Angående åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare
1950-03-10 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1950:134, Angående åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
1
Nr 134.
Kungl. Maj ris proposition till riksdagen angående åtgärder i syfte
att till Sverige överföra vissa utländska läkare; given
Stockholms slott den 10 mars 1950.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Eije Mossberg.
Sammanfattning.
I propositionen föreslås vissa åtgärder för att möjliggöra ett successivt
överförande till Sverige under nästa budgetår av högst 100 österrikiska
läkare. Kostnaderna för vissa kompletterande studier och provtjänstgöring
för läkarna förordas fördelade mellan staten och den enskilde läkaren.
Förslag framlägges om beviljande av lån till vissa av läkarna.
1 propositionen föreslås, att å riksstaten för nästa budgetår upptagas
dels å driftbudgeten ett förslagsanslag till Kostnader för överförande till
Sverige av vissa utländska läkare å 150 000 kronor, dels ock å kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd ett investeringsanslag till Lån
till vissa utländska läkare å 180 000 kronor.
1-—Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 134.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 mars 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson,
Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg.
Inledning.
På österrikiskt initiativ hölls den 16 oktober 1948 eu överläggning mellan
representanter för österrikiska beskickningen i Stockholm, den centrala
läkarorganisationen i Österrike (Österreichische Ärztekammer) och medicinalstyrelsen.
Från österrikiskt håll meddelades, att antalet utbildade läkare
väsentligt överstege det för landet erforderliga och att under medverkan
av ansvariga myndigheter till Sverige skulle kunna överföras ett antal väl
utbildade läkare.
I anledning härav höllos inom inrikesdepartementet den 20 december 1948
överläggningar i denna fråga med representanter för departementet, medicinalstyrelsen,
karolinska institutets lärarkollegium, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, Sveriges läkarförbund och Sveriges
yngre läkares förening. Vid överläggningen konstaterades, att samstämmighet
rådde därom, att en aktuell brist på läkarpersonal förelåge inom
vissa sjukvårdsgrenar. Enighet rådde likaledes om, att åtgärder borde övervägas
i syfte att skyndsamt avhjälpa denna brist. Vid det närmare övervägandet
av projektet om överförande av utländsk, i första hand österrikisk
läkarpersonal till Sverige skulle till eu början inhämtas sådana uppgifter
om läkarutbildningens organisation i Österrike, som stode att erhålla
från officiellt österrikiskt håll. Uppgifterna skulle tjäna som grundval för
ett fortsatt reellt bedömande från svensk sida av förutsättningarna för förslagets
genomförande. Skulle det då visa sig, att man komrne till en positiv
slutsats, borde förslag framställas till Kungl. Maj :t om att en på lämpligt
sätt sammansatt delegation finge resa till Österrike för att där närmare
studera frågan.
3
Kungl. Maj. ts proposition nr 134.
Sedan upplysningar inhämtats från Österrike rörande uppläggningen och
omfattningen av läkarutbildningen och uppgifterna underställts professorn
i pediatrik vid karolinska institutet A. Lichtenstein för bedömande, höllos
inom inrikesdepartementet förnyade överläggningar med nyssnämnda representanter.
I skrivelse den 30 augusti 1949 hemställde härefter medicinalstyrelsen,
att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt två personer att på ort och ställe studera
de medicinska undervisningsförhållandena vid universitet i Wien.
Härtill föreslog styrelsen efter samråd med Sveriges läkarförbund docenten
i hygien vid karolinska institutet A. Ahlmark och professorn A. Lichtenstein.
Styrelsen meddelade även, att den uppskattade det aktuella läkarbehovet
inom olika specialiteter till sammanlagt cirka 220. Härjämte anförde
styrelsen, att det visserligen även förelåge ett stort behov av ökat
antal allmänläkare, men att det icke ansetts erforderligt att i första etappen
räkna med överförande av sådana.
Genom beslut den 29 december 1949 uppdrog Kungl. Maj :t åt professorn
A. Lichtenstein, docenten A. Ahlmark och expeditionschefen i inrikesdepartementet
E. Montell att företaga en resa till Österrike för att undersöka
förutsättningarna för att till Sverige överföra ett antal österrikiska läkare
och med vederbörande österrikiska myndigheter och institutioner upptaga
förhandlingar därom.
Vid ett den 5 januari 1950 hållet sammanträde med representanter för
inrikesdepartementet, medicinalstyrelsen och Sveriges läkarförbund diskuterades
omfattningen av aktionen och justerades på vissa punkter siffrorna
för de av medicinalstyrelsen tidigare angivna behoven av läkare inom
skilda specialiteter.
Före delegationens avresa upprättades inom departementet en promemoria,
i vilken preliminära riktlinjer för det planerade överförandet av
österrikiska läkare uppdrogos. I promemorian uttalades, att, om överföringsaktionen
skulle komma till stånd, denna borde avse högst 200 läkare
fördelade på skilda specialiteter, företrädesvis psykiatri, överföringen borde
ske i två etapper med omkring ett års mellanrum.
Sedan delegationen i angivet syfte vistats i Österrike under tiden 10—23
januari 1950, har den i en rapport den 6 februari 1950 avgivit redogörelse
för verkställda undersökningar m. m. (stencil).
Över rapporten ha utlåtanden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret,
kanslern för rikets universitet, efter hörande av vederbörande
universitets- och högskolemyndigheter, medicinalstyrelsen, statens utlänningskommission,
svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, Sveriges yngre läkares
förening och föreningen socialistiska läkare. Härjämte ha svenska psykiatriska
föreningen och medicinska föreningarna i Stockholm, Uppsala och
Lund inkommit med skrifter.
4
Kiingl. Maj.ts proposition nr 13''i.
Delegationens rapport.
Den medicinska utbildningen i Österrike in. m.
Delegationen lämnar inledningsvis en redogörelse för den österrikiska
utbildningen fram till läkarexamen, varav inhämtas bl. a., att denna utbildning
pågår under cirka fem år och i motsats till förhållandena i
Sverige knappast omfattar någon praktisk tjänstgöring. Delegationen uttalar,
att de teoretiska kunskaperna beträffande samtliga i läkarexamen
ingående ämnen för den bättre hälften av studenterna i allmänhet syntes
kunna mäta sig med svenska medicinares, medan däremot den praktiska
utbildningen och därmed förmågan att undersöka patienter och i praktiken
omsätta teoretiska kunskaper vore högst betydligt underlägsen svensk
standard. 1 Österrike hade man också insett detta. Sedan åtskillig tid tillbaka
hade sjukkassorna för anställning som sjukkasseläkare (cirka 80
procent av befolkningen uppgåves tillhöra sjukkassor) fordrat tre års
praktisk tjänstgöring, s. k. Turnus, vid olika sjukhus. Eu dylik turnustjänstgöring
vore således praktiskt taget obligatorisk. Turnustjänstgöringen,
som i allmänhet fullgjordes på stora kommunala sjukhus, innebure samma
arbete som hos oss utföres av yngre underläkare. Mot slutet av turnustjänstgöringen
kunde även mera kvalificerade arbetsuppgifter komma i
fråga.
Delegationen finner, att den österrikiska läkaren efter turnustjänstgöringen
hade ungefär samma teoretiska kunskaper och något större praktisk
utbildning än en svensk medicine licentiat. Härvid borde dock beaktas
att detta endast gällde den bättre delen av de österrikiska medicinarna.
Standarden hos oss vore enligt delegationens uppfattning avsevärt jämnare.
Vid utbildningen av specialister ersattes Turnus med en i allmänhet
6-årig specialutbildning på kvalificerat sjukhus, varav vanligen 3—4 år i
facket och 2—3 år i biämnen. Specialistutbildningen syntes i huvudsak
kunna betraktas som likvärdig med den svenska.
I detta sammanhang upplyser delegationen, att under Anschluss och en
kort tid närmast efter kriget vissa lättnader vidtagits i läkarutbildningen.
Trots detta syntes man enligt delegationens mening kunna godtaga även
sådana läkare, som fått sin utbildning under kriget, därest man vid bedömningen
av den enskilde läkarens utbildning vore uppmärksam på de
lättnader, han kunde ha åtnjutit.
Sammanfattningsvis uttalar delegationen beträffande den medicinska utbildningen
i Wien, att denna syntes vara sådan alt ett överförande av ett
begränsat antal österrikiska läkare från denna synpunkt vore möjligt.
Delegationen förutsätter härvid en noggrann individuell prövning med hänsyn
till personliga och medicinska kvalifikationer.
Delegationen erinrar, att planen för Överförande av österrikiska läkare
Kungl. Maj.ts proposition nr JM. 5
till Sverige närmast avsåg specialister inom olika fack samt anför i detta
sammanhang.
De politiska förhållandena i Österrike under de sista 10 åren ha medfört
en betydande minskning i antalet högkvalificerade specialister. Uttalanden
i ämnet av klinikcheferna i Wien ge ävenledes vid handen, att
tillgången på väl utbildade specialister i Österrike f. n. icke är så god
att något överförande till Sverige av specialister i nämnvärd utsträckning
synes kunna komina i fråga. Det må emellertid framhållas, att representanter
för österreichische Ärztekammer se mera optimistiskt på denna fråga.
Delegationen har vid bedömandet av dessa omständigheter kommit till
den uppfattningen, att något större antal för oss önskvärda specialister sannolikt
icke kommer att söka sig över till vårt land.
Däremot torde man eventuellt kunna överväga överflyttning av ett antal
halvfärdiga specialister, som f. n. tjänstgöra vid kliniker. Dylika läkare med
2—3 års utbildning skulle kunna tänkas fullfölja och vid behov komplettera
sin utbildning i Sverige och i viss utsträckning fylla förefintliga luckor i
underläkarstaberna, exempelvis vid tuberkulossjukhus och sinnessjukhus.
Enligt delegationen synes en eventuell överflyttning av österrikiska läkare
i första hand böra taga sikte på unga läkare, vilka nyligen avslutat sin turnustjänstgöring.
Dessa, som då i stort sett vore jämställda med svenska
medicine licentiater, skulle likaledes kunna insättas som underläkare vid
sjukhus av olika slag. De unga läkarna syntes lättare än äldre kunna anpassa
sig efter nya förhållanden och sannolikt i allmänhet snabbare lära sig
svenska språket.
Praktiska förutsättningar för överföringen.
Inledningsvis anför delegationen, att den med representanter för det
österrikiska socialministeriet, Österreichische Ärztekammer m. fl. diskuterat
de praktiska förutsättningarna för ett genomförande av aktionen. Som grund
för dessa diskussioner hade legat förenämnda, inom inrikesdepartementet
upprättade promemoria i ämnet.
Delegationen uttalar som sin mening, att de i promemorian angivna villkoren,
vilka närmast avsåge specialister, syntes med vissa modifikationer
böra äga tillämpning på läkare med nyss fullgjord turnustjänst och på halvfärdiga
specialister. Beträffande de färdiga specialister, som kunde komma
i fråga, förordar delegationen en mera individuell behandling.
Vad angår u ttagningsför faran det förordar delegationen följande.
Chefen för det svenska inrikesdepartementet meddelar chefen för det
österrikiska socialministeriet det ungefärliga antal läkare, som aktionen
eller viss del därav är avsedd att omfatta, varefter de österrikiska läkarna
underrättas om beslutets närmare innebörd, ansökningsförfarande m. in.
Inom delegationen har diskuterats frågan, huruvida ett första urval borde
kunna göras av det österrikiska socialministeriet. Därest ett mycket stort
antal ansökningar skulle inkomma, skulle ett sådant förfaringssätt innebära
fördelar. Under hand har från österrikisk sida uttalats, att man skulle vara
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
beredd att helt tillmötesgå eventuella svenska önskemål på denna punkt.
Å andra sidan anser delegationen starka principiella skäl tala för att hela
uttagningsförfarandet sker i svensk regi. Ställning till frågan om vilket förfaringssätt
som vid uttagningen lämpligen bör användas synes böra tagas
först när ansökningarnas antal kan överblickas. Avtalet mellan den svenska
och den österrikiska regeringen torde böra utformas så, att möjlighet till
sådan valrätt föreligger.
Delegationen räknar med att den i promemorian omnämnda kommittén,
vilken — bestående av bl. a. kvalificerade medicinska specialister — skulle
resa till Österrike för att där verkställa den slutliga uttagningen, kommer
att vara i stort behov av bistånd från österrikiska socialministeriet, medicinska
fakulteter och »Ärztekammern» samt överläkare, som under sökandes
tjänstgöring vid sjukvårdsanstalter och andra medicinska institutioner
förvärvat personlig kännedom om honom.
Beträffande resan till Sverige, övergångstjänstgöring
m. in. innebär promemorian följande.
Resan från Österrike till arbetsplatsen i Sverige ordnas av svenska myndigheter.
För vederbörande läkare bestridas resekostnaderna av svenska
staten.
Efter ankomsten till Sverige komma läkarna att under en månads tid
beredas inkvartering i internat, varvid de skola erhålla en första undervisning
i svenska språket och en allmän orientering rörande svenska förhållanden
speciellt inom hälso- och sjukvård. Läkarnas uppehälle under denna tid
bekostas av svenska staten.
Efter den första månaden skola läkarna fullgöra viss s. k. övergångstjänstgöring
vid svenskt sjukhus, vilken i intet fall avses skola överstiga ett
år. För enstaka specialister förutsättes den kunna göras väsentligt kortare.
För övergångstjänstgöring stå ett 100-tal platser till buds vid lasarett, sanatorier,
sinnessjukhus in. fl. anstalter. Avsikten med denna tjänstgöring
är, att vederbörande läkare skall vänja sig vid förhållandena på de svenska
sjukhusen varjämte möjlighet erhålles att därunder pröva vederbörandes
personliga kvalifikationer och allmänna lämplighet för vinnande av svensk
läkarbehörighet. Under övergångstjänstgöringen kommer fri kost och om
möjligt fritt logi att beredas vederbörande. Om och i den mån läkaren
under denna tid utför ett arbete, som är till påtaglig nytta för sjukhusen,
förutsättes viss kontant ersättning härför kunna utgå. övergångstjänstgöringen
är emellertid avsedd för vederbörandes egen utbildning och någon
egentlig avlöning är därför icke att påräkna. För att möjliggöra för vederbörande
att finansiera sitt och eventuella anhörigas uppehälle avses förslag
komma att underställas den svenska riksdagen om att ekonomisk hjälp
skall kunna lämnas i form av lån av statsmedel.
Övergångstjänstgöringen avslutas med en kurs i statsmedicin, vilken kommer
att omfatta en tid av en månad och avses bibringa deltagarna kunskaper
i statsmedicin, motsvarande fordringarna i svensk medicine licentiatexamen.
Kursen är avgiftsfri men deltagarna få själva bestrida kostnaderna
för sitt uppehälle.
Vad angår fördelningen av kostnaderna i samband med överföringen
mellan den enskilde läkaren, å ena, samt svenska staten, å andra sidan,
säger sig delegationen vid sina undersökningar och förhandlingar kommit
Kungl. Maj:ts proposition nr 134-.
7
till den uppfattningen, att vissa förändringar beträffande kostnadsfördelningen
till läkarens fördel vore erforderliga för att erhålla ett gott urval.
Som skäl härför anföres bl. a.
Även om de ekonomiska villkoren för unga läkare i Österrike äro snäva,
t. o. m. mycket bekymmersamma, kunna dock framåtsträvande unga läkare
småningom se fram mot en ekonomisk ställning i hemlandet, som de med
hänsyn till läget för akademiskt utbildade i allmänhet i Österrike icke torde
betrakta såsom helt ogynnsam.
Vidare ha representanter för de österrikiska läkarna anfört stark tveksamhet
gentemot en skuldsättning av den storleksordning som den i promemorian
angivna kostnadsfördelningen skulle innebära för den enskilde
läkaren. Härvid har särskilt framhållits, att långivning för studier icke i
nämnvärd omfattning förekommer i Österrike och att den därför redan i
och för sig väcker betänksamhet. Härtill kommer den känsla av osäkerhet
och bundenhet hos läkaren, vilken sammanhänger med vetskapen om att
lånet under alla förhållanden skulle återbetalas, även om läkaren på grund
av sjukdom, olycksfall eller av annan anledning måste avbryta sin provtjänstgöring
eller han under eller omedelbart efter denna tjänstgöring återvänder
till Österrike, enär tjänstgöringen icke utfallit till belåtenhet eller
han själv icke skulle finna sig till rätta i Sverige.
Vid sin omprövning av frågan om kostnadsfördelningen har delegationen
utgått från den uppfattningen, att sådana villkor borde erbjudas att de
förmådde intressera goda österrikiska läkare att söka sig över till Sverige.
Delegationens förslag innebär följande. Utöver bestridandet av kostnaderna
för läkarens resa till Sverige, för hans bevistande av den förberedande
kursen och för anordnandet av den avslutande statsmedicinska kursen
föreslås att staten dels lämnar ett engångsbidrag utan återbetalningsslcyldighet
av 500 kronor till varje läkare omedelbart efter ankomsten till
Sverige, dels bestrider kostnaden för läkarens uppehälle under den statsmedicinska
kursen, dels ock om ytterligare tillskott från staten är behövligt
för läkarens eller hans familjs uppehälle lämnar sådant intill ett belopp
av 6 000 kronor för år, varav % ha karaktären av lån och % av bidrag utan
återbetalningsskyldighet. Normalt finge kostnaden för familjens resa till
Sverige, vilken numera helt kunde betalas i österrikiska schilling, bestridas
av läkaren själv. Delegationen föreslår, att om så icke skulle vara fallet
staten lämnar läkaren ett tillskott för ändamålet, vilket helt får karaktären
av lån. På lånedelarna borde ränta utgå enligt samma procentsats som den
för riksbankens amorteringslån gällande räntan, alltså f. n. med 3¥2 procent.
Lånet anses normalt kunna återbetalas inom 2—3 år efter provtjänstgöringens
slut. Vidare föreslår delegationen, att möjlighet skapas att erhålla
befrielse från återbetalningsskyldighet av lånedelarna i de enstaka
fall, då sådan befrielse på grund av dödsfall, svårt olycksfall, långvarig
sjukdom, återvändande till Österrike eller andra liknande anledningar kan
vara motiverad.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr IM.
Behovet av statliga tillskott, vilka lielt eller delvis ha karaktären av lån,
föreslås prövat av en särskild lånenämnd, vilken syntes böra ägna särskild
uppmärksamhet åt sådana tillskott beträffande vilka föreslås att frihet
från återbetalningsskyldighet skall till en del föreligga.
Vid upprättandet av sitt förslag har delegationen utgått från att läkaren
av huvudmannen för det sjukhus, där han fullgör provtjänstgöringen, erhåller
fri kost och fritt logi för sig själv samt från den tidpunkt, då läkaren
börjar utföra ett arbete av påtaglig nytta för sjukhuset, skälig kontant
ersättning härför. När den österrikiske läkaren gjort sig så förtrogen med
svenska språket och svenska förhållanden, att han kan uppehålla underläkartjänst,
bör även under provtjänstgöringen vikariat på sådan tjänst
kunna tilldelas honom.
För att åskådliggöra vad delegationens förslag i nyss avhandlade delar
innebära ha vid rapporten fogats tre budgetuppställningar. Den ena avser
en ensamstående läkare, den andra en läkare med tvåbarnsfamilj, i vilket
fall familjemedlemmarna stanna i Österrike till dess provtjänstgöringen är
avslutad, och den tredje en läkare med tvåbarnsfamilj, som omedelbart
följer honom till Sverige. I rapporten framhålles, att kostnaderna endast
äro ungefärligt angivna och att uppställningarna endast avse att ge en
uppfattning om storleken.
Såvitt av budgetuppställningarna framgår belöper sig den på staten fallande
delen av kostnaderna för överföringsaktionen till 2 000 kronor för
ensamstående läkare, till 3 000 kronor för läkare med tvåbarnsfamilj, som
kvarstannar i Österrike, och till närmare 4 000 kronor för läkare, vars familj
omedelbart medföljer till Sverige. Delegationen framhåller, att nämnda
kostnader finge ses mot bakgrunden av svenska statens kostnader för utbildning
av en läkare. Väl förelåge ingen officiell utredning beträffande
sistnämnda, kostnader men en överslagsberäkning gåve vid handen att ett
belopp av 30 000—40 000 kronor icke vore tilltaget i överkant.
I rapporten anföres vidare, att representanter för det österrikiska socialministeriet
och representativa företrädare för de österrikiska läkarna förklarat,
att ett godtagande av de sålunda av delegationen föreslagna villkoren
skulle innebära, att förutsättningar skapades för att till Sverige överföra
ett antal goda österrikiska läkare.
Vad slutligen angår de österrikiska läkarnas tjänstgöring efter
avslutad pro v tjänstgöring innebär departementspromemorian,
att vederbörande läkare efter väl vitsordad övergång stjänstgöring avses
skola tjänstgöra som underordnad läkare vid lasarett, sanatorium och sinnessjukhus,
dock som regel icke i Stockholm, Göteborg och Malmö. Efter
prövning i varje särskilt fall skulle vederbörande läkare tillerkännas rätt
att tjänstgöra som underordnad läkare (underläkare) vid svensk sjukvårdsinrättning.
Däremot skulle vederbörande icke kunna påräkna att erhålla
9
K it nr/l. Maj:ts proposition nr 13 b.
behörighet att utöva verksamhet som privatpraktiserande läkare i Sverige,
förrän han vistats här ett flertal år eller erhållit självständig ställning.
Delegationan upplyser, att någon erinran ej riktats mot promemorian i
denna del från österrikiskt håll.
Sammanfattningsvis uttalar delegationen såsom sin uppfattning
att delegationen ur berörda Synpunkter funnit förutsättningar föreligga
för att till Sverige överföra ett antal österrikiska läkare samt att dessa
till övervägande delen syntes komma att bestå av läkare, vilka just avslutat
sin turnustjänstgöring eller efter läkarexamen delvis fullgjort för behörighet
som specialist erforderlig tjänstgöring, och endast till en ringa del av
färdigutbildade specialister. Med hänsyn till att vid en eventuellt blivande
uttagning skilda förhållanden kornme att spela in, vilkas betydelse delegationen
icke nu kunde bilda sig en säker uppfattning om, ansåge delegationen
det icke möjligt att närmare bestämma det sammanlagda antal
läkare, som kunde komma i fråga för överföring, än till ett eller annat
hundratal.
Yttranden.
Medicinalstyrelsen erinrar, att i tidigare diskussioner i frågan framförallt
understrukits behovet av ett antal väl utbildade specialister. Då emellertid
något större antal färdigutbildade sådana läkare enligt delegationen icke
kunde påräknas, anser styrelsen, att i stället borde överföras ett antal icke
specialutbildade yngre läkare, vilka inom en relativt kort tid skulle kunna
bestrida vissa underläkartjänster och därigenom täcka en del av den akuta
läkarbristen. Till stöd härför anför styrelsen, att utsikterna att från Österrike
erhålla ett ur svensk synpunkt lämpligt urval syntes särskilt goda. Av
stort värde vore även, att läkarutbildningen i Österrike jämväl under de
senaste åren befunnit sig på en standard, som vore väl jämförlig med den
svenska.
t stort sett ville medicinalstyrelsen ansluta sig till delegationens förslag
i fråga om tillvägagångssättet för överföringen. Enligt styrelsens mening
borde dock med hänsyn till såväl det aktuella läkarbehovet som det begränsade
antalet medicinska utbildningsplatser i Sverige såsom princip vid
urvalet gälla, att specialutbildade läkare, tillhörande de kategorier, som
främst behövas, borde ha företräde framför icke specialutbildadé åtminstone
till ett visst, för varje specialitet fixerat antal.
Med beaktande av de föreliggande förhållandena syntes man enligt styrelsens
mening böra inrikta sig på att i en första etapp utvälja 100 läkare
för överförande till Sverige. Frågan om uttagning av ett ytterligare antal
i en senare etapp syntes böra anstå något år.
Styrelsen ansluter sig även till förslaget, att en svensk uttagningskommission
bereddes tillfälle att i Wien träffa ett urval bland de sökande.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
Överförande till Sverige av ett antal österrikiska läkare på i stort sett de
villkor som angivits av delegationen tillstyrkes även av svenska landstingsförbundet,
som bl. a. anför.
Såsom allmänt är känt råder f. n. i vårt land brist på läkare, vilken under
de närmaste åren, i den mån sjukvården utbygges, kommer att bliva alltmer
framträdande. 1 detta läge har förbundet i en cirkulärskrivelse till
landstingens förvaltningsutskott tillrått återhållsamhet med inrättande av
nya läkarbefattningar.
För att råda bot mot den sålunda föreliggande läkarbristen är det nödvändigt,
att en utbyggnad av våra medicinska läroanstalter kommer till
stånd. Undersökningar pågå angående möjligheterna att öka antalet medicine
studerande. Angeläget är, att möjliga utökningar utan dröjsmål komma
till stånd.
Emellertid tager utbildningen av läkare lång tid i anspråk och någon
lättnad i situationen kan sålunda knappast emotses under de närmaste
åren. Trots vissa betänkligheter, bl. a. med hänsyn till språksvårigheten,
anser förbundet, att läget f. n. är sådant, att det är motiverat, att ett försök
göres att genom överförande hit av utländska läkare få till stånd en ökning
av antalet läkare i vårt land. Även om de österrikiska läkare som härvid
kunna komma i fråga icke äro utbildade specialister utan unga läkare med
en relativt god allmänutbildning, torde de dock kunna med fördel nyttiggöras
inom svensk sjukvård.
Förbundet betonar härjämte angelägenheten av att ett noggrant urval
kommer till stånd. Förbundet, som tidigare vid omskolning av de utländska
flyktingläkarna, rekommenderat landstingen att under sjukhustjänstgöring
tillhandahålla dessa bostad och kost utan kostnad, ansåge skäligt, att samma
förmån även beviljades de österrikiska läkarna samt att de, i den mån de
kunde mera verksamt deltaga i sjukhusarbetet, även bereddes viss kontant
ersättning. Efter avslutade kurser och provtjänstgöring syntes möjligheter
föreligga att placera de godkända läkarna på underordnade läkarbefattningar
vid sjukhus av olika slag.
Svenska stadsförbundet tillstyrker med hänsyn till den rådande bristen
på läkare, att man på sätt de delegerade föreslagit till Sverige överför ett
begränsat antal österrikiska läkare. I likhet med landstingsförbundet är
stadsförbundet införstått med att vederbörande under övergångstjänstgöringen
erhåller fri kost samt om möjligt fri bostad.
Svenska läkaresällskapet framhåller för sin del, att vid bedömandet av
läkarbristen måste man skilja mellan en brist på lång sikt och en mera
akut brist. Sällskapet anser, att den långsiktiga bristen genom redan nu
vidtagna åtgärder att öka antalet studerande vid våra medicinska fakulteter
korame att vara avhjälpt inom något tiotal år. Däremot förelåge enligt
sällskapets mening f. n. en akut läkarbrist, som vore i hög grad kännbar
i landets mera perifera delar och som otvivelaktigt krävde snabba åtgärder
för att avhjälpas.
Sällskapet förklarar, att i första hand borde härvid sådana åtgärder som
Kungl. Maj:ts proposition in- 134.
11
omedelbart förverkligande av läkarutbildningssakkunnigas förslag om rationalisering
av de unga läkarnas sjukhusutbildning och inrättande av tillräckligt
antal civila läkarstipendiattjänster vid sjukhusen genomföras samt
utredning verkställas angående ökning av den tekniska personalen vid sjukhusen
och viss höjning av läkarnas pensionsålder. En överföring av utländska
läkare borde enligt sällskapets mening komma i fråga endast i sista
hand och som en nödfallsåtgärd.
Vidare framhåller sällskapet, att det enligt dess uppfattning f. n. yppade
sig svårigheter att rekrytera erforderligt antal läkare inom tuberkulosvården
och sinnessjukvården samt vid röntgenavdelningarna. Utländska
läkares tjänstgöring inom den psykiatriska sjukvården ansåge sällskapet
principiellt olämplig med hänsyn till de krav på perfekt språkbehandling,
ingående kunskap om folkets kynne och inlevelseförmåga i dess kultur
och traditioner, som här måste uppställas. Detta ställningstagande uteslöte
dock ej möjligheten att i enskilda fall efter individuell prövning anställa
utländska läkare i sinnessjukvården, då svensk läkare ej funnes att tillgå.
En tidigare gjord förfrågan gåve vid handen, att 14 av 45 överläkare vid
sinnessjukhusen förklarat sig under vissa omständigheter kunna mottaga
en österrikisk läkare på sitt sjukhus för den händelse svensk läkare ej
kunde anskaffas.
Därest efter ytterligare utredning en import av österrikiska läkare ansåges
böra komma i fråga, ville sällskapet icke motsätta sig, att till landet
överfördes exempelvis 25 sådana läkare.
Kanslern för rikets universitet har i likhet med av honom hörda medicinska
fakulteten i Lund, karolinska institutets lärarkollegium och organisationskommittén
för den medicinska högskolan i Göteborg gjort gällande,
att de österrikiska läkarnas allmänutbildning icke stode i nivå med den
svenska, medan medicinska fakulteten i Uppsala antagit, att de österrikiska
läkarna finge i stort sett anses rent yrkesmässigt kompetenta att söka
underordnade läkartjänster i vårt land. Yttrandena kunna i övrigt sammanfattas
sålunda.
Bland remissmyndigheterna råder enighet om, att de österrikiska läkarna
—• främst på grund av bristande kännedom om språket — icke äro lämpade
för tjänstgöring inom sinnessjukvården och angränsande medicinska
områden. Det låter sig knappast göra att använda ifrågavarande läkare för
annan tjänstgöring än som underläkare vid kroppssjlikhusen.
Vidare framhålles, att tiden för att bibringa de österrikiska läkarna kunskaper
i svenska språket och svenskt samhällsliv synes vara alltför knappt
tilltagen, liksom även tiden för den planerade över gångstjänstgöringen. Den
föreliggande situationen synes främst kräva, att en utredning omedelbart
anordnas med uppgift att ingående pröva läkarbristen i landet, verkställa
en så hållbar prognos som möjligt rörande läkarbehovet under den närmaste
tioårsperioden och undersöka de åtgärder av olika slag, som kunna
befinnas böra vidtagas för att eliminera de hinder, som nu föreligga för en
utökad produktion av läkare inom landet. För möjliggörande av ett snab
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
bare fullföljande av studierna efter medicine kandidatexamens avläggande
bör i dagens läge övervägas om icke extra kurser av olika slag kunna anordnas
i sådana ämnen, där stockningar nu förekomma.
Sist berörda remissmyndigheter intaga sålunda närmast en negativ ställning
till frågan om täckande av en del av läkarbristen med österrikiska
läkare.
Sveriges läkarförbund avstyrker i princip import av utländska läkare
samt förklarar, att behovet av en sådan import tills vidare icke vore ur
praktisk synpunkt klarlagt.
I fråga om tillgången och behovet på läkare inom landet anför förbundet
i huvudsak följande.
Antalet läkare är i förhållande till nuvarande efterfrågan och existerande
planer på sjuk- och hälsovårdens ytterligare utbyggnad säkerligen knappt.
Läkarkåren är emellertid icke rationellt utnyttjad på grund av brist på biträdespersonal
av olika slag.
De svårigheter, som yppat sig med avseende på vissa tjänsters besättande,
bottna delvis och kanske i ganska stor utsträckning i andra förhållanden
än läkarbrist. Sålunda är det främst befattningar på avsides belägna orter
och i perifera distrikt, som äro svårbemannade. Av provinsialläkartjänsterna
äro endast 7 obesatta utan särskild anledning — alla belägna i norra
eller nordligaste Sverige. Av de till omkring 1 575 uppgående tjänsterna
vid anstalter utom sinnessjukhusen synas f. n. möjligen ett tiotal vara helt
obesatta, medan omkring 50 torde vara besatta med mera tillfälliga vikarier.
Den statliga sinnessjukvården befinner sig utan tvekan i ett nödläge,
beroende på dess efterblivenhet i fråga om den materiella upprustningen
och läkarnas löner. Samma gäller tuberkulosvården; härtill bidrager bl. a.
det förhållandet, att många sanatorier äro mycket avlägset belägna. Med
avseende på de praktiserande läkarna visar sig en tendens till övermättnad
i Stockholm. På ytterligare några orter gäller samma sak, på andra åter
motsatsen, varför f. n. säkra slutsatser angående dessa läkares lämpligt
eller olämpligt avvägda antal ej kunna dragas.
Förbundet påpekar härefter, att en viss läkarreserv finnes i de s. k.
auskultanterna vid universitetsklinikerna, omfattande kanske ett 25-tal
läkare. För ett snabbt avhjälpande av rådande svårigheter ifrågasätter förbundet
åtgärder för att göra svårbesatta tjänster attraktiva — förmånlig
tjänsteår sberäkning och meritvärdering, goda löneförmåner. Härigenom
torde enligt förbundet de auskuiterande läkarna kunna vara att påräkna
som sökande till tjänsterna. Tillika framhålles, att den årliga ökningen av
svenska läkare med nuvarande intagningssiffror om några år kommer att
uppgå till cirka 240. Eu ökad intagning skulle kunna ske utan mycket vidlyftiga
eller kostsamma åtgärder, därest så skulle visa sig erforderligt.
Med hänsyn till det anförda anser läkarförbundet, att en av förbundet
redan påbörjad utredning och andra eventuellt erforderliga undersökningar
på hälso- och sjukvårdens arbetsmarknad borde slutföras, innan föreliggande
planer på läkarimport vidare bearbetades.
Slutligen framhåller förbundet, att en permanent institution bör inrättas
Kungl. Maj. ts proposition nr IM.
13
för att fortlöpande granska arbetskraftsbehovet inom hälso- och sjukvård
samt närliggande samhällsområden.
Ej heller Sveriges gngre läkares förening anser sig kunna tillstyrka det
föreliggande förslaget. Föreningen anför i stort sett samma synpunkter
som Sveriges läkarförbund och föreslår sålunda hl. a., att utlåning verkställes,
huruvida inom Sverige f. n. ett läkarunderskott förelåge. För sin
del betonar föreningen, att det på sina håll uppkomna läkarunderskottet
i stort sett vore ett fördelningsproblem. Föreningen föreslår därför, att
skyndsamma utredningar måtte verkställas rörande dels säkerställandet av
tillgång på sjuksköterskor och biträdespersonal i erforderlig omfattning,
dels ock möjligheterna att på orter, där ett faktiskt läkaröverskott förelåge,
indraga överflödiga läkarbefattningar, närmast militärläkartjänster. Vidare
förordas bl. a. en begränsning i fråga om inrättande av nya provinsialläkardistrikt
i mellan- och sydsverige, medverkan från statsmakternas
sida till upphävande av förbudet för vissa läkare i sluten och öppen
sjukvård att under sin fritid utöva läkarpraktik, temporärt förbud mot
auskultanttjänstgöring, undersökning rörande möjligheterna att å tjänster,
som icke visat sig möjliga att f. n. besätta, använda från militärtjänstgöring
befriade läkare samt snar förbättring av anställnings-, arbets- och
avlöningsförhållandena för sinnessjukläkarna och för övriga läkare med
dåliga anställningsvillkor.
Medicinska föreningarna i Stockholm, Uppsala och Lund avstyrka överförande
av utländska läkare till Sverige och anföra härvid likartade synpunkter
som läkarförbundet och yngre läkares förening.
Svenska psykiatriska föreningen förklarar sig principiellt icke kunna
inom sinnessjukvården acceptera import av icke skandinaviska läkare.
Föreningen socialistiska läkare konstaterar, att läkarbristen redan nu
vore så svår, att sjukvården undan för undan försämrades. Det vore därför
nödvändigt med snabba aktioner, vilka ej endast borde gälla import av
läkare utan även andra åtgärder för att undanröja bristen. Föreningen anser,
att man i första hand borde försöka erhålla läkare från de skandinaviska
länderna samt Schweiz och Skottland och i andra hand från Österrike.
Om import av österrikiska läkare komme till stånd, vore det nödvändigt
med en noggrann politisk kontroll. Slutligen avstyrker föreningen, att
underskottet av psykiater fylldes genom ytterligare import av läkare.
Statskontoret framhåller, att möjligheterna för de österrikiska läkarna att
i Sverige erhålla väl avlönade läkarbefattningar syntes te sig så lockande,
att understöd från staten icke påkallades i större utsträckning och huvudsakligen
icke på annat sätt än i form av lån. Eu viss bundenhet kunde givetvis
härigenom sägas uppstå för läkaren. Emellertid borde, såsom delegationen
förordat, möjligheter skapas till befrielse från återbetalning i vissa
fall. Vidare ifrågasätter ämbetsverket, att på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1946/47 å driftbudgeten uppförda reservationsanslaget för
14
Iiiingl. Maj:ts proposition nr 134.
ordnande av kurser i statsmedicin för utländska läkare samt å kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd upptagna investeringsanslaget
till lån till utländska läkare för viss efterutbildning borde kunna utnyttjas
för bestridande av här ifrågakommande kurskostnader och långivning. För
bestridandet av övriga kostnader föreslår statskontoret, att å riksstaten för
nästa budgetår anvisas ett förslagsanslag å 100 000 kronor.
Arbetsmarknadsstyrelsen och statens utlänning skommission begränsa
sina uttalanden till vissa påpekanden inom sina arbetsområden. Båda myndigheterna
framhålla härvid såsom lämpligt, att, därest överföringsaktionen
kommer till stånd, läkarnas familjer överflyttas till Sverige först efter provtjänstgöringens
slut.
Departementschefen.
När man skall bedöma frågan att i en given situation på ett visst område
öka våra egna tillgångar på arbetskraft genom en av statsmakterna organiserad
överföring av utländska yrkesutövare måste man självfallet göra sig
noga underrättad om att en brist verkligen föreligger och att den icke kan
hävas på annat sätt. Dessutom bör man givetvis ha förvissat sig om att den
utländska arbetskraft, som kan komma i fråga, är tillräckligt yrkeskunnig
och i andra avseenden lämplig.
När det gäller den nu aktuella frågan om att hit överföra ett begränsat
antal österrikiska läkare ha i remissvaren olika meningar om läkarbristens
storlek liksom om de österrikiska läkarnas medicinska meriter kommit
till uttryck. Jag vill först uppehålla mig vid frågan om läget inom sjukvården
i den mån det har samband med tillgången på läkarpersonal.
Medicinalstyrelsen och de två huvudmannaorganisationerna — landstingsförbundet
och stadsförbundet -— anse den rådande bristen på läkare motivera
ett försök att på den ifrågasatta vägen få till stånd en ökning av antalet
läkare i vårt land. I andra remissvar åter, framför allt i yttrandena från
företrädarna för de fackliga synpunkterna, nämligen läkarförbundet och
Sveriges yngre läkares förening (SYLF) hävdas, att det visserligen torde
föreligga en viss knapphet på läkare inom ett antal specialiteter, men att
någon egentlig läkarbrist icke vore för handen.
För egen del vill jag på denna punkt anföra följande.
Någon detaljerad siffermässig analys av den totala — kända och latenta
—• bristen på läkare har visserligen icke gjorts och är enligt min mening ej
heller erforderlig i detta begränsade sammanhang. Det torde nämligen vara
allmänt känt, att sedan flera år avsevärda svårigheter föreligga att tillsätta
befintliga och nyinrättade läkartjänster inom skilda områden av sjukvården.
Stor återhållsamhet i fråga om inrättande av nya tjänster har därför
måst iakttagas. Jag vill häx-vidlag erinra om att varken i 1948 eller 1949
Kungl. Maj.ts proposition nr 134.
15
års statsverkspropositioner förslag ansetts kunna framläggas om att inrätta
nya provin sialläkart j änster, ehuru en betydande utbyggnad av tjänsteläkarorganisationen
på landsbygden är en angelägenhet av största vikt. Anspråk
härpå ha också av enskilda motionärer framförts vid 1948 års riksdag. I
samma års statsverksproposition erinrade jag om svårigheterna — särskilt
i mera avlägset belägna distrikt — att till nyinrättade tjänster erhålla sökande
med önskvärda kvalifikationer samt att erhålla vikarier på vakania
tjänster eller vid semestrar och tjänstledigheter. Ehuru väl medveten om
dessa svårigheter har jag — med hänsyn till angelägenheten av att minska
storleken av vissa provinsialläkardistrikt för att därmed i den vårdsökande
allmänhetens intresse skapa en effektivare öppen sjukvård — i årets statsverksproposition
ansett mig icke längre kunna underlåta att föreslå inrättande
av ett mindre antal nya tjänster. Det föreslagna antalet — 15 —
har enligt en vid innevarande års riksdag väckt motion ansetts alltför ringa.
En liknande återhållsamhet har även måst anbefallas vid inrättande av
nya tjänster vid kroppssjukhusen. Enligt vad jag under hand inhämtat bär
läkarförbundet i mars 1945 hos medicinalstyrelsen anhållit, att dittills tilllämpade
regler för antalet underläkare på sjukavdelningar skulle modifieras
så, att antalet höjdes. Medicinalstyrelsen — som fann förslaget berättigat
— ansåg sig likväl efter samråd med landstingsförbundet på grund av
den bristande tillgången på läkare tills vidare förhindrad att fastställa nya
normer. Någon ändring av normerna har ännu ej kunnat vidtagas. Jag har
även erfarit, att styrelsen härutöver under senare tid i flera fall sett sig
nödsakad avslå framställningar om ett utökat antal underläkare, även om
framställningarna i och för sig varit berättigade. Av landstingsförbundets
yttrande i den nu aktuella frågan framgår även, att förbundet i cirkulärskrivelse
till landstingens förvaltningsutskott ansett sig böra tillråda återhållsamhet
med inrättande av nya läkarbefattningar av olika slag. Trots
alt antalet underläkartjänster sålunda hållits nere lägre än rimligt, voro,
enligt uppgift från medicinalstyrelsen, den 1 mars 1950 omkring tio procent
av de cirka 1 650 permanenta läkartjänsterna vid av landsting eller
städer drivna sjukhus antingen obesatta, uppehållna med svensk ej kompetent
innehavare eller med utländsk innehavare.
Det förtjänar även erinras om att till följd av läkarbristen och den därav
betingade återhållsamheten med inrättande av nya tjänster sjukhusläkarna
ha kommit att hetungas med en avsevärd arbetsbörda. Den långa väntetiden
inom snart sagt alla specialiteter och på flertalet sjukhus är visserligen
icke enbart — men dock till betydande del — beroende på läkarbristen.
Vid statens sinnessjukhus har bristen på läkare medfört en allt större
fara för att vården blir eftersatt på ett oförsvarligt sätt. Jag vill här med
ett par exempel illustrera situationen vid de statliga sinnessjukhusen i början
av år 1949. Av de 12 läkartjänsterna vid ett sjukhus uppehöllos 5 av
utlänningar, nämligen två polska och en ungersk läkare samt två danska
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
medicine kandidater. Av de 4 andre-läkartjänsterna voro 3 vakanta och
den fjärde väntades inom närmaste tiden bliva vakant. Vid ett annat sjukhus
stodo de båda andre-läkartjänsterna vakanta sedan ett och ett halvt
år och hade endast nödtorftigt kunnat uppehållas med hjälp av utländska
läkare. Vid ett tredje sjukhus hade under 1948 icke mindre än 16 olika
danska läkare eller medicine studerande tjänstgjort. Jag vill framhålla, att
en del av de utländska läkarna — bland dem många, som kommit hit som
flyktingar — icke varit psykiater eller i varje fall icke haft en så kvalificerad
utbildning i denna specialitet, som svarar mot de krav tjänsterna ställa
på sina innehavare. Detsamma gäller givetvis medicine kandidater, som erhållit
vikariatsförordnanden. Att sådana förhållanden i hög grad måste
äventyra sinnessjukvårdens kvalitet ligger i öppen dag. Förhållandena efter
beskrivna tidpunkt ha ytterligare försämrats. I detta sammanhang vill jag
erinra om mitt för kort tid sedan gjorda uttalande i propositionen nr 100/1950
rörande bl. a. anslag för nästa budgetår till avlöningar till statens sinnessjukhus.
Jag framhöll, att under tiden 1 oktober 1948—1 oktober 1949 antalet
vakanta läkartjänster vid den statliga sinnessjukvården stigit från 28
till 35 procent av hela antalet tjänster och sistnämnda dag uppgick till 61.
Störst vore bristen beträffande de för sjukhusvården avsedda andre-läkartjänsterna,
som under sagda tidsperiod ökat från 44 till 65 procent. Huvudorsakerna
till denna utveckling låge uppenbarligen, framhöll jag, dels och
främst i den begränsade tillgången över huvud på utbildade läkare, dels i
det låga inkomstläge, vari de statliga sinnessjukläkarna befunne sig i jämförelse
med läkarna inom kroppssjukvården. Den höjning av inkomstnivån
för de statliga sinnessjukläkarna, som föreslås i nämnda proposition, inverkar
givetvis ej på den totala tillgången på läkare i landet. Den är allenast
avsedd att i görligaste mån åstadkomma en omfördelning av läkarkrafterna
till förmån för sinnessjukvården. I den mån detta syfte med inkomsthöjningen
förverkligas uppstår en motsvarande uttunning av läkartillgången
inom andra sjukvårdsområden.
Oaktat en ytterligare minskning av det stora antalet vårdade patienter
per läkare måste anses som eftersträvansvärd ha även inom den statliga
sinnessjukvården nya tjänster inrättats med största sparsamhet, framför
allt med hänsyn till den knappa läkartillgången.
Den verkliga bristsituationen kan alltså ej påvisas enbart genom en
statistisk jämförelse mellan antalet redan inrättade och besatta tjänster,
varvid skillnaden skulle utgöra den faktiska bristen. Det föreligger härutöver
— som jag redan påvisat — ett avsevärt latent behov av utbildade
läkare inom olika områden, som visserligen icke låter sig siffermässigt preciseras,
men ändå tager sikte på eu mycket näraliggande målsättning för
sjukvårdens utveckling.
Det underskott på utbildade läkare, som givit sig till känna på det
sätt, jag i korthet relaterat, är så besvärande, att åtgärder snarast böra
17
Kungl. Mnj:ts proposition nr 13''i.
vidtagas för att åstadkomma en förändring till det bättre. Man måste
då skilja mellan reformer på lång sikt och mera snabbt verkande åtgärder.
På längre sikt har man i första hand att taga ställning till utbildningskapaciteten
vid våra medicinska läroanstalter. Genom tillkomsten av
den medicinska högskolan i Göteborg har antalet medicine studerande ökat.
Härjämte ha utredningar verkställts om vad som skulle kunna göras för att
öka antalet medicine studerande vid sagda högskola och vid universitetet
1 Lund. En liknande utredning är aktuell beträffande universitetet i Uppsala.
Den samlade utbildningskapaciteten torde, även om en viss ökning i intagningen
genomfördes enligt de föreliggande utredningarna, likväl få betecknas
som otillräcklig. I ett remissvar rörande de nu ifrågasatta åtgärderna
förordas vidare påskyndande av studierna efter medicine kandidatexamens
avläggande genom dubblering av vissa kurser. Åtgärderna skulle så småningom
leda till en ökning av antalet läkare, men detta resultat skulle låta
vänta på sig flera år. I ett par remissvar har även föreslagits igångsättande
av olika detalj utredningar rörande vissa av hithörande spörsmål. Ej heller
de åtgärder, som därvid åsyftats, torde kunna giva resultat förrän efter
förhållandevis lång tid. Frågan om behovet på lång sikt av läkare och annan
personal inom sjukvården har av läkarförbundet förordats bliva föremål för
fortlöpande granskning inom ett särskilt organ. Innan man tagit ställning
till målsättningen för sjukvårdens framtida utformning inom en tidrymd,
som kan komma i fråga för en realistisk planering, torde ett sådant projekt
ej böra förverkligas. För övrigt torde frågan i någon mån komma att
beaktas av 1949 års arbetskraftsutredning.
Vid en närmare granskning av de från läkarorganisationernas, främst
SYLF:s, sida framförda förslagen för att eliminera den aktuella läkarbristen
har jag funnit, att vissa av uppslagen ur praktisk synpunkt svårligen kunna
genomföras. Jag syftar härvid på sådana förslag som att uttunna läkartätheten
på vissa orter genom indragning av bl. a. militärläkartjänster eller
att ålägga från krigstjänst befriade läkare att uppehålla s. k. nödlidande
läkarbefattningar. Andra av de framförda förslagen ha förhållandevis liten
räckvidd. Ett förslag innebär, att medicine kandidater skulle genom förhållandevis
goda löneförmåner stimuleras att vikariera på svårbesatta
tjänster. Även om härmed en del av de mest påtagliga olägenheterna av
den aktuella bristsituationen tillfälligt skulle kunna övervinnas, ställer jag
mig dock tveksam till förslaget av den anledningen att ett genomförande
av detsamma skulle medföra ett uppskjutande av den tidpunkt då vederbörande
såsom färdigutbildad i full utsträckning får utöva läkaryrket.
Det är för mig alldeles uppenbart, att den svenska hälso- och sjukvården
bör så långt detta är möjligt handhavas av svensk personal. Det synes mig
därför angeläget, att olika uppslag för att på ett rationellare sätt använda
våra egna läkare allvarligt prövas. Emellertid är jag av den uppfattningen,
att den brist på läkare, som f. n. föreligger, endast till en mycket ringa
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 13t.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
del kan täckas på detta sätt. Jag finner därför, att den kvarstående möjligheten
— att från ett land med överskott på väl kvalificerade läkare till
Sverige överföra ett antal sådana — bör prövas, trots att vissa övergångssvårigheter
kunna vara förbundna härmed.
Delegationens rekommendationer grunda sig på mycket ingående studier
av förhållandena i Österrike. Jag har ej anledning ifrågasätta dess kompetens
att såväl ur medicinska som andra, mera allmänna synpunkter bedöma
förutsättningarna för att inom svensk sjukvård i viss omfattning
använda österrikiska läkare. Sammanfattningsvis har sålunda delegationen
beträffande den medicinska utbildningen i Wien uttalat, att denna synes
vara sådan att ett överförande av ett begränsat antal österrikiska läkare från
denna synpunkt är möjligt. Delegationen anför vidare, att en eventuell överflyttning
av österrikiska läkare i första hand synes böra taga sikte på unga
läkare omedelbart eller kort efter avslutad turnustjänstgöring. Dessa, som
då i stort sett kunna jämställas med svenska medicine licentiater, skulle
kunna insättas som underläkare vid sjukhus av olika slag. Härjämte torde
yngre läkare lättare än äldre kunna anpassa sig efter nya förhållanden och
sannolikt i allmänhet snabbare lära sig svenska språket. Med hänsyn härtill
samt till vad jag tidigare anfört förordar jag, att under nästa budgetår till
Sverige successivt överföras högst 100 österrikiska läkare. Som jag redan
anfört tillstyrkes en sådan överföring även av medicinalstyrelsen, svenska
landstingsförbundet och svenska stadsförbundet samt till ett lägre antal -—
förslagsvis 25 — och med vissa reservationer även av svenska läkaresällskapet.
I fråga om möjligheterna att använda utländska psykiater vid våra
sinnessjukhus är jag fullt medveten om att vederbörandes till en början
knapphändiga språkkunskaper måste innebära vissa svårigheter. Den föreslagna
urvalsproceduren torde emellertid innebära garantier för att de
läkare, som rekryteras, ha väl vitsordade medicinska meriter och så goda
ambitioner, att de förhållandevis snabbt skola lära sig vårt språk och göra
sig så förtrogna med våra förhållanden, att de befarade olägenheterna
inom en rimlig lid skola kunna övervinnas. Beträffande fördelningen av
de 100 läkarna på olika vårdområden förutsätter jag, att den får ankomma
på medicinalstyrelsen efter samråd med vederbörande huvudmän.
Givet är, att urvalet av läkarna —• som torde böra genomföras på sätt
delegationen rekommenderat —• bör ske med den största omsorg såväl med
avseende på vederbörandes medicinska kvalifikationer som medborgerliga
förhållande i hemlandet. Några vägande invändningar mot den i rapporten
angivna ordningen för överföringen har jag ej. Sålunda torde den böra ske
gruppvis med cirka 25 läkare i varje grupp samt med omkring tre månaders
intervall mellan grupperna. Efter eu förberedande kurs i svenska
språket och en allmän samhällsorientering under en månad torde de böra
påbörja en ettårig provtjänstgöring, varefter utbildningen avslutas med en
19
Kungi. Maj:ts proposition nr 134.
enmånadskurs i svensk statsmedicin. Sedan denna 14 månaders tjänstgöring
avslutats torde läkarna böra beredas anställning främst på tjänster,
där eventuellt kvarstående språksvårigheter icke göra sig särskilt gällande.
Riksdagen torde böra underställas bl. a. frågan om de med överföringen
förenade kostnaderna.
Beträffande statens ekonomiska åtaganden ansluter jag mig till delegationens
förslag. Detta innebär huvudsakligen, att staten bör bestrida kostnaderna
för läkarnas resa till Sverige, Seras deltagande i den förberedande
kursen och kursen i statsmedicin samt lämna envar läkare ett engångsbidrag
till uppehället under den första tiden med 500 kronor. Härjämte
torde läkare med försörjningsplikt mot egen familj eller andra närstående
böra beredas möjlighet att för fullgörande av denna skyldighet under
de 14 månader, provtjänstgöringen och kurserna omfatta, av statsmedel
erhålla tillskott, vilket bör ha karaktären av lån till två tredjedelar
och av bidrag till en tredjedel. På lånedelen torde böra utgå ränta med
samma procentsats som den för riksbankens amorteringslån gällande.
Dessa tillskott böra lämnas efter en mycket noggrann prövning av behovet
därav samt utgå med ett högsta belopp av 6 000 kronor för år och läkare.
Möjlighet till befrielse från återbetalningsskyldighet torde böra föreligga i
de mycket sällsynta fall som av delegationen angivas, såsom att läkaren
avlider eller provtjänstgöringen ej utfaller till belåtenhet. Jag förutsätter
liksom delegationen, att läkarna under sin provtjänstgöring av resp. huvudmän
beredas fri kost och fritt logi samt att de i den mån som deras tjänstgöring
innebär nytta för sjukhuset, där de tjänstgöra, erhålla viss ersättning.
Långivningen torde få administreras av den nämnd, som tillsatts för
låneverksamheten beträffande flyktingläkarna, eventuellt efter någon jämkning
i nämndens sammansättning.
Vad härefter angår kostnadsberäkningarna uppskattar jag utgifterna för
nästa budgetår för läkarnas resa till Sverige, engångsbidragen till deras
uppehälle samt den under budgetåret infallande förberedande kursen till
ett sammanlagt belopp av 150 000 kronor. För ändamålet torde å driftbudgeten
för nästa budgetår böra anvisas ett förslagsanslag å detta belopp
benämnt Kostnader för överförande till Sverige av vissa utländska läkare.
Kostnaderna för låneverksamheten under nästa budgetår uppskattar jag
till 180 000 kronor. Det kunde ifrågasättas att dessa kostnader avföras från
det å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47 under fonden för
låneunderstöd anvisade investeringsanslaget av 1 000 000 kronor, varå f. n.
finnes en behållning av över 800 000 kronor. Då emellertid villkoren för nu
ifrågavarande långivning i viss mån skilja sig från de för den tidigare långivningen
uppställda, föreslår jag, att ett särskilt anslag, benämnt Lån till
vissa utländska läkare å 180 000 kronor anvisas under fonden för låneunderstöd.
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 13k.
Kostnaderna för uttagningen av läkarna, vilka i sin helhet komma att
falla på innevarande budgetår, torde i likhet med kostnaderna för den redan
utsända delegationens undersökningar få bestridas från femte huvudtitelns
reservationsanslag till kostnader för överflyttning av arbetskraft.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att för budgetåret 1950/51 anvisa
a) å driftbudgeten under elfte huvudtiteln till Kostnader
för överförande till Sverige av vissa utländska läkare ett
förslagsanslag av 150 000 kronor;
b) å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd till
Lån till vissa utländska läkare ett investeringsanslag av
180 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till x-iksdagen.
Ur protokollet:
Bertil Cederlund.
Iduns tryckeri. Esselte AB. Stockholm 195(?
016301
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1950:210 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare. a1 i texten
- SU 1950:128 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten