Sök i Ratio Lex

Angående vissa anslag till understöd åt jorddelningsväsendet, m. m

1950-03-03 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:104, Angående vissa anslag till understöd åt jorddelningsväsendet, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

1

*a .. r

* ; l!

Sv 104.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa anslag

till understöd åt jorddelningsväsendet, m. m.; given

Stockholms slott den 3 mars 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1 propositionen hemställes om riksdagens godkännande av grunderna för

en Dy lantmäteritaxa, avsedd att träda i kraft den 1 juli 1950. Ersättningarna

enligt den nya taxan anses böra bestämmas så att de för flertalet s. k. legala

förrättningar — bland annat förrättningar enligt lagen om delning av jord

å landet — i genomsnitt skola uppgå till 40 procent av lantmäteriets självkostnader

samt i fråga om övriga förrättningar i stort sett skola motsvara

självkostnaden. Genomsnittligt beräknas taxeinkomsterna komma att täcka

nagot mindre del av självkostnaden än vad fallet var före den år 1947

genomförda omorganisationen av lantmäteriväsendet, men något liögre del

än för närvarande är fallet. I förhållande till nu gällande provisoriska taxa

innebär förslaget sålunda eu höjning av avgifterna.

Taxeförslaget syltar i övrigt bland annat till eu avsevärd förenkling av

sättet för beräknande av ersättningarna. Dessa föreslås i största möjliga utsträckning

skola utgå med i taxan angivna totalbelopp för olika slag av förrättningar.

1 Bihang till riksdagens protokoll I0.r)0. I samt. Xr 101.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 104.

I samband med ikraftträdandet av den nya taxan anses vissa jämkningar

böra vidtagas i bestämmelserna om statsbidrag till mindre bemedlade för

kostnaderna för lantmäteriförrättningar. Bland annat föreslås att dylikt bidrag

i regel skall utgå med 75 procent av förrättningskostnaden. Vid förrättningar

enligt lagen om enskilda vägar skall dock finnas möjlighet att utbetala

högre bidrag.

För utbetalande av dylika bidrag begäras anslag å tillhopa 400 000 kronor,

vilket innebär en ökning med 25 000 kronor i förhållande till innevarande

budgetår.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 3 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,

Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, frågor angående vissa

anslag till understöd åt jorddelningsväsendet, in. m. samt anför därvid följande.

A. Inledning.

I årets statsverksproposition (IX H.T. p. 208 och 210) har Kungl. Maj :t på

min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i

ämnet, till Understöd åt jorddelningsväsendet: Bidrag till vissa förrättningskostnader

in. in., Bidrag till kostnader vid ensittarförrättningar samt Bidrag

till ersättning åt vissa förrättningsmän enligt lagen om enskilda vägar beräkna

förslagsanslag av respektive 225 000, 100 000 och 50 000 kronor.

Jag torde nu ånyo få anmäla dessa frågor.

Genom beslut den 30 juni 1947 anbefallde Kungl. Maj :t lantmäteristyrelsen

att uppgöra och till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till ny lantmäteritaxa.

I anledning härav har styrelsen den 31 oktober 1949 avgivit förslag

i ämnet. Tillika har styrelsen överlämnat yttranden från flertalet överlantmätare

ävensom Sveriges lantmätareförening över ett av styrelsen under utredningsarbetets

fortgång uppgjort utkast till ny lantmäteritaxa. Över styrelsens

slutliga förslag ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret,

riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, statens priskontrollnämnd, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Svenska kommunaltekniska föreningen samt Sveriges

förrättningsmannaförening för enskilda vägar.

Vidare bar lantmäteristyrelsen i skrivelse likaledes den 31 oktober 1949

framlagt förslag rörande dels ändring av reglerna för statsbidrag till förrältningskostnader,

dels medelsanvisning för budgetåret 1950/51 under förut

berörda anslag, över dessa förslag ha remissutlåtanden avgivits av samma

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj.ts proposition nr 104.

myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget till ny lantmäteritaxa,

med undantag av Riksförbundet Landsbygdens folk.

Jag torde här även få anmäla en skrivelse den 26 januari 1950 från Svenska

väg- och vattenbyggares riksförbund, däri framförts vissa synpunkter

och förslag i förevarande frågor.

Vid lantinäteristyrelsens förslag ha fogats utkast till de nya författningar

och de författningsändringar, som bliva nödvändiga vid förslagens genomförande.

I anslutning härtill lämnar styrelsen i förslagen såväl eu allmän

motivering till dessa som en speciell motivering till de olika paragraferna i

författningsutkasten. Jag torde redan här få nämna, att jag icke har för avsikt

att här ingå på detaljerna i styrelsens förslag utan kommer att begränsa

mig till huvudpunkterna i detta. Detta innebär, att den följande redogörelsen

.i huvudsak kommer att ansluta sig till de allmänna motiveringarna.

B. Ny lantmäteritaxa.

Gällande bestämmelser.

Innan jag går närmare in på lantinäteristyrelsens förslag till ny taxa,

torde jag få nämna vilka författningar som nu gälla i ämnet.

Bestämmelser om ersättning till statsverket för åtgärder, som verkställas

av lantmäteriets distriktsorganisation, återfinnas i lantmäteritaxan den 25

november 1927 (nr 416, ändrad genom nr 504/1932, nr 60/1936, nr 914/

1939 och nr 667/1940) samt i kungörelsen den 19 december 1947 (nr 956,

ändrad genom nr 297/1948 och nr 363/1949) med provisoriska bestämmelser

om ersättning till statsverket för förrättning eller uppdrag, som utföres

av lantmäteriets distriktsorganisation. Vid sidan härav finnas för vissa

städer och samhällen å landet särskilda av Kungl. Maj :t fastställda s. k.

samhällstaxor. Dessa taxor äro tillämpliga även i fråga om åtgärder, som

verkställas av lantmäteriets distriktsorganisation. Vidare äro stämpelförordningen

samt förordningen om expeditionslösen formellt tillämpliga å

lantmäteriets distriktsorganisation, ehuru de på grund av olika undantagsbestämmelser

sakna större praktisk betydelse.

1 fråga om den debitering för utfört arbete, som verkställes hos lantmriteristyrelsen

och länslantmäterikontoren, gälla icke lantmäteritaxan och de

provisoriska taxeföreskrifterna utan endast stämpelförordningen. Denna

innehåller regler om ersättning för bl. a. avskrifter och kartkopior men

däremot icke för t. ex. mindre utredningsuppdrag. Länskontoren sakna således

för närvarande möjligheter att för statsverkets räkning direkt uttaga

ersättning för utredningsuppdrag.

Ersättning enligt 1927 års taxa kan utgå efter detaljarvode eller dagarvode

samt i vissa fall efter överenskommelse. Utmärkande för detaljax-vodena

kan sägas vara att varje moment i förrättningsförfarandet ersätfes

med visst bestämt belopp, som beräknas på grundval av faktiska omständigheter,

såsom t. ex. antal inmätta punkter, avmätt areal etc.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

5

1947 års provisoriska taxeföreskrifter föranleddes av omorganisationen

av lantmäteriväsendet. Denna omorganisation innebar, att de ersättningar,

som tidigare tillkommit de enskilda förrättningsmännen, skola tillfalla

statsverket. De provisoriska taxeföreskrifterna innehålla föreskrift härom.

Vidare har genom dessa föreskrifter skett en jämkning av taxesatserna genom

en höjning av dels dagarvodesbeloppen, dels ersättningarna för s.'' k.

enhetsavstyckningar och dels övriga ersättningsbelopp med generellt 25

prpcent. Denna höjning av ersättningen för lantmäteriarbeten är den första

egentliga höjningen efter år 1920. Bortsett från nämnda höjning samt från

vissa specialbestämmelser hänvisa de provisoriska taxeföreskrifterna i fråga

om tarifferna till 1927 års taxa. De år 1947 meddelade taxeföreskrifterna

äro avsedda att vara ett provisorium såväl i fråga om formell och teknisk

konstruktion som i fråga om taxenivån.

Beträffande den närmare innebörden av bestämmelserna torde få hänvisas

till den redogörelse därför, som kommer att lämnas i samband med

behandlingen av lantmäteristyrelsens förslag.

Förslaget.

Taxans tillämpningsområde. I sitt förslag upptager lantmäteristyrelsen

först frågan om den nya taxans tillämpningsområde. Härvid behandlar styrelsen

tre olika spörsmål, nämligen taxans regionala giltighet, dess tillämpning

å länslantmäterikontoren och lantmäteristyrelsen samt dess tillämpning

utanför lantmäteriorganisationen.

Taxans regionala giltighet. Enligt lantmäteristyrelsen har man här att

avgöra, huruvida taxan skall gälla generellt eller om de särskilda s. k. samhällstaxorna

fortfarande skola tillämpas. Styrelsen anser att ur statsverkets

synpunkt några påtagliga skäl icke föreligga för att taxenivån skall

variera i olika samhällen. Om ett stort antal olika samhällstaxor skulle vara

tillämpliga för lantmäteriväsendets arbeten, måste detta tvärtom medföra

ojämnhet och osäkerhet i tillämpningen samt merarbete vid debitering och

uppbörd. Styrelsen anser därför, att samhällstaxorna icke böra gälla i fråga

om åtgärder, som verkställas av lantmäteriet, utan att i stället den allmänna

lantmäteritaxan bör tillämpas även då lantmäteriorganisationen utför

arbeten i sådana samhällen, för vilka särskilda samhällstaxor fastställts.

Däremot torde det enligt styrelsen få anses som en i viss mån enskild kommunal

angelägenhet, om de särskilda städerna och samhällena vilja tillämpa

lägre ersättningsgrunder för åtgärder, som verkställas av deras eget mätningsväsende.

I anslutning till det anförda påpekar styrelsen, att om taxan utformas på

nu angivet sätt blir följden att debiteringen för en och samma förrättning

inom ett och samma område kan bli olika, beroende på om förrättningen

utföres av statsanställd lantmätare eller av en av samhället anställd mätningsman.

Delta anses dock ur lantinätcriets synpunkt vara mindre inkon
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 104.

sekvent än om debiteringen för samma förrättning och samma förrättningsman

skulle kunna bli olika på ömse sidor om en administrativ gräns.

Taxans tillämpning å länslantmäterikontoren och lantmäteristyrelsen.

Såsom nämnts i det föregående är endast stämpelförordningen tillämplig

å arbete, som utföres av lantmäteristyrelsen och länslantmäterikontoren.

I denna förordning saknas bestämmelser beträffande utrednings- och forskningsuppgifter.

Länskontoren äga därför för närvarande icke möjlighet att

för statsverkets räkning direkt uttaga ersättning för sådana uppdrag. Enligt

lantmäteristyrelsen är det emellertid ofta önskvärt, att utredningsuppdrag

kunna verkställas av personalen å länslantmäterikontoren. Därigenom

lättas distriktsorganisationens arbetsbörda samtidigt som tid samt reseoch

traktamentskostnader kunna inbesparas. På grund härav föreslår styrelsen,

att den nya taxan även skall vara tillämplig på länslantmäterikontoren

och styrelsen.

Styrelsen förordar i detta sammanhang även att stämpelförordningen

skall ändras så att all uppbörd vid länslantmäterikontoren och styrelsen

kommer att ske i enlighet med bestämmelserna i lantmäteritaxan.

Taxans tillämpning utanför lantmäteriorganisationen. Enligt gällande

bestämmelser skall 1927 års lantmäteritaxa tillämpas, då förrättning enligt

lagen om enskilda vägar handlägges av förrättningsman utanför lantinäteriets

distriktsorganisation (s. k. särskild vägförrättningsman). De provisoriska

taxeföreskrifterna gälla alltså icke i detta fall. Utöver nyssnämnda

ersättning, som skall erläggas av sakägare, utgår till särskild vägförrättningsman

ersättning av statsmedel för rese- och traktamentskostnader ävensom

visst statsbidrag. Detta bidrag är för närvarande fastställt till 75 procent

av ersättningen enligt 1927 års taxa.

Lantmäteristyrelsen uttalar, att det i princip givetvis kan ifrågasättas, om

icke nu gällande ordning bör bibehållas beträffande de av vägförrättningsmän

handlagda förrättningarna. Emellertid anser styrelsen det icke riktigt

att andra — och i detta fall lägre — ersättningsnormer skola tillämpas vid

en av staten subventionerad enskild förrättningsverksamhet än vid motsvarande

likaledes subventionerade statliga verksamhet. Styrelsen utgår därför

från att 1927 års lantmäteritaxa skall helt upphävas och att den nya taxan

i tillämpliga delar skall gälla även beträffande vägförrättningsmännen. Den

nya taxan kan emellertid icke i sin helhet bliva tillämplig å dessa. I vissa

avseenden erfordras särskilda regler. Med hänsyn härtill föreslår styrelsen,

att en särskild kungörelse skall utfärdas rörande ersättning till vägförrättningsman

för förrättning enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar.

Enligt det förslag till sådan kungörelse, som styrelsen upprättat, skall ersättning

av sakägarna till förrättningsmannen utgå med samma belopp, som

enligt lantmäteritaxan skulle ha tillkommit statsverket, därest förrättningen

utförts av befattningshavare tillhörande lantmäteriväsendet. Då ersättningen

— i enlighet med vad i det följande skall angivas — skall utgå såsom

tidersättning, skall densamma per timme utgöra för förrättningsmannen sex

kronor, för tekniskt biträde, anställt hos förrättningsmannen, fyra kronor

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 104.

7

samt för annat lios förrättningsraannen anställt biträde två kronor. Styrelsens

förslag förutsätter emellertid att här avsedd förrättningsman skall —

förutom nyssnämnda ersättning av sakägarna — erhålla gottgörelse av statsverket

för rese- och traktamentskostnader. Däremot skall enligt förslaget

det iilläggsbidrag, som nu utgår med viss procent av ersättningen enligt 1927

års taxa, bortfalla.

De nya bestämmelserna om ersättning till särskilda vägförrättningsmän

höra enligt styrelsen tillämpas i fråga om förrättningar, som påbörjas efter

den 30 juni 1950. För dessförinnan påbörjade förrättningar böra däremot

nu gällande bestämmelser tillämpas, även i den mån förrättningsåtgärder

utföras efter nyssnämnda dag.

Lantmäteriets självkostnader. Lantmäteristyrelsen framhåller, att det för

en diskussion av tarifferna i den nya taxan, oavsett om man utgår från att

lantmäteriets verksamhet skall vara subventionerad eller ej, erfordras en

åtminstone ungefärlig uppfattning av lantmäteriets självkostnader och den

taxenivå, som svarar mot dessa (självkostnadsnivån). Styrelsen har därför

verkställt vissa beräkningar av nämnda kostnader. Till grund för beräkningarna

ha legat tidsstudieuppgifter, vilka styrelsen insamlat såsom underlag

för den nya lantmäteritaxan, främst månatliga sammandrag av arbetsjournaler

avseende arbetstidens omfattning under månaden samt dess fördelning

på olika grupper av åtgärder. Sammandragen avse i huvudsak tiden

april 1948—mars 1949 och härröra från 17 lantmäteridistrikt i olika delar

av landet. Beträffande beräkningarna upplyser styrelsen, att meningen varit

att utföra dessa sä att resultaten så vitt möjligt bliva jämförbara med resultaten

av självkostnadsberäkningarna inom enskilda företag. Sålunda ha

i princip medtagits alla de kostnadsposter, som ett enskilt företag måste

vidkännas. Vidare grunda sig beräkningarna på antagande om en oförändrad

kostnadsnivå. Slutligen äro beräkningarna gjorda dels med avseende å

förhållandena under den tidsperiod som nyssnämnda tidsstudieuppgifter

omfatta, alltså april 1948—mars 1949 (alternativ I), dels med avseende å

uppskattade förhållanden vid full utbyggnad av den beslutade organisationen

av lantmäteriet (alternativ II).

Med nämnda utgångspunkter kommer lantmäteristyrelsen fram till en årskostnad

för lantmäteriet av 13 367 000 kronor enligt alternativ I och

15 168 000 kronor enligt alternativ II. Enligt styrelsen böra emellertid självkostnaderna

uttryckas såsom kostnad per effektiv eller kostnadsbärande

arbetstimme för olika personalgrupper. Resultatet av en på detta sätt verkställd

beräkning återgives av styrelsen i följande uppställning.

A 1 t e

l.

(under tidsstudie
-

perioden)

15:31 kr/t.

7:50 >

5:01 »

r nät! v

Ii.

(vid full utbyggnad)

lantmätare

tekniker.....

kontorsbiträde

14: 94 kr/t.

8:39 »

5: 13 »

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

I anslutning till uppställningen anmärker styrelsen, att de angivna väldena

erhållits under förutsättning att kostnaderna för rådfrågning direkt påföras

statsverket. Om även dessa kostnader fördelas erhållas cirka 10 procent

högre värden. Vidare äro kostnaderna för restid i sin helhet fördelade

på den effektiva arbetstiden. .

Subventionering och relativ taxenivå. Lantmäteristyrelsen övergår härefter

till frågorna om subventionering och relativ taxenivå.

Allmänna synpunkter. Den taxenivå, som bör tillämpas, kan enligt lantmäteristyrelsen

bestämmas på olika sätt. Tre olika huvudfall kunna diskuteras.

Prissättningen kan till en början ske med sikte på bästa ekonomiska

resultat (företagsekonomisk prissättning). Subventionering förekommer därvid

icke. Taxenivån kan vidare bestämmas med sikte på en mer eller mindre

strängt fixerad grad av subventionering. Slutligen kan prissättningen göras

med sikte på att självkostnaderna skola täckas så nära som möjligt. För

sin del anser lantmäteristyrelsen att intet av dessa tre fall bör uteslutas i

och för sig, även om det torde få anses underförstått att lantmäteriets förrättnings

verksamhet i framtiden liksom hittills bör subventioneras av statsmedel.

De tre synpunkterna kunna också hävdas samtidigt, ehuru för olika

sektorer av verksamheten.

Tidigare subventionering. Innan lantmäteristyrelsen ingår närmare på frågan

om subventionsgrad och taxenivå i den nya lantmäteritaxan, återgiver

styrelsen vissa beräkningar rörande storleksordningen och utvecklingen i

stort av den statliga subventioneringen av lantmäteriets förvaltningsverksamhet.

Styrelsen framhåller, att kännedom härom är av intresse, då valet

av subventionsgrad och taxenivå måste bliva en ren bedömningsfråga. För

tiden före 1947 års omorganisation ha beräkningarna givit följande resultat.

Genomsnittlig

Tidsperiod

procentuell subvention

under tidsperioden

1909—1919 ...........

....... 27

1921—1929/30 .......

....... 57

1930/31-1939/40 .....

....... 56

1940/41—1946/47 .....

....... 56

I anslutning till tabellen anför styrelsen, att det givetvis varit omöjligt

att göra en fullt invändningsfri beräkning av subventionens storlek. Vidare

framhålles, att i subventionen ingå de direkta statsbidragen till förrättningskostnader

med i genomsnitt 5 å 6 procent eller i runt tal en tiondel av

den totala subventioneringen.

Beträffande tiden efter omorganisationen har lantmäteristyrelsen gjort

en jämförelse mellan dagarvodena enligt den provisoriska taxan och självkostnaderna

för sju arbetstimmar. Det må framhållas, att i nämnda taxa

finnas två taxenivåer, taxa A och taxa B. Den förra är relativt starkt sub
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

9

ventionerad, medan den senare är avsedd att ligga närmare de verkliga

självkostnaderna. Även här framhåller styrelsen svårigheten att bedöma

den genomsnittliga relativa subventioneringsgraden, enär denna i hög grad

varierar för olika åtgärder. Nämnda jämförelse visar följande procentuella

suhventionerin g.

Befattningshavare

.Hl U \ CllllO

Taxa A

Taxa B

Lantmätare..........

.... 82

45

Mätningstekniker ....

.... 70

20

Kontorsbiträde ......

. . . . 66

43

Medeltal (vägt) ......

. ... 75

37

Lantmäteristyrelsen påpekar till slut, att sistnämnda siffror antyda, att

statsverkets andel i lantmäteriets totala kostnader stigit avsevärt trots den

höjning av taxesatserna, som skedde i och med omorganisationen.

Taxenivå. Lantmäteristyrelsen anser att två olika taxenivåer böra finnas

även i fortsättningen. Detta innebär emellertid icke att alla i taxan förekommande

tariffer nödvändigtvis skola vara stelt fixerade vid dessa två nivåer,

utan en ytterligare detaljdifferentiering kan ifrågasättas.

Utgångspunkten för fixeringen av den högre nivån bör enligt styrelsen

vara att denna nivå i princip skall ligga i närheten av statsverkets självkostnader.

Även när denna taxenivå skall tillämpas är det emellertid i regel

fråga om åtgärder, som kunna karakteriseras som i hög grad allmännyttiga,

exempelvis upprättande av grundkartor för stads- och byggnadsplaner.

Taxenivån anses bland annat av detta skäl jämväl inom denna

grupp böra ligga under självkostnadsnivån.

Med hänsyn till det anförda föreslår styrelsen, att den högre taxenivån

skall fixeras till ungefär SO procent av självkostnaderna. I anslutning härtill

och till den tidigare genomsnittliga subventioneringen anser styrelsen

den lägre taxenivån böra bestämmas till omkring 40 procent av samma kostnader.

Lantmäteristyrelsen förslår vidare, att ersättningen i kronor per timme

skall utgå med följande belopp.

Taxa A Taxa B

för lantmätare ........................ 0 12

» tekniker .......................... 4 8

» kontorsbiträden m. fl............... 2 4

Om dessa taxenivåer införas blir, uttalar lantmäteristyrelsen, den totala

genomsnittliga subventioneringen för hela lantmäteriet, inklusive subvention

genom kostnadsfri rådgivning in. m., cirka 60 procent. Härtill kommer

emellertid subventioneringen genom direkta statsbidrag till behövande sakägare.

Styrelsen framhåller tillika, att den vid utarbetandet av taxans tariffer

eftersträvat att — särskilt för de ur allmän synpunkt viktigaste förrättningarna

och uppdragen — subventionen skal! bli genomsnittligt nå
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 10i
got

högre än om debitering skulle ske efter de i tabellen avgivna tidersättningarna.

Differentiering av taxenivån. Lantmäteristyrelsen framhåller här, att det

föreslagna fastställandet av en högre och en lägre taxenivå innebär en

första differentiering av subventioneringen. Härvid bör enligt styrelsen den

nuvarande fördelningen av förrättningar och uppdrag på taxa A och taxa

B i huvudsak bibehållas. Denna innebär att, förutom vissa särskilt angivna

uppdrag, flertalet s. k. legala förrättningar skola ersättas enligt den

lägre tariffen. Undantag utgöra dock förrättningar enligt fastighetsbildningslagen

inom stadsplanelagda områden. Anledning att göra skillnad mellan

förrättningar inom sådana områden och andra förrättningar anses emellertid

knappast föreligga. Tvärtom kan en sådan uppdelning ej sällan vara

orättvis.

I förslaget hänföras därför förrättningar enligt fastighetsbildningslagen

och i samband därmed också uppdrag att verkställa tomtindelning generelll

till den lägre taxenivån.

1 detta sammanhang påpekar lantmäteristyrelsen vidare, att ytterligare

några former av differentierad subvention förekomma för närvarande.

Bland dessa nämnas statsbidragen till förrättningskostnader — vilken fråga

dock behandlas för sig i ett senare avsnitt —- de särskilda s. k. sanihällstaxorna

samt lantmäteristyrelsens möjlighet att nedsätta ersättningsbelopp

enligt den provisoriska taxan.

Beträffande de särskilda samhällstaxorna anför styrelsen att dessa representera

eu differentiering på grundval av den administrativa indelningen.

Ehuru styrelsen, såsom redan förut angivits, anser samhällstaxorna ej

längre böra tillämpas för lantmäteriets vidkommande, finner den emellertid

det kunna ifrågasättas, om icke en viss högre taxenivå skulle kunna vara

berättigad vid arbeten inom städer och samhällen, där markvärdena ju

genomgående äro högre än på landsbygden. Den administrativa indelningen

synes emellertid numera icke nöjaktigt sammanfalla med gränserna för

intensivare markanvändning och högre markvärden. Det är således icke

ovanligt med tätbebyggelse inom landskommunerna, och inom städer och

samhällen finnas ofta stora områden av ren landsbygdskaraktär. Den administrativa

indelningen utgör därför ett mycket bristfälligt underlag för

en taxedifferentiering. Med hänsyn härtill anser styrelsen, att en eventuell

differentiering efter de värden, som beröras av förrättningen, i stället bör

ske genom att sakersättningarna för de förrättningstyper, vilka sammanhänga

med tätbebyggelse, beräknas efter en något högre taxenivå än ersättningen

för legala förrättningar i övrigt. Styrelsens taxeförslag bygger på en

differentiering efter denna linje.

Vad härefter angår den möjlighet till nedsättning i de enskilda fallen,

som för närvarande finnes, är denna begränsad till de fall, då taxa B är

tillämplig och förrättningen är av större allmän betydelse. Enligt lantmäteristyrelsen

har det emellertid i praktiken visat sig att denna nedsättningsmöjlighet

icke är tillräcklig för att möjliggöra en rättvis debitering i

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 104.

särskilda fall. Med hänsyn bland annat till det sätt, på vilket den nya taxan

konstruerats — den bygger främst på sakersättningar, vilka äro oberoende

av rådande lokala förhållanden — finner styrelsen det än mer angeläget att

tillräckliga jämkningsmöjligheter medgivas vid tillämpning av denna taxa.

Styrelsen upptager därför i sitt förslag väsentligt ökade möjligheter till

nedsättning av ersättningsbeloppen. Nedsättning förutsättes vidare kunna

ske oberoende av om taxa A eller taxa B är tillämplig.

Ersättningarna enligt förslaget jämfört med tidigare taxa. Såsom redan

förut antytts innebär lantmäteristyrelsens förslag att, bortsett från utgående

statsbidrag, cirka 60 procent av kostnaderna för lantmäteriets förrättningsverksamhet

skola stanna på statsverket. Då motsvarande andel före

omorganisationen torde ha varit cirka 50 procent, innebär förslaget således

en ökad statlig subventionering. Trots detta medför förslaget även betydande

höjningar av de arvoden sakägarna ha att erlägga. För att belysa förhållandena

i detta avseende bar styrelsen verkställt en jämförelse mellan

ersättningarna för ett antal förrättningar enligt den provisoriska lantmäteritaxan

och enligt de förslagna tarifferna. Provdebiteringarna ha verkställts

å 12 länslantmäterikontor. Resultatet av undersökningen redovisas i

följande tabell, däri även angives — förutom antalet provräknade förrättningar

— den genomsnittliga taxenivån för respektive förrättningsgrupper.

Ersättningar enligt föreslagna tariffer i procent av ersättningarna enligt

provisoriska taxan för provdebiterade förrättningar samt i procent av

självkostnaderna enligt tidsstudiematerialet.

Medeltal för hela riket.

Förrättningar

Avstyckning, nymätning, l''ö — 15 ha.........

„ 15-100 » .........

> , ) , över 100 > .........

> , kopiering (ev. delvis nymätning).

Inlösningsförrättningar........................

Gränsbestämningar, utst. gräns <: 1 km........

> , > > - 1 km........

Ägoutbyten under 10 ha.....................

> över FO ha...................

Laga skiften, areal under 2''0 ha..............

> > , » 2*0— 15 >..............

, > , > 15—100 » ..............

> j , > över 100 > ..............

Vägförbättringar, mindre än 10 delägare......

> , mer än 10 delägare..........

Antal

Ersättning enligt före-

prov-

debi-

slagen taxa

i procent av

prov.

Självkost-

terade

förrätt-

lantmäteri-

nader enligt

ningar

taxan

tidsstudier

69

157

39

63

149

} 35

40

115

71

175

50

67

146

43

Bo

138

36

63

156

34

69

151

37

51

149

39

43

173

1

62

165

33

63

144

47

121

1

45

151

} 40

52

163

Taxans förhållande till statsbidragen. Beträffande detta spörsmål framhåller

lantmäteristyrelsen, att det tidigare med hänsyn till att taxearvodena

uppburos av förrättningsmännen varit nödvändigt att använda sig av di
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

rekta statsbidrag lör att åstadkomma en subventionering efter behov eller

i övrigt efter olika grupper av uppdragsgivare. I och med att taxeersättningeu

efter omorganisationen tillfaller statsverket kan det enligt styrelsen ifrågasättas

om subventioneringen icke helt skulle kunna ordnas taxevägen. Delta

skulle då ske så att debiterade belopp nedsattes med hänsyn till sakägarens

ekonomiska förhållanden.

Styrelsen anser emellertid att inga påtagliga administrativa fördelar vinnas

om nuvarande statsbidragssystem ersättes med en behovsgraderad taxa.

Bland annat på grund härav föreslås att statsbidragssystemet i princip skall

bibehållas. Å andra sidan är sambandet mellan lantmäteritaxan och statsbidragen

till förrättningskostnaderna av den art, att en omarbetning avtaxan

även motiverar en omprövning av bidragsreglerna. Detta spörsmål

behandlas närmare i styrelsens förslag till nya dylika regler.

Huvudprinciperna för taxans tekniska konstruktion.

Primärmaterialet för beräkningarna. Till grund för lantmäteristyrelsens

förslag till ny taxa ha legat de förut omförmälda tidsstudieuppgifterna, avseende

tidsåtgången för olika slag av förrättningar och uppdrag samt arbetstidens

fördelning på olika tidsgrupper. Beträffande primärmaterialet i sistnämnda

avseende hänvisas till den redogörelse därför, som lämnats under

avsnittet rörande lantmäteriets självkostnader.

Vad angår primärmaterialet i fråga om tidsåtgången för olika förrättningar

och uppdrag upplyser lantmäteristyrelsen, att detta härrör från-17

särskilt utvalda distrikt. I vissa fall ha dock uppgifter insamlats från samtliga

lantmäteridistrikt. I stort sett gälla uppgifterna tiden april 1948—maj

1949. Materialet anses i huvudsak representativt för nuvarande förhållanden.

Däremot är, framhåller styrelsen, själva tidsstudieperioden icke representativ,

då densamma infallit under en uppbyggnadsperiod med stor tillgång på

nyutbildad och delvis orutinerad personal. I sitt förslag till saktariffer tager

emellertid styrelsen viss hänsyn härtill. Slutligen påpekar styrelsen, att materialet

uppvisar en mycket stor spridning. Följden härav blir bland annat

att det, hur man än konstruerar saktarifferna, ej torde kunna undvikas att

enstaka fall komma att avvika betydligt från tarifferna. Detta nödvändiggör

i sin tur, att formella möjligheter till nedsättning finnas.

Ersättningsgrunder. I nuvarande lantmäteritaxa förekomma tre principiellt

skilda ersättningsgrunder, nämligen tidersättning, sakersättning och

ersättning efter överenskommelse. Även förslaget till den nya taxan bygger

på dessa debiteringssätt. Enligt lantmäteristyrelsen kan det självfallet diskuteras,

om samtliga tre debiteringssätt äro erforderliga. Att undvara tidersättningen

synes dock icke vara praktiskt möjligt eller lämpligt. Detta förutsätter

nämligen, att man har sakersättningar som täcka alla tänkbara situationer,

eller också att överenskommelse träffas i alla de fall då sakersättning

icke finnes. Även sakersättningarna anses erforderliga då de erbjuda

stora fördelar framför debitering efter använd tid. Debiteringen efter sakersättning

är sålunda i stort sett oberoende av den individuelle förrättnings
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Mcij:ts proposition nr 104.

mannens snabbhet och skicklighet samt av tillfälliga mer eller mindre

slumpmässiga faktorer såsom väderlek och årstid. Genom saktariffer kan

också en utjämning av svårighetsgraden mellan olika förrättningar av samma

slag åstadkommas, vilket måste anses förmånligt ur rättvisesynpunkt.

Ur sakägarnas synpunkt värdefullt är även, att kostnaderna för en förrättning

i stort sett kunna beräknas på förhand. Vidare innebära sakersättningarna

en icke obetydlig administrativ förenkling i jämförelse med tidersättningarna.

Vad slutligen angår debitering efter överenskommelse anser lantmäteristyrelsen

ej heller denna ersättningsgrund gärna kunna undvaras. Särskilt

då det gäller vissa större arbeten synes det vara praktiskt och lämpligt att

överenskommelse träffas.

Tillämpningen av de olika ersättningsgrunderna. Fördelarna med sakersättningarna

anser lantmäteristyrelsen vara så stora, att detta sätt för bestämmande

av arvodet bör användas i största möjliga utsträckning. Styrelsen

föreslår också dylika ersättningar för flertalet mera vanliga förrättningar

och uppdrag. För rena utredningsuppdrag bör dock sakersättning

icke komma i fråga.

Möjligheten att träffa överenskommelse äger enligt styrelsen sin största

betydelse i fråga om grundkartearbeten och planarbeten. Men även i flera

andra fall är denna ersättningsgrund av värde, bland annat då konkurrens

med enskilda företag kan ifrågakomma. Saktarifferna kunna nämligen icke

alltid täcka de situationer, som uppstå, och äro dessutom alltför stela för

att passa in i en konkurrenssituation. Då det synes omöjligt att på förhand

förutse och närmare avgränsa alla ifrågakommande fall förordas i förslaget,

att överenskommelse skall kunna träffas i alla de fall där den högre taxenivån

är tillämplig.

Finnes icke någon sakersättning för viss förrättning och har särskild

överenskommelse om ersättning icke träffats skall slutligen enligt förslaget

tidérsättning användas.

I de provisoriska taxeföreskrifterna finnes eu regel som innebär, att ersättningen

i sin helhet må utgå efter den använda tiden om sakersättning

blir avsevärt lägre än debitering efter tidsåtgång. Denna regel finner lantmäteristyrelsen

medföra praktiska olägenheter och vara av ringa ekonomisk

betydelse för statsverket. På grund härav upptager förslaget icke någon motsvarighet

till ifrågavarande bestämmelse. Någon alternativ användning av

sakersättning och tidersättning föreslås sålunda ej.

Sakersättningarnas konstruktion. Beträffande detta spörsmål anför lantmäteristyrelsen,

att tarifferna kunna konstrueras så att de omfatta större

eller mindre arbetsmoment, d. v. s. såsom totaltariffer eller detaljtarifter.

Användas totaltariffer betraktas alla moment i en förrättning såsom en enhet

och ersättningen beräknas i ett för allt. Systemet med detaljtariffer innebär

däremot, att förrättningarna och uppdragen uppdelas i eu serie moment

och att eu tariff utformas för varje sådant moment.

Lantmäteristyrelsen finner för sin del åt! totaltarifferna utan tvekan äro

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

enklast att tillämpa och bygger av detta skäl sitt förslag huvudsakligen på

sådana tariffer. Nu gällande lantmäteritaxa bygger däremot med visst undantag

på detaljarvoden. Den nya taxan kommer för den skull att medföra,

att arbetet med att upprätta räkning förenklas och att det i större utsträckning

än för närvarande blir möjligt att överlåta detta arbete på biträdespersonalen.

De föreslagna totalarvodena äro i regel sammansatta av en grundavgift

och en eller flera tilläggsavgifter. Vidare äro tarifferna beräknade under

förutsättning av att nymätning verkställes. Härvid uppstår emellertid, påpekar

lantmäteristyrelsen, spörsmålet hur debitering skall ske, då konceptkarta

upprättas genom kopiering av äldre karta. I sådant fall synes nämligen

ersättningen böra sättas lägre. Detta kan enligt styrelsen ske antingen

genom att särskilda tariffer utarbetas för ifrågavarande fall eller genom

att nedsättning sker efter skälighetsprövning från fall till fall. Med hänsyn

till att kombinationer mellan nymätning och kopiering ofta förekomma,

förordar styrelsen sistnämnda metod.

Slutligen föreslår lantmäteristyrelsen, att saktarifferna för legala förrättningar

skola — i motsats till vad som nu gäller — göras oberoende av det

sätt, varpå stoinmätningen verkställes och av den skala, vari kartan upprättas.

Skulle emellertid i något fall användas mätningsmetoder, som äro

avsevärt billigare och enklare än de brukliga, finnes enligt förslaget möjlighet

för styrelsen att nedsätta ersättningen till skäligt belopp.

Av taxeersättningen täckta kostnader. De åtgärder, som direkt sammanhänga

med en legal förrättning, äro i stort sett fastställda genom olika författningar.

Beträffande uppdrag saknas däremot i stor utsträckning direkta

föreskrifter härutinnan. Gällande praxis lämnar dock ledning. Lantmäteristyrelsen

anför nu, att för tveksamma fall härjämte i själva taxan böra lämnas

vissa förtydliganden om vilka åtgärder, som skola anses täckta av tarifferna.

Åtgärder därutöver böra således ersättas särskilt efter sakersättning,

om sådan finnes, eller eljest efter tidersättning. Av olika skäl kan det

enligt styrelsen å andra sidan i vissa fall vara befogat att undantaga vissa

åtgärder från dem, som skola anses täckta av sakersättningen för en viss

förrättning. Detta gäller framför allt i fråga om alternativa åtgärder, d. v. s.

sådana där sakägarna genom egna överenskommelser kunna påverka beslutet

om och i vad mån de skola företagas eller ej. Även sådana undantag skola

tydligt framgå av direkta stadganden.

Lantmäteristyrelsen behandlar härefter vissa speciella slag av kostnader

i samband med legala förrättningar, nämligen kostnaderna för hantlangning

m. m., lösen för karta och handlingar, s. k. förskjutna kostnader samt

kostnader för biträde av gode män.

Vad först angår kostnaderna för hantlangning m. in. utgår 1927 års lantmäteritaxa

från att vederbörande sakägare skola tillhandahålla erforderlig

hantlangning samt markerings- och stakningsmateriel. Vissa samhällstaxor

inkludera emellertid även ersättning för dessa kostnader. En taxa av sistnämnda

slag synes dock icke för närvarande tänkbar för landsbygdens vid
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition nr 104.

15

kommande. Styrelsens förslag bygger också på att sakägarna i fortsättningen

liksom hitintills i princip själva skola svara för ifrågavarande kostnader.

Lösen för karta och handlingar utgår enligt 1927 års taxa särskilt. I sitt

förslag bibehåller lantmäteristyrelsen ej begreppet lösen, utan gottgörelse

för karta och handlingar ingår i regel i de ifrågasatta tarifferna för förrättningar

och uppdrag. För kartkopiering och avskrift av handlingar såsom

särskilda uppdrag utgår vidare enligt förslaget ersättning med vissa angivna

belopp.

Enligt nuvarande praxis betraktas åtskilliga kostnader såsom förskjutna.

Detta innebär att kostnaderna, i den mån de motsvaras av direkta utlägg

för statsverket, betalas av lantmäteristyrelsen och därefter återföras till

statsverket genom att de upptagas å ersättningsräkning. Lantmäteristyrelsen

framhåller, att detta förfarande medför åtskilligt arbete med bokföring och

kontroll. För att avlägsna dessa olägenheter föreslår styrelsen, att ifrågavarande

kostnader i görligaste mån skola inarbetas i tarifferna. Detta synes

böra ske, vare sig ersättningen för förrättningen utgår såsom sakersättning

eller efter använd tid. Vissa typer av förskjutna kostnader synas dock vara

av den art, att de med fördel kunna inräknas i saktariffer men i princip

böra ersättas särskilt, då debitering skall ske efter tidersättning.

Kostnaderna för biträde av gode män bestridas för närvarande helt av

sakägarna. Enligt lantmäteristyrelsen bliva dessa kostnader ofta relativt betydande.

särskilt vid vissa slag av förrättningar. Framför allt gäller detta i

de delar av landet, där resekostnaderna för gode män äro stora. Ur olika

synpunkter förefaller det styrelsen därför önskvärt att en utjämning härvidlag

kommer till stånd. I samband härmed bör emellertid en allmän översyn

av godemansersättningarna företagas. Då detta synes förutsätta en samtidig

omprövning av ersättningarna åt vissa andra förtroendemän, finner

styrelsen att frågan, huruvida godemansersättningarna skola inarbetas i

lantmäteritaxan, tills vidare bör uppskjutas.

Sakersättningarnas verkningar. Sakersättningarna innebära att en viss

utjämning av olika svårighetsfaktorer konnner till stånd. Enligt vad lantmäteristyrelsen

framhåller blir omfattningen av denna utjämning emellertid

i hög grad beroende av detaljerna i fråga om den tekniska konstruktionen.

Ju enklare tariffer som utnyttjas, desto längre gående utjämning

uppnås.

I de föreslagna tarifferna beaktas endast ett fåtal faktorer. Tarifferna avseende

legala förrättningar innehålla sålunda ingen uppdelning med hänsyn

till den av terrängen betingade svårighetsgraden. Detta medför att tarifferna

komma alt te sig relativt högre inom lättmätta än inom mera svaiinätta

områden. Under i övrigt lika förhållanden synes enligt styrelsen intet

vara att erinra mot detta resultat. Då mera lättmätta områden samtidigt

äga ett lågt värde, skulle resultatet dock kunna verka oskäligt. Styrelsen understryker,

att detta problem har stor praktisk betydelse för vissa delar av

Norrland, där stora områden lågproduktiva eller improduktiva marker förekomma.

Samtidigt frambålles, att nu berörda verkningar i viss mån redu
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 104.

cerats i det framlagda förslaget. Problemet har dock icke kunnat helt lösas.

Möjligheten till nedsättning i de enskilda fallen bör därför hållas öppen.

Behovet av spärr- och jämkningsregler. Lantmäteristyrelsen framhåller att

det om den nya taxan såsom föreslagits konstrueras efter enkla och schematiska

debiteringsregler, icke torde kunna undvikas, att den i speciella fall

kan medföra följdverkningar, vilka kunna te sig orättvisa för enstaka sakägare.

Följden kan också i vissa fall bliva att sakägare kunna onödigtvis

komplicera förrättningar utan att få vidkännas några ekonomiska konsekvenser

härav. Dylika ogynnsamma verkningar böra enligt styrelsen i görlig

mån elimineras genom speciella bestämmelser. Å ena sidan böra sålunda

saktarifferna kompletteras med vissa spärregler och å andra sidan böra

sakersättningarna under vissa förutsättningar kunna jämkas nedåt. Härvid

böra spärreglerna tjäna till att eliminera uppenbara undantagsfall och till

att överhuvud taget medgiva formella möjligheter för extradebitering av

merarbete, som tillkommit på grund av bristande samförståndsvilja hos

sakägare. Beträffande bestämmelserna om nedsättning uttalar lantmäteristyrelsen,

att dessa icke böra tyngas av alltför snäva formella föreskrifter.

Lantinäteristyrelsens förslag i förevarande hänseenden bygger på nu nämnda

förutsättningar.

Inkomstberäkning. Lantmäteristyrelsen beräknar, att vid tillämpning av

den nya taxan statsverkets framtida inkomster vid lantmäteriväsendet skola

komma att uppgå till cirka 5,5 miljoner kronor per år vid full utbyggnad.

Samtidigt framhålles, att beräkningen givetvis måste lida av betydande

osäkerhet. Vidare kunna inkomsterna under de första åren väntas bliva

lägre med hänsyn till att enligt förslaget äldre bestämmelser skola tillämpas

å förrättningar, som påbörjats innan den nya taxan trätt i kraft.

Som jämförelse med nyssnämnda inkomstberäkning nämnes, att inkomsterna

vid lantmäteriets distriktsorganisation under budgetåret 1948/41)

utgjorde 2,8 miljoner kronor och för innevarande budgetär beräknas komma

att uppgå till 3,7 miljoner kronor. Den provisoriska taxan beräknas av

lantmäteristyrelsen på lång sikt motsvara en inkomst av cirka 4 miljoner

kronor per år.

Speciella frågor. Under denna rubrik berör lantmäteristyrelsen vissa spörsmål

rörande sakägares skyldigheter samt frågan om räkning, uppbörd och

klander in. m.

Sakägares skyldigheter. För närvarande åligger det sakägare att tillhandahålla

fortskaffningsmedel mellan särskilda förrättningsställen. Denna skyldighet

anser lantmäteristyrelsen böra borttagas. Vidare skall enligt gällande

bestämmelser sakägare, då förrättning på hans begäran eller genom hans

vållande antingen helt inställes eller uppskjutes, ersätta de rese- och traktamentskostnader,

som föranletts av den inställda förrättningen eller av

uppskovet. Denna regel anser styrelsen vara direkt skadlig, eftersom den

stundom stimulerar sakägarna att hellre fullfölja en förrättning än att inställa

den. Härigenom åstadkommes nämligen onödigt merarbete och kan

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Majds proposition nr 104.

17

föranledas en ändamålslös fastighetsbildning. Lantmäteristyrelsen föreslår

därför, att även denna bestämmelse skall upphävas.

Räkning, uppbörd och klander in. m. De regler om räkning, uppbörd

och klander m. m., som finnas i provisoriska lantmäteritaxan, böra enligt

lantmäteristyrelsen utan större sakliga ändringar överföras till den nya

taxan. Vissa detaljändringar, vilka huvudsakligen åsyfta kamerala förenklingar,

föreslås dock.

Till sist må här beröras frågan om avskrivning av ersättning enligt lantmäteritaxan.

I detta hänseende föreslås att lantmäteristyrelsen, om det vid

utmätning befinnes, att den betalningsskyldige saknar utmätningsbara tillgångar,

skall äga avskriva fordringen, såvida det icke finnes utsikt att utfå

beloppet. Vidare förordas, att avskrivning även i övrigt skall få ske, då

den betalningsskyldige icke kunnat anträffas å uppgiven vistelseort eller då

kostnaderna för utmätning beräknas väsentligt överstiga ersättningsbeloppet.

Yttranden.

De myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget, ha

i stort sett tillstyrkt detsamma eller lämnat det utan erinran. I flertalet yttranden

framställas emellertid erinringar i vissa avseenden. Frånsett detaljspörsmål

gälla erinringarna huvudsakligen frågorna om den föreslagna

taxans regionala giltighet samt subventioneringens storlek och därmed sammanhängande

spörsmål.

Beträffande först frågan om taxans regionala giltighet anför

Svenska stadsförbundet att en tillämpning av olika taxor inom samma

administrativa område kan bli besvärande för de därav berörda stadssamhällena.

Lantmäteristyrelsen synes utgå ifrån att samhällstaxorna genomsnittligt

skulle vara lägre än den föreslagna lantmäteritaxan. Så torde dock

enligt förbundets förmenande endast vara fallet med vissa lokala taxor i

mindre städer och samhällen. I de större städerna torde däremot taxenivån

ligga genomsnittligt högre än lantmäteritaxan, bland annat beroende på den

reducerande inverkan på lantmäteritaxan, som den betydande statliga subventionen

har. De anförda skälen tala enligt förbundet för att de områden,

där lokala taxor gälla, åtminstone tills vidare undantagas från tillämpningen

av lantmäteritaxan, trots att vissa olägenheter därvid kunna komma att

kvarstå för lantmäteriets del. Givetvis hade några större svårigheter icke

behövt uppstå, om man kunnat ansluta samhällstaxorna till lantmäteritaxan.

Detta synes emellertid i vart fall för närvarande icke möjligt. Det torde nämligen

enligt förbundets uppfattning bland annat bli svårt att uppställa en

schematisk taxa för stadssamhällena, då förhållandena variera på olika orter.

Utslagsgivande faktorer härvidlag äro exempelvis olikheter i organisation,

beroende på de mer eller mindre komplicerade förhållanden som råda

i större och mindre städer, samt terräng-, vegetations- och bebyggelseformer.

Då det måste anses vara ett betydande allmänt intresse, att stadssamhällena

2 Ilihang till riksdagens protokoll VJ50. i samt. Nr 104.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Mcij:ts proposition nr 104.

hålla eget mätningsväsen, synes det dessutom obilligt att låta dessa samhällen

få vidkännas kostnaderna härför fullt ut, medan landsbygden får

betydande kostnadsbidrag av statsmedel. Om likformiga taxor för landsoch

stadsbygd anses eftersträvansvärda, synes därför enligt förbundets mening

en statlig subvention till de stadssamhällen, som hålla eget mätningsväsen,

med fog kunna ifrågasättas.

Vad härefter angår subventioneringens storlek och därmed

sammanhängande spörsmål uttalar statskontoret, att ämbetsverket

av statsfinansiella skäl icke kan förorda mindre höjning av taxan

än vad förslaget innebär. Såsom skäl åberopas den ökning av statens årliga

kostnader för lantmäteriväsendet, som 1947 års omorganisation medfört

och vid full utbyggnad i ännu högre grad kommer att medföra. Vidare ifrågasätter

statskontoret av principiella skäl, om icke tidersättningarna enligt

taxa B böra närma sig självkostnaderna mer än styrelsen föreslagit.

Statens priskontrotlnåmnd framhåller önskvärdheten av att under en

övergångstid avgiftshöjningarna för sakägarna om möjligt begränsas genom

en tillfällig ökning av subventioneringen.

Lantbruksstijrelsen anser sig icke böra avgiva något allmänt uttalande om

höjningen av taxenivån, enär en viss höjning av ersättningsgrunderna förutsattes

vid omorganisationen och en stor del av lantmäteriets arbete är förlagt

till tätorterna. Vissa typer av förrättningar, såsom omskifte och ägoutbyte,

äro emellertid enligt styrelsen så gott som undantagslöst av sådan allmän

betydelse, att de böra främjas genom att kostnaderna hållas låga. Styrelsen

anser därför, att saktarifferna för nämnda förrättningar böra sänkas

eller förrättningsmännen erhålla begränsad rätt att nedsätta ersättningsbeloppen.

Riksförbundet Landsbygdens folk understryker, att frågan om den

statliga subventioneringen och dess differentiering på olika slag av förrättningar

blir av allra största betydelse till följd av lantmäteriets höga självkostnader.

Vid bedömandet av frågan om subventioneringens storlek vid

olika förrättningar bör enligt förbundets uppfattning hänsyn tagas framför

allt till förrättningens art, värdet av förrättningsobjektet, det ekonomiska

värdet av förrättningens genomförande och förrättningens allmännytta.

Förbundet har i princip intet att erinra mot den föreslagna uppdelningen

i två taxenivåer. Emellertid anser förbundet, att subventioneringen bör differentieras

mer än som föreslagits. Subventioneringen bör sålunda göras större

än enligt förslaget vid förrättning eller uppdrag, som avser bildande av

fastighet där marken är produktionsobjekt, företrädesvis jordbruksfastigheter.

Beträffande sådana förrättningar och uppdrag är det önskvärt, att

taxan genomsnittligt icke kommer att överstiga nivån enligt den nu gällande

provisoriska taxan. Markvärdena äro nämligen i dessa fall förhållandevis

låga. Dessutom är det av vikt att underlätta och förbilliga dessa förrättningar

och uppdrag, vilka främja jordbruksnäringen och således äro av

stor samhällsekonomisk betydelse. En låg taxa kan även locka till frivillig

rationalisering utan statens medverkan i ekonomiskt avseende. Skhlle

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 104.

den av förbundet för nämnda fall föreslagna ytterligare subventioneringen

medföra en höjning av den genomsnittliga, totala subventioneringsprocenten,

ifrågasätter förbundet om icke ersättningar för förrättningar, som avse

sportstuge-, bostads- eller industriändamål, med hänsyn främst till de höga

markvärdena böra utgå med belopp som motsvara eller ligga nära självkostnaderna.

Skulle i sådant fall ersättningsbeloppet någon gång bli oproportionerligt

stort, ger förslaget möjlighet till nedsättning. Slutligen ifrågasätter

förbundet om icke subventioneringen i princip bör slopas såvitt gäller

den grupp av förrättningar och uppdrag, som enligt förslaget är avsedd

att ersättas med 80 procent av självkostnaderna. Denna grupp omfattar i

huvudsak samhälls- och andra mätningar, grundkartearbeten m. in., vilka

kunna utföras även av kommunala mätningsorgan eller privata mätningstirmor.

De enskilda mätningsföretagen kunna givetvis icke fordra mindre

ersättning än självkostnad plus en skälig företagarvinst. Om nämnda grupp

av förrättningar och uppdrag subventioneras, kan lantmäteriorganisationen

komma att konkurrera ut de enskilda företagen. Med nuvarande arbetsbelastning

för lantmäteriet föreligger visserligen knappast någon större risk

härför. Vid ett förändrat läge kunna förhållandena dock bli sådana, att privatföretag

bli nödsakade att lämna låga anbud och därigenom tvingas att

utföra arbeten av underhaltig karaktär. Det torde vara önskvärt, att enskilda

mätningsfirmor även i framtiden kunna bedriva sin verksamhet för

att därigenom möjliggöra viss avlastning för lantmäteriet. Nämnda grupp

av förrättningar och uppdrag berör dessutom områden med förhållandevis

höga markvärden. Även om ersättningsbeloppen i och för sig bli höga, bli

de dock små i förhållande till markvärde och uppkommande vinst.

Sveriges lantbruksförbund anlägger väsentligen samma synpunkter som

Riksförbundet Landsbygdens folk.

Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund hemställer att taxan i fråga

om den grupp av förrättningar och uppdrag, som enligt förslaget blir minst

subventionerad, måtte utformas så att den motsvarar lantmäteriets självkostnader,

beräknade enligt företagsekonomiska grunder. Förbundet erinrar

om att till nämnda grupp höra uppdrag att upprätta grundkarta för byggnadsplan

och stadsplan samt att utarbeta sådana planer ävensom att jämväl

väg- och vattenbyggare äro behöriga att verkställa alla slag av dylika arbeten.

I princip har förbundet intet att erinra mot en statlig stödverksamhet,

men en taxesubventionering av denna grupp skulle enligt förbundets mening

medföra, att det statliga lantmäteriet droge till sig allt fler sådana uppdrag.

Detta kan innebära en misshushållning med den tekniskt utbildade arbetskraften

och skulle dessutom nödvändiggöra en ytterligare utökning av lantmäteriorganisationen.

Konkurrensens bortfallande skulle säkerligen leda till

att vid stor ärendebalans inom lantmäteriet uppdrag av ifrågavarande art

skulle komma att eftersättas. Risken härför är säkert stor, eftersom dessa

uppgifter delvis ligga vid sidan om lantmäteriets huvuduppgifter. Det kan ej

heller förväntas, att varje lantmätare är specialist inom ifrågavarande område.

Enligt förbundets mening bör för nämnda grupp av förrättningar och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj ds proposition nr 104.

uppdrag det statliga stödet ges enbart i form av direkta statsbidrag, varvid

prövning av det allmännyttiga behovet kan ske i varje särskilt fall. Statsbidrag

bör enligt riksförbundets mening givetvis utgå även om uppdraget utföres

av privata firmor. En konkurrens utan taxesubventionering skulle leda

till att uppdraget bleve anförtrott den som kunde göra det bäst, snabbast och

billigast.

Sveriges förrättningsmannaförening för enskilda vägar berör i detta sammanhang

särskilt frågan o in ersättning till de s. k. särskilda

vägförrättnings männen. Föreningen anser att dessa utöver

den föreslagna ersättningen enligt taxa A liksom nu böra erhålla tilläggsersättning

i form av statsbidrag. Enligt föreningens uppfattning är det rimligt

att sådan tilläggsersättning utgår, eftersom taxenivån eljest skulle bli densamma

som inom lantmäteriväsendet, där taxan avses täcka endast 60 procent

av självkostnaderna. Särskilt vill föreningen framhålla att det för närvarande

icke torde vara möjligt att anställa ett kunnigt kontorsbiträde mot

cn så låg ersättning som det ifrågasatta beloppet av 2 kronor i timmen. Föreningen

hemställer, att tilläggsersättningen bestämmes till förslagsvis 40 procent

av taxeersättningen. Alternativt ifrågasätter föreningen utredning om

särskild taxa för vägkunniga förrättningsmän, som icke äro statsanställda.

Sådan utredning anses lämpligen kunna ske i samband med pågående utredningar

om enskilda vägar. Slutligen anser föreningen, att övergångsbestämmelserna

rörande ersättning till vägförrättningsmännen böra utformas så att

åtgärd, som verkställes efter det de nya bestämmelserna trätt i kraft, skall

ersättas enligt dessa även om förrättningen påbörjats dessförinnan.

Sistnämnda synpunkt delas av väg- och vattenbgggnadsstgrelsen.

Även Svenska väg- och vattenbgggares riksförbund hemställer om en avsevärd

höjning av den föreslagna taxan för privata vägförrättningsmän. Härvid

framhålles att taxan är för låg för att man skall kunna påräkna att kvalificerade

personer vilja åtaga sig sådana uppdrag. Det synes emellertid vara

ett allmänt intresse att åtminstone vid sådana enskilda vägar, där byggnads-

och underhållsarbetena äro av större omfattning, den speciella sakkunskap

på vägbyggnadsområdet, som regelmässigt endast civilingenjörerna

besitta, skall kunna tillgodogöras. Förslagsvis bör arvodet ansluta sig till

teknologföreningcns taxa. Ett så bestämt arvode torde emellertid förutsätta

en auktorisering av privata förrättningsmän liksom eu ändring av statsbidragsbestämmelserna

för ifrågavarande förrättningar.

Av vad i övrigt anförts i yttrandena, torde här endast följande behöva

omnämnas.

Svenska komnmnal-tekniska föreningen anmärker, att de av lantmäteristyrelsen

verkställda tidsstudierna endast gällt lantmäteriet. Städer

och samhällen med eget mätningsväsende ha alltså icke lämnat tidsstudieuppgifter.

Föreningen upplyser emellertid, att tidsstudieundersökningar för

närvarande pågå i syfte att få fram självkostnaderna i nämnda städer och

samhällen. Dessa undersökningar komma att bliva av värde för bedömandet

av frågan om förhållandet mellan lantmäteritaxan och samhällstaxorna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 104.

21

I anledning av de föreslagna reglerna om nedsättning uttalar Sveriges

lantbruks förbund att ingen ersättning bör uttagas i de fall, då förrättning

återkallats, inställts, vägrats eller undanröjts och detta icke uppenbarligen

berott av sakägaren. Samma synpunkt anföres av Riksförbundet Landsbygdens

folk.

Sistnämnda förbund anser vidare att i samtliga de fall, där enligt förslaget

nedsättning är möjlig, frågan härom skall ex officio upptagas till prövning av

förrättningsmännen. Dessa torde ha de största förutsättningarna att kunna

bedöma densamma. I detta sammanhang framhåller förbundet även, att nedsättning

med hela ersättningsbeloppet bör kunna ske i fråga om förrättningar,

som äro av jordpolitisk betydelse eller som komma till stånd som följd

av ett samarbete med lantbruksnämnd och kunna anses ingå som ett led

i jordbrukets yttre rationalisering. Om lantbruksnämnd är sökande till förrättningen

bör den ersättning övriga sakägare ha att gälda nedsättas helt.

Särskilt med hänsyn till att enligt de föreslagna bestämmelserna om statsbidrag

jordpolitiska motiv icke få inverka på bidragsfrågan är det enligt förbundets

uppfattning värdefullt att möjlighet finnes att genom nedsättning

låta kostnaderna för förrättning av jordpolitisk betydelse helt stanna på

statsverket.

Slutligen beröres i ett par yttranden frågan om rätt att avskriva

fordran, som grundar sig på utförd förrättning. Statskontoret finner det

sålunda lämpligt att lantmäteristyrelsen erhåller vidgad sådan rätt. Det föreslagna

bemyndigandet måste emellertid anses vara alltför vidsträckt och

dessutom oklart avgränsat. Ett stadgande om avskrivningsrätt bör enligt

ämbetsverkets mening utformas så, att det närmare överensstämmer med

vad riksdagen i andra sammanhang föreskrivit angående avskrivning av kronans

fordringar. I vart fall kan ämbetsverket icke tillstyrka, att lantmäteristyrelsen

bemyndigas avskriva en fordran endast av den anledningen, att

den betalningsskyldige icke kunnat anträffas å uppgiven vistelseort.

Riksräkenskapsverket anser de föreslagna bestämmelserna om avskrivning

innebära en betydande förenkling i förhållande till vad som nu gäller rörande

avskrivning av kronans fordringar i allmänhet. Enligt ämbetsverkets mening

ligga de föreslagna avskrivningsreglerna helt i linje med vad 1945 års

riksdag framhållit med anledning av uttalande av 1944 års statsrevisorer

(r. skr. nr 352). För sin del anser riksräkenskapsverket det ändamålsenligt,

att det föreslagna förenklade avskrivningsförfarandet kommer till stånd

inom lantmäteriväsendet, särskilt med hänsyn till att tillämpningen av lantmäteritaxan

ofta medför att fordringar till obetydliga belopp uppkomma.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 104-

C. Nya regler för statsbidrag till förrättningskostnader.

Gällande bestämmelser.

Lantmäteristyrelsens förslag berör de bestämmelser, som gälla rörande

statsbidrag till kostnader för förrättningar enligt jorddelningslagen, fastighetsbildningslagen

och lagen om enskilda vägar. Dessa bestämmelser återfinnas

i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 295) angående villkor för erhållande

av statsbidrag till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet (ändrad genom nr 83/1935, nr 256/1939, nr

327/1941, nr 955/1947, nr 508/1948 samt nr 189/1949), kungörelsen den 6

maj 194Ö (nr 190) om statsbidrag i vissa fall till förrättningar enligt 6 kap.

lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad, samt kungörelsen

den 22 december 1939 (nr 912) angående villkor för erhållande av

statsbidrag till förrättning enligt lagen den 3 september 1939 om enskilda

vägar.

Jag avser icke att här närmare redogöra för innehållet av ifrågavarande

författningar. De bestämmelser som äro av intresse återgivas nämligen av

lantinäteristyrelsen i samband med styrelsens förslag till nya bidragsregler.

Jag torde därför i förevarande avseende få hänvisa till den följande redogörelsen

för styrelsens förslag.

I detta sammanhang må vidare erinras om att kungörelserna nr 295/1928

och nr 190/1949 även innehålla bestämmelser om villkoren för att erhålla

statsbidrag i vissa fall till kostnaderna för utflyttning, väganläggning och

odling. Någon ändring av dessa bidragsbestämmelser föreslås icke nu. Lantmäteristyrelsen

upplyser emellertid att arbetet med fortsatt översyn av bestämmelserna

i fråga pågår inom styrelsen.

Förslaget.

Lantmäteristyrelsens förslag bygger på den förutsättningen, att den ifrågasatta

nya lantmäteritaxan skall antagas. Förslaget innebär en revision av

de nu gällande bestämmelserna om statsbidrag till förrättningskostnader

samt en samordning av de reviderade bestämmelserna till endast en kungörelse.

Statsbidragsreglernas tillämpningsområde. Lantinäteristyrelsen framhåller

inledningsvis, att de senare årens utveckling kraftigt bidragit till att utjämna

skillnaden mellan stad och land. Detta har till följd att de för städerna

typiska förvaltningsformerna nu även kunna förekomma på landsbygden

och omvänt.

Härefter erinrar styrelsen om att den utgått från att den nya lantmäteritaxan

skall — oberoende av den administrativa indelningen — tillämpas

generellt över hela landet för alla åtgärder, som utföras av lantmäteriet.

Enligt styrelsen är det emellertid ur sakägarnas synpunkt icke tillräckligt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 104-

23

att samma taxebestämmelser tillämpas. Jämställdhet uppnås först om de

dessutom ha samma möjligheter att erhålla statsbidrag till förrättningskostnaderna.

För närvarande föreligger emellertid för enskild sakägare endast

möjlighet att erhålla statsbidrag till förrättningar enligt jorddelningslagen,

medan motsvarande förmån vid förrättningar enligt fastighetsbildningslagen

inskränker sig till sällsynta specialfall, nämligen vid förrättning enligt

ti kapitlet sistnämnda lag inom område, för vilket meddelats förordnande

enligt lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om

fastighetsbildning inom vissa områden av stad. Styrelsen föreslår därför,

att statsbidrag generellt skall kunna utgå till alla förrättningar enligt fastighetsbildningslagen

med undantag av förrättning för upprättande av registerkarta

enligt 7 kapitlet sagda lag. Sistnämnda slag av förrättningar

skola bekostas av vederbörande samhälle i de fall, då statsverket icke svarar

för hela kostnaden.

Lantmäteristyrelsen uttalar härefter, att det icke synes tillfredsställande

om sakägare, som begagnar sig av det statliga lantmäteriet, skall kunna erhålla

statsbidrag till förrättningskostnaderna, medan en annan sakägare,

som är hänvisad till samhällets mätningsorgan, skall vara avstängd från

sådant bidrag. Det förekommer nämligen ej sällan, att mätningsväsendet i

ett samhälle ombesörjes såväl av ett särskilt kommunalt organ som av lantmäteriets

distriktsorganisation. Vidare framhålles, att statsbidrag till förrättningskostnad

enligt tillämpad praxis beviljas ganska restriktivt och

blott tillkommer de ekonomiskt sämst ställda. Styrelsen anser det icke rimligt

att detta klientel skall vägras statsbidrag allenast därför att förrättningen

företages inom stad, medan en person på landsbygden däremot i samma

fall kan erhålla statsbidrag. Villkoren för erhållande av statsbidrag till förrättningar

enligt fastighetsbildningslagen böra därför enligt styrelsens uppfattning

göras oberoende av om förrättningen utförts av lantmäteriet eller av

kommunalt anställd mätningsman. I detta sammanhang erinrar styrelsen

även om att statsbidrag till kostnaderna för förrättning enligt lagen om enskilda

vägar utgår oberoende av om förrättningen handlagts av statsanställd

lantmätare eller av enskild s. k. vägförrättningsman.

För närvarande utgår statsbidrag till kostnaderna för sammanläggning

av fastigheter å landet endast då sammanläggningen äger rum i samband

med avstyckning. Då detta institut är ett enkelt och ofta anlitat medel att

förbättra fastighetsindelningen och numera kommit till ökad användning,

bland annat i verksamheten för jordbrukets rationalisering, finner lantmäteristyrelsen

nyssnämnda begränsning av bidragsmöjligheterna otillfredsställande.

Styrelsen föreslår därför, att bidragsreglerna skola utvidgas till att

omfatta även fristående sammanläggning samt sammanläggning i kombination

med annan förrättning enligt jorddelningslagen än avstyckning.

Bidragsprocenten. De nu gällande statsbidragsreglerna förete ganska varierande

regler för högsta utgående bidragsprocent. Sålunda utgår bidrag

till förrättningskostnaderna vid avstyckning enligt jorddelningslagen med

högst 75 procent, vid övriga förrättningar enligt samma lag med undantag

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Muj:ts proposition nr 104.

av förrättningar enligt 20 kapitlet 5 och 10 §§ med högst 00 procent samt

vid förrättningar enligt lagen om enskilda vägar med belopp motsvarande

högst hela förrättningskostnaden. Enligt lantmäteristyrelsen kunna numera

knappast anföras några sakliga skäl till stöd för differentierade bidragsprocenter.

Praktiska skäl tala även för en enhetlig högsta bidragsprocent

för alla de förrättningar, varom nu är fråga. Styrelsen förordar för sin del,

att maximibidraget bestämmes till högst 75 procent av förrättningskostnaderna,

eller samma bidragsprocent, som nu gäller vid avstyckningsförrättningar

— lantmäteriets största förrättningsgrupp — och sammanläggningar

i samband med avstyckningar. Detta innebär en förbättring av villkoren beträffande

övriga bidragsberättigade förrättningar enligt jorddelningslagen

samt beträffande förrättningar enligt fastighetsbildningslagen. För förrättningar

enligt lagen om enskilda vägar medför däremot den nya bidragsprocenten

en försämring av villkoren.

Kostnader till vilka bidrag må utgå. Här föreslår lantmäteristyrelsen endast

ett par mindre ändringar.

Enligt gällande bestämmelser inräknas i kostnaderna för sammanläggning

i samband med avstyckning bland annat även stämpelavgift samt lösen

för bevis om vilande lagfart och bevis angående förordnande om sammanläggning.

Numera äro emellertid kostnaderna hos ägodelningsdomaren i

samband med sammanläggning begränsade. Bidrag till nyssnämnda kostnader

för stämpel och lösen sökes i mycket liten omfattning. Lantmäteristyrelsen

föreslår därför, att möjligheten att erhålla bidrag till ifrågavarande

kostnader skall slopas.

Vidare anser styrelsen att nu gällande bestämmelser om bidrag i vissa falt

till kostnaderna för biträde av gode män kunna utgå. Till motivering härför

anför styrelsen att dessa bestämmelser i sin nuvarande utformning sakna

praktisk betydelse.

Villkoren för statsbidrag. Enligt gällande bestämmelser må bidrag till avstyckningsförrättning

endast utgå, om förrättningen avser att bilda familjejordbruk,

stödjordbruk eller bostadsegnahem åt sökanden samt till vägförrättning,

om berörda fastigheter nyttjas som småbruk eller eget hem. Vissa

av de nuvarande bestämmelserna uppställa dessutom särskilda jordpolitiska

krav eller målsättningar.

Lantmäteristyrelsen anser, att statsbidragen till förrättningskostnader

böra utgå huvudsakligen med hänsyn till sökandens person och ekonomiska

ställning. Frågan om förrättningen behövs eller om åtgärden är lämplig ur

jordpolitisk eller planpolitisk synpunkt prövas vid förrättningen. Under

senare år ha stödformerna på det jordbrukspolitiska och bostadssociala

området kraftigt utbyggts. Enligt styrelsen finns det därför icke längre

någon anledning att genom statsbidrag till förrättningskostnader uppmuntra

tillkomsten av exempelvis vissa typer av fastigheter. Med hänsyn härtill

föreslår styrelsen att bestämmelser, som innehålla jordpolitiska och liknande

krav, skola utgå.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 104.

25

Yttranden.

De flesta remissinstanserna tillstyrka lantmäteristyrelsens förslag eller

lämna detsamma utan erinran. Endast på ett par punkter göres någon anmärkning

mot förslaget.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller sålunda, att möjligheten att

kunna erhålla bidrag till hela kostnaden vid vägförrättningar varit av kke

ringa betydelse särskilt i glesare befolkade delar av landet. Delaktighetstalen

i förrättningarna bliva nämligen där höga, vartill kommer att befolkningen

oftast besitter mindre god ekonomisk bärkraft. Med hänsyn härtill

ifrågasätter styrelsen om icke i bidragsbestämmelserna möjlighet bör lämnas

öppen att i mera betungande fall kunna medgiva bidrag utöver 75 procent.

Viss del av kostnaderna — förslagsvis 10 procent — bör enligt styrelsen

dock även i dylika fall åvila intressenterna.

Även Sveriges förrättningsmannaförening för enskilda vägar upptager frågan

om storleken av statsbidraget till vägförrättningskostnader. Föreningen

anför därvid i stort sett samma synpunkter som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

För sin del föreslår föreningen dock, att bidraget såvitt gäller

Norrland även i fortsättningen skall kunna utgå med belopp motsvarande

högst hela förrättningskostnaden.

Sveriges lantbruksförbund vänder sig mot lantmäteristyrelsens uttalande

att det, sedan stödformerna på det jordbrukspolitiska området utbyggts,

icke längre finnes anledning att genom statsbidrag till förrättningskostnader

uppmuntra tillkomsten av exempelvis vissa typer av fastigheter. Förbundet

anser, att bidrag bör kunna utgå även då förrättning avser bildande

av bärkraftiga brukningsdelar genom sammanslagning eller komplettering

med jordbruksjord eller skogsmark eller att i övrigt befrämja yttre rationalisering

av icke bärkraftiga brukningsdelar. Till närmare motivering härför

anför förbundet.

Beträffande yttre rationalisering kan statsbidrag eller lånegaranti endast

erhållas vid sådana rationaliseringsåtgärder, till vilka lantbruksnämnderna

direkt medverkat. Bidraget och garantien gälla enbart för inköp av mark för

rationaliseringens genomförande och omfattar således icke kostnaderna för

lantmäteriförrättningarna. Det synes förbundet angeläget, att den yttre rationaliseringen

befrämjas genom bidrag till förrättningskostnaderna, oavsett

om rationaliseringen sker med eller utan lantbruksnämndernas medverkan.

Särskilt stark framstår dock önskvärdheten av en dylik bidragsform

i sådana fall, där lantbruksnämnden såsom ägare till en viss fastighet

begär viss lantmäteriförrättning, som berör även angränsande fastigheter.

Att bidrag till förrättningskostnaderna i detta fall skulle utgå endast

när jordägarens ekonomiska ställning är speciellt svag kan icke anses

lämpligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2G

Kunyl. Maj.ts proposition nr 104.

D. Anslagsfrågor.

Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag till vissa

förrättningskostnader m. m.

Till understöd åt jorddelningsväsendet m. in.: Bidrag till jorddelningsförrättningar

och Bidrag till förrättningar enligt lagen om enskilda vägar

anvisades för budgetåret 1948/49 förslagsanslag å 200 000 respektive 25 000

kronor. Medelsåtgången under anslagen uppgick under sannna budgetår

till 125 034 respektive 11 255 kronor. För innevarande budgetår äro anslagen

likaledes upptagna med 200 000 och 25 000 kronor (statsliggaren s.

849 och 850).

5 rkanden. Lantmäteristyrelsen hemställer, att ifrågavarande båda

anslag skola sammanföras till ett anslag, benämnt Understöd åt jorddelningsväsendet

m. m.: Bidrag till vissa förrättningskostnader in. m., samt

att detta anslag skall uppföras med 250 000 kronor. I jämförelse med anslagsanvisningen

för löpande budgetår innebär detta en ökning med 25 000

kronor.

M o t i v. Sammanförandet av de nuvarande två anslagen anses praktiskt

med hänsyn till den föreslagna samordningen av statsbidragsbestämmelserna.

Såsom skäl för den begärda anslagshöjningen anför lantmäteristyrelsen,

att anspråken på statsbidrag kunna beräknas komma att öka, om förslaget

till ny lantmäteritaxa antages. I samma riktning verkar främst styrelsens

förslag att bestämmelserna om statsbidrag skola utvidgas till att omfatta

vissa nu icke bidragsberättigade förrättningar enligt fastighetsbildningslagen.

Verkningarna av denna utvidgning beräknas emellertid bliva relativt

blygsamma, emedan inkomstnivån för det förrättningssökande klientelet i

städer och samhällen i allmänhet torde vara högre än landsbygdsbefolkningens.

Vidare väntas även den ifrågasatta höjningen av bidragsprocenten

till andra förrättningar enligt jorddelningslagen än avstyckningar medföra

en ökad anslagsbelastning. Denna torde dock komma att utjämnas på

grund av att bidragsprocenten för förrättningar enligt lagen om enskilda

vägar föreslagits sänkt. Den totala ökningen av medelsbehovet beräknas av

styrelsen med ledning av tillgänglig förrättningsstatistik och erfarenheterna

om ansökningsfrekvensen till cirka 100 000 kronor. Med hänsyn till anslagsbelastningen

under budgetåret 1948/49 och till att verkningarna av de nya

reglerna icke helt hinna slå igenom under budgetåret 1950/51, anser styrelsen

emellertid en höjning av anslaget med 25 000 kronor till 250 000 kronor

tillräcklig.

Slutligen påpekar styrelsen att de ökade utgifterna för statsverket för

statsbidrag till förrättningskostnader närmast äro av formell innebörd, enär

böjningen av förrättningskostnaderna enligt den nya taxan medför större

inkomster för statsverket.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 104.

27

Y 11 r a n cLe n. Statskontoret har icke något att erinra mot lantmäteristyrelsens

förevarande förslag.

Riksräkenskapsverket anser det däremot icke lämpligt att sammanföra

de båda anslagen till bidrag till jorddelningsförrättningar och till bidrag till

förrättningar enligt lagen om enskilda vägar till ett anslag. Sistnämnda slag

av förrättningar äro enligt ämbetsverkets mening av sådan speciell karaktär,

att medel till bidrag till förrättningskostnaderna böra anvisas å ett särskilt

anslag. Till övriga enligt lantmäteristyrelsens förslag bidragsberättigade

förrättningar böra medel anvisas å ett särskilt anslag, benämnt bidrag

till vissa förrättningskostnader m. m. Anslaget förutsättes skola ersätta det

nuvarande anslaget till bidrag till jorddelningsförrättningar.

Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag till kostnader vid

ensittarförrättningar.

Anslag

1948/49 .................... 100 000

1949/50 (statsliggaren s. 849) . . 100 000

1950/51 (förslag) ............ 100 000

Yrkande. Lantmäteristijrelsen hemställer, att anslaget för budgetåret

1950/51 skall uppföras med oförändrat belopp av 100 000 kronor.

Motiv. Med hänsyn till ensittarförrättningens särpräglade konstruktion

har lantmäteristyrelsen icke ansett bestämmelserna om bidrag till kostnader

vid dylik förrättning böra revideras i samband med översynen av övriga

statsbidragsregler. Medelsbehovet under ifrågavarande anslag påverkas

emellertid av förslaget till ny lantmäteritaxa. I förhållande till gällande

provisoriska taxa innebär detta nämligen en höjning med cirka 50 procent

av lantmäterikostnaderna vid ensittarförrättningar. Vidare framhåller styrelsen,

att medelsförbrukningen under anslaget visat stigande tendens. Skäl

kunna därför anföras för en höjning av anslaget. Då man emellertid av annan

anledning möjligen kan vänta, att frekvensen av ensittarförrättningar

skall nedgå, anser sig styrelsen böra föreslå att anslaget i avvaktan på

närmare erfarenheter skall bibehållas vid oförändrad storlek.

Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag till ersättning åt vissa

förrättningsmän enligt lagen om enskilda vägar.

Anslag Nettoutgift

1948/49 ...................... 50 000 91002

1949/50 (statsliggaren s. 850) .... 50 000

1950/51 (förslag) .............. 50 000

Y r k a n d e. Lantmäteristijrelsen hemställer, att anslaget för budgetåret

1950/51 skall upptagas med oförändrat belopp av 50 000 kronor.

M o t i v. För närvarande utgår till förrättningsmän, som av länsstyrelse

förordnats enligt lagen om enskilda vägar och icke innehar statlig befalt
-

Nettoutgift

116 513

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

ning, förhöjd ersättning med 75 procent av den gottgörelse, som han enligt

1927 års lantmäteritaxa äger uppbära av sakägaren. Lantmäteristyrelsen

erinrar om att enligt förslaget till ny lantmäteritaxa ersättningarna för förrättningar

enligt lagen om enskilda vägar avses skola höjas. I förhållande

till 1927 års taxa beräknas höjningen till i medeltal omkring 90 procent.

Lantmäteristyrelsen har vidare utgått från att införandet av den nya taxan

icke skall påverka vägförrättningsmännens ekonomiska ställning, i vart

fall icke i försämrande riktning. Enligt styrelsen synes ett lämpligt resultat

kunna ernås, om någon tilläggsersättning icke utgår till förrättningar,

som påbörjas efter den 1 juli 1950 och debiteras efter den nya lantmäteritaxan.

Under budgetåret 1950/51 erfordras emellertid fortfarande ifrågavarande

anslag för utbetalning av tilläggsersättningar till förrättningar, som

påbörjats men icke avslutats före den nya taxans ikraftträdande. Med hänsyn

till den höga medelsförbrukningen under budgetåret 1948/49 anser

styrelsen det icke tillrådligt att sänka anslaget.

Departementschefen.

Frågan om en ny lantmäteritaxa aktualiserades av den omorganisation

av lantmäteriets distriktsorganisation, som beslöts vid 1947 års riksdag

(prop. nr 210; r. skr. 388). Jag torde sålunda få erinra om att jag i nämnda

proposition bland annat framhöll, att en betydande förenkling av taxebestämmelserna

bleve möjlig efter omorganisationen. Vidare anförde jag, att

en översyn beträffande storleken av ersättningssatserna, vilka i huvudsak

varit oförändrade sedan år 1920, syntes motiverad. Gällande taxebestämmelser

borde därför enligt min mening fullständigt omarbetas. Slutligen uttalade

jag, att provisoriska taxebestämmelser syntes erforderliga för tiden

intill dess en ny lantmäteritaxa kunde träda i tillämpning. Sådana bestämmelser,

innebärande i huvudsak en höjning av de dittillsvarande ersättningsbeloppen,

ha också utfärdats i kungörelsen nr 956/1947.

Lantmäteristyrelsen har nu efter Kungl. Maj :ts uppdrag framlagt förslag

till ny lantmäteritaxa. Då nu gällande taxebestämmelser utfärdats efter

riksdagens hörande, torde även den nya taxan böra underställas riksdagen.

Det synes emellertid knappast erforderligt, att alla detaljer av förslaget

prövas av riksdagen. Jag ämnar därför i det följande begränsa mig

till huvudprinciperna i lantmäteristyrelsens taxeförslag samt vissa speciella

frågor däri.

börslaget utgår från att liksom hittills lantmäteriets förrättningsverksamhet

skall subventioneras av statsmedel på så sätt att taxan sättes lägre

än vad som erfordras för att täcka statsverkets kostnader för verksamheten.

Härjämte avses att liksom hittills mindre bemedlade skola kunna erhålla

särskilda statsbidrag till gäldande av taxeersättningen. Beträffande

utformningen av förstnämnda subvention förordas, att den provisoriska

taxans system med två taxenivåer, vilka skola gälla för olika grupper av

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

29

förrättningar och uppdrag, skall bibehållas. Den lägre taxenivån (taxa A),

liksom nu omfattande flertalet legala förrättningar, föreslås skola motsvara

omkring 40 procent av självkostnaderna. Den högre taxenivån åter

(taxa B), som skall tillämpas i flertalet övriga fall, anses böra sättas till

omkring 80 procent av samma kostnader. I förhållande till 1927 års taxa

innebär detta förslag en viss ökning av den statliga subvenlioneringen.

Även i fråga om ersättningsgrunderna föreslår lantmäteristyrelsen i

princip samma anordning som nu gäller. Förslaget bygger sålunda på att

ersättning skall utgå såsom sakersättning, tidersättning eller efter överenskommelse.

Sakersättning anses böra komma till användning för flertalet

mera vanliga förrättningar och uppdrag. Möjligheten att träffa överenskommelse

om ersättning avses skola kunna användas, då den högre

taxenivån är tillämplig. Enligt lantmäteristyrelsen är denna ersättningsform

av värde i vissa fall, bland annat då konkurrens med enskilda företag

kan ifrågakomma. Tarifferna för sakersättning äro i största möjliga

utsträckning konstruerade såsom totaltariffer, medan gällande taxa i huvudsak

bygger på detalj arvoden. Tidersättningen är beräknad i kronor per

timme och olika hög för olika grupper av tjänstemän. I jämförelse med nuvarande

förhållanden innebära de nu föreslagna ersättningsgrunderna eu

icke obetydlig höjning av kostnaderna för sakägarna.

Det centrala problemet vid fastställandet av en ny lantmäteritaxa är enligt

min uppfattning frågan om subventioneringen och därmed sammanhängande

spörsmål. Med hänsyn till lantmäteriväsendets allmännyttiga karaktär

anser jag, att man ej bör räkna med att inkomsterna av förrättningarna

skola giva full täckning för kostnaderna utan att en viss subvention bör ske

från det allmännas sida. Behovet därav är emellertid självfallet mycket

olika i olika fall. Hänsyn bör sålunda tagas till de olika förrättningsobjektens

förmåga att själva bära kostnaderna samt till i vad mån förrättningarna

kunna anses särskilt angelägna ur det allmännas synpunkt. Bedömningen

av storleken av den subvention, som i genomsnitt bör utgå, måste vidare

alltid ytterst bliva en skälighetsfråga.

I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att de förrättningar och uppdrag,

som utföras av lantmäteriorganisationen, böra uppdelas i två kategorier

och att olika taxenivåer böra fastställas för dessa. Jag kan likaledes

biträda styrelsens åsikt, att den lägre taxenivån, vilken bland annat omfattar

förrättningar enligt lagen om delning av jord å landet — taxa A —

bör sättas till omkring 40 procent av lantmäteriets självkostnader. För den

högre taxenivån — taxa B — bör man däremot enligt min mening taga som

riktpunkt, att densamma bör i stort sett motsvara sagda kostnader och sålunda

icke innefatta någon egentlig subventionering. De förrättningar och

uppdrag, som avses skola hänföras till taxa B, torde nämligen i allmänhet

verkställas i städer och andra samhällen eller eljest där tätbebyggelse råder.

I sådana orter torde markvärdet i regel vara så högt, att det icke kan anses

oskäligt att de förrättningssökande få erlägga en ersättning, som täcker lantmälericts

självkostnader. Från vad nu sagts hör dock undantag kunna göras

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Alaj:ts proposition nr 104.

i fråga om vissa åtgärder som — oaktat de i taxehänseende hänförts till taxa

B — äro ur allmän synpunkt särskilt betydelsefulla.

\ id bestämmandet av sakersättningarna böra givetvis i de enskilda fallen

avvikelser kunna göras från de nu angivna genomsnittliga nivåerna.

Beträffande de förrättningar, som avses skola gå in under taxa A, vill jag

i detta sammanhang anmärka, att enligt min mening avgifterna böra hållas

låga för sådana förrättningar, som äro av särskild betydelse för jordbrukets

rationalisering. Även i övrigt torde man vid detaljutformningen böra eftersträva

en viss differentiering med hänsyn till sådana faktorer som exempelvis

värdet av förrättningsobjektet, det ekonomiska värdet av förrättningens

genomförande samt förrättningens allmännytta över huvud taget.

Därest taxan utformas enligt nu angivna grunder, komma ersättningarna

i flertalet fall att bliva ej oväsentligt högre än de ersättningar, som utgå

enligt nu gällande provisoriska taxa. Subventionen torde emellertid det

oaktat komma att bliva större än under tiden före omorganisationen. Det

bör vidare beaktas, att taxan, bortsett från den höjning med 25 procent,

som vidtogs år 1947, varit i stort sett oförändrad sedan år 1920, medan

markvärdena stigit betydligt under samma tid. Under sådana förhållanden

synes den av mig nu förordade subventionsgraden innebära en skälig avvägning.

Mot lantmäteristyrelsens förslag i fråga om den nya taxans tillämpningsområde

har jag intet att erinra. Jag anser sålunda bland annat att taxan

bör tillämpas även vid förrättningar, som lantmäteriets distriktsorganisation

utför inom orter, där s. k. samhällstaxor gälla. De betänkligheter däremot,

som uttalats i vissa remissyttranden, torde med hänsyn till den

ståndpunkt jag intagit i fråga om taxenivån icke behöva tillmätas någon avgörande

betydelse. Likaså bör taxan tillämpas för arbete, som länslantmäterikontoren

och lantmäteristyrelsen utföra. Vad angår taxans tillämpning utanför

lantmäteriorganisationen har denna fråga betydelse speciellt för de särskilda

vägförrättningsmännen. Jag vill då framhålla att förslaget, att den

nya taxan skall tillämpas även å förrättningar som utföras av dessa, innebär

en höjning av nu utgående ersättningsbelopp samt att ersättning för

ifrågavarande förrättningar till största delen utgår såsom sakersättning och

endast till en mindre del direkt i förhållande till använd tid. Det bör vidare

beaktas, att ifrågavarande förrättningsmän enligt lantmäteristyrelsens förslag

förutom gottgörelse enligt taxa A skulle erhålla särskild ersättning av statsmedel

för rese- och traktamentskostnader. Enligt vad som uppgivits från

lantmäteristyrelsen motsvara sistnämnda kostnader i genomsnitt omkring

13 procent av de totala självkostnaderna. Det är slutligen uppenbart att lantmäteriet

— vilket måste arbeta med högre utbildad personal samt större och

dyrbarare instrumentuppsättning — måste få högre självkostnader per arbetstimme

än en organisation, som enbart är inriktad på de i allmänhet

relativt enkla uppdrag, som vägförrättningarna utgöra. Jag finner det emellertid

önskvärt att de ekonomiska konsekvenserna av lantmäteristyrelsens

taxeförslag för ifrågavarande förrättningsmän skola undersökas. Då förslå
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

get, såsom nyss nämnts, innebär en förbättring för dessa, torde hinder ej

möta att detsamma tillämpas i avbidan på resultatet av sagda utredning.

Beträffande den nya taxans tekniska konstruktion kan jag i stort sett

ansluta mig till lantmäteristyrelsens förslag. Ersättning bör sålunda utgå

såsom sakersättning, tidersättning eller efter överenskommelse. Såsom styrelsen

anfört torde huvudvikten böra läggas vid förstnämnda ersättningsform.

I övrigt vill jag i detta sammanhang blott framhålla, att möjligheten

att träffa överenskommelse om ersättning bör användas med återhållsamhet

samt ej bör tillämpas på ett sätt som innebär ett frångående av principerna

för taxan. Den bör sålunda enligt min mening icke användas i konkurrenssyfte.

Vad lantmäteristyrelsen i övrigt föreslagit angående grunderna för den

nya taxan föranleder ingen erinran från min sida. Vad särskilt angår frågan

om rätt till avskrivning av ersättningsbelopp synes det av praktiska

skäl vara av värde att styrelsen erhåller dylik befogenhet enligt i stort sett

de riktlinjer, som styrelsen föreslagit. Den omständigheten att den betalningsskyldige

icke kunnat anträffas på uppgiven vistelseort, bör emellertid

icke utgöra skäl för avskrivning annat än då det finnes anledning antaga,

att kostnaderna för efterspanande icke skulle komma att stå i rimligt

förhållande till ersättningsbeloppet.

Jag övergår härefter till lantmäteristyrelsens förslag till nya regler om

bidrag till förrättningskostnader. Liksom styrelsen anser jag, att möjlighet

till statsbidrag för sådana kostnader alltjämt bör finnas. Det av styrelsen

framlagda förslaget i ämnet synes i huvudsak kunna godtagas. Blott på ett

par punkter föranleder detsamma någon erinran från min sida. Jag anser sålunda

i motsats till lantmäteristyrelsen, att bland villkoren för statsbidrag

böra bibehållas de bestämmelser som innehålla jordpolitiska och liknande

krav. Nämnda bestämmelser böra emellertid jämkas i den mån så erfordras

för att bringa dem i överensstämmelse med de av riksdagen godkända allmänna

riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Bidrag bör ej heller utgå vid förrättningar

enligt fastighetsbildningslagen i andra fall än de, där detta redan

är medgivet. Vidare bör enligt min mening bidragets storlek icke ovillkorligen

maximeras till 75 procent av förrättningskostnaderna. Sasom i ett par

yttranden framhållits kunna kostnaderna för vägförrättning särskilt i Norrland

i många fall bliva mycket betungande för sakägarna. Då så i särskilda

fall finnes påkallat torde därför bidrag till kostnaderna för vägförening

böra kunna utgå högst med belopp motsvarande hela förrättningskostnaden.

Vad slutligen angår anslagsfrågorna kan jag helt ansluta mig till vad lantmäteristyrelsen

härutinnan hemställt. De nuvarande förslagsanslagen till

Understöd åt jorddelningsväsendet m. in.: Bidrag till jorddelningsförrättningar

och Bidrag till förrättningar enligt lagen om enskilda vägar torde sålunda

från och med nästa budgetår böra sammanföras till ett förslagsanslag, benämnt

Understöd åt jorddelningsväsendet in. in.: Bidrag till vissa förrättningskostnader

in. in. Anslaget bör uppföras med 250 000 kronor. 1 förhål
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 104.

lande till medelsanvisningen för innevarande budgetår innebär detta en ökning

med 25 000 kronor. Ökningen är betingad av förslagen till lantmäteritaxa

och nya bidragsregler.

Till Understöd åt jorddelningsväsendet m. in.: Bidrag till kostnader vid

ensittarförrättningar och Bidrag till ersättning åt vissa förrättningsmän enligt

lagen om enskilda vägar torde böra anvisas oförändrade anslag å 100 000

respektive 50 000 kronor.

Det torde få ankomma å Kungl. Maj :t att i enlighet med nu angivna grunder

utfärda ny lantmäteritaxa och nya bestämmelser om statsbidrag till förrättningskostnader,

ävensom att vidtaga de författningsändringar, vilka i

anslutning härtill kunna bliva erforderliga. Härvid torde de möjligheter till

ytterligare förenklingar, som kunna förefinnas, böra tillvaratagas. Erforderliga

ändringar i lösen- och stämpelförordningarna torde få anmälas av chefen

för finansdepartementet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen att

1) godkänna de grunder för ny lantmäteritaxa och nya

bestämmelser om statsbidrag till kostnader för lantmäteriförrättningar

m. m., som angivits i det föregående;

2) å riksstaten för budgetåret 1950/51 under nionde huvudtiteln

anvisa

a) till Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag

till vissa förrättningskostnader in. m. ett förslagsanslag av

250 000 kronor;

b) till Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag

till kostnader vid ensittarförrättningar ett förslagsanslag av

100 000 kronor;

c) till Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag

till ersättning åt vissa förrättningsmän enligt lagen om enskilda

vägar ett förslagsanslag av 50 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall och förordnar, att proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Grass.

507284. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:247 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lan t b rnk s möt esv e rk samhe ten s ordnande in. in. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. JoU 1950:30 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa anslag till understöd åt jorddelningsväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten