 27 § må klagan ej föras över länsstyrelses beslut i ärende som avses

i kungörelsen.

28 § innehåller vissa undantag från kungörelsens tillämpningsområde.

Sålunda stadgas, att kungörelsen ej äger tillämpning å kronan eller å statspolisintendenten

och polischef och dem överordnade myndigheter samt att

tillstånd ej erfordras för överlåtelse eller upplåtelse av tjänstevapen från

kronan eller polismyndighet som nyss sagts till statens befattningshavare

eller person tillhörande försvars- eller polisväsendet eller för förvärv av

ammunition till sådant vapen. Vidare skall regeln att tillstånd till innehav

av vapen och förvärv av ammunition må meddelas allenast enskild person

ej äga tillämpning å förening, tillhörande det av staten kontrollerade frivilliga

skytteväsendet. Bestämmelserna om förvärv och överlåtelse av ammunition

skola ej heller gälla för det fall att sådan förening överlåter ammunition

till sina medlemmar. Vad nu sagts skall jämväl äga tillämpning å

vissa andra, i 28 § närmare angivna sammanslutningar.

Slutligen må nämnas, att vapenkungörelsen stadgade skyldighet för den

som den 1 juli 1934 såsom ägare eller eljest innehade skjutvapen att senast

den 30 september samma år deklarera detsamma, om han ej på grund

av 1927 års vapenförfattning deklarerat vapnet och därom mottagit bevis

eller erhållit tillstånd till förvärv eller införsel av vapnet.

Huvuddragen av vapenutredningens förslag och remissinstansernas allmänna

inställning till förslaget.

Vapenutredningens förslag.

Såsom allmänt omdöme om den nuvarande vapenkungörelsen — grundat

på uttalanden av länsstyrelser och andra myndigheter utredningen hört i

ärendet — framhåller utredningen, att kungörelsen i stort sett visat sig

ändamålsenlig. Erfarenheterna hade dock givit vid handen, att författningen

i åtskilliga hänseenden behövde omarbetas. Detta gällde framför allt

de bestämmelser, som reglerade innehav av skjutvapen och förvärv av

ammunition, tillfällig upplåtelse av vapen samt återkallelse av meddelade

vapentillstånd och omhändertagande av vapen till förhindrande av

missbruk. Ändrade föreskrifter påkallades jämväl i syfte att erhålla så

fullständiga och tillförlitliga vapenregister som möjligt. Vidare borde stadgandet

att klagan ej finge föras över länsstyrelses beslut enligt kungörelsen

i viss mån ändras. Även bestämmelserna om inlösen av vapen syntes böra

undergå viss jämkning. Jämväl i andra hänseenden borde enligt utredningens

mening vapenkungörelsen ändras och kompletteras.

Särskilda åtgärder erfordrades dessutom för att få till stånd en enhetlig

tillämpning av olika bestämmelser i vapenkungörelsen. Det sätt, varpå be
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

stämmelserna tillämpades, varierade nämligen i hög grad i de olika länen.

Detta gällde särskilt prövningen av ansökningar om innehav och förvärv

av vapen och ammunition. En mera likformig och ändamålsenlig tillämpning

kunde emellertid enligt utredningens åsikt ej åvägabringas enbart genom

ändring av författningens bestämmelser. Därjämte erfordrades direktiv

och anvisningar, vilka borde utfärdas av chefen för inrikesdepartementet.

Med hänsyn till omfattningen av den revision av gällande kungörelse,

som enligt utredningens mening sålunda borde företagas, har utredningen

utarbetat förslag till en helt ny vapenkungörelse. Detta förslag torde såsom

bilaga (Bil. A) få fogas till statsrådsprotokollet för denna dag. Förslag till

erforderliga föreskrifter och anvisningar rörande författningens tillämpning

har utredningen däremot ej utarbetat, enär därmed ansetts böra anstå till

dess författningsförslaget prövats av statsmakterna. Rörande vissa hithörande

frågor, som äga mera omedelbart samband med föreslagna bestämmelser,

har utredningen dock angivit innehållet i tillämpningsföreskrifterna.

Härför redogöres i annat sammanhang.

De viktigaste sakliga ändringar i förhållande till nu gällande vapenkungörelse,

som föreslås av utredningen, äro följande.

Skyldighet har införts för envar som för egen eller annans räkning innehar

skjutvapen eller ammunition att taga sådan vård om egendomen, att

den ej är åtkomlig för obehörig person. Åsidosättande av denna bestämmelse

skall dock ej medföra straffpåföljd för annan än vapenhandlare.

Sådan vapeninnehavare är redan enligt nu gällande vapenkungörelse underkastad

straff för dylik förseelse. Grov försummelse av vårdnadsplikten

förutsättes emellertid kunna föranleda indragning av vapenlicensen.

Skyldigheten att söka tillstånd för innehav av skjutvapen har utsträckts

att gälla även den som för egen räkning vill förfärdiga sådant vapen. Rätten

att tillfälligt utlåna vapen har närmare reglerats. Sådan utlåning får avse

högst åtta dagar och endast ske till person, som skäligen kan antagas ej

komma att missbruka vapnet. I fråga om utlåning av vapen från skytteföreningar,

jaktvårdsföreningar och vissa andra sammanslutningar till

medlemmar skola dock de villkor gälla, som sammanslutningen bestämmer.

En annan nyhet är, att länsstyrelsens tillstånd skall fordras för sådan

ändring av vapen, varigenom det erhåller annan kaliber än vad i tillståndseller

deklarationsbeviset angives eller det ändamål, för vilket vapnet huvudsakligen

är avsett, eljest väsentligt ändras. I syfte att åstadkomma en

effektivering av samhällsskyddet mot missbruk av vapen föreslår utredningen

dels att nykterhetsnämnder, föreståndare för alkoholistanstalter,

polis- och åklagarmyndigheter samt domstolar skola underrätta länsstyrelsen

om personer, som av olika anledningar måste anses olämpliga att inneha

skjutvapen, dels en utvidgning av läkares anmälningsplikt rörande

personer som på grund av sinnessjukdom eller annan psykisk abnormitet

ej böra betros med skjutvapen. Vidare föreslås särskilda åtgärder för att

åstadkomma en förbättrad vapenregistrering. Någon på allmän deklarationsplikt

grundad ny vapeninventering skall dock ej äga rum. I stället föror
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

39

das, att länsstyrelserna, huvudsakligen med hjälp av den nya folkbokföringen,

skola verkställa en översyn av sina och underlydande polismyndigheters

vapenregister.

I fråga om förvärv av ammunition innebär förslaget, att tillstånd, vilket

nu gäller högst sex månader, skall, där länsstyrelsen ej annat förordnar,

gälla ett år. Tillstånd skall ej fordras beträffande ammunition, som deltagare

i jakt för begagnande under jakten överlämnar till annan jaktdeltagare,

eller beträffande ammunition, som vid tillfällig upplåtelse av vapen överlämnas

till låntagare. Enligt förslaget har vidare länsstyrelsen tillagts befogenhet

att, där tillstånd att inneha vapen återkallas eller förbud mot innehav

av vapen meddelas, jämväl återkalla för vapeninnehavaren utfärdat tillstånd

att förvärva ammunition till vapnet. Ärendena om tillstånd att till

riket införa vapen och ammunition föreslås av praktiska skäl skola överflyttas

från chefen för inrikesdepartementet till länsstyrelserna.

Enligt förslaget skall klagan få föras över beslut om återkallelse av meddelat

tillstånd att inneha vapen eller förvärva ammunition, förbud mot

fortsatt innehav av vapen, om inlösen av vapen och ammunition samt tillstånd

att idka handel med vapen och ammunition och för sådant ändamål

inneha dylik egendom.

Yttrandena.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

chefen för försvarsstaben (efter hörande av cheferna för armén,

marinen och flygvapnet), arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,

socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen, kommerskollegium

(med bifogande av yttranden av sprängämnesinspektionen,

Sveriges industriförbund och Sveriges järnhandlareförbund), statspolisintendenten,

statens kriminaltekniska anstalt, överståthållarämbetet (med bifogande

av yttranden av polismästaren och förste stadsfiskalen i Stockholm),

länsstyrelserna i samtliga län (med bifogande av yttranden av underlydande

polismyndigheter m. fl.), Skytteförbundens överstyrelse, Svenska

pistolskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet, Svenska jägareförbundet

samt Centralförbundet för befälsutbildning. Yttranden ha dessutom avgivits

av 1942 års sakkunniga för revision av förordningen angående explosiva

varor samt Svenska psykiatriska föreningen.

Behovet av en omarbetning av gällande vapenkungörelse vitsordas allmänt

i remissvaren. Enighet råder också om att utredningens förslag bör

läggas till grund för en ny författning i ämnet. Den allmänna ståndpunkten

i yttrandena i denna del är att förslaget i stort sett är väl avvägt och ägnat

att avhjälpa de brister, som vidlåda de nu gällande bestämmelserna. Sålunda

framhåller justitiekansler sämbetet, att den verkställda översynen av

kungörelsen synes ha skett på ett varsamt sätt och att avvägningen mellan

de olika intressen som krävt beaktande förefaller lämplig. Liknande synpunkter

anföras från andra håll, hl. a. av flertalet länsstyrelser.

Principiella erinringar ha endast framförts mot det sätt, varpå frågan

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 95.

om ammunition till skjutvapen reglerats. 19b2 års sakkunniga för revision

av förordningen angående explosiva varor ha sålunda framhållit, att bestämmelserna

om förvärv och innehav av ammunition borde överföras från

vapenkungörelsen till förordningen. Såsom motivering härför anföra de

sakkunniga till en början, att vissa olägenheter vore förknippade med att

bestämmelser om förvärv och innehav av ammunition vore fördelade på två

olika författningar. Härefter yttra de sakkunniga bl. a.:

Ur flera synpunkter synes det lämpligast, att bestämmelserna angående

ammunition finge helt utgå ur vapenkungörelsen då denna nu blivit föremål

för en genomgripande revision. De i flera avseenden parallella bestämmelserna

medföra en bristande överskådlighet, som försvårar tillämpningen,

Bestämmelserna tjäna i stort sett samma syften. Ursprungligen torde visserligen

bestämmelserna i förordningen angående explosiva varor främst

ha motiverats av rent tekniska säkerhetshänsyn, d. v. s. av varornas farlighet

vid tillverkning, förvaring, transport och i den legala användningen.

Syftet att förhindra obehörig åtkomst av de explosiva varorna för rättsstridiga

eller brottsliga ändamål har emellertid trätt allt mera i förgrunden.

Någon principiell skillnad mellan de båda författningarnas syften kan därför

icke längre anses föreligga.

Som exempel på parallella bestämmelser, som försvåra överskådligheten

och medföra olägenheter i tillämpningen av de båda författningarna, kunna

nämnas följande.

Enligt 55 § i förordningen angående explosiva varor får en var utan särskilt

tillstånd innehava högst 40 kg ammunition för handvapen. För innehav

av andra slag av ammunition eller av större kvantiteter handvapenammunition

erfordras enligt förordningen särskilt tillstånd av länsstyrelsen,

i vilket länsstyrelsen bl. a. skall meddela föreskrifter rörande sättet

för varans förvaring. Detta tillstånd innebär enligt förordningens bestämmelser

om handel (64 §) jämväl förutsättning för rätt att förvärva varan.

Oberoende av myckenheten erfordras enligt vapenkungörelsens 12 § tillstånd

av länsstyrelse för förvärv av vissa slag av ammunition. Det erfordras alltså

i vissa fall två särskilda tillstånd enligt två skilda författningar för rätt

att förvärva och inneha ammunition. Behovet av dubbla tillstånd innebär

redan i och för sig en olägenhet. Man har emellertid även anledning

antaga att vid tillämpningen hithörande föreskrifter i förordningen lätt förbises.

Enligt de sakkunnigas förslag böra i den nya förordningen intagas

vissa förvaringsföreskrifter även beträffande mindre kvantiteter än ovan

nämnts av sådan handvapenammunition, som ej får förvärvas utan särskilt

tillstånd enligt vapenkungörelsen. Olägenheterna av de ifrågavarande bestämmelsernas

fördelning på två författningar kommer därigenom att ytterligare

ökas.

För handel med sådana »vapen» eller sådan ammunition, som är att hänföra

till explosiv vara, erfordras tillstånd enligt förordningen angående explosiva

varor (57 §). För handel med dylika »vapen» erfordras jämväl tillstånd

enligt vapenkungörelsen (16 §, förslaget 21 §). För att kunna inneha

vapen och förvärva ammunition måste handlanden ha ytterligare tillstånd

enligt vapenkungörelsen (17 §, förslaget 22 §). Rätten till innehav

av ammunition regleras däremot i förordningen angående explosiva varor

(59 §). Även dessa dubbla föreskrifter äro ägnade att minska överskådligheten

och på så sätt försvåra tillämpningen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Liknande synpunkter som de nu anförda ha framförts av kommerskollegium,

som i denna del åberopat uttalanden från Sveriges industiiföibund

och Sveriges järnhandlareförbund.

Explosivvarusakkunnigas förslag om ändrade bestämmelser rörande ammunition

och yttrandena däröver.

De sakkunnigas förslag.

I det tidigare omnämnda betänkandet med förslag till ny förordning angående

explosiva varor (SOU 1948: 8) föreslås bl. a. flera ändringar i gällande

föreskrifter om ammunition för skjutvapen. Sålunda ha vapenkungörelsens

bestämmelser om ammunition överförts till den av de sakkunniga

förslagna nya förordningen angående explosiva varor. Såsom skäl häiför

anföra de sakkunniga, utöver vad de i denna del åberopat i sitt förut

berörda yttrande över vapenutredningens förslag, följande.

Det är visserligen sant, att vapen och ammunition höra samman, men detta

gäller icke all ammunition och sambandet mellan ammunition och de

övriga explosiva varorna är avsevärt starkare. Den praktiska fördelen av att

bestämmelser rörande förvärv av ammunition återfinnas i vapenkungörelsen

kan icke uppväga olägenheten av att förvärv av ammunition regleras i en

författning under det att innehav, som blott är en annan sida av samma sak,

ävensom tillverkning, förpackning och märkning, förvaring, transport samt

allt handhavande i övrigt av ammunition regleras i en annan författning.

Frågan om rätt att förvärva ammunition sammanhänger intimt icke endast

med frågan om rätt att inneha sådan vara utan även med frågan om rätt

att förvärva krut, och att tillverka (ladda) ammunition. Viss ammunition,

burkladdningar, bomber, minor o. d., består till huvudsaklig del av en

sprängladdning. Presskroppar av sprängämnen, som användas bl. a. som

sprängladdning i projektiler, räknas normalt som ammunitionseffekter även

då de bestå uteslutande av sprängämnen. Gränsen mellan begreppet ammunition

och begreppet sprängämnen är alltså flytande. Samma är förhållandet

med gränserna mellan begreppen ammunition, tändmedel och pyrotekniska

varor.

Det är icke möjligt att anpassa huvudförordningens ammunitionsbegrepp

och allmänna system för de explosiva varornas indelning efter vapenkungörelsens

ammunitionsbegrepp. Olägenheterna av skiljaktiga ammunitionsbegrepp

i de båda författningarna skulle bli än mera påtagliga, sedan begreppet

i förordningen valts till benämning för ett av de fem huvudslagen

av explosiva varor och alla dithörande varor särskilt förtecknats.

De sakkunniga föreslå därjämte nya bestämmelser om förvärv och innehav

av ammunition för skjutvapen. För innebörden av dessa förslag redogöres

i annat sammanhang.

Yttrandena.

över de explosivvarusakkunnigas betänkande ha efter remiss yttranden

avgivits av ett stor antal myndigheter och organisationer.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Beträffande förslaget att överföra vapenkungörelsens ammunitionsbestämmelser

till förordningen angående explosiva varor ha i remissyttrandena

delade meningar kommit till uttryck. Förslaget har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av marinförvaltningen, ett flertal länsstyrelser, Stockholms

och Skånes handelskammare, Sveriges järnhandlareförbund, Sveriges

köpmannaförbund och Nitroglycerin aktiebolaget. Några skäl utöver dem de

sakkunniga åberopat ha därvid icke anförts. I åtskilliga yttranden har man

däremot avvisat förslaget eller uttalat tvekan om dess lämplighet. Till dem

som avstyrkt den föreslagna ändringen höra justitiekanslersämbetet, länsstyrelsen

i Södermanlands län, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Skytteförbundens

överstyrelse, samtliga tjugufem skytteförbund, Svenska pistolskytteförbundet,

Svenska sportskytteförbundet och Svenska jägareförbundet.

Lämpligheten av förslaget har ifrågasatts av länsstyrelserna i Kristianstads

och Gävleborgs län.

I de yttranden, där förslaget avvisats, har såsom motivering därför i allmänhet

anförts, att förvärv och innehav av eldhandvapen och ammunition

till sådant vapen hörde så nära samman, att dessa frågor liksom hittills

borde regleras i samma författning, samt att ett överförande av ammunitionsbestämmelserna

till explosivvaruförordningen skulle för allmänheten medföra

påtagliga olägenheter, som överstege de fördelar som kunde vinnas genom

förslaget.

Till belysande av kritiken mot förslaget må återges vad Skytteförbundens

överstyrelse anfört i sitt yttrande.

För det frivilliga skytteväsendets vidkommande innebär enligt överstyrelsens

uppfattning den föreslagna åtgärden icke någon förenkling. Förvärv

och innehav av eldhandvapen och för dylika avsedd ammunition höra

så intimt samman och äro så beroende av varandra, att de synas liksom

hittills böra innefattas i en och samma författning, nämligen vapenkungörelsen.

Denna avser ju närmast att vara ett skydd mot obehörigt innehav av

skjutvapen. Dessa bliva emellertid icke farliga, förrän innehavaren även erhåller

ammunition. Konsekvensen synes därför bjuda, att förvärv och innehav

av vapen och därtill hörande ammunition avhandlas i samma författning.

Även den omständigheten, att den allmänna karaktären av handvapenammunition

är vitt skild från sprängämnen, synes motivera, att den icke

behandlas i samma förordning som de sistnämnda. Förvärv av krut och

laddning av ammunition för eget bruk förekommer numera praktiskt taget

icke inom den frivilliga skytterörelsen. En följd av överförandet skulle bliva,

att skytteföreningarna skulle nödgas att vid utövandet av sin verksamhet

inneha, studera och efterfölja tvenne författningar i stället för en. Detta

skulle givetvis medföra ökade svårigheter för i författningstolkningen mindre

bevandrade personer.

Departementschefen.

Översynen av vapenkungörelsen synes berättiga till det allmänna omdömet,

att kungörelsen förhållandevis väl fyllt sin uppgift. Å andra sidan ger

undersökningen otvetydigt vid handen, att författningen är behäftad med

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 95.

43

brister i olika hänseenden. Att avhjälpa dessa anser jag vara angeläget, därest

kontrollen över vapeninnehaven skall få avsedd verkan. Då den omarbetning

av de nuvarande bestämmelserna som erfordras måste bliva jämförelsevis

omfattande, bör gällande kungörelse ersätlas med en ny författning.

Denna bör lämpligen benämnas vapenförordning.

Utredningens förslag är uppbyggt efter samma principer, som ligga till

grund för nu gällande vapenkungörelse. På åtskilliga punkter föreslås dock

ändringar och kompletteringar. Förslaget har i stort sett vunnit allmän anslutning

bland remissinstanserna.

Beträffande förslagets principer ha vid remissbehandlingen erinringar endast

framställts mot det sätt, varpå frågan om ammunition lösts. Denna kritik,

som framförts bl. a. av 1942 års explosivvarusakkunniga, går ut på att

vissa olägenheter skulle vara förenade med att bestämmelserna om förvärv

och innehav av ammunition vore fördelade på två författningar och att frågan

om förvärv och innehav av ammunition för skjutvapen lämpligen borde

regleras i förordningen angående explosiva varor.

Sedermera ha nämnda sakkunniga framlagt förslag till ny förordning angående

explosiva varor. I enlighet med sin tidigare intagna ståndpunkt ha de

därvid föreslagit, att vapenkungörelsens bestämmelser om ammunition skola

överföras till den föreslagna förordningen. I yttrandena över förslaget äro

meningarna delade på denna punkt. Till dem som avstyrkt förslaget höra bl. a.

samtliga huvudorganisationer inom skytterörelsen och Svenska jägareförbundet.

För egen del anser jag, att den nya vapenförfattningen huvudsakligen bör

utformas enligt vapenutredningens förslag. De explosivvarusakkunnigas förslag,

att bestämmelserna om ammunition för skjutvapen skola överföras till

den nya förordningen angående explosiva varor, kan jag, såsom inledningsvis

antytts, biträda endast i fråga om annan ammunition än för handvapen.

Ammunition för jaktgevär, pistoler eller andra handvapen kan vare sig

beträffande farlighetsgraden eller ur annan synpunkt, som bör beaktas vid

en reglering av förevarande fråga, anses jämförlig med annan ammunition,

som i allmänhet uteslutande eller huvudsakligen består av sprängämne. Den

kontroll över handvapenammunition, som fordras från samhällets sida, bör

därför också väsentligen ske efter andra principer än dem som böra gälla

för sprängämnen och andra mera typiska explosiva varor.

Ett utbrytande av bestämmelserna om handvapenammunition från den

författning, som gäller för handvapen, skulle vidare — och detta är i förevarande

sammanhang av särskild betydelse — medföra patagliga olägenheter

i synnerhet för allmänheten, för vilken ju handvapenammunition är av alldeles

särskilt intresse. En uppdelning av bestämmelserna om handvapen och

handvapenammunition på skilda författningar skulle orsaka den enskilde

betydande olägenheter. Dessa nackdelar av de sakkunnigas förslag ha också

kraftigt understrukits av de remissinstanser, vars intressen i särskilt hög grad

beröras av den ifrågasatta ändringen, och måste väga tyngre än de fördelar,

som skulle kunna vinnas genom förslagets genomförande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

Ett ytterligare skäl för att handvapenammunition bör regleras i samma

författning som handvapen är att den allmänna kontrollen över dessa varor

bör ske enligt enahanda grunder. I gällande vapenkungörelse, vilken i praktiken

huvudsakligen har betydelse för handvapen oeh ammunition till sådana,

ha också liksom i den nu föreslagna vapenförfattningen bestämmelserna

om förvärv och innehav av vapen och ammunition utformats efter i stort

sett samma principer.

På grund av vad nu anförts anser jag, att enskildas förvärv och innehav

av handvapenammunition bör regleras i den nya vapenförfattningen. Övriga

frågor om ammunition synas däremot böra behandlas i den föreslagna förordningen

angående explosiva varor.

Även handel med handvapenammunition bör således enligt min mening

regleras i nämnda förordning. Såsom framgår av den föregående redogörelsen

äro bestämmelser om handel med ammunition f. n. meddelade i dels

vapenkungörelsen, dels förordningen angående explosiva varor. Detta medför

uppenbarligen vissa olägenheter icke endast för de myndigheter, som ha att

tillämpa bestämmelserna och övervaka deras efterlevnad, utan också och

framför allt för den som idkar sådan handel. Dessa nackdelar av det nuvarande

systemet böra i detta sammanhang undanröjas. Detta synes lämpligast

kunna ske genom att -— på sätt de explosivvarusakkunniga föreslagit -—- alla

bestämmelser rörande handel med ammunition upptagas i den nya förordningen

om explosiva varor. I samband därmed torde i förenklande syfte

vissa ändringar böra vidtagas i nu gällande bestämmelser rörande handel

med ammunition. Såunda bör bl. a. den i vapenkungörelsen stadgade skyldigheten

för den som erhållit tillstånd att idka sådan handel att söka särskilt

tillstånd för innehav av den ammunition handelstillståndet avser upphävas.

Motsvarande lättnad bör även genomföras beträffande handel med skjutvapen.

Till dessa frågor återkommer jag i ett senare avsnitt.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag

till vapenförordning.

Av utredningens betänkande framgår, att det sätt, varpå bestämmelserna

i gällande vapenkungörelse tillämpas, varierar i hög grad i de olika länen.

Detta gäller särskilt prövningen av licensansökningar om vapen och ammunition.

I likhet med utredningen anser jag det vara av stor vikt, att denna

ojämnhet i praxis så långt ske kan undanröjes. I sådant syfte böra i anknytning

till vapenförordningen till ledning för myndigheterna erforderliga föreskrifter

och anvisningar utfärdas angående författningens närmare tillämpning.

Innan jag övergår till att redogöra för departementsförslagets särskilda bestämmelser,

vill jag uppehålla mig vid några spörsmål, som äro av särskilt

intresse, nämligen frågorna om ny vapeninventering och vissa andra kontrollåtgärder,

tillfällig utlåning av vapen, förvärv av ammunition, förvaringen av

vapen och ammunition, nedbringande av kostnaderna för inlösen av vapen

samt klagorätt över beslut enligt den nya författningen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

45

II. Särskilda frågor.

Frågan om ny vapeninventeriug och andra kontrollåtgärder.

Utredningen.

I betänkandet om en ny vapenförfattning föreslås olika åtgärder i syfte att

åstadkomma en mera effektiv kontroll över de enskilda vapeninnehaven i landet.

Till en början diskuteras vad som bör göras för att förbättra länsstyrelsernas

vapenregister. Rörande denna fråga framhåller utredningen,

att registren i olika hänseenden vore ofullständiga och bristfälliga.

Sålunda vore vapeninnehavare, som flyttat till annat län, mera sällan antecknade

i vapenregistret i det nya länet, och även sådana förändringar, som

föranleddes av att vapeninnehavare avlidit, torde icke med någon stöire grad

av fullständighet återspeglas i vapenregistren. Enligt utredningens mening

vore det nödvändigt att avhjälpa dessa brister, därest vapenkontrollen skulle

få avsedd effektivitet. Det lämpligaste sättet att få till stånd så fullständiga

och tillförlitliga vapenregister som möjligt vore att en allmän inventering

av vapeninnehaven verkställdes i de olika länen. Om en sådan inventering

skulle få åsyftad verkan, borde den liksom den vapeninventering, som företogs

år 1934, grundas på en allmän deklarationsplikt för medborgarna. En

dylik inventering skulle emellertid, framhåller utredningen, icke endast bliva

betungande för allmänheten och myndigheterna utan också medföra betydande

kostnader för statsverket. Man borde undersöka, huruvida ej åtminstone

de mera framträdande bristerna i den nuvarande vapenkontrollen kunde

avhjälpas genom en annan, mindre omständlig och dyrbar anordning.

Utredningen erinrar härutinnan om att länsstyrelserna i en del län under

de senaste åren själva vidtagit vissa åtgärder för att fullständiga sina och

polismyndigheternas vapenregister och för sådant ändamål genom polischefernas

försorg, huvudsakligen med ledning av mantalslängdema och uppgifter

från pastorsämbetena, verkställt en översyn av vapenregistren samt att

denna översyn medfört goda resultat. Med hänsyn härtill borde enligt ut

redningens mening liknande åtgärder även vidtagas i andra län. Härmed

borde emellertid anstå till dess den av statsmakterna i princip godkända omorganisationen

av folkbokföringen blivit slutligen genomförd, vilket vore

avsett att äga rum med ingången av år 1947. Denna reform vore nämligen av

stor betydelse även när det gällde att åvägabringa en förbättrad vapenkontroll.

I denna del anför utredningen:

Enligt principbeslutet om den nya folkbokföringen skall bl. a. varje länsstyrelse

i egenskap av länsbyrå för folkbokföringen utrustas med adresseringsmaskiner

och därtill hörande register, bestående av plåtar, eu för varje

inom länet kyrkoskriven person, för tryckning bl. a. av ett av avtryckskort

bestående alfabetiskt adresskortregister. För att hålla registren aktuella skal.

det åligga pastorsämbetena och inantalsskrivningsförrättama att underrätta

länsbyrån om inträffade förändringar rörande befolkningen, bl. a. om liv Ilningar

och dödsfall. Adresskortregistren komma således att mnehalla tullständiga

och tillförlitliga uppgifter å alla inom länet kyrkoskrivna personer.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungi. Maj.ts proposition nr 95.

Vilka av dessa som äro innehavare av vapen kan förhållandevis lätt utrönas

med ledning av länsvapenregistren. De som äro berättigade inneha vapen

torde lämpligen i adressregistret böra utmärkas på något varaktigt sätt,

t. ex. genom ett hål eller annat märke, å vederbörandes avtryckskort. Genom

att jämföra uppgifterna i länsvapenregistret och adressregistret vinnes också

upplysning om de vapeninnehavare, som ej längre äro bosatta inom länet,

och genom de successiva uppgifter, som länsbyrån erhåller från pastorsämbetena

och mantalsskrivningsförrättarna, sältas länsstyrelserna ävenledes i

tillfälle att på ett helt annat sätt än vad nu är möjligt kontinuerligt följa inträffade

förändringar rörande vapeninnehaven inom respektive län och att

hålla vapenregistren aktuella. Där en vapeninnehavare utflyttat till annat

län, bör länsstyrelsen därom underrätta saväl länsstyrelsen i vederbörandes

nya län och till denna översända hans vapenkort som ock polismyndigheten

i. avflyttningsorten, vilken har att översända motsvarande vapenkort till polismyndigheten

i inflyttningsorten. Enahanda underrättelse bör vid flyttning

inom ett och samma län lämnas polismyndigheten i avflyttningsorten, som

bör översända vederbörandes vapenkort till polismyndigheten i inflyttningsorten.

Grundläggande bestämmelser om den nya folkbokföringen äro meddelade

i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469), som trätt i kraft den

1 januari 1947.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden har utredningen föreslagit, att sedan

adressregistren blivit färdigställda, envar länsstyrelse skulle föranstalta

om en översyn av sina och underlydande polismyndigheters vapenregister

samt att i avvaktan på resultatet av denna översyn med genomförande av en

på deklarationsplikt grundad allmän vapeninventering borde anstå tills vidare.

De närmare föreskrifter, som erfordrades i anledning av den av utredningen

sålunda förordade revisionen av vapenregistren, skulle meddelas i en

av chefen för vederbörande departement utfärdad cirkulärskrivelse till länsstyrelserna.

I samband därmed har utredningen även understrukit angelägenheten av

att inträffade förändringar rörande vapeninnehaven fortlöpande

antecknades i vapenregistren, så att dessa ständigt vore aktuella. Till

utveckling av sin mening har utredningen anfört bl. a.:

Av särskild vikt är att förändringar, som betingas av att vapeninnehavare

flyttat till annan ort eller avlidit, fortlöpande bliva antecknade hos vederbörande

registreringsmyndigheter. Genom de underrättelser om inträffade

förändringar rörande befolkningen, som länsstyrelserna enligt den tidigare

berörda omorganisationen av folkbokföringen avses skola successivt erhålla,

torde myndigheternas möjligheter att följa och registrera även nu omförmälda

ändringar i vapeninnehaven komma att bliva betydligt förbättrade.

Beträffande vapeninnehavare som avlidit torde jämväl den anmälningsskyldighet,

som enligt förslagets 14 § föreskrivits för dödsbo, komma att bliva

av stor betydelse i förevarande hänseende. Givetvis skulle en motsvarande

anmälningsskyldighet för vapeninnehavare, som flyttat till annan ort, underlätta

kontrollmöjligheten. Därest en sådan anmälningsplikt skall få avsedd

verkan, måste emellertid dess åsidosättande medföra straffpåföljd. Då man

torde kunna utgå från att anmälningsskyldigheten åtminstone i början, innan

densamma blivit mera allmänt känd, i stor utsträckning ej skulle kom
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

47

ma att fullgöras, skulle detta kunna föranleda till att ett stort antal vapeninnehavare

bleve åtalade och straffade, en konsekvens som det torde vara all

anledning att söka undvika. Införande av en dylik anmälningsplikt skulle

vidare bliva betungande icke blott för vederbörande vapeninnehavare utan

även för de myndigheter, som skulle ha att övervaka att densamma vederbörligen

fullgjordes. På grund av dessa förhållanden och då såsom nämnts

möjligheterna för myndigheterna att kontinuerligt följa vapeninnehavarnas

förflyttningar torde bliva högst väsentligt förbättrade genom det nya folkbokföringssystemet,

har utredningen ansett sig ej böra föreslå införande av

en sådan anmälningsskyldighet. Därjämte må nämnas, att den i 5 § utredningens

förslag upptagna bestämmelsen, att i ansökningen böra anges de

skjutvapen sökanden redan innehar, torde i viss mån öka möjligheterna att

kontrollera i vad mån vapeninnehavare under det han varit bosatt i annat

län förvärvat rätt att inneha vapen.

I anslutning till nu berörda spörsmål har utredningen behandlat ett av

statspolisintendenten framfört förslag om införande av ett centralt vapenregister.

I likhet med övervägande antalet länsstyrelser utredningen

hört över framkomna ändringsförslag har utredningen ej ansett sig kunna

förorda, att ett sådant register inrättas. Härom har utredningen anfört bl. a.:

Enligt utredningens mening skulle inrättandet av ett centralt vapenregister

ur vissa synpunkter vara önskvärt. Särskilt skulle tillgången till ett dylikt

register vara värdefullt för kriminalpolisens arbete. För själva vapenkontrollen

torde däremot fördelarna med ett för hela riket gemensamt vapenregister

bliva tämligen begränsade. Såsom framgår av den kritik, som

framförts mot förslaget, kan sålunda ett centralt vapenregister ej ersätta de

hos länsstyrelserna förda vapenregistren. Ett överförande av dem till ett

centralregister skulle föranleda betydande praktiska olägenheter vid vapenärendenas

handläggning, vilket bland annat skulle medföra en ej önskvärd

försening av behandlingen av ärendena, vilka ofta äro av brådskande natur.

Vidare skulle inrättandet och förandet av ett centralt vapenregister medföra

förhållandevis stora kostnader för det allmänna.

I detta sammanhang må även beröras ett av Svenska jägareförbundet i

underdånig skrivelse den 27 december 1939 väckt förslag om bättre kontrollmöjligheter

för identifiering av skjutvapen. I sådant

syfte har förbundet föreslagit, att bl. a. å vapenlicensema och i länsvapenregistren

skulle antecknas, förutom redan nu föreskrivna uppgifter (innehavarens

namn, födelsetid och titel samt vapnets beteckning och kaliber),

jämväl tillverkarens namn eller firma och vapnets tillverkningsnummer.

Utredningen har funnit jägareförbundets förslag i och för sig beaktansvärt

men påpekar, att dess realiserande skulle medföra praktiska svårigheter

och olägenheter, som enligt utredningens mening ej kunde uppväga

den betydelse ur kontrollsynpunkt de ifrågasatta ändringarna skulle kunna

få. Till motivering för sin ståndpunkt anför utredningen:

Ändringen skulle bl. a. förutsätta, att vederbörande sökande alltid redan

vid licensansökningens ingivande ägde kännedom om vapnets fabrikat och

tillverkningsnummer. För närvarande är dock så olta icke fallet. Många ansökningar

om tillstånd att inneha vapen göras redan på det stadium, då sökanden

väl bestämt sig för alt, om tillstånd erbålles, förvärva ett vapen av

viss typ men ännu ej fattat avgörande beträffande vare sig valet av fabri
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungi. Maj:ts proposition nr 95.

kat eller den kvalitet inom visst fabrikat, som förvärvet skall avse. Med avseende

å mausergevär, som förvärvas från kronan, har, enligt vad skytteförbundens

överstyrelse upplyst, köparen icke någon möjlighet att på förhand

utvälja något visst vapen. Härtill komma de besvär och olägenheter i övrigt,

som de föreslagna ändringarna skulle medföra såväl för allmänheten

och vapenhandlarna som i synnerhet för länsstyrelserna. Dessa olägenheter

torde enligt utredningens mening ej kunna uppvägas av den betydelse ur

kontrollsynpunkt de ifrågasatta ändringarna skulle kunna medföra. I detta

hänseende skall här blott framhållas, att då de föreslagna bestämmelserna

icke gärna kunna göras tillämpliga å redan befintliga vapeninnehav utan

måste begränsas till nya sådana, bestämmelserna skulle komma att få eu

mycket begränsad räckvidd. Påpekas må ock, att vissa äldre .typer av handvapen

sakna både fabrikatbeteckning och tillverkningsnummer.

Av anförda skäl har utredningen ansett sig ej böra förorda jägareförbundets

förslag. För att i viss mån tillgodose önskemålet om bättre kontrollmedel

för fastställande av vapens identitet har dock utredningen föreslagit

den ändringen i gällande bestämmelser, att i 25 § utredningsförslaget införts

skyldighet för vapenhandlare att i försäljningsboken anteckna — förutom

nu föreskrivna uppgifter rörande försäljningen, köparen, vapnets beteckning

m. m. — jämväl vapnets fabrikat och tillverkningsnummer. Härigenom

skulle det bliva möjligt att fastställa bl. a. om ett i försäljningsboken

upptaget vapen vore identiskt med det tillståndet avsåge.

Yttrandena.

Utredningens förslag till lösning av spörsmålet om åvägabringande

av en förbättrad vapenregistrering har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av övervägande antalet remissmyndigheter. Sålunda

framhåller bl. a. länsstyrelsen i Värmlands län:

Under år 1945 avslutades en översyn av härvarande vapenregister, översynen,

som i stort sett verkställts på sätt i betänkandet angivits, har givit

länsstyrelsen goda erfarenheter. Genom denna översyn har vapenregistret

blivit i görligaste mån fullständigt och tillförlitligt med reservation dock för

vapeninnehavare, som inflyttat från andra län. Vid översynen framkom att

arvtagare i ett stort antal fall underlåtit att söka tillstånd till innehav av i

arv erhållna vapen. Orsaken härtill torde i flertalet fall ha varit oföretagsamhet.

Då vapnen i fråga praktiskt taget uteslutande utgjordes av hagelgevär,

till vilka ammunition för närvarande synes kunna anskaffas utan

företeende av tillståndsbevis, samt vapen, vilka innehades som minnes- eller

prydnadsföremål, hade något behov av tillståndsbevis icke anmält sig. En

förbättring i nu anmärkta förhållanden torde kunna påräknas genom den

effektivisering av kontrollen över vapeninnehaven, som förslaget till ny vapenkungörelse

kan förväntas medföra. Ehuru vid förenämnda översyn några

fall av olovlig vapenöverlåtelse uppdagades, ha dock varken vid berörda

översyn eller annorledes framkommit några omständigheter, som kunna

tyda på att de olovliga vapenupplåtelserna under senare år skulle ha tagit

någon större omfattning. De erfarenheter länsstyrelsen vunnit vid översynen

finner länsstyrelsen giva stöd åt utredningens ståndpunkt, att med en

allmän, på deklarationsplikt grundad vapeninventering tills vidare bör anstå.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 9ö.

49

Motsatt uppfattning liar uttalats av länsstyrelsen i Jämtlands län, som

anser, att den av utredningen förordade översynen av vapenregistren icke

skulle komma att bliva till fyllest för registrens fullständigande, och föreslår

att en på allmän deklarationsplikt grundad vapeninventering i stället företages.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Norrbottens län ha uttalat tvekan om

den av utredningen förordade översynen av vapenregistren skulle kunna ersätta

en på deklarationsplikt grundad fullständig revision av registren. Förstnämnda

länsstyrelse anser dock med hänsyn till den begränsade deklarationsplikt,

som innefattades i de föreslagna övergångsbestämmelserna till

den nya kungörelsen, samt till de kostnader och olägenheter, som vore förenade

med en förnyad allmän deklarationsplikt, att den av utredningen föreslagna

lösningen lämpligen borde prövas.

I några yttranden har man icke helt kunnat godtaga den ståndpunkt utredningen

intagit till frågan om sättet för att hålla vapenregistren aktuella.

Länsstyrelserna i Västmanlands och Jämtlands län samt landsfogden i Kristianstads

län hålla sålunda före, att skyldighet bör stadgas för vapeninnehavare,

som flyttat till annan ort, att därom göra anmälan till registreringsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter därjämte införande

av en motsvarande anmälningsplikt beträffande vapen, som förkommit

eller förstörts eller eljest blivit obrukbart.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar, att föreskrifter utfärdas om att jämförelse

tid efter annan skall anställas mellan länsstyrelsens och underlydande

polismyndigheters register.

Beträffande spörsmålet om inrättandet av ett centralt vapenregister

ha samtliga remissmyndigheter utom statens kriminaltekniska anstalt

anslutit sig till utredningens ståndpunkt. Kriminaltekniska anstalten har anfört

i huvudsak följande.

En central vapenregistrering skulle otvivelaktigt bliva till stor nytta ur

polisiär spaningssynpunkt, i all synnerhet om registraturen omfattade icke

blott alla vapeninnehavare i riket utan även en sådan registrering av samtliga

vapen, att ur registret kunde när som helst erhållas upplysning om senast

anmäld ägare till visst vapen. Såsom framgår av en utav anstalten tidigare

gjord preliminär utredning skulle kostnaderna för en central fullständig

vapenregistrering bliva relativt stora, men denna fråga synes dock

närmare böra utredas. Därest emellertid en central vapenregistrering icke

skulle komma till stånd, anser anstalten att det skulle vara till fördel för

polismyndigheterna i deras arbete om de personer, vilka av något skäl blivit

förbjudna att innehava vapen, kunde återfinnas i det hos anstalten förda

personregistret. Ett dylikt förbud synes även vara av sådan art, att det borde

bringas till samtliga polismyndigheters kännedom genom intagande i publikationen

»Polisunderrättelser». Anstalten vill därför föreslå att i tillämpningsföreskrifterna

till vapenkungörelsen intagas bestämmelser om skyldighet

för länsstyrelserna att underrätta anstalten om meddelade förbud och

äterkallelser av tillstånd att inneha vapen ävensom om de fall, där det kunnat

konstateras att person, vilken meddelats sådant förbud eller delgivits

återkallelse, flyttat till annan ort.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1949. i samt. Nr 95.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Utredningens förslag om förbättrade kontrollmedel för identifiering

av skjutvapen har kritiserats endast i några yttranden.

Kriminaltekniska anstalten anför bl. a.:

Ett register över vapeninnehavare, ur vilket man icke kan utläsa fabrikat

och tillverkningsnummer, rörande de vapen, som innehavas av de i registret

upptagna, måste anses vara otillfredsställande, i synnerhet ur polisiär synpunkt.

Det synes icke vara tillfredsställande med ett system som det nuvarande,

genom vilket det icke ens är möjligt att säkert identifiera de vapen,

vilkas innehavare äro kända och registrerade, än mindre att avslöja ägaren

eller ägarna till vapen, vilka anträffas i så kallade vapengömmor eller eljest

å plats, där ägarens namn och adress icke kan utrönas. Med hänsyn till de

olägenheter utredningen framhållit såsom skäl till att icke föreslå bestämmelser

om att å tillståndsbevis och i länsstyrelsernas vapenregister även

skulle intagas uppgifter om tillverkarens namn och firma samt vapnets tillverkningsnummer

vill dock anstalten för närvarande icke påyrka införandet

av sådana bestämmelser. Om däremot en central vapenregistrering införes,

synes denna fråga böra tagas under omprövning. En förbättring i nu angivet

hänseende skulle det emellertid bliva, om skyldighet föreskreves för

vapenhandlare icke blott att i försäljningsboken anteckna vapnets fabrikat

och tillverkningsnummer utan även översända uppgift därom till länsstyrelsen

för införande i registret. Ett sådant tillägg torde böra intagas i förslagets

25 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt huruvida ej skyldighet borde

stadgas för överlåtare av vapen att å köparens exemplar av tillståndsbeviset

anteckna vapnets fabrikat och tillverkningsnummer och insända uppgift

därom till den länsstyrelse som utfärdat beviset.

Liknande system förordas av länsstyrelsen i Västmanlands län och Svenska

jägareförbundet.

Departementschefen.

En förutsättning för vapenregleringens effektivitet är, att vapenregistren

äro i görligaste mån fullständiga och tillförlitliga. Såsom framgår av betänkandet

äro emellertid de nuvarande vapenregistren i olika hänseenden bristfälliga.

Ett avhjälpande av dessa brister framstår därför såsom angeläget.

Det mest verksamma sättet härför torde vara att företaga en ny, på allmän

deklarationsplikt för ägare och innehavare av skjutvapen grundad inventering

av vapeninnehaven. En dylik inventering skulle emellertid medföra icke

blott olägenheter och besvär för allmänheten samt ett betydande arbete för

myndigheterna utan också dryga kostnader för statsverket. Med hänsyn härtill

och då utredningens förslag, vilket vunnit allmän anslutning bland remissmyndigheterna,

isynes mig erbjuda en godtagbar lösning av frågan, ansluter

jag mig till detsamma.

Beträffande sättet för den av mig sålunda förordade översynen av vapenregistren

biträder jag jämväl i stort sett utredningens förslag. Erforderliga bestämmelser

angående översynen torde icke böra intagas i vapenförfattningen

utan meddelas i dess tillämpningsföreskrifter.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

51

Såsom utredningen framhållit är det angeläget att vapenregistren så långt

möjligt hållas aktuella. Härför förutsattes, att förändringar rörande vapeninnehaven

fortlöpande bliva antecknade hos registreringsmyndigheterna.

Detta är särskilt betydelsefullt i fråga om vapeninnehavare, som flyttat till

annan ort eller avlidit. Möjligheten att få dylika ändringar antecknade i vapenregistren

torde komma att förbättras genom de successiva underrättelser,

som länsstyrelserna enligt det nya folkbokföringssystemet erhålla om inträffade

förändringar rörande befolkningen i länen. Beträffande sådana förändringar,

som föranledas av vapeninnehavares död, torde även den anmälningsskyldighet

för dödsbo, som upptagits i 14 § utredningens förslag, komma

att få en viss betydelse i förevarande hänseende. En dylik föreskrift synes

mig därför jämväl ur denna synpunkt väl motiverad. Att, såsom i några

remissyttranden förordats, föreskriva en motsvarande anmälningskyldighet

även för vapeninnehavare, som flyttat till annan ort, anser jag däremot i

likhet med utredningen ej böra ske. Ej heller synes, såsom ifrågasatts i ett

yttrande, anmälningsplikt böra stadgas beträffande vapen, som förkommit

eller blivit obrukbart. Därest en sådan bestämmelse skall få avsedd verkan,

bör den nämligen straffsanktioneras, vilket emellertid ej kan anses lämpligt.

Det av länsstyrelsen i Örebro län framförda förslaget om att länsvapenregistren

och de lokala polismyndigheternas vapenregister tid efter annan böra

granskas mot varandra synes mig däremot beaktansvärt. Bestämmelse därom

bör därför intagas i de föreskrifter om vapenregistreringen, som det

skall ankomma på chefen för inrikesdepartementet att utfärda.

Vad härefter angår s t a tsp ol isi n t en den t ens förslag om inrättande av ett centralt

vapenregister skulle ett sådant register säkerligen utgöra en värdefull

informationskälla rörande de enskilda vapeninnehaven i riket och även bliva

till viss nytta i polisens arbete. Då emellertid, såsom utredningen framhållit,

ett centralregister icke kan ersätta länsvapenregistren samt det skulle medföra

förhållandevis stora kostnader att lägga upp och föra ett sådant register,

anser jag i likhet med utredningen, att ett dylikt ej bör inrättas.

Ej heller kan jag biträda kriminaltekniska anstaltens förslag att de som

fråntagits rätten att inneha skjutvapen borde antecknas i det hos anstalten

förda personregistret och uppgift därom intagas i publikationen »Polisunderrättelser».

Beträffande slutligen frågan om bättre kontrollmöjligheter för fastställande

av vapens identitet ansluter jag mig helt till utredningens ståndpunkt. Skyldighet

bör alltså stadgas för vapenhandlare att i försäljningsboken anteckna

— förutom nu föreskrivna identitetsuppgifter — jämväl vapnets fabrikat och

tillverkningsnummer.

Tillfällig utlåning av vapen.

Gällande bestämmelser.

I 4 § vapenkungörelsen föreskrives skyldighet för den som vill förvärva

eller önskar såsom lån eller eljest inneha annan tillhörigt skjutvapen att hos

länsstyrelsen i det län, där han har hemvist, söka tillstånd härtill. Vapen må

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

ej överlåtas eller upplåtas till annan än den som erhållit tillstånd att inneha

vapnet. Utan hinder av vad sålunda föreskrivits må vapen tillfälligt upplåtas

i fall, då tillstånd enligt kungörelsen meddelats, till användande för samma

ändamål som det, för vilket tillståndet lämnats, och i annat fall för jakt- eller

sportändamål.

Enligt It § första stycket skall den som bär skjutvapen medföra deklarations-

eller tillståndsbevis för att på tillsägelse av polisman uppvisas. Företes

ej sådant bevis, må vapnet omhändertagas av polismannen; dock äger den

som burit vapnet återfå detsamma, om han inom en vecka visar, att han var

berättigad att inneha vapnet.

Tidigare reformförslag.

I en motion vid 1938 års riksdag (11:229) yrkades bl. a., att. riksdagen

måtte anhålla om sådan revision av vapenkungörelsen, att lojala jägare icke

hindrades att förvärva jaktgevär. I motiveringen till motionen anfördes bl. a.,

att klarare bestämmelser om rätten att låna skjutvapen syntes erforderliga.

Det borde exempelvis klart framgå, att om en jägare, som lånat ett jaktgevär,

medförde antingen ägarens deklarations- eller tillståndsbevis eller avskrift

därav, lånet skulle anses fullt legitimt.

Motionen behandlades av andra kammarens femte tillfälliga utskott (utlåtande

nr 4) och första kammarens andra tillfälliga utskott (utlåtande nr

10). Den föranledde emellertid, såvitt nu är fråga, icke någon framställning

från riksdagen till Kungl. Maj:t.

I sin förut omnämnda skrivelse den 27 december 1939 har Svenska jägareförbundet

även framlagt förslag om en närmare reglering av frågan om tillfällig

upplåtelse av vapen och därvid anfört bl. a.:

Undantaget i 4 § fjärde stycket beträffande tillfällig upplåtelse av skjutvapen

tillgodoser i flertalet fall lojala behov och bör givetvis bibehållas.

Kungörelsen medgiver emellertid, att sådan upplåtelse skall kunna ske alldeles

formlöst. Detta hav medfört en dubbel olägenhet. Å ena sidan finnes

strängt taget icke någon möjlighet att kontrollera, att en såsom tillfällig

angiven upplåtelse verkligen har denna karaktär. Detta förhållande har också

visat sig i hög grad kunna missbrukas. Å andra sidan har den, som fått

en fullt lojal upplåtelse för tillfälligt bruk, icke någon handling, som styrker

detta förhållande. Det har också icke sällan inträffat, att den, som sålunda

för visst tillfälle lånat ett gevär, under åberopande av stadgandet i

11 § av kungörelse fått sig detta fråntaget av polisman, som —- måhända

ibland av överdrivet nit — ansett sig icke kunna lita på uppgiften om tillfälligt

lån. Det är klart, att även dessa förhållanden varit ägnade alt giva

anledning till berättigade anmärkningar från olika håll.

I anslutning härtill föreslår jägareförbundet, att fjärde stycket i 4 § vapenkungörelsen

måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Utan hinder av vad nu sagts må skjutvapen tillfälligt upplåtas i fall, då tillstånd

enligt denna kungörelse meddelats, till användande för samma ändamål

som det för vilket tillståndet lämnats och i annat fall för jakt eller sportändamål.

Vid sådan upplåtelse skall, där ej vapnet är avsett att användas endast

i upplåtarens närvaro, denne till mottagaren överlämna styrkt avskrift

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

53

av sitt deklarations- eller tillståndsbevis försedd med bevittnad påteokning av

npplåtaren om dagen för överlämnandet och det tillfälle upplåtelsen avser.

Ej må dock skjutvapen upplåtas till den som, upplåtaren veterligt, fått sig

tillhörigt skjutvapen dömt förverkat eller meddelat tillstånd att innehava

skjutvapen återkallat eller erhållit förbud mot fortsatt innehav av sådant

vapen eller som bör misstänkas kunna komma att missbruka vapnet.

Redogörelse för vissa av jägareförbundet i samband med nu berörda förslag

påyrkade ändringar i bestämmelserna om förvärv av ammunition lämnas

i annat sammanhang.

Utredningen.

Utredningen vitsordar behovet av en mera fullständig reglering av frågan

om tillfällig utlåning av vapen och anför härom bl. a.:

Gällande bestämmelser rörande tillfällig upplåtelse av vapen ha vållat olägenheter

i olika hänseenden. Sålunda har ordet »tillfälligt» givit anledning

till tolkningssvårigheter. Medan man å vissa håll tolkat stadgandet mycket

snävt och ansett att tillfällig upplåtelse innefattar t. ex. blott ett enda jakttillfälle,

har på andra håll en ganska liberal uppfattning gjort sig gällande;

även upplåtelse på ett par veckor har sålunda betraktats såsom tillfällig.

Hur ifrågavarande bestämmelser rätteligen böra tolkas är det vanskligt

att med bestämdhet uttala sig om. Förarbetena ge sparsamma upplysningar.

Stadgandet tillkom på grund av erinringar från olika håll, att licensplikten

borde begränsas till att avse utlåning under längre tid och icke omfatta t. ex.

det fall att någon utlånade ett jaktgevär till en vän vid ett tillfälligt besök.

Föredragande departementschefen framhöll, att licensskyldigheten blott hade

avseende å innehav av stadigvarande natur och ej å utlånande, som vore av

allenast tillfällig natur (prop. 1934: 181 s. 21). Några vägledande rättsfall

synas ej heller föreligga; jfr artikel i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1941 s.

231 o. f. De olägenheter, som äro förenade med bestämmelserna om tillfällig

upplåtelse, inskränka sig emellertid ej blott till det olika sätt, varpå desamma

tillämpas. Såsom Svenska jägareförbundet i sin förut omnämnda skrivelse

den 27 december 1939, vilken såvitt angår förevarande spörsmål vunnit

allmän anslutning bland de av utredningen hörda myndigheterna, framhållit,

är det nämligen ej heller möjligt att kontrollera, att eu såsom tillfällig

angiven upplåtelse i verkligheten har sådan karaktär, och vidare saknas

föreskrifter om hur låntagaren skall styrka lånets tillfälliga art.

För att undanröja föreliggande brister i gällande bestämmelser om tillfällig

upplåtelse av vapen föreslår utredningen dels att i författningstexten bestämmes

ett visst antal dagar som maximitid för sådan upplåtelse, dels att

erforderliga kontrollföreskrifter meddelas. Maximitiden borde utgöra åtta dagar,

och kontrollföreskrifterna borde i stort sett utformas i enlighet med vad

jägareförbundet föreslagit. I överensstämmelse härmed borde, där vapnet ej

vore avsett att användas endast i upplåtarens närvaro, denne till låntagaren

överlämna avskrift av sitt deklarations- eller tillståndsbevis, försedd med påskrift

av upplåtaren om utlåningen och det tillfälle utlåningen avsåg. Upptog

deklarations- eller tillståndsbcviset ett flertal vapen och avsåg upplåtelsen

icke samtliga dessa, borde i stället för avskrift utdrag av beviset kunna

göras rörande det eller de ifrågavarande vapnen. Såsom legitimationsmedel

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

för låntagare, som tillhörde upplåtarens familj, syntes av praktiska skäl

även böra godkännas det för upplåtaren utfärdade deklarations- eller tillståndsbeviset.

Formulär till upplåtelsehandling borde enligt utredningens mening

fastställas av blankettkommissionen och genom förmedling av polismyndigheterna,

jaktvårdssammanslutningar m. fl. kostnadsfritt tillhandahållas

allmänheten. I stället för den av jägareförbundet föreslagna relativt

utförliga redogörelsen för de fall, då av personliga skäl tillfällig upplåtelse ej

bör få äga rum, borde lämpligen användas eu med nuvarande 6 § överensstämmande

formulering, d. v. s. att skjutvapen må utlånas endast till person,

som skäligen kan antagas ej komma att missbruka detsamma. Att i

författningstexten uppställa en viss minimiålder för låntagaren syntes ej

lämpligt. Bestämmelserna om tillfällig upplåtelse förutsattes även skola äga

tillämpning, där vapenhandlare på prov utlånade vapen till spekulant. I

fråga om utlåning av vapen för tävlingsändamål från skytteföreningar och

vissa andra sammanslutningar till medlemmar skulle föreskrifterna däremot

ej gälla, utan sådan utlåning skulle få ske för den tid och på de villkor i

övrigt sammanslutningen bestämde. Även i detta fall skulle dock särskild legitimationshandling

överlämnas till låntagaren.

De sålunda föreslagna bestämmelserna ha upptagits i 4 § 3 mom. och 24 §

andra stycket utredningens förslag.

Yttrandena.

Utredningens förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

I en del yttranden har det dock kritiserats i vissa hänseenden.

Sålunda anför länsstyrelsen i Hallands län:

Det synes länsstyrelsen i hög grad otillfredsställande, att vapen jämlikt

4 § 3 mom. första stycket i förslaget må utlånas för kortare tid, utan att

något krav uppställes på att låntagaren skall ha uppnått viss ålder. De

normer angående ålder, myndigheterna regelmässigt tillämpa i vapenärenden,

kunna därigenom i många fall kringgås, och har det härstädes förekommit

att en person, vilken med hänsyn till sin ålder fått ansökan om vapeninnehav

avslagen, låtit förstå att han i stället skulle låna en annan persons

vapen. En åldersgräns borde därför uppställas för rätt att låna vapen

utan tillstånd, åtminstone i de fall vapen brukas annorledes än i äldres närvaro

och under deras uppsikt.

Länsstyrelsen vill i samband härmed omnämna, att vid härvarande länsstyrelse

förekommit att, sedan länsstyrelsen avslagit en vapenansökan för

en person, som gjort sig skyldig till olaga jakt, hans fader kort därefter

gjort ansökan om innehav av vapen och att fadern vid polisutredningen vidgått

att ansökningen tillkommit »huvudsakligen» för att sonen skulle kunna

få låna det vapen, vilket han önskade förvärva. Liknande motiv för vapenansökan

torde förekomma emellanåt, ehuru det blott sällan kan påvisas vid

utredningen. Föreskriften att vapen må utlånas allenast till person, som

skäligen kan antagas ej komma att missbruka detsamma, torde därför böra

närmare utformas.

Bestämmelsen i 4 § 3 mom. andra stycket att upplåtare av vapen vid

utlåning skall till låntagaren överlämna avskrift av sitt deklarations- och

tillståndsbevis, försett med vissa påskrifter, synes väl omständlig och torde

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

55

mycket ofta komma att överträdas. Länsstyrelsen vill därför förorda, att

upplåtare, som ej är vapenhandlare, städse i stället må kunna till låntagaren

överlämna sitt deklarations- eller tillståndsbevis. Den försämring av kontrollmöjligheterna

för myndigheterna, som härav bleve följden, anser länsstyrelsen

ej vara av den betydelse, att förslagets bestämmelser kunna anses

nödvändiga.

Liknande synpunkter utvecklas av länsstyrelsen i Kristianstads län, som

förordar en bestämmelse av innehåll, att den som ej själv innehar vapen

eller vapen av det slag, varav han vid visst tillfälle har behov, skulle av

vederbörande myndighet kunna erhålla generellt tillstånd, som berättigade

honom att få låna vapen av visst eller vissa slag. Alternativt förordar länsstyrelsen

ett hos de lokala polismyndigheterna anordnat ansöknings- och

kontrollförfarande eller en kombination av detta förfarande och den generella

tillståndsgivningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att det sätt, varpå den tillfälliga

utlåningsrätten i förslaget utformats, syntes kunna ge anledning till omfattande

missbruk. Genom den föreslagna maximitiden torde en person under

åtskilliga år kunna deltaga i de sedvanliga älgjakterna utan att behöva söka

tillstånd att inneha vapen. Bestämmelsen borde därför ändras så, att utlåning

endast finge äga rum till den som själv vore berättigad inneha vapen.

Undantag torde dock böra stadgas för medlemmar av samma familj.

Statspolisintendenten ifrågasätter huruvida utlåningsrätten ej borde begränsas

till jaktvapen. I varje fall borde övervägas att undantaga pistoler

eller andra fickvapen. Denna mening delas av länsstyrelsen i Östergötlands

län.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar, att länsstyrelsen för sin del hittills ansett

tillfälliga upplåtelser av vapen böra få gälla allenast för viss jakt och

under högst tre dagar. För ett godtagande av den längre tidrymd som förslaget

ur länsstyrelsen synpunkt innebure fordrades, att föreskriften att skjutvapen

endast finge utlånas till personer, som skäligen kunde antagas ej

komma att missbruka detsamma, kompletterades med den ovillkorliga bestämmelsen,

intagen antingen i författningstexten eller i tillämpningsföreskrifterna,

att vapen icke finge tillfälligt utlånas till person, som — utlånaren

veterligt — tidigare fått sitt eget vapentillstånd indraget. Vidare förordar

länsstyrelsen, att lån under längre tid än förslagsvis fyra dagar borde

föregås av en anmälan till vederbörande lokala polismyndighet. Slutligen

föreslår länsstyrelsen, att i tillämpningsföreskrifterna intages villkor om viss

minimiålder för låntagaren.

Krav på eu skärpning av låntagarens personliga kvalifikationer framföras

även av statens kriminaltekniska anstalt, länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge,

Kristianstads och Västerbottens län samt Svenska jägareförbundet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att utlåning ej bör få ske till den

som ej fyllt sexton år. Länsstyrelserna i Kalmar och Västernorrlands län

föreslå, att för utlåning till omyndig förmyndarens samtycke skall erfordras.

Rörande den av utredningen föreslagna rätten för vapenhandlare att ut
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 9ö.

låna vapen på prov till spekulant ha i vissa yttranden framförts krav

på en ytterligare skärpning av låntagarens personliga kvalifikationer.

Sålunda anser länsstyrelsen i Kopparbergs län •— under framhållande att

vapenhandlare i regel icke ägde kännedom om kundernas lämplighet att inneha

skjutvapen — att skyldighet borde stadgas för spekulant att för vapenhandlaren

uppvisa intyg från kommunal förtroendeman eller polismyndighet

angående sin lämplighet.

Liknande synpunkter framföras av statspolisintendenten och länsstyrelsen

i Uppsala län.

Departementschefen.

Uppenbarligen måste det anses vara ett legitimt intresse att tillfällig utlåning

av vapen under vissa förhållanden skall kunna äga rum utan att myndighets

tillstånd erfordras. Såsom utredningen framhållit äro de nuvarande

bestämmelserna ej tillfredsställande. Dels råder tvekan om hur begreppet

»tillfälligt» rätteligen bör tolkas, dels är det icke möjligt att kontrollera, att

en såsom tillfällig angiven upplåtelse i verkligheten har sådan karaktär. Dessutom

saknas föreskrifter om hur låntagaren skall styrka lånets nvss angivna

art. En fullständigare reglering av frågan är därför påkallad. Utredningens

förslag synes i stort sett väl avvägt och kan därför av mig i allt väsentligt

godtagas.

Beträffande utformningen av de materiella bestämmelserna har i ett par

yttranden ifrågasatts i vad män utlåningsrätten borde begränsas till vissa

slag av vapen. Med hänsyn bl. a. till de kvalifikationer som enligt min åsikt

böra uppställas i fråga om låntagarens person samt de föreslagna straffpåföljderna

för obehörig upplåtelse (dagsböter eller fängelse) synes en sådan

begränsning ej erforderlig. I ett par andra hänseenden böra dock vissa jämkningar

ske. Sålunda synas praktiska skäl tala för att maximitiden för utlåningen

bör utsträckas till två veckor. Därjämte torde en viss skärpning av

låntagarens personliga kvalifikationer vara motiverad. I överensstämmelse

med vad i detta avseende föreslagits i vissa yttranden bör sålunda från rätten

att låna vapen uteslutas — förutom den som kan antagas komma att

missbruka vapnet — den som upplåtaren veterligt fått vapen dömt förverkat,

meddelad vapenlicens indragen eller förbjudits inneha vapen. Vidare bör

en viss minimiålder uppställas för låntagaren. Denna torde böra sättas till

sexton år. Detta synes mig vara lämpligare än att, såsom av ett par remissmyndigheter

ifragasatts, för utlåning till omyndig kräva förmyndarens samtycke.

Enligt utredningens förslag skola bestämmelserna om tillfällig utlåning

även äga tillämpning, där vapenhandlare på prov utlånar vapen till spekulant.

Detta synes riktigt och lämpligt. Att såsom i några yttranden föreslagits

beträffande sådan utlåning ytterligare skärpa fordringarna rörande låntagarens

person anser jag ej vara påkallat.

Vad härefter angar de av utredningen föreslagna kontrollföreskrifterna

har från ett par håll anmärkts, att dessa förefölle väl omständliga. Jag kan

ej dela denna uppfattning. Skyldigheten att utfärda särskild handling an
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

57

gående upplåtelsen är nämligen enligt förslaget begränsad till sådana fall,

där vapnet är avsett att användas i upplåtarens frånvaro eller att utlånas

till någon som ej tillhör upplåtarens familj. Om utlåningen sker till familjemedlem

står det upplåtaren öppet att i stället till låntagaren överlämna sitt

deklarations- eller tillståndsbevis. Vad angår de formella fordringar som

uppställts i fråga om den särskilda legitimationshandlingen måste dessa betecknas

som måttfulla och kunna ej anses vara mera långtgående än som

är nödvändigt, om kontrollen över ifrågavarande upplåtelser skall bliva någorlunda

betryggande. Ej heller torde de föreslagna kontrollföreskrifterna

komma att innebära några olägenheter av praktisk betydenhet, särskilt som

blanketter till upplåtelsehandlingar förutsättas skola kostnadsfritt tillhandahållas

allmänheten. För övrigt må påpekas, att de kontrollsystem, som förordats

i vissa yttranden, skulle bliva betydligt mera omständliga och betungande

än den kontroll utredningen föreslagit. Jag anser mig sålunda även i nu

berörda hänseenden kunna biträda utredningens förslag.

Förvärv av ammunition.

Vapenförordningen avses, såsom förut framhållits, icke skola gälla för

annan ammunition än handvapenammunition. Handlandes förvärv och innehav

av ammunition skall överhuvud lämnas utanför förordningen. Den

följande framställningen avser därför endast enskilda personers och sammanslutningars

förvärv av handvapenammunition.

Gällande bestämmelser.

Enligt 12 § vapenkungörelsen fordras för rätt att förvärva ammunition

tillstånd av länsstyrelsen i det län, där sökanden har sitt hemvist. Tillstånd

må beviljas allenast den som äger inneha sådant skjutvapen, för vilket

ammunitionen är avsedd. Ammunition må ej överlåtas till annan än den

som erhållit tillstånd att förvärva densamma. Tillstånd erfordras dock ej,

där någon som är berättigad att inneha skjutvapen önskar förvärva hagelpatroner

till vapnet eller hylsor för sådana patroner. Enligt 14 § skall vad

i 6 § kungörelsen stadgas om att tillstånd till skjutvapen må meddelas allenast

enskild person, som finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan

antagas ej komma att missbruka detsamma, äga motsvarande tillämpning

beträffande ansökan om tillstånd att förvärva ammunition. Tillstånd må

meddelas endast för viss tid, högst sex månader. Ansökan om tillstånd att

förvärva ammunition ingives lill polismyndigheten i orten, som utom i

Stockholm skall insända ansökningen jämte eget yttrande lill länsstyrelsen.

Tillståndsbevis för förvärv av ammunition skall utfärdas i två exemplar,

det ena försett med påskrift afl det utgör duplett. Ammunition må ej utlämnas

av överlåtare, med mindre dupletten senast vid utlämnandet tillställes

honom (15 §). Tillståndsbevis utfärdas utan lösen (15 g förordningen

den 7 december 1883 angående expeditionslösen). Vartdera exemplaret

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 9ö.

skall emellertid beläggas med stämpel till ett belopp av en krona (3 § förordningen

den 19 november 1914 angående stämpelavgiften).

I 28 § uppställas vissa undantag från kungörelsens tillämpningsområde.

Sålunda stadgas bl. a., att kungörelsen icke skall tillämpas å kronan och

viss polispersonal. Vidare skall föreskriften, att tillstånd till förvärv av

ammunition må meddelas allenast enskild person, ej äga tillämpning å

förening, tillhörande det av staten kontrollerade frivilliga skytteväsendet.

Sådan förening må förvärva ammunition utan hinder därav att föreningen

ej själv äger inneha de vapen, för vilka ammunitionen är avsedd. Bestämmelserna

i 12 § om förvärv och överlåtelse av ammunition skola ej gälla för

det fall att förening som nyss nämnts överlåter ammunition till sina medlemmar.

Vad sålunda stadgats skall även äga tillämpning å centralförbundet

för befälsutbildning, frivilliga automobilkåren, sjövärnskåren, svenska

röda korset jämte vissa andra sammanslutningar av liknande natur.

Tidigare reformförslag.

Ändringar i gällande licenstvång rörande ammunition ha under senare

år påyrkats vid olika tillfällen.

I motioner vid 1940, 1943 och 1947 års riksdagar (1940 II: 29, 1943 II: 17

och 1947 II: 6) ha sålunda hemställts om sådan ändring i nuvarande bestämmelser,

att den som på grund av tillstånd vore berättigad att inneha

skjutvapen skulle utan särskilt tillstånd äga förvärva ammunition till vapnet.

Motionerna avstyrktes av vederbörande utskott (första lagutskottets

utlåtande 1940 nr 35, 1943 nr 4 resp. 1947 nr 11) och föranledde ej till någon

riksdagens åtgärd.

Ändring i gällande bestämmelser om förvärv av ammunition har även

föreslagits av Svenska jägareförbundet. I sin tidigare omnämnda skrivelse

den 27 december 1939 har förbundet sålunda förordat, att bestämmelsen

i 12 § vapenkungörelsen om skyldighet att söka tillstånd till förvärv av

ammunition ej skulle äga tillämpning i sådana fall, då under jakt en deltagare

för omedelbart begagnande överlämnar ett mindre antal patroner

till annan deltagare eller då vid tillfällig upplåtelse av gevär upplåtaren

överlämnar jämväl ett efter den avsedda användningen lämpat antal patroner

till vapnet. Förbundet har därjämte föreslagit sådan ändring i 28 §

vapenkungörelsen, att även jaktvårdssammanslutning, som åtnjuter direkt

statsbidrag från jaktvårdsfonden, och till sådan sammanslutning ansluten

förening skola vara berättigade att tillhandahålla sina medlemmar övningsoch

tävlingsammunition vid skjutningar, som sammanslutningarna anordna.

Utredningen.

Utredningen har funnit jägareförbundets ändringsförslag böra förverkligas.

De därav betingade ändringarna i gällande bestämmelser ha i utredningsförslaget

upptagits i 16 § 3 mom. andra stycket och 37 § 4 mom. första

stycket.

I anslutning till jägareförbundets förslag framhåller utredningen, att

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

gällande licenstvång för förvärv av ammunition innebure vissa olägenheter

för den enskilde samt att detta framför allt gällde förvärv av ammunition

till kulgevär för jaktändamål. Beträffande ammunition till övningsskjutning

med kulgevär och pistol borde enligt utredningens mening sådana övningar

regelmässigt bedrivas endast av de av staten kontrollerade skyttecch

jaktvårdssammanslutningarna. Enligt utredningens förslag skulle emellertid

skytteföreningar tillhörande det frivilliga statskontrollerade skytteväsendet

och vissa frivilliga försvarsorganisationer liksom hittills vara berättigade

att för övningsändamål tillhandahålla sina medlemmar ammunition

utan att dessa innehade vederbörligt tillstånd att förvärva ammunition.

Samma rätt skulle även tillkomma svenska pistolskytte-, sportskytte- och

jägareförbunden jämte tillhörande underavdelningar. Härigenom hade enligt

utredningens mening frågan om anskaffande av övningsammunition till

kulgevär och pistol reglerats på ett tillfredsställande sätt.

Vad angår ammunition för jaktstudsare för annat än övningsskjutning

anför utredningen till en början att vissa skäl talade för att dylik ammunition

finge anskaffas utan tillståndsprövning. Enligt utredningens åsikt

kunde det emellertid, ej minst med hänsyn till dessa vapens farlighetsgrad,

ej vara tillrådligt att låta envar som vore berättigad att inneha kulgevär

fritt anskaffa obegränsade mängder ammunition till detsamma. Den omständigheten

att en person en gång prövats lämplig att inneha skjutvapen

innebure icke någon garanti för att han allt framgent ägde de därför

erforderliga kvalifikationerna. Att inskränka den fria förvärvsrätten till en

viss maximikvantitet skulle visserligen vara tänkbart, men en sådan bestämmelse

skulle å andra sidan nödvändiggöra ett omständligt och tungrott kontrollförfarande.

Av nu anförda skäl har utredningen funnit, att den kontroll över enskildas

ammunitionsförvärv, som den nuvarande licensplikten innebär, borde

tills vidare bibehållas.

Däremot föreslår utredningen, att giltighetstiden för tillstånd att förvärva

ammunition utsträckes att omfatta ett år med rätt för länsstyrelsen att,

där särskilda förhållanden så påkalla, såväl bevilja längre giltighetstid som

förkorta densamma. Genom denna ändring skulle, framhåller utredningen,

vapeninnehavare i allmänhet ej behöva ansöka om ammunitionslicens oftare

än en gång för varje tolvmånadersperiod, vilket ej kunde anses innebära

besvär eller utgifter av någon betydenhet. Utredningen erinrar om att

den beviljade ammunitionsmängden ej behövde uttagas på en gång utan

kunde uttagas successivt under den tid tillståndet gällde.

Även om utredningen sålunda ej ansett sig kunna förorda någon mera

väsentlig ändring i gällande bestämmelser om förvärv av ammunition, föreslår

dock utredningen att genom eu ändring i rådande praxis möjligheten

att få sådant tillstånd underlättas. Härom anför utredningen:

Enligt vad utredningen har sig bekant tillämpas vid prövningen av licensansökningar

rörande ammunition ganska olika principer i de olika länen,

och dessa principer måste i en del län betecknas såsom onödigt stränga.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Den bristande enhetligheten hänför sig icke blott till de allmänna förutsättningar,

som av länsstyrelserna uppställas för tillstånds beviljande, utan även

och framför allt till den högsta mängd ammunition, som medges. Vad utredningen

i annat sammanhang framhållit rörande angelägenheten av att

ansökningar om rätt att inneha skjutvapen underkastas en i görligaste mån

enhetlig prövning gäller även beträffande licensansökningar rörande ammunition.

I sådant syfte böra därför i tillämpningsföreskrifterna till en ny

vapenförfattning erforderliga direktiv lämnas jämväl angående förevarande

fråga. Beträffande prövningen av ansökning om ammunitionstillstånd bör

enligt utredningens uppfattning den avgörande synpunkten vara i vad mån

sökanden uppfyller de personliga kvalifikationerna. Och vad ammunitionsmängden

angår torde man väl — åtminstone med hänsyn till nuvarande

höga ammunitionspriser — i allmänhet kunna utgå från att den begärda

ammunitionskvantiteten ej är större än som motsvarar sökandens behov. I

överensstämmelse härmed torde man för den skull, under förutsättning att

sökanden uppfyller de personliga kvalifikationerna och omständigheterna

ej giva vid handen att den begärda ammunitionsmängden uppenbarligen

överstiger hans behov för det ändamål och den tid ansökningen avser, ej

ha anledning att frångå ansökningen. Detta gäller särskilt jaktammunition.

Ur de syften vapenkungörelsen har att tillgodose torde det ej innebära några

betänkligheter att beträffande förevarande fråga intaga en mindre restriktiv

ståndpunkt när det gäller pålitliga, ansvarskännande medborgare.

Yttrandena.

I yttrandena har man i allmänhet anslutit sig till utredningens förslag.

Avvikande meningar uttalas endast av några få remissinstanser. Länsstyrelsen

i Västerbottens län ifrågasätter sålunda huruvida ej förutom hagelpatroner

även annan jaktammunition kunde undantagas från licensskyldigheten.

Av samma uppfattning är länsstyrelsen i Norrbottens län, som anser att i

varje fall salongsgevärsammunition (6 mm) saklöst kan friges. Även länsstyrelsen

i Hallands län har uttalat sig för att salongsgevärspatroner borde

kunna få köpas utan tillstånd.

Explosivvarusakkunnigas förslag.

Såsom inledningsvis omnämnts ha vapenkungörelsens bestämmelser om

ammunition inarbetats i förslaget till ny förordning angående explosiva

varor. Bestämmelserna ha emellertid icke överförts i oförändrat skick utan

ha omarbetats i flera hänseenden.

Rörande den huvudsakliga innebörden i de sakkunnigas förslag om förvärv

av ammunition må till en början framhållas, att begreppet ammunition

givits ett annat och vidare innehåll än enligt gällande vapenkungörelse.

Såsom ammunition betecknas sålunda, förutom ammunition för skjutvapen,

bl. a. vissa effekter, som enligt vapenkungörelsen hänförts till skjutvapen,

såsom laddade handgranater, bomber, minor, torpeder o. d. Olika regler

skola gälla för sådan ammunition, som uteslutande eller huvudsakligen

är avsedd för militära ändamål (militär ammunition), och annan ammunition.

Militär ammunition får i princip icke innehavas av annan än kronan.

Undantag skall dock gälla för bl. a. kulammunition för militära handvapen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 9ö.

såsom mauserammunition. Civil ammunition skall däremot liksom hittills

kunna förvärvas av enskilda personer ävensom av skytteföreningai och andra

liknande sammanslutningar. I fråga om förvärv av civil ammunition uppställas

olika regler för bl. a. hagelammunition och kulammunition. Beträffande

hagelammunition ansluter sig förslaget i sak till bestämmelserna i

gällande vapenkungörelse. Rätt att förvärva sådan ammunition skall således

utan särskilt tillstånd tillkomma den som är berättigad att inneha skjutvapen,

för vilket ammunitionen är avsedd. I fråga om förvärv av knlammunition

innebär förslaget däremot ganska väsentliga ändringar. Enligt gällande

vapenkungörelse fordras, såsom framgår av den tidigare framställningen,

för sådant förvärv tillstånd av länsstyrelse. Enligt de sakkunnigas

förslag skola emellertid länsstyrelsernas tillståndsbevis ersättas av inköpskort,

som skola tillhandahållas av de lokala polismyndigheterna. Denna ordning

skall gälla för förvärv icke blott av kulammunition för jakt- och

sportgevär och civila pistoler, revolvrar och andra dylika fickvapen utan

också av sådan militär handvapenammunition, som enligt de sakkunnigas

förslag får förvärvas av annan än kronan.

Vad angår förslagets detaljbestämmelser må nämnas, att inköpskort skall

beviljas efter ansökan hos polismyndigheten i den ort, där sökanden är bosatt.

Inköpskort kan erhållas av såväl enskilda personer som skytteföreningar

och liknande sammanslutningar. Rätten för enskild person att få inköpskort

är emellertid begränsad till den som enligt vapenkungörelsen erhållit

tillstånd att inneha skjutvapen. Den vars rätt att inneha vapen grundas

på deklarationsbevis kan alltså icke erhålla ammunition till vapnet med

mindre han av länsstyrelsen fått tillstånd att inneha detsamma. Inköpskort

skall gälla under ett år efter utlämnandet och avse viss mängd ammunition.

Ammunitionen förutsättes kunna förvärvas hos envar handlande som äger

idka handel med ammunition och behöver icke uttagas på en gång utan

kan inköpas i delkvantiteter under den tid kortet gäller. Förslaget upptager

därjämte vissa kontrollföreskrifter, innefattande bl. a. skyldighet för handlanden

att göra anteckningar om utlämnade kvantiteter ammunition dels a

inköpskortet, dels i försäljningsboken. Inköpskort föreslås skola utfärdas

avgiftsfritt.

Tilldelning av inköpskort för kulammunition till militära gevär ävensom

till pistoler, revolvrar och andra fickvapen får enligt förslaget ske endast till

vissa i 141 § i den föreslagna explosivvaruförordningen uppräknade personer,

organ och sammanslutningar och under där angivna villkor. Enskild

person får t. ex. meddelas inköpskort för sådan ammunition endast när synnerliga

skäl äro därtill, och myckenheten skall begränsas till vad som med

hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet kan anses skäligt för att tillgodose

det avsedda ändamålet. Beträffande annan ammunition än nu

nämnts skall behörig vapeninnehavare kunna på eu gång tilldelas inköpskort

för högst den kvantitet, som motsvarar hans årsförbrukning. När skäl

föreligger därtill må polismyndigheten begränsa såväl kortets giltighetstid

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

som ammunitionsmängden ävensom återkalla tilldelade inköpskort eller

vägra tilldelning.

Inköpskort skall, såsom förut omnämnts, även kunna tilldelas skytteföreningar

och andra liknande sammanslutningar. De bestämmelser, som de

sakkunniga föreslagit i detta hänseende, innebära en icke obetydlig skärpning

i jämförelse med nu gällande föreskrifter. Detsamma gäller även ammunitionsöverlåtelse

från sammanslutning till medlem.

Såsom villkor för ifrågavarande sammanslutningars rätt att förvärva ammunition

uppställes, att sammanslutningen förfogar över sådant upplagsmagasin,

som enligt förslaget till ny explosivvaruförordning i vissa fall fordras

för förvaring av explosiva varor, eller annat förvaringsrum, som av polismyndigheten

efter sprängämnesinspektionens hörande godkänts för ändamålet.

Vidare skall det åligga sammanslutningen att föra särskild bok

över sitt ammunitionsinnehav (ammunitionsliggare).

Beträffande överlåtelse av ammunition skola skytteföreningar och andra

liknande sammanslutningar vara berättigade att till sina egna medlemmar

ävensom till medlemmar i annan dylik sammanslutning överlåta ammunition

för förbrukning vid övning, utbildning eller tävling, som anordnas av

skyttesammanslutning. Rörande varje överlåtelse skall i ammunitionsliggaren

antecknas dagen då ammunitionen utlämnats, utlämnade slag och myckenheter

ävensom mottagarens medlemsnummer, fullständiga namn, titel

eller yrke och hemvist. Vidare stadgas, att ammunitionen må utlämnas endast

mot kvitto. Dessutom skall särskilt kortregister föras över medlemmarnas

ammunitionsförbrukning. Ammunitionsliggaren och kortregistret skola föras

genom styrelsens försorg. Styrelsen ålägges därjämte en allmän skyldighet

att öva kontroll över att utlämnad ammunition förbrukas för avsett ändamål

eller återlämnas till sammanslutningen. Föreligger anledning antaga

att medlem undansnillar ammunition, skall anmälan göras till polismyndigheten.

Överträdelse av ifrågavarande föreskrifter straffas med dagsböter.

Syftet med de ändringar i fråga om förvärv av ammunition för skjutvapen,

som de explosiwarusakkunniga sålunda föreslagit, är, framhåiles

det i betänkandet, att söka få till stånd en förenkling i det nuvarande systemet

samt en bättre kontroll över ammunitionsförvärven. överflyttningen av

ammunilionsärendena från länsstyrelserna till polismyndigheterna sammanhänger

med den allmänna decentralisering av handläggningen av olika ärenden

om förvärv och innehav av explosiva varor, som de sakkunniga föreslagit.

Såsom motivering för denna ändring anföra de sakkunniga bl. a.:

De ifrågavarande ärendena angående ammunitionsförvärv äro av jämförelsevis

betydligt mindre vikt än de ärenden rörande sprängämnesförvärv,

som hittills genom bestämmelserna om de s. k. säkerhetsintygen avgjorts av

kommunalnämndsordförandena. Någon anledning att lägga avgörandet av

ammunitionsärendena hos länsstyrelsen finnes desto mindre som länsstyrelsens

beslut så gott som undantagslöst torde meddelas i överensstämmelse

med polismyndighetens yttrande åtminstone i vad gäller sökandens lämplighet

att anförtros ammunition.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Do.

63

En betydande arbetsbörda kommer genom förslagets realiserande att avlastas

icke endast länsstyrelserna utan även polismyndigheterna. För närvarande

skall ärendet diarieföras och beslutet registreras i vapenregistret

hos såväl länsstyrelsen som polismyndigheten. Hos länsstyrelsen tillkommer,

förutom föredragandens arbete, besvär med utskrift, stämpelbeläggning

och expediering av tillståndsbevis. För polismyndigheten medför avfattningen

av ett skriftligt utlåtande betydligt mera besvär än ett direkt

beslut skulle göra. Med det föreslagna systemet skulle länsstyrelsens befattning

med ärendena helt bortfalla, bortsett från ett fåtal besvärsärenden

över polismyndighets beslut, och polismyndighetens arbete skulle i regel kunna

inskränkas till erforderliga anteckningar å det utlämnade inköpskortet

samt i vapenregistret. Någon diarieföring synes icke behöva ifrågakomma.

Besparingen av arbetskraft (i de större länsstyrelserna heltidssysselsättas

i regel två och under jaktsäsongen ofta flera befattningshavare vid vapendiariet,

huvudsakligen med ammunitionsärenden) skulle väl uppväga den

minskade inkomst för statsverket, som stämpelfriheten för inköpskort

skulle innebära.

För allmänheten skulle systemet innebära mindre besvär och tidsutdräkt

samt minskade kostnader.

Angående prövningen av ansökningar om förvärv av ammunition anföres

i betänkandet:

Beträffande ansökningar rörande kulammunition för militära gevär ävensom

för alla slags fickvapen förutsättes en ingående prövning av sökandens

lämplighet, ändamålet med förvärvet och den behövliga myckenheten. Beträffande

ansökningar om inköpskort för jaktammunition och därmed likställd

ammunition förutsättes att varje behörig vapeninnehavare, som fått

sin rätt att innehava vapnet prövad av länsstyrelse, skall vara berättigad att

utfå inköpskort för ammunition till vapnet utan småaktiga restriktioner,

där ej särskilda skäl böra föranleda avslag eller begränsad tilldelning. Det

nu på vissa håll tillämpade prutningssystemet, enligt vilket även de mest

betrodda personer vägras inköpsrätt för mer än ett fåtal patroner, motsvarande

ett beräknat halvårsbehov, torde snarast böra avskaffas såsom ovärdigt

statsförvaltningen och irriterande för medborgarna. Tanken att man

genom att räkna skotten i tiotal och ental skulle kunna åvägabringa förbättrade

jaktvårdsförhållanden, torde få anses verklighetsfrämmande. Att revolutionärer

skulle förbereda samhällsomstörtning genom att spara något

tiotal jakt- eller salongsgevärspatroner varje halvår, torde vara en löjlig

tanke, när möjligheter föreligga att på en natt utrusta hela arméer från

luften med all tänkbar krigsutrustning.

Att de sakkunniga beträffande skytteföreningars och andra liknande sammanslutningars

rätt att inneha ammunition uppställt villkoret, att sammanslutningen

förfogar över förvaringsutrymme av viss beskaffenhet, sammanhänger

med den allmänna skärpning av förvaringssättet för explosiva

varor som de sakkunniga föreslagit.

Vad angår de föreslagna föreskrifterna om kontroll av skytteförenings

och annan dylik sammanslutnings innehav och överlåtelse av ammunition

till medlemmar därav framhålla de sakkunniga, att det synes rimligt att

sammanslutningarna åläggas motsvarande bokföringsskyldighet rörande ammunitionsinnehav

och överlåtelser som handlandena. Bestämmelsen att ammunition

må utlämnas endast mot kvitto är enligt de sakkunniga eu själv
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

klar konsekvens av att ammunition endast får utlämnas för övning, utbildning

eller tävling, som anordnas av sammanslutningen. Rörande kontrollföreskrifterna

anföra de sakkunniga i övrigt:

För närvarande lär det vara vanligt, att skytteföreningarnas ammunilionsredovisningar

framvisa ett icke obetydligt »svinn». Enligt uppgift lär

detta i regel bero på att medlemmar taga ut ammunition, som de använda

för övning å skjutbanan å tider, då allmänna skjutningar icke pågå, varför

de avlossade skotten icke bli protokollförda. Om direkt kontroll genom funktionär

icke är möjlig i sådana fall, torde medlemmen åtminstone böra avkrävas

en personlig redogörelse för sin ammunitionsförbrukning. Att lämna

dylika förhållanden helt okontrollerade synes överensstämma illa med den

i övrigt och särskilt i vad som avser rätten att förvärva kulpatroner för

jaktgevär så rigorösa ammunitionskontrollen.

Bestämmelserna om förvärv av ammunition för skjutvapen återfinnas i

117—121 och 138—141 §§ i förslaget till ny förordning angående explosiva

varor.

Yttrandena över de explosivvarusakkunnigas förslag.

De explosivvarusakkunnigas förslag om förvärv av ammunition för skjutvapen

har i princip vunnit allmän anslutning bland remissinstanserna.

Den föreslagna överflyttningen av ammunitionsärendena

från länsstyrelserna till polismyndigheterna

bär tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser,

som yttrat sig härom. Tveksamhet om förslagets lämplighet uttalas

endast av länsstyrelsen i Södermanlands län. I de yttranden, där förslaget

gillats, ha några skäl utöver dem de sakkunniga anfört i allmänhet

ej åberopats. I en del av dessa yttranden anmärkes dock, att decentraliseringen

torde komma att medföra en ökad arbetsbelastning för polismyndigheterna.

Av denna uppfattning äro landsfiskalen i Oskarströms distrikt,

stadsfiskalen i Kramfors, Föreningen Sveriges landsfiskaler och flera av

dess länsavdelningar samt Svenska stadsförbundet.

Såsom motivering för sin ståndpunkt åberopar länsstyrelsen i Södermanlands

län den splittring av vapenregistret, som skulle bliva en följd av att

vapen- och ammunitionsärendena handlades av olika myndigheter. Ur allmänhetens

synpunkt skulle ändringen knappast innebära någon nämnvärd

lättnad. I de mycket ofta förekommande fall, då vapen- och ammunitionslicens

söktes samtidigt, skulle det enligt länsstyrelsens åsikt tvärtom

orsaka sökanden mera besvär, om i stället två ansökningar måste ingivas

till olika myndigheter.

Även länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs län samt Svenska jägareförbundet

ha understrukit dessa olägenheter av förslaget och förordat, att

länsstyrelse skall äga rätt att utfärda inköpskort för ammunition i samband

med beviljande av vapenlicens med skyldighet för länsstyrelsen att underrätta

polismyndigheten om utfärdade inköpskort.

Förslaget att inköpskor t skall meddelas endast den som

erhållit tillstånd att inneha skjutvapen har föranlett er
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

in rån i några yttranden. Länsstyrelsen i Jönköpings lön betecknar sålunda

förslaget som orimligt och ägnat att skapa onödig irritation samt föreslår

att deklarationsbevis i förevarande hänseende skall jämställas med tillståndsbevis

om vapeninnehav. Liknande inställning har länsstyrelsen i Kronobergs

län, som anser att tillräckliga skäl ej föreligga för att göra skillnad

mellan de båda formerna av vapeninnehav. Polismyndigheten måste, säger

länsstyrelsen, givetvis i fråga om varje ansökan om inköpskort, således även

beträffande annan ammunition än kulammunition till militära gevär eller

till pistoler, revolvrar och dylika vapen, pröva sökandens lämplighet och

behov. För vapeninnehavarna torde den ifrågasatta kategoriklyvningen lätt

medföra omgång och irritation. För övrigt komme allt efter som tiden ginge

vapeninnehav på grund av deklaration att försvinna. Några olägenheter av

att även den som deklarerat sitt vapeninnehav vore berättigad att få inköpskort

kunde enligt länsstyrelsens mening ej uppkomma. Även Svenska jägareförbundet

har uttalat sig mot förslaget i denna del, under framhållande

bl. a. att det vore omotiverat att på detta sätt tvinga ett stort antal vapeninnehavare

att söka vapenlicens. Liknande synpunkter framföras av poliskammaren

i Norrköping, som dock anser att det skulle vara en fördel atl

vapeninnehav, som endast deklarerats, bleve prövade enligt vapenförfattningens

bestämmelser.

Beträffande skytteföreningars och andra liknande sammanslutningars

rätt att förvärva ammunition har man

i de yttranden, där frågan behandlats, merendels i princip icke haft något

att erinra mot att rätten gjorts beroende av att sammanslutningen disponerar

över lämpligt förvaringsutrymme.

Förslaget om skyldighet för sammanslutning att föra

liggare över sitt innehav av ammunition har i allmänhet

lämnats utan erinran.

I åtskilliga remissvar har man däremot avstyrkt eller yrkat på uppmjukningar

i de föreslagna föreskrifterna om kontroll av sammanslutnings

överlåtelse av ammunition till medle in. Sa

är fallet med de yttranden, som avgivits av telegrafverket, länsstyrelserna i

Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Örebro och Norrbottens

län, Skytteförbnndens överstyrelse, skytteförbunden i samtliga län, Svenska

pistolskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet, Svenska jägareförbundet,

Centralförbundet för befålsutbildning, Stockholms handelskammare och

AB Svenska metallverken. Därvid har i allmänhet anförts, att förslagets

genomförande skulle inverka i hög grad menligt på verksamheten inom det

frivilliga skytteväsendet. Kontrollföreskrifterna skulle nämligen bl. a. medföra

ökat arbete för ledare och andra funktionärer inom skytterörelsen, vilket

skulle försvåra rekryteringsmöjligheterna beträffande dessa poster,

som merendels vore oavlönade och som det redan nu vore svårt att besätta.

Det ifrågasatta kontrollförfarandet skulle dessutom försvåra sammanslutningarnas

övnings- och tävlingsskjutningar, vilket skulle minska skytteintresset.

— Kritiken riktar sig främst mot förslaget alt medlemmarnas am
5

Bihang till riksdagens protokoll 1''Jit). 1 samt. Nr 95.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

munitionsinsköp och ammunitionsförbrukning skola bokföras och att kvitto

skall lämnas på mottagen ammunition. Skytteförbundens överstyrelse och

flertalet skytteförbund anse, att en dylik kontroll skulle medföra väsentliga

olägenheter särskilt för de större skytteföreningarna och vid större skyttetävlingar.

Vissa skytteorganisationer ha emellertid uttalat sig för ett kvitteringssystem.

Pistolskytteförbundet och sportskytteförbundet förorda sålunda,

att skyldighet stadgas för medlem att i ammunitionsliggaren kvittera

mottagen ammunition.

Departementschefen.

De nuvarande bestämmelserna om förvärv av ammunition ha i stort sett

bibehållits oförändrade i utredningens förslag till ny vapenförfattning. Liksom

hittills skall sålunda för förvärv av ammunition som regel fordras länsstyrelsens

tillstånd. Vissa ändringar ha dock föreslagits. Sålunda skall bl. a.

tillstånd att förvärva ammunition, vilket nu gäller högst sex månader, i allmänhet

gälla ett år, och vissa slag av ammunitionsöverlåtelser skola ej vara

underkastade licenstvång.

Det förslag rörande förvärv av ammunition till skjutvapen, som framlagts

av de explosivvarusakkunniga, ansluter sig delvis till vapenutredningens

förslag. En väsentlig nyhet är att länsstyrelsernas tillståndsbevis skola ersättas

av inköpskort, som skola utfärdas av de lokala polismyndigheterna.

Frånsett ordningen för ärendenas handläggning innebär emellertid de sakkunnigas

förslag i sak icke någon större ändring. Även utfärdandet av inköpskort

skall nämligen föregås av en prövning, som i stort sett förutsättes

skola ske efter samma grunder som vapenutredningen föreslagit.

Vid remissbehandlingen ha de ändringar, som sålunda föreslagits, i princip

gillats av flertalet remissinstanser. Detta gäller även den ändring rörande

ordningen för ärendenas handläggning, som de explosivvarusakkunniga

förordat.

För egen del anser jag, att förvärv av ammunition liksom hittills bör vara

underkastad kontroll från det allmännas sida. Ett upphävande av denna kontroll

skulle i hög grad försvåra förverkligandet av det syfte vapenkungörelsen

har att tillgodose. För förvärv av ammunition bör därför alltjämt som

regel fordras tillstånd. Undantag bör göras endast för förvärv av hagelpatroner

och vissa därmed jämförliga effekter samt för tillfälliga ammunitionsöverlåtelser

och överlåtelse av ammunition från skyttesammanslutningar

och andra liknande organisationer till medlemmar.

I några yttranden över vapenutredningens förslag har ifrågasatts huruvida

ej från licensskyldigheten borde undantagas — förutom hagelpatroner

som nu äro licensfria — annan jaktammunition och salongsgevärspatroner.

Dessa förslag kan jag ej biträda. Däremot anser jag av skäl som närmare

angivas i specialmotiveringen, att från den föreslagna vapenförordningens tilllämpning

böra undantagas — förutom hagel som enligt gällande bestämmelser

ej hänföres till ammunition — hagelpatroner och tändhattar för sådana,

massiva kulor samt patron- och laddningshylsor utan tändhattar.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Beträffande den föreslagna överflyttningen av ammunitionsärendena från

länsstyrelserna till de lokala polismyndigheterna medför denna ändring, på

sätt de explosivvarusakkunniga framhållit, uppenbarligen vissa praktiska

fördelar ej minst för allmänheten. Ur synpunkten att åstadkomma en så

långt ske kan enhetlig prövning av ärendena kan däremot måhända den

nuvarande ordningen anses vara att föredraga. Erinras må nämligen,

att ammunitionsärendena enligt 1927 års vapenförfattning i städerna handlades

av de lokala polismyndigheterna och att ärendena överflyttades till

länsstyrelserna för att man skulle nå en i möjligaste mån likformig tilllämpning.

Emellertid anser jag övervägande skäl tala för att den föreslagna

decentraliseringen bör genomföras. Intresset av största möjliga enhetlighet

vid prövningen torde kunna tillgodoses genom de tillämpningsföreskrifter,

som på sätt tidigare omnämnts avses skola utfärdas i anslutning

till den nya vapenförfattningen, samt genom att klagorätt införes över

polismyndigheternas beslut.

I ett par yttranden har föreslagits, att länsstyrelsen vid meddelande av

tillstånd att inneha vapen skulle äga pröva även fråga om ammunition till

vapnet. Tillräckliga skäl för en sådan undantagsbestämmelse anser jag ej föreligga.

Något hinder för en sökande, som samtidigt önskar förvärva både

vapen och ammunition till detta, att liksom nu anhålla därom i samma ansökan

bör dock icke möta. Enligt förslaget till ny vapenförfattning skall ansökningen

i likhet med vad nu gäller inges till polismyndigheten, som sedan

ärendet diarieförts och erforderlig utredning verkställts, vidarebefordrar ansökningen

till länsstyrelsen. Sedan länsstyrelsen avgjort ärendet i vad avser

vapenlicensen, bör länsstyrelsen om sitt beslut underrätta polismyndigheten,

som har att avgöra ammunitionsärendet. Erforderliga föreskrifter om nu

nämnda förfarande torde icke behöva upptagas i vapenförordningen utan

kunna meddelas i tillämpningsanvisningarna.

Vad angår förutsättningarna för tillstånd till förvärv av ammunition böra

i stort sett nu gällande bestämmelser bibehållas. Tillstånd bör således som

regel beviljas endast enskild person. Från denna regel böra dock undantagas

skytteföreningar och andra liknande sammanslutningar. Liksom nu bör vidare

krävas, att sökanden har behov av ammunition och skäligen kan antagas

ej komma att missbruka densamma. De explosivvarusakkunnigas förslag

att begränsa rätten för enskild person att erhålla ammunition till den som

beviljats tillstånd att inneha vapen kan jag ej biträda. Även den vars rätt att

inneha vapen grundas på deklarationsbevis bör alltså liksom hittills kunna

få tillstånd att förvärva ammunition, om han uppfyller de allmänna förutsättningarna

härför.

I likhet med vapenutredningen anser jag att tillstånd till ammunitionsförvärv

i allmänhet bör gälla under ett år med rätt för polismyndigheten

att i särskilt fall utsträcka giltighetstiden eller begränsa densamma. Tillståndet

bör liksom hittills utfärdas i form av tillståndshevis. Den av de explosivvarusakkunniga

föreslagna benämningen inköpskort synes mindre lämplig.

Enligt gällande bestämmelser skall i tillståndsbeviset om ammunition över
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

låtaren anges. Denna begränsning av förvärvsrätten medför understundom

vissa olägenheter för licensinnehavaren. Med hänsyn härtill bör inköpsrätten

icke begränsas till viss handlande utan licensen bör som regel berättiga innehavaren

att inköpa ammunitionen hos envar som äger idka handel med

sådan vara. Vidare bör den ändringen vidtagas, att den myckenhet ammunition

som tillståndsbeviset avser icke skall behöva uttagas på en gång utan

kunna inköpas i delposter under den tid för vilken beviset gäller.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen utgår f. n. en stämpelavgift

av två kronor för tillståndsbevis för förvärv av ammunition, varav en krona

för duplettexemplaret. Enligt de sakkunnigas förslag skulle inköpskort för

ammunition utfärdas utan avgift. I vad mån en motsvarande avgiftsfrihet

bör införas för ammunitionslicenserna är jag icke beredd att i detta sammanhang

taga ställning till. Frågan äger nämligen betydelse icke endast för

ifrågavarande slag av bevis utan för åtskilliga andra, som avses i gällande

stämpelförordning. Någon anledning att enbart för ammunitionslicens slopa

stämpelavgiften anser jag icke föreligga, särskilt som denna enligt departementsförslaget

skall utgöra endast en krona; tillståndsbevis för arnmunitionsförvärv

avses nämligen skola utfärdas endast i ett exemplar.

De regler, som enligt min mening sålunda böra gälla i fråga om förvärv av

ammunition, ansluta sig i stort sett till de explosivvarusakkunnigas förslag

och medföra för allmänhetens vidkommande samma fördelar som detta.

Till förhindrande av missbruk av den friare inköpsrätt som sålunda förordats

böra vissa kontrollföreskrifter meddelas. Dessa böra dock ej göras

mera omfattande än som är nödvändigt. Denna fråga behandlas närmare

i det följande.

Såsom tidigare framhållits är det av vikt att licensbestämmelserna om

ammunition tillämpas på ett enhetligt och riktigt sätt. Detta gäller icke endast

de allmänna förutsättningarna utan också ammunitionsmängden. Till

främjande härav böra tillämpningsföreskrifterna göras så utförliga och vägledande

som möjligt. Detta är angeläget ej minst därför att licensprövningen

skall tillkomma ett väsentligt större antal myndigheter än vad nu är fallet.

Föreskrifterna böra bl. a. behandla principerna för bestämmande av ammunitionstilldelningens

storlek. I likhet med vapenutredningen och de explosivvarusakkunniga

anser jag, att den nu i allmänhet tillämpade ordningen

med rigoröst och schablonmässigt bestämmande av ammunitionsmängden

bör avskaffas och prövningen ske efter mera rationella grunder. I huvudsak

synas de riktlinjer, som vapenutredningen härvidlag uppdragit, böra

följas. Såsom allmän regel bör sålunda gälla, att i den mån sökanden uppfyller

de personliga kvalifikationerna och den mängd ammunition han begär

uppenbarligen icke överstiger hans behov under ett år, någon minskning

i den begärda ammunitionsmängden icke bör ske.

I fråga om skytteföreningars och andra liknande sammanslutningars rätt

att förvärva ammunition samt att överlåta ammunition till medlemmar av

sådan sammanslutning innebär de explosivvarusakkunnigas förslag vissa

skärpningar i förhållande till nu gällande bestämmelser. Sålunda uppställes

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

69

som villkor för sammanslutnings rätt att förvärva ammunition, att sammanslutningen

förfogar över betryggande förvaringsutrymme för ammunitionen.

Därjämte upptager förslaget särskilda föreskrifter om kontroll av

sammanslutningarnas innehav och förbrukning av ammunition. I detta hänseende

föreskrives skyldighet för sammanslutningen att föra ammunitionsliggare

över inköp och överlåtelser samt kortregister över medlemmarnas

ammunitionsförbrukning. Vidare skall utlämnad ammunition kvitteras av

mottagaren. Slutligen föreslås en allmän skyldighet för sammanslutningens

styrelse att kontrollera att utlämnad ammunition förbrukas för avsett ändamål.

Vad angår den föreslagna skärpningen av rätten för ifrågavarande sammanslutningar

att förvärva ammunition är det givetvis angeläget att ammunitionen

förvaras på ett betryggande sätt. Anledning synes dock icke

föreligga att göra rätten att förvärva ammunition beroende av hur förvaringen

ordnas. En sådan anordning låter sig ej heller lämpligen förena

med de regler om förvaringen av ammunition, som jag i det följande ämnar

föreslå. Jag kan därför icke ansluta mig till de sakkunnigas förslag i

denna del.

Beträffande kontrollen över skytteförenings och andra liknande sammanslutningars

innehav och överlåtelse av ammunition anser jag i likhet med

de sakkunniga, att en viss skärpning är motiverad. Den kontroll som från

sammanslutningarnas sida f. n. utövas över deras inköp och överlåtelser av

ammunition kan nämligen icke anses tillfyllest ur säkerhetssynpunkt. Det

torde icke vara alltför svårt för en illojal medlem eller utomstående att via

en sammanslutning komma i besittning av en tämligen stor mängd ammunition.

Vilka föreskrifter som böra utfärdas för att effektivera kontrollen

är i viss mån en avvägningsfråga. Givetvis bör tillses att kontrollåtgärderna

icke onödigtvis försvåra sammanslutningarnas samhällsviktiga verksamhet.

I princip kan jag emellertid biträda de sakkunnigas förslag. Vissa jämkningar

böra dock ske.

I likhet med de sakkunniga anser jag att kontroll bör utövas över såväl

sammanslutningarnas inköp som deras överlåtelser av ammunition. Vidare

bör så långt det är möjligt tillses att ammunition som utlämnas till medlemmar

användes för avsett ändamål. Ansvaret för kontrollen bör åvila

styrelsen för vederbörande organisation. Bestämmelse härom hör upptagas

i författningen.

Hur kontrollen närmare bör ordnas synes man emellertid i viss utsträckning

böra överlämna till sammanslutningarnas styrelser att själva avgöra.

Detta gäller särskilt kontrollen över medlemmarnas inköp och förbrukning

av ammunition. Möjligheten alt uppställa enhetliga regler i detta hänseende

synes nämligen vara begränsad. Att i sådant syfte föreskriva en så minutiös

kontroll som de sakkunniga föreslagit hör icke komma i fråga. Ett

dylikt system skulle bliva alltför omständligt och organisatoriskt svårhanterligt,

vilket vid remissbehandlingen också understrukits från skilda håll,

hl. a. från flertalet skytteorganisationer.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

På grund av det anförda anser jag att man bör nöja sig med att uppställa

en allmän skyldighet för ifrågavarande sammanslutningar att föra särskild

liggare över sina inköp och överlåtelser av ammunition. Vad särskilt angår

frågan om den individuella kontrollen över ammunitionsöverlåtelserna är

det givetvis angeläget att sådan kontroll äger rum. Det övervägande antalet

skytteföreningar torde också ha möjlighet att ordna frågan på ett

praktiskt sätt. En lämplig form synes vara att medlem i ammunitionsliggaren

eller i särskild bilaga till denna kvitterar mottagen ammunition.

Skyldigheten att tillse att erforderliga kontrollåtgärder vidtagas skall som

förut nämnts åligga vederbörande lokalförenings styrelse. Även huvudorganisationerna

böra emellertid övervaka att de lokala föreningarna fullgöra

sina åligganden i detta hänseende samt meddela de föreskrifter och anvisningar

som kunna påkallas härför.

I likhet med de sakkunniga anser jag slutligen, att åsidosättande av de

bestämmelser, som enligt min mening sålunda böra gälla i fråga om kontrollen

över ifrågavarande sammanslutningars innehav och överlåtelse av

ammunition, bör straffas med dagsböter.

Förvaringen av vapen och ammunition.

Gällande bestämmelser.

I fråga om förvaringen och vården av skjutvapen och ammunition saknas

i gällande vapenkungörelse allmängiltiga bestämmelser. Föreskrifter därom

finnas endast såvitt angår vapen och ammunition som innehas av handlande.

Enligt dessa åligger det den som idkar handel med vapen och ammunition

att taga sådan vård om egendomen, att den icke är åtkomlig för obehörig

person (18 § sista stycket). Åsidosättande av vårdnadsskyldigheten

straffas med dagsböter (20 § 4 mom.).

Beträffande sådan ammunition, som är att hänföra till explosiv vara, innehåller

emellertid förordningen angående dylika varor dels vissa generella

vårdnadsregler, dels särskilda förvaringsbestämmelser för olika slag av innehav.

De allmänna bestämmelserna innebära att explosiv vara skall förvaras

under lås, så att den icke är åtkomlig för obehöriga, och i övrigt så,

att den icke är utsatt för att antändas eller bringas till explosion (43 §),

samt att envar som innehar explosiv vara är ansvarig för vården och behöriga

användningen därav (41 §). Åsidosättande av dessa bestämmelser

medför böter.

Vad angår förvaringen av vapen och ammunition, som innehas av föreningar

tillhörande det frivilliga skytteväsendet och försvarsväsendet och

medlemmar i sådana föreningar, ha bl. a. arméförvaltningens tygavdelning

samt skytteförbundens överstyrelse och vederbörande militära myndigheter

utfärdat vissa föreskrifter. Beträffande vapen, som från kronans

förråd utlånas till skytteföreningar, har tygavdelningen i cirkulärskrivelse

den 23 december 1943 bl. a. föreskrivit, att sådana vapen få

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kangl. Maj.ts proposition nr 9ö.

förvaras i skyttepaviljonger, skyttebodar eller dylikt endast under förutsättning,

att »tillräcklig säkerhet kan anses vara för handen genom att

vaktmästare eller annan personal har sin hostad i vederbörande byggnad

eller i omedelbar närhet av densamma». Därest lokaler för vapnens förvaring

icke kunna ordnas på detta sätt, skola vapnen antingen utdelas till

(kvitteras av) enskilda pålitliga medlemmar i skytteföreningarna eller inlämnas

för förvaring vid militära förbands förråd. Vidare har skytteförbundens

överstyrelse föreskrivit, att tygavdelningens förvaringsbestämmelser

i tillämpliga delar skola gälla även beträffande vapen och ammunition, som

tillhöra skytteföreningar eller enskilda skyttar.

Utredningen.

I förslaget till ny vapenkungörelse har upptagits ett stadgande om en

allmän vårdnadsplikt för innehavare av skjutvapen och ammunition. I 3 §

föreskrives, att envar, som för egen eller annans räkning innehar vapen eller

ammunition, är skyldig att taga sådan vård om egendomen, att den ej är

åtkomlig för obehörig person. Beträffande motiveringen till detta stadgande

samt de fordringar, som enligt utredningens mening i allmänhet böra uppställas

i avseende å förvaringssättet, anföres i betänkandet följande.

En rimlig fordran är att den som innehar skjutvapen eller ammunition håller

sådan tillsyn över och vård om egendomen, alt den ej kommer i händerna

på barn eller andra obehöriga personer. Någon dylik allmän vårdnadsskyldighet

stadgas emellertid ej i gällande vapenkungörelse. Enligt

vad utredningen har sig bekant förekommer det i ganska stor utsträckning,

att vapen och ammunition icke förvaras på ett sätt, som överensstämmer

med de fordringar som ur allmän säkerhetssynpunkt måste uppställas

i detta hänseende. Detta gäller icke endast skjutvapen, som innehavas av

enskilda personer, utan också vapen, som innehavas av vissa sammanslutningar.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden har i förevarande paragraf

upptagits en bestämmelse om allmän vårdnadsplikt rörande vapen

och ammunition. Såsom framgår av stadgandet åligger denna skyldighet

jämväl den som för annans räkning innehar vapen, såsom t. ex. den som

innehar vapen, som tillhör oskiftat dödsbo, förmyndare beträffande omyndigs

vapen etc. Vidare må framhållas, att skyldigheten även avses skola

åligga tillfällig vapeninnehavare.

Beträffande de fordringar, som böra uppställas rörande förvaringssättet,

måste dessa väsentligen anpassas efter de i varje särskilt fall föreliggande

förhållandena. Vissa allmänna normer, om vilkas skälighet tvekan ej torde

kunna råda, böra dock anges. Sålunda bör kravet på säkerhet mot obehörig

åtkomst skärpas ju större vapen- och ammunitionsinneliavet är. Vidare

bör hänsyn tagas till belägenheten av förvaringsstället, om det ligger ensligt

eller står under betryggande tillsyn etc. I fråga om gevär, som innehav,

as av enskilda personer och vilka merendels bruka förvaras i hemmen,

synes som regel icke kunna uppställas fordran på att de skola förvaras

inlåsta. De böra emellertid icke, såsom nu understundom sker, förvaras i

förstugor eller andra dylika utrymmen, utan de böra förvaras på sådana

platser, alt de stå under erforderlig tillsyn, eller också ställas undan å mindre

åtkomliga ställen (i skåp, garderober o. dyl.). En självklar princip bör

vara, att skjutvapen icke förvaras laddat. Ammunition till skjutvapen bör

givetvis också förvaras på betryggande plats (i låst skåp eller skrivbords
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

låda eller därmed jämförligt ställe). Samma fordran bör också uppställas

rörande pistoler och andra dylika enhandsvapen.

Straffpåföljd (dagsböter) för åsidosättande av den föreslagna vårdnadsplikten

har stadgats endast för den som idkar handel med vapen och ammunition;

denne är, såsom tidigare nämnts, redan enligt nu gällande vapenförfattning

underkastad straff för dylik förseelse. Ett grovt åsidosättande

av vårdnadsskyldigheten förutsättes emellertid kunna medföra vapenlicensens

indragning.

Yttrandena över utredningens förslag.

Utredningens förslag om förvaringen och vården av skjutvapen och ammunition

har av remissinstanserna i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Förslaget att straff för vårdnadspliktens åsidosättande endast skall

inträda beträffande vapenhandlande har dock kritiserats i några yttranden.

Sålunda föreslår länsstyrelsen i Östergötlands län — under framhållande

att bestämmelsen torde bliva i stort sett illusorisk, om dess åsidosättande

icke förbundes med straffpåföljd — att föreskriften borde utgå ur förslaget.

Sprängämnesinspektionen samt länsstyrelserna i Hallands, Älvsborgs,

Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens län förorda, att åsidosättande

av vårdnadsskyldigheten borde medföra straffpåföljd även för andra än

vapenhandlare; de båda förstnämnda länsstyrelserna anse dock, att straff

borde inträda endast vid fall av grovt åsidosättande resp. beträffande laddat

vapen.

Explosivvarusakkunniga.

De explosivvarusakkunniga föreslå en allmän skärpning av nuvarande bestämmelser

om förvaringen av explosiva varor. Detta gäller icke endast

sprängämnen och därmed i farlighetshänseende jämförliga explosiva varor

utan också ammunition för handvapen. Bestämmelserna om förvaringen äro

meddelade i 5 kap. i förslaget till ny explosivvaruförordning. Såsom allmän

regel stadgas, att explosiv vara skall förvaras så, att förvaringen erbjuder

en med hänsyn till varans farlighetsgrad och myckenhet samt omständigheterna

i övrigt tillfredsställande säkerhet mot att varan åtkommes av obehöriga

eller vållar skada genom att antändas eller bringas till explosion.

Vidare skall förvaringsrum för explosiv vara hållas låst och nyckeln förvaras

så, att den icke kan åtkommas av obehöriga (51 §). Dessa allmänna

normer för törvaringen utvecklas närmare i 54—73 §§ för särskilda former

av innehav och förvaring (upplagsmagasin, tillfälliga upplag, stadigvarande

och tillfälliga förbrukningsförråd etc.). Därjämte meddelas vissa allmänna

föreskrifter om förvaringsrummens belägenhet samt skydd mot inbrott och

brand. Närmare föreskrifter angående förvaringsrummens belägenhet och

beskaffenhet förutsättas skola meddelas av sprängämnesinspektionens

chefsmyndighet.

I fråga om belägenheten uppställes i princip krav på att förvaringsrummet

skall vara beläget på betryggande avstånd från bostäder och andra ställen,

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungi. Maj:ts proposition nr 9-5.

där människor varaktigt uppehålla sig eller där mycket folk plägar komma

tillsammans, ävensom från allmänna trafikleder. Upplagsmagasin får som

regel ej anordnas inom område, som ingår i stadsplan. Beträffande inbrottssäkerhet

fordras rörande magasin för sprängämnen och därmed i fråga

om farlighetsgraden jämförliga varor, att detsamma är av sådant material

och sådan konstruktion, att det erbjuder betryggande säkerhet mot inbrott

medelst mekaniskt verkande hjälpmedel (kofot, bultsax, såg, fil och andra

dylika inbrottsverktyg). Vidare skall magasinet vara försett med dyrkfria

lås. Förvaringsrum för dylika explosiva varor skola vidare som regel vara

av brandsäker konstruktion.

För mindre farliga slag och myckenheter av explosiva varor uppställas beträffande

såväl förvaringsrummens belägenhet som deras beskaffenhet mindre

fordringar. Detta gäller bl. a. ammunition för handvapen. Sålunda får

exempelvis upplagsmagasin för sådan ammunition om högst 2 500 kg anordnas

även inom område, som ingår i stadsplan, och t. o. in. i bostadsfastighet i

stad (55 § sista stycket). Magasin för civil handvapenammunition behöver

ej erbjuda betryggande säkerhet mot inbrott medelst mekaniskt verkande

hjälpmedel utan endast avsevärt motstånd mot inbrottsförsök medelst sådana

hjälpmedel (56 §), och magasin för militär eller civil handvapenammunition

kan i vissa fall godkännas även om det icke är av brandsäker konstruktion

(57 §).

I betänkandet framhålles, att dessa lättnader föreslagits icke minst med

tanke på de frivilliga skytteföreningarnas ammunitionsförråd. Härom anföra

de sakkunniga:

Det är icke önskvärt att större myckenheter skarp gevärsammunition förvaras

i icke inbrottssäkra förvaringsrum i avlägset belägna skyttepavilj onger,

där någon effektiv tillsyn icke kan anordnas. Det måste anses mera

betryggande att ammunitionen förvaras i ett samhälle, där skytteföreningens

ledning är bosatt och där förvaringsrummet står under mera omedelbar tillsyn.

Lämpligt förvaringsrum torde i många fall för jämförelsevis obetydlig

kostnad kunna anordnas t. ex. i någon källarlokal i ett bostadshus, där ordföranden

eller ammunitionsförvaltaren är bosatt. Risken för skadegörelse

genom explosion av sådan ammunition är mycket ringa. Vid upphettning

genom brand händer ej annat än att patronerna splittras och kringkastas

med ringa hastighet.

Beträffande förbrukningsförråd av ammunition meddelas i 72 § sakkunnigförslaget

särskilda föreskrifter. Där ej polismyndigheten för särskilt fall

medger större innehav, må sådant förråd omfatta högst 200 patroner militär

handvapenammunition, 1 000 patroner civil ammunition eller 1 000 stycken

hylsor till sådana patroner med isatta tändhattar. Förrådet skall förvaras

i låst skåp, låda eller annan dylik förvaringspersedel.

I fråga om skytteföreningars och andra liknande sammanslutningars rätt

att förvärva och inneha ammunition uppställes, såsom tidigare nämnts, det

villkoret, att sammanslutningen förfogar över antingen upplagsmagasin

eller annat förvaringsrum, som av polismyndigheten efter sprängämnesinspektionens

hörande godkänts för ändamålet (139 §). Tillstånd till upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 95.

lagsmagasin skall meddelas av länsstyrelsen (125 §). Magasinet får ej tagas

i bruk förrän det blivit behörigen avsynat (126 §).

Slutligen må framhållas, att förslaget till ny explosivvaruförordning även

upptager särskilda bestämmelser om innehavares åligganden angående explosiv

varas vård och handhavande. Dessa bestämmelser, som återfinnas i

10 kap., innebära bl. a., att envar, som innehar explosiv vara, är ansvarig

för att varan förvaras i enlighet med förordningens föreskrifter. Vidare

åligger det honom att vid allt handhavande av varan sorgfälligt vaka över att

den icke åtkommes av obehörig eller eljest förloras samt att ägna fortlöpande

tillsyn över att förvaringsrummet är i behörigt skick och icke utsättes

för åverkan och att det väl underhålles (142 §). Åsidosättande av

ifrågavarande bestämmelser medför dagsböter och som regel även förverkande

av varan (153 §).

Yttrandena över de explosivvarusakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag rörande förvaringen och vården av explosiva varor

har i princip godkänts av det övervägande antalet remissinstanser, som

yttrat sig härom. Förslagets detaljer ha dock kritiserats på olika punkter.

Beträffande förvaringen av ammunition för handvapen

anser sålunda Svenska jägareförbundet, att de allmänna förvaringsreglerna i

förslagets 51 § äro onödigt omfattande och att det torde vara tillräckligt, att

bestämmelser meddelas i syfte att hindra obehörig åtkomst av sådan ammunition.

För ammunition till jaktvapen bör enligt förbundets mening endast

stadgas, att ammunitionen skall förvaras så, att betryggande säkerhet finnes

mot att den åtkommes av obehöriga. Såsom skäl för sin ståndpunkt anför

förbundet:

Vad beträffar ammunition till handvapen förefinnes endast ringa risk

för olycksfall till följd av explosion på grund av vårdslös förvaring eller

transport. Det bör vara angeläget att undvika att meddela sådana föreskrifter,

som sannolikt icke komma att respekteras. Till föreskrifter av sistnämnda

slag nödgas förbundet räkna det kategoriska stadgandet i 51 § sis*- ta stycket, att förvaringsrum för explosiv vara skall hållas låst och nyckel

förvaras så, att den icke kan åtkommas av obehöriga. Väl är det sant, att

enskilda vapenägare för närvarande stundom förvara sin ammunition på

ett vårdslöst sätt, men att därför generellt föreskriva förvaring i låst utrymme

torde vara att gå för långt. Trots den rigorösa straffbestämmelsen i

153 § — dagsböter och förverkande av all den ammunition, som innehaves

— är det fara värt att föreskriften härom kommer att bli en död bokstav, i

synnerhet som kontrollmöjligheterna i praktiken äro nästan obefintliga.

De särskilda bestämmelser, som de sakkunniga föreslagit i fråga om förvaringen

av skyttesammanslutnings ammunitionsinnehav, ha i remissvaren

i allmänhet lämnats utan erinran. Rörande denna fråga anför Skytteförbundens

överstyrelse:

I syfte att efterkomma föreskriften i 1928 års förordning, 43 §, att »explosiv

vara skall förvaras under lås, så att den icke är för obehörig åtkomlig»,

och för att i möjligaste mån förhindra de stölder av vapen och ammunition

ur skytteföreningarnas innehav, som tyvärr vid enstaka tillfällen före
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

kommit, har överstyrelsen påbjudit och upprepade gånger erinrat om att

ifrågavarande effekter icke få förvaras i skyttepaviljonger eller dylika byggnader,

med mindre tillsyningsman (vaktmästare, ammunitionsforvaltare)

är boende i byggnaden eller i dess omedelbara närhet.

Bebodda skyttepaviljonger förekomma i regel endast hos de stora skytteföreningarna

i rikets större städer. Skjutbanorna kunna vara belagna antingen

inom eller utom vederbörande samhälles planlagda område. Deras

och därmed paviljongernas lägen torde i vilka fall som helst fylla de krav,

som i detta hänseende ställas på upplagsplats i förslagets 55 §. o

överstyrelsen anser sig böra tolka bestämmelserna i 55 57 §§ sa, att

bebodda skyttepaviljonger, varest de än äro belägna, kunna utan särskild

framställning godkännas såsom upplagsplats för handvapenammunition.

Svenska pistolskijtteförbundet anser det vara av stor betydelse att vapen

och ammunition förvaras på såväl inbrotts- som brandsäker plats samt

föreslår införande av uttryckligt förbud mot att vapen och ammunition

förvaras i skyttepaviljong eller andra ställen, som äro belägna avsides eller

där de inneboende icke kunna utöva tillfredsställande kontroll över förvaringsplatsen.

Beträffande de maximikvantiteter ammunition, som enskilt förråd enligt

förslaget i allmänhet får omfatta, framhålla Skytteförbundens överstyrelse,

Svenska pistolskijtteförbundet och Svenska sportskytteförbundet, att dessa

äro för små. De båda förstnämnda organisationerna föreslå, att antalet

patroner höjes till 1 500 stycken. Sportskytteförbundet anser, att enskilt

förråd bör omfatta högst 1 500 patroner grovkalibrig ammunition och 3 000

patroner finkalibrig (22 long).

Departementschefen.

Vapenkungörelsen innehåller icke några generella bestämmelser om förvaring

av skjutvapen eller ammunition. Detta anser jag vara en brist, som

bör undanröjas. Uppenbart är nämligen, att det sätt, varpå såväl enskilda

personer som skyttesammanslutningar understundom förvara vapen och

ammunition, icke motsvara de fordringar, som ur allmän säkerhetssynpunkt

måste uppställas i detta hänseende.

Beträffande de regler, som böra gälla i fråga om förvaringen och vården,

föreligga vissa skiljaktigheter mellan vapenutredningens och de explosivvarusakkunnigas

förslag. Att de senares förslag icke har avseende å skjutvapen

utan å ammunition torde sakna betydelse, eftersom i princip samma

regler torde böra gälla för vapen och ammunition. Den väsentligaste olikheten

är att de sakkunnigas förslag är betydligt mera detaljerat än utredningens.

Vapenutredningen har begränsat sig till ett allmänt stadgande, innefattande

skyldighet för innehavare av skjutvapen och ammunition att

taga sådan vård om egendomen, att den ej är åtkomlig för obehöriga peisoner.

De explosivvarusakkunniga, som ansett en allmän skärpning av förvaringen

av explosiva varor påkallad, har däremot förordat en ingående

reglering av frågan. Beträffande ammunition för handvapen stadgas sålunda

__ förutom en allmän vårdnadsplikt av motsvarande innebörd som vapen
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

utredningen förordat — att förvaringsrummet skall hållas låst och nyckeln

förvaras så, att den icke kan åtkommas av obehörig. Vidare upptager

förslaget bestämmelser om innehavares allmänna åligganden i avseende å

ammunitionens och förvaringsrummets vård. Utöver dessa allmänna föreskrifter

meddelas särskilda bestämmelser för olika former av ammunitionsinnehav,

avsedda att gälla bl. a. för skyttesammanslutningar. Dessutom

upptager förslaget vissa stadganden om de maximikvantiteter som förråd

av handvapenammunition får omfatta.

I yttrandena över vapenutredningens förslag har man allmänt anslutit

sig till den lösning av vårdnadsfrågan som utredningen förordat. Vid remissbehandlingen

av de explosiwarusakkunnigas förslag har man i allmänhet

icke yttrat sig över de sakkunnigas förslag beträffande förvaringen

och vården av handvapenammunition. Remissinstansernas allmänna inställning

till detta förslag är därför oklar.

För egen del anser jag att frågan om förvaringen och vården av vapen

och sådan ammunition, för vilken den föreslagna vapenförordningen skall

gälla, i huvudsak bör lösas i enlighet med vapenutredningens förslag. Vad

som främst talar härför är, att de fordringar som böra uppställas för att

hindra att vapen och ammunition komma i händerna på obehöriga personer

måste kunna anpassas efter förhållandena i de särskilda fallen. Ur denna

synpunkt kan det därför icke vara lämpligt att uppställa så detaljerade föreskrifter

som de explosivvarusakkunniga förordat. Ett genomförande av de

sakkunnigas förslag skulle också i tillämpningen i åtskiliga fall visa sig ogörligt.

Enligt min mening bör man därför begränsa sig till att uppställa ett allmänt

stadgande om skyldighet för innehavare av vapen och ammunition

att taga sådan vård om egendomen, att den icke åtkommes av obehöriga

personer. Vilka fordringar som denna allmänna vårdnadsplikt ställer på innehavaren

är i hög grad beroende på omständigheterna i varje särskilt fall.

Avgörande för de krav, som böra ställas i fråga om förvaringen, bör dock

främst vara farlighetsgraden och mängden av de vapen och den ammunition

som vederbörande innehar samt förvaringsställets belägenhet, om det ligger

ensligt eller står under regelbunden tillsyn. I fråga om vapen och ammunition,

som stå under fortlöpande tillsyn, vilket t. ex. som regel är fallet med

vapen och ammunition som förvaras i hemmen, kunna således exempelvis icke

lika stränga krav på förvaringssättet uppställas som om de förvaras i en

avlägset belägen jaktstuga. Av vad nu sagts torde framgå, att även frågan

i vad mån förvaringsstället skall vara låst icke kan besvaras generellt. Att

vapen icke bör förvaras laddat torde vara självklart.

Den av mig förordade allmänna vårdnadsregeln bör gälla icke endast för

enskilda personer utan också för skytteföreningar och andra liknande sammanslutningar.

Att uppställa särskilda förvaringsföreskrifter beträffande

vapen och ammunition, som innehaves av sådana sammanslutningar, synes

mig icke påkallat. Den generella vårdnadsbestämmelsen torde nämligen

a ara tillfyllest även i dessa fall. På en punkt torde den dock böra kompletteras.

Det förekommer nämligen, enligt vad jag erfarit, i ganska stor utsträck
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

77

ning att vapen och framför allt ammunition, som innehaves av skytteföreningar,

förvaras i avlägset belägna skyttepaviljonger, som ej stå under regelbunden

tillsyn och som sakna betryggande säkerhetsanordningar mot

inbrott. Ett sådant förvaringssätt är självfallet i hög grad otillfredsställande.

Dylika obevakade förvaringsställen inbjuda helt naturligt lätt till

inbrott. Några av de våldsdåd, som under senare år begåtts här i landet,

ha också utförts med vapen och ammunition, som stulits från dylika skyttepaviljonger.

Särskilda åtgärder böra fördenskull vidtagas för att hindra

att vapen och ammunition förvaras i skyttepaviljonger och andra lokaler,

som icke uppfylla de fordringar som böra uppställas ur säkerhetssynpunkt.

Närmast till hands synes ligga att meddela ett generellt förbud mot att förvara

vapen och ammunition i lokaler, som icke stå under betryggande tillsyn.

Ett sådant förbud torde emellertid medföra praktiska olägenheter särskilt

för större skytteföreningar och inverka menligt på deras verksamhet.

Den lämpligaste lösningen synes mig vara att föreskriva, att skyttepaviljonger

och liknande lokaler icke få användas såsom förvaringsrum, med

mindre polismyndigheten godkänt dem för sådant ändamål. Till ledning

för polismyndigheterna vid bedömandet av de säkerhetskrav, som böra uppställas,

samt till främjande av största möjliga enhetlighet böra särskilda anvisningar

meddelas. Dessa torde lämpligen böra intagas i förordningens

tillämpningsföreskrifter. Av vikt är givetvis att fordringarna rörande förvaringsrummets

beskaffenhet icke bliva mera omfattande än som med hänsyn

till de föreliggande omständigheterna kan anses nödvändigt eller rimligt.

Självklart är att vapen och ammunition böra förvaras i skyttepaviljonger

eller andra dylika lokaler endast i sådana fall, då förvaringsfrågan icke utan

väsentliga olägenheter för skytteföreningarnas verksamhet kan ordnas på

annat sätt. Ur säkerhetssynpunkt är det naturligtvis lämpligare att vapen

och ammunition, som tillhöra skyttesammanslutningar, förvaras hemma

hos någon ledamot eller funktionär än i avlägset belägna skyttepaviljonger.

Dylika förvaringsrum torde kunna ordnas för en jämförelsevis billig kostnad.

Tillsynen över att bestämmelserna om förvaringen av vapen och ammunition

som tillhöra ifrågavarande sammanslutningar noga efterlevas bör i

första hand åvila styrelsen för vederbörande lokalförening. Av vikt är emellertid

att även huvudorganisationerna uppmärksamma frågan samt utöva

erforderlig kontroll och vidtaga de åtgärder, som kunna påkallas för att förvaringsfrågan

ordnas på betryggande sätt.

Såsom tidigare nämnts upptager explosivvarusakkunnigas förslag vissa

bestämmelser om de maximikvantiteter handvapenammunition, som må förvaras

i enskilt förråd. 1 några yttranden ha anmärkts att de angivna kvantiteterna

äro för små och böra höjas. För egen del anser jag att några föreskrifter

i detta hänseende icke böra upptagas i förordningen. Prövningen av

ammunitionsärendena skall, såsom tidigare framhållits, enligt departementsförslaget

ankomma på de lokala polismyndigheterna, som därvid även ha att

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Iiungl. Maj:ts proposition nr 95.

bestämma den mängd ammunition som bör tilldelas den sökande. Därest

särskilda föreskrifter om viss maximikvantitet böra meddelas, torde dessa

böra upptagas i de anvisningar, som, på sätt förut omnämnts, skola utfärdas

rörande prövningen av ifrågavarande ärenden.

Vad slutligen angår frågan om påföljderna av åsidosättande av de av mig

sålunda förordade vårdnadsreglerna anser jag i likhet med vapenutredningen,

att straff icke bör stadgas för enskilda personer. Däremot bör ett åsidosättande

av vårdnadsskyldigheten, som kan betecknas såsom grovt, kunna

motivera att vapenlicensen indrages. För den som idkar handel med skjutvapen

bör dock, liksom hittills, försummelse av vårdnadsplikten medföra ansvar.

Likaså torde de vårdnads- och förvar ingsregler, som skola gälla för

skytteorganisationer och andra liknande sammanslutningar, böra straffsanktioneras.

Straffet bör vara dagsböter.

Nedbringande av kostnaderna för inlösen av vapen.

Gällande bestämmelser.

Enligt 10 § vapenkungörelsen skall, där ansökan om tillstånd att inneha

skjutvapen, som förvärvats genom arv eller testamente eller på grund

av giftorätt, avslås eller meddelad vapenlicens återkallas eller förbud mot

fortsatt innehav av vapen meddelas, vapnet avlämnas till polismyndigheten

i orten eller till den som myndigheten bestämmer. Vapnet skall förvaras under

lås och på säkert ställe samt, om det ej förklaras förverkat, inlösas av

kronan enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t. Inlösen skall dock

ej ske, där vapnet tillhör annan än innehavaren och ägaren själv vill inneha

vapnet och är berättigad därtill. Med vapen som inlösts skall förfaras på sätt

länsstyrelsen bestämmer.

I kungörelse den 22 juni 1934 (nr 316) har Kungl. Maj:t fastställt de

grunder, som skola gälla i avseende å inlösen av skjutvapen. Enligt denna

kungörelse skall länsstyrelsen fastställa det värde å vapnet i fråga, efter

vilket inlösen skall ske, samt låta utbetala lösensumman till vapnets ägare.

Innan länsstyrelsen företager sådan värdering skall länsstyrelsen lämna vapnets

ägare tillfälle att inkomma med de bevis och intyg samt övriga upplysningar,

som prövas nödiga för att styrka vapnets värde. Där så anses

erforderligt äger länsstyrelsen anlita biträde vid värderingen av sakkunnig

myndighet eller sakkunnig person. Värdet skall beräknas efter det pris, som

kan påräknas vid en försäljning av vapnet under normala förhållanden. Hänsyn

må sålunda tagas till antikvärde eller annat därmed jämförligt värde

men ej till det särskilda värde vapnet må ha haft för dess ägare.

Genom brev den 22 juni 1934 har Kungl. Maj:t anbefallt arméförvaltningens

artilleridepartement (numera arméförvaltningens tygavdelning) att i den

mån så lämpligen kan ske efter framställning lämna länsstyrelse bistånd

dels med värdering av vapen, dels med förvaring och vård av vapen, som

inlösts eller förverkats jämlikt vapenkungörelsen. Vidare må nämnas, att

chefen för socialdepartementet den 5 september 1940 förklarat sig icke ha

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

79

något att erinra mot att länsstyrelserna på framställning av arméförvaltningens

tygavdelning medge, att inlösta eller förverkade vapen av arméns

modeller tillföras arméns vapenförråd. I enlighet härmed torde numera praktiskt

taget alla inlösta eller förverkade vapen, som äro användbara för försvarsmakten,

ha tagits till uppbörd i arméns förråd.

Tidigare reformförslag.

I skrivelse den 28 juni 1943 nr 417 har riksdagen —- under åberopande av

vad dess år 1942 församlade revisorer i sin berättelse under § 15 anmärkt

— anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta vidtaga åtgärder i syfte att nedbringa

kostnaderna för inlösen och förvaring av vapen, som förklarats förverkade

eller som skola inlösas av kronan. Revisorerna ha anfört bl. a.:

Kostnaderna för inlösen av vapen uppgå årligen till avsevärda belopp. För

att nedbringa dessa kostnader finna revisorerna det påkallat, att föreskrifterna

om inlösen ändras så, att den som icke längre önskar tillstånd att inneha

vapen, av länsstyrelsen kan åläggas att själv söka försälja vapnen till behörig

köpare. I fall, då vederbörande förklarar sig icke önska eller kunna

verkställa sådan försäljning, synas billighets- eller andra skäl icke göra det

påkallat att vapnet inlöses till högre pris än som betingas av skrotvärdet.

I fråga om värderingen av vapen, som icke på angivna sätt skulle inlösas,

synes en ändring av praxis böra ske på det sätt, att till utgångspunkt för

värderingen tages det pris som kan erhållas vid försäljning till vapenhandlare

och icke såsom för närvarande vapenhandlarnas försäljningspris. Beträffande

kostnaderna för och arbetet med förvaring av vapen varom här är

fråga giva revisorernas iakttagelser vid handen, att dessa skulle kunna väsentligt

nedbringas genom införandet av en enklare procedur. Sålunda torde

endast vapen, som kunna antagas vara lämpliga för försvarsmakten eller

eljest fullt användbara, böra överlämnas till tygstationerna. Övriga vapen

borde av länsstyrelsen försäljas direkt, i förekommande fall såsom skrot.

Beträffande, till tygstationerna redan överlämnade och framdeles inkommande

vapen synes böra föreskrivas, att dessa må av tygstationen försäljas utan

att tillstånd av länsstyrelsen skall erfordras. I samband med en sådan ändring

av föreskrifterna böra självfallet åtgärder vidtagas för omedelbar försäljning

av tygstationernas förråd av såsom vapen obrukbara pjäser.

Utredningen.

Beträffande inlösen av skjutvapen bar utredningen i likhet med

de av utredningen hörda myndigheterna i stort sett anslutit sig till riksdagsrevisoremas

förslag I överensstämmelse härmed förordar sålunda utredningen

den ändringen, att värdet av vapen, som skall inlösas av kronan, skall beräknas

efter det pris, som kan påräknas vid försäljning till den som idkar

handel med skjutvapen. Vapnets innehavare skall dock beredas tillfälle att

inom visis tid — tre månader från delfåendet av beslutet om återkallelse]!

eller förbudet — själv avyttra detsamma till behörig person. Denna regel

bör enligt utredningens mening äga motsvarande tillämpning i fråga om ammunition,

som skall inlösas av kronan. Värdet av egendomen skall liksom

hittills fastställas av länsstyrelsen. Därjämte innefattar utredningens förslag

att bestämmelserna rörande grunderna för fastställande av lösensumman sko
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

la överflyttas från den förenämnda kungörelsen om inlösen av skjutvapen till

vapenkungörelsen.

I anledning av riksdagsrevisorernas anmärkning, att inlösen ägt rum av

vapen, som ägaren ej längre önskade inneha, framhåller utredningen att kronan

ej vore skyldig att inlösa sådana vapen samt att skäl att utsträcka inlösningsplikten

till dylika fall ej förelåge. Enligt utredningens åsikt bör den

som ej längre önskade inneha skjutvapen själv överlåta vapnet till någon

som är berättigad att inneha detsamma. Därjämte påpekas, att om vapnet

göres varaktigt obrukbart, detsamma enligt undantagsbestämmelsen i 1 § utredningens

förslag ej faller under vapenförfattningen.

Jämväl vad angår frågan om förvaring och vård samt försäljning

av vapen, som inlösts eller förklarats förverkade, har utredningen

i princip anslutit sig till de av riksdagen anförda synpunkterna. Utredningen

understryker sålunda angelägenheten av att ett mera enhetligt förfarande tilllämpas

beträffande såväl förvaringen och vården som försäljningen av sådana

vapen samt föreslår, att vissa generella föreskrifter utfärdas i detta syfte.

Såsom en allmän regel bör gälla, att vapnen skola av länsstyrelserna överlämnas

till närmast belägna militära centrala tygförråd, vilket bör ha ansvaret

för vapnens behöriga förvaring och vård. Vapen, som ej äro användbara

för krigsmakten eller polisväsendet, skola försäljas av tygförrådet samt,

om köpare ej erhålles inom viss tid, förslagsvis fyra år, nedskrotas genom

tygförrådets försorg. Särskilt försäljningstillstånd av vederbörande länsstyrelse

bör härvid ej fordras, utan förutsättes att tygförrådet självständigt

och på eget ansvar skall handha försäljningarna. Länsstyrelse bör dock äga

försälja vapen varom här är fråga i sådana fall, då det kan ske utan ett

alltför omständligt förfarande. Vidare föreslår utredningen, att särskilda

föreskrifter utfärdas om redovisningen av medel, som influtit vid försäljningen,

liksom rörande sättet för bestridande av tygförrådets kostnader för vapnens

förvaring, vård och försäljning. Även ammunition, som förklarats förverkad,

bör enligt utredningens förslag som regel överlämnas till vederbörande

tygförråd, som —- i den mån ammunitionen endast har skrotvärde —

skall föranstalta om dess nedskrotande.

Yttrandena.

De av utredningen föreslagna grunderna för inlösen av vapen och ammunition

ha i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser emellertid, att den tid av tre månader

vapeninnehavare enligt förslaget skulle få på sig för att själv avyttra vapnet

i vissa fall vore väl knapp, samt förordar att länsstyrelse bör tilläggas befogenhet

att utsträcka sagda tid med högst ett år.

Den föreslagna ordningen för förvaring och vård samt försäljning av vapen

och ammunition, som inlösts eller förklarats förverkade, har i remisssvaren

allmänt lämnats utan principiell erinran.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter dock lämpligheten av att

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 9ö.

81

både vederbörande tygförråd och länsstyrelse skola omhänderha försäljningen

och håller före, att försäljningen liksom hittills uteslutande borde ske genom

länsstyrelsernas försorg. Såsom en konsekvens härav borde vapnen

och ammunitionen, där så kunde ske, förvaras av militärt förband i residensstaden.

Generaltullstyrelsen hemställer, att från försäljning undantagas vapen, som

äro användbara icke blott för krigsmakten eller polisväsendet utan även för

tullverkets gräns- och kustbevakning.

Departementschefen.

Enligt nu gällande bestämmelser skall vid inlösen av vapen värdet beräknas

efter det pris, som kan påräknas vid en försäljning av vapnet under

normala förhållanden. Enligt utredningens förslag, vilket överensstämmer

med vad 1942 års riksdagsrevisorer förordat, skall däremot lösensumman

beräknas efter det pris, som kan påräknas vid försäljning till den som idkar

handel med skjutvapen. Det pris, som vapenhandlare och de som handla

med antika vapen betala, lär ofta understiga vad vapen kunna inbringa vid

försäljning i fria marknaden. De föreslagna inlösningsgrunderna kunna alltså

leda till att ägare orsakas en ekonomisk förlust. Denna omständighet synes

mig emellertid icke böra inge några allvarligare beiänkligheter med hänsyn

till den möjlighet att inom viss tid själv söka avyttra vapnet som enligt

förslaget skall stå ägaren till buds. I sådana undantagsfall, där en tillämpning

av ifrågavarande princip skulle leda till uppenbart obilliga resultat, bör

dock länsstyrelsen ha möjlighet att höja lösenbeloppet. Frånsett denna jämkning

anser jag mig kunna godtaga förslaget.

Såsom länsstyrelsen i Malmöhus län i sitt yttrande påpekat kan den tid av

tre månader som ägaren enligt förslaget skulle få på sig för att själv överlåta

vapnet i vissa fall vara väl knapp. Länsstyrelse bör därför vara berättigad

att utsträcka sagda tåd allt efter vad som i det föreliggande fallet kan vara

behövligt och skäligt. Skulle den av länsstyrelsen bestämda försäljningstiden

till följd av mellankommande omständigheter visa sig behöva ytterligare

utsträckas, bör länsstyrelsen självfallet även äga rätt härtill.

I likhet med utredningen anser jag det jämväl riktigt och lämpligt att de

grunder, som skola gälla för inlösen av vapen, även böra äga tillämpning

på ammunition, som enligt utredningens förslag skall inlösas av kronan.

Inlösningsplikt skall enligt utredningens förslag föreligga endast i fråga om

ammunition, som fråntages den som förklarats olämplig att inneha vapen.

Även såvitt angår frågan om förvaringen och vården samt försäljningen

av vapen och ammunition, som inlösts eller förklarats förverkade, ansluter

jag mig till utredningens förslag. Med anledning av vad länsstyrelsen

i Västernorrlands län liärutinnan anfört vill jag endast framhålla, att enligt

utredningens förslag försäljningen liksom förvaringen och vården av här

ifrågavarande vapen som regel skall omhänderhas av de under arméförvaltningens

tygavdelning lydande centrala tygförråden. Länsstyrelse förutsättes

skola handha försäljningen endast i sådana fall, då den har kännedom om

(! Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 95.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

någon spekulant å vapnet eller eljest utan ett alltför omständligt förfarande

är i tillfälle att avyttra detsamma. Att i sådant fall överlämna vapnet till

vederbörande tygstation eller tyganstalt, som icke alltid är belägen i residensstaden

eller ens inom länet, skulle innebära en onödig omgång och bör ej

ifrågakomma.

Vad generaltullstyrelsen i sitt yttrande föreslagit bör beaktas vid utformandet

av de särskilda bestämmelserna i ämnet. Dessa böra ej intagas i själva

förordningen utan upptagas i dess tillämpningsföreskrifter.

Klagorätten.

Gällande bestämmelser.

Enligt 27 § vapenkungörelsen må klagan ej föras över länsstyrelses beslut

i ärende som avses i kungörelsen. Beslutanderätten tillkommer enligt

författningen länsstyrelse i ärenden angående tillstånd att inneha vapen

(4 §), återkallelse av sådant tillstånd och förbud mot fortsatt innehav av

deklarerat vapen (9 §), tillstånd att förvärva ammunition (12 §), tillstånd att

idka handel med skjutvapen och återkallelse av sådant tillstånd (16 §), tillstånd

för vapenhandlare att för försäljning inneha vapen och förvärva ammunition

(17 §) samt beslag av vapen (23 §).

Tidigare reformförslag.

I anledning av en vid 1938 års riksdag väckt motion (II: 229) har riksdagen

i skrivelse den 25 maj 1938, nr 326, i syfte att nå en såvitt möjligt enhetlig

tillämpning hemställt om sådan ändring i gällande vapenkungörelse, att

länsstyrelses beslut angående förvärv och innehav av vapen må kunna överklagas.

I detta sammanhang må nämnas, att Svenska jägareförbundet i sin tidigare

berörda skrivelse den 27 december 1939 — under hänvisning till nämnda

motion — anfört, att den i 6 § vapenkungörelsen fastslagna behovsprincipen

icke borde läggas till grund för prövningen när det gällde tillstånd

till förvärv av jaktgevär, samt hemställt, att stadgandet måtte ändras därhän,

att i fråga om jaktgevär prövningen huvudsakligen borde avse sökandens

personliga kvalifikationer.

Utredningen.

Utredningen anser, att syftet med den av riksdagen påyrkade klagorätten

lämpligare torde kunna tillgodoses, om anvisningar utfärdades till ledning

vid prövningen av ansökningar om tillstånd till innehav av vapen. Skulle det

visa sig att den eftersträvade enhetligheten i tillämpningen ej skulle kunna

åstadkommas på denna väg, borde frågan om införande av klagorätt över

länsstyrelsens beslut i förevarande ärenden ånyo övervägas. Klagan borde

dock få föras över länsstyrelsens beslut i ärenden, som avsåges i utredningsförslagets

10 och 20 §§ (återkallelse av tillstånd att inneha vapen eller för
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

83

värva ammunition och förbud mot fortsatt innehav av vapen), 12 § (inlösen

av vapen och ammunition), 21 § (tillstånd att idka handel med skjutvapen

och återkallelse av sådant tillstånd) samt 22 § (tillstånd för vapenhandlare

att för försäljning inneha vapen och förvärva ammunition). Såsom motivering

härför anföres i betänkandet, att ett beslut, varigenom rätt att inneha

skjutvapen återkallats eller förbud meddelats mot fortsatt innehav av sådant

vapen, som regel innefattade ett intrång i den enskildes äganderätt och ej sällan

uppfattades såsom en personlig kränkning. Det förelåge därför ofta en önskan

från vederbörande vapeninnehavares sida att få beslutet underställt

högre myndighets prövning. Klagorätt över beslut, varigenom ansökan om

tillstånd att idka handel avslagits eller sådant tillstånd återkallats, funnes

enligt andra författningar, såsom näringsfrihetsförordningen samt förordningarna

angående explosiva varor och eldfarliga oljor. Fullföljdsrätt över

länsstyrelses beslut! om inlösen av vapen enligt kungörelsen den 22 juni 1934

(nr 316) ansåges redan nu föreligga.

Till belysande av spörsmålet, i vilken utsträckning länsstyrelses beslut rörande

tillstånd eller förbud mot fortsatt innehav av vapen kunde komma att

överklagas, därest klagorätt infördes, ha vid betänkandet fogats två statistiska

tabeller. Av dessa framgår, att antalet vapen, beträffande vilka avslag

meddelats å ansökningar om tillstånd till innehav, samt antalet vapen, som

förverkats eller beträffande vilka tillstånd till innehav återkallats eller förbud

mot innehav meddelats, under åren 1939—1944 genomsnittligen utgjort

5 322 resp. 1 205 för år. För åren 1935—1938 utgöra motsvarande siffror

2 851 resp. 583.

Utredningen har ej kunnat biträda jägareförbundets framställning om ändring

av 6 § gällande vapenkungörelse men understrukit, att utförliga tillämpningsföreskrifter

borde utfärdas för att undanröja nu förekommande

ojämnheter i tillämpningen av detta stadgande. Utredningen har även angivit

några huvudsynpunkter beträffande innehållet i dessa föreskrifter, i vad

gäller behovsprövningen vid licensansökan om jaktvapen. Härom anföres i

betänkandet bl. a.:

Enligt utredningens åsikt vore det självfallet önskvärt, därest bestämmelserna

rörande förutsättningarna för innehav av skjutvapen kunde givas en

sådan avfattning, att bestämmelserna erhölle en i görligaste mån enhetlig

tillämpning. Detta gäller framför allt behovsprövningen. Att i författningstexten

ange de särskilda förhållanden, som skola utgöra indicier å föreliggande

behov, torde emellertid ej vara möjligt med hänsyn därtill att omständigheterna

i de förekommande fallen merendels äro mycket olika. Delta

torde i alldeles särskild grad vara förhållandet med avseende å behovsprövningen

rörande jaktvapen. Att, såsom jägareförbundet ifrågasatt, bortse från

behovssynpunkten i vad gäller förvärv av jaktvapen och låta envar, som

uppfyller de personliga förutsättningarna, erhålla dylika vapen, oavsett

deras farlighetsgrad, kan enligt utredningens mening ej vara tillrådligt —- ej

minst av hänsyn till jaktvårdens intressen. På grund av nu anförda förhållanden

och då de kvalifikationsgrnnder, som enligt gällande bestämmelser

uppställas för rätt att inneha skjutvapen, i och för sig måste anses riktiga

och lämpliga ur de syften vapenkungörelsen har att tillgodose, har utred
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 9J.

ningen ej funnit skäl att vidtaga annan ändring i de nuvarande stadgandena

än att orden »för visst ändamål» i första punkten av törsta stycket av 6 §

uteslutits.

Såsom utredningen i annat sammanhang framhållit är det av största vikt,

alt den bristande enhetligheten i avseende å tillämpningen av bestämmelserna

rörande förutsättningarna för innehav av skjutvapen så långt möjligt

undanröjes. Härför erfordras, att allmänna utförliga tillämpningsföreskrifter

utfärdas. Dessa, vilka liksom övriga tillämpningsföreskrifter och anvisningar

till en ny vapenförfattning avses skola utfärdas av chefen för socialdepartementet,

böra ange erforderliga riktlinjer för tillståndsgivningen i fråga

om de vanligaste slagen av skjutvapen, såsom jaktvapen, salongsgevär,

mausergevär, pistoler och andra enhandsvapen, samt avse såväl behovsprövningen

som de fordringar, vilka böra uppställas beträffande de personliga

kvalifikationerna. Utredningen skall icke ingå på det närmare innehållet i

dessa föreskrifter, enär förslag till tillämpningsföreskrifter lämpligen icke

torde böra utarbetas, förrän utredningens förslag varit föremål för statsmakternas

prövning. På en punkt, nämligen beträffande spörsmålet om behovsprövningen

vid licensansökning rörande jaktvapen, vill dock utredningen

ange några huvudsynpunkter för denna prövning.

Förevarande spörsmål har behandlats av justitieombudsmannen i en skrivelse

till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län den 31 december 1943 i

ärende angående förvärv av hagelgevär, intagen i Svenska jägareförbundets

meddelande nr 8 år 1944. De allmänna riktlinjer, som uppdragits i denna

skrivelse, anser utredningen riktiga och lämpliga. Sålunda torde i allmänhet

behov av jaktvapen ej böra anses föreligga, med mindre sökanden har tillgång

till jaktmarker. Detta hör dock ej tolkas så strängt, att sökanden själv

skall äga eller arrendera jaktmarker. Kravet i fråga bör anses uppfyllt även

därigenom, att vederbörande är medlem i sammanslutning, som äger jakträtt

å visst område, eller har tillåtelse att jaga å annans marker. Jämväl

den som gör sannolikt att han plägar vara inbjuden av vänner och bekanta

till deltagande i jakt på av dem disponerade lämpliga marker bör kunna

erhålla tillstånd att inneha jaktvapen.

Beträffande den omtvistade frågan i vad mån vid behovsprövningen avseende

bör fästas vid storleken av de jaktmarker, å vilka sökanden äger

utöva jakt, anser utredningen, i likhet med justitieombudsmannen, att innehav

av viss minimiareal icke bör uppställas såsom oeftergivligt villkor. Ett

obetingat fasthållande vid en sådan regel kan ej vara ägnat att främja en

rättvis prövning, alldenstund jaktmarkernas läge, förekomsten av vilt etc.

är mycket olika i de förekommande fallen. Lämpligt synes vara att länsstyrelserna,

såsom på sina håll redan praktiseras, i hithörande frågor av principiell

eller svårbedömlig natur inhämta yttranden från vederbörande jaktvårdskonsulent

eller jaktvårdssammanslutningar i länet.

Jämväl vad angår spörsmålet, huruvida en jägare bör medges att förvärva

ett jaktgevär av visst slag ehuru han redan innehar ett vapen av samma

slag och kaliber, ansluter sig utredningen till de synpunkter justitieombudsmannen

anfört i ovannämnda skrivelse. Sålunda bör en jägare, vars gevär

är förslitet eller eljest i mindre brukbart skick, kunna erhålla tillstånd att

skaffa sig ett nytt. Ej heller bör tillstånd vägras, om han önskar förvärva

ett gevär av modernare eller mera ändamålsenlig konstruktion, även om det

han förut innehar är fullt brukbart. Att märka är också att för vissa slag av

jakt (t. ex. vid jakt å avlägset belägna trakter) föreligger behov av mer än

ett jaktvapen. Likaledes torde hinder ej böra möta för innehavare av stora

jaktområden att förvärva flera gevär av samma slag att användas till utlå
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

ning åt tillfälliga .jaktgäster. I senare fallet böra dock särskilda krav uppställas

på sökandens personliga kvalifikationer.

Yttrandena.

Den av utredningen förordade lösningen av spörsmålet om införande

av klagorätt över länsstyrelses beslut har mött gensaga endast i några

remissyttranden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser sålunda, att klagan icke

borde få föras över beslut, varigenom vapen- eller ammunitionslicens indragits.

Dylika beslut meddelades enligt länsstyrelsens mening endast i fullt

klara fall, och länsstyrelserna torde äga den bästa kännedomen om de förhållanden,

som borde vara avgörande vid prövningen. Liknande synpunkter utvecklas

av länsstyrelsen i Blekinge län.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar tvekan om behovet och lämpligheten

av införande av klagorätt i andra fall än da ansökan om handelsrättighet

rörande vapen avslagits. Det enskilda intresse, som till äventyrs kunde

trädas för nära i dessa ärenden, vore knappast av den betydelse, att besvärsrätt

borde medges.

Svenska jägareförbundet anser däremot, att besvärsrätt bör införas även

beträffande beslut, varigenom ansökan om vapenlicens avslagits. Svenska

pistolskytteförbundet förklarar sig icke ha något att erinra emot att klagorätt

icke medgivits i fråga om sådant beslut, under förutsättning att en enhetlig

praxis kunde nås genom centrala tillämpningsföreskrifter.

Den ståndpunkt utredningen intagit till jägareförbundets framställning

om ändrade förutsättningar för prövningen beträffande

tillstånd till innehav av jaktvapen har ej föranlett erinran

i något yttrande.

Departementschefen.

Beträffande den av riksdagen väckta frågan om införande av klagorätt

över länsstyrelses beslut, varigenom ansökan om vapenlicens avslagits, anser

jag i likhet med utredningen, att syftet med framställningen att nå en mera

enhetlig prövning av dessa ärenden torde på ett mera verksamt och smidigt sätt

kunna tillgodoses genom utfärdande av direktiv och anvisningar rörande bestämmelsernas

tillämpning. Såsom jag i annat sammanhang framhållit förutsättas

sådana tillämpningsföreskrifter skola utfärdas i anslutning till den nya

vapenförfattningen. Att av överinstansens avgöranden kunna draga några

allmängiltiga slutsatser av betydelse för tillämpningen torde endast mera undantagsvis

låta sig göra. Prövningen i vad män sökanden uppfyller de fordringar

som uppställas för innehav av vapen är nämligen huvudsakligen beioende

på omständigheterna i det enskilda fallet. Införande av klagorätt över

beslut, varigenom ansökan om vapenlicens avslagits, skulle vidare ge upphov

till eu betydande mängd besvärsmål, som skulle medföra en okad

arbetsbelastning icke blott för Kungl. Maj:t utan också för länsstyrelserna

och de lokala polismyndigheterna. Av nu angivna skäl ansluter jag

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

mig till den av utredningen föreslagna lösningen, vilken vunnit allmän anslutning

bland remissmyndigheterna. Skulle det visa sig att en enhetlig och

ändamålsenlig prövning av ärendena icke skulle vinnas genom tillämpningsföreskrifterna,

bör rätten att överklaga ifrågavarande beslut ånyo övervägas.

Däremot anser jag att klagan bör få föras över länsstyrelses beslut, varigenom

tillstand att inneha vapen återkallats eller förbud mot fortsatt innehav

av vapen meddelats. Då det i dessa fall är fråga om förlust av en rättighet

och beslutet kan innebära ekonomiska konsekvenser för vederbörande,

bör möjlighet att få saken omprövad stå öppen. Av samma skäl bör länsstyrelses

beslut, varigenom ansökan om tillstånd till handel med skjutvapen helt

eller delvis avslagits eller sådant tillstånd återkallats, liksom länsstyrelses beslut

om inlösen av vapen och ammunition och återkallelse av tillstånd att

förvärva ammunition kunna överklagas.

Såsom tidigare nämnts skola enligt departementsförslaget ärendena om

förvärv av ammunition överflyttas från länsstyrelserna till de lokala polismyndighetema.

Enligt gällande bestämmelser får länsstyrelses beslut i dessa

ärenden icke överklagas. Rätt att överklaga polismyndighetens beslut bör

emellertid föreligga. Att låta polismyndighetens avgörande bli slutgiltigt bör

icke komma i fråga. Däremot synes klagan över länsstyrelsens beslut på besvär

över polismyndighetens beslut ej böra få föras. De skäl, som enligt min

mening tala mot införande av bosvärsrätt över länsstyrelses beslut, varigenom

ansökan om vapenlicens avslagits, torde i allt väsentligt äga giltighet även i

förevarande fall. Även den omständigheten att ärendena äro av förhållandevis

enkel natur synes mig motivera en begränsning av besvärsrätten.

Vad angår jägareförbundets framställning om ändrade förutsättningar för

prövningen i fråga om rätt till innehav av jaktvapen biträder jag utredningens

förslag. Behovsprincipen bör således enligt min mening bibehållas även

beträffande tillstånd till innehav av jaktvapen. Till främjande av en riktig

och lämplig tillämpning av bestämmelsen böra emellertid erforderliga anvisningar

meddelas.

III. Specialmotivering till departementsförslaget.

Inledande bestämmelser.

1 och 2 §§.

Paragraferna reglera förordningens tillämpningsområde. Bestämmelserna

motsvara paragraferna med samma ordningsnummer i gällande vapenkungörelse

och utredningens förslag. 1 § upptager närmare bestämning av vad

som i förordningen avses med skjutvapen, medan 2 § innehåller motsvarande

regler i fråga om ammunition.

Beträffande 1 § har utredningen anfört bl. a.:

De sakliga ändringar, som företagits beträffande den nuvarande definitionen

å skjutvapen, äro betingade av de nya typer av krigsvapen, som till
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kangl. Maj:ts proposition nr 9ö.

kommit sedan gällande vapenförfattning utfärdades. Av den föreslagna bestämningen

av begreppet skjutvapen torde framgå, att kungörelsen ej äger

tillämpning å sådan anordningar eller apparater, som inom skogs- och trädgårdsskötseln

användas för bekämpande av skadeinsikter, smågnagare eller

dylikt.

Enligt nuvarande 1 § andra stycket likställas med skjutvapen lösa pipor,

eldrör och slutstycken till sådana vapen. Genom denna bestämmelse, från

vilken något undantag ej stadgats i vapenkungörelsens särskilda regler, bär

angivna vapendelar formellt underkastats samma kontroll från det allmännas

sida som vapen. Sålunda torde bland annat den i nuvarande 4 § stadgade

licensskyldigheten rörande innehav av vapen omfatta jämväl berörda vapendelar.

Bestämmelserna torde emellertid merendels icke lia uppfattats så av

allmänheten, och även bland myndigheterna ha olika meningar yppats hur

de rätteligen böra tolkas. Det fall, då tillämpningen av ifrågavarande regler

oftast aktualiseras, är, då någon som innehar skjutvapen, vartill han

enligt vederbörligt deklarations- eller tillståndsbevis är berättigad, vill utbyta

en försliten eller eljest oduglig vapendel mot en ny sådan. Enligt vad

utredningen inhämtat pläga vapenhandlare och vapenfabriker, vilka vanligtvis

anlitas för utbytet, icke fordra, att vapeninnehavaren därvid företer tillståndsbevis

att förvärva (inneha) den nya vapendelen. Frågan i vad mån dylikt

tillstånd erfordras har av en viss vapenfirma underställts socialdepartementet,

som i skrivelse den 22 juni 1936 meddelat, att företeende av sådant

tillståndsbevis icke syntes vara erforderligt, därest fråga vore om ett verkligt

utbyte och innehavaren av vapnet således icke återfinge den gamla vapendelen.

— Rörande de särskilda motiv, som föranlett införandet av det

ifrågavarande stadgandet, vilket är hämtat från 1927 års vapenförfattning,

lämna vapenkungörelsens förarbeten ej någon upplysning. Det ursprungliga

syftet med bestämmelsen lärer emellertid egentligen ha varit att förebygga

att enskilda personer själva tillverkade skjutvapen. Enligt vad erfarenheten

givit vid handen torde dock risken för dylik privat vapentillverkning vara

relativt liten i vårt land. I den mån enskild person önskar inneha av honom

själv förfärdigat vapen bör han emellertid vara underkastad den allmänna

tillståndsplikten. Bestämmelse i detta hänseende har upptagits i förslagets

4 § 1 mom.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden torde det praktiska behovet av

att i kontrolihänseende generellt likställa angivna lösa vapendelar med skjutvapen

kunna ifrågasättas. Genom att såväl innehav som införsel av dylika

vapendelar äro underkastade licensplikt ha emellertid myndigheterna möjlighet

att på ett tidigt stadium förhindra tillämnade olagliga vapentillverkningar.

Då en sådan möjlighet kan vara av visst värde, har utredningen

ansett bestämmelsen i fråga böra bibehållas. Den jämkningen i stadgandet

har dock vidtagits, att instickspipor, som saluföras till olika typer av gevär

och pistoler och vilka användas för att förbilliga ammunitionskostnadema

vid övningssk jutning, undantagits från kungörelsens tillämpningsområde.

Därjämte har i förslagets 9 § tredje stycket uttryckligen utsagts, att den som

är berättigad att inneha skjutvapen äger utan tillstånd utbyta förslitna eller

eljest otjänliga delar till vapnet mot nya sådana.

I sista stycket i 1 § bär den sakliga ändringen vidtagits, att de vapen,

som undantagits från vapenkungörelsens tillämpningsområde, i sa matto

■begränsats, att det nuvarande uttrycket »bandvapen avsedda fö i framladdning»

ersatts med orden »skjutvapen avsedda lör 1 ramladdning med undantag

av sådana, som ingå i krigsmaktens utrustning, och med dem likartade».

Anledningen härtill är alt en del moderna krigsvapen, sasom gianat- och

bombkastare och pansarskott, äro mvnningsladdare. Därjämte har från kun
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

görelsen undantagits skjutvapen, som gjorts varaktigt obrukbart, t. ex. genom

lgensvetsning av bakre delen av pipan å ett handvapen. Sistnämnda undantag

torde emellertid icke innebära något nyhet, enär redan enligt gällande

definition vapen, med vilket projektiler ej kunna utskjutas, ej är hänförligt

till skjutvapen.

Rörande 2 § framhåller utredningen, att den med vissa, huvudsakligen

redaktionella jämkningar återgåve innehållet i nuvarande 2 §. I första stycket

under 3. av sistnämnda paragraf omförmälda tårgaser, giftgaser och andra

ämnen med likartad verkan hade icke hänförts till ammunition, huvudsakligen

av den anledningen att dessa ämnen vore underkastade kontroll enligt

giftstadgan den 26 november 1943.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag i allmänhet ej föranlett

något uttalande. Från vissa håll ha erinringar framställts.

Beträffande 1 § ha armé- och marinförvaltningarna — under framhållande

att minor, bomber, handgranater och andra sådana effekter enligt inom

försvaret använd terminologi brukade hänföras till ammunition — föreslagit,

att de borde upptagas i 2 §. Denna mening omfattas även av sprängämnes inspektionen

och de explosivvarusakkunniga. Såsom tidigare påpekats ha i

förslaget till ny förordning angående explosiva varor ifrågavarande effekter

hänförts till ammunition.

Vad angår stadgandet i andra stycket av 1 § utredningsförslaget, att den

nya författningen ej skulle äga tillämpning på instickspipor till handvapen,

har länsstyrelsen i Örebro lön påpekat, att bestämmelsen i vad den avsåge

instickspipor till hagelgevär icke syntes lämplig med hänsyn till möjligheten

att genom införande av dylik instickspipa tillfälligt utnyttja hagelgeväret

som kulgevär.

Enligt undantagsstadgandet i sista stycket av 1 § utredningens förslag skall

författningen ej gälla skjutvapen, som gjorts varaktigt obrukbart. Länsstyrelsen

i Kristianstads län har anmärkt, att det enligt bestämmelsens avfattning

överlämnats till vederbörande vapeninnehavare att bedöma vapnets

egenskap av obrukbart, samt ifrågasatt lämpligheten härav. Ett liknande

uttalande bär gjorts av överståthållarämbetet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har framhållit, att författningen borde äga

tillämpning även på luft- och fjädervapen. Användandet av dylika vapen

kunde genom vårdslöshet och oförsiktighet lätt förorsaka allvarliga kroppsskador

särskilt om vapnen komme i händerna på minderåriga. -— Ändring i

samma riktning har payrkats av barnavårdsnämnden i Eskilstuna i skrivelse

den 23 november 1948 till chefen för inrikesdepartementet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uppgivit, att handel i viss utsträckning

bedreves med nytillverkade mynningsladdare, samt förordat, att författningen

borde gälla även sådana vapen.

Beträffande den i 2 § utredningens förslag angivna definitionen på ammunition

har statens kriminaltekniska anstalt föreslagit, att i stället för patronoch

laddningshylsor tändhattar borde hänföras till ammunition samt, med

undantag av tändhattar för hagelpatroner, underkastas det allmänna licenstvånget

för ammunition. Såsom motivering härför har anstalten anfört:

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 95

89

Patron- och laddningshylsor samt kulor, vilka sistnämnda enligt utredningens

förslag även skulle vara underkastade licenstvång, torde utan större

svårighet kunna tillverkas illegalt, under det att tändhattar äro mycket svåra

att framställa. Ett förbud mot försäljning av tändhattar utan tillstånd skulle

även medföra den fördelen att sådana skjutvapen, avsedda för framladdning,

uti vilka laddningen antändes medelst tändhatt, icke skulle kunna användas

till olaga jakt, såsom lär hava skett i åtminstone några kända fall

trots det år 1944 i 4 § jaktstadgan intagna förbudet. Det torde vara nästan

omöjligt för polismyndigheterna att förhindra överträdelser av detta förbud,

särskilt i större eller avlägset belägna skogstrakter. Licensbeläggning av tändhattar

skulle även förhindra obehörig användning av sådana licensfria fickhandvapen,

vilka lära saluföras i en icke obetydlig omfattning och vilka icke

kunna anses ofarliga ur samhällelig säkerhetssynpunkt, nämligen vissa äldre

typer av revolvrar, s. k. tändhattsrevolvrar. Dessa laddas framifrån, dock

icke från pipans mynning utan i ett roterande, för 5 å 6 skott avsett magasin,

och kunna till dylika vapen användas ett slags patroner innehållande

krutladdning och kula men icke tändmedel, varigenom omladdningen av vapnet

kan äga rum utan större tidsutdräkt. Anledning synes icke föreligga att

förbjuda försäljning av dylika vapen, vilka för vuxna personer under normala

tider endast hava prydnads- eller antikvärde, men desto mera angeläget

synes det vara att genom ett förbud mot försäljning av tändhattar utan

tillstånd förhindra all icke önskvärd användning av alla slags skjutvapen

som äro avsedda för framladdning.

Även Sveriges industriförbund anser att tändhattar böra hänföras till ammunition.

Departementschefen.

Utredningen har icke föreslagit några mera väsentliga ändringar i den i

vapenkungörelsens 1 § upptagna definitionen av skjutvapen. De sakliga

jämkningar som skett äro betingade av de nya typer av krigsvapen, som tillkommit

sedan gällande vapenförfattning utfärdades. Därjämte har utredningen

sammanfört bestämningarna i paragrafens första och tredje stycke

till en definition i första stycket. Dessa jämkningar, som icke föranlett någon

erinran vid remissbehandlingen, ha i huvudsak iakttagits vid utformningen

av vapenförordningens första paragraf. Dessutom ha vissa ändringar skett i

förenklande syfte.

Vidare bär den ändringen vidtagits att minor, bomber, handgranater och

andra dylika effekter icke skola likställas med skjutvapen utan hänföras till

sådan ammunition, som, på sätt tidigare anförts, skall regleras i förordningen

angående explosiva varor.

Liksom utredningen anser jag anledning saknas att inbegripa instickspipor

för handvapen under förordningens tillämpningsområde. Med hänsyn till vad

länsstyrelsen i Örebro län anmärkt i sitt yttrande bör dock undantagsstadgandet

begränsas till instickspipor för kulgevär och pistoler eller andra dylika

fiekvapen.

De erinringar, som i vissa yttranden framställts mot att vapen som gjorts

varaktigt obrukbart undantagits från författningens tillämpningsområde, synas

mig icke böra föranleda till någon ändring av utredningens förslag på

denna punkt. Någon tvekan om innebörden av orden »varaktigt obrukbart»

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

torde näppeligen befaras komma att uppstå i tillämpningen. Såsom utredningen

framhållit avses härmed t. ex. att ett handvapen genom igensvetsning

av pipans bakre del eller genom annan motsvarande åtgärd gjorts permanent

obrukbart för skjutning. Att däremot ett borttagande av endast någon enstaka

del till elt handvapen t. ex. slutstycket icke uppfyller detta krav torde

vara uppenbart.

Genom bestämmelserna i sista stycket av 1 § har förordningens tillämpningsområde

utvidgats alt omfatta sådana framladdningsvapen, som ingå i

krigsmaktens utrustning och med dem likartade vapen. Denna av utredningen

förordade ändring har föranletts därav att eu del moderna krigsvapen

äro mynningsladdare. Tillägget »med dem likartade» har avseende å sådana

mynningsladdare av liknande slag, som kunna tänkas komma att tillverkas

här i riket eller införas hit.

Beträffande den av länsstyrelsen i Kopparbergs län berörda frågan om nytillverkade

mynningsladdare har jag inhämtat, att såväl pistoler som gevär

av framladdningstyp tidigare saluförts här i landet. Numera torde dock sådan

försäljning förekomma endast i ringa omfattning. Tillverkningen av

dessa vapen har under senare år så gott som uteslutande skett här i riket.

Denna tillverkning synes nu ha upphört. Även om framladdningsvapen av

denna typ icke kunna anses vara lika farliga som skjutvapen med bakladdningssystem

kunna de dock vålla olyckshändelser särskilt i händerna

på barn. Det lärer också trots det i jaktstadgan uppställda förbudet att

använda mynningsladdare vid jakt förekomma att sådana vapen användas

för dylikt ändamål. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande framladdningsvapen

icke kunna anses fylla något legitimt praktiskt behov, torde de

böra underkastas kontroll från det allmännas sida. Att låta vapenförordningen

äga tillämpning på sådana typer av mynningsladdare anser jag dock ej

lämpligt. Man torde i stället böra inrikta sig på att skärpa kontrollen över

tillverkningen. Tillverkningen av flertalet slag av handvapen, som avses i

vapenförfattningen, regleras i förordningen den 20 juni 1935 (nr 395) om

kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. m. och dess tillämpningskungörelse

samma dag (nr 396). Dessa författningar äga tillämpning bl. a.

på pistoler av framladdningstyp. De torde emellertid böra utsträckas att

gälla även för andra slag av handvapen av sådan typ. Enligt vad jag inhämtat

kommer frågan att övervägas i samband med den revision av ifrågavarande

författningar, som f. n. pågår inom handelsdepartementet. Införseln

av sådana skjutvapen, på vilka vapenförfattningen ej äger tillämpning, är

f. n. reglerad i författningen om allmänt importförbud.

Vidare må framhållas, att det förslag till ny förordning om explosiva

varor, som på grundval av de explosivvarusakkunnigas betänkande utarbetas

inom handelsdepartementet, innehåller en föreskrift att för förvärv av

ammunition till mynningsladdare skall krävas myndighets tillstånd. Härigenom

torde det bli möjligt att hindra missbruk av vapnen.

Tillräckliga skäl att såsom från ett par håll ifrågasatts inbegripa luft- eller

fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler under förordningen anser jag ej

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

föreligga. Erinras må, att enligt 4 § jaktstadgan den 3 juni 1938, sadant detta

författningsrum lyder enligt kungörelse den 9 juni 1944 (nr 348), luftgevär

och luftpistoler ej få användas vid jakt. Fälles någon till ansvar för nyttjande

av förbjudna jaktredskap skola vidare dessa vara förverkade jämlikt 30 §

nämnda stadga. Ifrågavarande vapen äro f. n. undantagna endast om de äro

avsedda för sportändamål. Detta ord har på förslag av Svenska jägareförbundet

ersatts med »målskjutning», vilket torde vara ett mera adekvat uttryck

för vad som avses med ifrågavarande stadgande.

Såsom i det föregående framhållits avses vapenförordningen skola äga

tillämpning endast på ammunition för handvapen, medan annan ammunition

förutsättes skola regleras i förordningen om explosiva varor. Frånsett den

ändring som betingas härav ansluta sig departementsförslagets bestämmelser

om ammunition i 2 § i sak i stort sett till utredningens förslag. Vissa jämkningar

ha dock vidtagits. Med hänsyn till vad kriminaltekniska anstalten i

sitt yttrande anfört ha sålunda även tändhattar och andra tändmedel, avsedda

för handvapenammunition, hänförts till ammunition. Massiva kulor,

patron- och laddningshylsor samt hagelpatroner och tändhattar för sådana

patroner ha däremot undantagits från förordningens tillämpning. Genom att

tändhattar och andra tändmedel inbegripits under författningen kommer den

allmänna licensskyldigheten för förvärv av ammunition att gälla även för sådana

ammunitionsdelar. Till följd av denna ändring torde anledning ej föreligga

att låta förordningens bestämmelser äga tillämpning på kulor och tomma

patron- eller laddningshylsor utan tändhattar. Hagelammunition är redan

enligt gällande föreskrifter undantagen i så måtto att den som är berättigad

att inneha hagelgevär utan tillstånd får förvärva hagelpatroner (12 § fjärde

stycket). Han är dock skyldig att genom uppvisande av deklarations- eller

tillståndsbeviset för överlåtaren styrka att han äger inneha geväret. Denna

fordran torde emellertid upprätthållas i mycket ringa omfattning. Några olägenheter

härav ha icke försports. Hagelpatroner synas därför kunna undantagas

från förordningen. Likaledes ha tändhattar för hagelpatroner ansetts

utan våda kunna friges.

3 §•

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande vapenförfattning, torde

icke kräva någon motivering.

4 §•

Tillverkning av skjutvapen och ammunition regleras i de förut omnämnda

författningarna den 20 juni 1935 (nr 395 och 396) om kontroll över tillverkningen

av krigsmateriel m. in. samt i förordningen angående explosiva varor.

En erinran härom bär ansetts böra upptagas i vapenförordningen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 95.

Om förvärv och innehav av skjutvapen.

5 och 6 §§.

Paragraferna motsvara 4 § gällande vapenkungörelse samt 4 § och 9 §

tredje stycket utredningens förslag.

Beträffande vapen, som förvärvas genom arv eller testamente eller på

grund av giftorätt, har i utredningsförslaget — i syfte att åvägabringa en

bättre kontroll över sådana vapen — den tid, inom vilken licensansökningen

skall göras, förkortats från nu föreskrivna tre månader till en månad från det

fånget skedde. Med hänsyn till den i 19 § departementsförslaget föreskrivna

anmälningsskyldigheten för dödsbo torde emellertid den föreslagna ändringen

vara av ringa praktisk betydelse. I departementsförslaget har därför den

nuvarande tidsbestämmelsen bibehållits oförändrad.

I förhållande till nu gällande bestämmelser innebär departementsförslaget

följande sakliga ändringar. I 5 § 1 mom. har licensplikten utsträckts att omfatta

även den som för egen räkning tillverkar skjutvapen. Tillverkning av

skjutvapen för försäljning regleras, såsom anmärkts under 4 §, i författningarna

den 20 juni 1935 (nr 395 och 396). 6 § innehåller vissa undantag från

licensskyldigheten. I första och andra styckena regleras närmare rätten att

tillfälligt utlåna vapen. Redogörelse för innehållet i dessa bestämmelser har

lämnats i avsnittet om tillfällig utlåning av vapen. Tredje stycket upptager vissa

föreskrifter om utbyte av vapendelar. Bestämmelserna avse att hindra

obehöriga utbyten av vapendelar. Tillstånd skall ej fordras för utbyte av slitna

eller eljest otjänliga vapendelar mot nya sådana av samma slag under

förutsättning, att utbytet äger rum hos den som äger tillverka eller idka

handel med skjutvapen eller hos kronans förråd. I 32 § departementsförslaget

har i kontrollsyfte införts skyldighet för vapenhandlare att i försäljningsboken

göra anteckningar om utbytet.

7 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser rörande ansökan om tillstånd att inneha

skjutvapen. Den motsvarar nuvarande 5 § och överensstämmer, frånsett

vissa smärre jämkningar, med 5 § utredningens förslag.

I fråga om den myndighet, till vilken ansökning om vapenlicens skall inges,

har utredningen föreslagit den ändringen, att ansökningen i Stockholm

skall inlämnas direkt till överståthållarämbetet och icke, såsom nu är föreskrivet,

till polismyndigheten. Ändringen, som beaktats i departementsförslaget,

betingas av praktiska skäl.

Vidare har på förslag av länsstyrelsen i Norrbottens län i departementsförslaget

vidtagits den jämkningen, att rätten att inge licensansökning till

lappfogden begränsats till den nomadiserande lappbefolkningen.

Formulär till ansökan om vapenlicens torde böra kostnadsfritt tillhandahållas

allmänheten genom polismyndigheterna, vapenhandlare m. fl. Formuläret

bör upptaga — förutom de uppgifter ansökningen bör innehålla och

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

den utredning sökanden har att förebringa — anvisning om den myndighet,

till vilken ansökningen skall inlämnas, samt erinran om bestämmelsen i 7 §

andra stycket.

8 §.

1 mom. av denna paragraf motsvarar 6 § vapenkungörelsen och 1 mom. av

6 § utredningens förslag.

Bestämmelserna i 2 mom., som sakna motsvarighet i nuvarande vapenförfattning,

överensstämma med 2 mom. av 6 § utredningens förslag. Rörande

ifrågavarande bestämmelser har utredningen anfört:

I gällande vapenkungörelse saknas bestämmelse om att den som erhållit

tillstånd att genom köp, byte eller annat dylikt fång förvärva skjutvapen

skall inom viss tid verkställa förvärvet vid äventyr att tillståndet eljest är

förfallet. Frånvaron av ett sådant stadgande medför vissa olägenheter. Sålunda

förekommer det ej sällan att den som erhållit tillstand att inneha visst

vapen sedan uraktlåter eller dröjer avsevärd tid med att anskaffa detsamma.

Då varje vapen, beträffande vilket tillstånd meddelas, antecknas i myndigheternas

vapenregister, medför nämnda förhållande, att registren upptaga

vapen, om vilka myndigheterna sakna kännedom, huruvida de innehavas av

dem som berättigats att förvärva desamma. Vidare lärer det förekomma, att

dylika ej utnyttjade vapenlicenser användas i illegalt syfte, bland annat för

att verifiera olaga vapeninnehav. I syfte att undanröja anmärkta missförhållanden

har i 6 § 2 mom. upptagits stadgande dels att tillstånd varom här

är fråga skall, såframt länsstyrelsen i särskilt fall ej annat förordnar, gälla

för en tid av sex månader, dels om skyldighet för tillståndshavaren att,

därest han ej före giltighetstidens utgång förvärvat vapnet, därom sist inom

en månad därefter underrätta vederbörande länsstyrelse. Försummelse av

denna skyldighet har ansetts ej böra medföra straffansvar.

9 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt för vissa skyttesammanslutningar

och andra liknande organisationer att inneha skjutvapen och upplåta

dem till sina medlemmar. Motsvarande föreskrifter återfinnas i fjärde och

femte styckena av 28 § gällande vapenkungörelse samt 4 inom. av 37 § utredningens

förslag.

Såsom tidigare nämnts skola förevarande bestämmelser även gälla Svenska

pistolskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet och Svenska jägareförbundet

och deras underavdelningar. Vidare har i sista stycket tillagts en bestämmelse

att paragrafen skall äga tillämpning jämväl på annan sammanslutning,

beträffande vilken Kungl. Majt förordnat därom. Beträffande dessa

ändringar, som vid remissbehandlingen lämnats utan erinran, har utredningen

anfört hl. a.:

Enligt fjärde stycket av 28 § gällande vapenkungörelse äga stadgandena

i 6 och 14 §§, att tillstånd till innehav av skjutvapen och förvärv av ammunition

må meddelas allenast enskild person, ej tillämpning å förening, tillhörande

det av staten kontrollerade frivilliga skytteväsendet, och må sådan

förening förvärva ammunition utan hinder därav att föreningen ej själv äger

inneha de vapen, för vilka ammunitionen är avsedd. Med förening som nu

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

nämnts lärer ursprungligen ha avsetts skytteförbund och skytteföreningar,

som bedriva övningsskjutning med armégevär. Förutom dessa frivilliga skyttesammanslutningar

finnas numera ytterligare sådana, nämligen Svenska

pistolskytteförbundet och Svenska sportskytteförbundet med tillhörande lokalföreningar.

Pistolskytteförbundet har till uppgift att främja tjänstepistolskyttet

och sportskytteförbundet bedriver mera sportsligt betonat skytte än

den allmänna skytterörelsen samt företräder svenskt skytte i förhållande till

utlandet. Då dessa förbund liksom skytteförbunden och skytteföreningarna

åtnjuta statsbidrag till sin verksamhet och stå under statlig kontroll, ha förstnämnda

förbund i sina yttranden till utredningen framfört önskemål om sådan

ändring, att de och deras underavdelningar i förevarande avseende bleve

likställda med skytteförbunden och skytteföreningarna.

Framställning i enahanda riktning bär också gjorts av Svenska jägareförbundet

i dess tidigare omnämnda skrivelse den 27 december 1939, såvitt

avser jaktvårdssammanslutning, som åtnjuter direkt statsbidrag, och till sådan

sammanslutning ansluten förening.

De sålunda framförda önskemålen böra enligt utredningens mening förverkligas.

De ändringar, som påkallas i anledning därav, ha upptagits i första

stycket av 4 mom. Då de jaktvårdssammanslutningar, som avses i jägareförbundets

berörda framställning, och de till dem anslutna underavdelningar

enligt vad utredningen inhämtat tillhöra nämnda förbund, vilket åtnjuter

statsunderstöd och står under statens kontroll, samt Kungl. Maj:t den 20 juni

1935 beviljat förening, som är ansluten till jägareförbundet, sådant undantag

varom här är fråga, har stadgandet på denna punkt givits en mera allmän

avfattning.

Vid utlåning av vapen, som avses i andra stycket förevarande mom., förutsättes

givetvis, att låntagaren i personligt hänseende uppfyller de fordringar,

som uppställas för tillfälliga vapenlån enligt huvudregeln i 4 § 3 mom. Av

vikt är vidare, att vapen ej utlånas för längre tid än som med hänsyn till

omständigheterna i varje särskilt fall finnes erforderligt eller lämpligt samt

att även i övrigt sådana villkor meddelas rörande utlåningen, som påkallas

till förhindrande av missbruk av vapnet. Föreskrifter böra sålunda utfärdas

angående det utlånade vapnets förvaring, återlämnande m. m.

Då även andra organisationer än de som äro uppräknade i sista stycket i

nuvarande 28 § i fråga om rätt till innehav av skjutvapen och förvärv av

ammunition in. in. kunna tänkas bliva likställda med nyssnämnda sammanslutningar,

ha, till undvikande av onödig ändring av författningen, i sista

stycket 4 mom. tillagts, att bestämmelserna i detta moment skola äga tillämpning

jämväl å »annan sammanslutning, beträffande vilken Kungl. Majt därom

förordnat».

Eftersom sjövärnskåren numera hör till marinen samt förordningen således

jämlikt de generella undantagsbestämmelserna i 41 § icke äger tillämpning

på vapen och ammunition som förvärvas och innehas av denna organisation,

har sjövärnskåren ej upptagits bland här ifrågavarande sammanslutningar.

10 §.

Denna paragraf, som motsvarar 7 § gällande vapenförfattning och 7 § utredningens

förslag, innehåller vissa bestämmelser om tillståndsbevis. Föreskrifter

om vad beviset skall innehålla ha icke ansetts böra upptagas i förord
-

ningen.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

95

Bestämmelsen i 8 § vapenkungörelsen om rätt för innehavare av jaktvapen

att hos länsstyrelsen erhålla särskilt legitimationsbevis har visat sig

äga ringa praktisk betydelse. Med hänsyn härtill och till den möjlighet, som

jämlikt 6 § kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 282) angående utfärdande av

jaktkort och jaktpass m. m. står vissa innehavare av jaktgevär till buds

att få dessa antecknade å jaktkortet eller jaktpasset, har i departementsförslaget

nämnda bestämmelse uteslutits. Såsom en konsekvens härav ha vissa

jämkningar vidtagits i 18 och 36 §§ i förslaget.

11 §•

I denna paragraf har på förslag av utredningen införts en bestämmelse om

skyldighet för vapeninnehavare, som vill vidtaga en mera väsentlig förändring

av sitt vapen, att söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen. I betänkandet

framhålles, att innehavare av mausergevär, som inköpts från kronans förråd,

i ganska stor utsträckning läto omändra dem till jaktgevär (älgstudsare) samt

att tillstånd härtill enligt praxis ej ansetts erforderligt.

12 §.

För innehållet i de i denna paragraf upptagna bestämmelserna om vård och

förvaring av skjutvapen har redogörelse tidigare lämnats i avsnittet om förvaringen

av vapen och ammunition.

13 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i vapenkungörelsen, ansluter sig

till 11 § utredningens förslag. Beträffande förevarande bestämmelser har

utredningen anfört bl. a.:

Bestämmelserna avse att ge länsstyrelserna ökade möjligheter att återkalla

utfärdade vapentillstånd eller meddela förbud mot fortsatt vapeninnehav

samt förhindra att vapen komma i händerna på olämpliga personer.

Med nykterhetsnämnd i första stycket avses, såsom framgår av 2 § alkoholistlagen,

såväl kommunal nykterhetsnämnd som länsnykterhetsnämnd. Bestämmelsen

att både länsstyrelsen och polismyndigheten skola underrättas

har betingats av praktiska skäl. Personer, som anses ej böra betros med att

inneha vapen, torde i vapenregistren böra upptagas å särskilda s. k. spärrkort.

Polis- och åklagarmyndigheternas anmälningsskyldighet till länsstyrelserna

bör omfatta alla sådana förhållanden, varom det ur ovan nämnda

synpunkter är av betydelse för länsstyrelserna att äga kännedom. Närmare

bestämmelser rörande denna anmälningsplikt torde böra meddelas av Kungl.

Maj :t. Angående förevarande fråga samt skyldighet för domstol att i vissa

fall underrätta länsstyrelse må hänvisas till motiveringen till 29 § utredningens

förslag (32 § departementsförslaget).

Vad angår läkares anmälningsplikt har medicinalstyrelsen, efter anmodan

av Kungl. Maj:t, den 5 februari 1937 utfärdat ett cirkulär till sjukvårdsläkarna

vid samtliga sinnessjukhus, däri medicinalstyrelsen föreskrivit bland annat,

att då den, som vore intagen på sinnessjukhus, därifrån utskrevs —

definitivt eller på försök — eller då den, som enligt 101 § stadgan angående

sinnessjukvården i riket vistades vid sjukhuset, lämnade detsamma, skulle

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 95.

vederbörande sjukvårdsläkare, därest ifrågavarande person icke borde betros

med att inneha skjutvapen, därom underrätta länsstyrelsen i det län,

där personen i fråga hade sitt hemvist. Sedermera har medicinalstyrelsen i

ett cirkulär av den 26 januari 1943 utfärdat vissa riktlinjer rörande tillämpningen

av förstnämnda cirkulär. Samtidigt har medicinalstyrelsen föreskrivit,

att cirkulärens bestämmelser skola gälla även för den för sjukvården

ansvarige läkaren vid kommunala vårdhem för sinnessjuka.

Av de yttranden från länsstyrelserna och andra myndigheter, som utredningen

införskaffat rörande bland annat erfarenheterna av gällande vapenkungörelse,

synes framgå, alt medicinalstyrelsens berörda föreskrifter äro

av stor betydelse när det gäller att förebygga missbruk av skjutvapen. Sålunda

har bland annat länsstyrelsen i Västmanlands län framhållit, att återkallelse

av tillstånd att inneha skjutvapen eller förbud mot fortsatt innehav

av sådant vapen i flertalet fall föranletts av anmälan från sjukvårdsläkare.

Åtskilliga händelser ha emellertid under åren inträffat, som visa att även

andra sinnessjuka och psykiskt abnorma än de som äro intagna å sinnessjukhus

eller vårdhem för sinnessjuka böra hindras att inneha skjutvapen.

I syfte att åstadkomma ett sä effektivt samhällsskydd som möjligt mot missbruk

av vapen torde därför enligt utredningens mening starka skäl tala för

att alla läkare — i varje fall alla tjänsteläkare — böra åläggas en motsvarande

anmälningsplikt som sinnessjukvårdsläkarna. Därest Kungl. Maj:t

skulle finna att en dylik utvidgad anmälningsplikt för läkare bör införas,

synes det böra uppdragas åt medicinalstyrelsen att närmare utforma de erforderliga

föreskrifterna.

I detta sammanhang må framhållas, att önskemål framställts om viss ändring

i medicinalstyrelsens förenämnda föreskrifter. Sålunda ha några länsstyrelser

anfört, att underrättelsen från sjukvårdsläkaren icke borde, såsom

nu praktiserades, lämnas samtidigt med patientens utskrivning utan innan

denne lämnade sjukhuset. Genom det nu tillämpade förfarandet komme den

undersökning, som polisen företog för utrönande huruvida den utskrivne hade

tillgång till vapen, att äga rum först efter det patienten hemkommit, vilket

ej sällan föranledde irritation och andra olägenheter. Det sålunda framställda

ändringsförslaget finner utredningen förtjäna beaktande ej minst ur den

synpunkten, att alla sådana moment, som äro ägnade att inverka menligt på

den utskrivnes tillfrisknande, böra i möjligaste mån elimineras.

Beträffande alkoholmissbrukare, som vårdas å alkoholistanstalt, torde föreståndare

för sådan anstalt böra åläggas enahanda anmälningsskyldighet,

som enligt medicinalstyrelsens berörda cirkulär åvilar sirinessjukvårdsläkare.

Föreskrifter härom torde böra utfärdas av Kungl. Maj it (socialdepartementet)

i .särskild skrivelse till föreståndarna för nämnda anstalter.

Socialstyrelsen understryker angelägenheten av att de organ, som ha att

taga befattning med alkohol missbrukare, underrätta vederbörande myndigheter

om de anmärkningar, som ur nykterhetssynpunkt kunna riktas mot

vapeninnehavare som hemfallit åt alkoholmissbruk. Genom det sätt, varpå

bestämmelsen om nvkterhetsnämnds anmälningsplikt utformats i utredningens

förslag, skulle det emellertid i första hand ankomma på nykterhetsnämnden

att taga ställning till frågan, huruvida vederbörande borde

fa inneha vapen. Då det kunde befaras att ett stadgande av sådan innebörd

komme att medföra stor ojämnhet i praxis, eftersom de olika nykterhetsnämnderna

säkerligen komme att bedöma dessa frågor skiftande, syntes

enklare och tydligare regler för nykterhetsnämndemas anmälningsplikt önskvärda.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

97

Medicinalstyrelsen anser sig ej kunna ansluta sig till de av utredningen

föreslagna tillämpningsföreskrifterna till förevarande paragraf, såvitt de avse

skyldighet för alla läkare eller åtminstone alla tjänsteläkare att underrätta

vederbörande länsstyrelse om personer, som på grund av sinnessjukdom eller

annan psykisk abnormitet ej böra betros med att inneha skjutvapen. Till

stöd för denna sin ståndpunkt åberopar styrelsen en av förste underläkaren

Carl-Gustaf Berglin verkställd undersökning, publicerad i Svenska Läkartidningen

för den 15 juni 1945 nr 24. Denna undersökning har närmast föranletts

av en av justitieombudsmannen i dennes ämbetsberättelse för år 1944

å s. 155—160 behandlad fråga angående principerna för tillämpningen av

styrelsens i utredningens betänkande omförmälda föreskrift, att då person,

som ej finnes böra inneha skjutvapen, utskrives från sinnessjukhus, vederbörande

länsstyrelse skall underrättas därom. Undersökningen, vilken

omfattat ett stort antal personer som under åren 1934—1943 på grund av

aggressionsbrott vårdats å sinnessjukhus, hade givit vid handen, att aggressionsbrott

med skjutvapen vore relativt ovanliga och förövades endast av

vissa kategorier av sinnessjuka och psykopater. Med hänsyn till denna undersökning

ansåg styrelsen den ifrågasatta utvidgade anmälningsplikten för

läkare obehövlig.

Svenska psykiatriska föreningen, som uttalat sig för en utvidgad anmälningsplikt

för läkare, framhåller, att tjänsteläkarna endast i undantagsfall

torde ha så stor psykiatrisk erfarenhet, att de kunde bedöma ifrågavarande

sjukdomars natur och sjukdomens inverkan på farligheten. Sedan hjälpverksamhet

vid alla sinnessjukhus numera kommit till stånd och då hjälpverksamheten

enligt föreliggande planer under de närmaste åren komme att få

egna läkare, borde avgörandet i fall, som komme till tjänsteläkarens kännedom,

kunna överflyttas på hjälpverksamhetsläkaren. Enligt föreningens mening

borde därför tjänsteläkarna åläggas att till vederbörande hjälpverksamhetsläkare

för dennes vidare åtgärder anmäla alla fall, där utredning angående

lämplighet att bruka skjutvapen kunde komma i fråga.

I detta sammanhang må nämnas, att riksdagen i skrivelse den 2 juni 1948

nr 248 — i anledning av väckt motion (II: 128) samt under åberopande av

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3 och törsta kammarens

andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 11 — hemställt om en översyn av

medicinalstyrelsens ovan berörda föreskrifter om kontroll rörande på sinnessjukhus

vårdade personers innehav av skjutvapen. I motionen har framhållits

bl. a. att på grund av de anmälningar, som vederbörande läkare jämlikt

dessa föreskrifter gjorde till länsstyrelsen, polisförhör för utrönande huruvida

den vårdade innehade skjutvapen i allmänhet anställdes först efter det

han utskrivits från sjukhuset och att detta innebure påfrestningar och irritation

för den utskrivne, som kunde inverka menligt på lians hälsa. Åtgärder

borde därför vidtagas för att förebygga dylika konsekvenser av kontrollförfarandet.

Utskotten anse att en jämkning av gällande föreskrifter i ämnet bör

7 Bihnng till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 95.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 9ö

ske och att den bör kunna komma till stånd i samråd med vederbörande

departement och medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen, som efter remiss yttrat sig över riksdagens framställning,

har genom cirkulär den 21 januari 1949 meddelat ändrade föreskrifter

rörande ifrågavarande kontroll. Dessa innebära bl. a. att vederbörande läkare

snarast möjligt efter det en person intagits på sinnessjukhus eller kommunalt

vårdhem för sinnessjuka skall taga ståndpunkt till frågan huruvida

han kan betros med att inneha skjutvapen samt, därest han icke finnes lämplig

härför, underrätta länsstyrelsen därom.

Departementschefen.

Uppenbarligen är det ett starkt samhällsintresse att missbruk av skjutvapen

så långt ske kan förebygges. Att, såsom utredningen förordat, införa

skyldighet för olika organ att underrätta vederbörande myndigheter om personer,

vilka av skilda anledningar måste anses olämpliga att inneha skjutvapen,

är otvivelaktigt ägnat att bidraga till en välbehövlig effektivering av

samhällsskyddet på detta område. I förevarande paragraf har endast anmälningsskyldigheten

för nykterhetsnämnderna, varmed avses såväl de lokala

nykterhetsnämnderna som länsnykterhetsnämnderna, närmare utformats.

Skyldighet för domstol att till länsstyrelse anmäla vissa förseelser mot vapenförordningen

avhandlas i 36 § 7 mom. departementsförslaget. Anmälningsskyldigheten

för föreståndare för alkoholistanstalt, läkare samt polis- och

åklagarmyndigheter förutsättes skola närmare regleras av Kungl. Maj:t genom

särskilda bestämmelser.

Med hänsyn till de betänkligheter, som socialstyrelsen framfört mot utformningen

av stadgandet om nykterhetsnämnds anmälningsplikt, synes detta

böra undergå viss jämkning.

Beträffande riksdagens förenämnda framställning så är det ur allmän säkerhetssynpunkt

nödvändigt att kontrollera huruvida person som vårdats

på sinnessjukhus förfogar över skjutvapen. Av vikt är emellertid att kontrollen

sker på sådant sätt att vederbörande icke onödigtvis utsättes för påfrestningar.

De föreskrifter, som medicinalstyrelsen utfärdat, synas icke ha tilllämpats

på ett ur denna synpunkt tillfredsställande sätt. Medicinalstyrelsen

har också, såsom förut nämnts, nyligen utfärdat nya föreskrifter i ämnet.

Enligt dessa torde kontrollförfarandet kunna ske medan vederbörande

är intagen på sjukhuset och olägenheterna av det hittills tillämpade systemet

alltså kunna undanröjas.

14 §.

Denna paragraf motsvarar nuvarande 9 § och 10 § utredningens förslag.

Rörande sistnämnda paragraf har utredningen yttrat följande.

Det är ett samhällsintresse av stor vikt att den som befinnes olämplig

att inneha skjutvapen fråntages denna rätt. Anledningarna till olämpligheten

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

99

kunna vara mångahanda. Atl i författningstexten uttömmade ange de omständigheter,

som böra föranteda återkallelse av meddelat tillslånd, låter sig

därför svårligen göra. I gällande författning har man också av denna grund

avstått från en närmare konkretisering av skälen för återkallelse. Även om

det således ej är möjligt att precisera alla fall, då återkallelse bör ske, bär

det dock — särskilt med hänsyn till angelägenheten av att bestämmelserna

erhålla en i görligaste mån enhetlig tillämpning — ansetts lämpligt att i författningen

ange åtminstone sådana mera påtagliga förhållanden, då rätten

att inneha skjutvapen bör gå förlorad. Bestämmelserna böia närmare utföras

och kommenteras i de tillämpningsföreskrifter och anvisningar, vilka

enligt utredningens förslag förutsättas skola utfärdas i anslutning till en ny

vapenförf attning.

Om den som enligt förevarande paragraf fråntagits rätten att inneha vapen

erhållit tillstånd atl förvärva ammunition till vapnet och detta tillstånd

vid tiden för vapentillståndcts indragning icke alls eller blott delvis utnyttjats,

bör, till förekommande av missbruk, även ammunitionslicensen återkallas.

Särskild bestämmelse i detta hänseende har i utredningens förslag av

systematiska skäl upptagits bland de föreskrifter, som reglera förvärv av

ammunition (20 §).

Svenska jägareförbundet framhåller önskvärdheten av att i paragrafen angivas

åtminstone några fall, då indragning av vapenlicens skall vara obligatorisk.

Detta bör enligt förbundets åsikt gälla, där någon enligt jaktförfattningarna

dömts till frihetsstraff.

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår att bestämmelser införas som bereda

möjlighet för länsstyrelse att i lindrigare fall tilldela vapeninnehavare varning

eller för viss tid draga in hans vapenlicens med skyldighet för honom

att under tiden ha vapnet deponerat hos polismyndighet. Vamingsförfarande

förordas även av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Departementschefen.

Bestämmelserna i denna paragraf förutsättas skola till ledning för myndigheterna

närmare utvecklas och kommenteras i anvisningarna till förordningen.

Vilka särskilda förhållanden, som böra föranleda återkallelse eller

förbud, böra därvid angivas så utförligt som möjligt. Att förseelse av svårare

art mot jaktförfattningarna kan motivera indragning av vapentillstånd synes

mig uppenbart liksom vissa våldshandlingar eller hot därom m. in.

Vad angår det av länsstyrelserna i Gotlands och Malmöhus län föreslagna

varningsförfarandet anser jag tillräckliga skäl ej föreligga för att införa ett

dylikt institut. Den praktiska betydelsen härav skulle säkerligen bliva mycket

ringa och icke uppväga det arbete och de olägenheter, som ett sådant

förfarande skulle medföra för myndigheterna. Ej heller anser jag indragning

av vapenlicens för viss tid böra ifrågakomma.

15—17 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer motsvara i huvudsak nuvarande 10 §

och återge med ett par smärre jämkningar innehållet i 12 § utredningens förslag.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungi. Maj.ts proposition nr 95.

Föreskriften i 15 § första punkten innebär den nyheten, att den som förklarats

olämplig att inneha skjutvapen är skyldig att efter anmaning till polismyndigheten

avlämna icke blott såsom för närvarande vapnet utan jämväl

till detsamma hörande ammunition, som han innehar, ävensom tillståndseller

deklarationsbeviset rörande vapnet. Ändringen har tillkommit i syfte

att förebygga missbruk av ammunition och legitimationsbevis. Såsom förut

i annat sammanhang påpekats skall kronans inlösningsplikt i fall som nu

nämnts omfatta även ammunitionen.

Beträffande bestämmelserna i 16 och 17 §§ om inlösen av vapen och ammunition

hänvisas till vad i det föregående anförts angående denna fråga.

Föreskrifterna i kungörelsen den 22 juni 1934 om inlösen av skjutvapen ha

inarbetats i 16 §. I fråga om förvaringen och försäljningen av vapen och ammunition,

som inlösts, avses bestämmelser skola meddelas i förordningens

tillämpningsföreskrifter. Stadgandet i 17 § innebär en viss begränsning i kronans

skyldighet att inlösa vapen, som förvärvats genom familjerättsligt

fång.

18 §.

Denna paragraf har sin motsvarighet i nuvarande 11 § och överensstämmer

med vissa obetydliga jämkningar av huvudsakligen formell art med

13 § utredningens förslag.

I förhållande till nu gällande bestämmelser innebär förslaget följande sakliga

ändringar. Såsom en konsekvens av att stadgandet i 8 § vapenkungörelsen

om särskilt legitimationsbevis rörande jaktvapen uteslutits i departementsförslaget

har även föreskriften därom i nuvarande 11 § tredje stycket

utgått. Vidare har rätten att omhändertaga vapen och ammunition i fall som

avses i fjärde stycket av sistnämnda paragraf anförtrotts — förutom polisman

— jämväl med polismans befogenhet utrustad person samt personal vid

tullverket och domänverket, lappfogde och lapp tillsynsman.

19 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande vapenförfattning, innehåller

skyldighet för dödsbo och konkursbo att till polismyndigheten göra

anmälan om vapen som innehas av boet. Genom stadgandet, som överensstämmer

med 14 § utredningsförslaget, avses, såsom tidigare nämnts, att få

till stånd en bättre kontroll över sådana vapen. Av vad i annat sammanhang

framhållits torde framgå, att vårdnadsskyldigheten i 12 § även inbegriper

vapen varom här är fråga.

20 §.

Paragrafen, som svarar mot 15 § utredningens förslag, innehåller bestämmelser

om utfärdande i vissa fall av nytt tillstånds- eller deklarationsbevis.

Liknande föreskrifter äro givna b'' a. beträffande körkort i 20 § 2 mom. motorfordonsförordningen

och beträffande legitimationskort i 11 § legitimationskungörelsen

den 15 juli 1944 (nr 565).

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Enligt utredningsförslaget skulle ansökan om nytt tillståndsbevis göras

hos den myndighet som utfärdat beviset, medan ansökan om nytt deklarationsbevis

skulle ske hos länsstyrelsen i det län, där sökande har sitt hemvist.

I enlighet med vad i ett par remissyttranden förordats synes emellertid

även i sistnämnda fall ansökningen böra göras hos den myndighet som

utfärdat det ursprungliga beviset.

Om förvärv och innehav av ammunition.

21—27 §§.

För innehållet i bestämmelserna i dessa paragrafer, som ha sin motsvarighet

i 12—15 §§ gällande författning och 16—20 §§ utredningens förslag, har

i allt väsentligt tidigare redogjorts i avsnitten om förvärv av ammunition

samt förvaringen av skjutvapen och ammunition. Enligt 21 § 1 mom. skall i

Stockholm ansökan om ammunitionslicens prövas av överståthållarämbetet

och icke såsom i andra orter av den lokala polismyndigheten. Avvikelsen

betingas av praktiska skäl. Att stadgandet i fjärde stycket av nuvarande 12 §

uteslutits sammanhänger med att enligt 2 § departementsförslaget hagelpatroner

och hylsor undantagits från förordningens tillämpning.

Såsom tidigare anförts skall tillståndsbevis för förvärv av ammunition

som regel berättiga innehavaren att köpa ammunitionen hos envar som äger

idka handel med sådan vara. Vidare skall den myckenhet ammunition som

tillståndsbeviset avser icke behöva uttagas på en gång utan kunna inköpas i

delposter under den tid för vilken beviset gäller. För att förebygga missbruk

av denna utvidgade inköpsrätt ha i 24 § departementsförslaget upptagits vissa

kontrollföreskrifter. Enligt dessa åligger det försäljaren att å tillståndsbeviset

göra vissa anteckningar om inköpet. Vidare stadgas, att då den ammunitionsmängd

beviset avser uttagits, detta skall överlämnas till försäljaren.

Ytterligare kontrollföreskrifter synas ej behövas. Liksom i fråga om försäljning

av skjutvapen bör det dock såsom nu åligga handlande att rörande varje

försäljning av ammunition föra anteckningar i försäljningsboken. Enligt vad

jag inhämtat avses bestämmelser härom skola utfärdas i anslutning till den

föreslagna nya förordningen om explosiva varor. Handel med ammunition

förutsättes, såsom tidigare framhållits, skola regleras i nämnda förordning.

Enligt gällande bestämmelser skall tillståndsbevis rörande förvärv av ammunition

utfärdas i två exemplar, varav ett duplettexemplar. Vidare stadgas

att ammunition ej får av överlåtare utlämnas med mindre dupletten vid ammunitionens

utlämnande tillställes honom. Någon motsvarighet till dessa föreskrifter

har ej upptagits i departementsförslaget med hänsyn särskilt till de

ändrade reglei, som föreslagits i fråga om inköp av ammunition.

I 27 § meddelas bestämmelser om återkallelse av tillstånd att förvärva ammunition.

Enligt utredningens förslag skulle vid återkallelse av tillstånd att

inneha skjutvapen även tillstånd att förvärva ammunition till vapnet kunna

återkallas. Möjlighet att återkalla ammunitionslicens synes emellertid böra

stå öppen även i andra fall, såsom då licensinnehavaren obehörigen överlåtit

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

ammunition, som han förvärvat på grund av tillståndet. Skäl att vid återkallelse

i fall som nu nämnts utsträcka kronans inlösningsplikt till att avse

ammunition, som tillståndshavaren inköpt på grund av det återkallade tillståndet,

kunna ej anses föreligga.

Om handel med skjutvapen.

28—34 §§.

Eftersom handel med ammunition skall regleras i förordningen om explosiva

varor, behandlas här endast handel med skjutvapen. 28—32 §§ ansluta

sig till 16—18 §§ vapenkungörelsen och svara i utredningens förslag mot

21—25 §§. För att få största möjliga överensstämmelse mellan bestämmelserna

i vapenförordningen och det förslag till ny explosivvaruförordning, som

utarbetas inom handelsdepartementet, har 28 § kompletterats med föreskrifter

om vikarie för tillståndshavare eller föreståndare. Därjämte har stadgandet

i fjärde stycket av nuvarande 16 § undergått viss jämkning. I 31 § andra

och tredje styckena regleras rätten för handlande att utlämna skjutvapen

jämte ammunition på prov till spekulant. Bestämmelserna ansluta

sig till de i 6 § och 21 § 2 mom. upptagna föreskrifterna om tillfällig

utlåning och överlåtelse av vapen och ammunition. Föreskriften i 34 §

andra stycket i departementsförslaget att, om rörelsen nedlägges, inköpsoch

försäljningsböckerna skola överlämnas till polismyndigheten, är ny. Den

utgör en komplettering av nu gällande kontrollföreskrifter beträffande rörelse

av ifrågavarande slag. 33 § och 34 § första stycket stadga skyldighet för

polismyndigheterna att kontrollera handeln med. skjutvapen samt skyldighet

för handlandena att därvid tillhandahålla vissa handlingar in. in. Bestämmelserna,

som motsvara 26 och 27 §§ utredningens förslag, sakna — frånsett

skyldigheten att tillhandahålla polismyndighet försäljningsboken •— motsvarighet

i gällande vapenförfattning.

I 17 § vapenkungörelsen stadgas skyldighet för den som erhållit tillstånd

att idka handel med skjutvapen och ammunition att hos länsstyrelsen söka

särskilt tillstånd för att förvärva de vapen och den ammunition som handelstillståndet

avser. Stadgandet har i oförändrat skick upptagits i utredningens

förslag.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt behovet av bestämmelsen

och därvid anfört:

Årligen expedieras ej få dylika tillstånd, vilka på grund av antalet vapentyper

och ammunition av olika slag kräva ett betydande arbete såväl beträffande

tillståndsbevis som registrering. Behov ur kontrollsynpunkt torde ej

föreligga. Varje handlandes tillförlitlighet orh övriga kvalifikationer granskas

av tillståndsmyndigheten varje gång nytt handelstillstånd skall lämnas.

Detta tillstånd maximerar lagerhållningen. Kontroll av polismyndighet skall

enligt förslagets 26 § utövas minst en gång årligen. Det torde med hänsyn till

anförda förhållanden vara tillräckligt i dessa fall, att föreskrift lämnas, att

handlande för förteckning jämväl över gjorda inköp av vapen och ammunition

och vid denna förteckning fogar erhållna fakturor. Innan i nu avsedda

fall leverans sker från handlande eller tillverkare, skall denne inneha be
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 9ö.

styrkt avskrift av för förvärvaren gällande bevis om rätt att idka handel med

skjutvapen och ammunition, vilken avskrift skall ligga som bilaga till försäljningsboken.

Liknande synpunkter ha framförts av Sveriges järnhandlare förbund.

Enligt de explosivvarusakkunnigas förslag skall särskilt tillstånd icke fordras

för förvärv av ammunition eller andra explosiva varor som handelstillstånd

avser (108 §). I stället föreslås en allmän skyldighet för handlande att

över verkställda förvärv av explosiva varor föra inköpsbok, vid vilken skola

fogas kopior av rekvisitioner, fakturor och andra handlingar rörande mottagna

varor (112 §). Förslaget har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran.

Departementschefen.

Skyldigheten för den som erhållit tillstånd att idka handel med skjutvapen

att söka särskilt tillstånd för förvärv av de vapen handelstillstandet avser har

tillkommit i kontrollsyfte. Föreskriften måste emellertid anses mindre lämplig.

Den medför icke blott betydande olägenheter för handlandena utan också

en avsevärd arbetsbelastning för myndigheterna. Kontrollen synes väsentligen

kunna ordnas enligt de principer som de explosivvarusakkunniga förordat

i fråga om handlandes förvärv av explosiva varor. Såsom allmän regel bör

gälla, att skjutvapen som handelstillståndet avser endast får förvärvas efter

skriftlig rekvisition. Vidare bör det åligga handlanden att föra inköpsbok över

rekvisitionerna, vid vilken skola fogas kopior av rekvisitionerna och andia

handlingar rörande inköpen. Liksom försäljningsboken bör inköpsboken

jämte bilagor förvaras under viss tid och hållas tillgänghg för polisen

för granskning. Detta system bör gälla vare sig inköpen göras hos tillverkare,

handlande eller kronans förråd eller hos enskild person. Att handlande av enskild

förvärvar vapen torde höra till undantagen. I sådant fall bör det emellertid

därjämte åligga handlanden att underrätta polismyndigheten om förvärvet.

Detta är nödvändigt bl. a. för att bereda polismyndigheten och länsstyrelsen

tillfälle att i sina vapenregister anteckna den nye innehavaren av

vapnet.

Bestämmelser om nu berörda fråga ha upptagits i 29 §. Åsidosättande av

kontrollföreskrifterna bör medföra ansvar.

Om införsel till riket av skjutvapen och ammunition.

35 §.

Denna paragraf upptager bestämmelser om införsel till riket av skjutvapen

och ammunition. Den svarar mot 19 g gällande författning och överensstämmer,

frånsett några mindre jämkningar, med 28 § utredningens förslag.

Enligt utredningens förslag skall handläggningen av införselärendena överflyttas

från chefen för inrikesdepartementet till länsstyrelserna. Rörande behörigheten

skola de allmänna reglerna för prövningen av ansökan om vapenlicens

gälla, där fråga är om införsel för handelsändamål eller sökanden eljest

har sitt hemvist här i riket. I annat fall skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

i det län, där varan skall förtullas. Bestämmelser om den ort, där förtullning

skall äga rum, återfinnas i tullstadgan den 7 oktober 1927 (nr 391). Den av

utredningen föreslagna decentraliseringen av ifrågavarande ärenden, vilken

betingats av praktiska skäl, har i remissyttrandena i princip lämnats utan

erinran, och jag anser för min del, att den bör genomföras. Om rätt för tillverkare

och handlande att införa ammunition bör dock gälla vad härutinnan

stadgas i explosivvaruförordningen.

Vid större skyttetävlingar o. d., som stå öppna även för utländska deltagare,

synes möjlighet böra beredas den sammanslutning, som anordnar tävlingen,

att söka införseltillstånd för samtliga utländska deltagare hos en myndighet.

Prövningen torde lämpligen böra ankomma på länsstyrelsen i det län, där

sammanslutningens styrelse har sitt säte.

Det förekommer ej sällan att skjutvapen och ammunition till detta införas

hit till riket för att därefter åter utföras. Ofta är det fråga om vapen

och ammunition som medföras av utlänningar för att här användas vid jakt

eller tävlingar eller av ■ befäihavare eller besättningsmän å fartyg. Tillstånd

till in- och utförsel meddelas i dylika fall av Kungl. Maj:t. Ärendena handläggas

inom handelsdepartementet efter gemensam beredning med inrikesdepartementet.

Beslutet brukar merendels innefatta tillstånd att utan hinder

av gällande in- och utförselförbud före viss tidpunkt in- och utföra vapnet

och ammunitionen. Vidare uppställes såsom villkor att beviset vid in- och

utförseltillfället skall företes för vederbörande tullmyndighet, som på beviset

skall göra anteckning om in- resp. utförseln. Denna ordning för handläggningen

torde ej lämpligen kunna bibehållas med de regler som skola gälla

för prövningen av införselärendena. Det synes i stället böra ankomma på

vederbörande länsstyrelse att pröva även frågan om rätt att utan hinder av

gällande utförselförbud inom viss kortare tid återutföra vapnet och ammunitionen.

Den som fått tillstånd att införa vapen eller ammunition bör icke vara skyldig

att söka särskilt tillstånd att inneha vapnet eller ammunitionen utan bör

liksom hittills på grund av införseltillståndet vara berättigad att inneha egendomen.

Bevis om införseltillstånd är att likställa med bevis om tillstånd till

vapeninnehav.

Stadgandet i 2 mom. departementsförslaget har tillagts på förslag av generaltullstyrelsen.

Motsvarande bestämmelse finnes i andra författningar,

bl. a. beträffande införsel av rusdrycker i 7 kap. It § förordningen angående

försäljning av rusdrycker.

Ansvarsbestämmelser m. in.

36 §.

De i denna paragraf upptagna ansvarsbestämmelserna motsvara 20 § gällande

författning och 29 § utredningens förslag. Beträffande de sakliga ändringar,

som sistnämnda paragraf innebär, har utredningen anfört bl. a.:

Straffbestämmelserna i 1 mom. (dagsböter eller fängelse och förverkandepåföljd)

ha utvidgats att gälla, där den som enligt 4 § 3 mom. tillfälligt be
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 95.

105

rättigats låna annans vapen, med uppenbart missbruk av tillståndet, använder

vapnet för annat ändamål än det som är angivet i tillståndsbeviset.

Samma straff har också stadgats för den som utan i 9 § föreskrivet tillstånd

ändrar sitt skjutvapen. Vidare har såsom eu konsekvens av bestämmelsen i

förslagets 12 § 1 inom., som innefattar skyldighet för den som befunnits

olämplig att inneha skjutvapen att efter anmaning avlämna icke blott vapnet

utan även av honom innehavd, för detsamma avsedd ammunition, enahanda

ansvar införts, därest han underlåter att efterkomma sådan anmaning.

Enligt gällande bestämmelser torde i fall, där skjutvapen förklaras förverkat,

rätten icke äga ådöma sådan påföljd jämväl beträffande för vapnet avsedd

ammunition, som den dömde innehar. Då detta måste betecknas såsom

en brist, har bestämmelse, som bereder rätten sådan möjlighet, upptagits

1 1 mom. sista stycket.

Enligt gällande bestämmelser i 3 mom. är straffet dagsböter för den som

vid bärandet av skjutvapen ej medför föreskriven legitimationshandling. I

analogi med vad som gäller beträffande liknande förseelser, t. ex. enligt vägtrafikstadgan

(40 § 2 mom.) och jaktlagen (32 §) för uraktlåtenhet att

medha körkort, resp. jaktkort eller jaktpass, har emellertid straffet för ifrågavarande

förseelse ansetts böra sättas till penningböter (fr. o. in. 10 t. o. m.

300 kronor). Enahanda straff har stadgats för åsidosättande av föreskriften i

4 § 3 mom. andra stycket eller 24 § andra stycket andra punkten (överlämnande

av föreskriven legitimationshandling vid tillfälligt utlånande av vapen)

eller av anmälningsskyldigheten enligt 14 §. Försummelse av den i 6 §

2 mom. andra stycket föreskrivna underrättelseskyldigheten har däremot

ansetts ej böra medföra ansvar.

Någon motsvarighet till bestämmelsen i nuvarande 11 § tredje stycket har

ej upptagits i utredningens förslag. Då det nuvarande stadgandet i 20 § 3

inom. andra stycket, enligt vilket den som förbisett att medföra föreskriven

legitimationshandling har att för vinnande av straffrihet inom viss lid uppvisa

handlingen för åklagaren, kan medföra onödigt besvär för den försumlige,

bör demie, därest detta finnes bekvämare för honom, äga uppvisa legitimationshandlingen

för polisman eller annan närboende person, som åklagaren

bestämmer. I sådant syfte har visst tillägg gjorts till sistnämnda bestämmelse.

Nuvarande 4 mom. stadgar straff för vapenhandlare, som innehar vapen

till större antal eller av annat slag än som angives i tillståndsbeviset. Med

hänsyn till den generella straffbestämmelsen i 1 mom. för den som innehar

skjutvapen utan att vara berättigad att inneha detsamma har förstnämnda

straffstadgande ansetts kunna utgå. Likaledes har straffbestämmelsen för

idkande av handel med skjutvapen å annan plats än tillståndet avser ansetts

kunna uteslutas.

Enligt gällande bestämmelser i 7 mom. åligger det domstol att om sitt beslut

underrätta vederbörande länsstyrelse, därest rätten ådömt den som deklarerat

eller erhållit tillstånd att inneha eller till riket införa skjutvapen ansvar

jämlikt 1 mom. och vapnet förklarats förverkat eller dömt honom till ansvar

jämlikt 2 mom. för obehörig överlåtelse eller upplåtelse av vapnet eller fällt

vapenhandlare till ansvar för förseelse mot förevarande paragraf. Såsom utredningen

tidigare framhållit är det ett samhällsintresse av stor vikt, atl

den som ej uppfyller föreskrivna kvalifikationer för innehav av skjutvapen

icke anförtros sådant vapen eller, om han skulle vara berättigad därtill,

snarast möjligt fråntages denna rätt. 1 sådant syfte böra länsstyrelserna underrätlas

om alla sådana förhållanden, varom de ur denna synpunkt höra

äga kännedom. Med hänsyn härtill har domstolarnas ifrågavarande anmälningsskyldighet

utsträckts att avse varje förseelse mot vapenkungörelsens

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungi. Maj:ts proposition nr 95.

bestämmelser, för vilken domstolen fällt någon till ansvar, oavsett förseelsens

beskaffenhet och oberoende av huruvida den dömde är upptagen i länsstyrelsernas

vapenregister eller ej. Anmälan bör självfallet även lämnas i

det fall, där någon till följd av strafflöshet ej ådömts ansvar för förseelse

enligt förevarande paragraf. Då åtal för förseelser mot vapenkungörelsen

torde anställas i förhållandevis ringa omfattning, torde man icke behöva

befara, att den sålunda utvidgade anmälningsplikten för domstolarna kommer

att bliva betungande.

Från visst håll bar förslag väckts om en ännu längre gående anmälningsskyldighet

för domstolarna. Sålunda bar överståthållarämbetet föreslagit, att

anmälningsplikten borde omfatta även sådana fall, där domstolen dömt någon

till ansvar för misshandel, rån, olaga jakt, inbrottsstöld och andra liknande

brott, som böra diskvalificera den dömde att inneha skjutvapen. Att

länsstyrelserna böra erhålla kännedom om envar som gjort sig skyldig till

eller misstänkes för brott av sådan art anser utredningen vara uppenbart.

Enligt utredningens mening synes emellertid skyldigheten att om dylika fall

underrätta länsstyrelsen lämpligen böra åligga vederbörande polis- eller åklagarmyndigheter,

vilka även böra underrätta länsstyrelsen om utgången av

mot vederbörande anställt åtal. Härigenom skapas möjlighet för länsstyrelserna

icke blott att på ett tidigt stadium pröva frågan om indragning av utfärdade

vapenlicenser utan också att förhindra att olämpliga personer betros

med att inneha skjutvapen. Erforderliga föreskrifter rörande detta spörsmål

torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t.

Svenska jägareförbundet framhåller, att om legitimationshandling i 3 mom.

sista stycket i utredningsförslaget avses skola omfatta även sådan legitimationshandling,

som enligt 4 § 3 mom. utredningens förslag (6 § andra stycket

departementsförslaget) skall utfärdas vid vissa tillfälliga vapenlån, föreskrifterna

i sistnämnda moment skulle bliva värdelösa ur kontrollsynpunkt. Enligt

förbundets mening bör därför stadgandet ändras så, att det ej inbegriper

dylik handling.

Generaltullstyrelsen föreslår, att det från nuvarande 20 § 5 mom. hämtade

stadgandet i 5 mom. tredje stycket i utredningens förslag, att där ininförsel

av skjutvapen eller ammunition är belagd med straff enligt gällande

bestämmelser om ansvar för olovlig varuinförsel, dessa skola lända till

efterrättelse, utgår ur förslaget. I anslutning härtill förordar styrelsen, att

föreskriften i 30 § utredningens förslag, att åtal för förseelse mot vapenförfattningen

skall utföras av allmän åklagare, underkastas en motsvarande

jämkning. Till stöd härför anför styrelsen bl. a.:

För införsel av skjutvapen och ammunition utan tullangivning är enligt

1 § 1 mom. lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel

normalstraffet böter från och med två till och med sex gånger beloppet

av den avgift, som för varan bort för statsverkets räkning erläggas

till tullverket, med bötesminimum tio kronor. I följd härav blir straffet för

olovlig införsel av pistol eller revolver i allmänhet böter till ett belopp av

endast tio kronor, under det att enligt 20 § 5 mom. vapenkungörelsen införsel

av skjutvapen utan behörigt tillstånd är belagd med dagsböter eller

fängelse. Emellertid äger tullverkets åklagare yrka ansvar endast enligt varuinförsellagen,

under det att åtal för införsel av skjutvapen och ammunition

skall enligt 21 § vapenkungörelsen, till vilket stadgande motsvarighet finnes

i 30 § förslaget, utföras av allmän åklagare. Det torde vara lämpligt att, när

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

införsel av skjutvapen eller ammunition skett utan behörig tullangivning,

tullverkets åklagare äger yrka ansvar även för överträdelse av införselförbudet

enligt vapenkungörelsen.

Departementschefen.

Ansvarsbestämmelserna ansluta sig i huvudsak till utredningens förslag,

som i sak i stort sett överensstämmer med gällande bestämmelser. Vissa av

de av utredningen föreslagna straffbestämmelserna ha emellertid utgått, enär

de föreskrifter, till vilka de anknutits, icke upptagits i departementsförslaget.

Ä andra sidan ha några nya straffstadganden tillagts. Dessa äro betingade

av de nya föreskrifter, som departementsförslaget innebär. Vissa av ifrågavarande

ansvarsbestämmelser ha berörts i det föregående.

Vissa jämkningar i de av utredningen föreslagna bestämmelserna synas

böra ske. Enligt 20 § 1 mom. vapenkungörelsen är förverkandepåföljden i

princip obligatorisk. Har förseelsen skett av förbiseende eller äro omständigheterna

eljest synnerligen mildrande, äger dock rätten pröva, huruvida egendomen

skall vara förverkad. I samma paragrafs 5 inom., som stadgar straff för

olovlig införsel av vapen eller ammunition, finnes icke något motsvarande undantagsstadgande

utan skall den olovligen införda egendomen alltid förklaras

förverkad. Jämlikt 6 inom. skall, där egendom som förklarats förverkad

ej kan tillrättaskaffas, dess värde gäldas. Bestämmelserna ha i oförändrat

skick upptagits i utredningens förslag. För normala fall torde det sätt, varpå

enligt 1 mom. möjligheten att underlåta förverkandeförklaring begränsats,

ej ge anledning till erinran. Omständigheterna torde emellertid i vissa fall

kunna vara sådana, att det nuvarande undantagsstadgandet kan anses vara

alltför snävt. Vidare har tvekan yppats, huruvida ordalydelsen av gällande

förverkanderegler bereder möjlighet för domstolarna att taga hänsyn till sådana

fall, där t. ex. vapnet äges av annan än den som begått förseelsen i fråga.

Den ovisshet, som råder härutinnan, synes böra undanröjas. I departementsförslaget

bär därför undantagsstadgandet i 1 mom. erhållit en sådan

avfattning, att möjligheten till prövning av omständigheterna i det särskilda

fallet vidgats. I fråga om olovlig införsel av vapen eller ammunition synes

emellertid liksom hittills förverkandepåföljden böra vara obligatorisk. Förutom

nu berörda ändring har den jämkningen ansetts böra ske i den nuvarande

ovillkorliga bestämmelsen i 6 inom., att ordet »skall» utbytts mot »må».

Fall kunna nämligen förekomma då det måste anses obilligt att förklara

egendomens värde förverkat. Denna ändring bör även gälla i fråga om olovlig

införsel av vapen och ammunition.

Vidare bör den ändring som jägareförbundet påyrkat vidtagas. Likaså synas

de ändringar i utredningens förslag generaltullstyrelsen förordat böra

genomföras. Vid sammanträffande av förseelser mot införselbestämmelserna

i vapenförordningen och lagen om straff för olovlig varuinförsel bör således

straffet bestämmas enligt allmänna regler. Detsamma bör gälla beträffande

åtalsrätten. Föreskrifterna i 29 g 5 inom. tredje stycket och .''10 g utredningens

förslag ha därför uteslutits i departementsförslaget.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

37 §.

Paragrafen, som svarar mot nuvarande 22 § och 31 § utredningens förslag,

har undergått vissa jämkningar i anledning av beslagsbestämmelsema i rättegångsbalken.

38 §.

Denna paragraf överensstämmer med vissa jämkningar med nuvarande

24 § andra stycket och 25 § samt 33 § sista stycket och 34 § utredningens

förslag.

Föreskrifterna i 34 § utredningens förslag ha föranlett uttalanden från ett

par håll.

Svenska jägareförbundet anser att en del, förslagsvis hälften, av de böter

som ådömas enligt vapenförfattningen och av förverkad egendom skäligen

bör tillföras jaktvårdsfonden.

Generaltullstyrelsen påpekar lämpligheten av att de av utredningen föreslagna

ändrade föreskrifterna om förvaring och försäljning av vapen och

ammunition, som förverkas enligt vapenförfattningen, äga tillämpning jämväl

å vapen och ammunition, som äro förverkade enligt varuinförsellagen,

samt föreslår att 34 § utredningsförslaget ändras i överensstämmelse härmed.

Departementschefen.

I departementsförslaget ha de i 33 § första, andra och tredje styckena i utredningens

förslag upptagna bestämmelserna om förvaring av beslagtagen

egendom, underrättelse om och protokollföring över beslag uteslutits. I dessa

hänseenden böra nämligen de allmänna reglerna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken

gälla. Ej heller har upptagits någon motsvarighet till föreskrifterna

i 23 § gällande vapenkungörelse om förfarandet i fall, då ägare till beslagtagen

egendom ej är känd eller ej kan anträffas. Därvid böra de generella

reglerna i 17 § lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken

tillämpas.

Föreskrifter om förfarandet med förverkad egendom skola, såsom tidigare

nämnts, utfärdas i särskild ordning.

Tillräckliga skäl att tillmötesgå jägareförbundets framställning om att viss

del av de böter som ådömas enligt vapenförordningen och av förverkad egendom

skulle tillfalla jaktvårdsfonden synas mig ej föreligga. Vad generaltullstyrelsen

i sitt yttrande föreslagit torde däremot böra förverkligas. I departementsförslaget

har därför viss jämkning vidtagits i andra stycket av 34 §

utredningens förslag.

Särskilda bestämmelser.

39—42 §§.

Dessa paragrafer motsvara 26 § 2 mom., 27 § och 28 § första, andra och

tredje -styckena gällande författning samt 35 § 1 mom., 36 §, 37 § 1—3 mom.

och 38 § utredningens förslag. Den nuvarande skyldigheten för länsstyrelserna

att halvårsvis till inrikesdepartementet insända uppgifter om vissa vapen
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

109

ärenden har ansetts kunna upphöra. För innebörden av reglerna om klagorätten

i 40 § har redogjorts i ett föregående avsnitt. Undantagsföreskriftema

i 41 § ha ansetts böra gälla även för civilförsvaret.

Beträffande undantagsbestämmelserna i 37 § 2 mom. utredningsförslaget

har chefen för försvarsstaben — under framhållande av vikten av att reservofficerare

och reservunderofficerare bibehölle och utvecklade sin skjutskicklighet

— föreslagit, att de borde erhålla sådan avfattning, att därav tydligt

framginge, att officer och underofficer vore berättigad att utan särskilt tillstånd

inneha tjänste- och övningsvapen, som de fått låna av kronan, jämte

ammunition till vapnet även under tid, då de icke vore i aktiv tjänst.

Departementschefen.

Med hänsyn till den tvekan, som i vissa fall yppats rörande innebörden av

begreppet »tjänstevapen» i undantagsstadgandet i 28 § andra stycket gällande

vapenförfattning, har i 41 § 2 mom. departementsförslaget detta uttryck ersatts

med orden »sådant vapen, som vederbörande enligt utfärdade föreskrifter

är skyldig att innehava för tjänsten». Genom det sätt varpå tjänstevapen

sålunda bestämts har avsetts att begränsa undantagsbestämmelsen till sådant

vapen, som vederbörande är skyldig inneha då han är i aktiv tjänst eller för

övning i och för tjänsten. Om t. ex. en reservofficer vill inneha en pistol, som

han enligt utfärdade föreskrifter ej är skyldig att inneha för tjänstebruk, har

han alltså enligt huvudregeln att söka tillstånd härtill. Vad nu sagts bör även

gälla om förvärv av ammunition till tjänstevapen.

Rätten enligt 41 § 2 mom. första stycket att utan föreskrivet tillstånd inneha

tjänstevapen upphör givetvis i och med att vederbörande frånträder den

tjänst, varmed följt skyldighet att inneha vapnet. Om befattningshavaren

eller, där avgången föranletts av hans död, hans dödsbodelägare därefter

önska inneha vapnet, har vederbörande därför enligt de allmänna bestämmelserna

i 5 § att söka tillstånd härtill. Avslås ansökningen, bör vad i 17 §

stadgas äga motsvarande tillämpning. Uttryckliga bestämmelser härom ha

upptagits i 41 § 2 mom. andra stycket.

övergångsbestämmelserna.

Den föreslagna förordningen bör träda i kraft den 1 januari 1950. I övergångsbestämmelserna

har i enlighet med utredningens förslag upptagits ett

stadgande om straffrihet för den som innehaft vapen utan att ha varit berättigad

härtill, därest han senast den 31 mars 1950 sökt tillstånd att inneha

vapnet efter vad i den nya författningen stadgas. Beträffande skälen till

denna åtalseftergift har utredningen — under framhållande av vikten av

att varje enskilt vapeninnehav bleve föremål för den kontroll vapenförfattningen

åsyftade — anfört, att det i icke ringa utsträckning förekom att skjutvapen

innehades av personer, vilka icke deklarerat desamma eller saknade

kännedom om i vad mån så sketl, samt alt dessa personer med hänsyn till

risken för åtal och straffpåföljd ej heller sökt tillstånd att inneha vapnen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

IV. Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition inhämta riksdagens yttrande över ett i enlighet med

det anförda inom inrikesdepartementet upprättat förslag till vapenförordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ralph Sterner.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 9ö.

111

i

Bilaga A.

Vapenutredningens förslag

till

vapenkungörelse.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med skjutvapen förstås i denna kungörelse

1. vapen, med vilket kulor, hagel eller andra projektiler kunna utskjutas

medelst krutladdning eller annat drivmedel;

2. sådana apparater eller anordningar, vilka beträffande verkan och ändamål

äro jämförliga med vapen som under 1. sägs, såsom anordningar för

utskjutning eller inriktning av raketprojektiler eller av torpeder, eldsprutor

och apparater för spridande av stridsgaser (tår- eller giftgaser) eller annat

ämne med likartad verkan; samt

3. minor, bomber, handgranater och andra dylika effekter.

Vad i denna kungörelse stadgas om skjutvapen äger även tillämpning å

för sådana vapen avsedda pipor, med undantag av instickspipor för handvapen,

samt eldrör och slutstycken.

Bestämmelserna i denna kungörelse gälla ej skjutvapen, som gjorts varaktigt

obrukbart, eller skjutvapen avsedda för framladdning med undantag

av sådana, som ingå i krigsmaktens utrustning, och med dem likartade, ej

heller skjutapparater för slakt, signalgivning, livräddning eller dylikt, startpistoler

eller sådana luft- eller fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler,

som äro avsedda för sportändamål.

2 §■

Med ammunition förstås i denna kungörelse

1. för skjutvapen varå kungörelsen äger tillämpning avsedda patroner,

tändrör och andra tändmedel än tändhattar samt kulor och andra projektiler

än hagel, vare sig projektilerna äro massiva, fyllda med sprängämne,

ämne för rök- eller dimbildning eller för brandverkan, stridsgaser (tår- eller

giftgaser) eller med annat ämne med likartad verkan eller ofyllda; samt

2. patron- och laddningshylsor för ammunition som under 1. sägs.

Utöver vad i denna kungörelse är föreskrivet skall beträffande sådan ammunition,

som är att hänföra till explosiv vara eller innehåller gift, gälla

vad därom är särskilt stadgat.

3 §•

Envar som för egen eller annans räkning innehar skjutvapen eller ammunition

är skyldig att taga sådan vård om egendomen, att den ej är åtkomlig

för obehörig person.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Om innehav av skjutvapen.

4 §.

1 mom. Vill någon genom köp, byte, gåva eller annat dylikt fång förvärva

skjutvapen; eller

vill någon, som genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt förvärvar

skjutvapen, innehava vapnet; eller

vill någon såsom lån eller eljest innehava annan tillhörigt skjutvapen,

vare skyldig att hos länsstyrelsen i det län, där han har sitt hemvist, söka

tillstånd att innehava vapnet.

Vad nu stadgats skall ock gälla, där någon, som icke yrkesmässigt tillverkar

skjutvapen, vill själv förfärdiga sådant vapen.

Ansökan beträffande vapen, som förvärvas genom arv eller testamente eller

på grund av giftorätt, skall ingivas så snart ske kan och sist inom en

månad från det bouppteckning förrättades eller, där arvskifte eller bodelning

erfordras, från det arvskiftet eller bodelningen ägde rum.

Angående skyldighet för dödsbo, i vilket finnes skjutvapen, att om vapnet

göra anmälan till polismyndigheten i orten stadgas i 14 §.

2 mom. Skjutvapen må ej överlåtas eller upplåtas till annan än den som

erhållit tillstånd att innehava vapnet.

3 mom. Utan hinder av vad i 1 och 2 mom. stadgas må den som är berättigad

att inneha skjutvapen för kortare tid, högst åtta dagar, utlåna vapnet

till användande för samma ändamål som det, för vilket tillståndet meddelats,

eller, dar sådant tillstånd ej meddelats, för jakt- eller sportändamål.

Skjutvapen må dock utlånas allenast till person, som skäligen kan antagas

ej komma att missbruka detsamma.

Vid upplåtelse som i första stycket sägs skall, där ej vapnet är avsett att

användas endast i upplåtarens närvaro, denne till låntagaren överlämna avskrift

av sitt deklarations- eller tillståndsbevis, försedd med påskrift om

utlåningen, låntagarens fullständiga namn, födelsetid, titel eller yrke och

hemvist samt den eller de dagar och det ändamål upplåtelsen avser. Tillhör

låntagaren upplåtarens famlj, äger denne dock i stället för sådan handling

till låntagaren överlämna sitt deklarations- eller tillståndsbevis.

4 mom. Angående, skyldighet för den som idkar handel med skjutvapen

att söka tillstånd till innehav för försäljning av sådana vapen stadgas i 22 §.

5 §•

Ansökan ony tillstånd att innehava skjutvapen skall innehålla upplysning

om det ändamål, för vilket sökanden ämnar använda vapnet, samt angående

de omständigheter han vill åberopa till utredning om behovet för honom att

innehava vapnet. Ansökningen skall vidare innehålla uppgift om sökandens

fullständiga namn, födelsetid, titel eller yrke och hemvist, överlåtarens eller

upplåtarens fullständiga namn, titel eller yrke och hemvist samt vapnets beteckning

och kaliber. I ansökningen bör därjämte angivas det antal samt

det eller de slag skjutvapen sökanden innehar.

Vid överlåtelse av skjutvapen från annan än vapenhandlare bör vid ansökningen

fogas överlåtarens deklarations- eller tillståndsbevis rörande vapnet.

Ansökningen ingives, i Stockholm till överståthållarämbetet och i övriga

delar ay riket till polismyndigheten i orten; dock må den som tillhör lappbefolkningen

i stället ingiva ansökning till lappfogden. Myndighet, som mottagit

ansökningen, skall, där fråga ej är om Stockholm, insända densamma

jämte eget yttrande till länsstyrelsen.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

113

6 §.

1 mom. Tillstånd att innehava skjutvapen må meddelas allenast enskild

person, som finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan antagas ej

komma att missbruka detsamma. Är fråga om pistol eller annat dylikt fickvapen,

må tillstånd ej meddelas, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Avser ansökan jaktvapen eller vapen, som huvudsakligen har affektionseller

prydnadsvärde, må, där vapnet förvärvats genom arv eller testamente

eller på grund av giftorätt, tillstånd att innehava vapnet meddelas ändock

att sökanden ej finnes vara i behov av vapnet.

Är sökanden omyndig, erfordras samtycke till innehavet av den som enligt

lag har att sörja för hans person.

2 mom. Där länsstyrelsen i särskilt fall ej annat förordnar, vare tillstånd

att innehava skjutvapen förfallet, såframt vapnet ej förvärvats inom sex

månader från dagen för tillståndets meddelande.

Den som ej före utgången av tid som i första stycket sägs förvärvat vapnet,

skall sist inom en månad därefter därom skriftligen underrätta den länsstyrelse,

som meddelat tillståndet.

7 §■

1 mom. Över meddelat tillstånd att innehava skjutvapen skall bevis utfärdas.

Beviset skall innehålla

1. numret å beviset och dagen för dess utfärdande;

2. sökandens fullständiga namn, födelsetid, titel eller yrke och hemvist

samt överlåtarens eller upplåtarens fullständiga namn, titel eller yrke och

hemvist;

3. vapnets beteckning och kaliber; samt

4. uppgift om det ändamål, för vilket sökanden erhållit tillstånd att innehava

vapnet.

2 mom. Tillståndsbevis skall, där fråga är om köp eller därmed enligt

4 § 1 mom. likställt fång eller om lån eller annan upplåtelse, utfärdas i två

exemplar, det ena försett med påskrift att det utgör duplett. Skjutvapen må

ej av överlåtare eller upplåtare utlämnas, med mindre dupletten av tillståndsbeviset

senast vid utlämnandet tillställes honom.

8 §.

För ändamål som avses i 13 § 1 mom. må den som är berättigad att innehava

jaktvapen, utöver deklarations- eller tillståndsbevis, hos länsstyrelsen

i det län, där han har sitt hemvist, erhålla särskilt bevis om rätt att innehava

jaktvapen. Sådant bevis skall innehålla uppgift om dagen för dess utfärdande

samt vapeninnehavarens fullständiga namn, födelsetid, titel eller

yrke och hemvist.

9 §■

Vill den som är berättigad att innehava skjutvapen vidtaga sådan förändring

av vapnet, att det erhåller annan kaliber iin vad i deklarations- eller

tillståndsbeviset angives eller det ändamål, för vilket vapnet huvudsakligen

är avsett, väsntligen ändras, vare skyldig att därtill söka tillstånd hos länsstyrelsen

i det län, där han har sitt hemvist. Därvid skola bestämmelserna

i 5, (i och 7 §§ i tillämpliga delar gälla.

Beträffande skjutvapen av modell, som ingår i krigsmaktens utrustning,

må tillstånd till ändring som i första stycket sägs ej meddelas.

Den som är berättigad alt innehava skjutvapen vare obetaget att utbyta

förslitna eller eljest otjänliga delar av vapnet mot nya sådana.

8 liihang till riksdagens protokoll V.lhi). I snml. Nr 95.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

10 §.

Länsstyrelsen må återkalla meddelat tillstånd att innehava skjutvapen eller

meddela förbud mot fortsatt innehav av sådant vapen, därest innehavaren

av vapnet ådagalagt sådana egenskaper, att han icke vidare bör betros med

att innehava skjutvapen, eller till följd av sjukdom, alkoholmissbruk eller

dylikt finnes olämplig att innehava sådant vapen eller därest eljest skälig

anledning därtill förekommer. Har annan länsstyrelse eller myndighet, lydande

under sådan länsstyrelse, meddelat tillstånd till innehav av vapnet

eller mottagit deklaration rörande vapnet, skall uppgift om återkallelsen eller

förbudet lämnas till samma länsstyrelse.

11 §•

Finner nykterlietsnämnd att någon till följd av alkoholmissbruk icke bör

betros med att innehava skjutvapen, åligger det nämnden att därom ofördröjligen

underrätta polismyndigheten i orten samt länsstyrelsen i det län,

där personen i fråga har sitt hemvist.

Angående föreståndares för alkoholistanstalt, läkares samt polis- och åklagarmyndighets

anmälningsskyldighet gäller vad därom är eller kan bliva särskilt

föreskrivet.

12 §.

1 mom. Där tillstånd att innehava skjutvapen återkallats eller förbud mot

innehav av sådant vapen meddelats, åligger det innehavaren av vapnet att

efter anmaning till myndighet som i 5 § tredje stycket sägs eller till den

som myndigheten bestämmer ofördröjligen avlämna vapnet ävensom för detsamma

avsedd, av vapeninnehavaren innehavd ammunition. Denne är jämväl

skyldig att efter anmaning avlämna deklarations- eller tillståndsbeviset

rörande vapnet.

Det åligger den, till vilken enligt första stycket vapnet eller ammunitionen

överlämnats, att förvara egendomen på betryggande sätt.

2 mom. I den mån egendomen ej jämlikt 29 § förklaras förverkad, skall

densamma av kronan inlösas, såframt innehavaren ej sist inom tre månader

från delfåendet av beslutet om återkallelsen eller förbudet hos myndighet

som i 5 § tredje stycket sägs visar, att egendomen överlåtits till någon som

äger innehava densamma. Inlösen skall dock ej ske, där vapnet eller ammunitionen

tillhör annan än innehavaren och ägaren själv är berättigad att

innehava vapnet. I sådant fall skall vapnet och ammunitionen överlämnas

till honom.

Länsstyrelsen fastställer det värde å egendomen, efter vilket inlösen skall

ske. Värdet beräknas efter det pris, som kan påräknas vid försäljning till

den som idkar handel med vapen eller ammunition.

Med vapen och ammunition som inlösts skall förfaras på sätt därom är

särskilt föreskrivet.

3 mom. Har ansökan om tillstånd att innehava skjutvapen, som förvärvats

genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt, avslagits, skall

vad i 1 och 2 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning, såframt sökanden

ej sist inom tre månader från delfåendet av avslagsbeslutet hos myndighet

som i 5 § tredje stycket sägs eller hos den som myndigheten bestämmer

visar, att egendomen överlåtits till någon som äger innehava densamma eller

gjorts varaktigt obrukbar.

13 §.

i mom. Den som bär skjutvapen skall medföra deklarations- eller tillståndsbevis

eller, om han åberopar tillfällig upplåtelse och upplåtaren ej är

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

115

närvarande, sådan handling, som i 4 § 3 mom. andra stycket eller 24 §

andra stycket sägs. Beträffande jaktvapen må i stället för deklarations- eller

tillståndsbevis medföras sådant särskilt bevi£, som i 8 § sägs, eller jaktkort

eller jaktpass, försett med anteckning enligt 6 § kungörelsen den 3 juni

1938 (nr 282) angående utfärdande av jaktkort och jaktpass m. m. Företes

ej på tillsägelse av polisman bevis eller handling, som här avses, må vapnet

av polismannen omhändertagas; dock äger den som burit vapnet hos polismannen

eller polismyndigheten i orten återbekomma detsamma, därest han

inom en vecka visar att han var berättigad att innehava vapnet.

Där vapnet ej återbekommits, skall anmälan om omhändertagandet utan

dröjsmål göras till länsstyrelsen i länet. Beslutar länsstyrelsen ej återkallelse

eller förbud som i 10 § sägs, skall vapnet återlämnas.

2 mom. Kan innehav av skjutvapen antagas vålla fara för missbruk, äger

polismyndighet förordna om omhändertagande av vapnet ävensom av för

detsamma avsedd ammunition, som innehaves av vapeninnehavaren. Är faran

för missbruk så överhängande, att polismyndighetens beslut ej hinner

avvaktas, äger jämväl polisman omhändertaga vapnet och ammunitionen.

Har sådan åtgärd vidtagits, åligger det polismannen att därom skyndsamt

göra anmälan till polismyndigheten, som bär att pröva huruvida åtgärden

skall bestå.

Har förordnande som i första stycket sägs meddelats, skall vad i 1 mom.

andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Angående beslagtagande av vapen och ammunition stadgas i 31 §.

3 mom. Med polisman likställes i denna paragraf med polismans befogenhet

utrustad ordningsvakt för jaktbevakning, personal vid domänverket

eller tullverket, lappfogde och lapptillsyningsman.

14 §.

Finnes i avliden persons eller konkursgäldenärs bo skjutvapen, åligger

det den som har vård om boet att sist inom tre månader från dödsfallet eller

beslutet om egendomsavträde hos polismyndigheten i orten göra skriftlig

anmälan om vapnet, innehållande uppgift å vapnets beteckning och kaliber

samt den som för boets räkning innehar detsamma.

Vad nu stadgats skall dock ej gälla, såframt inom samma tid ansökan om

tillstånd att innehava vapnet gjorts enligt 4 §.

15 §.

Där bevis om tillstånd att innehava skjutvapen förstörts eller förkommit

eller undergått sådan förändring, att det icke lämpligen kan användas, må

efter ansökan hos den myndighet, som utfärdat beviset, nytt bevis utfärdas.

Ansökan skall, där beviset förstörts eller förkommit, innehålla på tro och

heder avgiven förklaring om förlusten av beviset. Skulle beviset tillrättakomma,

skall det nya beviset ofördröjligen återställas till den myndighet,

som utfärdat detsamma.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

sådant deklarationsbevis, som sägs i kungörelsen den 26 juli 1927

(nr 338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen och ammunition samt

vapenkungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315), dock med iakttagande att ansökningen

skall göras till länsstyrelsen i det län, där sökanden har sitt hemvist.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Om förvärv av ammunition.

* 16 §.

1 mom. Vill någon genom köp, byte, gåva eller annat dylikt fång förvärva

ammunition, vare skyldig att hos länsstyrelsen i det län, där han har

sitt hemvist, söka tillstånd till förvärvet.

Tillstånd må beviljas allenast den som äger innehava sådant skjutvapen,

för vilket ammunitionen är avsedd.

2 mom. Ammunition må ej överlåtas till annan än den som erhållit tillstånd

att förvärva densamma.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. sägs äger ej tillämpning, där någon som är

berättigad att innehava skjutvapen önskar förvärva hagelpatroner till vapnet

eller hylsor för sådana patroner.

Utan hinder av vad i 1 och 2 mom. stadgas må deltagare i jakt för begagnande

under jakten till annan deltagare däri överlåta ammunition till

vapen, som^ denne äger innehava, så ock vid tillfällig upplåtelse av skjutvapen

upplåtaren till låntagaren överlämna erforderlig ammunition till vapnet.

A mom. Angående skyldighet för den som idkar handel med ammunition

att söka tillstånd till förvärv av dylik vara stadgas i 22 §.

17 §.

Ansökan om tillstånd att förvärva ammunition skall innehålla uppgift om

sökandens fullständiga namn, födelsetid, titel eller yrke och hemvist, överlåtarens

fullständiga namn, titel eller yrke och hemvist samt det eller de

slag och den myckenhet därav ansökningen avser. Ansökningen skall vidare

upptaga numret å deklarations- eller tillståndsbeviset rörande det skjutvapen,

för vilket ammunitionen är avsedd, ävensom den myndighet, som utfärdat

beviset.

Ansökningen ingives, i Stockholm till överståthållarämbetet och i övriga

delar av riket till polismyndigheten i orten; dock må den som tillhör lappbefolkningen

i stället ingiva ansökningen till lappfogden. Myndighet, som

mottagit ansökningen, skall, där fråga ej är om Stockholm, insända densamma

jämte eget yttrande till länsstyrelsen.

18 §.

Vad i 6 § 1 mom. första stycket första punkten och tredje stycket är

stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan om tillstånd

att förvärva ammunition.

Där länsstyrelsen i särskilt fall ej annat förordnar, gäller tillståndet ett

år från dagen för tillståndets meddelande.

19 §.

1 mom. över meddelat tillstånd att förvärva ammunition skall bevis utfärdas.

Beviset skall innehålla

1. numret å beviset och dagen för dess utfärdande;

2. sökandens fullständiga namn, födelsetid, titel eller yrke och hemvist

samt överlåtarens fullständiga namn, titel eller yrke och hemvist;

3. det eller de slag och den myckenhet därav tillståndet avser; samt

4. uppgift om den tid tillståndet gäller.

2 inom. Tillståndsbevis skall utfärdas i två exemplar, det ena försett med

påskrift att det utgör duplett. Ammunition må ej av överlåtare utlämnas,

med mindre dupletten av tillståndsbeviset senast vid utlämnandet tillställes

honom.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj:ts proposition nr 95.

117

I fall som i 16 § 3 mom. första stycket sägs må ammunitionen ej av överlåtaren

utlämnas, med mindre det för förvärvaren utfärdade deklarationseller

tillståndsbeviset rörande vapnet senast vid utlämnandet företes.

20 §.

Där tillstånd att innehava skjutvapen återkallas eller förbud mot innehav

av sådant vapen meddelas, må länsstyrelsen jämväl återkalla för vapeninnehavaren

utfärdat tillstånd att förvärva ammunition till vapnet. Har återkallelse

skett, åligger det vapeninnehavaren att efter anmaning avlämna tillståndsbeviset

rörande ammunitionen.

Om handel med skjutvapen och ammunition.

21 §.

1 mom. Vill någon idka handel med skjutvapen, vare skyldig att söka tillstånd

därtill hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen skall utövas.

Tillstånd att idka handel med skjutvapen må ej meddelas annan än den

som är berättigad att idka handel i allmänhet samt gjort sig känd för ordentlighet

och pålitlighet. Meddelas tillstånd för bolag eller förening, skall

för handelsrörelsen finnas en av länsstyrelsen godkänd föreståndare, som

besitter nämnda egenskaper; och är denne ansvarig för rörelsens behöriga

utövande.

Tillstånd må meddelas allenast för viss tid, högst fem år, och skall angiva

det antal och slag skjutvapen, som må på en gång innehavas. I beslutet

skall angivas den plats, där rörelsen får bedrivas.

2 mom. Har den som idkar handel med skjutvapen avlidit eller råkat i

konkurs, åligger det dödsboet eller konkursboet, därest det vill fortsätta rörelsen,

att ofördröjligen göra anmälan därom hos länsstyrelsen och tillika

föreslå föreståndare för rörelsen. Godkännes denne av länsstyrelsen, må rörelsen

på hans ansvar fortsättas under högst ett år från dödsfallet eller beslutet

om egendomsavträde.

3 mom. När särskilda skäl därtill äro, må meddelat tillstånd återkallas.

4 mom. Angående tillstånd till handel med ammunition gäller vad därom

är särskilt stadgat.

22 §.

/ mom. Vill den som idkar handel med skjutvapen för försäljning innehava

dylika vapen eller förvärva ammunition därtill, vare skyldig att hos

länsstyrelsen i det län, där rörelsen utövas, söka tillstånd därtill.

2 mom. För handelsändamål må skjutvapen eller ammunition ej överlåtas

och skjutvapen ej heller upplåtas till den som idkar handel med dylik

egendom, med mindre han erhållit tillstånd alt innehava vapnet eller förvärva

ammunitionen.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. sägs skall ej gälla beträffande förvärv eller

överlåtelse av hagclpatroner eller hylsor för sådana patroner.

4 mom. Ansökan om tillstånd som avses i 1 mom. skall innehålla uppgift

om sökandens och överlä tårens eller upplåtarens fullständiga namn, titel

eller yrke och hemvist samt det antal och slag skjutvapen eller, där

fråga är om ammunition, det eller de slag och den myckenhet därav, varmed

sökanden ämnar driva handel. Avser ansökningen skjutvapen, skall

jämväl angivas det antal och slag skjutvapen sökanden innehar.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

23 §.

1 mom. över meddelat tillstånd att för försäljning innehava skjutvapen

eller förvärva ammunition skall bevis utfärdas. Beviset skall innehålla

1. numret å beviset och dagen för dess utfärdande;

2. sökandens och överlåtarens eller upplåtarens fullständiga namn, titel

eller yrke och hemvist; samt

_ 3. i fråga om skjutvapen vapnens antal och slag samt i fråga om ammunition

det eller de slag och den myckenhet därav tillståndet avser.

2 mom. Tillståndsbevis skall utfärdas i två exemplar, det ena försett med

påskrift att det utgör duplett. Skjutvapen eller ammunition må ej av överlåtare

eller upplåtare utlämnas, med mindre dupletten av tillståndsbeviset

senast vid utlämnandet tillställes honom.

24 §.

I fråga om skjutvapen och ammunition, som innehaves på grund av tillstånd

enligt 23 §, skall vad i 9—12 §§, 13 § 2 mom. samt 14 och 20 §§

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Bestämmelserna i 4 § 3 mom. första stycket och 16 § 3 mom. andra stycket

skola i tillämpliga delar gälla, där vapenhandlare utlämnar skjutvapen

på prov till spekulant. Rörande upplåtelsen av vapnet skall till låntagaren

överlämnas intyg rörande upplåtelsen, upptagande låntagarens fullständiga

namn, födelsetid, titel eller yrke och hemvist, vapnets beteckning och kaliber

samt den eller de dagar och det ändamål upplåtelsen avser.

25 §.

Vapenhandlare är skyldig att över verkställda försäljningar av skjutvapen

och ammunition föra anteckningar i särskild försäljningsbok eller i sådan

försäljningsbok, varom stadgas i 65 § förordningen den 18 maj 1928 (nr

139) angående explosiva varor. Beträffande varje försäljning skola däri antecknas
1.

dagen för försäljningen;

2. köparens fullständiga namn, titel eller yrke och hemvist;

3. i fråga om skjutvapen vapnens antal, beteckning, kaliber, fabrikat och

tillverkningsnummer samt i fråga om ammunition det eller de slag och den

myckenhet därav försäljningen avsåg; samt

4. den länsstyrelse, som utfärdat det av köparen åberopade tillståndsbeviset,

jämte bevisets nummer och dagen för dess utfärdande.

Såsom bilagor skola vid boken fogas dupletter av tillståndsbevisen.

Särskild försäljningsbok skall jämte bilagor förvaras under en tid av minst

tio år från den dag sista inskrivningen gjordes.

Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämnpning beträffande försäljning

av hagelpatroner eller hylsor för sådana patroner.

26 §.

Det åligger polismyndigheten i orten alt öva tillsyn därå, att olaglig försäljning

av skjutvapen eller ammunition ej äger rum samt att egendomen

förvaras på betryggande sätt. För sådant ändamål skall polismyndigheten

bland annat minst en gång årligen låta granska vapenhandlares försäljningsbok

samt, där anledning därtill förekommer, jämväl hans lager av skjutvapen

och ammunition.

27 §.

Vapenhandlare är skyldig att hålla försäljningsbok tillgänglig för polisman

samt lämna av denne begärda upplysningar om försäljningen, före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

lie

fintligt lager av skjutvapen och ammunition ävensom rörande andra förhållanden,

som äro av betydelse för fullgörande av den tillsyn som enligt 26 §

åligger polismyndighet. Polisman må ej i vidare mån än som påkallas av

tjänstutövningen yppa affärsförhållande, varom han sålunda erhållit kännedom.

Om; införsel till riket av skjutvapen och ammunition.

28 §.

Vill någon till riket införa skjutvapen eller ammunition, vare skyldig att

söka tillstånd därtill, där fråga är om den som idkar handel med skjutvapen

eller ammunition hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen utövas, och i annat

fall hos länsstyrelsen i det län, där sökanden har sitt hemvist, eller, om

han ej har hemvist här i riket, hos länsstyrelsen i det län, där förtullning

av varan skall äga rum.

Utan hinder av vad nu stadgats må dock transitering av skjutvapen eller

ammunition ske till ort inom riket.

Har tillstånd att införa skjutvapen meddelats någon, äge han ock innehava

vapnet för det ändamål tillståndet avser. Därvid skola bestämmelserna i

8—15 §§ i tillämpliga delar gälla.

Ansvarsbestämmelser m. m.

29 §.

1 mom. Innehar någon skjutvapen utan att vara berättigad att innehava

detsamma; eller

använder någon, med uppenbart missbruk av meddelat tillstånd, skjutvapen

för annat ändamål än det som i tillståndsbeviset angives; eller

ändrar någon skjutvapen, där enligt 9 § tillstånd erfordras, utan att hava

erhållit sådant; eller

underlåter innehavare av skjutvapen att, efter vad i 12 § sägs, avlämna

vapnet eller ammunitionen; eller

förvärvar någon ammunition i strid mot vad i 16 eller 22 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse och have förverkat egendomen.

Har förseelsen skett av förbiseende eller äro omständigheterna eljest synnerligen

mildrande, äge rätten pröva, huruvida egendomen skall vara förverkad.

Där skjutvapen förklaras förverkat, må jämväl för vapnet avsedd ammunition,

som den dömde innehar, förklaras förverkad.

2 mom. överlåter eller upplåter någon skjutvapen i strid mot vad i 4 §

2 mom. och 3 mom. första stycket eller 22 § 2 mom. sägs; eller

överlåter någon ammunition i strid mot vad i 16 § eller 22 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

3 mom. Utlämnar överlåtare eller upplåtare skjutvapen eller utlämnar

överlåtare ammunition i strid mot bestämmelserna i 7 § 2 mom., 19 § 2 mom.

och 23 § 2 inom., straffes med dagsböter.

Åsidosättes föreskriften i 4 § 3 mom. andra stycket eller 24 § andra stycket

andra punkten; eller

medföres i fall som avses i 13 § 1 mom. ej föreskriven legitimationshandIing;

eller

fullgöres ej anmälningsskyldighet enligt 14 §,

vare straffet böter från och med tio till och med trehundra kronor.

Den, som blivit angiven för underlåtenhet att vid bärande av skjutvapen

medföra föreskriven legitimationsliandling, vare från ansvar fri, därest han

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Alaj.ts proposition nr 9ö.

inom en vecka efter det angivelsen blev honom kunnig hos åklagaren eller

den som åklagaren bestämmer visar, att han vid tiden för förseelsen ägde

innehava vapnet, samt omständigheterna giva vid handen, att förseelsen

haft sin grund i förbiseende.

i mom. Idkar någon handel med skjutvapen utan att vara berättigad därtill;

eller

åsidosätter den som erhållit tillstånd att idka handel med skjutvapen eller

ammunition bestämmelserna i 3, 25 eller 27 §,

straffes med dagsböter.

5 mom. Inför någon till riket skjutvapen eller ammunition utan att hava

erhållit föreskrivet tillstånd därtill, straffes med dagsböter eller fängelse, och

vare den olovligen införda egendomen förverkad.

Lika med olovlig införsel anses försök därtill.

Är införsel av skjutvapen eller ammunition belagd med straff enligt gällande

bestämmelser om ansvar för olovlig varuinförsel, skola dessa lända till

efterrättelse.

6 mom. Kan egendom som förklarats förverkad ej tillrättaskaffas, skall

dess värde gäldas.

7 mom. Fälles någon till ansvar jämlikt denna paragraf eller har eljest

högre rätt meddelat utslag i mål, vari underrätt ådömt sådant ansvar, åligger

det domstolen att ofördröjligen om beslutet underrätta länsstyrelsen i det

län, där den dömde har sitt hemvist, eller, där fråga är om vapenhandlare,

länsstyrelsen i det län, där rörelsen utövas.

30 §.

Åtal för förseelse mot denna kungörelse anhängiggöres vid allmän domstol

och utföres av allmän åklagare.

31 §.

Polisman eller tulltjänsteman, som anträffar egendom vilken skäligen kan

antagas vara förverkad enligt 29 § 1 eller 5 inom., eller som påträffar skjutvapen

eller ammunition, vars ägare icke är känd eller icke kan anträffas,

skall taga egendomen i beslag. Äger beslagaren själv anställa åtal, åligger

det honom att, där han finner beslaget böra bestå, så snart ske kan väcka

talan angående ansvar för brottet eller, då ägaren icke är känd eller icke

kan anträffas, göra sådan anmälan som i 32 § sägs. Äger beslagaren icke

själv anställa åtal, skall han ofördröjligen göra anmälan om beslaget hos

allmänna åklagaren, vilken har att pröva huruvida beslaget skall bestå och,

därest beslaget finnes icke böra hävas, vidare förfara på sätt nyss sagts.

Anställes, d fall då ägaren kan anträffas, ej åtal inom en månad från beslaget,

vare detsamma förfallet.

Med polisman likställes i denna paragraf med polismans befogenhet utrustad

ordningsvakt för jaktbevakning, personal vid domänverket, lappfogde

och lapptillsyningsman.

32 §.

Är ägare av beslagtagen egendom icke känd eller kan han icke anträffas,

skall åklagaren inom en månad från beslaget göra anmälan därom hos länsstyrelsen.

Finner länsstyrelsen beslaget icke böra hävas, skall länsstyrelsen

meddela förordnande att beslaget skall tillsvidare bestå samt låta i den eller

de tidningar i orten, i vilka allmänna meddelanden kungöras, införa förordnandet

jämte anmaning till ägaren att inom ett år efter det förordnandet

och anmaningen senast kungjorts med angivande av bostads- och vistelseort

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

121

skriftligen anmäla missnöje med beslaget, vid påföljd att eljest beslaget står

fast och egendomen är förverkad.

Anmäles missnöje''och finner vederbörande åklagare ej skäl till åtal, skall

beslaget gå åter.

33 §.

Egendom, som tagits i beslag, skall förvaras på betryggande sätt.

Är den, från vilken beslaget sker, därvid ej närvarande, skall han utan

dröjsmål underrättas om åtgärden och huru med den beslagtagna egendomen

förfarits.

Över beslag skall föras protokoll, vari vad därvid förekommit angives

samt den beslagtagna egendomen noga beskrives.

Har egendom förklarats förverkad genom laga kraft ägande utslag eller

är egendomen förverkad enligt 32 §, skall därmed förfaras på sätt därom är

särskilt föreskrivet.

34 §.

Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, samt egendom, som är förverkad,

ävensom belopp, som utgives i stället för dylik egendom, tillfalla

kronan.

Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna kungörelse som jämlikt

annan författning, skall beträffande förverkandet vad i sådan författning

är stadgat äga tillämpning.

Särskilda bestämmelser.

35 §.

1 mom. Hos länsstyrelserna och polismyndigheterna skola föras register

(vapenregister) för anteckning av uppgifter rörande ärenden, som avses i

denna kungörelse, i enlighet med de föreskrifter chefen för socialdepartementet

utfärdat.

2 mom. Länsstyrelse har att inom en månad efter varje halvårs utgång

till socialdepartementet insända uppgift om antalet under halvåret inkomna

ansökningar angående tillstånd att innehava skjutvapen, om antal och slag

av de vapen, som avses med ansökningarna, samt om antalet bifallna och

avslagna ansökningar.

36 §.

Över länsstyrelses beslut i ärende enligt 10, 12, 20, 21 eller 22 § må klagan

föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till socialdepartementet

sist å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del

av beslutet. Länsstyrelsens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder

av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

Över länsstyrelses beslut i annat ärende, som avses i denna kungörelse,

må klagan ej föras.

37 §.

1 mom. Denna kungörelse äger ej tillämpning å kronan, ej heller å ståtspolisintendenten,

landsfogde och polischef samt dem överordnade myndigheter.

2 mom. Bestämmelserna i 4 § äga ej tillämpning å överlåtelse eller

upplåtelse av tjänstevapen eller övningsvapen för tjänsten från kronan eller

myndighet som i I mom. sägs till statens befattningshavare eller person tillhörande

försvars- eller polisväsendet, och ej heller å överlåtelse eller upp
'',

) Dihnng till riksdagens protokoll 19U9. t samt. Nr. 95.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

låtelse av skjutvapen från kronan till sammanslutning, beträffande vilken

Kungl. Maj:t därom förordnat, eller till den som för kronans räkning tillverkar

krigsmateriel. I fall som nu nämnts äger vederbörande vapeninnehavare

jämväl utan tillstånd, varom i 16 § stadgas, från kronan eller myndighet

som i 1 mom. sägs förvärva erforderlig ammunition till vapnet.

3 mom. Föreskrifterna i 9 och 10 §§ samt 12—14 §§ gälla ej innehavare

av vapen och ammunition som i 2 mom. avses.

A mom. Stadgandena i 6 och 18 §§, att tillstånd till innehav av skjutvapen

och förvärv av ammunition må meddelas allenast enskild person, äga

ej tillämpning å skytteförbund och skytteföreningar tillhörande det frivilliga

statskontrollerade skytteväsendet, svenska pistolskytteförbundet, svenska

sportskytteförbundet och svenska jägareförbundet samt till dessa förbund

anslutna lokalföreningar, och må sammanslutning som nu nämnts förvärva

ammunition jämväl för det fall att sammanslutningen ej själv äger

innehava de vapen, för vilka ammunitionen är avsedd. Bestämmelserna i

16 § om förvärv och överlåtelse av ammunition skola ej gälla i den mån

sammanslutningen för övnings-, utbildnings- eller tävlingsändamål överlåter

ammunition till sina medlemmar eller till medlem tillhörande annan sammanslutning

som här sägs.

Sammanslutning som i första stycket avses må för övnings-, utbildningseller

tävlingsändamål för den tid och på de villkor i övrigt sammanslutningen

bestämmer till medlem utlåna skjutvapen, som av sammanslutningen innehaves.

Beträffande sådan utlåning skall till låntagaren överlämnas intyg, innehållande

uppgift om att vapnet blivit till honom såsom medlem av sammanslutningen

utlånat, vapnets beteckning, kaliber och tillverkningsnummer,

låntagarens fullständiga namn, födelsetid, titel eller yrke och hemvist

samt den tid och det ändamål utlåningen avser.

Vad i detta moment stadgats skall jämväl äga tillämpning å centralförbundet

för befälsutbildning, frivilliga automobilkåren, sjövärnskåren, frivilliga

motorcykelkåren, svenska röda korset, svenska blå stjärnan och riksförbundet

Sveriges lottakårer, så ock å annan sammanslutning, beträffande

vilken Kungl. Maj:t därom förordnat.

38 §.

Det ankommer å chefen för socialdepartementet att utfärda närmare föreskrifter

angående tillämpningen av bestämmelserna i denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1947, från och med vilken

dag vapenkungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315) skall upphöra att gälla.

Innehar någon den 1 januari 1947 skjutvapen utan att vare sig på grund

av kungörelsen den 26 juli 1927 (nr 338) eller enligt kungörelsen den 22

juni 1934 (nr 315) hava deklarerat vapnet eller erhållit föreskrivet tillstånd

till förvärv, innehav eller införsel därav, vare skyldig att senast den 1 februari

1947 söka tillstånd att inneha vapnet efter vad i nya kungörelsen stadgas.

Har sådan ansökan gjorts senast sistnämnda dag, vare han fri från ansvar

för det han innehaft vapnet utan att hava varit därtill berättigad. Vad

sist sagts skall dock ej gälla, där åtal anställts före den 1 januari 1947.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 95. 123

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen ............................................................ 1

Kungl. Maj :ts förslag till vapenförordning............................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 4 mars 1949 ....................... 33

Inledning .......................................................... 33

I. Grunderna för en reviderad vapenförfattning....................... 34

Gällande bestämmelser ............................................ 34

Huvuddragen av vapenutredningens förslag och remissinstansernas allmänna

inställning till förslaget .................................. 37

Explosivvarusakkunnigas förslag om ändrade bestämmelser rörande ammunition

och yttrandena däröver.................................. 41

Departementschefen ................................................ 42

II. Särskilda frågor ................................................... 45

Frågan om ny vapeninventering och andra kontrollåtgärder......... 45

Tillfällig utlåning av vapen ........................................ 51

Förvärv av ammunition ........................................... 57

Förvaringen av vapen och ammunition ............................ 70

Nedbringande av kostnaderna för inlösen av vapen.................... 78

Klagorätten ...................................................... 82

III. Specialmotivering till departementsförslaget ....................... 86

IV. Departementschefens hemställan ................................... 110

Bilaga A. Vapenutredningens förslag till vapenkungörelse ............ 111

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:375 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till vapenför ordning. s. 1 i texten
  2. 1LU 1949:44 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till vapenförordning, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. 1LU 1949:45 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om explosiva varor. s. 21 i texten