Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i 123 § taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)

23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:20, Med förslag till förordning om ändring i 123 § taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

1

«

Nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i 123 § taxeringsförordningen den

28 september 1928 (nr 379); given Drottningholms

slott den 29 december 1949.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning om ändring i 123 § taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås viss uppmjukning av reglerna angående extraordinär

besvärsrätt i mål rörande taxering för inkomst eller förmögenhet.

Sålunda föreslås att, om någon underlåtit att behörigen avlämna självdeklaration

eller i avlämnad deklaration av uppenbart förbiseende lämnat

oriktig uppgift och han till följd därav taxerats till väsentligt högre belopp

än som vederbort, prövningsnämnden skall äga att — ändå att extraordinär

besvärsrätt enligt 123 § 2 mom. taxeringsförordningen icke föreligger •—

likväl till prövning upptaga besvären, därest det med hänsyn till de omständigheter,

som föranlett underlåtenheten eller den oriktiga uppgiften,

skulle vara obilligt att besvären icke prövades. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 20.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

förordning om ändring i 123 § taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att till 123 § taxeringsförordningen den 28 september

1928 skola, såsom ett nytt 3 mom.1, fogas följande bestämmelser.

\ 123 §.

3 mom. Har någon underlåtit att behörigen avlämna självdeklaration eller

i avlämnad självdeklaration av uppenbart förbiseende lämnat oriktig uppgift

och har han till följd härav taxerats för inkomst eller förmögenhet till väsentligt

högre belopp än som vederbort, må vederbörande prövningsnämnd,

ändå att rätt för den skattskyldige att anföra besvär uti den i 124 § angivna

ordningen icke föreligger, likväl till prövning upptaga besvär, som anförts

inom den tid och i den ordning varom i nämnda paragraf är stadgat; dock

att så må ske endast i de fall där det med hänsyn till de omständighetör,

som föranlett underlåtenheten eller den oriktiga uppgiften, skulle vara obilligt

att besvären icke prövades.

I fall som i detta moment avses må besvären av prövningsnämnden upptagas

till prövning, oavsett om taxeringen redan varit föremål för prövningsnämndens

efter särskild prövning meddelade beslut; dock att besvären icke

må upptagas, därest taxeringen är eller varit föremål för prövning av kammarrätten.

Över prövningsnämnds beslut, varigenom nämnden icke funnit skäl att

till prövning upptaga besvär som i detta moment avses, må klagan icke

föras.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1

1 Förutvarande 3 mom. har upphävts genom förordningen den 26 juli 1947, nr 591.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 29

december 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om utvidgning

av den extraordinära besvärsråtten i mål rörande taxering för inkomst

eller förmögenhet samt anför därvid följande.

Inledning. Bestämmelser rörande besvär över beslut av taxeringsnämnd

och prövningsnämnd äro upptagna i 118—125 §§ taxeringsförordningen den

28 september 1928 (nr 379). Sålunda stadgas i 118 §, att över beslut av taxeringsnämnd

i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet må besvär

anföras av bl. a. den skattskyldige, såvitt honom rörer. Enligt 119 § skola

besvären vara ställda till den prövningsnämnd, som har att granska och

pröva taxeringen i fråga, samt ingivas, med visst undantag, till länsstyrelsen

i det län där den överklagade taxeringsåtgärden företagits. Besvären skola

ingivas senast den 31 juli under taxeringsåret.

Över beslut av prövningsnämnd må enligt 121 § 2 mom. besvär anföras

hos kammarrätten av bl. a. skattskyldig, såvitt angår egen taxering för inkomst

eller förmögenhet, dock ej där den skattskyldige enligt 39 § förlorat

talan mot prövningsnämndens beslut. Besvär må anföras dels om den skattskyldige

besvärat sig över taxeringsnämndens beslut men talan icke bifallits

av prövningsnämnden och dels om prövningsnämnden ändrat den av taxeringsnämnden

verkställda taxeringen, utan att sådan ändring påkallats av

den skattskyldige. Enligt 122 § skola besvär över prövningsnämndens beslut

av den skattskyldige ingivas till vederbörande länsstyrelse senast å sextionde

dagen efter den då han av beslutet erhållit del.

I 123, 124, 124 a och 125 §§ ha bestämmelser upptagits rörande den s. k.

extraordinära besvärsrätten.

Sålunda stadgas i 123 § 2 inom., att den som taxerats för inkomst eller

förmögenhet må i nedan angivna fall — i den ordning som angives i 124 §_

anföra besvär hos prövningsnämnd eller, därest taxeringen redan varit föremål

för prövningsnämnds efter särskild prövning meddelade beslut, hos

kammarrätten, nämligen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

1) om han taxerats till kommunal inkomstskatt eller till statlig inkomstskatt

för intäkt, vilken icke skall räknas till skattepliktig inkomst, eller

taxerats till statlig förmögenhetsskatt för förmögenhetstillgång av sådant

slag, som icke skall upptagas vid beräkning av skattepliktig förmögenhet,

2) om han taxerats till kommunal inkomstskatt, ehuru han ej är skyldig

utgöra sådan skatt för något slag av inkomst, eller taxerats till kommunal

inkomstskatt för inkomst av sådant slag, för vilket han ej är skattskyldig

eller för vilket han ej är skattskyldig å den ort, där taxeringen skett,

3) om han taxerats till kommunal inkomstskatt för samma inkomst å mer

än en ort,

4) om han taxerats till statlig inkomstskatt, ehuru han ej är skyldig utgöra

sådan skatt för något slag av inkomst, eller taxerats till statlig inkomstskatt

för inkomst av sådant slag, för vilket han ej är skattskyldig,

5) om han taxerats till statlig förmögenhetsskatt, ehuru han ej är skyldig

utgöra sådan skatt för något slag av förmögenhet, eller taxerats till statlig

förmögenhetsskatt för förmögenhetstillgång av sådant slag, för vilket han

ej är skattskyldig,

6) om han taxerats till statlig förmögenhetsskatt, ehuru han enligt 10 §

förordningen om statlig förmögenhetsskatt ej är skyldig utgöra sådan skatt,

7) om han taxerats till statlig inkomstskatt eller till statlig förmögenhetsskatt

å ort, där han icke är skattskyldig till sådan skatt,

8) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet å viss ort, ehuru skyldighet

enligt stadgandena i 26 och 28 §§ icke för honom förelegat att till

ledning för taxering å orten avgiva självdeklaration,

9) om han i stadgad ordning avlämnat behörig självdeklaration och ej

gjort sig skyldig till sådan underlåtenhet, som enligt 39 § 1 mom. första

stycket andra punkten föranleder förlust av talan, men blivit av taxeringsnämnd

taxerad för inkomst eller förmögenhet med avvikelse från deklarationen

och icke erhållit föreskriven underrättelse därom senast den 30 juni,

10) om han eftertaxerats för inkomst eller förmögenhet men icke erhållit

föreskriven underrättelse om eftertaxeringen inom tid, som nyss nämnts,

eller

11) om hans taxering för inkomst eller förmögenhet på grund av felräkning,

misskrivning eller annat uppenbart förbiseende blivit felaktig.

I 124 § 1 mom. stadgas bl. a., att besvär enligt 123 § skola av den skattskyldige

ingivas till länsstyrelsen i det län, där den överklagade taxeringsåtgärden

företagits, inom natt och år efter det den skattskyldige erhållit

debetsedel å slutlig eller tillkommande skatt i anledning av den taxering,

varom fråga är.

Med skrivelse den 21 maj 1949 har revisionsintendenten Erik Hjohlman

—- till fullgörande av honom utav dåvarande chefen för finansdepartementet

under hand meddelat uppdrag — till denne överlämnat en samma dag

dagtecknad promemoria angående ifrågasatt utsträckning av den extraordinära

besvärsrätten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 20-

Över nämnda promemoria ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av kammarrätten,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs,

Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län samt taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund.

Hjohlmans promemoria. I den av Hjohlman upprättade promemorian har

till en början uttalats, att de gällande besvärsreglerna kunde — därest man

endast tänkte på normala fall — sägas tillgodose de skattskyldigas rimliga

anspråk på möjligheter att få rättelse i felaktig taxering. Prövningsnämnderna,

som granskade och prövade årets taxeringar, upptoge visserligen icke

till prövning besvär, som inkommit efter den 31 juli taxeringsåret, men intill

nämnda års utgång påginge nämndernas granskningsarbete och därest

besvär inkommit intill sistnämnda tidpunkt beaktades vad som i besvären

anförts. Trots att efter besvärstidens utgång inkomna besvär icke prövades,

föranledde de dock, när anledning därtill befunnes föreligga, saklig ändring

av taxeringarna.

I promemorian har anförts att i praktiken förekomme då och då fall, där

den skattskyldige enligt gällande regler utestängdes från möjlighet att anföra

besvär och där förlusten av besvärsrätten framstode såsom obillig. Detta

gällde dels de fall där underlåtenhet att fullgöra deklarationsskyldigheten

utgjorde ett ovillkorligt hinder för besvärsrätt och dels de fall där skattskyldigs

taxering blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat

förbiseende av den skattskyldige själv.

I fråga om de fall, där underlåtenhet att fullgöra deklarationsskyldigheten

utgör ett ovillkorligt hinder för

besvärsrätt, har i promemorian anförts.

Underlåtenhet att avlämna självdeklaration kan mången gång vara föranledd

av okunnighet om deklarationsskyldighet, men den kan även på

av anc^ra omständigheter framstå såsom en så obetydlig förseelse, att

påföljder! — erläggandet av ett kanske avsevärt skattebelopp — ter sig mycket

obillig. Alla, som syssla med taxering i första instansen, torde vara väl

medvetna om den allmänt utbredda uppfattningen att den, som under beskattningsåret

icke åtnjutit en inkomst av lägst 600 kronor, icke är skyldig

avgiva självdeklaration. Har någon till följd av att han vid den avgörande

tidpunkten vistats utom riket, undergått frihetsstraff eller till följd av

andra liknande omständigheter (t. ex. nära anhörigs död) underlåtit att

avlämna deklaration, föreligga förmildrande omständigheter, som de gällande

reglerna för besvärsrätt icke ta hänsyn till.

Studerande eller andra, som utbilda sig i ett yrke, skaffa ofta erforderliga

medel för studierna eller utbildningen genom eget arbete eller lån eller

genom båda sätten samtidigt. Det har hänt, alt studerande, efter att under

ett eller flera år ha haft arbetsinkomst och deklarerat densamma, ett år

helt finansierat sina studier med lån och alltså icke haft någon skattepliktig

inkomst. I tro att deklarationsskyldighet icke förelegat har deklaration

icke lämnats. I dylika tall, där vederbörande ofta för sina studier vistas å

annan ort än mantalsskrivningsorten, är det icke ovanligt att anmaning att

avlämna självdeklaration icke kommer adressaten till handa. Följden blir

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

i de flesta fall, att taxering åsättes för skönsmässigt uppskattad inkomst.

Härvid får vanligen nästföregående års taxering tjäna till ledning. Kommer

sedan debetsedeln icke vederbörande till handa före taxeringsårets utgång,

saknas möjlighet att få taxeringen undanröjd.

En man avtjänade under år 1947 och första delen av år 1948 frihetsstraff.

År 1947 var han i vederbörlig ordning påförd taxering för inkomst under

år 1946. Han var alltså skyldig avlämna deklaration år 1948 men fullgjorde

icke detta, antingen på grund av att han såsom följd av straffets avtjänande

var förhindrad eller ock — om hinder icke förelåg — eljest på grund av

omständigheterna. Han frigavs villkorligt den 1 april 1948 och erhöll arbete

i Stockholm. Från och med första avlöningstillfället erlade han preliminärskatt.

I början av januari 1949 mottog han slutlig debetsedel för år 1948

upptagande kvarstående skatt uppgående till närmare 1 200 kronor, som

han hade att erlägga genom löneavdrag jämsides med preliminärskatten.

Det är i detta fall av intresse att undersöka vilka begångna fel eller underlåtenheter,

som förorsakat den materiellt oriktiga påföringen av skatt.

Mannen var mantalsskriven under viss adress i Stockholm. Då deklaration

icke inkommit, avsändes anmaning i vanlig ordning under mantalsskrivningsadressen.

Försändelsen återkom med påteckningen »Ej utlöst». Taxeringsnämnden

åsatte då taxering med ledning av uppgifter i nästföregående

års inkomstlängd. Något fel från taxeringsnämndens sida har alltså icke

förekommit i detta fall. Mannen var skyldig avlämna deklaration, eftersom

han nästföregående år var påförd taxering. Därest han på grund av straffavtjänandet

var förhindrad avlämna deklaration, torde han den 15 februari

haft laga förfall men skulle så snart detta upphört eller efter den 1 april

fullgjort deklarationsskyldigheten. I allt fall borde han före 1948 års slut

gjort sig underrättad om, huruvida han var påförd taxering, och yrkat undanröjande

därav. Därest han gjort detta, hade prövningsnämnden på grund

av sin ovan omnämnda skyldighet att sakligt pröva och granska taxeringarna

kunnat och bort undanröja de mannen för 1948 påförda taxeringarna.

Det måste emellertid anses i varje fall förklarligt, att mannen, som visste

med sig att han icke under år 1947 haft någon inkomst, efter frigivningen

icke kom att tänka på möjligheten av att han kunde vara påförd taxering.

Utlandsvistelse föranleder understundom taxeringar under förhållanden

liknande de ovan relaterade.

Beträffande de fall, där skattskyldigs taxering blivit

oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat

förbiseende av den skattskyldige själv, har i promemorian

erinrats om att enligt 123 § taxeringsförordningen hade den, vilkens

taxering för inkomst eller förmögenhet på grund av felräkning etc. blivit

felaktig, extraordinär besvärsrätt.

Enligt vad i promemorian anförts tolkades nyssnämnda bestämmelse så,

att fel begånget av beskattningsmyndighet grundade extraordinär besvärsrätt

men däremot icke fel begånget av skattskyldig själv. Visserligen hade

i undantagsfall beskattningsdomstolarna vidtagit rättelse av fel, som skattskyldig

begått i sin deklaration, men detta syntes icke innebära annat än

tillfälliga avsteg från huvudregeln.

I promemorian har vidare anförts.

Emellertid förekomma ofta nog fall, där fel visserligen begåtts av skattskyldig

och icke av beskattningsmyndighet, men där omständigheterna äro

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

7

sådana, att det materiella resultatet måste betecknas såsom en obillig följd

av ett i deklaration uppkommet fel eller misstag. Skatleförfattningarna äro

icke så lättfattliga, att alla skattskyldiga själva kunna upprätta sin deklaration.

De äro i stor utsträckning hänvisade till mer eller mindre sakkunniga

medhjälpare. Uppdragsgivaren bär ofta nog icke möjlighet att ens bedöma

medhjälparens kompetens. Särskilt hantverkare, mindre verkstadsoch

industriidkare, handlande etc. sakna ofta såväl förmåga att själva upprätta

sina deklarationer som råd att bekosta dyrare hjälp därmed. Om en

medhjälpare gör ett fel, som förorsakar avsevärt för hög beskattning, kan

det verka obilligt, att felet icke skall kunna rättas. Ett fall, som inträffat,

belyser vad ovan sagts. En tapetserarmästare, som själv var okunnig i bokföring

och skatteförfattningar, hade i många år anlitat en bokförare, som

förde hans böcker och upprättade hans deklarationer. Tapetserarmästaren

saknade säkerligen förmåga att bedöma riktigheten av bokförarens arbete.

Efter denne bokförares död anlitade tapetserarmästaren en annan bokförare.

När denne första gången skulle upprätta deklaration för rörelsen, upptäckte

han, att den avlidne bokföraren i bokslutet för nästföregående år

uteglömt varuskulder å 11 000 kronor, vilket förorsakat, att tapetserarmästaren

det sistnämnda året i sin deklaration uppgivit inkomsten av rörelsen

till 18 000 kronor i stället för rätteligen 7 000 kronor. Denna upptäckt gjordes

i februari året efter taxeringsåret. Enda förutsättningen för rättelse var,

att tapetserarmästaren kunnat åberopa extraordinär besvärsrätt, vilket dock

enligt gällande regler icke var fallet. Taxeringsnämnden hade icke anledning

att misstänka något fel eller möjlighet att upptäcka detta.

Härefter har i promemorian uttalats, att vad sålunda anförts vore avsett

att visa, hurusom de gällande reglerna för besvärsrätt kunde medföra materiella

påföljder vilka måste anses obilliga i förhållande till det fel eller

den underlåtenhet, som föranlett följderna, och att därför en viss utvidgning

av besvärsrätten kunde anses önskvärd.

Vad angår sättet för utvidgning av besvärsrätten har

i promemorian i fråga om de fall, där den skattskyldige underlåtit att fullgöra

sin deklarationsskyldighet, anförts.

Har en deklarationspliktig skattskyldig medvetet underlåtit att avlämna

deklaration och därefter taxerats efter skön till belopp, som överstiger hans

verkliga inkomst, synes han böra få bära följderna av sin underlåtenhet.

Funnes rätt att oavsett deklarationsförsumlighet få cn åsatt taxering prövad,

bleve det alltför lockande för skattskyldig att icke avlämna deklaration.

Den skattskyldige hade då endast att avvakta resultatet av taxeringen

och, om denna bleve fastställd till lägre belopp än hans verkliga inkomst,

låta sig nöja, men, om taxeringen bleve för hög, överklaga densamma och

fä den nedsatt. Vad som bör eftersträvas är en möjlighet, att ändra taxeringen

i sådana fall, där de materiella påföljderna måste anses alltför obilliga

med hänsyn till de omständigheter, som föranlett den skaltskyldiges försummelse.

Beträffande de fall, där skattskyldigs taxering blivit oriktig på grund av

felräkning, misskrivning eller annat förbiseende av den skattskyldige — av

den art att detsamma icke kunnat konstateras av taxeringsnämnden — har

i promemorian framhållits, att även i dessa fall borde alltjämt såsom huvudprincip

gälla, all extraordinär besvärsrätt icke skulle tillkomma den skatt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

skyldige. Enligt vad i promemorian vidare anförts kunde en obegränsad

besvärsrätt, då taxering blivit felaktig på grund av misstag, medföra mindre

noggrannhet vid uppgörandet av deklarationer. Fall kunde dock inträffa,

dä billighetsskäl talade för att rättelse skulle kunna vidtagas även i dylika

fall.

I promemorian har uttalats, att ville man sålunda bibehålla de nu gällande

besvärsreglerna oförändrade i fråga om huvudprinciperna men skapa

en möjlighet utöver nu befintliga att i undantagsfall rätta materiellt oriktiga

taxeringar, syntes enda utvägen vara att införa en bestämmelse, som

gåve prövningsnämnden och beskattningsdomstolarna rätt, att, därest omständigheterna

i det särskilda fallet därtill föranledde, pröva besvär, även

om besvärsrätt enligt nu gällande regler icke förelåge. Bestämmelsen borde

vara av den innebörden, att besvär finge upptagas till prövning, därest underlåtenheten

att avlämna självdeklaration till följd av särskilda orsaker

framstode såsom i viss mån förklarlig och ursäktlig. Ett ytterligare villkor

för att dylika besvär skulle kunna upptagas till prövning borde vara, att

den överklagade taxeringen åsatts med belopp, som mera avsevärt överstege

den skattskyldiges verkliga inkomst. Därest påföljderna av underlåtenheten

enligt allmän uppfattning måste anses obilliga i förhållande till felets svårighetsgrad,

borde taxeringen kunna rättas. Detsamma borde gälla i sådana

fall, där taxering blivit materiellt oriktig på grund av fel eller misstag i deklaration,

begånget av den skattskyldige själv.

1 promemorian har härefter diskuterats frågan, huruvida prövning snämnd

borde få upptaga ett efter särskild prövning

meddelat beslut till förnyad prövning. Enligt vad i promemorian

anförts talade — trots allt vad som kunde invändas mot en sådan

ordning — starka skäl därför. I detta hänseende har vidare anförts i promemorian.

En skattskyldig har erhållit underrättelse om avvikelse från deklarationen

i något avseende. Det kan gälla en bagatellartad höjning av den deklarerade

inkomsten. Han anför besvär till prövningsnämnden senast den 31

juli och nämnden avgör ärendet. Därefter upptäcker den skattskyldige, att

ett fel uppkommit i hans deklaration, som föranlett en avsevärt för hög

taxering. Om prövningsnämnden hade befogenhet att upptaga hans taxering

till förnyad prövning, kunde taxeringen snabbt rättas och den skattskyldige

undgå de ekonomiska påfrestningar, som det mången gång kan innebära att

nödgas inbetala ett högt skattebelopp. Kan prövningsnämnden det icke, måste

den skattskyldige hänvisas till kammarrätten, vilket i de flesta fall skulle

innebära att ärendet icke avgjordes, innan skattebeloppet skulle inbetalas.

Efter det nya uppbördssystemets införande, torde det komma att i större

utsträckning än tidigare inträffa, att prövningsnämnderna få att i första

hand påföra taxeringar. Vid avräkning av preliminär skatt lärer det alltid

upptäckas fall, där en person inbetalt preliminär skatt, men icke blivit taxerad.

Då gift kvinna, som lever tillsammans med sin man, icke avlämnat

deklaration, saknas i allmänhet anledning att anmana henne att avlämna

sådan. Likaledes anmanas i allmänhet icke hos föräldrarna boende barn i

åldern 16 till 18 år. Vid avräkningen av 1947 års preliminärskatt upptäcktes

ett stort antal dylika gifta kvinnor och minderåriga, som icke taxerats, men

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

även beträffande andra skattskyldiga var förhållandet detsamma. Sådana

skattskyldiga anmanas avlämna deklaration. Inkommer icke sådan, åsätter

prövningsnämnden taxering efter skön. Därvid kan lätt den situationen

uppstå, som enligt det här förda resonemanget gör en ökad möjlighet till

rättelse av påförda taxeringar önskvärd.

Av det anförda framgår, att de fall, där vägande praktiska skäl påkalla

möjlighet för prövningsnämnderna att upptaga taxeringar till förnyad prövning,

kunna förväntas bli rätt talrika. Men även om de komma att bli sällsynta,

kvarstår önskvärdheten av att det enskilda fallet kan bli snabbt avgjort.

Det gäller ju att rätta taxeringar, som innebära en kännbar ekonomisk

påfrestning för den taxerade.

Införandet av det nya uppbördssystemet har gjort behovet av skyndsam

behandling av besvärsmål än mer trängande än det varit tidigare, i vart

fall då det gäller skattskyldiga, som erlägga sina utskylder genom löneavdrag.

Tidigare kunde den, som blivit påförd för hög taxering och anfört besvär

däröver, underlåta att betala skatten och ofta nog få anstånd vid indrivningen

till dess besvärsmålet avgjorts. Nu skola de skattskyldiga, som på

grund av eu oriktig taxering blivit påförda kvarstående skatt, i flertalet fall

överlämna debetsedeln till arbetsgivaren, som har att inom relativt kort tid

verkställa löneavdrag till gäldandet av skatten. Samtidigt har den skattskyldige

att vidkännas löneavdrag för preliminärskattens erläggande. Den ekonomiska

situationen kan i dylika fall bli katastrofal för den skattskyldige.

Det må slutligen framhållas, att de bestämmelser om anstånd med erläggande

av kvarstående och tillkommande skatt, som givits i 56 § uppbördsförordningen,

dels icke torde vara tillämpliga på fall, som i denna promemoria

avses, dels icke möjliggöra så långt anstånd, att besvärsmål till

kammarrätten i annat än undantagsfall (förtur) kunna avgöras före anståndstidens

utgång.

I enlighet härmed bär i promemorian uttalats, att en utvidgning av den

extraordinära besvärsrätten på sätt i promemorian föreslagits borde, för

att bliva effektiv, kombineras med tillskapandet av rätt för prövningsnämnd

att i här avsedda fall pröva en taxering, oaktat taxeringen redan varit

föremål för prövningsnämndens efter särskild prövning meddelade beslut.

Vid promemorian har fogats förslag till erforderliga ändringar i taxeringsförordningen,

vilka ändringar upptagits i 123 § 3 mom. Sålunda har föreslagits

en bestämmelse enligt vilken — om någon underlåtit att behörigen

avlämna självdeklaration eller i avlämnad deklaration av uppenbart förbiseende

lämnat oriktig uppgift och han till följd därav taxerats för inkomst

eller förmögenhet till väsentligt högre belopp än som vederbort — vederbörande

prövningsnämnd skulle äga att, ändå att rätt för den skattskyldige

att anföra besvär i den i 124 § angivna ordningen icke förelåge, likväl till

prövning upptaga i sådan ordning anförda besvär därest det funnes skäligt

med hänsyn till de omständigheter, som föranlett underlåtenheten eller den

oriktiga uppgiften.

Vidare liar i författningsförslaget upptagits den bestämmelsen att, om

taxeringen redan varit föremål för prövningsnämndens efter särskild prövning

meddelade beslut, prövningsnämnden icke finge upptaga besvären till

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

prövning förrän prövningsnämnden inhämtat besked att besvär över nämnda

beslut icke anförts hos kammarrätten.

Remissyttrandena. I de flesta remissyttrandena ha de i promemorian framlagda

förslagen tillstyrkts. Förslaget om utvidgning av den extraordinära

besvärsrätten har avstyrkts endast av länsstyrelsen i Örebro län, varjämte

överståthållarämbetet förklarat sig icke kunna tillstyrka förslaget i den utformning

detsamma erhållit i promemorian. Vidare har förslaget om rätt

för prövningsnämnd att ompröva egna beslut i taxeringsmål avstyrkts, förutom

av länsstyrelsen i Örebro län, av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

I några remissyttranden ha därjämte vissa andra ändringsförslag framförts.

Vad först angar frågan huruvida behov föreligger av en

utvidgad extraordinär besvärsrätt har kammarrätten erinrat

om att kammarrätten redan i sitt till riksdagens bevillningsutskott den 24

mars 1937 avgivna utlåtande — avseende ifrågasatt ändring av gällande bestämmelser

rörande restitution av arvsskatt in. m. — givit uttryck åt sin

positiva inställning till en ifrågasatt utvidgning av besvärsrätten i föreslagen

riktning. Såväl kammarrättens erfarenhet som de i promemorian anförda

exemplen gåve starkt stöd åt en författningsändring härutinnan.

Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit det angeläget, att besvärsrätten

i de skattskyldigas intresse utvidgades så, att de formella hindren för undanröjande

eller rättande av oriktiga taxeringar begränsades. Även statsverket

hade intresse av att prövningsnämnds rätt att upptaga besvär utvidgades

på föreslaget sätt. Det förhölle sig nämligen så att taxeringsnämnderna

emellanåt —- vid frånvaro av självdeklaration — åsatte skönstaxeringar

till belopp som överstege den verkliga inkomsten. Saknade skattskyldig

medel att erlägga de skatter, som belöpte på de sålunda åsatta alltför

höga taxeringarna, hade statsverket likväl att tillhandahålla vederbörande

kommun den å »lufttaxeringarna» belöpande kommunala skatten.

Samma synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Södermanlands län, som

därjämte framhållit att det i promemorian framlagda förslaget i själva verket

innebure i viss omfattning ett lagfästande av praxis.

Länsstyrelsen i Kalmar län har uttalat, att erfarenheterna från länet i ett

betydande antal fall bestyrkte riktigheten av vad i promemorian framhållits

och att det vore av mycket stor betydelse att ökade möjligheter tillskapades

för att på här ifrågavarande område uppnå ett materiellt riktigt taxeringsresultat.

Länsstyrelsen anslöte sig därför till förslaget.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört.

Under senaste verksamhetsåret har länsprövningsnämnden haft att handlägga

ett stort antal besvär, vilka inkommit till länsstyrelsen efter ordinarie

besvärstidens utgång och i dessa mål har det ofta visat sig svårt att förena

gällande besvärsregler med kravet på en ur rättvisesynpunkt tillfredsställande

taxering. Länsstyrelsen anser det därför synnerligen önskvärt, att

prövningsnämnderna lämnas friare händer än nu är fallet, när det gäller att

till prövning upptaga till länsstyrelsen efter den 31 juli taxeringsåret in
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

komna besvär över taxeringsnämndernas beslut. Länsstyrelsen vill emellertid

framhålla, att det är av största vikt att en uppmjukning av nu gällande

besvärsregler sker på sådant sätt att man ej riskerar en avtrubbning av villigheten

att avlämna självdeklaration och av benägenheten att rätta sig

efter de besvärshänvisningar, som meddelas på underrättelse om avvikelse

från självdeklaration eller om påförd taxering.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som förklarat sig vilja på det livligaste

understryka behovet av den föreslagna nya lagstiftningen, har uttalat att

det visserligen redan nu förekomme att prövningsnämnd för att åstadkomma

materiell rättvisa upptoge till prövning sådana ärenden som enligt gällande

bestämmelser icke bort bliva föremål för prövning, men att det vore

synnerligen önskvärt att dylika prövningsnämndsbeslut för framtiden finge

stöd i författningsbestämmelser.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, att det nya uppbördssystemet

medfört och även i framtiden konnne att medföra ett ökat antal

extraordinära besvär, vilket i sin tur medförde en ökning av det antal besvär,

prövningsnämnden enligt nu gällande regler för besvärsrätt vore förhindrad

upptaga till prövning. I åtskilliga fall framstode här förlusten av

besvärsrätt såsom obillig, varför en utvidgning av skattskyldigs besvärsrätt

i nu föreslagen riktning syntes önskvärd.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört följande.

Huvuddelen av de besvär, som under taxeringsåret anföras efter den 31

juli, inkommer i senare hälften av december månad (efter mottagande av

debetsedlarna å slutlig skatt). Denna kategori av besvär hinner normalt

icke av prövningsnämnden behandlas förrän efter taxeringsårets utgång. Då

är prövningsnämndens granskningsarbete avslutat och ledamot av prövningsnämnden

saknar rätt framställa yrkande om ändring av taxeringen.

Grunden till att samtliga under tiden den 1 augusti—den 31 december inkomna

besvär i verkligheten föranleda befogade sakliga ändringar av taxeringarna

är den, att taxeringsintendenterna i praktiken genom reservationsbesvär,

anförda senast den 31 december, gardera sin talan mot skattskyldiga,

som senast samma dag anfört besvär, och att taxeringsintendenterna

begagna sin sålunda öppna talan till att yrka nedsättning av klagande skattskyldigs

taxering, när klar anledning därtill befinnes föreligga. I praxis

finner man alltså för närvarande beträffande besvär, inkomna efter den

31 juli, en väsentlig skillnad i behandlingen av dem, som inkommit under

taxeringsåret, och dem, som inkommit efter taxeringsårets utgång, i det

de förra i allmänhet i motsats till de senare i realiteten sakprövas. Skattskyldig

som avlämnar sina besvär i december månad är alltså avsevärt förmånligare

ställd än skattskyldig, som avlämnar besvären i januari eller

senare, ehuru taxeringsförfattningarnas krav på likformighet och rättvisa

borde medföra, att de, som försumma den ordinarie besvärstiden, sinsemellan

behandlades lika. Angivna tidpunkt, årsskiftet, är ingen av de skattskyldiga

genom författningsbestämmelserna uppmärksammad gräns för klagomålens

anförande och den ligger alltför nära tiden för mottagandet av (len

debetsedel å slutlig skatt, vars studium i allmänhet föranleder försöket att

få ändring besvärsvägen. Kategoriklyvningen med årsskiftet som skiljegräns

konnne att kvarstå ehuru i modifierad form med genomförande av

det i promemorian framlagda förslaget till en uppmjukning av bestämmelserna

om den extraordinära besvärsrätten.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Länsstyrelsen har till sist uttalat, att länsstyrelsen funne sig kunna efter

erfarenheterna av 1948 års taxering helt instämma uti vad som i promemorian

framhållits rörande de alltför svåra konsekvenserna, som för närvarande

ofta inträdde för skattskyldiga, vilka försummade att i rätt tid anföra

besvär över taxeringsnämndernas beslut.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört.

Till följd av den alltmer skärpta beskattningen har det i stegrad grad

kommit att framstå som ett önskemål att, oberoende av eventuella formella

hinder, kunna rätta till uppenbara felaktigheter i en taxering i sådana

fall där det framstår som uppenbart orimligt att utkräva den "skatt, som

skulle utgå på grund av taxeringen. Efter uppbördsreformen har detta önskemål

särskilt aktualiserats. Varje prövningsnämnd torde under det gångna

året vid bedömande av under år 1949 inkomna besvär över 1948 års taxering

ha haft att pröva en mängd fall, då till följd av uraktlåtenhet att avgiva

deklaration eller besvär i behörig tid den skattskyldige råkat in i ep

situation, som hotat undergräva hans ekonomi och ställa honom inför en

hopplös situation. Trots att man kan säga att den skattskyldige genom sin

försumlighet själv vållat att han blivit för högt taxerad och trots att ett

beaktande av besvären medför risk att deklarationsskyldighetens fullgörande

kan framstå såsom mindre nödvändigt, är det enligt länsstyrelsens mening

icke möjligt att strängt hålla fast vid de gällande besvärsreglerna.

Uppbördsreformen med dess mångfald svårtillgängliga bestämmelser har

givetvis sin dryga andel i orsakerna till det relaterade tillståndet. De skattskyldiga

ha icke sällan — trots erinringar i tidningspress, radio och på annat

sätt — den uppfattningen att det icke kan ha någon betydelse att underlåta

att deklarera då skatten redan avdragits från lönen. Särskilt i trakter

såsom i detta län, där deklarationsskyldigheten även tidigare i hög grad

försummats, har källskatten blivit en kärkommen ursäkt för underlåtenhets11

_aii avgiva deklaration. Man måste givetvis inför dylika tendenser vara

försiktig med att överse med försummelser av detta slag. Men man kan ändå

inte låta vederbörande ruineras till följd av en bevisligen för hög taxering.

De exempel, som i promemorian anförts, kunna mångfaldigt varieras.

Rätt vanligt har förekommit att skattskyldig, som under år 1947 fullgjort

värnplikt, icke svarat på anmaning att deklarera, vare sig han nåtts av

anmaningen eller ej. När han sedan skall ut i förvärvsarbete efter sin militärtjänstgöring,

drabbas han av dubbel skatt. I dylika fall borde taxeringsnämnden

ha kunnat av den skattskyldiges födelseår förstå, att han möjligen

varit utan inkomst av skattepliktig natur. Men taxeringsnämnderna äro

så överhopade med arbete, att det är förståeligt om de förbise en dylik omständighet.

I dessa landsändar, där det till följd av avstånden kan vara svårt

att snabbt få riktiga upplysningar, är det ännu mer förklarligt om misstag

sker.

Ofta har den skattskyldige icke haft skattepliktig inkomst (ej 600 kronor)

och anser sig ej deklarationsskyldig. Men då han var åsatt taxering år 1947,

förelåg deklarationsplikt år 1948. Nu utfärdades ju inga debetsedlar på

1947 års taxering, och då denna taxering till följd härav gick ganska lättvindigt

till i många fall, hände det ofta att skattskyldig åsattes en skönsmässig

taxering utan deklaration och underrättelse. Men den skattskyldige,

som inte i vanliga fall tittar i taxeringslängderna, gjorde det givetvis ännu

mindre år 1947, då ingen skattsedel var att vänta. Han vet alltså icke om

att han blivit taxerad. Man måste nog anse, att det i dylika fall är obilligt

att avvisa besvär därför att deklai''ationsplikt förelegat av orsak att den

skattskyldige året förut åsatts taxering.---

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. ]\Icij:ts proposition nr 20.

Om en skattskyldig i avlämnad deklaration förbisett att yrka avdrag för

nedsatt skatteförmåga, är det lätt för taxeringsnämnden att förbigå de omständigheter,

som kunnat leda till skattelindring. Den skattskyldige kan

av den lokala skattemyndigheten ha meddelats viss befrielse. Sedan tror han

att denna sak är avgjord för det årets inkomst. I dylika fall blir följden

av taxeringen ofta en för den skattskyldiges förhållanden kännbar restskatt.

Besvär över taxeringen inkomma oftast efter taxeringsårets utgång. Tvekan

har rått, huruvida prövningsnämnden äger upptaga dylika besvär till prövning.

Rimligtvis bör möjlighet därtill finnas.

Liknande förhållande kan uppstå om den skattskyldige är försörj ningspliktig

för hos honom icke mantalsskrivet barn men underlåter att i deklarationen

lämna upplysning härom. —---

Med hänsyn till vad i promemorian anförts och av länsstyrelsen ytterligare

åberopats anser länsstyrelsen det uppenbart att möjlighet måste skapas

att rätta till taxeringar i fall som de nu relaterade.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har uttalat, att den nu gällande

ordningen i åtskilliga fall kunde leda till uppenbart obilliga resultat,

även om prövningsnämnderna genom viss mjukhet vid tillämpningen av

här avsedda bestämmelser i praktiken sökt undvika uppkomsten av alltför

otillfredsställande verkningar.

Av de remissinstanser, som avstyrkt det i promemorian framlagda förslaget,

har överståthållarämbetet anfört följande.

Det är tänkt att prövningsnämnden skall göra ett slags avvägning mellan

å ena sidan graden av den skuld, som åvilar den försumlige och å den andra

påföljden i skattehänseende av underlåtenheten eller förbiseendet, därvid i

fråga om det senare ledet den verkställda taxeringen skall hava skett till

väsentligt högre belopp än vederbort.

Enligt överståthållarämbetets mening kommer i praktiken denna avvägning

på grund av den vansklighet, som dess utövande erbjuder, icke att

kunna ske efter de restriktiva linjer, som promemorian förutsätter. Vad

fallen av underlåten deklaration beträffar torde, då underlåtenheten skett

i klart spekulationssyfte, besvär mestadels inkomma inom den ordinära

besvärstiden, i följd varav i de fall, då den extra-ordinära besvärsrätten

kommer att anlitas, klaganden torde påstå sig ha varit okunnig om deklarationspliktcns

omfattning, ett påstående, som endast mera sällan torde

kunna gendrivas. Det torde vara uteslutet att hos en skattskyldig, som

blir påförd högre skattebelopp än som hans inkomst ger anledning till,

vinna någon förståelse för att nämnden avböjer att befatta sig med hans

sak därför att merskattebeloppet ej är tillräckligt stort. I stort sett likartade

synpunkter kunna anföras om besvären grundas på något förbiseende

från den skattskyldiges sida. Anförande av besvär över första instansens

beslut bör vara en lagligt reglerad rättighet för den enskilde och icke vara

beroende av på svårgripbara bedömanden grundade och därför i verkligheten

tämligen skönsmässiga medgivanden från den prövande instansens

sida. Ur synpunkten av möjligheten att genom en dylik diskretionär prövning

begränsa den ökning av beskattningsmyndigheternas arbetsbörda, som

en utvidgning av besvärsrätten kan tänkas medföra, medför det sagda att

även de besvär, som avvisas, måste underkastas ingående granskning. Vidare

bör uppenbarligen en omprövning kunna ske av meddelade avvisningsbcslut,

varför man måste räkna med besvär till kammarrätten över att

prövningsnämnden avvisat anförda besvär samt i händelse kammarrätten

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

är av annan uppfattning än prövningsnämnden återförvisning till sistnämnda

instans för sakprövning, överståthållarämbetet anser sig därför

icke kunna tillstyrka ett på föreslaget sätt uppbyggt besvärsinstitut.

Vidare har länsstyrelsen i Örebro län anfört.

De brister och olägenheter, som utredningsmannen ansett vidlåda nu gällande

bestämmelser om den extraordinära besvärsrätten till prövningsnämnden,

äro enligt länsstyrelsens uppfattning knappast av någon större

betydelse. De skäl, som utredningsmannen anfört till stöd för den ifrågasatta

ändringen i besvärsreglerna, synas icke övertygande och länsstyrelsen

ifrågasätter, huruvida en sådan åtgärd ur rättvisesynpunkt verkligen

kan vara motiverad. Skulle en reform av den innebörd, som här åsyftas,

komma att genomföras, kan det befaras, att de skattskyldiga i större utsträckning

än vad nu är fallet komma att underlåta att avlämna deklaration

i den förhoppningen att den av taxeringsnämnden skönsmässigt beräknade

inkomsten fastställes till lägre belopp än den verkliga. Länsstyrelsen

anser härtill, att de exempel som utredningsmannen framlagt till belysning

av förslaget, icke synas så väl valda, då bestämmelserna om laga "förfall

icke synas ha beaktats.

Beträffande den närmare utformningen av bestäm me 1- serna angående den utvidgade extraordinära besvärsrätten

har kammarrätten gjort gällande, att förslaget syntes giva väl

stort spelrum för subjektiva bedömanden av frågan, huruvida extraordinär

besvärsrätt skulle anses i det särskilda fallet föreligga eller icke. Kammarrätten

kunde vid sådant förhållande icke underlåta att uttala farhågor

för, att de materiella bestämmelserna i den förslagsvis utarbetade författningstexten

skulle föranleda vissa ojämnheter i tillämpningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt, huruvida villkoret att taxeringen

skulle ha åsatts till väsentligt högre belopp än som vederbort vore

nödvändigt. Sannolikt skulle en dylik ganska obestämd föreskrift föranleda

olika bedömanden inom olika nämnder och jämväl inom samma nämnd

kunna medföra olägenheter vid besvärsprövningen. Länsstyrelsen funne

tillrådligt att ordet »väsentligt» finge utgå ur lagtexten; de i övrigt föreslagna

villkoren syntes innebära tillräckliga garantier mot missbruk. Liknande

uttalanden ha gjorts av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har understrukit, att bestämmelserna

måste få en mycket restriktiv tillämpning, om ej besvärsinstanserna, och

då i första hand prövningsnämnderna, skulle betungas med en mångfald

av bagatellmål, och ville i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida den utsträckta

besvärsrätten ej lämpligen kunde begränsas genom en föreskrift

om att den påyrkade rättelsen borde motsvara viss, förslagsvis 25, procent

av hela den taxerade inkomsten.

Länsstyrelsen i Kalmar län har uttalat, att länsstyrelsen helst skulle hava

sett att mera bestämda regler givits för prövningsnämndernas ingripanden.

Så som reglerna utformats enligt förslaget bleve ingripandena måhända i

allt för hög grad beroende på nämndens subjektiva bedömande med en kanske

något skiftande rättstillämpning såsom följd.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 20.

15

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört.

I det remitterade förslaget tages i första hand hänsyn till de fall, då skattskyldig

underlåtit att avlämna självdeklaration, ehuru han varit deklarationsskyldig,

och han till följd därav blivit väsentligt för högt taxerad. Länsstyrelsen

finner det betänkligt att genom den föreslagna bestämmelsen den,

som underlåtit att deklarera kan komma i en fördelaktigare situation än

den, som i behörig ordning fullgjort sin deklarationsskyldighet. Den som ej

deklarerat och som mottagit underrättelse om påförd taxering men som ej

anfört besvär inom föreskriven tid skall tydligen kunna få sin taxering prövad

efter besvär, anförda enligt 124 § taxeringsförordningen under förutsättning

att taxeringen blivit för hög, och att prövningsnämnden finner skäligt

att upptaga besvären till prövning med hänsyn till de omständigheter,

som föranlett underlåtenheten att avgiva självdeklaration. Den som deklarerat

och mottagit underrättelse om avvikelse från självdeklaration inom

stadgad tid men icke iakttagit ordinarie besvärstid har däremot ej rätt att

få sin taxering prövad i samma utsträckning, även om det är uppenbart att

inkomsten blivit upptagen till ett väsentligt högre belopp än det verkliga,

exempelvis genom en skönsuppskattning, och att synnerligen ömmande skäl

förelegat för uraktlåtenheten att avgiva besvär i rätt tid.

Prövningsrätten för skattskyldig, som avlämnat självdeklaration, synes

böra uttryckligen angivas gälla, ej endast i fråga om den, som av förbiseende

lämnat oriktig uppgift, utan även i fråga om skattskyldig, som uraktlåtit

lämna uppgift, exempelvis förbisett att yrka avdrag för allmänna skatter

vid taxeringen till statlig inkomstskatt o. d.

En annan erinran, som kan göras mot förslaget, är att däri ej angivits hur

det skall förfaras i besvärsmål där självdeklaration ej lämnats. I sådana

fall är det mycket vanligt att de klagande åberopa obestyrkta sammanställningar

av inkomster från olika anställningar men uraktlåta att bilägga besvärsskrivelsen

en självdeklaration och även att efterkomma anmaning att

bestyrka sina uppgifter i besvären genom att inkomma med självdeklaration.

Enligt länsstyrelsens mening bör därför i de fall, då taxering åsatts

utan ledning av självdeklaration, för ändring av taxeringen fordras, att

självdeklaration avlämnas jämte besvären eller efter anmaning av taxeringsintendenten.

Den först här ovan påtalade ojämnheten vid behandling av skattskyldig,

som deklarerat, och sådan, som ej avgivit självdeklaration, skulle kunna

undanröjas genom att man slopar de i förslaget angivna förutsättningarna

för prövning nämligen att självdeklaration ej behörigen avlämnats eller att

skattskyldig i självdeklaration lämnat oriktig uppgift.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har framhållit, att i den föreslagna författningstexten

borde i förtydligande syfte infogas orden »till rättelse av

avsevärt missförhållande», varvid överensstämmelse vunnes med motsvarande

stadgande i 124 a § 2 mom. taxeringsförordningen. Vidare borde i

de fall, då den oriktiga taxeringen föranletts av underlåtenhet att avgiva

deklaration, såsom förutsättning för besvärsprövning stipuleras att deklaration

avgåves i samband med besvärens avlämnande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har erinrat om att gränsdragningen

med sådana uttryck som »väsentligt högre belopp» och »skäligt med hänsyn

till de omständigheter» etc. bleve svår och lätt ledde till hänsynstaganden,

vilka motverkade likformig taxering. Redan tolkningen av dessa bestäm
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

inelser kunde förutses resultera i talrika processer; enbart i Västernorrlands

län hade efter den 31 juli 1948 anförts cirka 1 800 besvär över 1948

års taxeringar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett att i den föreslagna författningstexten

borde i första punkten efter orden »lämnat oriktig uppgift»

inskjutas orden »eller förbisett att i deklarationen lämna uppgift av betydelse

för taxeringen».

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har anfört, att det låge i sakens

natur, att villkoret för den utvidgade extraordinära besvärsrätten måste

givas en mera allmänt hållen avfattning. Emellertid förelåge på grund därav

viss fara för att olika prövningsnämnder vid den praktiska tillämpningen

kunde giva bestämmelsen olika räckvidd. Enligt förbundets uppfattning

vore vid varje utsträckning av besvärsrätten stor återhållsamhet av nöden

för att förebygga missbruk från de skattskyldigas sida. Med hänsyn till att

bestämmelsen sålunda borde givas restriktiv tolkning ifrågasatte förbundet,

om icke en formulering, som något aweke från den föreslagna, kunde i sin

mån bidraga till en mera enhetlig tillämpning. Förbundet ville i sådant syfte

föreslå, att villkoret för prövningsrätt i stället måtte givas ordalydelsen

»därest det med hänsyn till de omständigheter, som föranlett underlåtenheten

eller den oriktiga uppgiften, skulle befinnas uppenbart obilligt att besvären

icke prövades». I varje fall ville förbundet understryka, att vilken

formulering, som än valdes, borde densamma så utformas, att så likformig

tillämpning som möjligt kunde förväntas.

Beträffande frågan huruvida prövnings nämnden borde få

upptaga ett efter särskild prövning redan meddelat

beslut till förnyad prövning har kammarrätten i detta hänseende

uttalat vissa principiella betänkligheter. Med hänsyn till praktiska

synpunkter och med avseende å 17 kap. 15 § rättegångsbalken syntes dock

skäl tala för den föreslagna anordningen. Densamma borde dock i sådant

fall utsträckas att gälla även de fall av s. k. misstagstaxering, som omnämndes

i 123 § 1 mom. näst sista ledet och 2 mom. första stycket näst sista

ledet. Än starkare krav på skyndsam handläggning syntes nämligen av skattskyldig

kunna resas i fall av sistnämnda art än då felaktigheten hänfört sig

till den skattskyldiges egen försummelse. Därest ingen ytterligare ändring

av 123 § 1 och 2 mom. samtidigt vidtoges, borde i allt fall ett förtydligande av

bestämmelserna därstädes rörande besvärsrätten vid s. k. misstagstaxering

vara på sin plats. Av sagda bestämmelser borde otvetydigt framgå, att desamma

åsyftade allenast fall, där felaktigheten föranletts av taxeringsmyndighets

förfarande.

Överståthållarämbetet har anfört, att ämbetet — med hänsyn till det

praktiska behov av en dylik bestämmelse, som erfarenhetsmässigt förelåge

— ville tillstyrka förslaget i denna del, oaktat i princip invändningar

kunde göras mot en sådan ordning. Lagtexten borde emellertid innehålla

ett positivt uttryck för den prövningsnämnden sålunda tillagda rätten.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat, att länsstyrelsen icke vore

okunnig om att förslaget strede mot vanliga processuella regler, men att

man å andra sidan icke kunde bortse från att en skattskyldig kunde ha

berättigat krav på snabb rättelse av en felaktig taxering oberoende av att

prövningsnäinnden i annat avseende tidigare haft med taxeringen att skaffa.

Länsstyrelsen funne de skäl som talade till förmån för förslaget överväga

och tillstyrkte detsamma.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört följande.

Vid den jämförelse, som under år 1948 gjorts mellan debiterad slutlig

skatt och av skattskyldig erlagd preliminärskatt avseende 1947 års inkomst,

har i ett väsentligt antal fall uppmärksammats stora skiljaktigheter. I

anledning härav hava yrkanden framställts dels om taxering av tidigare icke

taxerade skattskyldiga, dels ock om höjning av skattskyldiga redan tidigare

ågångna taxeringar. Även vid ett ytterligare förbättrat uppbördsförfarande

torde fall av bristande överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt

alltid komma att kvarstå. Den utredning, som verkställes innan yrkande

framställes och prövningsnämnd beslutar om sådan taxering, varom nu är

fråga, blir ej sällan ofullständig, beroende dels på materialets omfattning,

dels ock på bristande medverkan från de skattskyldigas sida, varför felaktiga

taxeringar icke torde kunna undvikas. Åtminstone i dessa fall, och särskilt

där prövningsnämnd i första hand påfört taxering, synes prövningsnämnden

böra tillerkännas befogenhet att efter besvär eller yrkande upptaga

taxeringarna till förnyad prövning för rättelse av misstagstaxering.

Länsstyrelsen finner det däremot tveksamt huruvida sådana prövningsnämndens

beslut, vilka fattats efter besvär, skulle ånyo kunna prövas av

prövningsnäinnden. Svårighet komme bl. a. att uppstå vid bedömandet av

frågan om målet borde av prövningsnäinnden upptagas till förnyad prövning

eller borde gå vidare till kammarrätten. Länsstyrelsen erinrar jämväl

om bestämmelserna i 134 § taxeringsförordningen att av prövningsnämnd

behandlad taxeringsfråga må återförvisas till nämnden för förnyad prövning.

Med denna reservation vill länsstyrelsen tillstyrka det föreliggande förslaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett att formuleringen av författningstexten

i det föreliggande förslaget kunde vara ägnad att vilseleda.

Bestämmelsen syntes vila på förutsättningen att prövningsnäinnden hade

rätt att till prövning upplaga tidigare prövade taxeringar. Sådan rätt förelåge

ju icke, och det syntes därför i första hand erforderligt med en föreskrift,

i vilka fall prövningsnäinnden skulle äga pröva taxering, som redan

tidigare varit föremål för prövningsnämndens handläggning. Måhända

skulle det vara riktigast att i detta sammanhang låta taxeringsförordningens

besvärsregler underkastas eu grundlig omprövning. Eu dylik måste

emellertid bli tidsödande och det vore nödvändigt att prövningsmöjlighet i

de nu anförda fallen skapades så snart ske kunde.

Av de remissinstanser som avstyrkt förslaget i nu förevarande del har

länsstyrelsen i Örebro län anfört följande.

De skäl som anförts för införande av rätt för prövningsnäinnden att i

vissa fall få upptaga till förnyad prövning redan avgjord taxering, finner

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 20.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

länsstyrelsen ieke vara så vägande. Länsstyrelsen är visserligen ieke främmande

för att påtagliga fördelar skulle vinnas därmed och att en sådan reform

numera lättare skulle kunna genomföras, sedan bestyret med skattedebiteringen

ej längre är uppdelat mellan statliga och kommunala myndigheter.

Frågan härom kräver emellertid enligt länsstyrelsens mening en mera

uttömmande utredning än den som här framlagts. Vid en kommande utredning

synes böra undersökas, huruvida ej prövningsnämnden helt generellt

bör kunna medgivas sådan rätt. Härtill kan framhållas, att med den utformning

ifrågavarande författningsrum enligt utredningsmannens förslag

erhållit det kan befaras, att tillämpningen av stadgandet kan bereda taxeringsmyndigheterna

vissa svårigheter.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört, att länsstyrelsen av principiella

skäl avstyrkte förslaget om rätt för prövningsnämnd att till förnyad

prövning upptaga av nämnden tidigare meddelat beslut rörande viss

skatt skyldigs taxering.

I några remissyttranden ha vissa andra ändringsförslag

framförts.

Sålunda har kammarrätten ifrågasatt om icke den föreslagna bestämmelsen

om prövningsnämndens förnyade prövningsrätt borde kompletteras

med regler för förfarandet i fall, då besvär över prövningsnämndens tidigare,

efter särskild prövning meddelade beslut anförts hos kammarrätten.

Slutligen borde möjligen 39 § förtydligas med en hänvisning till de med

förslaget avsedda nytillkomna författningsbestämmelserna.

Överståthållarämbetet bär anfört.

Vad angår fallen av underlåten deklaration expedieras regelmässigt, då

vederbörande föregående år varit påförd taxering, en anmaning att avgiva

självdeklaration. Har denna anmaning nått adressaten, kan det, om vederbörande

icke ställer sig anmaningen till efterrättelse, knappast anses i någon

högre grad obilligt mot honom om ärendet utvecklar sig så, att han

erhåller kännedom om en honom påförd för hög taxering på ett stadium, dä

besvärsrätt ej längre står till buds. De fall, vilka man i förevarande sammanhang

kunde behöva ha i åtanke äro de, där 1) underlåtenheten att avgiva

självdeklaration beror på missuppfattningen alt den som under beskatt

ningsåret icke åtnjutit en inkomst av lägst 000 kronor ej är skyldig

avgiva självdeklaration, 2) någon anmaning icke kommit den skattskyldige

tillhanda samt 3) han ej heller i tillräcklig tid före taxeringsårets utgång

erhållit debetsedel. Syftet att samtidigt begränsa besvärsrätten och undvika

allt för tungrodda besvärsförutsättningar torde man kunna nå genom att

— på liknande sätt som redan gäller i fråga om icke erhållna underrättelser

om avvikelser — stadga extraordinär besvärsrätt i de fall, då den som

underlåtit att avgiva självdeklaration icke erhållit anmaning att avgiva sådan

deklaration. Förmatt icke den som deklarerat för sent och sedan icke

före den 30 juni erhållit underrättelse om avvikelse skall komma i sämre

ställning bör vad i samband därmed sägs i 123 § 2 mom. om att deklaration

skall ha avlämnats uti stadgad ordning utgå.

Vad däreiter angår fallen av uppenbart förbiseende har i promemorian

anförts att en obegränsad besvärsrätt då taxering blivit felaktig på grund

av misstag kunde medföra mindre noggrannhet vid uppgörandet av deklarationer.

Därest över huvud taget något orsakssammanhang råder mellan

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

19

graden av den noggrannhet den enskilde vid avgivandet av deklaration ådagalägger

i åyfte att icke bliva påförd för hög skatt och omfattningen av den

extraordinära besvärsrätten, torde i varje fall det i promemorian gjorda antagandet

ha mindre grund för sig under nuvarande skattetryck än tidigare.

Begränsas fallen till att endast avse uppenbara förbiseenden bör ökningen

av besvärsfrekvensen vid ett införande av extraordinär besvärsrätt kunna

bemästras. Starka sakliga skäl tala enligt överståthållarämbetets mening

för införande i nyss angiven omfattning av sådan rätt.

Under åberopande av det anförda förordar överståthållarämbetet sådan

ändring av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen, att rätt att anföra besvär

i den i 124 § samma förordning stadgade ordningen förklaras skola ytterligare

tillkomma dels den, som underlåtit att behörigen avlämna självdeklaration

och ej erhållit anmaning att avgiva sådan deklaration, dels ock

den, som i avlämnad deklaration av uppenbart förbiseende lämnat oriktig

uppgift.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har fäst uppmärksamheten vid en typ

av fall, som icke syntes falla in under den föreslagna författningsändringen

men som erfordrade särskilt beaktande. Detta gällde sådana fall, där någon,

som taxerats för realisationsvinst, senare kunde styrka, att avtalad köpeskilling

på grund av köparens insolvens icke i sin helhet kunnat utfås.

Länsstyrelsen hade tidigare i utlåtande den 17 oktober 1944 framhållit det

orättvisa i att rättelse icke skulle stå att vinna i detta fall. Billighetsskäl

talade för att den skattskyldige i dylika fall borde beredas extraordinär besvärsrätt

för vinnande av rättelse.

Länsstyrelsen i Jönköpings län bar ifrågasatt, huruvida icke bestämmelserna

i 97 a § taxeringsförordningen borde omarbetas. Om därvid stadgades,

att yrkande av ledamot i prövningsnämnd och av taxeringsintendenten kunde

med laga verkan framställas i ordinära mål även under senare hälften

av prövningsnämndens arbetsår, vunnes för flertalet av de fall, vilka berördes

av promemorians författningsförslag, samma fördelar som däri åsyftades.

Därest jämväl föreskrifterna i andra stycket av sagda paragraf omarbetades

att till innehåll sammanfalla med sista punkten i remitterade förslaget,

syntes behov av det ifrågasatta undantagsförfarandet icke föreligga.

Emellertid borde ändring i 97 a § taxeringsförordningen föregås av en mera

ingående utredning, som icke borde förhindra genomförande av remissförslaget

som ett provisorium.

Liknande förslag om ändring i 97 a § taxeringsförordningen ha framförts

av länsstyrelserna i Blekinge, Västernorrlands och Västerbottens län.

Vidare bär länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasatt om icke genom ändring

av 123 g 4 mom. taxeringsförordningen taxeringsintendentens möjlighet att

påkalla justering av eljest lagakraftvunnen taxering borde utökas i samma

utsträckning som föreslagits för den skattskyldige.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har framhållit, att med nuvarande

bestämmelser om skyldigheten att längdföra prövningsnämndens beslut,

fattade t. o. m. 30 juni året efter taxeringsåret, kunde, därest förslaget om

rätt till förnyad prövning av tidigare meddelat beslut lades till grund för

lagstiftning, dubbel längdföring av samma skattskyldigs taxering äga rum,

vilket syntes medföra eu egendomlig situation.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj.ts proposition nr 20.

Departementschefen. Enligt vad i promemorian föreslagits borde gällande

besvärsregler utvidgas på så sätt, att möjlighet öppnades till prövning av besvär,

anförda efter den ordinarie besvärstidens utgång av skattskyldig som

antingen underlåtit att behörigen avlämna självdeklaration eller i avlämnad

självdeklaration av uppenbart förbiseende lämnat oriktig uppgift. En dylik

prövningsrätt skulle enligt förslaget föreligga endast under två förutsättningar,

nämligen dels att den skattskyldige på grund av underlåtenheten

eller den oriktiga uppgiften taxerats till väsentligt högre belopp än som vederbort

och dels att en omprövning av taxeringen funnes skälig med hänsyn

till de omständigheter som föranlett underlåtenheten eller den oriktiga uppgiften.

Besvären skulle enligt förslaget anföras hos prövningsnämnden inom

natt och år efter det den skattskyldige erhållit debetsedel å slutlig eller tillkommande

skatt i anledning av taxeringen.

Den sålunda föreslagna uppmjukningen av besvärsreglerna har i princip

tillstyrkts av praktiskt tagel samtliga remissinstanser. Likaså har vad i promemorian

föreslagits angående den närmare utformningen av de nya reglerna

i stort sett lämnats utan erinran från remissinstansernas sida. överståthållarämbetet

har emellertid uttalat, att frågan tekniskt borde lösas på

annat sätt än i promemorian föreslagits. Enligt överståthållarämbetets mening

borde sålunda bestämmelserna om extraordinär besvärsrätt i 123 S 2

mom. taxeringsförordningen utvidgas så, att dylik besvärsrätt — utan några

ytterligare särskilda inskränkningar •— skulle tillkomma jämväl dels den

som underlåtit att behörigen avlämna självdeklaration och ej heller erhållit

anmaning att avlämna sådan deklaration dels ock den som av uppenbart

förbiseende lämnat oriktig uppgift i avlämnad självdeklaration.

Enligt min mening hava bärande skäl anförts för en uppmjukning i nu

förevarande hänseende av reglerna angående besvär över taxering för inkomst

eller förmögenhet. Att en ändring härutinnan är motiverad framgår

ej minst av det förhållandet, att prövningsnämnderna, enligt vad i vissa remissyttranden

uppgivits, redan nu tolka besvärsreglerna mera vidsträckt än

vad gällande bestämmelser rätteligen synas medgiva.

Beträffande frågan om de nya reglerna böra utformas enligt det i promemorian

framlagda förslaget eller i överensstämmelse med vad överståthållarämbetet

föreslagit må anmärkas, att det åt promemorieförfattaren lämnade

uppdraget avsåg utarbetande av förslag till sådana ändrade bestämmelser,

att prövningsnämnd skulle äga möjlighet att, då skäl därtill förelåge,

pröva anförda besvär ändå att den klagande enligt de vanliga reglerna icke

ägde föra talan mot det överklagade beslutet. Det i promemorian framlagda

förslaget är avfattat i enlighet härmed, överståthållarämbetets förslag avser

däremot att tillskapa en verklig rätt för den skattskyldige att anföra besvär,

i den för den extraordinära besvärsrätten stadgade ordningen, jämväl i sådana

fall där den skattskyldige försummat att avlämna självdeklaration eller

gjort sig skyldig till förbiseende vid ifyllandet av deklarationen, överståthållarämbetets

förslag har sålunda principiellt en annan innebörd än promemorieförslaget.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Då det gäller att välja mellan de båda nyssnämnda linjerna bör i främsta

rummet beaktas, å ena sidan, att såsom taxeringsnämndsordförandenas riksförbund

framhållit det vid en utsträckning av den extraordinära besvärsrätten

är av vikt att iakttaga återhållsamhet för att förebygga missbruk

från de skattskyldigas sida samt, å andra sidan, att redan en reform i enlighet

med vad i promemorian föreslagits torde vara tillräcklig för att undanröja

de missförhållanden, som föranlett utredningsuppdraget. Vidare

må framhållas att promemorieförslaget är ägnat att i görligaste mån begränsa

prövningsnämndernas merarbete till följd av reformen. Enligt detta

förslag skulle nämligen prövningsnämnderna, i motsats till vad som skulle

komma att gälla enligt överståthållarämbetets förslag, kunna efter en mera

summarisk prövning avvisa sådana besvär som ansågos icke böra föranleda

ändring i tidigare åsatt — och enligt vanliga regler laga kraft vunnen —

taxering. Slutligen förtjänar beaktas att praktiskt taget alla de övriga remissinstanserna

i princip biträtt promemorieförslaget och att en mera genomgripande

reform av besvärsreglerna knappast bör genomföras utan att

övriga berörda myndigheter haft tillfälle att yttra sig däröver.

På grund av det nu anförda biträder jag i princip det i promemorian framlagda

förslaget. Emellertid vill jag understryka, att promemorieförslaget

icke kan anses innefatta en definitiv lösning av hithörande frågor utan

att en mera genomgripande översyn av reglerna om den extraordinära besvär

srätten senare bör komma till stånd.

Vad härefter angår den närmare utformningen av förslaget torde böra

stadgas att, om prövningsnämnden icke funnit skäl att till prövning upptaga

besvär, som här avses, den skattskyldige icke skall äga föra talan mot

beslutet. En dylik begränsning av talerätten — som i själva verket torde

vara avsedd även av promemorieförfattaren — synes naturlig med hänsyn

till att fråga allenast är om en möjlighet för prövningsnämnden att under

vissa förutsättningar upptaga besvären till prövning.

Vad angår detaljutformningen av förslaget i övrigt ha remissinstanserna

framfört vissa yrkanden om jämkningar i detsamma. Sålunda har anförts

att en motsvarande regel borde gälla beträffande skattskyldig, som förbisett

att i deklarationen lämna uppgift av betydelse för taxeringen. Vidare har

yrkats den jämkningen, att villkoret att den skattskyldige underlåtit att avlämna

deklaration eller att han av uppenbart förbiseende lämnat oriktig

uppgift i deklarationen skulle helt utgå; härigenom skulle nämligen den

ojämnheten undanröjas, att den som underlåtit att deklarera men erhållit

underrättelse om påförd taxering skulle — i motsats till den som i behörig

ordning fullgjort sin deklarationsskyldighet — kunna utnyttja den nya besvärsmöjligheten.

1 anledning härav må framhållas, att de fall, där spörsmålet

kan tänkas bliva av praktisk betydelse, torde kunna i huvudsak begränsas

till de i promemorian angivna; någon ytterligare utvidgning av

besvärsmöjligheterna kan därför knappast anses påkallad för närvarande.

Vad särskilt angår del i ett remissyttrande angivna fallet, där den skattskyldige

antages hava underlåtit att deklarera men erhållit underrättelse om

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

påförd taxering i tillräckligt god tid för att kunna anföra besvär i vanlig

ordning, är det enligt min mening naturligt att man i ett dylikt fall icke

utnyttjar de nya prövningsmöjligheterna; den påtalade ojämnheten torde

sålunda i praktiken icke komma att förefinnas.

Då i promemorian föreslagits, att möjlighet till prövning av besvären skulle

föreligga endast i de fall där den skattskyldige taxerats till väsentligt

högre belopp än som vederbort, har detta skett i syfte att uppdraga förhållandevis

snäva gränser för besvärsförfarandet. Med hänsyn härtill synes det

icke tillrådligt att — såsom i ett remissyttrande hemställts — utesluta ordet

»väsentligt» ur lagtexten. Å andra sidan torde det icke vara lämpligt att

införa en sådan minimiregel att det för högt taxerade beloppet skulle uppgå

till minst 25 procent av klagandens taxerade inkomst. Bibehåller man

den i förslaget upptagna formuleringen, torde prövningsnämnden kunna,

när skäl därtill i övrigt föreligga, upptaga alla sådana fall där den påförda

skatten, absolut eller i relation till den skattskyldiges ekonomiska förhållanden,

blivit väsentligt för hög. Detta torde vara vad som motsvarar

det praktiska behovet.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har i sitt remissyttrande

framhållit, att besvären borde av prövningsnämnden upptagas till prövning

allenast där det med hänsyn till de omständigheter, som föranlett underlåtenheten

eller den oriktiga uppgiften, skulle befinnas uppenbart obilligt att

så icke skedde. Denna formulering synes innebära en onödig skärpning i

förhållande till vad som föreslagits i promemorieförslaget. Däremot har jag

intet att erinra mot att man i tydlighetens intresse utbyter de i promemorieförslaget

upptagna orden »finnes skäligt» mot orden »skulle vara obilligt

att besvären icke prövades».

I vissa remissyttranden har uttalats, att den skattskyldiges besvär icke

borde bifallas med mindre behörig självdeklaration antingen fogats vid

besvären eller sedermera, eventuellt efter anmaning av taxeringsintendenten,

ingivits till prövningsnämnden. Någon särskild föreskrift härom torde

dock icke vara erforderlig; därest den skattskyldige underlåter att trots anmaning

avlämna behörig självdeklaration till prövningsnämnden torde det

ligga i sakens natur att hans i denna ordning anförda besvär icke anses

kunna vinna bifall.

I promemorian bar uttalats, att en utvidgning av besvärsförfarandet i

enlighet med vad i promemorian föreslagits borde, för att bliva effektiv,

kombineras med tillskapandet av rätt för prövningsnämnden att i de i

promemorian avsedda fallen pröva en taxering, oaktat taxeringen redan

varit föremål för nämndens efter särskild prövning meddelade beslut. Jämväl

detta förslag har tillstyrkts av flertalet remissinstanser.

Den föreslagna utvidgningen av prövningsnämndens rätt att pröva taxeringar,

som redan varit föremål för nämndens efter särskild prövning meddelade

beslut, kan i vissa fall vara av stor praktisk betydelse. Några avgörande

skäl av principiell natur torde icke kunna anföras gentemot en dylik

utvidgning av besvärsreglerna. I enlighet härmed tillstyrker jag i prin
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

cip vad i promemorian i denna del föreslagits. Emellertid förordar jag, i anledning

av vad överståthållarämbetet därom anfört, en sådan omformulering

av den föreslagna författningstexten att däri intages ett positivt stadgande

om prövningsnämnds rätt att ompröva ett efter särskild prövning

redan avgjort mål.

Någon komplettering av bestämmelserna i 39 § taxeringsförordningen torde

icke vara erforderlig i detta sammanhang. Ej heller anser jag mig i detta

sammanhang böra upptaga till behandling de från vissa remissinstansers

sida väckta spörsmålen om särskild besvärsrätt vid realisationsvinstbeskattning

samt om utvidgning av bestämmelserna i 97 a § och 123 § 1, 2

och 4 mom. taxeringsförordningen.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till förordning om ändring i 123 § taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Patric Kalling.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:23 Skrivelse till Konungen i avledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till a1 i texten
  2. BevU 1950:8 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i 123 § taxeringsförordningen den 28 september 1928 s. 1 i texten