Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tillfälligt bgggnadsförbud inom vissa strandområden

1950-03-31 · 106 sidor, varav 104 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 104 av 106 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:223, Med förslag till lag om tillfälligt bgggnadsförbud inom vissa strandområden

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223

1

Nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tillfälligt bgggnadsförbud inom vissa strandområden;

given Stockholms slott den 31 mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa

strandområden.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv

vid havet, insjöar och vattendrag föreslås i propositionen, att länsstyrelse

skall äga förordna, att inom visst strandområde byggnad icke må uppföras

utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande skall avse mark och vattenområde

inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från

nämnda linje vid normalt medelvattenstånd.

Förslaget är av provisorisk karaktär och lagen avses skola gälla allenast

till och med den 31 december 1952.

1 lliltang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 223.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluflsliv

vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att

inom visst strandområde byggnad icke må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Förordnande enligt första stycket skall avse mark och vattenområde inom

det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje

vid normalt medelvattenstånd. Området skall å karta eller annorledes till

sina gränser tydligt angivas.

Vad i första stycket stadgats skall icke gälla beträffande område som ingår

i fastställd stadsplan eller byggnadsplan, ej heller beträffande område som

ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats

för området. Byggnadsförbud som meddelats med stöd av denna lag

skall icke utgöra hinder för uppförande av byggnad som erfordras för försvarets,

jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller den allmänna samfärdselns

behov.

2 §•

När beslut om byggnadsförbud meddelats, åligger det länsstyrelsen att, utöver

den underrättelse till markägarna som skall ske enligt allmänna bestämmelser,

kungöra beslutet i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden

för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.

3 §•

Talan mot länsstyrelses beslut om byggnadsförbud så ock mot beslut rörande

tillstånd att utan hinder därav uppföra byggnad föres hos Konungen

genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut.

Beslut om byggnadsförbud skall lända till efterrättelse utan hinder av

förd klagan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 223.

3

4 §•

Uppför någon byggnad i strid mot förbud som meddelats jämlikt denna

lag, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,

må till fängelse i högst sex månader dömas.

Böter tillfalla kronan.

5 §•

I fall som avses i 4 § äger överexekutor meddela handräckning till rättelse

i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare,

byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör. År ansökan gjord av allmän åklagare

och begär utmätningsman att kostnad för förrättning skall förskjutas,

må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser som

äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller

till och med den 31 december 1952.

Beslut om byggnadsförbud, som meddelats jämlikt denna lag, skall ej gälla

längre än lagen äger giltighet.

Vad i 4 § stadgas skall lända till efterrättelse jämväl sedan lagen i övrigt

upphört att gälla, såvitt fråga är om överträdelse som begåtts under lagens

giltighetstid.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 111mars 1950.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne, Andersson,

Lingman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om provisorisk

lagstiftning angående byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Föredraganden anför följande.

Under hösten 1949 utarbetades inom justitiedepartementet en i december

samma år dagtecknad promemoria med förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud

inom vissa strandområden. Yttranden över promemorian ha

efter remiss avgivits av överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,

lantmäteristyrelsen, byggnadsstyrelsen, fastighetsbildningssakkunniga, ägodelningsdomarna

i Uppsala läns södra, Östra och Medelsta samt Villands

domsagor, svenska landskommunernas förbund, landsorganisationen i Sverige,

riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges

lantmätareförening, Sveriges lantbruksförbund och samfundet för

hembygdsvård.

Länsstyrelserna ha bifogat yttranden från överlantmätarna och länsarkitekterna.

Vid landsorganisationens yttrande har fogats ett yttrande av

svenska byggnadsarbetareförbundet.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan till behandling.

Departementspromemorian.

Inledning.

I promemorian anföres till en början, att frågan om en laglig

reglering av strandbebyggelsen i vårt land varit aktuell sedan

åtskilliga år tillbaka. Debatten i ämnet hade främst föranletts därav,

att villa- och sportstugebebyggelsen mångenstädes hotat att från våra havsoch

insjöstränder utestänga ej blott den icke jordägande befolkningen utan

över huvud taget alla dem som icke ägde del i stranden. Redan i en motion

till 1936 års riksdag (II: 165) hade sålunda framhållits, att förmögna stads
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

5

bor lade beslag på så gott som alla natursköna områden, som gränsade intill

hav, sjöar och vattendrag. Miltals från staden hade på detta sätt -— enligt

vad motionärerna anfört — strandområdena blivit förvandlade till tomter

och parker i enskild ägo, vilket medfört att hundratusentals människor

berövats möjligheter till friluftsbad och friluftsliv inom rimligt avstånd från

sin bostadsort.

Beträffande frågans tidigare behandling anföres i promemorian:
I

anledning av nyssnämnda motion beslöt riksdagen skrivelse till Kungl.

Maj:t (den 23 maj 1936, nr 246) med anhållan om utredning och förslag,

syftande till att åt den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga

möjligheterna att kunna idka friluftsliv, varvid jordägarnas och lantbefolkningens

i övrigt berättigade intressen borde ägnas särskilt beaktande.

I niaj 1937 erhöll chefen för socialdepartementet bemyndigande att tillkalla

sakkunniga för den av 1936 års riksdag sålunda begärda utredningen.

I direktiven för de sakkunniga (fritidsutredningen) framhölls bland annat,

att en betydelsefull del av det föreliggande problemkomplexet avsåge frågan

om bebyggelsen i de områden, som vore lämpade för uppehåll under fritiden.

I skrivelse den 28 november 1938 till chefen för socialdepartementet anförde

fritidsutredningen, att den under sin verksamhet mycket snart kommit

till klarhet om att för tryggandet av befolkningens behov av rekreation

frågan om tillgången på härför lämpliga marker vore det primära, varvid

bevarandet av stranden som det främsta av våra rekreationsområden vore av

särskilt brådskande natur och påkallade omedelbara åtgärder. Utredningen

hade därför ansett sig böra i första hand inrikta sitt utredningsarbete på

detta sistnämnda spörsmål. Vid skrivelsen var fogat betänkande med förslag

angående reglering av strandbebyggelsen in. in. (SOU 1938:45). Det

centrala avsnittet i detta betänkande utgjordes av ett förslag till lag med

vissa bestämmelser angående bebyggelse in. in. vid rikets stränder (strandlag)-
Beträffande

innehållet i detta förslag lämnas i promemorian följande sammanfattande

redogörelse:

Lagen skulle äga tillämpning å strandområdena vid saltsjön samt sjöarna

Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren, men Konungen skulle äga

förordna att lagen skulle äga tillämpning även för strandområde dels vid

annan insjö och dels vid rinnande vatten. Med strandområde skulle förstås

mark samt vattenområden inom ett avstånd av 500 meter från strandlinjen

vid normalt högvatten. Vissa strandområden skulle dock vara undantagna

från lagens tillämpning, nämligen sådana som ingingo i fastställd stadsplan,

stomplan eller byggnadsplan eller godkänd avstyckningsplan. Inom

strandområde där lagen var avsedd att äga tillämpning skulle särskilda

byggnadsminnen fastställas enligt bestämmelserna i lagen, och endast inom

sådana områden skulle få uppföras byggnad eller verkställas avstyckning

av lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella

anläggningar eller i annat liknande syfte. Vad sålunda föreskrivits

skulle dock icke gälla byggnad, som erfordrades för rikets försvar eller

för jordbrukets, skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns

behov, ej heller avstyckning av område som var bebyggt vid lagens

ikraftträdande. Såsom fastställt byggnadsområde skulle automatiskt

anses fastighet med en areal icke överstigande 1 000 kvadratmeter, varå

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

byggnad fanns uppförd eller var under uppförande då lagen trädde i kraft.

I övrigt skulle emellertid Konungens befallningshavande, efter ansökan av

markägare, från fall till fall fastställa huru stor del av markägarens inom

strandområdet belägna fasta egendom som skulle vara att anse såsom byggnadsområde.

Vid denna prövning skulle i princip iakttagas att ett efter landskapets

beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden anpassat bälte

av lämplig bredd intill strandlinjen lämnades fritt från bebyggelse samt att

icke heller i övrigt såsom byggnadsområde avsattes mark, vars bebyggande

kunde väntas skada strandens natur och egenart eller medföra ett utnyttjande

av strandområdet, som eljest vore ur allmänna synpunkter olämpligt.

Meningen var, att den föreslagna regleringen skulle genomföras utan ersättning

till markägarna. På grund härav föreslogs att avgränsningen mellan

mark som finge bebyggas och annan mark skulle avpassas så, att markägarens

möjligheter att utnyttja sin egendom icke komme att stå i uppenbart

missförhållande till dess värde. Sådant missförhållande skulle enligt

förslaget icke anses föreligga, om byggnadsområde omfattade 70 procent

eller mera av markägarens inom strandområdet belägna, för bebyggande

användbara mark.

I sin motivering till strandlagsförslaget underströk fritidsutredningen, att

det icke var meningen att de områden som ej skulle få bebyggas därmed

skulle anses såsom i något avseende avsatta för allmänna ändamål. Några

bestämmelser om ökad rätt för allmänheten att färdas över eller vistas på

dessa områden föreslogos därför icke heller. Under åberopande av den rätt

att beträda och vistas å annans mark av visst slag som enligt allmänna

rättsgrundsatser ansåges tillkomma allmänheten, föreslog däremot utredningen

vissa inskränkningar i rätten att hålla stängsel inom strandområden.

Till stöd för sitt förslag i denna del åberopade utredningen, att ändamålet

med de föreslagna begränsningarna i rätten att bebygga strandområdena

delvis skulle förfelas, om markägarna eller deras rättsinnehavare ägde oinskränkt

rätt att inhägna nämnda områden.

Rörande remissbehandlingen av strandlagsförslaget anföres i promemorian:
I

det stora flertalet remissyttranden över strandlagsförslaget uttalades, att

syftet med den ifrågasatta lagstiftningen vore gott. Att en laglig reglering

av strandbebyggelsen vore behövlig, vitsordades alltså. Emellertid framfördes

i flera yttranden olika anmärkningar mot utformningen av förslaget.

Sålunda anfördes bland annat, att frågan om rätten att beträda annans

mark — varmed även sammanhängde rätt att bada, tälta, göra upp eld

o. s. v. -— vore av grundläggande betydelse för de av fritidsutredningen

behandlade spörsmålen, varför i första hand nämnda fråga borde ha blivit

grundligt utredd, att bestämmelser i ämnet icke behövde ha den omfattning

som avsåges i strandlagsförslaget, att intrång genom de föreslagna

stadgandena komme att göras i jordägarnas näringsdrift, bland annat beträffande

fisket, att förslaget innebure ett faktiskt ianspråktagande av mark

på fastighetsägarens bekostnad utan skäligt vederlag samt att jordägarna

genom de föreslagna bestämmelserna, utan att så kunde anses vara nödvändigt,

skulle förorsakas avsevärda kostnader.

Fritidsutredningens förslag till strandlag ledde icke till någon lagstift
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 223.

7

Möjligheterna enligt gällande lagstiftning att hindra ett ur allmänna

synpunkter icke önskvärt utnyttjande av strandområdena.

Sedan fritidsutredningen framlade sitt förslag angående reglering av

strandbebyggelsen in. in., har — heter det i promemorian — en ny byggnadslagstiftning

genomförts samt jorddelnings- och fastighetsbildningslagarnas

avstyckningsregler ändrats. I anledning härav uppställde sig till en

början frågan, vilka möjligheter att hindra ett ur allmänna synpunkter icke

önskvärt utnyttjande av strandområdena som nu gällande byggnads- och

jorddelningslagstiftning erbjöde. Härom anföres:

Vad då först byggnadslagstiftningen beträffar är att märka, att själva

byggnadslagen (BL) icke innehåller någon bestämmelse som uttryckligen

avser att skydda just strandområdena. Den enda regel i hela byggnadslagstiftningen

som tager direkt sikte på dylika områden torde vara 157 § andra

stycket 7) byggnadsstadgan (BS), vari föreskrives att vid uppgörande av

regionplan särskilt bör tillses att strandområden såvitt möjligt skyddas

och bevaras mot olämplig användning.1

Trots att byggnadslagen alltså icke innehåller några specialstadganden i

ämnet, erbjuder den dock vissa möjligheter att hindra en icke önskvärd

strandbebyggelse. Dessa möjligheter te sig jämförelsevis betryggande för de

fall då den tilltänkta bebyggelsen skulle få karaktär av tätbebyggelse. Enligt

5 § andra stycket BL gäller nämligen, att mark icke må användas

till tätbebyggelse med mindre den vid planläggning enligt byggnadslagen

prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Frågan huruvida

visst område överhuvud må tagas i anspråk för tätbebyggelse avses i

första hand skola prövas i samband med översiktlig planläggning, alltså

vid upprättande av region- eller generalplan. Där sådan plan icke upprättats,

skall frågan avgöras i samband med detaljplanläggning. Stadsplan eller

byggnadsplan får sålunda icke fastställas för område, som från allmän synpunkt

icke är lämpat för tätbebyggelse,1 2 3 och vid uppgörande av sådan plan

skall enligt 26 § första stycket punkt 17 och 117 § andra stycket BS bland

annat beaktas att platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna

naturförhållanden äro särskilt tilltalande, så långt möjligt skyddas

och bevaras samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas. Vidare innehåller

byggnadslagstiftningen ett helt nätverk av regler, som syftar till att

hindra att tätbebyggelse kommer till stånd inom område för vilket detaljplan

ännu icke fastställts.1 Dessa regler kompletteras av ett stadgande i 19

kap. jorddelningslagen, närmare bestämt 13 § 4 mom. sista punkten, enligt

vilket vederbörande förrättningslantmätare är skyldig att vilandeförklara

avstyckningsförrättning samt att till överlantmätaren för vidare rapport till

länsstyrelsen anmäla förrättningen i sådana fall då han finner att avstyckning

icke bör äga rum utan att fråga om upprättande av stadsplan eller

byggnadsplan eller om ändring av sådan plan blivit prövad.

Genom den nya byggnadslagstiftningen hade alltså — anföres vidare i

promemorian — det allmänna fått möjlighet att bestämma var tätbebyggelse

finge uppkomma. Någon mot 5 § andra stycket BL svarande allmän

1 Rörande den praktiska betydelsen av denna föreskrift må hänvisas till SOU 1945: 15 s. 558.

- Se vidare Bexelius-Nonlenstam-Aurén, Byggnadslagstiftningen, s. Hd.

3 Av särskilt intresse för strandbebyggelsen äro stadgandena i (87 § och) 123 § BL. Se närmare

Bcxelius-Nordenstain-Aurén a. a. s. 33 ff.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

regel, varigenom det skulle vara möjligt att hindra olämplig glesbebyggelse,

funnes däremot icke i byggnadslagen. Emellertid upptoge denna lag två stadganden

— 86 § (som gällde för stad och vissa stadsliknande samhällen) samt

122 § (som gällde för landet i övrigt) — vilka i viss mån kunde användas

för att hindra olämplig glesbebyggelse inom strandområdena. Härom anföres:
I

dessa paragrafer stadgas sålunda att, om område som icke ingår i stadsplan

eller byggnadsplan finnes böra särskilt skyddas på grund av naturskönhet,

växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden, Konungen (beträffande

landsbygden: länsstyrelsen) äger förordna, att nybyggnad inom

området icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Om ett sådant förordnande

meddelats, får länsstyrelsen alltså möjlighet att kontrollera glesbebyggelsen

inom området. Emellertid stadgas i paragraferna vidare, att

tillstånd till nybyggnad ej må vägras, om avsevärt men därigenom tillskyndas

markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.

I förarbetena till byggnadslagstiftningen uttalas,1 att med stöd av nu

nämnda stadganden ingripande ur naturskyddssynpunkt kunde ske exempelvis

inom området kring ett vackert vattendrag, vars skönhetsvärden skulle

äventyras, om bebyggelsen gestaltades godtyckligt och utspredes i terrängen

efter varje markägares eget omdöme. Samtidigt framhålles dock, att tillstånd

till ett begärt byggnadsföretag sällan torde kunna helt vägras med

hänsyn till att länsstyrelsen vid prövning av byggnadsansökningar måste

iakttaga att markägaren icke tillskyndas märkligt men. Man finge därför

åtnöjas med att vid tillståndets meddelande tillse, att olägenheter ur de

synpunker, varom här vore fråga, i görligaste mån förebyggdes. Emellertid

borde — framhålles det vidare -— åtskilligt kunna vinnas utan att något

större ingrepp i den enskildes förfoganderätt behövde ske. Ett område, som

med hänsyn till naturförhållandena vore särskilt tilltalande eller anmärkningsvärt,

bleve exempelvis ej nödvändigtvis förstört av bebyggelse, för den

händelse byggandet skedde på ett förståndigt sätt. Genom jämkningar i den

av markägaren tänkta placeringen av en byggnad kunde många gånger ett

tillfredsställande resultat vinnas.

I promemorian påpekas att det likväl vore givet, att ett nöjaktigt resultat

understundom icke kunde vinnas på annat sätt än genom exempelvis

ett totalt byggnadsförbud. Ett dylikt beslut kunde emellertid icke meddelas,

med mindre markägaren erhölle skälig ersättning. Då några allmänna medel

för ändamålet icke funnes anvisade, bleve utgången av ärendet följaktligen

närmast beroende av huruvida länsstyrelsen lyckades att från

den närmast berörda kommunen eller från annat håll anskaffa medel

för att gottgöra markägaren. Om ersättningsfrågan icke kunde ordnas,

funnes dock en viss möjlighet att trots allt hindra uppförandet av en byggnad,

i det att en generalplan kunde fastställas, vari området undantoges från

bebyggelse. Men då fastställelse av generalplan, enligt 21 § BL, medförde

lösningsskyldighet för kommunen, vore det enligt vad i promemorian anföres

knappast troligt att kommunen, därest den i dispensärendet förklarat

sig icke vilja gottgöra markägaren, önskade begära fastställelse av en generalplan.

1 SOU 1945:15 s. 446 f. och s. 219 f.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Om man ville eftersträva ett skydd av strandområdena mot icke önskvärd

bebyggelse, låge det enligt promemorian i sakens natur att man samtidigt

eller, rättare sagt, i första hand måste begränsa möjligheterna att ytterligare

uppdela de fastigheter som redan funnes inom dylika områden.

Härom anföres:

Detta samband mellan bebyggelse- och jorddelningsproblemen underströks

också av fritidsutredningen, som i motiven till sitt förut omnämnda

strandlagsförslag uttalade, att den föreslagna regleringen av strandbebyggelsen

syntes för sitt genomförande kräva bestämmelser, som tryggade regleringen

»mot hindrande eller försvårande inflytelser av inom strandområdena

skeende jorddelningar». I förslaget upptogos därför, såsom redan nämnts,

föreskrifter om att avstyckning av lägenheter för bostadsändamål etc. i

princip icke skulle få äga rum inom andra delar av strandområdena än de

s. k. fastställda byggnadsområdena. .

Såsom förut framhållits ändrades fastighetsbildnings- och jorddelnmgslagarnas

avstyckningsregler samtidigt med att den nya byggnadslagstiftningen

genomfördes. Sambandet med de byggnadsreglerande bestämmelserna

har kommit till klart uttryck i dessa nya avstyckningsregler (se 19

kap. 13 § jorddelningslagen och 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen). Av

särskilt stor betydelse för fastighetsbildningen inom strandområdena ar 19

kap. 13 § 2 mom. och 3 mom. första stycket jorddelningslagen.1 Enligt 2

mom. i nämnda paragraf må sålunda inom område, för vilket gäller fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan eller andra^ särskilda byggnadsbestämmelser,

avstyckning ej verkställas sa, att områdets ändamålsenliga

bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest motverkas.

Länsstyrelsen äger dock medgiva dispens från förbudet. Stadgandet innebär

bland annat, att om förbud mot nybyggnad inom ett visst område

meddelats med stöd av exempelvis 122 § BL, hänsyn därtill skall tagas jämväl

vid avstyckning inom området. Vad härefter beträffar 19 kap. 13 § 3

inom. första stycket jorddelningslagen stadgas där, att om inom visst område

tätbebyggelse uppkommit eller är att vänta inom nära förestående tid

eller eljest avstyckning av flera lägenheter framdeles kan förväntas, avstyckning

icke må, innan stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd, verkställas

så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller lämplig

planläggning av området eljest motverkas. Vidare föreskrives i nämnda stadgande

att länsstyrelsen skall äga meddela erforderliga anvisningar för tilllämpningen.

Av förarbetena framginge — heter det vidare i promemorian — att nu återgivna

bestämmelser tillkommit såsom en ersättning för den avskaffade avstyckningsplanen.

Det hade nämligen icke ansetts rådligt att avskaffa denna

plan utan att sätta något annat än byggnadsplan i stället. I promemorian

citeras härvid vad jag i egenskap av föredragande i detta hänseende anförde

i den proposition som ligger till grund för 1947 års ändringar i 19 kap. jorddelningslagen

(prop. nr 232/1947 s. 134):

Jag befarar nämligen, att även om byggnadsplan kan göras mycket enkel,

det dock kan komma att oftare än nu inträffa att avstyckning för bostäder,

1 Dessa stadganden ha sin motsvarighet i 5 kap. 8 § 1 mom. och 2 mom. första stycket

fastighetsbildningslagen. De strandområden som tarva skydd ur de synpunkter som beröras i

denna promemoria torde emellertid regelmässigt falla under jorddelningslagens bestämmelser.

I anledning härav bortses i fortsättningen för enkelhetens skull från fastighetsbildningslagens

regler, så ock från stadgandet i 86 § BL.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

sportstugor och dylikt kominer att äga rum utan hänsyn till den framtida utvecklingen.

I syfte att förekomma detta synes i reglerna om avstycknings

tillåtlighet böra införas ett stadgande, som redan på begynnelsestadiet gor

det möjligt att vägra avstyckning, om den framstår som mindre lämplig

med hänsyn till ännu icke aktuella men dock sannolika framtida avstyckningar.

På detta sätt böra t. ex. strandområden m. in. kunna reserveras och

ej bli en exklusiv förmån för viss tomt. Det bör i första hand vara förrättningsmannen

och överlantmätaren, resp. ägodelningsrätten som beakta det

nu berörda kravet, men länsstyrelsen torde böra äga att till ledning för tilllämpningen

i allmänhet eller i det särskilda fallet meddela erforderliga

anvisningar.

Vad beträffar innehållet i sådana anvisningar erinras i promemorian om

ett yttrande av mig i samma proposition (s. 186), att länsstyrelsen t. ex.

borde kunna bestämma att vid avstyckning av sportstugetomter stränderna

av en vacker sjö skulle på visst sätt lämnas fria samt att det borde vara

möjligt för länsstyrelsen att föreskriva att avstyckning inom visst område

icke finge fastställas utan att länsarkitekten hörts i ärendet, dock att sådana

föreskrifter borde kunna inskränkas att avse avstyckning för bostadseller

industriändamål, under det att andra avstyckningar lämnades fria.

I promemorian nämnes, att justitiedepartementet från länsstyrelserna inhämtat

vissa uppgifter angående i vilken utsträckning länsstyrelserna begagnat

möjligheterna att meddela byggnadsförbud enligt 122 § BL och anvisningar

enligt 19 kap. 13 § 3 mom. första stycket jorddelningslagen. En

redogörelse för dessa uppgifter, som avse förhållandena den 15 oktober 1949,

lämnas i en vid promemorian fogad bilaga. Denna torde få såsom bilaga B

fogas vid protokollet i detta ärende.

I detta sammanhang må nämnas att den 10 februari 1950 till lagrådet

remitterats vissa lagförslag, som beröra bl. a. 19 kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen

och 5 kap. 8 § 2 mom. fastighetsbildningslagen. Förslagen

syfta i nu angivna delar allenast till ett förtydligande av nämnda stadganden;

avsikten är att i lagtexten uttryckligen angiva att avstyckning icke

skall få verkställas så, att olämplig tätbebyggelse kan föranledas därav.

Erfordras särskild lagstiftning för att skydda ur friluftssynpunkt

värdefulla strandområden? I

I promemorian anföres, att det knappast torde vara erforderligt att närmare

utveckla betydelsen ur folkhälsans synpunkt av att särskilt städernas

och industrisamhällenas befolkning beredas möjligheter till den rekreation

och avspänning som en närmare kontakt med naturen kan skänka. Det vore

i detta hänseende tillräckligt att peka på den allt längre drivna mekaniseringen

av arbetet inom ett stort antal yrkesområden och på det allt mera

ökade jäktet inom samhällslivet över huvud taget. Behovet av ändamålsenliga

tillflyktsorter under fritiden låge sålunda i öppen dag, och detta

behov hade ytterligare markerats i och med att stora befolkningsgrupper

erhållit en tidigare icke lagstadgad rätt till viss sammanhängande semester.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Sådana tillflyktsorter behövde självfallet icke med nödvändighet vara förlagda

till strandområdena, men erfarenhetsmässigt förhölle det sig likväl

otvivelaktigt så, att trakterna kring hav och sjöar vore särskilt eftersökta

såsom rekreationsplatser under sommarmånaderna, till vilken tid ju de

allra flesta semesterledigheterna vore förlagda.

Det heter vidare i promemorian:

Såsom fritidsutredningen framhöll, kan det icke anses praktiskt möjligt

att tillbörligen tillgodose det rekreationsbehov, som enligt vad nu anförts

hänför sig till våra kuster och sjöstränder, endast därigenom att staten eller

kommunerna förvärva och reservera vissa områden, dit den icke strandägande

befolkningens bad- och friluftsliv skulle koncentreras. Dylika friluftsreservat

och allmänna friluftsbad ha visserligen en mycket viktig uppgift

att fylla i förevarande sammanhang, men de kunna som sagt icke ens

tillnärmelsevis komma att täcka hela behovet. Med hänsyn härtill måste det

anses vara ett samhällsintresse av betydande storleksordning, att bebyggelsen

utmed våra strandområden icke tillätes fortgå på ett sådant sätt att den

alltmer avstänger den icke strandägande befolkningen från tillträdet till de

ur friluftssynpunkt värdefulla stränderna.

Av de undersökningar fritidsutredningen på sin tid lät verkställa framgick,

att utvecklingen inom vissa delar av landet redan för mer än tio år

sedan gått därhän, att stora sammanhängande strandområden i närheten av

både större och mindre samhällen exploaterats för rent privata ändamål.

Sedan dess torde läget ha ytterligare försämrats. De under senare år gällande

byggnadsrestriktionerna ha visserligen verkat starkt återhållande på

sportstuge- och villabebyggelsen över huvud taget, och man torde därför

vara berättigad antaga, att även strandbebyggelsen varit av jämförelsevis

obetydlig omfattning under dessa år. Det säger sig emellertid självt, att

just sportstugebebyggelsen kan väntas få en måhända större omfattning än

någonsin i och med att byggnadsregleringen upphäves eller mildras. Det

är därför angeläget, att en reglering av strandbebyggelsen kommer till stånd

dessförinnan. Eljest riskerar man, att stora delar av de strandområden som

ännu så länge äro åtkomliga för gemene man komma att snabbt utnyttjas

för privat bebyggelse och att förhållandena i vårt land därmed komma att

gestalta sig på" samma sätt som i vissa främmande länder, där allmänheten

praktiskt taget är avstängd från de flesta ur friluftssynpunkt värdefulla

strandområdena.

Givetvis skulle en särskild reglering av strandbebyggelsen och därmed

sammanhängande spörsmål likväl icke vara erforderlig, för den händelse

redan gällande lagstiftning kunde anses erbjuda möjligheter att effektivt

hindra ett ur friluftslivets synpunkt icke önskvärt utnyttjande av strandområdena.

Så kunde dock enligt promemorian icke anses vara fallet:

Vad byggnadslagstiftningen beträffar förhåller det sig — såsom redan

framhållits — visserligen så, att det allmänna har goda möjligheter att

hindra eu strandbebyggelse som har karaktär av tätbebyggelse. Begreppet

tätbebyggelse är ju emellertid ingalunda lättolkat i praktiken och mången

gång kan det säkerligen vara särskilt svårt att bestämma begreppets närmare

innebörd med avseende å sådan bebyggelse som utgöres av sportstugor

eller eljest mera utpräglade sommarnöjesbostäder. Även om gränsen

härvidlag skulle dragas på ett sådant sätt, att exempelvis anordnande av

gemensam båthamn eller badplats ansåges konstituera tätbebyggelse, kan det

likväl tvivelsutan i många fall tänkas, att bebyggelsen icke ens med eu

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

jämförelsevis extensiv tolkning av tätbebyggelsebegreppet kan hänföras

därunder. Hur än denna tolkningsfråga bedömes, är emellertid vidare att

märka, att även en utpräglad glesbebyggelse kan medföra allvarliga vådor ur

friluftslivets synpunkt och resultera i att allmänheten avstänges från begärliga

strandområden. Det förut berörda stadgandet i 122 § BL torde knappast

vara tillfyllest för att hindra en icke önskvärd glesbebyggelse inom sådana

strandområden, som icke kunna anses särskilt värdefulla ur naturskyddssynpunkt

i mera begränsad mening men däremot äga stort värde för

friluftslivets vidkommande, särskilt såsom badplatser. Enligt vad förut framhållits,

erbjuder för övrigt nämnda stadgande mycket små möjligheter att

helt hindra bebyggelse inom ett visst strandområde.

Vid bedömning av frågan huruvida det enligt gällande rätt kunde anses

föreligga tillräckliga möjligheter att hindra ett ur friluftslivets synpunkt

icke önskvärt utnyttjande av strandområdena vore det emellertid icke allenast

själva bebyggelseproblemet, som tarvade uppmärksamhet. Även jorddelningssynpunkten

vore, på förut angivna skäl, av stor praktisk betydelse

härvidlag. Och en annan mycket viktig synpunkt vore, såsom fritidsutredningen

framhållit, om allmänhetens möjligheter att vinna tillträde till

strandområdena kunde bli omintetgjorda därigenom att markägaren eller

dennes rättsinnehavare läte inhägna områdena. Härom anföres:

Vad sistnämnda avsnitt av frågan beträffar, är detsamma icke närmare

reglerat i gällande rätt. Vidkommande återigen jorddelningssynpunkten förhåller

det sig visserligen så, att just strandområdena avses skola kunna

reserveras genom de förut berörda föreskrifterna i 19 kap. 13 § 3 mom.

första stycket jorddelningslagen. Men det är tveksamt, om dessa föreskrifter

kunna ge ett tillräckligt skydd i exempelvis ett sådant fall då en förut icke

uppdelad mindre skärgårdsö begäres styckad i fyra å fem fastigheter och

det saknas skäl antaga såväl att den väntade bebyggelsen kommer att få

karaktär av tätbebyggelse som att ytterligare avstyckningar skola följa.

Ett visst resultat kan måhända ändock nås, om länsstyrelsen utnyttjat möjligheten

att meddela anvisningar med avseende å tillämpningen av nämnda

föreskrifter. Då sådana anvisningar rätteligen torde böra korrespondera

med byggnadslagstiftningens förbudsbestämmelser, är det emellertid icke

säkert, att cn mindre önskvärd jorddelning kan slutgiltigt förhindras.

Sammanfattningsvis anföres i promemorian, att det av vad sålunda anförts

torde framgå att en särskild lagstiftning vore av behovet påkallad,

om de för allmänheten ännu åtkomliga strandområdena skulle kunna bevaras

såsom rekreationsplatser för allmänheten. Under remissbehandlingen

av fritidsutredningens strandlagsförslag hade emellertid anmärkts, att ea

sådan lagstiftning icke borde komma till stånd förrän frågan om rätten att

beträda annans mark — varmed även sammanhängde rätt att bada, tälta,

göra upp eld o. s. v. — blivit grundligt utredd. I anledning härav har i promemorian

ansetts böra framhållas att, ehuru någon sammanfattande laglig

reglering av den s. k. allemansrätten icke skett, det dock vore en allmänt

vedertagen rättsgrundsats att allmänheten icke ägde utan markägarens

lov beträda »tomt». Utginge man från att denna princip allt framgent

komme att upprätthållas, kunde det icke anses motiverat att låta anstå

med en laglig reglering av strandbebyggelsen och därmed samman
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

hängande spörsmål till dess allemansrättens innebörd blivit i detalj utredd.

Tvärtom måste det anses angeläget att så snabbt som möjligt söka förhindra

att allt flera ur friluftssynpunkt begärliga strandområden — genom

bebyggelse eller på annat sätt -— förvandlades till »tomter».

Förslag till provisorisk lagstiftning.

En laglig reglering av strandbebyggelsen och därmed sammanhängande

spörsmål i syfte att såvitt möjligt bevara ur friluftssynpunkt värdefulla

strandområden såsom rekreationsplatser för allmänheten vore — heter det

i promemorian — en vittutseende uppgift, som givetvis icke kunde lösas utan

närmare utredning. Chefen för justitiedepartementet hade också för avsikt

att inom den närmaste tiden begära bemyndigande att tillkalla sakkunniga

för att utreda denna fråga.

När en slutgiltig lagstiftning i ämnet kunde väntas komma till stånd,

vore svårt att säga. Möjligen kunde förslag i ärendet hinna föreläggas redan

1951 års riksdag, men det vore ingalunda säkert att så bleve fallet. Tidpunkten

för lagstiftningens ikraftträdande finge särskilt stor praktisk betydelse,

om de nuvarande stränga restriktionerna med avseende å sportstuge-

och villabebyggelsen skulle komma att upphävas eller mildras dessförinnan.

I så fall vore det nämligen att befara, att framför allt sportstugebebyggelsen

komme att sätta in i sådan omfattning, att den tilltänkta lagstiftningen

bleve av betydligt mindre verkan än om den hade genomförts

före byggnadsregleringens avveckling. Det syntes därför erforderligt att genom

en provisorisk lagstiftning förhindra en sådan utveckling. En provisorisk

lagstiftning syntes vara motiverad även ur en annan synpunkt, nämligen

den att tillkallandet av sakkunniga för utredning av frågan kunde

väntas föranleda en avsevärd spekulation i obebyggda strandfastigheter,

lämpliga för sportstuge- och villabebyggelse. Det måste enligt promemorian

anses angeläget att förhindra en dylik spekulation, vid vilken spekulanterna

givetvis skulle utgå från att en definitiv lagstiftning i ämnet ej skulle

få återverkande kraft.

En provisorisk lagstiftning med nu angivet syfte kunde tänkas utformad

efter två olika huvudlinjer. Det ena alternativet vore, att alla strandområden

belädes med byggnadsförbud men att länsstyrelsen bemyndigades dispensera

från förbudet i de fall då bebyggelsen icke kunde anses komma att

skada de friluftsintressen för vilka redogjorts i promemorian. Det andra alternativet

innebure återigen, att byggnadsförbud lades endast å vissa strandområden

som länsstyrelsen efter särskild prövning funnit speciellt värda

att skyddas. Rörande valet mellan dessa båda alternativ anföres i promemorian

:

Då en lösning enligt det förstnämnda alternativet skulle medföra omgång

och kostnader för de byggnadssökande samt besvär för myndigheterna

även i sådana fall då något objektivt skyddsbehov icke föreligger, torde

det senare alternativet vara att föredraga. Härvid förutsättes emellertid, att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

länsstyrelserna förbereda frågan i så god tid, att erforderliga byggnadsförbud

kunna utfärdas så snart som möjligt och helst omedelbart efter den

provisoriska lagstiftningens ikraftträdande. I vissa län har en inventering

av skyddsvärda strandområden för övrigt redan påbörjats, men även i Övriga

län torde överlantmätaren och länsarkitekten äga så god kännedom om

förhållandena, att de utan svårighet kunna verkställa en snabbinventering

av sådana områden. Det säger sig självt, att det vid en dylik inventering icke

kan bli fråga om att gå in i detalj, utan att inventeringen tvärtom måste göras

jämförelsevis schematiskt, om man icke skall behöva befara mera avsevärda

dröjsmål med utfärdandet av erforderliga byggnadsförbud och därmed

riskera att den provisoriska lagstiftningen delvis förfelar sitt syfte. I

tveksamma fall böra skyddsområdena hellre bestämmas för stora än för

små, men det bör såvitt möjligt tillses att sådana fastigheter som redan exploaterats

för privata ändamål och från vilka allmänheten redan är avstängd

icke ingå i skyddsområdena. Givetvis bör den från början bestämda

storleken av ett visst skyddsområde kunna jämkas, likaväl som ett meddelat

byggnadsförbud bör kunna helt återkallas. Byggnadsförbud bör kunna

utfärdas tillsvidare, men tiden bör ej kunna utsträckas utöver den provisoriska

lagens giltighetstid.

Det må framhållas, att en sådan rätt för länsstyrelse att meddela byggnadsförbud

som här föreslagits icke är någon nyhet i lagstiftningen. Såsom

förut antytts, tillkommer dylik rätt länsstyrelse i vissa fall enligt bvggnadslagen.

Rörande principerna i den provisoriska lagstiftningen

anföres vidare:

Den föreslagna provisoriska lagstiftningen bör avse strandområdena vid

såväl havet som vid insjö och rinnande vatten. Att undantaga de vid rinnande

vatten belägna strandområdena skulle innebära att lagstiftningen icke

finge den praktiska betydelse som är önskvärd och skulle dessutom medföra

svårigheter vid gränsdragningen mellan älv samt hav och sjö. I och för sig

vore det måhända mest rationellt att icke angiva något bestämt avstånd

från strandlinjen för de områden, inom vilka byggnadsförbud skulle kunna

meddelas. Av hänsyn till markägaren synes det dock ofrånkomligt att uppställa

en viss maximigräns. Den av fritidsutredningen föreslagna gränsen,

500 meter, torde medföra ett onödigt stort ingrepp", och det bör vara tillräckligt

att låta de skyddsbara strandområdena omfatta mark samt vattenområde1

inom ett avstånd av förslagsvis högst 300 meter från strandlinjen

vid normalt medelvattenstånd.

Byggnadsförbud varom nu är fråga synes över huvud icke böra gälla beträffande

område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller

i godkänd avstyckningsplan. Ej heller torde sådant byggnadsförbud böra

utgöra hinder för uppförande av byggnad som erfordrasYör försvarets, jordbrukets,

skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns behov.

Vad angår den närmare utformningen i övrigt av de nu ifrågasatta provisoriska

bestämmelserna torde såsom förutsättning för ingripande med

sådant byggnadsförbud som här avses böra stadgas, att det skall vara fråga

om en bebyggelse, varigenom strandområdets utnyttjande för bad eller friluftsliv

kan försvåras för allmänheten. Sedan byggnadsförbud, varom i den

nu ifrågasatta författningen sägs, utfärdats för visst område, skall länssty
1

Rörande skälen för att även områden på vattensidan av strandlinjen böra medtagas se SOU

1938: 45 s. 29 och 37.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

relsen självfallet äga möjlighet att i enskilda fall lämna byggnadstillstånd.

Sådant byggnadstillstånd avser i så fall givetvis endast rätten att bygga

med hänsyn till bestämmelserna i nu ifrågavarande lag och innefattar icke

någon dispens från byggnadsrestriktioner av olika slag som må gälla enligt

andra bestämmelser. Byggnadstillstånd varom nu är fråga torde kunna innebära

antingen rätt att bygga var som helst inom visst strandområde eller

ock rätt att placera byggnad på viss närmare angiven plats inom sådant

område.

Beträffande frågan om ersättning till markägaren anföres

i promemorian:

Såsom förut framhållits innebär 122 § BL, att länsstyrelsen icke äger

vägra dispens från ett med stöd av nämnda paragraf meddelat byggnadsförbud,

om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare och denne

ej erhåller skälig ersättning därför. När det gäller ett byggnadsförbud som

meddelats med stöd av den nu föreslagna provisoriska lagstiftningen, är

det däremot meningen, att dispens skall kunna vägras oberoende av om

markägaren därigenom tillskyndas avsevärt men eller ej. Någon ersättning

till markägaren är icke avsedd att utgå för det men han kan tillskyndas genom

ett byggnadsförbud som grundas på den provisoriska lagen (jfr motsvarande

konstruktion vid vissa andra provisoriska byggnadsförbud, ex?

empelvis enligt 14, 15, 35, 36 och 108 §§ BL; se ock 110 g BL). En annan

fråga är, om och i vilken omfattning markägaren — sedan en definitiv lagstiftning

i ämnet trätt i kraft — skall kunna erhålla viss gottgörelse fö.r

det men han därefter kan lida genom de restriktioner som den slutliga lagstiftningen

föreskriver. Detta spörsmål bör närmare utredas av de förut

omnämnda sakkunniga.

I promemorian beröres även spörsmålet om fastighetsbildningen

i eventuella förbudso in råden. Härom anf öres:

Såsom ovan antytts skall vid avstyckning hänsyn tagas till planer och

andra bestämmelser rörande byggnadsverksamheten. Enligt det förut berörda

stadgandet i 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen må sålunda avstyckning

inom område, för vilket särskilda bestämmelser med avseende å

markens bebyggande gälla, ej verkställas så, att syftet med bestämmelserna

motverkas. Syftet med ett sådant byggnadsförbud som avses i den nu föreslagna

provisoriska lagstiftningen är uppenbarligen icke blott att så att säga

draga upp bebyggelsen ett stycke från stranden utan framför allt att trygga

allmänhetens bad- och friluftsliv inom ett efter förhållandena anpassat bälte

av lämplig bredd intill strandlinjen. Detta syfte skulle tvivelsutan motverkas,

om icke en remsa utmed stranden lämnades fri vid avstyckning inom förbudsområde.

För att i förevarande sammanhang trygga en riktig tillämpning

av 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen synes det önskvärt, att länsstyrelsen

— samtidigt med att den utfärdar byggnadsförbud med stöd av den provisoriska

lagstiftningen — tillika, enligt 3 mom. i samma paragraf, utfärdar

anvisningar för avstyckningsverksamheten inom förbudsområdet och därvid

föreskriver, att vid avstyckning inom området ett efter landskapets

beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden anpassat bälte av lämplig

bredd intill strandlinjen skall lämnas fritt.

Beträffande innehållet i övrigt i den föreslagna lagstiftningen

anföres i promemorian:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Klagan över länsstyrelsens beslut om byggnadsförbud enligt lagen eller

rörande undantag från sådant förbud torde få föras i den ordning, som i

allmänhet gäller för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut (jfr 150 § andra stycket BL). Beslut innefattande förbud mot

nybyggnad bör lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan (jfr

151 § BL).

Enligt 168 § BS gäller att, när förordnande innefattande förbud mot nybyggnad

utan särskilt tillstånd meddelats enligt bl. a. 122 § BL, länsstyrelsen

skall utan dröjsmål underrätta markägarna därom genom kungörelse i

den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten intagas,

eller på annat lämpligt sätt. Vidare stadgas i 168 § BS, att område som avses

med förordnandet skall å karta eller annorledes till sina gränser tydligt

angivas. Liknande bestämmelser torde böra intagas i den tilltänkta provisoriska

lagen. Härvid är med avseende å den senare bestämmelsen att märka,

att det —- särskilt om nöjaktigt kartmaterial icke finnes tillgängligt — synes

böra vara tillfyllest, att länsstyrelsen i sitt förordnande angiver att nybyggnad

icke må företagas inom ett avstånd av exempelvis 150 meter från strandlinjen.

För överträdelse av meddelat byggnadsförbud torde — i överensstämmelse

med vad som föreskrives i 147 § BL — böra stadgas bötesstraff eller,

där omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse i högst sex

månader. Har överträdelse skett, bör på framställning av allmän åklagare

rättelse kunna ske handräckningsvis. Dylik framställning bör kunna göras

även av byggnadsnämnd och byggnadsinspektör.1

Slutligen anföres i promemorian, att lagen borde träda i kraft omedelbart

och gälla intill dess avgörande hunnit träffas rörande spörsmålet om

mera definitiv lagstiftning i ämnet. Med hänsyn härtill föreslogs, att lagen

skulle gälla till och med den 31 december 1952. Därest definitiv lag skulle

kunna träda i kraft å tidigare dag, borde i samband med beslut därom föreskrivas,

att nu ifrågavarande lag samma dag skulle upphöra att gälla.

I enlighet med det anförda hade inom justitiedepartementet utarbetats

förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden. Förslaget

torde såsom Bilaga A få fogas till protokollet.

Yttrandena.

Remissinstansernas principiella inställning.

I det stora flertalet yttranden uttalas, att en laglig reglering av strandbebyggelsen

måste anses behövlig.

Vad angår den principiella uppfattning som kommit till uttryck i yttrandena

må nämnas, att de allra flesta remissinstanserna tillstyrkt det

remitterade förslaget eller i varje fall ställt sig i huvudsak positiva

till detsamma. Dessa instanser äro: Iantmäteristyrelsen, byggnadsstyrelsen,

fastighetsbildningssakkunniga (en ledamot, riksdagsmannen C. A. D. Jons
-

1 Jfr Bexelius-Nordenstam-Aurén a. a. s. 604 överst.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungi. Maj.ts proposition nr 223.

son i Skedsbygd, är dock skiljaktig och har avstyrkt förslaget), överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i tjugu län, flertalet överlantmätare, alla länsarkitekter

utom en, ägodelningsdomarna i östra och Medelsta samt Villands

domsagor, svenska landskommunernas förbund (tre av styrelsens ledamöter,

godsägaren G. Nilsson, Göingegården, f. riksdagsmannen V. J. Mattson,

Eneryda, och landstingsmannen J. Arwidson, Slättåkra, äro dock skiljaktiga

och ha avstyrkt förslaget), landsorganisationen i Sverige, svenska byggnadsarbetareförbundet,

Sveriges lantmätareförening och samfundet för hembygdsvård.

Vissa av dessa instanser ha dock framställt olika erinringar,

vilka komma att redovisas i det följande.

Två remissinstanser, nämligen länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

samt Skaraborgs län, ha tillstyrkt förslaget endast under uttrycklig

förutsättning att ersättningsfrågan reglerades på

ett tillfredsställande sätt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har

icke direkt avstyrkt förslaget men framhållit, att lagstiftningen -— därest den

genomfördes — måste tillämpas med stor urskillning och varsamhet.

Avstyrkande yttranden ha avgivits av länsstyrelsen i Jönköpings län,

överlantmätarna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Göteborgs

och Bohus, Jämtlands samt Västerbottens län, av riksförbundet landsbygdens

folk, Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges lantbruksförbund.

Länsarkitekten i Jönköpings län har vitsordat behovet av en lagstiftning

men avstyrkt förslaget, därest icke lagtexten ändrades så att syftet med förslaget

tydligare markerades samt en bestämmelse gåves om ersättning till

markägaren. Beträffande de skäl som de avstyrkande instanserna främst

åberopat till stöd för sin uppfattning må i korthet följande nämnas. Länsstyrelsen

i Jönköpings län, Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges

lantbruksförbund ha i första hand invänt, att ett förbud mot glesbebyggelse

icke borde stadgas ens i provisorisk lag utan att markägarens befogade

ersättningskrav bleve tillgodosedda, överlantmätaren i Stockholms län

och riksförbundet landsbygdens folk ha menat, att gällande lagstiftning

erbjöde i stort sett tillräckliga möjligheter att lösa det föreliggande problemet.

överlantmätarna i Jönköpings, Blekinge och Jämtlands län ha uttalat,

att man i stället för att genomföra den föreslagna provisoriska lagstiftningen

borde komplettera 86 och 122 §§ byggnadslagen, och överlantmätaren i Göteborgs

och Bohus län har gjort gällande, att något behov av en provisorisk

lagstiftning icke förelåge.

Uppgifter rörande det föreliggande behovet att skydda strandområden

nr friluftssynpunkt.

På grundval av de yttranden som avgivits av länsstyrelserna, överlantmätarna

och länsarkitekterna må här följande redogörelse lämnas rörande det

faktiska behovet att skydda stränderna inom landets olika delar.

Vad först Stockholms län beträffar har länsarkitekten i länet anfört:

2 Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 223.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Tidigare var skärgården rymlig, det fanns gott om rum såväl för den

egentliga skärgårdsbefolkningen som för sommargästerna. Den som med

båt tillfälligtvis sökte sig ut bland öarna seglade i en skärgård där det var

långt mellan samhällena och gårdarna och där stränderna låg orörda mil

efter mil.

Under trettiotalet började det se ut på ett annat sätt. Sommarstockholms

tidigare gränser vid Lindalssundet och Baggen åt Saltsjösidan och Lovö

åt Mälarsidan visade sig för snäva. Bebyggelsen pöste över åt alla håll.

Efter genombrottet på trettiotalet ha stora områden i Österåker, Ljusterö,

Värmdö, Djurö och Tyresö exploaterats. Den planläggning som skedde i

detta sammanhang var kanske rimlig, då här strandområden, dock ej i

större utsträckning, sparades som allmänningar. Tidigare hade man med

ett begränsat antal undantag vid planläggningen, där sådan över huvud taget

förekommit, lagt ut så gott som all mark efter stränderna till tomtplatser.

På fyrtiotalet har planläggningen kastats ut ännu längre mot havet. Sålunda

ha planer lagts ut på Nåtarö, Utö, Ornö, Runmarö, yttre Djurö

m. fl. trakter. Planerna i och för sig blevo riktigt utlagda med relativt rymliga

strandområden. Mindre tillfredsställande var att planerna lades ut på

områden som, om man ser på planläggningen i stort, regionplanesammanhanget,

kanske ej skulle bebyggts.---

Först genom 1947 års byggnadslag fick man möjlighet att genom regionplaneinstitutet

och generalplanerna för kommunerna planlägga i riktiga

sammanhang och i den skala kusten, skärgården och en millionstad kräver.

Det gäller att snabbt låta dessa möjligheter komma till användning —

och att se till att de värden vi ännu äger i skärgården i form av öppna

stränder ej gå till spillo i avvaktan på att planmöjligheterna komma i funktion.

— — —

De inre områdena och mellanskärgården ha alltså till väsentliga delar

konsumerats; nu har turen kommit till vad som är kvar av dessa områden

och av den yttre och yttersta skärgården. Detta innebär, att fara föreligger

att återstående strandområden komma att reduceras i snabb takt om icke

lämpliga åtgärder vidtagas.

överlantmätaren i Uppsala lån har sagt sig kunna starkt vitsorda behovet

av en strandlag. Ehuru många av de ur rekreationssynpunkt bästa

områdena redan vore belagda med enskild bebyggelse, funnes dock tillräckligt

många områden kvar för att fortfarande motivera en reglering av strandbebyggelsen.

Rörande förhållandena i Södermanlands län anför länsstyrelsen i länet,

att utvecklingen redan gått så långt i fråga om allt för hård och i övrigt

olämplig exploatering av strand- och skärgårdsområden, att det vore hög

tid att något gjordes för att bromsa en dylik olycklig utveckling, överlantmätaren

i länet tillägger, att frågan om strandområdenas utnyttjande måste

anses vara av största intresse för länet med dess skärgård och stränder

vid Östersjön, Mälaren och Hjälmaren samt mycket betydande antal insjöar,

varav flera relativt stora och kända. I detta sammanhang må återgivas följande

avsnitt ur länsstyrelsens yttrande:

Sasom anföres i promemorian måste det anses vara ett samhällsintresse

av betydande storleksordning, att bebyggelsen utmed våra strandområden

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

19

icke tillätes fortgå på ett sådant sätt, att den alltmer avstänger den icke

strandägande befolkningen från tillträdet till de ur friluftssynpunkt värdefulla

stränderna. Icke minst gäller detta för landsbygdens folk, som har

ett starkt behov av och i allmänhet livligt uppskattar möjligheten till att

utan att färdas allt för långa vägar få tillgång till utflyktsplatser vid våra

kuster och större sjöar. Den rekreation och det intryck av naturskönhet,

som därvid kan erhållas, är ett icke oväsentligt bidrag till trivseln på landsbygden.

Härtill kommer, att en oreglerad strandbebyggelse, enligt vad erfarenheterna

utvisat, ofta är en stor fara för estetiska värden och helt kan

förstöra en förut naturskön trakt. Vidare är det ur sanitär synpunkt önsk-,

värt att kunna motverka att vattnet vid badplatserna förorenas.

Beträffande Östergötlands län upplyser länsarkitekten i länet, att vissa

stränder vid Bråviken och Valdemarsviken samt utmed Arkösundsudden,

vid Stora och Lilla Rängen, Järnlunden, Roxen med flera insjöar redan vore

exploaterade, varvid stränderna blivit avstängda för andra än ett mindre

antal tomtplatsägare, utblicken över vattnet hindrad och landskapsbilden

i många fall olyckligt förändrad. Länsarkitekten finner därför den föreslagna

lagstiftningen synnerligen påkallad, överlantmätaren i länet framhåller,

att Östergötland ännu äger ej obetydliga orörda strandområden och

betonar önskvärdheten av att dessa i görligaste mån skyddas mot planlös

och kortsynt exploatering.

I Jönköpings län funnes, enligt vad länsarkitekten i länet upplyser, exempel

på att stränder blockerats av bebyggelse, men skadan vore dock icke

av större omfattning. Det syntes emellertid länsarkitekten uppenbart, att behov

av fritidsområden vid stränderna i bekväm närhet av tätorterna förefunnes

och att detta behov borde tillgodoses. I Kronobergs län med dess rikedom

på sjöar förelåge enligt länsarkitektens i länet mening stora risker

för att stränderna utsattes för ytterligare bebyggelse i samma ögonblick som

byggnadsrestriktionerna lättade.

Beträffande förhållandena i Kalmar län anför överlantmätaren i länet:

Kalmar län omfattar betydande strandområden utefter Kalmar sund

och Östersjön, vilkas bevarande i ursprungligt skick bör eftersträvas. Samma

är förhållandet med en del insjöstränder.

För närvarande gällande byggnadsrestriktioner ha verkat återhållande

på sportstugebebyggelsen inom länet, men trots detta har efterfrågan på

strandtomter varit stor. Upphäves eller mildras byggnadsregleringen torde

därför denna bebyggelse liksom avstyckningsverksamheten komma att öka

väsentligt.

En preliminär undersökning på lantmäterikontoret med ledning av ekonomiska

kartan beträffande städerna Kalmar, Oskarshamn och Västervik

har visat att städernas behov av fritidsområden och lämpliga områden för

sommarstugebebyggelse framdeles måste tillgodoses genom ianspråktagande

av mark på betydande avstånd från respektive städer. Samma undersökning

har även utvisat att befolkningen från andra delar av landet under senare

år visat påtagligt stort intresse för kustbygden och Öland i Kalmar län. Ett

verkligt behov att på tillfredsställande sätt kunna reglera strandbebyggelsen

har sålunda uppkommit.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Vad förhållandena på Gotlands län beträffar anför länsarkitekten i länet:

Det egentliga motivet för det nya förbudet är att skapa medel för att tillrättalägga

vissa missförhållanden, som äro vanliga på fastlandet, nämligen

att hela strandområden upptagas av enskilda tomter så att ingen eller mycket

liten del av stranden blir tillgänglig för den som där icke äger tomt. I

trakter där det icke finnes så gott om stränder uppstå då mycket svåra

missförhållanden. För Gotlands vidkommande ha vi knappast något problem

av denna art. Gotland har ju jämfört med andra län en ofantligt lång kust

och många goda badstränder. Stor del av stränderna utgöras av samfälld

mark, som icke utan stor svårighet kan styckas och utläggas till tomter.

Särskilt är detta förhållande vanligt vid de goda badplatserna.

Med den nuvarande lagstiftningen ha vi hittills här i länet tack vare de

naturliga goda förutsättningarna och genom intimt samarbete mellan de

övervakande myndigheterna kunnat i stort sett komma tillrätta med de

förevarande problemen. Jag ser heller ingen anledning att hysa särskilda

farhågor för den närmaste framtiden i detta avseende.

Jag vill härmed dock icke ha sagt, att det icke även för Gotlands del kan

tänkas fall, då den föreslagna lagen kan vara tillämplig och behövlig.

Överlantmätaren i Gotlands län har påpekat, att egentlig strandbebyggelse

i länet för närvarande endast funnes på vissa kortare sträckor av kusten.

Detta berodde närmast därpå att stora kuststräckor utlagts till samfällda

släkeupplagsplatser (upplagsplatser för tillvaratagande av havstång) för

skifteslagen. Någon garanti för att dessa samfällda kustremsor i en framtid

bibehölles ostyckade och obebyggda funnes naturligtvis icke. Hittills hade

emellertid icke förekommit, att dylika samfällda stränder blivit föremål för

exploatering eller bebyggelse.

Rörande förhållandena i Blekinge län anför länsarkitekten, att frågan om

badsträndernas skyddande aktualiserats även där. Länsarkitekten ansåge

sig därför böra helt biträda det remitterade förslaget. Länsstyrelsen i länet

bär intagit samma ståndpunkt. Däremot har överlantmätaren i länet, vilken

enligt vad förut nämnts avstyrkt förslaget, anfört att den föreslagna lagstiftningen

knappast vore behövlig för detta läns vidkommande, enär för

allmänheten åtkomliga strandområden funnes i tillräcklig omfattning och

med hänsyn till att länsstyrelsen, länsarkitekten och lantmäteriet sedan

flera år noggrant följt strandbebyggelsen och år 1949 vidtagit förberedande

åtgärder i syfte att skydda värdefulla stränder från bebyggelse o. d.

I fråga om Kristianstads län anför länsstyrelsen där:

Inom länet finnas högst betydande områden utefter havsstränderna, som

väl lämpa sig för såväl bad som friluftsliv i allmänhet. En stor del av dessa

områden ligger dock mindre väl till med hänsyn till vägförbindelser. Badlivet

torde väl mest florera på länets västkust, där vattnet sommartid i allmänhet

har betydligt varmare och framför allt jämnare temperatur än på

ostkusten. — Härjämte erbjuda ett flertal sjöar inom de nordliga delarna av

länet rikliga tillfällen till bad och rekreation. Några egentliga vattendrag av

betydelse i här ifrågavarande sammanhang saknas och de som finnas äro

i allmänhet starkt förorenade.

Uppställer man den frågan huruvida strandbebyggelsen för närvarande

vållar hinder eller olägenhet för den rekreationssökande allmänheten inom

detta län, måste denna fråga enligt länsstyrelsens uppfattning besvaras

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

nekande. Strandbebyggelsen söker sig här i länet endast undantagsvis ned

till området närmast kusten. I allmänhet är kustremsan öppen för badande.

Detta torde i regel också vara fallet vid insjöstränderna. Att förhållandena

härvidlag utvecklat sig så pass gynnsamt som fallet är beror säkerligen i

viss mån på byggnadsrestriktionerna, som under ett antal år lagt hinder i

vägen för sportstugebebyggelse. Därest emellertid restriktionerna på detta

område hävas och förhållandena då äro sådana, att intresset för sportstugebebyggelse

är lika starkt hos allmänheten som hittills synes vara fallet,

föreligger helt säkert risk för att denna bebyggelse kommer att breda ut

sig över havs- och insjöstränder på ett sätt som kan menligt inkräkta på

friluftslivet.---

Ehuru länsstyrelsen för detta läns vidkommande icke anser förhållandena

sådana att någon större fara i dröjsmål föreligger, därest man avvaktar

den i utsikt ställda utredningen angående en laglig reglering av strandbebyggelsen

och därmed sammanhängande spörsmål, i all synnerhet icke om

denna utredning igångsättes och bedrives med tillbörlig skyndsamhet, vill

länsstyrelsen likväl icke motsätta sig den föreslagna provisoriska lagstiftningen,

som ju onekligen ger länsstyrelsen möjlighet att på ett mera effektivt

sätt än vad byggnads- och jorddelningslagarna förmå ingripa till skyddande

av strandområdena på särskilt utsatta punkter.

Rörande förhållandena i Malmöhus län anför länsstyrelsen i länet följande:
Tillgång

till friluftsbad från strand å platser, som samtidigt kunna rymma

stora människoskaror, finnas för närvarande vid Skälderviken i Farhult

och i Arild, vid Öresund i Mölle, 1 200 meter norr om Höganäs och omedelbart

söder om staden, i Viken, Hälsingborg, Landskrona, Barsebäck, Lomma,

Malmö och Skanör samt vid Östersjön i Falsterbo, i Kämpinge, omedelbart

öster om Trelleborg, på två ställen mellan Gislöv och Böste, i Lilla Beddinge

och i Ystad. '' .. .

Genom byggnadsplaner samt genom avstycknings- och nybyggnadsförbud i

anledning av blivande byggnadsplaner är kustremsan skyddad för påträngande

bebyggelse utmed Skälderviken mellan länsgränsen och Arild på omkring

It km, utmed Öresund i Mölle på omkring 1,5 km, mellan Mölle och

Höganäs på omkring 5 km, mellan Höganäs och Viken på omkring 1,2 km,

mellan Viken och Hälsingborg på omkring 6 km samt vid Höllviken på omkring

3 km ävensom utmed Östersjön mellan Falsterbo och Trelleborg på

omkring 10 km, mellan Trelleborg och Smygehuk på omkring 4 km samt

mellan Smygehuk och Abbekås på omkring 7 km. Inom envar av dessa byggnadsplaner

förekommer utmed kusten ett område, som är tillgängligt för

friluftsliv inbegripet strandbad.

Långa sträckor av länets kust lämpa sig mindre väl för mottagande av

större badpublik. Detta är exempelvis förhållandet vid Lundåkrabukten och

delar av Lommabukten samt mellan Malmö och Skanör till följd av grunt

vatten, vid Östra Torp beroende på havsbottnens beskaffenhet samt väster

om Ystad med hänsyn till att den allmänna vägen där går mycket nära

vattnet. Men för dem, som vilja bada i öppna sjön, torde svårigheter icke

yppa sig att göra det nästan var som helst utmed länets kust. Endast på

ett fåtal och mycket korta ställen utmed densamma torde tomtplatserna

nå ner till strandlinjen och allmänheten därigenom avstängas från tillträde

till stranden.

Malmöhus län är mycket fattigt på insjöar. De flesta av dem äro små

och belägna å områden tillhörande fideikommiss eller andra storgods. Detta

förhållande torde vara orsak till att större bebyggelse icke uppstått vid sjö
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

stränderna. Enligt vad länsstyrelsen försport äro sjöarna, Ringsjön undantagen,

icke eftersökta såsom badplatser. I Ringsjön är stranden delvis avstängd,

men ännu finnas långa strandremsor utan bebyggelse och där förekommer

strandbad i stor omfattning.

Såsom torde framgå av det anförda, är det spörsmål, som man velat komma

till rätta med genom den föreslagna lagen, i stort sett redan löst här i

länet.

Även överlantmätaren i Malmöhus län håller före, att den föreslagna lagen

icke vore av så stor betydelse beträffande strandområdena utmed länets

kuster. De områden som där skulle kunna komma i fråga hade nämligen

redan så gott som fullständigt exploaterats för privat sommarstugebebyggelse.

Något annorlunda låge saken enligt överlantmätaren till beträffande

strandområdena omkring en del av insjöarna i länet, vilka med ett fåtal

undantag i endast ringa utsträckning hittills varit föremål för exploatering

men som under normala förhållanden troligen hade kommit i fråga

därför.

Beträffande läget i Hallands län anför länsstyrelsen:

Behovet av att i görligaste mån bevara våra strandområden för bad- och

friluftsliv samt skydda strändernas ofta säregna skönhetsvärden mot en

förfulande bebyggelse torde numera vara så uppenbart, att någon närmare

motivering för nödvändigheten av att hålla uppsyn över strandbebyggelsen

kan anses överflödig. Det kan sålunda omnämnas, att vid överläggningar

med kommunrepresentanter och markägare angående byggnadsregleringsfrågor

länsstyrelsen kunnat konstatera en undan för undan ökad förståelse

för en mera försiktig exploatering av kustområdena liksom för avsättning av

vissa strandområden för gemensamma ändamål. Hallandskusten erbjuder

för övrigt exempel på hur en tidigare fri bebyggelse på vissa platser medför

att de för bad- och friluftsliv lämpligaste strandområdena blivit reserverade

för ägare av villa- och sportstugetomter. Ofta ha därjämte strändernas

skönhetsvärden i större eller mindre grad spolierats. Å andra sidan kan

inom länet uppvisas kustområden där bebyggelsen, med stöd av gällande

eller tidigare lagstiftning, kunnat utformas på ett såväl ur sociala synpunkter

som med hänsyn till naturskyddet godtagbart sätt.

Överlantmätaren i Hallands län anför:

Beträffande Hallandskusten är visserligen att märka, att förefintligheten

av vid laga skiften för samfällt behov avsatta tångallmänningar omfattande

själva strandbältet mångenstädes och på avsevärda delar av kusten

medfört, att för bostadsbebyggelse upplåtna lägenheter där ej kommit att

sträcka sig ända fram till stranden. Dylika tångallmänningar, som för

övrigt i regel endast ha ringa djup, saknas dock på avsevärda kuststräckor,

och så är särskilt förhållandet i norra delen av länet, där tätbebyggelse

för fritidsändamål förekommit och alltjämt förekommer i synnerligen stor

omfattning. Visserligen har denna bebyggelse till stor del föregåtts av planläggning,

vid vilken strandområdena i flertalet fall reserverats som öppna

platser, men med den betydelse som Hallandskusten äger såsom sommarbostadsort

ej blott för länets egen befolkning utan även för folk från andra

delar av riket, ha allt större och större delar av länets kustområden kommit

att tagas och tagas alltjämt i anspråk för sommarbostadsbebyggelse.

Denna utveckling sker endast i viss omfattning så att redan befintliga tätbebyggelseområden

för fritidsändamål successivt utbyggas, utan bebyggelsen

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

tenderar även till att sprida sig till förut av sådan exploatering icke berörda

kustområden. Även vid vissa insjöar har bebyggelsen tenderat att öka. I

dylika fall kan icke bebyggelsen — i varje fall ej omedelbart — hänföras

till tätbebyggelse, och det har därför med nu gällande bestämmelser i byggnadslagen

och jorddelningslagen visat sig icke vara möjligt att helt förhindra

olämplig bebyggelse och fastighetsbildning invid stränderna av hav,

sjöar och vattendrag.

Länsarkitekten i Hallands län anför:

Det är sedan länge känt, att villa- och sportstugebebyggelsen utefter hallandskusten

inom mycket stora områden tagit sådan omfattning, att den på

flera ställen hotar att dels totalt förfula kusten, dels utestänga allmänheten

från stränderna. Vid de under senare åren hållna sammanträdena med anledning

av ifrågasatt byggnadsreglering inom kustområdena har i allt större

utsträckning från de kommunala myndigheternas och även markägarnas

sida påpekats, att det är nödvändigt att vidtaga åtgärder så att denna ogynnsamma

utveckling icke fortsätter. Inom flera områden bär för att hindra en

olämplig utveckling av strandbebyggelsen markägarna och de kommunala

myndigheterna påyrkat långt strängare åtgärder än dem länsstyrelsen tänkt

vidtaga.

Av det ovan nämnda framgår, att alla lämpliga föreskrifter, som kunna

reglera ifrågavarande slag av bebyggelse, böra prövas.---

Under år 1949 bär en viss minskning i antalet avstyckningar vid kusten

förmärkts, men redan första dagarna efter det att i tidningarna aviserats

om en uppmjukning av förbuden mot sportstugebebyggelse ha förfrågningar

rörande möjligheten till sportstugebebyggelse och ärenden beträffande sådan

bebyggelse inkommit till länsarkitektkontoret. Även om kulmen på avstyckningsverksamheten

för tillfället synes nådd, kommer säkerligen en livlig

byggnadsverksamhet avseende sportstugor, sommarvillor och liknande

bebyggelse att vidtaga, så snart byggnadsrestriktionerna lättas. Enligt min

mening torde semesterlagstiftningens verkningar beträffande bebyggelse, turistförhållanden

och »sommarnöjesindustrin» i övrigt inom Hallands kustband

endast ha börjat. Erfarenheten visar också, att så fort genom vägarbeten

fordontrafik blir möjlig till ännu icke utnyttjade områden, dessa mycket

snart komma under exploatering.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker, att det icke minst

inom detta län, med hänsyn till dess skärgårdsförhållanden och befintligheten

inom länet av storstaden Göteborg, ovedersägligt förelåge ett starkt

behov att reglera strandbebyggelsen. Även länsarkitekten i länet har framhållit,

hur nödvändigt det vore att skydda det som återstode av välbelägna,

vackra och i övrigt för friluftslivet passande strandområden i länet. Även

för Älvsborgs läns vidkommande ha de närmast berörda remissinstanserna

vitsordat behovet av en strandlagstiftning. Rörande förhållandena i Skaraborgs

län anför överlantmätaren i länet:

Inom Skaraborgs län finnas strandområden av avsevärd omfattning utefter

de stora sjöarna Vänern och Vättern samt ett mycket stort antal mindre

sjöar, bland vilka i detta sammanhang må nämnas Skagern, Undcn, Viken,

Bottensjön, Vristulvcn, örlen, Mullsjön och Stråken. Länets åar ha i friluftsavseende

ingen större betydelse. Erfarenheten visar, att de strandområden,

vilka äro vackra och lämpliga till badplatser samt dessutom äro någorlunda

väl belägna ur kommunikationssynpunkt undan för undan bebyggts

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

med sommarstugor, vilka ligga dels på särskilt avstyckade tomtplatser, dels

på under nyttjanderätt för viss tid innehavd mark. Sistnämnda förfaringssätt

är använt i betydande utsträckning. Det bär också kunnat konstateras,

att fastighetsbildning för sportstugeändamål fortskridit under hela

krigs- och efterkrigstiden, dock i avtagande omfattning, oberoende av gällande

starkt hämmande byggnadsrestriktioner. Man måste uppenbarligen

förvänta, att fastighetsbildning och bebyggelse utefter stränderna kommer

att kraftigt ökas så snart dessa restriktioner uppmjukas eller hävas. Inom

länet finnas ännu avsevärda områden orörd strandnatur, inrymmande sandstränder

och andra för sommarvistelse lämpliga platser, vilka i huvudsak

frekventeras av ortens befolkning. Att exploatering av sådana områden ännu

ej skett torde väl huvudsakligen bero på områdenas avskilda lägen men allt

efter som efterfrågan på lämpliga fritidsområden ökas, komma med sannolikhet

även dessa områden att undan för undan tagas i anspråk för sportstugebebyggelse.

Jag biträder därför den i promemorian angivna uppfattningen,

att en reglering av strandbebyggelsen måste komma till stånd så

fort som möjligt.

Länsstyrelsen i Värmlands län har — samtidigt som den framhållit, att

trågan om en reglering av strandbebyggelsen uppenbarligen vore, ur folkhälsans

och friluftslivets synpunkter, ett riksomfattande problem av stor

aktualitet — anfört att, även om strandbebyggelsen inom länet åtminstone

i allmänhet icke nått en sådan omfattning, att den för närvarande kunde

anses utgöra ett direkt hinder för stads- och samhällsbefolkningens möjligheter

till friluftsliv och rekreation, utvecklingen dock måste ingiva vissa

betänkligheter. Beträffande förhållandena i Örebro, Västmanlands och Gävleborgs

län lämnas inga närmare uppgifter i yttrandena; både länsstyrelserna,

överlantmätarna och länsarkitekterna i dessa län ha dock vitsordat

behovet av en lagstiftning på området och i princip tillstyrkt det remitterade

förslaget.

Vad avser läget i Kopparbergs län har länsstyrelsen i länet anfört:

Den i promemorian föreslagna lagstiftningen torde inom detta län få

eu mycket begränsad användning. Den jämförelsevis rika tillgången på sjöar

och vattendrag synes för överskådlig tid trygga befolkningens behov av rekreationsmöjligheter

vid stränderna. Med förbättrade kommunikationer äro

invånarna i städer och tätorter ej heller längre hänvisade till naturområden

i samhällenas närhet utan kunna söka sig ut till mera avlägsna och orörda

trakter. Endast i fråga om lämpliga badplatser synes det vara vissa risker

för att äganderättsförhållanden eller okontrollerad bebyggelse kunna bli

till hinders för allmänhetens krav på fri tillgång till stränderna. Strandpartier

som lämpa sig till badplatser äro emellertid ganska sparsamt förekommande,

och önskemålet att skydda sådana områden böra kunna tillgodoses

annorledes än genom en särskild lag.

Länsarkitekten i länet anför för sin del:

Behovet av strändernas skydd är uppenbarligen störst i län med ur fritidssynpunkt

särskilt värdefulla kuststräckor och med skärgård. Men även

i ett inlandslän som Kopparbergs torde frågan om ett visst skydd av sjöstränderna

bli alltmera aktuell. Det kan nog tyvärr konstateras, att flertalet

av de för bad- och friluftsliv lämpliga och i förhållande till tätorterna

väl belägna insjöarna numera i mycket hög grad äro avstängda för den

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

icke strandägande befolkningen. Alltför många vackert belägna uddar, utsiktsplatser

och vikar med för bad lämpliga stränder äro bebyggda med

sportstugor och väl inhägnade. Tyvärr äro även i många fall värdefulla

strandpartier upptagna av industrier och industriupplag, vilka hade kunnat

lokaliseras med större hänsynstagande till allmänhetens behov av bad- och

campingplatser, särskilt vid tätorterna. En inventering av de strandpartier

kring vära insjöar i länet, som i nöjaktig grad äro fria från bostads- och

industribebyggelse, belägna på rimliga avstånd från angränsande tätorter

och i övrigt lämpliga för den rekreationssökande allmänheten, skulle med

all sannolikhet ge ett ganska nedslående resultat.

Beträffande förhållandena i Västernorrlands län uppger överlantmätaren

i länet, att det bland annat inom vissa kustområden omkring Härnösands

stad och i Sundsvallstrakten förelåge behov att förhindra eller reglera sådan

bebyggelse varom nu vore fråga. Länsarkitekten i länet framhåller, att

strandbebyggelsen där år från år visat tendenser att öka i sådan omfattning

att allmänhetens möjligheter till rekreation inom strandområdena vore

hotade inom vissa delar av länet. I Jämtlands län vore — anför länsstyrelsen

i länet — det föreliggande spörsmålet helt naturligt av mindre betydelse

än i län med bättre sommarklimat. Även inom Jämtlands län förelåge dock

visst behov av strandområden för bad eller friluftsliv.

Beträffande förhållandena i Västerbottens län anför länsstyrelsen, att

det för nämnda läns vidkommande knappast syntes föreligga något större

behov av den tilltänkta lagstiftningen. Länsarkitekten i länet anför emellertid

:

De områden, som i första hand torde komma att diskuteras vid en tilllämpning

av den ifrågasatta lagen, äro i Umetrakten havsstranden inom

Nordmalings, Hörnefors, Umeå och Sävar socknar samt Holmsunds köping

jämte sjöstränderna inom ett område med minst 25 km radie från staden,

samt i Skelleftetrakten havsstranden inom Bureå, Skellefteå och Byske socknar,

samt sjöstränderna inom ett område med likaså minst 25 km radie från

Skellefteå stad. Härtill måste komma enstaka strandområden såväl vid kusten

som vid insjöar längre in i landet.

Vidkommande slutligen förhållandena i Norrbottens län hävda remissinstanserna,

att allmänheten inom länet — sådana förhållandena nu vore och

såvitt utvecklingen nu kunde bedömas -— hade och komme att ha riklig

tillgång till strandområden för sitt behov av bad och friluftsliv.

I detta sammanhang må nämnas att samfundet för hembygdsvård anmärkt,

att hembygdsvårdens intresse i saken icke hade behövt ställas så

i skymundan, som skett i promemorian. Samfundet anför:

Ur synpunkten av de intressen, som samfundet ser såsom sin uppgift

att bevaka, vill styrelsen understryka, att skydd för ur natur- och kulturminnessynpunkt

intressanta strandområden måste anses vara av största

värde för alla befolkningsgrupper i vårt land och icke enbart för badgäster

och semesterfirare. Skyddet mot vandalisering av naturen kring hav, sjöar

och vattendrag bör intressera såväl naturälskaren i allmänhet som den bofasta

befolkningen intill de skyddade områdena, vilken härigenom skulle

slippa att se egenartade och estetiskt tilltalande naturpartier belamrade med

en mängd byggnader, ofta olämpligt utformade och placerade. Härtill kom
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

mer att detta skydd mot okontrollerad bebyggelse i icke oväsentlig mån

kan ha ekonomisk betydelse med hänsyn till turisttrafiken, då man med

skäl kan göra gällande, att de utländska turisterna icke besöka Sverige för

att beundra gyttriga villasamhällen vid havsstränder och insjökuster.

Härmed har styrelsen, väl till märkandes, icke velat giva uttryck åt bristande

förståelse för de rent sociala betraktelsesätt, som närmast synas hava

inspirerat det föreliggande förslaget till lagstiftning. Tvärtom är det så, att

varje åtgärd, som bereder gemene man större möjligheter att i olika hänseenden

njuta av sitt lands natur, i längden också bidrager till att öppna

hans blick för även andra värden än den med friluftslivet följande rent

kroppsliga rekreationen. ----

Samfundet för hembygdsvård kan för sin del svårligen ha något att erinra

mot en rättsutveckling, som ledde därhän, att de, som i kraft av äganderätt

förfoga över förmögenhetsobjekt, i främsta rummet fast egendom, varmed

mera betydande hembygdsvärden — med vilket uttryck här avses att

sammanfatta vad som ligger inom naturskyddets, hembygdsvårdens och

kulturskyddets intressesfärer — äro förbundna, lärde sig att helt bortse

från möjligheten att göra sig ekonomisk vinst genom åtgärder, varigenom

dessa värden ginge förlorade för nationen. Sådant är förhållandet i åtminstone

ett främmande land, där den enskilda äganderätten och principen

om medborgarens fria förfogande över sin egendom eljest åtnjuter allt

tänkbart stöd från lagstiftarens och opinionens sida, nämligen Schweiz.

Kunna fritidsintressena med avseende å strandområdena tillbörligen

tillgodoses genom statliga eller kommunala markförvärv? I

I promemorian har -— såsom förut nämnts — anförts, att det icke

kunde anses praktiskt möjligt att tillbörligen tillgodose det rekreationsbehov,

som hänförde sig till våra kuster och sjöstränder, endast därigenom att

staten eller kommunerna förvärvade och reserverade vissa områden, dit den

icke strandägande befolkningens bad- och friluftsliv skulle koncentreras.

Dylika friluftsreservat och allmänna friluftsbad hade visserligen en mycket

viktig uppgift att fylla i förevarande sammanhang, men de kunde som sagt

icke ens tillnärmelsevis komma att täcka hela behovet.

Detta uttalande har så gott som allmänt godtagits i yttrandena.

Sålunda må nämnas att överståthållarämbetet uttryckligen förklarat sig anse,

att det föreliggande behovet endast i ringa utsträckning kunde tillgodoses

genom anordnande — förmedelst kommuner, allmänna inrättningar

eller organisationer — av särskilda platser. Lantmätareföreningen anför,

att det visserligen torde få anses i första hand ankomma på vederbörande

kommuner att genom inköp av därtill lämpade marker tillgodose behovet

av rekreationsvisten för sina invånare men tillägger att, även om ökade

möjligheter till sådana förvärv kunde skapas, vad som på denna väg kunde

åstadkommas dock icke alltid torde vara till fyllest, särskilt för de större

städernas vidkommande.

Länsarkitekten i Hallands län påpekar att, då till Hallandskusten sökte

sig människor från nära nog hela riket, det säkerligen icke räckte med de

eventuella åtgärder, som vidtoges från kommunernas sida för att skaffa

deras innevånare tillfälle till bad och rekreation.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Endast i ett ringa fåtal av de avgivna yttrandena har en motsatt uppfattning

kommit till uttryck. Sålunda anför länsstyrelsen i Jönköpings län,

att det visserligen icke kunde förnekas att vissa större tätorters befolkning

saknade tillgång till allmänna områden för bad- och friluftsliv men att det

borde ihågkommas att det föreliggande problemet -—- i och för sig betydelsefullt

men till sin räckvidd ej särskilt stort — väsentligen bottnade i de

härav berörda kommunernas obenägenhet att genom köp eller arrende förvärva

lämpliga fritidsområden. En lösning av frågan att säkerställa tillgången

på dylika områden syntes länsstyrelsen därför i första hand böra

sökas på det sätt, att tätorternas möjligheter till markförvärv utnyttjades.

Sveriges fastighetsägareförbund anför:

Det enligt förbundets mening principiellt riktiga tillvägagångssättet, om

man systematiskt vill underlätta möjligheterna för den icke jordägande befolkningen

att idka friluftsliv vid stranden, är att staten eller kommunerna

förvärva mark i avsikt att upplåta densamma såsom friluftsreservat. Detta

syntes också vara fritidsutredningens mening. Enligt vad ordföranden i fritidsutredningen,

landshövdingen Kjellman, yttrade i ett över utredningens

förslag hållet radioföredrag, skulle de särskilda fritidsområdena förläggas

till, såsom orden föllo, »på hederligt sätt förvärvade områden». Det står

emellertid utom tvivel att fritidsutredningens förslag även på auktoritativt

håll uppfattades såsom ett hjälpmedel för det allmänna att i viss utsträckning

undgå att förvärva mark för anordnande av fritidsområden. Det nu

föreliggande förslaget har i grunden samma tendens. Genom förefintligheten

av de byggnadsförbjudna strandbältena skall den friluftsidkande allmänheten

befrias från omaket att behöva stöta på bebyggelse på sådana områden,

där denna allmänhet själv vill vara allenarådande.

Utom i de nu återgivna yttrandena har förevarande spörsmål närmare behandlats

endast av länsstyrelsen i Kopparbergs län och av överlantmätaren

i Kristianstads län, men dessa två remissinstanser ha diskuterat problemet

ur rent lokal synpunkt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför sålunda, att

kommunerna i länet redan ordnat allmänna badplatser i stor utsträckning

och framhåller, att man efter utvidgningen av det kommunala kompetensområdet

kunde förvänta att dessa strävanden komme att ytterligare främjas.

överlantmätaren i Kristianstads län yttrar:

För rekreation lämpliga markområden invid hav, sjö och vattendrag finnas

i mycket stor utsträckning inom länet. Erfarenheten yisar^ emellertid

att av dessa endast mycket begränsade delar äro begärliga för någon större

del av allmänheten, nämligen delar med bra badstrand och läge nära god

väg. Sålunda belägna områden, tillräckliga för det ifrågavarande behovet,

äro icke större eller dyrbarare än att det borde vara en lätt överkomlig_ utgift

för stat eller kommun att förvärva dem. Med hänsyn till de särskilda

naturförhållanden som äro för handen å dessa badplatser synes länsstyrelsen

genom förbud enligt 122 § byggnadslagen kunna hindra olämplig bebyggelse

därå. Mest önskvärt torde emellertid vara att stat eller kommun

förvärvar områdena. Därigenom skulle bättre anordningar för allmänhetens

trivsel och hiilsa lättare kunna åstadkommas. Vill man tillgodose rekreationsbehovet

hos berörda del av allmänheten är det således enligt överlantmätarens

mening riktigare att det allmänna förvärvar och ordnar erforderliga

områden än att lagstifta på nu föreslaget sätt.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

I ett par yttranden har användandet av planinstituten särskilt diskuterats.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

I fråga om utnyttjandet av den nya byggnadslagstiftningen har i promemorian

anlagts en rätt pessimistisk syn på kommunernas inställning, närmast

då det gäller deras benägenhet att begära fastställelse av en generalplan,

som upptager område för friluftsliv och som skulle medföra lösningsskyldighet

för kommunen. Enligt länsstyrelsens erfarenhet finnes emellertid

anledning till en något mer optimistisk uppfattning. I de kommuner,

där ifrågavarande problem på grund av naturförhållandena äro särskilt

aktuella, torde nämligen intresse icke helt saknas att få dem lösta på den

fastställda generalplanens väg, även om kommunerna således därvid skulle

åsamkas kostnader för marklösen. Ofta kunna väl problemen vara interkommunala

och på grund härav särskilda svårigheter uppstå, men dessa

torde då kunna undanröjas genom överenskommelser de intresserade kommunerna

emellan, därest användning av regionplaneinstitutet icke anses

böra komma i fråga. Överhuvudtaget har det synts länsstyrelsen böra betonas,

att saken skulle gagnas om kommunerna i möjligaste mån inträdde

såsom ansvariga för den verksamhet, som syftar till att, utan oskäligt intrång

i andra parters rätt och intressen, åt allmänheten bevara eller upplåta

fritidsområden.

0 Emellertid torde det förhålla sig så, att kommunerna ännu icke hunnit

få generalplaner eller andra erforderliga planer enligt gällande byggnadslagstiftning

upprättade och fastställda eller att de ännu icke utverkat byggnadsförbud

exempelvis enligt 15 eller 101 § byggnadslagen. Med hänsyn härtill

och till de föreliggande faktiska förhållandena i övrigt sådana de angivits

i promemorian råder även enligt länsstyrelsens åsikt behov av en

provisorisk lagstiftning i förslagets syfte. Länsstyrelsen har således i princip

intet att erinra mot en sådan.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anmärker, att på sina håll vissa kommuner

genom markförvärv löst frågan om fritids- och badplatser och tillägger

att den möjligheten ju också funnes att i general- eller regionplan lägga in

fritidsreservat. Men i samtliga dessa fall vore det -— fortsätter länsstyrelsen

— tyvärr så, att åtgärderna merendels komme för sent.

Är nuvarande lagstiftning tillräcklig för att hindra ur friluftslivets

synpunkt icke önskvärd exploatering av strandområdena?

Praktiskt taget alla remissinstanser ha biträtt den i promemorian uttalade

uppfattningen, att nu gällande byggnads- och jorddelningslagstiftning

icke vore tillräcklig för att effektivt hindra en ur friluftslivets synpunkt ej

önskvärd bebyggelse av vissa strandområden. Bland dem som uttryckligen

anslutit sig till denna mening må nämnas lantmäteristyrelsen, byggnadsstyrelsen,

det övervägande antalet länsstyrelser, överlantmätare och länsarkitekter

samt landsorganisationen och lantmätareföreningen.

1 några yttranden har räckvidden av den nu gällande lagstiftningen berörts

något närmare. Sålunda anför länsstyrelsen i Malmöhus län:

Länsstyrelsen har för sin del icke tolkat 122 § byggnadslagen så, att orden

»andra särskilda naturförhållanden» skulle medgiva stadgandets användning

för skapande av rekreationsplatser för allmänheten. Den befogen
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

het att meddela anvisning om avstyckning, som tillerkänts länsstyrelsen i

19 kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen, anser länsstyrelsen icke tillräcklig

för att hindra bebyggelse, framför allt icke i trakter, varest byggnadslov

icke erfordras för byggnads uppförande. Visserligen kan i generalplan mark

reserveras såsom fritidsområde, men dels torde generalplanering ej böra

avse enbart en sådan detalj och dels är med en sådan planering förknippad

en omständlig procedur. Länsstyrelsen anser därför, att en särskild lagstiftning

är behövlig för lösande av fragan om strandomradesbebyggelsen,

som påkallar ett snabbt avgörande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför:

Såsom framgår av promemorian finnas enligt nu gällande byggnads- och

jorddelningslagstiftning vissa möjligheter att reglera strandbebyggelsen,

främst med stöd av 122 § byggnadslagen och 19 kap. 13 § jorddelningslagen.

Länsstyrelsen har för sin del med stöd av dessa lagrum utfärdat föreskrifter,

som åsyfta att skydda större delen av Helgasjöns strandområden mot olämplig

bebyggelse. Tvekan har dock rått om möjligheten att kunna åberopa

122 § byggnadslagen i fråga om föreskrifter för längre sammanhängande

områden. Detta lagrum avser närmast områden, som böra skyddas på grund

av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden. Med

hänsyn till de begränsade möjligheter, som stått till buds, då det gäller att

söka skydda strandområden, har länsstyrelsen dock ansett sig kunna tolka

lagrummet extensivt. Länsstyrelsen har därvid även beaktat att dispens från

ett med stöd av nämnda paragraf meddelat byggnadsförbud i praktiken icke

kan vägras, enär länsstyrelsen icke äger möjlighet att bereda markens ägare

ersättning om »avsevärt men» skulle tillskyndas honom. Anvisningar enligt

19 kap. 13 § jorddelningslagen kunna visserligen medföra att avstyckningar

alltför nära stranden förhindras, men bebyggelse kan det oaktat ske å arrenderad

mark. Med stöd av nu gällande lagstiftning kan man alltså icke

effektivt hindra att strandområden utnyttjas för olämplig bebyggelse. En

särskild lagstiftning är därför av behovet påkallad om de ännu obebyggda

strandområdena skola kunna bevaras såsom rekreationsplatser för den icke

jordägande befolkningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar:

Länsstyrelsen har den 10 december 1949 utfärdat anvisningar jämlikt 19

kap. 13 § 3 mom. första stycket jorddelningslagen och 5 kap. 8 § 2 mom.

första stycket fastighetsbildningslagen för avstyckning invid vissa stränder

av Storsjön inom Frösö köping. Därvid konstaterade länsstyrelsen, att ett

dylikt beslut icke är tillfyllest för reglering av bebyggelsen å strandområde.

Anvisningarna kunna nämligen frångås och jordägaren har möjlighet att

uppföra byggnader utan att jorddelning kommer till stånd. Förbud mot bebyggelse

måste införas för att strandområde helt skall kunna skyddas mot

olämplig bebyggelse.

I några yttranden har framhållits, att det vore möjligt att uppnå vissa

resultat med användande av de i byggnadslagen behandlade utomplansbestämmclserna.

Emellertid må här återgivas vad överlantmätaren i Värmlands

län i denna del anfört:

Uppenbart torde vara att användandet av det s. k. utomplansinstitutet är

en mer omständlig procedur än den som föreslagits i den provisoriska lagen.

För att meddela utomplansbestämmelser erfordras bl. a. sammanträde

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

med ortsbefolkningen och utställning av förslaget i orten. Detta erfordras

icke enligt den provisoriska lagen. Därjämte innehåller utomplansbestämmelserna

en hel del byggnadsföreskrifter m. m. under det att den provisoriska

lagen blott innebär ett förbud mot visst slag av bebyggelse. Härav

följer alltså, att man smidigare och fortare kan nå sitt mål genom den provisoriska

lagen än genom meddelandet av utomplansbestämmelser. Även

om jag är av den uppfattningen att förhållandena inom Värmlands län beträffande

nu ifrågavarande spörsmål skulle kunna bemästras med nu tillgängliga

resurser i lagstiftningsväg, torde dock förhållandena inom andra

län — särskilt efter våra havsstränder — vara sådana, att den nu föreslagna

provisoriska lagen torde vara nödvändig. Med hänsyn härtill får jag därför

förorda ett antagande av lagförslaget, som tillämpat med återhållsamhet

och urskiljning säkerligen kan bli till gagn i avsett syfte.

En mera kritisk inställning till den i promemorian uttalade meningen

framträder i bl. a. följande yttrande av länsstyrelsen i Kristianstads län:

Genom den nya byggnadslagen ha tillskapats tämligen goda förutsättningar

för att hindra ett ur friluftslivets synpunkt icke önskvärt utnyttjande av

strandområdena. Oftast torde här vara fråga om tätbebyggelse, som med

till buds stående lagstiftning kan tämligen effektivt bemästras. Att begreppet

tätbebyggelse icke är i praktiken lättolkat, synes icke böra tillmätas den

betydelse, som sker i promemorian. Fall kunna givetvis förekomma där på

grund av tveksamhet i fråga om tolkningen av detta begrepp ingripande ej

kan ske, men detta torde vara rena undantag utan praktisk betvdelse. Beträffande

sådan strandbebyggelse, som är att hänföra till glesbebyggelse,

äro visserligen möjligheterna att skydda strandområdena icke lika stora,

men enligt länsstyrelsens mening är dock 122 § byggnadslagen även i dess

nuvarande lydelse av stor betydelse i detta avseende. Denna paragraf är visserligen

— och detta enligt länsstyrelsens mening med full rätt — så avfattad,

att markägaren under viss förutsättning kan kräva ersättning för avsevärt

men. Emellertid torde det ofta vara så att genom jämkningar i den

av markägaren tänkta placeringen av en byggnad eller genom modifieringar

i fråga om byggnadens utseende eller storlek just de önskemål, som paragrafen

avser att främja, kunna uppnås utan att markägaren tillskyndas avsevärt

men. Paragrafens betydelse som ett medel att förhindra olämplig

strandbebyggelse får därför ej underskattas. Det torde nämligen ofta — i

varje fall här i länet — förhålla sig så, att de områden, som avses i § 122,

jämväl äro särskilt attraktiva för bad och friuftsliv. Otvivelaktigt skulle

emellertid denna paragraf bli mera effektiv som ett låt vara ofullkomligt

skydd mot för friluftslivet störande strandbebyggelse, om paragrafen omredigerades

så att av lagtexten framginge, att förordnande om nybyggnadsförbud

finge meddelas jämväl där så påkallades med hänsyn till behov av

badsträndernas skyddande mot olämplig strandbebyggelse.

I fråga om den möjlighet att påverka strandbebyggelsen, som kan äga

rum med tillämpning av jorddelningslagen 19 kap. 13 §, torde dessa regler

närmast vara avsedda som ett komplement till byggnadslagstiftningen. Det

ar särskilt bestämmelsen i 3 mom. första stycket, att länsstyrelsen äger meddela

de anvisningar med avseende å styckningsverksamheten, vilka prövas

erforderliga, som i detta sammanhang tilldrar sig största intresset. Att sistnämnda

bestämmelse ännu icke kommit till större användning torde bero

på att en viss tvekan förelegat hos länsstyrelserna om vad dessa anvisningar

lämpligen böra innehålla och hur långt inan lagligen kan gå i fråga om "inskränkning

i eller reglering av styckningsverksamheten. Det synes vara av

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

vikt att denna osäkerhet, som sannolikt också medför, att av omständigheterna

ej betingade skiljaktigheter i anvisningarnas innehåll förekomma inom

olika län, undanröjes genom av central myndighet meddelade direktiv. Sker

detta, torde denna paragraf i jorddelningslagen i kombination med av länsstyrelserna

meddelade anvisningar i sin män mera effektivt kunna bidraga

till hindrandet av olämplig bebyggelse å strandområdena.

I anledning av detta yttrande må nämnas, att flera instanser uttryckligen

betonat den praktiska svårigheten att draga en klar gräns mellan glesbebyggelse

och tätbebyggelse. Sålunda anför exempelvis överlantmätaren i

Västernorrlands län:

De största skadorna torde kunna uppstå, därest den mindre önskvärda

strandbebyggelsen tar formen av tätbebyggelse. I likhet med vad som anförts

i promemorian håller jag dock före, att ifrågavarande skyddsbehov kan

beträffande tätbebyggelse tillgodoses redan med tillämpning av gällande rätt.

Även utpräglad glesbebyggelse torde i många fall ha stor betydelse i förevarande

sammanhang. Exploatering av strandområden för sportstugeändamål

inledes i regel med glesbebyggelse. Ofta tillgripas därvid i första hand

områden, som ur rekreationssynpunkt äro särskilt värdefulla under det att

ur samma synpunkt mindre begärliga områden till en början icke efterfrågas.

Efter hand som glesbebyggelsen förtätas komma fastighetsbildningsoch

planmyndigheterna i kontakt med de svårbemästrade problem, som

härröra ur det förhållandet, att det beträffande sportstugebebyggelse ofta är

särskilt svårt att dra en klar gräns mellan glesbebyggelse och tätbebyggelse.

Man måste därför här räkna med, att gällande regler rörande glesbebyggelse

komma att tillämpas i många gränsfall. Detta förhållande skärper behovet

av ur kontrollsynpunkt effektiva regler rörande glesbebyggelse.

Beträffande innebörden av 122 § byggnadslagen är länsstyrelsens i Gotland

yttrande av särskilt intresse. Såsom av Bilaga B framgår har länsstyrelsen

redan i januari 1948 meddelat beslut jämlikt 122 § byggnadslagen

med avseende å hela Gotlandskusten. Länsstyrelsen anför nu:

Det får anses uppenbart, att gällande lagstiftning icke lämnar tillfredsställande

möjligheter att hindra ett ur allmänna synpunkter icke önskvärt

utnyttjande av landets strandområden ehuru möjligheterna i någon mån

förbättrats genom den nya byggnadslagstiftningen. Regler måste sålunda anses

önskvärda för att på ett tillfredsställande sätt lösa frågan om att kunna

tillförsäkra den icke jordägande allmänheten erforderlig tillgång till våra

strandområden utan att likväl jordägarnas intressen trädas alltför nära.

Att länsstyrelsen ansett sig kunna tillgripa förbud jämlikt 122 § byggnadslagen

i så stor omfattning beror på att Gotlands kuster i hela sin utsträckning

omfatta naturskönhetsvärden, som gjort ett sådant förbud motiverat.

Förbudet, i vilket befolkningen med förståelse funnit sig, har därigenom

kommit att automatiskt omfatta samtliga strandområden, vilka böra

skyddas ur den synpunkt, som det remitterade förslaget åsyftar. Det sålunda

jämlikt nämnda lagrum meddelade förbudet har hitintills varit tillräckligt,

men otänkbart är naturligtvis icke, att i enstaka fall en sådan situation

kan uppstå alt en begärd dispens från förbudet icke kan vägras och

sålunda en olämplig bebyggelse kan befaras uppkomma, emedan fastighetsägaren

eljest skulle åsamkas allvarligt men, eftersom möjlighet till ersättning

icke kan åstadkommas. Skulle länsstyrelsen då finna nödigt meddela

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

det strängare slag av förbud, som det remitterade förslaget innebär, torde

man knappast kunna förvänta, att detta skall mötas med samma förståelse

som det tidigare. Just den omständigheten att det provisoriska förbudet

träffar område, som innefattas i det tidigare meddelade förbudet, är ägnad

att skapa en viss villrådighet och även irritation. Länsstyrelsen anser sig på

grund av angivna förhållanden böra framhålla, att även ur speciellt gotländsk

synpunkt det är synnerligen angeläget, att en slutgiltig lagstiftning

i ämnet snarast, och om möjligt senast under år 1951, kommer till stånd.

Länsarkitekten i Gotlands län betonar, att det föreslagna nya byggnadsförbudet

och det i Gotlands län gällande förbudet enligt 122 § byggnadslagen

beröra två ganska artskilda grenar av planering. Medan 122 §-förbudet ginge

ut på att skydda de mer allmänna estetiska och kulturella värden, som funnes

i landskapet, siktade det föreslagna förbudet ensidigt till främjandet

av bad- och friluftslivet vid stränderna.

Riksförbundet landsbygdens folk har hävdat, att de nuvarande bestämmelserna

i byggnads- och jorddelningslagstiftningen innebure tillräckliga

garantier för att hindra ett ur friluftslivets synpunkt icke önskvärt utnyttjande

av strandområdena. Riksförbundet ansåge att, med hänsyn till dessa

bestämmelser samt möjligheterna att tvångsvis förvärva markområden, tillräckliga

möjligheter beretts det allmänna att säkerställa en lämplig utveckling

i hithörande frågor. Sett i samband med hittills genomförd lagstiftning

inom olika områden, innebure det nu framlagda förslaget en ytterligare

försämring i den enskilde jordägarens ställning. Den hittills rådande

relativa trygghet, som jordäganderätten i allmänhet inneburit, bleve

genom det framlagda förslaget ännu mera kringskuren. Samma synpunkter

ha uttalats av reservanterna i styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

Vid bedömande av frågan om kravet på särskild lagstiftning till skydd

för allmänna fritidsområden må understrykas, att den senast genomförda

byggnadslagen givit myndigheterna medel i händerna att förhindra icke

önskvärd bebyggelse framför allt beträffande tätbebyggelse men även i fråga

om glesbebyggelse. I sistnämnda hänseende må framhållas, att de nya regionplan-

och generalplaninstituten bereda effektiva utvägar att frilägga områden,

som kunna vara lämpade för friluftsanordningar. Detsamma gäller

i viss män om bestämmelserna i byggnadslagens 86 och 122 §§. I den mån

ytterligare stöd i lagstiftning kan anses påkallat, synes en ändring av sist

berörda lagstadganden till att avse vidsträcktare möjlighet att förordna om

byggnadsförbud inom för fritidsändamål lämpliga strandområden böra

ifrågakomma. En sådan utvidgning av länsstyrelsens befogenhet skulle —

jämte övriga i byggnadslagen, jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen

givna föreskrifter — erbjuda tillräckliga garantier för att utvecklingen

i förevarande avseende må kunna ledas i önskvärd riktning.

Sveriges fastighetsägareförbund yttrar:

Vid bedömande huruvida den nu föreslagna lagstiftningen är av behovet

påkallad måste beaktas, att 1947 års byggnadslag med därmed sammanhörande

författningar öppnat möjligheter, som icke förelågo då fritidsutredningen

framlade sitt förslag. Förbundet åsyftar här särskilt 122 § byggnads
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

33

lagen, som ju åt länsstyrelsen inrymmer befogenhet att meddela byggnadsförbud

för område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan och som

anses böra särskilt skyddas bland annat på grund av naturskönhet, växtlighet

eller andra särskilda naturförhållanden. Detta stadgande har under

senare tid kommit till användning jämväl i syfte att tillförsäkra allmänheten

badplatser. Det synes påtagligt, att den möjlighet till reglering av

förevarande förhållanden, som sålunda synes erbjuda sig, bör vidare prövas

i praktiken, innan en ny lagstiftning på byggnadslagens område forceras

fram.

Även Sveriges lantbruks förbund anser, att resultatet av reglerna i byggnadslagen

och jorddelningslagen borde avvaktas under längre tid, innan ytterligare

förändringar i lagstiftningen på detta område skedde.

Erfordras en provisorisk lagstiftning i ämnet?

De allra flesta av de inemot nittio remissinstanserna ha biträtt den i promemorian

närmare motiverade uppfattningen, att en provisorisk lagstiftning

vore av behovet omedelbart påkallad.

Sålunda anför bgggnadsstyrelsen:

Såsom i promemorian framhålles erbjuder gällande lagstiftning icke möjligheter

att effektivt hindra ett ur friluftslivets synpunkt icke önskvärt utnyttjande

av strandområdena. Särskilt för det fall att nu rådande byggnadsrestriktioner

komma att upphävas eller mildras är det därför i hög grad

angeläget att för bad- och friluftsliv lämpliga strandområden kunna skyddas

mot olämplig exploatering. Om det icke anses möjligt att utan ytterligare,

tidskrävande utredning få till stånd en definitiv reglering av hithörande

spörsmål, bör i väntan därpå en provisorisk lagstiftning tillgripas för att icke

förutsättningarna för en mera slutgiltig lösning skola komma att försämras.

Landsorganisationen uttalar att det, om en blivande strandlag verkligen

skulle fylla sin uppgift, vore otvivelaktigt att provisoriska åtgärder redan

nu måste vidtagas för att förhindra de skyddsvärda områdenas exploatering

under tiden före lagens ikraftträdande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar:

Uppenbarligen är det ett invecklat och mångsidigt problem att åstadkomma

en strandlagstiftning, som tillgodoser alla betydelsefulla synpunkter utan

att kränka andras, framför allt markägarnas, berättigade intressen. Bland

de frågor, som sålunda måste lösas, är den om ersättning till ägaren för

ett bestående byggnadsförbud samt om skyldigheten för dem, vilka medgivits

exploateringsrätt, att bidraga till ersättning åt den granne, som till gagn

för deras exploateringsmöjligheter drabbats av byggnadsförbud på större

eller mindre del av sin mark. Om stränderna skola hållas fria från bebyggelse,

måste vidare klargöras, hur långt rätten för allmänheten att beträda

dessa marker, där idka friluftsliv o. s. v. sträcker sig, liksom även om inskränkningar

behövas i ägarens och brukarens rätt att inhägna dylika områden.

Här avses tydligen områden med s. k. gles bebyggelse. Sedan väl tätbebyggelse

uppkommit, regleras ju hithörande förhållanden genom byggnadslagstiftningen.

!$ Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 samt. Nr 223.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

En utredning till reglering av dessa och andra hithörande förhållanden

måste kräva avsevärd tid. Men det kan icke anses tillrådligt att vänta med

åtgärder över huvud — utöver vad byggnads- och jorddelningslagstiftningen

medger — till dess att hela saken är klar. Sedan numera lättnader börjat

genomföras för sportstugebebyggelsen, kan det nämligen förväntas, att de

länge uppdämda strävandena att förvärva strandtomter och bebygga dessa

komma att taga mycket stark fart. Det saknas från länet icke exempel även

på att man genom klart kringgående av jordförvärvslagen vill försäkra sig

om särskilt natursköna strandområden.

Det är därför naturligt, att tanken att bereda möjligheter till provisoriskt

byggnadsförbud på särskilt utsatta delar av våra stränder uppkommit. Ett

sådant byggnadsförbud är ju icke något enastående, utan såsom anföres i

promemorian tillämpas liknande provisoriska byggnadsförbud redan nu i

ett flertal olika fall. Då det på sina håll i detta sammanhang talats om konfiskation,

är detta en fullständig missuppfattning. Det intrång en strandägare

kan lida genom en lagstiftning, sådan som här antytts, är endast den

förlust som kan uppstå för honom genom uppskovet med exploateringen av

stränderna; någon utvidgning av hans skyldighet att släppa till sin mark för

allmänheten, att tåla beträdande därav eller åverkan därå inträder alltså

icke i någon mån.

Länsstyrelsen anser alltså, att en provisorisk lagstiftning i förevarande

syfte nu är behövlig, men vill starkt betona, att detta provisorium bör göras

så kort som möjligt, detta framför allt med hänsyn till markinnehavarnas

stora intresse av att hithörande förhållanden snarast bli definitivt ordnade.

Överståthållarämbetet anför:

Enligt vad av den remitterade promemorian framgår har chefen för justitiedepartementet

för avsikt att inom den närmaste tiden utverka bemyndigande

att tillkalla särskilda sakkunniga för utredning av frågan om en laglig

reglering av strandbebyggelsen och därmed sammanhängande spörsmål.

Redan med hänsyn härtill tillstyrker överståthållarämbetet en provisorisk

lagstiftning i avbidan på denna utrednings slutförande. Tydligt är nämligen,

att om av denna utredning föranledes definitiv lagstiftning, det framstår

såsom synnerligen angeläget att förhindra att syftet med sådan lagstiftning

väsentligen omintetgöres till följd av ökad strandbebyggelse under

mellantiden.

Tidpunkten för en provisorisk lagstiftning är ock nu mycket lämplig i betraktande

av de för närvarande gällande, stränga restriktionerna med avseende

å sportstuge- och villabebyggelsen; det intrång i den enskilda äganderätten,

som sker genom den nu ifrågakomna lagstiftningen, ter sig till

följd därav mindre betungande än eljest skulle vara fallet.

Om överståthållarämbetet sålunda i princip ansluter sig till det framlagda

förslaget, sker detta likväl under förutsättning, att den ovan antydda

utredningen bedrives med sådan skyndsamhet, att definitiv lagstiftning i

ämnet kan träda i kraft vid utgången av den tid, under vilken den nu föreslagna

lagen skall äga giltighet, eller således den 1 januari 1953. Överståthållarämbetet

anser sig böra understryka vikten härav, ehuru ämbetet är

väl medvetet om de många vittutseende spörsmål, som måste upptagas vid

utredningen — ej minst de nödvändigtvis uppkommande frågorna om ersättning

till enskild markägare för av lagstiftningen föranlett intrång i

dennes äganderätt (jfr med avseende å nuvarande förhållanden 86 och

122 §§ byggnadslagen). Ty det kan antagas, att ovanberörda restriktioner

med avseende å sportstuge- och villabebyggelsen vid sistnämnda tidpunkt

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

35

upphävts eller väsentligen lättats; i den män så sker, framträder med styrka

anglägenheten av att den provisoriska lagstiftningen — enligt vilken ersättning,

som nyss sagts, ej skall utgå — ersättes med definitiv lagstiftning,

däri ersättningsfrågorna vunnit sin lösning.

Ytterligare några remissinstanser ha betonat angelägenheten av att en

definitiv lagstiftning i ämnet kommer till stånd så snart som möjligt. Sålunda

anför länsstyrelsen i Jämtlands län:

Principiellt synes reglering av bebyggelse å strandområde böra ske genom

byggnadslagstiftningen och ersättning för intrång bestämmas. Förhållandena

inom vissa delar av landet torde dock vara sådana, att det gäller

att skyndsamt vidtaga åtgärder för att förebygga att strandområden i ännu

större omfattning än hitintills bli otjänliga för bad eller friluftsliv. Med

hänsyn härtill vill länsstyrelsen ej för sin del motsätta sig att såsom ett

provisorium lagbestämmelser utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med

föreliggande förslag, dock under förutsättning att lagen gives kortast möjliga

giltighetstid. Lagen innefattar endast belastning av jordägarna, men

garanterar icke befolkningen rätt att beträda strandområdena. Den ytterligare

utredning, som erfordras för att klarlägga möjligheten att i byggnadslagstiftningen

intaga erforderliga bestämmelser och rätten för envar att

beträda strandområde och tillfart till sådant, måste ske med stor skyndsamhet.

Lagens giltighetstid bör därför begränsas till utgången av år 1951.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar:

Länsstyrelsen vill särskilt framhålla, att man enligt länsstyrelsens förmenande

med en förnuftig tillämpning av enligt 122 § byggnadslagen utfärdade

nybyggnadsförbud torde kunna skydda strandområdena mot olämplig

bebyggelse i vidare utsträckning än vad departementspromemorians författare

synes ha ansett. För länsstyrelsen har det emellertid framstått som

ett angeläget önskemål att genom en lagändring göra sistnämnda paragraf

tillämplig även för det fall att nybyggnadsförbud påkallas enbart för att

kunna bevara strandområden för bad- och friluftsliv.

Länsstyrelsen vill nu förorda en dylik lagändring i avvaktan på en definitiv

lagstiftning angående reglering av strandbebyggelsen, för den händelse

den föreslagna tillfälliga lagstiftningen icke skulle komma till stånd.

Såsom i promemorian framhålles kunna situationer uppkomma, då nu

gällande lagstiftning ej lämnar stöd för åtgärder, som skulle behöva tillgripas

för att på ett effektivt sätt förhindra en olycklig strandbebyggelse.

Även om läget för dagen icke inger länsstyrelsen några större farhågor i

sådant avseende, kan länsstyrelsen dock icke bortse ifrån att bebådad lindring

i nu gällande restriktioner beträffande byggnadstillstånd för sommarvillor

och sportstugor liksom ett fortsatt stegrat intresse för bad och friluftsliv

kan komma att aktualisera skyddet av strandområdena i sådan

grad, att befogenhet att kunna utfärda ovillkorligt nybyggnadsförbud inom

vissa strandområden kommer att framstå som ofrånkomlig. Detta gör att

länsstyrelsen — även om den föreslagna tillfälliga lagstiftningen måste anses

behäftad med vissa svagheter, främst uppskjutandet av den betydelsefulla

och svårlösta frågan om markägares rätt till ersättning — anser sig

böra tillstyrka det uppgjorda förslaget till lag om tillfälligt byggnadsförbud

inom vissa strandområden. Vid sitt tillstyrkande av detta förslag bar länsstyrelsen

emellertid förutsatt, att den bebådade utredningen angående en

definitiv lagstiftning angående reglering av strandbebyggelsen igångsättes

utan dröjsmål och bedrives med inriktning på all en definitiv lag skall kunna

träda i kraft den 1 januari 1952.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför:

Såsom i promemorian antytts, ingår föreliggande spörsmål i ett större

problemkomplex av skiftande och delvis svårlöst natur. Tveksamhet kan

råda om nödvändigheten av att utfärda provisoriska föreskrifter av föreslaget

innehåll, innan samtliga hithörande spörsmål blivit föremål för en

allsidig och grundlig utredning av de sakkunniga, som inom den närmaste

tiden lära komma att tillkallas. De i promemorian angivna skälen för utfärdande

redan nu av provisoriska strandskyddsbestämmelser synas dock

bärande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund säger sig icke vara

främmande för de farhågor, som framförts i promemorian, att i den mån

de nuvarande stränga byggnadsrestriktionerna mildrades just sportstugebebyggelsen

kunde komma att få en måhända större omfattning än någonsin,

i synnerhet då tillika den förebådade utredningen i frågan om en slutgiltig

lagstiftning i ämnet bleve allmänt känd. Styrelsen ville fördenskull

icke ifrågasätta behovet av en provisorisk lagstiftning i förslagets syfte.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, att man oberoende av ställningstagande

till själva sakfrågan syntes kunna förorda ett provisoriskt förbud

för att förhindra en osund spekulation och ett intensifierat exploaterande

av strandområdena under pågående utredning rörande en blivande lagstiftning

i ämnet. Överlantmätaren i Västmanlands län anför med instämmande

av länsstyrelsen i länet, att de i promemorian åberopade skälen för en provisorisk

lagstiftning måste anses bärande och fortsätter:

Det torde ej förefinnas anledning att i detta sammanhang ingå på frågan

hur en definitiv lagstiftning på området bör utformas. Det torde vara tillräckligt

konstatera, att det föreliggande förslaget icke torde kunna föregripa

det slutliga ställningstagandet i frågan samt att det sätt, varpå förbudsområdenas

läge och omfattning enligt förslaget skall bestämmas, synes

vara det på frågans nuvarande ståndpunkt lämpligaste.

Ägodelningsaomaren i östra och Medelsta domsaga anför:

Av de skäl, bland andra, som närmare utvecklats i promemorian måste

särskild lagstiftning anses erforderlig för att skydda ur friluftssynpunkt

värdefulla strandområden. I avvaktan å att slutgiltig lagstiftning i ämnet

kommer till stånd är det, särskilt med hänsyn till de lättnader i restriktionerna

med avseende å sportstuge- och villabebyggelse, som kunna förväntas

inom den närmaste tiden, önskvärt att genom provisorisk lagstiftning erhålla

möjligheter att hindra åtgärder, som är o ägnade att minska nyttan av den

definitiva lagstiftningen. Det remitterade lagförslaget synes mig vara i allt

väsentligt väl avvägt för att vinna detta syfte.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att för nämnda läns del frågan

om ett provisoriskt ingripande i den riktning, det i promemorian framlagda

förslaget avsåge, hade särskild betydelse med hänsyn till det regionplaneringsarbete,

som enligt Kungl. Maj :ts beslut skulle sättas igång och omfatta

— förutom Stockholms stad —■ större delen av länet.

Endast ett fåtal remissinstanser har intagit en helt avvisande hållning till

tanken på en provisorisk lagstiftning. Mest kritiska ställa sig överlantmä
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

37

tarna i Stockholms, Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län. Överlantmätaren

i Göteborgs och Bohus län anför:

Överlantmätaren är för sin del av den uppfattningen, att en tillämpning

av byggnadsförbud enligt 122 § byggnadslagen, särskilda föreskrifter enligt

19 kap. 13 § 3 mom. första stycket jorddelningslagen och utomplansbestämmelser

i lämplig kombination bör kunna lämna ett icke fullt tillfredsställande,

men dock i stort sett någorlunda betryggande skydd för strandområdena

i avbidan på den definitiva lagstiftning, som enligt promemorian

ställts i utsikt inom ett par år. Behovet av en provisorisk lagstiftning bör

därför enligt överlantmätarens mening närmast bedömas med hänsyn till

betydelsen av den i promemorian lämnade särskilda motiveringen till lagförslaget.

Härom må följande framhållas.

Lagförslaget har motiverats ur två olika synpunkter. Dels har man med

tanke på att de nuvarande stränga restriktionerna i fråga om sportstugeoch

villabebyggelsen skulle komma att upphävas eller lindras före ikraftträdandet

av en slutlig strandlagstiftning velat förhindra, att sagda bebyggelse

utvecklas i sådan omfattning, att syftet med sistnämnda lagstiftning

delvis omintetgöres, dels har det befunnits angeläget att förhindra en spekulation

i obebyggda, för sportstuge- och villabebyggelse lämpliga strandfastigheter,

vilken kan befaras uppkomma vid igångsättandet av en statlig

utredning om strandlagstiftning. Vad beträffar den förstnämnda synpunkten

synes risken för en ej önskvärd utveckling av sportstugebebyggelsen

under år 1950 vara tämligen obetydlig med hänsyn till den förhållandevis

ringa byggnadskvot för sådan bebyggelse, som beviljats för nämnda år.

Huruvida byggnadsrestriktionerna under därpå följande år komma att

ytterligare mildras eller helt upphävas undandrager sig givetvis ett bedömande,

men det förefaller antagligt, att den högst avsevärda eftersläpningen

av bebyggandet, icke minst byggnader för allmännyttiga ändamål

och permanent bostadsbebyggelse, kan giva anledning bibehålla byggnadsregleringen

ännu en tid framåt. Vad åter angår synpunkten rörande

förväntad spekulation i obebyggda strandfastigheter synas farhågorna vara

överdrivna. Strandfastigheter äro i taxeringshänseende hänförliga antingen

till gruppen jordbruksfastigheter eller till gruppen andra fastigheter. Den

förstnämnda gruppen faller under jordförvärvslagens tillämpning och är

sålunda underkastad kontroll, som särskilt tar sikte på förvärv i spekulationssyfte.

Den andra gruppen innefattar fastigheter, som avskilts för att

utgöra bostadsfastigheter eller andra därmed jämförliga fastigheter. Enligt

promemorian bör vid gränsdragningen omkring skyddsområdena såvitt möjligt

tillses, att sådana fastigheter, som redan exploaterats för privata ändamål

och från vilka allmänheten redan är avstängd, icke ingå i skyddsområdena.

Denna anvisning synes innefatta de flesta fastigheterna under sistnämnda

grupp.-----

Det anförda ger överlantmätaren anledning ifrågasätta, huruvida tillräckliga

skäl föreligga att införa den föreslagna provisoriska lagstiftningen. Den

särskilda motiveringen till lagförslaget har icke övertygat överlantmätaren

om att behovet av en sådan lagstiftning är oundgängligen nödvändigt. En

avvägning bör ske emellan å ena sidan det allmännas fördel av att risken

för en eller annan olämplig exploatering av strandområden elimineras och

å andra sidan de nackdelar för den enskilde markägaren, som införandet av

ett tillfälligt förbudsinstitut med tämligen långtgående rättsverkningar kommer

att medföra, överlantmätaren kommer därvid till det resultatet, alt lagförslaget

bör avstyrkas.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Överlantmätaren i Stockholms län säger sig hysa den uppfattningen, att

nu gällande lagstiftning gåve oss tillräckliga möjligheter — därest dessa

fullt utnyttjades och eventuellt kompletterades med anvisning av allmänna

medel att gälda ersättning för men i samband med förbud enligt 122 § byggnadslagen

samt om vidare samtliga berörda instanser i bästa mening samarbetade

— att åtminstone tillsvidare, intill den i promemorian bebådade

slutgiltiga kompletterande lagstiftningen korame, utan hjälp av den föreslagna

provisoriska lagen bemästra och i rätt riktning lösa de viktiga problemen

om ett lämpligt tillvaratagande och utnyttjande av rikets strandområden.

Överlantmätaren i Kronobergs län yttrar:

Inom vissa områden finnes otvivelaktigt ett visst behov av skyddsområden

längs stränderna men denna fråga bör i varje fall tills ett slutligt

förslag till lag härom föreligger kunna ordnas inom byggnadslagens ram.

— -— -—- Med den stränga kontroll, som numera utövas av såväl jorddelningsmyndigheter

som länsarkitekter, när det gäller strandavstyckningar,

torde en tillämpning av nu gällande bestämmelser giva tillräcklig garanti

för att olämplig fastighetsbildning icke kommer till stånd tills det om

ett par år väntade slutgiltiga lagförslaget föreligger.

Sammanfattningsvis får överlantmätaren framhålla, att det på många

håll tvivelsutan föreligger ett visst behov av områden för bad- och friluftsliv

och att det kan vara ett allmänt intresse av betydande storleksordning att

frågan härom finner en lämplig lösning. Den nu föreslagna provisoriska

lagen har emellertid icke erhållit en sådan utformning, att densamma

i oförändrat skick kan tillstyrkas. De mål, man vill vinna med densamma,

böra tills alla på denna fråga inverkande omständigheter blivit fullt utredda

kunna uppnås genom en kombination av gällande bestämmelser i byggnadsoch

jorddelningslagarna. Överlantmätaren får därför för sin del avstyrka

förevarande lagförslag.

Ytterligare några remissinstanser hävda att, därest behov förelåge att genom

lagbestämmelser trygga tillgången på badmöjligheter vid stränderna,

detta behov syntes kunna tillgodoses genom tilläggsstadganden i byggnadslagen.

Denna mening omfattas av två länsstyrelser, nämligen länsstyrelsen

i Kopparbergs län och, såsom förut nämnts, länsstyrelsen i Jönköpings län,

av överlantmätarna i Jönköpings och Jämtlands län samt av länsarkitekten

i Jönköpings län.

Överlantmätaren i Jönköpings län anför:

En ganska omfattande översiktlig planering torde vara att emotse under

de närmaste åren, därvid säkerligen de flesta större städers fritidsproblem

komma att bli principiellt behandlade och klarlagda. Dessa planer måste få

stor betydelse för fastighetsbildnings- och byggnadslovsfrågor och böra, särskilt

om de kombineras med byggnadsförbud och anvisningar för avstyckning,

väsentligt bidraga till förhindrande av sådan olämplig bebyggelse som

nu ifrågavarande lagförslag avser.

Den översiktliga planeringen torde huvudsakligen komma att omfatta tätorternas

intresseområden. Lagförslaget syftar emellertid till att skydda

även stränder, beträffande vilka det kan vara av intresse för inbyggarna i

landet i allmänhet att de skyddas. Vidare kan för fritidsintresset skadlig

bebyggelse ske under den tid, som ännu återstår, innan vi ha översiktspla
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ner i erforderlig omfattning. Då 86 och 122 §§ byggnadslagen icke — i

vart fall icke tillräckligt allmängiltigt — torde kunna åberopas för utfärdande

av förbud till förhindrande av här ifrågavarande bebyggelse, torde

därför gällande lagstiftning icke erbjuda tillfredsställande möjligheter att

hindra sådan bebyggelse.

Om emellertid möjligheten att tillämpa 86 och 122 §§ byggnadslagen utvidgades

till att omfatta även områden, som böra skyddas med hänsyn till

nu ifrågavarande fritidsintressen, skulle ett skyddsmedel i den föreslagna

lagens syfte skapas, som borde väsentligen tillgodose det ifrågavarande angelägna

allmänna intresset samtidigt som markägarna garanterades att de icke

tillskyndades något väsentligt men utan att ersättning lämnades. Med hänsyn

till att någon ersättningsskyldig part icke finnes skulle väl en sådan

utökad möjlighet att kontrollera bebyggelsen icke medföra att all mark

som vore önskvärt att den skyddades verkligen bleve skyddad, men den

skulle säkerligen ge myndigheterna möjlighet att ganska tillfredsställande

bemästra problemet; i vart fall torde så enligt överlantmätarens förmenande

vara fallet för Jönköpings läns vidkommande.

Inom andra delar av landet såsom västkusten och Stockholms skärgård

och kanske även inom mera sjöfattiga bygder än småländska höglandet

kunna visserligen fordras verksammare medel än som här kunna anses

tillräckliga. Den ovan föreslagna ändringen i byggnadslagen skulle dock

sannolikt visa sig vara en rimlig lösning även för dessa bygder. Med hänvisning

till vad ovan anförts vill överlantmätaren för sin del förorda att, för

vinnande av erfarenhet härutinnan, sådan lagändring nu vidtages i stället

för antagande av den nu föreslagna provisoriska lagen.

Länsarkitekten i Jönköpings län anser det enklaste tillvägagångssättet

för åvägabringande av ett eventuellt förbudsmedel vara att till byggnadslagens

122 § foga ett andra stycke — eller ock en 122 a § -—- som gåve länsstyrelse

rätt att förordna, att nybyggnad inom ett till fritidsområde lämpat

och önskvärt strandparti under en tid av högst tre år icke finge företagas

utan länsstyrelsens tillstånd. Härigenom skulle vinnas tid för erforderlig

planläggning samt ekonomisk uppgörelse med markägaren.

Overlantmätarcn i Jämtlands län yttrar:

Därest bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen gjordes tillämpliga

å strandområden, torde enligt min mening, vad förhållandena i Jämtlands

län beträffar, bebyggelse av sådan omfattning å samma strandområden

icke kunna förekomma, att syftet med en kommande mera detaljerad

lagstiftning i ämnet äventyrades. En mera detaljerad lagstiftning i detta

ämne synes enligt min mening böra ske i form av ett särskilt planinstitut,

exempelvis ett efter föreliggande speciella förhållanden betingat i erforderliga

delar omändrat generalplaneinstitut, för nu ifrågavarande strandområden.

Ä andra sidan ha några remissinstanser uttryckligen avvisat tanken på

att införa provisoriska regler i själva byggnadslagen. Sålunda har lantmäteristyrelsen

anslutit sig till den uppfattningen, att den provisoriska lagstiftningen

borde givas formen av en särskild lag av i huvudsak det innehål!

som i promemorian föreslagits. Overlantmätarcn i Malmöhus län yttrar,

att bestämmelserna om förbud mot strandbebyggelse borde ha sin givna

plats i byggnadslagstiftningen men tillägger att, då den nu föreslagna

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

lagen endast avsåge att vara ett provisorium, det icke i detta sammanhang

torde vara lämpligt att dylika bestämmelser inarbetades i nämnda lagstiftning.

Överlantmätaren i Kopparbergs lån uttalar, att det icke kunde anses

lämpligt att införa provisoriska bestämmelser i permanenta lagverk och att

en lösning av frågan genom en särskild provisorisk lag med begränsad giltighetstid

därför finge godtagas. Däremot har överlantmätaren i Uppsala

län uttalat viss tvekan på denna punkt. Enligt hans mening vore det visserligen

möjligt, att de föreslagna bestämmelsernas provisoriska karaktär

gjorde att de lagtekniskt sett helst borde meddelas i särskild författning,

men han tillägger att fördelen av att bestämmelserna infogades i byggnadslagstiftningen

dock syntes så stora, att en omprövning härutinnan borde

ske.

Avvägning mellan olika slag av strandintressen.

I flera yttranden har betonats att man vid den föreslagna lagens tillämpning

borde — för att använda lantmåteristgrelsens formulering — eftersträva

»en avvägning mellan å ena sidan de ur allmän synpunkt viktiga fritidsintressena

och å andra sidan de likaledes behjärtansvärda strävandena

från vissa befolkningsgrupper att skaffa egna sommarstugor».

Sålunda anför länsstyrelsen i Örebro län, sedan den förklarat sig tillstyrka

det föreliggande lagförslaget, följande.

Emellertid är länsstyrelsen samtidigt angelägen framhålla, att här anmäler

sig även ett annat intresse, nämligen att allmänheten inte i onödan

hindras att uppföra sport- och sommarstugor för semester- och rekreationsändamål

på för detta ändamål lämpliga områden. Med de ökade semestermöjligheter,

som numera beretts de breda folklagren, och vakten av att

dessa möjligheter på bästa sätt utnyttjas, är det mera önskvärt att möjligheterna

att skaffa sig sport- och sommarstugor vidgas än att de begränsas.

Det torde böra framhållas, att intresset för uppförandet av sådana

byggnader är särskilt stort bland industri- och andra arbetare, vilka icke ha

råd och möjlighet att göra långa semesterresor eller vistas på mer eller

mindre dyra hotell och pensionat. Alldeles särskilt stort är detta behov

bland löntagare med barn och i små omständigheter. En alltför sträng lagstiftning

skulle därför otvivelaktigt kunna skada ömtåliga sociala intressen.

Länsstyrelsen anser sålunda, att såväl en provisorisk som en permanent

lagstiftning på området bör konstrueras så, att icke större ingrepp komma

i fråga än situationen kräver. Med den nu föreslagna provisoriska lagstiftningen

synas farhågorna i detta hänseende vara avlägsnade. Vederbörande

länsstyrelser skulle få möjlighet att taga hänsyn till de skiftande förhållanden,

som kunna råda i olika län och även i olika delar av samma län. Att

de för länsstyrelserna ofta kan bli en ömtålig uppgift att »skipa rättvisa»

är uppenbart, men någon annan ändamålsenlig lösning av lagstiftningsfrågan

än den föreslagna torde knappast kunna åstadkommas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån anför:

Allmänt vill länsstyrelsen uttala, att samhällets intresse av att hindra

villa- och sportstugebebyggelse utmed stränderna av sjöar och vattendrag

synes ha överbetonats såväl i fritidsutredningens betänkande som i den re
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:is proposition nr 223.

mitterade promemorian, överhuvudtaget bör sådan bebyggelse icke hindras,

annat än där starka skäl föreligga och då företrädesvis i närheten av

större städer och vid vissa delar av havskusten. Sportstugebyggandet är

socialt sett en tilltalande del av den allmänna standardhöjning, som skilda

folkgrupper numera kan tillgodogöra sig, och behovet av tillfällen till vila

och rekreation i naturen tillgodoses'' ingalunda enbart genom att sjöstränderna

friläggas för tillfälliga besökare. Det är här mera fråga om en konkurrens

mellan olika slag av fritidsintressen än om någon konflikt mellan

ett allmänt välfärdskrav och markexploatörernas vinstbegär. De fritidsintressen,

som man genom den föreslagna lagstiftningen främst vill skydda,

är det ambulatoriska semester- och weekendfirande, som består i kortvariga

utflykter med camping och bad som väsentligt innehåll, medan sportstugebyggandet

avser ett till samma plats bundet fritidsliv år efter år och

ofta även på vintern. Det kan icke finnas något fog för att betrakta den

sistnämnda formen som mindre allmännyttig och önskvärd än den förra.

1 själva verket är det härvidlag fråga om olikheter i önskemål och vanor på

så sätt, att det rörliga fritidslivet ligger bäst till för ungdomen, under det

att vistelse i en sportstuga lämpar sig för folk i mera mogen ålder och särskilt

för familjer med "barn. Föreställningen att skillnaden mellan dessa

båda intresseriktningar skulle i någon högre grad markeras av olika ekonomiska

villkor är ingalunda riktig. Erfarenheterna ge snarast vid handen, att

det framför allt är industriarbetarefamiljer, som sträva efter att få en sportstuga

som tillflyktsort under fritiden, medan mera välsituerade ofta skaffa

sig automobil eller på annat sätt utnyttja resemöjligheter i in- och utlandet.

1 åtskilliga fall är det även så, att stränderna vid en sjö eller ett vattendrag

komma bäst till nytta för fritidsändamål genom att användas för sportstugebebyggelse.

Här i"länet finnas exempel på att avlägsna skogssjöar på

detta sätt blivit uppskattade centra för ett friskt och stärkande friluftsliv

för barnfamiljer från en industriort, medan strändernas fridlysande från

bebyggelse med all sannolikhet skulle berett ett mycket färre antal människor

den glädje som vistelsen i naturens närhet medför.

Länsstyrelsen anser sålunda, att den ifrågavarande lagen bör — därest

den genomföres — tillämpas med stor urskillning och varsamhet och framförallt

med tillräckligt hänsynstagande till barnfamiljernas behov av fasta

rekreationsplatser. Visserligen kunna sådana beredas annorstädes än i sjöarnas

omedelbara närhet, men sportstugebebyggelsen förutsätter nära tillgång

till vatten även för andra behov än för badändamål. Ett alltför stort

avstånd till sjö betyder ur den synpunkten ett avbräck för trevnaden i en

sportstuga.

överlantmätaren i Skaraborgs län yttrar:

Man måste först göra klart, att rekreation sommartid och vid stränderna

med nödvändighet måste utövas på olika sätt av skilda folkgrupper. Familjeförsörjare

med barnrik familj eller äldre personer t. ex. kunna knappast

ha något intresse av stora strövområden. Bästa sättet för sådana personer

är väl anskaffande av cn sommarstuga. Givetvis får detta anses

vara vällovligt och anledning att tillåta dylik bebyggelse endast utefter

stränder, soiii äro sämre lämpade för rekreation under det att alla områden

med badmöjligheter helt friläggas till förmån för ungdom eller

personer med tillgång till bil eller båt, torde väl ej linnas. Här måste lämplig

avvägning ske och jag förutsätter att detta beaktas vid den inventering

av strandområdena, som måste verkställas. Den jordägande befolkningen

i orterna, som av ålder begagnat sig av traktens badplatser, har givetvis

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

behov av föreslagen byggnadsreglering för egen del på så sätt att önskemål

måste finnas om bevarande i så orört skick som möjligt av badplatser och

liknande.

I detta sammanhang må återgivas följande avsnitt ur det yttrande, som

avgivits av svenska landskommunernas förbund:

Också ur helt andra synpunkter än de i promemorian berörda är en förnuftig

och restriktiv reglering av sportstugebebyggelsen en viktig landskommunal

angelägenhet. Det finnes redan nu åtskilliga exempel på då en

oreglerad sportstugebebyggelse i landskommuner i närheten av städer och

andra tätorter vållat betydande sanitära olägenheter. Det är ingalunda ovanligt

att sportstugeägarna fordra att kommunen skall påtaga "sig kostnader

för vatten- och avloppsledningar, vägar etc. Mellan sportstugeägarna, som

oftast äro utsocknes, och vederbörande kommun råder ett mycket lösligt

samband. De små intäkterna av fastighetsskatt förslå icke långt när d"ct

gäller att sanera områden för sportstugebebyggelse. Ju närmare sjöar och

vattendrag sportstugorna placeras, desto större torde i allmänhet de sanitära

riskerna bli. Tidigare torde sportstugebebyggelse i stort sett ha varit koncentrerad

till städernas närmaste omgivningar. Nu finnes en tydlig tendens

tib spridning av denna bebyggelse, och ovan påtalade olägenheter kunna

därför väntas komma att drabba ett betydande antal landskommuner. Det

föreliggande förslaget utgör i och för sig ingen lösning av problemet, men

lagstiftning i föreslaget syfte kommer enligt styrelsens mening att bidraga

till en sundare utveckling.

Överlantmätaren i Stockholms län anför:

Såväl fritidsutredningens strandlagsförslag som det nu framlagda förslaget

synas ha betraktat problemet alltför ensidigt. Rekreationsområdena

uppges skola vara avsedda att tillgodose möjligheterna för folk att kunna

idka friluftsliv under semester och annan ledighet. Utgår man från att detta

ar nktigt kommer man till frågan om hur detta friluftsliv skall utövas. Båda

förslagen synas ha utgått ifrån att hela besöksklientelet skall göra detta

utan annat tak över huvudet än på sin höjd ett tält eller ett båtdäck. Alla

som ha behov av rekreation och avspänning i den fria naturen äro dock

icke i den situationen att de kunna eller vilja nöja sig därmed. Det finns

bland dem äldre människor, sjuka eller icke fullt friska människor, det

linns unga familjer med små barn och även ytterligare andra, vilka för att

kunna tillbringa sin ledighetstid i det fria behöva en om än aldrig så enkel

stuga att övernatta i. Denna kategori av semesterfirare har lika berättigade

krav på att få vistas utmed stränderna som de mera lättrörliga strövarna,

bil- eller motorbåtsfararna och seglarna. En sund och naturlig utveckling

av fastighetsbildningen för sommarvistelseändamål i närheten av stränderna

ar därför nödvändig jämsides med omsorgen om att »de bästa bitarna» utmed

själva strandlinjen tillvaratagas för mera allmänt behov. I den mån

det framlagda lagförslaget är avsett att motverka en sådan utveckling _

och åtskilligt i de anförda motiven tyder tyvärr därpå — i samma män är

det också ägnat att väcka betänkligheter beträffande konsekvenserna av

dess genomförande.

I promemorian har för övrigt medgivits att sportstugebebyggelsen är en

taktor att räkna med. Den betraktas dock där mest som en hotande fara,

därest de nuvarande stränga byggrestriktionerna skulle upphävas eller mildras.

Man vågar då fråga varför en sådan bebyggelse spontant ville komma

igång om icke för att tillgodose ett av omständigheterna tillbakaträngt behov

för vederbörande att för sig och sin familj få en något så när fast plats

att hämta rekreation på.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Jämväl överlantmätaren i Kronobergs län gör gällande, att det remitterade

förslaget icke syntes ha tagit hänsyn till att ett legitimt sportstugeintresse

också kunde förefinnas och alt man horde ha möjlighet att väga

detta intresse mot andra slag av strandintressen.

överlantmätaren i Örebro län ifrågasätter, om icke önskvärdheten av en

avvägning mellan de olika intressena borde komma till uttryck i själva

lagtexten och anför:

Det föreliggande lagförslaget skulle kunna sägas ensidigt taga ställning

för den ena parten — mot sommarstugeintressena. I viss mån är detta också

naturligt, eftersom den förstnämnda parten eljest stode maktlös mot den

andra. Men å andra sidan synes det vara av vikt, att den ifrågavarande lagen

icke kommer att tillämpas på sådant sätt, att sommarstugeintressena

sättas helt i efterhand. Det är en skälig avvägning mellan de motsatta intressena,

som torde böra eftersträvas. Den omständigheten att exempelvis

ett visst strandområde kan antagas en eller annan gång bli besökt av någon

enstaka vandrare torde icke böra föranleda förbud för en familj, som så

önskar, att uppföra en sommarstuga inom området. En annan sak är att det

ur ren naturskyddssynpunkt kan vara önskvärt, att området trots allt fredas

från bebvggelse, men det är ju icke naturskyddsintressena i egentlig

bemärkelse den ifrågavarande lagen skulle avse att skydda. Om man alltså

åsyftar en avvägning mellan de båda intressena, synes detta jämväl böra

komma till uttryck i motiven till lagen, och det torde även kunna ifrågasättas,

om icke en viss omredigering av 1 § i lagen av samma anledning kan

anses motiverad.

Liknande synpunkter ha anlagts av lantmätareföreningen:

Vid en eventuell reglering av strandbebyggelsen torde man i främsta rummet

ha att taga hänsyn till tre skilda grupper, vilkas intressen i viss mån

stå i motsatsförhållande till varandra, nämligen dels det stora klientel, som

idkar friluftsliv i form av »camping», dels sådana personer, vilka förvärvat

eller önska förvärva sportstugor såsom permanenta tillhåll under fritiden,

dels ock de strandägande jordägarna, vilkas intresse av att på ett ekonomiskt

sätt kunna utnyttja sina marker kräver sitt tillbörliga beaktande.

Det föreliggande förslaget tager i första hand sikte på den förstnämnda

gruppens behov av rekreationsområden. Det är emellertid av vikt att skälig

hänsyn tages jämväl till de övriga gruppernas intressen. Det bör därför

vara angeläget att icke i onödan försvåra en glesbebyggelse med sportstugor

eller att förorsaka markägarna förluster genom intrång av skilda slag.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden bör enligt föreningens mening

de provisoriska lagreglerna avfattas mera varsamt än som skett i det föreliggande

förslaget.'' Byggnadsförbud torde sålunda icke böra ifrågakomma

annat än för sådana områden som äro särskilt värdefulla sasom iekreationsvisten

och kunna antagas verkligen vara erforderliga för ändamålet.

Jämväl överlantmätaren i Kopparbergs län anser det ligga i saken natur,

alt förbud icke borde tillgripas för andra områden än sådana som vore speciellt

värdefulla ur rckreationssynpunkt och verkligen bedömdes vara erforderliga

såsom fritidsområden. Lagtexten syntes böra förtydligas så, att

detta klart framginge.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar:

Med hänsyn till de olägenheter, som en vittgående tillämpning av de föres.

tl8^a bestämmelserna skulle kunna förorsaka vederbörande markägare,

■vill länsstyrelsen betona angelägenheten av att dessa bestämmelser av iänsstyrelserna

tillampas med stor försiktighet och med iakttagande av att väsentligt

men ej tillfogas markägarna. Ur denna synpunkt vore det enligt

länsstyrelsens mening önskvärt att 1 § av lagförslaget finge en mera restriktiv

avfattning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det remitterade förslaget vara väl

allmant hållet. Enligt länsstyrelsens mening borde lagen göras tillämplig

endast nar det i det konkreta fallet förelåge ett tvingande behov av skydd

för visst lämpligt och välbeläget fritidsområde.

Med detta yttrande må jämföras vad länsarkitekten i Skaraborgs län anfört:
-

Direktiven för utväljandet av ifrågavarande strandområden synas vara

\al svavande, varför tillämpningen torde kunna bli mycket olika. Man kan

traga sig, om enbart i alla avseenden idealiska stränder skola utväljas. Sådana

strander kunna på grund av avstånd (resekostnader och tidsspillan)

— avsevarda delar av länets innevånare endast nå under längre ledighet.

Aven sådan längre fritid torde som regel vara för kort, för att därundfr

bednyet friluftsliv, bad och dylikt ensamt skall medföra önskad nytta och

haisolramjande förströelse i behövlig omfattning. Det är för övrigt långt

ifran alla, som ha möjlighet att under nämnvärd tid vistas på främmande

or Inom de delar av länet, som äro fattiga på vattendrag, visar det sig

att anspraken pa strandområdenas beskaffenhet sänkas. Även strandområden

av mindre god beskaffenhet kunna därför inom sådana delar av länet

vara en tillgång av betydelse.

Fastighetsägareförbundet yttrar:

Förutsättning för ingrepp genom byggnadsförbud är enligt förslaget, att

strandområdes utnyttjande för bad eller friluftsliv kan »försvåras» för allmanheten.

Denna ordalydelse synes innebära, att ett strandområde så snart

det ar lämpligt för bad eller friluftsliv kan beläggas med bvggnadsförbud,

aven om ett lika lämpligt eller t. o. m. lämpligare områden "grannskapet,

som icke ifrågasattes för bebyggelse, står till förfogande. Detta är orimligt.

Under inga förhållanden bor det därför vara tillräckligt för meddelande av

byggnadsförbud att bad eller friluftsliv på ett visst strandområde försvåras,

utan bor det jamval kravas, att länsstyrelsen finner sådant förbud vara oundgängligen

erforderligt.

För att i någon mån begränsa den osäkerhet, som lagförslagets utformning

otvivelaktigt ar ägnad att frammana, synes det lämpligt att begränsa

agens giltighet till områden, där det med hänsyn till folkmängden kan tänkas

bil pakallat att meddela byggnadsförbud.

Även lantbruksförbundet finner det egendomligt, att inskränkningarna i

dispositionsrätten icke på något sätt gjordes beroende av om allmänhetens

behov av rekreationsmöjligheter på annat sätt kunde anses tryggat.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga yttrar:

Begreppet »försvåras» är synnerligen tänjbart och ej alldeles lämpligt i

en lag av denna art; »utnyttjande» är också skäligen obestämt. Man frågar

sig, hur mycket skall lordras för att enligt lagstiftarens mening ett ingri
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

pande enligt lagen skall ske; hellre för stora än för små friområden, säges

i motiveringen. Gäller det ett icke alltför litet sammanhängande strandområde,

lär uppförandet av ett eller annat hus icke nämnvärt »försvåra»

allmänhetens användande av området, utom just där huset ligger. Det skulle

då ej krävas ingripande förrän ytterligare bebyggande kan förväntas. Med

andra ord, man torde väl ej böra betrakta varje liten strandbit för sig ur

synpunkten av lämplig uppehållsplats för friluftsfolket utan se förhållandena

mera i stort.

Länsarkitekten i Jönköpings lön anför:

Intet torde vara att erinra emot syftet med lagförslaget, nämligen att tillvarataga

allmänhetens intresse att skydda och bevara med hänsyn till tätort

eller eljest lämpligt belägna önskvärda fritidsområden vid strand. Men

syftet bör också tydligt framgå av lagtexten. Skall lagförslaget genomföras

bör enligt länsarkitektens mening 1 § första stycket givas ändrad

lydelse, exempelvis något liknande denna:

Om strandområde vid havet eller vid insjö eller rinnande vatten anses

böra reserveras för fritidsändamål och anledning föreligger att antaga

att bebyggelse där kan komma att äga rum, som skulle försvåra

områdets användning för detta ändamål, äger länsstyrelsen förordna,

att nybyggnad icke må företagas inom området utan länsstyrelsens tillstånd.

Böra alla eller endast vissa områden beläggas med byggnadsförbud?

Eventuella undantag från sådant förbud.

Praktiskt taget alla remissinstanser ha biträtt den i promemorian uttalade

uppfattningen angående vilket av två där angivna alternativ,

som borde väljas vid utformningen av en provisorisk lagstiftning.

Sålunda anför exempelvis länsstyrelsen i Älvsborgs län:

I promemorian har diskuterats två alternativ för en provisorisk lösning av

spörsmålet. Enligt det ena skulle alla strandområden beläggas med byggnadsförbud

men länsstyrelserna bemyndigas dispensera från förbudet i de

fall, då bebyggelsen icke kunde anses komma att skada ifrågavarande friluftsintressen.

Det andra alternativet innebär, att byggnadsförbud skulle

läggas endast å »vissa strandområden som länsstyrelsen efter särskild provning

funnit speciellt värda att skyddas». Ehuru ett förfarande enligt det

förstnämnda alternativet icke torde kunna frankännas vissa fördelar, anser

länsstyrelsen dock, i likhet med vad i promemorian uttalats, att det sistnämnda

alternativet är att föredraga, då därigenom mycken onödig^ omgång

och stora kostnader för de byggnadssökande undvikas. Det är också uppenbart

att i stora delar av vårt vidsträckta och relativt glest befolkade land ett

allmänt förbud skulle vara både opraktiskt och onödigt.

Länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län samt överlantmätarna

och länsarkitekterna i dessa båda län ha ifrågasatt, huruvida icke en kombination

av de båda alternativen kunde ske. Sålunda anför länsstgrelscn i

Uppsala län:

Att i lag stadga generellt byggnadsförbud å strandområden, såväl vid havet

som vid alla insjöar och vattendrag, kan givetvis inrymma vissa principiella

betänkligheter och praktiska svårigheter. Ett sådant förbud skulle

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

framtvinga en mängd dispensansökningar, som koinme att förorsaka myndigheterna

onödigt arbete och allmänheten onödigt besvär. Å andra sidan

ar det uppenbart att undersökningen av tilltänkta förbudsområden kommer

att kräva mycket arbete, som, om det icke leder till förbud, i huvudsak är

förspillt, och även att i en sådan undersökning områden, som borde skyddas,

bli förbisedda. En kombination av de båda huvudprinciperna vore måhända

tänkbar, men har ej diskuterats i förslaget. De betydande ingrepp i

äganderätten, som även en provisorisk lagstiftning av ifrågavarande karaktar

medför, synas med gällande rättsuppfattning ej kunna ske under alltför

summariska former.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar:

Förslaget uppställer två alternativ för utformningen av ett provisoriskt

forbud, av vilka det ena innebär att alla strandområden beläggas med byggnadsförbud

och det andra att byggnadsförbudet skall omfatta endast vissa

strandområden, som länsstyrelsen efter särskild prövning funnit speciellt

^aaatt skyddas. I båda fallen skulle länsstyrelsen äga att dispensera från

utiardat förbud i de fall bebyggelse icke kunde anses komma i konflikt med

fritidsintressena. Med hänsyn till den omgång och de kostnader för de byggnadssökande

samt besvär för myndigheterna, som det förra alternativet enligt

torslaget skulle medföra, förordas däri det andra alternativet, d. v. s.

utläggande av särskilda å karta angivna förbudsområden. Då länsstyrelsen

anser sig kunna utgå ifrån att lagförslaget kommer att prövas av riksdagen

snaf^t möjligt. och då förslaget förutsätter att länsstyrelsen skall efter en

snabbinventering ha förslag till förbudsområden färdigt omedelbart efter

lagens antagande, finner sig länsstyrelsen böra framhålla att tillräcklig tid

icke larer stå till förfogande för utförande av nödiga förarbeten, allra helst

som årstiden lägger hinder i vägen för en många gånger nödvändig besiktning

pa platsen. Med hänsyn till de avsevärda ingrepp i ägarens rätt att

förfoga över sin mark, som detta provisorium innebär och lagförslagets anspråk

på tillfredsställande kartläggning av förbudsområdena, synes det länsstyrelsen

att en grundligare utredning än vad det första alternativet medgiver

är ofrånkomlig. Ur denna synpunkt ter sig det andra alternativet eller

annu hellre en kombination av båda vara att föredraga. De farhågor, som

uttalas om särskild omgång, besvär och kostnader, torde vara avsevärt överdrivna,

särskilt sedda mot bakgrunden av nu gällande inskränkningar i

^ ggnadsverksamheten och den snabbhet varmed dispensärenden i byggnadsfrågor

för närvarande behandlas. För övrigt synes det länsstyrelsen,

som om lagstiftaren med fördel skulle kunna överlåta åt länsstyrelsen att

själv, avgöra sättet för förbudets genomförande. Enligt länsstyrelsens uppfattning,

vilken jämväl delas av överlantmätaren och länsarkitekten i länet,

borde man lämpligen förfara så, att från början allmänt förbud utfärdas

för skärgården och vissa uppräknade större insjöar och vattendrag, där fritidsområden

kan komma i fråga. Allt eftersom en tillförlitlig inventering

därefter hinner företagas, bör det allmänna förbudet successivt hävas och

ersättas med lokala förbud.

Överlantmätaren i Uppsala län anför:

Åtminstone i de län, där modern ekonomisk karta icke finnes, måste det

bli mycket svårt att från lagens tillämpningsområde avskilja bl. a. »sådana

fastigheter som redan exploaterats för privata ändamål». För Uppsala län

föreställer jag mig att man t. ex. beträffande Mälarstränderna, vilka i stor

utsträckning kantas av »en utpräglad glesbebyggelse», bör meddela generellt

förbud med endast några få undantagsområden. Man skulle alltså här

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

komma fram till att tillämpa en mellanform mellan de båda angivna alternativa

lösningarna. Det kan därvid icke hjälpas att redan exploaterade fastigheter

komma med inom en blivande strandlagstiftnings giltighetsområde.

Att så sker synes mig icke heller behöva väcka större betänkligheter.

Länsarkitekten i Uppsala län anför:

Att föreskriva en tydligt angiven gräns utan nöjaktigt kartmaterial torde

i praktiken vara ogenomförbart. Med hänsyn härtill synes generellt förbud

vid sjöar och vattendrag vara mera rationellt som provisorisk lag, särskilt

som distriktslantmätaren genom sin kontakt med överlantmätaren och länsarkitekten

redan på ett tidigt stadium torde kunna råda den byggnadssökande

att söka resp. icke söka dispens.

I de väl relativt fåtaliga fall, där distriktslantmätaren icke inkopplas,

skall byggnadsföretaget anmälas till byggnadsnämnden, varvid denna kan

tjänstgöra som första rådgörande organ innan högre instanser besväras.

I varje fall synes mig denna linje vara lämpligare i mindre län, där dispensansökningar

icke kunna förväntas betunga länsstyrelserna alltför mycket.

I övrigt kan ifrågasättas, om det icke vore lämpligare med ett sådant generellt

beslut, samt att från detta undantages stränderna kring vissa sjöar

och vattendrag samt vissa lättbestämda områden, som redan exploaterats.

Detta med hänsyn till att lagen avser ett provisorium på endast ett å två år.

Två remissinstanser, nämligen länsarkitekterna i Värmlands län samt ägodelningsdomaren

i Uppsala läns södra domsaga ha förordat alternativet med

ett generellt förbud. Länsarkitekten i Värmlands län anför sålunda:

Mot nu föreliggande förslag kan erinras att detsamma förutsätter en av

länsstyrelsen gjord inventering av de områden, som med hänsyn till bad

och friluftsliv närmast kunna komma i fråga. En sådan inventering måste

— om den skall föreligga färdig då lagförslaget träder i kraft — bil utomordentligt

summarisk och ändå omfatta avsevärda områden utmed Vänerns

stränder liksom utmed ett flertal större och mindre sjöar och vattendrag i

övrigt inom länet. I brist på lämpliga kartor torde vidlyftiga beskrivningai

även erfordras. Ur alla synpunkter lämpligare synes a ara att tillämpa det

i promemorian föreslagna alternativet om generellt förbud utmed alla stränder

längs hav, sjöar och rinnande vattendrag och att Kungl. Maj :ts Befallningshavande

på särskild framställning och efter prövning undantager

områden, som icke kunna anses särskilt eftersträvade.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga anför:

Nu skola länsstyrelserna fä sig pålagd den synnerligen grannlaga uppgiften

att anvisa vissa områden, där strandbebyggelse icke skall få äga rum

annat än undantagsvis. På flera håll torde i brist på lämpligt kartmaterial

samt på grund av andra omständigheter det ställa sig svårt att utföra värvet

på sätt remitterade förslaget avser, d. v. s. utmärka områden, som icke få

bebyggas. Det kan tänkas" att den andra i förslaget omförmälda metoden,

att utfärda ett generellt förbud, åtminstone på vissa håll (Mälaren!) är

lättare genomförbar. Från ett sådant generellt förbud skulle medges dels

"enerclla undantag redan från början, dels i anledning av gjorda framställningar

speciella undantag. Då byggande mot förbud skall vara belagt med

straff (t. o. in. fängelse) och vad olovligen byggts kunna borttagas, bör det

vara klara linjer mellan tillåtet och förbjudet. Ett generellt förbud vore

ur denna synpunkt att föredraga.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

I detta sammanhang må en redogörelse, utöver den som återfinnes i de

redan citerade avsnitten, lämnas för vad som i yttrandena anförts rörande

den i promemorian förordade snabbinventeringen. Det övervägande

antalet remissinstanser har icke kommenterat förslaget i denna del;

problemet har sålunda berörts i inalles endast omkring femton yttranden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län meddelar, att den uppdragit åt överlantmätaren

att i samråd med länsarkitekten verkställa en inventering av

de inom länet befintliga skyddsvärda strandområdena för att erhålla erforderligt

underlag för utfärdande av de byggnadsförbud, som kunde befinnas

behövliga i händelse den föreslagna lagstiftningen komme till stånd. Länsstyrelsen

i Kronobergs län framhåller, att den inventering och utredning,

som skulle verkställas före utseendet av lämpliga skyddsområden, borde

ske i samverkan med vederbörande kommunala myndigheter, liksom även

frågor om dispens från ett utfärdat törbud. Länsstyrelsen i Jämtlands län

framhåller, att byggnadsnämnderna borde deltaga i inventeringen av skyddsvärda

strandområden och betonar att detta arbete måste bli omfattande.

Länsarkitekten i Östergötlands län yttrar:

För den snabbinventering, som erfordras för det nu tilltänkta lagförslagets

tillämpning, kan det numera för östra delen av länet framlagda

ekonomiska kartverket utgöra ett gott hjälpmedel. Genom ett samråd mellan

länsarkitekten och överlantmätaren och genom upplysningar från förslagsvis

lämplig ortsmyndighet och hushållningssällskapets fiskeriinstruktör,

vilken senare genom sitt arbete förvärvat kännedom om strändernas utseende,

torde i varje fall en preliminär utredning vara möjlig utan alltför

tidsödande undersökning.

Länsarkitekten i Stockholms län anför, att den ifrågasatta snabbinventeringen

visserligen bleve omfattande och tidsödande i ett län av Stockholms

läns karaktär men att det trots detta förefölle, som om den i promemorian

föreslagna lösningen skulle vara den rimligaste. Länsarkitekten i Skaraborgs

län påpekar, att länets brist på duglig ekonomisk karta vore en avsevärd

nackdel, som även komme att försvåra den förutsatta inventeringen.

Rådande årstid vore ej den lämpligaste för inventeringsarbetet, men förberedande

arbeten kunde påbörjas redan nu.

Lantmätareföreningen anser det uppenbart, att den schablonmässiga inventering,

vilken enligt promemorian ansäges nöjaktig såsom underlag för

törbudsfrågans bedömande, borde ersättas av en grundlig utredning, vid

vilken besiktning på marken regelmässigt borde äga rum. Överlantmätaren

i Malmöhus län erkänner, att det med hänsyn till åtgärdens brådskande natur

givetvis kunde anses önskvärt att erforderliga förbud kunde utfärdas

så snabbt som möjligt, men betonar samtidigt att man icke borde underskatta

taran av en alltför summarisk förberedande undersökning.

I några yttranden beröras de kostnader, som kunna uppstå genom inventeringsarbetet.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller sålunda, att inventeringen

komme att medföra ett betydande merarbete för länsstyrelsen och

än mer för länsarkitektkontoret, varför en tillfällig förstärkning av arbets
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

49

krafterna måhända torde bli erforderlig. Länsstyrelsen i Södemmnlands

län anför, att länsstyrelsen icke disponerade medel för en finbedömning av

byggnadsförbudens omfattning efter den reglering mer i grova drag, som

tydligen vore avsedd att följa omedelbart efter lagens ikraftträdande. För

den händelse lagförslaget genomfördes vore det alltså erforderligt, att särskilda

medel för sådant ändamål ställdes till länsstyrelsens förfogande.

överlantmätaren i samma län påpekar, att det nödvändiga inventeringsarbetet,

vilket väl i första hand komme att åvila länsarkitekten och överlantmätaren,

komme att kräva avsevärd tid och föranleda undanskjutande av

andra arbetsuppgifter. Då det kunde antagas bli nödvändigt att därvid taga

kontakt med personer som ägde lokalkännedom, borde befogenhet härtill

tilläggas utredningsförrättarna samt medel för därav föranledda kostnader

anvisas. Länsstyrelsen i Jönköpings län har, trots att den avstyrkt det remitterade

förslaget, ansett sig icke böra underlåta framhålla, att den ifrågasatta

lagstiftningen skulle medföra betydande utredningsarbeten för fastställandet

av förbudsområden och sannolikt föranleda ett så stort antal svårbedömbara

dispensärenden, att en utökning av personalen hos de redan nu

med byggnadsärenden hårt belastade myndigheterna bleve ofrånkomlig, därest

berörda parters anspråk på besked i hithörande ärenden i rimlig tid

skulle kunna tillgodoses.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att vissa remissinstanser diskuterat

det i promemorian gjorda uttalandet, att förbudsområdena i tveksamma

fall hellre borde bestämmas för stora än för små. Detta uttalande har berörts

även av länsstyrelsen i Kronobergs län, som anför:

Länsstyrelsen kan ej dela den i promemorian uttalade uppfattningen att

skyddsområdena i tveksamma fall hellre böra bestämmas för stora än för

små. Ett bvggnadsförbud utan ersättningsmöjlighet — låt vara provisoriskt

— är ett allvarligt ingrepp i den enskilde jordägarens rätt att förfoga över

sin mark och bör begränsas så mycket som möjligt. I propositionen rörande

byggnadslagen förutsattes att bestämmelserna i 122 § skulle tillämpas

med varsamhet. En motsvarande anvisning vore i än högre grad påkallad,

då det gäller det nu ifrågavarande lagförslaget. Ett provisoriskt förbud

övergår lätt till att bli permanent. Om jordägaren skall få ersättning för

ett permanent förbud, vilket enligt promemorian kommer att bli föremål

för utredning, är även detta ett motiv för återhållsamhet både beträffande

antalet förbudsområden och dessas storlek. Ersättningsbeloppen kunna eljest

stiga till onödigt höga belopp.

Några remissinstanser ha närmare behandlat f råga n, huruvi d a

fastigheter som redan bildats för bostadsändamål

borde undantagas från lagstiflninge n. I denna del må

till cn början återgivas följande uttalande av styrelsen för lantmätareföreningen:
Enligt

föreningsstyrelsens uppfattning bör lagtexten kompletteras med ett

stadgande enligt vilket fastighet, som före utfärdande av byggnadsförbud

bildats för bostadsändamål, automatiskt undantages från förbudet. Det

vore nämligen icke rimligt om en person, som förvärvat en fastighet av

4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 223.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

nyssnämnda typ, skulle behöva underkasta sig ett dispensförfarandes kostnader

och besvär, blott därför att han på grund av rådande krisrestriktioner

ännu ej kunnat bebygga sin fastighet.

Överlantmätaren i Kopparbergs län har anlagt samma synpunkter:

I motiven har anförts, att det såvitt möjligt bör tillses att sådana fastigheter

som redan exploaterats för privata ändamål och från vilka allmänheten

redan är avstängd icke ingå i skyddsområdena. Denna princip synes

böra fastslås och preciseras genom ett stadgande i lagtexten av innebörd att

fastighet, som före förbudets utfärdande bildats för bostadsändamål, automatiskt

skall undantagas från byggnadsförbudet. Det kan nämligen icke

anses rimligt att en person som förvärvat en fastighet för bostadsändamål

skall behöva underkasta sig omgång och kostnader för ett dispensförfarande

enbart därför alt lian på grund av gällande krisrestriktioner varit förhindrad

att bygga, helst som han därigenom skulle komma i ett sämre läge än

de som icke lojalt funnit sig i sådana restriktioner.

Även överlantmätaren i Kronobergs län anser, att hänsyn borde tagas till

fastigheter, som bildats för bostadsändamål före lagens ikraftträdande, så

att dessa kunde få bebyggas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Det torde vara uppenbart att åtskilliga markägare komma att tillskyndas

avsevärt men genom byggnadsförbud enligt den föreslagna lagen, exempelvis

sådana tomtägare, som köpt sin mark inom strandområdet till tomtpris

i avsikt att bebygga den men av en eller annan anledning icke fullföljt

denna avsikt före ikraftträdandet av lagen. Billighetshänsyn synes kräva

antingen att sådan mark undantages från nybyggnadsförbud eller också att

ersättning utgår för av sådant förbud orsakat avsevärt men för markägaren.

Det synes länsstyrelsen lämpligast, att frågan löses genom att den föreslagna

lagen i likhet med vad som skett beträffande det nybyggnadsförbud,

som omförmäles i 86 § och 122 § gällande byggnadslag, kompletteras med

en bestämmelse, att dispens från ett med stöd av lagen meddelat byggnadsförbud

ej må vägras, om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare

och denne ej erhåller skälig ersättning därför.

Överlantmätaren i Örebro län har diskuterat detta problem ingående och

anfört:

Det är enligt överlantmätarens mening ingen tvekan om, att förbud enligt

den föreslagna lagen i vissa fall skulle komma att för enskilda jordägare

medföra konsekvenser, som vore stötande för allmän rättsuppfattning,

såvida icke kompensation för liden skada utginge. För den som exempelvis

köpt ett tomtområde och kanske därå utfört en del förberedande arbeten

i avbidan på eftergifter i byggnadsrestriktionerna för att så snart som möjligt

få uppföra en sommarstuga på platsen torde förbudet i praktiken kunna

bli liktydigt med förlust av hela köpeskillingen och värdet av utförda arbeten.

Om man anser detta oskäligt, synes den föreslagna lagen böra kompletteras

med bestämmelser innebärande antingen undantag från förbudet

eller rätt till ersättning eller en kombination av dessa anordningar i överensstämmelse

med stadgandena beträffande byggnadsförbud enligt 86 och

122 §§ byggnadslagen. Det sistnämnda skulle innebära, att man i vissa

undantagsfall accepterade eftergifter i fråga om tillgodoseendet av fritidsintressena

med hänsyn till kostnaderna för genomförande av förbudet. Att

generellt undantaga sådana fall, då förbudet skulle medföra ekonomisk för
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

lust eller annat avsevärt men för enskild jordägare, synes emellertid kunna

medtöra, att man nödgades uppgiva fritidsintressen av väsentligt större

värde än den skadeersättning, som kan ifrågakomma. För utnyttjandet av

ett sammanhängande strandområde för fritidsändamål kan även uppförandet

av en enda sommarstuga inom detta och avskärandet av en ringa del

av strandområdet innebära betydande olägenheter, över huvud taget torde

det riktigaste få anses vara, att i förevarande fall en avvägning sker mellan

å ena sidan den eventuella ersättningens belopp och förbudets betydelse för

tillgodoseendet av fritidsintressena. Detta skulle tydligen kunna ernås genom

bestämmelser av samma innebörd som de i 122 § sista punkten byggnadslagen

givna. En förutsättning härvid är dock, att medel också ställas

till länsstyrelsernas förfogande för reglerandet av ersättningsfrågan i förekommande

fall.

En viss ytterligare begränsning av ersättningsfallen torde med hänsyn till

lagens karaktär av provisorium böra övervägas. Klart befogade framträda

enligt överlantmätarens mening ersättningsanspråken i fråga om jordägare,

vilka förvärvat den mark, som drabbas av förbudet, i avsikt att för egen

räkning bebygga den. För den som inköpt en större fastighet och därvid

med hänsyn till den generellt fria rätten till glesbebyggelse räknat med att

framdeles sälja en eller annan strandtomt, kan förbudet givetvis även synas

medföra en förlust, men det är dock härvid fråga om ett i viss mån spekulativt

värde, som ännu ej aktualiserats. Ett ställningstagande till ersättningsfrågan

i dylika fall och därmed eventuellt även frågan om jämkningar

i den bestående rätten till glesbebyggelse torde förutsätta utredningar av

den omfattning, att fritidsintressena skulle kunna äventyras i avvaktan på

slutförandet av dem. Med hänsyn härtill torde det kunna anses motiverat,

att åtminstone tills vidare begränsa ersättningsrätten till de fall, där förbudet

drabbar person, som före lagens ikraftträdande förvärvat marken i

avsikt att bebygga den, därvid jämväl förutsättes att hinder eljest ej förelegat

för den avsedda bebyggelsen.

Länsarkitekten i Gotlands län anför:

I lagförslaget ingår mycket litet föreskrifter, som giva anvisning om tilllämpningen.

Det göres bl. a. icke skillnad på ostyckad mark och tomtmark

inom icke planlagda områden, vilket synes hava mycket stor betydelse, då

lagen förutsätter att ersättning icke skall utgå för de olägenheter förbudet

åsamkar markägare. Bestämmelsernas schematiska utformning och den

provisoriska karaktären synes mig innebära att lagen skall användas med

synnerlig stor försiktighet. Detta synes även framgå av följande mening i

promemorian: »I tveksamma fall böra skyddsområdena hellre bestämmas

för stora än för små, men det bör såvitt möjligt tillses att sådana fastigheter

som redan exploaterats för privata ändamål och från vilka allmänheten

redan är avstängd icke ingå i skyddsområdena.» Lagen riktar sig sålunda

huvudsakligen mot ny exploatering. I

I prom e m o r i a n har föreslagits att lagen icke skulle gälla beträflande

område som inginge i fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller i

godkänd avstyckningsplan. I anledning härav anför lantmäteristijrelsen:

Enligt lagföi slaget skall byggnadsförbud varom nu är fråga över huvud ej

gälla beträffande område, som ingår i bl. a. avstyckningsplan. Hinder möter

emellertid icke att meddela förbud mot tätbebyggelse inom avstyckningsplaneområde

(jfr 123 och 168 §§ byggnadslagen''). Genom sådant förbud

sattes avstyckningsplanen i stort selt ur kraft utan alt planen dock upp
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

häves. Att formellt upphäva avstyckningsplan synes för övrigt kunna möta

vissa svårigheter. Lantmäteristyrelsen anser det oegentligt och med hänsyn

till de intressen, som strandlagen skall skydda, betänkligt om strandlagen

ej skulle kunna tillämpas inom sådant avstyckningsplaneområde, som omfattas

av tätbebyggelseförbud. Styrelsen föreslår därför, att förbud enligt

strandlagen skall kunna meddelas jämväl inom sådant område.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Gävleborgs län anmärkt, att lagen icke

heller borde gälla beträffande område, som inginge i fastställd generalplan.

Vidare har länsstyrelsen i Malmöhus län anfört, att byggnadsförbud med

stöd av lagen icke borde kunna meddelas beträffande område, för vilket

avstycknings- eller nybyggnadsförbud meddelats, då fråga väckts om upprättande

av byggnadsplan. Länsstyrelsen har därjämte framhållit att, då

ägare av mark som omfattades av nu ifrågavarande byggnadsförbud kunde

tänkas komma att utnyttja marken på ett sätt som försvårade eller omöjliggjorde

dess användning för friluftsändamål, det syntes länsstyrelsen välbetänkt,

om lagen komme att innehålla stadgande om förbud mot schaktning,

fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd.

I några remissyttranden har jämväl diskuterats förslaget, att byggnadsförbud

som meddelats med stöd av lagen icke skulle utgöra hinder för uppförande

av byggnad som erfordrades för försvarets, jordbrukets, skogsbrukets,

fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns behov. Sålunda anför

överståthållarämbetet:

Det vill synas som om detta undantag vore alltför vidsträckt. Väl skall all

hänsyn tagas till behovet av byggnad för försvarets behov. Men det kan

ifrågasättas, om ej tillika en prövning ur naturskyddssynpunkt kan vara påkallad.

Ofta kan det visa sig, att en byggnad för försvarsväsendet lika väl

fyller sitt ändamål på en annan plats än den tilltänkta — exempelvis endast

genom förläggande på något kortare avstånd därifrån — och att den ändrade

förläggningen är synnerligen önskvärd för bevarande av ett strandområdes

ursprungliga skick. Under ett provisorium lärer några betänkligheter ej böra

möta mot den här antydda utvidgningen av lagens tillämplighetsområde.

Liknande synpunkter kunna anläggas även å frågan om uppförande av övriga

i undantagsstadgandet angivna byggnader.

Landsorganisationen anför, att det syntes som om anledning saknades att

från dispenskravet undantaga andra byggnader än sådana som erfordrades

för försvarets behov; det syntes vara till fyllest att föreskriva, att vid prövning

av dispensansökan särskild hänsyn skulle tagas till om byggnaden vore

erforderlig för något av de angivna behoven. Samma uppfattning har uttalats

av länsarkitekten i Värmlands län.

Ägodelningsdomaren i Villands domsaga anför:

Av den formulering, lagförslage''t erhållit, synes framgå, att avgörandet avfrågan,

huruvida en byggnad för något av de angivna behoven må anses erforderlig

och förty kan få uppföras utan tillstånd, skall ankomma å den, som

låter uppföra byggnaden. Lämpligheten härav beträffande byggnad för annat

av berörda behov än försvarets och den allmänna samfärdselns synes

mig kunna starkt betvivlas, särskilt med hänsyn därtill, att åtskilliga tveksamma

gränsfall kunna förväntas uppkomma. Det förefaller mig mera ända
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 223.

53

målsenligt, att spörsmålet om erforderligheten av byggnad för jordbrukets,

skogsbrukets och fiskerinäringens behov jämlikt lagens huvudregel förbehålles

länsstyrelsens bedömande.

Länsarkitekten i Skaraborgs län yttrar:

I lagförslaget undantages bebyggelse för bland annat jordbrukets, skogsbrukets

och fiskerinäringens behov. Denna bebyggelse undantages även från

anmälningsskyldighet enligt 146 § byggnadsstadgan. Det synes ej vara otänkbart,

att sådan bebyggelse härigenom i vissa fall kan komma att äga rum på

berörda strandområden som en reaktion mot lagförslaget, därest detta kommer

att uppfattas som ett ensidigt gynnande av vissa kategorier på andras

bekostnad. Liknande lägenheter torde härvid uppstå som vid bebyggelse av

annat slag.

Länsarkitekten i Kristianstads län yttrar, att det visserligen enligt hans

mening vore önskvärt med en skärpning av förbudet så tillvida, att bostadsbyggnader

för jordbrukets, skogsbrukets och fiskerinäringens behov jämväl

skulle falla inom detsamma men tillägger att, då det vore synnerligen angeläget

att lagen snarast möjligt kunde tillämpas och en sådan skärpning kunde

väntas förhindra eller fördröja antagandet, han ansåge sig böra tillstyrka

förslaget i nu föreliggande skick.

Treliundrametersgränsen.

Några synpunkter på dispensprövningen.

Icke fullt ett trettiotal remissinstanser ha berört det i promemorian gjorda

uttalandet, att de skyddsbara strandområdena borde omfatta mark samt vattenområde

inom ett avstånd av förslagsvis högst 300 meter från strandlinjen

vid normalt medelvattenstånd.

Fastighetsbildningssakkunniga ha understrukit önskvärdheten av att det i

lagförslaget angivna avståndet, högst 300 meter, icke schablonmässigt antoges

som norm i stället för såsom maximiregel. På många håll i landet torde

det tillfälliga byggnadsförbudet enligt de sakkunnigas mening kunna begränsas

att avse strandområden av väsentligt mindre bredd än den högsta

tillåtna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har mera allmänt yttrat sig om förslaget

i denna de]:

Den 300-meters gräns, som omtalas i förslaget, är tydligen avsedd såsom

ett maximum, så att länsstyrelsen skall ha att i varje fall pröva hur bred

strandremsa som med hänsyn till terrängen in. m. bör beläggas med byggnadsförbud,

dock att länsstyrelsen icke i något fall får gå längre än 300 meter

från stranden. Även med en sådan begränsning bör länsstyrelsen, allteftersom

planarbetet fortgår, spontant undersöka, om icke successivt det ursprungliga

förbudet kan lättas eller inskränkas på det ena eller andra området.

Därjämte bör givetvis, såsom i andra fall av provisoriska byggnadsförbud,

tillstånd till byggande kunna lämnas, då detta kan ske utan allvarlig

kränkning av de intressen, som lagen avser att skydda, respektive då förbudets

behållande skulle vålla vederbörande betydande men.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Överlantmätaren i Hallands län yttrar:

Det kan förutses, att den angivna maximigränsen för strandområdets utsträckning

på bägge sidorna om strandlinjen vid den praktiska tillämpningen

av lagen lätt kan bli den normalt tillämpade. Visserligen framgår av motiven

att så icke varit avsikten, men för undvikande av en schablonmässig

tillämpning av lagen i de med hänsyn till landskapets karaktär i olika fail

högst varierande omständigheterna borde förevarande stadgande givas sådan

utformning, att med strandområde skall förstås mark samt vattenområde

inom det avstånd från stranden, som med hänsyn till förhållandena i

varje särskilt fall kan vara av dessa påkallat och motiverat, dock högst 300

meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, att från dess sida icke funnes något

att invända mot den valda huvudlinjen för lagstiftningen, nämligen dispensabla

byggnadsförbud å vissa särskilt bestämda områden, vilka — såsom

i promemorian antyddes —- givetvis icke alltid behövde utsträckas till det

medgivna maximiavståndet av 300 meter från strandlinjen. Enligt länsstyrelsen

i Norrbottens län borde områdets djup bestämmas efter förhållandena

i varje särskilt fall inom gränserna 100—300 meter.

Vissa av de instanser som yttrat sig rörande 300-metersgränsen ha uttryckligen

förklarat, att de funnit denna väl avvägd. Sålunda anför länsstyrelsen

i Hallands län, att förslaget enligt länsstyrelsens åsikt innefattade en lämplig

avvägning mellan de olika intressena, när det gällde att fastställa de skyddbara

områdenas maximala utsträckning. Såsom överlantmätaren i sitt yttrande

påpekat funnes emellertid anledning låta lagrummet i fråga undergå

en omskrivning till förtydligande av att utfärdade nybyggnadsförbud kunde

avse mindre områden än 300 meter från strandlinjen. Länsstyrelsen i Kalmar

län yttrar, att förslaget vore tillfredsställande, i det att ett enligt detta avpassat

område i allmänhet torde vara tillräckligt för det behov, som lagstiftningen

ville tillgodose. Om större djup erfordrades för ett visst område, torde

enligt länsstyrelsens mening detta merendels vara beroende på förhållanden,

som avsåges i 122 § byggnadslagen. Länsarkitekten i Hallands län yttrar:

Vad beträffar de i förslaget intagna föreskrifterna kan givetvis diskuteras,

huruvida det angivna strandområdets högsta bredd, 300 m, är lämplig. Behovet

av skydd för strandområdet är ju mycket olika. Inom den många

gånger flacka hallandskusten utan vegetation eller för de kala klippområdena

i norr är 300 m icke ett för brett område. Å andra ställen med vegetation

och småkuperad terräng är ett område av 300 in tillräckligt eller kanske

mer än tillräckligt. De föreslagna 300 m synas med hänsyn härtill vara ett

lämpligt medeltal.

Länsarkitekten i Västerbottens län anför, att det inom länet i stor utsträckning

torde vara möjligt att nå det avsedda resultatet med ett mindre

djup på förbudsområdet än 300 m och att det syntes självfallet att man vid

tillämpning av lagen icke använde större mått än vad som i varje fall finge

anses nödvändigt.

Landsorganisationen anför:

Vad angår maximigränsen för skyddsområde hade fritidsutredningen på

sin tid föreslagit en gräns av 500 meter från strandlinjen; gränsen har i

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

55

promemorian satts till 300 meter. Landsorganisationen kan acceptera denna

begränsning men förutsätter såsom en självklar konsekvens därav en restriktivare

dispensgivning än man kunnat räkna med, därest gränsen bestämts

i enlighet med fritidsutredningens förslag.

Bland dem som uttryckligen godtagit promemorians ståndpunkt i denna

fråga må slutligen nämnas länsstyrelsen i Blekinge län, som anför:

Visserligen kan det ifrågasättas, om det är nödvändigt att utsträcka

strandområdet så långt som till 300 meter från strandlinjen. Åtminstone

för detta läns vidkommande synes nämligen i de flesta fall ett mindre område

vara tillräckligt för att tillgodose friluftsintressena. Men då det torde

kunna förutsättas att vederbörande länsstyrelse i varje enskilt fall noggrant

beaktar att förordnande enligt lagen icke får större omfattning än

vad som är oundgängligen nödvändigt, vill länsstyrelsen icke föreslå någon

ändring i denna del.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga anför:

Genom att draga bebyggelsen bort från stranden vill man dels förhindra

det förstörande av landskapsbilden, som tyvärr redan i stor utsträckning

förekommit genom det fria byggandet, dels bereda utrymme för allmänheten

att vistas på och i närheten av stränderna. För det förra syftet torde det

ofta räcka med ett vida mindre friområde än 300 meter. Dragés bebyggelsen

i onödan för långt in, tager man i oträngt mål från markens ägare det

värde som ligger i att bo med vattnet inom synhåll. För det senare syftet

kräves vanligen ett större område.

Avslutningsvis anför nämnde ägodelningsdomare, att det icke torde vara

erforderligt att i alla fall röra sig med en fribredd av 300 meter utan att

en mindre bredd borde kunna föreskrivas.

Knappt ett tiotal av samtliga remissinstanser har intagit den ståndpunkten,

att 300-metersgränsen borde minskas, eller åtminstone ifrågasatt en

sådan minskning. Sålunda anför länsstyrelsen i Kronobergs län:

Vid utformandet av en lag, som ger myndigheterna möjlighet att effektivt

hindra bebyggelse å vissa strandområden, bör den ledande principen

enligt länsstyrelsens mening vara den, att man icke skall göra större intrång

på den enskilde jordägarens handlingsfrihet än som är oundgängligen

nödvändigt för att syftet med lagen skall kunna uppnås. Ur denna synpunkt

synes den i föreliggande lagförslag angivna gränsen för förbudsområdet,

300 meter från strandlinjen, innebära ett onödigt stort ingrepp. Det

bör vara tillräckligt att låta de skyddsbara strandområdena omfatta mark

samt vattenområde inom ett avstånd av högst 100 meter från strandlinjen.

Denna sträcka har länsstyrelsen angivit i sitt förordnande om förbud mot

bebyggelse enligt 122 § byggnadslagen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter, om ej en strandbredd av upp

till 300 meter finge anses vara väl stort tilltagen. Länsarkitekten i Jämlands

län anför, att det möjligen kunde anses onödigt med den bestämda

maximigränsen 300 meter från strandlinjen och menar att begränsningen borde

kunna lämnas åt länsstyrelsen att avgöra för varje fall. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län yttrar:

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida det i lagutkastet för strandområdets

bestämmande föreslagna högsta avståndet av 300 meter från strandlinjen

är erforderligt för ernående av lagstiftningens syfte. Om det är fråga

om att trygga allmänhetens tillgång till själva stranden, synes ett avstånd

av 150 meter vara tillräckligt. Badning samt anordnande av camping- och

lägerplatser kan i regel bekvämt inrymmas även inom ett på så sätt tillmätt

område. Länsstyrelsen vill påpeka, att varje begränsning av de från

bebyggelse frilagda områdena innebär minskat antal dispensansökningar

och minskat arbete för de övervakande myndigheterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

Såvitt länsstyrelsen nu kan bedöma, torde för länets vidkommande en

så långtgående friläggning av ifrågakommande strandområden, som förslaget

skulle öppna möjlighet till, icke vara behövlig. Länsstyrelsen är

närmast böjd att tro, att ett eventuellt byggnadsförbud här i allmänhet bör

kunna begränsas till en strandremsa av omkring 100 meters bredd eller,

beroende på terrängförhållandena, än mindre. Länsstyrelsen kan emellertid

givetvis icke bedöma, om och i vad mån frågan härom ställer sig olika

inom andra delar av landet.

Länsarkitekten i Västmanlands län yttrar:

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke strandområdets bestämmande^

till 300 meters djup från strandlinjen räknat vid normalt medelvattenstånd

är väl stort. Lagförslaget åsyftar ju egentligen strandens skydd och

torde det därför kunna vara till fyllest med att berörda mått fastslås till 100,

möjligen 150 meter. Skulle bebyggelse uppstå utanför detta område kan

byggnadslagens bestämmelser tillämpas för vinnandet av en ändamålsenlig

planering, varvid riskerna minskas för uppkomsten utmed strandområdet

av en oordnad bebyggelse och kan undvikas sådant upprätthållande

av byggnadsförbudet inom strandområdet, som kan föranleda en eventuell

ersättning till markägaren.

Överlantmätaren i Norrbottens län har ingen annan erinran att göra

mot förslagets utformning än att strandområdet icke borde tilltagas mer än

högst 100 meter för undvikande av onödigt krångel och för att lagtillämpningen

icke skulle få karaktären av bebyggelsereglering.

Fastighetsägareförbundet finner den föreslagna bredden, 300 meter, vara

alltför stort tilltagen. Det friluftsliv, som koncentrerades på stranden, avsåge

till det väsentligaste vattnets utnyttjande. Med hänsyn därtill borde

en betydligt ringare bredd vara till fyllest. Lantbruksförbundet finner det

egendomligt, att den del av stranden, som skulle beläggas med byggnadsförbud,

utan någon som helst utredning eller motivering föresloges så relativt

stor som 300 meter.

Ä andra sidan hävda ett par remissinstanser, att 300-metersgränsen vore

alltför knappt tilltagen. Sålunda anför ägodelningsdomaren i Östra och

Medelsta domsaga:

Vad beträffar lagförslagets begränsning till områden inom högst 300 meters

avstånd från strandlinjen bör beaktas, dels att beskaffenheten av vissa

strandområden är sådan, att det för att skydda natur- och skönhetsvärden

är önskvärt att kunna hindra eller reglera bebyggelsen även på

större avstånd från strandlinjen, dels ock att det under vissa förhållanden

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

erbjuder mindre svårigheter att utan ekonomisk förlust för markägaren begränsa

bebyggelsen till vissa områden inom en bred zon än inom en smalare.

I betraktande härav och enär de tillfälliga byggnadsförbuden skola

avse endast vissa utvalda strandområden synes det vara önskvärt att något

utvidga den föreslagna lagens tillämplighetsområde.

överlantmätaren i Kalmar län yttrar:

Vidkommande i lagförslaget angiven definition på strandområde anser

jag mindre lämpligt att i lag fastslå visst avstånd från strandlinjen vid

normalt medelvattenstånd. Enligt min mening vore det bättre och smidigare

om länsstyrelsen i varje särskilt fall finge befogenhet att bestämma

vad som skall förstås med strandområde. *

En utredning inom Kalmar län kommer nämligen säkert att visa att ett

strandområde på 300 meter i vissa fall icke är tillräckligt, och att samma

avstånd i andra fall kan verka onödigt stort.

Några remissinstanser ha kritiserat förslaget, att avståndet från

strandlinjen skulle vara avgörande, överlantmätaren i Stockholms

lön anför att det speciellt för Stockholms läns vidkommande, med dess skärgårds

av naturen sönderskurna och oregelbundna strandlinjer, skulle verka

ur många synpunkter synnerligen olyckligt, därest avståndet från strandlinjen

i och för sig finge bli en avgörande faktor vid fastighetsbildning

och bebyggande. Överlantmätaren i Uppsala län anför:

Det ligger i sakens natur att gränsdragningen särskilt på land för de

strandområden, som skola beläggas med förbud, många gånger blir ytterst

svår att verkställa. I bestämmelsen »högst 300 meter från strandlinjen» i

1 § torde väl ligga en antydan om att man, där tydliga kartor finnas, bör

inom maximiavståndet försöka att få fram en utjämnad begränsnmgslinje.

För Uppsala län, där endast i undantagsfall lämpligt kartmaterial finnes,

kommer gränsdragningen uppenbarligen att vålla vissa svårigheter.

Slutligen anför länsstyrelsen i Jämtlands län:

I sjöar, som blivit föremål för reglering av vattenkraftsintressenter, kan

svårighet föreligga att bedöma det normala medelvattenståndet. Detta uttryck

är ej lämpligt beträffande dylika sjöar. Högsta och lägsta dämningsgräns

är emellertid känd i sådana sjöar (i t. ex. Kvarnbergsvattnet 312,o

resp. 302,o m) och hänsyn härtill torde få tagas vid bedömningen av strandområdes

omfattning. Detta kan vid förbuds utfärdande angivas utan anknytning

till medelvattenståndet.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår att några remissinstanser,

bl. a. i samband med diskussionen av uttrycket »exploaterad fastighet»1

och vid behandlingen av 300-metersgränsen,2 jämväl anlagt vissa synpunkter

på dispensprövningen. Här må nu återgivas ytterligare några

uttalanden i detta ämne. Sålunda anför byggnadsstyrelsen:

Beträffande länsstyrelsens rätt att medgiva undantag från ett med stöd

av den tänkta provisoriska lagstiftningen meddelat byggnadsförbud vill

byggnadsstyrelsen framhålla, att det ofta torde komma att visa sig nödvändigt

att därvid iakttaga restriktivitet. Härför talar bl. a. den omständigheten

att det på inånga håll blivil vanligt att sedan avstyckning och bebyggelse

skett i närheten av en strand — eventuellt i enlighet med godkänd av
-

Se ovan s. 50 nederst och 52 överst.

Se ovan s. 48.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ycknmgsplän eller fastställd byggnadsplan — strandmark från stamfaslgheten

utarrenderats till avstyckningens innehavare, varvid följden blivit

den att allmänheten de facto utestängts från tillträde till stranden och

I detta sammanhang må nämnas att även lantmäteristyrelsen påpekat

vådan av att »tomtmark» kunde bildas helt utan samband med byggnadsföretag,

t. ex. om en redan bebyggd tomtplats tillfördes en därintill belägen,

törut »fri» strandremsa.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län yttrar:

Då man lar kunna utgå ifrån att länsstyrelsen ger dispens, där bvesnaden

inte uppenbart skadar strandområdet och väl även där förbudet annars

skulle medföra påtaglig och oskälig skada för markägare, så synes

inte heller från strandägarhåll någon grundad anledning till större oro finnas.

I regel lar markägare på längre sikt ha fördel av att strandremsan på

egen och grannars mark hålles öppen. Många gånger torde länsstyrelsen

kunna medge undantag från byggnadsförbudet om man kan visa, att huset

tår en sadan utformning och färggivning samt en sådan hänsynsfull placering

i terrängen, att det inte kommer att brutalt störa en vacker strand
-

Länsarkitekten i Skaraborgs län anför:

Lagens syfte att i avbidan på permanent lagstiftning i ämnet under en

övergångsperiod skydda av länsstyrelsen fastställda strandområden från

försvarar eller omöjliggör dessa områdens framtida utnyttjande

för ett allmant behov, synes gott. Huru detta syfte skall kunna

p11}’®*1?868 uta.^ &ff enskild ratt trädes för när torde vara en mycket svårlmL

„,ga’ tS"åV1x^ kompenserande ersättning ej kan bjudas då förlust bevisNagon

sadan ersättning synes dock ej vara avsedd.

V*d länsstyrelsens tillståndsprövning enligt förslagets 1 § kan beslutet därtor

påverkas av bilhghetsskäl. En fri prövning med hänsyn tagen enbart till

lagens syfte torde sålunda försvåras. J b

Slutligen yttrar i denna fråga länsarkitekten i Jämtlands län:

Naturligtvis finns det stora strandområden, där exploatering av strandtomter

kan ske utan att andra intressen trädas för när. Det torde också vara

torslagets mening att lagen skall användas med en viss försiktighet. Likaså

kan aven inom beslutade förbudsområden någon exploatering, särskilt av

tomter som ligga på visst avstånd från strandlinjen, äga rum. Genom formen

med lansstyrelseförbud kan i sådana fall lätt dispens meddelas.

Ersättningsfrågan.

Av de inalles åttiosex remissinstanserna ha femtioen antingen uttryckligen

godtagit promemorians innehåll i ersättningsfrågan eller också lämnat

vad promemorian härom innehåller utan erinran. Ungefär ett tiotal av

sistnämnda instanser har dock betonat angelägenheten av att en definitiv

lagstiftning i ämnet komme att träda i kraft så snart som möjligt och att

den planerade utredningen komme att bli förutsättningslös i vad den avsåge

ersättningsfrågan. I fem yttranden har intagits den ståndpunkten, att den

definitiva lagstiftningen borde stadga ersättning jämväl för skada, som

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kangl. Maj. ts proposition nr 223.

hänförde sig till den provisoriska lagstiftningens giltighetstid. Sammanlagt

tjugufem remissinstanser ha riktat mer eller mindre stark kritik mot promemorians

innehåll beträffande ersättningsfrågan och ha ansett att detta

spörsmål borde regleras redan i den provisoriska lagen. Övriga fem instanser

ha icke intagit någon klar ståndpunkt i förevarande fråga.

Av de remissinstanser, vilka uttryckligen biträtt den i promemorian intagna

ståndpunkten, må nämnas lantmäteristijrelsen, som yttrat att styrelsen,

med hänsyn till att den föreslagna lagstiftningen vore av provisorisk

karaktär och att den kunde väntas inom kort tid bli ersatt av definitiva lagregler,

ansåge att det icke nu funnes anledning att föreslå regler om ersättning

till markägare för den skada de i vissa fall kunde lida genom ingrepp

enligt lagen. Efter någon tids tillämpning av den provisoriska lagen borde

dessa frågor kunna överblickas bättre än för närvarande. Länsstyrelsen i

Älvsborgs län anför, att den tagit fasta på vad i promemorian framhållits

därom, att ersättningsfrågan borde närmare utredas i samband med den

definitiva lagstiftningen i ämnet. Länsarkitekten i samma län framhåller:

De olägenheter och svårigheter, som för den enskilde markägaren kan

följa och för vilka han tills vidare ej synes komma att erhålla någon ekonomisk

gottgörelse, vilket ju dock förutsättes i motsvarande bestämmelse

i byggnadslagen, äro ju ytterst en fråga om tillämpningen.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län yttrar:

Det är ett beklagligt förhållande, att man inte långt tidigare haft möjlighet

att från förstörelse genom olämplig bebyggelse skydda de naturområden,

som man måste ha tillgång till för att ge möjligheter för människorna

i våra städer och samhällen att få njuta den rekreation och trevnad ute

i naturen, som är så allmänt eftersträvad och nödvändig i vår tid. Bland

annat gäller detta våra strandområden. Denna brist i lagstiftningen har

medfört, att stora, vackra och i förhållande till tätorterna välbelagna

strandområden blivit bebyggda på ett sådant sätt, att de helt eller delvis

spolierats för bad- och annat friluftsliv. Och detta har många gånger också

varit till uppenbar ekonomisk skada för markägarna. Hade man hållit

stranden och dess närmaste omgivningar fria från bebyggelse så hade marken

innanför, som ofta utgör den största delen av markinnehavet, blivit så

mycket mera vård. I många fall har man fått höra strandägare beklaga,

att man varit så kortsynt, att man sålt bort tomterna utefter stranden

med följden, att ingen vill köpa tomtmark innanför.

Det måste anses \ hög grad angeläget, att snarast möjligt kunna hindra

denna misshushållning med våra värdefulla strandområden och detta galler

både det allmännas och markägarnas intressen.

I detta sammanhang må återgivas följande avsnitt ur det yttrande, som

avgivits av länsarkitekten i Hallands län:

Genom lagen kommer säkerligen en viss förskjutning av strandbebyggelsen

inåt land att ske, vilket många gånger icke är olämpligt. Det torde icke vara

nödvändigt, att av hälsoskäl, bekvämlighetsskäl eller trevnadsskäl sommarstugorna

"uppföras alldeles i strandkanten. Tvärtom är en bebyggelse något

längre bort från stranden många gånger att föredraga, och erfarenheten

från länsarkitektens arbete har visat, alt de som bygga sommarstugor i

allt större utsträckning söka sig något längre in från kusten, skyddade

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

frän de manga gånger besvärliga västvindarna. Att bebyggelsen numera

torlagges nagot inåt landet, är naturligtvis i flera fall beroende på att de

ur badsynpunkt bästa och vackraste strandområdena nära nog helt ockuperats,

som tallet är exempelvis inom stora sträckor i Onsala, Vallda och

Slaps socknar Genom att bebyggelsen på ovan nämnt sätt drar sig inåt

landet, far markägarna längre bort från stranden möjligheter att sälja tomtplatser.

Detta medför en markvärdestegring, som troligen inom vissa områden

kommer att fortsätta allt längre bort från stranden på för ifrågavarande

andamal attraktiva områden. 1 B

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar, att den avstode från att i detta

sammanhang iramtöra något yrkande i ersättningsfrågan med hänsyn till

att i promemorian utsagts, att spörsmålet om ersättning till markägare,

som lede men av ett byggnadsförbud av här ifrågavarande slag, skulle

prövas vid utredningen rörande en definitiv lagstiftning på området. Vid

genomförandet av en definitiv lagstiftning syntes man dock icke kunna

undgå afl sörja för en likformad ersättningsrätt för markägare, oavsett

etter vilket lagrum det allmänna inskrede och hindrade markens fria utnyttjande.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga anför:

Enligt förslaget är det icke avsett att ersättning skall utgå till markagare

för det men han kan tillskyndas genom byggnadsförbud som grundas

pa den provisoriska lagen. Detta är i viss mån ägnat att väcka betänkmen

pydcs dock — i betraktande av att samma regel gäller vid

åtskilliga provisoriska byggnadsförbud enligt byggnadslagen och med hänsyn

till att svårigheter ofta skulle yppas att avgöra om och i vad mån skada

UPP ,mmit ~; kunna godtagas under förutsättning, att den definitiva lagf.

,,nm8en i ämnet kan träda i kraft inom en snar framtid och att vid

tillämpningen av den provisoriska lagen rimlig hänsyn tages till markägarnas

berättigade intressen.

Bland de övriga instanser, vilka — samtidigt med att de godtagit promemorians

ståndpunkt — uttryckligen betonat angelägenheten av att den

delinitiva lagstiftningen komme till stånd så snart som möjligt, må nämnas

overståthållarämbetet, länsstyrelserna i Hallands och Jämtlands län, vilka

tre instansers yttranden i denna del förut återgivits,1 samt länsstyrelserna

i Uppsala och Gotlands län. Även fastighetsbildningssakkunniga understryka

nämnda synpunkt och anföra, att det kunde vara ägnat att inge viss betänksamhet

mot förslaget att ersättningsproblemet undanskjutits däri. De sakkunniga

funne sig emellertid böra i princip förorda förslaget men utginge

därvid från att tiden för den provisoriska lagstiftningens giltighet icke utsträcktes

längre än i promemorian angivits och att ersättningsfrågan upptoges

till förutsättningslös prövning vid utarbetandet av definitiv lagstiftning

i ärendet. Betydelsen av att utredningen i ersättningsfrågan bleve förutsättningslös

framhålles även av överlantmätaren i Södermanlands län och

länsarkitekten i Hallands län.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför:

Enligt det remitterade förslaget avses någon ersättning icke skola utgå

till markagaren för det men, han kan komma att tillskyndas genom sådant

1 Se ovan s. 31 f.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

byggnadsförbud som avses i lagförslaget. En sådan anordning, som icke

synes kunna motiveras enbart med hänvisning till den föreslagna lagstiftningens

provisoriska karaktär och motsvarande konstruktion vid de i promemorian

till jämförelse åberopade byggnadsförbuden i byggnadslagen,

måste enligt länsstyrelsens uppfattning lämna rum för tvekan med avseende

å anordningens principiella berättigande. Då länsstyrelsen det° oaktat anser,

att en reglering av de i promemorian behandlade spörsmålen nu bör

äga rum i huvudsaklig överensstämmelse med det remitterade lagförslaget,

grundar länsstyrelsen sitt ståndpunktstagande härutinnan dels därpå, att

behovet av åtgärder från det allmännas sida i det med lagförslaget avsedda

syftet otvivelaktigt är trängande och det förhållandet att gällande lagstiftning

icke möjliggör vare sig en effektiv lösning eller en tillräckligt, snabb

reglering av de problem, varom här är fråga, dels ock därpå att, enligt vad

i promemorian utsäges, förevarande problemkomplex avses inom kort göras

till föremål för särskild utredning.

Såsom förut nämnts ha några remissinstanser intagit den ståndpunkten,

att den definitiva lagstiftningen borde stadga ersättning för avsevärt men

jämväl under den provisoriska lagens giltighetstid. Sålunda anför länsstyrelsen

i Södermanlands län:

Vad angår ersättningsrätt för jordägaren bör man tydligen hålla fast vid

principen, att sådan ersättning skall utgå i alla de fall då jordägaren Mer

skada, som icke kompenseras genom exploatering av angränsande områden.

Denna princip har också erkänts i promemorian, som emellertid säger,, att

man bör utreda spörsmålet om ersättning för det men jordägaren lider

efter genomförandet av de restriktioner, som den slutgiltiga lagstiftningen

leder till. Detta finner länsstyrelsen icke tillfredsställande. Visserligen är det

icke möjligt att under provisorietiden bestämma ett blivande ersättningsbelopp,

men det bör fastslås, att sedan frågan om definitiv lagstiftning blivit

löst, detta må vara i positiv eller negativ riktning, jordägaren skall äga väcka

anspråk för den skada han kan anse sig ha lidit under provisorietiden. På

innebörden i den definitiva lagstiftningen får sedan bero, huru en sadan

ersättning skall beräknas och om den skall utgå av statsmedel eller gäldas

av kommunen eller enskilda.

Länsarkitekten i samma län yttrar:

I promemorian säges: »En annan fråga är, om och i vilken omfattning

markägaren — sedan en definitiv lagstiftning i ämnet trätt i kraft — skall

kunna erhålla viss gottgörelse för det men han därefter kan lida genom de

restriktioner som den slutliga lagstiftningen föreskriver.» Meningen förefaller

något dunkel, alldenstund rättvisesynpunkten ju måste vara densamma

under den provisoriska lagens övergångstid, trots att ekonomiska regler

då ännu saknas, som efter det sådana eventuellt trätt i kraft. Med andra ord

böra den slutliga lagens regler tänkas få retroaktiv verkan för välprövat

lidet men under övergångstiden. Spörsmålet »om» gottgörelse skall lämnas

kan ej ifrågasättas. Allmänna platser i en stadsplan skola som huvudregel

lösas. När marken är i en ägares hand kan visserligen Konungen »förordna

att allmän plats utan ersättning skall tillfalla staden, i den mån det med

hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande

och övriga omständigheter prövas skäligt». Rättviseskälet är här den kända

värdestegringen för en ägares mark genom stadens planläggningsåtgärd.

Principen är densamma beträffande byggnadsplaner på landet. Då emellertid

nämnda båda planinstitut för »tätbebyggelse» ej beröras av den nu ifrå
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

gavarande provisoriska lagen, utan denna endast avser »glesbebyggelse» och

någon värdestegring genom planläggning således ej kan åberopas, kunna

vissa ersättningskrav vara befogade.

Vidare anför överlantmätaren i Gotlands län:

Man måste förutsätta, att frågan om eventuell ersättning till markägaren

1 anlednmg av byggnad sförbud enligt den provisoriska lagen måste vinna en

slutgiltig lösning i samband med den definitiva lagstiftningen på området.

nligt overlantmätarens mening måste det ur billighetssynpunkt vara själv
lart,

att ersättning skall utgå till markägaren, om avsevärt men uppkommer

pa grund av ett meddelat byggnadsförbud. Anvisningar huru begreppet

»avsevart men» skall tolkas böra utfärdas. Markägaren synes exempelvis

icke bora \ara berättigad till ersättning, om han hindras stycka sin mark i

.,tlg ..etei: för sommarnöjesändamål. Avgörande synes böra vara det ändamal,

för vilket marken begagnades eller bevisligen var avsedd vid tiden för

den nya lagens ikraftträdande. Det skulle vidare kunna tänkas, att en markagare,

som icke får stycka sin fastighet i sportstugetomter, själv avser att

öebygga densamma med sportstugor för att sedan upplåta dessa med erforderligt

utmal under nyttjanderätt. Om tillstånd till sådan bebyggelse vägras,

synes detta icke böra giva anledning till ersättning åt markägaren. För

oyrigt förefaller det löga sannolikt att en sådan bebyggelse kan genomföras

utan att komma i konflikt med byggnadslagens föreskrifter angående tätbebyggelse.

Overlantmätaren i Kopparbergs län yttrar:

Den nu föreslagna lagen innebär i realiteten förbud mot glesbebyggelse

utan att vederbörande markägare blir berättigad till ersättning "för den skada

som han härigenom lider. Detta strider mot byggnadslagens princip och

kan ur rattvise- och enhetlighetssynpunkt icke anses tillfredsställande. Proom

ersättning vid förbud enligt den föreslagna lagen är emellertid

svårlöst och sammanhänger i viss mån med frågan om innebörden i den

s. k. allemansrätten. Då man icke gärna kan skapa provisoriska ersättningsbestämmelser

torde det därför ej kunna undgås att ersättningsfrågan tills

vidare måste lämnas därhän. Det må emellertid framhållas, att den i promemorian

gjorda jämförelsen med icke ersättningsberättigade byggnadsförbud

enligt byggnadslagen ej är rättvisande. Då dylika förbud utfärdas är

det nämligen i princip klart vad som skall ske när förbudet upphör att gälla

(marken får till exempel exploateras för ett eller annat ändamål efter att

kanske bil och med ha stigit i värde genom planläggningen) medan förbud

enhgt den föreslagna provisoriska lagen skulle konnna att utfärdas utan

vetskap om den slutgiltiga lagens ställningstagande till ersättningsfrågorna.

— Att ett forbud enligt den provisoriska lagen icke bör försätta vederbörande

markagare i ett ur ersättningssynpunkt sämre läge vid beräkning av

gottgorelse för det men han kan komma att lida på grund av restriktioner i

den slutgiltiga lagstiftningen måste väl anses självklart. I

I detta sammanhang må nämnas, att lantmätareföreningen uttalat viss

tvekan om lämpligheten av att i den definitiva lagen reglera frågan om ersättningen

för skada under provisorietiden. Föreningen anför:

Sadant lagförslaget utformats innebär detsamma i realiteten ett förbud

mot glesbebyggelse, vilket dock icke skall medföra någon som helst rätt till

ersättning för jordägaren. Detta rimmar illa med de i byggnadslagen fastslagna

piinciperna, enligt vilka intrång i rätten till glesbebyggelse konsti
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

tuerar ersättningsrätt, och måste ur rättvise- och enhetlighetssynpunkt te

sig otillfredsställande.

Detta förhållande har också observerats i promemorian, enligt vilken ersättningsproblemet

till följd av sin delikata natur dock ansetts kunna lösas

först i samband med en definitiv lagstiftning i ämnet. Det torde givetvis av

flera skäl icke kunna ifrågakomma att tillskapa provisoriska ersättningsregler,

gällande blott under den tillfälliga lagens giltighetstid. En tänkbar

utväg vore måhända att giva ersättningsbestämmelserna i den kommande

definitiva lagen retroaktiv verkan, så att de kunde apteras även på sådana

förbud som utfärdats enligt den interimistiska lagen, men icke heller denna

metod synes erbjuda någon godtagbar lösning.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden bör enligt föreningsstyrelsens

mening de provisoriska lagreglerna avfattas mera varsamt än som skett i

det föreliggande förslaget. Byggnadsförbud torde sålunda icke böra ifrågakomma

annat än för sådana områden som äro särskilt värdefulla såsom

rekreationsvisten och kunna antagas verkligen vara erforderliga för ändamålet.

Bland de tjugufem remissinstanser, som hävdat att en ersättningsregel

borde upptagas redan i den provisoriska lagstiftningen, märkas åtta länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Stockholms lån säger sig sålunda ej kunna inse.

att den föreslagna lagens provisoriska natur utgjorde ett hållbart skäl för

att avvika från den i 122 § byggnadslagen uttalade grundsatsen, att ersättning

skulle utgå för avsevärt men, allra minst som provisoriet kunde antagas

bli ganska långvarigt. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

Förslaget förutsätter att ersättning icke skall utgå till jordägare, som vägras

dispens från utfärdat provisoriskt förbud, även om han därigenom skulle

tillskyndas avsevärt men. Till stöd för denna inställning åberopas vissa provisoriska

förbud i byggnadslagen. Gemensamt för dessa senare förbud är

emellertid att de avse blivande planläggning, vilken anses innebära en förmån

för berörda jordägare. Jämförelsen haltar följaktligen betänkligt. Ehuru

härvidlag icke är fråga om provisoriskt förbud synes en jämförelse ligga

närmare till hands med 86 och 122 §§ byggnadslagen, enligt vilka lagrum

jordägare skall tillerkännas ersättning, då avsevärt men tillskyndas honom.

Länsstyrelsen vill därför förorda att redan i den provisoriska lagen införas

ersättningsbestämmelser enligt de regler, som kommit till användning i sist

omförmälda lagrum.

Liknande synpunkter ha anlagts av länsstyrelsen i Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som enligt vad förut nämnts avstyrkt förslaget,

har till stöd för denna ståndpunkt åberopat främst följande argumentering:
Uti

1947 års byggnadslag 1''öreskrives, att markägare icke kan göra anspråk

på någon ersättning i anledning av förbud mot tät bebyggelse. Detta

kan motiveras med de betydande fördelar, eu markägare i regel erhåller genom

den detaljplanering, som vanligen efterträder ett tätbebyggelseförbud,

samt vidare med den omständigheten, att ägare till mark, som av hygieniska

eller andra skäl överhuvud icke lämpar sig för tätbebyggelse, bör få

finna sig i att sådan bebyggelse där icke tillätes. Dessa skäl kunna icke

åberopas i fråga om förbud mot gles bebyggelse av område, som avses skola

användas för något allmänt ändamål, och byggnadslagstiftningen har också

i konsekvens härmed tillåtit ersättning för det intrång, som föranledes av

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

sådant förbud. Nu föreslås emellertid ett flagrant avsteg från denna av

statsmakterna knäsatta princip. Att till stöd härför andraga lagstiftningens

provisoriska karaktär kan icke vara riktigt och lärer icke få anses godtagbart,

särskilt som en avvikelse nu från en fastslagen rättsprincip möjligen

kan antagas bliva åberopad som skäl för samma bestämmelse i en blivande

permanent lag i ämnet. Ersättningsfrågans lösning måste anses vara av stor

betydelse. Det kan icke vara med rättvisa och billighet förenligt, att det relativt

begränsade antal medborgare, varom här är fråga, skall åläggas bringa

avsevarda offer till förmån för det allmännas krav på fritidsområden och

samtidigt vara betaget varje möjlighet att erhålla skälig ersättnine för intrånget.

Man torde ej heller böra förringa betydelsen av den irritation, som

harav kan bil följden och som kan medföra beklagliga konsekvenser i fråga

om den ännu oreglerade s. k. allemansrättens tilfämpning å de fastigheter

som skulle drabbas av intrång. Länsstyrelsen avstyrker förslaget.

Beträffande de båda länsstyrelser som tillstyrkt förslaget endast under

uttrycklig förutsättning att en ersättningsregel upptoges i den provisoriska

lagen, nämligen länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län,

må erinras om att den förstnämnda länsstyrelsens yttrande i denna del återgivits

förut.1 Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:

Enligt förslaget skulle markägare icke vara berättigad till ersättning fölen

skada eller det intrång, som till följd av förbudet kan åsamkas honom.

Detta synes lansstyrelsen icke skäligt eller rättvist. Ett förbud av här ifrågavarande

slag kan — förutom att det blir till direkt hinder för ägarens

egen rörelsefrihet menligt påverka fastighetens Arärde i allmänna marknaden.

Länsstyrelsen anser alltså, att en bestämd förutsättning för ett intrang

i markägarens disposition av här föreslagen art bör vara att denne

tiilerkannes skälig ersättning för intrånget. Lika viktigt som det kan vara

att allmänna intressen tillgodoses i fritidssyfte, för naturskydd in. in., lika

angelaget ar det, att detta ej sker på viss ägares bekostnad! Ersättningen i

iorevarande fall synes böra utgå av staten och ej av kommunen, då det

mangen gang torde bli svårt avgöra,

tresse och nytta av ett fritidsreservat. En badplats sommartid frekventeras

ju av tolk från nar och fjärran, kanske minst av personer från den kommun,

dar badplatsen är belägen.---

Länsstyrelsen får i anslutning till \-ad nu anförts förklara sig tillstyrka

att under angivna förutsättning om ersättning till markägaren det framlagda

forslaget lagges till grund för proposition i ämnet ävensom att särskilda

anordningar av statsverket vidtagas för beviljande och utbetalande

av asyftade ersättning.

Länsstyrelsen i Värmlands län yttrar:

Enligt länsstyrelsens mening får man ej bortse från det avsevärda intrång

av ekonomisk art, som markägare i vissa fall kunna komma att lida

gen om forord nand en, enligt det föreliggande lagförslaget. Även om det kan

förutsattas, att försiktighet konnner att iakttagas vid tillämpningen av lagen,

ar det dock uppenbart, att menliga ekonomiska verkningar för de av

torbuden traffade markagarna mången gång ej kunna undvikas. Ersättningsfrågan

kan enligt länsstyrelsens mening icke utan vidare skjutas åt

sidan med hänvisning till kommande utredning av detta och hithörande

spörsmål. Innan ifragavarande författningsförslag lägges till grund för lagstiltning,

bora salunda enligt länsstyrelsens uppfattning i detsamma in
-

Se ovan s. 47.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

65

rymmas jämväl bestämmelser om ersättning i de fall, då jordägare tillskyndas

förlust på grund av förordnande enligt lagen.

Länsstyrelsen i Örebro län anför:

Det är icke avsett att någon ersättning till markägaren skall utgå för men,

som kan tillskyndas denne genom byggnadsförbud enligt den provisoriska

lagen. I detta avseende har överlantmätaren anfört, att enligt hans mening

ingen tvekan kan råda därom, att ett sådant förbud i vissa fall skulle kunna

få för den allmänna rättsuppfattningen stötande konsekvenser, om ingen

kompensation för liden skada utgingc. Detta skulle till exempel bli fallet, om

en person — kanske i mycket små ekonomiska omständigheter — köpt ett

tomtområde i avsikt att där snarast möjligt uppföra en sommarstuga och

kanske även utfört en del arbeten på tomten. Länsstyrelsen finner överlantmätarens

ståndpunkt välgrundad och vill förorda att ersättningsfrågan upptas

till nytt övervägande på det sätt överlantmätaren föreslagit.

Vidare må nämnas, att en i huvudsak liknande ståndpunkt som de nu

återgivna instansernas intagits av överlantmätarna i Stockholms, Uppsala,

Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gävleborgs,

Jämtlands samt Västerbottens län ävensom av länsarkitekterna i Jönköpings,

Skaraborgs och Gävleborgs län. Det torde vara tillräckligt att av

dessa yttranden — utöver vad förut i denna fråga refererats1 — återgiva

vad överlantmätaren i Skaraborgs lån anfört:

På grund av den provisoriska karaktären föreslås att dispens från förbud

skall kunna vägras utan att ersättning gives oberoende av om markägaren

därigenom tillskyndas avsevärt men, och jämföres detta med tidsbegränsade

byggnadsförbud, som kunna utfärdas enligt byggnadslagen (jfr promemorian).

Jag anser emellertid icke självklart, att dessa byggnadsförbud äro

i allo jämförbara. De temporära byggnadsförbuden i byggnadslagen torde

regelmässigt komma till som ett led i reglering av befintlig eller förväntad

tätbebyggelse och rätt till sådan bebyggelse kan borttagas utan att ersättning

lämnas. Därför har givetvis ej heller ett uppskjutande av beslutet ansetts

kunna medföra rätt till ersättning. I föreliggande fall torde byggnadsförbud

huvudsakligen avse reglering av befintlig och förväntad glesbebyggelse.

Vid borttagande av rätt till sådan bebyggelse skall, där avsevärt men

uppstår, ersättning i princip lämnas. Det finnes knappast anledning att behandla

glesbebyggelse vid stränder på särskilt sätt i detta avseende. Enstaka

fall kunna väl nu inträffa, där uppskjutande till en oviss framtid av

en befintlig rättighet kan leda till avsevärt men. Även om man förutsätter,

att den bebådade definitiva lagstiftningen icke i ersättningsfrågan kommer

att göra avsteg från nuvarande i byggnadslagen utformade ersättningsregler

bör därför den provisoriska lagen innehålla liknande regler. För att ersättningsbestämmelserna

ej stundom skola tvingas ur funktion, som nu

kan bli fallet vid prövning enligt 122 § byggnadslagen, bör samtidigt nödiga

penningmedel anslås. Därigenom kan rättvisekravet tillgodoses utan åsidosättande

av allmänna intressen. Tillvägagångssättet torde väl ej vara för

staten främmande, eftersom friluftsfond och tipsmedel redan användas för

liknande syften. Dessa medel borde då även kunna användas till bestridande

av ersättningar enligt 122 § byggnadslagen.

I huvudsak samma synpunkter ha anlagts av ägodelningsdomaren i Uppsala

läns södra domsaga, som hävdat att den ersättning, som främst kom
1

So ovan s. 35 f.

5 llihang till riksdagens protokoll 1D.r>0. 1 samt. Nr 223.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

me i fråga på grund av men genom den provisoriska lagen, vore för hindret

att på egen mark ordna ett sommarnöje samt att den ekonomiska skadan

väl regelmässigt bleve kostnaden för motsvarande tillhåll annorstädes.

Slutligen må nämnas att jämväl fastighetsägareförbundet och lantbruksförbundet,

vilka båda organisationer enligt vad förut omnämnts avstyrkt

det remitterade förslaget, yttrat sig i ersättningsfrågan. Fastighetsägareförbundet

anför:

Syftemålet med lagförslaget är i själva verket, att samhället, i trots av

att mot markägaren riktas en åtgärd av i realiteten expropriativ natur, skall

undgå att behöva utgiva ersättning för ingreppet. Visserligen låter det säga

sig, att den nu föreslagna lagen endast skulle få provisorisk karaktär och

att frågan om markägarens ersättningsrätt icke är slutligt prövad genom

att den provisoriska lagen icke innefattar sådan rätt. Man torde emellertid

kunna taga för visst, att om ersättningsrätten icke redan i förevarande sammanhang

kommer till uttryck, så kommer detta lätt att verka prejudicerande

vid frågans fortsatta behandling. Förbundet får därför med skärpa

betona nödvändigheten av att ersättningsfrågan redan i detta förberedande

sammanhang erhåller en ur markägarens synpunkt positiv lösning.

Lantbruksförbundet yttrar:

Den föreslagna lagstiftningen, avsedd enbart för att strandområdenas utnyttjande

för bad och friluftsliv icke skall försvåras för allmänheten, kan

icke försvaras med mindre ifrågavarande allmänhet genom stat eller kommun

på ett eller annat sätt lämnar ersättning för de förmåner, som därigenom

tillkomma densamma på bekostnad av jordägaren.

Visserligen har i promemorian framhållits, att frågan om allmänhetens

utnyttjande av ifrågavarande strandområden och frågan om eventuell ersättning

till jordägarna böra omedelbart bliva föremål för en särskild utredning

och avgöras i samband med tillkomsten av permanent lagstiftning

på området. Det kan emellertid icke anses överensstämma med vedertagna

rättsgrundsatser, att först besluta om en eventuell inskränkning i dispositionsrätten

för att sedermera i annat sammanhang avgöra frågan om eventuell

ersättning härför. Tyvärr har såsom bl. a. framgår av expropriationskommitténs

betänkande en redan beslutad inskränkning i dispositionsfriheten

tagits som intäkt för resonemang om att därmed någon grund för ersättningskrav

icke längre skulle föreligga. På grund härav får förbundet

starkt understryka, att frågan om ersättningarna måste avgöras samtidigt

med frågan om dispositionsinskränkningarna.

Fastighetsbildningen inom eventuella förbudsoniråden.

Flertalet remissinstanser har icke haft något att erinra mot vad promemorian

i denna del innehåller. Sålunda kan nämnas, att överlantmätaren i

Jämtlands län anfört:

Mellan de bestämmelser som reglera bebyggelsen samt jorddelningslagens

och fastighetsbildningslagens bestämmelser om nybildning av fastighet genom

avstyckning för bebyggelse torde råda det sambandet, att, å ena sidan,

avstyckning ej får ske, om avsedd bebyggelse ej kan ske, och att, å andra

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

67

sidan, därest förutsättningar i övrigt för avsedd fastighetsbildning befinnas

föreligga, avstyckning ej kan vägras, om avsedd bebyggelse ej kan vägras.

Några nya bestämmelser för fastighetsbildning på grund av föreslagen

reglering av strandbcbyggelsen torde således icke vara erforderliga. Det synes

vara lämpligt att, såsom i promemorian rekommenderats, för ifrågavarande

strandområden samtidigt med byggnadsreglerande bestämmelser anvisningar

för avstyckning utfärdas jämlikt 19 kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen

eller 5 kap. 8 § 2 mom. fastighetsbildningslagen.

Byggnadsstyrelsen anför:

I motiveringen till förslaget har bl. a. rekommenderats att länsstyrelsen

— samtidigt med att den utfärdar byggnadsförbud med stöd av den föreslagna

provisoriska lagstiftningen -— enligt 19 kap. 13 § 3 mom. första

stycket jorddelningslagen utfärdar anvisningar för avstyckningsverksamheten

inom ett förbudsområde och därvid föreskriver, att vid avstyckning

inom området ett efter landskapets beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden

anpassat bälte av lämplig bredd intill strandlinjen skall lämnas

fritt. Byggnadsstyrelsen finner vad sålunda föreslagits vara välbetänkt.

Overlantmätaren i Göteborgs och Bohus län framhåller, att det föreslagna

förbudsinstitutet i och för sig visserligen endast berörde bebyggelsen men

att på grund av det rådande sambandet mellan byggnadslagstiftning och

jorddelningslagstiftning, varvid särskilt avsåges bestämmelserna i 19 kap.

13 § 2 mom. jorddelningslagen, institutet komme att ingripa även på fastighetsbildningen

och där få samma verkan som ett begränsat avstyckningsförbud,

innebärande att avstyckning för annat ändamål än försvarets, jordbrukets,

skogsbrukets, fiskerinäringens och den allmänna samfärdselns icke

finge ske inom skyddsområde, därest dispens från byggnadsförbudet icke

lämnades för avsedd bebyggelse å ett till avstyckning ifrågasatt område.

Länsarkitekten i Stockholms län anför:

Tidigare förelåg möjligheter att kräva avstyckningsplan när ett flertal

tomtplatser bildades från samma fastighet oberoende av det då ännu ej

skapade tätbebyggelsebegreppet. Denna möjlighet är nu borta och avses

enligt utredningsmannen att i viss mån ersättas av anvisningar beträffande

avstyckningarna såsom angives i kap. 19 § 13 mom. 3 första stycket sista

satsen jorddelningslagen. Utredningsmannen citerar som stöd härför chefens

för justitiedepartementet uttalande i propositionen. Man kan visserligen

fråga sig om detta uttalande kan tjäna som stöd för ett vägrat tillstånd

till avstyckning av en holme med tanke på att möjligen andra holmar

i samma trakt kunna avstyckas, utan att tätbebyggelse kommer till stånd.

Något svar på denna fråga torde knappast kunna lämnas. Faktiskt har

emellertid den gamla avstyckningsplanens slopande och införande av tätbebyggelsebegreppet

som förutsättning för planläggning reducerat möjligheterna

för planläggning, för ett rikligt uppordnande av fastighetsbildning

och bebyggelse i eu trakt där vattnet är väg och ledningar icke anläggas

samt fastigheten sammanfaller med holmen. Visserligen kunna kanske gemensamma

båtplatser eller hamnar och badstränder, där så naturen ger anvisning,

peka mot en tolkning innebärande att tätbebyggelse skulle föreGränsen

är svar att draga. Fn tolkning av glesbebyggelsebegreppet i

den förra riktningen skulle kunna medföra alt varje holnie eller mindre ö

kunde avstyckas till eu eller några tomtplatser och bebyggas utan att all
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

männingar i någon form utsparades, ett perspektiv som icke låter sig förena

med ovan angivna riktlinjer för skärgårdens utveckling.

Man kan fråga sig om man icke genom sådana anvisningar som omnämnas

i kap. 19 § 13 mom. 3 jorddelningslagen skulle kunna förebygga att en

dylik verksamhet äger rum. Anvisningar utformade som i Kronobergs eller

Hallands län enligt utredningsmannens promemoria kunna kanske skänka

ett visst värdefullt stöd, men torde knappast skänka den trygghet man

önskar vid behandlandet av dylika frågor.

Länsarkitekten i Uppsala län framhåller, att det enligt hans mening saknas

anledning att icke göra sådana anvisningar, vilka rekommenderades i

promemorian, generella intill dess den definitiva lagen trädde i kraft.

Å andra sidan ha några remissinstanser hävdat, att sådana anvisningar

icke vore erforderliga, enär redan byggnadsförbudet på grund av bestämmelserna

i 2 inom. av 19 kap. 13 § jorddelningslagen koinme att medföra

nödig reglering av fastighetsbildningen inom förbudsområde. Denna ståndpunkt

intages av lantmätareföreningen och överlantmätaren i Kopparbergs

län.

En helt annan mening hävdas av lantmäteristyrelsen, som anser att en

regel om fastighetsbildningen inom förbudsområde bör inflyta i den provisoriska

lagen. Styrelsen anför:

Då det torde vara ett primärt intresse, att fastighetsbildningen inom de

aktuella strandområdena icke sker på sådant sätt, att de befintliga tomtplatserna

i onödan utvidgas eller skada eljest tillfogas fritidsintressena, synes

det önskvärt, att i den provisoriska lagen meddelas uttryckliga regler

ej blott rörande byggnadsverksamheten inom strandområdena utan även

om fastighetsbildningens ordnande därstädes. För en sådan anordning tala

därjämte andra skäl, vilka närmare utvecklas i det följande.

I departementspromemorian har förutsatts att fastighetsbildningen skall

regleras genom de nuvarande bestämmelserna i 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen

i kombination med de föreslagna reglerna om byggnadsförbud

inom strandområden. Det måste emellertid medföra större klarhet och

ökad trygghet i tillämpningen om fastighetsbildningsreglerna anges direkt

i den provisoriska lagen. Tydligen i syfte att i erforderlig mån precisera vad

den provisoriska strandlagen i förening med nyssnämnda lagrum i jorddelningslagen

innebär har i departementspromemorian vidare förutsatts, att

länsstyrelsen skall kunna med stöd av 19 kap. 13 § 3 mom. första stycket

samma lag utfärda särskilda anvisningar för avstyckningsverksamheten inom

strandområdena.

Sådana anvisningar som nyss nämnts torde närmast vara att betrakta som

råd till fastighetsbildningsmyndigheterna om sättet för fastighetsbildningens

ordnande inom de områden, som anvisningarna avse. Anvisningarna torde

sålunda icke ha bindande karaktär. Om i något fall avsteg skall göras från

anvisningarna, torde beslut därom böra meddelas av fastighetsbildnings-!

myndigheten, icke av länsstyrelsen. Den formella innebörden av anvisningarna

synes dock måhända icke fullt klar, och ej heller synes det vara klart

angivet vad anvisningarna böra avse eller hur långt de kunna sträcka sig.

De ifrågasatta anvisningarna om fastighetsbildningen inom strandområden

grunda sig såsom förut nämnts på 3 mom. första stycket i 19 kap. 13 §

jorddelningslagen. Detta lagrum avser fall då »inom visst område tätbe
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

69

byggelse uppkommit eller sådan bebyggelse är att vänta inom nära förestående

tid eller eljest avstyckning av flera lägenheter framdeles kan förväntas».

Under denna beskrivning kunna svårligen rena glesbebyggelsefall

inrymmas. Dessa fall äro i förevarande sammanhang ingalunda betydelselösa

med hänsyn bl. a. till att längs många stränder förekomma blott enstaka

platser lämpliga för bad och friluftsliv. Det måste därför ifrågasättas

om anvisningar äro användbara i den utsträckning som i promemorian

ifrågasatts.

Någon större erfarenhet om hur den nuvarande möjligheten att utfärda

anvisningar verkat i praktiken har, såsom framgår av promemorian, icke

vunnits. Lantmäteristyrelsen befarar emellertid att olägenheter kunna uppkomma,

om anvisningarna skulle få den betydligt utökade användning som

nu föreslagits.

På grund av vad sålunda anförts anser lantmäteristyrelsen, att den föreslagna

metoden att endast på indirekt väg reglera fastighetsbildningsverksamheten

inom strandområdena icke är tillfredsställande. Styrelsen föreslår

att de erforderliga reglerna om fastighetsbildningens ordnande i stället införas

direkt i den provisoriska lagen. Ehuru strändernas användbarhet för

bad och friluftsliv kan försämras ej blott genom avstyckning utan även

genom andra jorddelningsåtgärder, t. ex. ägoutbyte, torde det dock vara

tillräckligt att i den provisoriska lagen reglera endast avstyckningsverksamheten.

Detta skulle kunna ske genom att 1 § kompletteras med ett stycke

av förslagsvis följande innehåll:

Vid avstyckning inom område, som i första stycket sägs, skall iakttagas

att områdets utnyttjande för bad och friluftsliv icke försvåras.

En jämkning torde härvid även böra företagas i lagens rubrik. Huruvida

en erinran om de särskilda reglerna i strandlagen erfordras i den allmänna

jorddelningslagstiftningen undandrager sig lantmäteristyrelsens bedömande.

Styrelsen vill emellertid framhålla, att de särskilda regler om fastighetsbildning,

som införts genom lagen den 17 juni 1932 (223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län, icke föranlett något tillägg till jorddelningslagen.

Det sålunda föreslagna stadgandet i strandlagen medför att vid avstyckning

inom strandområdet ett efter landskapets beskaffenhet och övriga föreliggande

förhållanden anpassat bälte av lämplig bredd intill strandlinjen

skall lämnas fritt. Därjämte torde av stadgandet följa att vid avstyckning

skall tillses, att befintliga vägar och gångstigar inom strandområdet om

möjligt bibehållas samt att strandintressena i övrigt ej trädas för nära.

Fastighetsbildningssakkunniga, vilka säga sig ha haft tillfälle att taga del

av lantmäteristyrelsens yttrande, ha funnit vad styrelsen i nu ifrågavarande

hänseende andragit böra beaktas.

Overlantmätaren och länsarkitekten i Södermanlands län äro inne på samma

linje. Den förstnämnda anför sålunda:

I promemorian har — och med all rätt — framhållits sambandet mellan

byggande och fastighetsbildning. En uttolkning av promemorians och alltså

även lagförslagets mening härvidlag synes leda till att länsstyrelsen samtidigt

med alt byggnadsförbud enligt den föreslagna lagen meddelas skulle

för ledning av fastighetsbildningen inom förbudsområdet utfärda anvisningar

enligt 19 kap. 13 § 3 mom. första stycket jorddelningslagen, resp.

motsvarande lagrum i lagen om fastighetsbildning i stad. Vid sådant förhållande

och då för uppnående av önskad effekt jorddelningsmomentct mås
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

te anses lika viktigt som byggnadsmomentet, synes det önskvärt att lagen

tillföres bestämmelser även om avstyckningsförbud.

Länsarkitekten i länet yttrar, att då anvisningarna alltid måste få en generell

karaktär och därför förr eller senare måste följas av en detaljreglering

efter landskapets särförhållanden, det kunde ifrågasättas om icke ett

allmänt avstyckningsförbud med därav följande vanligt förekommande dispensförfarande

vore en mera praktisk anordning.

Departementschefen.

Sveriges stränder och skärgårdar utgöra en naturtillgång av oskattbart

värde för hela vårt folk. En ständigt ökad skara människor hämtar där

nya krafter och vederkvickelse genom bad och friluftsliv. Såsom framhållits

i departementspromemorian står det ökade behovet av sådan rekreation

i nära samband med den allt längre drivna mekaniseringen av arbetet

inom ett stort antal yrkesområden och det alltmera ökade jäktet inom

samhällslivet överhuvud taget. Behovet av ändamålsenliga tillflyktsorter under

fritiden har blivit ännu mera framträdande genom att stora befolkningsgrupper

erhållit en tidigare icke lagstadgad rätt till sammanhängande

semester. Bland olika slag av fritidsområden och tillflyktsorter äro otvivelaktigt

stränderna, såväl vid havet som vid insjöar och andra vattendrag,

särskilt uppskattade och värdefulla.

Att strandområdena sålunda blivit allt mer och mer eftersökta har obestridligen

på många håll förorsakat en planlös exploatering och markslöseri.

Därvid ha stora, vackra och i förhållande till tätorterna välbelägna strandområden

blivit avstängda för andra än ett mindre antal tomtägare, utblicken

över vattnet har blivit hindrad och landskapsbilden har i många

fall blivit förändrad och förfulad. Visserligen har vårt land synnerligen

vidsträckta strandområden, men just de stränder, som ligga nära större

samhällen och som äro lämpliga för bad och friluftsliv, äro redan på alltför

många håll tagna i anspråk eller hotade av exploatering. Såsom framgår

av den föregående redogörelsen ha sakkunniga myndigheter från

nästan alla delar av Sverige understrukit de allvarliga farorna för strandområdenas

monopolisering. Denna beklagliga utveckling innebär allvarliga

olägenheter icke endast för alla dem, som icke äga någon egen mark, utan

även för de många jordägare vilkas mark är så belägen, att de på grund av

strandbebyggelsen nödgas färdas långa vägar för att få tillträde till goda

rekreationsplatser. Såsom länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit,

gäller detta icke minst för landsbygdens folk, som i allmänhet livligt uppskattar

möjligheten att utan långa resor äga tillgång till utflyktsplatser vid

kuster och större sjöar. Den rekreation och det intryck av naturskönhet,

som sålunda vinnes, är enligt vad länsstyrelsen med rätta betonat ett icke

oväsentligt bidrag till trivseln på landsbygden.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

Det har stundom gjorts gällande, att behovet av rekreationsmöjligheter

vid kuster och sjöstränder skulle kunna tillbörligen tillgodoses därigenom

att staten eller kommunerna förvärvade och reserverade vissa områden, dit

den icke strandägande befolkningens bad- och friluftsliv kunde förläggas.

Såsom i promemorian framhållits och i nästan samtliga remissyttranden

uttryckligen vitsordats eller lämnats obestritt, är detta emellertid icke praktiskt

möjligt. Dylika friluftsreservat och allmänna friluftsbad ha visserligen

en mycket viktig uppgift att fylla, men de kunna icke ens tillnärmelsevis

täcka hela behovet.

Mot bakgrunden av vad nu anförts framstår det som ett samhällsintresse

av utomordentlig vikt att bebyggelsen utmed våra strandområden icke tilllåtes

fortgå på ett sådant sätt, att den alltmer avstänger den icke strandägande

befolkningen från tillträdet till de ur friluftssynpunkt värdefulla

stränderna. Förhållandena i vissa andra länder visa med skrämmande tydlighet,

hur lätt långa kuststräckor kunna bli monopoliserade av ett ringa

antal ägare till strandtomter. Genom att motverka en sådan utveckling

skulle det jämväl bli möjligt att skydda betydelsefulla estetiska värden, i

det att man kunde förhindra att natursköna strandområden utsattes för en

förfulande och olämpligt placerad bebyggelse.

En reglering i syfte att hindra eu sådan misshushållning med våra

värdefulla strandområden, som hittills obestridligen på många håll förekommit,

kan — såsom i vissa remissyttranden framhållits — vara till

nytta icke blott ur det allmännas utan jämväl ur markägarnas egen synpunkt.

Ty utan tvivel förhåller det sig så, att den ofta planlöst utkastade

glesbebyggelsen på strandområdena många gånger också varit till ekonomisk

skada för markägarna. Därest de närmast invid stranden belägna

områdena hållits fria från bebyggelse, hade nämligen den innanför liggande

marken, som ofta utgör den största delen av markinnehavet, fått ett högre

värde än vad som nu blivit fallet. Erfarenheten ger vid handen, att den

hittills mångenstädes praktiserade, kortsynta exploateringen av stränderna

icke sällan beklagats av markägarna själva, sedan de funnit att inga köpare

velat anmäla sig till den tomtmark som är belägen innanför de bortsålda

strandområdena.

Självfallet skulle en särskild reglering av strandbebyggelsen och därmed

sammanhängande spörsmål icke vara erforderlig, för den händelse redan

gällande lagstiftning kunde anses erbjuda möjligheter att effektivt hindra

ett ur friluftslivets synpunkt olämpligt utnyttjande av strandområdena. På

sätt i promemorian ingående utvecklats kan detta dock icke anses vara

fallet, trots att gällande lag får anses erbjuda nöjaktiga möjligheter att

hindra en olämplig tätbebyggelse (se främst 5 § byggnadslagen). Det ringa

fåtal remissinstanser som hävdat att även en olämplig glesbcbyggelse kunde

hindras med stöd av nuvarande lagregler har därvid förbisett, att stadgandena

i 86 och 122 §§ byggnadslagen svårligen kunna tolkas så extensivt, att

det med tillämpning av dessa stadganden skulle vara möjligt att skapa re
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

kreationsplatser för allmänheten inom sådana strandområden, vilka visserligen

måste anses värdefulla ur ren friluftssynpunkt men som icke kunna

anses representera mera framträdande estetiska eller kulturella värden.

Med hänsyn till vad som förekommit under byggnadslagens förarbeten är

det vidare mycket tveksamt, huruvida nämnda stadganden rätteligen kunna

åberopas som stöd för att meddela förbudsbestämmelser för större sammanhängande

områden. Så har visserligen skett i ett par län, men härvid är

att märka att förhållandena där varit ganska speciella.

Bristerna i gällande lagstiftning framträda särskilt mot bakgrunden av

det förhållandet, att strandbebyggelsen regelmässigt först på ett jämförelsevis

sent stadium tar karaktär av tätbebyggelse i teknisk mening. Såsom

överlantmätaren i Västernorrlands län framhållit förhåller det sig nämligen

i praktiken så, att exploatering av strandområden för sportstugeeller

villaändamål i regel inledes med glesbebyggelse. Ofta tagas därvid

i första hand i anspråk sådana områden, som ur rekreationssynpunkt äro

särskilt värdefulla, under det att från nämnda synpunkt mindre begärliga

områden till en början icke exploateras. Efter hand som glesbebyggelsen

förtätas, framträda de praktiska svårigheterna att i detta sammanhang

draga en klar gräns mellan glesbebyggelse och tätbebyggelse. Då man måste

räkna med att gällande regler rörande tätbebyggelse icke komma att tillämpas

i många gränsfall, är det tydligt att behovet av effektiva kontrollregler

rörande glesbebyggelsen inom strandområdena gör sig gällande med särskild

styrka. Detta behov torde icke kunna nöjaktigt tillgodoses genom

användande av det i vissa remissyttranden omnämnda utomplansinstitutet.

I detta hänseende må bl. a. hänvisas till vad överlantmätaren i Värmlands

län anfört härom.

Uppgiften att åstadkomma en laglig reglering till skydd mot ett olämpligt

utnyttjande av strandområdena är, såsom i promemorian framhållits,

av vidlyftig och delvis mycket svårlöst karaktär. Det är därför uppenbart,

att en definitiv lagstiftning i ämnet icke kan komma till stånd utan eu

ingående utredning. Det är också min avsikt att inom den allra närmaste

tiden begära bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att utreda detta problemkomplex.

Med hänsyn till uppgiftens svårhetsgrad och omfattning anser

jag det knappast möjligt, att ett förslag till definitiv lagstiftning i

ämnet skall kunna föreläggas redan nästa års riksdag. Däremot ämnar jag

i direktiven för den blivande utredningen betona vikten av att dess arbete

bedrives så, att ett dylikt förslag kan framläggas för 1952 års riksdag.

Enligt promemorian är det angeläget att, i avbidan på en definitiv lagstiftning,

snarast möjligt utfärda provisoriska bestämmelser i ämnet. Behovet

av en sådan provisorisk lagstiftning har i promemorian till en början

motiverats med att de nuvarande stränga restriktionerna med avseende

å sportstuge- och villabebyggelsen kunde komma att upphävas eller

mildras, innan en definitiv lagstiftning i förevarande ämne kommit till

stånd. I så fall vore att befara, att framför allt sportstugebebyggelsen kom
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

me att sätta in i sådan omfattning, att den tilltänkta lagstiftningen bleve av

betydligt mindre verkan än om den hade genomförts före byggnadsregleringens

avveckling. Detta skäl för att nu genomföra en provisorisk lagstiftning

anser jag bärande. Jag vill därvid framhålla, att enligt vad under remissbehandlingen

framgått förhållandena på åtskilliga håll i landet äro sådana, att

även relativt små lättnader i nämnda restriktioner kunna komma att allvarligt

skada de intressen, som man vill skydda genom en strandlagstiftning.

Vidare har i promemorian som skäl för en provisorisk lagstiftning åberopats,

att tillkallandet av sakkunniga för utredning av frågan kunde väntas

föranleda en avsevärd spekulation i obebyggda strandfastigheter, lämpliga

för sportstuge- och villabebyggelse. Det måste anses angeläget-att förhindra

en dylik spekulation, vid vilken spekulanterna givetvis skulle utgå från att

en definitiv lagstiftning i ämnet ej erhölle återverkande kraft. Även ur denna

synpunkt anser jag det motiverat att omedelbart genomföra en provisorisk

lagstiftning i ämnet.

Över lantmätaren i Göteborgs och Bohus län har gjort gällande, att en eventuell

spekulation i jordbruksfastigheter kunde hindras genom jordförvärvslagens

bestämmelser och att, beträffande övriga fastigheter, en provisorisk

lagstiftning icke fyllde någon egentlig uppgift, om — såsom han tolkat promemorian

— redan färdigbildade fastigheter icke skulle komma att drabbas

av byggnadsförbud enligt den tilltänkta provisoriska lagen. I anledning härav

må påpekas att jordförvärvslagen, enligt vad som uttryckligen framgar

av 1 § tredje stycket i nämnda lag, icke reglerar förvärv av sådana fastighetsdelar,

som avstyckats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,

d. v. s. exempelvis just för sportstugebebyggelse. Vidare må mot överlantmätarens

argumentering invändas, att det — såsom i det följande kommer

att närmare utvecklas — icke är avsikten att från den provisoriska lagstiftningen

undantaga alla redan färdigbildade fastigheter.

Givet är, att de intressen som man enligt vad jag förut anfört önskar

skydda i förevarande sammanhang kunna skadas icke blott genom bebyggelse

i egentlig mening utan jämväl genom t. ex. uppsättande av stängsel

eller genom schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförliga åtgärder.

Emellertid är det tydligt, att vad det här främst gäller att hindra

är en olämplig bebyggelse och en fastighetsbildning, som skulle kunna leda

till en olämplig bebyggelse. Med hänsyn härtill och då en reglering av övriga

spörsmål svårligen kan, ens i den provisoriska lagstiftningens form,

komma till stånd utan en ingående utredning, lärer det vara ofrånkomligt

att begränsa den provisoriska lagen till att avse bebyggelse i egentlig mening.

Övriga hithörande problem torde alltså få övervägas vid den blivande

utredningen. Såsom jag i det följande kommer att utveckla, ger emellertid

ett byggnadsförbud även ett visst skydd mot olämplig fastighetsbildning.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att genom byggnadsförbud däremot

icke inträder någon förändring i markägarens skyldighet att släppa till sin

mark för allmänheten, att tåla beträdande därav eller åverkan därå.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

I likhet med praktiskt taget samtliga remissinstanser anser jag det icke

lämpligt att inarbeta erforderliga provisoriska stadganden i byggnadslagstiftningen.

Nämnda stadganden böra i stället, såsom i promemorian föreslagits,

upptagas i en särskild lag.

Jag övergår härefter till frågan efter vilka huvudprinciper

en provisorisk lagstiftning i ämnet bör utformas.

Härvid vill jag till en början något uppehålla mig vid de under

remissbehandlingen gjorda uttalandena om betydelsen av att en avvägning

kommer till stånd mellan olika slag av strandintressen. Såsom jag

redan tidigare antytt och i ett flertal yttranden närmare utvecklats har man

vid en eventöell reglering av strandbebyggelsen att taga hänsyn till olika

grupper, vilkas intressen i viss mån stå i motsatsförhållande till varandra.

De grupper det här gäller kunna i stort sett sägas vara, åena sidan

alla de som ha ett behov av att idka bad- och friluftsliv men som sakna

tillgång till egen mark vid vatten och å andra sidan sådana personer

vilka förvärvat eller önska förvärva strandtomter. Till den förstnämnda

gruppen höra alla de familjer och ensamstående personer, vilka antingen

på grund av en jämförelsevis kort semesterledighet eller av ekonomiska

eller andra skäl sakna möjlighet till någon längre sammanhängande vistelse

utanför sin fasta bostadsort men som likväl söka utnyttja ledigheten

i samband med veckosluten genom att med användande av olika kommunikationsmedel,

icke minst cyklar, då uppsöka lämpliga bad- och utflyktsplatser.

Till den andra kategorien hör återigen ett visserligen icke lika stort

men likväl mycket talrikt klientel. Det är mig angeläget betona, alt man gör

sig skyldig till en missuppfattning av den tankegång, som präglar promemorian,

om man i det däri upptagna förslaget vill se en önskan att hindra

sportstugebebyggelsen. Avsikten med den provisoriska lagstiftningen är endast

att inom vissa ur friluftssynpunkt särskilt värdefulla strandområden

tvinga bebyggelsen ett stycke upp från strandlinjen för att på så sätt

bevara själva stranden som tillflyktsort för allmänheten. En sådan strävan

kan icke te sig orimlig ur sportstugeägarnas egen synpunkt och erfarenheten

från vissa håll i landet visar ju också, att en sådan anordning

mycket väl låter sig genomföra utan att sportstugeägarnas intressen för

den skull trädas för nära. I betraktande av de vidsträckta havsstränder

samt de många insjöar och vattendrag som vårt land äger bör det emellertid

säkerligen på sina håll vara möjligt att jämväl tillgodose sportstugeägarnas

mera exklusiva intressen att få sina byggnader placerade så nära stranden

som möjligt. Avvägningen mellan de olika intressena bör ankomma på länsstyrelserna,

vilka härvid visserligen få en ofta mycket ömtålig uppgift

men som utan tvivel böra vara bättre skickade än någon annan instans

att i första hand träffa ett riktigt och rättvist avgörande. Jag är emellertid

angelägen att understryka vikten av att man vid avvägningen mellan de

olika intressena icke endast tar hänsyn till de just aktuella behoven utan

jämväl beaktar nödvändigheten av att planera med tanke på framtiden. Tät
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

orternas utvidgning samt vägnätets och kommunikationernas utveckling

torde icke sällan motivera ett friläggande även av sådana strandområden,

som för dagen icke te sig särskilt begärliga.

Såsom i promemorian anförts kan en provisorisk lagstiftning tänkas utformad

efter två olika huvudlinjer. Det ena alternativet är, att alla

strandområden beläggas med byggnadsförbud men att länsstyrelsen bemyndigas

dispensera från förbudet i de fall då bebyggelsen icke kan anses

komma att skada de friluftsintressen, för vilka i det föregående redogjorts.

Det andra alternativet innebär återigen, att byggnadsförbud lägges endast

å vissa strandområden, som länsstyrelsen efter särskild prövning funnit

speciellt värda att skyddas. Då en lösning enligt det förstnämnda alternativet

skulle medföra omgång och kostnader för de byggnadssökande samt

besvär för myndigheterna även i sådana fall då något objektivt skyddsbehov

icke föreligger, har i promemorian det senare alternativet ansetts

vara att föredraga. I likhet med praktiskt taget samtliga remissinstanser

biträder jag denna uppfattning. Det får enligt min mening anses uppenbart,

att i stora delar av vårt vidsträckta och jämförelsevis glest befolkade

land ett allmänt förbud skulle vara både opraktiskt och onödigt. När detta

alternativ avvisats i promemorian, har därvid emellertid förutsatts att länsstyrelserna

skola förbereda frågan i så god tid, att erforderliga byggnadsförbud

kunna utfärdas så snart som möjligt och helst omedelbart efter den

provisoriska lagstiftningens ikraftträdande. Detta önskemål bär föranlett

viss diskussion i några yttranden, i det att man framhållit att den i promemorian

förordade snabbinventeringen av strandområdena skulle vålla svårigheter

i olika hänseenden. Man har därför i några fall ifragasatt en kombination

av de olika alternativen eller att länsstyrelserna själva skulle få

avgöra vilket alternativ som borde väljas.

För egen del kan jag icke tillstyrka, att länsstyrelserna få valfrihet i

detta hänseende. Vad tanken på en kombination av de båda alternativa

lösningarna beträffar vill jag framhålla, att densamma bör kunna genomföras

på så sätt att förbudsområdena till en början i tveksamma fall bestämmas

jämförelsevis stora samt att de omprövas och eventuellt begränsas

vid en successivt verkställd fingranskning. Det är endast denna tankegång,

som ligger bakom det i promemorian gjorda men i några remissyttranden

i viss mån missuppfattade uttalandet, att skyddsområdena i tveksamma

fall hellre böra bestämmas för stora än för små. Men vad jag

nu anfört får icke förstås så, att byggnadsförbud från början böra meddelas

för mycket stora, sammanhängande områden. Tvärtom bör enligt

min mening en viss differentiering ske redan när de första byggnadsförbuden

meddelas, låt vara att denna måhända icke alltid kan bli sa noggrann

som i och för sig hade varit önskvärt. Att förbudsområdena från

början tilltagas större än vad som vid en fingranskning visar sig erforderligt,

kan knappast anses vålla några större olägenheter för markägarna,

om man tar hänsyn till länsstyrelsernas möjlighet att dispensera från forbuden.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj tis proposition nr 223.

Givet är, att byggnadsförbud med stöd av den provisoriska lagstiftningen

icke bör tillgripas för andra områden än sådana som verkligen måste anses

värdefulla ur rekreationssynpunkt och prövas vara erforderliga för allmänhetens

bad- och friluftsliv. Men jag upprepar i detta sammanhang, att man vid

bestämningen av förbudsområdena måste taga hänsyn även till de framtida

behoven. Överhuvud taget bör man vid denna bestämning beakta de

olika förhållanden, som kunna föreligga inom olika län och inom olika delar

av samma län. Bland annat bör sålunda det förhållandet uppmärksammas,

att särskilt vissa kuststräckor äro eftersökta rekreationsplatser icke

blott för befolkningen på själva platsen eller inom länet utan jämväl för

stora befolkningsgrupper inom andra delar av landet. Tydligt är alltså att

man icke, såsom fastighetsägareförbundet förordat, bör begränsa byggnadsförbuden

till områden där det med hänsyn till folkmängden i områdenas

omedelbara närhet kan vara påkallat att meddela sådana förbud. I anledning

av olika remissinstansers yrkanden vill jag föreslå ett visst förtydligande

av den vid promemorian fogade lagtexten, så att det jämväl av lagens formulering

skall framgå att det vid tillämpningen av densamma gäller att

taga hänsyn till behovet i varje särskilt fall.

I ett par yttranden har uttalats, att länsstyrelserna saknade både arbetskraft

och penningmedel för att verkställa erforderlig fingranskning av

skyddsvärda strandområden. Då det icke synes möjligt att för närvarande

överblicka behoven i denna del, torde denna fråga ej kunna lösas i förevarande

sammanhang. Hinder bör emellertid icke möta att senare upptaga

frågan till övervägande.

Vad härefter beträffar frågan huruvida vissa områden uttryckligen

böra undantagas från lagens tillämpning

anser jag, i överensstämmelse med vad i promemorian föreslagits, att lagen

icke bör gälla beträffande områden som ingå i fastställd stadsplan eller

byggnadsplan eller i godkänd avstyckningsplan. Med hänsyn till vad lantmäteristyrelsen

anfört vill jag dock föreslå, att byggnadsförbud med stöd

av den provisoriska lagen skall kunna meddelas jämväl inom sådant avstyckningsplaneområde,

som omfattas av tätbebyggelseförbud. Däremot anser

jag det icke motiverat att uttryckligen undantaga sådana områden, som

ingå i fastställd generalplan eller för vilka avstycknings- eller nybyggnadsförbud

meddelats i samband med att fråga väckts om upprättande av byggnadsplan.

Det måste nämligen anses ligga i sakens natur, att länsstyrelserna

icke komma att meddela byggnadsförbud med stöd av den provisoriska

lagen, om de intressen vilka lagen avser att skydda redan äro beaktade på

annat sätt.

Några remissinstanser ha yrkat, att den remitterade lagtexten måtte

kompletteras med ett stadgande av innebörd att fastighet, som före lagstiftningens

ikraftträdande bildats för bostadsändamål, skulle automatiskt undantagas

från byggnadsförbudet. Dessa instanser ha därvid hänvisat till

det i promemorian gjorda uttalandet, att man vid förbudsområdenas bestämning

såvitt möjligt borde tillse att »sådana fastigheter som redan ex
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

ploaterats för privata ändamål och från vilka allmänheten redan är avstängd*

icke inginge i skyddsområdena. Meningen med detta uttalande har

emellertid, såsom ock av dess formulering måste anses framgå, allenast varit

att byggnadsförbud icke borde drabba fastigheter, som redan bebyggts

på ett sådant sätt att de till fastigheterna hörande strandområdena vore att

anse såsom »tomter» i allemansrättslig mening. Däremot har det icke varit

avsikten med uttalandet att förorda ett undantag beträffande sådana fastigheter,

vilka visserligen bildats för bostadsändamål men som ännu icke

bebyggts.

Det ligger i öppen dag, att den tilltänkta lagstiftningen skulle förfela sitt

syfte, om densamma icke komme att gälla i ett sådant fall, då någon förvärvat

en större fastighet och därvid med hänsyn till den principiellt fria

rätten till glesbebyggelse räknat med att framdeles sälja en eller flera

strandtomter. Att undantaga sådana fastigheter från det tilltänkta byggnadsförbudet

kan sålunda icke komma i fråga, och detta icke ens för

den händelse strandtomterna i fråga redan avstyckats i och för exploatering

men ännu ej försålts. I viss mån tveksammare ställer sig frågan, huruvida

lagstiftningen bör gälla i sådana fall då någon, som äger mark inom

strandområde och som förvärvat marken i avsikt att för egen räkning bebygga

den, av en eller annan anledning, till exempel på grund av gällande

byggnadsrestriktioner, icke fullföljt denna avsikt före lagens ikraftträdande.

Onekligen kan man anse goda skäl tala för att en sådan fastighet icke

skulle drabbas av den planerade lagstiftningen. Med hänsyn till att även

en utpräglad glesbebyggelse i vissa fall kan komma att spoliera de värden,

som det nu är avsikten att skydda, anser jag mig dock inte kunna tillstyrka

en generell regel enligt vilken dylika fastigheter undantagas från lagens tilllämplighetsområde.

Ytterligare ett skäl härför är, att man i annat fall

skulle gå miste om möjligheterna att åstadkomma en ur allmänna synpunkter

så lämplig placering av den blivande bebyggelsen som möjligt. Om

jag alltså icke kan tillstyrka, att denna grupp av fastigheter undantages

från lagens tillämplighetsområde, vill jag dock framhålla, att länsstyrelserna

vid dispensprövningen böra taga skälig hänsyn till omständigheterna

i dessa fall. För den händelse det därvid icke skulle vara möjligt att förhindra

en olämplig placering av byggnaden samt det vidare ur allmän synpunkt

måste anses påkallat att upprätthålla byggnadsförbudet, är det

emellertid tydligt, att frågan om ersättning till markägaren får särskild

aktualitet. Såsom jag i det följande kommer att utveckla, är det dock icke

meningen att söka lösa ersättningsproblemet i den provisoriska lagen.

I promemorian har föreslagits, att byggnadsförbud som meddelats med

stöd av lagen icke skulle utgöra hinder för uppförande av byggnad som erfordras

för försvarets, jordbrukets, skogsbrukets, fiskerinäringens eller den

allmänna samfärdselns behov. Några remissinstanser ha hävdat, att detta

undantag vore alltför vidsträckt och ha i stället föreslagit, att dispens skulle

krävas jämväl för sådan bebyggelse, men att det vid prövningen av dispensansökan

skulle särskilt beaktas om byggnaden vore erforderlig för nå
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

got av de angivna behoven. Jag vill icke bestrida, att vissa skäl kunna åberopas

till stöd för denna mera stränga linje, men jag anser dock övervägande

skäl tala för den i promemorian föreslagna lösningen. I detta hänseende må

bland annat framhållas, att lagen ju endast avses skola gälla under jämförelsevis

kort tid samt att spörsmålet får omprövas under den blivande

utredningen, vid vilken särskilt bör beaktas huruvida några försök att

kringgå bestämmelsen visa sig ha skett under den provisoriska lagens giltighetstid.

Vidkommande härefter frågan huru stort djup å förbudsområdena

som bör bestämmas i lagen, anser jag icke tillräckliga

skäl vara förebragta för att i vare sig den ena eller andra riktningen

avvika från det av det övervägande flertalet remissinstanser tillstyrkta förslag

som framlagts i promemorian, d. v. s. att de skyddsbara strandområdena

skola kunna omfatta mark och vattenområde inom ett avstånd av

högst trehundra meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Den

i promemorian föreslagna trehundrametersgränsen är icke avsedd att vara

en schablonmässig norm utan en maximiregel. För att tydligare än som

skett i den remitterade lagtexten utmärka detta torde lagtexten böra något

jämkas på denna punkt. Det bör givetvis icke möta något hinder för länsstyrelsen

att bestämma olika mått för områdets begränsning på land och i

vattnet.

Såsom varit att vänta har ersättningsfrågan tilldragit sig mycket

stort intresse under remissbehandlingen. Det vid promemorian fogade

lagförslaget upptar icke någon ersättningsbestämmelse. I motiveringen till

förslaget uttalas — med hänvisning till vissa i byggnadslagen meddelade

stadganden om olika provisoriska byggnadsförbud — att någon ersättning

till markägaren icke vore avsedd att utgå för det men han kunde lida genom

ett byggnadsförbud, som grundades på den provisoriska lagen. Frågan om

och i vilken omfattning markägaren, sedan en definitiv lagstiftning i ämnet

trätt i kraft, skulle kunna erhålla viss gottgörelse för det men han därefter

kunde lida genom den slutgiltiga lagstiftningens restriktioner vore enligt

promemorian ett spörsmål, som borde närmare utredas av de förut omnämnda

sakkunniga.

Såväl enligt byggnadslagen som enligt lagen om allmänna vägar finnes

möjlighet att utfärda provisoriska förbud mot glesbebyggelse utan att markägaren

erhåller någon gottgörelse för det men han kan lida genom förbudet.

Jag vill i denna del hänvisa till 14—16, 35—38, 76, 88, 90, 91, 101, 105, 108,

109 och 167 §§ byggnadslagen samt 34 § andra stycket lagen om allmänna

vägar. Det i sistnämnda lagrum stadgade förbudet avser att förhindra bebyggelse

inom ett område, som kan väntas bli taget i anspråk för allmän väg.

Samtliga nyss berörda förbud enligt byggnadslagen avse att förhindra bebyggelse

i avbidan på upprättande eller fastställande av plan. På grund av

olika omständigheter kunna dessa förbud bli rätt långvariga. För det fall

att plan fastställes över det område, som varit lagt under provisoriskt bygg
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

nadsförbud, beror det på planens utformning huruvida och i vad mån de i

planen ingående fastigheterna få bebyggas. Därest visst område i planen

upptages som gata, torg eller annan allmän plats och på grund härav icke

får bebyggas, kan markägaren påkalla markens inlösen. I vissa fall kan dock

inlösen icke påfordras, utan markägaren får åtnöjas med ersättning (22,

104 och 116 £§). I ett enda fall (beträffande generalplan) utgår ersättning

för provisoriskt byggnadsförbud, som meddelats med stöd av byggnadslagen

(22 § andra stycket och 104 §). Något sådant fall torde dock ännu icke ha

uppkommit.

Vissa remissinstanser ha gjort gällande, att de i byggnadslagen behandlade

provisoriska byggnadsförbuden icke vore fullt jämförliga med det slags

byggnadsförbud som den provisoriska strandlagen syftade till att införa.

Medan det i de förstnämnda fallen vore fråga om åtgärder, som utgjorde ett

led i regleringen av befintlig eller förväntad tätbebyggelse, syftade nämligen

den provisoriska strandlagen till en reglering av glesbebyggelsen och det

vore icke meningen, att ett med stöd utav denna lag meddelat byggnadsförbud

skulle resultera i någon detaljplan. I anledning härav må framhållas, att det

ingalunda är säkert att hela det område, som belagts med byggnadsförbud

med stöd av byggnadslagen, verkligen kommer att omfattas av den slutliga

planen. Särskilt belysande äro i detta hänseende bestämmelserna i 91 §

byggnadslagen. Sedan i 90 § nämnda lag föreskrivits, att vad i lagen vore

stadgat för stad, i den mån Konungen så förordnade, skulle äga motsvarande

tillämpning för tätare befolkad ort på landet, stadgas i 91 § att Konungen i

samband med sådant förordnande äger meddela det förbud mot nybyggnad

inom orten som föranledes av omständigheterna samt att länsstyrelsen, sedan

fråga väckts om sådant förordnande, må i avbidan på frågans slutliga

avgörande utfärda förbud mot nybyggnad inom orten utan länsstyrelsens

tillstånd. Det är nu icke säkert, att sådana byggnadsförbud som meddelats

med stöd av sistnämnda lagrum alltid resultera i en plan, och det är i varje

fall mycket troligt att, om en plan verkligen kommer till stånd, planen icke

kommer att omfatta samtliga de områden som omfattats av byggnadsförbudet.

Väl är det sant, att rätt till glesbebyggelse inträder i samband med

att ett sådant förbud upphör att gälla, men den skada som markägaren kan

ha lidit genom uppskovet med exploateringen under den måhända rätt långa

tid det provisoriska förbudet gällt blir icke ersatt.

Med hänsyn till vad nu anförts synes det knappast kunna betecknas såsom

något anmärkningsvärt, om markägaren icke erhåller någon ersättning för

det men han kan lida genom ett byggnadsförbud som meddelats med stöd av

den nu planerade provisoriska lagstiftningen, helst som denna lagstiftning

är avsedd att gälla endast ett par år. Hur en definitiv lagstiftning i ämnet

kommer att utformas, kan för närvarande icke sägas, och det är följaktligen

icke säkert, att ett byggnadsförbud som meddelats med stöd av den

provisoriska lagen består därefter. Skulle så ej bli fallet, synes det i regel

icke föreligga några starkare skäl att tillerkänna markägaren ersättning för

det tillfälliga byggnadsförbudet. Om förbudet däremot kvarstår efter ikraft
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

trädandet av den definitiva lagen samt denna innehåller stadganden om ersättning

till markägaren, skulle det i princip vara tänkbart att vid ersättningens

bestämmande taga viss hänsyn jämväl till det men, som markägaren

lidit under den provisoriska lagens giltighetstid. Jag vill dock framhålla,

att det säkerligen kommer att erbjuda vissa praktiska svårigheter att

vid bestämmandet av ett eventuellt ersättningsbelopp skilja mellan, å ena

sidan, det bestående men som restriktionerna i den definitiva lagstiftningen

kunna föranleda samt, å andra sidan, skadan under den jämförelsevis korta

tid som den provisoriska lagen har varit gällande.

Under åberopande av det nu sagda och då det icke kan anses vare sig

motiverat eller praktiskt möjligt att nu reglera ersättningsfrågan, har jag

kommit till det resultatet att någon ersättningsregel icke bör upptagas i den

provisoriska lagen. Emellertid bör vid den blivande utredningen, som kommer

att vara helt förutsättningslös beträffande ersättningsfrågan, jämväl

närmare prövas om och i vad mån ersättning skall utgå för det men markägaren

kan ha lidit genom ett byggnadsförbud som meddelats med stöd av

den provisoriska lagen.

Om man vill eftersträva ett skydd av strandområdena mot icke önskvärd

bebyggelse, ligger det — såsom i promemorian närmare utvecklats — i

sakens natur att man samtidigt eller, rättare sagt, i första hand måste begränsa

möjligheterna att ytterligare uppdela de fastigheter, som redan

finnas inom dylika områden. Samspelet mellan fastighetsbildning

och bebyggelsereglering har också kommit till klart

uttryck i 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen, varest stadgas att avstyckning

inom område, för vilket enligt fastställd generalplan, stadsplan eller

byggnadsplan eller på annan grund särskilda bestämmelser med avseende å

markens bebyggande gälla, ej må verkställas så, att syftet med bestämmelserna

motverkas. Uppenbart är, att under detta stadgande samt under

motsvarande bestämmelse i 5 kap. 8 § 1 mom. fastighetsbildningslagen även

faller ett sådant byggnadsförbud som meddelats med stöd av den tilltänkta

provisoriska strandlagen.

Med hänsyn härtill kan jag i likhet med lantmätareföreningen icke anse

det påkallat att, på sätt lantmäteristyrelsen och några andra instanser yrkat,

i den planerade lagen upptaga en uttrycklig regel om avstyckning inom förbudsområden.

Det måste nämligen anses tydligt, att syftet med den provisoriska

lagen skulle motverkas och att det följaktligen skulle stå i strid mot

nyssnämnda stadganden i jorddelnings- och fastighetsbildningslagarna, därest

vid avstyckning inom dylika områden icke iakttoges att ett efter landskapets

beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden anpassat bälte av

lämplig bredd intill strandlinjen lämnades fritt. För att trygga en riktig

tillämpning av berörda stadgande synes det dock, på sätt i promemorian förordats,

lämpligt att länsstyrelsen — samtidigt med att den utfärdar byggnadsförbud

med stöd av den provisoriska lagstiftningen — tillika, enligt

19 kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen (ev. 5 kap. 8 § 2 mom. fastighetsbildningslagen),

utfärdar erforderliga anvisningar för avstyckningsverk
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

samheten inom förbudsområdet. Väl är det sant, att sådana anvisningar icke

kunna meddelas i alla de fall som avhandlas i 2 mom. av nämnda paragraf i

jorddelningslagen, enär 3 mom. i paragrafen förutsätter att åtminstone avstyckning

av flera lägenheter framdeles kan förväntas. I regel torde emellertid

denna förutsättning kunna anses vara för handen och laglig möjlighet

alt meddela anvisningar följaktligen föreligga. Det förtjänar uppmärksammas

att sagda möjlighet — på sätt av bilaga B framgår — också utnyttjats i

praktiken, i vilket hänseende särskilt må hänvisas till de anvisningar som

meddelats av länsstyrelsen i Kronobergs län. Jag får i detta sammanhang

ännu en gång betona, att den provisoriska lagen ju endast är avsedd att gälla

under jämförelsevis kort tid. Hela frågan om fastighetsbildningen inom

förbudsområdena och därmed sammanhängande problem är givetvis ett

ämne, som får noggrant undersökas vid den blivande utredningen.

Specialmotivering.

1 §•

Denna paragraf, som innehåller lagens huvudstadgande, motsvarar 1 §

samt 3 § andra stycket i det vid promemorian fogade förslaget. Jag har tidigare

redogjort för det väsentliga innehållet i stadgandet. I det följande

skola därför endast några detaljfrågor behandlas.

1 några yttranden har viss kritik riktats mot att ordet »nybyggnad» använts

i 1 § första stycket av det remitterade förslaget. Sålunda har lantmäteristyrelsen

yrkat, alt innebörden av detta ord måtte preciseras. Enligt

styrelsens mening vore det uppenbarligen icke erforderligt, att inom strandområdena

tillstånd söktes till alla sådana åtgärder, som enligt 169 § byggnadsstadgan

vore att hänföra till nybyggnad. Däremot syntes det tveksamt,

om tillstånd borde sökas allenast vid uppförande av helt ny byggnad eller

om tillstånd skulle erfordras även vid väsentlig om- eller tillbyggnad. I detta

sammanhang har styrelsen hänvisat till 1 § i den numera upphävda lagen

den 24 maj 1942, nr 128, om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.

Överståthållaråmbetet har anfört, att uttrycket »nybyggnad» i en lag sådan

som den förevarande torde vara att tolka med tillämpning av 169 § byggnadsstadgan

men att eu så vidsträckt inskränkning i byggnadsrätten, som

skulle följa med eu sådan tolkning, ej torde erfordras för lagens syfte.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Begreppet nybyggnad har icke närmare definierats. Avsikten synes närmast

vara att anknyta till byggnadslagstiftningens motsvarande begrepp.

Lämpligheten härav synes kunna ifrågasättas. Å ena sidan torde förbud

enligt lagen icke behöva eller böra omfatta ändring av befintlig byggnad. Å

andra sidan kan behov föreligga av att förhindra upplag, stängsel eller annan

dylik anordning, som icke faller in under byggnadslagens nybyggnadsbegrepp

men som skulle omöjliggöra ett områdes användning såsom fritidsområde.

Det förefaller länsstyrelsen riktigare all i ifrågavarande hänseende

använda begrepp och formuleringar, motsvarande dem som återfinnas i 33 §

lagen om allmänna vägar.

<5 nihang till riksdagens protokoll 19~>0. I samt. Å r :k>3.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Iiungl. Maj.ts proposition nr 223.

Överlantmätaren i Uppsala län anför:

I lagförslagets samtliga paragrafer har använts ordet »nybyggnad». Då

begreppet »nybyggnad» särskilt definieras i byggnadslagstiftningen på sådant

sätt att det omfattar även ändringsarbeten av viss omfattning på befintliga

byggnader var fritidsutredningen angelägen att betona (s. 38 i betänkandet

SOU 1938:45) att uppförande av byggnad i strandlagsförslagets

mening icke var identiskt med verkställande av nybyggnad enligt byggnadslagstiftningens

utttryckssätt. Den av fritidsutredningen gjorda distinktionen

torde fortfarande böra iakttagas.

Även ågodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga anmärker, att

ordet nybyggnad borde utbytas mot exempelvis uppförande av ny byggnad,

då väl icke kunde vara meningen, att till- och påbyggnader av äldre byggnad

skulle beröras av lagen, och då det vore olämpligt med olika innebörd i skilda,

därtill närstående, lagar av ett i författning definierat begrepp. Däremot

har länsarkitekten i Kristianstads län anfört, att uttrycket »nybyggnad»

syntes böra definieras genom hänvisning till 169 § byggnadsstadgan.

överlantmätaren i Gotlands län har anfört, att uttrycket »rinnande vatten»

i 1 § av förslaget krävde en närmare förklaring. Eljest kunde vilka

små rännilar som helst tolkas som »rinnande vatten». Ågodelningsdomaren

i Uppsala läns södra domsaga har i denna del hävdat, att med strandområde

vid rinnande vatten icke borde betraktas annat än stränderna av de större

vattendragen — icke ens alla där färd med båt kunde äga rum; man måste

kunna tala om en »strand».

I några remissyttranden har diskussion förekommit om den i 3 g andra

stycket av det remitterade förslaget upptagna regeln. Sålunda anför överlantmätaren

i Kristianstads län:

Enligt förslaget skall strandområde, för vilket förbud utfärdas, till sina

gränser tydligt angivas å karta eller eljest. Det är uppenbart, att det i många

fall kan komma att uppstå tvekan om sträckningen av gränsen för sådant

område. Med hänsyn till att överträdelse av byggnadsförbud kan föranleda

bötesstraff synes det överlantmätaren lämpligt, att det i lagen på ett eller

annat sätt föreskrives, hur i tveksamma fall gräns för sålunda beskrivet

strandområde skall bestämmas. En möjlighet i det avseendet synes vara att

lantmäteriorganisationen, som väl i de flesta fall vid fastighetsbildning får

med ärendet att göra, erhåller behörighet att bestämma gränsen.

överlantmätaren i Uppsala lån yttrar:

Det ligger i sakens natur, att gränsdragningen särskilt på land för de

strandområden, som skola beläggas med förbud, många gånger blir ytterst

svår att verkställa. I bestämmelsen »högst 300 meter från strandlinjen» i

1 § torde väl ligga en antydan om att man, där tydliga kartor finnas, bör

inom maximiavståndet försöka att få fram en utjämnad begränsningslinje.

För Uppsala län, där endast i undantagsfall lämpligt kartmaterial finnes,

kommer gränsdragningen uppenbarligen att vålla vissa svårigheter.

Länsarkitekten i Älvsborgs län anför:

Den i motiveringen anvisade utvägen att där nöjaktigt kartmaterial saknas

förordnandet kan ske med angivande av avståndet från strandlinjen

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

83

finner jag betänklig, särskilt när det gäller långgrunda stränder med fluktuerande

vattenstånd. På åtskilliga ställen kan stranden ej beträdas för mätning

om gränsen över huvud taget är klar. Även om områdets djup från

vattenkanten låter sig nödtorftigt bestämmas, är det med denna metod hart

när omöjligt att blott genom beskrivning bestämma områdets gränser vinkelrätt

stranden. Till varje förordnande av här avsett slag bör därför fogas

karta. I nödfall synes mig en karta i vanligen förekommande ekonomiska

kartverks skala vara att föredraga framför ingen karta.

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit, kunna otvivelaktigt de intressen som man

vill skydda genom förevarande lagstiftning komma att skadas icke blott genom

bebyggelse utan jämväl genom exempelvis uppsättande av stängsel.

På tidigare anförda skäl har jag emellertid funnit, att den provisoriska lagen

bör begränsas till att avse bebyggelse i egentlig mening. Med hänsyn till

lagens syfte bör härvid, i enlighet med vad några remissinstanser framhållit,

ytterligare en begränsning göras. Det kan nämligen icke anses påkallat

att genom denna lagstiftning hindra om- eller tillbyggnad av en redan befintlig

byggnad utan blott uppförande av ny byggnad. På grund härav och

då eljest skulle vara att befara, att lagen tolkades med ledning av 169 §

byggnadsstadgan, torde de i 1 § första stycket av det remitterade förslaget

upptagna orden »nybyggnad icke må företagas» böra ändras till »byggnad

icke må uppföras».

I anledning av vad under remissbehandlingen anmärkts har uttrycket

»rinnande vatten» ersatts med »vattendrag».

Givetvis är det av stor betydelse, att gränsen för ett förbudsområde angives

på ett fullt tydligt sätt. Så torde utan svårighet kunna ske, om lämpligt

kartmaterial finnes, men tydligt är att gränsdragningen i övriga fall

kan vålla vissa svårigheter. Detta problem är dock icke något för denna

lagstiftning enastående utan möter även i den allmänna byggnadslagen,

exempelvis vid tillämpning av 122 §. Med hänsyn till att nöjaktig individualisering

av förbudsområde ej sällan torde kunna ske genom angivande av vägar

eller på annat dylikt sätt, synes det icke undantagslöst böra fordras, att

gränsen skall angivas på karta. Jag har därför icke ansett det motiverat att

på denna punkt ändra lydelsen av den vid promemorian fogade lagtexten,

till vilken stadgandet i 168 § andra stycket byggnadsstadgan fått tjäna såsom

förebild.

2 §•

Denna paragraf motsvarar 2 § i det vid promemorian fogade lagförslaget.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § första stycket i det vid promemorian fogade

förslaget.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

Länsstyrelsen -vill ifrågasätta om bestämmelsen i lagens 3 §, att länsstyrelsen

skall underrätta markägare om ett av länsstyrelsen enligt lagen

meddelat nybyggnadsförbud genom kungörelse i »ortstidning», kan anses

tillfyllest. Enligt länsstyrelsens förmenande böra markägare dessutom direkt

underrättas genom kungörelsens översändande i rekommenderade försändelser.

Visserligen är paragrafen utformad enligt 168 § byggnadsstadgan

och förutsätter liksom denna paragraf att underrättandet även kan

ske på annat lämpligt sätt, varför formen för underrättelsen kan anpassas

efter omständigheterna. Länsstyrelsen anser likväl att paragrafens bestämmelser

borde kompletteras i enlighet med vad länsstyrelsen sålunda föreslagit.

Även länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att beslut om byggnadsförbud

vore av sådan vikt att varje jordägare, som berördes därav, såvitt

möjligt borde erhålla särskild underrättelse om förbudet, överlantmätaren

och länsarkitekten i Gävleborgs län ha anfört, att då ett kungörelseförfarande

enbart genom annonsering icke alltid ledde till att vederbörande

markägare bleve underrättad, bestämmelser borde införas om att markägare

dessutom skulle underrättas genom brev avsänt med posten under

rekommendation.

Departementschefen.

Med hänsyn till det nära samband som råder mellan denna lagstiftning

och vissa stadganden i byggnadslagen, bl. a. dess 86 och 122 §§, synes

det icke motiverat att utforma förevarande publicitetsregel på annat sätt

än som skett i 168 § 1 mom. första stycket och 2 mom. byggnadsstadgan.

För denna ståndpunkt talar jämväl lagstiftningens karaktär av ett provisorium.

Jag vill dock understryka vikten av att publiciteten blir så effektiv

som möjligt.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § första och andra styckena i det vid promemorian

fogade lagförslaget.

Svenska landskommunernas förbund har anfört:

Med hänsyn till det ingrepp i äganderätten, som den föreslagna lagstiftningen

dock innebär, och då det därtill är fråga om markupplåtelse som

skall vara vederlagsfri, vill förbundet ifrågasätta, om bland påföljderna

för överträdelse av lagen borde, såsom föreslagits, upptagas fängelse, låt

vara att härtill skulle dömas allenast under försvårande omständigheter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att tillsynen av lagens

efterlevnad i väsentlig grad torde få ankomma på byggnadsnämnd, då

kontroll av polismän i allmänhet icke torde medhinnas.

Departementschefen.

Jag vill icke tillstyrka, att fängelse utgår ur straffskalan. Det i promemorian

föreslagna stadgandet, som motsvarar 147 § byggnadslagen, bär

därför bibehållits oförändrat.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § tredje stycket i det vid promemorian fogade

lagförslaget, vilket i denna del lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Slutbestämmelserna.

Lagstiftningen bör träda i kraft omedelbart samt gälla till och med förslagsvis

den 31 december 1952. Skulle en definitiv lagstiftning i ämnet komma

att träda i kraft dessförinnan, bör i denna föreskrivas att den provisoriska

lagen samtidigt skall upphöra att gälla. I

I enlighet härmed har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

lag om tillfälligt bgggnadsförbud inom vissa strandområden.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över lagförslaget,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Ivronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Mcij. ts proposition nr 223.

Förslag
till
Lag
om

tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv

vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att

inom visst strandområde byggnad icke må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Med strandområde förstås mark och vattenområde inom det avstånd från

strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i

varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje vid normalt

medelvattenstånd. Område som avses med förordnande enligt första stycket

skall å karta eller annorledes till sina gränser tydligt angivas.

Vad i första stycket stadgats skall icke gälla beträffande område som ingår

i fastställd stadsplan eller byggnadsplan, ej heller beträffande område

som ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse

utfärdats för området. Byggnadsförbud som meddelats med stöd av

denna lag skall icke utgöra hinder för uppförande av byggnad som erfordras

för försvarets, jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller den allmänna samfärdselns

behov.

2 §•

1 alan mot länsstyrelses beslut om byggnadsförbud så ock mot beslut rörande

tillstånd att utan hinder därav uppföra byggnad föres hos Konungen

genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut.

Beslut om byggnadsförbud skall lända till efterrättelse utan hinder av

förd klagan.

3 §•

När beslut om byggnadsförbud meddelats, skall länsstyrelsen utan dröjsmål

underrätta markägarna därom genom kungörelse i den eller de tidningar,

i vilka kommunala meddelanden för orten intagas, eller på annat

lämpligt sätt.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:Is proposition nr 223.

4 §•

Uppför någon byggnad i strid mot förbud som meddelats med stöd av

denna lag, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,

må till fängelse i högst sex månader dömas.

Böter tillfalla kronan.

5 §•

I fall som avses i 4 § äger överexekutor meddela handräckning till rättelse

i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning må göras av allmän

åklagare, byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör. År ansökan gjord av

allmän åklagare och begär utmätningsman att kostnad för förrättning skall

förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser

som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller

till och med den 31 december 1952.

Beslut om byggnadsförbud, som meddelats jämlikt denna lag, skall ej

gälla längre än lagen äger giltighet.

Vad i 4 § stadgas skall lända till efterrättelse jämväl sedan lagen i övrigt

upphört att gälla, såvitt fråga är om överträdelse som begåtts under lagens

giltighetstid.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj ris proposition nr 223.

Bilaga A.

Tid departementspromemorian fogat förslag till lag om tillfälligt

byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Föreligger anledning antaga, att å strandområde vid havet eller vid insjö

eller rinnande vatten bebyggelse kan komma att äga rum, varigenom områdets

utnyttjande för bad eller friluftsliv kan försvåras för allmänheten, äger

länsstyrelsen förordna, att nybyggnad icke må företagas inom området utan

länsstyrelsens tillstånd.

Med strandområde förstås mark samt vattenområde inom ett avstånd av

högst 300 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd.

Vad i första stycket stadgats gäller icke beträffande område som ingår i

fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller i godkänd avstyckningsplan.

Ej heller skall nybyggnadsförbud som meddelats med stöd av denna lag utgöra

hinder för uppförande av byggnad som erfordras för försvarets, jordbrukets,

skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns

behov.

2 §.

Talan mot länsstyrelses beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt

tillstånd så ock mot beslut rörande sådant tillstånd föres hos Konungen genom

besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut.

Beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd skall lända till

efterrättelse utan hinder av förd klagan.

3 §.

När beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd meddelats,

skall länsstyrelsen utan dröjsmål underrätta markägarna därom genom

kungörelse i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten

intagas, eller på annat lämpligt sätt.

Område som avses med förordnandet skall å karta eller annorledes till

sina gränser tydligt angivas.

4 §.

Företager någon nybyggnad i strid mot förbud som meddelats med stöd

av denna lag, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Böter tillfalla kronan.

Till rättelse i vad olagligen skett äger överexekutor meddela handräckning.

Ansökning om handräckning må göras av allmän åklagare eller av

byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör. Är ansökan gjord av allmän åkla
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

öare och besvär utmätningsman att kostnad för förrättning skall förskjutas,

må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser som

äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt galler till

och med den 31 december 1952.

Beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstand, som meddelats

jämligt denna lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet

Vad i 4 § första och andra styckena stadgas skall landa till efterrättelse

jämväl sedan lagen i övrigt upphört att gälla, såvitt fråga är om överträdelse

som begåtts under lagens giltighetstid.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Bilaga B.

Vissa uppgifter rörande tillämpningen av 122 § BL.1

Stockholms län.

Förordnande enligt 122 § BL har meddelats i följande tre fall.

1. För det område av Pålamalm i Botkyrka, Grödinge och Västerhaninge

socknar, vilket med korsstreckad linje angivits å en till beslutet hörande

karta, med undantag för de delar av området, för vilka länsstyrelsen fastställt

byggnadsplaner.

Förordnandet, som meddelades den 6 maj 1949 och numera vunnit laga

kraft, har delvis motiverats av hänsyn till områdets lämplighet för friluftsliv.

2. För de områden av Rådmansö, Blidö, Möja, Djurö, Nämdö, Ornö, Utö,

Ösmo och Torö socknar, som äro belägna på havssidan om en å vissa till

beslutet hörande kartor angiven heldragen röd gränslinje.

Förordnandet meddelades den 7 juni 1949 och har ännu icke vunnit laga

kraft. ö

Detta förordnande har delvis motiverats av hänsyn till områdets fauna

och lämplighet för bad och friluftsliv.

3. För Munkön, omfattande viss fastighet samt delar av andra fastigheter

i Djurö socken.

Förordnandet, som meddelades den 2 september 1949 och ännu icke vunnat

laga kraft, har främst motiverats av behovet att skydda växtligheten

på ön.

Uppsala län.

Något förordnande enligt 122 § BL har hittills icke meddelats. Frågan har

dock varit under diskussion mellan överlantmätaren och länsarkitekten beträt

t ande vissa natursköna strandområden. Anledningen till att frågan tills

vidare fått förfalla har — enligt vad länsarkitekten upplyser — varit, att

risken för en olämplig bebyggelse inom dessa områden ännu icke ansetts

vara alltför stor med hänsyn till att länsarbetsnämnden tills vidare icke tillläte

sportstugebebyggelse. Även den omständigheten hade inverkat, att eventuell

ekonomisk gottgörelse till markägaren icke kunde ordnas.

Södermanlands län.

Något förordnande enligt 122 § BL har ännu icke meddelats.

Emellertid upplyser länsstyrelsen:

»Frågan om meddelande av förordnanden enligt 122 § BL har länge varit föremål

för länsstyrelsens övervägande. Därvid har det befunnits önskvärt, att stadgandet

angående skydd på grund av ''naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda

naturförhållanden’ kunde tillämpas i en vidare omfattning än vad ordala
1

Här bortses från de fall då förordnande enligt 122 § BL må ha meddelats uteslutande av

den anledningen att ett område ansetts särskilt skyddsvärt med hänsyn till förefintlig från

historisk eller kulturell synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken.

Uppgifterna avse förhållandena den 15 oktober 1949.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

gen direkt giva vid handen. Sålunda bör enligt länsstyrelsens uppfattning bland

annat övervägas i vad män den omständigheten att ett strandområde är särskilt

lämpat och behövligt för bad- och idrottsliv och därför icke bör få exploateras

av någon eller några enskilda, bör kunna föranleda förordnande enligt 122 §. I

avsaknad av särskild lagstiftning till skydd av strandområden bär nämligen en

tillämpning av 122 §, eventuellt 123 §, BL ansetts vara den bäst framkomliga

vägen till förekommande av en ur allmän synpunkt på längre sikt olämplig exploatering

av stränderna, en fråga som länsstyrelsen, med hänsyn till förhållandena

i länet, tillmäter mycket stor betydelse.

Ur dessa synpunkter ha olika förberedande överläggningar hållits. Därvid har

bland annat överenskommits, att en förberedande rekognoscering av länets stränder

vid Östersjön, Mälaren och Hjälmaren skulle ske av överlantmätaren, en representant

för Hembygdsförbundet m. fl. för utrönande av vilka områden det ur

de synpunkter som ligga till grund för 122 § kan anses särskilt angeläget att

skydda. Sådana rekognosceringar hava emellertid ännu icke lett till konkreta förslag

till länsstyrelsen. Så snart sådana förslag inkomma, avser länsstyrelsen att

upptaga dem till prövning i positiv riktning så långt som över huvud lagen kan

anses medgiva.

I ett fall är en fråga av detta slag dock redan under länsstyrelsens prövning.

Länsarkitekten i länet har nämligen i en hit inkommen skrivelse ifrågasatt tilllämpning

av 122 § på visst område av särskilt naturskön beskaffenhet. Ärendet

är under remissbehandling.»

Östergötlands län.

Något förordnande enligt 122 § BL har icke meddelats. Anledningen härtill

har varit, att de inventeringar och utredningar som ansetts böra föregå

ett initiativ i ämnet ännu icke medhunnits.

Kronobergs län.

Länsstyrelsen har ännu icke meddelat något förordnande enligt 122 § BL

men har för avsikt att meddela dylikt förordnande beträffande större delen

av Helgasjöns stränder, sedan yttranden från de i ärendet berörda kommunerna

inkommit. Länsstyrelsen förklarar, att tvekan visserligen rått om

innebörden av 122 § BL, men länsstyrelsen säger sig dock anse, att lagrummet

kan tillämpas då det gäller att skydda strandområden mot icke önskvärd

bebyggelse. Länsstyrelsen önskar skydda de mest utsatta delarna av

Helgasjöns stränder mot dylik bebyggelse. Länsstyrelsen har även övervägt

att meddela dylikt förordnande beträffande andra natursköna strandområden

i länet såsom vid Bolmen och Åsnen.

Kalmar län.

Länsstyrelsen har den 30 mars 1949 med stöd av 122 § BL meddelat förbud

mot nybyggnad inom visst område i Torslunda socken. Beslutet, som

vunnit laga kraft, har främst föranletts av en önskan att skydda den vackra

landskapsbilden och den säregna vegetationen å landborgssluttningen söder

om Ölands Skogsby i nämnda socken. Beslutet avser icke något strandområde.

Vidare må nämnas, att frågan om liknande förbud beträffande vissa

utmed den s. k. västra landsvägen å Öland belägna områden inom Räpplinge,

Högsrums, Glömminge och Algutsrums socknar är beroende på länsstyrelsens

prövning.

Gotlands län.

Genom olika beslut den 8 och den 28 januari 1948, vilka vunnit laga kraft,

har länsstyrelsen meddelat sådant förordnande som avses i 122 § BL beträf
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

tände praktiskt taget samtliga kustområden i länet inom ett avstånd av regelmässigt

500 meter från kusten. Rörande motiven till dessa förordnanden

upplyser länsstyrelsen: »I allmänhet kan sägas att ''naturskönhet och växtlighet''

motiverat förordnandet, men därjämte föreligger beträffande flertalet

områden även andra skyddsintressen såsom fasta fornlämningar (fornborgai),

vegetation och djurliv. Härtill kommer att vissa av strandområdena

ansetts böra reserveras för bad och friluftsliv. De senare områdena äro huvudsakligen

belägna inom Fårö, Hangvars, Hellvi, Slite, Boge, Västerhejde

-Norrlanda, österbarn, Äldre, Tofta, Eksta, Burs, Fide, Öja och Sundre kommuner.

»

Blekinge län.

Något förordnande enligt 122 § BL har hittills icke meddelats men spörsmålet

är aktuellt. Genom cirkulär den 29 juni 1949 ha kommunerna inom

länet anmodats att företaga utredning om i vad mån strandbebyggelsen bör

regleras för att tillgodose allmänhetens behov av badplatser och ''fritidsområden.

Svar ha ännu icke inkommit från alla kommuner.

Kristianstads lön.

Något förordnande enligt 122 § BL har hittills icke meddelats. Frågan är

dock aktuell beträffande dels ett kustområde invid Simrishamn och dels ett

ur natursynpunkt märkligt område söder om Degeberga. Båda ärendena äro

under remissbehandling.

Malmöhus län.

Förordnande enligt 122 § BL har meddelats i ett fall, nämligen beträffande

de natursköna delar av ön Ven, vilka ligga inom synfältet för den som

befinner sig på landborgen vid S:t Ibbs gamla kyrka. Beslutet meddelades

den 18 oktober 1948 och besvär över detsamma ha lämnats utan bifall. —

Inom den närmaste tiden torde länsstyrelsen komma att meddela förordnande

enligt 122 § BL för att hålla bebyggelsen på avstånd från en vacker

insjö i länets norra del.

Hallands län.

Något törordnande enligt 122 § BL har ännu icke meddelats. Länsarkitekten

har emellertid hemställt, att nybyggnadsförbud jämlikt nämnda paragraf

mätte utfärdas för ett område norr om Laholms stad, vilket omfattar dels

det natursköna strandområdet inom Lagans dalgång norr om Laholm, dels

det natursköna området närmast Tjärbysjön och dels ett område kring

nämnda sjö, vilket är rikt på fasta fornlämningar. På grund av delade meningar

hos de i ärendet hörda myndigheterna har länsstyrelsen ännu icke

tagit ställning till frågan, huruvida 122 § BL skall behöva tillämpas i förevarande

fall.

Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen har icke meddelat något förordnande enligt 122 § BL. Inget

sådant ärende har ännu förelegat till behandling. Spörsmålet har emellertid

i maj 1949 diskuterats inom det s. k. länsrådet för byggnadsfrågor, som därvid

uttalade att det måste anses vara synnerligen angeläget att man utnyttjade

författningarnas möjligheter att skydda de för friluftsliv lämpade och

trän natur- och kulturhistorisk synpunkt värdefulla kustområdena i Göteborgstrakten.

Samtidigt förklarade länsrådet emellertid, att en närmare undersökning

av ifrågavarande områden borde göras och kontakt med repre
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 93

sentanter för kommunerna sökas innan beslut fattades om vilka åtgärder

som borde vidtagas.

Skaraborgs län.

Något förordnande enligt 122 § BL har ännu icke meddelats. Spörsmålet

har dock varit aktuellt beträffande Hindens rev där framträngande bebyggelse

enligt uppgift av länsarkitekten syntes medföra risk för störande förändring

av en säregen naturformation.

Örebro län.

Något förordnande enligt 122 § BL har ännu icke meddelats. Inom den

närmaste tiden torde emellertid åtminstone ett dylikt fall komma att upptagas

till prövning. Detta gäller både ett strandområde med säregen natur

och omgivningarna kring ett fridlyst gravfält, där icke önskvärd bebyggelse

såvitt möjligt ansetts böra förhindras.

Kopparbergs län.

Förordnande enligt 122 § BL har meddelats i ett fall, nämligen den 27

november 1948 beträffande ett 200 meter brett område inom vissa byar i

Rättviks socken, beläget utmed rikshuvudvägen Falun—Rättvik. Förordnandet,

som vunnit laga kraft, har motiverats av att en bebyggelse inom

området skulle komma att förstöra den från landsvägen imponerande utsikten

över Siljan.

Västernorrlands län.

Förordnande enligt 122 § BL har meddelats i ett fall, nämligen den 10 maj

1949 beträffande ett s. k. nipområde invid Ångermanälven i Multrå socken

i omedelbar närhet av Sollefteå stad. Förordnandet har vunnit laga kraft.

Jämtlands län.

Något förordnande enligt 122 § BL har icke meddelats, enär spörsmålet

hittills icke haft så stor aktualitet att förordnande påkallats. Enligt vad

länsstyrelsen uppgivit är det emellertid tänkbart, att spörsmålet får ökad

aktualitet i samband med en pågående utredning om behovet av anvisningar

enligt 19 kap. 13 § 3 mom. första stycket jorddelningslagen beträffande vissa

delar av Frösön.

Jönköpings län, Älvsborgs län, Värmlands län, Västmanlands län, Gävleborgs

län, Västerbottens län och Norrbottens län.

Något förordnande enligt 122 § BL har icke meddelats, enär spörsmålet

icke varit aktuellt inom dessa län.

Vissa uppgifter

rörande anvisningar enligt li> kap. 13 8 3 inom. första stycket

.jorddelningslagen.

Dylika anvisningar ha utfärdats i allenast följande län, nämligen Jönköpings

län, Kronobergs län, Hallands län, Örebro och Norrbottens län.

Rörande anvisningarnas innehåll må följande antecknas.

Jönköpings län.

Länsstyrelsen har den 23 februari 1948 föreskrivit, att överlantmätaren

i länet skall inhämta länsarkitektens yttrande i fråga om alla avstyck
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

ningar för bostads- eller industriändamål inom områden å länets egentliga

landsbygd, beträffande vilka fråga i vederbörlig ordning väckts om upprättande

av stadsplan eller byggnadsplan. Länsstyrelsen har därvid förutsatt,

att länsarkitekten, innan utlåtande avgives av honom, skall inhämta

yttrande av byggnadsnämnden i orten, där ej omständigheterna till annat

föranleda.

Kronobergs län.

Länsstyrelsen har i fem fall meddelat anvisningar av innehåll att avstyckning

för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell anläggning

eller i liknande syfte icke må fastställas förrän vederbörande byggnadsnämnd

och länsarkitekten i länet blivit hörda i ärendet och i ett fall "(Helgasjöns

stränder) enligt en den 17 september 1949 utfärdad resolution, varur

här må återgivas dessa avsnitt:

1. Avstyckning av område, beläget närmare stranden av sjö eller vattendrag

än femtio meter, bör i regel icke tillåtas, och bör sådan avstyckning, för såvitt

särskilda skäl ej annat föranleda, icke fastställas, utan att länsarkitekten blivit

hörd i ärendet.

Ej heller bör såsom lämplig byggnadsplats anses område, vars höjdläge över

högvattenytan understiger fyra meter.

2. Område, som skall avstyckas, bör med hänsyn till terrängförhållandena vara

så beläget och så utformat, att detsamma kan bebyggas, utan att bebyggelsen medför

störande silhuettverkan och utan att byggnads uppförande förorsakar större

terrassering.

Vidare bör sådant område icke avse mark, som på grund av speciell naturskönhet

eller dominans i landskapet bör hållas fritt från bebyggelse.

Därest med anledning av denna anvisning tillstånd till avstyckning synes böra

vägras, och detta skulle medföra att markens ägare komme att tillskyndas avsevärt

men, bör innan frågan om tillstånd till avstyckning avgöres, länsstyrelsens

yttrande i ärendet inhämtas.

Hallands län.

Sådana anvisningar ha av länsstyrelsen meddelats för ett flertal socknar

i samband med fastställelse av utomplansbestämmelser. Anvisningarna lvda

sålunda:

För det område inom -—• ■— — socken för vilket länsstyrelsen den — — —

fastställt utomplansbestämmelser finner länsstyrelsen med stöd av bestämmelserna

i 19 kap. 13 § 3 mom. sista punkten jorddelningslagen skäligt meddela följande

anvisningar att beaktas vid avstyckning av mark för bostads- eller industriändamål.

1. Avstyckning av område, beläget närmare hav, sjö eller vattendrag än 109

meter, bör i regel icke tillåtas och bör sådan avstyckning för varje fall, där så

anses påkallat, icke fastställas, utan att länsarkitekten blivit hörd i ärendet. Ej

heller kan såsom lämplig byggnadsplats anses område, vars höjdläge över högsta

vattenytan understiger 4 m.

2. Område, som skall avstyckas, bör med hänsyn till terrängförhållandena vara

så beläget och så utformat, att detsamma kan bebyggas, utan att bebyggelsen medför

störande silhuettverkan och utan att byggnads uppförande förorsakar större

terrassering.

3. Område, som skall avstyckas, bör icke avse mark, som på grund av speciell

naturskönhet bör hållas fri från bebyggelse.

4. Område, som skall avstyckas, bör ej förläggas så nära allmän väg, i avseende

å vilken vägtörvaltningen förutsatt framtida breddning, att dylik breddning förhindras

eller allvarligt försvåras.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

95

Örebro län.

Anvisningar ha utfärdats beträffande olika områden, bl. a. för strandområden

kring vissa sjöar. I sistnämnda hänseende innebära anvisningarna,

att avstyckning inom området på mindre avstånd från strandlinjen än 59

(i ett fall 100) meter icke må äga rum med mindre frågan därom underställts

länsstyrelsen.

Norrbottens lön.

Länsstyrelsen har föreskrivit, att vid avstyckning inom visst område

av en fastighet skulle iakttagas bl. a. att ett särskilt angivet strandområde

reserverades såsom allmän plats.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 mars

1950.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,

justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 27 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 17 mars 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat

att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud

inom vissa strandområden.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn S. Dennemark.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitieråden Geijer, Lech och Beckman:

Att det är ett betydelsefullt allmänt intresse, att den övervägande del av

landets befolkning, som icke själv äger eller disponerar markområden invid

hav, sjöar och vattendrag, ej utestänges från möjligheten att där njuta vila

och vederkvickelse, synes ovedersägligt. Den förebragta utredningen lärer

också få anses bekräfta, att fara föreligger i dröjsmål och att därför goda

skäl kunna åberopas för att, i saknad av nödig utredning att läggas till

grund för en definitiv lagstiftning, nu genom en provisorisk lag förhindra,

att till men för nämnda intresse en olämplig bebyggelse fortgår, måhända i

ett inom den närmaste tiden ökat tempo. Det måste emellertid kraftigt understrykas,

att ett förbud av det slag, varom här är fråga, redan på grund av

sin provisoriska karaktär innebär en mycket avsevärd olägenhet och därför

utan någon som helst onödig omgång bör avlösas av mera slutgiltigt bestämda

förhållanden. Under tiden synes en allsidig undersökning böra ske,

om och i vad mån provisoriet i en eller annan form bör göras permanent.

Den tillämnade lagens provisoriska karaktär har under ärendets utredning

åberopats såsom skäl för att i ersättningshänseende fästa mindre vikt

vid den skada, som genom byggnadsförbudet kan tillskyndas markägaren

under den provisoriska lagens tid, än vid den som han kan komma att lida

sedan förbudet blivit definitivt. Beträffande de skäl, som anförts för ett dy
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

97

likt betraktelsesätt, inå framhållas att provisoriets kortvarighet i och för sig

uppenbarligen icke utgör tillräckligt stöd för att göra åtskillnad mellan den

ena tiden och den andra. Men icke heller i belysning av vad som jämväl åberopats

därom att ifrågavarande förbud skulle vara att jämställa med vissa

provisoriska byggnadsförbud enligt byggnadslagen, torde den omständigheten,

att provisoriet avses bli kortvarigt, kunna anses utgöra tillräcklig

grund för åtskillnaden. Till en början må därutinnan erinras om att, även

om det förhölle sig så att den gjorda jämförelsen vore träffande, man naturligtvis

icke skulle kunna utgå från att vad byggnadslagen gör eller låter i det

ena eller andra speciella fallet vore att upphöja till allmängiltig norm, som

utan vidare kunde läggas till grund för ersättningsfrågans bedömande vid

en lagstiftning av så utomordentlig räckvidd och betydelse som den förevarande.

Nu kommer härtill att, såsom av åtskilliga remissinstanser berörts,

jämförelsen med byggnadslagen förefaller att vara ganska haltande. Vi anse

oss icke böra närmare ingå på denna fråga men vilja betona, att det byggnadsförbud,

som med förslaget avses, huvudsakligen syftar fram emot ett

permanent förbud och att den provisoriska karaktären helt och hållet har

sin orsak i att nödig utredning att läggas till grund för en definitiv utformning

ej medhunnits. Det är tydligt, att ett byggnadsförbud av detta slag är

något helt annat än de byggnadsförbud enligt byggnadslagen vilka aldrig

skulle kunna tänkas annat än som provisoriska, eftersom de äro avsedda

att, sedan de tjänat sitt syfte, förbytas i en under tiden utarbetad planläggning

för mer eller mindre intensiv bebyggelse. Såsom under remissförfarandet

med skärpa framhållits och närmare utvecklats, tjänar merendels förbudet

i dessa senare fall jämväl markägarnas eget ekonomiska intresse på

ett sätt som i avsevärd mån är ägnat att inverka på frågan om ersättning.

Enligt vår mening föreligger ingen godtagbar anledning att i de med förslaget

avsedda fallen bedöma rätten till ersättning för skada, som inträffat

under provisoriet, på ett annat sätt än då fråga kan bli om skada, som åsamkas

genom en mera permanent lagstiftning.

Hela frågan om ersättning — beträffande såväl den provisoriska lagens tid

som tiden därefter — är enligt förslaget ställd på framtiden, i det att den

gjorts i allo beroende av en helt och hållet förutsättningslös utredning. Enligt

den ståndpunkt, som sålunda formellt intagits, skulle det alltså icke vara

uteslutet ens att samtliga markägare, både nu och framdeles, finge finna

sig i förbudet utan alt erhålla någon ersättning för därigenom åsamkad

skada. Även om det naturligtvis kan och måhända får underförstås, alt meningen

icke är denna, synes det ägnat att ingiva starka betänkligheter, om

lagstiftningsfrågan i förevarande sammanhang på detta sätt skulle lösas

blott till sin ena hälft, nämligen beträffande själva förbudet, men tills vidare

lämnas helt öppen i vad angår den ersättning som betingas av samma

förbud. Alt förbudet icke utan att våld göres å vedertagna rättsgrundsatser

kan genomföras, med mindre ersättning lämnas dem som genom delsamma

lida avsevärt men, torde ingen vilja på allvar förneka. Att vidare ett förbud

av detta slag, som innebär ett vissl mått av ekonomiskt avbräck för vissa

7 Ililiang till riksdagens protokoll tOöO. t samt. Xr 223.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

medborgargrupper i ändamål att gynna andra grupper, icke kan jämställas

med kristidsregleringar och annat sådant, som den enskilde har att utan

ersättning underkasta sig, synes uppenbart. En annan sak är att man bland

följderna av nu ifrågavarande förbud torde ha att räkna jämväl med en del

mindre beaktansvärda olägenheter, för viika markägaren icke skäligen bör

kunna påfordra ersättning, och att därför själva förbudet såsom sådant icke

utgör tillräcklig grund för ersättningsanspråk. Ä andra sidan torde det vara

obestridligt, att många fall måste antagas uppkomma, beträffande vilka

ingen som helst tvekan kan råda om det berättigade i att ersättning utgår.

Att ersättningsfrågan, såvitt angår den provisoriska lagen, icke i sina detaljer

fullständigt regleras i denna lag, är måhända en ofrånkomlig — - ehuru i och för sig oförmånlig — konsekvens av brådskan vid lagens tillkomst.

Men enligt vår mening är det icke därför nödvändigt, lika litet som

det kan anses tillfredsställande, att lagen förbigår denna viktiga fråga med

fullständig tystnad. Det förordas fördenskull, att förslaget kompletteras med

en bestämmelse, som innebär en principiell förklaring, att ersättningsfrågan

skall beaktas. Ett stadgande härom skulle exempelvis kunna givas den innebörden

att ersättning för avsevärt men skall utgå i enlighet med vad därom

framdeles kommer att i lag bestämmas.

Frånsett sakens nu berörda principiella sida, torde det vara en angelägenhet

av praktisk vikt, att även under den provisoriska lagens tid uppmärksamhet

ägnas åt ersättningsfrågor, vilka med ledning av inkomna och avslagna

dispensansökningar kunna beräknas bli aktuella, sedan bestämmelserna

om ersättning kommit till stånd. Även om det nu icke är möjligt —

något som naturligen varit att föredraga — att efter mönstret av 86 och

122 §§ byggnadslagen åstadkomma en slutreglering av varje ersättningsfråga

i samband med dispensansökningens prövning, så skulle dock en hel del

vara vunnet, om den ordningen genomfördes, alt vederbörande myndighet,

så snart en dispensansökan måste avslås, ginge i författning om att undersöka

det särskilda fallet och, såvitt möjligt, fastställa de omständigheter, som

kunna inverka på ersättningsfrågans framtida bedömande. Därigenom skulle

i väsentlig mån kunna undvikas de bevissvårigheter, som vid detta bedömande

måste uppstå, om en längre tid, kanske flera år, förflutit utan att utredning

ägt rum. Därtill kommer, att dylika utredningar måhända skulle

kunna bli av värde såsom material vid den definitiva lagstiftningen i ämnet.

Under hänvisning till det anförda vilja vi som allmänt omdöme om den

ifrågasatta lagens huvudgrunder uttala, att deras antagande kan tillstyrkas

endast under förutsättning, att det vid förslagets genomförande kan anses

ställt utom tvivel, att ersättningsfrågan blir beaktad i väsentlig överensstämmelse

med vad ovan utvecklats.

Regeringsrådet Quensel:

Utredningen i förevarande ärende synes ge vid handen att gällande lagar,

oaktat den nya byggnadslagstiftningens omfattande reglering av plan- och

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kantjl. Maj.ts proposition nr 223.

bebyggelsespörsmålen, icke förse myndigheterna med tillräckliga medel att

leda och framför allt inskränka den fortsatta bebyggelsen av stränderna vid

havet (saltsjön), insjöar och vattendrag. Nya lagstiftningsåtgärder i detta

syfte torde därför kunna anses påkallade. Intresset att de, som så önska, må

kunna skaffa sig egna bostäder, sommarvillor eller sportstugor å landsbygden

med tillgång till vattenområden är visserligen beaktansvärt men torde

kunna i nödig grad tillgodoses utan att man därför behöver tillåta att i den

utsträckning, som synes hota om ej lagstiftaren inskrider däremot, stränderna

göras otillgängliga för folkets tlertal och få sina naturliga skönhetsvärden

fördärvade för samtid och eftervärld. Det gäller emellertid att, näi

man söker — såsom förslaget uttrycker saken — åt allmänheten tiygga tillgången

till platser för bad och friluftsliv, beakta att det bör ske på sådant

sätt att traktens lantliga prägel icke därigenom skadas måhända i än högie

grad än genom villor, trädgårdar och parker. Detta torde ock vara förslagets

mening. Det är icke fråga om ett och annat reservat, dit allmänheten

skulle samlas, utan om möjlighet för dem, som önska ostörda av andra

tillbringa lediga dagar i den verkligt orörda naturen, att sprida sig över

större områden av denna karaktär. Viktigt blir också att man ej genom att

förbjuda bebvggelse i närheten av städer och samhällen föranleder att i stället

ännu ofördärvade strandområden, dit bebyggelsen eljest icke skulle sökt

sig, bli föremål för intensiv exploatering. Förbudet torde alltså kunna väntas

få en mycket stor lokal utsträckning.

Den för en allsidig reglering av ifrågakomna spörsmål erforderliga utredningen

har visserligen ännu icke ägt rum, men som det hinder mot foitsalt

exploatering, som det av kristiden föranledda tillfälliga byggnadsförbudet

utgör, kan tänkas försvinna inom kort, synes önskligt att nu, på sätt förslaget

avser, i avbidan å frågans slutliga lösning stadgas möjlighet för länsstyrelserna

att provisoriskt förbjuda strandbebyggelse.

Det invecklade problemet i vad mån och på vad sätt gottgörelse böi utgå

för skada genom dylika inskränkningar i enskildas rättssfär kan väl icke i

hela sin vidd lösas i förevarande sammanhang, men att lämna frågan helt

och hållet öppen, på sätt i förslaget skett, synes dock möta betänkligheter.

Sant är visserligen att, så länge berörda kristidsförbud kvarstår, särskilda

förbud mot strandbebyggelse endast sällan skulle kunna medföra något ytterligare

intrång i rätt, men åt denna synpunkt kan icke tillmätas avgörande

betydelse, eftersom sistnämnda förbud just är avsett att verka, när

kristidsförbudet upphör. Uteslutet är ej heller alt byggnadstillstånd enligt

kristidsförfattningen utverkats eller skulle kunna erhållas i fall, som hemfölle

under nu förevarande förbud.

Förutsatt att provisoriet icke förlänges utan, såsom avsett är, senast vid

ingången av år 1953 efterträdes av eu slutlig reglering, omfattande bl. a.

ersättningsfrågan, borde väl i allmänhet icke det provisoriska förbudet i och

för sig behöva förorsaka betydande skada för dem, som drabbas därav. Men

undantagsvis kan förhållandet bli ell annat. Särskilt som man ju ingalunda

kan beräkna att eller förbudets upphörande frihet alt bygga inträder, kan

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Muj.ts proposition nr 223.

redan detta provisoriska förbud tvinga till förlustbringande åtgärder, såsom

att till lägre pris än inköpspriset avhända sig en för bostadsändamål förvärvad

strandtomt för att i stället söka skaffa sig bostad annorstädes. Och

skulle, såsom ju lätt kan inträffa, större områden inbegripas under det provisoriska

förbudet än under ett blivande definitivt sådant, är det icke omöjligt

att det förra vållar den största förlusten, ehuru den slutliga regleringen

också medför skada av sådan art och betydelse att den måste ersättas.

Det har till jämförelse åberojjats en del fall, då enligt byggnadslagen och

lagen om allmänna vägar provisoriska byggnadsförbud må meddelas utan

att ersättning för skada utgår. Men att på bestämmelserna härom grunda eu

allmän princip att tillämpa, oberoende av de följder, vartill den i olika fall

skulle kunna leda, vore för visso oberättigat. I viss mån torde byggnadsoch

väglagstiftningens standpunkt till problemet ha rönt inverkan av en

mer eller mindre befogad föreställning att frågan är om ett blott tillfälligt

uppskov och att jordägarna för olägenheten härav vanligen erhålla god

kompensation i markvärdestegring i samband med planens genomförande

eller allmänna vägens tillkomst. Någon dylik nytta av vad som avbidas

under provisoriet kan icke emotses av jordägarna i nu förevarande fall. I

detta sammanhang kan ock erinras om att jämväl enligt byggnadslagen

provisoriska inskränkningar i rätten att utnyttja mark kunna föranleda ersättning

till markägarna i olika fall (se bl. a. 116 § byggnadslagen).

Eftersom man icke utan att äventyra förslagets ändamål alltid kan från

början eller genom dispenser begränsa förbuden så, att avsevärd skada ej

uppkommer, torde åtminstone böra i lagen upptagas ett sådant stadgande i

ersättningsfrågan, som lagrådets övriga ledamöter förordat.

2 och 3 §§.

Lagrådet:

Systematiskt sett torde vara lämpligast att bestämmelserna om publicitetsförfarandet

upptagas före reglerna om talan mot beslutet. Att så icke

skett i förslaget skulle, enligt vad vid föredragningen i lagrådet uppgivits,

bero på att man velat utmärka, att med 3 § avsetts icke att medge förenkling

av publicitetsförfarandet i förhållande till vad som skulle gälla, därest

intet därom stadgades i förevarande lag, utan tvärtom att inskärpa den i

motiven framhållna vikten av att publiciteten blir så effektiv som möjligt.

Emellertid synes den innebörd av 3 §, som således kan antagas vara avsedd,

icke komma till uttryck genom bestämmelsernas ordningsföljd i förslaget

och icke heller pa annat sätt. Formuleringen tyder tvärtom på att frågan,

hur markägarna skola få underrättelse om beslutet, uttömmande besvaras

i 3 § på det sätt att kungörande i tidningar, i vilka kommunala meddelanden

för orten bruka intagas, är till fyllest och att länsstyrelsen emellertid

äger att i stället tillämpa annat sätt, som styrelsen finner lämpligt.

Ehuru 3 g formulerats efter förebild i byggnadsstadgan, synes ett förtydligande

böra äga rum. Av lagtexten torde böra kunna utläsas, att beslutet

skall delges dem, vilkas rätt är i fråga, såframt detta låter sig göra utan

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

alltför mycket besvär och kostnad. För fall, som avses i det alltjämt gällande

kungl. brevet den 5 januari 1808, synes det i samma brev, jämfört

med lagen den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser om kungörelse i kyrka,

anvisade förfarandet böra tillämpas. Utöver dessa vanliga krav å delgivning

respektive kyrkokungörelse torde — i anseende till att kyrkokungörelse

är tämligen ineffektiv och att besluten äro av intresse ej blott för markägarna

— böra i enlighet med förslaget fordras offentliggörande i tidningar eller

på annat sätt, som länsstyrelsen finner lämpligt (t. ex. anslag å vissa

platser).

I enlighet med vad sålunda anförts torde innehållet i förslagets 3 § böra

ändras och uppflyttas till 2 §, därvid dennas nuvarande innehåll skulle nedflyttas

och bilda 3 § i lagen.

* §■

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf i förslaget skall straff kunna drabba den

som uppför byggnad i strid mot förbud jämlikt denna lag; ett sådant förbud

skall enligt 1 § avse, att byggnad icke må uppföras. Det lärer vara tydligt

att till uppförande av byggnad icke kunna hänföras blotta förberedelser

till byggnadsarbete, såsom schaktning, fyllning, trädfällning, uppsättande

av stängsel och anordnande av upplag. Sådana åtgärder falla alltså utanför

förbud enligt lagen. Det torde också vara klart att, om ett byggnadsföretag

innan förbud meddelats markägaren fortskridit så långt att en byggnad kan

sägas vara uppförd, fullbordande och förbättrande av den uppförda byggnaden

får ske utan särskilt tillstånd. Åt rättstillämpningen har emellertid

överlämnats att avgöra både hur långt ett byggnadsföretag skall ha fortskridit

för att en byggnad skall anses vara uppförd och hur mycket som

efter förbuds meddelande skall vara verkställt för att straff skall inträda.

För att straffsanktionen skall bli effektiv torde man icke kunna fordra att

byggnaden färdigställts, men man synes då å andra sidan böra tolka straffbudet

synnerligen restriktivt när det gäller byggnadsföretag som påbörjats

innan förbud meddelats. Lagrådet vill icke i detta speciella lagstiftningsärende

påyrka ett närmare angivande av vad som skall förstås med uppförande

av byggnad men vill understryka att en restriktiv tolkning av straffbudet

på sätt nyss angivits måste anses vara påkallad av omständigheterna.

Slutbestämmelser n a.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad ovan anförts vill lagrådet understryka, att den

provisoriska lagen icke bör förlängas till sin giltighetstid utan senast den

1 januari 1953 efterträdas av eu definitiv reglering.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kunt/t. Maj:t* proposition nr

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regentcn i

statsrådet å Stockholms slott den 31 mars 1950.

N är va rande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,

Lingman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 30 mars

1950 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 17 mars 1950 remitterade

förslaget, till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredragande följande.

Lagrådet har vitsordat behovet av att lagligen reglera strandbebyggelsen

vid havet samt vid våra insjöar och vattendrag. Såsom jag redan vid remissen

till lagrådet framhöll, är det uppenbart, att en slutlig reglering av detta

svårlösta lagstiftningsspörsmål icke kan komma till stånd utan en ingående

och jämförelsevis tidskrävande utredning. Tillkallandet av sakkunniga för

en sådan utredning skulle emellertid, på sätt jag likaledes tidigare påpekat,

kunna väntas utlösa en icke önskvärd spekulation i obebyggda strandfastigheter.

Detta skulle i sin tur kunna medföra, att syftet med en definitiv lagstiftning

i viss mån förfelades genom att under mellantiden en särskilt intensiv

exploatering ägde rum av betydelsefulla strandområden. En provisorisk

lagstiftning om förbud mot bebyggelse inom strandområden är alltså

erforderlig för att hindra de ogynnsamma verkningar, som kunna följa av

att en utredning i ämnet igångsattes. Det ligger emellertid i sakens natur,

att i en sådan lagstiftning ståndpunkt icke i alla hänseenden kan tagas till

den svårlösta frågan om ersättning med anledning av byggnadsförbudet. Denna

fråga, som bland annat omfattar spörsmålet vem som skall gälda eventuell

ersättning, är just en av huvuduppgifterna vid en blivande utredning.

Det är denna synpunkt, som föranlett mig att i detta lagstiftningsärende

lämna ersättningsfrågan öppen och att alltså icke upptaga någon regel därom

i lagtexten.

Lagrådets ledamöter ha emellertid ansett, att man redan nu borde taga

ståndpunkt i ersättningsfrågan såtillvida att förslaget kompletterades med

en bestämmelse av innebörd exempelvis, att ersättning för avsevärt men

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

skall utgå i enlighet med vad därom framdeles kommer att i lag bestämmas.

Även om jag icke i allo kan dela de synpunkter, som inom lagrådet anförts

till närmare utveckling av denna uppfattning, vill jag dock också för egen

del vitsorda, att i vissa fall då dispens vägras ett ersättningskrav måste anses

berättigat. Jag vill dock understryka, att man här måste göra en differentiering.

I första hand måste krävas, att det men som uppstått varit av

viss större betydelse. Det kan också visa sig motiverat att skilja mellan exempelvis,

å ena sidap, den situation som föreligger, då någon förvärvat en

större fastighet och därvid med hänsyn till den principiellt fria rätten till

glesbebyggelse räknat med att framdeles sälja strandtomter samt, å andra

sidan, att någon köpt en tomt inom ett strandområde i avsikt att för egen

räkning bebygga den, men av en eller annan anledning, t. ex. på grund av

gällande byggnadsrestriktioner, icke fullföljt denna avsikt före lagens ikraftträdande.

Det är också tänkbart, att det vid utformningen av en ersättningsregel

kan visa sig befogat alt göra skillnad mellan utebliven spekulationsvinst

och verkligen lidna förluster o. s. v. Det är min mening, att den

blivande utredningen skall få i uppgift att kartlägga och undersöka dessa

och andra fall samt, om så finnes möjligt och befogat, söka differentiera dem

i ersättningshänseende. Även ur rättssäkerhetssynpunkt vore det synnerligen

önskvärt, om så kunde ske och man alltså icke behövde nöja sig med

eu så vag och generell ersättningsnorm som »avsevärt men». Visserligen

finnes en sådan regel i 80 och 122 §§ byggnadslagen, men det är att märka,

att de fall som avses i dessa paragrafer icke direkt äro jämförbara med de

förhållanden, på vilka den nu föreslagna lagen är avsedd att tillämpas. Det

kan här bli fråga om mycket större områden och mycket mera olikartade

fall. Att nu införa en regel om ersättning för avsevärt men skulle även innebära

en nackdel såtillvida, att man därigenom komme att i viss mån binda

den blivande utredningen beträffande utformningen av ersättningsnormerna

i en definitiv lagstiftning.

Jag finner mig därför böra intaga den ståndpunkten att vid den kommande

utredningen får närmare prövas i vad mån ersättning skall utgå

för det men, markägaren kan ha lidit genom ett byggnadsförbud som meddelats

med stöd av den provisoriska lagen. Den av lagrådets ledamöter föreslagna

ersättningsregeln har alltså icke upptagits i förslaget.

I anledning av vad lagrådet anfört vid 2 och 3 §§ har ordningen mellan

dessa båda paragrafer omkastats samt ordalagen av publicitetsregeln förtydligats

till utmärkande av att denna, såsom ock är fallet med motsvarande

föreskrift i byggnadsstadgan, endast syftar liil alt komplettera de allmänna

delgivningsbestäm melserna.

Slutligen ha ett par smärre redaktionella jämkningar vidtagits i det remitterade

förslaget.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med det anförda jämkade

förslaget till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Georg Dahlin.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

500S90

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rättelser till proposition nr 223.

Sid. 57 not 1 skall lyda: Se ovan s. Öl.

Sid. 57 not 2 skall lyda: Se ovan s. 53 nederst och 55 överst.

Sid. 60 not 1 skall lyda: Se ovan s. 34 f.

Sid. 64 not 1 skall lyda: Se ovan s. 50.

Sid. 65 not 1 skall lyda: So ovan s. 38 f.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rättelser till proposition nr 223.

f

Sid. 57 not 1 skall lyda: Se ovan s. 51.

Sid. 57 not 2 skall lyda: Se ovan s. 53 nederst och 55 överst.

Sid. 60 not 1 skall lyda: Se ovan s. 34 f.

Sid. 64 not 1 skall lyda: Se ovan s. 50.

Sid. 65 not 1 skall lyda: So ovan s. 38 f.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:412 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående lönereglering för lärarna vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruk sundervisnin a1 i texten
  2. 3LU 1950:29 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden, dels ock i ämnet väckta mot s. 1 i texten
  3. 3LU 1950:21 Memorial angående uppskov med behandlingen av vissa utskottet tilldelade ärenden. Till lagutskott ha hänvisats bland annat följande ärenden, vilka tilldelats tr s. 2 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. JT 2014/15 s. 734 s. 739 i texten · dokumentnivå