Angående seminverksamhet bland nötkreatur m. m
1950-03-03 · 81 sidor, varav 77 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 77 av 81 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1950:101, Angående seminverksamhet bland nötkreatur m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
1
Nr 101.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående seminverksamhet
bland nötkreatur m. m.; given Stockholms slott den
3 mars 1950.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen
att
dels antaga härvid fogat förslag till förordning med vissa bestämmelser
angående seminverksamhet bland nötkreatur;
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen förordas till en början, att det allmänna skall beredas möjlighet
att öva tillsyn över seminverksamhetens utveckling. För detta ändamål
föreslås att en förordning i ämnet skall utfärdas. Nuvarande system
för mj ölkboskapskontroll anses böra bibehållas i princip oförändrat. Vissa
ändringar föreslås emellertid i reglerna för de olika kontrollformerna och i
bestämmelserna om statsbidrag till kontrollen. Vidare anses statsbidrag böra
utgå till demonstrationsutfodringar. Härjämte förordas vissa förenklingar i
reglerna för stamboksföring av nötkreatur. Slutligen föreslås vissa jämkningar
i bestämmelserna om statsbidrag till tjur föreningar m. in.
Till Nötboskapsavelns befrämjande: Understöd åt kontrollföreningsverksamhet
äskas för budgetåret 1950/51 ett anslag av 348 400 kronor.
1 Hiluwg till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 101.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
Förslag
till
Förordning
med vissa bestämmelser angående seminverksamhet
bland nötkreatur.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vid bedrivande av verksamhet för befruktning av nötkreatur på konstgjord
väg (seminverksamhet) må för framställning av sperma användas endast
tjur som är införd i riksstambok för nötkreatur.
Kungl. Maj :t äger meddela ytterligare föreskrifter om vad som skall iakttagas
vid bedrivande av seminverksamhet.
2 §.
Förseelse mot 1 § eller med stöd därav meddelad föreskrift straffes med
dagsböter. Böterna tillfalla kronan.
3 §•
Det ankommer på lantbruksstyrelsen att öva tillsyn över seminverksamheten.
Lantbruksstyrelsen må ock i särskilt fall medgiva undantag från vad i
1 § första stycket är stadgat.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
3
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 3 mars 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, följande.
I årets statsverksproposition (IX H. T. p. 57) har Kungl. Maj :t på min
hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
till Nötboskapsavelns befrämjande: Understöd åt kontrollföreningsverksamhet
för budgetåret 1950/51 beräkna ett anslag av 341 000 kronor. Jag
torde nu åter få anmäla denna fråga samt vissa därmed sammanhängande
spörsmål.
A. Inledning.
Med anledning av motioner i ämnet hemställde 1946 års lagtima riksdag
(r. skr. nr 226 och 372), att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om utredning
dels rörande effektivisering och utvidgning av kontrollföreningsverksamheten,
dels om behovet av artificiell insemination bland nötkreatur och sättet
att främja densamma. Med anledning härav tillkallade dåvarande chefen
för jordbruksdepartementet, efter bemyndigande av Kungl. Maj :t, den 5 juli
1946 sex sakkunniga för att verkställa de av riksdagen begärda utredningarna.
De sakkunniga voro dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare,
godsägaren C. G. Liedberg, Assmåsa, ordförande, kontrollassistenten
B. N. Bengtsson, länsveterinären A. W. Borg, ledamoten av riksdagens andra
kammare, lantbrukaren N. I. Johansson, östra Husby, professorn vid
veterinärhögskolan N. P. Lagerlöf samt byrådirektören i lantbruksstyrelsen
B. H. Ryde.
De sakkunniga, vilka antagit benämningen utredningen rörande ladugårdskontroll
in. in., ha avgivit dels den 9 juli 1948 betänkande med förslag
angående artificiell inseminationsverksamhet bland nötkreatur (SOU 1948:
36), dels den 9 november 1948 betänkande med förslag angående mjölkboskapskontroll
(SOU 1948: 52).
över betänkandet angående artificiell insemination bland nötkreatur ha
yttranden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen efter hörande av hus
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
hållningssällskapen samt av Avelsföreningarna för svensk kullig boskap,
låglandsboskap, röd och vit boskap samt gödboskap, veterinärstyrelsen, styrelsen
för veterinärhögskolan med bifogande av yttrande av lärarkollegiet,
styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, som jämväl
överlämnat yttranden av lärarrådet och försökskollegiet, institutet för husdj
ursförädling, småbruksutredningen, Hushållningssällskapens förbund,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Riksorganisationen
Sveriges seminföreningar, Svenska länsveterinärföreningen, Svenska
veterinärläkareföreningen, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund
samt Svenska husdjurskonsulentföreningen. Därjämte har direktören Ruben
Rausing, Lund, inkommit med en den 6 oktober 1948 dagtecknad promemoria
i frågan. Vid veterinärstyrelsens yttrande ha fogats utlåtanden av
Svenska distriktsveterinärföreningen och Sveriges yngre veterinärers förening.
Vidare ha yttranden över betänkandet angående mjölkboskapskontroll avgivits
av statskontoret, lantbruksstyrelsen efter hörande av hushållningssällskapen,
småbruksutredningen, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Svenska kontrollföreningarnas riksförbund, Svenska mejeriernas
riksförening, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges överkontrollassistentförening,
Avelsföreningarna för svensk kullig boskap, låglandsboskap
samt röd och vit boskap, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund
samt Riksorganisationen Sveriges seminföreningar. Därjämte ha Ladugårdslörmännens
riksförening och Kontrollassistenternas riksförening inkommit
med särskilda skrifter i frågan. Vid yttrandet av Sveriges agronomoch
lantbrukslärareförbund har fogats en skrivelse av Svenska husdjurskonsulentföreningen.
I detta sammanhang torde jag vidare få anmäla, att Norrbottens läns hushållningssällskap
i skrivelse den 29 augusti 1949 hemställt om tillstånd att
utan hinder av gällande bestämmelser få upptaga kontrollföreningsverksamheten
inom sällskapets område såsom egen verksamhet. Över denna framställning
har lantbruksstyrelsen avgivit yttrande.
Slutligen torde här få erinras att lantbruksstyrelsen den 16 november 1948
framlagt förslag rörande ändrade grunder för statsbidrag till tjurföreningar
m. m. Över detta förslag ha yttranden avgivits av statskontoret, Hushållningssällskapens
förbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk och Svenska husdjurskonsulentföreningen.
De frågor, som beröras i nu nämnda betänkanden och framställningar,
äga sådant samband med varandra att det synes lämpligt att behandla dem
i ett sammanhang. I det följande torde jag först få redogöra för innebörden
av de framlagda förslagen och de yttranden, som avgivits över desamma.
Beträffande nu rådande förhållanden i fråga om mjölkboskapskontroll och
artificiell insemination bland nötkreatur torde jag därvid i huvudsak få hänvisa
till uppgifterna i de betänkanden, som avlämnats av utredningen rörande
ladugårdskontroll m. in. Likaså torde jag i fråga om motiveringen för
de förslag, som nämnda utredning framlagt, få hänvisa till betänkandena.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
5
B. Huvuddragen av utredningens och lantbruksstyreisens förslag.
I fråga om den artificiella inse m inationen bland nötkreatur
föreslår utredningen, att denna verksamhet skall läggas under
statlig kontroll. För ändamålet bör utfärdas en förordning enligt vilken tjur
icke skall få användas för artificiell insemination, med mindre vissa villkor
äro uppfyllda. Det första villkoret skall vara att tjuren är införd i riksregister
över nötboskap av vederbörande ras. Andra villkor, som anses böra uppställas,
äro att tjuren skall vara bedömd med ledning av avkommans beskaffenhet
(avkommebedömd), att tjur, som har för avel skadliga anlag, icke
användes samt att verksamheten bedrives så, att risk ej uppstår för spridning
av smittsamma husdjurssjukdomar. Yngre tjurar skola dock i viss
begränsad utsträckning få användas för artificiell insemination, medan avkommebedömningen
planlägges och genomföres.
Statsbidrag till ifrågavarande verksamhet anses ej erforderligt.
Arbetet med den artificiella inseminationen handhaves för närvarande av
veterinärer samt, under dessas ledning, av kvinnliga biträden som genomgått
en för ändamålet anordnad kurs vid veterinärhögskolan. Detta system
anses böra i huvudsak bibehållas. Kurserna för utbildande av biträden böra
dock vara öppna även för män. Vidare föreslås att vissa fordringar skola
uppställas för rätt till inträde vid sådan kurs.
Tillsynen över den artificiella inseminationsverksamheten skall handhavas
av en särskild nämnd. Denna skall bestå av sex ledamöter. Av dessa
skall lantbruksstyrelsen utse två, däribland ordföranden, veterinärstyrelsen
en, Riksorganisationen Sveriges seminföreningar två och Hushållningssällskapens
förbund en. Kostnaderna för nämnden skola bestridas av statsmedel.
I betänkandet angående artificiell insemination föreslår utredningen även
betydande ändringar i gällande bestämmelser om registrering av
nötkreatur. Förslaget innebär bland annat, att de nuvarande riksstamböckerna
skola ersättas av riksregister över nötboskap för de raser, som
lantbruksstyrelsen bestämmer. Registret skall föras hos lantbrukstyrelsen.
De fordringar i fråga om härstamning, som nu äro uppställda för stamboksföring,
skola mildras. Detsamma gäller kraven på yttre egenskaper. I samband
därmed föreslås, att besiktningsförfarandet skall begränsas och förenklas.
De kontrollregister, som för närvarande föras hos hushållningssällskapen,
skola bibehållas och vissa uppgifter från dessa skola automatiskt
lämnas till riksregistret. Kostnaden för registreringen bör, bortsett från utgiften
för eventuell besiktning, bestridas av allmänna medel.
I fråga om mjölkboskapskont rollen föreslår utredningen genomgripande
förändringar i det nuvarande systemet. Till en början förordas
införande av en ny kontrollform (besättningskontroll). Denna skall anord
-
6
Kungi. Maj.ts proposition nr 101.
nas av mejeriorganisationerna samt ha till uppgift att giva djurägarna upplysning
om storleken av avkastningen från deras besättningar, jämfört med
avkastningen från besättningar med likartade produktionsförutsättningar.
Besättningskontrollen skall bygga på de mjölkkvantiteter, som levereras till
mejeri, och kompletteras med uppgifter från jordbrukarna om hemmaförbrukningen
av mjölk. Besättningskontrollen skall vara frivillig och något
statsbidrag skall ej utgå till densamma.
I fråga om den individuella kontrollen föreslås en omläggning av den nuvarande
officiella kontrollen. Både den fullständiga och den ofullständiga
kontrollen skola ersättas av en enda officiell kontrollform. Kontrollperioden
skall omfatta 30 dagar. Kontrollassistent skall ej behöva utöva hela kontrollen
mer än tre gånger om året. Vid övriga tillfällen skall mjölkvägning
och provtagning för fetthaltsbestämning kunna få utföras av kvalificerad
person i orten, s. k. provmjölkare. För att motverka manipulationer med
kontrollresultaten bör bland annat en kompletterande kontroll anordnas.
Såsom ett led i mjölkboskapskontrollen böra på försök anordnas statsunderstödda
demonstrationsutfodringar, och statsbidrag bör utgå till systematiska
analyser av hemmaproducerade fodermedel.
Kontrollföreningarnas befattning med den officiella kontrollen föreslås
skola upphöra och verksamheten helt övertagas av hushållningssällskapen.
Överkontrollassistenterna skola ersättas av vid sällskapen anställda husdjursinstruktörer.
Sammanlagt 37 husdjursinstruktörer beräknas bliva erforderliga.
Vidare skall vid varje sällskap inrättas en befattning som kontrollbiträde
i lönegrad Ca 8. Kontrollbiträdena skola ombesörja det löpande
arbetet med kontrollregistret. Härjämte skola vid hushållningssällskapen
vara anställda kontrollassistenter med uppgift att utföra den kompletterande
kontrollen.
En verksamhet av det slag, som nu bedrives av provmjölkningsringarna,
skall enligt utredningens förslag kunna anordnas av hushållningssällskapen.
Denna skall ej tillmätas officiellt vitsord, och det allmänna bör ej utfärda
några närmare föreskrifter om densamma. Något statsbidrag till den skall
ej utgå.
Löne- och anställningsförhållandena för kontrollassistenterna skola enligt
utredningens förslag liksom hittills regleras genom kollektivavtal. I betänkandet
anföres emellertid, att assistenternas pensionsförhållanden böra
ordnas, att deras rätt till fri kost och logi bör ersättas av skäligt traktamente
och att ersättning bör utgå för hållande av motorfordon.
Beträffande kontrollassistenternas utbildning föreslås vissa ändringar. Vidare
förordas, att kurser för husdj ursinstruktörer och fortbildningskurser
för nu verksamma överkontrollassistenter skola anordnas.
Den centrala övervakningen av kontrollverksamheten skall enligt förslaget
såsom hittills handhavas av kontrollnämnden under lantbruksstvrelsens
överinseende. Nämnden bör disponera en befattningshavare på heltid. Denne
bör erhålla anställning hos lantbruksstyrelsen som byråinspektör i lönegrad
Ca 27.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
7
Kostnaderna för den officiella kontrollen skola enligt utredningens förslag
bäras av djurägarna, såvitt gäller de ordinarie kontrollbesöken. Utgifterna
för den kompletterande kontrollen ävensom för de befattningshavare, som
behövas hos hushållningssällskapen, skola däremot bestridas av statsmedel.
Det årliga medelsbehovet för detta ändamål beräknas till omkring 1 400 000
kronor. För närvarande utgår statsbidrag till kontrollföreningsverksamheten
med i runt tal 300 000 kronor om året.
Den framställning som gjorts av Norrbottens läns hushållningssällskap
går, som redan nämnts, ut på att sällskapet skall få
övertaga kontrollföreningsverksamheten i länet. I detta avseende överensstämmer
alltså sällskapets framställning med utredningens förslag.
Vad till slut angår det förslag till ändrade grunder för bidrag
till tjurföreningar m. in., som lantbruksstyrelsen framlagt, innebär
detta i huvudsak, att såsom förutsättning för statsbidrag ej längre skall
gälla att även hushållningssällskap eller landsting tillskjuter vissa belopp.
I stället föreslås, att statsbidraget skall höjas så att det också täcker de bidrag,
som hittills erhållits från hushållningssällskap och landsting. Vidare
föreslås vissa jämkningar i bidragsformerna. Medelsbehovet vid genomförande
av lantbruksstyrelsens förslag beräknas till närmare 900 000 kronor
om året, medan anslaget för år 1948 utgår med ej fullt 300 000 kronor.
C. Artificiell insemination m. m.
Utredningens förslag.
Behovet av reglerande bestämmelser m. m. Utredningen diskuterar till en
början de fördelar och olägenheter, som äro förknippade med
den artificiella inseminationen. Beträffande fördelarna framhålles särskilt,
att sådan insemination medför, att antalet tjurar kan minskas avsevärt.
Vidare kunna tjurarnas befruktningsförmåga och kornas fruktsamhet relativt
lätt ställas under fortlöpande kontroll, överförandet av vissa lidanden
i könsorganen kan effektivt förebyggas, varjämte en icke oväsentlig arbetsbesparing
uppkommer, i vart fall för den, som har en besättning utan
egen tjur. Ur avelsteknisk synpunkt vinnes en ökning av urvalsmöjligheterna.
Tillika förbättras urvalets säkerhet och dess effekt ökas.
Några för den artificiella inseminationen speciella olägenheter av avelsteknisk
art finnas enligt utredningen icke, såvitt för närvarande kan bedömas.
Dock påpekas, att riskerna för spridning av skadliga arvsanlag och
olägenheterna med s. k. matadoravel äro betydligt större vid artificiell insemination
än vid naturlig sådan.
I fråga om behovet av reglerande bestämmelser framhåller
utredningen, att i vart fall riksorganisationen för verksamheten har sin
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
uppmärksamhet riktad på de olägenheter, som äro förknippade med den
artificiella inseminationen. Emellertid kan enligt utredningens mening riksorganisationen
icke lämna erforderliga garantier för att verksamheten ur
alla synpunkter bedrives ändamålsenligt. Dess föreskrifter kunna nämligen
aldrig bliva annat än rekommendationer utan tvingande verkan. Ur nationalekonomisk
synpunkt föreligger dock ett stort intresse av att verksamheten
bedrives på ett även med hänsyn till det allmänna tillfredsställande
sätt. Därför böra enligt utredningens åsikt statsmakterna vidtaga de åtgärder,
som fordras för att verksamhetens lämpliga utveckling icke skall äventyras.
Ett statligt ingripande i sådant syfte anses även böra ligga i de lojala
utövarnas intresse.
Verksamhetens lokala organisation och inriktning. Förslaget utgår från
att formen för den artificiella inseminationsverksamhetens organisation
skall lämnas oreglerad. Sålunda skola särskilda föreningar — seminföreningar
—- kunna bildas för ändamålet. Även föreningar, som tillkommit i
annat syfte, böra vidare få bedriva sådan verksamhet vid sidan av övriga
arbetsuppgifter. Hinder bör ej heller möta för enskild tjurägare att ägna
sig däråt. Sperma skall antingen produceras vid tjurcentral, som tillhör vederbörande
förening, eller inköpas från annan förening eller från enskild
tjurägare.
Från denna utgångspunkt tager förslaget huvudsakligen sikte på att skapa
garantier för att den nuvarande verksamheten på området skall bedrivas
på ändamålsenligt sätt samt på att underlätta verksamhetens utveckling
i lämplig riktning. I sådant syfte förordas till en början, att åtgärder
skola vidtagas för att öka avelsmaterialet. Därvid skall man i första hand
söka dels bevara de nu förefintliga blodlinjerna inom nötkreatursraserna,
dels utöka antalet blodlinjer.
Registrering av avelsdjur. Inom den officiella aveln i Sverige är för närvarande
urvalet av avelstjurar begränsat till vissa i riksstamböcker över nötboskapen
införda djur. Dessa stamböcker tjäna främst syftet att meddela för
urvalet erforderliga uppgifter rörande djurens egenskaper och härstamning.
Uppgifterna hämtas i fråga om djurens härstamning och avkastning från
de register, vilka genom hushållningssällskapens försorg föras över sådana
kor, som äro anslutna till den officiellt vitsordade mjölkboskapskontrollen.
Beträffande djurens yttre egenskaper erhållas nödiga uppgifter från avelsföreningarnas
urvalsnämnder. Enligt utredningens mening böra nu de villkor,
som gälla för registreringen av avelsdjur, ändras i sådan riktning, att
det officiellt godtagbara avelsmaterialet ökas och möjlighet skapas för s. k.
gruppavel, d. v. s. avel grundad på ett flertal lokalt betonade undergrupper,
som hållas någorlunda obesläktade inbördes. Utredningen föreslår härvidlag,
att hushållningssällskapens kontrollregister skola bibehållas. Riksstamböckerna
böra däremot ersättas av s. k. riksregister över nötboskap, tillhörande
de raser, som lantbruksstyrelsen bestämmer. Till riksregistren
skola automatiskt överföras i kontrollregistren intagna uppgifter rörande
Kungi. Maj:ts proposition nr 101.
9
sådana kor, som i fråga om mjölkavkastning och mjölkens fetthalt uppfylla
av lantbruksstyrelsen fastställda kvalifikationer. Vid bestämmandet
av dessa kvalifikationer skall iakttagas, att villkoren i fråga om avkastningen
såvitt möjligt regleras så, att olika orters behov av lämpliga tjurar
tillgodoses samt att villkoren avvägas med hänsyn till de fordringar, som
skäligen ansetts böra upprätthållas beträffande moder till tjur, som må
införas i riksregister. De nu gällande långtgående härstamningskraven vid
stamboksföring böra mildras. För införande i riksregister bör ifråga om
härstamningen endast fordras, beträffande ko att hennes moder är införd
i hushållningssällskapets kontrollregister och hennes fader i riksregistret
för vederbörande ras samt beträffande tjur att båda föräldrarna äro införda
i riksregistret för rasen. Om icke lantbruksstyrelsen prövar särskilt
skäl därtill föreligga, skola inga fordringar få uppställas i fråga om kornas
yttre egenskaper. Ej heller bör beträffande tjurarna hänsyn tagas till
färgteckning eller till andra yttre egenskaper, såvida dessa icke kunna
antagas ha väsentlig betydelse för tjurarnas hållbarhet och användning i
övrigt inom aveln. Det hittillsvarande omständliga besiktningsförfarandet
föreslås skola förenklas och därjämte begränsas till att i regel avse endast
tjurarna. Besiktning skall ombesörjas av en särskild besiktningsman för
varje hushållningssällskaps verksamhetsområde.
Villkor för användande av tjur till artificiell insemination. Artificiell inseminationsverksamhet
bland nötkreatur skall enligt förslaget få förekomma
endast inom de raser, som lantbruksstyrelsen bestämmer. Såsom villkor för
sådan verksamhet uppställer utredningen i första hand, att tjur, som anlitas,
skall vara införd i riksregistret för ifrågavarande ras. Vidare bör fordras, att
tjuren skall vara avkommebedömd, d. v. s. att hans avelsvärde skall vara
bedömt med ledning av de egenskaper hos honom, anföräldrarna, syskonen
och avkomman, vilka anses särskilt värdefulla för avelns utveckling.
Med hänsyn till de erinringar, som kunna göras mot de för närvarande i
vårt land använda metoderna för avkommebedömning, föreslår utredningen,
att den i Danmark begagnade metoden med s. k. avkommebedömningsstationer
i princip skall tillämpas även här, oaktat även den har vissa brister. Metoden
innebär i huvudsak, att ett antal av tjurens döttrar, i regel 20, med
kalvningstid inom en snävt begränsad tidrymd på hösten, sammanföres under
omkring ett år på någon lämplig egendom, där de utfodras efter vissa
normer, likvärdiga vid samtliga sådana stationer, och där deras avkastning
såvitt gäller mjölkmängden och mjölkens fetthalt kontrolleras.
Kravet på avkommebedömning avses efter en övergångstid av förslagsvis
fem år skola innebära, bland annat, att tjurar, som ännu icke blivit avkommebedömda,
skola få användas endast i begränsad utsträckning inom
den artificiella inseminationsverksamheten. Vid sådan bedömning skall tjuren
passera flera med hänsyn till användningen skilda tidsskeden. Det första
skedet är prövningstiden, som skall börja snarast möjligt efter det tjuren
nått könsmognad och sluta, då han erhållit för bedömningen erforderligt
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
antal döttrar, d. v. s. vid omkring två års ålder. Under denna tid skall tjuren
få användas i obegränsad utsträckning. Nästa skede skall vara väntetiden
eller den tid, som åtgår för att en grupp av döttrarna skall hinna bliva
bedömd. Under denna tid bör tjuren få anlitas i obegränsad utsträckning för
naturlig insemination men för högst 800 artificiella inseminationer om året.
När bedömningen är slutförd och tjuren blivit godkänd av den lokala ledningen
för verksamheten, skall det tredje skedet, användningstiden, vidtaga.
Inga begränsningar skola då gälla beträffande omfattningen av tjurens
tjänstgöring. Några minimifordringar för godkännande skola ej uppställas
från det allmännas sida.
Har tjur konstaterats bära för aveln skadliga anlag, skall han enligt förslaget
icke få användas för artificiell insemination.
Härutöver innehåller förslaget föreskrift om att verksamheten skall handhavas
på sådant sätt, att spridandet av smittsamma husdjurssjukdomar
hindras samt att spermas identitet kan fastställas på betryggande sätt.
Inseminationsnämnd. Tillsynen över verksamheten skall i första hand utövas
av en särskild nämnd, kallad inseminationsnämnden. Denna skall bestå
av sex ledamöter, av vilka lantbruksstyrelsen skall utse två, däribland ordföranden,
veterinärstyrelsen en, Riksorganisationen Sveriges seminföreningar
två och Hushållningssällskapens förbund en. Ledamöterna skola utses
för en tid av fyra år.
Nämnden skall inom sig utse högst tre ledamöter för handläggning av
löpande ärenden. Den skall i huvudsak ha till uppgift att utfärda bestämmelser
om avkommebedömning av tjurar samt ha hand om den centrala rådgivningen
och kontrollen beträffande bedömningen. Det skall vidare bland
annat ankomma på nämnden att utfärda förbud mot användning inom verksamheten
av tjur, som konstaterats bära för aveln skadliga arvsanlag. Då
särskilda omständigheter så påkalla, skall nämnden kunna meddela dispens
från vissa av de villkor, som uppställts för verksamheten.
Nämnden föreslås skola underställas lantbruksstyrelsen. Denna skall äga
meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för verksamhetens ändamålsenliga
bedrivande. I fråga om de hygieniska sidorna bör veterinärstyrelsen
utöva lämplig kontroll.
Användning av veterinärbiträden. Den artificiella inseminationen ombesörj
es för närvarande av veterinärer och särskilt utbildade biträden under
veterinärers ledning.
I direktiven för utredningsuppdraget anfördes bland annat, att det rådde
brist på veterinärt utbildad arbetskraft för den artificiella inseminationsverksamheten
men att vissa arbetsuppgifter inom verksamheten torde kunna
överföras på lämpligt utbildade lekmän. Det syntes lämpligt att i detta sammanhang
verkställa en mera allmän undersökning om icke vissa uppgifter
— icke enbart i samband med seminaveln — vilka handhades av veterinärer,
utan olägenhet kunde under vederbörande veterinärs kontroll övertagas av
personal med lägre utbildning. Framför allt avsågos härvid vissa uppgifter i
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
11
samband med statsunderstödd verksamhet för bekämpande av smittsamma
husdjurssjukdomar, såsom injektioner med förebyggande sera o. s. v.
Utredningen anför, att den sålunda anbefallda undersökningen omfattar
tre spörsmål, nämligen dels överförandet av vissa av de uppgifter inom den
allmänna djursjukvården och angränsande områden, vilka nu handhavas
av veterinärer, på personal med lägre utbildning, dels användningen inom
den artificiella inseminationsverksamheten av dylik personal, dels utbildningen
av sådan arbetskraft.
Under hänvisning till tidigare erfarenheter avvisar utredningen till en
början tanken på att skapa en kår av självständigt arbetande veterinärer
med lägre kompetens än de högskoleutbildade. Däremot anser utredningen
det möjligt att låta personal med lägre utbildning (veterinärbiträden) under
veterinärs kontroll ha hand om vissa arbetsuppgifter. Utredningen anser
dock, att självständiga arbetsuppgifter av mera betydande omfattning icke
såvitt för närvarande kan bedömas finnas för veterinärbiträden i det hittillsvarande
bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna. Både vaccination
och serumbehandling kunna emellertid anförtros åt dessa biträden,
ehuru en sådan anordning enligt utredningens mening knappast skulle innebära
någon fördel. Därjämte finnas andra uppgifter, som skulle kunna överlämnas
åt dem, när vederbörande veterinär så finner lämpligt. Som exempel
härpå anför utredningen avlägsnande av efterhörd och särbehandling. Biträdena
böra dessutom i andra hänseenden kunna lindra veterinärernas arbetsbörda
genom assistens i den dagliga verksamheten, t. ex. vid operationer
och förlossningar, tillredning av vissa injektionslösningar m. in. Likaså torde
de kunna lämna värdefull hjälp i fråga om rengöring och desinfektion av
instrument och vissa skyddskläder, utskrivning av rapporter o. s. v. Utredningen
framhåller, att erfarenheterna av de särskilt utbildade biträden, som
under någon tid använts inom den artificiella inseminationsverksamheten,
på något enstaka undantag när varit mycket goda.
Med hänsyn till den alltmer ökade insikten bland jordbrukarna om betydelsen
av sakkunnig hjälp för husdjurssjukvården anser utredningen, att
veterinärbiträden kunna vara av betydelse, även om djurägarens kostnad
därigenom i regel icke torde bliva lägre. Utredningen anför emellertid, att
det närmast torde ankomma på veterinärstyrelsen att framlägga de förslag
härutinnan, som utvecklingen kan anses påkalla. Vad den artificiella inseminationsverksamheten
beträffar förordar utredningen dock, att den nuvarande
arbetsformen i princip skall bibehållas, d. v. s. att veterinärer skola
ombesörja vissa delar av arbetet men vid sin sida ha biträden, som under
deras ledning och överinseende skola ha hand om särskilda uppgifter.
Utbildningen av biträden bör även framdeles äga rum vid särskilda kurser,
som anordnas vid veterinärhögskolan. För dessa bör anvisas ett årligt
omkostnadsanslag av 5 000 kronor. Kurserna böra vara öppna för både män
och kvinnor. För inlräde i sådan kurs bör lämpligen fordras, att sökanden
genomgått sex månaders kurs vid folkhögskola eller lantmannaskola samt
helst även ladugårdsskötarekurs. Vidare bör elev ha viss praktisk utbildning,
1. ex. i form av väl vitsordad ladugårdspraktik.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
I fråga om det antal veterinärer och biträden, som behövs för ifrågavarande
verksamhet, anför utredningen att det torde vara nödvändigt att inom varje
verksamhetsområde ha en specialutbildad förste veterinär för den tekniska
ledningen samt ytterligare minst en veterinär, bland annat för att bereda
den förstnämnde nödig ledighet. Behovet av biträden står i proportion till
antalet veterinärer. Någon bestämd proportion anser sig utredningen dock
icke kunna angiva.
Kostnadsfrågor. Kostnaden för artificiell insemination av besättning skall
enligt förslaget bestridas av djurägaren. Utredningen framhåller, att kostnaden
vid sådan insemination — särskilt om hänsyn tages till den regelbundna
sexuella hälsokontrollen — icke torde vara så mycket högre än kostnaden
vid naturlig insemination, att statsbidrag till verksamheten kan anses påkallat
för att underlätta anslutning till denna. Det anses ej heller ligga i det
allmännas intresse att genom särskilda bidrag på konstlad väg upprätthålla
artificiell inseminationsverksamhet inom sådana bygder, där tjurhållning
genom tjurförening samt naturlig insemination ställer sig betydligt billigare.
Likaledes föreslås, att djurägarna skola vidkännas kostnaden för besiktning
i samband med djurens registrering.
Däremot skall enligt förslaget kostnaden för inseminationsnämndens
verksamhet bestridas av statsmedel. Vid beräkningen av denna kostnad
lramhåller utredningen, att erfarenhet saknas om huru omfattande nämndens
verksamhet kan bliva. Utredningen anser emellertid, att nämnden
oundgängligen behöver en sekreterare med samma kompetens som husdjurskonsulent.
Med hänsyn till att den artificiella inseminationen redan
har en betydande omfattning samt att det är önskvärt för nämnden att
icke blott förvärva utan även mera varaktigt behålla en välmeriterad och
lämplig arbetskraft, bör det övervägas huruvida icke sekreteraren bör anställas
som befattningshavare vid lantbruksstyrelsen eller den statliga försöksverksamheten
på jordbrukets område. Han bör i så fall placeras som
extra tjänsteman i lönegrad 26, d. v. s. i samma lönegrad som husdjurskonsulent
hos hushållningssällskap. Skulle det emellertid anses lämpligare,
att han anställes mot arvode, torde detta icke böra understiga 12 800 kronor
årligen.
Utöver sekreteraren erfordras ett skrivbiträde. Lön till detta bör beräknas
efter lönegrad Ca 6, d. v. s. till cirka 4 700 kronor om året. Eftersom
det skall åligga nämnden att offentliggöra resultaten av avkommebedömningen
bör vidare beräknas ett visst belopp för tryckningskostnader, förslagsvis
5 000 kronor om året. För att bestrida utgifterna för nödig expertis
och nämndens sammanträden m. m. anses ett årligt anslag av 7 500 kronor
behövligt.
För nämndens verksamhet beräknas sålunda ett årligt anslag av (12 800
+ 4 700 4- 5 000 -f- 7 500 —) 30 000 kronor vara erforderligt.
Kurserna för utbildning av biträden för verksamheten föreslås skola ledas
av en särskild lärare i lönegrad Ca 29 under överinseende av chefen för
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
13
obstetriska institutionen vid veterinärhögskolan. Därjämte erfordras eu
assistent med placering i lönegrad Ce 24. Lönerna till dessa befattningshavare
beräknas till (14 808 + 11 460 =) 26 268 kronor årligen. De årliga
utgifterna för kurserna utöver dessa löner uppskattas till 5 000 kronor.
Medelsbehovet för den artificiella inseminationsverksamheten uppgår
alltså enligt förslaget till (30 000 + 26 268 + 5 000 =) i runt tal 61 000
kronor om året.
Yttrandena.
Behovet av reglerande bestämmelser m. m. En statlig reglering av den artificiella
inseminationsverksamheten tillstyrkes av det övervägande antalet
remissinstanser. För en sådan reglering uttala sig sålunda, bland andra,
lantbruksstyrelsen och flertalet hushållningssällskap, veterinärstyrelsen, styrelsen
för veterinärhögskolan och högskolans lärarkollegium, styrelsen för
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök jämte högskolans lärarråd
och för sökskollegiet, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska länsveterinärföreningen,
Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund samt Svenska husdjurskonsulentföreningen.
Avstyrkande yttranden ha avgivits av, bland andra, Uppsala,
Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskap, Avelsföreningen för
svensk låglandsboskap, Avelsföreningen för svensk röd och vit boskap samt
Riksorganisationen Sveriges seminföreningar.
Veterinärstyrelsen anför för sin del att verksamheten, trots att den bedrivits
i större skala endast under relativt kort tid, nått en sådan omfattning
att den för närvarande spelar en betydande roll i avelsarbetet. Styrelsen understryker,
att man icke kan anföra den omfattande tillströmningen till
verksamheten som bevis för alt metoden är utan risker. Såsom utredningen
framhållit är faran för spridning av skadliga arvsanslag stor. Det kan därför
rent av ifrågasättas, om icke en viss återhållsamhet beträffande verksamhetens
fortsatta utbredning är önskvärd, tills mera ingående kunskaper
hunnit vinnas i fråga om avelsmaterialet. För återhållsamhet anser styrelsen
jämväl den omständigheten tala, att man under verksamhetens hastiga
utbredning ej alltid i tillräcklig grad beaktat, att produktionsanlagen icke
böra höjas, förrän man i varje särskilt fall gjort klart för sig, om förutsättningar
— särskilt i fråga om utfodringen — finnas att utnyttja förbättringen.
I stort sett ansluter sig styrelsen emellertid till utredningens synpunkter.
Skola de fördelar, som verksamheten synes innebära, kunna utnyttjas
effektivt, är det alltså enligt styrelsens mening nödvändigt att verksamheten
karakteriseras av planmässighet och inriktning på ett bestämt
mål. Ur principiell synpunkt synas de riktlinjer, som utredningen uppdragit,
vara ägnade att giva verksamheten en dylik inriktning. De kunna således
enligt styrelsens mening väntas bidraga till att leda verksamheten
in i sådana banor, att eu förbättring av nötkreatursrasernas produktionsegcnskaper
blir huvudsyftet.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
Sveriges lantbruksförbund betonar de svårigheter, som ligga däri att det,
samtidigt som större erfarenhet saknas i hithörande frågor, synes erforderligt
att vidtaga åtgärder, som syfta till ett på samma gång långsiktigt och
tillförlitligt kontrollsystem. Misstag eller förbiseenden vid fastställandet av
detta system kunna vid den praktiska tillämpningen leda till allvarliga bakslag,
som på grund av arbetsmaterialets art kunna återhämtas först efter
lång tid. Eftersom den artificiella inseminationsverksamheten ständigt vinner
ökad terräng och de därmed förenade riskerna samtidigt förstoras, ligger
det enligt förbundet fara i varje dröjsmål med dylika åtgärder. Då förbundet
fördenskull anser sig icke ha något att invända mot införandet av
vissa reglerande bestämmelser, sker det dock under den förutsättningen,
att bestämmelserna icke göras för snäva, att de tillkomma i fullt samförstånd
med berörda organisationer och att organisationerna bliva representerade
i eventuella kontrollorgan i förhållande till den omfattning, i
vilken deras verksamhet beröres.
A andra sidan framhålla Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskap,
Avelsföreningen för svensk låglandsboskap samt Avelsföreningen för
svensk röd och vit boskap, att ledningen av verksamheten hittills på ett
tillfredsställande sätt har hafts om hand av Riksorganisationen Sveriges
seminföreningar. Det synes icke finnas skäl att antaga, att organisationen
för framtiden icke kommer att vara i stånd därtill. Det är därför icke påkallat,
att verksamheten statsregleras på föreslaget sätt. De båda avelsföreningarna
anföra vidare, att det enskilda intresset är av utomordentlig betydelse
för husdjursaveln och att resultatet lätt blir otillfredsställande, om
detta intresse åsidosättes. Ett statligt ingripande kan därför enligt deras
mening lätt leda till helt annat resultat än det åsyftade.
Liknande synpunkter anföras av Riksorganisationen Sveriges seminföreningar,
som framhåller att den riktning, i vilken man genom de föreslagna
åtgärderna önskar dirigera utvecklingen av den artificiella inseminationen,
är densamma som riksorganisationen anser vara riktig med hänsyn
till nuvarande erfarenheter på området. Trots denna överensstämmelse
i sak finner riksorganisationen dock knappast fog för mera ingående ingripanden
från det allmännas sida. Riksorganisationen framhåller i detta
sammanhang, att endast 25 ä 30 procent av de SRB-tjurar, som veterinär
förklarat dugliga för naturlig insemination, visat sig ha så goda könsfunktioner
att de kunna användas för artificiell insemination. Själva tekniken
vid sistnämnda slags insemination medför således en ofrånkomlig gallring
av tjurmaterialet. Enligt riksorganisationens mening måste därför risken
för spridning av dåliga anlag vara större vid den naturliga inseminationen,
där även de 70 å 75 procent av tjurarna, som utgöra de svagaste, få användas
utan begränsning.
Riksorganisationens ståndpunkt delas i huvudsak av Uppsala läns hushållningssällskap.
Det kan visserligen enligt sällskapets uppfattning komma
att visa sig nödvändigt att i författningsväg reglera vissa detaljer av den
artificiella inseminationsverksamheten. Tillräckligt bärande skäl ha dock
Kungl. Maj:ts proposition nr 10L
15
icke förebragts för att de nuvarande till synes arbetsdugliga organen på området
skola ersättas med modernare men oprövade sådana. Sällskapet föreslår
därför, att frågan skall bliva föremål för nya ingående överväganden.
Tre reservanter inom lantbruks högs kolans lärarråd, nämligen professorerna
Joel Axelsson, Göte Turesson och Aron Westerlund, understryka att avelsföreningarna
utfört ett så betydelsefullt arbete, att deras fortsatta verksamhet
bör främjas i stället för att försvåras. Utredningens förslag bör därför
genomföras endast i den mån föreningarnas arbete därigenom kompletteras.
Detsamma gäller den av Riksorganisationen Sveriges seminföreningar
bedrivna verksamheten. En överarbetning av hithörande delar av förslaget
synes därför nödvändig. Till denna mening ha anslutit sig tre reservanter
inom högskolestyrelsen, nämligen byrådirektören J. A. von Bergen, rektorn
T. Å. Hovgård och lantbrukaren K. G. Brofalk.
Den artificiella inseminationens stora betydelse för de mindre jordbruken
understrykes särskilt av småbruksutredningen. Som regel torde enligt
småbruksutredningen mjölkproduktionen, räknad per kreatur senhet, vara
lägre vid de mindre än vid de medelstora och stora jordbruken. Till en del
beror detta på att mjölkkorna vid de mindre jordbruken ha sämre mjölkanlag.
Den artificiella inseminationsverksamheten skapar ökade möjligheter
för dessa jordbruk att genom avel förbättra sina besättningar. Småbruksutredningen
uttalar dock farhågor för att tjurföreningsverksamheten på många
håll kan komma att gå tillbaka i samma mån som den artificiella inseminationen
utvidgas. Därigenom torde de mindre jordbrukens betäckningskostnad
väsentligt ökas och användningen av lämpliga tjurar i åtskilliga fall
försvåras. Dessa farhågor delas av Jönköpings, Kronobergs, Kopparbergs och
Norrbottens läns hushållningssällskap.
Avelsföreningen för svensk gödboskap framhåller, att eventuella bestämmelser
angående den artificiella inseminationen måste givas sådan form, att
dylik verksamhet inom gödboskapsaveln icke hindras.
Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskap betona, att de olägenheter,
som äro förenade med den artificiella inseminationen, icke få överdrivas.
Det förstnämnda sällskapet anför därvid, bland annat, att invändningarna
mot matadoraveln ha berättigande endast om sådana härstamningslinjer,
som givas företräde, ej visa sig fylla de förhoppningar, som
ställts på dem. I varje rationellt avelsarbete strävar man efter att sprida sådana
anlag, som anses värdefulla. Detta sker givetvis genom att öka användningen
inom aveln av djur, som äro eller väntas vara bärare av dylika anlag.
Matadoravel i denna mening är således ett värdefullt medel för framåtskridande.
När verkliga matadorer någon gång påträffas, är det därför enligt
sällskapets åsikt ytterst angeläget, att de användas i största utsträckning
utan hänsyn till mer eller mindre inbillade farhågor.
Lantbruksstyrelsen anser, att matadoraveln bör ersättas med gruppavel,
varvid såsom regel ett hushållningssällskaps område eller en del därav bör
bilda en i möjligaste mån självständig enhet i fråga om rekryteringen av
avelsmaterialct. Styrelsen framhåller emellertid, att olägenheterna med
16 Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
matadoraveln icke få överdrivas. I anslutning härtill anför styrelsen bland
annat.
I och för sig torde det icke vara en olägenhet, att djur med goda produktionsanlag
utnyttjas i största möjliga utsträckning. De av utredningen föreslagna
åtgärderna i fråga om avkommebedömning torde jämväl syfta till att
djur, som kunna väntas förvärva sådana anlag, skola komma till ökad användning.
Det är emellertid angeläget, att begränsningen av antalet blodlinjer
i möjligaste mån undvikes. Därför är det i första hand av betydelse, att
eventuellt förekommande skadliga anlag snarast påvisas genom inavelsförsök.
Till främjande av gruppaveln anser utredningen framför allt ett större
antal blodlinjer önskvärt. Några åtgärder, som snabbt och effektivt kunna
väntas leda till realiserandet av detta önskemål, ha emellertid icke föreslagits
i betänkandet. Praktiskt genomförbara åtgärder av detta slag torde icke
heller stå till buds. Den föreslagna utvidgningen av rekryteringsbasen beträffande
avelsmaterialet bör dock verksamt kunna främja en ökad gruppavel.
Ifrågavarande syfte torde emellertid framför allt kunna vinnas genom
en ökad upplysningsverksamhet, varigenom djurägarna få kännedom om
de fördelar, som användandet av ett till de lokala förhållandena anpassat
djurmaterial medför. En decentralisering av tjurauktionerna synes också
kunna verka i samma riktning. Även vid ett främjande av gruppaveln torde
det emellertid — såsom utredningen anfört — komma att visa sig ofrånkomligt
att uppehålla en viss kontakt mellan de olika avelsområdena för
tillgodoseende av behovet av bloduppfriskning.
Slutligen framhålla Hushållningssällskapens förbund och Hallands läns
hushållningssällskap, att den artificiella inseminationsverksamheten bör
benämnas seminverksamhet, vilken benämning redan allmänt användes av
jordbrukarna.
Verksamhetens lokala organisation och inriktning. Utredningens förslag
angående den lokala organisationen och inriktningen av den artificiella inseminationsverksamheten
ha i stort sett ej föranlett några erinringar i yttrandena.
Registreringen av avelsdjur. Den betydelse, som de vid hushållningssällskapen
förda kontrollregistren ha för nötkreatursaveln, vitsordas allmänt
av remissinstanserna. Däremot ha dessa delade meningar beträffande förslaget,
att registreringen av avelsdjuren skall överföras från avelsföreningarna
till lantbruksstyrelsen.
Svenska husdjurskonsulentf öreningen framhåller, att den föreslagna
omläggningen av registreringen stämmer väl överens med föreningsmedlemmarnas
erfarenheter på området och utgör en grundläggande förutsättning
för en fortsatt utveckling av den artificiella inseminationsverksamheten.
En viss övergångstid torde vara erforderlig, innan de nya bestämmelserna
träda i kraft.
Även veterinärstgrelsen och Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrka
den föreslagna omläggningen.
Lantbruksstyrelsen anser däremot skäl föreligga för att den nuvarande
uppdelningen av registreringsarbetet mellan styrelsen och avelsföreningar
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
17
na skall bibehållas med vissa modifikationer. Då det föreslagna riksregistret
i huvudsak avser att fylla samma uppgifter som riksstamböckerna, blir
det förstnämnda i sådant fall överflödigt. I stället bör det åligga föreningarna
att liksom hittills föra stambok under styrelsens överinseende och i
enlighet med av styrelsen fastställda regler. Stamboken bör dock i fråga
om korna begränsas till att avse endast djur, som kunna väntas bliva av
betydelse för avelsarbetet. På detta sätt synes det styrelsen jämväl möjligt
att undvika den risk för dubbelarbete, som kommer att uppstå, därest föreningarna
skola fortsätta att föra särskilda stamböcker vid sidan av riksregistret.
Anordningen torde tillika vara att föredraga med hänsyn till intresset
av export av avelsdjur. Liknande synpunkter anföras av Sveriges
lantbruksförbund samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund.
Ett bibehållande av avelsföreningarnas nuvarande stambokföringsverksamhet
tillstyrkes även av Riksorganisationen Sveriges seminföreningar
samt Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs, Örebro
och Norrbottens läns hushållningssällskap ävensom Kalmar läns södra hushållningssällskap.
I anslutning härtill påpekas i flera yttranden risken för
att vid bedömning av tjurar s. k. heterosiseffekt förekommer, därest basen
för avelsarbetet vidgas utan att garantier samtidigt skapas för att olämpliga
korsningar icke införas i avelsarbetet.
Malmöhus läns hushållningssällskap framhåller, att förandet av kontrollregister
och lämnandet av uppgifter till riksregistret i den omfattning,
som utredningen tänkt sig, komma att bliva en för sällskapen synnerligen
betungande uppgift. Fullgörandet av denna torde kosta vida högre belopp
än vad som kan beräknas bliva täckt av inflytande avgifter. Samma åsikt
uttalas av åtskilliga andra hushållningssällskap.
Majoriteten inom lantbrukshögskolans styrelse och lärarråd instämmer
i vad utredningen anfört angående de lokala kontrollregistrens betydelse
som grundval för den officiella avelsverksamheten. Huruvida man centralt
för ett riksregister eller en riksstambok synes i och för sig sakna större
betydelse. Det framhålles emellertid, att avelsföreningarna ha en viktig
uppgift att fylla och att deras verksamhet därför icke bör äventyras genom
att avelsledningcn helt överflyttas på statliga organ. Ett förtroendefullt
samarbete mellan avelsföreningarna och dessa organ bör eftersträvas.
Mera tveksamma rörande lämpligheten av att föra både lokala och centrala
kontrollregister av den föreslagna omfattningen ställa sig förut omnämnda
reservanter inom lantbrukshögskolans styrelse och lärarråd. Enligt
reservanternas mening komma nämligen dessa register med all sannolikhet
att spela en mycket obetydlig roll inom avelsurvalet. Om avelsföreningarnas
verksamhet får fortsätta, torde värdet av den föreslagna dyrbara
registreringen kunna sättas i fråga. Därför bör man undersöka om
icke de för avkommebedömning och urval erforderliga uppgifterna, vilka
endast komma att utgöra en ringa del av de uppgifter, som enligt förslaget
skola införas i registren, kunna erhållas på billigare och likväl säkrare
sätt.
2 Diharig till riksdagens protokoll 19''tO. 1 saml. AV 101,
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
Vad angår de närmare villkoren för att djuren skola få införas i riksregister
tillstyrker veterinärstyrelsen, att exteriörbesiktningen av kor avskaffas.
I fråga om tjurarna framhåller styrelsen, att den besiktning av
dessa, som utredningen föreslagit och som även styrelsen anser behövlig, är
av sådan karaktär, att den kan utföras effektivt endast av veterinär.
För ett bibehållande av exteriörbesiktning av kor i någon form uttala sig
däremot lantbruksstyrelsen och åtskilliga hushållningssällskap, Hushållningssällskapens
förbund, Avelsföreningarna för svensk röd och vit boskap
samt svensk låglandsboskap, Riksorganisationen Sveriges seminföreningar,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund
samt Svenska husdjurskonsulentföreningen.
Avelsföreningen för svensk röd och vit boskap anför sålunda, att besiktningen
av sådana han- och hondjur, som skola användas i aveln, måste tillmätas
stort värde. Det torde nämligen förhålla sig så, att vissa ekonomiskt
viktiga egenskaper såsom djurets storlek, yttre defekter av betydelse för
nyttovärdet etc. endast kunna bedömas vid besiktning av djuret. Denna uppfattning
delas av Avelsf öreningen för svensk låglandsboskap och Hushållningssällskapens
förbund, vilka tillika framhålla vikten av att besiktningen
ej blir onödigt kostsam.
Lantbruksstyrelsen framhåller, att även om exteriören spelar en i jämförelse
med avkastningen och hållbarheten ringa roll, så äro dock de kor,
som skola införas i riksstamboken eller riksregistret, blivande tjurmödrar.
Deras yttre egenskaper komma därför icke att bliva utan betydelse för tjurarnas
exteriör, beträffande vilken vissa fordringar ju alltjämt skola upprätthållas.
Besiktningsförfarandet bör emellertid förenklas och uppdragas
åt husdjurskonsulenterna.
Även Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund föreslår, att besiktning
av sådana kor, som skola införas i riksregister, skall ske genom hushållningssällskapens
konsulenter.
Villkoren för användande av tjur till artificiell insemination. Behovet av
obligatorisk avkom mebedöm ning av sådana tjurar, som skola
användas för artificiell insemination, vitsordas av samtliga remissinstanser,
som yttrat sig däröver. De förut nämnda reservanterna inom styrelsen för
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök samt lantbrukshögskolans
lärarråd understryka dock, att man ej kan utföra avkommebedömningen så
invändningstritt, att enbart resultatet av densamma kan tilläggas vitsord
vid urvalet. De anse det ej ännu möjligt att med en sådan bedömning bevisa
något i fråga om tjurarnas inflytande på avkommans ekonomiskt viktiga
egenskaper, eftersom man endast kan tala om större eller mindre sannolikhet
i det ena eller andra avseendet. Avkommebedömningen bör därför enligt
deras mening, liksom fallet nu är inom avelsföreningarnas arbete på
området, endast ha till uppgift att lämna bidrag till att belysa nämnda
inflytande.
Riksföreningen Sveriges seminföreningar framhåller såsom anmärkningsvärt,
att utredningen begränsat kravet på obligatorisk avkommebedömning
Kungi. Maj:ts proposition nr 101.
19
till den artificiella inseniinationsverksamheten. Inom denna kominer nämligen
endast hondjursproduktion i fråga efter icke avkommebedömda tjurar.
Enligt riksföreningens mening äro vådorna icke mindre, då tjur vid
naturlig insemination användes för tjurproduktion. En tjur med mindre
goda egenskaper kan nämligen under sådana förhållanden vålla aveln större
skada än om den använts för artificiell insemination.
I fråga om avkommebedömningens metodik råda delade meningar.
Utredningens förslag i denna del tillstyrkes helt av Kristianstads, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens läns ävensom Älvsborgs läns norra
och södra hushållningssällskap, Svenska länsveterinärföreningen och Riksförbundet
Landsbygdens folk. Med vissa erinringar tillstyrkes förslaget
även av veterinärhögskolans lärarkollegium. Däremot avstyrkes förslaget av
Stockholms läns och stads samt Gotlands, Malmöhus, Hallands, Kopparbergs
och Gävleborgs läns ävensom Kalmar läns norra hushållningssällskap. Övriga
remissinstanser, som yttrat sig i frågan, förorda att flera bedömningsmetoder
skola användas vid sidan av varandra.
De erinringar, som gjorts av veterinärhögskolans lärarkollegium, gälla
bland annat svårigheterna att finna lämpliga stationsvärdar, vilka äro villiga
att upplåta sina gårdar till prövningsstationer på de villkor, som utredningen
föreslagit. Kollegiet förklarar sig vidare vara av den bestämda uppfattningen,
att prövningen icke bör begränsas enbart till avkastningen utan
även bör omfatta ärftliga defekter. I kollegiets yttrande framläggas även
vissa förslag rörande den metod, som bör användas för att konstatera, huruvida
en tjur är bärare av dylika defekter.
Som skäl för sitt avstyrkande av utredningens förslag i fråga om metodiken
för avkommebedömning anför Hallands läns hushållningssällskap, att
den av utredningen förordade metoden ännu är relativt litet prövad och enligt
sällskapets uppfattning icke är lämplig för de svenska förhållandena,
där förutsättningarna för mjölkproduktionen i hög grad växla inom olika
landsdelar. Sällskapet framhåller vidare, att det torde vara omöjligt att få
några jordbrukare att åtaga sig uppdrag som stationsvärd på de ekonomiska
villkor, som utredningen angivit. För upprättande och drift av avkommeprövningsstationer
måste man säkerligen räkna med betydande kostnader
för det allmänna. Dessa kostnader kunna icke anses stå i rimlig proportion
till de osäkra resultat beträffande tjurarnas arvsanslag, som kunna framkomma
vid dylika stationer.
Liknande synpunkter anföras av Stockholms läns och stads, Kalmar läns
norra och Gotlands läns hushållningssällskap, vilka dock förorda att den
danska metodens tillförlitlighet skall prövas. Kalmar läns norra hushållningssällskap
hemställer därjämte, att tills vidare den bedömningsmetod,
som för närvarande tillämpas av avelsföreningen för svensk röd och vit boskap,
skall äga vitsord.
Norrbottens läns hushållningssällskap anmärker, att systemet med prövningsstationer
över huvud icke torde kunna realiseras inom länet.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
Veterinärstyrelsen förordar för sin del, att avkommebedömningen, till
dess större erfarenhet vunnits, skall äga rum efter såväl den av utredningen
föreslagna metoden som de metoder, vilka nu tillämpas i Sverige. Det bör
ankomma på inseminationsnämnden att avväga, i vilken utsträckning den
ena eller den andra metoden skall begagnas. Styrelsen pekar vidare på att
upprättandet av en station för avkommebedömning medför ökade risker för
spridande av smittsamma husdjurssjukdomar. Med hänsyn härtill anser styrelsen,
att dess godkännande bör inhämtas, innan dylik station upprättas,
samt att ledningen för stationen bör vara skyldig att åtlyda de bestämmelser,
som styrelsen kan komma att utfärda i syfte att förebygga och bekämpa
smittsamma husdjurssjukdomar.
En tillämpning av de för närvarande här i landet använda metoderna
jämsides med den danska metoden förordas även av styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök, lantbrukshögskolans lärarråd, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs och Örebro läns hushållningssällskap,
Hushållningssällskapens förbund, Avelsföreningarna för svensk röd och vit
boskap samt för svensk låglandsboskap, Riksorganisationen Sveriges seminföreningar,
Sveriges agronom- och lantbrukslårareförbund samt Svenska
husdjurskonsulentföreningen. Sistnämnda förening föreslår, att några av
statens försöksgårdar skola upplåtas åt statens husdjursförsök för prövning
av den danska metoden. Kostnaden för denna prövning bör helt bestridas
av statsmedel.
Jämväl lantbruksstyrelsen uttalar sig för att flera metoder skola få ananvändas.
Styrelsen föreslår, att det därför endast skall föreskrivas, att avkommebedömning
skall äga rum enligt av styrelsen godkänd metod.
Uppsala läns hushållningssällskap föreslår, att avelsföreningarna liksom
hittills skola ha hand om avkommebedömningen och att därvid även den
danska metoden skall kunna prövas. Sveriges lantbruksförbund åter anser
lämpligast, att de lokala seminföreningarna efter egen prövning skola få
välja mellan de olika metoderna. Därigenom skulle nödig hänsyn kunna tagas
till de lokala betingelserna och ekonomiska resurserna. Även nya vägar
böra emellertid prövas, varvid bidrag av allmänna medel torde bliva erforderliga.
Institutet för husdjursförädling i Wiad hemställer, att ett av institutet
framlagt alternativ till den danska metoden skall prövas, eventuellt jämsides
med sistnämnda metod. Institutet anför härom.
Det har alltid från institutets sida framhållits, att nästan varje form av
avkommebedömning är att föredraga framför endast antavlebedömning, men
att avkommebedömningen kan verkställas på många från säkerhetssynpunkt
mycket olika sätt. Så länge tjurprövningsstationer icke finnas och så
länge avkastningsuppgifterna framskaffas så som nu är fallet, torde den
av avelsföreningen för svensk röd och vit boskap tillämpade metoden på
det hela taget vara att rekommendera. Den viktigaste förbättring, som bör
eftersträvas, är nu att inrätta prövningsstationer för tjurar. Utredningen
ägnar också denna fråga stor uppmärksamhet och föreslår att sådana stationer
upprättas i enlighet med det s. k. danska systemet. Det är otvivel
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
21
aktigt, att detta system innebär en avsevärd förbättring jämfört med nuvarande
svenska förhållanden. Men som från institutets sida flera gånger
framhållits lider metoden av de två bristerna, att avkommebedömningen
kommer att baseras på tjurdöttrarna enbart i stället för på jämförelser
mellan döttrar och mödrar samt att den för avkastningen viktiga ungdjursuppfödningen
kommer utanför kontrollen. För att minska den senare olägenheten
föreslår utredningen, att man även skall taga hänsyn till döttrarnas
tillväxt, medan de befinna sig vid prövningsstationen samt räkna ett
kilograms tillväxt som motsvarande tio kilogram mjölk med en fetthalt av
fyra procent. Detta beräkningssätt har tillämpats vid institutets tvillingexperiment
för att därigenom belysa innebörden av en del av resultaten. Men
institutet har framhållit, att beräkningssättet är mycket approximativt. Även
om man alltså genom denna kontroll av döttrarnas viktförändringar till viss
del eliminerar olägenheten av att man icke känner ungdj ursuppfödningen,
kan kontrollen i de enskilda fallen icke på långt när kompensera denna
bristande kännedom.
Institutet har vid flera tillfällen framhållit, att en tjurprövning, som är
fri från dessa olägenheter, bör kunna genomföras på så sätt, att korna vid
stationen befruktas med sperma från prövningstjurar och att de därav framfödda
döttrarna sedermera få bliva mödrar till nya prövningstjurars döttrar.
Utredningen behandlar även detta alternativ men avfärdar det under hänvisning
till vissa yttranden av professorn Hansen Larsen i Köpenhamn. Det
är visserligen sant, att det ej heller vid detta förfaringssätt går att få fram
exakt jämförelse mellan döttrar och mödrar vid lika ålder, ty hur man än
bär sig åt komma döttrar och mödrar att genomlöpa lika åldrar under olika
kalenderår. Men man får under alla förhållanden vid detta alternativ veta
allt det som man får kännedom om enligt det danska systemet och dessutom
väsentligt mycket mera. Hansen Larsen anser det vidare omöjligt att för
närvarande finna tillräckligt antal goda besättningar, som skulle vilja ställa
sig till förfogande på de villkor, som måste uppställas för sådana prövningsstationer.
Utredningen har emellertid ej alls undersökt, hur därmed förhåller
sig. Man måste besinna, att sådana besättningar genom användning
av prövningstjurar — som ej kunna antagas bliva bättre än medeltalet —
dels kunna förväntas höja sina djurs avelsvärde, dels få ökade möjligheter
att sälja avelstjurar. Detta kan verka lockande på flera besättningsägare. Då
detta alternativ enligt institutets mening har väsentliga fördelar framför det
danska systemet, anser institutet, att man icke bör låsa fast sig vid det senare
systemet. Det kan tänkas att man i undersökningssyfte bör starta prövningsstationer
av bägge typerna. I så fall bör en längre följd av år få förflyta,
innan definitiv ståndpunkt fattas, enär det dröjer längre innan det bär
förordade alternativet kan komma i full gång än vad fallet är med det danska
systemet. En kompletterande utredning bör därför vidtagas.
I fråga om den föreslagna användningen av tjurarna, innan avkommebedömningen
avslutats, ha erinringar gjorts av Riksorganisationen Sveriges
seminföreningar, Kalmar läns norra, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskap
samt Svenska husdjurskonsulenlföreningen.
Riksorganisationen Sveriges seminföreningar framhåller, att en reducering
av tjurarnas användning under väntetiden konnner att medföra betydligt
ökade kostnader. Ur organisatorisk synpunkt torde det vidare bliva svårt
att för tjurprövning få ett underlag av den omfattning, som utredningen
räknar med. I samband därmed framlägger riksorganisationen eu kalkyl
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
över huru förhållandena komma att gestalta sig inom en ordinär seminförening
med 15 000 anslutna kor. På grundval av denna kalkyl kommer
riksorganisationen till det resultatet att utredningens förslag skulle leda till
att inom en sådan förening årligen endast 2 000 kor skulle komina att insemineras
med sperma från avkommebedömda tjurar, medan för återstående
13 000 kor skulle få användas icke avkommebedömda tjurar. Under hänvisning
härtill förordar riksorganisationen, att någon användningsbegränsning
för väntetjurar icke skall fastställas i författningsväg. I stället bör lantbruksstyrelsen
bemyndigas att i förening med riksorganisationen bestämma
användningsgraden från tid till annan. Om den föreslagna inseminationsnämnden
befinnes erforderlig, bör bemyndigandet lämnas åt denna.
Därest bestämmelserna icke få fakultativ karaktär, bör det enligt Kalmar
läns norra hushållningssällskap ankomma på vederbörande hushållningssällskap
att fastställa antalet inseminationer per tjur och år under väntetiden.
Malmöhus läns hushållningssällskap anser för sin del, att det antal kor,
som inom seminföreningarna kommer att betjänas av avkoinmebedömd tjur,
kan beräknas till en tredjedel av de till verksamheten anslutna. Sällskapet
hyser vidare farhågor för att anordningen med prövningstjurar och väntetjurar
med begränsad användning skall bliva i hög grad ekonomiskt betungande
för tjurhållarna.
Även Hallands läns hushållningssällskap understryker det ekonomiska
problem, som är förknippat med väntetjurarnas anskaffning, underhåll och
placering. Eftersom antalet väntetjurar enligt sällskapets uppskattning troligen
kommer att motsvara antalet tjurar inom tjurföreningarna, ifrågasätter
sällskapet om icke den artificiella inseininationsverksamheten på något
sätt kan samordnas med tjurföreningsverksamheten, så att väntetjurarna
kunna utplaceras inom tjurföreningarna. Vid en sådan anordning bör statsbidrag
utgå till tjurföreningarna för förvärv och underhåll av väntetjurar,
under förutsättning att dessa tjurar sedan avkommebedönmingen fullbordats
åter försäljas till någon seminförening. Utlåning av väntetjur från seminförening
till tjurförening anses även böra kunna komma i fråga, därvid
seminföreningen bör åtnjuta viss gottgörelse av statsmedel. Beträffande
användningsbegränsningen för tjur, som icke blivit avkoinmebedömd, anser
sällskapet att antalet inseminationer per tjur före avkommebedömningen
bör fastställas till högst 4 000 och få avse högst 25 procent av de till föreningen
anslutna korna. Sällskapet förutsätter dock, att antalet blir betydligt
lägre.
I motsats till de nu nämnda remissinstanserna anser däremot Svenska
husdjurskonsulentföreningen den av utredningen föreslagna inskränkningen
av väntetjurs användning vara mycket måttlig. Föreningen ifrågasätter en
skärpning av begränsningen till högst 500 inseminationer eller 250 kor årligen
i fråga om sådana tjurcentraler, som varit verksamma minst fem år.
Att den artificiella inseininationsverksamheten bör bedrivas på sådant
sätt, att spridning av smittsamma husdjurssjukdomar hindras, understry
-
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
kes med skärpa av veterinärstyrelsen. Med hänsyn härtill framstår det enligt
styrelsen som en tvingande nödvändighet, att verksamheten ställes under
betryggande kontroll. Bland annat böra tjur stationernas lokaler och de
däri intagna djuren ävensom spermaförsäljningen stå under fortlöpande
uppsikt. Den föreslagna kontrollen bör utövas av styrelsen.
Inseminationsnämnden. Förslaget om inrättande av en särskild inseminationsnämnd
med uppgift att under lantbruksstyrelsen öva tillsyn över
den artificiella inseminationsverksamheten tillstyrkes av veterinärstyrelsen,
styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, lantbrukshögskolans
lärarråd, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska veterinärläkareföreningen
samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund. Vissa av
dessa remissinstanser framställa dock erinringar mot förslaget i skilda hänseenden.
Å andra sidan avstyrkes förslaget av lantbruksstyrelsen, flertalet
hushållningssällskap och avelsföreningar, två reservanter inom styrelsen för
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, Hushållningssällskapens
förbund, Riksorganisationen Sveriges seminföreningar, Svenska länsveterinärföreningen
och Svenska husdjurskonsulentföreningen.
Av de tillstyrkande remissinstanserna föreslå styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök, högskolans lärarråd samt Sveriges agronom-
och lantbruksläraref örbund, att jämte nämnden skall inom den statliga
försöksverksamheten på husdj ursförädlingens område inrättas en särskild
avdelning för avkommebedömning inom olika djurslag samt för andra
praktiska avelsfrågor. Avdelningen bör förestås av en statsagronom. Denne
bör tillika tjänstgöra såsom sekreterare hos nämnden.
Veterinärstyrelsen framhåller, att nämnden bör sortera under styrelsen i
de frågor, som beröra den veterinärmedicinska sidan av verksamheten. Kan
en sådan anordning icke genomföras, bör det föreskrivas att nämndens beslut
i frågor, som röra verksamhetens hygien, icke må verkställas utan styrelsens
medgivande, om nämndens veterinära sakkunskap reserverat sig
mot beslutet.
Svenska veterinärläkar ef öreningen hemställer, att veterinärstyrelsens
ställning till verksamheten skall komma till klarare uttryck än som skett.
Det är enligt föreningens mening av vikt, att veterinärstyrelsen äger att på
samma sätt som lantbruksstyrelsen följa verksamhetens utveckling. Som
belägg härför anför föreningen, att de gällande bestämmelserna rörande
vissa smittsamma husdjurssjukdomar icke ha utarbetats med hänsyn till
de förhållanden, som en utbredd seminverksamhet medför.
Å andra sidan anser Svenska länsveterinärföreningen att ledningen av
verksamheten bör helt uppdragas åt veterinärstyrelsen, som i sin egen organisation
och genom sitt vetenskapliga råd har tillgång till den erforderliga
expertisen. Föreningen föreslår vidare, att man i stället för att inrätta
en inseminationsnämnd skall organisera verksamheten efter mönster av
kontrollslakterierna. Beträffande dessa ha jordbrukarnas ekonomiska sammanslutningar
hand om föreningsbildandet och de ekonomiska förhållan
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
dena, medan veterinärstyrelsen utfärdar hygieniska föreskrifter och instruktioner,
förrättar inspektioner samt tillsätter och entledigar de veterinära
befattningshavarna. Om inseminationsnämnden dock anses böra inrättas,
bör den enligt föreningens uppfattning under alla omständigheter underställas
veterinärstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen erinrar om att avsikten med nämnden torde vara,
att olika för verksamheten intresserade myndigheter och sammanslutningar
permanent skola tillförsäkras inflytande på ledningen därav. Det torde
emellertid enligt styrelsen kunna förutsättas, att även utan en dylik nämnd
nära kontakt kommer att uppehållas mellan styrelsen och representanter
för övriga intressen, som beröras av verksamheten. Styrelsen anser därför,
att det bör ankomma på styrelsen att ha hand om den centrala ledningen
och övervakningen även i fråga om den del av nötkreatursskötseln, som har
samband med artificiell insemination. Motsvarande lokala ledning bör åvila
hushållningssällskapen, som genom sina husdjurskonsulenter och övriga
befattningshavare på husdj ursskötselns område besitta de största förutsättningarna
därför. Genomföres detta förslag, torde styrelsen behöva någon
personalförstärkning.
Att lantbruksstyrelsen bör vara den centrala myndigheten inom husdjursavelns
olika områden anser även Svenska husdjurskonsulentföreningen
vara självklart. I stället för en inseminationsnämnd bör emellertid inrättas
ett avelsbiologiskt råd, som skall stå till styrelsens förfogande. I rådet
skola finnas representanter för lantbruks- och veterinärhögskolorna,
institutet för husdjursförädling, Svenska mejeriernas riksförening, Sveriges
slakteriförbund, Riksorganisationen Sveriges seminföreningar och
Svenska husdjurskonsulentföreningen ävensom den sakkunskap i övrigt
på avelsområdet, som styrelsen kan finna skäl tillkalla. Rådet, som lämpligen
bör sammanträda en å två gånger årligen, bör få till uppgift att yttra
sig i avelsfrågor av teoretisk och praktisk-ekonomisk art. De administrativa
befogenheterna böra däremot helt tillkomma styrelsen. Liknande förslag
framlägges av Kalmar läns norra hushållningssällskap.
Slutligen föreslår institutet för husdjursförädling, att det skall uppdragas
åt institutet att leda den del av inseminationsnämndens verksamhet,
vilken har med avkommebedömningen att göra. Vid bifall till detta förslag
torde en av institutets främsta arbetsuppgifter bliva att studera nötkreatursavelns
problem, varvid stor sakkunskap i fråga om avkommebedömning
av tjurar kommer att samlas inom institutet.
Vad angår inseminationsnämndens sammansättning ha åtskilliga önskemål
framställts i remissyttrandena.
Veterinärstgrelsen framhåller sålunda, att även om de ojämförligt flesta
av de frågor, som nämnden kommer att få taga ställning till, torde bliva
av avelsteknisk art, komma dock de veterinära spörsmålen att ständigt
vara aktuella och ytterst arbetskrävande. För sin lösning fordra sådana
spörsmål intimt samarbete mellan företrädare för veterinär forskning och
veterinär praktik. Fördenskull hemställer styrelsen, att styrelsen skall få
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
25
utse två ledamöter i nämnden. Av de övriga ledamöterna böra två utses av
lantbruksstyrelsen och representera vetenskaplig och praktisk husdjurslära
ävensom husdjursgenetik samt två företräda djurägarna. Det bör också föreskrivas,
att minst en veterinär skall ingå i nämndens arbetsutskott för löpande
ärenden. Även Svenska veterinärläkar ef öreningen föreslår, att två av
nämndens ledamöter skola utses av veterinärstyrelsen.
Med hänsyn till att kostnaderna för den artificiella inseminationsverksamheten
i huvudsak komma att bestridas av seminföreningarna anser
Riksorganisationen Sveriges seminföreningar, att den bör erhålla en representation,
som motsvarar minst halva antalet ledamöter i nämnden. En ökning
av antalet ledamöter till sju, av vilka tre böra utses av Riksorganisationen
Sveriges seminföreningar, föreslås av Södermanlands läns hushållningssällskap.
Östergötlands, Örebro och Värmlands läns hushållningssällskap anse, att
även avelsföreningarna böra vara företrädda. Gotlands läns hushållningssällskap
ifrågasätter om icke avelsbiologien ävensom jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse böra ha representanter i nämnden.
Användning av veterinärbiträden. Utredningens förslag, att den tekniska
delen av den artificiella inseminationsverksamheten skall ombesörjas av
veterinärer med hjälp av särskilt utbildade biträden, beröres i ett flertal yttranden.
I samtliga dessa yttranden tillstyrkes förslaget. Därvid anföres i
huvudsak, att det icke synes erforderligt att i större omfattning begagna så
högt kvalificerad personal som veterinärer för nyssnämnda uppgifter. Veterinärernas
kunskaper och erfarenheter böra i stället främst användas för
ledningen av verksamheten och för de mera krävande uppgifterna, t. ex.
spermatagande och sexuell hälsokontroll, medan rutinarbetet torde kunna
överlämnas åt biträdena. En sådan anordning innebär ett ej obetydligt förbilligande
av kostnaderna. Veterinärstyrelsen anser dock, att anordningen
innebär en viss risk, eftersom biträdenas utbildning kommer att bliva tillräckligt
ingående för att fresta till verksamhet utöver de egentliga arbetsuppgifterna.
Härutöver framhåller lantbruksstyrelsen, att det bör övervägas i vad mån
de ordinarie tjänsteveterinärernas och de speciella inseminationsveterinärernas
arbetsuppgifter stå i samband med varandra, så att onödig dubbelorganisation
icke uppkommer.
Svenska veterinärläkareföreningen framhåller behovet av att snabbt utbilda
ett antal — förslagsvis omkring 100 — av de praktiserande veterinärerna
i artificiell insemination. Utbildningen föreslås skola lämnas i form
av kurser om en vecka med teoretisk och praktisk undervisning. Detta förslag
biträdes i huvudsak av veterinärstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapen i Kristianstads län, Älvsborgs
läns norra och södra områden samt Norrbottens län ävensom Hushållningssällskapens
förbund ifrågasätta om icke kontrollassistenterna skulle kunna
utnyttjas inom verksamheten. Deras arbetskraft skulle därigenom bättre
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
tagas till vara och deras anställningsförhållanden förbättras, utan att kontrollverksamheten
skulle behöva belastas. Liknande synpunkter framföras
av Svenska luisdjurskonsulentföreningen. Svenska länsveterinärföreningen
anser det däremot föga lämpligt att anlita kontrollassistenterna, eftersom
dessa äro strängt tidsbundna i sin kontrollverksamhet samt risk finnes för
att de skola kunna sprida smittsamma djursjukdomar.
Beträffande utbildningen av ifrågavarande biträden innehålla åtskilliga
remissyttranden erinringar i skilda hänseenden.
Sålunda föreslår lantbruksstyrelsen, att utbildningskurser skola kunna
anordnas icke blott vid veterinärhögskolan utan även vid lantbruksundervisninsanstalt,
som är belägen i närheten av inseminationsstation, samt vid
kontrollslakteri och slakthus. Det bör ankomma på lantbruksstyrelsen att
anordna biträdesutbildningen och antaga elever till kurserna. Utbildningen
bör utöver det rent tekniska förfarandet vid inseminationen omfatta allmän
undervisning rörande nötkreaturens hälso- och sjukvård. Däremot
torde det icke vara erforderligt, att biträdena få en mera ingående undervisning
i veterinära frågor.
Hallands läns samt Kalmar läns norra och södra hushållningssällskap betona,
att utbildningstiden icke bör göras för kort. Å andra sidan anse, bland
andra, lantbruksstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök,
lantbrukshögskolans lärarråd samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund,
att kurstiden med hänsyn till inträdesfordringarna bör
kunna minskas till tre månader.
De remissinstanser, som yttrat sig därom, ha intet att erinra mot att
kurserna skolä stå öppna för såväl manliga som kvinnliga elever. Veterinärstyrelsen
finner dock de skäl, som utredningen anfört mot användningen av
manliga biträden, vara tungt vägande och framhåller som sin åsikt, att själva
arbetets art gör detta mera lämpat för kvinnor än för män. Styrelsen för
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, lantbrukshögskolans lärarråd,
Riksorganisationen Sveriges seminföreningar samt Sveriges agronomoch
lantbrukslårar ef örbund anse däremot, att om företräde skall givas åt
några elever, så bör det vara åt de manliga.
Vad utredningen anfört angående behovet inom den allmänna djursjukvården
av personal med lägre utbildning för vissa av de arbetsuppgifter,
som nu ankomma på veterinärer, beröres av veterinärstyrelsen, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Svenska veterinärläkareföreningen och Svenska
länsveterinärföreningen.
Veterinärstyrelsen anför därom bland annat följande.
Den av utredningen verkställda mera allmänna undersökningen om icke
vissa uppgifter — icke enbart i samband med seminaveln — vilka nu handhavas
av veterinärer, skulle utan olägenhet kunna under vederbörande veterinärs
kontroll övertagas av personal med mindre utbildning, varigenom
dels i någon mån kunde motverkas bristen på veterinär hjälp på landsbygden,
dels åstadkommas någon minskning av den enskilde jordbrukarens
kostnader för djursjukvård, har givit ett i stort sett negativt resultat. Sty
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
27
relsen finner det angeläget att framhålla, att styrelsen helt delar denna utredningens
uppfattning.
Frågan om överlåtandet på icke vetenskapligt utbildade biträden av vissa
veterinären åvilande arbetsuppgifter bör emellertid enligt styrelsens mening
också ses ur annan synvinkel än den kvantitativa, respektive ekonomiska.
Styrelsen vill icke bestrida att i veterinärens djursjukvårdande
verksamhet ingå arbetsmoment, som lika väl och utan risk kunna utföras
av personer som icke ha veterinär utbildning. Veterinärverksamheten
tar emellertid icke alltid blott och bart sikte på behandlingen av det enskilda
fallet i en viss besättning. Utvecklingen har gått och torde alltmer komma
att gå i den riktningen, att husdjurssjukvården framför allt inriktas på förebyggande
åtgärder såväl i fråga om de egentliga sjukdomarna som beträffande
djurens allmänna hälsotillstånd, hygien och produktionsförmåga. Ett
flertal mycket utbredda och förlustbringande sjukdomar behandlas och bekämpas
som besättningssjukdomar. En av veterinärens huvuduppgifter är
därför den rådgivande verksamheten, oftast utövad vid tillfällen, då han tillkallats
för något sjukdomsfall. Den personliga kontakt, som på detta sätt
stiftas mellan veterinär och djurägare, är självfallet av mycket stor betydelse
för båda parter. Den har utan tvivel bidragit till insikten om husdj urssjukvårdens
nödvändighet och goda verkningar för höjande av såväl produktion
som avel, ett förhållande som blivit allmänt även bland innehavarna
av mindre jordbruk. Icke veterinärer inom djursjukvården skulle få ett
mycket begränsat arbetsområde, och sett på längre sikt skulle ej heller någon
nämnvärd minskning av veterinärkostnaden uppnås genom dylik organisation.
Ett arbetsområde, där det under rådande förhållanden torde vara ofrånkomligt
att i viss utsträckning arbeta med icke veterinär personal, är den
artificiella inseminationsverksamheten. Behovet av arbetskraft är här såsom
framgår av utredningen och bestyrkes av erfarenheten så stort, att detsamma
icke kan tillgodoses med enbart veterinärpersonal. Det torde bliva ofrånkomligt,
att de mera rutinmässiga arbetsuppgifterna överlåtas åt veterinärbiträden.
Styrelsen anser dock detta förhållande innebära en viss risk. Även
om utbildningen till biträde inom den artificiella inseminationsverksamheten
icke är så allsidig som den utbildning, som väl får anses skulle ha kommit
på de i utredningsdirektiven avsedda biträdenas lott, är den dock tillräckligt
ingående för att fresta till bruk vid sidan av det kontrollerade arbetsområdet.
Detta är så mycket mera oroande som vi sakna en kvacksalverilag,
vilken skulle göra det möjligt att stävja sådan okontrollerad verksamhet.
Av vad styrelsen ovan anfört torde framgå, att utbildning av en veterinärbiträdeskår
skulle innebära betydande risk för att de senaste årtiondenas
utveckling på husdj urshygienens och sjukdomsbekämpandets område skulle
vridas tillbaka, och styrelsen vill därför med skärpa understryka faran av
en okontrollerad legaliserad kvacksalvarkår.
Svenska veterinärläkare föreningen och Svenska länsveterinärföreningen
understryka vad utredningen anfört mot skapandet av en kår av veterinärer
med lägre kompetens. Förstnämnda förening anser vidare behovet av veterinärbiträden
i allmän djursjukvård för närvarande vara så ringa, att denna
fråga bör ställas på framtiden.
Däremot anser Riksförbundet Landsbygdens folk, att utbildning av veterinärbiträden
är önskvärd. Man torde nämligen i stora veterinärdistrikt kunna
förutsätta, att biträdet kommer att stationeras på annan ort än veterinären.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
Genom att biträdet tager hand om alla enklare och mera rutinmässiga fall
inom sitt område kan väsentlig besparing göras i fråga om resekostnaderna.
Farhågorna för kvacksalveri torde enligt förbundets mening vara mycket
överdrivna, eftersom biträdena icke avses skola få rätt att utfärda recept.
Vidare torde förutsättningarna för kvacksalveri minskas i och med att intresset
ökas för rationell skötsel av djuren.
Kostnadsfrågor. Spörsmålet om statsbidrag till den artificiella inseminationsverksamheten
beröres endast i ett fåtal yttranden. Sålunda tillstyrka
lantbruksstijrelsen och Sveriges lantbruksförbund, att något ekonomiskt stöd
till verksamheten ej heller framdeles skall utgå. Förbundet understryker
därvid utredningens uttalande, att det varken ur det allmännas eller den
enskilde jordbrukarens synpunkt är önskvärt att genom statsbidrag underlätta
verksamhetens utbredning inom sådana bygder, där den naturliga inseminationen
i längden ställer sig väsentligt billigare. Emellertid anser förbundet
erforderligt, att bidrag av allmänna medel lämnas för att främja
prövning av nya metoder för avkommebedömning vid sidan av de nu använda
systemen.
Däremot anser Kalmar läns södra hushållningssällskap, att skäl icke föreligga
att belasta seminföreningarna med ökade kostnader för att genomföra
de av utredningen föreslagna åtgärderna. I stället bör statsverket svara
för dessa kostnader. Jönköpings läns hushållningssällskap framhåller, att
den artificiella inseminationsverksamheten inom områden med gles jordbruksbebyggelse
och förhållandevis små kreatursbesättningar kommer att
ställa sig så dyr, att väl skötta tjurföreningar kunna hålla fullt likvärdiga
tjurar till betydligt lägre kostnad. Liknande synpunkter anföras av Kronobergs,
Kopparbergs och Norrbottens läns hushållningssällskap. De två sistnämnda
sällskapen göra gällande, att statsbidrag måste utgå för att verksamheten
överhuvud skall kunna få någon omfattning inom deras områden.
Småbruksutredningen framhåller att tjurföreningsverksamheten på många
håll torde komma att gå tillbaka i den mån den artificiella inseminationsverksamheten
ökar. Härigenom torde de mindre jordbrukens betäckningskostnader
komma att ökas väsentligt, varjämte användningen av lämpliga
tjurar kan försvåras. Med hänsyn härtill är det önskvärt, att statsbidrag utgår
för att underlätta de mindre jordbrukens deltagande i nämnda verksamhet.
Riksförbundet Landsbygdens folk föreslår, att visst statligt bidrag skall
utgå under en övergångstid. Denna bör bestämmas så att den artificiella inseminationsverksamheten
hinner åstadkomma en påtaglig kvalitetsförbättring
inom nötkreatursstammen, innan full avgift uttages av djurägarna.
Förbundet anför härom följande.
De sakkunniga konstatera, att de avgifter, som djurägarna erlägga till
tjurföreningarna, äro väsentligt lägre än avgifterna till seminföreningarna.
Man tillägger, att skäl icke föreligga att på något sätt överbrygga denna
klyfta. I varje fall ligga de skäl, som kunna åberopas, på det sociala pliairet
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
29
och böra därför behandlas fristående från planeringen av den artificiella
inseminationsverksamheten. De sakkunniga räkna med att tjurföreningsverksamheten
i en del bygder konnner alt fortsätta och förstå tydligen helt
den stora nytta, som tjurföreningarna medföra ur kvalitetsbefrämjande synpunkt.
Man får emellertid icke bortse från att vid en ytterligare utökning av
den artificiella inseminationsverksamheten svårigheter komma att uppstå
för många jordbrukare, som tidigare haft tjurföreningar. Som exempel må
anföras, att om man inom en tjurförening är intresserad av sådan verksamhet
och har möjlighet att anslutna sig till en seminförening, så kunna
några jordbrukare inom tjurföreningen genomdriva ett beslut om att de
skola lämna denna och bliva medlemmar av seminföreningen. De återstående
jordbrukarna sakna kanske på grund av sin djurstams låga kvalitet
alla möjligheter att gå med i seminföreningen och betala denna förenings
högre avgifter. De komma därvid i en svår situation, enär underlag kanske
saknas att i fortsättningen uprätthålla tjurföreningsverksamheten.
I fråga om utbildningen av veterinärbiträden erinrar styrelsen för veterinärhögskolan
att den vid flera tillfällen framhållit nödvändigheten av att,
såsom utredningen föreslagit, lärarbefattningen i artificiell insemination
ombildas från arvodesbefattning till tjänst i samma lönegrad som laboratorsbefattning,
d. v. s. i 29 lönegraden. Likaså framhåller styrelsen, att den
tidigare föreslagit att assistenten i ämnet skulle få samma löneförmåner som
övriga assistenter vid högskolan, eftersom svårigheter eljest kunde uppstå
vid befattningens tillsättande. Denna farhåga har redan visat sig aktuell.
Styrelsen understryker med hänsyn härtill vikten av att utredningens förslag
i denna del snarast möjligt genomföres. Därjämte tillstyrker styrelsen,
att anslaget till undervisningen i artificiell insemination skall höjas till
5 000 kronor. Även veterinärhögskolans lärarkollegium biträder förslaget
rörande anställningsförhållandena för läraren och assistenten i artificiell
insemination.
Departementschefen.
I betraktande av mjölkproduktionens dominerande betydelse inom det
svenska jordbruket är det naturligt, att även statsmakterna måste ägna stor
uppmärksamhet åt de problem, som föreligga inom denna produktionsgren.
De spörsmål, som beröras i de nu föreliggande förslagen, äro även samtliga
av sådan beskaffenhet, att åtgärder från det allmännas sida synas påkallade.
Vad först gäller den artificiella inseminationsverksamheten bland nötkreatur
eller — såsom jag i det följande kommer att kalla densamma — seminverksamheten,
öppnar denna verksamhet uppenbarligen nya perspektiv för
husdjursskötseln såväl ur ekonomisk som ur avelsteknisk synpunkt. Ekonomiskt
sett möjliggör den sålunda en minskning och ett förbilligande av tjurhållningen
och vidare underlättar den en fortlöpande kontroll av kornas
fruktsamhet. Avelstekniskt sett skapar den bland annat möjlighet att i
väsentligt större utsträckning än som hittills kunnat ske utnyttja tjurar
med värdefulla anlag och på så sätt höja nötkreatursstammens standard.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
Den snabba utbredning, som seminverksamheten fått i vårt land, visar
även att djurägarna i hög grad uppskatta dessa fördelar. Å andra sidan
kan man såsom utredningen framhållit icke bortse från att vissa olägenheter
äro förenade med denna verksamhet. Risken för spridning av skadliga
arvsanlag ökas uppenbarligen i hög grad, då man med sperma från en tjur
kan befrukta mångdubbelt flera hondjur än vad som hittills varit möjligt.
Ett användande i seminverksamheten av ett mindre antal djur medför vidare
fara för att alltför få hlodlinjer komma att utnyttjas.
Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag i likhet med utredningen
och flertalet remissinstanser det påkallat att seminverksamheten skall ställas
under viss kontroll från det allmännas sida.
Då jag förordar en dylik kontroll vill jag emellertid samtidigt framhålla
att man här rör sig på ett område, där i åtskilliga avseenden säkra hållpunkter
ännu fattas. Det synes därför nödvändigt, att kontrollen från det
allmännas sida sker med stor försiktighet och att regleringsbestämmelser
ej meddelas i vidare utsträckning än som kan anses oundgängligen erforderligt.
Utredningen har i sitt betänkande framfört vissa allmänna synpunkter
beträffande de riktlinjer, efter vilka seminverksamheten bör bedrivas. Vad
utredningen sålunda anfört har så gott som undantagslöst tillstyrkts i yttrandena.
Ej heller jag finner anledning till erinran däremot. Likaså kan
jag godtaga vad utredningen anfört angående verksamhetens lokala organisation.
Det grundläggande i utredningens förslag rörande seminverksamheten
är att tjur ej skall få användas för dylik verksamhet med mindre den är
införd i riksregister över nötboskap av vederbörande ras samt de villkor,
som Kungl. Maj :t kan ha stadgat för bedrivande av verksamheten, äro uppfyllda.
Dessa villkor skulle enligt utredningens förslag bland annat innebära,
att tjur i princip ej skulle få användas i seminverksamhet förrän den
blivit bedömd med ledning av avkommans beskaffenhet (avkommebedömd).
Detta förbud skulle dock ej gälla tjur under två års ålder. Under denna
tid skulle tjuren alltså få användas bland annat för erhållande av material
för avkommebedömningen. Under väntetiden till dess resultatet av avkommebedömningen
erhållits skulle tjuren vidare få användas i viss begränsad
utsträckning.
Det första villkoret, nämligen att tjuren skall vara införd i riksregister
över nötboskap, avser att giva vissa garantier beträffande tjurens härstamning.
Mot detta villkor har jag i princip intet att erinra. Såsom jag i det följande
skall beröra anser jag dock att det i utredningen föreslagna riksregistret
ej bör komma till stånd utan att stamboksföringen liksom nu bör omhänderhavas
av de olika avelsföreningarna. Med hänsyn härtill bör ifrågavarande
föreskrift innebära att tjur för att få användas i seminverksamhet
skall vara införd i stambok över nötboskap av vederbörande ras.
Kravet på avkommebedömning intar en central plats i förslaget. Tydligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
31
är även att det är av utomordentligt stort värde, om man genom en sådan
bedömning kan effektivt utgallra de tjurar, vilkas användande icke kan
väntas medföra några framsteg inom avelsarbetet. Bland remissinstanserna
synes man även i stort sett vara ense om värdet av en avkommebedömning.
Däremot ha meningarna delat sig starkt i frågan, hur denna bör ske. Det
har bland annat betonats att bestämmelserna härom ej få utformas så att
de leda till alltför höga kostnader. Mot den av utredningen förordade bedömningsmetoden
har även invänts att densamma i praktiken skulle bliva
mycket svår att genomföra, bland annat med hänsyn till svårigheten att
finna personer som skulle vara villiga att åtaga sig att hålla bedömningsstationer
på de villkor utredningen angivit.
För min del anser jag i likhet med utredningen, att avkommebedömning
bör fordras. Det synes emellertid icke lämpligt att nu fastlåsa bedömningen
vid någon viss metod. Det avgörande bör vara att finna sådana former
som erbjuda någorlunda tillfredsställande garantier för urvalet. Hänsyn
måste också tagas till att kostnaderna ej få bliva så höga att de verka
otillbörligt hämmande på verksamheten. Med hänsyn härtill torde det få
ankomma på det organ, som under Kungl. Maj :t skall leda verksamheten,
att i varje särskilt fall pröva huruvida den metod för avkommebedömning,
som tillämpas eller ifrågasättes, kan anses godtagbar. Sedan närmare erfarenhet
vunnits, torde emellertid möjligheterna att normalisera bedömningsmetoderna
böra prövas.
I överensstämmelse med den uppfattning, som jag nu uttalat rörande valet
av bedömningsmetod, anser jag det ej nödvändigt, att enhetliga bestämmelser
meddelas rörande den utsträckning i vilken tjur bör få användas
för inseminering under prövotiden eller under väntetiden till dess resultatet
av avkommebedömningen föreligger. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbruksstyrelsen, att utfärda
härom erforderliga föreskrifter. De synpunkter, som framkommit
vid remissförfarandet, torde härvid böra beaktas.
Mot övriga av utredningen föreslagna villkor synes intet vara att erinra.
Regleringsbestämmelser av det innehåll, som jag nu förordat, torde icke
utgöra hinder för import av sperma och användande av sådana sperma för
befruktning av nötkreatur här i landet. Riskerna vid dylik import äro emellertid
uppenbarligen minst lika stora som de risker, vilka föreligga vid en
här i landet bedriven framställning av sperma för artificiell insemination.
Med hänsyn härtill torde även importen av sperma och användningen av
importerad sperma böra läggas under kontroll. Detta synes enklast kunna
göras genom att importen av sperma regleras på så sätt, att dylik import
får ske endast efter tillstånd av lantbruksstyrelsen. Kungl. Maj :t torde i
administrativ ordning äga utfärda erforderliga bestämmelser härom.
Då seminverksamheten utgör en del av det arbete för nötboskapsavelns
och nötboskapsskötselns främjande, över vilket lantbruksstyrelsen har tillsyn,
finner jag det naturligt, att lantbruksstyrelsen även i fortsättningen
32 Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
skall under Kungl. Maj :t utöva den statliga tillsynen över seminverksamheten.
Enligt utredningens förslag skulle vidare en särskild inseminationsnämnd
tillsättas med uppgift att under lantbruksstyrelsen handhava sagda tillsyn
och utfärda erforderliga föreskrifter. Enligt min mening är det emellertid
i vart fall tills vidare ej erforderligt att ett dylikt särskilt statligt organ för
verksamheten skapas. Såsom jag nyss anfört bör kontrollen från det allmännas
sida ske med stor försiktighet och regleringsbestämmelser böra ej
meddelas i vidare utsträckning än som kan anses oundgängligen erforderligt.
Det torde även kunna förutsättas att ledningen för verksamheten liksom
hittills kommer att söka tillgodogöra denna de erfarenheter och den
sakkunskap, som finnes tillgängliga på olika områden. Lantbruksstyrelsen
bör vidare givetvis, i den mån särskilda bestämmelser behöva utfärdas eller
så eljest finnes önskvärt för att främja en ändamålsenlig utveckling av
verksamheten, samråda såväl med de övriga statliga institutioner, vilkas
arbetsområde direkt eller indirekt beröres av seminverksamheten, som ock
med företrädare för denna verksamhet.
Med det anförda vill jag dock icke utesluta möjligheten av att det längre
fram, därest seminverksamheten skulle få väsentligt ökad omfattning eller
mera ingående regleringsbestämmelser av någon anledning skulle visa sig
behövliga, kan befinnas lämpligt att tillsätta ett särskilt organ för ändamålet.
I likhet med utredningen anser jag, att något statsbidrag ej bör utgå till
seminverksamheten. Härmed avser jag dock ej att taga ställning till lantbruksstyrelsens
förslag om bidrag till hushållningssällskap, som anordnar
seminverksamhet närmast för enstaka djur. Denna fråga torde jag få behandla
i samband med att jag angiver min ståndpunkt till lantbruksstyrelsens
förslag om bidrag till tjurföreningsverksamhet m. in.
Vad utredningen anfört angående användningen av veterinärbiträden i
seminverksamheten föranleder ej någon erinran från min sida. De kurser,
som anordnas för utbildande av dylika biträden, böra vara öppna för både
manliga och kvinnliga elever. Jag kan även godtaga vad utredningen anfört
angående inträdesfordringarna vid dessa kurser. Vad utbildningen angår synes
det böra övervägas, om ej kurserna kunna göras kortare än vad utredningen
föreslagit. Denna fråga torde Kungl. Maj :t senare få upptaga. För
närvarande kan jag ej förorda, att dylika kurser skola anordnas annorstädes
än vid veterinärhögskolan.
Till frågan om utbildning av ett antal praktiserande veterinärer i seminverksamhet
torde jag få återkomma i annat sammanhang .
Vid behandlingen av anslagsäskandena till veterinärhögskolan för budgetåret
1950/51 har jag angivit min ståndpunkt till förslagen om inrättande av
lönegradsplacerade tjänster såsom lärare och assistent i artificiell insemination,
De belopp, som för sagda budgetår äskats under veterinärhögskolans
KurtgL Maj:ts proposition nr 101.
33
materialanslag, avse jämväl kostnader för anordnande av kurser i artificiell
insemination. Frågan om de medel, som eventuellt kunna erfordras härför
under följande budgetår, torde böra upptagas av veterinärhögskolans styrelse,
då denna i vanlig ordning framlägger anslagsäskanden för högskolan.
I betänkandet angående seminverksamheten har jämväl behandlats frågan
om möjligheten att även på andra områden än seminverksamheten
överföra vissa uppgifter, som nu handhavas av veterinärer, på personal med
lägre utbildning. Utredningen har funnit denna fråga böra ägnas uppmärksamhet
men har framhållit, att det närmast torde ankomma på veterinärstyrelsen
att framlägga de konkreta förslag, som utvecklingen kan anses
påkalla. Vad utredningen sålunda anfört föranleder ej någon erinran från
min sida. Jag vill emellertid uttala att det enligt min mening, i vart fall
under nuvarande förhållanden, är synnerligen tvivelaktigt, huruvida nyttan
av dylika biträden skulle överväga kostnaden för désamma. Det torde nämligen
endast i mycket ringa omfattning vara möjligt att anförtro dem självständiga
arbetsuppgifter på den direkta djursjukvårdens område. Då de
dessutom böra vara placerade på vederbörande tjänsteveterinärs stationsort
för att kunna tillhandagå denne, torde någon besparing i resekostnader i
regel ej heller uppstå. Slutligen torde det, såsom även framhållits i betänkandet
och flera yttranden, föreligga en avsevärd risk för att införandet av
dylika biträdesbefattningar skulle kunna leda till uppkomsten av en kvacksalvarkår.
Utredningen har föreslagit, att bestämmelserna om reglering av seminverksamheten
skulle träda i kraft först''efter en övergångstid av fem år.
Övergångstidens längd har motiverats särskilt med att det tager lång tid att
genomföra en avkommebedömning. Enligt min mening bör emellertid själva
förordningen träda i kraft tidigare, förslagsvis den 1 januari 1951. Där ej
praktiska hinder möta torde även tillämpningsföreskrifterna böra träda i
kraft vid samma tidpunkt. I fråga om kravet på avkommebedömningen torde
man däremot, av skäl som utredningen anfört, böra räkna med en övergångstid
av fem år. Skulle någon förlängning av denna tid senare visa sig
erforderlig, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta därom.
I enlighet med det anförda har inom departementet utarbetats ett förslag
till förordning med vissa bestämmelser angående seminverksamhet bland
nötkreatur.
I samband med förslaget om reglering av seminverksamheten har utredningen
även förordat en omläggning av stamboksföringen av nötkreatur.
Förslaget innebär i huvudsak dels att fordringarna för upptagande i stambok
skola mildras, dels att den officiella stamboksföringen skall överflyttas
från avelsföreningarna till lanlbruksstyrelsen. Vad utredningen anfört angående
ändringar i fordringarna för stamboksföring synes i stort sett ändamålsenligt.
Såsom lantbruksstyrelscn anfört torde stamboksföringen i fråga
om hondjur böra begränsas till att allenast avse djur, vilka kunna väntas
:{ llihang till riksdagens protokoll 10.r>(). 1 samt. Nr 101.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
bliva av betydelse för avelsarbetet. Däremot kan jag ej ansluta mig till förslaget
att de av avelsföreningarna förda riksstamböckerna skulle ersättas
av ett av lantbruksstyrelsen fört riksregister över nötkreatur. Jag vill erinra
om att det redan enligt gällande bestämmelser ankommer på lantbruksstyrelsen
att pröva och godkänna de regler, som skola gälla i fråga om urvalet av de
djur, som få införas i riksstambok över nötboskap. Det allmänna synes härigenom
kunna öva erforderligt inflytande över det sätt, på vilket avelsarbetet
bedrives. Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla angelägenheten
av alt registreringsarbetet i samband med kontrollverksamheten och avelsarbetet
förenklas i största möjliga utsträckning. Enligt vad jag inhämtat
övervägas inom lantbruksstyrelsen vissa åtgärder i detta syfte.
D. Mjölkboskapskontrollen.
Utredningens förslag.
Besättningskontroll. Utredningen redogör till en början för besättningskontrollen
och dess metodik samt diskuterar i anslutning härtill frågan om
frivillig eller obligatorisk anslutning till denna kontrollform. Härvid anföres
i huvudsak följande.
Med besättningskontroll avses dels en registrering av enskild besättnings
mjölkavkastning i medeltal per ko och år samt den samlade mjölkens medelfetthalt,
dels en jämförelse mellan sagda medeltal och motsvarande genomsnitt
för samtliga till kontrollen anslutna besättningar inom visst område.
Utredningen framhåller att den enskilde djurägaren genom anslutning
till dylik kontroll på ett enkelt och billigt sätt samt utan större besvär
kan konstatera, huruvida hans besättning i jämförelse med andra besättningar
med likartade produktionsförutsättningar visar så förhållandevis låg
avkastning, att brister i ett eller annat avseende uppenbarligen måste föreligga.
Härigenom bör hans intresse kunna väckas för att förbättra den egna
besättningen. Besättningskontrollen bör vidare kunna vara vägledande för
den till mjölkboskapskontrollen hörande rådgivningsverksamheten. En allmänt
genomförd besättningskontroll bör slutligen kunna giva de ledande
organen — särskilt lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen — en
göd uppfattning om ladugårdsskötselns relativa standard inom de olika
landsdelarna. Därigenom skulle det bliva möjligt för dessa organ att mera
effektivt än hittills främja ladugårdsskötselns ändamålsenliga utveckling.
I fråga om besättningskontrollens metodik anför utredningen, att uppgifter
erfordras om den totala mjölkavkastningen från vederbörande besättning,
den samlade mjölkens fetthalt och antalet mjölkkor i genomsnitt under
året. Uppgift om mjölkavkastningen bör erhållas dels från mejeri genom
den invägda mjölkmängden från besättningen, dels genom av djurägaren
månadsvis till mejeriet lämnad uppgift om mängden hemmaförbrukad
mjölk. I samband härmed bör djurägaren även lämna uppgift om an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
35
talet mjölkkor. Vad fetthalten angår synes man kunna utgå från den vid
mejeriet konstaterade medelfetthalten för besättningen. De sålunda beräknade
medelavkastningarna per ko och år för de enskilda besättningarna
inom visst område böra sammanföras på en lista. Därefter kan man beräkna
medeltal för samtliga deltagande besättningar. Efter årets utgång tillställes
varje deltagare ett kort. Å kortet angives för det gångna året dels
mjölkmängd, mjölkens fetthalt och smörfettmängd i medeltal per ko och
år för samtliga till området hörande, i kontrollen deltagande besättningar
ävensom högsta och lägsta avkastningarna, dels den avkastning som djurägarens
egen besättning uppnått.
Utredningen framhåller vidare, att det, om besättningskontrollen skall kunna
giva avsett resultat, fordras att man får tillräcklig anslutning till densamma
från jordbrukarnas sida. Åtgärder böra därför vidtagas i syfte att
garantera en sådan anslutning. Dessa åtgärder böra dock icke givas formen
av bestämmelser från statsmakternas sida om obligatorisk anslutning, utan
syftet kan lämpligare nås genom beslut av mejeriorganisationen. I betänkandet
anföres, att styrelsen för Svenska mejeriernas riksförening förklarat
sig beredd stödja förslaget om införande av besättningskontroll genom
att rekommendera detsamma till riksföreningens medlemmar samt att upptaga
ärendet till behandling vid föreningsstämma 1949.
Officiellt vitsordad individuell kontroll. Utredningen behandlar härefter
den individuella mjölkboskapskontrollen och uttalar härom i huvudsak följande.
De förbättringar, som kunna åstadkommas med utgångspunkt från resultaten
av besättningskontrollen, äro begränsade. Ett klarläggande av den
individuella produktionsförmågan hos mjölkkorna torde förr eller senare
framstå som önskvärt för åtskilliga djur ägare samt i många fall kräva individuell
mjölkboskapskontroll. Denna kan indelas i officiellt vitsordad
kontroll (officiell kontroll) och icke officiellt
vitsordad kontroll (enskild kontroll). Med officiellt
vitsordad kontroll avses en kontroll, vars resultat införas i kontrollregister
samt därifrån såsom officiellt vitsordade utlämnas till bestyrkande
av ett djurs identitet, härstamning och avkastning. Den officiella kontrollen
bör vara utformad enligt vissa av det allmänna fastställda regler.
Detta bör dock icke utesluta, att även enskild kontroll liksom hittills kan
anordnas, där så befinnes önskvärt och ändamålsenligt. Även i fråga om
den officiella kontrollen böra vidare endast vissa principiella riktlinjer uppdragas
med möjligheter öppna för en anpassning efter förhållandena inom
skilda landsdelar.
Den nuvarande individuella kontrollen är enligt utredningens åsikt behäftad
med vissa svagheter. Inom samtliga nu tillämpade kontrollformer
(fullständig och ofullständig kontroll samt kontroll genom provmjölkningsring)
uppstå felaktigheter på grund av att kontrollen utföres endast ett visst
begränsat antal gånger årligen. Därjämte finnas vissa möjligheter till mani
-
36
Kungl. Maj-As proposition nr 101.
pulerande med kontrollresultaten från djurägarens eller ladugårdssköta^ens
sida. De speciella svagheterna i fråga om den fullständiga (officiellt vitsordade)
kontrollen sammanfattas av utredningen sålunda:
1. Kontrollassistenten måste i regel använda en hel arbetsdag för varje
kontrollbesök, även om besättningen omfattar endast ett fåtal kor. Kostnaderna
per ko bliva därför relativt stora inom små besättningar.
2. Den nuvarande skyldigheten för djurägaren att under förrättningsdagarna
hålla kontrollassistenten med kost och logi samt utföra vissa
transporter innebär en viss tunga.
3. Ett betydande antal kontrollassistenter erfordras. Enär tillgången på
dylika befattningshavare i vart fall för närvarande icke motsvarar efterfrågan,
äventyras mångenstädes kontrollens behöriga upprätthållande och
ytterligare utbredning, varjämte assistenternas kvalitet tenderar att sänkas.
Orsakerna till den otillfredsställande rekryteringen av assistentkåren
torde dels vara av social karaktär — bortovaro från hemmet under större
delen av året samt tvånget till kost och logi hos djurägaren — dels nuvarande
löne- och anställningsförhållanden i allmänhet.
Utredningen uppställer mot bakgrunden av nyssnämnda svagheter följande
principiella önskemål i fråga om den officiella kontrollens utformning.
1. Kontrollen skall i regel medgiva anslutning från envar djurägares sida,
oberoende av besättningens storlek och standard.
2. Kontrollresultaten skola med hänsyn till kontrollens syfte för djurägare
och djurköpare kunna anses nöjaktigt exakta.
3. Kontrollens organisatoriska utformning bör medgiva begränsning i
förligaste mån av djurägarens besvär.
4. Det erforderliga antalet assistenter måste begränsas och arbetskraften
effektivt utnyttjas.
5. En utjämning av kontrollkostnaderna för besättningar av olika storlek
bör eftersträvas.
För att tillgodose dessa önskemål och i möjligaste mån undvika nyssnämnda
svagheter föreslår utredningen en omläggning av den nuvarande
officiella kontrollen efter tre huvudlinjer, nämligen dels förändring av kontrollperioden,
dels rationalisering av provmjölkningen, dels slutligen ändring
av kontrollassistenternas anställningsförhållanden.
I fråga om kontrollperiodens längd —- för närvarande 21 å 28 dagar —
giva enligt utredningen verkställda undersökningar vid handen att densamma
bör kunna fastställas till 30 dagar (12 kontrolltillfällen per år). Antalet
kontrolltillfällen bör vara bestämt. Därigenom uppnås att kontrollresultaten
inom olika besättningar kunna jämföras och att behovet av kontrollassistenter
kan beräknas. En viss mindre variation av kontrollperiodens
längd bör dock tillåtas för att besöksplanen skall kunna omläggas och kontrolldagen
i möjligaste mån hemlighållas.
Beträffande rationaliseringen av provmjölkningen erinrar utredningen om
att kontrollassistenten regelmässigt utför mjölkvägning och provtagning för
fetthaltsbestämning. Det synes med skäl kunna ifrågasättas om för detta
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
37
relativt enkla arbete erfordras så stora kvalifikationer, som en kontrollassistent
med hänsyn till andra åligganden, framför allt utfodringsrådgivningen,
bör besitta. Hinder bör icke möta, att detta arbete anförtros åt
andra därtill kvalificerade personer -— provmjölkare — i orten. Djurägare
bör dock icke få provmjölka sin egen besättning. Med hänsyn bland annat
till utfodringsrådgivningen bör vidare kontrollassistent anlitas för nyssnämnda
arbete vid minst tre kontrolltillfällen per år. Vid tillämpning av
provmjölkaresystemet böra kostnaderna kunna bliva avsevärt lägre än om
kontrollassistent anlitas vid alla tolv kontrolltillfällena.
Utredningen framhåller vidare, att det av olika anledningar kunde göras
gällande, att kontrollresultaten i fråga om avelsbesättningar borde uppvisa
särskilt hög grad av exakthet och att därför en speciell och skärpt kontroll
borde införas för dessa besättningar. Det anföres emellertid rörande
denna fråga, att införandet av två officiellt vitsordade kontrollformer innebär
vissa vanskligheter. Vidare anses jämväl i fråga om avelsbesättningar
en 30-dagars kontrollperiod kunna giva nöjaktigt resultat. Slutligen bör
en effektiv kontroll kunna åstadkommas genom en väl planerad och övervakad
organisation med kvalificerade provmjölkare. Den officiellt vitsordade
kontrollen bör därför enligt utredningens uppfattning användas även
för avelsbesättningar. Nu gällande bestämmelser om anordnande av kontroll
över avelsbesättningar av vissa nötboskapsraser böra alltså upphävas.
Även med denna uppfattning kan man dock enligt utredningen icke bortse
från de skäl, som kunna anföras för önskvärdheten av en kompletterande
kontroll. En sådan skulle exempelvis kunna innebära, att kontrollen
vid vissa tillfällen i en besättning får börja och sluta med samma
mjölkningstillfälle på dagen (förlängd kontroll), att överraskande kontroll
insättes i omedelbar anslutning till de ordinarie kontrolltillfällena eller att
extra kontroll utföres mellan dessa. Då möjligheter till manipulationer med
kontrollresultaten i princip böra förhindras vid alla besättningar, bör en
kompletterande kontroll ingå som ett led i den officiella kontrollen. Den bör
icke återkomma visst antal gånger årligen utan bör företagas vid ett eller
flera tillfällen inom viss besättning, då så befinnes erforderligt eller önskvärt.
Utredningen föreslår att denna speciella kontroll skall utföras av de befattningshavare
hos hushållningssällskapen —- husdjursinstruktörerna —
vilka enligt betänkandet böra ersätta de nuvarande överkontrollassistenterna,
eller av därtill särskilt förordnade, hos hushållningssällskapen anställda
kontrollassistenter.
Beträffande den i mjölkboskapskontrollen ingående rådgivning soch
upplysningsverksamheten framhåller utredningen särskilt
önskvärdheten av statsunderstöd till demonstrationsutfodringar. Härmed
avses att ett antal jordbrukare under sakkunnig ledning skola ordna sin utfodring
rationellt och så, att den kan tjäna som mönster för jordbrukare i
trakten. Vidare föreligger enligt betänkandet behov av systematiska analyser
av hemmaproducerade fodermedel, i första hand hö, för bedömning
av deras fodervärde. Avtal bör i detta syfte träffas med ett representativt
38
Kunyl. Maj:ts proposition nr 101.
antal jordbrukare om att dessa regelbundet varje år skola låta utföra dylika
analyser med stöd av statsmedel.
Icke officiellt vitsordad individuell kontroll. Utredningen berör även i korthet
den icke officiellt vitsordade individuella kontrollen.
Utredningen finner det ändamålsenligt att en enklare individuell kontrollform
skall bibehållas, till sin karaktär motsvarande den nuvarande kontrollen
genom provmjölkningsring. Särskilt i trakter med långa avstånd
mellan gårdarna kan denna kontrollform vara lämplig. För djurägarens
egen upplysning om de enskilda kornas avkastning kan den icke officiellt
vitsordade kontrollen ha ett lika stort värde som den officiella kontrollen
och dessutom innebära besparing av särskild arbetskraft för kontrollarbetets
utförande. På grund härav bör dylik kontroll även framdeles kunna
anordnas, där så anses lämpligt.
I betänkandet framhålles, att ifrågavarande kontrolls resultat icke lära
kunna tillmätas officiellt vitsord och att kontrollen för övrigt bör anpassas
efter varje trakts skiftande förhållanden. Med hänsyn härtill anser utredningen,
att detaljerade föreskrifter rörande denna kontrollform icke böra
utfärdas av statsmakterna. I fråga om såväl kontrollperiod som provmjölkningens
utförande m. in. bör den lokala ledningen av denna kontroll i samråd
med hushållningssällskapet äga frihet alt rätta kontrollformen efter
förhållandena. Utredningen understryker dock nödvändigheten av att ledningen
noga tillser, att den även vid denna kontrollform synnerligen betydelsefulla
rådgivningsverksamheten icke eftersättes.
Organisation. I fråga om organisationen av mjölkboskapskontrollen innebär
utredningens förslag till en början, såsom redan nämnts, att mejeriorganisationen
ensam skall omhänderhava besättningskontrollen.
Mjölkboskapskontrollen i övrigt bör enligt utredningens mening inordnas
som ett led i hushållningssällskapens verksamhet. Det framhålles, att redan
med kontrollens nuvarande utformning ledningen och övervakningen av
verksamheten i realiteten i stor utsträckning vila på vederbörande husdjurskonsulent
eller överkontrollassistent. I den mån så icke är fallet synes
det önskvärt att så skall bliva förhållandet. En intim kontakt med mjölkboskapskontrollen
utgör nämligen en viktig förutsättning för ifrågavarande
befattningshavares rådgivningsverksamhet och för en framgångsrik propaganda
i syfte att utvidga kontrollen.
Den lokala ledningen av ifrågavarande verksamhet skall enligt förslaget
handhavas av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller av en av sällskapet
tillsatt husdjursnämnd. Inom hushållningssällskapet skall kontrollverksamheten
ledas av husdj urskonsulenten, överkontrollassislentema böra
enligt utredningen ersättas av hos sällskapen anställda husdj ursinstruktörer.
Dessa skola närmast ha hand om övervaknings- och rådgivningsverksamheten.
Utredningen beräknar, att 37 husdj ursinstruktörer böra anställas
för ändamålet. Därjämte erfordras vid varje sällskap en eller flera kontroll
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
39
assistenter för den kompletterande kontrollen samt ett kontrollbiträde för
bland annat det löpande arbetet med kontrollregistret.
Husdjursinstruktörerna och kontrollbiträdena böra infogas i det för hushållningssällskapen
gällande avlöningsreglementet och placeras i lönegrad
Ca 16 respektive Ca 8 eller i samma lönegrad som jordbruksinstruktörer
respektive kontorsbiträden. Löne- och anställningsförhållandena för kontrollassistenterna
böra liksom hittills regleras genom kollektivavtal. Med
hänsyn till de kvalifikationer, som framdeles måste ställas på en kontrollassistent,
icke minst i fråga om utfodringsrådgivningen, samt för att säkerställa
erforderlig rekrytering av kontrollassistentkåren betonar utredningen
vikten av att kontrollassistenterna i lönehänseende jämställas med andra
yrkesgrupper med motsvarande utbildning och jämförbara arbetsuppgifter.
Vidare böra assistenternas pensionsförhållanden ordnas. Härjämte böra de
i stället för fri kost och logi erhålla skäligt traktamente ävensom beredas
ersättning för hållande av motorfordon.
Den centrala övervakningen bör under lantbruksstyrelsens överinseende
liksom för närvarande handhavas av en särskild kontrollnämnd. Till nämnden
bör knytas en heltidsanställd befattningshavare, anställd hos lantbruksstyrelsen
som byråinspektör i lönegrad Ca 27.
Utbildningskurser m. m. I detta sammanhang framlägger utredningen
vissa förslag beträffande utbildningen av kontrollassistenter och husdjursinstruktörer.
Vad angår utbildningen av kontroll assistenter förordar
utredningen att de nuvarande sexveckorskurserna skola utvidgas till
att omfatta åtta veckor. Vidare föreslås att som villkor för antagande som
elev skall uppställas, att vederbörande dels med goda vitsord genomgått annan
huvudkurs vid lantmannaskola eller lantbruksskola än kurs för ladugårdsförmän
eller styrker sig äga motsvarande kompetens, dels minst tre
månader allvarligt deltagit i praktiskt ladugårdsarbete.
Slutligen anser utredningen det önskvärt, att kontrollassistent erhåller
ytterligare utbildning efter vunna praktiska erfarenheter. På grund härav
förordar utredningen, att varje kontrollassistent skall vara skyldig att efter
förslagsvis två års tjänstgöring genomgå en två veckors fortbildningskurs.
Även för utbildning av husdjursinstruktörer och fortbildning
av nu verksamma över kontrollassistenter,
som övergå till husdjursinstruktörsbefattningar, föreslår utredningen särskilda
kurser.
Utbildningskursen för husdjursinstruktörer bör till sin omfattning i princip
motsvara tidigare anordnade utbildningskurser för jordbruksinstruktörer
men med ett program, tillrättalagt efter de uppgifter, som ankomma på
en husdj ursinstruktör. Kursen bör vara fem månader. Med hänsyn till husdj
ursinstruktörs arbetsuppgifter med mjölkboskapskontrollen bör som villkor
för antagande som elev i dylik kurs föreskrivas väl vitsordad tjänst
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
göring som kontrollassistent under minst fem år. Fortbildningskursen för
överkontrollassistenter föreslås pågå under en vecka.
Kostnadsfrågor. Kostnaderna för besättnings kontroll en
böra enligt utredningen helt täckas av mejeriorganisation.
Beträffande kostnaderna för officiellt vitsordad individuell
kontroll framhåller utredningen, att dessa icke torde bliva
så stora, om provmjölkaresystemet tillämpas. På grund härav anser utredningen,
att statsbidrag icke behöver utgå till nyssnämnda kontrollform. Om
provmjölkare icke användes blir däremot den kontanta utgiften avsevärt
större än för närvarande. Den som icke önskar tillämpa provmjölkaresystemet,
bör emellertid själv bestrida den därigenom uppkommande merkostnaden
och statsbidrag bör sålunda ej heller i detta fall utgå. I konsekvens härmed
bör statsbidrag ej heller beviljas till icke officiellt vitsordad
individuell kontroll. Däremot böra kostnaderna för den k o mpletterande
kontrollen helt bestridas av statsmedel. I detta sammanhang
nämner utredningen, att styrelsen för Svenska mejeriernas riksförening
icke ansett sig kunna förorda ett förslag att mejeriorganisationerna
skulle lämna bidrag till den individuella mjölkboskapskontrollen. Till f ö rsök
med demonstrationsutfodring och systematiska
fodermedelsanalyser bör statsbidrag utgå enligt i det följande närmare
angivna grunder.
Beträffande bidragsgrunderna och det erforderliga
bidragsbeloppet anför utredningen i huvudsak följande.
För avlönande av husdjursinstruktörer och kontrollbiträden bör statsanslag
utgå enligt kungörelsen den 5 december 1947 (nr 929) om statsbidrag
till avlönande av vissa befattningshavare hos hushållningssällskap m. in.
För detta ändamål erfordras ett årligt anslag med 281 500 kronor respektive
146 500 kronor eller tillhopa 428 000 kronor.
Resekostnader och övriga utgifter för nämnda befattningshavare böra bestridas
av hushållningssällskapens omkostnadsanslag. Med hänsyn härtill
bör sagda anslag höjas med minst 150 000 kronor per år.
Bidraget till täckande av kostnaderna för den kompletterande kontrollen
bör beräknas med hänsyn till det antal dylika kontrollbesök, som kontrollassistent
verkställt under året. Bidraget bör utgå med den verkliga kostnaden
för kontrollen, dock högst med 55 kronor för varje besök. Med utgångspunkt
från antagandet att årligen cirka 3 000 besättningar komma att underkastas
kompletterande kontroll vid i medeltal fyra kontrolltillfällen beräknar
utredningen statsanslag till ändamålet till (55 X 3 000 X 4 =)
660 000 kronor.
I fråga om demonstrationsutfodring anför utredningen, att statsbidrag för
varje demonstrationstillfälle bör utgå med det belopp vederbörande styrker
sig ha utgivit för ändamålet, dock med högst 100 kronor för inköp av fodermedel,
200 kronor för genomförande av särskild mjölkboskapskontroll och
50 kronor för annan med verksamheten förenad utgift. Vid anordnande för
-
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
söksvis av demonstrationsutfodring på tio platser för år kan sålunda anslagsbehovet
uppskattas till 3 500 kronor.
Beträffande höanalyser föreslår utredningen, att statsbidraget skall utgöra
50 procent av jordbrukares utgift för dylik analys, dock högst tre kronor.
Vid ett uppskattat antal av 4 000 analyser för år skulle för ändamålet
behövas 12 000 kronor. Därjämte erfordras anslag för tryckning av analysresultaten
med förslagsvis 10 000 kronor eller tillhopa 22 000 kronor.
Kostnaderna för kontrollnämndens verksamhet beräknar utredningen till
32 000 kronor.
Statsbidrag till utbildnings- och fortbildningskurs för kontrollassistenter
bör enligt utredningen utgå med högst 2 700 kronor respektive 800 kronor.
Med utgångspunkt från att tills vidare ungefärligen samma antal assistenter
som under senare år eller omkring 240 komma att utbildas varje år räknar
utredningen med att årligen högst 12 utbildningskurser med i medeltal 20
elever i varje kurs behöva anordnas. Även det behövliga antalet fortbildningskurser
uppskattas till omkring 12 för år. Medelsbehovet för båda slagen
av kurser beräknar utredningen i enlighet härmed till (12 X 2 700 + 12X
800 —) 42 000 kronor.
För att tillgodose det omedelbara behovet av husdjursinstruktörer böra
enligt utredningen två utbildningskurser med 20 elever i varje anordnas.
Kostnaden för varje kurs beräknas till 12 000 kronor och medelsbehovet för
år sålunda till 24 000 kronor.
Slutligen bör enligt förslaget ett statsbidrag av 7 000 kronor utgå till fortbildningskurs
för nu verksamma överkontrollassistenter, som ämna övergå
till husd j ursinstruktör sbefattning. Beloppet avses skola täcka kostnaderna
för rese- och traktamentsersättning till deltagare i kursen samt ersättning
till lärare och övriga utgifter.
Det sammanlagda årliga anslagsbehovet upptages sålunda till (281 500 +
146 500 + 150 000 + 660 000 + 3 500 + 22 000 + 32 000 + 42 000 +
24 000 + 7 000 =) 1 368 500 kronor.
Yttrandena.
Värdet av en på lämpligt sätt organiserad mjölkboskapskontroll vitsordas
genomgående i yttrandena. Sålunda framhåller lantbruksstyreisen, att
kontrollen bildar ett oumbärligt underlag för såväl utfodringens ändamålsenliga
ordnande som avelsarbetets rationella bedrivande. Den utgör även
ett viktigt hjälpmedel vid mjölkproduktionen. Det är nämligen vid denna
av största vikt att ha tillgång till säkra uppgifter rörande avkastningens
storlek och kvalitet.
Vidare understryka, bland andra, Hushållningssällskapens förbund, Åvelsföreningen
för svensk röd och vit boskap samt Svenska mejeriernas riksförening,
att kontrollen utgör ett betydelsefullt led i strävandena att förbättra
kreatursskötselns ekonomi. Sistnämnda förening anför bland annat,
att kännedomen om den egna besättningens avkastning i förhållande till
opaginerad Kontrollera mot PDF
4^ Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
andra besättningar säkerligen utgör en sporre till nya ansträngningar att
höja densamma.
Utredningens förslag tillstyrkes emellertid utan större anmärkningar endast
av Kontrollassistenternas riksförening samt av Sveriges lantbruksförbund.
Förbundet yttrar sig dock blott rörande de delar, vilka avses skola
bliva normerande för hela mjölkboskapskontrollen och därför få tvingande
karaktär. Hushållningssällskapen i Blekinge, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,
Jämtlands och Norrbottens län, Riksförbundet Landsbygdens folk,
Svenska kontrollföreningarnas riksförbund, Avelsföreningen för svensk röd
och vit boskap och Avelsf öreningen för svensk låglandsboskap avstyrka förslaget
i nuvarande skick. Övriga instanser tillstyrka förslaget endast med
mer eller mindre betydande inskränkningar eller uttala sig allenast beträffande
vissa delar därav.
Såsom skäl för avstyrkande anföres bland annat, att de av utredningen
föreslagna huvudsakliga nyheterna — besättningskontrollen och provmjölkaresystemet
— icke torde Aara ägnade att effektivisera och utvidga kontrollverksamheten.
Sålunda ifrågasättes, om besättningskontrollen förmår
göra avsedd nytta för de enskilda djurägarna och vinna deras anslutning.
Beträffande provmjölkaresystemet anmärkes, att detta på grund av organisatoriska
svårigheter knappast kan genomföras i praktiken. Slutligen kritiseras
allmänt utredningens förslag, i vad detta berör bidragsgrunderna och
kostnadsberäkningarna för kontrollverksamheten. Förslaget anses i denna
del endast medföra ökade ekonomiska förpliktelser för de enskilda djurägarna,
främst för ägarna av de mindre besättningarna.
Beträffande de olika avsnitten av förslaget anföres i övrigt i yttrandena i
huvudsak följande.
Besättningskontroll. Förslaget om införandet av s. k. besättningskontroll
tillstyrkes utan större anmärkningar av Svenska mejeriernas riksförening,
Avelsf öreningen för svensk kullig boskap och Kontrollassistenternas riksförening.
Även statskontoret lämnar förslaget i denna del utan erinran. Övriga
remissinstanser ifrågasätta av olika skäl värdet av sådan kontroll.
Svenska mejeriernas riksförening anför att besättningskontrollen, fastän
den är ofullständigare än övriga kontrollformer, bör kunna giva den enskilde
jordbrukaren viss vägledning för att bedöma besättningens avkastningsresultat
och därigenom stimulera honom att förbättra detta. I högre grad än
beträffande andra kontrollformer synes emellertid besättningskontrollens
betydelse sammanhänga med i vad mån den blir allmänt tillämpad. Trots
detta vill riksföreningen starkt understryka utredningens åsikt, att besättningskontrollen
icke bör göras obligatorisk. För att i sin mån stödja förslaget
i denna del har riksföreningen beslutat föreslå föreningsmedlemmarna
eller de enskilda mejeriföreningarna, att besättningskontrollen skall bekostas
av mejeriorganisationen. Full garanti för besättningskontrollens genomförande
torde likväl kunna erhållas endast om jordbrukarnas uppgiftslämnande
förbindes med utbetalandet av mjölklikviderna. Tillika torde det
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
vara nödvändigt med en energisk upplysningsverksamhet. Riksföreningen
framhåller vidare att lantbrukare, vars besättning är ansluten till individuell
kontroll, måste reagera mot det i hans tycke onödiga uppgiftslämnandet.
För sådan besättning böra därför de vid individuell kontroll framkomna
avkastningsresultaten kunna användas även i fråga om besättningskontrollen.
Ur liknande synpunkter anser sig även Sveriges lantbruksförbund kunna
biträda förslaget, under förutsättning att besättningskontrollen utformas
på sådant sätt, att den kan bidraga till att höja mjölkproduktionens räntabilitet.
Jämväl förbundet framhåller, att avkastningssiffror från individuell
kontroll böra användas inom besättningskontrollen.
Kontrollassistenternas riksförening understryker likaledes vikten av att
åtgärder vidtagas för att samtliga djurägare skola lämna de erforderliga
uppgifterna. Eventuellt bör uppgiftslämnandet göras obligatoriskt.
Bland de remissinstanser, som ifrågasätta besättningskontrollens värde,
anför lantbruksstgrelsen att man kan förmoda, att ifrågavarande kontroll
icke kommer att av jordbrukarna omfattas med det intresse, som erfordras
för att den skall bliva av större betydelse såsom underlag för en allmän
rådgivningsverksamhet rörande utfodringen. Styrelsen anser bland annat
med hänsyn härtill, att besättningskontrollen, vare sig den ordnas obligatoriskt
eller frivilligt, icke blir av sådant värde, att den bör komina till
stånd under statlig medverkan. För mejeriorganisationerna kan det möjligen
i vissa fall vara önskvärt att få närmare kännedom om mjölkavkastningens
storlek hos de olika leverantörerna än vad nu är möjligt. Styrelsen
erinrar emellertid om att den nuvarande anordningen lämnar en förhållandevis
tillfredsställande vägledning i de fall, då den till mejeri levererade
mjölken utgör en väsentlig del av den totala mjölkproduktionen. Utgör däremot
hemmaförbrukningen en stor del av produktionen — såsom fallet är
framför allt i Norrland — bliva de uppgifter, som skola lämnas mejerierna,
så otillförlitliga att värdet av besättningskontrollen måste bliva mycket begränsat.
Liknande synpunkter anföras av Hushållningssällskapens förbund,
småbruksutredningen och Svenska husdjurskonsulentföreningen. Sistnämnda
förening vill dock icke motsätta sig att besättningskontrollen prövas,
varvid kostnaderna eventuellt böra bestridas av allmänna medel.
Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller, att besättningskontrollen i
många fall icke kommer att betyda annat än att djurägaren får upplysning
om avkastningsresultatet för året och möjligen några råd angående utfodringen.
Vidare finnes risk för att årssiffrorna skola uppamma en osund
tävlan om det bästa resultatet utan hänsyn till om utfodringen är ekonomiskt
ordnad eller ej. Förbundet finner det även vara mindre tilltalande,
att mejeriorganisationen i tider, då mjölkproduktionens ekonomi är erkänt
dålig, utfäster sig att utgiva avsevärda anslag.
Även Riksorganisationen Sveriges seminföreningar ifrågasätter, huruvida
mödan att samla uppgifterna står i rimlig proportion till dessas värde. Enligt
riksorganisationens mening skulle de härför erforderliga medlen bliva
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
till större nytta, om de begagnades i understödjande och propagerande
syfte för någon form av individuell kontroll. Avelsföreningen för svensk
låglandsboskap är av liknande uppfattning men väll icke direkt avstyrka
förslaget, enär besättningskontrollen möjligen kan bana väg för den individuella
kontrollen.
I de flesta av de yttranden, där värdet av besättningskontrollen ifrågasättes,
framhålles att värdet huvudsakligen består däri att kontrollresultaten
kunna ha ett allmänt statistiskt intresse. Åtskilliga hushållningssällskap
ävensom Sveriges husdjurskonsulentförening och Sveriges överkontrollassistentförening
anmärka med tanke härpå även att kontrollen, därest den
kommer till stånd, bör benämnas mjölkbokföring, besättningsstatistik eller
dylikt.
Svenska husdjurskonsulentföreningen samt ett flertal hushållningssällskap
anse, att besättningskontrollen icke kan väntas fungera utan ledning
och tillsyn av särskilda ladugårdsinstruktörer.
I flera yttranden, bland annat från sistnämnda förening ävensom åtskilliga
hushållningssällskap, framhålles vidare, att den nuvarande kontrollen
genom provmjölkningsringar ur den enskilde jordbrukarens synpunkt är
avsevärt överlägsen besättningskontrollen och samtidigt lämnar samma
upplysningar för det allmänna som denna.
Officiellt vitsordad individuell kontroll. Utredningens förslag angående
utformningen av den officiellt vitsordade individuella kontrollen tillstyrkes
i huvudsak av statskontoret, Svenska mejeriernas riksförening, Riksorganisationen
Sveriges seminföreningar och Kontrollassistenternas riksförening.
Övriga remissinstanser tillstyrka utredningens förslag endast med betydande
inskränkningar eller framlägga egna förslag rörande kontrollens
ordnande.
I fråga om kontrollperiodens längd godtaga nära nog samtliga
remissinstanser utredningens förslag, att densamma bör fastställas till
30 dagar med tolv kontrolltillfällen om året. Hallands läns hushållningssällskap
föreslår dock, att perioden skall få växla mellan 21 och 36 dagar. Även
Älvsborgs läns norra hushållningssällskap samt Stockholms läns och stads
hushållningssällskap förorda viss frihet i detta hänseende, Sistnämnda sällskap
vill dock begränsa variationen till i regel högst tio dagar.
Svenska husdjurskonsulentföreningen framhåller, att antalet kontrolltillfällen
bör kunna ökas till över tolv, då så är möjligt och lämpligt.
Vad angår rationaliseringen av provmjölkningen framhåller
Svenska mejeriernas riksförening vikten av att kontrollarbetets tillförlitlighet
icke blir lidande på att arbetet delvis skall utföras av personer,
som icke fått någon egentlig utbildning på området. Det är nämligen angeläget,
att tilltron till kontrollresultaten icke äventyras. Riksföreningen understryker
därför ett uttalande av utredningen, att turordningen mellan
provmjölkarna måste växla på sådant sätt att största möjliga säkerhet uppnås.
Emellertid framhåller riksföreningen, att man måhända bör undersöka
45
Iiungl. Maj:ts proposition nr 101.
om man ej genom att skapa två kategorier kontrollassistenter kan låta sådana
assistenter ombesörja hela kontrollverksamheten. Den ena kategorien
skulle omfatta flertalet assistenter. Dessa skulle ha utbildning endast för
mjölkvägning och provtagning. Assistenterna i den andra kategorien skulle
däremot ha kompetens att utföra kompletterande kontroll och lämna råd beträffande
utfodringen. Föreningen påpekar emellertid, att en sådan anordning
skulle medföra en viss kostnadsökning.
Även Sveriges överkontrollassistentförening betonar, att systemet med
provmjölkare innebär mycket stora risker för resultatens tillförlitlighet.
Synnerligen stora krav måste därför ställas på de personer, som skola
tjänstgöra såsom provmjölkare. I vart fall bör kontrollassistent verkställa
kontrollen minst fyra gånger om året. Småbruksutredningen och Svenska
husdjurskonsulentf öreningen framhålla likaledes, att tätare besök av kontrollasistent
äro nödvändiga, om kontrollen skall få avsett värde. Sistnämnda
förening anser, att sex sådana besök årligen är ett minimikrav.
En skärpning av förslaget påkallas vidare av Avelsföreningen för svensk
låglandsboskap. Denna föreslår, att kontrollassistent i princip skall utföra
samtliga kontroller. Avvikelse härifrån skall få ske endast om sådan assistent
icke kan anskaffas. I så fall bör det ankomma, på ledningen för kontrollföreningsverksamheten
inom vederbörande hushållningssällskaps område
att ombesörja, att kontrollen inom viss krets utföres av särskilt godkänd
provmjölkare. Kontrollassistent skall dock utföra åtminstone varannan
kontroll.
Hushållningssällskapens förbund anser, att kontrollassistenternas besök
hos besättningarna böra väsentligt ökas även ur den synpunkten, att foderrådgivningen
icke bör försämras.
Lantbruksstyrelsen är icke övertygad om att utredningens förslag innefattar
den lösning, som är mest ändamålsenlig eller lämnar den i förhållande
till kostnaden tillförlitligaste kontrollen. Styrelsen anser nämligen, att
systemet med särskilda provmjölkare jämsides med kontrollassistenter inom
större delen av landet saknar förutsättningar att fungera tillfredsställande.
Även om vissa skäl tala för att den officiella kontrollen bör anordnas på
enahanda sätt vid samtliga anslutna besättningar, anser styrelsen att kontrollen
bättre kan anpassas efter föreliggande behov, om den organiseras
efter två olika linjer. Den bör i så fall ske dels såsom en utav kontrollassistent
tolv gånger årligen utförd fullständig provmjölkning jämte erforderlig
kompletterande kontroll, dels såsom en utav vederbörande besättningsägare
själv verkställd vägning av mjölkmängden och provtagning för fetthaltsbestämning
jämte kompletterande kontroll, utförd minst tre gånger
årligen av kontrollassistent. Styrelsen anför vidare härom.
Förstnämnda kontrollform torde — icke minst med hänsyn till de därmed
förenade högre kostnaderna — framför allt böra användas inom sådana
besättningar, som äro av särskild betydelse för avelns framtida utveckling,
t. ex. såsom tjurproducenter, men även inom andra besättningar i den
mån besättningsinnehavarna så önska och organisationen gör det möjligt.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
Vid övriga besättningar, som önska officiellt vitsordade uppgifter rörande
de enskilda djurens avkastning, kan kontrollen däremot organiseras enligt
det andra av de båda alternativen. Tillförlitligheten av de vid sistnämnda
kontrollform uppnådda resultaten bör därvid bedömas mot bakgrunden av
resultaten utav de kompletterande kontrollerna, vilka således skola föranleda
antingen ett godkännande eller ett underkännande av de inom besättningen
uppnådda kontrollresultaten. Fetthaltsbestämning o. d. skall även vid
denna kontroll ske genom kontrollassistents försorg. Godkända resultat böra
äga vitsord för införande av hondjur i riksstambok men däremot i regel icke
för stamboksföring av handjur. Inom egentliga avelsbesättningar, till vilka
synas böra räknas endast sådana, där stamboksförd tjurmoder finnes uppställd,
skall förlängd kontroll verkställas minst en gång under varje kontrollår.
Denna ytterligare kontroll skall utföras av husdjursinstruktör. Utredningen
har beräknat antalet dylika besättningar till omkring 3 000, varför
ifrågavarande kontrollarbete bör medhinnas av denne befattningshavare.
Särskild ersättning härför torde icke böra utgå.
En liknande differentiering av kontrollen föreslå Stockholms läns och
stads, Kalmar läns norra och Hallands läns hushållningssällskap, Svenska
kontrollföreningarnas riksförbund samt Avelsföreningen för svensk kullig
boskap. Avelsföreningen anser dock, att djurägaren själv skall kunna utföra
det kontrollarbete, som icke verkställes av kontrollassistenten. Denna
uppfattning delas av Riksorganisationen Sveriges seminföreningar och
Svenska husdjurskonsulentföreningen. Även Hushållningssällskapens förbund
framhåller, att en sådan anordning bör övervägas.
Nyssnämnda avelsförening ifrågasätter emellertid, om icke kontrollen blir
tillräckligt effektiv, därest vid vartannat kontrolltillfälle kontrollassistenten
väger mjölkmängden och tager prov för fetthaltsbedömningen, medan kontrollen
vid övriga tillfällen inskränker sig till att djurägaren själv eller genom
annan väger mjölkmängden. Eftersom fetthalten i allmänhet icke växlar
så starkt, torde nämligen sex bedömningar om året vara tillfyllest. Möjligheten
för djurägaren att manipulera rid vägningen torde icke bliva stor,
då oegentligheter komma alt giva sig till känna i form av mer eller mindre
regelbundna avvikelser i kurvan för mjölkavkastningen. Detta system koanmer
att göra rådgivning beträffande utfodring möjlig sex gånger årligen,
vilket enligt föreningens mening är tillfredsställande. En annan metod, som
föreningen anser förtjäna beaktande, innebär att djurägaren skall utföra
samtliga provmjölkningar och provtagningar. Hans åtgöranden skola granskas
genom kompletterande, överraskande och förlängd kontroll så ofta det
befinnes erforderligt eller önskvärt. Den förstnämnda metoden förordas
även av hushållningssällskapet i Jämtlands län.
Avelsföreningen för svensk kullig boskap förordar frihet inom vissa gränser
för hushållningssällskap att använda sådan kontrollmetod, som kan anses
bäst lämpad för dess område.
Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska liusd jurskonsulentf öreningen
framhålla, att kontrollen även bör omfatta kornas foderförbrukning.
Svårigheten att, i synnerhet inom områden med gles befolkning och under
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
47
bråda arbetstider, anskaffa personer, som äro lämpliga att utföra provmjdikning,
och att i övrigt organisatoriskt genomföra utredningens förslag frarnhålles
av, bland andra, Hushållningssällskapens förbund, hushållningssällskapen
i Norrland, Södermanlands och Malmöhus läns samt Kalmar läns
södra hushållningssällskap, Avelsföreningen för svensk låglandsboskap, småbruksutredningen,
Sveriges lantbruksförbund, Svenska mejeriernas riksförening,
Sveriges överkontrollassistentförening och Svenska husdjurskonsulentf
öreningen.
Avelsf öreningen för svensk röd och vit boskap anför, att innehavare av
mindre besättningar med all sannolikhet få svårast att skaffa provmjölkare
och därjämte måste vidkännas betydligt högre avgift för dessa, räknat per
ko, än innehavare av större besättningar. Redan på grund härav bör förslaget
förkastas.
Gotlands läns hushållningssällskap ifrågasätter, oan man icke bör undersöka
möjligheten att låta småbrukare utföra assistentarbete såsom deltidstjänst.
Sällskapet anser förutsättningar härför finnas i trakter med små besättningar
och central bebyggelse. Vissa gynnsamma erfarenheter av en dylik
anordning ha vunnits inom Gotlands län.
I åtskilliga yttranden, bland andra av Sveriges lantbruksförbund, Svenska
mejeriernas riksförening, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska kontrollföreningarnas
riksförbund och Svenska husdjurs konsulentföreningen,
framhålles att utredningens kalkyl över kostnaden för kontrollverksamheten
är missvisande, eftersom man måste räkna med att ersättning skall utgå
till provmjölkarna men denna utgift icke medtagits i kalkylen.
Behovet av kompletterande kontroll vitsordas av de remissinstanser,
som yttrat sig däröver.
Avelsf öreningen för svensk låglandsboskap och Kontrollassistenternas
riksförening tillstyrka förslaget i denna del, riksföreningen dock med den
ändringen, att de för denna kontroll erforderliga assistenterna böra avlönas
med medel, som inflyta till hushållningssällskapen för kontrollverksamheten.
Svenska kontrollföreningarnas riksförbund föreslår, att den lokala ledningen
skall få möjlighet att bestämma i vad mån den komplettex-ande kontrollen
skall utföras av ordinarie kontrollassissent, särskilt anställd kontrollassistent
eller husdjursinstruktör. I övriga yttranden, där frågan beröres,
avstyrkes däremot, framför allt av kostnadsskäl, att särskilda assistenter
skola anställas för ändamålet. Ifrågavarande kontroll bör i stället
ombesörjas av husdjursinstruktörerna eller de ordinarie kontrollassistenterna.
1 sitt yttrande behandlar Avelsf öreningen för svensk röd och vit boskap
även spörsmålet om ansvarigheten för kontrollresultatens tillförlitlighet.
Föreningen anför därvid.
Först må framhållas, att ingen övervakare med de metoder, som överkontrollen
hittills använt, kan garantera riktigheten av årsresultaten. Som
följd av hittillsvarande anordningar, som syftat till att övervaka kontroll
-
48
Kungl. Alaj.ts proposition nr 101.
verksamheten, har den uppfattningen blivit rådande, att den som anordnar
kontrollen ansvarar för att alla siffergrupper äro sanna. Från djurinnehavarens
sida synes en sådan uppfattning vara alldeles riktig, enär övervakningen
av kontrollen fått en mera fiskalisk än undersökande karaktär.
Föreningen är av naturliga skäl synnerligen angelägen om att kontrollverksamheten
övervakas effektivt men finner det väl så angeläget, att
envar har full klarhet om en sådan övervaknings rätta innebörd. Föreningen
finner icke att utredningen beaktat dessa synpunkter och framhåller, att
ett särskilt organ bör finnas, som genom lämpliga tjänstemän tid efter annan
undersöker förhållandena och med tillförlitliga medel fastställer den
aktuella avkastningen inom enskilda besättningar, utan att detta innebär
garanti för att årsresultaten äro sanna. På så sätt skulle frågan om ansvar
vara beaktad. För årsresultaten skola de svara, som kunna och böra bära
detta ansvar.
De åtgärder, som utredningen föreslagit beträffande rådgivningsoch
upplysningsverksamheten i anslutning till mjölkboskapskontrollen,
tillstyrkas eller lämnas i huvudsak utan erinran av flertalet
utav de remissinstanser, som yttrat sig i frågan. Sålunda framhåller lantbruksstyrelsen,
att en intensifierad rådgivnings- och upplysningsverksamhet
i anslutning till mjölkboskapskontrollen är av utomordentligt stor betydelse
i fråga om utfodringens ordnande.
Även Svenska husdjurskonsulentf öreningen biträder utredningens förslag
beträffande ifrågavarande verksamhet. Föreningen erinrar i . detta
sammanhang om att landets husdjurskonsulenter sedan en lång tid tillbaka
vid de årliga sammankomsterna på försöksledaremötets liusdjurssektion
ha diskuterat, hur dylika demonstrationsutfodringar böra organiseras.
För detta ändamål bär även tillsatts en kommitté. I brist på medel ha emellertid
planerna för verksamheten hittills icke förverkligats.
Gotlands läns hushållningsällskap anmärker emellertid, att de föreslagna
demonstrationsutfodringarna sannolikt komma att få endast ett begränsat
värde.
I fråga om foderanalyserna föreslår Svenska husdjurskonsulentf öreningen
att proven skola tagas så, att man får ett årligt genomsnitt av höskördens
kvalitet inom respektive hushållningssällskaps område. Föreningen
framhåller vidare vikten av att även ensilage och annat hemmaproducerat
foder analyseras, då så anses behövligt. Detsamma framhålles av Hushållningssällskapens
förbund och Kalmar läns norra hushållningssällskap.
Icke officiellt vitsordad individuell kontroll. Frågan om den icke officiellt
vitsordade individuella kontrollen (enskild kontroll) beröres bland annat i
yttrandena från lantbruksstyrelsen, ett flertal hushållningssällskap, Hushållningssällskapens
förbund, småbruksutredningen, Avelsföreningen för svensk
låglandsboskap, Sveriges lantbruksförbund, Svenska mejeriernas riksförening,
Svenska kontrollföreningarnas riksförbund, Svenska husdjurskonsulentföreningen
och Sveriges överkontrollassistentförening. I samtliga yttranden
tillstyrkes denna kontrollform. Hallands läns hushållningssällskap be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
49
tecknar densamma såsom den kanske mest rationella metoden. I åtskilliga
tall anmärkes, att utredningen ägnat den alltför liten uppmärksamhet.
Sålunda anför lantbruksstyrelsen följande.
Inom vissa delar av landet har den enskilda kontrollen, vilken för närvarande
bedrives genom provmjölkningsringarna, under senare år kommit
att tilldraga sig ett betydande intresse. Utredningen räknar med att denna
kontrollform även framdeles skall komma att finnas men synes icke tillmäta
den någon nämnvärd betydelse, för det fall att besättningskontroll
kommer att anordnas. Enligt styrelsens mening bör emellertid besättningskontroll
icke inrättas med statens medverkan. Med utgångspunkt härifrån
torde det därför vara naturligt, att den av provmjölkningsringarna bedrivna
verksamheten i stället ägnas ökad uppmärksamhet. Styrelsen anser att
en enskild kontroll, som bedrives i huvudsak enligt nuvarande riktlinjer,
kan lämna vederbörande jordbrukare ett väsentligt bättre material för
bedömande av besättningens tillstånd än den ifrågasatta besättningskontrollen.
För att förstnämnda kontroll skall bliva till avsett gagn, bör den
emellertid kompletteras med viss rådgivning rörande utfodringens ordnande.
Sådan rådgivning bör lämmas av den inom området verksamme kontrollassistenten,
som därför några gånger om året bör besöka de jordbrukare,
som deltaga i denna kontroll.
Även Avelsföreningen för svensk låglandsboskap håller före, att en utbyggnad
av den enskilda kontrollen är mera värdefull och produktionsfrämjande
än inrättandet av besättningskontroll. Enligt föreningens åsikt
bör ifrågavarande kontroll emellertid handhavas och åtminstone till väsentlig
del bekostas av mejeriorganisationerna.
Småbruksutredningen anser den enskilda kontrollen vara av särskilt stor
betydelse för de mindre jordbruken. Denna kontrollform har på åtskilliga
håll tilldragit sig stort intresse. Genom lämpliga organisatoriska åtgärder
och ett effektivt ekonomiskt stöd torde den kunna vinna ännu större utbredning.
I likhet med lantbruksstyrelsen anför småbruksutredningen, att
kontrollassistenterna böra besöka de i kontrollen deltagande jordbrukarna
för att meddela råd och anvisningar. Även husdjursinstruktörerna böra
kunna komma i fråga härför. Hushållningssällskapens förbund förordar
likaså, att rådgivning skall äga rum genom kontrollassistenten inom vederbörande
område.
Svenska kontrollföreningarnas riksförbund påpekar, att det även för
denna enkla kontrollform kommer att behövas personal för fetthaltsbestämning,
bokföring och rådgivning. Ifrågavarande personal bör vidare stå
i kontakt med djurägarna och giva dessa möjlighet att tillgodogöra sig resultaten
av kontrollen.
Sveriges lantbruksförbund framhåller, att den enskilda kontrollen har
lika stort värde för djurägarens egen upplysning om de olika kornas avkastning
som den officiella kontrollen under förutsättning, att den utföres
samvetsgrant. Då den därjämte ställer sig avsevärt billigare, har den
otvivelaktigt en uppgift att fylla, bland annat såsom lämplig övergångsform
från besättningskontroll till officiellt vitsordad individuell kontroll.
4 llihuny till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 101.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
Förbundet understryker likaledes betydelsen av en aktiv rådgivningsverksamhet
av hushållningssällskapen.
Sveriges överkontrollassistentförening och Svenska husdjurskonsulentföreningen
föreslå, att särskilda ladugårdsinstruktörer skola stationeras
vid mejerierna för att göra ifrågavarande kontrollform mera effektiv. Härigenom
kan också en hefordringsgång skapas, som gör assistentyrket mera
lockande. Instruktörerna synas nämligen kunna rekryteras från de kontrollassistenter,
som komma att frigöras genom den ifrågasatta inskränkningen
av kontrolltillfällena inom den officiellt vitsordade individuella kontrollen.
Sisnämnda förening förordar dessutom, att den enskilda kontrollen
i stället skall kallas enskild provmjölkning. Ordet kontroll bör endast
förekomma i de sammanhang, då verksamhetens resultat skola få officiell
karaktär.
Organisation. Beträffande mjölkboskapskontrollens framtida organisation
har ingen erinran gjorts mot förslaget, att besättningskontrollen
skall omhänderhavas av mejeriorganisationen.
I fråga om den individuella kontrollen ansluta sig lantbruksstyrelsen,
det övervägande antalet hushållningssällskap, Kontrollassistenternas
riksförening, Hushållningssällskapens förbund och Avelsföreningen för
svensk kullig boskap till utredningens förslag, att kontrollverksamheten i
denna del skall inordnas såsom ett led i hushållningssällskapens verksamhet.
Lantbruksstyrelsen föreslår dock, att hushållningssällskap skall ha möjlighet
att, efter framställning hos Kungl. Maj :t, övergångsvis överlåta verksamheten
å en central kontrollförening inom sällskapets område. För att
sällskapen skola få erforderlig kontakt med jordbrukarna bör en särskild
husdjursnämnd inrättas inom varje sällskap för att ha hand om den närmaste
ledningen av kontrollverksamheten.
I åtskilliga andra yttranden avstyrkes däremot förslaget helt eller uttalas
tveksamhet beträffande detsamma. Bland dem, som direkt avstyrka förslaget,
kunna nämnas Skaraborgs och Örebro läns hushållningssällskap. Vidare
anse även Svenska husdjurskonsulentföreningen, Sveriges överkontrollassistentförening
samt, bland andra, Östergötlands, Gävleborgs och Västernorrlands
läns hushållningssällskap, att möjlighet bör finnas för de centrala
kontrollföreningarna att fortsätta sin verksamhet. Förstnämnda förening
anför härom.
Utredningen har lämnat den lokala ledningen stor frihet att ordna kontrollverksamheten
efter de lokala förhållandena. För att kunna på bästa sätt
lösa därmed sammanhängande frågor måste såsom utredningen även framhållit
sällskapens förvaltningsutskott samråda med djurägarna. Det är svårt
att se, hur samråd skall kunna ordnas med några tusen jordbrukare, om
dessa icke äro sammanslutna till en förening, som genom valda representanter
kan framföra sina önskemål och synpunkter. Nu fungera de centrala
kontrollföreningarnas styrelser, i vilka hushållningssällskapen äro representerade,
såsom beredande instans åt sällskapens förvaltningsutskott. Detta
synes vara en bättre anordning än att förvaltningsutskottet utser en nämnd.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
51
Kontrollverksamheten är ju i första hand en djurägarnas angelägenhet. De
årligen återkommande gruppombudsmötena äro livligt besökta och värdefulla
för information, framställande av kritik och förslag till förbättringar.
Genom gruppombuden uppehälles vidare kontakten med djurägarna ute i
bygderna.
Svenska kontrollföreningarnas riksförbund delar ej utredningens åsikt,
att kontrollverksamheten bör helt inordnas under hushållningssällskapen.
Med hänsyn till att verksamheten bedrives för djurägarnas räkning och i
huvudsak även på deras bekostnad, böra djurägarna enligt förbundets mening
ha hand om ledningen av verksamheten. Förbundet vill dock biträda
förslaget i denna del, ifall hushållningssällskap bercdes möjlighet att uppdraga
åt en särskilt bildad central kontrollförening att sköta verksamheten.
Avelsföreningen för svensk röd och vit boskap slutligen framhåller, att
ledningen av mjölkboskapskontrollen bör utövas av ett organ, bildat av de
parter, för vilka kontrollen och dess resultat ha särskilt intresse.
Beträffande den centrala kontrollen ifrågasätter lantbruksstyrelsen, huruvida
kontrollnämnden behöver bibehållas. Styrelsen anser nämligen, att
en del av de uppgifter, som skola handläggas av nämnden, bör överlämnas
till vederbörande hushållningssällskap, medan återstående uppgifter torde
kunna handläggas direkt av styrelsen. På hushållningssällskapen bör sålunda
enligt styrelsen ankomma att taga ställning till kontrollresultatens tillförlitlighet
o. d. En bestämd förutsättning härför är emellertid, att styrelsen
beredes tillfälle att övervaka, att sällskapen handla efter enhetliga grunder
vid behandlingen av sådana ärenden. Besvär över sällskaps beslut rörande
giltigheten av kontrollresultat bör få anföras hos styrelsen. Den nu föreslagna
anordningen torde föranleda viss förstärkning av styrelsens personal.
Även statskontoret anser, att kontrollnämndens uppgifter knappast komma
att bliva så betydelsefulla, att denna nämnd bör bibehållas. Ämbetsverket
erinrar om att redan hushållningssällskapsutredningen förordat, att
nämnden skulle avskaffas. Nämndens kvarstående uppgifter torde i samband
med dess upphörande böra överflyttas till lantbruksstyrelsen.
Sveriges överkontrollassistentförening anser likaledes, att det är tveksamt
huruvida kontrollnämnden behöver bibehållas. Inrättas den föreslagna byråinspektörsbefattningen,
torde lantbruksstyrelsen genom denne tjänsteman
kunna ha direkt överinseende över kontrollverksamheten. Även Östergötlands,
Kalmar läns norra och Malmöhus läns hushållningssällskap samt
Svenska husdjurskonsnlentföreningen ifrågasätta nyttan av kontrollnämnden.
Kalmar läns södra hushållningssällskap är icke övertygat om att nämnden
behöver en särskild byråinspektör, så länge kontrollverksamheten icke
har större omfattning än för närvarande. Avelsföreningen för svensk låglandsboskap
ställer sig också tveksam till behovet av denne befattningshavare.
I fråga om kontrollnämndens sammansättning framhåller Riksorganisationen
Sveriges seminföreningar, att organisationen med hänsyn till sitt stora
medlemsantal lämpligen borde få utse mer än en ledamot i nämnden.
Uppsala läns hushållningssällskap föreslår, alt i stället för kontrollnämn
-
52
Kungl. ftlaj:ts proposition nr 101.
den skall inrättas ett lantbruksstyrelsens kontrollråd, i vilket Hushållningssällskapens
förbund, Svenska mejeriernas riksförening och Svenska husdjurskonsulentföreningen
böra ha var sin representant.
Beträffande personalen lämnas utredningens förslag om att husdj
ursinstruktörerna och kontrollbiträdena skola infogas i det för hushållningssällskapen
gällande avlöningsreglementet i huvudsak utan erinran.
Statskontoret avstyrker emellertid, att särskilda befattningar såsom kontrollbiträden
skola inrättas, och föreslår att det löpande arbetet med kontrollregistret
i stället skall ingå i arbetsuppgifterna för den nuvarande personalen.
Huruvida i så fall någon personalökning blir behövlig, torde kunna
bedömas först när närmare erfarenhet vunnits rörande omfattningen av de
nytillkommande göromålen.
I fråga om antalet husdjursinstruktörer har lantbruksstyrelsen icke något
att erinra. Frågan huru dessa instruktörer skola fördelas mellan de
olika hushållningssällskapen bör övervägas i samband med att erforderliga
ändringar vidtagas i sällskapens personalförteckningar. Däremot framföra
flera hushållningssällskap särskilda önskemål. Stockholms läns och stads
hushållningssällskap anser sålunda att det inom varje sällskaps område
fordras minst en instruktör utöver vad utredningen föreslagit. Norrbottens
läns hushållningssällskap förklarar sig behöva minst fyra sådana instruktörer.
Svenska husdjurskonsulentföreningen erinrar om att utredningen framhållit
vikten av att husdj ursinstruktörer inom varje hushållningssällskaps
område skola anställas till sådant antal, att de kunna hinna med både övervakning
och rådgivning. Emellertid är att märka, att nötkreaturen ej äro
det enda djurslag, som husdj ursinstruktören skall ägna sin uppmärksamhet
åt. Enligt föreningen är det vid sådant förhållande uppenbart, att flera
husdj ursinstruktörer behövas än utredningen föreslagit. Däremot ifrågasätter
Gotlands läns hushållningssällskap att antalet instruktörer skall
minskas, så att intet sällskap får mer än två sådana.
Svenska husdjurskonsulentf öreningen och Sveriges överkontrollassistentförening
anse, att särskilda överkontrollanter komma att erfordras även i
fortsättningen. Enligt sistnämnda förening är det väsentligt, att titeln överkontrollant
kommer att användas och icke benämningen husdj ursinstruktör.
Det bör nämligen klart framgå, vilken ställning dessa befattningshavare
ha. Sålunda torde det vara lättare att beivra oegentligheter inom mjölkboskapskontrollen
om vederbörande vet att det inom varje län finnes en
överkontrollant för övervakningen av verksamheten. Vidare föreslår föreningen,
att sådan befattningshavare skall placeras i lönegrad Ca 22.
I län, där mer än en husdj ursinstruktör finns, bör en av dem enligt Hallands
läns hushållningssällskap benämnas förste husdj ursinstruktör och
placeras i lönegrad Ca 18.
Vad angår kontrollbiträdena anför lantbruksstyrelsen, att dessa lämpligen
böra benämnas kontorsbiträden.
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
I fråga om kontrollassistenternas löne- och anställningsförhållanden tillstyrkes
genomgående, att dessa även framdeles skola regleras genom kollektivavtal.
Kontrollassistenternas riksförening förutsätter emellertid därvid,
att även dessa assistenter skola inordnas i hushållningsällskapens avlöningsreglemente,
så snart verkningarna av kontrollverksamhetens omorganisation
kunna bedömas. Föreningen understryker, att assistenternas
pensionsfråga bör lösas omedelbart.
Utredningens förslag att kontrollassistenternas naturaförmåner skola utbytas
mot traktamentsersättning tillstyrkes av Kontrollassistenternas riksförening.
Älvsborgs läns norra hushållningssällskap och Svenska kontrollföreningarnas
riksförbund anse, att möjlighet bör bibehållas för kontrollassistent
att åtnjuta fri kost och logi i stället för traktamente. I flertalet
övriga yttranden förutsättes, att frågan kommer att regleras i samband
med förhandlingarna om kontrollassistenternas övriga anställningsförhållanden.
Sveriges lantbruksförbund framhåller, att det anser sig icke böra
föregripa kommande avtalsförhandlingar genom att nu upptaga spörsmålet
till behandling. Än mindre synes anledning föreligga, att statliga myndigheter
och organ skola utfärda anvisningar och rekommendationer i denna
avtalsfråga.
Lantbruksstyrelsen anför för sin del bland annat följande.
Det torde komma att medföra mycket stora praktiska olägenheter att
obligatoriskt övergå till det av utredningen föreslagna avlöningssystemet.
Kontrollassistenterna torde endast i ringa utsträckning kunna intaga sina
måltider hemma. Speciellt gäller detta inom de nordliga delarna av landet,
där de stora avstånden komma att medföra särskilda svårigheter att tilllämpa
systemet. Detta kommer vidare att i ej oväsentlig grad fördyra kostnaderna
för kontrollen. Ersättning för hållande av motorfordon synes icke
heller vara påkallad. Även om nuvarande naturaförmåner sålunda böra bibehållas,
torde dock liksom för närvarande den besättningsägare, som finner
ifrågavarande förmåner betungande, äga möjlighet att i stället lämna
särskild ersättning härför. Det torde slutligen i detta sammanhang icke heller
böra förbises, att det nuvarande systemet medför tillfälle till ökad kontakt
mellan djurägare och kontrollassistent, vilket måste förutsättas icke
vara utan inflytande på den av assistenten utövade utfodringsrådgivningen.
Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller, att en övergång till kontantersättning
med säkerhet kommer att medföra en minskning av antalet deltagare
i den individuella kontrollen.
Den föreslagna utbildningen av husdjursinstruktörer och konlrollassistenter
tillstyrkes med smärre erinringar av, bland andra, lantbruksstyrelsen,
flertalet hushållningssällskap, Hushållningsällskapens förbund och Sveriges
kontrollföreningars riksförbund. Statskontoret erinrar om att de sakkunniga
för yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering genom beslut
den 31 december 1946 erhöllo uppdrag att verkställa en allmän översyn
av sådan kursverksamhet, till vilken statsmedel utgår från det under nionde
huvudtiteln uppförda anslaget till bidrag till särskilda utbildningskurser.
Eftersom bidrag till utbildningen av kontrollassistenter utgår från det
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
ta anslag, bör enligt statskontorets mening ställning icke för närvarande
tagas till frågan om personalens utbildning.
Kravet på fem års tjänstgöring såsom kontrollassistent för att vinna inträde
i kurs för utbildning av husdjursinstruktörer anses allmänt vara alltför
strängt. Lantbruksstyrelsen föreslår därför, att såsom villkor endast
skall gälla, att vederbörande förvärvat erforderlig erfarenhet såsom kontrollassistent.
Styrelsen ifrågasätter därjämte, om icke genomgången driftsledarkurs
vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut i fråga om
behörighet till befattning såsom husdj ursinstruktör bör likställas med genomgången
särskild utbildningskurs för sådana instruktörer.
Ladugårdsförmännens riksförening framhåller, att husdjursinstruktörens
arbetsuppgifter komma att omfatta undervisning, råd och hjälp till
lantbrukare rörande djurens avel, vård och utfodring. På grund härav måste
stora krav ställas på den praktiska kunnigheten hos instruktören. Denne
bör sålunda självständigt kunna praktiskt tillämpa de råd och anvisningar,
som han lämnar. I annat fall kommer han knappast att vinna lantbrukarnas
förtroende. Vidare föreslår föreningen att husdj ursinstruktör, vilkens
arbetsuppgift icke enbart omfattar mjölkboskapskontroll, skall ha genomgått
fem månaders kurs vid lantmannaskola, kontrollassistentkurs och ettårig
ladugårdsförmanskurs ävensom sådan kurs i undervisning, arbetslära
och psykologi, som avses skola anordnas för yrkeslärare vid lantbruksskolor
m. m. Därjämte bör han ha haft anställning som kontrollassistent
minst ett år och som ladugårdsföreståndare minst tre år.
I fråga om kontrollassistenterna anför Norrbottens läns hushållningssällskap,
att den föreslagna kurstiden av åtta veckor är alltför kort. Värmlands
läns hushållningssällskap framhåller, att ladugårdspraktik före inträde vid
kontrollassistentkurs är värdefull men att villkor därom icke bör uppställas.
Beträffande fortbildningskurserna anför lantbruksstyrelsen, att dessa
otivelaktigt kunna bliva värdefulla. En förutsättning för dessa kurser är
emellertid, att eleverna erhålla antingen viss avlöning av arbetsgivarna eller
särskilda stipendier.
Kostnadsfrågor. Beträffande besättningskontrollen anmärker
Svenska kontrollföreningarnas riksförbund, att kostnaderna för denna böra
gäldas av statsmedel, eftersom sådan kontroll icke kan anses vara av nämnvärd
betydelse för djurägarna. Även Svenska husdjurskonsulentföreningen
ifrågasätter en dylik anordning. I övrigt innehålla yttrandena icke någon
erinran mot utredningens förslag i denna del.
Vad angår den individuella kontrollen tillstyrkes förslaget
av Jönköpings läns hushållningssällskap. I övrigt äro remissinstanserna i
stor utsträckning av annan uppfattning än utredningen. Hushållningssällskapens
förbund anser, att utredningens kostnadsberäkningar icke kunna
i oförändrat skick läggas till grund för ett ståndpunktstagande och att förslaget
i denna del därför bör ytterligare övervägas. Liknande ståndpunkt
intager Avelsföreningen för svensk röd och vit boskap, som understryker att
opaginerad Kontrollera mot PDF
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
den naturliga vägen för finansieringen av kontrollen går över mejerierna.
Även Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller, att kostnadsfrågan är
en markerad svaghet hos förslaget.
Sveriges lantbruksförbund framhåller såsom anmärkningsvärt och oroväckande
att kostnaderna, trots en omfattande förenkling och rationalisering
av verksamheten, synas komma att öka avsevärt. Förbundet anför
härom.
Ökningen beror i viss mån på att utredningen anser, att nagot särskilt
behov av statsbidrag icke längre föreligger för att nedbringa djurägarnas
kostnad. Systemet med ojäviga provmjölkare gör det visserligen möjligt
att förbilliga kontrollverksamheten. Betydelsen härav bör emellertid icke
överdrivas, ty dels tillkommer för provmjölkarna en viss utgift, som icke
redovisats i utredningens kalkyl, dels kommer svårigheten att anskaffa
provmjölkare att begränsa systemets användning. Åtminstone under den
första tiden torde därför besparingen bliva jämförelsevis ringa. Den huvudsakliga
anledningen till kostnadsökningen är dock, att utredningen i kalkvlen
ansett sig böra räkna med en genomsnittlig utgift av 10 000 kronor
per kontrollassistent och år. Förbundet vill fästa uppmärksaniheten pa
att storleken av de ekonomiska förpliktelserna för den enskilde djurägaren
i stor utsträckning komma att bliva avgörande för den framtida utbredningen
av den officiella mjölkboskapskontrollen. Skulle därför den föreslagna
omläggningen komma att medföra en så kraftig ökning av kostnaderna,
som utredningen synes förvänta, torde statliga bidrag utöver vad
utredningen föreslagit för den kompletterande kontrollen även i fortsättningen
komma att bliva erforderliga för att en officiell mjölkboskapskontroll
skall kunna upprätthållas i den omfattning, som är nödvändig för
landets nötkreatursavel.
I åtskilliga andra yttranden påpekas likaledes, att utredningen icke räknat
med någon kostnad för provmjölkare. Bland andra framhålla Söderr
manlands och Jämtlands läns hushållningssällskap, att de verkliga kostnaderna
för kontrollen knappast komma att understiga de nuvarande, om
denna utgift medräknas.
Lantbruksstyrelsen anför, att statsbidragens slopande kommer att medföra
vissa icke önskvärda konsekvenser för de mindre djurägarna. För
den skull anser styrelsen, att sådana bidrag fortfarande böra utgå. Styrelsen
anför härom i huvudsak följande.
Statsbidragen böra emellertid framdeles begränsas till att avse allenast
djurägare med högst 20 hektar åker, d. v. s. samma begränsning, som tilllämpas
i fråga om statligt ekonomiskt stöd vid vissa rationaliseringsåtgärder.
Ej heller bör bidrag kunna komma i fråga för besättningar med fler
än tio kor. Krav på ett mot statsbidraget svarande ortsbidrag bör icke längre
upprätthållas. Kostnader, som icke täckas av statsbidrag, böra i första hand
bestridas genom att de jordbrukare, som deltaga i kontrollverksamheten,
skola erlägga en viss, av vederbörande hushållningssällskap bestämd avgift,
avvägd efter utgifterna för de olika kontrollformerna.
Statsbidrag bör även utgå till hushållningssällskap för verksamhetens
upprätthållande. Bidraget hör beräknas med ledning av antalet i kontrollen
deltagande mindre besättningar. På så sätt torde ekonomiska förutsättningar
skapas jämväl för innehavare av dylika besättningar att i ökad ut
-
56
Kungi. Maj:ts proposition nr 101.
sträckning deltaga i kontrollen. Under de båda senaste kontrollåren ha i
medeltal omkring 16 000 besättningar med högst tio kor varit anslutna
till den hittillsvarande fullständiga och ofullständiga kontrollen och ungefär
11 000 besättningar till provmjölkningsringarna. Bidrag av statsmedel
synes böra utgå för deltagande i såväl den officiellt som den icke officiellt
vitsordade individuella kontrollen. Bidragsbeloppets storlek bör därvid i
viss mån differentieras med hänsyn till kontrollformen så att utöver ett
grundbidrag av förslagsvis fem kronor per besättning, vilket bör vara oberoende
av kontrollformen, särskilt bidrag med 20 kronor per besättning
skall utgå till bestridande av merkostnader för de besättningar, som deltaga
i den officiellt vitsordade individuella kontrollen. Under förutsättning av
en i huvudsak oförändrad anslutning till kontrollverksamheten torde medelsbehovet
till bidrag av nyssnämnda båda slag kunna beräknas till respektive
135 000 kronor och 320 000 kronor eller sålunda tillhopa 455 000
kronor, vilket senare belopp något understiger summan av för ifrågavarande
ändamål nu utgående statsbidrag och ortsbidrag.
Det särskilda organisationsbidrag, som nu utgår, torde i anslutning till
ovan föreslagna grunder för statsbidrag till kontrollverksamheten icke vidare
böra utgå.
Avelsföreningen för svensk kullig boskap framhåller, att utredningens
förslag i verkligheten innebär att en betydande del av kostnaderna för kontrollen
överflyttas från det allmänna till jordbrukarna. Det ligger emellertid
även i det allmännas intresse, att en ändamålsenligt ordnad kontroll kommer
till stånd, och synes därför vara av vikt, att en mera allmän anslutning
till kontrollen åstadkommes genom statsbidrag. Icke minst den enskilda
kontrollen, som i första hand avser de minsta och svagaste brukningsdelarna,
är värd att uppmuntras. Föreningen finner det med hänsyn
till det anförda ytterst angeläget, att statsbidrag i huvudsakligen oförändrad
omfattning även i fortsättningen skall utgå till den individuella kontrollverksamheten.
Denna uppfattning delas av Svenska husdjurskonsulentföreningen
och ett stort antal hushållningssällskap. Kalmar läns södra hushållningssällskap
anför i detta sammanhang att det ur psykologisk synpunkt
är mindre lämpligt att slopa bidragen.
Svenska mejeriernas riksförening framhåller, att ett borttagande av statsbidragen
är betänkligt bland annat ur den synpunkten, att den önskvärda
övergången från besättningskontroll till enskild kontroll därigenom motverkas.
Östergötlands och Malmöhus läns hushållningssällskap samt Svenska
husd jurskonsulentf öreningen föreslå, att den nuvarande möjligheten att
täcka kostnaderna genom en kombination av besättningsavgift och särskild
djuravgift skall hållas öppen.
Uppsala läns hushållningssällskap ifrågasätter, om icke kostnaderna i
viss utsträckning skulle kunna täckas genom mejeriorganisationens försorg,
därest denna erhölle statlig garanti för att dess kostnadsbidrag och övriga
medverkan inom verksamheten finge täckas genom ett något högre mjölkpris.
Beträffande den enskilda kontrollen anser Sveriges överkontrollassistent
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
57
förening, att det skulle vara av stort värde, om kostnaden för denna kunde
uttagas genom mejeriorganisationerna. Avelsföreningen för svensk låglandsboskap
hemställer, att ifrågavarande kostnad åtminstone till väsentlig
del skall bestridas av nämnda organisationer.
Svenska kontrollföreningarnas riksförbund föreslår, att mejerierna skola
bekosta den enskilda kontrollen, medan de djurägare, som önska officiell
kontroll, själva skola få vidkännas merkostnaderna därför. Statsbidrag förutsättes
dock skola utgå med visst belopp per kontrollassistentbefattning,
enär det eljest med nuvarande mjölkpris ej torde vara möjligt att upprätthålla
kontrollverksamheten i önskad omfattning.
De assistenter, som enligt förslaget erfordras för att utföra den kompletterande
kontrollen, böra enligt Kontrollassistenternas riksförening avlönas
icke genom statsanslag utan av medel, som inflyta för kontrollverksamheten
till vederbörande hushållningssällskap. I annat fall skulle djurägarna lätt
få den uppfattningen, att endast de besättningar, som äro av intresse för
aveln, gynnades med statsbidrag, eftersom denna kontroll i själva verket
kommer att gälla enbart sådana besättningar. Föreningen föreslår därför
att de medel, som avses för den kompletterande kontrollen, skola ställas
till lantbruksstyrelsens förfogande för att användas till kontrollverksamheten
i dess helhet.
Avelsf öreningen för svensk kullig boskap hemställer, att maximeringen
av statsbidraget till 55 kronor per kontrollbesök skall slopas. En sådan begränsning
skulle nämligen enligt föreningens mening missgynna de delar
av landet, där avstånden äro stora.
Svenska mejeriernas riksförening anser för sin del, att utgifterna för avlönande
av husdjursinstruktörerna icke böra direkt belasta kontrollverksamheten
utan redovisas å hushållningssällskapens anslag.
I fråga om demonstrationsutfodringen anser lantbruksstyrelsen, att det
föreslagna beloppet är alltför ringa för att medgiva en verksamhet av tillräckligt
stor omfattning. För närvarande vill styrelsen emellertid icke föreslå
annan höjning av beloppet än vad som fordras för att dylik utfodring
skall kunna anordnas inom samtliga hushållningssällskaps områden. Medelsbehovet
härför beräknas till 8 100 kronor. Denna uppfattning delas av
Hushållningssällskapens förbund och Uppsala låns hushållningssällskap.
I fråga om analyserna av hemmaproducerade fodermedel ifrågasätter
Gotlands läns hushållningssällskap, huruvida icke hela analysavgiften bör
bestridas med statsmedel, eftersom analyserna huvudsakligen äro av värde
för den allmänna rådgivningen i utfodringsfrågor. Åtskilliga hushållningssällskap
förorda, att den föreslagna maximeringen av tre kronor skall slopas.
Statskontoret erinrar om att hushållningssällskapsutredningen, som till
behandling upptagit jämväl frågan om bidrag till analyser av ifrågavarande
slag, uttalat alt sådant bidrag icke bör utgå. Vid behandlingen av sistnämnda
utrednings förslag anslöt sig föredragande departementschefen till
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
denna uppfattning. Med hänsyn härtill och då en jordbrukares utgifter för
analys endast uppgår till sex å sju kronor, avstyrker statskontoret att bidrag
skall utgå.
Lantbruksstyrelsen och ett antal hushållningssällskap anse, att kostnaden
även i denna del beräknats för lågt. Styrelsen hänvisar härvid till den
höjning av analysavgifterna, som ägde rum år 1948. Om antalet analyser
ökas, behöva möjligen de lantbrukskemiska kontrollstationernas resurser
ökas.
I fråga om ikraftträdandet av den föreslagna omorganisationen framhålla
Svenska kontrollföreningarnas riksförbund och Uppsala läns hushållningssällskap,
att en övergångstid av två år är nödvändig. Sällskapet anser
dock, att husdjursinstruktörer och kontrollbiträden böra anställas snarast
möjligt efter det att beslut fattats rörande omorganisationen. I stort
sett samma uppfattning angående övergångstidens längd uttalas av Svenska
husdjurskonsulentföreningen och Sveriges överkontrollassistentförening.
Malmöhus läns hushållningssällskap hemställer, att kontrollåret i detta
län likom för närvarande skall räknas från den 1 november.
Framställningen från Norrbottens läns hushållningssällskap och yttrandet
över denna.
Norrbottens läns hushållningssällskap anhåller, såsom förut nämnts, om
tillstånd att få upptaga kontrollföreningsverksamheten i länet såsom egen
verksamhet, under förutsättning att länets centrala kontrollförening vid
årsmöte fattar beslut härom. Till stöd härför anföres att kontrollföreningen
i betydande omfattning fått utnyttja sällskapets resande tjänstemän och
dess administrativa avdelning. Sålunda omhänderhade sällskapets kassaavdelning
föreningens bokföring ända till år 1945, då denna övertogs av
föreningen. Även därefter har bokföringen utförts av hushållningssällskapets
personal. För sistnämnda arbete har föreningen endast behövt erlägga
mindre belopp, huvudsakligen i form av övertidsersättning åt bokföraren.
I ansökningen framhålles vidare att hushållningssällskapet numera moderniserat
sin bokföring och att det synes ofrånkomligt att kontrollföreningsverksamheten
administrativt bör skötas genom sällskapet. Detta skulle betyda
en direkt besparing av kostnaderna för sammanträden och i arbete
med bokföringen.
Lantbruksstyrelsen tillstyrker hushållningssällskapets ansökning under
villkor att kontrollföreningen vid ordinarie sammanträde med betryggande
majoritet beslutar att överlämna verksamheten till sällskapet samt att
detta inrättar en särskild husdj ursnämnd för att handhava den närmaste
ledningen utav verksamheten. Styrelsen säger sig icke kunna finna att ett
bifall till sällskapets framställning skulle komma att föregripa den omläggning
av kontrollföreningsverksamheten, som i övrigt kan befinnas påkallad.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
59
Departementschefen.
Mjölkboskapskontrollen har otvivelaktigt mycket stor betydelse som underlag
både för avelsarbetet och för den enskilde jordbrukarens strävanden
att erhålla ett gott resultat av mjölkproduktionen. Den omfattning, som den
hittills fått, är emellertid ej tillfredsställande. Visserligen äro för närvarande
omkring 25 procent av korna underkastade kontrollen och anslutningen
visar alltjämt stigande tendens. Deltagandet är dock mycket olika
i skilda storleksgrupper av jordbruk och i skilda delar av landet. Bland
jordbruken under 10 hektar är anslutningen mycket ringa och ännu i storleksgruppen
10—20 hektar stannar den vid omkring 12 procent. Detta
framstår som särskilt ogynnsamt i betraktande av att mjölkproduktionen
har sin tyngdpunkt bland de mindre jordbruken och även har den största
betydelsen för dessas ekonomi. Frågans vikt understrykes ytterligare av
en jämförelse mellan den genomsnittliga mjölkavkastningen för kor, anslutna
till den officiella kontrollen, och för samtliga kor i riket. Under det
att mjölkmängden för de förra i genomsnitt för kontrollåret 1948/49 uppgick
till 3 790 kilogram stannade motsvarande siffra för hela kostammen
vid 2 668 kilogram. Även om denna skillnad givetvis till mycket stor del beror
på en intensivare utfodring av de djur, som äro anslutna till kontrollen,
giver den dock en antydan om, att det här föreligger ett stort arbetsfält, där
mycket står att vinna.
Såsom framgår av redogörelsen för förslaget har utredningen räknat med
en avsevärd ökning av statsverkets utgifter för mjölkboskapskontrollen.
Denna ökning beror endast delvis på att de s. k. ortsbidragen avsetts skola
bortfalla. Utredningens kostnadsberäkningar bygga vidare på den nuvarande
omfattningen av kontrollverksamheten. Om denna utvidgas, skulle
därmed också det allmännas utgifter för verksamheten stiga ytterligare.
Frågan om beviljande av anslag för detta ändamål måste emellertid enligt
min uppfattning i nuvarande läge ses i samband med den större frågan
om det allmännas verksamhet för att främja nötboskapsskötseln över huvud
taget. Innan jag redogör för min ståndpunkt till utredningens förslag,
torde jag därför först få något uppehålla mig vid sistnämnda fråga.
Det ekonomiska läget torde icke för dagen medgiva någon egentlig ökning
av det allmännas insatser på nötboskapsskötselns område. Även under
de närmaste åren torde en sådan ökning kunna ske endast i relativt
begränsad omfattning. Det är under dessa förhållanden uppenbarligen angeläget,
att tillgängliga medel disponeras på det sätt, som kan väntas vara
till största nytta för jordbruket.
Den mest angelägna uppgiften på ifrågavarande område är enligt min
mening för närvarande att få till stånd en effektiv upplysnings- och rådgivningsverksamhet
rörande utfodring, skötsel och över huvud alla de frågor,
som ha betydelse för resultatet av nötboskapsskötseln. En sådan upplysning
och rådgivning ingår som ett viktigt led i kontrollverksamheten.
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
Ännu stå emellertid omkring tre fjärdedelar av landets nötkreatur utanför
denna kontroll, däribland de allra flesta besättningarna å mindre jordbruk.
För närvarande göres vidare relativt litet för att nå de jordbrukare, som
icke anslutit sig till kontrollen, med dylik upplysning och rådgivning. De
vid sällskapen anställda husdjurskonsulenterna kunna uppenbarligen icke
ensamma medhinna detta, och en stor del av deras tid upptages för övrigt
av andra göromål. Sällskapen ha vidare i regel icke sådana ekonomiska
resurser, att de själva kunna bära kostnaden för anställande av den ytterligare
personal, som erfordras för ändamålet.
Hur mjölkboskapskontrollen än utformas, torde man icke kunna räkna
med att den inom en mera närliggande tid skall komma att omfatta flertalet
mindre jordbrukare. Det är emellertid just dessa jordbrukare, som
ha det största behovet av sådan rådgivning och upplysning, som nyss
nämnts. Därför bör enligt min mening den ökning av det allmännas ekonomiska
insatser till nötboskapsskötselns främjande, som efter hand kan
bliva möjlig, i främsta rummet disponeras för åtgärder, som kunna beräknas
bliva till omedelbar nytta för det övervägande flertalet av dem. Jag
avser härmed främst anställande av särskilda befattningshavare med uppgift
att biträda husdjurskonsulenterna i deras upplysnings- och rådgivningsverksamhet
ävensom andra åtgärder i samma syfte, exempelvis beviljande
av statsbidrag till demonstrationsutfodringar m. m.
I enlighet med denna min uppfattning anser jag mig icke i dagens läge
kunna biträda förslag, vilkas genomförande skulle leda till en omedelbar
och mera väsentlig ökning av det allmännas kostnader för mjölkboskapskontrollen.
Denna ståndpunkt utesluter givetvis icke, att det även enligt
min mening är angeläget, att man nu undersöker, vad som kan göras för
att nedbringa utgifterna för kontrollverksamheten och skapa förutsättningar
för en ökad anslutning till denna. Jag kommer även i det följande
att förorda vissa åtgärder i denna riktning.
Den besättningskontroll, som utredningen föreslagit, torde få betraktas
som ett försök att nå de många jordbrukare som stå vid sidan av den egentliga
kontrollen. Den torde även åtminstone i en del fall kunna vara av ett
visst värde, därigenom att den giver deltagarna ett siffermässigt belägg för
i vad mån avkastningen av deras besättningar avviker från den genomsnittliga
avkastningen från besättningar i samma mejeriområde. Å andra
sidan synes det mig finnas ett visst fog för anmärkningen att en jordbrukare
även utan sådan besättningskontroll i allmänhet torde ha åtminstone
en ungefärlig uppfattning om det förhållande, som kontrollen skall klargöra,
samt att det bland annat med hänsyn härtill är tvivelaktigt, huruvida
nyttan av den föreslagna kontrollen överväger kostnaderna för densamma.
Utredningen har ej heller föreslagit, att statsmakterna skulle vidtaga några
åtgärder för att få till stånd en allmän besättningskontroll eller att något
statligt bidrag skulle utgå till täckande av kostnaden för densamma. Jag
delar utredningens åsikt härvidlag. Det torde alltså få ankomma på veder
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 101.
61
börande mejeriorganisationer att pröva, huruvida de vilja på egen bekostnad
anordna dylik kontroll.
I fråga om den officiella mjölkboskapskontrollen föreslår utredningen
såsom inledningsvis nämnts att de båda nuvarande kontrollformerna ■—
fullständig och ofullständig kontroll — skola sammanföras till en kontrollform.
Antalet ordinarie kontrollbesök skulle fixeras till 12 om året. Vid
samtliga kontrollbesök utom tre skulle s. k. provmjölkare få utföra mjölkvägning
och provtagning för fetthaltsbestämning. Mot detta utredningens
förslag ha erinringar gjorts i ett flertal yttranden. Särskilt ha därvid anmärkningar
riktats mot tanken på att använda provmjölkare. Det har framhållits,
att det ofta torde bliva svårt att finna personer, som äro lämpade
för ändamålet och villiga att åtaga sig uppdraget. Likaså har det understrukits,
att man icke — såsom utredningen synes ha gjort — kan räkna
med att provmjölkare skulle ställa sig till förfogande utan ersättning.
Utredningens förslag vilar på uppfattningen att det, om man skall kunna
öka anslutningen till mjölkboskapskontrollen, är nödvändigt att begränsa
kostnaderna för densamma samt att det bästa sättet att åstadkomma en
dylik begränsning är att frigöra kontrollassistenterna från sådant arbete,
som ej nödvändigtvis behöver utföras av dem. Denna tanke synes i och för
sig riktig. Om det av utredningen förordade systemet med provmjölkare
infördes, skulle även antalet ordinarie besök av kontrollassistent kunna
nedbringas väsentligt. Å andra sidan förutsätter detta system en omfattande
och kostsam kompletterande kontroll. Utredningens förslag synes vidare
icke taga tillräcklig hänsyn till den skillnad i fråga om kontrollens uppgift,
som otvivelaktigt föreligger vid olika besättningar. Det torde ej kunna bestridas
att anordningen med provmjölkare — bortsett från svårigheterna att erhålla
sådana — skulle Ininska kontrollens tillförlitlighet. En dylik minskning
är betänklig, när det gäller besättningar och djur, som speciellt användas i
avelsarbetet. Den spelar å andra sidan mindre roll i de fall, då huvudsyftet
med kontrollen är att biträda den enskilde jordbrukaren i hans strävanden
att bedriva sin mjölkproduktion så ekonomiskt som möjligt. Den kompletterande
kontroll, som utredningen förutsatt, synes med hänsyn härtill
knappast tillräcklig i förstnämnda fall men å andra sidan onödigt kostsam
och omfattande i de senare fallen.
Det må i detta sammanhang påpekas, att frågan om mjölkboskapskontrollens
utformning kan komma i ett väsentligt förändrat läge, därest de
pågående försöken med konstruktion av en mjölkningsmaskin för kontrolländamål
skulle visa sig framgångsrika. Tills vidare torde man emellertid
endast böra räkna med nuvarande kontrollmetoder.
Med hänsyn till nu anförda förhållanden kan jag ej biträda utredningens
förslag om ett sammanförande av den fullständiga och den ofullständiga
kontrollen utan anser att liksom hittills två kontrollformer böra finnas
vid sidan av varandra. Beträffande utformningen av dessa kan jag i
stort sett ansluta mig till det förslag, som lantbruksstyrelsen framlagt och
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
vilket allenast innebär vissa jämkningar i nuvarande system. Jag anser
sålunda att kontrollen liksom hittills bör uppdelas i en fullständig och
en ofullständig kontroll. Den fullständiga kontrollen bör helt omhänderhavas
av kontrollassistent och antalet ordinarie kontrollbesök bör vara tolv
om året. Härjämte bör i mån av behov företagas kompletterande kontroll.
Denna kontrollform bör i första hand avses för besättningar av speciell betydelse
för avelsarbetet. Hinder bör dock ej möta att ansluta även andra
besättningar till densamma, i den mån så är möjligt och utrymme finnes
inom kontrollorganisationens ram.
Besättningar, som redan äro anslutna till den nuvarande fullständiga
kontrollen, torde vidare böra äga frihet att kvarstå i densamma, därest
de vilja bära kontrollkostnaderna.
Såsom utredningen anfört ha nu gällande särskilda bestämmelser om anordnande
av kontroll över avelsbesättningar av vissa nötboskapsraser i praktiken
så gott som helt förlorat sin betydelse. Anledning synes ej heller finnas
att bibehålla desamma vid sidan av den nu förordade fullständiga kontrollen.
Bestämmelserna torde därför böra upphävas. Jag torde senare åter
få anmäla denna fråga för Kungl. Maj :t.
Den ofullständiga kontrollen bör liksom hittills anordnas såsom en av
vederbörande djurägare själv verkställd vägning av mjölkmängden och
provtagning för fetthaltsbestämning. Kontrollen i övrigt, däribland fetthaltsbestämning,
bör ombesörjas av kontrollassistent. Kompletterande kontroll
bör utföras av kontrollassistent erforderligt antal gånger, och resultaten
av denna böra vara avgörande för om de av djurägarna uppnådda kontrollresultaten
kunna godkännas eller ej. Godkännas de, böra de äga vitsord
för införande av hondjur i riksstambok. Däremot böra de åtminstone i regel
ej tillmätas vitsord för stamboksföring av tjur.
Såsom bland andra avelsföreningen för svensk kullig boskap anfört torde
det kunna ifrågasättas, huruvida inom den ofullständiga kontrollen fetthaltsbestämning
kan anses erforderlig vid samtliga kontrolltillfällen. Skulle
det befinnas möjligt att minska antalet dylika bestämningar, kommer detta
uppenbarligen att medföra en viss minskning av kostnaderna för kontrollen.
För den kompletterande kontrollen är det enligt min mening tillräckligt
att fastställa ett minimiantal av tre besök per år.
Systemet med provmjölkningsringar skulle enligt utredningens förslag
bibehållas. Utredningen synes dock ej ha räknat med att det skulle få någon
nämnvärd omfattning och ej heller förutsatt, att det skulle erhålla något
stöd från det allmännas sida eller över huvud regleras. I överensstämmelse
med den uppfattning, som kommit till uttryck i åtskilliga yttranden,
anser jag emellertid, att provmjölkningsringarna utgöra en lämplig form
för att särskilt hos innehavarna av mindre jordbruk stimulera intresset för
nötboskapsskötseln. Verksamheten i dessa ringar bör även vara ägnad att
giva deltagarna förståelse för betydelsen av de mera avancerade kontroll
-
63
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
formerna och på så sätt bana väg för en ökad anslutning till dessa. Den
ringa omfattning, som de hittills fått, torde ej kunna tagas som bevis för
att systemet saknar utvecklingsmöjligheter. Särskilt om sällskapen få husdjursinstruktörer
till sitt förfogande och därmed få större möjligheter att
bedriva upplysning och propaganda bland de mindre jordbrukarna, bör det
kunna lyckas att skapa ökat intresse för denna kontrollform. På sätt framhållits
i flera yttranden torde man vidare, där så kan ske, böra söka använda
inom området verksamma kontrollassistenter för rådgivning åt deltagarna
i provmjölkningsringarna.
1 detta sammanhang torde jag vidare få beröra den av Svenska mejeriernas
riksförening framförda tanken på att kontrollasssistenterna skulle indelas
i två kategorier, av vilka den ena skulle användas för mjölkvägning
och provtagning och den andra uteslutande skulle syssla med kompletterande
kontroll och utfodringsrådgivning. Enligt min mening föreligger det
risk för att en dylik uppdelning skulle leda till en standardsänkning inom
förstnämnda grupp, vilken skulle kunna äventyra värdet av kontrollarbetet.
De besparingar, som skulle kunna göras genom en sådan uppdelning, torde
vidare vara förhållandevis obetydliga. Däremot är det otvivelaktigt riktigt,
att det för utfodringsrådgivning m. m. behövs en personal med högre utbildning
än den, som kontrollassistenterna i allmänhet ha. Detta behov
torde emellertid kunna täckas genom inrättande av de av mig förut omnämnda
husdj ursinstruktörerna.
Vad organisationen av mjölkboskapskontrollen angår anser jag det av
flera skäl lämpligast, att det liksom hittills skall ankomma på vederbörande
djurägare själva att i föreningsform handhava denna verksamhet. Jag
kan alltså icke förorda utredningens förslag, att kontrollen skulle inordnas
som ett led i hushållningssällskapens verksamhet. Ej heller kan jag förorda
att särskilda tjänster som kontrollbiträden skola inrättas vid sällskapen.
Med denna min inställning till organisationsfrågan anser jag mig ej hava
anledning att ingå på spörsmålet om kontrollassistenternas anställningsoch
avlöningsförhållanden.
Vad angår den centrala övervakningen av kontrollverksamheten vill jag
ej för närvarande föreslå någon ändring på denna punkt utan tillstyrker
alltså utredningens förslag, att kontrollnämnden skall bibehållas. Däremot
kan jag ej förorda att, såsom avsetts i betänkandet, vid lantbruksstyrelsen
skulle inrättas en byråinspek’törsbefattning, vars innehavare skulle knytas
till nämnden såsom heltidsanställd tjänsteman.
I fråga om kontrollnämndens sammansättning finner jag ej skäl föreslå
annan ändring än att Riksorganisationen Sveriges seminföreningar bör
äga utse en ledamot av nämnden. Antalet ledamöter i denna bör därför höjas
från sex till sju. Såsom utredningen påpekat bör vidare den befogenhet
att utse en ledamot av nämnden, som hittills tillkommit Hushållningssäll
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
€4
Kungi. Maj:ts proposition nr 101.
skapens ombud, efter det nämnda organisation numera upplösts överföras
å Hushållningssällskapens förbund.
Härefter torde jag få övergå till frågan om statsbidrag för kontrollverksamheten.
Jag har redan förut angivit att, på sätt jämväl utredningen förordat,
något statsbidrag ej bör utgå till den besättningskontroll, som eventuellt
kan komma att anordnas. Vad angår den individuella kontrollen
skulle enligt utredningens förslag statsbidrag ej utgå för den ordinarie
kontrollen, medan kostnaden för den kompletterande kontrollen däremot
helt skulle bestridas av statsmedel. Då de kontrollformer, som jag nu förordat,
väsentligen avvika från vad utredningen föreslagit, torde jag emellertid
ej behöva uppehålla mig vid utredningens ståndpunkt i bidragsfrågan.
Till utgångspunkt torde i stället lämpligen kunna tagas nu gällande
bestämmelser i ämnet. Enligt dessa utgår — förutom organisationsbidrag
och bidrag till övervakning — årligt bidrag för medlem med besättning om
högst 15 eller, i fråga om provmjölkningsring, 10 kor. Bidragsbeloppet är
vid fullständig kontroll högst 15 kronor per medlem, vid ofullständig kontroll
högst 10 kronor per medlem och för provmjölkningsring 50 öre per
ko. De faktiska bidragsbeloppen ha under senare år legat något under de
nu angivna maximibeloppen.
Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande föreslagit ett flertal ändringar i
bidragsreglerna. Förslaget bygger på tanken, att de nuvarande ortsbidragen
böra bortfalla och bidragsverksamheten helt övertagas av staten. Härvidlag
överensstämmer det med vad som i propositionen nr 172 till 1944 års
riksdag med förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet
uttalades av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet och lämnades
utan erinran av riksdagen. Det statsbidrag, som nu utgår till hushållningssällskapens
omkostnader, har emellertid bestämts under hänsynstagande till,
bland annat, de bidrag, som sällskapen lämna till åtgärder på husdjursskötselns
område. Den av lantbruksstyrelsen föreslagna omläggningen synes därför
böra ske först i samband med en omprövning av frågan om storleken av
de statliga omkostnadsanslag, som böra utgå till hushållningssällskapen. Jag
ämnar inom den närmaste tiden hos Kungl. Maj :t hemställa om bemyndigande
att tillkalla sakkunniga för att utreda denna fråga. I avbidan på resultatet
av denna utredning böra enligt min mening bestämmelserna om ortsbidrag
fortfarande gälla.
Vad härefter angår frågan, om i övrigt några ändringar i föreskrifterna
om statsbidrag kunna anses påkallade, torde jag först få uppehålla mig vid
den fullständiga kontrollen.
De förslag jag framlagt beträffande denna syfta bland annat till en viss
begränsning av kontrollkostnaderna. Därest, såsom jag förordat, denna
kontroll i fortsättningen i första hand avses för besättningar av värde ur
avelssynpunkt torde vidare statsbidraget i regel komma att bliva av relativt
liten betydelse för djurägarna. Det skulle med hänsyn till nu anförda
förhållanden kunna ifrågasättas, om ej bidraget borde sänkas eller helt
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
borttagas. Med tanke på de mindre jordbrukarna vill jag dock ej förorda
en dylik åtgärd. Jag anser alltså, att bidraget bör utgå med oförändrat belopp.
Såsom lantbruksstyrelsen anfört torde emellertid bidragsrätten böra
begränsas till att avse besättningar med högst tio kor. Att därjämte stadga
en arealgräns anser jag icke påkallat.
I fråga om den ofullständiga kontrollen och provmjölkningsringarna
vill jag åter, med hänsyn till önskvärdheten att stimulera till ökad anslutning
till dessa kontrollformer, förorda vissa höjningar av bidragen. Beträffande
den förra anser jag sålunda maximibidraget böra höjas från tio till
15 kronor. I fråga om den senare bör enligt min mening bidrag kunna utgå
med en krona per ko. I båda fallen bör emellertid — liksom nyss förordats
beträffande den fullständiga kontrollen och redan gäller för provmjölkningsringarna
— bidragsrätten vara begränsad till att avse besättningar
med högst tio kor.
Vid sidan av de nu berörda bidragen kunna enligt gällande bestämmelser
utgå dels bidrag för anordnande av effektiv övervakning av kontrollföreningsverksamhet,
dels s. k. organisationsbidrag. De förra torde böra bibehållas.
Däremot torde, såsom lantbruksstyrelsen föreslagit, organisation sbidragen
utan olägenhet kunna avvecklas. Anmärkas må att dessa bidrag
uppgå till relativt obetydliga belopp. För kontrollåret 1948/49 utbetalades
sålunda i organisationsbidrag sammanlagt allenast omkring 9 000 kronor.
Den nu föreslagna omorganisationen av mjölkboskapskontrollen torde
böra träda i kraft vid ingången av nästa kontrollår, d. v. s. i regel den 1
oktober 1950. Ändringarna i bidragsbestämmelserna böra tillämpas från
och med samma tidpunkt.
Vad angår utbildningen av kontrollassistenter biträder jag förslaget om
förlängning av minimitiden för de särskilda kurserna från sex till åtta
veckor. En motsvarande förbättring av utbildningen bör givetvis ske i de
fall, då denna ingår i lantmannaskolans huvudkurs. Delvis såsom en följd
av sagda förlängning torde även statsbidragen till de särskilda kurserna
böra höjas. I årets statsverksproposition har under det äskade reservationsanslaget
till Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till särskilda utbildningskurser
för dylika kurser beräknats ett belopp av 30 000 kronor.
Jag förordar, att statsbidrag skall utgå med dels ett grundanslag av högst
1 500 kronor, dels ett bidrag av högst 15 kronor för varje elev. Undervisningen
bör vara avgiftsfri men elev bör liksom hittills vara skyldig att
själv bestrida kostnaderna för kost och logi. Såväl förlängningen av kurstiden
som höjningen av statsbidragen torde få tillämpas från och med ingången
av budgetåret 1950/51.
Vad angår stipendier till elever vid här avsedda kurser vill jag erinra, att
dessa redan utgå enligt samma grunder, som gälla för stipendier åt elever
vid lantmannaskola.
5 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 101.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
Nu gällande inträdesfordringar synas böra bibehållas med den kompletteringen
att i praktiken bör ingå deltagande i praktiskt ladugårdsarbete
under minst tre månader.
Någon skyldighet för kontrollassistent att efter viss tid genomgå fortbildningskurs
bör enligt min mening ej föreskrivas. Ej heller är jag för
närvarande beredd att föreslå, att statsbidrag skall utgå till dylika kurser.
Vad angår demonstrationsutfodringarna delar jag utredningens uppfattning
om deras värde och anser det även motiverat, att statsbidrag skall
utgå för dem. Tills vidare torde denna verksamhet dock böra bedrivas försöksvis.
För ändamålet torde för nästa budgetår böra beräknas ett belopp
av 7 000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande, lantbruksstyrelsen att fördela beloppet å sällskapen
och att i övrigt meddela erforderliga bestämmelser.
Även höanalyser äro uppenbarligen av stor betydelse, när det gäller att
anordna en rationell utfodring. Med hänsyn till den relativt obetydliga utgift
det här är fråga om för de enskilda jordbrukarna anser jag det dock
ej påkallat, att statsbidrag skall utgå för dylika analyser.
E. Statsbidrag till tjurföreningar m. m.
Lantbruksstyrelsens förslag.
I sin skrivelse den 16 november 1948 anför lantbruksstyrelsen, att den
tidigare i annat sammanhang anmält, att grunderna för beviljande av statsbidrag
till tjurföreningarna behövde ändras men att därmed borde anstå
till dess utredningen rörande ladugårdskontroll in. in. slutfört sitt uppdrag.
Sedan utredningen numera framlagt förslag angående artificiell inseminationsverksamhet
bland nötkreatur och därvid upptagit frågan om ändrade
grunder för stamboksföreningen av nötboskap, har styrelsen ansett sig böra
behandla endast de spörsmål, som röra tjurhållningen vid mindre jordbruk,
samt bekämpandet av vissa ärftliga fel hos nötkreatur.
I fråga om bekämpandet av ärftliga fel hos nötkreaturen innefattar styrelsens
skrivelse i huvudsak endast en erinran om betydelsen av att nödiga
medel även i fortsättningen anslås för ändamålet. Medelsbehovet beräknas
liksom för närvarande till 10 000 kronor om året. Beträffande tjurhållningen
föreslår styrelsen däremot vissa ändringar i de nuvarande grunderna
för statsbidrag. I det följande torde jag få redogöra för det huvudsakliga
innehållet av skrivelsen i denna del. Till en början torde dock lämpligen
i korthet böra återgivas de nu gällande bestämmelserna på området.
Nuvarande förhållanden. Enligt kungörelsen den 15 oktober 1937 (nr
819) må närboende jordbrukare bilda tjurföreningar för att med bidrag av
statsmedel främja nötboskapsavelns utveckling inom orten genom inköp
av en eller flera tjurar av lämplig ras och god beskaffenhet. Sådan tjur skall
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
67
mot avgift ställas till förfogande för i första hand föreningsmedlemmarna
men även, där så lämpligen kan ske, för utomstående. Föreningens verksamhet
står under tillsyn av hushållningssällskapets förvaltningsutskott genom
en besiktningsman, som lantbruksstyrelsen utser på förslag av utskottet.
Till hushållningssällskap må utgå statsbidrag för bidrag, som sällskapet
lämnar tjurförening till inköp och försäkring av tjur ävensom till underhåll
av tjur, som genom av lantbruksstyrelsen godkänd avkommeundersökning
styrkts äga förmåga att efterlämna avkomma med särskilt goda mjölkanlag,
eller, såvitt angår de fyra nordligaste länen, står uppställd i mindre
ladugård. Statsbidrag må även utgå till besiktningsmannens resor.
Statsbidragen ha maximerats på så sätt, att de få uppgå till högst lika
stort belopp, som hushållningssällskapet eller landstinget, vart för sig eller
i förening, tillskjutit för ändamålet. Därjämte gäller den begränsningen,
att statsbidraget för år räknat icke får överstiga för inköp av tjur 350 kronor,
för försäkring halva premiekostnaden och för underhåll 25 kronor. I
fråga om statsbidraget för inköp av tjur skall tillika iakttagas, att bidraget
icke får belöpa sig till mer än en tiondel av inköpskostnaden eller, där
tjuren utgör produkt av egen uppfödning eller har förvärvats genom byte,
av det värde som åsatts tjuren av besiktningsmannen.
Såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag gäller, bland annat, att föreningen
håller riksstambokförd eller till intagning i riksstambok berättigad
tjur av den ras, som förvaltningsutskottet bestämmer.
Styrelsen lämnar i sin skrivelse uppgifter om tjurföreningsverksamhetens
omfattning under åren 1931—1947. Enligt dessa funnos sistnämnda år
3 144 föreningar med 76 408 medlemmar. Medlemmarnas koantal var något
över 420 000. Antalet tjurar var omkring 4 100 eller i medeltal 1,3 per
förening. Antalet kor i medeltal per tjur utgjorde 102,6.
Även enskild tjur hållare kan få bidrag av statsmedel för inköp
av tjurkalvar. Sålunda ha vissa hushållningsällskap vid skilda tillfällen erhållit
medel för utbetalande av bidrag till tjurkalvar åt mindre jordbrukare,
som på grund av isolerat läge eller liknande omständigheter icke kunnat
med fördel ansluta sig till någon med statsmedel understödd tjurförening.
Sådant statsbidrag må utgå med högst 40 procent av kalvens inköpspris
samt under villkor, bland andra, att hushållningssällskapet eller
landstinget tillskjuter minst lika stort belopp. Till samma person må statsbidrag
beviljas för högst två med ungefär ett års mellanrum inköpta kalvar.
Därefter skall behovet av medel till inköp av nya kalvar tillgodoses
genom försäljning av tjurar.
Förslaget. Styrelsens förslag innebär i huvudsak, vad tjurföreningarna
angår, att statsbidrag icke längre skall lämnas i speciellt syfte att underlätta
inköp och försäkring av tjur. I stället bör för underhåll av tjur utgå dels
ett allmänt och dels elt speciellt bidrag, det sistnämnda avseende sådan
tjur, som blivit avkommebedömd.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
Statsbidrag till inköp av tjurkalv skall emellertid kunna beviljas innehavare
av mindre jordbruk, vilken på grund av egendomens isolerade läge
eller andra liknande omständigheter icke med fördel kan ansluta sig till någon
med statsmedel understödd tjurförening.
Hushållningssällskap, inom vars verksamhetsområde artificiell insemination
av samtliga kor inom besättningarna icke lämpligen kan bedrivas, skall
beredas tillfälle att med statligt bidrag anordna sådan verksamhet i viss
omfattning.
Grunderna för statsbidragen skola enligt förslaget ändras så, att det nu
gällande villkoret att hushållningssällskap och landsting skola tillskjuta
minst samma belopp som det, med vilket statsbidrag utgår, icke längre skall
gälla.
Det årliga medelsbehovet för ändamålet beräknas till omkring 878 000
kronor mot cirka 290 000 kronor för innevarande budgetår.
Vad först angår frågan om slopandet av statsbidrag för inköp av tjur
hänvisar styrelsen beträffande tjurföreningarna till följande tabell,
utvisande de bidrag, som för sådant ändamål utlämnats till föreningarna
under åren 1938—1947.
Styrelsen framhåller, att tjurföreningarna under de första åren av den
nu gällande ordningen till främjande av nötboskapsaveln erhöllo bidrag
för inköp av tjurar med belopp motsvarande 14 procent av inköpspriset.
Sedermera har emellertid bidragsprocenten sjunkit avsevärt och uppgår sedan
år 1944 till endast 1/s å 1/t av vad som må utgå enligt 1937 års kungörelse.
Uträknat i medeltal per inköpt tjur har bidraget sjunkit från 177
kronor år 1938 till 135 kronor år 1947. Genom denna utveckling har bidraget
fått karaktär mera av understöd till verksamhetens upprätthållande i
allmänhet än av bidrag till inköp av värdefulla avelstjurar. Det oaktat har
emellertid under ifrågavarande period föreningarnas tjurbestånd i det närmaste
fördubblats.
Enligt styrelsens mening föreligger vid nu angivna förhållanden icke längre
någon anledning att binda bidragen vid tjurarnas inköpspris. För denna
uppfattning talar även det förhållandet, att föreningarna i regel ha lika
År
Tjurarnas inköpspris
kronor
Bidrag till inköp av tjur
kronor
i sin helhet
i medeltal
pr tjur
i sin
helhet
i % av in- köpspriset
i medeltal
pr tjur
1938
3 269 127
1228
471 749
14
177
1939
3 637 759
1274
496 548
14
174
1940
4 534 849
1359
491 442
11
147
1941
3 793 368
1318
484 837
13
168
1942
4 332 233
1451
487 575
11
163
1943
5 209 912
1 656
500 918
10
159
1944
7 410 311
2180
453 618
6
133
1945
8768 500
1929
540 3«6
6
119
1946
9 824 427
2008
533 225
5
109
1947
8057 432
1962
556 145
7
135
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
69
goda möjligheter som enskilda tjurhållare att utnyttja tjurarnas avelsförmåga.
Det torde därför icke finnas några för föreningarna speciella förhållanden,
som motivera sådana bidrag.
Av de skäl, som nu angivits, anser styrelsen vidare även statsbidraget
till tjurförening för försäkring av tjur böra slopas.
Beträffande de enskilda tjurhållarna anför styrelsen, att svårigheterna
att ordna ändamålsenlig tjurhållning äro särskilt framträdande
i områden med gles bebyggelse, där innehavare av mindre jordbruk ofta
tvingas att hålla egen tjur eller att ordna gemensam tjurhållning på basis
av alltför ringa antal kor. Av ekonomiska skäl måste i sådant fall tjurhållningen
ofta kombineras med uppfödning av slaktboskap på så sätt,
att unga tjurar av egen uppfödning först anlitas i aveln men efter kortare
tid säljas till slakt. Vid en dylik anordning är det givetvis icke möjligt att
taga någon större hänsyn till tjurarnas avelsvärde. Olägenheterna härav
äro emellertid mindre framträdande, beroende på att nötkreatursskötseln
i dessa fall vanligen har en så extensiv inriktning, att det icke föreligger
något behov av särskilt produktionskraftiga djur. Med hänsyn till besättningarnas
ringa storlek blir det dock tid efter annan nödvändigt att skaffa
nytt avelsmaterial för att förebygga en alltför stark inavel.
På grund av vad sålunda anförts anser styrelsen det vara skäligt, att
sådan innehavare av mindre jordbruk, vilken på grund av egendomens isolerade
läge eller av liknande omständigheter icke med fördel kan ansluta
sig till statsunderstödd tjurförening, även i fortsättningen skall kunna få
statsbidrag för inköp av tjurkalv. I regel torde i sådant fall anledning saknas
att anskaffa tjurkalv av särskilt hög kvalitet. Styrelsen understryker
dock, att enskild tjurhållare stundom kan behöva förvärva en tjurkalv i
speciellt syfte att förbättra djurens produktionsanlag. Med hänsyn till att
inköpsprisen därför kunna variera inom vida gränser föreslås, att statsbidraget
skall kunna utgå med högst 200 kronor för varje tjurkalv.
Såsom villkor för nu nämnt bidrag anser styrelsen böra gälla, att bidragstagaren
har en besättning om högst tio kor samt att han dels uppföder och
väl vårdar den inköpta kalven tills denna uppnått en ålder av lägst tre år,
såvida den icke dessförinnan måste utgallras av godtagbar anledning, dels
ställer djuret till förfogande för betäckning av korna i orten mot skälig, av
hushållningsällskapet godkänd avgift. Vidare bör föreskrivas, att inköpet
skall ske i samråd med vederbörande husdjurskonsulent. Den, som bryter
mot villkoren, skall vara skyldig att återbära bidraget i den utsträckning,
som styrelsen bestämmer på förslag av sällskapets förvaltningsutskott.
Beträffande frågan om statsbidrag till tjurförening för underhåll av tjur
understryker styrelsen till en början de olägenheter, som äro förenade med
tjurhållningen inom föreningsverksamheten. Styrelsen anför härom följande.
Tjurföreningarnas verksamhet har kraftigt vuxit under de två senaste
årtiondena. Antalet anslutna kor har sålunda ökat från omkring 256 000 år
1931 till i runt tal 422 000 år 1947 eller från cirka 13 procent till ungefär 23
procent av samtliga kor i riket, ökningen har varit särskilt framträdande
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
efter år 1942. Detta förhållande torde stå i visst samband med förordningen
den 8 maj 1942 (nr 341) med vissa bestämmelser angående nötboskapsaveln,
enligt vilken Kungl. Maj :t på framställning av hushållningssällskap äger
förordna att tjur icke må användas för betäckning av annans ko, med mindre
tjuren i fråga om härstamningen uppfyller de fordringar, som angivas i förordnandet.
Dylikt förordnande har hittills meddelats beträffande samtliga
hushållningssällskaps områden, respektive delar därav, med undantag av
Gotlands län och Värmlands län. Det är naturligt, att djurinnehavare, som
beröras av sådant förordnande, äro angelägna att vinna anslutning till någon
med statsmedel understödd tjurförening, eftersom dylik förening alltid
måste hålla tjur av lägst den kvalitet, som angives i förordnandet.
Å andra sidan ha många djurinnehavare under senare år lämnat tjurföreningsverksamheten
för att övergå till artificiell insemination av sina nötkreatur
med sperma från tjur, tillhörande seminförening. I vilken grad detta
förhållande under senare år påverkat tjurföreningsverksamhetens utveckling
kan tyvärr icke siffermässigt belysas. Metoden ifråga omfattas emellertid
med mycket starkt intresse icke minst hland innehavare av mindre jordbruk.
Det synes därför sannolikt, att tjurföreningsverksamheten efter hand kommer
att undanträngas till sådana områden, där det av ekonomiska skäl icke
är möjligt att ordna artificiell insemination.
Vidare må framhållas, att inom tjurföreningsverksamheten tjurhållningen
är förenad med vissa olägenheter, som icke förekomma eller i varje fall
äro mindre framträdande, där besättningen är av sådan storlek, att innehavaren
med fördel kan hålla egen tjur. De, som äro anslutna till tjurföreningsverksamheten,
måste sålunda i regel föra sina kor jämförelsevis lång väg för
betäckning, vilket med hänsyn till bristen på arbetskraft vid jordbruket stundom
kan bliva betungande. Detta gäller särskilt under de mest arbetskrävande
delarna av året eller eljest, när väglaget är mindre tillfredsställande.
De tjurar, som stå uppställda vid mindre jordbruk, kräva därjämte i många
fall så stor procentuell andel av det tillgängliga fodret, att det kan vålla
innehavaren svårigheter att åtaga sig tjurhållningen. Vidare medför ett sådant
åtagande skyldighet för honom att framföra tjuren för betäckning, vilket
om tjuren anlitas för ett jämförelsevis stort antal kor, kan bliva mycket
tidsödande. Det möter därför ofta stor svårighet för föreningarna att erhålla
lämpliga tjurhållare. Utgifterna för tjurhållning stiga i allmänhet med minskad
besättningsstorlek. En motsvarighet till detta förhållande kan påvisas
även inom tjurföreningsverksamheten.
Vad de fyra nordligaste länen angår kan tjurförening för närvarande erhålla
statsbidrag till underhåll av tjur, som står uppställd i mindre ladugård.
De särskilda omständigheter, som föranlett detta medgivande, kunna emellertid
vara lika framträdande inom andra delar av riket. Det synes därför
angeläget att alla tjur föreningar, som äro i behov därav, beredas möjlighet
att erhålla dylikt bidrag, icke minst med hänsyn till att tjurföreningsverksamheten
efter hand torde komma att koncentreras till sådana områden, där
behovet ifråga gör sig starkast gällande.
Med anledning av vad sålunda anförts föreslår styrelsen att, där omständigheterna
så påkalla, alla tjurföreningar, som uppfylla för sådan förening
fastställda villkor, skola berättigas till ett allmänt bidrag av statsmedel för
underhåll av tjur.
I detta sammanhang erinrar styrelsen om att utredningen rörande ladugårdskontroll
in. in. föreslagit, att obligatorisk avkommebedömning skall införas
beträffande tjurar, som användas i seminverksamhet. Styrelsen anför,
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
71
att det knappast torde finnas anledning att kräva sådan bedömning beträffande
tjurarna inom tjurföreningsverksamheten, eftersom dessa nyttjas för
naturlig insemination. De skäl, som utredningen anfört för ökad användning
av avkommebedömda tjurar, äro emellertid enligt styrelsens mening av sådan
art, att det dock måste anses angeläget att främja användningen av sådana
tjurar även inom tjurföreningsverksamheten. Styrelsen anför vidare.
Avkommebedömning kan emellertid icke tillämpas, förrän tjurarna efterlämnat
ett tillräckligt stort antal avkomlingar i bedömningsbar ålder. Mjölkanlagen
hos de tjurar, som utnyttjas för naturlig insemination, kunna sålunda
i regel icke bedömas på angivet sätt förrän tjurarna uppnått en ålder
av åtta år och däröver.
För tjurföreningarna skulle detta innebära, att tjurarna måste utnyttjas
för avelsändamål under avsevärt längre tid än eljest. Mindre föreningar med
allenast en tjur bruka med hänsyn till risken för inavel i regel anskaffa ny
tjur ungefär vart tredje år. Även inom större föreningar blir användningstiden
jämförelsevis kort beroende på mindre god hållbarhet hos tjurarna.
Deras livslängd lär sålunda för närvarande uppgå till i medeltal allenast fyra
å fem år. Växlingarna kring detta medelvärde äro emellertid betydande. Enstaka
tjurar kunna sålunda nyttjas för avelsändamål intill en ålder av 15
år och däröver. Gamla tjurar äro emellertid avsevärt mer svårhanterliga än
unga. Tjurföreningarna måste därför med hänsyn till svårigheten att få
lämpliga tjurhållare i regel lämna företräde åt unga och oprövade tjurar,
även om de gamla efter avkommebedömning visat sig besitta värdefulla arvsanlag.
För att främja användningen av avkommebedömda tjurar inom tjurföreningsverksamheten
finner styrelsen, under hänvisning till det anförda,
skäl föreligga att tjurförening berättigas till särskilt tilläggsbidrag för underhåll
av sådan tjur.
Vad angår grunderna för de sålunda föreslagna underhållsbidragen föreslår
styrelsen, att det allmänna bidraget skall maximeras till 200 kronor
årligen för varje tjur. Det bör ankomma på vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott att inom denna gräns fastställa bidragets storlek.
Då särskilda skäl föreligga därtill, skall utskottet dock kunna överskrida
maximibeloppet. För avkommebedömd tjur bör enligt förslaget utgå
ytterligare bidrag med högst 300 kronor årligen, under villkor att föreningen
vid försäljning eller uthyrning av sådan tjur i första hand erbjuder den
till sällskapet.
Till utredning rörande föreningarnas inkomster och utgifter för tjurarnas
underhåll återgives i skrivelsen en sammanställning angående tjurföreningarnas
inkomster och utgifter i medeltal per tjur under kalenderåret
1947. Sammanställningen är grundad på uppgifter, som lämnats av
husdjurskonsulenterna. Enligt denna utgjorde sagda år i medeltal för tjur
inkomsterna 1 014 kronor och utgifterna 1 041 kronor. Av inkomsterna belöpte
72 kronor på statsbidrag, 82 kronor på ortsbidrag och 860 kronor på
medlemsavgifter m. m. Av utgifterna avsågo 579 kronor ersättning till tjurhällare,
381 kronor amortering av tjurkapitalet in. in. samt 81 kronor övriga
utgifter. Utgiften i medeltal per betäckt ko uppgick till 11 kronor 70
öre.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
Under hänvisning till vad som framgår av denna sammanställning erinrar
styrelsen om att man vid flera tillfällen dragit i tvivelsmål det berättigade
i den nu tillämpade principen, att statsbidrag till tjurföreningsverksamheten
må utgå med högst det belopp, som hushållningsällskapet och
landstinget tillskjutit. Styrelsen föreslår nu till en början, att denna princip
skall upphöra att tillämpas och att i stället samtliga ifrågavarande bidrag
i sin helhet skola bestridas av statsmedel, som direkt anvisats för ändamålet.
Beträffande storleken av de ifrågasatta bidragen till underhållet anför
styrelsen bland annat, att tjur föreningar na, efter hand som den artificiella
inseminationsverksamheten vinner ökad utbredning, torde komma att trängas
undan till sådana områden, där de ekonomiska förutsättningarna för
samfälld tjurhållning äro mindre gynnsamma. Det synes därför skäligt, att
de i fortsättningen skola få något högre bidrag per tjur och år än som för
närvarande utgår för ändamålet. Hushållningsällskapen böra emellertid
kunna reglera bidragets storlek i förhållande till föreningarnas verkliga
utgifter. Detta önskemål kan givetvis förverkligas genom att bidraget bestämmes
skola utgå med belopp motsvarande viss procent av den kostnad,
som föreningarna i varje särskilt fall styrka sig ha haft. En sådan fördelningsgrund
kan dock giva anledning till att de föreningar, soin missköta
sin ekonomi, bliva premierade. Det torde därför vara lämpligare att genomföra
regleringen på basis av antalet till föreningarna anslutna kor, koantalet
inom den besättning, där tjuren står uppställd, ävensom andra liknande
omständigheter, som kunna tänkas utöva ett större inflytande på
utgifternas storlek. Viss hänsyn torde även böra tagas till föreningens allmänna
betydelse för orten. Då några bestämda regler för en fördelningsgrund
svårligen kunna utformas, synes det böra ankomma på vederbörande
hushållningssällskaps förvaltningsutskott att genomföra fördelningen
och därvid tillse, att de föreningar, som äro i behov därav, erhålla bidrag
med skäligt belopp.
Beträffande det föreslagna tilläggsbidraget för underhåll utav avkommebedömd
tjur anför styrelsen, att behovet av sådant bidrag tyvärr icke kan
siffermässigt belysas. Styrelsen framhåller dock att tillgången på dylika
tjurar är mycket begränsad samt att vården av dem i regel orsakar föreningarna
avsevärda olägenheter. Tilläggsbidraget måste därför vara jämförelsevis
rikligt tilltaget, om det skall leda till åsyftat resultat. Ett rikligt
bidrag motiveras även därav att det med hänsyn till den försämring, som
under senare år inträtt i fruktsamheten inom de svenska nötkreatursraserna,
måste anses vara av stort allmänt intresse, att gamla tjurar, som visat
sig besitta icke endast goda produktionsanlag utan även god hållbarhet, i
ökad utsträckning användas inom aveln.
I fråga om statsbidrag för artificiell insemination av nötkreatur, tillhörande
medlem av tjurförening, framhåller styrelsen, att det med hänsyn till
de fördelar, som enligt förutnämnda utredning äro förenade med sådan
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
insemination, bör ligga i tjurföreningarnas eget intresse att så långt som
möjligt övergå till denna. Föreningarna ha redan i viss utsträckning begagnat
sig av möjligheten att på så sätt rationalisera avelsverksamheten. Kungl.
Maj :t har beaktat denna utveckling genom att år 1944 förordna, att hushållningssällskap
må medgiva förening att begagna sådant statsbidrag, som
icke använts för avsett ändamål och därför fonderats jämlikt bestämmelserna
i 14 § kungörelsen den 15 oktober 1937, för att bekosta medlemmarnas
anslutning till förening, som bedriver artificiell insemination bland nötkreatur.
Med hänsyn till den bristande erfarenheten av den artificiella inseminationsverksamheten
anser styrelsen det icke vara tillrådligt att nu påskynda
övergången- till sådan insemination. Till ytterligare stöd för denna ståndpunkt
anföres, att de ekonomiska förutsättningarna för den i Sverige tilllämpade
formen för verksamheten bland nötkreatur, vilken innebär att
samtliga kor inom de anslutna besättningarna insemineras artificiellt, äro
mycket växlande inom skilda tjurföreningar. Emellertid kan den artificiella
inseminationen även nyttjas uteslutande i syfte att effektivisera användningen
av goda, avkommebedömda tjurar för befruktning av de bästa
korna.
Styrelsen anser, att sistnämnda form av seminverksamhet bör användas
i de trakter, där artificiell insemination icke med fördel kan komma i fråga
för samtliga kor. Därvid skall användas sperma från tjur, som vid avkommebedömning
visat sig besitta särskilt goda arvsanlag. I första hand bör
anlitas tjur, tillhörande tjurförening. Metoden öppnar möjlighet att bättre
utnyttja goda, avkommebedömda tjurar inom sådana områden, där de ekonomiska
förutsättningarna för artificiell insemination av samtliga nötkreatur
inom besättningarna äro mindre goda. Med hänsyn till betydelsen av
gruppavel bör det ankomma på hushållningssällskapen att anordna denna
verksamhet. Sällskapen torde dock böra äga möjlighet att, där så prövas
lämpligt, uppdraga verksamheten åt särskilt för ändamålet bildad förening
eller annat lämpligt organ av lokal karaktär. Statsbidrag föreslås skola utgå
i form av organisationsbidrag till bestridande av sällskapets utgifter för att
anskaffa erforderlig utrustning och, i förekommande fall, inrätta särskilt
spermalaboratorium. Sällskapen böra även kunna få gottgörelse för det arbete,
som är förenat med avkommebedömningen. Denna fråga torde dock
med hänsyn till det nära samband, som råder mellan kontrollbokföring och
på sådan bokföring grundad avkommebedömning, böra upptagas till behandling
samtidigt med det förslag, som utredningen rörande ladugårdskontroll
m. in. avgivit beträffande mjölkboskapskontrollen.
I fråga om kostnaderna för bidragsverksamheten framhåller styrelsen
först, att behovet av bidrag till enskilda tjurhållare för inköp av tjurkalvar
är särskilt stort i Norrland och mellersta Sveriges skogsbygder ävensom i
de delar av riket, där större skärgård finnes. Medelsbehovet för sådant ändamål
beräknas för det närmaste året till 10 000 kronor.
74
Kungi. Maj:ts proposition nr 101.
Allmänt bidrag till underhåll beräknas skola årligen utgå för omkring
4 000 tjurar med i medeltal 200 kronor för tjur eller således med tillhopa
800 000 kronor. Antalet avkommebedömda tjurar uppskattas till cirka fyra
procent av tjurföreningarnas hela tjurbestånd. Tilläggsbidragen till sådana
48 000 kronor om året.
Hushållningssällskapens medelsbehov för artificiell inseminationsverksamhet
inom besättningar, anslutna till tjurförening, beräknas till 10 000
kronor om året. Samma belopp anses behövligt till bekämpande av vissa
ärftliga fel hos nötkreatur.
Den sammanlagda årliga kostnaden för den verksamhet, som lantbruksstyrelsens
förslag avser, beräknas sålunda till (10 000 + 800 000 + 48 000
+ 10 000 + 10 000 =) 878 000 kronor.
I fråga om bekämpandet av ärftliga fel hos nötkreaturen innehålla remissyttrandena
icke några erinringar mot lantbruksstyrelsens förslag. Däremot
äro meningarna delade beträffande de föreslagna ändringarna i bestämmelserna
om tjurhållningen vid mindre jordbruk. Sålunda lämnas förslaget
i denna del i huvudsak utan erinran av Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens folk. Hushållningssällskapens förbund och
Svenska husdjurskonsulentföreningen tillstyrka detsamma med åtskilliga
ändringar. Statskontoret åter avstyrker förslaget.
Som skäl för sitt avstyrkande framhåller statskontoret, att vad som anförts
i ärendet icke övertygat ämbetsverket om behovet av att i rådande
läge genomföra de föreslagna ändringarna. De nu gällande bestämmelserna
ha enligt statskontorets åsikt icke visats vara förenade med sådana olägenheter,
att de icke skulle kunna tillämpas ytterligare någon tid, tills närmare
erfarenhet vunnits angående utvecklingen på området. Härtill kommer
att de statsbidrag, om vilka det är fråga, i och för sig icke torde ha
någon nämnvärd betydelse för djurägarna.
Hushållningssällskapens förbund framhåller, att de nu gällande bidragsgrunderna
behöva ändras. Förbundet finner lantbruksstyrelsens förslag i
stort sett väl avvägt och lämpligt. Sålunda biträder förbundet, att den s. k.
halveringsprincipen i fråga om statsbidragen skall avskaffas och att bidrag
till verksamheten i stället skall helt utgå av statsmedel, som direkt
anvisas för ändamålet. Denna omläggning bör dock icke föranleda någon
sänkning av sällskapens omkostnadsanslag. På grund av de oundvikliga
kostnadsstegringar som skett är nämligen de flesta sällskapens ekonomiska
ställning mycket svag. Den minskning av omkostnaderna, som blir följden
av ändringen i bidragsvillkoren, kommer att giva sällskapen möjlig
-
tjurar kunna därför beräknas utgå med tillhopa
4 000 X 4
X 300 =)
Yttrandena.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 101. "o
het att i någon mån vidtaga andra åtgärder, som äro önskvärda för jordbrukets
främjande.
Beträffande förslaget i övrigt anför förbundet, att såsom villkor för att
enskild tjurhållare skall få bidrag till inköp av tjur bör gälla icke blott att
tjurhållaren är bosatt inom område, där tjurföreningsverksamhet ej med
fördel kan bedrivas, utan även att han ej heller lämpligen kan ansluta sin
besättning till artificiell inseminationsverksamhet. Med hänsyn till de ändringar
i jordbrukets produktionsinriktning, som numera bliva allt vanligare,
bör vidare villkoret om att besättningen skall uppgå till högst tio kor
ersättas med en bestämmelse om att hidragstagarens egendom icke får
omfatta mer än 20 hektar åker. Skyldigheten för tjurförening, som åtnjuter
statsbidrag, att hembjuda tjur till vederbörande hushållningssällskap
föreslås skola avse hela föreningens tjurbestånd. I fråga om den artificiella
inseminationsverksamheten inom besättningar, som äro anslutna
till tjurföreningar, förordar förbundet, att möjlighet skall finnas för två
eller flera hushållningssällskap att erhålla statsbidrag för gemensamt anordnande
av sådan verksamhet.
Förbundet anför vidare bland annat följande.
Det kan givetvis ifrågasättas om ett så ringa årligt anslag till tjurföreningarna
för underhåll av tjur som högst 200 kronor fortsättningsvis är
behövligt och motiverat. Med hänsyn till att tjurföreningsverksamheten genom
den alltmer ökade artificiella inseminationsverksamheten i framtiden
torde komma att omfatta i främsta hand mera avsides liggande bygder,
där jordbrukets ekonomiska förutsättningar äro sämst, torde dock bidrag
av denna storlek även framgent komma att vara av betydande värde och
stöd för nötkreatursskötselns fortsatta utveckling. Av stor betydelse är givetvis
också, att tjurhållningen genom ifrågavarande bidragsförmedling
kömmer att stå under kontinuerligt inseende av vederbörande hushållningssällskap.
Förbundet -vill därför tillstyrka, att de föreslagna grunderna
för allmänt bidrag till tjurförening fastställas.
Det är synnerligen angeläget, att tjurarnas genomsnittliga användningstid
kan föi-längas. Denna är för närvarande mycket kort, då som regel tjurarna
slås ut redan vid fem års ålder. Lantbruksstyrelsen har i sitt förslag
förordat, att till tjurförening skall utgå ett särskilt bidrag av statsmedel med
årligen ytterligare högst 300 kronor för hållande av tjur, som blivit godkänd
vid avkommebedömning. Förbundet vill emellertid med hänsyn till
önskvärdheten av att få till stånd ett bättre utnyttjande av tjurarna föreslå,
att ifrågavarande särskilda bidrag i stället måtte utgå till tjurförening,
vilken håller sådan tjur, som under det kalenderår bidraget avser uppnår
eller uppnått minst fem års ålder och som kan förväntas bliva godkänd vid
avkommebedömning. Ett bidrag efter sistnämnda grunder synes stimulera
till att tjurarna komma att utnyttjas längre och samtidigt förbättra möjligheterna
att placera och använda sådana tjurar, som anses böra bliva avkommebedömda.
De befarade svårigheterna alt utplacera de s. k. väntetjurarna
inom den artificiella inseminationsverksamheten komma därjämte
att minskas, samtidigt som tjurföreningarna få ett bättre tjurmaterial.
Vad beträffar kostnadsberäkningen vill förbundet framhålla, att den av
förbundet föreslagna ökningen av det antal föreningstjurar, för vilka särskilt
underhållsbidrag skall kunna erhållas, torde innebära, att cirka åtta
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
procent av tjurföreningarnas hela tjurbestånd kunna komma i fråga till
sådant bidrag. Hushållningsällskapens behov av statsbidrag för de särskilda
mot av lantbruksstyrelsen beräknade 48 000 kronor.
Svenska husdjurskonsulentföreningen gör i fråga om statsbidrag till enskild
tjurhållare samma erinran som förbundet. Därjämte anser föreningen,
att med tjurkalv bör jämställas ungtjur, som är högst 15 månader
gammal, varvid skyldigheten att uppföda och väl vårda djuret, tills detta
uppnått lägst tre års ålder, bör ersättas med en föreskrift om att ungtjuren
skall i minst tre år upplåtas för betäckning av kor i orten.
Vad väntetjurarna angår är föreningen för sin del övertygad om att detta
spörsmål bäst löses genom en samverkan mellan tjurföreningarna och de
lokala seminföreningarna under medverkan av vederbörande husdjurskonsulent
och besiktningsman. Med hänsyn till att en rationell mjölkboskapsavel
främst beror av tillgången på och utnyttjandet av värdefulla avkommebedömda
tjurar föreslår emellertid även föreningen, att särskilt underhållsbidrag
skall utgå jämväl för väntetjurar. Bidraget bör fastställas till högst
200 kronor om året samt utgå för sådan tjur, som prövats i seminaveln,
ävensom för tjur, som är minst fem år gammal och för vilken inom kort en
säker avkommebedömning kan väntas föreligga. Vidare föreslås, att hushållningssällskap
eller seminförening skall kunna få statsbidrag för prövning
av ungtjurar i åldern ett å två år. För varje i seminverksamheten prövad
ungtjur bör därjämte utgå ett särskilt statsbidrag om 100 kronor, under
villkor att minst 20 osorterade honliga avkomlingar ställas till förfogande
för en framtida avkommebedömning. Såväl detta bidrag som det nyssnämnda
bidraget å högst 200 kronor bör förenas med skyldighet att hembjuda
tjuren till sällskapet.
I fråga om hushållningssällskapens seminverksamhet förordar föreningen,
att det skall närmast tillkomma sällskapens förvaltningsutskott att genom
husdjurskonsulenterna övervaka verksamheten. Slutligen anmärker föreningen,
att tjurföreningarna anse de statsbidrag, som fonderats hos dem,
såsom deras rättmätiga tillgång.
Redan vid behandlingen av frågan om statsbidrag till mjölkboskapskontrollen
har jag angivit, att jag icke för närvarande kan förorda att de nu utgående
ortsbidragen till nötboskapsskötseln skola bortfalla och ersättas av
höjda statliga bidrag. Detta gäller givetvis även bidragen till tjurhållningsverksamheten.
Även om någon ändring ej bör ske på denna punkt torde
det emellertid vara motiverat att överse bestämmelserna om det statliga stödet
till sagda verksamhet.
Vad då först angår tjurföreningarna voro bidragen till dessa från början
i främsta rummet avsedda att stimulera till inköp av värdefulla tjurar. Så
-
bidragen skulle således uppgå till
4 000 X 8
X 300 =) 96 000 kronor
Departementschefen.
77
Kungi. Maj:ts proposition nr 101.
som lantbruksstyrelsen framhåller ha de emellertid efter hand fått allt
mindre betydelse i detta avseende och i stället fått karaktären av bidrag till
hållande av tjur. Häremot synes intet vara att erinra. Det förefaller emellertid
då lämpligt att bidraget även formellt konstrueras som ett underhållsbidrag.
önskemålet att stimulera till hållande av värdefulla tjurar synes
vidare bäst kunna tillgodoses genom att ett särskilt tilläggsbidrag får utgå
för hållande av tjur, som vid en av lantbruksstyrelsen godkänd avkommebedömning
styrkts äga förmåga att efterlämna avkomma med särskilt goda
mjölkanlag.
Härjämte torde emellertid efter lantbruksstyrelsens prövning tilläggsbidrag
böra kunna utgå även för tjur, som under det år bidraget avser uppnått
eller uppnår fem års ålder och kan väntas bliva godkänd vid avkommebedömning.
Att därutöver utbetala särskilda bidrag för s. k. väntetjurar anser
jag icke erforderligt. Ej heller kan jag förorda att, såsom föreslagits i ett
yttrande, statsbidrag skall utgå för prövning av ungtjurar. Beträffande bidragens
storlek vill jag —- med beaktande av att ortsbidragen tills vidare
böra bibehållas samt att för närvarande någon nämnvärd ökning av statsverkets
utgifter för ändamålet ej bör ske — förorda att det allmänna underhållsbidraget
skall utgå med högst 75 kronor och tilläggsbidraget med högst
100 kronor per år och tjur. Att såsom villkor för tilläggsbidrag uppställa
att föreningen vid försäljning eller uthyrning av tjuren i första hand erbjuder
den till sällskapet, finner jag icke lämpligt. Däremot bör enligt min
mening som villkor för här avsedda bidrag gälla att tjuren, i den utsträckning
som skäligen kan påfordras, hålles tillgänglig även för andra än föreningsmedlemmar
mot avgift, som fastställes av hushållningssällskapet.
För närvarande utgår statsbidrag för inköp av tjurkalv till sådan innehavare
av mindre jordbruk, som på grund av egendomens isolerade läge eller
liknande omständigheter icke med fördel kan ansluta sig till statsunderstödd
tjurförening. Denna bidragsmöjlighet synes böra bibehållas och — i enlighet
med vad som anförts i ett yttrande — utvidgas till att även avse vissa ungtjurar.
Utöver nu gällande förutsättningar för bidrag torde emellertid böra
föreskrivas, att djurägaren ej lämpligen kan ansluta sin besättning till
seminverksamhet. Bidraget torde böra utgå med högst 100 kronor för varje
tjurkalv eller ungtjur. Vad lantbruksstyrelsen och Svenska husdjurskonsulentföreningen
anfört angående villkoren för sådant bidrag synes kunna
godtagas.
Härutöver har lantbruksstyrelsen föreslagit, att hushållningssällskapen
skulle kunna erhålla statsbidrag för bedrivande av seminverksamhet i sådana
fall, där de ekonomiska förutsättningarna för artificiell insemination
av samtliga nötkreatur i besättningarna äro mindre goda. Med anledning
härav vill jag framhålla, att det även enligt min uppfattning kan befinnas
önskvärt att genom artificiell insemination av enstaka djur främja avelsarbetet
i sådana fall, där förutsättningarna för en allmän seminverksamhet icke
äro för handen och där lämplig tjur ej heller kan disponeras för naturlig befruktning.
Emellertid torde seminverksamhetens utvecklingsmöjligheter än
-
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
nu ej kunna överblickas. Bland annat med hänsyn härtill anser jag mig ej
för närvarande kunna förorda, att sällskapen erhålla statsbidrag för att
igångsätta sådan verksamhet.
Vad till slut angår bekämpandet av ärftliga fel hos nötkreaturen torde
medel för detta ändamål böra beviljas även i fortsättningen.
F. Anslagsäskanden för budgetåret 1950/51.
Till understöd åt kontrollföreningsverksamheten har för innevarande
budgetår anvisats ett anslag av 341 400 kronor. I fråga om bestämmelserna
för anslagets användning torde få hänvisas till statsliggaren s. 768.
I årets statsverksproposition (IX H. T. punkt 57) har Kungl. Maj :t vidare,
såsom redan inledningsvis erinrats, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till Nötboskapsavelns befrämjande: Understöd
åt kontrollföreningsverksamhet för budgetåret 1950/51 beräkna ett
anslag av 341 400 kronor.
Lantbruksstyrelsen.
I skrivelse den 18 augusti 1949 har lantbruksstyrelsen med utgångspunkt
från nuvarande organisation och bidragsbestämmelser angivit anslagsbehovet
för understöd åt kontrollföreningsverksamheten under budgetåret
1950/51 till 454 200 kronor. Härvid ha till bidrag för år 1950 till kostnaderna
för hushållningssällskapens övervakning av verksamheten genom
överkontrollassistenter, för sammanträde inför kontrollnämnden med överkontrollassistenterna
samt för utarbetande och utgivande av berättelse över
konlrollföreningsverksamheten beräknats oförändrade belopp av 43 500, 2 500
och 12 000 kronor. Till bidrag för år 1950 till kostnaderna för kontroll av
nötkreatursbesättningar genom besök av kontrollassistent eller genom provmjölkningsring
ha upptagits 356 000 kronor mot 263 000 kronor för år
1949. Slutligen har styrelsen till bidrag för budgetåret 1950/51 till kostnaderna
för kontrollnämndens övervakning av kontrollföreningsverksamheten
genom överkontrollassistenter upptagit ett från 20 400 kronor till 40 200
kronor förhöjt belopp. Vid denna beräkning har förutsatts, att liksom hittills
för nämndens verksamhet skall få disponeras ett belopp av omkring
12 000 kronor ur fonden för svenska hornboskaps- och fåravelns förädling.
I fråga om beräkningen av medelsbehovet till kontroll av nötkreatursbesättningar
genom besök av kontrollassistent eller genom provmjölkningsring
anför lantbruksstyrelsen.
Av inkomna redogörelser över den med statsmedel understödda kontrollföreningsverksamheten
inhämtas, att hushållningssällskapen under sistförflutna
kontrollår, 1947/48, haft utgifter för kontroll av nötkreatursbesättningar
genom besök av kontrollassistent eller genom provmjölkningsring
av beskaffenhet att författningsenligt kunna gäldas med statsmedel
till i avrundat tal 333 800 kronor. Då allenast 261 900 kronor stodo till
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
79
förfogande för ändamålet, fingo kontrollföreningarna under sagda år vidkännas
en icke beräknad merutgift av cirka (333 800 — 261 900 ==) 71 900
kronor. Motsvarande merutgift avseende nu löpande kontrollår kan icke
med säkerhet beräknas. Hushållningssällskapen ha emellertid i sina ansökningar
om statsbidrag för år 1949 beräknat ifrågavarande anslagsbehov till
ett sammanlagt belopp av i runt tal 355 000 kronor. Då allenast 261 780
kronor anvisats för ändamålet, torde deras i årsstaten icke beräknade merutgift
sålunda komma att uppgå till cirka (355 000 — 261 780 =) 93 220
kronor.
Med hänsyn till att husdjursskötseln i regel utgör det mindre jordbrukets
viktigaste inkomstkälla och till att denna näringsgren i vad angår nötkreatursskötseln
svårligen kan bedrivas med gott ekonomiskt utbyte utan fortlöpande
kontroll över mjölkkornas avkastning och foderförbrukning, synes
det angeläget, att hushållningssällskapen erhålla tillräckligt stora bidrag
för att i full utsträckning kunna tillgodose kontrollföreningarnas anslagsbehov.
Styrelsen vill därför föreslå, att för nästkommande budgetår statsbidrag
för nu ifrågavarande ändamål beräknas till ett med 93 000 kronor
till 356 000 kronor förhöjt belopp.
Förslaget om ökad medelsanvisning till kontrollnämndens övervakning
av kontrollföreningsverksamheten innebär en upprepning av den hemställan
om provisorisk avlöningsförbättring och ökad traktamentsersättning
åt de hos kontrollnämnden anställda överkontrollassistenterna, som lantbruksstyrelsen
gjort i sina anslagsäskanden för innevarande budgetår (se
prop. nr 89/1949, s. 4). Styrelsen anser det angeläget, att detta förslag snarast
möjligt genomföres. Tillika upplyser styrelsen, att framställning i
ämnet ånyo inkommit från Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen och
att kontrollnämnden tillstyrkt framställningen.
Sedermera har lantbruksstyrelsen i skrivelse den 17 september 1949 hemställt,
att ett belopp å omkring 11 400 kronor av fonden för svenska hornboskaps-
och fåravelns förädling måtte ställas till styrelsens förfogande för
att möjliggöra utbetalning av avlöningsförbättring till de hos kontrollnämnden
anställda överkontrollassistenterna redan från och med den 1
juli 1949. Nämnda belopp motsvarar den behållning i fonden, som beräknats
föreligga, sedan bidrag å 12 000 kronor utgått till kontrollnämndens
verksamhet under budgetåret 1949/50. Då lantbruksstyrelsen i sin anslagsframställning
den 18 augusti 1949 förutsatt, att jämväl för budgetåret
1950/51 ett lika stort bidrag skulle utgå ur fonden, hemställer styrelsen
vidare, att anslaget till understöd åt kontrollföreningsverksamheten för
sistnämnda budgetår skall uppföras med (454 200 -f- 12 000 =) 466 200
kronor.
I remissutlåtande den 26 oktober 1949 över lantbruksstyrelsens framställning
av den 17 september 1949 avstyrker statskontoret styrelsens förslag
om förbättring av löneställningen för överkontrollassistenterna.
80
Kungl. Maj-.ts proposition nr 101.
Departementschefen.
De förslag, som jag i det föregående framlagt beträffande mjölkboskapskontrollen,
böra, såsom redan nämnts, träda i kraft först vid ingången av
instundande kontrollår, d. v. s. i regel den 1 oktober 1950. De statsbidrag
för kontrollen, som böra utgå till hushållningssällskapen för nästa budgetår,
avse kontrollåret 1949/50. Storleken av dessa bidrag påverkas alltså ej av
de föreslagna ändringarna i bidragsgrunderna.
Jag har icke något att erinra mot de av lantbruksstyrelsen beräknade
beloppen av 43 500 kronor till bidrag till hushållningssällskapens övervakning
av verksamheten genom överkontrollassistenter, 12 000 kronor till utarbetande
och utgivande av berättelse över kontrollföreningsverksamheten
samt 2 500 kronor till kostnaderna för sammanträde inför kontrollnämnden.
I fråga om bidraget till kontroll av nötkreatursbesättningar genom besök
av kontrollassistent eller genom provmjölkningsring kan jag däremot
icke tillstyrka någon höjning av nu utgående anslagsbelopp, 263 000 kronor.
Med hänsyn till nu rådande lönestabilisering kan jag ej heller tillstyrka
lantbruksstyrelsens förslag om förbättrad löneställning och ökad traktamentsersättning
åt de hos kontrollnämnden anställda överkontrollassistenterna.
För kontrollnämndens verksamhet torde följaktligen böra upptagas
ett oförändrat belopp av 20 400 kronor.
Vid behandlingen av frågan om mjölkboskapskontrollen har jag anfört,
att statsbidrag borde utgå för anordnande av demonstrationsutfodringar
och att för ändamålet borde för år 1950 beräknas ett belopp av 7 000
kronor.
I enlighet med det anförda synes ifrågavarande anslag för budgetåret
1950/51 böra beräknas till (263 000 + 43 500 + 12 000 + 2 500 + 20 400
+ 7 000 =0 348 400 kronor.
Jag torde vidare här få erinra att Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition
på min hemställan (IX H. T. punkt 56) föreslagit riksdagen att till
Nötboskapsavelns befrämjande: Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln
för budgetåret 1950/51 anvisa ett anslag av 337 000 kronor. Anslaget
är avsett att användas bland annat för utbetalande av bidrag till tjurföreningsverksamheten
under år 1950. De ändringar jag förordat i bidragsgrunderna
för denna verksamhet böra, såsom redan nämnts, träda i kraft
den 1 januari 1951. Ändringarna beröra alltså ej medelsanvisningen för
innevarande budgetår.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
81
G. Departementschefens hemställan.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag
1) att förslaget till förordning med vissa bestämmelser
angående seminverksamhet bland nötkreatur måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande, samt
2) att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna de grunder för statligt stöd åt mjölkboskapskontroll
och tjurhållning, som jag angivit i det föregående,
dels å riksstaten för budgetåret 1950/51 under nionde
huvudtiteln till Nötboskapsavelns befrämjande: Understöd
åt kontrollföreningsverksamhet anvisa ett anslag av 348 400
kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall och förordnar, att proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Grass.
0 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 101.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1950:327 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående seminverksamhet bland nötkreatur m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
- JoU 1950:43 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående seminverksamhet bland nötkreatur m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten