Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den Ur juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar

1950-03-03 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:112, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den Ur juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

1

Nr 112.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den Ur juni

1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;

given Stockholms slott den 3 mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och

3 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

/ Sven Andersson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås sådan utvidgning av lagen den 14 juni 1929 (nr

131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, att såsom yrkessjukdom omfattad

av försäkringen skall anses jämväl dels kronisk manganförgiftning,

dels dammlunga, framkallad genom inverkan av oorganiskt ämne, dels ock

hudsjukdom, framkallad genom inverkan av tropiskt träslag eller ock av

formalin vid arbete med konsthartslim. 1

1 —tlihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 112.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Förslag

till .......

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131)

om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 14 juni 1929 om försäkring

för vissa yrkessjukdomar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Den, som —

ening därav,

bensol eller

ämne.

Såsom yrkessjukdom — -— —

hudkräfta (kancer);

10) kronisk manganförgiftning;

11) dammlunga, framkallad genom

inverkan av oorganiskt ämne;

12) hudsjukdom, framkallad genom

inverkan av tropiskt träslag

eller ock av formalin vid arbete med

konsthartslim.

Beträffande försäkringen-----—---nedan stadgas.

Arbete i--------farligt arbete.

—- ■— fosfor eller för—

— — radioaktiv!

Den, som---fosfor eller för
ening

därav,

stendamm,

bensol eller---radioaktivt

ämne.

Såsom yrkessjukdom — — -—

hudkräfta (kancer).

3

Ersättning i anledning av yrkessjukdom

skall icke utgå, med mindre

arbetaren inom ett år eller vad

angår yrkessjukdom, som framkallats

genom inverkan av stendamm,

röntgenstrålar eller radioaktivt ämne,

inom tio år före dagen för sjuk- 1

5-

Ersättning i anledning av yrkessjukdom

skall icke utgå, med mindre

arbetaren inom ett år eller, vad

angår yrkessjukdom, som framkallats

genom inverkan av röntgenstrålar

eller radioaktivt ämne, kronisk

manganförgiftning eller dammlunga,

1 Senaste lydelse av 1 § se 1949:187 och av 3 § se 1936:384.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

(Gällande lydelse:)

domens yppande varit sysselsatt med

arbete i verksamhet, där fara föreligger

för sjukdomen.

3

(Föreslagen lydelse:)

framkallad genom inverkan av oorganiskt

ämne, inom tio år före dagen

för sjukdomens yppande varit sysselsatt

med arbete i verksamhet, där

fara föreligger för sjukdomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1950 men skall icke äga tillämpning

i fråga om yrkessjukdom, som icke

omfattas av förut gällande lag, därest

sjukdomen yppats före nämnda dag,

och ej heller beträffande dylik sjukdom,

som yppats senare, därest arbetaren

icke efter lagens ikraftträdande

varit utsatt för inverkan av

den art, som framkallat sjukdomen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Utdrag ur protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet ä Drottningholms slott den 3

februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterrerg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,

Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga

angående ändring i yrkessjukdomsförsäkringslagen samt anför.

Inledning.

Enligt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar

skall den, som enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete

är försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete, anses försäkrad även

för vissa yrkessjukdomar. Ersättning i anledning av dylik sjukdom utgår

enligt i huvudsak samma grunder som för olycksfall i arbete.

Yrkessjukdomsförsäkringslagen innehåller ej någon allmän bestämmelse

om rätt till ersättning vid sjukdom, som orsakats av den försäkrades arbete;

lagen har i stället en förteckning över fall, som berättiga till ersättning. I

denna förteckning, som är intagen i 1 §, angivas såsom ersättningsbara sjukdomar

dels — i paragrafens första stycke — yrkessjukdomar, som uteslutande

eller till övervägande del framkallats genom inverkan av vissa uppräknade

giftiga ämnen eller viss strålning, dels ock — i andra stycket —

vissa närmare angivna sjukdomar, därest de uteslutande eller till övervägande

del orsakats av den försäkrades arbete. Bakom denna avgränsning av

de ersättningsbara sjukdomarna ligger tanken, att försäkringen bör omfatta

endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst lätt kan ledas tillbaka till arbetet

eller därmed sammanhängande förhållanden.

Denna principståndpunkt har man sedan icke frångått vid de ändringar,

som tid efter annan företagits i lagen (nr 335/1930; 384/1936; 211/1938;

226/1944 och 187/1949) och därvid har området för de ersättningsbara sjukdomsfallen

vidgats genom att lagens nyssnämnda förteckning i olika avseenden

kompletterats.

Sedan fråga uppkommit om ytterligare utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagens

tillämpningsområde, nämligen beträffande dels manganförgiftning,

dels lungsjukdom, framkallad genom inverkan av hårdmetall
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

damm, och dels hudsjukdom, orsakad av konsthartslim, tropiska träslag eller

vissa cellulosapreparat, anhåller jag nu att få upptaga denna fråga till

behandling.

Framställningar och förslag.

Manganförgiftning.

I skrivelse den 13 september 1947 anhöll Elektriska svetsningsaktiebolaget

— under uppgift att två hos bolaget anställda arbetare, som vid arbete

med pulvrisering av manganjärn drabbats av förgiftning, icke ansetts berättigade

till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen — att Kungl.

Maj:t ville vidtaga sådana åtgärder att sjukdomen manganförgiftning bleve

ersättningsgill enligt lagen.

Sedan yttrande i ärendet infordrats från statens institut för folkhälsan,

anförde institutet i utlåtande den 10 februari 1948 bl. a.

Manganförgiftning anses i den vetenskapliga litteraturen vara en sällsynt

sjukdom, som förekommer bland arbetare, exponerade för mangan vid

vissa arbetsprocesser, särskilt målning, anrikning och annan bearbetning

av manganmalmer, framställning av mangandioxid (brunsten) och av kaliumpermanganat

samt tillverkning av torrbatterier. Vidare lära fall av

manganförgiflning förekomma vid tillverkning och bearbetning av manganstål

samt inom färgindustrien. Mangan inkommer i organismen huvudsakligen

i dammform via andningsvägarna samt i någon grad även via digestionskanalen.

Då mangan förekommer i smält tillstånd kan det även inhaleras i

ångform. Det utsöndras via tarmkanalen och till mindre del med urinen.

Manganarbetare anses predisponerade för luftvägsinfektioner, särskilt

lunginflammationer, s. k. »manganpneumonier». Kliniskt kan man ej skilja

dessa från pneumonier i allmänhet och andra banala luftvägsinfektioner,

som ju äro mycket vanligt förekommande. Lungsjukdomar hos manganarbetare

synas därför ej böra medtagas i yrkessjukdomsförsäkringslagen, då

det är omöjligt att i det enskilda fallet avgöra manganets betydelse för sjukdomens

uppkomst.

Manganförgiftning i egentlig bemärkelse är eu kronisk, långsamt progredierande

organisk nervsjukdom. Den är sällsynt och orsakas av manganets

skada å centrala nervsystemet. Om en person, som bevisligen är exponerad

för mangan, sjuknar i en organisk nervsjukdom av denna typ, så

är möjligheten att sjukdomen orsakats av mangan primärt mycket stor och

dessutom finnas gentemot andra organiska nervsjukdomar vissa differentialdiagnostiska

symptom, som i allmänhet kunna säkerställa diagnosen. De

två yrkessjukdomsfall, som angivits av Elektriska svetsningsaktiebolaget,

ha uppvisat den nyss beskrivna bilden av manganförgiftning. Med hänsyn

till det sagda föreslår institutet att endast kronisk manganförgiftning intages

i lagen och alltså icke de s. k. manganpneumonierna.

Medicinalstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, socialvårdskommittén,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i

Sverige och Socialförsäkringsbolagens förening ha härefter yttrat sig i

ärendet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Kangl. Maj:ts proposition nr H2.

Försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, socialvårdskommittén, Svenska

arbetsgivareföreningen och Socialförsäkringsbolagens förening tillstyrka,

att kronisk manganförgiftning upptages bland de enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen

ersättningsberättigande sjukdomarna.

Landsorganisationen tillstyrker, att manganförgiftning införes i lagen

utan begränsning till kronisk sådan förgiftning. Medicinalstyrelsen uttalar,

att mangan borde upptagas såsom giftigt ämne i 1 § första stycket i yrkessjukdomsförsäkringslagen,

varigenom bl. a. ersättning för kronisk manganförgiftning

kunde medgivas.

Riksförsäkringsanstalten hänvisar i sitt yttrande till ett av docenten,

medicine doktorn Torsten Bruce avgivet utlåtande, vari bl. a. anföres.

Ur medicinsk synpunkt äro förhållandena så kända, att ytterligare utredning

knappast erfordras för att klarlägga frågan. Den s. k. manganpneumonien

är emellertid en sjukdom, som icke kan skiljas från likartade sjukdomar,

där arbetarna ej exponerats för mangan. I de enskilda fallen låter

det sig knappast göra att bland manganarbetare skilja mellan »vanlig»

pneumoni och »manganpneumoni». Att avgöra, huruvida sjukdomen uteslutande

eller till övervägande del orsakats av mangan, blir således en mycket

vansklig fråga.

Den kroniska manganförgiftningen med förändringar i centrala nervsystemet

har en symtomflora, som är tämligen karakteristisk, och som utan

större svårighet kan avgränsas från andra sjukdomstillstånd. Från medicinsk

synpunkt kan hinder ej anses föreligga att uppfatta kronisk manganförgiftning

som yrkessjukdom i lagens mening.

Försäkringsrådet förordar, att sjukdomen införes i lagen under beteckningen

»skada å nervsystemet till följd av manganförgiftning».

Socialvårdskommittén yttrar, att kronisk manganförgiftning vore en yrkessjukdom

av allvarlig beskaffenhet, som syntes med tillräcklig grad av

säkerhet kunna särskiljas från andra sjukdomstillstånd. Förutsättning

torde därför enligt hittills tillämpade principer föreligga att inordna sjukdomen

under lagen. Den inom kommittén pågående översynen av ifrågavarande

lagstiftning borde icke utgöra hinder för en sådan utvidgning av

lagen.

Vad angår den tid, inom vilken sjukdom för att vara ersättningsbar enligt

yrkessjukdomsförsäkringslagcn skall ha yppats efter det vederbörande

lämnat den farliga verksamheten, framhåller riksförsäkringsanstalten, att

enär den kroniska manganförgiftningen i vissa fall torde kunna yppas

först efter lång tid, ifrågavarande tid borde angivas till tio år, i likhet med

vad som gäller i fråga om silikos och vissa andra yrkessjukdomar.

Hårdmelalldammlunga.

I skrivelse den 20 januari 1949 till Kungl. Maj:t har Svenska mctallindustriarbetareförbundet

anfört bl. a. följande: Vid Fagersta bruks aktiebolag

funnes en särskild verkstadsavdelning för tillverkning av hårdmetall,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

därvid pulver av olika ämnen pressades och sintrades. Flera vid denna

arbetsplats sysselsatta arbetare hade drabbats av en lungsjukdom som

liknade silikos, en arbetare så svårt att han sedermera avlidit. Under

åberopande av ett av föreståndaren för den yrkeshygieniska avdelningen

vid statens institut för folkhälsan, professor Sven Forssman, avgivet utlåtande

hemställde förbundet, att Kungl. Maj :t ville föranstalta om sådan

lagändring att yrkessjukdomsförsäkringslagen komme att omfatta även

denna yrkessjukdom.

Samma yrkande har i skrivelse den 23 mars 1949 till Kungl. Maj :t framställts

av fru Astrid Pettersson i Stockholm, som i skrivelsen uppgivit att

hennes man avlidit på grund av lungsjukdom, ådragen under arbete vid Aktiebolaget

Lumalampans hårdmetallavdelning.

Det åberopade av professor Forssman avgivna utlåtandet innehåller i

huvudsak följande.

Det hårdmetalldamm, varom här vore fråga, inneliölle volframkarbid,

titankarbid och metallisk kobolt. Genom inandning av dammet yppade sig

en sjukdom, som kunde nedsätta arbetsförmågan för längre tid. Sjukdomen

yttrade sig väsentligen i andfåddhet, särskilt vid ansträngning, samt

i vissa röntgenförändringar av lungorna. Bland de omkring 40 arbetare, som

vid Fagersta bruk utsatts för inandning av hårdmetalldamm, hade förekommit

4 fall av ifrågavarande sjukdom. Vid eu amerikansk undersökning

inom liknande industrier hade man bland 1 800 anställda funnit 11 fall av

sjukdomen. I de amerikanska fallen hade sjukdomsbesvären yppats efter

10 månaders till 10 års utsättning för dammet. Sjukdomen syntes kunna

avgränsas från tuberkulos, Morbus Schaumann samt stendammlunga (silikos)

och andra hittills kända dammsjukdomar. Att det här rörde sig om

en yrkessjukdom, orsakad av inandat hårdmetalldamm, finge anses tillfredsställande

klarlagt genom erfarenheterna från Sverige och Amerika. Vilken

komponent i hårdmetalldammet, som orsakade sjukdomen, vore däremot

ännu icke klarlagt.

Över förbundets framställning ha efter remiss utlåtanden avgivits av medicinalstyrelsen,

försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, statens institut

för folkhälsan, socialvårdskommittén, Socialförsäkringsbolagens förening,

Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige.

Riksförsäkringsanstalten och Socialförsäkringsbolagens förening äro av

den uppfattningen, att en ändring i yrkessjukdomsförsäkringslagen i yrkat

hänseende icke borde vidtagas utan ytterligare utredning.

Medicinalstyrelsen, försäkringsrådet, statens institut för folkhälsan, socialvårdskommittcn,

Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen

anse hinder icke möta mot att yrkessjukdomsförsäkringslagen redan nu

göres tillämplig å ifrågavarande sjukdom.

Till utveckling av sin mening framhåller riksförsäkringsanstalten, att det

sjukdomsframkallande ämnet i dammet ännu ej vore känt och att några

mera fullständiga uppgifter ej förelåge vare sig beträffande sjukdomsfrekvensen

eller de verksamhetsformer, där arbetarna utsattes för risk att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

ådraga sig sjukdomen. Damm av andra metaller kunde även innebära fara

för lungsjukdom. Enligt anstaltens mening borde därför en mera allsidig

utredning företagas, innan ståndpunkt loges till frågan om en utvidgning

av lagen kunde ske med hittills tillämpade principer för dess utformning.

Det borde ankomma på arbetarskyddsstyrelsen och statens institut för folkhälsan

att verkställa utredningen, som emellertid icke syntes böra igångsättas

innan socialvårdskommittén i samband med sin allmänna översyn

av yrkessjukdomsförsäkringslagen övervägt, huruvida andra grunder än de

nu gällande borde tillämpas rörande ersättningsrätt för yikessjukdomar.

Ehuru riksförsäkringsanstalten således helst såge, att ytterligare utredning

verkställdes, ville den dock icke ställa sig avvisande mot att redan nu en

begränsad utvidgning av lagen ägde rum till att omfatta ifrågavarande

hårdmetallskada.

Socialförsäkringsbolagcns förening uttalar, att många viktiga omständigheter

i samband med sjukdomen ännu vore outredda, och föreslår därför,

att metallindustriarbetareförbundets skrivelse blott överlämnades till socialvårdskommittén

för att av denna behandlas i samband med dess översyn

av olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna.

Häremot framhåller emellertid socialvårdskommittén, att dess utredning

icke borde utgöra hinder för den föreslagna utvidgningen av yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Kommitténs utredning hade ännu ej fortskridit så långt,

att det kunde bedömas i vad mån densamma komme att föranleda förslag

om ändringar beträffande denna lags tillämpningsområde. Eftersom ifrågavarande

lungsjukdom vore en yrkessjukdom av allvarlig beskaffenhet, som

syntes kunna med tillräcklig grad av säkerhet särskiljas från andra sjukdomstillstånd,

förelåge enligt kommitténs mening förutsättningar för att

med hittills tillämpade principer för avgränsningen av de ersättningsbara

sjukdomarna inordna sjukdomen under yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Beträffande frågan hur en utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagen

i förevarande hänseende bör genomföras äro meningarna i viss mån delade

i remissyttrandena.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter om en lagändring verkligen över huvud

vore nödvändig för att bereda ersättning för hårdmetallskadorna. Dessa relativt

sällsynta lungskador vore av liknande typ som de av stendamm förorsakade

skadorna, å vilka yrkessjukdomsförsäkringslagen vore tillämplig,

och kunde måhända genom beslut av försäkringsrådet analogivis hänföras

under sistnämnda skador. Medicinalstyrelsen fortsätter.

Därest lagändring anses erforderlig, vill styrelsen anföra, att med den

utformning lagen för närvarande har samt med hänsyn till att det ämne,

som orsakat lungförändringarna, ännu ej är känt, något »ämne» svårligen

kan upptagas i lagens första paragrafs första stycke såsom ersättningsberättigande

orsak. s>Hårdmetalldamm» synes ej heller vara en tillräckligt preciserad

benämning. N}''a tekniska rön kunna väntas medföra, att de ämnen

och grupper av ämnen, som ingå i hårdmetall, bliva växlande. Det torde där
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

för sannolikt bli synnerligen svårt att fastställa gränsen mellan hårdmetall

och åtskilliga andra inom industrin använda ämnen.

För övrigt synes anledning icke föreligga att begränsa de fall, vari ersättning

bör utgå, till sådana, där skadan förorsakats av hårdmetall. Förutom

genom stendamm torde liknande lungskador, t. ex. s. k. järnlunga, kunna

uppkomma genom inverkan av andra metaller än hårdmetall samt av metalloider.

Medicinalstyrelsen vill därför ifrågasätta, huruvida icke en lagändring

lämpligen borde genomföras genom att i första paragrafen andra

stycket av lagen infördes en punkt 10) av följande lydelse: »dammlunga,

som framkallats genom inverkan av arbete med sten, metall eller metalloid».

En följd av en dylik ändring är att ämnet »stendamm» i första stycket av

nämnda paragraf bör utgå.

Även statens institut för folkhälsan är inne på tanken att utvidgningen

av lagen ej bör begränsas till de fall, då lungskada orsakats av hårdmetalldamm.

Institutet förordar, att alla fall där metalldamm orsakat pneumonokonios

(dammlunga) måtte innefattas i lagen, eftersom det vore att törvänta

att andra metaller i pulverform framdeles konime att tagas upp till industriell

bearbetning. Inandning av ett flertal damm av metaller kunde nämligen

giva lungskador, och i ett antal av dessa uppkomme röntgenologiska

förändringar av typen dammlunga. Dessa kunde i regel ej röntgenologiskt

differentieras med hänsyn till skilda metalldamm, medan däremot differentialdiagnosen

gentemot andra lungsjukdomar såsom lungtuberkulos, Morbus

Schaumann och silikos i flertalet fall kunde göras, om hänsyn toges ej blott

till röntgenbilden utan även till sjukdomssymptom och exposition.

Försåkringsrådet och riksförsäkringsanstalten förorda, att — med hänsyn

till ovissheten om vilka faktorer som orsaka ifrågavarande sjukdom - - sjukdomen upptages i lagen under benämning »hårdmetallunga». Svenska

arbetsgivareföreningen intager i sak samma ståndpunkt.

Landsorganisationen anser, alt hårdmetalldamm bör upptagas i lagen

såsom ett sjukdomsframkallande ämne.

Beträffande den lid, som enligt lagen längst må förflyta från det den

sjuke senast var i farligt arbete och till dess sjukdomen yppas för alt ersättningsrätt

skall föreligga, yttrar riksförsäkringsanstalten, att eftersom

hårdmetallunga syntes kunna yppas även sedan mer än ett år förflutit efter

det vederbörande lämnat den farliga verksamheten, sjukdomen i förevarande

hänseende borde jämställas med de yrkessjukdomar, för vilka ifrågavarande

tid bestämts till tio år.

Hudsjukdomar orsakade, av konsthartslim in. in.

Yrkessjukdomsförsäkringslagens metod alt avgränsa de ersättningsbara

sjukdomarna medför, att ersättning på grund av yrkeshudsjukdom f. n.

utgår endast i begränsad omfattning. Detta förhållande påtalades i december

1946 av statens institut för folkhälsan i en framställning till Kungl. Maj:t,

vari — under hänvisning till en å institutets yrkeshygieniska avdelning den

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

21 november 1946 i ämnet upprättad promemoria — hemställdes om vidgad

ersättningsrätt i detta hänseende. I nämnda promemoria framhölls bl. a.,

att de ökade kunskaperna angående hudsjukdomarna gjorde det möjligt att

med fullt tillfredsställande bevisning återföra ett flertal av dessa sjukdomar

till orsaksmoment i arbetet — fall där den yrkesskadade med den nuvarande

lagens formulering vore utesluten från rätt till ersättning. Enligt de erfarenheter,

som vunnits å den yrkeshygieniska avdelningen, kunde såsom

exempel på dylika fall nämnas hudskador orsakade av bl. a. konsthartser

och terpentin. Principen att endast sådana hudsjukdomar, som orsakats av

vissa uppräknade skadliga ämnen, skulle vara ersättningsbara borde slopas;

och lagen borde omarbetas så att ersättning kunde erhållas för alla hudsjukdomar,

som uteslutande eller till övervägande del orsakades av arbetet.

I promemorian anfördes vidare.

Yrkeshudsjukdomarna skulle allmänt kunna definieras som sjukliga tillstånd

i huden förorsakade av kemiska, mekaniska, termiska och aktiniska

(strål-)skador samt infektioner ådragna i arbetet. Vad strålskadorna beträffar

äro de redan kompenserade enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen. Termiska

och mekaniska hudskador kunna i de flesta fall räknas som olycksfall

i arbete och ersättas enligt olycksfallsförsäkringslagen. De ur försäkringssynpunkt

viktigaste yrkeshudsjukdomarna äro emellertid de, som förorsakas

av kemiska ämnen. Dessa skador motsvaras i stort sett av s. k. dermatiter

och eksem och kunna orsakas dels genom ämnets ifråga primärt hudretande

egenskaper, dels genom dess eventuella tendens att framkalla överkänslighetsreaktion

och eksem i huden. En del av de av primärt hudretande

ämnen förorsakade hudskadorna ha typen av olycksfall i arbete, d. v. s. ha

uppkommit i anslutning till en relativt kortvarig inverkan av ämnet ifråga.

Olycksfallförsäkringslagens definition på frätande och retande ämnen gör

dock ej denna typ av skador rättvisa, emedan lagens begrepp etsande och

frätande ämnen ej innefattar alla s. k. primärt hudretande ämnen. En obetydlig

korrigering av olycksfallsförsäkringslagens ordalydelse, innebärande

att lagen även skulle omfatta etsande, frätande och i övrigt hudretande ämnen

eller ett förtydligande av lagens tolkning av denna innebörd, vore

tillräcklig för att få rättelse härutinnan. Påpekas bör i detta sammanhang,

att icke så få av de i arbetet uppkomna eksemen likaledes kunna

uppstå i anslutning till en relativt kortvarig exposition för ett »eksemfarligt»

ämne. Dessa eksemskador debutera dock först efter en viss inkubationstid

på en eller ett par veckor. Lämpligast vore dock om denna typ av eksemskador

ej räknades som olycksfall i arbete utan som yrkessjukdom. Skulle

emellertid en ändring av yrkessjukdomsförsäkringslagen icke medföra, att

alla hudskador, som uppkommit på sådant sätt, falla under denna lag, bör

på ovan angivet sätt möjlighet givas till ersättning enligt lagen om olycksfall

i arbete.

Beträffande den vanligaste gruppen av yrkeshudsjukdomar, yrkeseksem,

måste man givetvis även vid en omredigering av yrkessjukdomsförsäkringslagen

i syfte att utvidga den till att omfatta samtliga yrkeshudsjukdomar

fasthålla vid kravet, att ersättning för eksemet endast skall kunna erhållas

om orsaken till eksemet utan större svårighet och med övervägande sannolikhet

kan härledas från den skadades yrkesarbete eller därmed sammanhängande

förhållanden.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. Maj:ts proposition nr 112.

De kriterier, som skola fordras för diagnosen yrkeseksem, äro i korthet

följande: En bestyrkt sjukhistoria som visar, att patienten ifråga ej tidigare

hatt någon eksemsjukdom av likartad typ samt att eksemsjukdomen uppkommit

i anslutning till eller efter eu godtagbar inkubationstid följande på

en exposition för något ämne eller arbete, som erfarenhetsmässigt eller med

övervägande grad av sannolikhet kan vara skadligt för huden. Har även annan

med likartat arbete sysselsatt personal ådragit sig en liknande hudsjukdom,

ökar sannolikheten för diagnosens riktighet, liksom i de fall sjukhistorien

visar, att hudåkomman förbättras, när patienten är borta från

arbetet och försämras, då arbetet återupptages. Hudåkommans typ och lokalisation

är även av stor vikt för bedömandet av diagnosen. Sjukhistorien,

hudåkommans lokalisation och typ är i många fall tillräcklig för diagnosen

yrkeshudsjukdom och utgöra de fakta på vilka diagnosen av de s. k. toxiska

eksemen grunda sig, d. v. s. de eksemliknande hudförändringar som uppkomma

vid mer eller mindre långvarig inverkan på huden av t. ex. alkalier

eller fettlösningsmedel.

Vid diagnostiken av de allergiska eksemen, d. v. s. de eksem som äro bei-oende

på överkänslighet mot något visst ämne, utgör vidare det s. k. funktionella

hudprovet, kritiskt bedömt, en värdefull undersökningsmetod. Detta

prov utföres i princip så, att det som eksemorsak misstänkta ämnet på lämpligt

sätt bringas i kontakt med huden i avpassad koncentration och under

viss tid. Förefinnes en överkänslighet för ämnet ifråga reagerar patientens

hud på själva provstället under bilden av elt eksem. Har man med ett dylikt

prov konstaterat att en person med misstänkt yrkeseksem är överkänslig

för ett visst ämne och att personen ifråga i sitt arbete exponeras för detta

ämne samt att hudåkomman uppträtt i samband med dylik exposition, är all

rimlig bevisning för handen för diagnosen yrkeshudsjukdom. Tyvärr lyckas

man dock ej alltid avslöja det eksemorsakande ämnet och man måste även

räkna med, att trots att det skadliga ämnet prövats på adekvat sätt, det

funktionella hudprovet tillfälligtvis kan utfalla med negativt resultat även

vid en allergisk yrkeshudsjukdom. Man bör dock strängt upprätthålla kravet

på godtagbar bevisning, trots vetskapen om att kanske ej i så få fall en del

yrkeshudsjukdomar till följd härav löpa risken att ej kunna bliva kompenserade.

Med anledning av folkhälsoinstitutets framställning uppdrog Kungl. Maj :t

den 17 januari 1947 åt institutet att utreda frågan om behovet av en utvidgning

av yrkessjukdomsförsäkringslagens tillämpningsområde beträffande

hudsjukdomarna samt avgiva förslag till lagstiftningsåtgärder.

I cn den 29 april 1948 till socialvårdskommittén avlåten skrivelse anhöll

Svenska träindustriarbetareförbundet, att kommittén vid sin översyn av yrkessjukdomsförsäkringslagen

skulle beakta, att förekomsten av hudsjukdomar,

orsakade av konsthartslim, tropiska träslag och cellulosapreparat vore

av sådan omfattning och art all de som drabbades därav borde få ersättning

enligt lagen. För att få närmare uppgifter om omfattningen av dessa sjukdomar

inom förbundets verksamhetsområde hade förbundet latit Irån sina

avdelningar inhämta uppgifter om hithörande sjukdomsiall, som inträffat

under åren 1940 och 1947. Därvid hade inrapporterats 118 fall, som orsakats

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:Is proposition nr 112.

av konsthartslim av olika slag, och 47 fall av sjukdom, orsakad av tropiska

träslag, såsom teak, mahogny, citronträ, belgisk alm, zebrano och jakaranda.

Vidare hade det förekommit 15 fall, där orsaken uppgivits vara olika

cellulosapreparat, såsom cellulosalack, cellulosaförtunning, slipolja och

kristallolja. Läkarvård hade måst anlitas i 129 fall. Sammanlagt hade sjukdomsfallen

medfört förlust av 2 040 arbetsdagar. Hudsjukdomarna, som till

övervägande del syntes ha varit lokaliserade till händer, ansikte och armar,

hade i allmänhet varit av övergående karaktär. Återfall hade förekommit i

9 fall, och i 15 fall hade den skadade på läkares inrådan bytt arbete. Beträffande

4 fall hade de lim och träslag, som förorsakat hudsjukdomar, av förbundet

insänts till statens institut för folkhälsan för undersökning. Härvid

hade konstaterats, att hudåkommorna vad anginge limmet förorsakats av

det däri ingående formalinet och att beträffande tropiska träslag de hälsofarliga

ämnena syntes vara terpentiner, hartser och olika oljor.

Sedan socialvårdskommittén — som fann att frågan huruvida förutsättningar

förelåge för en omedelbar utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagen

med avseende å dessa hudsjukdomar undandroge sig kommitténs bedömande

—- överlämnat förbundets framställning till socialdepartementet,

infordrades yttrande i ärendet från statens institut för folkhälsan.

I utlåtande den 17 januari 1949 erinrade statens institut för folkhälsan

om att de konsthartslim, som huvudsakligen förorsakat hudskador, framförallt

syntes vara formalinhartser med formalinet som viktigaste eksemgivande

faktor, medan de tropiska träslag, som uppgivits ha föranlett hudåkommor,

varit av en mängd olika typer. Såväl formalin som tropiska träslag

hade länge varit kända som tämligen vanlig orsak till olika eksem, vilka

oftast brukade vara av allergisk natur. De cellulosapreparat, som uppgivits

medföra hudsjukdom, hade varit av flera slag, vilka samtliga kunde förorsaka

eksem som emellertid vanligen icke vore allergiska. I utlåtandet anföres

vidare bl. a.

Av de i förevarande fall aktuella yrkeshudsjukdomarna äro de som förorsakats

av konsthartslim och tropiska träslag i allmänhet s. k. allergiska

kontakteksem. Här föreligger möjlighet, att genom s. k. funktionella hudprov

konstatera huruvida en överkänslighet mot ifrågavarande preparat föreligger

eller icke. Detta innebär, att man med hög grad av sannolikhet kan

återföra yrkeshudåkomman till ett visst skadligt ämne, som arbetaren kommer

i kontakt med i sitt arbete. Beträffande eksemskador av »cellulosapreparat»

äro dessa i allmänhet icke av allergisk natur utan av typen »toxiskt

eksem». Här föreligger inte, som vid de allergiska eksemen, samma strikta

bevismöjligheter visavi ett bestämt skadligt ämne men orsakssammanhanget

med yrkesarbetet är dock ofta relativt lätt att klarlägga.

Yrkeshygieniska avdelningen har vid flera tillfällen under senare år haft

anledning att sysselsätta sig med förekomsten av yrkeshudsjukdomar inom

träindustrien och bl. a. genom besök på olika arbetsplatser och konferenser

med representanter för träindustriarbetareförbundet. Förre avdelningsföreståndaren,

professor G. Rundberg, har gjort en ingående sammanställning

av in- och utländska erfarenheter beträffande eksem av tropiska träslag. Det

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 112. 13

torde tillhöra sällsyntheterna att denna form av eksem förvärvas utom

arbetet.

En mängd analyser av konsthartslim har visat, att för närvarande formalinhartserna

äro de mest aktuella. I några fall ha analyserna kunnat kompletteras

med hudtestning av vederbörande arbetare, varvid man kunnat

konstatera att allergisk hudreaktion mot formalin förelegat. På senare år

ha konsthartser alltmer börjat användas i olika föremål till allmänt bruk,

varför man måste räkna med att formalinöverkänslighet även kan förvärvas

utom arbetet. Med hänsynstagande till övriga omständigheter vid eksemets

uppkomst, torde det dock ej möta alltför stora svårigheter att bedöma orsakssammanhanget

med yrket.

Det förtjänar i detta sammanhang att påpekas, att motsvarande danska

yrkessjukdomsförsäkringslag (4 juli 1946) har, som ersättningsbara, upptagna

kroniska och kroniskt recidiverande hudsjukdomar bl. a. framkallade

av exotiska träslag, konsthartser samt terpentinolja och andra lösnings- och

förtunningsmedel.

Under åberopande av det anförda tillstyrkte institutet att träindustriens

här aktuella yrkeshudsjukdomar vid en omarbetning av yrkessjukdomsförsäkringslagen

innefattades i denna men att lagändringen borde följa de

riktlinjer, som uppdragits i yrkeshygieniska avdelningens i det föregående

omnämnda promemoria angående yrkeshudsjukdomar nas inordnande under

lagen.

I ett av riksförsäkringsanstalten i samråd med medicinalstyrelsen den 12

februari 1949 avgivet utlåtande i ärendet framhålles, att under beteckningarna

konsthartslim och cellulosapreparat dolde sig ett stort antal ämnen

och ämnesgrupper, som användes i en sådan mångfald skiftande verksamheter

och arbetsformer — även utan samband med yrkesutövning — att

det för närvarande icke kunde avgöras, huruvida och i vad mån här ifrågakommande

sjukdomar utan större svårighet kunde ledas tillbaka till arbetet

eller därmed sammanhängande förhållanden. Med hänsyn härtill funne sig

ämbetsverken icke kunna förorda, att dessa sjukdomar redan nu inbegrepes

under yrkesjukdomsförsäkringslagen. Denna fråga syntes böra prövas i

samband med den allmänna utredning angående hudsjukdomarna, som uppdragits

åt statens institut för folkhälsan. I fråga om hudsjukdomar, framkallade

av tropiska träslag, tedde sig förhållandena annorlunda. Dessa träslag

utgjorde en speciell och avgränsad substansgrupp. De vore sedan

länge kända för att kunna framkalla hudsjukdomar, men såvitt bekant

hade dessa sjukdomar hittills förekommit i ringa utsträckning i vårt land.

Stoftet av dylika träslag kunde hos vissa arbetare orsaka inflammation i

huden, s. k. dermatit. Understundom uppträdde även liksom i fråga om

andra hudskadande ämnen inflammatorisk retning av andnings- och matsmältningsorganens

slemhinnor och ögonens bindehinnor. Hos en del arbetare

ökades organismens känslighet till en sådan grad, att de ånyo insjuknade

vid varje återupptagande av arbetet med det speciella träslag, som orsakat

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

hudåkomman. Sjukdomsorsaken läte sig i regel fastställas genom hudfunktionsprov.

Några större svårigheter att bedöma frågan om samband

mellan sjukdom och arbete torde sålunda icke föreligga. Med hänsyn härtill

syntes några hinder icke möta att upptaga sjukdomar framkallade av

tropiska träslag bland dem, som berättigade till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Beteckningen »tropiska träslag» borde i så fall lämpligen

införas i den i 1 § första stycket upptagna förteckningen över farliga

ämnen.

över träindustriarbetareförbundets framställning och däröver inhämtade

utlåtanden ha efter remiss yttranden avgivits av försäkringsrådet, Svenska

arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och Socialförsäkringsbolagens

förening.

Försäkringsrådet anser de betänkligheter, som medicinalstyrelsen och

riksförsäkringsanstalten anfört mot utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagen

till att omfatta hudsjukdomar, orsakade av konsthartslim och

cellulosapreparat, gälla även i fråga om hudsjukdomar, framkallade av

tropiska träslag. Spörsmålet om en utvidgning av lagen i vad den avsåge

hudsjukdomar borde därför uppskjutas till dess resultatet av den åt statens

institut för folkhälsan anförtrodda utredningen angående hudsjukdomarna

förelåge.

Samma ståndpunkt intages av Svenska arbetsgivareföreningen.

Landsorganisationen och Socialförsäkringsbolagens förening finna däremot

hinder icke möta mot att i lagen redan nu upptaga sjukdomar, framkallade

av tropiska träslag. Föreningen förutsätter därvid att ifrågavarande

träslag angåves specifikt botaniskt för undvikande av tvekan, huruvida

visst träslag skulle anses såsom farligt ämne eller ej. Frågan om de övriga

hudsjukdomarna anse även dessa sammanslutningar böra prövas av folkhälsoinstitutet

i samband med dess förutnämnda utredning.

Sedermera har Statens institut för folkhälsan på förekommen anledning

avgivit ett nytt utlåtande i ärendet. I detta yttrande — dagtecknat den 21

december 1949 •— har institutet såsom sin mening uttalat, att lagen borde

som yrkessjukdom upptaga hudsjukdom förorsakad av tropiska träslag

eller av formalin vid arbete med konsthartslim. Däremot borde cellulosapreparat

icke upptagas i lagen, enär det beträffande dessa ämnen, som vore

mångskiftande till sin sammansättning, bleve svårt att i varje enskilt fall

fastställa det däri ingående sjukdomsframkallande ämnet.

Över institutets förnyade yttrande har medicinalstyrelsen, försäkringsrådet,

riksförsäkringsanstalten, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska

arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen beretts tillfälle att

yttra sig.

Medicinalstgrelsen finner liksom tidigare hinder icke möta mot att i lagen

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

upptaga hudsjukdomar, framkallade av tropiska träslag. Med hänsyn till

svårigheterna att avgöra vilket i preparatet ingående ämne, som varit sjukdomsframkallande,

anser medicinalstyrelsen däremot att frågan om lagens

utvidgning med ämnesgrupperna konsthartslim och cellulosapreparat borde

vila i avbidan på en allmän översyn av lagen.

Försäkringsrådet vidhåller sin i ärendet tidigare uttalade uppfattning

samt anför.

Ett godtagande av folkhälsoinstitutets föreliggande förslag i vad avser

tropiska träslag och formalin vid arbete med konsthartslim skulle innebära

olikställighet i ersättningshänseende vid skilda slag av verksamheter. Sålunda

skulle den som drabbats av hudsjukdom, förorsakad av terpentin i

annan verksamhet än vid arbete med tropiska träslag — terpentin förmodas

vara en av de eksemframkallande faktorerna i de tropiska träslagen - exempelvis måleriarbete, och av formalin i annan verksamhet än vid arbete

med konsthartslim icke kunna vara ersättningsberättigad. En sådan ojämnhet

skulle kunna undvikas allenast om antalet ämnen, som äro upptagna i

1 § yrkessjukdomsförsäkringslagen, utökades med terpentin (eventuellt

vissa slag av terpentin) och formalin (eventuellt formaldehyd). Till detta

spörsmål torde man dock ej vara beredd taga ställning, förrän den institutet

anförtrodda utredningen angående hudsjukdomar verkställts.

En ledamot av försäkringsrådet (försäkringsrådet Löfmark) — som i likhet

med majoriteten avstyrker lagstiftning i nuvarande läge — framhåller

bl. a. att, därest formalin ansåges böra upptagas i lagen detta syntes böra

ske utan någon begränsning till arbete med konsthartslim. Formalin torde

kunna förorsaka yrkessjukdom även i annat arbete. Vad som vore skadligt

i formalin, torde vara ämnet formaldehyd. Detta ämne kunde måhända förorsaka

yrkessjukdom utan att ämnet förekomme i sådant preparat, som

betecknades formalin. Det borde övervägas huruvida ej ämnet formaldehyd

skulle upptagas i lagen. Därest tropiska träslag infördes i lagen, borde prövas

och övervägas, huruvida man icke samtidigt härmed borde upptaga

terpentin. Yrkessjukdomar, förorsakade av terpentin, torde vara minst lika

vanliga som yrkessjukdomar, förorsakade av tropiska träslag.

Två andra ledamöter av försäkringsrådet (ledamöterna Lindahl och Sölvén)

ha tillstyrkt lagändring i enlighet med folkhälsoinstitutets ifrågavarande

förslag.

Riksförsäkringsanstalten förklarar sig -— i likhet med Socialförsäkringsbolagens

förening — icke kunna frångå sin förut tillkännagivna ståndpunkt

i ärendet och hänvisar till en inom riksförsäkringsanstaltens tekniska avdelning

upprättad promemoria som innehåller bl. a. följande.

Det nya förslaget om införande i lagen av hudsjukdom, vållad genom

formalin vid arbete med konsthartslim, torde icke eliminera utan snarare

accentuera de skäl, som tidigare anförts mot att i lagen mera allmänt upptaga

hudsjukdom, vållad av konsthartslim. Redan benämningen »lim» vore

oklar i fråga om sin räckvidd och definition. Eu exaktare benämning vore

»bindemedel», innefattande plaster och övriga produkter med hithörande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl,Maj:ts proposition nr 112.

egenskaper. Ej ’ heller''benämningen »konsthartser» vore entydig och riktigare

torde: beteckningen »konstplaster» vara. Bindemedel av typen konstplaster

förekomme i en mångfald skiftande verksamhetsgrenar och arbetsformer

även utan samband med yrkesutövning. Svårigheter kunde uppstå

att i konkreta fall avgöra, om det i arbetet förekommande konstplastbindemedlet

innehölle formalin eller ej, dels emedan fantasinamn användes som

stundom kunde växla för ett och, samma fabrikat, och dels emedan produkten

kunde, vara av utländskt ursprung eller av ett fabrikat, vars exakta

sammansättning tillverkaren sökte att väl bevara. Vidare torde det kunna

bli svårt att i plasten analytiskt påvisa formalin i fri form, då den — som

ofta kunde vara fallet — förekomme i ytterst små mängder. Förutom formalin

funnes i konstplastbindemedlen ämnen eller ämnesgrupper, vilka

kunde vara synnerligen eksemgivande. Om vid fall av hudåkommor på en

arbetsplats formälinprovet utfölle positivt för en arbetare men negativt för

en annan, för vilken orsaken till'' hudåkomman icke varit formalin utan

exempelvis kavbamid (urinämne) eller något fenolderivat — i konstplastbindemedlen

vanligen förekommande ämnen som emellertid ej omfattades

av lagen —• skulle utebliven ersättning för sistnämnda arbetare naturligt nog

kunna uppfattas såsom en uppenbar orättvisa. Motsvarande situation kunde

uppstå på en arbetsplats, där omväxlande formalin- och icke formalinhattiga

konstplastbindemedel användes.

Svenska arbetsgivareföreningen och. Landsorganisationen intaga en motsatt

ståndpunkt och förklara sig biträda folkhälsoinstitutets senaste förslag.

Enligt den mening, som uttalas av Svenska arbetsgivareföreningen, erhölles

härigenom en sakligt motiverad avgränsning av de sjukdomar, om vilka

det här vore fråga; och i dessa fall. torde man utan nämnvärd svårighet

kunna leda sjukdomen tillbaka till yrkesarbetet och därmed sammanhängande

förhållanden.

Landsorganisationen anför bl.,,a.

Det väsentliga sjukdomsframkallande ämnet i tropiska träslag torde vara

terpentin. Detta ämne ingår ju i en råd andra material och preparat. Så är

även fallet med formalin. Folkhälsoinstitutet kommer givetvis att vid sin

utredning ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om dessa båda ämnens

inbegripande under lagen även i andra sammanhang än nu är i fråga. Någon

anledning att med hänsyn därtill anstå med den nu ifrågasatta lagändringen

finnes tydligen ej.

Departementschefen.

Lagen’den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar innehåller

ej någon allmän bestämmelse om rätt till ersättning vid sjukdom,

som har sin grund i den försäkrades arbete. I stället lämnas i lagen en

förteckning över vissa fall, där rätt till ersättning föreligger. I enlighet

med vad som förutsattes vid lagstiftningens tillkomst har, allteftersom

den industriélla utvecklingen fortgått och kunskaperna om yrkessjukdomarna

ökat, denna förteckning kompletterats, varigenom sålunda lagens

tillämpningsområde undan för .undan utvidgats.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungi. Maj:ts proposition nr 112.

Nu föreligga från skilda håll framkomna förslag afl under försäkringen

inordna nya yrkessjukdomar, nämligen sjukdom, framkallad genom

inverkan av mangan (manganförgiftning), lungsjukdom, framkallad genom

inandning av hårdmetalldamm (hårdmetalldammlunga), samt hudsjukdom,

som orsakats av konsthartslim, tropiska träslag eller vissa cellulosapreparat.

Vid remissbehandlingen ha samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar

tillstyrkt, att sjukdomen manganförgiftning — åtminstone i viss

utsträckning — upptages i lagen såsom ersättningsberättigad sjukdom. En

utvidgning av lagens tillämpningsområde med avseende å sjukdomen hårdmetalldammlunga

har också förordats i flertalet yttranden. Däremot har

tveksamhet yppats huruvida de avsedda hudsjukdomarna borde i detta

sammanhang föras in under yrkessjukdomsförsäkringen.

Den i ärendet förebragta utredningen synes mig bestyrka, att en ytterligare

utvidgning av vrkessjukdomsförsäkringslagens tillämpningsområde

är välmotiverad. En sådan utvidgning synes ock kunna göras utan att man

därigenom föregriper resultatet av den översyn av hithörande lagstiftning,

varmed socialvårdskommittén är sysselsatt. I det läge, vari yrkessjukdomsförsäkringen

nu befinner sig, bör emellertid tillses att man, när lagens ram

göres vidare, ej frångår de grunder, på vilka den gällande lagstiftningen

vilar. Även om det ur allmänna sociala synpunkter måste anses önskvärt

att yrkessjukdomsförsäkringslagen får en såvitt möjligt vid omfattning,

anser jag därför att viss försiktighet bör iakttagas vid genomförandet av

den nu föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde.

Vad då först angår sjukdomen manganförgiftning medför sådan

förgiftning i egentlig bemärkelse en bestående skada å det centrala

nervsystemet av allvarlig natur, s. k. kronisk manganförgiftning. En dylik

förgiftning — som hittills uppträtt endast i enstaka fall — synes kunna

skiljas frän andra organiska nervsjukdomar och med hög grad av säkerhet

härledas från den skadades arbete. Den som i arbetet utsättes för mangan

synes emellertid även kunna bli speciellt mottaglig för olika luftvägsinfektioner,

särskilt lunginflammationer, s. k. manganpneumonier. Dessa infektioner

lära med nuvarande kunskaper om hithörande spörsmål knappast

kliniskt kunna skiljas från andra vanligen förekommande luftvägsinfektioner.

Manganets betydelse för sjukdomens uppkomst torde därför i

dessa fall ej kunna säkert avgöras.

Med hänsyn till det anförda torde nu endast den kroniska manganförgiftningen

böra föras in under försäkringen; en sådan begränsning av ersättningsrätten

har också allmänt förordats i remissyttrandena. Härigenom

bli således neurotiska besvär av blott akut karaktär hos manganarbetare

ej att anse såsom yrkessjukdom i lagens mening. Frågan i vad män

dessa s. k. manganpneumonier böra upptagas i lagen torde få övervägas

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. År 112.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

av socialvårdskommittén i samband med dess översyn av lagstiftningen på

detta område.

Försäkringsrådet har föreslagit, att manganförgiftningen inordnas under

försäkringen under benämning skada å nervsystemet till följd av manganförgiftning.

Då emellertid termen kronisk manganförgiftning synes

vara en vedertagen beteckning anser jag denna vara att föredraga.

Bland arbetare, som vid framställning av hårdmetall inandats damm

därav, har under senare år yppats ett antal sjukdomsfall av typen dam m1

unga, av vilka två fall hittills medfört döden. Ännu synes man ej med

säkerhet kunna avgöra vilket eller vilka av de i hårdmetall ingående ämnen,

som framkalla de för denna sjukdomstyp karakteristiska lungförändringarna.

Såsom vid remissbehandlingen framhållits kunna liknande lungskador

förorsakas av damm från olika metaller eller metalloider, därvid i

del särskilda fallet eu avgränsning av sjukdomen med hänsyn till dammets

art svårligen låter sig göra. Däremot torde — om hänsyn tages såväl till

röntgenbild och sjukdomssymptom som de förhållanden, under vilka vederbörande

utsatts för dammet — hithörande lungskador kunna skiljas från

andra lungsjukdomar, t. ex. lungtuberkulos.

Med hänsyn till den omständigheten att hård metalldamm samt andra

slag av damm kunna framkalla liknande lungskador ävensom till sannolikheten

av att metallurgisk bearbetning torde komma att upptagas även av

andra ämnen i pulverform än dem som hittills brukat ingå i härdmetall ha

medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan förordat, att utvidgningen

av lagens tillämpningsområde i detta hänseende icke begränsades

till hårdinetalldamm. Institutet anser att under försäkringen bör inbegripas

alla av metalldamm orsakade fall av dammlunga, medan medicinalstyrelsen

synes vilja gå ett steg längre och under försäkringen inordna även

de av metalloiddamm orsakade fallen. Att härvid avsetts ej blott metall eller

metalloid i ren form utan även föreningar därav är uppenbart.

Jag delar den uppfattningen att man i detta hänseende icke bör begränsa

sig till sjukdomar, som framkallats genom inverkan av hårdmetalldamm.

Å andra sidan torde det icke vara förenligt med den nuvarande lagens

principståndpunkt att utan inskränkning medtaga damm från varje

legering eller förening av metall eller metalloid. Under en sådan bestämning

skulle inbegripas damm från de flesta ämnen, såväl oorganiska som

organiska, vilka sistnämnda ju äro föreningar av metalloiden kol. Och vad

de organiska ämnena beträffar kan damm därav alstra lungsjukdomar,

som ej behöva ha något samband med vederbörandes arbetsförhållanden.

Jag har under hand inhämtat, att medicinalstyrelsen med sitt förslag i

denna del ej heller tänkt sig en dylik vidsträckt tillämpning och ej avsett

alt till försäkringen hänföra lungsjukdom, orsakad av damm av organiska

ämnen. Beträffande de av oorganiska ämnen framkallade fallen av dammlunga

torde det förhålla sig så, att de kunna tillräckligt tydligt skiljas från

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Mnj.ts proposition nr 112.

andra lungsjukdomar; och svårigheter lära icke föreligga att i förekommande

fall fastställa sambandet mellan sjukdom och arbete.

Jag förordar därför att i lagen såsom ersättningsberättigad sjukdom upplages

dammlunga, som framkallats genom inverkan av oorganiskt ämne.

Härunder faller uppenbarligen även sjukdom, som framkallats genom inverkan

av stendamm. Till följd härav bör det i 1 § första stycket av lagen

särskilt upptagna ämnet stendamm utgå. Det torde icke behöva framhållas,

att genom denna jämkning ej göres någon ändring med avseende å den

nuvarande ersättningsrätten vid stendammlunga.

Yrkessjukdomsförsäkringslagens tillämpning på hudsjukdomar är

eu fråga, som vid flera tillfällen tilldragit sig uppmärksamhet; och den

gällande lagens metod — enligt vilken en i arbetet ådragen hudsjukdom

berättigar till ersättning, endast om det sjukdomsalstrande ämnet finnes

upptaget i lagens förteckning — har i olika sammanhang kritiserats. I syfte

att få till stånd en utvidgning av lagens tillämpningsområde beträffande

hudsjukdomarna har även ifrågasatts, huruvida icke eu omläggning av de

för lagen grundläggande principerna i detta avseende borde ske. Sedan

saken berörts av statens institut för folkhälsan i en framställning till Kungl.

Maj: t, erhöll institutet år 1947 i uppdrag alt utreda hithörande spörsmål

samt avgiva förslag till lagstiftningsåtgärder. Denna utredning har hittills

varit av endast förberedande karaktär, men den torde komma att fullföljas

inom den närmaste tiden.

Emellertid har frågan om hudsjukdomarnas ställning i delta hänseende

nu aktualiserats med anledning av en från träinduslriarbetarhåll gjord

framställning, vari yrkas att i arbetet ådragna hudsjukdomar, som orsakats

av tropiska träslag, konsthartslim och vissa cellulosapreparat, borde inbegripas

under yrkessjukdomsförsäkringslagen.

1 sitt yttrande över denna framställning har statens institut för folkhälsan

tillstyrkt att - utan att resultatet av den institutet anförtrodda utredningen

avvaktades — i lagen såsom ersättningsberättigade sjukdomar

upptagas hudsjukdomar, som förorsakats av tropiska träslag eller av formalin

vid arbete med konsthartslim. Däremot har institutet avstyrkt framställningen

såvitt angår cellulosapreparaten. Svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen äro av samma mening som folkhälsoinstitutet. Vad

övriga remissyttranden beträffar tillstyrkes i flertalet eu utvidgning av lagens

tillämpningsområde såvitt angår de tropiska träslagen, medan däremot

frågan om ett ytterligare fullständigande av yrkessjukdomsförsäkringen

anses höra anstå.

För egen del anser jag mig böra biträda del av folkhälsoinstitutet framförda

och av arbetsmarknadens huvudorganisationer tillstyrkta förslaget.

Utredningen visar att tropiska träslag kunna ge upphov till besvärliga

allergiska eksem. Sjukdomsorsaken torde här i regel kunna fastställas

genom hudfunktionsprov. Endast i rena undantagsfall torde förekomma

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

att dessa hudåkommor åsamkas utom arbetet. Med hänsyn till att saker

kunskap ännu saknas om de särskilda kemiska ämnen, som orsaka de

ifrågavarande sjukliga förändringarna, och då de tropiska träslagen •—

utan särskild specificering — torde utgöra eu tillräckligt väl avgränsad

grupp, anser jag dessa sjukdomar böra inrymmas i lagen under beteckningen

hudsjukdom, framkallad genom inverkan av tropiska träslag.

Vad konsthartslimmet beträffar framgår att formalin är eu viktig

eksemgivande faktor men att det ännu ej torde vara fullt klarlagt, om eller

i vad mån även andra sjukdomsalstrande beståndsdelar ingå däri. De av

formalin orsakade hudskadorna torde liksom beträffande de tropiska

träslagen — oftast vara av allergisk natur; och även här kan hudfunktionsprov

komma till användning. Utfallet av ett sådant prov tillika med skadans

lokalisering och de förhållanden, under vilka den skadade i arbetet

kommit i beröring med det formalinhaltiga ämnet, torde, när det gäller

person som i sitt arbete använder konsthartslim, vara tillfyllest för att fastslå

sambandet mellan arbete och sjukdom. Formalin ingår å andra sidan i

ett flertal andra produkter av skiftande sammansättning, vilka brukas i

olika slag av yrkesarbete. Huruvida det även med avseende å dessa fall är

möjligt att härleda en uppkommen hudsjukdom till vederbörandes arbete

synes ännu ej tillräckligt utrett. Med hänsyn härtill och då överkänslighet

för forinalin tydligen kan uppstå jämväl utom yrkesarbete synes del

riktigast att, såsom folkhälsoinstitutet föreslagit, begränsa de sjukdomar,

som i detta sammanhang böra föras in under försäkringen, till sådana av

formalin orsakade hudsjukdomar, som uppkommit vid arbete med konsthartslim.

Frågan om en längre gående utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringen

i detta hänseende torde fä bli beroende på ytterligare utredning

angående förevarande spörsmål. Anledning att, såsom från något håll ifrågasatts,

utbyta den föreslagna benämningen konsthartslim mot annan beteckning

synes icke föreligga.

De skäl, som anförts mot alt för närvarande under yrkessjukdomsfölsäkringen

införa även av olika cellulosapreparat föranledda hudsjukdomar,

förefalla mig övertygande. Någon utvidgning av försäkringen i detta hänseende

finner jag mig därför ej kunna nu förorda.

Ersättning enligt yrkessjukdoinsförsäkringslagen utgår ej, med mindre

den skadade varit utsatt för den inverkan, varom fråga är, inom viss tid

före det sjukdomen yppats. Denna tid är i regel ett år men är beträffande

vissa angivna sjukdomar, bland dem stendammlunga, utsträckt till tio år.

Med hänsyn till att såväl manganförgiftning som de nya former av dammlunga,

vilka jag nu förordar böra omfattas av lagen, kunna framträda

sedan ganska lång tid förflutit från det arbetaren upphört med den verksamhet,

vari sjukdomen framkallats, bör denna längre tidrymd gälla även

för déssa fall.

Den nu föreslagna utvidgningen av yrkessjukdoinsförsäkringslagen bör

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

träda i kraft den 1 juli 1950. Eftersom det gäller ändrade bestämmelser

beträffande en obligatorisk försäkring, bekostad av arbetsgivarna, bör lagändringen

icke göras tillämplig å sjukdomsfall, som yppats före dess ikraftträdande.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag angående

ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den lk juni 1929 (nr 131) om försäkring

för vissa yrkessjukdomar, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Einar Herlitz.

1 Denna bilaga, som överensstämmer med det vid propositionen Jogade lagförslaget, har

här utelämnats.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 februari

1950.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,

justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 17 februari 1950 tillhandakominet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

3 februari 1950, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den t i

juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för socialdepartementets rättsavdelning, hovrättsrådet Y. Samuelsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

23

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 3 mars 1950.

Närva r ande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,

Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdepartementen

anmäler t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Andersson,

lagrådets den 27 februari 1950 avgivna utlåtande över det den 3 februari

1950 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av

1 och 3 §§ lagen den U juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar

och hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse hilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Särnmark.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:136 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proproposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 s. 1 i texten
  2. 2LU 1950:31 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den li juni 1929 s. 1 i texten