Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 27b) om rätt till jakt

1950-03-31 · 25 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:216, Med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 27b) om rätt till jakt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

1

Nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad Igdelse av 2 § lagen den 3 juni 1938

(nr 27b) om rätt till jakt; given Stockholms slott den

31 mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härigenom jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen

den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom proposition den 13 januari 1950 (nr 59) har Kungl. Maj:t för

riksdagen framlagt förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde,

vari meddelas bestämmelser om utsträckningen av fastigheternas ägovälden

i havet och de stora insjöarna. I nämnda lagförslag har allt vatten som

skall ingå i fastigheterna betecknats såsom enskilt vatten, medan de vattenområden

som ej skola omfattas av enskild äganderätt benämnts allmänt

vatten. Gränslagsförslaget innebär bl. a. att vid vissa öar och holmar som

äro mindre än 100 meter långa vattnet kommer att bli allmänt ända in till

stranden. Som följd härav skulle, om jaktlagen lämnades oförändrad, ägarens

jakträtt å vattnet kring ön eller holmen bortfalla och jakten där i

viss utsträckning bli fri. Detta har ansetts kunna medföra vissa vådor från

naturskydds- och viltvårdssynpunkt. I förevarande proposition föreslås därför

att ägaren av dylik ö eller holme fortfarande skall äga ensamrätt till

jakt å det intilliggande vattnet. Hans jakträtt skall dock enligt förslaget

begränsas till att omfatta endast vattenområdet inom 100 meter från strandlinjen.

1 llihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 216.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt

Härigenom förordnas, att 2 § lagen

erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

2

Jakträtt tillkomme, där ej annorledes

stadgas i denna lag, en var jordägare

å honom tillhörigt område.

till jakt.

den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall

(Föreslagen lydelse.)

§•

1 mom. Jakträtt tillkomme, där ej

annorledes stadgas i denna lag, en

var jordägare å honom tillhörigt område.

2 mom. Finnes enligt lagen om

gräns mot allmänt vattenområde allmänt

vatten vid stranden av ö eller

holme som utgör fastighet eller del

därav, have strandens ägare jakträtt

jämväl å det allmänna vattnet intill

etthundra meter från strandlinjen,

bestämd på sätt i nämnda lag sägs.

Skulle med tillämpning av vad sålunda

stadgats flera strandågare erhålla

jakträtt å samma allmänna vattenområde,

skall en var av dem hava

jakträtt å den del av området som

är hans strand närmast.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1951.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott

den 24 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet fråga om vissa

ändringar i jaktlagen samt anför följande.

Inledning.

Enligt 2 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt, den s. k. jaktlagen, gäller

som huvudregel, att en var jordägare har jakträtt å honom tillhörigt område.

Jakträtt innebär enligt 1 § uteslutanderätt att å det område jakträtten

omfattar jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur och fåglar samt

deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg.

Tillämpningen av nyssnämnda stadgande i 2 § är bl. a. beroende av hur

långt fastigheternas ägovälden skola anses sträcka sig i havet och de stora

insjöarna. Några direkta föreskrifter härom finnas för närvarande icke. Enligt

rättstillämpningen — som huvudsakligen grundar sig på vissa bestämmelser

i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske — anses emellertid alla

vattenområden inomskärs i saltsjön i sin helhet tillhöra ägarna av kringliggande

fastland, öar och holmar. Vid öppna havsstranden och utom skären

anses strandägares vattenområde i allmänhet sträcka sig till och med

180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.

Vad angår de stora insjöarna synes icke ha utbildats någon bestämd

praxis i förevarande fråga. Åtminstone beträffande några av dessa sjöar är

det dock allmänt erkänt, att vissa öppna vattenområden icke skola inräknas

i strandfastigheternas ägovälden.

Genom proposition den 13 januari 1950 (nr 59) har Kungl. Maj :t för

riksdagen framlagt förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, vari

upptagits uttryckliga bestämmelser i nyss berörda ämne.

Enligt detta lagförslag — som bygger på ett av lagberedningen upprättat

förslag — skall vattenområde som ingår i fastigheterna benämnas enskilt

vatten och annat vattenområde kallas allmänt vatten. Förslaget innebär, att

allmänt vatten skall finnas, förutom i havet, allenast i Vänern, Vättern,

Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. I fråga om det enskilda vattnets om
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

fattning, där allmänt vatten sålunda skall förekomma, stadgas i förslaget,

att till fastigheterna skall hänföras:

1. allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme

av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen, där den stranden

följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten inom

denna djupkurva;

2. allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd

än en kilometer räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst

etthundra meters längd, dock med den inskränkningen att ej på grund härav

skall till fastigheterna hänföras vatten vid ö eller holme, vilken från fastlandet

helt skiljes av vatten med sådan förbindelse;

3. allt vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten

som enligt 1 eller 2 tillhör fastigheterna; samt

4. vissa särskilt uppräknade vattenområden i Östersjön, Hjälmaren och

Storsjön.

Vid tillämpning av dessa stadganden skola strandlinjer och vattendjup

bestämmas, i havet efter förhållandena vid normalt medelvattenstånd och i

de stora insjöarna med utgångspunkt från vattenstånd som direkt angivits

i förslaget.

De sålunda föreslagna reglerna kunna i vissa fall medföra att vattenområde

som nu anses tillhöra en fastighet frångår ägaren och i stället blir

allmänt vatten. I den mån så sker skall enligt ett -säd samma proposition

fogat förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. in. ersättning

av statsmedel utgå för värdet av fiskerätt och annan förmån som vederbörande

förlorar. Därvid kan bl. a. gottgörelse för förlust av jakträtt komma

i fråga.

Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde avser i princip att

reglera äganderätten allenast beträffande vattentäckt område. Lagberedningen

har emellertid anfört, att skär och holmar stundom kunde vara så

små att de borde anses följa vattenområdet. Om de vore belägna inom allmänt

vattenområde, konnne de följaktligen ej att ingå i fastighet, och om

de låge inom enskilt vattenområde komme de att tillhöra den fastighet

till vilken vattenområdet skulle hänföras. Någon storleksgräns för dessa

skär och holmar kunde enligt beredningens mening ej angivas i lag, utan

avgörandet syntes få bero på prövning i varje särskilt fall.

I vidare mån än nu sagts beröres äganderätten till öar och holmar överhuvud

icke av den föreslagna lagstiftningen. Om en holme är mindre än 100

meter lång och icke ligger inom gränserna för enskilt vatten utanför annan

landbildning, kommer ägaren emellertid att förlora hela det vattenområde

som nu anses höra till holmen. Gränsen mellan denna och det omgivande

allmänna vattnet skall då, enligt förslaget, anses följa strandlinjen, bestämd

efter visst vattenstånd enligt vad nyss sagts.

Under förarbetena till förslaget ifrågasattes av vissa myndigheter och sammanslutningar,

om icke i dylikt fall holmens ägare borde erhålla jakträtt

å det allmänna vattnet kring holmen. På grund härav anförde lagbered
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kungl Maj:ts proposition nr 216.

ningen, att beredningen förutsatte att denna fråga konime att regleras genom

särskild lagstiftning, om så funnes påkallat. Ett liknande uttalande

gjordes av chefen för justitiedepartementet i samband med att beredningens

förslag den 18 juni 1949 remitterades till lagrådet.

Med anledning av vad sålunda förekommit blev frågan om jakträtten kring

mindre öar och holmar i allmänt vatten upptagen av 1949 års jaktutredning.1

Denna utredning har den 21 november 1949 överlämnat en promemoria i

ämnet med därvid fogat utkast till lag om ändring i jaktlagen.

Jaktutredningens promemoria.

I jaktutredningens promemoria anföres, att flera skäl talade för att särskilda

bestämmelser borde meddelas angående jakträtten kring sådana öar

och holmar som enligt den föreslagna lagstiftningen om gräns mot allmänt

vattenområde komme att få strand mot allmänt vatten. Från allmän synpunkt

vore det härvid främst jaktvårds- och naturskyddsintressen som gjorde

sig gällande. De bästa häckningsplatserna för ett stort antal sjöfågelarter

vore ofta belägna i utskärgårdarna, där de flesta holmarna icke uppnådde

en längd av 100 meter. Inom dessa områden hade föreningar och enskilda

nedlagt ett omfattande arbete för att bereda sjöfågeln skydd under

häckningstiden. Man torde emellertid enligt utredningens uppfattning icke

kunna räkna med att markägarnas intresse att skona och skydda sjöfågeln

skulle kunna upprätthållas, om jakträtten på de intilliggande vattenområdena

fråntoges dem och de kunde befara att andra komme att bedriva ett

svårkontrollerbart skytte där.

I detta sammanhang erinrar utredningen om bestämmelserna i 13 § jaktlagen.

Enligt nämnda lagrum må å öppna havet samt i skärgård på holmar,

klippor och skär, som ej höra till visst hemman, utan tillstånd av kronan

icke idkas annan jakt än sådan, som den bofasta kustbefolkningen av

ålder bedrivit efter säl eller sjöfågel. Utredningen anför, att det i åtskilliga

fall torde bli denna regel som bleve tillämplig beträffande vattenområdena

vid de småholmar, varom nu är fråga, därest ej särskilda regler meddelades

angående jakträtten där. Enligt utredningens mening saknades emellertid

anledning att utvidga kustbefolkningens nu åsyftade jaktutövningsrätt till

dessa områden. En dylik utvidgning skulle också öka de svårigheter, som

redan för närvarande gjorde sig gällande vid tillämpningen av 13 § jaktlagen.

Bland annat vore att märka, alt med hänsyn till det sätt, varpå strandlinjen

för en holme vid allmänt vatten skulle bestämmas, markägarens

jakträtt vid högvatten komme att omfatta även visst vattentäckt område,

1 Jaktutredningen består av expeditionschefen i jordbruksdepartementet E. H. Kling såsom

utredningsman samt ordföranden i Svenska jägareförbundet, direktören C. L. C. C.-son Grill,

Stockholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren C. A. D. Jonsson, Skedsbygd,

ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren P. J. Näslund, Åsele, ledamoten av

riksdagens andra kammare, metallarbetaren P. A. Sköldin, Sundbyberg, byråchefen i domänstyrelsen

J. T. D. Wennmark och ordföranden i Jägarnas riksförbund, direktören C. Wikström,

Stockholm, såsom sakkunniga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

medan å andra sidan vid lågvatten jaktutövningsrätt enligt 13 § jaktlagen

kunde komma att föreligga jämväl med avseende å en större eller mindre

strandremsa på holmen.

Vidare borde enligt utredningen beaktas, att om ägaren till en holme av

nu ifrågavarande slag ej finge jakträtt på det angränsande vattnet, detta

ofta torde medföra att han ej alls kunde utnyttja holmen för jakt. Jakträtten

på själva holmen vore nämligen regelmässigt av underordnad betydelse

i jämförelse med rätten att därifrån idka jakt över intilliggande vattenområden.

På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen, att för det fall,

att ö eller holme har strand mot allmänt vatten, den till ön eller holmen

hörande jakträtten skall genom särskilt lagstadgande utsträckas till att omfatta

även viss del av det allmänna vattnet. Enligt vad utredningen anför

kunde visserligen häremot invändas, att det i och för sig icke vore lämpligt

att låta en befogenhet, som i princip åtföljde äganderätten, hänföra sig till

ett område som icke inginge i vederbörande fastighet. Det funnes emellertid

redan exempel på en dylik anordning. Enligt 5 § 1 mom. jaktlagen hade

sålunda den, som ägde marken på båda sidor av en väg, jakträtt på vägen

även om denna ej tillhörde honom.

Utredningen har övervägt, huruvida motsvarande bestämmelser borde

meddelas beträffande sådana öar och holmar av mindre än 100 meters längd,

vilka ligga i enskilt vatten utanför annan landbildning men nära den yttre

gränsen för detta enskilda vatten. Detta har utredningen emellertid icke

funnit påkallat. Härom och om innebörden av utredningens förslag i vissa

liknande fall har utredningen anfört följande.

I detta sammanhang må framhållas, att den föreslagna lagstiftningen om

gräns mot allmänt vattenområde visserligen medför rubbning av bestående

förhållanden på det sättet att äldre äganderätt till vattenområde utanför

den nya gränsen mot allmänt vatten upphäves men att densamma icke avser

att reglera gränsdragningen mellan olika fastigheter inbördes. Härav

torde få anses följa, att en holme av mindre än 100 meters längd, som utgör

fastighet eller del därav och som i sin helhet är belägen innanför den

nya gränsen, även i fortsättningen kan vara försedd med enskilt vatten.

Till holmen kommer då alltjämt att höra jakträtt å detta enskilda vattenområde.

Åt det håll där allmänt vatten vidtager når emellertid i ett dylikt

fall det till holmen hörande enskilda vattnet icke längre ut än som betingas

av förhållandena kring den mark, som är avgörande för sträckningen av den

nya gränsen mot allmänt vatten. Att utsträcka jakträtten till att avse jämväl

någon del av det allmänna vattenområdet utanför det enskilda vattnet

torde icke vara påkallat ur de allmänna synpunkter, som ovan anförts såsom

motivering för en utvidgning av jakträtten. Om holmen antages ligga

i den nya gränsen mot allmänt vatten så att endast någon av dess sidor

vetter mot det enskilda vattenområdet, torde till holmen kunna komma

att höra en del av sistnämnda område. Med holmen skulle då vara förknippad

jakträtt såväl å enskilt vatten som, enligt de här föreslagna reglerna, å

allmänt vatten. Om holmen antages ligga helt inom allmänt vattenområde,

erhåller holmens ägare jakträtt å allmänt vatten vid alla sidor av holmen.

Sträcker sig i sådant fall enskilt vattenområde, för vars gräns mot allmänt

vatten förhållandena kring annan fastighet äro avgörande, nära intill hol
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

men, kommer emellertid den med holmen förbundna jakträtten å allmänt

vatten att i riktning mot det enskilda vattnet omfatta allenast ett obetydligt

område. Att märka är emellerid att även till en dylik holme torde kunna

höra enskilt vatten, ehuru detta är avskilt från holmen genom en större eller

mindre remsa allmänt vatten.

Vad angår frågan, hur långt från stranden jakträtten på det allmänna vattnet

bör sträcka sig, erinrar utredningen, att i förslaget till lag om gräns

mot allmänt vattenområde såsom huvudregel för avgränsningen av enskilt

vatten upptagits en alternativ djup- och avståndskurva. I nu förevarande

fall måste det emellertid enligt utredningens mening anses fullt tillfredsställande

att anknyta enbart till visst avstånd från stranden. Därigenom

tillgodosåges också kravet på enkelhet och lättillämplighet. Sagda avstånd

syntes lämpligen kunna bestämmas i överensstämmelse med avståndsregeln

i gränslagsförslaget, och jakträtten borde således sträcka sig intill 300 meter

från strandlinjen. Såsom skäl för att jakträtt borde medgivas på ett så

stort område har utredningen anfört det allmänna intresset av att icke

alltför mycket begränsa jakträttsinnehavarens möjlighet att nedlägga sårat

villebråd. Dessutom har utredningen framhållit, att därest nämnda avstånd

valdes, något anspråk på ersättning av statsmedel för förlust av jakträtt sannolikt

i regel ej komme att framställas.

Utredningen har ansett, att den nya regeln om jakträtten vid öar och

holmar med strand mot allmänt vatten lämpligen borde få sin plats mellan

5 och 6 §§ i jaktlagen. I överensstämmelse härmed har utredningen föreslagit

att i nämnda lag skall införas en ny paragraf, betecknad 5 a §, av innehåll

att där gränsen mot allmänt vatten enligt vad särskilt är stadgat följer

strandlinjen av ö eller holme, vilken utgör fastighet eller del därav, öns

eller holmens ägare skall ha jakträtt å det allmänna vattnet intill 300 meter

från strandlinjen.

Angående den närmare innebörden av det föreslagna stadgandet har

utredningen anmärkt, att det ansetts böra uttryckligen angivas att här vore

fråga allenast om öar och holmar, som utgjorde eller inginge i fastighet, och

således icke om sådana mindre landbildningar som skulle anses följa vattenområdet.

Utredningen har vidare uttalat, att det utan uttrycklig föreskrift

torde vara tydligt att vid stadgandets tillämpning strandlinjen skulle bestämmas

efter samma grunder som angivits i förslaget till lag om gräns

mot allmänt vattenområde. Härjämte har utredningen anfört, att om två

holmar av nu ifrågavarande slag låge så nära varandra att de jakträttsområden,

som enligt utredningens förslag skulle tillkomma dem, delvis sainmanfölle,

delning borde ske enligt den i liknande sammanhang allmänt tilllämpade

grundsatsen om gränsdragning efter närhet till strand. I dylikt

fall borde således med vardera holmen förbindas jakträtt på den del av det

allmänna vattnet som låge närmast dess strand. Ej heller härom syntes uttrycklig

föreskrift erfordras.

Slutligen bär utredningen också föreslagit att i 13 § jaktlagen skall vidtagas

en jämkning av den innebörden, att vad i lagrummet sägs om bcfo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

genhet för den bofasta kustbefolkningen att utöva viss jakt på öppna havet

samt om förbud för annan att jaga där, icke skall gälla sådant område av

havet som avses i den föreslagna 5 a §. I samband därmed har utredningen

anfört att det tydligen kunde ifrågasättas, om icke området för kustbefolkningens

ifrågavarande jaktutövningsrätt nu borde bestämmas i anslutning

till den nya lagstiftningen om gräns mot allmänt vattenområde. Emellertid

kunde det förväntas att bestämmelserna om sjöfågel akten inom kort skulle

bli föremål för en allmän översyn. I avbidan därpå syntes de nuvarande

reglerna — med nyss angiven jämkning — utan större olägenhet kunna

bibehållas oförändrade.

Jaktutredningens förslag är enhälligt.

Yttranden.

Över jaktutredningens förslag ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av Svea

hovrätt, kammarkollegiet, domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna

i samtliga län utom Kronobergs, Västmanlands och Kopparbergs län,

lagberedningen, fastighetsbildningssakkunniga, Svenska naturskyddsföreningen,

Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund. Domänstyrelsen

har bifogat yttranden av samtliga över jägmästare och vid länsstyrelsernas

remissvar ha i allmänhet fogats yttranden från länsjaktvårdsföreningar

och andra liknande sammanslutningar. Dessutom har en skrift med yttrande

över förslaget inkommit från Jägarnas riksförbunds avdelning n/l5.

Yttrandena gå — med endast två undantag — i tillstyrkande riktning.

De som avstyrkt förslaget äro Jägarnas riksförbund och dess avdelning nr

15 i Karlskrona.

I avdelningens yttrande göres gällande, att den icke jordägande kustbefolkningens

möjligheter till sjöfågeljakt komme att väsentligt försämras,

därest förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde genomfördes.

Till utveckling härav anföres, att i så fall åtskilliga fjärdar och sund, som

nu räknades som öppet hav, framdeles komme att hänföras till enskilt vatten.

I anslutning därtill yttrar avdelningen, att enligt jaktutredningens förslag

ytterligare en viss mängd öppet hav skulle undantagas från kustbefolkningens

jaktutövningsrätt enligt 13 § jaktlagen. En sådan inskränkning av

området för nämnda jaktutövningsrätt måste enligt avdelningens mening

anses betänklig. Avdelningen kunde ej heller godtaga de skäl utredningen

anfört för sitt förslag. Behovet av skydd för sjöfågeln mot alltför hård avskjutning

vore en fråga för sig som ej borde sammankopplas med jakträtten.

Skadegörande sjöfågelskytte hade för övrigt huvudsakligen bedrivits av

mindre nogräknade jordägare och icke av dem som jagade med stöd av 13 §

jaktlagen. Ej heller utredningens övriga motiv vore bärande. Ägaren till en

holme av nu ifrågavarande slag hade ju fortfarande kvar sin jakträtt på

själva holmen och kunde skjuta på vilt som flöge över den. I vårt land

tunnes tusentals jägare som hade jakträtt endast på ett obetydligt område.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Därest utredningens förslag genomfördes, borde även dessa små jakträttsinnehavare

få rätt att jaga på större, intill deras jaktmarker gränsande områden.

Förbundet har förklarat sig till alla delar biträda vad avdelningen sålunda

anfört.

I övriga yttranden har, som nämnts, jaktutredningens förslag i princip tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

Svenska jägareförbundet har anfört, att bestämmelser om utsträckt jakträtt

för ägare av ö eller holme som gränsade till allmänt vatten, vore oundgängligen

nödvändiga för att icke den nya lagstiftningen om gräns mot allmänt

vattenområde skulle medföra förödande verkningar för sjöfågelstammarna.

Samma ståndpunkt har intagits av Svenska naturskyddsföreningen,

som uttalat att ett lössläppande av jakten kring småholmarna i utskärgårdarna

skulle vara till synnerlig skada för fågellivet.

Jag vill vidare nämna att lagberedningen uttryckligen förklarat sig anse

det försvarligt att i nu avsedda fall utsträcka vederbörande jordägares jakträtt

även till vattenområde som ej inginge i hans fastighet. Detta kunde nämligen

enligt beredningens mening icke medföra någon olägenhet från faslighetsbildningssynpunkt.

Även fastighetsbildningssakkunniga och lantmäteristyrelsen ha funnit förslaget

godtagbart från fastighetsbildningssynpunkt. Lantmäteristyrelsen har

dock såsom förutsättning därför uppställt, att förslaget finge tolkas på visst

i yttrandet angivet sätt. Härom har styrelsen anfört följande.

I såväl det fall att holme utgör särskild fastighet som i de fall holme tillhör

annan fastighet eller är samfälld för flera fastigheter kan komma att

begäras förrättning för avstyckning av viss del av holmen. I de båda sista

fallen kan också påkallas avstyckning av hela holmen. Vid avstyckningsförrättning

skall enligt 19 kap. 12 § jorddelningslagen bestämmas, om och i

vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet i särskilda

rättigheter och förmåner som tillkomma stamfastigheten. Styrelsen anser

emellertid härvid, att bestämmelserna i den föreslagna 5 a § jaktlagen böra

tolkas direkt efter ordalagen, d. v. s. jakträtten å det angränsande vattnet

åtföljer själva landbildningen och utgör sålunda icke en förmån, varöver

fastighetsägaren äger fritt förfoga. Detta skulle betyda att om hela holmen

avstyckas, så följer med holmen utan vidare jakträtten å det angränsande

allmänna vattenområdet. Om vidare endast viss del av holmens strand avstyckas,

så bör i sådant fall med avstyckad stranddel automatiskt följa den

vidd av jakträttsområdet som ligger närmare denna del än holmens strand

i övrigt. Någon avvikelse från denna regel torde icke böra medgivas. Utrymme

skulle alltså i förevarande fall icke komma att finnas för tillämpning

av den ovannämnda bestämmelsen i 19 kap. 12 § jorddelningslagen. — Nu

angivna förhållande torde vidare bli av betydelse vid expropriation. Sådan

synes, för det fall att undantag från regeln i 5 a § icke anses kunna ifrågakomma,

alltid böra omfatta även det med holmen — eller ifrågavarande del

därav — följande jakträttsområdet.

Holme av förevarande slag kan vidare komma att ingå i laga skifte eller

ägoutbyte. Skifte av sådan holme kan t. ex. vara motiverat, därest holmen

tillhör flera fastigheter samfällt och avsikten är att genom skiftet med tilllämpning

av bestämmelserna i 1 kap. 18 § jorddelningslagen inlösa en eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

flera delägares andel i holmen. — Godtages emellertid styrelsens förut uttalade

uppfattning, att jakträtten å det allmänna vattenområdet är ovillkorligt

knuten vid landbildningen, synes det vara motiverat att vid graderingen

av holmen, å vilken all mark i regel torde komma att anses likvärdig, taga

hänsyn till den marken åtföljande jakträtten.

Från flera håll ha emellertid framställts önskemål om jämkningar

i förslaget på skilda punkter.

Svea hovrätt har sålunda anfört, att regeln om utsträckt jakträtt enligt

hovrättens mening borde gälla även för sådana holmar under 100 meters

längd, vilka låge inom enskilt vatten utanför annan landbildning men

mindre än 300 meter från gränsen mot allmänt vatten. Det vore mindre

tilltalande att ägaren till en holme som vore belägen i gränslinjen mellan

allmänt och enskilt vatten skulle erhålla jakträtt 300 meter utåt från strandlinjen,

medan ägaren till en holme något tiotal meter innanför gränsen helt

avstängdes från jakt på det allmänna vattnet. För den sistnämnde torde

detta ofta komma att te sig som en uppenbar orättvisa.

Samma mening har uttalats av kammarkollegiet, varjämte Svenska jägareförbundet

— utan att framställa något bestämt yrkande -— anfört att det

från jaktvårdssynpunkt vore önskvärt att jakträtten jämväl vid holmar med

sådant läge, varom nu är fråga, sträcktes ut över det allmänna vattnet intill

300 meter från stranden.

Även lagberedningen har anmärkt att förslaget i denna del icke vore fullt

tillfredsställande. Till följd av att stadgandet om utsträckt jakträtt begränsats

till att avse holmar, som hade strand mot allmänt vatten, tillgodosåge

det icke alla de fall då ägare av ö eller holme nu hade jakträtt å intilliggande

vattenområde men enligt den ifrågasatta lagen om gräns mot allmänt

vattenområde skulle helt eller delvis gå miste om denna rätt. För att ernå

en klar och lättillämplig regel borde man dock enligt beredningens mening

kunna godtaga den av jaktutredningen föreslagna utformningen av bestämmelsen.

Därest man emellertid ville tillägga jämväl ägare av ö eller holme

som låge på kort avstånd från allmänt vatten jakträtt å detta, kunde måhända

åt stadgandet i fråga givas ungefärligen det innehållet, att om ägare

av ö eller holme hade jakträtt mot allmänt vatten, han också ägde jakträtt

å det allmänna vattnet intill 300 meter från strandlinjen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att enligt motiven till förslaget

detta ej skulle avse holmar och skär som vore så små att de ansåges följa

vattenområdet. Länsstyrelsen hölle emellertid före att även dylika landbildningar

borde inbegripas under stadgandet om särskild jakträtt, blott de

vore av sådan storlek att skytte från dem kunde förekomma, d. v. s. vid

normalt medelvattenstånd hade plats för en skytt i sittande ställning. Liknande

uttalanden ha gjorts av Norra Kalmar läns jaktvårdsförening.

Svenska jägareförbundet har gjort gällande, att avgränsningen av jakträtten

på det allmänna vattnet borde ske enligt likadana alternativa djupoch

avståndskurvor som de, vilka upptagits i förslaget till lag om gräns mot

allmänt vattenområde. Jakträtt borde sålunda medgivas till och med 300

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

11

meter från stranden eller, där den stranden följande kurvan för högst tre

meters djup ginge längre ut, fram till denna djupkurva. Som skäl härför

har förbundet angivit, att det vore önskvärt att reglerna om gränserna för

enskilt vatten och för nu ifrågavarande jakträtt överensstämde med varandra.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som tagit del av jägareförbundets

yttrande, har uttalat att visst fog syntes finnas för vad förbundet sålunda

anfört.

Utöver dessa sakliga erinringar mot innehållet i den föreslagna 5 a § ha

även gjorts vissa formella anmärkningar i fråga om denna paragraf. Flera

remissinstanser ha sålunda ifrågasatt, om icke uttrycklig föreskrift borde

meddelas därom, att när flera holmar låge så nära varandra att deras jakti

ättsområden å allmänt vatten skulle komma att delvis sammanfalla, uppdelning

av det gemensamma området skulle ske enligt grundsatsen om

gränsdragning efter närhet till strand. Det kunde nämligen icke anses självfallet

att denna grundsats, som för närvarande gällde allenast för vatten under

enskild äganderätt, borde analogt tillämpas på en jakträtt av det speciella

slag, varom nu vore fråga. Svenska jägareförbundet har tillagt, att

det också syntes böra direkt utsägas att strandlinjen skulle bestämmas på

samma sätt som enligt den föreslagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

Domänstyrelsen och Norrbottens läns jaktvårdsförening ha föreslagit

en redaktionell jämkning till förebyggande av tvekan om att den ifrågavarande

jakträtten å allmänt vatten innebure ensamrätt till jakt, och

Älvsborgs läns norra jaktvårdsförening samt överjägmästaren i västra distriktet

ha hemställt, att i paragrafen skulle angivas att den gällde för havet

samt Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Dessutom har

Svea hovrätt ifrågasatt, om det verkligen vore lämpligast att regeln om utsträckt

jakträtt finge sin plats i en särskild paragraf närmast efter 5 §.

Härom har hovrätten anfört, att anledningen till den föreslagna placeringen

sannolikt vore den, att 5 § innehölle vissa bestämmelser om jakträtt å

mark, vartill vederbörande icke hade äganderätt. Det nu ifrågavarande stadgandet

om jakträtt å allmänt vatten hade emellertid en vida större räckvidd

och betydelse än dessa specialbestämmelser. Det borde därför övervägas,

om ej den nya regeln borde infogas som ett andra stycke i 2 §, som ju

innehölle den grundläggande föreskriften om jakträtten såsom en beståndsdel

av jordäganderätten.

Vad angår 13 § har lagberedningen ansett önskvärt, att tillämpningsområdet

för denna paragraf — utan avbidan på en allmän översyn av bestämmelserna

om sjöfågelj akten — angåves i närmare anslutning till den terminologi

som begagnades i den föreslagna lagstiftningen om gräns mot allmänt

vattenområde. Då i den nya 5 a § från nämnda lagstiftning införts

begreppet allmänt vatten, framstode det såsom än mer angeläget att icke

ett annat uttryck begagnades i 13 §. Innebörden av orden »öppna havet»

i 13 § motsvarade enligt beredningens uppfattning den del av havet som utgjprde

allmänt vatten enligt lagstiftningen om gräns mot sådant vatten. De

i samma lagrum förekommande orden »i skärgård» syntes icke ha någon

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

självständig betydelse; i varje fall borde lagrummet gälla också i fråga om

enstaka holme, som icke låge i skärgård. I avvaktan på en mera genomgripande

revision syntes 13 § kunna erhålla ungefärligen den avfattningen att

å annat allmänt vatten, än i 5 a § sades, ävensom på holmar, klippor och

skär, som ej hörde till visst hemman, ej finge utan tillstånd av kronan idkas

annan jakt än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit

efter säl eller sjöfågel. Den utvidgning av lagrummets tillämpningsområde

till de öppna delarna av de stora sjöarna, som därigenom skulle äga

rum, komme enligt beredningens mening icke att innebära någon ändring

i sak.

Svenska jägareförbundet har likaledes föreslagit, att orden »öppna havet»

i 13 § skulle ersättas med »allmänt vatten», men har tillika anfört, att det

enligt förbundets mening icke funnes skäl att alltjämt bibehålla det undantag

från förbudet att jaga utan tillstånd av kronan, som nu vore medgivet

för den bofasta kustbefolkningen. Genom kommunikationernas utveckling

hade kustbornas isolering i stort sett hävts, och även i andra avseenden

hade deras levnadsbetingelser förbättrats. Den särställning, som rättvisligen

fortfarande borde tillkomma t. ex. yrkesfiskare i den yttre skärgården

samt fyr- och lotspersonal kunde tillförsäkras dem även om allmänt tillståndstvång

infördes. Förbundet hemställde därför, att i 13 § måtte föreskrivas

att å allmänt vatten annorstädes än där 5 a § gällde ävensom å

holmar, klippor och skär, som ej hörde till visst hemman, jakt finge bedrivas

endast av den som erhållit tillstånd därtill. Sådant tillstånd borde enligt

förbundets åsikt meddelas av länsstyrelsen enligt grunder som fastställdes

av Kungl. Maj :t.

Samma yrkande har framställts av domänstyrelsen och Södra Kalmar

läns jaktvårdsförening.

Departementschefen.

Redan under förarbetena till den föreslagna lagen om gräns mot allmänt

vattenområde ifrågasattes som jag förut nämnt, att särskilda bestämmelser

skulle meddelas angående jakträtten kring vissa mindre öar och holmar.

Därvid åsyftades framför allt sådana öar och holmar som enligt nämnda

lag komma att få strand mot allmänt vatten. Jaktutredningens förslag, att

ägaren av dylik ö eller holme skall erhålla jakträtt jämväl å det allmänna

vattnet ett stycke ut från stranden, har tillstyrkts i så gott som samtliga

remissyttranden. De erinringar mot förslaget som framställts av Jägarnas

riksförbund och en avdelning av samma förbund synas väsentligen ha sin

grund i en missuppfattning av förslagets innebörd. Såsom framgått av det

förut anförda, åsyftas med förslaget icke någon utvidgning av det nuvarande

området för enskild jakträtt. Fråga är allenast om att för vissa speciella

fall bibehålla vederbörande jordägare vid en jakträtt som han redan innebar

men som enligt gränslagsförslaget skulle gå förlorad. Att en sådan anord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

] 3

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

ning funnits påkallad beror huvudsakligen därav, att gränslagsförslagets bestämmelser

— som i främsta rummet utformats med hänsyn till fiskets

intressen —- befarats komma att medföra vådor från naturskydds- och viltvårdssynpunkt,

därest de undantagslöst bleve gällande även beträffande

jakten. Dessa farhågor kunna enligt min mening icke anses obefogade. Till

en del kunde måhända dylika skadliga verkningar förebyggas genom fridlysningsbestämmelser,

men en sådan lösning torde icke vara ägnad att i samma

grad som jaktutredningens förslag stimulera till positiva jaktvårdsåtgärder.

Såsom utredningen framhållit kunna för övrigt även andra bealctansvärda

skäl anföras för att i nu avsedda fall medgiva vederbörande jordägare

jakträtt också på intilliggande allmänt vatten. Jag tillstyrker därför

att förslaget härom genomföres.

Några remissinstanser ha ansett önskvärt att den föreslagna regeln om

utsträckt jakträtt gjordes tillämplig jämväl å sådana öar och holmar under

100 meters längd, som låge inom enskilt vatten utanför annan landbildning

men nära den yttre gränsen för detta. Såsom framgår av lantmäteristyrelsens

yttrande i ärendet skulle emellertid i så fall vissa svårigheter kunna uppkomma

i samband med jorddelningsförrättningar, t. ex. om en dylik ö eller

holme avstyckades utan att erhålla något vattenområde. Det bör också beaktas

att behovet av utsträckt jakträtt icke är lika framträdande i nu åsyftade

fall som då fråga är om ö eller holme med strand mot allmänt vatten. Bl. a.

behöver man här i regel icke räkna med att någon del av själva holmen vid

lågvatten skall komma att falla utanför gränsen för den enskilda jakträtten.

På grund av vad sålunda anförts ansluter jag mig i denna del till utredningens

ståndpunkt.

Med anledning av vad som i remissyttrandena anförts därom, att under

stadgandet om särskild jakträtt borde inbegripas också klippor och skär,

som vore så små att de ansåges följa vattenområdet, vill jag framhålla, att

frågan, huruvida en landbildning i allmänt vatten, som förut tillhört fastighet,

skall anses ingå i vattenområdet eller fortfarande vara föremål för enskild

äganderätt, icke torde böra avgöras enbart med hänsyn till landbildningens

storlek. Enligt vad lagberedningen uttalat i motiven till gränslagsförslaget

bör tillika beaktas landbildningens värde samt i vad mån den praktiskt

utnyttjats. Därvid kan det uppenbarligen bl. a. få betydelse, huruvida

den hittillsvarande ägaren brukat utöva jakt därifrån. Om så varit fallet

torde, åtminstone i allmänhet, enskild äganderätt alltjämt få anses föreligga,

och stadgandet om utsträckt jakträtt blir då omedelbart tillämpligt å landbildningen.

Har denna däremot hittills ej utnyttjats ens för jaktändamål,

synes det vara fullt motiverat att den även i jakträttsavseende behandlas

på samma sätt som vattenområdet. I sådant fall torde följaktligen anledning

saknas att medgiva enskild jakträtt vare sig på själva holmen eller skäret

eller på vattnet därintill.

Vad angår frågan, hur långt ut jakträtten å allmänt vatten bör sträcka

sig vid ö eller holme med strand mot sådant vatten, har utredningen föreslagit

att avståndet skall bestämmas till JOD meter. Enligt min mening föreligga

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

emellertid ej tillräckliga skäl att giva ifrågavarande jakträtt en så vid omfattning.

Från jaktvårds- och naturskyddssynpunkt är det framför allt av

vikt att jakt av utomstående ej tillätes intill eller på obetydligt avstånd från

stranden. Av praktiska hänsyn synes dock bredden av det strandägaren förbehållna

området ej lämpligen böra understiga vad som ungefär kan anses

motsvara skottvidden för ett vanligt hagelgevär. På grund av vad sålunda anförts

förordar jag, att jakträtt medgives intill 100 meter från strandlinjen.

Några bärande skäl torde icke kunna anföras för att, på sätt Svenska jägareförbundet

påyrkat, låta gränsdragningen ske enligt alternativa avståndsoch

djupkurvor. De synpunkter som föranlett, att denna metod kommit

till användning i förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde, äro

främst av fiskerättslig natur och äga ej tillämpning i förevarande sammanhang.

Utredningen har föreslagit att regeln om särskild jakträtt skulle upptagas

i en ny paragraf närmast efter 5 §. För min del anser jag emellertid,

i likhet med Svea hovrätt, lämpligare att den infogas i 2 §. Även de övriga

önskemål av formell natur som i remissyttrandena framställts rörande bestämmelsen

i fråga torde i huvudsak böra beaktas. Det lär dock knappast

vara erforderligt att i vidare mån än genom en hänvisning till lagen om gräns

mot allmänt vattenområde utmärka, att stadgandet äger tillämpning endast

å öar och holmar i havet och vissa av de stora insjöarna. Ej heller synes det

behöva uttryckligen angivas att den jakträtt å allmänt vatten, som medgives

genom stadgandet, innebär en ensamrätt till jakt. Detta framgår redan

av 1 §.

Enligt 26 § 1 mom. jaktlagen är den som vill utöva jakt på annan mark än

den han äger i allmänhet pliktig att erlägga jaktvårdsavgift. Denna regel bör

uppenbarligen icke gälla den, som i egenskap av ägare till ö eller holme

utnyttjar därmed förbunden jakträtt på angränsande allmänt vatten. Något

särskilt stadgande härom torde emellertid icke erfordras, ty det lär få anses

följa av sakens natur. Det torde icke ha förekommit att jaktvårdsavgift avkrävts

någon som med stöd av 5 § jagat å väg, ehuru vägmärken ej tillhört

honom.

Utredningen har ansett, att i samband med införandet av det nya stadgandet

om jakträtten å vissa vattenområden borde göras ett tillägg till 13 §

för att utmärka, att där meddelade bestämmelser icke skulle äga tillämpning

beträffande dessa områden. Lagberedningen har i sitt utlåtande hemställt

om ytterligare en jämkning i paragrafen, och i andra remissyttranden har

påyrkats att bestämmelsen om viss jaktutövningsrätt för kustbefolkningen

skulle upphävas. Beträffande sistnämnda fråga föreligger tillika en särskild

framställning från Svenska jägareförbundet i anslutning till en genom

förbundets viltundersökning verkställd utredning rörande sjöfågeljakten.

Denna framställning är för närvarande föremål för remissbehandling. Det

bör därför uppenbarligen icke ifrågakomma att redan nu upplaga spörsmålet

om beståndet av nämnda jaktutövningsrätt. Vid sådant förhållande tala

enligt min mening övervägande skäl för att 13 § jaktlagen tills vidare lämnas

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

helt orubbad. Någon olägenhet härav torde i praktiken ej behöva uppkomma.

För närvarande anses det utan särskild föreskrift självfallet att lagrummet

i fråga icke äger tillämpning å de vattenområden vid havsstranden som höra

till strandfastigheterna. Det synes antagligt att samma tolkning kan påräknas

med avseende å de delar av det allmänna vattnet i havet, där jakträtt

skall tillkomma vederbörande strandägare.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3

juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt. Den föreslagna lagen bör tydligen träda

i kraft samtidigt med lagen om gräns mot allmänt vattenområde. I enlighet

därmed har dagen för ikraftträdandet angivits till den 1 januari 1951.

Härefter hemställer föredraganden att lagrådets utlåtande över nämnda

lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Maj :t Konungen bifall.

Ur protokollet:

Ingvar J:son Rörs.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall

erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

2

Jakträtt tillkomme, där ej annorledes

stadgas i denna lag, en var jordägare

å honom tillhörigt område.

(Föreslagen lydelse.)

§•

1 mom. Jakträtt tillkomme, där ej

annorledes stadgas i denna lag, en

var jordägare å honom tillhörigt område.

2 mom. Finnes enligt lagen om

gräns mot allmänt vattenområde allmänt

vatten vid stranden av ö eller

holme som utgör fastighet eller del

därav, have öns eller holmens ägare

jakträtt jämväl å det allmänna vattnet

intill etthundra meter från strandlinjen,

bestämd på sätt i nämnda lag

sägs.

Skulle med tillämpning av vad sålunda

stadgats flera jordägare erhålla

jakträtt å samma allmänna vattenområde,

skall en var av dem hava

jakträtt å den del av området som är

hans strand närmast.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1951.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

17

Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 mars

1950.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,

justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 6 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll över

jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 24

februari 1950, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938

(nr 27b) om rätt till jakt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av tillförordnade chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning,

hovrättsrådet S. Strömberg.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Regeringsrådet Quensel:

Förevarande förslag synes ha tillkommit huvudsakligen för att beträffande

jakträtten neutralisera vissa verkningar av den i propositionen nr 59

till årets riksdag föreslagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde. Vid

utarbetandet av förslaget till sistnämnda lag torde man ägnat föga uppmärksamhet

åt jakträtten, i det man ansåg frågan därom kunna regleras

genom speciella bestämmelser i jaktlagstiftningen. Ehuru i remitterade förslaget

jakträtten icke i allo bibehållits vid sin nuvarande utsträckning, synes

dock icke anförts någon grund för att oberoende av gränslagförslaget inskränka

jakträtten eller upphäva det bestående sambandet mellan äganderätt

och jakträtt. Den föreslagna ändringen i jaktlagen torde alltså böra uppfattas

som en följ dförfattning till gränslagförslaget. Sakligt sett är fråga

närmast om att ändra berörda proposition, enligt vilken såväl äganderätten

som dess särskilda beståndsdelar, däribland jakträtten, beträffande nu ifrågavarande

vattenområden skulle utsläckas omedelbart genom gränslagförslagets

upphöjande till lag.

Remitterade förslaget är enligt motiven tillkommet huvudsakligen ur naturskyddssynpunkt.

Man synes ha uppfattat saken så att, om enskild jakträtt

ej förelåge till ifrågavarande vattenområden, den jämlikt 13 § jaktlagen

bestående friheten för den bofasta kustbefolkningen att bedriva jakt

efter säl eller sjöfågel automatiskt skulle utvidgas till att avse nyssnämnda

områden. Detta har man velat förekomma. Att förbudet ej avser ändring

2 Biluing till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 216.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

i 13 § synes främst bero på att berörda frihet möjligen bör helt avskaffas

och att spörsmålet härom anses icke kunna lösas i förevarande sammanhang.

Jämväl har åberopats att enskild jakträtt kan stimulera till positiva

jakt vårdsåtgärder. Måhända åsyftas också att kontrollen över jaktförbuds

efterlevnad skärpes, om enskild jakträttshavare finnes.

Den föreslagna metoden att tillgodose naturskyddsintresset är således helt

och hållet indirekt och beroende av hur enskilda jakträttshavare gitta tillvarataga

intresset. Det synes egendomligt, om icke ändamålet skulle bättre

och säkrare vinnas genom direkta medel, som stå statsmakterna till buds.

Riktigheten av den tolkning av 13 § jaktlagen, som tycks ligga till grund

för förslaget, torde ock kunna ifrågasättas, och en bestämmelse till förtydligande

eller ändring av berörda stadgande i samma paragraf lär er icke

behöva föregripa en blivande revision i sådan grad att man därför bör föredraga

att stadga enskild jakträtt. Djdik rätt bör ju icke i väsentlig mån

grundas på ett tillfälligt behov, som kan väntas upphöra, när den tilltänkta

revisionen av lagstiftningen kommer till stånd.

Fasthålles emellertid att här är fråga icke om införande av enskild jakträtt

utan om en ändring i gränslagförslaget för att undgå onödiga ingrepp

i bestående rättigheter och olägenheter av rättsförändringar, ter sig saken

annorlunda. Spörsmålet blir då i första hand, huruvida tillräckliga skäl föreligga

att upphäva den gällande jakträtten eller ändra dess lokala omfattning.

Man synes icke ansett att sådan åtgärd tarvas ur naturskyddssynpunkt

och ej heller i övrigt framgår annan anledning härtill än vad som kan hänföras

till intresset att erhålla tydliga gränser för rättigheten samt att, om

förslaget till gränslag genomföres i avseende å äganderätten, bringa jakträttens

utsträckning i överensstämmelse härmed. Tydliga gränser kunna

dock åstadkommas utan väsentlig intaga i jakträtten till ifrågavarande

vattenområden, och intresset av enhetlig gräns för denna och äganderätten

— vilket intresse betydligt reduceras, om i enlighet med den föreslagna nya

fiskelagstiftningen avvikelser mellan fiskerätts- och äganderättsgräns skulle

uppstå — synes icke kunna motivera så stort ingrepp i jakträtten, som här

skulle erfordras för ändamålet. Sammanfalla gränserna för de olika rättigheterna

icke helt och hållet, lärer det för intresset av enhetlighet vara likgiltigt,

om avvikelserna äro större eller mindre.

Det kan måhända ifrågasättas, huruvida den gräns för jakträtten, som

jaktutredningen föreslagit, onödigt mycket avviker från gällande rätt. Med

genomförande av remitterade förslaget skulle säkerligen i än högre grad bestående

rättsförhållanden rubbas. Något skäl för den inskränkning i jakträtten,

som detta förslag innehåller, har ej åberopats, låt vara att enligt

motiven inskränkningen icke skulle vara skadlig ur jaktvårds- och naturskyddssynpunkt.

Till sistnämnda fråga återkommes nedan.

Justitierådet Beckman:

Enligt det genom proposition nr 59 till innevarande års riksdag framlagda

förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde skulle nu bestå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

19

ende enskild äganderätt till vissa sådana områden upphöra. Enligt den föreslagna

nya fiskelagstiftningen skulle emellertid det oaktat gränsen för enskild

rätt till fiske icke sammanfalla med äganderättsgränsen, och nu förevarande

förslag avser att vidmakthålla rätt till jakt å allmänt vatten. Då

befogenheterna att jaga och fiska äro äganderättens viktigaste beståndsdelar

i de områden det här gäller, nämligen utskärgårdarna och öppna delar

av de stora sjöarna, hade det måhända kunnat ifrågasättas såsom naturligare

att principiellt låta hittillsvarande äganderätt bestå men göra de modifikationer

däri som påkallas av omständigheterna. Eftersom det genom

propositionen framlagda förslaget redan granskats av lagrådet, anser jag

mig emellertid — ehuru jag icke deltagit i berörda lagrådsgranskning —

böra utgå ifrån att förslaget genomföres. Härmed är emellertid icke sagt,

att nu förevarande förslag skulle avse en jakträtt som redan avskaffats och

som bör återupplivas endast i den mån tillräckliga skäl därtill kunna anföras.

Fastän frågorna om äganderättens särskilda beståndsdelar fördelats

på olika förslag, måste det fasthållas, att fråga här är om bestående enskild

jakträtt som bör modifieras endast i den mån det är påkallat av omständigheterna.

Denna synpunkt bör vara den ledande vid bedömningen av förslagets

detaljer.

Justitierådet Geijer, regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

Beträffande frågan, hur långt från stranden jakträtt på det allmänna

vattnet bör medgivas, stannade 1949 års jaktutredning — efter övervägande

av möjligheten att i likhet med förslaget till lag om gräns mot allmänt

vattenområde upptaga en alternativ djup- och avståndskurva — vid att

föreslå blott ett fixt avstånd av 300 meter från stranden. Remissinstanserna,

som på två undantag när i tillstyrkande riktning yttrat sig över jaktutredningens

promemoria, ha icke haft någon anledning att andraga de invändningar

som tilläventyrs kunna göras mot ett förslag vilket, såsom det

nu framlagda, upptager avståndet till allenast 100 meter. Detta förhållande

måste, då skillnaden icke utan vidare kan betecknas som oväsentlig, i och

för sig anses som en svaghet i ärendets utredning, helst som något säkert

bedömande av frågan knappast torde vara möjligt utan tillgång till vissa

på praktisk erfarenhet grundade fackinsikter. Jaktutredningens förslag att

medgiva jakträtt intill 300 meter från stranden var enhälligt, och remissyttrandena

över samma förslag torde kunna sägas utmärka, att förslaget i

förevarande avseende på sakkunnigt håll ansetts på det hela taget väl avvägt.

Mot denna bakgrund ter sig vad departementschefen sedermera anfört

till stöd för en annan mening näppeligen övertygande.

Väl är det sant, att jakt av utomstående, utanför det jaktområde som

tillkommer ön eller holmen, blir menlig för detta jaktområde ur jaktvårdsoch

naturskyddssynpunkt framför allt om den bedrives mycket nära stranden,

men därmed har i själva verket icke den frågan besvarats, huru stort

avståndet måste vara för att över huvud kunna förebygga skadliga verkningar

av betydelse. Hagel från ett hagelgevär kunna otvivelaktigt fram
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

tränga vida längre än 100 meter, likaså bullret. Det synes redan på grund

härav kunna betvivlas, att jaktvårds- och naturskyddsintresset blir i tillfredsställande

grad tillgodosett, om avståndet bestämmes till mindre än av

jaktutredningen föreslagna 300 meter.

Även andra synpunkter kunna anföras till förmån för sistnämnda förslag.

Jaktutredningen har pekat på intresset av att icke alltför mycket begränsa

jakträttsinnehavarens möjlighet att nedlägga sårat villebråd. Vid sjöfågelsjakt,

varom här företrädesvis är fråga, lärer det lätt inträffa, att fåglar

genom skottlossning från stranden skadskjutas och att de då under upprepade

långa dykningar avlägsna sig därifrån. Enda möjligheten att i sådant

fall förkorta villebrådets lidande torde ofta vara att båtledes följa efter och

nedlägga detsamma. Även om hänsyn tages till jaktlagens stadgande om

rätt att inom 100 meter från jaktområdets gräns tillvarataga sårat villebråd,

synes det antagligt, att remitterade förslagets begränsning av själva

jaktområdet till 100 meter från stranden ur nu anförda synpunkt skall visa

sig alltför snäv. Det torde dock få anses angeläget att, om för ön eller

holmen jakträtt å vattenområdet över huvud medgives, detta sker på sådant

sätt att iakttagande av jägarmässiga och humanitära regler icke omöjliggöres.

Ett annat exempel kan också vara ägnat att väcka tvivelsmål om lämpligheten

av nämnda begränsning. Särskilt i vissa av de stora insjöarna torde

det ej vara alltför ovanligt, att mindre, fritt belägna holmar äro omgivna

av jämförelsevis stora vattenområden som äro beväxta med vass och väl

lämpade för sjöfågelsjakt. Om jakträttsinnehavaren på en sådan plats bleve

nödgad att hålla sig inom en gränslinje som på ett avstånd av 100 meter

från stranden skure tvärs igenom vassbältet, skulle väl detta te sig som en

ganska opraktisk och onödig föreskrift. För sådana och andra därmed jämförliga

fall vill det synas som om jaktutredningens förslag måste tillmätas

ett givet företräde, även om icke heller sistnämnda förslag alltid skulle på

samma sätt som om jakträtten begränsas med hänsyn till vattendjupet göra

rättvisa åt naturförhållandena.

Med hänsyn till vad nu anförts och då någon verklig olägenhet, som

skulle vara förbunden med gränsens dragande på det större avståndet från

stranden, icke påvisats, synes icke — i allt fall ej med stöd av den i ärendet

hittills förebragta utredningen — kunna tillstyrkas, att gränsen för jakträttens

utövning bestämmes såsom skett i det till lagrådet remitterade förslaget.

Justitierådet Lech:

Principiellt synes jakträtt å allmänt vattenområde ej böra tilläggas fastighet

i vidare omfattning än sådant finnes påkallat av hänsyn till allmänna

intressen eller eljest av särskilda skäl. Visserligen finner jag det tveksamt,

huruvida de jaktvårds- och naturskyddsintressen, vilka anges ha utgjort

huvudsakliga anledningen till förslaget, skola bliva tillräckligt tillgodosedda,

därest jakträtt ej medgives längre från stranden än 100 meter. I saknad

av närmare utredning på denna punkt anser jag mig dock ej kunna ge

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunffl. Maj:ts proposition nr 216.

21

något avgjort företräde åt det av jaktutredningen föreslagna avståndet av

300 meter. Att jaktutredningen förordat denna sträcka synes främst haft

sin grund i att avståndet lämpligen ansetts böra överensstämma med gränslagförslagets

avståndsregel. Tydligen skulle medgivande av jakträtt inom

en räjong av 300 meter i vissa fall innebära att till små öar och holmar

lades en långt vidsträcktare jakträtt än som enligt gällande rätt tillhör

dem, något som icke i och för sig kan anses önskvärt. Med hänsyn till det

anförda finner jag mig ej böra framställa någon bestämd erinran mot att

avståndet bestämmes till 100 meter.

Jag instämmer emellertid i lagrådets övriga ledamöters anmärkning mot

att remissinstanserna ej fått tillfälle att yttra sig över den avvikelse som

det nu framlagda förslaget i förevarande del företer i förhållande till jaktutredningens

förslag.

Lagrådet:

Såsom i vissa remissyttranden berörts, synes oegentligt att, om till ö eller

holme som gränsar omedelbart intill det allmänna vattnet skall höra jakträtt

därstädes intill visst avstånd från stranden, någon jakträtt å allmänt vatten

icke skulle höra till ö eller holme som därifrån skiljes av en remsa enskilt

vatten, hur smal denna än är. Vad som anförts till stöd för en dylik regel

synes näppeligen avgörande. Skulle i något fall inträffa att fastighetsindelningen

vore sådan att ön och det därinvid liggande enskilda vattnet tillhörde

olika fastigheter, torde eventuell olägenhet därav kunna avhjälpas

genom köp eller jakträttsupplåtelse. Uteslutet är ej heller att ön ligger så

nära gränsen mot det allmänna vattnet att vid lågvatten en del av vad som

då utgör ön är att räkna som allmänt vattenområde.

En svårighet vid medtagandet av öar och holmar inom enskilt vattenområde

kan emellertid måhända tyckas ligga däri, att mycket obetydliga

skär här ej kunna — såsom då de äro belägna i allmänt vatten — undantagas

med den motivering, att de följa vattenområdet. Fasthålles att andra

landbildningar ej kunna komma i fråga än sådana, som ha en verklig

strandlinje, torde dock erhållas en tillfredsställande begränsning av regelns

tillämpningsområde.

I förslaget har jakträtten knutits till äganderätten till ö eller holme. I

själva verket avses emellertid tydligen att jakträtten skall följa med äganderätten

till den strand, som gränsar intill det allmänna vattnet, och således

icke tillkomma även den som äger blott sådan del av ön, som icke

gränsar intill detta vatten. Jämväl så små öar, som här äro i fråga, kunna

tänkas vara uppdelade mellan olika ägare t. ex. så, alt den ene äger ett

stycke som gränsar mot enskilt vatten, den andre ett stycke som gränsar

mot allmänt sådant. Att ange att fråga är om ö eller holme är kanske ej

nödvändigt men kan vara lämpligt, särskilt som redan däri ligger en sådan

begränsning att stenar och mycket små skär uteslutas, överflödigt synes

vara att utmärka att stranden skall utgöra »fastighet eller del därav»,

ett uttryck som för övrigt icke lärer fullt motsvara vad som avses. Mening
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

en med uttrycket är väl blott att området skall vara föremål för äganderätt,

men stadgandets begränsning till att avse dylika fall följer utan vidare

av att jakträtten förklaras tillkomma områdets ägare.

På grund av vad sålunda anförts torde orden »vid stranden av ö eller

holme som utgör fastighet eller del därav, have öns eller holmens ägare»

böra ändras så att stycket kommer att innehålla att, där enligt lagen om

gräns mot allmänt vattenområde allmänt vatten finnes vid strand av ö eller

holme eller inom visst angivet avstånd från dess strand, strandens ägare

skall hava jakträtt jämväl å det allmänna vattnet intill samma avstånd från

strandlinjen, bestämd på sätt i nämnda lag sägs. Ordet »jordägare» i 2

mom. andra stycket synes då böra ändras till »strandägare».

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216-

23

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms stott den 31 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,

Lingman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 22

mars 1950 avgivna utlåtande över det den 24 februari 1950 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni

1938 (nr 27i) om rätt till jakt.

Föredraganden anför följande.

Såsom jag anfört vid remissen till lagrådet har det huvudsakliga syftet

med förslaget varit att förebygga de olägenheter från naturskydds- och jaktvårdssynpunkt

som kunde befaras uppkomma, därest till följd av den föreslagna

lagen om gräns mot allmänt vattenområde jakten å vissa vattenområden,

vilka hittills ansetts tillhöra strandägaren, ej längre bleve förbehållen

honom. En av lagrådets ledamöter har uttalat, att nämnda syfte

syntes kunna säkrare och bättre vinnas genom en ändring i 13 § jaktlagen,

så att vattenområdena i fråga icke komme att omfattas vare sig av enskild

jakträtt eller av den jaktutövningsrätt för kustbefolkningen som omförmäles

i sistnämnda lagrum. Med en sådan reglering — som i praktiken skulle

innebära så gott som totalt förbud mot jakt i utskär gårdarna — skulle

det emellertid sannolikt icke bli möjligt att hos ägarna av dessa skärgårdar

upprätthålla något intresse för att vidtaga positiva viltvårdsåtgärder, t. ex.

genom att hålla trutar, kråkor och andra skadedjur borta från skären.

Bl. a. på grund härav synes mig den lösning som innefattas i det remitterade

förslaget vara att föredraga.

Nämnde ledamot har vidare ansett, att om utvägen att bibehålla enskild

jakträtt anlitades, denna jakträtt borde sträcka sig 300 i stället för endast

100 meter ut från stranden. Samma mening har uttalats av ytterligare två

bland lagrådets ledamöter. Vad som anförts till stöd för yrkandet härom

har emellertid icke givit mig anledning att frångå den ståndpunkt jag förut

intagit i denna fråga. Enligt min åsikt bör det av såväl principiella som

praktiska hänsyn icke tillåtas att privata rättigheter förekomma på allmänt

vatten i vidare mån än som betingas av allmänna intressen eller andra

särskilda skäl. 1 enlighet härmed bör området för nu ifrågavarande jakträtt

icke göras större än som påkallas för att tillgodose naturskydds- och

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

jaktvårdssynpunkterna. Hur gränsen skall dragas för att vinna detta mål

kan uppenbarligen vara föremål för olika meningar. För min del hyser jag

emellertid den uppfattningen att ett område av 100 meters bredd bör vara

tillräckligt såväl för att hindra att häckfågeln alltför mycket oroas genom

skottlossning från båtar som ock för att jakträttsinnehavaren skall äga

tillfredsställande möjligheter att utöva sjöfågelsjakt. Vad angår frågan om

befogenheten att förfölja och döda skadskjutna fåglar vill jag erinra, att

man förutom den av lagrådet omnämnda bestämmelsen i 16 § jaktlagen

om rätt att tillvarataga och behålla villebråd, som fallit inom 100 meter från

jaktområdet, tillika har att beakta föreskrifterna i 1 § jaktstadgan. Av dessa

framgår, att den som skadskjutit ett djur har både rätt och plikt att följa

och döda det även längre bort från jaktområdets gräns än nyss sagts, låt

vara att han då icke äger tillägna sig villebrådet utan att detta i stället skall

tillfalla innehavaren av jakträtten å det område där det dödades.

Ej heller har jag ansett mig böra biträda lagrådets hemställan att jakträtt

å allmänt vatten skall tilläggas även vissa öar och holmar som ligga

inom enskilt vatten utanför annan landbildning. Lagrådet har icke bestritt,

att en sådan regel stundom skulle kunna medföra praktiska olägenheter,

men har ansett dessa olägenheter vara av underordnad betydelse. För min

del är jag alltjämt av motsatt uppfattning. I fråga om öar och holmar inom

enskilt vatten bleve det också, såsom lagrådet anfört, ofrånkomligt att medtaga

även de minsta landbildningarna med undantag endast för dem som

äro så små, att de icke kunna sägas ha någon strandlinje. Detta skulle tydligen

strida mot grundsatsen att enskild jakträtt å allmänt vatten icke bör

medgivas i vidare mån än som är behövligt för att tillvarataga naturskyddsoch

jaktvårdsintressena. Slutligen vill jag framhålla, att även om det icke

är uteslutet att en holme inom enskilt vatten kan ligga så nära gränsen mot

allmänt vatten att vid lågvatten en remsa mark faller utanför nämnda gräns,

detta likväl ej torde komma att inträffa annat än i sällsynta undantagsfall.

Vad slutligen angår de formella erinringar lagrådet framställt, vill jag

icke bestrida att det i och för sig kunde vara överflödigt att särskilt nämna,

att fråga skall vara om en ö eller en holme som utgör fastighet eller del därav.

Såsom lagrådet anmärkt framgår nämligen redan av stadgandets avfattning

i övrigt att det är tillämpligt endast beträffande öar och holmar som äro

föremål för enskild äganderätt. Emellertid har i förslaget till lag om gräns

mot allmänt vattenområde i motsvarande sammanhang använts beteckningen

»ö eller holme, vilken utgör fastighet eller del därav», övervägande

skäl synas mig tala för att jaktlagen och gränslagen på denna punkt skola

överensstämma med varandra. Jag har därför ansett mig böra låta de ifrågavarande

orden kvarstå. Däremot har jag beaktat lagrådets hemställan om

vissa jämkningar i syfte att tydligare utmärka, att därest holmen är delad,

jakträtt å det allmänna vattnet ej skall tillkomma annan än den som äger

strand mot detta vatten.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

25

Härefter hemställer föredraganden att det sålunda jämkade förslaget

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifall och förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Einar Herlitz.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 216.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:383 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den den 3 juni 1938 a1 i texten
  2. 3LU 1950:25 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 s. 1 i texten