Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om straff för olovlig varuutförsel, m. in

1949-02-25 · 64 sidor, varav 59 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 59 av 64 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:99, Med förslag till lag om straff för olovlig varuutförsel, m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99

1

Nr 99.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

straff för olovlig varuutförsel, m. in.; given Stockholms

slott den 25 februari 19b9.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag om straff för olovlig varuutförsel;

2) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för

olovlig varuinförsel;

3) lag om ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

4) lag angående ändrad lydelse av 19 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26

s. 1) om inteckning i fartyg;

5) lag angående ändring i lagen den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade

bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. in.;

6) förordning om ändrad lydelse av 7 kap. 22 § förordningen den 18 juni

1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker;

7) förordning om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli

1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit;

8) förordning om ändrad lydelse av 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli

1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat in. m.; samt

9) förordning om ändrad lydelse av 46 § 1 mom. förordningen den 11

juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

1 liihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 99.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att förordningen den 3 mars 1916 om straff för

olovlig varuutförsel m. m. skall ersättas med en ny lag i samma ämne. Förslaget

till sådan lag bygger i stort sett på nuvarande bestämmelser men innebär

på åtskilliga punkter förenkling och modernisering. Bl. a. ha föreskrifterna

om straff och förverkandepåföljder omarbetats i överensstämmelse

med den nyligen företagna revisionen av vissa kapitel i allmänna

strafflagen. Även rättegångsreformen har föranlett ändringar, framför allt

beträffande reglerna om laga domstol, åtal, beslag och andra tvångsmedel.

Vidare framlägges förslag till liknande ändringar i 1923 års lag om straff

för olovlig varuinförsel och 1924 års spritinförsellag.

Härjämte föreslås, i enlighet med vad riksdagen förut hemställt, att de

andelar i böter m. m., som vid smuggling och olovlig rusdryckshantering för

narvarande utgå till åklagare, angivare och beslagare eller till gratifikationer

åt tulltjänstemän och polismän, skola indragas till kronan.

I övrigt innefattar propositionen ett par mindre följdändringar i lagen

om inteckning i fartyg och lagen den 10 februari 1933 om ändrade bestämmelser

i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 99.

3

Förslag

till

Lag

om straff för olovlig varuutförsel.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet eller medelst

vilseledande åtgärd från riket utför gods, oaktat det enligt av Konungen

utfärdat förbud icke må utföras, straffes för olovlig varuutförsel med

dagsböter eller, om utförseln sker i större omfattning eller yrkesmässigt,

högst med fängelse i ett år.

Har gärningsmannen förut genom lagakraftvunnen dom blivit dömd för

enahanda brott, vare straffet dagsböter eller fängelse och må, om den olovliga

utförseln skett i större omfattning eller yrkesmässigt, dömas till straffarbete

i högst två år.

2 §■

Såsom olovlig varuutförsel skall ock anses:

1. om någon utför gods, med avseende å vilket särskilt utförselförbud ej

gäller men som helt eller delvis framställts genom bearbetning eller förädling

av till utförsel förbjudna ämnen, därest av godsets myckenhet eller

omständigheterna i övrigt framgår att den gjorda bearbetningen eller förädlingen

avsett allenast att möjliggöra utförsel av de i godset ingående, till

utförsel förbjudna ämnena;

2. om någon utan Konungens tillstånd från riket bortför till utförsel

förbjudet gods som ännu ej är att enligt tullagstiftningen anse såsom till

riket infört men som inkommit å svenskt territorialvatten eller inom rikets

landgräns och ej är bestämt till ort utom riket; samt

3. om någon utan tillstånd av tullmyndighet tager gods av till utförsel

förbjuden beskaffenhet i större myckenhet eller av annat slag, än han på

grund av särskild föreskrift må vara berättigad att utföra, ombord på fartyg

eller luftfartyg som befinner sig på resa i utrikes trafik eller skall avgå i

sådan trafik.

3 §•

Lika med olovlig varuutförsel anses försök därtill.

Hava flera medverkat till gärning som enligt denna lag är belagd med

straff, gälle vad i 3 kap. strafflagen är stadgat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

4 §•

Gods som någon olovligen utfört eller sökt utföra skall förklaras förverkat.

Kan godset ej tillrättaskaffas, gälde den brottslige dess värde.

Tillika skall förklaras förverkat

a) emballage eller kärl vari godset förvaras ävensom annan förvaringspersedel

i vilken godset påträffas, därest persedeln på grund av sin beskaffenhet

är särskilt ägnad att användas för olovlig varuutförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktighet än etthundratjugu ton eller dragare

och fordon eller annat forslingsredskap som för transport av godset begagnats

vid resa, vilken måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga

olovlig varuutförsel, eller eljest vid tillfälle, då de forslade varorna

till väsentlig del utgjorts av gods som var avsett att olovligen utföras, allt

dock endast om forslingsredskapet tillhör eller på grund av avbetalningsköp

innehaves av godsets ägare eller annan, som finnes hava ägt kännedom om

den olovliga varuutförseln eller skälig anledning att misstänka densamma,

samt tillika godset anträffats under forslingen.

Avser förverkandeförklaring farkost som besväras av sjöpanträtt eller

inteckning, må domstolen ock förklara att panträtten i farkosten skall upphöra.

Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat

böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

Framgår av omständigheterna att brottet skett av förbiseende, må av domstolens

prövning bero, huruvida förverkandepåföljd skall inträda.

5 §•

När beslag lagts å egendom som kan antagas vara förverkad enligt denna

lag, skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka talan vid domstol med

yrkande om egendomens förverkande eller ock förfara på sätt i 6 § 2 mom.

sägs.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall

hava väckts, skall ej äga tillämpning.

6 §•

1 mom. Är fråga om förverkande av annan egendom än forslingsredskap

och är ägaren ej känd, eller har han icke känt hemvist inom riket, eller kan

eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i

riket, må talan om egendomens förverkande föras mot forsiare eller annan

innehavare av den beslagtagna egendomen, om han kan anträffas med stämning.

2 mom. Kan ej mot någon föras ansvarstalan för olovlig befattning med

egendom som enligt denna lag tagits i beslag, må åklagaren, där fråga är

allenast om annan egendom än forslingsredskap och egendomens värde uppskattas

till mindre än etthundra kronor, i stället för att vid domstol väcka

talan om egendomens förverkande meddela skriftligt förordnande att beslaget

skall tillsvidare bestå; och skall i sådant fall egendomen vara för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

verkad därest icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren

eller annan, som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler

missnöje med beslaget.

Anmäles missnöje, skall åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas,

väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Väckes

ej talan inom en månad sedan anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Har förordnande enligt första stycket meddelats och anställes, innan frågan

om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning som ovan

angivits, åtal angående olovlig befattning med de varor förordnandet avser,

skall frågan om egendomens förverkande i stället prövas i samband med

åtalet; och skola förty jämlikt första och andra styckena vidtagna åtgärder

förfalla.

7 §•

1 mom. Sedan slutligen avgjorts, att egendom som tagits i beslag skall

vara förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild författning till

annat föranleder, genom åklagarens försorg försäljas på offentlig auktion.

Förvaringspersedel som på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att

användas för olovlig varuutförsel må dock försäljas allenast om den gjorts

otjänlig för sådant ändamål. Där detta icke lämpligen kan ske, skall med

persedeln förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

2 mom. År beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar

förstörelse eller annan nedgång i värde, må den genast försäljas på offentlig

auktion, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens

värde till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats

av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol

som har att upptaga frågan om egendomens förverkande. Domstolen må

utan ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling som influtit vid avyttring enligt detta moment skall intill

dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas i

bank.

8 §•

Häves beslag å utländskt oförtullat gods, skall egendomen eller, om godset

redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig

redovisning.

i» §■

Tulltjänsteman, posttjänsteman och tjänsteman vid statens järnvägar

åligger att i den mån honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder noggrant

övervaka, att olovlig varuutförsel icke äger rum. Vid sådan tillsyn

äger, utan hinder av vad eljest är stadgat, posttjänsteman föranstalta om

undersökning av postpaket som vid postanstalt i riket inlämnats för befordran

till utrikes ort.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förekommer anledning att olovlig varuutförsel eller försök till sådan

utförsel ägl rum, må befattningshavare som sägs i första stycket taga egendom,

som kan antagas vara förverkad, i beslag. Anmälan därom skall

skyndsamt göras hos åklagaren, som har att omedelbart pröva, om beslaget

skall bestå.

Tulltjänsteman äger ock enahanda rätt som enligt lag tillkommer polisman

att gripa den som inisstänkes för olovlig varuutförsel eller försök därtill

samt att till förhör medtaga den som är tillstädes å plats där sådant

brott förövas.

10 §.

Förekommer mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustort eller ankommer

till plats där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att han

har på sig förstucket, till utförsel förbjudet gods i avsikt att utföra det, må

för eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation å

honom. Om vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning finner

skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till utlandet med viss lägenhet

eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig, må efter

bevakningschefens bestämmande kroppsvisitation verkställas å envar med

lägenheten eller under tidrymden från platsen till utlandet avresande person.

Sådant förordnande skall ofördröjligen underställas generaltullstyrelsens

prövning men går likväl genast i verkställighet.

Kroppsvisitation som är av mera väsentlig omfattning skall verkställas

inomhus i avskilt rum eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om undersökningsman

eller den undersökte begär det och det kan ske utan större

omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation å kvinna må ej verkställas

eller bevittnas av annan än kvinna.

Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation

erfordras ej, med mindre föremål som påträffas tages i beslag.

11 §•

Böter som ådömas enligt denna lag så ock värdet av förverkad egendom

tillfalla kronan.

12 §.

Där i lag eller författning angående förbud mot utförsel av visst gods givits

särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse av förbudet, skall vad

i denna lag stadgas icke äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949, då förordningen den 3 mars

1916 (nr 49) om straff för olovlig varuutförsel in. m. upphör att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift, som ersatts

genom beslämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället avse denna lag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

7

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 8 jnni 1923 (nr 147) om straff för olovlig

varninförsel.

Härigenom förordnas, att 1 § 3—5 mom. lagen den 8 juni 1923 om straff

för olovlig varninförsel skola upphöra att gälla ävensom att 1 § 9 och 10

mom. samt 6, 7, 11, 19 och 21 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

1 §•

9 mom. Är olovligen —---ock förverkat:

a) emballage eller---varuinförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktighet

än etthundratjugo ton eller dragare

och fordon eller annat forslingsredskap,

som för transport av det

olovligen införda godset begagnats

vid resa, vilken måste antagas hava

ägt rum i väsentligt syfte att företaga

olovlig varuinförsel, eller eljest vid

tillfälle, då de forslade varorna till

väsentlig del utgjorts av olovligen

infört gods, allt dock endast för så

vitt forslingsredskapet tillhör godsets

ägare eller annan, som finnes hava

ägt kännedom om den olovliga varuinförseln

eller skälig anledning att

misstänka densamma, samt tillika

godset anträffats under forslingen.

10 in o in. Innefattar olovlig varuinförsel

tillika förbrytelse i tjänsten,

b) farkost av mindre nettodräktighet

än etthundratjugo ton eller dragare

och fordon eller annat forslingsredskap,

som för transport av det

olovligen införda godset begagnats

vid resa, vilken måste antagas hava

ägt rum i väsentligt syfte att företaga

olovlig varuinförsel, eller eljest vid

tillfälle, då de forslade varorna till

väsentlig del utgjorts av olovligen

infört gods, allt dock endast för så

vitt forslingsredskapet tillhör eller

på grund av avbetalningsköp innehaves

av godsets ägare eller annan, som

finnes hava ägt kännedom om den

olovliga varuinförseln eller skälig

anledning att misstänka densamma,

samt tillika godset anträffats under

forslingen.

10 mom. Avser förverkandeförklaring

farkost, som besväras av sjö
-

Senaste lydelse se beträffande 1 § 9 inom. och 6 § 1924: 226 samt beträffande 19 § 1938: 267.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

(Gällande lydelse.)

varde den förbrytelse bedömd enligt

allmänna strafflagen.

6

Förövar den, som två eller flera

gånger straffats för olovlig varuinförsel

av annat slag, än som avses i

1 § 6 mom., ånyo enahanda brott av

beskaffenhet att icke vara hänförligt

under sagda mom., dömes till böter

efter de för varje särskilt fall i 1 och

5 §§ stadgade grunder, till fängelse

eller till straffarbete i högst två år.

Beträffande gods — —• — 9 mom.

7

Den, som uppsåtligen förleder annan

till olovlig varuinförsel eller vid

utförande av sådant brott med råd

eller dåd uppsåtligen hjälper, så att

gärningen därigenom sker, straffes

som vore han själv gärningsman. Har

någon före brottets utförande eller

vid utförandet, dock i mindre mån

än nyss är sagt, med råd eller dåd

gärningen främjat, straffes efter ty

som han prövas hava till brottet bidragit.

Om någon utan att hava sådan

del i brottet, som nu sagts, sedan

brottet timat, med vetskap därom varit

gärningsmannen behjälplig att

godset dölja, förbyta eller föryttra,

straffes efter som brottet var till,

dock mindre ån om han själv varit

gärningsman.

(Föreslagen lydelse.)

panträtt eller inteckning, må domstolen

ock förklara, att panträtten i farkosten

skall upphöra. Finnes i annat

fall någons rätt till föremål, som förklaras

förverkat, böra oaktat förklaringen

bestå, göre domstolen förbehåll

därom.

§•

Förövar den, som genom lagakraftvunnen

dom dömts för olovlig

varuinförsel av annat slag än som

avses i 1 § 6 mom., ånyo enahanda

brott av beskaffenhet att icke vara

hänförligt under sagda mom., dömes

till böter efter de för varje särskilt

fall i 1 och 5 §§ stadgade grunder

eller till fängelse. Sker den olovliga

införseln i större omfattning eller yrkesmässigt,

må dömas till straffarbete

i högst två är.

sägs.

§•

Hava flera medverkat till olovlig

varuinförsel, gälle vad i 3 kap. strafflagen

år stadgat.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Den, till vilken olovligen infört

gods avyttrats, vare ej på den grund

förfallen till ansvar för delaktighet i

gärningen enligt vad i första stycket

sägs.

Delaktighet i olovlig varuinförsel, Anstiftan av eller medhjälp till

som avses i 1 § 6 mom., är ej med olovlig varuinförsel, som avses i 1 § 6

ansvar belagd. mom., är ej med ansvar belagd.

11 §•

Tulltjänsteman äger---lag avses.

Enahanda undersökningsrätt —--än tulltjänsteman.

Vid undersökning, varom sågs i

första stycket, äger tulltjänsteman

enahanda rått som enligt lag tillkommer

polisman att gripa den som

misstänkes för brottet samt att till

förhör medtaga den som år tillstädes

å den plats dår brottet förövats.

19 §.

Av böter, som ådömas enligt den- Böter som ådömas enligt denna lag

na lag, så ock av behållna försäljnings- så ock värdet av förverkad egendom

summan för förverkad egendom eller tillfalla kronan.

av belopp, som jämlikt 8 § utgivits i

stället för sådan egendom, skall en

tredjedel tillfalla kronan och återstoden

ställas till generaltullstyrelsens

förfogande att användas till uppmuntran

av tulltjänstemän och polismän,

som ådagalagt synnerligt nit

vid beivrande av olovlig varuinförsel,

eller eljest till ändamål, ägnat

att främja upptäckandet av eller motverka

sådan införsel.

21 §.

1 mom. Egendom, som genomlä- 1 mom. Sedan slutligen avgjorts,

ga kraft ägande utslag förklarats för- att egendom som tagits i beslag skall

verkad, skall, där ej föreskrift i sär- vara förverkad, skall egendomen, där

skild författning till annat föranle- ej föreskrift i särskild författning till

der, av vederbörande tullförvaltning annat föranleder, av vederbörande

försäljas å offentlig auktion. Förva- tullförvaltning försäljas å offentlig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ringspersedel må likväl försäljas allenast

för så vitt den gjorts otjänlig

att användas såsom redskap för olovlig

varuinförsel; skolande, där detta

icke lämpligen kan ske, med persedeln

förfaras på sätt generaltullstyrelsen

bestämmer.

2 mom. F or sling sr edskap, som

tages i beslag, må försäljas utan annat

uppskov, än som erfordras för

auktionens behöriga kungörande.

I fall, då beslagtagen annan egendom

ådagalägges vara underkastad

förskåmning eller snar förstörelse eller

annan nedgång i värde, såframt

avyttringen därav fördröjes, åge på

anmälan därom den domstol, å vilkens

handläggning målet beror, att

utan avbidan på ägares inställelse

meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring

enligt detta mom., skall, Intill

dess utslag fallit och vunnit laga

kraft, nedsättas i tullkassan.

auktion. Förvaringspersedel, som på

grund av. sin beskaffenhet år särskilt

ägnad att användas i och för olovlig

varuinförsel, må likväl försäljas allenast

för så vitt den gjorts otjänlig för

sådant ändamål; skolande, där detta

icke lämpligen kan ske, med persedeln

förfaras på sätt generaltullstyrelsen

bestämmer.

2 in o m. Är beslagtagen egendom

underkastad förskåmning eller snar

förstörelse eller annan nedgång i

värde, må den genast försäljas på

offentlig auktion, och skall så alltid

ske, om ägaren begär det. Uppskattas

egendomens värde till etthundra

kronor eller mera och har ej försäljning

påkallats av ägaren, skall dock

tillstånd till försäljningen sökas hos

den domstol, som har att upptaga

frågan om egendomens förverkande.

Domstolen må utan ägarens hörande

meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring

enligt detta mom., skall, intill

dess frågan om förverkande blivit

slutligen avgjord, nedsättas i tullkassan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

1]

Förslag

till

Lag

oiu ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelsei

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att 8 § 3 inom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin

skall upphöra att gälla ävensom att 1 § 2—4 inom., o § 1 och 2 mom., 10 §

1 och 2 inom. samt 16, 22 och 23 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

2 mom. Vad i 1 § 2—5 mom. i

lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om

straff för olovlig varuinförsel finnes

stadgat skall i tillämpliga delar äga

giltighet beträffande brott, som avses

här ovan i 1 mom.

2 m o in. Vad i 1 § 2 mom i lagen

den 8 juni 1923 (nr 147) om

straff för olovlig varuinförsel finnes

stadgat skall i tillämpliga delar äga

giltighet beträffande brott, som avses

här ovan i 1 mom.

3 m o m.

Lika med---försök därtill.

Angående delaktighet i brott, varom

i 1 mom. förmäles, skall gälla vad

som finnes stadgat i 7 § första stycket

i lagen om straff för olovlig varuinförsel.

4 mom. Förövas olovlig införsel

av spritdrycker eller vin av den, som

en eller flera gånger fällts till straff

för enahanda brott eller för brott,

som i 5 § sägs, skall till fängelse eller

till straffarbete i högst två år dömas.

Har införseln skett i allenast ringa

omfattning och utan syfte att försälja

dryckerna, då må, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande i

Hava flera medverkat till brott,

varom i 1 mom. förmäles, gälle vad

i 3 kap. strafflagen är stadgat.

4 in o in. Förövas olovlig införsel

av spritdrycker eller vin av den, som

förut genom lagakraftvunnen dom

dömts för enahanda brott eller för

brott, som sägs i 5 §, eller för olovlig

införsel av andra varor än spritdrycker

och vin, vare straffet böter efter

vad i 1 mom. stadgas eller fängelse,

och må, där den olovliga införseln

skett i större omfattning eller yrkes
-

i Senaste lydelse se beträffande 1 § 4 mom., 5 § 1 mom. och 10 § 1 mom. 1928:145, beträffande

16 § 1946: 867, beträffande 22 § 1938: 264 samt beträffande 23 § 1 mom. 1947: 473. (Angående

23 § 2 och 5 mom. se 1938:264.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

(Gällande lydelse.)

och ej föreligger fall, som avses i 1 §

3 mom. i lagen om straff för olovlig

varuinförsel, dömas till böter efter

vad i 1 mom. här ovan stadgas.

Förövas olovlig införsel av spritdrycker

eller vin av den, som två eller

flera gånger undergått straff för

olovlig införsel av andra varor än

spritdrycker och vin, skall dömas till

böter efter vad i 1 mom. stadgas eller

till fängelse eller till straffarbete

i högst två år; dock må ej i fall, som

avses i 1 §3 mom. i lagen om straff

för olovlig varuinförsel, till böter

dömas.

(Föreslagen lydelse.)

mässigt, dömas till straffarbete i

högst två år. Var det tidigare brottet

sådant som sägs i denna lag, må ej

till böter dömas i annat fall, än då

införseln skett i allenast ringa omfattning

och utan syfte att försälja

dryckerna samt omständigheterna

jämväl i övrigt äro synnerligen mildrande.

5 §.

5 §.

1 m o m. Var som, utan att kun- 1 m o in. Var som, utan att kunna

na såso<m gärningsman eller delaktig fällas till ansvar för brott, som i 1 §

sägs, för egen eller annans räkning

förvärvar, forslar, döljer eller förvarar

spritdrycker eller vin, skall, där

det är uppenbart, att dryckerna olovligen

införts, straffas med böter till

belopp motsvarande lägst tio, högst

tjugu kronor för liter av de drycker,

fällas till ansvar för brott, som i 1 §

sägs, för egen eller annans räkning

förvärvar, forslar, döljer eller förvarar

spritdrycker eller vin, skall, där

det är uppenbart, att dryckerna olovligen

införts, straffas med böter till

belopp motsvarande lägst tio, högst

befattning, dock minst trettio och

högst femtusen kronor, eller med

fängelse i högst ett år. Angående

höjning i visst fall av böternas belopp

gäller vad i 1 § 1 mom. andra

stycket stadgas.

tjugu kronor för liter av de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig

med vilka han tagit sådan olovlig

befattning, dock minst trettio och

högst femtusen kronor, eller med

fängelse i högst ett år. Angående

höjning i visst fall av böternas belopp

gäller vad i 1 § 1 mom. andra

stycket stadgas.

Kan den — —----— ansvar fri.

Förövas brott, som i detta inom. Förövas brott, som i detta mom.

avses, av den, som förut fällts till avses, av den, som förut genom lastraff

för enahanda brott eller för gakraftvunnen dom dömts för enabrott,

som i 1 § sägs, straffes som i handa brott eller för brott, som i

1 § 4 mom. första stycket är för där 1 § sägs, straffes som i 1 § 4 mom.

avsett fall stadgat. är för där avsett fall stadgat.

2 mom. Lika med — — — försök därtill.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Angående delaktighet i brott, var- Hava flera medverkat till brott,

om i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 § varom i 1 mom. förmäles, gålle vad

första stycket första och andra punk- i 3 kap. strafflagen är stadgat,

terna i lagen om straff för olovlig

varuinförsel finnes stadgat äga motsvarande

tillämpning.

1 in o in. Var som

Kan den----

10 §.

---- stycket stadgas.

--ansvar fri.

Beträdes någon med sådan olovlig Beträdes någon med sådan olovlig

befattning med spritdrycker, som i befattning med spritdrycker, som i

detta mom. sägs, och har han förut detta mom. sägs, och har han förut

fällts till straff för enahanda brott genom lagakraftvunnen dom dömts

eller för brott, som avses i 30 § 1 för enahanda brott eller för brott,

mom. eller 31 § 2 mom. i förordning- som avses i 30 § 1 mom. eller 31 §

en angående tillverkning och be- 2 mom. i förordningen angående tillskattning

av brännvin eller i 22 § verkning och beskattning av bränn1

mom. i förordningen angående vin eller i 22 § 1 mom. i förordninghandel

med skattefri sprit eller i 11 § en angående handel med skattefri

1 mom. första stycket i förordning- sprit eller i 11 § 1 mom. första stycen

angående vissa alkoholhaltiga ket i förordningen angående vissa

preparat m. in., straffes såsom i 30 § alkoholhaltiga preparat m. in., straf1

mom. andra och tredje styckena fes såsom i 30 § 1 mom. andra och

i förordningen angående tillverkning tredje styckena i förordningen anoch

beskattning av brännvin är för gående tillverkning och beskattning

där avsett fall stadgat. av brännvin är för där avsett fall

stadgat.

2 in o in. Lika med---försök därtill.

Angående delaktighet i brott, var- Hava flera medverkat till brott,

om i 1 inom. förmäles, skall vad i varom i 1 mom. förmäles, gälle vad

7 § första stycket första och andra i 3 kap. strafflagen är stadgat,

punkterna i lagen om straff för olovlig

varuinförsel finnes stadgat äga

motsvarande tillämpning.

10 §•

Är fråga-----— med stämning.

Påföljd, som i 8 § 3 mom. sägs, må

ej ådömas, med mindre inteckningens

innehavare erhållit underrättelse

om målet i den ordning, som angå
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ende delgivning av stämning är stadgad;

är inteckningens innehavare ej

känd eller har han icke känt hemvist

inom riket eller kan eljest ej på

sätt om stämning i brottmål är stadgat

delgivning ske här i riket, må i

stället sådan underrättelse kungöras

på sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken

sågs.

22

Med spritdrycker---

I fråga om förfarande med forslingsredskap,

som jämlikt denna lag

tages i beslag, skall vad i 21 § i lagen

om straff för olovlig varuinförsel

stadgas i tillämpliga delar lända till

efterrättelse; dock att farkost, som

har en nettodräktighet av fem ton eller

därutöver, må säljas först sedan

frågan om dess förverkande blivit

avgjord. Med egendom, som avses i

8 § 4 mom. denna lag, förfares, där ej

föreskrift i särskild författning till

annat föranleder, i överensstämmelse

med de regler som gälla beträffande

det forslingsredskap, varå egendomen

anträffats. Finnes sådan egendom

vara underkastad förskämning eller

snar förstörelse, må den likväl alltid

säljas innan frågan om dess förverkande

blivit avgjord.

Utan hinder--------finner lämpligt.

---— eller mera.

I fråga om förfarande med forslingsredskap,

som jämlikt denna lag

tages i beslag, samt egendom, som

avses i 8 § 4 mom., skall vad i 21 § i

lagen om straff för olovlig varuinförsel

stadgas i tillämpliga delar lända

till efterrättelse.

23 §.

1 mom. Av böter, som ådömas enligt

denna lag eller, på grund av stadgandet

i 9 §, jämlikt lagen om straff

för olovlig varuinförsel, så ock av

behållna försäljningssumman för

förverkad egendom eller av belopp,

som utgivits i stället för sådan egen
-

Böter som ådömas enligt denna

lag eller, på grund av stadgandet i

9 §, jämlikt lagen om straff för olovlig

varuinförsel så ock värdet av förverkad

egendom tillfalla kronan.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition

(Gällande lydelse.)

dom, skall en tredjedel tillfalla kronan.

Återstoden skall, då fråga år om

böter, som ådömas på grund av stadgande

i 1 kap., eller om försäljningssumman

för eller värdet av egendom,

som på grund av sådant stadgande

dömts eller skolat dömas förverkad,

ställas till generaltullstyrelsens förfogande

att användas till det i 19 §

i lagen om straff för olovlig varuinförsel

omförmälda ändamål och i annat

fall fördelas med ena hälften till

generaltullstyrelsen, att användas på

sätt nyss sagts, och med andra hälften

i Stockholm till poliskammaren,

i annan stad till magistraten samt eljest

till länsstyrelsen, att i enlighet

med föreskrifter, som Konungen utfärdar,

användas till uppmuntran av

polismän, som ådagalagt synnerligt

nit vid beivrande av olovlig hantering

av rusdrycker.

3 mom. På vederbörande länsstyrelse

eller, där åklagaren är tullverkets

åklagare, på generaltullstyrelsen

ankommer att fastställa fördelningen

av försäljningssumman för

förverkad egendom, då frågan om

egendomens förverkande blivit avgjord

annorledes ån genom domstols

u t slag.

4 mom. Skall egendom vara förverkad

såväl jämlikt denna lag som

jämlikt annan författning, skall beträffande

fördelningen av försäljningssumman

eller egendomens värde

gälla vad i denna lag är stadgat.

nr 99.

(Föreslagen lydelse.)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kunyl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)

om inteckning i fartyg.

Härigenom förordnas, att 19 a § lagen den 10 maj 1901 om inteckning i

fartyg1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

19 a §.

Har domstol, vid meddelande av

förklaring att fartyg jämlikt 2 kap.

17 § strafflagen skall vara förverkat

till kronan, tillika beträffande inteckning

i fartyget förklarat, att panträtten

i fartyget skall upphöra, må,

sedan utslaget vunnit laga kraft, inteckningen

dödas på ansökan utav

ny ägare av fartyget eller lott däri,

ändå att inteckningshandlingen i

huvudskrift ej företes.

Har domstol, vid meddelande av

förklaring att fartyg skall vara förverkat

till kronan, tillika beträffande

inteckning i fartyget förklarat, att

panträtten i fartyget skall upphöra,

må, sedan utslaget vunnit laga kraft,

inteckningen dödas på ansökan utav

ny ägare av fartyget eller lott däri,

ändå att inteckningshandlingen i huvudskrift

ej företes.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade

bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter in. m.

Härigenom förordnas, att andra stycket i lagen den 10 februari 1933 om

ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter in. m. skall

utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

1 Se 1948: 464.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

17

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 7 kap. 22 § förordningen den 18 juni 1937 (nr 436)

angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 22 § förordningen den 18 juni 1937 angående

försäljning av rusdrycker1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

7 kap.

22 §.

Av böter som ådömas enligt denna Böter och viten som ådömas enligt

förordning samt värdet av rusdryc- denna förordning så ock värdet av

ker jämte kärl och emballage som en- förverkad egendom tillfalla kronan,

ligt denna förordning dömas förbrutna

tillfälle en tredjedel, dock högst

femhundra kronor, åklagaren. Lika

del skall, om särskild angivare eller

beslagare finnes, tillfalla denne, men

om så ej är fallet, ställas i stad till

magistratens samt på landet till länsstyrelsens

förfogande att, i enlighet

med föreskrifter som Konungen utfärdar,

användas till uppmuntran av

polismän, som ådagalagt synnerligt

nit vid beivrande av olovlig hantering

av rusdrycker. Återstoden tillfaller

kronan.

Andel som nu sagts tillkomme

dock ej angivare, då angivelse skett

av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar,

makar eller syskon mot varandra,

annan skyldeman mot den

hos vilken han njuter kost eller underhåll,

fosterbarn mot fosterföräldrar

eller tjänare mot husbondefolk

under den tid de äro i tjänsten.

Utdömt vite tillfaller kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949. 1 2

1 Senaste lydelse se 1947: 482.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19b9. 1 samt. Nr 99.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 99.

Förslag
till
Förordning
om

iindrad lydelse av 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 (nr 508)

angående handel med skattefri sprit.

Härigenom förordnas, att 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 angående

handel med skattefri sprit1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

32

2 mom. Av böter, som enligt denna

förordning ådömas, ävensom av

värdet av vad som jämlikt densamma

är att anse såsom förbrutet, tillfälle

en tredjedel, dock högst femhundra

kronor, åklagaren. Lika del

skall, om särskild angivare eller beslagare

finnes, tillfalla denne, men,

om så ej är fallet, ställas i Stockholm

till poliskammarens, i annan stad till

magistratens samt å landet till länsstyrelsens

förfogande att i enlighet

med föreskrifter, som Konungen utfärdar,

användas till uppmuntran av

polismän, som ådagalagt synnerligt

nit vid beivrande av olovlig rusdrycks-

eller sprithantering. Återstoden

tillfaller kronan.

Andel, som nu sagts, tillkomme

dock ej angivare, då angivelse skett

av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar,

makar eller syskon mot varandra,

annan skyldeman mot den,

hos vilken han njuter kost eller underhåll,

fosterbarn mot fosterföräldrar

eller tjänare mot husbondefolk

under den tid de äro i tjänsten.

(Föreslagen lydelse.)

§•

2 in o m. Böter som ådömas enligt

denna förordning så ock värdet av

förverkad egendom tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949.

1 Senaste lydelse se 1947: 478.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

19

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 (nr 564)

angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.

Härigenom förordnas, att 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 an
-

gående vissa alkoholhaltiga preparat

lydelse.

(Gällande lydelse.)

18

2 in o m. Av böter, som enligt denna

förordning ädömas, ävensom av

värdet av vad som jämlikt densamma

år att anse såsom förbrutet, tillfälle

en tredjedel, dock högst femhundra

kronor, åklagaren. Lika del skall, om

särskild angivare eller beslagare finnes,

tillfalla denne, men, om så ej är

fallet, ställas i Stockholm till poliskammarens,

i annan stad till magistratens

samt å landet till länsstyrelsens

förfogande att i enlighet med

föreskrifter, som Konungen utfärdar,

användas till uppmuntran av polismän,

som ådagalagt synnerligt nit

vid beivrande av olavjig rusdryckseller

sprithantering. Återstoden tillfaller

kronan.

Andel, som nu sagts, tillkomme

dock ej angivare, då angivelse skett

av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar,

makar eller syskon mot varandra,

annan skyldeman mot den,

hos vilken han njuter kost eller underhåll,

fosterbarn mot fosterföräldrar

eller tjänare mot husbondefolk

under den tid de äro i tjänsten.

m. in.1 skall erhålla följande ändrade

(Föreslagen lydelse.)

§•

2 m o in. Böter som ådömas enligt

denna förordning så ock värdet

av förverkad egendom tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949.

Senaste lydelse se 1947: 479.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 46 § 1 mom. förordningen den 11 .juni 1926 (nr 207)

angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 46 § 1 mom. förordningen den 11 juni 1926 angående

tillverkning och beskattning av brännvin1 skall erhålla följande ändrade

lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

46 §.

1. Av böter som ådömas enligt

denna förordning samt av värdet av

redskap och annan egendom som förklarats

förbrutna skola två tredjedelar

ställas i Stockholm till poliskammarens,

i annan stad till magistratens

samt å landet till länsstyrelsens

förfogande att i enlighet med föreskrifter

som Konungen utfärdar användas

till uppmuntran av polismän,

som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande

av olovlig rusdrycks- eller

sprithantering. Återstoden tillfaller

kronan.

1. Böter som ådömas enligt denna

förordning så ock värdet av förverkad

egendom tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949.

1 Senaste lydelse se 1947: 477.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 99.

21

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott

den 5 november 19U8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie-, handels- och inrikesdepartementen

fråga om ändrade bestämmelser angående bestraffningen av olovlig

varuutförsel m. m. Föredraganden anför följande.

Frågan om påföljd för den som i strid mot meddelat exportförbud utför

gods ur riket regleras för närvarande genom förordningen den 3 mars 1916

(nr 49) om straff för olovlig varuutförsel m. m. Under senare år ha vid

upprepade tillfällen framställts önskemål om ändring av föreskrifterna i

nämnda förordning.

Sålunda har länsstyrelsen i Värmlands län i skrivelse den 16 april 1940

hemställt, att Kungl. Maj :t måtte till prövning upptaga frågan om revision

av förordningens bestämmelser angående laga domstol, åtal och beslag.

Sedermera ha . den 15 juni 1944 och den 29 december 1947 till Kungl.

Maj :t överlämnats framställningar i samma ämne från landsfiskalen i Kiruna

distrikt och landsfogden i Värmlands län.

En ändring av åtalsbestämmelserna har dessutom påyrkats av föreningen

Sveriges landsfogdar i skrivelse till Kungl. Maj :t den 18 september 1944.

I processlagberedningens betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944: 10)

har (s. 68) uttalats, att jämkning borde ske i varuutförselförordningens

stadganden om beslag och förverkandepåföljder.

Riksdagen har i skrivelse den 10 juli 1944 (nr 455 punkt 8) anhållit, att

Kungl. Maj :t ville låta taga under övervägande frågan om indragning av angivar-

och åklagarandelarna enligt förordningen.

Vidare har justitieombudsmannen i skrivelse den 29 juni 1944 erinrat,

att i förordningen borde intagas bestämmelse om att egendom som förklarats

förverkad skall säljas på offentlig auktion.

Slutligen har generaltullstyrelsen, i yttrande över denna justitieombudsmannens

.skrivelse, hemställt all förordningen måtte bli föremål för en allmän

revision.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Med anledning av vad sålunda förekommit uppdrogs under hösten 1947

åt tullfiskalen Herbert Alexandersson att upprätta utkast till ny förordning

om straff för olovlig varuutförsel. Ett sådant utkast avlämnades till justitiedepartementet

i november 1947. På grundval av detta utkast utarbetades

sedermera inom justitiedepartementet en promemoria med förslag till författning

i ämnet. Utlåtanden över denna promemoria ha avgivits av justitiekanslersämbetet

och generaitullstyrelsen, varefter ytterligare överarbetning

ägt rum. I samband därmed har tillika uppkommit fråga om jämkningar i

ett flertal andra lagar och författningar.

Jag anhåller att nu få upptaga de sålunda berörda lagstiftningsfrågorna.

Därvid skall jag först behandla ett formellt spörsmål.

I äldre lagstiftning hänfördes till »olovlig utförsel av varor» såväl de

fall, då ett meddelat exportförbud överträddes, som de, då någon exporterade

»lovgivna» varor utan att erlägga föreskriven utförseltull. Reglerna

om bestraffning av sådan olovlig utförsel voro sammanförda med bestämmelserna

om straff för olovlig införsel av tullpliktiga varor och utfärdades

av Kungl. Maj :t i administrativ ordning. När sedermera utförseltullarna

bortföllo och begreppet olovlig varuutförsel alltså kom att omfatta endast

utförsel av exportförbjudet gods, tillämpades till en början den ordningen,

att erforderliga straffbestämmelser upptogos i de särskilda exportförbudsförfattningarna.

I samband med den ökning av antalet dylika författningar

som skedde under första världskriget befanns det emellertid lämpligare att

föreskrifterna om påföljder för överträdelse av exportförbud samlades på

ett håll. Med anledning därav utfärdades år 1916 den nu gällande förordningen

om straff för olovlig varuutförsel m. in. Även denna förordning tillkom

utan riksdagens medverkan.

Vid riksdagen 1917 anmärkte åtskilliga ledamöter av konstitutionsutskottet

att 1916 års förordning innehölle föreskrifter av sådan natur att de

icke bort meddelas av Kungl. Maj :t ensam utan rätteligen skulle behandlats

i den för stiftande av kriminallag stadgade ordningen. Redan långt tidigare

hade uttalanden av motsvarande innebörd gjorts rörande bestämmelserna

om straff för olovlig införsel. Dessa senare bestämmelser blevo också

år 1923 utbrutna ur tullstadgan och överförda till en särskild författning

av lags natur, lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har det synts mig lämpligast att

frågan om meddelande av nya bestämmelser rörande påföljder för olovlig

utförsel prövas i den ordning § 87 regeringsformen föreskriver.

I enlighet med det anförda har jag låtit upprätta förslag till

1) lag om straff för olovlig varuutförsel;

2) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för

olovlig varuinförsel;

3) lag om ändring i lagen den 20 juni 192i (nr 225) med särskilda bestämmelser

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

4) lag angående ändrad lydelse av 19 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s.l)

om inteckning i fartyg;

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

23

5) lag angående ändring i lagen den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade

bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.;

6) förordning om ändrad lydelse av 7 kap. 22 § förordningen den 18 juni

1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker;

7) förordning om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli

1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit;

8) förordning om ändrad lydelse av 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli

1918 (nr 564-) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. samt

9) förordning om ändrad lydelse av 46 § 1 mom. förordningen den 11 juni

1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Jag övergår nu till att redogöra för innehållet i dessa förslag, vilka torde

få såsom bilagor fogas vid statsrådsprotokollet.

Förslaget till lag om straff för olovlig varuutförsel.

1 §•

I denna paragraf angivas de allmänna brottsrekvisiten och meddelas bestämmelser

om straff. Paragrafen är avsedd att ersätta 1 § 1 mom. samt

4 § 1—3 mom. 1916 års förordning.

Enligt den nuvarande brottsbes k rivningen i 1 § 1 mom. 1916

års förordning föreligger olovlig varuutförsel så snart någon i strid mot

gällande, av Kungl. Maj :t i utfärdad författning meddelat förbud utför gods

ur riket. Straffbudet omfattar alltså även sådana fall, då utförseln på förhand

anmälts hos vederbörlig myndighet, t. ex. i den ordning 119 § tullstadgan

föreskriver. I fråga om den praktiska betydelsen härav bör beaktas,

att försök till olovlig varuutförsel straffas lika med fullbordat brott och

att ovetskap om exportförbudet icke länder gärningsmannen till ursäkt.

Detta medför att straff kan inträda redan på den grund, att någon i god tro

och med vederbörligt iakttagande av föreskriven anmälningsskyldighet söker

utföra gods som i själva verket ligger under exportförbud.

Utredningsmannen anförde, att en dylik ordning uppenbarligen icke vore

tillfredsställande. I sådana fall som det nyss anförda syntes den omständigheten

att godset vore exportförbjudet icke böra föranleda annan åtgärd

än att den tilltänkta utförseln förhindrades. I enlighet härmed hade i utredningsmannens

utkast upptagits en bestämmelse att försök till olovlig

varuutförsel ej skulle anses föreligga enbart på den grund att gods i föreskriven

ordning anmäldes till utförsel.

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian anmärktes

häremot, att med en sådan avfattning tvekan syntes kunna uppstå hur ansvarsfrågan

skulle bedömas, om tullmyndigheten av förbiseende läte godset

passera och saken således ej stannade vid försök. Det syntes därför

lämpligare att införa en motsvarande begränsning redan i beskrivningen

på fullbordat brott. Därvid borde eftersträvas att straffrihet kunde inträda,

ej blott om vederbörande gjort anmälan enligt 119 § tullstadgan utan

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

även om han t. ex. på adresskortet till ett postpaket riktigt och fullständigt

angivit paketets innehåll. I överensstämmelse med det sålunda anförda

hade i det vid promemorian fogade författningsutkastet såsom allmänt

rekvisit för straffbarhet angivits, att utförseln skett utan föregående anmälan

hos vederbörlig myndighet.

Generaltullstyrelsen har i sitt yttrande över promemorian anfört, att en

på sådant sätt utformad brottsbestämning ej bleve tillräckligt omfattande.

Sålunda skulle en exportör ej komma att drabbas av ansvar, därest han mot

bättre vetande anmälde exportförbjudet gods till utförsel och genom vilseledande

åtgärder, t. ex. missbruk av licenser eller användandet av skenfakturor,

lyckades få godset utfört ur riket. Enligt generaltullstyrelsens mening

borde därför den nuvarande straffbestämmelsen bibehållas.

För egen del anser jag i likhet med utredningsmannen att den nuvarande

ordningen icke är tillfredsställande. Redan vid tillkomsten av 1916 års förordning

uppmärksammades också, att den vida brottsbeskrivningen i vissa

fall kunde leda till stötande resultat. Med anledning därav intogs i 8 § i

förordningen ett stadgande, att åtal eller beslag ej må äga rum utan länsstyrelsens

tillstånd. Denna åtalsprövning — som i det stora flertalet fall

blott förorsakar onödig omgång — bör emellertid ej lämpligen bibehållas.

Det är därför nödvändigt att genom en ändring av straffbestämmelserna begränsa

deras tillämplighetsområde på sådant sätt, att de icke straffvärda

tallen uteslutas från detsamma. Därvid synes mig den utväg som anvisats

i justitiedepartementets promemoria vara att föredraga framför den som

utredningsmannen föreslagit. Den i promemorian förordade brottsbeskrivningen

torde emellertid vara något för snäv. Såsom generaltullstyrelsen erinrat

bör straff inträda icke blott när utförseln skett utan anmälan, utan

även när anmälan visserligen gjorts men vederbörande förfarit illojalt i

något annat avseende. I överensstämmelse härmed ha förutsättningarna för

straffbarhet i lagförslaget angivits så, att någon utan föregående anmälan

hos vederbörlig myndighet eller med vidtagande av vilseledande åtgärd från

riket utför gods, mot vars utförande Konungen i utfärdad författning meddelat

lörbud. På sätt uttalats i promemorian torde under uttrycket anmälan

hos vederbörlig myndighet böra innefattas ej allenast sådan utförselanmälan

som omförmäles i 119 § tullstadgan utan också t. ex. en uppgift om

godset, som lämnats på adresskortet till ett postpaket.

Under 2 § i 1916 års förordning angivas vissa fall då gods som ligger under

exportförbud ändock straffritt får utföras. Bestämmelserna i fråga innefatta

i själva verket begränsningar av exportförbudens giltighet och ha

därför systematiskt knappast sin rätta plats i en lag om straff för överträdelse

av sådant förbud. På grund härav har någon motsvarighet till nämnda

stadganden ej upptagits i lagförslaget. Erforderliga föreskrifter i ämnet

torde i stället böra utfärdas i administrativ ordning.

Straffet skall enligt lagförslaget, liksom för närvarande, i allmänhet

vara dagsböter. Under vissa omständigheter skall emellertid även frihetsstraff

kunna ådömas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 99.

25

I sistnämnda hänseende anförde utredningsmannen att medveten överträdelse

av ett utförselförbud i svårare fall borde kunna föranleda frihetsstraff.

I enlighet därmed hade i hans utkast upptagits en bestämmelse, att

vid uppsåtlig olovlig varuutförsel finge dömas till fängelse i högst ett år.

Med anledning härav erinrades i promemorian att innebörden av ordet

uppsåtlig icke vore fullt klar. I doktrinen hade sålunda gjorts gällande, att

ovetskap om att en handling vore förbjuden ej uteslöte att gärningsmannen

skulle anses ha handlat med uppsåt. Det syntes därför lämpligare att, på

sätt som skett i lagen om straff för olovlig införsel, göra rätten att döma

till frihetsstraff beroende av att utförseln ägt rum i större omfattning eller

yrkesmässigt. Enligt vad i promemorian vidare anfördes kunde visserligen

mot en sådan avfattning anmärkas att åtminstone alternativet »större omfattning»

formellt beredde möjlighet att tillgripa frihetsstraff, även om vederbörande

saknat kännedom om utförselförbudet. Någon fara för att domstolarna

i dylika fall skulle döma till fängelse syntes emellertid icke föreligga.

I det yttrande generaltullstijrelsen avgivit över promemorian har uttalats,

att frihetsstraff enligt styrelsens mening borde få tillgripas även vid allmänt

försvårande omständigheter. Som exempel på dylika omständigheter har anförts,

att gärningsmannen ådagalagt särskild förslagenhet och därigenom

försvårat brottets upptäckande.

Vid övervägande av de olika förslag som sålunda framställts har jag funnit

de starkaste skälen tala för den i promemorian förordade lösningen. I

sådana fall, då den olovliga utförseln ej skett yrkesmässigt eller i större

omfattning, torde det praktiska behovet av att ändock kunna döma till fängelse

på grund av andra försvårande omständigheter vara ringa. Därtill kommer,

att en regel av det innehåll generaltullstyrelsen föreslagit skulle medföra

den betydande olägenheten att strafföreläggande ej kunde begagnas i

mål av nu ifrågavarande slag.

Behov av att kunna tillgripa frihetsstraff kan tydligen föreligga även då

fråga är om återfall. Beträffande återfall stadgas för närvarande i 4 § 1

mom. 1916 års förordning att om den, som två eller flera gånger straffats

för olovlig varuutförsel, ånyo förövar enahanda brott, han skall dömas till

fängelse från och med en månad till och med två år eller till straffarbete

från och med två månader till och med två år. Aro omständigheterna synnerligen

mildrande, må dock, enligt 2 mom. samma paragraf, dömas till böter

enligt vad för olovlig utförsel i allmänhet är föreskrivet.

I den förut omnämnda departementspromemorian erinrades att dessa bestämmelser

syntes onödigt stränga. Tillika framhölls, att det höga maximum

av två års straffarbete medförde, att mål om återfall i rådhusrätt alltid måste

handläggas med nämnd. I samband med dessa uttalanden anfördes, alt ett

högsta straff av ett års fängelse syntes tillräckligt även när återfall förelåge.

Ä andra sidan borde — i överensstämmelse med vad som numera gällde

enligt 4 kap. 14 § allmänna strafflagen — återfallsstraff kunna inträda så

snart gärningsmannen förut blivit dömd för olovlig varuutförsel. Kravet

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

på undergången bestraffning anslöte till en äldre lydelse av omförmälda

lagrum i strafflagen och borde därför ej lämpligen bibehållas.

Vad som i denna del föreslagits i promemorian har lämnats utan anmärkning

i remissyttrandena. För min del är jag emellertid icke beredd att

tillstyrka en så betydande sänkning av straffet. Åtminstone för de grövsta

fallen bör enligt min uppfattning straffarbete alltjämt ingå i skalan. I enlighet

härmed har i lagförslaget återfallsstraffet satts till böter eller fängelse

med möjlighet att döma till straffarbete i högst två år, om den olovliga

utförseln skett i större omfattning eller yrkesmässigt.

I 4 § 3 mom. 1916 års förordning meddelas föreskrifter om förhöjt straff

för olovlig varuutförsel av vissa befattningshavare.

Enligt dessa föreskrifter skall befattningshavare vid tullverket som beträdes

med sådant brott dömas till straffarbete från och med sex månader till och

med två år. Samma straffskala skall tillämpas därest befattningshavare vid

statens järnvägar, postverket eller lotsverket eller åklagare gör sig skyldig

till olovlig utförsel av gods som han i och för sin tjänst har under händer

eller till vilket han av sådan anledning har tillträde.

Liknande bestämmelser finnas upptagna i 1 § 3—5 och 10 mom. 1923 års

lag om straff för olovlig varuinförsel. De innebära bl. a., att om olovlig varuinförsel

förövas i tjänsten av tjänsteman vid tull- eller lotsverket, straffet

skall vara straffarbete i högst två år eller fängelse. Detsamma gäller, därest

järnvägs- eller posttjänsteman olovligen inför gods som han i och för sin

tjänst haft under händer eller vartill han av sådan anledning haft tillträde.

Härjämte föreskrives en förhöjning av det vanliga straff maximum för vissa

andra fall, då vid järnväg eller postverket anställd person gjort sig skyldig

till olovlig införsel och begagnat sig av sin ställning för att underlätta brottet.

Slutligen stadgas, dels att om olovlig varuinförsel förövas av tjänsteman

vid tullverket eller lotsverket utom tjänsten, brottet skall anses begånget

under synnerligen försvårande omständigheter, och dels att om sådant

brott tillika innefattar förbrytelse i tjänsten, den förbrytelsen skall bedömas

enligt allmänna strafflagen.

Utredningsmannen hade på denna punkt avfattat sitt utkast i huvudsaklig

överensstämmelse med 1923 års lag.

I promemorian föreslogs att i stället skulle meddelas ett allmänt stadgande,

att om olovlig varuutförsel förövades av befattningshavare vid tullverket,

lotsverket, postverket eller statens järnvägar och han funnes ha genom

brottet åsidosatt sin tjänsteplikt, gärningsmannen skulle dömas till straffarbete

i högst två år eller fängelse.

Detta förslag har av generaltullstyrelsen lämnats utan erinran. Justitiekansler

sämbetet har däremot ifrågasatt, om det funnes något verkligt behov

av en så sträng straffskala.

För egen del vill jag erinra, att frågan om verkan av att ett allmänt brott

förövats i offentlig tjänst varit föremål för prövning i samband med den

ändring av 25 kap. strafflagen som beslutats vid årets riksdag och träder i

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

27

kraft den 1 januari 1949. I det betänkande av straffrättskommittén som låg

till grund för denna ändring (SOU 1944: 69) uttalades, att det försvårande

moment, som låge i att brottet begåtts i tjänsten, regelmässigt borde kunna

beaktas inom ramen för den vanliga strafflatiluden. Emellertid framhöll

kommittén tillika att vissa gärningar borde bedömas strängare än enligt den

allmänna straffskalan, om de förövades av ämbetsman i samband med

tjänsten. Som exempel anfördes att brott mot brevhemligheten förövades av

posttjänsteman i hans tjänst. För dylika fall föreslog kommittén ett allmänt

stadgande, att om ämbetsman genom brott åsidosatt sin tjänsteplikt, han må

dömas till fängelse i högst två år, även om så strängt straff eljest ej kunnat

följa å brottet.

Den ståndpunkt straffrättskommittén sålunda intagit biträddes av statsmakterna.

I enlighet därmed stadgas i 25 kap. 5 § strafflagen i detta lagrums

nya lydelse, att om ämbetsman finnes hava genom allmänt brott åsidosatt

sin tjänsteplikt, denna omständighet skall beaktas vid straffets bestämmande,

samt att i sådant fall fängelse intill två år må ådömas, ändå att så

högt straff eljest ej kunnat följa.

I detta sammanhang bör också beaktas, att enligt den nya lydelsen av

25 kap. 7 § strafflagen ämbetsman, som för allmänt brott förskyller fängelse

eller böter, skall dömas till suspension, om han genom brottet i avsevärd

mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga. Finnes

med hänsyn till tjänstens särskilda beskaffenhet att han genom brottet

visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava densamma, må till

avsättning dömas. Vad sålunda är föreskrivet äger tillämpning vare sig

brottet förövats i samband med tjänsten eller ej.

Genom nu berörda stadganden i strafflagen beredas enligt min uppfattning

tillräckliga möjligheter att i alla de fall, då olovlig varuutförsel förjövas

av offentlig tjänsteman, med erforderlig skärpa ingripa mot honom.

Jag har därför icke ansett påkallat att i förevarande lagförslag upptaga

något stadgande om särskild strafförhöjning, därest sådant brott begås t. ex.

av befattningshavare vid tullverket eller lotsverket. Ej heller innehåller förslaget

någon motsvarighet till den i lagen om straff för olovlig varuinförsel

nu förekommande bestämmelsen, att om sådant brott förövas av tjänsteman

vid tullverket eller lotsverket utom tjänsten, brottet skall anses begånget

under synnerligen försvårande omständigheter. En dylik föreskrift

skulle stundom kunna leda till obilliga resultat. Som exempel kan nämnas

att ett skrivbiträde hos generaltullstyrelsen sänder ett gåvopaket till

utlandet och däri inlägger även en obetydlig kvantitet utförselförbjudna

livsmedel.

De skäl som bestämt min ståndpunkt i denna del äga tydligen giltighet

även såvitt fråga är om olovlig införsel. De nuvarande stadgandena i 1 §

,‘5—5 och 10 mom. 1923 års lag om straff för olovlig varuinförsel torde följaktligen

böra upphävas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

2 §•

Enligt denna paragraf likställas med olovlig varuutförsel vissa förfaranden

som ej falla in under den allmänna brottsbeskrivningen i 1 §. Punkterna

1 och 2 överensstämma med 3 § första stycket a) och b) i 1916 års förordning.

Punkt 3 är främst avsedd att ersätta 5 § andra stycket samma

förordning. Den har till syfte att underlätta förhindrandet av olovlig utr

försel genom passagerare och anställda å fartyg och luftfartyg i utrikes

trafik.

Sådana passagerare och anställda äro enligt 2 § 1 mom. h) i 1916 års

förordning berättigade att utan hinder av meddelat exportförbud utföra

förnödenheter som prövas icke överstiga behovet under resan. Vad besättningen

beträffar är dessutom att beakta, att gods, som ligger under exportförbud,

det oaktat må utföras såsom skeppsproviant eller i och för restaurangrörelse

å färja eller luftfartyg, såvida godset prövas icke överstiga för

ändamålet erforderlig myckenhet. Det måste uppenbarligen vara förenat med

svårigheter att kontrollera, att dessa lättnader icke missbrukas. För att

underlätta övervakningen infördes år 1918 såsom andra stycke i 5 § ett

stadgande, att som försök till olovlig varuutförsel skall anses ombordförande

i fartyg med destination till utrikes ort för förbrukning under fartygets

uppehåll i svensk hamn av proviant eller förnödenheter av till utförsel

förbjuden beskaffenhet utan tillstånd av vederbörande tullmyndighet.

Utredningsmannen anförde på denna punkt, att för åstadkommande av

en effektivare kontroll sistnämnda stadgande borde utsträckas att gälla

allt ombordtagande av exportförbjudet gods på fartyg eller luftfartyg i utrikes

trafik. I överensstämmelse härmed hade i hans utkast upptagits en

bestämmelse, att olovlig varuutförsel skulle anses föreligga, därest gods

av till utförsel förbjudet slag utan tillstånd av behörig tullmyndighet toges

ombord på fartyg eller luftfartyg som befunne sig på resa i utrikes trafik

eller skulle avgå i sådan trafik.

I promemorian erinrades, att en dylik föreskrift syntes kunna föra alltför

långt. Det föreslogs därför att med olovlig utförsel skulle likställas endast

sådana fall, då ombordtagandet skett i strid mot ett av tullmyndigheten

utfärdat förbud.

Häremot har justitiekanslersämbetet invänt, att även ett dylikt stadgande

måhända vore alltför vitt. Det syntes icke uteslutet att någon utan vetskap

om meddelat förbud i strid därmed toge ombord utförselförbjudet gods

under sådana omständigheter att det vore obilligt om han drabbades av

straff. Ämbetet har därför ifrågasatt om ej bestämmelsen i stället borde utformas

så, att straff såsom för olovlig varuutförsel föreskreves för den som,

med uppenbart missbruk av rätt att medföra förnödenheter för behov under

resan, å fartyg eller luftfartyg ombordför utförselförbjudet gods.

Generaltullstyrelsen har anfört, att en bestämmelse av det innehåll som

förordats i promemorian sannolikt komme att medföra avsevärda tillämp
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

29

ningssvårigheter. I samband därmed har styrelsen föreslagit den avfattningen,

att såsom olovlig varuutförsel skall anses, om till utförsel förbjudet

gods av annat slag eller i större myckenhet än som enligt »2 § 1 mom.

h)» må utföras ur riket, utan tillstånd av tullmyndighet av någon tages

ombord å fartyg eller luftfartyg som befinner sig på resa i utrikes trafik

eller skall avgå i sådan trafik.

Enligt min uppfattning tala övervägande skäl för det av generaltullstyrelsen

framställda förslaget. De bestämmelser som förordats av utredningsmannen

och i promemorian torde under vissa förhållanden kunna leda till

obilliga resultat. Mot en föreskrift av det innehåll justitiekanslersämbetet

tillstyrkt kan å andra sidan invändas att den knappast utsäger mera än

som följer redan av allmänna regler om försök. Lagförslaget överensstämmer

därför i sak med generaltullstyrelsens förslag.

I detta sammanhang vill jag slutligen nämna att 3 § andra stycket 1916

års förordning innehåller en hänvisning till vad särskilt är stadgat angående

skyldighet att till riket återföra å fiskeresa medhavda förråd av salt,

tunnor och lådor. I detta ämne gäller för närvarande en kungörelse av den

18 september 1916. Den anses emellertid numera ej tillämplig utan ersättes

i praktiken av föreskrifter som meddelas av vederbörande licensmyndighet.

Med anledning härav har någon motsvarighet till 3 § andra stycket

varuutförselförordningen ej upptagits i lagförslaget.

3 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om straff för försök och

medverkan till olovlig varuutförsel. Den överensstämmer i sak med 5 §

första stycket och 6 § 1916 års förordning. 4

4 §•

I denna paragraf ha upptagits bestämmelser om förverkandepåföljder.

Härom stadgas för närvarande i 1 § 2 mom. 1916 års förordning att olovligen

utfört gods skall vara förverkat samt att, därest godset ej kan tillrättaskaffas,

gärningsmannen i stället skall gälda dess värde. Dessutom gäller

enligt 3 mom. samma paragraf, att mindre farkoster, dragare och körredskap,

vilka vid olovlig varuutförsel begagnas för att föra godset från land

till större fartyg eller för landväga transport, likaledes skola vara förbrutna

såvida godset anträffas under forslingen och forslingsredskapen tillhöra

godsets ägare eller annan, som finnes hava ägt kännedom om den olovliga

utförseln eller skälig anledning att misstänka den. Vad sålunda är föreskrivet

om förverkande skall enligt 5 § äga tillämpning även vid försök.

Liknande men i viss mån avvikande stadganden finnas beträffande olovlig

varuinförsel meddelade i 1 § 8 och 9 mom. lagen om straff för sådan

införsel.

Utredningsmannen erinrade på förevarande punkt, att olovlig varuutförsel

till Finland under senare år i icke obetydlig omfattning ägt rum direkt

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

med mindre motorbåtar. På grund härav hade i hans utkast ej upptagits

någon motsvarighet till föreskriften att farkost ej må förklaras förverkad i

annat fall, än då den begagnats för att föra godset från land till större fartyg-

I övrigt hade de nuvarande förverkandebestämmelserna i huvudsak bibehållits

oförändrade, dock med det betydelsefulla tillägget att de icke skulle

tillämpas, om av omständigheterna uppenbarligen framginge att uppsåtlig

förbrytelse ej förelåge. Med sistnämnda föreskrift åsyftades främst att utesluta

sådana fall, då vederbörande ej ägt kännedom om att godset lagts under

exportförbud.

I promemorian förordades att bestämmelserna om förverkande av farkoster

och andra forslingsredskap skulle avfattas i överensstämmelse med

motsvarande stadganden i 1 § 9 mom. varuinförsellagen. I övrigt anfördes,

att goda skäl syntes tala för att konfiskationspåföljd icke borde inträda,

därest gärningsmannen saknat kännedom om utförselförbudct eller feltolkat

detta och således befunnit sig i god tro. Det vore emellertid tveksamt, om

han ej även i sådant fall måste anses ha handlat med uppsåt. På grund

därav borde lämpligen i stället föreskrivas, att rätten finge eftergiva konfiskationspåföljden,

om brottet skett av förbiseende eller omständigheterna

eljest vore synnerligen mildrande.

I det yttrande generaltullstyrelsen avgivit över promemorian har anförts,

att en så vidsträckt prövningsrätt för domstolen som föreslagits i promemorian

kunde befaras medföra alltför långt gående eftergifter och därmed

bliva till men för ett effektivt bekämpande av den olovliga varuutförseln.

Lämpligare syntes vara att som villkor för befogenhet att eftergiva förverkandepåföljden

föreskreves, att av omständigheterna uppenbarligen framginge

att den olovliga varuutförseln ej skett mot bättre vetande.

För egen del vill jag i fråga om förverkande av forslingsredskap till en

början framhålla, att bestämmelserna i 1916 års förordning delvis äro strängare

än motsvarande stadganden i 1923 års lag om straff för olovlig varuinförsel.

En person, som i egenskap av turist företager en bilfärd till utlandet

och därvid olovligen för med sig t. ex. ett par kilo kaffe, har därigenom

enligt 1916 års förordning förbrutit ej blott kaffet utan även bilen.

Sistnämnda påföljd skulle däremot icke inträtt, om han på hemvägen sökt

smuggla in exempelvis några lådor cigarrer eller cigarretter. Som villkor för

förverkande enligt 1923 års lag gäller nämligen att resan måste antagas

hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel eller att de

forslade varorna till väsentlig del utgjorts av olovligen infört gods. Det synes

önskvärt att denna begränsning blir gällande även vid olovlig utförsel.

På grund härav och då några skäl till olika behandling ej heller i övrigt

torde föreligga har jag funnit mig böra förorda, att bestämmelserna i denna

del avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med 1923 års lag. Därigenom

tillgodoses också det av utredningsmannen framställda önskemålet att farkoster

skola kunna förklaras förbrutna i större utsträckning än hittills.

Emellertid ha genom lagändring den 30 juni 1948, som träder i kraft den

1 januari 1949, i 2 kap. 17 § strafflagen införts allmänna regler om förver
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 99.

3]

kande på grund av brott mot nämnda lag. Under förarbetena till lagändringen

berördes även frågan, huruvida förverkandeförklaring borde medföra

att jämväl begränsade sakrätter i egendomen upphävdes. Härom anförde

lagrådet bl. a., att avfattningen av det lagrådet underställda förslaget

kunde giva anledning till tvekan, huruvida, då fartyg dömdes förverkat,

också sjöpanträtter och inteckningar i fartyget skulle förfalla. Det vore

emellertid uppenbart att en fartygsägare lätt skulle kunna göra en förverkandedom

ekonomiskt kraftlös genom missbruk av möjligheten att låta inteckna

sitt fartyg. Erfarenheten hade givit vid handen att motsvarande förhållande

kunde förekomma också beträffande fordringar av beskaffenhet

att grunda sjöpanträtt. Enligt lagrådets uppfattning borde därför förverkandet,

om domstolen funne det påkallat, kunna drabba även sådana rättigheter.

Beträffande de fall, då någon eljest hade särskild rätt till föremål

som förklarades förverkat, ansåge lagrådet likaledes att det borde ankomma

på domstolen att pröva, huruvida denna rätt skulle bestå eller ej. Därest

föremålet köpts på avbetalning, borde domstolen sålunda, om skäl därtill

förelåge, kunna i samband med förverkandeförklaringen göra förbehåll om

att säljarens rätt till föremålet oaktat förklaringen ej skulle vara förfallen.

På grund av vad sålunda förekommit upptogos i det förslag som framlades

för riksdagen dels en föreskrift, att om förverkandeförklaring avser

fartyg som besväras av sjöpanträtt eller inteckning, domstolen må förklara

att panträtten i fartyget skall upphöra, och dels ett stadgande, att om i annat

fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat finnes böra oaktat

förklaringen bestå, domstolen skall göra förbehåll därom. Dessa bestämmelser

godkändes av riksdagen.

Övervägande skäl torde tala för att de grundsatser som sålunda kommit

till uttryck i strafflagen vinna tillämpning också på förevarande område. I

lagförslaget ha därför upptagits enahanda föreskrifter som i strafflagen om

skälighetsprövning av domstolen då annans rätt är i fråga, varjämte bestämmelserna

i övrigt avfattats så, att forslingsredskap kan förklaras förverkat

även om det köpts på avbetalning. Om i dylikt fall avbetalningssäljaren

ej haft kännedom om den olovliga utförseln eller skälig anledning att

misstänka densamma, bör domstolen tydligen begagna sig av möjligheten

att göra förbehåll om beståndet av hans rätt. Något uttryckligt stadgande

härom torde icke erfordras.

Vid genomförande av vad sålunda föreslagits torde motsvarande ändringar

böra vidtagas i lagen om straff för olovlig varuinförsel. Dessutom

bör eu jämkning ske i 1901 års lag om inteckning i fartyg.

Vad härefter beträffar frågan om rätt för domstol att eftergiva förverkandepåföljden

är även jag av den uppfattningen, att möjlighet därtill bör

införas. Vid angivandet av förutsättningarna för att eftergift må ske synes

den formulering som förordats i promemorian i och för sig vara att törcdraga

framför den som föreslagits av utredningsmannen. Emellertid torde

den anmärkning generaltullstyrelscn framställt icke kunna frånkännas ett

visst berättigande. I lagförslaget har därför bestämmelsen utformats i närmare

anslutning till generaltullstyrelsens förslag.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

5 §•

Denna paragraf ersätter 8 § i 1916 års förordning, som handlar om laga

domstol, åtal och beslag.

Beträffande forum föreskrives för närvarande, att åtal skall anhängiggöras

vid rådhusrätten i den stad, där brottet blivit begånget eller upptäckt,

eller, om brottet timat eller upptäckts utom stads jurisdiktion, vid rådhusrätten

i närmaste stad.

Som jag redan framhållit ha vid upprepade tillfällen framställts önskemål

om ändring av dessa bestämmelser.

I den inledningsvis omnämnda skrivelsen den 16 april 1940 från länsstyrelsen

i Värmlands län ifrågasattes sålunda, om det vore påkallat att i forumhänseende

behandla mål av nu förevarande slag på annat sätt än andra

brottmål. Även i de framställningar i ämnet som, på sätt förut nämnts, inkommit

från landsfogden i samma län och från landsfiskalen i Kiruna

distrikt påyrkades, att den särskilda forumregeln för mål om olovlig varuutförsel

skulle upphävas. Som skäl härför åberopades, dels att bestämmelsen

i fråga ej längre vore motiverad, enär häradsrätterna nu sammanträdde

så gott som varje månad, och dels att den föranledde icke obetydliga kostnader

och olägenheter genom långa och tidsödande resor för åklagare, tilltalade

och vittnen.

Dessutom har frågan om forum i olika sammanhang behandlats av generaltullstyrelsen.

I ett yttrande som styrelsen den 2 augusti 1940 avgav över nyss berörda

skrivelse från länsstyrelsen i Värmlands län anförde styrelsen, att det icke

syntes finnas något skäl för en överflyttning av mål angående olovlig varuutförsel,

som timat eller upptäckts utom stads jurisdiktion, från rådhusrätten

i närmaste stad med dess i allmänhet goda kommunikationer till vederbörande

häradsrätt. De nuvarande forumbestämmelserna hade betydande

fördelar, såsom rådhusrätternas tätare sammanträdesturer och den större

erfarenhet hos domstolen som vunnes genom att mål av ifrågavarande slag

sammanfördes till större antal.

Sedermera har styrelsen i samband med sin tidigare omförmälda hemställan

om en allmän revision av 1916 års förordning uttalat, att åtal för

olovlig varuutförsel borde väckas vid tullmålsdomstol och utföras av tullåklagare.

Till stöd härför anfördes, att olovlig varuutförsel i de flesta fall

upptäcktes av tullpersonal och ofta förövades av besättningsmän å fartyg,

vilka lämpligen skulle kunna delgivas stämning och avkrävas deposition för

böter genom tullverkets försorg. Det vore därför önskvärt, att i fråga om

åtal för sådant brott gällde liknande bestämmelser som beträffande olovlig

varuinförsel.

Samma ståndpunkt intog styrelsen i ett den 31 maj 1945 avgivet remissyttrande

över 1939 års polisutrednings betänkande. I detta yttrande anfördes

bl. a., att erfarenheterna från senare tid, då allmänt exportförbud rått,

ytterligare framhävt önskvärdheten av att mål om olovlig varuutförsel behandlades

på samma sätt som tullmål.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. l\Iaj:ts proposition nr 99.

33

Utredningsmannen föreslog på denna punkt allenast en mindre jämkning.

I hans utkast hade sålunda som huvudstadgande upptagits en bestämmelse

av samma innehåll som den nuvarande forumregeln. Dessutom hade emellertid

i ett särskilt tillägg föreskrivits, att om stad saknade egen jurisdiktion,

skulle vad som sagts om rådhusrätt i stället gälla häradsrätt med tingsställe

i staden.

I promemorian anfördes att ett huvudskäl för forumbestämmelsen i 191(i

års förordning torde ha varit, att målens förläggande till rådhusrätt möjliggjorde

en snabbare behandling. I samband därmed uttalades att detta skäl

genom rättegångsreformen förlorat det mesta av sin vikt, även om det ej

helt kunde frånkännas betydelse. Därutöver framhölls att den fortgående

indragningen av mindre rådhusrätter måste leda till en ökning av de olägenheter

i form av kostsamma och tidsödande resor m. m. som följde med

den nuvarande ordningen. Dessa olägenheter kunde endast delvis undanröjas

genom en ändring i enlighet med utredningsmannens förslag.

Vidare anmärktes i promemorian, att nämnda olägenheter skulle bli ännu

mera framträdande än nu, därest åtal för olovlig varuutförsel, på sätt generaltullstyrelsen

föreslagit, finge väckas endast vid tullmålsdomstol. I sammanhang

därmed erinrades också, att från flera håll framställts önskemål

om avskaffande av tullmålsdomstolarna och de särskilda tullåklagarbefattningarna.

På grund av vad sålunda anförts förordades i promemorian att

mål om olovlig varuutförsel skulle i forumhänseende behandlas på samma

sätt som brottmål i allmänhet.

Generaltullstijrelsen har i sitt yttrande över promemorian invänt, att det

åtminstone ej borde vara uteslutet att väcka åtal för olovlig varuutförsel

även vid tullmålsdomstol. Härom har styrelsen anfört följande.

Frågan om forum i dylika mål sammanhänger intimt med frågan om åklagarskapet.

I sistnämnda hänseende har styrelsen tidigare förordat åtalsrättens

överflyttande på tullverkets åklagare. I åtalshänseende äro också förhållandena

vid olovlig införsel och utförsel av varor väsentligen likartade.

Flertalet sådana brott begås av resande och besättningsmän å fartyg. Brotten

upptäckas och rapporteras i regel av tulltjänstemän. I båda fallen utgör

skyndsamhet en oeftergivlig förutsättning för ett effektivt inskridande mot

brottsligheten. Utan särskilda tullåklagare med åtminstone alternativ åtalsrätt

kan effektivitetskravet uppenbarligen ej i önskvärd utsträckning upprätthållas

beträffande ifrågavarande brott. De krav på omdöme, allmän

duglighet och administrativ erfarenhet, som måste fyllas av de högre tulltjänstemän,

vilka fungera såsom tullåklagare, utgöra garanti för att dessa

tjänstemän i allmänhet också äro, även där de icke äga juridisk utbildning,

väl skickade såsom åklagare. 1 den mån invändning om bristande åklagarkompetens

över huvud förtjänar avseende med hänsyn till det begränsade

lagstiftningsområde, varom här är fråga, utgör eu sådan invändning därför

närmast fog för att dessa åklagare beredas ökade utbildningsmöjligheter.

Alternativ åtalsrätt för tullåklagare och allmän åklagare finnes redan enligt

14 § lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående

olovlig befattning med spritdrycker och vin. Om sådan åtalsrätt skulle ifrågakomma

i mål angående olovlig varuutförsel, synas de nuvarande forareglerna

böra alltjämt gälla vid åtal av tullåklagare, medan rättegångsbal
.

*{ llihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. AV 99.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

kens foraregler böra gälla vid åtal av allmän åklagare. För åtalsrätt åt tullåklagare

talar även numera det nya institutet strafföreläggande, som skulle

kunna bliva av stor praktisk betydelse vid beivrandet av brott av resande

och besättningsmän.

Vid övervägande av vad sålunda förekommit har jag funnit mig böra avvisa

tanken på en lösning i enlighet med utredningsmannens förslag. Den

nuvarande ordningen synes mig vara förenad med så betydande olägenheter

utan motsvarande fördelar att den ej lämpligen bör bibehållas. Mera

tveksamt är, huruvida målen om olovlig varuutförsel böra följa vanliga

forumregler eller hänvisas till tullinålsdomstol, eller om möjligen båda dessa

utvägar böra hållas öppna.

Till förmån för att tullmålsdomstol bör vara behörig att upptaga dylika

mål kan främst anföras, att försök till olovlig utförsel i allmänhet upptäckas

av tullverkets personal. Det lär då ej sällan vara önskvärt att stämning

kan utfärdas och delgivas utan dröjsmål. Detta torde stundom lättare

låta sig göra, om åtalsrätten anförtros åt tullåklagare än om den förbehålles

allmän åklagare. Åtminstone i stad där tullkammare finnes lär

nämligen tullbevakningspersonalen i regel stå i närmare förbindelse med

tullåklagaren än med allmänne åklagaren i staden.

I flertalet av de fall då olovlig utförsel sker över landgräns torde det å

andra sidan vara utan betydelse för snabbheten i förfarandet, huruvida

åtalsrätt tillkommer tullåklagare. Mången gång lär det i dylika fall tvärtom

vara till fördel att utredningen kan handhavas av åklagaren i orten och åtal

ske vid den lokala domstolen.

I detta sammanhang bör också beaktas att frågan om tullåklagarnas ställning

varit föremål för behandling vid 1946 års riksdag. I anslutning till

en av Kungl. Maj :t då framlagd proposition, vari bl. a. föreslogs att tullåklagare

vid beivrande av olovlig varuinförsel skulle erhålla samma straffprocessuella

befogenheter som enligt lag tillkomma allmän åklagare, väcktes

i andra kammaren en motion om avslag å propositionen i denna del.

Första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 57), att vissa skäl otvivelaktigt

kunde anföras till stöd för motionärernas ståndpunkt. Flertalet

tulåklagare hade icke någon juridisk utbildning, och de saknade erforderliga

kvalifikationer för åklagaruppgifterna. Enär det sannolikt ej komme

att dröja länge innan tullåklagarbefattningarna avskaffades, hade utskottet

emellertid icke ansett sig böra frångå propositionens förslag.

Detta utskottets utlåtande godkändes av riksdagen. Med hänsyn härtill

möta uppenbarligen vissa betänkligheter mot att nu anförtro tullåklagarna

nya uppgifter. Från saklig synpunkt synes det mig också tveksamt, om

åt dessa åklagare — som i allmänhet sakna erfarenhet av dagsbotssystemets

tillämpning — bör överlämnas befogenhet att utfärda strafförelägganden

å dagsböter.

På grund av vad sålunda anförts är jag för närvarande icke beredd att

tillstyrka, att tullmålsdomstol anvisas som forum för mål om olovlig varuutförsel,

utan förordar i stället att dessa mål behandlas lika med brottmål

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

35

i allmänhet. I lagförslaget ha därför överhuvud ej upptagits några bestämmelser

om laga domstol, varav följer att frågan därom skall bedömas

enligt reglerna i 19 kap. rättegångsbalken. Jag vill framhålla att detta ej

utesluter, att om någon gjort sig skyldig såväl till olovlig införsel som till

olovlig utförsel, åtal för båda brotten kan väckas vid tullmålsdomstol.

I fråga om åtal gäller, såsom redan nämnts, enligt 1916 års förordning

att sådant ej må anställas utan länsstyrelsens tillstånd. Mot denna föreskrift

ha länsstyrelsen i Värmlands län och föreningen Sveriges landsfogdar

anmärkt, att därest åtalsprövning alltjämt ansåges behövlig, denna prövning

numera borde ankomma på landsfogden. Landsfiskalen i Kiruna

distrikt har hemställt, att bestämmelsen om åtalslov måtte upphävas.

Nämnda bestämmelse tillkom huvudsakligen i syfte att förebygga att åtal

— med åtföljande straff och förverkande — komme till stånd i sådana fall

då vederbörande exportör handlat fullt öppet och i god tro. Detta önskemål

har i lagförslaget beaktats redan vid utformandet av straff- och förverkandebestämmelserna.

Något krav på särskilt tillstånd till åtal har därför

icke uppställts i förslaget.

Jag vill nämna att utredningsmannen — som på motsvarande skäl föreslagit

att åtalsprövning i allmänhet icke skulle förekomma — likväl i sitt

utkast upptagit ett stadgande att brott som avses i 2 § 2 i lagförslaget ej

finge åtalas utan Konungens tillstånd. Som grund härför anförde utredningsmannen,

att i sådana fall åtal kunde tänkas föranleda internationella

förvecklingar, t. ex. då utländskt fartyg kommit innanför fyramils- men icke

inom tremilsgränsen och olika meningar därför kunde råda, huruvida det

befunnit sig på svenskt territorialvatten. Jag har emellertid icke ansett

nödvändigt att föreslå någon undantagsbestämmelse för dylika, i praktiken

knappast förekommande situationer.

Beträffande beslag föreskrives i 1916 års förordning, att det åligger

åklagaren att verkställa beslag å gods och forslingsredskap, som enligt förordningens

bestämmelser anses förbrutna. Även för beslag erfordras emellertid

länsstyrelsens tillstånd. I avbidan på behörigt beslut om beslag må

godset och forslingsredskapen kvarhållas av åklagaren eller av vederbörande

tull-, post- eller järnvägsmyndighet. Om sådant kvarhållande skall

ägaren ofördröjligen underrättas.

Numera ha i 27 kap. rättegångsbalken meddelats generella stadganden

om beslag. Enligt 1 § detta kapitel må beslag läggas1 bl. a. å föremål som

kan antagas vara förverkat på grund av brott. I 4 § givas föreskrifter om

vem som är behörig att verkställa beslag. Härom gäller, att beslag i allmänhet

får äga rum allenast efter beslut av åklagaren eller, i stad, den

polistjänstemän som leder förundersökningen angående brottet. Är fara i

dröjsmål, må dock, även utan sådant beslut, åtgärden vidtagas av underordnad

polisman. Dessutom må envar, som med laga rätt griper eller anhåller

misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan eller kroppsvisitation,

lägga beslag på föremål som därvid påträffas. Har i enlighet med

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

någon av dessa undantagsbestämmelser beslag företagits av annan än åklagaren

eller undersökningsledaren, skall anmälan skyndsamt göras hos denne,

som har att omedelbart pröva, om beslaget skall bestå. Därest den, från

vilken beslag sker, ej är närvarande vid beslaget, skall han enligt It § utan

dröjsmål underrättas om detsamma. I 6 § föreskrives, att den som drabbats

av beslag äger hos rätten påkalla prövning av beslaget. Om detta

därvid fastställes, skall rätten tillika utsätta viss tid, inom vilken åtal skall

väckas. I annat fall än nu sagts skall åtal väckas inom en månad från det

beslaget verkställdes. Väckes ej åtal i rätt tid, skall beslaget omedelbart

hävas. Slutligen stadgas i 17 §, att om i lag eller författning givits avvikande

bestämmelser, dessa skola gälla.

Jag vill nämna att vissa dylika undantagsbestämmelser meddelats i 1923

års lag om straff för olovlig varuinförsel. Då beslag ägt rum enligt den

lagen, skall sålunda vad i rättegångsbalken är stadgat om viss tid för åtal

icke äga tillämpning. I detta hänseende föreskrives blott att åtal skall

väckas så snart ske kan. Vidare gäller, att tulltjänstemän, polismän och

lotstjänstemän äga självständig beslagsrätt även i andra fall än då sådan

skulle förelegat redan enligt nyssnämnda föreskrifter i 27 kap. 4 § rättegångsbalken.

Det torde vara uppenbart att rättegångsbalkens bestämmelser i allt väsentligt

böra lända till efterrättelse även i fråga om beslag på grund av

olovlig varuutförsel. Den särskilda föreskriften i 1916 års förordning att

beslag ej må ske utan länsstyrelsens tillstånd bör av tidigare angivna skäl

ej längre bibehållas. Däremot torde det vara påkallat att på nu ifrågavarande

område medgiva motsvarande lättnader som i mål om olovlig införsel. I

förevarande paragraf har därför föreskrivits, att med avseende å beslag

på grund av olovlig varuutförsel ej skall tillämpas vad i 27 kap. rättegångsbalken

är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall vara väckt. Dessutom

har i 9 § i lagförslaget upptagits en bestämmelse av innebörd att

befattningshavare, som enligt vad där sägs har att övervaka att olovlig utförsel

icke äger rum, därvid har obegränsad rätt att taga egendom som skall

vara förverkad i beslag.

6 §•

Under 10 § 1916 års förordning givas föreskrifter om tillvägagångssättet

då ägaren av beslagtagen egendom är okänd eller ej kan anträffas med

stämning. Även härom ha numera meddelats generella bestämmelser i 17 §

lagen om införande av nya rättegångsbalken. I samband med tillkomsten

av dessa stadganden infördes emellertid i 17 § lagen om straff för olovlig

varuinförsel särskilda regler, enligt vilka i vissa fall ett enklare förfarande

må användas. Enahanda lättnader torde böra medgivas i de mål varom nu

är fråga. Bestämmelser i enlighet härmed ha upptagits i denna paragraf.

7 §•

I förevarande paragraf regleras frågan om beslagtagen egendoms försäljning.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

37

Härom stadgas i 8 § 3 mom. 1916 års förordning, att därest gods, som

kvarhållits i avbidan på beslag, kan bliva underkastat förskämning, minskning

eller annan nedgång i värde, ägaren må påkalla att godset genom åklagarens

försorg omedelbart försäljes. Vidare föreskrives i 9 §, att sedan beslag

med länsstyrelsens tillstånd verkställts, åklagaren äger låta sälja det

beslagtagna utan avvaktan på domstols beslut om förverkande. Försäljning

som äger rum i enlighet med nämnda bestämmelser skall ske på offentlig

auktion. Influten köpeskilling skall, till dess förverkandefrågan blivit slutligen

avgjord, nedsättas hos länsstyrelsen genom insättning i riksbanken

eller annan bank som länsstyrelsen godkänner.

Med avseende å de fall, då egendom som dömes förverkad ej redan försålts

i nyss angiven ordning utan alltjämt finnes i behåll, innehåller förordningen

icke några stadganden om hur med egendomen skall förfaras. Såsom jag

inledningsvis nämnt har justitieombudsmannen i skrivelse den 29 juni 1944

hemställt om införande av föreskrift att den även i dylika fall skall försäljas

på offentlig auktion. I skrivelsen erinrades bl. a., att härigenom överensstämmelse

skulle uppnås med bestämmelserna i lagen om straff för olovlig

varuinförsel.

I 21 § 1 mom. sistnämnda lag stadgas, att egendom som genom lagakraftägande

utslag förklarats förverkad skall, där ej föreskrift i särskild författning

till annat föranleder, av vederbörande tullförvaltning försäljas å offentlig

auktion. Förvaringspersedel må likväl försäljas allenast för så vitt den

gjorts otjänlig att användas såsom redskap för olovlig varuinförsel; skolande,

där detta icke lämpligen kan ske, med persedeln förfaras på sätt generaltullstyrelsen

bestämmer. Enligt 2 mom. i samma paragraf får i vissa fall

försäljning äga rum utan att dom å förverkande behöver avvaktas. Forslingsredskap

må sålunda alltid säljas utan annat uppskov än som erfordras

för auktionens behöriga kungörande. I fråga om annan egendom stadgas,

att därest den är underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan

nedgång i värde, den domstol på vars handläggning målet beror äger att

utan avbidan på ägares inställelse meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling som influtit vid avyttring enligt 2 mom. skall, intill dess utslag

fallit och vunnit laga kraft, nedsättas i tullkassan.

Utredningsmannen hade på denna punkt avfattat sitt utkast i huvudsaklig

överensstämmelse med 21 § varuinförsellagen. Med avseende å behandlingen

av köpeskilling för egendom, som försålts innan frågan om dess förverkande

prövats, skulle dock enligt utkastet gälla detsamma som nu finnes

föreskrivet i 1916 års förordning.

Också enligt min uppfattning bör förevarande spörsmål regleras i närmare

anslutning till vad som nu är föreskrivet i 21 § lagen om straff för

olovlig varuinförsel. Det synes mig emellertid icke förenligt med nutida

rättsuppfattning att forslingsredskap får försäljas innan frågan om dess

förverkande avgjorts. Skälig hänsyn till ägaren torde kräva, att sådant

redskap behandlas på samma sätt som annan beslagtagen egendom. Jämväl

beträffande möjligheterna till förtida försäljning av gods som är un
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

derkastat förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde

torde vissa jämkningar böra ske i förhållande till de nuvarande bestämmelserna

i varuinförsellagen. På samma sätt som i 1916 års förordning torde

sålunda böra meddelas ett uttryckligt stadgande att ägare av sådant gods

må påkalla att det avyttras utan uppskov. Om dylik begäran framställes,

finnes tydligen icke någon anledning att kräva rättens tillstånd till försäljningen.

Även eljest lär domstolsprövning av försäljningsfrågan utan olägenhet

kunna undvaras, därest godsets värde är jämförelsevis obetydligt. I viss

anslutning till stadgandena i 6 § 2 mom. förevarande lagförslag och 22 §

första stycket spritinförsellagen synes därför krav på dylik prövning böra

uppställas endast för de fall, då försäljning ej begärts av ägaren och värdet

uppskattas till minst etthundra kronor.

Vad angår frågan om behandlingen av köpeskilling som influtit vid förtida

försäljning kan det enligt min mening icke anses erforderligt att beloppet

nedsättes hos länsstyrelsen eller annan myndighet. Det torde ej böra

krävas mera än att medlen göras räntebärande genom insättning i bank.

Lagförslaget har avfattats i enlighet med vad jag sålunda anfört. Därest

förslaget genomföres, torde samtidigt lagen om straff för olovlig varuinförsel

böra ändras så, att överensstämmelse uppnås mellan de båda lagarna.

I förevarande sammanhang vill jag slutligen nämna, att It § 1 mom. 1916

års förordning innehåller ett stadgande av innebörd att egendom som förklarats

förverkad ej skall tullbeskattas. Detta torde, såsom ock utredningsmannen

framhållit, få anses följa redan av sakens natur, och någon motsvarande

föreskrift har därför icke upptagits i lagförslaget.

8 §.

I 11 § 2—4 mom. 1916 års förordning givas detaljerade föreskrifter om

vad som är att iakttaga, därest verkställt beslag häves genom domstols utslag.

Bestämmelserna innebära i stort sett att åklagaren, så snart han fått

kännedom om att utslaget vunnit laga kraft, skall lämna ägaren skriftlig

underrättelse därom. I allmänhet skall sedan egendomen eller, om den redan

försålts, köpeskillingen därför på anfordran utlämnas till ägaren, som

emellertid, då fråga är om köpeskilling, måste framställa anspråk inom viss

tid vid påföljd att beloppet eljest hemfaller till kronan. Därest den beslagtagna

egendomen utgöres av utländskt oförtullat gods, skall den dock i stället

av åklagaren överlämnas till vederbörande tullmyndighet och därefter i

vanlig ordning redovisas till ägaren genom tullmyndighetens försorg.

Utredningsmannen anförde på denna punkt att det låge i sakens natur,

att om ett beslag hävdes, egendomen eller de medel som influtit vid försäljning

av densamma skulle hållas ägaren tillhanda. Frågan om preskription

av ägarens anspråk därest han ej kunde anträffas eller ej läte sig avhöra

ägde betydelse även för andra fall än då beslaget skett på grund av olovlig

varuutförsel och borde följaktligen lösas i ett större sammanhang. Med an
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

39

ledning härav borde av nyssnämnda stadganden i 1916 års förordning blott

bibehållas föreskriften, att om beslaget avsett utländskt oförtullat gods,

egendomen eller köpeskillingen skulle för tullbehandling ställas till tullmyndighetens

förfogande.

Jag har funnit mig böra biträda den ståndpunkt utredningsmannen sålunda

intagit. En bestämmelse av den innebörd utredningsmannen förordat

har upptagits i denna paragraf.

9 §■

Enligt 13 § 1 mom. 1916 års förordning är, vid sidan av polisen, även tullverkets,

postverkets och statens järnvägars personal skyldig att övervaka att

olovlig varuutförsel icke äger rum. Stadgandena därom ha med något ändrad

avfattning överflyttats till första stycket i denna paragraf.

I andra stycket har, av skäl som angivits vid behandlingen av 5 §, upptagits

en bestämmelse, att personal varom nu är fråga jämväl må taga egendom,

som kan antagas vara förverkad, i beslag. Tillika har föreskrivits, att

anmälan om sådant beslag skyndsamt skall göras hos åklagaren, som har

att omedelbart pröva, om beslaget skall bestå. Den beslagsrätt som sålunda

tillagts tull-, post- och järnvägsmyndigheterna skiljer sig i praktiken föga

från den befogenhet att kvarhålla gods och forslingsredskap, vilken tillkommer

dem enligt 8 § 1916 års förordning.

Jag vill i detta sammanhang nämna att 13 § 2 mom. sagda förordning

innehåller ett stadgande om rätt för tullmyndighet att i vissa fall förbjuda

utförsel av gods som tillsvidare ej finnes böra tagas i beslag. Därest tullmyndighet,

när gods, som ej är exportförbjudet, anmäles till utförsel, finner

tvivelaktigt, huruvida sådana omständigheter föreligga som avses i 2 § 1

i förevarande lagförslag, må sålunda myndigheten förordna, att godset ej

må utföras förrän nämnda fråga på myndighetens hemställan prövats av

generaltullstyrelsen. Någon motsvarighet till detta stadgande har ej upptagits

i lagförslaget. I den mån särskilda bestämmelser erfordras för dylika

fall, torde de kunna utfärdas i administrativ ordning.

Bestämmelserna i tredje stycket ha tillkommit med anledning av särskild

framställning från generaltullstyrelsens sida.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 december 1947 har styrelsen erinrat,

att tullpersonalens möjligheter att gripa för brott mot tullagstiftningen

misstänkta personer genom rättegångsreformen blivit mera begränsade än

förut. Styrelsen har tillika hemställt om åtgärder till undanröjande av denna

olägenhet.

Om gripande stadgas i 24 kap. 7 § första stycket nya rättegångsbalken,

att om mot någon förekomma skäl till anhållande men beslut därom icke

utan fara kan avvaktas, polisman må gripa honom även utan sådant beslut.

Enligt andra stycket av samma paragraf må vidare den som begått brott,

varå kan följa frihetsstraff, gripas av envar, därest han träffas på bar gärning

eller flyende fot. I sådant fall skall emellertid den gripne skyndsamt

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

överlämnas till närmaste polisman. Då polisman sålunda omhändertagit

någon, som gripits av annan, eller själv gripit misstänkt person, skall han

skyndsamt göra anmälan därom hos anhållningsmyndigheten. Denna har

att efter förhör med den gripne omedelbart besluta, huruvida han skall

anhållas eller frigivas. Anhållningsmyndighet är i regel vederbörande

åklagare.

Dessa bestämmelser innebära, såvitt angtår befogenheten för enskilda

personer att gripa den som ertappas vid begående av brott eller under

flyktförsök, en viss inskränkning i förhållande till förut gällande rätt. Enligt

19 § 10 punkten promulgationsförordningen till strafflagen kunde nämligen

under särskilda omständigheter sådan befogenhet föreligga även vid

bötesbrott. Förutsättningarna härför voro, att det var fråga om okänd person

som undandrog sig att uppgiva sitt namn eller sin hemort eller vars

uppgifter därom kunde misstänkas vara osanna. Jag vill i detta sammanhang

framhålla, att i motsvarande fall den brottslige alltjämt må gripas av

polisman. Enligt 24 kap. 2 § nya rättegångsbalken må nämligen häktning

— och därmed även anhållande — oberoende av brottets beskaffenhet tillgripas,

om den misstänkte är okänd och undandrager sig att uppgiva namn

och hemvist eller anledning förekommer att hans uppgift därom är osann,

så ock om han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras att

han genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff.

Vad särskilt beträffar tullpersonalens ställning i förevarande hänseende

ha, såsom redan nämnts, tullåklagarna i samband med nya rättegångsbalkens

ikraftträdande erhållit samma befogenhet som allmän åklagare att använda

straffprocessuella tvångsmedel. Övriga tulltjänstemän äga däremot,

liksom förut, icke annan rätt att gripa misstänkta personer än som enligt

vad nyss sagts tillkommer varje enskild medborgare. För deras del har

alltså rättegångsreformen medfört minskade befogenheter, i det att möjlighet

till gripande i denna ordning numera aldrig föreligger vid bötesbrott.

Detta är av särskild betydelse på den grund, att varken olovlig varuinförsel

eller olovlig varuutförsel i regel må bestraffas svårare än med böter.

Generaltullstyrelsen har i sin nyssnämnda skrivelse i ämnet anfört, att

tulltjänstemännen för att kunna behörigen fullgöra på dem ankommande

brottsundersökningar och anställa därvid erforderliga förhör måste äga åtminstone

lika stor befogenhet som före rättegångsreformen att gripa misstänkta

personer. Lämpligast syntes vara, att de erhölle enahanda rätt i sådant

avseende som enligt nya rättegångsbalken tillkomme polisman. Styrelsen

hemställde därför, att tulltjänsteman måtte vid fullgörande av honom

åliggande undersökning rörande brott mot tullagstiftningen tillerkännas

polismans befogenhet.

Över denna styrelsens framställning har yttrande infordrats från riksåklagarämbetet.

Ämbetet har till en början erinrat, att den befogenhet, polisman enligt

nya rättegångsbalken hade att gripa för brott misstänkta personer, i två

avseenden vore vidsträcktare än den som tillkomme tulltjänsteman. Dels

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

finge polisman gripa även annan än den som anträffades på bar gärning

eller flyende fot och dels ägde han i de fall som omförmäldes i 24 kap. 2 g

nämnda balk begagna detta tvångsmedel också vid bötesbrott.

I fortsättningen har ämbetet förklarat sig dela generaltullstyrelsens uppfattning

att tulltjänsteman i fråga om rätten till gripande borde likställas

med polisman. Härom har ämbetet bl. a. anfört följande.

Vad härefter angår behovet av utvidgad befogenhet för tulltjänsteman

att på eget ansvar gripa för brott misstänkt torde detta i främsta rummet

göra sig gällande vid den övervakning, som fullgöres av tullverkets kustoch

gränsbevakningspersonal för beivrande av smuggling. Uppenbarligen

kunna tullåklagarna med hänsyn till sina övriga åligganden icke annat

än i rena undantagsfall äga möjlighet att personligen deltaga i spaning och

annan undersökning angående brott som här avses. Då dessutom undersökningarna

i allmänhet äga rum på långt avstånd från deras stationeringsorter

och under förhållanden, som icke annat än undantagsvis torde innebära

möjlighet för bevakningspersonalen att telefonledes upprätthålla förbindelse

med vederbörande tullåklagare, synes den begränsade befogenhet

att gripa misstänkt person, som för närvarande tillkommer tulltjänsteman,

understundom kunna leda till betydande olägenheter. Särskilt vid yrkesmässig

eller annan organiserad smugglingsverksamhet torde misstankarna

ofta riktas mot viss person först efter mer eller mindre omfattande förberedande

spaningsåtgärder, då rekvisiten »bar gärning» respektive »flyende

fot» ej föreligga. Avsaknaden av rätt för tulltjänsteman att i samband med

sådan spaning gripa uppspårade misstänkta personer kan givetvis vara

ägnad att på ett betänkligt sätt äventyra effektiviteten i övervakningen.

Särskilt torde det vara anledning att uppmärksamma härav föranledda olägenheter

vid bekämpandet av spritsmuggling. Starka skäl synas emellertid

tala för att tulltjänsteman bör äga rätt att företaga gripande även då det

är fråga om ringare brott. Det kan härvid förtjäna uppmärksammas, att

processlagberedningen i motiven till nya rättegångsbalken såsom ett särskilt

skäl för en utsträckt rätt till häktning vid bötesbrott anfört, att en sådan

rätt vore av särskild betydelse beträffande sjömän och andra, som gjorde

sig skyldiga till olovlig varuinförsel och dylika brott.

Såsom skäl emot den ifrågasatta utvidgningen av tulltjänstemans befogenhet

skulle möjligen kunna anföras, att den personal, som ingår i tullverkets

kust- och gränsbevakning, liksom tullpersonal av lägre grad över

huvud taget ej äger den teoretiska utbildning rörande tillämpningen av

straffprocessuella och andra rättsliga föreskrifter, som polismän numera i

allmänhet erhålla. Dessutom äger polispersonal helt naturligt i regel en

betydligt större erfarenhet och vana vid handhavande av brottmålsutredningar

än tulltjänstemän. Då varje form av frihetsberövande innebär kännbara

ingrepp i den enskildes ställning, måste det givetvis vara ett allmänt

intresse av största vikt, att rätten till frihetsinskränkande åtgärder omgärdas

med erforderliga garantier. Vad nu anförts synes emellertid icke innebära

tillräckligt vägande skäl att ställa sig avvisande mot en utvidgad befogenhet

för tulltjänsteman att gripa för brott misstänkta personer. Enligt

olika lagar och författningar på tullagstiftningens område ha tulltjänslemän

tillagts vidsträckta befogenheter alt företaga beslag, kroppsvisitation

och andra liknande åtgärder. Genom de ändringar, som i samband med

nya rättegångsbalkens införande vidtagits i varuinförsellagen och spritinförsellagen,

har vidare åt tulltjänsteman inrymts samma rätt att utan förordnande

företaga husrannsakan, som enligt nämnda balk tillkommer po
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

lisman. Med beaktande härav och det praktiska behov, som otvivelaktigt

påkallar en utvidgad befogenhet i förevarande hänseende, anser sig riksåklagarämbetet

böra tillstyrka, att tulltjänsteman tillerkännes samma befogenhet

att gripa för brott misstänkt person, som tillkommer polisman.

Ämbetet förutsätter emellertid härvid, att generaltullstyrelsen genom särskilda

föreskrifter eller på annat sätt för tullpersonalen klargör de förutsättningar,

under vilka gripande av misstänkt må äga rum, ävensom att

vederbörande tullåklagare noggrant övervaka tullpersonalens handhavande

av ifrågavarande befogenhet.

Emellertid har ämbetet tillika uttalat att den sålunda tillstyrkta utvidgningen

av tulltjänstemännens rätt i förevarande hänseende lämpligen syntes

böra ske på annat sätt än generaltullstyrelsen föreslagit. I stället för

ett allmänt stadgande varigenom tulltjänsteman tillerkändes polismans befogenhet

har ämbetet sålunda förordat mera begränsade bestämmelser, som

toge sikte endast på den föreliggande frågan. Sådana bestämmelser borde

enligt ämbetets mening i första hand upptagas i 1923 års lag om straff för

olovlig varuinförsel och 1924 års spritinförsellag.

Vidare har ämbetet erinrat att gripande icke kunde begagnas för att i

andra fall än då skäl till anhållande förelåge tvångsvis inställa någon till

förhör. Det syntes därför ämbetet önskvärt att tulltjänsteman tillerkändes

jämväl den rätt som enligt 23 kap. 8 § nya rättegångsbalken tillkomme

polisman att till förhör medtaga person som vore tillstädes å plats där brott

förövats. Även därom borde föreskrifter meddelas i nyssnämnda lagar.

• För e§en del vill jag framhålla, att för ett effektivt bekämpande av

smugglingen torde krävas att tullbevakningspersonalen kan tillgripa även

fiihetsberövande åtgärder. De nuvarande möjligheterna därtill synas mig,

särskilt på grund av den inskränkning som blivit en följd av rättegångsreformen,

vara alltför snävt begränsade för att motsvara behovet. Med

hänsyn härtill bör enligt min uppfattning avgörande vikt ej fästas vid de

betänkligheter som kunna anföras mot att utsträcka tulltjänstemans befogenhet

i nämnda avseende. Jag har följaktligen ansett mig böra tillstyrka

att de av generaltullstyrelsen och riksåklagarämbetet förordade utvidgningarna

genomföras. Beträffande formen härför har jag funnit den av riksåklagarämbetet

anvisade utvägen vara att föredraga. Det har emellertid

synts mig uppenbart, att bestämmelser i ämnet böra meddelas ej blott med

avseende å mål rörande olovlig införsel utan också för de fall då fråga är

om olovlig utförsel.

10 §.

Denna paragraf, som motsvarar 14 § 1916 års förordning, behandlar

frågan om tullpersonalens rätt att till förhindrande av olovlig varuutförsel

företaga kroppsvisitation å resande till utlandet. Paragrafen har avfattats

i huvudsaklig överensstämmelse med de bestämmelser som i 13 och 14 §§

lagen om straff för olovlig varuinförsel meddelas angående kroppsvisitation

till förebyggande av sådan införsel. Om kroppsvisitation genom polismyndighet

stadgas i 28 kap. rättegångsbalken.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

43

I 15 § 1916 års förordning givas föreskrifter om undersökning av gods

som medföres av till utlandet avresande personer. Dylika föreskrifter torde

emellertid kunna meddelas av generaltullstyrelsen, och någon motsvarighet

till sistnämnda paragraf har därför ej upptagits i lagförslaget.

11 §•

Enligt 7 § 1916 års förordning skall av böter och förverkad egendom en

tredjedel tillfalla kronan och två tredjedelar åklagaren. Finnes särskild angivare,

skall denne taga hälften av åklagarens andel.

Som jag inledningsvis omnämnt har riksdagen i skrivelse den 10 juli

1944 (nr 455 punkt 8) hemställt, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande

frågan om indragning av angivar- och åldagarandelarna. Till grund

för denna hemställan lågo vissa uttalanden i 1943 års statsrevisorers berättelse.

Generaltullstyrelsen hade i ett den 18 januari 1944 avgivet yttrande

över berättelsen anfört, att såväl åklagar- som angivarandelen syntes

böra indragas till kronan.

Utredningsmannen föreslog att två tredjedelar av nu ifrågavarande belopp

skulle tillfalla kronan och återstoden —■ motsvarande den nuvarande

angivarandelen —- ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas

till uppmuntran åt befattningshavare, som visat synnerligt nit vid

beivrande av olovlig varuutförsel, eller eljest till ändamål, ägnat att främja

upptäckandet av eller motverka sådan utförsel.

I promemorian anfördes — under erinran om generaltullstyrelsens nyssnämnda

uttalande av den 18 januari 1944 — att övervägande skäl syntes

tala för att böter och förverkad egendom i sin helhet tillfölle kronan.

Generaltullstijrelsen har i sitt yttrande över promemorian förordat en lösning

i enlighet med utredningsmannens förslag. Till stöd härför anfördes

i yttrandet att styrelsen på grund av den ytterligare erfarenhet, som sedan

år 1944 kunnat vinnas på förevarande område, numera funne det ovisst,

huruvida ett borttagande utan vidare av angivarandelen borde förekomma.

Denna erfarenhet hade ådagalagt att utsikten till ekonomiska fördelar vore

av sådan betydelse för ett effektivt bekämpande av olovlig varuutförsel, att

särskilda medel för utdelande av gratifikationer ej kunde undvaras. Vid

valet mellan ett anslag för detta ändamål eller andel i böter och konfiskationsmedel

hade styrelsen funnit det senare alternativet såsom mera praktiskt

och ändamålsenligt vara att föredraga. Om utredningsmannens förslag

genomfördes, skulle de belopp som därigenom komme att ställas till styrelsens

förfogande kunna tillföras den fond som nu bildades av medel vilka

inflöte enligt varuinförsellagen och spritinförsellagen.

För egen del vill jag erinra, att 1948 års riksdag uttalat sig för att nämnda

fond, som vanligen benämnes smuggelfonden, borde avvecklas. Fonden i

fråga bildas av andelar i böter och konfiskationsmedel som enligt föreskrifter

i 1923 års lag om straff för olovlig varuinförsel och 1924 års spritinförsellag

ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas till uppmuntran

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

åt tulltjänstemän och polismän, som visat synnerligt nit vid beivrande av

olovlig varuinförsel, eller eljest till ändamål, ägnat att främja upptäckandet

av eller motverka sådan införsel. I statsrevisorernas berättelse till årets riksdag

uttalades, att det sålunda tillämpade gratifikationssystemet syntes böra

avskaffas. I den mån belöning av ifrågavarande slag i särskilda fall ansåges

böra utgå, borde medel för ändamålet ställas till generaltullstyrelsens förfogande

i form av å riksstaten uppfört anslag. Statsutskottet anförde i avgivet

utlåtande (nr 153 punkt 24) att utskottet i likhet med revisorerna

ansåge, att det gratifikationssystem som för närvarande tillämpades i samband

med beslag eller utredningar rörande smuggelbrott borde avvecklas

och medel som avsatts för detta ändamål tillgodoföras riksstaten. Utskottets

utlåtande godkändes av riksdagen.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har i förevarande paragraf i lagförslaget

stadgats att böter och värdet av förverkad egendom skola tillfalla

kronan. Enahanda föreskrifter torde böra införas i varuinförsellagen och

spritinför sellagen.

Förslaget till lag angående ändring i 1923 års lag om straff

för olovlig varuinförsel.

Angående grunderna för de ändringar som föreslås med avseende å 1,

11, 19 och 21 §§ förevarande lag torde jag få hänvisa till vad jag anfört vid

behandlingen av 1, 4, 7, 9 och 11 §§ förslaget till lag om straff för olovlig

varuutförsel.

Under C> § i lagen föreskrives för närvarande bl. a., att om någon, som två

eller flera gånger straffats för olovlig varuinförsel av annat slag än som

avses i 1 § 6 inom., ånyo förövar enahanda brott av beskaffenhet att icke

vara hänförligt under sagda moment, han skall dömas till böter efter de

för varje särskilt fall i 1 och 5 §§ stadgade grunderna eller till fängelse eller

straffarbete i högst två år. Beträffande återfallsstraff vid olovlig utförsel

har jag förordat, att straffarbete skall kunna ådömas endast om utförseln

skett i större omfattning eller yrkesmässigt men att å andra sidan återfall

skall anses föreligga så snart gärningsmannen förut blivit dömd för enahanda

brott. De skäl som föranlett detta förslag torde äga giltighet även

då fråga är om olovlig införsel. Paragrafen föreslås därför ändrad i enlighet

med vad sålunda anförts.

I 7 § meddelas bestämmelser om straff för anstiftan av och medhjälp till

olovlig varuinförsel, varjämte paragrafen innehåller vissa stadganden om

vad som förr brukade benämnas efterföljande delaktighet. Föreskrifterna

i fråga ansluta sig nära till de regler som vid lagens tillkomst funnos upptagna

i 3 kap. strafflagen. Detta kapitel har erhållit ändrad lydelse genom

lag som träder i kraft den 1 januari 1949. Därigenom ha nya principer införts

i fråga om bestraffningen av anstiftan och medhjälp. Med hänsyn härtill

har jag ansett mig böra förorda att de särskilda stadgandena därom i

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

45

första stycket av förevarande paragraf ersättas med en hänvisning till 3

kap. strafflagen. Vad paragrafen innehåller om s. k. efterföljande delaktighet

har ansetts böra utgå, enär det kommer att täckas av bestämmelserna

i 10 kap. 10 § strafflagen i detta lagrums nya lydelse. Slutligen föreslås en

redaktionell jämkning i nuvarande tredje stycket.

Förslaget till lag om ändring i 1924 års spritinförsellag.

De förut omförmälda förslagen om upphävande av 1 § 3—5 mom. lagen

om straff för olovlig varuinförsel samt om ändring av 7 § samma lag föranleda

formella jämkningar i 1 § 2 och 3 mom., 5 § 2 mom. och 10 § 2 mom.

spritinförsellagen.

I 1 § 4 mom. sistnämnda lag meddelas bestämmelser om förhöjt straff

då olovlig införsel av spritdrycker eller vin förövats av någon som tidigare

gjort sig skyldig till brott av samma eller liknande slag. I dylika fall kan

sålunda bl. a. dömas till straffarbete i högst två år. Förutsättningarna för

ådömande av återfallsstraff äro olika alltefter det föregående brottets beskaffenhet.

Stundom kräves det att detta brott blivit bestraffat, i andra fall

är det tillräckligt att fällande dom för brottet meddelats.

Såsom framgår av vad jag förut anfört medför den omständigheten, alt

straffmaximum satts till två års straffarbete, vissa processuella olägenheter.

Sålunda måste i rådhusrätt mål om återfall alltid handläggas med nämnd,

detta även om det med visshet kan förutses att straffet kommer att stanna

vid böter. Det är uppenbarligen önskvärt att en ändring på denna punkt

kommer till stånd. I anslutning till vad jag förordat i fråga om upprepad

olovlig varuutförsel och upprepad olovlig införsel av andra varor än

spritdrycker och vin tillstyrker jag därför, att det allmänna återfallsmaximum

även i förevarande fall sänkes till fängelse, dock med bibehållande

av möjligheten att döma till straffarbete i högst två år, såvida den olovliga

införseln skett i större omfattning eller yrkesmässigt. Någon fara för

att straffbudets effektivitet härigenom skulle minskas torde icke föreligga.

I praktiken lär nämligen redan nu straffarbete komma till användning endast

därest fråga är om smuggling som bedrives yrkesmässigt eller i större

skala. Av skäl som jag tidigare angivit bör för tillämpning av återfallsstraff

aldrig krävas mera än att ansvar för det återfallsgrundande brottet ålagts

genom dom som vunnit laga kraft.

I 8 § 3 mom. stadgas i första stycket, att om farkost, vilken enligt föregående

moment i paragrafen skall vara förverkad, besväras av inteckning

som sökts efter den 30 juni 1924, domstolen i samband med beslutet om

förverkande skall förklara att panträtten i farkosten skall upphöra, såvida

ej av omständigheterna framgår, att inteckningshavaren saknat kännedom

om eller anledning misstänka farkostens användande vid olovlig

införsel eller forsling av spritdrycker eller vin eller vid olovligt uppehållande

av förbindelse mellan annat fartyg och land. Sådan förklaring må dock un
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Knngl. Maj:ts proposition nr 99.

dei låtas, om det med hänsyn till särskilda omständigheter finnes uppenbart

oskäligt att panträtten går förlorad.

Andra stycket innehåller vissa föreskrifter om underrättelse till inskrivningsdomaren

då panträtt i fartyg sålunda förklarats upphävd samt om

dödande av inteckning som avsetts med förklaringen.

Som jag tidigare nämnt har numera i strafflagen införts ett stadgande,

att om förverkandeförklaring enligt nämnda lag avser fartyg som besväras

av sjöpanträtt eller inteckning, domstolen ock må förklara att panträtten

i fartyget skall upphöra. Jag har förut förordat att enahanda bestämmelser

skola upptagas även i den föreslagna lagen om straff för olovlig varuutförsel

och i 1 § 10 mom. 1923 års varuinförsellag. Därvid har jag förutsatt

att de inskrivningstekniska spörsmålen skola lösas genom föreskrifter

i lagen om inteckning i fartyg.

Det är uppenbarligen önskvärt att den nu föreliggande frågan regleras

lika, oavsett vad slags brott som föranlett förverkandet. På grund härav

och då 9 g spritinförsellagen innehåller en hänvisning till 1 § 10 mom. varuinförsellagen,

torde 8 § 3 mom. spritinförsellagen böra upphävas. Detta innebär

visserligen, att reglerna på förevarande område erhålla en mera allmän

avfattning än nu, men det torde kunna förutsättas att prövningen likväl

kommer att ske efter väsentligen samma grunder som hittills.

I detta sammanhang vill jag framhålla att genom nyssnämnda hänvisning

till 1 § 10 mom. varuinförsellagen möjlighet öppnas att tillämpa även

regeln om rätt för domstol att i samband med förverkandeförklaring göra

förbehåll till förmån för sådan rätt till föremålet som finnes böra oaktat

förklaringen bestå. Detta är, såsom tidigare framhållits, av betydelse bl. a.

i de fall då fartyg eller annat forslingsredskap köpts på avbetalning.

Enligt 16 § andra stycket må påföljd som omförmäles i 8 § 3 mom. ej

ådömas, med mindre inteckningens innehavare erhållit underrättelse om

målet i den för delgivning av stämning stadgade ordningen. Med avseende

å motsvarande påföljd enligt strafflagen har förutsatts, att talan om panträttens

upphävande skall föras mot inteckningshavaren på sätt föreskrives

i 17 § lagen om införande av nya rättegångsbalken. I jämförelse därmed

innefattar nyssnämnda bestämmelse i spritinförsellagen måhända en viss

lättnad. I praktiken lär emellertid skillnaden vara obetydlig. Med hänsyn

härtill och då enhetliga regler tydligen böra eftersträvas, har jag ansett mig

böra förorda, att nu ifrågavarande bestämmelser i spritinförsellagen upphävas.

Utan särskilt stadgande följer då, att i stället skall iakttagas vad

i 17 § promulgationslagen till nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

I 22 § andra stycket meddelas bestämmelser om försäljning av beslagtagna

forslingsredskap jämte därtill hörande inventarier och utrustningsföremål

m. in. Därvid hänvisas i första hand till vad 21 § lagen om straff

för olovlig varuinförsel innehåller i fråga om forslingsredskap. I ett särskilt

undantagsstadgande föreskrives dock, att fartyg som har en nettodräktighet

av fem ton eller däröver icke må säljas innan frågan om dess förverkande

blivit avgjord. Detsamma gäller egendom som hör till dylikt fartyg, dock

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

med den avvikelsen att sådan egendom får säljas omedelbart, om den är

underkastad förskämning eller snar förstörelse. Vid genomförande av de

ändringar jag förordat i 21 § varuinförsellagen bortfaller anledningen till

de begränsningar som sålunda föreskrivits beträffande tillämpningen av

sistnämnda lagrum. Dessa begränsningar böra därför ej vidare bibehållas.

Slutligen böra, såsom jag framhållit vid behandlingen av 11 § förslaget

till lag om straff för olovlig varuutförsel, de nuvarande bestämmelserna i

23 § spritinförsellagen ersättas med en föreskrift att böter och förverkad

egendom tillfalla kronan.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 a § lagen den 10 maj 1901 om

inteckning i fartyg.

I samband med upptagandet i 2 kap. 17 § strafflagen av den förut omnämnda

bestämmelsen om rätt för domstol att vid förverkande av fartyg

förklara panträtt som intecknats i fartyget förfallen infördes i förevarande

lag såsom en ny paragraf, betecknad 19 a §, ett stadgande av innebörd, att

efter sådan förklaring ny ägare av fartyget skall kunna få inteckningen

dödad. Dessutom fogades till 29 § i lagen en föreskrift, att då domstol meddelat

förklaring som sägs i 19 a §, bevis därom skall sändas till inskrivningsdomaren,

som har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om

förhållandet i inteckningsboken. Vid genomförande av vad jag förordat i

fråga om befogenhet att förklara panträtt på grund av fartygsinteckning

upphävd även vid förverkande enligt annan lag än strafflagen bör tydligen

19 a § jämkas så, att den kommer att omfatta samtliga fall då sådan

förklaring kan meddelas.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 10 februari 1933 om ändrade

bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.

Förevarande lag omfattar för närvarande två stycken. Det första upptager

en allmän föreskrift att andel i böter, förbruten egendom eller dylikt,

som enligt lag eller författning skall tillfalla åklagare, beslagare, angivare

eller upptäckare av förseelse, icke må utgå med högre belopp än sammanlagt

femhundra kronor. Andra stycket innehåller ett särskilt undantagsstadgande

att beträffande den rätt till andel i böter och värdet av förverkad egendom,

som enligt lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel och

lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning

med spritdrycker och vin tillkommer beslagare, skall utan hinder av

vad i första stycket sagts gälla vad i sagda lagar stadgas. Vid bifall till förslaget

att böter och konfiskationsmedel enligt varuinförsellagen och spritinförsellagen

skola tillfalla kronan bör lämpligen sistnämnda stadgande

utgå.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Övriga författningsförslag.

I 7 kap. 22 § förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker

stadgas, att av ådömda böter samt värdet av rusdrycker jämte kärl

och emballage, som förklarats förbrutna, en tredjedel, dock högst femhundra

kronor, skall tillfalla åklagaren. Lika del skall, om särskild angivare

eller beslagare finnes, tillfalla denne, men om så ej är fallet, ställas i stad

till magistratens och på landet till länsstyrelsens förfogande att i enlighet

med föreskrifter som Konungen utfärdar användas till uppmuntran av

polismän som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering

av rusdrycker. Återstoden tillfaller kronan.

Liknande bestämmelser finnas i 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli

1918 angående handel med skattefri sprit, 18 § 2 mom. förordningen samma

dag angående vissa alkoholhaltiga preparat m. in. och 46 § 1 mom. förordningen

den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Dessutom vill jag framhålla att förordningen den 11 juli 1919 angående

försäljning av pilsnerdricka ävensom vissa andra författningar i fråga

om böters fördelning hänvisa till vad som stadgas i rusdrycksförsäljningsförordningen.

Närmare föreskrifter om dispositionen av de belopp som enligt vad nyss

sagts ställas till myndighets förfogande för uppmuntran av polismän ha

givits genom kungörelse den 25 augusti 1947.

I statsrevisorernas berättelse till 1948 års riksdag föreslogs att systemet

med att ur andelar av böter m. m. belöna polismän för visat nit vid beivrande

av olovlig rusdryckshantering skulle avskaffas samt att andelarna i stället

skulle inlevereras till statsverket. Därest undantagsvis belöning vid fullgörande

av viss polisverksamhet även i fortsättningen ansåges böra utgå,

borde enligt revisorernas mening medel för ändamålet ställas till länsstyrelsernas

förfogande i form av särskilt anslag å riksstaten.

Statsutskottet erinrade i avgivet utlåtande (nr 153 punkt 10) att det

tidigare allmänt tillämpade sportelsystemet numera avskrivits inom de

flesta områden av den offentliga förvaltningen. De av revisorerna i förevarande

sammanhang berörda bestämmelserna framstode mot bakgrunden

härav såsom föråldrade och otidsenliga. Möjligheten att erhålla gratifikation

kunde enligt utskottets uppfattning ej heller antagas påverka intensiteten

i polispersonalens arbete för uppdagande av olovlig rusdryckshantering.

I likhet med revisorerna funne utskottet därför starka skäl tala för att

ifrågavarande gratifikationssystem avskaffades.

I anslutning till vad sålunda yttrats hemställde utskottet, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga under

övervägande åtgärder i syfte att avveckla här avsedda gratifikationssystem.

Denna utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då övervägande skäl torde

tala för att andel i böter in. in. ej heller utgår till åklagare, angivare eller

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

beslagare, har jag ansett mig böra förorda att nu ifrågavarande bestämmelser

i de olika rusdrycksförfattningarna ersättas med föreskrifter av innebörd

att böter och värdet av förverkad egendom skola tillfalla kronan.

Jag erinrar att motsvarande ändring föreslagits i 1923 års varuinförsellag

och 1924 års spritinförsellag.

De föreslagna-författningarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1949,

varvid 1916 års förordning bör upphöra att gälla. Jag vill nämna att 1916

års förordning enligt de bestämmelser som meddelats rörande dess ikraftträdande

är tillämplig allenast såvitt föreskrift därom meddelats i exportförbudsförfattning.

Det lär emellertid icke finnas anledning att nu stadga

någon motsvarande begränsning.

I enlighet med det sålunda anförda ha alltså inom finansdepartementet

upprättats härvid fogade1 förslag till

1) lag om straff för olovlig varuutförsel;

2) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för

olovlig varuinförsel;

3) lag om ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

4) lag angående ändrad lydelse av 19 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26

s. 1) om inteckning i fartyg;

5) lag angående ändring i lagen den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade

bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.;

6) förordning om ändrad lydelse av 7 kap. 22 § förordningen den 18 juni

1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker;

7) förordning om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli

1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit;

8) förordning om ändrad lydelse av 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli

1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. samt

9) förordning om ändrad lydelse av 46 § 1 mom. förordningen den 11

juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över de under 1—5 omförmälda

lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Erik Skiöld.

» De under 2) samt 4)—9) upptagna förslagen, vilka frånsett en redaktionell jämkning av

förstnämnda förslag äro likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen, ha

hiir utelämnats.

4 Bihang till riksdagens protokoll 19k9. 1 samt. Nr 99.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag

om straff för olovlig varuutförsel.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som utan föregående anmälan hos vederbörlig myndighet eller med

vidtagande av vilseledande åtgärd från riket utför gods, mot vars utförande

Konungen i utfärdad författning meddelat förbud, straffes för olovlig

varuutförsel med dagsböter eller, om utförseln sker i större omfattning

eller yrkesmässigt, högst med fängelse i ett år.

Har gärningsmannen förut genom lagakraftvunnen dom blivit dömd för

enahanda brott, vare straffet böter eller fängelse och må, om den olovliga

utförseln skett i större omfattning eller yrkesmässigt, dömas till straffarbete

i högst två år.

2 §.

Såsom olovlig varuutförsel skall ock anses:

1. om någon utför gods, med avseende å vilket särskilt utförselförbud

icke stadgats men som helt eller delvis framställts genom bearbetning eller

förädling av till utförsel förbjudna ämnen, därest av godsets''myckenhet eller

omständigheterna i övrigt framgår att den gjorda bearbetningen eller förädlingen

avsett allenast att möjliggöra utförsel av de i godset ingående, till

utförsel förbjudna ämnena;

2. om någon utan Konungens tillstånd från riket bortför till utförsel

förbjudet gods som ännu ej är att enligt tullagstiftningen anse såsom till

riket infört men som inkommit å svenskt territorialvatten eller inom rikets

landgräns och ej är bestämt till ort utom riket; samt

3. om någon utan tillstånd av tullmyndighet tager gods av till utförsel

förbjuden beskaffenhet i större myckenhet eller av annat slag, än han på

grund av särskild föreskrift må vara berättigad att utföra, ombord på fartyg

eller luftfartyg som befinner sig på resa i utrikes trafik eller skall aveå i

sådan trafik.

3 §.

Lika med olovlig varuutförsel anses försök därtill.

Hava flera medverkat till gärning som enligt denna lag är belagd med

straff, gälle vad i 3 kap. strafflagen är stadgat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

4 §•

Gods som någon olovligen utfört eller sökt utföra vare förverkat. Kan

godset ej tillrättaskaffas, gälde gärningsmannen dess värde.

Tillika vare förverkat

a) emballage eller kärl vari godset förvaras ävensom annan förvaringspersedel

i vilken godset påträffats, därest persedeln på grund av sin beskaffenhet

är särskilt ägnad att användas för olovlig varuutförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktighet än etthundratjugu ton eller dragare

och fordon eller annat forslingsredskap som för transport av godset begagnats

vid resa, vilken måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga

olovlig varuutförsel, eller eljest vid tillfälle, då de forslade varorna

till väsentlig del utgjorts av gods som var avsett att olovligen utföras, allt

dock endast om forslingsredskapet tillhör eller på grund av avbetalningsköp

innehaves av godsets ägare eller annan, som finnes hava ägt kännedom om

den olovliga varuutförseln eller skälig anledning att misstänka densamma,

samt tillika godset anträffats under forslingen.

Avser förverkandeförklaring farkost som besväras av sjöpanträtt eller

inteckning, må rätten ock förklara att panträtten i farkosten skall upphöra.

Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat

böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

Framgår av omständigheterna att brottet skett av förbiseende, må rätten

pröva, huruvida förverkandepåföljd skall inträda.

5 §•

När beslag lagts å egendom som kan antagas vara förverkad enligt denna

lag, skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka talan vid domstol

med yrkande om egendomens förverkande eller ock förfara på sätt i 6 §

2 mom. sägs.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall

hava väckts, skall ej äga tillämpning.

6 §•

t mom. Är fråga om förverkande av annan egendom än forslingsredskap

och är ägaren ej känd, eller har han icke känt hemvist inom riket, eller kan

eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i

riket, må talan om egendomens förverkande föras mot forsiare eller annan

innehavare av den beslagtagna egendomen, om han kan anträffas med stämning.

2 mom. Kan ej mot någon föras ansvarstalan för olovlig befattning med

egendom som enligt denna lag tagits i beslag, må åklagaren, där fråga är

allenast om annan egendom än forslingsredskap och egendomens värde uppskattas

till mindre än etthundra kronor, i stället för att vid domstol väcka

talan om egendomens förverkande meddela skriftligt förordnande att beslaget

skall tillsvidare bestå; och skall i sådant fall egendomen vara för
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

verkad därest icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren

eller annan, som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler

missnöje med beslaget.

Anmäles missnöje, skall åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas,

väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Väckes

ej talan inom en månad sedan anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Har förordnande enligt första stycket meddelats och anställes, innan frågan

om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning som ovan

angivits, åtal angående olovlig befattning med de varor förordnandet avser,

skall frågan om egendomens förverkande i stället prövas i samband med

åtalet; och skola förty jämlikt första och andra styckena vidtagna åtgärder

förfalla.

7 §•

1 mom. Sedan slutligen avgjorts, att egendom som tagits i beslag skall

vara förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild författning till

annat föranleder, genom åklagarens försorg försäljas på offentlig auktion.

Förvaringspersedel som på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att

användas för olovlig varuutförsel må dock försäljas allenast om den gjorts

otjänlig för sådant ändamål. Där detta icke lämpligen kan ske, skall med

persedeln förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

2 mom. Är beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar

förstörelse eller annan nedgång i värde, må den genast försäljas på offentlig

auktion, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens

värde till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats

av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den rätt

som har att upptaga frågan om egendomens förverkande. Rätten må utan

ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling som influtit vid avyttring enligt detta moment skall intill

dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas i

bank.

8 §.

Häves beslag å utländskt oförtullat gods, skall egendomen eller, om godset

redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig

redovisning. 9

9 §•

Tulltjänsteman, posttjänsteman och tjänsteman vid statens järnvägar

åligger att i den mån honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder noggrant

övervaka, att olovlig varuutförsel icke äger rum. Vid sådan tillsyn

äger, utan hinder av vad eljest är stadgat, posttjänsteman föranstalta om

undersökning av postpaket som vid postanstalt i riket inlämnats för befordran

till utrikes ort.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förekommer anledning att olovlig varuutförsel eller försök till sådan

utförsel ägt rum, må befattningshavure som sägs i första stycket taga egendom,

som kan antagas vara förverkad, i beslag. Anmälan därom skall

skyndsamt göras hos åklagaren, som har att omedelbart pröva, om beslaget

skall bestå.

Tulltjänsteman äger ock enahanda rätt som enligt lag tillkommer polisman

att gripa den som misstänkes för olovlig varuutförsel eller försök därtill

samt att till förhör medtaga den som är tillstädes å plats där sådant

brott förövas.

10 §.

Förekommer mot någon,’ som anträffas vid gräns- eller kustort eller ankommer

till plats där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att han

har på sig förstucket till utförsel förbjudet gods i avsikt att utföra det, må

för eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation

å honom. Om vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning finner

skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till utlandet med viss lägenhet

eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig, må efter

bevakningschefens bestämmande kroppsvisitation verkställas å envar med

lägenheten eller under tidrymden från platsen till utlandet avresande person.

Sådant förordnande skall ofördröj ligen underställas generaltullstyrelsens

prövning men går likväl genast i verkställighet.

Kroppsvisitation som är av mera väsentlig omfattning skall verkställas

inomhus i avskilt rum eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om undersökningsman

eller den undersökte begär det och det kan ske utan större

omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation å kvinna må ej verkställas

eller bevittnas av annan än kvinna.

Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation

erfordras ej, med mindre föremål som påträffas tages i beslag.

11 §•

Böter som ådömas enligt denna lag så ock värdet av förverkad egendom

tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949, då förordningen den 3 mars

1916 (nr 49) om straff för olovlig varuutförsel m. m. upphör att gälla.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 juni 1924 (ur 225) med särskilda bestämmelser

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att 8 § 3 inom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin

skall upphöra att gälla ävensom att 1 § 2—4 mom., 5 § 2 mom., 10 § 2

mom. samt 16, 22 och 23 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

1 §

2 in o in. Vad i 1 § 2—5 mom. i

lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om

straff för olovlig varuinförsel finnes

stadgat skall i tillämpliga delar äga

2 mom. Vad i 1 § 2 mom. i lagen

den 8 juni 1923 (nr 147) om

straff för olovlig varuinförsel finnes

stadgat skall i tillämpliga delar äga

giltighet beträffande brott, som av- giltighet beträffande brott, som avses

här ovan i 1 mom. ses här ovan i 1 mom.

3 in o m. ‘Lika med ----försök därtill.

Angående delaktighet i brott, var- Hava flera medverkat till brott,

om i 1 mom. förmäles, skall gälla vad varom i 1 mom. förmäles, gälle vad

som finnes stadgat i 7 § första styc- i 3 kap. strafflagen är stadgat,

ket i lagen om straff för olovlig varuinförsel.

4 m o m. Förövas olovlig införsel 4 m o m. Förövas olovlig införsel

av spritdrycker eller vin av den, som av spritdrycker eller vin av den, som

en eller flera gånger fällts till straff förut genom lagakraftvunnen dom

för enahanda brott eller för brott, dömts för enahanda brott eller för

som i 5 § sägs, skall till fängelse eller brott, som sågs i 5 §, eller för olovlig

till straffarbete i högst två år dömas, införsel av andra varor än spritdrycHar

införseln skett i allenast ringa ker och vin, vare straffet böter efter

omfattning och utan syfte att försäl- vad i 1 mom. stadgas eller fängelse,

ja dryckerna, då må, dår omständig- och må, där den olovliga införseln

heterna åro synnerligen mildrande skett i större omfattning eller yrkes
-

1 Senaste lydelse se beträffande 1 § 4 mom. 1928: 145, beträffande 16 § 1946: 867, beträffande

22 § 1938: 264 samt beträffande 23 § 1938: 264 och 1947: 473.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

55

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

och ej föreligger fall, som avses i 1 §

3 mom. i lagen om straff för olovlig

varuinförsel, dömas till böter efter

vad i 1 mom. här ovan stadgas.

Förövas olovlig införsel av spritdrycker

eller vin av den, som två eller

flera gånger undergått straff för

olovlig införsel av andra varor än

spritdrycker och vin, skall dömas till

böter efter vad i 1 mom. stadgas eller

till fängelse eller till straffarbete

i högst två år; dock må ej i fall, som

avses i 1 § 3 mom. i lagen om straff

för olovlig varuinförsel, till böter

dömas.

mässigt, dömas till straffarbete i

högst två år. Var det tidigare brottet

sådant som sägs i denna lag, må ej

till böter dömas i annat fall, än då

införseln skett i allenast ringa omfattning

och utan syfte att försälja dryckerna

samt omständigheterna jämväl

i övrigt äro synnerligen mildrande.

5 §.

2 m o m. Lika med---försök därtill.

Angående delaktighet i brott, var- Hava flera medverkat till brott,

om i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 § varom i 1 mom. förmäles, gälle vad

första stycket första och andra punk- i 3 kap. strafflagen är stadgat,

terna i lagen om straff för olovlig

varuinförsel finnes stadgat äga motsvarande

tillämpning.

10 §.

2 m o m. Lika med----försök därtill.

Angående delaktighet i brott, var- Hava flera medverkat till brott,

om i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 § varom i 1 mom. förmäles, gälle vad

första stycket första och andra punk- i 3 kap. strafflagen år stadgat,

terna i lagen om straff för olovlig

varuinförsel finnes stadgat äga motsvarande

tillämpning.

16 §.

Är fråga------- ■— — med stämning.

22 §.

Med spritdrycker---eller mera.

I fråga om förfarande med fors- I fråga om förfarande med forslingsredskap,

som jämlikt denna lag lingsredskap, som jämlikt denna lag

tages i beslag, skall vad i 21 § i lagen tages i beslag, samt egendom, som

om straff för olovlig varuinförsel avses i 8 § 4 mom., skall vad i 21 § i

stadgas i tillämpliga delar lända till lagen om straff för olovlig varuinför
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 99-

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

efterrättelse; dock att farkost som sel stadgas i tillämpliga delar lända

har en nettodräktighet av fem ton el- till efterrättelse.

ler därutöver, må säljas först sedan

frågan om dess förverkande blivit

avgjord. Med egendom, som avses i

8 § 4 mom. denna lag, förfares, där ej

föreskrift i särskild författning till

annat föranleder, i överensstämmelse

med de regler som gälla beträffande

det forslingsredskap, varå egendomen

anträffats. Finnes sådan egendom vara

underkastad förskämning eller

snar förstörelse, må den likväl alltid

säljas innan frågan om dess förverkande

blivit avgjord.

Utan hinder —-----finner lämpligt.

23 §.

i mom. Av böter, som ådömas enligt

denna lag eller, på grund av stadgandet

i 9 §, jämlikt lagen om straff

för olovlig varuinförsel, så ock av

behållna försäljningssumman för

förverkad egendom eller av belopp,

som utgivits i stället för sådan egendom,

skall en tredjedel tillfalla kronan.

Återstoden skall, då fråga är om

böter, som ådömas på grund av stadgande

i 1 kap., eller om försäljningssumman

för eller värdet av egendom,

som på grund av sådant stadgande

dömts eller skolat dömas förverkad,

ställas till generaltullstyrelsens förfogande

att användas till det i 19 §

i lagen om straff för olovlig varuinförsel

omförmälda ändamål och i annat

fall fördelas med ena hälften till

generaltullstyrelsen, att användas på

sätt nyss sagts, och med andra hälften

i Stockholm till poliskammaren,

i annan stad till magistraten samt eljest

till länsstyrelsen, att i enlighet

med föreskrifter, som Konungen ut
-

Böter som ådömas enligt denna lag

eller, på grund av stadgandet i 9 §,

jämlikt lagen om straff för olovlig

varuinförsel så ock värdet av förverkad

egendom tillfalla kronan.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

, Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

färdar, användas till uppmuntran av

polismän, som ådagalagt synnerligt

nit vid beivrande av olovlig hantering

av rusdrycker.

3 mom. På vederbörande länsstyrelse

eller, där åklagaren är tullverkets

åklagare, på generaltullstyrelsen

ankommer att fastställa fördelningen

av försäljningssumman för

förverkad egendom, då frågan om

egendomens förverkande blivit avgjord

annorledes än genom domstols

utslag.

4 mom. Skall egendom vara förverkad

såväl jämlikt denna lag som

jämlikt annan författning, skall beträffande

fördelningen av försäljningssumman

eller egendomens värde

gälla vad i denna lag är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungi. Maj:ts proposition nr 99.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 december

1948.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 30 november 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

5 november 1948, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om straff för olovlig varuutförsel;

2) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för

olovlig varuinförsel;

3) lag om ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser

angaende olovlig befattning med spritdrycker och vin;

4) lag angående ändrad lydelse av 19 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26

s. 1) om inteckning i fartyg; samt

5) lag angående ändring i lagen den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade

bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av tillförordnade chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning

S. Strömberg.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om straff'' för olovlig varuutförsel.

1 §•

Enligt motiven till förslaget skall straff för olovlig varuutförsel vara uteslutet,

icke blott när vederbörande gjort anmälan enligt 119 § tullstadgan

till tullmyndigheten, utan även om han t. ex. på adresskortet till ett postpaket

riktigt och fullständigt angivit paketets innehåll. Det synes dock tvivelaktigt,

om förslagets innebörd härutinnan kan inrymmas under det i

paragrafen valda uttrycket »utan föregående anmälan hos vederbörlig myndighet».

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungi. Maj:ts proposition nr 99.

Vid meddelande av exportförbud beträffande visst gods lärer regelmässigt

genom föreskrift om licensförfarande eller eljest stadgas undantag från förbudet.

Med hänsyn härtill synes en jämkning böra ske i paragrafen för att

utmärka, att det för straffbarhet icke är tillräckligt att utförselförbud meddelats

beträffande den vara det gäller, utan att det fordras att utförseln i

det särskilda fall varom fråga är verkligen sker i strid med förbudet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes i första stycket böra stadgas,

att den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet eller medelst

vilseledande åtgärd från riket utför gods, oaktat det enligt av Konungen

utfärdat förhud icke må utföras, skall straffas för olovlig varuutförsel.

4 §.

Enligt de nya bestämmelserna i strafflagen om medverkan till brott skiljes

mellan gärningsman och annan, som främjat den brottsliga gärningen.

Då meningen med bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf

lärer vara, att skyldighet att utgiva ersättning för förverkat gods, som ej

kan tillrättaskaffas, skall åvila även andra medverkande än gärningsmannen,

torde någon jämkning böra ske i bestämmelsen.

Promulgationsbestämmelsen.

Enligt promulgationsbestämmelsen till 1916 års förordning är förordningen

tillämplig allenast såvitt föreskrift därom meddelats i den exportförbudsförfattning

varom är fråga. Förslaget åsyftar icke att de nya bestämmelserna

skola äga en sålunda begränsad räckvidd. Det torde därför få antagas

vara meningen och lärer också vara påkallat, att en översyn sker av de författningar,

vilka utan att hänvisa till 1916 års förordning stadga exportförbud

av ifrågavarande slag. Då det emellertid kan tänkas understundom vara

önskvärt att helt eller delvis utesluta tillämpningen av den nu föreslagna

lagen, synes det böra övervägas om möjlighet härtill lämpligen må hållas

öppen genom att — exempelvis såsom en 12 § — i lagen införa ett sitadjgande

av innebörd att, om i lag eller författning angående förbud mot utförsel

av visst gods givits särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse

av förbudet, vad i lagen om straff för olovlig varuutförsel stadgas icke skall

äga tillämpning.

Vad angår de exportförbudsförfattningar, som i fråga om påföljd för

överträdelse av exportförbud hänvisa till 1916 års förordning, torde i promulgationsbestämmelsen

till förevarande lag böra stadgas att dylik hänvisning

i stället skall gälla denna lag.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den H juni 1923 (nr 147) om

straff för olovlig varuinförsel.

7 §•

Med hänsyn till de genom ändring av 3 kap. strafflagen tillkomna nya

bestämmelserna om straff för medverkan till brott ha de i första stycket av

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

förevarande paragraf nu upptagna föreskrifterna om bestraffning av anstiftan

och medhjälp ersatts med en hänvisning till nämnda kapitel. I anslutning

till de nya medverkansreglerna har vidare innehållet i paragrafens nuvarande

tredje stycke underkastats viss jämkning. Däremot återfinnes ej

någon motsvarighet till regeln i nuvarande första stycket om bestraffning

av den, som sedan brottet timat med vetskap därom varit gärningsmannen

behjälplig att dölja, förbyta eller föryttra det olovligen införda godset. I

följd av den sålunda gjorda begränsningen av paragrafens tillämplighetsområde

har däri ej heller upptagits någon motsvarighet till stadgandet i nuvarande

andra stycket, att den, till vilken olovligen infört gods avyttrats,

ej på den grund skall vara förfallen till ansvar för delaktighet i den olovliga

införseln. Om anledningen till sagda begränsning upplyser remissprotokollet,

att vad paragrafen nu innehåller om s. k. efterföljande delaktighet

ansetts böra utgå, enär det komme att täckas av bestämmelserna i 10 kap.

10 § strafflagen, vilket lagrum i dess från och med den 1 januari ,1949 gällande

lydelse stadgar straff för skyddande av brottsling.

Att märka är emellertid att en åtgärd, varigenom smugglaren erhållit

hjälp med att dölja, förbyta eller avyttra smuggelgodset, visserligen ej sällan,

såsom förutsättes för tillämpning av sistnämnda lagrum, innefattar motverkande

av hans befordran till straff eller annan påföljd, som i det särskilda

fallet skulle trätt i stället för straff, men att så ej nödvändigtvis behöver vara

fallet. Vid tiden för åtgärdens företagande kan smugglaren exempelvis redan

ha satt sig i säkerhet genom att lämna landet. Den som varit smugglaren

på angivna sätt behjälplig kan således ej alltid straffas för skyddande av

brottsling. Omständigheterna kunna vara sådana, att han i stället skall straffas

för häleri, vilket emellertid förutsätter att han berett sig otillbörlig vinning

av smugglarens brottsliga förvärv. Är ej heller sådant fall för handen,

torde han, om förfarandet ej straffbelägges i förevarande lag, helt och hållet

undgå straff.

Uteslutandet ur paragrafen av bestämmelsen om straff för de däri behandlade

formerna av s. k. efterföljande delaktighet innebär alltså, att i vissa

fall den, som hjälper smugglaren att draga fördel av brottet, från att förut

ha drabbats av straff skulle bliva straffri. Betänkligheter kunna naturligen

anföras mot att ens i den ringa mån, varom här är fråga, beskära det straffskydd

mot olovlig varuinförsel, som för närvarande står det allmänna till

buds. Vill man förebygga detta resultat skulle det kunna ske genom att låta

paragrafen såsom ett tredje stycke upptaga en bestämmelse av innehåll att,

om efter förövandet av olovlig varuinförsel av annan beskaffenhet än som

avses i 1 § 6 mom. någon, utan att hava medverkat till brottet, med vetskap

om detta varit gärningsmannen behjälplig att dölja, förbyta eller föryttra

godset, den som sa förfarit skall straffas med böter eller fängelse i högst ett

år, dock att den, till vilken godset avyttrats, ej på den grund skall vara förfallen

till ansvar enligt bestämmelsen.

Vid övervägandet, huruvida en bestämmelse av dylikt innehåll kan anses

påkallad, bör beaktas, att det område, som genom utelämnandet av en så
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

dan bestämmelse skulle bliva straff ritt, har ringa omfattning. Detta följer

redan av att det endast är fråga om vissa speciella former av s. k. efterföljande

delaktighet. Särskilt kommer därvidlag i betraktande, att den som

med vetskap om den olovliga införseln köper godset ej därigenom ådrager

sig ansvar. Området begränsas ytterligare genom att den, som tillhandagått

smugglaren, i åtskilliga fall, såsom närmare berörts i det föregående, kan

straffas för skyddande av brottsling eller för häleri. Lagrådet saknar erforderligt

material för bedömande, huruvida det ändock finns behov av den

ifrågasatta straffbestämmelsen. Med hänsyn härtill inskränker sig lagrådet

till de påpekanden som ovan gjorts.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin.

1 §•

Den i andra stycket av 3 mom. i gällande lag upptagna hänvisningen till

de i 7 § första stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel givna delaktighetsbestämmelserna

har i förslaget ersatts med en hänvisning till de nya

medverkansreglerna i 3 kap. strafflagen. Detta innebär att de former av

s. k. efterföljande delaktighet med avseende å olovlig införsel av spritdrycker

och vin, som för närvarande äro straffbelagda i förevarande paragraf, i

fortsättningen ej skulle bliva att straffa enligt detta lagrum. Såsom framgår

av vad lagrådet anfört under 7 § varuinförsellagen, komma de åtgärder,

varom här är fråga, att i vissa fall kunna straffas efter strafflagen såsom

skyddande av brottsling eller häleri, men blir så ej alltid fallet. Emellertid

torde desamma i allt fall komma att kunna straffas antingen såsom sådant

brott, som omförmäles i 5 § 1 mom. spritinförsellagen, eller enligt rusdrycksförsäljningsförordningen.

I motsats till vad som gäller om borttagandet av

ansvar enligt 7 § varuinförsellagen för efterföljande delaktighet som där

•avses, lärer sålunda borttagandet av ansvar enligt förevarande paragraf för

motsvarande delaktighet i olovlig införsel av spritdrycker och vin näppeligen

i något fall kunna medföra, att gärning, som nu är straffbar, skulle bliva

straffri.

5 §•

Enligt första stycket av 1 mom. — vilket enligt förslaget icke avsetts

skola ändras — straffas den som, utan att kunna såsom gärningsman eller

delaktig fällas till ansvar enligt 1 §, för egen eller annans räkning förvärvar,

forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, där det är uppenbart,

alt dryckerna olovligen införts. Med hänsyn till den föreslagna ändringen i

1 § 3 mom. torde orden »såsom gärningsman eller delaktig» böra utgå.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

I tredje stycket av 1 mom. föreskrives att, om brott, som i momentet

avses, förövas av den, som förut fällts till straff för enahanda brott eller

för brott, som i 1 § sägs, han skall straffas såsom i 1 § 4 mom. första stycket

är för där avsett fall stadgat. Då enligt förslaget bestämmelserna i 1 §

4 mom. sammanförts till ett stycke, synas orden »första stycket» böra utgå.

I överensstämmelse med förslagets terminologi i sist omförmälda moment

synes därjämte uttrycket »fällts till straff» böra utbytas mot »genom

lagakraftvunnen dom dömts».

Enahanda ändring, som sist angivits, synes böra vidtagas i 10 § 1 mom.

tredje stycket.

Ett beaktande av lagrådets hemställan beträffande 5 § 1 mom. och 10 §

1 mom. torde föranleda jämkning jämväl av den föreslagna ingressen till

lagen.

10 §.

Viss jämkning av ordalagen i tredje stycket av 1 mom. synes, i enlighet

med vad som anförts under 5 §, böra vidtagas.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

63

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

25 februari 1949.

Närvaran de:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie-, handels- och inrikesdepartementen

lagrådets den 23 december 1948 avgivna utlåtande över de den 5

november samma år till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om straff för olovlig varuutförsel;

2) lag angående ändring i lagen den 8 jiini 1923 (nr 147) om straff för

olovlig varuinförsel;

3) lag om ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

4) lag angående ändrad lydelse av 19 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26

s. 1) om inteckning i fartyg, samt

5) lag angående ändring i lagen den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade

bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

De erinringar av formell natur som lagrådet framställt vid 1 och 4 §§

i förslaget till lag om straff för olovlig varuutförsel ha beaktats.

I enlighet med vad lagrådet hemställt har i nämnda förslag upptagits en

ny paragraf, betecknad 12 §, av innehåll att bestämmelserna i den föreslagna

lagen ej skola äga tillämpning, därest i lag eller författning angående

förbud mot utförsel av visst gods givits särskilda föreskrifter om påföljd

för överträdelse av förbudet.

Dessutom har i anslutning till stadgandet om lagens ikraftträdande meddelats

sedvanlig föreskrift, att hänvisning till lagrum som ersatts genom

bestämmelse i nya lagen i stället skall avse den bestämmelsen. Jag vill

emellertid framhålla, att det oaktat en översyn torde böra ske av de exportförbudsförfattningar,

som innehålla föreskrift om tillämpning av 1910 års

förordning.

Vid 7 § i förslaget till lag angående ändring i 1923 års lag om straff för

olovlig varuinförsel har lagrådet påpekat, att uteslutandet ur paragrafen

av bestämmelserna om s. k. efterföljande delaktighet koinme att medföra,

att den som hjälpte en smugglare alt draga fördel av brottet bleve strafffri

i vissa fall då han nu kunde drabbas av straff. Det område som sålunda

enligt förslaget blir straffritt är emellertid, såsom lagrådet också

framhållit, av ringa omfattning. Av särskild betydelse är därvidlag att re
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

dan enligt den nuvarande lagen köp av smuggelgods icke i och för sig skall

föranleda ansvar för köparen samt att straff ej heller eljest skall inträda

annat än då vederbörande haft vetskap om brottet. I praxis har sistnämnda

föreskrift tolkats så strängt, att den som hjälpt annan att dölja, förbyta

eller föryttra insmugglat gods måste, för att kunna straffas, öveibevisas

om att han känt till ej blott att godset var olovligen infört utan också att

införseln förövats av just den person på vars uppdrag han handlat. Det

måste tydligen i allmänhet möta avsevärda svårigheter att förebringa sådan

bevisning. Enligt vad jag under hand erfarit från tullverket har också

åtal för efterföljande delaktighet enligt förevarande lagrum förekommit

endast i sällsynta fall. Jag vill vidare erinra, att även om bestämmelserna

rörande sådan delaktighet upphävas, därmed åsyftade gärningar likväl ofta

lära kunna föranleda straff för skyddande av brottsling eller för häleri.

Straffrihet inträder endast när syftet ej varit att skydda smugglaren mot

upptäckt och medhjälparen ej heller genom att betinga sig provision eller

på annat sätt berett sig otillbörlig vinning av smugglarens brottsliga förvärv.

Jämväl i sådant fall blir emellertid det olovligen införda godset förverkat.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har jag icke funnit tillräcklig

anledning att för närvarande föreslå någon ändring av de tidigare förordade

bestämmelserna.

Vad lagrådet hemställt i fråga om förslaget till lag om ändring i 1924

års spritinförsellag har iakttagits.

Dessutom ha även vissa andra redaktionella jämkningar vidtagits i förslagen.

Härefter hemställer föredraganden att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att antaga

dels de sålunda jämkade härovan under 1—5 upptagna lagförslagen och

dels de vid statsrådsprotokollet i ärendet för den 5 november 1948 fogade

förslagen till

6) förordning om ändrad lydelse av 7 kap. 22 § förordningen den 18 juni

1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker;

7) förordning om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli

1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit;

8) förordning om ändrad lydelse av 18 % 2 mom. förordningen den 1 juli

1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.; och

9) förordning om ändrad lydelse av 46 § 1 mom. förordningen den 11

juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

K.-E. Renström.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

483432

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:326 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för olovlig varuutförsel, m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1949:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för olovlig varuutförsel, m. m. s. 1 i texten