Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tillägg till epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443)

11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:10, Med förslag till lag om tillägg till epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

1

Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om tillägg till epidemilagen den 19 juni 1919

(nr 443); given Drottningholms slott den 21 december

1949.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om tillägg till epidemilagen den 19 juni 1919

(nr 443).

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Propositionens inneliäll.

I propositionen föreslås ett tillägg till epidemilagen av innebörd att kostnaderna

för bakteriologiska prov inom epidemivården -—- vilka för närvarande

i princip åvila de sjuka själva eller hälsovårdsområdena — skola gäldas av

epidemidistrikten, där ej beträffande viss sjukdom föreskrivits att de skola

betalas av statsmedel.

1—2237 49 Bihan g till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 10.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Iiungl. Maj.ts proposition nr 10.

Förslag
till
Lagom

tillägg till epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att i epidemilagen den 19 juni 1919 skall införas en

ny paragraf, betecknad 23 a §, av följande lydelse.

23 a§.

Har beträffande sjukdom, som avses i 2 § 1 mom., läkare eller hälsovårdsnämnd

förklarat undersökning av prov från den sjuke, personer i hans omgivning

eller från vatten, föda eller dylikt, som kan antagas innehålla smitta

av sjukdomen, erforderlig, skall sådan undersökning, därest den äger rum på

ett av medicinalstyrelsen härför godkänt laboratorium, utföras utan kostnad för

den sjuke eller hälsovårdsområdet. Kostnaden för dylik undersökning gäldas

av epidemidistriktet, där ej beträffande viss sjukdom föreskrivits att den skall

gäldas av statsmedel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott den 21 december 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cbefen för finansdepartementet anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om ändrade bestämmelser

angående kostnaderna för bakteriologiska prov inom epidemivården

samt anför.

Inledning.

Enligt epidemilagen den 19 juni 1919 och i anslutning till denna lag utfärdade

bestämmelser bekostas uppförandet och driften av epidemisjukhusen

(den slutna epidemivården) av epidemidistrikten, d. v. s. landstingen, städerna

utanför landsting och, efter Kungl. Maj:ts medgivande, annan stad. Viss del av

driftkostnaderna täckes dock av statsbidrag. De förebyggande åtgärderna — den

öppna vården — skola däremot ombesörjas av hälsovårdsområdena, som också i

regel svara för kostnaderna för denna vård. Vissa åtgärder bekostas dock av

statsmedel t. ex. skyddskoppympning, läkarundersökning jämte tjänsteresor och

provtagningar i och för undersökningar vid epidemiska sjukdomar. Kostnaderna

för undersökningen av de bakteriologiska prov, som tagits för att utröna förekomsten

av epidemisk sjukdom, skola däremot i princip ersättas vederbörande

läkare av den sjuke, där de icke bestridas av annan t. ex. kommunen.

Med hänvisning bland annat till att sistnämnda förhållande verkat återhållande

på genomförandet av epidemiologiskt viktiga undersökningar har

medicinalstyrelsen i skrivelse den 13 april 1946 föreslagit ett tillägg till epidemilagen

av innebörd att ansvaret för ifrågavarande kostnader skulle överflyttas

på epidemidistrikten. Dessa skulle dock få statsbidrag för en del av kostnaderna.

I skrivelsen föreslås vidare, att en bakteriologisk laboratorieorganisation

upprättas, bestående av ett centrallaboratorium och tills vidare 11 regionala

laboratorier.

Över medicinalstyrelsens förslag ha yttranden avgivits av statskontoret,

försvarets sjukvårdsstyrelse, statens institut för folkhälsan, statens veterinärmedicinska

anstalt, kanslern för rikets universitet — efter hörande av medi

cinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt karolinska institutets lärarkollegium

—, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska lands
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

kommunernas förbund, Svenska läkaresällskapet, Svenska lasarettsläkarföreningen,

Svenska provinsialläkareföreningen, Svenska stadsläkarföreningen,

Förste provinsialläkarnas förening och Svenska sanatorieläkarföreningen.

I remissyttrandena har förslaget i stort sett tillstyrkts i princip. Särskilt

mot den föreslagna utbyggnaden av laboratorieorganisationen ha dock åtskilliga

erinringar gjorts.

Sedan medicinalstyrelsens förslag numera närmare övervägts inom inrikesdepartementet

anhåller jag att få taga upp detsamma till vidare behandling.

Härvid torde jag emellertid få begränsa prövningen till att avse frågan om

kostnaderna för de bakteriologiska proven och lämna laboratorieorganisationen

utanför. I nuvarande statsfinansiella läge torde det nämligen icke vara möjligt

att bygga ut denna organisation i enlighet med vad medicinalstyrelsen föreslagit.

Härtill kommer, att åtskilliga frågor i samband med laboratorieorganisationen

behöva ytterligare utredas.

(fällande förhållanden.

Medicinalstyrelsen framhåller i sin inledningsvis omförmälda skrivelse att

undersökning av sjuka och av personer, som utan att vara sjuka kunde misstänkas

bära smitta, spelade en mycket viktig roll för att bekämpa utbruten

eller hotande epidemi. Många gånger vore en undersökning av personer i

den sjukes omgivning, personer sysselsatta med livsmedelshantering o. s. v.

av avgörande betydelse. Bakteriologisk undersökning av prov från individer

misstänkta för smittsam sjukdom ävensom av prov på dricksvatten, livsmedel,

avloppsvatten m. m. vore en nödvändig förutsättning för att framgångsrikt

bekämpa och förebygga dylika sjukdomar. Rätt för vederbörande

tjänsteläkare att utföra sådana undersökningar föreligger enligt 8 § epidemilagen.

Det har ansetts att det allmänna borde bekosta dessa läkarundersökningar.

De s. k. tjänsteresor, tjänsteläkare på landet jämlikt epidemilagen 2 § 4 mom.

är skyldig att företaga i fall, där så prövas vara av behovet påkallat för att

bekämpa epidemisk sjukdom, bekostas av statsmedel. I stad, som ingår i

provinsialläkardistrikts område, gäldas kostnaden för läkares besök av staden.

Även den provtagning i och för bakteriologiska undersökningar, som företages

under sådana tjänsteresor, sker kostnadsfritt för den sjuke och hälsovårdsområdet.

Vid de särskilda tjänsteresor, som kunna anordnas jämlikt

3 § instruktionen för medicinalstyrelsen och varvid bland annat bakteriologiskt

utbildade specialister bedriva undersökningar å ort, där smittsam sjukdom

antagit hotande karaktär, bestridas specialistens resekostnader och

traktamentsersättningar av statsmedel.

Medan sålunda provtagningen genomgående betalas av statsmedel är, som

inledningsvis nämnts, förhållandet ett annat då det gäller kostnaderna för

undersökningen av de bakteriologiska prov, som tagas vid dessa tillfällen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

I ett cirkulär från medicinalstyrelsen den 24 november 1919 säges sålunda

att kostnaderna för utförande av bakteriologiska undersökningar skola ersättas

läkaren av den sjuko eller den sjukes målsman, där icke kostnaderna

härför bestridas av annan (t. ex. kommun). I praktiken betyder detta, att

kostnaderna debiteras läkaren, som sedan får uttaga beloppet av den sjuke

eller den som svarar för honom.

Det anförda gäller självfallet endast prov, som tagas på personer, vilka

icke äro intagna på epidemisjukhus. Kostnaderna för de på sjukhusen inneliggande

fallen torde undantagslöst bestridas av epidemidistrikten. Enligt

23 § epidemilagen åtnjuter person, som insjuknat i en i lagen åsyftad sjukdom,

kostnadsfri vård på epidemisjukhusen.

Enligt vad medicinalstyrelsen på grundval av svar på förfrågningar under

tiden 1940—46 uppgivit ha emellertid åtskilliga epidemidistrikt i praxis frångått

de betalningsgrunder, som angivits av styrelsen. Difteriproven undersöktes

vid nämnda tidpunkt sålunda regelmässigt utan kostnad för patienten

eller hälsovårdsområdena i samtliga epidemidistrikt utom sju. I tva av dessa

distrikt (Eskilstuna och Hälsingborgs städer) fick patienten själv alltid svara

för undersökningskostnaden för difteriprov. Övriga prov ersattes, där det

ej var fråga om karantänsjukdomar, i 19 av 33 tillfrågade epidemidistrikt i

regel av landstingsmedel. I Stockholms stad och Göteborgs stad debiterades

sådana prov, som insändes av privatpraktiserande läkare, den insändande

läkaren (patienten), medan övriga betalades av staden. I åtta epidemidistrikt

bekostades undersökningarna av hälsovårdsnämnderna, som emellertid i sex

områden i en del fall läte den inremitterande läkaren (patienten) bestrida

kostnaden. I sex epidemidistrikt (Södermanlands, Kristianstads och Västernorrlands

län samt Eskilstuna, Hälsingborgs och Gävle städer) påfördes

undersökningsavgiften vanligen enskild person.

I fråga om s. k. karantänssjukdomar (pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber)

bestridas kostnaderna för undersökning av prov helt av staten.

Rörande kostnaderna för proven föreligga endast ofullständiga uppgifter.

Medicinalstyrelsen har vid sin beräkning av kostnaderna för den föreslagna

organisationen ansett sig böra utgå från de dåvarande kostnaderna i Stockholm

eller 6,5 öre per individ och år. Motsvarande kostnad utgjorde för de

13 epidemidistrikten utanför Stockholm, där 1946 uppgifter för samtliga prov

ansetts föreligga, endast 1,5 öre.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att enligt den från och med

den 1 februari 1948 gällande taxan för undersökningar m. m. utförda på Statens

bakteriologiska laboratorium avgiften för undersökning av ett prov av

nu ifrågavarande slag varierar mellan tre och tolv kronor. I § 3 samma taxa

angives emellertid, att medicinalstyrelsen vid befarad eller utbruten epidemi,

då provtagning sker i större omfattning och undersökningen avser allenast

en bestämd sjukdom, ville på framställning av hälsovårdsnämnd eller tjänsteläkare

taga under omprövning i vad mån avgifterna kunde nedsättas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Medicinalstyrelsens förslag.

I sin skrivelse den 13 april 1946 har medicinalstyrelsen uppgivit att tidigare

flera framställningar gjorts till styrelsen, som berörde undersökningen

av bakteriologiska prov. Dessa framställningar hade föranletts av den betydande

kostnaden för större provtagningar och de därmed förknippade olägenheterna

för mindre kommuner samt den tveksamhet om kostnadernas fördelning

mellan olika kommuner som kunde råda i vissa fall. Redan 1937 och

1938 upprättades, bland annat av föreståndaren för statens bakteriologiska

laboratorium, professor Kling, förslag till ändring av ifrågavarande bestämmelser

i syfte att avlyfta kostnaderna från de enskilda eller hälsovårdsnämnderna.

Till motivering av ett sådant förslag anförde Kling bland annat att

hans ledande synpunkt var att ekonomiska hänsyn icke borde få verka hämmande

för genomförandet av erforderliga bakteriologiska undersökningar vid

sjukdomsfall, som kunde tänkas vara av epidemisk natur. Kling fortsatte.

Även om vi bortse från den självklara betydelse, en korrekt diagnos äger

för den enskilde och för samhället, och blott anlägga ekonomiska synpunkter

på frågan, är det tydligt, att en sådan återhållande inverkan är ogynnsam för

statens vidkommande, enär kostnaderna för sjukhusvård beträffande epidemilagens

sjukdomar till stor del bestrides av statsmedel. Det är nämligen

uppenbart, att en tidig diagnos av de enskilda sjukdomsfallen äger stor betydelse

för våra möjligheter att begränsa dessa sjukdomars spridning och

därmed också kostnaderna för sjukhusvården. I våra grannländer Danmark

och Norge har man sedan länge helt avskaffat avgifterna för ifrågavarande

bakteriologiska undersökningar.

Medicinalstyrelsen har åberopat vad sålunda anförts och sammanfattningsvis

framhållit bland annat. I flertalet epidemidistrikt hade det redan

blivit praxis, att det allmänna betalar de bakteriologiska undersökningarna

beträffande epidemilagens sjukdomar. Kostnaderna härför syntes vara relativt

små i jämförelse med samtliga de utgifter det allmänna redan nu får vidkännas

för epidemibekämpandet. De myndigheter, som tidigare haft anledning

yttra sig i ärendet, hade vidare givit uttryck åt den meningen, att det

allmänna och helst relativt stora områden såsom landstingsområden borde

bestrida ifrågavarande kostnader. Med hänsyn härtill har medicinalstyrelsen

föreslagit, att kostnaderna för de bakteriologiska och serologiska proven vid

bekämpande av epidemiska sjukdomar avlyftas från den enskilde samt läggas

på ekonomiskt tillräckligt bärkraftiga samhällsorgan. Härigenom skulle,

framhåller styrelsen, epidemibekämpandet påtagligt främjas, då man aldrig

behövde riskera att av kostnadsskäl nödgas avstå från sådana viktiga epidemiologiska

åtgärder.

Medicinalstyrelsen har diskuterat olika alternativ för frågans lösning, varvid

styrelsen i första hand framhållit, att hälsovårdsnämnderna, epidemidistrikten

eller staten kunde komma i fråga såsom ansvariga för kostnaderna.

Härefter har styrelsen anfört:

Ehuru det jämlikt epidemilagen § 1 synes kunna åläggas hälsovårdsområde

att föranstalta om och bestrida kostnaderna för ifrågavarande bakterio
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

logiska prov, tala dock billighetsskäl mot en sådan anordning. I stället synas

utgifterna för dessa undersökningar böra läggas på administrativa områden

med större ekonomisk bärkraft — på epidemidistrikten eller på staten eller

också böra de delas av nämnda distrikt och staten.

a) För det första alternativet — att helt lägga kostnaderna på epidemidistrikten

d. v. s. landstingen (respektive städer, som utgöra eget epidemidistrikt)

— talar det förhållandet, att epidemidistrikt redan nu jämlikt epidemilagen

16, 18 och 20 §§ skall bestrida väsentliga delar av kostnaderna

för epidemibekämpandet inom sitt område: nämligen vården på epidemisjukhusen.

De på epidemisjukhusen tagna proven betalas undantagslöst av epidemidistriktens

medel. Det förefaller därför konsekvent, att dessa distrikt

bestrida kostnaderna även för de utanför sjukhusen tagna proven så mycket

mer som det här är fråga om patienter, vilka ofta nog med ledning av proven

inremitteras till sjukhusen.

b) För det andra alternativet — att helt lägga kostnaderna på staten —

skulle kunna anföras att ifrågavarande undersökningar stundom äro av betydelse

för flera epidemidistrikt. Om man bortser från situationer när s. k.

karantänssjukdomar (pest, kolera, smittkoppor eller fläckfeber) hota, är det

dock sällan fråga om sådant riksintresse som skulle kunna motivera, att staten

helt påtoge sig utgifterna härför. — — — Det förhållandet, att staten

åtagit sig hela kostnaden för ett slags prov nämligen gonorréproven vid misstanke

på gonorré i smittsamt skede,1 synes icke heller kunna anföras som

motiv för att lägga hela kostnaden för ifrågavarande prov på staten —- då det

vid gonorré föreligger särskilda omständigheter.

c) Det tredje alternativet innebär en kompromiss mellan a) och b).

Ett statsbidrag för viss del av kostnaden synes vara motiverat av det

riksintresse, som dessa undersökningar understundom ha och för att i förekommande

fall utjämna kostnaderna för olika epidemidistrikt. Dessutom ger

ett sådant bidrag möjlighet till gemensamma föreskrifter om provens utförande

m. m. och därav föranledd kontroll.

Medicinalstyrelsen har för sin del förordat det tredje alternativet (alternativ

c) d. v. s. att epidemidistrikten svara för kostnaderna men åtnjuta statsbidrag

för denna verksamhet. Förslaget innebär således, att epidemidistrik

ten åläggas bestrida kostnaderna för samtliga inom distriktet tagna prov

från människor, när fråga är om i epidemilagen åsyftad sjukdom eller smitta.

Enligt förslaget skulle dock åläggandet i enlighet med den praxis, som gäller

på de flesta orter, endast avse sådana prov, som tagas av eller efter beslut

av legitimerad läkare eller hälsovårdsnämnd. Samma skyldighet för epidemidistrikten

att svara för kostnaderna skulle gälla beträffande undersökningen

av vattenprov, livsmedelsprov o. s. v., när fråga är om sinittefterforskning.

Vidare förutsattes att undersökningen äger rum på ett av medicinalstyrelsen

härför godkänt laboratorium. De sålunda förordade bestämmelserna föreslås

skola införas i en ny paragraf i epidemilagen, betecknad 8 a §.

Statsbidraget avses enligt förslaget utgå med 30 % av de kostnader, som

må debiteras efter en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Kostnaderna härför

ha i skrivelsen den 13 april 1946 beräknats till 100 000 kronor.

Medicinalstyrelsens förslag avser, såsom framgår av det anförda, endast

undersökning av prov i samband med sådan sjukdom, som åsyftas i epidemilagen.

Beträffande andra sjukdomar t. ex. könssjukdomar och tuberkulos

Fr. o. m. den 1 juli 1946 svarar staten även för kostnaderna för syfilisprov.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Iiungl. Maj:ts proposition nr 10.

föreslås sålunda i denna del ingen ändring i vad för närvarande gäller. Detta

innebär, att kostnaderna för bakteriologiska undersökningar vid bekämpande

av smittsamma könssjukdomar alltjämt skola bestridas av statsmedel medan

undersökningskostnaderna i övriga fall gäldas av huvudmännen eller de sjuka

(sjukkassa). Ej heller föreslås någon ändring beträffande vattenprov för den

allmänna hälsovården.

Remissyttrandena.

Förslaget att överflytta kostnaderna för undersökning av bakteriologiska

prov inom epidemivården till epidemidistrikten har i princip tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser utom försvarets sjukvårdsstyrelse

och Svenska stadsläkarföreningen. Sjukvårdsstyrelsen anser att

ifrågavarande kostnader med hänsyn till att en väl fungerande epidemivård

måste anses vara ett framträdande statsintresse borde helt bestridas av statsmedel.

Svenska stadsläkarf öreningen framhåller, att administrationen skulle

förenklas och förbilligas betydligt, om debiteringsförfarandet helt kunde

slopas, antingen genom att staten helt stode för kostnaderna eller fördelningen

av dessa skedde efter ett mer summariskt förfarande.

I ett par yttranden har förordats, att den föreslagna principen icke endast

skulle avse provtagning inom epidemivården utan även tuberkulosvården —

tuberkulösa sjukdomar omfattas icke av epidemilagen. Svenska sanatorieläkarföreningens

styrelse framhåller härutinnan, att bakteriologiska undersökningar

vid tuberkulos för närvarande i vissa fall (s. k. marsvins- och

odlingsprov) bekostades av patienterna själva, då proven tagits av privatpraktiserande

läkare eller vid den öppna mottagningen på sanatorier. De relativt

höga kostnaderna härför hade haft ett hämmande inflytande på provtagningen.

Då bekämpandet av tuberkulosen icke vore ett mindre samhällsintresse

än åtgärderna mot de epidemiska sjukdomarna, borde tuberkulospatienter

befrias från kostnaderna i angivna fall. Styrelsen föreslår därför

att bestämmelserna utvidgas att gälla jämväl marsvins- och odlingsprov vid

konstaterad eller misstänkt tuberkulos sjukdom. Även Svenska läsårettsläkarföreningen

förordar, att bakteriologiska prov, som tagas av privatpraktiserande

läkare vid tuberkulos, skola bekostas av det allmänna.

Frågan om statsbidrag till epidemidistrikten för ifrågavarande undersökningskostnader

bär berörts i några yttranden. Svenska landstingsförbundets

styrelse finner sig visserligen, med hänsyn till den ställning landstingen tagit

till spörsmålet, icke ha anledning motsätta sig förslaget om sådant statsbidrag

med 30 %. Styrelsen tillägger emellertid, att den knappast funne påkallat,

att staten lämnade bidrag till varje i epidemiförebyggande syfte undersökt

prov. De belopp, det här rörde sig om, vore, om de utslås på de olika

huvudmännen, så pass små att något statsbidrag, som medförde besvärliga

ansöknings- och kontrollbestämmelser, icke vore erforderligt.

Förste provinsialläkarnas förening anser däremot statsbidraget vara för

lågt. Det borde enligt föreningens mening icke understiga 50 %. Styrelsen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

för svenska stadsförbundet ifrågasätter rentav, att statsbidrag skall utgå för

hela undersökningskostnaden. Förbundsstyrelsen åberopar ett yttrande av

förbundets sjukvårdsdelegation, vari i denna del bland annat anföres:

Sjukvårdsdelegationen vill för sin del starkt ifrågasätta lämpligheten av

de föreslagna grunderna för kostnadsfördelningen. För provtagningar inom

den öppna könssjukvården svarar staten för närvarande helt och hållet. Men

för undersökningar av prov, berörande de i epidemilagen angivna sjukdomarna,

skulle epidemidistrikten (landstingen respektive icke-landstingsstäderna

m. fl.) svara intill 7/io av kostnaderna och staten för 3/io. Samtidigt

skulle laboratoriecheferna åläggas vissa uppgifter, som vore av statlig karaktär

och därför motivera eu statlig ersättning. — -—- —- Vid sådant förhållande

och då här uttryckligen är fråga om prov i öppen hälsovård —■ --vill

sjukvårdsdelegationen ifrågasätta, om man nu bör tillskapa ytterligare en

ny statsbidragsregel för en verksamhet, som på ett närliggande område lösts

på ett annat sätt. Delegationen får därför föreslå samma statsbidragsersättning

som för prov inom den öppna könssjukvården. Delegationen vill därmed

understryka angelägenheten av att frågan om ett enhetligt statsbidragssystem

tages under skyndsamt övervägande.

Departementschefen.

Med hänsyn till de epidemiska sjukdomarnas speciella karaktär och vikten

ur hälsovårdens synpunkt, att deras spridning förhindras, bekostas den slutna

epidemivården i princip helt av det allmänna. I första hand är det epidemidistrikten

(landstingen och vissa städer) som svara för denna vård. Ett

viktigt led vid bekämpandet av de epidemiska sjukdomarna utgöres emellertid

av smitthindrande och andra förebyggande åtgärder av olika slag och

särskilt då tagande och undersökning av bakteriologiska prov hos personer,

födoämnen, vattentäkter m. m., som kunna misstänkas vara smittoförande.

I fråga om dessa förebyggande åtgärder gäller icke principen om det allmännas

ansvar för kostnaderna. Enligt av medicinalstyrelsen i anslutning till

epidemilagen utfärdade föreskrifter skola sålunda kostnaderna för undersökning

av ifrågavarande prov inom den öppna epidemivården ersättas av den

sjuke själv, där de icke bestridas av annan t. ex. kommun. I praxis har emellertid

det allmänna påtagit sig ansvaret även för dessa kostnader inom flertalet

epidemidistrikt, varvid det vanligaste är att betalningen erlägges av

epidemidistriktet. I några större städer och såvitt angår andra prov än

difteriprov även i vissa andra epidemidistrikt åvila dock undersökningskostnaderna

alltjämt patienterna själva.

Medicinalstyrelsen har funnit sist angivna förhållande otillfredsställande

och föreslagit införande i epidemilagen av en uttrycklig föreskrift att undersökning

av bakteriologiska prov inom epidemivården skulle utföras utan kostnad

för den sjuke eller hälsovårdsområdet och alltid bekostas av epidemidistrikten.

Jag kan ansluta mig till detta medicinalstyrelsens förslag, som ju

endast innebär ett fastslående i lag av vad som redan tillämpas på många

håll. Det synes mig uppenbart, att den enskilde patienten icke bör bekosta

undersökningar, vilka som i förevarande fall äro påkallade av ett starkt sam
2—2237

4» Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 10.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

hällsintresse. Och att ålägga hälsovårdsområdena att ansvara för dessa utgifter

skulle i många fall vara obilligt med liänsyn till den ringa ekonomiska

bärkraften hos vissa av dessa områden. En sådan ordning skulle dessutom

verka mycket ojämnt och sannolikt föra med sig vissa svårigheter vid administrerandet.

Däremot tala onekligen vissa skäl för det i ett par remissyttranden

förordade alternativet, att staten skall helt bekosta ifrågavarande

undersökningar. Jag syftar då särskilt på det förhållandet, att dessa ej sällan

utföras på statliga laboratorier. Som nyss nämnts ha emellertid flertalet

epidemidistrikt i praxis redan tagit på sig huvudparten av ifrågavarande utgifter,

medan dessa endast i fråga om några få mycket sällsynta sjukdomar

(pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber) bestridas av staten. Tillräckliga skäl

synas icke ha förebragts för att ändra denna ansvarsfördelning.

Medicinalstyrelsen har även framlagt förslag om ett statsbidrag på 30 % av

huvudmännens kostnader. Svenska landstingsförbundet har emellertid icke

funnit det påkallat med statsbidrag till ifrågavarande undersökningar. För

egen del kan jag icke tillstyrka medicinalstyrelsens förslag härom.

I övrigt har jag intet i sak att erinra mot vad medicinalstyrelsen anfört.

Det i några yttranden framförda förslaget att kostnaderna för undersökning

av vissa bakteriologiska prov inom tuberkulosvården skulle helt bestridas av

det allmänna kan jag sålunda icke biträda. Förslaget torde få upptagas till

behandling i annat sammanhang. I likhet med medicinalstyrelsen anser jag

att endast undersökning, som skett på ett av styrelsen godkänt laboratorium,

skall vara kostnadsfri för den sjuke och hälsovårdsområdet. Förslaget anknyter

visserligen i denna del till den inledningsvis omförmälda planen för

en utbyggnad av laboratorieorganisationen, som icke anses böra förverkligas

nu. Men även med den nu rådande ordningen för dessa undersökningar synes

det mindre lämpligt att epidemidistrikten göras ansvariga jämväl för kostnaderna

för sådana undersökningar, som eventuellt skett på icke godtagbara

laboratorier.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag

till lag om tillägg till epidemilagen, varigenom förordnas, att i nämnda

lag skall införas en ny paragraf, betecknad 23 a §. Paragrafen överensstämmer

med den av medicinalstyrelsen förordade utom såtillvida att bestämmelsen

om att en del av kostnaden skall ersättas av statsverket uteslutits och

ersatts med en erinran om att det beträffande viss sjukdom kan föreskrivas,

att undersökningskostnaderna skola gäldas av statsmedel. Härvid åsyftas de

förut omnämnda s. k. karantänssjukdomarna. Lagen föreslås skola träda i

kraft den 1 juli 1950. Med hänsyn till att förslaget innebär en ändring för

endast ett mindre antal epidemidistrikt och kostnaderna för varje huvudman

icke lära bli så stora, torde det icke vara nödvändigt att avvakta nästa kommunala

budgetårs början.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga omförmälda inom inrikesdepartementet

upprättade förslag till lag om tillägg till epidemilagen

den 19 juni 1919 (nr 443).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Folke Persson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:36 Skrivelse till Konungen i anledning av Kéngl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillägg till epidemilagen ''V den 19 juni 1919 a1 i texten
  2. 2LU 1950:1 Andra lagutskottets utlåtande nr 1 s. 1 i texten