Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt

1950-03-24 · 28 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 26 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:227, Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

1

Nr 227.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändring i förordningen den 21 december

1945 (nr 823) om nöjesskatt; given Stockholms

slott den 24 mars 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till förordning angående ändring i förordningen

den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås den ändringen i 9 § förordningen om nöjesskatt,

att nöjesskatten vid nedsättning av biljettpriset för viss grupp eller vissa

grupper av deltagare skall beräknas efter det faktiskt erlagda priset i stället

för — såsom för närvarande gäller — det ordinarie priset. Vidare föreslås

jämkningar i bestämmelserna i 15 § om rätt för ideella organisationer

in. fl. att erhålla viss befrielse från nöjesskatt. 1

1 Bihany till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 227.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 21 december

1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Härigenom förordnas, dels att 10 § förordningen den 21 december 1045

om nöjesskatt skall upphöra att gälla dels ock att 9, 11, 15, 21, 23 och

25 §§ samma förordning1 skola erhålla

Nuvarande lydelse:

9

Såsom biljettpris anses det ordinarie

priset för den tillställning, varom

fråga är, utan hänsyn till att nedsättning

medgives för vissa grupper

av deltagare eller att biljett utlämnas

utan betalning (fribiljett).

1 biljettpriset inräknas förköpsavgift,

särskild sittplatsavgift eller annan

dylik avgift ävensom sådan program-,

garderobs- eller därmed jämförlig

avgift, vars erläggande utgör

villkor för tillträde till tillställningen.

Avser biljett ett flertal tillställningar

eller ett flertal personer, beräknas

skatt därå såsom för motsvarande

antal biljetter för en tillställning

eller en person. Har icke vid biljettens

utlämnande bestämts, huru

många tillställningar eller personer

biljetten avser, beräknas skatten å

biljetten till 20 procent av biljettpriset

eller, då fråga är om biografföreställning,

till 40 procent av nämnda

pris. 1

1 Senaste lydelse av 9 och 11 §§ se 1948:24.

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Föreslagen lydelse:

§•

Såsom biljettpris anses det för biljetten

erlagda priset, däri inräknat

förköpsavgift, särskild sittplatsavgift

eller annan dylik avgift ävensom sådan

program-, garderobs- eller därmed

jämförlig avgift, vars erläggande

utgör villkor för tillträde till tillställningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

3

Nuvarande lydelse:

11

Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning

mot avgift, utan att biljett

eller annat dylikt bevis utlämnas,

men kan på annat sätt, såsom

genom vändkors med räkneverk eller

dylikt, tillförlitlig utredning vinnas

om antalet inträdesavgifter jämte

motsvarande friplatser i olika prislägen,

må nöjesskatten därå beräknas

såsom om biljett utlämnats.

Kan sådan---lämplig beräk
ningsgrund.

15

Där ideell organisation, som har

till uppgift att stödja teater- eller musikverksamhet,

att befordra nykterhet,

folkbildning eller folkuppfostran

eller att främja religiösa eller politiska

syften, anordnar nöjestillställning,

vars behållning skall användas

att direkt främja nämnda ändamål,

åtnjutes för varje tillställning befrielse

från den del av nöjesskatten,

som belöper å ett sammanlagt avgiftsbelopp

av 500 kronor. Vad nu

sagts skall dock icke gälla med avseende

å tillställning, i vilken till huvudsaklig

del ingår dans eller biografföreställning

med undantag för

sådan filmförevisning, som genom

sitt ämnesval är ägnad att direkt

främja organisationens syfte.

Vad i första stycket stadgas skall

äga motsvarande tillämpning jämväl

beträffande sådan ideell organisation,

som avser att stödja icke professionell

idrott eller gymnastik eller att främja

hästsport.

Där nöjestillställning anordnas av

organisation, som har till uppgift att

tillhandahålla allmän samlingslokal

Föreslagen lydelse:

§•

Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning

mot avgift, utan att biljett

eller annat dylikt bevis utlämnas,

men kan på annat sätt, såsom

genom vändkors med räkneverk eller

dylikt, tillförlitlig utredning vinnas

om antalet inträdesavgifter i olika

prislägen, må nöjesskatten därå

beräknas såsom om biljett utlämnats.

Kan sådan----lämplig beräk
ningsgrund.

§•

Där organisation, som har till huvudsakligt

syfte att främja religiösa,

välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,

idrottsliga eller andra därmed

jämförliga kulturella eller eljest

allmännyttiga ändamål och som under

de senast förflutna fem åren icke

lämnat utdelning åt sina medlemmar,

anordnar nöjestillställning, åtnjutes

befrielse från nöjesskatt till den del

skatten för varje tillställning icke

överstiger 75 kronor. Vad nu sagts

skall dock icke gälla med avseende å

tillställning, i vilken till huvudsaklig

del ingår dans eller marknads- och

tivolinöjen eller biografföreställning

med undantag för sådan filmförevisning,

som genom sitt ämnesval är ägnad

att direkt främja organisationens

syfte.

Folketshusförening eller liknande

organisation med uppgift att tillhandahålla

samlingslokal skall anses såsom

organisation varom i första stycket

förmäles, ändå att dess huvudsakliga

syfte icke är att främja ändamål

som i nämnda stycke sägs.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj ds proposition nr 227.

Nuvarande lydelse:

och som under de senast förflutna

fem åren icke lämnat utdelning åt

sina medlemmar, åtnjutes befrielse

från nöjesskatt för varje tillställning

med belopp som i första stycket angives,

dock endast under förutsättning

att tillställning av samma slag

hålles högst två dagar i följd inom

samma lokal eller område och att

tillställningen icke är av beskaffenhet

som avses i första stycket andra

punkten.

21

Nöjesskatten skall---anord
nar

nöjestillställningen.

23

Där ej---influtna avgifter.

25

Kommuns beslutanderätt i frågor

som avses i 17 § må kommunen överlåta

åt den i 22 § andra stycket angivna

myndigheten eller åt annan

kommunal nämnd eller styrelse.

Föreslagen lydelse:

§•

Nöjesskatten skall---anord
nar

nöjestillställningen.

Har någon abonnerat en tillställning

helt eller delvis samt för tillträde

till densamma uttagit avgifter av

deltagarna med högre belopp än han

erlagt till anordnaren av tillställningen,

skall abonnenten erlägga nöjesskatt

med skillnaden mellan å ena

sidan den skatt, som anordnaren

skulle hava erlagt därest skatten beräknats

å de av deltagarna till abonnenten

erlagda avgifterna, och å andra

sidan skatten å de till anordnaren

inbetalda avgifterna.

§•

Där ej---influtna avgifter.

Motsvarande skyldighet åligger

abonnent i fall som avses i 21 §

andra stycket.

§•

Kommuns beslutanderätt i frågor

som avses i 16-—18 §§ må kommunen

överlåta åt den i 22 § andra stycket

angivna myndigheten eller åt annan

kommunal nämnd eller styrelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950, dock att äldre bestämmelser

alltjämt skola gälla i fråga om nöjestillställning, som dessförinnan

tagit sin början.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 24 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Lingman.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om vissa

ändringar i förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt

samt anför därvid följande.

Inledning.

Genom beslut den 28 april 1949 har Kungl. Maj :t uppdragit åt riksräkenskapsverket

att verkställa en översyn av förordningen om nöjesskatt i syfte

att, utan ändring av de grundläggande bestämmelserna, åstadkomma sådana

jämkningar i förordningen, som med hänsyn till vunna erfarenheter

kunde anses påkallade. Enligt vad av samma beslut framgår borde vid

översynen beaktas de synpunkter som anförts i särskilda skrifter den 10

oktober 1947 från Svenska simförbundet, den 6 november 1947 och den

17 augusti 1948 från Folkets parkers centralorganisation samt den 13 december

1948 från länsstyrelsen i Västmanlands län ävensom i en inom finansdepartementet

upprättad, den 8 december 1947 dagtecknad promemoria

angående vissa ändringar i 15 och 25 §§ förordningen om nöjesskatt och

över denna promemoria avgivna utlåtanden.

Med en den 31 januari 1950 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse

har riksräkenskapsverket framlagt förslag till vissa ändringar i förordningen

om nöjesskatt. I skrivelsen har riksräkenskapsverket närmare behandlat

följande spörsmål rörande nöjesbeskattningen, nämligen dels nöjesskattens

beräkning vid nedsättning av biljettpriset (9—11 och 21 §§), dels skattebefrielse

för vissa organisationer (15 §), dels rätten att delegera kommuns beslutanderätt

i nöjesskattefrågor (25 §), dels utformningen av restaurangdansbeskattningen

(8 §), dels skattebefrielse för tillställningar som tjäna vetenskapligt

ändamål eller som anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte

(14 §) dels ock besvärsrätt för representant för kronan (30 §). Det

av riksräkenskapsverket framlagda förslaget innefattar ändringar i 9—11,

15, 21 och 25 §§ förordningen om nöjesskatt; däremot har ämbetsverket icke

ansett sig böra förorda några ändringar i 8, 14 och 30 §§ samma förordning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Över riksräkenskapsverkets skrivelse ha, efter remiss, utlåtanden avgivits

av statskontoret, överståthållarämbetet (med bifogande av yttrande från

exekutionsdirektören i Stockholm A. N. V. Lundberg), länsstyrelserna i Södermanlands,

Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands,

Gävleborgs och Västernorrlands län, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Folkets parkers centralorganisation,

Folketshusföreningarnas riksorganisation, Svenska teaterförbundet samt

Riksteaterns centralstyrelse. Vidare ha yttranden inkommit från Sveriges

biografägareförbund och Stadsteatern Norrköping—Linköping, kretsteater

för Östergötland förening u. p. a.

På sätt riksräkenskapsverket framhållit torde några ändringar i 8, 14 och

30 §§ förordningen om nöjesskatt icke för närvarande böra vidtagas. I det

följande komma därför att behandlas endast de förslag till ändringar i förordningen

om nöjesskatt som framlagts av riksräkenskapsverket i dess förenämnda

skrivelse. Nämnda förslag torde såsom Bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet

för denna dag.

Nöjesskattens beräkning vid nedsättning av biljettpriset

(9-11 §§).

Gällande bestämmelser. Enligt 9 § första stycket förordningen om nöjesskatt

skall såsom biljettpris anses det ordinarie priset för den tillställning,

varom fråga är, utan hänsyn till att nedsättning medgives för vissa grupper

av deltagare eller att biljett utlämnas utan betalning (fribiljett). Enligt 9 §

andra stycket inräknas i biljettpriset förköpsavgift, särskild sittplatsavgift

eller annan dylik avgift ävensom sådan program-, garderobs- eller därmed

jämförlig avgift, vars erläggande utgör villkor för tillträde till tillställningen.

I tredje stycket i samma paragraf stadgas att om biljett avser ett flertal

tillställningar eller ett flertal personer, skatt beräknas därå såsom för motsvarande

antal biljetter för en tillställning eller en person, och att om icke

vid biljettens utlämnande bestämts, huru många tillställningar eller personer

biljetten avser, skatten å biljetten beräknas till 20 procent av biljettpriset

eller, då fråga är om biografföreställning, till 40 procent av nämnda pris.

Vidare stadgas i 10 §, att skatt icke utgår (a) för fribiljett, som utlämnas

till begagnande av polismyndighet, ortens brandväsende eller den, som eljest

å tjänstens vägnar skall närvara, (b) för fribiljett, som utlämnas till tidningsredaktion

för recension eller anmälan av nöjestillställning, dock att

sådan skattefrihet må åtnjutas för högst två biljetter till samma tidning för

varje tillställning av enahanda beskaffenhet, (c) för fribiljett till nöjestillställning,

som avses i 3 § a) — d. v. s. teaterföreställning m. m. — då biljetten

utlämnas till begagnande i studiesyfte samt (d) för fribiljett åt barn

under 12 år.

Tidigare ändringsförslag. I det sakkunnigförslag, som avgavs av f.944 års

nöjesskatteutredning och som ligger till grund för nu gällande förordning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 227.

7

om nöjesskatt, hade upptagits en bestämmelse om att nöjesskatten skulle

beräknas på en tillställnings sammanlagda bruttoinkomster. Detta skulle

medfört, att bestämmelser om ett annat biljettpris som skatteunderlag än

det faktiska hade blivit överflödiga. Utredningen anförde bl. a. följande.

I praktiken ha avsevärda tillämpningssvårigheter uppkommit då nedsatta

priser tillämpats för t. ex. militär, skolungdom etc. För undvikande av orimliga

resultat har man nog rätt ofta betraktat även dessa priser som ordinarie.

Bestämmelsen om fribiljetter har måst kompletteras med åtskilliga

undantag, avseende fall då skatteplikt icke bör anses föreligga, och i praktiken

har det mött avsevärda svårigheter att effektivt övervaka att de skattepliktiga

fribiljetterna verkligen bli skattebelagda.

Sistnämnda bestämmelser om nedsatta priser och fribiljetter ha berott

på betraktelsesättet att det är bevistande av en nöjestillställning som belägges

med skatt, beräknad efter den ordinarie avgiften för denna, oberoende

av om besökaren i det enskilda fallet erlägger denna avgift. Nöjesskatten

är konstruerad såsom en skatt ä besökarens biljett, låt vara att arrangören

svarar för inbetalningen. I verkligheten räknar givetvis arrangören med den

nöjesskatt, som han har att inbetala, såsom en omkostnad för honom liknande

alla övriga omkostnader.

Då utredningsmännen nu vilja föreslå, att arrangören av nöjestillställning

har att erlägga nöjesskatt, motsvarande 20 procent av hans bruttointäkter,

står det i bäst överensstämmelse därmed — och skulle samtidigt undanröja

många svårigheter och medföra avsevärda förenklingar — att endast räkna

med de verkligen erlagda avgifterna och således vid nedsatta priser för vissa

grupper av deltagare taga skatt endast å de erlagda nedsatta avgifterna och

å fribiljetter icke taga någon skatt alls. Ehuru det innebär en radikal förändring

i förhållande till vad nu gäller, föreslå utredningsmännen att så

sker. Särskilt i fråga om teaterföreställningar torde fribiljetter ibland kunna

förekomma i ej ringa utsträckning, såsom vid ringa besöksfrekvens för att

salongen ändock skall bli någorlunda välbesatt. Verkställda undersökningar

för veckan 6—12 november 1944 ha visat att i Stockholms stad nöjesskatten

för skattepliktiga fribiljetter för stadens 11 teatrar utgjorde 7 procent av

den för dessa erlagda sammanlagda nöjesskatten, medan motsvarande procenttal

för stadens 110 biografer utgjorde 1,4. Någon större ekonomisk

räckvidd kan förändringen trots förstnämnda procenttal icke anses ha i

jämförelse med förevarande reforms ekonomiska konsekvenser i allmänhet,

för veckan 6—12 november 1944 ha visat att i Stockholms stad nöjesskatten

fullt befogat att för vinnande av därmed förenade fördelar helt slopa fribiljettsbeskattningen.

Reformen torde ha störst betydelse såvitt rör de nu till

taxa I hänförliga tillställningarna och därvidlag föreligga ju särskilda skäl

för en lättnad. Det bör framhållas att, liksom vissa företag nu för fribiljetterna

taga en viss »lösen» utöver nöjesskatten, hinder givetvis icke finns

att även i fortsättningen taga en viss avgift för fribiljetterna. I så fall skola

dock dessa avgifter ingå i de bruttoinkomster, å vilka skatten skall beräknas.

På grund härav får reformen sannolikt icke de ekonomiska konsekvenser

som nämnda siffror tyda på.

1 remissyttrandena över 1944 års nöjesskatteutrednings förslag tillstyrktes

i flertalet fall vad utredningen förordat i detta avseende. Kritik

framfördes emellertid av länsstyrelsen i Malmöhus län (se prop. 1945: 1144 s.

42), som framhöll, att nöjesföretag varit utsatta för krav på fribiljetter, som

icke kunde rubriceras såsom berättigade, och att vissa nöjesföretag utdelat

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

fribiljetter för främjande av egna intressen. Länsstyrelsen framhöll vidare,

att ett slopande av fribiljettsbeskattningen skulle försvåra kontrollen.

Såsom framgår av 9 § förordningen om nöjesskatt upptogs icke nöjesskatteutredningens

förslag i den nu gällande författningen.

Svenska simförbundet hemställde i sin tidigare nämnda skrivelse den

10 oktober 1947, att nöjesskatt för biljett, som avsåge ett flertal tillställningar

eller ett flertal personer, skulle beräknas på grundval av det faktiska

priset, såvida icke detta uppenbarligen haft till syfte att nedbringa nöjesskatten.

Förbundet hävdade, att en prisnedsättning vid abonnemang borde

betraktas som en förköpsrabatt och att en sådan borde dragas ifrån biljettpriset

vid skatteberäkningen, lika väl som enligt 1945 års författning förköpstillägg

lades till.

I motion 11:60 vid 1948 års riksdag behandlades samma spörsmål, dock

hemställdes om författningsändring endast för det fallet, att biljett avsåge

ett flertal tillställningar. Bevillningsutskottet inhämtade under hand yttrande

över motionen från riksräkenskapsverket, i vilket yttrande bl. a. framhölls,

att goda skäl kunde anföras för en författningsändring i sådan riktning, att

skatt alltid komme att utgå på det faktiskt betalda biljettpriset, men att det

däremot knappast syntes vara befogat att begränsa innebörden av en eventuell

ändring på sätt som motionärerna föreslagit. Utskottet tog upp samma

synpunkter (bet. nr 28) och tilläde, att den progressiva skatteskalan för

biografföreställningar syntes göra det nödvändigt, att skatten för dessa föreställningar

även vid abonnemang beräknades per biljett. Motionen föranledde

ingen riksdagens åtgärd.

I motionerna 1:11 och II: 9 vid 1949 års riksdag föreslogs, att abonnemangspriserna

vid teatrar o. d. uttryckligen skulle godkännas som ordinarie

priser. Ett sådant godkännande skulle enligt vad som framhölls i motionerna

vara av väsentlig betydelse bl. a. för de statsunderstödda teatrarna, som

hade till huvudsyfte att ge värdefull dramatik i landsorten och som måste

arbeta med abonnemangssystem för att kunna genomföra sin uppgift. Motionerna

utmynnade i en hemställan om sådan ändring av 9 § första stycket,

att man blott vid nedsättning »tillfälligtvis» skulle frångå det faktiska biljettpriset

som skatteunderlag. Sedan bevillningsutskottet inhämtat, att

Kungl. Maj :t uppdragit åt riksräkenskapsverket att verkställa en översyn

av nöjesskatteförordningen, hemställde utskottet (bet. nr 31), att motionerna

ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet

härmed.

Riksräkenskapsverkets förslag. I sin skrivelse den 31 januari 1959 har

riksräkenskapsverket till en början erinrat om att de nuvarande bestämmelserna

i 9 § första och tredje styckena funnits i huvudsak redan i 1919

års nöjesskatteförordning. Så länge nöjesskatten var helt kommunal syntes

dessa bestämmelser icke ha givit upphov till större meningsskiljaktigheter.

Sedan skatten gjorts delvis statlig och granskningen i samband därmed

skärpts, hade det emellertid — särskilt under de senaste åren — visat

sig, att bestämmelsernas räckvidd i vissa avseenden vore oklar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

9

Enligt vad riksräkenskapsverket vidare framhållit vore det sålunda icke

i alla delar fastslaget, under vilka förutsättningar en abonnemangsbiljett

skulle anses avse ett på förhand bestämt antal tillställningar. Såsom framginge

av paragrafens tredje stycke beräknades skatten olika, allteftersom

antalet tillställningar vore på förhand bestämt eller icke, varvid skatten i

praktiken oftast bleve högre i det förra fallet. När det gällde t. ex. abonnemang

till en orkesterförenings konsertserie, betraktades enligt fast praxis

antalet tillställningar som bestämt. Å andra sidan hade regeringsrätten i

utslag år 1949 ansett motsatsen vara fallet i fråga om säsongkort till folkparker

och seriebiljetter till utomhustävlingar i tennis (R 1949 ref. 7).

Härefter har riksräkenskapsverket anfört följande.

De senaste årens erfarenheter ha tydligt lagt i dagen, att stadgandena i 9 §

första och tredje styckena nöjesskatteförordningen icke äro tillfredsställande.

De tolkningssvårigheter, som de ifrågavarande bestämmelserna medföra,

äro i och för sig att betrakta som en avsevärd olägenhet. De hittills framkomna

ändringsförslagen synas ej heller skapa några effektiva garantier

mot sådana svårigheter. I den mån regeringsrätten får tillfälle att ta ställning

till vissa frågor, kommer visserligen en del av den hittillsvarande ovissheten

i avseende på nöjesskattens rätta beräknande på förevarande område

att skingras. Det är emellertid icke sagt, att anledningarna till sakligt berättigad

kritik därmed försvinna. Om regeringsrätten tolkar bestämmelserna

på samma sätt som riksräkenskapsverket i utslag ansett sig icke kunna undgå

att göra, kommer detta nämligen bl. a. att innebära, att vid vissa teaterföreställningar

huvudparten av biljetterna beskattas efter skattesatser på

30 å 40 procent av de faktiska biljettpriserna. Att åtskilliga teaterföreställningar

skulle beskattas så mycket hårdare än flertalet andra nöjestillställningar,

samtidigt som det allmänna kraftigt stöder samma teaterverksamhet,

kan givetvis icke vara tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i ett remissyttrande 1945 framfört vissa

skäl mot en ändring av det nuvarande systemet, till den del det berör fribiljetters

beskattning: nöjesföretag ha utsatts för oberättigade krav på fribiljetter

eller delat ut fribiljetter för främjandet av egna intressen, och ett

slopande av fribiljettsbeskattningen skulle försvåra kontrollen. Riksräkenskapsverket

kan icke finna dessa skäl för fortsatt fribiljettsbeskattning alldeles

övertygande. Det torde knappast komma i fråga att i lagstiftningen

taga ställning till vilka fribiljettskrav som från en nöjesanordnares synpunkt

kunna vara oberättigade. Det kan vidare sägas, att om en utdelning av fribiljetter

skall främja anordnarens intressen, så bör den normalt ge utsikt

till ökade inkomster i framtiden — och dessa ökade inkomster bli ju i vederbörlig

ordning nöjesbeskattade. Uppbördsmyndighetens befogenhet att

vidtaga eller föreskriva för kontrollen å skattens riktiga utgörande i varje

särskilt fall behövliga åtgärder torde slutligen erbjuda garantier mot missbruk

även vid ett slopande av fribilj ettsbeskattningen.

Riksräkenskapsverket förbiser icke, att det betraktelsesätt, som legat

bakom de nuvarande bestämmelserna, alltjämt torde ha visst fog för sig.

Men det vill förefalla, som om de praktiska olägenheterna av en sådan ordning

numera skulle vara så påtagliga, att den principiella synpunkten bör

träda i bakgrunden.

I enlighet härmed har riksräkenskapsverket förklarat, att ämbetsverket

ville förorda, att 9 $ första och tredje styckena helt upphävdes. Detta inne
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

bure, att nöjesskatten — om man boi-tsåge från de särskilda bestämmelserna

för restaurangdans — alltid komme att beräknas på grundval av de

faktiska priserna, och att de högre skattesatserna vid vissa former av abonnemang

(3 st. 2 p.) komme att försvinna. Dessa högre skattesatser hade

emellertid existensberättigande endast så länge stadgandet om det ordinarie

biljettpriset som skatteunderlag funnes kvar; vad anginge andra tillställningar

än biografföreställningar kunde skattesatsen 20 procent sägas ge

uttryck åt att priset för biljett, som avsåge ett flertal tillställningar eller

personer, schematiskt antagits vara nedsatt med en fjärdedel.

Beträffande frågan om beskattningen av abonnemang vid biografföreställningar

har riksräkenskapsverket anfört, att ett upphävande av 9 § första

och tredje styckena medförde vissa komplikationer härutinnan. För närvarande

hade dessa komplikationer endast teoretiskt intresse, eftersom det

enligt vad riksräkenskapsverket inhämtat över huvud icke förekomme några

former av abonnemang e. dyl. på biograferna, men problemet syntes det

oaktat böra belysas något närmare. För en abonnemangsbiljett å 9 kronor,

som gällde för 5 föreställningar, vilkas ordinarie biljettpris vore 2 kronor,

skulle skatten nu utgöra 3 kronor 75 öre. Ett upphävande av de gällande

bestämmelserna skulle höja skatten till 3 kronor 90 öre. En sådan skattehöjning

vore i och för sig icke åsyftad. Ett sätt att undvika denna komplikation

vore att göra biografskatten proportionell liksom annan nöjesskatt.

En sådan omläggning föreslogs redan av 1944 års nöjesskatteutredning.

Gentemot detta förslag anfördes i remissyttranden, att det med den av utredningen

föreslagna skattesatsen 20 procent skulle vara liktydigt med en

skatteskärpning för biografer med relativt låga biljettpriser. Genom 1948

års höjning av skattesatserna hade läget emellertid i viss mån förändrats.

Om man nu överginge till proportionell skatt, skulle det falla sig naturligt

att fixera skattesatsen till 35 procent, och med denna skattesats skulle

övergången skärpa skatten endast för biljettpriser under 1 krona 50 öre.

Härtill komme, att det från principiella utgångspunkter näppeligen kunde

te sig motiverat att beskatta vissa former av nöjestillställningar proportionellt

och andra progressivt. Som nämnts vore dock de skattehöjande konsekvenserna

av en författningsändring sådan som den av riksräkenskapsverket

förordade f. n. praktiskt betydelselösa. Det kunde med hänsyn därtill

göras gällande, att det icke vore av behovet påkallat att i detta sammanhang

slopa biografbeskattningens progressivitet. Riksräkenskapsverket hade

därför ansett sig sakna tillräcklig anledning att föreslå övergång till proportionell

biografskatt.

I fråga om 10 § har riksräkenskapsverket framhållit, att om det faktiska

biljettpriset komme att utgöra skatteunderlag bleve bestämmelserna i 10 §

om undantag från fribiljettsbeskattningen överflödiga. Som det nu vore utginge

ingen nöjesskatt för fribiljetter, vilka utlämnades till bl. a. personer,

som vore funktionärer eller som på tjänstens vägnar skulle närvara vid en

tillställning. Ej sällan vore det tveksamt, om en person vore hänförlig till

någon av dessa kategorier eller icke. Om fribiljettsbeskattningen slopades,

skulle tydligen tolkningsproblem av detta slag försvinna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 227. 11

Vidare har riksräkenskapsverket framhållit att 11 § första stycket borde

redaktionellt jämkas.

Remissutlåtandena. De av riksräkenskapsverket föreslagna ändringarna i

9—11 §§ ha i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Av innehållet i remissutlåtandena i denna del må följande nämnas.

Statskontoret har anfört följande.

Den ändring riksräkenskapsverket föreslår beträffande 9 § innebär, att

nöjesskatten, med visst undantag, alltid skulle beräknas på grundval av de

faktiska biljettpriserna, samt att de högre skattesatserna vid vissa former

av abonnemang skulle försvinna. Statskontoret finner en sådan princip för

uttagande av nöjesskatt i och för sig riktig men har icke blivit övertygat om

lämpligheten av att helt slopa skatten på fribiljetter. Tillräcklig garanti för

att fribiljettbeskattningen ej behöver bli obillig ges enligt ämbetsverkets

mening i nuvarande 10 §. Beträffande nöjesskatten för abonnemangsbiljetter

torde däremot nämnda princip kunna tillämpas i alla fall, där prisrabatteringen

uppenbarligen icke har till syfte att nedbringa nöjesskatten.

Överståthållaråmbetet har anfört, att ämbetet, som på sin tid tillstyrkte

1944 års nöjesskatteutrednings förslag, ville med instämmande i riksräkenskapsverkets

uttalande framhålla, att utvecklingen finge anses ha givit

ytterligare stöd för en reform i den riktning, som nu ånyo föreslagits.

Genom en sådan reform skulle jämväl överensstämmelse vinnas med motsvarande

lagstiftning i våra grannländer Danmark, Finland och Norge. Mot

de av riksräkenskapsverket i denna del föreslagna författningsändringarna

hade ämbetet ej annat att erinra än att — då 9 § första och tredje styckena

i nöj esskatteförordningen avsåges skola upphöra att gälla — berörda paragraf

lämpligen borde inledas med ett stadgande av innehåll, att såsom

biljettpris skulle anses det erlagda priset för den tillställning, varom fråga

vore.

Exekutionsdirektören i Stockholm har framhållit, att 9 § vore ägnad att

verka hämmande på en anordnares villighet att i behjärtansvärda fall bevilja

nedsättningar för vissa grupper av besökande eller att utlämna biljett

utan betalning. Om skatten beräknades på det belopp, som verkligen erlades

för inträde till en tillställning, komme de högre skattesatserna vid vissa former

av abonnemang tydligen att bortfalla. Att så skedde finge väl anses enbart

tillfredsställande. Gällande bestämmelser hade ju till följd att vid nedsättning

av biljettpriset på grund av abonnemang en del av skatten i själva

verket drabbade anordnaren i stället för besökaren. Starka skäl syntes således

tala mot det betraktelsesättet att bevistandet av en nöjestillställning

belädes med skatt, som beräknades efter det ordinarie biljettpriset, oberoende

av om besökaren i det enskilda fallet erlade detta pris. Erfarenheterna

av de gällande bestämmelserna i ämnet hade också visat att dessa lade hinder

i vägen för en förnuftig tillämpning av nöjesskatteförordningen. Uppbördsmyndigheten

hade många gånger ställts inför fall, då det varit i hög

grad önskvärt att någon lättnad kunnat beredas vederbörande, men detta

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

hade icke varit möjligt på grund av de osmidiga bestämmelserna. De föreslagna

ändringarna syntes ej heller kunna giva upphov till några tekniska

eller praktiska olägenheter.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit, att då nöjesskatt enligt

förslaget komme att räknas på det faktiska biljettpriset, bortfölle de olägenheter

och tolkningssvårigheter, som för närvarande förefunnes beträffande

de tillställningar, varom här vore fråga. Beträffande fribiljetterna hade kontrollen

över utlämnade sådana ofta varit svår eller rent av omöjlig att verkställa.

Borttagandet av nöjesskatt på dessa vore en välbehövlig praktisk åtgärd.

Skattebortfallet syntes vara av mindre betydelse.

Vidare har länsstyrelsen i Malmöhus län förklarat, att länsstyrelsen visserligen

fortfarande hyste någon tvekan angående frågan om skattefrihet

för fribiljetter men att då förslaget innebure en betydande förenkling av

gällande bestämmelser länsstyrelsen dock icke ville avstyrka detsamma.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört följande.

Tolkningen av 9 § har ständigt vållat svårigheter. Detta har i särskilt hög

grad gällt 3 st., som reglerar nöjesskatten vid s. k. abonnemangsföreställningar.

Riksräkenskapsverkets tolkning innebär, att skatten vid abonnemang

med nedsatta priser skall utgå efter det ordinarie priset. På grund av de ofta

kraftigt nedsatta biljettpriserna kan skatten komma att uppgå ända till 40

procent av de faktiska biljettkostnaderna. Vad detta innebär för exempelvis

ett teaterföretag ligger i öppen dag. Från teaterhåll har också uppgivits, att

sådana abonnemang av ekonomiska skäl i fortsättningen icke kunna komma

att anordnas, därest nöjesskatten alltjämt skulle utgå efter så höga procentsatser.

Både stat och kommun komma att förlora nöjesskatt, och företaget,

som kanske även understödes av det allmänna, mister icke oväsentliga inkomster.

Nöjesskatteförordningens utformning i denna del bör därför enligt

länsstyrelsens mening ändras och riksräkenskapsverkets förslag att låta

skatten utgå efter det faktiska priset tillstyrkes därför av länsstyrelsen.

Vad angår abonnemang å biograf föreställningar, om nu sådana förekomma,

kan länsstyrelsen icke helt ansluta sig till förslaget. Skatten på biografföreställningar

är till skillnad från teaterföreställningar progressiv. Om förslaget

genomföres, skulle följden bliva, att nöjesskatt för abonnemangsföreställning

bleve högre än på ordinarie priser och högre än vad för närvarande

vore fallet. Enligt länsstyrelsens mening bör därför 9 § givas sådant innehåll,

att skatten icke ytterligare skärpes.

Vad betänkandet innehåller rörande biljettnedsättning och därmed sammanhängande

spörsmål ger icke anledning till någon erinran från länsstyrelsens

sida.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har tillstyrkt de föreslagna ändringarna

i 9 § men däremot avstyrkt förslaget att slopa nöjesskatten på fribiljetter.

I sistnämnda hänseendet har länsstyrelsen anfört.

Enligt vad som inhämtats åtnjuta medlemmarna i vissa idrottsföreningar

förmånen av fribiljett till idrottstävlingar, vid vilka föreningarnas idrottsmän

tävla. Även om, såsom riksräkenskapsverket framhåller, uppbördsmyndigheten

har möjlighet att vidtaga eller föreskriva för kontrollen å skattens

riktiga utgörande i varje särskilt fall behövliga åtgärder synas särskilt

på mindre platser, där kontrollen icke kan göras så noggrann, stora möjligheter

föreligga för anordnaren-föreningen att låta medlemmarna undgå erlägga

nöjesskatt genom att låta medlemskort generellt gälla som fribiljett

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 227.

13

vid avgiftsbelagda tillställningar, varvid sovring mellan funktionärer och

övriga besökande knappast låter sig göra. Därest nöjesskatten å fribiljetter

slopas, kan enligt länsstyrelsens mening befaras, att nöjesskatt icke kommer

att erläggas av en icke ringa del besökare av vissa tillställningar. Därest

fribiljetterna i fortsättningen skola beskattas enligt nöjesskatteförordningen,

vill länsstyrelsen emellertid föreslå, att 10 § b) ändras på så sätt, att skattefrihet

må åtnjutas för till pressen utlämnade fribiljetter till det antal, som

med hänsyn till omständigheterna må vara erforderligt. Enligt vad som nu

inhämtats från uppbördsmyndigheten i Västerås efterföljas icke bestämmelserna

i 10 § b) genom att flera än två fribiljetter vid större idrottstävlingar

utlämnas till varje tidning, eftersom i många fall upprättande av reportage

från tävlingarna kräver medverkan av flera än två journalister, fotografer

m. fl.

Teaterförbundet har anfört —under erinran om sin i andra sammanhang

tillkännagivna principiella inställning att dramatiska teaterföreställningar

över huvud taget icke borde räknas till skattebelagda nöjestillställningar -—

att teaterförbundet lämnade riksräkenskapsverkets förslag utan erinran.

Stadsteatern Norrköping—Linköping har understrukit att stadsteatrarna

utanför Stockholm måste, för att kunna fylla sin viktiga uppgift att nå

även den mindre köpkraftiga publiken, ovillkorligen arbeta med prisnedsättningar

av skilda slag, icke minst gruppabonnemang.

Folkets parkers centralorganisation har uttalat, att den föreslagna ändringen

av 9 § syntes innebära en sådan lösning att anledning till olikartade

tolkningar icke skulle behöva ifrågakomma.

Folketshusföreningarnas riksorganisation har förklarat sig kunna i stort

sett giva sin anslutning till de föreslagna ändringarna i 9 §.

Sveriges biograf ägareförbund har anfört, att förbundet visserligen icke helt

kunde dela riksräkenskapsverkets motiveringar men att förbundet icke

funne anledning till erinran mot den föreslagna lagtexten. I samband med

de föreslagna ändringarna i förordningen om nöjesskatt ville förbundet

emellertid föreslå, att nöjesskatt å förköpsavgifter avseende biograf biljetter

helt slopades. Någon effektiv kontroll över denna försäljning kunde icke

utövas och den skedde uteslutande som en kundservice, vilken icke lämnade

biografföretagen någon vinst.

Departementschefen. Såsom framgår av 9 § första stycket nöjesskatteförordningen

beräknas nöjesskatten på det ordinarie biljettpriset även i sådana

fall då nedsättning av priset skett för vissa grupper av deltagare eller då

biljett utlämnats utan betalning. Därest biljett avser ett flertal tillställningar

eller ett flertal personer skall nöjesskatten — enligt 9 § tredje stycket —

beräknas såsom för motsvarande antal biljetter för en tillställning eller en

person; och har ej vid biljettens utlämnande bestämts, huru många tillställningar

eller personer biljetten avser, beräknas skatten å biljetten till 20

procent av biljettpriset eller, då fråga är om biografföreställning, till 40

procent av nämnda pris. Dessa bestämmelser, som i huvudsak gällt sedan

nöjesskatten infördes år 1919, ha i främsta rummet motiverats med att kontrollen

över nöjesskatteintäkterna därigenom underlättades.

I olika sammanhang har kritik riktats mot berörda bestämmelser. Så
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kiinc/l. Maj:ts proposition nr 227.

lunda har bl. a. från stadsteatrarnas sida framhållits, att bestämmelserna om

nöjesskatt för abonnemangsbiljetter icke vore tillfredsställande; de verkade

i hög grad hindrande för stadsteatrarnas verksamhet genom att skatt uttoges

å abonnemangsbiljetter med alltför höga procentsatser i förhållande

till de faktiskt erlagda biljettprisen. Vidare har åberopats att bestämmelserna

i fråga föranledde vissa tolkningssvårigheter.

I riksräkenskapsverkets förslag har förordats en sådan omläggning av

beskattningsreglerna, att nöjesskatten i nu berörda fall skulle beräknas på

det faktiskt erlagda biljettpriset. I enlighet härmed har riksräkenskapsverket

föreslagit, att 9 § första och tredje styckena nöjesskatteförordningen

skulle upphävas, att jämväl 10 § — som reglerar de fall då nöjesskatt icke

skall utgå för fribiljett — skulle upphävas och att 11 § skulle redaktionellt

jämkas.

Från remissinstansernas sida har förslaget om beräkning av nöjesskatten

efter det faktiskt erlagda biljettpriset tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Jämväl riksräkenskapsverkets övriga förslag i nu förevarande del ha godtagits

av remissinstanserna, dock har en länsstyrelse invänt, att vad riksräkenskapsverket

föreslagit innebure en omotiverad skärpning av nöjesskatten

för biografföreställningar, och en annan länsstyrelse har — liksom

statskontoret — ansett, att beskattningen av fribiljetter borde bibehållas.

Riksräkenskapsverkets förslag att nöjesskatten undantagslöst skall beräknas

med utgångspunkt från det faktiskt erlagda biljettpriset får anses innebära

en förenkling vid tillämpningen av nöjesskatteförordningen. Ett genomförande

av förslaget skulle därjämte betyda att teaterföretagen — särskilt

de av det allmänna understödda stadsteatrarna — erhölle en viss, i

och för sig befogad lättnad i fråga om nöjesskatten. Å andra sidan kan förslaget

medföra en viss försämring av kontrollmöjligheterna. Med hänsyn

till vad i remissyttrandena anförts synes det emellertid befogat att antaga,

att erforderlig kontroll dock skall kunna utövas. På grund av det anförda

och då den av förslaget föranledda minskningen i nöjesskatteintäkterna

för staten och de därav berörda kommunerna torde bliva förhållandevis

obetydlig, förordar jag, att riksräkenskapsverkets förslag i nu berörda del

genomföres.

I konsekvens härmed bör även beskattningen av fribiljetter upphävas.

Vad härefter angår nöjesskatten för abonnemangsbiljetter till biografföreställningar

må framhållas, att detta spörsmål åtminstone för närvarande saknar

praktisk betydelse. På grund härav och då Sveriges biografägareförbund

icke anfört någon erinran mot riksräkenskapsverkets förslag anser jag icke

erforderligt att särskilda föreskrifter meddelas beträffande nöjesskatten å

dylika abonnemangsbiljetter.

Någon ändring i fråga om beskattningen av förköpsavgifter kan jag icke

i detta sammanhang förorda.

I enlighet med det nu anförda böra — på sätt riksräkenskapsverket föreslagit

— 9 § första och tredje styckena samt 10 § upphävas och 11 § redaktionellt

jämkas. Därjämte bör, i anledning av vad överståthållarämbetet

anfört, viss omformulering ske av 9 § (nuvarande 9 § andra stycket).

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

15

Skattebefrielse för vissa organisationer (15 §).

Gällande bestämmelser. I 15 § första stycket förordningen om nöjesskatt

stadgas, att där ideell organisation, som har till uppgift att stödja teatereller

musikverksamhet, att befordra nykterhet, folkbildning eller folkuppfostran

eller att främja religiösa eller politiska syften, anordnar nöjestillställning,

vars behållning skall användas att direkt främja nämnda ändamål,

åtnjutes för varje tillställning befrielse från den del av nöjesskatten,

som belöper å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 500 kronor. Vad nu sagts

skall dock icke gälla med avseende å tillställning, i vilken till huvudsaklig

del ingår dans eller biografföreställning med undantag för sådan filmförevisning,

som genom sitt ämnesval är ägnad att direkt främja organisationens

syfte.

Enligt 15 § andra stycket skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande

tillämpning jämväl beträffande sådan ideell organisation, som

avser att stödja icke professionell idrott eller gymnastik eller att främja

hästsport.

Slutligen stadgas i 15 § tredje stycket, att där nöjestillställning anordnas

av organisation, som har till uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal

och som under de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt

sina medlemmar, åtnjutes befrielse från nöjesskatt för varje tillställning

med belopp som i första stycket angives, dock endast under förutsättning

att tillställning av samma slag hålles högst två dagar i följd inom samma

lokal eller område och att tillställningen icke är av beskaffenhet som avses

i första stycket andra punkten.

Tidigare ändringsförslag. I den förut omnämnda framställningen av Folkets

parkers centralorganisation den 6 november 1947 hemställdes, att skattebefrielse

enligt 15 § måtte medgivas för de folkliga organisationernas konsert-

och teaterverksamhet.

I anslutning till nämnda framställning föreslogs i den inom finansdepartementet

upprättade promemorian den 8 december 1947 att folkets husförening,

folkparksförening eller annan liknande organisation skulle uttryckligen

förklaras vara berättigad till lindring i nöjesbeskattningen enligt

15 § tredje stycket.

I yttranden över promemorian tillstyrktes förslaget av tre hörda länsstyrelser.

Däremot avstyrktes förslaget av riksräkenskapsverket, som framhöll,

alt det från rättvisesynpunkt vore otillfredsställande att placera de

nämnda organisationerna i en gynnad ställning framför t. ex. stadsteaterföreningarna,

i all synnerhet som icke så få åtminstone folkparksföreningar

varken tillhandahöllo samlingslokaler eller i nämnvärd grad bedrevo teateroch

konsertverksamhet. Eventuellt ökat stöd åt teater- och konsertverksamhet

borde enligt riksräkenskapsverkets mening få formen av höjda lotterimedelsbidrag.

överståthållarämbetet avstyrkte likaledes förslaget och framhöll

bl. a. de tillämpningssvårigheter som skulle uppkomma. I fråga om sär
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

skilt folkparkernas tillställningar skulle det liksom på taxornas tid bliva

svårt att avgöra, vilken del av en tillställning som skulle betraktas som den

huvudsakliga.

Promemorieförslaget lades icke till grund för någon proposition.

Vidare må nämnas, att länsstyrelsen i Västmanlands län i sin skrivelse

den 13 december 1948 hemställt om viss överarbetning av 15 §. Att en organisation

vore registrerad som ekonomisk förening borde enligt länsstyrelsen

icke i och för sig hindra befrielse enligt första stycket. En folkets

husförening, som i sin verksamhet tillhandahölle allmänna samlingslokaler,

borde vidare kunna få befrielse enligt tredje stycket, även om ålderdomliga

stadgar talade om samlingslokaler åt ortens arbetare och närstående

organisationer e. d. och även om uppgiften att tillhandahålla samlingslokaler

icke kunde anses som den avsevärt övervägande för föreningen.

I motionerna I: 102 och II: 122 vid 1949 års riksdag föreslogs samma ändring

av paragrafen som i 1947 års departementspromemoria. Under hänvisning

till den beslutade översynen hemställde bevillningsutskottet (bet. nr

31), att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Denna

hemställan godkändes av riksdagen.

Riksräkenskapsverkets förslag. I sin skrivelse den 31 januari 1950 har riksräkenskapsverket

anfört att 15 § redan tidigt blev föremål för kritik. I

första hand hade denna kritik tagit sikte på det förhållandet att paragrafen,

så som den tillämpades, icke gåve befrielse åt vissa slag av organisationer,

som — med större eller mindre fog — ansåges ha varit åsyftade vid

paragrafens tillkomst. Sålunda hade folketshusföreningarna hävdat, att de

vore organisationer med uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal

(15 § 3 st.). 1945 års utskottsbetänkande gåve såtillvida stöd åt denna

ståndpunkt, som i detsamma omnämndes folketshuslokaler såsom exempel

på allmänna samlingslokaler. I de mål, vilka blivit föremål för regeringsrättens

prövning, hade utgången det oaktat genomgående blivit negativ för

föreningar av detta slag. Skälen till att befrielse vägrats vore olika; än

talades det i stadgarna om en förenings uppgift att tillhandahålla samlingslokal

åt sina medlemmar eller en på annat sätt begränsad krets, än ansåges

uppgiften att tillhandahålla samlingslokal icke som den väsentliga,

o. s. v. Folkparksföreningarna hade likaledes gjort anspråk på rätt till befrielse

och betonat sin karaktär av ideella organisationer med uppgift att

stödja teater- och musikverksamhet. Så gott som alla folkparksföreningar

vore emellertid registrerade som ekonomiska föreningar, och genom regeringsrättsutslag

finge det anses klarlagt, att en organisation, som fyllde

förutsättningarna för registrering som ekonomisk förening, icke vore ideell

i paragrafens mening (R 1947 ref. 9; jfr utslag >0/u 1949). De i vissa städer

förekommande stadsteaterföreningarna hade ej heller ansetts kunna åtnjuta

befrielserätt; även de vore registrerade såsom ekonomiska föreningar.

Enligt vad riksräkenskapsverket anfört vore det — såsom praxis gestaltat

sig — f. n. praktiskt taget endast idrottsföreningarna, som kunde taga

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition nr 227.

17

möjligheterna till skattebefrielse enligt 15 § i anspråk. Otvivelaktigt syftade

emellertid 1945 års lagstiftning längre, och riksräkenskapsverket funne fördenskull

en överarbetning av paragrafen väl motiverad. Det borde här särskilt

framhållas, att det vid den tidpunkt, då 1947 års departementspromemoria

framlades, fortfarande var oklart, i vilken mån särskilt folketshusföreningarna

skulle kunna få befrielse. Utvecklingen sedan dess tydde på,

att också dessa föreningars möjligheter till skattebefrielse vore mycket begränsade.

Riksräkenskapsverket har vidare framhållit att den nuvarande dubbla

gränsdragningen i 15 § — å ena sidan mellan befrielseberättigade och övriga

organisationer och å andra sidan mellan befrielsekvalificerade och andra

tillställningar — orsakade betydande tillämpningssvårigheter. Det skulle

under sådana förhållanden kunna sättas i fråga, om icke vid överarbetningen

av paragrafen i första hand uppmärksamhet borde ägnas åt möjligheterna

att slopa befrielserättens dubbla anknytning till bestämda slag av såväl

anordnare som tillställningar. I och för sig hade en ändring i sådan riktning

ansetts ha avsevärda förtjänster. Då emellertid riksräkenskapsverkets begränsade

uppdrag icke syntes medgiva en så betydande principiell omläggning,

hade riksräkenskapsverket ansett sig böra söka finna en lösning i närmare

anslutning till paragrafens nuvarande innehåll.

Vad angår gränsdragningen mellan befrielseberättigade och övriga organisationer

har riksräkenskapsverket anfört följande.

Vad beträffar anordnaren har det bl. a. gällt att komma till rätta med

de komplikationer, som orsakas av att alla organisationer med ideellt syfte

icke äro ideella organisationer i paragrafens nuvarande mening. Riksräkenskapsverket

finner för sin del den naturliga lösningen vara, att paragrafen

formuleras om så, att befrielserätten anknytes till organisationer med ideellt

syfte i stället för till ideella organisationer. Detta skulle innebära, att samtliga

de organisationer, som befinna sig i blickpunkten — folkparksföreningar,

folketshusföreningar, bygdegårdsföreningar, stadsteaterföreningar o. s. v.

— skulle komma att betraktas som ideella. Det bör här nämnas, att i det år

1949 avlämnade betänkandet med förslag till lag om registrerade föreningar

in. in. (SOU 1949: 17) en ny gränsdragning föreslås mellan ekonomiska

och ideella föreningar. Enligt förslagets 3 § är »förening, som fullföljer religiöst,

välgörande, politiskt, socialt, idrottsligt, kulturellt eller eljest ideellt

syfte» icke en ekonomisk förening. En förening skulle alltså icke som nu bli

en ekonomisk förening enbart därför att den driver bokföringspliktig verksamhet.

Om detta förslag blir lag, skulle man tydligen i nöjesskattehänseende

automatiskt uppnå ungefär detsamma som genom den nyss förordade

författningsändringen. Den föreslagna nya gränsdragningen har f. ö. betydelse

också i inkomstskattehänseende, då ju icke-ekonomiska föreningar inkomstbeskattas

lindrigare än andra. Men eftersom det är ovisst om och när

en dylik lösning kan komma till stånd, bör i varje fall en reform på nöjesskattens

område genomföras. Det kan därvid synas motiverat att redaktionellt

anknyta till det nyssnämnda förslaget. Det bör tilläggas, att förordningen

om arvsskatt och gåvoskatt innehåller ett par liknande exemplifierande

formuleringar (28 och 38 §§).

F. n. ha endast organisationer med i paragrafen närmare angivna uppgifter

rätt till befrielse. Det är ej sällan tveksamt, om eu organisations uppgift

2 Iiihang till riksdagens protokoll I9.r>0. 1 soml. AV 227,

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

är av det i paragrafen angivna slaget eller icke. Många organisationer —

t. ex. folkparksföreningar — ha vidare olika uppgifter, av vilka endast vissa

kvalificera för befrielse. Osäkerheten i författningstillämpningen på denna

punkt undanröjes enligt riksräkenskapsverkets mening enklast genom att

alla organisationer med väsentligen ideellt syfte medgivas rätt till befrielse.

På det sättet undviker man att anknyta befrielsen till vissa bestämda organisationer

av denna typ. Såvitt riksräkenskapsverket med ledning av räkenskapsmaterialet

kan finna, skulle å andra sidan denna utväg icke leda till

mycket större skattebortfall än utvägen att uttryckligt vidga befrielserätten

till folketshus-, folkparks- och liknande föreningar.

Det bör här tillfogas, att riksräkenskapsverket förutsätter, att paragrafen

i dess föreslagna form ingalunda skall ge befrielsemöjligheter åt vad som

i sak är en enskild persons affärsrörelse, även om en organisation med föregivet

ideellt syfte formellt framträder som anordnare. Om sålunda t. ex. en

privat företagare i revybranschen bildar en förening eller ett aktiebolag

med stadgeenlig uppgift att främja teaterlivet men företagaren själv tar ut

det mesta av det, som skulle kunna bli vinst, i form av extraordinärt hög

lön e. d., bör sammanslutningens i verkligheten icke-ideella karaktär bli

avgörande vid prövningen av befrielsefrågan. Det kan erinras om att betraktelsesättet

lär vara detsamma i fråga om skentransaktioner o. d. på inkomstbeskattningens

område.

Beträffande härefter gränsdragningen mellan befrielsekvalificerade och

andra tillställningar har riksräkenskapsverket framhållit, att det hittills i

regel vållat mindre svårighet att fastställa, om en viss tillställning kvalificerade

för befrielse än att bedöma anordnaren i motsvarande avseende. Om

kretsen av befrielseberättigade organisationer vidgades så som här diskuterats,

bleve dock läget i någon mån annorlunda. Därest nuvarande bestämmelser

i fråga om tillställningarnas klassificering bibehölles oförändrade,

måste nämligen bl. a. folkparkernas »sammansatta» tillställningar (dans +

artistuppträdanden, marknads- och tivolinöjen e. d.) bliva föremål för

prövning från befrielsesynpunkt.

Riksräkenskapsverket har vidare anfört.

Riksräkenskapsverket har övervägt viss ändring av de nu gällande bestämmelserna.

F. n. åtnjuta de i 15 § åsyftade organisationerna befrielse för

alla tillställningar utom sådana, i vilka till huvudsaklig del ingår dans eller,

med visst undantag, biografföreställning. Räkenskapsmaterialet i riksräkenskapsverket

ger vid handen, att det i de fall, där 15 § f. n. är ostridigt

tillämplig, med mycket få undantag är fråga om dels idrottstillställningar

och dels tillställningar, som avses i 3 § a) (teaterföreställning, musikunderhållning

m. m.). Också för folketshus- och folkparksföreningarnas del är

huvudparten av de tillställningar, för vilka föreningarna ha ansett sig äga

rätt till befrielse, att hänföra till 3 § a). I Folkets parkers centralorganisations

tidigare nämnda framställning den 6 november 1947 har f. ö. kravet på

skattebefrielse begränsats till teater- och konsertverksamheten. I och för sig

synas sålunda berättigade intressen rätt väl kunna tillgodoses även med en

utformning av 15 §, som ger befrielse enbart för tillställningar enligt 3 § a),

icke professionella idrotts- och gymnastiktillställningar samt hästsporttillställningar.

Det väsentliga skälet för en sådan inskränkning i fråga om befrielseobjekten

skulle vara, att den skulle medföra, att de »sammansatta»

tillställningarna icke skulle behöva prövas från huvudsaklighetssynpunkt i

det stora flertalet fall, nämligen då ingen del av tillställningen är av sådant

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

19

slag, som kvalificerar för befrielse. Överståthållarämbetet avstyrkte ändringsförslagen

i 1947 års departementspromemoria bl. a. därför att de skulle

ge upphov till svårigheter vid huvudsaklighetsprövningen av folkparksföreningarnas

tillställningar. Genom den här diskuterade modifikationen skulle

dessa svårigheter i stort sett kunna undgås.

Riksräkenskapsverket har emellertid, oaktat vad som anförts, icke velat

föreslå någon nämnvärd inskränkning i kretsen av de tillställningar, som

kvalificera för skattebefrielse. Enligt det nyss diskuterade alternativet skulle

befrielse icke åtnjutas för bl. a. revyföreställningar. Men det har sagts —

och riksräkenskapsverket vill icke inlägga någon gensaga mot det — att

revyn, särskilt på mindre orter, kan vara ett första steg på vägen mot ett

mer differentierat nöjesliv. Amatörrevyer och liknande tillställningar lära

också stundom vara av betydelse för vissa organisationers ekonomi. Risken

för tillämpningssvårigheter, om man behåller den nuvarande gränsdragningen,

bör heller icke överdrivas. I 1945 års nöjesskatteproposition framhölls

det (prop. nr 344 s. 56), att vid huvudsaklighetsprövningen av en »sammansatt»

tillställning avgörande betydelse bör tillmätas frågan, vilken del av

tillställningen som för den besökande allmänheten ter sig som den väsentliga

och att följaktligen hänsyn ej uteslutande skall tagas till vilken tid

som går åt för de olika delarna. I ett interpellationssvar vid 1948 års riksdag

(AK 39 s. 12) kompletterades detta uttalande med påpekandet, att man i

brist på andra bestämningsgrunder ofta lär få förutsätta, att den del av en

nöjestillställning, som tar den längsta tiden i anspråk, också för den besökande

allmänheten ter sig som den väsentliga. I icke ringa utsträckning lär

vidare vägledning kunna hämtas från den praxis, som utbildats vid prövning

av liknande frågor enligt tidigare gällande nöjesskatteförordning. För

att ytterligare förebygga tveksamhet vid bedömningen vill slutligen riksräkenskapsverket

föreslå den detaljändringen i förhållande till vad som nu

gäller, att befrielse icke skall åtnjutas för marknads- och tivolinöjen. Särskilt

efter en sådan justering av gränsen bör det i allmänhet vara klart, att

paragrafen icke är tillämplig i fråga om tillställningar med, förutom dans,

marknads- och tivolinöjen och t. ex. sång- eller akrobatikuppträdanden.

Enligt vad riksräkenskapsverket framhållit funnes — vid en omredigering

av 15 § enligt de här diskuterade riktlinjerna — anledning att slopa

skillnaderna i befrielseförutsättningar mellan å ena sidan första och andra

styckena och å andra sidan tredje stycket. Det vore nämligen genomgående

fråga om organisationer med ideellt syfte. Det borde visserligen påpekas, att

enligt normalstadgarna folketshusföreningarna hade till ändamål »att främja

medlemmarnas ekonomiska intressen». Denna formulering kunde emellertid

icke anses vara adekvat; den vore vald enbart med tanke på att säkerställa

föreningarnas möjlighet till registrering enligt nu gällande lag om

ekonomiska föreningar. I det nyssnämnda betänkandet med förslag till lag

om registrerade föreningar in. in. framhölles, att folketshusföreningarnas

syfte vore ideellt. Föreningarnas gällande stadgar — vilka merendels tillkommit

före normalstadgarna och vilka i stort antal varit tillgängliga för

riksräkenskapsverket i samband med nöjesskattegranskningen — syntes f. ö.

så gott som undantagslöst icke innehålla någonting om främjande av ekonomiska

intressen eller i varje fall icke på samma sätt som normalstadgarna

skjuta detta främjande i förgrunden. Riksräkenskapsverket förcslogc

slutligen, att del uttryckligt stadgades, att det vore tillräckligt för befrielse
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl Maj.ts proposition nr 227.

rätt, att en organisation »väsentligen» fullföljde ideellt syfte. Detta innebure,

att ett främjande endast i ringa omfattning av medlemmarnas ekonomiska

intressen icke utestängde en organisation från befrielsemöjligheterna. —

Enligt nuvarande tredje stycket förutsattes för befrielse, att tillställning av

samma slag hölles högst två dagar i följd inom samma lokal eller område.

Motivet till denna inskränkning i rätten till skattebefrielse syntes ha varit,

att man ej velat medge befrielse för revyer o. d., som visades en längre tid

i följd. Någon nämnvärd praktisk betydelse syntes emellertid inskränkningen

icke ha. Den hade därtill redan från början ansetts överflödig i första och

andra styckena. Om man nu förde in den där, skulle man på en omväg ta

ifrån bl. a. stadsteaterföreningarna deras befrielsemöjligheter. Något dylikt

kunde uppenbarligen icke komma i fråga. Riksräkenskapsverket ville under

sådana förhållanden förorda, att den ifrågavarande inskränkningen helt

slopades. — Det i första och andra styckena uppställda kravet — vartill

motsvarighet saknades i tredje stycket — att tillställnings behållning skulle

användas att direkt främja det ändamål, till vilket befrielserätten vore knuten,

bleve likaledes mindre motiverat, om rätten till befrielse icke längre

byggde på vissa bestämda ändamål hos anordnarorganisationerna. Detta

krav syntes f. ö. redan nu i praktiken vara rätt illusoriskt, då en organisation

väl normalt använde åtminstone huvudparten av sina inkomster för att

främja sitt ändamål och det kunde vara svårt att påvisa, att en eventuell utgift

för ett annat ändamål finansierades just med inkomster av en viss nöjestillställning.

Tredje styckets befrielseförutsättning slutligen, att anordnarorganisationen

under de senast förflutna fem åren icke skulle ha lämnat

utdelning åt sina medlemmar, kunde lämpligen vidgas att gälla paragrafen i

dess helhet. Om paragrafen justerades enligt de här senast framförda förslagen,

kunde tydligen dess nuvarande tre stycken slås samman till ett.

Slutligen har riksräkenskapsverket beträffande befrielsebeloppet erinrat

om att befrielse åtnjötes från den del av skatten, som belöpte på ett sammanlagt

avgiftsbelopp av 500 kronor. I 1947 års departementspromemoria

föreslogs, att befrielse i stället skulle åtnjutas från den del av skatten, som

icke översteg 75 kronor. På det sättet skulle man slippa ifrån de svårigheter

vid skatteuträkningen, som hade sin rot främst dels i de särskilda skattesatserna

i 11 § andra stycket och dels i avrundningsregeln i 12 § — vilka

svårigheter visserligen redan nu undvekes genom att befrielsebeloppet toges

upp till 75 kronor, även om detta icke vore matematiskt korrekt. Riksräkenskapsverket

tillstyrkte på sin tid departementspromemorians förslag i

denna del och hade ej anledning att ändra ståndpunkt.

Remissutlåtandena. Riksräkenskapsverkets förslag till ändringar i 15 § har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissutlåtanden.

Statskontoret har uttalat, att den exemplifierande uppräkning som gjordes

i inledningen till 15 § kunde utelämnas utan att syftet och tydligheten därigenom

skulle bliva lidande.

Överståthållarämbetet har framhållit att riksräkenskapsverkets förslag

syntes ägnat att medföra minskade svårigheter i den praktiska tillämp
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

21

ningen; på grund härav och då ändringen icke syntes förorsaka skattebortfall

av nämnvärd storleksordning tillstyrkes förslaget.

Exekutionsdirektören i Stockholm har framhållit, att skattenedsättningen

borde få åtnjutas även om tillställningen huvudsakligen utgjordes av

dans.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har förklarat, att länsstyrelsen icke

kunde ansluta sig till den föreslagna avfattningen av 15 § såvitt gällde paragrafens

andra punkt. Riksräkenskapsverket anförde, att det i allmänhet

borde vara klart, att paragrafen icke bleve tillämplig i fråga om tillställningar

med, förutom dans, marknads- och tivolinöjen och t. ex. sång- och

akrobatuppträdanden. Detta skulle innebära att folkparkernas sammansatta

tillställningar av teater, dans samt marknads- och tivolinöjen i allmänhet

icke skulle berättiga till den i paragrafen stadgade befrielsen från nöjesskatt.

Denna lösning gåve icke folkparksföreningarna den skattebefrielse,

som dessa gjort anspråk på och som syntes böra komma dem till del i fråga

om konsert- och teaterverksamheten. Liksom på taxornas tid komme prövningen

av frågan vilken del av sådan tillställning som vore den huvudsakliga,

att giva anledning till ständiga svårigheter och tvistigheter vid tillämpningen.

Ej heller kunde prövningen av frågan hos de olika uppbördsmyndigheterna

giva ett likvärdigt och rättvist resultat.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förklarat, att länsstyrelsen

i princip ville tillstyrka ändringarna i 15 § men att, då anledning funnes att

vänta en ny lag om ekonomiska föreningar inom en nära framtid, förslaget

i denna del icke borde genomföras nu. Frågan komme ju att lösas i föreslagen

riktning utan ändring av paragrafens lydelse. Folketshusföreningar

och därmed jämförliga föreningar skulle visserligen härigenom icke komina

i åtnjutande av befrielse enligt 15 § första stycket, men genom omredigering

av 15 § tredje stycket skulle sådana föreningar kunna medgivas befrielse.

Såsom förutsättning för befrielse syntes fortfarande böra gälla, att organisationen

icke lämnade eller de senaste fem åren icke i någon form lämnat

utdelning. Det kunde ifrågasättas, om icke därutöver krav borde ställas på

att organisationen till övervägande del skulle ha till uppgift att tillhandahålla

allmänna samlingslokaler. Möjligen skulle en sådan bestämmelse vålla

tolkningssvårigheter men därigenom skulle å andra sidan förhindras, att

förening, som till övervägande delen fullföljde andra syften än tillhandahållande

av samlingslokaler, medgåves befrielse från nöjesskatt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört följande.

I fråga om den föreslagna ändringen av 15 § ser länsstyrelsen med tillfredsställelse,

att de ofullkomligheter som vidlådit paragrafen nu föreslås

bliva borttagna. Länsstyrelsen vill dock framhålla, att innebörden i begreppen

kulturellt eller ideellt syfte kan vålla osäkerhet vid tolkningen. I nutida

samhället finnas en mängd organisationer, som icke äro till för främjande

av medlemmarnas ekonomiska intressen utan snarare för deras trevnad och

förströelse. Till denna grupp organisationer höra fritidsföreningar såsom

»hobbyföreningar» exempelvis modcllbyggarförcningar och akvarieföreningar,

husmodersföreningar och föreningar, som gå ut på att verkställa förbättringar

å eu viss ort, exempelvis badortsföreningar. Med den utformning

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

paragrafen nu föreslås få är det ovisst huruvida dessa föreningar kunna erhålla

sådant avdrag som däri avses. Bland föreningar, som hittills icke erhållit

befrielse enligt 15 § vill länsstyrelsen nämna reso-organisationen och

föreningar för motorsport. Utan att taga ställning i varje särskilt fall till

de i det föregående nämnda organisationerna vill länsstyrelsen dock framhålla,

att deras verksamhet i många fall är av sådan beskaffenhet att den

bör gynnas av det allmänna genom partiell befrielse från nöjesskatt. Beträffande

riksräkenskapsverkets förslag att för tillställning, i vilken till

huvudsaklig del ingår dans eller marknads- och tivolinöjen icke skall åtnjutas

befrielse från nöjesskatt, vill länsstyrelsen framhålla, att länsstyrelsen

finner det lämpligast, att, därest dans eller marknads- och tivolinöjen

till någon del ingår i tillställningen, befrielse enligt 15 § ej bör åtnjutas. I

förslaget har uttalats att paragrafen i dess föreslagna utformning icke bör

vara tillämplig i fråga om tillställningar med sång- och akrobatikuppträdanden.

Länsstyrelsen ställer sig tveksam inför förslaget att jämställa alla

slags uppträdanden av sångare med akrobatikuppträdanden och vill ifrågasätta

huruvida ej en uppmjukning av den föreslagna bestämmelsen bör

ske till förmån för tillställningar, vars huvudsakligaste del utgöres av mera

konstnärligt betonade sångprestationer, detta särskilt som riksräkenskapsverket

synes vilja jämställa revyföreställning med teaterföreställning.

Stadsteatern Norrköping-Linköping har framhållit att det låge i öppen dag

att 15 § i dess nuvarande avfattning icke vore tillfredsställande. Ofta hade

det varit tillfälligheter, som varit utslagsgivande vid bedömande av skattebefrielse;

en ny stadsteater kunde startas av en ideell förening likaväl som

av en registrerad ekonomisk förening. Vidare borde observeras den möjlighet,

som genom aktiebolagslagen öppnades, att i bolagsordning intaga

bestämmelse att med verksamheten ej åsyftades att bereda vinst åt aktieägarna.

Den av riksrälcenskapsverket föreslagna lydelsen av 15 § syntes

vara ur alla synpunkter fullt tillfredsställande.

Folkets parkers centralorganisation har anfört, att av riksräkenskapsverkets

motivering till 15 § framginge att folkets hus, folkparker och liknande

föreningar skulle vara berättigade till i paragrafen angivet avdrag. Det förutsattes

att olika organisationsformer för folkets hus och folkparksföreningar

icke framdeles kunde föranleda någon tolkningstvist då det gällde

nu angivna skattebefrielse. Centralorganisationen påtalade detta därför att

ett flertal av de till organisationen anslutna företagen vore organiserade såsom

aktiebolag. Detta förhållande, att en del av medlemmarna tillämpade

aktiebolagsformen i stället för formen av ekonomisk förening, borde naturligt

nog icke giva dem någon särställning med annan rätt till skattebefrielse

enligt 15 §. Aktiebolagsformen vore en praktisk ekonomisk åtgärd som vidtagits

från ägarnas sida och som på intet sätt stode i motsatsförhållande till

föreningsarbetets former och syfte då det gällde dess kulturella och ideella

arbete och strävanden. I ett utslag av regeringsrätten den 9 februari 1950

hade fastslagits att centralorganisationen icke vore att betrakta såsom en

ideell organisation. Då de företag som vore anslutna till organisationen vore

att betrakta såsom organisationer med ideellt syfte, förutsattes att även huvudorganisationen

för dess vidkommande inordnades i denna gruppering.

Önskvärt vore därför att i motiveringen till 15 § påtalades de olika organisationsformer

som kunde vara tillämpliga i detta avseende.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

23

Folketshusföreningarnas riksorganisation har omnämnt, att riksorganisationen,

liksom varje enskild folketshusförening, vore en ideell sammanslntning

och att riksorganisationen för närvarande hade omkring 900 samlingslokalägande

föreningar såsom medlemmar. Riksorganisationen har vidare

framhållit, att de svårigheter, som uppstått på grund av att de högsta

skattemyndigheterna vägrat godkänna sådan tillämpning av 15 § att under

stadgade villkor skattebefrielse skulle erhållas jämväl av organisation vilken

hade till uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal, hade varit

mycket betydande. Huvudmotivet för att samlingslokalägande förening icke

ansåges kunna få åtnjuta i 15 § åsyftad skattelättnad hade angivits vara,

att dylik förening varit inregistrerad enligt lagen om ekonomiska föreningar.

Såsom framhölles av riksräkenskapsverket vore en ny gränsdragning

mellan ekonomiska och ideella föreningar ifrågasatt. För den händelse den

tanken skulle uppkomma, att — då den av särskilda sakkunniga förordade

gränsdragningen mellan ekonomisk och ideell förening för närvarande låge

under Kungl. Maj :ts prövning — åtgärder nu icke borde vidtagas för att

eliminera skillnaden mellan ekonomisk och ideell förening, ville riksorganisationen

framhålla angelägenheten av att 15 § ändrades omedelbart i syfte

att bereda samlingslokalägande organisation den skattelättnad, som i varje

fall riksdagen utan tvivel åsyftade vid tillkomsten av samma paragraf.

Riksorganisationen har vidare framfört samma synpunkter som Folkets

parkers centralorganisation beträffande frågan om rätt till lindring i nöjesbeskattningen

enligt 15 § för samlingslokalägande organisation som bedreve

sin verksamhet i aktiebolagets form.

Departementschefen. De i 15 § upptagna bestämmelserna åsyfta att bereda

organisationer med i huvudsak ideell inriktning en viss lindring i nöjesbeskattningen

såvitt angår tillställningar av mera kvalificerat slag. Vid tilllämpningen

av dessa bestämmelser ha emellertid betydande tolkningssvårigheter

uppkommit, särskilt beträffande frågan huruvida vissa slag av organisationer

— t. ex. folkparks- och folketshusföreningar — äga tillgodonjuta

den i nämnda paragraf medgivna skattelindringen. Tvistigheterna rörande

tolkningen av 15 § ha dessutom orsakat särskild irritation därigenom att

uppbördsmyndigheterna, under hänvisning till att 15 § icke vore tillämplig,

i åtskilliga fall framställt krav på inbetalning av resterande nöjesskatt långt

efter det att nöjestillställningarna hållits.

Enligt det av riksräkenskapsverket framlagda förslaget skall skattebefrielse

enligt 15 § tillkomma organisation, som väsentligen fullföljer ideellt

syfte och som under de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt

sina medlemmar. Denna befrielse skall enligt förslaget avse ett skattebelopp

om 75 kronor för varje tillställning. Emellertid skall skattebefrielse

enligt förslaget icke äga rum med avseende å tillställning, i vilken till huvudsaklig

del ingår dans eller marknads- och tivolinöjen eller biografföreställning

med undantag för sådan filmförevisning som genom sitl ämnesval är

ägnad att direkt främja organisationens syfte.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj.ts proposition nr 227-

De i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha praktiskt

taget enhälligt tillstyrkt riksräkenskapsverkets förslag. De från vissa remissinstansers

sida framförda erinringarna ha huvudsakligen riktat sig mot

olika detaljer i förslaget.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har föreslagit att man skulle

låta anstå med omarbetningen av 15 § i avvaktan på att den föreslagna nya

lagstiftningen om ekonomiska föreningar genomförts. Ett dylikt uppskov

synes emellertid icke böra ifrågakomma med hänsyn till att det på olika

håll anses angeläget att snarast möjligt komma till en lösning av frågan.

Riksräkenskapsverkets förslag får anses vara betydligt enklare och mera

överskådligt än de nuvarande bestämmelserna i 15 §. Det kan därför antagas

att, om förslaget genomföres, svårigheterna vid tillämpningen av 15 §

komma att minskas för såväl anordnare av nöjestillställningar som för

myndigheterna. Ett genomförande av förslaget kan uppenbarligen icke föranleda

något större inkomstbortfall för vare sig stat eller kommun.

På grund härav och med hänsyn till remissinstansernas positiva inställning

till riksräkenskapsverkets förslag anser jag mig i princip kunna tillstyrka

detsamma.

Emellertid torde i ett hänseende — nämligen såvitt angår avgränsningen

av de organisationer som skola äga åtnjuta befrielse enligt 15 § — böra

närmare undersökas, huruvida den av riksräkenskapsverket föreslagna formuleringen

är den mest ändamålsenliga eller om någon lämpligare avgränsning

kan ske. Det är uppenbart, att vissa svårigheter föreligga då det

gäller att i en författningstext exakt avgränsa sådana organisationer som

väsentligen fullfölja ideella syften. Riksräkenskapsverket har ansett sig

kunna lösa svårigheterna genom att anknyta till den definition som givits

åt begreppet ideell förening i ett år 1949 avlämnat sakkunnigbetänkande

med förslag till ny lagstiftning rörande registrerade föreningar in. in. En

dylik lösning har dock den nackdelen att begreppet ideell förening i en eventuell

ny lagstiftning på sagda område kan komma att definieras på annat

sätt än som föreslagits i betänkandet.

En annan utväg är att verkställa gränsdragningen i 15 § med beaktande

av det i 38 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt upptagna stadgandet

att vissa stiftelser med ideella syften äro fritagna från gåvoskatt. Enligt vad

i nämnda författningsrum föreskrives äro från gåvoskatt befriade bl. a. stiftelse

med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska,

konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller

eljest allmännyttiga ändamål. Att använda samma definition i 15 § nöjesskatteförordningen

är icke omotiverat rent sakligt sett; i båda fallen är

nämligen syftet med lagstiftningen att efterskänka skatt — gåvoskatt respektive

nöjesskatt — för organisation som anses böra särskilt stödjas av

det allmänna. Vidare må framhållas att därest definitionerna göras helt

överensstämmande kan den praxis, som utbildats vid tolkningen av föreskrifterna

om befrielse från gåvoskatt, utnyttjas jämväl vid tillämpningen

av nöjesskatteförordningen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

25

För egen del har jag kommit till den uppfattningen att det senare alternativet

bör givas ett visst företräde framför det av riksräkenskapsverket

förordade. Jag tillstyrker därför, att i 15 § upptages den huvudregeln att

nedsättning av nöjesskatten må åtnjutas av organisation som har till huvudsakligt

syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,

idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga

ändamål.

Såsom förut omnämnts ha yrkandena om ändring av de nuvarande bestämmelserna

i 15 § framförts med särskild styrka av folketshus- och

folkparksorganisationerna; och därvid har framhållits, att under förarbetena

till 15 § direkt uttalats, att dessa organisationer borde komma i åtnjutande

av befrielse från nöjesskatt enligt 15 § tredje stycket. Det kan emellertid

icke anses uteslutet, att sådana fall kunna förekomma — även med

den av mig förordade lydelsen av 15 § — där en folketshusförening, vilken

är ägare till bygdens enda samlingslokal, skulle komma att förvägras befrielse

från nöjesskatt enligt 15 § av den anledningen, att föreningen enligt

sina stadgar väl hade att tillhandahålla samlingslokal men denna icke

bedömdes vara en »allmän» samlingslokal. För att förebygga en dylik utveckling

— vilken icke skulle stå i överensstämmelse med den uppfattning,

som kom till synes under förarbetena till 1945 års nöjesskatteförordning —

anser jag mig böra förorda att i 15 § — i andra stycket — upptages en

kompletterande regel av innehåll att folketshusförening eller liknande organisation

med uppgift att tillhandahålla samlingslokal skall anses såsom

organisation varom i 15 § första stycket förmäles, ändå att dess huvudsakliga

syfte icke är att främja ändamål som i nämnda stycke sägs.

Med hänsyn till vad under remissbehandlingen av riksräkenskapsverkets

förslag förekommit vill jag såsom min mening uttala att skattebefrielse enligt

15 § bör få tillgodonjutas även om en sådan organisation, varom här är

fråga, drives i form av ett aktiebolag. Däremot är det uppenbart, att om organisationen

i själva verket är att anse såsom en enskild persons affärsrörelse,

skattebefrielse icke kan äga rum.

Riksräkenskapsverkets förslag att fastställa maximibeloppet för skattebefrielsen

till 75 kronor för varje tillställning innebär i huvudsak ett lagfästande

av hittills rådande praxis. Denna ändring torde böra genomföras.

I likhet med riksräkenskapsverket anser jag att skattebefrielsen icke skall

gälla beträffande tillställning, i vilken till huvudsaklig del ingår dans eller

biografföreställning med undantag för sådan filmförevisning som genom

sitt ämnesval är ägnad att direkt främja organisationens syfte. I detta hänseende

föreslås alltså ingen ändring i förhållande till vad som nu gäller.

Vad angår förslaget att med dans och biografföreställning likställa marknads-

och tivolinöjen bör framhållas, att marknads- och tivolinöjen i t. ex.

folkparker sällan torde förekomma annat än i samband med dans. Den

föreslagna utvidgningen av undantagsbestämmelsen synes därför icke vara

av större praktisk räckvidd. Med anledning av att riksräkenskapsverkets ut
8

Biliang till riksdagens protokoll 1950. I samt. Nr 227.

opaginerad Kontrollera mot PDF

L° Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

talande rörande sång- och akrobatikuppträdanden föranlett erinringar från

en länsstyrelses sida må framhållas, att 15 § självfallet blir tillämplig i fråga

om tillställningar, däri marknads- och tivolinöjen visserligen ingå men icke

utgöra den huvudsakliga delen av tillställningen.

Övriga ändringsförslag (21 och 25 §§).

Enligt 21 § förordningen om nöjesskatt skall nöjesskatt erläggas av den

som anordnar nöjestillställningen.

Riksräkenskapsverket har föreslagit att till 21 § skulle fogas ett nytt

stycke av innehåll att där någon abonnerat en tillställning helt eller delvis

samt för tillträde till densamma uttagit avgifter av deltagarna, skall tillställningens

anordnare erlägga skatt å den till honom erlagda betalningen

samt abonnenten — därest skatten, beräknad å de till honom erlagda avgifterna,

skulle överstiga den skatt som anordnaren har att erlägga — skatt

med skillnaden mellan nämnda belopp.

Beträffande förevarande spörsmål må erinras om att 19H års nöjesskatteutredning,

som föreslog att en nöjestillställnings bruttoinkomst skulle utgöra

skatteunderlag, ansåg erforderligt att en särskild bestämmelse meddelades

rörande skattskyldigheten för s. k. abonnerade tillställningar. I detta hänseende

anförde utredningen.

Om t. ex. en firma eller en förening abonnerar en teaterföreställning för

sin personal eller sina medlemmar mot ett visst pris i ett för allt, är det

klart att teaterföretaget såsom anordnare har att erlägga nöjesskatt å den

erlagda betalningen. Men om firman eller föreningen för deltagandet säljer

biljetter till personalen, resp. medlemmarna, och sammanlagda biljettintäkterna

överstiga den till teaterföretaget erlagda betalningen, bör det överskjutande

beloppet också beskattas. Fallet torde icke ha större praktisk

betydelse men för att undvika beskattningens kringgående ha utredningsmännen

ansett önskvärt att giva en säkerhetsregel för detta fall, som utsäger,

att abonnenten skall svara för sistnämnda del av skatten.

Riksräkenskapsverket har anfört, att eftersom ämbetsverket nu föresloge

att nöjesskatten anknötes till det faktiska priset, det syntes motiverat att på

nytt väcka förslag om en regel motsvarande den av 1944 års nöjesskatteutredning

föreslagna.

Vidare har riksräkenskapsverket framhållit, att befrielse enligt 15 § icke

borde komma i fråga för den som abonnerade en tillställning, t. ex. en teaterföreställning,

och som enligt det föreslagna andra stycket i 21 § i vissa

fall skulle ha att erlägga nöjesskatt. Om vid en tillställning både anordnaren

och en eller flera abonnenter vore organisationer med ideellt syfte,

skulle i annat fall dubbel befrielse kunna komma att åtnjutas för tillställningen

som sådan, något som icke vore avsett.

Vad härefter angår 25 § har riksräkenskapsverket erinrat om, att enligt

nämnda paragraf finge kommun överlåta sin beslutanderätt i frågor som

avsåges i 17 §, d. v. s. frågor om befrielse från den kommunala delen av

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

27

nöjesskatten, åt den i 22 § andra stycket angivna myndigheten — d. v. s.

uppbördsmyndigheten — eller åt annan kommunal nämnd eller styrelse.

Enligt vad riksräkenskapsverket vidare anfört hade i 1947 års departementspromemoria

föreslagits, att 25 § skulle förtydligas i så måtto, att

hänvisningen till 17 § skulle ersättas med en hänvisning till 16—18 §§.

Förslaget lämnades utan erinran av remissmyndigheterna, och riksräkenskapsverket,

som anslöte sig till detsamma, ville i detta sammanhang föra

fram det på nytt.

I remissutlåtandena har förslaget rörande 21 och 25 §§ lämnats utan erinran,

dock har Riksteaterns centralstyrelse ansett, att 21 § borde bibehållas

oförändrad; Folkets parkers centralorganisation har däremot hemställt att

sagda paragraf måtte förtydligas.

Departementschefen. Den föreslagna nya bestämmelsen i 21 § andra stycket

torde — efter en redaktionell jämkning — böra upptagas i nöjesskatteförordningen;

i samband därmed torde ett tillägg böra göras till 23 §. Jämväl

förslaget om ändrad lydelse av 25 § bör genomföras.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom finansdepartementet upprättats

förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december

1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Karl-Ingmar Edstrand.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

Bilaga.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 21

december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Härigenom förordnas, dels att 9 § första och tredje styckena och 10 §

förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt skola upphöra att gälla

och dels att 11, 15, 21 och 25 §§ samma förordning skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

11 §•

Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning mot avgift, utan att biljett

eller annat dylikt bevis utlämnas, men kan på annat sätt, såsom genom

vändkors med räkneverk eller dylikt, tillförlitlig utredning vinnas om" antalet

inträdesavgifter i olika prislägen, må nöjesskatten därå beräknas såsom

om biljett utlämnats.

Kan----- beräkningsgrund.

15 §.

Där organisation, som väsentligen fullföljer religiöst, välgörande, politiskt,

socialt, idrottsligt, kulturellt eller eljest ideellt syfte och som under

de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt sina medlemmar, anordnar

nöjestillställning, åtnjutes befrielse från nöjesskatt till den del skatten

för varje tillställning icke överstiger 75 kronor. Vad nu sagts skall dock

icke gälla med avseende å tillställning, i vilken till huvudsaklig del ingår

dans eller marknads- och tivolinöjen eller biografföreställning med undantag

för sådan filmförevisning, som genom sitt ämnesval är ägnad att direkt

främja organisationens syfte.

21 §.

Nöjesskatten---nöjestillställningen.

Har någon abonnerat en tillställning helt eller delvis samt för tillträde

till densamma uttagit avgifter av deltagarna, skall tillställningens anordnad

erlägga skatt å den till honom erlagda betalningen samt abonnenten,

därest skatten beräknad å de till honom erlagda avgifterna skulle överstiga

den skatt, som anordnaren bär att erlägga, skatt med skillnaden mellan

nämnda belopp.

25 §.

Kommuns beslutanderätt i frågor som avses i 16—18 §§ må kommunen

överlåta åt den i 22 § andra stycket angivna myndigheten eller åt annan

kommunal nämnd eller styrelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950, dock att äldre bestämmelser

alltjämt skola gälla i fråga om nöjestillställning, som dessförinnan

ägt rum eller tagit sin början.

507392. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:250 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 a1 i texten
  2. BevU 1950:52 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 s. 1 i texten