Angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente, m. m
1950-03-10 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1950:139, Angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 139.
1
Nr 139.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente, m. m.; given
Stockholms slott den 10 mars 1950.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
John Lingman.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen framläggas följande förslag.
Furirskompetent beställningshavare, som ej uppnått 20 års ålder, skall
kunna beredas anställning som extra furir i lönegrad Mg 1.
De i statens allmänna avlöningsreglemente meddelade särskilda bestämmelserna
för personal tjänstgörande å fyrskepp skola erhålla motsvarande
tillämpning å personal tjänstgörande vid Ölands södra grunds fyrplats.
Statsanställda deltagare i kurs i företagsdemokrati skola erhålla rätt till
oavkortad lön under högst två dagar jämte erforderlig restid ävensom ersättning
för resor till och från kursen enligt billigaste färdsätt.
Barntillägg skall övergångsvis utgå till viss personal å krigsmaktens reservstater.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 139.
2
Kungi. Maj:ts proposition nr 139.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 10 mars 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingrian.
Statsrådet Lingman anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter frågor om A''issa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente,
m. m. samt anför därvid följande.
1 :o.
Anställningsform för vissa furirer.
Jämlikt 5 § 3 mom. statens allmänna avlöningsreglemente må extra ordinarie
tjänst innehavas endast av den, som uppnått 20 års ålder. Enligt 2 §
kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 543) med övergångsbestämmelser till statens
allmänna avlöningsreglemente äger dock nämnda minimiålder, såvitt
angår furirsbeställning i lönegraden Me 1, icke tillämpning beträffande beställningshavare,
för vilken första anställningsåret räknats börja före den
1 juli 1947.
1 skrivelse till Kungl. Maj :t den 24 maj 1949 har chefen för flygvapnet
gjort framställning i syfte, att minimiåldern för erhållande av furirsbeställning
i lönegraden Me 1 måtte sänkas till 18 år.
Till stöd för framställningen har chefen för flygvapnet anfört i huvudsak
följande.
Jämlikt 6 § kungörelsen den 26 september 1947 (nr 699) angående manskaps
och musikelevers anställning vid krigsmakten kan första anställning
som manskap vinnas tidigast under det kalenderår, då sökande fyller 17
(undantagsvis 16) år. Anställning som stamflygförare må dock börja tidigast
det kalenderår sökanden uppnår 18 års ålder.
Utbildningstiden för vinnande av furirskompetens är för stamflygförare
med folkskolekompetens cirka 2 år och 7 månader (första anställningen börjar
omkring den 1 oktober), för stamflygförare med högre kompetens cirka
1 år och 10 månader (första anställningen börjar omkring den 1 juli) och
för övrigt stammanskap vid flygvapnet cirka 3 år (första anställningen börjar
antingen den 1 november eller den 1 juli).
Av det ovan sagda framgår, att det i vissa fall kan inträffa, att vederbörande
icke uppnått 20 års ålder vid den tidpunkt, då han i övrigt uppnått
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 139-
kompetens för erhållande av furirsbeställning. Följden härav är att vederbörande
icke kan erhålla furirsbeställning utan måste kvarstå med korprals
lön, tills han uppnått 20 års ålder. Ur ekonomisk synpunkt innebär detta
för den enskilde avsevärda nackdelar, vilka måste framstå såsom orättvisa,
särskilt i sådana fall då vederbörande under utbildningen visat sig bättre
kvalificerad för furirsbeställning än äldre elever i samma utbildningsomgång.
Ur flygvapnets synvinkel kan den fastställda minimiåldern för vinnande
av extra ordinarie anställning i förevarande fall icke anses erforderlig eller
önskvärd. Förutom att den kan skapa anledning till missnöje och irritation
bland den berörda personalen kan den även komma att verka rekryteringshämmande.
För att undvika de olägenheter, som äro förenade med den nuvarande
minimiåldern, äro för flygvapnets del bl. a. följande två alternativ
tänkbara, nämligen
a) sänkning av minimiåldern till 18 år eller
b) införande av extra anställningsform för furirer (Mg 1).
Vad alternativ a) beträffar må framhållas, att en sänkning av minimiåldern
till 19 år — vilket diskuterats i samband med det nuvarande avlöningsreglementets
tillkomst — icke skulle vara tillfyllest i de fall, då vederbörande
vunnit första anställning under det kalenderår han fyller 16 år.
Alternativ b) skulle skapa motsvarande möjlighet till extra anställning av
furir, som nu finnes beträffande underårig civil personal (jämför propositionen
1948: 225, s. 48). Detta alternativ är emellertid icke godtagbart bl. a. ur
den synpunkten, att vederbörande icke skulle komma i åtnjutande av pensionsförmåner.
Särskilt gäller detta den flygande personalen, d. v. s. stamflygförare
och flygsignalister.
Vid chefens för flygvapnet framställning har fogats en tablå, utvisande att
furirskompetens vid flygvapnet i vissa fall kan vinnas 3—8 månader före
20-årsåldern av beställningshavare, som börjat sin första anställning under
det kalenderår då han fyllt 17 eller 18 år, och 15—18 månader före 20-årsåldern
av den, som börjat anställningen under det kalenderår då han fyllt
16 år.
Cheferna för armén och marinen ha biträtt chefens för flygvapnet förslag
om en sänkning av minimiåldern för erhållande av furirsbeställning. Chefen
för marinen har därvid framhållit, att, såvitt anginge den personal som vid
flottan räknade anställning från den 1 juli 1947, en avsevärd del av till furirsbefordran
kompetenta korpraler (vid Stockholms örlogsstation cirka 30
procent) ej komme att erhålla dylik befordran, enär åldersgränsen 20 år ej
uppnåtts; för marinens del vore emellertid en minimiålder av 19 år tillfyllest.
Försvarets civilförvaltning, statskontoret och statens lönenämnd ha icke
ansett sig kunna förorda en sänkning av åldersgränsen för erhållande av
extra ordinarie tjänst^ vare sig generellt eller för furirernas del. Däremot ha
civilförvaltningen och lönenämnden förordat, att möjlighet öppnades att anställa
furirer såsom extra tjänstemän genom införande i statens allmänna
avlöningsreglemente av en ny lönegrad, Mg 1. Jämväl statskontoret har hänvisat
till möjligheten att såsom extra tjänsteman anställa den som är underårig.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
Försvarets civilförvaltning har anfört bl. a. följande.
Försvarets civilförvaltning får erinra, att frågan om en generell sänkning
av minimiåldern för erhållande av extra ordinarie anställning varit föremål
för statsmakternas prövning i samband med utarbetandet av förslaget till
definitivt statens allmänna avlöningsreglemente. I propositionen 1948:225
har i anledning av förslag från generalpoststyrelsen om sänkning av sagda
minimiålder från 20 till 19 år uttalats (s. 48), att tillräcklig anledning icke
ansetts föreligga att, med frångående av den av statsmakterna tidigare intagna
ståndpunkten, sänka åldersgränsen för erhållande av extra ordinarie
— och därmed pensionsberättigande — anställning. I propositionen har
emellertid framhållits, att möjlighet bör föreligga att, när detta anses påkallat,
såsom extra tjänsteman anställa den, som är underårig. Enligt civilförvaltningens
mening kan tillräcklig anledning icke anses föreligga att såsom
chefen för flygvapnet föreslagit medgiva undantag från den för tjänstemän
i allmänhet gällande minimiåldersbestämmelsen för erhållande av anställning
såsom extra ordinarie furir.
Emellertid kan det knappast anses tillfredsställande, att den, som genomgått
furirsutbildning, allenast skall erhålla korprals lön, till dess han uppnått
20 års ålder, särskilt i sådana fall då vederbörande under utbildningen
visat sig bättre kvalificerad för furirsbeställning än till levnadsåldern äldre
elever i samma utbildningsomgång och i följd härav torde komma att tagas
i anspråk för samma kvalificerade tjänst som dessa äldre elever. I anslutning
till berörda uttalande i propositionen 1948: 225 synes frågan om dessa
underåriga beställningshavares löneställning böra lösas på så sätt, att vederbörande
såsom flygvapenchefen alternativt ifrågasatt anställas såsom
extra furirer i samma lönegrad som extra ordinarie furir. Den extra anställningsformen
för furirer bör emellertid icke införas allenast för flygvapnet
utan gälla försvaret i dess helhet.
Beträffande chefens för flygvapnet uttalande, att den extra anställningsformen,
särskilt för den flygande personalen, icke kan anses godtagbar
bland annat ur den synpunkten, att vederbörande icke skulle komma i åtnjutande
av pensionsförmåner, må erinras att, därest ifrågavarande beställningshavare
under tjänstgöringen skadas till följd av olycksfall eller ådrager
sig sjukdom, vederbörande är berättigad komma i åtnjutande av ersättning
enligt militärersättningsförordningen samt att bestämmelserna i förordningen
den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa fall
för skada till följd av olycksfall vid flygning även gälla vid försvaret anställt
manskap.
Statens lönenämnd har erinrat, att på grund av övergångsbestämmelserna
till statens allmänna avlöningsreglemente nu gällande minimiålder för
extra ordinarie anställning icke ägde tillämpning på beställningshavare, för
vilken första anställningsåret räknats börja före den 1 juli 1947. Frågan
ägde alltså aktualitet tidigast för den årskurs, som tillträtt anställning under
hösten 1947 och vilken regelmässigt beräknades yinna furirskompetens
hösten 1950. Från denna tidpunkt kunde emellertid fördröjning av furirsbefordran
beräknas inträffa vid samtliga försvarsgrenar.
Lönenämnden har vidare anfört bl. a. följande.
För bedömande av antalet beställningshavare, för vilka ifrågavarande åldersgräns
äger betydelse, har statens lönenämnd inhämtat vissa uppgifter
rörande rekryteringen år 1948. Därav framgår att av 1 238 nyanställda, 216
volontärer fyllde 16 år och 423 volontärer 17 år under första anställnings
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 139-
5
året. Av dessa båda årsgrupper kan hela den förstnämnda och en del av
den sistnämnda påräkna viss väntetid mellan uppnåendet av furirskompetens
och befordran till furir.
Frågan om sänkning av minimiåldern för anställning såsom e. o. tjänsteman
har nyligen varit föremål för statsmakternas prövning i anledning av
ett därom av generalpoststyrelsen framställt förslag (prop. 1948: 225, s. 47—
48) men tillräcklig anledning att sänka åldersgränsen ansågs därvid icke
föreligga. Lönenämnden framhöll i detta sammanhang, att vissa andra åtgärder
kunde vidtagas för att minska de olägenheter, som vid tillämpning
av den reglerade befordringsgången för skriv- och kontorsbiträden voro förenade
med föreskrifterna om minimiålder för antagning till e. o. tjänst,
varvid lönenämnden bl. a. erinrade om möjligheten att anställa vederbörande
såsom extra tjänsteman i den lönegrad, i vilken vederbörande skulle ha
placerats som extra ordinarie tjänsteman, om minimiåldern uppnåtts.
Med anledning av den nu föreliggande framställningen från chefen för
flygvapnet får lönenämnden uttala, att då spörsmålet om ifrågavarande åldersgräns
prövats så sent som vid 1948 års riksdag, nämnden icke anser sig
kunna förorda någon ändring av gällande bestämmelser härom, vare sig
generellt eller för furirernas del. Däremot vill lönenämnden icke framställa
erinran mot att möjlighet öppnas till anställande av furirer såsom
extra tjänstemän, vilket lämpligen synes böra ske genom införandet i reglementet
av lönegradsbeteckningen Mg 1. Att furirerna vid flygvapnet under
denna relativt kortvariga anställning såsom extra beställningshavare icke
skulle komma i åtnjutande av pensionsförmåner är enligt lönenämndens
mening knappast ägnat att väcka betänkligheter med hänsyn till att särskilda
förmåner av försäkrings natur gälla vid skada, ådragen under militärtjänstgöring.
Försvarsväsendets underbefälsförbund har för sin del förordat en sänkningav
minimiåldern för anställning såsom extra ordinarie furir till 18 år. Om av
någon anledning en sådan sänkning icke skulle anses lämplig eller möjlig
att genomföra, ville förbundet på det kraftigaste understryka nödvändigheten
av att under alla omständigheter åtgärder vidtoges för att förhindra
att den ordningen uppkomme, att beställningshavare med korprals lön finge
fullgöra furirs arbetsuppgifter, d. v. s. att i vart fall den andra av de alternativa
lösningar, som chefen för flygvapnet pekat på, genomfördes. Tillskapande
av eu Mg-lönegrad och möjlighet till extra anställning innebure
ju för övrigt endast ett åstadkommande av fullständig överensstämmelse
mellan det civila och det militära lönesystemet i detta hänseende, vilken
överensstämmelse eftersträvats i alla andra detaljfrågor under den sista
löneregleringen.
Föredraganden. Såsom ett betydelsefullt led i arbetet på den senaste allmänna
löneregleringen för statstjänstemannen ingick, att man sökte i görligaste
mån eliminera dittillsvarande, i viss utsträckning historiskt betingade
men sakligt omotiverade skiljaktigheter mellan anställnings- och avlöningsvillkoren
för personal inom olika grenar av statsförvaltningen. I enlighet
härmed vidtogos hl. a. för den militära personalen vissa principiellt
och ekonomiskt viktiga förändringar i lönesystemet. För furirernas del avvecklades
det s. k. biandlönesystemet och ersattes med ett rent kontantlönesystem,
varvid furirsbeställningarna konstruerades isom extra ordinarie
6
Kanyl. Maj:ts proposition nr 139.
tjänster. Härvid blev det för innehav av extra ordinarie anställning i allmänhet
gällande villkoret, att vederbörande skall ha uppnått 20 års ålder,
tillämpligt å furirerna; att detta sedan iång tid tillbaka gällande villkor för
extra ordinarie anställning skulle bibehållas ingick i resultatet av de förhandlingar
mellan 1945 års lönekommitté och statstjänstemannens huvudorganisationer,
som föregingo löneregleringen, och statsmakterna intogo ej
annan ståndpunkt, då frågan vid 1947 och 1948 års riksdagar gjordes till
föremål för realprövning. Vid löneregleringen förutsågs, att furirskompetens
i eu del fall skulle kunna vinnas före 20 års ålder, men annan åtgärd xidtogs
ej 1 anledning härav än att vissa övergångsbestämmelser meddelades,
vilka för redan anställd personal möjliggjorde innehav av extra ordinarie
furirsbeställning oavsett uppnådd levnadsålder. Enligt år 1947 meddelad
bestämmelse skulle villkoret om uppnådd minimiålder icke gälla för den,
som före den 1 juli 1947 tillträtt furirsbeställning (motsvarande) eller undergått
furirsutbildning eller som vid nämnda tidpunkt undergick sådan
utbildning; undantagsstadgandet modifierades år 1948 sålunda, att åldersvillkoret
icke gäller för beställningshavare, för vilken första anställningsåret
räknats börja före den 1 juli 1947.
I det nu föreliggande ärendet har från de militära myndigheternas sida
framställts förslag om att minimiåldern för erhållande av extra ordinarie
anställning som furir skulle sänkas till 18 år. Detta har emellertid avstyrkts
av försvarets civilförvaltning, statskontoret och statens lönenämnd. För
egen del anser jag mig icke böra biträda förslaget, vars genomförande skulle
medföra, att ifrågavarande personal komme att intaga en enligt min mening
icke motiverad särställning i pensionsavseende, bl. a. i fråga om rätt att
såsom tjänstår tillgodoräkna tid före 20 års ålder.
I ärendet har emellertid även framkommit förslag om att öppna möjlighet
till erhållande av furirsanställning före 20 års ålder med anlitande av
anställningsformen såsom extra tjänsteman; därvid skulle tillämpas placering
i en ny lönegrad med beteckningen Mg 1, vilken skulle upptaga samma
löneklasser som den extra ordinarie furirslönegraden Me 1. En sådan anordning
får, såsom framhållits i ärendet, anses överensstämma med vad
som tillämpas för den civila personalens del och behöver enligt min uppfattning
icke möta samma betänkligheter som en sänkning av kraven för
erhållande av extra ordinarie anställning. Då vidare de skäl, som åberopats
för en dylik anordning, i och för sig synas beaktansvärda, anser jag
mig böra tillstyrka, att förslaget genomföres. Någon ökning av antalet furirsbeställningar
bör icke ske i anledning härav. I vederbörliga personalförteckningar
bör angivas att beställning i lönegrad Me 2 eller Me 1 må utbytas
mot beställning i lönegrad Mg 1.
För förslagets genomförande erfordras vissa ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente. Sålunda bör lönegraden Mg 1 upptagas bland de lönegrader,
som finnas förtecknade i 2 § reglementet, och i 20 § reglementet bör
angivas, att lönegraden omfattar löneklasserna 9, 10, 11 och 12 å löneplan
nr 1 statens löneplansförordning. Vissa ytterligare ändringar i reglementet
Kungl. Maj.ts proposition nr 129.
7
böra därutöver vidtagas, i stort sett av den innebörden att vad i reglementet
sägs om furirsbeställning i lönegraden Me 1 jämväl skall gälla beträffande
furirsbeställning i lönegraden Mg 1.
Kungl. Maj :t torde för sig böra utverka riksdagens bemyndigande att i
statens allmänna avlöningsreglemente vidtaga ändringar av i huvudsak den
innebörd jag här angivit. De ändrade bestämmelserna torde böra träda i
kraft den 1 juli 1950.
2:o.
Vissa avlöningsförmåner för personal å Ölands södra grunds fyrplats.
För budgetåren 1947/48—1949/50 ha medel anvisats för uppförande av
en ny bottenfast fyr på Ölands södra grund. Fyren, som är avsedd att ersätta
Ölandsrevs fyrskepp, uppföres på cirka 12 meters vattendjup i öppna
havet cirka 20 kilometer från land och cirka 35 kilometer från närmaste
hamn. I årets statsverksproposition (X huvudtiteln, s. 109 ff.) och i särskild
proposition denna dag ha förslag framlagts om anvisande av de belopp,
som torde erfordras för slutförandet av arbetena med fyren. Denna kan bliva
färdigställd under loppet av nästa budgetår. I statsverkspropositionen (X
huvudtiteln, s. 98 ff.) har vidare förslag framlagts om personal för fyrens
skötsel. Fyren föreslås bliva bemannad med 1 fyrmästare i lönegrad Ca 16,
1 förste fyrvaktare i lönegrad Ca 12, 2 fyrvaktare i lönegrad Ca 10 och 2
extra ordinarie fyrvaktare i lönegrad Ce 10, varav 1 kockstewart.
I sin skrivelse angående anslag för budgetåret 1950/51 föreslog lotsstyrelsen,
att den å ifrågavarande fyrplats tjänstgörande personalen — vilken
jämlikt stadgande i 40 § statens allmänna avlöningsreglemente komme att
åtnjuta fri kost —- härutöver skulle komma i åtnjutande av dels samma
förmåner i fråga om semester, som tillerkänts fyrskeppspersonal, dels ock
särskild ersättning, motsvarande det till vissa tjänstemän utgående fyrskepp
stillägget. Vidare borde till den såsom kockstewart tjänstgörande fyrvaktaren
utgå ett lönetillägg av 1 krona för dag i likhet med vad fallet vore
beträffande tjänsteman, som tjänstgjorde såsom kockstewart å fyrskepp.
Såsom framgår av statsverkspropositionen (X huvudtiteln, s. 104) har
lotsstyrelsen i anslutning till förslaget, att personalen på Ölands södra
grunds fyrplats skulle erhålla nyssnämnda förmåner, till finansdepartementet
ingivit förslag om erforderliga författningsändringar. I statsverkspropositionen
uttalades, att detta förslag, som vid tiden för statsverkspropositionens
framläggande icke slutbehandlats, senare komme att anmälas
för riksdagen.
Sedan remissbehandlingen av ifrågavarande förslag numera avslutats,
torde jag nu få anmäla detsamma. Förslaget avser dels att personalen på
Ölands södra grunds fyrplats skulle erhålla — förutom de i lotsstyrelsens
petitaskrivelse angivna förmånerna —- samma rätt till oavkortad lön under
sjukdom, som tillkommer fyrskeppspersonal, dels ock att erforderliga för
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
fattningsbestämmelser skulle erhålla en sådan avfattning att de kunde göras
tillämpliga å personal även vid sådana framdeles inrättade fasta fyrar,
där tjänstgöringsförhållandena såsom fallet vore med Ölands södra grunds
fyr komme att bliva likartade med dem å fyrskepp. I anslutning härtill har
lotsstyrelsen vidare hemställt, att ett lönetillägg av 1 krona för dag måtte
få utgå även till kockstewart å lotsverkets tjänstef artyg.
Till stöd för förslaget att de författningsbestämmelser, som erfordras i
anledning av tillkomsten av Ölands södra grunds fyr, givas en generell avfattning
har lotsstyrelsen anfört i huvudsak följande.
I sin petitaskrivelse den 24 augusti 1949 har styrelsen framlagt förslag
om anvisande av medel för påbörjande under budgetåret 1950/51 av anläggandet
av en bottenfast fyr på grundet Sandflyttan utanför Falsterbo. Denna
fyr, som skall ersätta fyrskeppet Falsterborev, är avsedd att liksom
Ölands södra grunds fyr bliva bemannad. Ytterligare ett antal fyrskepp torde
i framtiden komma att bliva ersatta av bemannade fasta fyrar. De särskilda
bestämmelser, som erfordras i anledning av tillkomsten av Ölands södra
grunds fyr, böra därför erhålla en sådan avfattning, att de — förutom å
fyrskeppspersonal — bliva tillämpliga jämväl beträffande personal på alla
sådana fasta fyrar, där tjänstgöringsförhållandena motivera att personalen
erhåller de löneförmåner, varom nu är fråga. Emellertid torde det icke vara
möjligt att finna en lämplig generell definition, varav direkt framgår vilka
fyrar som avses. Styrelsen får därför föreslå, att bestämmelser intagas i avlöningsreglementet
av innehåll, att de åsyftade förmånerna skola utgå till,
förutom fyrskeppspersonal, befattningshavare på fyrplatser, där tjänstgöringsförhållandena
äro likartade med dem å fyrskepp, samt att Kungl. Maj :t
bemyndigas att meddela särskilda föreskrifter angående de fyrplatser, där
anställning skall berättiga till dessa förmåner.
I de i 28 § statens allmänna avlöningsreglemente meddelade särskilda bestämmelserna
för lots- och fyrstaten stadgas i fråga om tj änstledighet
på grund av sjukdom i andra fall än vid olycksfall i tjänsten och
därmed jämförliga förhållanden, att å fyrskepp anställd ordinarie eller extra
ordinarie tjänsteman ävensom sådan annan å fyrskepp anställd tjänsteman,
som vid tjänstledighetens början tillhör grupp 3, äger åtnjuta oavkortad lön
under högst det antal dagar av ett och samma kalenderår, varmed hans antal
semesterdagar understiger 55, dock under minst 10 och högst 25 dagar.
I övrigt skall tjänstemannen enligt berörda bestämmelser vid här avsedd
ledighet vidkännas A-avdrag.
Såsom nämnts har lotsstyrelsen föreslagit, att tjänsteman, anställd a
Olands södra grunds fyrplats eller jämförlig fyrplats, skall i nu förevarande
avseende likställas med fyrskeppspersonal.
Beträffande semester föreskrives i det i 29 § statens allmänna avlöningsreglemente
meddelade särskilda bestämmelserna för lots- och fyrstaten,
att årssemestern för å fyrskepp anställda tjänstemän skall omfatta det antal
dagar som i det följande angives för den tid under kalenderåret, varunder
vederbörande fyrskepp beräknas vara påmönstrat, nämligen
för tjänstemän tillhörande grupp 1 eller 2: 12 dagar med tillägg av 4
dagar för varje hel mångfald av 14, varmed antalet påmönstringsdagar beräknas
överstiga 150, samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
9
för tjänstemän tillhörande grupp 3: 15 dagar med tillägg av 5 dagar för
varje hel mångfald av 14, varmed antalet påmönstringsdagar beräknas överstiga
150.
Lotsstyrelsens förslag innebär, att dessa bestämmelser skola erhålla motsvarande
tillämpning å personalen vid Ölands södra grunds fyr och likartade
framdeles inrättade fyrar. Den tid, varunder fyrskepp beräknas vara påmönstrat,
skulle, såvitt angår denna personal, motsvaras av den tid, varunder
fyrplatsen beräknas vara bemannad. Enligt vad lotsstyrelsen upplyst
avses Ölands södra grunds fyr bliva bemannad året om.
Angående fyrskeppstillägg stadgas i de i 35 § 2 mom. statens allmänna
avlöningsreglemente meddelade bestämmelserna för lots- och fyrstaten;
beträffande dessa bestämmelsers innehåll torde få hänvisas till reglementstexten.
Lotsstyrelsens förslag avser, att personalen på Ölands södra grunds fyr
och jämförliga fyrar skulle tillerkännas särskild ersättning, motsvarande
fyrskeppstillägget, samt att denna särskilda ersättning och det nuvarande
fyrskeppstillägget gemensamt skulle benämnas sjötillägg. Efter att ha erinrat
om att fyrskeppens fördelning på de skilda stationsgrupperna vore
beroende av avståndet till förbindelseort i land har lotsstyrelsen framhållit,
att Ölands södra grunds fyr borde i enlighet med de principer, som tillämpades
beträffande fyrskeppens fördelning på stationsgrupper, placeras i
grupp B.
Enligt de i 35 § 2 mom. statens allmänna avlöningsreglemente meddelade
särskilda bestämmelserna för lots- och fyrstaten äger vidare tjänsteman vid
lots- och fyrstaten att vid tjänstgöring på fyrskepp såsom kockstewart åtnjuta
ett 1 ö n e t i 11 ä gg av en krona för dag.
Såsom nämnts har lotsstyrelsen föreslagit, att ifrågavarande lönetillägg
skall utgå till kockstewarten på Ölands södra grunds fyrplats och till motsvarande
befattningshavare på andra liknande fyrplatser, som kunna komma
att uppföras framdeles, liksom också till kockstewart å lotsverkets
tj änstefartyg.
Såsom ekäl för att jämväl kockstewart å tjänstefartyg borde erhålla ifrågavarande
lönetillägg har lotsstyrelsen anfört, att tillägget vore avsett att
utgöra kompensation för den till tiden mera omfattande tjänstgöring och
det särskilda ansvar, som följde med kockstewartsysslan. Enär det måste
anses vara minst lika krävande att tjänstgöra såsom kockstewart å tj änstefartyg
som å fyrskepp kunde styrelsen icke finna det annat än överensstämma
med rättvisa och billighet, att jämväl kockstewart på tj änstefartyg tillerkändes
sådant lönetillägg. Sistnämnda tjänster vore placerade i lönegrad
Ce 9 eller samma lönegrad som kockstewart å fyrskepp i regel tillhörde.
I utlåtande över lotsstyrelsens petitaskrivelse uttalade statskontoret —
efter att ha konstaterat att fyren på Ölands södra grund vore belägen ca
35 kilometer från närmaste hamn och att den komme att ersätta fyrskeppet
Ölandsrev — att enligt vad statskontoret inhämtat funnes icke någon
10
Kungi. Maj:ts proposition nr 139.
tast fyr utan familjebostad med ett dylikt isolerat läge. I betraktande av
dessa omständigheter och då förbindelseresorna med land särskilt vid stark
sjöhävning måste anses svåra, syntes det statskontoret skäligt, att tjänstgöringen
på denna fyr likställdes med placering på fyrskepp. Statskontoret
ville därför icke motsätta sig, att personalen på ifrågavarande fyrplats utöver
fri kost finge åtnjuta de av lotsstyrelsen föreslagna förmånerna (semester
i likhet med fyrskeppspersonal, ersättning motsvarande fyrskeppstillägg
och, såvitt angår den såsom kockstewart tjänstgörande fyrvaktaren,
lönetillägg av en krona för dag).
I senare avgivet utlåtande över lotsstyrelsens förslag till författningsändringar
har statskontoret förklarat sig icke heller vilja rikta erinran mot
lotsstyrelsens förslag i fråga om rätt för personalen på Ölands södra grunds
fyr att åtnjuta oavkortad lön under tjänstledighet för sjukdom eller mot att
erforderliga författningsändringar erhöllc en sådan avfattning, att de kunde
göras tillämpliga å personal vid sådana framdeles inrättade fasta fyrar, där
tjänstgöringsförhållandena kunde bedömas bliva likartade med tjänst å fyrskepp.
Däremot kunde statskontoret icke tillstyrka, att även kockstewart å
tjänstefartyg erhölle rätt till lönetillägg av en krona för dag såsom gällde
för tjänsteman (fyrvaktare) å fyrskepp. Spörsmålet härom syntes böra beaktas
vid en eventuell framtida översyn av anställningsvillkoren för personalen
å tjänstefartygen.
Statens lönenämnd har i sak icke funnit anledning till erinran mot vad
lotsstyrelsen föreslagit utom såvitt angår det föreslagna lönetillägget vid
tjänstgöring såsom kockstewart å lotsverkets tj änstefartyg. Lönenämnden
har ansett denna fråga böra underkastas prövning av 1949 års tjänsteförteckningskommitté.
Föredraganden. Såsom av det anförda framgår, kan under loppet av
nästa budgetår komma att färdigställas en bottenfast fyr på Ölands södra
grund, vilken uppföres i öppna havet på cirka 12 meters vattendjup och på
ett avstånd av omkring 20 kilometer från land och 35 kilometer från närmaste
hamn. Under framhållande att tjänstgöringsförhållandena vid denna
fyrplats bliva likartade med dem som förekomma å fyrskepp har lotsstyrelsen
föreslagit, att de i statens allmänna avlöningsreglemente meddelade
särskilda bestämmelserna för personal tjänstgörande å fyrskepp — beträffande
tjänstledighet på grund av sjukdom, semester, fyrskeppstillägg och
lönetillägg till kockstewart — skola erhålla tillämpning jämväl å personal
tjänstgörande vid ifrågavarande fyr. Lotsstyrelsen har vidare framhållit, att
ytterligare ett antal fyrskepp torde komma att ersättas av botlenfasta fyrar,
och töreslagit, att ett generellt beslut nu fattas om att åsyftade förmåner
skola utgå till, förutom fyrskeppspersonal, befattningshavare på fyrplatser,
där tjänstgöringsförhållandena äro likartade med dem å fyrskepp. Från angivna
utgångspunkt har lotsstyrelsen framlagt förslag till vissa ändringar i
avlöningsreglementet; enligt förslaget skulle bl. a. beteckningen fyrskeppstillägg
utbytas mot beteckningen sjötillägg. Statskontoret och statens lönenämnd
ha icke framställt erinran mot förslagets sakinnehåll.
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
11
För egen del har jag funnit mig kunna ansluta mig till myndigheternas
uppfattning, att personal med tjänstgöring vid Ölands södra grunds fyrplats
bör i fråga om rätt att åtnjuta de åsyftade förmånerna likställas med
fyrskeppspersonal. Jag har härvid utgått från att tjänstgöringsförhållandena
vid angivna fyrplats och å fyrskepp få anses vara väsentligen likartade
ävensom från att motsvarande förhållande icke föreligger beträffande någon
nu befintlig fyrplats. Med hänsyn till att uppkommande frågor rörande särskilda
ersättningar komma att prövas av 1949 års tjänsteförteckningskommitté
anser j ag emellertid icke påkallat, att redan i detta sammanhang ställning
tages till den mera allmänna frågan om avlöningsförhållandena för personal
å blivande nya bottenfasta fyrar eller till frågan om den lämpligaste
benämningen å det nuvarande fyrskeppstillägget. Under sådana förhållanden
saknas enligt min mening tillräckliga skäl att för genomförande av vad
jag här förordat nu vidtaga ändringar i avlöningsreglementet; även om det
i och för sig är ett önskemål att tjänstemännens avlöningsförhållanden i
största möjliga utsträckning regleras inom avlöningsreglementets ram, synes
man i detta fall lämpligen kunna tills vidare stanna vid att vid sidan av
reglementet föreskriva, att de avsedda bestämmelserna för fyrskeppspersonal
skola äga motsvarande tillämpning för personal tjänstgörande vid Ölands
södra grunds fyrplats. Kungl. Maj :t torde böra för sig utverka riksdagens
bemyndigande att meddela en föreskrift av i huvudsak denna innebörd.
Till lotsstyrclsens förslag om löneförmånerna för kockstewart å tjänstefartyg
bör av de skäl, som statskontoret och statens lönenämnd anfört, ställning
icke lämpligen tagas i detta sammanhang.
3:o.
Oavkortad lön m. m. till deltagare i kurser i företagsdemokrati och därmed
sammanhängande ämnen.
Företagsnämnder finnas numera inrättade inom fångvårdsstaten, försvaret,
arbetsmarknadsstyrelsen med den offentliga arbetsförmedlingen, kommunikationsverken
och tullverket. Inom andra delar av statsförvaltningen
är inrättandet av sådana nämnder under förberedande. Rörande tillkomsten
av förefintliga företagsnämnder, deras uppgifter m. in. torde här få lämnas
en kortfattad redogörelse.
På grundval av en mellan dåvarande försvarets avtalsnämnd och försvarsverkens
civila personals förbund träffad överenskommelse inrättades år
1945 vid vissa av försvarets arbetsplatser särskilda samarbetsorgan, s. k.
produktionsnämnder. Sagda överenskommelse ersattes från och med den 1
januari 1948 av en mellan försvarets avtalsdelegation och nämnda personalförbund
träffad överenskommelse om företagsnämnder. Enligt överenskommelsen
skola vid försvaret tillhörande arbetsplatser finnas företagsnämnder
med representanter för företagsledning och arbetare eller — vid mindre arbetsplatser
— företagsombud, representerande arbetarna. Vidare skall finnas
en för försvaret central företagsnämnd. Företagsnämnd angives utgöra
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
ett organ för information och samråd mellan anställda och företagsledning,,
avsett att möjliggöra en noggrann prövning av synpunkter på driftens rationalisering
och effektivisering — inbegripet "trivsel och arbetsglädje.
Nämnd skall ha att behandla till nämnden hänskjutna frågor rörande förbättring
av tillverkningsmetoder och produkternas kvalitet, frågor rörande
effektivisering av utnyttjandet av arbetskraft, lokaler, maskiner, verktyg och
övriga produktionsfaktorer samt därmed sammanhängande sociala och
skyddstekniska frågor ävensom frågor rörande upplysnings- och kursverksamhet,
däri inbegripet utbildning i respektive yrke eller fack. Nämnd äger
vidare bedöma sådant förslag till förändrade driftsmetoder eller andra anordningar
eller åtgärder till gagn för företaget, som av anställd hänskjutes
till nämnden. Företagsnämnd må icke till prövning upptaga frågor, vilka
regleras genom kollektivavtal eller lokal överenskommelse i anslutning till
sådant avtal, ej heller frågor, som regleras genom av Kungl. Maj :t utfärdade
avlöningsreglementen eller motsvarande bestämmelser.
År 1947 träffades en överenskommelse angående inrättande av företagsnämnder
mellan styrelserna för postverket, telegrafverket, statens järnvägar,
väg- och vattenbyggnadsverket och statens vattenfallsverk, å ena, samt
statstjänarkartellen, statstjänstemannens riksförbund och tjänstemännens
centralorganisation, å andra sidan. På grundval av överenskommelsen ha
verksstyrelserna, var och en för sitt verk, utfärdat bestämmelser om företagsnämnder
m. in. Överenskommelsen förutsätter, att vid varje verk skola
finnas en central företagsnämnd och lokala företagsnämnder (företagsombud)
för distrikt, sektion eller annat liknande arbetsområde eller för viss
arbetsplats eller visst tjänsteställe. I överenskommelsen angives företagsnämnd
vara ett organ för information och samråd med uppgift att upprätthålla
fortlöpande samverkan mellan verket och personalen för åstadkommande
av bästa möjliga driftsresultat och betjäning av allmänheten, att bereda
personalen insikt i verksamhetens ekonomiska och tekniska betingelser
samt rörelsens resultat, att verka för säkerhet, sundhet och trivsel i
arbetet, att främja verkets yrkesutbildning av personalen samt att i övrigt
verka för goda drifts- och arbetsförhållanden vid verket. I övrigt gälla för
företagsnämnderna vid kommunikationsverken i huvudsak likartade bestämmelser
som beträffande företagsnämnderna vid försvaret. Det må här
framhållas, att överenskommelsen vid kommunikationsverken avser såväl
tjänstemän som arbetare, under det att överenskommelsen vid försvaret tills
vidare är begränsad till att avse kollektivavtalsanställda arbetare.
Enligt fångvårdsstyrelsens beslut den 8 juni 1948 finnas företagsnämnder
(företagsombud) vid fångvårdsanstaiterna i enlighet med en mellan fångvårdsstyrelsen,
föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten,
Sveriges fångvårdsmannaförbund och Sveriges arbetsledareförbund träffad
överenskommelse. Enligt överenskommelsen skall företagsnämnd vara ett
organ för samråd och information samt ha till uppgift att upprätthålla en
fortlöpande samverkan mellan styresman och befattningshavare för främjande
av fångvårdens syftemål och goda arbetsförhållanden, att med beaktande
av vårduppgiftens krav på pliktuppfyllelse från tjänsteutövarnas sida
och uppgiftens behov av tjänliga lokala och organisatoriska anordningar,
följa arbetets gång vid anstalten och därvid uppmärksamma förhållanden
eller anordningar, som kunna försvåra vårdarbetet eller motverka dess syften,
att beakta från befattningshavare framkommande uppslag till åtgärder,
som åsyfta att undanröja förekommande misshälligheler eller möjliggöra
förbättrade anordningar eller arbetsmetoder i olika avseenden, att verka för
goda bostads- och arbefshygieniska förhållanden ävensom för tillfredsställande
skyddsanordningar å verkstäder och andra arbetsplatser till skydd
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
mot olycksfall i arbetet, att verka för att erforderlig och nöjaktigt utbildad
personal står till förfogande samt att personalens arbetstid och arbetsuppgifter
ordnas så, att tjänsten icke onödigtvis betungas, att uppmärksamma
frågor rörande personalens säkerhet i tjänsten, att främja ett gott förhållande
mellan anstaltsledning och denna underställd personal samt att i övrigt
och med beaktande av samarbetets betydelse för trivsel och arbetsglädje
på arbetsplatsen verka för lugna och tjänliga arbetsförhållanden.
Överenskommelse om inrättande av företagsnämnder vid tullverket har i
slutet av år 1949 träffats mellan generaltullstyrelsen samt Sveriges allmänna
tulltjänstemannaförening och svenska tullmannaförbundet. Motsvarande
överenskommelse för arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen
har i januari 1950 ingåtts mellan arbetsmarknadsstyrelsen samt
arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund och civilförvaltningens personalförbund.
Nämnda överenskommelser ansluta sig i huvudsak till överenskommelsen
vid kommunikationsverken.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 9 december 1949 en särskild utredningsman tillkallats
för att inom finansdepartementet biträda med handläggning av frågor rörande
företagsdemokrati inom statsförvaltningen.
Dä uppdrag att tjänstgöra såsom ledamot i företagsnämnd får anses utgöra
ett tjänsteuppdrag, bibehålies ledamoten under uppdragets fullgörande
vid sina avlöningsförmåner och äger uppbära resekostnads- och traktamentsersättning
under resor i anledning av detsamma. Till ledamot i företagsnämnd
vid försvaret, kommunikationsverken och tullverket utgår vidare
enligt Kungl. Maj :ts beslut den 6 februari och den 23 januari 1948 respektive
den 10 februari 1950 ersättning i form av dagarvode enligt kommittékungörelsen.
En framställning om motsvarande förmån för ledamot i företagsnämnd
vid arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsförmedlingarna är för
närvarande föremål för Kungl. Maj :ts prövning.
Frågan om ersättning till deltagare i kurs i företagsdemokrati har upptagits
av statstjänarkartellen i skrivelse den 14 februari 1949. Efter att ha
framhållit alt behov visat sig föreligga av särskilda kurser i företagsdemokrati
för tjänstemän och arbetare, som mottaga uppdrag som ledamot i företagsnämnd
eller som företagsombud, hemställer kartellen, att inom statsförvaltningen
anställda tjänstemän och arbetare måtte vid deltagande i av
personalorganisation anordnad kurs i företagsdemokrati äga åtnjuta, tjänstemän
oavkortad lön och arbetare semesteravlöning, jämte för båda kategorierna
fria resor till och från den plats där dylik kurs hålles. 1 ill stöd för
detta förslag har statstjänarkartellen framhållit i huvudsak följande.
Om företagsnämnderna skola kunna fylla de betydelsefulla uppgifter, för
vilka de är o avsedda, är det nödvändigt att deras ledamöter beredas mojligheter
att vid studiekurser och konferenser få del av de idéer, som lett
fram till företagsnämndernas inrättande, erhålla informationer i tekniska
och ekonomiska spörsmål och genom diskussioner delge varandra erfarenheter
av den praktiska verksamheten på skilda håll. På det område, där företagsnämnder
funnits inrättade sedan 1945, nämligen försvaret, ha erfarenheterna
visat, att det är mycket värdefullt att vid återkommande tillfällen
under några dagar kunna samla ledamöterna till av förbundet ordnade centrala
eller regionala kurser och konferenser.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
Denna studieverksamhet är emellertid för de fackliga organisationerna
förenad med betydande kostnader, såsom ersättning åt deltagarna för förlorad
arbetsinkomst, rese- och inkvarteringskostnader, kostnader för lokaler,
för planering av kurserna, kostnader för föreläsare o. s. v. Som exempel
må nämnas, att kostnaderna för kurser och konferenser ordnade av försvarsverkens
civila personals förbund under de senaste tre åren uppgått till
ungefär GO 000 kronor.
Med hänsyn till det intresse staten i egenskap av företagare har av ett got''
resultat av företagsnämndernas verksamhet synes det skäligt att staten i
denna egenskap lämnar ekonomiskt bidrag till kurser och konferenser. Telegrafstyrelsen
har även medgivit deltagare i kurs av ifrågavarande slag
ledighet med rätt att åtnjuta viss del av lönen, för tjänstemännens del lön
med B-avdrag och för arbetarnas del 2/3 av semesterlönen (förmånerna äro
ungefär likvärdiga). Järnvägsstyrelsen har medgivit samma löneförmåner
och därtill åt vid verket anställda tjänstebiljett för resa till och från den ort,
där kursen hålles.
Besluten om visst bidrag åt anställda inom de nyssnämnda verken vid deltagande
i kurser visa en glädjande tendens till förståelse för det värde kursverksamheten
har. Emellertid anse vi att verkens bidrag till kurskostnaderna
rimligen bör utgöra en större del, eftersom de resultat företagsnämndernas
verksamhet ge i första hand komma verket till godo. Vi anse vidare de
olika områdena av statsförvaltningen, där företagsnämnder äro eller komma
att bliva verksamma, böra tillämpa enhetliga grunder i fråga om dylika
bidrag. Det torde därför vara lämpligt att föreskrifter centralt" utformas för
samtliga förvaltningar.
Enligt 28 § I, 5 punkten Saar kunna tjänstemän vid ledighet för iakttagelser,
studier eller arbete, som på ett påtagligt sätt tjäna verkets intressen,
erhålla oavkortad lön. Den kursverksamhet, som i denna skrivelse behandlats,
anse vi på ett påtagligt sätt tjäna verkets intressen, och ledighet
för deltagande däri torde kunna likställas med nyssnämnda ledigheter
under vilka oavkortad lön utgår. Därjämte finna vi det skäligt, att deltagarnas
resekostnader bestridas av statens medel. Förmånerna böra vara
lika för tjänstemän och arbetare och omfatta icke endast ledamöter i företagsnämnderna
och företagsombud utan även suppleanter för dessa, i den
män de kunna beredas möjligheter att deltaga i kurser av angivet slag.
Då det icke är möjligt att på förhand avgöra i vilken omfattning kurser
böra ordnas — behovet kan variera från ett år till ett annat beroende på utvecklingen
av nämndernas verksamhet, antalet nyvalda ledamöter o. s. v.
— torde det vara lämpligt att vederbörande myndighet får i uppdrag att
för varje år på framställning av den centrala företagsnämnden inom verket
besluta om i vilken omfattning kurser och konferenser med ersättningsrätt
för deltagarna skola hållas.
För de områden inom den allmänna civilförvaltningen, där endast ett fåtal
företagsnämnder inrättats eller komma att inrättas, synas kurser och
konferenser lämpligen böra ordnas gemensamt för flera verk. I sådant fall
torde kursverksamhetens omfattning efter framställning från vederbörande
organisation — inom ramen för visst anslag —• böra bestämmas centralt i
den ordning Kungl. Maj :t beslutar.
Över statstjänarkartellens framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits
av statskontoret och statens lönenämnd.
Statskontoret har ansett framställningen icke böra föranleda någon åtgärd
och såsom skäl härför framhållit i huvudsak följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
15
Vid tjänstledighet för iakttagelser, studier eller arbete av betydelse för
verket eller för tjänstemannens kompetens för viss uppgift eller befattning
inom verket finge enligt gällande bestämmelser oavkortad lön åtnjutas endast
om iakttagelserna, studierna eller arbetet prövas på ett påtagligt sätt
kunna tjäna verkets intressen eller om tjänstledighet erhållits för deltagande
på egen begäran i utbildningskurs vid verket. Att nu utsträcka förmånen
av ledighet med oavkortad lön att omfatta även deltagande i privata, utanför
statens kontroll anordnade studiekurser kunde statskontoret icke finna
motiverat. Redan tillämpning av B-avdrag under dylik ledighet innebure en
välvillig tolkning av avlöningsreglementets bestämmelser, mot vilken dock
statskontoret, i vad avsåge här ifrågavarande kursverksamhet, i sak icke
ville rikta någon erinran. Jämväl kartellens begäran, att fria resor skulle på
statens bekostnad beredas kursdeltagarna för resa till och från den plats,
där kursen hölles, måste statskontoret avstyrka. Ett dylikt medgivande
syntes för övrigt kräva riksdagens medverkan.
Statens lönenämnd, som inhämtat yttranden i ärendet från fångvårdsstyrelsen,
försvarets avtalsdelegation, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen,
har lämnat följande redogörelse för de huvudsynpunkter, som framförts
i dessa myndigheters yttranden.
Helt allmänt torde kunna sägas, att verlcsstyrelserna tillmäta ifrågavarande
kurser i företagsdemokrati visst värde ur verkens synpunkt. Generalpoststyrelsen
framhåller, att en av förutsättningarna för att ett gott resultat
skulle kunna utvinnas av företagsnämndernas verksamhet vore, att ledamöterna
vore väl skickade för sitt uppdrag. Då de av statstjänarkartellen
omnämnda kurserna i företagsdemokrati hade till syfte att bibringa personalrepresentanterna
erforderliga insikter för deras ifrågavarande verksamhet,
vore det otvivelaktigt till fördel även för verket, att sådana kurser anordnades.
Å andra sidan betona vissa verksstyrelser, att verksamheten i företagsnämnderna
kunde bli till fördel även för personalen. Exempelvis framhåller
järnvägsstyrelsen, att — även om styrelsen till fullo insåge nämndernas
betydelse för vederbörande verk — man icke torde böra bortse från
att ifrågavarande verksamhet till icke oväsentlig del även komme personalen
tillgodo.
Vad beträffar de principer, som remissmyndigheterna hittills tillämpat
beträffande avlöning och ersättning för resekostnader i samband med deltagande
i kurser av den art, varom här är fråga, må nämnas, att enligt mellan
kommunikationsverken träffad underhandsöverenskommelse tjänstemän
vid nämnda verk kunna för bär avsett ändamål beviljas ledighet på
de i 28 § I, punkt 10 Saar angivna villkoren, d. v. s. mot lön med B-avdrag,
under en kurstid av högst två dagar jämte erforderlig restid. Vid statens
järnvägar anställda erhålla jämväl tjänstebil]ett för resa till och från kursen.
Av övriga remissvar framgår, att förevarande fråga icke reglerats och
att någon ersättning hittills icke utgått.
Statstjänarkartellens framställning att oavkortad lön skall utgå under
deltagande i kurser av här ifrågavarande slag har tillstyrkts av fångvårdsstyrelsen.
Kommunikationsverken ha ansett sig icke kunna medgiva större
förmåner från verkens sida än dem som hittills utgått. Väg- och vattSenbyggnadsstyrelsen
och försvarets avtalsdelegation ha föreslagit lön med Bavdrag
under ledighet för här avsett ändamål.
Vad reseersättningen beträffar ha de flesta remissmyndigheter på olika
skäl avstyrkt, att dylik ersättning skall utgå. Försvarets avtalsdelegation har
16
Kunpl. Maj:ts proposition nr 139.
dock, under förutsättning att reseersättning anses förenlig med den form
av tjänstledighet, som här avses, icke velat motsätta sig, att ersättning utgår.
Ersättningen borde dock begränsas till att avse kostnad för företagna
resor med billigaste färdsätt till och från den ort, där kursen anordnats. Vidare
har fångvårdsstyrelsen tillstyrkt statstjänarkartellens framställning i
denna del samt dessutom föreslagit, att kursdeltagarna skola erhålla viss
traktamentsersättning.
För egen del har lönenämnden, som begränsat sitt utlåtande till att avse
frågan om ersättning till tjänstemannaanställda, tillstyrkt, att under tjänstledighet
för här ifrågavarande ändamål lön med B-avdrag skulle få utgå
under högst tre dagar jämte erforderlig tid för resor. Lönenämnden har icke
heller velat motsätta sig, att bidrag motsvarande resekostnaden enligt billigaste
anordning och reseklass III finge utgå till deltagarna i kurser av
ifrågavarande slag. Såsom skäl för sitt ställningstagande har lönenämnden
framhållit i huvudsak följande.
Lönenämnden kan givetvis icke på grundval av egna erfarenheter uttala
sig om värdet av kurser av ifrågavarande slag. Av yttrandena i ärendet
synes dock den slutsatsen kunna dragas, att kurserna i allmänhet tillmätas
värde för arbetet inom de olika företagsnämnderna. Av statstjänarkartellens
framställning framgår vidare, att personalförbundens kostnader
för ifrågavarande kurser uppgå till betydande belopp. Med hänsyn härtill
och under beaktande av övriga på frågan inverkande faktorer finner lönenämnden
de avlöningsförmåner, som hittills utgått inom kommunikationsverken
vid ledighet för ifrågavarande ändamål, i stort sett lämpligt avvägda.
Lönenämnden vill dock föreslå, att tiden för ledighet med B-avdrag i förekommande
fall utsträckes att omfatta högst tre dagar jämte erforderlig
tid för resor. En förutsättning för att dylik ledighet skall beviljas bör dock
vara, att kursplan och konferensprogram i övrigt fastställas efter samråd
med vederbörande myndighet.
Vidkommande frågan om reseersättning må till en början framhållas, att
resor för här avsett ändamål icke torde kunna rubriceras såsom resor i statens
ärenden. Då resorna vidare äga rum i samband med tjänstledighet, kan
ersättning enligt allmänna resereglementet icke utgå. Detta förhållande torde
emellertid icke böra hindra, att tjänstemännen erhålla bidrag till resekostnaderna.
Särskilt med hänsyn till att personalen vid statens järnvägar
åtnjuter fria resor för ifrågavarande ändamål och då det ej synes föreligga
skäl att i förevarande avseende uppdraga en skillnad mellan järnvägspersonalen
och andra statstjänstemän, vill lönenämnden icke motsätta sig,
att bidrag motsvarande resekostnaden enligt billigaste anordning och reseklass
III utgår till deltagarna i kurser av ifrågavarande slag.
Ledamoten Broomé har i särskilt till lönenämndens utlåtande fogat yttrande
förklarat sig icke för närvarande kunna tillstyrka, att resekostnadsbidrag
beviljas, och till motivering härför anfört följande.
Tillräckliga erfarenheter föreligga enligt min mening ännu icke för ett
bedömande av värdet av företagsnämndernas verksamhet ur statsverkets
synpunkt. Bidrag till täckande av kostnaderna för resor, varom här är fråga,
synes mig böra utgå endast under förutsättning att verksamheten balett
påtagligt värde för staten. Det låter sig icke göra att beräkna storleken
av de kostnader statsverket skulle ådraga sig, om sådana bidrag skulle utgå,
men det torde komma att röra sig om betydande belopp, särskilt med
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
17
hänsyn till att ett beslut i denna riktning avseende tjänstemännen torde medföra
en överenskommelse av motsvarande innebörd för de statliga arbetarnas
del. Uteslutet är icke heller att ett beslut härutinnan kan få konsekvenser,
även då det gäller samarbete mellan företagsledning och de anställda
inom andra områden, såsom i fråga om arbetsstudier, säkerhetsfrågor m. m.
Ledamöterna Joel Andersson och Sjöberg ha förklarat sig anse, att lönenämnden
enligt deras mening bort tillstyrka bifall till statstjänarkartellens
framställning.
Till komplettering av lönenämndens allmänna redogörelse för innehållet
i de yttranden, som avgivits till nämnden, må här återgivas följande uttalanden.
Fångvårdsstyrelsen har bl. a. framhållit, att ett bifall till statstjänarkartellens
framställning måste medföra ökade utgifter för statsmyndigheterna
å anslagsposter, vilka i regel vore maximerade av riksdagen eller Kungl.
Maj :t, såsom till avlöningar till icke-ordinarie personal, till reseersättningar
och till expenser.
Försvarets avtalsdelegation har erinrat, att då frågan om företagsnämnder
vid försvaret reglerats i en överenskommelse uti kollektivavtalets form,
ersättningsfrågan icke syntes böra för den kollektivavtalsanställda personalens
del bli föremål för beslut av Kungl. Maj :t. Sedan Kungl. Maj :t beslutat
i fråga om löneplansanställd personal syntes det böra ankomma å
avtalsdelegationen att till i delegationen representerade myndigheter utfärda
erforderliga rekommendationer.
Järnvägsstyrelsen har bl. a. uttalat, att även om det måste anses obestridligt,
att företagsnämnderna i sin verksamhet gagna såväl verket som personalen,
verket dittills haft att ensamt svara för båda parters kostnader i form
av sammanträdesarvoden, avlöningar och traktamentsersättningar m. m.,
vartill kommit utgifter för vikariatspersonal i förekommande fall. Det syntes
därför icke obilligt, om berörda personalorganisationer finge vidkännas
den drygare delen av omkostnaderna för omskrivna studiekurser, så mycket
mer som dessa helt reserverats för företagsnämndernas personalrepresentanter.
Upplysningsvis har styrelsen tillagt, att de verkets tjänstemän,
som anlitats som föreläsare vid berörda kurser, ställts till förfogande utan
kostnad för organisationerna.
Föredraganden. De organ för information och samråd mellan anställda och
företagsledning, som under benämningen företagsnämnder kommit till stånd
inom försvaret, kommunikationsverken och vissa delar av den allmänna
civilförvaltningen, utgöra ett viktigt led i strävandena att på olika vägar rationalisera
statsförvaltningen och samtidigt skapa arbetsförhållanden, vilka
äro ägnade att öka arbetsglädjen och trivseln hos de anställda. Avsikten är
•att få till stånd dylika samarbetsorgan även på andra områden inom statsförvaltningen.
För detta ändamål har, såsom framgår av den föregående
redogörelsen, en särskild utredningsman tillkallats för att inom finansdepartementet
biträda vid handläggning av ärenden angående företagsdemokrati
inom statsförvaltningen.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt Nr 139.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
Då företagsnämndernas (företagsoinbudens) verksamhet i produktionsfrämjande
syfte kan bliva av stort värde för statsverket, om dessa organ rätt
handhava sin uppgift, synes det mig angeläget, att ledamöterna och deras
suppleanter — såväl representanterna för de anställda som de av företagsledningen
utsedda — äro väl skickade för sin uppgift. Det åligger visserligen
företagsledningarna att fortlöpande informera företagsnämnderna om
sådana förhållanden som verksamhetens ekonomiska och tekniska betingelser
samt nya framställnings- och arbetsmetoder, men härutöver fordras
att nämndledamöterna erhålla en allmän kännedom om aktuella spörsmål
och strävanden i fråga om exempelvis arbetsorganisation på kontor och
andra arbetsplatser, åtgärder för höjande av trivseln o. d. Åtminstone till en
början torde det även vara påkallat att giva allmänna orienteringar om
innebörden i företagsdemokratien, formerna för nämndernas arbete in. in.
Vidare synes det i verk med lokalförvaltning kunna innebära en praktisk
åtgärd att samla ledamöterna i flera lokala nämnder till centrala kurser,
vid vilka behandlas — förutom här nämnda allmänna spörsmål — för
vederbörande verk speciella organisationsfrågor av intresse för samtliga
företagsnämnder. De initiativ i fråga om kurser av här avsett slag, som redan
tagits av olika personalorganisationer, finner jag av nu angivna skäl
betydelsefulla och värda statens stöd. Att sådant stöd redan lämnats i viss
utsträckning i form av rätt att bibehålla del av lön under kurstid, fria resor
och tillhandahållande av föreläsare, framgår av den tidigare lämnade redogörelsen.
Det synes emellertid önskvärt, att myndigheterna taga mera
aktiv del i kursernas organisation. Kurserna böra sålunda anordnas av vederbörande
myndighet och personalorganisationer gemensamt. Kursplanen
bör göras upp i samråd — i många fall torde detta lämpligen kunna ske
inom verkets centrala företagsnämnd — och slutligt fastställas av myndigheten,
som även bör ha att fastställa antalet kursdeltagare. Ett samarbete
av här angivet slag mellan myndigheterna och personalorganisationerna synes
mig ligga helt i linje med företagsdemokratiens grundtankar.
Därest de för ledamöterna i företagsnämnder avsedda kurserna, vilka givetvis
böra stå öppna även för företagsombud, på sätt nu förordats organiseras
under samverkan mellan myndigheter och personalorganisationer och
därest myndighet förbehålles rätten att fastställa kursplan in. in., torde — i
betraktande jämväl av den särställning företagsnämnderna intaga bland förekommande
organ för samarbete mellan myndigheter och personal — de
betänkligheter böra vika, som i olika remissyttranden framförts mot statstjänarkartellens
förslag, att kursdeltagare skulle erhålla rätt att bibehålla
oavkortad lön under kurs samt förmånen av fria resor till och från kurs.
Rätten att bibehålla oavkortad lön torde böra begränsas till två dagar jämte,
i förekommande fall, erforderlig restid. Ersättning för resekostnad bör endast
utgå för resa enligt billigaste färdsätt. Myndighet bör vidare tillse, att
kurs förlägges till sådan ort att kostnaderna för resorna begränsas så mycket
som möjligt. Att, såsom fångvårdsstyrelsen ifrågasatt, jämväl utbetala
traktamentsersättning till kursdeltagare synes icke påkallat. Det torde i allmänhet
få ankomma på den eller de medverkande personalorganisationerna
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
19
att sörja för kost och logi åt kursdeltagarna. Beträffande kursdeltagare, som
representera verksledningen, synes dock kostnaden för kost och logi böra
stanna å organisationerna endast i den mån överenskommelse härom träffas
mellan myndigheten och organisationerna. Det torde få förutsättas, att sådan
överenskommelse skall kunna träffas för åtminstone ett begränsat antal
deltagare i varje kurs. Jag förutsätter vidare, att såsom hittills såväl myndigheter
som personalorganisationer skola ställa föreläsare till förfogande
för kurserna. I den mån tjänsteman, som ej är ledamot i företagsnämnd, av
myndighet beordras att hålla föreläsningar vid kurs, föreligger tjänsteresa,
för vilken resekostnads- och traktamentsersättning utgår i vanlig ordning.
Nu angivna grunder för ersättning till deltagare i kurser för ledamöter i
företagsnämnd torde böra underställas riksdagens prövning. Därest de vinna
riksdagens godkännande, torde jag senare få för Kungl. Maj :t anmäla frågan
om utfärdande av bestämmelser i ämnet. Dessa bestämmelser lära icke
böra gälla sådan personal, för vilken överenskommelsen om inrättande av
företagsnämnder har karaktären av kollektivavtal. För denna personal synes
det, i anslutning till vad försvarets avtalsdelegation anfört, få ankomma
på vederbörande myndighet att med personalorganisationerna överenskomma
om ifrågavarande förmåner. Med anledning av vad fångvårdsstyrelsen
anfört må tilläggas, att vad här föreslagits icke bör medföra, att av riksdagen
maximerad anslagspost överskrides.
4:o.
Barntillägg till viss personal å krigsmaktens reservstater.
Vid införandet av särskilda barntillägg för befattningshavare i statens
tjänst konstruerades barntillägget såsom en förhöjning av det till befattningshavaren
utgående dyrtidstillägget. Bestämmelserna härom återfinnas,
såvitt angår befattningshavare med s. k. reglerad avlöning, i § 4 kungörelsen
den 15 juni 1923 (nr 265) med allmänna grunder för dyrtidstilllägg åt befattningshavare
i statens tjänst, sådant detta författningsrum lyder enligt
kungörelsen den 18 juni 1937, nr 433. Enligt nämnda bestämmelser skall
dyrtidstillägget för befattningshavare med reglerad avlöning ökas med 9
kronor för månad för varje barn under 16 års ålder, för vilket försörjningsplikt
förelåg vid början av det kalenderkvartal, som omfattar den månad dyrtidstillägget
avser.
Vid den allmänna lönereglering, som genomfördes den 1 juli 1939, ersattes
dyrtidstillägget av rörligt tillägg. Sistnämnda tillägg fastställdes enligt
vissa i de nya avlöningsreglementena angivna grunder; enligt dessa medförde
försörjningsplikt för barn icke någon förhöjning av tillägget. Då emellertid
ett bortfallande av barntillägget skulle ha fått till följd, att de befattningshavare
med barn under 16 år, vilka underkastades bestämmelserna i de
nya avlöningsreglementena, i vissa fall icke skulle ha blivit delaktiga av den
löneökning, som löneregleringen avsåg att bereda befattningshavarna, eller
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 139.
fått vidkännas direkt avlöningsminskning, stadgades i kungörelsen den 15
juni 1939 (nr 428) angående barntillägg åt vissa befattningshavare i statens
tjänst, att befattningshavare, å vilken de nya avlöningsreglementena erhölle
tillämpning, skulle — med vissa undantag —- åtnjuta barntillägg med 9 kronor
för månad för varje barn, för vilket befattningshavaren omedelbart före
den 1 juli 1939 ägt åtnjuta barntillägg enligt föreskrifterna i kungörelsen den
15 juni 1923, nr 265. Barntillägget skulle utgå till och med utgången av det
kalenderkvartal, under vilket bidragsberättigande barn fyllde 16 år.
Även vid den allmänna lönereglering, som genomfördes den 1 juli 1947,
meddelades bestämmelser om rätt för tjänsteman att övergångsvis bibehålla
barntillägg. Sålunda föreskrevs i 6 kap. 3 § kungörelsen den 30 juni 1947
(nr 553) med övergångsbestämmelser i anledning av ikraftträdandet av nya
avlöningsreglementen, att tjänsteman, som omedelbart före den 1 juli 1947
åtnjutit barntillägg enligt kungörelsen den 15 juni 1939, nr 428, efter övergång
till nytt avlöningsreglemente ägde bibehålla enahanda förmåner enligt
dittills gällande grunder. Motsvarande föreskrift har meddelats i 6 § 3 mom.
kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 543) med övergångsbestämmelser till statens
allmänna avlöningsreglemente.
Vad personal å krigsmaktens reservstater beträffar, var denna jämlikt förordningarna
den 23 juli 1936, nr 474 och 476, angående arméns och kustartilleriets
reservstater berättigad att å den enligt förordningarna utgående
lönen åtnjuta dyrtidstillägg jämte — i förekommande fall — förhöjning därav
i form av barntillägg enligt bestämmelserna i § 4 kungörelsen den 15 juni
1923, nr 265. Reservstatsförordningarna ersattes av den alltjämt gällande
kungörelsen den 24 september 1943 (nr 749) angående krigsmaktens reservstater,
vilken kungörelse trädde i kraft den 1 januari 1944. De äldre bestämmelserna
skulle dock alltjämt tillämpas å den, som vid kungörelsens ikraftträdande
tillhörde reservstat och före den 1 januari 1944 anmält sig vilja
fortfarande vara underkastad äldre bestämmelser. Dylik anmälan har gjorts
av ett ytterst ringa antal beställningshavare. Liksom fallet var vid 1939 års
allmänna lönereglering har vid den ifrågavarande löneregleringen för reservstatspersonalen
dyrtidstillägget ersatts av rörligt tillägg. Några föreskrifter
om rätt för reservstatspersonalen att bibehålla barntillägg, motsvarande de
föreskrifter som meddelats i fråga om befattningshavare, vilka den 1 juli
1939 övergått till de från och med nämnda dag gällande avlöningsreglementena,
ha icke utfärdats.
I en vid 1946 års riksdag väckt motion (I: 109) föreslogs, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa, att bestämmelserna i kungörelsen
den 15 juni 1939, nr 428, utsträcktes att från och med den 1 januari
1944 gälla även sådana beställningshavare, som avlönades enligt föreskrifterna
i kungörelsen den 24 september 1943, nr 749.
I yttrande över motionen anförde försvarsväsendets lönenämnd bl. a. följande.
I likhet med civila avlöningsreglementet, civila icke-ordinariereglementet,
militära avlöningsreglementet och militära icke-ordinariereglementet avsåg
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
21
kungörelsen 1943: 749 angående krigsmaktens reservstater, vilken trädde i
kraft den 1 januari 1944, att genomföra en viss reell löneförbättring. Beträffande
sådan personal, som från och med den 1 januari 1944 blivit underkastad
föreskrifterna i nämnda kungörelse och som dessförinnan åtnjutit
inom dyrtidstilläggets ram utgående barntillägg, ha emellertid bestämmelser
icke meddelats om ett bibehållande övergångsvis av denna förmån. Här avsedd
reservstatspersonal har sålunda med avseende å rätt till barntillägg
kommit i en mindre förmånlig ställning än de befattningshavare, som den 1
juli 1939 övergått till förut berörda avlöningsreglementen. Anledningen härtill
synes oklar.
Med hänsyn till det anförda synes det lönenämnden, som om det i motionen
framlagda förslaget vore förtjänt att tagas under närmare övervägande.
Lönenämnden får emellertid framhålla, att det spörsmål, varom här är fråga,
enligt lönenämndens mening är av sådan natur, att ett ställningstagande
till detsamma måste föregås av närmare utredning.
Med anledning av vad försvarsväsendets lönenämnd anfört fann riksdagen
(statsutsk. uti. nr 4, punkt 200; r. skr. nr 4, punkt 200) befogat, att frågan
om ifrågavarande reservstatspersonals rätt till barntillägg bleve föremål för
närmare övervägande från Kungl. Maj :ts sida, samt anhöll, att Kungl. Maj :t
ville låta verkställa utredning rörande den i motionen berörda frågan.
Sedan Kungl. Maj :t genom beslut den 24 maj 1946 uppdragit åt försvarets
civilförvaltning att verkställa den av riksdagen sålunda angivna utredningen
samt att till Kungl. Maj :t inkomma med utredningen och därav föranlett förslag,
har civilförvaltningen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 21 januari 1949
framlagt utredning och förslag i ämnet.
Efter att ha erinrat om att den år 1943 genomförda löneregleringen för
reservstatspersonalen i huvudsak avsett att anpassa reservstatslönerna efter
de löner, som från och med den 1 juli 1939 gällde för personalen på aktiv
stat, och — om man bortsåge från den i förhållande till de äldre bestämmelserna
utökade tjänstgöringsskyldigheten — inneburit en vass reell löneförbättring,
har civilförvaltningen framhållit, att bortfallet av barntillägg vid
övergången den 1 januari 1944 till kungörelsen den 24 september 1943, nr
749, på sätt framginge av en i skrivelsen intagen tablå, i regel medfört en
direkt minskning av nettoavlöningen i de fall, där barntillägg tidigare utgått
för mer än två barn. I anledning härav har ämbetsverket föreslagit, att
föreskrift måtte meddelas att beställningshavare å reservstat, som omedelbart
före den 1 januari 1944 åtnjutit förhöjning av dyrtidstilläggct jämlikt
kungörelsen den 15 juni 1923, nr 265, för tre eller flera barn må, så länge
han varit eller fortfarande är försörjningspliktig för nämnda barn, räknat
från och med den 1 januari 1944 utfå barntillägg med 9 kronor per månad
för varje barn utöver två, intill dess barnet fyllt 16 år.
Civilförvaltningen har vidare anfört följande.
Inom ämbetsverket har verkställts utredning i syfte att klarlägga, i vad
mån barntillägg tidigare åtnjutits av reservstatspersonalen. För detta ändamål
ba äldre räkenskaper för respektive förband genoingåtts. Av utredningen,
som omfattat 173 av de 183 beställningshavare, som den 1 januari 1944
kvarstodo å reservstat och från och med samma dag blivit underkastade
bestämmelserna i kungörelsen den 24 september 1943, nr 749, framgår, att
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
omedelbart före den 1 januari 1944 97 beställningshavare icke åtnjöto barntillägg
för något barn, medan övriga beställningshavare ägde uppbära dylik
förmån, 40 för ett barn, 20 för två barn, 12 för tre barn och 4 för fyra barn.
På sätt i det föregående anförts och såsom även framhållits i den till
grund för den av Kungl. Maj:t anbefallda utredningen liggande motionen
medför bortfallet av barntillägget för reservstatspersonalen minskning av
avlöningen i förhållande till vad som utgick enligt de äldre reservstatsbestämmelserna
endast i de fall, där förmånen utgått för mer än två barn. Då,
såsom utredningen utvisar, allenast omkring 16 beställningshavare åtnjöto
barntillägg för mer än två barn, medförde övergången till kungörelsen den
24 september 1943, nr 749, för den övervägande delen av reservstatspersonalen
en löneförbättring. Civilförvaltningen ifrågasätter därför, om det kan
anses motiverat att utfärda generella föreskrifter av det innehåll som i motionen
föreslagits.
Beträffande kostnaderna för tillerkännande retroaktivt av barntillägg på
sätt civilförvaltningen föreslagit har ämbetsverket upplyst, att dessa för
kalenderåret 1944 kunde beräknas till omkring 1 800 kronor, vilken summa
för åren därefter konnne att successivt sjunka.
Statens lönenåmnd har anfört bl. a. följande.
Befattningshavare, för vilka civila eller militära avlöningsreglementena
varit tillämpliga, ha medgivits övergångsvis uppbära barntillägg för varje
barn, för vilket dylikt tillägg utgått före 1939 års lönereglering. Samma princip
har uppehållits vid 1947 års lönereglering, ehuru denna för samtliga
befattningshavare medfört betydligt större löneförbättring än som motsvarar
barntilläggets belopp. Enligt statens lönenämnds mening kan tillräcklig
anledning icke anses föreligga att i detta avseende ställa personalen på
reservstat i sämre läge än anställningshavare med full tjänstgöringsskyldighet.
Lönenämnden anser sig därför icke kunna ansluta sig till civilförvaltningens
förslag, vilket allenast åsyftar att skydda ifrågavarande beställningshavare
mot direkt löneminskning i samband med övergången till 1943 års
reservstatskungörelse. Lönenämnden får i stället förorda, att barntillägget
medgives utgå även till beställningshavare med ett eller två barn. Å andra
sidan synes det tillräckligt, om tillägget — i likhet med vad som gäller för
befattningshavare i allmänhet — utgår för varje barn, för vilket sådant
tillägg uppburits omedelbart före den 1 juli 1939 och intill dess barnet fyller
16 år.
Föredraganden. På sätt i det föregående angivits har den såsom förhöjning
av dyrtidstillägget konstruerade löneförmånen barntillägg avskaffats i
samband med de löneregleringar, som genomförts år 1939 och därefter och
vid vilka dyrtidstillägget ersatts med rörliga tilläggsförmåner i annan form.
Därvid ha likväl i allmänhet meddelats bestämmelser, genom vilka tjänstemän,
som före löneregleringen åtnjutit barntillägg, medgivits att i viss omfattning
övergångsvis bibehålla dylika tillägg. Ett undantag härifrån gäller
emellertid beträffande personal å krigsmaktens reservstater; i propositionen
1943:143 angående krigsmaktens reservpersonal och vid riksdagens behandling
av nämnda proposition berördes icke frågan om eventuella övergångsanordningar
beträffande barntillägg, och sådana ha varken i nämnda
sammanhang eller senare kommit till stånd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 139.
23
I sill skrivelse 1946: 4 uttalade riksdagen, att riksdagen funne befogat, att
frågan om ifrågavarande reservstatspersonals rätt till barntillägg bleve föremål
för närmare övervägande från Kungl. Maj :ts sida. Sedan försvarets
civilförvaltning efter erhållet uppdrag numera framlagt utredning och förslag
i ämnet och statens lönenämnds yttrande däröver föreligger, torde frågan
nu böra upptagas till prövning.
Såväl försvarets civilförvaltning som statens lönenämnd ha föreslagit, att
jämväl för reservstatspersonalens vidkommande meddelas bestämmelser, enligt
vilka beställningshavare, som omedelbart före löneregleringen åtnjöt
barntillägg, medgives att i viss utsträckning bibehålla förmånen efter det
han blivit underkastad de nya avlöningsbestämmelserna. Enligt civilförvaltningens
förslag skulle barntillägg för barn födda före fjärde kvartalet 1943
få bibehållas med den inskränkningen, att tillägg endast skulle få utgå för
sådant eller sådana barn utöver två. Lönenämndens förslag innebär i jämförelse
härmed de avvikelserna, å ena sidan att endast barntillägg för barn
födda före andra kvartalet 1939 skulle kunna bibehållas men å andra sidan
att tillägg skulle få utgå för samtliga sådana barn.
För egen del hyser jag i likhet med de hörda myndigheterna uppfattningen,
att tillräckliga skäl saknas att i ifrågavarande avseende tilldela reservstatspersonalen
en mindre förmånlig ställning än annan personal, för vilken
dyrtidstilläggssystemet avvecklats; anledning finnes antaga, att någon dylik
undantagsställning icke skulle ha beretts reservstatspersonalen, därest spörsmålet
kommit under bedömande vid 1943 års lönereglering. I konsekvens
härmed anser jag vidare, att den särskilda övergångsbestämmelse till 1943
års reservstatskungörelse, som sålunda torde böra meddelas, bör erhålla
den närmare innebörd, som statens lönenämnd angivit i sitt utlåtande i
ärendet. Genom en sådan utformning beaktas även, såvitt angår reservstatspersonalen,
vissa synpunkter, åt vilka riksdagens revisorer givit uttryck i
sin senast avgivna berättelse, på frågan om den tidpunkt vid vilken övergångsvis
utgående barntillägg bör vara helt avvecklat.
Jag föreslår, att Kungl. Maj :t för sig utverkar riksdagens bemyndigande
att meddela bestämmelser av den innebörd, som här angivits.
Hemställan.
Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående förordats
a) vidtaga ändringar i de i statens allmänna avlöningsreglemente
meddelade bestämmelserna rörande furirer; samt
b) meddela beslut eller bestämmelser rörande
vissa avlöningsförmåner till personal, tjänstgörande vid
Ölands södra grunds fyrplats,
24
Kungi. Maj:ts proposition nr 139.
avlöningsförmåner för befattningshavare i statens tjänst
vid deltagande i kurser i företagsdemokrati m. m. och
barntillägg till viss personal å krigsmaktens reservstater.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Erik Skiöld.
607327. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1950:169 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående anslag för budgetåret 1950/51 till utrustning och inredning av lokaler för civildepar a1 i texten
- SU 1950:97 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente in. in. s. 34 i texten