Sök i Ratio Lex

Angående vissa ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten

1950-03-31 · 19 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:211, Angående vissa ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

1

Nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa ändringar

i riktlinjerna för den statliga exportkrediten; given

Stockholms slott den 31 mars 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att den nuvarande statsgarantien för exportkredit

utbygges att avse även förlustrisk i samband med upprättandet av konsignationslager

utomlands. Syftemålet härmed är att stimulera den svenska

industrien till ökade ansträngningar att finna en marknad för sina varor

i dollarländerna.

Vidare föreslås en utvidgning av redan gällande garantiformer sålunda,

att den maximala garantisatsen sättes till 85 procent även för andra produkter

än dem som härröra från jord- och skogsbruk samt viss stenindustri,

ävensom att varor av utländskt ursprung i särskilda fall må kunna bli föremål

för exportkreditgaranti. En utvidgning av exportkreditgivningen i samband

med svenska entreprenadföretag utomlands ifrågasättes även.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 211.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 31 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,

Lingman.

Efter gemensam beredning med tillförordnade ministern för utrikes ärendena,

statsrådet Quensel, och chefen för finansdepartementet anmäler chefen

för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om vissa ändringar i

riktlinjerna för den statliga exportkrediten samt anför därvid följande.

Inledning.

Statsgaranti för exportkredit har här i landet meddelats alltsedan budgetåret

1933/34. Garantien har grundats på tid efter annan av riksdagen

givna bemyndiganden samt av Kungl. Maj :t i enlighet därmed utfärdade

författningar. Dessa bemyndiganden och författningar ha haft växlande innehåll,

särskilt vad avser maximibeloppet av statens sammanlagda betalningsansvar

för lämnade exportkrediter. Prövning och avgörande av frågor

om statsgaranti för exportkredit ankommer på exportkreditnämnden, för

vilken instruktion utfärdats den 26 juni 1933 (nr 430).

Enligt nu gällande bestämmelser (kungörelser den 26 maj 1939, nr 214,

den 19 juni 1942, nr 425, och den 2 april 1948, nr 157) äger exportkreditnämnden

att under tiden till och med den 30 juni 1951 till den svenska

exportens främjande bevilja statsgaranti för den kredit, som av svensk

exportör eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare lämnas vid försäljning

till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske.

I särskilda fall kan statsgaranti även beviljas för entreprenadarbeten, som

utföras i utlandet i förening med industrileveranser, ävensom för till utlandet

levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt

då dylik verksamhet kan bliva av betydelse för svensk export. Statsgarantien

må högst avse, att ett belopp uppgående till 75 procent eller, i

fråga om alster av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten,

85 procent av den lämnade krediten kommer att inflyta, eller ock att,

där slutlig förlust å krediten uppstår, av sådan förlust ej mer än 25 procent

eller, i fråga om alster av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten

eller kantsten, 15 procent skall drabba exportören eller kreditgivaren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

3

Garantien, vars närmare omfattning i de särskilda fallen bestämmes av

exportkreditnämnden, må icke avse utebliven betalning av annan anledning

än köpares insolvens eller sådana statliga åtgärder utomlands som allmänt

moratorium, valutaspärr eller dylikt. För beviljad garanti skall den, som

erhåller garantien, erlägga en premie, avpassad med hänsyn till olika inverkande

omständigheter, såsom kredittidens längd, förhållandena i importlandet,

andra förefintliga riskmoment och varans art. Premien skall så beräknas,

att den innefattar bidrag att täcka administrationskostnaderna för

exportkreditnämnden. Beloppet av gällande exportkreditgarantier får ej överstiga

300 miljoner kronor. I beloppet skall inräknas vad exportkreditnämnden

fått utgiva på grund av beviljad garanti, i den mån utbetalningarna icke

täckas av återbetalningar eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna

för nämndens verksamhet guldits.

Enligt beslut av 1933 års riksdag skola exportkreditnämndens premieinkomster

överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken

skola täckas såväl förluster å verksamheten som nämndens administrationskostnader.

I den mån fonden icke förslår därtill skall riksgäldskontoret

förskottera medel till utgifterna för verksamheten.

Under tiden fram till utgången av 1949 har exportkreditnämnden utfärdat

garantier för krediter å 981 miljoner kronor, varav statens ansvar omfattat

629,5 miljoner kronor. Den 31 december 1949 voro garantier utelöpande

avseende krediter å 166,2 miljoner kronor, varav statens garanti omfattade

99,7 miljoner kronor, medan garantier utlovats men ännu ej tagits

i anspråk för krediter å 9,6 miljoner kronor med ett garantibelopp å 7,i

miljoner kronor. Den sammanlagda premieinkomsten har uppgått till 19,2

miljoner kronor, vartill kommit inkomst ä räntor å 0,2 miljon kronor. Utbetalningar

för skadefall — skadefall å finska garantier, för vilka nämnden

jämlikt beslut av 1946 års lagtima riksdag erhållit täckning ur fonden

för kreditgivning till utlandet genom utbetalning av riksgäldskontoret, ej

inräknade — uppgingo till 16,3 miljoner kronor, varav 7,8 miljoner kronor

kunnat återvinnas, innebärande nettoutbetalningar å 8,5 miljoner kronor.

Omkostnaderna för nämndens verksamhet uppgingo till 1,3 miljon kronor.

Mot nämndens ansvarsskyldighet för utfärdade garantier den “/u 1949

å 99,7 miljoner kronor svarade alltså en behållning å 9,6 miljoner kronor.

Vid flera tillfällen ha under hand från näringslivets sida — bland annat

under överläggningarna inom samarbetsorganet för export- och produktionsökning

som under statsråden Skölds och Ericssons ledning kontinuerligt

dryftar aktuella näringslivsfrågor — önskemål framförts om vidgade

möjligheter att erhålla statlig exportkreditgaranti. Med anledning härav har

inom handelsdepartementet utarbetats en promemoria rörande eventuell

utbyggnad av exportkreditgarantigivningen.

Över promemorian ha utlåtanden inhämtats från statskontoret, kommerskollegium,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret

samt exportkreditnämnden (två utlåtanden). Kommerskollegium har till

sitt utlåtande fogat yttranden från Stockholms handelskammare, handels
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

kammaren i Göteborg, Skånes handelskammare, handelskammaren i Gävle,

Sveriges allmänna exportförening, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

samt Kooperativa förbundet. Exportkreditnämndens sista utlåtande

har avgivits sedan ytterligare material till ämnets belysning blivit tillgängligt

genom att nämndens direktör i England haft tillfälle studera det

brittiska exportkreditsystemet.

Promemorians innehåll.

1 promemorian framhålles, att systemet med statliga exportkreditgarantier

tillkommit i syfte att genom stimulans åt exporten främja sysselsättningen

inom landet. Efterhand hade emellertid garantierna fått betydelse

för exporten även ur andra synpunkter. Systemet med exportkreditgarantier

hade sålunda icke minst mot bakgrunden av de osäkra valutaförhållandena

på den internationella marknaden kommit att utgöra ett av de mera värdefulla

medlen att främja exporthandeln. Mot bakgrunden härav hade det i

dagens läge synts naturligt att pröva möjligheterna att genom vissa ändringar

av gällande bestämmelser om exportkreditgarantier ytterligare öka

betydelsen av detta stöd åt exporten. I särskild grad hade det därvid synts

angeläget att beakta möjligheterna att öka exporten till de s. k. hårdvalutaländerna.

Exporten till dessa marknader krävde ofta större arbete och vore

förenad med särskilda risker, medan vinstmarginalen i regel bleve mindre

än vid export till mjukvalutaländer. Kunde genom ändring av exportkreditbestämmelserna

riskerna i någon mån elimineras, skulle därigenom enligt

promemorian en stimulans kunna ges exporten till hårdvalutaländerna.

Förslag framföres i promemorian om statlig garanti mot förlustrisker

i samband med upprättandet av konsignationslager

utomlands. Såsom skäl härför anföres, att det i stor utsträckning

visat sig erforderligt för exportörer, som ville upparbeta en mera

omfattande export på Amerikas förenta stater eller vissa andra hårdvalutaländer

av framför allt konsumtionsvaror, att upplägga lager i ifrågavarande

land, varifrån prompt leverans kunde ske. Därigenom finge vederbörande exportörer

i allmänhet möjlighet att mera effektivt konkurrera med de inhemska

tillverkarna och exportörerna från andra länder. En dylik lagerhållning

vore emellertid kapitalkrävande. Kostnaderna vore nämligen ofta avsevärda,

då lagren för att kunna fylla sin funktion måste vara stora, varigenom även

risk för förlust på lagerhållningen uppkomme. Staten hade redan på skilda

sätt visat sitt intresse för en ökning av exporten på Amerikas förenta stater.

Det låge helt i linje med dessa strävanden, om man genom att stödja en tillfredsställande

lagerhållning kunde underlätta möjligheterna att bättre än

hittills bedriva försäljningsverksamhet på detta land. De hittillsvarande

exportkreditformerna, som erbjudit skydd mot köparnas insolvens och

mot valutasvårigheter, hade i praktiken saknat betydelse för utvecklingen

av exporten på Amerikas förenta stater och andra hårdvalutaländer. Ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

5

skydd mot förluster å konsignationslager — på grund av opåräknade marknadsändringar

eller av andra skäl — skulle däremot i många fall främja

sådan export, samtidigt som garantisystemet skulle medföra större möjligheter

för exportörerna att erhålla bankkrediter. I första hand borde garantien

avse lagerhållning i Amerikas förenta stater. Enär det kunde finnas önskvärt

att genom stimulans till ökad lagerhållning stödja svensk export även

på vissa andra hårdvalutaländer, borde emellertid någon begränsning till

lagerhållning i Förenta staterna icke ske, utan det borde ankomma på exportkreditnämnden

att enligt sina allmänna direktiv och med beaktande av

aktuella valutasynpunkter bedöma varje enskild framställning för sig. Det

nya exportstödet, vars verkningar för närvarande vore svåra att bedöma,

borde lämnas med försiktighet och urskillning. Det finge dock icke hållas

inom så snäva gränser, att den åsyftade stimulansen till ökad lagerhållning

utomlands förfelades.

Garantien skulle enligt promemorian kunna fastställas till viss procent av

exportvarornas erfarenhetsmässigt eller på annan väg beräknade cifvärde,

alltså exklusive vinstmarginal och kostnader för lagerhållning och dylikt.

Lämpligen syntes den böra utgå med samma procentsats som för övriga

former av exportkreditgaranti. I fråga om varornas art eller ursprung borde

samma eventuella restriktioner gälla. Regelmässigt syntes denna garanti

böra gå ut på att en viss procent av det godkända cifvärdet komme att inflyta.

De närmare grunder, efter vilka cifvärdet skulle beräknas, liksom övriga

villkor i fråga om garantiens omfattning, garantitid m. in. borde exportkreditnämnden

få bestämma. Varje garanti av nu nämnt slag borde föregås

av en noggrann prövning, som övertygade nämnden, att varan i fråga om såväl

kvalitet som pris vore konkurrenskraftig på ifrågavarande utländska

marknad. Sådana förluster, som man kunde skydda sig mot genom vanlig

försäkring eller som vore beroende av exportörens åtgärder, skulle icke

inbegripas i garantiåtagandet.

En förebild för detta exportstöd funnes i England, där exportörerna numera

kunde erhålla garanti mot förluster på lagerhållning i Amerikas förenta

stater. Exportstödet vore därvid begränsat till 50 procent av den faktiska

förlusten.

I promemorian föreslås vidare, att möjlighet skall öppnas att lämna exportkreditgaranti

även vid försäljning av icke inhemska

alster. Det framhålles, att enligt nu gällande bestämmelser

garanti icke kan lämnas beträffande transitogods och icke heller beträffande

importerade, inom landet bearbetade produkter, där bearbetningen är så

begränsad att produktionen i fråga icke skäligen kan betecknas som inhemsk.

I praktiken hade dock exportkreditgaranti meddelats för åtskilliga

traditionella svenska exportvaror, oaktat det i Sverige tillkomna förädlingsvärdet

icke varit väsentligt i förhållande till det slutliga utförsäljningsvärdet.

Det hade många gånger varit svårt att fastställa, om en vara vore att

anse som inhemsk eller icke. Både med hänsyn härtill och till strävandena

att främja svensk exporthandel på hårdvalutaländer skulle det enligt pro
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Moj.ts proposition nr 211.

memorian otvivelaktigt vara av värde, om exportkreditnämnden bereddes

möjlighet att — där ur sysselsättnings- eller valutasynpunkt särskild anledning

funnes föreligga — pröva och eventuellt bevilja gjorda framställningar

om exportkreditgaranti oavsett varans ursprung. Detta skulle bland annat

innebära, att även transitoaffärer, i den mån de bedömdes fördelaktiga för

landet, skulle kunna bli föremål för statlig exportkreditgaranti i likhet med

vad fallet vore bland annat i Nederländerna och Storbritannien.

Promemorian behandlar även frågan om den procentuella

storleken av exportkreditgarantierna. Det erinras härvid

om att enligt nuvarande bestämmelser statsgarantien må avse inflytandet av

högst 85 procent av den lämnade krediten vid export av alster av jordbruk

eller fiske eller av gatsten eller kantsten och 75 procent vid export av inhemska

andra varuslag, alternativt att garantien må avse högst 85 respektive

75 procent av uppkommande förlust. Enligt promemorian vore det tveksamt

om i dagens läge anledning funnes att upprätthålla skillnaden mellan

å ena sidan jordbruk, fiske och viss stenindustri och å andra sidan övrig

industri. Det hörde för övrigt till undantagsfallen, att exportkreditnämnden

gått med på maximal garantigivning. Anledningen härtill hade varit, att

nämnden velat undvika att genom långtgående garantigivning borttaga det

incitament för exportören att noggrant överväga de med en exportaffär förbundna

riskerna, vilket vore för handen, så länge den statliga garantien

icke vore större än att en förlust på affären i fråga medförde en kännbar

återverkan även för exportörens egen del. En generell begränsning av maximigarantisatsen

till 85 procent skulle emellertid enligt promemorian i dagens

läge — med dess successivt skärpta konkurrens och alltfort bestående

svårigheter att nå balans i handeln med hårdvalutaländerna — innebära

vissa fördelar icke minst för hantverk och småindustri. Exportkreditnämnden

finge därigenom möjlighet att efter prövning i de enskilda fallen med

hänsyn till värdet av exporten ur sysselsättnings- och valutasynpunkt och

under hänsynstagande till konkurrensförhållanden, vinstmarginal m. m.

öka garantigivningen, där så funnes skäligt, till angivna procentsats. Man

kunde emellertid enligt promemorian utgå från att nämnden i regel komme

att begränsa garantigivningen till lägre procentsats än den maximala.

Inom ramen för nu gällande bestämmelser föreslås en utvidgning

av garantigivningen i samband med entreprenadarbeten

utomlands. Det framhålles, att dylika garantier hittills enligt

exportkreditnämndens praxis ej fastställts till högre belopp än som motsvarat

värdet av i samband med entreprenaden levererade svenska varor och

tjänster. Det kunde emellertid enligt promemorian ifrågasättas om icke vid

garantigivningen hänsyn i viss utsträckning skulle kunna tagas även till värdet

av varor av utländskt ursprung, som inginge i varuleveranserna i samband

med en sådan entreprenad, detta med hänsyn till det betydande valutabelopp,

som en dylik entreprenadverksamhet kunde tillföra landet även i det

fall, att material från tredje land i stor utsträckning utnyttjades för verksamheten.

Skäl syntes enligt promemorian tala för att frågan om en dylik

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

7

utvidgning av garantien borde bedömas från fall till fall under hänsynstagande

till betydelsen av verksamheten ur svensk sysselsättningssynpunkt,

till de olika slag av valutor, som erhölles och som erfordrades för inköp i

tredje land, till den betydelse, som entreprenadarbetet i fråga kunde tillerkännas

för främjandet av Sveriges export på längre sikt till ifrågavarande

land etc.

Slutligen anföres i promemorian, att den i det föregående ifrågasatta utvidgningen

av den statliga exportkrediten givetvis kunde komma att avsevärt

öka statens betalningsansvar. Det av riksdagen för tiden fram till den

1 juli 1951 medgivna maximibeloppet för exportkreditgarantierna, 300 miljoner

kronor, torde dock enligt promemorian förslå för att tillgodose även

de nya garantiönskemålen. Någon ökning av nyssnämnda maximibelopp föreslås

därför icke.

Yttranden.

Förslaget om statlig garanti mot förluster i samband

med lagerhållning utomlands avstyrkes av statskontoret.

Såsom skäl härför åberopar ämbetsverket, att vid beviljande av sådan

garanti närmare hållpunkter skulle helt saknas för bestämmande av vederbörande

lagers värde. Ett ianspråktagande av garantien skulle vidare

bliva avhängigt av exportörens egna åtgärder. Riskens omfattning kunde

därför knappast i förväg bedömas och vore följaktligen icke heller försäkringsbar.

Därest i rådande valutapolitiska läge statligt stöd skulle anses påkallat

i syfte att underlätta lagerhållningen utomlands, syntes enligt statskontorets

mening detta böra komma till stånd i form av subvention, exempelvis

genom anslag ur handels- och sjöfartsfonden.

Kommerskollegium anför vissa betänkligheter mot en statlig garantigivning

avseende lagerhållning i utlandet. Bland annat framhåller kollegium,

att det vore svårt att inom en statlig myndighet inrymma erforderlig sakkunskap

och branschkännedom samt att en ökning av den administrativa

apparaten komme att bli nödvändig. Det kunde också enligt kollegium diskuteras,

om det i princip vore tillrådligt, att man från det allmännas sida i här

ifrågavarande omfattning övertoge risker, som vore förknippade med exporten,

och därigenom berövade den kommersiella samfärdseln en viktig

regulator. Oaktat de anförda betänkligheterna av principiell och praktisk

art syntes det dock kollegium önskvärt, att man i dagens läge sökte finna

en form för stöd åt exporten i förevarandc hänseende. Särskilt syntes det

kollegium vara av intresse att beakta de engelska förebilderna på området

och utnyttja de erfarenheter, som där vunnits. Enligt kollegii mening borde,

förslagsvis genom exportkreditnämndens försorg, en närmare undersökning

företagas av de olika alternativ, som kunde ifrågakomma, och intresserade

instanser därefter få tillfälle att överväga den närmare utformningen av nu

ifrågavarande garantigivning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Riksbanksfullmäktige anse det uppenbart, att en utvidgning av garantigivningen

till att avse lagerhållning i utlandet kunde medföra avsevärda förlustrisker

för staten och skulle ställa exportkreditnämnden inför nya arbetsuppgifter

av delvis myckel komplicerad natur. I avsaknad av närmare utredning

angående möjligheterna att åstadkomma en tillfredsställande kontroll

över att väsentliga förluster icke åsamkas det allmänna anse sig fullmäktige

icke på basis av föreliggande uppgifter kunna tillstyrka nu ifrågavarande

förslag. I allt fall syntes det fullmäktige sannolikt att garantiens

procentuella storlek i förhållande till varuvärdet i praktiken måste sättas

avsevärt under maximum för att bibehålla säljarens intresse att själv uppnå

en tillfredsställande avveckling av lagret.

Riksgäldsfullmäktige avstyrka likaledes en statlig garanti för lagerhållning

utomlands. Vad anginge önskemålet att underlätta exporten på hårdvaiutaländerna

finge man enligt fullmäktige icke bortse från den väsentliga

stimulans åt exporten, som kronans devalvering inneburit. Det syntes fullmäktige

tvivelaktigt, om någon större ökning av exporten kunde ernås genom

en statlig garanti för viss lagerhållning i utlandet. I de fall, då utländsk

marknad söktes för en verkligt konkurrenskraftig vara, borde som regel

exportören själv eller hans kreditgivare stå den risk som en därför erforderlig

lagerhållning kunde innebära; någon statlig kreditgaranti skulle då

ej erfordras. I andra fall åter syntes det med hänsyn till de då föreliggande

relativt höga riskerna icke vara ett statens intresse att lämna särskilt exportstöd.

Den restriktiva politik, som hittills förts och väl även i fortsättningen

komrne att föras av exportkreditnämnden i fråga om exportkreditgarantier,

syntes även i och för sig verka som en spärr mot alla mer riskfyllda

engagemang. Enligt fullmäktiges uppfattning skulle sålunda effekten

av en utökad kreditgarantigivning i förevarande hänseende komma att i

praktiken visa sig ganska ringa.

Exportkreditnämnden avstyrkte i sitt första utlåtande förslaget om garanti

i samband med lagerhållning utomlands. Avstyrkandet motiverades

med att den föreslagna arten av exportkreditgaranti till sin natur vore helt

skiljaktig från hittills förekommande garantiformer så tillvida som garantien

icke anknöte till något försäljningsavtal utan till ett försäljningsvärde,

som vore beroende av faktorer, över vilka exportören själv hade inflytande.

Huruvida förlust komme att uppstå på lagerhållningen berodde i ej ringa

grad på exportörens skicklighet som försäljare och man finge ej heller bortse

itrån att en exportör kunde frestas utnyttja lagerhållningen i spekulativt

sytte. Stor uppmärksamhet måste också ägnas frågan om vad som skulle

anses konstituera förlust och när sådan förlust skulle anses ha uppkommit,

vilket problem tekniskt sett vore ytterst svårlöst. Det syntes nämnden uppenbart

att en garanti från statens sida som från exportören avlyfte en större

eller mindre del av sådana risker, som i stor utsträckning berodde på exportörens

eget handlande, vore en form av exportstöd som krävde särskild försiktighet,

varför nämnden ansåge sig nödgad avstyrka garantigivning avseende

lagerhållning på sätt denna föreslagits. Det vore emellertid enligt nämn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

9

dens uppfattning angeläget att på olika sätt stödja exporten till hårdvalutaländerna

och nämnden ifrågasatte med hänsyn härtill om icke anledning

förelåge att genom undersökningar i England, där systemet med garantigivning

för lagerhållning i Förenta staterna under någon tid prövats, söka vinna

praktiska hållpunkter för en godtagbar lösning av nu förevarande spörsmål.

Sedan nämndens verkställande direktör hos Export Credits Guarantee

Department i London inhämtat kännedom om de garantiformer, som denna

institution utarbetat i ändamål att effektivt främja utvecklingen av handeln

med Amerikas förenta stater och Canada, har emellertid nämnden i sitt

andra utlåtande uttalat, att det engelska systemet syntes ägnat att tjäna som

ledning för svensk statlig exportkreditgarantigivning i liknande former. Detta

system syntes nämligen icke bryta med de principer om självrisk för exportören

och dennes ansvar för egna åtgärder, vilka varit grundläggande för

utformningen av svenska exportkreditgarantier, och ägde därjämte en förhållandevis

försäkringsmässig karaktär. Systemet kännetecknades vidare

av en logisk uppbyggnad, omfattande hela ledet av försäljningsstimulerande

åtgärder, tjänliga som incitament till en utvidgad export till dollarländerna.

Samtidigt tillgodosåge det garantigivarens intresse att garantitagaren gjorde

vad på honom ankomme för att utnyttja alla förefintliga exportmöjligheter,

varigenom garantigivningens ändamål nåddes och samtidigt den med garantigivningen

förbundna risken nedginge. Systemet omfattade sålunda garanti

mot förlust i samband med dels marknadsundersökningar, dels annonskampanjer

och andra åtgärder för marknadsbearbetning dels ock lagerhållning.

Garantien kunde avse antingen enbart någon av riskerna eller samtliga

risker. Garantiens giltighet vore beroende av att garantitagaren fullföljde

framkomna förslag till exportfrämjande åtgärder och fullgjorde inkommande

order. I den mån försäljning skedde, minskades det belopp, vilket garantien

ursprungligen omfattat. Vidare lämnades, då detta vore erforderligt för

finansiering av lagerhållning, garanti gentemot kreditgivande bank med regressrätt

gentemot exportören för det belopp, som icke vore täckt genom

garantigivning till förmån för denne. Nämnden har förklarat sig sakna

möjlighet att utan ytterligare undersökning med säkerhet bedöma, huruvida

särskilda problem kunde vara för handen med avseende på den svenska

exporten samt vilka förhållanden i Amerikas förenta stater och Canada

som kunde påverka garantigivningen. Nämnden har emellertid tillstyrkt,

att frågan om införande av garantigivning i anslutning till det engelska, relativt

omfattande systemet underkastades en närmare undersökning med hänsynstagande

till såväl de särskilda behoven i fråga om garantigivningen som

de principer för riskfördelning mellan garantigivare och garantitagare, vilka

nämnden hittills upprätthållit. Enligt nämndens mening kunde den åsyftade

garantigivningen bli ett värdefullt stöd för främjande av hårdvalutaexporten.

Nämnden vore därför beredd att för sin del och inom ramen för de befogenheter,

som nämnden hade eller kunde komma att ytterligare tilldelas,

medverka till ett realiserande av ifrågavarande garantigivning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Stockholms handelskammare anför, att vid garanti mot förluster å konsignationslager

statens ansvar bleve i väsentlig grad beroende på åtgärder

av säljaren. Riskerna kunde icke på förhand objektivt mätas och fastställas.

Enligt handelskammarens mening vore det över huvud principiellt felaktigt,

att staten engagerade sig i en verksamhet för övertagande av risker, som

hänförde sig till försäljningsmöjligheterna för eu vara. Tekniskt svårlösta

problem komme dessutom i stor utsträckning att uppstå. Dessutom förutsattes

en löpande kontroll av lagret, varigenom varorna skulle fördyras. Enligt

kammarens uppfattning hade för övrigt varken exportkreditnämnden

eller någon annan institution möjlighet att bedöma olika varors konkurrenskraft

i fråga om pris och kvalitet. Riskerna att lägga upp konsignationslager

av varor utan inarbetad marknad finge icke heller underskattas. Av

nu anförda skäl har handelskammaren icke ansett sig kunna tillstyrka promemorians

förslag rörande exportkreditgaranti mot förluster på konsignationslager.

Inga åtgärder borde enligt kammaren vidtagas, innan en undersökning

gjorts, hur man i England utformat det statliga stödet för uppläggning

av konsignationslager i utlandet.

Handelskammaren i Göteborg ställer sig tveksam till förslaget och förordar

ytterligare undersökning, innan åtgärder vidtagas.

Skånes handelskammare ansluter sig i princip helt till den i promemorian

framförda uppfattningen om behovet att främja den på hårdvalutaländerna

inriktade nya exporten. Handelskammaren framhåller, att det kunde vara

tveksamt, huruvida det vore lämpligt att utvidga garantisystemet till ett så

riskfyllt område som lagerhållning utomlands. Då emellertid exportkreditgarantigivningen

hittills skötts både försiktigt och med gott resultat, vill

handelskammaren icke motsätta sig, att även denna nya garantiform försöksvis

prövas. Kammaren understryker samtidigt angelägenheten av att

garantiprövningen sker med ingående kännedom om utslagsgivande produktions-

och marknadsfaktorer.

Handelskammaren i Gävle tillmäter förslaget rörande lagerhållningsgaranti

särskild vikt. Handelskammaren säger sig bland annat från firmor,

som i Amerikas förenta stater funnit avsättning för svenska artiklar, ha

erfarit att försäljningen i väsentlig grad skulle befrämjas om firmorna till

sin disposition ägde tillräckligt lager av varor, så att omedelbar leverans

kunde verkställas efter order. Enligt handelskammarens mening kunde nu

ifrågavarande utbyggnad av exportkreditgarantisystemet anses ligga i linje

med andra av staten träffade åtgärder för befrämjande av exporten till

Amerikas förenta stater. En viss kontroll vore emellertid önskvärd, så att

endast för svensk industri och vederbörande företag representativa och

kuranta artiklar inbegrepes i garantierna.

Exportföreningen understryker behovet av lagerhållning utomlands och

tillstyrker garantigivning mot förluster på konsignationslager. Föreningen

framhåller, att upparbetandet av en marknad för svenska exportvaror —

utom vissa stapelvaror — i hårdvalutaländer förutsatte ett avsevärt risktagande

med i allmänhet mycket blygsamma vinstmöjligheter för den en
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

11

skilde exportören. Vad anginge Amerikas förenta stater hade enligt föreningen

vårt land knappast en upparbetad marknad annat än i vad avsåge

cellulosa, tidningspapper, sulfitomslagspapper samt vissa slag av specialstål

vartill dock på sistone kommit en avsevärd export av järnmalm. I övrigt

gällde det, med obetydliga undantag, att upparbeta en helt ny marknad

i Amerikas förenta stater för därstädes okända produkter av den svenska

verkstadsindustrien, träbearbetningsindustrien och diverse andra industrier.

Med hänsyn till den utomordentligt hårda konkurrens, som gjorde sig gällande

på den amerikanska marknaden från den inhemska industriens sida

och från andra europeiska länder, vore det uppenbarligen nödvändigt att en

särskild stimulans erbjödes den nya exporten, därest våra myndigheter av

valutapolitiska eller andra skäl funne det angeläget att denna inom måttlig

tid skulle komma till stånd i större utsträckning. Å andra sidan vor''e det

uppenbart, att man icke finge sträcka sig så långt i garantigivningen att

möjlighet öppnades till spekulationsaffärer på det allmännas bekostnad.

Bestämmelserna borde lämpligen göras så rymliga, att de gåve exportkreditnämnden

möjlighet att anpassa garantigivningen efter skiftande förhållanden,

varvid det borde få ankomma på nämnden att, alltefter det aktuella

behovet av hårdvalutor, skärpa eller minska kravet på självrisk för exportören

vid lämnandet av lagergarantier. I fråga om konstruktionen av

garantigivningen anför föreningen följande:

Såsom bas för garantigivningen synas närmast uppställa sig tre möjliga

alternativ:

1. Exportörens självkostnader för varan fritt fabrik ökat med transportoch

försäkringskostnader samt tull- och lagringsutgifter.

2. Varans normala exportvärde fob svensk hamn ökat med transport- och

försäkringskostnader samt tull- och lagerutgifter jämte skäliga försäljningskostnader

på platsen.

3. Varans på basis av tidigare försäljning till marknaden eller eljest beräknade

utförsäljningspris å marknaden ifråga.

Exportföreningen vill för sin del föreslå, att möjlighet författningsenligt

lämnas öppen för garantigivning i alla dessa tre alternativa fall, varvid föreningen

emellertid av praktiska skäl vill förorda alternativen 2 och 3. Av

dessa synes alternativ 3 vara att föredraga. Avgörande för exportörernas

inställning torde bliva icke minst den procentsats, som i de olika fallen må

av nämnden tillämpas vid garantigivningen.

För att exportören skall kunna använda de på lager exporterade varorna

såsom underlag för banklån bör garanti kunna lämnas även till långivande

bank, varvid Exportkreditnämnden uppenbarligen bör tillerkännas regressrätt

gentemot exportören med de modifikationer, som kunna härledas ur

eventuellt av honom tecknad särskild exportkreditgaranti.

Exportföreningen framhåller därjämte, att den brittiska garantigivningen

avsåge icke endast förlust i samband med lagerhållning i utlandet utan

även kostnader för marknadsundersökningar samt reklam in. in. Enligt föreningens

mening vore det angeläget att den svenska lagstiftningen utformades

på sådant sätt att exportkreditnämnden finge möjlighet att på villkor,

som syntes böra utformas först efter närmare undersökning, lämna garan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

tier för viss del även av förluster härrörande ur sådan exportförsäljningsverksamhet.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation stödjer tanken på ett

garantisystem gentemot förluster på konsignationslager samt framhåller,

att en kapitalkrävande lagerhållning även vore behövlig för de smärre exportörerna.

Enligt organisationen vore det av stor vikt, att garantisystemet

gåve ökade möjligheter för exportörerna att få bankkrediter i ett så tidigt

skede som möjligt.

Kooperativa förbundet anför att en utvidgning av garantigivningen till

att omfatta även lagerhållning i andra länder och då särskilt Amerikas förenta

stater under nuvarande förhållanden kunde anses ändamålsenlig och

sammanfalla med exportkreditnämndens uppgift. Vid lämnandet av garanti

borde nog som regel krävas, att den svenske lagerhållaren i Förenta staterna

förvissar sig om att kunna sälja någon del av den lagrade varan omedelbart

och ha utsikt till en fortgående försäljning, som motiverade lagerhållning. Det

synes förbundet vara en lämplig åtgärd, när det nu är fråga om att stimulera

exporten till USA, att exportkreditnämnden erhåller rätt att garantera ersättning

för den förlust en svensk lagerhållare kan vållas inom ramen för maximigränsen

som i fråga om garanti för lagerhållning säkerligen av nämnden

måste komma att begränsas till högst 50 procent av varornas värde.

Förslaget att exportkreditgaranti skall kunna lämnas

även för icke inhemska alster har lämnats utan erinran

av statskontoret. Ämbetsverket förutsätter emellertid, att ett utvidgat

bemyndigande icke komme att utnyttjas i andra fall än då hårdvaluta erhölles

för vara, som importerats för mjukvaluta.

Kommerskollegium har tillstyrkt ifrågavarande förslag. Med hänsyn särskilt

till nödvändigheten att öka exporten mot dollar finna även riksbanksfullmäktige

det önskvärt, att exportkreditnämndens befogenheter icke äro

alltför begränsade. Ur dessa synpunkter förefaller det riksbanksfullmäktige

som om några vägande invändningar icke kunde riktas mot förslaget att

exportkreditgaranti skulle kunna lämnas även för icke inhemska alster,

eftersom man borde kunna förutsätta, att nämnden vid handläggningen av

ärendena noga avvägde risker och fördelar.

Riksgäldsfullmäktige avstyrka däremot nu ifrågavarande utbyggnad av

exportkreditgarantigivningen, enär fullmäktige på grundval av det föreliggande

materialet ej ansett sig kunna bedöma i vad mån ändringen skulle

kunna bidraga till en ökning av vår export och något större behov av utbyggnaden

icke såvitt visats förelåge.

Exportkreditnämnden tillstyrker förslaget. Garantigivning i samband

med försäljning av varor av utländskt ursprung borde dock enligt nämndens

uppfattning förekomma endast då försäljningen ur handels- eller valutapolitiska

synpunkter frainstode som särskilt önskvärd, framför allt

då den vore ägnad tillföra landet dollar eller annan hårdvaluta.

Nu ifrågavarande förslag tillstyrkes vidare av Stockholms handelskammare.

Även Skånes handelskammare anser förslaget förtjänt att prövas,

under det att Handelskammaren i Gävle ställer sig tveksam till detsam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

13

ma, enär dess förverkligande enligt kammarens uppfattning skulle förrycka

syftet med exportkreditgarantierna. Det kunde dessutom enligt kammaren

bland annat befaras, att rena transitovaror, för vilka exportkredit beviljades,

erhölle sken av att vara av svensk tillverkning, varigenom svenska

varors renommé kunde bli lidande.

Exportföreningen tillstyrker förevarande förslag och icke heller Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation vill motsätta sig detsamma under

förutsättning att bestämmelserna tillämpas så, att de icke kunna skada

svenska producenter.

Kooperativa förbundet anser, att till inhemska alster böra räknas varor,

som tillverkats inom landet av utländska råvaror, även om produktionskostnaderna

icke äro av den storleksordningen, att de väsentligen utgöra

varans produktionsvärde. Önskemålet om exportkreditgaranti för transitoaffärer

ställer sig förbundet icke helt avvisande till. Sådana affärer måste

enligt förbundet vara bedömningsfall.

Förslaget om en generell höjning av maxim igarantien

till 85 procent biträdes icke odelat av statskontoret som förklarar

sig icke ha blivit övertygat om lämpligheten av en generell höjning

av maximigarantisatsen till 85 procent av kreditbeloppet. Ämbetsverket förordar

dock, att exportkreditnämnden erhåller bemyndigande att, då särskilda

skäl föranleda därtill, medgiva garantier upp till 85 procent av kreditbeloppet

även i fall maximigränsen eljest vore 75 procent.

Kommerskollegium finner det tveksamt, om den föreslagna höjningen av

maximigarantien verkligen erfordras. Enligt kollegii mening vore det angeläget

att behålla det incitament för exportören till noggrant övervägande

av riskerna, som låge däri, att exportkreditgarantien icke vore större än att

en förlust medförde en kännbar återverkan även för exportörens egen del.

Den föreslagna höjningen av maximigarantien lämnas utan erinran av

riksbanksfullmäktige men avstyrkes av riksgäldsfullmäktige. Härvid åberopa

vederbörande fullmäktige samma skäl som de anfört för sin inställning

till förslaget om uppmjukning av bestämmelserna rörande varans ursprung.

Exportkreditnämnden biträder förslaget. Enligt nämndens mening borde

dock någon ändring av hittillsvarande praxis rörande garantiprocentsatsens

höjd i regel icke ifrågakomma, utan den vanliga garantiprocentsatsen alltjämt

understiga nuvarande maximum. Det funnes emellertid fall då en

högre garantiprocentsats kunde vara motiverad. Med hänsyn till att konkurrensen

på hårdvalutaländerna i regel vore betydligt större än på andra

marknader, varav följde lägre vinstmarginal, kunde det sålunda ur privatekonomiska

synpunkter ställa sig mindre fördelaktigt för en exportör att

sälja till ett hårdvalutaland, men i den mån denna olägenhet kunde uppvägas

genom exportkreditgaranti upp till 85 procent, borde möjlighet för

en garantigivning intill denna gräns stå öppen för alla varuslag. Nämnden

framhåller dock samtidigt, alt en garantigivning av denna höjd, särskilt

som den komme att avse insolvensrisk hos köparen, skulle vara förenad

med ej oväsentligt ökad risk, och att den endast syntes höra ifrågakomma

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

då försäljningen ur valutasynpunkt vore särskilt önskvärd och kreditgivningen

ined hänsyn till inhämtade soliditetsupplysningar tedde sig befogad.

Stockholms handelskammare tillstyrker förslaget och även Skånes handelskammare

finner detsamma värt att pröva. Handelskammaren i Gävle

tillstyrker ävenledes.

Exportföreningen finner med hänsyn såväl till den numera allmänt minskade

vinstmarginalen vid export som speciellt med tanke på de svårarbetade

hårdvalutamarknaderna detta förslag vara välbetänkt. Föreningen föreslår

i detta sammanhang att i författningen om exportkreditgarantier enahanda

maximala procentsatser fastställas beträffande varje form av garantigivningen,

så att nämnden får tillfredsställande möjligheter att anpassa

densamma efter skiftande förhållanden.

Även Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt Kooperativa

förbundet tillstyrka förevarande förslag.

I anledning av vad som anförts i promemorian rörande exportkreditgarantigivning

i samband med entreprenadarbeten

utomlands förordar statskontoret stor försiktighet i fråga om

eventuell uppmjukning av hittillsvarande praxis beträffande garantigivningen

i samband med entreprenadarbeten. Såsom skäl härför åberopar ämbetsverket

de svårbedömbara riskerna på området och den omständigheten

att större delen av de på garantigivningen hittills uppkomna förlusterna

hänfört sig till entreprenadverksamhet.

Kommerskollegium anser svensk entreprenadverksamhet utomlands vara

av betydelse för Sverige och tillstyrker därför promemorians förslag i denna

del.

Riksgäldsfullmäktige avstyrka förslaget, enär något större behov av detsammas

genomförande icke såvitt visats förelåge.

Exportkreditnämnden anför, att nämnden i det närmaste undantagslöst

ställt garanti till förfogande, då sådan begärts. Garantigivningen hade kommit

att uppgå till ett par tiotal miljoner kronor, medan sjuttio procent av

nettoutbetalningarna för skadefall fallit på dessa garantier. Enligt nämndens

uppfattning hade de utländska konkurrenter, med vilka svenska entreprenadföretag

haft att räkna, aldrig haft stöd av mera omfattande exportkreditgaranti

än som erbjudits av svenska staten. Möjligen hade emellertid

amerikanska entreprenadföretag erhållit uppdrag i samband med kreditgivning

från amerikanska finansinstitut, i vilka fall svenska företag saknat

möjlighet att göra sig gällande. Att den svenska entreprenadverksamheten

i utlandet kommit att förbli av relativt blygsam omfattning hade alltså icke

haft sin orsak i att exportkreditnämnden varit alltför restriktiv i sin garantigivning.

Någon anledning frångå hittillsvarande praxis i riktning mot

mera liberala riktlinjer för omfattningen av den med entreprenadarbeten

förenade kreditgivningen funne nämnden för närvarande icke föreligga.

Skånes handelskammare och Handelskammaren i Gävle biträda förslaget

och det synes även Exportföreningen naturligt att exportkreditnämndens

befogenheter på detta område utvidgas så, att det blir möjligt att i lämpliga

fall låta garantierna omfatta jämväl produkter från tredje land.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

15

Departementschefen.

Då ett system med statlig exportkredit infördes år 1933, skedde detta i

syfte att främja exporten och därigenom bereda ökade arbetstillfällen inom

landet, varav behov då förelåg på grund av den rådande svåra arbetslösheten.

Systemet har emellertid bibehållits även efter det att arbetslöshetskrisen

övervunnits. Detta har bland annat berott därpå att statlig exportkreditgivning

förekommer i ett stort antal med Sverige konkurrerande

länder och att därför den svenska industrien för export till vissa stater

eller av vissa produkter haft behov av ett motsvarande stöd. Värdet för industrien

av exportkreditgarantier har sedermera ökats, då valutarestriktioner

och transfereringshinder tillkommit. Systemet har emellertid fått betydelse

även i större sammanhang. Under det senaste decenniet ha sålunda i åtskilliga

handelsavtal införts bestämmelser om att statlig exportkreditgaranti skall

medgivas vid kreditgivning för viss export från Sverige. Exportkrediten har

i dessa fall trätt i stället för kreditgivning från svenska statens sida. Till

dessa handelspolitiska skäl för exportkreditgarantier ha under senaste åren

tillkommit närbesläktade valutapolitiska synpunkter.

De exportkrediter som hittills förekommit ha, trots prisstegringarna på

exportvarorna, tagit i anspråk endast en mindre del av det garantibelopp,

som riksdagen beviljat. Den 31 december 1949 omfattade sålunda statens

garantier blott cirka 100 miljoner kronor av det belopp å 300 miljoner kronor,

vartill garantierna må uppgå under tiden till och med den 30 juni

1951. På exportkreditnämndens hittillsvarande verksamhet har, bortsett från

finska skadefall som reglerats i särskild ordning, uppkommit en behållning av

9,6 miljoner kronor. Siffrorna vittna väl om den försiktighet, varmed nämnden

handhaft sin uppgift, och om den noggranna prövning, som skett i de enskilda

garantigivningsfallen.

En av orsakerna till att det belopp, som anvisats för garantigivning, endast

till en mindre del kommit att utnyttjas för det avsedda ändamålet, har

otvivelaktigt varit de förhållandevis snäva restriktioner, som hittills gällt

för exportkrediterna. Endast i ringa mån har en anpassning kunnat ske till

det nya marknadsläge, som uppstått under de senaste åren. I stort sett har

garantigivningen i nuvarande form icke påverkat exporten till de ur valutasynpunkt

mest angelägna marknaderna. Exportkreditgarantierna utgöra

nämligen främst ett stöd mot transfereringshinder. Av naturliga skäl

har en dylik garantigivning blivit av ringa betydelse, när det gällt att främja

exporten till dollarmarknaderna.

Inkomsterna av exporten till Förenta staterna och andra hårdvalutaländer

uppbära i nuvarande läge blott en del av den import som vårt land

har från dessa länder. Om och i vilken utsträckning det i framtiden

skall bliva möjligt att, liksom före kriget, importera varor från Förenta

staterna mot betalning i andra valutor än dollar är ovisst. Uppenbart är, att

en ökning av den svenska exporten på ifrågavarande land i betydande grad

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

beror på möjligheterna att upparbeta en marknad för produkter, som hittills

icke alls eller blott i obetydlig utsträckning försålts där, exempelvis

produkter av den svenska verkstadsindustrien samt trä- och metallmanufakturen.

En inriktning på den amerikanska marknaden kräver emellertid,

såsom framhållits från exportindustriens sida, betydligt större arbete och

medför flera risker än en försäljning på mjukvalutamarknader; samtidigt

äro vinstmöjligheterna för exportören ofta mindre.

Från statsmakternas sida ha olika åtgärder vidtagits för att öka vår industris

konkurrenskraft för export mot betalning i dollar- och annan hårdvaluta.

Även om den svenska kronans devalvering i detta sammanhang varit

av stor betydelse, är det uppenbarligen alltjämt anledning att överväga olika

praktiska åtgärder i exportfrämjande syfte. Bland annat torde exportkreditreglerna

böra anpassas till det nya läget. Systemet torde främst böra utbyggas

så att det kan ge en värdefull stimulans åt exporten på hårdvalutamarknaderna.

Önskemål härom ha framförts bland annat under överläggningar

inom samarbetsorganet för export- och produktionsökning där man

pekat på de risker, som en övergång till ökad export till dollarområdet och

därmed jämförliga stater kan medföra för de enskilda företagen. Under nu

angivna förhållanden synes frågan om en utbyggnad av exportkreditgarantisystemet

böra upptagas till prövning och underställas riksdagen redan innevarande

år. De erfarenheter, som under det närmaste året kunna göras

av nyheter i systemet, torde böra redovisas nästa år, då frågan om fortsatt

bemyndigande att meddela exportkrediter kommer upp till behandling i anledning

av att riksdagens senast lämnade bemyndigande utlöper den 30

juni 1951.

1 den förut nämnda promemorian ha förslag framlagts om vissa ändringar

i riktlinjerna för exportkreditgarantigivningen i syfte att främja vårt lands

export till hårdvalutaländer. Viktigast torde härvid vara förslaget rörande

garanti mot förluster å lagerhållning utomlands. Detta

lörslag har i allmänhet tillstyrkts av näringslivet men mött kritik från flertalet

myndigheter, som hörts i ärendet. Kritiken har delvis varit av mera

principiell art men främst motiverats av ovissheten beträffande förlustrisken

och de förmodade svårigheterna att giva garantisystemet en tillfredsställande

praktisk utformning. Exportkreditnämndens verkställande direktör har

emellertid numera på ort och ställe inhämtat närmare uppgifter rörande

den ordning, som tillämpas vid motsvarande garantigivning i England. Systemet

innebär bland annat, att särskilda garantier kunna beviljas såväl för

upprättande av lager i Amerikas förenta stater och Canada som för andra

åtgärder till främjande av exporten på dessa länder, exempelvis marknadsundersökningar

och annonskampanjer. Kostnaderna för sådana åtgärder

kunna bliva relativt höga, och det torde mången gång vara svårt att förutse

i vad mån de komma att täckas av framtida försäljningar. Erfarenheterna

av det engelska systemet ha varit tillfredsställande ur såväl det allmännas

som näringslivets synpunkt. Man torde kunna utgå från att även i vårt land

mänga exportörer icke våga ikläda sig dylika kostnader, såvida de icke kunna

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

erhålla täckning för viss del av risken, utan föredraga att bearbeta de ofta

mera vinstgivande och mindre kostnadskrävande mjukvalutaländerna. Jag

anser mig under sådana förhållanden böra tillstyrka, att exportkreditnämnden

försöksvis beredes möjlighet att i viss utsträckning bevilja garanti mot

förluster å lagerhållning utomlands. Bland annat på grund av de engelska

erfarenheterna anser jag icke att tekniska svårigheter böra få hindra att den

föreslagna nya linjen prövas. Med hänsyn till frågans outredda läge är jag

däremot icke beredd att förorda någon svensk garanti mot förluster på marknadsundersökningar

och annonskampanjer o. d. Vad angar marknadsundersökningar

har det allmänna för övrigt givit stöd på annat sätt genom bidrag

ur handels- och sjöfartsfonden till samfällda branschundersökningar i

Förenta staterna, anordnade av olika näringsorganisationer. Innan exportkreditnämnden

börjar utställa garantier mot förluster å lagerhållning, torde

inom nämnden böra företagas en närmare utredning rörande den lämpliga

utformningen av garantierna och denna fråga därefter underställas Kungl.

Maj:ts prövning. I detta sammanhang må framhållas, att jag förutsätter

att nämnden kommer att tillämpa den nya garantiformen med stor försiktighet.

Med hänsyn till att densamma betydligt skiljer sig från exportkredit

i förut tillämpad form och då riskerna äro svåra att på förhand bedöma,

torde det vara lämpligt att en särskild maximisumma fastställes för nu

ifrågavarande garantigivning. Inom ramen för det till exportkreditnämndens

förfogande för garantigivning över huvud taget stående beloppet av 300

miljoner kronor torde nämnden för nu ifrågavarande ändamål lämpligen

böra få ikläda staten ansvar högst intill ett belopp av 30 miljoner kronor.

1 detta sammanhang må erinras om att exportkreditnämndens bemyndigande

att meddela exportkreditgarantier allenast gäller för viss tid. Tidsbegränsningen

har emellertid icke ansetts utgöra hinder mot utställande av

garantier, som utlöpa först efter bemyndigandets utgång. I överensstämmelse

härmed böra jämväl garantier av den nya formen kunna utställas med

flerårig löptid.

1 promemorian föreslås vidare, att exportkreditgaranti skall

kunna lämnas även för icke inhemska alster. Förslaget

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Den

sålunda ifrågasatta utvidgningen av garantigivningen torde i en del fall

kunna få betydelse ur valuta- och handelspolitiska synpunkter. Med hänsyn

härtill tillstyrker jag förslaget. Jag förutsätter därvid att exportkreditnämnden

använder sig av den nu föreslagna vidgade möjligheten allenast i sådana

fall, då möjlighet därigenom skapas alt tillföra vårt land hårdvaluta eller

eljest särskilda skäl tala därför och dessutom andra svenska intressen icke

trädas för när.

Vissa skäl synas vidare tala för den generella h ö j n i n g a v in a x i m igränsen

f ö r exportkredit till 85 procent, som ifrågasatts

i promemorian. Även om exportkreditnämnden, savilt man nu kan bedöma,

endast undantagsvis kommer afl utnyttja den förordade höjningen av garantiens

maximum, torde det likväl vara värdetullt för nämnden att också

2 Hihang till riksdagens protokoll 19.r)0. 1 samt. Nr 211.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

i andra än de begränsade fall som hittills kunnat förekomma — kunna ge

exporten den stimulans, som en garanti upp till förutnämnda gräns innebär.

Nämnden bör dock givetvis alltid se till, att garantien icke sättes till högre

belopp än att exportören får verklig känning av uppkommande förlust och

sålunda tvingas att på förhand noga överväga riskerna. Då garantigivning till

nu angiven höjd medför en ej oväsentligt ökad risk, synes den, såsom exportkreditnämnden

framhållit i sitt yttrande, endast böra ifrågakomma, då

försäljningen ur valutasynpunkt är särskilt önskvärd.

I promemorian framhålles slutligen, att garantier i samband

med entreprenadarbeten utomlands hittills enligt exportkreditnämndens

praxis ej fastställts till högre belopp än som motsvarat värdet av

svenska varor och tjänster som levererats i samband med entreprenaden.

.Emellertid itrågasättes om icke vid garantigivningen hänsyn i viss utsträckning

skulle kunna tagas även till värdet av varor av utländskt ursprung, som

ingå i varuleveranserna i samband med en sådan entreprenad, detta med

hänsyn till de betydande valutabelopp, som en dylik entreprenadverksamhet

kan tillföra landet även i det fall att material från tredje land i stor utsträckning

utnyttjas för verksamheten. Den utvidgning av garantien för

entreprenadarbeten, som sålunda förordas, torde icke sträcka sig mvcket

längre än som i propositionen nr 117 till 1939 års riksdag förordades av dåvarande

chefen för handelsdepartementet. I remissyttrandena äro åsikterna

om lämpligheten av en uppmjukning av praxis delade. Med hänsyn härtill

och till de stora förluster — cirka 70 procent av nettoutbetalningarna för

skadefall — som gjorts å garantigivning för entreprenadarbeten, är det naturligt

att försiktighet iakttages vid uppmjukningen av praxis på detta område.

Jag anser mig i huvudsak kunna ansluta mig till den av departementschefen

år 1939 deklarerade uppfattningen, att en något friare praxis bör tilllämpas

för de särskilda fall, då föreliggande omständigheter göra detta berättigat

och önskvärt.

I övrigt torde nu gällande riktlinjer för exportkreditgarantigivningen böra

bibehållas oförändrade.

Den utbyggnad av garantigivningen, som jag i det föregående tillstyrkt,

tär med säkerhet icke sådana verkningar, att behov uppkommer att överskrida

det till 300 miljoner kronor bestämda maximibeloppet för exporlkreditgarantierna

under tiden till och med utgången av budgetåret 1950/51. Någon

ändring av det sammanlagda garantibeloppet behöver därför icke nu

ifrågasättas.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

löreslå riksdagen medgiva

dels att under tiden till och med utgången av budgetåret

1950/51 statlig exportkreditgaranti må lämnas i huvudsaklig

överensstämmelse med de riktlinjer som angivits i det föregående,

dels ock att staten må under samma tid inom ramen för

tidigare beslutat maximibelopp av 300 miljoner kronor åta
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 211.

19

ga sig betalningsansvar för lagerhållning i utlandet till ett

belopp av högst 30 miljoner kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

C. G. Gyllenhaal.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:286 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten. a1 i texten
  2. SU 1950:151 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående vissa ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten