Sök i Ratio Lex

Angående reglering av priserna på fisk och av exporten av fisk

1950-03-24 · 33 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:202, Angående reglering av priserna på fisk och av exporten av fisk

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

1

Nr 202.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående reglering av

priserna på fisk och av exporten av fisk, given Stockholms

slott den mars 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till förordning angående fortsatt giltighet

av förordningen den 17 juni 1948 (nr 311) om viss reglering av

handeln med fisk, m. m.,

dels bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Bemyndigande begäres att under budgetåret 1950/51 reglera priserna å

fisk enligt i huvudsak de grunder som tillämpas under innevarande budgetår.

För att möjligheterna till export av fisk till länder med centraliserad import

skola utnyttjas på ändamålsenligaste sätt förordas vidare, att vissa

centraliseringsåtgärder skola vidtagas beträffande denna export.

] Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 202.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Förslag

till

förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni

1948 (nr 311) om viss reglering av handeln med fisk, m. m.

Härigenom förordnas dels att förordningen den 17 juni 1948 om viss

reglering av handeln med fisk, m. m., vilken gäller till och med den 30

juni 1950, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1952, dels

att vad i förordningen stadgas i fråga om åsidosättande av tystnadsplikt

samt beträffande annan förseelse, vilken ägt rum under tiden för förordningens

giltighet, skall äga tillämpning även efter det förordningen upphört att

gälla.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 24 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen

anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, vissa

frågor angående regleringen av priserna på fisk m. m. och organisationen

av exporten av fisk samt anför därvid följande.

Inledning.

I förordningen den 17 juni 1948 (nr 311) om viss reglering av handeln

med fisk, m. m., vilken förordning gäller till och med den 30 juni 1950, äro

bestämmelser meddelade om handelsreglering — grundad på auktorisation

av s. k. producentföreningar — och om prisregleringsavgift å fisk.

Genom beslut den 3 juni 1949 bemyndigade Kungl. Maj :t statens livsmedelskommission

att för tiden till och med den 30 juni 1950, i huvudsaklig

överensstämmelse med de grunder som angivits i proposition nr 67 till

1949 års riksdag, anordna reglering av priserna på saltvattensfisk ävensom

förordna om upptagande av prisregleringsavgift enligt 5 och 7 §§ nämnda

förordning. I samma beslut föreskrev Kungl. Maj :t, att de tre s. k. prisregleringsföreningarna,

nämligen Ostkustfisk, centralförening u. p. a., Västkustfisk,

förening u. p. a. och Sydkustfisk, förening u. p. a., skulle få åtnjuta

fortsatt räntefrihet å vissa dem beviljade statslån å respektive 500 000,

2 500 000 och 500 000 kronor.

I skrivelse den 14 februari 1950 har statens livsmedelskommission framlagt

förslag om prisreglering å fisk efter den 30 juni 1950, m. m. Sedermera

har kommissionen med skrivelse den 14 mars 1950 överlämnat en den 17

februari 1950 dagtecknad skrift i ämnet från tolv salteriföretag ävensom ett

yttrande över berörda skrift från föreningen Västkustfisk.

Genom beslut den 4 mars 1949 uppdrog Kungl. Maj :t åt livsmedelskommissionen

att inkomma med utredning och förslag rörande organisationen

av exporten av fisk till länder, där importen av denna vara är centraliserad.

Enligt beslutet skulle vid utredningen ägnas särskild uppmärksamhet åt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

spörsmålet under vilka betingelser och i vilka former inom branschen verksamma

företag kunde beredas möjlighet att deltaga i ifrågavarande export.

Kommissionen har i skrivelse den 18 oktober 1949 inkommit med utredning

och förslag i ämnet.

Över sistnämnda skrivelse ha utlåtanden avgivits av statens handelskommission

den 26 november 1949 och av kommerskollegium den 5 januari 1950.

Kollegiet har därvid överlämnat yttranden från handelskamrarna i Göteborg,

Jönköping, Malmö och Stockholm.

Jag torde nu få anmäla dessa frågor.

Prisregleringen på fisk m. m.

Nuvarande förhållanden.

Under innevarande budgetår har upprätthållits prisreglering å fisk enligt

de principer, som gällt sedan våren 1946, ävensom en fortsatt reglering av

handeln med strömming.

Prisregleringen innebär i huvudsak att livsmedelskommissionen, i samråd

med statens priskontrollnämnd, för västkusten och sydkusten efter

överläggningar med fiskareorganisationerna därstädes fastställer minimipriser

på de viktigaste fiskslagen samt för ostkusten, enligt uppgörelser med

föreningen Ostkustfisk, godkänner garantipriser å saltströmming samt partinoteringarna

å färsk strömming. Regleringen förutsätter vidare, att fisk,

för vilken nämnda minimipriser eller garantipriser icke kunna utfås, övertages

såsom överskott och nyttiggöres av vederbörande regleringsförening.

Till denna verksamhet erhålla föreningarna av livsmedelskommissionen

vissa statliga bidrag, beträffande strömming prisutjämningsmedel och i övrigt

s. k. pristillägg. För att läcka kostnaderna för dessa bidrag upptagas

prisregleringsavgifter för olika slag av inhemsk fisk och importerad färskfisk.

Enligt beslut av kommissionen utgår bidraget för närvarande på västoch

sydkusten i princip oberoende av sättet för fisköverskottets tillvaratagande.

Däremot är bidraget på ostkusten begränsat till prisutjänming på

salt strömming och, under vissa förutsättningar, på färsk strömming som

användes till djurföda eller säljes för export. Ett bemyndigande för kommissionen

att utvidga prisregleringen å strömming till foder- och konservströmming

har hittills icke behövt tagas i anspråk. Icke heller har en av

kommissionen tidigare förordad prisreglering å torsk på ostkusten norr om

Blekinge enligt det för väst- och sydkusten gällande systemet hittills kunnat

organisatoriskt genomföras av ostkustens fiskaresammanslutningar,

överläggningar i frågan ha dock under den senaste tiden ägt rum mellan därav

berörda fiskförsäljningsföreningar.

Prisregleringsföreningarnas behov av rörelsemedel täckes till stor del av

de förut omförmälda statslånen. Föreningen Västkustfisk åtnjuter, enligt

Kungl. Maj :ts beslut den 9 maj 1947, därutöver rätt att i riksbanken mot

sedvanlig ränta utbekomma lån å ett belopp av intill 2 500 000 kronor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

5

Livsmedelskommissionens skrivelser.

Till belysande av fiskprisernas utveckling efter införandet av nuvarande

prisregleringssystem under våren 1946, jämfört med tiden närmast dessförinnan,

torde av livsmedelskommissionen sammanställda uppgifter om vissa

genomsnittliga fiskarepriser få återgivas i en vid detta protokoll såsom bilaga

1 fogad tablå. Priserna avse västkustfisk samt torsk och sill vid sydkusten

— sammanställda med minimipriserna på viktigare fiskslag — ävensom

partipriserna på strömming i Stockholm, allt kvartalsvis från och med

tredje kvartalet 1945.

Beträffande den prisutveckling, som belyses av tablån, anför livsmedelskommissionen

följande.

För västkustens vidkommande har en i vissa fall rätt betydande sänkning

av genomsnittspriserna ägt rum under de senare kvartalen 1949 jämfört

med motsvarande kvartal 1948. Även för sydkustsill gör sig samma tendens

gällande under senare halvåret 1949. Då någon minskning av fångsterna under

året skett jämfört med år 1948, torde prissänkningen sammanhänga med

— förutom den under år 1949 inträdda förbättringen av det allmänna försörj

ningsläget i landet — det förhållandet att konkurrensen från andra

säljareländer hårdnat med vikande exportpriser som följd. Genom prissänkningen

under året har den tidigare i inånga fall rätt betydande skillnaden

mellan genomsnittspris och minimipris i motsvarande mån nedbringats. Vad

angår särskilt västkustsillen men även sydkusttorsken har genomsnittspriset

under respektive kvartal legat rätt nära minimipriset.

Minimipriserna ha, såsom av tablån framgår, under det gångna året —

frånsett sedvanliga säsongmässiga variationer beträffande västkustsillen —

ej undergått några förändringar. Minimipriserna äro för västkustsill och

vissa andra fiskslag praktiskt taget oförändrade sedan år 1946, då det nuvarande

prisregleringssystemet infördes. Beträffande andra fiskslag, däribland

makrill och större sydkustsill, ha de höjts med upp till 10 öre per

kilogram. En successiv prisstegring har samtidigt ägt ruin för vissa av

fiskets viktigare förnödenheter. Såsom exempel kan nämnas, att priserna i

juli 1946 utgjort å motorbrännolja 14 öre per liter i O-zon, å smörjolja 52

öre per kilogram och å bomullsgarn 8 kronor per kilogram, medan motsvarande

priser nu äro respektive 19,5 öre per liter, 82 öre per kilogram och

12 kronor 23 öre per kilogram. Denna prisstegring, vilken dock per kilogram

fångad fisk torde vara tämligen obetydlig, har utgjort ett skäl till att

minimipriserna (och garantipriserna), trots de i viss mån försämrade avsättningsmöjligheterna,

tills vidare icke ansetts böra sättas lägre än som

skett. Under det gångna året ha vissa fångstbegränsningar — i likhet med

tidigare — gällt för sill, medan för andra fiskslag än sill någon fångstransonering

ej upprätthållits. Fiskarena ha i dagarna beslutat tiils vidare häva

fångstbegränsningen även på västkustsill i storlek 1.

Beträffande det ekonomiska resultatet av livsmedelskommissionens hittillsvarande

verksamhet med avseende å prisregleringen på fisk hänvisar

livsmedelskommissionen till en tablå, vilken torde få bifogas detta protokoll

såsom bilaga 2.

Såsom framgår av tablån utgjorde behållningen av prisrcgleringsmedel

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kangl. Maj:ts proposition nr 202.

den 1 januari 1950 inemot 3,4 miljoner kronor mot något över 2,7 miljoner

kronor ett år tidigare. Kommissionen anför härom följande.

För samtliga kuststräckor har inkomsten av regleringsavgifter under år

1949 ej obetydligt minskat jämfört med näst föregående år. De sammanlagda

utgifterna under året i form av utbetalade pristillägg och prisutjämningsmedel

uppgå däremot i stort sett till samma belopp som under år

1948. Då totalbeloppen av uppburna fiskregleringsavgifter emellertid även

under 1949 överstiga de sammanlagt under året utbetalade beloppen för

pristillägg och för kommissionens omkostnader å regleringen, har behållningen

av prisregleringsmedel ökat med cirka 650 000 kronor. Härvid är

dock att märka, att fiskförsäljningsföreningarna på ostkusten för närvarande

ligga inne med betydande lager av saltströmming av 1949 års fångst,

för vilka lager utsikterna till avsättning te sig ytterst ovissa. Behovet av

prisutjämningsmedel för att täcka eventuell förlust å dessa lager kan beräknas

bliva ganska stort. För ändamålet kan tagas i anspråk medel, som

kommissionen disponerar av clearingkassan för fisk och av inflytande importavgifter,

i enlighet med ett tidigare träffat arrangemang för finansieringen

av Ostkustfisks prisutjämningskostnader (prop. 1947: 162, s. 6 och 7).

De tre prisregleringsföreningarnas egen ekonomiska ställning vid senaste

årsskiftet torde, enligt vad kommissionen inhämtat, kunna betecknas såsom

relativt tillfredsställande. Föreningen Sydkustfisk har åtminstone i huvudsak

kunnat avveckla hittills uppkomna engagemang utan förlust för

föreningen, medan föreningarna Västkustfisk och Ostkustfisk vid årsskiftet

innehade lager av salt sill respektive saltströmming, som i anskaffning

betingat ett värde av cirka 1 000 000 respektive omkring 750 000 kronor.

Vad särskilt angår saltströmmingen synas, såsom tidigare berörts, betydande

svårigheter föreligga att på tillfredsställande villkor avyttra densamma.

Sedan prisutjämningsmedel å tillhopa 400 000 kronor under januari 1950

utbetalats till Ostkustfisk för finansiering tills vidare av sålunda övertagen

saltströmming, redovisa samtliga föreningar nu tillgångar, främst banktillgodohavanden,

i huvudsak motsvarande deras statslån.

Kommissionen behandlar härefter frågan om grunderna för prisregleringen

å fisk efter utgången av innevarande budgetår. Därvid upplyses till en början,

att kommissionen under den senaste tiden berett representanter för vederbörande

fiskareorganisationer samt för sammanslutningar av fiskhandlare

och saltsillhandlare m. fl. tillfälle att anföra sina synpunkter i fråga om

en fortsatt prisreglering å fisk efter utgången av innevarande budgetår.

Fiskareorganisationerna ha därvid, enligt vad kommissionen meddelar,

uttryckt sin tillfredsställelse med det hittills tillämpade regleringssystemet

och förordat, att prisreglering även i fortsättningen skall få anordnas enligt

de grunder, som innefattas i nuvarande bemyndiganden för kommissionen.

Prisregleringsföreningarna ha anhållit att de statslån, som de inneha, skola

få åtnjutas räntefritt även under nästkommande budgetår (utom Västkustfisks

riksbankskredit). Föreningen Sydkustfisk har därjämte hemställt att

— på samma villkor som föreningen Västkustfisk — få komma i åtnjutande

av en rörlig riksbankskredit intill ett belopp av 2,5 miljoner kronor

för att kunna finansiera uppkommande fisköverskott vid perioder av toppbelastning

i föreningens verksamhet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

Färskfiskhandelns representanter ha likaledes förordat ett bibehållande

av det nuvarande prisregleringssystemet.

I den förut omförmälda skriften från tolv salteriföretag hemställes, att

grunderna för en fortsatt prisreglering liksom den fortsatta tillämpningen

av dessa grunder måtte bliva föremål för en ingående saklig prövning. Såsom

ett skäl härför anföres att möjligheterna till internationellt handelsutbyte

i hög grad förbättrats efter krigets slut. Företagen hävda, att de minimipriser

som nu fastställas äro för höga för att möjliggöra export till normala

marknader på grundval av inköp på auktion, och att som en följd härav

överskottsföreningarna få hand om exporten, medan de ordinarie exportörerna

undanträngas. I realiteten ha sålunda minimipriserna fastställts

på en orimlig nivå och därigenom kommit att tjäna ett helt annat syfte

än det ursprungligen avsedda.

Företagen anmärka därjämte på tillvägagångssättet vid fastställandet av

minimipriserna. Enligt företagens mening ha de överläggningar med handelns

representanter, som skolat föregå beslut i berörda frågor, varit högst

otillfredsställande i den mån de över huvud taget förekommit. Företagen

anse att fasta former för dessa överläggningar snarast böra tillskapas.

Vidare uttala företagen klagomål öveir att överskottsföreningen Västkustfisk

missgynnar de enskilda saltarna vid fördelning av överskottsfisk för

saltning. Föreningen överlämnar nämligen varor för saltning i första hand

till företag och salterier, som äro anknutna till fiskarenas egna organisationer.

De enskilda företagen bliva sålunda reservföretag, vilka först utestängas

från inköp på auktion genom de alltför höga minimipriserna och

därefter erhålla varor från överskottsföreningen först sedan fiskarenas egna

salterier blivit fullt sysselsatta.

Enligt företagens mening böra prisregleringsföreningarna stå mera omedelbart

under livsmedelskommissionens ledning. För närvarande synes fiskareintresset

vara alltför dominerande.

Slutligen anse företagen att principerna för utformande av garantipriser

böra omprövas. Det ifrågasättes, om icke garantipris och minimipris böra

sammanfalla. Enligt företagen bestämma nu fiskarena själva garantiprisets

höjd. Likaså bestämma de själva om fångstransoneringarna.

I yttrande över berörda skrift framhåller föreningen Västkustfisk, att ett

intimt samråd ägt rum med de enskilda salteriförctagen vid fastställande

av minimiprisens storlek beträffande såväl centraliserade som fria marknader.

Salteriförctagen ha därvid icke gjort några invändningar mot systemet

med minimipriser. Ett nära samarbete har även skett vid export till centraliserade

marknader i det att fiskarena och handeln gemensamt underhandlat

och träffat avtal med den utländske köparen och därefter fastställt minimipriset

för råvaran. Då sammanslutningen för dylik export haft omkring

25 sammanträden under år 1949, finner föreningen all det knappast

med fog kan göras gällande, att handeln icke beretts tillräckligt inflytande.

De beslut som fattats ha med något oväsentligt undantag varit enhälliga.

Föreningen understryker, att den enskilda handeln genom detta samarbete

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

beretts de bästa tänkbara möjligheter icke blott att sälja salt sill utan även

att salta råvara. I den mån överskott uppstått trots dessa åtgärder, har

föreningen ur rent ekonomiska synpunkter uppdragit åt fiskarenas eget

salteriföretag att bereda varan.

Livsmedelskommissionen anför i sin skrivelse den 14 februari 1950, att

den för egen del funnit övervägande skäl tala för att det nuvarande systemet

för prisregleringen på fisk skall bibehållas jämväl under budgetåret

1950/51. Den erinrar om att fiskarenas möjligheter att avsätta sina produkter

till acceptabla priser ha försämrats ej obetydligt under det senaste året.

Ett fortsatt prisstöd till fisket behövs, eftersom inkomstnivån inom näringen

eljest skulle tendera att bliva oskäligt låg. Såsom ett exempel på den

under året inträdda allmänna prissänkningen på fisk anför kommissionen,

att exporten av fisk och fiskkonserver under år 1949 jämfört med år 1948

värdemässigt minskat med inemot 5 miljoner kronor trots att exportkvantiteten

stigit med bortåt 10 000 ton. Avsättningsmöjligheterna för fisk under

nästa budgetår kunna antagas komma att ytterligare försämras i och med

den fortskridande förbättringen av livsmedelsläget i Europa och såsom följd

av befarade betalningsmässiga svårigheter på olika exportmarknader.

I sin skrivelse den 14 mars 1950 framhåller kommissionen vidare, att en

förbättring i möjligheterna att exportera fisk inträffat endast så till vida,

att vissa tekniska svårigheter bortfallit vid exporten på Västtyskland. Allmänt

sett ha möjligheterna att exportera fisk till acceptabla priser påtagligt

försämrats under den senaste tiden.

Beträffande de anmärkningar, som salteriföretagen framställt mot tillvägagångssättet

vid minimiprisernas fastställande och mot miniiniprisernas

höjd anför kommissionen följande.

Kommissionen har regelmässigt rådfrågat representanter för den enskilda

handeln i viktigare frågor angående minimiprisernas avvägning. Till sådana

frågor har i varje fall hänförts prissättningen på det område, som närmast

intresserar salteriföretagen, de stora sillfiskena. Salteriföretagen ha tidigare

vid diskussioner med representanter för kommissionen icke visat något mera

utpräglat intresse för genomförandet av förslaget om tillskapande av »fasta

former» för dessa överläggningar. Med anledning av vad härutinnan anförts

i salteriföretagens skrivelse har emellertid kommissionen nu anmodat de

s. k. fiskexportnämnderna (en på västkusten och en på sydkusten), vilka

bestå av representanter för, bland annat, fiskare och salteriidkare, att tills

vidare fungera såsom organ för preliminära överläggningar om minimipriser

och att till sådana överläggningar även kalla representanter för kommissionen.

Såsom framgår av föreningen Västkustfisks yttrande har för övrigt

inom västsvenska exportnämnden i praktiken från tid till annan redan

förekommit sådana överläggningar, som här avses. Som ett annat viktigt

organ för hithörande överläggningar har fungerat det s. k. exportutskottet

för salt sill, fiskarenas och salteriidkarnas gemensamma organisation för

export av salt sill till s. k. centraliserade marknader.

Ett annat förhållande är, att livsmedelskommissionen icke alltid kunnat

helt tillgodose salteriidkarnas synpunkter när det gällt minimiprisernas avvägning.

Enligt sakens natur ha här med hänsyn till fiskarepartens intressen

kompromisser måst vidtagas. En anledning till att minimipriserna icke ansetts

böra sättas lägre än som skett har varit att priserna på vissa av fis
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

9

kets förnödenheter ej oväsentligt höjts. Minimipriserna ha icke varit så

höga, att de uteslutit saltning och export av sill genom enskilda företag. Salteriföretagen

synas i varje fall sakna fog för sitt uttalande, att minimipriserna

fastställts på en »orimlig» nivå.

Kommissionen kan vitsorda, att Västkustfisk vid saltningen av överskottsvara

anlitat salteriföretagen i väsentligt mindre omfattning än vissa helt

eller delvis fiskareägda företag. Salteriföretagen ha anfört klagomål häröver

hos kommissionen. Denna har också vid olika tillfällen på detta område

sökt medverka till uppnående av överenskommelser mellan de berörda

parterna. Från föreningen Västkustfisk har emellertid gjorts gällande, att

anlitandet av de fiskareägda företagen medfört betydande besparingar för

föreningen. Västkustfisk har sålunda upplyst, att salteriföretagen år 1947

begärt en saltningsersättning av 26 kronor 30 öre per tunna under det att

samma företag år 1949, sedan konkurrens etablerats från de fiskareägda företagens

sida, trots högre tunn- och arbetskostnader låtit sig åtnöja med en

ersättning av 22 kronor 50 öre per tunna. I detta sammanhang har från

1''iskarehåll även gjorts gällande, att flertalet av salteriföretagen under normala

tider icke idkat sillsaltning utan huvudsakligen vore att anse såsom

importörer och sillhandlare.

Beträffande innehållet i övrigt i salteriföretagens skrift anför livsmedelskommissionen

bland annat följande.

Fiskarena bestämma icke — såsom salteriföretagen vilja göi*a gällande —

själva om eventuella fångstbegränsningar. Till varje fångstbegränsning eller

ändring i sådan begränsning fordras kommissionens medgivande.

Om, på sätt i skrivelsen ifrågasatts, garantipriset alltid skulle sammanfalla

med minimipriset och regleringsföreningarna även i övrigt ställas mera

omedelbart under kommissionens ledning, skulle föreningsledningarnas ekonomiska

handlingsfrihet och självständiga ansvar i stort sett försvinna.

Några skäl för en sådan ändring i en av de grundläggande principerna för de

nuvarande regleringarna ha enligt kommissionens mening icke framkommit.

Kommissionen vill slutligen framhålla, att salteriföretagen i detta sammanhang

icke heller synas ha några invändningar mot det samarbete mellan

olika intressen inom fiskerinäringen, som under de senaste åren genomförts,

när det gäller exporten på s. k. centraliserade marknader. Detta samarbete

har, såvitt kommissionen kunnat finna, inom ramen för det omförmälda

saltsillutskottet försiggått på det hela taget friktionsfritt.

Livsmedelskommissionen behandlar även frågan om förlängning av förordningen

om viss reglering av handeln med fisk m. m. Kommissionen erinrar,

att den i sitt utlåtande den 25 april 1947 över 1945 års fiskcriutrednings

betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsproblem uttalat, att

man borde överväga, huruvida icke det nuvarande systemet för reglering av

strömmingshandeln skulle kunna avvecklas. Kommissionen motiverade denna

ståndpunkt med alt producentföreningarna för strömming redan syntes

hava vunnit tillräcklig stadga för alt kunna fullgöra sina uppgifter. 1 likhet

med vad kommissionen förklarat i berörda utlåtande motsätter den sig dock

icke heller nu, att den nuvarande ordningen för regleringen av handeln med

strömming skall bibehållas så länge — såsom alltjämt är fallet —- ovissa

förhållanden råda i fråga om avsättningen av strömming. Kommissionen föreslår

i anslutning härtill, all förordningen skall bibehållas i sak oförändrad

och all dess giltighetstid skall förlängas lill och med den 30 juni 1952.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

För att man skall kunna komma tillrätta med vissa missförhållanden inom

strömmingshandeln föreslår kommissionen härjämte en ändring av förordningens

ansvarsbestämmelser. Ändringen innebär, att på anmälan eller

efter medgivande av kommissionen rättsligt inskridande skall kunna ske ej

blott, såsom nu är fallet, gentemot den, som överlåter handelsreglerad fisk

i strid med gällande föreskrifter, utan även gentemot den som inköper handelsreglerad

fisk direkt från fiskare utan att vara därtill berättigad.

Livsmedelskommissionen behandlar vidare vissa frågor rörande prisregleringsföreningarnas

ekonomiska förhållanden. Den förklarar därvid, att föreningarna

Västkustfisk och Ostkustfisk icke synas behöva ytterligare statliga

rörelsemedel. Å andra sidan böra dessa föreningar emellertid, liksom

föreningen Sydkustfisk, få åtnjuta hela det dem tillerkända statliga lånekapitalet,

däribland den till föreningen Västkustfisk år 1947 beviljade riksbankskrediten,

jämväl för tiden efter den 30 juni 1950 tills vidare. Plan för

amortering av de egentliga lånen bör enligt kommissionens mening fastställas

först längre fram, sedan föreningarna själva hunnit bilda det kapital

som erfordras för rörelsens bedrivande.

Däremot anser kommissionen, att föreningen Sydkustfisk — utöver det

redan uppburna statslånet — behöver den rörliga kredit, som föreningen begärt

för att kunna finansiera större engagemang för överskottsfisk. Härför

talar särskilt erfarenheten från förra våren, då föreningen hade mycket

svårt att med tillgängliga medel verkställa avräkning med fiskarena i avvaktan

på inflytande exportlikvider. Kommissionen föreslår därför att föreningen

Sydkustfisk —- på samma villkor som föreningen Västkustfisk —

skall tillerkännas en riksbankskredit intill ett belopp av högst 2,5 miljoner

kronor.

Vad beträffar regleringsföreningarnas begäran om fortsatt räntefrihet

erinrar kommissionen om att den tidigare visserligen icke velat motsätta

sig räntefrihet men i princip förklarat sig vara av den åsikten, att regleringsföreningarna

i framtiden icke höra åtnjuta någon subvention i form

av räntefrihet för statliga lån. Med hänsyn till att föreningarnas årsvinst

beskattas och att det enligt kommissionens mening måste anses skäligt att

skatt ej utgår för vinstmedel av denna art, motsätter sig kommissionen icke

heller nu, att fortsatt räntefrihet för föreningarnas lån (med undantag för

riksbankskrediten) skall beviljas för ytterligare ett budgetår.

Medelsbehovet för den fortsatta utbetalningen av pristillägg och prisutjämningsbidrag

under tiden fram till den 1 juli 1951 förutsätter kommissionen

skola kunna täckas av kvarstående behållningar å clearingkassan för

fisk och å tidigare upplupna regleringsavgifter ävensom av de avgifter av

delta slag som inkomma i fortsättningen. Enligt kommissionens mening

erfordras sålunda alltjämt bemyndigande att upptaga regleringsavgifter efter

i huvudsak de grunder som nu gälla. I vad mån kommissionen i fortsättningen

skall kunna nedsätta avgifterna eller, om medelsbehovet skulle

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

öka ytterligare, föranledas att upptaga avgift även å beredd importfisk, bör

få bedömas med hänsyn till utvecklingen under här ifrågavarande tidsperiod.

Slutligen upplyser livsmedelskommissionen, att den i förevarande frågor

samrått med statens priskontrollnämnd. Nämnden har därvid i sak biträtt

vad kommissionen föreslagit men, liksom under föregående år, framfört

vissa betänkligheter mot att även beredd importfisk skulle beläggas med

regleringsavgift.

Organisationen av fiskexporten.

Livsmedelskommissionens utredning och förslag.

Fiskexportens omfattning. Kommissionen framhåller inledningsvis, att

Sverige under normala tider har en betydande såväl import som export

av fisk och skaldjur. Under åren 1935—1938 uppgick den importerade kvantiteten

årligen i genomsnitt till mellan 40 000 och 50 000 ton med ett värde

av inemot 20 miljoner kronor. Exporten var kvantitativt nästan lika stor

och gick under de sista fredsåren upp till omkring 40 000 ton per år, motsvarande

cirka en tredjedel av den årliga totalfångsten av saltsjöfisk. Exportvärdet

översteg emellertid sällan 10 miljoner kronor. Anledningen till

att exportvärdet var så lågt i jämförelse med importvärdet var framför allt,

att importen huvudsakligen omfattade beredd vara av hög kvalitet medan

exporten till största delen utgjordes av småsill och andra billiga fiskslag,

som levererades i färskt tillstånd. En stor del av vad som avsattes utomlands

—- år 1938 cirka 16 000 ton med ett värde av ungefär 3 miljoner

kronor —- landades där direkt från svenska fiskebåtar.

De viktigaste köparna av svensk fisk voro före kriget Tyskland, Danmark

och Storbritannien. En stor del av det som levererades till Danmark transiterades,

främst till de båda andra länderna. Värdet av exporten till nämnda

länder uppgick år 1938 till 75 procent av totalexportens värde.

Under krigsåren blev det av försörjningsskäl efter hand nödvändigt att

helt stoppa exporten. Denna gjordes beroende av myndigheternas, i första

hand statens handelskommissions, i varje särskilt fall lämnade tillstånd.

År 1944 tilläts viss utförsel, som dock till stor del var av humanitär natur.

Den traditionella kommersiella exporten återupptogs först under år 1945,

då en icke obetydlig ilandföring av fisk från svenska fiskebåtar skedde i

Storbritannien.

Trots svårigheter av allmänt politisk och handelspolitisk art erhöll den

svenska fiskexporten under år 1946 en betydande omfattning. Detta år exporterades

sålunda 47 000 ton fisk — utgörande nära 30 procent av totalfångsten

— med ett värde av inemot 35 miljoner kronor. År 1947 sjönk exporten

till cirka 28 000 ton —- cirka 18 procent av totalfångsten — med ett

värde av ungefär 22 miljoner kronor. År 1948 steg den åter ända till bortåt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 202.

60 000 ton — uppskattningsvis motsvarande inemot 40 procent av totalfångsten

— med ett värde av närmare 40 miljoner kronor. De angivna siffrorna

innefatta dock leveranser av mer eller mindre humanitär natur, för

vilka betalning icke erlagts av mottagarländerna.

Såsom framgått av den föregående redogörelsen för prisregleringsfrågan

steg den år 1949 exporterade fiskkvantiteten med närmare 10 000 ton, medan

värdet på grund av prissänkningar sjönk med nära 5 miljoner kronor.

Kommissionen framhåller, att den utländska efterfrågan på fisk minskat

allteftersom återhämtningen efter kriget fortskridit och försörjningsläget

undan för undan förbättrats. Samtidigt har konkurrensen, främst från Norge

och Danmark, hårdnat. Exportprisnivån har därför visat en vikande tendens.

Kommissionen anser det i detta läge av vikt att de exportmöjligheter,

som finnas, skola tillvaratagas på bästa möjliga sätt och att de svårigheter

av handelspolitisk art, som efterkrigsåren fört med sig, skola bemästras.

Svårigheter av handelspolitisk art för fiskexporten. Kommissionen sammanfattar

de svårigheter av handelspolitisk art, som föreligga för fiskexporten,

på följande sätt.

Systemet med balanserade, bilaterala handelsavtal har lett till att de utländska

myndigheterna ogärna medgivit importkontingenter för svensk fisk.

Sverige har på grund av näringslivets struktur haft och har många varor att

exportera, vilka från utlandets synpunkter varit och äro av betydligt större

intresse än fisken. Vid avtalsförhandlingar har därför den utländske kontrahenten

i regel sökt utnyttja de inköpsmöjligheter, som det egna landets begränsade

export erbjudit, till att i första hand erhålla andra varor än fisk

från Sverige. Sverige har i detta hänseende intagit en betydligt ofördelaktigare

ställning än exempelvis Norge och Danmark.

Med den handelspolitiska utveckling som skett har avsättningen av svensk

tisk på samtliga viktigare utlandsmarknader kommit att bindas vid fasta

kontingenter, bortsett från exportaffärer i samband med s. k. kompensationsaffärer.

I vad mån de nu pågående övervägandena om en liberalisering

av utrikeshandeln skola leda till att möjligheter öppnas för export av någon

betydenhet vid sidan av kontingenter i handelsavtal torde för dagen få betecknas

som ovisst. Fiskexportens ställning och utveckling kommer i varje

fall tillsvidare att i stor utsträckning bliva beroende av det resultat, vartill

man kommer vid förhandlingarna om handelsavtal.

Tungroddheten i förhandlingsarbetet har i några fall reducerat eller helt

stoppat fiskexporten. Ett typexempel härpå har erbjudits, när den för det

svenska fisket mycket betydelsefulla, före kriget ständigt återkommande

exporten av färsk s. k. vintersill till Tyskland två år i följd gått om intet

främst därför att avtalsförhandlingarna med Bizonien icke hunnit avslutas

förrän fiskesäsongen varit över.

Importlicenstvånget i utlandet har ofta utnyttjats för att begränsa den

svenska fiskexporten. Det har kunnat ske genom att de utländska myndigheterna

vägrat godkänna priser, varom importörer och exportörer överenskommit,

eller genom att importlicenser utställts utan hänsyn till importörernas

möjligheter att utnyttja dem. På så sätt ha fiskkontingenterna kunnat

bindas tills fisksäsongen varit förbi. Då de svenska licensmyndigheterna

lämna exportlicenser endast till de exportörer, som kunna förete importlicenser,

ha fiskkontingenterna sålunda i vissa fall stannat på papperet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

13

Slutligen har den svenska fiskexporten i väsentlig grad påverkats av den

centralisering av importen —- ofta utformad som ett statligt importmonopol

— vilken efter kriget successivt genomförts i olika länder, främst i de östeuropeiska

staterna. Denna importcentralisering har i realiteten inneburit

en omläggning av den internationella fiskhandelns struktur. Genom centraliseringen

har på ett flertal av de gamla marknaderna för svensk fisk mångfalden

av köpare ersatts av ett enda, ofta statligt inköpsorgan. I allmänhet

har detta centralorgan sökt samordna och disponera tillgängliga kontingenter

i handelsavtal med olika länder på sätt som för det egna landets försörjning

ansetts lämpligast. En dylik planering av importen på lång sikt har

merendels medfört, att organet önskat på en gång till fasta priser göra upp

om leveranser under en längre tid, omfattande hela den tillgängliga avtalskontingenten

eller väsentliga delar av den. Naturligt är, att organet vid uppgörelser

av detta slag velat ha vissa garantier från motpartens sida för att

leveranserna skola fullgöras. Varje sådan uppgörelse får en helt annan betydelse

för exportlandet än vad en enstaka försäljning inom ett nät av smärre

uppgörelser med en mångfald utländska köpare någonsin kan ha. Dröjer

en monopolinnehavare med sina inköp av en säsongvara, exempelvis av

svensk vintersill, tills säsongen är över, eller blir ett avslut av annan anledning

icke fullföljt, kan detta lätt få till följd att exportsituationen och därmed

även produktionsläget i säljarelandet på en gång radikalt förändras,

något som knappast kan inträffa om en mindre enstaka försäljning går

om intet. Uppgörelsen med monopolinnehavaren har med andra ord i allmänhet

en helt annan karaktär och räckvidd, ekonomiskt och socialt, än en

vanlig uppgörelse. Vad särskilt beträffar en vara som fisk framhäves detta

för Sveriges del ytterligare av det ekonomiska stöd som staten här lämnar

producenterna.

De importplaner, som monopolinnehavarna uppgöra, taga ofta ingen eller

blott obetydlig hänsyn till exportlandets önskemål och möjligheter; ofta är

det till och med så att importlandet i dagens valutaläge har direkt intresse

av att i möjlig mån utnyttja disponibla valutor för inköp av andra förnödenheter

än fisk och därför gärna ser att en avtalskontingent för fisk blir

outnyttjad. Ju fler de stater äro, som centralisera importen, desto angelägnare

är det, att man från svensk sida på något sätt samordnar de olika

exportuppgörelserna med varandra med tanke på de totala leveransmöjligheterna.

Exporten bör planläggas så att man tillser att de avtal som träffas

korrespondera med de övriga avtal och med de totala exportmöjligheter

som kunna beräknas föreligga.

Kommissionen anför vidare, att det rent teoretiskt givetvis icke föreligger

något hinder, att handeln är helt fri på exportsidan även om importen

är centraliserad. Detta innebär att ett flertal företag kunna uppträda som

anbudsgivare och förhandlare i förhållande till monopolimportören. Ett dylikt

system har emellertid i praktiken visat sig medföra vissa nackdelar.

Härom anföres bland annat följande.

De partier fisk, varom flera exportörer förhandlat, ha merendels varit

desamma. Förhandlingarna ha i allmänhet avsett fisk, som vid förhandlingstillfället

ännu icke fångats. Möjligheterna att fullgöra träffade avtal i

fråga om kvantiteter och leveransterminer bero därför ytterst på uppgörelse

med fiskarena, vilka avgöra fiskets omfattning. Jämväl på prisfrågan

ha fiskareorganisationerna ett avgörande inflytande. Detta sammanhänger

med det statliga prisregleringssystem beträffande fisk, som nu tillämpas.

Enligt detta garanterar staten fiskarena ersättning för de viktigare fisksla
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung!. Maj. ts proposition nr 202.

gen, i den mån icke vissa minimipriser, som fastställas av staten efter samråd

med fiskarena, uppnås. Överskottsfisken övertages av vissa fiskarenas

med statligt stöd verksamma prisregleringsföreningar. Dessa skola tillse, att

överskottet icke försälj es i konkurrens med annan fisk på den fria marknaden.

I den fria marknaden kan därför i realiteten icke köpas fisk till priser,

som understiga minimipriserna. Emellertid har i flera fall det pris,

som uppnåtts vid export till länder med centraliserad import, understigit

minimipriserna. För denna export har då endast kommit i fråga sådan vara,

som övertagits av fiskareorganisationerna, d. v. s. fiskarena själva. För att en

svensk säljare skall kunna gentemot ett centralt importorgan definitivt

binda sig för ett visst exportpris, har det därför i allmänhet varit nödvändigt,

att fiskarena accepterat priset. Vid inledande av förhandlingarna med

importorganet är det givetvis icke klart, huruvida det pris, som kommer att

uppnås, skall möjliggöra leverans av vara som inköpts på fria marknaden

eller om varan konnner att utgöras av överskottsfisk. I vilket fall som helst

måste den svenske säljaren ha möjlighet att med importorganet diskutera

prisfrågan i hela dess vidd utan hänsyn till i Sverige gällande regleringsbestämmelser.

Detta förutsätter, att fiskareintressena äro behörigen representerade

vid förhandlingarna eller att de svenska förhandlarna i varje fall äro

försedda med erforderliga fullmakter från fiskarena.

Systemet med monopolimportörer har i praktiken icke harmonierat med

den i Sverige gällande ordningen med en mängd fritt arbetande enskilda

otfertgivare och exportörer. Att så icke varit fallet har man särskilt från

liskarehåll velat tillskriva frånvaron av en samverkan i prishänseende de

enskilda exportörerna emellan, vilken skulle ha varit av värde för att skaffa

fiskarena det bästa möjlig utbytet av exporten. En minst lika viktig anledning

till den bristande överensstämmelsen torde emellertid ha varit de ändrade

förhållandena på den svenska marknaden — minimiprissystemet,

fångstbestämmelserna, kollektivförsäljningarna m. m. — vilka nödvändiggjort

en samordning av de olika exportintressena för att det över huvud

taget skall finnas en förhandlingsduglig svensk partner till de utländska

monopolköparna.

I Norge och Danmark har man redan länge kunnat träffa kommersiella

avtal genom centrala exportorgan i anslutning till handelsförhandlingar med

stater, som ha en centraliserad fiskimport. I Sverige däremot har fram till

senaste tid ett handelsavtal följts av en mängd offerter, i allmänhet utan

någon större realitet bakom. Om en offert accepterats, har resultatet kunnat

bliva, att affären icke kunnat fullföljas därför att producenterna vägrat godkänna

priserna. I andra fall ha över huvud inga offerter kunnat lämnas,

eftersom priserna på den fria marknaden legat högre än vad den utländska

marknaden kunnat betala. Exportmöjligheterna ha på detta sätt i många fall

icke kunnat effektivt utnyttjas.

Det har sålunda visat sig erforderligt med ett svenskt förhandlingsorgan

i förhållande till monopolimportörerna, ett organ som haft kontroll över utbudet,

som kunnat diskutera priser och som varit befullmäktigat att göra

bindande utfästelser med avseende på priser, kvantiteter, leveransterminer

m. m. Priserna kunna i allmänhet icke i förväg angivas; de äro helt enkelt

ett resultat av förhandlingarna. I några fall ha monopolimportörerna själva

hos livsmedelskommissionen hemställt att bliva hänvisade till något förhandlingsdugligt

organ, med vilket man kunde diskutera leveranser på

längre sikt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Kommissionen erinrar om att 1945 års fiskeriutredning i sitt den 2 januari

1947 avgivna betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsproblem

(SOU 1947:2) behandlat ifrågavarande spörsmål. Utredningen framhöll

därvid, bland annat, att exportörerna efter kriget i betydande utsträckning

kunde komma att ställas inför en monopolistiskt organiserad motpart. Utredningen

hänvisade i detta sammanhang till ett uttalande av kommissionen

för ekonomisk efterkrigsplanering att i dylika fall kunde inträda situationer,

i vilka staten icke overksam kunde åse hur olika svenska exportörer spelades

ut mot varandra. Utredningen underströk att det, då fisk finge införas

till ett annat land endast intill ett visst värde, vore av vikt att undvika

onödig konkurrens mellan de svenska exportörerna så att icke fiskpriset

nedpressades till en oskäligt låg nivå.

Livsmedelskommissionen redogör härefter för den utsträckning, i vilken

importen centraliserats i skilda länder.

Enligt denna redogörelse har den före kriget viktigaste marknaden, nämligen

den tyska, hittills i sin helhet varit att betrakta såsom centraliserad.

1 vilken mån den omständigheten att för Västtysklands del importfrågorna

nyligen överflyttats från ockupationsmakterna till ett tyskt organ, innebär

någon ändring härvidlag, kan ännu icke med bestämdhet avgöras. Såsom

framgått av redogörelsen i det föregående för kommissionens skrivelse

av den 14 mars 1950 ha därigenom vissa tekniska svårigheter för berörda

export bortfallit. Importen är redan helt centraliserad i Polen, Tjeckoslovakien,

Sovjetunionen och Ungern. I Frankrike har beträffande färsk fisk

under de senaste åren tillämpats ett importlicensförfarande, vilket i realiteten

haft samma verkan som om importen varit centraliserad. Den svenska fiskexporten

till marknader med centraliserad import utgjorde — oavsett om

Frankrike medräknas eller icke — år 1946 cirka 45 procent, år 1947 cirka

37 procent och år 1948 cirka 67 procent av den totala exportkvantiteten under

samma år. Värdet av exporten till centralmarknader utgjorde samma år

respektive cirka 40, 35 och 65 procent av värdet av totalexporten.

Exporten till centralmarknader har hittills omfattat huvudsakligen sill

— såväl färsk som saltad — samt därutöver skarpsill, makrill, torskfiskar

och strömming, alltså uteslutande billiga fiskslag, som antingen varit föremål

för s. k. kollektivförsäljning av fiskarena själva (skarpsill) eller omfattats

av det statliga prisregleringssystemet. Någon export av lax, ål, sötvattensfisk

och skaldjur har icke förekommit till dessa marknader. På senare

tid har emellertid aktualiserats att återupptaga exporten av ål till Tyskland,

d. v. s. Västtyskland.

Hittills vidtagna åtgärder för att underlätta fiskexporten. Av livsmedelskommissionens

skrivelse inhämtas bland annat följande rörande de åtgärder,

som hittills vidtagits för alt underlätta fiskexporten.

För att skapa närmare kontakt mellan myndigheterna och de olika exportintressena

ha bildats exportnämnder. För närvarande finnas två dylika

nämnder, en för västkusten och en för sydkusten. De representera på

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 202.

respektive kuststräckor verksamma organisationer och företag, vilka äro

intresserade av export av färska och beredda fiskvaror. Livsmedelskommissionen

inhämtar nämndernas uppfattning i frågor av betydelse för exporten,

såsom frågor om exportens omfattning och inriktning, om lämpliga

åtgärder för att möta importcentraliseringen utomlands, om exportpriser

samt om grunderna för exportlicensieringen i vad angår uppdelning på olika

slag av fisk och fiskprodukter, fördelning mellan olika företag m. m. För

strömmingsfiskets del fyllas dessa uppgifter av ostkustfiskarenas centralorgan,

Ostkustfisk, centralförening u. p. a. När det gällt frågor om leveransmöjligheter

till utlandet, om uppdelning av fiskkontingenter på olika landsdelar

o. d. har det i praktiken visat sig svårt för kommissionen att överlägga

med exportintressena i olika landsdelar var för sig. Det har därför

synts lämpligt att för gemensamma diskussioner kalla representanter för

samtliga exportintressen inom landet till s. k. exportrådssammanträden.

Detta exportråd består för närvarande av dels representanter för sydkustens

och västkustens exportnämnder dels en representant för ostkust(strömmings-)

intressena, utsedd av Ostkustfisk, och en representant för

de speciella ålexportintressena. Inom exportrådet, vilket kommissionen låter

kalla till sammanträde så snart anledning därtill föreligger, överlägges i

frågor om olika önskemål inför förestående handelsavtalsförhandlingar, om

uppdelning av redan erhållna avtalskontingenter mellan de olika kustområdena,

om olika möjligheter att främja och stödja fiskexporten och om de

frågor i övrigt rörande exporten, vilka kunna vara av intresse för hela fiskerinäringen.

Genom exportrådets tillkomst har skapats ett organ, som enligt kommissionens

mening visat sig kunna på ett smidigt sätt förmedla kontakten mellan

myndigheterna och de olika exportintressena och i möjlig mån utjämna

eventuella motsättningar mellan de olika intressena.

Nämnderna och rådet böra enligt kommissionens mening fortsätta sin

verksamhet efter i huvudsak samma riktlinjer som hittills, i den mån de

icke kunna ersättas av något eller några exportorgan, särskilt avsedda för

exporten till centraliserade marknader.

Som en av de viktigaste av de arbetsuppgifter, vilka ankomma på exportnämnderna

och exportrådet, betecknar kommissionen deras medverkan till

att åstadkomma en riktprissättning på exportfisken. För att icke

olika exportörer onödigtvis skola underbjuda varandra vid offertgivningen

brukar, när ett exporttillfälle yppar sig, inom nämnderna eller inom exportrådet

diskuteras det pris, som med hänsyn till föreliggande omständigheter

icke bör underskridas vid försäljningen (riktpris).

Som regel avstyrker livsmedelskommissionen exportlicensansökningar, i

vilka för viss försäljning uppgivits ett lägre pris än det som exportnämnd

eller exportrådet rekommenderat som riktpris. I alldeles särskilt hög grad

har riktprissättningen visat sig erforderlig i de fall, då importen i princip

kunnat ske genom ett flertal olika företag men ansökningarna om importlicens

prövats centralt och licens på hela importen eller större delen därav

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

17

tilldelats den, till vilken fisken offererats till lägsta priset. Resultatet av en

sänkning har här lätt blivit, att exporten icke kommit till stånd, därför att

någon vara icke kunnat anskaffas till det överenskomna priset. Kommissionen

anser, att riktprissystemet även i fortsättningen bör tillämpas i förekommande

fall.

Bland de åtgärder, som vidtagits för att underlätta exporten, nämnes

även kvalitetskontroll. Livsmedelskommissionen har meddelat bestämmelser

om dylik kontroll vid export av saltad och torkad fisk samt konserver

av fisk, kräftdjur och musslor. Vidare äro föreskrifter under utarbetande

i fråga om färsk fisk, i första hand fiskfiléer.

För att underlätta exporten till länder med centraliserad import ha vidare

bildats centrala exportorgan. Sålunda verka på västkusten en

ekonomisk förening, Svensk exportfisk, förening u. p. a. för export av färsk

fisk och ett samarbetsorgan för export av saltad fisk, benämnt Exportutskottet

för svensk saltsill. Vidare finnes en ekonomisk förening för export

av fisk från sydkusten. Kommissionen har ansett, att dessa organ böra erhålla

en fastare organisation och ställas under myndigheternas kontroll. I

detta syfte har kommissionen upptagit förhandlingar med vederbörande

intressenter.

Beträffande den nuvarande organisationen av samarbetsorganet för e xport

av färsk fisk från västkusten, föreningen Svensk exportfisk,

anför livsmedelskommissionen följande.

Föreningens medlemmar äro Svenska västkustfiskarnas centralförbund,

Svensk Andelsfisk, förening u. p. a., vilken äges till lika delar av centralförbundet

och Kooperativa förbundet, vidare Fiskexportörernas förening

u. p. a., representerande de enskilda göteborgsexportörerna, ävensom en

sammanslutning av de enskilda exportörerna i gravarne—smögendistriktet.

Enligt stadgarna deltaga fiskarena i föreningen Svensk exportfisk med 49

procent av insatskapitalet, exportörerna med likaledes 49 procent och en

opartisk ordförande med 2 procent. Föreningens huvudsakliga uppgift har

varit att uppträda som avtalsslutande part gentemot centrala inköpsorgan i

vad angår färsk västkustfisk och att ombesörja leveranserna i enlighet med

de avtal, som slutits. Föreningen har köpt fisken antingen — om exportpriserna

varit förmånliga — på fri auktion eller — om priserna icke möjliggjort

inköp där — av Västkustfisk, förening u. p. a. Packningen av fisken

har skett genom de olika exportörerna för Exportfisks räkning, varvid uppdraget

fördelats mellan exportörerna i förhållande till vars och ens kvot, bestämd

efter vederbörandes export under åren närmast före kriget. Föreningen

har ombesörjt speditioner och faktureringar, svarat för reklamationer

och andra mellanhavanden med den utländske köparen samt mottagit

rembourser och utbetalat packningsersättning till exportörerna. Eventuell

vinst på verksamheten har utbetalats till medlemmarna i förhållande

till deras insatser. För de olika exportörernas del har detta inneburit, att

de erhållit utdelning i förhållande till sina kvoter, bestämda på sätt nyss

sagts.

Kommissionen upplyser, att den redan på ett tidigt stadium godtagit föreningen

som centralorgan för exporten av färsk västkustfisk på centrala

marknader genom att tillstyrka licenser för dylik export uteslutande för

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 202.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

föreningen. Såsom villkor härför har uppställts, att föreningen skall efterkomma

kommissionens föreskrifter rörande medlemskap, kvoteringar o. d.

Kommissionen har emellertid ansett det önskvärt, att vissa ändringar i

föreningens organisation och verksamhet skola vidtagas, om föreningen

även i fortsättningen skall få ensamrätt till ifrågavarande export. Kommissionen

har därför i april 1949 upptagit förhandlingar med vederbörande

intressenter. Härom anför kommissionen bland annat följande.

Under förhandlingarna restes icke några invändningar mot en stadgeändring

i syfte att även formellt öppna föreningen för samtliga organisationer

och företag, vilka äro intresserade av exporten, samt att skapa garantier

för att allas berättigade intressen tillvaratagas. Vidare godtogs i princip

att livsmedelskommissionen skulle utse en opartisk ordförande i styrelsen

och att verksamheten i övrigt skulle ställas under kommissionens fortlöpande

kontroll.

Kommissionen har vidare ansett det angeläget, att det nuvarande kvotsystemet,

på vilket föreningens verksamhet byggts upp, skall övergivas och

att i stället en verksamhetsform skall skapas, som tillvaratager de olika

exportföretagens utvecklingsmöjligheter. Enligt kommissionens mening bör

sålunda någon form av konkurrens mellan exportörerna införas. Eftersom

en tävlan gentemot den utländske monopolköparen är utesluten, kan endast

en konkurrens om de inhemska fisktillgångarna för exportleveranser ifrågakomma.

Kommissionen har därför föreslagit, att föreningen fortfarande

skall vara enda förhandlande och avtalsslutande organ gentemot utländska

monopolinnehavare, men att föreningen skall upphöra att själv uppträda

som köpare på auktion. Fisken skall i stället köpas av de olika exportörerna

i inbördes konkurrens, antingen på fri auktion eller — om exportpriset icke

medgiver köp där — på särskild av Västkustfisk utlyst exportauktion, för

vilken fastställts ett minimipris, så anpassat till exportpriset att möjlighet

till ett auktionsförfarande finnes. Varje exportör skall sedan — efter särskild

uppgörelse med föreningen — få självständigt leverera fisken till den utländske

monopolinnehavaren inom ramen för det mellan denne och föreningen

träffade centralavslutet, till dess den totala avtalskvantiteten uppnåtts.

Detta förslag har i princip godkänts av fiskareparten medan den enskilda

handeln ställt sig avvisande. Denna har i stället förklarat sig villig att medverka

till en uppmjukning av det hittills tillämpade systemet genom en omkvotering

på aktuell basis. Denna inställning har motiverats med farhågor

att priserna på särskilda av Väslkustfisk utlysta exportauktioner skulle drivas

i höjden, så att de enskilda företagen icke skulle med förtjänst kunna

deltaga i exportleveranserna.

Frågan om en avveckling av föreningen Svensk Exportfisk har aktualiserats,

sedan föreningens ekonomiska ställning befunnits undergrävd. I denna

situation har man "från fiskarehåll förklarat sig sakna intresse för fortsatt

samarbete på centralexportens område vare sig inom Exportfisk eller inom

något annat ekonomiskt organ. I stället har från detta håll ifrågasatts,

huruvida icke exporten i fortsättningen borde koncentreras till föreningen

Västkustfisk. Som ett provisorium har man föreslagit, att Västkustfisk skulle

ensam men med anlitande av de olika exportörerna som packare ansvara

för leveranserna i anledning av eventuella centralavtal. Helt främmande för

tanken på en samverkan med de enskilda exportörerna vid förhandlingar

med monopolköpare har man emellertid icke varit; ej heller för tanken att

försöksvis vid lämpliga tillfällen låta exportörerna konkurrera om exportleveranserna

på auktion och självständigt leverera på eventuella central
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 202.

19

avslut. Därvid har emellertid förutsatts, att leveranserna i anseende till kvaliteter,

packning, transport etc. skulle stå under betryggande kontroll.

Livsmedelskommissionen lämnar vidare följande redogörelse för samarbetet

för export av saltad fisk från västkusten samt sina

försök att skapa en fastare organisation för detta samarbete.

För att underlätta ifrågavarande export ha Svenska västkustfiskarnas

centralförbund, föreningen Svensk andelsfisk, överskottsföreningen Västkustfisk

samt representanter för de enskilda salteriföretagen i Stockholm

och Göteborg år 1948 bildat ett organ, benämnt Exportutskottet för svensk

saltsill.

Utskottet förhandlar om avslut med utländska monopolköpare genom en

särskild delegation, i vilken vanligen såväl fiskare- som handelsrepresentanter

ingå. Då utskottet emellertid icke är juridisk person, har ett eventullt

avtal hittills — enligt överenskommelse mellan de olika intressenterna —

undertecknats för utskottet av Västkustfisk. När ett avtal träffas, finnas

ofta vissa partier färdig vara redan tillgängliga för exporten. Det rör sig här

främst om fisk, som Västkustfisk i egenskap av överskottsförening fått övertaga

i färskt tillstånd och låtit salta, sedan den varit utbjuden på fri auktion

eller på särskild saltningsauktion (s. k. andra auktion) och där icke kunnat

säljas till gällande minimipris. Beslutas inom utskottet, att redan upplagrade

partier skola levereras inom ett av utskottet träffat avtal, få alla som

äga sådana partier deltaga, de privata salterierna såväl som fiskarenas organisationer,

oavsett om de äro representerade i utskottet eller icke. Blir en

kvotering nödvändig, exempelvis därför att lagren äro större än avtalskvantiteterna,

får envar leverera i förhållande till vad han har i lager. För att

fylla ett avtal har emellertid stundom även en speciell saltning för den

ifrågavarande exporten måst igångsättas. Vara till denna saltning anskaffas

av salterierna antingen på fri auktion eller på en till det uppgjorda exportpriset

särskilt anpassad s. k. exportauktion. Den färdiga varan få de sedan

självständigt leverera på det träffade centralavtalet.

Livsmedelskommissionen har ansett det angeläget, att en fastare organisation

skapas för detta samarbete. Kommissionen har därför vid överläggningar

med vederbörande intressenter under våren 1949 föreslagit, att även

för exporten av salt fisk skall bildas en ekonomisk förening, som är öppen

för alla av exporten intresserade. Föreningen skall ha en opartisk ordförande

och stå under myndigheternas fortlöpande överinseende. Förslaget har i princip

godkänts av de enskilda salteriföretagens sida men förkastats av fiskareparten.

Parterna ha emellertid i princip anslutit sig till följande kompromisslinje.

Saltsillutskottet bibehålies i sin gamla form som ett förhandlingsorgan.

I utskottet skola ingå dels fiskarenas organisationer, dels den enskilda

handeln (enskilda salteriföretag och eventuellt andra), sammansluten i en

öppen ekonomisk förening under myndigheternas kontroll. Avtalen med utländska

monopolköpare skola på utskottets vägnar undertecknas dels av

Västkustfisk, dels av nämnda förening.

Beträffande organisationen av samarbetet för export av fisk från

sydkusten anför livsmedelskommissionen.

I januari 1949 bildade överskottsföreningen Sydkustfisk och större exportörer

på sydkusten en ekonomisk förening, uppbyggd efter de linjer, som

på västkusten följts vid skapandet av föreningen Svensk exportfisk. Kommissionen

har haft överläggningar även med fiskarena och handeln på syd
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

kusten i syfte alt få till stånd en organisation med mera fullständig anslutning.

Kommissionen har ifrågasatt, att samarbetet skall ordnas på samma

sätt, som kommissionen föreslagit beträffande färskfiskexporten från västkusten.

Sedan vederbörande i princip förklarat sig beredda att medverka

härtill, har frågan behandlats av en särskild kommitté. Denna har framlagt

ett organisationsförslag, vilket går ut på att en ekonomisk förening

skall bildas, vilken skall uppträda som enda avtalsslutande part gentemot

den utländske monopolinnehavaren. I princip skola alla företag inom fislchandelsbranschen

utan att vara bundna av någon kvotering få självständigt

och på egen risk leverera inom ramen för avtalet, till dess detsamma fyllts.

Envar som levererar på avtalet skall sålunda — liksom föreslagits för västkusten

— själv få svara för sina leveranser, d. v. s. ombesörja speditioner,

mottaga och klara upp reklamationer från den utländske köparen etc. Föreningen

skall alltså på leveransstadiet uteslutande ha en förmedlande funktion.

Vid förnyade överläggningar med de berörda intressegrupperna har

detta förslag av flertalet intresserade godkänts som grundval för det ifrågasatta

samarbetsorganet. Invändningar mot förslaget ha emellertid rests

från en grupp blekingefiskare och från några enskilda affärsföretag på ifrågavarande

område.

Även inom de grupper, som ställt sig avvisande till förslaget, har man dock

vitsordat behovet av ett gemensamt uppträdande vid förhandlingar med utländska

monopolköpare. Ett enskilt företag — Frigaliinent aktiebolag —

har sålunda uttalat sig för bildandet av ett organ, som kan uppträda gentemot

utländska monopolimportörer och träffa avtal med bindande verkan.

Kommissionen anmärker härtill, att det just är ett sådant organ, som kommittén

skisserat. Enda skillnaden mellan kommitténs och Frigaliments uppfattning

synes vara, att Frigaliment anser, att exporten inom ramen för

ett centralavslut skall få verkställas av det företag, som den utländske köparen

utpekar, medan enligt kommitténs förslag konkurrenskraften på den

svenska sidan blir avgörande för frågan, vem som levererar. Eftersom några

större meningsskiljaktigheter alltså icke föreligga anser kommissionen förutsättningar

finnas för att en förening, i stort sett utformad enligt de av

kommittén uppdragna linjerna, skall kunna vinna en tämligen fullständig

anslutning.

I fråga om exporten av strömming framhåller livsmedelskommissionen,

att denna export stått öppen för envar men att prisläget på exportmarknaderna

varit sådant, att för exporten kommit i fråga endast strömming,

som fiskarenas centralorgan Ostkustfisk fått övertaga i egenskap

av prisregleringsförening. Exportörerna ha därför kunnat genomföra en försäljning

till en utländsk köpare endast i intim samverkan med Ostkustfisk.

Därigenom ha enhetliga utbud och priser garanterats. Någon anledning att

vidtaga särskilda åtgärder, när det gäller exporten av strömming till centraliserade

marknader, föreligger enligt kommissionens mening icke för närvarande.

Beträffande övrig fiskexport anföres, att exporten till centraliserade

marknader huvudsakligen omfattat billiga fiskslag såsom sill, skarpsill,

makrill, olika torskfiskar och strömming, d. v. s. — så när som på

strömming — huvudsakligen fiskslag, som ilandföras på västkusten och

sydkusten. Kommissionen räknar icke med någon ändring härvidlag. Med

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

21

hänsyn härtill anses åtgärder för en koncentration av exporten av fisk som

ål, lax och insjöfisk eller av skaldjur till centrala marknader för närvarande

icke vara aktuella.

Livsmedelskommissionens förslag. Livsmedelskommissionen finner — i

likhet med samtliga herörda exportintressenter — det i dagens läge ofrånkomligt

att från svensk sida ett enhetligt uppträdande iakttages vid förhandlingar

och ingående av avtal om försäljning av fisk till länder med

centraliserad fiskimport. Ett dylikt enhetligt uppträdande synes — tills

vidare dock endast i fråga om export av fisk från västkusten och sydkusten

—- enligt kommissionens mening icke lämpligen kunna ernås på annat sätt

än genom en koncentration av exporten till särskilda organ, till vilka samtliga

exportintressen inom fiske och handel kunna ansluta sig. Dylika organ

böra få ensamrätt till ifrågavarande export genom att myndigheterna bevilja

exportlicenser uteslutande till dem. Ett villkor härför bör emellertid

vara, att organen ställas under myndigheternas fortlöpande överinseende

och i övrigt tillgodose alla berättigade krav.

Efter de överläggningar, som livsmedelskommissionen haft i frågan med

berörda intressen på västkusten och sydkusten, anser sig kommissionen

kunna konstatera, att för närvarande förutsättningar icke finnas för en

samverkan mellan de olika intressena inom ett enda organ. Däremot torde

intressena tills vidare kunna samlas inom tre särskilda organ, ett för exporten

av färsk fisk från västkusten, ett för exporten av saltad fisk från västkusten

och ett för exporten av färsk och beredd fisk från sydkusten.

Exporten av färsk fisk från västkusten bör lämpligen anförtros en ekonomisk

förening — föreningen Svensk exportfisk efter eventuell ombildning

eller annan förening — vilken står öppen för alla samt är uppbyggd och

verksam efter i huvudsak de riktlinjer, som kommissionen skisserat i samband

med de i det föregående berörda diskussionerna med vederbörande

intressenter.

Skulle det icke visa sig möjligt att samla intressena i en sådan förening,

bör ett samarbete — på ungefär samma sätt som inom det s. k. saltsillutskottet

— tills vidare kunna etableras inom ett ideellt organ, i vilket ingå

dels fiskareorganisationerna, dels den enskilda handeln. Organets huvudsakliga

uppgift skulle vara att förhandla med utländska monopolköpare.

Eventuella avtal skulle lämpligen undertecknas dels av överskottsföreningen

Västkustfisk, dels av en särskild av den enskilda handeln bildad ekonomisk

förening under myndigheternas kontroll eller — intill dess en sådan

förening kommit till stånd — av varje enskilt exportföretag som så

önskade. Inköpen av fisk för exporten och leveranserna inom ramen för

centralavtalet skulle även här i stort sett kunna ske efter de av kommissionen

skisserade riktlinjerna. Leveranserna böra dock slå under betryggande

kontroll, vilken lämpligen kan utövas av Västkustfisk. Exportlicenserna

böra vid en sådan verksamhetsform utställas på Västkustfisk för organets

räkning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Som ett provisorium för den närmaste tidens uppgörelser med utländska

monopolköpare synas förhandlingarna kunna föras av en delegation, i vilken

såväl fiskarena som de enskilda exportörerna äro representerade. Delegationen

synes lämpligen kunna utses av Västkustens fiskexportnämnd.

Som avtalstecknande kan tänkas Västkustfisk — eventuellt tillsammans

med andra — och föreningen bör i sådant fall ensam få exportlicenserna.

Beträffande exporten av salt fisk från västkusten anser kommissionen,

att det s. k. saltsillutskottet i dess nuvarande form som ett ideellt samarbetsorgan

och ställt under myndigheternas kontroll tills vidare kan fylla

funktionen som enda förhandlande organ gentemot utländska monopolköpare.

Intill dess en ekonomisk förening bildats, vari den enskilda handeln

samlas, synes varje enskild exportör kunna jämte Västkustfisk underteckna

eventuella avslut. Exportlicenser böra i vilket fall som helst utställas på

Västkustfisk för utskottets räkning.

När det gäller exporten från sydkusten ansluter sig kommissionen till det

av en särskild kommitté framlagda förslaget rörande organisationen av och

verksamhetsformerna för en ekonomisk förening, vilken skulle fungera som

centralorgan för exporten till monopolmarknader. När stadgar för föreningen

slutligt utarbetats och föreningen trätt i funktion, bör den enligt kommissionens

mening tills vidare ensam erhålla licenser för denna export. Eftersom

en förening redan finnes, som vid skilda tillfällen anlitats som centralorgan

för exporten, bör det nya organet tillkomma genom en ombildning

av nämnda förening. Denna skall i samband därmed givetvis vara skyldig

att underkasta sig de kontrollbestämmelser, som livsmedelskommissionen

kan komma att föreskriva.

I kommissionens skrivelse anföres vidare, att fiskare på västkusten uttalat,

att ensamrätt till export till centraliserade marknader av fiskslag, för

vilka en fiskareorganisation utan statligt stöd helt behärskar utbudet, bör

tillkomma fiskareorganisationen i stället för ett centralorgan. Kommissionen

finner denna synpunkt värd beaktande.

Slutligen föreslår livsmedelskommissionen att — i enlighet med önskemål,

som i olika sammanhang framförts av såväl fiskarena som handeln

— en särskild befattning skall inrättas för stödjande av exporten. Innehavaren

av denna befattning — av kommissionen kallad fiskexportman —

skall först och främst ha till uppgift att kartlägga de inköpskällor, som de

olika länderna anlita, och att upptaga och vidmakthålla kontakter med vederbörande

myndigheter hemma och utomlands. Han skall vidare intimt

följa den handelspolitiska utvecklingen, prisutvecklingen och kvalitetsfordringar

rörande fisk och fiskprodukter utomlands, bedriva kommersiell informations-

och förmedlingsverksamhet och på sina resor i olika länder informera

de svenska diplomatiska och konsulära befattningshavarna på olika

orter i frågor rörande fisket och exporten. Kostnaderna för tjänsten ha

preliminärt beräknats till cirka 75 000 kronor om året för lön ävensom för

resor och övriga expenser.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

23

Kommissionen förordar, att ett belopp av intill 25 000 kronor för år skall

ställas till förfogande för ändamålet. Beloppet anses tills vidare kunna bestridas

från clearingkassan för fisk. Enligt kommissionens mening bör fiskexportmannen

knytas till kommissionen eller det organ, som efter kommissionen

kommer att handhava hithörande frågor. Som villkor för statsbidraget

bör gälla, att återstående kostnader för befattningen bestridas av organisationer

och företag inom fiskerinäringen.

Yttrandena.

Remissinstanserna dela i stort sett livsmedelskommissionens uppfattning,

att centrala organ behövas för att underlätta den svenska fiskexporten

till länder med centraliserad import. Emellertid uttala både handelskommissionen

och kommerskollegium viss tveksamhet mot att dylika

organ skola givas den monopolställning som livsmedelskommissionens förslag

innebär.

Sålunda erinrar handelskommissionen, att sådana svårigheter vid handelsutbytet

med länder med centraliserad import, som livsmedelskommissionen

påtalat för fiskexportens del, även uppstått inom andra varuområden.

Dessa svårigheter bottna i den principiella grundskillnaden i organisationen

av utrikeshandeln i Sverige och i berörda länder. Skäl för att vidtaga åtgärder

av den art, som livsmedelskommissionen förordat, skulle sålunda kunna

anföras jämväl för att tillgodose den svenska exporten av andra varugrupper

än fisk. Emellertid anser sig handelskommissionen i princip icke kunna

förorda, att dessa svårigheter skola lösas efter de riktlinjer, som livsmedelskommissionen

föreslagit. Denna lösning innebär ett avsteg från de principer,

som hittills i allmänhet tillämpats från svensk sida vid licensiering av

exportvaror. Då emellertid åtskilliga skäl anförts för en särbehandling av

fiskexporten, hyser handelskommissionen i likhet med livsmedelskommissionen

den uppfattningen, att vissa organisatoriska åtgärder erfordras för

att på effektivt sätt tillvarataga fiskexportens intressen i sådana länder, där

importen är centraliserad. Handelskommissionen är dock icke helt övertygad

om att de anförda skälen kunna anses äga en sådan styrka, att de

motivera tillskapande av organ med den monopolställning, som livsmedelskommissionen

förordat.

Handelskommissionen anför vidare, att denna monopolställning gjorts

beroende av den exportlicensiering av fisk, som äger rum på grund av exportförbudskungörelsen.

Enligt handelskommissionens mening böra åtgärder

av föreslagen art rent principiellt endast i speciella undantagsfall knytas

till författningar av kriskaraktär, detta så mycket mer som de anförda

exportsvärigheterna kunna tänkas bliva bestående under en avsevärd tid

och således även efter ett upphävande av sagda kungörelse. Det förefaller

därför riktigast att de åtgärder, om vilka här är fråga, regleras i särskild

ordning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Kommerskollegium uttalar, att det knappast synes nödvändigt att de centrala

exportorganen skola givas en sådan monopolställning, som livsmedelskommissionen

föreslagit. Ämbetsverket finner den begränsning av konkurrensen,

som en sådan anordning kan leda till, väcka betänkligheter. Kollegiet

framhåller även, att en sådan fullständig planläggning av exporten, som

livsmedelskommissionen finner önskvärd, skulle medföra en fastlåsning av

handeln, som knappast skulle stå i överensstämmelse med strävandena till

liberalisering på detta område.

I likhet med handelskommissionen betonar kommerskollegium att flera

av de motiv, som livsmedelskommissionen anfört för att på angivet sätt

stödja fiskexporten, kunna andragas för en motsvarande anordning även på

andra varuområden. Ämbetsverket finner de perspektiv, som härigenom

öppna sig, föga tilltalande och anser det angeläget, att största återhållsamhet

iakttages redan på det begränsade område, varom nu är fråga.

De i ärendet hörda handels kamrarna motsätta sig icke förslaget att centralorgan

skola bildas för att underlätta exporten av fisk till länder med

centraliserad import. Emellertid betonas, att centraliseringsåtgärderna böra

ha karaktären av ett provisorium. Vidare förordas, att centralorganens roll

skall inskränkas till förhandlingar eller till utbud. Slutligen framhålles, att

det nuvarande systemet med minimipriser på den inhemska marknaden

försvårar exporten och att de inhemska priserna böra anpassas efter prisnivån

på världsmarknaden.

Sålunda förordar handelskammaren i Göteborg en samordning av exportintressena

i huvudsak efter de riktlinjer, som livsmedelskommissionen

antytt, men förklarar, att samordningen icke bör bibehållas längre eller i

vidare omfattning än som vid varje tidpunkt är ofrånkomligt. Enligt handelskammarens

mening bör därför vid genomförandet av kommissionens

förslag klart angivas, att samarbetet är avsett som en tillfällig anordning.

Beträffande detaljerna i förslaget anmärker handelskammaren som en brist

i detta, att alltför många organisationer skulle inrättas. Handelskammaren

håller före, att på västkusten endast ett organ bör finnas för samordningen.

Detta organ bör vara föreningen Västkustfisk. Denna bör därvid ombildas

så att samtliga exportintressenter bliva behörigen företrädda inom föreningen.

Den enskilda handeln blir då genom sin medverkan och sin andel i Västkustfisk

på ett naturligt sätt representerad vid uppgörelserna med utländska

importörer. Skulle däremot, såsom livsmedelskommissionen föreslagit, tre

eller flera organ för exporten finnas på västkusten, kan handelskammaren

icke tillstyrka, att Västkustfisk ensam skall vara avtalsslutande part och

att exportlicenserna skola utställas enbart på denna förening. Under sådana

förutsättningar böra de enskilda exportörerna ha rätt att deltaga i avtalsuppgörelserna

och erhålla exportlicenser för egen del.

Handelskammaren uttalar vidare såsom önskvärt, att samarbetet utformas

så, att de enskilda exportföretagen så långt det är möjligt'' kunna bibehålla

sina förbindelser med importörer i utlandet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

25

Slutligen framhålles, att prisfrågan i nuvarande läge utgör det väsentligaste

problemet för fiskexporten. Genom det inhemska prisregleringssystemet

har i Sverige skapats en konstlad prisnivå för de viktigaste exportprodukterna.

Producentorganisationerna ha haft ett dominerande inflytande

på minimiprissättningen, vilken i mycket ringa grad anpassats efter den

internationella prisnivån. En dylik anpassning är emellertid av avgörande

betydelse för exportmöjligheterna. Om livsmedelskommissionens förslag rörande

formerna för exportörernas inköp genomföres, måste den minimiprissättning,

som skall förekomma vid exportauktioner, snabbt kunna följa

världsmarknadsprisets ändringar och rättas därefter. Handelskammaren

påpekar i detta sammanhang, att minimiprissättningen å sill under senare

tid varit sådan, att exporten omöjliggjorts.

Jämväl handelskammaren i Stockholm ■—- som i sitt utlåtande huvudsakligen

behandlar exporten av salt sill — anför, att fiskexportens problem

sammanhänga med att det svenska prisregleringssystemet garanterar fiskarena

avsättning på den inhemska marknaden till priser, som äro oberoende

av världsmarknadspriset. Handelskammaren framhåller, att det system för

fiskexport till länder med centraliserade inköp, som redan tillämpas och

som livsmedelskommissionen föreslår skola utbyggas, är föga tilltalande för

de enskilda salterierna. Å andra sidan synes det vara svårt att finna en

ordning, som icke baseras på centraliserade utbud. Det är emellertid ett

angeläget önskemål, alt systemet tillämpas så att sådana överenskommelser

om priserna komma till stånd, att salterierna kunna deltaga i exportsaltningen

redan från fiskesäsongens början. Enligt handelskammarens mening

bör man i stället för nuvarande system med höga priser och fångstbegränsningar

försöka ett system med lägre priser på den färska varan och större

fångster. Motsättningen mellan den med konstlade medel upprätthållna

höga svenska prisnivån samt nödvändigheten av konkurrenskraftiga priser

på exportmarknaderna skapar enligt handelskammaren problem, som i längden

icke gå att lösa. Ekonomiska synpunkter måste därför tillmätas större

betydelse än hittills vid det praktiska handhavandet av stödet åt fiskerinäringen.

Handelskammaren i Malmö vitsordar behovet av ett enhetligt uppträdande

från svensk sida vid förhandlingar med utländska monopolköpare. Den

motsätter sig därför icke, att en viss centralisering av utbuden kommer till

stånd. Systemet bör dock utformas närmast såsom ett provisorium, i avvaktan

på verkningarna i praktiken. Handelskammaren förordar, att exporten

av färsk fisk i enlighet med livsmedelskommissionens förslag skall anförtros

två olika centralorgan, ett för västkusten och ett för sydkusten. Den anser

även lämpligt, att det för sydkustens vidkommande blir den planerade sammanslutningen

Sydsvensk exportfisk förening u. p. a., som får denna uppgift.

Handelskammaren är tveksam huruvida, såsom kommissionen avsett, en

konkurrens om den inhemska fiskproduktionen kan upprätthållas samtidigt

som dels en prisreglering med relativt höga inhemska minimipriser tillämpas,

dels bundna exportpriser iakttagas. Den anser att en kvotering bör till
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

lämpas mellan grossisterna men att kvoterna böra anpassas efter de insatser,

som de olika företagen utföra inom exporten. Företagen böra givas relativt

fria händer att själva ombesörja exporten. Handelskammaren betonar i detta

sammanhang nödvändigheten av att de svenska exportpriserna och därmed

även de inhemska minimipriserna till fiskarena fortlöpande anpassas efter

prisbildningen på de utländska marknaderna. Ett oriktigt avvägt minimipris

till de inhemska producenterna måste komma att lägga avsevärda hinder

i vägen för exporten. Om minimiprissystemet över huvud taget skall upprätthållas,

måste producenterna uppenbarligen vid vissa tillfällen vidkännas

minskning i dessa priser för fisk, som avsättes på exportmarknaden.

Handelskammaren vänder sig slutligen mot kommissionens uttalande,

att vederbörande fiskareorganisation skulle kunna få ensamrätt till export

till centraliserade marknader i fråga om sådana fiskslag, för vilka fiskareorganisationer

utan statligt stöd helt behärska utbudet. Den anför, att det

icke synes försvarbart att avstänga de exportörer, vilka upparbetat en export

av svensk fisk till olika länder. Den tvivlar även på, att vederbörande

producentsammanslutningar skulle gå i land med uppgiften att ensamma

ombesörja denna export.

Icke heller handelskammaren i Jönköping motsätter sig att ett centralt

förhandlingsorgan bildas. Detta organ bör vara öppet för alla, som äro

verksamma inom branschen och området. Det bör vara enbart ett förhandlingsorgan

men bör ha rätt att sluta avtal, om den utländska köparen påfordrar

detta.

För att man skall kunna bibehålla de fördelar, som en sund konkurrens

innebär, finner handelskammaren det angeläget, att exportörerna även i

fortsättningen skola få rätt att träffa avtal jämväl med ett köparland med

centraliserad import. Visst samråd med det centrala exportorganet kan därvid

måhända föreskrivas. Vidare bör organet vara skyldigt att efterkomma

en utländsk köpares önskemål att viss kvantitet skall levereras av särskilt

namngiven exportör eller grossist.

Handelskammaren föreslår därjämte, att överskottsföreningen Sydkustfisk,

vilken köper all överskottsfisk till garantipriser, skall vara skyldig att

sälja sitt innehav av såväl fisk som förädlade fiskprodukter till den högstbjudande

grossisten enligt vanligt offertförfarande. Sydkustfisk bör sålunda

ej äga rätt att själv exportera överskottsfisk. Samtliga exportörer och

ej enbart Sydkustfisk böra få arbeta och konkurrera inom marginalen mellan

minimipriset och garantipriset. Detta önskemål sammanfaller helt med

fiskarenas intresse av att Sydkustfisk får ut så högt pris som möjligt för

överskottsf isken.

Slutligen anmärker handelskammaren, att livsmedelskommissionens förslag

rörande organisationen av fiskexporten från sydkusten icke, såsom

livsmedelskommissionen uppgivit, godkänts av flertalet intressenter. Blekinge

fiskareförbund, Blekinge läns partifiskhandlareförening och aktiebolaget

Frigaliment förklarade sig nämligen icke kunna acceptera förslaget.

Flera sammanslutningar togo icke definitiv ståndpunkt i frågan. Endast

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

Skånes fiskareförbund, Svenska sydkustfiskarnas centralförbund och Malmö

Fiskcentral anslöto sig till förslaget.

Beträffande förslaget att en särskild fiskexport man skall anställas

anser kommerskollegium det tveksamt, huruvida värdet av en sådan

anordning kommer att motsvara de jämförelsevis betydande kostnaderna.

Handelskammaren i Malmö ifrågasätter, om en dylik befattningshavare

har någon nämnvärd uppgift att fylla vid sidan av de konsulära organen

utomlands och vederbörande exportorgan i landet. Däremot uttalar handelskammaren

i Göteborg, att anordningen kan bliva av värde för fiskexporten.

Ett genomförande av förslaget bör dock enligt handelskammarens mening

bliva beroende av exportintressenas vilja till ekonomisk medverkan i den

omfattning, som livsmedelskommissionen förutsatt.

Departementschefen.

Läget på fiskmarknaden har under år 1949 kännetecknats av vikande

konjunkturer. De genomsnittliga fiskpriserna ha sjunkit. De avsättningssvårigheter

för exporten, som redan dessförinnan i viss mån framträtt, ha

skärpts under året, och det kan befaras, att dessa svårigheter komma att

öka ytterligare. Med hänsyn till dessa omständigheter torde det ej vara möjligt

att nu slopa den prisreglerande verksamheten inom fisket. Denna verksamhet

torde i stället böra fortsätta jämväl under nästa budgetår. För detta

ändamål torde nu gällande förordning om viss reglering av handeln med

fisk m. m., vars giltighetstid utgår den 30 juni 1950, böra erhålla förlängd

giltighetstid, förslagsvis under ytterligare två år.

Även grunderna för regleringen torde böra behållas i huvudsak oförändrade.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,

vederbörande organ för prisregleringsverksamheten att handhava

prisregleringen i överensstämmelse med de allmänna riktlinjer, som

godkänts av riksdagen. Jag vill här erinra om att Kungl. Maj :t i propositionen

nr 161 till årets riksdag föreslagit, att statens livsmedelskommission

skall upphöra med utgången av innevarande budgetår och att kommissionens

verksamhet i frågor rörande avsättning av fisk skall övertagas av ett

nytt organ, statens jordbruksnämnd.

Av den redogörelse, som kommissionen lämnat rörande kostnaderna för

upprätthållande av prisregleringen till och med utgången av år 1949, framgår

att under sistnämnda år sagda kostnader helt täckts av inflytande regleringsavgifter

samt att därjämte uppstått ett visst överskott. Såsom jämväl

framgår av redogörelsen är det dock möjligt, att betydande belopp kunna

behöva tagas i anspråk för att täcka blivande förluster på vissa inneliggande

lager. Även för nästa budgetår torde emellertid kostnaderna för upprätthållande

av en prisregleringsverksamhet i enlighet med de av riksdagen

godkända principerna kunna täckas med de regleringsavgifter, som inflyta

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

under året, samt med förefintlig behållning på de medel, som enligt gällande

direktiv äro avsedda att utöver löpande regleringsavgifter användas för

den fortsatta prisregleringen. Något särskilt anslag för ändamålet torde

därför icke behöva anvisas för budgetåret 1950/51. Jag vill i detta sammanhang

understryka, att prisregleringsavgifter självfallet ej böra uttagas

i större omfattning än som kan beräknas vara erforderligt med hänsyn till

föreliggande förlustrisker.

På tal om grunderna för prisregleringsverksamheten torde böra upptagas

fragan om organisationen av fiskexporten till länder med centraliserad import.

Vid den utredning i denna fråga, som livsmedelskommissionen verkställt

enligt uppdrag av Kungl. Maj :t, har kommissionen funnit det nödvändigt,

att från svensk sida ett enhetligt uppträdande iakttages vid förhandlingar

och affärsuppgörelser med länder, där importen av fisk är

centraliserad. Härför erfordras enligt kommissionens mening, att för fiskexporten

intresserade parter sammansluta sig i ett eller flera organ, till

vilka exporten koncentreras. Dessa organ, som skola ställas under myndigheternas

överinseende, skola få ensamrätt till ifrågavarande export genom

att exportlicenserna uteslutande skola utställas å dem. Då enligt kommissionens

uppfattning förutsättningar för närvarande saknas för en samverkan

inom ett enda organ, föreslås att exporten tills vidare skall samlas till

tre särskilda organ, ett för exporten av färsk fisk från västkusten, ett för

exporten av saltad fisk från västkusten samt ett för exporten av färsk och

beredd lislc från sydkusten. För strömmingsexporten från ostkusten äro enligt

kommissionen några särskilda åtgärder ej för närvarande påkallade.

Jämväl remissinstanserna ha ansett att vissa centraliseringsåtgärder erfordras.

Emellertid ha de uttryckt någon tveksamhet huruvida den utformning

av organisationen, som livsmedelskommissionen förordat, är den lämpligaste.

Sålunda ha både kommerskollegium och statens handelskommission

uttalat betänkligheter mot den monopolställning, som centralorganen skulle

få. Från handelskammarehåll har förordats, att centralorganens verksamhet

skall inskränkas till förhandlingar eller utbud, varigenom utrymme skulle

finnas för insatser från de enskilda exportörernas sida.

För min del anser jag att i dagens läge en centralisering av den svenska

fiskexporten till särskilda organ är nödvändig, såvitt gäller länder med

centraliserad import. Rätt att ingå såsom medlem i dessa organ bör tillkomma

fiskareorganisationer och partihandelsföretag, som tidigare bedrivit fiskexport,

ävensom organisationer, vari dylika företag äro sammanslutna.

Jag har i och för sig intet att erinra mot vad livsmedelskommissionen föreslagit

angående antalet organ och deras sammansättning. Det torde emellertid

vara önskvärt, att antalet kan reduceras. Eventuella möjligheter härtill

böra tillvaratagas. Vidare behövs uppenbarligen alltjämt ett organ, motsvarande

det av livsmedelskommissionen bildade exportrådet, vilket kan

representera fiskerinäringen i dess helhet vid överläggningar i exportfrågor

o. d.

I vissa yttranden har framhållits, att en nackdel med centraliseringen

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 202.

29

är, att densamma leder till kvotering av exporten mellan respektive företag.

För att undvika detta har förordats, att centraliseringen skall inskränkas

till själva utbuden och att de olika företagen skola få fria händer att själva

ombesörja exporten. Med anledning härav vill jag framhålla, att det icke

synes möjligt att nu taga ställning till frågan, hur arbetsuppgifterna böra

fördelas mellan vederbörande exportorgan och dess medlemmar. Den vägledande

synpunkten bör enligt min mening vara, att ingripandena i exporten

ej böra göras mer omfattande än som är nödvändigt för att lösa de

problem, som den av vissa länder genomförda centraliseringen av importen

medfört. Över huvud bör regleringen icke nu låsas fast utan möjlighet bör

finnas att anpassa densamma efter de skiftande betingelser, som kunna uppstå

vid olika tidpunkter och för skilda områden. Kungl. Maj :t eller, efter

Kungl. Maj:ts bemyndigande, statens jordbruksnämnd torde böra äga utforma

regleringen av exporten med beaktande av nu nämnda synpunkter.

I likhet med statens handelskommission anser jag det riktigast, att exportregleringen

ej grundas på nu gällande exportförbudskungörelse, vilken

har karaktär av krisförfattning. Föreskrifter om det licenstvång för export

av fisk, som skall ligga till grund för centraliseringen, torde därför böra

meddelas i en särskild kungörelse. Jag torde senare ånyo få anmäla denna

fråga för Kungl. Maj:t.

I detta sammanhang vill jag även något beröra de synpunkter, som anförts

i den förut omnämnda skrivelsen från ett antal salteriföretag. Jag

uttalade redan i propositionen nr 48 till 1948 års riksdag att det genomsnittliga

priset på fisk måste beräknas komma att ligga över minimipriset

och att minimipriset borde fastställas så, att det medverkade till att ge fiskarena

en skälig inkomst. I den mån så kan ske utan att detta mål för regleringsverksamheten

äventyras bör enligt min mening minimipriset avvägas

så, att möjlighet till konkurrens under likvärdiga förhållanden föreligger.

Livsmedelskommissionen har föreslagit, att de statslån å tillhopa 3 500 000

kronor, som enligt beslut av 1946 års riksdag beviljats prisregleringsföreningarna,

skola få innehavas amorterings- och räntefritt jämväl under

nästa budgetår. Härjämte har kommissionen förordat, att föreningen Västkustfisk

under samma tid skall få åtnjuta hela den riksbankskredit intill

2 500 000 kronor jämte ränta, för vilken 1947 års riksdag ställt garanti genom

riksgäldskontoret. Slutligen har kommissionen tillstyrkt en framställning

från föreningen Sydkustfisk att på samma villkor som föreningen Västkustfisk

erhålla en riksbankskredit å högst 2 500 000 kronor.

Jag biträder kommissionens förslag att prisregleringsföreningarna skola

få inneha sina statslån till deras fulla belopp under budgetåret 1950/51. Beträffande

frågan om fortsatt räntefrihet ställer jag mig tveksam. Vid lånens

beviljande förutsattes, att desamma icke skulle vara förenade med denna

förmån under längre tid. Jag vill emellertid icke motsätta mig, att lånen

med undantag för berörda riksbankskredit skola få löpa utan ränta även

under nästa budgetår. Jag förutskickar dock, att denna förmån skall upp
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

höra den 30 juni 1951. Jag förordar härjämte att staten, för att bereda föreningen

Sydkustfisk samma möjlighet som föreningen Västkustfisk att erhålla

en kredit i riksbanken, skall genom riksgäldskontoret ställa garanti å

ett lån till föreningen i riksbanken. Garantien torde dock böra begränsas till

ett belopp av 2 000 000 kronor jämte ränta. För berörda lån böra icke ifrågakomma

några lättnader i form av räntefrihet eller dylikt.

Enligt livsmedelskommissionens förslag skulle slutligen ur clearingkassan

för fisk disponeras visst belopp för inrättande av en till vederbörande

statliga regleringsorgan knuten befattning för stödjande av fiskexporten.

En förutsättning härför skulle emellertid vara, att återstående kostnader

för befattningen skulle bestridas av organisationer och företag inom fiskerinäringen.

För min del är jag ense med kommissionen om betydelsen av att

alla föreliggande exportmöjligheter tillvaratagas. De arbetsuppgifter, som

skulle åvila innehavaren av den förslagna befattningen, äro emellertid till

allra största delen sådana, att det torde böra ankomma på näringens utövare

att själva ombesörja och svara för kostnaderna för desamma. Med hänsyn

till att delvis stridiga intressen kunna föreligga förefaller det vidare

tvivelaktigt, huruvida erforderlig enighet kan skapas mellan dessa olika

intressen.

Å andra sidan synes det ej omöjligt, att åtskilligt skulle kunna vinnas genom

en verksamhet av det slag, som enligt kommissionen skulle ankomma

på ifrågavarande befattningshavare. Det allmännas intresse av att exportmöjligheterna

tillvaratagas synes även kunna motivera, att något statligt

stöd får utgå till en dylik verksamhet under det första verksamhetsåret.

Med hänsyn till det anförda anser jag mig kunna förorda livsmedelskommissionens

förslag endast i så måtto att Kungl. Maj:t, därest de berörda organisationerna

och företagen kunna enas om att anställa en gemensam befattningshavare

för ifrågavarande uppgifter, bör äga befogenhet att medgiva

att för nästa budgetår bidrag till täckande av kostnaderna för befattningen

må utgå ur clearingkassan för fisk intill det av kommissionen angivna

beloppet.

Såsom förut nämnts bör förordningen den 17 juni 1948 om viss reglering

av handeln med fisk, m. m. erhålla förlängd giltighet under tiden den

1 juli 1950—30 juni 1952. Kommissionen har hemställt, att i samband med

förlängningen förordningens ansvarsbestämmelser skola utvidgas på en

punkt. För närvarande kan ansvar endast utkrävas av den som överlåter

handelsreglerad fisk i strid mot gällande bestämmelser. Kommissionens

hemställan innebär att åtal, efter anmälan eller medgivande av kommissionen,

skall kunna väckas även mot den som inköper handelsreglerad fisk

direkt från fiskare utan alt vara därtill berättigad. För min del anser jag

emellertid en sådan utvidgning av ansvarsbestämmelserna knappast erforderlig.

Jag kan därför icke biträda kommissionens förevarande hemställan.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet utarbetats

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

förslag till förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 17

juni 1948 (nr 311) om viss reglering av handeln med fisk, m. m. Förslaget

torde böra föreläggas riksdagen till antagande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) antaga förut omförmälda förordning angående fortsatt

giltighet av förordningen den 17 juni 1948 (nr 311)

om viss reglering av handeln med fisk, m. m.;

2) medgiva, att för tiden till och med den 30 juni 1951

reglering av priserna på fisk ävensom av exporten av fisk

av vissa slag må anordnas i huvudsaklig överensstämmelse

med de grunder, som förordats i det föregående;

3) besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall ställa

garanti för ett lån åt Sydkustfisk, förening u. p. a., i riksbanken

å ett belopp av intill 2 000 000 kronor jämte ränta.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Greta Luzell.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga 1.

Genomsnittliga fiskarepriser och minimipriser på fisk under tiden Juli 1945—december 1949. Öre/kg.

T i d

V ä s t k

u s t

e n

S >

d k u s t e

n

Genom- snittet av

parti- noteringar

på ström- ming i

Stockholm

Genomsnittliga fiskarepriser1

Minimipriser3

Genomsnittliga

fiskarepriser

Minimipriser3

All

fisk 2

Sill

Torsk

Makrill

Annan

fisk2

Sill

nr 1 4

Sill

nr 34

Torsk

nr 1

Torsk

nr 2

Makrill

(ej liten)

Sill

Torsk

Sill

nr 1

Sill

nr 3

Torsk

nr 1

Torsk

nr 2

1945

3:e kv.

74-9

84-3

63-9

61-4

66-9

—

_

55

45

55

62-2

40T

65

33

43

_

88-0

4:e kv.

62-3

56-9

65-5

61-3

72-7

—

—

55

45

55

56-0

39-4

65

33

43

—

96-3

1946

l:a kv.

34-9

241

59-5

36-9

62-5

22

18

55

45

55

52-1

330

65

33

43

_

100-0

2:a kv.

52-3

31-7

50-7

46-8

59-0

40

—

45

32

30

46-1

32-9

35

20

36

26

81-4

3:e kv.

50-4

39-7

52-0

88-2

74-2

40

—

45

32

30

736

28-5

35

36

36

26

79-5

4:e kv.

48-4

341

68-2

83-2

64-2

40

22

45

32

30

47-6

32-2

35

20

36

30

86-2

1947

l:a kv.

41*6

28-2

72-6

159-4

68-4

36

(27)

22 (13)

45

32

30

52-1

37-5

35

20

36

30

100-3

2:a kv.

53-7

32-7

56-3

49-8

63-9

-(27)

(13)

45

32

30

50-0

30-4

35

20

36

28

87-2

3:e kv.

49-6

38-1

61-1

82-6

756

49

(40)

22

45

32

30

48-6

30-7

35

20

38

28

89-4

4:e kv.

50-3

33-7

75-4

72-5

71-6

40

(29)

22 (20)

45

32

30

47-1

33-4

35

20

38

28

92-8

1948

l:a kv.

34-4

24-9

63-5

98-3

84-0

33

(24)

18 (13)

45

32

30

51-3

33-6

35

20

38

28

104-6

2:a kv.

69-7

41''4

64-1

50-2

92-3

33

(24)

18 (13)

50

32

40

56''2

31-6

35

20

38

28

92-6

3:e kv.

57-9

44-7

97-8

88-4

77-6

49

(42)

22

50

32

40

63-0

33-2

35

20

38

28

98-1

4:e kv.

52-8

35-7

105-7

910

57-2

40

(33)

22

50

35

40

61-7

40-6

45

20

39

30

100-0

1949

l:a kv.

51-3

35-2

75-3

106-2

91-9

35-5 (33)

20

50

35

40

55-5

36''5

45

20

39

30

1000

2:a kv.

64-C

28-8

60-9

52-8

83-6

35-6 (33)

20

50

35

40

57-6

32-6

45

20

39

30

86-8

3:e kv.

47-3

349

53-5

58-5

79-5

49

(40)

22

50

35

40

53-9

35-2

45

20

39

30

90-0

4:e kv.

461

30-5

78-2

58-8

85-6

40

(33)

22

50

35

40

55-7

38-2

45

20

39

30

90-1

1 Uppgifterna avse försäljningen vid fiskauktionen i Göteborg, Gravarne, Smögen, Lysekil och Strömstad (exkl. Strömstad för dec. 1949). —

2 Skarpsill och skaldjur ej medtagna. — 3 Minimipriserna på sill och makrill avse orensad vara; minimipriserna på torsk avse rensad vara

med huvud. T. o. m första kv. 1946 sammanfalla minimipriserna till en del med garantipriserna. — 4 Avser minimipriser vid försäljning på

s. k. första auktion (för alla köpare). Inom parentes har angivits minimipriset vid försäljning på s. k. andra auktion (för exportörer och beredare).

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

opaginerad Kontrollera mot PDF

liihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 202.

SS

Bilaga 2.

Tablå över livsmedelskommissionens inkomster (prisregleringsavgifter m. m.) och utgifter för prisregleringen å fisk under

tiden 16/i1 1946-31/ia 1949, allt i kronor.

T i d

Västkusten

Sydkusten

Ostkusten (strömming)

Importfisk

Överfört

från

clearing- kassan för

fisk

pris-

reglerings-

avgifter

utgifter

pris-

reglerings-

avgifter

utgifter

pris-

reglerings-

avgifter

utgifter

pris-

reglerings-

avgifter

Utbetalt för

Pristillägg

Pristillägg

prisutjämning9

15/<’-31/n 1946 ......

1 203 195:83

1 276 724:82

134 452:47

80 105:36

126 917:70

—

110111:97

1 000 000

‘/i —’“/« 1947 ......

1 69* 138: 71

1512 361:40

212 309: 35

223 655: 04

179 679: 36

180 000: —

283580:93

—

Vi —31/ia 1948 ......

2 346 963:57

1 945 396: 08

375 220: 78

9 (39: 26

252198: 66

140 000: —

274 533: 68

—

‘/i —S1/is 1949 ......

1 881 642:33

*1 582,750:17

303 282: 60

»258 434:77

248 971:54

140 000: —

219 991: 34

—

kommissionens

kommissionens

kommissionens

omkostnader

omkostnader

omkostnader

''V*1 1946—S1/n 1949..

90235: 68

31434:31

3154: 80

Summa

7 129 940:44

6407 468:15

1025265:20

602 768: 74

807 767: 26

463 154: SO

888217:92

1000 000

Behållning sl/ia 1949..

722 472:29

422 496: 46

344 612:46

888 217: 92

1 000 000

3 377799:13

1 Beträffande strömmingsregleringen 1/*.

1 Siffrorna äro preliminära.

5 Bortsett från fonder å tillhopa 543 168 kronor, vilka vid regleringssystemets införande ställdes till ostkustens förfogande för prisutjämningsbidrag

och numera helt åtgått.

05

05

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:328 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående seminverksamhet bland nötkreatur m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. JoU 1950:44 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående reglering av priserna på fisk och av exporten av fisk jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten