Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare

1950-03-10 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:134, Angående åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

1

Nr 134.

Kungl. Maj ris proposition till riksdagen angående åtgärder i syfte

att till Sverige överföra vissa utländska läkare; given

Stockholms slott den 10 mars 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Sammanfattning.

I propositionen föreslås vissa åtgärder för att möjliggöra ett successivt

överförande till Sverige under nästa budgetår av högst 100 österrikiska

läkare. Kostnaderna för vissa kompletterande studier och provtjänstgöring

för läkarna förordas fördelade mellan staten och den enskilde läkaren.

Förslag framlägges om beviljande av lån till vissa av läkarna.

1 propositionen föreslås, att å riksstaten för nästa budgetår upptagas

dels å driftbudgeten ett förslagsanslag till Kostnader för överförande till

Sverige av vissa utländska läkare å 150 000 kronor, dels ock å kapitalbudgeten

under fonden för låneunderstöd ett investeringsanslag till Lån

till vissa utländska läkare å 180 000 kronor.

1-—Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 134.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 10 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson,

Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg.

Inledning.

På österrikiskt initiativ hölls den 16 oktober 1948 eu överläggning mellan

representanter för österrikiska beskickningen i Stockholm, den centrala

läkarorganisationen i Österrike (Österreichische Ärztekammer) och medicinalstyrelsen.

Från österrikiskt håll meddelades, att antalet utbildade läkare

väsentligt överstege det för landet erforderliga och att under medverkan

av ansvariga myndigheter till Sverige skulle kunna överföras ett antal väl

utbildade läkare.

I anledning härav höllos inom inrikesdepartementet den 20 december 1948

överläggningar i denna fråga med representanter för departementet, medicinalstyrelsen,

karolinska institutets lärarkollegium, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, Sveriges läkarförbund och Sveriges

yngre läkares förening. Vid överläggningen konstaterades, att samstämmighet

rådde därom, att en aktuell brist på läkarpersonal förelåge inom

vissa sjukvårdsgrenar. Enighet rådde likaledes om, att åtgärder borde övervägas

i syfte att skyndsamt avhjälpa denna brist. Vid det närmare övervägandet

av projektet om överförande av utländsk, i första hand österrikisk

läkarpersonal till Sverige skulle till eu början inhämtas sådana uppgifter

om läkarutbildningens organisation i Österrike, som stode att erhålla

från officiellt österrikiskt håll. Uppgifterna skulle tjäna som grundval för

ett fortsatt reellt bedömande från svensk sida av förutsättningarna för förslagets

genomförande. Skulle det då visa sig, att man komrne till en positiv

slutsats, borde förslag framställas till Kungl. Maj :t om att en på lämpligt

sätt sammansatt delegation finge resa till Österrike för att där närmare

studera frågan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj. ts proposition nr 134.

Sedan upplysningar inhämtats från Österrike rörande uppläggningen och

omfattningen av läkarutbildningen och uppgifterna underställts professorn

i pediatrik vid karolinska institutet A. Lichtenstein för bedömande, höllos

inom inrikesdepartementet förnyade överläggningar med nyssnämnda representanter.

I skrivelse den 30 augusti 1949 hemställde härefter medicinalstyrelsen,

att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt två personer att på ort och ställe studera

de medicinska undervisningsförhållandena vid universitet i Wien.

Härtill föreslog styrelsen efter samråd med Sveriges läkarförbund docenten

i hygien vid karolinska institutet A. Ahlmark och professorn A. Lichtenstein.

Styrelsen meddelade även, att den uppskattade det aktuella läkarbehovet

inom olika specialiteter till sammanlagt cirka 220. Härjämte anförde

styrelsen, att det visserligen även förelåge ett stort behov av ökat

antal allmänläkare, men att det icke ansetts erforderligt att i första etappen

räkna med överförande av sådana.

Genom beslut den 29 december 1949 uppdrog Kungl. Maj :t åt professorn

A. Lichtenstein, docenten A. Ahlmark och expeditionschefen i inrikesdepartementet

E. Montell att företaga en resa till Österrike för att undersöka

förutsättningarna för att till Sverige överföra ett antal österrikiska läkare

och med vederbörande österrikiska myndigheter och institutioner upptaga

förhandlingar därom.

Vid ett den 5 januari 1950 hållet sammanträde med representanter för

inrikesdepartementet, medicinalstyrelsen och Sveriges läkarförbund diskuterades

omfattningen av aktionen och justerades på vissa punkter siffrorna

för de av medicinalstyrelsen tidigare angivna behoven av läkare inom

skilda specialiteter.

Före delegationens avresa upprättades inom departementet en promemoria,

i vilken preliminära riktlinjer för det planerade överförandet av

österrikiska läkare uppdrogos. I promemorian uttalades, att, om överföringsaktionen

skulle komma till stånd, denna borde avse högst 200 läkare

fördelade på skilda specialiteter, företrädesvis psykiatri, överföringen borde

ske i två etapper med omkring ett års mellanrum.

Sedan delegationen i angivet syfte vistats i Österrike under tiden 10—23

januari 1950, har den i en rapport den 6 februari 1950 avgivit redogörelse

för verkställda undersökningar m. m. (stencil).

Över rapporten ha utlåtanden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret,

kanslern för rikets universitet, efter hörande av vederbörande

universitets- och högskolemyndigheter, medicinalstyrelsen, statens utlänningskommission,

svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, Sveriges yngre läkares

förening och föreningen socialistiska läkare. Härjämte ha svenska psykiatriska

föreningen och medicinska föreningarna i Stockholm, Uppsala och

Lund inkommit med skrifter.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kiingl. Maj.ts proposition nr 13''i.

Delegationens rapport.

Den medicinska utbildningen i Österrike in. m.

Delegationen lämnar inledningsvis en redogörelse för den österrikiska

utbildningen fram till läkarexamen, varav inhämtas bl. a., att denna utbildning

pågår under cirka fem år och i motsats till förhållandena i

Sverige knappast omfattar någon praktisk tjänstgöring. Delegationen uttalar,

att de teoretiska kunskaperna beträffande samtliga i läkarexamen

ingående ämnen för den bättre hälften av studenterna i allmänhet syntes

kunna mäta sig med svenska medicinares, medan däremot den praktiska

utbildningen och därmed förmågan att undersöka patienter och i praktiken

omsätta teoretiska kunskaper vore högst betydligt underlägsen svensk

standard. 1 Österrike hade man också insett detta. Sedan åtskillig tid tillbaka

hade sjukkassorna för anställning som sjukkasseläkare (cirka 80

procent av befolkningen uppgåves tillhöra sjukkassor) fordrat tre års

praktisk tjänstgöring, s. k. Turnus, vid olika sjukhus. Eu dylik turnustjänstgöring

vore således praktiskt taget obligatorisk. Turnustjänstgöringen,

som i allmänhet fullgjordes på stora kommunala sjukhus, innebure samma

arbete som hos oss utföres av yngre underläkare. Mot slutet av turnustjänstgöringen

kunde även mera kvalificerade arbetsuppgifter komma i

fråga.

Delegationen finner, att den österrikiska läkaren efter turnustjänstgöringen

hade ungefär samma teoretiska kunskaper och något större praktisk

utbildning än en svensk medicine licentiat. Härvid borde dock beaktas

att detta endast gällde den bättre delen av de österrikiska medicinarna.

Standarden hos oss vore enligt delegationens uppfattning avsevärt jämnare.

Vid utbildningen av specialister ersattes Turnus med en i allmänhet

6-årig specialutbildning på kvalificerat sjukhus, varav vanligen 3—4 år i

facket och 2—3 år i biämnen. Specialistutbildningen syntes i huvudsak

kunna betraktas som likvärdig med den svenska.

I detta sammanhang upplyser delegationen, att under Anschluss och en

kort tid närmast efter kriget vissa lättnader vidtagits i läkarutbildningen.

Trots detta syntes man enligt delegationens mening kunna godtaga även

sådana läkare, som fått sin utbildning under kriget, därest man vid bedömningen

av den enskilde läkarens utbildning vore uppmärksam på de

lättnader, han kunde ha åtnjutit.

Sammanfattningsvis uttalar delegationen beträffande den medicinska utbildningen

i Wien, att denna syntes vara sådan alt ett överförande av ett

begränsat antal österrikiska läkare från denna synpunkt vore möjligt.

Delegationen förutsätter härvid en noggrann individuell prövning med hänsyn

till personliga och medicinska kvalifikationer.

Delegationen erinrar, att planen för Överförande av österrikiska läkare

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr JM. 5

till Sverige närmast avsåg specialister inom olika fack samt anför i detta

sammanhang.

De politiska förhållandena i Österrike under de sista 10 åren ha medfört

en betydande minskning i antalet högkvalificerade specialister. Uttalanden

i ämnet av klinikcheferna i Wien ge ävenledes vid handen, att

tillgången på väl utbildade specialister i Österrike f. n. icke är så god

att något överförande till Sverige av specialister i nämnvärd utsträckning

synes kunna komina i fråga. Det må emellertid framhållas, att representanter

för österreichische Ärztekammer se mera optimistiskt på denna fråga.

Delegationen har vid bedömandet av dessa omständigheter kommit till

den uppfattningen, att något större antal för oss önskvärda specialister sannolikt

icke kommer att söka sig över till vårt land.

Däremot torde man eventuellt kunna överväga överflyttning av ett antal

halvfärdiga specialister, som f. n. tjänstgöra vid kliniker. Dylika läkare med

2—3 års utbildning skulle kunna tänkas fullfölja och vid behov komplettera

sin utbildning i Sverige och i viss utsträckning fylla förefintliga luckor i

underläkarstaberna, exempelvis vid tuberkulossjukhus och sinnessjukhus.

Enligt delegationen synes en eventuell överflyttning av österrikiska läkare

i första hand böra taga sikte på unga läkare, vilka nyligen avslutat sin turnustjänstgöring.

Dessa, som då i stort sett vore jämställda med svenska

medicine licentiater, skulle likaledes kunna insättas som underläkare vid

sjukhus av olika slag. De unga läkarna syntes lättare än äldre kunna anpassa

sig efter nya förhållanden och sannolikt i allmänhet snabbare lära sig

svenska språket.

Praktiska förutsättningar för överföringen.

Inledningsvis anför delegationen, att den med representanter för det

österrikiska socialministeriet, Österreichische Ärztekammer m. fl. diskuterat

de praktiska förutsättningarna för ett genomförande av aktionen. Som grund

för dessa diskussioner hade legat förenämnda, inom inrikesdepartementet

upprättade promemoria i ämnet.

Delegationen uttalar som sin mening, att de i promemorian angivna villkoren,

vilka närmast avsåge specialister, syntes med vissa modifikationer

böra äga tillämpning på läkare med nyss fullgjord turnustjänst och på halvfärdiga

specialister. Beträffande de färdiga specialister, som kunde komma

i fråga, förordar delegationen en mera individuell behandling.

Vad angår u ttagningsför faran det förordar delegationen följande.

Chefen för det svenska inrikesdepartementet meddelar chefen för det

österrikiska socialministeriet det ungefärliga antal läkare, som aktionen

eller viss del därav är avsedd att omfatta, varefter de österrikiska läkarna

underrättas om beslutets närmare innebörd, ansökningsförfarande m. in.

Inom delegationen har diskuterats frågan, huruvida ett första urval borde

kunna göras av det österrikiska socialministeriet. Därest ett mycket stort

antal ansökningar skulle inkomma, skulle ett sådant förfaringssätt innebära

fördelar. Under hand har från österrikisk sida uttalats, att man skulle vara

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

beredd att helt tillmötesgå eventuella svenska önskemål på denna punkt.

Å andra sidan anser delegationen starka principiella skäl tala för att hela

uttagningsförfarandet sker i svensk regi. Ställning till frågan om vilket förfaringssätt

som vid uttagningen lämpligen bör användas synes böra tagas

först när ansökningarnas antal kan överblickas. Avtalet mellan den svenska

och den österrikiska regeringen torde böra utformas så, att möjlighet till

sådan valrätt föreligger.

Delegationen räknar med att den i promemorian omnämnda kommittén,

vilken — bestående av bl. a. kvalificerade medicinska specialister — skulle

resa till Österrike för att där verkställa den slutliga uttagningen, kommer

att vara i stort behov av bistånd från österrikiska socialministeriet, medicinska

fakulteter och »Ärztekammern» samt överläkare, som under sökandes

tjänstgöring vid sjukvårdsanstalter och andra medicinska institutioner

förvärvat personlig kännedom om honom.

Beträffande resan till Sverige, övergångstjänstgöring

m. in. innebär promemorian följande.

Resan från Österrike till arbetsplatsen i Sverige ordnas av svenska myndigheter.

För vederbörande läkare bestridas resekostnaderna av svenska

staten.

Efter ankomsten till Sverige komma läkarna att under en månads tid

beredas inkvartering i internat, varvid de skola erhålla en första undervisning

i svenska språket och en allmän orientering rörande svenska förhållanden

speciellt inom hälso- och sjukvård. Läkarnas uppehälle under denna tid

bekostas av svenska staten.

Efter den första månaden skola läkarna fullgöra viss s. k. övergångstjänstgöring

vid svenskt sjukhus, vilken i intet fall avses skola överstiga ett

år. För enstaka specialister förutsättes den kunna göras väsentligt kortare.

För övergångstjänstgöring stå ett 100-tal platser till buds vid lasarett, sanatorier,

sinnessjukhus in. fl. anstalter. Avsikten med denna tjänstgöring

är, att vederbörande läkare skall vänja sig vid förhållandena på de svenska

sjukhusen varjämte möjlighet erhålles att därunder pröva vederbörandes

personliga kvalifikationer och allmänna lämplighet för vinnande av svensk

läkarbehörighet. Under övergångstjänstgöringen kommer fri kost och om

möjligt fritt logi att beredas vederbörande. Om och i den mån läkaren

under denna tid utför ett arbete, som är till påtaglig nytta för sjukhusen,

förutsättes viss kontant ersättning härför kunna utgå. övergångstjänstgöringen

är emellertid avsedd för vederbörandes egen utbildning och någon

egentlig avlöning är därför icke att påräkna. För att möjliggöra för vederbörande

att finansiera sitt och eventuella anhörigas uppehälle avses förslag

komma att underställas den svenska riksdagen om att ekonomisk hjälp

skall kunna lämnas i form av lån av statsmedel.

Övergångstjänstgöringen avslutas med en kurs i statsmedicin, vilken kommer

att omfatta en tid av en månad och avses bibringa deltagarna kunskaper

i statsmedicin, motsvarande fordringarna i svensk medicine licentiatexamen.

Kursen är avgiftsfri men deltagarna få själva bestrida kostnaderna

för sitt uppehälle.

Vad angår fördelningen av kostnaderna i samband med överföringen

mellan den enskilde läkaren, å ena, samt svenska staten, å andra sidan,

säger sig delegationen vid sina undersökningar och förhandlingar kommit

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134-.

7

till den uppfattningen, att vissa förändringar beträffande kostnadsfördelningen

till läkarens fördel vore erforderliga för att erhålla ett gott urval.

Som skäl härför anföres bl. a.

Även om de ekonomiska villkoren för unga läkare i Österrike äro snäva,

t. o. m. mycket bekymmersamma, kunna dock framåtsträvande unga läkare

småningom se fram mot en ekonomisk ställning i hemlandet, som de med

hänsyn till läget för akademiskt utbildade i allmänhet i Österrike icke torde

betrakta såsom helt ogynnsam.

Vidare ha representanter för de österrikiska läkarna anfört stark tveksamhet

gentemot en skuldsättning av den storleksordning som den i promemorian

angivna kostnadsfördelningen skulle innebära för den enskilde

läkaren. Härvid har särskilt framhållits, att långivning för studier icke i

nämnvärd omfattning förekommer i Österrike och att den därför redan i

och för sig väcker betänksamhet. Härtill kommer den känsla av osäkerhet

och bundenhet hos läkaren, vilken sammanhänger med vetskapen om att

lånet under alla förhållanden skulle återbetalas, även om läkaren på grund

av sjukdom, olycksfall eller av annan anledning måste avbryta sin provtjänstgöring

eller han under eller omedelbart efter denna tjänstgöring återvänder

till Österrike, enär tjänstgöringen icke utfallit till belåtenhet eller

han själv icke skulle finna sig till rätta i Sverige.

Vid sin omprövning av frågan om kostnadsfördelningen har delegationen

utgått från den uppfattningen, att sådana villkor borde erbjudas att de

förmådde intressera goda österrikiska läkare att söka sig över till Sverige.

Delegationens förslag innebär följande. Utöver bestridandet av kostnaderna

för läkarens resa till Sverige, för hans bevistande av den förberedande

kursen och för anordnandet av den avslutande statsmedicinska kursen

föreslås att staten dels lämnar ett engångsbidrag utan återbetalningsslcyldighet

av 500 kronor till varje läkare omedelbart efter ankomsten till

Sverige, dels bestrider kostnaden för läkarens uppehälle under den statsmedicinska

kursen, dels ock om ytterligare tillskott från staten är behövligt

för läkarens eller hans familjs uppehälle lämnar sådant intill ett belopp

av 6 000 kronor för år, varav % ha karaktären av lån och % av bidrag utan

återbetalningsskyldighet. Normalt finge kostnaden för familjens resa till

Sverige, vilken numera helt kunde betalas i österrikiska schilling, bestridas

av läkaren själv. Delegationen föreslår, att om så icke skulle vara fallet

staten lämnar läkaren ett tillskott för ändamålet, vilket helt får karaktären

av lån. På lånedelarna borde ränta utgå enligt samma procentsats som den

för riksbankens amorteringslån gällande räntan, alltså f. n. med 3¥2 procent.

Lånet anses normalt kunna återbetalas inom 2—3 år efter provtjänstgöringens

slut. Vidare föreslår delegationen, att möjlighet skapas att erhålla

befrielse från återbetalningsskyldighet av lånedelarna i de enstaka

fall, då sådan befrielse på grund av dödsfall, svårt olycksfall, långvarig

sjukdom, återvändande till Österrike eller andra liknande anledningar kan

vara motiverad.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr IM.

Behovet av statliga tillskott, vilka lielt eller delvis ha karaktären av lån,

föreslås prövat av en särskild lånenämnd, vilken syntes böra ägna särskild

uppmärksamhet åt sådana tillskott beträffande vilka föreslås att frihet

från återbetalningsskyldighet skall till en del föreligga.

Vid upprättandet av sitt förslag har delegationen utgått från att läkaren

av huvudmannen för det sjukhus, där han fullgör provtjänstgöringen, erhåller

fri kost och fritt logi för sig själv samt från den tidpunkt, då läkaren

börjar utföra ett arbete av påtaglig nytta för sjukhuset, skälig kontant

ersättning härför. När den österrikiske läkaren gjort sig så förtrogen med

svenska språket och svenska förhållanden, att han kan uppehålla underläkartjänst,

bör även under provtjänstgöringen vikariat på sådan tjänst

kunna tilldelas honom.

För att åskådliggöra vad delegationens förslag i nyss avhandlade delar

innebära ha vid rapporten fogats tre budgetuppställningar. Den ena avser

en ensamstående läkare, den andra en läkare med tvåbarnsfamilj, i vilket

fall familjemedlemmarna stanna i Österrike till dess provtjänstgöringen är

avslutad, och den tredje en läkare med tvåbarnsfamilj, som omedelbart

följer honom till Sverige. I rapporten framhålles, att kostnaderna endast

äro ungefärligt angivna och att uppställningarna endast avse att ge en

uppfattning om storleken.

Såvitt av budgetuppställningarna framgår belöper sig den på staten fallande

delen av kostnaderna för överföringsaktionen till 2 000 kronor för

ensamstående läkare, till 3 000 kronor för läkare med tvåbarnsfamilj, som

kvarstannar i Österrike, och till närmare 4 000 kronor för läkare, vars familj

omedelbart medföljer till Sverige. Delegationen framhåller, att nämnda

kostnader finge ses mot bakgrunden av svenska statens kostnader för utbildning

av en läkare. Väl förelåge ingen officiell utredning beträffande

sistnämnda, kostnader men en överslagsberäkning gåve vid handen att ett

belopp av 30 000—40 000 kronor icke vore tilltaget i överkant.

I rapporten anföres vidare, att representanter för det österrikiska socialministeriet

och representativa företrädare för de österrikiska läkarna förklarat,

att ett godtagande av de sålunda av delegationen föreslagna villkoren

skulle innebära, att förutsättningar skapades för att till Sverige överföra

ett antal goda österrikiska läkare.

Vad slutligen angår de österrikiska läkarnas tjänstgöring efter

avslutad pro v tjänstgöring innebär departementspromemorian,

att vederbörande läkare efter väl vitsordad övergång stjänstgöring avses

skola tjänstgöra som underordnad läkare vid lasarett, sanatorium och sinnessjukhus,

dock som regel icke i Stockholm, Göteborg och Malmö. Efter

prövning i varje särskilt fall skulle vederbörande läkare tillerkännas rätt

att tjänstgöra som underordnad läkare (underläkare) vid svensk sjukvårdsinrättning.

Däremot skulle vederbörande icke kunna påräkna att erhålla

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

K it nr/l. Maj:ts proposition nr 13 b.

behörighet att utöva verksamhet som privatpraktiserande läkare i Sverige,

förrän han vistats här ett flertal år eller erhållit självständig ställning.

Delegationan upplyser, att någon erinran ej riktats mot promemorian i

denna del från österrikiskt håll.

Sammanfattningsvis uttalar delegationen såsom sin uppfattning

att delegationen ur berörda Synpunkter funnit förutsättningar föreligga

för att till Sverige överföra ett antal österrikiska läkare samt att dessa

till övervägande delen syntes komma att bestå av läkare, vilka just avslutat

sin turnustjänstgöring eller efter läkarexamen delvis fullgjort för behörighet

som specialist erforderlig tjänstgöring, och endast till en ringa del av

färdigutbildade specialister. Med hänsyn till att vid en eventuellt blivande

uttagning skilda förhållanden kornme att spela in, vilkas betydelse delegationen

icke nu kunde bilda sig en säker uppfattning om, ansåge delegationen

det icke möjligt att närmare bestämma det sammanlagda antal

läkare, som kunde komma i fråga för överföring, än till ett eller annat

hundratal.

Yttranden.

Medicinalstyrelsen erinrar, att i tidigare diskussioner i frågan framförallt

understrukits behovet av ett antal väl utbildade specialister. Då emellertid

något större antal färdigutbildade sådana läkare enligt delegationen icke

kunde påräknas, anser styrelsen, att i stället borde överföras ett antal icke

specialutbildade yngre läkare, vilka inom en relativt kort tid skulle kunna

bestrida vissa underläkartjänster och därigenom täcka en del av den akuta

läkarbristen. Till stöd härför anför styrelsen, att utsikterna att från Österrike

erhålla ett ur svensk synpunkt lämpligt urval syntes särskilt goda. Av

stort värde vore även, att läkarutbildningen i Österrike jämväl under de

senaste åren befunnit sig på en standard, som vore väl jämförlig med den

svenska.

t stort sett ville medicinalstyrelsen ansluta sig till delegationens förslag

i fråga om tillvägagångssättet för överföringen. Enligt styrelsens mening

borde dock med hänsyn till såväl det aktuella läkarbehovet som det begränsade

antalet medicinska utbildningsplatser i Sverige såsom princip vid

urvalet gälla, att specialutbildade läkare, tillhörande de kategorier, som

främst behövas, borde ha företräde framför icke specialutbildadé åtminstone

till ett visst, för varje specialitet fixerat antal.

Med beaktande av de föreliggande förhållandena syntes man enligt styrelsens

mening böra inrikta sig på att i en första etapp utvälja 100 läkare

för överförande till Sverige. Frågan om uttagning av ett ytterligare antal

i en senare etapp syntes böra anstå något år.

Styrelsen ansluter sig även till förslaget, att en svensk uttagningskommission

bereddes tillfälle att i Wien träffa ett urval bland de sökande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Överförande till Sverige av ett antal österrikiska läkare på i stort sett de

villkor som angivits av delegationen tillstyrkes även av svenska landstingsförbundet,

som bl. a. anför.

Såsom allmänt är känt råder f. n. i vårt land brist på läkare, vilken under

de närmaste åren, i den mån sjukvården utbygges, kommer att bliva alltmer

framträdande. 1 detta läge har förbundet i en cirkulärskrivelse till

landstingens förvaltningsutskott tillrått återhållsamhet med inrättande av

nya läkarbefattningar.

För att råda bot mot den sålunda föreliggande läkarbristen är det nödvändigt,

att en utbyggnad av våra medicinska läroanstalter kommer till

stånd. Undersökningar pågå angående möjligheterna att öka antalet medicine

studerande. Angeläget är, att möjliga utökningar utan dröjsmål komma

till stånd.

Emellertid tager utbildningen av läkare lång tid i anspråk och någon

lättnad i situationen kan sålunda knappast emotses under de närmaste

åren. Trots vissa betänkligheter, bl. a. med hänsyn till språksvårigheten,

anser förbundet, att läget f. n. är sådant, att det är motiverat, att ett försök

göres att genom överförande hit av utländska läkare få till stånd en ökning

av antalet läkare i vårt land. Även om de österrikiska läkare som härvid

kunna komma i fråga icke äro utbildade specialister utan unga läkare med

en relativt god allmänutbildning, torde de dock kunna med fördel nyttiggöras

inom svensk sjukvård.

Förbundet betonar härjämte angelägenheten av att ett noggrant urval

kommer till stånd. Förbundet, som tidigare vid omskolning av de utländska

flyktingläkarna, rekommenderat landstingen att under sjukhustjänstgöring

tillhandahålla dessa bostad och kost utan kostnad, ansåge skäligt, att samma

förmån även beviljades de österrikiska läkarna samt att de, i den mån de

kunde mera verksamt deltaga i sjukhusarbetet, även bereddes viss kontant

ersättning. Efter avslutade kurser och provtjänstgöring syntes möjligheter

föreligga att placera de godkända läkarna på underordnade läkarbefattningar

vid sjukhus av olika slag.

Svenska stadsförbundet tillstyrker med hänsyn till den rådande bristen

på läkare, att man på sätt de delegerade föreslagit till Sverige överför ett

begränsat antal österrikiska läkare. I likhet med landstingsförbundet är

stadsförbundet införstått med att vederbörande under övergångstjänstgöringen

erhåller fri kost samt om möjligt fri bostad.

Svenska läkaresällskapet framhåller för sin del, att vid bedömandet av

läkarbristen måste man skilja mellan en brist på lång sikt och en mera

akut brist. Sällskapet anser, att den långsiktiga bristen genom redan nu

vidtagna åtgärder att öka antalet studerande vid våra medicinska fakulteter

korame att vara avhjälpt inom något tiotal år. Däremot förelåge enligt

sällskapets mening f. n. en akut läkarbrist, som vore i hög grad kännbar

i landets mera perifera delar och som otvivelaktigt krävde snabba åtgärder

för att avhjälpas.

Sällskapet förklarar, att i första hand borde härvid sådana åtgärder som

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition in- 134.

11

omedelbart förverkligande av läkarutbildningssakkunnigas förslag om rationalisering

av de unga läkarnas sjukhusutbildning och inrättande av tillräckligt

antal civila läkarstipendiattjänster vid sjukhusen genomföras samt

utredning verkställas angående ökning av den tekniska personalen vid sjukhusen

och viss höjning av läkarnas pensionsålder. En överföring av utländska

läkare borde enligt sällskapets mening komma i fråga endast i sista

hand och som en nödfallsåtgärd.

Vidare framhåller sällskapet, att det enligt dess uppfattning f. n. yppade

sig svårigheter att rekrytera erforderligt antal läkare inom tuberkulosvården

och sinnessjukvården samt vid röntgenavdelningarna. Utländska

läkares tjänstgöring inom den psykiatriska sjukvården ansåge sällskapet

principiellt olämplig med hänsyn till de krav på perfekt språkbehandling,

ingående kunskap om folkets kynne och inlevelseförmåga i dess kultur

och traditioner, som här måste uppställas. Detta ställningstagande uteslöte

dock ej möjligheten att i enskilda fall efter individuell prövning anställa

utländska läkare i sinnessjukvården, då svensk läkare ej funnes att tillgå.

En tidigare gjord förfrågan gåve vid handen, att 14 av 45 överläkare vid

sinnessjukhusen förklarat sig under vissa omständigheter kunna mottaga

en österrikisk läkare på sitt sjukhus för den händelse svensk läkare ej

kunde anskaffas.

Därest efter ytterligare utredning en import av österrikiska läkare ansåges

böra komma i fråga, ville sällskapet icke motsätta sig, att till landet

överfördes exempelvis 25 sådana läkare.

Kanslern för rikets universitet har i likhet med av honom hörda medicinska

fakulteten i Lund, karolinska institutets lärarkollegium och organisationskommittén

för den medicinska högskolan i Göteborg gjort gällande,

att de österrikiska läkarnas allmänutbildning icke stode i nivå med den

svenska, medan medicinska fakulteten i Uppsala antagit, att de österrikiska

läkarna finge i stort sett anses rent yrkesmässigt kompetenta att söka

underordnade läkartjänster i vårt land. Yttrandena kunna i övrigt sammanfattas

sålunda.

Bland remissmyndigheterna råder enighet om, att de österrikiska läkarna

—• främst på grund av bristande kännedom om språket — icke äro lämpade

för tjänstgöring inom sinnessjukvården och angränsande medicinska

områden. Det låter sig knappast göra att använda ifrågavarande läkare för

annan tjänstgöring än som underläkare vid kroppssjlikhusen.

Vidare framhålles, att tiden för att bibringa de österrikiska läkarna kunskaper

i svenska språket och svenskt samhällsliv synes vara alltför knappt

tilltagen, liksom även tiden för den planerade över gångstjänstgöringen. Den

föreliggande situationen synes främst kräva, att en utredning omedelbart

anordnas med uppgift att ingående pröva läkarbristen i landet, verkställa

en så hållbar prognos som möjligt rörande läkarbehovet under den närmaste

tioårsperioden och undersöka de åtgärder av olika slag, som kunna

befinnas böra vidtagas för att eliminera de hinder, som nu föreligga för en

utökad produktion av läkare inom landet. För möjliggörande av ett snab
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

bare fullföljande av studierna efter medicine kandidatexamens avläggande

bör i dagens läge övervägas om icke extra kurser av olika slag kunna anordnas

i sådana ämnen, där stockningar nu förekomma.

Sist berörda remissmyndigheter intaga sålunda närmast en negativ ställning

till frågan om täckande av en del av läkarbristen med österrikiska

läkare.

Sveriges läkarförbund avstyrker i princip import av utländska läkare

samt förklarar, att behovet av en sådan import tills vidare icke vore ur

praktisk synpunkt klarlagt.

I fråga om tillgången och behovet på läkare inom landet anför förbundet

i huvudsak följande.

Antalet läkare är i förhållande till nuvarande efterfrågan och existerande

planer på sjuk- och hälsovårdens ytterligare utbyggnad säkerligen knappt.

Läkarkåren är emellertid icke rationellt utnyttjad på grund av brist på biträdespersonal

av olika slag.

De svårigheter, som yppat sig med avseende på vissa tjänsters besättande,

bottna delvis och kanske i ganska stor utsträckning i andra förhållanden

än läkarbrist. Sålunda är det främst befattningar på avsides belägna orter

och i perifera distrikt, som äro svårbemannade. Av provinsialläkartjänsterna

äro endast 7 obesatta utan särskild anledning — alla belägna i norra

eller nordligaste Sverige. Av de till omkring 1 575 uppgående tjänsterna

vid anstalter utom sinnessjukhusen synas f. n. möjligen ett tiotal vara helt

obesatta, medan omkring 50 torde vara besatta med mera tillfälliga vikarier.

Den statliga sinnessjukvården befinner sig utan tvekan i ett nödläge,

beroende på dess efterblivenhet i fråga om den materiella upprustningen

och läkarnas löner. Samma gäller tuberkulosvården; härtill bidrager bl. a.

det förhållandet, att många sanatorier äro mycket avlägset belägna. Med

avseende på de praktiserande läkarna visar sig en tendens till övermättnad

i Stockholm. På ytterligare några orter gäller samma sak, på andra åter

motsatsen, varför f. n. säkra slutsatser angående dessa läkares lämpligt

eller olämpligt avvägda antal ej kunna dragas.

Förbundet påpekar härefter, att en viss läkarreserv finnes i de s. k.

auskultanterna vid universitetsklinikerna, omfattande kanske ett 25-tal

läkare. För ett snabbt avhjälpande av rådande svårigheter ifrågasätter förbundet

åtgärder för att göra svårbesatta tjänster attraktiva — förmånlig

tjänsteår sberäkning och meritvärdering, goda löneförmåner. Härigenom

torde enligt förbundet de auskuiterande läkarna kunna vara att påräkna

som sökande till tjänsterna. Tillika framhålles, att den årliga ökningen av

svenska läkare med nuvarande intagningssiffror om några år kommer att

uppgå till cirka 240. Eu ökad intagning skulle kunna ske utan mycket vidlyftiga

eller kostsamma åtgärder, därest så skulle visa sig erforderligt.

Med hänsyn till det anförda anser läkarförbundet, att en av förbundet

redan påbörjad utredning och andra eventuellt erforderliga undersökningar

på hälso- och sjukvårdens arbetsmarknad borde slutföras, innan föreliggande

planer på läkarimport vidare bearbetades.

Slutligen framhåller förbundet, att en permanent institution bör inrättas

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr IM.

13

för att fortlöpande granska arbetskraftsbehovet inom hälso- och sjukvård

samt närliggande samhällsområden.

Ej heller Sveriges gngre läkares förening anser sig kunna tillstyrka det

föreliggande förslaget. Föreningen anför i stort sett samma synpunkter

som Sveriges läkarförbund och föreslår sålunda hl. a., att utlåning verkställes,

huruvida inom Sverige f. n. ett läkarunderskott förelåge. För sin

del betonar föreningen, att det på sina håll uppkomna läkarunderskottet

i stort sett vore ett fördelningsproblem. Föreningen föreslår därför, att

skyndsamma utredningar måtte verkställas rörande dels säkerställandet av

tillgång på sjuksköterskor och biträdespersonal i erforderlig omfattning,

dels ock möjligheterna att på orter, där ett faktiskt läkaröverskott förelåge,

indraga överflödiga läkarbefattningar, närmast militärläkartjänster. Vidare

förordas bl. a. en begränsning i fråga om inrättande av nya provinsialläkardistrikt

i mellan- och sydsverige, medverkan från statsmakternas

sida till upphävande av förbudet för vissa läkare i sluten och öppen

sjukvård att under sin fritid utöva läkarpraktik, temporärt förbud mot

auskultanttjänstgöring, undersökning rörande möjligheterna att å tjänster,

som icke visat sig möjliga att f. n. besätta, använda från militärtjänstgöring

befriade läkare samt snar förbättring av anställnings-, arbets- och

avlöningsförhållandena för sinnessjukläkarna och för övriga läkare med

dåliga anställningsvillkor.

Medicinska föreningarna i Stockholm, Uppsala och Lund avstyrka överförande

av utländska läkare till Sverige och anföra härvid likartade synpunkter

som läkarförbundet och yngre läkares förening.

Svenska psykiatriska föreningen förklarar sig principiellt icke kunna

inom sinnessjukvården acceptera import av icke skandinaviska läkare.

Föreningen socialistiska läkare konstaterar, att läkarbristen redan nu

vore så svår, att sjukvården undan för undan försämrades. Det vore därför

nödvändigt med snabba aktioner, vilka ej endast borde gälla import av

läkare utan även andra åtgärder för att undanröja bristen. Föreningen anser,

att man i första hand borde försöka erhålla läkare från de skandinaviska

länderna samt Schweiz och Skottland och i andra hand från Österrike.

Om import av österrikiska läkare komme till stånd, vore det nödvändigt

med en noggrann politisk kontroll. Slutligen avstyrker föreningen, att

underskottet av psykiater fylldes genom ytterligare import av läkare.

Statskontoret framhåller, att möjligheterna för de österrikiska läkarna att

i Sverige erhålla väl avlönade läkarbefattningar syntes te sig så lockande,

att understöd från staten icke påkallades i större utsträckning och huvudsakligen

icke på annat sätt än i form av lån. Eu viss bundenhet kunde givetvis

härigenom sägas uppstå för läkaren. Emellertid borde, såsom delegationen

förordat, möjligheter skapas till befrielse från återbetalning i vissa

fall. Vidare ifrågasätter ämbetsverket, att på tilläggsstat II till riksstaten

för budgetåret 1946/47 å driftbudgeten uppförda reservationsanslaget för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Iiiingl. Maj:ts proposition nr 134.

ordnande av kurser i statsmedicin för utländska läkare samt å kapitalbudgeten

under fonden för låneunderstöd upptagna investeringsanslaget

till lån till utländska läkare för viss efterutbildning borde kunna utnyttjas

för bestridande av här ifrågakommande kurskostnader och långivning. För

bestridandet av övriga kostnader föreslår statskontoret, att å riksstaten för

nästa budgetår anvisas ett förslagsanslag å 100 000 kronor.

Arbetsmarknadsstyrelsen och statens utlänning skommission begränsa

sina uttalanden till vissa påpekanden inom sina arbetsområden. Båda myndigheterna

framhålla härvid såsom lämpligt, att, därest överföringsaktionen

kommer till stånd, läkarnas familjer överflyttas till Sverige först efter provtjänstgöringens

slut.

Departementschefen.

När man skall bedöma frågan att i en given situation på ett visst område

öka våra egna tillgångar på arbetskraft genom en av statsmakterna organiserad

överföring av utländska yrkesutövare måste man självfallet göra sig

noga underrättad om att en brist verkligen föreligger och att den icke kan

hävas på annat sätt. Dessutom bör man givetvis ha förvissat sig om att den

utländska arbetskraft, som kan komma i fråga, är tillräckligt yrkeskunnig

och i andra avseenden lämplig.

När det gäller den nu aktuella frågan om att hit överföra ett begränsat

antal österrikiska läkare ha i remissvaren olika meningar om läkarbristens

storlek liksom om de österrikiska läkarnas medicinska meriter kommit

till uttryck. Jag vill först uppehålla mig vid frågan om läget inom sjukvården

i den mån det har samband med tillgången på läkarpersonal.

Medicinalstyrelsen och de två huvudmannaorganisationerna — landstingsförbundet

och stadsförbundet -— anse den rådande bristen på läkare motivera

ett försök att på den ifrågasatta vägen få till stånd en ökning av antalet

läkare i vårt land. I andra remissvar åter, framför allt i yttrandena från

företrädarna för de fackliga synpunkterna, nämligen läkarförbundet och

Sveriges yngre läkares förening (SYLF) hävdas, att det visserligen torde

föreligga en viss knapphet på läkare inom ett antal specialiteter, men att

någon egentlig läkarbrist icke vore för handen.

För egen del vill jag på denna punkt anföra följande.

Någon detaljerad siffermässig analys av den totala — kända och latenta

—• bristen på läkare har visserligen icke gjorts och är enligt min mening ej

heller erforderlig i detta begränsade sammanhang. Det torde nämligen vara

allmänt känt, att sedan flera år avsevärda svårigheter föreligga att tillsätta

befintliga och nyinrättade läkartjänster inom skilda områden av sjukvården.

Stor återhållsamhet i fråga om inrättande av nya tjänster har därför

måst iakttagas. Jag vill häx-vidlag erinra om att varken i 1948 eller 1949

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

15

års statsverkspropositioner förslag ansetts kunna framläggas om att inrätta

nya provin sialläkart j änster, ehuru en betydande utbyggnad av tjänsteläkarorganisationen

på landsbygden är en angelägenhet av största vikt. Anspråk

härpå ha också av enskilda motionärer framförts vid 1948 års riksdag. I

samma års statsverksproposition erinrade jag om svårigheterna — särskilt

i mera avlägset belägna distrikt — att till nyinrättade tjänster erhålla sökande

med önskvärda kvalifikationer samt att erhålla vikarier på vakania

tjänster eller vid semestrar och tjänstledigheter. Ehuru väl medveten om

dessa svårigheter har jag — med hänsyn till angelägenheten av att minska

storleken av vissa provinsialläkardistrikt för att därmed i den vårdsökande

allmänhetens intresse skapa en effektivare öppen sjukvård — i årets statsverksproposition

ansett mig icke längre kunna underlåta att föreslå inrättande

av ett mindre antal nya tjänster. Det föreslagna antalet — 15 —

har enligt en vid innevarande års riksdag väckt motion ansetts alltför ringa.

En liknande återhållsamhet har även måst anbefallas vid inrättande av

nya tjänster vid kroppssjukhusen. Enligt vad jag under hand inhämtat bär

läkarförbundet i mars 1945 hos medicinalstyrelsen anhållit, att dittills tilllämpade

regler för antalet underläkare på sjukavdelningar skulle modifieras

så, att antalet höjdes. Medicinalstyrelsen — som fann förslaget berättigat

— ansåg sig likväl efter samråd med landstingsförbundet på grund av

den bristande tillgången på läkare tills vidare förhindrad att fastställa nya

normer. Någon ändring av normerna har ännu ej kunnat vidtagas. Jag har

även erfarit, att styrelsen härutöver under senare tid i flera fall sett sig

nödsakad avslå framställningar om ett utökat antal underläkare, även om

framställningarna i och för sig varit berättigade. Av landstingsförbundets

yttrande i den nu aktuella frågan framgår även, att förbundet i cirkulärskrivelse

till landstingens förvaltningsutskott ansett sig böra tillråda återhållsamhet

med inrättande av nya läkarbefattningar av olika slag. Trots

alt antalet underläkartjänster sålunda hållits nere lägre än rimligt, voro,

enligt uppgift från medicinalstyrelsen, den 1 mars 1950 omkring tio procent

av de cirka 1 650 permanenta läkartjänsterna vid av landsting eller

städer drivna sjukhus antingen obesatta, uppehållna med svensk ej kompetent

innehavare eller med utländsk innehavare.

Det förtjänar även erinras om att till följd av läkarbristen och den därav

betingade återhållsamheten med inrättande av nya tjänster sjukhusläkarna

ha kommit att hetungas med en avsevärd arbetsbörda. Den långa väntetiden

inom snart sagt alla specialiteter och på flertalet sjukhus är visserligen

icke enbart — men dock till betydande del — beroende på läkarbristen.

Vid statens sinnessjukhus har bristen på läkare medfört en allt större

fara för att vården blir eftersatt på ett oförsvarligt sätt. Jag vill här med

ett par exempel illustrera situationen vid de statliga sinnessjukhusen i början

av år 1949. Av de 12 läkartjänsterna vid ett sjukhus uppehöllos 5 av

utlänningar, nämligen två polska och en ungersk läkare samt två danska

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

medicine kandidater. Av de 4 andre-läkartjänsterna voro 3 vakanta och

den fjärde väntades inom närmaste tiden bliva vakant. Vid ett annat sjukhus

stodo de båda andre-läkartjänsterna vakanta sedan ett och ett halvt

år och hade endast nödtorftigt kunnat uppehållas med hjälp av utländska

läkare. Vid ett tredje sjukhus hade under 1948 icke mindre än 16 olika

danska läkare eller medicine studerande tjänstgjort. Jag vill framhålla, att

en del av de utländska läkarna — bland dem många, som kommit hit som

flyktingar — icke varit psykiater eller i varje fall icke haft en så kvalificerad

utbildning i denna specialitet, som svarar mot de krav tjänsterna ställa

på sina innehavare. Detsamma gäller givetvis medicine kandidater, som erhållit

vikariatsförordnanden. Att sådana förhållanden i hög grad måste

äventyra sinnessjukvårdens kvalitet ligger i öppen dag. Förhållandena efter

beskrivna tidpunkt ha ytterligare försämrats. I detta sammanhang vill jag

erinra om mitt för kort tid sedan gjorda uttalande i propositionen nr 100/1950

rörande bl. a. anslag för nästa budgetår till avlöningar till statens sinnessjukhus.

Jag framhöll, att under tiden 1 oktober 1948—1 oktober 1949 antalet

vakanta läkartjänster vid den statliga sinnessjukvården stigit från 28

till 35 procent av hela antalet tjänster och sistnämnda dag uppgick till 61.

Störst vore bristen beträffande de för sjukhusvården avsedda andre-läkartjänsterna,

som under sagda tidsperiod ökat från 44 till 65 procent. Huvudorsakerna

till denna utveckling låge uppenbarligen, framhöll jag, dels och

främst i den begränsade tillgången över huvud på utbildade läkare, dels i

det låga inkomstläge, vari de statliga sinnessjukläkarna befunne sig i jämförelse

med läkarna inom kroppssjukvården. Den höjning av inkomstnivån

för de statliga sinnessjukläkarna, som föreslås i nämnda proposition, inverkar

givetvis ej på den totala tillgången på läkare i landet. Den är allenast

avsedd att i görligaste mån åstadkomma en omfördelning av läkarkrafterna

till förmån för sinnessjukvården. I den mån detta syfte med inkomsthöjningen

förverkligas uppstår en motsvarande uttunning av läkartillgången

inom andra sjukvårdsområden.

Oaktat en ytterligare minskning av det stora antalet vårdade patienter

per läkare måste anses som eftersträvansvärd ha även inom den statliga

sinnessjukvården nya tjänster inrättats med största sparsamhet, framför

allt med hänsyn till den knappa läkartillgången.

Den verkliga bristsituationen kan alltså ej påvisas enbart genom en

statistisk jämförelse mellan antalet redan inrättade och besatta tjänster,

varvid skillnaden skulle utgöra den faktiska bristen. Det föreligger härutöver

— som jag redan påvisat — ett avsevärt latent behov av utbildade

läkare inom olika områden, som visserligen icke låter sig siffermässigt preciseras,

men ändå tager sikte på eu mycket näraliggande målsättning för

sjukvårdens utveckling.

Det underskott på utbildade läkare, som givit sig till känna på det

sätt, jag i korthet relaterat, är så besvärande, att åtgärder snarast böra

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Mnj:ts proposition nr 13''i.

vidtagas för att åstadkomma en förändring till det bättre. Man måste

då skilja mellan reformer på lång sikt och mera snabbt verkande åtgärder.

På längre sikt har man i första hand att taga ställning till utbildningskapaciteten

vid våra medicinska läroanstalter. Genom tillkomsten av

den medicinska högskolan i Göteborg har antalet medicine studerande ökat.

Härjämte ha utredningar verkställts om vad som skulle kunna göras för att

öka antalet medicine studerande vid sagda högskola och vid universitetet

1 Lund. En liknande utredning är aktuell beträffande universitetet i Uppsala.

Den samlade utbildningskapaciteten torde, även om en viss ökning i intagningen

genomfördes enligt de föreliggande utredningarna, likväl få betecknas

som otillräcklig. I ett remissvar rörande de nu ifrågasatta åtgärderna

förordas vidare påskyndande av studierna efter medicine kandidatexamens

avläggande genom dubblering av vissa kurser. Åtgärderna skulle så småningom

leda till en ökning av antalet läkare, men detta resultat skulle låta

vänta på sig flera år. I ett par remissvar har även föreslagits igångsättande

av olika detalj utredningar rörande vissa av hithörande spörsmål. Ej heller

de åtgärder, som därvid åsyftats, torde kunna giva resultat förrän efter

förhållandevis lång tid. Frågan om behovet på lång sikt av läkare och annan

personal inom sjukvården har av läkarförbundet förordats bliva föremål för

fortlöpande granskning inom ett särskilt organ. Innan man tagit ställning

till målsättningen för sjukvårdens framtida utformning inom en tidrymd,

som kan komma i fråga för en realistisk planering, torde ett sådant projekt

ej böra förverkligas. För övrigt torde frågan i någon mån komma att

beaktas av 1949 års arbetskraftsutredning.

Vid en närmare granskning av de från läkarorganisationernas, främst

SYLF:s, sida framförda förslagen för att eliminera den aktuella läkarbristen

har jag funnit, att vissa av uppslagen ur praktisk synpunkt svårligen kunna

genomföras. Jag syftar härvid på sådana förslag som att uttunna läkartätheten

på vissa orter genom indragning av bl. a. militärläkartjänster eller

att ålägga från krigstjänst befriade läkare att uppehålla s. k. nödlidande

läkarbefattningar. Andra av de framförda förslagen ha förhållandevis liten

räckvidd. Ett förslag innebär, att medicine kandidater skulle genom förhållandevis

goda löneförmåner stimuleras att vikariera på svårbesatta

tjänster. Även om härmed en del av de mest påtagliga olägenheterna av

den aktuella bristsituationen tillfälligt skulle kunna övervinnas, ställer jag

mig dock tveksam till förslaget av den anledningen att ett genomförande

av detsamma skulle medföra ett uppskjutande av den tidpunkt då vederbörande

såsom färdigutbildad i full utsträckning får utöva läkaryrket.

Det är för mig alldeles uppenbart, att den svenska hälso- och sjukvården

bör så långt detta är möjligt handhavas av svensk personal. Det synes mig

därför angeläget, att olika uppslag för att på ett rationellare sätt använda

våra egna läkare allvarligt prövas. Emellertid är jag av den uppfattningen,

att den brist på läkare, som f. n. föreligger, endast till en mycket ringa

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 13t.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

del kan täckas på detta sätt. Jag finner därför, att den kvarstående möjligheten

— att från ett land med överskott på väl kvalificerade läkare till

Sverige överföra ett antal sådana — bör prövas, trots att vissa övergångssvårigheter

kunna vara förbundna härmed.

Delegationens rekommendationer grunda sig på mycket ingående studier

av förhållandena i Österrike. Jag har ej anledning ifrågasätta dess kompetens

att såväl ur medicinska som andra, mera allmänna synpunkter bedöma

förutsättningarna för att inom svensk sjukvård i viss omfattning

använda österrikiska läkare. Sammanfattningsvis har sålunda delegationen

beträffande den medicinska utbildningen i Wien uttalat, att denna synes

vara sådan att ett överförande av ett begränsat antal österrikiska läkare från

denna synpunkt är möjligt. Delegationen anför vidare, att en eventuell överflyttning

av österrikiska läkare i första hand synes böra taga sikte på unga

läkare omedelbart eller kort efter avslutad turnustjänstgöring. Dessa, som

då i stort sett kunna jämställas med svenska medicine licentiater, skulle

kunna insättas som underläkare vid sjukhus av olika slag. Härjämte torde

yngre läkare lättare än äldre kunna anpassa sig efter nya förhållanden och

sannolikt i allmänhet snabbare lära sig svenska språket. Med hänsyn härtill

samt till vad jag tidigare anfört förordar jag, att under nästa budgetår till

Sverige successivt överföras högst 100 österrikiska läkare. Som jag redan

anfört tillstyrkes en sådan överföring även av medicinalstyrelsen, svenska

landstingsförbundet och svenska stadsförbundet samt till ett lägre antal -—

förslagsvis 25 — och med vissa reservationer även av svenska läkaresällskapet.

I fråga om möjligheterna att använda utländska psykiater vid våra

sinnessjukhus är jag fullt medveten om att vederbörandes till en början

knapphändiga språkkunskaper måste innebära vissa svårigheter. Den föreslagna

urvalsproceduren torde emellertid innebära garantier för att de

läkare, som rekryteras, ha väl vitsordade medicinska meriter och så goda

ambitioner, att de förhållandevis snabbt skola lära sig vårt språk och göra

sig så förtrogna med våra förhållanden, att de befarade olägenheterna

inom en rimlig lid skola kunna övervinnas. Beträffande fördelningen av

de 100 läkarna på olika vårdområden förutsätter jag, att den får ankomma

på medicinalstyrelsen efter samråd med vederbörande huvudmän.

Givet är, att urvalet av läkarna —• som torde böra genomföras på sätt

delegationen rekommenderat —• bör ske med den största omsorg såväl med

avseende på vederbörandes medicinska kvalifikationer som medborgerliga

förhållande i hemlandet. Några vägande invändningar mot den i rapporten

angivna ordningen för överföringen har jag ej. Sålunda torde den böra ske

gruppvis med cirka 25 läkare i varje grupp samt med omkring tre månaders

intervall mellan grupperna. Efter eu förberedande kurs i svenska

språket och en allmän samhällsorientering under en månad torde de böra

påbörja en ettårig provtjänstgöring, varefter utbildningen avslutas med en

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungi. Maj:ts proposition nr 134.

enmånadskurs i svensk statsmedicin. Sedan denna 14 månaders tjänstgöring

avslutats torde läkarna böra beredas anställning främst på tjänster,

där eventuellt kvarstående språksvårigheter icke göra sig särskilt gällande.

Riksdagen torde böra underställas bl. a. frågan om de med överföringen

förenade kostnaderna.

Beträffande statens ekonomiska åtaganden ansluter jag mig till delegationens

förslag. Detta innebär huvudsakligen, att staten bör bestrida kostnaderna

för läkarnas resa till Sverige, Seras deltagande i den förberedande

kursen och kursen i statsmedicin samt lämna envar läkare ett engångsbidrag

till uppehället under den första tiden med 500 kronor. Härjämte

torde läkare med försörjningsplikt mot egen familj eller andra närstående

böra beredas möjlighet att för fullgörande av denna skyldighet under

de 14 månader, provtjänstgöringen och kurserna omfatta, av statsmedel

erhålla tillskott, vilket bör ha karaktären av lån till två tredjedelar

och av bidrag till en tredjedel. På lånedelen torde böra utgå ränta med

samma procentsats som den för riksbankens amorteringslån gällande.

Dessa tillskott böra lämnas efter en mycket noggrann prövning av behovet

därav samt utgå med ett högsta belopp av 6 000 kronor för år och läkare.

Möjlighet till befrielse från återbetalningsskyldighet torde böra föreligga i

de mycket sällsynta fall som av delegationen angivas, såsom att läkaren

avlider eller provtjänstgöringen ej utfaller till belåtenhet. Jag förutsätter

liksom delegationen, att läkarna under sin provtjänstgöring av resp. huvudmän

beredas fri kost och fritt logi samt att de i den mån som deras tjänstgöring

innebär nytta för sjukhuset, där de tjänstgöra, erhålla viss ersättning.

Långivningen torde få administreras av den nämnd, som tillsatts för

låneverksamheten beträffande flyktingläkarna, eventuellt efter någon jämkning

i nämndens sammansättning.

Vad härefter angår kostnadsberäkningarna uppskattar jag utgifterna för

nästa budgetår för läkarnas resa till Sverige, engångsbidragen till deras

uppehälle samt den under budgetåret infallande förberedande kursen till

ett sammanlagt belopp av 150 000 kronor. För ändamålet torde å driftbudgeten

för nästa budgetår böra anvisas ett förslagsanslag å detta belopp

benämnt Kostnader för överförande till Sverige av vissa utländska läkare.

Kostnaderna för låneverksamheten under nästa budgetår uppskattar jag

till 180 000 kronor. Det kunde ifrågasättas att dessa kostnader avföras från

det å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47 under fonden för

låneunderstöd anvisade investeringsanslaget av 1 000 000 kronor, varå f. n.

finnes en behållning av över 800 000 kronor. Då emellertid villkoren för nu

ifrågavarande långivning i viss mån skilja sig från de för den tidigare långivningen

uppställda, föreslår jag, att ett särskilt anslag, benämnt Lån till

vissa utländska läkare å 180 000 kronor anvisas under fonden för låneunderstöd.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 13k.

Kostnaderna för uttagningen av läkarna, vilka i sin helhet komma att

falla på innevarande budgetår, torde i likhet med kostnaderna för den redan

utsända delegationens undersökningar få bestridas från femte huvudtitelns

reservationsanslag till kostnader för överflyttning av arbetskraft.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att för budgetåret 1950/51 anvisa

a) å driftbudgeten under elfte huvudtiteln till Kostnader

för överförande till Sverige av vissa utländska läkare ett

förslagsanslag av 150 000 kronor;

b) å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd till

Lån till vissa utländska läkare ett investeringsanslag av

180 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till x-iksdagen.

Ur protokollet:

Bertil Cederlund.

Iduns tryckeri. Esselte AB. Stockholm 195(?

016301

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:210 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare. a1 i texten
  2. SU 1950:128 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten