Sök i Ratio Lex

Angående riktlinjer för lärarutbildningens ordnande

1950-03-31 · 127 sidor, varav 124 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 124 av 127 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:219, Angående riktlinjer för lärarutbildningens ordnande

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.

1

Nr 219.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående riktlinjer för

lärarutbildningens ordnande; given Stockholms slott

den 31 mars 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Josef Weijne.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen avhandlas utbildningen av lärare i de vanliga läroämnena

men däremot icke i yrkesämnen. Utbildningen skall för de berörda

lärargrupperna omfatta dels allmänbildande studier och erforderliga fackstudier

inom vederbörande undervisningsämnen, dels en egentlig yrkesutbildning,

innefattande teoretisk och praktisk utbildning för lärarkallet.

I den egentliga yrkesutbildningen skall ingå viss aspiranttjänstgöring.

Enligt propositionen skola lärarutbildningsanstalter av ny typ inrättas

till ett antal, som framdeles bestämmes. Vid dessa skola blivande ämneslärare,

mellanskollärare och eventuellt småskollärare samt, i den mån så

bestämmes, olika grupper av speciallärare erhålla egentlig yrkesutbildning.

Utbildningen av mellanskollärare skall enligt propositionen grundas på

ett kunskapsmått, i huvudsak motsvarande gymnasiekurs. Den egentliga

yrkesutbildningen för småskollärare åter skall efter en övergångstid bygga

på en ettårig allmänbildande kurs, baserad på ett kunskapsmått i huvudsak

motsvarande realexamen.

I propositionen begäras icke några anslag.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr Z19.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 31 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,

Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne följande.

När jag den 3 februari detta år anmälde propositionen nr 70 angående

riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling, var beredningen av den

därmed nära sammanhängande frågan om en reformerad lärarutbildning

ännu icke avslutad. Jag anhåller nu att få anmäla denna fråga.

1. Inledning.

Den djupgående olikheten mellan 1800-talets läroverk och folkskola kom

icke minst till synes i lärarnas utbildning för sina uppgifter.

Läroverkslärarnas ämnesstudier voro då som nu förlagda till universiteten,

och deras egentliga yrkesutbildning omfattade, sedan den ordnats genom

1875 års provårsstadga, en teoretisk del, som avslutades med tentamen

i pedagogikens teori och historia, och en praktisk del, innefattande auskultation

och övningsundervisning samt i samband därmed undervisning rörande

de särskilda ämnenas metodik.

Folkskollärarnas arbetsuppgifter borde däremot enligt tidens uppfattning

kunna genomföras utan att lärarens bildningsgrund behövde gå alltför mycket

utöver de kunskapselement, han skulle meddela sina lärjungar. Enligt

1862 års reglemente för folkskoleseminariema skulle undervisningen vid

dessa lärarutbildningsanstalter så till framställningssätt som omfång lämpa

sig efter elevernas framtida bestämmelse. Inflytelserika åsiktsriktningar ville

tolka detta stadgande så snävt, att seminariets undervisning borde grunda

sig på de läroböcker, efter vilka den blivande läraren själv en gång skulle

undervisa. Ännu framemot 1800-talets slut kunde seminariekursen beskrivas

såsom »en utvidgad och fördjupad folkskolekurs».

Genom 1914 och 1937 års seminariereformer har detta läge i grunden

ändrats. Inträdesfordringama ha skärpts. Ungefär halva antalet av de in
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

tagna seminarieeleverna tillhöra numera de tvååriga linjer, vilkas lärokurser

förutsätta avlagd studentexamen, medan de återstående, som undergå

en fyraårig utbildning, vid intagningen måste styrka insikter, som i flertalet

ämnen motsvara realexamens kunskapsmått. Engelska har upptagits som

obligatoriskt läroämne med relativt högt timtal, tyska och franska som

frivilliga ämnen. En reform av det inre arbetet påbörjades redan genom

1914 års stadga och har sedan i allt större utsträckning genomförts; den

åsyftar ökad självverksamhet och friare studieformer. Samtidigt ha behörighetskraven

för seminariernas lärare höjts. Folkskoleseminariernas ordinarie

ämneslärare äro numera genomgående lektorer.

För småskoleseminariema har 1900-talet medfört ännu mera genomgripande

reformer. Vid dess början hade staten ännu icke i större utsträckning

tagit sig an småskollärarinneutbildningen. De flesta småskoleseminarierna

ägdes av landstingen eller hade privata huvudmän. Lärokursen behövde

icke omfatta mer än 8 månader. De nuvarande småskoleseminariema

äro däremot statsinstitutioner, lärokursen är tvåårig eller i ett fall treårig,

inträdesfordringama ha höjts och undervisningen bestrides av adjunkter.

Den praktiska utbildningen har moderniserats.

För de högre skolornas lärare har däremot den egentliga yrkesutbildningen

på lång tid föga ändrats i organisatoriskt hänseende. Kursen i pedagogikens

teori och historia har visserligen flyttats över till universiteten och

ingår som led i filosofisk ämbetsexamen, men prövåret är sig tämligen likt.

Två sakkunnigberedningar — 1927 års skolsakkunniga och 1936 års lärarutbildningssakkunniga

— ha efter olika linjer arbetat med en reform av

läroverkslärarnas praktiska utbildning, men de framlagda förslagen ha icke

realiserats.

När frågan om lärarutbildningen nu återupptages, äro förutsättningarna

väsentligt ändrade. Den forna splittringen inom det svenska skolväsendet

är på väg att utjämnas, proposition har avlåtits om en enhetsskola, avsedd

att i sig upptaga hela den mångfald av olika skolformer, som sörja för skolpliktsåldems

behov. Fn större grad av enhetlighet är både önskvärd och

möjlig även på lärarutbildningens område. Lärarutbildningen kunde lämnas

å sido, ännu när 1940 års skolutredning utförde sin grundläggande analys

av de svenska skolproblemen, men den blev en trängande uppgift för

1946 års skolkommission. Enligt direktiven skulle skolkommissionen i början

av sitt arbete uppdraga vissa allmänna riktlinjer för frågans lösning,

varefter den fortsatta utredningen borde anförtros åt en särskild sakkunnigkommitté.

Den förra delen av utredningsarbetet är nu fullgjord och ingår

i kommissionens i juni 1948 avgivna principbetänkande (SOU 1948: 27);

det är denna del av utredningen och därpå grundade förslag, som jag nu går

att föredraga. Det fortsatta utredningsarbetet har redan påbörjats, då en

särskild delegation under ordförandeskap av undervisningsrådet Eskil Käll
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.

quist tillsatts inom skolkommissionen för att utreda de blivande lärarhögskolornas

organisation. Dess arbetsresultat torde dock föreligga först senare

under detta år.

Jag kommer i det följande först att lämna en redogörelse för den nuvarande

lärarutbildningen och övergår därefter till de för reformen väsentliga

allmänna synpunkterna och deras tillämpning på frågorna om lärarnas

teoretiska och praktiska utbildning. Slutligen kommer jag att beröra vissa

frågor, som stå i samband med lärarkraftens ändamålsenliga disposition för

skolans olika stadier.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

5

2. Den nuvarande lärarutbildningen,

a. De högre skolorna.

Ämneslärarnas teoretiska utbildning.

Ämneslärarna vid de allmänna läroverken tillhöra, om man bortser från

rektorerna, tre med avseende på löneställning och kompetenskrav skilda

lärarkategorier, nämligen lektorer, adjunkter och ämneslärarinnor. Enligt

den för innevarande budgetår gällande personalförteckningen finnas 330

ämneslärarinne-, 2 062 adjunkts- och 510 lektorstjänster. Dessutom finnas

extra ordinarie och extra ämneslärarinnor och adjunkter samt timlärare.

Lektorstjänster förekomma endast vid de högre allmänna läroverken.

Ämneslärarinnegruppen utgöres huvudsakligen av lärarinnor, som ha

genomgått högre lärarinneseminariet i Stockholm eller motsvarande privata

lärarinneseminarier. Dessa utbildningsanstalter äro numera nedlagda, och

ämneslärarinneinstitutionen torde komma att avvecklas, sedan de utexaminerade

lärarinnorna erhållit placering.

Inom den numeriskt största gruppen, adjunktsgruppen, har flertalet avlagt

filosofisk ämbetsexamen, som enligt läroverksstadgan är behörighetsvillkor

för adjunktstjänster, vilka icke innefatta kristendomskunskap eller

praktiskt läroämne. Enligt stadgan för filosofiska examina skola kunskapsfordringama

i ämbetsexamen bestämmas med hänsyn till examens ändamål

att vara behörighetsvillkor för ämneslärarbefattningar vid de allmänna läroverken.

I ämbetsexamen ingår vid sidan av de egentliga examensämnena

en obligatorisk kurs i psykologi samt pedagogikens teori och historia.

Adjunktstjänst ledigförklaras i två eller tre läroämnen. Omfattar tjänst

två läroämnen, fordras vanligen vitsordet Med beröm godkänd eller därutöver

i motsvarande ämnen i ämbetsexamen. Vissa skolämnen motsvaras

dock av två eller flera universitetsämnen. I ett par fall har det därför ansetts

nödvändigt att för behörighet i visst skolämne föreskriva akademiska

studier i två ämnen. Så är förhållandet i fråga om modersmålet och biologi,

som motsvaras av universitetsämnena nordiska språk och litteraturhistoria

med poetik respektive botanik och zoologi. Det fordras i dessa fall minst

vitsordet Med beröm godkänd (»2 betyg») i det ena av de nämnda universitetsämnena

och minst vitsordet Godkänd (»1 betyg») i det andra. Omfattar

adjunktstjänst tre skolämnen, fordras, utöver behörighet till adjunktstjänst

i två av ämnena, att sökanden har minst Godkänd i det eller de examensämnen,

som motsvara det tredje skoliimnet.

I läroverksstadgan angivas särskilda behörighetsvillkor för adjunktstjänst

i kristendomskunskap. På grund av gällande övergångsbestämmelser

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

kan dock behörighet även vinnas enligt äldre och delvis mycket gamla bestämmelser.

De till följd härav mycket komplicerade bestämmelserna om

behörighet till läroverkslärartjänsterna i kristendomskunskap finnas sammanställda

i 1936 års lärarutbildningssakkunnigas betänkande (SOU

1938:50 s. 93—95). Behörighet till adjunktstjänst kan enligt dessa bestämmelser

vinnas genom icke mindre än 11 olika examenskombinationer; under

alla omständigheter fordras teologie kandidatexamen samt på det ena eller

andra sättet vitsordade studier inom filosofisk fakultet. Lärare i kristendomskunskap

skall bekänna sig till den rena evangeliska läran.

För behörighet till adjunktstjänst, vari praktiska läroämnen ingår, fordras

alltid behörighetsförklaring av Kungl. Maj:t, varvid sökande exempelvis

kan åberopa avgångsexamen från handelshögskola eller teknisk högskola.

De flesta lärare, som tillhöra lektorsgruppen, äro filosofie doktorer. Lektorstjänsterna

kunna omfatta ett eller två läroämnen. För behörighet fordras

ämbetsexamen med minst vitsordet Med beröm godkänd i tjänstens

ämnen, licentiatexamen i ett av ämnena samt disputation för filosofie doktorsgrad.

I vissa fall kan licentiatexamen avläggas i ett universitetsämne,

som icke direkt motsvarar men står nära något av tjänstens ämnen. Sålunda

kan behörighet till lektorstjänst i matematik även grundas på en licentiatexamen

i mekanik eller astronomi. Beträffande de specialbestämmelser,

som gälla för kristendomslektorat, hänvisas till redogörelsen i 1936 års

lärarutbildningssakkunnigas betänkande.

Den för närvarande otillräckliga tillgången på lektorskompetenta har lett

till tämligen omfattande dispenseringar. Kravet på disputation har därigenom

i praktiken i stort sett uppgivits för de fall, där graduerade sökande

icke ha anmält sig; däremot kan en filosofie doktor alltjämt, om han i övrigt

är fullt behörig, vid eventuell konkurrens i regel påräkna försteg framför

en licentiat.

Lektor skall meddela undervisning i gymnasiet, såvida icke särskilda förhållanden

göra annan anordning nödvändig eller önskvärd. Han är därjämte

i regel huvudlärare i sina ämnen och bör i denna egenskap med råd och

upplysningar tillhandagå övriga lärare i ämnet, förestå institution, som må

vara knuten till hans ämne, efter anmodan av rektor leda ämneskonferens

samt övervaka att vid konferensen beslutade åtgärder verkställas.

Extra ordinarie och extra lärare i teoretiska läroämnen skola ha genomgått

samma teoretiska utbildning som motsvarande ordinarie lärare. Vidkommande

icke-ordinarie lärare i praktiska läroämnen ankommer det på

skolöverstyrelsen att pröva, huruvida de äga förutsättningar att på ett tillfredsställande

sätt fullgöra de med anställningen förenade arbetsuppgifterna.

Den som är behörig till adjunkts- eller ämneslärarinnetjänst vid de allmänna

läroverken är även behörig till ordinarie ämneslärartjänst vid de

med läroverken jämförliga högre kommunala skolorna, alltså kommunala

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SI9.

flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor.

Efter behörighetsförklaring av Kungl. Maj:t ifrågakomma även lärare,

som med goda vitsord ha genomgått folkskoleseminarium och därjämte

vid universitet eller högskola förvärvat goda vitsord om genomgången

prövning i ämnen, tillhörande vederbörande skolas ämneskrets. Vid praktiska

mellanskolor och yrkesbestämda högre folkskolor kunna även lärare,

som vid teknisk högskola, handelshögskola, lantbrukshögskolan eller skogsliögskolan

ha erhållit goda vitsord i ämnen inom vederbörande skolas ämneskrets,

bliva behörigförklarade av Kungl. Maj:t och därefter antagna till

ordinarie lärare.

Extra ordinarie och extra ämneslärare vid högre kommunala skolor skola

i regel ha genomgått samma teoretiska utbildning som de ordinarie ämneslärarna;

uppkommande behörighetsfrågor prövas dock i detta fall av skolöverstyrelsen.

De ordinarie ämneslärama vid folkskoleseminarier och tekniska läroverk

äro lektorer, vid småskoleseminarier adjunkter. Lektorstjänst vid seminarium

kan stadgeenligt vinnas även genom behörighetsförklaring av Kungl.

Maj:t, varvid hänsyn skall tagas till genom vetenskapliga insikter, pedagogisk

utbildning och föregående verksamhet ådagalagd lämplighet för tjänsten.

Vid de tekniska läroverken gälla i fråga om behörighet till lektorstjänster

i teoretiskt grundläggande ämnen samma behörighetsvillkor som för

motsvarande tjänster vid allmänt läroverk; för lektorat i tekniska tillämpningsämnen

och i merkantila ämnen gälla speciella behörighetsvillkor. Behörighet

till adjunktstjänst vid småskoleseminarierna kan vinnas antingen på

samma sätt som vid allmänt läroverk eller genom att avlägga ämbetsexamen

i tjänstens ämnen jämte folkskollärarexamen eller genom behörighetsförklaring

av Kungl. Maj:t. Vid folkskoleseminariema kunna sedan några

år även e. o. lektorer anställas och vid de tekniska läroverken e. o. adjunkter

i högre lönegrad än vid de allmänna läroverken.

Antalet ordinarie lektorstjänster vid seminarierna är innevarande budgetår

123 och vid de tekniska läroverken 114, antalet e. o. lektorer vid folkskoleseminarierna

29. Adjunktstjänsterna vid småskoleseminarierna äro 46

till antalet.

Enligt stadgan angående filosofiska examina stadfäster kanslern studieplaner

för de akademiska examina. Planen för ämbetsexamen skall utgå

från en normaltid av högst sju lästerminer. Det har ansetts, att denna tid

skall avse en minimiexamen, som enligt examensstadgan omfattar sju betygsenheter

och inbegriper kurs i pedagogikens teori och historia. I normalstudietiden

inräknas icke tid, som åtgår för förvärvsarbete, militärtjänstgöring,

fyllnadsprövningar efter studentexamen och dylikt eller som går

förlorad till följd av sjukdom, men däremot skälig årlig semestertid.

Även med dessa preciseringar blir dock begreppet normaltid tämligen

obestämt, emedan studietiden för en viss kurs i hög grad beror av den enskilde

studentens begåvning. 191+5 års akademikerutredning har för vissa

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

studentårgångar beräknat den studietid (med avdrag för studiehinder men

ej för semester), som underskridits av halva antalet av dem som avlagt ämbetsexamen

och överskridits av de övriga, den s. k. medianstudietiden.

Resultatet framgår av följande tablå:

Studentårgång

Studietid,

terminer

1920

1925

1930

1935

8,8

9,4

11,2

10,4

De faktiska studietiderna överstiga enligt denna statistik avsevärt de

beräknade 7 terminerna. Härvid bör dock uppmärksammas, att flertalet av

de avlagda examina med en eller annan betygsenhet överstiger den minimiexamen,

som ligger till grund för beräkningen av normal tiden.

Den tid, ett visst betyg kräver, varierar icke så litet alltefter ämnets natur

och examinatorernas fordringar. Enligt en av universitetsberedningen

publicerad statistik (SOU 1949:54 s. 19) uppgick sålunda nettostudietiden

för två betyg vid mitten av 1940-talet vid Stockholms högskola till 11 månader

i engelska och 23 månader i romanska språk och vid Lunds universitet

till 9 månader i engelska och 16 i romanska språk. »Ehuru de statistiska

undersökningar för vilka sist redogjorts omfatta ett ganska litet material,

torde de ändock ådagalägga, att vissa ämnen fordra en så lång studietid, att

nettostudietiden för examen särskilt i vissa kombinationer måste överstiga

den stadgade normaltiden», skriver universitetsberedningen. De visa dessutom,

framhåller beredningen, att studietiden för ämbetsexamen ytterligare

förlängts sedan 1930-talets början.

För blivande kristendomslärare torde studietiden ligga ännu högre. Möjligen

understiger studietiden fram till teologie kandidatexamen något tiden

för en filosofisk ämbetsexamen, men därtill skall läggas de filosofiska studier

teologerna måste underkasta sig för lärarkompetens i ett biämne, vanligen

historia med samhällslära eller modersmålet.

Kostnaderna för avläggande av en ämbetsexamen uppskattas av studentsociala

utredningen (SOU 1948:42) till 19 300 kronor och för avläggande

av teologie kandidatexamen till 17 100 kronor, allt enligt 1948 års prisläge.

Ämneslärarnas praktiska utbildning.

Lärarna i teoretiska läroämnen erhålla sin praktiska lärarutbildning under

provåret, som är förlagt till ett högre allmänt läroverk eller ett folkskoleseminarium.

Gällande provårsstadgor, en för provår vid läroverk och

en för provår vid seminarium, äro utfärdade den 19 maj 1917. Enligt dessa

stadgor skall provåret i regel omfatta två terminer, men skolöverstyrelsen

kan ge lärarkandidat, som har tillräcklig undervisningsvana och pröivas äga

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.

goda förutsättningar för lärarkallet, tillstånd att avsluta provåret efter en

termin. Sådant tillstånd medgives numera i regel lärarkandidater med minst

8 terminers lärartjänstgöring. Antalet högre allmänna läroverk med provårskurs

är för närvarande 11 och antalet provårsseminarier 4. Antalet lärarkandidater

uppgick höstterminen 1949 till 155. Under den sist förflutna

femårsperioden avslutade omkring 20 procent av lärarkandidaterna provåret

på en termin.

Provåret skall i regel omfatta tre läroämnen men kan även begränsas till

två eller med skolöverstyrelsens tillstånd utsträckas till fyra läroämnen.

Ansökan om provår skall bland annat åtföljas av läkarbetyg angående frihet

från sjukdom och lyte, som gör sökanden olämplig för lärarkallet, avfattat

enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär. Skolöverstyrelsen fördelar

lärarkandidaterna på de läroanstalter, som ha provårskurs. Därvid

skall beaktas, i vad mån de lärokurser, som genomgås vid läroanstalten

och de vid densamma anställda lärarkrafterna kunna vara ägnade att främja

lärarkandidatens utbildning i vederbörande läroämnen. Tvåterminsprovår

kan fullgöras med en termin vid läroverk och en termin vid seminarium.

Provåret innefattar praktiska övningar, diskussioner och föreläsningar

rörande pedagogiska frågor. Därjämte anordnas för lärarkandidaterna kurser

i skolhygien och muntlig framställningskonst, inbegripet talteknik.

De praktiska undervisningsövningarna torde vanligen omfatta omkring

80 lektioner för tvåterminskandidater och något mindre för enterminskandidater.

Undervisningen fördelas på serier, förlagda till olika stadier. En

serie förberedes med att lärarkandidaten i klassen åhör den undervisning

han skall övertaga. Under seriens lopp och vid dess slut anordnas sammanträde

med lärare och lärarkandidater för behandling av metodiska frågor

i samband med övningsundervisningen. Vid folkskoleseminariema skola

lärarkandidaterna även i lämplig utsträckning åhöra elevernas undervisningsövningar

samt deltaga i den därmed förbundna behandlingen av metodiska

frågor.

Lärarkandidaterna åhöra vidare i rätt stor utsträckning föredömliga lärares

undervisning. Där så anses möjligt och lämpligt böra de beredas tillfälle

åhöra undervisning vid andra läroanstalter, om detta kan vara av betydelse

för deras utbildning. Antalet åhörda lektioner kan för tvåterminskandidaterna

uppskattas till i medeltal 300, för enterminskandidaterna till omkring

180.

Varje termin skall provårsföreståndaren eller annan lämplig person hålla

sammanträden med lärarkandidaterna för behandling i form av föredrag,

referat eller diskussion av allmänt pedagogiska och metodiska frågor; därvid

förekomma även föreläsningar om skolorganisationen och skollagstiftningen.

Antalet föreläsningar kan växla, bland annat emedan de metodiska

frågorna i vissa ämnen kräva mer tid än i andra. Skolkommissionen uppger,

att för de lärarkandidater, som läsåret 1946—47 gingo provår i moders
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

målet jämte ett språk vid någon av pro vårsanstalterna i Göteborg, antalet

kvällsföreläsningar uppgick till i runt tal 75.

Den för något årtionde sedan mycket hårda konkurrensen om provårsplatsema

har efter företagna utvidgningar av provårsinstitutionen numera

avsevärt mildrats. Ett par gånger har det till och med inträffat, att vid

vårterminens början icke alla provårsplatser kunnat besättas. Det vill emellertid

synas, som om läraraspiranterna själva föredraga att skaffa sig viss

praktik, innan de anmäla sig till provåret. Av de 212 läraraspiranter, som

läsåret 1949—50 ansökte om provår, hade sålunda endast 23 kortare tjänstgöring

än 4 terminer; av dessa erhöllo 19 provårshänvisning.

Med undantag av vissa e. o. lärare med något högre lönegradsplacering

behöva de icke-ordinarie lärarna ej ha genomgått provår.

Övningslärarnas utbildning.

Med termen övningsämnen betecknas i läroverksstadgan, liksom i det

föreliggande förslaget till stadga för övningslärare, ämnena välskrivning,

teckning, musik, gymnastik med lek och idrott, manlig slöjd, kvinnlig slöjd

och hushållsgöromål. Vid folkskoleseminarierna hänföres till denna grupp

även ämnet trädgårdsskötsel.

Beteckningen övningsämnen är knappast fullt adekvat och anses numera

föråldrad. I stadgan för kommunala flickskolor begagnas i stället beteckningen

praktiska ämnen, och 1946 års skolkommission har på något ställe

termen speciallärare, vari dock även inbegripes yrkeslärare m. fl. Frågan

om ny sammanfattande beteckning för övningsämnena överväges av skolkommissionen

enligt uttalande på sid. 330 i dess betänkande.

Lärarna i teckning utbildas vid konstfackskolan. Utbildningen grundas

på realexamen eller därmed jämförliga kunskaper och omfattar en förberedande,

i princip ettårig utbildning och en treårig egentlig lärarutbildning.

För tillträde till denna fordras betyg i matematik efter latinlinjens fordringar.

Lärjungeantalet i den förberedande kursen uppgick höstterminen 1949

till 25 och i huvudkursen (teckningslärarinstitutet) till 59. Årsexaminationen

uppgår i överensstämmelse med dessa siffror till omkring 20 lärare. Den

nominella utbildningstiden överskrides ofta; i praktiken torde man ha att

räkna med en femårig utbildningstid.

Lärjungarna i teckningslärarinstitutet få redan i de båda första klasserna

någon övning i praktisk undervisning. Den är förlagd till konstfackskolans

övningsskola och torde genomsnittligt uppgå till omkring 20 lektioner. I

tredje klassen genomgå eleverna en systematiskt ordnad provårskurs, omfattande

föreläsningar i pedagogiska frågor och praktiska övningar med därtill

hörande behandling av metodiska spörsmål. Övningsundervisningen,

som är förlagd till olika läroverk i Stockholm, omfattar vanligen ett 30-tal

lektioner. Den förberedes genom att lärarkandidaten åhör undervisningen

i den klass, i vilken han fått sig övningsundervisning tilldelad. Han erhåller

därvid och under seriens gång råd och upplysningar av provårskursens före
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kicngl. Maj:ts proposition nr 219.

ståndare och av vederbörande handledare, men i stadgan för provårskursen

föreskrives, att lärarkandidat skall ha frihet att låta sin personliga uppfattning

och läggning framträda med så stor självständighet, som kan vara

förenlig med arbetets ändamålsenliga bedrivande.

De blivande teckningslärarna erhålla även utbildning i välskrivning.

Största delen av välskrivningsundervisningen vid de högre skolorna bestrides

av teckningslärare.

Lärarna i musik utbildas vid musikhögskolan. Lärare i musik vid allmänt

läroverk skall ha avlagt musiklärarexamen, lärare i musik vid seminarium

dessutom högre organistexamen. För inträde i musikläraravdelningen fordras

realexamen eller motsvarande kunskaper; därjämte måste sökande undergå

inträdesprov, som avser att utröna, huruvida han besitter den musikaliska

begåvning och förbildning, som erfordras för att tillgodogöra sig

studierna. Utbildningstiden för musiklärarexamen är fyra år, antalet elever

på musikläraravdelningen för närvarande 35. Årsproduktionen av musiklärare

ligger omkring 15, inräknat privatister.

Eleverna erhålla tillfälle till övningsundervisning i skola och beredas i

samband därmed tillfälle åhöra undervisning i läroanstalter, som högskolans

direktör efter förslag av skolöverstyrelsen anvisar.

Lärarna i gymnastik med lek och idrott skola ha genomgått fullständig

gymnastiklärarkurs vid gymnastiska centralinstitutet. I allmänhet ha de

före inträdet vid institutet avlagt studentexamen. Kurstiden är två år.

Undervisningen bör ordnas så, att varje elev erhåller 5 till 6 timmars undervisning

dagligen med lämplig fördelning mellan teoretiska och praktiska

ämnen. Antalet studerande på gymnastiklärarlinjen är för närvarande 101.

I genomsnitt utexamineras omkring 50 nya gymnastiklärare per år.

Utbildningen av lärare i manlig slöjd är icke närmare reglerad. Vid de

allmänna läroverken finnas inga ordinarie tjänster; flertalet lärare äro anställda

som extra lärare efter att ha genomgått utbildningskurser vid slöjdlärarseminariet

på Nääs. Ett förslag att med konstfackskolan kombinera

ett slöjdlärarseminarium framlades år 1938 av 1936 års yrkesskolsakkunniga

(SOU 1938:49) men har av olika skäl icke kunnat förverkligas. I samband

med den i princip beslutade löneregleringen för övningslärare avses

ordinarie och e. o. slöjdlärartjänster komma att inrättas i ökat antal. 1941

års lärarlönesakkunniga skissera vissa behörighetsvillkor, som kunde uppställas

för normala fall (SOU 1947:15 s. 156), men anse, att skolöverstyrelsen

tills vidare bör pröva sökandes behörighet från fall till fall. Det av de

sakkunniga ifrågasatta kravet på genom gesällprov styrkt yrkesskicklighet

har av vederbörande lärarorganisation ansetts vara väl rigoröst.

Lärarinnor i kvinnlig slöjd utbildas för närvarande vid tre privata läroanstalter.

Kursen är tvåårig. För inträde fordras realexamen, normalskolekompetens

eller motsvarande kunskaper ävensom viss förberedande fackutbildning.

Vårterminen 1949 utexaminerades 36 elever. Därjämte finnes vid

fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala en treårig kombinerad kurs, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kicngl. Maj:ts ''proposition nr 219.

ger kompetens för lärarinnetjänst i såväl kvinnlig slöjd som hushållsgöromål.

Höstterminen 1949 utexaminerades 5 elever från denna linje. 1942

års riksdag har fattat principbeslut om upprättande av ett statens skolköksoch

handarbetsseminarium, men den närmare utformningen av denna läroanstalt

befinner sig ännu under utredning.

Utbildning av skolkökslärarinnor äger rum vid statens skolköksseminarium

i Stockholm, fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala samt skolköksseminarier

i Göteborg och Umeå. Eleverna böra före utbildningens början

ha avlagt realexamen, genomgått flickskola med normalskolekompetens

eller förvärvat motsvarande kunskaper. Vid statens skolköksseminarium

genomgå eleverna en ettårig förberedande kurs, praktisera sedan ett år —

om möjligt under skolköksseminariets kontroll — och kunna sedan intagas

i den tvååriga egentliga skolkökslärarinnekursen. För tillträde till denna

kurs fordras dock vissa kvalificerade betyg i den grundläggande allmänbildande

utbildningen. Den praktiska lärarinneutbildningen omfattar en

planmässigt ordnad undervisning i pedagogik och hushållsundervisningens

metodik samt hospitering och undervisningsövningar. Även vid övriga skolköksseminarier

innefattar utbildningen en ettårig förberedande kurs och en

tvåårig lärarinnekurs. Lärjungeantalet i skolköksseminarierna var höstterminen

1949 i den förberedande kursen 91 och i den egentliga lärarinnekursen

103. Därtill kommer 15 lärjungar i den kombinerade kursen i Uppsala.

Ärligen utexamineras något över 50 skolkökslärarinnor. Härtill kommer ett

50-tal lanthushållslärarinnor, avsedda för andra undervisningsuppgifter.

Lärarna i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminarierna skola ha genomgått

högre trädgårdskursen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.

Tillgången på övningslärare är för närvarande genomgående knapp. De

mycket framträdande svårigheterna att tillgodose de minsta skolornas behov

sammanhänga dock i hög grad med det låga timtal dessa skolor erbjuda

övningslärarna. Fn teckningslärare tvekar av begripliga skäl att åtaga sig

tjänstgöring vid en enkellinjig samrealskola, där undervisningen i hans ämnen

i regel endast omfattar 9 veckotimmar, såvida icke någon kompletterande

verksamhet kan erbjudas honom. I samband med den planerade löneregleringen

för övningslärare avses emellertid undervisning vid olika skolformer

komma att i största möjliga utsträckning sammanföras till heltidstjänster

eller i varje fall tjänster med större timantal.

b. Folkskolorna.

Folkskollärarnas utbildning.

Utbildningen vid folkskoleseminarierna regleras av stadga och undervisningsplan

för folkskoleseminarierna, båda utfärdade den 18 juni 1937. Innevarande

budgetår äro 19 folkskoleseminarier i verksamhet, varav 9 provisoriska.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kicngl. Maj:ts proposition nr SI 9.

Utbildningen sker dels på fyraårig linje, dels på tvåårig studentlinje.

Riksdagen bestämmer varje år det antal klassavdelningar, som skall intagas

på respektive linjer, och Kungl. Maj:t fastställer antalet manliga och kvinnliga

elever. Innevarande läsår ha 27 avdelningar intagits på fyraårig linje

och 26 på tvåårig. Varje avdelning omfattar i regel 32 elever. För nästkommande

läsår har föreslagits en intagning av 26 avdelningar på fyraårig linje

och 23 avdelningar på tvåårig. Nuvarande organisation medger en årsproduktion

av omkring 1 560 folkskollärare.

För inträde i fyraårig linje gälla vissa bestämmelser beträffande ålder,

hälsotillstånd m. m., varjämte fordras godkända skriftliga och muntliga

inträdesprov i läroämnen samt prov i teckning, välskrivning, sång och slöjd.

Skolöverstyrelsen kan medgiva, att även visst prov av annan art anordnas.

I fråga om läroämnena fordras i flertalet ämnen ungefär realexamenskunskaper;

kunskaper i tyska och franska erfordras dock icke.

De flesta inträdessökande ha numera avlagt realexamen. Det har synts

onödigt att för dessa och andra, som kunna åberopa vitsord om motsvarande

kunskaper, anordna inträdesprövning i läroämnena. Av 1946 års skolkommission

framlades den 3 mars 1947 ett förslag om ändrat intagningsförfarande,

och Kungl. Maj:t bemyndigade den 15 augusti 1947 skolöverstyrelsen

att medgiva tillämpning försöksvis av det föreslagna förfarandet

vid de seminarier, som så önskade. Det tillämpas nu med vissa modifikationer

vid samtliga seminarier och innebär, att ifrågavarande lärjungar i

regel ej behöva undergå inträdesprövning i läroämnena; utöver proven i

övningsämnen ha i stället tillkommit särskilda lämplighetsprov, bestående

av uppsats, muntlig framställning, fri sysselsättning med en grupp barn

samt eventuellt psykologiska prov av olika slag. Sistnämnda prov användes

endast vid vissa seminarier, och icke heller provet sysselsättning med en

grupp barn brukas överallt. Det bör anmärkas, att det nya intagningsförfarandet

har försökskaraktär, varför det ännu ej har funnit sin slutliga utformning.

Förutom vissa krav i fråga om ålder, hälsotillstånd m. m. fordras för inträde

i tvåårig linje att ha avlagt studentexamen med godkända vitsord i

kristendomskunskap, modersmålet, historia med samhällslära, minst ett

främmande levande språk samt gymnastik med lek och idrott ävensom i

minst två av ämnena matematik, geografi, biologi med hälsolära, fysik och

kemi. Valfriheten beträffande matematik är tillfällig och gäller till och med

år 1951; enligt seminariestadgan kräves godkänt betyg i matematik av

samtliga inträdessökande. Ifrågavarande mildring av inträdesfordringarna

har tillkommit för att underlätta erforderlig intagning av inträdessökande

med studentexamen på latinlinje och nyspråklig linje.

Intagning i tvåårig linje kan numera även grundas på begränsad studentexamen

vid försvarets läroverk, avgångsexamen från tekniskt gymnasium

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kimgl. Maj:ts proposition nr £19.

eller avgångsexamen från specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande,

varvid dock vissa kompletteringar kunna bliva nödvändiga.

Vid samtliga seminarier tillämpas nu försöksvis lämplighetsprov vid inträdesprövningen

såsom på den fyraåriga linjen, varjämte inträdesprov äga

rum i teckning, välskrivning, musik och slöjd.

Undervisningen på den fyraåriga linjen omfattar de läro- och övningsämnen,

vari undervisning meddelas i folkskolan, samt biblioteksskötsel,

psykologi och pedagogik. På den tvååriga linjen inskränkes undervisningen

i läroämnen till kristendomskunskap, modersmålet, samhällslära, biologi

med hälsolära, biblioteksskötsel, psykologi och pedagogik. På båda linjerna

upptager timplanen dessutom en praktisk lärarutbildning, omfattande metodik

och gruppövningar.

För elever på studentlinjen anordnas komplettering skur ser i geografi, biologi

med hälsolära, fysik och kemi samt för närvarande även i matematik.

Kompletteringskurs är obligatorisk för elev, som icke äger godkänt studentbetyg

i ämnet.

Kompletteringskurserna kunna för närvarande icke avskaffas, men de

äro mycket betungande för eleverna och försvåra en lämplig uppläggning

av seminariearbetet. Vid ett seminarium ha förra året kompletteringskurser

i matematik, fysik och kemi försöksvis anordnats på sommaren för sådana

seminariets elever, som genomgått studentlinjens första klass. Erfarenheterna

av detta försök ha varit goda. Eleverna ha därigenom under det sista

seminarieåret varit helt fria från kompletteringskurser.

Efter beslut av 1947 års riksdag anordnas från och med läsåret 1947/48

utöver den obligatoriska undervisningen i engelska frivillig undervisning i

detta språk för de elever, om önska förvärva behörighet att undervisa i

engelska i folkskolan. Undervisningen börjar i näst högsta klassen och omfattar

tre veckotimmar under tre terminer. Vid slutet av höstterminen eller

i början av vårterminen i högsta klassen anställes behörighetsprövning. För

såväl den obligatoriska som den frivilliga undervisningen i engelska beräknas

viss medverkan av engelska språkassistenter.

Anslutningen till de frivilliga behörighetskurserna i engelska har varit

mycket stor. Höstterminen 1949 voro sådana kurser i verksamhet vid alla

folkskoleseminarier med sammanlagt 1 624 deltagare, av vilka 659 beräknades

avsluta sina kurser i och med höstterminens utgång.

På tid utom timplanen meddelas i de båda första klasserna av fyraårig

linje en frivillig kurs i franska eller tyska. Sedan ett par år kan denna kurs

utbytas mot en motsvarande frivillig kurs i engelska. Härigenom har möjlighet

beretts att för eleverna på den fyraåriga linjen stärka grunden för behörighetskursen

i engelska.

Sedan 1945 har riksdagen årligen anvisat medel till föreläsningar i skolhygieniska

spörsmål vid varje seminarium, varjämte sedan 1946 samtliga

seminarier erhalla medel till kurser i tal- och röstvård. Folkskoleseminariet

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kicngl. Maj:ts ''proposition nr 219.

för kvinnliga elever i Stockholm har sedan 1947 anslag för anordnande av

en socialpedagogisk föreläsningskurs. I övrigt förekomma särskilda kurser

och föreläsningar av olika slag, bland annat i film-, radio-, nykterhets- och

trafikundervisning, yrkesvägledning, skogsvård m. m. Vid några seminarier

reserveras en bestämd lektionstimme varje vecka för ahörande av föreläsningar,

i regel avsedda för samtliga seminariets elever.

Enligt seminariestadgan bör arbetet vid seminariet, i den mån det är möjligt,

så anordnas, att eleverna skola kunna inhämta kurserna genom fria

studier, och i de allmänna anvisningarna till undervisningsplanen framhålles

det, att elevernas självverksamhet bör tagas i anspråk i största möjliga utsträckning.

Friare arbetsformer, såsom elevföredrag, individuella uppgifter

med anlitande av bibliotek, diskussioner, laborationer, museibesök, studieutfärder,

föreläsningar med efterföljande samtal och dylikt, böra därför

begagnas såsom medel vid seminariearbetet. Till underlättande av studiearbetets

koncentration kunna särskilda arbetsordningar uppgöras för olika

perioder av läsåret. Så långt det är möjligt bör undervisningen erhålla en

individualiserad och efter elevernas utvecklingsstandpunkt avpassad läggning.

Vid undervisningen i de olika ämnena bör hänsyn tagas dels till vad

som är av särskild betydelse för elevernas framtida lärarverksamhet i folkskolan,

dels till det praktiska livet och dess behov, dock under beaktande

av att studiemålet icke alltför snävt begränsas och att levande och aktivt

studieintresse väckes och underhålles hos de blivande lärarna.

Ett led i strävandena att åstadkomma ett mera individualiserat och

självständigt studiearbete är det enskilda arbetet, som är obligatoriskt inom

studentlinjen och de båda högsta klasserna av den fyraåriga linjen. Det

kan förekomma inom vilket som helst av de i undervisningsplanen upptagna

ämnena. För att erhålla ökad tid för det enskilda arbetet äro eleverna i

näst högsta klassen lediga från undervisningen minst tolv dagar under läsåret.

I högsta klassen anslås på arbetsordningen en sammanhängande tid

■av fyra timmar i veckan åt specialstu dierna, varjämte ledighet från undervisningen

kan lämnas högst sex dagar under läsåret.

Det har visat sig medföra betydande svårigheter att tillämpa undervisningsplanens

anvisningar om koncentration i undervisningen och frihet i arbetssättet,

framför allt beroende på ämnesträngseln och därav följande höga

veckotimtal för den schemabundna undervisningen. Särskilt gäller detta

den fyraåriga linjen, och på studentlinjen kräva kompletteringskurserna

stort utrymme. De ytterligare undervisningsmoment, som tillkommit under

de senare åren, t. ex. behörighetskursema i engelska, ha ökat svårigheterna.

Vid vissa seminarier pågå emellertid intressanta försök med koncentration

och friare arbetssätt; självfallet praktiseras sådana friare arbetsformer som

elevföredrag, diskussioner och laborationer överallt vid seminarierna.

Vid seminariet i Hälsingborg, som har enbart studentlinje med tre parallellavdelningar

av varje klass, hållas sålunda i ämnena pedagogik och samhällslära

under vissa lektionstimmar föreläsningar, som äro gemensamma

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kvmgl. Maj:ts ''proposition nr 219.

för klassens samtliga avdelningar, medan övriga timmar för dessa ämnen

samt för engelska, teckning och slöjd användas till grupparbete, varvid eleverna

själva planlägga arbetet. I pedagogik och samhällslära har arbetet

fått samma karaktär som vid universitetens seminarieövningar. Anordningen

har förknippats med stark koncentration av den praktiska lärarutbildningen

och förutsätter tentamenssystem för kunskapernas redovisning.

Koncentration i undervisningen och större utrymme för elevernas självständiga

arbete torde särskilt på den fyraåriga linjen kunna åstadkommas

endast genom en betydande nedskärning av det schemabundna timtalet

för de olika ämnena. Vid den fyraåriga linjen i Kalmar och båda linjerna

vid seminariet för kvinnliga elever i Stockholm pågå sedan några år försök

med minskat antal ämnen i varje klass och minskat antal lektioner på timplanen.

Härigenom vinnes bland annat mera tid för självständiga studier,

och den praktiska lärarutbildningen kan tillgodoses på bättre sätt. Det enskilda

arbetet kan vid dessa seminarier även förekomma i de båda lägsta

klasserna av fyraårig linje.

Enligt undervisningsplanen pågår den praktiska lärarutbildningen i klasserna

II—IV på den fyraåriga linjen och i båda klasserna på studentlinjen.

Den omfattar heldagsbesök i övningsskolan, behandling av metodiska frågor

och gruppövningar samt i avgångsklasserna dessutom serieövningar och

besök i andra läroanstalter. Heldagsbesöken, under vilka eleverna i viss utsträckning

själva hålla lektioner, omfatta för varje elev sammanlagt 16

dagar under seminarietiden. Vid gruppövningarna äro klasserna delade i

grupper om 4—6 elever, och läsåret är indelat i perioder, motsvarande antalet

grupper. Grupperna undervisa växelvis i de olika övningsskolklasserna.

Medan en elev undervisar, äro de övriga eleverna i gruppen åhörare. Vederbörande

handledare är alltid närvarande vid gruppövningarna. Serieövningarna

omfatta för varje elev två ämnen med sammanlagt 16 lektioner. Vid

vissa seminarier tillämpas nu koncentration av gruppövningarna till färre

och längre perioder, varvid elevernas lektioner få karaktären av kortare

serier. Vid två seminarier har antalet serielektioner per elev ökats till

20—25.

I vilken utsträckning eleverna kunna få tillfälle att hålla egna lektioner

i övningsskolan, beror på antalet klassavdelningar i densamma och antalet

elever i seminarieklassema. På grund av den omfattande elevintagningen

under de senaste åren ha seminariernas övningsskolor måst avsevärt utökas.

Då lokalförhållandena ej medgivit, att hela antalet erforderliga nya övningsskolklasser

förlagts till seminariet, ha i stället ett växlande antal klasser

i seminariestadens folkskolor ställts till förfogande som övningsklasser.

Vederbörande folkskollärare kan därvid erhålla anställning som extra ordinarie

övningsskollärare. Sju av de provisoriska seminarierna sakna för närvarande

egna övningsskolor och äro alltså helt hänvisade till folkskolans

klasser, en anordning som medför åtskilliga olägenheter.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Eleverna böra under utbildningstiden erhålla kännedom om arbetssättet

i skolor av olika skolform. De flesta övningsskolklasserna äro av A-form.

Det stora flertalet seminarier ha tillgång även till B 1-avdelningar. Däremot

finns för närvarande B 2-avdelning endast vid ett seminarium. Studiebesök

avläggas bland annat vid B 2- och B 3-skolor. Besöken omfatta sammanlagt

omkring två veckor och kunna förläggas till endera av de båda sista seminarieklasserna

eller fördelas mellan dessa. Eleverna erhålla bidrag till kostnaderna

för sådana studiebesök.

Utöver nu nämnda studiebesök förekommer auskultation i större eller

mindre utsträckning i andra skolor och i specialklasser, t. ex. hjälpklasser.

Några seminarier ha hjälpklassavdelning inom övningsskolan. Det bör också

anmärkas, att på grund av lärarbristen eleverna i de högre klasserna

under de senaste åren i stor utsträckning ha tjänstgjort som korttidsvikarier

i folkskolan.

Enligt de beräkningar, som lågo till grund för den nuvarande timplanen,

skulle varje elev under seminarietiden komma att hålla minst 72 egna lektioner

under heldagsbesök, gruppövningar och serier, av vilket antal 43

lektioner beräknades komma på gruppövningarna. Det sistnämnda antalet

synes numera vid åtskilliga seminarier icke kunna uppnås, men det sammanlagda

antalet elevlektioner torde på grund av den ökade tiden för studiebesök

uppgå till eller överstiga det angivna och kan i medeltal uppskattas

till 75.

Utbildningen avslutas med folkskollärarexamen. Enligt seminariestadgan

omfattar denna skriftlig och muntlig prövning samt undervisningsprov.

Försöksvis skall emellertid examen från och med innevarande läsår inskränkas

till undervisningsprov.

Från och med innevarande läsår pågå vidare försök med flera av 1946

års skolkommission föreslagna anordningar. Morgonandakten har sålunda

vid alla folkskoleseminarier utom ett helt eller delvis gjorts frivillig, och vid

16 seminarier ha höstterminsbetygen avskaffats, helt eller åtminstone i de

lägre klasserna. Tentamensböeker ersätta terminsbetygen vid seminarierna

1 Kalmar och Hälsingborg. Vid 12 seminarier utgå betygen i uppförande

och ordning ur terminsbetygen.

Småskollärarinnornas utbildning.

Utbildningen vid småskoleseminarierna regleras av stadga och undervisningsplan,

utfärdade den 21 januari 1938. Antalet småskoleseminarier är

för närvarande 10, varav 3 provisoriska. Dessutom finns sedan 1948 en tillfällig

småskoleseminarielinje vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i

Göteborg. Småskoleseminarierna äro avsedda för kvinnliga elever.

Lärokursen är tvåårig utom vid seminariet i Haparanda, som har treårig

linje vid sidan av en tillfällig tvåårig. Riksdagen beslutar varje år om elevintagningens

omfattning. Innevarande läsår ha sammanlagt 32 klassavdel
2

— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 219.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr £19.

ningar intagits. Elevantalet per klassavdelning är för närvarande i regel 28.

Vid en examination av 32 avdelningar med 28 elever per avdelning kunna

årligen omkring 870 elever beräknas bli tillgängliga för lärartjänstgöring.

För inträde gälla vissa bestämmelser i fråga om ålder, hälsotillstånd

m. m., varjämte fordras godkända skriftliga och muntliga inträdesprov i

läroämnen samt prov i teckning, välskrivning, sång och slöjd. Skolöverstyrelsen

kan medgiva, att dessutom visst prov av annan art anordnas. Beträffande

läroämnena fordras för inträde i tvåårig linje ungefär realexamenskunskaper

i kristendomskunskap, modersmålet, historia med samhällslära,

geografi och biologi med häilsolära. I matematik fordras realskolans kunskapsmått

med undantag av sista klassens kurs, och i fysik och kemi krävas

endast folkskolekunskaper. Kunskaper i främmande språk fordras ej. Inträdesfordringarna

för den treåriga linjen vid seminariet i Haparanda äro desamma

utom i fråga om modersmålet och biologi med hälsolära, i vilka

ämnen fordringarna äro något lägre.

Även vid småskoleseminarierna ha inträdessökande med realexamen

eller motsvarande kunskaper ständigt ökat i antal och utgöra nu till och

med flertalet. Det år 1947 medgivna nya intagningsförfarandet tillämpas

med vissa modifikationer även vid småskoleseminarierna. Nyssnämnda inträdessökande

prövas sålunda endast i de läroämnen, i vilka de ej ha godkända

vitsord, och särskilda lämplighetsprov tillämpas försöksvis.

Undervisningen omfattar enligt timplanerna samma ämnen som vid folkskoleseminariernas

fyraårskurser med undantag av engelska och biblioteksskötsel.

Fiåvillig undervisning utom timplanen meddelas emellertid bland

annat i engelska. Vid seminariet i Haparanda anordnas frivillig undervisning

i finska.

Riksdagen har under senare år anvisat medel till föreläsningar i skolhygieniska

spörsmål och kurser i tal- och röstvärd. Dessutom förekomma särskilda

kurser och föreläsningar av olika slag, bland annat i film- och radioundervisning,

skolmognadsprov, sjukvård m. m.

Stadgan och undervisningsplanen för småskoleseminarierna lämna anvisningar

för arbetssättet av samma innehåll som de vid folkskoleseminarierna

gällande. Koncentration i undervisningen samt individuellt och självständigt

studiearbete böra sålunda eftersträvas. Vid småskoleseminarierna är

enskilt arbete obligatoriskt i båda klasserna av den tvååriga linjen och i de

båda högsta klasserna av den treåriga.

Ämnesträngseln och det höga veckotimtalet för den schemabundna undervisningen

medföra emellertid även för småskoleseminarierna betydande

svårigheter att efterkomma anvisningarna om koncentration i undervisningen

och ett friare arbetssätt. Självfallet tillämpas dock vid samtliga

seminarier vissa friare arbetsformer, såsom elevföredrag, diskussioner, laborationer,

och vid några seminarier koncentreras undervisningen i matematik,

geografi samt fysik och kemi till första klassen, medan ämnet biologi med

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr ‘219.

hälsolära förlägges till andra. Vid ett par seminarier ha läxförhören ersatts

med tentamina under vissa perioder av läsåret, varigenom lektionstimmarna

kunna användas till demonstrationer, översiktlig genomgång föredragsvis,

diskussioner och elevföredrag.

Enligt undervisningsplanen omfattar den praktiska lärarutbildningen

heldagsbesök i övningsskolan, behandling av metodiska frågor och gruppövningar

samt i avgångsklasserna dessutom serieövningar och besök i andra

läroanstalter. Heldagsbesöken omfatta vanligen sammanlagt minst 14 dagar.

Vid gruppövningarna äro klasserna delade i grupper om 3—5 elever.

Serieövningama omfatta i regel för varje elev två ämnen med sammanlagt

6 lektioner.

Antalet klassavdelningar i övningsskolan i förhållande till antalet elever

i seminarieklasserna är avgörande för möjligheterna att bereda eleverna

tillfälle att hålla egna lektioner i övningsskolan. På grund av den omfattande

elevintagningen under de senare åren har antalet övningsskolkiasser

utökats betydligt. Dessutom utnyttjas folkskolorna på seminarieorterna.

De tre provisoriska seminarierna ha icke egna övningsskolor, utan vid dessa

har ett antal klassavdelningar i folkskolan ställts till förfogande som övningsklasser.

Lärarna i dessa klasser ha förordnats som extra ordinarie övningsskollärare.

Besök i andra skolor och specialklasser av olika slag anordnas

i växlande omfattning, men för ändamålet utgå ej några anslag vare

sig till handledararvoden eller för elevernas kostnader i samband med studiebesöken.

Det bör anmärkas, att på grund av lärarbristen eleverna under

de senaste åren i stor utsträckning kunnat beredas tillfälle att under kortare

tid tjänstgöra som vikarier.

Ökningen av antalet klasser i övningsskolan synes ej ha varit tillräckligt

stor, varför dessa klasser vid vissa seminarier bli alltför hårt belastade

med övningslektioner, om seminarieelevema erhålla lektionspraktik i avsedd

omfattning. Enligt de beräkningar, som lågo till grund för den nuvarande

timplanen, skulle varje elev under seminarietiden i regel få tillfälle att

under heldagsbesök, gruppövningar och serier hålla omkring 41 egna lektioner.

Detta antal synes vid vissa seminarier endast med svårighet kunna

uppnås, medan det vid andra seminarier har överskridits.

Enligt seminariestadgan skall småskollärar examen omfatta skriftlig och

muntlig prövning samt undervisningsprov. Liksom vid folkskoleseminarierna

skall emellertid examen från och med innevarande läsår försöksvis

omfatta enbart undervisningsprov.

Även andra försök pågå vid småskoleseminariema. Sålunda anordnas

morgonandakten såsom helt eller delvis frivillig vid sex seminarier. Vid sex

seminarier ha höstterminsbetygen avskaffats, vid fyra av dem dock endast

i första klassen. Vid tre seminarier utgå betygen i uppförande och ordning

ur terminsbetygen, medan ett seminarium behåller betyget i ordning men

avstår från uppförandebetyget.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Ma]ds proposition nr 219.

3. Allmänna synpunkter på lärarutbildningen,

a. Skolkommissionen och lärarutbildningen.

Skolkommissionen säger på ett ställe, att en av skolans viktigaste uppgifter

är att skapa arbetsglädje. Läraren måste kunna omärkligt förbättra

lärjungarnas kontakt med arbetsuppgifterna, så att det, som annars skulle

gå långsamt och trögt, går lätt och livligt. Det bör finnas något i hans

sätt och väsen, som gör det lättare för de uppväxande att personligt tillägna

sig det stycke kulturliv, som tillbjudes dem. Vari den ytterst består, denna

personlighetens värme, är icke så lätt att säga, men barnen känna

den instinktivt. Sannolikt hör det till de personliga egenskaper, som icke

kunna i någon högre grad påverkas genom lärarutbildningen. Men utbildningen

har kanske ändå inte varit förgäves, om den lärt varje blivande

lärare att klart inse, att »grogrunden för all undervisning är kärlek och

lyckokänsla».

Andra sidor av lärarpersonligheten kunna odlas och uppövas och alltså

även direkt påverkas under lärarutbildningen.

»Hit hör först vissa allmänna egenskaper», säger skolkommissionen,

»ett visst mått av självförtroende och säkerhet i uppträdandet, anpassningsförmåga,

förmåga av initiativ, vilja till objektivitet, socialt ansvar.

Hit hör vidare vissa speciellt för en lärare nyttiga egenskaper såsom förmåga

att uttrycka sig klart och redigt, känsla för rättvisa och förmåga att

hålla disciplin». (S. 356.)

Synnerligen viktigt är även, att läraren har en positiv och progressiv inställning

till sitt yrke och har vilja att forma sin undervisning så, att den

syftar mot ett bestämt pedagogiskt mål bortom läxuppgiften för dagen. Här

är ännu en punkt, där lärarutbildningen kan gripa in. En förutsättning är,

att den institution, där den blivande läraren får sin egentliga yrkesutbildning,

utformas enligt de principer, som böra prägla hela den framtida skolan;

det inre arbetet vid lärarutbildningsanstalterna måste gestaltas så, att

även den blivande läraren kan känna arbetsglädje under sin utbildning.

Det är gott, om den unge läraren går till sitt värv med den vidsynthet,

som bäst utvecklas på en grund av allmänna kulturella intressen, och den

känsla för lärjungarnas personliga förhållanden, som förutsätter en viss

kännedom om det moderna samhället och dess skiftande miljöer. En alltför

långt gången intellektuell ensidighet hos en lärare kan tyvärr i skolans vardag

betyda en hänsynslöst fordrande ämnesspecialist. Icke desto mindre

måste man tveklöst hålla på att varje lärare skall äga grundlig insikt i läroämnena.

Man kan icke nöja sig med nätt och jämnt så mycket kunskaper,

som behöves för undervisningen på ett visst stadium, fastslår skolkommis
-

sionen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kurujl. Maj:ts proposition nr ä2l9.

»Frågan om hur mycken tid inom utbildningens ram som skall ägnas åt

inhämtandet av ämneskunskaper, blir till sist en fråga om avvägning. Å ena

sidan får icke utbildningstiden i onödan förlängas, å andra sidan måste utbildningen

inrymma så mycket av kunskaper i de ämnen, i vilka den blivande

läraren skall undervisa, att han redan vid början av sin lärargärning

känner sig stå på fast mark. Kommissionen har vid utformandet av sina

förslag till utbildning för skilda lärarkategorier strikt fasthållit vid denna

grundsats. Enligt kommissionens mening bör utbildningen för de särskilda

lärarkategorierna icke gestaltas så, att den ens ger sken av att den blivande

läraren vid avslutningen av sin utbildning är f ä r d i g i den bemärkelsen,

att han ser som sin livsuppgift att enligt de metoder han lärt sig, utportionera

det kunskapsförråd han under utbildningen inhämtat. En lärare blir

aldrig färdig i denna bemärkelse. Hela livet bör för honom vara en oavbrutet

fortsatt utbildning, avseende såväl ämneskunskaper som yrkets teknik

och metoder. Vad lärarutbildningen bör ge i fråga om ämneskunskaper är

en god start, en gedigen grund att stå på, en fond av kunskaper, som från

början ger läraren ett visst självförtroende i undervisningsarbetet. Men den

bör också medvetet läggas upp så, att läraren får klart för sig, att han själv

måste arbeta vidare på sin utbildning, och han bör få anvisning om vägar

och medel vid en sådan fortsatt utbildning.» (S. 357.)

Vid sill översyn av nuvarande förhållanden har kommissionen funnit, att

utbildningstiden för lärarna på skolans lägsta stadium är för knappt tillmätt,

medan utbildningstiden för läroverkslärare synts kommissionen onormalt

lång.

Läraren måste vidare känna den psykiska utvecklingens normala gång

hos de unga människor, som hans undervisning skall tjäna.

»Läraren bör äga en icke bara på allmänna antaganden och egna erfarenheter

utan även på psykologiska studier grundad insikt om hur barnets

känsloliv och estetiska uppfattning av omvärlden förändras, hur barnets

handlingsliv och moral utvecklas och förändras, hur minnet och intellektet

fungerar. Han måste ha klart för sig, att undervisning inte bara består i att

läraren i lagom stora portioner serverar väl tillrättalagda kunskaper, utan

att undervisningen genom själva sin form skall sporra till handling, att dess

innehåll skall ha mål och mening för barnet. Tonvikten inom undervisningen

skall ligga på handledning av det individuella barnet, dess intressen,

behov och gradvisa utveckling. Läraren skall se som sin förnämsta uppgift

att för barnet undanröja hinder för kunskapstillägnan. Han skall undervisa

barnet, ej blott undervisa i sitt ämne.» (S. 354.)

En viss kunskap erfordras också om de vanligaste avvikelserna från den

normala utvecklingen.

»Lågstadiets och mellanstadiets lärare behöver särskild undervisning i

metoder att behandla barn med beteenderubbningar och med läs- och skrivsvårigheter

samt hjälpklassbarn. Härvid bör undervisningen inriktas på och

ständigt anknyta till ''barnet i den konkreta situationen’. Målet bör vara

att ge en undervisning, som är av direkt betydelse för läraryrket, ej en

systematisk översikt över skilda psykologiska skolors läromeningar.

Läraren bör ha förvärvat en viss färdighet i att diagnostisera orsakerna

till skolefterblivenhet i individuella fall samt också ha deltagit i rådgivande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition m 219.

och behandlande verksamhet, när- det gäller sådana barn, som t. ex. har läsoch

skrivsvårigheter. Han skall själv kunna komma till rätta med lindrigare

sådana fall. I svårare fall är han givetvis hänvisad till att samråda med

skolpsykolog och medicinsk expertis.

Utbildningen i barn- och ungdomspsykologi för de högre stadiernas lärare

bör, utan att helhetssynen försummas, vara speciellt inriktad på de faser

av den barn- och ungdomspsykologiska utvecklingen, som avser pubertetsförloppet

och den tidiga ungdomsperioden. Läraren bör genom sin psykologisk-pedagogislca

utbildning ha förvärvat en sådan orientering och insikt,

att han lärt sig känna igen de vanligaste formerna av beteenderubbningar

under pubertetsåldern i vidaste mening. Då avvikelser från den normala

pubertetsutvecklingen kan misstänkas föreligga, är läraren hänvisad till

skolpsykologen och den bampsykiatriska expertisen.» (S. 359.)

Den psykologiska vetenskapen har icke blott skapat en på experimentella

och statistiska metoder grundad forskningsteknik, som kan te sig besvärlig

nog för menige man inom lärarkårerna, utan även utexperimenterat metoder,

som i sinom tid kunna få vidsträckt tillämpning i skolarbetet. I framtidens

skola kunna lärarna icke umbära elementär kännedom om begåvningsprövningens

metodik och andra slag av testning, de måste ha träning

i att använda standardiserade prov, kunskap om grunderna för rättvis bedömning

av undervisningens faktiska resultat samt övning i pedagogisk

journalföring, framhåller skolkommissionen.

En modern lärarutbildning måste således ha utrymme för en icke alltför

obetydlig kurs i barn- och ungdomspsykologi samt i de delar av den allmänna

psykologien, som ha särskild betydelse för undervisningsarbete och uppfostran.

Vissa delar av kursen kunna vara gemensamma för alla lärarkategorier,

andra måste, såsom nyss exemplifierats, väsentligt fördjupas för lärare

på det stadium, där de berörda frågorna oftast möta.

Tyngdpunkten i den egentliga yrkesutbildningen måste dock liksom hittills

ligga i konsten att undervisa.

»Ett utomordentligt viktigt moment i den egentliga yrkesutbildningen

är att lära sig konkretisera stoffet och på rätt sätt utnyttja det för undervisning

på skilda åldersstadier. I den egentliga yrkesutbildningen måste därför

åtskillig tid ägnas åt en pedagogisk och metodisk genomarbetning av

de ämnen, i vilka läraren skall bedriva undervisning. Den torde företrädesvis

böra ske i form av diskussioner mellan handledare och läraraspiranter

om skilda spörsmål i de olika ämnena: källkritik, vetenskaplig uppfattning,

åsiktsbrytningar inom de olika vetenskaperna, nya rön, anvisningar på

hjälpmedel till fortsatt kunskapsinhämtande m. in., allt i seminarieövningens

form. Denna uppläggning av utbildningen innebär, att läraraspiranten

under den egentliga yrkesutbildningen på nytt genomgår stora delar av

det kunskapsmaterial, han tidigare har inhämtat, men nu från övervägande

pedagogiska och metodiska synpunkter.

Den förändrade målsättningen för undervisningen på skolans olika stadier

kräver grundlig insikt i såväl allmän som speciell metodik och undervisningsteknik.

Det ligger i sakens natur, att eu dylik undervisning inte får

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

inskränka sig till en blott formell träning. Läraren måste göra sig förtrogen

med de nya metoder, som utexperimenterats, med grupparbetets och den

individuella undervisningens teknik. Han måste själv ha bildat sig en uppfattning

om lärostoffets lämpliga uppdelning och fördelning, annars faller

han lätt offer för mekaniskt uppgjorda kursplaner. Det är betydelsefullt, att

allt, som hör samman med metodik, studeras ej blott fristående utan framför

allt i sin praktiska tillämpning och med särskild hänsyn till möjligheterna

att omsätta metoderna på den enskilde lärarens arbetsfält. Även här

måste det bli rätt stark specialisering inom lärarkategorierna.» (S. 358.)

Skolkommissionen ger ytterligare exempel på olika arbetsuppgifter för

lärarutbildningen men betonar, att den egentliga yrkesutbildningens innehåll

icke kan eller bör vara alltför fixerat; det bör vara föränderligt som

skolan själv, och de enskilda momenten få icke utvecklas till självändamål.

Målet att dana lärarpersonligheten måste alltid hållas i sikte och de olika

delarna av utbildningen sammangjutas till en enhetlig utbildning.

Av väsentlig betydelse för lärarutbildningens organisatoriska anordning

är slutligen sättet för ämnesstudiernas samordning med den egentliga yrkesutbildningen.

Seminarieutbildningen har av gammalt karakteriserats av att

den i tiden sammanför ämnesstudierna och den praktiska utbildningen,

läroverkslärarnas utbildning åter av att dessa moment i största möjliga utsträckning

hållas åtskils.

För 1936 års lärarutbildningssakkunniga framstod det som angeläget, att

praktiska utbildningsmoment inläggas i utbildningen på ett så tidigt stadium,

att de unga studenterna, innan de definitivt bestämma sig, få klart

för sig de krav undervisningen ställer på lärarna och i någon mån även kunna

pröva sin lämplighet för lärarkallet. I direktiven för utredningen hade

det betecknats som en av provårssystemets mera fundamentala brister, att

läraraspiranternas teoretiska och praktiska utbildning försigginge utan något

sammanhang vare sig i tiden eller i avseende på utbildningens innehåll.

De sakkunniga föreslogo, att en förberedande praktisk lärarkurs skulle inläggas

under tiden för de akademiska studierna.

I fråga om folkskollärarutbildningen, har den rakt motsatta tendensen

med växande styrka gjort sig gällande. Folkundervisning skommittén redogjorde

redan 1911 för ett förslag att begränsa seminariernas uppgift till den

egentliga fackbildningen. Folkskollärarens allmänna bildning borde

enligt förslagsställarnas mening icke vara någon annan eller ringare än den

allmänna medborgerliga, för vars meddelande sådana läroanstalter som de

allmänna läroverken och de högre flickskolorna vore till. Kommittén fann

tankegången äga ett visst mått av berättigande. »T gemensamheten med

andra, som komma av andra samhällsklasser och arbeta med andra mal för

ögonen, ligger något uppfostrande, som man genom utbildningens förläggande

till en särskild läroanstalt går miste om», medgav kommittén. »Även

ur social synpunkt vore det för folkskolan och dess lärarkår en vinst, om

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

folkskollärarens bildningsväg icke sa tidigt och så fullständigt skilde sig

från den, som lett upp till de högsta bildningsanstalterna.» För kommittén

framstod det icke som osannolikt, att seminariernas framtida utveckling

skulle göra dem allt mera till fackbildnings- och allt mindre till allmänbildningsanstalter,

och man borde med tillfredsställelse kunna motse

en sådan utvecklings resultat. Kommittén fann det emellertid för det dåvarande

omöjligt att uppställa studentexamen eller ens realskolexamen som

villkor för inträde i seminarium. Det skulle minska tillgången på lärarkraft

för folkskolorna, medan tvärtom en betydande och städse stegrad ökning

vore erforderlig, och det skulle i hög grad försvåra tillträdet till folkskollärarbanan

för unga män och kvinnor ur de bredare samhällslagren.

Redan några få år senare — år 1916 — togs det första steget till den

motsedda utvecklingen, då ettåriga utbildningslinjer för studenter anordnades

vid några seminarier.

Skolkommissionen väger nu från andra utgångspunkter skälen för och

emot en boskillnad mellan ämnesstudierna och den pedagogiska fackbildningen.

»Ur strikt pedagogisk synpunkt kan det vara en fördel att under hela

studietiden ha ett bestämt mål för kunskapsinhämtandet och att vid inläsandet

av kursen i ett ämne ständigt ha i sikte de problem, som sammanhänger

med frågan, hur kunskapsstoffet skall utnyttjas i den framtida undervisningen.

Å andra sidan kan detta sätt att inhämta kunskaper medföra

den risken, att den studerande blir ett offer för den förenkling av frågeställningar

och problem, som är en naturlig sak vid kunskapsstoffets framläggande

för bani. Det är eu sak att söka tränga in i frågorna, förvärva kunskap

och insikt i problemställningarna, och det är en helt annan sak att

sedan lära sig, hur detta kunskapsmaterial bör disponeras och tillrättaläggas

för presentation i skolan.» (S. 367.)

kör sin del tvekar kommissionen icke att förorda, att ämnesstudierna

skiljas från den egentliga yrkesutbildningen.

Det är kanske icke sa lätt att åstadkomma en lärarkår, sådan som skolkommissionen

vill ha den. Skolöverstyrelsen har intet av7 vikt att erinra

mot kommissionens allmänna synpunkter och ansluter sig obetingat till förslaget

att skilja ämnesstudierna från den pedagogiska fackutbildningen.

Men kommissionens bild av läraren i framtidens skola har enligt överstyrelsens

mening mera karaktären av en över verkligheten svävande idealbild

än av en reell varelse i en ofullkomlig värld. Det torde under expansionstiden

icke bli lätt att i önskvärd omfattning förvärva verkligt goda

lärarkrafter. »Det kan i själva verket befaras, att lärarstandarden såväl i

fråga om allmän begåvning som speciell fallenhet för lärarkallet åtminstone

under övergångstiden kommer att sjunka under den nuvarande nivån.»

I nuvarande situation torde mången ge skolöverstyrelsen rätt i att den

idealbild av läraren, som kommissionen tecknar, likt en hägring svävar över

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr %19.

jorden. Det kan under sådana förhållanden vara av intresse att även andraga

några ord ur skolutredningens skildring av lärarens ställning och uppgift:
»En

lärare kan fullgöra sin uppgift — och väl fullgöra den — på mer än

ett sätt. Det finns lärare, vilkas styrka ligger i ett noggrant och fordrande

detaljarbete, och andra, som företrädesvis söka ge de stora sammanhangen

och en översikt av företeelserna inom ämnesområdet. Båda kunna ur uppfostrans

och undervisningens synpunkt vara värdefulla lärarpersonligheter.

En lärare kan vara mera allvarlig, sluten, kanske rent av inbunden till sin

natur, en annan däremot glättig, öppen, meddelsam. Båda kunna under eljest

gynnsamma omständigheter vinna sina lärjungars tillgivenhet och respekt

och utöva ett gott fostrande inflytande på dem.» (VI s. 42.)

b. Departementschefen.

Det är blott som sig bör, att man inför en stundande reform av lärarutbildningen

söker klargöra, vilka egenskaper det är, som göra en god lärare.

Listan blir lång, den kommer att upptaga flertalet goda mänskliga egenskaper,

och de skola alla vara förenade i en person.

I framtidens svenska skola måste dock helt vanliga lärare undervisa helt

vanliga barn. Det blir inte i överskådlig tid något överflöd på lärarkraft;

ett urval bör ske bland aspiranterna, men man kan icke nöja sig med att

taga emot de bästa, snarare måste man inskränka sig till att utesluta de

klart olämpliga,

Lärarutbildningen kan dock göra något för att hjälpa till rätta även dem,

som icke av naturen särskilt utrustats för lärarkallet. Den kan lära en ännu

formbar ung människa, huru hon skall komma förbi sina svaga punkter,

den kan uppmuntra den försagde och lära honom göra det bästa möjliga

av sina personliga tillgångar, och den kan visa den självgode, huru stort

arbetsfältet är och vilket arbete det kräver, om man skall komma till ett

resultat. En erfaren handledare minns säkert från sin praktik unga lärare,

som kämpat med mycket stora nybörj arsvårigheter, men likväl, sedan de

lärt sig att uppbära sin roll, blivit ganska goda lärare.

Det kan emellertid icke råda mycken tvekan om att den första förutsättningen

för att läraren skall lyckas är, att han väl och på ett personligt sått

behärskar sitt stoff. »Det gives flera metoder att föredraga vad man rätt vet,

men det gives i sanning ingen rätt att föredraga vad man vet illa eller till

hälften», säger Tegnér i ett av sina skoltal. Erfarenheterna från 1800-talets

folkskollärarutbildning visa klart och tydligt, vart det bär hän, om kunskapsbasen

göres för smal och undervisningstekniken alltför mycket sättes

i centrum. En lärare måste ha gått så långt i studierna, att han kan taxera

en kunskapsdetalj efter dess faktiska värde för de uppväxandes utbildning,

och han måste ha den vidsynthet, som kräves för att mönstra ut det som

blivit föråldrat, även om det råkar vara någon av hans käraste käpphästar.

Han måste också ha kunskaper nog för att gå vidare och förnya sitt

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj ds ''proposition nr 219.

kunskapsförråd. Ingen institution för lärarnas utbildning kan ge sina lärjungar

allt de behöva för arbetet i skolan; lärarutbildningen bör ge den unge

läraren en god start, men det kommer an på honom själv att fullfölja

verket.

Självfallet maste lärarutbildningens innehåll städse avpassas efter skolans

föränderliga behov. Ganska mycket nytt pockar på sin plats i lärarutbildningen,

kommissionens inventering av behoven har givit ett. blott alltför

rikt resultat. Det är väl ingen överraskning att finna, att kommissionen

särskilt har framhållit behovet av en förbättrad psykologisk orientering.

Har man en gång godtagit tesen, att barnet självt skall vara riktpunkten

för lärarens arbete, kan kravet på en god utvecklingspsykologisk skolning

för de blivande lärarna icke avvisas. Även i övrigt har den psykologiska

forskningen framställt hjälpmedel och lett till resultat, som icke böra vara

obekanta för aktiva lärare. Jag är ense med kommissionen om att det psykologisk-pedagogiska

inslaget måste tillmätas ett utrymme i lärarutbildningen,

som fullt motsvarar dess betydelse för den moderna skolan.

För organisationen av de blivande lärarutbildningsanstalterna är det

främst nödvändigt att taga ställning till det gamla spörsmålet, huruvida

ämnesstudier och praktisk utbildning skola gå parallellt eller anordnas som

på varandra följande led i lärarutbildningen. Jag har nyss erinrat om den

diskussion i frågan, som fördes redan under det första årtiondet av detta

sekel. De skäl, som av folkundervisningskommittén på sin tid anfördes

till förmån för en förberedande utbildning inom de allmänna skolstudiernas

ram och en därpå byggande fackbildning ha behållit sin friskhet,

motskälen ha successivt försvagats, i mån som nya högre skolor ha upprättats

och allt ivrigare utnyttjats av bildningsintressserad ungdom från alla

samhällslager. Medan fordom många av de blivande folkskollärarna voro

mogna män, innan de bestämde sig för sitt yrke, har det nu blivit allt vanligare,

att allmänbildande studier påbörjas i mycket unga år utan alltför

preciserade yrkesplaner och att yrkesvalet sker senare på lämplig punkt

av studiegången. Det är tydligen önskvärt, att specialiseringen på lärarbanan

icke sker vid en tidpunkt, då den studerande ännu är ur stånd att

bedöma sin fallenhet och sitt intresse för lärarkallet. Beaktas detta, skulle

planläggningen av de blivande klassläramas utbildning i princip närma sig

till den studiegång, som länge praktiserats för läroverkslärarna. I likhet med

skolkommissionen och skolöverstyrelsen anser jag, att icke blott den nuvarande

utbildningsgången för läroverkslärarna bör i sina stora drag bibehållas

med dess uppdelning i akademiska ämnesstudier och eu därefter följande

egentlig yrkesutbildning utan även en liknande väg sökas för klasslärarna;

den komme att kännetecknas av en första allmänbildande etapp

av gymnasial karaktär och en därpå följande yrkesutbildning vid en fackutbildningsanstalt

av högskolekaraktär. Till de jämkningar i detta program,

som bliva en följd av under den närmaste framtiden rådande förhållanden,

återkommer jag i det följande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

27

4. Läraraspiranternas ämnesstudier.

På grund av den ståndpunkt, jag nyss deklarerat i fråga om lärarutbildningens

allmänna planläggning, faller det sig för mig liksom för skolkommissionen

naturligt att först skärskåda planläggningen av de blivande lärarnas

ämnesstudier. Jag kommer därvid icke att taga ställning till de många detaljerna.

I fråga om de blivande läroverkslärarnas akademiska studier har nyligen

ett omfattande utredningsarbete avslutats i och med universitetsberedningens

betänkande rörande examina och undervisning (SOU 1949:54),

men remisstiden för detta betänkande är ännu icke tilländalupen. Frågan

om de blivande klasslärarnas ämnesstudier kan åter icke i enskildheterna

bedömas, förrän fullständig utredning föreligger beträffande gymnasiets

organisation m. in. Detta utesluter givetvis icke, att det material, som redan

nu föreligger, kan ge en ganska god orientering rörande de aktuella frågorna

och även möjliggöra vissa slutsatser av allmän natur.

a. Den akademiska utbildningen för ämneslärare.

Filosofisk ämbetsexamen.

Det kan icke råda mycken tvekan om att den nuvarande ämbetsexamen

förmått hävda sig som en i stort sett ändamålsenlig form för läroverkslärarnas

teoretiska utbildning i sina ämnen. Universitetsberedningen påpekar,

att under tiden 1831—1907 medellivslängden för en akademisk examensordning

endast obetydligt översteg 15 år, medan den nuvarande ämbetsexamen

redan, i stort sett oförändrad, har bestått i mer än 40. Det är emellertid

uppenbart, säger beredningen, att en examen, som ursprungligen väl

fyllde sin uppgift, småningom kan bliva mindre lämpad för sitt syfte, allteftersom

ändrade förhållanden inträda. Vissa reformer av ämbetsexamen

måste nu övervägas, men det står klart, att den kritik, som har framförts

mot själva examens konstruktion, icke varit principiellt mera genomgripande,

än att man kan bygga reformarbetet på den nuvarande ämbetsexamens

grund.

Oomtvistad är sålunda ämbetsexamens dubbla uppgift att giva de studerande

en fast vetenskaplig grund och att förbereda dem för verksamhet

i skolans tjänst. »Ämbetsexamen bör vara en lärarexamen», skriver skolkommissionen,

»men den bör också kunna utgöra den naturliga språngbrädan

för fortsatt vetenskapligt arbete.»

Diskussionen om ämbetsexamen har delvis gällt avvägningen mellan

dessa båda uppgifter, erinrar universitetsberedningen. »Från skolhåll har

särskilt understrukits, att ämbetsexamen borde innehålla sådana — kanske

om möjligt alla sådana — teoretiska fackkunskaper som den blivande ämnesläraren

behövde för att kunna utöva sitt yrke; från universitetshall har

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.

mera framhållits, att examen ej kunde ge läraren alla de kunskaper han

behövde för sitt yrke och att det i själva verket vore genom en allmänt

vetenskaplig skolning, ej direkt inriktad på skolans behov, som läraren bleve

bäst. rustad att fylla sin uppgift.»

Pa skolmannahall torde vanligen medgivas, att den teoretiska förberedelsen

vid universiteten icke kan omfatta alla de detaljer, som kunna förekomma

i skolarbetet, och att en lärare alltid måste vara beredd att genom

självstudier utvidga sitt kunskapsförråd, men många lärare upptäcka under

det praktiska arbetet luckor i kunskaperna, som de finna betänkligt stora,

och fråga sig, om det icke hade varit möjligt att på sådana områden ge dem

en bättre grund med uteslutande av annat stoff, som man sällan eller aldrig

har beröring med i skolarbetet. Formuleras kritiken på detta sätt, kan det

icke vara omöjligt att beakta den vid fastställandet av kunskapsfordringarna

i de särskilda universitetsämnena, därom synes enighet råda inom de

utredningar, som varit verksamma på området. Vniversitetsberedningen

framhåller visserligen, att universitetsutbildningen måste ge den grundläggande

skolningen i vetenskapligt betraktelsesätt, redan emedan denna i regel

icke kan efteråt inhämtas genom självstudier parallellt med yrkesverksamheten,

men tillägger omedelbart:

»Ä andra sidan finnas vissa områden, som i skolundervisningen äro centrala

och där universitetsutbildningen måste ge mera än för närvarande,

även om härigenom moment, som äro av betydelse ur den vetenskapliga

utbildningens synpunkt, måste något inskränkas. Som exempel för att belysa

det sagda kan tagas de moderna språken. Det språkhistoriska studiet

och bekantskapen med äldre tiders språk äro av stor betydelse för den vetenskapliga

skolningen; men en lärare måste även väl behärska det moderna

språket i tal och skrift för att kunna meddela en tillfredsställande undervisning.

Det är för lärarutbildningen oundgängligt, att universitetsstudierna uppöva

den praktiska språkbehärskningen; man kan ej begära, att en lärare här

helt skall behöva lita till egna studier och språkträning på egen hand. Beredningen

har därför sett sig tvungen att rekommendera, att de språlchistoriska

partierna i studiet av moderna språk för ämbetsexamen något inskränkas

till förmån för den praktiska utbildningen i det moderna språket. Motsvarande

exempel finnas från andra ämnen.» (V s. 54.)

Den ständiga anpassningen av kursernas innehåll efter skolans behov

önskliggör ett samarbete mellan akademiska myndigheter och skolmyndigheter.

Skolkommissionen och universitetsberedningen ha samrått i denna

fråga och även hänvänt sig till läroverkens ämnesföreningar för att efterhöra

deras synpunkter på frågan. Samtliga ämnesföreningar framhöllo därvid

angelägenheten av en omläggning av kurserna under ökat hänsynstagande

till skolans behov.

Universitetsberedningen finner det ofrånkomligt, att skolöverstyrelsen beredes

ett visst inflytande vid utformandet av universitetskurserna för ämbetsexamen.

Den kritik, som riktats mot studieplanerna för bristande an
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H19. 29

passning efter skolans krav, torde delvis vara berättigad men delvis överdriven

och felaktig.

»Om det med hänsyn till den berättigade kritiken är önskvärt, att skolöverstyrelsen

beredes medinflytande vid utformandet av studieplanerna, är

detta förhållandet icke mindre med tanke på den oberättigade. Om skolans

representanter beredas tillfälle att framföra sina synpunkter på varje, förändring

i fråga om studieplanerna, om dessa synpunkter avvägas och jämföras

med universitetens och om sålunda eventuellt oberättigade krav i

varje särskilt fall kunna bemötas och ett klargörande av den lämpligaste utformningen

av studiekurserna kommer till stånd, torde grunden för den

missriktade och obefogade kritiken komma att undanryckas, något som

endast kan bli till fromma för universiteten.» (V s. 330.)

Samarbetet mellan universitet och skola måste emellertid vara reciprokt,

framhåller beredningen. Universiteten och de olika högskolorna böra sålunda

beredas tillfälle att yttra sig över skolornas studieplaner, innan dessa

fastställas. »En sådan anordning skulle kunna bidraga till att skolornas

lärostoff ständigt moderniserades och den allmänna inriktningen av skolstudierna

anpassades efter den nu så snabba utvecklingen inom de olika

ämnesområdena.»

I fråga om formerna för sistnämnda samarbete framlägger beredningen

intet förslag. Däremot föreslår den, att universitetskanslern före fastställandet

av fakulteternas förslag till studieplaner för de universitetsämnen, som

svara mot skolämnena, bereder skolöverstyrelsen tillfälle att avgiva yttrande

över förslagen. Den föreslår vidare, att ämneskonferenser anordnas i de

särskilda universitetsämnena med representanter för de akademiska lärarna

och studenterna vid vart och ett av de berörda lärosätena samt — i fall

det gäller skolämne — även en representant för skolöverstyrelsen. Representanter

för läroverkslärarnas ämnessammanslutningar skulle vid behov

kunna adjungeras. Konferenserna skulle återkomma med regelbundna mellanrum,

enligt beredningens mening i regel vart fjärde år.

Universitetsstudiernas anpassning efter skolans behov skulle vidare främjas

genom anställande av universitetslektorer, vilkas undervisning särskilt

skulle inriktas på att förbereda lärarverksamheten. Lektorat av detta slag

eller däremot svarande anordningar finnas redan i svenska språket, och

universitetsberedningen har i ett tidigare betänkande föreslagit liknande

befattningar i tyska, engelska och franska. SJcolkommissionen föreslår, att

universitetslektorat inrättas i betydligt större utsträckning.

»Kommissionen kan icke i detta sammanhang framlägga detaljerade förslag

men vill dock uttala, att det enligt kommissionens mening skulle vara

till mycket stort gagn för lärarutbildningen om universitetslektorat inrättades

i flertalet skolämnen. Dessa lektorers huvuduppgift skulle vara att biträda

professorn i ämnet vid planerandet av den akademiska undervisningen

för filosofisk ämbetsexamen och att själva meddela undervisning i sådana

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.

moment, som är av särskild betydelse för lärarutbildningen, och som icke

kan tillgodoses i övriga akademiska lärares undervisning. Enligt kommissionens

mening bör de pedagogiska universitetslektoraten icke vara heltidstjänster

utan innehas av vetenskapligt och pedagogiskt välmeriterade lärare

med bibehållen högst halv tjänstgöring vid sin läroanstalt och med bibehållna

löneförmåner i lärarbefattningen jämte visst tillägg.» (S. 411—412.!

I några uttalanden från universitetshåll invändes emellertid, att frågan

om de pedagogiska lektoraten kommit i nytt läge genom det framlagda förslaget

om lärarhögskolor. Sålunda skriver humanistiska sektionen i Lund:

»Det synes bliva nödvändigt att för den pedagogiska utbildningen av

laroverkslärare inrätta tjänster vid lärarhögskolorna av väsentligen samma

karaktär som de föreslagna universitetslektoraten, och det torde inte möta

nagra större hinder att åt dessa tjänsters innehavare anförtro den av kommissionen

i främsta rummet nämnda uppgiften, biträdandet vid planläggningen

av den akademiska undervisningen för ämbetsexamen. Härtill kommer,

att det torde vara direkt omöjligt att enligt skolkommissionens förslag

justera kursfordringarna i ämbetsexamen nedåt och samtidigt enligt kommissionens

kraftiga framhållande (s. 387) se till, att studierna för ämbetsexamen

icke förlora sin vetenskapliga halt, om de akademiska studierna i

varje skolämne på samma gång skola utökas med en relativt rikligt tilltagen

lektorsundervisning med sikte pa lärarutbildningen. Denna anordning innebär

ett klart avsteg från principen att göra boskillnad mellan den åkademiska

och den pedagogiska utbildningen, och sektionen vill därför framställa

till allvarligt övervägande huruvida icke de pedagogiska lektoraten

böra helt överföras till lärarhögskolorna.»

Huvudkritiken mot ämbetsexamen gäller emellertid icke stoffurvalet utan

studietidens längd. Gång efter annan har i framställningar från

berörda parter och i offentliga utredningar fastslagits, att den faktiska studietiden

alltför mycket kommit att överstiga den beräknade. Denna uttänjning

av de akademiska studierna återverkar på flera områden och har framkallat

livliga yrkanden på snara och effektiva motåtgärder.

_ Jag har redan i ett föregående avsnitt anfört siffror, som belysa studietidens

förlängning. I den anförda statistiken hade tidsförlust på grund av

studiehinder av olika slag fråndragits. Insamlar man uppgifter rörande

bruttostudietiden — utan alla avdrag — kommer man till ännu högre siffror,

som i vissa sammanhang kunna vara av intresse. Skolkommissionen

meddelar en statistik av detta slag, utförd år 1946 på uppdrag av Uppsalaavdelningen

av Sveriges yngre Iäroverkslärares förening och Sveriges yngre

naturvetares förening. Den avser genomsnittlig studietid för filosofisk ämbetsexamen

vid Uppsala universitet inom de matematisk-naturvetenskapliga

ämnesgrupperna. Utvecklingen för tiden 1930—44 framgår av följande

tabell, bruttostudietiderna närma sig enligt denna statistik dubbla normaltiden.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 31

Å r

Antal

examina

Medel-

ålder

år

Antal

studie-

terminer

Betygs-

summa

Terminer

per betyg

Terminer !

per 7

betyg |

1930-34 .......

in

26,0

12,1

7,58

1,50

11,2

1935-39 .......

103

2G.2

13,2

7,81

1,70

11,9

1940-44 .......

G8

27,3

14,5

7,55

1,92

13,3

Även om den anförda statistiken har rätt begränsad räckvidd, vittnar

den dock obestridligen om en utveckling, som måste framkalla allvarliga

bekymmer.

»Framför allt utgör den ett socialt problem», skriver universitetsberedningen.

»Även om många åtgärder vidtagits och ytterligare kunna väntas

vidtagas för att ekonomiskt underlätta universitets- och högskolestudier,

komma dylika studier alltid att innebära en ekonomisk belastning. Stipendier

och andra stödåtgärder kunna ej helt — åtminstone ej för flertalet studerande

— täcka utgifterna under studieåren. Det sena inträdet i förvärvslivet

medför även sociala olägenheter av skilda slag. Ej heller ur arbetsmarknadens

synpunkt är en lång studietid önskvärd. Särskilt gäller detta i

det aktuella läget med dess starka efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft;

dels undandrages arbetsmarknaden de akademiskt utbildades

produktiva insats under en följd av år, dels kunna studenterna på grund av

den långa studietiden avskräckas från att ägna sig åt universitets- och

högskolestudier.» (V s. 24.)

Beredningen erinrar i detta sammanhang om att tillströmningen till universiteten

och de fria högskolorna i procent av antalet examinerade studenter

sedan ganska lång tid befunnit sig i avtagande.

Skolkommissionen jämför åter olika akademiska utbildningsvägar:

»Enligt 1945 års akademikerutredning utgör nettostudietiden (medianvärde)

för årgång 1935 för teologie kandidatexamen 5,3 år, för juris kandidatexamen

4,3 år och för civilingenjörsexamen 3,8 år. Skillnaden mellan studietiden

för dessa examina och den cirka sexåriga studietiden för ämbetsexamen

är icke oväsentlig, och starka ekonomiska skäl talar för en utjämning

av studietiderna. Den nuvarande onormalt långa studietiden för ämbetsexamen

äventyrar med nuvarande lönesättning rekryteringen till lärarbanan.

Man synes ha två utvägar att välja mellan, antingen en avsevärd

höjning av lönerna eller en förkortning av studietiden. Så snart det statsfinansiella

läget medger, torde den förra utvägen böra prövas, men för närvarande

synes man inte kunna undgå att tillgripa även den senare.» (S. 386.)

Om minimifordringarna i examen nedskrivas från 7 till 6 betygsenlieter

och den obligatoriska pedagogikkursen överflyttas till den egentliga yrkesutbildningen,

bör det enligt kommissionens mening icke vara omöjligt att

genom rationalisering av studierna och bättre anpassning av kurserna till

skolans behov åter nedbringa studietiden till en normaltid av sju eller

högst åtta terminer.

I en utredning angående lärarbristen, som den 15 april 1948 överlämnades

till Kungl. Maj:t, citerar även skolöverstyrelsen den sist anförda sta
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

tistiken och förordar en reduktion av den effektiva studietiden till det ursprungligen

avsedda. Detta skulle medföra en betydande engångsvinst i lärarkraft.

»Sannolikt skulle de indirekta verkningarna dock bliva av större betydelse.

Rekryteringen av lärarbanan skulle stimuleras, flänga studenter rvaga

nu av naturliga skal tillbaka för de ekonomiska påfrestningarna under

den långa studietiden och se sig i första hand om efter banor, som snabbare

giva en dräglig inkomst. I belysningen av de siffror, som överstyrelsen i det

föregående framlagt, framstår därför beskärningen av utbildningstiden som

ett oeftergivligt led i åtgärderna för en nödtorftig täckning av lärarbehovet.

Och det är lika uppenbart att det som skall göras måste ske mycket snart.

Inför de snabbt växande behoven är det icke lätt att försvara ett uppskov.»

I cirkulärskrivelse den 22 augusti 1941 till de filosofiska fakulteterna har

universitetskanslern uttalat önskvärdheten av att den faktiska studietiden

bringas till bättre överensstämmelse med examensstadgans bestämmelser.

Åtskilliga enskilda ämnesrepresentanter torde i överensstämmelse härmed

ha vidtagit åtgärder för att beskära kurserna, men skolkommissionen anser

icke, att frågan i dess helhet därigenom har förts fram till en rationell lösning.

Strävandena att begränsa studietiden få den avsedda effekten, endast

om de uppbäras av ledande universitetskretsar, betonar skolöverstyrelsen

och fortsätter:

»I det enskilda fallet beror ofantligt mycket av fackrepresentantens förmåga

och vilja att beakta även de utomakademiska förhållanden, som i så

hög grad påverkas av de akademiska lärarnas ställningstagande. I den allmänna

diskussionen har emellanåt framförts tanken, att den teoretiska lärarutbildningen

borde helt eller delvis skiljas från universiteten och förläggas

till särskilda lärarhögskolor. Vilken spridning dylika tankegångar" i

framtiden komma att få, torde i hög grad bero av universitetens förmåga

att reformera kunskapskraven, så att de icke bliva till hinder för tillfredsställandet

av obestridliga samhällsbehov. För sin del finner överstyrelsen

värdet av de fria universitetsstudierna så uppenbart, att överstyrelsen med

största beklagande skulle se en utveckling, som kunde leda till att universitetens

förmåga att sörja för utbildningen av ett tillräckligt antal lärare måste

sättas i fråga.»

I utlåtandena över skolkommissionens betänkande beröres studietidens

längd från olika utgångspunkter. I ett par av de akademiska kollegiernas

utlåtanden invändes, att lärarbristen är ett komplicerat fenomen och att

även studietidens förlängning beror av flera samverkande omständigheter.

Sålunda yttrar matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund:

»Den ansvällning av kurserna för ämbetsexamen, som ägt rum, har till

stor del sin grund i universitetets dubbla uppgift att tjäna både forskning

och undervisning. Studenterna, som börja sina studier, kunna ej bedöma

om de bättre lämpa sig som lärare eller forskare och böra därför ej tvingas

att välja studieriktning förrän de kommit in i studierna, och universitetets

strävan går ut på att så länge som möjligt lämna dem valet fritt mellan de

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj ds proposition nr SI 9.

båda banorna. Att detta är till fördel för studenterna kan ingen förneka.

Den grundläggande utbildningen måste dock med oförändrad avgränsning

av ämnena svälla genom ämnenas tillväxt genom nya forskningsrön. När

det gäller att försöka utreda orsakerna till den otillräckliga lärarrekryteringen

i vissa ämnen får betydelsen av studietidens längd dock icke överdrivas.

En viktig orsak är, att inom alla skolämnen de elementära övningskurserna

äro överfyllda och studenter varje år måste avvisas. Enda botemedlet

häremot är ökade resurser för universitetet i form av större institutionsutrymmen.

Detta gäller i första hand laborationsämnena. Läraryrket

måste göras mera lockande. På grund av dess ansträngande karaktär måste

antalet lektionstimmar minskas. Vidare måste den ekonomiska ställningen

förbättras. De otillfredsställande ekonomiska villkoren för lärarna göra

även, att tillströmningen till denna bana är starkt beroende av konjunkturerna

på arbetsmarknaden.»

Lärarrådet vid Göteborgs högskola har redan för tio år sedan föreslagit

vissa undervisningstekniska åtgärder i syfte att nedbringa studietiden men

erinrar nu om att studietidens längd endast till en del är beroende av studiekurser

och undervisningsmetoder:

»Den bestämmes på ett avgörande sätt av studenterna själva och står i

direkt förhållande till deras förutsättningar för akademiska studier. Den allt

mer ökade normaltiden för ämbetsexamen kan lärarrådet icke underlåta

att sätta i samband dels med en viss kvalitetssänkning hos studentmaterialet,

vilken länge gjort sig gällande och måhända i framtiden kan bli mer

märkbar, dels med en allt mer tilltagande tendens hos studenterna att kombinera

studierna med förvärvsarbete.»

Allmänt äro dock de akademiska kollegierna beredda att acceptera en

sänkning av betygsfordringarna i ämbetsexamen från 7 till 6 enheter och

givetvis även överflyttningen av pedagogikkursen till lärarhögskolorna.

Kommissionens uppfattning finner stöd även på skolmannahåll. Ganska

väl torde den allmänna meningen i kollegierna uttryckas genom följande uttalande

av Allmänna adjunktsf öreningen:

»Beträffande de akademiska studierna för gymnasie- och realskollärare

vill adjunktsföreningen med instämmande understryka kommissionens förslag

om att ämbetsexamen, utan att studierna förlorar sin vetenskapliga

halt, blir en examen direkt inriktad på läraryrket, samt att studieplanernas

innehåll fastställes efter överläggningar mellan representanter för universitet

och skola. Att en minskning av studietiden för såväl ämbetsexamen

som licentiatexamen är nödvändig, torde vara odisputabelt. Av vikt är endast,

att denna minskning åstadkommes genom en rationalisering av studierna,

och att den inte får till följd en sänkning av nivån.»

En och annan betänksam röst gör sig likväl hörd. Sålunda yttrar en konferens

av rektorer från handelsgymnasierna:

»Vi finna det betänkligt att skolkommissionen föreslår en minskning i

kravet på ämnesbetyg i fil. mag. examen, innebärande en sänkning av fordringarna

på de blivande lärarnas kunskaper. Vi finna det rimligare att bi3

— Bihang till riksdagens ''protokoll 1050. 1 sand. Nr 219.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj ds proposition nr 219.

behålla fordran på kvalitet i examen, men att betalning av statsmedel får

utgå under den del av utbildningstiden, som användes för studier vid lärarhögskola

och aspiranttjänstgöring.»

På andra håll hoppas man, att en förbättrad anpassning av universitetskurserna

efter skolans behov skall göra det möjligt att bibehålla nuvarande

krav på 7 betyg utan att normaltiden 7 terminer överskrides.

Skolkommissionen tänker sig den akademiska utbildningen för en blivande

realskollärare som en utbildning i två huvudämnen jämte ett eller flera

biämnen, med en betydande frihet för den studerande att själv kombinera

olika skolämnen.

»Med hänsyn till vikten av att den studerande fördjupar studierna åtminstone

i något ämne, torde det få betraktas som önskvärt, att den studerande

i allmänhet söker förvärva högsta betyget i något av de i examen

ingående ämnena. Direkt föreskrift torde böra utfärdas, att tentamen i

minst två universitetsämnen bör avläggas för betyget Med beröm godkänd.

En minimiexamen skulle enligt detta förslag sålunda innefatta betygsgraderna

3 + 24-1 eller 2 + 2 + 2 eller 2 + 2 + 1 + 1. Enligt kommissionens

mening torde det ur flera synpunkter komma att visa sig värdefullt,

att blivande lärare på detta sätt breddar sin examen genom tentamina för

1 betyg i ett eller flera biämnen. En lärare med en bred ämbetsexamen kan

i egenskap av klassföreståndare ta hand om sina lärjungar i flera ämnen,

än som nu är vanligt. Detta är, såsom kommissionen redan tidigare framhållit,

i och för sig en önskvärd utveckling, och det blir vid de många, jämförelsevis

små centralskolor, som kommissionen förutsätter såsom en följd

av den föreslagna skolreformen, helt enkelt nödvändigt.» (S. 387.)

Kommissionen förutsätter, att i framtiden tjänst som realskollärare i regel

kommer att ledigförklaras i två skolämnen men att för dylik tjänst i

allmänhet skall fordras kompetens för undervisning i ytterligare minst ett

ämne.

De nuvarande ettbetygskursema äro, framhåller kommissionen, endast

något förkortade tvåbetygskurser och avsedda för samma kompetensområde

som dessa. För framtiden böra de särskilt tillrättaläggas för undervisningen

på realskolestadiet. Kommissionen är beredd på att det kan vålla

universitetens ämnesrepresentanter åtskilliga svårigheter att giva ettbetygskursema

denna läggning men hoppas att dessa skola kunna övervinnas genom

samarbete mellan universitetens och skolans representanter.

Det har i allmänhet varit lättare för remissinstanserna att acceptera en

minskning av ämbetsexamens bredd än en kvalitativ försvagning av denna

examen.

Lektorernas förening vänder sig sålunda med bestämdhet mot skolkommissionens

förslag att två ettbetygsämnen skola kunna ingå i en ämbetsexamen

med endast sex betyg.

»En sådan ämbetsexamen innebär en avsevärd standardsänkning i jämförelse

med nuvarande förhållanden, och det är svårt att se, huru detta

rimmar med SK:s uttalande (s. 387 f.), att ’det är nödvändigt, att lärarna

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

i realskolan i så stor utsträckning, som det är möjligt, behärska stoffet, ha

gedigna kunskaper och ha tillägnat sig en kritisk-vetenskaplig syn på problemen’.

Mot bakgrund av de praktiska förslag, som avgivits, ter sig SK:s

sålunda formulerade krav helt enkelt som tomma ord.»

Allmänna adjunktsjöreningen kan däremot icke generellt underkänna

förslaget. Ettbetygsämnena förefalla bli nödvändiga med hänsyn till de

små realskolornas behov, i synnerhet sedan de nuvarande ämneslärarinnorna

ha försvunnit ur kollegierna.

Kollegiet vid folkslcoleseminariet i Kristianstad accepterar av samma skäl

ettbetygskurserna men anser, att examensbestämmelserna i varje fall icke

böra lägga hinder i vägen för dem, som vilja koncentrera sig på ett mindre

antal ämnen.

»Kollegiet finner icke den föreslagna sänkningen av minimikravet för

ämbetsexamens godkännande från 7 till 6 betygsenheter behöva innebära

någon avsevärd kvalitetssänkning. Önskvärt är dock, att betygskombinationen

2 -f- 2 + 1 + 1 ej får för stort utrymme, då ettbetygskursen nog

får sägas utgöra minimum av det kunskapsmått, som en lärare måste äga

för undervisning i realskolan. Kombinationen 3 + 3 bör också erkännas

som tillräcklig för ämbetsexamen, särskilt som den torde kunna bilda ett

gott teoretiskt underlag för blivande gymnasielärare.»

Vid 1948 års allmänna läroverkslärarmöte framfördes av rektorn vid

tekniska läroverket i Stockholm Axel Nordhult ett förslag, att fordringarna

i ämbetsexamen måtte begränsas till fem betygsenheter. Enligt mötesredogörelsen

uppdrog förslagsställaren en parallell med ingenjörsutbildningen.

Efter blott fyra års utbildning ha civilingenjörerna fått det grundläggande

tekniska och teoretiska underlaget för en verksamhet, som för många består

i att bemästra problem vid den gräns, vartill vår tekniska vetenskap

nått, och näringslivets representanter motsätta sig likväl med hänsyn till

ingenjörsyrkets rekrytering varje ökning av utbildningstiden utöver de fyra

åren. I motsats härtill ha realskollärarna att meddela de mest elementära

grunderna i sina ämnen.

I remissyttrandena synes detta förslag icke ha nämnvärt uppmärksammats.

Skolöverstyrelsen förklarar sig icke beredd att ta definitiv ställning till

de av skolkommissionen framlagda förslagen om den teoretiska utbildningen

av realskolans och gymnasiets lärare, särskilt som universitetsberedningen

vid remisstidens utgång ännu icke framlagt sina förslag. Ämbetsverket

finner det emellertid oundgängligen nödvändigt med en betydande

reduktion av studietiden för filosofisk ämbetsexamen. Frågan blir blott,

huru man under sådana omständigheter skall konstruera examen, för att

den skall bli lämplig för realskolans behov.

»Vid diskussion av kompetensen för lärare på både realskole- och gyirmasiestadierna

måste man klart hålla isär två saker: för det första den minimikompetens

i de särskilda ämnena, som anses erforderlig för undervisning

opaginerad Kontrollera mot PDF

3G

Kungl. Maj:ts proposition nr ''219.

på respektive stadier, och för det andra kompetenskravet i det hela på de

lärare, som skola handha undervisningen på stadiet i fråga. Det synes icke

vara möjligt att av en lärare kräva lika kompetens i samtliga ämnen, i

vilka han undervisar. Sedan gammalt har man därför ställt lägre krav på

det tredje ämnet, som ingår i en treämnesadjunktur, respektive på det

andra ämnet, som ingår i ett två-ämneslektorat. Med minimikompetens avses

här den nämnda lägre kompetensen. När det gäller realskolstadiet,

har minimikompetensen fixerats till 1 betygsenhet i det ifrågavarande ämnet

i filosofisk ämbetsexamen. Huruvida detta är lämpligt avvägt, beror

naturligtvis huvudsakligen på hur kursfordringarna äro beskaffade. Överstyrelsen

är medveten om att de nuvarande 1-betygskurserna ingalunda

alltid äro väl avvägda och finner det angeläget, att en undersökning verkställes

rörande möjligheterna att avpassa kursfordringarna efter realskolans

behov, så att 1 betyg kan medföra minimikompetens för undervisning i åtminstone

flertalet ämnen. Överstyrelsen vill här understryka vikten av att

kurserna för såväl lägre som högre betyg i filosofisk ämbetsexamen fastställas

efter samråd med överstyrelsen. Såsom nyss nämndes, måste man

emellertid bestämt skilja mellan minimikompetensen och den s. a. s. normala

kompetensen för undervisning i ett ämne på realskolstadiet, och för

denna senare bör liksom hittills krävas 2 betyg i ämbetsexamen.

Beträffande ämbetsexamens konstruktion kan överstyrelsen i detta sammanhang

icke fatta definitiv ståndpunkt. Här bör universitetsberedningens

förslag avvaktas. Överstyrelsen nöjer sig därför med att nu framhålla, att

det synes vara lämpligt, att bestämmelserna inrymma möjlighet för två

typer av examen. Den ena bör omfatta tre undervisningsämnen, vilket

lämpar sig för lärare vid en realskola utan gymnasium. Den andra bör omfatta

endast tvenne undervisningsämnen men med högre betyg i dessa,

vilket i många fall synes lämpa sig väl för lärare, som eftersträva anställning

vid skolenhet omfattande gymnasium och realskola.» (S. 112—113.)

Universitetsberedningen finner det ytterst angeläget, att en effektiv förkortning

av den ämnesteoretiska lärarutbildningen kommer till stånd. Beredningen

har med tillfredsställelse kunnat konstatera, att vid förhandlingar

med de akademiska lärarna dessa i allmänhet intagit en positiv inställning

till strävandena att nedbringa studietiden för ämbetsexamen. En

sådan förkortning är enligt beredningens mening nödvändig alldeles oberoende

av den för tillfället rådande lärarbristen.

Beredningen diskuterar först den ifrågasatta minskningen av betygssumman

i en minimiexamen från 7 till 6 betyg. Då sänkningen bestämt

förordats från skolhåll, torde inga betänkligheter med hänsyn till läraryrkets

krav kunna anföras mot att gränsen dragés vid 6 betygsenheter.

Icke heller med hänsyn till ämbetsexamens karaktär av vetenskaplig

preliminärexamen torde något vara att erinra mot sänkningen. I den nuvarande

filosofie kandidatexamen, vilken även tjänar som grund för fortsatta

vetenskapliga studier, fordras endast 6 betygsenheter, och detta har

i praktiken allmänt ansetts vara tillfyllest.

Däremot tager beredningen bestämt avstånd från förslaget om ytterligare

nedskrivning av fordringarna. »En så stark begränsning som till 5

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr £19.

betygsenheter torde varken vara befogad med hänsyn till vetenskapsområdenas

tillväxt eller med hänsyn till andra faktorer. Från ansvarigt skolhåll

har ej framförts så långtgående förslag, och en sådan examen skulle

näppeligen vara tillräcklig kvalifikation för lärarverksamheten. Basen för

fortsatta vetenskapliga studier skulle även kunna bli för smal.»

Kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia är till syfte och

art sådan, att den bör ingå i den praktiska lärarutbildningen och ej i de

teoretiska fackstudierna. Beredningen är ense med skolkommissionen om att

kursen kan utgå ur fordringarna för ämbetsexamen.

Normaltiden för ämbetsexamen skall enligt beredningens förslag icke i

någon ämneskombination få överstiga 40 effektiva studiemånader. Räknar

man med 5 effektiva studiemånader per termin, blir sålunda normalstudietiden

i de mest krävande ämneskombinationerna 8 terminer. Då den effektiva

studietiden per termin för närvarande torde ligga vid 4 månader eller

möjligen något därutöver, förutsätter detta dock en viss intensifiering av

studiearbetet för ämbetsexamen.

Huruvida fordringarna i varje särskilt ämne äro nöjaktigt anpassade

efter den fastställda normaltiden, kan endast avgöras genom studiestatistik.

Normaltidsbestämmelsen anses uppfylld, om minst hälften av de studerande

underskrida en nettostudietid överensstämmande med den i stadgan

fastställda normaltiden; om detta ej är fallet, har normaltidsbestämmelsen

överskridits, och man bör genom olika åtgärder söka åstadkomma,

att överensstämmelse mellan stadgad normaltid och verklig studietid i fortsättningen

bli rådande. Vederbörande ämnesrepresentanter, undervisningsnämnden,

fakulteten och i sista hand kanslern böra i sådana fall söka

komma fram till en rimlig avvägning mellan de olika ämnenas krav.

En ämbetsexamen skall enligt beredningens förslag omfatta minst tre

ämnen, därav två huvudämnen, tillhörande samma sektion och valda så,

att de motsvara var sitt skolämne. I huvudämnena skulle minst två betyg

fordras; i vissa fall, där ett skolämne motsvaras av två universitetsämnen,

skall även det andra av dessa ämnen ingå i examen, låt vara endast med

en ettbetygskurs. De betygsenheter, som fylla ut examen, kunna väljas på

olika sätt: examinanden kan taga högre betyg i huvudämnena eller bygga ut

studierna med något bi- eller stödämne. Många gånger kan det vara lämpligt

att som biämne välja ett tredje skolämne, men föreskrift därom bör

icke meddelas; det bör stå examinanden fritt att som tredje ämne välja

vilket ämne han vill bland filosofiska fakultetens examensämnen.

Beredningen citerar skolöverstyrelsens rekommendation för två skilda

examenstyper, varav den ena skulle omfatta tre skolämnen, den andra endast

två men med högre betyg i dessa, och fortsätter:

»Beredningens förslag torde vid tillgodose dessa synpunkter. Ämbetsexamen

kan avläggas t. ex. med betygskombinationen 3 + 2 + 1, varvid

3- och 2-bctygen erhållits i huvudämnen och 1-betyget i ett stödämne;

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.

denna examen ger undervisningskompetens i två skolämnen och bör lämpa

sig väl för gymnasieadjunkter. Ämbetsexamen kan även avläggas med

betygskombinationen 2 + 2 -f- 1 + 1» varvid 2-betygsämnena iiro huvudämnen

och 1-betygsämnena biämnen; denna examenstyp ger således undervisningskompetens

i fyra skolämnen för realskolestadiet. Mellan dessa båda

ytterlighetstyper kunna olika variationer tänkas.» (V s. 98.)

Remissbehandlingen av universitetsberedningens förslag är, som jag nyss

nämnde, ännu icke avslutad.

D e högre filosofiska studierna och lektorsko mpetensen.

Genom bestämmelsen att lektor skall ha avlagt licentiatexamen och disputationsprov

har man velat sörja för god kontakt mellan den vetenskapliga

utvecklingen och gymnasieundervisningen. Den vetenskapliga forskningen

ger ständigt nya fakta och synpunkter. Gymnasieundervisningen

måste följa med i loppet, om den icke skall bli ett utvecklingsfonder. Detta

nödvändiggör en ständig nybearbetning av lärostoffet inom gymnasiets alla

ämnen; det är en krävande anpassningsprocess, som förutsätter mottaglighet

för nya tankar och redobogenhet att mönstra ut det som är dött, även

sådant som kanske har sitt affektionsvärde för en äldre generation. De som

skola leda och utföra ett sådant arbete böra helst själva ha erfarenhet av

vetenskapliga metoder och problemställningar. Med rätta har man räknat

det som en stor tillgång för vårt svenska gymnasium, att det även kunnat

räkna vetenskapsmän i lärarnas led. »Somliga menar, att denna höga

kompetens bör fordras av varje lärare på gymnasiet,» skriver skolkommissionen,

»andra hålla före, att man åtminstone bör fordra, att varje läroämne

på gymnasiets timplan företrädes av en lärare, som disputerat i detta

ämne.»

Skolkommissionen redovisar rätt utförligt skäl och motskäl. Det är icke

svårt att argumentera för de nuvarande behörighetskraven:

»Man hänvisar till, att de arbetsformer och det studiesätt, som numera

allmänt anses böra tillämpas på gymnasiet, särskilt i dess högsta ringar,

ställer än större krav än tidigare på lärarnas vetenskapliga utbildning.

Vidare brukar man framhålla betydelsen för universiteten och den vetenskapliga

forskningen av att avhandlingen bibehålies såsom kompetenskrav.

Kravet på disputation för behörighet till lektorstjänst har utan tvivel haft

till följd, att ett mycket större antal unga akademiker, än eljest skulle

ha varit fallet, efter ämbetsexamen fortsätter sina studier fram till doktorsgraden.

Det är utan vidare klart, att detta haft stor betydelse i ett litet land

som vårt för framstegen på den vetenskapliga forskningens områden och för

rekryteringen till akademiska lärarbefattningar. Det har över huvud ökat

antalet av dem, som bedriver vetenskapligt arbete. Lektorstjänsterna har

betraktats som värdefulla reträttposter för dem, som av en eller annan anledning

icke kunnat beredas stadigvarande anställning som akademisk

lärare. Man framhåller, att det skulle rimma illa med den nu pågående

vetenskapliga upprustningen att vidtaga åtgärder, som skulle minska an
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr SI9.

talet doktorander och disputationer. Slutligen har i detta sammanhang

ofta påpekats, hur viktigt det är för det allmänna kulturlivet, att gymnasielärarnas

vetenskapliga utbildning är så grundlig som möjligt.» (S. 395.)

Å andra sidan är naturligtvis vetenskaplig utbildning icke i och för sig

någon garanti för pedagogisk duglighet. Det är icke mindre lätt att samla

argument för en uppluckring av de gällande behörighetskraven:

»Man hänvisar till erfarenheten, att gymnasietjänstgöring och huvudlärarskap

kan bestridas väl av lärare, som icke har högre kompetens än

ämbetsexamen. Man menar, att betydelsen av vetenskaplig skolning överbetonats,

och hävdar, att förmåga av självständigt vetenskapligt arbete

kan ådagaläggas på annat sätt än genom avläggande av licentiatexamen

och disputationsprov. Man bestrider ingalunda gymnasiets behov av vetenskapligt

väl kvalificerade lärare, men man anser det stå i strid med skolans

intressen att knyta behörigheten för lektorstjänst vid kravet på licentiatexamen

och disputation. Man menar därför, att lektorstjänst bör stå öppen

för varje lärare med behörighet att söka och inneha läroverkslärartjänst,

och att konkurrensen i varje enskilt fall bör få avgöra, vem som skall utnämnas

till tjänsten. Det anses ligga något orimligt i att en lärare, som i

åratal på ett förtjänstfullt sätt bestritt allt till en lektorstjänst hörande

arbete, på grund av stadgans bestämmelser skall vara inkompetent att söka

och inneha sådan tjänst. Påståendet, att ett slopande av kravet på disputation

skulle få ödesdigra följder för den vetenskapliga forskningen, anses

innebära en betydande överdrift. Detta argument hade, framhåller man, en

viss tyngd vid en tidpunkt, då antalet tjänster, som kräver disputation,

var jämförelsevis lågt. Om bestämmelserna för erhållande^ av lektorstjänst

utformas så, att en god doktorsavhandling under alla förhållanden kommer

att utgöra en tungt vägande merit, blir den vetenskapliga forskningens intressen

väl tillgodosedda. En läraraspirant med ^ vetenskapliga intressen

kommer då icke av hänsyn till karriären att avhålla sig från att fullfölja

studierna fram till doktorsgraden, och det är sådana doktorander, som universiteten

framför allt har intresse av, icke doktorander vilkas avhandlingar

framtvingas på grund av gällande kompetenskrav.» (S. 395—396.)

Enligt kommissionens åsikt måste frågan om lektorskompetensen i första

hand ses ur skolans synpunkt. Varje ämne på gymnasiet bör om möjligt vara

företrätt av en lektor och huvudlärare. Denne bör vara skyldig att följa

med den vetenskapliga, pedagogiska och metodologiska utvecklingen i sitt

ämne för att kunna göra nya rön fruktbärande för skolans arbete; han

måste därför besitta höga vetenskapliga och pedagogiska meriter.

Vilka examenskrav som med hänsyn härtill böra uppehållas för lektorstjänst,

beror främst av de arbetsmetoder, som inövas under studierna för

de olika akademiska examina. Enbart en ämbetsexamen vore enligt kommissionens

mening för svagt underlag.

»Studierna för filosofisk ämbetsexamen, i synnerhet de som avser högsta

betyget, har visserligen vetenskaplig karaktär. De innebär dock i allmänhet

inte en sådan grad av fördjupning, att den studerande kan sägas bedriva

självständigt vetenskapligt arbete. Den egentliga vetenskapliga skolningen

i vårt land ges vid licentiatseminarierna. Det är den grundliga, över flera

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

år utsträckta skolningen i vetenskaplig metod, som är licentiatexamens

väsentliga värde. Även om förtrogenhet med och förmåga av vetenskapligt

arbete kan vinnas på andra sätt, är det obestridligt, att sådan förtrogenhet

och förmåga normalt förvärvas under studierna för licentiatexamen. Det

är därför rimligt att som normalväg till lektorskompetens fordra avläggande

av denna examen. En översyn av fordringarna för licentiatexamen

torde dock böra företagas, för att den skall bli mer ändamålsenlig med hänsyn

till blivande gymnasielärares behov.» (S. 396.)

Att kräva disputation vore däremot enligt kommissionens mening att gå

för långt.

»Inom den svenska statsförvaltningen finns ingen motsvarighet till de

höga fordringar på teoretisk och vetenskaplig kompetens, som gäller för

lektoraten vid de allmänna läroverken. Vid de tekniska gymnasierna, handelsgymnasierna

och seminarierna samt de kommunala och privata gymnasierna

uppställes ej krav på disputation för erhållande av lektorstjänst.

Över huvud taget finns det utom för lektorstjänst vid högre allmänt läroverk

icke någon annan tjänst i riket, för vilken disputation uppställes som

kompetenskrav. En läkare, en jurist eller en präst kan nå de högsta posterna

inom sina verksamhetsområden utan att ha avlagt disputationsprov.

Inte ens för kompetens till professur föreskrives disputation, fastän av naturliga

skäl de flesta professorer har disputerat.

I intet annat land i världen ställes krav på disputation för någon lärartjänst

i det allmänna skolväsendet.» (S. 397.)

Om god tillgång funnes på lärare med den högsta möjliga vetenskapliga

utbildningen, kunde måhända likväl skäl anföras för att upprätthålla nuvarande

kompetenskrav. Sa är dock ingalunda fallet. Det har i årtionden

rått brist på kompetenta sökande till lektorstjänster, påpekar kommissionen.

Endast i ett jämförelsevis litet antal skolämnen har tillgången på

sökande motsvarat efterfrågan.

Kommissionen lämnar en tabellarisk sammanställning rörande de under

perioden 1930—1946 ledigförklarade lektorstjänsterna. Därvid ha sökande,

som anmält sig till mer än en tjänst, endast räknats en gång.

Ämnesgrupp

Antal sökande

tjänster

totalt

utom trans- portsökande

Humanistisk...........

423

432

360

Naturvetenskaplig.........

199

196

159

Sammanställningen torde visa, att bristen på lektorskompetenta icke är

en tillfällig krisföreteelse, säger kommissionen. I genomsnitt ha under tiden

1936—46 ett femtiotal personer per år disputerat i ämnen, som ge lektorsbehörighet.

Det är emellertid en rad yrken, som tävla om dessa personer,

alldeles bortsett från att icke enbart de allmänna läroverken utan även

seminarierna, de tekniska läroverken, privatläroverken och andra under
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kinigl. Maj:ts proposition nr 219.

visningsanstalter draga till sig filosofie doktorer. Antalet disputander motsvarar

icke på långt när behovet, och kommissionen anser det föga sannolikt,

att de av 1946 års riksdag beslutade licentiand- och doktorandstipendierna

under överskådlig tid skulle kunna avhjälpa lektorsbristen, ens om

antalet lektorstjänster hölles konstant. »Under perioden 1950—1970 har vi

att motse en mycket hård konkurrens om arbetskraften på alla områden, och

den kommer att starkt påverka rekryteringen till de lärda banorna. Detta

är ett tungt vägande skäl för att skära ned studietiden, så långt detta är

möjligt med hänsyn till de krav på kvalitet, som måste upprätthållas. Även

om kravet på disputation bortfaller, kommer studietiden för vinnande av lektorslcompetens

att vara längre än normaltiden för avläggande av medicine

licentiatexamen».

Enligt kommissionens mening behöva fordringarna på licentiatbetyget

icke sättas högre än som kräves för examens godkännande. Ingår i lektorstjänsten

även ett biämne, bör däri fordras lägst betyget Med beröm

godkänd i ämbetsexamen.

Kommissionen har emellertid ingalunda avsett att från lektorsbehörighet

obevekligt utestänga de lärare, som icke avlagt licentiatexamen. I likhet

med 1936 års lärarutbildningssakkunniga anser kommissionen det vara

i skolans intresse, att lärare, som i sin undervisning på gymnasiestadiet

ådagalagt en framstående skicklighet, erhålla sådan kompetens, under

förutsättning att deras förtrogenhet med och förmåga av vetenskapligt arbete

är tillförlitligt styrkt.

Det har uttalats farhågor för att borttagandet av disputationskravet

skulle minska antalet disputationer och medföra en sänkning av den kulturella

standarden. Kommissionen vill på grund härav mycket kraftigt

understryka vikten av att den vetenskapliga skickligheten även i framtiden

vid tillsättning av lektorat jämställes med pedagogisk skicklighet som befordringsgrund

och anser sig under sådana förhållanden kunna räkna med

ett betydande inslag av filosofie och teologie doktorer i lektorskåren.

Under remissgången har licentiatexamen föga uppmärksammats, men

disputationskravet så mycket mera.

Vid universiteten håller man i allmänhet på disputationen. Sålunda anför

humanistiska sektionen i Lund:

»I den så ofta dryftade frågan om lektorskompetens kan sektionen trots

alla av kommissionen anförda skäl icke frångå sin tidigare uppfattning,

att doktorsgraden i princip bör bibehållas som förutsättning för lektorskompetens.

Med tanke på lektorns tilltänkta ställning inom det blivande gymnasiet

innebär en doktorsgrad för ingen del någon överkvalificering. Den

utöver licentiatexamen vidgade och fördjupade utbildning, som förvärvandet

av doktorsgrad medför, torde även i fortsättningen visa sig vara en så

stor tillgång för våra gymnasier, att den är väl värd att bevara, låt vara

att det redan praktiserade dispensförfarandet tidvis kan komma att i viss

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.

utsträckning behövas anlitas. Sektionen vill föreslå, att åtgärder för reglering

av lektorskompetensen uppskjutas, tills erfarenheter vunnits av verkningarna

av de nya licentiand- och doktorandstipendierna och av de starkt

höjda bidragen till täckande av tryckningskostnader i samband med disputation.

Konjunkturfluktuationer kunna aldrig undvikas, och de senaste

åren har den höga sysselsättningen icke kunnat undgå att påverka tillströmningen

till universiteten, särskilt till de högre studierna. Skulle försämrade

konjunkturer inträda, vänta universiteten ökad lärjungefrekvens

på alla stadier.»

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid samma universitet anser,

att kommissionen gått mycket för långt, när den till och med vill ge lektorsbehörighet

på ett cum laude i licentiatexamen. »Två betyg i licentiatexamen

betyder ... i de flesta ämnen, där tre betyg är normalbetyg, en dålig licentiatavhandling

och utgör således ett minimum av vetenskaplig prestation,

som knappast kvalificerar sin man att i den relativa isoleringen vid ett

landsortsgymnasium fortsätta vetenskaplig forskning.»

Vad som bestämmes om lektorskompetensen har återverkningar även

utanför skolan. Humanistiska sektionen i Uppsala erinrar om att disputationskrav

icke ställes i övriga nordiska länder. »Det visar sig också där

gång på gång vanskligt att på tillfredsställande sätt återbesätta den högre

forskningen och undervisningens poster», säger sektionen. Disputationskravet

bör enligt sektionens mening bibehållas för lektorer i betydelsen av

huvudlärare på gymnasiet, och sektionen »vill icke motsätta sig», att filosofie

licentiatexamen fastställes såsom kompetensvillkor för övriga ordinarie

gymnasielärare.

Sistnämnda förslag utsätter sektionen för professor Lönnroths kritik.

Hur tilltalande kravet på licentiatexamen för alla gymnasielärare än kan

synas i teorien, ter det sig dock groteskt i verklighetens ljus. Även om nuvarande

gymnasieorganisation hölles konstant, skulle en fyrdubblad produktion

av licentiater bliva erforderlig under en period av 15 år, om planen

skulle genomföras.

»Förslaget att bibehålla disputationskravet för lektorer är vida rimligare,

men man måste likväl taga hänsyn till att redan nu en akut brist

råder på kompetenta sökande till lektorat i matematik, fysik, kemi och

moderna språk. Skolkommissionen torde ha rätt, då den uttalar, att det

icke finns grundad anledning tro, att antalet doktorer under överskådlig

tid kommer att täcka bristen på sökande till lektorstjänster, även om man

räknar med oförändrat antal sådana tjänster. Det är icke heller för gymnasiernas

arbete tillfredsställande, att mindre åtrådda lektorat skola reserveras

för ofta pedagogiskt föga framstående doktorer med släta avhandlingar.

Det bör framhållas, att 1945 års universitetsberedning gjorde sitt

av kommitterade åberopade uttalande om önskvärdheten av att fasthålla

disputationskravet, innan den konfronterats med de uppgifter rörande bristen

på kompetenta sökande till lektorat, som skolkommissionen framlagt.

Det förhållandet, att skolkommissionen själv ej i tillbörlig utsträckning

tagit hänsyn till den beräknade lärarbristen, berättigar ej sektionen att

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

göra samma misstag i än grövre form.---Principen att kräva högsta

möjliga vetenskapliga utbildning av den högre skolans lärare motarbetas

på längre sikt vida mer än den främjas av att kompetensnormerna sättas

så högt, att ett ohämmat dispenserande från dessa kompetensnormer blir

följden. Därigenom kommer man i praktiken att hamna långt under den

minimikompetens, som annars kunde fastställas, och därigenom skulle väg

beredas för krav på radikala nedskärningar av de vetenskapliga kompetensnormerna

för lärare.»

Lärarrådet vid Göteborgs högskola deklarerar sin bestämda uppfattning,

att det ligger i både skolans och det svenska kulturlivets intresse, att gymnasiet

äger vetenskapligt väl kvalificerade lärare. Det vore ett steg mot

kulturell nedrustning att stryka kravet på disputation för lektorerna. Men

yttre omständigheter kunna likväl framtvinga ett sådant steg:

»Den enda bärkraftiga motivering, som kan anföras därför, är den sedan

länge kännbara bristen på kompetenta sökande till lektorat. Det är knappast

att förvänta, att denna brist skall avhjälpas; förhållandet mellan lektorernas

reallön och de andra lärarkategoriernas är alltför ogynnsamt för

att locka ett tillräckligt antal läraraspiranter att underkasta sig de uppoffringar,

som förvärvandet av doktorsgrad innebär. Lärarrådet finner

denna omständighet så avgörande, att det icke kan motsätta sig kommissionens

förslag att kravet på doktorsavhandling och disputation bortfaller

som kompetensvillkor för erhållande av lektorstjänst. En oeftergivlig förutsättning

härvid är emellertid, att vetenskapliga meriter, ådagalagda genom

disputationsprov och vetenskapliga skrifter, tillmätas största betydelse

vid tillsättningen av huvudlärarbefattningar på gymnasiet och även i

övrigt på alla skolans stadier, samt att klara föreskrifter i detta avseende

införas i läroverksstadgan».

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna erinrar om att överstyrelsen

vid ett tidigare tillfälle uttalat sig för att teknologie doktorsgrad i matematik,

fysik och kemi borde medföra samma kompetens som filosofie doktorsgrad.

»Om nu disputationskravet i enlighet med kommissionens förslag

kommer att borttagas, så synes även teknisk licentiatexamen i här berörda

ämnen böra anses innefatta tillräcklig kompetens för lektorat», framhåller

överstyrelsen.

Även de högre skolornas kollegier uttala sig i rätt stor utsträckning om

lektorskompetensen. Skolöverstyrelsen ger följande översikt över de av

kollegierna föreslagna behörighetsvillkoren:

H. allm.

Övriga

läroverk

h. skolor

Antal yttranden....................

41

8

49

Disputation ......................

11

—

11

Licentiatexamen....................

28

7

35

Ämbetsexamen.....................

1

—

1

Särskilda synpunkter.................

1

1

2

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Lektorernas förening anser, att den för tillfället rådande lektorsbristen

icke bör tillmätas ett alltför dominerande inflytande på utformningen av

den framtida lektorskompetensen.

»För närvarande möter man personalbrist inom snart sagt alla yrken,

utan att därför exempelvis läkare, apotekare eller ingenjörer söka lösa sina

rekryteringsproblem genom nivåsänkande åtgärder. Den naturliga vägen

ur svårigheterna är givetvis att genom intensifierad och rationaliserad utbildning

samt ekonomiskt understöd söka stimulera återväxten inom yrket.

---Med hänsyn till rådande brist på kompetenta sökande kan emellertid

i vissa fall dispens vara berättigad och tjäna skolans intressen. Dock

är det nödvändigt, att de lärare, som erhålla sådan dispens, klart och tydligt

måste kunna uppvisa meriter, som på något sätt uppväga avsaknaden

av disputationsprov. Denna princip bör icke släppas under några förhållanden,

således ej heller, när det inom vissa ämnesgrupper visar sig

svårt att erhålla kompetenta sökande till lektorstjänster.»

Allmänna adjunktsföreningen finner det åter inkonsekvent, att licentiatexamen

kräves av huvudlärare på gymnasiet, när inga särskilda kompetenskrav

uppställas för huvudlärarskap på andra skolstadier.

»Mest logiskt hade det enligt adjunktsföreningens mening varit, att för

huvudlärartjänst på gymnasiet tillämpats motsvarande kompetenskrav som

för övriga huvudlärartjänster, och att alltså varje lärare, som är behörig att

söka och inneha gymnasielärartjänst, även vore behörig till huvudlärartjänst

på gymnasiet (lektorstjänst).

Om i enlighet med skolkommissionens förslag licentiatexamen fastställes

som kompetenskrav för lektorstjänst, måste — såsom kommissionen också

påpekar — en översyn av fordringarna för denna examen företagas för att

den skall bli mer ändamålsenlig för blivande gymnasielärares behov. Vidare

bör vid tillämpningen av de bestämmelser om dispens från vissa examensprov,

som kommissionen föreslår, vid sidan av vetenskapligt arbete även

pedagogiskt författarskap samt genom gvmnasieundervisning ådagalagd

förmåga att på ett tillfredsställande sätt fullgöra en lektors åligganden tillmätas

avgörande betydelse.»

Sveriges yngre läroverkslärares förening ansluter sig till uppfattningen,

att licentiatexamen eller likvärdig meritering bör utgöra kompetensvillkor

för erhållande av lektorstjänst vid gymnasium. Både med tanke på universitetens

och skolans behov bör emellertid enligt föreningens mening doktorsgrad

åsättas ett så högt meritvärde, att antalet doktorsdisputationer

ej behöver befaras sjunka.

Beträffande diskussionen i denna fråga inom kollegierna hänvisas till

skolöverstyrelsens sammanfattning (s. 349—352).

Skolöverstyrelsen anger i sin utredning rörande lärarbristen på följande

sätt lektorstjänsternas uppgift:

»Lektorstjänsterna äro att uppfatta som huvudlärarbefattningar, vilkas

innehavare det åligger att på grundval av större och bredare insikter i

ifrågavarande ämne ge impulser åt undervisningen och att verka som rådgivare,

i vad det gäller läroämnets mera vetenskapligt betonade sida. Därför

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

böra huvudlärartjänster förbehållas dem, som förvärvat högre vetenskaplig

kompetens.---- Vad som främst behöves för en lektors- eller huvud
lärarbefattning

vid ett högre allmänt läroverk utöver vad den lägre examen

kan skänka, är således vidare vyer, större beläsenhet, förmåga av självständigt

vetenskapligt tänkande, för språklärare även inlevelse i respektive

länders samhälls- och kulturförhållanden samt fördjupning och utvidgning

av de språkliga insikterna och för lärare i naturvetenskapliga ämnen vidgad

experimentell erfarenhet. Man har av gammalt ansett dessa krav uppfyllda

genom licentiatstudier och doktorsdisputation.»

I sitt utlåtande över skolkommissionens betänkande nödgas emellertid

överstyrelsen konstatera, att de hittills gällande behörighetskraven icke

längre kunna upprätthållas. Överstyrelsen beklagar detta och framhåller,

att en god doktorsavhandling under alla omständigheter måste tillmätas

mycket stor betydelse som merit vid konkurrens om lektorstjänst, men såsom

en nödfallsutväg torde man få nöja sig med att fordra licentiatexamen

och till och med godtaga en slät sådan.

»Överstyrelsen är emellertid klart medveten om de stora risker för en

kvalitetssänkning, som här förefinnas, och är därför angelägen, att allt

göres för att kravet på kvalitet i görligaste mån upprätthålles. Överstyrelsen

vill därför livligt tillstyrka SK:s förslag att i de fall, då licentiatavhandling

icke publiceras, denna ändock får karaktären av offentlig handling, som

i maskinskrivet eller stencilerat exemplar hålles tillgänglig på de fyra universitetsbiblioteken.

Därigenom skapas vissa garantier för en jämnare kvalitet

hos licentiatavhandlingarna.» (S. 115.)

Slutligen må nämnas, att statskontoret förklarar sig intet ha att erinra

mot att disputationskravet slopas och därvid förutsätter, att nu stadgad

reduktion av tjänstgöringstiden vid undervisning å gymnasiestudiet skall

bortfalla.

Universitetsberedningen går i sitt betänkande angående vissa akademiska

examina icke in på lektorsbehörigheten men ägnar ett kapitel åt licentiatexamen.

Beredningen konstaterar först, att studietiden för högre akademiska examina

är mycket skiftande. På beredningens uppdrag har en statistik upprättats

över bruttostudietiden för 52 filosofie licentiater, tillhörande 1930

års studentårgång. Det befanns att 3 av dessa hade avlagt licentiatexamen

på 6 år eller kortare tid och 11 på 7—9 år, medan examen för de återstående

38 tagit 10 år eller mera. »Någon normaltid kan omöjligen fastställas för

denna examen», säger beredningen, »bland annat emedan däri ingår författandet

av en vetenskaplig avhandling, vars avfattningstid väsentligen

bestämmes av avhandlingsämnet.»

Beredningen har vidare statistiskt konstaterat, att olika examinatorer

tillämpa mycket skiftande normer vid betygssättningen. Inga radikala ingrepp

i examens konstruktion torde vara påkallade, men särskilt om licentiatbetyget

i överensstämmelse med skolkommissionens förslag blir den avgörande

akademiska meriten vid lektorstillsiittningarna, är det angeläget,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 819.

att betygsgraderna brukas på sådant sätt, att de verkligen återspegla proportionen

mellan antalet passabla och antalet utmärkta prestationer för

denna examen. Detta aktualiserar i sin tur frågan om arten av och kontrollen

över examensarbetet.

Licentiatavhandlingen bör icke längre vara en handling, som endast

examinator får se. I bedömningen bör enligt beredningens mening deltaga

en av fakulteten eller sektionen utsedd medbedömare, helst från ett annat

lärosäte. Denne skulle ha att avgiva ett kort skriftligt utlåtande över avhandlingen,

vilket skulle bifogas examensprotokollet. Liksom hittills skulle

ämnesrepresentanten ensam sätta betyg, men med hänsynstagande till medbedömarens

värdesättning av avhandlingen.

Beredningen har övervägt möjligheten att göra licentiatavhandlingarna

obligatoriskt tillgängliga för offentlig granskning, t. ex. genom att de skulle

tillhandahållas på landets fyra vetenskapliga bibliotek. Emellertid skulle

detta i alltför hög grad hindra utarbetandet av dem till gradualavhandlingar.

Beredningen nöjer sig därför med att föreslå, att licentiatavhandlingarna

under en tid av tre veckor under termin hållas tillgängliga på kansliet för

de akademiska lärarna inom vederbörande fakultet eller sektion. Med författarens

medgivande, men ej i annat fall, skall vidare avhandlingen hållas

tillgänglig för allmänheten på de fyra stora vetenskapliga biblioteken.

Kristendomslärarnas utbildning.

Ända sedan 1907 ha läroverksstadgans bestämmelser angående behörighetsvillkoren

för adjunktstjänst, vari kristendomskunskap ingår, varit

satta ur kraft genom övergångsbestämmelser, som tid efter annan givits

förlängd giltighet. Tillgången på aspiranter till lärartjänsterna i kristendomskunskap

har aldrig gjort det möjligt att med full stränghet upprätthålla

de rigorösa kunskapskrav, som på papperet uppställts. Lägger man

samman studietiden för teologie kandidatexamen, för särskild prövning i

ett eller flera humanistiska ämnen och för den obligatoriska pedagogikkursen,

kan man med universitetsberedningen konstatera, att de blivande

kristendomsadjunkternas studietid vid universiteten snarare torde överskrida

än underskrida 14 terminer. Det har i årtionden utan resultat diskuterats,

huru denna studiebörda skall kunna nedbringas.

En minskning av studietiden är tydligen omöjlig, om teologie kandidatexamen

skall ingå som led i studierna. Länge har denna examen på inflytelserikt

teologiskt håll betecknats som oeftergivlig för kristendomslärarna.

»Det torde vara svårt att peka på något enda moment i den nuvarande

teologie kandidatexamen, som icke en blivande lärare skulle ha direkt

nytta av för sin kommande pedagogiska gärning», skrev teologiska fakulteten

i Uppsala år 1939, då den avstyrkte 1936 års lärarutbildningssakkunnigas

förslag om en ny examen för kristendomslärare med något minskat

inslag av teologiska studier.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr $19.

Skolkommissionen tvekar dock icke om att beskärningen är utförbar

och nödvändig. »Teologie kandidatexamen, som enligt nu gällande bestämmelser

utgör grunden för den teologiska delen av kristendomslärarutbildningen,

är i första hand avsedd för blivande präster och alltså i ännu

mindre grad än filosofisk ämbetsexamen inriktad på läraryrket», skriver

kommissionen. »Den innefattar pa grund härav flera moment, som kan

anses umbärliga för blivande kristendomslärare.»

I denna tes kan kommissionen stödja sig på ett i frågans nuvarande

läge viktigt uttalande av teologiska fakulteten i Lund, avgivet till universitet

sberedningen den 31 maj 1947. Fakulteten anför däri bland annat

följande:

»Kristendomsundervisningen bör ge en objektiv framställning av

vad kristendom är. Den bör a) ge en skildring av kristendomens ursprungliga

innebörd, sådan denna möter oss i de bibliska skrifterna, men vidare

också b) visa, huru den ingått förbindelse med skilda tankeströmningar och

samhällsförhållanden och huru den framträder i kyrkans och skilda riktningars

nuvarande liv, samt slutligen c) lämna en allmän överblick över

religionens värld. Om undervisningen sålunda koncentreras på det väsentliga,

blir följden, att också lärarutbildningen kan koncentreras. Det synes

fakulteten möjligt, att det som här oundgängligen skulle behöva medtagas,

skulle kunna inhämtas på fyra terminer. Stoffet skulle lämpligen kunna

fördelas för följande ämnen: bibelkunskap, kyrkohistoria och kristen samfundskunskap,

kristen idéhistoria samt en allmän överblick över religionens

värld. Avlagda prov i dessa fyra teologiska ämnen kunna sammanfattas

till ett gemensamt betyg i ämnet ''kristendomskunskap’ och tillsammans

med inom filosofisk fakultet erhållna betyg i ett skolämne kunna bilda en

ämbetsexamen, förslagsvis kallad teologisk-filosofisk ämbetsexamen.»

Detta uttalande bör enligt skolkommissionen bliva utgångspunkten för

den fortsatta utredningen om en examen för kristendomslärare. Ehuru

kommissionen inser vanskligheten av att på ett tidigt stadium närmare

uttala sig i frågan, anser sig kommissionen kunna åtminstone skissera, huru

en sådan examen kan tänkas uppbyggd. Kommissionen utgår från att en

realskollärare helst bör ha kompetens för tre skolämnen, varvid det tredje

ämnet kan betraktas som biämne.

»Enligt kommissionens mening vore det därför lämpligt att organisera

den här föreslagna examen på så sätt, att kristendomskunskap räknades

som huvudämne, vartill skulle komma ytterligare ett huvudämne, i vilket

tentamen bör avläggas för lägst betyget Med beröm godkänd, samt ett

biämne, i vilket tentamen bör avläggas för lägst betyget Godkänd. För de

akademiska studierna i kristendomsämnena har teologiska fakulteten föreslagit

en normaltid av fyra terminer. För vinnande av sammanlagt 3 betyg

i två ämnen inom filosofiska fakulteten torde likaledes böra räknas en

normaltid av tre å fyra terminer. Studietiden för denna beräknade examen

skulle sålunda komma i paritet med den för filosofisk ämbetsexamen beräknade

normaltiden. En sådan examen bör ge adjunktskompetens.»

(S. 393.)

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 319.

I övrigt framhåller kommissionen önskvärdheten av att utbildningen får

sådan utformning, att den, samtidigt som den ger en i sig avrundad och

avslutad utbildning för kristendomslärare på realskolestadiet, därjämte

kan genom komplettering vidgas till en teologie kandidatexamen och sålunda

även fullföljas med högre teologiska studier.

Då kommissionen förutsatt fortsatt utredning, ingå endast ett fåtal

yttranden på utbildningen av kristendomslärare. En lösning efter de av

fakulteten i Lund uppdragna riktlinjerna förordas exempelvis av domkapitlen

i Stockholm och Linköping och av Sveriges kyrkliga studieförbund.

T eologiska fakulteten i Lund är alltjämt ense med kommissionen i själva

utgångspunkten.

Ȁven om det givetvis ligger i fakultetens intresse, att den teologiska

utbildningen av blivande kristendomslärare blir så grundlig som möjligt,

synes det fakulteten å andra sidan vara angeläget, att kompetenskraven

icke uppskruvas så, att de komma att väsentligen överskrida kompetensfordringarna

för andra motsvarande tjänster och därigenom avskräcka

studenterna med håg och fallenhet för teologiska studier att utbilda sig

till kristendomslärare. Fakulteten kan icke underlåta att påpeka, att fastän

tillströmningen till de teologiska studierna särskilt under 1920-talet och

1930-talets förra hälft var synnerligen riklig, dock tillgången på kompetenta

lärare i kristendomskunskap varit relativt ringa — tydligen sammanhängande

med de starkt uppskruvade kompetensfordringarna.»

När fakulteten framlade sitt förslag, utgick den emellertid från att ämnet

kristendomskunskap liksom i det nuvarande läroverket borde betraktas

som ett enhetligt ämne på realskole- och gymnasialstadiet och att lärarna i

stor utsträckning skulle undervisa på båda stadierna. Den föreslagna examen

finge anses ge en utbildning, som vore fullt jämbördig med utbildningen

i övriga skolämnen, blott med den skillnaden att utbildningen för kristendomslärartjänst

med hänsyn till den större differentieringen inom de teologiska

studierna måste uppdelas på ett större antal ämnen. Man kan

emellertid mycket väl tänka sig, att utbildningskraven något höjas för de

mera fordrande undervisningsuppgifterna och sänkas för de mest elementära.

Särskilt med hänsyn till den av kommissionen understrukna önskvärdheten

att lägga kursen så, att den lätt kan utbyggas till en fullständig

teologie kandidatexamen, vill fakulteten gärna modifiera sitt tidigare förslag

såtillvida, att tiden för den teologiska utbildningen förlänges till fem terminer,

varigenom plats kan beredas för fördjupade studier främst i Nya

testamentets exegetik, även innefattande studiet av vissa nytestamentliga

skrifter på grundspråket. För ett mera elementärt stadium kan åter de

nödvändiga studierna rymmas inom tre terminer. Den så begränsade kursen

kunde anses motsvara ett i ämbetsexamen ingående ämne eller utgöra

komplettering till folkskollärarexamen. Medan femterminersutbildningen

givetvis icke obligatoriskt bör kombineras med utbildning i mera än ett

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majrls ''proposition nr 219.

humanistiskt ämne, vore däremot detta lämpligt beträffande den mindre

tidskrävande treterminersutbildningen.

I fråga om lektorsutbildningen finner fakulteten det ofrånkomligt, att

kravet på disputationsprov fasthålles.

En beskärning av de teologiska studierna till fyra terminer eller mindre

förutsätter uppenbarligen, att man avstår från att kräva studier i bibeltexterna

på originalspråken. Att detta kan väcka betänkligheter är begripligt,

och i synnerhet anses uppgivandet av grekiskan undanrycka grunden

för studierna av vissa sidor av Nya testamentets exegetik. Därom

skriver domkapitlet i Strängnäs:

»Studietiden tänkes uppgå till fyra terminer. Det skulle vara tänkbart

att denna tid kunde vara tillräcklig, försåvitt man avstode från att ställa

några krav på kunskap i Nya Testamentets grundspråk. Detta synes

emellertid knappast kunna vara tillrådligt — det skulle innebära att studierna

i bibelkunskap komme att förlora sin vetenskapliga grundval. Om

under sådana förhållanden en utvidgning av studietiden för ämnet kristendomskunskap

synes helt oundviklig, kunde man tänka sig att ifrågavarande

examen skulle kunna få avläggas i endast två ämnen: kristendomskunskap

samt ett ämne inom filosofiska fakulteten med kvalificerat betyg. En utbildning

av detta slag skulle säkerligen fullt motsvara den utbildning som

skulle krävas för andra likartade läraretjänster. Om alltså fordringarna i

kristendomskunskap synes böra något skärpas för lärarebefattningar av

detta slag, torde å andra sidan fordringarna för lektorskompetens i ämnet

kristendomskunskap kunna i någon män inskränkas. Kompetensen torde

vara tillräckligt garanterad, om det jämte kvalificerad teologie kandidatexamen

fordras kvalificerat licentiatbetyg i ett av den teologiska fakultetens

ämnen.»

Teologiska fakulteten i Uppsala har i ett yttrande till universitetsberedningen

funnit sig böra vidhålla kraven på studier i såväl grekiska som

hebreiska och kan således icke acceptera systerfakultetens förslag.

Icke heller universitetsberedningen är hågad att utan vidare acceptera

skolkommissionens förslag, men dess kritik utgår från att kravet på sammanlagt

tre betyg i två humanistiska ämnen innebär en skärpning av nuvarande

kompetensfordringar. Kommissionens förslag tar enligt universitetsberedningens

mening icke tillbörlig hänsyn till de nu mycket vanliga

kombinationerna kristendomskunskap och modersmålet samt kristendomskunskap

och historia med samhällslära.

Däremot är beredningen ense med kommissionen om att det är nödvändigt

att skapa en förkortad och för skolan mera avpassad utbildning

för blivande kristendomslärare. Hälften av våra examensberättigade gymnasier

och folkskoleseminarier stå utan lektor i kristendomskunskap. Inom

en snar framtid kommer måhända de adjunktskompetenta teologerna endast

att räcka till för gymnasieskolorna. Det behövs en nyrekrytering från

hittills icke anlitade grupper. Beredningen föreslår,

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 219.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majds ''proposition nr 219.

att teologie licentiatexamen skall kunna avläggas i ett iimne mot för

närvarande i minst två,

att en teologisk-filosofisk ämbetsexamen inrättas, för vilken det beräknas

en normal studietid av åtta terminer, därav fem terminer för teologiska

studier och tre för filosofiska, samt

att kristendomskunskap med en normal studietid av tre terminer skall

kunna ingå som ett av tre skolämnen i en filosofisk ämbetsexamen, omfattande

huvudsakligen humanistiska ämnen.

De teologiska studierna för teologisk-filosofisk ämbetsexamen skulle uppdelas

på fyra ämnen i stället för teologie kandidatexamens sju. Följande

normaltider beräknas för betyget Godkänd i de olika ämnena:

Religionshistoria.................... V* termin

Exegetik . . . .......................2

Kyrkohistoria och kyrkokunskap.......1 7* »

Kristen idéhistoria ..................1_»

Summa 5 terminer

Examen förutsätter godkända studentkunskaper i latin och grekiska.

I ämnet exegetik skall ingå läsning av nytestamentliga texter på grundspråket.

För betyget Med beröm godkänd i samma ämne skall fordras

jämväl läsning av gammaltestamentliga texter på grundspråket. Examen

är avsedd att vara behörighetsvillkor för adjunktstjänster, som utom kristendomskunskap

endast omfatta ett skolämne.

De teologiska studierna för filosofisk ämbetsexamen med kristendomskunskap

skulle uppdelas i två huvuddelar med åtföljande tentamina. Den

ena delen bör omfatta religionshistoria och exegetik, den andra kyrkohistoria,

kyrkokunskap och kristen idéhistoria. För vardera delen förutsättes

en studietid av i normala fall högst 1 V2 termin. Kunskaper i latin

och grekiska skulle icke ställas som villkor för detta studium, då sådana

villkor säkerligen allvarligt skulle försvåra för folkskollärare att förvärva

den föreslagna kompetensen.

b. Klasslärarnas ämnesstudier.

Skolkommissionen betonar starkt, att småskolans och mellanskolans

lärare böra få en likvärdig och lika lång pedagogisk fackutbildning, och

skulle helst se, att denna utbildning för båda grupperna kunde byggas på

den allmänbildningsgrund, som en fullständig gymnasieutbildning ger. Därigenom

kunde det definitiva yrkesvalet uppskjutas till efter gymnasiets

slutexamen, studierna vid universitet och högskolor bleve tillgängliga för

alla lärarkategorier, och det bleve lättare att ordna undervisningen vid

lärarhögskolorna. Kommissionen kan dock icke undgå att konstatera, att

lärarna på mellanskolestadiet behöva något mer av ämneskunskaper än

lärarna på lågstadiet. I nuvarande situation är detta av vikt. Tidsomstän
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 21D.

digheterna framtvinga ett ytterst noggrant övervägande av varje förslag

till förlängning av utbildningstiden, medan varje åtgärd, som kan bidraga

till dess förkortande, snarast möjligt bör vidtagas.

Om den blivande mellanskollärarutbildningen skall grundas på gymnasiestudier,

kan enligt kommissionens övertygelse endast en fullständig

gymnasieutbildning, avslutad med dimissionsexamen, ifrågakomma.

»Redan den nuvarande folkskollärarutbildningen bygger i stor utsträckning

på studentexamen. Folkskoleseminarierna innehåller för närvarande

ungefär lika många tvååriga linjer, byggande på studentexamen, som fyraåriga

linjer, byggande på kunskaper, ungefärligen motsvarande realexamens

nivå. Det skulle därför te sig egendomligt att fastställa en lägre kunskapsgrund

för fackutbildningen än den, som för närvarande fordras av omkring

hälften av de blivande folkskollärarna. Härtill kommer, att kommissionen

föreslår olika kombinationer av mellanskollärarutbildning och realskollärarutbildning,

för vilka fordras dimissionsexamen.» (S. 383.)

Vissa speciella föreskrifter torde bliva behövliga beträffande ämnena

gymnastik, teckning, musik och slöjd. Möjligheter böra beredas de studerande,

som under gymnasietiden icke inhämtat erforderliga färdigheter i

dessa ämnen, att under sommarkurser före inträdet i lärarhögskolan förkovra

sig däri. Då kommissionen tänkt sig, att i lärarnas yrkesutbildning

skulle ingå ett praktikår med halv tjänstgöring, väntar kommissionen

vidare, att läraraspiranterna under utbildningstiden skola kunna ägna avsevärd

tid åt att förbättra sina färdigheter i övningsämnena.

Även om den normala vägen till lärarhögskolan sålunda för de blivande

mellanskollärarna skulle gå över dimissionsexamen, bör dock inträde kunna

beredas även personer med ett något mindre kunskapsmått, i synnerhet

om de äro något äldre. Kommissionen föreslår en lämplighetsprövning

före inträdet i lärarhögskolan, vilken väntas ge goda möjligheter till realprövning

av varje inträdessökandes kvalifikationer för yrket.

Beträffande småskollärarutbildningen finner skolkommissionen det möjligt

att sätta förbildningskraven något lägre.

»Emellertid ta.lar mycket starka skäl för att som allmänbildningsgrund

för den pedagogiska fackutbildningen av småskollärare fastställa studentexamen

(efter ll:e skolåret). För att denna kategori av läraraspiranter skali

kunna tillgodogöra sig den undervisning, som ges vid lärarhögskolan, torde

man böra förutsätta den kunskapsgrund, som studierna till denna examen

avser att bibringa, såväl i allmänhet som speciellt beträffande ämnet psykologi,

vilket föreslås inträda i gymnasiets tredje ring. Det torde vidare inte

vara lyckligt, om alltför stor skillnad i fråga om allmänbildningsgrunden

förefunnes mellan de olika kategorier av läraraspiranter, som vid lärarhögskolan

får i viss utsträckning gemensam utbildning. Kommissionen föreslår

alltså, att som grund för den pedagogiska fackutbildningen av småskolans

lärare fastställes godkänt avgångsbetyg från ll:e skolåret (studentexamen)

eller därmed jämförliga kunskaper.» (S. 380.)

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. May.ts proposition nr 219.

I övningsämnena föreslår kommissionen liknande anordningar som för

de blivande mellanskollärarna.

Enligt kommissionens uppfattning är det även ur rekryteringssynpunkt

önskvärt, att kraven på förkunskaper icke ställas onödigt högt. Om dimissionsexamen

fordrades, skulle man riskera att från lärarutbildningen utestänga

en viss, kanske inte så liten kategori människor, som utan att ha

håg och fallenhet för ingående, mera specialiserade teoretiska studier ändock

skulle vara synnerligen lämpliga att ha hand om barnen på skolans lägsta

stadium.

Kommissionen understryker emellertid samtidigt betydelsen av att ett

ej alltför litet antal småskollärare ha avlagt dimissionsexamen, så att de

bli i stånd att vid universitet och högskolor bedriva vetenskapliga studier,

speciellt i psykologi och pedagogik.

Den demografiska utvecklingen lägger emellertid för åtskilliga år framåt

hinder i vägen för ett fullständigt genomförande av kommissionens lärarutbildnirigsprögram.

Årsproduktionen av studenter har under 1940-talet

föga överstigit 4 000. Det är utan ringaste tvivel omöjligt att av ett så

begränsat antal kunna disponera så stor del, att all lärarutbildning för

mellanskolestadiet tillgodoses, framhåller skolkommissionen. Men säkerligen

finnes det många ungdomar utan gymnasiestudier, som ha goda förutsättningar

för läraryrket. Dessa reserver måste mobiliseras.

»Skolkommissionens förslag om fristående gymnasier för vuxna synes

kunna få en stor uppgift att fylla för att tillvarataga dessa studiebegåvningar.

Det torde emellertid bli nödvändigt, att under en övergångstid de

fyraåriga seminarielinjerna bibehålies. De torde i så fall böra omorganiseras

så, att de två första åren ger den för den pedagogiska fackutbildningen

oundgängligen nödvändiga grunden i fråga om allmänbildning och ämneskunskaper,

medan utbildningen under de båda sista åren får en sådan utformning,

att den så mycket som möjligt närmar sig, vad den föreslagna

lärarhögskolan avser att ge.» (S. 384.)

När examinationsbehovet minskas i slutet av 1950-talet, ökas successivt

möjligheterna att genomföra omorganisationen. Tidpunkten för den fullständiga

övergången till det nya utbildningssystemet kan först senare fastställas.

Under den närmaste framtiden skulle icke heller det av kommissionen

förordade kravet på småskollärarnas grundutbildning kunna upprätthållas,

ens om den organisatoriska förutsättningen skapades genom en gymnasieorganisation

med horisontell klyvning. Antalet småskollärare måste ofrånkomligen

höjas i takt med lärjungeantalets ökning på lågstadiet. Först

sedan kulmen nåtts läsåret 1952—53 kan en första påbyggnad av förbildningen

företagas.

Kommissionen föreslår, att från och med höstterminen 1953 utbildningen

vid småskoleseminarierna förstärkes med en ettårig kurs, avsedd att

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

sörja för de grundläggande ämneskunskaper, som äro erforderliga utöver

realexamen. Inträdesfordran till denna kurs bör vara realexamen eller därmed

jämförliga kunskaper. Från och med höstterminen 1954 skulle den

pedagogiska fackutbildningen baseras på denna grund. Personer, som avlagt

studentexamen eller ha därmed jämförliga kunskaper, skulle vara befriade

från den ettåriga förberedande kursen.

Det bör vidare övervägas, huruvida icke åtminstone vid några småskoleseminarier

även bör inrättas en tvåårig förberedande kurs för dem, som

inte ha kunskaper motsvarande realexamen, fortsätter kommissionen,

Under den närmaste övergångstiden, då skilda skolformer förekomma sida

vid sida, bör man vid intagning till yrkesutbildningen bygga mera på individuell

bedömning av den enskilda inträdessökanden än på formella bestämmelser.

Förslaget att basera mellanskollärarnas utbildning på dimissionsexamen

tillstyrkes genomgående och utan väsentliga reservationer av de kollegier

och lärarsammanslutningar, som yttrat sig i frågan, liksom ock av Psykologisk-pedagogiska

institutet.

Sveriges jolkskollärarmneförbund har livligt åstundat en lösning av utbildningsfrågan

efter kommissionens huvudlinjer:

»Oavsett skolreformen har---folkskolans lärare sedan lång tid till
baka

krävt en förbättrad och moderniserad utbildning. Kommissionens förslag

tillmötesgår i många avseenden dessa krav. Förbundet vill således uttala

sin tillfredsställelse över att kommissionen vid sin utformning av lärarutbildningen

följt principen att särskilja inhämtandet av erforderlig allmänbildning

och den pedagogiska fackutbildningen. Att dimissionsexamen eller

likvärdiga kunskaper skall vara inträdesfordran till lärarhögskolan för den

som önskar utbilda sig till lärare för enhetsskolans mellanstadium är också i

överensstämmelse med förbundets tidigare framförda önskemål.

Förbundet vill i detta sammanhang ge sin anslutning till kommissionens

förslag angående gymnasium för vuxna. Folkskoleseminarierna har i viss

mån erbjudit bildningshungrande och studiebegåvade vuxna en möjlighet

att erhålla en högre teoretisk skolbildning. Förbundet vill liksom kommissionen

betyga, att många värdefulla krafter på denna väg tillförts folkskolan.

Tillgången till en för vuxna avpassad gymnasiekurs skulle emellertid

ge detta elevklientel en vidare ram för yrkesvalet.»

I samma riktning uttalar sig Seminariernas elevförbund.

Styrelsen för Sveriges folltskollär ar förbund vill starkt understryka skolkominissionens

motivering för att dimissionsexamen skall läggas som grund

för utbildningen av mellanskolans lärare. Ett dispensförfarande bör givetvis

kunna ifrågakomma i enstaka fall, men det bör få karaktären av undantag.

Rigorösa krav på viss ämneskombination i dimissionsexamen böra

emellertid icke uppställas.

»Även om dimissionsexamen på den allmänna linjen synes särskilt lämplig

som grund för klasslärarutbildningen, torde dimissionsexamen på real
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

linjen vara i det närmaste lika lämplig och dimissionsexamen på latinlinjen

också fullt godtagbar. Det synes värdefullt att bland klasslärarna finns

kategorier med större naturvetenskaplig eller större språklig-humanistisk

grundutbildning och intresseinriktning.»

Kollegiet vid /olkskoleseminariet för kvinnliga elever i Göteborg håller

det åter för synnerligen önskvärt, att den nuvarande fyraåriga seminarielinjen

i modifierad form bibehålies, även sedan lärarhögskolorna upprättats,

och på lämpligt sätt inbygges i dessa. »Dels visar erfarenheten, att denna

utbildningslinje är mycket värdefull och tillför lärarkåren goda krafter,

dels torde den bli nödvändig under många år framåt, om det stora behovet

av lärare skall kunna fyllas.»

Domkapitlet i Göteborg går ett steg längre. Den tvååriga utbildningen

vid lärarhögskola efter avlagd dimissionsexamen bör kompletteras med en

icke blott tillfälligt anordnad seminarieutbildning i huvudsaklig överensstämmelse

med den nuvarande.

»Domkapitlet anser det nämligen vara av stor betydelse att den nuvarande

seminarieutbildningen, som enligt förslaget tills vidare skall bibehållas

med hänsyn till svårigheten att på annat sätt få tillräckligt stort

antal lärare, ges stadigvarande karaktär såsom alternativ till den föreslagna

utbildningen vid lärarhögskola. Folkskolan behöver även i fortsättningen

tillgång till dessa lärarelever, som visat sig i ett stort antal fall utgöra det

allra bästa materialet för liirarbanan.»

Jämväl skolöverstyrelsen framhåller, att den fyraåriga linjen har tillfört

och tillför folkskolan många för lärarbanan synnerligen lämpliga personer,

vilka av olika anledningar ej kunna gå vägen över gymnasiet och studentexamen.

Överstyrelsen ansluter sig visserligen till förslaget att i en framtid

bygga mellanskollärarnas utbildning på fullständig gymnasiekurs men betonar

att åtgärder måste vidtagas för att även under de ändrade förutsättningarna

tillvarataga de värdefulla elevgrupper, som hittills funnit vägen till

lärarbanan genom de fyraåriga seminarierna. Under en övergångstid av

obestämd längd måste fyraåriga linjer bibehållas, och man får stanna med

den provisoriska seminariereform, som av överstyrelsen i annat sammanhang

tillstyrkts.

Skolkommissionens förslag rörande småskollärarutbildningen har bragt

i dagen mera djupgående meningsskiljaktigheter. Från somliga håll kräver

man, att allmänbildningsgrunden skall förstärkas genom att fullständig

gymnasieutbildning, krönt med dimissionsexamen, lägges till grund för den

egentliga lärarutbildningen, från andra håll att den nuvarande småskollärarinneutbildningen

i princip skall bibehållas, kanske något förstärkt men

utan att bindas fast vid vare sig fullständiga eller partiella gymnasiestudier.

Sveriges småskollärarinneförbund hör till den grupp, som bestämt hävdar,

att småskollärarutbildningen skall baseras på dimissionsexamen. Lågstadiet

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

har hittills alltför mycket bedömts mot en historisk bakgrund, som icke

motsvarar modern uppfattning om dess uppgifter. Förbundet förbiser icke,

att kommissionens förslag att grunda utbildningen pa ll:e klassens kurs

innebär en förstärkning av den nuvarande utbildningen. Men det dr dock

en eftergift åt ett betraktelsesätt, som är grundat på en föråldrad uppfattning

om lågstadiets uppgifter.

»Läraren på lågstadiet har att bibringa barnen tekniken för senare kunskapstillägnelse

— grundfärdigheterna i modersmål och matematik. Effektiva

ämnesstudier på andra skolstadier blir starkt försvårade, om inte grunden

är riktigt lagd och om inte barnens svårigheter i tid har uppmärksammats

och avhjälpts. Därtill kommer att läraren på lågstadiet handhar barnen

under ett synnerligen ömtåligt utvecklingsskede och därför behöver

betydligt mera djupgående studier i barnpsykologi än andra lärare. Det

är dessutom minst lika viktigt för lågstadiets lärare som för övriga lärare

att kunna läsa litteratur på originalspråk och att t. ex. kunna taga del av

den utländska facklitteratur som behandlar läsningens psykologi och fysiologi

och redogörelser över pedagogiska försök.»

Skolkommissionen har vidare enligt förbundets mening alltför mycket

låtit påverka sig av övergående svårigheter vid lärarrekryteringen.

»1946 års Skolkommission har haft att lägga fram förslag om lärarutbildning

för framtiden. Om Skolkommissionens förslag om en reformeringav

det svenska skolväsendet då kommer att förverkligas — med minst en

fullständig enhetsskola i varje kommun, nya reformerade gymnasier, radiooch

korrespondensundervisning och framför allt utökade stipendiemöjligheter

— så blir inte genomgång av ett fullständigt gymnasium någon omöjlighet

förden svenska ungdom som har intellektuella förutsättningar därför.

Att för denna framtid göra gällande att de människor som inte har håg eller

fallenhet för ingående mera specialiserade teoretiska studier, skulle lämpa

sig att bli lärare på lågstadiet, är en undervärdering av lågstadiets uppgift,

varemot Sveriges småskollärarinneförbund inlägger en allvarlig gensaga.»

Kommissionens alldeles riktiga uppfattning, att mellanstadiets och lågstadiets

lärare böra få en likvärdig och lika lång pedagogisk fackutbildning,

kan icke realiseras, om skillnaden i allmänbildningsgrunden göres

för stor. Särskilt bleve grunden för psykologistudierna vid lärarhögskolan

allför ojämn.

En motivering för att lågstadiets lärare böra äga de förutsättningar

och egenskaper, som dimissionsexamen avser att säkerställa, ligger slutligen

i bygdeskolornas uppgift att vara kulturhärdar, påpekar förbundet.

»I mycket stor utsträckning blir det lågstadiets lärare som skall tjänstgöra

vid dessa skolor. De bör där kunna leda studiearbete och deltaga i

frivilligt bildningsarbete. Det bör vara ett rimligt krav att landsbygden för

dessa uppgifter har tillgång till lika välutbildade lärare som städer och tätorter.

»

Psykologisk-pedagogislca institutet håller likaledes före, att lågstadiets

lärare ha placerats i en egendomlig undantagsställning, dä skolkommissio
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr £19.

nen för dem ensamt föreslår den efter genomgång av klass 11 avlagda studentexamen,

medan övrig lärarutbildning skall bygga på dimissionsexamen.

»Det torde vara ofrånkomligt, att den utstakade utbildningsvägen för

lågstadiets lärarkår skulle innebära en mindre gynnsam utveckling med

avseende på dess intellektuella status jämfört med övriga lärarkategoriers.

För inträde i studentklassen ställes nämligen enligt förslaget vissa fordringar,

såsom studiebegåvning och studieintresse, självständighet och mognad

samt dessutom ett genomsnittsbetyg av Ba i ämneskunskaperna. Skolkommissionen

är väl medveten om att klass 12 kommer att utgöra ett urval

av de i stort sett dugligaste ungdomarna. Fordras icke dimissionsexamen

för lågstadiets lärare, har man all anledning förmoda, att en stor del av

det utgallrade materialet söker sig till lärarhögskolorna för att erhålla utbildning

som småskollärare.»

Professor Herman Siegvald trycker på önskvärdheten av att jämväl lågstadiets

lärare få tillfälle till akademiska studier. Även de måste i rätt stor

omfattning skaffa sig kompetens att undervisa i något eller några ämnen

på realskolestadiet, om behovet av lärarkrafter på realskolestadiet skall

kunna fyllas vid landsbygdens centralskolor. Dimissionsexamen är vidare

högeligen önskvärd ur den synpunkten, att småskollärarna då också få

möjlighet att följa den akademiska undervisningen i de för dem särskilt

viktiga ämnena psykologi och pedagogik samt att skaffa sig skolpsykologutbildning.

Bland de remissinstanser, som förorda dimissionsexamen såsom inträdesvillkor

även för de blivande småskollärarna, må ytterligare nämnas matematisk-naturvetenskapliga

sektionen i Uppsala, domkapitlet i Visby, Sveriges

kyrkliga studieförbund, Fredrika-Bremer-Förbundet, Städernas folkskolinspektörsförbund,

Sveriges överlärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund

och Seminariernas elevförbund. Ytterligare några, t. ex. domkapitlen

i Luleå och Uppsala, Kvinnliga akademikers förening och Sveriges

husmodersföreningars riksförbund framhålla, att allmänbildningsgrunden

bör vara densamma för båda grupperna av klasslärare.

Domkapitlet i Västerås ställer sig mycket tveksamt till förslaget att

bygga småskollärarinnornas utbildning på klass 11. Anledningen är dock

icke, att grunden därigenom bleve för svag, utan fastmer farhågorna för

en försämrad rekrytering.

»Erfarenheten torde ge vid handen, att de egenskaper, som konstituerar

den goda barnaläraren, äro god allmän begåvning, ett levande intresse för

uPPgiffen och kärlek till barnen. Hittills ha i stor utsträckning väl begåvade

flickor sökt sig till småskoleseminarierna, mången gång med svag teoretisk

underbyggnad. Men trots detta och trots den korta utbildningstiden

ha dessa ofta hunnit fatt och gått förbi kamrater med vida bättre underbyggnad

vid inträdet i seminariet, liksom de också sedermera i utövningen

av sitt kall tillhört de yppersta. Det är fara värt, att denna elit ej längre

kommer att stå till förfogande för småskollärarinneutbildningen, om SK:s

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

förslag förverkligas. I varje fall ger en rekrytering från ett skikt av medelmåttor

ingen garanti för ett gott urval.

Men även i ett annat hänseende inger förslaget farhågor. Skall småskollärarutbildningen

bygga på studentexamen, är det sannolikt, att landsbygdens

intressen bli tillbakasatta. Även om studiehjälp mera frikostigt

lämnas, blir det nog alltfort så, att gymnasierna komma att rekryteras

företrädesvis från städerna, och de verkligt studiebegåvade flickorna från

landet, som fortsätta på gymnasium, nöja sig ej med den lägre studentexamen

utan fortsätta i gymnasiets högsta ring, klass 12. Det är enligt

domkapitlets mening en mycket betydelsefull sak, att landsbygden liksom

hittills skett får möjlighet att lämna sin tribut till lärarutbildningen. Den,

som har sina rötter i landsbygdens jord, har större förutsättningar än stadsbon

att finna sig tillrätta i den ofta avsides belägna byskolan och att leva

med i folkets liv i en miljö, som redan från barnsben är välbekant.

Av båda de nämnda skälen anser domkapitlet, att småskollärarutbildningen

bör grundas på avslutad realskola, en skolform, som enligt förslaget

kommer att finnas i varje kommun.

Vad så själva fackutbildningen av småskollärarinnor beträffar, synes det

böra tagas under övervägande, huruvida ej denna lämpligen bör förläggas

till seminarium, då ju realskolan utgör en för svag underbyggnad för studier

vid lärarhögskolan. Men seminarieutbildningen bör självfallet förstärkas

och utbildningstiden utsträckas från nuvarande två till tre eller måhända

fyra år.»

Domkapitlet i Göteborg förmodar, att avgångsbetyg från klass 11 ej skall

kunna läggas till grund för småskollärarutbildningen, om gymnasiet icke

organiseras med horisontell klyvning.

»Med hänsyn härtill men även med hänsyn till att någon mera allvarligkritik

ej kunnat riktas mot den nuvarande utbildningen av lärare för småskolans

stadium vill domkapitlet ifrågasätta, huruvida någon förändring

eller förlängning av denna utbildning över huvud taget bör genomföras. De

småskollärarinnor, vilka önska vidare utbilda sig för lärarekompetens å

mellanskolestadiet, torde kunna ernå detta inom folkskoleseminariemas

organisation.

Statskontoret kan icke finna den nuvarande småskollärarinneutbildningen

otillräcklig.

»Ämbetsverket hyser för sin del starka betänkligheter mot den föreslagna

förlängningen av studietiden för denna grupp. Såvitt statskontoret kunnat

finna torde eu utbildning av i huvudsak samma omfattning som den hittillsvarande

göra småskollärarna fullt skickade för sina arbetsuppgifter,

även om dessa efter skolreformens genomförande skulle erhålla något vidgad

omfattning.

I detta sammanhang må jämväl uppmärksammas de ekonomiska konsekvenserna

av en så väsentligt utökad utbildning, som i förslaget förutsättes.

Krav på betydligt högre Iönegradsplacering av småskollärartjänsterna

lära nämligen icke komma att utebliva och kunna för övrigt svårligen

avvisas. Kostnadsökningen kan redan vid nuvarande lärarkader och skolorganisation

beräknas till omkring 2,5 miljoner kronor per lönegrad, vilket

ger en föreställning om frågans ekonomiska storleksordning.»

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Folkskolinspektören i Tomedalens inspektionsområde tar mycket bestämt

avstånd från kravet på avslutad gymnasiekurs för småskollärare.

»Det från småskollärarinnehåll med särskild skärpa framförda kravet på

dimissionsexamen även för blivande småskollärarinnor är icke förestavat

av hänsyn till småskolans behov utan måste betraktas som en kårfråga

och icke som en skolangelägenhet. Avlagd dimissionsexamen torde icke

med rätta anses vara nödvändig för småskollärarinneutbildningen.»

Enligt skolöverstyrelsens sammanfattning har emellertid den högre förbildningen

med få undantag förordats av de remissinstanser, som gått in

på frågan. Vid de 10 småskoleseminarierna ha 7 kollegier och 1 rektor yrkat

på det högre kompetenskravet. Samma ståndpunkt omfattas av 9 folkskoleseminarier,

32 statliga folkskolinspektörer och 18 folkskolestyrelser.

För egen del anför överstyrelsen föjande.

»Enligt överstyrelsens mening är det mycket som talar för att även

småskollärarutbildningen bör bygga på fullständig gymnasiekurs (dimissionsexamen)

. Emellertid förhåller det sig onekligen så, som SK framhåller

(s. 380), att detta icke kan ske under en överskådlig framtid. Antalet elever,

som genomgå hela gymnasiet, kommer icke att räcka till för att rekrytera

såväl småskollärar- som mellanskollärarbanan. Under många år

blir det icke ens möjligt att helt bygga mellanskollärarutbildningen på

denna förutbildning. På grund härav finner sig överstyrelsen icke nu kunna

föreslå, att utbildningen av småskollärare skall grundas på dimissionsexamen.

Med hänsyn till den ståndpunkt, som överstyrelsen i det föregående intagit

till frågan om gymnasiets framtida organisation, anser sig överstyrelsen

icke heller för närvarande kunna taga definitiv ställning till SK:s

förslag att bygga småskollärarutbildningen på en avgångsetapp ett år före

dimissionsexamen. Ställningstagandet måste bli beroende av de erfarenheter,

man under den av överstyrelsen föreslagna provisorietiden i fråga

om gymnasieorganisationen kan erhålla beträffande lämpligheten av en

dylik avgångsetapp, och av huruvida gymnasiets kurser, särskilt inom den

föreslagna allmänna gymnasielinjen, kunna utformas så, att en avgångsexamen

efter ll:e skolåret kommer att utgöra den lämpliga utgångspunkten

för en därpå byggande småskollärarutbildning.» (S. 109—110.)

Däremot delar överstyrelsen kommissionens uppfattning, att den nuvarande

småskollärarutbildningen behöver avsevärt förstärkas. Mot förslaget

att tills vidare grunda den av kommissionen föreslagna egentliga lärarutbildningen

på en ettårig överbyggnad till realexamen har överstyrelsen intet

att erinra. Ämbetsverket vill blott anmärka, att det icke nu kan med säkerhet

avgöras, huruvida denna omläggning kan börja genomföras redan

från och med höstterminen 1953.

Jämväl enligt överstyrelsens uppfattning kan det komma att visa sig

önskvärt, att vid ett eller annat småskoleseminarium tvåårig förberedande

kurs inrättas för elever, som vid intagningen icke ha realexamenskunskaper.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

c. Departementschefen.

Om någon viss kvalifikation för lärarkallet särskilt framhäves i remissyttrandena,

är det otvivelaktigt kunnigheten, den säkra behärskningen av

kunskapsstoffet, den personliga kulturkontakten. Ej sällan betecknas en

viss utbildningsnivå som oeftergivlig, men blott i enstaka yttranden utdrages

den yttersta konsekvensen av denna ståndpunkt: att åtminstone vid de

högre skolorna nya klassavdelningar icke upprättas i större utsträckning än

tillgången på lärare med den en gång fastslagna kompetensen medgiver.

Går man i stället ut från det faktiska behovet av utbildning inom den

uppväxande generationen, blir problemställningen en annan. Det gäller då

att med den tillgång av lärarkraft, som finnes eller med lämpliga stödåtgärder

kan åstadkommas, så val sig göra låter tillgodose dessa behov. Är

tillgången på lärarkraft riklig, kan måhända en mera krävande och mera

givande bildningsgång föreskrivas; är den knapp, tvingas man att undersöka,

huruvida uppställda utbildningskrav äro oundgängligen nödvändiga,

för att undervisningen skall bevara sin effektivitet. Ur ren undervisningssynpunkt

välmotiverade krav på en hög utbildningsstandard måste då i

praktiken ställas mot nödvändigheten att begränsa utbildningstiden, så

att dess längd icke blir ett hinder för lärargruppens rekrytering. Skolkommissionen

har för sin del funnit det möjligt att föreslå en höjning av småskollärarutbildningens

standard, ehuruväl icke i den omfattning, som många

remissinstanser anse önskvärd, och den har beträffande mellanskollärarnas

utbildning ansett sig åtminstone kunna tillstyrka, att den redan pågående

och tämligen långt drivna utvecklingen fram mot en på fullständig gymnasiekurs

grundad lärarutbildning fullföljes. Men beträffande läroverkslärarnas

utbildning har kommissionen av olika skäl nödgats tillägga studietidssynpunktema

avgörande betydelse.

Universitetsungdomen kan i våra dagar icke låta åren gå och skulderna

växa i förvissning om att balansen en gång automatiskt skall återställas

genom höga inkomster under den blivande yrkesverksamheten. För lärarexamina

har studietiden på ett oroväckande sätt förlängts, och bilden blir

ungefär densamma, vare sig man tar i betraktande bruttostudietiden, som

inbegriper tidsförluster till följd av förvärvsarbete eller andra studiehinder,

eller nettostudietiden, som mäter antalet faktiska arbetsmånader

för examen. Många tecken tyda på att de kortare utbildningsvägarna med

tiden, relativt sett, fått ökad dragningskraft. Den otillräckliga rekryteringen

av de högre skolornas lärarkårer är redan eu skranka för dessa skolors

utveckling och därmed även ett hinder för genomförandet av den planerade

skolreformen.

Man kan visserligen hänvisa till de stipendier av olika slag, som tillfalla

de studerande vid universitet och högskolor, och till de särskilda studentsociala

stödåtgärder, som redan träffats eller nu äro föremål för riksdagens

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

övervägande, och man kan tänka sig olika förbättringar i lärarnas villkor

i syfte att öka trivseln på lärarbanan. Det är åtgärder, som gå i rätt riktning,

och jag är fullt på det klara med att på dessa områden ett fortsatt

målmedvetet arbete är påkallat. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida

åtgärder av denna art kunna föra till målet, om studietiden tillätes att samtidigt

gå i höjden. I likhet med skolkommissionen, skolöverstyrelsen och

universitetsberedningen har jag kommit till den bestämda uppfattningen,

att det är oundgängligen nödvändigt att icke blott bättre normalisera studietiden

för den grundläggande lärarexamen utan även återföra de faktiska

studietiderna till riktigare mått. Jag kan visserligen icke nu precisera de

steg, som för detta ändamål måste tagas—innan så sker, måste bland annat

yttrandena över universitetsberedningens förslag sammanställas och bearbetas

— men det synes mig, som om de slutliga övervägandena mindre behöva

gälla frågan, huruvida en minskning av studietiden bör ske, än sättet

för dess ändamålsenliga genomförande.

Kommissionens förslag att grunda mellanskollärarnas egentliga yrkesutbildning

på genomgången fullständig gymnasiekurs har allmänt accepterats

i remissvaren. I själva verket utexamineras redan nu halva antalet

folkskollärare från studentlinjerna. Jag finner det naturligt, att en ytterligare

förskjutning i denna riktning successivt genomföres i syfte att slutligen

grunda mellanskollärarutbildningen i dess helhet på ett kunskapsmått,

i huvudsak motsvarande gymnasiekurs. I några yttranden ha yppats

farhågor för att lärarbanan därigenom skulle gå miste om det värdefulla

inslag av ursprungliga begåvningar, som av olika skäl icke kunna reflektera

på gymnasiestudier utan hittills funnit vägen till katedern genom de fyraåriga

seminarielinjerna. Jag vill visserligen hålla före, att upprättandet av

nya gymnasier och i synnerhet de av mig föreslagna gymnasierna för

vuxna i förening med tillgången till statsstipendier bör kunna skapa farbara

vägar även för denna ungdom, men jag anser det likväl fullt i sin

ordning, att en mera genomgripande omorganisation genomföres först i

mån av vunna erfarenheter och under noggrant aktgivande på att begåvningurvalet

i det hela hålles uppe och att landsbygdsungdomen icke genom

förhastad indragning av de fyraåriga linjerna kommer i försämrat läge.

Det är betydligt vanskligare att beträffande småskollärarutbildningen

uppställa ett liknande framtidsmål och uppdraga riktlinjerna för en däremot

svarande utveckling. Skolkommissionen har tänkt sig, att småskollärarutbildningen

i sinom tid skulle anknytas till genomgången klass 11 i

ett gymnasium med horisontell klyvning, men målsättningen komme därigenom

att bindas till en organisatorisk förutsättning, som icke torde kunna

allmänt realiseras, förrän enhetsskolan i stort sett är genomförd. Jag ser

mig icke heller i stånd att föreslå en på fullständig gymnasiekurs grundad

småskollärarutbildning. Studentproduktionen är för närvarande otillräcklig

för de många banor, som ha oavvisligt behov av arbetskraft med gym
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

nasial utbildning, och jag vågar icke påräkna en ändring härutinnan under

den framtid, vi nu något så när överskåda. Jag finner det visserligen önskvärt,

att även lågstadiets lärarkår får sitt inslag av studenter och gärna

också ett tillskott av lärare, som förberett sin verksamhet med akademiska

studier, men i stort sett måste enligt min uppfattning de studenter, som

reflektera på lärarbanan, tills vidare disponeras för undervisningens högoch

mellanstadier.

Under sådana omständigheter torde man en avsevärd tid framat fa atnöjas

med en förbättring av småskoleseminariernas arbetsgrund i blygsammare

skala. En första etapp synes böra bli en höjning av inträdesfordringarna

ungefär till realexamensnivån — redan nu ha flertalet av de i

småskoleseminarierna intagna avlagt realexamen eller förvärvat normalskolekompetens.

Därpå bör en på realexamen byggande ettårig kurs anordnas

vid småskoleseminarierna och den egentliga yrkesutbildningen därtill

anslutas. Det är mycket möjligt, att utvecklingen även därefter kommer att

fortsätta i den inslagna riktningen, men det kan knappast vara rådligt att

redan nu söka binda den vid ett fixerat organisatoriskt mål, därtill synes

den mig vara alltför beroende av erfarenheter, som komma att göras under

övergångstiden, icke minst vid de första lärarhögskolorna.

Med hänsyn till övergångsvis rådande förhållanden torde tills vidare särskilda

anordningar i viss utsträckning bliva erforderliga för sökande till

småskoleseminarierna, vilka icke ha tillgång till undervisning i realskola av

nuvarande typ eller i enhetsskola; bland annat torde vid sidan av de blivande

ettåriga förberedande kurserna tvååriga sådana kunna befinnas önskvärda

vid ett eller annat småskoleseminarium.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

5. Den egentliga yrkesutbildningen.

En reform av den praktiska lärarutbildningen är en naturlig — man kunde

nästan säga självfallen — konsekvens av vårt skolsystems utveckling

till en enhetsskola. Enhetsskolan skall bli den gemensamma arbetsplatsen

för klasslärare och ämneslärare. Isoleringen mellan de nu så starkt åtskilda

lärargrupperna kommer därigenom att brytas och ersättas med en kontinuerlig

samverkan. Det är önskvärt, att aspirantema icke blott få en gedigen

utbildning för de klasser, där de skola undervisa, utan även redan

under utbildningstiden få en konkret uppfattning av enhetsskolan i dess

helhet och av det gemensamma i all lärargärning.

Utbildningen bör i princip organiseras så, att den icke försvårar utan

tvärtom pa allt sätt underlättar lärarnas vidare utbildning för tjänstgöring

på annat stadium.

Det nuvarande systemet för den praktiska utbildningen — seminarium

för klasslärarna och provår för ämneslärarna — har utbildat två skilda lärarkategorier,

som just genom sin artskilda utbildning kommit att stå främmande

för varandra, framhåller skolkommissionen.

»De olika lärarkategorierna utbildas vid helt olika institutioner, de får

under sin utbildning för liten kännedom om andra skolformer än den, för

vilken de utbildas, och de tjänstgör sedan sällan inom andra skolformer än

den, som deras utbildning inriktats på. Vidareutbildning för tjänstgöring på

annat skolstadium möter med den nuvarande organisationen icke obetydliga

svårigheter. Allt detta gör, att lärarna i allmänhet har ringa kunskap

om andra lärarkategoriers utbildning, villkor och arbetsförhållanden och

föga förståelse för deras problem. Denna inbördes obekantskap, ytterligare

accentuerad därigenom, att de olika lärarkategorierna har sina egna slutna

föreningar, har ofta föranlett missförstånd och splittring mellan lärare tillhörande

olika skolformer.» (S. 362.)

Den nya lärarutbildning, som nu skall skapas, bör så långt möjligt förena

de uppenbart goda sidorna hos de hittills prövade utbildningssystemen och

sammansmälta dem med det nya, som man behöver foga till, fortsätter

kommissionen.

Utformningen av den nya organisationen måste vidare oundvikligen i

hög grad präglas av att det förestår en massutbildning av ämneslärare, som

hittills icke haft något motstycke i vårt land. Den nuvarande provårsinstitutionens

kapacitet, omkring 150 lärare per år, är redan otillräcklig. Enligt

skolkommissionens beräkningar skulle även utan någon skolreform årsbehovet

under det närmare årtiondet överstiga 370 nya ämneslärare; skall

därtill nioårig skolplikt genomföras, stiger behovet ytterligare. Det kan

ifrågasättas, huruvida en motsvarande ökning av antalet provårskurser är

genomförbar utan en skadlig kvalitetssänkning. »Den utspridning av lärar
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

utbildningen på ett antal nyinrättade pro vårsläroverk, som bleve nödvändig,

skulle otvivelaktigt medföra ett betydande slöseri med arbetskraft. Vi

ha intet överflöd av lärare, kvalificerade för att utbilda andra lärare.»

Enligt kommissionens mening bör under sådana omständigheter lösningen

sökas i en centralisering av utbildningen till ett begränsat antal lärarhögskolor.

Den blir dock möjlig, endast om en del av undervisningspraktiken

kan utspridas över hela landet. Kommissionen föreslår, att ett

aspirantår skall ingå i lärarutbildningen. Under detta år skall läraraspiranten

praktisera vid någon lämplig skola.

a. Lärarhögskolornas storlek och förläggning.

En stark centralisering av lärarutbildningen är icke ovanlig i utlandet,

påpekar skolkommissionen.

»I Amerika förekommer ofta mycket stora Teachers’ Colleges, där man

har en stor och starkt specialiserad stab av undervisare samt praktiserar en

långt driven uppdelning av aspirantema. I Skottland, där förhållandena

är mer lika våra, är lärarutbildningen förlagd till fyra stora institutioner.

Fackskolan i Edinburgh, Moray House, har omkring 1 100 studerande och

motsvarande institution i Glasgow ännu flera.» (S. 405.)

Efter att ha tagit del av erfarenheterna från sådana utbildningscentraler

kommer kommissionen till den uppfattningen, att en institution för lärarutbildning

icke gärna bör ha över 600 och icke under 200 å 250 studerande.

Mot en alltför långt gående centralisering tala såväl ideella som praktiska

skäl. Det finnes ingen anledning att slå sönder den tradition, som vuxit

fram på de nuvarande seminarieorterna. Det kan också bli svårt att få till

stånd lokaler för mycket stora lärarhögskolor och framför allt att under nu

rådande förhållanden bereda husrum för de väldiga skarorna av studerande.

Oöverstigliga svårigheter skulle slutligen uppstå för den samverkan mellan

lärarhögskolan och skolväsendet, som enligt kommissionens uppfattning är

nödvändig.

Skälen för centralisering äro otvivelaktigt starkast, när det gäller lärarna

på skolans högre stadier.

»De allra flesta blivande realskollärare och alla gymnasielärare erhåller

akademisk utbildning i universitetsstäderna. Det är förmånligt, att den

pedagogiska utbildningen anknyter direkt till de akademiska studierna. För

den här ifrågavarande pedagogiska utbildningen krävs en synnerligen mångsidig

stab av högt kvalificerade lärarkrafter, av vilka åtskilliga kan anställas

vid lärarhögskolan endast för viss begränsad tjänstgöring. Man kan

nämligen icke komma ifrån, att det för utbildning av högstadiets iimnes1

ära re behövs specialister på ett större antal ämnesområden, än vad man

behöver för utbildning av klasslärare. Det är otvivelaktigt lättare att rekrytera

dessa lärarkrafter, om utbildningen förläggs till universitetsstäderna.

En sådan förläggning möjliggör också det önskvärda intima samarbetet

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungi. Maj:ts ''proposition nr 219.

mellan universitet och lärarhögskola, alldeles särskilt viktigt, när det gäller

utbildningen av högstadiets lärare i de särskilda ämnenas metodik.

Ekonomiska synpunkter torde också tala för en centralisering av utbildningen

för högstadiets lärare. Det måste observeras, att det här rör sig om

en i jämförelse med antalet klasslärare relativt liten numerär. Kommissionen

beräknar, såsom förut angivits, det årliga examinationsbehovet under

1950-talets första hälft till 300 å 400. Att sprida ut dessa läraraspiranter

över ett stort antal institutioner skulle medföra en mångfald dubbleringar av

både lokaler, bibliotek, institutioner, undervisningsmateriel, lärarkrafter och

personal för organisationen.» (S. 407.)

I de fyra universitetsstäderna böra enligt kommissionens mening fullständiga

lärarhögskolor organiseras, avsedda för utbildning av

alla slag av lärare. Vissa ideella och principiella skäl kunna motivera, att

fullständiga lärarhögskolor även förläggas till någon stad i Norrland och

till ytterligare någon stad i södra eller mellersta Sverige. Vissa andra, huvudsakligen

ekonomiska och organisatoriska skäl tala emellertid närmast

mot en sådan anordning, och kommissionen lämnar för sin del frågan öppen.

Övriga lärarhögskolor måste anordnas huvudsakligen för utbildning av

klasslärare samt i förekommande fall för pedagogisk utbildning av vissa

speciallärare. Samtliga lärarhögskolor skulle därjämte anordna kurser för

vidareutbildning. Alla skulle de stå öppna för både män och kvinnor.

Då vissa delar av lärokursen skola vara gemensamma för alla lärarkategorier,

har kommissionen övervägt, huruvida icke aspiranterna för de högre

skolstadierna kunde fördelas på samtliga lärarhögskolor för att där inhämta

de gemensamma kurspartiema och först sedan centraliseras till de lärarhögskolor,

som äro inriktade på utbildning för realskola och gymnasium.

Alla högskolor skulle sålunda åtminstone under en del av läsåret utbilda

lärare för skolans alla stadier. Det har emellertid visat sig, att kursmomenten

i fråga icke kunna läggas i ett sammanhang utan måste komma vid

olika tidpunkter under utbildningens gång. Även vissa skäl av allmän natur

göra det önskvärt, att varje aspirant får hela sin praktiska lärarutbildning

vid samma lärarhögskola.

Övergången till systemet med lärarhögskolor bör ske successivt under

loppet av något årtionde. Fullständiga lärarhögskolor skulle enligt kommissionens

mening träda i verksamhet höstterminen 1950 i Stockholm och Göteborg,

där under alla förhållanden nybyggnad för seminarier måste äga

rum. Programmet för dessa högskolor bör redan från början upptaga jämväl

vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring nå realskolestadiet.

Så snart antalet lärarkandidater med akademisk utbildning tillräckligt

ökats, böra fullständiga lärarhögskolor upprättas även i Uppsala och Lund

samt eventuellt på ytterligare några orter.

Parallellt med dessa lärarhögskolor böra tills vidare seminarierna och

provårsläroverken fortsätta sin verksamhet, där de ej uppgå i de nämnda

lärarhögskolorna. Pro vårsläroverkens uppgift blir under denna tid att av
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.

verka den ko av redan tjänstgörande unga lärare, som icke kunnat beredas

plats vid provårskurserna.

Så snart examinationsbehovet minskar i avsevärd grad, alltså vid slutet

av 1950-talet, bör den slutliga omorganisationen genomföras, vilket bland

annat innebär, att ett antal seminarier ombildas till lärarhögskolor och därefter

mottaga elever såväl för småskollärar- som för mellanskollärarutbildning.

Skulle det visa sig, att redan tidigare enstaka seminarier kunna mottaga

båda slagen av läraraspiranter, bör detta enligt kommissionens mening

ske.

b. Lärarhögskolornas organisation.

Varje lärarhögskola bör stå under ledning av en högt kvalificerad person

med vid överblick över arbetsfältet och sådana personliga egenskaper i övrigt,

att han kan sätta sin prägel på institutionen. Cheferna för lärarhögskolorna

i universitetsstäderna böra ha professors tjänsteställning.

Lärarhögskolorna böra stå i fortlöpande samverkan med de psykologiska

universitetsinstitutionerna. Deras utbildningsverksamhet är helt beroende

av att forskningen vid de vetenskapliga primärinstituten erhåller den materiella

och personella utrustning, som är nödvändig för en intensifierad

allmän utveckling på området och speciellt för rekryteringen av lärarhögskolornas

kollegier. För universitetens och högskolornas pedagogiska institutioner

kommer det å andra sidan att vara av värde att hålla kontakt

med lärarhögskolorna för att bland dessas lärjungar söka ut dem, som äga

håg och fallenhet för vetenskapliga studier i psykologi och pedagogik, och

intressera dem för vidgade studieuppgifter. I en eller annan form böra lärarhögskolorna

i universitetsstäderna direkt anknytas till universiteten, men

även övriga lärarhögskolor böra gruppvis anslutas till något universitet eller

någon högskola.

Stommen i lärarhögskolornas första läraruppsättning kommer att hämtas

från den nuvarande uppsättningen av seminarielärare och provårshandledare,

förmodar kommissionen. Övervägas bör, huruvida icke vissa lärarbefattningar

böra göras rörliga och innehavas endast under viss tid, exempelvis

fem år. Därjämte bör till lärarhögskolan knytas lärare, som samtidigt

fortsätta meddela undervisning inom den skolform, där de äro anställda,

bland annat akademiska lärare.

»Detta är av särskilt stor vikt, när det gäller undervisningen i psykologi

och allmän pedagogik, men även när det gäller specialkurser av olika slag,

torde det med det begränsade antal specialister, som står till förfogande i

vårt land, bli nödvändigt för lärarhögskolorna att repliera på universiteten.

Även om lärarhögskolorna mot kommissionens bestämda mening icke skulle

komma att anknytas till universiteten, torde man böra räkna med att samtliga

lärarhögskolor i icke obetydlig utsträckning behöver medverkan i undervisningen

från universiteten.» (S. 410.)

5 — Diliang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 219.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Om i överensstämmelse med kommissionens förslag universitetslektorat

upprättas i skolämnena, kan det slutligen tänkas, att en viss del av universitetslektorernas

undervisning lämpligen bör förläggas till lärarhögskolan,

där den egentliga pedagogiska genomarbetningen av ämneskurserna skall

försiggå.

För lärartjänsterna vid lärarhögskolorna böra mycket höga krav på pedagogisk

skicklighet upprätthållas, men därjämte bör vetenskaplig skicklighet

tillmätas ett betydande meritvärde.

»Kommissionen anser det vara av stor vikt, att lönesättningen för den

personal, som i olika befattningar knyts till lärarhögskola som lärare, blir

sådan, att lärarhögskolan kan dra till sig de bästa krafterna. Av icke mindre

vikt är, att arbetsbördan för lärarhögskolans lärare ej blir för stor, och

att dessa lärare ej blir för överhopade med rutingöromål. — Genom stipendier

bör lärarhögskolornas lärare beredas tillfälle att samlas till pedagogiska

konferenser och att genom studieresor taga del av erfarenheter rörande

lärarutbildningen i in- och utlandet.» (S. 410.)

Den teoretiska undervisningen i ämnen som pedagogik och psykologi bör

i sin helhet vara inriktad på att göra de studerande mera skickade att fylla

sina blivande plikter som lärare.

»En utomordentligt viktig förutsättning för en dylik inriktning av utbildningen

synes vara, att lärarhögskolans lärare själva är goda undervisare,

och att de vid sidan av sin lärarverksamhet vid lärarhögskolan alltjämt

uppehåller sin lärarduglighet och sin kontakt med barn och ungdom

genom att själva undervisa på det ena eller andra av skolans stadier. En

av de obestridliga förtjänsterna i den nuvarande provårsutbildningen är,

att den praktisk-pedagogiska utbildningen ligger i händerna på lärare, som

står i daglig kontakt med yrkets svårigheter, och samma omdöme torde

gälla om de nuvarande seminariernas lärare. Närmast till hands ligger, att

lärarhögskolans heltidsanställda lärare även undervisar i den till lärarhögskolan

knutna övningsskolan.» (S. 412.)

Lärarhögskolans egen övningsskola bör vid de fullständiga högskolorna

omfatta jämväl realskola och gymnasium. Åtminstone till några av högskolorna

bör därjämte knytas en experimentskola, varest lärarkandidaterna

kunna studera olika pedagogiska metoder i deras konsekventa utformning

och nya metoder kunna utprövas under ledning av speciellt intresserade

lärare.

Undervisningen vid lärarhögskolan förutsätter, att lärare och elever ha

tillgång till ett rikhaltigt pedagogiskt bibliotek. Inom kommissionen pågår

en inventering av den moderna pedagogiska litteraturen, och härvid har

speciell uppmärksamhet ägnats åt lämplig litteratur för lärarhögskolornas

referensbibliotek. Kommissionen betecknar det som mest rationellt att föranstalta

om ett centralt engångsinköp av den utländska litteratur, som är

erforderlig för upprustning av de pedagogiska biblioteken.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts •proposition nr 819.

Särskilt under övergångstiden torde det vara lämpligt att anordna pedagogiska

konferenser för lärare inom olika ämnesgrupper för överläggning

om undervisningsfrågor.

»Härvid torde samarbete böra etableras med de s. k. ämnesföreningarna,

vilka synes vara särskilt skickade att organisera dylika konferenser. Dessa

föreningar av lärare i ett visst ämne eller en viss grupp av ämnen vid universitet,

högskolor och allmänna skolväsendet, representerar inom sina områden

den bästa sakkunskapen, och de har under den förhållandevis korta

tid de existerat utvecklat en för hela vårt undervisningsväsen mycket värdefull

pedagogisk aktivitet i avsikt att oavbrutet förbättra undervisningsmetoderna

och revidera undervisningens innehåll. Den vetenskapliga och

pedagogiska sakkunskap, som dessa ämnesföreningar representerar, bör

komma lärarutbildningen till godo. Samarbete bör även etableras med skolornas

lärarorganisationer, vilka också bedriver pedagogisk verksamhet.»

(S. 410—411.)

Slutligen bör lärarhögskolan samverka med ett stort antal statliga, kommunala

och privata undervisningsanstalter på högskoleorten eller i dess

omgivning samt med de organisationer, som bedriva folkbildningsarbete

på högskoleorten.

»På vissa orter kommer alla skolor i en tämligen vid rayon att behöva

utnyttjas, och för samtliga lärarhögskolor kommer att förefinnas behov att

sända vissa grupper av studerande till skolor av annan typ än A-skolor.

Genom denna anordning vinnes också den fördelen, att de för lärarutbildningen

lämpligaste lärarna kan utnyttjas för aspirantutbildningen, oberoende

av sin placering. För anordnande av undervisningsserierna på realskoleoch

gy in n as i e s t ad i e t vid universitetsstädernas lärarhögskolor torde i första

rummet de nuvarande provårsläroverken i universitetsstäderna böra utnyttjas.

» (S. 413.)

c. Utbildningen vid lärarhögskolorna.

Gemensamma drag i lärargruppernas utbildning.

Till det gemensamma, som alla lärare böra känna till, hör framför allt

vissa delar av psykologien och den allmänna pedagogiken. Även en del

specialundervisning kan vara gemensam, t. ex. kurser i tal- och röstvård,

muntlig framställningskonst, användande av tekniska hjälpmedel, skolhygien

och nykterhetsundervisning.

Så långt möjligt bör också arbetssättet för alla lärarhögskolans lärjungar

präglas av den frihet och självständighet, som bör utmärka högskolestudier.

Skolkommissionen ger en antydan om studiernas karaktär och anda

med följande ord:

»Undervisningen vid lärarhögskolan bör helt vara lagd på fria studier och

förutsättes anordnad i form av föreläsningar, seminarieövningar och laborationsövningar.

Den schemabundna undervisningstiden bör begränsas så

mycket som möjligt och antalet föreläsningar inskränkas till det nödvän
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Mcij:ts proposition nr 219.

diga och, där så är möjligt, ersättas med seminarieövningar. Det synes icke

föreligga någon anledning att sammanföra de studerande i klassavdelningar.

De studerande följer det för varje särskild utbildningsväg gällande programmet,

och detta innefattar moment, som dels är gemensamma för alla

eller för större grupper av studerande, dels mera speciella. I tentamensbok

införes undan för undan vitsord om att den studerande fullgjort föreskrivna

prestationer.» (S. 412.)

Ett gemensamt drag i utbildningen är slutligen aspirantåret med dess

lärarpraktik. Huvuddragen av lärarpraktikens yttre organisation för ämnes-

och klasslärare framgår av den redogörelse kommissionen lämnar för

aspirantåret:

»Ett antal tjänster som aspirantlärare inrättas, motsvarande antalet

studerande vid lärarhögskolorna, som står i tur att sändas ut till sådan

tjänstgöring.---Tjänstefördelningen för aspirantliirama uppgöres av

vederbörande skolchef terminen före tjänstgöringens början och översändes

till lärarhögskolan, som med ledning därav fördelar aspiranterna. Vid

tjänstefördelningen bör tillses, att en och samma klassavdelning icke undervisas

av aspirantlärare mer än under två terminer i följd. Vidare bör vid

tjänstefördelningen för aspiranttjänster, avsedda för gymnasie- och realskollärare,

tillses, att flertalet sådana tjänster omfattar tjänstgöring såväl

på gymnasiet som inom realskolan. Emellertid kan det tänkas visa sig lämpligt,

att ett mindre antal aspiranttjänster omfattar uteslutande tjänstgöring

vid realskola eller flickskola. Enligt kommissionens mening bör man

beträffande lärarna för småskolan och mellanskolan räkna med en sådan

anordning, att två aspiranter gemensamt bestrider en och samma aspiranttjänst.

Kommissionen förutsätter därvid, att de fördela undervisningen

sinsemellan efter en av lärarhögskolan uppgjord plan och under hela tjänstgöringen

intimt samarbetar och gemensamt planlägger undervisningen. Över

huvud taget torde aspiranttjänstgöringen för den enskilda läraren böra

noggrant förberedas vid lärarhögskolan och samordnas med utbildningen.

Kommissionen förutsätter vidare, att aspiranterna under hela sin tjänstgöring

erhåller handledning och viss övervakning av rektor eller överlärare

samt huvudlärare eller särskilt utsedda handledare. För dylik handledning

bör utgå ett visst arvode. Genom att aspiranttjänstgöringen organiskt infogas

i lärarutbildningen, får den ett betydande värde för utbildningens

effektivitet och resultat. Klasslärarna, som under aspirantåret blott har

halvtidstjänst, bör få icke obetydlig tid fri för såväl teoretiska studier som

förkovran i ämnena teckning, musik och slöjd.» (S. 414—115.)

Klasslärarutbildningen vid lärarhögskolorna.

För de blivande klasslärarna skall den egentliga yrkesutbildningen

vara treårig. Första och tredje året förläggas till lärarhögskolan, andra

året är aspirantåret, då läraraspiranterna fullgöra lärartjänst vid någon

skola.

De för inträde i lärarhögskolorna föreskrivna ämneskunskaperna styrkas

i regel genom betyg från genomgångna skolor. För sökande, som icke kunna

förete sådana betyg ävensom för sökande, vilkas betyg är äldre än fyra år,

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

anordnas inträdesprövning. För intagning bör enligt kommissionens mening

fordras, att sökanden uppnått en levnadsålder av 19 år (under övergångstiden

18 år) och godkänts vid läkarundersökning. Erfarenhet av praktiskt

arbete bör räknas sökande till godo som merit.

Intagningen i lärarhögskolan bör föregås av en lämplighetsprövning. Ett

sådant prov bör kunna ge aspiranten en tankeställare inför studierna och en

första inblick i yrket och dess krav, och det bör kunna utestänga vissa uppenbart

olämpliga sökande. Prövningen bör omfatta följande tre moment:

1. Svensk uppsats. Detta prov avser att i någon mån ge en bild av

den inträdessökandes personlighet. Uppsatsämnena, som böra ges i så stort

antal, att olika intresseriktningar bland de inträdessökande bli representerade,

skola i största möjliga utsträckning vara av självbiografisk, allmänkulturell

eller allmänpedagogisk karaktär.

2. Muntlig framställning. Varje inträdessökande skall behandla

tre ämnen av olika slag, ett berättande (t. ex. ur historien), ett logiskt

förklarande (t. ex. ur matematiken) och ett beskrivande (t. ex. ur

biologien) samt läsa upp en dikt eller ett prosastycke efter fritt val. Proven

böra anordnas så, att de ge lärarna möjlighet att bedöma sökandens allmänna

mognad och lämplighet för arbetet vid lärarhögskolan ävensom visa,

att sökanden i tal, uppträdande o. s. v. icke är behäftad med fel eller egenheter,

som göra honom olämplig som lärare.

3. Fri sysselsättning med en grupp barn. Detta moment

avser att utröna sökandens förmåga att handskas med och komma i

kontakt med barn samt att stimulera dem till självverksamhet och kan utformas

på olika sätt efter sökandens eget val: han kan leda barnen i någon

lek eller något slag av arbete eller hålla en lektion. I anslutning härtill

anordnas ett samtal med sökanden.

Utöver dessa tre moment böra kollegierna ha möjlighet att anordna

lämplighetsprov av annan art, exempelvis någon form av psykotekniska

prov, situationsprov eller prövning av intresseinriktning. Över huvud böra

erfarenheterna från de lämplighetsprov, som redan försiggå vid vissa seminarier,

tillgodogöras för utformningen av lärarhögskolornas lämplighetsprövningar.

Kommissionen framlägger vidare ett förslag till allmän studieplan för

klasslärarnas yrkesutbildning. Förslaget är att anse som preliminärt. För

detaljerna kan kommissionen icke binda sig på utredningens nuvarande

ståndpunkt.

Utbildningen under första och tredje året.

1. Undervisnings övning ar och auskultationer.

Observation och auskultation inom olika skolformer och på skilda stadier

med koncentration på förskolan och stadiet 1—4 för blivande småskollärare

och stadiet 3—6 för blivande mellanskollärare. Enstaka lektioner vid gruppövningar

samt serier av lektioner i skilda ämnen. Samlad undervisning be
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

handlande något intresseområde (unit). Heldagsundervisning i en klass under

några dagar. Övning i planläggning och ledning av grupparbete och

individuellt arbete samt i klassundervisningens teknik.

Kontakt med den frivilliga folkbildningsverksamheten.

2. Psykologi och pedagogik.

a. ZJppjostrans mål och principer. Pedagogiken som vetenskap, dess relation

till sociologi, psykologi och etik. Skolans målsättning.

b. Psykologi. Psykologiens metoder och aktuella forskningsriktningar.

Känslo- och viljelivet: behov, emotioner, sentiment, karaktär. Det intellektuella

livets struktur och funktion. Olika begåvningstyper. Begåvnings- och

kunskapsprövningar. Psykologisk anlagsprövning. Utvecklingspsykologi,

särskilt barn- och ungdomspsykologi, socialpsykologi. Arv och miljö. Tvillingforskningen.

Personlighetstyper. Iakttagelseschemata för observationer

av barn. Studium av psykologisk litteratur, även av skönlitterär art, särskilt

barnstudier, och litteratur behandlande läraryrket. Psykologiska laborationer,

experiment och testningar.

c. Allmän metodik och pedagogik. Inlärningsprocessen. Medövning och

formell bildning. De metodiska axiomen. Skolkursen och barnens mognadsgång.

Skolmognaden. Differentieringsproblemet. Ämnenas samverkan. Arbetsmetoder

av olika slag. Arbetssättet i flerklassiga skolor. Skolan och personlighets

daningen. Psykisk hälsovård. Beteenderubbningar och deras behandling.

Disciplinproblemet. Examina, prov och betygssättning.

Diskussion av erfarenheter under aspirantåret. Analys av de olika uppgifter,

läraren har i skolarbetet. Skolan och hemmet. Lärarpersonligheten.

d. Skolväsendets orga?iisation. Vårt lands skolväsen. Studium av skolstadgor

och skollagstiftning. Genomgång och diskussion av något modernt

betänkande i skolfrågor. Särklasser av olika slag, särskilt hjälpklasser. Jämförelse

på viktiga punkter med skolväsendet i andra länder.

e. Pedagogikens historia. Skolans historia i samband med den allmänna

kulturutvecklingen. Bildningsidealens utformning under olika historiska betingelser.

Viktigare uppfostringsteoretiska verk. Nutida pedagogiska reformsträvanden

.

3. Pedagogisk-metodisk genomarbetning av kurserna i de särskilda läroämnena.

Kunskapsstoffet i de ämnen, som förekomma på små- och mellanskolestadiet,

måste genomarbetas och kunskapsgrunden för den kommande lärargärningen

läggas fast och säker. Åtskilligt nytt måste inläras, men framför

allt måste i samband med fördjupade ämnesstudier intresset riktas mot

konkretisering av stoffet och frågor, hur ämnet skall framställas för att motsvara

intelligens- och intresseutvecklingen hos barn av olika läggning och

ålder. Genom föreläsningar, diskussioner och experiment skola aspirantema

stimuleras till intresse för de metodiska problemen och bringas att inse nödvändigheten

av fördjupade och fortsatta studier.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. May.ts ''proposition nr 219.

Den genomarbetning och fördjupning av gymnasiekursen, som skall ges

i lärarhögskolan, får ej förväxlas med vanlig repetition, och något förhör av

denna kurs, vare sig muntligt eller skriftligt, skall ej förekomma. Men läraraspirantema

skola genom att åhöra handledarens föreläsningar och genom

att deltaga i seminarieövningar samt genom läsning av anvisad litteratur

lära sig se kursen ur nya och för lärarutbildningen betydelsefulla synpunkter

och uppleva ämnets bildnings värde på ett djupare sätt, än som kunnat

ske under gymnasietiden.

Som exempel på arbetsuppgifter, som kunna ingå i den speciella ämnesmetodiken,

må nämnas: diskussion av de officiella undervisningsplanernas behandling

av ämnet på skolstadiet, förslag till alternativa studieplaner, jämförelse

och diskussion av olika läroböckers behandling av ämnet eller viktigare

moment inom detsamma, förslag till lämpliga intresseområden eller

undervisningsenheter (units), övning i att framställa ur studiemålets synpunkt

relevanta och tekniskt lämpliga prov, behandling av särskilda inlärningssvårigheter

i ämnet, diskussion av individualiseringsproblemet och

möjligheter att anordna grupparbete i ämnet, referat av betydelsefulla undersökningar

av ämnesmetodisk art, enkla metodiska inlämingsexperiment.

I omedelbar anslutning till undervisningsövningar, demonstrationslektioner

och auskultationer diskuteras de metodiska frågor, som blivit aktuella

under lektionerna. Önskvärt är, att handledaren i den speciella metodiken

själv undervisar i skolan i ämnet.

Utöver den undervisning om »samlad undervisning» och grupparbete,

som förekommer i metodiken i varje ämne, bör särskild undervisning om

ämnenas samverkan eller »samlad undervisning» och om grupparbete ges

under ledning av klasslärare, som själv i sin klass praktiserar sådant arbetssätt.

4. Samhällskunskap.

Utvidgning av gymnasiekursen i betydelsefulla avseenden. Översikt av de

viktigaste ideologierna. Allmän överblick över det svenska samhällets ekonomiskt-geografiska

struktur och befolkningssituation. Teoretisk och praktisk

ekonomilära. Vissa grundläggande juridiska begrepp. Socialpolitik och

socialförvaltning, innefattande även sociallagstiftning beträffande barn och

ungdom, skolsociala åtgärder och yrkesvägledning samt nykterhetsundervisning.

Internationellt politiskt och socialt samarbete.

5. Specialkurser i

a. tal- och röstvård,

b. bibliotekskunskap,

c. klassrummets inredning och tekniska hjälpmedel i undervisningen, materiel

vård,

d. skolhygien,

e. behandling av läs- och skrivsvårigheter,

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

f. behandling av röst- och talrubbningar,

g. behandling av svårfostrade barn,

h. elementär matematisk statistik,

i. begåvningsprövningar,

j. kunskapsprövningar,

k. skolmognadsprov,

l. terminologiskt latin och främmande ords betydelse och härledning,

m. skolbokföring.

6. Fysisk fostran, estetiska och praktiska ämnen.

Vid lärarhögskolan måste betydande tid ägnas åt utbildning för undervisning

i teckning och målning, musik och sång, gymnastik med lek och idrott,

textilslöjd och hemkunskap, träslöjd samt trädgårdsskötsel. Beträffande

den pedagogisk-metodiska genomarbetningen av kurserna i dessa ämnen

gäller i tillämpliga delar, vad som i mom. 3 sagts om läroämnena.

7. Allmän kulturkontakt och rekreation.

Viss tid anslås varje vecka till litterär, dramatisk, musikalisk eller konstnärlig

underhållning, varvid även de studerande i mån av förmåga böra

aktivt medverka, till kulturellt värdefulla föredrag eller till samtal om allmänna

frågor. Tillfälle att deltaga i gymnastik och idrott bör även beredas

aspirantema.

Kursen i samhällskunskap är nödvändig, säger kommissionen, emedan

det nya ämnet samhällskunskap på lågstadiet och mellanstadiet inrymmer

en myckenhet kunskapsstoff av växlande art, så beskaffat, att en för blivande

lärare ägnad utbildning knappast torde kunna ordnas inom ramen

för gymnasiestudier eller akademiska studier.

Aspiranttjänstg öring en bör organiskt infogas i lärogången. Aspiranten

skall utföra sitt arbete efter en plan, som han själv gjort upp och som har

godkänts av lärarhögskolan. Lärarna vid högskolan böra stå i god kontakt

med aspiranten under hans tjänstgöring, och aspiranten skall efter tjänstgöringstidens

slut till högskolans rektor inkomma med redogörelse för

arbetet och de därunder gjorda erfarenheterna.

Under sista terminen vid lärarhögskolan bör ett lärarprov anordnas.

Aspiranten får efter några dagars auskultering sköta en klassavdelning

under minst en vecka. Hans lärarskicldighet bedömes på grundval av aspiranttjänstgöringen

under andra året, undervisningsövningarna under tredje

året och lärarprovet.

Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolorna.

För de blivande ämneslärarna skall den egentliga yrkesutbildningen

vara tvåårig. Första och tredje terminen ägnas åt studier vid

lärarhögskolan, andra och fjärde terminen åt aspirantårets lärarpraktik.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Även de blivande ämneslärarna böra vid passande tidpunkt undergå en

lämplighetsprövning, som administreras och ledes av lärarhögskolan. Ändamålet

med prövningen bör vara att fastställa, att sökanden äger rimliga

förutsättningar att ägna sig åt lärarbanan, och att visa, att han inte är

behäftad med fysiska eller psykiska egenheter, som göra honom uppenbart

olämplig som lärare.

Kommissionen finner det naturligast, att aspiranten genomgår lämplighetsprövningen

under första terminen av sina akademiska studier, men i

princip bör prövningen kunna försiggå när som helst under studietiden,

blott den sker före inskrivningen vid lärarhögskolan. Den bör föregås av

auskultation i olika skolformer, och resultatet bör delges sökanden i form

av ett råd inför yrkesvalet.

Ämneslärarnas aspirantår skulle, såsom jag nyss nämnde, uppdelas på

två terminer, den andra och den fjärde. Kommissionen är medveten om att

denna splittring kan medföra olägenheter.

»Det torde bland annat komma att invändas, att ett dylik upprepat lärarbyte

bleve störande för undervisningen. Härvid får man dock komma

ihåg, att lärjungarna under ifrågavarande år har kvar sina övriga lärare.

Aspiran temas tjänstgöring kommer dessutom att vara väl planerad vid

lärarhögskolan och stå under dess och den särskilt utsedde handledarens

kontroll. Om man jämför med nuvarande förhållanden, torde systemet med

fasta aspiranttjänster snarast innebära en förbättring, eftersom det nu är

rätt vanligt att nyutexaminerade lärare utan provår har mycket korta

förordnanden och därvid oftast tjänstgör utan lärarerfarenheter och utan

stöd eller handledning. En annan allvarlig invändning är, att systemet

torde medföra vissa sociala olägenheter, särskilt för de aspiranter, som

redan bildat familj. Kommissionen har emellertid funnit, att fördelarna för

utbildningens effektivitet av en uppdelning av aspiranttjänstgöringen väger

tyngre än de anförda olägenheterna.» (S. 419.)

Lika litet som i fråga om klasslärarutbildningen är kommissionen beredd

att presentera en definitiv studieplan, men den vill åtminstone ge en antydan

om de riktlinjer, efter vilka den tänkt sig utbildningen upplagd, och

lämnar följande översikt av utbildningens gång:

Första terminen.

1. Undervisning sövning ar och auskultationer.

Observationer och auskultation inom olika skolformer och på skilda stadier

med koncentration till realskola och gymnasium. Besök vid speciella

skolformer, t. ex. experimentskolor. Undervisningsövningar: enstaka lektioner

och undervisningsserier.

2. Psykologi.

Psykologiens metoder och aktuella forskningsriktningar. Känslo- och viljelivet.

Intelligensens och minnets struktur och funktion. Utvecklingspsykologi,

särskilt barn- och ungdomspsykologi. Beteenderubbningar och deras

behandling.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. May.ts proposition nr 219.

3. Allmän metodik och pedagogik.

Pedagogiken som vetenskap, dess relation till sociologi, psykologi och etik.

Uppfostrans mål och principer. Skolans målsättning. Inlärningsprocessen.

Medövning och formell bildning. De metodiska axiomen. Skolkursernas anpassning

efter lärjungarnas mognad. Övningar i planläggning av klassundervisning,

individuell undervisning och grupparbete. Ämnenas samverkan.

Arbetsskolemetoder. Arbetshämningar. Examina, prov och betygssättning.

4. De enskilda ämnenas metodik.

Pedagogisk-metodisk genomarbetning av skolans kurser i de särskilda

ämnena. Övning i att lägga upp studieplaner och undervisningsenheter

(units) för olika åldersstadier. Konkretisering av lärostoffet och dettas behandling

pa skilda stadier. Studium av den pedagogiska litteraturen inom

det egna ämnesområdet. Anvisning på hjälpmedel för fortsatt kunskapsinhämtande.

Man torde böra räkna med att varje studerande ägnar sig åt en grupp av

tre ämnen.

Som exempel på arbetsuppgifter, som kunna ingå i den speciella ämnesmetodiken

för ett ämne, må nämnas: diskussion av de officiella undervisningsplanemas

behandling av ämnet och förslag till alternativa studieplaner,

jämförelse och diskussion av olika läroböckers behandling av ämnet eller

viktigare moment inom detsamma, förslag till lämpliga intresseområden eller

undervisningsenheter (units), övning i att framställa ur studiemålets synpunkt

relevanta och tekniskt lämpliga prov, behandling av särskilda inlärningssvårigheter

inom ämnet, tillämpning av den allmänna metodikens lärdomar

på ämnet.

5. Kurser i samhällskunskap.

Man torde böra räkna med en allmän kurs, avsedd för alla lärarkandidater

och väsentligen lagd så, att de studerande få grundliga insikter om

hjälpmedel och vägar till kunskap om samhällets funktioner. I detta sammanhang

behandlas social lagstiftning beträffande barn och ungdom, skolsociala

åtgärder samt yrkesval och yrkesrådgivning.

Dessutom torde man böra räkna med en speciell kurs, avsedd för dem,

som önska behörighet att undervisa i samhällskunskap i realskolan. Denna

kurs kan eventuellt tänkas förlagd till ett socialpolitiskt institut, om sådant

finnes på platsen.

6. Specialkurser, behandlande bland annat klassföreståndarskap och lärarrutin,

användande av tekniska hjälpmedel i undervisningen samt skolhygien.

Härtill kommer varje vecka viss tid anslagen till kulturkontakt, idrott

och rekreation.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

75

Andra terminen.

Aspiranttjänstgöring.

Om aspiranttjänstgöringen gäller i tillämpliga delar detsamma som om

aspiranttjänstgöringen för klasslärare. Under denna termin torde aspiranterna

även böra beredas tillfälle till auskultation.

Tredje terminen.

1. Auskultation och undervisning sserier.

Undervisningsserierna avses förlagda dels till övningsskolan, dels till samverkande

läroanstalter, varvid i första hand de nuvarande provårsläroverken

böra komma i fråga.

Kännedom om och kontakt med det frivilliga folkbildningsarbetet.

2. Psykologi.

Fortsatt studium av barn- och ungdomspsykologi med särskild hänsyn till

pubertetsutvecklingen och den tidigare delen av ungdomsperioden. Skillnader

i psykologiskt hänseende mellan könen. Pubertetsförloppets individuella

avvikelser psykologiskt och fysiologiskt. Intressemognaden under puberteten.

Differentieringsproblemet med särskild hänsyn till pubertetsutvecklingen.

Psykologisk-pedagogiska rådgivningsmetoder och studievägledning.

Begåvnings- och kunskapsprövningar med särskild hänsyn till de högre

studierna. Svårfostrade barn. Disciplinproblemet. Läraryrkets psykologi.

Studium av psykologisk litteratur även av skönlitterär art, särskilt barnstudier,

samt litteratur behandlande läraryrket.

3. Pedagogik och metodik.

Uppfostrans och skolans historia i samband med den allmänna kulturutvecklingen.

Bildningsidealens växling. Pedagogiska reformsträvanden.

Vårt lands skolväsen. Studium av skolstadgor och skollagstiftning. Jämförelse

med skolväsendet i andra länder. Diskussion av något modernt betänkande

i skolfrågor.

Diskussion av erfarenheter, vunna under aspiranttjänstgöringen, samt av

aktuella pedagogiska frågor. I samband härmed handledning i de enskilda

ämnenas metodik. Under denna termin sker för varje studerande individuellt

den slutliga planläggningen av det skriftliga examensarbetet.

4. Specialkurser, behandlande bland annat tal- och röstvård, svenska

språket, muntlig framställningskonst, elementär matematisk statistik, begåvnings-

och kunskapsprövningar, bibliotekskunskap, materielvård, institutionsvård,

exkursionsteknik, nykterhetsundervisning, idrott och friluftsverksamhet,

simning och livräddning.

Härtill kommer varje vecka viss tid anslagen till kulturkontakt, idrott

och rekreation.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts ''proposition nr %19.

Fjärde terminen.

Aspiranttjänstgöring liksom under andra terminen.

Under denna termin utarbetar aspiranten sitt examensarbete, en skriftlig

framställning av begränsat omfång. Ämnet för denna avhandling fastställes

i samråd med lärarhögskolans lärare, helst redan under loppet av första

terminen vid lärarhögskolan, och det förutsättes, att den studerande lämnas

största möjliga frihet att utvälja en fråga av psykologisk, pedagogisk eller

undervisningsteknisk art, som står i direkt sammanhang med hans egen lärargärning

eller i övrigt speciellt intresserar honom.

Under denna termin avlägger aspiranten lärarprov.

Utbildningen tänkes i sin helhet så lagd, att nyinskrivning vid lärarhögskolan

kan ske varje termin.

Mellanskollärare, som eftersträva adjunktskompetens, skulle enligt kommissionens

förslag bland annat genomgå en termins kompletterande fackutbildning

vid lärarhögskolan. Denna tid bör företrädesvis anslås åt pedagogisk

genomarbetning av realskolans lärokurser i ifrågakommande ämnen

samt övningsundervisning i realskolan.

Speciallärarnas utbildning.

I fråga om de olika speciallärargruppernas utbildning framställer skolkommissionen

inga förslag. Kommissionen erinrar om att vissa utredningar

paga pa området. Salunda arbetar en i december 1945 tillsatt sakkunnigutredning

med omorganisation av utbildningen av gymnastiklärare; utredningen

har bland annat utarbetat utkast till en ettårig gymnastiklärarlinje

för folkskollärare. Samma år påbörjades en enmansutredning rörande lärarinneutbildningen

pa det husliga området, vilken beräknas bliva avslutad

under årets lopp. En utredning angående slöjdinstitutet på Nääs påbörjades

i fjol; enligt direktiven böra de sakkunniga undersöka möjligheten att utvidga

institutets verksamhet inom ramen för den offentliga lärarutbildningen;

de böra därför upptaga nära samarbete med de sakkunnigkommittéer

och andra, som syssla med lärarutbildningsfrågor.

Övningsläramas utbildning sammanhänger givetvis intimt med målsättningen

för övningsämnena.

»Enligt kommissionens mening bör dessa ämnen, samtidigt med och genom

att de bibringar eleverna vissa praktiska färdigheter, vara ett medel

till lärjungarnas fostran och personlighetsutveckling. Härav följer, att övningslärarna

behöver både en grundlig fackutbildning, som ger dem förmåga

att rent yrkesmässigt behärska sina ämnen, och en grundlig psykologiskpedagogisk

utbildning, som sätter dem i stånd att förstå barn och ungdom

i olika åldrar och att genom sin undervisning bidraga till deras fostran och

utveckling. Från lärarorganisationernas sida betonas starkt behovet av en

fördjupad psykologisk-pedagogisk utbildning.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

En fråga, som i detta sammanhang måste tas upp till behandling, är den,

om övningslärarnas psykologisk-pedagogiska utbildning helt skall förläggas

till respektive fackutbildningsanstalter, eller om den i viss utsträckning kan

samordnas med övriga lärarkategoriers utbildning. För det första alternativet

talar vissa praktiska skäl, medan genom det andra alternativet den

skarpa klyftan mellan ämneslärare och övningslärare i någon utsträckning

skulle kunna överbryggas.» (S. 376.)

»Eftersom dessa fackutbildningsanstalter med all sannolikhet kommer

att förläggas till orter med lärarhögskola, synes ett visst samarbete naturligt.

I fackutbildningen torde böra inordnas allt, som sammanhänger med

den speciellt fackliga inriktningen, medan den allmänna psykologisk-pedagogiska

utbildningen kan ske vid lärarhögskolan.» (S. 421.)

Kommissionen avser att senare efter samråd med i gång varande utredningar

framlägga förslag i dessa spörsmål. Frågan om utbildningen för

kombinerade lärartjänster i läro- och övningsämnen måste tills vidare anstå,

intill dess erforderliga förberedande utredningar utförts.

Lika litet kan kommissionen för närvarande binda sig i fråga om förskollärarnas

utbildning. Försök att i viss utsträckning samordna dessa

lärares utbildning med andra lärargruppers böra anställas vid någon eller

några av lärarhögskolorna.

Lärarhögskolorna och lärarnas fortsatta utbildning.

Lärarhögskolornas organisation medger, att speciella kurser anordnas där,

utformade med hänsyn till växlande praktiska behov. Dit kunna således

förläggas kurser icke blott för lärare, vilka vilja förstärka sin kompetens

på det område, där de verka, utan även för lärare, vilka vilja skaffa sig

kompetens för annat stadium. Mellanskollärare, som ha tagit akademiskt

betyg i ett ämne, böra kunna få en viss tids metodikutbildning och någon

övningsundervisning på realskolestadiet för att på så sätt göra sig beredda

att övertaga undervisning på detta stadium. Kurser och prov kunna i samma

syfte anordnas även för andra mellanskollärare och likaså kurser för

småskollärare, vilka önska vinna kompetens för undervisning på mellanstadiet.

Slutligen erinrar kommissionen om de efterprövningar av undervisningsskicklighet

och lärarduglighet, som torde komma att anställas under

lärarhögskolans ledning:

»En sådan efterprövning torde enligt kommissionens mening icke böra

ha formen av ett i en för läraren ny miljö anordnat lärarprov utan torde

böra anordnas på så sätt, att från lärarhögskolan förordnad lärare beredes

tillfälle att under viss tid följa ifrågavarande lärares undervisning på hans

ordinarie tjänstgöringsort.» (S. 422.)

Kommissionen är dock icke beredd att framlägga detaljerade förslag vare

sig i fråga om kurserna eller efterprövningsinstitutet.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.

d. Yttranden rörande lärarhögskolorna och lärarnas

egentliga yrkesutbildning.

Lärarhögskolornas organisation.

Man torde nog kunna säga, att skolkommissionens förslag om den praktiska

lärarutbildningen fått ett övervägande gynnsamt mottagande, åtminstone

vad huvudlinjerna beträffar. Den förstärkning av den allmänpedagogiska

utbildningen, som förslaget innebär, anses oftast påkallad, vilket

naturligtvis icke utesluter, att ett och annat yttrande kraftigt markerar en

rakt motsatt uppfattning om pedagogikens värde. De remissinstanser, som

finna utbildningstiden för lång, ifrågasätta vanligen icke en inknappning

av studierna vid lärarhögskolan utan i första rummet en förkortning av

aspiranttjänstgöringens längd.

Bland dem, som ge tillkänna sin anslutning till förslaget om lärarhögskolor,

befinner sig exempelvis kollegiet vid högre allmänna läroverket i Kalmar.

»Det kräves med rätta», skriver kollegiet, »att läraraspiranten får en

grundlig handledning i metodik och undervisningsteknik, att han lär sig

behärska laborativa och aktivitetspedagogiska metoder, att han erhåller

grundliga insikter i barn- och ungdomspsykologi.» Lärarhögskolornas anknytning

till universiteten är enligt kollegiets mening ägnad att bli en stimulans

för skolväsendet i dess helhet.

Allmänna adjunktsjöreningen ansluter sig likaledes i princip till förslaget:
»Särskilt

vill föreningen betona behovet av en bättre psykologisk och

metodologisk utbildning. Enligt föreningens mening torde vad som är behövligt

inte kunna medhinnas på kortare tid än kommissionen förutsätter.

Snarare synes det bli svårt att hinna med det innehållsdigra programmet

på den föreslagna tiden, varför en viss utgallring av sådana moment, som

visserligen är önskvärda men inte oundgängligen nödvändiga, torde behöva

företagas. Vissa fördelar synes vara att vinna genom att utbildningen i viss

utsträckning göres gemensam för olika lärarkategorier, och föreningen kan

därför acceptera förslaget, att universitetsstädernas lärarhögskolor blir

gemensamma för alla slag av lärare. Även förslaget om ett års aspiranttjänstgöring

tillstyrkes. Föreningen förutsätter då, att en aspirant avlönas

som extra adjunkt i lägsta löneklassen.»

Från folkskolehall kunna liknande uttalanden anföras. Sålunda skriver

Göteborgs allmänna folkskolestyrelse:

»Förslaget att förlägga den egentliga yrkesutbildningen för samtliga

lärare till lärarhögskolor, ställda i intim kontakt med landets universitet

och med högskolorna i Stockholm och Göteborg, finner styrelsen vara av

stort principiellt och praktiskt värde. En sådan yrkesutbildning för samtliga

lärare synes garantera en framtida homogenitet i all fackmässig lärarutbildning,

en kvalitativ höjning därav och en ständig anpassning av lärostoff

och metoder till av vetenskaplig forskning och allmän samhällsutveckling

betingade krav.»

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Seminariernas elevförbund tillstyrker livligt kommissionens förslag att för

alla lärarkategorier skilja på inhämtandet av allmänbildning i kunskapsoch

övningsämnen och yrkesutbildning. Förbundet anser även en treårig

utbildningstid för klasslärarna ofrånkomlig. »Denna tid för yrkesutbildning

måste anses som ett minimum med tanke på de krav i pedagogiskt hänseende,

som kommer att ställas på klasslärarna i den framtida enhetsskolan.

»

Svenska seminarielärarföreningem har vid allmänt möte i juli 1948 accepterat

kommissionens förslag att successivt förändra seminarierna till lärarhögskolor.

Friare undervisningsformer, såsom seminarieövningar och studiecirkelarbete,

böra även enligt föreningens mening bli undervisningens

huvudformer. »Angeläget är, att arbetet så anordnas, att icke blott teoretiskt

vetande och praktisk undervisningsskicklighet utan även förmåga av

personligt initiativ, arbetsdisciplin och ansvarskänsla utvecklas.»

Domkapitlet i Stockholm kommer åter till resultatet, att ifråga om mellanskolläramas

utbildning föga vinnes genom den föreslagna omorganisationen.

»Kommissionen utgår från det tacknämliga syftet att genomgående höja

kvaliteten hos lärarna. Detta tror man sig kunna vinna utan att vidga

tidsramen för utbildningen vid lärarhögskolorna. Enligt domkapitlets uppfattning

är denna förhoppning verklighetsfrämmande, då grunden genom

den nya gymnasieorganisationen icke lär bli bättre än nu och arbetsintensiteten

under utbildningen icke utan fara torde kunna ökas. För att metodikstudiet

i lärarhögskolorna icke skall sväva i luften måste lärarkandidaterna

ha en god grund av aktuella kunskaper i samtliga de ämnen, i vilka

utbildning skall meddelas i enhetsskolan. Särskilt svag torde grunden komma

att te sig i de s. k. övningsämnena.»

Kritiken mot lärarhögskolorna i kommissionens utformning tar kanske

sina skarpaste former i det utlåtande, som avgivits av Göteborgs högskolas

lärarråd. Det heter i detta yttrande bland annat:

»Principer, som varit ledande för kommissionen vid utformandet av skolundervisningen

under tolfte året, ha i mindre grad satt sin prägel på programmet

för lärarhögskolan. I skolan koncentration till ett fåtal ämnen,

fördjupning och självverksamhet, å lärarhögskolan splittring, småsysslande

med de mest olika ting, kurser och övervakning. Hur starkt belastat programmet

är, framgår icke minst därav, att Viss tid varje vecka är anslagen

till kulturkontakt, idrott och rekreation’ (s. 420). Tentamensboken kommer

att späckas med anteckningar om genomgångna kurser och väl även

med betyg över dessa. Allt skall regleras, kontrolleras, registreras. Och dock

rör det sig här om vuxna människor, vana vid fria vetenskapliga studier.

Det är all anledning att befara, att förmyndarmentaliteten skall döda den

eljest av kommissionen så högt värdesatta lärarpersonligheten. Lärarhögskolans

utformning kommer otvivelaktigt att verka avskräckande, särskilt

på individer med självständig läggning och stark personlighet. En ökad

tillströmning till liirarbanan är en förutsättning för skolreformens genomförande.

Kommissionen har sökt göra lärarbanan mera lockande genom

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

att minska kraven på vetenskaplig meritering och genom att öppna allehanda

genvägar till lärarbefattningarna vid realskolor och gymnasier. Samtidigt

avskräcker den genom sin utformning av lärarhögskolan just de mera

fast präglade och för den högre skolan mest värdefulla personligheterna.

Lärarrådet kan icke tillstyrka det föreliggande förslaget till utformning

av lärarhögskolorna utan anser, att det bör grundligt omarbetas under

hänsynstagande till ovan anförda synpunkter.»

Inrättandet av lärarhögskolor har likväl tillstyrkts av de flesta akademiska

kollegier, som ingått på frågan, så av humanistiska sektionerna i

Uppsala och Lund, matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala,

Stockholms högskolas lärarråd och tf universitetskanslern.

Statskontoret ryggar däremot tillbaka för de med lärarutbildningens omläggning

direkt och indirekt förbundna kostnaderna. Även med nuvarande

resurser borde utbildningen kunna reformeras; en dylik omläggning behöver

icke nödvändigtvis medföra någon utgiftsökning för statsverket.

Skolöverstyrelsen erinrar om de förslag till centralisering av lärarutbildningen,

som tidigare under årens lopp ha varit före, och om den kritik,

som även från överstyrelsens sida har riktats mot dessa projekt, men finner

slutligen, att den stundande massutbildningen av lärare framtvingar ett

nytt grepp på problemet.

Sina närmaste inhemska motsvarigheter torde kommissionens förslag ha

dels i de fristående utbildningsinstitutioner, som planerades under 1930- talet och hade sin mest auktoritative förespråkare i dåvarande undervisningsrådet

Hänninger, dels i det förslag till assistentår, som framlades av

överstyrelsen i dess yttrande den 18 december 1939 över 1936 års lärarutbildningssakkunnigas

betänkande. »Att centraliserade fristående utbildningsanstalter

skulle ha avsevärda fördelar, stod fullt klart såväl för 1936

års lärarutbildningssakkunniga som för överstyrelsen vid avgivandet av

nyssnämnda yttrande. A andra sidan kunde varken de sakkunniga eller

överstyrelsen förbise, att anordningen hade vissa svagheter. Bland annat

framhölls, att föreståndaren för en sådan utbildningsanstalt icke kunde utöva

en tillfredsställande personlig ledning av och påverkan på lärarkandidaterna,

som voro fördelade på många olika skolor. Vidare invändes, att om

lärarkandidaterna vore direkt knutna till en skola och i ett sammanhang

finge följa livet och arbetet där, hade de större möjligheter att vinna en

djupare förtrogenhet med skollivet och dess allmänt fostrande verksamhet,

än om de endast skulle tillhöra en organisation av lärarkandidater utan anknytning

till ett bestämt läroverk. Avgörande för 1930-talets ställningstagande

beträffande de fristående lärarutbildningsanstalterna torde emellertid

ha varit, dels att de ansågos bli väl kostsamma, dels att de voro förbundna

med mycket stora organisatoriska svårigheter.

När frågan om centraliserade fristående lärarutbildningsanstalter nu på

nytt tages upp, torde fördelar och svagheter i förhållande till ett utbyggt

och på annat sätt reformerat provår få anses vara ungefär desamma som

under 1930-talet. Att överstyrelsen likväl numera, i motsats till vad som

var fallet 1939, är beredd att tillstyrka upprättandet av fristående lärarutbildningsanstalter,

trots de stora organisatoriska svårigheterna, beror

icke minst på att det starkt ökade lärarbehovet framtvingar nya former

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. May.ts ''proposition nr 819.

för lärarutbildning. Även om det mycket väl kan tänkas, att en reformerad

provårsutbildning skulle ge minst lika gott utbildningsresultat som

lärarhögskoleutbildning, synes det dock bli omöjligt att provårsvägen uppnå

en tillräcklig utbildningskapacitet. Det återstår då ingenting annat än

att på ena eller andra sättet söka bemästra de organisationsproblem, som

fristående lärarutbildningsanstalter medföra. Flertalet av de kollegier, som

uttalat sig i denna fråga, äro också positivt inställda till förslaget om lärarhögskolor.

» (S. 116.)

Under remissgången ha åtskilliga av de organisationsproblem, som äro

förknippade med en starkt centraliserad lärarutbildning, mer eller mindre

ingående dryftats.

Anknytningen till universiteten har i synnerhet upptagits

till diskussion i de akademiska utlåtandena. Professor Herman Siegvald

hänvisar till redan gjorda erfarenheter i andra länder:

»Under mellankrigstiden upprättades på många ställen i Tyskland fristående

lärarhögskolor, men dessa utvecklades i regel rätt snart till seminarier

utan vare sig akademiskt studiesätt eller närmare känning med det psykologiska

och pedagogiska forskningsarbetet. Helt annan karaktär hade däremot

de lärarhögskolor, som exempelvis i Hamburg och Wien voro knutna

till universiteten och dessas ’uppfostringsvetenskapliga institutioner’. Från

kompetent håll har vitsordats, att de vid dessa uppfostringsvetenskapliga

institutioner utbildade lärarna voro vida bättre orienterade inom uppfostringsvetenskapema,

mera vidsynta, uppslagsrika, initiativkraftiga och nyskapande

på det pedagogiska området än de vid seminarier och fristående

lärarhögskolor utbildade.»

Anknytningen blir enligt Siegvalds uppfattning fördelaktig även för universiteten,

bland annat emedan den ger ökade tillfällen till vetenskapligt

forskningsarbete i reala pedagogiska situationer med bistånd av välskolade

praktiska pedagoger.

Humanistiska sektionen i Uppsala tänker sig, att lärarhögskolan skulle

kunna infogas i universitetsorganisationen i huvudsak på samma sätt som

universitetets för närvarande största institution, universitetsbiblioteket.

Lärarhögskolan i en universitetsstad bör ledas av en direktor, som med avseende

på kompetenskrav och tillsättningsförfarande jämställes med överbibliotekarien.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid samma universitet

betonar vikten av att lärarhögskolorna få en lektorsuppsättning

med icke blott utmärkta pedagogiska meriter utan dessutom även goda

vetenskapliga kvalifikationer och fortlöpande kontakt med vetenskaplig

forskning. Om kravet på disputation uppgives för de vanliga läroverkslektoraten,

bli lektoraten vid lärarhögskolorna den viktigaste förbindelselänken

mellan skolan och den aktuella forskningen. Närmast torde den nödvändiga

kompetensen motsvara docentkompetens.

Tf universitetskanslern betecknar det som önskvärt, att de på univer6

— Dihang till riksdagens ''protokoll 1950. 1 saml. Nr 219.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. May.ts ''proposition nr 219.

sitetsorterna belägna lärarhögskolorna anknytas till vederbörande universitet

eller högskola. De föreslagna universitetslektoraten böra helt överföras

till lärarhögskolorna.

Från utomakademiskt håll höras däremot enstaka kritiska röster. Följande

invändning härrör från domkapitlet i Stockholm.

»Sannolikt skulle en dylik organisation göra det svårare för lärarhögskolornas

ledning att vinna gehör för sina speciella önskemål. Den kontakt

mellan universitet och lärarhögskola, som ur olika synpunkter kan vara

önskvärd, borde kunna vinnas på ett lämpligare sätt».

En annan framställes av kollegiet vid folkskoleseminwiet för kvinnliga

elever i Stockholm:

»I organisatoriskt avseende skulle denna organisation med all sannolikhet

medföra betydande olägenheter, då skolans expeditioner förmodligen i regel

skulle passera högskolans kansli. Detta skulle medföra tidsutdräkt och slöseri

med arbetskraft. För lärarutbildningsanstaltema synes det viktigare, att

vägen till de beslutande myndigheterna blir så kort och direkt som möjligt

än att vinna den uppvärdering i anseende, som kommissionens förslag

förmodligen åsyftar. Den kontakt mellan lärarhögskolor och universitet, som

kan ha praktiskt värde för undervisningen, bör kunna vinnas på enklare

och bättre vägar.»

Några remissinstanser mena, att skolkommissionen bort hålla tillbaka

centraliseringstendenserna mer än som skett. Lärarhögskolorna ha gjorts

för stora, anser exempelvis Psykologisk-pedagogiska institutet:

o »Det synes ur ett flertal synpunkter vara olämpligt att sammanföra ett

så stort antal lärarkandidater för gemensam utbildning. Både för de enskilda

lärarkandidaterna och för de handledande lärararna måste en dylik lärarfabrikation

te sig i hög grad otillfredsställande och som direkt motverkande

sitt syfte. Det torde vara nödvändigt att genom en begränsning av deltagarnes

antal vid de ifrågavarande läroanstalterna åstadkomma en lämpligare

form av utbildning, så att en personlig kontakt mellan rektor, handledare

och lärarkandidater verkligen kommer till stånd.

Särskilt oformliga synas de fyra lärarhögskolor bli, vilka äro avsedda att

förläggas till universitets- och högskolestäderna. Det torde för övrigt

knappast vara möjligt att i t. ex. Uppsala — även inklusive dess närmaste

omgivning — skapa en så stor övningsskola, att plats kan beredas alla

lärarkandidater för i utbildningen ingående undervisningsövningar och

auskultationer.»

Folkskolestyrelsen i Uppsala ger sitt erkännande åt strävandena att stärka

samhörighetskänslan mellan de olika lärargrupperna men befarar, att

kommissionens riktlinjer icke överallt skola kunna följas i det praktiska

organisationsarbetet.

»Sålunda lär exempelvis en institution som den planerade lärarhögskolan

i Uppsala svårligen kunna organiseras och nöjaktigt ledas av en rektor,

som visserligen icke — lika litet som vid de nuvarande provårsanstalterna

— skall personligen handleda alla lärarkandidater men dock ha ansvar för

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

planläggning, betygssättning, aspiranttjänstgöring m. m. Icke heller synes

det vara möjligt att i en stad som Uppsala, även inklusive dess närmaste

omgivning och med utnyttjande av ett flertal läroanstalter, skapa en så

stor övningsskola — särskilt för utbildning av realskole- och gymnasielärare

— att plats skulle kunna beredas ett tillräckligt antal lärarkandidater

för deras undervisningsövningar och auskultationer.»

Sjuttonde svenska seminarielärarmötet i Lund 19j8 inskärper likaledes,

att lärjungeantalet måste hållas inom rimliga gränser. »Enligt mötets mening

är 225 ä 250 elever maximum, om någon individuell handledning skall

bli möjlig och en rektor skall kunna taga ansvaret för ledningen. Däremot

torde flera högskolor med vissa gemensamma institutioner och eventuellt

gemensamma lärare kunna upprättas i samma stad».

Förbundsstyrelsen för Sveriges folkskollärarförbund tvekar däremot icke

att förorda en centraliserad lärarutbildning, så långt möjligt förlagd till

fullständiga lärarhögskolor.

»Förbundsstyrelsen motsätter sig bestämt en så stark decentralisering

av lärarutbildningen som SK förordar. Sveriges folkskollärarförbund har

redan i skrivelse 1945 hävdat betydelsen av att utbildningen även av klasslärare

koncentreras till universitets- och högskolestäderna. Genom SK:s

principiella förordande av en gemensam utbildning av alla lärare i enhetsskolan

vid särskilda lärarhögskolor har förbundets ståndpunkt härvidlag

blivit ytterligare motiverad.

Om inte idén om en viss gemensam grundutbildning för alla lärarkategorier

och brytandet av isoleringen mellan lärargrupperna ska bli endast

ett talesätt, måste utbildningen av alla lärarkategorier förläggas till s. k.

fullständiga lärarhögskolor. Att dessa i första hand måste förläggas till

universitets- och högskolestäderna har SK starkt motiverat.

Om lärarhögskolor för enbart utbildning av klasslärare för låg- och mellanstadiet

upprättas, kan med skäl befaras att dessa blir av lägre standard

än de fullständiga lärarhögskolorna. De kan i fråga om psykologiska institutioner

inte mäta sig med universitets- och högskolestädernas resurser. Detta

gäller också om tillgången till bibliotek och annan materiell utrustning.

Inte heller kan dessa små utbildningsanstalter beräknas få tillgång till lika

kvalificerade lärarkrafter som i universitets- och högskolstädema står till

buds. Sambandet mellan forskning och lärarutbildning blir också svagare

i de små decentraliserade högskolorna, vilka kan befaras bli något moderniserade

folk- och småskolseminarier men inga verkliga lärarhögskolor.

Lärarhögskolor, avsedda enbart för utbildning av klasslärare, bör därför

förekomma endast som provisorium, så länge det ökade lärarbehovet under

1950-talet gör detta nödvändigt. Vid slutet av 1950-talet bör all lärarutbildning

förläggas till fullständiga lärarhögskolor vid universitets- och högskolestäderna,

och därjämte till några få fullständiga lärarhögskolor på andra

orter, om detta blir nödvändigt. Norrland torde dock under alla förhållanden

behöva en fullständig lärarhögskola.---—

Gentemot SK:s invändningar mot alltför stora fackhögskolor vill förbundsstyrelsen

endast påpeka att det bör vara möjligt al t, inom en mycket

stor fullständig lärarhögskola åstadkomma en decentralisering genom att

flera rektorer under högskolans chef anställs. I Stockholm finns nu två

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.

folkskoleseminarier och ett småskoleseminarium samtidigt i verksamhet. En

liknande anordning kan tänkas även vid de framtida lärarhögskolorna.

Inom lärarhögskolans ram kan en uppdelning i mindre enheter ske. Fördelarna

av att kunna utnyttja gemensamma institutioner och bibliotek och

delvis samma lärarkrafter kvarstår likafullt.»

Sveriges småskollärarinneförbunds yttrande ger uttryck åt en liknande

uppfattning. Lärarhögskolorna behöva den omedelbara kontakten med universiteten,

om de icke skola bli nedvärderade.

Samma mening om vad som vore önskvärt har nog även Sveriges folkskollärarinneförbund,

men de praktiska svårigheterna komma förbundet

att modifiera sina yrkanden.

»Förbundet inser .. . att praktiska skäl talar emot en koncentration av

all lärarutbildning till våra fyra universitets- och högskolestäder och att det

har givna fördelar med en nära anknytning mellan den akademiska och den

pedagogiska utbildningen för ämneslärarna, och vill därför inskränka sig

till att framhålla, dels önskvärdheten av att Norrland får en fullständig

lärarhögskola, dels att de lärarhögskolor, som endast skall utbilda klasslärare,

får en lika hög standard med hänsyn till lärare och utrustning som

de fullständiga lärarhögskolorna och att också de får en god kontakt med

vetenskap och forskning, speciellt på det psykologisk-pedagogiska området.

»

De högre skolornas lärare ställa sig mera reserverade till de fullständiga

lärarhögskolorna. Av de 34 kollegier, som tagit position i frågan, intaga

icke mindre än 30 en negativ ståndpunkt till den proponerade gemensamheten

i utbildning. Skillnaden i ålder och mognad mellan de olika aspirantgrupperna

bleve besvärande. Betänkligheterna delas av Sveriges förenade

studentkårer:

»En verkligt gemensam undervisning kan det inte bli fråga om annat än

i mycket begränsad utsträckning; det är uppenbart, att gemensamma föreläsningar,

seminarieövningar och kurser för personer med så olika ålder,

förkunskaper och framtidsmål som t. ex. en 18-åring, som utexaminerats

från gymnasiets näst sista klass och som avser att bli småskollärare, och

en 30-åring, som är filosofie doktor och som avser att bli gymnasielärare,

svårligen kunna komma till stånd.»

Skolöverstyrelsen erinrar om att kommissionen haft att väga starka skäl

för en centralisering till fullständiga lärarhögskolor mot de likaledes starka

skäl, som tala emot, och att kommissionen har stannat för en kompromiss,

då den föreslagit, att vissa lärarhögskolor — främst i universitets- och högskolestäderna

— skulle taga emot lärare av alla kategorier, andra högskolor

endast klasslärare. Överstyrelsen förklarar sig i stort sett dela kommissionens

synpunkter på frågan och tillägger, att erfarenheterna av provårskurser

utanför universitets- och högskolestäderna ge praktiska argument mot

en sådan förläggning åtminstone för närvarande. Därefter framställer emellertid

överstyrelsen på en punkt ett avvikande förslag, då den ifrågasätter,

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

huruvida man icke av organisatoriska skäl även bör räkna med lärarhögskolor

för enbart ämneslärare.

»I Uppsala och Lund måste lärarhögskolorna komma att få en till följd

av gymnasieorganisationens ringa omfattning i dessa städer ganska liten

kapacitet beträffande ämneslärare, och även i Göteborg torde kapaciteten

bli förhållandevis begränsad. Lärarhögskolan i Stockholm måste därför

övertaga huvudparten av lärarkandidaterna. Skulle den sammanlagda kapaciteten

behöva uppgå till omkring 600, blir det sannolikt nödvändigt, att

denna lärarhögskola ensam får svara för mer än 300 lärarkandidater. Den

kommer sålunda att bilda en mycket stor skolenhet enbart med hänsyn till

ämneslärarna. Redan själva administrationen kommer att kräva en mycket

stor kraftinsats, icke endast under de första åren utan även i fortsättningen.

Det kan knappast vara rationellt, att den i och för sig komplicerade uppbyggnaden

av den nya ämneslärarutbildningsanstalten då skall ytterligare

kompliceras genom att därmed skall organisatoriskt förenas en klasslärarutbildning

med dess speciella problem — fördenskull behöver icke ett visst

samarbete t. ex. i fråga om föreläsningar och kurser med en särskild klasslärarhögskola

i Stockholm vara uteslutet. Möjligen skulle kombination av

ämneslärarutbildning och klasslärarutbildning kunna göras i Stockholm på

ett senare stadium, sedan under gynnsammare betingelser en sådan kombination

blivit prövad på annat håll och befunnits lämplig. Då bör det

också ha hunnit visa sig, om en ämneslärarhögskola i Stockholm tål utvidgningen

till s. k. fullständig lärarhögskola utan att bli en alltför opersonlig

och svårbemästrad inrättning.

Beträffande Uppsala och Lund tala däremot starka skäl för upprättande

av fullständiga lärarhögskolor. Utan att kompletteras med klasslärarutbildning

torde lärarhögskolorna där komma att ställa sig alltför dyrbara i

förhållande till utbildningskapaciteten.» (S. 122.)

Skolkommissionens skiss till ett arbetsprogram för lärarhögskolorna

har blivit inledningen till en diskussion, där allmänna synpunkter och

detaljkritik blandas. Vikten av att undervisningen differentieras med hänsyn

till olika lärargruppers behov understrykes i synnerhet av de akademiska

kollegierna. Sålunda skriver lärarrådet vid Stockholms högskola:

»Förslagets huvudsyfte att förbättra lärarnas psykologiska och pedagogiska

utbildning har lärarrådets fulla gillande, och lärarrådet ansluter

sig i princip till tanken att för denna synnerligen viktiga utbildning skapa

särskilda institutioner. Lärarrådet vill emellertid framhålla, att de fyra

lärarkategoriernas fackutbildning bör differentieras i enlighet med de olika

pedagogiska uppgifter som komma att åläggas dem. Som allmän princip

bör gälla att de psykologisk-pedagogiska kraven på en lärare ställas högre

ju yngre och mindre homogent hans blivande lärjungemateriel är. Ju äldre

och ju homogenare lärjungematerialet är desto mer måste undervisningsstoffet

självt bli bestämmande för undervisningen. Tillämpat på föreliggande

problem betyder denna princip, att småskollärarnas och mellanskollärarnas

psykologisk-pedagogiska utbildning måste ägnas särskilt beaktande,

medan för realskollärama och gymnasielärarna själva kunskapsstoffet

måste träda i förgrunden.»

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Den vanligaste kritiken mot studieplanerna går ut på att kommissionen i

sin lovvärda strävan att ge de blivande lärarna en mångsidig pedagogisk

utbildning alldeles har överlastat arbetsprogrammet och därmed pålagt

aspiranterna en arbetsbörda, som endast ett fåtal lyckligt lottade orkar

med. Lektorernas förening anmärker, att särskilt den första terminen upptager

ett nästan förkrossande arbetsprogram, men menar, »att verkligheten

mycket snart kommer att reducera det till vissa väsentliga ting, av vilka en

blivande lärare kan ha behov».

Sveriges yngre läroverlcslärares förening vill stryka flera moment i studieplanen:
»En

''specialkurs’ i svenska språket verkar umbärlig; nykterhetsundervisning

och livräddning likaså; kulturkontakt, idrott och rekreation kunna

överlämnas åt den enskildes initiativ; ett skriftligt examensarbete synes för

akademikernas del icke fylla någon väsentlig funktion; den utökade undervisningen

i samhällslära i det nya gymnasiet borde kunna tillåta beskärningar

i lärarhögskolans planerade allmänna kurs, etc. Kurser i föreläsningsform

böra undvikas såsom en ineffektiv form av undervisning; läskurser

med seminarieövningar och diskussioner utmynnande i tentamina skulle ge

den enskilde större möjligheter att disponera studietiden; föreläsningar i

skolhygien och ''lärarrutin'' m. fl. ämnen kunna utbytas mot kompendier

eller handböcker.»

Det stora antalet specialkurser av alla upptänkliga slag betecknas även

av Sveriges förenade studentkårer som ett missgrepp. Mindre väsentliga

kurser böra utgå.

»Sålunda torde t. ex. de föreslagna specialkurserna i nykterhetsundervisning

samt simning och livräddning vara umbärliga; i realskolor och

gymnasier torde ifrågavarande undervisning.. .kunna handhas av skolläkare,

respektive gymnastiklärare eller särskilt intresserade ämneslärare. Överhuvudtaget

bör kurser i föreläsningsform undvikas som extensiv undervisningsmetod.

Läskurser med seminarieövningar och diskussioner skulle

ge den enskilde större möjligheter att disponera studietiden och medföra

bättre resultat. SFS vill i detta sammanhang erinra om att studenterna

sedan länge framfört bestämda krav på att sådana kurser vid universiteten,

som ej avse inövandet av vissa färdigheter och som äro av den karaktär att

de tämligen likartat komma att upprepas år från år, måtte ersättas med

handböcker eller kompendier; hållandet av dylika kurser innebär ett meningslöst

slöseri med såväl lärarnas som elevernas tid och krafter. En del

av de för den pedagogiska fackutbildningen föreslagna kurserna synas sålunda

kunna ersättas med handböcker; detta gäller t. ex. de föreslagna

kurserna i klassföreståndareskap och lärarrutin, skolhygien och bibliotekskunskap.

Vad beträffar det föreslagna skriftliga examensarbetet synes detta vara

onödigt för aspiranter med akademisk utbildning. Erfarenheten har dessutom

visat, att liknande arbeten av ''begränsad omfattning’ i praktiken

tendera att svälla över rimliga gränser och att den tid, som nedlägges på

ett sådant arbete, ej står i rimlig proportion till värdet av att utföra detsamma.

»

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Kommissionens förslag, att en tilläggskurs i samhällskunskap vid lärarhögskolan

skulle ge deltagarna behörighet att undervisa i ämnet på realskolstadiet

(s. 74 ovan), har framkallat gensagor från flera håll. Historielärarnas

förenings riksorganisation kan sålunda icke uppgiva kravet pa en

solid vetenskaplig utbildning även i detta ämne. »Kunniga vetenskapligt

skolade lärare i samhällskunskap är ... en viss garanti mot partiskhet och

sålunda en fordran, som samhället har rätt att ställa.»

Skolöverstyrelsen kan på utredningens nuvarande ståndpunkt ickd yttra

sig om det föreslagna kursinnehållet men anser sig redan nu kunna bestämt

avböja det projekterade skriftliga examensarbetet för ämneslärare.

»Sådana skriftliga arbeten förekomma visserligen i en del fall utomlands,

och även i Sverige har det tidigare funnits vissa ansatser därtill. Värdet av

ett sådant examensarbete torde emellertid vara alltför obetydligt i förhallande

till den påfrestning och olust det skulle medföra såsom obligatoriskt

tillägg till en utbildning, som även dessförutan kan förväntas bli ganska

pressande. Redan tanken på den ifrågasatta massproduktionen av pedagogiska

krior är avskräckande — skulle icke dessa krior sa småningom

komma att gå i arv som pressade växter på den tiden skolynglingar voro

nödsakade att hålla herbarium, för varje gång de lämnades in till granskning

alltmer gulnade i vecken? Liksom samtliga de kollegier, som yttrat

sig härom, får överstyrelsen sålunda avstyrka förslaget om skriftligt examensarbete.

Däremot finner överstyrelsen det vara fullt i sin ordning och

önskvärt, att studenterna vid lärarhögskolan stimuleras till skriftliga studier

över pedagogiska spörsmål och experiment, ett slags proseminarieuppsatser

alltså, men för att ett sådant författarskap skall kunna motsvara sitt

syfte, bör det vara helt frivilligt.» (S.121.)

Andra remissinstanser vilja däremot ytterligare betona något moment,

som kan vara av värde. Arbetarnas bildningsförbund anför som bestämt

önskemål, att det frivilliga folkbildningsarbetet, dess historia, omfattning,

arbetsmetoder och syfte skall upptagas till behandling vid alla lärarhögskolor.

Samma önskemål framföres av Samarbetsnämnden för kristligt bildningsarbete

och av Godtemplarordens studieförbund. Sistnämnda organisation

pekar på möjligheten att samordna genomgången av det svenska

folkbildningsarbetet med den diskussion av något modernt skolbetänkande,

som skolkommissionen har upptagit i studieplanen; därigenom skulle bland

annat vinnas, att det bleve naturligare för den blivande läraren att betrakta

skolans arbete och det fria fortbildningsarbetet som uttryck för en och

samma strävan.

Betydelsen av ett lämplighets urval för lärarhögskolan erkännes

principiellt av remissinstanserna och betonas ej sällan i yttrandena. Det

första villkoret för inträde på lärarbanan bör vara förmåga att på ett naturligt

sätt umgås med och sysselsätta barn, skriver sålunda medicinska fakulteten

i Lund. Det kan visserligen i praktiken vara svårt att säkert bedöma

denna förmåga, men det finnes obestridligen uppenbart olämpliga

aspiranter, och dessa böra avstängas från banan.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts -proposition nr SI9.

Mera än en rådgivande uppgift böra de föreslagna lämplighetsproven

dock icke ha enligt de förenade studentkårernas mening. Aspiranten bör,

om han så vill, trots ett misslyckat prov få fortsätta studierna på egen risk,

och avstängning från lärarbanan bör ske, först om han vid lärarprovet fortfarande

visar sig vara olämplig för yrket.

Svårigheten att anordna proven sa, att de verkligen fylla sin uppgift,

kommer Läroverkslärarnas riksförbund att föreslå, att avgörandet uppskjutes

till slutet av första terminen vid lärarhögskolan. Som naturligt är,

tänker förbundet i första hand på de blivande ämneslärarna.

»Enligt SIv skulle provet äga rum antingen vid början av de akademiska

studierna eller senare, dock före inträdet vid lärarhögskola. Att genom ett

prov kort efter studentexamen fastställa, huruvida en person är lämplig

att kanske 8—10 år senare bli lektor, är uppenbart ogörligt. Det torde väl

också vara sannolikt, att de flesta aspiranter dröja med att avlägga ett

prov till tidpunkten närmast före inträdet på lärarhögskolan. Skall ett prov

mläggas här, måste det få sin särskilda utformning, avpassat efter aspirantens

föregående utbildning. Men då provets egentliga uppgift säges vara att

ge läraraspiranten ökad kunskap om lärarens uppgifter och tillfälle till självprövning

och vägledning inför yrkesvalet, kan dess syfte måhända bättre

tillgodoses genom de erfarenheter aspiranten får göra under den första terminen

vid lärarhögskolan. Den tid han då nedlagt på sin egentliga lärarutbildning

är ju icke så lang, att ett byte av levnadsbana behöver förefalla

alltför avskräckande. Och den åsyftade självprövningen kan försiggå under

lugnare och gynnsammare betingelser.»

Betydande rent praktiska svårigheter sta också i vägen för anordnandet

av lämplighetsprov i den utsträckning skolkommissionen tänkt sig. Individuella

prov i sådan omfattning skulle fordra ett mycket stort uppbåd av

bedömare i en stad som Uppsala, där man finge räkna med flera hundra

aspiranter varje år, påpekar seminariekollegiet i nämnda stad.

Det av kommissionen ifrågasatta lärarprovet i utbildningens slutskede

skulle icke kräva mindre föranstaltanden. Kollegiet vid folkskoleseminariet

för kvinnliga elever i Stockholm ifrågasätter, om provet i praktiken

kan genomföras på det sätt kommissionen avsett:

»Om ett seminarium har en storlek på ungefär 250 elever, skulle, om lärarprovet

för varje examinerad omfattar en hel vecka i övningsskolan, tjugo

övningsskoleklasser bli helt och hållet upptagna med examination under

halva läsåret. En dylik belastning av övningsskolan synes orimlig och innebär

en uppenbar försämring av nuvarande utbildning.»

Flera remissinstanser beröra studiesättet vid lärarhögskolorna.

Vanligen anses kommissionen vara på rätt väg, när den vill ge studierna en

friare karaktär och begränsa antalet schemabundna timmar, men i några

yttranden framhålles, att fria studier även förutsätta fria studietider och

att den beräknade studietiden i många fall icke torde kunna hållas.

Sveriges folkskollärarinneförbund finner det sålunda icke rimligt att med

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts -proposition nr 219.

den grad av självständighet och frihet i studierna, som kommissionen rekommenderar,

förena en fixerad utbildningstid. Förbundet är också benäget

att betrakta den föreslagna utbildningstiden som minimitid för förvärvandet

av en fullgod klasslärarutbildning för mellanstadiet. Ett liknande uttalande

göres av Svenska seminarielärarjöreningen.

Psyhologisk-pedagogiska institutet uppskattar det fria arbetssättets betydelse,

när det gäller att fostra eleverna till självständighet, planmässighet

och initiativ i studierna, men kan ändå icke undertrycka en viss tvekan:

»Stora krav ... ställas på eleverna, som måhända inte alltid förmå att på

ett tillfredsställande sätt fylla desamma. Man torde sålunda kunna befara,

att kunskaperna hos de blivande lärarna i flera avseenden bli osäkrare och

ojämnare än nu är fallet. Den individuella studietiden, som är intimt förbunden

med ett universitetsmässigt arbetssätt, torde också vara svår att

tillämpa vid lärarhögskolorna. Institutet anser sig följaktligen icke helt

kunna dela den långt drivna optimism ifråga om det fria studiesättet, som

präglar skolkommissionens betänkande även i detta avsnitt. Skall lärarhögskolornas

elever som en konsekvens av ett friare arbetssätts införande tilllåtas

att arbeta efter den för var och en lämpliga takten, kommer detta att

medföra svårigheter vid beräkningarna rörande utexaminationen. Då institutet

vidare tror sig finna, att vid universitet och högskolor utvecklingen

under senare tid tenderar till ett mera bundet studiesätt, anser sig institutet

böra mana till en viss försiktighet vid en framtida reformering i berörda

avseende. Fortsatt försöksverksamhet är även beträffande denna fråga

högst önskvärd.»

Skolöverstyrelsen finner det synnerligen förklarligt, att kommissionen

måst »begränsa sig till att i stora drag angiva, hur kommissionen tänkt sig,

att lärarutbildningen skall läggas upp», men nödgas på samma gång konstatera,

att denna begränsning gör det omöjligt att med någon större säkerhet

bedöma lärarutbildningsprogrammet. »Innan man vet, om principerna

kunna omsättas utan alltför allvarliga komplikationer, kan man omöjligen

taga definitiv ställning till principerna». Försöksverksamhet bör även på

detta område igångsättas. Så snart en detaljerad organisationsplan har utarbetats

av skolkommissionen och om möjligt redan från och med läsåret

1950—51 bör den första fullständiga lärarhögskolan upprättas, lämpligen

i Lund. »Erfarenheterna därifrån torde få en genomgripande betydelse för

bedömandet av SK:s hela utbildningsprogram beträffande ämneslärare.»

Sedan skolöverstyrelsens förslag blivit bekant, har folkskolestyrelsen i

Malmö i särskild skrivelse utvecklat de skäl, som kunna andragas för en

förläggning av den nya lärarhögskolan till Malmö. »Staden kan tänkas vara

villig att utan kostnad ställa tomt till förfogande liksom fallet varit med

tandläkarhögskolan», påpekar folkskolestyrelsen.

Såsom jag i ett föregående sammanhang har nämnt, har inom skolkommissionen

hösten 1949 tillsatts en ny delegation, lärarhögskoledelegationen,

med uppgift att utarbeta detaljförslag rörande den första lärarhögskolan.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.

Aspirantårets organisation.

Huvudinvändningen mot aspirantåret från läroverkslärarnas

sida är, att den långa utbildningstiden därigenom ytterligare förlänges.

Kollegiet vid Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg påpekar,

att lärarutbildningen i ledande kulturländer som U. S. A., England och

Frankrike är betydligt mindre tidskrävande än den skolkommissionen för

vår del föreslår.

»Att... lägga ytterligare två års yrkesutbildning till de i bästa fall fyra

årens ämnesstudier för fil. ämbetsexamen anser ... kollegiet icke försvarligt.

---Kollegiets bestämda åsikt är, att en så lång tids handledning

och övervakning av till mogen ålder komna människor, som den föreslagna

lärarhögskoleutbildningen skulle innebära, kommer att från lärarbanan

avskräcka personer med självständig läggning, som vid universitet och högskolor

vant sig vid fria studier, just den kategori, som skulle kunna göra

den värdefullaste insatsen inom vårt skolväsen.»

Sveriges yngre läroverkslärares förening fruktar likaledes, att en så lång

utbildningstid som två år skall allvarligt försvåra rekryteringen av yrket.

»Andra yrken konkurrera om de nyblivna filosofie magistrarna, för vilka

två års ytterligare studier efter ännu mer bunden plan än de ämnesteoretiska

studiernas måste te sig mindre lockande. Även om den absoluta studietiden

icke ökas på grund av universitetsstudiernas förkortning, kommer

åtminstone en stor kategori i ett ekonomiskt ofördelaktigare läge än nu.

Många filosofie studerande — vid Stockholms Högskola närmare 50 procent

— finansiera för närvarande sina studier med förvärvsarbete.---För

gifta studenter kunna dessa svårigheter ökas med de sociala nackdelar, som

skolkommissionen själv påpekar i samband med praktikterminerna.»

(S. 419.)

Föreningen föreslår för sin del en lärogång om tre terminer.

»I så fall kunde t. ex. först komma en termins pedagogisk teori; därpå

en termin med begränsat antal timmar för aspiranttjänst, varigenom viss

tid också kunde avdelas för fortsatt pedagogisk teoriutbildning — något

avgörande hinder för att kombinera praktisk och teoretisk utbildning har

icke redovisats. Efter denna termin, som förutsätter handledning och rådgivning

utan bedömning, kunde följa en tredje termin, den egentliga provterminen.

»

Med ännu större fog kan Lektorernas förening opponera sig mot en alltför

långvarig praktisk utbildning, lagd till den för lektorerna mycket långa

teoretiska utbildningen:

»Liksom hittills komma säkerligen även i framtiden åtskilliga av dem,

som disputera, att under sin utbildning sysselsätta sig med undervisning av

olika slag. Sålunda medverka ofta naturvetarna vid universiteten och högskolorna

som amanuenser och assistenter i den akademiska undervisningen.

Såväl humanister som naturvetenskapare komma väl såsom hittills att i

många fall ge kurser. Särskilt gäller detta de filosofie doktorer, vilka som

docenter varit knutna till den akademiska undervisningen. Sannolikt med
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. May.ts ''proposition nr SI9.

dela åtskilliga under utbildningstiden undervisning även på annat håll än

vid universitet och högskolor.

Att kräva, att dessa doktorer skola använda samma tid för sin utbildning

vid lärarhögskolorna som övriga lärarkandidater, synes ej rimligt. Speciellt

i den rent metodiska ämnesutbildningen såväl som i många fall vid

aspiranttjänstgöringen torde avsevärda inskränkningar kunna ske för sådana

lärarkandidater.

Det synes därför vara nödvändigt, att det vid lärarhögskolorna inrättas

en parallell till det nuvarande systemet att genomgå provåret på en termin.»

Då auskultationer och övningsundervisning under de två terminerna vid

lärarhögskolan icke torde kunna förekomma i samma omfattning som under

det nuvarande provåret, finner skolöverstyrelsen det angeläget, att tanken

på aspiranttjänstgöring förverkligas, om möjligheter därtill föreligga.

»Under aspiranttjänstgöringen förvärva lärarkandidaterna en värdefull

s. k. katedervana, och ännu viktigare är, att de få bättre förutsättningar att

tillgodogöra sig den fortsatta utbildningen vid lärarhögskolan. De problem,

som behandlas vid lärarhögskolan, äro redan levande realiteter eller kunna

åtminstone aktualiseras till levande realiteter på ett helt annat sätt för den

som har egen lärarerfarenhet än för den som saknar sådan. I själva verket

torde med skäl kunna hävdas, att det gamla provåret kunnat giva så god

behållning, som det faktiskt gjort, främst tack vare att lärarkandidaterna

i regel haft flerårig erfarenhet av lärarverksamhet bakom sig. Den hittillsvarande

lärarpraktiken omedelbart efter ämbetsexamen och helt utan föregående

pedagogisk vägledning har givetvis haft sina mycket stora vanskligheter,

men på det sätt, som aspiranttjänstgöringen skisserats av SK,

torde riskmomenten såväl för lärarkandidaterna själva som för eleverna

vara på ett i stort sett tillfredsställande sätt reducerade.» (S. 118.)

Det står emellertid utan vidare klart, att aspiranttjänstgöringen erbjuder

mycket svårlösta organisationsproblem. Överstyrelsen belyser detta genom

en detaljanalys, som onekligen stöder de yrkanden om en förkortning av

aspiranttjänstgöringen, vilka från helt andra utgångspunkter ha framställts

av de citerade lärarorganisationerna.

»Av vissa uttryck att döma ser det. .. ut, som om SK tänkt sig, att

ämnesläraraspiranterna — i motsats till klassläraraspiranterna — skulle

fullgöra heltjänst. Ett sådant förslag kan emellertid överstyrelsen omöjligen

tillstyrka. När överstyrelsen 1939 förde fram tanken på assistenttjänstgöring,

räknades med 15—18 veckotimmars tjänstgöring, d. v. s. två tredjedelar

av full tjänst. Detta torde utgöra maximum för en aspiranttjänstgöring,

om den skall kunna vara av verkligt värde ur utbildningssynpunkt.

Av organisatoriska skäl torde det vidare vara olämpligt att alltför strängt

fixera tjänstgöringens omfattning. Överstyrelsen vill därför numera förorda

12—18 veckotimmars aspiranttjänstgöring. I regel skulle varje ämnesläraraspirant

få en del av sin tjänstgöring förlagd till gymnasiet. Läraraspiranter

i latin och grekiska måste dock undervisa uteslutande på gymnasiet,

och för ämnen som franska, fysik och kemi torde huvudparten av tjänstgöringen

bli bunden till gymnasiet. Man torde därför behöva räkna med i

genomsnitt 4 till 5 veckotimmars gymnasietjänstgöring per lärarkandidat

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

eller sammanlagt omkring (4% X 600 =) 2 700 veckotimmar. Innevarande

läsår finnas cirka 350 undervisningsavdelningar i de statliga och kommunala

gymnasierna, bortsett från högsta ringen och provårsläroverken — det

ligger i sakens natur, att aspiranttjänstgöring icke annat än i undantagsfall

kan få förekomma i avslutningsklassen, och vidare måste ett antal läroverk,

ungefär motsvarande de nuvarande provårsläroverken, reserveras för

lärarhögskolornas undervisningsövningar. 2 700 veckotimmar fördelade på

350 undervisningsavdelningar innebär i medeltal ungefär 8 veckotimmar

per undervisningsavdelning, d. v. s. omkring en fjärdedel av all gymnasieundervisning

utom i högsta klassen. En sådan situation måste självfallet

anses såsom fullständigt ohållbar. Det kan visserligen invändas, att utsikterna

till en så stor lärarrekrytering som 600 pp år icke förefalla särskilt

gynnsamma och att man kan motse en viss utvidgning av gymnasieorganisationen.

Även med en bred marginal i dessa båda avseenden står dock

kvar, att assistenttjänstgöringen i gymnasiet enligt SK:s program får en

omfattning, som ej gärna kan godtagas. I någon mån skulle situationen

förbättras, om läraraspiranterna i större utsträckning än vad SK tänkt sig

fördelades på realskola och gymnasium alltefter kompetens och framtidsplaner.

De som inriktade sig uteslutande på tjänster vid realskola skulle

sålunda få hela aspiranttjänstgöringen förlagd till realskolor. En sådan uppdelning

av lärarkandidaterna synes även ur andra synpunkter befogad och

förtjänar att närmare övervägas. Verkningarna därav för aspiranttjänstgöringens

vidkommande få emellertid icke överskattas, eftersom flertalet akademiskt

utbildade torde vilja ha möjligheten till gymnasietjänst öppen och

därför också önska aspiranttjänstgöring på gymnasiet.

På grundval av de här gjorda uppskattningarna torde det vara svårt att

komma från, att SK:s tanke om två terminers aspiranttjänstgöring måste

avskrivas. Redan med en termins aspiranttjänstgöring biir belastningen för

gymnasiets vidkommande i tyngsta laget — icke ens det goda syftet att

giva lärarna förutsättningar att meddela förstklassig undervisning kan ju

göra det försvarligt, att lärjungarnas undervisning spolieras. Det bör också

framhållas, att ehuru det administrativa arbetet med aspiranttjänstgöringens

fördelning på det sättet icke blir mer än hälften så stort som enligt

SK:s program, det likväl kommer att bli utomordentligt besvärande — för

visso långt mer besvärande i verkligheten än på papperet.» (S. 118—119.)

Med hänsyn till det stora antalet aspiranter och det stora antalet orter,

på vilka de måste fördelas, förefaller det vidare uteslutet, att lärarhögskolans

lärare skola kunna ge aspiranterna någon nämnvärd handledning

under praktikåret. Handledningen torde i stället kunna helt överlämnas åt

lokala krafter.

»Sålunda skulle förslagsvis för varje aspirant kunna utses ansvariga

handledare, en för vart och ett ämne som ingår i aspirantens examen,

vilka mot någon veckotimmes minskning av undervisningsskyldigheten

eller däremot svarande ersättning hade att vägleda och följa aspiranten i

hans arbete: lata honom auskultera, se till att kurserna få en lämplig uppläggning,

ge råd i fråga om undervisning och skrivningsrättning m. m.

Även vederbörande rektor skulle givetvis ha ett visst ansvar för aspirantens

handledning, speciellt i vad gäller sättet att behandla eleverna och

sköta klassföreståndarskap. Tämligen säkert skulle en så ordnad handled
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ning icke endast bli fruktbärande för aspiranterna utan också bli stimulerande

för handledarna. Det mesta av vad SK velat vinna genom inrättande

av s. k. huvudlärartjänster skulle säkrare och mera friktionsfritt

kunna uppnås genom en sådan anordning. De besparingar, som kunde

göras genom att befria lärarhögskolorna från en fullt genomförd övervakning,

skulle med fördel kunna användas på utvidgning av skolväsendets

konsulentverksamhet — givetvis skulle denna kunna komma även lärarutbildningen

till godo.» (S. 119—120.)

Om aspiranttjänstgöringen sålunda av tekniska skäl måste förkortas till

en termin, komme detta också att påverka formerna för betygssättningen

under den egentliga yrkesutbildningen. Självfallet bör aspirantterminen

infalla mellan terminerna vid lärarhögskolan, och då utbildningen vid

lärarhögskolan bör vara i stort sett avslutad vid betygssättningen, måste

tanken på lärarprov under aspiranttiden förfalla. Betygssättningen torde

också komma att bli jämnare, om den sker vid lärarhögskolan under den

sista utbildningsterminen där. Det bör icke vara omöjligt att ordna ett

visst samarbete med aspiranttjänstgöringens skolor, så att även erfarenheterna

därifrån komma till uttryck vid betygssättningen, slutar överstyrelsen.

Ännu livligare har diskussionen om aspirantåret blivit hos folkskolans

företrädare. Avslagsyrkanden förekomma men också — och i avgjort

större antal — ändringsförslag, som åsyfta att tillvarataga den sunda

kärna, som kommissionens förslag anses innesluta.

Domkapitlet i Stockholm anser, att aspirantåret i varje fall icke bör

genomföras i den utformning, det givits av skolkommissionen.

»Skolkommissionen föreslår inskjutande av ett aspirantår i folkskollärarutbildningen,

varigenom denna förlänges med ett år. Därigenom vinnes

visserligen den fördelen, att de unga lärarna vid examenstillfället komma

att ha större katedervana än nu. Detta förhållande är dock enligt domkapitlets

mening av ringa vikt. Det enda betydelsefulla är ju, hur lärarna

i det långa loppet kunna fylla sin uppgift. Om man tänker sig en jämförelse

mellan en nutida folkskollärare, utexaminerad på tvåårig linje, och en från

skolkommissionens lärarhögskola dimitterad, bör jämförelsen rimligtvis

ske beträffande en tidpunkt, då lika lång tid förflutit från början av de

båda lärarnas yrkesutbildning, exempelvis 3 år efter utbildningens början.

Den förre har då ett års självständig lärarpraktik, den senare är nyutexaminerad.

Det måste anses föga antagligt, att den senare vid denna

jämförelse skulle te sig avsevärt bättre än den förre. Och om så är, måste

man fastställa, att föga vunnits med omläggningen.»

Folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde anser åter,

att införandet av ett aspirantår vore den lämpligaste och bäst framkomliga

vägen att ge de blivande lärarna en förbättrad och mera omfattande

praktisk utbildning. I fråga om sättet för reformens genomförande finnes

dock anledning till väsentliga invändningar.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. May.ts proposition nr 219.

»I första hand må betonas, att föreslagna uppläggning av aspirantåret

knappast kan få ett betryggande utbildningsvärde, om aspiranterna utan

kontinuerlig och daglig handledning själva skola ordna undervisningen i sin

klassavdelning. Man kan förmoda, att det inte skulle bli så särskilt bra

beställt med undervisningen i dessa experimentklasser. Särskilt framträdande

måste olägenheterna bli, om barnens första skolår ska överlämnas

till icke fullt utbildade lärare. Men även om man bortser från dessa förhållanden,

återstår en annan väsentlig omständighet. Det torde i verkligheten

icke vara möjligt att anskaffa erforderligt antal aspirantplatser i

rimlig närhet av seminarieorterna och i all synnerhet att göra något större

antal av dessa fasta. Härtill kommer, att man måste räkna med en kraftig

reaktion mot aspirantklasserna från berörda skoldistrikt, vilket förmodligen

i icke så få fall kan komma att gå ut över aspiranterna och mindre gynnsamt

påverka deras inställning till skolarbetet.

Med hänsyn till nu anförda synpunkter torde böra övervägas att söka

ordna aspirantåret på annat sätt än Skolkommissionen föreslagit. En tänkbar

lösning vore att aspiranterna hänvisades att fullgöra aspirantåret hos

lämplig klasslärare och under dennes ledning. De skulle därvid i huvudsak

handha all undervisning i lärara vdelningen. Lämpligt torde vara, att, som

Skolkommissionen föreslagit, två aspiranter hänvisas till varje sådan klasslärare.

För att ge eleverna tillfälle lära känna arbetet i olika skolformer och

kanske bli bekanta med olika undervisningsmetoder, vore det måhända

lämpligt att aspiranterna efter exempelvis en termin bytte klassavdelning.

---Klassläraren i aspirantklass torde böra erhålla ett mindre arvode,

förslagsvis 200 kronor per termin. Det kan också ifrågasättas, om ej något

belopp borde utgå i aspirantlön.

Mot nu skisserade anordning av aspirantåret skulle vid ett ytligt betraktande

kunna anmärkas att det medförde större kostnader och att

skolan berövas arbetskraft i större utsträckning än enligt Skolkommissionens

förslag.

Beträffande kostnadsfrågan må framhållas, att denna i huvudsak blir

beroende av huruvida aspirantlön skall utgå eller ej. Skulle enbart kostnadsskäl

utgöra hinder för en rationell lösning av aspirantåret, kan förslaget i

denna del anstå tills vidare. Det må dock betonas, att ifrågasatta förstärkning

av lärarutbildningen är av vital betydelse, varför kostnadsskäl i och

för sig icke böra få vara avgörande för frågans lösning.

Den befarade minskningen av lärarkrafter torde också kunna elimineras,

även om aspirantåret organiseras på föreslaget sätt. Sålunda borde i första

hand korttidsvikariaten reserveras för aspiranterna. Härigenom skulle ett

av de besvärligaste problemen för skoldistrikten finna sin lösning, nämligen

anskaffande av korttidsvikarier. Önskemål ha i olika sammanhang

framförts att inom skoldistrikten få anställa reservvikarier, lieserveras

korttidsvikariaten för aspiranterna, skulle det i framtiden icke erfordras

anställande av några reservvikarier. Men även om nu angivna lärarkraftsbehov

tillgodoses av aspiranterna, bleve måhända befarad lärarbrist icke

helt avlägsnad. Skulle verkställda beräkningar av lärarbehovet till fullo

motsvaras av verkligheten, kommer det att bli svårt att till en del helårstjänster

och långtidsvikariat anskaffa lärare. Även i sådana fall skulle

aspiranterna få utgöra en tillgänglig reserv, som utnyttjas på så sätt, att

aspiranterna skulle anmodas att växelvis upprätthålla undervisningen.

Men den fasta punkten för seminarieeleverna under aspirantåret skulle

bli den läraravdelning, dit de hänvisats att fullgöra aspirantåret.»

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Förbundsstyrelsen för Sveriges jolkskollärarjörbund börjar med en kritik

av kommissionens förslag ur utbildningssynpunkt.

»Att låta två aspiranter under ett helt läsår utan egentlig handledning

sköta undervisningen i vissa klasser kan inte innebära en rationell och

effektiv form av praktisk pedagogisk utbildning. Den sporadiska handledning

som under aspirantåret kan meddelas av överlärare, folkskolinspektör

och lärarhögskolans lärare måste bli otillräcklig. Enligt förslaget skulle

aspiranten under det praktiska utbildningsåret ha sin tjänstgöring förlagd

till endast en klassavdelning på ett visst klasstadium, frånsett kortvariga

studiebesök och undervisningsövningar i andra klasser och skolformer. Då

mellanskolans lärare enligt SK:s förslag ska utbildas för klasstadiet 3—6

och för tjänstgöring i såväl A-skola som skolor av Bl- och B2-form,

synes aspiranttjänstgöringen böra inom den begränsade tidsramen omfatta

så många klasstadier och skolformer som är möjligt.»

Styrelsen släpper dock icke tanken på en aspirantpraktik. Om aspiranterna

i stället finge dels tjänstgöra, dels hospitera i klassavdelningar med

examinerade lärare, skulle det mesta av svårigheterna bortfalla.

»Beträffande aspiranttidens längd synes det mera ändamålsenligt att

aspiranttjänstgöringen koncentreras på en termin än att den utbreds över

ett helt läsår. Under denna termin bör aspiranten dels hospitera på olika

klasstadier och i olika skolformer, dels periodvis ha full tjänstgöring i

samma klassavdelningar med klassläraren som åhörare men tidvis helt på

egen hand.

Hälften av aspiranterna kunde fullgöra aspiranttjänstgöring under höstterminen

efter första året vid lärarhögskolan och den andra hälften av

aspiranterna under därpå följande vårtermin. Den termin som blir fri från

aspiranttjänstgöring skulle tillbringas vid lärarhögskolan och användas

till förstärkning av utbildningen i engelska och övningsämnen.»

Enligt detta förslag skulle inga särskilda tjänster reserveras för aspiranterna.

»Detta får givetvis inte hindra att aspirantarvode utgår till aspiranten

under den termin han tjänstgör», framhåller förbundsstyrelsen.

Styrelsen föreslår, att ny utredning verkställes och att på olika sätt detaljutformade

förslag praktiskt prövas, innan aspiranttjänstgöringen mera

definitivt utformad inlägges i utbildningen vid lärarhögskolorna.

Jämväl seminarielärarmötet i Lund 1948 ansåg, att aspiranttjänstgöringen

icke behövde omfatta längre tid än på sin höjd en termin.

Som ett alternativ framkastade mötet, att aspirantåret på studentlinjen

och i småskoleseminarierna kunde utbytas mot förpraktik, som kunde ställas

som villkor för inträde i första klassen. Dylik förpraktik förekommer

redan nu i betydande utsträckning, och det skulle endast behövas en rationell

organisation av densamma.

»Den borde i så fall ordnas genom seminarierna och föregås av ingående

lämplighetsprov samt en kort instruktionskurs, förslagsvis omfattande ett

par veckor. För denna praktik finge anslås antingen en termin, varvid den

teoretiska undervisningen vid seminarierna kunde börja i januari, eller ett

år, varvid vissa kompletteringar likaledes kunde verkställas under detta år.»

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SI9.

Styrelsen för Seminariernas elevförbund anser, att den praktiska lärarutbildningen

väl kan behöva den ordentliga förstärkning, som aspirantåret

skulle medföra, men framför också kritik och föreslår för sin del följande

alternativ:

»Av A- och B 1-skoloma i olika skoldistrikt avsättes så många tjänster,

som motsvarar halva antalet klassläraraspiranter vid lärarhögskolorna.

För varje sådan aspiranttjänst tillsättes en — helst i samma skola tjänstgörande

— lärare som handledare. Handledaren bör erhålla skälig ersättning

för sitt extraarbete. Aspiranterna bestrider undervisningen i aspirantklassen

var sin. termin. Under den termin aspiranten ej uppehåller undervisningen

i aspirantklassen, skall han auskultera i olika skolformer och på

olika åldersstadier, i studiesyfte besöka försöksskolor, hjälp- och observationsklasser

samt vikariera i sin handledares klass, så att denne får tillfälle

att i erforderlig omfattning följa undervisningen i aspirantklassen.

Dessutom bör aspiranten under denna termin hinna förkovra sig i de olika

övningsämnena.»

Aspiranterna, som tillsammans uppehålla en lärartjänst, böra enligt styrelsens

mening få dela en lärarlön.

Skolkommissionen har för sin del ansett, att aspirantåret borde kunna

infogas i lärarutbildningen utan att dennas fullständiga omorganisation avvaktas,

och avlät våren 1948 en särskild framställning därom. Skolöverstyrelsen

infordrade i anledning därav yttranden från seminarier och folkskolestyrelser

och ger nu en översikt av de synpunkter, som framkommo.

»Från vissa håll förordas ny utredning i frågan och från många håll föreslås

försöksverksamhet, innan förslaget helt genomföres», skriver överstyrelsen.

»Allmänt framhålles, att om förslaget realiseras, måste handledningen,

som icke skall ha karaktären av inspektion utan vara rådgivande och

vägledande, få betydligt större omfattning än enligt förslaget. I stor utsträckning

föreslås, att aspiranttjänstgöringen skall omfatta endast en termin.

» (S. 123.)

Överstyrelsen lämnar i fortsättningen en kritisk översikt av de oftast

återkommande förslagen rörande aspirantåret (s. 123—124) och bifogar som

bilaga en redogörelse för de nya yttranden, som inkommit i anledning av

remissen på principbetänkandet (s. 354—357). För egen del anför överstyrelsen

följande:

»Ehuru kommissionens förslag om ett aspirantår måste betecknas som en

mycket värdefull strävan att förbättra den praktiska lärarutbildningen,

torde det icke kunna, bestridas, att mycket vägande kritik riktats mot den

utformning, som aspirantåret fått i förslaget. Med den obetydliga handledning,

som kommissionen förutsatt, torde aspirantåret endast kunna betraktas

som ett övningsår, men då torde tiden kunna begränsas till en termin.

Skall aspirantåret fylla sin uppgift som ett viktigt led i utbildningen, bör

handledningen få avsevärt större omfattning än enligt förslaget.

Under de närmaste åren, då elevantalet vid seminarierna är särskilt stort,

synes det ur organisatorisk synpunkt ej vara möjligt att införa ett aspirantår

för alla seminarieelever. Då det med hänsyn till lärarutbildningens

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr SI9.

framtida organisation vore synnerligen värdefullt att erhålla erfarenhet

rörande lämpligheten av ett aspirantår även i fråga om folkskollärarutbildningen,

vill överstyrelsen föreslå, att försök med ett sådant avlönat aspirantår

företages vid förslagsvis tre folkskoleseminarier, där parallellklasser

finnas på studentlinjen. Därvid böra försöken ordnas så, att vid samma

seminarium jämförelse kan göras mellan linje med och utan aspirantår.

Vid någon linje torde aspiranttjänstgöringen böra omfatta endast en termin

och varje aspiranttjänst därvid uppehållas av endast en elev, medan i övrigt

två elever beräknas uppehålla varje aspiranttjänst. Handledningen bör ordnas

på så sätt, att en erfaren lärare anförtros uppgiften att handleda två

aspiranter samtidigt. Sådan handledare bör erhålla särskilt arvode med förslagsvis

300 kronor för läsår. Aspirantåret bör första gången kunna tilllämpas

läsåret 1951/52 med elever, som vunnit inträde år 1950.» (S. 124

—125.)

Speciallärarnas utbildning m. m.

Då skolkommissionen icke framlagt preciserade förslag om speciallärarnas

utbildning, beröres denna fråga relativt flyktigt i yttrandena. Såväl

skolöverstyrelsen som psy kolo g is Jc-pedagogiska institutet framhålla dock

angelägenheten av att sådan utbildning med det snaraste ordnas. Skolöverstyrelsen

meddelar, att läsåret 1947—48 icke mindre än 92 procent av

lärarna i tekniska ämnen vid praktiska mellanskolor och inbyggda tekniska

linjer helt saknade pedagogisk utbildning och att motsvarande tal för

lärarna i handelstekniska ämnen på de merkantila linjerna var 79 procent.

Överstyrelsen utgår från att även dessa grupper böra erhålla egentlig

yrkesutbildning vid lärarhögskolorna och bestrida aspiranttjänstgöring men

anser sig för närvarande icke böra ingå på de för utbildningen erforderliga

arrangemangen.

Styrelsen för Tekniska läroverkens lärarförbund finner det däremot

uppenbart, att den pedagogiska utbildningen för lärarna vid de tekniska

läroverken icke kan förläggas till lärarhögskolorna i den omfattning, som

kommissionen föreslår för lärarna vid de allmänna läroverken.

»Vad som sagts om studietiden för akademiskt utbildade lärare gäller

även och i mycket hög grad för deras pedagogiska utbildning vid lärarhögskolorna,

vilken icke utan stor våda för rekryteringen kan utsträckas till

så lång tid som kommissionen förutsatt. Behovet av en så fullständig pedagogisk-metodisk

kurs före lärartjänstgöringen kan även starkt ifrågasättas.

Emellertid synes det mycket sannolikt, att de blivande lärarhögskolorna

kunde bli väl ägnade att meddela efter växlande behov avpassade, kompletterande

kurser i psykologi och pedagogisk metodik, lämpade för dem av

yrkesgymnasiemas lärare, som rekryterats från industri och handel. I sådant

fall bör givetvis till lärarhögskolan knytas expertis med erfarenhet från

yrkesgymnasierna, varigenom dessa högskolors karaktär av allmänt pedagogiskt

forskningscentrum ytterligare skulle markeras.»

Svenska gymnastikdirektörsförbundet erinrar om att psykologiens och

pedagogiens problemställningar böra vara kända även för dem som skola

7 — UihaiKj till riksdagens protokoll 1050. 1 sand. AV 210.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 819.

handhava den fysiska fostran i skolorna. Förbundet anser, att gymnastiklärarutbildningen

i dessa ämnen i huvudsak bör vara densamma som för

lärare i läsämnen och att den bör förläggas till lärarhögskolorna, då sådana

komma till stånd, »dock utan eftersättande av den gymnastiska utbildningen».

Att även förskollärarnas utbildning skall förläggas till lärarhögskolorna

och samordnas med utbildningen för övriga lärare är ett livligt

önskemål inom kåren, betygar Sveriges barnträdgårdslärarinnors riksförbund.

Liksom enligt kommissionens förslag kurser skulle anordnas vid

lärarhögskolorna för småskollärarinnor, vilka önska vinna kompetens för

undervisning på mellanstadiet, böra enligt riksförbundets mening kurser

hållas där för barnträdgårdslärarinnor, vilka önska vinna kompetens för

undervisning på småskolestadiet.

Styrelsen för Socialpedagogiska seminariet instämmer i önskemålet, att

någon lärarhögskola i framtiden bör öppnas för förskollärarna. Till övningsskolan

böra då även knytas förskolavdelningar, så att lärare av alla kategorier

kunna beredas tillfälle till observationer av barn i förskoleåldern.

»Förståelse för skolans nybörjare förutsätter kunskap inte bara om deras

aktuella åldersstadium, utan även om vad som föregått detsamma och utvecklingen

i sin helhet, motoriskt, intellektuellt och emotionellt. Den teoretiska

undervisningen härom bör kompletteras med observationer och demonstrationer

i övningsskolan. Detta är av största vikt inte minst för de

lärare, som skall handha skolmognadsproven.»

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala understryker slutligen

behovet av fortbildningskurser för lärare av olika slag. För de lärarkategorier,

som fått sin teoretiska utbildning vid universiteten, böra kurserna

förläggas till universiteten men utformas i samråd med vederbörande

lärarhögskola.

e. Departementschefen.

Om någon föreställer sig den framtida lärarutbildningen som en noggrant

utstakad väg, vilken alla blivande lärare ha att följa, var och en till sin

plats i skolarbetet, kommer han antagligen att finna skolkommissionens

planläggning väl skissartad och kanske även att de avgivna yttrandena alltför

mycket divergera i vissa ingalunda betydelselösa detaljspörsmål. För

min del tror jag dock icke, att lärarutbildningsanstalterna hos oss någonsin

kunna givas en fullt ensartad organisation, därtill äro de lokala förhållandena

alltför skiftande. Inom ett blivande system av lärarhögskolor torde

förutsättningarna och omfattningen av verksamheten komma att variera

i så hög grad, att nära nog varje sådan institution blir ett organisationsproblem

för sig. Samma bärande tanke kan få uttryck i lokalt skiftande

organisationsformer; detaljutformningen kan fastställas, först när man står

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

inför den konkreta uppgiften att planlägga en lärarhögskola med bestämd

kapacitet på en bestämd ort.

Statsmakterna böra enligt min mening icke taga definitiv ställning till

organisationen av lärarutbildningsanstalterna annat än i samband med ett

konkret förslag till inrättande av en sådan läroanstalt. Olika frågor, exempelvis

rörande läraruppsättning, kursinnehåll och anknytning till andra

läroanstalter böra därvid även omprövas.

Trots denna uppfattning anser jag mig redan vid detta tillfälle böra deklarera

min principiella inställning till skolkommissionens förslag att inrätta

ett antal jämförelsevis stora lärarhögskolor, vilka om möjligt var och en

skulle utrustas med resurser att utbilda alla de tre huvudkategorierna av

lärare: ämneslärare, mellanskollärare och småskollärare.

En sådan lösning skulle otvivelaktigt på ett naturligt sätt korrespondera

mot vissa väsentliga drag i det planerade enhetsskolesystemet. Ett lärarutbildningssystem

av nuvarande slag, vilket alltifrån början sorterar upp

de blivande lärarna i skilda fållor, ter sig som en anakronism inom ett skolsystem,

som just syftar till att övervinna det gamla skolsystemets splittring

på sinsemellan isolerade bildningsvägar. I den mån gemensamma utbildningsanstalter

för olika lärarkategorier kunna bidraga till att öka kontakten

mellan de lärargrupper, som i enhetsskolan ha att grundlägga eller fullfölja

varandras arbete, tjäna de samma idéer som enhetsskolan själv.

Vissa ekonomiska synpunkter stödja tanken på en sådan centralisering.

Moderna lärarutbildningsanstalter kräva speciallokaler, bibliotek och teknisk

utrustning, som draga avsevärda kostnader. En splittring av utbildningen

på ett stort antal smärre läroanstalter skulle multiplicera upp dessa

kostnader till betydande summor. Det ter sig i varje fall önskvärt, att utgifterna

hållas nere genom en begränsning av utbildningsanstaltemas antal,

så långt detta är möjligt utan skada för deras ändamål.

Även om man kunde helt bortse från sådana synpunkter, skulle dock enligt

min mening omfattningen av den framtida lärarutbildningen stegvis

framtvinga en centralisering. Särskilt synes det vanskligt att med bibehållande

av den nuvarande provårsinstitutionen giva utbildningsanstaltema

för ämneslärare erforderlig kapacitet. Den kvantitativt mycket betydande

utbildningen av ämneslärare för enhetsskolans högstadium nödvändiggör,

synes det mig, en lösning efter nya linjer, varigenom de värdefullaste handledarna

kunna nyttiggöras för ett större antal lärarkandidater. Andra länder

ha i detta avseende gått oss i förväg. Oavsett skolreformen torde det

endast vara en tidsfråga, när även vi måste börja länka in utvecklingen på

att skapa större utbildningsenheter.

Skolkommissionen föreslår, att fullständiga lärarhögskolor inrättas i de

fyra städer, där högre lärarexamina avläggas. Dessa högskolor skulle stå

i intim samverkan med respektive universitet och högskolor och i all synnerhet

med de därtill knutna psykologiska institutionerna. Kring varje

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. May.ts proposition nr 219.

sådan centralort skulle gruppera sig ett satellitsystem av fullständiga eller

ofullständiga lärarhögskolor, även de i kontinuerlig kontakt med vederbörande

universitet eller högskola.

Jag är icke beredd att nu taga ståndpunkt till detta framtidsperspektiv

i dess helhet. Det synes mig fastmer, att övergången till ett nytt system av

lärarutbildningsanstalter bör ske steg för steg, i den mån de nya anstalterna

befinnas nödvändiga för lärarutbildningen. Redan de fyra lärarhögskolor,

som skulle förläggas till universitetsstäderna, torde bli rätt olika i detaljerna

beroende på de skiftande möjligheterna att på dessa orter åstadkomma

övningsskolor och finna lämpliga samverkande läroanstalter

för utbildningen på olika stadier. Särskilda utredningar torde därför bliva

erforderliga för envar av dessa högskolor. Skolöverstyrelsen har föreslagit,

att en fullständig lärarhögskola med det snaraste skall upprättas i

Skåne, där dess verksamhet i första hand kan baseras på det väl utvecklade

skolväsendet i Lund och Malmö. Lärarhögskoledelegationen fullföljer för

närvarande detta uppslag, och jag har för avsikt att, så snart fullständig

utredning föreligger, framlägga de förslag, som därav kunna föranledas.

Jag går ut ifrån att därefter under 1950-talets lopp nya lärarhögskolor

successivt upprättas, i mån som lärarbehovet gör detta påkallat och erforderliga

organisationsplaner utarbetats. De nuvarande provårsläroverken och

de båda slagen av seminarier komma sålunda till en tid att fortsätta sin

verksamhet.

Provårsläroverkens uppgift under denna övergångstid blir att giva praktisk

utbildning åt läraraspiranter, som icke kunna hänvisas till lärarhögskolorna

till följd av dessas ännu otillräckliga kapacitet, och i synnerhet åt

dem, som efter avlagd akademisk examen ha tjänstgjort i sådan utsträckning,

att de böra vara befriade från särskild aspiranttjänstgöring.

Skolkommissionen har i särskild framställning föreslagit en provisorisk

seminariereform i avvaktan på att lärarutbildningen skall kunna få sin definitiva

organisation. Även jag finner det önskvärt, att undervisningen vid

seminarierna under 1950-talet successivt närmas till den planerade utbildningen

vid lärarhögskolorna och har för avsikt att sedermera föreslå för

detta ändamål erforderliga åtgärder. Reformen av lärarutbildningen bör

enligt min uppfattning liksom skolreformen ha en fortskridande karaktär,

så att delreformer företagas, i den män det är möjligt inom ramen av nuvarande

organisation, och parallellt därmed en ny organisation, bestående av

lärarhögskolor av olika slag — fullständiga och ofullständiga — successivt

får framväxa, allteftersom den aktualiseras av framträdande behov, tills

slutligen omständigheterna medgiva, att reformen i dess helhet föres i hamn.

Det är, såsom jag redan framhållit, icke nödvändigt att nu taga ståndpunkt

till olika organisatoriska detaljer, sådana som intagningsförfarandet,

organisationen av eventuella lärarprov och sättet för samverkan med universiteten.

I vilken omfattning inträdesprov och preparandkurser i övnings
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ämnen böra förekomma, beror bland annat av detaljer i gymnasieorganisationen,

som ännu icke kunna överblickas. Lärarnas slutprov måste, om

sådana skola förekomma, måhända organiseras på skilda sätt vid de olika

lärarhögskolorna, alltefter storleken av den till buds stående övningsskoleorganisationen.

Samarbetet med de akademiska instanserna kan taga olika

former, allteftersom det gäller statsuniversitet eller fria högskolor. Från

flera håll har anmärkts, att programmet förefaller överlastat. Anmärkningen

saknar kanske icke fog; när arbetsprogrammet en gång skall definitivt

utarbetas för de utbildningsanstalter, där blivande lärare skola öva

sig i koncentrationens svåra konst, är det säkerligen skäl att tillse, att

aspiranternas eget arbete också koncentreras till väsentliga ting.

Det inre arbetet vid lärarhögskolorna bör gestaltas så fritt, som omständigheterna

medgiva. Muntlig undervisning är i viss utsträckning oumbärlig

för att ge läraraspiranterna överblickar över arbetsfält och problemställningar

och även för att ge dem del av handledarnas personliga erfarenheter

och iakttagelser, men en hel del fakta och rutinregler kunna med

större fördel inhämtas genom självstudier i böcker och kompendier. Antalet

schemabundna timmar bör hållas så lågt som möjligt.

Jag är personligen övertygad om att det är ett riktigt grepp att i lärarnas

egentliga yrkesutbildning inpassa även en aspiranttjänstgöring, där de blivande

lärarna självständigare än i övningsskolan kunna tillämpa vad de ha

inhämtat under utbildningens första del och samtidigt få tillfälle att skaffa

sig erfarenheter, som ge den senare delen av utbildningen dess konkreta

grund. Aspiranttjänstgöringens former böra däremot icke bindas. Det torde

i en del fall kunna visa sig ändamålsenligt, att såsom kommissionen föreslagit

låta två aspiranter tillsammans uppehålla en lärartjänst, det kan i

andra fall vara fördelaktigare, om två aspiranter till större eller mindre del

uppehålla undervisningen i två klasser under handledning av en erfaren

lärare, som bestrider återstoden av undervisningen i dessa klasser, och det

kan slutligen befinnas lämpligt, att aspiranter för någon tid hänvisas till

praktik i distrikt, där försöksverksamhet pågår, för att av vederbörande

lärare systematiskt handledas i den undervisningsmetodik, han vid sin undervisning

följer. Jämväl korttidsvikariat kunna enligt min mening med

fördel inläggas i aspiranttjänstgöringen. Avgörande praktiska skäl tala i

själva verket för att denna anordning tages i anspråk, så långt den är förenlig

med en ändamålsenligt planlagd utbildning. En för skoldistrikten ofta

bekymmersam fråga skulle därigenom komma i ett bättre läge.

Tiden för vistelsen vid lärarhögskolan synes mig för normala fall i överensstämmelse

med skolkommissionens förslag kunna sättas till två år för

klasslärare och ett år för ämneslärare. Mera tveksamt kan det vara, om

aspiranttjänstgöringen bör omfatta så mycket som ett läsår. I fråga om

ämnesläraraspiranterna torde detta redan av tekniska skäl vara uteslutet,

såsom närmare framgår av skolöverstyrelsens yttrande. I fråga om klass
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

läraraspiranterna är det måhända mindre klart, att aspiranttjänstgöringen

bör förkortas. Försiktigheten bjuder dock, att aspiranttjänstgöringen åtminstone

tills vidare, intill dess praktiska erfarenheter föreligga, begränsas

till en termin. Vid utformningen av aspiranttjänstgöringen måste vidare

stor hänsyn tagas till de därmed förknippade ekonomiska förhållandena,

varvid kostnaderna för ifrågakommande aspirant- och handledararvoden

böra ses mot bakgrunden av de besparingar i lärarlöner, som göras genom

att undervisningen i vissa klasser uppehållas av aspirantema.

Det synes mig principiellt riktigt, att lärarhögskolorna utnyttjas jämväl

för lärares vidareutbildning och för utbildning av speciallärare i vissa fall.

Praktiska förslag i dessa avseenden måste dock anstå, tills den pågående

utredningen om lärarhögskolornas detaljorganisation slutförts.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj:ts proposition nr 219.

103

6. Lärartjänsterna och lärarnas fortbildning.

Den som påtager sig livsuppgiften att handleda de uppväxandes studier

har i de flesta fall själv funnit trivsel och tillfredsställelse i sitt studiearbete.

Kärleken till boken, lusten att med dess hjälp tränga in på nya kunskapsområden

för att vidga sin synkrets, har med rätta räknats till de

starkaste drivkrafterna för dem som välja lärarens yrke. Ett mycket stort

antal lärare bibehåller denna personliga inställning till studierna även

längre fram i livet, då de praktiska arbetsuppgifterna helt utfylla läsårets

arbetsdagar. När de första akademiska sommarkurserna anordnades år

1893, funno arrangörerna icke utan en viss överraskning, att auditoriet till

mer än 80 procent bestod av lärare och lärarinnor; och när i våra dagar

kurser för lärare anordnas, visar det sig ofta, att blott en brakdel av de

anmälda kunna mottagas.

Ofta vänder sig lärarens studieintresse småningom alltmera bestämt mot

uppfostringsfrågorna. Det har vuxit upp en ung vetenskap kring dessa

frågor med problemställningar och resultat, som måste intressera var och

en, som har sitt arbete bland de unga. Redan 1883 skisserade Fridtjuv Berg

en pedagogisk högskola utrustad med ett pedagogiskt bibliotek och

ett pedagogiskt museum, vilken skulle stå öppen för de lärare, som måste

»stanna utanför det akademiska skranket». De som genomgått den pedagogiska

högskolan och där styrkt sig äga högre kompetens borde kunna

vinna anställning vid högre folkskolor, vid elementarklasserna av de allmänna

läroverken, vid statens seminarier, såsom folkskolinspektörer o. s. v.

Det kan vara begripligt, att lärarutbildningen, sådan den idag är, av

praktiska skäl har inriktats på ett begränsat antal huvudtyper av lärare,

motsvarande de fyra största lärarkategorierna: lektorer, adjunkter, folkskollärare

och småskollärarinnor. Skolan som sådan är dock icke lika stereotyp.

Där finnes utrymme för talrika utbildningsvarianter och där kan även

lärarens personligt lagda och fritt utformade studiearbete komma till full

nytta. Med Fridtjuv Berg kan man säga, att lärardugligheten icke är en

gåva, som man mottager, eller en dressyr, som man undergår, utan en inre

kraft, som man genom eget arbete utvecklar och stärker. Det är en styrka

för en skolorganisation, om det också kan sägas, att skolan väl utnyttjar

denna kraft och uppmuntrar lärarna till att förkovra sina kunskaper och

förbättra sin praktiska lärarduglighet. En lärare, som genom eget arbete

gjort sig kompetent för en mera krävande uppgift, bör kunna få en sådan

placering inom skolväsendet, att hans uppnådda duglighet blir till bästa

nytta för skolarbetet.

Begränsningen till ett fåtal utbildnings- och anställningsformer har medfört,

att lärarbanan med en viss rätt kunnat karakteriseras som ett yrke

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.

utan befordringsmöjligheter. Denna brist utgör, särskilt under tider av svår

konkurrens om arbetskraften, en fara för banans rekrytering. Skolkommissionen

framlägger en rad förslag, som syfta till att på olika sätt uppmuntra

och underlätta lärarnas vidareutbildning. Bland annat skall vid befordran

ökad hänsyn tagas till lärarens pedagogiska meriter och i tjänsten ådagalagda

skicklighet.

a. Gymnasiets lärarfråga.

Skolkommissionen räknar med att rektors skyldighet »att uppgöra och

bestämma plan för arbetets fördelning mellan läroverkets lärare» skall

gälla även i framtiden och att härvid i stort sett nuvarande praxis skall

följas. Detta innebär, att rektor skall fördela lärarna med hänsyn till deras

kompetens och personliga lämplighet för de olika undervisningsuppgifterna.

Gymnasietjänstgöring förutsätter under alla omständigheter en gedigen

grundläggande universitetsutbildning. En lärares lämplighet för tjänstgöring

på gymnasiestadiet beror emellertid inte endast härpå utan även på

många andra faktorer.

En god del av gymnasieundervisningen skall enligt kommissionens förslag

bestridas av lektorer, som i regel skola ha avlagt licentiatexamen. Återstående

gymnasieundervisning skall i stort sett ombesörjas av ny kategori

av lärare, som av kommissionen benämnas gymnasielärare men i

remissyttrandena vanligen gymnasieadjunkter. Denna lärargrupp

skulle i lönehänseende placeras mellan nuvarande adjunkter och lektorer.

Gymnasieadjunkter skulle finnas även vid de centraliserade realskolor,

där klass 9 g är anordnad.

Ämbetsexamen måste givetvis krävas av gymnasielärarna, och kommissionen

har övervägt, huruvida krav på kvalificerad examen bör uppställas.

»Kommissionen har emellertid stannat vid den uppfattningen, att dylika

bestämmelser skulle vara mera till hinder än till gagn för en naturlig konkurrens

om dessa befattningar. Kommissionen föreslår sålunda, att befattningarna

som ordinarie gymnasielärare i samtliga ämnen utom ämnet

kristendomskunskap må stå öppna för lärare, som avlagt filosofisk ämbetsexamen

med lägst 2 betyg i de i tjänsten ingående ämnena, och förutsätter

därvid, att befordringsbestämmelserna formuleras så, att pedagogiska och

vetenskapliga meriter sättes avgjort före tjänstgöringstidens längd.»

(S. 394,)

I fråga om kompetenskraven för gymnasielärartjänst i kristendomskunskap

kan kommissionen icke uttala sig utan ytterligare utredning.

Förslaget att inrätta gymnasieadjunkturer har allmänt tillstyrkts eller

lämnats utan erinran i remissyttrandena. Dessa befattningar skulle innebära

tillfredsställandet av ett gammalt och ofta framfört rättvisekrav, skriver

sålunda Läroverksläramas riksförbund.

Däremot dela sig meningarna om de behörighetsvillkor, som böra uppstäl
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr ''£19.

las. Göteborgs högskolas lärarråd erinrar om att den danska skoleembedsexamen

(cand. mag.), som ger behörighet att undervisa på alla skolstadier,

otvivelaktigt ligger högre än vår ämbetsexamen och ifrågasätter, huruvida

icke licentiatexamen med fog borde krävas av alla gymnasielärare, men

stannar slutligen för att begära en kvalificerad ämbetsexamen.

»Om ämbetsexamen skall vara tjänlig som behörighetsgrund för gymnasielärartjänst,

måste krävas, att vederbörande i minst ett av de i examen

ingående ämnena förvärvat de grundligare och mera fördjupade insikter,

som normalt förutsättas för det nuvarande betyget Berömlig. En större

enhetlighet vid utdelandet av detta betyg är efter lärarrådets mening påkallad.

Ett ämne bör, såsom i den danska Skoleembedseksamen, ha karaktär

av huvudämne, de andra av biämnen.»

Tf universitetskanslern finner det av praktiska skäl ogenomförbart att

fordra licentiatexamen av alla gymnasielärare men är tveksam, huruvida

icke minst betyget Berömlig i ämbetsexamen bör krävas i ett av tjänstens

ämnen.

Sveriges förenade studentkårer framhålla, att gymnasielärarna maste äga

bättre kännedom om vetenskapligt-metodiskt förfaringssätt än realskollärarna

och att behörighetskraven måste avvägas med hänsyn härtill.

»En sådan närmare kännedom förvärvas vid universitetsstudierna för

lägre examina framför allt genom författande av en vetenskaplig övningsuppsats

eller motsvarande specialarbete. SFS vill därför förorda, att det,

utöver kompetensfordringarna för realskollärare, fastställes, att gymnasielärare

skall styrka erfarenhet av vetenskapligt arbete i form av en vetenskaplig

övningsuppsats eller motsvarande specialarbete för 2 eller 3 betyg

i ämbetsexamen.»

Även Sveriges yngre läroverkslärares förening uttalar sig för denna avvägning

av behorighetsfordringarna. Endast om uppsats eller motsvarande

prestation göres obligatorisk för två betyg, kan denna betygsgrad anses

tillräcklig för gymnasielärarkompetens.

Läroverksläramas riksförbund delar åter skolkommissionens uppfattning.

»Ett krav på kvalificerade examensmeriter för dessa tjänster skulle vara

mer till hinder än till gagn för en naturlig konkurrens om dem.» Dock

anser riksförbundet, att föreskrift bör meddelas om att vid tillsättningen

av gymnasielärartjänster stort avseende skall fästas vid andra befordringsgrunden.

Mera ingående diskuterar skolöverstyrelsen de kompetenskrav, som böra

gälla för gymnasiets lärare. Det krav kommissionen uppställer för undervisning

på gymnasialstadiet ligger liksom nuvarande minimikrav i underkant.

Då högsta betyget i ämbetsexamen utdelas enligt högst varierande

praxis, har överstyrelsen övervägt möjligheten att som alternativ till högsta

betyget i ämbetsexamen sätta betyget Godkänd i licentiatexamen i ett

ämne, i vilket fall betygets karaktär av honnörsbetyg bortfölle. För lärare,

som avlagt nuvarande ämbetsexamen men icke fylla de nya villkoren, borde

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

i så fall övergångsbestämmelser gälla. Emellertid är överstyrelsen icke beredd

att i detta avseende fixera sin definitiva ståndpunkt och måste sålunda

nöja sig med att understryka behovet av att på ett eller annat sätt högre

kompetenskrav än kommissionen har föreslagit föreskrivas för gymnasieadjunkterna.

»Då överstyrelsen finner starka skäl föreligga för inrättande

av gymnasieadjunktstjänster och inrättandet icke är bundet vid viss organisation

av gymnasiet, har överstyrelsen för avsikt att vid lämpligt tillfälle i

en nära framtid inkomma med förslag i detta hänseende.»

Slutligen har universitetsberedningen med utgångspunkt från överstyrelsens

utlåtande berört kompetensfrågan.

»Beredningen delar visserligen den uppfattningen, att det vore önskvärt,

att man ökade kravet för tjänst i gymnasiet därhän, att varje gymnasielärare

i åtminstone ett ämne hade mer än 2 betyg i ämbetsexamen. På

grund av den förefintliga och tilltagande lärar bristen, särskilt inom de naturvetenskapliga

ämnesgrupperna, är det för närvarande och inom överskadlig

framtid ej möjligt att realisera detta önskemål för alla ämnesgruppers

vidkommande. Under sådana omständigheter torde det ej heller böra

uppställas såsom ett formellt kompetenskrav.

Vad först 3-betyget beträffar, har skolöverstyrelsen anfört, att det utdelas

enligt så varierande praxis, att det icke kan uppställas som kompetenskrav

för lärartjänster. Beredningen delar denna uppfattning. Visserligen

har beredningen rekommenderat åtgärder för att 3-betyget ej längre

i de ämnen där så för närvarande är fallet skall vara normalbetyg och för

att betyget i alla ämnen skall vara i första hand kvalitetsbetyg. Innan närmare

erfarenheter erhållits om de resultat till vilka beredningens rekommendationer

kunna leda, torde det dock vara klokast att ej räkna med ett

efter enhetliga normer utdelat 3-betyg. Vidare vill beredningen framhålla,

att betyget Berömlig i vissa ämnen är så sällsynt, i några ämnen så gott som

aldrig förekommande, att det skulle vara omöjligt att tillgodose gymnasiets

behov av adjunktskompetenta lärare med filosofie magistrar med ett

3-betyg i ämbetsexamen.---Skolöverstyrelsen ifrågasätter emellertid,

om man inte skulle kunna kräva 1 betyg i licentiatexamen. Beredningen

förutsätter, att skolöverstyrelsen ej menat, att licentiatexamen skulle kunna

avläggas med endast 1 betyg i ett ämne, utan att en filosofie magister även

skulle kunna ha 1 betyg i licentiatexamen utan att vara filosofie licentiat.

En sådan anordning skulle emellertid innebära ett alldeles nytt och främmande

inslag i svenskt examensväsen, vilket skulle framstå i en ganska

onaturlig dager. Beredningen är ej heller övertygad om att de akademiska

lärarkrafternas antal är tillräckligt för att bestrida den ökade undervisning''

å licentiatstadiet, som skolöverstyrelsens uppslag skulle medföra.» (V s. 95.)

Ehuru beredningen sålunda icke kan tillstyrka, att behörighetskraven

formellt sättas högre i fråga om gymnasieadjunkturerna, anser den dock,

att särskilda synpunkter böra anläggas vid deras tillsättande. Anciennitetssynpunkter

böra endast få spela en underordnad roll.

»Tillsättningen bör främst ske med ledning av de sökandes vitsord i

akademiska examina, vitsorden för undervisningsserierna i provåret å

gymnasiestadiet samt vunnen erfarenhet av gymnasieundervisning, vits
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ordad genom goda resultat vid undervisning fram till studentexamen. Inom

vissa ämnen är högsta betyget i ämbetsexamen så vanligt förekommande,

att man kan förvänta, att till gymnasieadjunkturer i dessa ämnen endast

utnämnas sådana sökande, som ha högsta betyget i ämbetsexamen i åtminstone

ett av tjänstens ämnen. Inom ämnesgrupper, där högsta betyget

i ämbetsexamen är sällan eller så gott som aldrig förekommande, bör vid

tillsättning av gymnasieadjunktstjänster stort avseende fästas vid betyget

Med utmärkt beröm godkänd i ett eller båda av tjänstens ämnen. Sistnämnda

vitsord är ett rent honnörsbetyg och torde ofta ådagalägga vederbörandes

duglighet lika väl som ett högsta betyg i ämbetsexamen.»

(V s. 97.)

På två punkter finner beredningen det likväl möjligt och lämpligt att

uppställa högre formella betygskrav för gymnasieadjunktstjänster än för

realskollärartjänster. Den ena rör kristendomslärartjänsterna. Beredningen

föreslår, såsom jag i det föregående nämnt (s. 50), en ny examen, teologiskfilosofisk

ämbetsexamen. För gymnasieadjunktur, vari kristendomskunskap

ingår, skulle i denna examen fordras vissa kvalificerade betyg, och studietiden

skulle beräknas högre än till de normala åtta terminerna. Den andra

gäller fall, där två universitetsämnen motsvara ett skolämne; för gymnasieadjunktur,

som innehåller modersmålet, historia med samhällslära eller

biologi med hälsolära, skulle i båda examensämnena krävas två betyg.

»Betygskompetensen . . . kommer visserligen härigenom att bli betydligt

större än i andra ämnen. Men man kan ej räkna med att lärarutbildningen

för alla ämnen skall vara lika omfattande», skriver universitetsberedningen.

b. Realskolestadiets lärarfråga och mellanskollärarnas

fortbildning.

Den begynnande ämnesspecialiseringen på realskolstadiet utesluter användningen

av ett genomfört klasslärarsystem, men skolkommissionen anser

det i varje fall önskvärt, att lärjungarna icke undervisas av ett alltför

stort antal lärare. Ännu på detta åldersstadium äro de nämligen i hög grad

beroende av den personliga kontakten med lärare, som väl känna sina

elever.

»Under alla omständigheter bör enligt kommissionens mening varje klassavdelning

ha en klassföreståndare, som undervisar klassen i ett flertal ämnen,

och som därigenom kan verka fostrande och sammanhållande. Kommissionen

förordar sålunda för realskolan en medelväg mellan folkskolans

klasslärarsystem och läroverkens specialistlärarsystem. Härav följer, att ett

stort antal lärare inom realskolan enligt kommissionens mening bör ha en

sådan utbildning, att de kan undervisa i flera än två ämnen.» (S. 384—385.)

I många fall bör enligt kommissionens uppfattning klassföreståndarens

undervisning i sin klass även kunna omfatta huvudparten av det nya skolämnet

samhällskunskap.

Kommissionen har kommit till den övertygelsen, att lärarbehovet på realskolstadiet

icke kan täckas genom den beräkneliga produktionen av lärare

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

med akademisk utbildning. »Det gäller att laga efter lägligheten och därvid

finna sadana lösningar, att dels kvantiteten hålles uppe i görligaste

mån, dels kommissionens . . . principiella uppfattning om klassföreståndarens

betydelse kan tillgodoses.»

Enligt kommissionens mening böra i överensstämmelse härmed en rad nya

utbildningsvägar tillskapas:

1. Mellanskollärarutbildning jämte partiell ämbetsexamen. Kommissionen

tänker sig en utbildning omfattande mellanskollärarutbildning och prövning

enligt fordringarna för ämbetsexamen i två eller tre universitetsämnen,

motsvarande minst två skolämnen. Betygssumman i den akademiska

prövningen skall vara minst 4, varav lägst Med beröm godkänd i ett universitetsämne.

Härtill bör läggas en termins praktisk fackutbildning för

realskolstadiet. En lärare med denna utbildning bör kunna väl lämpa sig

som ämneslärare i realskolan och kan dessutom bestrida fyllnadstjänstgöring

i mellanskolan. Särskilt för de små centralskolorna på landsbygden

torde denna lärartyp ha en stor uppgift att fylla. Utbildningen bör medföra

adjunktskompetens.

Tvåbetygskurserna i ämnen som historia, litteraturhistoria, nordiska språk,

tyska och engelska förutsätta för närvarande studentkunskaper i latin.

Kommissionen föreslår utredning om åtgärder för att möjliggöra studier i

dessa ämnen för mellanskollärare, som icke läst latin i gymnasiet.

2. Kombinerad utbildning i läro- och övningsämnen. Inrättande av lärartjänster

med gymnastik i kombination med ett eller annat läroämne har

diskuterats i offentliga utredningar ända sedan det första årtiondet av detta

sekel. Skolutredningen föreslår att frågan återupptages, men undersökningen

bör då även avse tjänster, innehållande annat övningsämne än

gymnastik (IV: 1 s. 62). 1941 års lärarlönesakkunniga ansluta sig i sitt

betänkande om lönereglering för övningslärare (SOU 1947: 15) till denna

mening:

»Ur olika synpunkter skulle det ofta vara till fördel för både lärare och

lärjungar, om en lärare undervisade i såväl läroämnen som övningsämnen.

~ ---- Man borde också kunna ifrågasätta, om icke redan utbildade

övningslärare — i den mån de vore berättigade att inskrivas vid universitet

och högskola — kunde medgivas att avlägga filosofisk ämbetsexamen i

ett eller flera skolämnen på samma sätt som teologie kandidater för närvarande

undergå s. k. särskild prövning i vissa till filosofiska fakulteten

hörande ämnen efter fordringarna för filosofisk ämbetsexamen.» (S. 79.)

Skolkommissionen finner frågan tarva ytterligare utredning men anser,

att den bör kunna lösas i positiv riktning.

»Man bör försöka finna utvägar att i en med filosofisk ämbetsexamen i

kompetens likställd examen efter vissa principer sammanräkna vitsord, erhållna

dels vid tentamina i akademiska ämnen, dels vid på visst sätt reglerad

fackutbildning i de s. k. övningsämnena.» (S. 390.)

Även denna utbildning skulle medföra behörighet till adjunktstjänst.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

3. Mellanslcollär ar utbildning jämte betyg i läroämne. En utbildning, som

icke medför adjunktsbehörighet men kan utgöra tillräckligt underlag för

partiell tjänstgöring på realskolstadiet, bör kunna åstadkommas, om en

lärare med mellanskollärarexamen tenterar för två betyg i ämbetsexamen

i lämpligt ämne. Kompetensen kan givetvis breddas genom tentamen i

ännu något ämne.

Möjligen skulle mellanskollärarutbildning på analogt sätt kunna kompletteras

med utbildning i kristendomskunskap inom teologiska fakulteten.

Ytterligare utredning därom är dock nödvändig.

Mellanskollärare, som på detta sätt förvärvat kompetens för viss undervisning

i realskolan, bör erhålla tilläggsarvode för sin tjänstgöring på realskolstadiet.

Gäller hans kompetens ämnet engelska, bör tilläggsarvode utgå

också för tjänstgöring i detta ämne i klasserna 5—6, detta även om läraren

undervisar i sin egen klass i engelska.

Jf. Mellanskollärarutbildning jämte av lärarhögskolan kontrollerad fortbildning.

Bland de nuvarande folkskollärarna finnas åtskilliga, som utan

att ha examensmeriter utöver folkskollärarexamen äro väl kompetenta att

handha realskolundervisning i något ämne. Kommissionen ifrågasätter,

huruvida icke med tanke på sådana lärare en »förstärkt utbildning för mellanskollärare»

bör anordnas vid lärarhögskolorna.

»Man torde böra räkna med att under en rätt lång övergångstid ett

mycket stort antal mellanskollärare icke genomgått fullständigt gymnasium.

Dugande lärare av denna kategori fördjupar och vidgar sina kunskaper

under loppet av sin tjänstgöring, och genom deltagande i kurser av skilda

slag för vidareutbildning förvärvar åtskilliga längre fram i livet reell ehuru

icke formell kompetens för realskolundervisning. En rätt naturlig motvilja

mot att vid mogen ålder åter sätta sig på skolbänken utestänger

dem från vidareutbildning genom akademiska studier. Om man hade en

under betryggande former reglerad kunskapsprövning, öppen för mellanskollärare

och förlagd till lärarhögskolorna, skulle man tillgodose såväl den

enskilde lärarens intresse att få sin kompetens objektivt prövad som samhällets

intresse att tillvarata dugliga lärare och utnyttja deras kapacitet.»

(S. 391.)

Även dessa lärare skulle kunna erhålla tilläggsarvoden för sin undervisning

enligt vad som sagts ifråga om föregående lärargrupp.

Kommissionens förslag om nya utbildningsvägar för realskolstadiets

lärare har fått ett ganska blandat mottagande, och motståndet hårdnar,

allteftersom man kommer längre ned på listan över de nya behörighetsformerna.

Göteborgs högskolas lärarråd betecknar det som en allvarlig brist, att

kommissionens förslag, långt ifrån att skapa en enhetlig och likvärdig

kompetens för liirare i realskolan i stället kännetecknas av en stark splittling.

»Utan en så långt möjligt likvärdig utbildning av realskolans lärare

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

bli kontrollerad avgångsexamen från realskolan eller till gymnasiet förlagda

inträdesprov nödvändiga, om icke grova orättvisor skola begås mot

eleverna.» Avsteg från de normala kompetensfordringarna böra alltid betraktas

som nödfallsåtgärder.

»En forcerad utbyggnad av realskolan kan göra det nödvändigt att vid

sidan av fullt kompetenta lärare tillsvidare anlita sådana, vilka kompletterat

annan lärarutbildning med akademiska betyg i vissa läroämnen. Kommissionen

tänker sig en sådan anordning som något bestående. Enligt lärarerådets

mening kan den endast accepteras som en nödtvungen övergångsform,

till dess tillräckligt antal fullt kompetenta lärare stå till förfogande.

»

Kravet på insikter i latin för examen i engelska m. fl. ämnen kan icke

godtyckligt uppgivas, emedan det betingas av universitetsstudiernas vetenskapliga

karaktär, framhåller lärarrådet vidare. Den grundläggande undervisningen

i engelska bör snarast möjligt och i största utsträckning anförtros

åt lärare med fullgod kompetens i ämnet och god språklig underbyggnad

överhuvudtaget. De första årens undervisning i främmande språk inom

enhetsskolan skall dock utgöra den grund, varpå gymnasiet skall bygga

vidare.

»Att det för skolan liksom för den enskilde och för samhället är av största

betydelse, att goda möjligheter till fortsatt högre utbildning och befordran

beredas skolans lärare, torde vara självklart. Detta gäller alla kategorier

av lärare.---En naturlig konsekvens av skolreformen synes vara, att

även de redan i skolans tjänst verksamma lärarna sättas i stånd att utan

alltför kännbara ekonomiska uppoffringar förvärva högre akademisk utbildning.

Lärarerådet vill härvid särskilt framhålla behovet av vidgade

möjligheter för såväl ordinarie som icke-ordinarie lärare att erhålla tjänstledighet

mot B-avdrag för fortsatta studier och självständigt vetenskapligt

arbete. En lärare blir, såsom riktigt framhålles i betänkandet (s. 357), aldrig

färdig i kunskapsavseende. Ju grundligare teoretisk utbildning han erhållit,

desto lättare kan han hålla sitt intellektuella intresse vid makt, fördjupa

sin bildning och göra sin undervisning personlig och levande.»

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund kan icke tillstyrka, att

mellanskollärarutbildning skulle medföra adjunktskompetens efter komplettering

med en partiell ämbetsexamen.

»Lärare med sådan kombinerad utbildning böra kunna vara ett värdefullt

tillskott till kåren av realskollärare, men för adjunktur bör dock på

dem ställas samma krav som på fil. magistrar i fråga om betyg i de ämnen

tjänsterna omfatta. Mellanskollärare med akademiska betyg, som icke räcka

till adjunktskompetens, föreslås att mot tilläggsarvode som ämneslärare få

undervisa i realskolan i de ämnen i vilka akademiska betyg tagits.»

»Om det blir normala tider igen, böra de placeras på mellanskolestadiet,

såvida de ej under tiden skaffat sig vederbörliga kunskapsmeriter», tillägger

professor Knut Lundmark. »Naturligtvis skall det i fortsättningen räknas

dem som merit, om de nitiskt och med duglighet uppehållit vakanstjänster

på högre stadium.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr %19.

Humanistiska sektionen i Uppsala föreslår åter, att mellanskollärarutbildningen

likställes med avlagda två betygsenheter i ämbetsexamen, varigenom

även en viss organisatorisk förenkling skulle uppnås.

»Under förutsättning att sänkningen till sex enheter genomföres, återstode

sålunda de av Kommissionen förordade fyra enheterna, varav lägst

två betyg i ett ämne; Sektionen förutsätter därvid, att ämnena väljas så,

att de stödja varandra, detta i överensstämmelse med magisterexamens

krav på kombination av besläktade läroämnen. Något särskilt kompletteringsinstitut

för latin (jfr Bet. s. 292 och 388) torde ej bliva nödvändigt,

då blivande lärare med utpräglat historiska och språkliga intressen i regel

kunna förutses ha avlagt dimissionsexamen på latinlinjen; att i någon form

dispensera mellanskollärare från kravet på förkunskaper i latin för de ämnen,

där detta krav eljest ställes, är redan av undervisningstekniska skäl

uteslutet.---Till den så konstruerade ämbetsexamen med endast fyra

akademiska betyg skulle för adjunktskompetens läggas en termins pedagogisk

fackutbildning vid lärarhögskola, och på samma sätt skulle, enligt

Sektionens mening, en ämbetsexamen med sex betyg och adjunktskompetens

reciprokt kunna utbyggas med pedagogisk fackutbildning för mellanskollärare,

så att bägge kategorierna av lärare efter komplettering ägde

befogenhet att undervisa i klasserna 3—9. Den praktiska vinsten av sådan

vidgad kompetens ligger i öppen dag, i synnerhet med tanke på de talrika

smärre centralskolorna.

Under angivna förutsättningar föreslår Sektionen sålunda, att en vid

universitetet inskriven studerande, som redovisar mellanskollärarkompetens

jämte fyra akademiska betyg, skall förklaras för filosofie magister. Någon

ytterligare utbildningsväg till realskole-(adjunkts-)kompetens i vanliga

ämnen finner Sektionen ej erforderlig.»

En av sektionens ledamöter, professor Erik Lönnroth, anmäler betänkligheter

mot sektionens förslag.

»Här uppgives i princip den utomordentligt viktiga skillnaden mellan

universitetens vetenskapliga examensutbildning och lärarhögskolornas pedagogisk-metodiska

genomgång av samtliga läroämnen för blivande klasslärare.

Skulle en universitetssektion gå med på detta, blir det avsevärt svårare

att i framtidens skoldebatt resa krav på vetenskaplig fackutbildning

vid universitet av den högre skolans lärare.

För min del kan jag icke gå med på någon form av ämbetsexamen med

mindre än sex betygsenheter; jag vill blott hänvisa till att denna examen

även är avsedd att utgöra förutsättning för licentiatstudier. Det vore en

illusion att tro, att man med de kommitterades 4-betygsexamen kunde råda

bot för lärarbristen. Däremot skulle man med detta underbud i fråga om

vetenskaplig minimikompetens för akademisk ämbetsexamen ge dem, som

vilja pressa ned kraven på vetenskaplig lärarutbildning, ett synnerligen

tacksamt argument.»

Humanistiska sektionen i Lund vill gärna medverka till utbildningsformer,

som vid sidan av mellanskollärarutbildning upptaga viss akademisk

meritering. Dock kan sektionen icke vara med om en utbildningstyp med

endast två betygsenheter efter fordringarna för ämbetsexamen, såvida

den ej brukas uteslutande för utbildning av lärare i främmande språk i

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

enhetsskolan. Under åberopande av detta yttrande tillstyrker jämväl kanslersämbetet

skolkommissionens förslag om en på mellanskollärarutbildning

grundad fortsatt utbildning, omfattande respektive 4 eller 2 betygsenhet

er.

Enhälligt avstyrka de akademiska kollegierna den av kommissionen föreslagna

lärarutbildningen för realskolstadiet under kontroll av lärarhögskolan.

Lärarrådet vid Stockholms högskola anför sålunda:

»Med utgångspunkt i sin uppfattning av den utomordentliga betydelsen

av att utbildningen av lärare på skolans högre stadier icke förlorar sin

vetenskapliga karaktär vill lärarrådet rikta uppmärksamheten på skolkommissionens

uppseendeväckande förslag, att ett med akademiskt betyg

likvärdigt vitsord, medförande viss adjunktskompetens, skall kunna utfärdas

av lärarhögskolorna. Denna tanke synes redan ur organisatoriska

synpunkter tvivelaktig. Den kan i varje fall icke rimligen genomföras utan

att garantier skapas för att lärarhögskolornas ifrågavarande betyg grunda

sig på studier och kunskaper, som motsvara vad som fordras vid universiteten

och högskolorna. Och icke minst måste förutsättas, att vederbörande

examinator besitter fullgod vetenskaplig kompetens. I fall fråga blir om

accepterande av kommissionens förslag i denna punkt kräves uppenbarligen

en ingående utredning rörande de antydda villkoren för att en dylik

viktig uppgift skall kunna läggas i lärarhögskolornas händer.»

Studenterna äro på denna punkt alldeles ense med de akademiska fäderna.

Sveriges förenade studentkårer taga bestämt avstånd från dessa

studier under lärarhögskolans kontroll:

»Det har inte påvisats några bärande orsaker till att inte denna lärarkategori

skulle kunna redovisa sina kunskaper i vanlig ordning vid universitet

eller högskola och där få dem vitsordade med gängse akademiska

betyg. Om en sådan lärare ej genomgått fullständigt gymnasium, bör

dispensvägen anlitas, sedan han styrkt motsvarande kunskaper. Det är

svårt att se vad som gör lärarhögskolorna, där ju annars ingen utbildning

i ifrågavarande läroämnen tänkes skola förekomma, skickade att kontrollera

dessa kompletterande studier.»

Enligt skolöverstyrelsens sammanfattning ha 26 av de 46 kollegier, som

yttrat sig, tillstyrkt adjunkts behörighet för mellanskollärare med en partiell

ämbetsexamen om minst 4 betyg, valda enligt skolkommissionens riktlinjer,

men endast 8 kollegier av 73 ha tillstyrkt det alternativ, vari ingår

fortbildning under lärarhögskolans kontroll. I fråga om utbildning vid universitet

med två betyg i ett skolämne äro meningarna vid de högre skolorna

tämligen jämnt delade för och emot. Denna åsiktsgruppering avspeglas

även i de yttranden, som ha avgivits av läroverkslärarnas organisationer.

Läroverkslärarnas riksförbund intager således en principiellt välvillig

ställning men reserverar sig mot kommissionens sista alternativ:

»Med tillfredsställelse noterar riksförbundet förslagets strävan att så

anordna utbildningen, att en lärare på ett lägre skolstadium jämförelsevis

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

lätt kan förvärva den ökade kompetens, som gör honom skickad för undervisning

på ett högre stadium, liksom att skapa former för en lärarkompetens,

som innesluter både läro- och övningsämnen. Av de föreslagna

vägarna till förvärvande av begränsad kompetens som realskollärare ställer

sig riksförbundet emellertid avvisande till den som innebär mellanskollärarutbildning

samt av lärarhögskolan kontrollerad utbildning i vissa ämnen.

Riksförbundet erkänner visserligen riktigheten av SK:s påpekande

av det förhållandet, att bland nu verksamma folkskollärare sådana finnas,

som genom examensmeriter utöver folkskollärarexamen och genom personliga

kvalifikationer få anses kompetenta att handha viss undervisning

på realskolestadiet, men anser, att denna fråga är av så begränsad räckvidd,

att den bör kunna lösas genom dispensförfarande.»

Folkskolans lärarorganisationer följa däremot kommissionen. Sålunda

yttrar styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund:

»Den i förslaget upptagna kombinationen av mellanskollärarutbildning

samt 4 betyg i läroämnen efter fordringarna för fil. ämbetsexamen finner

förbundsstyrelsen vara en utmärkt utbildningsväg, vilken bör ge mångsidig

pedagogisk erfarenhet. Lärare med denna form av adjunktsutbildning

kan användas som klasslärare på mellanstadiet, som ämneslärare pa

realskolstadiet eller för tjänstgöring i vissa ämnen på båda stadierna i de

fall lärartillgång och tjänstgöringsskyldighet gör en sådan anordning nödvändig,

särskilt i små enhetsskolor på landsbygden. Denna adjunktsutbildning

bör även stå öppen för lärare med folkskollärarexamen och nuvarande

studentexamen.

Kommissionens förslag beträffande adjunktsutbildning med begränsad

kompetens, omfattande mellanskollärarutbildning samt minst 2 betyg i ett

läroämne efter fordringarna för filosofie ämbetsexamen eller utbildning i

ämnet kristendomskunskap inom teologiska fakulteten, tillstyrks. Även

dessa utbildningsvägar bör stå öppna för lärare med folkskollärarexamen

och nuvarande studentexamen.

SK:s förslag om mellanskollärarutbildning jämte av lärarhögskolan kontrollerade

kunskaper i viss grupp av läroämnen tillstyrks i princip.

Denna utbildning bör stå öppen även för lärare med nuvarande folkskollärarexamen

på studentlinjen eller den fyraåriga linjen. Kurserna vid

lärarhögskolan bör så utformas att de i så stor utsträckning som möjligt

medger självstudier på hemorten och inte nödvändiggöra sammanhängande

tjänstledighet för vistelse vid lärarhögskolan under hela utbildningstiden.»

Sveriges överlärarförbund anser till och med, att villkoret om fortbildning

under kontroll av lärarhögskolan i vissa fall kan vara för strängt.

»Icke så få lärare i vår nuvarande 7- och 8-klassiga folkskola, som varit

särskilt intresserade av undervisningen i de högre klasserna (7 och 8) och

är lämpade för att ta hand om ungdom i just dessa åldrar, ha genom fortsatt

utbildning på olika sätt skaffat sig fullgoda insikter i de ämnen, vari

de undervisat, och skött både undervisningen och fostran av ungdomen

— det sista inte det minst viktiga — på ett i allo utmärkt sätt. Skolkommissionen

erkänner också riktigheten härav och menar, att det under en

övergångstid skall vara möjligt att låta lämpliga sådana lärare tjänstgöra

i realskolan. Villkoret är dock, att vederbörande vid lärarhögskola genomgår

en ''förstärkt utbildning för mellanskollärare’ eller ’en under betryggande

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1SH0. 1 sand. Nr 210,

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

former reglerad kunskapsprövning’. Vad dessa fordringar närmare innebär

och i vad mån de skulle möjliggöra att för uppgiften lämpliga mellanskollärare

finge sin tjänstgöring förlagd till realskolor, är svårt att bedöma.

Överlärarförbundet anser emellertid, att det skulle vara en avgjord förlust,

särskilt för skolans strävan att fostra de unga i en kritisk ålder, om denna

möjlighet att engagera lärare förhindrades på grund av alltför stränga formella

behörighetskrav.»

Skolkommissionens förslag om inrättande av kombinerade adjunktstjänster,

omfattande både läro- och övningsämnen, har i allmänhet endast

föranlett kortfattade uttalanden; man vill i allmänhet avvakta den ytterligare

utredning, som även skolkommissionen funnit påkallad. Av 32 kollegier,

som uttalat sig i frågan, tillstyrka 22. I övrigt ha tillstyrkande yttranden

avgivits exempelvis av humanistiska sektionen i Lund, Läroverksläramas

riksförbund, Sveriges yngre läroverkslärares förening, FredrikaBremer-Förbundet

och Svenska slöjdföreningen. Sistnämnda förening påpekar

dock i detta sammanhang, att undervisningen i konsthistoria

alltid bör bestridas av lärare med akademiskt betyg i ämnet. »Att överlåta

denna undervisning åt enbart vid teckningslärareseminarium utbildade lärare

innebär en fara för att den meddelade kunskapen blir identisk med s. k.

stilhistoria, vilket ur kulturell synpunkt verkar direkt skadligt.»

Ett par av de närmast berörda lärargrupperna ge uttryck åt sin tillfredsställelse

över den utveckling till större likställdhet mellan läro- och

övningsämnen, som genom skolkommissionens förslag ställes i utsikt. Svenska

gymnastiklärarsällskapet tillstyrker varmt, statens skolköksseminarium

likaså. Kollegiet vid sistnämnda läroanstalt anser det icke minst glädjande,

att en utredning ställts i utsikt om inordnande av en fackutbildning i huslig

ekonomi i en med filosofisk ämbetsexamen likställd examen.

Såsom skolkommissionen påpekar, har redan på 1920-talet utarbetats ett

detaljerat förslag till filosofisk ämbetsexamen med gymnastik såsom däri

ingående ämne. Under remissgången invändes bland annat, att en sådan

examen skulle bliva en alltför smal bas för fortsatta vetenskapliga studier.

Kommissionens längre syftande förslag nämnes endast i förbigående i universitetsberedningens

utlåtande om de filosofiska examina (V s. 98). Beredningen

inskränker sig till att ge tillkänna, »att den ej kan tillstyrka

tillskapandet av en examen omfattande dels vissa teoretiska ämnen, dels

vissa övningsämnen».

Skolöverstyrelsen anser i likhet med skolkommissionen, att nya vägar

måste öppnas såväl till adjunktskompetens som till partiell lärarbehörighet

för realskolestadiet. Särskilt betonar överstyrelsen värdet av en kombinerad

utbildning i läroämnen men tillägger, att överstyrelsen dock icke kan

intaga definitiv ståndpunkt i denna fråga, innan mera preciserade förslag

ha utarbetats. Mest reserverad ställer sig överstyrelsen till den sista av

kommissionen föreslagna utbildningsvägen, som utöver mellanskollärar
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

utbildning skulle omfatta fortbildning under lärarhögskolans kontroll.

Denna utbildningsgång är, säger överstyrelsen, »en nödfallsutväg, som kanske

måste tillgripas övergångsvis, om lärare med utbildning enligt någon

av de tidigare anförda vägarna icke finnas att tillgå i tillräcklig omfattning».

Överstyrelsen finner det emellertid icke självfallet, att fortbildningen

skall kontrolleras genom lärarhögskolan utan kan tänka sig andra

vägar härför. Efter en övergångstid bör denna utbildningsväg icke längre

accepteras.

Slutligen är att nämna, hurusom Allmänna adjunkts jöreningen påyrkar,

att frågan om benämningen av olika kategorier av lärare bringas till en

förnuftig lösning i samband med enhetsskolans genomförande.

»Skolkommissionen har inte gått in på titelfrågor utan använder beteckningarna

småskollärare, mellanskollärare, realskollärare och gymnasielärare,

benämningar, som är omöjliga att använda som titlar. Dessutom begagnar

kommissionen för gymnasiets huvudlärare i enlighet med nuvarande terminologi

titeln lektor och talar om adjunktskompetens utan att uttala sig

om adjunktstitelns fortlevande i den framtida skolan. För denna skola

vore det önskvärt, om en för alla lärare gemensam titel kunde skapas.

Om detta visar sig omöjligt, bör åtminstone en enhetlig titulatur fastställas

för lärarna på de olika stadierna. Adjunktsföreningen föreslår, att

frågan närmare utredes.»

Länsstyrelsen i Gävle ifrågasätter, huruvida icke hela nomenklaturen

småskollärare, mellanskollärare, realskollärare borde avskaffas till förmån

för den enhetliga benämningen folkskollärare; detta skulle givetvis icke utesluta,

att varje lärare hade specialiserad kompetens för vissa årsklasser

inom skolan.

c. Småskollärarnas vidareutbildning.

För småskollärare, som önska skaffa sig utbildning för tjänstgöring inom

mellanskolan eller på högre stadier, böra enligt skolkommissionens uppfattning

särskilda vägar öppnas.

För dem som önska kompetens för mellanstadiet skulle en ettårig utbildning

anordnas vid lärarhögskolan, innefattande dels — för dem som så

behöva — en komplettering av ämneskunskaperna, dels en pedagogisk-metodisk

utbildning för mellanskolestadiet. De som vilja gå längre och utbilda

sig för realskolestadiet kunna följa samma utbildningsvägar som mellanskollärare,

vilka kvalificera sig för realskoletjänstgöring. Kommissionen anser

det emellertid värt att överväga, huruvida icke sådana anordningar

kunna vidtagas, att småskollärare även utan omvägen över mellanskollärarutbildning

skola kunna vinna partiell kompetens för realskoleundervisning.

»Enligt kommissionens mening är det av stor betydelse, att vägen till

akademiska studier i framtiden kan öppnas för småskolans lärare, icke blott

därför att dessa därigenom bereds möjligheter att kvalificera sig för under
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

visning på högre stadier, utan även därför att de får tillfälle att bedriva

vetenskapliga studier på sitt eget arbetsområde och härigenom dels kan

göra dessa studier fruktbärande för sin undervisning i småskolan, dels kan

bli kompetenta att söka och inneha exempelvis tjänster vid lärarutbildningsanstalterna.

» (S. 381.)

Erforderliga kompletteringar av allmänbildningsgrunderna borde kunna

förläggas till de av kommissionen föreslagna gymnasierna för vuxna.

Att småskollärare, som påbörjat sitt yrkesarbete, skulle återgå till gymnasierna

för kompletterande studier, ter sig för Sveriges småskollärarinnejörbund

som ett i de flesta fall ogenomförbart projekt. Däremot bör det vara

möjligt att gå vidare efter avlagd dimissionsexamen och yrkesutbildning,

såsom det har föreslagits för mellanskolans lärare. Detta är ett av skälen,

varför förbundet bestämt påyrkat, att dimissionsexamen eller likvärdiga

kunskaper skall läggas till grund för småskollärarutbildningen.

Skolöverstyrelsen har i princip icke något att invända mot de åtgärder

för småskollärarnas vidareutbildning, som kommissionen har föreslagit. Då

förslagen icke äro närmare utformade, avstår överstyrelsen dock från en

mera ingående granskning.

d. Huvudlärarbefattningarna.

Kommissionen föreslår, att på vart och ett av skolans fyra stadier särskilda,

i högre lönegrad placerade huvudlä rarbefattningar

skola upprättas. Dessa befattningar måste få olika karaktär på de olika

stadierna.

På gymnasialstadiet skola lektorerna vara huvudlärare. Helst bör varje

läroämne vara företrätt av lektor vid de gymnasier, där ämnet i fråga studeras;

vid mindre gymnasier kan det dock inträffa, att en lektor måste

representera två läroämnen.

På realskolestadiet bör alltefter omständigheterna en huvudlärare företräda

ett läroämne eller två till tre närbesläktade ämnen.

För de större mellanskoloma tänker sig kommissionen huvudlärarbefattningar

dels i den humanistiska, dels i den matematisk-naturvetenskapliga

ämnesgruppen. Vid mindre mellanskolor och vid småskolor skulle huvudlärarbefattningen

icke vara knuten till någon viss ämnesgrupp.

»Huvudläraren skall vara skyldig att följa med den vetenskapliga, pedagogiska

och metodologiska utvecklingen i sitt ämne eller sin ämnesgrupp

samt över huvud taget den pedagogiska utvecklingen på det skolstadium

där han tjänstgör. Han skall biträda skolans chef vid skolarbetets planering

och vid behov med råd och upplysningar tillhandagå övriga lärare, i synnerhet

yngre och mindre erfarna, I hans uppgifter bör ingå att vårda

undervisningsmaterielen och att tillse, att den förnyas. Därest kommissionens

förslag om aspirantlärartjänster och förläggning av viss del av lärarutbildningen

till samverkande läroanstalter godtas, kommer huvudläraren

att få särskild betydelse för handledningen av aspiranter och lärarkandidater.

» (S. 379.)

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Formella kompetenskrav böra endast uppställas för lektoraten. För

övriga huvudlärartjänster böra kompetenskraven vara desamma som för

stadiets vanliga lärartjänster. Vid tillsättning av huvudlärartjänsterna böra

givetvis lärdomsmeriter väga tungt, men främst böra personliga och pedagogiska

kvalifikationer vara avgörande. Genom den av kommissionen

föreslagna utvidgade inspektions- och konsulentverksamheten komme möjligheterna

att rättvist och likformigt bedöma lärarskickligheten att förbättras.

Ett allmänt genomförande av huvudlärarinstitutionen komme enligt

kommissionens mening icke blott att stimulera tillströmningen till lärarbanan

utan även i övrigt att bli av stor betydelse för den svenska skolans

utveckling.

»Man torde inte kunna överskatta värdet av att vid varje icke alltför

liten skola på varje stadium finns en eller flera lärare, i vilkens skyldigheter

det uttryckligen ingår att följa med den pedagogiska utvecklingen och göra

nya idéer fruktbärande för skolans vardagsarbete. Eftersom enligt kommissionens

förslag huvudlärarna placeras i högre lönegrad, vinner man

dessutom den fördelen, att en viss motvikt skapas mot lärarnas dragning

till städer och tätorter.» (S. 379.)

Kommissionens förslag har fått åtskilliga instämmanden men också åtskillig

kritik.

Förslaget tillstyrkes exempelvis av Läroverkslärarnas riksjörbund och

av Sveriges yngre läroverkslärares förening, vilka understryka vikten av

att lärarnas avancemangsmöjligheter förbättras.

Sveriges folkskollärarinneförbund instämmer med kommissionen i att

huvudlärartjänsterna också på skolans lägre stadier skulle kunna bli en

stimulans för den pedagogiska utvecklingen och ett stöd för mindre erfarna

lärare.

»Inte minst skulle huvudlärarna ha en uppgift att fylla i skolor, dit aspiranttjänstgöring

förlägges. Beträffande tjänsternas karaktär av avancemangsposter

finner förbundet det visserligen tilltalande med en befordringsmöjlighet,

grundad på rent pedagogiska meriter, men kan å andra

sidan inte bortse från risken, att ovidkommande omständigheter skulle

spela in också vid tillsättningen av dessa tjänster och därmed äventyra den

avsedda pedagogiska vinsten. Förbundet vill därför starkt understryka

kommissionens uttalande, att ''förutsättningarna för att erhålla befattning

som huvudlärare bör vara goda personliga och pedagogiska kvalifikationer’.

Tjänsterna bör enligt förbundets mening tillsättas på vissa år. Vidare

bör skoldistrikten själva få avgöra, huruvida huvudlärartjänster skall inrättas;

dock bör vid detta avgörande liksom i fråga om personvalet hänsyn

tagas till lärarkårens önskemål.»

T något kollegieyttrande befaras, att huvudlärartjänstema skola leda till

»söndring och onödig rivalitet», men från landsbygdsläroverkens sida framhålles

å andra sidan, att huvudlärartjänsterna kunde bli ett hjälpmedel

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

för dessa skolors lärarrekrytering. Kollegiet vid samrealskolan i Rättvik

finner det ur denna synpunkt angeläget, att huvudlärarbefattningar inrättas

vid varje skola och på varje stadium.

»Det är nämligen obestridligt, att, om lärar brist uppstår, det är viktigare,

att en mindre skola får en kompetent huvudlärare i varje ämne

eller grupp av ämnen, än att all undervisning vid ett större läroverk bestrides

av välmeriterade lärare. Viss undervisning vid ett läroverk är ju av

den art, att den kan anförtros även åt mindre väl utbildade lärare, medan

det — vid varje, även mindre läroverk — finns viss undervisning, som

endast i undantagsfall bör få överlämnas till sådana lärare.»

Statskontoret anser, att alla lärare i ungefär lika grad böra ha skyldighet

att »följa med den vetenskapliga, pedagogiska och metodologiska utvecklingen

i sitt ämne», varför denna uppgift icke kan motivera en högre löneställning

för huvudläraren. »Icke heller de mera praktiskt betonade arbetsuppgifterna

som biträde åt rektor eller som rådgivare och handledare för

yngre och mera oerfarna lärare torde böra kompenseras genom högre lön

utan i stället genom erforderliga lättnader i undervisningsskyldigheten i

form av ett något reducerat timantal.»

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund erkänner, att huvudlärarsystemet

kan ha en uppgift att fylla i skolor med ämneslärarsystem men finner

motiveringen ohållbar, om den tillämpas på skolor med klasslärarsystem.

»Klasslärarna på mellanstadiet har i regel samma utbildning och ska

självständigt och på eget ansvar handha undervisningen i som regel samtliga

ämnen. En huvudlärare-klasslärare torde inte i samtliga skolämnen

kunna verka som pedagogisk ledare eller rådgivare. Att förordna ämnesspecialister

som huvudlärare synes inte lämpligt och är i mindre skoldistrikt

för övrigt inte möjligt. Normer för meritvärdering av pedagogisk

skicklighet och förmåga att handleda kolleger torde vara svåra att åstadkomma,

och tillsättningen av huvudlärare kan därför befaras bli godtycklig.

Anordnande av fortbildningskurser och instruktioner, liksom konferenser

mellan klasslärarna vid en skola eller i ett skoldistrikt torde bättre än

huvudlärarbefattningar främja syftet med huvudlärarinstitutionen.»

Förbundsstyrelsen avstyrker därför inrättandet av huvudlärartjänster

för klasslärare.

Skolöverstyrelsen kommer icke mindre bestämt till ett negativt resultat.

»Tvivelsutan skulle det vara tilltalande, om möjlighet funnes att honorera

en särskilt förtjänt lärare vid en skola, om han utan att vara skolchef

satt sin prägel på det pedagogiska arbetet vid skolan. Om det däremot med

nödvändighet skall finnas ett visst antal huvudlärare vid varje skola, torde

den goda avsikten i stor utsträckning förfelas.---I själva verket torde

det vara en psykologisk felkonstruktion att för en viss grupp av lärare uttryckligen

föreskriva skyldighet att följa med den pedagogiska utvecklingen.

Enligt överstyrelsens förmenande bör det ingå i varje lärares självklara

åligganden att tillgodogöra sig den pedagogiska utvecklingen. Om ansvaret

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

därför lägges på vissa lärare, blir följden lätt den, att Övriga lärare anse

sig dispenserade därifrån. Resonemang sådana som Det skall Karlsson

göra; han har betalt för det’ böra icke uppmuntras. Särskilt mom mindre

skolenheter torde också, såsom av något kollegium framhållits, allehanda

irritationer och onödig rivalitet kunna uppkomma till följd av att vissalärare

skola få högre avlönade tjänster. Man kan icke heller vara saker pa

att det alltid blir de mest förtjänta pedagogerna vid en skola, som komma

att uppehålla huvudlärartjänsterna. Sedan en sådan tjänst, ofta nog utan

större konkurrens, tillsatts vid en mindre skola, kan en ung, pedagogiskt

intresserad lärare komma till skolan och i realiteten bli huvudlärare, medan

en annan är det till namnet och uppbär inkomsten. Det måste också tangera

m-änsen till parodi på huvudlärarinstitutionen, om nära nog alla lärarna

vid en skola äro huvudlärare. Så blir enligt SK:s förslag förhållandet vid de

mindre realskolorna. En realskola med 6 undervisningsavdelnmgar torde

komma att få högst fem ordinarie lärare förutom rektor, och av dessa högst

fem lärare skulle fyra vara huvudlärare. Med hänsyn till ovan anförda synpunkter

måste överstyrelsen avråda från att huvudlärartjänster inrättas

på det sätt, som SK föreslagit.» (S. 107—108.)

e. Rektorsbefattningarna.

Vid tillsättningen av rektorstjänster böra de personliga kvalifikationerna

vara utslagsgivande, framhåller skolkommissionen. Behörighet att söka och

inneha befattning som chef för en skola bör tillkomma varje lärare, som är

behörig att söka och inneha ordinarie lärarbefattning vid skolan och som

äger kompetens att undervisa på skolans högsta stadium; chefsposterna böra

sålunda icke vara bundna vid bestämda lärdomsmeriter. »Detta innebär

t. ex., att en mellanskollärare, som har kompetens att undervisa på realskolestadiet,

skulle kunna förordnas som rektor vid en nioårig skola, även

om han inte avlagt fullständig ämbetsexamen, samt att en gymnasielärare

skulle kunna förordnas som rektor vid ett gymnasium, även om han inte är

lektorskompetent.»

Kommissionen anser det vara en brist i den nuvarande lärarutbildningen,

att det icke ingår någon utbildning för administrativa eller pedagogiskt

ledande poster inom skolväsendet. En pa folkskollärarkarens initiativ tillkommen

kurs i skoladministration, närmast avsedd för överlärare, har

gjort god nytta. Kommissionen finner det angeläget, att i samband med

omgestaltningen av lärarutbildningen även en kurs ordnas för lärare, som

aspirera på ledande poster inom skolväsendet.

Jämväl skolöverstyrelsen finner det önskvärt, att kurser i skoladministration

anordnas.

»Det bör dock redan från början påpekas, att genomgången av en sådan

kurs icke får tillmätas avgörande betydelse vid t. ex. tillsättning av rektorsbefattningar.

En rektorsbefattning bör nämligen icke i första hand få bli

en administrativ post. Av särskilt värde torde kurser av det ifrågasatta

slaget bli för rektorernas sekreterare, och överstyrelsen har redan i sitt

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.

yttrande den 13 februari 1948 rörande organisation av arbetet på rektorsexpeditionerna

vid de allmänna läroverken med flera läroanstalter tillstyrkt,

att kurser anordnas för sekreterare och motsvarande biträdespersonal ävensom

att en handbok för sekreterare utarbetas och utgives på statens bekostnad.

Givetvis böra sådana kurser vara öppna för utnämnda rektorer

liksom för lärare, som av vederbörande rektorer anses lämpliga för sekreteraresysslan.

» (S. 108.)

Överstyrelsen finner det emellertid mindre välbetänkt att anknyta kurser

av detta slag till lärarhögskolorna. »Lämpligare torde vara, att de anordnas

av skolöverstyrelsen. Över huvud taget är behovet av sådana kurser alldeles

oberoende av lärarutbildningens omläggning.»

Delade meningar råda bland lärarorganisationerna i fråga om kompetenskraven

för rektorstjänsterna. Medan Allmänna adjunktsföreningen varmt

tillstyrker förslaget, att gymnasielärare utan rektorskompetens skall kunna

inneha rektorstjänst vid gymnasium, yttrar Lektorernas förening:

SK har föreslagit möjligheter till vidare utbildning och därav följande

befordran för alla lärare utom för lektorerna. Både konsekvens och rättvisa

kräva, att även lektorerna erhålla befordringsmöjligheter. I stället minskas

enligt SK:s förslag utsikterna för dessa, då de enda befattningar, till vilka

lektorer skulle kunna avancera: huvudlärartjänster i högre lönegrad, rektorat

vid högre allmänt läroverk och de helt nya lärartjänsterna vid de

föreslagna lärarhögskolorna, skola stå öppna även för lärare utan lektorskompetens.

LF anser, att som regel lektorskompetent lärare bör äga företräde

vid tillsättandet av dessa befattningar.»

Lärarrådet vid Göteborgs högskola delar lektorernas mening. »För att

en rektor skall kunna upprätthålla sin auktoritet och vara gymnasiets

högste pedagogiske ledare, är det efter lärarrådets mening ofrånkomligt,

att han äger samma vetenskapliga kompetens som huvudlärarna. Rektoraten

böra icke bli ett mal för skolpolitiker och pedagogiska karriärister.»

Sveriges överlärarförbund och Sveriges folkskollärarförbund opponera

åter mot kommissionens krav, att rektor vid enhetsskola skall äga kompepetens

att undervisapa skolans högsta stadium. En ämneslärare med enbart

adjunktsutbildning har icke kompetens att undervisa som klasslärare. »Med

samma skäl skulle kunna hävdas, att rektor och skolchef vid enhetsskola

bör äga kompetens att undervisa på skolans lägsta stadium», invänder

överlärarförbundet. Styrelsen för folkskollärarförbundet föreslår ett system,

avsett att tillgodose kravet på sakkunnig ledning av enhetsskolan med hänsyn

till de olika skolstadiernas pedagogiska egenart:

»Om enhetsskolans rektor ska äga erforderlig pedagogisk och administrativ

erfarenhet och sakkunskap för att handha ledningen av en enhetsskola, omfattande

klasserna 1—9, bör han ha såväl klasslärarutbildning för mellanmanet

som adjunktsutbildning för realskolan. Rektor med enbart adjunktsutbildnmg

eller enbart klasslärarutbildning synes inte kunna ensam handha

de pedagogiska uppgifter som ankommer på rektor. I de fall rektor har

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

endast adjunktsutbildning bör därför närmast under honom förordnas en

särskild studierektor (biträdande rektor) med mellanskollärarutbildning för

klasstadiet 1—6.

Lärare med enbart klasslärarutbildning för mellanskolan, vilken har stora

pedagogiska och administrativa meriter, bör även kunna förordnas som

rektor för enhetsskola. I sådana fall bör särskild studierektor med adjunktskompetens

förordnas för realskolstadiet.

I större skoldistrikt synes det lämpligt att sammanföra klasserna 1—6

till en skolenhet med klasslärare som rektor och realskolstadiet klasserna

7—9 till en särskild skolenhet med realskollärare som rektor.

I mycket stora skoldistrikt kan det måhända även vara lämpligt med

särskild studierektor för småskolstadiet.

Vid inrättande av enhetsskola inom skoldistrikt som förutom överlärare

vid folkskolan har rektor vid realskola (kommunal mellanskola) inom distriktet

bör antingen överläraren eller rektorn förordnas till rektor vid

enhetsskolan, i förra fallet med rektorn vid realskolan som studierektor för

realskolstadiet, i senare fallet med överläraren som studierektor för klassstadiet

1—6.

Rektor för gymnasium bör inte samtidigt vara rektor för enhetsskola.»

Det kan måhända göras gällande, att skolkommissionens förslag i dess

helhet även skulle ha vissa mindre lyckliga konsekvenser. Skolöverstyrelsen

fäster uppmärksamheten på denna sida av saken.

»Varje lärarkategori förlorar ... en del av sin begåvningselit, utan att

förlusten kanske helt täckes av tillskotten från andra kategorier. För småskollärarinnornas

vidkommande finnes för övrigt ingen kategori i lägre

löneställning att hämta något tillskott från. Den alltid bekymmersamma

lärarrekryteringen till de små skolorna på mera avsides belägna orter kommer

måhända att bli lidande därpå. Det bör också hållas i minnet, att förutsättningarna

för befordran icke kunna vara desamma på lärarbanan som

på flertalet andra levnadsbanor. Undervisning på ett högre skolstadium förutsätter

kunskaper, som icke kunna förvärvas blott genom arbetsrutin

under växande ansvar. Paralleller med t.ex.förvaltningslivet bli missvisande

även på det sättet, att en högre tjänst där i princip ställer större krav på

sin innehavare än en lägre. I skollivet däremot är det lika viktigt på ett

lägre som på ett högre stadium att ha dugande och i begåvningshänseende

välrustade lärare.» (S. 106.)

Överstyrelsen finner emellertid, att smidigare övergångsmöjligheter från

den ena lärarkategorien till den andra måste tillföra undervisningsväsendet

så stora fördelar, att ämbetsverket icke tvekar att ansluta sig till kommissionens

förslag.

Trots enstaka invändningar mot ett och annat av skolkommissionens

förslag bestyrka remissyttrandena otvivelaktigt riktigheten av skolkommissionens

utgångspunkt, att ett befordringssystem, inom vilket den personliga

dugligheten och de personliga fortbildningssträvandena bättre tillvaratagas

än som nu är möjligt, måste betyda en uppmuntran i arbetet

för lärarna och bör kunna bidraga till att göra lärarbanan mera lockande

för ungdomen.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

f. Departementschefen.

Tendensen i den rad av förslag, för vilka jag just redogjort, kan sägas

vara att stimulera lärarna i det dagliga arbetet, vidmakthålla deras håg

för fortsatta studier och öka deras möjligheter att slå sig fram till en plats

i skolväsendet, där deras kvalifikationer till fullo utnyttjas.

Jag är ense med skolkommissionen om att detta fordrar större elasticitet

i lärarnas tjänstgörings- och anställningsförhållanden, än den nuvarande

organisationen medger. En viss smidighet i systemet är också önskvärd

från rent praktiska utgångspunkter. I synnerhet när nativitetskurvan löper

ned och upp, som den gjort under de senaste årtiondena, är det angeläget,

att lärarkårerna icke för starkt fastlänkas vid oföränderliga tjänstgöringsområden.

Man måste kunna vid behov låta lärare, som i första hand utbildats

för ett visst skolstadium, rycka upp på det närmast högre, och detta

underlättas i hög grad, om ett icke alltför litet antal lärare lagt sina studier

och sin fortbildning med tanke på en sådan möjlighet.

Vissa av kommissionens förslag utgå från organisatoriska förutsättningar,

som ännu icke äro för handen, eller förutsätta mera tidsödande utredningar;

andra äro enligt min mening av den art, att de omedelbart böra föras vidare

och snarast möjligt läggas till grund för praktiska åtgärder.

När kommissionen framkastar tanken, att mellanskollärare i vissa fall

skola kunna förvärva behörighet för undervisning på realskolestadiet genom

en av lärarhögskolan kontrollerad fortbildning och speciellt att kompetens

för undervisning i samhällslära på detta stadium skall kunna vinnas genom

deltagande i en tilläggskurs i ämnet vid lärarhögskolan, är det tydligen

fråga om förslag, som för sitt förverkligande fordra, att lärarhögskolorna

trätt i funktion, och som icke kunna slutligt bedömas, förrän fullständig

utredning föreligger om dessas organisation. Huruvida lärarhögskolorna

kunna bli i stånd att genom en ettårig utbildning meddela småskollärare

kompetens för tjänstgöring på mellanskolestadiet, är också ovisst, så länge

förbildningskraven för de blivande småskollärama måste hållas lägre än

kommissionen tänkt sig; spörsmålet bör upptagas till förnyat övervägande i

samband med den pågående detaljutredningen om lärarhögskolorna. Jag

vill för närvarande blott anmärka, att frågan om vidareutbildning för småskollärare

i en eller annan form om några år torde komma att få starkt

ökad aktualitet, när de stora årskullarna i den tidigare skolåldern draga

vidare till enhetsskolans högre klasser och barnantalet på småskolestadiet

börjar sjunka.

Mot skolkommissionens förslag att inrätta särskilda huvudlärarbefattningar

på alla skolstadier ha åtskilliga erinringar gjorts under remissgången.

Skolöverstyrelsen, som anser att det mesta av vad skolkommissionen velat

vinna genom inrättande av huvudlärartjänster skulle säkrare och mera frik
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr ?A9.

tionsfritt kunna uppnås genom en anordning med särskilt utsedda handledare

för läraraspiranterna under praktikåret, har sålunda avrått från att

huvudlärartjänster inrättas på det sätt, som skolkommissionen föreslagit.

Med hänsyn till de framställda erinringarna anser jag mig icke böra förorda

nu ifrågavarande förslag.

Omedelbar aktualitet ha åter de förslag, som avse att råda bot för lärarbristen

på realskolestadiet genom att möjliggöra påbyggnader med akademiska

studier av folkskollärarexamen respektive den föreslagna mellanskollärarutbildningen.

Studierna skulle alltefter sin omfattning antingen kunna

sikta på full adjunkt skompetens eller åsyfta behörighet för en mera begränsad

undervisning på realskolestadiet. Utformningen av den särskilda prövning

vid universitet eller högskola, som för ändamålet blir erforderlig, torde

böra ske under beaktande av såväl akademiska som skolsynpunkter. Vid

den utredning, som på grund härav skyndsamt bör komma till stand, bör

även undersökas, huruvida i något fall, där studentkunskaper i latin nu

äro föreskrivna, studierna kunna givas en sådan läggning, att ett ur skolsvnpunkt

användbart resultat uppnås, utan att förstudierna i latin föras

fram till nuvarande studentexamensnivå. Eventuellt erforderlig metodisk

vidareutbildning för de lärare, som övergå till undervisning på realskolestadiet,

torde framdeles kunna ordnas vid lärarhögskolorna eller på annat

sätt.

Den mera komplicerade och säkerligen också mera svårlösta frågan om

kombinerad utbildning i läro- och övningsämnen för lärare vid högre skolor

bör jämväl under de närmaste åren upptagas till utredning och grundligt

övervägande.

Skolkommissionen föreslår vidare inrättandet av en grupp nya gymnasielärartjänster

vid sidan av de nuvarande lektorstjänsterna. Arbetet vid de

allmänna läroverken utmärkes otvivelaktigt av en differentiering, som icke

kommer till uttryck i det nuvarande systemet av lärartjänster. Jag har blivit

övertygad om att det med hänsyn till de föreliggande arbetsuppgifternas

art och det med dem förknippade ansvaret är önskvärt med en längre gående

differentiering av lärartjänsterna, och jag har intet emot att till detta

skäl ytterligare lägga vad kommissionen anfört om värdet av att även på

lärarbanan befordringsmöjligheter skapas, som kunna göra banan mera

lockande för framåtsträvande ungdom. Den närmare prövningen av lämpligheten

av sådana åtgärder bör dock anstå i avvaktan på vederbörande

löneinstansers bedömning av tjänsternas lönegradsplacering. Jag har emellertid

för avsikt att under årets lopp föranstalta om erforderlig ytterligare utredning

även i denna fråga. Därvid böra jämväl upptagas vissa frågor rörande

särskilda ersättningar, exempelvis vid provårsläroverken. Jämväl den av

skolkommissionen väckta frågan om behörighetsvillkoren för rektorsbefattningar,

vilken åtminstone i vad avser de högre allmänna läroverken torde

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.

sta i visst samband med frågan om lärarkompetens och lärarkategorier för

gymnasialstadiet, hör närmast hemma i detta sammanhang.

Frågan om särskild utbildning för skolans administrativa poster har berörts

även i den år 1947 avslutade utredningen angående omorganisation

av arbetet på de statliga läroverkens rektorsexpeditioner och torde böra

upptagas till slutlig prövning, när de finansiella förhållandena det medgiva.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

125

7. Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att godkänna följande riktlinjer för ordnandet

av vissa lärargruppers egentliga yrkesutbildning:

1. I den ordning och till det antal, som framdeles bestämmes,

skola lärarutbildningsanstalter av ny typ inrättas,

avsedda att meddela egentlig yrkesutbildning för ämneslärare,

mellanskollärare och eventuellt småskollärare ävensom,

i den mån sådant i vederbörlig ordning bestämmes, för

olika grupper av speciallärare.

2. Den egentliga yrkesutbildningen för ämneslärare,

mellanskollärare och småskollärare skall från tidpunkt, som

senare bestämmes, omfatta dels utbildning vid lärarutbildningsanstalt,

dels viss aspiranttjänstgöring.

3. Utbildningen av mellanskollärare skall vara grundad

på ett kunskapsmått, i huvudsak motsvarande gymnasiekurs.

4. Den egentliga yrkesutbildningen för småskollärare

skall från tidpunkt, som senare bestämmes, tills vidare

vara grundad på en ettårig allmänbildande kurs, baserad

på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande realexamen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Inga Bäcklin.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sill.

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1

1. Inledning ........................................................ 2

2. Den nuvarande lärarutbildningen .................................. 5

a. De högre skolorna ............................................. 5

Ämneslärarnas teoretiska utbildning ............................. 5

Ämneslärarnas praktiska utbildning .............................. 8

övningslärarnas utbildning...................................... 10

b. Folkskolorna .................................................. 12

Folkskollärarnas utbildning ................... 12

Småskollärarinnornas utbildning ................................. 17

3. Allmänna synpunkter på lärarutbildningen.......................... 20

a. Skolkommissionen och lärarutbildningen.......................... 20

b. Departementschefen ........................................... 25

4. Läraraspiranternas ämnesstudier ................................... 27

a. Den akademiska utbildningen för ämneslärare.................... 27

Filosofisk ämbetsexamen ....................................... 27

De högre filosofiska studierna och lektorskompetensen ............ 38

Kristendomslärarnas utbildning ................................. 46

b. Klasslärarnas ämnesstudier ..................................... 50

c. Departementschefen ........................................... 59

5. Den egentliga yrkesutbildningen ................................... 62

a. Lärarhögskolornas storlek och förläggning ........................ 63

b. Lärarhögskolornas organisation.................................. 65

c. Utbildningen vid lärarhögskolorna............................... 67

Gemensamma drag i lärargruppernas utbildning .................. 67

Klasslärarutbildningen vid lärarhögskolorna ...................... 68

Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolorna.................... 72

Speciallärarnas utbildning ...................................... 76

Lärarhögskolorna och lärarnas fortsatta utbildning................ 77

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 819. 127

Sid.

d. Yttranden rörande lärarhögskolorna och lärarnas egentliga yrkesutbildning

...................................................... 78

Lärarhögskolornas organisation .................................. 78

Aspirantårets organisation ...................................... 90

Speciallärarnas utbildning m. ................................... 97

e. Departementschefen ........................................... 98

6. Lärartjänsterna och lärarnas fortbildning............................ 103

a. Gymnasiets lärarfråga .......................................... 104

b. Realskolestadiets lärarfråga och mellanskollärarnas fortbildning .... 107

c. Småskollärarnas vidareutbildning................................ 115

d. Huvudlärarbefattningarna ...................................... 116

e. Rektorsbefattningarna ......................................... 119

f. Departementschefen ........................................... 122

7. Hemställan ................. 125

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:404 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation jämte i ämnet väckt a1 i texten
  2. SärU 1950:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående riktlinjer för lärarutbildningens ordnande jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten