Angående lönegradsplacering av viss eldar-, reparatörsoch maskinistpersonal, m. m
1950-03-31 · 61 sidor, varav 59 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 59 av 61 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1950:196, Angående lönegradsplacering av viss eldar-, reparatörsoch maskinistpersonal, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
1
Nr 196.
Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen angående lönegradsplacering
av viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal,
m. m.; given Stockholms slott den 31 mars 1950.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
John Lingman.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen framläggas förslag till allmänna riktlinjer för lönegradsplacering
av eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal vid statsförvaltningens
fasta maskinanläggningar. Enligt dessa riktlinjer skulle eldare placeras
i 9 och 10 lönegraderna, varvid 10 lönegraden skulle förbehållas eldare med
vissa speciella uppgifter. Reparatörer skulle hänföras till 11 eller — under
vissa förutsättningar — 13 lönegraden. Ansvarsmaskinisterna skulle fördelas
å lönegraderna 11, 13, 15, 17, 19 och 21. För maskinist i 16 lönegraden
(vid karolinska sjukhuset) avses 17 lönegraden. Med fastställande av
lönegradsplaceringen för biträdande ansvarsmaskinist anses höra anstå, till
dess vissa organisationsundersökningar verkställts. De föreslagna riktlinjerna
ha i viss mån provisorisk karaktär, enär med slutligt ställningstagande
i vissa delar ansetts böra anstå i avbidan på resultatet av 1949 års tjänsteförteckningskommittés
arbete.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 31 mars 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,
Lingman.
Statsrådet Lingman anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter fråga om lönegradsplacering av viss eldar-, reparatörsoch
maskinistpersonal, m. m. samt anför därvid följande.
Inledning.
Vid statens värme- och därmed jämförliga anläggningar finnes anställd
maskinist- och reparatörspersonal i ett flertal olika lönegrader och med
skilda tjänstebenämningar. Härtill komma eldare, som i allmänhet äro lönegradsplacerade
men i en del fall anställda enligt kollektivavtal. I viss utsträckning
förekommer jämväl, att personal med reparatörs- eller eldargöromål
är anställd såsom hantverkare eller hantverksföreståndare. Särskilda
kompetensföreskrifter ha meddelats endast för vissa av nu berörda anställningshavare.
Frågan om anställnings- och avlöningsförhållandena för ifrågavarande
personalkategorier har under senare år varit föremål för övervägande i
skilda sammanhang. I detta hänseende må erinras om de utredningar och
förslag, som framlagts av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga i betänkande
den 21 maj 1941 (SOU 1941: 17), av tjänsteförteckningssakkunniga
för statens sinnessjukhus i betänkande den 18 januari 1943, av 1945 års löneutredning
för viss fångvårdspersonal i betänkande den 16 november 1945, av
1944 års lönekommitté, avseende sjukvårds- och ekonomipersonal, i betänkande
den 30 september 1946 (SOU 1946: 67) samt av försvarets tjänsteförteckningssakkunniga
i betänkande den 31 december 1946 (SOU 1946: 94),
vilka sistnämnda sakkunniga åberopat bl. a. en av statens organisationsnämnd
den 27 juni 1946 framlagd utredning angående eldnings-, underhålls-
och reparationstjänsten vid försvarets ång- och värmecentraler. De
förslag, som framlagts av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga, av tjän
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
3
steförteckningssakkunniga för statens sinnessjukhus och av 1945 års löneutredning
för viss fångvårdspersonal, ha föranlett beslut vid 1942, 1945 och
1946 års riksdagar, medan övriga förslag, såvitt angår här avsedd personal,
icke förelagts riksdagen.
Nu nämnda utredningar ha allenast berört vissa slag av ifrågavarande befattningar
och endast avsett begränsade förvaltningsområden. Någon tillfredsställande
samlad överblick rörande anställnings- och avlöningsförhållandena
har därför icke kunnat erhållas, vilket inneburit en olägenhet vid
lönesättningen av här avsedda tjänster.
Genom beslut den 11 april 1947 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för finansdepartementet
att tillkalla särskilda utredningsmän med uppdrag alt
verkställa utredning om anställnings- och avlöningsförhållandena för maskinister
och övrig personal vid statens värmeanläggningar. I direktiven angavs
utredningen böra avse anställnings- och avlöningsförhållandena för all
personal vid statens värme- och därmed jämförliga anläggningar, som vore
sysselsatt med maskinist-, reparatörs- eller eldningsgöromål. Även hantverkarpersonal
med likartade uppgifter borde enligt direktiven omfattas
av undersökningen. Vidare uttalades i direktiven, att uppmärksamhet borde
ägnas åt frågan om vilka kompetenskrav som borde ställas på olika slag
av befattningshavare. Därvid borde beaktas önskvärdheten av att — särskilt
vid mindre och medelstora anläggningar — undvika en alltför stor
specialisering av befattningshavarna efter arbetsuppgifter. I fråga om
tjänstebenämningarna framhölls i direktiven, att större enhetlighet syntes
böra eftersträvas.
Såsom utredningsmän tillkallade chefen för finansdepartementet, med
stöd av Kungl. Maj :ts nyssnämnda bemyndigande, dåvarande ledamoten
av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen E. G. E. Eriksson,
tillika ordförande, byråchefen i byggnadsstyrelsen E. O. Jonsson och kanslirådet
i finansdepartementet N. M. af Malmborg. Jämlikt Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 29 oktober 1948 tillkallades sedermera ytterligare två
utredningsmän, sekreteraren hos tjänstemännens centralorganisation M.
Gustafson samt numera ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen
S. 11. Henriksson.
Utredningsmännen — vilka antagit benämningen 19i7 års löneutredning,
anseende maskinist personal m. fl. — ha den 23 september 1949 avgivit
betänkande (stencilerat) angående lönegradsplacering m. m. av eldar-,
reparatörs- och maskinistpersonal vid statsförvaltningens fasta maskinanläggningar.
I belänkandet behandlar utredningen till en början vissa organisationsfrågor,
varjämte utredningen berör vissa spörsmål om anställningsformerna
för ifrågavarande personal. Härefter upptager utredningen till behandling
frågan om personalens löneställning och framlägger förslag i sådant
hänseende för de olika personalgrupperna. Enligt förslaget skulle åt
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
skilliga befattningar uppflyttas i lönegrad men även nedflyttning i lönegrad
ske av vissa tjänster. Slutligen behandlar utredningen vissa spörsmål, sammanhängande
med genomförandet av utredningens förslag.
Utredningen har framhållit, att dess förslag äro att betrakta såsom principförslag,
vilkas tillämpning i viss utsträckning äro beroende av ytterligare
överväganden. För tids vinnande har utredningen sålunda icke ansett sig
böra framlägga detalj förslag rörande lönegradsplacering av de enskilda
tjänsterna. Detta förhållande bör emellertid enligt utredningens mening
icke utgöra hinder för att de förordade lönegradsplaceringarna fastställas
att gälla fr. o. m. ingången av budgetåret 1950/51.
över löneutredningens betänkande ha, efter remiss, utlåtanden avgivits
av försvarets civilförvaltning, arméförvaltningen, fortifikationsförvaltningen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens lönenämnd och statens
organisationsnämnd. Yttranden ha vidare, efter remiss, inkommit från svenska
landstingsförbundets styrelse, svenska stadsförbundets styrelse, som
åberopat ett av förbundets löne- och förhandlingsdelegation avgivet yttrande,
landsorganisationen, som åberopat vad statstjänarkartellen anfört i ett
till landsorganisationen överlämnat yttrande, och tjänstemännens centralorganisation.
Jag torde nu få redogöra för innehållet i löneutredningens föreliggande
betänkande och de däröver avgivna yttrandena samt för mitt ståndpunktstagande
till de olika frågor, som behandlas i betänkandet.
Vissa organisationsfrågor m. m.
Allmänna organisationsfrågor. Vid maskinanläggningarna
inom allmänna civilförvaltningen har någon egentlig omprövning av personalorganisationen
icke ägt rum på lång tid. Vid flertalet försvarsanläggningar
åter ha, såsom inledningsvis berörts, genom statens organisationsnämnds
försorg nyligen genomförts ingående organisationsundersökningar,
på grundval av vilka detaljerade förslag i fråga om personaluppsättningen
vid de enskilda anläggningarna framlagts. En jämförelse
mellan, å ena sidan, den av organisationsnämnden förordade personaluppsättningen
och, å andra sidan, nuvarande personaluppsättning vid exempelvis
sinnessjukhusen visar, att reparatörs- och maskinistpersonalen vid
de senare anläggningarna i regel är mera omfattande och högre placerad i
lönegrad än som svarar mot organisationsnämndens förslag beträffande
försvaret. Detta beror delvis på att sinnessjukhusen i regel med egen personal
ombesörja mera omfattande reparations- och anläggningsarbeten, medan
sådana arbeten enligt organisationsnämndens mening böra utföras i fri
konkurrens av entreprenörer eller av militära verkstäder. En annan orsak
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
5
till den förhållandevis störa personaluppsättningen vid sinnessjukhusen
torde vara, att sinnessjukhusen tidigare medelst egna ångkraftverk helt eller
delvis täckte sitt behov av elektrisk energi, för vilket särskild personal
erfordrades. Någon regelbunden kraftproduktion förekommer emellertid
f. n. icke vid ett flertal sinnessjukhus.
Löneutredningen. Löneutredningen har utgått från nu gällande personalorganisation
inom allmänna civilförvaltningen samt från organisationsnämndens
förslag beträffande försvaret. I fråga om personaluppsättningen
inom allmänna civilförvaltningen har utredningen emellertid uttalat, att
avvägningen av densamma både vid sinnessjukhusen och vissa andra anläggningar
gåve anledning till erinringar. Utredningen har därför förordat
en allmän översyn genom byggnadsstyrelsens försorg av personaluppsättningen
inom allmänna civilförvaltningen. Vad angår organisationsnämndens
förslag har utredningen ej tagit ställning till vissa från personalhåll framställda
invändningar mot förslaget, vilka gå ut på att personaluppsättningen
skulle vara för knappt tilltagen i fråga om den kvalificerade personalen,
i det att behovet av dylik personal för bl. a. vakttjänstgöring icke skulle ha
tillräckligt beaktats. Organisationsnämndens förslag borde enligt utredningens
mening överlämnas till fortifikationsförvaltningen för att finnas
tillgänglig inom ämbetsverket vid behandlingen av hithörande frågor.
Yttrandena. Försvarets civilförvaltning har framhållit, att av utredningens
betänkande icke kunde utläsas, vilken inverkan skyldigheten att förrätta
vakttjänst utövat på lönegradsplaceringen eller med andra ord om
löneställningen avvägts under hänsynstagande till förekommande vakttjänst
eller om dylik avsetts skola kompenseras i annan ordning. Det hade
emellertid varit önskvärt, att löneutredningens synpunkter på denna fråga
blivit belysta.
Arméförvaltningen har uttalat, att dess intendenturavdelning vid handläggning
av frågor rörande personal i eldningstjänst inom försvaret iakttagit,
att vid smärre värmeanläggningar, som betjänades av deltidsanställd
personal eller av 1—2 man, svårigheter uppstått att bereda personalen i
arbetarskyddslagen stadgad veckovila eller i Saar stadgad ledighet, enär
lämpliga avbytare ofta icke kunde erhållas. Hithörande spörsmål hade ej
berörts i utredningen. Denna fråga syntes höra upptagas till övervägande,
förslagsvis i samband med den av löneutredningen föreslagna översynen av
personalorganisationen. Framhållas borde, att dessa spörsmål intimt sammanhängde
med vilket slag av bränsle som koinme till användning och därmed
med driftsekonomien.
Arméförvaltningen har vidare ifrågasatt, om icke även den av utredningen
förordade organisationsundersökningen inom allmänna civilförvaltningen
borde för ernående av likformig bedömning inom hela statsförvaltningen
omhänderhavas av statens organisationsnämnd. I anledning av de från per
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
sonalhåll framställda invändningarna mot organisationsnämndens förslag
beträffande försvaret har arméförvaltningen framhållit, att pågående utredning
visat att den passiva tjänsten inom försvaret i regel syntes kunna förläggas
på sådant sätt, att personaluppsättning enligt organisationsnämndens
förslag skulle vara tillräcklig.
Statskontoret har ansett, att man borde dröja med ett ställningstagande
till löneutredningens förslag till dess organisationsundersökningen hunnit
fullföljas över hela linjen.
Statens organisationsnämnd har framhållit att, medan de av löneutredningen
föreslagna lönegradsplaceringarna omedelbart kunde genomföras vid
försvarets maskinanläggningar, den av löneutredningen föreslagna översynen
av personaluppsättningen inom allmänna civilförvaltningen måste verkställas,
innan utredningens förslag i fråga om lönegradsplaceringar kunde
tillämpas inom allmänna civilförvaltningen; eljest saknades garantier för
att lönegradsplaceringen i praktiken bleve väl avvägd och i möjligaste mån
rättvis. Ifrågavarande översyn, vilken ur personalsynpunkt vore av mycket
brådskande natur, borde uppdragas åt byggnadsstyrelsen i intimt samarbete
med organisationsnämnden, varjämte sakkunniga från fortifikationsförvaltningen
och arméförvaltningen borde medverka. I samband med denna
översyn borde enligt organisationsnämndens mening jämväl frågan om
den kvalificerade maskinpersonalens vakttjänstgöring och passiva tjänst
utredas.
Beträffande innebörden av begreppen passiv tjänst och vakttjänstgöring,
vilka enligt vad organisationsnämnden funnit ofta sammanblandades, har
organisationsnämnden anfört följande.
Den passiva tjänsten karakteriseras därav, att vederbörande befattningshavare
under fritid är ständigt och lätt tillgänglig i sin bostad eller på annan
angiven plats per telefon eller bud för att vid behov kunna ingripa vid eventuellt
inträffande driftstörning eller katastrof. Intet hindrar sålunda, att
den jourhavande under fullgörande av passiv tjänst helt ägnar sig åt fritidssysselsättning
eller vila. Vakttjänstgöring däremot förutsätter att vederbörande
befattningshavare uppehåller sig i viss tjänstelokal samt att han
antingen passar vissa instrument eller mer eller mindre regelbundet utför
vissa förrättningar, exempelvis temperaturavläsning.
Organisationsnämnden har framhållit, att nämnden räknat med att vid
försvarets anläggningar normalt endast passiv tjänst behövde förekomma.
Nämnden hade vid sina organisationsundersökningar funnit att 10 % tidskompensation
för fullgjord sådan tjänst måste anses fullt tillräcklig men
hade ej tagit definitiv ställning till spörsmålet, eftersom motsvarande problem
förelåge inom ett flertal statliga verk och inrättningar och därför borde
upptagas till behandling i ett större sammanhang.
Gentemot organisationsnämndens uppfattning, att större ändrings- och
nyanläggningsarbeten vid försvarets förband borde utföras av entrepre
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
7
nörer eller militära verkstäder, har tjänstemännens centralorganisation
framhållit, att utvecklingen visat att entreprenörsförfarandet i praktiken
icke förekomme i förutsatt omfattning, särskilt beträffande förband med
isolerat läge, där det varit förmånligare att i största möjliga utsträckning
utnyttja den egna maskinpersonalen också för annat än service- och löpande
underhållsarbeten. Centralorganisationen har vidare framhållit, att den
begränsade användningen av sjukhusens anläggningar för kraftalstring
till viss del syntes bero på att sådan kraftalstring med gällande kolpriser
icke vore ekonomisk.
Garnisonsmaskinistorganisationen. Vid sina undersökningar
beträffande försvaret utgick organisationsnämnden från den
principen, att all fast maskintjänst, underställd en och samme förbandschef,
utgör en anläggning. Avsteg från denna princip gjordes dock i de fall,
då ett sammanförande av den fasta maskintjänsten vid två eller flera närliggande
förband till en anläggning under en ansvarsmaskinist borde medföra
påtagliga fördelar beträffande driftsekonomi och personalbesparing.
Detta utgjorde grundtanken i den av nämnden föreslagna garnisonsmaskinistorganisationen.
Genom sammanslagning till större enhet av den fasta maskintjänsten
vid flera förband i fråga om såväl eldnings- och reparationstjänst
som passiv tjänst kunde vid behov inom anläggningen verkställas personalutjämning
och inbördes utbyte av reparatörspersonal med specialutbildning,
varjämte den passiva tjänsten bleve mindre betungande.
Den fasta maskintjänsten vid de olika förbanden skulle enligt förslaget
sammanföras under en garnisonsövermaskinist eller garnisonsmaskinmästare.
Garnisonsövermaskinisten skulle icke vara knuten till viss anläggning,
under det att såsom garnisonsmaskinmästare skulle utses ansvarsmaskinisten
vid en av anläggningarna å orten. I fråga om lönegradsplaceringen
innebar organisationsnämndens förslag, att ansvarsmaskinist vid anläggning,
som sorterade under garnisonsövermaskinist, eller vid sådan anläggning
å ort med garnisonsmaskinmästare, vid vilken ifrågavarande
befattningshavare icke vore placerad, skulle hänföras till lägre lönegrad än
den, som skulle ha tillämpats, därest anläggningen icke varit inlemmad i
garnisonsmaskinistorganisationen. Garnisonsmaskinmästare skulle placeras
två lönegrader högre än ansvarsmaskinist vid fristående anläggning tillhörande
samma anläggningsgrupp, medan frågan om löneställningen för garnisonsövermaskinisterna
enligt organisationsnämndens mening borde ytterligare
prövas av vederbörande tjänsteförteckningssakkunniga och lönenämnder.
Vid remissbehandlingen av organisationsnämndens förslag framhöll försvarets
civilförvaltning bl. a., att ett ställningstagande till frågan om garnisonsmaskinistorganisationen
borde anslå till dess att spörsmålet om den
militära fastighetsförvaltningens framtida gestaltning blivit löst. Byggnads
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
styrelsen ansåg, att den föreslagna anordningen med garnisonsmaskinist
kunde vara fördelaktig endast i de fall, där de sammanslagna förbanden vore
belägna omedelbart intill varandra och garnisonsmaskinisten helt kunde
omhänderha driften av de honom underställda anläggningarna. Såväl försvarets
civila tjänstemannaförbund som Sveriges arbetsledareförbund avstyrkte
genomförandet av den föreslagna organisationen.
Löneutredningen. Löneutredningen har uttalat, att frågan om ett eventuellt
genomförande av den av organisationsnämnden förordade garnisonsmaskinistorganisationen
eller den av byggnadsstyrelsen ifrågasatta anordningen
med sammanslagning av närliggande förband under gemensam ansvarsmaskinist
borde i samband med remissbehandlingen av löneutredningens
betänkande underkastas närmare prövning av fortifikationsförvaltningen,
till vilket ämbetsverk den militära fastighetsförvaltningen i
stort sett koncentrerats. Med hänsyn härtill har löneutredningen icke framlagt
förslag i fråga om den lönegradsplacering, som borde tillämpas, därest
åt ansvarsman vid en anläggning anförtroddes ansvaret för driften jämväl
vid annan anläggning eller andra anläggningar.
Yttrandena. Försvarets civilförvaltning har vidhållit sin tidigare uttalade
uppfattning, att ställningstagande till här avsedda organisation.sspörsmål
kan ske först sedan frågan om den militära fastighetsförvaltningen i sin
helhet klarlagts.
Arméförvaltningen har ansett, att frågan om ett genomförande av den av
organisationsnämnden föreslagna garnisonsmaskinistorganisationen eller
den av byggnadsstyrelsen ifrågasatta anordningen med sammanslagning av
närliggande förband under en gemensam ansvarsmaskinist borde prövas av
fortifikationsförvaltningen och arméförvaltningens intendenturavdelning
gemensamt under medverkan av organisationsnämden. Då det enligt arméförvaltningens
mening vore angeläget att genomförandet av utredningens
förslag icke uppskötes i avvaktan på nämnda prövning, syntes inplacering i
högre lönegrad, som skulle följa av bifall till utredningens förslag, icke
böra ske i fråga om civil ansvarspersonal vid förband, som kunde beräknas
bliva berörda av en eventuell omorganisation. För att ifrågavarande befattningshavare
emellertid icke skulle bli lidande på dröjsmålet med lösningen
av denna organisationsfråga vore skäligt att vikariatslön bereddes dem i den
lönegrad, till vilken vederbörandes befattning skulle ha hänförts enligt utredningens
förslag.
I avvaktan på resultatet av pågående utredning rörande organisationen av
fortifikations- och byggnadsförvaltningen vid försvarsväsendet har icke heller
fortifikationsförvaltningen ansett sig kunna fatta ståndpunkt till de av
organisationsnämnden och byggnadsstyrelsen väckta förslagen. I likhet med
arméförvaltningen har fortifikationsförvaltningen föreslagit, att ansvars
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
9
personalen vid de förband, som kunde komma att beröras av en eventuell
omorganisation, icke omedelbart erhölle de högre ordinarie befattningar,
som enligt löneutredningens betänkande skulle komma i fråga, utan i avvaktan
på slutgiltig lösning tillerkändes vikariatslön motsvarande den föreslagna
högre löneställningen.
Statens organisationsnämnd har uttalat, att de fördelar, som ett genomförande
av garnisonsmaskinistorganisationen skulle innebära, enligt nämndens
mening borde tillvaratagas så långt detta vore möjligt under förhandenvarande
förhållanden utan att därför genomförandet av den föreslagna
omorganisationen av försvarsväsendets fasta maskintjänst onödigtvis fördröjdes.
Detta syntes nämnden vara möjligt, därest dess ursprungliga förslag
—■ i avvaktan på resultatet av såväl de pågående fortifikationsförsöken
som den av nämnden påkallade översynen av den fasta maskintjänsten
vid allmänna civilförvaltningen — på sätt byggnadsstyrelsen antytt modifierades
i den riktningen att avsett sammanförande till en anläggning tillsvidare
endast tillämpades vid förband, som läge i omedelbar anslutning till
eller närhet av varandra.
Anställningsformer. Den vid statens värme- och därmed jämförliga
anläggningar med maskinist-, reparatörs- och eldargöromål sysselsatta
personalen utgöres av — förutom vissa arvodes- eller kontraktsanställda
befattningshavare — civila, civilmilitära och, vid vissa marinen tillhöriga
anläggningar, militära tjänstinnehavare samt kollektivavtalsanställda
arbetstagare. Vid allmänna civilförvaltningen är huvuddelen av eldar- och
reparatörspersonalen tjänstemannaanställd. Vid kommunikationsverken
däremot är ifrågavarande personal i regel anställd enligt kollektivavtal
ehuru även tjänstemannaanställning förekommer. Vid försvaret äro flertalet
reparatörer tjänstemän, medan eldarna åtminstone vid förbanden i
allmänhet avlönas enligt kollektivavtal. Maskinistpersonal i ansvarsställning
torde inom samtliga förvaltningsområden vara tjänstemannaanställd,
dock att mindre värmeanläggningar även kunna handhavas av kollektivavtalsanställd
personal.
Såsom framgår av vad inledningsvis anförts borde enligt direktiven för
löneutredningen anställnings- och avlöningsförhållandena för all ifrågavarande
personal göras till föremål för omprövning genom utredningens försorg.
Efter det nämnda direktiv meddelades ha tillsatts dels 1948 års anställningsutredning
och dels marinens underofficerssakkunniga. I anställningsutredningens
uppdrag ingår bl. a. att klarlägga, inom vilka arbetsområden
och för vilka personalgrupper kollektivavtalsanställning ur olika synpunkter
kan vara att föredraga framför tjänstemannaanställning samt att söka
uppdraga de principiella riktlinjerna för en dylik avgränsning. Det ankom
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
mer vidare på utredningen att i sådana fall, då överföring från kollektivavtalsanställning
till tjänstemannaanställning anses böra ske, framlägga detaljförslag
om lönegradsplacering och tjänstebenämning för den berörda
personalen. På marinens underofficerssakkunniga ankommer bl. a. att verkställa
utredning rörande maskinbefälsorganisationen inom marinen.
Löneutredningen. Löneutredningen har uttalat, att den i anledning av tillsättandet
av 1948 års anställningsutredning och marinens underofficerssakkunniga
icke ansett sig böra framlägga förslag rörande anställnings- och
avlöningsförhållandena för vid statsförvaltningens fasta maskinanläggningar
anställd militär personal eller personal anställd enligt kollektivavtal.
Beträffande avgränsningen mellan tjänstemannaanställning och kollektivavtalsanställning
har utredningen emellertid allmänt framhållit, att de
under utredningsarbetet vunna erfarenheterna givit vid handen, att betydande
olägenheter vore förenade med att vid en och samma anläggning
förekomme såväl tjänstemanna- som kollektivavtalsanställd personal, såsom
förhållandet f. n. vore vid flertalet försvarsanläggningar. Utredningen
skulle därför finna det önskvärt, om inom ett och samma förvaltningsområde
för all i maskintjänsten sysselsatt personal valdes en och samma anställningsform.
Rörande valet av anställningsform har utredningen framhållit,
att erfarenheterna från försvaret tydde på att de kollektivavtalsanställda
befattningshavarna i regel kvarstode kortare tid i sina anställningar
än tjänstemännen. Med hänsyn till de olägenheter i form av bristande
kontinuitet i arbetet o. d., som alltid vore förenade med täta personalbyten,
ansåge utredningen att den i maskintjänsten sysselsatta personalen — därest
icke särskilda skäl befunnes motivera avtalsanställning — borde vara
tjänstemannaanställd.
I fråga om den redan tjänstemannaanställda personalen har utredningen
förutsatt att, där ett stadigvarande behov av befattningarna kunde anses
konstaterat, ordinarie anställning bereddes personalen. Enligt utredningens
förmenande funnes utrymme för överföring från extra ordinarie till ordinarie
anställning av ett stort antal befattningar, vilka funnits inrättade under
en lång följd av år, liksom också för beredande av mera fast anställning för
åtskilliga befattningshavare, anställda mot individuellt bestämda arvoden
e. d. (exempelvis viss deltidsanställd personal). Utredningen har understrukit
betydelsen ur rekryteringssynpunkt av att personalen erhölle så fast
anställning som möjligt.
Yttrandena. I anledning av vad utredningen anfört om gränsdragningen
mellan tjänstemannaanställning och kollektivavtalsanställning har försvarets
civilförvaltning anfört bl. a. följande.
De kollektivavtalsanställda arbetarna i eldningstjänst vid försvaret äro
dels helårsanställda dels ock säsonganställda. De säsonganställda liksom
en del av de helårsanställda äro i vederbörligt kollektivavtals mening att
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
11
hänföra till gruppen grov- och diversearbetare och utnyttjas i huvudsak för
eldningsarbete i egentlig mening.
Den med eldningsarbete sysselsatta personalen måste med hänsyn till
eldningsförhållandena och förekommande bränsleslag till viss del vara
variabel. Den personal, som icke ingår i den fasta personalstyrkan
(huvudsakligen de säsonganställda arbetarna i eldningstjänst), synes tills
vidare böra vara kollektivavtalsanställd. Däremot torde övriga arbetare i eldningstjänst
böra överföras till tjänstemannaanställning. Måhända bör emellertid
med hänsyn till 1948 års anställningsutrednings arbete försiktigheten
bjuda, att de såsom grov- och diversearbetare betecknade arbetarna i eldningstjänst
tills vidare bibehållas vid kollektivavtalsanställning.
Arméförvaltningen har — efter att ha erinrat om utredningens uttalande
om önskvärdheten av att inom ett och samma förvaltningsområde för all i
maskintjänsten sysselsatt personal valdes en och samma anställningsform
— framhållit, att för förslag om en dylik åtgärd syntes böra krävas en mera
ingående utredning och utförligare motivering än den nu förebragta.
Statskontoret liksom också svenska stadsförbundet ha såsom ett skäl —
jämte andra — för uppskov med ställningstagandet till löneutredningens
förslag anfört, att frågan om avgränsningen mellan löneplansreglerad tjänstemannaanställning
och kollektivavtalsanställning vore föremål för utredning
av 1948 års anställningsutredning och att resultatet av detta utredningsarbete
icke borde föregripas. Förbundet har i delta sammanhang framhållit,
att på det kommunala området tillämpades kollektivavtalets anställningsform
i mycket stor utsträckning beträffande eldar- och reparatörspersonalen;
något behov att frångå denna förelåge icke.
Med anledning av löneutredningens uttalande, att betydande olägenheter
uppstode vid en sammanblandning av kollektivavtals- och tjänstemannaanställd
personal vid samma anläggning, har statens organisationsnämnd
framhållit, att personalorganisationen vid försvarets förrådstjänst inneslöte
båda dessa anställningsformer (förrådsmän respektive förrådsarbetare)
och att detta förhållande ingalunda varit till nackdel för förrådstjänsten.
I övrigt har organisationsnämnden anfört, att rådande ovissa bränsleläge
och valutasituation syntes tala för att uppdelningen i helårs- och säsonganställda
eldare vid försvaret — vilken genomförts från och med budgetåret
1945/46 — upprätthölles samt att motsvarande uppdelning, i den mån
så icke redan skett, infördes vid den allmänna civilförvaltningen. Detta borde
vara fallet alldeles oberoende av om eldarpersonalen vore tjänstemannaeller
kollektivavtalsanställd. Om tjänstemannaanställningen kunde smidigt
anpassas efter det växlande personalbehovet, funnes ur de synpunkter organisationsnämnden
hade att företräda ingen anledning till erinran mot
att eldarpersonalen tjänstemannaanställdes.
Landsorganisationen har förklarat sig dela löneutredningens uppfattning,
att all ifrågavarande personal borde anställas på avlöningsreglemente.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
överföring av den kollektivavtalsanställda personalen syntes kunna ske
samtidigt som löneutredningens förslag i övrigt genomfördes. Därvid uppkomme
för vissa fall behov av övergångsbestämmelser för att förhindra att
årsinkomsten försämrades.
Lönegradsplacering m. m.
Nuvarande förhållanden m. m.
För den tjänstemannaanställda maskinpersonalen vid statens värme- och
därmed jämförliga anläggningar tillämpas f. n. lönegraderna 9, 10, 11, 12,
13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 21. Lönegradsplaceringen kan icke sägas ha
skett med någon större konsekvens. I stort sett har dock löneställningen avvägts
för var och en av följande fyra grupper för sig, nämligen eldare, reparatörer,
ansvarsmaskinister och biträdande ansvarsmaskinister. Vid statens
sinnessjukhus ingå reparatörerna under grupperna hantverkare och
hantverksföreståndare, som omfatta jämväl annan personal. Inom grupperna
ansvarsmaskinister och biträdande ansvarsmaskinister har vid allmänna
civilförvaltningen en differentiering av löneställningen skett på
grundval av en klassificering av anläggningarna, vilken dock skett på olika
sätt inom olika förvaltningsområden. Vid kommunikationsverken och inom
försvaret har motsvarande gruppering av anläggningarna och differentiering
av ansvarsmaskinisternas löneställning icke genomförts.
Eldare och reparatörer.
Lönegradsplacering och tjänstebenämningar för ordinarie och extra ordinarie
eldar- och reparatörspersonal, med undantag av sådan personal i
ansvarsställning, framgår av följande sammanställning, i vilken likväl icke
medtagits ett mindre antal tjänster, som äro mera fristående och icke anknutna
till vissa bestämda anläggningar.
Lönegrad
Allmänna civilförvaltningen
Försvaret
9
Ekonomibiträde, eldare, eldare av 2:a klass
Eldare av 2:a klass
10
Eldare, eldare av l:a klass, förste eldare, hantverkare,
värmeledningsskötare
Eldare av 1 :a klass,
eldare av l:a klass
tillika reparatör
11
Eldare, reparatör
Eldare av 1 :a klass,
förman, montör, re- paratör
12
Hantverksföreståndare, reparatör, reparatör tillika er- sättare för maskinmästare
—
14
—
Elektriker
Kungl. Maj. ts proposition nr 196.
13
Några kompetenskrav för erhållande av ifrågavarande befattningar ha
i allmänhet icke fastställts; för innehav av tjänst såsom eldare av 1 :a klass
vid försvaret fordras emellertid väl vitsordad praktisk tjänstgöring vid mekanisk
verkstad eller liknande kompetens.
Utöver de i sammanställningen avsedda eldarna och reparatörerna, vilka
i sitt arbete äro underställda befattningshavare i ansvarsställning vid viss
anläggning, förekomma, såsom förut nämnts, ett mindre antal tjänster, som
äro mera fristående och icke anknutna till viss bestämd anläggning. Å personalförteckningen
för fångvårdsanstalterna finnes sålunda upptagen en
montörsbefattning i 13 lönegraden, vars innehavare tjänstgör såsom elektriker
vid fångvårdsanstalten å Långholmen men ej är underställd maskinmästaren
där. Till här avsedda tjänster höra även vissa vid försvaret inrättade
befattningar såsom förste montör, montör och biträdande montör.
I fråga om eldar- och reparatörspersonalens nuvarande lönegradsplacering
må i övrigt nämnas följande.
Tjänstemannaanställda befattningshavare, huvudsakligen sysselsatta
med egentligt eldningsarbete, äro f. n. i regel placerade i 9 lönegraden under
benämningen eldare. Flertalet befattningar finnas inrättade vid statens sinnessjukhus
samt vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Härutöver
förekomma endast enstaka sådana tjänster vid ämbetshus, vetenskapliga
institutioner, försvarsanläggningar o. d.
Ordinarie och extra ordinarie befattningshavare, huvudsakligen sysselsatta
med reparationsgöromål, finnas f. n. anställda i 9, 10, 11, 12, 13 och
14 lönegraderna. Emellertid förekommer det endast undantagsvis, att vid
en och samma anläggning för reparatörstjänsterna utnyttjas mer än två
olika lönelägen. De befattningar, om vilka här är fråga, utgöras huvudsakligen
av eldare av 2. klass (försvaret) i 9 lönegraden, eldare (sinnessjukhusen)
och hantverkare (sinnessjukhusen, karolinska sjukhuset, serafimerlasarettet)
i 10 lönegraden, eldare av 1. klassen (försvaret) i 11 lönegraden,
hantverksföreståndare (sinnessjukhusen) och reparatörer (karolinska
sjukhuset, serafimerlasarettet) i 12 lönegraden samt elektriker (flygförbanden)
i 14 lönegraden.
Beträffande tillkomsten av gällande lönegradsplaceringar för ifrågavarande
personal må anföras följande.
1939 års tjänsteförteckningssakkunniga, som utarbetade förslag till tjänsleförteckning
för allmänna civilförvaltningen, föreslogo befattningar i 9
lönegraden såsom eldare av 2:a klass (eldare utan ansvarsställning), i 10
lönegraden såsom eldare av 1 :a klass (eldare och ersättare för maskinist
av 2:a klass i 13 lönegraden) och i 11 lönegraden såsom reparatör (befattningshavare
med huvuduppgift att verkställa reparationer vid större och
medelstora högtrycksångcentraler med kraftalstring eljer kraftomformning).
Förslaget blev, utom vad beträffar statens sinnessjukhus, förelagt
1942 års riksdag och vann riksdagens bifall. Tjänsteförteckningssakkunniga
för statens sinnessjukhus föreslogo inrättandet av eldarbefattningar vid
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
sinnessjukhusen i 9 och 10 lönegraderna. Befattningar i 10 lönegraden borde
enligt de sakkunnigas förslag förefinnas vid de sinnessjukhus, där antalet
eldare vore relativt stort och tillika arbetsuppgifter, som eljest ankomme
på hantverkare, i viss utsträckning anförtroddes eldarna. Proportionen
mellan eldartjänster i lägre och i högre lönegrad borde bestämmas så,
att mot 3—5 eldartjänster i 9 lönegraden såsom regel svarade en eldartjänst
i 10 lönegraden. Beträffande befattningarna såsom hantverkare och
hantverksföreståndare ifrågasatte de sakkunniga icke någon ändring i den
tidigare gällande placeringen i 10 respektive 12 lönegraden. De sakkunnigas
förslag biföllos av statsmakterna år 1945. 1945 års löneutredning för viss
fångvårdspersonal föreslog, att eldarpersonalen vid fångvårdsanstalterna,
där eldningsgöromålen dittills handhafts av vaktkonstaplar i 10 lönegraden,
skulle placeras i samma lönegrader — 9 och 10 lönegraderna —- som vid
sinnessjukhusen. Genom beslut av 1946 års riksdag placerades emellertid
samtlig eldarpersonal vid fångvårdsanstalterna i 10 lönegraden. Hantverkarbefattningarna
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet ha alltsedan
sin tillkomst år 1937 varit hänförda till 10 lönegraden. Reparatörsbefattningarna
vid samma sjukhus blevo genom beslut av 1945 års riksdag
uppflyttade från 11 till 12 lönegraden.
Ansvars maskinister och biträdande
ansvarsmaskinister.
Nuvarande lönegradsplaceringar för ansvarsmaskinisterna framgå av en
i ärendet upprättad tablå, vilken såsom bilaga (bilaga 1) torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende. I anslutning till nämnda tablå må framhållas
följande.
Såsom förut nämnts ha ifrågavarande lönegradsplaceringar för allmänna
civilförvaltningens del grundats på klassificeringar av anläggningarna.
1939 års tjänsteförteckningssakkunniga uppgjorde för allmänna civilförvaltningen
ett förslag till anläggningarnas uppdelning i 7 grupper, vilkas
kännemärken de sakkunniga angåvo. Genom beslut av statsmakterna genomfördes
förslaget år 1942 utom beträffande statens sinnessjukhus. Tjänsteförteckningssakkunniga
för statens sinnessjukhus indelade, med utgångspunkt
från 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas grupperingsförslag,
de statliga sinnessjukhusen (jämte statens anstalt för fallandesjuka) i
4 anläggningsgrupper. I sitt förslag till lönegradsplacering för ansvarsmaskinisterna
vid de olika anläggningsgrupperna tillämpade de sakkunniga
delvis andra lönegrader än de för allmänna civilförvaltningen i övrigt gällande.
Frågan om löneställningen för nu nämnda ansvarsmaskinister löstes
vid 1945 års riksdag i viss anslutning till de sakkunnigas förslag. Lönereglering
för fångvårdens hithörande personal genomfördes vid 1946 års riksdag
på grundval av ett av 1945 års löneutredning för viss fångvårdspersonal
framlagt förslag, vilket anknöt till 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas
förslag med de modifikationer som innefattades i den för ansvarsmaskinisterna
vid statens sinnessjukhus beslutade lönegradsplaceringen.
Nämnas må i detta sammanhang, att statens organisationsnämnd i sin
förut omnämnda utredning konstaterat behovet av en klassificering av värmeanläggningarna
även vid försvaret, där flertalet av de ordinarie ansvars
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
15
maskinisterna, oberoende av vederbörande anläggningars storlek och art,
äro hänförda till 16 lönegraden. Organisationsnämnden har förordat en indelning
av försvarets värmeanläggningar i 6 grupper. Ifrågavarande klassificering
har emellertid skett enligt ett annat system än det inom civilförvaltningen
tillämpade. I utlåtanden över organisationsnämndens förslag uttalade
allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd samt byggnadsstyrelsen,
att ett inom statsförvaltningen i dess helhet tillämpligt klassificeringssystem
borde utarbetas.
I fråga om kompetenskraven för erhållande av de här avsedda befattningarna
äro förhållandena oenhetliga.
Vid ett stort antal mindre anläggningar ha särskilda befattningar för ansvarsmän
icke inrättats. Eldningsarbetet och därmed sammanhängande
göromål fullgöras vid dessa anläggningar normalt av expeditionsvakter,
vaktmästare, förrådsmän o. d. — med eller utan ersättning — vid
sidan av övriga tjänståligganden eller äro anförtrodda åt deltidsanställda
värmeskötare mot års- eller månadsarvode.
Befattningar för biträdande ansvarsmaskinist finnas f. n. vid vissa större
anläggningar (flertalet sinnessjukhus, karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet)
och äro i allmänhet placerade i 13 och 15 lönegraderna; vid
karolinska sjukhuset har dock en sådan befattning hänförts till 16 lönegraden.
Löneutredningen.
Löneutredningen har uttalat, att dess förslag i fråga om löneställningen
för ifrågavarande personalgrupper innebure lönegradsuppflyttning av ett
relativt stort antal tjänster samt att detta kunde vara ägnat att inge vissa
betänkligheter med hänsyn till 1949 års tjänsteförteckningskommittés arbete.
Utredningen har emellertid framhållit, att utredningen iakttagit försiktighet
och avstått från att framlägga vissa i och för sig motiverade förslag
för att icke föregripa tjänsteförteckningskommitténs arbete.
Ledamoten av utredningen, kanslirådet af Malmborg har i särskilt yttrande
uttalat, att han funnit det resultat i fråga om lönegradsplaceringar, som
utredningen kommit till, godtagbart med utgångspunkt från gällande lönegradsplaceringar
inom statsförvaltningen. Efter det utredningen i allt väsentligt
tagit ståndpunkt till föreliggande lönegradsfrågor, hade emellertid
1949 års tjänsteförteckningskommitté tillsatts, i vilken af Malmborg vore
ledamot och huvudsekreterare. Med hänsyn till alt tjänsteförteckningskommittén
hade ställning icke blott som utredningskommitté i vanlig mening
utan även som delegation för förhandlingar med vederbörande personalorganisationer,
funne sig af Malmborg böra göra en allmän reservation
beträffande den ståndpunkt i en viss lönefråga, som han kunde komma
att intaga vid en bedömning inom tjänsteförteckningskommittén av
lönegradsfrågor i ett större sammanhang.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
E l d a r e och reparatörer.
Löneutredningen har förordat, att eldare och reparatörer skola anses
tillhöra en och samma befordringsserie, att befattningarna inom denna skola
utgöras av eldare i 10 lönegraden, reparatör i 11 lönegraden och reparatör
i 13 lönegraden samt att reparatörstjänsterna vid en anläggning normalt
böra rekryteras bland eldarna vid anläggningen. Utredningen har vidare
förutsatt, att såsom rekryteringsgrad på aspirantstadiet skall för eldarna
tillämpas lönegrad Cf 8.
Utredningen har framhållit, att den tekniska utvecklingen lett till en
relativ minskning av behovet av personal för egentligt eldningsarbete, medan
behovet av personal för passning och översyn av olika regleringsanordningar
samt för egentligt reparationsarbete icke obetydligt ökats. Om anledningen
härtill har utredningen anfört i huvudsak följande.
Under de senare årtiondena har, i samband med om- eller nybyggnad av
sjukhus, vetenskapliga institutioner, militära inrättningar o. d. successivt
skett en övergång från äldre och enklare till moderna och mera komplicerade
värmeanläggningar. Pannor och eldningsanordningar av nya och
mer ekonomiska typer ha installerats. Antalet eldningsställen har minskats
genom övergång till större panncentraler, men därvid ha tillkommit anordningar
av olika slag för värmets fördelning och reglering. Värmesystemen
ha tekniskt förbättrats, mekaniska ventilationsanläggningar ha i ökad utsträckning
kommit till användning och automatiska regleringsanordningar
av olika slag ha alltmer införts. Även i fråga om de elektriska anläggningarna,
såväl starkströms- som svagströms-, samt anläggningarna för vattenförsörjning
och avlopp (reningsverk) har den tekniska utvecklingen
gått snabbt framåt.
Under maskinpersonalens tillsyn står emellertid normalt icke blott dessa
anläggningar för uppvärmning, ventilation, vattenförsörjning osv. utan även
annan omfattande maskin- och instrumentutrustning. Särskilt torde böra
nämnas vid olika anläggningar, främst sjukhus och militära förband, förekommande
köks- och tvättanläggningar, kylanordningar, steriliseringsanordningar
och medicinsk apparatur. Även på dessa områden har fortgående
skett en utökning av utrustningen med moderna i tekniskt hänseende
ofta komplicerade anordningar.
Minskningen av det relativa behovet av egentlig eldningspersonal har accentuerats
genom införandet av automatiska eldningsanordningar för fasta
bränslen eller övergång till eldning med flytande bränsle.
Det ökade behovet av reparatör spersonal har, enligt vad utredningen funnit,
endast i viss utsträckning täckts genom utbyte av eldartjänster mot reparatör
stjänster, genom inrättande av nya reparatörstjänster eller genom
ökat anlitande av entreprenörer. Behovet har, framhåller utredningen, även
täckts genom att eldarpersonalen i större utsträckning än tidigare varit fallet
anförtrotts uppgifter vid sidan av det egentliga eldningsarbetet samt genom
att reparatörspersonalen likaledes ålagts mera kvalificerade göromål.
Någon klar gräns kan därför enligt utredningens mening numera i allmän
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 196.
17
het icke dragas mellan å ena sidan eldare, dvs. befattningshavare uteslutande
eller huvudsakligen sysselsatta med egentligt eldningsarbete, och å andra
sidan reparatörer, dvs. befattningshavare uteslutande eller huvudsakligen
sysselsatta med reparationsarbete o. d. Normalt deltoge sålunda eldarpersonalen
vid sidan av eldningsarbetet i skötsel av pannor och värmesystem
samt, under icke eldningssäsong, i diverse översyns- och underhållsarbeten.
Vanligt vore även, att därtill lämpade eldare regelbundet eller vid anhopning
av reparationsgöromål finge fullgöra egentligt reparationsarbete.
I detta sammanhang har utredningen påpekat, att nu tillämpade eldarbenämningar
i flera fall vore missvisande. En på grundval av vissa av byggnadsstyrelsen
införskaffade uppgifter gjord sammanställning av arbetstidens
fördelning på olika göromål för eldarna vid försvaret visade sålunda,
att eldarna av 1. klass i 11 lönegraden endast undantagsvis deltoge i eldningsarbete
och att av eldarna av 2. klass i 9 lönegraden endast inemot 20
procent under mer än halva arbetstiden vore sysselsatta med sådant arbete.
Vidare måste flertalet eldare i 10 lönegraden vid sinnessjukhusen betraktas
såsom huvudsakligen reparatörer. Utredningen har vidare erinrat om att
hithörande befattningar i 10 lönegraden vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
tidigare benämnts reparatörer men att denna benämning
med hänsyn till arbetsuppgifternas art sedermera ändrats till hantverkare.
Den kvalitativa höjning av eldarnas och reparatörernas arbetsuppgifter,
som utredningen kunnat konstatera, har enligt vad utredningen framhållit
hittills icke nämnvärt återverkat på lönegradsplaceringen. I samband med
den översyn av tjänsteförteckningarna, som skett vid skilda tillfällen under
de senaste tio åren, hade endast i undantagsfall förekommit lönegradsuppflyttning
av tjänster tillhörande nu ifrågavarande befattningshavarkategorier.
Samtidigt hade emellertid anställnings- och avlöningsförhållandena för
motsvarande kollektivavtalsanställd personal relativt förbättrats.
Sammanfattningsvis har utredningen beträffande den tjänstemannaanställda
eldar- och reparatörspersonalen uttalat, att utvecklingen enligt vad
utredningen funnit gått i den riktningen, att arbetsuppgifterna blivit kvalitativt
högre samtidigt som avlöningsförhållandena, vid jämförelse med kollektivavtalsanställd
personal med närmast likartade arbetsuppgifter, relativt
försämrats och därmed svårigheterna att tillsätta tjänsterna med befattningshavare
med tillräckliga kvalifikationer för arbetsuppgifternas riktiga
utförande ökats.
Enligt utredningens mening skulle en fortsatt utveckling i denna riktning
vara ägnad att ingiva betänkligheter. Med hänsyn till betydelsen av
god bränsleekonomi, med därav följande minskad råvara- och medelsåtgång,
samt de betydande värden, som numera representeras av den tekniska
materielen vid anläggningarna, anser utredningen det vara av vikt, att
rekryteringsmöjligheterna beträffande eldar- och reparatörspersonalen snarast
förbättras.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Såsom nämnts har utredningen föreslagit, att eldarna skola hänföras till
10 lönegraden eller samma lönegrad, som redan tillämpas för eldare utan
ansvarsställning vid fångvårdsanstalterna. Förutsättningar för denna placering
— liksom också för den av utredningen förordade anordningen att
reparatörstjänsterna vid en anläggning normalt skola rekryteras bland
eldarna vid anläggningen — ha av utredningen angivits böra vara dels att
eldarna redan vid anställningen besitta visst reparationskunnande, vunnet
genom yrkesutbildning, praktik e. d., dels ock att eldarna i den mån så
lämpligen kan ske beredes möjlighet att regelbundet delta ej blott i enklare
översyns- och underhållsarbeten utan även i egentligt reparationsarbete. Då
vid flertalet av de här avsedda anläggningarna varken organisatoriska eller
andra skäl syntes lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av arbetsuppgifterna,
hade utredningen vid behandlingen av frågan om lämplig lönegradsplacering
för eldare och reparatörer utgått från att de angivna förutsättningarna
så småningom komme att vara för handen.
Beträffande lönegradsplaceringen för de ordinarie och extra ordinarie
reparatörerna — varmed avses befattningshavare huvudsakligen sysselsatta
med reparationsgöromål — har utredningen uttalat, att den nuvarande
uppdelningen av ifrågavarande befattningshavare på ej mindre än sex olika
lönegrader enligt utredningens förmenande innebure en alltför långt driven
differentiering. Utredningen hade sålunda för sin del funnit, att behov icke
förelåge av mer än två olika lönegrader för placering av hithörande personal
eller, uttryckt på annat sätt, att arbetsuppgifternas art och kvalitativa beskaffenhet
icke gjorde en uppdelning på flera lönegrader erforderlig. Däremot
vore utredningen övertygad om att en differentiering på två lönegrader
vore motiverad med hänsyn till göromålens olika kvalitet.
I fråga om de lönegrader — 11 och 13 — som borde tillämpas för reparatörspersonalen,
har utredningen anfört följande.
Utredningen har utgått från att intilliggande lönegrader icke böra utnyttjas
i en och samma lönegradsserie med mindre särskilda omständigheter
i visst fall föreligga. Med utgångspunkt härifrån samt från förslaget om inplacering
av eldarna i 10 lönegraden, skulle för reparatörerna en placering
i 12 och 14 lönegraderna kunna övervägas. Även andra skäl ha åberopats till
förmån för en dylik placering. Utredningen är emellertid icke beredd att
förorda en så hög placering, främst med hänsyn till de erinringar, som
kunna resas mot att hänföra den lägre reparatörskategorien till högre lönegrad
än den 11 :e, vilken utgör normallönegrad för kommunikationsverkens
reparatörer. Utredningen förordar därför, att för lönegradsplacering
av reparatörstjänsterna vid statsförvaltningens vämeanläggningar 11 och
13 lönegraderna komma till användning.
Fördelningen av reparatörerna på 11 och 13 lönegraderna bör enligt utredningens
mening ske så, att till 11 lönegraden hänföras befattningshavare,
huvudsakligen sysselsatta med översyns-, underhålls- och reparationsarbeten
av icke alltför komplicerad beskaffenhet, och till 13 lönegraden be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
19
fattningshavare, huvudsakligen sysselsatta med kvalificerat arbete. Enligt
vad utredningen framhållit syntes emellertid några generellt tillämpliga
normer för inplacering av befattningshavare i den ena eller den andra lönegraden
svårligen kunna fastställas. Utredningen har därför i stället redovisat,
hur uppdelningen på de olika lönegraderna av nu förefintliga huvudtyper
av reparatörstjänster enligt utredningens mening lämpligen bör ske,
på sätt framgår av följande redogörelse.
I fråga om arbetsuppgifternas kvalitet anser utredningen, att hantverksföreståndarna
i 12 lönegraden vid sinnessjukhusen och reparatörerna i samma
lönegrad vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet böra jämställas
och placeras i den högre reparatörsgraden. Till 13 lönegraden bör även
hänföras den i sagda lönegrad redan placerade montörsbefattningen vid
centralfängelset å Långholmen. Befattningen ifråga bör vidare enligt utredningens
mening inordnas under maskinmästaren.
Beträffande eldarna av 1. klassen vid försvaret i 11 lönegraden har utredningen
framhållit, att en jämförelse av arbetsuppgifterna för exempelvis
hantverksföreståndarna i 12 lönegraden å ena sidan och eldarna av 1. klassen
vid försvaret i Ca 11 å den andra visar, att de förra normalt äro specialister
inom olika fack (elektriker, smeder, plåtslagare osv), medan de senare
ha att fullgöra mera allsidigt reparationsarbete. I fråga om reparationsgöromålens
kvalitet torde hantverksföreståndarna — liksom reparatörerna
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet —• höra sättas något
före ifrågavarande eldare. Enligt utredningens mening kan emellertid
vid lönebestämningen bortses från denna omständighet. Vid sinnessjukhusen
finnas nämligen genomgående inrättade flera maskinisttjänster än vid
försvarets motsvarande anläggningar, vilket förhållande medfört att eldarna
av 1. klassen vid försvaret tagas i anspråk för vakttjänst och andra uppgifter,
vilka vid sinnessjukhusen åvila den lägre maskinistpersonalen ■—■
vaktmaskinisterna. Utredningen har med hänsyn härtill funnit det befogat,
att eldartjänsterna av 1. klassen i Ca 11 ersättas med reparatörstjänster i
13 lönegraden vid de anläggningar, där organisationsnämnden föreslagit inrättande
av tjänster för förste reparatör i Ca 12, dock att härvid böra vidtagas
vissa jämkningar.
Flygvapnets elektriker, vilka f. n. äro placerade i 14 lönegraden, böra enligt
utredningens uppfattning såsom reparatörer hänföras till 13 lönegraden.
Till stöd härför har utredningen anfört, att vid inrättandet år 1942 av
särskilda elektrikertjänster vid flygförbanden tanken syntes ha varit, att
elektrikerna skulle vara sidoordnade maskinisterna och självständigt svara
för de elektriska översyns- och reparationsarbetena. Utvecklingen hade
emellertid gått i annan riktning. Sålunda hade organisationsnämnden i sin
utredning framhållit, att befattningshavarna ifråga i regel utförde sina
åligganden under maskinistens ledning, ett förhållande, som löneutredningen
under sina undersökningar fått bekräftat. Enligt vad utredningen funnit
kunde elektrikerna vid flygvapnet sålunda icke sägas ha mera självständiga
arbetsuppgifter än de hantverksföreståndare vid sinnessjukhusen,
som tjänstgjorde såsom elektriker. Då ej heller arbetsuppgifternas art och
kvalitativa beskaffenhet synts utredningen motivera högre löneställning för
befattningshavare vid försvaret än vid sinnessjukhusen, förordade utredningen,
att flygvapnets elektriker såsom reparatörer hänfördes till 13 lönegraden.
20
Kungl. Maj :ts proposition nr 196.
Till den lägre reparatörsgraden, dvs. 11 lönegraden, böra enligt utredningens
mening hänföras eldarna i 10 lönegraden vid sinnessjukhusen,
hantverkarna i samma lönegrad vid sinnessjukhusen, karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet samt eldarna av 2. klass i 9 lönegraden vid försvaret.
Rörande de i det föregående berörda, vid försvaret inrättade befattningarna
såsom förste montör, montör och biträdande montör, vilka ej äro
knutna till viss anläggning, har löneutredningen med hänsyn till pågående
organisationsundersökningar, avseende fortilikationsförvaltningens lokalorganisation,
icke ansett sig böra framlägga något förslag i fråga om lönegradsplaceringen.
Vidkommande kompetensfordringarna för erhållande av reparatörsbefattning
har utredningen funnit det varken erforderligt eller möjligt att generellt
gällande krav på viss teoretisk eller praktisk kompetens fastställas
för dessa befattningar. Att meddela kompetensföreskrifter för innehav av
tjänst i den lägre reparatörsgraden har utredningen icke ansett erforderligt
med hänsyn till att enligt vad utredningen förordat redan av eldarna bör
vid anställandet fordras ådagalagt reparationskunnande. I fråga om de högre
reparatörstjänsterna böra enligt utredningens förmenande kompetensvillkoren
avpassas med hänsyn till de med de olika tjänsterna förenade
göromålen.
Löneutredningen har förutsatt, att frågan om anordnande av vidareutbildning
under statens kontroll för eldar- och reparatörspersonalen, för att
ytterligare underlätta eller möjliggöra befattningshavarnas vidarebefordran
till högre reparatörstjänster eller till maskinisttjänster, komme att beaktas
av 1948 års tekniska skolutredning.
Ansvarsmaskinister och biträdande
ansvarsmaskinister.
Löneutredningen har funnit, att utarbetandet av en för statsförvaltningen
i dess helhet tillämplig klassificering vore en nödvändig förutsättning
för åstadkommande av en likformig och rättvisande lönegradsplacering av
maskinistpersonalen inom statsförvaltningen. Sedan Kungl. Maj:t efter
framställning av löneutredningen uppdragit åt byggnadsstyrelsen att i
samråd med övriga av frågan berörda myndigheter uppgöra och till löneutredningen
inkomma med förslag till klassificering av statsförvaltningens
fasta maskinanläggningar, har byggnadsstyrelsen efter samråd med dåvarande
arméns fortifikationsförvaltning och arméförvaltningens intendenturavdelning
till löneutredningen inkommit med förslag angående klassificering
av nämnda anläggningar. Enligt förslaget indelas dessa i åtta grupper,
numrerade från 1 till 8, varvid gruppen med de minsta anläggningarna
betecknas med nr 1. Löneutredningen, som anslutit sig till klassificeringsförslaget,
har föreslagit följande lönegradsplaceringar och tjänstebenämningar
för ansvarsmännen inom de olika grupperna.
Kungl. Maj. ts proposition nr 196. 21
Tjänstebenämning Lönegrad
Varmesköfare (ansvarsställning vid grupp 1) .................... 11
Värmeskötare (ansvarsställning vid grupp 2) 13
Maskinist (ansvarsställning vid grupp 3, biträdande maskinist) .... 14
Maskinist (ansvarsställning vid grupp 4, biträdande maskinist) .... 15
Maskinmästare (ansvarsställning vid grupp 5, förste maskinist)...... 17
Maskinmästare (ansvarsställning vid grupp 6) .................... 19
Maskinmästare (ansvarsställning vid grupp 7) .................... 20
Förste maskinmästare (ansvarsställning vid grupp 8) .............. 22
Utredningen har framhållit, att därest ansvarsman ålades arbetsuppgifter,
som ej tillhörde skötseln av vederbörande värme- och maskinanläggning,
hänsyn därtill borde tagas vid lönesättningen. Vissa ansvarsmän med
dylika uppgifter vore placerade i högre lönegrader än de som skulle gälla
vid tillämpning av de av utredningen uppdragna riktlinjerna för ansvarsmännens
lönegradsplacering. Det syntes utredningen böra klarläggas, i vilken
utsträckning tjänster förekomme, där särskilda skäl förelåge för sådan
högre inplacering.
Med avseende å ansvarsmännen vid anläggningsgrupp 1 innebär utredningens
förslag, att 11 lönegraden skall tillämpas för befattningshavare,
som vid vederbörande anläggning äro heltidssysselsatta med eldnings-, reparations-
o. d. göromål. Anställnings- och avlöningsförhållandena för övriga
ansvarsmän vid ifrågavarande anläggningsgrupp böra enligt utredningens
mening göras till föremål för särskild utredning genom byggnadsstyrelsens
försorg.
Beträffande byggnadsstyrelsens klassificeringsförslag
må anföras följande.
Byggnadsstyrelsen har framhållit, att avsikten med klassificeringen vore
att skaffa underlag för en riktig avvägning av löneställningen för värmeskötare
och maskinister i ansvarsställning genom att fördela de fasta värmeoch
maskinanläggningarna i ett lämpligt antal grupper samt att klassificeringen
ur teknisk synpunkt innebure att bestämma de kvalifikationer, som
ansvarsmännen vid olika anläggningar borde besitta.
I fråga om klassificeringens omfattning må framhållas, att byggnadsstyrelsen
icke verkställt någon klassificering av värmeanläggningarna vid
de kungl. slotten och vid riksdagen med dess verk, enär avvägandet av
löneställningen för värme- och maskinpersonalen vid dessa anläggningar
icke ansetts falla inom löneutredningens uppdrag. Ej heller har klassificering
företagits beträffande lots- och fyrstationerna samt vissa av telegrafverkets
byggnader, eftersom särskild personal, som här avses, icke finnes
anställd vid dessa. Slutligen har byggnadsstyrelsen i sitt förslag undantagit
sådana anläggningar, vilka stå under ledning av överordnad teknisk personal
och sålunda ej ha maskinister eller värmeskötare i ansvarsställning.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Till sistnämnda kategori höra enligt byggnadsstyrelsen bl. a. de under järnvägsstyrelsen
och försvarets fabriksverk sorterande anläggningarna.
Vid utarbetandet av det av byggnadsstyrelsen framlagda klassificeringsförslaget
har enligt vad styrelsen upplyst dels en viss värdering av den
tekniska utrustningen vid de olika anläggningarna verkställts, dels hänsyn
tagits till vederbörande anläggnings storlek och art. Det vore emellertid,
har byggnadsstyrelsen framhållit, ej möjligt att angiva de olika faktorernas
inverkan. Ej heller kunde några kännetecken på de olika grupperna
antöras, utan den gjorda klassificeringen finge definiera gruppernas omfattning.
Ett dylikt förfarande hade den fördelen, att alla förekommande
omständigheter och faktorer kunde beaktas vid bedömningen. Den svaghet,
som läge däri, att det ej angåves hur olika faktorer skulle inverka,
eliminerades enligt byggnadsstyrelsens förmenande i stor utsträckning därigenom,
att klassificeringen omfattade samtliga statsanläggningar och att
den verkställts i ett sammanhang och av samma personer, vilket tillvägagångssätt
syntes ge största möjliga säkerhet för en riktig och likformig
bedömning.
Vidkommande antalet grupper i klassificeringssystemet samt de olika
anläggningarnas inplacering i dessa grupper har byggnadsstyrelsen anfört
bl. a. följande.
Klassificeringen innebär, att anläggningarna indelas i grupper på sådant
sätt, att löneställningen för ansvarsmannen ur teknisk och ekonomisk synpunkt
i regel bör vara lika för alla anläggningar inom samma grupp.
Ehuru klassificeringen ej direkt sammanhänger med löneställningen är
det dock vid bestämning av gruppernas omfattning nödvändigt, att göra
vissa antaganden rörande löneintervallet mellan grupperna. Enligt det nu
uppgjorda förslaget indelas anläggningarna i 7 grupper, numrerade från
1 till 7. Över grupp 7 står en anläggning, nämligen karolinska sjukhuset,
vilken, om man så vill, kan åsättas gruppnummer 8. Vid denna indelning
har antagits, att intervallet i löneställning är två lönegrader mellan grupperna
7—6, 6—5, 5—4 och 4—3 samt en eller två lönegrader mellan grupperna
3—2 och en lönegrad mellan grupp 2 och högsta lönegraden för
grupp 1. Grupp 1 motsvarar i huvudsak bägge de nuvarande lägsta grupperna.
Där värmeanläggningens skötsel ej tar större delen av arbetstiden
i anspråk, torde värmeskötarens löneställning böra göras beroende av hans
övriga arbetsuppgifter. Denna grupp kan därför komma att omfatta flera
lönegrader.
Det har ansetts riktigt att vid klassificeringen förutsätta en teknisk utrustning
av för ifrågavarande byggnad normal beskaffenhet. En omodern
och på grund därav kanske tekniskt enklare anläggning har därför i regel
placerats lika som en modern anläggning av samma slag. Likaså har det
synts önskvärt att en grupp av likartade, i storlek närliggande och administrativt
sammanhörande anläggningar placeras lika även om vissa av
dessa anläggningar skulle vara något för stora eller något för små för
denna placering. I överensstämmelse härmed ha alla högre allmänna läroverk
placerats i grupp 1 ehuru de största stå på gränsen till grupp 2. Likaså
ha alla flygfönband placerats i grupp 6 ehuru de minsta stå på gränsen
till grupp 5.
Kungl. Maj. ts proposition nr 196.
23
Byggnadsstyrelsens förslag till fördelning av de skilda anläggningarna
på olika grupper innefattas i en förteckning, upptagande samtliga av klassificeringsarbetet
berörda anläggningar. Omfattningen av grupperna 2—8,
framgår av en vid löneutredningens betänkande fogad bilaga, vilken såsom
bilaga (bilaga 2) torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.
Gruppen 1 innesluter ett mycket stort antal — inemot 800 — relativt små
anläggningar, för vilkas skötsel i regel icke erfordras heltidsanställda befattningshavare.
Till gruppen höra åtskilliga ämbetshus, de mindre fångvårdsanstalterna,
ett flertal militära expeditions- och förrådsbyggnader,
skolhemmen och yrkesskolorna, huvuddelen av de till post- och telegrafverken
hörande stations- och bostadsfastigheterna, det övervägande antalet
institutioner vid universiteten, samtliga högre allmänna läroverk och realskolor,
huvuddelen av de till länsstyrelserna hörande byggnaderna osv.
I förhållande till 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas förslag innebär
byggnadsstyrelsens förslag den ändringen, att de mindre anläggningarna,
som tidigare fördelats på två grupper, sammanförts till en grupp
samt att mellan den högsta gruppen i tjänsteförteckningssakkunnigas förslag
och karolinska sjukhuset — som icke omfattades av detta förslag —
inskjutits en ny grupp (grupp 7).
I stort sammanfaller anläggningarnas inplacering i de skilda grupperna
enligt byggnadsstyrelsens förslag såväl med den nuvarande grupperingen
inom allmänna civilförvaltningen som med statens organisationsnämnds
förslag beträffande försvarets anläggningar.
Byggnadsstyrelsen har framhållit att, eftersom det ej varit möjligt att
angiva något klassificeringssystem av sådan art, att en icke fackman med
dess tillhjälp skulle kunna verkställa klassificeringen, det syntes lämpligt
att klassificering av nya anläggningar och omklassificering av utvidgade
eller ändrade sådana framdeles skedde under medverkan av erforderlig
teknisk sakkunskap såväl från allmänna civilförvaltningen som från försvaret.
Byggnadsstyrelsen har berett representanter för vederbörande personalorganisationer
tillfälle att under hand taga del av det uppgjorda klassificeringsförslaget.
Nämnda representanter ha — jämte det de framfört förslag
om uppflyttning till högre grupp av åtskilliga anläggningar — framhållit,
att då sådana förhållanden framdeles inträffade att vissa anläggningar på
grund av ombyggnad, omläggning av driften eller dylikt borde omgrupperas
utan att därför en helt ny klassificering erfordrades, det syntes lämpligt
att ett särskilt organ med representanter även för personalens organisationer
inrättades med uppgift att pröva dylika fall.
Löneutredningen, vilken såsom nämnts anslutit sig till byggnadsstyrelsens
klassificeringssystem, har beträffande detta anfört bl. a. följande.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Utredningen skulle för sin del funnit det önskvärt, om nu kunnat framläggas
ett klassificeringsförslag i princip utformat på samma sätt som
1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas. Härigenom skulle bl. a. ny- eller
omklassificering av en anläggning kunna ske enklare och smidigare än
med byggnadsstyrelsens system, enligt vilket en anläggnings placering i
viss grupp måste föregås av ett ingående studium av anläggningens tekniska
karaktär samt den under maskinpersonalens tillsyn stående tekniska
utrustningen; vidare förutsätter förslaget att klassificeringen verkställes
av samma myndigheter — helst även av samma personer — som nu uppgjort
klassificeringsförslaget. Med hänsyn emellertid till att en tillämpning
av byggnadsstyrelsens förslag synes medföra en mera rättvisande lönegradsplacering
av ansvarsmaskinisttjänsterna än som med det tidigare
systemet varit möjlig, vill utredningen förorda, att klassificeringssystemet
gives den utformning byggnadsstyrelsen föreslagit.
I fråga om erforderliga om- eller nyklassificeringar av anläggningar har
utredningen funnit tillfyllest, att uppkommande frågor av antydd art
underställdes byggnadsstyrelsen för yttrande samt att styrelsen vid frågans
behandling i erforderlig utsträckning sökte kontakt med andra berörda
myndigheter och vederbörande personalorganisationer.
Ehuru löneutredningen anslutit sig till byggnadsstyrelsens klassificeringsförslag,
har utx-edningen, såsom av det föregående framgår, i sitt förslag
rörande lönegradsplaceringen för maskinpersonal i ansvarsställning
frångått de av byggnadsstyrelsen vid klassificeringsförslagets upprättande
gjorda antagandena i fråga om löneintervallen mellan ansvarsmännen i
de olika grupperna.
Beträffande lönegradsplaceringen för maskin person al
i ansvarsställning har löneutredningen till en början anfört bl. a.
följande.
Ett närmare studium av gällande lönegradsplacering för maskinpersonalen
i ansvarsställning vid allmänna civilförvaltningen och försvaret ger
vid handen, att ansvarsmaskinisterna inom sistnämnda förvaltningsområde
vid de större anläggningarna äro i lönehänseende eftersatta och vid vissa
mindre anläggningar relativt väl tillgodosedda vid jämförelse med vad som
i allmänhet gäller beträffande ansvarsmännen vid närmast likartade anläggningar
inom allmänna civilförvaltningen. Detta förhållande är en följd
av att inom försvaret någon differentiering av ansvarsmännens lönegradsplacering
allt efter vederbörande anläggningars storlek och komplicitet, på
sätt skett inom allmänna civilförvaltningen, hittills icke genomförts trots
därom i skilda sammanhang framförda förslag. Utredningen har för sin
del funnit det uppenbart att en sådan differentiering snarast bör komma
till stånd och därmed samma lönesättningsprinciper tillämpas vid försvaret
som redan godtagits vid allmänna civilförvaltningen.
Den relativt nyligen genomförda tjänsteförteckningsrevisionen inom allmänna
civilförvaltningen medförde för maskinistpersonalen viss förbättring
av tidigare gällande lönegradsplacering, medan motsvarande förbättring
icke kom eldar- och reparatörspersonalen till del. Vissa av de skäl för
förbättrad löneställning, som utredningen anfört till stöd för lönegrads
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
25
uppflyttning av eldare och reparatörer, kunna likväl åberopas för ytterligare
förbättring jämväl av ansvarsmännens lönegradsplacering. Då emellertid
i avvaktan på resultatet av 1949 års tjänsteförteckningskommittés
arbete viss försiktighet torde böra iakttagas med framläggande av förslag
om lönegradsuppflyttning av hela serier tjänster, har utredningen icke
funnit det lämpligt att förorda en allmän lönegradsuppflyttning av nu avsedda
befattningskategorier. Utredningen har i stället ansett sig böra utgå
från gällande lönegradsserie och endast förorda sådana jämkningar i denna,
som betingas av dels tillkomsten av anläggningsgrupp 7, dels den lönegradsuppflyttning
av eldar- och reparatörspersonalen, som utredningen i
det föregående föreslagit.
I fråga om de lönegrader, som böra tillämpas för ansvarsmaskinisterna
vid anläggningsgrupperna 4—8, har utredningen uttalat bl. a. följande.
Utredningen förordar, att ansvarsmaskinisterna vid anläggningsgrupperna
5 och 6 hänföras till 17 resp. 19 lönegraderna, dvs. de lönegrader,
som f. n. gälla för ifrågavarande tjänster vid statens sinnessjukhus. För
ansvarsmaskinister vid anläggningar tillhörande grupp 4 tillämpas f. n. två
skilda lönegrader, 14 och 15 lönegraderna. Utredningen förordar, att för
denna grupp i fortsättningen endast 15 lönegraden kommer till användning.
Att så sker synes stå i nära överensstämmelse med de av 1945 och 1946
års riksdagar fattade besluten rörande löneställningen för ansvarsmaskinister
vid sinnessjukhusen och fångvårdsanstalterna, varigenom vissa
tjänstinnehavare, vilka enligt 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas
principförslag skulle ha hänförts till 14 lönegraden, i stället placerades i
den 15 :e.
Utredningens förslag till lönegradsserie för ansvarsmännen vid grupperna
4—6, omfattande respektive 15, 17 och 19 lönegraderna, överensstämmer
således med de förutsättningar, från vilka byggnadsstyrelsen vid
klassificeringsförslagets upprättande utgått.
För ansvarsman vid anläggning tillhörande den enligt byggnadsstyrelsens
klassificeringsförslag nytillkomna anläggningsgruppen 7 (de fyra största
sinnessjukhusen) har styrelsen förutsatt inplacering två lönegrader högre
än vid grupp 6.
Löneutredningen får erinra, att till ansvarsmaskinisten vid akademiska
sjukhuset i Uppsala, vilken icke är statsanställd, f. n. utgår avlöning som
till statstjänsteman placerad i 20 lönegraden. Då utredningen icke funnit
skäl föreligga för högre placering av de till grupp 7 hörande befattningshavarna
vid sinnessjukhusen, förordar utredningen, att ansvarsmaskinist
vid anläggningsgrupp 7 hänföres till 20 lönegraden.
Maskinmästaren vid karolinska sjukhuset (grupp 8) är f. n. placerad i
21 lönegraden, dvs. två lönegrader högre än de högst avlönade maskinmästarna
vid sinnessjukhusen. Då sjukhuset ifråga intar en särställning
bland statsförvaltningens maskin- och värmeanläggningar såväl i fråga
om storlek som utrustning, finner utredningen väl motiverat, att nuvarande
lönegradsskillnad bibehålies. Utredningen förordar således, att maskinmästaren
vid karolinska sjukhuset uppflyttas till 22 lönegraden.
Beträffande löneställningen för ansvarsmaskinisterna vid anläggningsgrupperna
2 och 3 har utredningen anfört i huvudsak följande.
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 196.
Befattningshavare i ansvarsställning vid anläggningsgrupperna 2 och 3
äro f. n. i överensstämmelse med 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas
förslag normalt hänförda till 12 resp. 13 lönegraden, eller beträffande
grupp 2 samma lönegrad som de kvalificerade reparatörerna vid sinnessjukhusen,
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt beträffande
grupp 3 samma lönegrad som den lägre biträdande maskinistpersonalen
vid nyssnämnda sjukhus.
Utredningen har enligt det föregående räknat med att ansvarsmaskinist
vid anläggningsgrupp 4 skall placeras i 15 lönegraden. Vidare har utredningen,
som i det följande återkommer till detta spörsmål, funnit att såsom
normallönegrad för ansvarsman vid anläggningsgrupp 1 bör väljas 11 lönegraden.
Under dessa förutsättningar och då utredningen, såsom av det föregående
framgår, anslutit sig till den av byggnadsstyrelsen förordade gruppindelningen,
har för lönegradsplacering av befattningarna såsom ansvarsmän
vid anläggningsgrupperna 2 och 3 endast återstått 12, 13 och 14 lönegraderna.
Löneutredningen har vid valet mellan ifrågavarande lönegrader stannat
för 13 och 14 lönegraderna. För valet av detta alternativ talar nämligen,
att härigenom bibehålies den hittills gällande lönepariteten mellan, å ena
sidan, ansvarsmännen vid grupp 2 och de kvalificerade reparatörerna, för
vilka utredningen i det föregående förordat 13 lönegraden, och, å andra
sidan, ansvarsmännen vid grupp 3 och de lägre biträdande maskinisterna,
vilka utredningen funnit liksom hittills böra placeras en lönegrad högre
än nyss nämnda reparatörer. Mot valet av detta alternativ talar åter, att
det icke står i överensstämmelse med de av byggnadsstyrelsen uppställda
förutsättningarna för klassificeringssystemets uppbyggnad. Enligt dessa
förutsättningar skulle nämligen ansvarsman i grupp 3 placeras två lönegrader
under ansvarsman i grupp 4, dvs. i 13 lönegraden, och ansvarsman
i grupp 2 en lönegrad över ansvarsman i grupp 1, dvs. i 12 lönegraden.
Mellan grupperna 2 och 3 åter kunde skillnaden vara antingen en eller
två lönegrader. Att byggnadsstyrelsen förutsatt två lönegraders skillnad
mellan ansvarsman i grupp 4 och 3 men endast en lönegrads skillnad
mellan grupp 2 och 1 torde bero därpå, att skillnaden i avseende å anläggningarnas
storlek och komplicitet ansetts vara relativt större mellan förstnämnda
än mellan sistnämnda grupper. Detta förhållande har även kommit
till uttryck i byggnadsstyrelsens förslag till kompetensfordringar, vilket
bl. a. innebär, att för befattning såsom ansvarsman i grupp 4 skulle
krävas minst maskinistexamen av 2 klass och i grupp 3 minst maskinistexamen
av 3 klass, under det att särskilda krav på teoretisk utbildning
icke ansetts erforderliga, vare sig för ansvarsman i grupp 2 eller grupp 1.
Med hänsyn till att sålunda icke skulle krävas någon särskild teoretisk
kompetens för befordran från befattning såsom ansvarsman vid grupp 1
till sådan befattning vid grupp 2, men däremot skulle fordras en icke
oväsentligt ökad teoretisk underbyggnad för motsvarande befordran från
grupp 3 till grupp 4, finner utredningen de av byggnadsstyrelsen förutsatta
lönegradsintervallen i och för sig motiverade. Vid inplacering av nu
ifrågavarande tjänster i 12 och 13 lönegraderna skulle emellertid lönegradsserien
för maskinpersonal utan maskinistutbildning komma att omfatta
10, 11, 12 och 13 lönegraderna, något som utredningen icke anser
sig kunna förorda. Då vidare enligt utredningens mening tillräckliga skäl
icke föreligga alt — i motsats till vad nu gäller — placera ansvarsmännen
Kungi. Maj.ts proposition nr 196.
27
vid grupp 3 lägre än de lägre biträdande maskinisterna och ansvarsmännen
vid grupp 2 lägre än de kvalificerade reparatörerna, förordar utredningen,
såsom nyss sagts, att befattningshavare i ansvarsställning placeras i 14
lönegraden vid anläggningsgrupp 3 och i 13 lönegraden vid grupp 2.
Vidkommande löneställningen för ansvarsmännen vid anläggningsgrupp
1 har löneutredningen anfört bl. a. följande.
Anläggningsgrupp 1 enligt byggnadsstyrelsens förslag består i stort sett
av de två lägsta grupperna (grupperna 6 och 7) enligt 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas
klassificering. Vid sistnämnda grupper äro f. n. ansvarsmännen,
i de fall särskilda befattningar för maskinpersonal finnas
inrättade, placerade i 10 och 11 lönegraderna.
För befattningshavare, som vid vederbörande anläggning äro heltidssysselsatta
med eldnings-, reparations- o. d. göromål, förordar utredningen
inplacering i 11 lönegraden, vare sig den för befattningarna nu
gällande löneställningen avvägts efter jämförelse med löneställningen för
annan maskinpersonal (eldare, reparatörer, värmeledningsskötare osv.)
eller befattningarna tillhöra sådana grupper av tjänster, för vilka löneställningen
bestämts främst med beaktande av de göromål, som i allmänhet
ankomma på befattningshavare i resp. grupper (vaktmästargöromål, förrådsarbete
o. d.). De med de nu åsyftade befattningarna förenade göromålen
motsvara närmast dem, som av utredningen förutsatts skola fullgöras
av eldare i 10 lönegraden. Härtill kommer emellertid den med tjänsterna
förenade ansvarsställningen, på grund varav en något högre löneställning
än 10 lönegraden synes vara motiverad. För valet av 11 lönegraden
talar vidare, att redan nu ansvarsmännen vid vissa större, anläggningsgruppen
tillhöriga anläggningar — bl. a. vissa högre allmänna läroverk
— äro inplacerade i denna lönegrad.
Såsom tidigare berörts har utredningen förordat, att anställnings- och
avlöningsförhållandena för de icke heltidssysselsatta ansvarsmännen vid
anläggningsgrupp 1 göras till föremål för särskild utredning.
De biträdande maskinisterna i 13 lönegraden böra enligt utredningens
mening alltfort placeras en lönegrad högre än de kvalificerade reparatörerna,
dvs. i 14 lönegraden. Placeringen har synts utredningen väl
motiverad, då på innehavare av här avsedd befattning borde ställas höga
fordringar, så att befattningarna skola kunna utgöra rekryteringsunderlag
till ansvarsmaskinisttjänsterna vid anläggningsgrupperna 5—8.
Med en prövning av lönegradsplaceringen för de biträdande maskinisterna
i 15 lönegraden vid sinnessjukhusen bör däremot enligt utredningens uppfattning
anstå i avvaktan på resultatet av den av utredningen förordade
översynen av personalorganisationen vid värmeanläggningarna inom allmänna
civilförvaltningen. Vad slutligen beträffar maskinistbefattningen i
16 lönegraden vid karolinska sjukhuset, kan enligt vad utredningen funnu
behovet av befattningen icke ifrågasättas. Då vidare de med tjänsten förenade
arbetsuppgifterna synts utredningen minst likvärdiga med de göromål,
som ankomma på ansvarsmaskinist vid anläggningsgrupp 5, har utredningen
förordat, att befattningen hänföres till 17 lönegraden.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Enligt vad löneutredningen förordat skulle för befattning såsom ansvarsman
vid anläggningar, tillhörande grupperna 3—8, uppställas följande
kompetenskrav:
Grupp 5—8: Övermaskinistexamen. Kompetens för erhållande av behörighet
av klass C såsom installatör (ev. endast för lågspänningsanläggningar).
Grupp 4: Maskinistexamen av 2 klass.
Grupp 3: Maskinistexamen av 3 klass.
Några generellt gällande krav på teoretisk eller praktisk kompetens för
ansvarsmän i grupperna 1 och 2 har utredningen icke ansett böra fastställas.
Utredningen har i övrigt hänvisat till vad utredningen anfört om
kompetenskrav för eldar- och reparatörspersonalen, vilket i tillämpliga
delar även gällde de nu avsedda tjänstinnehavarna.
Av de biträdande maskinisterna i 14 och 15 lönegraderna ävensom av
befattningshavaren i 17 lönegraden vid karolinska sjukhuset syntes enligt
utredningens uppfattning böra krävas övermaskinistexamen, då dessa befattningar
utgjorde det naturliga rekryteringsunderlaget för ansvarsmaskinistbefattningarna
vid anläggningsgrupperna 5—8.
Enligt utredningens mening bör kravet på viss examen icke vara obligatoriskt
utan dispens kunna medgivas, där vederbörande sökande styrkt
sig på annat sätt ha förvärvat motsvarande teoretiska och praktiska kunskaper.
Utredningen har förutsett, att det till följd härav i samband med
tillsättandet av lediga maskinistbefattningar stundom komme att bliva relativt
svårt att avgöra huruvida viss sökande kunde anses kompetent eller
icke. För att sådana frågor skola bliva bedömda så likformigt som möjligt
har utredningen förordat, att maskinmästar- och maskinisttjänsterna, i
den mån så ej redan vore fallet, tillsattes av vederbörande centrala myndighet.
Därest inom sådan myndighet tillhörande allmänna civilförvaltningen
erforderlig teknisk sakkunskap icke funnes företrädd, borde härvid
samråd äga rum med byggnadsstyrelsen.
I fråga om ansvarsmaskinisternas lönegradsplacering ha särskilda yttranden
avgivits av två av utredningens ledamöter, sekreteraren Gustafson
och byråchefen Jonsson. Den förstnämnde har ansett, att ansvarsman vid
anläggningsgrupperna 7 och 8 borde placeras i 21 respektive 23 lönegraden.
Ledamoten Jonsson har påpekat, att den av utredningen föreslagna lönegradsserien
för de olika anläggningsgruppernas ansvarsmän delvis icke
stode i överensstämmelse med de förutsättningar rörande lönegradsintervallen,
som låge till grund för den av byggnadsstyrelsen verkställda klassificeringen.
Enligt Jonssons mening hade tillräckliga skäl att frångå dessa
grundläggande förutsättningar icke förefunnits. Särskilt funne han det oriktigt,
att lönegradsintervallet mellan grupperna 1 och 2 gjorts större än
intervallet mellan grupperna 3 och 4, då förhållandet med hänsyn såväl
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
29
till anläggningarnas storlek som till de uppställda kompetensfordringarna
bort vara omvänt. Då det emellertid synts Jonsson angeläget att icke ge
anledning till ytterligare dröjsmål med lösandet av föreliggande lönefrågor,
både han under förhandenvarande förhållanden likväl ansett sig böra
biträda utredningens förslag i dess helhet under förutsättning att detsamma
upptoges till slutbehandling vid 1950 års riksdag.
Med hänsyn till att utredningens förslag vore att anse såsom principförslag,
vilkas genomförande i viss utsträckning vore beroende av ytterligare
överväganden, har utredningen icke funnit det möjligt att framlägga
några kostnadsberäkningar. Enligt vad utredningen uttalat visade
emellertid verkställda överslagsberäkningar, att ett godtagande av
utredningens förslag skulle — bortsett från anläggningsgrupp 1 — innebära
lönegradsuppflyttning av i runt tal 590 ordinarie och extra ordinarie
tjänster, varav omkring 350 vid allmänna civilförvaltningen och 240 vid
försvaret. Härtill konime vid försvaret bl. a. uppflyttningen av 30 extra
maskinister. Å andra sidan skulle ett 40-tal ordinarie eller extra ordinarie
tjänster, huvudsakligen vid försvaret, nedflyttas i lönegrad.
Rörande antalet av de befattningshavare, som skulle komma att beröras
av de av utredningen föreslagna lönegradsförändringarna, har utredningen
lämnat följande uppgifter, vilka angivits vara ungefärliga.
Vid allmänna civilförvaltningen skulle 150 eldare uppflyttas från 9 till
10 lönegraden, 40 hantverkare och eldare från 10 till 11 lönegraden, 75
hantverksföreståndare och reparatörer från 12 till 13 lönegraden, 20 ansvarsmän
vid anläggningsgrupp 2 (f. n. värmeledningsskötare, tillika reparatörer,
av 1 klass m. fl.) likaledes från 12 till 13 lönegraden och 40
maskinister och biträdande maskinister från 13 till 14 lönegraden. Vid
försvaret skulle uppflyttning ske av 90 eldare av 2. klass från 9 till 11 lönegraden,
av 75 eldare av 1. klassen från 11 till 13 lönegraden, av 40 maskinister
från 16 till 17 lönegraden samt av 30 maskinister från 16 till 19
lönegraden. Härtill kommer vid försvaret bl. a. uppflyttning av 30 maskinister,
som f. n. äro anställda såsom extra tjänstemän, från 13 till 14 lönegraden.
Nedflyttas skulle bl. a. 15 maskinistbefattningar vid försvaret från
16 till 15 lönegraden samt 19 elektrikertjänster från 14 till 13 lönegraden.
Yttrandena.
I flera remissyttranden har berörts frågan om lämpligheten av att under
rådande förhållanden — bl. a. med hänsyn till den pågående allmänna
tjänsteförteckningsrevisionen — genomföra en lönereglering av den omfattning,
varom här är fråga.
Statskontoret har sålunda för sin del föreslagit, att det föreliggande förslaget
f. n. icke måtte föranleda annan åtgärd än att det överlämnades till
30
Kungl. Maj :ts proposition nr 196.
1949 års tjänsteförteckningskommitté för att tagas i övervägande vid dess
fortsätta arbete. Bland de skäl som talade härför har ämbetsverket framhållit,
att en allmän lönegradsuppflyftning av de tjänstemannaanställda
eldarna från 9 till 10 lönegraden måste förutses komma att få vittgående
konsekvenser vid den pågående allmänna tjänsteförteckningsrevisionen.
Vidare har ämbetsverket — som icke i och för sig velat rikta någon erinran
mot den föreslagna placeringen av reparatörstjänsterna i 11 och 13 lönegraderna
-—- förklarat sig icke kunna tillstyrka, att hantverksföreståndarna
i 12 lönegraden, på sätt utredningen föreslagit, jämställdes med reparatörer
i 13 lönegraden. Personalen i verkstäder och arbetssalar vid sinnessjukhusen
— vilken omfattar hantverkarna i 10 lönegraden samt hantverksföreståndarna
i 12 och 14 lönegraderna jämte viss annan personal —- syntes
enligt vad statskontoret framhållit alltjämt böra redovisas som en från
maskin- och eldarpersonalen fristående grupp med särskild lönegradsserie.
Anledning att rubba den hävdvunna fördelningen av hantverksföreståndarna
på 12 och 14 lönegraderna förelåge icke enligt ämbetsverkets förmenande,
och en dylik åtgärd syntes i allt fall svårligen kunna utan omedelbara
konsekvenser genomföras ensidigt för de nu till 12 lönegraden hänförda
hantverksföreståndarna. Frågan borde alltså bedömas i ett vidare
sammanhang, lämpligen genom 1949 års tjänsteförteckningskommitté.
Även statens lönenämnd har ansett principiella betänkligheter kunna
resas mot ett genomförande, oberoende av pågående tjänsteförteckningsrevision,
av en lönereglering av den art, varom här vore fråga. Härutinnan
har lönenämnden anfört bl. a. följande.
Det må framhållas, att en tillämpning av de av utredningen föreslagna
lönegradsserierna på vissa punkter skulle medföra förskjutningar i lönerelationen
mellan sedan lång tid i lönehänseende jämställda tjänstekategorier.
Härvid må särskilt pekas på att utredningens förslag innebär slopande
av 9 lönegraden såsom normallönegrad för eldarna samt en differentiering
av hantverksföreståndarna i 12 lönegraden vid sinnessjukhusen
på två lönegrader, 12 och 13 lönegraderna. Huruvida här avsedda omvärderingar
av tjänster lämpligen böra vidtagas, synes enligt lönenämndens
mening knappast kunna bedömas isolerat för maskinpersonalen utan böra
prövas i ett större sammanhang. Vidare må framhållas att de av löneutredningen
förordade lönegradsserierna på vissa punkter uppbyggts med intillliggande
lönegrader, något som lönenämnden icke kan finna tillfredsställande.
Det får slutligen understrykas, att löneutredningens i det föregående
återgivna uttalande rörande av utredningen iakttagen försiktighet vid framläggande
av förslag till lönegradsplaceringar måste tolkas så, att utredningen
förutsatt, att ett slutligt ställningstagande till nu ifrågavarande lönespörsmål
först kan ske i samband med den allmänna tjänsteförteckningsrevisionens
genomförande.
Lönenämnden har emellertid funnit starka skäl tala för att de inom
maskinpersonalsgruppen f. n. föreliggande ojämnheterna, utan avvaktan
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
31
på tjänsteförteckningskommitténs arbete, eliminerades. Lönenämnden har
därför förordat, att en provisorisk lönereglering för de av löneutredningens
uppdrag omfattade befattningshavargrupperna så snart ske kunde vidtoges
i huvudsaklig överensstämmelse med vissa av lönenämnden närmare angivna
riktlinjer.
I ett vid lönenämndens utlåtande fogat särskilt yttrande av ledamöterna
Andersson, Melin och Sjöborg ha dessa uttalat, att då de ansåge att de av
löneutredningen föreslagna lönegradsuppflyttningarna icke vore ägnade att
föregripa 1949 års tjänsteförteckningskommittés arbete, de icke kunde
biträda vad lönenämnden i sitt utlåtande anfört. Enligt nämnda ledamöters
uppfattning vore ett genomförande av utredningens förslag icke endast till
fördel för de anställda utan även — med hänsyn till svårigheterna att
erhålla kvalificerad personal — av betydelse för statsverket. Särskilt syntes
det angeläget, att eldarnas lönefråga ordnades på sätt utredningen föreslagit.
Frågan syntes vidare vara av sådan vikt, att förslag borde föreläggas
1950 års riksdag, vilket också av utredningen hade framhållits.
Ifrågavarande ledamöter ha vidare ansett sig höra understryka önskvärdheten
av att den fortsatta översyn rörande de till grupp 1 hänförda värmeskötarna,
som av utredningen föreslagits, snarast måtte bli verkställd.
Med hänsyn till de olika lönesättningar, som f. n. tillämpades inom
statsförvaltningen för ifrågavarande personal, har svenska landstingsförbundet
funnit sig kunna helt ansluta sig till löneutredningens förslag i den
del detsamma åsyftade att genomföra större enhetlighet på detta område.
Däremot har landstingsförbundet starkt ifrågasatt lämpligheten av att de av
löneutredningen föreslagna generella lönegradsuppflyttningarna nu genomfördes.
Härom har förbundet anfört i huvudsak följande.
En sådan åtgärd kommer ulan tvekan att medföra återverkningar på
den av landstingen tillämpade lönesättningen för motsvarande personal.
Med hänsyn till den avvägning mellan olika tjänster, som enligt gällande
tjänsteförteckningar förefinnes, kan ett genomförande av dylika förändringar
tillika tänkas medföra återverkningar på även andra befattningar,
som hittills ansetts jämförbara. Samma förhållande torde vara rådande
även för statens del. Då nyligen en särskild kommitté, 1949 års tjänsteförteckningskommitté,
tillsatts för alt företaga en allmän översyn av statstjänstemännens
lönegradsplacering samt i direktiven för sagda kommitté
angivits, att densamma skall samråda med stadsförbundet, landstingsförbundet
och landskommunernas förbund i syfte att vinna överensstämmelse
mellan den statliga och kommunala lönesättningen, synes det förbundet
angeläget, alt ifrågavarande förslag, i vad detsamma avser mera generella
lönegradsuppflyttningar, överlämnas till tjänsteförteckningskommittén för
behandling i den ordning, som i direktiven för denna utsagts.
Med hänsyn härtill har förbundet funnit sig ej böra göra något uttalande
om skäligheten i och för sig av den föreslagna lönesättningen. Därest icke
frågan i dess helhet hefinnes kunna avbida tjänsteförteckningskommitténs
ståndpunktstagande, hör en samordning av den statliga lönesättningen för
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
ifrågavarande personal i första hand genomföras inom ramen för den lönesättning,
som nu gäller vid sinnessjukhusen och som jämväl tillämpas av
landstingen.
Även svenska stadsförbundet har hemställt, att löneulredningens förslag
måtte överlämnas till den statliga tjänsteförteckningskoinmittén för beaktande
vid dess arbete.
Stadsförbundet har bedömt det framlagda förslaget ur två olika synpunkter,
av vilka den ena avser förslagets genomförande i nuvarande tidsläge
och den andra förslaget såsom sådant med bortseende från vad som
kan anföras beträffande dess eventuella omedelbara genomförande. I förstnämnda
hänseende har förbundet framhållit, att det med hänsyn till då
pågående diskussion om fortsatt lönestopp icke kunde tillstyrka, att en lönereglering
med utgångspunkt från förslaget genomfördes under år 1950.
Beträffande förslaget såsom sådant och vissa därmed sammanhängande
frågor har förbundet anfört bl. a. följande.
Förslagets syfte har angivits vara att icke blott få till stånd en bättre
avvägning av lönerna inom ifrågavarande personalgrupp utan även förbättra
rekryteringsmöjligheterna. I nuvarande arbetsmarknadsläge kan
sistnämnda argument anföras till stöd för löneförhöjningar på nästan varje
avsnitt av lönekomplexet. Det förefaller som om man borde betrakta hithörande
frågor ur synpunkten hur man på lämpligaste sätt skall förfoga
över landets tillgängliga arbetskraft i stället för att låta varje område spekulera
ut hur man skall kunna locka till sig arbetskraft från andra områden.
Förslaget ger förbundet anledning att än en gång återkomma till behovet
av en starkare samordning av den statliga och den kommunala lönepolitiken.
Från organisationshåll hänvisar man vid utredningar avseende
detaljer av det statliga löneområdet stundom till lönesättningen på det
kommunala området och påkallar, såsom nyligen i annat sammanhang
skett, löneförbättringar som, om de genomfördes, skulle medföra, att en
rad löneproblem rullades upp i kommunerna. Givetvis gå jämförelserna
även åt det motsatta hållet med de konsekvenser detta i längden måste
medföra för den statliga lönesättningen. Såvitt förbundet kan finna, är
enda möjligheten att komma ifrån denna ur alla synpunkter olyckliga
växelverkan, att den statliga och den kommunala lönepolitiken samordnas
åtminstone beträffande sina huvuddrag och att dessa diskuteras mellan
statens och kommunförbundens löneorgan och med de anställdas huvudorganisationer.
När nu en allmän översyn av statstjänstemännens lönegradsplaceringar
igångsatts genom 1949 års statliga tjänsteförteckningskommitté, synes den
riktiga metoden vara att denna kommitté i samråd med kommunförbunden
och efter förhandlingar med personalens organisationer fixerar vissa nyckelpositioner
på den statliga tjänsteförteckningen och att samtidigt på motsvarande
sätt enahanda fixering äger rum i fråga om kommunernas tjänsteförteckningar.
Därefter bör — alltjämt efter samråd och förhandlingar —
erforderliga detaljjusteringar kunna göras med utgångspunkt från de fixerade
nyckelpositionerna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
33
Landsorganisationen har ansett, att de av utredningsmännen föreslagna
lönegradsplaceringarna vore låga och att det hade varit önskvärt att en
något mera långtgående förbättring hade kunnat åstadkommas. Enär emellertid
en mera omfattande lönereglering icke ansetts möjlig i ett läge, då
statsmakterna fattat beslut om en allmän tjänsteförteckningsrevision, anslöte
sig landsorganisationen till utredningens förslag till lönegradsplaceringar,
dock med viss reservation för den föreslagna lönegradsplaceringen
för flygvapnets elektriker. Härvid förutsattes, att frågan komme att underställas
1950 års riksdag och att de ändrade lönegradsplaceringarna bringades
i tillämpning så snart förhållandena det medgåve och i vart fall från
den 1 januari 1951.
Ehuru tjänstemännens centralorganisation ansett åtskilliga vägande invändningar
kunna göras mot utredningens förslag, har centralorganisationen
funnit det ytterst angeläget, att i vart fall de av utredningen förordade
förbättringarna för vissa grupper utan ytterligare tidsutdräkt bleve genomförda.
Särskilt gällde detta försvarets område. Centralorganisationen hade
under sådana förhållanden ansett sig sakna anledning att ingå på någon
detaljkritik, särskilt som centralorganisationen ansåge det självklart, att
utredningens motiveringar och förslag icke komme att förhindra eller försvåra
en fullt fri prövning inom 1949 års tjänsteförteckningskommitté.
Eldar e och reparatörer.
Beträffande utredningens förslag, att eldar- och reparatörspersonalen
skall anses tillhöra en och samma befordringsserie, omfattande befattningar
i 10, 11 och 13 lönegraderna, innehålla remissyttrandena — utöver vad
förut återgivits — i huvudsak följande.
Försvarets civilförvaltning har icke funnit tillräckliga skäl föreligga för
att beträffande eldarna frångå den för dylik personal regelmässigt förekommande
inplaceringen i 9 lönegraden, detta så mycket mindre som
nämnda lönegrad i gällande tjänsteförteckning utgjorde nyckellönegrad för
ett flertal tjänster, som med avseende å arbetsuppgifternas kvalitet måste
anses jämförbara med berörda eldartjänster.
Civilförvaltningen har erinrat, att utredningen till stöd för eldarnas inplacering
i 10 lönegraden anfört bl. a., att eldarna borde — såsom också
förhållandena utvecklat sig — kunna tagas i anspråk icke blott för direkta
eldarsysslor utan jämväl för reparationsgöromål samt att för vinnande av
anställning såsom eldare i fortsättningen borde uppställas krav på visst
reparationskunnande. Häremot har civilförvaltningen invänt, att, såvitt
ämbetsverket kunde förstå, i främsta rummet avseende måste fästas vid
att en eldare hade de bästa möjliga kvalifikationer för eldningstjänsten,
detta icke minst av driftekonomiska skäl. I betraktande härav och då vederbörande
syntes ha tillfälle att'' under tiden för eldaranställningen förvärva
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 196.
den kännedom om reparationsgöromål, som erfordrades för befordran till
reparatör, syntes anledning knappast föreligga att uppställa krav på reparationskunnande
redan hos de sökande till eldaranställning.
I anledning av utredningens förslag om fördelning av reparatörspersonalen
på två lönegrader, 11 och 13 lönegraderna, har civilförvaltningen erinrat
om att ämbetsverket i utlåtande över organisationsnämndens förslag -—
enligt vilket reparatörerna vid försvaret skulle uppdelas på 11 och 12 lönegraderna
■—• uttalat, att det, i betraktande av att reparatörspersonalens
arbetsuppgifter enligt ämbetsverkets förmenande finge anses till art och
omfattning i stort sett likvärdiga, förefölle ämbetsverket som om den föreslagna
uppdelningen av reparatörerna på 11 och 12 lönegraderna knappast
i och för sig vore motiverad, samt att förslaget i denna del främst syntes
ha dikterats av önskan att för personalen ifråga skapa möjligheter till
befordran. Vad anginge försvarets reparatörspersonal hade civilförvaltningen
visserligen icke av löneutredningens uttalande blivit övertygad om
att den av ämbetsverket tidigare hävdade uppfattningen med avseende å
reparatörstjänsternas kvalitativa likvärdighet skulle vara felaktig. Vad
löneutredningen anfört därom att eldarna av 1 klass hade sig ålagd viss
vakttjänst ägde sin riktighet, men dylik vakttjänst åvilade jämväl eldarna
av 2 klass. Emellertid hade löneutredningen bestämt hävdat, att en skillnad i
kvalitativt avseende skulle föreligga beträffande de arbetsuppgifter, som
åvilade de nuvarande innehavarna av befattningarna såsom eldare av 1 klass
respektive 2 klass. Med hänsyn till civilförvaltningens förut intagna ståndpunkt
i denna fråga syntes få förutsättas, att utredningen vid sitt ställningstagande
ägnat spörsmålet särskild uppmärksamhet.
Huruvida det, såsom löneutredningen ansåge, kunde göras en bestämd åtskillnad
med avseende å reparatörstjänsternas kvalitet inom den allmänna
civilförvaltningen har försvarets civilförvaltning förklarat sig icke kunna
bedöma, helst som löneutredningen icke förebragt utredning om de arbetsuppgifter,
som tillkomme tjänstemän hänförliga till här ifrågakommande
lönegrader. Att gradera tjänsterna allteftersom med desamma vore förenade
arbetsuppgifter av »kvalificerad» eller »icke alltför komplicerad» art syntes
knappast vara görligt. Löneutredningen hade också framhållit, att några generellt
tillämpliga normer för inplacering av befattningshavare i den ena
eller den andra lönegraden svårligen syntes kunna fastställas.
Vad beträffar elektrikertjänsterna vid försvaret har civilförvaltningen ansett
sig böra biträda utredningens förslag om tjänsternas hänförande till 13
lönegraden.
Sammanfattningsvis har civilförvaltningen förordat, att i lönegradsserien
för eldar- och reparatörspersonalen skulle ingå 9, 11 och 13 lönegraderna.
En beaktansvärd fördel med denna serie framför den av löneutredningen
föreslagna vore att man undveke, att intilliggande lönegrader utnyttjades i
en och samma lönegradsserie.
Kungl. Maj :ts proposition nr 196.
35
Mot de föreslagna tjänsteibenämningarna för ifrågavarande personal har
civilförvaltningen icke haft annat att erinra än att tjänsterna i 13 lönegraden
enligt ämbetsverkets förmenande borde benämnas förste reparatör.
Fortifikationsförvaltningen har tillstyrkt, att den av löneutredningen föreslagna
förbättringen av lönevillkoren för nu ifrågavarande personal snarast
genomfördes.
I likhet med försvarets civilförvaltning har fortifikationsförvaltningen ansett
att befattning i 13 lönegraden borde benämnas förste reparatör.
Arméförvaltningen har funnit utredningens förslag i stort sett lämpligt avvägda.
Med anledning av utredningens förslag, att av eldare borde redan vid
anställandet fordras ådagalagt reparationskunnande, har arméförvaltningen
framhållit, att då storleken av bränsleåtgången vid en anläggning i hög grad
berodde på eldarpersonalens kunnighet och sätt att sköta tjänsten, finge icke
förbises, att den sökandes lämplighet för eldningstjänsten måste vara det
primära kravet.
Såsom förut berörts har statskontoret med hänsyn till de utredningar, som
pågå inom 1948 års anställningsutredning och 1949 års tjänsleförteckningskommitté,
icke kunnat tillstyrka en allmän lönegradsuppflyttning av de
tjänstemannaanställda eldarna från 9 till 10 lönegraden. Den omständigheten,
att någon klar gräns i regel icke ansetts kunna dragas mellan egentlig
eldarpersonal, å ena, och egentlig reparatörspersonal, å andra sidan, berättigade
knappast till slutsatsen, att den mer okvalificerade gruppen bland eldar-
och reparatörspersonalen icke längre skulle kunna i lönehänseende särskiljas
från befattningshavare, å vilka större ansvars- och kompetenskrav
regelmässigt ställdes. Den önskvärda förbättringen för de mer kvalificerade
eldarna borde i stället enligt statskontorets mening åvägabringas genom inrättande
av fler reparatörstjänster.
Beträffande eldar- och reparatörspersonalens löneställning har statens
lönenämnd — med undantag av förut nämnda tre ledamöter — anfört följande.
Lönenämnden har icke ansett sig böra ingå i prövning av frågan huruvida
de av löneutredningen förordade organisatoriska anordningarna i fråga om
eldarpersonalen kunna anses lämpliga eller icke. Om emellertid utredningens
förslag på denna punkt skulle komma att genomföras, har lönenämnden
icke funnit skäl motsätta sig att eldarna hänföras till 10 lönegraden,
under förutsättning dock att kravet på reparationskunnande närmare preciseras
och att därvid avses kvalificerat kunnande och icke blott viss allmän
erfarenhet i reparationsarbete. Lönenämnden vill emellertid ifrågasätta, huruvida
den förordade anordningen bör vidtagas innan den av utredningen
föreslagna översynen av personaluppsättningen vid värmeanläggningarna inom
allmänna civilförvaltningen genomförts. Därest skärpning av kompetenskraven
icke skulle komma till stånd bör vid den provisoriska lönereglering,
som nämnden förordar, 9 lönegraden alltjämt bibehållas såsom normallönegrad
för eldarna. En förbättring av de kvalificerade eldarnas löneställ
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
3G
Kungl. Maj. ts proposition nr 196.
ning synes då enligt lönenämndens mening böra åvägabringas genom att för
sådana befattningshavare, som till övervägande del äro sysselsatta med
egentligt reparationsarbete eller likvärdigt arbete, inrättas reparatörstjänster
enligt det följande.
Lönenämnden är icke beredd att nu förorda en allmän lönegradsuppflyttning
av reparatörerna, bl. a. med hänsyn till de konsekvenser, i form av en
uppdelning på skilda lönegrader av nu i lönehänseende jämställda tjänstekategorier,
ett godtagande av utredningsförslaget skulle medföra. Lönenämnden
förordar därför, att i den provisoriska lönegradsserien för reparatörspersonal
medtagas 10 och 12 lönegraderna, dvs. de lönegrader, vilka
tillämpas för flertalet med reparatörsgöromål sysselsatta befattningshavare
vid sinnessjukhusen, karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Det må
framhållas, att ett godtagande av detta förslag bl. a. skulle innebära uppflyttning
av huvuddelen eldare av 2. klass i Ce 9 och eldare av 1. klassen i
Ca 11 vid försvaret till 10 resp. 12 lönegraden.
Statens organisationsnåmnd har uttalat, att därest anställningsformen
för eldarna vid försvaret ändrades från kollektivavtals- till tjänstemannaanställning,
borde i fråga om deras löneinplacering hänsyn tagas jämväl till
andra närliggande grupper. Någon anledning att frångå den för den egentliga
eldarpersonalen regelmässigt avsedda 9 lönegraden syntes enligt nämndens
uppfattning därför icke föreligga.
Enligt nämndens uppfattning bör vid försvarsväsendets fasta maskintjänst
finnas en klar gräns mellan å ena sidan den kvalificerade reparatörspersonalen,
som i viss utsträckning även deltager i arbetsledningen vid vederbörlig
anläggning, och å andra sidan eldarpersonalen, som endast besitter
viss yrkesvana. Denna gräns borde även komma till uttryck genom att
skillnaden i löneställning för reparatörer av lägsta lönegraden å ena sidan
och eldare å den andra skarpare markerades än vad löneutredningen föreslagit.
Den borde sålunda vara två lönegrader. Det vore också organisationsnämndens
uppfattning att denna arbetsorganisation i möjligaste mån även
borde tillämpas vid den allmänna civilförvaltningens fasta maskintjänst.
För reparatörerna i den högre lönegraden — för vilka enligt organisationsnämndens
uppfattning bör användas tjänstebenämningen 1. reparatör
— har nämnden föreslagit inplacering i 12 lönegraden eller samma lönegrad,
vilken nämnden, på sätt av det följande framgår, föreslagit för ansvarsmaskinist
vid anläggning, tillhörande grupp 2.
Med hänsyn till de större kompetenskrav, som måste ställas på elektrikerna
vid flygvapnet i förhållande till 1. reparatörerna, har organisationsnämnden
icke haft något att erinra mot att de förra placerades i 13 lönegraden.
Generella kompetensfordringar gällande för reparatörspersonalen kunna
enligt organisationsnämndens mening näppeligen uppställas för statsförvaltningen
i dess helhet. Organisationsnämnden har emellertid uttalat den
bestämda uppfattningen, att klart formulerade kompetensvillkor för reparatörspersonalen
av samtliga kategorier böra fastställas för varje förvaltnings
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
37
område. Ihågkommas borde nämligen att reparatörspersonalen i regel anställdes
av de enskilda verks- eller förbandscheferna. Saknades fastställda
kompetensvillkor, förelåge risk att vakanta beställningar besattes på subjektiva
grunder.
Svenska landstingsförbundet har upplyst, att vid landstingens inrättningar
tillämpades följande lönegradsplaceringar, nämligen för eldare 9 lönegraden,
för reparatör 10 lönegraden och för elektriker likaledes 10 lönegraden,
varför ett genomförande av den av utredningen föreslagna lönesättningen
skulle få betydande återverkningar för landstingen.
Svenska stadsförbundet har uttalat, att det icke syntes lyckligt att icke
fastställa några kompetenskrav, särskilt som de föreslagna lönegradsplaceringarna
vore sådana, att man finge räkna med ogynnsamma återverkningar
vid diskussionerna om lönerna för de kommunala yrkesarbetarna.
Landsorganisationen har ifrågasatt, huruvida den av utredningen föreslagna
sänkningen från 14 till 13 lönegraden av elektrikerbefattningarna
vid flygvapnet borde genomföras. Dessa elektriker hade tillkommit för att
under eget ansvar handha skötseln av den elektriska utrustningen vid flygflottiljerna.
Det hade senare ansetts, att ansvaret även i fråga om denna
verksamhet borde ligga hos den, som hade ansvar för maskinanläggningen
i övrigt, dvs. maskinisten eller maskinmästaren. I praktiken syntes det emellertid
alltjämt vara så att elektrikern i stor utsträckning själv finge planera
och på eget ansvar utföra förekommande arbete. Så länge detta förhållande
rådde, syntes elektrikerbefattningarna även då tjänster återbesattes böra
bibehållas i gällande lönegrad.
Landsorganisationen har vidare förutsatt, att en tillämpning för eldarna
av lönegraden Cf 8 såsom rekryteringsgrad på aspirantstadiet endast skulle
ske, då yngre personal, som saknade erfarenhet om förekommande arbete,
anställdes och utbildades vid arbetsplatsen, och sålunda icke komma till
användning när äldre i yrket erfaren personal anställdes. Erfordrades för
sådan personal provtjänstgöring, förutsattes, att placering skedde i lönegrad
Cg 10.
Tjänstemännens centralorganisation har förklarat sig vilja kraftigt understryka
de av utredningen anförda allmänna synpunkterna rörande lönegradsplaceringen
m. m. för eldar- och reparatörspersonal. De konkreta förslagen
måste emellertid enligt centralorganisationens förmenande betecknas
som ett minimum för att dessa personalkategorier skulle beredas rimliga
förhållanden i fråga om löneställning, anställningstrygghet och framtidsutsikter.
Ansvars maskinister och biträdande ansvars
m
askinister.
Byggnadsstyrelsens klassificeringsförslag har mött invändningar
i åtskilliga yttranden.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
Försvarets civilförvaltning har uttalat, att frågan, huruvida den gjorda
gruppindelningen innebure en rättvis avvägning såväl mellan försvarets
olika anläggningar som i förhållande till värmeanläggningarna inom den
övriga statsförvaltningen, undandroge sig civilförvaltningens bedömande.
Statskontoret har bl. a. anfört, att den av byggnadsstyrelsen tillämpade
klassificeringsmetoden försvårade ett bedömande av grupperingens lämplighet
med avseende å såväl antalet grupper som avgränsningen av de olika
grupperna inbördes. Lika med utredningen ansåge statskontoret, att det
varit önskvärt om klassificeringen kunnat i princip utformas på samma sätt
som den av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga tillämpade. Den omständigheten
att byggnadsstyrelsen vid sina undersökningar nått ett resultat,
som knappast mera väsentligt avveke från det, som framkommit med
hjälp av 1939 års sakkunnigas mer summariska metoder, syntes berättiga
till antagandet, att man utan större avkall på rättvisekraven borde kunna
få fram ett enklare och ur löneteknisk synpunkt lämpligare klassificeringssystem.
Statskontoret har vidare framhållit, att om man exempelvis eftersträvade
en lönedifferentiering av maskinpersonal i ansvarsställning inom ramen
av 12 lönegrader (11—22), det lönetekniska kravet på tvågradsintervaller
mellan de skilda tjänsterna icke läte sig förena med en uppdelning av tjänsterna
på icke mindre än åtta grupper. Ämbetsverket ville följaktligen rekommendera,
att en förenklad gruppindelning med reducerat antal grupper
ytterligare övervägdes.
Statens lönenämnd har beträffande byggnadsstyrelsens klassificeringssystem
framhållit, att enligt lönenämndens mening uppenbara olägenheter vore
förenade med att såsom underlag för ansvarsmaskinisternas lönegradsplacering
lägga ett klassificeringssystem av här ifrågavarande art. Lönenämnden
har härom anfört följande.
Såsom löneutredningen framhållit, måste nämligen med detta system nyeller
omklassificering av en anläggning icke blott föregås av ett ingående studium
av anläggningens tekniska karaktär m. m., utan även verkställas av
samma myndigheter — helst även av samma personer — som nu uppgjort
klassificeringsförslaget. Lönenämnden får vidare framhålla, att den strävan
mot möjligast enhetliga löneställning för jämförlig personal inom statlig
och kommunal verksamhet, som beröres i direktiven för tjänsteförteckningskommittén,
avsevärt försvåras vid avsaknad av ett klassificeringssystem,
med vars hjälp mer eller mindre direkt kan avgöras till vilken grupp
en anläggning av viss typ bör hänföras. Uppdelningen av anläggningarna på
åtta grupper har vidare medfört, att utredningen, trots anförda principiella
betänkligheter häremot, i lönegradsserien för maskinpersonal måst medtaga
intilliggande lönegrader. Såsom förut anförts anser lönenämnden ett
slutligt fastställande av en sådan lönegradsserie icke lämpligt. Nämnden
får därför förorda, att vid tjänsteförteckningskommitténs behandling av
förevarande spörsmål eftersträvas en klassificering, enligt vilken anläggningarna
uppdelas på färre grupper, för att möjliggöra tillskapandet av en
Kungl. Maj. ts proposition nr 196.
39
lämpligare uppbyggd lönegradsserie än den nu föreslagna. Lönenämnden
får vidare understryka önskvärdheten av att — därest ett mera schematiskt
klassificeringssystem icke skulle kunna åstadkommas — en utförlig redogörelse
utarbetas rörande klassificeringsarbetet, rörande vid arbetet tillämpade
normer för värdering av olika tekniska faktorer, vid arbetet vunna erfarenheter
m. m., vilken redogörelse skulle kunna tjäna till ledning vid och
underlätta kommande ny- eller omklassificeringar.
Då en tillämpning av byggnadsstyrelsens klassificeringsförslag syntes
medföra en mera rättvisande lönegradsplacering av ansvarsmaskinisttjänsterna
än den nu gällande, har lönenämnden emellertid förordat, att vid den
provisoriska lönereglering, som av lönenämnden förordats, byggnadsstyrelsens
förslag lades till grund för ansvarsmännens lönegradsplacering. Lönenämnden
funne dock icke skäl tillstyrka förslaget om införande av en ny
anläggningsgrupp (grupp 7) mellan den hittills högsta anläggningsgruppen
och karolinska sjukhuset.
Statens organisationsnämnd har förklarat, att nämnden i avsaknad av de
klassificeringsnormer, som byggnadsstyrelsen använt för sitt detaljförslag
i ämnet, icke ansett sig kunna ingå på någon detalj granskning av den föreslagna
klassificeringen. Från nämndens sida funnes dock ingen principiell
erinran mot klassificeringsförslaget utom i fråga om dettas tillämpning på
vissa fasta maskinanläggningar vid försvaret. Ett sammanförande, på sätt
organisationsnämnden förordat, av den fasta maskintjänsten vid förband,
som läge i omedelbar anslutning till eller närhet av varandra, påkallade
nämligen en omklassificering av de sålunda sammanslagna anläggningarna.
Svenska landstingsförbundet har anfört följande.
Ehuru förbundet är väl medvetet om de svårigheter, som möta att för de
vitt skilda anläggningstyper, som förekomma inom det statliga området,
uppbygga ett mera schematiskt system, kan förbundet icke underlåta att
framföra sina betänkligheter mot förslaget i denna del. Med tanke på att
vissa anstalter, såsom exempelvis sjukhusen, fortlöpande tillföras ny och
mer komplicerad apparatur kan befaras, att enligt byggnadsstyrelsens system
grupperingen och därmed lönesättningen för ansvarsmaskinisterna
inom det statliga området blir flytande och att ett permanent organ måste
tillsättas för att fortlöpande pröva klassificeringsfrågor. Någon full rättvisa
kan enligt styrelsens mening trots detta icke åstadkommas.
Svenska stadsförbundet har hemställt, att klassificeringsproblemet måtte
ägnas förnyad uppmärksamhet och att man därvid eftersträvade att få till
stånd åtminstone allmänt hållna normer, som kunde tjäna till ledning vid
klassificeringen av andra anläggningar än de statliga.
Landsorganisationen har funnit byggnadsstyrelsens klassificeringsförslag
kunna i stort sett accepteras. Vissa anläggningar borde dock placeras i högre
grupp än som skett i byggnadsstyrelsens förslag. Vidare borde personal
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
organisationerna på ett betryggande sätt beredas möjligheter att deltaga i
behandlingen av frågor angående om- och nyklassificeringar.
Tjänstemännens centralorganisation har givit sin principiella anslutning
till klassificeringsförslaget men icke godtagit dess detaljer. Mot förslaget
kan enligt centralorganisationens mening bl. a. invändas, att förekomsten
av annexanläggningar icke syntes ha tillmätts tillräcklig betydelse vid förslagets
upprättande. Garantier borde vidare skapas för att personalens uppfattning
och argument finge komma till uttryck vid handläggningen av frågor
rörande om- och nyklassificering av maskinanläggningar.
Beträffande löneutredningens förslag i fråga om löneställning
och kompetenskrav m. m. för ansvarsmaskinister
och biträdande ansvarsmaskinister har i de avgivna yttrandena
anförts i huvudsak följande.
Rörande de lönegrader (11, 13, 14, 15, 17 och 19 lönegraderna), vilka enligt
utredningens förslag skulle komma till användning vid försvarets anläggningar,
har försvarets civilförvaltning uttalat, att intet syntes vara att
erinra mot ianspråktagande av 13, 15, 17 och 19 lönegraderna. Däremot
har ämbetsverket ställt sig betänksamt gentemot förslaget att låta 14 lönegraden
ingå i löneserien med hänsyn till att det icke kunde anses tillfredsställande,
att en lönegradsserie uppbyggdes med intilliggande lönegrader. Då
det emellertid syntes vara ogörligt att inom klassificeringssystemets ram
undvika berörda olägenhet, hade civilförvaltningen ansett sig böra godtaga
löneutredningens förslag i denna del. Ämbetsverket har icke känt sig övertygat
om att 11 lönegraden generellt borde ifrågakomma för ansvarsman
vid anläggning, tillhörande grupp 1. Till stöd för sin uppfattning, att 11 lönegraden
borde ifrågakomma för här åsyftad personal har löneutredningen,
uttalar civilförvaltningen, pekat på den med tjänsterna förenade ansvarsställningen.
Måhända hade löneutredningen därvid också haft i åtanke den
vakttjänst, som medföljde eldarsysslan. Framhållas borde emellertid, att
även andra personalkategorier med motsvarande arbetsuppgifter, jämväl
sådana i lägre lönegrad än den 11 :e, hade dylik mera omfattande tjänstgöring.
I fråga om de av utredningen föreslagna kompetenskraven har civilförvaltningen
uttalat bl. a., att det syntes kunna ifrågasättas, om icke en jämkning
i fråga om förutsättningarna för avläggande av övermaskinistexamen
borde vidtagas. Enligt gällande bestämmelser fordrades för dylik examen
bl. a. viss tids sjötjänstgöring. Då det i många fall kunde tänkas att person,
som ämnade avlägga övermaskinistexamen, med hänsyn till bristande sjövana
måste avstå från denna utbildning, syntes det rimligt, att ifrågavarande
sjötjänstgöring finge utbytas mot viss tids likvärdig tjänstgöring i land.
Ehuru fortifikationsförvattningen funnit det mindre tillfredsställande,
att en lönegradsserie byggdes upp med intilliggande lönegrader, har ämbets
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 196.
41
verket för sin del icke velat motsätta sig att intilliggande lönegrader användes
i förevarande fall med hänsyn till att det icke syntes vara möjligt att
inom det föreliggande klassificeringssystemets ram undvika detta. I den
av löneutredningen föreslagna lönegradsserien har emellertid fortifikationsförvaltningen
föreslagit den jämkningen, att maskinist i ansvarsställning
vid anläggningsgrupp 4 placerades i 16 lönegraden i stället för — såsom utredningen
förordat — i 15 lönegraden. Såsom skäl härför har fortifikationsförvaltningen
anfört, att hittillsvarande erfarenheter givit vid handen att
personal med den kompetens, som enligt förslaget skulle innehavas av ifrågavarande
maskinister, knappast stode att erhålla mot lägre löneställning
än den av ämbetsverket föreslagna.
Arméförvaltningen har ifrågasatt, om icke intervallen mellan lönerna för
ansvarsmän vid anläggningar i grupperna 6 och 7 borde vara lika med intervallen
mellan grupperna 5 och 6 samt om icke samma intervall borde förefinnas
mellan lönerna för grupperna 3 och 4. Arméförvaltningen har vidare
ansett, att ett fastställande av 15 lönegraden för vissa biträdande maskinister
vid sinnessjukhus, tillhörande grupperna 6 och 7, f. n. icke borde äga
rum. Då vid försvarets anläggningar i storleksgrupp 6 funnes biträdande
maskinister, vilka vore placerade i 13 lönegraden och således enligt utredningens
förslag skulle inplaceras i 14 lönegraden, skulle ett fastställande
av 15 lönegraden för nyssnämnda biträdande maskinister vid sinnessjukhusen
medföra en icke motiverad differentiering av den arbetsledande personalen
inom grupp 6.
I fråga om kompetenskraven har arméförvaltningen framhållit önskvärdheten
av att befattningshavare i ansvarsställning vid anläggningsgrupperna
1 och 2 redan vid tillträdet av anställning innehade praktiska kunskaper
rörande bränsleekonomi. I övrigt har arméförvaltningen ansett, att den
praktiska kompetensen i alltför ringa grad uppmärksammats i det föreliggande
förslaget.
Byggnadsstyrelsen har beträffande de av utredningen föreslagna lönegradsplaceringarna
för maskinpersonal i ansvarsställning anfört samma
synpunkter som ledamoten av utredningen, byråchefen Jonsson i det av
honom avgivna särskilda yttrandet.
Enligt statskontorets förmenande är den uppgjorda lönegradsserien för
maskinpersonal i ansvarsställning samt biträdande maskinistpersonal
knappast helt tillfredsställande. Det hade sålunda, framhåller ämbetsverket,
varit önskvärt om differentiering kunnat ske på färre antal grupper,
varigenom man bl. a. kunnat undvika sådana ojämnheter vid löneavvägningen,
som reservationsvis påtalats i löneutredningens betänkande. Icke
heller har statskontoret blivit helt övertygat om att för värmeskötarna vid
de minsta anläggningarna borde väljas högre lönegrad än den 10:e.
För lönegradsplacering av maskinpersonal i ansvarsställning vid anläggningsgrupperna
1, 2, 3, 4, 5, 6 (inkl. 7) och 8 har statens lönenämnd — med
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
undantag av förut nämnda tre ledamöter —• förordat en provisorisk lönegradsserie,
omfattande 11, 12, 13, 15, 17, 19 och 21 lönegraderna respektive.
Såsom motivering för denna lönegradsserie har lönenämnden anfört i huvudsak
följande.
Beträffande lönegradsplaceringen tillstyrker lönenämnden, att ansvarsman
vid anläggningsgrupp 1 — i likhet med vad nu i viss utsträckning är
fallet — placeras ill lönegraden. Då lönenämnden icke ansett sig kunna nu
förorda uppflyttning av reparatörerna i 12 lönegraden till 13 lönegraden och,
såsom i det följande närmare kommer att beröras, med hänsyn härtill ej
heller funnit tillräckliga skäl föreligga för en provisorisk uppflyttning av de
lägre biträdande maskinisterna från 13 till 14 lönegraden, förordar nämnden,
att för ansvarsmännen vid grupperna 2 och 3 t. v. avses nu gällande
lönegradsplacering, dvs. i 12 och 13 lönegraderna. Framhållas må, att detta
förslag, i motsats till löneutredningens, står i överensstämmelse med de av
byggnadsstyrelsen uppställda förutsättningarna för klassificeringssystemets
uPPbyggnad.
Såsom i det föregående anförts har lönenämnden icke ansett sig kunna
tillstyrka införandet av en ny anläggningsgrupp mellan den högsta gruppen
enligt nu gällande klassificering och karolinska sjukhuset. Ansvarsmaskinisterna
vid de av byggnadsstyrelsen till grupp 7 hänförda sinnessjukhusen
höra därför enligt lönenämndens mening t. v., liksom f. n. är fallet,
placeras i 19 lönegraden. Med anledning härav anser sig lönenämnden icke
heller böra nu tillstyrka uppflyttning i lönegrad av ansvarsmaskinisten vid
karolinska sjukhuset.
Det må framhållas, att ett godtagande av lönenämndens förslag rörande
lönegradsplacering av maskinpersonal i ansvarsställning för försvarets vidkommande
bl. a. skulle innebära uppflyttning av 40 maskinister från 16 till
17 lönegraden och av 30 maskinister från 16 till 19 lönegraden.
Beträffande den biträdande maskinistpersonalens löneställning har lönenämnden
erinrat, att lönenämnden i det föregående förklarat sig icke vara
beredd att nu förorda uppflyttning från 12 till 13 lönegraden av de kvalificerade
reparatörerna. Med hänsyn härtill har lönenämnden ansett sig icke
heller kunna tillstyrka, att förbättring av löneställningen för den biträdande
maskinistpersonalen nu kommer till stånd.
Mot de av löneutredningen förordade kompetenskraven och tjänstebenämningarna
för maskinistpersonalen har lönenämnden icke funnit anledning
till erinran.
Statens organisationsnämnd har i likhet med ledamoten av löneutredningen,
byråchefen Jonsson ansett oriktigt, att lönegradsintervallen mellan
grupperna 1 och 2 gjorts större än intervallen mellan grupperna 3 och 4. I
enlighet härmed har organisationsnämnden funnit ansvarsmaskinist vid anläggningsgrupp
2 böra hänföras till 12 lönegraden. I övrigt har nämnden
icke funnit anledning till erinran mot de av löneutredningen förordade lönegradsplaceringarna
för maskinistpersonalen.
Organisationsnämnden -—■ som i sin förut berörda utredning beträffande
försvaret förordat, att av ansvarsman vid anläggningsgrupp 3 borde
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
43
krävas maskinistexamen av 2 klass eller därmed jämförlig teoretisk utbildning
— har uttalat, att lämpligheten av att, på sätt löneutredningen föreslagit,
sänka kompetenskraven för ansvarsmaskinist vid nyssnämnda anläggningsgrupp
kunde starkt ifrågasättas såväl ur psykologisk synpunkt
som med hänsyn till upprätthållandet av tjänstens effektivitet och maskinisttitelns
standard.
Svenska landstingsförbundet har anslutit sig till det vid löneutredningens
betänkande fogade särskilda yttrandet av byråchefen Jonsson, vari denne
framhållit det oriktiga uti att lönegradsintervallen beträffande maskinistpersonal
mellan grupperna 1 och 2 gjorts större än intervallen mellan grupperna
3 och 4. På de av Jonsson anförda skälen borde förhållandet vara det
omvända.
Av förbundets yttrande framgår vidare, att den av löneutredningen föreslagna
lönegradsserien för maskinistpersonalen — 22, 20, 19, 17, 15, 14, 13
och 11 lönegraderna — för landstingens del motsvarades av serien 19, 19, 19,
17, 15, 13, 11 och 10 lönegraderna.
Tjänstemännens centralorganisation har i fråga om löneställningen för
ansvarsmännen vid anläggningsgrupperna 7 och 8 anslutit sig till den
mening, som i särskilt yttrande anförts av ledamoten av utredningen, sekreteraren
Gustafson.
Förslagens genomförande.
Löneutredningen. Såsom inledningsvis berörts, har löneutredningen icke
ansett den omständigheten, att utredningens förslag vore att betrakta såsom
principförslag, böra utgöra hinder för att de av utredningen förordade lönegradsplaceringarna
fastställdes att gälla fr. o. m. ingången av budgetåret
1950/51. Utredningen har härutinnan bl. a. framhållit, att i fråga om flertalet
grupper av tjänster framginge direkt av utredningens uttalanden, vilken
lönegradsplacering som ansetts höra komma till användning.
Löneutredningen har vidare understrukit, att det enligt utredningens mening
skulle innebära avsevärda olägenheter ur såväl myndigheternas som
personalens synpunkt, om ett genomförande av utredningens förslag skulle
ställas på framtiden. Särskilt gällde detta försvaret, inom vilket förvaltningsområde
såväl reparatörerna som flertalet ansvarsmän vore eftersatta
i lönehänseende i jämförelse med motsvarande tjänstinnehavare vid allmänna
civilförvaltningen.
Några särskilda övergångsanordningar ha icke synts utredningen erforderliga.
Utredningen har emellertid förutsatt, att det skulle ankomma på
vederbörande tjänstetillsättande myndigheter att i fråga om tjänster, vilka
uppflyttades i lönegrad, pröva huruvida vederbörande tjänstinnehavare
vore kompetent för den högre tjänsten. Utredningen har vidare förordat, att
innehavare av ordinarie eller extra ordinarie tjänst, vilken nedflyttades i
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
lönegrad, bibehölles i innehavande löneställning så länge han kvarstode i
den omedelbart före den nya placeringens ikraftträdande innehavda tjänsten.
Yttrandena. Arméförvaltningen har uttalat, att för att detaljförslagen rörande
lönegradsplacering, anställningsform nr. m. av ifrågavarande tjänster
skulle kunna genomföras på ett så rättvist sätt som möjligt, syntes böra
övervägas, om icke en särskild nämnd eller kommitté för handläggande av
hithörande frågor skulle behöva utses. Förslagsvis borde denna nämnd vara
sammansatt av representanter för både den civila statsförvaltningen och
försvaret samt personalorganisationerna. Nämnden skulle ha att i samråd
med berörda myndigheter företaga inplacering av befintlig personal i fastställda
tjänster.
Statens lönenämnd har beträffande förslagens genomförande anfört
följande.
Vad angår förslagens genomförande anser lönenämnden — med hänsyn
till att här endast är fråga om ett kortvarigt provisorium — att någon nedflyttning
av tjänster, som enligt de av lönenämnden förordade allmänna
grunderna för lönegradsplacering av maskinpersonal skulle komma att
bliva för högt placerade, t. v. icke bör äga rum. Således böra exempelvis elektrikertjänsterna
vid flygvapnet i Ce 14 och maskinisttjänsterna i Ca 16 vid
vissa försvarsanläggningar i grupp 5 t. v. bibehållas i nu gällande lönegrader.
Lönenämnden förutsätter emellertid, att — i avvaktan på ett slutligt
ställningstagande till frågan om maskinpersonalens lönegradsplacering —
nu avsedda tjänster vid uppkommande ledigheter icke skola få återbesättas,
utan att frågan härom i varje särskilt fall underställes Kungl. Maj :ts prövning.
Tjänstemännens centralorganisation har anfört följande i fråga om löneklassplaceringen
av personal, som uppflyttas i lönegrad.
Beträffande förslagens genomförande har utredningen bland annat uttalat,
att några särskilda övergångsbestämmelser icke synas erforderliga. Utredningen
har sålunda förutsatt, att inplaceringen i förekommande fall i
högre lönegrad skall ske med tillämpning av avlöningsreglementets bestämmelser.
TCO vill med anledning härav framhålla, att det i vart fall beträffande
de tjänster på försvarets område, som enligt utredningens förslag
skola jämställas med likvärdiga tjänster inom anläggningar vid allmänna
civilförvaltningen och till följd därav höjas, icke är i egentlig mening fråga
om att tjänsten omvärderas eller att befattningshavaren befordras. Det gäller
här i stället att råtta till felaktiga inplaceringar, som medfört att befattningshavarna
sedan länge varit klart underbetalda. Under sådana förhållanden
måste en »parallellförflyttning» mellan den förutvarande och den
nya lönegradens löneklasser vara det enda rimliga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Föredraganden.
45
Lönesättningen för eldar-, reparatörs- och maskinistpersonalen vid statsförvaltningens
fasta maskinanläggningar har tidigare icke varit föremal för
bedömande i ett sammanhang, varför ojämnheter i lönegradsplaceringen
föreligga. Detta var en av anledningarna till att 1947 års löneutredning,
avseende maskinistpersonal m. fl., tillsattes med uppdrag att verkställa utredning
om anställnings- och avlöningsförhållandena för maskinister och
övrig personal vid statens värme- och därmed jämförliga anläggningar.
Löneutredningens nu framlagda betänkande innefattar dels förslag som
syfta till att få till stånd enhetlighet i lönesättningen för den berörda personalen,
dels förslag till lönegradsplaceringar, vilka innebära allmänna löneförbättringar
för vissa personalkategorier. I sistberörda delar synes ett genomförande
av utredningens förslag — såsom framhållits i ett flertal remissyttranden
— kunna innebära ett föregripande av resultatet av 1949 års
tjänsteförteckningskommittés arbete. Med hänsyn härtill ha vissa remissmyndigheter
ifrågasatt, om icke utredningens förslag borde överlämnas till
tjänsteförteckningskommittén för vidare utredning. I samband härmed ha
svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet i sina yttranden
erinrat, att ett beslut för statens del för ifrågavarande personalkategorier
kan få inverkan på lönesättningen för motsvarande kommunalanställd personal.
Med beaktande av olika på frågan inverkande omständigheter har
jag emellertid funnit övervägande skäl tala för att löneutredningens förslag
nu upptages till prövning. Beträffande skälen för mitt ställningstagande
må framhållas följande.
Det synes angeläget, att de betydande ojämnheter i lönegradsplaceringen,
som konstaterats föreligga, snarast hävas. För att enhetlighet i lönesättningen
skall kunna uppnås, fordras emellertid, att personalorganisationen
vid de olika anläggningarna är uppbyggd efter enhetliga principer. Löneutredningen
har funnit behov föreligga av en sådan översyn av personalorganisationen
inom allmänna civilförvaltningens maskinanläggningar, som
tidigare inom försvaret verkställts av statens organisationsnämnd. Med hänsyn
till inträdda förändringar bör även resultatet av den inom försvaret
redan verkställda översynen överarbetas och i samband därmed frågan om
garnisonsmaskinistorganisationcn upptagas till slutlig prövning, därest förutsättningar
härför befinnas föreligga i så måtto att klarhet kan vinnas om
den militära fastighetsförvaltningens framtida gestaltning. Jag har för avsikt
att senare denna dag föreslå Kungl. Maj :t, att angivna undersökningar
omedelbart skola igångsättas. De torde lämpligen böra uppdragas åt byggnadsstyrelsen
respektive fortifikationsförvaltningen och arméförvaltningen,
i bägge fallen i samverkan med statens organisationsnämnd. Dessa undersökningar
komma att innefatta en genomgång i detalj av de olika anläggningarna.
Det synes därför lämpligt, att samma myndigheter — för för
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
svarets del i samråd med försvarets civilförvaltning — samtidigt utföra den
granskning av de särskilda tjänsternas lönegradsplacering, som löneutredningen
förutsatt skola ske. Vid sådant förhållande är det önskvärt, att
redan vid årets riksdag principbeslut fattas om de allmänna riktlinjerna
för lönesättningen för tjänsterna ifråga.
Här må även erinras, att i resultatet av de senaste förhandlingarna med
personalorganisationerna om stabiliseringspolitikens fortsättande ingick,
att förslag till lönerevision för maskinanläggningarnas personal skulle föreläggas
1950 års riksdag, såvitt detta vore tekniskt möjligt.
Förutsättning för att löneutredningens förslag skall kunna genomföras
utan avbidan på resultatet av pågående tjänsteförteckningsrevision är dock
enligt min mening att vissa jämkningar vidtagas i detsamma. Jag har nämligen
funnit, att vissa delar av förslaget innefatta så betydelsefulla förändringar
i löneläget för den berörda personalen, att deras genomförande skulle
innebära ett föregripande av tjänsteförteckningsrevisionen. Detta gäller
främst den föreslagna höjningen av lägsta eldargraden från 9 till 10 lönegraden
och uppflyttning av vissa högre maskinmästartjänster från 19 till
20 respektive från 21 till 22 lönegraden. Även i andra delar har jag, såsom
närmare skall framgå av det följande, funnit betänkligheter möta mot löneutredningens
förslag. Då jag av antydda skäl i fortsättningen kommer att
förorda en annan lönegradsplacering för vissa tjänster än som löneutredningen
förordat, behöver detta icke betyda ett underkännande av de sakliga
skäl, som utredningen anfört för sina förslag, utan endast att jag ansett det
närmast böra ankomma på tjänsteförteckningskommittén att taga ställning
till förslagen ifråga. Då tjänsteförteckningskommittén kan finna sig
föranlåten att i samband därmed upptaga lönesättningen för maskinpersonalen
till allmän omprövning, får det beslut, som kan komma att fattas på
grund av de förslag jag i fortsättningen framlägger, i viss mån provisorisk
karaktär.
Innan jag övergår till att enligt ovan angivna riktlinjer pröva detaljerna
i löneutredningens förslag till lönegradsplacering för maskinpersonalen vill
jag något beröra vissa frågor, som gälla anställningsförhållandena för denna
personal. Till en början må härvid anmärkas, att arbetstiden för maskinpersonalen
icke är generellt reglerad. Detta gäller även den av statens organisationsnämnd
berörda frågan om huru vakttjänst och passiv tjänst skola
bedömas vid avvägandet av tjänstgöringens omfattning. Dessa spörsmål
böra emellertid bli ytterligare belysta vid de i det föregående omförmälda
organisationsundersökningarna. Vidare må erinras, att inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga f. n. utreda frågor om arbete å obekväm
arbetstid och därtill hörande lönespörsmål. I detta sammanhang förutsätter
jag därför endast, att arbetstiden för maskinpersonalen i princip skall
motsvara 48 timmars effektiv arbetstid i veckan, men att frågan hur denna
Kungl. Maj. ts proposition nr 196.
47
arbetstid skall uttagas — i form av vakttjänst, passiv tjänst etc. — får upptagas
till prövning senare, då erforderlig utredning föreligger.
I likhet med löneutredningen finner jag vidare det böra ankomma på
1948 års anställningsutredning att klarlägga vilken anställningsform •—
kollektivavtalsanställning eller tjänstemannaanställning — som bör komma
till användning för olika kategorier av personal vid statens fasta värmeanläggningar.
Därav följer, att jag icke nu är beredd att taga ställning till de
allmänna uttalanden i denna fråga, som gjorts av löneutredningen. Vid den
följande behandlingen av löneutredningens förslag utgår jag från att i avbidan
på resultatet av anställningsutredningens arbete någon förändring
icke skall ske i den berörda personalens anställningsförhållanden och att
således ett kommande principbeslut i fråga om lönegradsplaceringen av
personalen t. v. endast erhåller tillämpning å den nu tjänstemannaanställda
personalen. I anslutning härtill vill jag framhålla önskvärdheten av att
om möjligt anställningsutredningens förslag beträffande här ifrågavarande
personalkategorier föreligger i sådan tid, att det kan beaktas, då ett
eventuellt principbeslut skall sättas i tillämpning. F. ö. synes ett samarbete
beträffande dessa spörsmål böra komma till stånd mellan byggnadsstyrelsen
samt fortifikationsförvaltningen och arméförvaltningen, å ena, samt
anställningsutredningen, å andra sidan, i syfte att nämnda myndigheter
skola i sina undersökningar angående personalorganisationen vid värmeanläggningarna
snarast kunna tillgodogöra sig inom anställningsutredningen
vunna resultat.
Vad angår frågan om beredande av fastare anställning åt olika kategorier
av tjänstemannaanställd personal vid värmeanläggningarna synes det uppenbart,
att därmed i allmänhet bör anstå till dess resultatet av nyssnämnda
organisationsutredningar föreligga. Även därefter torde det kunna bli nödvändigt
att låta anstå med ordinariesättning av tjänster i avbidan på resultatet
av den pågående tjänsteförteckningsrevisionen. Vid organisationsundersökningen
inom försvaret bör undersökas, om icke den vid vissa av marinens
anläggningar tjänstgörande militära maskinistpersonalen bör utbytas
mot civil sådan personal.
Vad löneställningen för eldar- och reparatörspersonalen beträffar har
löneutredningen, som för sin del utgått från att all heltidssysselsatt maskinpersonal
skall erhålla tjänstemannaanställning, funnit, att utvecklingen lett
till att någon klar gräns numera i regel icke kan dragas mellan eldarpersonal,
å ena, och reparatörspersonal, å andra sidan. Med beaktande av detta
förhållande har utredningen förordat, alt ifrågavarande personalkategorier
skola betraktas såsom tillhörande en och samma befordringsserie. Denna
skall enligt utredningens förslag omfatta eldartjänster i 10 lönegraden samt
reparatörstjänster i 11 och 13 lönegraderna. Utredningen har härvid utgått
från vissa förutsättningar, vilka dock beräknats att först så småningom
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
komma att vara för handen. Dessa förutsättningar ha angivits vara, att
eldarna dels redan vid anställningen besitta visst reparationskunnande, vunnet
genom yrkesutbildning, praktik eller dylikt, dels ock i den mån så lämpligen
kan ske erhålla möjlighet att regelbundet deltaga ej blott i enklare
översyns- och underhållsarbeten utan även i egentligt reparationsarbete.
Reparatörernas fördelning på 11 och 13 lönegraderna bör enligt vad utredningen
framhållit ske så, att till 11 lönegraden hänföras befattningshavare,
huvudsakligen sysselsatta med översyns-, underhålls- och reparationsarbeten
av icke alltför komplicerad beskaffenhet, och till 13 lönegraden befattningshavare,
huvudsakligen sysselsatta med kvalificerat arbete. Då utredningen
emellertid funnit några generellt tillämpliga normer för inplacering
av befattningshavare i den ena eller den andra lönegraden svårligen kunna
fastställas, har utredningen angivit huru uppdelningen på de olika lönegraderna
av nu förefintliga huvudtyper av reparatörstjänster enligt utredningens
mening lämpligen bör ske.
I flera remissyttranden har hävdats att en placering av samtliga eldartjänster
ilO lönegraden icke nu borde komma till stånd, bl. a. med hänsyn
till att en sådan åtgärd skulle innebära ett föregripande av resultatet av
1949 års tjänsteförteckningskommittés arbete. I fråga om reparatörspersonalens
löneställning ha i remissyttrandena olika meningar kommit till
uttryck. Sålunda har försvarets civilförvaltning ifrågasatt, huruvida en
uppdelning av denna personal på två lönegrader vore motiverad. Statens
lönenämnd har förordat en provisorisk inplacering av reparatörerna i 10
och 12 lönegraderna, medan statens organisationsnämnd ansett reparatörerna
böra fördelas på 11 och 12 lönegraderna. Slutligen har statskontoret,
som i och för sig godtagit fördelningen på 11 och 13 lönegraderna, förklarat
sig icke kunna tillstyrka, att de hantverksföreståndare i 12 lönegraden vid
sinnessjukhusen, vilka ha reparatörsuppgifter, skulle i enlighet med utredningens
förslag uppflyttas i 13 lönegraden.
För egen del finner jag i likhet med utredningen angeläget, att eldarnas
möjligheter till vidarebefordran till reparatörstjänst underlättas. Detta behöver
emellertid enligt min mening icke innebära, att eldar- och reparatörstjänsterna
hänföras till samma befordringskarriär. Jag anser att för befordran
till reparatör alltjämt bör fordras särskild yrkeskunskap.
Vad eldartjänsterna angår kan jag icke finna tillrådligt att grunda den
ifrågasatta lönerevisionen på förhållanden, som icke nu föreligga men som
förutsättas komma att vara för handen i en framtid. Med utgångspunkt
från nu rådande förhållanden förordar jag, att 9 lönegraden bibehålies såsom
normallönegrad för eldare, vilka endast sysselsättas med göromål, som
sammanhänga med värmeanläggningars skötsel och drift, såsom eldning,
släggning, pannrengöring o. d. En uppflyttning av sådana tjänstemän till 10
lönegraden skulle — såsom redan nämnts — innebära ett föregripande av
tjänsteförteckningskommitténs arbete på en väsentlig punkt. Däremot anser
Kuiigl. Maj.ts proposition nr 196.
49
jag mig kunna förorda en placering i 10 lönegraden av eldartjänster, vilkas
innehavare ha att jämsides med eldningsgöromål fullgöra reparationsarbeten
eller eljest tagas i anspråk för göromål av mera kvalificerad beskaffenhet
än som normalt åligga eldare.
I fråga om reparatörerna — varmed jag avser befattningshavare, vilka ha
till huvuduppgift att utföra reparationer —- synes med beaktande av gällande
lönegradsplaceringar för yrkesmän inom de mekaniska och elektriska
facken icke vara något att erinra mot att 11 lönegraden fastställes såsom
normallönegrad för reparatörer. Erinras må, att i enlighet med förslag av
1939 års tjänsteförteckningssakkunniga placering i nuvarande lönegraden
Ca 11 enligt beslut vid 1942 års riksdag avsågs för tjänstemän, vilkas huvuduppgift
skulle vara att verkställa reparationer vid vissa större värmeanläggningar
med kraftalstring eller kraftomformning. Utredningen har emellertid
föreslagit, att för reparatörer, huvudsakligen sysselsatta med kvalificerat
arbete, skulle avses 13 lönegraden. I likhet med flera av remissmyndigheterna
finner jag förslaget i denna del ägnat att ingiva betänkligheter, eftersom
det synes kunna i viss mån innebära ett föregripande av tjänsteförteckningskommitténs
arbete. Såsom framgår av utredningens redogörelse
för gällande anställnings- och avlöningsförhållanden är med undantag för
elektrikerna vid flygflottiljerna (Ce 14) reparatörspersonalen vid allmänna
civilförvaltningen och försvaret placerad i högst 12 lönegraden. Med hänsyn
till angivna omständigheter har jag ansett mig kunna biträda förslaget om
utnyttjande av 13 lönegraden för reparatörer endast under förutsättning
att för placering i nämnda lönegrad i allmänhet blott ifrågakomma vid större
maskinanläggningar placerade tjänster, vilka av sina innehavare kräva särskilt
kvalificerad yrkesskicklighet för reparationer av värme-, sanitets- eller
elektriska anläggningar och vilka äro förenade med förmanskap för annan
reparationspersonal.
I fråga om hantverksföreståndarna vid sinnessjukhusen får jag såsom
min uppfattning framhålla, att för de av nämnda befattningshavare, vilka
tjänstgöra såsom reparatörer vid maskinanläggning, löneställningen bör avvägas
efter samma grunder som för övriga reparatörer samt att ifrågavarande
hantverksföreståndare med hänsyn till dem sålunda åvilande arbetsuppgifter
böra — under benämning reparatörer — hänföras till maskinoch
eldarpersonalen. En inplacering av vissa här avsedda hantverksföreståndare
i 13 lönegraden torde under sådana förhållanden icke behöva få
konsekvenser beträffande löneställningen för övriga hantverksföreståndare.
Jag övergår härefter till frågan om löneställningen för ansvarsinaskinisterna.
Löneutredningens förslag i denna del grundar sig på ett av byggnadsstyrelsen
upprättat förslag till klassificering av statsförvaltningens fasta
maskinanläggningar. Vid klassificeringen har dels en viss värdering av den
tekniska utrustningen vid de olika anläggningarna verkställts, dels hänsyn
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
tagits till vederbörande anläggnings storlek och art. Härvid har förutsatts
en teknisk utrustning av för den ifrågavarande byggnaden normal beskaffenhet.
Vidare har en grupp av likartade, i storlek närliggande och administrativt
sammanhängande anläggningar placerats lika även om vissa av
dessa anläggningar skulle vara något för stora eller något för små för denna
placering. Byggnadsstyrelsen har i anslutning till klassificeringsförslaget
framhållit, att det ej vore möjligt att angiva de olika faktorernas inverkan.
Ej heller kunde några kännetecken på de olika grupperna anföras, utan den
gjorda klassificeringen finge definiera gruppernas omfattning. Enligt klassificeringsförslaget
ha statsförvaltningens fasta maskinanläggningar indelats
i 8 grupper, betecknade med nr 1—8, varvid gruppen med de minsta
anläggningarna betecknats med nr 1. Vid klassificeringen har förutsatts,
att intervallen i lönehänseende mellan de olika grupperna skulle utgöra två
lönegrader utom mellan grupperna 1 och 2, där intervallen skulle utgöra en
lönegrad, samt mellan grupperna 2 och 3, där intervallen förutsatts skola
utgöra en eller två lönegrader. Den avsedda intervallen mellan grupperna 7
(de fyra största sinnessjukhusen) och 8 (karolinska sjukhuset) har icke
angivits.
Löneutredningen har i princip godtagit byggnadsstyrelsens klassificeringsförslag
och på grundval av detta förordat, att ansvarsmaskinisterna
vid de olika anläggningarna skola erhålla följande lönegradsplacering,
räknat från den lägsta anläggningsgruppen och uppåt: Ca 11, Ca 13, Ca 14,
Ca 15, Ca 17, Ca 19, Ca 20 och Ca 22. I förhållande till de av byggnadsstyrelsen
förutsatta intervallerna i lönehänseende mellan de olika anläggningsgrupperna
företer angivna lönegradsserie de avvikelserna, att avståndet
mellan grupperna 1 och 2 utgör två lönegrader i stället för en, samt mellan
grupperna 3 och 4 samt 6 och 7 en lönegrad i stället för två. I förhållande
till nu gällande gruppindelningar vid allmänna civilförvaltningen föreligger
den skillnaden, att de mindre anläggningarna, som tidigare fördelats på två
grupper, sammanförts till en grupp, varjämte mellan karolinska sjukhuset
och den tidigare högsta gruppen inskjutits en ny grupp (grupp 7). Vid
bedömande av förslagets innebörd i lönehänseende bör till en början uppmärksammas,
att endast sådana anläggningar, vilka helt taga ansvarsmannens
tjänstgöringstid i anspråk, ingå i löneregleringen, vilket framförallt
torde ha betydelse beträffande anläggningar i lägsta gruppen. I övrigt innebär
förslaget i jämförelse med de inom allmänna civilförvaltningen tillämpade
normerna, att ansvarsmaskinisterna vid de nya grupperna 2 och 3 enligt
förslaget uppflyttas en lönegrad vardera samt att ansvarsmaskinisterna
vid de fyra största sinnessjukhusen och vid karolinska sjukhuset jämväl
uppflyttas en lönegrad vardera. Den nya gruppen 4 (lönegrad Ca 15) innehåller
anläggningar, som vid statens sinnessjukhus och fångvårdsanstalterna
hänförts till 15 lönegraden och inom allmänna civilförvaltningen i
övrigt normalt till 14 lönegraden. Löneutredningen har framhållit, att i av
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
51
vaktan på resultatet av 1949 års tjänsteförteckningskommittés arbete utredningen
vid utformandet av sitt förslag ansett sig böra iakttaga viss försiktighet
med att föreslå uppflyttning av hela serier tjänster. Utredningen
hade därför endast föreslagit sådana jämkningar i gällande lönegradsserie,
som betingades av dels tillkomsten av anläggningsgrupp 7, dels den lönegradsuppflyttning
av eldar- och reparatörspersonal, som utredningen förordat.
I de avgivna yttrandena ha försvarets civilförvaltning, statskontoret, statens
lönenämnd samt svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet
funnit otillfredsställande, att grunderna för det föreslagna klassificeringssystemet
icke redovisats. Såväl i dessa myndigheters yttranden som
i andra remissutlåtanden riktas även i andra hänseenden erinringar mot
förslaget i denna del. Beträffande dessa erinringar torde här få hänvisas
till den föregående redogörelsen.
I likhet med nyssnämnda remissmyndigheter har jag funnit otillfredsställande,
att klassificeringen icke skett efter bestämda normer, vilka kunna
underkastas granskning av andra än dem som deltagit i klassificeringsarbetet.
Såsom byggnadsstyrelsen i ett tidigare sammanhang påpekat, är det
vid utarbetandet av ett dylikt, för hela statsförvaltningen enhetligt system
för klassificering av värmeanläggningar önskvärt, att åtminstone de viktigaste
faktorernas inverkan fastställes, så att gränserna för den mer eller
mindre subjektiva bedömningen icke bli alltför vida. I likhet med vissa
remissmyndigheter anser jag vidare det vara en svaghet i byggnadsstyrelsens
klassificeringsförslag, att antalet grupper är så stort. Detta har bl. a.
föranlett att enligt utredningens förslag intill varandra liggande lönegrader
skola utnyttjas för ansvarsmaskinister. Jag kan därför icke förorda, att
klassificeringsförslaget oförändrat lägges till grund för lönerevisionen. Härtill
återkommer jag i det följande.
Uppkommande frågor om klassificeringssystemets tillämpning å nya anläggningar
eller ändring av anläggnings inplacering i viss grupp synas böra
handläggas av byggnadsstyrelsen i samråd med fortifikationsförvaltningen
och arméförvaltningen. Vederbörande personalorganisation bör även beredas
tillfälle att yttra sig i ärendet. Att inrätta ett särskilt organ för handläggning
av frågor av här förevarande slag finner jag däremot icke påkallat. I
detta sammanhang vill jag tillägga, att byggnadsstyrelsen torde böra anmodas
att i samband med avgivande av förut omförmält detaljförslag till
lönegradsplacering för ansvarsmaskinister inkomma med redogörelse för
huvuddragen i klassificeringssystemet. Vid detalj förslagets upprättande
synes hänsyn endast böra tagas till varje anläggnings nuvarande beskaffenhet
och icke — såsom synes ha skett vid klassificeringen — till en för
vederbörande byggnad normal teknisk utrustning. Frågan om formerna för
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
den särskilda undersökning afgående anställnings- och avlöningsförhållandena
för de icke heltidssysselsatta ansvarsmännen, vilken löneutredningen
ansett önskvärd, torde jag i annat sammanhang få anmäla för
Kungl. Maj:t. Undersökningen synes böra igångsättas snarast möjligt.
I fråga om löneutredningens förslag till inplacering i lönegrad av ansvarsmaskinisterna
inom de olika anläggningsgrupperna vill jag framhålla, att
med hänsyn till att arbetet med en allmän tjänsteförteckningsrevision pågår
varje åtgärd, som kan innefatta en rubbning av ansvarsmaskinisternas
löneställning i jämförelse med andra närstående tjänstemannakategorier,
bör undvikas. Med denna utgångspunkt har jag hyst tvekan om lämpligheten
av förslaget att nu sammanslå de två lägsta anläggningsgrupperna
till en grupp, för vilken avses värmeskötare i Ca 11 som ansvarsmaskinist.
Såsom förut påpekats innebär detta förslag en uppflyttning av vissa värmeledningsskötare
i Ca 10 till Ca 11. Med hänsyn till den placering av vissa
eldare i 10 lönegraden som jag i det föregående förordat synes det emellertid
icke kunna anstå med denna i och för sig fullt motiverade uppflyttning.
Erinras må, att placeringen i 11 lönegraden endast är avsedd för befattningshavare,
för vilka skötseln av värmeanläggningen kräver heltidstjänstgöring.
Skötsel av värmeanläggning av den ringa storleksordning, varom
här är fråga, torde i allmänhet icke taga vederbörande befattningshavares
tid helt i anspråk.
Vad angår grupperna 2 och 3, vilka enligt utredningens förslag skulle
hänföras till lönegraderna 13 respektive 14, är jag icke övertygad om nödvändigheten
av att särhålla dessa anläggningar i två grupper. Enligt utredningsmännens
förslag skulle visserligen krav på maskinistexamen av 3
klass endast gälla för ansvarsmaskinist vid anläggning, tillhörande grupp 3,
men enligt vad jag inhämtat från byggnadsstyrelsen skulle ett uppställande
av samma krav för ansvarsmaskinist vid anläggning, tillhörande grupp 2,
1 praktiken innebära en jämförelsevis obetydlig höjning av kompetenskraven,
eftersom värmeskötare redan i icke obetydlig utsträckning inneha
maskinistexamen av 3 klass. Utbildningen för denna examen är f. ö. föga
tidskrävande (13 veckor). Då å andra sidan utbildningen till maskinist av
2 klass (kompetenskrav för ansvarsmaskinist vid anläggning, tillhörande
grupp 4) omfattar 37 veckor och därjämte praktikfordringarna (30 månader)
äro dubbelt så höga som beträffande maskinist av 3 klass (15 månader),
synes det oegentligt att — såsom löneutredningen föreslagit —- tillämpa
samma intervall mellan grupperna 2 och 3 som mellan grupperna 3 och 4.
Jag anser mig därför — med hänsyn jämväl till önskvärdheten av att reducera
antalet anläggningsgrupper och att undvika utnyttjande av närliggande
lönegrader — böra förorda, att anläggningsgrupperna 2 och 3 sammanslås
till en grupp, avsedd för ansvarsmaskinist i 13 lönegraden med maskinistexamen
av 3 klass eller på annat sätt ådagalagd motsvarande kunnighet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
53
Prövningen av de föreslagna uppflyttningarna av ansvarsmaskinisterna
vid de fyra största sinnessjukhusen och vid karolinska sjukhuset synes mig
böra ankomma på 1949 års tjänsteförteckningskommitté.
De biträdande maskinisterna i 13 lönegraden skulle enligt utredningens
förslag bibehållas en lönegrad över den högre reparatörsgraden och placeras
i 14 lönegraden. Vad angår de biträdande maskinisterna i 15 lönegraden
förordar utredningen, att de skola kvarstå i 15 lönegraden i avbidan på
resultatet av översynen av personalorganisationen vid anläggningarna
ifråga. Då ställning till de biträdande maskinisternas lönegradsplacering
synes böra tagas i ett sammanhang, anser jag mig icke nu böra framlägga
något förslag beträffande dessa tjänster. Prövningen av deras löneställning
torde få upptagas på grundval av de organisationsundersökningar, som
skola företagas.
Utredningens förslag, att maskinisten i lönegrad Ca 16 vid karolinska
sjukhuset skulle uppflyttas till 17 lönegraden, har icke föranlett någon
erinran i remissyttrandena och biträdes av mig. Erinras må, att 16 lönegraden
icke i övrigt skulle tagas i anspråk för maskinistpersonal.
Utredningens förslag till tjänstebenämningar anser jag mig kunna biträda.
Vad utredningen anfört och föreslagit beträffande kompetenskraven å
olika tjänster föranleder icke annan erinran från min sida än som framgår
av vad jag anfört beträffande sammanslagningen av grupperna 2 och 3.
Den i vissa yttranden berörda frågan om utbyte av gällande krav på viss
sjötjänstgöring för förvärvande av maskinistkompetens mot krav på praktik
vid landanläggning synes böra upptagas till närmare övervägande.
I fråga om genomförandet av utredningens förslag i den form de här tillstyrkts
har jag redan i det föregående förordat, att det skall ankomma på
byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen att i samverkan med vissa
andra myndigheter framlägga detalj förslag till lönegradsplacering för olika
tjänster. Det torde få förutsättas, att dessa utredningar skola kunna så bedrivas,
att resultatet av desamma kan ligga till grund för anslagsäskandena
till 1951 års riksdag. I den mån så icke blir fallet, och ett slutligt genomförande
av det principbeslut, som kan komma att meddelas av 1950 års
riksdag, därför icke kan komma till stånd den 1 juli 1951, torde såsom
i vissa remissmyndigheters yttranden ifrågasatts beträffande sådana anläggningar
som beröras av garnisonsmaskinistorganisationen, vissa provisoriska
anordningar böra vidtagas för att tillförsäkra den berörda personalen
i huvudsak den löneställning, som skulle tillkomma den enligt principbeslutet.
Vid upprättandet av detaljförslagen synes i huvudsak böra beaktas vad
löneutredningen anfört till ledning för detta arbete. Givetvis bör härvid
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
hänsyn tagas till de ändringar i utredningens principförslag, som kunna
beslutas i anledning av vad jag i det föregående anfört och föreslagit. Sålunda
skall uppflyttning av eldare från 9 till 10 lönegraden samt av eldare
av 1. klass vid försvaret från 11 till 13 lönegraden och av vissa hantverksföreståndare
från 12 till 13 lönegraden komma till stånd endast i den mån
arbetsuppgifterna å befattningarna utgöra skäl för en sådan uppflyttning
och vederbörande därjämte innehar i det föregående angiven kompetens.
Vid utarbetandet av detaljförslagen torde böra undersökas, huruvida icke
vissa av utredningen undantagna grupper, såsom fortmaskinisterna vid
Bodens fästning, kunna medtagas i löneregleringen.
Utredningen har framhållit, att innehavare av ordinarie eller extra ordinarie
tjänst, vilken nedflyttas i lönegrad, bör bibehållas vid oförändrad
löneställning så länge han kvarstår i innehavande tjänst. Med hänsyn
till att löneregleringen på grund av skäl, som angivits i det förgående,
har en i viss mån provisorisk karaktär, synes emellertid böra gälla, att
nedflyttning av tjänster (exempelvis av elektriker vid flygvapnet) t. v.
icke genomföres. Såsom lönenämnden förutsatt böra emellertid — i avvaktan
på ett slutligt ställningstagande till frågan om maskinpersonalens
lönegradsplacering — nu avsedda tjänster vid uppkommande ledigheter
icke återbesättas utan att frågan härom i varje särskilt fall underställes
Kungl. Maj:ts prövning.
Med anledning av vad tjänstemännens centralorganisation framhållit
angående inplacering i löneklass vid uppflyttning i högre lönegrad på
grund av löneregleringen må framhållas, att skäl icke föreligga för att i
detta hänseende tillämpa andra principer för maskinistpersonalen än som
tidigare tillämpats vid liknande lönerevisioner. Löneklassplaceringen bör
därför ske i enlighet med gällande bestämmelser.
Vad jag i det föregående anfört har närmast tagit sikte på förhållandena
inom allmänna civilförvaltningen och försvaret. Jag förutsätter dock, att i
den mån likartade förhållanden föreligga inom kommunikationsverkens
maskinanläggningar vad här föreslagits skall äga motsvarande tillämpning.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
■ att godkänna de framlagda grunderna för en lönerevision
för maskin-, eldar- och reparatörspersonal vid statsförvaltningens
fasta värmeanläggningar, avsedd att om möjligt träda
i tillämpning den 1 juli 1951.
Med bifall till denna av statsrådets Övriga" ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
B. Sandberg.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utredningens förslag
Nuvarande förhållanden
Grupp
Lönegrad
Tjänstebenämning m. m.
Allmänna civilförvaltningen
Försvaret
Kommun ikationsverken
Lönegrad
Tjänstebenämning
Lönegrad
Tjänstebenämning
Lönegrad
Tjänstebenämning
8
22
Förste maskinmästare (över- maskinistexamen jämte viss
kompetens såsom installatör)
Ca 21
Maskinmästare
7
20
Maskinmästare (övermaskinist- examen jämte viss kompe- tens såsom installatör)
Ca 19
—»—
6
19
—»—
Ca 19
Ca 17
—»—
—»—
Ca 16
Maskinist
5
17
—»—
Ca 17
Ca 15
Ca 14
Ca 14
Ca 13
Ca 13
Maskinist
Maskinmästare av 3 :e klass
Maskinist
Maskinist av 2 :a klass
Ca 16, Ce 16
4
15
•
Maskinist (maskinistexamen av
2 :a klass)
Ca 17
Ca 15
Ca 14
Ce 14
Ca 13
Ca 13
Ca 12
Maskinmästare
Maskinist
Maskinist av 1 :a klass
Maskinist
—»—
Maskinist av 2 :a klass
Värmeledningsskötare, tillika
reparatör, av 1 :a klass
Ca 18
Ca 16, Ce 16
Ce 14
Ce 13
Tyghantverkare av 1 :a klass
Maskinist
—»—
—»—
Ce 21
Maskinmästare
3
14
Maskinist (maskiriistexamen av
3:e klass)
Ca 14
Ca 13, Ce 13
Ca 13
Ca 12
Ca 12
Maskinist av 1 :a klass
Maskinist
Maskinist av 2 :a klass
Maskinist
Värmeledningsskötare, tillika
reparatör, av 1 :a klass
Ca 16
Ce 12
Ce 10
—»—
Maskinist av 2 :a klass
Eldare av 1 :a klass
Ca 14
Maskinist av 1 :a klass
2
13
Värmeskötare
Ce 17
Ce 14
Ca 12
Ca 12
Ca 12
Ca 12
Ce 10, 11
och 12
Maskinmästare
Montör
Maskinist
Maskinist av 3 :e klass
Maskinist, tillika reparatör
Värmeledningsskötare, tillika
reparatör av l:a ldass
Värmeledningsskötare
Ce 10
Eldare av 1 :a klass
Ca 12
Ca 12
Ca 12
Ce 11
Maskinist
Maskinist av 2 :a klass
Reparatör
—»—•
1
ll1
V ärmeskötare1
1 Här avses endast befattningshavare, som vid vederbörande anläggning äro heltidssysselsatta med eldnings-, reparations- o. d. göromål.
Anm. Beträffande vissa av förestående befattningar har utredningen ansett att med hänsyn till omständigheter, som icke kunnat beaktas vid klassificeringen, skäl kunde föreligga
för en högre lönegradsplacering.
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
Bilaga 2.
Byggnadsstyrelsens förslag till klassificering av statsförvaltningens fasta
maskinanläggningar.
Grupp 1.
Ej redovisad här.
Grupp 2.
Justitiedepartementet.
Säkerhetsanstalten, Norrköping.
Ungdomsanstalten, Skenäs, östra Husby.
Försvarsdepartementet.
Ridskolan.
Garnisonssjukhuset, Karlsborg.
Blekinge kustartilleriförsvar: Oscarsvärn.
Blekinge kustartilleriförsvar: Västra Hästholmsfort (IV. materielområdet).
Socialdepartementet.
Lövsta skolhem och yrkesskola.
Riksförsäkringsanstalten.
Pensionsstyrelsen.
Kommunikationsdepartementet.
Bangårdspostkontoret, Stockholm.
Postverkets industrifastighet, Ulvsunda.
Centralposthuset, Göteborg.
Postverkets fastighet, Torsgatan 9—11, Borås.
Telegrafstyrelsen: Fastigheterna Brunkebergstorg 2 och Beridarebansgatan
14, Stockholm.
Centraltelegrafstationen, Stockholm.
Telegrafverkets fastighet, Kaserntorget 11 A—B, Göteborg.
Vattenfallsstyrelsen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Ämbetshus (kvarteret Murmästaren), Hantverkaregatan 29, Stockholm.
Ämbetshus (gamla riksdagshuset), Birger Jarlstorg 5, Stockholm.
Ämbetshus (centralpalatset), Tegelbacken, Stockholm.
Bulltofta flygplats.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 196.
57
Ecklesiastikdepartementet.
Nationalmuseet.
Uppsala universitet:
Universitetsbiblioteket.
Patologiska institutionen.
Institutionen för medicinsk och fysiologisk kemi samt farmakologiska
institutionen.
Fysikalisk-kemiska och biokemiska institutionen.1
Kemiska institutionen.1
Institutionen för fysiologisk botanik.
Gymnastik- och idrottsinstitutionen: Gymnastikhuset med studenternas
tennishall.
Universitetsbyggnaden.
Lunds universitet: Universitetsbyggnaden.
Karolinska institutets f. d. byggnader, Hantverkaregatan 3, Stockholm.
Chalmers tekniska högskola: Avdelningar och institutioner vid Gibraltargatan,
Göteborg.
Dövstumsskolan å Manilla.
Vårdanstalten för dövstumma å Mogård.
Konstfackskolan.
Gymnastiska centralinstitutet.
Dramatiska teatern, Stockholm.
Jordbruksdepartementet.
Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut: Maskininstitution och
vattenverk.
Skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut, Experimentalfältet,
Stockholm.
Handelsdepartementet.
Statens provningsanstalt.
Statens hantverksinstitut.
Patent- och registreringsverket.
Inrikesdepartementet.
Länsstyrelsen i Uppsala län: Uppsala slott.
Grupp 3.
Justitiedepartementet.
Fångvårdsanstalterna i Malmö, Härianda och Härnösand.
1 Gemensam värmecentral men en ansvarig maskinist för vardera institutionen. Den
ene bör ensam ha ansvaret för värmecentralen, men så länge apparaturen inom resp.
institutioner skall skötas av olika personer, komma båda ändock i denna grupp.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Försvarsdepartementet.
Arméns intendenturförråd i Karlsborg. *
Militärstabsbyggnaden, östermalmsgatan 87, Stockholm.
F. d. 11, Stockholm.
A 1, Stockholm.
T 2 N
Artilleriskjutskolan.
Luftvärnsskjutskolan.
Luftbevakningscentralen, (inkl. Lägret och Skans I), Tingstäde.
Härnösands kustartilleridetachement.
Stockholms kustartilleriförsvar: Kustartilleriförsvarsstaben, Vaxholm och
Rindö.
Karlskrona örlogsstation: Avdelning Anckarstierna.
Blekinge kustartilleriförsvar: Anläggningarna på Aspö.
Kommunikationsdepartementet.
Ämbetshus (kvarteret Rosenbad), Drottninggatan 1—3, Stockholm.
Torslanda flygplats.
Ecklesiastikdepartementet.
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien: Byggnader för riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum.
Lunds universitet: Kemiska institutionen.1
Institutet och förskolan för blinda å Tomteboda.
Vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte.
Högre tekniska läroverket, Stockholm.
Stadion, Stockholm.
Handelsdepartementet.
Ingenjörsvetenskapsakademiens försöksstation jämte svenska träforskningsinstitutet
och metallografiska institutet, Stockholm.
Inrikesdepartementet.
Sundby sjukhus: Sjukavdelningen i Ribbingelund.
Grupp 4.
Försvarsdepartementet.
Krigsmaterialverkets lokalförvaltningar i Storuman, Gällö, Korsnäs, Ulriksdal,
Hallsberg, Tenhult och Räppe.
1 Inplaceringen motiveras av den för ett flertal institutioner gemensamma utrustning,
som är förlagd till kemiska institutionen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
59
Arméns intendenturförråd i Boden.
I 7, Ystad.
Kl, K 2, K 3 och K 4.
A 5 (inkl. Heden).
Lv 4, Lv 5 (inkl. Tynderö), Lv 6 (inkl. Pilegården) och Lv 7 (inkl. Tåme).
Krigsskolan.
Infanteriskjutskolan.
Arméns jägarskola (inkl. Gällivare).
Garnisonssjukhuset, Skövde.
Hårsfjärdens örlogsdepå (inkl. Vitså).
Karlskrona örlogsstation: Avdelning Sparre.
Kommunikationsdepartementet.
Centralposthuset, Stockholm.
Telegrafverkets fastigheter i kvarteret Jericho, Stockholm.
Kanslihuset jämte övriga till kanslihusannexets värmecentral anslutna
byggnader, Stockholm.
Ämbetshus (kvarteret Grönlandet norra), Drottninggatan 96, Stockholm.
Ecklesiastikdepartementet.
Naturhistoriska riksmuseet.
Dövstumskolan, Vänersborg.
Kungl. Teatern, Stockholm.
Jordbruksdepartementet.
Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut: Mejeribyggnaden.
Inrikesdepartementet.
S:ta Annas, S:t Olofs och Västra Ny sjukhus.
Statens anstalt för fallandesjuka.
Karolinska sjukhusets garnisonsavdelningar (garnisonssjukhuset), Agnegatan
19, Stockholm.
Statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens alkoholistanstalt därstädes.
Statens alkoholistanstalt å Venngarn.
Grupp 5.
Justitiedepartementet.
Säkerhetsanstalten, Hall, jämte sinnessjukavdelningen, Håga, Södertälje.
Fångvårdsanstalten, Långholmen, Stockholm.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Försvarsdepartementet.
Arméns intendenturförråd i Stockholm (inkl. kronobageriet).
I 3, I 4 (inkl. Prästtomta), 15 (inkl. Kånkbacken), 16, 17, Revinge (inkl.
uthyrningsfastigheter), 18, 111, 114 (inkl. Ivförråd Fo21), 115, 116,
117 (inkl. Backamo), I 18 och 120 (inkl. Vännäs).
P 1 (inkl. Taxhuvud) och P 2.
A 1, Risne, A 2 (inkl. uthyrningsfastigheter och Vårgårda), A 4 (inkl. Grytan),
A 7 (inkl. Tofta), A 8 och A 9.
Lv 1 och Lv 3 (inkl. Risne, Örby, Lovö och Gustaf sberg).
Ing 1 (inkl. Laxön, Älvkarleö och Helenelund), Ing 2 (inkl. Ränneslätt) och
Ing 3 (inkl. Ängesholmen och Råbäcken).
SI (inkl. Marieberg).
T 1, T 2, T 3 (inkl. Tallåsen och Stormyren) och T 4.
Arméns underofficersskola (inkl. försvarets läroverk).
Stockholms örlogsstation.
KA 3.1
KA 2: Förläggningen, Gräsvik.
Blekinge kustartilleriförsvar: Kungsholmsfort (inkl. Batt Tö).
KA 4: Förläggningen vid Käringberget (inkl. Oscar II fort).
Sjökrigsskolan.
Marinens underofficersskola.
Flottans sjömansskola.
Flygvapnets centrala skolor.
Ecklesiastikdepartementet.
Tekniska högskolan i Stockholm: Byggnaderna vid Valhallavägen 79.
Jordbruksdepartementet.
Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök: Högskolebyggnaderna,
Ultuna, inkl. Kungsängens gård, Danmark.
Veterinärhögskolan: Byggnaderna vid Roslagsvägen, Stockholm.
Statens veterinärmedicinska anstalt.
Inrikesdepartementet.
Statens bakteriologiska laboratorium.
Psykiatriska sjukhuset samt S:t Jörgens, Västra Marks, Salberga och Gådeå
sjukhus.
1 Om samma person skall ansvara för driften vid ifrågavarande anläggning samt Gotlands
kustartilleriförsvars reservkraftstation å Fårösund m. m. bör anläggningen hänföras
till grupp 6.
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Grupp 6.
Försvarsdepartementet.
I 1, Ulriksdal1, I 2 (inkl. V. militärbefälsstaben, Råtorp, Sörmon och Trossnäs),
112 (inkl. garnisonssjukhuset och Ränneslätt), 113 (inkl. Rommehed),
119 och 121 (inkl. arméhundskolan och garnisonssjukhuset).
I>3 och P 4 (inkl. Axvall).
A 3 (inkl. Kristianstad och Rinkaby) och A 6 (inkl. Skillingaryd).
Lv 2 (inkl. Hästholmen).
Garnisonssjukhuset, Boden.
Ämbetsbyggnaden (kvarteret Tre Vapen), Gärdet, Stockholm.
Stockholms kustartilleriförsvar: KA 1 förläggning, Oscar-Fredriksborg,
jämte batterier och ytterförläggningar.2
F 1, F 2, F 3, F 4, F 5, F 6, F 7, F 8, F 9, F 10, F 11, F 12, F 13, F 14, F 15,
F 16 och F 20, F 17, F 18 samt F 21 (inkl. Boden, Oscarsvarv och Nederkalix).
Inrikesdepartementet.
Sundby (med eller utan sjukavdelningarna i Ribbingelund och Rosöga),
Birgittas, S:t Sigfrids, S:ta Gertruds, Vipeholms, Restads, Källshagens,
Mariebergs, Säters (med eller utan sjukavdelningen i Olofsfors och Pärlby
sjukhus), Sidsjöns, Frösö, Umedalens och Furunäsets sjukhus.
Serafimerlasarettet.
Grupp 7.
Inrikesdepartementet.
Ulleråkers, Ryhovs, S:t Lars och S:ta Maria sjukhus.
Grupp 8.
Inrikesdepartementet.
Karolinska sjukhuset.
1 Specialmotivering finnes för denna inplacering.
2 Inplaceringen gäller så länge en person har ansvaret för driften vid samtliga ifråga-varande
anläggningar.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1950.
500652
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1950:385 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 s. 12 i texten
- SU 1950:205 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående lönegradsplacering av viss eldar-, reparatörsoch maskinistpersonal m. in. jämte i ämnet väckt motion a1 i texten