Sök i Ratio Lex

Angående lönegradsplacering av viss eldar-, reparatörsoch maskinistpersonal, m. m

1950-03-31 · 61 sidor, varav 59 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 59 av 61 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:196, Angående lönegradsplacering av viss eldar-, reparatörsoch maskinistpersonal, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

1

Nr 196.

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen angående lönegradsplacering

av viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal,

m. m.; given Stockholms slott den 31 mars 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

John Lingman.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framläggas förslag till allmänna riktlinjer för lönegradsplacering

av eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal vid statsförvaltningens

fasta maskinanläggningar. Enligt dessa riktlinjer skulle eldare placeras

i 9 och 10 lönegraderna, varvid 10 lönegraden skulle förbehållas eldare med

vissa speciella uppgifter. Reparatörer skulle hänföras till 11 eller — under

vissa förutsättningar — 13 lönegraden. Ansvarsmaskinisterna skulle fördelas

å lönegraderna 11, 13, 15, 17, 19 och 21. För maskinist i 16 lönegraden

(vid karolinska sjukhuset) avses 17 lönegraden. Med fastställande av

lönegradsplaceringen för biträdande ansvarsmaskinist anses höra anstå, till

dess vissa organisationsundersökningar verkställts. De föreslagna riktlinjerna

ha i viss mån provisorisk karaktär, enär med slutligt ställningstagande

i vissa delar ansetts böra anstå i avbidan på resultatet av 1949 års tjänsteförteckningskommittés

arbete.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 31 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,

Lingman.

Statsrådet Lingman anmäler efter gemensam beredning med statsrådets

övriga ledamöter fråga om lönegradsplacering av viss eldar-, reparatörsoch

maskinistpersonal, m. m. samt anför därvid följande.

Inledning.

Vid statens värme- och därmed jämförliga anläggningar finnes anställd

maskinist- och reparatörspersonal i ett flertal olika lönegrader och med

skilda tjänstebenämningar. Härtill komma eldare, som i allmänhet äro lönegradsplacerade

men i en del fall anställda enligt kollektivavtal. I viss utsträckning

förekommer jämväl, att personal med reparatörs- eller eldargöromål

är anställd såsom hantverkare eller hantverksföreståndare. Särskilda

kompetensföreskrifter ha meddelats endast för vissa av nu berörda anställningshavare.

Frågan om anställnings- och avlöningsförhållandena för ifrågavarande

personalkategorier har under senare år varit föremål för övervägande i

skilda sammanhang. I detta hänseende må erinras om de utredningar och

förslag, som framlagts av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga i betänkande

den 21 maj 1941 (SOU 1941: 17), av tjänsteförteckningssakkunniga

för statens sinnessjukhus i betänkande den 18 januari 1943, av 1945 års löneutredning

för viss fångvårdspersonal i betänkande den 16 november 1945, av

1944 års lönekommitté, avseende sjukvårds- och ekonomipersonal, i betänkande

den 30 september 1946 (SOU 1946: 67) samt av försvarets tjänsteförteckningssakkunniga

i betänkande den 31 december 1946 (SOU 1946: 94),

vilka sistnämnda sakkunniga åberopat bl. a. en av statens organisationsnämnd

den 27 juni 1946 framlagd utredning angående eldnings-, underhålls-

och reparationstjänsten vid försvarets ång- och värmecentraler. De

förslag, som framlagts av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga, av tjän
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

3

steförteckningssakkunniga för statens sinnessjukhus och av 1945 års löneutredning

för viss fångvårdspersonal, ha föranlett beslut vid 1942, 1945 och

1946 års riksdagar, medan övriga förslag, såvitt angår här avsedd personal,

icke förelagts riksdagen.

Nu nämnda utredningar ha allenast berört vissa slag av ifrågavarande befattningar

och endast avsett begränsade förvaltningsområden. Någon tillfredsställande

samlad överblick rörande anställnings- och avlöningsförhållandena

har därför icke kunnat erhållas, vilket inneburit en olägenhet vid

lönesättningen av här avsedda tjänster.

Genom beslut den 11 april 1947 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för finansdepartementet

att tillkalla särskilda utredningsmän med uppdrag alt

verkställa utredning om anställnings- och avlöningsförhållandena för maskinister

och övrig personal vid statens värmeanläggningar. I direktiven angavs

utredningen böra avse anställnings- och avlöningsförhållandena för all

personal vid statens värme- och därmed jämförliga anläggningar, som vore

sysselsatt med maskinist-, reparatörs- eller eldningsgöromål. Även hantverkarpersonal

med likartade uppgifter borde enligt direktiven omfattas

av undersökningen. Vidare uttalades i direktiven, att uppmärksamhet borde

ägnas åt frågan om vilka kompetenskrav som borde ställas på olika slag

av befattningshavare. Därvid borde beaktas önskvärdheten av att — särskilt

vid mindre och medelstora anläggningar — undvika en alltför stor

specialisering av befattningshavarna efter arbetsuppgifter. I fråga om

tjänstebenämningarna framhölls i direktiven, att större enhetlighet syntes

böra eftersträvas.

Såsom utredningsmän tillkallade chefen för finansdepartementet, med

stöd av Kungl. Maj :ts nyssnämnda bemyndigande, dåvarande ledamoten

av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen E. G. E. Eriksson,

tillika ordförande, byråchefen i byggnadsstyrelsen E. O. Jonsson och kanslirådet

i finansdepartementet N. M. af Malmborg. Jämlikt Kungl. Maj :ts

bemyndigande den 29 oktober 1948 tillkallades sedermera ytterligare två

utredningsmän, sekreteraren hos tjänstemännens centralorganisation M.

Gustafson samt numera ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen

S. 11. Henriksson.

Utredningsmännen — vilka antagit benämningen 19i7 års löneutredning,

anseende maskinist personal m. fl. — ha den 23 september 1949 avgivit

betänkande (stencilerat) angående lönegradsplacering m. m. av eldar-,

reparatörs- och maskinistpersonal vid statsförvaltningens fasta maskinanläggningar.

I belänkandet behandlar utredningen till en början vissa organisationsfrågor,

varjämte utredningen berör vissa spörsmål om anställningsformerna

för ifrågavarande personal. Härefter upptager utredningen till behandling

frågan om personalens löneställning och framlägger förslag i sådant

hänseende för de olika personalgrupperna. Enligt förslaget skulle åt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

skilliga befattningar uppflyttas i lönegrad men även nedflyttning i lönegrad

ske av vissa tjänster. Slutligen behandlar utredningen vissa spörsmål, sammanhängande

med genomförandet av utredningens förslag.

Utredningen har framhållit, att dess förslag äro att betrakta såsom principförslag,

vilkas tillämpning i viss utsträckning äro beroende av ytterligare

överväganden. För tids vinnande har utredningen sålunda icke ansett sig

böra framlägga detalj förslag rörande lönegradsplacering av de enskilda

tjänsterna. Detta förhållande bör emellertid enligt utredningens mening

icke utgöra hinder för att de förordade lönegradsplaceringarna fastställas

att gälla fr. o. m. ingången av budgetåret 1950/51.

över löneutredningens betänkande ha, efter remiss, utlåtanden avgivits

av försvarets civilförvaltning, arméförvaltningen, fortifikationsförvaltningen,

byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens lönenämnd och statens

organisationsnämnd. Yttranden ha vidare, efter remiss, inkommit från svenska

landstingsförbundets styrelse, svenska stadsförbundets styrelse, som

åberopat ett av förbundets löne- och förhandlingsdelegation avgivet yttrande,

landsorganisationen, som åberopat vad statstjänarkartellen anfört i ett

till landsorganisationen överlämnat yttrande, och tjänstemännens centralorganisation.

Jag torde nu få redogöra för innehållet i löneutredningens föreliggande

betänkande och de däröver avgivna yttrandena samt för mitt ståndpunktstagande

till de olika frågor, som behandlas i betänkandet.

Vissa organisationsfrågor m. m.

Allmänna organisationsfrågor. Vid maskinanläggningarna

inom allmänna civilförvaltningen har någon egentlig omprövning av personalorganisationen

icke ägt rum på lång tid. Vid flertalet försvarsanläggningar

åter ha, såsom inledningsvis berörts, genom statens organisationsnämnds

försorg nyligen genomförts ingående organisationsundersökningar,

på grundval av vilka detaljerade förslag i fråga om personaluppsättningen

vid de enskilda anläggningarna framlagts. En jämförelse

mellan, å ena sidan, den av organisationsnämnden förordade personaluppsättningen

och, å andra sidan, nuvarande personaluppsättning vid exempelvis

sinnessjukhusen visar, att reparatörs- och maskinistpersonalen vid

de senare anläggningarna i regel är mera omfattande och högre placerad i

lönegrad än som svarar mot organisationsnämndens förslag beträffande

försvaret. Detta beror delvis på att sinnessjukhusen i regel med egen personal

ombesörja mera omfattande reparations- och anläggningsarbeten, medan

sådana arbeten enligt organisationsnämndens mening böra utföras i fri

konkurrens av entreprenörer eller av militära verkstäder. En annan orsak

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

5

till den förhållandevis störa personaluppsättningen vid sinnessjukhusen

torde vara, att sinnessjukhusen tidigare medelst egna ångkraftverk helt eller

delvis täckte sitt behov av elektrisk energi, för vilket särskild personal

erfordrades. Någon regelbunden kraftproduktion förekommer emellertid

f. n. icke vid ett flertal sinnessjukhus.

Löneutredningen. Löneutredningen har utgått från nu gällande personalorganisation

inom allmänna civilförvaltningen samt från organisationsnämndens

förslag beträffande försvaret. I fråga om personaluppsättningen

inom allmänna civilförvaltningen har utredningen emellertid uttalat, att

avvägningen av densamma både vid sinnessjukhusen och vissa andra anläggningar

gåve anledning till erinringar. Utredningen har därför förordat

en allmän översyn genom byggnadsstyrelsens försorg av personaluppsättningen

inom allmänna civilförvaltningen. Vad angår organisationsnämndens

förslag har utredningen ej tagit ställning till vissa från personalhåll framställda

invändningar mot förslaget, vilka gå ut på att personaluppsättningen

skulle vara för knappt tilltagen i fråga om den kvalificerade personalen,

i det att behovet av dylik personal för bl. a. vakttjänstgöring icke skulle ha

tillräckligt beaktats. Organisationsnämndens förslag borde enligt utredningens

mening överlämnas till fortifikationsförvaltningen för att finnas

tillgänglig inom ämbetsverket vid behandlingen av hithörande frågor.

Yttrandena. Försvarets civilförvaltning har framhållit, att av utredningens

betänkande icke kunde utläsas, vilken inverkan skyldigheten att förrätta

vakttjänst utövat på lönegradsplaceringen eller med andra ord om

löneställningen avvägts under hänsynstagande till förekommande vakttjänst

eller om dylik avsetts skola kompenseras i annan ordning. Det hade

emellertid varit önskvärt, att löneutredningens synpunkter på denna fråga

blivit belysta.

Arméförvaltningen har uttalat, att dess intendenturavdelning vid handläggning

av frågor rörande personal i eldningstjänst inom försvaret iakttagit,

att vid smärre värmeanläggningar, som betjänades av deltidsanställd

personal eller av 1—2 man, svårigheter uppstått att bereda personalen i

arbetarskyddslagen stadgad veckovila eller i Saar stadgad ledighet, enär

lämpliga avbytare ofta icke kunde erhållas. Hithörande spörsmål hade ej

berörts i utredningen. Denna fråga syntes höra upptagas till övervägande,

förslagsvis i samband med den av löneutredningen föreslagna översynen av

personalorganisationen. Framhållas borde, att dessa spörsmål intimt sammanhängde

med vilket slag av bränsle som koinme till användning och därmed

med driftsekonomien.

Arméförvaltningen har vidare ifrågasatt, om icke även den av utredningen

förordade organisationsundersökningen inom allmänna civilförvaltningen

borde för ernående av likformig bedömning inom hela statsförvaltningen

omhänderhavas av statens organisationsnämnd. I anledning av de från per
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

sonalhåll framställda invändningarna mot organisationsnämndens förslag

beträffande försvaret har arméförvaltningen framhållit, att pågående utredning

visat att den passiva tjänsten inom försvaret i regel syntes kunna förläggas

på sådant sätt, att personaluppsättning enligt organisationsnämndens

förslag skulle vara tillräcklig.

Statskontoret har ansett, att man borde dröja med ett ställningstagande

till löneutredningens förslag till dess organisationsundersökningen hunnit

fullföljas över hela linjen.

Statens organisationsnämnd har framhållit att, medan de av löneutredningen

föreslagna lönegradsplaceringarna omedelbart kunde genomföras vid

försvarets maskinanläggningar, den av löneutredningen föreslagna översynen

av personaluppsättningen inom allmänna civilförvaltningen måste verkställas,

innan utredningens förslag i fråga om lönegradsplaceringar kunde

tillämpas inom allmänna civilförvaltningen; eljest saknades garantier för

att lönegradsplaceringen i praktiken bleve väl avvägd och i möjligaste mån

rättvis. Ifrågavarande översyn, vilken ur personalsynpunkt vore av mycket

brådskande natur, borde uppdragas åt byggnadsstyrelsen i intimt samarbete

med organisationsnämnden, varjämte sakkunniga från fortifikationsförvaltningen

och arméförvaltningen borde medverka. I samband med denna

översyn borde enligt organisationsnämndens mening jämväl frågan om

den kvalificerade maskinpersonalens vakttjänstgöring och passiva tjänst

utredas.

Beträffande innebörden av begreppen passiv tjänst och vakttjänstgöring,

vilka enligt vad organisationsnämnden funnit ofta sammanblandades, har

organisationsnämnden anfört följande.

Den passiva tjänsten karakteriseras därav, att vederbörande befattningshavare

under fritid är ständigt och lätt tillgänglig i sin bostad eller på annan

angiven plats per telefon eller bud för att vid behov kunna ingripa vid eventuellt

inträffande driftstörning eller katastrof. Intet hindrar sålunda, att

den jourhavande under fullgörande av passiv tjänst helt ägnar sig åt fritidssysselsättning

eller vila. Vakttjänstgöring däremot förutsätter att vederbörande

befattningshavare uppehåller sig i viss tjänstelokal samt att han

antingen passar vissa instrument eller mer eller mindre regelbundet utför

vissa förrättningar, exempelvis temperaturavläsning.

Organisationsnämnden har framhållit, att nämnden räknat med att vid

försvarets anläggningar normalt endast passiv tjänst behövde förekomma.

Nämnden hade vid sina organisationsundersökningar funnit att 10 % tidskompensation

för fullgjord sådan tjänst måste anses fullt tillräcklig men

hade ej tagit definitiv ställning till spörsmålet, eftersom motsvarande problem

förelåge inom ett flertal statliga verk och inrättningar och därför borde

upptagas till behandling i ett större sammanhang.

Gentemot organisationsnämndens uppfattning, att större ändrings- och

nyanläggningsarbeten vid försvarets förband borde utföras av entrepre
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

7

nörer eller militära verkstäder, har tjänstemännens centralorganisation

framhållit, att utvecklingen visat att entreprenörsförfarandet i praktiken

icke förekomme i förutsatt omfattning, särskilt beträffande förband med

isolerat läge, där det varit förmånligare att i största möjliga utsträckning

utnyttja den egna maskinpersonalen också för annat än service- och löpande

underhållsarbeten. Centralorganisationen har vidare framhållit, att den

begränsade användningen av sjukhusens anläggningar för kraftalstring

till viss del syntes bero på att sådan kraftalstring med gällande kolpriser

icke vore ekonomisk.

Garnisonsmaskinistorganisationen. Vid sina undersökningar

beträffande försvaret utgick organisationsnämnden från den

principen, att all fast maskintjänst, underställd en och samme förbandschef,

utgör en anläggning. Avsteg från denna princip gjordes dock i de fall,

då ett sammanförande av den fasta maskintjänsten vid två eller flera närliggande

förband till en anläggning under en ansvarsmaskinist borde medföra

påtagliga fördelar beträffande driftsekonomi och personalbesparing.

Detta utgjorde grundtanken i den av nämnden föreslagna garnisonsmaskinistorganisationen.

Genom sammanslagning till större enhet av den fasta maskintjänsten

vid flera förband i fråga om såväl eldnings- och reparationstjänst

som passiv tjänst kunde vid behov inom anläggningen verkställas personalutjämning

och inbördes utbyte av reparatörspersonal med specialutbildning,

varjämte den passiva tjänsten bleve mindre betungande.

Den fasta maskintjänsten vid de olika förbanden skulle enligt förslaget

sammanföras under en garnisonsövermaskinist eller garnisonsmaskinmästare.

Garnisonsövermaskinisten skulle icke vara knuten till viss anläggning,

under det att såsom garnisonsmaskinmästare skulle utses ansvarsmaskinisten

vid en av anläggningarna å orten. I fråga om lönegradsplaceringen

innebar organisationsnämndens förslag, att ansvarsmaskinist vid anläggning,

som sorterade under garnisonsövermaskinist, eller vid sådan anläggning

å ort med garnisonsmaskinmästare, vid vilken ifrågavarande

befattningshavare icke vore placerad, skulle hänföras till lägre lönegrad än

den, som skulle ha tillämpats, därest anläggningen icke varit inlemmad i

garnisonsmaskinistorganisationen. Garnisonsmaskinmästare skulle placeras

två lönegrader högre än ansvarsmaskinist vid fristående anläggning tillhörande

samma anläggningsgrupp, medan frågan om löneställningen för garnisonsövermaskinisterna

enligt organisationsnämndens mening borde ytterligare

prövas av vederbörande tjänsteförteckningssakkunniga och lönenämnder.

Vid remissbehandlingen av organisationsnämndens förslag framhöll försvarets

civilförvaltning bl. a., att ett ställningstagande till frågan om garnisonsmaskinistorganisationen

borde anslå till dess att spörsmålet om den

militära fastighetsförvaltningens framtida gestaltning blivit löst. Byggnads
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

styrelsen ansåg, att den föreslagna anordningen med garnisonsmaskinist

kunde vara fördelaktig endast i de fall, där de sammanslagna förbanden vore

belägna omedelbart intill varandra och garnisonsmaskinisten helt kunde

omhänderha driften av de honom underställda anläggningarna. Såväl försvarets

civila tjänstemannaförbund som Sveriges arbetsledareförbund avstyrkte

genomförandet av den föreslagna organisationen.

Löneutredningen. Löneutredningen har uttalat, att frågan om ett eventuellt

genomförande av den av organisationsnämnden förordade garnisonsmaskinistorganisationen

eller den av byggnadsstyrelsen ifrågasatta anordningen

med sammanslagning av närliggande förband under gemensam ansvarsmaskinist

borde i samband med remissbehandlingen av löneutredningens

betänkande underkastas närmare prövning av fortifikationsförvaltningen,

till vilket ämbetsverk den militära fastighetsförvaltningen i

stort sett koncentrerats. Med hänsyn härtill har löneutredningen icke framlagt

förslag i fråga om den lönegradsplacering, som borde tillämpas, därest

åt ansvarsman vid en anläggning anförtroddes ansvaret för driften jämväl

vid annan anläggning eller andra anläggningar.

Yttrandena. Försvarets civilförvaltning har vidhållit sin tidigare uttalade

uppfattning, att ställningstagande till här avsedda organisation.sspörsmål

kan ske först sedan frågan om den militära fastighetsförvaltningen i sin

helhet klarlagts.

Arméförvaltningen har ansett, att frågan om ett genomförande av den av

organisationsnämnden föreslagna garnisonsmaskinistorganisationen eller

den av byggnadsstyrelsen ifrågasatta anordningen med sammanslagning av

närliggande förband under en gemensam ansvarsmaskinist borde prövas av

fortifikationsförvaltningen och arméförvaltningens intendenturavdelning

gemensamt under medverkan av organisationsnämden. Då det enligt arméförvaltningens

mening vore angeläget att genomförandet av utredningens

förslag icke uppskötes i avvaktan på nämnda prövning, syntes inplacering i

högre lönegrad, som skulle följa av bifall till utredningens förslag, icke

böra ske i fråga om civil ansvarspersonal vid förband, som kunde beräknas

bliva berörda av en eventuell omorganisation. För att ifrågavarande befattningshavare

emellertid icke skulle bli lidande på dröjsmålet med lösningen

av denna organisationsfråga vore skäligt att vikariatslön bereddes dem i den

lönegrad, till vilken vederbörandes befattning skulle ha hänförts enligt utredningens

förslag.

I avvaktan på resultatet av pågående utredning rörande organisationen av

fortifikations- och byggnadsförvaltningen vid försvarsväsendet har icke heller

fortifikationsförvaltningen ansett sig kunna fatta ståndpunkt till de av

organisationsnämnden och byggnadsstyrelsen väckta förslagen. I likhet med

arméförvaltningen har fortifikationsförvaltningen föreslagit, att ansvars
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

9

personalen vid de förband, som kunde komma att beröras av en eventuell

omorganisation, icke omedelbart erhölle de högre ordinarie befattningar,

som enligt löneutredningens betänkande skulle komma i fråga, utan i avvaktan

på slutgiltig lösning tillerkändes vikariatslön motsvarande den föreslagna

högre löneställningen.

Statens organisationsnämnd har uttalat, att de fördelar, som ett genomförande

av garnisonsmaskinistorganisationen skulle innebära, enligt nämndens

mening borde tillvaratagas så långt detta vore möjligt under förhandenvarande

förhållanden utan att därför genomförandet av den föreslagna

omorganisationen av försvarsväsendets fasta maskintjänst onödigtvis fördröjdes.

Detta syntes nämnden vara möjligt, därest dess ursprungliga förslag

—■ i avvaktan på resultatet av såväl de pågående fortifikationsförsöken

som den av nämnden påkallade översynen av den fasta maskintjänsten

vid allmänna civilförvaltningen — på sätt byggnadsstyrelsen antytt modifierades

i den riktningen att avsett sammanförande till en anläggning tillsvidare

endast tillämpades vid förband, som läge i omedelbar anslutning till

eller närhet av varandra.

Anställningsformer. Den vid statens värme- och därmed jämförliga

anläggningar med maskinist-, reparatörs- och eldargöromål sysselsatta

personalen utgöres av — förutom vissa arvodes- eller kontraktsanställda

befattningshavare — civila, civilmilitära och, vid vissa marinen tillhöriga

anläggningar, militära tjänstinnehavare samt kollektivavtalsanställda

arbetstagare. Vid allmänna civilförvaltningen är huvuddelen av eldar- och

reparatörspersonalen tjänstemannaanställd. Vid kommunikationsverken

däremot är ifrågavarande personal i regel anställd enligt kollektivavtal

ehuru även tjänstemannaanställning förekommer. Vid försvaret äro flertalet

reparatörer tjänstemän, medan eldarna åtminstone vid förbanden i

allmänhet avlönas enligt kollektivavtal. Maskinistpersonal i ansvarsställning

torde inom samtliga förvaltningsområden vara tjänstemannaanställd,

dock att mindre värmeanläggningar även kunna handhavas av kollektivavtalsanställd

personal.

Såsom framgår av vad inledningsvis anförts borde enligt direktiven för

löneutredningen anställnings- och avlöningsförhållandena för all ifrågavarande

personal göras till föremål för omprövning genom utredningens försorg.

Efter det nämnda direktiv meddelades ha tillsatts dels 1948 års anställningsutredning

och dels marinens underofficerssakkunniga. I anställningsutredningens

uppdrag ingår bl. a. att klarlägga, inom vilka arbetsområden

och för vilka personalgrupper kollektivavtalsanställning ur olika synpunkter

kan vara att föredraga framför tjänstemannaanställning samt att söka

uppdraga de principiella riktlinjerna för en dylik avgränsning. Det ankom
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

mer vidare på utredningen att i sådana fall, då överföring från kollektivavtalsanställning

till tjänstemannaanställning anses böra ske, framlägga detaljförslag

om lönegradsplacering och tjänstebenämning för den berörda

personalen. På marinens underofficerssakkunniga ankommer bl. a. att verkställa

utredning rörande maskinbefälsorganisationen inom marinen.

Löneutredningen. Löneutredningen har uttalat, att den i anledning av tillsättandet

av 1948 års anställningsutredning och marinens underofficerssakkunniga

icke ansett sig böra framlägga förslag rörande anställnings- och

avlöningsförhållandena för vid statsförvaltningens fasta maskinanläggningar

anställd militär personal eller personal anställd enligt kollektivavtal.

Beträffande avgränsningen mellan tjänstemannaanställning och kollektivavtalsanställning

har utredningen emellertid allmänt framhållit, att de

under utredningsarbetet vunna erfarenheterna givit vid handen, att betydande

olägenheter vore förenade med att vid en och samma anläggning

förekomme såväl tjänstemanna- som kollektivavtalsanställd personal, såsom

förhållandet f. n. vore vid flertalet försvarsanläggningar. Utredningen

skulle därför finna det önskvärt, om inom ett och samma förvaltningsområde

för all i maskintjänsten sysselsatt personal valdes en och samma anställningsform.

Rörande valet av anställningsform har utredningen framhållit,

att erfarenheterna från försvaret tydde på att de kollektivavtalsanställda

befattningshavarna i regel kvarstode kortare tid i sina anställningar

än tjänstemännen. Med hänsyn till de olägenheter i form av bristande

kontinuitet i arbetet o. d., som alltid vore förenade med täta personalbyten,

ansåge utredningen att den i maskintjänsten sysselsatta personalen — därest

icke särskilda skäl befunnes motivera avtalsanställning — borde vara

tjänstemannaanställd.

I fråga om den redan tjänstemannaanställda personalen har utredningen

förutsatt att, där ett stadigvarande behov av befattningarna kunde anses

konstaterat, ordinarie anställning bereddes personalen. Enligt utredningens

förmenande funnes utrymme för överföring från extra ordinarie till ordinarie

anställning av ett stort antal befattningar, vilka funnits inrättade under

en lång följd av år, liksom också för beredande av mera fast anställning för

åtskilliga befattningshavare, anställda mot individuellt bestämda arvoden

e. d. (exempelvis viss deltidsanställd personal). Utredningen har understrukit

betydelsen ur rekryteringssynpunkt av att personalen erhölle så fast

anställning som möjligt.

Yttrandena. I anledning av vad utredningen anfört om gränsdragningen

mellan tjänstemannaanställning och kollektivavtalsanställning har försvarets

civilförvaltning anfört bl. a. följande.

De kollektivavtalsanställda arbetarna i eldningstjänst vid försvaret äro

dels helårsanställda dels ock säsonganställda. De säsonganställda liksom

en del av de helårsanställda äro i vederbörligt kollektivavtals mening att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

11

hänföra till gruppen grov- och diversearbetare och utnyttjas i huvudsak för

eldningsarbete i egentlig mening.

Den med eldningsarbete sysselsatta personalen måste med hänsyn till

eldningsförhållandena och förekommande bränsleslag till viss del vara

variabel. Den personal, som icke ingår i den fasta personalstyrkan

(huvudsakligen de säsonganställda arbetarna i eldningstjänst), synes tills

vidare böra vara kollektivavtalsanställd. Däremot torde övriga arbetare i eldningstjänst

böra överföras till tjänstemannaanställning. Måhända bör emellertid

med hänsyn till 1948 års anställningsutrednings arbete försiktigheten

bjuda, att de såsom grov- och diversearbetare betecknade arbetarna i eldningstjänst

tills vidare bibehållas vid kollektivavtalsanställning.

Arméförvaltningen har — efter att ha erinrat om utredningens uttalande

om önskvärdheten av att inom ett och samma förvaltningsområde för all i

maskintjänsten sysselsatt personal valdes en och samma anställningsform

— framhållit, att för förslag om en dylik åtgärd syntes böra krävas en mera

ingående utredning och utförligare motivering än den nu förebragta.

Statskontoret liksom också svenska stadsförbundet ha såsom ett skäl —

jämte andra — för uppskov med ställningstagandet till löneutredningens

förslag anfört, att frågan om avgränsningen mellan löneplansreglerad tjänstemannaanställning

och kollektivavtalsanställning vore föremål för utredning

av 1948 års anställningsutredning och att resultatet av detta utredningsarbete

icke borde föregripas. Förbundet har i delta sammanhang framhållit,

att på det kommunala området tillämpades kollektivavtalets anställningsform

i mycket stor utsträckning beträffande eldar- och reparatörspersonalen;

något behov att frångå denna förelåge icke.

Med anledning av löneutredningens uttalande, att betydande olägenheter

uppstode vid en sammanblandning av kollektivavtals- och tjänstemannaanställd

personal vid samma anläggning, har statens organisationsnämnd

framhållit, att personalorganisationen vid försvarets förrådstjänst inneslöte

båda dessa anställningsformer (förrådsmän respektive förrådsarbetare)

och att detta förhållande ingalunda varit till nackdel för förrådstjänsten.

I övrigt har organisationsnämnden anfört, att rådande ovissa bränsleläge

och valutasituation syntes tala för att uppdelningen i helårs- och säsonganställda

eldare vid försvaret — vilken genomförts från och med budgetåret

1945/46 — upprätthölles samt att motsvarande uppdelning, i den mån

så icke redan skett, infördes vid den allmänna civilförvaltningen. Detta borde

vara fallet alldeles oberoende av om eldarpersonalen vore tjänstemannaeller

kollektivavtalsanställd. Om tjänstemannaanställningen kunde smidigt

anpassas efter det växlande personalbehovet, funnes ur de synpunkter organisationsnämnden

hade att företräda ingen anledning till erinran mot

att eldarpersonalen tjänstemannaanställdes.

Landsorganisationen har förklarat sig dela löneutredningens uppfattning,

att all ifrågavarande personal borde anställas på avlöningsreglemente.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

överföring av den kollektivavtalsanställda personalen syntes kunna ske

samtidigt som löneutredningens förslag i övrigt genomfördes. Därvid uppkomme

för vissa fall behov av övergångsbestämmelser för att förhindra att

årsinkomsten försämrades.

Lönegradsplacering m. m.

Nuvarande förhållanden m. m.

För den tjänstemannaanställda maskinpersonalen vid statens värme- och

därmed jämförliga anläggningar tillämpas f. n. lönegraderna 9, 10, 11, 12,

13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 21. Lönegradsplaceringen kan icke sägas ha

skett med någon större konsekvens. I stort sett har dock löneställningen avvägts

för var och en av följande fyra grupper för sig, nämligen eldare, reparatörer,

ansvarsmaskinister och biträdande ansvarsmaskinister. Vid statens

sinnessjukhus ingå reparatörerna under grupperna hantverkare och

hantverksföreståndare, som omfatta jämväl annan personal. Inom grupperna

ansvarsmaskinister och biträdande ansvarsmaskinister har vid allmänna

civilförvaltningen en differentiering av löneställningen skett på

grundval av en klassificering av anläggningarna, vilken dock skett på olika

sätt inom olika förvaltningsområden. Vid kommunikationsverken och inom

försvaret har motsvarande gruppering av anläggningarna och differentiering

av ansvarsmaskinisternas löneställning icke genomförts.

Eldare och reparatörer.

Lönegradsplacering och tjänstebenämningar för ordinarie och extra ordinarie

eldar- och reparatörspersonal, med undantag av sådan personal i

ansvarsställning, framgår av följande sammanställning, i vilken likväl icke

medtagits ett mindre antal tjänster, som äro mera fristående och icke anknutna

till vissa bestämda anläggningar.

Lönegrad

Allmänna civilförvaltningen

Försvaret

9

Ekonomibiträde, eldare, eldare av 2:a klass

Eldare av 2:a klass

10

Eldare, eldare av l:a klass, förste eldare, hantverkare,

värmeledningsskötare

Eldare av 1 :a klass,

eldare av l:a klass

tillika reparatör

11

Eldare, reparatör

Eldare av 1 :a klass,

förman, montör, re- paratör

12

Hantverksföreståndare, reparatör, reparatör tillika er- sättare för maskinmästare

—

14

—

Elektriker

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 196.

13

Några kompetenskrav för erhållande av ifrågavarande befattningar ha

i allmänhet icke fastställts; för innehav av tjänst såsom eldare av 1 :a klass

vid försvaret fordras emellertid väl vitsordad praktisk tjänstgöring vid mekanisk

verkstad eller liknande kompetens.

Utöver de i sammanställningen avsedda eldarna och reparatörerna, vilka

i sitt arbete äro underställda befattningshavare i ansvarsställning vid viss

anläggning, förekomma, såsom förut nämnts, ett mindre antal tjänster, som

äro mera fristående och icke anknutna till viss bestämd anläggning. Å personalförteckningen

för fångvårdsanstalterna finnes sålunda upptagen en

montörsbefattning i 13 lönegraden, vars innehavare tjänstgör såsom elektriker

vid fångvårdsanstalten å Långholmen men ej är underställd maskinmästaren

där. Till här avsedda tjänster höra även vissa vid försvaret inrättade

befattningar såsom förste montör, montör och biträdande montör.

I fråga om eldar- och reparatörspersonalens nuvarande lönegradsplacering

må i övrigt nämnas följande.

Tjänstemannaanställda befattningshavare, huvudsakligen sysselsatta

med egentligt eldningsarbete, äro f. n. i regel placerade i 9 lönegraden under

benämningen eldare. Flertalet befattningar finnas inrättade vid statens sinnessjukhus

samt vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Härutöver

förekomma endast enstaka sådana tjänster vid ämbetshus, vetenskapliga

institutioner, försvarsanläggningar o. d.

Ordinarie och extra ordinarie befattningshavare, huvudsakligen sysselsatta

med reparationsgöromål, finnas f. n. anställda i 9, 10, 11, 12, 13 och

14 lönegraderna. Emellertid förekommer det endast undantagsvis, att vid

en och samma anläggning för reparatörstjänsterna utnyttjas mer än två

olika lönelägen. De befattningar, om vilka här är fråga, utgöras huvudsakligen

av eldare av 2. klass (försvaret) i 9 lönegraden, eldare (sinnessjukhusen)

och hantverkare (sinnessjukhusen, karolinska sjukhuset, serafimerlasarettet)

i 10 lönegraden, eldare av 1. klassen (försvaret) i 11 lönegraden,

hantverksföreståndare (sinnessjukhusen) och reparatörer (karolinska

sjukhuset, serafimerlasarettet) i 12 lönegraden samt elektriker (flygförbanden)

i 14 lönegraden.

Beträffande tillkomsten av gällande lönegradsplaceringar för ifrågavarande

personal må anföras följande.

1939 års tjänsteförteckningssakkunniga, som utarbetade förslag till tjänsleförteckning

för allmänna civilförvaltningen, föreslogo befattningar i 9

lönegraden såsom eldare av 2:a klass (eldare utan ansvarsställning), i 10

lönegraden såsom eldare av 1 :a klass (eldare och ersättare för maskinist

av 2:a klass i 13 lönegraden) och i 11 lönegraden såsom reparatör (befattningshavare

med huvuduppgift att verkställa reparationer vid större och

medelstora högtrycksångcentraler med kraftalstring eljer kraftomformning).

Förslaget blev, utom vad beträffar statens sinnessjukhus, förelagt

1942 års riksdag och vann riksdagens bifall. Tjänsteförteckningssakkunniga

för statens sinnessjukhus föreslogo inrättandet av eldarbefattningar vid

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

sinnessjukhusen i 9 och 10 lönegraderna. Befattningar i 10 lönegraden borde

enligt de sakkunnigas förslag förefinnas vid de sinnessjukhus, där antalet

eldare vore relativt stort och tillika arbetsuppgifter, som eljest ankomme

på hantverkare, i viss utsträckning anförtroddes eldarna. Proportionen

mellan eldartjänster i lägre och i högre lönegrad borde bestämmas så,

att mot 3—5 eldartjänster i 9 lönegraden såsom regel svarade en eldartjänst

i 10 lönegraden. Beträffande befattningarna såsom hantverkare och

hantverksföreståndare ifrågasatte de sakkunniga icke någon ändring i den

tidigare gällande placeringen i 10 respektive 12 lönegraden. De sakkunnigas

förslag biföllos av statsmakterna år 1945. 1945 års löneutredning för viss

fångvårdspersonal föreslog, att eldarpersonalen vid fångvårdsanstalterna,

där eldningsgöromålen dittills handhafts av vaktkonstaplar i 10 lönegraden,

skulle placeras i samma lönegrader — 9 och 10 lönegraderna —- som vid

sinnessjukhusen. Genom beslut av 1946 års riksdag placerades emellertid

samtlig eldarpersonal vid fångvårdsanstalterna i 10 lönegraden. Hantverkarbefattningarna

vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet ha alltsedan

sin tillkomst år 1937 varit hänförda till 10 lönegraden. Reparatörsbefattningarna

vid samma sjukhus blevo genom beslut av 1945 års riksdag

uppflyttade från 11 till 12 lönegraden.

Ansvars maskinister och biträdande

ansvarsmaskinister.

Nuvarande lönegradsplaceringar för ansvarsmaskinisterna framgå av en

i ärendet upprättad tablå, vilken såsom bilaga (bilaga 1) torde få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende. I anslutning till nämnda tablå må framhållas

följande.

Såsom förut nämnts ha ifrågavarande lönegradsplaceringar för allmänna

civilförvaltningens del grundats på klassificeringar av anläggningarna.

1939 års tjänsteförteckningssakkunniga uppgjorde för allmänna civilförvaltningen

ett förslag till anläggningarnas uppdelning i 7 grupper, vilkas

kännemärken de sakkunniga angåvo. Genom beslut av statsmakterna genomfördes

förslaget år 1942 utom beträffande statens sinnessjukhus. Tjänsteförteckningssakkunniga

för statens sinnessjukhus indelade, med utgångspunkt

från 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas grupperingsförslag,

de statliga sinnessjukhusen (jämte statens anstalt för fallandesjuka) i

4 anläggningsgrupper. I sitt förslag till lönegradsplacering för ansvarsmaskinisterna

vid de olika anläggningsgrupperna tillämpade de sakkunniga

delvis andra lönegrader än de för allmänna civilförvaltningen i övrigt gällande.

Frågan om löneställningen för nu nämnda ansvarsmaskinister löstes

vid 1945 års riksdag i viss anslutning till de sakkunnigas förslag. Lönereglering

för fångvårdens hithörande personal genomfördes vid 1946 års riksdag

på grundval av ett av 1945 års löneutredning för viss fångvårdspersonal

framlagt förslag, vilket anknöt till 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas

förslag med de modifikationer som innefattades i den för ansvarsmaskinisterna

vid statens sinnessjukhus beslutade lönegradsplaceringen.

Nämnas må i detta sammanhang, att statens organisationsnämnd i sin

förut omnämnda utredning konstaterat behovet av en klassificering av värmeanläggningarna

även vid försvaret, där flertalet av de ordinarie ansvars
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

15

maskinisterna, oberoende av vederbörande anläggningars storlek och art,

äro hänförda till 16 lönegraden. Organisationsnämnden har förordat en indelning

av försvarets värmeanläggningar i 6 grupper. Ifrågavarande klassificering

har emellertid skett enligt ett annat system än det inom civilförvaltningen

tillämpade. I utlåtanden över organisationsnämndens förslag uttalade

allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd samt byggnadsstyrelsen,

att ett inom statsförvaltningen i dess helhet tillämpligt klassificeringssystem

borde utarbetas.

I fråga om kompetenskraven för erhållande av de här avsedda befattningarna

äro förhållandena oenhetliga.

Vid ett stort antal mindre anläggningar ha särskilda befattningar för ansvarsmän

icke inrättats. Eldningsarbetet och därmed sammanhängande

göromål fullgöras vid dessa anläggningar normalt av expeditionsvakter,

vaktmästare, förrådsmän o. d. — med eller utan ersättning — vid

sidan av övriga tjänståligganden eller äro anförtrodda åt deltidsanställda

värmeskötare mot års- eller månadsarvode.

Befattningar för biträdande ansvarsmaskinist finnas f. n. vid vissa större

anläggningar (flertalet sinnessjukhus, karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet)

och äro i allmänhet placerade i 13 och 15 lönegraderna; vid

karolinska sjukhuset har dock en sådan befattning hänförts till 16 lönegraden.

Löneutredningen.

Löneutredningen har uttalat, att dess förslag i fråga om löneställningen

för ifrågavarande personalgrupper innebure lönegradsuppflyttning av ett

relativt stort antal tjänster samt att detta kunde vara ägnat att inge vissa

betänkligheter med hänsyn till 1949 års tjänsteförteckningskommittés arbete.

Utredningen har emellertid framhållit, att utredningen iakttagit försiktighet

och avstått från att framlägga vissa i och för sig motiverade förslag

för att icke föregripa tjänsteförteckningskommitténs arbete.

Ledamoten av utredningen, kanslirådet af Malmborg har i särskilt yttrande

uttalat, att han funnit det resultat i fråga om lönegradsplaceringar, som

utredningen kommit till, godtagbart med utgångspunkt från gällande lönegradsplaceringar

inom statsförvaltningen. Efter det utredningen i allt väsentligt

tagit ståndpunkt till föreliggande lönegradsfrågor, hade emellertid

1949 års tjänsteförteckningskommitté tillsatts, i vilken af Malmborg vore

ledamot och huvudsekreterare. Med hänsyn till alt tjänsteförteckningskommittén

hade ställning icke blott som utredningskommitté i vanlig mening

utan även som delegation för förhandlingar med vederbörande personalorganisationer,

funne sig af Malmborg böra göra en allmän reservation

beträffande den ståndpunkt i en viss lönefråga, som han kunde komma

att intaga vid en bedömning inom tjänsteförteckningskommittén av

lönegradsfrågor i ett större sammanhang.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

E l d a r e och reparatörer.

Löneutredningen har förordat, att eldare och reparatörer skola anses

tillhöra en och samma befordringsserie, att befattningarna inom denna skola

utgöras av eldare i 10 lönegraden, reparatör i 11 lönegraden och reparatör

i 13 lönegraden samt att reparatörstjänsterna vid en anläggning normalt

böra rekryteras bland eldarna vid anläggningen. Utredningen har vidare

förutsatt, att såsom rekryteringsgrad på aspirantstadiet skall för eldarna

tillämpas lönegrad Cf 8.

Utredningen har framhållit, att den tekniska utvecklingen lett till en

relativ minskning av behovet av personal för egentligt eldningsarbete, medan

behovet av personal för passning och översyn av olika regleringsanordningar

samt för egentligt reparationsarbete icke obetydligt ökats. Om anledningen

härtill har utredningen anfört i huvudsak följande.

Under de senare årtiondena har, i samband med om- eller nybyggnad av

sjukhus, vetenskapliga institutioner, militära inrättningar o. d. successivt

skett en övergång från äldre och enklare till moderna och mera komplicerade

värmeanläggningar. Pannor och eldningsanordningar av nya och

mer ekonomiska typer ha installerats. Antalet eldningsställen har minskats

genom övergång till större panncentraler, men därvid ha tillkommit anordningar

av olika slag för värmets fördelning och reglering. Värmesystemen

ha tekniskt förbättrats, mekaniska ventilationsanläggningar ha i ökad utsträckning

kommit till användning och automatiska regleringsanordningar

av olika slag ha alltmer införts. Även i fråga om de elektriska anläggningarna,

såväl starkströms- som svagströms-, samt anläggningarna för vattenförsörjning

och avlopp (reningsverk) har den tekniska utvecklingen

gått snabbt framåt.

Under maskinpersonalens tillsyn står emellertid normalt icke blott dessa

anläggningar för uppvärmning, ventilation, vattenförsörjning osv. utan även

annan omfattande maskin- och instrumentutrustning. Särskilt torde böra

nämnas vid olika anläggningar, främst sjukhus och militära förband, förekommande

köks- och tvättanläggningar, kylanordningar, steriliseringsanordningar

och medicinsk apparatur. Även på dessa områden har fortgående

skett en utökning av utrustningen med moderna i tekniskt hänseende

ofta komplicerade anordningar.

Minskningen av det relativa behovet av egentlig eldningspersonal har accentuerats

genom införandet av automatiska eldningsanordningar för fasta

bränslen eller övergång till eldning med flytande bränsle.

Det ökade behovet av reparatör spersonal har, enligt vad utredningen funnit,

endast i viss utsträckning täckts genom utbyte av eldartjänster mot reparatör

stjänster, genom inrättande av nya reparatörstjänster eller genom

ökat anlitande av entreprenörer. Behovet har, framhåller utredningen, även

täckts genom att eldarpersonalen i större utsträckning än tidigare varit fallet

anförtrotts uppgifter vid sidan av det egentliga eldningsarbetet samt genom

att reparatörspersonalen likaledes ålagts mera kvalificerade göromål.

Någon klar gräns kan därför enligt utredningens mening numera i allmän
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 196.

17

het icke dragas mellan å ena sidan eldare, dvs. befattningshavare uteslutande

eller huvudsakligen sysselsatta med egentligt eldningsarbete, och å andra

sidan reparatörer, dvs. befattningshavare uteslutande eller huvudsakligen

sysselsatta med reparationsarbete o. d. Normalt deltoge sålunda eldarpersonalen

vid sidan av eldningsarbetet i skötsel av pannor och värmesystem

samt, under icke eldningssäsong, i diverse översyns- och underhållsarbeten.

Vanligt vore även, att därtill lämpade eldare regelbundet eller vid anhopning

av reparationsgöromål finge fullgöra egentligt reparationsarbete.

I detta sammanhang har utredningen påpekat, att nu tillämpade eldarbenämningar

i flera fall vore missvisande. En på grundval av vissa av byggnadsstyrelsen

införskaffade uppgifter gjord sammanställning av arbetstidens

fördelning på olika göromål för eldarna vid försvaret visade sålunda,

att eldarna av 1. klass i 11 lönegraden endast undantagsvis deltoge i eldningsarbete

och att av eldarna av 2. klass i 9 lönegraden endast inemot 20

procent under mer än halva arbetstiden vore sysselsatta med sådant arbete.

Vidare måste flertalet eldare i 10 lönegraden vid sinnessjukhusen betraktas

såsom huvudsakligen reparatörer. Utredningen har vidare erinrat om att

hithörande befattningar i 10 lönegraden vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

tidigare benämnts reparatörer men att denna benämning

med hänsyn till arbetsuppgifternas art sedermera ändrats till hantverkare.

Den kvalitativa höjning av eldarnas och reparatörernas arbetsuppgifter,

som utredningen kunnat konstatera, har enligt vad utredningen framhållit

hittills icke nämnvärt återverkat på lönegradsplaceringen. I samband med

den översyn av tjänsteförteckningarna, som skett vid skilda tillfällen under

de senaste tio åren, hade endast i undantagsfall förekommit lönegradsuppflyttning

av tjänster tillhörande nu ifrågavarande befattningshavarkategorier.

Samtidigt hade emellertid anställnings- och avlöningsförhållandena för

motsvarande kollektivavtalsanställd personal relativt förbättrats.

Sammanfattningsvis har utredningen beträffande den tjänstemannaanställda

eldar- och reparatörspersonalen uttalat, att utvecklingen enligt vad

utredningen funnit gått i den riktningen, att arbetsuppgifterna blivit kvalitativt

högre samtidigt som avlöningsförhållandena, vid jämförelse med kollektivavtalsanställd

personal med närmast likartade arbetsuppgifter, relativt

försämrats och därmed svårigheterna att tillsätta tjänsterna med befattningshavare

med tillräckliga kvalifikationer för arbetsuppgifternas riktiga

utförande ökats.

Enligt utredningens mening skulle en fortsatt utveckling i denna riktning

vara ägnad att ingiva betänkligheter. Med hänsyn till betydelsen av

god bränsleekonomi, med därav följande minskad råvara- och medelsåtgång,

samt de betydande värden, som numera representeras av den tekniska

materielen vid anläggningarna, anser utredningen det vara av vikt, att

rekryteringsmöjligheterna beträffande eldar- och reparatörspersonalen snarast

förbättras.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Såsom nämnts har utredningen föreslagit, att eldarna skola hänföras till

10 lönegraden eller samma lönegrad, som redan tillämpas för eldare utan

ansvarsställning vid fångvårdsanstalterna. Förutsättningar för denna placering

— liksom också för den av utredningen förordade anordningen att

reparatörstjänsterna vid en anläggning normalt skola rekryteras bland

eldarna vid anläggningen — ha av utredningen angivits böra vara dels att

eldarna redan vid anställningen besitta visst reparationskunnande, vunnet

genom yrkesutbildning, praktik e. d., dels ock att eldarna i den mån så

lämpligen kan ske beredes möjlighet att regelbundet delta ej blott i enklare

översyns- och underhållsarbeten utan även i egentligt reparationsarbete. Då

vid flertalet av de här avsedda anläggningarna varken organisatoriska eller

andra skäl syntes lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av arbetsuppgifterna,

hade utredningen vid behandlingen av frågan om lämplig lönegradsplacering

för eldare och reparatörer utgått från att de angivna förutsättningarna

så småningom komme att vara för handen.

Beträffande lönegradsplaceringen för de ordinarie och extra ordinarie

reparatörerna — varmed avses befattningshavare huvudsakligen sysselsatta

med reparationsgöromål — har utredningen uttalat, att den nuvarande

uppdelningen av ifrågavarande befattningshavare på ej mindre än sex olika

lönegrader enligt utredningens förmenande innebure en alltför långt driven

differentiering. Utredningen hade sålunda för sin del funnit, att behov icke

förelåge av mer än två olika lönegrader för placering av hithörande personal

eller, uttryckt på annat sätt, att arbetsuppgifternas art och kvalitativa beskaffenhet

icke gjorde en uppdelning på flera lönegrader erforderlig. Däremot

vore utredningen övertygad om att en differentiering på två lönegrader

vore motiverad med hänsyn till göromålens olika kvalitet.

I fråga om de lönegrader — 11 och 13 — som borde tillämpas för reparatörspersonalen,

har utredningen anfört följande.

Utredningen har utgått från att intilliggande lönegrader icke böra utnyttjas

i en och samma lönegradsserie med mindre särskilda omständigheter

i visst fall föreligga. Med utgångspunkt härifrån samt från förslaget om inplacering

av eldarna i 10 lönegraden, skulle för reparatörerna en placering

i 12 och 14 lönegraderna kunna övervägas. Även andra skäl ha åberopats till

förmån för en dylik placering. Utredningen är emellertid icke beredd att

förorda en så hög placering, främst med hänsyn till de erinringar, som

kunna resas mot att hänföra den lägre reparatörskategorien till högre lönegrad

än den 11 :e, vilken utgör normallönegrad för kommunikationsverkens

reparatörer. Utredningen förordar därför, att för lönegradsplacering

av reparatörstjänsterna vid statsförvaltningens vämeanläggningar 11 och

13 lönegraderna komma till användning.

Fördelningen av reparatörerna på 11 och 13 lönegraderna bör enligt utredningens

mening ske så, att till 11 lönegraden hänföras befattningshavare,

huvudsakligen sysselsatta med översyns-, underhålls- och reparationsarbeten

av icke alltför komplicerad beskaffenhet, och till 13 lönegraden be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

19

fattningshavare, huvudsakligen sysselsatta med kvalificerat arbete. Enligt

vad utredningen framhållit syntes emellertid några generellt tillämpliga

normer för inplacering av befattningshavare i den ena eller den andra lönegraden

svårligen kunna fastställas. Utredningen har därför i stället redovisat,

hur uppdelningen på de olika lönegraderna av nu förefintliga huvudtyper

av reparatörstjänster enligt utredningens mening lämpligen bör ske,

på sätt framgår av följande redogörelse.

I fråga om arbetsuppgifternas kvalitet anser utredningen, att hantverksföreståndarna

i 12 lönegraden vid sinnessjukhusen och reparatörerna i samma

lönegrad vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet böra jämställas

och placeras i den högre reparatörsgraden. Till 13 lönegraden bör även

hänföras den i sagda lönegrad redan placerade montörsbefattningen vid

centralfängelset å Långholmen. Befattningen ifråga bör vidare enligt utredningens

mening inordnas under maskinmästaren.

Beträffande eldarna av 1. klassen vid försvaret i 11 lönegraden har utredningen

framhållit, att en jämförelse av arbetsuppgifterna för exempelvis

hantverksföreståndarna i 12 lönegraden å ena sidan och eldarna av 1. klassen

vid försvaret i Ca 11 å den andra visar, att de förra normalt äro specialister

inom olika fack (elektriker, smeder, plåtslagare osv), medan de senare

ha att fullgöra mera allsidigt reparationsarbete. I fråga om reparationsgöromålens

kvalitet torde hantverksföreståndarna — liksom reparatörerna

vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet —• höra sättas något

före ifrågavarande eldare. Enligt utredningens mening kan emellertid

vid lönebestämningen bortses från denna omständighet. Vid sinnessjukhusen

finnas nämligen genomgående inrättade flera maskinisttjänster än vid

försvarets motsvarande anläggningar, vilket förhållande medfört att eldarna

av 1. klassen vid försvaret tagas i anspråk för vakttjänst och andra uppgifter,

vilka vid sinnessjukhusen åvila den lägre maskinistpersonalen ■—■

vaktmaskinisterna. Utredningen har med hänsyn härtill funnit det befogat,

att eldartjänsterna av 1. klassen i Ca 11 ersättas med reparatörstjänster i

13 lönegraden vid de anläggningar, där organisationsnämnden föreslagit inrättande

av tjänster för förste reparatör i Ca 12, dock att härvid böra vidtagas

vissa jämkningar.

Flygvapnets elektriker, vilka f. n. äro placerade i 14 lönegraden, böra enligt

utredningens uppfattning såsom reparatörer hänföras till 13 lönegraden.

Till stöd härför har utredningen anfört, att vid inrättandet år 1942 av

särskilda elektrikertjänster vid flygförbanden tanken syntes ha varit, att

elektrikerna skulle vara sidoordnade maskinisterna och självständigt svara

för de elektriska översyns- och reparationsarbetena. Utvecklingen hade

emellertid gått i annan riktning. Sålunda hade organisationsnämnden i sin

utredning framhållit, att befattningshavarna ifråga i regel utförde sina

åligganden under maskinistens ledning, ett förhållande, som löneutredningen

under sina undersökningar fått bekräftat. Enligt vad utredningen funnit

kunde elektrikerna vid flygvapnet sålunda icke sägas ha mera självständiga

arbetsuppgifter än de hantverksföreståndare vid sinnessjukhusen,

som tjänstgjorde såsom elektriker. Då ej heller arbetsuppgifternas art och

kvalitativa beskaffenhet synts utredningen motivera högre löneställning för

befattningshavare vid försvaret än vid sinnessjukhusen, förordade utredningen,

att flygvapnets elektriker såsom reparatörer hänfördes till 13 lönegraden.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj :ts proposition nr 196.

Till den lägre reparatörsgraden, dvs. 11 lönegraden, böra enligt utredningens

mening hänföras eldarna i 10 lönegraden vid sinnessjukhusen,

hantverkarna i samma lönegrad vid sinnessjukhusen, karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet samt eldarna av 2. klass i 9 lönegraden vid försvaret.

Rörande de i det föregående berörda, vid försvaret inrättade befattningarna

såsom förste montör, montör och biträdande montör, vilka ej äro

knutna till viss anläggning, har löneutredningen med hänsyn till pågående

organisationsundersökningar, avseende fortilikationsförvaltningens lokalorganisation,

icke ansett sig böra framlägga något förslag i fråga om lönegradsplaceringen.

Vidkommande kompetensfordringarna för erhållande av reparatörsbefattning

har utredningen funnit det varken erforderligt eller möjligt att generellt

gällande krav på viss teoretisk eller praktisk kompetens fastställas

för dessa befattningar. Att meddela kompetensföreskrifter för innehav av

tjänst i den lägre reparatörsgraden har utredningen icke ansett erforderligt

med hänsyn till att enligt vad utredningen förordat redan av eldarna bör

vid anställandet fordras ådagalagt reparationskunnande. I fråga om de högre

reparatörstjänsterna böra enligt utredningens förmenande kompetensvillkoren

avpassas med hänsyn till de med de olika tjänsterna förenade

göromålen.

Löneutredningen har förutsatt, att frågan om anordnande av vidareutbildning

under statens kontroll för eldar- och reparatörspersonalen, för att

ytterligare underlätta eller möjliggöra befattningshavarnas vidarebefordran

till högre reparatörstjänster eller till maskinisttjänster, komme att beaktas

av 1948 års tekniska skolutredning.

Ansvarsmaskinister och biträdande

ansvarsmaskinister.

Löneutredningen har funnit, att utarbetandet av en för statsförvaltningen

i dess helhet tillämplig klassificering vore en nödvändig förutsättning

för åstadkommande av en likformig och rättvisande lönegradsplacering av

maskinistpersonalen inom statsförvaltningen. Sedan Kungl. Maj:t efter

framställning av löneutredningen uppdragit åt byggnadsstyrelsen att i

samråd med övriga av frågan berörda myndigheter uppgöra och till löneutredningen

inkomma med förslag till klassificering av statsförvaltningens

fasta maskinanläggningar, har byggnadsstyrelsen efter samråd med dåvarande

arméns fortifikationsförvaltning och arméförvaltningens intendenturavdelning

till löneutredningen inkommit med förslag angående klassificering

av nämnda anläggningar. Enligt förslaget indelas dessa i åtta grupper,

numrerade från 1 till 8, varvid gruppen med de minsta anläggningarna

betecknas med nr 1. Löneutredningen, som anslutit sig till klassificeringsförslaget,

har föreslagit följande lönegradsplaceringar och tjänstebenämningar

för ansvarsmännen inom de olika grupperna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 196. 21

Tjänstebenämning Lönegrad

Varmesköfare (ansvarsställning vid grupp 1) .................... 11

Värmeskötare (ansvarsställning vid grupp 2) 13

Maskinist (ansvarsställning vid grupp 3, biträdande maskinist) .... 14

Maskinist (ansvarsställning vid grupp 4, biträdande maskinist) .... 15

Maskinmästare (ansvarsställning vid grupp 5, förste maskinist)...... 17

Maskinmästare (ansvarsställning vid grupp 6) .................... 19

Maskinmästare (ansvarsställning vid grupp 7) .................... 20

Förste maskinmästare (ansvarsställning vid grupp 8) .............. 22

Utredningen har framhållit, att därest ansvarsman ålades arbetsuppgifter,

som ej tillhörde skötseln av vederbörande värme- och maskinanläggning,

hänsyn därtill borde tagas vid lönesättningen. Vissa ansvarsmän med

dylika uppgifter vore placerade i högre lönegrader än de som skulle gälla

vid tillämpning av de av utredningen uppdragna riktlinjerna för ansvarsmännens

lönegradsplacering. Det syntes utredningen böra klarläggas, i vilken

utsträckning tjänster förekomme, där särskilda skäl förelåge för sådan

högre inplacering.

Med avseende å ansvarsmännen vid anläggningsgrupp 1 innebär utredningens

förslag, att 11 lönegraden skall tillämpas för befattningshavare,

som vid vederbörande anläggning äro heltidssysselsatta med eldnings-, reparations-

o. d. göromål. Anställnings- och avlöningsförhållandena för övriga

ansvarsmän vid ifrågavarande anläggningsgrupp böra enligt utredningens

mening göras till föremål för särskild utredning genom byggnadsstyrelsens

försorg.

Beträffande byggnadsstyrelsens klassificeringsförslag

må anföras följande.

Byggnadsstyrelsen har framhållit, att avsikten med klassificeringen vore

att skaffa underlag för en riktig avvägning av löneställningen för värmeskötare

och maskinister i ansvarsställning genom att fördela de fasta värmeoch

maskinanläggningarna i ett lämpligt antal grupper samt att klassificeringen

ur teknisk synpunkt innebure att bestämma de kvalifikationer, som

ansvarsmännen vid olika anläggningar borde besitta.

I fråga om klassificeringens omfattning må framhållas, att byggnadsstyrelsen

icke verkställt någon klassificering av värmeanläggningarna vid

de kungl. slotten och vid riksdagen med dess verk, enär avvägandet av

löneställningen för värme- och maskinpersonalen vid dessa anläggningar

icke ansetts falla inom löneutredningens uppdrag. Ej heller har klassificering

företagits beträffande lots- och fyrstationerna samt vissa av telegrafverkets

byggnader, eftersom särskild personal, som här avses, icke finnes

anställd vid dessa. Slutligen har byggnadsstyrelsen i sitt förslag undantagit

sådana anläggningar, vilka stå under ledning av överordnad teknisk personal

och sålunda ej ha maskinister eller värmeskötare i ansvarsställning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Till sistnämnda kategori höra enligt byggnadsstyrelsen bl. a. de under järnvägsstyrelsen

och försvarets fabriksverk sorterande anläggningarna.

Vid utarbetandet av det av byggnadsstyrelsen framlagda klassificeringsförslaget

har enligt vad styrelsen upplyst dels en viss värdering av den

tekniska utrustningen vid de olika anläggningarna verkställts, dels hänsyn

tagits till vederbörande anläggnings storlek och art. Det vore emellertid,

har byggnadsstyrelsen framhållit, ej möjligt att angiva de olika faktorernas

inverkan. Ej heller kunde några kännetecken på de olika grupperna

antöras, utan den gjorda klassificeringen finge definiera gruppernas omfattning.

Ett dylikt förfarande hade den fördelen, att alla förekommande

omständigheter och faktorer kunde beaktas vid bedömningen. Den svaghet,

som läge däri, att det ej angåves hur olika faktorer skulle inverka,

eliminerades enligt byggnadsstyrelsens förmenande i stor utsträckning därigenom,

att klassificeringen omfattade samtliga statsanläggningar och att

den verkställts i ett sammanhang och av samma personer, vilket tillvägagångssätt

syntes ge största möjliga säkerhet för en riktig och likformig

bedömning.

Vidkommande antalet grupper i klassificeringssystemet samt de olika

anläggningarnas inplacering i dessa grupper har byggnadsstyrelsen anfört

bl. a. följande.

Klassificeringen innebär, att anläggningarna indelas i grupper på sådant

sätt, att löneställningen för ansvarsmannen ur teknisk och ekonomisk synpunkt

i regel bör vara lika för alla anläggningar inom samma grupp.

Ehuru klassificeringen ej direkt sammanhänger med löneställningen är

det dock vid bestämning av gruppernas omfattning nödvändigt, att göra

vissa antaganden rörande löneintervallet mellan grupperna. Enligt det nu

uppgjorda förslaget indelas anläggningarna i 7 grupper, numrerade från

1 till 7. Över grupp 7 står en anläggning, nämligen karolinska sjukhuset,

vilken, om man så vill, kan åsättas gruppnummer 8. Vid denna indelning

har antagits, att intervallet i löneställning är två lönegrader mellan grupperna

7—6, 6—5, 5—4 och 4—3 samt en eller två lönegrader mellan grupperna

3—2 och en lönegrad mellan grupp 2 och högsta lönegraden för

grupp 1. Grupp 1 motsvarar i huvudsak bägge de nuvarande lägsta grupperna.

Där värmeanläggningens skötsel ej tar större delen av arbetstiden

i anspråk, torde värmeskötarens löneställning böra göras beroende av hans

övriga arbetsuppgifter. Denna grupp kan därför komma att omfatta flera

lönegrader.

Det har ansetts riktigt att vid klassificeringen förutsätta en teknisk utrustning

av för ifrågavarande byggnad normal beskaffenhet. En omodern

och på grund därav kanske tekniskt enklare anläggning har därför i regel

placerats lika som en modern anläggning av samma slag. Likaså har det

synts önskvärt att en grupp av likartade, i storlek närliggande och administrativt

sammanhörande anläggningar placeras lika även om vissa av

dessa anläggningar skulle vara något för stora eller något för små för

denna placering. I överensstämmelse härmed ha alla högre allmänna läroverk

placerats i grupp 1 ehuru de största stå på gränsen till grupp 2. Likaså

ha alla flygfönband placerats i grupp 6 ehuru de minsta stå på gränsen

till grupp 5.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 196.

23

Byggnadsstyrelsens förslag till fördelning av de skilda anläggningarna

på olika grupper innefattas i en förteckning, upptagande samtliga av klassificeringsarbetet

berörda anläggningar. Omfattningen av grupperna 2—8,

framgår av en vid löneutredningens betänkande fogad bilaga, vilken såsom

bilaga (bilaga 2) torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Gruppen 1 innesluter ett mycket stort antal — inemot 800 — relativt små

anläggningar, för vilkas skötsel i regel icke erfordras heltidsanställda befattningshavare.

Till gruppen höra åtskilliga ämbetshus, de mindre fångvårdsanstalterna,

ett flertal militära expeditions- och förrådsbyggnader,

skolhemmen och yrkesskolorna, huvuddelen av de till post- och telegrafverken

hörande stations- och bostadsfastigheterna, det övervägande antalet

institutioner vid universiteten, samtliga högre allmänna läroverk och realskolor,

huvuddelen av de till länsstyrelserna hörande byggnaderna osv.

I förhållande till 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas förslag innebär

byggnadsstyrelsens förslag den ändringen, att de mindre anläggningarna,

som tidigare fördelats på två grupper, sammanförts till en grupp

samt att mellan den högsta gruppen i tjänsteförteckningssakkunnigas förslag

och karolinska sjukhuset — som icke omfattades av detta förslag —

inskjutits en ny grupp (grupp 7).

I stort sammanfaller anläggningarnas inplacering i de skilda grupperna

enligt byggnadsstyrelsens förslag såväl med den nuvarande grupperingen

inom allmänna civilförvaltningen som med statens organisationsnämnds

förslag beträffande försvarets anläggningar.

Byggnadsstyrelsen har framhållit att, eftersom det ej varit möjligt att

angiva något klassificeringssystem av sådan art, att en icke fackman med

dess tillhjälp skulle kunna verkställa klassificeringen, det syntes lämpligt

att klassificering av nya anläggningar och omklassificering av utvidgade

eller ändrade sådana framdeles skedde under medverkan av erforderlig

teknisk sakkunskap såväl från allmänna civilförvaltningen som från försvaret.

Byggnadsstyrelsen har berett representanter för vederbörande personalorganisationer

tillfälle att under hand taga del av det uppgjorda klassificeringsförslaget.

Nämnda representanter ha — jämte det de framfört förslag

om uppflyttning till högre grupp av åtskilliga anläggningar — framhållit,

att då sådana förhållanden framdeles inträffade att vissa anläggningar på

grund av ombyggnad, omläggning av driften eller dylikt borde omgrupperas

utan att därför en helt ny klassificering erfordrades, det syntes lämpligt

att ett särskilt organ med representanter även för personalens organisationer

inrättades med uppgift att pröva dylika fall.

Löneutredningen, vilken såsom nämnts anslutit sig till byggnadsstyrelsens

klassificeringssystem, har beträffande detta anfört bl. a. följande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Utredningen skulle för sin del funnit det önskvärt, om nu kunnat framläggas

ett klassificeringsförslag i princip utformat på samma sätt som

1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas. Härigenom skulle bl. a. ny- eller

omklassificering av en anläggning kunna ske enklare och smidigare än

med byggnadsstyrelsens system, enligt vilket en anläggnings placering i

viss grupp måste föregås av ett ingående studium av anläggningens tekniska

karaktär samt den under maskinpersonalens tillsyn stående tekniska

utrustningen; vidare förutsätter förslaget att klassificeringen verkställes

av samma myndigheter — helst även av samma personer — som nu uppgjort

klassificeringsförslaget. Med hänsyn emellertid till att en tillämpning

av byggnadsstyrelsens förslag synes medföra en mera rättvisande lönegradsplacering

av ansvarsmaskinisttjänsterna än som med det tidigare

systemet varit möjlig, vill utredningen förorda, att klassificeringssystemet

gives den utformning byggnadsstyrelsen föreslagit.

I fråga om erforderliga om- eller nyklassificeringar av anläggningar har

utredningen funnit tillfyllest, att uppkommande frågor av antydd art

underställdes byggnadsstyrelsen för yttrande samt att styrelsen vid frågans

behandling i erforderlig utsträckning sökte kontakt med andra berörda

myndigheter och vederbörande personalorganisationer.

Ehuru löneutredningen anslutit sig till byggnadsstyrelsens klassificeringsförslag,

har utx-edningen, såsom av det föregående framgår, i sitt förslag

rörande lönegradsplaceringen för maskinpersonal i ansvarsställning

frångått de av byggnadsstyrelsen vid klassificeringsförslagets upprättande

gjorda antagandena i fråga om löneintervallen mellan ansvarsmännen i

de olika grupperna.

Beträffande lönegradsplaceringen för maskin person al

i ansvarsställning har löneutredningen till en början anfört bl. a.

följande.

Ett närmare studium av gällande lönegradsplacering för maskinpersonalen

i ansvarsställning vid allmänna civilförvaltningen och försvaret ger

vid handen, att ansvarsmaskinisterna inom sistnämnda förvaltningsområde

vid de större anläggningarna äro i lönehänseende eftersatta och vid vissa

mindre anläggningar relativt väl tillgodosedda vid jämförelse med vad som

i allmänhet gäller beträffande ansvarsmännen vid närmast likartade anläggningar

inom allmänna civilförvaltningen. Detta förhållande är en följd

av att inom försvaret någon differentiering av ansvarsmännens lönegradsplacering

allt efter vederbörande anläggningars storlek och komplicitet, på

sätt skett inom allmänna civilförvaltningen, hittills icke genomförts trots

därom i skilda sammanhang framförda förslag. Utredningen har för sin

del funnit det uppenbart att en sådan differentiering snarast bör komma

till stånd och därmed samma lönesättningsprinciper tillämpas vid försvaret

som redan godtagits vid allmänna civilförvaltningen.

Den relativt nyligen genomförda tjänsteförteckningsrevisionen inom allmänna

civilförvaltningen medförde för maskinistpersonalen viss förbättring

av tidigare gällande lönegradsplacering, medan motsvarande förbättring

icke kom eldar- och reparatörspersonalen till del. Vissa av de skäl för

förbättrad löneställning, som utredningen anfört till stöd för lönegrads
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

25

uppflyttning av eldare och reparatörer, kunna likväl åberopas för ytterligare

förbättring jämväl av ansvarsmännens lönegradsplacering. Då emellertid

i avvaktan på resultatet av 1949 års tjänsteförteckningskommittés

arbete viss försiktighet torde böra iakttagas med framläggande av förslag

om lönegradsuppflyttning av hela serier tjänster, har utredningen icke

funnit det lämpligt att förorda en allmän lönegradsuppflyttning av nu avsedda

befattningskategorier. Utredningen har i stället ansett sig böra utgå

från gällande lönegradsserie och endast förorda sådana jämkningar i denna,

som betingas av dels tillkomsten av anläggningsgrupp 7, dels den lönegradsuppflyttning

av eldar- och reparatörspersonalen, som utredningen i

det föregående föreslagit.

I fråga om de lönegrader, som böra tillämpas för ansvarsmaskinisterna

vid anläggningsgrupperna 4—8, har utredningen uttalat bl. a. följande.

Utredningen förordar, att ansvarsmaskinisterna vid anläggningsgrupperna

5 och 6 hänföras till 17 resp. 19 lönegraderna, dvs. de lönegrader,

som f. n. gälla för ifrågavarande tjänster vid statens sinnessjukhus. För

ansvarsmaskinister vid anläggningar tillhörande grupp 4 tillämpas f. n. två

skilda lönegrader, 14 och 15 lönegraderna. Utredningen förordar, att för

denna grupp i fortsättningen endast 15 lönegraden kommer till användning.

Att så sker synes stå i nära överensstämmelse med de av 1945 och 1946

års riksdagar fattade besluten rörande löneställningen för ansvarsmaskinister

vid sinnessjukhusen och fångvårdsanstalterna, varigenom vissa

tjänstinnehavare, vilka enligt 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas

principförslag skulle ha hänförts till 14 lönegraden, i stället placerades i

den 15 :e.

Utredningens förslag till lönegradsserie för ansvarsmännen vid grupperna

4—6, omfattande respektive 15, 17 och 19 lönegraderna, överensstämmer

således med de förutsättningar, från vilka byggnadsstyrelsen vid

klassificeringsförslagets upprättande utgått.

För ansvarsman vid anläggning tillhörande den enligt byggnadsstyrelsens

klassificeringsförslag nytillkomna anläggningsgruppen 7 (de fyra största

sinnessjukhusen) har styrelsen förutsatt inplacering två lönegrader högre

än vid grupp 6.

Löneutredningen får erinra, att till ansvarsmaskinisten vid akademiska

sjukhuset i Uppsala, vilken icke är statsanställd, f. n. utgår avlöning som

till statstjänsteman placerad i 20 lönegraden. Då utredningen icke funnit

skäl föreligga för högre placering av de till grupp 7 hörande befattningshavarna

vid sinnessjukhusen, förordar utredningen, att ansvarsmaskinist

vid anläggningsgrupp 7 hänföres till 20 lönegraden.

Maskinmästaren vid karolinska sjukhuset (grupp 8) är f. n. placerad i

21 lönegraden, dvs. två lönegrader högre än de högst avlönade maskinmästarna

vid sinnessjukhusen. Då sjukhuset ifråga intar en särställning

bland statsförvaltningens maskin- och värmeanläggningar såväl i fråga

om storlek som utrustning, finner utredningen väl motiverat, att nuvarande

lönegradsskillnad bibehålies. Utredningen förordar således, att maskinmästaren

vid karolinska sjukhuset uppflyttas till 22 lönegraden.

Beträffande löneställningen för ansvarsmaskinisterna vid anläggningsgrupperna

2 och 3 har utredningen anfört i huvudsak följande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 196.

Befattningshavare i ansvarsställning vid anläggningsgrupperna 2 och 3

äro f. n. i överensstämmelse med 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas

förslag normalt hänförda till 12 resp. 13 lönegraden, eller beträffande

grupp 2 samma lönegrad som de kvalificerade reparatörerna vid sinnessjukhusen,

karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt beträffande

grupp 3 samma lönegrad som den lägre biträdande maskinistpersonalen

vid nyssnämnda sjukhus.

Utredningen har enligt det föregående räknat med att ansvarsmaskinist

vid anläggningsgrupp 4 skall placeras i 15 lönegraden. Vidare har utredningen,

som i det följande återkommer till detta spörsmål, funnit att såsom

normallönegrad för ansvarsman vid anläggningsgrupp 1 bör väljas 11 lönegraden.

Under dessa förutsättningar och då utredningen, såsom av det föregående

framgår, anslutit sig till den av byggnadsstyrelsen förordade gruppindelningen,

har för lönegradsplacering av befattningarna såsom ansvarsmän

vid anläggningsgrupperna 2 och 3 endast återstått 12, 13 och 14 lönegraderna.

Löneutredningen har vid valet mellan ifrågavarande lönegrader stannat

för 13 och 14 lönegraderna. För valet av detta alternativ talar nämligen,

att härigenom bibehålies den hittills gällande lönepariteten mellan, å ena

sidan, ansvarsmännen vid grupp 2 och de kvalificerade reparatörerna, för

vilka utredningen i det föregående förordat 13 lönegraden, och, å andra

sidan, ansvarsmännen vid grupp 3 och de lägre biträdande maskinisterna,

vilka utredningen funnit liksom hittills böra placeras en lönegrad högre

än nyss nämnda reparatörer. Mot valet av detta alternativ talar åter, att

det icke står i överensstämmelse med de av byggnadsstyrelsen uppställda

förutsättningarna för klassificeringssystemets uppbyggnad. Enligt dessa

förutsättningar skulle nämligen ansvarsman i grupp 3 placeras två lönegrader

under ansvarsman i grupp 4, dvs. i 13 lönegraden, och ansvarsman

i grupp 2 en lönegrad över ansvarsman i grupp 1, dvs. i 12 lönegraden.

Mellan grupperna 2 och 3 åter kunde skillnaden vara antingen en eller

två lönegrader. Att byggnadsstyrelsen förutsatt två lönegraders skillnad

mellan ansvarsman i grupp 4 och 3 men endast en lönegrads skillnad

mellan grupp 2 och 1 torde bero därpå, att skillnaden i avseende å anläggningarnas

storlek och komplicitet ansetts vara relativt större mellan förstnämnda

än mellan sistnämnda grupper. Detta förhållande har även kommit

till uttryck i byggnadsstyrelsens förslag till kompetensfordringar, vilket

bl. a. innebär, att för befattning såsom ansvarsman i grupp 4 skulle

krävas minst maskinistexamen av 2 klass och i grupp 3 minst maskinistexamen

av 3 klass, under det att särskilda krav på teoretisk utbildning

icke ansetts erforderliga, vare sig för ansvarsman i grupp 2 eller grupp 1.

Med hänsyn till att sålunda icke skulle krävas någon särskild teoretisk

kompetens för befordran från befattning såsom ansvarsman vid grupp 1

till sådan befattning vid grupp 2, men däremot skulle fordras en icke

oväsentligt ökad teoretisk underbyggnad för motsvarande befordran från

grupp 3 till grupp 4, finner utredningen de av byggnadsstyrelsen förutsatta

lönegradsintervallen i och för sig motiverade. Vid inplacering av nu

ifrågavarande tjänster i 12 och 13 lönegraderna skulle emellertid lönegradsserien

för maskinpersonal utan maskinistutbildning komma att omfatta

10, 11, 12 och 13 lönegraderna, något som utredningen icke anser

sig kunna förorda. Då vidare enligt utredningens mening tillräckliga skäl

icke föreligga alt — i motsats till vad nu gäller — placera ansvarsmännen

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 196.

27

vid grupp 3 lägre än de lägre biträdande maskinisterna och ansvarsmännen

vid grupp 2 lägre än de kvalificerade reparatörerna, förordar utredningen,

såsom nyss sagts, att befattningshavare i ansvarsställning placeras i 14

lönegraden vid anläggningsgrupp 3 och i 13 lönegraden vid grupp 2.

Vidkommande löneställningen för ansvarsmännen vid anläggningsgrupp

1 har löneutredningen anfört bl. a. följande.

Anläggningsgrupp 1 enligt byggnadsstyrelsens förslag består i stort sett

av de två lägsta grupperna (grupperna 6 och 7) enligt 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas

klassificering. Vid sistnämnda grupper äro f. n. ansvarsmännen,

i de fall särskilda befattningar för maskinpersonal finnas

inrättade, placerade i 10 och 11 lönegraderna.

För befattningshavare, som vid vederbörande anläggning äro heltidssysselsatta

med eldnings-, reparations- o. d. göromål, förordar utredningen

inplacering i 11 lönegraden, vare sig den för befattningarna nu

gällande löneställningen avvägts efter jämförelse med löneställningen för

annan maskinpersonal (eldare, reparatörer, värmeledningsskötare osv.)

eller befattningarna tillhöra sådana grupper av tjänster, för vilka löneställningen

bestämts främst med beaktande av de göromål, som i allmänhet

ankomma på befattningshavare i resp. grupper (vaktmästargöromål, förrådsarbete

o. d.). De med de nu åsyftade befattningarna förenade göromålen

motsvara närmast dem, som av utredningen förutsatts skola fullgöras

av eldare i 10 lönegraden. Härtill kommer emellertid den med tjänsterna

förenade ansvarsställningen, på grund varav en något högre löneställning

än 10 lönegraden synes vara motiverad. För valet av 11 lönegraden

talar vidare, att redan nu ansvarsmännen vid vissa större, anläggningsgruppen

tillhöriga anläggningar — bl. a. vissa högre allmänna läroverk

— äro inplacerade i denna lönegrad.

Såsom tidigare berörts har utredningen förordat, att anställnings- och

avlöningsförhållandena för de icke heltidssysselsatta ansvarsmännen vid

anläggningsgrupp 1 göras till föremål för särskild utredning.

De biträdande maskinisterna i 13 lönegraden böra enligt utredningens

mening alltfort placeras en lönegrad högre än de kvalificerade reparatörerna,

dvs. i 14 lönegraden. Placeringen har synts utredningen väl

motiverad, då på innehavare av här avsedd befattning borde ställas höga

fordringar, så att befattningarna skola kunna utgöra rekryteringsunderlag

till ansvarsmaskinisttjänsterna vid anläggningsgrupperna 5—8.

Med en prövning av lönegradsplaceringen för de biträdande maskinisterna

i 15 lönegraden vid sinnessjukhusen bör däremot enligt utredningens uppfattning

anstå i avvaktan på resultatet av den av utredningen förordade

översynen av personalorganisationen vid värmeanläggningarna inom allmänna

civilförvaltningen. Vad slutligen beträffar maskinistbefattningen i

16 lönegraden vid karolinska sjukhuset, kan enligt vad utredningen funnu

behovet av befattningen icke ifrågasättas. Då vidare de med tjänsten förenade

arbetsuppgifterna synts utredningen minst likvärdiga med de göromål,

som ankomma på ansvarsmaskinist vid anläggningsgrupp 5, har utredningen

förordat, att befattningen hänföres till 17 lönegraden.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Enligt vad löneutredningen förordat skulle för befattning såsom ansvarsman

vid anläggningar, tillhörande grupperna 3—8, uppställas följande

kompetenskrav:

Grupp 5—8: Övermaskinistexamen. Kompetens för erhållande av behörighet

av klass C såsom installatör (ev. endast för lågspänningsanläggningar).

Grupp 4: Maskinistexamen av 2 klass.

Grupp 3: Maskinistexamen av 3 klass.

Några generellt gällande krav på teoretisk eller praktisk kompetens för

ansvarsmän i grupperna 1 och 2 har utredningen icke ansett böra fastställas.

Utredningen har i övrigt hänvisat till vad utredningen anfört om

kompetenskrav för eldar- och reparatörspersonalen, vilket i tillämpliga

delar även gällde de nu avsedda tjänstinnehavarna.

Av de biträdande maskinisterna i 14 och 15 lönegraderna ävensom av

befattningshavaren i 17 lönegraden vid karolinska sjukhuset syntes enligt

utredningens uppfattning böra krävas övermaskinistexamen, då dessa befattningar

utgjorde det naturliga rekryteringsunderlaget för ansvarsmaskinistbefattningarna

vid anläggningsgrupperna 5—8.

Enligt utredningens mening bör kravet på viss examen icke vara obligatoriskt

utan dispens kunna medgivas, där vederbörande sökande styrkt

sig på annat sätt ha förvärvat motsvarande teoretiska och praktiska kunskaper.

Utredningen har förutsett, att det till följd härav i samband med

tillsättandet av lediga maskinistbefattningar stundom komme att bliva relativt

svårt att avgöra huruvida viss sökande kunde anses kompetent eller

icke. För att sådana frågor skola bliva bedömda så likformigt som möjligt

har utredningen förordat, att maskinmästar- och maskinisttjänsterna, i

den mån så ej redan vore fallet, tillsattes av vederbörande centrala myndighet.

Därest inom sådan myndighet tillhörande allmänna civilförvaltningen

erforderlig teknisk sakkunskap icke funnes företrädd, borde härvid

samråd äga rum med byggnadsstyrelsen.

I fråga om ansvarsmaskinisternas lönegradsplacering ha särskilda yttranden

avgivits av två av utredningens ledamöter, sekreteraren Gustafson

och byråchefen Jonsson. Den förstnämnde har ansett, att ansvarsman vid

anläggningsgrupperna 7 och 8 borde placeras i 21 respektive 23 lönegraden.

Ledamoten Jonsson har påpekat, att den av utredningen föreslagna lönegradsserien

för de olika anläggningsgruppernas ansvarsmän delvis icke

stode i överensstämmelse med de förutsättningar rörande lönegradsintervallen,

som låge till grund för den av byggnadsstyrelsen verkställda klassificeringen.

Enligt Jonssons mening hade tillräckliga skäl att frångå dessa

grundläggande förutsättningar icke förefunnits. Särskilt funne han det oriktigt,

att lönegradsintervallet mellan grupperna 1 och 2 gjorts större än

intervallet mellan grupperna 3 och 4, då förhållandet med hänsyn såväl

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

29

till anläggningarnas storlek som till de uppställda kompetensfordringarna

bort vara omvänt. Då det emellertid synts Jonsson angeläget att icke ge

anledning till ytterligare dröjsmål med lösandet av föreliggande lönefrågor,

både han under förhandenvarande förhållanden likväl ansett sig böra

biträda utredningens förslag i dess helhet under förutsättning att detsamma

upptoges till slutbehandling vid 1950 års riksdag.

Med hänsyn till att utredningens förslag vore att anse såsom principförslag,

vilkas genomförande i viss utsträckning vore beroende av ytterligare

överväganden, har utredningen icke funnit det möjligt att framlägga

några kostnadsberäkningar. Enligt vad utredningen uttalat visade

emellertid verkställda överslagsberäkningar, att ett godtagande av

utredningens förslag skulle — bortsett från anläggningsgrupp 1 — innebära

lönegradsuppflyttning av i runt tal 590 ordinarie och extra ordinarie

tjänster, varav omkring 350 vid allmänna civilförvaltningen och 240 vid

försvaret. Härtill konime vid försvaret bl. a. uppflyttningen av 30 extra

maskinister. Å andra sidan skulle ett 40-tal ordinarie eller extra ordinarie

tjänster, huvudsakligen vid försvaret, nedflyttas i lönegrad.

Rörande antalet av de befattningshavare, som skulle komma att beröras

av de av utredningen föreslagna lönegradsförändringarna, har utredningen

lämnat följande uppgifter, vilka angivits vara ungefärliga.

Vid allmänna civilförvaltningen skulle 150 eldare uppflyttas från 9 till

10 lönegraden, 40 hantverkare och eldare från 10 till 11 lönegraden, 75

hantverksföreståndare och reparatörer från 12 till 13 lönegraden, 20 ansvarsmän

vid anläggningsgrupp 2 (f. n. värmeledningsskötare, tillika reparatörer,

av 1 klass m. fl.) likaledes från 12 till 13 lönegraden och 40

maskinister och biträdande maskinister från 13 till 14 lönegraden. Vid

försvaret skulle uppflyttning ske av 90 eldare av 2. klass från 9 till 11 lönegraden,

av 75 eldare av 1. klassen från 11 till 13 lönegraden, av 40 maskinister

från 16 till 17 lönegraden samt av 30 maskinister från 16 till 19

lönegraden. Härtill kommer vid försvaret bl. a. uppflyttning av 30 maskinister,

som f. n. äro anställda såsom extra tjänstemän, från 13 till 14 lönegraden.

Nedflyttas skulle bl. a. 15 maskinistbefattningar vid försvaret från

16 till 15 lönegraden samt 19 elektrikertjänster från 14 till 13 lönegraden.

Yttrandena.

I flera remissyttranden har berörts frågan om lämpligheten av att under

rådande förhållanden — bl. a. med hänsyn till den pågående allmänna

tjänsteförteckningsrevisionen — genomföra en lönereglering av den omfattning,

varom här är fråga.

Statskontoret har sålunda för sin del föreslagit, att det föreliggande förslaget

f. n. icke måtte föranleda annan åtgärd än att det överlämnades till

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj :ts proposition nr 196.

1949 års tjänsteförteckningskommitté för att tagas i övervägande vid dess

fortsätta arbete. Bland de skäl som talade härför har ämbetsverket framhållit,

att en allmän lönegradsuppflyftning av de tjänstemannaanställda

eldarna från 9 till 10 lönegraden måste förutses komma att få vittgående

konsekvenser vid den pågående allmänna tjänsteförteckningsrevisionen.

Vidare har ämbetsverket — som icke i och för sig velat rikta någon erinran

mot den föreslagna placeringen av reparatörstjänsterna i 11 och 13 lönegraderna

-—- förklarat sig icke kunna tillstyrka, att hantverksföreståndarna

i 12 lönegraden, på sätt utredningen föreslagit, jämställdes med reparatörer

i 13 lönegraden. Personalen i verkstäder och arbetssalar vid sinnessjukhusen

— vilken omfattar hantverkarna i 10 lönegraden samt hantverksföreståndarna

i 12 och 14 lönegraderna jämte viss annan personal —- syntes

enligt vad statskontoret framhållit alltjämt böra redovisas som en från

maskin- och eldarpersonalen fristående grupp med särskild lönegradsserie.

Anledning att rubba den hävdvunna fördelningen av hantverksföreståndarna

på 12 och 14 lönegraderna förelåge icke enligt ämbetsverkets förmenande,

och en dylik åtgärd syntes i allt fall svårligen kunna utan omedelbara

konsekvenser genomföras ensidigt för de nu till 12 lönegraden hänförda

hantverksföreståndarna. Frågan borde alltså bedömas i ett vidare

sammanhang, lämpligen genom 1949 års tjänsteförteckningskommitté.

Även statens lönenämnd har ansett principiella betänkligheter kunna

resas mot ett genomförande, oberoende av pågående tjänsteförteckningsrevision,

av en lönereglering av den art, varom här vore fråga. Härutinnan

har lönenämnden anfört bl. a. följande.

Det må framhållas, att en tillämpning av de av utredningen föreslagna

lönegradsserierna på vissa punkter skulle medföra förskjutningar i lönerelationen

mellan sedan lång tid i lönehänseende jämställda tjänstekategorier.

Härvid må särskilt pekas på att utredningens förslag innebär slopande

av 9 lönegraden såsom normallönegrad för eldarna samt en differentiering

av hantverksföreståndarna i 12 lönegraden vid sinnessjukhusen

på två lönegrader, 12 och 13 lönegraderna. Huruvida här avsedda omvärderingar

av tjänster lämpligen böra vidtagas, synes enligt lönenämndens

mening knappast kunna bedömas isolerat för maskinpersonalen utan böra

prövas i ett större sammanhang. Vidare må framhållas att de av löneutredningen

förordade lönegradsserierna på vissa punkter uppbyggts med intillliggande

lönegrader, något som lönenämnden icke kan finna tillfredsställande.

Det får slutligen understrykas, att löneutredningens i det föregående

återgivna uttalande rörande av utredningen iakttagen försiktighet vid framläggande

av förslag till lönegradsplaceringar måste tolkas så, att utredningen

förutsatt, att ett slutligt ställningstagande till nu ifrågavarande lönespörsmål

först kan ske i samband med den allmänna tjänsteförteckningsrevisionens

genomförande.

Lönenämnden har emellertid funnit starka skäl tala för att de inom

maskinpersonalsgruppen f. n. föreliggande ojämnheterna, utan avvaktan

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

31

på tjänsteförteckningskommitténs arbete, eliminerades. Lönenämnden har

därför förordat, att en provisorisk lönereglering för de av löneutredningens

uppdrag omfattade befattningshavargrupperna så snart ske kunde vidtoges

i huvudsaklig överensstämmelse med vissa av lönenämnden närmare angivna

riktlinjer.

I ett vid lönenämndens utlåtande fogat särskilt yttrande av ledamöterna

Andersson, Melin och Sjöborg ha dessa uttalat, att då de ansåge att de av

löneutredningen föreslagna lönegradsuppflyttningarna icke vore ägnade att

föregripa 1949 års tjänsteförteckningskommittés arbete, de icke kunde

biträda vad lönenämnden i sitt utlåtande anfört. Enligt nämnda ledamöters

uppfattning vore ett genomförande av utredningens förslag icke endast till

fördel för de anställda utan även — med hänsyn till svårigheterna att

erhålla kvalificerad personal — av betydelse för statsverket. Särskilt syntes

det angeläget, att eldarnas lönefråga ordnades på sätt utredningen föreslagit.

Frågan syntes vidare vara av sådan vikt, att förslag borde föreläggas

1950 års riksdag, vilket också av utredningen hade framhållits.

Ifrågavarande ledamöter ha vidare ansett sig höra understryka önskvärdheten

av att den fortsatta översyn rörande de till grupp 1 hänförda värmeskötarna,

som av utredningen föreslagits, snarast måtte bli verkställd.

Med hänsyn till de olika lönesättningar, som f. n. tillämpades inom

statsförvaltningen för ifrågavarande personal, har svenska landstingsförbundet

funnit sig kunna helt ansluta sig till löneutredningens förslag i den

del detsamma åsyftade att genomföra större enhetlighet på detta område.

Däremot har landstingsförbundet starkt ifrågasatt lämpligheten av att de av

löneutredningen föreslagna generella lönegradsuppflyttningarna nu genomfördes.

Härom har förbundet anfört i huvudsak följande.

En sådan åtgärd kommer ulan tvekan att medföra återverkningar på

den av landstingen tillämpade lönesättningen för motsvarande personal.

Med hänsyn till den avvägning mellan olika tjänster, som enligt gällande

tjänsteförteckningar förefinnes, kan ett genomförande av dylika förändringar

tillika tänkas medföra återverkningar på även andra befattningar,

som hittills ansetts jämförbara. Samma förhållande torde vara rådande

även för statens del. Då nyligen en särskild kommitté, 1949 års tjänsteförteckningskommitté,

tillsatts för alt företaga en allmän översyn av statstjänstemännens

lönegradsplacering samt i direktiven för sagda kommitté

angivits, att densamma skall samråda med stadsförbundet, landstingsförbundet

och landskommunernas förbund i syfte att vinna överensstämmelse

mellan den statliga och kommunala lönesättningen, synes det förbundet

angeläget, alt ifrågavarande förslag, i vad detsamma avser mera generella

lönegradsuppflyttningar, överlämnas till tjänsteförteckningskommittén för

behandling i den ordning, som i direktiven för denna utsagts.

Med hänsyn härtill har förbundet funnit sig ej böra göra något uttalande

om skäligheten i och för sig av den föreslagna lönesättningen. Därest icke

frågan i dess helhet hefinnes kunna avbida tjänsteförteckningskommitténs

ståndpunktstagande, hör en samordning av den statliga lönesättningen för

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

ifrågavarande personal i första hand genomföras inom ramen för den lönesättning,

som nu gäller vid sinnessjukhusen och som jämväl tillämpas av

landstingen.

Även svenska stadsförbundet har hemställt, att löneulredningens förslag

måtte överlämnas till den statliga tjänsteförteckningskoinmittén för beaktande

vid dess arbete.

Stadsförbundet har bedömt det framlagda förslaget ur två olika synpunkter,

av vilka den ena avser förslagets genomförande i nuvarande tidsläge

och den andra förslaget såsom sådant med bortseende från vad som

kan anföras beträffande dess eventuella omedelbara genomförande. I förstnämnda

hänseende har förbundet framhållit, att det med hänsyn till då

pågående diskussion om fortsatt lönestopp icke kunde tillstyrka, att en lönereglering

med utgångspunkt från förslaget genomfördes under år 1950.

Beträffande förslaget såsom sådant och vissa därmed sammanhängande

frågor har förbundet anfört bl. a. följande.

Förslagets syfte har angivits vara att icke blott få till stånd en bättre

avvägning av lönerna inom ifrågavarande personalgrupp utan även förbättra

rekryteringsmöjligheterna. I nuvarande arbetsmarknadsläge kan

sistnämnda argument anföras till stöd för löneförhöjningar på nästan varje

avsnitt av lönekomplexet. Det förefaller som om man borde betrakta hithörande

frågor ur synpunkten hur man på lämpligaste sätt skall förfoga

över landets tillgängliga arbetskraft i stället för att låta varje område spekulera

ut hur man skall kunna locka till sig arbetskraft från andra områden.

Förslaget ger förbundet anledning att än en gång återkomma till behovet

av en starkare samordning av den statliga och den kommunala lönepolitiken.

Från organisationshåll hänvisar man vid utredningar avseende

detaljer av det statliga löneområdet stundom till lönesättningen på det

kommunala området och påkallar, såsom nyligen i annat sammanhang

skett, löneförbättringar som, om de genomfördes, skulle medföra, att en

rad löneproblem rullades upp i kommunerna. Givetvis gå jämförelserna

även åt det motsatta hållet med de konsekvenser detta i längden måste

medföra för den statliga lönesättningen. Såvitt förbundet kan finna, är

enda möjligheten att komma ifrån denna ur alla synpunkter olyckliga

växelverkan, att den statliga och den kommunala lönepolitiken samordnas

åtminstone beträffande sina huvuddrag och att dessa diskuteras mellan

statens och kommunförbundens löneorgan och med de anställdas huvudorganisationer.

När nu en allmän översyn av statstjänstemännens lönegradsplaceringar

igångsatts genom 1949 års statliga tjänsteförteckningskommitté, synes den

riktiga metoden vara att denna kommitté i samråd med kommunförbunden

och efter förhandlingar med personalens organisationer fixerar vissa nyckelpositioner

på den statliga tjänsteförteckningen och att samtidigt på motsvarande

sätt enahanda fixering äger rum i fråga om kommunernas tjänsteförteckningar.

Därefter bör — alltjämt efter samråd och förhandlingar —

erforderliga detaljjusteringar kunna göras med utgångspunkt från de fixerade

nyckelpositionerna.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

33

Landsorganisationen har ansett, att de av utredningsmännen föreslagna

lönegradsplaceringarna vore låga och att det hade varit önskvärt att en

något mera långtgående förbättring hade kunnat åstadkommas. Enär emellertid

en mera omfattande lönereglering icke ansetts möjlig i ett läge, då

statsmakterna fattat beslut om en allmän tjänsteförteckningsrevision, anslöte

sig landsorganisationen till utredningens förslag till lönegradsplaceringar,

dock med viss reservation för den föreslagna lönegradsplaceringen

för flygvapnets elektriker. Härvid förutsattes, att frågan komme att underställas

1950 års riksdag och att de ändrade lönegradsplaceringarna bringades

i tillämpning så snart förhållandena det medgåve och i vart fall från

den 1 januari 1951.

Ehuru tjänstemännens centralorganisation ansett åtskilliga vägande invändningar

kunna göras mot utredningens förslag, har centralorganisationen

funnit det ytterst angeläget, att i vart fall de av utredningen förordade

förbättringarna för vissa grupper utan ytterligare tidsutdräkt bleve genomförda.

Särskilt gällde detta försvarets område. Centralorganisationen hade

under sådana förhållanden ansett sig sakna anledning att ingå på någon

detaljkritik, särskilt som centralorganisationen ansåge det självklart, att

utredningens motiveringar och förslag icke komme att förhindra eller försvåra

en fullt fri prövning inom 1949 års tjänsteförteckningskommitté.

Eldar e och reparatörer.

Beträffande utredningens förslag, att eldar- och reparatörspersonalen

skall anses tillhöra en och samma befordringsserie, omfattande befattningar

i 10, 11 och 13 lönegraderna, innehålla remissyttrandena — utöver vad

förut återgivits — i huvudsak följande.

Försvarets civilförvaltning har icke funnit tillräckliga skäl föreligga för

att beträffande eldarna frångå den för dylik personal regelmässigt förekommande

inplaceringen i 9 lönegraden, detta så mycket mindre som

nämnda lönegrad i gällande tjänsteförteckning utgjorde nyckellönegrad för

ett flertal tjänster, som med avseende å arbetsuppgifternas kvalitet måste

anses jämförbara med berörda eldartjänster.

Civilförvaltningen har erinrat, att utredningen till stöd för eldarnas inplacering

i 10 lönegraden anfört bl. a., att eldarna borde — såsom också

förhållandena utvecklat sig — kunna tagas i anspråk icke blott för direkta

eldarsysslor utan jämväl för reparationsgöromål samt att för vinnande av

anställning såsom eldare i fortsättningen borde uppställas krav på visst

reparationskunnande. Häremot har civilförvaltningen invänt, att, såvitt

ämbetsverket kunde förstå, i främsta rummet avseende måste fästas vid

att en eldare hade de bästa möjliga kvalifikationer för eldningstjänsten,

detta icke minst av driftekonomiska skäl. I betraktande härav och då vederbörande

syntes ha tillfälle att'' under tiden för eldaranställningen förvärva

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 196.

den kännedom om reparationsgöromål, som erfordrades för befordran till

reparatör, syntes anledning knappast föreligga att uppställa krav på reparationskunnande

redan hos de sökande till eldaranställning.

I anledning av utredningens förslag om fördelning av reparatörspersonalen

på två lönegrader, 11 och 13 lönegraderna, har civilförvaltningen erinrat

om att ämbetsverket i utlåtande över organisationsnämndens förslag -—

enligt vilket reparatörerna vid försvaret skulle uppdelas på 11 och 12 lönegraderna

■—• uttalat, att det, i betraktande av att reparatörspersonalens

arbetsuppgifter enligt ämbetsverkets förmenande finge anses till art och

omfattning i stort sett likvärdiga, förefölle ämbetsverket som om den föreslagna

uppdelningen av reparatörerna på 11 och 12 lönegraderna knappast

i och för sig vore motiverad, samt att förslaget i denna del främst syntes

ha dikterats av önskan att för personalen ifråga skapa möjligheter till

befordran. Vad anginge försvarets reparatörspersonal hade civilförvaltningen

visserligen icke av löneutredningens uttalande blivit övertygad om

att den av ämbetsverket tidigare hävdade uppfattningen med avseende å

reparatörstjänsternas kvalitativa likvärdighet skulle vara felaktig. Vad

löneutredningen anfört därom att eldarna av 1 klass hade sig ålagd viss

vakttjänst ägde sin riktighet, men dylik vakttjänst åvilade jämväl eldarna

av 2 klass. Emellertid hade löneutredningen bestämt hävdat, att en skillnad i

kvalitativt avseende skulle föreligga beträffande de arbetsuppgifter, som

åvilade de nuvarande innehavarna av befattningarna såsom eldare av 1 klass

respektive 2 klass. Med hänsyn till civilförvaltningens förut intagna ståndpunkt

i denna fråga syntes få förutsättas, att utredningen vid sitt ställningstagande

ägnat spörsmålet särskild uppmärksamhet.

Huruvida det, såsom löneutredningen ansåge, kunde göras en bestämd åtskillnad

med avseende å reparatörstjänsternas kvalitet inom den allmänna

civilförvaltningen har försvarets civilförvaltning förklarat sig icke kunna

bedöma, helst som löneutredningen icke förebragt utredning om de arbetsuppgifter,

som tillkomme tjänstemän hänförliga till här ifrågakommande

lönegrader. Att gradera tjänsterna allteftersom med desamma vore förenade

arbetsuppgifter av »kvalificerad» eller »icke alltför komplicerad» art syntes

knappast vara görligt. Löneutredningen hade också framhållit, att några generellt

tillämpliga normer för inplacering av befattningshavare i den ena

eller den andra lönegraden svårligen syntes kunna fastställas.

Vad beträffar elektrikertjänsterna vid försvaret har civilförvaltningen ansett

sig böra biträda utredningens förslag om tjänsternas hänförande till 13

lönegraden.

Sammanfattningsvis har civilförvaltningen förordat, att i lönegradsserien

för eldar- och reparatörspersonalen skulle ingå 9, 11 och 13 lönegraderna.

En beaktansvärd fördel med denna serie framför den av löneutredningen

föreslagna vore att man undveke, att intilliggande lönegrader utnyttjades i

en och samma lönegradsserie.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 196.

35

Mot de föreslagna tjänsteibenämningarna för ifrågavarande personal har

civilförvaltningen icke haft annat att erinra än att tjänsterna i 13 lönegraden

enligt ämbetsverkets förmenande borde benämnas förste reparatör.

Fortifikationsförvaltningen har tillstyrkt, att den av löneutredningen föreslagna

förbättringen av lönevillkoren för nu ifrågavarande personal snarast

genomfördes.

I likhet med försvarets civilförvaltning har fortifikationsförvaltningen ansett

att befattning i 13 lönegraden borde benämnas förste reparatör.

Arméförvaltningen har funnit utredningens förslag i stort sett lämpligt avvägda.

Med anledning av utredningens förslag, att av eldare borde redan vid

anställandet fordras ådagalagt reparationskunnande, har arméförvaltningen

framhållit, att då storleken av bränsleåtgången vid en anläggning i hög grad

berodde på eldarpersonalens kunnighet och sätt att sköta tjänsten, finge icke

förbises, att den sökandes lämplighet för eldningstjänsten måste vara det

primära kravet.

Såsom förut berörts har statskontoret med hänsyn till de utredningar, som

pågå inom 1948 års anställningsutredning och 1949 års tjänsleförteckningskommitté,

icke kunnat tillstyrka en allmän lönegradsuppflyttning av de

tjänstemannaanställda eldarna från 9 till 10 lönegraden. Den omständigheten,

att någon klar gräns i regel icke ansetts kunna dragas mellan egentlig

eldarpersonal, å ena, och egentlig reparatörspersonal, å andra sidan, berättigade

knappast till slutsatsen, att den mer okvalificerade gruppen bland eldar-

och reparatörspersonalen icke längre skulle kunna i lönehänseende särskiljas

från befattningshavare, å vilka större ansvars- och kompetenskrav

regelmässigt ställdes. Den önskvärda förbättringen för de mer kvalificerade

eldarna borde i stället enligt statskontorets mening åvägabringas genom inrättande

av fler reparatörstjänster.

Beträffande eldar- och reparatörspersonalens löneställning har statens

lönenämnd — med undantag av förut nämnda tre ledamöter — anfört följande.

Lönenämnden har icke ansett sig böra ingå i prövning av frågan huruvida

de av löneutredningen förordade organisatoriska anordningarna i fråga om

eldarpersonalen kunna anses lämpliga eller icke. Om emellertid utredningens

förslag på denna punkt skulle komma att genomföras, har lönenämnden

icke funnit skäl motsätta sig att eldarna hänföras till 10 lönegraden,

under förutsättning dock att kravet på reparationskunnande närmare preciseras

och att därvid avses kvalificerat kunnande och icke blott viss allmän

erfarenhet i reparationsarbete. Lönenämnden vill emellertid ifrågasätta, huruvida

den förordade anordningen bör vidtagas innan den av utredningen

föreslagna översynen av personaluppsättningen vid värmeanläggningarna inom

allmänna civilförvaltningen genomförts. Därest skärpning av kompetenskraven

icke skulle komma till stånd bör vid den provisoriska lönereglering,

som nämnden förordar, 9 lönegraden alltjämt bibehållas såsom normallönegrad

för eldarna. En förbättring av de kvalificerade eldarnas löneställ
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

3G

Kungl. Maj. ts proposition nr 196.

ning synes då enligt lönenämndens mening böra åvägabringas genom att för

sådana befattningshavare, som till övervägande del äro sysselsatta med

egentligt reparationsarbete eller likvärdigt arbete, inrättas reparatörstjänster

enligt det följande.

Lönenämnden är icke beredd att nu förorda en allmän lönegradsuppflyttning

av reparatörerna, bl. a. med hänsyn till de konsekvenser, i form av en

uppdelning på skilda lönegrader av nu i lönehänseende jämställda tjänstekategorier,

ett godtagande av utredningsförslaget skulle medföra. Lönenämnden

förordar därför, att i den provisoriska lönegradsserien för reparatörspersonal

medtagas 10 och 12 lönegraderna, dvs. de lönegrader, vilka

tillämpas för flertalet med reparatörsgöromål sysselsatta befattningshavare

vid sinnessjukhusen, karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Det må

framhållas, att ett godtagande av detta förslag bl. a. skulle innebära uppflyttning

av huvuddelen eldare av 2. klass i Ce 9 och eldare av 1. klassen i

Ca 11 vid försvaret till 10 resp. 12 lönegraden.

Statens organisationsnåmnd har uttalat, att därest anställningsformen

för eldarna vid försvaret ändrades från kollektivavtals- till tjänstemannaanställning,

borde i fråga om deras löneinplacering hänsyn tagas jämväl till

andra närliggande grupper. Någon anledning att frångå den för den egentliga

eldarpersonalen regelmässigt avsedda 9 lönegraden syntes enligt nämndens

uppfattning därför icke föreligga.

Enligt nämndens uppfattning bör vid försvarsväsendets fasta maskintjänst

finnas en klar gräns mellan å ena sidan den kvalificerade reparatörspersonalen,

som i viss utsträckning även deltager i arbetsledningen vid vederbörlig

anläggning, och å andra sidan eldarpersonalen, som endast besitter

viss yrkesvana. Denna gräns borde även komma till uttryck genom att

skillnaden i löneställning för reparatörer av lägsta lönegraden å ena sidan

och eldare å den andra skarpare markerades än vad löneutredningen föreslagit.

Den borde sålunda vara två lönegrader. Det vore också organisationsnämndens

uppfattning att denna arbetsorganisation i möjligaste mån även

borde tillämpas vid den allmänna civilförvaltningens fasta maskintjänst.

För reparatörerna i den högre lönegraden — för vilka enligt organisationsnämndens

uppfattning bör användas tjänstebenämningen 1. reparatör

— har nämnden föreslagit inplacering i 12 lönegraden eller samma lönegrad,

vilken nämnden, på sätt av det följande framgår, föreslagit för ansvarsmaskinist

vid anläggning, tillhörande grupp 2.

Med hänsyn till de större kompetenskrav, som måste ställas på elektrikerna

vid flygvapnet i förhållande till 1. reparatörerna, har organisationsnämnden

icke haft något att erinra mot att de förra placerades i 13 lönegraden.

Generella kompetensfordringar gällande för reparatörspersonalen kunna

enligt organisationsnämndens mening näppeligen uppställas för statsförvaltningen

i dess helhet. Organisationsnämnden har emellertid uttalat den

bestämda uppfattningen, att klart formulerade kompetensvillkor för reparatörspersonalen

av samtliga kategorier böra fastställas för varje förvaltnings
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

37

område. Ihågkommas borde nämligen att reparatörspersonalen i regel anställdes

av de enskilda verks- eller förbandscheferna. Saknades fastställda

kompetensvillkor, förelåge risk att vakanta beställningar besattes på subjektiva

grunder.

Svenska landstingsförbundet har upplyst, att vid landstingens inrättningar

tillämpades följande lönegradsplaceringar, nämligen för eldare 9 lönegraden,

för reparatör 10 lönegraden och för elektriker likaledes 10 lönegraden,

varför ett genomförande av den av utredningen föreslagna lönesättningen

skulle få betydande återverkningar för landstingen.

Svenska stadsförbundet har uttalat, att det icke syntes lyckligt att icke

fastställa några kompetenskrav, särskilt som de föreslagna lönegradsplaceringarna

vore sådana, att man finge räkna med ogynnsamma återverkningar

vid diskussionerna om lönerna för de kommunala yrkesarbetarna.

Landsorganisationen har ifrågasatt, huruvida den av utredningen föreslagna

sänkningen från 14 till 13 lönegraden av elektrikerbefattningarna

vid flygvapnet borde genomföras. Dessa elektriker hade tillkommit för att

under eget ansvar handha skötseln av den elektriska utrustningen vid flygflottiljerna.

Det hade senare ansetts, att ansvaret även i fråga om denna

verksamhet borde ligga hos den, som hade ansvar för maskinanläggningen

i övrigt, dvs. maskinisten eller maskinmästaren. I praktiken syntes det emellertid

alltjämt vara så att elektrikern i stor utsträckning själv finge planera

och på eget ansvar utföra förekommande arbete. Så länge detta förhållande

rådde, syntes elektrikerbefattningarna även då tjänster återbesattes böra

bibehållas i gällande lönegrad.

Landsorganisationen har vidare förutsatt, att en tillämpning för eldarna

av lönegraden Cf 8 såsom rekryteringsgrad på aspirantstadiet endast skulle

ske, då yngre personal, som saknade erfarenhet om förekommande arbete,

anställdes och utbildades vid arbetsplatsen, och sålunda icke komma till

användning när äldre i yrket erfaren personal anställdes. Erfordrades för

sådan personal provtjänstgöring, förutsattes, att placering skedde i lönegrad

Cg 10.

Tjänstemännens centralorganisation har förklarat sig vilja kraftigt understryka

de av utredningen anförda allmänna synpunkterna rörande lönegradsplaceringen

m. m. för eldar- och reparatörspersonal. De konkreta förslagen

måste emellertid enligt centralorganisationens förmenande betecknas

som ett minimum för att dessa personalkategorier skulle beredas rimliga

förhållanden i fråga om löneställning, anställningstrygghet och framtidsutsikter.

Ansvars maskinister och biträdande ansvars
m

askinister.

Byggnadsstyrelsens klassificeringsförslag har mött invändningar

i åtskilliga yttranden.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

Försvarets civilförvaltning har uttalat, att frågan, huruvida den gjorda

gruppindelningen innebure en rättvis avvägning såväl mellan försvarets

olika anläggningar som i förhållande till värmeanläggningarna inom den

övriga statsförvaltningen, undandroge sig civilförvaltningens bedömande.

Statskontoret har bl. a. anfört, att den av byggnadsstyrelsen tillämpade

klassificeringsmetoden försvårade ett bedömande av grupperingens lämplighet

med avseende å såväl antalet grupper som avgränsningen av de olika

grupperna inbördes. Lika med utredningen ansåge statskontoret, att det

varit önskvärt om klassificeringen kunnat i princip utformas på samma sätt

som den av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga tillämpade. Den omständigheten

att byggnadsstyrelsen vid sina undersökningar nått ett resultat,

som knappast mera väsentligt avveke från det, som framkommit med

hjälp av 1939 års sakkunnigas mer summariska metoder, syntes berättiga

till antagandet, att man utan större avkall på rättvisekraven borde kunna

få fram ett enklare och ur löneteknisk synpunkt lämpligare klassificeringssystem.

Statskontoret har vidare framhållit, att om man exempelvis eftersträvade

en lönedifferentiering av maskinpersonal i ansvarsställning inom ramen

av 12 lönegrader (11—22), det lönetekniska kravet på tvågradsintervaller

mellan de skilda tjänsterna icke läte sig förena med en uppdelning av tjänsterna

på icke mindre än åtta grupper. Ämbetsverket ville följaktligen rekommendera,

att en förenklad gruppindelning med reducerat antal grupper

ytterligare övervägdes.

Statens lönenämnd har beträffande byggnadsstyrelsens klassificeringssystem

framhållit, att enligt lönenämndens mening uppenbara olägenheter vore

förenade med att såsom underlag för ansvarsmaskinisternas lönegradsplacering

lägga ett klassificeringssystem av här ifrågavarande art. Lönenämnden

har härom anfört följande.

Såsom löneutredningen framhållit, måste nämligen med detta system nyeller

omklassificering av en anläggning icke blott föregås av ett ingående studium

av anläggningens tekniska karaktär m. m., utan även verkställas av

samma myndigheter — helst även av samma personer — som nu uppgjort

klassificeringsförslaget. Lönenämnden får vidare framhålla, att den strävan

mot möjligast enhetliga löneställning för jämförlig personal inom statlig

och kommunal verksamhet, som beröres i direktiven för tjänsteförteckningskommittén,

avsevärt försvåras vid avsaknad av ett klassificeringssystem,

med vars hjälp mer eller mindre direkt kan avgöras till vilken grupp

en anläggning av viss typ bör hänföras. Uppdelningen av anläggningarna på

åtta grupper har vidare medfört, att utredningen, trots anförda principiella

betänkligheter häremot, i lönegradsserien för maskinpersonal måst medtaga

intilliggande lönegrader. Såsom förut anförts anser lönenämnden ett

slutligt fastställande av en sådan lönegradsserie icke lämpligt. Nämnden

får därför förorda, att vid tjänsteförteckningskommitténs behandling av

förevarande spörsmål eftersträvas en klassificering, enligt vilken anläggningarna

uppdelas på färre grupper, för att möjliggöra tillskapandet av en

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 196.

39

lämpligare uppbyggd lönegradsserie än den nu föreslagna. Lönenämnden

får vidare understryka önskvärdheten av att — därest ett mera schematiskt

klassificeringssystem icke skulle kunna åstadkommas — en utförlig redogörelse

utarbetas rörande klassificeringsarbetet, rörande vid arbetet tillämpade

normer för värdering av olika tekniska faktorer, vid arbetet vunna erfarenheter

m. m., vilken redogörelse skulle kunna tjäna till ledning vid och

underlätta kommande ny- eller omklassificeringar.

Då en tillämpning av byggnadsstyrelsens klassificeringsförslag syntes

medföra en mera rättvisande lönegradsplacering av ansvarsmaskinisttjänsterna

än den nu gällande, har lönenämnden emellertid förordat, att vid den

provisoriska lönereglering, som av lönenämnden förordats, byggnadsstyrelsens

förslag lades till grund för ansvarsmännens lönegradsplacering. Lönenämnden

funne dock icke skäl tillstyrka förslaget om införande av en ny

anläggningsgrupp (grupp 7) mellan den hittills högsta anläggningsgruppen

och karolinska sjukhuset.

Statens organisationsnämnd har förklarat, att nämnden i avsaknad av de

klassificeringsnormer, som byggnadsstyrelsen använt för sitt detaljförslag

i ämnet, icke ansett sig kunna ingå på någon detalj granskning av den föreslagna

klassificeringen. Från nämndens sida funnes dock ingen principiell

erinran mot klassificeringsförslaget utom i fråga om dettas tillämpning på

vissa fasta maskinanläggningar vid försvaret. Ett sammanförande, på sätt

organisationsnämnden förordat, av den fasta maskintjänsten vid förband,

som läge i omedelbar anslutning till eller närhet av varandra, påkallade

nämligen en omklassificering av de sålunda sammanslagna anläggningarna.

Svenska landstingsförbundet har anfört följande.

Ehuru förbundet är väl medvetet om de svårigheter, som möta att för de

vitt skilda anläggningstyper, som förekomma inom det statliga området,

uppbygga ett mera schematiskt system, kan förbundet icke underlåta att

framföra sina betänkligheter mot förslaget i denna del. Med tanke på att

vissa anstalter, såsom exempelvis sjukhusen, fortlöpande tillföras ny och

mer komplicerad apparatur kan befaras, att enligt byggnadsstyrelsens system

grupperingen och därmed lönesättningen för ansvarsmaskinisterna

inom det statliga området blir flytande och att ett permanent organ måste

tillsättas för att fortlöpande pröva klassificeringsfrågor. Någon full rättvisa

kan enligt styrelsens mening trots detta icke åstadkommas.

Svenska stadsförbundet har hemställt, att klassificeringsproblemet måtte

ägnas förnyad uppmärksamhet och att man därvid eftersträvade att få till

stånd åtminstone allmänt hållna normer, som kunde tjäna till ledning vid

klassificeringen av andra anläggningar än de statliga.

Landsorganisationen har funnit byggnadsstyrelsens klassificeringsförslag

kunna i stort sett accepteras. Vissa anläggningar borde dock placeras i högre

grupp än som skett i byggnadsstyrelsens förslag. Vidare borde personal
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

organisationerna på ett betryggande sätt beredas möjligheter att deltaga i

behandlingen av frågor angående om- och nyklassificeringar.

Tjänstemännens centralorganisation har givit sin principiella anslutning

till klassificeringsförslaget men icke godtagit dess detaljer. Mot förslaget

kan enligt centralorganisationens mening bl. a. invändas, att förekomsten

av annexanläggningar icke syntes ha tillmätts tillräcklig betydelse vid förslagets

upprättande. Garantier borde vidare skapas för att personalens uppfattning

och argument finge komma till uttryck vid handläggningen av frågor

rörande om- och nyklassificering av maskinanläggningar.

Beträffande löneutredningens förslag i fråga om löneställning

och kompetenskrav m. m. för ansvarsmaskinister

och biträdande ansvarsmaskinister har i de avgivna yttrandena

anförts i huvudsak följande.

Rörande de lönegrader (11, 13, 14, 15, 17 och 19 lönegraderna), vilka enligt

utredningens förslag skulle komma till användning vid försvarets anläggningar,

har försvarets civilförvaltning uttalat, att intet syntes vara att

erinra mot ianspråktagande av 13, 15, 17 och 19 lönegraderna. Däremot

har ämbetsverket ställt sig betänksamt gentemot förslaget att låta 14 lönegraden

ingå i löneserien med hänsyn till att det icke kunde anses tillfredsställande,

att en lönegradsserie uppbyggdes med intilliggande lönegrader. Då

det emellertid syntes vara ogörligt att inom klassificeringssystemets ram

undvika berörda olägenhet, hade civilförvaltningen ansett sig böra godtaga

löneutredningens förslag i denna del. Ämbetsverket har icke känt sig övertygat

om att 11 lönegraden generellt borde ifrågakomma för ansvarsman

vid anläggning, tillhörande grupp 1. Till stöd för sin uppfattning, att 11 lönegraden

borde ifrågakomma för här åsyftad personal har löneutredningen,

uttalar civilförvaltningen, pekat på den med tjänsterna förenade ansvarsställningen.

Måhända hade löneutredningen därvid också haft i åtanke den

vakttjänst, som medföljde eldarsysslan. Framhållas borde emellertid, att

även andra personalkategorier med motsvarande arbetsuppgifter, jämväl

sådana i lägre lönegrad än den 11 :e, hade dylik mera omfattande tjänstgöring.

I fråga om de av utredningen föreslagna kompetenskraven har civilförvaltningen

uttalat bl. a., att det syntes kunna ifrågasättas, om icke en jämkning

i fråga om förutsättningarna för avläggande av övermaskinistexamen

borde vidtagas. Enligt gällande bestämmelser fordrades för dylik examen

bl. a. viss tids sjötjänstgöring. Då det i många fall kunde tänkas att person,

som ämnade avlägga övermaskinistexamen, med hänsyn till bristande sjövana

måste avstå från denna utbildning, syntes det rimligt, att ifrågavarande

sjötjänstgöring finge utbytas mot viss tids likvärdig tjänstgöring i land.

Ehuru fortifikationsförvattningen funnit det mindre tillfredsställande,

att en lönegradsserie byggdes upp med intilliggande lönegrader, har ämbets
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 196.

41

verket för sin del icke velat motsätta sig att intilliggande lönegrader användes

i förevarande fall med hänsyn till att det icke syntes vara möjligt att

inom det föreliggande klassificeringssystemets ram undvika detta. I den

av löneutredningen föreslagna lönegradsserien har emellertid fortifikationsförvaltningen

föreslagit den jämkningen, att maskinist i ansvarsställning

vid anläggningsgrupp 4 placerades i 16 lönegraden i stället för — såsom utredningen

förordat — i 15 lönegraden. Såsom skäl härför har fortifikationsförvaltningen

anfört, att hittillsvarande erfarenheter givit vid handen att

personal med den kompetens, som enligt förslaget skulle innehavas av ifrågavarande

maskinister, knappast stode att erhålla mot lägre löneställning

än den av ämbetsverket föreslagna.

Arméförvaltningen har ifrågasatt, om icke intervallen mellan lönerna för

ansvarsmän vid anläggningar i grupperna 6 och 7 borde vara lika med intervallen

mellan grupperna 5 och 6 samt om icke samma intervall borde förefinnas

mellan lönerna för grupperna 3 och 4. Arméförvaltningen har vidare

ansett, att ett fastställande av 15 lönegraden för vissa biträdande maskinister

vid sinnessjukhus, tillhörande grupperna 6 och 7, f. n. icke borde äga

rum. Då vid försvarets anläggningar i storleksgrupp 6 funnes biträdande

maskinister, vilka vore placerade i 13 lönegraden och således enligt utredningens

förslag skulle inplaceras i 14 lönegraden, skulle ett fastställande

av 15 lönegraden för nyssnämnda biträdande maskinister vid sinnessjukhusen

medföra en icke motiverad differentiering av den arbetsledande personalen

inom grupp 6.

I fråga om kompetenskraven har arméförvaltningen framhållit önskvärdheten

av att befattningshavare i ansvarsställning vid anläggningsgrupperna

1 och 2 redan vid tillträdet av anställning innehade praktiska kunskaper

rörande bränsleekonomi. I övrigt har arméförvaltningen ansett, att den

praktiska kompetensen i alltför ringa grad uppmärksammats i det föreliggande

förslaget.

Byggnadsstyrelsen har beträffande de av utredningen föreslagna lönegradsplaceringarna

för maskinpersonal i ansvarsställning anfört samma

synpunkter som ledamoten av utredningen, byråchefen Jonsson i det av

honom avgivna särskilda yttrandet.

Enligt statskontorets förmenande är den uppgjorda lönegradsserien för

maskinpersonal i ansvarsställning samt biträdande maskinistpersonal

knappast helt tillfredsställande. Det hade sålunda, framhåller ämbetsverket,

varit önskvärt om differentiering kunnat ske på färre antal grupper,

varigenom man bl. a. kunnat undvika sådana ojämnheter vid löneavvägningen,

som reservationsvis påtalats i löneutredningens betänkande. Icke

heller har statskontoret blivit helt övertygat om att för värmeskötarna vid

de minsta anläggningarna borde väljas högre lönegrad än den 10:e.

För lönegradsplacering av maskinpersonal i ansvarsställning vid anläggningsgrupperna

1, 2, 3, 4, 5, 6 (inkl. 7) och 8 har statens lönenämnd — med

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

undantag av förut nämnda tre ledamöter —• förordat en provisorisk lönegradsserie,

omfattande 11, 12, 13, 15, 17, 19 och 21 lönegraderna respektive.

Såsom motivering för denna lönegradsserie har lönenämnden anfört i huvudsak

följande.

Beträffande lönegradsplaceringen tillstyrker lönenämnden, att ansvarsman

vid anläggningsgrupp 1 — i likhet med vad nu i viss utsträckning är

fallet — placeras ill lönegraden. Då lönenämnden icke ansett sig kunna nu

förorda uppflyttning av reparatörerna i 12 lönegraden till 13 lönegraden och,

såsom i det följande närmare kommer att beröras, med hänsyn härtill ej

heller funnit tillräckliga skäl föreligga för en provisorisk uppflyttning av de

lägre biträdande maskinisterna från 13 till 14 lönegraden, förordar nämnden,

att för ansvarsmännen vid grupperna 2 och 3 t. v. avses nu gällande

lönegradsplacering, dvs. i 12 och 13 lönegraderna. Framhållas må, att detta

förslag, i motsats till löneutredningens, står i överensstämmelse med de av

byggnadsstyrelsen uppställda förutsättningarna för klassificeringssystemets

uPPbyggnad.

Såsom i det föregående anförts har lönenämnden icke ansett sig kunna

tillstyrka införandet av en ny anläggningsgrupp mellan den högsta gruppen

enligt nu gällande klassificering och karolinska sjukhuset. Ansvarsmaskinisterna

vid de av byggnadsstyrelsen till grupp 7 hänförda sinnessjukhusen

höra därför enligt lönenämndens mening t. v., liksom f. n. är fallet,

placeras i 19 lönegraden. Med anledning härav anser sig lönenämnden icke

heller böra nu tillstyrka uppflyttning i lönegrad av ansvarsmaskinisten vid

karolinska sjukhuset.

Det må framhållas, att ett godtagande av lönenämndens förslag rörande

lönegradsplacering av maskinpersonal i ansvarsställning för försvarets vidkommande

bl. a. skulle innebära uppflyttning av 40 maskinister från 16 till

17 lönegraden och av 30 maskinister från 16 till 19 lönegraden.

Beträffande den biträdande maskinistpersonalens löneställning har lönenämnden

erinrat, att lönenämnden i det föregående förklarat sig icke vara

beredd att nu förorda uppflyttning från 12 till 13 lönegraden av de kvalificerade

reparatörerna. Med hänsyn härtill har lönenämnden ansett sig icke

heller kunna tillstyrka, att förbättring av löneställningen för den biträdande

maskinistpersonalen nu kommer till stånd.

Mot de av löneutredningen förordade kompetenskraven och tjänstebenämningarna

för maskinistpersonalen har lönenämnden icke funnit anledning

till erinran.

Statens organisationsnämnd har i likhet med ledamoten av löneutredningen,

byråchefen Jonsson ansett oriktigt, att lönegradsintervallen mellan

grupperna 1 och 2 gjorts större än intervallen mellan grupperna 3 och 4. I

enlighet härmed har organisationsnämnden funnit ansvarsmaskinist vid anläggningsgrupp

2 böra hänföras till 12 lönegraden. I övrigt har nämnden

icke funnit anledning till erinran mot de av löneutredningen förordade lönegradsplaceringarna

för maskinistpersonalen.

Organisationsnämnden -—■ som i sin förut berörda utredning beträffande

försvaret förordat, att av ansvarsman vid anläggningsgrupp 3 borde

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

43

krävas maskinistexamen av 2 klass eller därmed jämförlig teoretisk utbildning

— har uttalat, att lämpligheten av att, på sätt löneutredningen föreslagit,

sänka kompetenskraven för ansvarsmaskinist vid nyssnämnda anläggningsgrupp

kunde starkt ifrågasättas såväl ur psykologisk synpunkt

som med hänsyn till upprätthållandet av tjänstens effektivitet och maskinisttitelns

standard.

Svenska landstingsförbundet har anslutit sig till det vid löneutredningens

betänkande fogade särskilda yttrandet av byråchefen Jonsson, vari denne

framhållit det oriktiga uti att lönegradsintervallen beträffande maskinistpersonal

mellan grupperna 1 och 2 gjorts större än intervallen mellan grupperna

3 och 4. På de av Jonsson anförda skälen borde förhållandet vara det

omvända.

Av förbundets yttrande framgår vidare, att den av löneutredningen föreslagna

lönegradsserien för maskinistpersonalen — 22, 20, 19, 17, 15, 14, 13

och 11 lönegraderna — för landstingens del motsvarades av serien 19, 19, 19,

17, 15, 13, 11 och 10 lönegraderna.

Tjänstemännens centralorganisation har i fråga om löneställningen för

ansvarsmännen vid anläggningsgrupperna 7 och 8 anslutit sig till den

mening, som i särskilt yttrande anförts av ledamoten av utredningen, sekreteraren

Gustafson.

Förslagens genomförande.

Löneutredningen. Såsom inledningsvis berörts, har löneutredningen icke

ansett den omständigheten, att utredningens förslag vore att betrakta såsom

principförslag, böra utgöra hinder för att de av utredningen förordade lönegradsplaceringarna

fastställdes att gälla fr. o. m. ingången av budgetåret

1950/51. Utredningen har härutinnan bl. a. framhållit, att i fråga om flertalet

grupper av tjänster framginge direkt av utredningens uttalanden, vilken

lönegradsplacering som ansetts höra komma till användning.

Löneutredningen har vidare understrukit, att det enligt utredningens mening

skulle innebära avsevärda olägenheter ur såväl myndigheternas som

personalens synpunkt, om ett genomförande av utredningens förslag skulle

ställas på framtiden. Särskilt gällde detta försvaret, inom vilket förvaltningsområde

såväl reparatörerna som flertalet ansvarsmän vore eftersatta

i lönehänseende i jämförelse med motsvarande tjänstinnehavare vid allmänna

civilförvaltningen.

Några särskilda övergångsanordningar ha icke synts utredningen erforderliga.

Utredningen har emellertid förutsatt, att det skulle ankomma på

vederbörande tjänstetillsättande myndigheter att i fråga om tjänster, vilka

uppflyttades i lönegrad, pröva huruvida vederbörande tjänstinnehavare

vore kompetent för den högre tjänsten. Utredningen har vidare förordat, att

innehavare av ordinarie eller extra ordinarie tjänst, vilken nedflyttades i

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

lönegrad, bibehölles i innehavande löneställning så länge han kvarstode i

den omedelbart före den nya placeringens ikraftträdande innehavda tjänsten.

Yttrandena. Arméförvaltningen har uttalat, att för att detaljförslagen rörande

lönegradsplacering, anställningsform nr. m. av ifrågavarande tjänster

skulle kunna genomföras på ett så rättvist sätt som möjligt, syntes böra

övervägas, om icke en särskild nämnd eller kommitté för handläggande av

hithörande frågor skulle behöva utses. Förslagsvis borde denna nämnd vara

sammansatt av representanter för både den civila statsförvaltningen och

försvaret samt personalorganisationerna. Nämnden skulle ha att i samråd

med berörda myndigheter företaga inplacering av befintlig personal i fastställda

tjänster.

Statens lönenämnd har beträffande förslagens genomförande anfört

följande.

Vad angår förslagens genomförande anser lönenämnden — med hänsyn

till att här endast är fråga om ett kortvarigt provisorium — att någon nedflyttning

av tjänster, som enligt de av lönenämnden förordade allmänna

grunderna för lönegradsplacering av maskinpersonal skulle komma att

bliva för högt placerade, t. v. icke bör äga rum. Således böra exempelvis elektrikertjänsterna

vid flygvapnet i Ce 14 och maskinisttjänsterna i Ca 16 vid

vissa försvarsanläggningar i grupp 5 t. v. bibehållas i nu gällande lönegrader.

Lönenämnden förutsätter emellertid, att — i avvaktan på ett slutligt

ställningstagande till frågan om maskinpersonalens lönegradsplacering —

nu avsedda tjänster vid uppkommande ledigheter icke skola få återbesättas,

utan att frågan härom i varje särskilt fall underställes Kungl. Maj :ts prövning.

Tjänstemännens centralorganisation har anfört följande i fråga om löneklassplaceringen

av personal, som uppflyttas i lönegrad.

Beträffande förslagens genomförande har utredningen bland annat uttalat,

att några särskilda övergångsbestämmelser icke synas erforderliga. Utredningen

har sålunda förutsatt, att inplaceringen i förekommande fall i

högre lönegrad skall ske med tillämpning av avlöningsreglementets bestämmelser.

TCO vill med anledning härav framhålla, att det i vart fall beträffande

de tjänster på försvarets område, som enligt utredningens förslag

skola jämställas med likvärdiga tjänster inom anläggningar vid allmänna

civilförvaltningen och till följd därav höjas, icke är i egentlig mening fråga

om att tjänsten omvärderas eller att befattningshavaren befordras. Det gäller

här i stället att råtta till felaktiga inplaceringar, som medfört att befattningshavarna

sedan länge varit klart underbetalda. Under sådana förhållanden

måste en »parallellförflyttning» mellan den förutvarande och den

nya lönegradens löneklasser vara det enda rimliga.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Föredraganden.

45

Lönesättningen för eldar-, reparatörs- och maskinistpersonalen vid statsförvaltningens

fasta maskinanläggningar har tidigare icke varit föremal för

bedömande i ett sammanhang, varför ojämnheter i lönegradsplaceringen

föreligga. Detta var en av anledningarna till att 1947 års löneutredning,

avseende maskinistpersonal m. fl., tillsattes med uppdrag att verkställa utredning

om anställnings- och avlöningsförhållandena för maskinister och

övrig personal vid statens värme- och därmed jämförliga anläggningar.

Löneutredningens nu framlagda betänkande innefattar dels förslag som

syfta till att få till stånd enhetlighet i lönesättningen för den berörda personalen,

dels förslag till lönegradsplaceringar, vilka innebära allmänna löneförbättringar

för vissa personalkategorier. I sistberörda delar synes ett genomförande

av utredningens förslag — såsom framhållits i ett flertal remissyttranden

— kunna innebära ett föregripande av resultatet av 1949 års

tjänsteförteckningskommittés arbete. Med hänsyn härtill ha vissa remissmyndigheter

ifrågasatt, om icke utredningens förslag borde överlämnas till

tjänsteförteckningskommittén för vidare utredning. I samband härmed ha

svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet i sina yttranden

erinrat, att ett beslut för statens del för ifrågavarande personalkategorier

kan få inverkan på lönesättningen för motsvarande kommunalanställd personal.

Med beaktande av olika på frågan inverkande omständigheter har

jag emellertid funnit övervägande skäl tala för att löneutredningens förslag

nu upptages till prövning. Beträffande skälen för mitt ställningstagande

må framhållas följande.

Det synes angeläget, att de betydande ojämnheter i lönegradsplaceringen,

som konstaterats föreligga, snarast hävas. För att enhetlighet i lönesättningen

skall kunna uppnås, fordras emellertid, att personalorganisationen

vid de olika anläggningarna är uppbyggd efter enhetliga principer. Löneutredningen

har funnit behov föreligga av en sådan översyn av personalorganisationen

inom allmänna civilförvaltningens maskinanläggningar, som

tidigare inom försvaret verkställts av statens organisationsnämnd. Med hänsyn

till inträdda förändringar bör även resultatet av den inom försvaret

redan verkställda översynen överarbetas och i samband därmed frågan om

garnisonsmaskinistorganisationcn upptagas till slutlig prövning, därest förutsättningar

härför befinnas föreligga i så måtto att klarhet kan vinnas om

den militära fastighetsförvaltningens framtida gestaltning. Jag har för avsikt

att senare denna dag föreslå Kungl. Maj :t, att angivna undersökningar

omedelbart skola igångsättas. De torde lämpligen böra uppdragas åt byggnadsstyrelsen

respektive fortifikationsförvaltningen och arméförvaltningen,

i bägge fallen i samverkan med statens organisationsnämnd. Dessa undersökningar

komma att innefatta en genomgång i detalj av de olika anläggningarna.

Det synes därför lämpligt, att samma myndigheter — för för
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

svarets del i samråd med försvarets civilförvaltning — samtidigt utföra den

granskning av de särskilda tjänsternas lönegradsplacering, som löneutredningen

förutsatt skola ske. Vid sådant förhållande är det önskvärt, att

redan vid årets riksdag principbeslut fattas om de allmänna riktlinjerna

för lönesättningen för tjänsterna ifråga.

Här må även erinras, att i resultatet av de senaste förhandlingarna med

personalorganisationerna om stabiliseringspolitikens fortsättande ingick,

att förslag till lönerevision för maskinanläggningarnas personal skulle föreläggas

1950 års riksdag, såvitt detta vore tekniskt möjligt.

Förutsättning för att löneutredningens förslag skall kunna genomföras

utan avbidan på resultatet av pågående tjänsteförteckningsrevision är dock

enligt min mening att vissa jämkningar vidtagas i detsamma. Jag har nämligen

funnit, att vissa delar av förslaget innefatta så betydelsefulla förändringar

i löneläget för den berörda personalen, att deras genomförande skulle

innebära ett föregripande av tjänsteförteckningsrevisionen. Detta gäller

främst den föreslagna höjningen av lägsta eldargraden från 9 till 10 lönegraden

och uppflyttning av vissa högre maskinmästartjänster från 19 till

20 respektive från 21 till 22 lönegraden. Även i andra delar har jag, såsom

närmare skall framgå av det följande, funnit betänkligheter möta mot löneutredningens

förslag. Då jag av antydda skäl i fortsättningen kommer att

förorda en annan lönegradsplacering för vissa tjänster än som löneutredningen

förordat, behöver detta icke betyda ett underkännande av de sakliga

skäl, som utredningen anfört för sina förslag, utan endast att jag ansett det

närmast böra ankomma på tjänsteförteckningskommittén att taga ställning

till förslagen ifråga. Då tjänsteförteckningskommittén kan finna sig

föranlåten att i samband därmed upptaga lönesättningen för maskinpersonalen

till allmän omprövning, får det beslut, som kan komma att fattas på

grund av de förslag jag i fortsättningen framlägger, i viss mån provisorisk

karaktär.

Innan jag övergår till att enligt ovan angivna riktlinjer pröva detaljerna

i löneutredningens förslag till lönegradsplacering för maskinpersonalen vill

jag något beröra vissa frågor, som gälla anställningsförhållandena för denna

personal. Till en början må härvid anmärkas, att arbetstiden för maskinpersonalen

icke är generellt reglerad. Detta gäller även den av statens organisationsnämnd

berörda frågan om huru vakttjänst och passiv tjänst skola

bedömas vid avvägandet av tjänstgöringens omfattning. Dessa spörsmål

böra emellertid bli ytterligare belysta vid de i det föregående omförmälda

organisationsundersökningarna. Vidare må erinras, att inom finansdepartementet

tillkallade sakkunniga f. n. utreda frågor om arbete å obekväm

arbetstid och därtill hörande lönespörsmål. I detta sammanhang förutsätter

jag därför endast, att arbetstiden för maskinpersonalen i princip skall

motsvara 48 timmars effektiv arbetstid i veckan, men att frågan hur denna

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 196.

47

arbetstid skall uttagas — i form av vakttjänst, passiv tjänst etc. — får upptagas

till prövning senare, då erforderlig utredning föreligger.

I likhet med löneutredningen finner jag vidare det böra ankomma på

1948 års anställningsutredning att klarlägga vilken anställningsform •—

kollektivavtalsanställning eller tjänstemannaanställning — som bör komma

till användning för olika kategorier av personal vid statens fasta värmeanläggningar.

Därav följer, att jag icke nu är beredd att taga ställning till de

allmänna uttalanden i denna fråga, som gjorts av löneutredningen. Vid den

följande behandlingen av löneutredningens förslag utgår jag från att i avbidan

på resultatet av anställningsutredningens arbete någon förändring

icke skall ske i den berörda personalens anställningsförhållanden och att

således ett kommande principbeslut i fråga om lönegradsplaceringen av

personalen t. v. endast erhåller tillämpning å den nu tjänstemannaanställda

personalen. I anslutning härtill vill jag framhålla önskvärdheten av att

om möjligt anställningsutredningens förslag beträffande här ifrågavarande

personalkategorier föreligger i sådan tid, att det kan beaktas, då ett

eventuellt principbeslut skall sättas i tillämpning. F. ö. synes ett samarbete

beträffande dessa spörsmål böra komma till stånd mellan byggnadsstyrelsen

samt fortifikationsförvaltningen och arméförvaltningen, å ena, samt

anställningsutredningen, å andra sidan, i syfte att nämnda myndigheter

skola i sina undersökningar angående personalorganisationen vid värmeanläggningarna

snarast kunna tillgodogöra sig inom anställningsutredningen

vunna resultat.

Vad angår frågan om beredande av fastare anställning åt olika kategorier

av tjänstemannaanställd personal vid värmeanläggningarna synes det uppenbart,

att därmed i allmänhet bör anstå till dess resultatet av nyssnämnda

organisationsutredningar föreligga. Även därefter torde det kunna bli nödvändigt

att låta anstå med ordinariesättning av tjänster i avbidan på resultatet

av den pågående tjänsteförteckningsrevisionen. Vid organisationsundersökningen

inom försvaret bör undersökas, om icke den vid vissa av marinens

anläggningar tjänstgörande militära maskinistpersonalen bör utbytas

mot civil sådan personal.

Vad löneställningen för eldar- och reparatörspersonalen beträffar har

löneutredningen, som för sin del utgått från att all heltidssysselsatt maskinpersonal

skall erhålla tjänstemannaanställning, funnit, att utvecklingen lett

till att någon klar gräns numera i regel icke kan dragas mellan eldarpersonal,

å ena, och reparatörspersonal, å andra sidan. Med beaktande av detta

förhållande har utredningen förordat, alt ifrågavarande personalkategorier

skola betraktas såsom tillhörande en och samma befordringsserie. Denna

skall enligt utredningens förslag omfatta eldartjänster i 10 lönegraden samt

reparatörstjänster i 11 och 13 lönegraderna. Utredningen har härvid utgått

från vissa förutsättningar, vilka dock beräknats att först så småningom

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

komma att vara för handen. Dessa förutsättningar ha angivits vara, att

eldarna dels redan vid anställningen besitta visst reparationskunnande, vunnet

genom yrkesutbildning, praktik eller dylikt, dels ock i den mån så lämpligen

kan ske erhålla möjlighet att regelbundet deltaga ej blott i enklare

översyns- och underhållsarbeten utan även i egentligt reparationsarbete.

Reparatörernas fördelning på 11 och 13 lönegraderna bör enligt vad utredningen

framhållit ske så, att till 11 lönegraden hänföras befattningshavare,

huvudsakligen sysselsatta med översyns-, underhålls- och reparationsarbeten

av icke alltför komplicerad beskaffenhet, och till 13 lönegraden befattningshavare,

huvudsakligen sysselsatta med kvalificerat arbete. Då utredningen

emellertid funnit några generellt tillämpliga normer för inplacering

av befattningshavare i den ena eller den andra lönegraden svårligen kunna

fastställas, har utredningen angivit huru uppdelningen på de olika lönegraderna

av nu förefintliga huvudtyper av reparatörstjänster enligt utredningens

mening lämpligen bör ske.

I flera remissyttranden har hävdats att en placering av samtliga eldartjänster

ilO lönegraden icke nu borde komma till stånd, bl. a. med hänsyn

till att en sådan åtgärd skulle innebära ett föregripande av resultatet av

1949 års tjänsteförteckningskommittés arbete. I fråga om reparatörspersonalens

löneställning ha i remissyttrandena olika meningar kommit till

uttryck. Sålunda har försvarets civilförvaltning ifrågasatt, huruvida en

uppdelning av denna personal på två lönegrader vore motiverad. Statens

lönenämnd har förordat en provisorisk inplacering av reparatörerna i 10

och 12 lönegraderna, medan statens organisationsnämnd ansett reparatörerna

böra fördelas på 11 och 12 lönegraderna. Slutligen har statskontoret,

som i och för sig godtagit fördelningen på 11 och 13 lönegraderna, förklarat

sig icke kunna tillstyrka, att de hantverksföreståndare i 12 lönegraden vid

sinnessjukhusen, vilka ha reparatörsuppgifter, skulle i enlighet med utredningens

förslag uppflyttas i 13 lönegraden.

För egen del finner jag i likhet med utredningen angeläget, att eldarnas

möjligheter till vidarebefordran till reparatörstjänst underlättas. Detta behöver

emellertid enligt min mening icke innebära, att eldar- och reparatörstjänsterna

hänföras till samma befordringskarriär. Jag anser att för befordran

till reparatör alltjämt bör fordras särskild yrkeskunskap.

Vad eldartjänsterna angår kan jag icke finna tillrådligt att grunda den

ifrågasatta lönerevisionen på förhållanden, som icke nu föreligga men som

förutsättas komma att vara för handen i en framtid. Med utgångspunkt

från nu rådande förhållanden förordar jag, att 9 lönegraden bibehålies såsom

normallönegrad för eldare, vilka endast sysselsättas med göromål, som

sammanhänga med värmeanläggningars skötsel och drift, såsom eldning,

släggning, pannrengöring o. d. En uppflyttning av sådana tjänstemän till 10

lönegraden skulle — såsom redan nämnts — innebära ett föregripande av

tjänsteförteckningskommitténs arbete på en väsentlig punkt. Däremot anser

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kuiigl. Maj.ts proposition nr 196.

49

jag mig kunna förorda en placering i 10 lönegraden av eldartjänster, vilkas

innehavare ha att jämsides med eldningsgöromål fullgöra reparationsarbeten

eller eljest tagas i anspråk för göromål av mera kvalificerad beskaffenhet

än som normalt åligga eldare.

I fråga om reparatörerna — varmed jag avser befattningshavare, vilka ha

till huvuduppgift att utföra reparationer —- synes med beaktande av gällande

lönegradsplaceringar för yrkesmän inom de mekaniska och elektriska

facken icke vara något att erinra mot att 11 lönegraden fastställes såsom

normallönegrad för reparatörer. Erinras må, att i enlighet med förslag av

1939 års tjänsteförteckningssakkunniga placering i nuvarande lönegraden

Ca 11 enligt beslut vid 1942 års riksdag avsågs för tjänstemän, vilkas huvuduppgift

skulle vara att verkställa reparationer vid vissa större värmeanläggningar

med kraftalstring eller kraftomformning. Utredningen har emellertid

föreslagit, att för reparatörer, huvudsakligen sysselsatta med kvalificerat

arbete, skulle avses 13 lönegraden. I likhet med flera av remissmyndigheterna

finner jag förslaget i denna del ägnat att ingiva betänkligheter, eftersom

det synes kunna i viss mån innebära ett föregripande av tjänsteförteckningskommitténs

arbete. Såsom framgår av utredningens redogörelse

för gällande anställnings- och avlöningsförhållanden är med undantag för

elektrikerna vid flygflottiljerna (Ce 14) reparatörspersonalen vid allmänna

civilförvaltningen och försvaret placerad i högst 12 lönegraden. Med hänsyn

till angivna omständigheter har jag ansett mig kunna biträda förslaget om

utnyttjande av 13 lönegraden för reparatörer endast under förutsättning

att för placering i nämnda lönegrad i allmänhet blott ifrågakomma vid större

maskinanläggningar placerade tjänster, vilka av sina innehavare kräva särskilt

kvalificerad yrkesskicklighet för reparationer av värme-, sanitets- eller

elektriska anläggningar och vilka äro förenade med förmanskap för annan

reparationspersonal.

I fråga om hantverksföreståndarna vid sinnessjukhusen får jag såsom

min uppfattning framhålla, att för de av nämnda befattningshavare, vilka

tjänstgöra såsom reparatörer vid maskinanläggning, löneställningen bör avvägas

efter samma grunder som för övriga reparatörer samt att ifrågavarande

hantverksföreståndare med hänsyn till dem sålunda åvilande arbetsuppgifter

böra — under benämning reparatörer — hänföras till maskinoch

eldarpersonalen. En inplacering av vissa här avsedda hantverksföreståndare

i 13 lönegraden torde under sådana förhållanden icke behöva få

konsekvenser beträffande löneställningen för övriga hantverksföreståndare.

Jag övergår härefter till frågan om löneställningen för ansvarsinaskinisterna.

Löneutredningens förslag i denna del grundar sig på ett av byggnadsstyrelsen

upprättat förslag till klassificering av statsförvaltningens fasta

maskinanläggningar. Vid klassificeringen har dels en viss värdering av den

tekniska utrustningen vid de olika anläggningarna verkställts, dels hänsyn

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

tagits till vederbörande anläggnings storlek och art. Härvid har förutsatts

en teknisk utrustning av för den ifrågavarande byggnaden normal beskaffenhet.

Vidare har en grupp av likartade, i storlek närliggande och administrativt

sammanhängande anläggningar placerats lika även om vissa av

dessa anläggningar skulle vara något för stora eller något för små för denna

placering. Byggnadsstyrelsen har i anslutning till klassificeringsförslaget

framhållit, att det ej vore möjligt att angiva de olika faktorernas inverkan.

Ej heller kunde några kännetecken på de olika grupperna anföras, utan den

gjorda klassificeringen finge definiera gruppernas omfattning. Enligt klassificeringsförslaget

ha statsförvaltningens fasta maskinanläggningar indelats

i 8 grupper, betecknade med nr 1—8, varvid gruppen med de minsta

anläggningarna betecknats med nr 1. Vid klassificeringen har förutsatts,

att intervallen i lönehänseende mellan de olika grupperna skulle utgöra två

lönegrader utom mellan grupperna 1 och 2, där intervallen skulle utgöra en

lönegrad, samt mellan grupperna 2 och 3, där intervallen förutsatts skola

utgöra en eller två lönegrader. Den avsedda intervallen mellan grupperna 7

(de fyra största sinnessjukhusen) och 8 (karolinska sjukhuset) har icke

angivits.

Löneutredningen har i princip godtagit byggnadsstyrelsens klassificeringsförslag

och på grundval av detta förordat, att ansvarsmaskinisterna

vid de olika anläggningarna skola erhålla följande lönegradsplacering,

räknat från den lägsta anläggningsgruppen och uppåt: Ca 11, Ca 13, Ca 14,

Ca 15, Ca 17, Ca 19, Ca 20 och Ca 22. I förhållande till de av byggnadsstyrelsen

förutsatta intervallerna i lönehänseende mellan de olika anläggningsgrupperna

företer angivna lönegradsserie de avvikelserna, att avståndet

mellan grupperna 1 och 2 utgör två lönegrader i stället för en, samt mellan

grupperna 3 och 4 samt 6 och 7 en lönegrad i stället för två. I förhållande

till nu gällande gruppindelningar vid allmänna civilförvaltningen föreligger

den skillnaden, att de mindre anläggningarna, som tidigare fördelats på två

grupper, sammanförts till en grupp, varjämte mellan karolinska sjukhuset

och den tidigare högsta gruppen inskjutits en ny grupp (grupp 7). Vid

bedömande av förslagets innebörd i lönehänseende bör till en början uppmärksammas,

att endast sådana anläggningar, vilka helt taga ansvarsmannens

tjänstgöringstid i anspråk, ingå i löneregleringen, vilket framförallt

torde ha betydelse beträffande anläggningar i lägsta gruppen. I övrigt innebär

förslaget i jämförelse med de inom allmänna civilförvaltningen tillämpade

normerna, att ansvarsmaskinisterna vid de nya grupperna 2 och 3 enligt

förslaget uppflyttas en lönegrad vardera samt att ansvarsmaskinisterna

vid de fyra största sinnessjukhusen och vid karolinska sjukhuset jämväl

uppflyttas en lönegrad vardera. Den nya gruppen 4 (lönegrad Ca 15) innehåller

anläggningar, som vid statens sinnessjukhus och fångvårdsanstalterna

hänförts till 15 lönegraden och inom allmänna civilförvaltningen i

övrigt normalt till 14 lönegraden. Löneutredningen har framhållit, att i av
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

51

vaktan på resultatet av 1949 års tjänsteförteckningskommittés arbete utredningen

vid utformandet av sitt förslag ansett sig böra iakttaga viss försiktighet

med att föreslå uppflyttning av hela serier tjänster. Utredningen

hade därför endast föreslagit sådana jämkningar i gällande lönegradsserie,

som betingades av dels tillkomsten av anläggningsgrupp 7, dels den lönegradsuppflyttning

av eldar- och reparatörspersonal, som utredningen förordat.

I de avgivna yttrandena ha försvarets civilförvaltning, statskontoret, statens

lönenämnd samt svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet

funnit otillfredsställande, att grunderna för det föreslagna klassificeringssystemet

icke redovisats. Såväl i dessa myndigheters yttranden som

i andra remissutlåtanden riktas även i andra hänseenden erinringar mot

förslaget i denna del. Beträffande dessa erinringar torde här få hänvisas

till den föregående redogörelsen.

I likhet med nyssnämnda remissmyndigheter har jag funnit otillfredsställande,

att klassificeringen icke skett efter bestämda normer, vilka kunna

underkastas granskning av andra än dem som deltagit i klassificeringsarbetet.

Såsom byggnadsstyrelsen i ett tidigare sammanhang påpekat, är det

vid utarbetandet av ett dylikt, för hela statsförvaltningen enhetligt system

för klassificering av värmeanläggningar önskvärt, att åtminstone de viktigaste

faktorernas inverkan fastställes, så att gränserna för den mer eller

mindre subjektiva bedömningen icke bli alltför vida. I likhet med vissa

remissmyndigheter anser jag vidare det vara en svaghet i byggnadsstyrelsens

klassificeringsförslag, att antalet grupper är så stort. Detta har bl. a.

föranlett att enligt utredningens förslag intill varandra liggande lönegrader

skola utnyttjas för ansvarsmaskinister. Jag kan därför icke förorda, att

klassificeringsförslaget oförändrat lägges till grund för lönerevisionen. Härtill

återkommer jag i det följande.

Uppkommande frågor om klassificeringssystemets tillämpning å nya anläggningar

eller ändring av anläggnings inplacering i viss grupp synas böra

handläggas av byggnadsstyrelsen i samråd med fortifikationsförvaltningen

och arméförvaltningen. Vederbörande personalorganisation bör även beredas

tillfälle att yttra sig i ärendet. Att inrätta ett särskilt organ för handläggning

av frågor av här förevarande slag finner jag däremot icke påkallat. I

detta sammanhang vill jag tillägga, att byggnadsstyrelsen torde böra anmodas

att i samband med avgivande av förut omförmält detaljförslag till

lönegradsplacering för ansvarsmaskinister inkomma med redogörelse för

huvuddragen i klassificeringssystemet. Vid detalj förslagets upprättande

synes hänsyn endast böra tagas till varje anläggnings nuvarande beskaffenhet

och icke — såsom synes ha skett vid klassificeringen — till en för

vederbörande byggnad normal teknisk utrustning. Frågan om formerna för

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

den särskilda undersökning afgående anställnings- och avlöningsförhållandena

för de icke heltidssysselsatta ansvarsmännen, vilken löneutredningen

ansett önskvärd, torde jag i annat sammanhang få anmäla för

Kungl. Maj:t. Undersökningen synes böra igångsättas snarast möjligt.

I fråga om löneutredningens förslag till inplacering i lönegrad av ansvarsmaskinisterna

inom de olika anläggningsgrupperna vill jag framhålla, att

med hänsyn till att arbetet med en allmän tjänsteförteckningsrevision pågår

varje åtgärd, som kan innefatta en rubbning av ansvarsmaskinisternas

löneställning i jämförelse med andra närstående tjänstemannakategorier,

bör undvikas. Med denna utgångspunkt har jag hyst tvekan om lämpligheten

av förslaget att nu sammanslå de två lägsta anläggningsgrupperna

till en grupp, för vilken avses värmeskötare i Ca 11 som ansvarsmaskinist.

Såsom förut påpekats innebär detta förslag en uppflyttning av vissa värmeledningsskötare

i Ca 10 till Ca 11. Med hänsyn till den placering av vissa

eldare i 10 lönegraden som jag i det föregående förordat synes det emellertid

icke kunna anstå med denna i och för sig fullt motiverade uppflyttning.

Erinras må, att placeringen i 11 lönegraden endast är avsedd för befattningshavare,

för vilka skötseln av värmeanläggningen kräver heltidstjänstgöring.

Skötsel av värmeanläggning av den ringa storleksordning, varom

här är fråga, torde i allmänhet icke taga vederbörande befattningshavares

tid helt i anspråk.

Vad angår grupperna 2 och 3, vilka enligt utredningens förslag skulle

hänföras till lönegraderna 13 respektive 14, är jag icke övertygad om nödvändigheten

av att särhålla dessa anläggningar i två grupper. Enligt utredningsmännens

förslag skulle visserligen krav på maskinistexamen av 3

klass endast gälla för ansvarsmaskinist vid anläggning, tillhörande grupp 3,

men enligt vad jag inhämtat från byggnadsstyrelsen skulle ett uppställande

av samma krav för ansvarsmaskinist vid anläggning, tillhörande grupp 2,

1 praktiken innebära en jämförelsevis obetydlig höjning av kompetenskraven,

eftersom värmeskötare redan i icke obetydlig utsträckning inneha

maskinistexamen av 3 klass. Utbildningen för denna examen är f. ö. föga

tidskrävande (13 veckor). Då å andra sidan utbildningen till maskinist av

2 klass (kompetenskrav för ansvarsmaskinist vid anläggning, tillhörande

grupp 4) omfattar 37 veckor och därjämte praktikfordringarna (30 månader)

äro dubbelt så höga som beträffande maskinist av 3 klass (15 månader),

synes det oegentligt att — såsom löneutredningen föreslagit —- tillämpa

samma intervall mellan grupperna 2 och 3 som mellan grupperna 3 och 4.

Jag anser mig därför — med hänsyn jämväl till önskvärdheten av att reducera

antalet anläggningsgrupper och att undvika utnyttjande av närliggande

lönegrader — böra förorda, att anläggningsgrupperna 2 och 3 sammanslås

till en grupp, avsedd för ansvarsmaskinist i 13 lönegraden med maskinistexamen

av 3 klass eller på annat sätt ådagalagd motsvarande kunnighet.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

53

Prövningen av de föreslagna uppflyttningarna av ansvarsmaskinisterna

vid de fyra största sinnessjukhusen och vid karolinska sjukhuset synes mig

böra ankomma på 1949 års tjänsteförteckningskommitté.

De biträdande maskinisterna i 13 lönegraden skulle enligt utredningens

förslag bibehållas en lönegrad över den högre reparatörsgraden och placeras

i 14 lönegraden. Vad angår de biträdande maskinisterna i 15 lönegraden

förordar utredningen, att de skola kvarstå i 15 lönegraden i avbidan på

resultatet av översynen av personalorganisationen vid anläggningarna

ifråga. Då ställning till de biträdande maskinisternas lönegradsplacering

synes böra tagas i ett sammanhang, anser jag mig icke nu böra framlägga

något förslag beträffande dessa tjänster. Prövningen av deras löneställning

torde få upptagas på grundval av de organisationsundersökningar, som

skola företagas.

Utredningens förslag, att maskinisten i lönegrad Ca 16 vid karolinska

sjukhuset skulle uppflyttas till 17 lönegraden, har icke föranlett någon

erinran i remissyttrandena och biträdes av mig. Erinras må, att 16 lönegraden

icke i övrigt skulle tagas i anspråk för maskinistpersonal.

Utredningens förslag till tjänstebenämningar anser jag mig kunna biträda.

Vad utredningen anfört och föreslagit beträffande kompetenskraven å

olika tjänster föranleder icke annan erinran från min sida än som framgår

av vad jag anfört beträffande sammanslagningen av grupperna 2 och 3.

Den i vissa yttranden berörda frågan om utbyte av gällande krav på viss

sjötjänstgöring för förvärvande av maskinistkompetens mot krav på praktik

vid landanläggning synes böra upptagas till närmare övervägande.

I fråga om genomförandet av utredningens förslag i den form de här tillstyrkts

har jag redan i det föregående förordat, att det skall ankomma på

byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen att i samverkan med vissa

andra myndigheter framlägga detalj förslag till lönegradsplacering för olika

tjänster. Det torde få förutsättas, att dessa utredningar skola kunna så bedrivas,

att resultatet av desamma kan ligga till grund för anslagsäskandena

till 1951 års riksdag. I den mån så icke blir fallet, och ett slutligt genomförande

av det principbeslut, som kan komma att meddelas av 1950 års

riksdag, därför icke kan komma till stånd den 1 juli 1951, torde såsom

i vissa remissmyndigheters yttranden ifrågasatts beträffande sådana anläggningar

som beröras av garnisonsmaskinistorganisationen, vissa provisoriska

anordningar böra vidtagas för att tillförsäkra den berörda personalen

i huvudsak den löneställning, som skulle tillkomma den enligt principbeslutet.

Vid upprättandet av detaljförslagen synes i huvudsak böra beaktas vad

löneutredningen anfört till ledning för detta arbete. Givetvis bör härvid

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

hänsyn tagas till de ändringar i utredningens principförslag, som kunna

beslutas i anledning av vad jag i det föregående anfört och föreslagit. Sålunda

skall uppflyttning av eldare från 9 till 10 lönegraden samt av eldare

av 1. klass vid försvaret från 11 till 13 lönegraden och av vissa hantverksföreståndare

från 12 till 13 lönegraden komma till stånd endast i den mån

arbetsuppgifterna å befattningarna utgöra skäl för en sådan uppflyttning

och vederbörande därjämte innehar i det föregående angiven kompetens.

Vid utarbetandet av detaljförslagen torde böra undersökas, huruvida icke

vissa av utredningen undantagna grupper, såsom fortmaskinisterna vid

Bodens fästning, kunna medtagas i löneregleringen.

Utredningen har framhållit, att innehavare av ordinarie eller extra ordinarie

tjänst, vilken nedflyttas i lönegrad, bör bibehållas vid oförändrad

löneställning så länge han kvarstår i innehavande tjänst. Med hänsyn

till att löneregleringen på grund av skäl, som angivits i det förgående,

har en i viss mån provisorisk karaktär, synes emellertid böra gälla, att

nedflyttning av tjänster (exempelvis av elektriker vid flygvapnet) t. v.

icke genomföres. Såsom lönenämnden förutsatt böra emellertid — i avvaktan

på ett slutligt ställningstagande till frågan om maskinpersonalens

lönegradsplacering — nu avsedda tjänster vid uppkommande ledigheter

icke återbesättas utan att frågan härom i varje särskilt fall underställes

Kungl. Maj:ts prövning.

Med anledning av vad tjänstemännens centralorganisation framhållit

angående inplacering i löneklass vid uppflyttning i högre lönegrad på

grund av löneregleringen må framhållas, att skäl icke föreligga för att i

detta hänseende tillämpa andra principer för maskinistpersonalen än som

tidigare tillämpats vid liknande lönerevisioner. Löneklassplaceringen bör

därför ske i enlighet med gällande bestämmelser.

Vad jag i det föregående anfört har närmast tagit sikte på förhållandena

inom allmänna civilförvaltningen och försvaret. Jag förutsätter dock, att i

den mån likartade förhållanden föreligga inom kommunikationsverkens

maskinanläggningar vad här föreslagits skall äga motsvarande tillämpning.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

■ att godkänna de framlagda grunderna för en lönerevision

för maskin-, eldar- och reparatörspersonal vid statsförvaltningens

fasta värmeanläggningar, avsedd att om möjligt träda

i tillämpning den 1 juli 1951.

Med bifall till denna av statsrådets Övriga" ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. Sandberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utredningens förslag

Nuvarande förhållanden

Grupp

Lönegrad

Tjänstebenämning m. m.

Allmänna civilförvaltningen

Försvaret

Kommun ikationsverken

Lönegrad

Tjänstebenämning

Lönegrad

Tjänstebenämning

Lönegrad

Tjänstebenämning

8

22

Förste maskinmästare (över- maskinistexamen jämte viss

kompetens såsom installatör)

Ca 21

Maskinmästare

7

20

Maskinmästare (övermaskinist- examen jämte viss kompe- tens såsom installatör)

Ca 19

—»—

6

19

—»—

Ca 19

Ca 17

—»—

—»—

Ca 16

Maskinist

5

17

—»—

Ca 17

Ca 15

Ca 14

Ca 14

Ca 13

Ca 13

Maskinist

Maskinmästare av 3 :e klass

Maskinist

Maskinist av 2 :a klass

Ca 16, Ce 16

4

15

•

Maskinist (maskinistexamen av

2 :a klass)

Ca 17

Ca 15

Ca 14

Ce 14

Ca 13

Ca 13

Ca 12

Maskinmästare

Maskinist

Maskinist av 1 :a klass

Maskinist

—»—

Maskinist av 2 :a klass

Värmeledningsskötare, tillika

reparatör, av 1 :a klass

Ca 18

Ca 16, Ce 16

Ce 14

Ce 13

Tyghantverkare av 1 :a klass

Maskinist

—»—

—»—

Ce 21

Maskinmästare

3

14

Maskinist (maskiriistexamen av

3:e klass)

Ca 14

Ca 13, Ce 13

Ca 13

Ca 12

Ca 12

Maskinist av 1 :a klass

Maskinist

Maskinist av 2 :a klass

Maskinist

Värmeledningsskötare, tillika

reparatör, av 1 :a klass

Ca 16

Ce 12

Ce 10

—»—

Maskinist av 2 :a klass

Eldare av 1 :a klass

Ca 14

Maskinist av 1 :a klass

2

13

Värmeskötare

Ce 17

Ce 14

Ca 12

Ca 12

Ca 12

Ca 12

Ce 10, 11

och 12

Maskinmästare

Montör

Maskinist

Maskinist av 3 :e klass

Maskinist, tillika reparatör

Värmeledningsskötare, tillika

reparatör av l:a ldass

Värmeledningsskötare

Ce 10

Eldare av 1 :a klass

Ca 12

Ca 12

Ca 12

Ce 11

Maskinist

Maskinist av 2 :a klass

Reparatör

—»—•

1

ll1

V ärmeskötare1

1 Här avses endast befattningshavare, som vid vederbörande anläggning äro heltidssysselsatta med eldnings-, reparations- o. d. göromål.

Anm. Beträffande vissa av förestående befattningar har utredningen ansett att med hänsyn till omständigheter, som icke kunnat beaktas vid klassificeringen, skäl kunde föreligga

för en högre lönegradsplacering.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

Bilaga 2.

Byggnadsstyrelsens förslag till klassificering av statsförvaltningens fasta

maskinanläggningar.

Grupp 1.

Ej redovisad här.

Grupp 2.

Justitiedepartementet.

Säkerhetsanstalten, Norrköping.

Ungdomsanstalten, Skenäs, östra Husby.

Försvarsdepartementet.

Ridskolan.

Garnisonssjukhuset, Karlsborg.

Blekinge kustartilleriförsvar: Oscarsvärn.

Blekinge kustartilleriförsvar: Västra Hästholmsfort (IV. materielområdet).

Socialdepartementet.

Lövsta skolhem och yrkesskola.

Riksförsäkringsanstalten.

Pensionsstyrelsen.

Kommunikationsdepartementet.

Bangårdspostkontoret, Stockholm.

Postverkets industrifastighet, Ulvsunda.

Centralposthuset, Göteborg.

Postverkets fastighet, Torsgatan 9—11, Borås.

Telegrafstyrelsen: Fastigheterna Brunkebergstorg 2 och Beridarebansgatan

14, Stockholm.

Centraltelegrafstationen, Stockholm.

Telegrafverkets fastighet, Kaserntorget 11 A—B, Göteborg.

Vattenfallsstyrelsen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Ämbetshus (kvarteret Murmästaren), Hantverkaregatan 29, Stockholm.

Ämbetshus (gamla riksdagshuset), Birger Jarlstorg 5, Stockholm.

Ämbetshus (centralpalatset), Tegelbacken, Stockholm.

Bulltofta flygplats.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 196.

57

Ecklesiastikdepartementet.

Nationalmuseet.

Uppsala universitet:

Universitetsbiblioteket.

Patologiska institutionen.

Institutionen för medicinsk och fysiologisk kemi samt farmakologiska

institutionen.

Fysikalisk-kemiska och biokemiska institutionen.1

Kemiska institutionen.1

Institutionen för fysiologisk botanik.

Gymnastik- och idrottsinstitutionen: Gymnastikhuset med studenternas

tennishall.

Universitetsbyggnaden.

Lunds universitet: Universitetsbyggnaden.

Karolinska institutets f. d. byggnader, Hantverkaregatan 3, Stockholm.

Chalmers tekniska högskola: Avdelningar och institutioner vid Gibraltargatan,

Göteborg.

Dövstumsskolan å Manilla.

Vårdanstalten för dövstumma å Mogård.

Konstfackskolan.

Gymnastiska centralinstitutet.

Dramatiska teatern, Stockholm.

Jordbruksdepartementet.

Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut: Maskininstitution och

vattenverk.

Skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut, Experimentalfältet,

Stockholm.

Handelsdepartementet.

Statens provningsanstalt.

Statens hantverksinstitut.

Patent- och registreringsverket.

Inrikesdepartementet.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Uppsala slott.

Grupp 3.

Justitiedepartementet.

Fångvårdsanstalterna i Malmö, Härianda och Härnösand.

1 Gemensam värmecentral men en ansvarig maskinist för vardera institutionen. Den

ene bör ensam ha ansvaret för värmecentralen, men så länge apparaturen inom resp.

institutioner skall skötas av olika personer, komma båda ändock i denna grupp.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Försvarsdepartementet.

Arméns intendenturförråd i Karlsborg. *

Militärstabsbyggnaden, östermalmsgatan 87, Stockholm.

F. d. 11, Stockholm.

A 1, Stockholm.

T 2 N

Artilleriskjutskolan.

Luftvärnsskjutskolan.

Luftbevakningscentralen, (inkl. Lägret och Skans I), Tingstäde.

Härnösands kustartilleridetachement.

Stockholms kustartilleriförsvar: Kustartilleriförsvarsstaben, Vaxholm och

Rindö.

Karlskrona örlogsstation: Avdelning Anckarstierna.

Blekinge kustartilleriförsvar: Anläggningarna på Aspö.

Kommunikationsdepartementet.

Ämbetshus (kvarteret Rosenbad), Drottninggatan 1—3, Stockholm.

Torslanda flygplats.

Ecklesiastikdepartementet.

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien: Byggnader för riksantikvarieämbetet

och statens historiska museum.

Lunds universitet: Kemiska institutionen.1

Institutet och förskolan för blinda å Tomteboda.

Vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte.

Högre tekniska läroverket, Stockholm.

Stadion, Stockholm.

Handelsdepartementet.

Ingenjörsvetenskapsakademiens försöksstation jämte svenska träforskningsinstitutet

och metallografiska institutet, Stockholm.

Inrikesdepartementet.

Sundby sjukhus: Sjukavdelningen i Ribbingelund.

Grupp 4.

Försvarsdepartementet.

Krigsmaterialverkets lokalförvaltningar i Storuman, Gällö, Korsnäs, Ulriksdal,

Hallsberg, Tenhult och Räppe.

1 Inplaceringen motiveras av den för ett flertal institutioner gemensamma utrustning,

som är förlagd till kemiska institutionen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

59

Arméns intendenturförråd i Boden.

I 7, Ystad.

Kl, K 2, K 3 och K 4.

A 5 (inkl. Heden).

Lv 4, Lv 5 (inkl. Tynderö), Lv 6 (inkl. Pilegården) och Lv 7 (inkl. Tåme).

Krigsskolan.

Infanteriskjutskolan.

Arméns jägarskola (inkl. Gällivare).

Garnisonssjukhuset, Skövde.

Hårsfjärdens örlogsdepå (inkl. Vitså).

Karlskrona örlogsstation: Avdelning Sparre.

Kommunikationsdepartementet.

Centralposthuset, Stockholm.

Telegrafverkets fastigheter i kvarteret Jericho, Stockholm.

Kanslihuset jämte övriga till kanslihusannexets värmecentral anslutna

byggnader, Stockholm.

Ämbetshus (kvarteret Grönlandet norra), Drottninggatan 96, Stockholm.

Ecklesiastikdepartementet.

Naturhistoriska riksmuseet.

Dövstumskolan, Vänersborg.

Kungl. Teatern, Stockholm.

Jordbruksdepartementet.

Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut: Mejeribyggnaden.

Inrikesdepartementet.

S:ta Annas, S:t Olofs och Västra Ny sjukhus.

Statens anstalt för fallandesjuka.

Karolinska sjukhusets garnisonsavdelningar (garnisonssjukhuset), Agnegatan

19, Stockholm.

Statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens alkoholistanstalt därstädes.

Statens alkoholistanstalt å Venngarn.

Grupp 5.

Justitiedepartementet.

Säkerhetsanstalten, Hall, jämte sinnessjukavdelningen, Håga, Södertälje.

Fångvårdsanstalten, Långholmen, Stockholm.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Försvarsdepartementet.

Arméns intendenturförråd i Stockholm (inkl. kronobageriet).

I 3, I 4 (inkl. Prästtomta), 15 (inkl. Kånkbacken), 16, 17, Revinge (inkl.

uthyrningsfastigheter), 18, 111, 114 (inkl. Ivförråd Fo21), 115, 116,

117 (inkl. Backamo), I 18 och 120 (inkl. Vännäs).

P 1 (inkl. Taxhuvud) och P 2.

A 1, Risne, A 2 (inkl. uthyrningsfastigheter och Vårgårda), A 4 (inkl. Grytan),

A 7 (inkl. Tofta), A 8 och A 9.

Lv 1 och Lv 3 (inkl. Risne, Örby, Lovö och Gustaf sberg).

Ing 1 (inkl. Laxön, Älvkarleö och Helenelund), Ing 2 (inkl. Ränneslätt) och

Ing 3 (inkl. Ängesholmen och Råbäcken).

SI (inkl. Marieberg).

T 1, T 2, T 3 (inkl. Tallåsen och Stormyren) och T 4.

Arméns underofficersskola (inkl. försvarets läroverk).

Stockholms örlogsstation.

KA 3.1

KA 2: Förläggningen, Gräsvik.

Blekinge kustartilleriförsvar: Kungsholmsfort (inkl. Batt Tö).

KA 4: Förläggningen vid Käringberget (inkl. Oscar II fort).

Sjökrigsskolan.

Marinens underofficersskola.

Flottans sjömansskola.

Flygvapnets centrala skolor.

Ecklesiastikdepartementet.

Tekniska högskolan i Stockholm: Byggnaderna vid Valhallavägen 79.

Jordbruksdepartementet.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök: Högskolebyggnaderna,

Ultuna, inkl. Kungsängens gård, Danmark.

Veterinärhögskolan: Byggnaderna vid Roslagsvägen, Stockholm.

Statens veterinärmedicinska anstalt.

Inrikesdepartementet.

Statens bakteriologiska laboratorium.

Psykiatriska sjukhuset samt S:t Jörgens, Västra Marks, Salberga och Gådeå

sjukhus.

1 Om samma person skall ansvara för driften vid ifrågavarande anläggning samt Gotlands

kustartilleriförsvars reservkraftstation å Fårösund m. m. bör anläggningen hänföras

till grupp 6.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Grupp 6.

Försvarsdepartementet.

I 1, Ulriksdal1, I 2 (inkl. V. militärbefälsstaben, Råtorp, Sörmon och Trossnäs),

112 (inkl. garnisonssjukhuset och Ränneslätt), 113 (inkl. Rommehed),

119 och 121 (inkl. arméhundskolan och garnisonssjukhuset).

I>3 och P 4 (inkl. Axvall).

A 3 (inkl. Kristianstad och Rinkaby) och A 6 (inkl. Skillingaryd).

Lv 2 (inkl. Hästholmen).

Garnisonssjukhuset, Boden.

Ämbetsbyggnaden (kvarteret Tre Vapen), Gärdet, Stockholm.

Stockholms kustartilleriförsvar: KA 1 förläggning, Oscar-Fredriksborg,

jämte batterier och ytterförläggningar.2

F 1, F 2, F 3, F 4, F 5, F 6, F 7, F 8, F 9, F 10, F 11, F 12, F 13, F 14, F 15,

F 16 och F 20, F 17, F 18 samt F 21 (inkl. Boden, Oscarsvarv och Nederkalix).

Inrikesdepartementet.

Sundby (med eller utan sjukavdelningarna i Ribbingelund och Rosöga),

Birgittas, S:t Sigfrids, S:ta Gertruds, Vipeholms, Restads, Källshagens,

Mariebergs, Säters (med eller utan sjukavdelningen i Olofsfors och Pärlby

sjukhus), Sidsjöns, Frösö, Umedalens och Furunäsets sjukhus.

Serafimerlasarettet.

Grupp 7.

Inrikesdepartementet.

Ulleråkers, Ryhovs, S:t Lars och S:ta Maria sjukhus.

Grupp 8.

Inrikesdepartementet.

Karolinska sjukhuset.

1 Specialmotivering finnes för denna inplacering.

2 Inplaceringen gäller så länge en person har ansvaret för driften vid samtliga ifråga-varande

anläggningar.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1950.

500652

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:385 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 s. 12 i texten
  2. SU 1950:205 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående lönegradsplacering av viss eldar-, reparatörsoch maskinistpersonal m. in. jämte i ämnet väckt motion a1 i texten