Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m

1950-03-24 · 51 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 51 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:192, Med förslag till lag om ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

1

Nr 192.

Kungl. Moj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens

begränsning, m. m.; given Stockholms slott den

2b mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens

begränsning; samt

2) lag om fortsatt giltighet av arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216)

för hotell, restauranger och kaféer.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. Danielson.

Propositionens innehåll.

I propositionen föreslås att allmänna arbetstidslagen den 16 maj 1930

utsträckes till att omfatta även flottningsarbete samt att arbetstidslagen

den 23 maj 1947 för hotell, restauranger och kaféer i sin gällande lydelse

göres definitiv genom att den nuvarande tidsbegränsningen i fråga om lagens

giltighetstid undanröjes.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 192.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning

från och med den 1 januari 1951 skall hava ändrad lydelse på

sätt nedap angives samt att 10 § 1 mom. samma lag1 icke skall äga giltighet

efter den 31 december 1950.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Denna lag---------— här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som--------- — ävensom fiske,

f) skogsarbete samt kolning i f) skogsarbete samt kolning i

mila, ändock att arbetet icke är att mila, ändock att arbetet icke är att

hänföra till skogsarbete, ävensom hänföra till skogsarbete,

flottning,

g) upptagning av----- — -— detaljhandeln äger tillämpning,

k) arbete, varå arbetstidslagen för k) arbete, varå arbetstidslagen för

hotell, restauranger och kaféer äger hotell, restauranger och kaféer äger

tillämpning, samt2 tillämpning, samt

l) arbete, som-----------hans bostad.

Beslut enligt 3, 5, 6, 7 eller 10 §

lagen om arbetstidens begränsning,

vilket påkallas med hänsyn till

denna lag, må meddelas efter den

31 augusti 1950, dock med verkan

tidigast från och med den 1 januari

1951.

1 Jfr 1945: 271 och 1947: 217.

Enligt lag den 23 maj 1947 skall 1 § andra stycket kj hava denna lydelse endast t. o. m.

den 31 december 1950. Eljest gällande lydelse är »k) sådant arbete i hotell-, restaurang- eller

kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, samt».

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

3

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,

restauranger och kaféer.

Härigenom förordnas, att arbetstidslagen den 23 maj 1947 för hotell,

restauranger och kaféer, vilken gällei’ till och med den 31 december 1950,

skall äga fortsatt giltighet efter sistnämnda dag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 17

februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om laglig reglering av

arbetstiden vid flottning samt anför.

Inledning.

Arbetstiden vid flottningsarbete är icke reglerad i gällande arbetstidslagstiftning.

Sedan frågan härom vid olika tillfällen berörts i riksdagen, anhöll

riksdagen i skrivelse den 19 april 1947 (nr 107), att Kungl. Maj:t ville låta

verkställa en utredning av frågan om laglig reglering av arbetstiden vid

flottning samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Den av riksdagen önskade utredningen har numera ombesörjts av arbetstidsutredningen1

— tillsatt den 15 mars 1947 med stöd av Kungl. Maj :ts

bemyndigande den 28 februari samma år för att verkställa en allmän översyn

av arbetstidslagstiftningen — som den 1 december 1949 avlämnat betänkande

i ämnet1 2 (SOU 1949: 58). I betänkandet föreslås att allmänna arbetstidslagen,

d. v. s. lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,

utsträckes till att omfatta även flottningsarbete.

Över detta betänkande ha efter remiss yttranden avgivits av arbetarskyddsstyrelsen

-— som i ärendet hört skogsyrkesinspektören i norra distriktet

— arbetsmarknadsstyrelsen — som inhämtat yttranden från länsarbets
1

Utredningen består av häradshövdingen Ove Hesselgren, ordförande, ombudsmannen i

Svenska industritjänstemannaförbundet Harald Adamsson, ledamöterna av riksdagens andra

kammare fru Elsa Johansson, Norrköping, och Olof Nilsson, Göteborg, direktören i Järnbruksförbundet

Gustaf Rudenstam samt ombudsmannen i Svenska metallindustriarbetareförbundet

Edvard Vilhelmsson.

2 Den undersökning angående flottningsarbetet, som ligger till grund för utredningens förslag,

har utförts av en delegation inom utredningen, bestående av Vilhelmsson jämte fyra för

ändamålet tillkallade experter nämligen flottningscheferna P. Lundén och J. Stael von Holstein

— den senare efterträdde under undersökningens gång direktören i Föreningen skogsarbeten

A. Duus-Otterström — samt ordföranden i Svenska skogs- och fiottningsarbetareförbundet

Ch. Winroth och ombudsmannen i samma förbund I. Enberg.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 5

nämnderna i den nordliga delen av landet — domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

Svenska arbetsgivareföreningen, Föreningen skogsarbeten, Värmlands

och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Svenska flottledsförbundet

— som bifogat yttrande från Dalelfvarnes flottningsförening —

Svenska lantarbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige samt

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet.

I remissyttrandena äro meningarna i viss mån delade angående huruvida

arbetstidsutredningens förslag bör genomföras.

För egen del tillstyrker jag att så sker; och jag anhåller nu att få lämna

en närmare redogörelse för detta ärende.

Gällande bestämmelser.

Allmänna arbetstidslagens huvudsakliga innehåll.

Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning gäller i princip för

hela näringslivet, dock endast för rörelser eller företag, vari i regel flera än

fyra arbetare sysselsättas (1 § första st.). Från lagens tillämpning äro emellertid

vissa former av arbete undantagna (1 § andra st.), bl. a. dels arbete,

som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det

ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

dels arbete, som till sin natur är så oregelbundet att det icke kan förläggas

till bestämda tider, och dels skogsarbete samt kolning i mila, ändock att

det ej är att hänföra till skogsarbete, ävensom flottning. Vidare undantagas

sådana arbeten, beträffande vilka arbetstiden regleras i speciella arbetstidslagar,

såsom sjöarbetstidslagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln

samt arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer.

Såsom en huvudregel beträffande den ordinarie arbetstidens längd stadgas

i allmänna arbetstidslagen (4 § första st.), att arbetsgivare icke får använda

arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 8 timmar

om dygnet eller 48 timmar i veckan. Om nämnda begränsning av arbetstiden

för vecka icke därigenom överskrides, får dock arbetstiden under något

eller några av veckans dygn utsträckas till högst 9 timmar. För arbete,

som bedrives med regelbunden skiftindelning, far annan arbetstid tillämpas,

såframt icke därigenom uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en

tidrymd av högst 3 veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan (4 §

andra st.).

Från dessa huvudregler äger arbetarskyddsstyrelsen enligt 5 § medgiva

undantag. Därest för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån är beroende

av årstiden eller väderleken eller på grund av annat förhållande är av växlande

längd, må således enligt 5 § 1 mom. medgivas, att arbetstiden begränsas

endast så, att den i genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att

uppgå till högst 48 timmar i veckan. Enligt 3 inom. må i erforderlig ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

sträckning undantag medgivas beträffande arbete, som fortgår allenast under

kortare tid eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser

ändamål av synnerligen stort allmänt intresse. Enligt 4 mom. få de undantag

medgivas, som kunna vara påkallade för att undvika allvarligt missförhållande;

och enligt 5 mom. må undantag beviljas om det stora flertalet

av de berörda arbetarna finner undantaget önskvärt och arbetstiden ej

kommer att oskäligt utsträckas.

Beträffande övertid gäller enligt lagen att sådan får uttagas under vissa

förutsättningar i anledning av natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet,

som ej kunnat förutses (6 §), ävensom i viss omfattning till de

förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis

måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden. I övrigt

får övertidsarbete förekomma i form av dels s. k. allmän övertid,

som får uttagas av arbetare, som fyllt aderton år, med högst 200 timmar

per arbetare och år, dock högst 48 timmar under loppet av 4 kalenderveckor

(7 § 2 mom.), och dels s. k. extra övertid, som får uttagas

intill ytterligare högst 150 timmar för arbetare och år (7 § 3 mom.).

Allmän övertid får arbetsgivaren uttaga, då han så finner påkallat med

hänsyn till särskilt förhållande. För uttagande av extra övertid fordras tillstånd

av arbetarskyddsstyrelsen; och sådant tillstånd må lämnas när ytterligare

eftergift i fråga om arbetstiden är av trängande behov påkallad.

Om sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som

kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde,

äro ense om viss ytterligare eftergift i fråga om arbetstiden,

äger Konungen förordna att eftergiften må allmänt åtnjutas inom verksamhetsområdet

(10 § 2 mom.). Likaså äger Konungen, om tillämpningen av

lagen skulle medföra sådana svårigheter för visst arbete eller företag, att

dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, medgiva erforderliga undantag

från lagens tillämpning (10 § 3 mom.).

Tillsynen å efterlevnaden av lagen utövas av yrkesinspektionens befattningshavare

(11 § 1 mom.).

Kollektivavtalsbestämmelser.

I de för flottningsarbetarna gällande kollektivavtalen finnas vissa arbetstidsbestämmelser.

Jämlikt dessa skall arbetstiden vid tidlönsarbete bestämmas

av arbetsledningen med hänsyn till det arbete, som skall utföras. Där

förhållandena det medgiva och arbetstiden kan utnyttjas effektivt, skall

arbetstiden begränsas till 10 timmar per dygn. Om möjligt skall arbetstiden

i regel förläggas mellan kl. 6 och 18. Vidare stadgas ledighet från arbetet

efter kl. 6 å vissa helgdagsaftnar. För arbete, som överskjuter 10 timmar

per dygn eller som infaller efter kl. 6 å helgdagsaftnar samt mellan kl.

18 dag före sön- och helgdag och kl. 18 sön- och helgdag, stadgar avtalet

viss högre lön. Tidlönsarbetare, som efter tillsägelse befinner sig på arbets
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

post, åtnjuter avlöning såväl för arbetad tid som för den tid, han stått färdig

rycka in i arbetet. Ett avbrott med flottningsarbetet exempelvis i samband

med en brötbildning medför nämligen i regel att en mängd arbetare

bli sysslolösa, men de kunna därför icke lämna sina arbetsposter. För avlägset

belägna flottleder finnas särskilda bestämmelser, som reglera ersättningen

vid avbrott i arbetet. Dessa äro av ekonomisk betydelse i huvudsak

för dem, som arbeta så avlägset från den egna bostaden, att de vid avbrott

icke ha möjlighet att återvända dit eller utföra annat arbete.

Vad nu sagts om kollektivavtalsbestämmelserna gäller icke arbete vid

skiljeställen. Därstädes är den ordinarie arbetstiden bestämd till 48 timmar

per hel arbetsvecka. Enligt en till denna bestämmelse fogad protokollsanteckning

är det dock parterna obetaget att under vissa förhållanden lokalt

överenskomma om den ordinarie arbetstidens utsträckning. Denna bestämmelse

syftar på tillfällen, när anhopning av virke inträffat eller då

andra omständigheter påkalla sorteringens forcerande. På samma sätt kan

den ordinarie arbetstiden inskränkas, då det visar sig erforderligt med hänsyn

till dagsljus eller andra omständigheter. Dessa undantag från 48-timmarsveckan

ha dock icke större betydelse och ha företrädesvis tagits i anspråk

vid några högre upp belägna skiljeställen för att undvika förseningar

i flottningen i den längre ned belägna delen av flottleden. Avtalet för skiljeställen

stadgar skyldighet för arbetare att på arbetsgivarens anfordran utföra

övertidsarbete i den utsträckning lag medgiver. Dock åligger det arbetsgivaren

att inskränka dylikt arbete till sådant, som icke utan stor olägenhet

kan uppskjutas till ordinarie arbetstid.

Arbetstidsutredningens betänkande.

Verkställda undersökningar.

I betänkandet lämnas först en beskrivning av arbetet vid flottlederna.

Beträffande redogörelsen härför torde jag få hänvisa till betänkandet (sid.

19—27). Nämnas må att, enligt vad utredningen upplyser, under en flottningssäsong

mellan 40 000—45 000 man torde erfordras under längre eller

kortare tider.

För att få en uppfattning om det är möjligt att genomföra en laglig arbetstidsreglering

för flottningsarbetet och om det går att förkorta den nu

där vanliga arbetstiden har utredningen verkställt vissa undersökningar.

Dessa bygga på material från flottningsföreningarna avseende arbets- och

anställningstiderna för flottningsarbetarna under de senare åren m. m. Av

undersökningarna, vilka redovisas å sid. 27—64 i betänkandet, framgar i

huvudsak följande.

Vad först angår flottningsarbetarnas fördelning på

yrkesgrupper visar det sig att det avgjort största antalet flottningsarbetare

är antingen jordbrukare eller skogsarbetare. Av dessa båda grup
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

per utgöra skogsarbetarna den största delen; på många håll är denna grupp

omkring dubbelt så stor som jordbrukargruppen.

Av uppgifter angående anställningstidens längd, vilka lämnats

av Föreningen skogsarbeten och som hänföra sig till 1947 års flottning

samt avse flertalet stora flottleder, framgår, att genomsnittligt 53 %, d. v. s.

över hälften av samtliga flottningsarbetare, ej ha längre anställningstid än

15 dagar. En anställningstid av högst 20 dagar ha 64 % av samtliga arbetare.

För omkring 4/3 varar anställningen högst en månad. Anställningstiden

för den stora massan arbetare är således av helt kort varaktighet. Förhållandena

växla dock i de enskilda flottlederna, och enligt uppgifter beträffande

Indals och Ljunga älvs flottleder samt vissa distrikt, som flottas av

Dalelfvarnes flottningsförening, är anställningstiden längre.

Uppgifter avseende den dagliga arbetstidens längd vid

olika flottleder åren 1943—1948 utvisa betydande variationer. De längsta

arbetstiderna äro således omkring 50 % längre än de kortaste, något som

enligt utredningens mening återspeglar flottningsarbetets starka beroende

av väder- och vindförhållanden. Medelarbetstiden för man och dag under

de berörda åren utgör för Klarälvens flottningsförening omkring 10,5 timmar,

för Indals och Ljunga älvs samt Gimåns flottningsföreningar omkring

10,6 timmar, för Amungen-Hosjö flottningsförening omkring 12 timmar,

för Loneå flottningsförening omkring 12,5 timmar samt för Luleå flottningslörening

omkring 12,7 timmar. Medelarbetstiden varierar något från det ena

året till det andra, ehuru i regel obetydligt; högsta variationen är 0,6 timmar.

Emellertid påpekar utredningen, att de lämnade arbetstidsuppgifterna

uppenbarligen i viss omfattning överstiga de verkliga arbetstiderna. Härom

anför utredningen bl. a.

I statistiken ingår all tid för vilken enligt kollektivavtal avlöning skall

utgå. Detta innebär, att uppgifterna även omfatta tid, då arbetare stått

till arbetsgivarens förfogande utan att arbete utförts. Den omfattning i vilken

detta förekommit är i viss mån beroende på de rådande flottningsförhållandena,

men omfattningen är också avhängig av det sätt varpå arbetet

organiserats. Därest en arbetstagare på arbetsplatsen står till en arbetsgivares

förfogande kommer dylik tid även enligt en eventuell arbetstidslagstiftning

för flottning att räknas in bland de arbetade timmarna. Men man torde

med ledning av allmänna erfarenheter kunna utgå från, att därest en arbetstidsreglering

införes, utnyttjandet av den till buds stående arbetstiden

kommer att effektiviseras vid sådana arbetsställen, där förutsättningar därför

föreligga. De under nuvarande förhållanden lämnade arbetstidsuppgifterna,

då all reglering av arbetstiden saknas, måste därför med sannolikhet

komma att ge högre värden än vad förhållandet skulle ha varit, därest en

laglig reglering förelegat. Det påpekade bör hållas i minnet vid bedömandet

av uppgifterna rörande den dagliga arbetstidens längd.

Utredningen har rörande 1948 års flottningssäsong infordrat ett mera

omfattande statistiskt material från de förutnämnda flottningsföreningarna

för att få möjligheterna att införa flott ningsar betet

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

under den allmänna arbetstidslagen belysta. Vid bearbetningen

av materialet har utredningen ansett sig böra utgå från den praxis,

som gäller vid tillämpningen av de bestämmelser i den allmänna arbetstidslagen,

som enligt utredningen skulle komma att reglera flottningsarbetet,

därest detta infördes under lagen. I anslutning härtill har utredningen raknat

med att arbetstiden med stöd av 5 § i lagen skulle bli reglerad för fyraveckorsperioder.

'' Detta skulle innebära att den ordinarie arbetstiden för

varje period bleve högst 192 timmar. Härtill skulle för varje period tillkomma

dels allmän övertid om 48 timmar inom ramen av 200 timmar per

kalenderår och dels den extra Övertid, som finge uttagas efter medgivande

av arbetarskyddsstyrelsen. Med anknytande till hittillsvarande praxis i

fråga om medgivanden till dylik övertid — högst 10 timmar per kalendervecka

och 90 timmar per halvår — har utredningen utgått från att den

extra övertiden skulle komma att uppgå till 40 timmar per fyraveckorsperiod

inom ramen av 90 timmar för hela flottningssäsongen. Inom varje

fyraveckorsperiod skulle således kunna uttagas ordinarie arbetstid och allmän

övertid med sammanlagt 240 timmar. Lades därtill den extra övertiden

komme man upp till en sammanlagd arbetstid av 280 timmar för perioden.

Givetvis — framhåller utredningen — skulle arbetstid icke kunna

uttagas i denna utsträckning under alltför många perioder med hänsyn till

de maximala gränserna för övertiden. Under två perioder kunde emellertid

arbetstiden uppgå till 280 timmar, under en period till 250 timmar, under

en till 240 timmar och under ytterligare en till 200 timmar. Under förutsättning

att den extra övertiden begränsades till 90 timmar lagens maximum

är 150 timmar — vore därmed de maximala möjligheterna till Övertid

tagna i anspråk. Vid dylik arbetstidsberäkning brukade året enligt utbildad

praxis delas i fasta fyraveckorsperioder, varvid den första perioden började

med årets första hela kalendervecka.

En bearbetning av materialet från dessa utgångspunkter visar beträffande

de undersökta distrikten under Klarälvens flottningsförening, att

därstädes endast en mycket ringa del av den utförda arbetstiden överstigit

240 timmar per man och fyraveckorsperiod. Om hänsyn tages till möjligheterna

att tillgripa extra övertid, skulle praktiskt taget all arbetstid ha

fallit inom lagens maximibestämmelser.

Vid Indals och Ljunga älvs samt Gimåns flottningsföreningar, där flottningssäsongen

varar längre, ha arbetstiderna under tre perioder, om än i

förhållandevis ringa omfattning, överstigit 240-tiinmarsgränsen. Hade extra

övertid tillgripits, skulle praktiskt laget all arbetstid så när som 0,8 % under

en period ha fallit inom lagens maximibestämmelser.

För Amungen-Hosjö flottningsförenings del har den där förekommande

sjöflottningen — som leder till långa arbetstider — föranlett, att en större

andel av arbetstiderna än beträffande de föregående flottningsföreningarna

fallit över de aktuella gränserna. För en period har cj mindre än 15,G % av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

antalet utförda arbetstimmar legat ovanför 240-timmarsgränsen. Två andra

perioder visa så höga tal som 12 %. Skulle extra övertid ha tillgripits, hade

en betydande del av dessa arbetstider kunnat rymmas inom den allmänna

arbetstidslagstiftningens ram. Även om hänsyn tages härtill, skulle dock

under den förstnämnda perioden 8,2 % av arbetstimmarna icke ha kunnat

utföras med en tillämpning av lagen.

Vad slutligen angår Umeå flottningsförening har endast under en period

i någon större omfattning uttagits arbetstid utöver 240-timmarsgränsen,

nämligen med 7,5 %. över 280-timmarsgränsen ha under denna period fallit

5,1 % av arbetstiden.

Sedan huvudresultaten av undersökningen framkommit, har utredningen

låtit 12 av de större flottningsföreningarna yttra sig däröver. Därvid ha

några föreningar lämnat ytterligare statistiska uppgifter. Av dessa framgår

bl. a. att enligt uppgifter från Indals och Ljunga älvs samt Gimåns

flottningsföreningar under två perioder år 1949 8,1 resp. 8,5 % av samtliga

arbetstimmar under perioden överskridit 240-timmarsgränsen. Motsvarande

procenttal i fråga om 280-timmarsgränsen utgjorde 3,4 resp. 0,1. Under de

båda övriga fyraveckorsperioder, som berördes av flottningssäsongen, hade

angivna gränser ej överskridits.

Amungen-Hosjö flottningsförening angiver antalet arbetare, som utfört

arbete under mer än o4 dagar — d. v. s. den sammanlagda tid under vilken

arbetsgivaren förfogar över en arbetstid av 280 timmar per fyraveckorsperiod

— till 44,4 % av hela den anställda arbetsstyrkan. Av arbetarna ha

49 % haft längre arbetstid än 11,7 timmar per dygn, vilket utgör den medelarbetstid

som högst kan uttagas per dag vid en maximering av tiden till

280 timmar per fyraveckorsperiod.

Enligt uppgift från Umeå flottningsförening ha under 1949 års flottningssäsong

av 3 200 undersökta tidlönsanställda arbetare 395 eller 12 %

haft en arbetstid överstigande 280 timmar under en period. Den största

gruppen har utgjorts av båtmanskap och långflottare. Dessa båda kategorier

ha deltagit i flottningsarbetet under hela säsongen, varför de under

fyra perioder överskridit 280-timmarsgränsen. Piteå flottningsförening har

uPPgivit, att det — utan att dess statistik dock slutligen bearbetats — vore

föreningen bekant, att minimum av arbetstid, som användes vid flottningsföreningen

under en fyraveckorsperiod, varit 308 timmar.

Utredningen finner undersökningsmaterialet visa, att den avgjort största

delen av arbetstiden fallit under 280-timmarsgränsen, och erinrar om det

förut berörda förhållandet, nämligen att antalet redovisade arbetstimmar

med all sannolikhet icke obetydligt överstiger det antal, som skulle ha bokförts

som arbetade timmar, därest en lagstiftning rörande arbetstidens begränsning

hade funnits. Beaktade man detta förhållande syntes det utredningen,

som om undersökningen givit till resultat, att en laglig reglering av

arbetstiden i enlighet med vad förut angivits icke annat än i vissa särskilda

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

fall skulle ha påverkat arbetsförhållandena och möjligheterna att genomföra

flottningsarbetet. Vid en enligt utredningens förutsättningar lagligt

reglerad arbetstid hade man kunnat uttaga praktiskt taget samma arbetstid

som i verkligheten behövts för flottningsarbetets utförande. De fall, då

längre arbetstider än 280 timmar under en fyraveckorsperiod förekommit,

hade visat sig gälla speciella slag av flottningsarbetet, nämligen sjöflottningen

och slutflottningen. Skulle en laglig arbetstidsreglering äga rum,

vore det enligt utredningens mening tydligt, att särskild hänsyn borde tagas

till dessa slag av flottningsarbete.

För att komplettera utredningsmaterialet har arbetstidsutredningen tillställt

samtliga flottningsföreningar av större betydelse skrivelser med förfrågan,

om enligt deras uppfattning en laglig reglering av arbetstiden för

flottningsarbetet i huvudsaklig överensstämmelse med vad förut angivits

_d. v. s. med möjlighet att uttaga arbetstid med upp till 280 timmar per

arbetare under en fyraveckorsperiod —- skulle komma att i något mera betydelsefullt

hänseende försvåra flottningsarbetets ändamålsenliga bedrivande.

Flertalet flottningsföreningar ha därvid funnit förslaget ej kunna genomföras

utan en ökning av arbetsstyrkan eller en förlängning av flottmngstiden.

I det förra hänseendet har framhållits att det redan nu med den sedan

7—8 år tillbaka rådande knappheten på arbetskraft vore mycket svårt

att skaffa erforderligt, kvalificerat folk till flottningarna. Särskilt i vissa

landsändar — bl. a. lappmarkssocknarna, Västerbotten och de glest bebyggda

skogsområdena i Jämtland — vore redan all tillgänglig arbetskraft

utnyttjad, varför en ökning av arbetsstyrkan vore praktiskt ogenomförbar.

Man kunde befara att flottningen finge avbrytas för året, när

det tillåtna antalet övertidstimmar utnyttjats. I vart fall beträffande de

övre delarna av flottlederna kunde man bli tvingad att övergå till tvåårig

flottning. Detta skulle innebära nationalekonomiska förluster, i all synnerhet

som den grövre skogen numera i huvudsak toges efter de avlägset belägna

delarna av flottlederna och sågtimret vore det sortiment, som toge

största skadan av lagring i flottlederna. En förlängd flottningstid skulle

även medföra skada för produktionen av elektrisk kraft.

Det framhålles vidare att en lagstiftning med en periodindelning såsom

grund komme att missgynna de arbetsgivare, som beredde sina arbetare en

något längre tids anställning. Men det funnes ingenting som hindrade, att

en arbetare, som arbetat 240 timmar under en period hos en arbetsgivare,

hunne att avverka ytterligare 240 timmar antingen hemma på sin gård eller

hos annan arbetsgivare. En lagstiftning rörande begränsad arbetstid för

flottningsarbete kunde alltså ej bli effektiv och skulle ej förhindra de olägenheter

som antoges förekomma. För övrigt hyste arbetarna själva motvilja

mot en arbetstidsförkortning. Att så vore förhållandet berodde ej blott

på att de fruktade lägre arbetsförtjänster utan även på att de vid avlägset

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

belägna flottleder icke skulle kunna utnyttja fritiden. Att märka vore även

att flottningsarbetet, som i regel vore av kort varaktighet och till stor del

bestode av vakthållning eller andra mindre ansträngande arbeten, trots

den ofta långa arbetstiden vore mindre tungt än de arbeten flottningsarbetarna

deltoge i under övrig tid. Många äldre arbetare ansåge det vara för

tungt att gå i skogsarbete men ginge gärna i flottningsarbete. Det föx-elåge

icke bland flottningsarbetarna ohälsa eller förslitning i större utsträckning

än i andra jämförbara yrken.

Den av arbetstidsutredningen enligt det föregående övervägda lagstiftningen

rörande arbetstiden för flottningsarbetare har härefter diskuterats

vid en av utredningen hållen konferens med flottningscheferna för de större

flottningsföreningarna samt företrädare för ett antal avdelningar tillhörande

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet.

Sedermera ha arbetsmarknadens representanter i utredningens flottningsdelegation

yttrat sig beträffande hithörande spörsmål. De experter, som företrädde

arbetsgivarsidan, förklarade därvid, att de ansågo bärande motiv icke

föreligga för en laglig reglering av arbetstiden för flottningsarbete, men att de

likväl icke ville motsätta sig en sådan. I samband härmed framhöllo arbetsgivarsidans

experter bl. a. följande. Därest en arbetstidslagstiftning på detta

område möjliggjorde en reglering av arbetstiden på i huvudsak följande

sätt, kunde arbetsgivarsidan godtaga densamma. Den ordinarie arbetstiden

vid flottning begränsades allenast så, att den i genomsnitt för fyra veckor

komme att uppgå till högst 48 timmar i veckan. Arbetsgivarna bereddes

möjlighet att utöver allmän övertid uttaga extra övertid i minst den utsträckning

som utredningen ifrågasatt, d. v. s. 40 timmar per fyraveckorsperiod

inom ramen av 90 timmar per flottningssäsong. Det förutsattes, att

arbetarskyddsstyrelsen såväl i fråga om regleringen av den ordinarie arbetstiden

som beträffande medgivande till extra övertid toge verklig hänsyn

till de för flottningsarbetets rationella bedrivande föreliggande omständigheterna,

så att den för flottningen erforderliga arbetstiden kunde uttagas.

I fråga om vissa slag av flottning, nämligen sjöflottning och slutflottning,

förutsattes, att den tidrymd, för vilken den ordinarie arbetstiden

skulle regleras, utsträcktes till minst sex veckor. Dessutom förutsattes, att

i fråga om dammvakternas arbetstid undantag från lagens bestämmelser

medgåves i erforderlig utsträckning. Ackordsflottning borde räknas såsom

sådant okontrollerat arbete, att det komme att falla utanför arbetstidslagen

jämlikt undantag a) i 1 §. Vidare uttalades, att det för flottningsföreningarnas

del vore oväsentligt, om en dylik reglering av arbetstiden toge sig uttryck

i en speciallagstiftning för flottning eller i en särskild tillämpning av

allmänna arbetstidslagen. Avgörande vore att flottningen under överskådlig

tid kunde tillförsäkras minst den arbetstid, som åberopats i det föregående.

I den mån dispenser från lagen erfordrades, förutsattes det, att sådana gåves

generellt och för längre tidsperioder.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Från arbetarsidan förklarade man sig kunna godtaga en reglering av arbetstiden

vid flottning i huvudsaklig överensstämmelse med vad arbetsgivarsidan

angivit. Man vore även villig medverka till att bereda flottningsföreningarna

möjlighet att disponera övertid i den utsträckning, som erfordrades

för ett rationellt bedrivande av arbetet. Då arbetarsidan gjorde

detta medgivande skedde det emellertid under förutsättning att flottningsföreningarna

redan från början skulle minska den dagliga arbetstiden vid

de flottleder eller utflottningsdistrikt, där så av praktiska skäl läte sig göra.

Vidare skulle flottningsföreningarna i fortsättningen eftersträva att successivt

nedskära arbetstiden i den mån möjligheter därtill förelåge.

Utredningens förslag.

Såsom närmare framgår av sid. 65—71 i betänkandet föreslår utredningen,

att arbetstiden vid flottningsarbete göres till föremål för laglig reglering

genom att den allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde utsträckes

att omfatta även dylikt arbete.

Till närmare utveckling av sin ståndpunkt framhåller utredningen i fråga

om behovet av en laglig arbetstidsreglering av

flottningsarbete bl. a., att en successiv sänkning av arbetstiden vid

flottningsarbete framstår såsom i hög grad önskvärd. Undersökningsmaterialet

utvisade, att arbetstiden, särskilt vid vissa flottleder, vore mycket

lång. En daglig arbetstid om 13 timmar vore icke ovanlig. Ehuru en flottningsarbetares

arbetsdag till en del bestode av bevaknings- och passningsarbeten,

som fordrade jämförelsevis liten ansträngning, vore dessa arbeten

dock icke utan påfrestningar särskilt vid ogynnsamma väderleksförhållanden.

För en sänkning av arbetstiden talade även den omständigheten

att man därigenom borde kunna underlätta rekryteringen till yrket, främst

bland de yngre arbetarna. Det vore visserligen sant, att flottningsarbetet i

och för sig utövade en viss lockelse, särskilt för den som tidigare varit sysselsatt

i skogsarbete. Detta förringade dock icke angelägenheten av en

minskning av arbetstiden. Emellertid vore det enligt utredningens mening

icke möjligt att genom en lagstiftning i någon större utsträckning omgestalta

arbetsförhållandena utan att man riskerade allvarligt avbräck för

flottningsarbetet. Skulle en lagstiftning införas, måste denna avpassas så,

att flottningsarbetets rationella bedrivande icke äventyrades. Man maste

sålunda i varje fall under en mer eller mindre lång tid efter införandet av

en lagstiftning medgiva förhållandevis långa arbetstider.

Enligt vad utredningen uttalar kunde visserligen tvekan uppstå, om det

under sådana förhållanden överhuvud vore påkallat med en arbetstidslagstiftning

för flottning. Man kunde nämligen räkna med, att om den tekniska

utvecklingen medgåve en förkortning av arbetsdagens längd, denna

komme att sjunka även om lagstiftning icke infördes på området. Emeller
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

lid funnes det anledning tro, att förkortningen skulle bli större och gå fortare,

därest en samhällelig myndighet med representanter för arbetsmarknadens

parter bevakade förefintliga möjligheter till förkortning.

Vidare anför utredningen.

Möjligheten av att genomföra en lagstiftning på förevarande område har

erkänts av representanter för arbetsmarknadens båda parter. Att under sådana

förhållanden även i fortsättningen hålla flottningsarbetarna utanför

lagstiftningen måste främst ur psykologiska synpunkter vara mindre välbetänkt.

Flottningsarbetarna känna, att de i visst avseende blivit satta i

en särställning. De ha icke tillförsäkrats samma skydd från samhällets sida

som det stora flertalet arbetare numera åtnjuta. Det torde för övrigt vara

en uppfattning, vartill praktiskt taget alla ansluta sig, att lagstiftningen

rörande arbetstidens begränsning bör göras så omfattande som detta med

hänsyn till förhållandena är möjligt. Vad nu anförts synes utredningen

vara av synnerlig betydelse, då det gäller att ta ståndpunkt till införandet

av en laglig reglering av arbetstiden för flottningsarbetare.

Utredningen upptager härefter till bemötande vissa från arbetsgivarsidan

framställda erinringar mot en arbetstidsreglering och anför härom.

Mot tanken att söka nedbringa arbetstiden har framförts, att anställningstiderna

vid flottningsarbetet vore korta, varför även förhållandevis

långa dagliga arbetstider icke skulle skada arbetarna. Mot denna mening

torde emellertid böra framhållas, att arbetarna under de delar av året, då

de icke äro sysselsatta med flottningsarbete, ha andra arbetsuppgifter att

utföra. Några flottningsföreningar ha gjort gällande att arbetarna själva

icke skulle önska en förkortad arbetstid. Anledningen härtill skulle närmast

vara arbetarnas farhåga för att arbetsförtjänsterna om arbetstiden

förkortades skulle komma att nedgå. Vidare har framhållits, att arbetarna

i varje fall vid avlägset belägna arbetsplatser skulle ha föga vinst av en

arbetstidsförkortning, enär de saknade möjligheter att utnyttja fritiden.

Gentemot nyssnämnda påstående, att arbetarna själva icke skulle önska en

arbetstidsförkortning, böra framhållas de starka krav, som sedan länge

framförts från organiserat arbetarhåll om erhållande av kortare arbetstid.

Enligt vad de experter uppgivit, som inom utredningen företräda Svenska

skogs- och flottningsarbetareförbundet, delas denna åsikt av det stora flertalet

medlemmar. Frågan i vad mån en förkortad arbetstid kommer att påverka

arbetarnas sammanlagda förtjänster är av den natur, att den faller

vid sidan av utredningens uppdrag, varför anledning saknas att här ingå

på detta spörsmål. Ett flertal flottningsföreningar har anfört att flottningsarbetare

icke lede av större ohälsa än andra arbetare. Emellertid är sambandet

mellan de betingelser, varunder arbetet utföres, och de enskilda

arbetarnas hälsotillstånd enligt utredningens erfarenheter från tidigare

undersökningar knappast möjligt att avgöra. Ofta ge sig verkningarna av

överansträngning och ohälsosamma arbetsförhållanden tillkänna först vid

högre ålder, varvid det i regel är ytterligt svårt att bestämma orsakssammanhangen.

Vissa av flottningsföreningarna anförda svårigheter av huvudsakligen

teknisk karaktär har utredningen ej funnit anledning bemöta, enär arbetsgivarsidans

uttalande, att man kunde godtaga en laglig reglering av arbets
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

tiden, enligt utredningens mening finge tolkas så att dessa problem kunde

lösas under de särskilda förutsättningar som angivits.

Vad angår frågan på vad sätt en arbetstids reglering

bör genomföras framhåller utredningen.

Den allmänna arbetstidslagens huvudsyfte är att begränsa arbetstiden

till 48 timmar i veckan eller att i varje fall begränsa tiden så, att den genomsnittliga

arbetstiden under viss längre tidrymd blir den nyss angivna.

Längre arbetstid än 48 timmar i veckan förutsättes skola uttagas endast

då särskilda förhållanden göra detta oundvikligt. Anlitandet av övertid

skall alltså vara ett undantag, icke en regel. Vid flottningen är det emellertid

icke möjligt — i varje fall icke inom överskådlig tid — att generellt

tillämpa så kort arbetstid som 48 timmar i veckan vare sig denna tid bestämmes

för kalendervecka eller som genomsnitt för ett antal veckor. För

en betydande del av flottningsarbetet måste regelmässigt avsevärt längre

arbetstid tillämpas. Det blir alltså nödvändigt att tillgripa övertid i mycket

stor utsträckning. Ur dessa synpunkter skulle det i viss mån strida mot

arbetstidslagens innebörd att lägga flottningsarbetet under lagen. Man

skulle till och med som ett skäl häremot kunna anföra, att tillåtandet av

övertid i vidsträckt omfattning vid flottning skulle kunna bidraga till att

övertid inom andra näringsområden bleve en mera vanlig företeelse än vad

för närvarande är fallet, icke såsom det bör vara, ett undantag föranlett av

särskilda omständigheter.

Emellertid finner utredningen, att en speciallagstiftning för flottning å

andra sidan måste väcka betänkligheter. Att utöver de redan förefintliga

ganska talrika speciallagarna på arbetstidslagstiftningens område införa

ytterligare en ny lag för ett visserligen mycket betydelsefullt men med hänsyn

till antalet utförda dagsverken så begränsat område som flottningsarbetet

borde icke utan tvingande skäl komma i fråga. Strävandena på arbetstidslagstiftningens

område ginge mot såvitt möjligt enhetliga bestämmelser.

Resultatet i fråga om den medgivna arbetstidens längd skulle för

övrigt med all sannolikhet bli detsamma vilket av de båda alternativen

man välde. Att införa en speciallagstiftning som ett provisorium hade utredningen

ej ansett vara en ur praktiska synpunkter lämplig väg.

Utredningen förordar sålunda att den allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde

utvidgas till att omfatta även flottningsarbetet. Detta sker

emellertid under två uttryckliga förutsättningar.

Den första är att den ordinarie arbetstiden utan maximering för dygn

regleras för längre tidsperiod än en vecka. Den andra förutsättningen är att

tilldelning av extra övertid sker i sådan omfattning, att flottningsarbetets

rationella bedrivande icke försvåras. Vid bedömandet av detta senare spörsmål

bör emellertid all hänsyn tagas till den tekniska utvecklingen och vilka

möjligheter denna kan ha medfört alt begränsa den dagliga arbetstiden.

Utredningen anser sig kunna förvänta, att omfattningen av denna övertid

så småningom kommer att minskas, varför de anförda betänkligheterna i

en framtid komma att väga mindre tungt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Beträffande förutsättningarna i övrigt för flottning sarbetets

inordnande under allmänna arbetstidslagen

anför utredningen.

Med hänsyn till flottningsarbetets säregna natur blir det nödvändigt att

vid bestämmandet av den ordinarie arbetstidens längd anlita den möjlighet

till särreglering, som arbetstidslagens 5 § 1 mom. erbjuder. Enligt detta

stadgande kan arbetarskyddsstyrelsen medge, att arbetstiden allenast begränsas

så, att den i genomsnitt för viss längre tidrymd än en vecka kommer

att uppgå till högst 48 timmar i veckan. Likaledes blir det nödvändigt

att arbetarskyddsstyrelsen medger extra övertid i erforderlig utsträckning.

Att ge direktiv för arbetarskyddsstyrelsen vid avgörandet av hithörande

frågor har utredningen icke ansett lämpligt. Det bör bli styrelsens sak att

med ledning av de framställningar, som komma att göras från de olika

flottningsföreningarna, och av det material, som eljest kan införskaffas,

träffa de avgöranden, som kunna finnas erforderliga. Då utredningen emellertid

haft tillfälle att på olika sätt lära känna de betingelser, varunder

flottningsarbetet bedrives, har utredningen funnit det lämpligt att i det följande

något närmare ange, hur utredningen tänkt sig att arbetstidsförhållandena

borde ordnas. Dessa uttalanden ha dock, detta är utredningen angelägen

understryka, endast formen av en sammanfattning av utredningens

erfarenheter.

Arbetstidslagen bör kunna omfatta allt flottningsarbete. Emellertid synes

den s. k. ackordsflottningen falla utanför lagen till följd av det i 1 § under

a) stadgade undantaget från lagens tillämpningsområde. Ackordsflottning

utföres nämligen regelmässigt under sådana förhållanden, att det ej kan

anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Så synes

även vara fallet beträffande det arbete, som utföres av dammvakter. Det

kan ifrågasättas om icke dammvakterna vid flottning även kunna hänföras

under det i 1 § b) stadgade undantaget från lagens tillämpning. I allt fall

synes dammvakternas arbete vara av sådan natur att arbetarskyddsstyrelsen

med stöd av 5 § 3 mom. kan medge undantag från lagens allmänna

begränsningar.

I den mån flottningsarbete bedrives med regelbunden skiftindelning, såsom

fallet är vid skiljeställena, bör den för dylikt skiftarbete i arbetstidslagens

4 § andra stycket givna bestämmelsen utan vidare kunna tillämpas.

För allt övrigt flottningsarbete torde en tillfredsställande reglering av

arbetstiden kunna ernås med tillämpning av 5 § 1 mom. arbetstidslagen.

Beträffande längden av den tidrymd, för vilken arbetstiden skall begränsas

till i genomsnitt högst 48 timmar i veckan, har utredningen funnit starka

skäl tala för att, åtminstone tills vidare, denna göres förhållandevis lång.

I fall, där styrelsen tillämpat ifrågavarande bestämmelse, har den i regel

valt perioder om fyra veckor. Perioder av denna längd ha befunnits lämpliga

även för flottningsarbetet i allmänhet. Det har dock framkommit

starka skäl, som tala för att denna tidrymd i vissa fall är för kort, nämligen

då det gäller sjö- och slutflottningen. Från arbetsgivarsidan har härvid

såsom minimitid angivits sex veckor. Mot denna tid har ingen erinran rests

från arbetarsidan.

Vidare synes det erforderligt, att flottningsföreningarna beredas möjligheter

att, åtminstone tills vidare, uttaga extra övertid i stor omfattning.

Allt efter det förhållandena ändras och förutsättningar skapas för en förkortning

av arbetstiden utan att detta ogynnsamt påverkar flottningen är

det motiverat att den extra övertiden begränsas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Utredningen förordar att lagändringen träder i kraft den 1 januari

1951. Eftersom det för flottningsföreningarna måste vara av mycket stor

betydelse att i god tid före början av 1951 års flottningssäsong äga kännedom

om det sätt, varpå arbetstiden närmare skall regleras, föreslår utredningen

såsom en övergångsbestämmelse att beslut, varom här kan vara

fråga, skola kunna meddelas redan från och med den 1 september 1950,

dock med verkan tidigast från och med den 1 januari 1951.

Yttrandena.

Utredningens förslag tillstyr k es eller lämnas utan erinran

av arbetarskyddsstijrelsen (majoriteten), arbetsmarknadsstyrelsen

(majoriteten), länsarbetsnämnderna i Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län samt Landsorganisationen och Svenska skogsoch

flottning sarbetareförbundet.

Skogsyrkesinspektören i norra distriktet — som framför en del erinringar

i anledning av utredningens förslag — förklarar sig icke vilja taga avstånd

från en lagreglering av flottningsarbetarnas arbetstid men förordar visst

anstånd med lagstiftningens ikraftträdande.

Vattenfallsstyrelsen tager i sitt yttrande icke bestämd ståndpunkt för

eller emot utredningens förslag utan förklarar endast, att om gällande arbetstidslagstiftning

skall utsträckas till att omfatta även flottningsarbete,

det vore av största vikt att dispensmöjligheterna vederbörligen utnyttjades

1 sådana fall, där vattenkraftens utnyttjande i särskilt hög grad vore beroende

på flottningens snabba genomförande.

Arbetarskyddsstyrelsen erinrar i sitt yttrande om vad arbetstidsutredningen

uttalat därom, att genom en laglig arbetstidsreglering möjligheter

öppnades att i framtiden åstadkomma en förkortning av arbetstiden samt

att en sådan förkortning koinme att bli större och gå fortare än eljest,

därest en samhällelig myndighet, vari arbetsmarknadens parter vore representerade,

bevakade förefintliga möjligheter till förbättring. Denna uppfattning

delas av arbetarskyddsstyrelsen, som fortsätter.

Enligt styrelsens erfarenhet ha på andra områden införda arbetstidsregleringar

eller skärpningar i tidigare förefintliga arbetstidsbegränsande

bestämmelser ofta visat sig utgöra ett incitament för arbetsgivarna att genom

tekniska rationaliseringsåtgärder och omsorgsfull planläggning av arbetet

anpassa arbetstiden efter de nya förhållandena. Att märka är emellertid

alt man därvid skäligen kunnat räkna med att en anpassning tämligen

snabbt kunnat ske till den normala arbetstiden enligt vederbörande

lagstiftning. I detta hänseende föreligger för flottningsarbetets del den betydelsefulla

skillnaden alt utredningen utgår ifrån, att det icke inom överskådlig

tid skall vara möjligt att tillämpa normal arbetstid.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 192.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Vidare framhåller arbetarskyddsstyrelsen, att den omständigheten att

flottningsarbetet trots tillämpning av genomsnittsberäkning av arbetstiden

och utnyttjande av avsevärd övertid endast med svårighet kunde inordnas

under allmänna arbetstidslagen visade att detta arbete — åtminstone som

det f. n. bedreves — icke lämpade sig för en reglering enligt bestämmelserna

i nämnda lag. Flottningsarbetet med sin korta men intensiva säsong och

med sin på grund av väder och vind växlande, ibland mycket långa dygnsarbetstid

läge enligt styrelsens mening nära den kategori av arbete, som

vore undantagen från lagens tillämpning på grund av att arbetet till sin

natur vore så oregelbundet att det icke kunde förläggas till bestämda tider.

Styrelsen, som sålunda vid en avvägning av skälen för och mot en arbetstidsreglering

av flottningsarbetet funne det tveksamt, huruvida en arbetstidsreglering

i lag borde införas, fäste emellertid avgörande vikt vid att

arbetsmarknadens representanter i utredningens flottningsdelegation varit

ense om att en lagstiftning vore möjlig att genomföra under de av utredningen

angivna förutsättningarna. På grund härav ville styrelsen icke göra

någon erinran mot en lagstiftning i ämnet.

En reservant inom arbetarskyddsstyrelsen (byråchefen Rune) finner vad

styrelsen anfört mot förslaget vara så vägande, att han icke kunde tillstyrka

att detsamma f. n. gjordes till föremål för lagstiftning. Den omständigheten,

att man på arbetsgivar- och arbetarhåll vitsordade, att arbetstidsregleringen

under angivna förutsättningar vore genomförbar, borde enligt

reservantens mening icke tillmätas avgörande betydelse.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner liksom arbetstidsutredningen en successiv

sänkning av den dagliga arbetstiden vid flottning vara i hög grad önskvärd.

En förkortad arbetstid vore angelägen även med hänsyn till yrkets

framtida rekrytering. Genom en arbetstidsreglering vunnes vidare möjlighet

för vederbörande myndighet att kontinuerligt pröva medgiven arbetstid,

så att denna i framtiden kunde anpassas efter de krav, som flottningsarbetets

rationella bedrivande uppställde. Vidare anför arbetsmarknadsstyrelsen.

Då representanter för arbetsmarknadens båda parter på förevarande område

vitsordat möjligheterna att under vissa i betänkandet återgivna förutsättningar

hänföra flottningsarbete under allmänna arbetstidslagen, vill

arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrka utredningens förslag att lagens "tillämpningsområde

utsträckes till att omfatta även flottning. Beträffande tidpunkten

för lagändringens ikraftträdande och förslaget till övergångsbestämmelser

har styrelsen intet att erinra.

Två reservanter inom arbetsmarknadsstyrelsen (ledamöterna Brodén och

Styrman) förklara sig anse, att man i dagens läge i första hand borde

stanna vid en reglering i lag av arbetstiden vid skiljeställen; därest denna

begränsning icke komme till stånd, förordade reservanterna en speciallagstiftning,

som fullt ut beaktade de faktiska omständigheter, som vore bestämmande

för flottningsarbetets bedrivande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Skogs- och flottningsarbctareförbundet — i vars yttrande Landsorganisationen

instämmer — understryker angelägenheten av att arbetstiden vid

flottningsarbete nu bleve föremål för laglig reglering och anför.

Sedan arbetsmarknadens båda parter i utredningen enats om ett förslag

i denna riktning, skulle det ur flera synpunkter vara synnerligen olyckligt,

om flottningsarbetets undantagsställning i detta avseende ändå skulle bibehållas.

Länge nog ha yrkets utövare känt som en allvarlig brist i samhällets

omvårdnad om sina medborgare, att de varit ställda utanför den lagliga

reglering av arbetstiden, som efter hand kommit att omfatta allt flera

grupper inom näringslivet. Vad som nu föreslås avskaffar i princip denna

undantagsställning och det är förbundets förhoppning, att sedan lagstiftning

införes på området, det snart skall visa sig möjligt att successivt begränsa

arbetstiden till likställighet med vad som gäller på andra yrkesområden.

Länsarbetsnämnderna i Våsternorrlands, Västerbottens och Norrbottens

län uttala, att en viss lättnad i arbetskraftssituationen nu inträtt i länen,

sedan den kristidsmässiga omfattande skogsavverkningen och kolningen inställts.

Härigenom torde enligt nämndernas mening möjligheter till en begränsning

av arbetstiden i samband med en arbetstidsreglering föreligga

utan att flottningsarbetets rationella bedrivande behövde försvåras av arbetskraftsbrist.

Länsarbetsnämnden i Västerbottens län tillägger, att det

syntes berättigat att antaga att den under senare år rådande knappheten

på arbetskraft icke torde återkomma inom överskådlig tid, därest icke

yttre komplikationer tillstötte; och länsarbetsnämnden i Norrbottens län

pekar särskilt på att en genomförd minskning av virkesuttagen med 25

30 %, som experterna funne oundgängligen nödvändig för att skogarnas

lager ej skulle äventyras, skulle medföra ett betydligt minskat arbetskraftsbehov

för flottningarna.

Utredningens förslag a v s t y r k e s av domänstgrelsen, länsarbetsnämnden

i Jämtlands län, Svenska arbetsgivareföreningen, Föreningen skogsarbeten,

Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening,

Svenska flottlcdsförbundet, Svenska lantarbetsgivareföreningen samt Dalelfvarnes

flottningsförening. I flertalet av dessa yttranden anses emellertid,

att hinder icke möter mot att göra allmänna arbetstidslagen tillämplig

å arbete vid skiljeställen.

Domänstgrelsen — som finner laglig arbetstidsreglering av arbetet vid

skiljeställen möjlig — framhåller beträffande flottningsarbetet i övrigt, alt

delta borde betraktas som ett i skogsarbete ingående led och att frågan om

arbetstidsreglering därför borde, efter ytterligare utredning, prövas i ett

sammanhang för dessa båda arbeten. Såsom skäl för denna ståndpunkt anför

styrelsen, att det övervägande flertalet flottningsarbctare vore skogsarbetare,

vilka regelmässigt utförde skogsarbete både före och efter flottningen.

Flottningsarbetet utgjorde för dem en i allmänhet välbehövlig utfyllnad

och omväxling i skogsarbetet under en årstid, då tillgången till så
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

dant av naturliga skäl vore mera begränsad. Rekryteringen till flottningsarbetet,

som påginge en förhållandevis kort tid, borde därför ej betraktas

fristående utan såsom sammanhängande med rekryteringen till skogsarbetet.

I direktiven för utredningen inginge bl. a. att utredningen skulle undersöka

förutsättningarna att slopa eller begränsa nu gällande undantag

från arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde. Bland dessa undantag

äterfunnes även skogsarbete. Då flottningsarbetarna i regel under största

delen av året vore sysselsatta med skogsarbete kunde deras arbetsförhållanden

icke lämpligen, såsom här skett, bedömas utan varje hänsyn till förhållandena

inom skogsarbetet och flottningsarbetets anknytning till detta.

Frågan om införandet under arbetstidslagen av här avsett flottningsarbete

och av skogsarbete borde prövas i ett sammanhang. Härvid kunde åtskilliga

för frågornas allsidiga belysning värdefulla synpunkter väntas framkomma.

Då flottningsarbetet vore ett kortfristigt arbete med en anställningstid, enligt

utredningens uppgift, av högst 1 månad för 4/5 av samtliga arbetare,

torde av den gemensamma prövningen föranlett uppskov icke böra tillmätas

avgörande betydelse.

Domänstyrelsen anför vidare bl. a.

Utredningen synes icke i alla avseenden fullständig och de därav dragna

slutsatserna äro därför ej heller fullt övertygande. Sålunda har utredningen

icke berört, vilken inverkan annat arbetstidsreglerat arbete, som utförts

under samma 4-veckorsperiod som flottningsarbete, kan ha på den arbetstid,

som i fråga om viss arbetare får disponeras för flottning. De sakkunniga

ha enligt styrelsens mening ej heller kunnat visa, att det av dem framlagda

förslaget icke kommer att medföra skadeverkningar för flottningsarbetet,

vilket är synnerligen känsligt för regleringar av nu ifrågavarande slag. En

minskad effekt i flottningsarbetet sätter mycket stora ekonomiska värden

på spel.

Den av utredningen vitsordade särprägel, som kännetecknar det av vind-,

väderleks- och vattenförhållanden starkt beroende flottningsarbetet, får

vidare enligt styrelsens mening till följd, att det icke kan införas under arbetstidslagens

regler utan att våld göres på desamma. Även om en fortsatt

förbättring av flottlederna skulle efter hand eliminera vissa av de svårigheter,

som nu vidlåda flottningen, torde nyssnämnda naturförhållanden,

om vilka man icke långt i förväg kan äga kännedom, under överskådlig

tid framåt i varje fall nödvändiggöra dispenser i all den utsträckning lagen

kan medgiva för säkerställande av flottningen. Dispenser skulle sålunda

bli regel, ett förhållande som måste anses synnerligen otillfredsställande.

Enligt styrelsens mening böra i stället särbestämmelser för flottning, som,

utan att dispensvägen behöver anlitas, legalisera ett friare uttagande av

övertid, underkastas lagstiftning.

Även Svenska lantarbetsgivareföreningen hävdar, att flottningsarbetarna

ej borde betraktas såsom en särskild yrkesgrupp utan alltjämt borde sammanföras

med skogsarbetarna. Eftersom det stora flertalet av de arbetare,

varom nu vore fråga, under större delen av året utförde arbete, som även

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

i fortsättningen skulle vara okontrollerat, förelåge icke skäl till en lagstiftning,

som toge sikte bara på flottningsarbetet.

Svenska arbetsgivareföreningen anför bl. a.

Visserligen ha flotlningscheferna för de stora flottningsföreningarna vid

en konferens rörande flottningsarbetet framhållit, att de ansågo bärande

motiv icke föreligga för en laglig reglering av arbetstiden för flottningsarbetare,

men att de likväl icke ville motsätta sig en sådan. Det framhölls

emellertid vid nämnda konferens, att en laglig reglering ej kunde genomföras

utan allvarliga återverkningar för visst flottningsarbete och att modifikationer

därför bleve nödvändiga. Sålunda utgick man ifrån att arbetsgivarna

skola ha möjlighet att uttaga extra övertid i minst den omfattning,

som enligt nuvarande praxis är det maximala som arbetarskyddsstyrelsen

anser sig kunna medgiva. En reglering av arbetstiden borde dessutom för

sjöflottning utsträckas att omfatta en sexveckorsperiod. Såvitt föreningen

av utredningen kunnat finna, skulle man knappast beträffande AmungenHosjö

Flottningsförenings arbetsområde ändå kunna verkställa normal flottning

utan väsentlig fördyring eller försening. Med anledning av vad som

framkommit under konferensen och av utredningen i övrigt anser sig föreningen

icke kunna tillstyrka, att flottningsarbete hänföres under arbetstidslagstiftning.

Anses en reglering vara nödvändig, synes man åtminstone

under en övergångstid lämpligare böra välja en särlagstiftning, i vilken

full hänsyn tages till de speciella förhållandena.

Föreningen skogsarbeten anser, att utredningens huvudmotiv till en lagstiftning

på detta område — önskvärdheten av en förkortning av arbetstiden

— förlorade sin tyngd om det sammanställdes med utredningens eget

konstaterande av de mycket begränsade möjligheterna till en dylik förkortning.

Föreningen ville icke underskatta det psykologiska värdet för flottningsarbetarna

av en arbetstidslagstiftning men kunde icke finna det rimligt

att — såsom utredningen gjort — tillmäta detta förhållande avgörande

betydelse, sedan utredningen klarlagt omständigheterna kring den

långa arbetstiden. Vidare anför föreningen.

Utredningen anser att till förmån för lagstiftningsåtgärder talar även

den omständigheten, att man härigenom bör kunna underlätta rekryteringen

till yrket. Påståendet grundar sig på förmodanden och måste nog betecknas

såsom förhastat. De svårigheter, som förmärkts under de senaste 8 å 10

åren beträffande arbetskraftsförsörjningen, får ses mot bakgrunden av den

allmänna arbetskraftsbristen och har nog i allmänhet andra orsaker än

den långa arbetstiden. Härför talar de svårigheter flottningsföreningarna

mångenstädes mött vid försök att genom skiftgång eller på annat sätt förkorta

arbetstiden under senare år. Föreningen såsom arbetsgivareorganisation

för flertalet flottningsföreningar i Norrland och Dalarna har också

vid förekommande tvistigheter kring kollektivavtalens bestämmelser om

företrädesrätt till flottningsarbetet fått belägg för hur eftersökt arbetet

alltjämt är. Det förhållandet att svårigheterna med arbetskraftsförsörjningen

under senare år varit mest framträdande vid skiljeställena, där arbetstiden

varit 48 timmar per vecka, ger icke heller stöd för utredningens

förmodande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Värmlands och Västra Bergslagens skogsägareförening uttalar att hittills

arbetstiden vid flottningarna reglerats avtalsvägen på ett för båda parter

tillfredsställande sätt. De höga övertidsersättningar, som stipulerades i avtalen,

vore en säkerhetsspärr så god som någon lagstiftning mot oskäligt

lång arbetstid. Föreningen hade för övrigt aldrig märkt några svårigheter

vid rekryteringen av arbetskraft till flottningsarbetet.

Svenska flottledsförbundet anser förslaget ägnat att beträffande annat

flottningsarbete än arbete vid skiljeställen väcka starka betänkligheter. Visserligen

skulle övervägande delen av flottningsarbetet kunna utföras med

arbetstidslagens möjligheter till periodindelning och övertid och under

förutsättning att väntetid och spilltid ej redovisades som effektiv arbetstid.

Men bl. a. vid sjöflottning och slutflottning i huvudvattendragen skulle

lagens extra övertid ej räcka till, liksom ej heller beträffande övrigt flottningsarbete

vid ogynnsamma vatten- och vindförhållanden.

Vidkommande härefter förutsättningarna för flottning sarbetets

inordnande under allmänna arbetstidslagen

framhåller arbetarskyddsstgrelsen, att den fattat utredningens uttalande

om nödvändigheten av extra övertid med upp till 40 timmar för

fyraveckorsperiod som att styrelsen åtminstone under de närmaste åren

skulle lämna dispens i generell form och utan särskild undersökning av

behovet i varje särskilt fall. Styrelsen anför vidare bl. a.

Styrelsen delar den av utredningen uttalade uppfattningen, att den s. k.

ackordsflottningen torde falla utanför lagen på grund av undantaget i 1 § a)

för s. k. okontrollerat arbete. Visserligen måste arbetsgivaren utöva en viss

tillsyn över arbetets bedrivande för att kontrollera att flottningen i sin helhet

förlöper planmässigt men arbetsgivaren har ingen anledning att befatta

sig med hur de enskilda arbetarna utföra sitt arbete. I likhet med utredningen

finner styrelsen det ligga närmast till hands att dammvakternas

arbete är undantaget från lagens bestämmelser.

Vattenfallsstyrelsen anför.

Det är betydelsefullt, att icke sådana bestämmelser införas, att försening

av flottningen uppstår i de vattendrag, där kraftproduktionen är beroende

på flottningens snabba genomförande. Det är önskvärt, att flottningen i

huvudsak genomföres under den tid, då vattentillgången är riklig. En

försening med en eller ett par dagar inom ett mindre avsnitt av flottleden

kan nämligen medföra en utsträckning av flottningstiden med åtskilliga

veckor längre ned i vattendraget. Detta kan i sin tur medföra, att vatten,

som eljest hade kunnat nyttiggöras för kraftproduktion, måste släppas från

regleringsmagasinen eller förbi kraftstationerna allenast för flottningens

behov, vilket skulle menligt påverka vattenhushållningen. Om gällande arbetstidslagstiftning

skall utsträckas till att omfatta även flottningsarbete,

är det av största vikt, att dispensmöjligheterna vederbörligen utnyttjas i

sådana fall, där vattenkraftens utnyttjande i särskilt hög grad är beroende

på flottningens snabba genomförande.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Föreningen skogsarbeten betonar, att det därest den föreslagna regleringen

av arbetstiden genomfördes vore angeläget att föreskrifter för lagens

tillämpning vid flottningsarbete gåves på ett för flottningen mera betryggande

sätt, än vad enbart utredningens uttalanden innebure. Det syntes vidare

rimligt, att hela den extra övertiden om 150 timmar per kalenderår finge

uttagas i sin helhet under flottningssäsongen. Med största sannolikhet

skulle ännu längre gående arbetstidsdispenser bli ofrånkomliga. Dispenserna

borde i varje fall lämnas generellt och för längre tidsperioder. Även Svenska

floitledsförbundet uttalar sig för att dispenserna måste lämnas generellt och

för längre tidsperioder för att den föreslagna ordningen skall kunna fungera

nöjaktigt.

Skogs- och flottningsarbetareförbundet uttalar, att arbetarskyddsstyrelsen

borde meddela dispenserna under sådana former, att föreliggande möjligheter

till arbetstidsförkortning kunde tillvaratagas utan onödig omgång;

generella dispenser borde följaktligen icke lämnas på allt för lång tid åt

gången.

Skogsyrkesinspektören i norra distriktet föreslår kompletterande bestämmelser

för att underlätta tillsynen å lagens efterlevnad beträffande tlottningsarbete.

Han framhåller att någon svårighet att utöva erforderlig kontroll

ej torde föreligga i fråga om sådant flottningsarbete, som kunde bedrivas

med regelbunden skiftindelning, t. ex. sorteringsarbete, men att förhållandet

vore annorlunda beträffande det egentliga flottningsarbetet. Sålunda

förekomme, att flottningsarbetare under samma säsong arbetade

med flottningsarbete hos olika arbetsgivare. Skulle ny arbetsperiod anses

påbörjad vid övergång till ny arbetsgivare, skulle lagens tillämpning i dessa

fall bli helt verkningslös. Vore däremot den nye arbetsgivaren skyldig att

taga hänsyn till den tid, varunder arbetaren utfört flottningsarbete hos tidigare

arbetsgivare, torde det för möjliggörande av en effektiv kontroll bli

nödvändigt att vid sidan av övertids journalerna införa något slags arbetskort

för varje flottningsarbetare. A sådant kort skulle arbetsgivaren införa

antalet utförda arbetstimmar i flottningsarbete, och arbetaren skulle överlämna

kortet vid övergång till nytt distrikt eller ny arbetsgivare.

I fråga om tidpunkten för lagändringens ikraftträdande uttalar skogsyrkesinspektören

i norra distriktet, att flottningsarbetarnas arbetsförhållanden

ofta vore sådana, att det vore av största betydelse att de ägde tillgång

till tillfredsställande förläggningar. I den mån förläggning skedde i baracker

måste därför undersökas, huruvida förefintliga dylika bleve tillräckliga

även efter den utökning av arbetsstyrkan, som kunde bliva en följd av

genomförandet av utredningens förslag. Denna undersökning liksom erforderliga

kompletteringar av bostadsbeståndet måste hinna utföras före

den föreslagna lagändringens ikraftträdande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departementschefen.

De grundläggande stadgandena i fråga om nu gällande arbetstidslagstiftning

äro meddelade i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning,

den s. k. allmänna arbetstidslagen, som i princip äger tillämpning inom

hela näringslivet. Genom en i 1 § av lagen gjord uppräkning ha dock från

lagens tillämpning undantagits vissa näringsgrenar, vissa grupper av arbetstagare

samt vissa former av arbete. Utanför lagen falla således bl. a. enligt

1 § a) allt arbete, som utföres i arbetstagarens hem eller eljest under sådana

förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka

över arbetets anordnande, enligt 1 § b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet,

att det ej kan förläggas till bestämda tider, samt enligt 1 § f)

skogsarbete och flottning.

Arbetstiden vid flottningsarbete är således i vårt land ej i lag reglerad.

Flottningen har dock icke alltid varit helt undantagen från arbetstidslagstiftningens

tillämpning. Den år 1919 antagna arbetstidslagen — bestämmelserna

i gällande lag gå i huvudsak tillbaka på 1919 års lagstiftning

omfattade nämligen flottning vid skiljeställen. År 1921 beslöto emellertid

statsmakterna, att arbetet vid skiljeställen i likhet med övrigt flottningsarbete

skulle undantagas från lagens tillämpning.

Under senare år ha såväl inom riksdagen som i framställningar till Kungl.

Maj :t i olika sammanhang aktualiserats frågor om att vidga den allmänna

arbetstidslagens tillämpningsområde genom att inskränka eller slopa de

nuvarande undantagen. Härvid har bl. a. spörsmålet om arbetstiden vid

flottning uppmärksammats. Vid 1947 års riksdag väcktes sålunda två motioner

(I: 4 och II: 5), vari frågan om en laglig reglering av flottningsarbetarnas

arbetstid togs upp till behandling. Motionerna resulterade i att riksdagen

i skrivelse den 19 april 1947, nr 107, hemställde att Kungl. Maj:t ville

låta utreda frågan om laglig reglering av arbetstiden vid flottning samt för

riksdagen framlägga det resultat, vartill utredningen kunde föranleda.

Den utredning, varom riksdagen sålunda hemställt, har numera utförts

av arbetstidsutredningen, som tillsatts år 1947 för att biträda med en allmän

översyn av arbetstidslagstiftningen. Arbetstidsutredningens förslag utmynnar

i att det under 1 § f) i allmänna arbetstidslagen upptagna undantaget

avseende flottning skall utgå ur lagen. Härigenom kommer således arbetstidslagen

att omfatta även flottning, dock ej allt flottningsarbete. Flottning,

som utföres enligt ackordsavtal — ackordsflottning — torde nämligen

i egenskap av s. k. okontrollerat arbete enligt 1 § a) alltjämt komma att

falla utanför lagens tillämpning; och nämnda lagrum jämfört med stadgandet

under 1 § b) torde leda till att även det arbete, som utföres av

dammvakter, också i fortsättningen blir undantaget från lagens arbetstidsreglering.

Det är alltså endast det mot tidlön utförda egentliga flottningsarbetet,

som nu föreslås infört under lagen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

När arbetstidsutredningen sålunda förordar, att den allmänna arbetstidslagens

tillämpningsområde utvidgas till att omfatta även flottningsarbetet,

sker detta icke förbehållslöst. Utredningen anser nämligen att även fortsättningsvis

flottningens behöriga genomförande i betydande omfattning kommer

att fordra längre arbetstid än som motsvarar lagens huvudregel, dvs.

48 timmar i veckan. Vidare är utredningen medveten om att de förhållanden,

under vilka flottningen sker, förutsätta möjligheten av sådan variation av

arbetstiden, att vid tillfällen av stark arbetsanhopning ett betydande antal

arbetstimmar får uttagas. Utredningen förutsätter därför att med utnyttjande

av lagens möjligheter därtill — den ordinarie arbetstiden vid flottning

i praktiken utan maximering för dygn regleras för längre tid än en

vecka, förslagsvis för perioder av fyra veckor eller, såvitt angår sjö- och

slutflottningen, sex veckor, ävensom att arbetsgivare beredes möjlighet att

åtminstone tills vidare allt efter omständigheterna i det särskilda fallet uttaga

den övertid, som lagen medgiver och som fordras för att arbetet skall

kunna bedrivas rationellt.

Utredningens förslag har lämnats utan erinran av bl. a. arbetarskyddsstyrelsen

och arbetsmarknadsstyrelsen. Mot förslaget har emellertid också

särskilt från arbetsgivarhåll framförts kritik av skiftande innehåll. Jag vill

i det följande något närmare uppehålla mig vid denna kritik. Dessförinnan

vill jag emellertid erinra om att — såsom också framhållits i direktiven för

arbetstidsutredningen — det i och för sig framstår såsom önskvärt att i

fråga om arbetstiden möjligast enhetliga bestämmelser gälla och att därför

de nuvarande undantagen från lagstiftningens tillämpningsområde böra i

den mån så låter sig göra slopas eller begränsas.

För att återgå till den mot arbetstidsutredningens förslag riktade kritiken

gäller denna framförallt att flottningsarbetet vore av sådan natur att det

ej lämpade sig för en lagreglering; i varje fall vore en reglering icke möjlig

inom ramen för den allmänna arbetstidslagen. En laglig reglering skulle

hindra en smidig anpassning av arbetstiden efter arbetets starka växlingar

vid olika tider och på skilda platser. Det har vidare framhållits, att det

skulle strida mot allmänna arbetstidslagens syfte att därunder införa arbete,

som förutsatte att lagens undantagsbestämmelser om övertid måste

under avsevärd tid framåt tagas i anspråk.

I anledning härav vill jag framhålla, att med det mjuka sätt, enligt vilket

utredningen tänkt sig flottningens inordnande under lagen, all rimlig hänsyn

torde kunna tagas till flottningsarbetets behov av tillräcklig och varierad

arbetstid. Att märka är även att utredningens representanter för arbetsgivarsidan

ansett en laglig reglering av arbetstiden vid flottning tekniskt

genomförbar, därest regleringen sker i överensstämmelse med utredningens

förslag. Och den omständigheten att övertid i rätt stor utsträckning kan behöva

tillgripas synes mig icke utgöra något avgörande skäl mot att göra allmänna

arbetstidslagen tillämplig å flottningsarbetet. Invändningen härom

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kung!. Maj:ts proposition nr 192.

torde böra vika för intresset av såvitt möjligt enhetliga arbetstidsbestämmelser.

Framför allt bör en speciell lagstiftning undvikas när det såsom här gäller

ett relativt begränsat arbetsområde och dessutom arbetet för flertalet arbetstagare

ej är av någon längre varaktighet.

Det har emellertid anförts betänkligheter mot utredningens förslag också

av den anledningen, att i många fall ej ens med anlitande av lagens

maximala möjligheter i tråga om övertid erforderlig arbetstid skulle kunna

beredas flottningen och att — särskilt med beaktande av den nuvarande

arbetskraftssituationen — förslagets genomförande därför skulle lägga

oöverstigliga hinder i vägen för flottningens rationella bedrivande. Dessa

farhågor synas mig överdrivna. De undersökningar, som utredningen verkställt

angående flottningsarbetet under de senare åren, visa nämligen att

praktiskt taget allt flottningsarbete skulle ha rymts inom den allmänna

arbetstidslagens yttre ram. Och erfarenheterna tala för att, om en laglig

arbetstidsreglering genomföres, arbetstiden kommer att utnyttjas mera

effektivt än tidigare.

\ idare har gjorts gällande att flottningsarbetet ägde sådant intimt samband

med skogsarbetet att en laglig reglering av flottningsarbetarnas arbetstid

borde anstå till dess arbetstidsfrågan kunde lösas även för skogsarbetarna.

Tillräckliga skäl härför torde dock icke föreligga. Arbetsförhållandena

vid skogsarbetet torde nämligen vara så olika dem vid det flottningsarbete,

som nu föreslås infört under arbetstidslagen, att några väsentliga

slutsatser av en undersökning rörande skogsarbetarnas arbetstidsproblem

knappast torde vara att förvänta för flottningens vidkommande.

Beträffande de uttalanden, som arbetstidsutredningen gjort rörande allmänna

arbetstidslagens tillämpning å flottningsarbete, har arbetarskyddsstyrelsen

anfört, att den fattat dessa uttalanden så, att arbetarskyddsstyrelsen

åtminstone under de närmaste åren skulle bevilja generella undantag

utan särskild undersökning av de enskilda fallen. I anledning härav

vill jag erinra om att genom den nu föreslagna arbetstidsregleringen möjlighet

vinnes för arbetarskyddsstyrelsen att fortlöpande följa utvecklingen

på detta område. Sedan erfarenhet vunnits rörande arbetstidsbehovet vid

flottningsarbetet och möjligheterna att genom rationalisering av arbetet

eller eljest nedbringa arbetstiden, bör dispensprövningen ske under beaktande

av de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna. För möjliggörande

av erforderlig planering av arbetet torde dispens böra avse hel

flottningssäsong.

Från skogsyrlcesinspektörshåll har framförts frågan, huruvida en flottningsarbetare

kunde utan hinder av bestämmelserna i allmänna arbetstidslagen

hos olika arbetsgivare sysselsättas under längre sammanlagd arbetstid

än den medgivna, i samband varmed påyrkats särskilda bestämmelser

angående tillsynen å lagens efterlevnad beträffande flottningsarbetet.

Nämnda spörsmål är emellertid gemensamt för allt arbete, som omfattas

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

av arbetstidslagstiftningen; och härutinnan torde gälla att hänsyn endast

tages till förhållandena hos varje särskild arbetsgivare. Det torde icke kunna

göras gällande att arbetstidslagstiftningens effektivitet blivit lidande härav.

Detta synes ej heller vara att befara i fråga om flottningsarbetet. Några särbestämmelser

för detta arbetsområde torde ej vara pakallade.

Den lagändring, som jag alltså förordar, bör, såsom utredningen föreslagit,

träda i kraft den 1 januari 1951. Att uppskjuta lagens ikraftträdande i

avvaktan på en utökning av skogsförläggningarna torde icke vara erforderligt.

Med den tillämpning av arbetstidslagen å flottningsarbetet, som här

avsetts, torde nämligen i vart fall under den närmaste tiden framåt icke

komma att uppstå några behov att utöka arbetarstammen vid flottningen.

De beslut, som kunna påkallas av den nu föreslagna lagändringen, böra

kunna meddelas redan från och med den 1 september 1950. Flottningsföreningarna

beredes härigenom tillfälle att i god tid före början av 1951 års

flottningssäsong få kännedom om hur arbetstiden skall regleras.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över ett inom socialdepartementet utarbetat förslag till lag angående

ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens

begränsning, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag a\

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ralph Sterner.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om

arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Denna lag--------här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som-------ävensom fiske,

f) skogsarbete samt kolning i mila, f) skogsarbete samt kolning i mila,

ändock att arbetet icke är att hän- ändock att arbetet icke är att hänföra

till skogsarbete, ävensom flott- föra till skogsarbete,

ning,

g) upptagning av —-----— hans bostad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1951.

Beslut enligt 3, 5, 6, 7 eller 10 §

lagen om arbetstidens begränsning,

vilket påkallas med hänsgn till

denna lag, må meddelas efter den 31

augusti 1950, dock med verkan tidigast

från och med den 1 januari

1951.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1947: 217.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

29

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 17 mars 1950.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Daniel
son,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne, Andersson,

Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Danielson, fråga om fortsatt

arbetstidslagstiftning för hotell, restauranger och kaféer samt anför.

Med anledning av att arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,

restauranger och kaféer — som den 1 januari 1948 avlöste en lag av

år 1944 i samma ämne — gäller endast t. o. m. den 31 december 1950 och

statsmakterna således dessförinnan måste taga ståndpunkt till frågan om

fortsatt lagstiftning på detta område, uppdrog Kungl. Maj :t den 6 maj 1949

åt arbetarskyddsstyrelsen att verkställa utredning rörande hittills vunna

erfarenheter angående den nuvarande lagens verkningar samt att till Kungl.

Maj :t inkomma med de förslag i fråga om förlängning av giltighetstiden för

lagen och ändringar i densamma, som kunde anses erforderliga.

Arbetarskyddsstyrelsen har på grund härav berett samtliga yrkesinspektörer

och följande organisationer tillfälle att till styrelsen inkomma med

yttrande, nämligen Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges

centrala restaurangaktiebolag, Sveriges konditorförening, Svenska turisthotellens

riksförbund, Svenska turistföreningen, Aktiebolaget Trafikrestauranger,

Stockholms kaféidkareförening, Reso — folkrörelsernas reseoch

semesterorganisation, Föreningen allmännyttiga kafébolag, Sveriges

kafé- och konditoriägareförbund, Kooperationens förhandlingsorganisation,

Landsorganisationen i Sverige, Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund,

Svenska livsinedelsarbetareförbundet, Svenska handelsarbetareförbundet,

Tjänstemännens centralorganisation och Tjänstemannaförbundet

för hotell och restauranger.

Yttranden ha inkommit till arbetarskyddsstyrelsen från yrkesinspektörerna

och samtliga nämnda organisationer utom Aktiebolaget Trafikrestauranger,

Reso, Sveriges kafé- och konditoriägareförbund samt Svenska livsmedelsarbetareförbundet.

Med skrivelse den 10 januari 1950 har arbetarskyddsstyrelsen redovisat

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

det av Kungl. Maj :t erhållna uppdraget. I skrivelsen föreslås, att arbetstidslagen

för hotell, restauranger och kaféer efter vissa formella ändringar förlänges

utan tidsbegränsning. Styrelsens förslag är enhälligt.

Över förslaget ha, efter remiss, yttranden avgivits av kommerskollegium,

socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges centrala

restaurangaktiebolag, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges konditorförening,

Sveriges kafé- och konditoriägareförbund, Svenska turisthotellens

riksförbund, Kooperationens förhandlingsorganisation, Landsorganisationen

i Sverige, Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund, Tjänstemännens

centralorganisation, Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger

och Aktiebolaget Trafikrestauranger.

I remissyttrandena har behovet av en fortsatt lagstiftning på detta område

ej ifrågasatts, men yrkanden om vissa jämkningar i de nuvarande bestämmelserna

ha framförts.

För egen del anser jag att arbetstidslagen för hotell, restauranger och

kaféer, såsom den nu är utformad, bör förlänas definitiv karaktär. Några

ändringar i gällande bestämmelser synas ej påkallade.

Jag anhåller nu att få närmare redogöra för denna lagstiftningsfråga.

Hotellarbetstidslagens huvudsakliga innehåll.

Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer gäller i princip för

hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari arbetstagare användes till arbete

för arbetsgivares räkning (1 § första st.). Lagen omfattar såväl ekonomipersonal

som serverings- och hotellpersonal. Från lagens tillämpning äro

emellertid vissa former av arbete undantagna, bl. a. sådant arbete, varå arbetstidslagen

för detaljhandeln äger tillämpning (1 § andra st.). Såsom

arbetstagare enligt lagen räknas icke medlem av arbetsgivarens familj

(2 § a), företagsledare, personalchef eller därmed jämförlig befattningshavare

i överordnad ställning (2 § b) eller bokhållare eller annat kontorsbiträde

(2 § c).

Beträffande den ordinarie arbetstidens längd gäller såsom huvudregel,

att arbetsgivare icke får använda arbetstagare till arbete under längre tid,

raster och måltidsuppehåll oräknade, än 144 timmar under loppet av tre

kalenderveckor. Arbetstiden må dock under en tidrymd av 24 timmar, räknad

från klockan 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag,

ej överstiga 11 timmar (4 §). Från denna huvudregel äger arbetarskyddsstyrelsen

i olika hänseenden medgiva undantag (5 §).

Beträffande övertid gäller enligt lagen, att sådan får uttagas under vissa

förutsättningar i anledning av natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet,

som ej kunnat förutses (6 §) samt i viss omfattning till förberedelse-

och avslutningsarbeten (7 § 1 mom.). I övrigt får övertidsarbete

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

förekomma dels i form av s. k. allmän övertid, som får uttagas av

arbetstagare över 18 år med högst 36 timmar under loppet av tre kalenderveckor

och 200 timmar under loppet av ett kalenderår (7 § 2 mom.), dels

s. k. extra övertid, som får uttagas med ytterligare högst 150 timmar

för arbetare och år (7 § 3 mom.) och dels s. k. ö v e r t i d f ö r minderåriga

(7 § 4 inom.). Allmän övertid får arbetsgivaren uttaga när

lian så finner påkallat med hänsyn till särskilt förhållande. För uttagande

av extra övertid fordras däremot tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen; sådant

tillstånd må lämnas när ytterligare eftergift i fråga om arbetstiden

är av trängande behov påkallad. Det ankommer också på arbetarskyddsstyrelsen

att pröva i vad mån övertid må uttagas av minderåriga. Styrelsens

prövningsrätt härvidlag är begränsad till dem som fyllt 16 men ej 18 år;

i fråga om yngre arbetstagare får dispens ej meddelas.

Om sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, som

kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare inom visst

verksamhetsområde, äro ense om viss ytterligare eftergift i fråga om arbetstiden,

äger Konungen förordna, att eftergiften må allmänt tillgodonjutas

inom verksamhetsområdet (10 § 1 mom.). Likaså äger Konungen medgiva

erforderliga undantag från lagen, om dess tillämpning skulle medföra särskilda

svårigheter inom viss del av riket eller sådana svårigheter för visst

arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras

(10 § 2 inom.).

Tillsynen å lagens efterlevnad utövas av yrkesinspektionen (11 § 1 inom.).

I övrigt innehåller lagen bl. a. bestämmelser rörande anteckning om övertidsarbete

(8 §), upprättande av arbetstidsschema (11 § 2 mom.) samt

handläggning av ärenden enligt lagen m. m. (9 §). Beträffande innehållet

i dessa bestämmelser får jag hänvisa till den följande framställningen.

Här må anmärkas, att de befogenheter, som enligt det anförda utövas av

arbetarskyddsstyrelsen, i lagtexten angivas tillkomma arbetsrådet men att

rådets uppgifter genom en särskild lag — lagen den 21 juli 1948 (nr 598)

om överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen av de uppgifter och befogenheter,

som tillkomma arbetsrådet — fr. o. m. den 1 januari 1949 övertagits

av arbetarskyddsstyrelsen.

Beliovet av fortsatt lagstiftning.

Arbetarskyddsstyrelsens utredning.

I de yttranden som avgivits till arbetarskyddsstyrelsen, har icke ifrågasatts

annat än att en arbetstidsreglering för hotell, restauranger och kaféer

är behövlig även i fortsättningen.

I fråga om den nuvarande lagens verkningar framhålles i flera yttranden

alt bristen på arbetskraft varit särskilt märkbar inom hotell- och

restaurangbranschen och alt det därför på sina håll varit svårt alt ordna

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

personalens arbetstid enligt lagens föreskrifter. Yrkesinspektören i första

distriktet uttalar i anslutning härtill, att det med hänsyn till det exceptionella

arbetsmarknadsläget icke varit möjligt att få en klar uppfattning om

lagens verkningar och att en förlängning av densamma i oförändrat skick

under ytterligare tre år därför syntes motiverad. Även enligt den mening,

som uttalas av yrkesinspektörerna i sjätte och sjunde distrikten, borde lagen

prövas ytterligare under en begränsad tid.

Landsorganisationen, i vilkens yttrande Sverges restaurangpersonals förbund

och Svenska handelsarbetareförbundet instämt, uttalar, att lagen i

allt väsentligt fungerat tillfredsställande och att erfarenheterna av densamma

motiverade att lagstiftningen gjordes definitiv. Samma uppfattning

uttalas av yrkesinspektören i andra distriktet.

I övriga yttranden till arbetarskyddsstyrelsen har ställning icke tagits till

frågan huruvida en fortsatt lagstiftning på förevarande område borde göras

tidsbegränsad eller icke. Från skilda håll framhålles emellertid, att den

nuvarande lagen i stort sett fungerat till de berörda parternas belåtenhet.

Yrkesinspektörerna i tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde och tionde distrikten

uttala sålunda, att vid besök på arbetsplatser samt konferenser med

arbetsgivare och arbetstagare några önskemål icke framförts om ändringar

i lagen. Icke heller yrkesinspektören i åttonde distriktet och Kooperationens

förhandlingsorganisation ha funnit anledning till erinringar mot lagen,

och enligt Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger, i vars

yttrande Tjänstemännens centralorganisation instämt, har lagen i stort

sett väl fyllt sitt ändamål.

Någon mera genomgripande revision av lagen har icke påyrkats från

något håll. Däremot ha i en del yttranden framställts önskemål om jämkning

i vissa föreskrifter av tämligen begränsad räckvidd. Härtill återkommer

jag i fortsättningen.

Arbetarskyddsstyrelsen uttalar för egen del att det knappast kunde råda

någon tvekan om att den lagstadgade arbetstidsregleringen för personalen

vid hotell, restauranger och kaféer borde bibehållas även i fortsättningen.

Såvitt av styrelsens erfarenheter kunde bedömas, hade den nu gällande

lagen kunnat genomföras utan större svårigheter och utformningen av lagen

hade i stort sett visat sig vara tillfredsställande. Sedan numera nära

fem år förflutit från den tidpunkt, då den första lagstiftningen på förevarande

område trädde i kraft, finge enligt styrelsens mening tiden anses

mogen att giva lagen definitiv giltighet.

Remissyttranden.

I yttrandena över arbetarskyddsstyrelsens förslag har någon erinran icke

framställts mot att lagstiftningen på förevarande område gåves definitiv

giltighet. Arbetsmarknadsstyrelsen anför i denna fråga.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kanyl. Maj:ts proposition nr 192.

På grund av de arbetskraftsförhållanden, som varit rådande under den

lid arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer prövats, kan det vara

svårt att avgöra, vilken verkan lagen haft ur arbetsmarknadssynpunkt.

Bristen på arbetskraft och andra omständigheter ha medfört en onormal

omsättning och rörlighet inom detta arbetsområde. Nyrekryteringen har

nästan helt begränsats till korttidsarbetande, okvalificerad arbetskraft, vilket

hindrat den stabilisering av förhållandena, som lagen annars måhända

skulle ha medfört. Den stora omsättningen av tillfällighetsarbetande utlänningar

inom området har ytterligare bidragit till att förrycka utvecklingen.

Det finnes emellertid anledning förmoda, att arbetstidslagen ändock haft

gynnsam inverkan och att den aktuella arbetskraftssituationen skulle ha

varit än mer bekymmersam, om lagen icke funnits. Styrelsen anser, att

— sedan en viss stabilisering nu inträtt på arbetsmarknaden — lagen i

fortsättningen bör få ökad betydelse för det ifrågavarande arbetsområdet.

Mera ordnade förhållanden komma sannolikt att inverka gynnsamt på rekryteringen

av kvalificerad arbetskraft, vilket kan sägas vara av största

betydelse för denna näringsgrens ställning på arbetsmarknaden.

Av utredningen framgår, att inga väsentliga ändringsförslag framlagts,

vilket torde få tolkas så, att den nuvarande lagens utformning är tillfredsställande.

Från denna utgångspunkt och med hänsyn till behovet av en

lagstadgad arbetstidsreglering för hotell, restauranger och kaféer även i

fortsättningen tillstyrker styrelsen, att lagen nu göres definitiv.

Föredraganden.

Arbetstiden för ekonomipersonalen vid hotell, restauranger och kaféer

reglerades före år 1945 genom den s. k. allmänna arbetstidslagen den 16

maj 1930. Från denna lags tillämpning var däremot undantaget sådant arbete

inom hotell-, restaurang- och kafénäringen, som är att hänföra till

ett direkt betjänande av allmänheten. Arbetstiden för de med dylikt arbete

sysselsatta — dvs. främst serverings- och hotellpersonalen — blev lagligen

reglerad först genom 1944 års hotellarbetstidslag. Till denna lag överfördes

därvid även regleringen av sådant arbete inom näringen, vara allmänna

arbetstidslagen förut ägt tillämpning.

Vid tillkomsten av 1944 års hotellarbetstidslag ansågs försiktigheten

bjuda, att arbetstidsregleringen på detta område finge prövas under en begränsad

tidsperiod och giltighetstiden för lagen bestämdes därför till tre år.

Efter utgången av denna tid ersattes 1944 års lag av den nu gällande hotellarbetstidslagen

av år 1947. De erfarenheter, som vunnits av den äldre lagen,

ansågos därvid motivera vissa ändringar i de ursprungliga bestämmelserna.

Den nya lagen erhöll sålunda ett mera vidgat tillämpningsområde än den

gamla, varjämte en del bestämmelser ändrades i skärpande riktning. Tiden

ansågs emellertid ej heller då mogen för en definitiv lagstiftning på området,

och även den nya lagen erhöll därför temporär karaktär. Dess giltighetstid

utlöper vid nästa årsskifte.

Utan tvivel erfordras även i fortsättningen bestämmelser i lag angående

arbetstiden för hotell-, restaurang- och kafépersonal. Den nu gällande lagen

,3 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 192.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

har liksom dess föregångare prövats under en tid, då bristen på arbetskraft

varit besvärande och andra mindre normala förhållanden rått på arbetsmarknaden.

Det är därför naturligt, om vissa svårigheter på sina håll uppstått

vid lagens tillämpning. Emellertid framgår av utredningen i detta

ärende, att lagstiftningen, såsom den nu är utformad, likväl i stort sett

fungerat tillfredsställande och att den väl fyller sitt syfte. Några röster ha

ej heller höjts för lagstiftningens slopande. Tvärtom anses allmänt att lagen

borde få permanent karaktär. För egen del ansluter jag mig till denna

tanke och tillstyrker således, att hotellarbetstidslagstiftningens giltighet i

fortsättningen icke begränsas till viss tid.

Vid övergång till en definitiv lagstiftning rörande arbetstiden för hotell-,

restaurang- och kafépersonal uppstår frågan, huruvida bestämmelser härom

liksom hittills böra upptagas i en särskild lag eller inarbetas i den allmänna

arbetstidslagen. Jag vill då erinra om att särskilda sakkunniga — arbetstidsutredningen

— enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 februari 1947

tillkallats för att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande

en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen. Enligt direktiven för utredningsarbetet

ha de sakkunniga bl. a. att pröva, huruvida det vore lämpligt

att i den allmänna arbetstidslagen inrymma en reglering av arbetstiden på

de områden, där f. n. en speciallagstiftning gäller. Utredningen härom är

ännu icke slutförd; under sådana omständigheter synes man tills vidare

böra bibehålla den nuvarande anordningen med en särskild arbetstidslag

för hotell, restauranger och kaféer.

Beträffande arbetstidslagstiftningen torde vara vanligt att, när vid utgången

av en lags giltighetsperiod en fortsatt lagstiftning finnes av behovet

påkallad men vissa ändringar anses böra vidtagas i de gällande reglerna, den

gamla lagen ersättes med en helt ny lag. I förevarande fall har arbetarskyddsstyrelsen

föreslagit endast vissa mindre jämkningar i nuvarande arbetstidslagen

för hotell, restauranger och kaféer. Ändringarna äro genomgående av

formell natur och huvudsakligast föranledda av att arbetsrådets arbetsuppgifter

fr. o. m. den 1 januari 1949 övertagits av arbetarskyddsstyrelsen. Redan

av lagen den 21 juli 1948 om överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen av de

uppgifter och befogenheter, som tillkomma arbetsrådet, följer emellertid, att

vad som i 1947 års hotellarbetstidslag stadgas om arbetsrådet numera avser

arbetarskyddsstyrelsen. Med hänsyn härtill och då — såsom kommer att utvecklas

närmare i fortsättningen — i övrigt framkomna ändringsförslag

icke synas böra föranleda någon åtgärd, torde en helt ny hotellarbetstidslag

icke böra utfärdas. I stället synes tidsbegränsningen i fråga om giltigheten

för den gällande lagen böra undanröjas och lagen på så sätt göras

definitiv.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Ifrågasatta ändringar i den nu gällande lagstiftningen.

Såsom förut antytts ha en del av de myndigheter och sammanslutningar

som hörts i ärendet yrkat, att en del ändringar måtte vidtagas i de nu gällande

bestämmelserna. Arbetarskyddsstyrelsen har icke ansett sig kunna

biträda något av dessa yrkanden men — såsom även berörts — föreslagit

vissa andra jämkningar i lagen. Jag får nu närmare redogöra för vad som

förekommit härutinnan.

2 §•

Enligt 2 § b) i den gällande hotellarbetstidslagen skall företagsledare,

personalchef eller därmed jämförlig befattningshavare i överordnad ställ»

ning icke räknas som arbetstagare vid lagens tillämpning. Motsvarande undantag

i 1944 års hotellarbetstidslag avsåg hovmästare, kökschef, husfru

eller annan befattningshavare i överordnad ställning.

Arbetarskyddsstyrelsens utredning.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag, Sveriges arbetsgivareförening för

hotell och restauranter, Svenska arbetsgivareföreningen samt Svenska turisthotellens

riksförbund framhålla i sina yttranden till arbetarskyddsstyrelsen,

att det nu gällande undantagsstadgandet i 2 § b) medfört olägenheter

för arbetsgivarna och att stadgandets formella utformning givit anledning

till tolkningssvårigheter.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag anför.

Enligt 2 § b) i 1947 års restaurangarbetstidslag skall såsom arbetstagare

icke räknas företagsledare, personalchef eller därmed jämförlig befattningshavare

i överordnad ställning. I 1944 års motsvarande lag omfattade undantagsbestämmelsen

hovmästare, kökschef, husfru eller annan befattningshavare

i överordnad ställning. Den ändring, som undantagsbestämmelsen

undergick genom 1947 års lag, avsåg att utöka antalet av de personalkategorier,

å vilka lagen äger tillämpning.

Skärpningen av undantagsbestämmelsen har i många fall medfört avsevärda

olägenheter vid organiserandet av arbetet vid restaurangerna. Härjämte

har utformningen av undantagsbestämmelsen i 1947 års lag visat sig

alltför obestämd, varav följt att tolkningen av bestämmelsen blivit osäker.

På grund av det stora antalet olika slag av arbetsuppgifter, som åligga

en innehavare av restaurang, och med hänsyn till att restaurangföretagen

numera ofta äro av betydande storlek, är det icke möjligt för restauranginnehavaren

i egenskap av arbetsgivare att själv utöva den omedelbara ledningen

av arbetet inom olika områden av restaurangverksamheten. Han är

under sådana förhållanden i stor utsträckning hänvisad till att delegera

sin arbetsledande funktion på andra personer, som då i hans ställe ansvara

för att arbetet inom de åt dem anförtrodda områdena blir utfört på bästa

sätt och inom den tid, som står till buds. Då arbetet på en restaurang

varierar till omfattning såväl dag från dag som under olika tider på året

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

och då det är ogörligt att på förhand exakt beräkna arbetsbelastningens

storlek, inträffar det mycket lätt, att den för arbetets utförande ytterst ansvarige

får anslå längre arbetstid, än som på förhand beräknats, eller förlägga

arbetstiden på annat sätt än som planerats samt eventuellt jämväl

offra övertid. Dessa förhållanden medföra, att arbetstidsschemat icke alltid

kan hållas och att stundom jämväl mer övertid behöver tagas i anspråk,

än som bestämmelserna i 7 § 2 mom. (s. k. allmän övertid) medgiva.

Vad härefter angår den formella avfattningen av bestämmelserna i 2 § b)

i lagen torde gentemot en påstådd olägenhet, att bestämmelsens tolkning är

osäker, kunna invändas, att arbetsgivaren alltid har möjlighet att inhämta

arbetarskyddsstyrelsens uttalande i tveksamma fall. Emellertid torde antalet

dylika fall vara mycket stort, och härtill kommer att personer, anställda

vid olika restauranger men i samma befattning, ofta ha vitt skilda arbetsuppgifter,

så att en entydig bestämning av göromålen å befattningen icke

kan erhållas. Dessutom inträffar det ofta, att en och samma befattning vid

en och samma restaurang kan ha olika karaktär olika tider på året.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer bolaget, att all personal

i förtroendeställning, vars uppgift huvudsakligen vore att leda och

fördela arbetet, undantoges från lagens tillämpningsområde. Därest en sådan

ändring av lagen icke kunde genomföras, borde tagas under övervägande,

huruvida icke den tillåtna ordinarie arbetstiden kunde utsträckas

för sådan under lagen fallande personal, som nu nämnts. Härjämte vore

det önskvärt, vilket innehåll undantaget än erhölle, att bestämmelsen så

utformades, att den gåve större ledning än nu för bedömandet av vilka fall,

som hörde respektive icke hörde under lagens tillämpningsområde.

Även enligt Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, i

vars yttrande Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska turisthotellens

riksförbund instämt, vore det rimligt att personal i överordnad ställning —

särskilt hovmästare och köksmästare —• som hade till huvudsaklig uppgift

att leda och fördela arbete undantoges från lagens tillämpningsområde.

Yrkesinspektören i första distriktet framhåller, att köksmästare, kallskänkschef,

husfru och personer i liknande ställning tidigare haft och i

många fall alltjämt hade en orimligt lång arbetstid. Hotellarbetstidslagen

hade, även om den icke helt trängt igenom för denna personalgrupp, dock

verkat reglerande och det syntes som om lagen, sedan gamla fördomar övervunnits,

utan större svårighet skulle kunna tillämpas även för denna

personal.

Arbetarskyddsstgrelsen finner för sin del ej skäl att föreslå en återgång

till den tidigare formuleringen eller någon modifiering av bestämmelsen.

Styrelsen framhåller i anslutning härtill att även andra än de i lagrummet

exemplifierade arbetstagarna kunde anses omfattade av undantagsstadgandet

samt att styrelsen, om skäl därtill förelåge eller överenskommelse träffats,

kunde medgiva förlängning av den ordinarie arbetstiden.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

37

Remissyttrandena.

I sina yttranden över arbetarskyddsstyrelsens förslag vidhålla Sveriges

centrala restaurangaktiebolag, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och

restauranter, Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska turisthotellens

riksförbund sina hos arbetarskyddsstyrelsen framställda yrkanden i nu förevarande

avseende, varjämte Aktiebolaget Trafikrestauranger åberopar

vad som anförts av de två förstnämnda remissinstanserna.

Föredraganden.

I såväl den allmänna arbetstidslagen som övriga arbetstidslagar äro upptagna

bestämmelser, enligt vilka arbetstagare i överordnad ställning äro undantagna

från den lagstadgade arbetstidsregleringen. Grunden härtill är,

att behovet av arbetstidsreglering i allmänhet ej ansetts vara särskilt framträdande

för överordnade befattningshavare och att det i många fall kan

vara av stort intresse för arbetsgivaren att kunna använda dylika befattningshavare

utan hinder av de i lag fastställda inskränkningarna i arbetstiden.

Under förarbetena till den första hotellarbetstidslagen diskuterades ingående

vilka personalkategorier som inom denna näring borde hänföras till

ifrågavarande undantag. Utgången blev att lagen erhöll sådan formulering

att hovmästare, kökschef, husfru och annan befattningshavare i överordnad

ställning lämnades utanför arbetstidsregleringen.

Vid tillkomsten av den nu gällande hotellarbetstidslagen framhöll föredragande

statsrådet bl. a., att det av sociala skäl uppenbarligen vore önskvärt,

att så många arbetstagare som möjligt inbegrepes under arbetstidsregleringen

och att undantaget för personal i överordnad ställning därför

icke borde göras vidare än som påkallades av de skäl, som föranlett dess

upptagande i arbetstidslagstiftningen. I fråga om åtskilliga arbetstagare,

som i 1944 års hotellarbetstidslag upptagits såsom exempel på befattningshavare

i överordnad ställning, kunde enligt föredragandens mening den

arbetsledande och kontrollerande verksamheten icke anses som deras huvudsakliga

uppgift. Som exempel härpå framhölls, att många hovmästare

regelmässigt deltoge i arbetet med allmänhetens betjänande i icke oväsentlig

utsträckning, arbetade med regelbunden skiftindelning och även i övrigt

hade sina arbetstidsförhållanden ordnade i huvudsaklig likhet med

den underordnade personalen. De borde därför liksom denna hänföras under

lagens bestämmelser. Några olägenheter härav syntes så mycket mindre

behöva befaras som arbetstiden för de åsyftade befattningshavarna i följd

av kollektivavtal i allmänhet vore reglerad i överensstämmelse med lagen.

På grund härav föreslogs att undantaget för befattningshavare i överordnad

ställning erhölle sådan avfattning att från lagens tillämpning undantoges

företagsledare, personalchef eller därmed jämförlig befattningshavare

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kangl. Maj.ts proposition nr 192.

i överordnad ställning. Genom denna avfattning lades tonvikten mera på

förtroendeställningen och förmanskapet över underställd personal än genom

lydelsen i 1944 års lag. Vad sålunda föreslagits lämnades utan erinran

av riksdagen.

För egen del anser jag mig icke böra förorda någon ändring i detta avseende.

Vad angår stadgandets formella utformning är det med hänsyn

till de skiftande förhållandena icke möjligt att i lagen göra någon fullständig

uppräkning av de personalkategorier, som skola vara undantagna från

lagens tillämpningsområde. Det avgörande är nämligen icke tjänstens benämning

utan den ställning inom företaget som vederbörande intager. Även

hovmästare och därmed likställda befattningshavare kunna ibland intaga

en så markant överordnad ställning att de vid lagens tillämpning måste

anses likställda med företagsledare och personalchefer. Liksom hittills

torde det få överlämnas åt arbetarskyddsstyrelsen att i tveksamma fall avgöra,

huruvida så är förhållandet.

4 §•

I denna paragraf stadgas, att arbetsgivare icke må använda arbetstagare

till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll oräknade, än

144 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Arbetstiden må under en

tidrymd av 24 timmar, räknat från klockan 6 på morgonen ena dagen till

samma tid påföljande dag, ej överstiga 11 timmar.

Arbetarskyddsstyrelsens utredning.

Den i förevarande lagrum föreskrivna tre veck or sberäkningen

har berörts i flera av yttrandena till arbetarskyddsstyrelsen.

Sveriges konditorförening och Handelns arbetsgivareorganisation framhålla

sålunda, att arbetet i konditorier ofta utfördes i två skift och att det

därför i de flesta fallen vore lämpligare att beräkna arbetstiden i genomsnitt

för två veckor än för tre veckor. Visserligen tolkades stadgandet så,

att arbetstiden finge beräknas till 96 timmar för tvåveckorsperiod, men

denna tolkning vore icke tillräckligt känd av de arbetsgivare som hade att

tillämpa lagen. Det förekomme nämligen inom serveringsbranschen åtskilliga

mindre företag, som ej vore anslutna till någon arbetsgivarorganisation

och som således ej erhölle informationer därifrån. Vid översyn av

lagen borde därför övervägas, om ej i själva lagtexten borde angivas, att

arbetstiden skulle beräknas per treveckorsperiod eller kortare period.

Enligt Svenska turisthotellens riksförbund, i vars yttrande Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter och Svenska arbetsgivareföreningen

instämt, kunde det icke vara rimligt, att turisthotell och pensionat

av säsongbetonad karaktär, vilka hade en synnerligen ojämn besöksfrekvens

och därmed en ojämn arbetsbelastning, skulle åläggas att fördela

arbetstimmarna på samma sätt som företag av mera allmän karaktär. De

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

nästan oövervinnliga svårigheter, som uppstått med treveckorsperioderna,

skulle kunna avsevärt övervinnas, om säsongföretagen hade rätt att fördela

arbetstiden på sexveckorsperioder. Förbundet erinrar i detta sammanhang

om att de bestämmelser, som gällde för de svenska turisthotellen, vore

helt okända i andra om den utländska turistströmmen konkurrerande länder

och att turisthotellen i dessa länder därför hade större möjlighet att

bereda de resande den service som erfordrades. Jämväl Svenska turistföreningen

har — dock utan att framställa något yrkande — framhållit, att

arbetstidsbestämmelserna särskilt vid föreningens fjällanläggningar medfört

stora svårigheter.

För egen del erinrar arbetarskyddsstyrelsen om att frågan om tvåveckorsberäkning

av arbetstiden för konditorier behandlades vid 1947 års lagrevision.

Arbetsrådet hade därvid vitsordat, att 4 § i 1944 års hotellarbetstidslag

— som i fråga om treveckorsberäkningen helt överensstämde med 4 §

i den nu gällande lagen — av rådet tolkats så, att arbetstiden utan särskilt

tillstånd finge beräknas i genomsnitt för kortare tid än tre veckor, t. ex.

för två veckor. Denna tolkning hade förestavats av rent praktiska motiv

och stode i överensstämmelse med de uttalanden, som rådet tidigare gjort

angående tillämpningen av motsvarande bestämmelse i 4 § andra stycket

allmänna arbetstidslagen. Arbetsrådet hade därför funnit, att komplettering

av lagen på ifrågavarande punkt icke vore erforderlig. Härtill anslöte

sig arbetarskyddsstyrelsen.

Styrelsen framhåller vidare, att hittills vunna erfarenheter av lagens

verkningar icke givit stöd för uppfattningen, att en beräkning av arbetstiden

för längre tid än tre veckor i allmänhet skulle vara erforderlig. I de

enstaka fall då så kunde vara erforderligt — det torde här bli fråga om

turisthotell och därmed jämförliga företag med utpräglad säsongbelastning

—- hade styrelsen möjlighet att medgiva av behovet påkallat undantag.

Lagens stadgande att raster och måltidsuppehåll icke skola

inräknas i arbetstiden har föranlett uttalanden i flera yttranden till arbetarskyddsstyrelsen.

Enligt Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter, i vars yttrande Svenska arbetsgivareföreningen

och Svenska turisthotellens riksförbund instämt, borde stadgandet

ändras, så vitt anginge nattportier och nattvaktmästare å hotell.

Det vore nämligen synnerligen svårt att på förhand fastställa exakta tidpunkter

för måltidsraster för denna personal, som i allmänhet hade riklig

tid att ostörd intaga sina måltider. Med hänsyn härtill borde hithörande

bestämmelser givas sådan avfattning, att bruttoarbetstiden, inkluderande

måltidsraster, för tre arbetsveckor under nattjänst finge uttagas utan angivande

av måltidsrasternas förläggning och längd.

Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger, i vars yttrande Tjän
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

stemännens centralorganisation instämt, framhåller, att måltidsuppehållen

— vilka skulle vara sådana uppehåll i arbetet under vilka den anställde

vore skyldig att för passningstjänst befinna sig på arbetsplatsen eller i

dess omedelbara närhet — i själva verket blivit faktisk arbetstid. Det syntes

därför orimligt att dessa s. k. uppehåll skulle frånräknas arbetstiden.

Den största olägenheten hade emellertid vållats av att ordalagen i 4 § visserligen

syntes angiva att måltidsraster alltid måste finnas vid sidan av

måltidsuppehåll men att det icke framginge i vilken utsträckning måltidsuppehåll

vore medgivna. Det vore därför önskvärt att — om icke undantaget

kunde begränsas att gälla endast måltidsraster — föreskrift meddelades

därom att de från bruttoarbetstiden avdragna måltidsuppehållen icke

finge uppgå till mer än sex timmar för treveckorsperiod.

Yrkesinspektören i första distriktet anför beträffande denna fråga.

Det som alltid synes vålla svårigheter är begreppet raster och måltidsuppehåll.

Restaurangpersonalen intager ofta sina måltider på resp. avdelning.

Finns matrum, uppsökes detta möjligen av den lägre personalen och

serveringspersonalen. Det hör däremot till undantagen, att den yrkesutbildade

personalen uppsöker matrummen. Detta har flera orsaker bl. a. den,

att befintliga matrum i allmänhet äro alltför små och föga inbjudande, men

även därför att det icke finns någon avbytare utan vederbörande måste

passa sin syssla under måltiden. Detta senare gäller i särskilt hög grad

kassörskor och kontrollörskor. Vid framläggandet av propositionen till gällande

restaurangarbetstidslag förklarade departementschefen, att därest

måltiderna intagas under pågående arbete, något måltidsuppehåll, som får

frånräknas bruttoarbetstiden, icke kan anses föreligga. Det är emellertid

ingen tvekan om, att måltider av ovannämnt slag i praktiken dragas ifrån

bruttoarbetstiden och det torde komma att dröja avsevärd tid innan det i arbetstidslagen

använda begreppet raster och måltidsuppehåll verkligen tränger

igenom. Ifrågasättas kan därför om icke begreppet måltidsuppehåll borde

tolkas mindre restriktivt.

Arbetarskyddsstyrelsen hänvisar i fråga om nattvaktmästarnas arbetstid

till följande uttalande av arbetsrådet vid 1947 års lagrevision.

Det föreligger otvivelaktigt svårigheter att för nattvaktmästare (nattportierer,

nattvakter) på förhand exakt bestämma längden av den tid, som

åtgår för raster och måltidsuppehåll, samt förläggningen av desamma. Svårigheterna

synas emellertid icke vara av den grad, att de kunna berättiga

till att man för en enstaka personalgrupp frångår den eljest inom arbetstidslagstiftningen

tillämpade principen om nettoarbetstid och inför en

bruttobestämning av arbetstiden. Vad beträffar rasternas och måltidsuppehållens

längd lär utan hinder av lagen av praktiska skäl kunna tillämpas

den ordningen, att på förhand bestämmes vilken genomsnittlig tid för dygn

eller annan tidsperiod, som beräknas åtgå för raster. Härigenom skulle man

komma fram till en nettoarbetstid.

Med anledning av det yrkande, som framställts av Tjänstemannaförbundet

för hotell och restauranger, uttalar arbetarskyddsstyrelsen, att det knappast

vore möjligt att slopa regeln om att måltidsuppehåll skulle likställas

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Knngl. Mcij:ts proposition nr 192.

med rast. Det kunde icke förnekas att måltidsuppehåll från rekreationssynpunkt

icke hade samma värde som raster i egentlig mening, och det kunde

med hänsyn härtill vara skäligt att sammanlagda tiden för måltidsuppehåll

under en vecka eller annan tillämpad period icke gjordes för lång. Då

förhållandena på detta område emellertid torde gestalta sig olika inom

skilda typer av företag, syntes det vara svårt att lagstiftningsvägen införa

en begränsning, som icke medförde olägenheter i praktiken. Spörsmålet

syntes lämpligen höra lösas avtalsvägen.

Även stadgandet, att arbetstiden icke må överstiga

11 timmar för dygn, har berörts i flera yttranden till arbetarskyddsstyrelsen.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, i vars yttrande

Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska turisthotellens riksförbund instämt,

föreslår att dygnsmaximeringen helt slopas samt anför.

Erfarenheter ha visat att den i lagen införda bestämmelsen om begränsning

till 11 timmars arbetstid per dygn medfört avsevärda svårigheter för

vissa företag och även varit till men för viss personal. Särskilt ha svårigheterna

yppat sig, då personalen inom företagens små personalgrupper haft

sina fridagar och erforderliga tillfälliga ersättare ej kunnat anskaffas. En

dygnsmaximering till 11 timmar kan vidare ej anses skälig för sådana nattvakter,

som under en väsentlig del av natten få åtnjuta vila, ostörd av allt

egentligt arbete. Även för de anställda har bestämmelsen medfört olägenheter

i det att den visat sig utgöra ett hinder för ett lämpligt anordnande

av fritiden, bl. a. har bestämmelsen vid vissa företag omöjliggjort det tidigare

praktiserade systemet med två helt fria arbetsdagar per vecka och i

stället nödvändiggjort en anordning med uppdelning av tiden under arbetsdagarna

i två skift, varvid uppehållen mellan skiften ej rationellt kunnat

utnyttjas av personalen.

Sveriges konditorförening, Handelns arbetsgivareorganisation och Stockholms

kaféidkareförening anse, att ifrågavarande bestämmelse borde ändras

så att arbetstiden en dag i veckan finge utgöra 12 timmar. Som skäl

härför åberopas, att konditoriföretagen i allmänhet hölles öppna ett relativt

högt antal timmar per dygn, vilket nödvändiggjorde en uppdelning av

personalen på två skift. På söndagarna, då affärstiden oftast vore kortare,

förelåge däremot ett stort behov av endast ett skift. Begränsningen av arbetstiden

till 11 timmar för dygn lade i stor utsträckning hinder i vägen för ett

sådant arrangemang. Även Föreningen allmännyttiga kafébolag förordar en

uppmjukning av den gällande dygnsmaximeringen.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller, att frågan om dygnsmaximeringen

var föremål för behandling vid 1947 års revision av lagen och att argumenteringen

mot 11-timmarsgränsen därvid i stort sett var densamma som i

de till styrelsen nu avgivna yttrandena. För egen del anser styrelsen, att

förefintligt behov av att överskrida 11-timmarsgränsen liksom hittills bör

tillgodoses dispensvägen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Remissyttrandena.

I sina yttranden över arbetarskyddsstyrelsens förslag ha Sveriges konditorförening,

Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska turisthotellens

riksförbund, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter,

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges centrala restaurangaktiebolag och

Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger vidhållit sina hos arbetarskyddsstyrelsen

framställda yrkanden. Aktiebolaget Trafikrestauranger

har förenat sig med vad som anförts av Sveriges arbetsgivareförening för

hotell och restauranter samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag, varjämte

Tjänstemännens centralorganisation hänvisat till det yttrande, som

avgivits av Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger.

Enligt Sveriges kafé- och konditoriägareförbund skulle en beräkning av

arbetstiden för sexveckorsperioder medföra stora fördelar för såväl företagare

som de anställda. Förbundet hemställer därför om ändring av lagen

i denna riktning. I andra hand yrkas, att bestämmelser om tvåveckorsberäkning

måtte införas i lagen vid sidan av reglerna om treveckorsberäkning.

Vidare hemställer förbundet, att dygnsmaximeringen slopas eller, om

detta icke låter sig göra, bestämmes till 13 timmar.

Föredraganden.

De bestämmelser i 4 § hotellarbetstidslagen, mot vilka erinringar framställts

i detta ärende, funnos upptagna redan i 1944 års hotellarbetstidslag

och underkastades en ingående granskning vid tillkomsten av den nu

gällande lagen. Vid den allmänna översyn av arbetstidslagstiftningen, som

arbetstidsutredningen har i uppdrag att verkställa, torde dessa bestämmelser

ånyo bli föremål för en grundlig prövning från skilda utgångspunkter.

Med hänsyn härtill och då den föreliggande utredningen icke bibragt mig

övertygelsen att någon omedelbar ändring i de nu gällande reglerna är av

behovet påkallad, förordar jag i likhet med arbetarskyddsstyrelsen att de

nuvarande bestämmelserna i 4 § överföras till den nya lagen i oförändrat

skick.

5 § 2 mom. och 6 § första stycket.

Enligt 5 § 2 mom. äger arbetarskyddsstyrelsen under vissa förutsättningar

lämna medgivande till att den ordinarie arbetstiden utsträckes.

I 6 § första stycket föreskrives, att arbetstagare vid nödtillfällen må användas

till arbete å övertid samt att anmälan om sådant arbete, dess anledning,

omfattning och varaktighet skall göras till arbetarskyddsstyrelsen

inom två dygn från arbetets början.

Arbetarskyddsstyrelsens utredning.

I sitt yttrande till arbetarskyddsstyrelsen uttalar yrkesinspektören i

nionde distriktet, att medgivande enligt 5 § 2 mom. i vissa fall syntes kunna

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lämnas av vederbörande yrkesinspektör och att anmälan jämlikt 6 § första

stycket utan olägenhet kunde ske till denne.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller, att det vore en allmän regel inom

arbetarskyddslagstiftningen att rätten till dispensgivning vore förbehållen

den centrala myndigheten. Det syntes styrelsen riktigast att frågan om

delegering i större eller mindre omfattning av denna rätt icke upptoges till

behandling vid revision av förevarande speciella arbetstidslag utan eventuellt

bleve föremål för överväganden vid den pågående översynen av arbetstidslagstiftningen

i dess helhet. Detsamma gällde anmälan jämlikt 6 §

första stycket.

Föredraganden.

För egen del finner jag ej skäl att föreslå någon ändring i nu förevarande

stadganden.

7 §•

Såsom framgår av den förut lämnade översikten över gällande bestämmelser

får enligt 7 § 2 mom. allmän övertid utan tillstånd uttagas av arbetstagare

som fyllt 18 år. Däremot fordras enligt 7 § 4 mom. tillstånd av

arbetarskyddsstyrelsen för att uttaga motsvarande övertid av minderåriga,

som fyllt 16 men ej 18 år.

Det kan anmärkas att enligt arbetstidslagen för detaljhandeln allmän

övertid får uttagas utan tillstånd av såväl vuxna som minderåriga över

16 år.

Arbetarskyddsstyrelsens utredning.

I sitt yttrande till arbetarskyddsstyrelsen påpeka Sveriges konditorförening

och Handelns arbetsgivareorganisation, att konditoriernas butiks-, serverings-

och kökspersonal folie under tva olika lagar, hotellarbetstidslagen

och arbetstidslagen för detaljhandeln. Det hade visat sig opraktiskt och

olägligt, att bestämmelserna i de båda lagarna ej vore lika vad anginge

möjligheten att använda minderårig arbetskraft till övertidsarbete. Några

skäl kunde icke åberopas för att den personal, som folie under hotellarbetstidslagen,

i detta hänseende skulle behandlas annorlunda än den personal,

som folie under arbetstidslagen för detaljhandeln åtminstone såvitt anginge

företag av mindre storleksordning. Med anledning härav hemställdes

om sådan ändring i hotellarbetstidslagen, att exempelvis springflickor och

brickflickor vid konditoriföretagen kunde användas till övertidsarbete enligt

7 § 2 mom. oberoende av ålder.

Arbetarskyddsstyrelsen anser sig i nuvarande läge icke kunna tillstyrka

den föreslagna lagändringen samt anför härom.

Gränsdragningen mellan tillämpningsområdet för arbetstidslagen för hotell,

restauranger och kaféer, å ena sidan, och arbetstidslagen för detaljhandeln,

å andra sidan, har visat sig medföra svårigheter av praktisk natur.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

och det förekommer, såsom organisationerna anföra, att personal i en och

samma rörelse faller under olika arbetstidslagar. Olägenheten, som uppmärksammades

redan vid genomförandet av 1944 års arbetstidslag för hotell,

restauranger och kaféer, synes knappast kunna undgås på annat sätt än

genom att de båda lagarna, eventuellt tillsammans med den allmänna arbetstidslagen,

sammanslås till en lag. Detta spörsmål torde komma att

upptagas till behandling av arbetstidsutredningen.

Remissyttrandena.

I sitt yttrande över arbetarskyddsstyrelsens förslag ha Sveriges konditorförening

och Handelns arbetsgivareorganisation icke framställt några erinringar

mot förslaget i nu förevarande avseende.

F öredraganden.

Enligt allmänna arbetstidslagen kräves tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen

för att få använda minderåriga, som fyllt 16 men ej 18 år, till övertidsarbete.

Däremot lägger arbetstidslagen för detaljhandeln icke hinder i

vägen för arbetsgivare att använda minderåriga till övertidsarbete i samma

omfattning som vuxna. Anledningen till denna avvikelse från den allmänna

arbetstidslagen är att arbete i detaljhandeln ansetts vara mera omväxlande

och mindre tröttande än industriarbete.

Vid anmälan av 1944 års hotellarbetstidslag anförde föredragande departementschefen,

att serveringspersonalens arbete ofta vore jäktigt och påfrestande

samt bedreves i hygieniskt mindre tillfredsställande lokaler. Departementschefen

ansåg därför sådana omständigheter, som anförts som

motiv för att i fråga om detaljhandelsarbete i nu förevarande avseende jämställa

vuxna och minderåriga arbetstagare, icke vara för handen utan att

det förelåge större anledning att jämställa denna personals arbete med

industriarbete. På grund härav förordades att den allmänna arbetstidslagens

regier — med visst undantag, varom nu icke är fråga — skulle gälla

även på förevarande arbetsområde. Mot detta förslag framställde riksdagen

icke någon erinran.

Skäl synas mig icke föreligga att nu vidtaga någon ändring i detta hänseende.

8 och 11 §§.

I 8 § första stycket föreskrives, att arbetsgivare bör anskaffa och å arbetsstället

förvara övertidsjournal, upprättad enligt fastställt formulär. I

andra stycket stadgas, att arbetsgivare är skyldig att inom viss tid göra

anteckningar i sådan övertidsjournal rörande arbetstagares användande till

arbete å övertid. Arbetarskyddsstyrelsen äger dock föreskriva att anteckning

om övertidsarbete får verkställas på annat sätt. I fråga om förberedelse-

eller avslutningsarbete å övertid är arbetsgivaren icke skyldig

att göra dylik anteckning, om övertiden är behörigen upptagen på arbetstidsschema.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Arbetstidsschema skall enligt 11 § 2 mom. finnas anslaget på lämplig

plats på arbetsstället och för varje arbetstagare eller grupp av arbetstagare

med samma arbetstidsindelning angiva tiderna för arbetets början och slut

samt de tider, som äro anslagna för arbetstagarnas måltider, och längden

av den tid, över vilken varje arbetstagare härför förfogar.

Arbetarskyddsstyrelsens utredning,

I sitt yttrande till arbetarskyddsstyrelsen framhåller Landsorganisationen

med instämmande av Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund och

Svenska handelsarbetareförbundet, att arbetsgivarna ofta underläte att å

arbetstidsschema anteckna den övertid, som enligt lagen finge antecknas

å sådant schema. Många arbetsgivare ansloge över huvud ej schema; och

i de fall där uppsatt schema avlägsnades och förkomme kunde eventuell

övertid icke längre kontrolleras. På detta otillfredsställande förhållande

kunde endast rädas bot om all övertid antecknades i övertidsjournalen. Genom

bestämmelser om obligatoriskt hållande av journal borde i möjligaste

mån förhindras, att övertidens redovisning i något fall uraktlätes.

Även enligt Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger, till vars

yttrande Tjänstemännens centralorganisation hänvisat, borde i lagen införas

en tvingande bestämmelse om förande av övertidsjournal.

Yrkesinspektören i första distriktet anför.

Övertidsjournal är ett för de flesta restaurangarbetsgivare okänt begrepp.

Det förklaras allmänt, att övertid icke förekommer. För den inspekterande

är det ytterligt svårt kontrollera denna uppgift, då skyddsombud ännu förekomma

ytterst sällan på restaurangerna. Det är troligt, att extra personal

användes i stor utsträckning för övertidsarbetet, i varje fall är det f. n.

med den förbistring som råder på arbetsmarknaden ytterligt svårt att få

någon klarhet i denna fråga. Möjligen skulle en förbättring betr. förande av

övertiden ernås, därest restaurangerna under alla förhållanden voro skyldiga

anskaffa och på arbetsstället förvara övertidsjournal.

Jämväl yrkesinspektören i andra distriktet framhåller, att övertidsjournal

oftast icke föres.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, i vars yttrande

Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska turisthotellens riksförbund instämt,

anser, att de nu gällande föreskrifterna om arbetstidsschema äro för

långtgående. Om lagen skulle följas skulle arbetstidsschema behöva uppsättas

för varje tillfällig arbetstagare, även om denne vore sysselsatt någon

enstaka timme, vilket vore opraktiskt och tidsödande. Det syntes lämpligt,

att arbetstidsschema icke behövde uppsättas för arbetstagare med oregelbunden

sysselsättning av kort varaktighet. Liknande undantag borde göras

för arbetstagare i festvåning, vilket arbete på grund av dess oregelbundna

natur icke kunde fixeras på förhand.

Enligt yrkesinspelctörerna i sjätte och sjunde distrikten vore det ur

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

kontrollsynpunkt önskvärt, att fastställt formulär användes för arbetstidsschema,

så uppställt att därav klart framginge såväl brutto- som nettoarbetstiden

per treveckorsperiod. Ä arbetstidsschemat borde enligt yrkesinspektören

i sistnämnda distrikt finnas särskild plats för anteckning angående

raster.

Arbetar skydds styr elsen anför beträffande bestämmelserna i 8 §.

Det är en genomgående bestämmelse inom arbetstidslagstiftningen, att

arbetsgivaren icke är skyldig att i övertids journal anteckna övertid enligt

7 § 1 mom. i respektive lagar (förberedelse- och avslutningsarbeten m. m.),

om sådan övertid är behörigen upptagen å arbetstidsschema. Styrelsen anser

sig icke beredd att för restaurangarbetstidslagens del föreslå någon ändring

härutinnan.

I socialstyrelsens år 1943 avlämnade förslag till arbetstidslag för hotell,

restauranger och kaféer upptogs under 8 § ett stadgande, att övertidsjournal

skulle anskaffas av arbetsgivaren. I anledning av erinringar mot det föreslagna

stadgandet, som framfördes av riksförsäkringsanstalten, inflöt i den

kungl. propositionen och sedermera i lagen i stället den föreskriften, att

sådan journal borde anskaffas av arbetsgivaren. Med hänsyn härtill anser

styrelsen skäl icke föreligga att nu framkomma med förslag till ändring i

den av landsorganisationen och tjänstemannaförbundet angivna riktningen.

Det må emellertid framhållas, att den nuvarande formuleringen av bestämmelsen,

enligt vad som uppgivits från arbetstagarhåll, mångenstädes givit

anledning till den missuppfattningen, att arbetsgivaren över huvud taget

icke, alltså ej ens om övertid uttagits, vore skyldig att anskaffa övertidsjournal.

Enligt styrelsens mening giver den i 8 § av den allmänna arbetstidslagen

använda formuleringen tydligare vid handen, att arbetsgivare, som

uttager övertid, är pliktig att ha övertidsjournal tillgänglig.

På grund av vad sålunda anförts föreslår styrelsen, att första stycket i

8 § utgår och att en därav betingad jämkning av ordalagen i andra stycket

av paragrafen vidtages.

I fråga om bestämmelserna i 11 § 2 mom. anför styrelsen.

Enligt styrelsens mening kan det knappast bli fråga om att å schema

anslå arbetstiden för arbetstagare, vars anställningstid är av mycket kort

varaktighet, t. ex. några dagar, eller vars tjänstgöring är i hög grad oregelbunden.

Det synes emellertid icke nödvändigt att införa ett uttryckligt stadgande

härom i lagen.

Förhållandena inom skilda företag och typer av företag äro så varierande

att det icke är lämpligt att, såsom yrkesinspektören i sjunde distriktet finner

önskvärt, fastställa ett särskilt formulär för arbestidsschema. Styrelsen

finner det ej heller nödvändigt att belasta schemat med ytterligare anteckningar

utöver dem, som redan skola göras enligt gällande lag.

Remissyttrandena.

I sina yttranden över arbetarskyddsstyrelsens förslag vidhålla Landsorganisationen,

Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund, Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter, Svenska arbetsgivareför
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

eningen och Svenska turisthotellens riksförbund sina till styrelsen framställda

yrkanden. Aktiebolaget trafikrestauranger åberopar vad som anförts

av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter.

F öredraganden.

Med hänsyn till att hela arbetstidslagstiftningen är föremål för en allmän

översyn, som bl. a. syftar till att åstadkomma större enhetlighet i

fråga om arbetstidens reglering, är jag icke beredd att för hotellarbetstidslagens

del föreslå någon saklig ändring i gällande bestämmelser om övertidsjournal

och arbetstidsschema. Frågan om behovet av ändrade regler

härutinnan synes utan större olägenhet kunna anstå för att prövas i ett

större sammanhang, sedan arbetstidsutredningen slutfört sitt arbete. Vad

angår den av arbetarskyddsstyrelsen föreslagna omredigeringen av 8 § i formellt

avseende är att märka, att samma formulering användes i detta lagrum

som i motsvarande lagrum i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen

för detaljhandeln. Med anledning härav och då den nuvarande lydelsen icke

synes behöva giva anledning till missförstånd om bestämmelsens rätta innebörd

anser jag icke skäl föreligga att föreslå någon omformulering av

stadgandet.

9 §•

I första stycket av denna paragraf lämnas föreskrifter angående arbetsrådets

sammansättning vid handläggning av ärenden enligt hotellarbetstidslagen.

Andra stycket innehåller en hänvisning till 9 § allmänna arbetstidslagen,

vari finnas bestämmelser om arbetsrådets handläggning av förekommande

ärenden, om beslutförhet, hörande av vittnen, klagorätt m. m.

Arbetarskyddsstyrelsens utredning.

Arbetarskyddsstyrelsen anför.

Med hänsyn till att. arbetsrådets befogenheter och uppgifter fr. o. m. den

1 januari 1949 övertagits av styrelsen måste ändring i paragrafen vidtagas.

Motsvarande spörsmål mötte vid 1948 års revision av butikstängningslagen

(prop. 248/1948, sid. 102), därvid frågan om partsrepresentationens

ordnande i styrelsen ansågs böra regleras i administrativ ordning. För

restaurangarbetstidslagens del torde spörsmålet böra lösas på samma sätt.

I likhet med vad som gäller enligt butikstängningslagen torde emellertid i

lagen böra föreskrivas att styrelsens beslut ej må överklagas.

I anslutning härtill föreslår arbetarskyddsstyrelsen, att 9 § erhåller följande

lydelse.

I handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen av ärende, som avses i

denna lag, skola i den omfattning och den ordning Konungen bestämmer

såsom ledamöter i styrelsen deltaga, förutom en eller flera befattningshavare

i styrelsen, särskilt utsedda representanter för arbetsgivax-e och

arbetstagare.

över arbetarskyddsstyrelsens beslut enligt denna lag må klagan icke

föras.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

I detta sammanhang må anmärkas att arbetarskyddsstyrelsen föreslår,

att ordet arbetsrådet även på andra ställen i den gällande lagtexten utbytes

mot ordet arbetarskydd sstyrelsen.

Här må slutligen nämnas, att arbetarskyddsstyrelsen förordar en formell

jämkning i lagen jämväl av den anledningen, att 1912 års lag om arbetarskydd

ersatts med arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1).

F öredraganden.

Såsom redan tidigare framhållits ha genom lag den 21 juli 1948 (nr 598)

de uppgifter och befogenheter, som förut tillkommit arbetsrådet, den

1 januari 1949 överflyttats på arbetarskyddsstyrelsen. Av innehållet i

nämnda lag följer att vad i hotellarbetstidslagen stadgas om arbetsrådet

numera avser arbetarskyddsstyrelsen; någon ändring av sistnämnda lag för

att angiva att så är förhållandet är alltså icke erforderlig. Det är ej heller

nödvändigt att företaga någon ändring i den gällande lagtexten av den anledningen,

att 1912 års lag om arbetarskydd ersatts av den nya arbetarskyddslagen;

jag får härutinnan hänvisa till övergångsbestämmelserna till

sistnämnda lag. Det anförda utesluter givetvis icke att de av arbetarskyddsstyrelsen

föreslagna redaktionella ändringarna likväl genomföras. Såsom

framgår av det förut anförda har jag emellertid ej funnit skäl att föreslå

några sakliga ändringar i den nu gällande lagen, och det synes därför

vara önskvärt att lagen förlänges i helt oförändrat skick; därigenom framgår

lättast att någon ändring av de nuvarande bestämmelserna icke åsyftas.

Då dessutom hotellarbetstidslagens lydelse i nu förevarande avseende helt

överensstämmer med lydelsen av allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen

och arbetstidslagen för detaljhandeln samt härjämte hela arbetstidslagstiftningen

är föremål för översyn, anser jag skäl knappast föreligga

att vidtaga ifrågavarande ändringar i hotellarbetstidslagen. I enlighet med

vad förut anförts förordar jag därför att den nuvarande lagen göres definitiv

genom att tidsbegränsningen i fråga om giltighetstiden för den gällande

lagen undanröjes.

Samtidigt med att den nu gällande hotellarbetstidslagen antogs genomfördes

vissa däremot korresponderande ändringar i allmänna arbetstidslagen.

Dessa ändringar — som avse jämkning av 1 § andra stycket k) och

upphävande av 10 § 1 mom. -— gälla i likhet med hotellarbetstidslagen endast

för tiden till och med utgången av år 1950. Ifrågavarande ändringar

böra nu slutgiltigt genomföras.

På föredragning av chefen för socialdepartementet har den 17 februari

1950 till lagrådet remitterats ett inom socialdepartementet utarbetat förslag

till lag angående ändrad lydelse av 1 § allmänna arbetstidslagen.

Nämnda förslag innebär att de nu under 1 § andra stycket f) allmänna

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

arbetstidslagen förekommande orden »ävensom flottning» den 1 januari

1951 skola utgå ur lagen, varigenom således flottningsarbetet — i den

utsträckning som framgår av statsrådsprotokollet över socialärenden för

den 17 februari 1950 — blir underkastat laglig arbetstidsreglering. Beslut

enligt 3, 5, 6, 7 eller 10 § allmänna arbetstidslagen, vilket påkallas med

hänsyn till den sålunda förordade ändrade lydelsen av 1 § i lagen, föreslås

skola få meddelas efter den 31 augusti 1950, dock med verkan tidigast

fr. o. m. den 1 januari 1951.

Med hänsyn till att såväl det nu föreliggande förslaget som det till lagrådet

remitterade förslaget avser ändring av 1 § allmänna arbetstidslagen,

torde båda förslagen få i sinom tid anmälas för riksdagen i en och samma

proposition. För den skull torde det nu aktuella förslaget till ändring i allmänna

arbetstidslagen böra avfattas med beaktande jämväl av vad som

förordats i det till lagrådet tidigare remitterade förslaget.

I enlighet med det anförda ha inom socialdepartementet utarbetats förslag

till

1) lag om ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning;

samt

2) lag om fortsatt giltighet av arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216)

för hotell, restauranger och kaféer.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över nämnda

båda lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

M. Silfverstolpe.

1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, bär

här uteslutits.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 192.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 24 mars

1950.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,

justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 9 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

17 februari 1950, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj

1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning.

Vidare hade enligt lagrådet den 23 mars 1950 tillhandakommet utdrag

av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 17 mars 1950, Kungl. Maj:t förordnat, att

för ändamål, som nyss sagts, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag om ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens

begränsning; samt

2) lag om fortsatt giltighet av arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216)

för hotell, restauranger och kaféer.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av chefen för socialdepartementets rättsavdelning, hovrättsrådet

Y. Samuelsson.

Lagrådet lämnade förslagen — de förslag som avse lagen om arbetstidens

begränsning sådana de vid den senare remissen utformats i en gemensam

lagtext — utan anmärkning.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

51

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 24 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.

chefen för socialdepartementet, statsrådet Danielson, lagrådets den 24 mars

1950 avgivna utlåtande över dels det den 17 februari 1950 till lagrådet

remitterade förslaget till lag angående ändrad Igdelse av 1 § lagen den 16

maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning dels ock de den 17

mars 1950 till lagrådet remitterade förslagen till lag om ändring i lagen den

16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning och lag om fortsatt giltighet

av arbetstidslagen den 23 maj 19h7 (nr 216) för hotell, restauranger

och kaféer.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslagen — de förslag som avse lagen

om arbetstidens begränsning sådana de vid den senare remissen utformats

i en gemensam lagtext — utan anmärkning hemställer föredraganden,

att de den 17 mars 1950 till lagrådet remitterade förslagen måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:309 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner dels om utredning av förutsättningarna för ett system med efter pensionering sålder differentierade folkp s. 2 i texten
  2. 2LU 1950:42 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 16 maj 1930 s. 1 i texten