Sök i Ratio Lex

Angående upplåtelsevillkoren för kronotorp m. fl. lägenheter, m. m

1950-03-03 · 42 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 42 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:129, Angående upplåtelsevillkoren för kronotorp m. fl. lägenheter, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 129.

1

Nr 129.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående upplåtelsevillkoren

för kronotorp m. fl. lägenheter, m. m.; given

Stockholms slott den 3 mars 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro: *

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen behandlas till en början de riktlinjer, efter vilka frågor

om överföring av äldre kronolägenheter till 1943 års bestämmelser om upplåtelse

av kronotorp böra prövas. Utgångspunkten för denna prövning anses

böra vara behovet av arbetskraft å kronoparkerna.

Vidare föreslås vissa förbättringar i upplåtelsevillkoren såväl för kronotorp

enligt 1943 års bestämmelser som för äldre kronolägenheter. Sålunda

förordas bland annat, att skyldigheten för lägenhetshavarna att hålla kronan

tillhöriga byggnader å lägenheterna brandförsäkrade skall borttagas.

I samband härmed bör den årliga avgiften höjas med belopp, ungefärligen

motsvarande hälften av den bortfallande brandförsäkringspremien. Vidare

föreslås att maximibeloppet för inventarielån skall höjas från 1 500

till 3 000 kronor samt att dylika lån skola kunna utlämnas intill dess fem

år förflutit från tillträdet. Härjämte förordas bland annat vissa utvidgningar

och preciseringar av rätten till avträdesersättning, varjämte möjlighet

anses böra införas att utbetala särskilt flyttningsbidrag till innehavare

av kronolägenheter, som böra nedläggas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 129.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

Slutligen föreslås att upplåtelsevillkoren för olika kategorier av äldre

kronolägenheter skola göras mera enhetliga än vad nu är fallet.

I anslutning till dessa förslag äskas för budgetåret 1950/51 ett förslagsanslag

av 850 000 kronor till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av

vissa kronolägenheter m. m. Denna anslagsanvisning innebär, att samtliga

de kostnader, som hittills bestritts ur anslagen till Understödjande av kolonisation

å vissa kronoparker samt till Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare

av odlingslägenheter m. fl., ävensom de kostnader för betesanläggningar

å äldre kronolägenheter, till vilka hittills disponerats anslaget till

Kostnader för nyodling in. m. å kronotorp, skola gäldas ur ett gemensamt

anslag. Samtliga kostnader för kronotorp, varå 1943 års bestämmelser äro

tillämpliga, med undantag av avträdes- och flyttningsersättningar, skola bestridas

ur domänfondens medel.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 3 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,

Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, frågor angående ändrade

bestämmelser för upplåtelse av kronotorp in. fl. lägenheter, in. m. samt

anför därvid följande.

A. Inledning.

I årets statsverksproposition (IX H. T. p. 132) har Kungl. Maj :t på min

hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,

för budgetåret 1950/51 beräkna dels till Kolonisation: Byggnadshjälp

till iståndsättande av vissa äldre lägenheter m. m. ett reservationsanslag av

454 000 kronor, dels till Kolonisation: Avträdesersättningar och flyttningsbidrag

ett förslagsanslag av 100 000 kronor.

Jag torde nu ånyo få anmäla dessa frågor.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1948 tillkallade dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, den 3 augusti

1948 fyra sakkunniga att verkställa utredning och avgiva förslag rörande

de bestämmelser som skulle gälla i fråga om upplåtelse av kronolägenheter.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1948 års kronolägenhetsutredning,

ha utgjorts av generaldirektören E. Lindeberg, tillika ordförande,

dåvarande byråchefen i domänstyrelsen M. F. Alm, ledamoten av riksdagens

andra kammare U. R Jacobson, Vilhelmina, samt kronotorparen A. Olsson,

Dorotea.

Den 14 oktober 1949 har utredningen överlämnat betänkande angående

upplåtelsevillkoren för kronotorp m. fl. lägenheter. Byråchefen Alm har avgivit

särskilt yttrande rörande en detaljfråga.

Över utredningens förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, socialstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

skolöverstyrelsen, skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kunffl. Maj:ts proposition nr 129.

lands, Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund,

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt Riksförbundet

Landsbygdens folk.

Vid bostadsstyrelsens yttrande ha fogats yttranden av länsbostadsnämnderna

i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Domänstyrelsen

har överlämnat yttranden från över jägmästarna i Gävle-Dala

distrikt, mellersta Norrlands distrikt, Umeå distrikt, Skellefteå distrikt,

nedre Norrbottens distrikt samt övre Norrbottens distrikt. Lantbruksstyrelsen

slutligen har vid sitt utlåtande fogat yttranden från lantbruksnämnderna

i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län.

Enligt direktiven för utredningen skulle denna i första hand söka uppdraga

närmare riktlinjer beträffande de fall, i vilka innehavare av kolonat,

skogstorp, odlingslägenheter och kronotorp med äldre kontrakt borde få sina

lägenheter upplåtna såsom kronotorp i enlighet med kungörelsen den 17 juni

1943, nr 532. I samband därmed borde även upplåtelsevillkoren omprövas

med avseende på lägenhetsinnehavarnas arbetsskyldighet på kronoparkerna.

Slutligen borde villkoren för ersättning från kronan vid avträde av kronolägenhet

överses.

Vid sidan av de spörsmål, som angåvos i direktiven, har utredningen emellertid

även upptagit åtskilliga andra frågor beträffande upplåtelsevillkoren

för såväl äldre lägenheter som kronotorp enligt 1943 års kungörelse.

Jag torde i det följande i korthet få redogöra för utredningens förslag,

såvitt detsamma gäller frågor av beskaffenhet att böra underställas riksdagen,

samt för yttrandena däröver. Dessförinnan torde jag emellertid något

få beröra nu gällande bestämmelser på ifrågavarande område, i vad de

ha samband med sagda delar av förslaget.

B. Gällande bestämmelser.

Äldre upplåtelser på kronoparkerna. I fråga om gällande besiämmelser för

de skogstorp, odlingslägenheter, kolonat och kronotorp, vilka upplåtits före

den 1 juli 1944, då 1943 års kungörelse trädde i kraft, och vilka icke överförts

till de nya bestämmelserna, torde få hänvisas till den redogörelse som

lämnats i propositionen nr 138 till 1943 års riksdag (s. 2—-11).

Upplåtelser enligt 1943 års bestämmelser. Enligt kungörelsen den 17 juni

1943 (nr 532; ändrad genom kung. nr 653/1945) må domänstyrelsen å kronorparker

i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län

samt nedom odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län, där så

prövas erforderligt med hänsyn till behovet av arbetskraft å kronoskogarna,

upplåta lägenheter under nyttjanderätt. Till innehavare av dylik lägenhet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129.

5

(kronotorp), må antagas svensk medborgare, som är minst tjuguett år

gammal, känd för skötsamhet, arbetsduglighet och ekonomisk förtänksamhet

samt prövas äga goda personliga förutsättningar för drivande av ett

mindre jordbruk. Vid upplåtelsen skall överenskommas, om och i vilken

utsträckning kronotorparen skall vara skyldig att åtaga sig arbete på kronosltogarna.

Kronotorpare, som sålunda åtager sig arbete i viss omfattning,

äger jämväl påfordra, att arbete i denna omfattning skall beredas honom till

avtalsenlig eller i orten gängse lön. Upplåtelse av kronotorp skall ske för

en tid av högst 30 år med optionsrätt till ny upplåtelse. Gäller upplåtelsen

för längre tid än fem år, äger kronotorparen uppsäga avtalet till upphörande

med utgången av femte året. Samma rätt tillkommer kronotorparen vid utgången

av vart femte år därefter. Vid ny upplåtelse må upplåtelsevillkoren

ändras med hänsyn till rådande förhållanden men ej göras väsentligen mera

betungande än de förutvarande.

Dör kronotorparen under upplåtelsetiden, må efterlämnad änka eller arvingar

i viss ordning övertaga avtalet för återstående upplåtelsetid. Under

vissa förutsättningar må kronotorpare inlösa torpet med äganderätt. Köpeskillingen

skall därvid bestämmas med hänsyn till kronotorpets värde vid

tiden för försäljningen. Avdrag skall vidare ske för värdet av sådana förbättringar

å kronotorpet, vilka utförts av kronotorparen eller på hans bekostnad

och för vilka han icke kan anses gottgjord genom av honom åtnjutna

förmåner.

Upplåtelse av kronotorp skall föregås av en noggrann undersökning. Därvid

skall utrönas, huruvida det för upplåtelse ifrågasatta området innehåller

tillräcklig för odling tjänlig mark samt i övrigt är lämpligt för upplåtelse

till kronotorp. Av kronotorpets mark skall genom kronans försorg i regel

iordningställas så stor del, att två kor kunna födas å torpet och potatis

odlas för husbehovet. I kontraktet skall angivas, i vilken omfattning och

inom vilken tid övrig odlingsbar mark, som finnes å torpet, skall uppodlas.

Genom kronans försorg skall kronotorp vidare förses med boningshus,

nödiga ekonomibyggnader och övriga för jordbrukets drift erforderliga anläggningar.

Det åligger kronan att å de byggnader, som erfordras för jordbruket,

verkställa sådana reparationer som äro nödvändiga för deras bibehållande

i brulcbart skick. Denna skyldighet gäller dock ej reparationer som äro av

allenast mindre omfattning eller föranletts av kronotorparens vållande.

Kronotorpare är skyldig att väl hävda den upplåtna jorden och att avhjälpa

sådana brister å kronan tillhöriga nödiga byggnader, som föranleda blott

mindre reparationer. Han skall hålla samtliga kronan tillhöriga åbyggnader

å torpet brandförsäkrade till belopp, som vederbörande jägmästare bestämmer,

och utan avdrag å den årliga avgiften gälda kostnaderna för försäkringen

samt hålla föreskriven brandredskap. Vid brandskada skall brandskadeersättningen

uppbäras av domänstyrelsen.

I fråga om anläggandet av erforderliga vägar för kronotorpet skall särskild

överenskommelse träffas. Utfartsväg från kronotorp skall underhållas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

av kronotorparen. Allt vägunderhåll i övrigt skall åvila kronan. Denna skall

jämväl svara för skatt och annan allmän tunga, som belöper på torpet.

Kronotorpare äger att från kronans mark erhålla nödigt virke till reparationer

av de byggnader och andra anläggningar, som skola underhållas

av honom, och till övrigt husbehov samt erforderligt skogsfång till bränsle.

I stället för virke till reparationer kan kronotorparen tillerkännas ersättning

för inköpt förädlat virke med dess värde å rot samt i förekommande

fall för cement.

Den årliga avgiften för kronotorp må ej sättas högre än som finnes skäligt

med hänsyn till torpets beskaffenhet. Har innehavaren icke åtagit sig arbete

på kronoskogarna och föreligga ej giltiga skäl till befrielse därifrån,

skall vid avgiftens bestämmande hänsyn även tagas till de kostnader, som

kronan haft och har att vidkännas för kronotorpets iordningställande.

Till kostnaderna för uppodling till åker, stenröjning å odlad jord, påförande

av mineraljord, befordran av rationell beteskultur samt fördjupning

av avloppsdiken kan kronotorparen utan återbetalningsskyldighet tilldelas

bidrag med högst de belopp, vartill bidrag för motsvarande åtgärder kunna

uppgå enligt gällande bestämmelser angående statsbidrag till förstärkning

av ofullständiga jordbruk m. m. Kronotorpare kan även erhålla räntefritt

inventarielån med högst 1 500 kronor för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier,

utsäde, gödningsämnen, foder och dylik samt för andra nödvändiga

utgifter för igångsättande av driften å torpet. Inventarielån skall,

i regel från och med femte kalenderåret efter det då tillträdet ägt rum, återbetalas

med minst en tiondel årligen.

I övergångsbestämmelserna i 1943 års kungörelse stadgas att om den, som

vid utgången av juni 1944 innehade kolonat, skogstorp, odlingslägenhet eller

kronotorp, i stället önskar få lägenheten upplåten till sig enligt den nya

kungörelsen och om domänstyrelsen ej finner hinder möta mot sådan upplåtelse,

avtal må träffas därom mellan styrelsen och lägenhetshavaren.

I anslutning till redogörelsen för gällande bestämmelser synes lämpligen

böra erinras om att den normala årliga avgiften för ett kronotorp, varå 1943

års kungörelse är tillämplig, uppgår till omkring 150 kronor. Det förutsättes

då, att lägenheten omfattar boningshus av fullgod beskaffenhet om 2

rum och kök med värmeledning, ladugårdsbyggnad av god beskaffenhet för

4 kor utan häst samt tillräckliga foder-, redskaps- och bodutrymmen, tillräcklig

odlingsmark samt rätt till erforderligt vedbränsle. Därest boningshuset

inredes med 3 rum och kök, ökas avgiften med 35 kronor. Dessutom

utgå särskilda avgifter för vattenledning och avlopp med 10—20 kronor

och för elektrifiering med 35—50 kronor för år.

För äldre kronolägenheter var medelarrendet under år 1948 omkring 30

kronor. För kolonat betalas dock ännu ej någon årlig avgift.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition ni 129.

7

C. Utredningens förslag och yttrandena däröver.

Huvuddragen.

Utredningen. Utredningen anför till en början vissa allmänna synpunkter

på bosättningen på kronoparkerna i övre Norrland. I anslutning härtill framhåller

den, att dess förslag böra betraktas med utgångspunkt från bland annat

angelägenheten av att bostadsfrågan för skogens arbetare ordnas, innan

den pågående avflyttningen från skogsbygderna fortgått alltför långt. Med

hänsyn till allmänt sociala synpunkter och till behovet av arbetskraft inom

ifrågavarande områden bör man söka skapa bästa möjliga levnadsvillkor

för befolkningen på kronoparkerna. Samtidigt bör man söka undvika att

konservera påtagligt olämpliga bosättningar.

I betänkandet anföras härefter några synpunkter beträffande frågan, i

vilken utsträckning bestämmelserna i 1943 års kungörelse böra göras tilllämpliga

å äldre kronolägenheter. I samband härmed redogöres för resultatet

av en undersökning angående olika möjligheter att disponera över de

äldre lägenheterna. Vidare göras vissa uttalanden rörande kronotorparnas

arbete å kronoparkerna.

Utredningen föreslår åtskilliga ändringar av gällande bestämmelser. Sålunda

anses bidraget till betesanläggningar böra höjas. Vidare förordas att i

1943 års kungörelse skall införas bestämmelse om att domänverket skall

medverka till uppförande av skolor för barn till lägenhetshavare å kronoparkerna.

Maximibeloppet för inventarielån anses böra höjas till 3 000 kronor.

Dessa lån böra kunna utlämnas även utan samband med upplåtelse av

krom»torp. I så fall böra de emellertid endast avse inköp av jordbruksinventarier.

Skyldigheten för lägenhetsinnehavare att hålla byggnaderna brandförsäkrade

bör upphävas utan att årsavgiften höjes.

Beträffande äldre lägenheter föreslås att byggnadshjälp skall kunna utgå

med belopp motsvarande högst 80 procent eller, i vissa fall, högst 90 procent

av kostnaderna för förbättringsarbeten. Sådant bidrag bör medföra en viss

höjning av den årliga avgiften. Vidare böra även innehavare av äldre lägenheter

kunna erhålla inventarielån.

Beträffande ersättning vid avträde av kronolägenhet anser utredningen

att den nuvarande hänvisningen till allmänna arrendelagen är tillfyllest,

såvitt angår kronotorp varå bestämmelserna i 1943 års kungörelse äro tilllämpliga.

Dock böra s. k. stödlån, krislån eller därmed till innebörden jämförliga

lån icke föranleda något avdrag vid bestämmande av ersättningen.

Detta sistnämnda bör även gälla vid avträde av äldre kronolägenheter. Innehavare

av sådan lägenhet bör vid avträde få gottgörelse för vad han

nedlagt i form av kapital eller arbete. Däremot bör ersättning ej utgå för

vad som motsvarar värdet å virke eller annat material, som kostnadsfritt

tillhandahållits av kronan, och ej heller för sådana bidrag eller därmed till

innebörden jämförliga lån, som utgått av statsmedel i syfte att underlätta

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 129.

odling eller bebyggelse. Till innehavare av kronolägenhet, som lämpligen bör

nedläggas, bör kunna utgå flyttningsbidrag med högst 4 000 kronor.

Bestämmelserna om upplåtelse av äldre lägenhetskategorier anses böra

göras mera enhetliga. För detta ändamål föreslås, att en ny kungörelse skall

utfärdas angående villkoren för upplåtelse av vissa äldre kronolägenheter.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna anses böra träda i kraft

den 1 juli 1950.

Till kostnaderna för här ifrågavarande verksamhet bör enligt utredningen

för budgetåret 1950/51 anvisas dels ett anslag å 600 000 kronor till byggnadshjälp

till iståndsättande av vissa äldre kronolägenheter m. m., dels ett

förslagsanslag å 150 000 kronor till avträdesersättningar och flyttningsbidrag

m. m. I anslutning härtill böra de hittillsvarande anslagen till understödjande

av kolonisation å vissa kronoparker och till kostnader för nyodling m. m.

ä kronotorp utgå ur riksstaten samt anslaget till odlings- och byggnadshjälp

åt innehavare av odlingslägenheter m. fl. minskas med det belopp å 150 000

kronor, som hänför sig till domänstyrelsens förvaltning. Behovet av anslagsmedel

för utlämnande av inventarielån beräknas för budgetåret 1950/51 till

i runt tal 100 000 kronor.

Yttrandena. Utredningens förslag tillstyrkes i princip av samtliga remissinstanser

med undantag av statskontoret. Riksförbundet Landsbyggdens folk

uttalar att utredningen på ett förtjänstfullt sätt sökt arbeta samman de olikartade

bestämmelser som gälla för kronotox-pare, kolonister m. fl. I stort sett

förefaller det enligt förbundet också som om de föreslagna bestämmelserna

väl skulle fylla sitt ändamål samt att utredningen innebär en god avvägning

av villkoren för att giva innehavarna av lägenheterna en möjlighet till en

relativt tryggad existens. Liknande uttalanden göras av, bland andra, länsstyrelserna

i Kopparbergs och Västerbottens län.

Även i de yttranden, där förslaget i princip tillstyrkes, göras dock på åtskilliga

punkter erinringar mot detta. Till dessa erinringar torde jag få

återkomma i det följande i samband med den närmare redogörelsen för

innehållet i betänkandet.

Statskontoret framhåller, att närmare uppgifter rörande utflyttningens omfattning

saknas. Arten och angelägenheten av de åtgärder, vilka till äventyrs

kunna vara erforderliga för att motverka olämplig utflyttning, kunna

därför svårligen bedömas. Ämbetsverket avstyrker även, såsom i det följande

skall närmare angivas, flertalet av de ändringar i nu gällande bestämmelser,

som utredningen föreslagit.

Överföring av äldre kronolägenheter till 1943 års bestämmelser m. m.

Utredningen. Som en utgångspunkt vid behandlingen av frågan om möjligheterna

att tillämpa 1943 års bestämmelser å äldre lägenheter har utredningen

funnit det vara av intresse att få en belysning av olika möjligheter

att disponera kronolägenheterna. Den har därför från domänstyrelsen in
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129.

9

hämtat vissa uppgifter i detta hänseende. Enligt dessa uppgifter, vilka i

fråga om förutsättningarna för friköp eller nedläggande av lägenheter grunda

sig på de olika revirförvaltarnas bedömanden, uppgick antalet kronolägenheter

sommaren 1949 till 2 235. I detta antal ha icke inräknats de relativt

fåtaliga kronotorp, som nybildats enligt 1943 års kungörelse.

Av det nyssnämnda antalet utgjorde 1 850 skogstorp, odlingslägenheter

och kronotorp samt 385 kolonat. Detta innebär, att hela antalet sedan år

1941 nedgått med 358 eller med 14 procent. Denna minskning beror främst

på att en del lägenheter nedlagts. Dessutom ha i vissa fall lägenheter

friköpts med äganderätt.

Av samtliga kronolägenheter ha 691 redan överförts till 1943 års bestämmelser,

medan likaledes 691 antagas skola överföras till dessa. Nu nämnda

1 382 lägenheter motsvara 62 procent av samtliga här ifrågavarande lägenheter.

Till sådana bostadslägenheter, vilkas innehavare förutsättas ha arbete

hos domänverket, ha överförts eller beräknas skola överföras 64 lägenheter,

d. v. s. 3 procent av samtliga.

Omkring 12 procent av lägenheterna eller 277 anses ha förutsättningar för

att kunna friköpas. I denna grupp ingå dels sådana lägenheter, som domänverket

men ej innehavaren vill ha överförda till 1943 års bestämmelser eller

till bostadslägenheter, dels sådana som ej böra överföras med hänsyn till

att innehavaren har mera stadigvarande arbete utanför domänverket, dels

sådana som domänverket av annat skäl icke vill överföra.

Sammanlagt 219 lägenheter eller 10 procent av hela antalet böra enligt domänverket

nedläggas på grund av isolerat läge, bristande försörjningsmöjligheter

och andra orsaker. Detta bör ske när nuvarande innehavaren avlider

eller eljest är beredd att lämna lägenheten.

Återstående 293 lägenheter, motsvarande 13 procent av samtliga, böra enligt

domänverket bibehållas i nuvarande upplåtelseform, till dess andra förutsättningar

för ändrad disposition inträda. Av dessa har domänverket velat

överföra 80 men innehavarna vägrat att gå med därpå. Beträffande 58 lägenheter

ha innehavarna mera stadigvarande arbete utanför domänverket.

Resterande 155 lägenheter vill domänverket av andra skäl ej överföra till

1943 års bestämmelser eller till bostadslägenheter. I sistnämnda grupp ingå

ett stort antal lägenheter, vilkas framtida disposition över huvud taget är

oklar. I en del fall ha lägenheter icke ansetts böra få friköpas, enär en försäljning

ur domänverkets synpunkt ter sig oläglig med hänsyn till ltronomarkens

arrondering.

Utredningen erinrar härefter om att upplåtelse av kronotorp enligt 1943

års bestämmelser i princip bygger på ett arbetsförhållande mellan domänverket

och kronotorparna samt att dylik upplåtelse får ske endast där så

prövas erforderligt med hänsyn till behovet av arbetskraft å kronoskogarna.

Denna riktlinje för upplåtelserna bör enligt utredningens mening upprätthållas

såsom överensstämmande med den nuvarande närings- och befolkningsutvecklingen.

Det framhålles emellertid samtidigt, att det bör ligga i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 129.

domänverkets eget intresse att hålla antalet kronolägenheter — däri inbegripet

hyresbostäder för skogsarbetare — något i överkant i förhållande till

det påtagliga behovet av arbetare. Till stöd för denna uppfattning åberopas

bland annat risken för att domänverket framdeles skall komma att lida brist

på arbetskraft på här ifrågavarande område, behovet av arbetskraft för

andra ändamål än för själva skogsarbetet samt önskvärdheten av att undvika

en ytterligare uttunning av befolkningen.

I betänkandet påpekas vidare att arbetskraften numera kan utnyttjas på

betydligt längre avstånd från hemmet än vad som tidigare varit möjligt och

att kronotorparna därför ofta torde kunna sysselsättas utanför den egna

kronoparken. Uetta bör göra det lättare för domänverket att garantera arbete

åt nuvarande innehavare av kronolägenheter. Av denna anledning räknar

utredningen med att det stora flertalet kolonat, skogstorp, odlingslägenheter

och äldre kronotorp kommer att kunna överföras till 1943 års bestämmelser,

även om man för dylik överföring i huvudsak upprätthåller

principen, att kronotorp endast skola upplåtas i den mån det motiveras av

hänsyn till domänverkets arbetskraftsbehov. Utredningen framhåller emellertid,

att överföring måhända ej kan ske fullt så allmänt som statsmakterna

synas ha antagit, då frågan behandlades vid 1943 års riksdag.

I betänkandet anföres vidare att det även i fråga om kronoskogarna i

Norrland kan visa sig förmånligt att ombilda vissa kronolägenheter till

bostadslägenheter. Detta bör gälla sådana lägenheter, vilka på grund av

jordbrukens beskaffenhet ej böra få karaktären av kronotorp men vilka

innehavas av skogsarbetare, vilkas arbetskraft behövas för kronoskogarna.

Dylik överföring bör vidare ske endast om domänverket kan svara för att

innehavarna av lägenheterna kunna få tillräcklig sysselsättning i stort sett

oberoende av konjunkturerna.

Utredningen behandlar även frågan om den framtida dispositionen av de

kronolägenheter, som domänverket men ej innehavaren vill överföra till

de nya bestämmelserna eller till bostadslägenheter, och av de kronolägenheter,

som domänverket icke vill överföra till sagda bestämmelser,

enär innehavaren har mera stadigvarande arbete utanför domänverket.

.Beträffande såväl dessa som andra icke överförda lägenheter anför utredningen,

att man bör söka bedöma, om de böra bibehållas på längre sikt och,

om så är fallet, huruvida de böra inlösas med äganderätt eller kvarstå som

arrendeställen.

Nedläggandet av en kronolägenhet behöver enligt utredningen icke möta

några svårigheter, om domänverket och lägenhetsinnehavaren äro överens

därom. Vill lägenhetsinnehavaren ej flytta, kan han självfallet ej tvingas därtill

så länge kontraktet gäller. Där nedläggning anses motiverad bör emellertid

frivillig överenskommelse härom eftersträvas. Möjligheterna att förmå en

iägenhetshavare härtill böra ökas genom erbjudande av avträdesersättning

eller flyttningshjälp. Vidare bör lägenhetshavaren upplysas om möjligheterna

att förvärva ett jordbruk på annat håll genom lantbruksnämndens försorg

eller att erhålla sysselsättning inom annat yrke med hjälp av arbetsmark
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

11

nadsorganen. Vill han emellertid på grund av sin ålder eller annat skäl ej

lämna sin lägenhet, bör den fortsatta upplåtelsen begränsas till hans livstid.

Utredningen berör till slut de lägenheter, som icke böra överföras till de

nya bestämmelserna eller till bostadslägenheter och ej heller anses böra nedläggas.

Den framhåller att man beträffande dessa torde kunna draga den

slutsatsen, att lägenhetshavarna i stort sett finna tillfyllestgörande försörjning

på sina lägenheter eller i arbete, som de erhålla från annan än domänverket

och kunna utöva med bibehållande av lägenheterna. Utredningen anser

det i allmänhet böra eftersträvas, att dessa lägenheter skola inlösas med

äganderätt. Samtidigt framhålles emellertid att man torde böra räkna med

att en hel del lägenheter, där friköp eller nedläggande är motiverat, tills

vidare komma att bestå bland annat därför att friköp torde komma att ske

först efter hand och nedläggande i allmänhet icke torde bli aktuellt förrän

nuvarande innehavaren lämnar stället. Detta förhållande har gjort att utredningen

ansett sig böra överväga vissa ändringar i upplåtelsevillkoren för

sådana lägenheter, på vilka de äldre bestämmelserna alltjämt komma att

vara tillämpliga.

Yttrandena. Mot de synpunkter, som utredningen anfört å överföring av

äldre kronolägenheter till bestämmelserna i 1943 års kungörelse, göres i stort

sett icke någon erinran i yttrandena. Socialstyrelsen uttalar emellertid, att

den anser det befogat, att någon återhållsamhet iakttages vid skapandet av

nya kronotorp, och att skogsbrukets behov av arbetskraft bör bli avgörande

härvidlag.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller att domänverket fört en restriktiv

politik med hänsyn till arbetskraftsbehovet. Det torde emellertid

enligt förbundet vara en avvägningsfråga, huruvida domänverket behövt gå

så i underkant beträffande bedömningen av detta behov som hittills varit

fallet. Även vid en lågkonjunktur kräves för skogens skötsel en hel del åtgärder.

Vidare förefaller det som om den lilla arbetskraftsmängd, som kronotorparna

i sin helhet representera, med hänsyn till den spridning kronotorpen

ha torde kunna utnyttjas i skogen även vid en lågkonjunktur.

Beträffande friköp av kronolägenheter understryka lantbruksstyrelsen och

lantmäteristyrelsen vikten av att jorddelningslagens bestämmelser om förutsättningarna

för nybildande av fastigheter noga iakttagas. Lantmäteristyrelsen

framhåller särskilt vikten av att största försiktighet iakttages vid

bildandet av stödjordbruk. Många av de friköp, varom här är fråga, torde

vara lokaliserade till trakter, där de redan existerande stödjordbruken äro

så många och så beskaffade, att de utgöra ett socialt problem. Med hänsyn

till de ovissa försörjningsmöjligheterna för innehavarna av åtminstone en avsevärd

del av de kvarstående äldre kronolägenheterna finner styrelsen det i

betänkandet uppgivna antalet stödjordbruk bland friköpsfallen anmärkningsvärt

högt. Styrelsen anser det vidare angeläget att kontakt sökes med

de lokala lantmäterimyndigheterna så tidigt som möjligt, då fråga om friköp

uppkommer. Lantbruksstyrelsen erinrar om att lantbruksnämnden har

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

möjlighet att genom jordbruksplanering eller specialutredning belysa de på

fastighetsfrågan inverkande faktorerna.

Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund anför, att förbundet aldrig

gynnat betingelserna för friköp. Förbundet anser emellertid i likhet med utredningen,

att friköp må äga rum, där så anses möjligt. Detta bör dock

medgivas endast då förutsättningar härför ur försörjningssynpunkt kunna

anses föreligga. Att friköp kan ske utan stödskog anser förbundet uteslutet.

Domänverket har enligt förbundets mening omöjliggjort dylika köp genom

avverkningar intill torpen.

Kronotorparnas arbete på kronoparkerna.

Utredningen. I fråga om kronotorparnas arbete å kronoparkerna anföres i

betänkandet till en början, att 1943 års bestämmelser i ämnet givit rum för

mycket växlande tillämpning. Sålunda har den tid, under vilken kronotorparna

åtagit sig att årligen arbeta på kronoparkerna, enligt uppgift varierat

mellan högst 180 och lägst 75 dagar, i undantagsfall 60 dagar. Att antalet

arbetsdagar i vissa fall upptagits så lågt sammanhänger med att kronotorparna

ej velat binda sin arbetskraft för större del av året och att domänverket

såvitt möjligt sökt tillmötesgå detta önskemål.

Utredningen erinrar om att enligt dess uppfattning upplåtelse av kronotorp

i princip ej bör ske i större omfattning än som motiveras av hänsyn

till domänverkets behov av arbetskraft. Bortsett från vissa fall, då dispens

bör medgivas från arbetsskyldigheten, bör det betraktas som en naturlig

utveckling, att skogsarbetet kommer att upptaga en ökad del av kronotorparens

tid. En sådan utveckling bör uppmuntras av domänverket. Med hänsyn

till de skiftande förhållandena i fråga om jordbrukens storlek och beskaffenhet

i övrigt samt tillgången på arbetskraft inom familjerna bör dock den arbetstid,

som skall ägnas å skogsarbete, kunna variera i de olika fallen och

från tid till annan. Det bör slutligen beaktas att möjligheterna för en kronotorpare

att erhålla pension liksom även storleken av pensionen kan bli beroende

av i vilken omfattning hans arbetskraft tagits i anspråk av domänverket.

I detta sammanhang berör utredningen även frågan om bestämmandet av

årsavgiften för sådant kronotorp, vars innehavare icke åtagit sig arbete hos

domänverket och icke kan åberopa giltiga skäl till befrielse därifrån. Enligt

1943 års kungörelse skall i dylikt fall hänsyn tagas ej endast till torpets beskaffenhet

utan även till de kostnader, som kronan haft och har att vidkännas

för torpets iordningställande. Utredningen anser emellertid, att denna

bestämmelse bör utgå, eftersom kontrakt om upplåtelse av kronotorp regelmässigt

bör innefatta bestämmelse om skyldighet att åtaga sig arbete på

kronoskogarna. Som ett ytterligare skäl för uteslutande av sagda bestämmelse

hänvisar utredningen till sitt förslag om byggnadshjälp till vissa

äldre kronolägenheter, varå 1943 års kungörelse ej blir tillämplig. Detta förslag,

för vilket närmare skall redogöras i det följande, innebär nämligen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

13

bland annat att årsavgälderna för sådana äldre lägenheter efter deras iståndsättande

icke skola sättas högre än för jämförliga kronotorp enligt 1943 års

kungörelse.

Slutligen beröres frågan huruvida innehavarna av kronolägenheter, bortsett

från den rätt till arbete, som tillkommer innehavare av kronotorp, böra

ha företräde till arbete på kronoparkerna framför självägande jordbrukare,

som äro bosatta invid kronoparkerna. Denna fråga kan enligt utredningen

icke besvaras generellt. Det framhålles bland annat, att vid här ifrågavarande

avgöranden hänsyn bör tagas icke endast till arbetarnas lämplighet utan

även till försörj ningsförhållandena i de särskilda fallen.

Yttrande. Riksförbundet Landsbygdens folk föreslår att bestämmelserna

om kronotorpares arbetsskyldighet utformas så att torparen garanteras erhålla

de närmast hans bostad befintliga arbetena i den mån detta ej hindras

av speciella skäl.

Bidrag till betesanläggningar m. m.

Utredningen. I betänkandet framhålles att från och med den 1 juli 1949

olika bestämmelser gälla för bidrag till betesanläggning, beroende på om

kronolägenheten ligger inom lappmarkerna eller ej. Inom lappmarkerna utgår

bidrag i regel enligt de grunder, som gälla för bidrag från det s. k. norrländska

skogsproduktionsanslaget. Utanför lappmarkerna åter utgår bidrag

i enlighet med de allmänna grunderna för bidrag till inre rationaliseringsåtgärder.

Utredningen anser att alla här avsedda kronolägenheter böra behandlas

enhetligt i bidragshänseende och finner det mest praktiskt att bidragsbeloppet

för kronolägenheternas innehavare generellt fastställes till 80

procent av kostnaderna, d. v. s. högsta möjliga bidrag enligt reglerna för det

norrländska skogsproduktionsanslaget. Bland de skäl, som åberopas för en

dylik bestämmelse, kan nämnas att enligt utredningen kronolägenheterna

utanför lappmarkerna knappast kunna anses ha större bärkraft än dylika lägenheter

i lappmarkerna beroende på att vid avvittringarna utanför lappmarkerna

de mest odlingsvärda områdena tillagts de enskilda fastigheterna.

En relativt hög bidragsprocent för innehavarna av kronolägenheterna anses

vidare motiverad därav att dessa ej på samma sätt som ägare av jordbruk

med skog få någon nytta av att skogen betesfredas.

Yad angår bidrag till andra jordförbättringsåtgärder än betesanläggning

föreslår utredningen, att bestämmelserna härom i 1943 års kungörelse skola

gälla jämväl för äldre kronolägenheter.

Utredningen berör i detta sammanhang även frågan om de organ, som böra

handlägga bidragsärendena.

Ärende angående anläggande av bete på en kronolägenhet i samband med

gemensam betesreglering för flera lägenheter bör enligt utredningen prövas

av det organ, som handhar bidragsverksamheten i övrigt, d. v. s. i lappmarkerna

av skogsvårdsstyrelsen och eljest av lantbruksnämnden. Sedan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 129.

detta organ anmält sitt beslut angående bidrag till deltagare i betesregleringen

bör det ankomma på domänstyrelsen att utbetala de bidrag, som skola

utgå till innehavare av kronolägenheter. Vid betesanläggning utan samband

med betesreglering bör bidragsfrågan helt prövas av domänstyrelsen.

Beträffande de allmänna linjerna för verksamheten bör styrelsen dock

samråda med lantbruksorganisationen. Domänstyrelsen bör vidare handlägga

frågor om bidrag till andra jordförbättringsåtgärder å kronolägenheter.

Bidrag till jordförbättringsåtgärder bör enligt utredningen lämnas icke

i form av avskrivningslån utan såsom direkt bidrag. Domänstyrelsen bör

emellertid förbehålla sig rätt att återkräva bidraget, om bidragstagaren icke

fullgör vad som föreskrives i fråga om utförande och underhåll av de förbättringar,

vartill bidraget beviljats.

yttranden. Statskontoret anför att frågan om bidrag till betesanläggningar

prövats av statsmakterna så sent som år 1948. En omprövning bör ej övervägas,

förrän någon tids erfarenhet vunnits rörande verkningarna av de

nu gällande bestämmelserna.

Skogsstyrelsen framhåller, att det knappast torde föreligga anledning att

särskilt för kronolägenheternas del ändra grunderna för bidrag till betesanläggningar.

Styrelsen hänvisar därvid bland annat till de överväganden,

som i samband med jordbruksrationaliseringen redan skett beträffande

denna bidragsfråga. Med anledning av utredningens uttalande, att

innehavarna av kronolägenheter icke på samma sätt som ägarna av skogsbruk

med jord få någon nytta av att skogen betesfredas, påpekar styrelsen,

att de enskilda skogsägarna såsom delägare i skogsvårdsområden göra utomordentligt

betydelsefulla åtaganden genom att icke endast åtaga sig kulturbetesanläggningar

utan även genomföra 10-åriga skogliga uppbyggnadsprogram.

Frukterna av dessa insatser hinna företagarna själva endast i

mycket begränsad utsträckning skörda under sin livstid. Vidare framhålles,

att styrelsen icke principiellt motsätter sig att förbättrade bidragsgrunder

i vissa fall böra kunna tillämpas utanför lappmarken beträffande såväl

kronolägenheter som andra fastigheter, med hänsyn till att en jordbruksfastighets

liksom en kronolägenhets bärighet icke är strängt geografiskt

betingad. Ett sätt att åstadkomma en sådan förbättring, vilket styrelsen

vill förorda, är att medgiva särskilda tilläggsbidrag utöver det allmänna

rationaliseringsstödet för sådana betesanläggningar, där jordägaren

eller lägenhetsinnehavaren, liksom delägaren i ett skogsvårdsområde, förbinder

sig att helt freda skogsmarken från bete.

Lantbruks styr els en har intet att erinra mot att betesanläggningar, som

medföra betesfredning av skogen, stimuleras med bidrag efter särskilt förmånliga

grunder. Styrelsen ifrågasätter emellertid starkt, om det kan vara

berättigat att förutsätta att betesbehovet för kronolägenheter skall tillgodoses

på väsentligt sämre marker än de, som användas av andra jordbruk.

Vidare anför styrelsen följande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129.

15

De av utredningen anförda motiven tala med samma styrka för förmånliga

bidrag till betesanläggningar även å de talrika jordbruk i enskild ägo

utanför lappmarkerna, vilka innehålla ringa eller ingen skogsmark. Det

måste ur jordbrukarnas synpunkt te sig svårförståeligt om bidrag till betesanläggningar

beviljas till väsentligt högre procent för kronolägenheter än

för andra jordbruk av likartad storlek och beskaffenhet i samma trakt, särskilt

om de ingå i samma betesregleringsföretag. Om kommitténs förslag i

denna del vinner statsmakternas gillande, borde det vid lantbruksnämndernas

befattning med statligt stöd till betesanläggningar tillses att sådana

enskilda jordbrukare, som nyss sagts, sättas i lika gynnsamt läge som

kronotorparna. Det är emellertid enligt lantbruksstyrelsens mening tveksamt

om bestämmelserna i 15 § andra stycket kungörelsen nr 342/1948 lämna

möjlighet härtill.

Med hänsyn till ifrågavarande lägenheters särart och särskilt till att det

gäller investeringar å kronan tillhöriga lägenheter anser sig styrelsen icke

böra göra någon erinran mot de föreslagna bestämmelserna rörande statsbidrag

till inre rationalisering.

Utredningens förslag bör enligt styrelsens mening omfatta även norrländska

arrendelägenheter och jordbrukslägenheter för lappar i Jämtland,

vilka lämnat renskötseln.

Bidrag till uppförande av skolbyggnader.

Utredningen. Utredningen erinrar om att i 1929 års kronotorpskungörelse

stadgas att Kungl. Maj :t på framställning av vederbörande skoldistrikt äger

pröva, huruvida och i vad mån för upprättande av skola, avsedd huvudsakligen

för kronotorpares, odlingslägenhetsinnehavares och innehavares av

skogstorp barn, understöd må utgå genom avgiftsfritt upplåtande under

nyttjanderätt från kronopark av erforderlig mark och kostnadsfritt tillhandahållande

å rot av erforderligt virke. Motsvarande bestämmelser ha

tidigare meddelats i de särskilda författningarna för kolonat, skogstorp och

odlingslägenheter. I 1943 års kronotorpskungörelse återfinnas däremot icke

några sådana bestämmelser.

I betänkandet framhålles att de nya möjligheter till erhållande av statsbidrag

till byggnader för folkskoleväsendet, som tillkommit enligt beslut

vid 1935 och 1945 års riksdagar, visserligen påverka behovet av nyssnämnda

särskilda anordningar för att underlätta finansieringen av skolbyggnader

på kronoparkerna. Dylika anordningar kunna dock fortfarande behövas

i en del fall. Det kan ifrågasättas om tillräckliga skäl finnas att med avsieende

å kronotorp varå 1943 års kungörelse är tillämplig utesluta de möjligheter

att erhålla medverkan från domänverket som sedan länge stått

till buds, då det gällt skolbyggnader för barn till andra lägenhetshavare på

kronoparkerna. Utredningen anser därför att bestämmelser härom böra införas

i 1943 års kungörelse.

Yttranden. Förslaget avstyrkes av statskontoret. Däremot tillstyrker skolöverstijrelsen

detsamma med motivering att skoldistrikten som helhet betraktade

icke torde kunna påräkna lika högt statsbidrag till här ifrågavarande

skolbyggnadsföretag enligt 1945 års kungörelse som enligt äldre

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

bestämmelser. Styrelsen uttalar vidare att de ekonomiska konsekvenserna

av ett genomförande av utredningens förslag med all sannolikhet komma

att bli oväsentliga. Antalet av de skolbyggnadsföretag, som kunna tänkas

bli aktuella för detta speciella ändamål, är nämligen starkt begränsat. I

det stora flertalet fall torde barnen beredas skolundervisning med anlitande

av inackordering vid eller skolskjutsar till andra skolor inom distrikten.

Socialstyrelsen framhåller att kronolägenheter helst böra utläggas på sådant

sätt, att avståndet till skolorna icke blir för stort. Detta torde ej alltid

ha beaktats i önskvärd mån.

Inventarielån.

Utredningen. Utredningen föreslår att det i 1943 års kronotorpskungörelse

angivna maximibeloppet för inventarielån skall höjas från 1 500 till 3 000

kronor. Samtidigt framhålles dock, att innebörden härav givetvis icke bör

vara, att ett inventarielån normalt skall uppgå till sistnämnda belopp.

Till stöd för den föreslagna höjningen anför utredningen att priserna på

inventarier och andra förnödenheter för jordbruksdrift efter år 1940 stigit

med mellan 50 och 100 procent. Härtill kommer att den ökade mekaniseringen

medfört höjda kostnader för inventarieanskaffningen.

1 betänkandet föreslås vidare att den nu gällande föreskriften, att inventarielån

endast får utlämnas i samband med upplåtelse av kronolägenhet,

skall upphävas. Det kan nämligen ofta vara lämpligt att den, som tillträder

ett kronotorp, först blott anskaffar de mest nödvändiga inventarierna

och sedan kompletterar utrustningen efter hand. Omständigheter kunna

också inträffa under upplåtelsetiden, som öka förutsättningarna för en

mekanisering. Vidare anföres att en innehavare av kronolägenhet, i motsats

till en enskild jordägare, icke kan lämna inteckning som säkerhet för

län och att det därför är svårare för honom att erhålla kredit hos bankinrättning.

Utredningen betonar emellertid att domänstyrelsen under alla

förhållanden bör se till att lån ej lämnas för andra än behövliga inventarier.

Efter tillträdet bör lån få lämnas endast för inköp av jordbruksinventarier

men däremot icke för köp av utsäde, gödselmedel, foder eller dylikt

eller för andra utgifter för igångsättande av driften. För lån, som utlämnas

under upplåtelsetiden, bör amorteringsskyldighet inträda året efter det, då

länet utlämnats.

Med utgångspunkt från att många av de äldre lägenheter, vilka ej överföras

till de nya bestämmelserna, torde komma att bestå, föreslår utredningen

vidare, att även innehavarna av äldre lägenheter skola kunna få

inventarielån. Nämnda innehavare kunna nämligen i stort sett antagas vara

i minst lika stort behov av statligt lån till inventarieanskaffning som innehavarna

av kronotorp. Möjligheterna för domänförvaltningen att ägna uppmärksamhet

åt lägenhetshavarnas användning av lånen och de därmed inköpta

inventarierna äro visserligen mindre, då det gäller lägenheter som ej

överföras till de nya bestämmelserna. Detta förhållande utgör emellertid en
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

17

ligt utredningens mening icke tillräcklig grund för att utestänga innehavare

av äldre lägenheter från möjlighet att erhålla inventarielån.

Yttranden. Statskontoret avstyrker den föreslagna höjningen av inventarielånens

maximibelopp. Till stöd härför anföres, att föreliggande lånemöjligheter

utnyttjats i relativt begränsad omfattning. Av de 54 lån, som

hittills utlämnats, ha sålunda endast 35 uppgått till maximibeloppet. Vidare

kan det enligt ämbetsverkets mening knappast vara välbetänkt att genom

höjning av maximibeloppet stimulera till större skuldsättning än de i allmänhet

ekonomiskt svagt ställda lägenhetsinnehavarna utan olägenhet kunna

bära. I den mån inventarieanskaffningen avser maskiner, kan denna

lämpligen finansieras medelst lån ur jordbrukets maskinlånefond. Inventarielånen

böra icke heller utsträckas att omfatta jämväl de äldre kronolägenheterna.

Flertalet av de lägenheter, som med säkerhet kunna beräknas icke

bliva överförda till 1943 års bestämmelser, torde nämligen vara sådana, där

innehavaren vägrat att underkasta sig dessa bestämmelser eller icke kunnat

åtaga sig arbete för domänverkets räkning på grund av annan sysselsättning.

Statskontoret anser det ligga i sakens natur att dessa lägenhetshavare

icke böra få åtnjuta den förmån, som rätten till inventarielån måste

anses innebära.

Domänstyrelsen, som tillstyrker utredningens förslag i fråga om inventarielånen,

uttalar, att sparsamhet bör iakttagas vid beviljande av lån och

att maximibeloppet endast i undantagsfall bör medgivas. Även domänstyrelsen

erinrar om möjligheten att genom vederbörande hushållningssällskap

erhålla lån och bidrag för anskaffande av jordbruksmaskiner.

Lantbruksstprelsen ifrågasätter lämpligheten av utredningens förslag om

att utlämna inventarielån annorledes än i samband med upplåtelse av kronotorp.

Bestämmelserna för dylika lån böra såvitt möjligt överensstämma

med bestämmelserna om driftslån. Emellertid bör möjligheten att erhålla

inventarielån lämpligen hållas öppen någon tid efter tillträdet, förslagsvis

fem år. Vidare framhåller styrelsen bland annat att för anskaffande av traktor

eller annan större maskin, som kan anses behövlig, hjälp kan erhållas

från maskinlånefonden. Inventarielån bör slutligen enligt lantbruksstyrelsens

åsikt kunna utgå även då fråga är om norrländska arrendelägenheter,

fjällägenheter och liknande lägenheter i Norrbottens och Västerbottens län

eller om jordbrukslägenheter för lappar, som lämnat renskötseln.

Brandförsäkring.

Utredningen. Vad angår försäkring av kronan tillhöriga åbyggnader å

kronotorp erinrar utredningen inledningsvis om att det författningsutkast,

som fanns fogat vid propositionen nr 138 till 1943 års riksdag, icke innehöll

några föreskrifter om dylik försäkring utan endast om skyldighet för kronotorpare

att hålla erforderliga brandredskap. I propositionen hänvisades

till att inom finansdepartementet förelåg ett förslag av innebörd att kronans

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 129.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Iiungl. Maj:ts proposition nr 129.

egendom, däri inbegripet även utarrenderad egendom, icke skulle hållas försäkrad.

Avsikten var att Kungl. Maj :t, sedan slutlig ståndpunkt tagits till

nämnda förslag, skulle meddela bestämmelser i här förevarande avseende.

Vidare anfördes i propositionen att någon försäkringsskyldighet uppenbarligen

icke borde åläggas kronotorparna, om förslaget godtoges. Att bestämmelser

om brandförsäkringsplikt sedermera infördes i 1943 års kungörelse

torde enligt utredningen ha berott på att något förbud mot brandförsäkring

av statens egendom icke införts.

Utredningen framhåller, att man ej behöver taga principiell ståndpunkt

till frågan, om staten bör ikläda sig självrisk för brandskada på sin egendom,

för att beträffande en viss kategori av statsegendom bedöma, om övervägande

skäl fala för att denna ej längre bör hållas försäkrad. I betänkandet

förordas även att skyldigheten för innehavare av här avsedda kronolägenheter

att brandförsäkra byggnaderna skall upphävas. Utredningen anför att

dessa lägenheter uppgå till så stort antal och samtidigt representera så små

enheter, att en utjämning i riskhänseende kan ske inom ramen för den egna

verksamheten och utan att denna verksamhet behöver belastas nämnvärt

tyngre det ena året än det andra. För ett slopande av försäkringsplikten anses

även det förhållandet tala, att därigenom kunna inbesparas de belopp,

varmed försäkringsavgifterna -— med hänsyn till försäkringsbolagens administrationskostnader

in. in. — överstiga själva riskpremien. Vid olika tillfällen

ha också mycket starka önskemål framförts från lägenhetshavarnas sida

om lättnad i den tunga, som försäkringen anses innebära för dem.

Utredningen tillägger, att den omständigheten, att domänverket påtager

sig ansvaret för att byggnader, som drabbas av brand, bliva återuppförda på

dess bekostnad, ej synes behöva medföra så stor belastning för detta verk,

att det måste hålla sig skadeslöst härför genom en höjning av årsavgiften.

Slutligen framhålles att resultatet av ett genomförande av utredningens

förslag blir något olika för de nya kronotorpen och för andra kronolägenheter.

I fråga om de förstnämnda stadgas i 1943 års kungörelse att domänstyrelsen,

om byggnad genom vådeld blir förstörd eller så skadad, att nybyggnad

erfordras, skall äga bestämma, om och i vilken omfattning sådan

skall äga rum. Beslutar domänstyrelsen, att nybyggnad skall äga rum, ankommer

det på styrelsen — som äger uppbära brandskadeersättningen — att

låta utföra nybyggnaden utan oskäligt dröjsmål. Finner domänstyrelsen,

att nybyggnad icke bör verkställas eller att mindre byggnad än den förstörda

bör uppföras, må styrelsen nedsätta årsavgiften med det belopp, som styrelsen

prövar skäligt. De nu återgivna betämmelserna i 1943 års kungörelse påverkas

enligt utredningen knappast av om kronotorparna befrias från skyldighet

att svara för brandförsäkring. Vad åter angår de kronolägenheter,

varå nämnda kungörelse ej är tillämplig, anser utredningen, att det liksom

hittills bör ankomma på lägenhetshavaren att svara för erforderlig nybyggnad

efter brand. Om domänstyrelsen håller före att nybyggnad bör komma

till stånd, bör emellertid styrelsen kunna bevilja byggnadshjälp för ändamålet.

Vidare bör lägenhetshavaren i här avsedda fall, såsom också eljest vid

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 129.

19

byggnadsarbeten, av domänverket kostnadsfritt erhålla nödigt virke eller

annat material. Anser domänstyrelsen däremot att nybyggnad icke bör ske,

torde lägenhetshavaren i allmänhet lämna lägenheten, varvid han eventuellt

erhåller flyttningsbidrag.

Beträffande frågan om brandförsäkring av kronolägenheterna har ledamoten

av utredningen, byråchefen M. Alm, uttalat avvikande mening såtillvida,

att enligt hans mening en befrielse från försäkringsplikt bör medföra

en höjning av årsavgifterna.

Till stöd härför anföres, att de årsavgifter, som på sin tid bestämdes för

kronotorp enligt 1943 års kungörelse och enligt utredningens förslag skola

bli normerande även för andra kronolägenheter, beräknats med hänsyn till

att brandförsäkringsplikt förelåg. Avgifterna äro vidare förhållandevis låga.

Dessutom förutsattes även i propositionen till 1943 års riksdag, att innehavarna

skulle få vidkännas en skälig höjning av årsavgiften, om de befriades

från försäkringsplikt.

I reservationen framhålles ytterligare, att det är vanskligt att bedöma, hur

stor höjning av årsavgälden som bör föranledas av en befrielse från försäkringsplikt.

Höjningen kommer emellertid att understiga den i varje särskilt

fall utgående försäkringsavgiften. Denna torde för byggnaderna på en lägenhet

av den standard, som de iståndsatta kronotorpen representera, i

regel röra sig mellan 50 och 75 kronor. Årsavgälden däremot torde ej behöva

höjas med mer än inemot 50 kronor, såvida icke förhandenvaron av särskilda,

kostnadskrävande anordningar föranleda annat. I avvaktan på att

kronolägenheterna iordningställas bör givetvis höjningen hållas väsentligt

lägre än den nyss angivna.

Slutligen föreslår reservanten att, därest hans förslag genomföres, även för

andra lägenheter än kronotorp enligt 1943 års kungörelse skall bestämmas,

att årsavgiften skall kunna nedsättas om byggnad förstörts eller svårt skadats

av vådeld och domänstyrelsen anser, att nybyggnad ej bör komma till

stånd eller att mindre byggnad än den förstörda bör uppföras.

Yttranden. Statskontoret anser sig icke kunna tillstyrka den föreslagna

befrielsen från försäkringsplikt med hänsyn till de konsekvenser, som ett

avsteg från den för utarrenderad kronoegendom i allmänhet uppställda regeln

kan befaras medföra. Skulle befrielse medgivas, bör den emellertid

medföra en skälig höjning av årsavgiften.

Domänstyrelsen instämmer i den av herr Alm avgivna reservationen.

Byggnadshjälp till iståndsättande av lägenheter, varå 1943 års kungörelse

ej är tillämplig.

Utredningen. Utredningen berör inledningsvis den skillnad i fråga om

skyldigheten att uppföra och underhålla byggnader, som föreligger mellan

å ena sidan innehavarna av kronotorp, upplåtna enligt 1943 års kungörelse,

och å andra sidan innehavarna av äldre lägenheter. De förra ha endast att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl, Maj:ts proposition nr 129.

svara för reparationer, som äro av mindre omfattning eller föranletts av

deras eget vållande. De senare åter äro i princip skyldiga att svara för byggnadernas

uppförande och underhåll, ehuru de fått visst bidrag till uppförandet

av byggnaderna och även äro berättigade till bostadsförbättringsbidrag

enligt allmänna bestämmelser om sådant bidrag. Beträffande förbättringsbidragen

påpekas emellertid att innehavarna av kronolägenheter ha

svårt att ställa erforderlig säkerhet och att detta förhållande lägger hinder

i vägen för att på dem tillämpa de nu gällande bestämmelserna om subvention

till förbättring av byggnader. Utredningen erinrar vidare om den byggnadsskyldighet,

som åvilar jordägare enligt de sociala arrendebestämmelserna.

De kronotorp, för vilka bestämmelserna i 1943 års kungörelse gälla, äro

enligt utredningens mening i byggnadshänseende behandlade likadant som

fastigheter, på vilka de sociala arrendebestämmelserna äga tillämpning.

Detta är däremot icke förhållandet i fråga om skogstorp, odlingslägenheter,

kolonat och sådana kronotorp, som ej överförts till nyssnämnda bestämmelser.

Utredningen säger sig ha kommit till den slutsatsen att innehavarna

av de senare lägenheterna i fråga om möjligheterna att få sitt byggnadsbestånd

förbättrat äro sämre ställda än någon annan kategori av arrendatorer.

Utredningen bortser därvid från att den omständigheten, att

jordägaren har skyldighet att svara för byggnadsbeståndet, kan påverka

arrendesättningen.

Med utgångspunkt från det nu anförda har utredningen upptagit frågan

om statlig medverkan till förbättring av sådana lägenheter, som icke överförts

till 1943 års bestämmelser. I betänkandet framhålles att det synes nödvändigt,

att staten vidtager särskilda anordningar för att underlätta ett

iståndsättande av ifrågavarande lägenheter. Till stöd härför åberopas främst

det stora behov av förbättringsåtgärder, som sedan lång tid tillbaka förelegat

å kronolägenheterna i norra Sverige.

I fråga om utformningen av denna statliga medverkan uttalas, att det icke

synes motiverat att staten helt skall svara för byggnadernas iståndsättande

och framtida underhåll. Då lägenheternas innehavare i framtiden icke avses

skola arbeta åt domänverket, bör statens medverkan inskränkas till att

staten tillskjuter ett visst engångsbelopp. I övrigt bör ansvaret för byggnaderna

i fortsättningen åvila lägenhetshavarna själva.

Detta engångsbelopp anses böra bestämmas så att statlig byggnadshjälp

i regel skall kunna utgå med högst 80 procent av kostnaderna för byggnadsföretaget

— frånräknat värdet av virke eller annat material, som tillhandahålles

lägenhetshavaren kostnadsfritt. I särskilda fall bör bidraget

kunna få höjas till högst 90 procent av nyssnämnda kostnader.

I betänkandet föreslås vidare att den årliga avgiften skall kunna höjas, då

en lägenhet iståndsättes enligt de av utredningen föreslagna grunderna. Utredningen

diskuterar olika synpunkter, som böra anläggas på frågan om

denna höjning. Den anser det emellertid ej behövligt att de mera detaljerade

grunderna för höjningen angivas i författningsväg. Domänstyrelsen bör

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

21

i stället tillerkännas befogenhet att höja årsavgiften under hänsynstagande

till storleken av byggnadshjälpen i den mån denna överstiger den kapitalsubvention,

som skulle ha tillkommit lägenhetshavaren enligt gällande bestämmelser

för egnahemslån, förbättringslån och bidrag till uppförande

eller förbättring av ekonomibyggnader. En höjning av årsavgiften med en

procent av nämnda del av byggnadshjälpen anses skälig. Som en grundregel

bör enligt utredningen fastslås, att årsavgiften ej må sättas högre än

som finnes skäligt med hänsyn till lägenhetens beskaffenhet och ej heller

högre än avgiften för ett likvärdigt kronotorp, som upplåtits enligt 1943 års

kungörelse.

Utredningen diskuterar även vilket organ, som bör handlägga frågor om

iordningställande av sådana kronolägenheter, där innehavarna ej kunna garanteras

arbete hos domänverket och lägenheterna därför icke böra överföras

till de nya bestämmelserna. Utredningen anser att domänstyrelsen

alltjämt bör förvalta dessa lägenheter. Inom de fyra nordligaste länen bör

emellertid byggnadshjälp till mera genomgripande förbättring av åbyggnaderna

icke få beviljas med mindre samråd skett med en samarbetsdelegation,

bestående i första hand av länsbostadsdirektören och lantbruksdirektören.

Om någon av dessa så påfordrar, böra i delegationen även ingå länsarbetsdirektören

samt en av kommunalnämnden utsedd representant för

vederbörande kommun.

Yttranden. Statskontoret avstyrker utredningens förslag angående byggnadshjälp.

Statskontoret erinrar därvid inledningsvis om att 1948 års bestämmelser

rörande bostadsförbättringsverksamheten (kung. nr 546/1948)

gjorts tillämpliga jämväl beträffande här ifrågavarande lägenheter i avvaktan

på resultatet av en utredning av frågan om den lämpliga utformningen

av förbättringsstödet för dessa. Enär lägenheterna endast innehas med nyttjanderätt,

skola vidare enligt förarbetena (prop. 231/1948, s. 57) vid långivningen

till dessas innehavare anses föreligga sådana omständigheter, som

motivera ett eftergivande av kravet på inteckningssäkerhet. I övrigt anför

statskontoret rörande förslaget om byggnadshjälp bland annat följande.

Införandet av den av utredningen föreslagna icke maximerade bidragsregeln

måste enligt statskontorets mening innebära ett icke sakligt motiverat

avsteg från hittills tillämpade grunder för bidragsverksamheten på förevarande

område. Att en dylik bidragsregel skulle vara erforderlig har icke heller

blivit i betänkandet ådagalagt. Någon utredning angående omfattningen

av de erforderliga förbättringsåtgärderna eller kostnaderna för dylika har

nämligen icke lämnats. Vid sådant förhållande anser ämbetsverket bärande

skäl saknas för att innehavarna av ifrågavarande lägenheter skola komma i

åtnjutande av förmånligai''e bidrag än dem, som kunna erhållas enligt kungörelserna

om egnahemslån och förbättringslån respektive statligt stöd till

jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. Ett slutligt ställningstagande

till detta spörsmål lärer för övrigt böra anstå tills 1948 års sakkunniga

för vissa bostadsförbättringsfrågor slutfört sitt utredningsuppdrag.

Domänstyrelsen anser, att byggnadshjälpen bör maximeras till 20 000

kronor. Under sådant förhållande har styrelsen intet emot att avgiften för

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

lägenheten efter förbättringsåtgärden ej sättes högre än avgiften för ett

likvärdigt kronotorp.

Bostadsstyrelsen framhåller såsom önskvärt, att det ifrågasatta samrådet

med i första hand länsbostadsdirektören och lantbrulcsdirektören skall utsträckas

till att omfatta samtliga de lägenheter, till vilka byggnadshjälp avses

skola utgå. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter, om icke länsarbetsdirektören

obligatoriskt bör deltaga i den av utredningen föreslagna samarbetsdelegationen,

medan Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet anser

att samråd i frågor rörande byggnadshjälp bör ske icke endast med länsbostadsdirektören

och lantbruksdirektören utan också med länsarbetsdirektören

och de kommunala myndigheterna.

Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund framhåller bland annat, att

utredningens förslag, att årsavgiften för en äldre kronolägenhet, som blivit

iståndsatt genom byggnadshjälp, icke skall sättas högre än årsavgiften för

ett likvärdigt kronotorp enligt 1943 års kungörelse, icke medför full rättvisa

även om detsamma innebär vissa fördelar.

Ersättning vid avträde av kronolägenhet.

Utredningen. Vad angår frågan om ersättning vid avträde av kronolägenhet

behandlar utredningen först de kronotorp, på vilka bestämmelserna i

1943 års kungörelse äro tillämpliga. Utredningen erinrar om att denna kungörelse

ej innehåller några särskilda bestämmelser om avträdessyn eller om

lägenhetshavares rätt till ersättning för förbättring av lägenheten. Därest ej

annat följer av kungörelsen skall emellertid i avseende å här avsedda kronotorpsupplåtelser

gälla vad i allmän lag finnes stadgat till reglerande av

jordägares och nyttjanderättshavares rättigheter och skyldigheter. Med hänsyn

till att byggnadsskyldigheten på dessa kronotorp åvilar kronan torde

det dock, enligt vad som framhålles i betänkandet, knappast bliva aktuellt

att för byggnaderna beräkna någon avträdesersättning åt avflyttande kronotorpare.

För jordförbättringsåtgärder — utöver sådana som ombesörjts av

domänstyrelsen — äger kronotorparen under samma förutsättningar som en

annan arrendator i regel rätt att vid avträdande av lägenheten njuta ersättning

av jordägaren motsvarande det ökade värde, som lägenheten till följd

av åtgärden då kan anses äga, dock ej med högre belopp än som svarar mot

den nödiga kostnaden för åtgärden.

Beträffande äldre kronolägenheter är det däremot i princip lägenhetshavaren

som, med bidrag av statsmedel, svarar för uppförande av erforderliga

byggnader liksom för deras underhåll. Med hänsyn härtill blir vid avträdande

av dylik lägenhet den frågan aktuell, om och i vad mån lägenhetshavaren

bör erhålla ersättning för sina byggnadskostnader liksom för andra

förbättringskostnader. I betänkandet framhålles att både i 1909 års kungörelse

angående odlingslägenheter — vilken även gäller skogstorp, som

upplåtits på 50-årigt arrende — och i 1929 års kronotorpskungörelse finnas

bestämmelser av innebörd att lägenhetshavare, då lägenhet avträdes till

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 129.

23

kronan, skali avlämna den med åbyggnader och odlingar till föreskriven omfattning

i fullgott skick eller ersätta bristen, sådan den vid avträdessyn befinnes.

Har innehavaren vidtagit jordförbättringar utöver vad som ålegat

honom enligt upplåtelseavtalet eller verkställt överbyggnad, vartill han ägt

erhålla fritt virke, äger han vid avträdet åtnjuta ersättning därför av kronan.

Utredningen påpekar emellertid att i de flesta fall, då lägenhet i samband

med avträdet överlåtits till annan person, nyssnämnda föreskrifter

icke tillämpats utan i stället tillgått så, att tillträdaren ersatt avträdaren

för det arbete som nedlagts på lägenheten.

Härefter erinras att riksdagen med tanke på sådana fall, då lägenhetshavare

önskar bli löst från sitt kontrakt men lägenheten anses böra nedläggas

och tillträdare sålunda ej finnes, sedan budgetåret 1939/40 årligen anvisat

medel att av Kungl. Maj :t utnyttjas till avträdesersättningar efter prövning

av varje särskilt fall.

Vad slutligen angår kolonaten gäller, enligt vad som framhållits i betänkandet,

jämlikt 1925 års kungörelse om upplåtelse av kolonat att kolonist,

om lägenheten avträdes, skall vara berättigad till ersättning för de byggnader

han uppfört enligt för kolonatet gällande byggnadsplan ävensom för

av honom verkställda förbättringar. Vid ersättningens bestämmande skall

avdrag göras för värdet av virke, som för byggnads- eller förbättringsarbetenas

fullgörande tillhandahållits kolonisten från statens sida, ävensom för

belopp, som kolonisten i den ordning särskilt stadgas må hava erhållit såsom

odlings-, diknings- eller byggnadshjälp.

Utredningen erinrar slutligen att frågan, vilka bidragsbelopp som skola

avdragas vid beräknandet av avträdesersättning, nyligen varit föremål för

rättslig prövning genom att en avträdare av kolonat vid domstol klandrat

förrättad syn. Frågan gällde i detta fall huruvida i avträdesersättningen

skulle inräknas vad han erhållit i stödlån och förbättringslån. Målet hade

avgjorts av högsta domstolen, vilken icke funnit något förhållande vara ådagalagt,

varför den gottgörelse av statsmedel, som kolonisten erhållit genom

bostadsförbättringsbidrag och genom avskrivning av honom beviljade stödlån,

ej skulle omfattas av kontraktsbestämmelsen om avräkning av belopp,

som han kunde ha bekommit i statshjälp.

Beträffande behovet av ändringar i eller tillägg till nu angivna bestämmelser

uttalas i betänkandet först att för de kronotorp, som upplåtits enligt

1943 års kungörelse, särskilda föreskrifter i fråga om avträdesersättning

synas erforderliga endast i ett avseende. Utredningen framhåller nämligen

att stödlån och krislån ha till syfte att bringa lättnad i lägenhetshavarens

ekonomiska trångmål, fastän staten ansett skäligt att såsom motprestation

godtaga det ena eller andra slaget förbättringsåtgärder på lägenheten.

Tillräckliga skäl föreligga enligt utredningens uppfattning ej att, när det

gäller bidrag med dylikt syfte, låta den omständigheten att bidragstagare

avträder den av honom brukade lägenheten, aktualisera en återbetalning

av bidraget.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

Med hänsyn härtill föreslår utredningen att den omständigheten, att en

kronotorpare erhållit s. k. stödlån, krislån eller därmed till innebörden jämförligt

lån, icke skall föranleda något avdrag vid bestämmandet av honom

tillkommande avträdesersättning.

I detta sammanhang föreslås vidare, att i 1943 års kungörelse skall införas

en bestämmelse av innebörd att kronotorpare, som avträder lägenhet innan

han genom åtnjutande av nedsättning i årsavgiften eller eljest kan anses

gottgjord för värdet av tidigare förbättringar, skall kunna erhålla skälig

ersättning härför av domänstyrelsen. Till stöd härför framhåller utredningen

att det kan inträffa, att en kronotorpare avträder sin lägenhet före

utgången av den tid, för vilken dylik nedsättning medgivits, och han sålunda

ej hunnit bli gottgjord för de förbättringar, som han tidigare bekostat.

Vidare kan en kronotorpare ha utfört odlingsåtgärder, vilka visserligen icke

föranlett nedsättning av årsavgiften under viss tid men till vilka likväl hänsyn

tagits vid avgiftens bestämmande.

Beträffande ersättning vid avträde av äldre kronolägenheter framhåller

utredningen att de föreskrifter härom, som finnas i gällande författningar

om skogstorp, odlingslägenheter och äldre kronotorp, icke synas vara lämpligt

avfattade. Sålunda är den stundom förekommande bestämmelsen, att

lägenhetshavare skall avträda lägenheten i fullgott skick eller ersätta bristen,

alltför hård för att kunna tillämpas under alla förhållanden. De för kolonaten

stadgade grunderna för avträdesersättning ansluta sig däremot närmare

till den allmänna arrendelagstiftningen. Utredningen föreslår med hänsyn

till det anförda att nya bestämmelser skola meddelas om beräknande av

avträdesersättning för nu nämnda lägenhetskategorier.

Utredningens förslag i detta hänseende grundar sig i huvudsak på åsikten

att en lägenhetshavares behöriga intresse bör anses bli tillräckligt tillgodosett,

om han vid avflyttning får ersättning för vad han i form av kapital

och arbete nedlagt för lägenhetens förbättring. Sålunda bör åtnjutet statsbidrag

utan berättigade invändningar kunna avdragas vid beräknande av

avträdesersättning, under förutsättning att den värdeökning, som är resultatet

av förbättringsåtgärden, täcker både statsbidraget och lägenhetshavarens

egen insats i form av kapital och arbete. Detta bör gälla alla slag av

statsbidrag eller därmed jämförliga lån utan återbetalningsskyldighet, exempelvis

bidrag eller avskrivningslån till uppodling eller annan jordförbättring,

bidrag till uppförande eller förbättring av bostad eller sådan byggnadshjälp,

som föreslagits skola utgå till äldre kronolägenheter. I likhet med

vad som föreslagits i fråga om de kronotorp, på vilka 1943 års kungörelse

är tillämplig, böra dock stödlån, krislån eller därmed jämförliga lån icke

föranleda avdrag å avträdesersättningen.

Om värdet av förbättringen, sådan den befinnes vid lägenhetens avträdande,

är lägre än den kostnad som nedlagts på lägenheten, bör enligt utredningen

mellanskillnaden belasta lägenhetshavaren respektive staten i

proportion till vad vardera parten investerat. Som undantag härifrån bör

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

25

gälla, att en lägenhetshavare själv skall svara för kostnader för botande av

brist, som vållats av honom eller som hänför sig till eftersatt underhåll.

För att skapa garanti mot att staten blir ersättningsskyldig för byggnader

av överflödig storlek eller standard föreslår utredningen, att avträdesersättningen

för byggnader skall begränsas till att avse sådana byggnader,

vartill Jägenhetshavaren ägt erhålla fritt virke. Vid beräkningen av ersättningen

bör vidare skiljas mellan byggnads- och jordförbättringar.

Utredningen berör i detta sammanhang till slut även frågorna om hållande

av av- och tillträdessyn samt om domänverkets ställning, då en kronolägenhet

övergår till ny innehavare. Härom anföres att det, då en lägenhetshavare

avträder en kronolägenhet och annan skall komma i hans ställe, är vanligast,

att uppgörelse under hand träffas mellan den avträdande och den tillträdande.

Därvid förutsättes dock givetvis, att den senare godkännes av domänverket

såsom ny innehavare. Vid uppgörelsen överenskommes också,

huru stor ersättning tillträdaren skall erlägga till den gamle innehavaren

för nyttjanderätten till lägenheten. Ersättningen bestämmes i allmänhet så,

att den täcker avträdarens kostnader för byggnader och odlingar på lägenheten,

varvid denne i regel får tillgodoräkna sig de bidrag, som han fått

uppbära. Det kan givetvis ha sina fördelar, att parterna själva få komma till

en uppgörelse, som de anse vara skälig, utan att domänverket behöver anordna

av- och tillträdessyn. Emellertid är det klart, att de båda parternas

mera privata uppgörelse kan komma att till sin innebörd väsentligt avvika

frän de grunder, som utredningen föreslagit som skäliga. När en syn skall

hällas vid någon kommande överlåtelse, måste man utgå från de förbättringar,

som verkställts efter den senaste synen, oavsett om lägenheten därefter

gått genom flera händer och oavsett vilka uppgörelser som träffats mellan

olika innehavare. Även om den avträdesersättning, som bestämmes, är

skälig, om man ser på lägenhetens förbättring under hela tiden efter närmast

föregående syn, är det därför icke klart att den statliga ersättningen till den

senast avflyttade lägenhetshavaren kommer att te sig rättvis med hänsyn

till de prestationer, som denne utfört under sitt innehav av lägenheten. Nyttan

av att nya regler nu meddelas i fråga om beräknandet av avträdesersättning

kan sålunda i viss mån komma att begränsas av att uppgörelser träffas

under hand med förbigående av domänverket. Ur denna synpunkt kan det

vara lämpligt, att vid av- och tillträde av kronolägenhet hålles syn, som kan

ligga till grund för bestämmandet av avträdesersättningen. En dylik syn bör

kunna verkställas i ganska enkel form. Förhållandena kunna emellertid

vara sådana, att det kan vara förenat med ur domänverkets synpunkt icke

önskvärda konsekvenser, om avträdessyn hålles. Detta sammanhänger bland

annat med att, även om domänverket vid en sådan syn skulle förpliktas att

utge en betydande avträdesersättning, nuvarande arrendesättning ej ger domänverket

annat än mycket begränsade möjligheter att ta hänsyn därtill vid

bestämmande av årsavgiften för en nytillträdande. När det exempelvis är

fråga om överlåtelse av en kronolägenhet från far till son eller annan nära

anhörig, kan det te sig mera tilltalande, att tillträdaren i stället för domän
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 129.

verket ersätter den avgående för hans arbete på lägenheten. Särskilt när

överlåtelse begäres, utan att upplåtelsetiden är till ända, kan domänverket

ha anledning att, till förekommande av missbruk, motsätta sig att överlåtelse

av lägenhet förbindes med avträdessyn.

Yttranden. Statskontoret avstyrker utredningens förslag att bidrag av mera

allmän hjälpkaraktär, såsom exempelvis stödlån och krislån, icke skola beaktas

vid bestämmande av avträdesersättning. Ämbetsverket framhåller, att

innehavarna av kronolägenheter icke genom ett avräkningsförfarande i enlighet

med högsta domstolens dom bliva försatta i sämre läge än ägare eller

arrendatorer av enskilda fastigheter. Vid sådant förhållande finner statskontoret

anledning icke föreligga att frångå hittills tillämpade och av högsta

domstolen godkända grunder i fråga om avräkning för statliga bidrag vid

bestämmande av avträdesersättning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län delar utredningens uppfattning att vid

fastställande av avträdesersättning den förlust, som kan ha uppstått på

grund av att inträdd värdeminskning varit större än värdet av förbättringsåtgärderna,

bör belasta kronan och lägenhetsinnehavaren i proportion till

vad vardera investerat i lägenheten. I konsekvens härmed bör emellertid enligt

länsstyrelsens mening den vinst, som vid avträdandet av en lägenhet

kan ha uppkommit genom att lägenheten ökat i värde mer än som motsvarar

värdet av det kapital, respektive kapital och arbete, som kronan och

lägenhetsinnehavaren investerat i densamma icke, såsom utredningen föreslagit,

komma enbart lägenhetsinnehavaren till godo utan fördelas mellan

kronan och lägenhetshavaren.

Lantbruksstyrelsen anser att avträdesersättning bör utgå även till sådana

fjällägenheter in. fl. arrendelägenheter, som icke bli överförda till norrländska

fjällägenheter.

Riksförbundet Landsbygdens folk ifrågasätter införande av till- och avträdessyner

för att förhindra varje misstanke om ensidig bedömning av ersättningsfrågorna.

En eventuell ersättningssumma bör icke utbetalas i form

av nedsättning av arrendet under kommande arrendeperiod, enär torparen

i de flesta fall behöver beloppet för att därigenom få möjlighet att ytterligare

förbättra sitt ställe. Förbundet anför vidare bland annat att, då en

lägenhet skall avträdas, bör avträdaren uteslutande ha att göra med domänverket

och transaktionen ordnas mellan dem.

Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund föreslår, att en kronotorpare,

som övergår från äldre till nyare upplåtelseform, skall vid avträdessyn erhålla

eventuellt tillgodohavande utbetalat kontant i stället för att som nu

sker detsamma slås ut på 30 år såsom avdrag å arrendet. Förbundet anför

härom i huvudsak följande.

Någon laga avträdessyn är det nu icke fråga om varför eventuell ersättning

torde ske mer eller mindre godtyckligt. Förbundet anser nuvarande tillvägagångssätt

vara synnerligen oförmånligt och orättvist främst då för första

generationens torpare vid övergång till kronotorp enligt 1943 års kungörelse.

Dessa torde i de flesta fall icke kunna inneha sina kronotorp mer än

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129.

27

5—10 år. Även andra generationen äro i de flesta fall män som kommit till

mogen ålder. Deras torpinnehav och arbetskraft kanske räcker mellan 15—

25 år framåt och endast de allra yngsta uppnår 30 år och därutöver. Endast

dessa sistnämnda ha någon utsikt att få igen en del av det nedlagda kapitalet.

De övriga, pionjärerna, äro tvungna att hålla räntelöst kapital bundet

på en obestämd framtid, en tid om vilken man i dag ingenting vet. Att kanske

få uppleva att helt främmande människor skola skörda frukterna av

mödosamt arbete det är vad dessa äldre torpare med nuvarande system har

att vänta. Enligt vår mening och för att skapa rättvisa i sådana fall skulle vid

övergång till kronotorp enligt 1943 års kungörelse, verklig avträdessyn hällas;

den avgående torparen som väl i de flesta fall blir tillträdare erhåller

eventuellt tillgodohavande utbetalt kontant; samt att tillträdaren därefter

har att betala fullt arrende.

Flyttningsbidrag.

Utredningen. Utredningen ifrågasätter om icke innehavaren av en sådan

kronolägenhet, som anses böra nedläggas, genom särskilt flyttningsbidrag

hör animeras till att flytta från lägenheten. Till stöd härför anföres att

det många gånger kan vara önskvärt, såväl ur lägenhetshavarens egen

synpunkt som med hänsyn till näringslivets behov av arbetskraft, att nedläggandet

av en lägenhet icke uppskjutes tills nuvarande innehavaren avlidit,

vilket nu torde vara det vanligaste. Innehavarens arbetskraft kan måhända

utnyttjas bättre, om han flyttar till ett lämpligare jordbruk eller

till en plats, där större behov finnes av arbetskraft inom skogsbruket,

industrien eller annan näringsgren. Möjligheten att genom avträdesersättning

erhålla gottgörelse för nedlagda kostnader och arbete torde i dessa

fall icke innebära tillräcklig lockelse för lägenhetshavaren. I betänkandet

erinras i detta sammanhang om de bidrag, som enligt beslut av 1947 års

riksdag kunna beviljas vid flyttning från s. k. fjällägenhet och som i allmänhet

utgå med högst 2 000 kronor.

I anslutning till det anförda föreslås att avträdesersättningen, då fråga

är om kolonat, skogstorp, odlingslägenheter och kronotorp som ej överföras

till 1943 års bestämmelser, skall, om den icke uppgår till 4 000 kronor,

kunna kompletteras med ett särskilt flyttningsbidrag å återstående belopp.

Då flyttning sker från en kronolägenhet till en annan sådan, bör emellertid

flyttningsbidrag ej utgå, med mindre domänstyrelsen finner detta motiverat

med hänsyn till kostnaderna för flyttningen.

Utredningen anser icke tillräckliga skäl föreligga att göra de sålunda

föreslagna bestämmelserna om flyttningsbidrag tillämpliga på kronotorp,

å vilka 1943 års kungörelse är tillämplig. Den framhåller härom, att man

endast i undantagsfall torde behöva räkna med att dessa lägenheter skola

nedläggas inom överskådlig framtid. Kungl. Maj :t bör emellertid ha möjlighet

att medgiva utbetalning av flyttningsbidrag även till innehavare av

sådan lägenhet, om nedläggning vid något tillfälle skulle bli aktuell och

det skulle vara önskvärt för domänverket att kunna tilldela avträdaren

något belopp i flyttningsbidrag.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj:ts proposition nr 129.

Yttranden. Förslaget tillstyrkes uttryckligen av bland andra arbetsmarknadsstyrelsen,

som anser att det överensstämmer med de aktuella strävandena

att så effektivt som möjligt taga tillvara landets arbetskraft. Även

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet finner utredningens förslag

om flyttningsbidrag väl ägnat att befordra ett rationellt handhavande av

berörda kronolägenheter. Förbundet anför att ett utbetalande av flyttningsbidrag

bör möjliggöra ett bättre tillvaratagande av den arbetskraft, som

lägenhetsinnehavarna representera, genom förflyttning till orter, där arbetskraften

kan rationellt utnyttjas. Dylika bidrag synas därjämte kunna

animera till förflyttningar även i andra fall, där ett nedläggande av lägenheten

vore en rationell och riktig åtgärd men där måhända lägenhetsägaren

är ovillig att flytta med hänsyn till de olägenheter en flyttning skulle innebära.

Om nedläggande av kronotorp enligt 1943 års kungörelse skulle bli

aktuellt, bör innehavaren vara principiellt likställd med innehavare av annan

kronolägenhet med avseende på rätten till flyttningsbidrag.

I några andra yttranden uttalas däremot betänkligheter mot förslaget. Sålunda

avstyrker statskontoret att flyttningsbidrag skall utgå med högre

belopp än 2 000 kronor eller, där jämväl avträdesersättning förekommer,

sammanlagt högst 3 000 kronor.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, att utredningens förslag förefaller

länsstyrelsen väl generöst. Frågan huruvida och i vad mån flyttningsbidrag

bör utgå bör i varje särskilt fall bedömas ur synpunkten av om behov

därav föreligger. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner förslaget om

flyttningsbidrag mindre välbetänkt och ur rättvisesynpunkt allt annat än

tillfredsställande. Förslaget innebär enligt länsstyrelsen en icke oväsentlig

premiering av de lägenhetshavare, som brustit i fullgörande av sina

skyldigheter i fråga om jordens hävd samt vården och underhållet av byggnader

och övriga lägenhetens tillhörigheter. Länsstyrelsen i Gävleborgs lön

anser, att flyttningsbidrag icke bör utgå till innehavare, som erhållit bidrag

till provisorisk förbättring av lägenheten.

Sammanförande av äldre bestämmelser till en gemensam författning m. m.

Utredningen. Såsom redan framgått av det föregående räknar utredningen

med att åtskilliga kronolägenheter komma att kvarstå i äldre upplåtelseform

under längre eller kortare tid. Då det uppenbarligen är fördelaktigt, om

bestämmelserna för de olika äldre lägenhetskategorierna kunna göras likformiga

såväl sinsemellan som i förhållande till 1943 års kungörelse, har

utredningen prövat, i vad mån bestämmelserna i denna kungörelse, utan

att hinder möter ur vare sig lägenhetshavarnas eller domänverkets synpunkt,

kunna göras tillämpliga även på lägenheter, som icke överföras till

den nya upplåtelseformen. Utredningen behandlar härvid först frågan om

den upplåtelsetid för lägenheterna, som bör stadgas vid omskrivning av nu

gällande upplåtelsekontrakt. I detta avseende framhålles, att giltighetstiden

för upplåtelsen bör begränsas till innehavarens och hans änkas livstid, då

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

29

lägenheten med hänsyn till isolerat läge eller olämplighet för jordbruksdrift

och bristande försörjningsmöjligheter i övrigt bör nedläggas men den nuvarande

innehavaren ej är benägen att lämna lägenheten. Utredningen tilllägger,

att denna begränsning av upplåtelsetiden ofta torde kunna vara

lämplig även i sådana fall då en lägenhet, utan att böra nedläggas, anses

böra tills vidare bibehållas i ungefär nuvarande upplåtelseform. I dessa senare

fall bör emellertid, om nytt avtal kommer till stånd, detta även kunna slutas

för den tid, som återstår enligt det tidigare upplåtelsekontraktet. I övrigt

anses bestämmelserna om upplåtelsetid i 1943 års kungörelse i stort sett

böra gälla även i fråga om äldre kronolägenheter.

Vad åter angår de fall, då en äldre lägenhet bör bibehållas, bör den kunna

upplåtas till annan person, därest den nuvarande innehavaren lämnar lägenheten

utan att efterträdas av anhörig. Härvid böra krävas samma kvalifikationer

i fråga om vederbörandes lämplighet som fordras hos krono^

torpare. Slutligen framhåller utredningen, att nyttjanderätt till kronolägenhet

icke bör få överlåtas utan medgivande från statens sida.

Rörande frågan i vad mån bestämmelserna i 1943 års kungörelse i övrigt

kunna göras tillämpliga även på lägenheter, som icke överföras till den

nya upplåtelseformen, erinrar utredningen om att dess förslag i fråga om

lägenhetshavares rätt till bidrag till betesanläggningar och till andra odlingsåtgärder,

möjligheten att erhålla inventarielån samt skyldigheten att

brandförsäkra byggnader innebära, att samma regler böra tillämpas för de

olika kategorierna. Vidare framhålles att de för äldre kronolägenheter gällande

föreskrifterna om anläggandet av erforderliga vägar icke skilja sig

på sådant sätt från 1943 års bestämmelser, att hinder bör föreligga att

göra de sistnämnda tillämpliga på alla slag av lägenheter. Detsamma gäller

ansvaret för skatt och annan allmän tunga, som belöper på kronolägenhet.

Bestämmelserna om husbehovsvirke, bete, jakt och fiske slutligen böra ha

samma avfattning för äldre kronolägenheter som för kronotorp.

Beträffande de fall där avvikande regler böra gälla för de båda kategorierna,

hänvisar utredningen först till den grundläggande skillnaden, att innehavarna

av äldre lägenheter ej äro skyldiga att åtaga sig arbete på kronoparkerna

och å andra sidan ej heller ha rätt att erhålla sådant arbete. Utredningen

framhåller vidare att staten med hänsyn till detta förhållande icke

har anledning att övertaga ansvaret för byggnaderna på äldre kronolägenheter.

Lägenhetshavaren bör således vara skyldig att icke blott hävda jorden

väl utan även vårda och underhålla byggnader och övriga lägenhetens

tillhörigheter, så att icke något försämras under upplåtelsetiden, givetvis

bortsett från normal värdeminskning. Lägenhetshavaren kan emellertid ej

förutsättas gå i land med andra arbeten än mindre reparationer. Vid större

arbeten bör han få den av utredningen föreslagna byggnadshjälpen.

I detta sammanhang erinrar utredningen om att innehavare av kolonat ■—

bortsett från sådana som överförts till bestämmelserna i 1943 års kungörelse

— hittills varit befriade från årsavgäld och att denna frihet för närvarande

gäller intill den 14 mars 1950. Utredningen anser sig icke kunna förorda

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 129.

att denna legofrihet i princip ytterligare utsträckes till tiden. Innehavare av

kolonat skulle nämligen därigenom bli gynnade i jämförelse med andra lägenhetshavare.

Om samtliga typer av äldre kronolägenheter skola sammanföras

under samma bestämmelser, bör vidare en viss likformighet eftersträvas

även i fråga om årsavgifternas belopp. Med hänsyn härtill föreslås,

att för årsavgifterna för kolomaten skall fastställas ett grundbelopp av förslagsvis

60 kronor. Detta belopp är väsentligt lägre än det som skulle utgå

för de flesta kolonat, om den författningsenliga legan skulle tillämpas.

Till nämnda grundbelopp bör i förekommande fall göras sådant tillägg, som

föranledes av att byggnadshjälp eller därmed jämställt bidrag beviljats.

En förutsättning för att årsavgiften för ett kolonat skall bestämmas till

nyss angivna belopp — liksom för att byggnadshjälp och vissa andra förmåner

skola få åtnjutas —- bör vara, att lägenhetshavaren är villig att teckna

nytt kontrakt i enlighet med de av utredningen föreslagna bestämmelserna.

Vill han ej göra detta, böra bestämmelserna i 1925 års kolonatkungörelse

gälla i fråga om den fortsatta upplåtelsen. Sistnämnda fall torde enligt utredningens

mening icke utgöra tillräcklig anledning till förlängning av den

hittillsvarande legofriheten för kolonaten. Med hänsyn till ovissheten huruvida

statsmakterna hinna taga ställning till utredningens förslag före den

14 mars 1950 förordas emellertid att den nuvarande legofriheten skall förlängas

intill den 14 mars 1951.

Vad angår frågan om inlösen av sådana kronolägenheter, som icke överföras

till bestämmelserna i 1943 års kungörelse eller till bostadslägenheter

®ch icke heller nedläggas, anför utredningen, att en lägenhetshavares intresse

att inlösa lägenheten och även hans möjlighet därtill givetvis måste bliva

beroende av villkoren därför. I detta hänseende föreslås att de värderingsregler,

som angivas i 1929 års kronotorpskungörelse och vilka måste betraktas

som förmånliga ur lägenhetshavarnas synpunkt, i fortsättningen

skola äga tillämpning på alla lägenheter, som ej överföras till bestämmelserna

i 1943 års kungörelse. Enligt dessa regler skall sålunda vid beräkningav

köpeskillingen hänsyn bland annat tagas till värdet av jord och skog på

sådant sätt, att värdet av odlingsmarken skall sättas till det belopp, vartill

det beräknats vid bestämmandet av arrendeavgiften för lägenheten, dock

högst 20 kronor för hektar. Vidare skall skogsmark åsättas skäligt värde,

högst 5 kronor för hektar. Annan mark än odlingsmark och skogsmark skall

åsättas ett värde av 1 krona för hektar. För sjöar och berg skall dock icke

beräknas något värde. Värdet av växande skog slutligen skall bestämmas

med ledning av de virkespriser, som gälla vid tiden för inlösen.

Köpeskillingen för byggnader å sådana lägenheter, som skola friköpas,

bör grundas på värdet vid tiden för inlösningen. Avdrag bör emellertid göras

för värdet av sådana förbättringar vilka lägenhetshavaren utfört eller

belcostat efter senaste tillträdessyn. Att lägenhetshavaren i och med utförandet

av dylikt arbete befriats från återbetalning av stöd- eller krislån eller

därmed jämförligt lån, bör icke hindra att åtgärden betraktas som utförd

av honom. Om lägenhetshavaren erhållit sådant bidrag eller därmed till

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

31

innebörden jämförligt lån — avskrivningslån eller räntefri stående del av

lån — som haft till syfte att underlätta en förbättring av byggnad, bör bidraget

''eller lånet likaledes tillgodoräknas lägenhetshavaren såsom egen insats

till den del det icke överstiger vad som skulle ha kunnat utgå enligt

allmänna bestämmelser om statlig subvention till dylikt ändamål. Lägenhetshavaren

skulle annars bli förhållandevis sämre ställd än om han redan

förut ägt lägenheten och i denna egenskap erhållit byggnadssubvention.

Bortsett från det nu anförda bör det belopp, som vid fastställande av köpeskillingen

för inlöst lägenhet bör avdragas från byggnadsvärdet, lämpligen

bestämmas att motsvara vad lägenhetshavaren skulle ha ägt uppbära i ersättning

för byggnaden vid avträde av lägenheten. Den proportionella nedskrivning

av lägenhetshavarens och statens insatser, som förordats i samband

med förslaget om beräknandet av avträdesersättning, kommer därigenom

att få tillämpning även vid bestämmande av köpeskilling vid inlösen.

Om avdraget skulle bli större än byggnadens beräknade värde, bör skillnaden

icke få avräknas på värdet av jord eller skog.

Utredningen anför, att vad sålunda föreslagits om rätt för lägenhetshavare

att vid inlösen av byggnad tillgodoräkna sig mottagna bidrag avsett sådana

fall, då subvention utgått i form av bostadsförbättringsbidrag, räntefri stående

del av egnahemslån eller förbättringslån samt avskrivningslån till ekonomibyggnader.

Lägenhetshavare, som erhållit byggnadshjälp och behåller

lägenheten på arrende, får emellertid enligt utredningens förslag utöver sagda

subvention även åtnjuta den förmånen, att på en del av byggnadshjälpen

endast räknas en procents ökning av årsavgiften. Utredningen ifrågasätter,

om icke köpeskillingen vid inlösen bör nedsättas med belopp motsvarande

det kapitaliserade värdet av sistnämnda förmån. Denna kan nämligen enligt

utredningen tänkas avhålla lägenhetshavaren från att inlösa lägenheten. En

lägenhetshavare, som mottagit byggnadshjälp, bör sålunda vid inlösen av

lägenheten kunna erhålla ett särskilt statsbidrag. Storleken av detta bör

bestämmas med hänsyn till den nyss nämnda förmån, som han skulle ha

tillgodonjutit, om han behållit lägenheten. Bidraget bör maximeras till 4 000

kronor. Utredningen föreslår vidare, att även innehavare av sådana lägenheter,

som icke satts i stånd med anlitande av byggnadshjälp, vid lägenheternas

inlösen skola få tillgodoräkna sig ett dylikt bidrag med högst 4 000

kronor. En inlösen torde nämligen enligt utredningens mening i dessa fall

försvåras, om icke lägenhetshavaren erbjudes en subvention jämförlig med

den som byggnadshjälpen skulle innebära för honom, därest han skulle

kvarstå såsom kronoarrendator. Det nu nämnda särskilda bidraget bör, i

den mån det ej avräknas på köpeskillingen för byggnaderna, innehållas i

avbidan på att iståndsättningsarbeten på dessa utföras. Rätten till bidrag

bör vidare förfalla, om ej bidraget uttagits inom tio år från beviljandet. Om

lägenheten övergår till ny ägare, bör denne icke utan domänstyrelsens medgivande

få tillgodonjuta den tidigare ägarens rätt att lyfta bidraget. Styrelsen

bör vidare kunna förbehålla sig rätt att återfordra bidrag, om lägen
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 129.

heten inom tio år från utbetalningen övergår till ny ägare. Som förutsättning

för erhållande av bidrag bör även gälla, att byggnaden utföres enligt

av domänstyrelsen godkänd plan och under styrelsens tillsyn.

Slutligen framhåller utredningen, att det synes angeläget, att en lägenhet,

som inlöses, skall få erforderlig tillgång till bränsle. Det bör sålunda förutsättas

att domänverket, i den mån lägenheten vid avstyckning icke försetts

med för ändamålet användbar skogsmark, skall svara för att lägenheten allt

framgent får tillfälle att, såvitt möjligt på nära håll, inköpa vedbränsle till

skäligt pris.

Enligt utredningens förslag böra de bestämmelser om upplåtelsetid, byggnadshjälp,

årsavgift, avträdesersättning och flyttningsbidrag samt villkoren

för inlösen av lägenhet, som sålunda förordats med avseende å äldre kronolägenheter,

sammanföras i en ny kungörelse. I denna bör även hänvisas till

sådana föreskrifter i 1943 års kungörelse, som böra gälla i stället för motsvarande

bestämmelser i äldre kungörelser. Det bör av praktiska skäl eftersträvas

att de äldre kontrakten utbytas mot nya, som ansluta sig till denna

nya författning. En sådan omskrivning av kontrakten böra vara förutsättning

för åtnjutande av byggnadshjälp och andra förmåner. Däremot bör

den icke utgöra villkor för en tillämpning av de nya bestämmelserna om

avträdesersättning och flyttningsbidrag och om villkoren för inlösen av lägenhet.

De föreslagna bestämmelserna böra enligt utredningen träda i tillämpning

från och med den 1 juli 1950. Då avträdessyn ej må hållas senare än

tre månader efter avträdesdagen innebär detta bland annat att de lägenhetshavare,

som lämna sina lägenheter i mars 1950, ej skulle kunna tillgodogöra

sig de nya bestämmelserna om avträdesersättning och flyttningsbidrag.

För att möjliggöra detta föreslås det undantaget att nämnda bestämmelser,

oavsett att avträdessyn hållits före den 1 juli 1950, skola äga tillämpning,

då lägenhet avträdes den 14 mars 1950 eller senare.

Utöver vad som följer härav bör avträdesersättning, som redan blivit bestämd,

ej omräknas med tillämpning av de nya grunderna.

Yttranden. Domänstijrelsen hemställer att bestämmelserna om rätt till

bränsle skola utformas så, att det tydligt framgår, att en kronotorpare ej

äger till bränsle få utsynat virke, som är dugligt till massaved. I anslutning

till utredningens uttalande, att domänverket bör svara för att inlöst lägenhet

allt framgent får tillfälle att inköpa Aredbränsle till skäligt pris anför styrelsen,

bland annat, att det sedan länge varit föreskrivet för lokalförvaltningen

att vid avverkning i lägenhets närmaste omgivning hänsyn skall tagas till

innehavaren tillförsäkrad rätt till virke samt till skydd för odlingar och bebyggelse.

Även friköpta lägenheter böra beredas möjlighet att inom rimligt

avstånd inköpa vedbränsle. I övrigt anför domänstyrelsen vissa detaljerinringar

mot de av utredningen framlagda författningsförslagen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129.

33

Lantbrulcsstyrelsen anför, att årsavgiften för äldre kronolägenheter i de

fall, då lägenhetshavaren ej har arbetsskyldighet hos domänverket och upplåtelsen

närmast har karaktären av hyresavtal, synes böra bestämmas främst

med hänsyn till bostadsvärdet, vilket säkerligen i många fall kommer att

ligga över de värden, som bliva gällande för kronotorp enligt 1943 års kungörelse.

Vidare framhåller styrelsen, att det föreslagna bidraget å högst 4 000

kronor vid inlösen av lägenhet synes böra begränsas till att avse endast de

lägenheter, som köpas i befintligt skick vid bestämmelsens ikraftträdande.

Eljest torde bestämmelsen kunna få en motsatt verkan mot den avsedda.

Skogsstyrelsien framhåller angelägenheten av att en friköpt lägenhet vid

avstyckningen alltid förses med skog enligt samma grunder som gälla för

fastighetsbildning i allmänhet såframt ej friköpet avser en ren bostadslägenhet

och bränsle kan uppköpas i öppna marknaden. Den av utredningen

antydda utvägen att domänverket under vissa förhållanden skulle tillhandahålla

ved från angränsande skog vore liktydig med tillskapande av sådana

skogsfångsservitut, som man numera på goda grunder i möjligaste

mån söker avveckla genom utbrytning.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför i fråga om inlösen av lägenheter

att dessa böra tilldelas tillräckligt med åker, betesmark och skog. Förbundet

riktar bestämda erinringar mot att sådan tilldelning ersättes med servitutsrättigheter.

Köpeskillingen bör vara av sådan storlek att försörjningsmöjligheter

föreligga för en familj under normala konjunkturer. Vidare anför

förbundet, att den på inlösningsfastigheten befintliga skogen bör prissättas

efter en längre periods medeltal och priset sålunda icke vara alltför

mycket beroende av en speciell högkonjunktur.

Kostnads- och anslagsfrågor.

Utredningen. Av de under nionde huvudtiteln uppförda anslagen till åtgärder

på sådana kronolägenheter, som här avses, disponeras anslaget Kolonisation:

Understödjande av kolonisation å vissa kronoparker helt för

lägenheter, vilka upplåtits såsom kolonat och å vilka 1943 års kungörelse

ej blivit tillämplig. Från detta anslag, vilket för budgetåret 1949/50 upptagits

med 300 000 kronor, bestridas bland annat kostnader för byggnadsförbättringar,

diknings-, väg- och odlingsarbeten samt avträdesersättningar.

För delvis motsvarande ändamål beträffande skogstorp, odlingslägenheter

och kronotorp, även här med undantag för upplåtelser enligt 1943 års

kungörelse, användes anslaget Kolonisation: Odlings- och byggnadshjälp åt

innehavare av odlingslägenheter in. fl. Under sistnämnda anslag har för

innevarande budgetår anvisats 450 000 kronor. Av detta belopp äro emellertid

300 000 kronor avsedda för s. k. fjällägenheter. Slutligen bär under

anslaget Kostnader för nyodling in. in. å kronotorp anvisats 104 000 kronor.

Detta belopp disponeras till betesanläggningar och odlingsåtgärder och

kan utnyttjas för såväl kronotorp enligt 1943 års kungörelse som andra kronolägenheter.

Beträffande kronotorp i lappmarkerna utgår bidrag till betes
3

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 129.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

anläggning ur norrländska skogsproduktionsanslaget i de fall, då lägenheten

ingår i skogsvårdsområde. Bortsett från nu nämnda fall bestridas kostnader

för kronotorp enligt 1943 års kungörelse, alltså bland annat för om- och

nybyggnader å dessa, av domänfondens medel.

Utredningen föreslår, att betesanläggningar och andra jordförbättringsåtgärder

av sådana slag, för vilka medel anvisas å anslaget till bidrag till jordbrukets

rationalisering, skola bekostas från detta senare anslag även såvitt

gäller kronolägenheter. För detta ändamål bör visst belopp från nämnda

anslag ställas till domänverkets förfogande för bidragsgivning till jordförbättringsåtgärder.

Från samma anslag böra bestridas kostnaderna för bidrag

till sådana betesanläggningar å kronolägenheter, där betesfrågan sammanhänger

med en planerad betesreglering och den sistnämnda samtidigt

innefattar även lägenheter av andra slag. Kostnaderna för dylika betesanläggningar

inom lappmarkerna böra dock gäldas med anlitande av anslaget

till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland in. in.

Bortsett från de utgifter, som föreslagits skola bestridas från anslagen

till jordbrukets rationalisering respektive till åtgärder för ökad skogsproduktion

i Norrland, böra de olika utgifter för kronolägenheterna, vilka nu

avses med anslagen till understödjande av kolonisation å vissa kronoparker

och till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av odlingslägenheter

in. fl., bestridas från ett gemensamt anslag på riksstaten. Detta anslag bör

även och i första hand avses för byggnadshjälp till iståndsättande av äldre

kronolägenheter. Däremot bör enligt utredningens mening anvisas ett särskilt

anslag för avträdesersättningar, flyttningsbidrag och bidrag vid inlösen

av kronolägenheter. De årsavgifter, som inflyta från lägenheter, vilka icke

överförts till bestämmelserna i 1943 års kungörelse, böra redovisas såsom

inkomst å förenämnda anslag till byggnadshjälp till iståndsättande av vissa

äldre kronolägenheter m. in., i den mån de icke tagas i anspråk för att gottgöra

domänverket för virke och annat materiel, som kostnadsfritt tillhandahålles

lägenheterna.

Vad angår medelsbehovet anser utredningen, att anslagen till byggnadshjälp

till iståndsättande av vissa äldre kronolägenheter in. in. samt till avträdesersättningar

och flyttningsbidrag in. in. för budgetåret 1950/51 icke

böra upptagas till lägre belopp än 600 000 kronor respektive 150 000 kronor.

Det senare anslaget bör erhålla karaktär av förslagsanslag. Till stöd för anslagsberäkningen

framhåller utredningen bland annat det angelägna i att

byggnadsbeståndet på kronolägenheterna saneras, innan avflyttningen från

skogsbygderna fortgått alltför långt.

Vidare erinras om att domänstyrelsen för innevarande budgetår av anslaget

till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av odlingslägenheter

m. fl. disponerar ett belopp av 20 000 kronor till ersättande av viss byggnadssakkunskap,

som ställes till förfogande för innehavarna av kronolägenheter,

samt vissa därmed sammanhängande kostnader. Utredningen föreslår

att nämnda belopp, med hänsyn till att byggnadsverksamheten bör

ökas, skall höjas förslagsvis så, att det kommer att motsvara 15 procent

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

35

av beviljade bidragsbelopp. Härjämte bör något belopp, lämpligen 10 000

kronor, anvisas domänstyrelsen även för särskilda kostnader i övrigt för

liandhavandet av ifrågavarande bostadsförbättringsverksamhet. Nu åsyftade

belopp böra utgå av de medel, som komma att anslås till byggnadshjälp.

I anslutning till utredningens förslag böra de hittillsvarande anslagen Understödjande

av kolonisation å vissa kronoparker och Kostnader för nyodling

m. m. å kronotorp utgå ur riksstaten samt anslaget Odlings- och byggnadshjälp

åt innehavare av odlingslägenheter m. fl. minskas med det belopp

å 150 000 kronor, som hänför sig till domänstyrelsens förvaltning.

Slutligen framhålles i betänkandet, att behovet av anslagsmedel för utlämnande

av inventarielån givetvis kommer att öka vid ett genomförande

av utredningens förslag. Utredningen, som icke anser sig kunna närmare

förutse huru stor denna ökning kommer att bli, förordar att anslagsbehovet

för budgetåret 1950/51, såvitt gäller domänverkets lägenheter, beräknas till

i runt tal 100 000 kronor.

Yttranden. Statskontoret framhåller, att de föreslagna ändrade grunderna

beträffande sättet för bestridande av kostnaderna för kronolägenheterna

synas ändamålsenliga. Med hänsyn till de erinringar, som ämbetsverket framställt

beträffande vissa av de av utredningen framlagda förslagen, torde någon

ökad medelsanvisning för verksamheten vid dessa lägenheter icke för

närvarande vara erforderlig.

Lantbruksstijrelsen uttalar, att enligt styrelsens mening medel till statsbidrag

till inre rationalisering å kronolägenheterna böra utgå ur kolonisationsanslaget

eller annat särskilt anslag och icke ur anslaget till bidrag till

jordbrukets rationalisering.

D. Departementschefen.

Man torde kunna räkna med att det i Norrland under överskådlig tid

framåt kommer att finnas ett betydande behov av mindre jordbrukslägenheter,

vilkas innehavare säsongmässigt dela sin tid mellan jordbruksarbetet

och arbete på kronoskogarna. För att skogsbruket skall ha tillgång till

erforderlig arbetskraft är det angeläget, att upplåtelsevillkoren för dylika

lägenheter utformas så att levnadsvillkoren för innehavarna och deras familjer

bliva tillfredsställande.

Nu anförda synpunkter lågo bakom de bestämmelser om upplåtelse av

kronotorp, som antogos av 1943 års riksdag. Av den nu verkställda utredningen

framgår även enligt min mening, att dessa bestämmelser på det hela

taget äro lämpligt utformade. I anslutning till vad som föreslagits i betänkandet

kommer jag dock i det följande att förorda vissa mindre jämkningar

i desamma.

Upplåtelse av nya kronotorp enligt 1943 års kungörelse har hittills ägt

rum endast i ringa omfattning och torde jämväl i fortsättningen blott kom
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

ma att ske i ett begränsat antai fall. Sin största betydelse har därför kungörelsen

genom den möjlighet, som föreligger för innehavarna av äldre kronolägenheter

att få sina lägenheter överförda till den nya upplåtelseformen.

Frågan om förutsättningarna för dylik överföring behandlades emellertid

ej mera ingående vid tillkomsten av 1943 års kungörelse. En av utredningens

huvuduppgifter har därför varit att överväga denna fråga. Till de uttalanden,

som utredningen gjort på denna punkt, kan jag i stort sett ansluta

mig. Avgörande bör sålunda vara i vad mån ett stadigvarande behov av arbetskraft

föreligger å kronoparkerna. Vid bedömningen härav bör man självfallet

utgå från de principer för en god skogsvård, som uppdragits i 1948

års skogsvårdslag. Samtidigt måste man emellertid beakta att den skogliga

återuppbyggnad, som erfordras särskilt på många håll i Norrland, av ekonomiska

skäl måste ske successivt. Jag vill vidare erinra om att det ur lägenhetshavarnas

egen synpunkt är angeläget att arbetskraftsbehovet ej bedömes

så optimistiskt, att en olämplig bosättning konserveras och risk för

en viss arbetslöshet uppstår.

Av den redogörelse, som utredningen lämnat för en inom domänverket

verkställd bedömning av framtidsutsikterna för de nu befintliga äldre kronolägenheterna,

synes framgå, att de allra flesta av dessa ha förutsättningar

för att bliva överförda till de nya bestämmelserna eller på annat sätt kunna

beredas möjlighet att fortbestå antingen som arrendelägenheter eller som

självständiga fastigheter. Man bör därför enligt min mening kunna utgå

från att det skall bliva möjligt att efter hand avveckla de äldre upplåtelserna

på ett ur lägenhetshavarnas synpunkt tillfredsställande sätt. Såsom

framhållits i betänkandet måste man emellertid räkna med att många av

dessa äldre lägenheter kunna komma att bestå under åtskillig tid. Jag delar

därför utredningens uppfattning, att upplåtelsevillkoren för dessa nu böra

omprövas.

Vad utredningen anfört angående omfattningen av kronotorparnas arbete

på kronoparkerna föranleder ej någon erinran från min sida. Jag har i och

för sig ej heller något att invända mot den av Riksförbundet Landsbygdens

folk anförda synpunkten, att kronotorparna om möjligt böra beredas sådant

arbete, som ligger närmast deras bostad. Att införa en bestämmelse

härom i kungörelsen synes emellertid ej erforderligt, då det torde kunna

förutsättas att domänverket kommer att beakta sagda synpunkt även utan

något särskilt stadgande därom.

På tal om kronotorparnas arbetsskyldighet har i betänkandet föreslagits

att vad i 1943 års kungörelse stadgas om bestämmande av årsavgiften i sådana

fall, då kronotorparen icke åtagit sig arbete åt domänverket och icke

kan åberopa giltiga skäl härför, skall utgå ur kungörelsen. Till stöd härför

har utredningen åberopat dels att upplåtelse av kronotorp regelmässigt bör

innefatta bestämmelse om skyldighet för innehavaren att åtaga sig arbete

på kronoskogarna, dels att bestämmelsen icke överensstämmer med vad utredningen

föreslagit angående årsavgift för äldre kronolägenheter, som erhållit

en av utredningen förordad byggnadshjälp.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129.

37

Såsom jag i det följande skall närmare angiva anser jag emellertid ej

att förslaget om särskild byggnadshjälp åt äldre kronolägenheter bör genomföras.

Särskilt då äldre lägenheter skola överföras till de nya bestämmelserna

kan det vidare inträffa, att arbetsskyldighet av personliga skäl ej bör

föreskrivas. Med hänsyn härtill anser jag, att den av utredningen berörda

bestämmelsen bör bibehållas.

Vad angår utredningens förslag om bidrag till betesanläggningar vill jag

erinra om att det högre bidrag, som enligt norrländska skogsproduktionsanslaget

utgår i lappmarkerna, förutsätter att betesförbättringen utgör ett led

i en skogsvårdsplan, vilken så gott som undantagslöst kräver även andra

insatser av markägaren. Bestämmelserna om bidrag ur sagda anslag kunna

därför knappast i och för sig åberopas som skäl för att innehavarna av kronolägenheter

generellt skulle erhålla bidrag efter den högsta där medgivna

bidragsprocenten. Vidare må framhållas, att reglerna om bidrag ur det allmänna

anslaget till jordbrukets rationalisering giva möjlighet att överskrida

normalbeloppet, då så finnes påkallat med hänsyn till särskilda förhållanden.

Min företrädare i ämbetet har i annat sammanhang (se prop. nr 149/

1948) framhållit, att sådana särskilda omständigheter ofta torde föreligga

just i fråga om betesförbättring. Detta uttalande torde få anses äga särskild

aktualitet för de trakter utanför lappmarkerna, där flertalet av ifrågavarande

kronolägenheter äro belägna. Den enhetlighet i bidragsgivningen, som

utredningen föreslagit, kan och bör således enligt min mening tillämpas,

dock med iakttagande av att maximiprocenten i regel endast bör tillämpas

där betesförbättringen ingår som ett led i skogsvårdsplan. Med hänsyn till

vad här anförts anser jag det obehövligt med någon formell ändring av nu

gällande bestämmelser. Däremot biträder jag förslaget att vad i 1943 års

kungörelse stadgas om bidrag till andra jordförbättringsåtgärder skall äga

tillämpning även å äldre kronolägenheter. Handläggningen av bidragsfrågorna

och utbetalandet av bidragen synes böra ske i samma ordning som hittills,

d. v. s. då det gäller betesförbättring å skogsvårdsområde i lappmarken handhavas

av skogsvårdsstyrelsen och i övriga fall i regel av domänstyrelsen.

Att i 1943 års kungörelse införa bestämmelser om att domänverket skall

ekonomiskt stödja uppförandet av skolbyggnader å kronoparkerna finner

jag icke lämpligt. Det är nämligen enligt min mening att föredraga, att det

statliga stödet till uppförande av dylika byggnader lämnas i enhetlig form.

Jag vill med hänsyn härtill i stället förorda, att de av utredningen åberopade

bestämmelserna i äldre författningar upphävas. Det må för övrigt anmärkas

att hela frågan, såsom framgår av skolöverstyrelsens yttrande, torde

ha endast ringa praktisk betydelse.

I fråga om inventarielånen tillstyrker jag den föreslagna höjningen av

lånens maximibelopp till 3 000 kronor. Däremot anser jag ej, att dylika lån

böra få utlämnas till innehavare av kronolägenhet helt utan samband med

upplåtelsen av lägenheten. Det synes nämligen befogat, att man fasthåller

vid att dessa lån — liksom de driftslån som kunna utlämnas i den statliga

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 129-

jordbruksegnahemsverksamheten — skola ha karaktären av ett stöd vid

igångsättandet av driften. Såsom utredningen framhållit kan det emellertid

stundom vara lämpligt att den, som tillträder ett kronotorp, först blott anskaffar

de mest nödvändiga inventarierna och sedan kompletterar utrustningen

efter hand. Med hänsyn härtill vill jag i enlighet med vad lantbruksstyrelsen

anfört i sitt yttrande förorda, att möjligheten att erhålla inventarielån

skall hållas öppen under fem år efter tillträdet. Liksom för närvarande

bör inventarielån givetvis kunna utlämnas till innehavare av äldre

lägenhet, vilken överföres till 1943 års bestämmelser. Nämnda femårsperiod

bör i så fall räknas från tiden för överföringen. I övrigt torde möjligheten

att inom ramen för den statliga jordbruksegnahemsverksamheten få lånegaranti

för driftslån få anses till fyllest, såvitt angår äldre kronolägenheter.

Vad angår frågan om brandförsäkring av kronan tillhöriga byggnader å

kronotorp har slutlig ställning ännu ej tagits till det i propositionen nr 138/

1943 omnämnda förslaget. I likhet med utredningen finner jag emellertid

övervägande skäl tala för att det oaktat här ifrågavarande föreskrift skall

upphävas och domänverket sålunda ikläda sig självrisk för brandskada å

sagda byggnader. Såsom framhållits i betänkandet synes en dylik åtgärd

vara befogad bland annat ur den synpunkten att man i så fall kan undvika

det administrativa arbete, som är förenat med försäkringarna. Däremot kan

jag ej ansluta mig till den av utredningens majoritet uttalade uppfattningen,

att slopandet av försäkringsplikten ej bör medföra någon förändring av den

årliga avgiften. Jag vill härvidlag erinra om att det i nyssnämnda proposition

förutsattes att ett slopande av försäkringsplikten skulle medföra en skälig

höjning av årsavgälden. Ett uttalande av samma innebörd gjordes även i

propositionen nr 96/1947 vid behandlingen av upplåtelsevillkoren för norrländska

fjällägenheter. Jag anser sålunda att den årliga avgiften bör höjas

med belopp, som kan anses rimligt i betraktande av domänverkets självrisk.

Som en norm synes man härvid kunna utgå från att höjningen i stort sett

bör motsvara hälften av den försäkringspremie, som eljest skulle ha utgått.

De nu förordade ändringarna i bestämmelserna om inventarielån och

brandförsäkring böra äga tillämpning även å de i lantbruksstyrelsens yttrande

särskilt nämnda lägenhetskategorierna.

Utredningens förslag i fråga om byggnadshjälp till iståndsättande av

lägenheter, å vilka 1943 års kungörelse ej är tillämplig, innebär i huvudsak

att genom domänverket skall såsom en engångsåtgärd utbetalas bidrag till

iståndsättandet med belopp motsvarande 80 eller, i vissa fall, högst 90 procent

av kostnaderna. Utbetalandet av dylik byggnadshjälp skulle vidare enligt

vissa grunder medföra en höjning av årsavgiften. I fortsättningen skulle

innehavarna av ifrågavarande lägenheter vara hänvisade till de i allmänhet

föreliggande låne- och bidragsmöjligheterna.

Enligt min uppfattning föreligger emellertid ej tillräcklig anledning att

för här avsedda lägenheter, där innehavet ej är förbundet med någon skyl
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129.

39

dighet att utföra arbete för kronans räkning, tillämpa andra bidragsregler

än dem, som gälla eller komma att gälla för bostadslägenheter i allmänhet i

ifrågavarande delar av landet. Jag vill påpeka att den omständigheten, att

innehavarna av ifrågavarande lägenheter ej kunna ställa säkerhet i form av

inteckning för erhållna lån, beaktats redan vid utformningen av nu gällande

allmänna bestämmelser om statligt stöd till åtgärder för bostadsförbättring

och följaktligen ej utgöra hinder för dem att erhålla sagda stöd.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden anser jag, att utredningens här

framlagda förslag om byggnadshjälp ej bör föranleda någon åtgärd. Jag vill

emellertid i detta sammanhang erinra att inom socialdepartementet tillkallade

sakkunniga — 1948 års sakkunniga för vissa bostadsförbättringsfrågor

— den 5 december 1949 avgivit betänkande angående åtgärder för förbättring

av bostadsförhållandena på vissa orter med särskilt höga byggnadskostnader

och att detta betänkande för närvarande behandlas inom socialdepartementet.

Vad utredningen föreslagit angående ersättning vid avträde av kronolägenhet

och grunderna för bestämmande av denna ersättning synes i huvudsak

ändamålsenligt. Dock böra enligt min mening stödlån, krislån och därmed

jämförliga lån vid ersättningens bestämmande behandlas på samma sätt som

andra statliga lån och bidrag. Även vad utredningen anfört angående hållande

av syn samt om domänverkets ställning, då en kronolägenhet övergår till

ny innehavare, synes böra godtagas.

Vad angår förslaget om utbetalande av flyttningsbidrag delar jag uppfattningen,

att det i vissa fall, då en kronolägenhet anses böra nedläggas, kan

vara önskvärt att denna åtgärd underlättas och påskyndas genom att ett särskilt

flyttningsbidrag får utgå. Jag finner dock, i likhet med flera remissinstanser,

det ej fullt lämpligt att bidraget kombineras med avträdesersättningen

så att avträdaren av en dylik lägenhet alltid skall erhålla ett belopp

av lägst 4 000 kronor. Bidraget bör i stället enligt min mening utformas såsom

ett fristående bidrag och utgå efter skälighetsprövning med högst 2 000

kronor för kronolägenhet, som skall nedläggas.

Vad nu sagts om avträdesersättning bör, såsom lantbruksstyrelsen förordat,

gälla även sådana fjällägenheter och andra arrendelägenheter, som

icke bliva överförda till norrländska fjällägenheter. Jag vill i detta sammanhang

påpeka, att någon avträdesersättning hittills ej utgått för dylika

lägenheter utan att den flyttningsersättning, som enligt medgivande av riksdagen

år 1947 kan lämnas, då lägenheterna anses böra nedläggas, i viss mån

innefattar gottgörelse för utfört arbete och nedlagda kostnader. Det synes

därför vid ett bifall till vad jag nyss förordat bliva nödvändigt att jämka

reglerna om flyttningsersättning för ifrågavarande lägenheter. Jämkningen

synes lämpligen böra ske så att även i nu nämnda fall bidraget efter skälighetsprövning

får utgå med högst 2 000 kronor.

Sådant flyttningsbidrag, som nu sagts, bör även kunna utgå för kronotorp

enligt 1943 års kungörelse eller för norrländsk fjällägenhet, därest

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

det i särskilt fall skulle befinnas önskvärt att ett sådant torp eller en sådan

lägenhet nedlägges.

Det torde få ankomma på domänstyrelsen respektive lantbruksstyrelsen

att bevilja avträdesersättning och flyttningsbidrag.

I likhet med utredningen anser jag att vissa fördelar äro att vinna genom

att de äldre bestämmelserna för olika lägenhetskategorier så långt möjligt

göras likformiga såväl sinsemellan som i förhållande till 1943 års kungörelse.

Jag kan därför i princip biträda utredningens förslag i detta hänseende.

Enahanda bestämmelser synas sålunda i huvudsak böra gälla för överlåtelse

av nyttjanderätt, bidrag till betesanläggningar, inventarielån, brandförsäkring,

skyldighet att underhålla vägar samt erlägga skatter och dylikt

ävensom i fråga om rätten till husbehovsvirke, bete, jakt och fiske. Vidare

böra de för äldre kronolägenheter gällande bestämmelserna sammanföras

till en ny författning. I denna böra bland annat införas bestämmelser om årsavgift,

avträdesersättning och flyttningsbidrag samt villkoren för inlösen av

lägenhet. Vad därvid angår bestämmelserna om årsavgiften torde jag få

erinra att Kungl. Maj :t genom beslut denna dag förlängt den hittillsvarande

legofriheten för kolonaten till och med den 14 mars 1951. I likhet med utredningen

anser jag att ytterligare förlängning icke bör komma i fråga.

Då jag icke biträtt utredningens förslag om utbetalande av byggnadshjälp

till innehavare av äldre lägenheter kan jag ej heller förorda det därmed

sammanhängande förslaget om ett särskilt statsbidrag å högst 4 000 kronor

till den innehavare, som inlöser sådan lägenhet.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga föreskrifter

för ett genomförande av här förordade åtgärder. De nya bestämmelserna

torde böra tillämpas från och med den 1 juli 1950. Mot utredningens

förslag i fråga om vissa övergångsbestämmelser rörande avträdesersättning

och flyttningsbidrag har jag icke något att invända.

Vad angår medelsanvisningen till åtgärder på här ifrågavarande kronolägenheter

vill jag först erinra om att jag redan i årets statsverksproposition,

nionde huvudtiteln punkt 132, förordat, att medelsanvisningen till

domänverkets kolonisationsverksamhet skall ske i den form, som domänstyrelsen

och kronolägenhetsutredningen föreslagit. Därmed har jag dock,

enligt vad jag framhållit, icke tagit ställning till frågan, huruvida medel

för bidragsgivningen till jordförbättringsåtgärder å kronolägenheter under

domänstyrelsens disposition böra ställas till förfogande ur anslaget till bidrag

till jordbrukets rationalisering eller ej.

Sedan jag nu övervägt utredningens förslag, anser jag mig böra förorda

vissa avvikelser från detta.

Jag anser det sålunda till en början lämpligt, att samtliga kostnader för

kronotorp enligt 1943 års kungörelse — med undantag av avträdes- och flyttningsersättningar

samt bidrag till betesanläggning i samband med bildande

av skogsvårdsområde i lappmarken — bestridas av domänfondens medel,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

41

eftersom tillkomsten av dessa torp motiveras med domänverkets behov av''

arbetskraft. Jag kan vidare ej heller i övrigt biträda förslaget, att kostnader

för bidrag till betesanläggningar och andra jordförbättringsåtgärder å här ifrågavarande

kronolägenheter skulle gäldas av anslaget till jordbrukets rationalisering.

Samtliga de kostnader, som hittills bestritts ur de båda kolonisationsanslagen,

ävensom de kostnader för betesanläggningar å äldre kronolägenheter,

för vilka hittills disponerats anslaget till Kostnader för nyodling

in. m. å kronotorp, böra enligt min mening i fortsättningen gäldas ur ett gemensamt

anslag, förslagsvis kallat Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare

av vissa kronolägenheter m. in. Även de av mig nu förordade avträdesoch

flyttningsersättningarna böra utgå från detta anslag. Såsom inkomst å

detta böra redovisas inflytande årsavgifter för sådana lägenheter, som icke

överförts till bestämmelserna i 1943 års kungörelse, i den mån de icke tagas

i anspråk för att gottgöra domänverket för virke och annat material, som

domänverket tillhandahållit kostnadsfritt. Vid bifall härtill bör Kungl. Maj :t

återkalla sitt i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln, punkt 133,

framlagda förslag rörande anslaget Kolonisation: Odlings- och byggnadshjälp

åt innehavare av odlingslägenheter in. fl.

Vad medelsbehovet angår torde, med hänsyn till att jag i det föregående

förordat åtskilliga avvikelser från utredningens förslag, de av utredningen

angivna beloppen kunna minskas. Med hänsyn härtill synes det

tillräckligt, om anslaget upptages med 850 000 kronor eller ungefärligen det

belopp, vartill de tre för innevarande budgetår anvisade anslagen sammanlagt

uppgå. Därav torde 300 000 kronor få avses för fjälllägenheter. Ur anslaget

torde liksom hittills få disponeras 20 000 kronor för ersättning åt viss

byggnadssakkunskap, som domänstyrelsen ställer till förfogande, samt för

bestridande av därmed förenade kostnader.

Vad angår behovet av medel för utlämnande av inventarielån vill jag

erinra om att jag i årets statsverksproposition (bil. 29, punkt It) föreslagit

en anslagsanvisning av 50 000 kronor till kronotorparnas inventarielånefond

för här ifrågavarande ändamål. Någon ytterligare medelsanvisning för budgetåret

1950/51 anser jag mig icke kunna tillstyrka.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

dels återkalla i statsverkspropositionen framlagt förslag rörande anslaget

Kolonisation: Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av odlingslägenheter

m. fl., dels föreslå riksdagen att

a) medgiva att nu gällande upplåtelsevillkor för kronotorp

m. fl. lägenheter må ändras i huvudsaklig överensstämmelse

med de riktlinjer, som angivits i det föregående;

b) å riksstaten för budgetåret 1950/51 under nionde huvudtiteln

till Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av

vissa kronolägenheter m. m. anvisa ett förslagsanslag av

850 000 kronor.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 129.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 129.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Grass.

507285. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:334 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1950151 till Grundförbättringar: s. 1 i texten
  2. 3LU 1950:20 Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss undring av villkoren vid övergång från fjällägcnhetsarrende till besittningsrätt. s. 6 i texten
  3. JoU 1950:53 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelsevillkoren för kronotorp m. fl. lägenheter in. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten