Sök i Ratio Lex

Med förslag till vissa ändringar i 1947 års allmänna tjänsteoch familjepensionsreglementen, m. m

63 sidor, varav 60 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 60 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:236, Med förslag till vissa ändringar i 1947 års allmänna tjänsteoch familjepensionsreglementen, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 236.

1

Nr 236.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa

ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen,

m. m.; given Stockholms slott

den 31 mars 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels godkänna härvid fogade förslag till kungörelser

1) om ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni

1947 (nr 416) och

2) om ändring i 1947 års allmänna familjepensionsreglemente den 30

juni 1947 (nr 417),

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

statsrådet hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

John Lingman.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 236.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I anslutning till det i annat sammanhang för innevarande års riksdag

framlagda förslaget om genomförande av de löneregleringar för övningslärare

och kyrkomusiker, om vilka principbeslut fattades vid 1948 och

1949 års riksdagar, upptagas i förevarande proposition till behandling frågorna

om övningslärarnas och kyrkomusikernas pensionering. Därvid framläggas

förslag till kungörelser om ändring i 1947 års allmänna tjänste- och

familjepensionsreglementen, varjämte föreslås bemyndiganden för Kungl.

Maj :t att meddela erforderliga övergångsbestämmelser i anledning av pensionsregleringen

för övningslärare vid statliga skolor samt att meddela pensionsbestämmelser

för övningslärare vid vissa icke-statliga skolor och kyrkomusiker.

De framlagda förslagen till kungörelser om ändring i 1947 års allmänna

tjänste- och familj epensionsreglementen innefatta jämväl, att för överståthållaren

skola gälla en tjänstålder för hel pension av 20 år och däremot

svarande avkortningsregler för pensionsberäkningen på samma sätt som

f. n. gäller för landshövding.

I propositionen föreslås vidare, att en provisorisk reglering genomföres

av tjänstepensionerna till vissa beställningshavare å krigsmaktens reservstater.

Att frågan härom aktualiserats sammanhänger med att pensionsnivån

icke undergått någon höjning motsvarande den, som för aktivstatspersonalen

genomförts i anslutning till den för denna personal verkställda

allmänna löneregleringen, och med att därigenom uppkommit en omkastning

i pensionsrelationen beställningshavare i olika lönegrader emellan.

Härjämte behandlas i propositionen frågan om grunderna för vissa icke

författningsmässigt reglerade, dyrtidskompenserande tillägg å livräntor

in. in. i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom.

I samband med att den förut av landsting och kommuner handhavda offentliga

arbetsförmedlingen ställdes under statlig ledning uppkommo vissa

frågor av ekonomisk och teknisk natur rörande pensioneringen av den på

området verksamma personalen. Frågorna äro tämligen invecklade och

svårlösta, vilket bl. a. sammanhänger med att verksamhetens definitiva förstatligande

den 1 januari 1948 föregicks av en längre tidsperiod, under vilken

landstingen och kommunerna visserligen voro arbetsförmedlingarnas

huvudmän men verksamheten ställts under ledning av statliga myndigheter

genom förordnande meddelat med stöd av lagen om tjänsteplikt. Frågan

om statens övertagande av de pensionsförpliktelser, som åligga arbetsförmedlingsanstalternas

förutvarande huvudmän, och om villkoren därför

in. m. upptages till behandling i propositionen, vari föreslås bemyndigande

för Kungl. Maj :t att med vissa smärre jämkningar godkänna en med Svenska

landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet preliminärt träffad

överenskommelse i ämnet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

3

Förslag

till

kungörelse om ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente

den 30 juni 1947 (nr 416).

Härigenom förordnas, att 1 § 1 mom., 32 § 2 mom. och 35 § 3 mom. 1947

års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.1

1 §•

1 mom. Detta reglemente skall, med de undantag som angivas i 2 §, äga

tillämpning å följande statstjänstemän, å vilka statens allmänna avlöningsreglemente

eller avlöningsreglementet för övningslärare äger tillämpning,

nämligen:

a) innehavare av--— Cob; ävensom

b) chefen för---beteckningen Cr.

32 §.

Åttonde huvudtiteln.

2 mom. De allmänna läroverken, statens skolköksseminarium och hushållsskola,

folkskoleseminarium, småskoleseminarium, läroanstalterna för

blinda, vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte, dövstumskolorna

samt de högre tekniska läroverken.

1. För innehavare--— levnadsåldern uppnås.

Då synnerliga skäl därtill äro, må den myndighet, som äger att från tjänsten

entlediga, medgiva ordinarie övningslärare anstånd med avsked och

extra ordinarie övningslärare att bibehållas i sin befattning efter pensionsålderns

inträde, så länge läraren är fullt tjänstduglig, dock icke längre tid

än sammanlagt tre år.

2. Beträffande innehavare---beräknade beloppen.

3. övergår rektor----— frånträdda rektorstjänsten.

4. Vid tjänstårsberäkning jämlikt 15 § 1 mom. skall tid, varunder tjänsteman

innehaft extra ordinarie befattning såsom övningslärare och varunder

den enligt statens löneplansförordning för vederbörande löneklass gällande

månadslönen med hänsyn till undervisningsskyldighetens omfattning

minskats enligt föreskrifterna i avlöningsreglementet för övningslärare, minskas

med samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning

minskats.

Vid bedömande huruvida förutsättningar föreligga för medgivande av rätt

till förtidspension enligt 11 § 2 mom. första stycket skall, oavsett vad i

1 Senaste lydelse, se 1948:589.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

nästföregående stycke stadgats, hänsyn tagas till tjänståren beräknade på

sätt i 15 § 1 inom. första stycket sägs.

5. Vad i 17 och 18 §§ sägs om bestämmande av grundbelopp av invalidpension

eller sjukpension för icke-ordinarie tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid

skall beträffande extra ordinarie övningslärare äga tillämpning

för det fall, att den enligt statens löneplansförordning för vederbörande löneklass

gällande månadslönen vid avgången med hänsyn till undervisningsskyldighetens

omfattning minskats enligt föreskrifterna i avlöningsreglementet

för övningslärare. Härvid förekommande reduktion av tjänstepensionsunderlaget

skall ske med samma bråktal som det, varmed månadslönen

av berörda anledning minskats.

6. Vad i 13 § 2 mom. och 25 § 2 mom. andra stycket är stadgat om beräkning

av grundbeloppet av tjänstepension respektive i fråga om bestämmande

av tjänstelivränta skall äga tillämpning jämväl beträffande ordinarie

övningslärare, som förflyttats från icke-statlig övningslärarbefattning

med pensionsrätt enligt SPA-reglementet till övningslärarbefattning med

pensionsrätt enligt detta reglemente.

35 §.

Elfte huvudtiteln.

3 mom. Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

1. För överståthållaren och för landshövding tillämpas----— under
stiger

20.

2. Grundbeloppet av förtidspension enligt 11 § 2 mom. första stycket

skall för överståthållaren och för landshövding motsvara — — — nämnda

tidpunkt.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1950.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

5

Förslag

till

kungörelse om ändring i 1947 års allmänna familjepensionsreglemente

den 30 Juni 1947 (nr 417).

Härigenom förordnas, att 21 § 1 mom. och 24 § 3 mom. 1947 års allmänna

familjepensionsreglemente den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.1

21 §.

Åttonde huvudtiteln.

1 mom. De allmänna läroverken, statens skolköksseminarium och hushållsskola,

folkskoleseminarierna, småskoleseminarierna, läroanstalterna för

blinda, vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte, dövstumskolorna

samt de högre tekniska läroverken.

1. Vid bestämmande---beräknade familjepensionstalen.

2. Beträffande avliden--— frånträda rektorstjänsten.

3. Vad i 8 § 2 mom. och 15 § 2 mom. femte stycket är stadgat om familjepensionstalet

respektive bestämmande av familjepensionstalet vid familjelivränta

skall äga tillämpning jämväl beträffande ordinarie övningslärare, som

förflyttats från icke-statlig övningslärarbefattning med pensionsrätt enligt

SPA-reglementet till övningslärarbefattning med pensionsrätt enligt detta

reglemente.

24 §.

Elfte huvudtiteln.

3 mom. Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

För överståthållaren och för landshövding skall---understiger 20.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1950.

1 Senaste lydelse, se 1948: 590.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Utdrag au protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 31 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,

Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Lingman vissa pensionsfrågor in. m. och anför därvid följande.

1 :o.

Pensioneringen av övningslärare.

Vid 1948 års riksdag fattades på grundval av ett av 1941 års lärarlönesakkunniga

den 23 januari 1947 avgivet betänkande (SOU 1947:15) principbeslut

angående lönereglering för övningslärare m. m. (prop. nr 136; r.

skr. nr 390). Härefter uppdrogs enligt Kungl. Maj :ts beslut den 10 oktober

1947 åt särskilda sakkunniga, 1947 års lärarpensionssakkunniga, att verkställa

utredning rörande ändrade tjänste- och familj epensionsbestämmelser

för de av principbeslutet berörda lärarna. 1947 års lärarpensionssakkunniga

— direktören T. B. Kjellén, ordförande, t. f. statskommissarien

K. E. Jerdenius och byråchefen J. O. Ulne — ha numera fullgjort berörda

uppdrag och avgivit ett den 11 mars 1950 dagtecknat betänkande angående

bl. a. pensioneringen av övningslärare (stencilerat). De sakkunniga ha under

utredningsarbetets gång haft överläggningar med representanter för

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska facklärarförbundet,

Musiklärarnas riksförbund och Svenska gymnastiklärarsällskapet. Över betänkandet

ha i den del, varom här är fråga, efter remiss avgivits yttranden

av statskontoret, statens pensionsanstalt, skolöverstyrelsen, överstyrelsen

för yrkesutbildning och TCO.

Kungl. Maj :t bär förut denna dag på min hemställan beslutat till riksdagen

avlåta proposition med förslag till avlöningsbestämmelser för övningslärare

m. m. Därvid har föreslagits, att löneregleringen för övningslärarna

skall genomföras den 1 juli 1950. Jag anhåller nu att få anmäla frågan om

de ändrade pensionsbestämmelser, som böra meddelas i anslutning till löneregleringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Nuvarande pensionsbestämmelser.

Pensioneringen av de statligt anställda övningslärarna — befattningshavarna

vid läroanstalterna för blinda och dövstumma med undervisningsskyldighet

i övningsämnen ej inbegripna — regleras för närvarande genom kungörelsen

1938:3 angående utsträckt tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet

den 30 juni 1934 (nr 442) och genom kungörelsen 1938:516

angående ikraftträdande av allmänna familjepensionsreglementet för lärare

vid statens undervisningsväsende m. fl.

De sålunda gällande pensionsbestämmelserna äga anknytning till den

enligt 1937 års lönereglering för övningslärare alltfort tillämpade s. k. treprocentregeln,

enligt vilken lönen ökas eller minskas med tre procent för

varje veckotimme, som undervisningsskyldigheten är större eller mindre

än 30. Beträffande innebörden av bestämmelserna må nämnas följande.

Pensionen beräknas i förhållande till pensionsunderlag och antal tjänstår

inom ramen för de i grundförfattningarna — civila tjänstepensionsreglementet

och 1936 års allmänna familjepensionsreglemente — meddelade bestämmelserna.

Därvid tillämpas det pensionsunderlag, som i reglementet angives

för den lönegrad läraren tillhör. Tjänstetid med 30 veckotimmars undervisning,

vilken berättigar till full lön i vederbörande löneklass, tillgodoräknas

i full utsträckning. Tid, under vilken tillägg eller avdrag skett å

årslönen i förhållande till tjänstgöringens omfattning (treprocentregeln),

ökas eller minskas med det antal procent varmed årslönen ökats respektive

minskats; dock må ökning av tiden utgöra högst 12 %. För beräkning

av familjepension skall beträffande lärare, som vid sin död kvarstod i tjänst

eller åtnjöt pension, de förvärvade tjänståren ökas med det antal tjänstår

som med tillämpning av treprocentregeln beräknas ha kunnat intjänas till

pensionsåldern, därest den årliga tjänstgöringens omfattning förblivit lika

med medeltjänstgöringen under de fem sistförflutna åren.

Vid bestämmande av pension åt lärare med mindre än 30 veckotimmar

gäller bl. a.,

att invalidpension skall reduceras i den omfattning som vid avgången

gällt i fråga om lönen samt

att sjukpension icke må överstiga den ålderspension, som skulle ha tillkommit

läraren, därest han med oförändrat pensionsunderlag och med

tjänstgöring i oförändrad omfattning kvarstått i sin befattning till pensionsålderns

inträde.

Om mer än en pension för befattning som lärare i övningsämne utgår

till samme lärare, må sammanlagda beloppet av pensionerna icke överstiga

det högsta av pensionsunderlagen för tjänsterna.

Lärare, som vid ikraftträdandet av 1937 års lönereglering innehade ordinarie

befattning såsom lärare i övningsämne, skall icke komma i åtnjutande

av sämre tjänstepensionsförmåner än han skulle ha erhållit enligt de före

ikraftträdandet tillämpade pensionsbestämmelserna.

Pensionsåldern inträder vid utgången av det kalenderhalvår, under vilket

uppnåtts en levnadsålder av (53 år för lärare i musik eller gymnastik

med lek och idrott samt 65 år för annan lärare. För erhållande av hel pension

vid avgång efter pensionsålderns uppnående erfordras 30 tjänstår.

Utgående tjänstepensioner ha genom regleringar under åren närmast före

1947 uppräknats till pensionsnivån enligt 1941 års allmänna tjänstepen
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mcij:ts proposition nr 236.

sionsreglemente beträffande lönegrader till och med A 12, medan beträffande

högre lönegrader en partiell sådan uppräkning kommit till stånd.

Därvid har pension, som beräknats på årslön svarande mot lägre timtal för

vecka än 30, ansetts vara beräknad efter timtalet 30 men utgå med avkortat

belopp. Från och med den 1 juli 1947 uppräknas enligt kungörelsen

1947:657 samtliga utgående tjänstepensioner — med bibehållen avkortningsgrad

— till pensionsnivån enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.

Motsvarande uppräkningar ha ägt rum beträffande utgående

familj epensioner.

De kommunalanställda övningslärarna pensioneras genom statens pensionsanstalt.

Före år 1950 voro de underkastade 1919 års reglemente för

anstalten (nr 878). Fr. o. in. den 1 januari 1950 har detta reglemente enligt

beslut av 1949 års riksdag (skr. nr 396) ersatts med det s. k. SPA-reglementet

(nr 726) med därtill hörande övergångsbestämmelser (nr 727).

I avvaktan på en definitiv löne- och pensionsreglering för övningslärarna

skall emellertid SPA-reglementet tillsvidare äga allenast provisorisk tilllämpning

på dylik befattningshavare i enlighet med de närmare bestämmelser,

som meddelats i kungörelsen 1949: 728 angående tillämpning av

SPA-reglementet å övningslärare vid högre kommunala skolor m. fl. Denna

provisoriska reglering omfattar ordinarie och extra ordinarie lärare med

en undervisningsskyldighet ej understigande, för lärare vid fortsättningsskola

720 timmar för år och för annan lärare 20 veckotimmar. För befattning

med mindre omfattande tjänstgöring, som vid 1949 års utgång var

underkastad 1919 års reglemente för pensionsanstalten, kan pensionsrätt

enligt SPA-reglementet med därtill hörande övergångsbestämmelser erhållas

att gälla tillsvidare efter därom gjord framställning från huvudmannen.

Föreskrift härom har meddelats i kungl. brev den 29 december 1949 angående

vissa bestämmelser i anledning av ikraftträdandet den 1 januari 1950

av SPA-reglementet.

Beträffande pensionsbestämmelsernas innehåll må här framhållas följande.

Pensionsåldern lör lärare, å vilka SPA-reglementet tillämpas, är densamma

som för statsanställd lärare i motsvarande övningsämne. För lärare

vid folk- eller fortsättningsskola var pensionsåldern enligt 1919 års

reglemente 60 år. För dessa lärare har således fr. o. m. den 1 januari 1950

skett en höjning av pensionsåldern, nämligen till 63 år för lärare i musik

och i gymnastik med lek och idrott samt till 65 år för lärare i annat övningsämne.

Dylik lärare, som vid SPA-reglementets ikraftträdande hade uppnått

minst 57 respektive minst 55 års ålder, kan dock enligt en övergångsbestämmelse

erhålla ålderspension vid lägre ålder än 63 respektive 65 år;

innebörden av denna övergångsbestämmelse är i huvudsak, att lärare, som

under år 1950 uppnår 59 eller högre antal levnadsår, kan få ålderspension

vid avgång efter reglementets ikraftträdande, dock tidigast vid uppnådda

60 år, och att för annan lärare samma rätt inträder vid en levnadsålder,

som överstiger 60 år med det antal hela eller påbörjade år, varmed den

under år 1950 uppnådda levnadsåldern understiger 60 år minskat med ett.

Enligt 1919 års reglemente för statens pensionsanstalt utgående pensioner

ha förbättrats enligt kungörelsen 1947:658. Härmed har avsetts att i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

9

princip förhöja pensionen med ett belopp lika med de sammanlagda förhöjningarna

å motsvarande pension för statlig befattningshavare enligt de

närmast före den 1 juli 1947 gällande bestämmelserna för omreglering av

dylik pension. Enligt SPA-reglementet utgående pension motsvarar nivån

för pension, som utgår enligt 1947 års allmänna tjänste- och familj epensionsreglementen.

De sakkunnigas förslag.

Formen för en pensionsreglering. För närvarande regleras, såsom av den

lämnade redogörelsen för nuvarande pensionsbestämmelser framgår, övningslärarnas

pensioner genom skilda huvudförfattningar, allt efter det läraren

innehar statlig eller icke-statlig anställning. I avlöningshänseende har emellertid

föreslagits, att i fortsättningen skall gälla ett gemensamt reglemente,

och fråga har därför uppkommit, om den nuvarande uppdelningen på

skilda pensionsförfattningar skall bibehållas eller om man bör tillskapa ett

gemensamt pensionsreglemente eller om möjligen någon tredje lösning bör

sökas. Härvidlag föreslå de sakkunniga, att statligt anställd övningslärare

skall erhålla pensionsrätt enligt allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena

och att annan övningslärare skall inordnas under SPA-reglementet.

I anslutning härtill anföra de sakkunniga följande.

En gemensam pensionsförfattning för övningslärarna vore givetvis ägnad

att underlätta lärarnas eget studium av pensionsbestämmelserna. Dessutom

kunde det anses naturligt att låta det föreslagna avlöningsreglementet för

övningslärare få sin motsvarighet på pensionsområdet i likhet med vad som

skett för folkskollärarna och lärarna vid de högre kommunala skolorna. De

sakkunniga anse dock, att pensionsbestämmelserna för skilda befattningshavargrupper

lättare än avlöningsbestämmelserna låta sig sammanföras i

gemensamma författningar utan att överskådligheten minskas. Den övervägande

delen av texten i pensionsförfattningarna kan nämligen göras likalydande

för de olika kategorierna av befattningshavare, och behovet av specialbestämmelser

framträder i mindre grad i pensionshänseende än på löneområdet.

Att särskilda pensionsreglementen utfärdats för folkskolan och de högre

kommunala skolorna beror på ett speciellt förhållande. De befattningshavare,

som omfattas av ifrågavarande reglementen, hade tidigare pensionsrätt

enligt 1919 års reglemente för statens pensionsanstalt. För ett tiotal år sedan

reglerades deras tjänstepensionsförhållanden i anslutning till civila

tjänstepensionsreglementets bestämmelser. Enär ifrågavarande reglering endast

omfattade berörda lärare — övriga befattningshavare med pensionsrätt

i statens pensionsanstalt kvarstodo i allmänhet vid de gamla bestämmelserna

— fanns ej annat val än att tillskapa nya pensionsförfattningar, skilda

från det ursprungliga reglementet. Sedan reglementet för statens pensionsanstalt

numera reformerats, så att pensioneringsbestämmelserna mycket

nära överensstämma med bestämmelserna i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena,

har nu berörda skäl för olika pensionsförfattningar

bortfallit. I och med att reglementet reviderats, kan det anses ha återfått sin

ursprungligen avsedda ställning som centralt reglemente för statsunderstödd

pensionering av ickc-statliga befattningshavare, vilken ställning i viss mån

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

blev försvagad, då pensionsreglementena för statsanställda moderniserades

men reglementet för pensionsanstalten kvarblev vid sin äldre utformning.

Av det sagda framgår, att det numera ej kan anföras samma skäl som tidigare

för att inordna befattningshavare under olika pensionsreglementen allt

efter det verksamhetsområde eller den yrkesgrupp de representera.

Vad angår statens egna tjänstemän har pensioneringen av dessa hittills

hållits skild från den övriga i statens regi ordnade tjänstemannapensioneringen.

Forutom att skilda pensionsförfattningar gälla för statsanställda och

för övriga befattningshavare ha pensionsprövningarna för den senare kategorien

anförtrotts åt en särskild myndighet — statens pensionsanstalt.

Denna myndighet handhar sålunda pensioneringen enligt SPA-reglementet,

folkskolans pensionsreglementen, de högre kommunala skolornas pensionsreglementen

in. fl. Även med avseende å sättet för pensionskostnadernas finansiering

och anvisningen av statsanslag skiljer sig de statsanställdas pensionering

från de övrigas.

På grund av det anförda vilja de sakkunniga föreslå att statligt anställd

övningslärare erhåller pensionsrätt enligt allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena

och att annan övningslärare inordnas under SPA-reglementet.

En av de sakkunniga, herr Ulne, förordar i särskilt yttrande ett gemensamt

pensionsreglemente för övningslärare. Om ett dylikt reglemente utfärdas,

bör enligt reservantens mening pensionsprövningen anförtros statens

pensionsanstalt, oavsett om anställningen varit statlig eller kommunal.

Metoden för pensionens avvägning. Inledningsvis erinra de sakkunniga om

att frågan om lämpligt pensionssystem för övningslärare varit på tal ända

sedan slutet av förra århundradet. Såsom en av de sakkunniga lämnad redogörelse

för frågans utveckling visar, ha stora svårigheter förelegat, då det

gällt att finna en metod för avvägning av pensionen i förhållande till tjänstgöringens

omfattning, vilken kunnat variera inom ganska vida gränser; skiftande

regler ha varit under diskussion och kommit i tillämpning, och regler

som en gång tillämpats men övergivits ha återupptagits till diskussion.

De sakkunniga erinra också om att 1941 års lärarlönesakkunniga uttalat,

att det statliga pensionssystemet, enligt vilket tjänstgöringens omfattning

inverkar på tjänstårsberäkningen, visat sig medföra avsevärda administrativa

olägenheter, och om alt lärarlönesakkunniga föreslagit ett beräkningssätt,

enligt vilket å ena sidan tjänstepensionsunderlaget för lärare vid de

högre skolformerna och folkskolan skulle beräknas i förhållande till medeltalet

av de timtal, som gällt för läraren under de tio sista åren före avgången,

och å andra sidan varje anställningsår såsom extra ordinarie eller ordinarie

lärare skulle räknas som helt tjänstår.

Beträffande den av lärarlönesakkunniga angivna metoden för pensionens

beräkning anföra pensionssakkunniga följande.

Med det av lärarlönesakkunniga förordade beräkningssättet skulle vinnas,

att den pensionsprövande myndigheten i allmänhet ej behövde taga hänsyn

till växlingar i tjänstgöringens omfattning före den senaste tioårsperioden.

Härigenom skulle myndighetens arbete med pensionsprövningen som sådan

minskas, i det att tjänstårsberäkningen bleve mindre tidsödande och att

förekommande brister i matrikelföringen skulle försvåra pensionsutredningen

i mindre grad än som är fallet enligt nu gällande regler för pensionens

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

bestämmande. Oaktat de påtagliga fördelarna med det av lärarlönesakkunniga

föreslagna beräkningssättet, ba pensionssakkunniga likväl av flera

skäl funnit sig böra söka en annan metod för bestämmande av pension åt

övningslärare. Den främsta orsaken härtill har varit svårigheten att med

utgångspunkt från lärarlönesakkunnigas regel för ålderspensions bestämmande

tillfredsställande reglera sjuk- och familjepensionsfallen. Det föreslagna

beräkningssättet kräver också särskilda bestämmelser i fråga om den

pensionsrätt, som läraren skali medföra vid övergång till annat reglemente.

Pensionssakkunniga ha funnit det vara principiellt riktigast att reglera

övningslärarnas pensioner i huvudsaklig överensstämmelse med det nu rådande

statliga pensionssystemet, d. v. s. med pensionsundcrlag och tjänstår

i numera vedertagen betydelse såsom normerande huvudfaktorer.

Sakkunnigmajoriteten har förordat, att anställningstid såsom ordinarie

lärare (full tjänstgöring) skall tillgodoräknas i full utsträckning och anställningstid

såsom extra ordinarie lärare (lägst halv tjänstgöring) skall

tillgodoräknas till 7, oberoende av tjänstgöringens omfattning. För detta

förslag lämnas följande motivering.

Lärarlönesakkunnigas i princip av riksdagen antagna förslag till ordnande

av övningslärarnas anställnings- och tjänstgöringsförhållanden beräknas

medföra en betydande ökning av antalet ordinarie heltidstjänster.

Till följd härav kan det väntas, att de nuvarande svårigheterna vid pensionsprövningarna

efter hand komma att minskas i den mån sådana heltidstjänster

inrättas. Den nya övningslärarorganisationen kommer dock att inom sig

rymma ett icke ringa antal befattningar med inom rätt vida gränser växlande

omfattning av tjänstgöringen. En metod för pensionens bestämmande,

enligt vilken i princip varje veckotimme tillätes inverka på pensionens storlek,

"kan således väntas medföra liknande svårigheter som för närvarande

möta vid pensionsutredningar för övningslärare. I lärarlönesakkunnigas betänkande

framhålles att, om de sakkunnigas förslag genomföres, flertalet

övningslärare torde komma att 10—15 år närmast före pensionsåldern inneha

ordinarie tjänster med full tjänstgöring och dessförinnan under en lång

följd av år inneha extra ordinarie anställning med en undervisningsskyldighet

av minst 15 veckotimmar. Det vill emellertid enligt pensionssakkunnigas

mening synas som om ett stort antal övningslärare kunna påräkna

ordinarie anställning under minst 20 år. Pensionssakkunniga anse, att i

princip endast anställning såsom ordinarie eller extra ordinarie lärare bör

medföra pensionsrätt. Möjlighet synes dock böra hållas öppen att bereda

pensionsrätt i timläraranställning. Enär ordinarie anställning alltid skall

avse f ulltidst j änstgöring, bör sådan anställningstid tillgodoräknas helt.

Extra ordinarie lärares tjänstgöring skall motsvara lägst halvtidstjänstgöring.

Med avseende å tjänstgöringens omfattning kan alltså extra ordinarie

övningslärare inom den föreslagna organisationen jämföras med extra ordinarie

tjänsteman inom statsförvaltningen med deltidsanställning eller partiell

tjänstledighet. Sådan tjänsteman får vid tjänstårsberäkningen vidkännas

reduktion av anställningstiden i förhållande till minskningen i

tjänstgöringstiden. Mellan extra ordinarie övningslärare inom den föreslagna

organisationen och extra ordinarie tjänsteman inom statsförvaltningen

skulle dock en betydelsefull skiljaktighet bliva rådande i anställningshänseendc.

Extra ordinarie anställning som övningslärare skulle avse tjänstgöring

i den omfattning, som kunde påkallas med hänsyn till det för varje

särskilt läsår föreliggande arbetsbehovet. Extra ordinarie övningslärare inom

den föreslagna organisationen bli följaktligen underkastade växlingar i ar

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

betets omfattning i högre grad än extra ordinarie statstjänstemän i allmänhet.

Då dessa växlingar påverkas av många olika faktorer — framför allt

sådana, som sammanhänga med skolorganisationen, men stundom även rent

personliga, t. ex. lärares egna önskemål beträffande tjänstgöringen — kan

undervisningens omfattning för den enskilde läraren ej med någon större

grad av säkerhet förutbestämmas för en längre följd av år. Det kan dock

antagas, att lärarna regelmässigt sträva efter att få heltidstjänst.

Vid angivna förhållanden torde tjänstgöringen för extra ordinarie lärare

vid de högre skolformerna och folkskolan komma att normalt utvisa en stigande

kurva från 15 veckotimmar till fulltidstjänst. Enligt den av lärarlönesakkunniga

företagna provorganisationen av tjänster vid de högre skolformerna

skulle det övervägande antalet icke-fulltidstjänster med högre veckotimtal

än 14 ligga i intervallet 15—19 veckotimmar. Av provorganisationen

kan givetvis icke dragas några bestämda slutsatser om den genomsnittliga

omfattningen av de extra ordinarie lärarnas tjänstgöring, men det vill synas

som om den vid de högre skolformerna kommer att ligga vid omkring 20

veckotimmar. Vid folkskolan torde den ligga något högre. Motsvarande gäller

vid fortsättningsskolan. I stort sett torde för extra ordinarie övnings1

är are tjänstgöringen komma att motsvara ’/, av full tjänstgöring. Antagas

övningslärarna i allmänhet kunna vinna ordinarie anställning 15 år före

pensionsåldern och utgör den normala anställningstiden såsom extra ordinarie

eller ordinarie lärare sammanlagt 35 år, måste den extra ordinarie

anställningstiden tillgodoräknas till 7, för att 30 tjänstår skola kunna intjänas.

De sakkunniga ha ansett det vara särskilt angeläget, att reglerna för pensionsbestämningen

utformas, så att extra ordinarie övningslärare med mera

begränsad tjänstgöring beredes ett tillfredsställande pensionsskydd i fall av

sjuk-, invalid- och familjepensionering. I detta fall är det av betydelse att

pensionens storlek ej blir beroende av tjänstgöringens omfattning just vid

pensionsfallet. Vidare bör hel ålderspension kunna påräknas för normalfallen.

De sakkunniga ha därför stannat för den regeln, att extra ordinarie

anställningstid skall, oavsett antalet veckotimmar, vid tjänstårsberäkningen

tillgodoräknas till 7,. Även utökningstiden från dödsfall till pensionsåldern

bör räknas till 7. för extra ordinarie lärare. Tillgodoräkning genom beslut

av Kungl. Maj :t av särskild vid sidan av övningslärartjänsten fullgjord

timlärartjänstgöring bör ej förekomma. Den föreslagna regeln innebär dessutom

en avsevärd administrativ förenkling av arbetet med pensionsberäkningen.

Ehuru tjänstgöringsförhållandena vid fortsättningsskolan ställa sig något

annorlunda än vid övriga skolor, ha de sakkunniga likväl icke ansett tillräckliga

skäl finnas att beträffande fortsättningsskolans övningslärare tilllämpa

andra beräkningsgrunder än för lärarna vid övriga skolor. De sakkunniga

förorda alltså en tillämpning av 7<-regeln beträffande fortsättningsskolans

övningslärare.

Mot majoritetens förslag att införa 7<-regeln reserverar sig de sakkunnigas

ordförande i ett särskilt yttrande av följande lydelse.

De sakkunnigas majoritet har föreslagit, att vid tjänstårsberäkning tjänstetid

såsom extra ordinarie övningslärare efter de nya bestämmelsernas

ikraftträdande alltid skall tillgodoräknas till 7. oavsett tjänstgöringens omfattning.

Införandet av en dylik schablonmässig regel för beräkning av tjänstår har

ansetts påkallat särskilt för att minska de svårigheter, som uppkomma vid

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

tillämpningen av pensionsreglementenas huvudregler om beräkning av

tjänståren i förhållande till den under olika tider gällande omfattningen

av tjänstgöringen. Särskilt undersökningen av tjänstgöringens omfattning

under långt tillbaka liggande tjänstetider har ansetts kunna bereda

svårigheter. Detta skäl förlorar emellertid åtskilligt i styrka, då — såsom

majoriteten föreslår — den särskilda tillgodoräkningsregeln ej skall gälla

i fråga om tid före de nya pensionsbestämmelsernas ikraftträdande utan endast

beträffande kommande tjänstetid, i fråga om vilken de nämnda svårigheterna

kunna förväntas bliva mindre framträdande.

Tillämpningen av ''/.-regeln vid tjänstår sberäkningen kan leda till betydande

ojämnheter. Regeln gynnar lärare, som under sin tjänstetid haft relativt

lågt genomsnittligt veckotimtal, och missgynnar dem, som haft en

mera omfattande tjänstgöring. Den som under hela sin tjänstetid såsom

extra ordinarie kvarstår vid 15 veckotimmars tjänstgöring, får härför 50 %

bättre tjänstårsberäkning än tjänstgöringen egentligen borde berättiga till,

under det att den som hela tiden haft närmare full tjänstgöring, får inemot

25 % sämre tjänstårsberäkning än som direkt svarar mot tjänstgöringen.

I enskilda fall kunna tjänstgöringsförhållandena te sig så ända fram till

pensionsåldern, och ''/.-regeln leder då till pensionsbelopp, som ej kunna

anses stå i skäligt förhållande till den fullgjorda tjänstgöringen och den

härför uppburna avlöningen.

Lärare, som efter relativt kort tjänstetid som extra ordinarie avgå i förtid

med rätt till tjänstelivränta, torde vid tillämpning av ''/,-regeln oftast

få sina livränteförmåner väl förmånligt beräknade, detta beroende på att

tjänstgöringen under den första delen av extraordinarietiden kan antagas

genomsnittligt uppgå till mindre än ''/. av full tjänstgöring.

Med hänsyn till det sålunda anförda och enär enligt min mening särbestämmelser

för enskilda befattningshavargrupper böra tillskapas allenast

då mycket starka skäl föreligga, kan jag icke ansluta mig till majoritetens

förslag om införande av den nämnda ''/.-regeln. Vid detta mitt ställningstagande

har jag påverkats även av den omständigheten, att en revision av

pensionsreglementena är förestående; man bör om möjligt undvika att omedelbart

före en sådan införa nya särregler i reglementena.

De sakkunnigas ordförande har i enlighet härmed förklarat sig anse, att

den i pensionsreglementena tillämpade allmänna principen om avvägning

av tjänståren i förhållande till tjänstgöringens omfattning bör följas även

i fråga om övningslärarna; härför erfordrades beträffande de statligt anställda

lärarna, att i 32 § 2 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet infördes

stadganden, motsvarande de i samma paragrafs 1 mom. under 2 och

3 punkterna intagna.

De sakkunniga ha ansett, att limläraranställning i vissa fall borde kunna

medföra pensionsrätt, nämligen då lärare på grund av tillfällig nedgång i

veckotimtalet å tjänsten förlorade den extra ordinarie anställningen eller

då fråga vore om övningslärare med tjänstgöring, som på grund av tjänstgöringsortens

läge eller jämförliga skäl icke kunde sammanslås med annan

övningslärartjänst men som med avseende å omfattningen obetydligt

understege vad som lägst fordrades för extra ordinarie anställning. För

sistnämnda fall ha de sakkunniga även ifrågasatt att införa befogenhet för

Kungl. Maj :t att medgiva extra ordinarie anställning, om tjänstgöringsskyldigheten

uppgår till lägst 12 veckotimmar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kanyl. Maj ds proposition nr 236.

Pensionsålder in. in. Med hänsyn till att de statliga pensionsåldersbestämmelserna

äro föremål för översyn genom särskild utredning ha de

sakkunniga icke ansett sig böra framlägga förslag till ändring av nu gällande

pensionsåldrar. De sakkunniga ha dock uttalat, att enligt deras mening

den för flertalet lärarinnor i hushållsgöromål gällande pensionsåldern

av 65 år vore för hög och att detsamma finge anses gälla beträffande lärarinnorna

i slöjd, särskilt när de även undervisade i hushållsgöromål. Med

hänsyn till de pensionsåldersbestämmelser, som gälla i övrigt inom undervisningsväsendet,

vore enligt de sakkunnigas mening en pensionsålder av

63 år för de ifrågavarande lärarinnorna lämpligare.

Herr Ulne uttalar i sitt särskilda yttrande, att det får anses ovisst när

pågående pensionsåldersutredning leder till beslut av riksdagen och att pensionsåldern

därför nu bör bestämmas till 63 år utom beträffande lärare

i teckning, där pensionsåldern bör vara 65 år.

Frågan om anstånd med avsked eller entledigande från befattningen på

grund av uppnådd pensionsålder bör enligt de sakkunnigas mening regleras

enhetligt för statliga och kommunalt anställda lärare. De sakkunniga

föreslå, att den i SPA-reglementet meddelade bestämmelsen i fråga om

medgivande av anstånd skall införas i allmänna tjänstepensionsreglementet

såvitt angår övningslärare. Enligt bestämmelsen må den myndighet eller

huvudman, som äger meddela avsked eller entledigande från befattningen,

då synnerliga skäl därtill äro, medgiva anstånd med avgång efter pensionsålderns

inträde, så länge befattningshavaren är fullt tjänstduglig, dock icke

längre tid än sammanlagt tre år.

Finansieringen. I fråga om pensionskostnadernas finansiering innebär

sakkunnigförslaget, att för tid, under vilken lärare innehar statlig anställning,

årlig pensionsavgift icke skall utgå, medan för annan anställningstid

huvudmannen skall erlägga pensionsavgift i enlighet med vad som generellt

stadgas i SPA-reglementet. Om läraren har huvudtjänst vid icke-statlig

skola och fyllnadstjänstgöring vid annan icke-statlig skola, skall i enlighet

med SPA-reglementet inbetalningen av pensionsavgift göras av den skola,

där huvudtjänsten är placerad, men den utgående pensionsavgiften skall

fördelas mellan skolorna på sätt gäller beträffande fördelningen av lönekostnaderna.

I anslutning härtill anföra de sakkunniga följande.

Enär en och samma övningslärartjänst kan avse tjänstgöring vid såväl

statlig som annan skola, kunde ifrågasättas att i SPA-reglementet intaga

en särbestämmelse, enligt vilken årlig pensionsavgift skulle beräknas allenast

på icke-statlig tjänstgöring. Syftet med en sådan bestämmelse skulle

vara att förhindra, att en icke-statlig läroanstalt skulle få vidkännas

kostnad för sådan fyllnadstjänstgöring vid statlig skola, som fullgöres

av lärare med huvudtjänst vid den icke-statliga läroanstalten. Rent

principiellt kunde emellertid göras gällande, att pensionsavgift borde utgå

för sådan fyllnadstjänstgöring vid icke-statlig skola, som fullgöres av

lärare med statlig huvudtjänst. I stort sett torde likväl den fyllnadstjänstgöring,

som de statsanställda lärarna komma att fullgöra vid icke-statliga

skolor, till omfattningen kunna antagas motsvara de övriga lärarnas sam
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

15

manlagda tjänstgöring vid statliga skolor. För den särskilde huvudmannen

gör sig givetvis också en viss utjämning gällande såväl i tiden som på

grund av förekomsten av flera befattningar hos en och samme huvudman.

Den ifrågasatta bestämmelsen skulle sålunda knappast få någon större

ekonomisk betydelse. Den synes därför icke vara påkallad av rättviseskäl.

Det bör härvidlag även ihågkommas, att den nya övningslärarorganisationen

medför statsbidrag till kommunerna för avlöningen till övningslärare. Dessutom

är att märka, att bestämmelsen skulle medföra avsevärda administrativa

olägenheter vid avgiftsuppbörden. På grund av bl. a. nu anförda skäl

vilja de sakkunniga icke förorda någon avvikelse från de angivna huvudgrunderna

för uttagande av avgifter för övningslärarnas pensionering.

SPA-regleinentet stadgar, att huvudman i vissa fall skall erlägga engångsavgift

vid höjning av pensionsunderlag för att pensionen skall beräknas

helt på det högre underlaget. Bestämmelsen avser även sådan underlagshöjning,

som följer av flyttning till högre lönegrad i samband med extra

ordinarie lärares övergång till ordinarie anställning. De sakkunniga anföra,

att det kunde ifrågasättas att i SPA-reglementet intaga en bestämmelse om

att i dylikt fall engångsavgift ej skulle behöva erläggas, detta för att underlätta

det administrativa arbetet för pensionsanstalten. Emellertid ha

de sakkunniga icke funnit anledning att härvidlag föreslå någon undantagsbestämmelse

för övningslärarna. De sakkunniga framhålla, att en sådan

bestämmelse icke skulle få någon större praktisk betydelse. Lärarna syntes

i allmänhet vinna pensionsberättigande anställning så tidigt, att de kunde

beräknas uppnå flera än 30 anställningsår, och i fall, där lärare kunde beräknas

få överskottsår, toges hänsyn härtill vid avgörande huruvida och i

vad mån engångsavgift för höjningen skulle behöva erläggas, vilket ofta

medförde, att engångsavgift ej komme att erfordras för höjningen. Bestämmelsen

skulle också, enligt vad de sakkunniga framhålla, bryta likformigheten

i avgiftssystemet, vilket borde undvikas.

Övergångsbestämmelser. Enligt sakkunnigmajoritetens förslag skall, såsom

förut nämnts, i fråga om tid efter löne- och pensionsregleringens ikraftträdande

gälla, att tjänstetid såsom extra ordinarie lärare vid tjänstårsberäkningen

regelmässigt tillgodoräknas till 3/„ De sakkunniga ha övervägt

möjligheten att låta denna regel få retroaktiv verkan men funnit, att dylik

möjlighet icke föreligger. Till stöd för uttalandet härom ha de sakkunniga

lämnat en utförlig redogörelse för de under olika tidsperioder gällande

principerna i fråga om tjänstårsberäkning i pensionshänseende. Av redogörelsen

härför och för de sakkunnigas överväganden i ämnet framgår

i huvudsak följande.

Enligt äldre bestämmelser ha tjänståren satts lika med anställningstidens

längd oberoende av tjänstgöringens omfattning. Principen om full tillgodoräkning

av anställningstid tillämpas sålunda i 15107 års civila pensionslag

och 191!) års reglemente för statens pensionsanstalt, enligt vilka avkortning

''av pension med hänsyn till mindre än full tjänstgöring endast sker där

detta förhållande förelegat vid avgången eller under eu viss tidsperiod dessförinnan

och det vid avgången gällande tjänstcpcnsionsunderlaget därför är

avkortat.

Enligt nyare pensionsreglemcnten tillgodoräknas däremot såsom tjänstår

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

endast så stor del av anställningstiden som tjänstgöringens omfattning utgör

av full sysselsättning. Vid övergången den 1 januari 1938 från civila

pensionslagen till civila tjänstepensionsreglementet och vid den år 1949 genomförda

reformen av pensionsbestämmelserna för kommunalt anställda

övningslärare har det därför förelegat ett ensartat problem. Vid båda tillfällena

bar man nämligen haft att taga ställning till frågan huruvida och

på vilket sätt sysselsättningsgraden såsom norm för tjänstårsberäkningen

skulle få retroaktiv verkan på tilländalupen anställningstid. Problemet bär

emellertid lösts på olika sätt. Beträffande de statligt anställda lärarna

tillgodoräknas varje anställningsår före den 1 januari 1938 som om treprocentregeln

därunder varit gällande, medan beträffande de kommunalanställda

lärarna tiden före år 1950 enligt kungörelsen 1949: 728 tillgodoräknas

som om tjänstgöringsskyldigheten hela tiden varit den som gällde

vid utgången av år 1949. I ena fallet har man således beaktat de årliga växlingarna

i tjänstgöringens omfattning, men i andra fallet har man bortsett

från dessa växlingar. Givet är, att så principiellt olika metoder för beräkning

av tjänstår lett till skilda resultat i fråga om den nu bestående, övergångsvis

förvärvade rätten till tjänstår, allt efter det befattningshavaren vid

övergången innehade statlig eller kommunal anställning. Övergångsregeln

till SPA-reglementet torde i allmänhet vara den för befattningshavaren förmånligare.

Särskilt gynnsam är regeln för den som vid övergången hade 30

veckotimmar men tidigare under en lång följd av år haft en undervisningsskyldighet

av 20 veckotimmar, som utgör minimum för pensionsrätt enligt

1919 års reglemente för statens pensionsanstalt, eller ock varit delägare i

lärarinnornas pensionsanstalt med ännu lägre veckotimtal; för nämnda befattningshavare

tillgodoräknas föregående tid som om tjänstgöringsskyldigheten

hela tiden varit 30 veckotimmar. Regeln kan emellertid få motsatt

verkan, nämligen om befattningshavaren vid övergången har ett lägre veckotimtal

än han förut i allmänhet haft. I det speciella fallet att lärare vid

SPA-reglemcntets ikraftträdande innehade kommunal anställning med

mindre än full tjänstgöring men förut förvärvat tjänstår på grund av anställning

i statlig övningslärarbefattning, reduceras även sistnämnda tjänstår

i förhållande till vad tjänstgöringens omfattning vid utgången av år

1949 utgjorde av full tjänstgöring, och detta oavsett vad de för befattningshavaren

tidigare gällande statliga pensionsbestämmelserna tillförsäkrat honom;

har övergången från statlig till kommunal anställning ägt rum efter

den 1 januari 1938, blir den statliga tjänstetiden alltså underkastad en dubbel

reduktion, först enligt treprocentregeln och därefter på grund av SPAreglementets

reduktionsregel. Av det sagda framgår, att den ifrågavarande

övergångsbestämmelsen till SPA-reglementet åtminstone i en del men troligen

mera sällsynta fall kan leda till resultat, som ur rättvisesynpunkt te

sig mindre tillfredsställande. Ojämnheter känneteckna även motsvarande

övergångsbestämmelse för de statligt anställda övningslärarna. Då bestämmelsen

avser endast den som den 1 januari 1938 innehade ordinarie anställning,

kan anställningstid före nämnda dag såsom icke-ordinarie övningslärare

ej tillgodoräknas beträffande lärare, som först senare vunnit ordinarie

anställning. I syfte att undanröja den ifrågavarande skillnaden föreslogo

1938 års pensionssakkunniga en övergångsbestämmelse till 1941 års

allmänna tjänstepensionsreglemente av huvudsaklig innebörd, att övergångsbestämmelsen

i kungörelsen 1938: 3 skulle tillämpas även på den som

vid utgången av år 1937 innehade icke-ordinarie läraranställning, som till

art och omfattning motsvarade extra ordinarie befattning enligt 1937 års

lönebestämmelser för icke-ordinarie lärare. Övningslärarna ha emellertid

undantagits från tillämpningen av 1941 års allmänna pensionsreglementcn,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

17

och skiljaktigheten mellan den som vid 1937 års utgång innehade ordinarie

anställning och den som vid samma tidpunkt var icke-ordinarie lärare består

alltjämt för övningslärarna; för dylik icke-ordinarie lärare kan tidigare

icke-ordinarie anställningstid tillgodoräknas endast efter beslut av Kungl.

Maj:t i varje särskilt fall, och därvid plägar tillgodoräkning medgivas till

Vs av det antal tjänstår, som med tillämpning av treprocentregeln eljest

skulle ha tillgodoräknats.

En tredje lösning av spörsmålet hur sysselsättningsgraden såsom norm

för pensionsberäkningen skall verka tillbaka i tiden kan sägas ha skett,

då vissa övningslärarinnor vid privatläroverken med pensionsrätt i lärarinnornas

pensionsanstalt från och med den 1 januari 1950 överfördes till SPAreglementet.

I fråga om tillgodoräkning av delaktighetstiden i nämnda pensionsanstalt

utfärdades i anslutning härtill en övergångsbestämmelse (1949:

728) med saklig innebörd, att anställningsår med dylik delaktighet tillgodoräknas

till ungefär samma del som veckotimtalet under året utgjort av 30.

Vad angår de övningslärare, som övergått från 1919 års reglemente för

statens pensionsanstalt eller reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt

till civila tjänstepensionsreglementet, gäller att anställningstid, under vilken

befattningshavaren varit underkastad något av de båda förstnämnda reglementena,

räknas såsom hela tjänstår oberoende av tjänstgöringens omfattning.

Detta medför, att dylik övningslärare med avseende å den icke-statliga

anställningen behandlas gynnsammare än med avseende å den statliga

anställningen.

Vad slutligen beträffar befattningshavare, som efter den 1 juli 1950 övergå

från SPA-reglementet till allmänna tjänstepensionsreglementet, regleras dylika

fall så, att de enligt förstnämnda reglemente förvärvade tjänståren efter

övergången tillgodoräknas i oförändrad omfattning. Samma regel tillämpas

vid flyttning från allmänna tjänstepensionsreglementet till SP A-reglementet.

Det anförda ger vid handen, att växlingarna i tjänstgöringens omfattning

beaktats på olika sätt för lärare under skilda pensionsreglementen. Till art

och omfattning jämförlig undervisning har därför kunnat medföra skilda

resultat i fråga om rätten till tjänstår olika grupper emellan. Ytterligare

skiljaktigheter i fråga om tjänstårsrätten ha uppstått därigenom, att man i

anslutning till de vid olika tillfällen genomförda pensionsreformerna utfärdat

regler för tillgodoräkning av föregående anställningstid, vilka byggt på

helt skilda principer. Den bild man har av nu föreliggande rätt till tjänstår

och hur denna rätt uppstått präglas sålunda av en synnerligen stark oenhetlighet.

Då tjänståren omspänna tid, under vilken tjänstgöringens omfattning

i vissa fall utgjort ett mycket ringa antal timmar och i andra fall motsvarat

34 veckotimmar eller högre, anse de sakkunniga det vara uteslutet

att retroaktivt tillämpa 7,-regeln på föregående pensionsberättigande anställningstid.

De sakkunniga ha också undersökt möjligheten att tillämpa en modifierad

y„-regel. En dylik reglering skulle emellertid enligt de sakkunnigas mening

bli av delvis mycket komplicerad natur. De sakkunniga ha därför förordat,

att nu bestående rätt till tjänstår överflyttas till allmänna tjänstepension

sreglementet respektive SPA-rcglementet utan modifikation av tjänstårens

antal.

I det förevarande spörsmålet har herr Lllnc i sill särskilda yttrande anfört

följande.

Tjänstår, som förvärvats före pensionsregleringens ikraftträdande, skola

enligt de sakkunniga tillgodoräknas i oförändrad omfattning. Härför talar,

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 230.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

att denna princip är i stort sett allmänt vedertagen. Beträffande statliga övningslärare

skedde dock viss omläggning av tjänstårsberäkningen vid 1938

års pensionsreglering.

Då tidigare olika pensionssystem och övergångsanordningar gällt för olika

kategorier övningslärare, leda dock dessa regler till ojämna och stundom

överraskande resultat, såsom framgår av den i betänkandet lämnade redogörelsen.

Tolkningen av dessa bestämmelser erbjuder dessutom stora svårigheter.

En viss justering av dessa bestämmelser bör därför enligt min mening

ske. På grund härav böra för övningslärare utfärdas övergångsbestämmelser

av följande innebörd.

Pensionsberättigande statlig anställning före ikraftträdandet tillgodoräknas

i förhållande till tjänstgöringens omfattning med tillämpning av treprocentregeln,

oavsett om läraren har statlig eller icke-statlig anställning

vid pensionsfallet. Anställning före ikraftträdandet med pensionsrätt i statens

pensionsanstalt tillgodoräknas i förhållande till tjänstgöringens omfattning,

varvid denna för olika tider bestämmes med hänsyn till det antal

timmar, för vilka pensionsavgifter enligt regleringshandlingar skola erläggas.

Har engångsavgift erlagts för viss tid, bör dock denna tid anses ha omfattat

det timantal, för vilket engångsavgift beräknats. Tid. som enligt kungörelsen

1949: 727 punkt 13 tillgodoräknas till hälften, reduceras dessutom

i förhållande till tjänstgöringens omfattning. Anställning före ikraftträdandet

med pensionsrätt i lärarinnornas pensionsanstalt reduceras i förhållande

till tjänstgöringens omfattning. Icke-statlig anställning, som nu sagts,

tillgodoräknas i samma utsträckning, vare sig pensionsfallet inträffar under

statlig eller icke-statlig anställning.

Yttrandena.

Formen för en pensionsreglering. Sakkunnigmajoritetens förslag, att 1947

års allmänna tjänste- och familjepcnsionsreglementen göras tillämpliga å de

statsanställda övningslärare samt SPA-reglementet å de icke statsanställda,

biträdes av statskontoret och statens pensionsanstalt. Under hänvisning till

vad ledamoten Ulne anfört i sin reservation förorda skolöverstyrelsen och

TCO ett särskilt pensionsreglemente.

Metoden för pensionens avvägning. Förslaget om tillgodoräkning av anställningstid

såsom extra ordinarie lärare till V* oavsett tjänstgöringens omfattning

har avstyrkts i samtliga yttranden utom skolöverstyrelsens. De avstyrkande

remissinstanserna ha ansett, att tillgodoräkning av extra ordinarie

anställningstid bör äga rum i enlighet med den av de sakkunnigas ordförande

föreslagna regeln. Statskontoret uttalar, att med hänsyn till förestående

revision av de allmänna pensionsreglemcntena en särskild tillgodoräkningsregel

i allt fall måste betraktas som ett provisorium. Även TCO

synes förutsätta en omprövning av spörsmålet om tillgodoräkning av anställningstid

såsom extra ordinarie övningslärare. Skolöverstyrelsen uttalar

att, oavsett om 3/t-regeln godtages eller ej, antalet tjänstår för full ålderspension

bör begränsas till 28 mot eljest 30.

Pensionsålder. Invändning mot sakkunnigemajoritetens förslag beträffande

pensionsåldern har framförts endast av TCO, som förordar en pensionsålder

av 63 år för samtliga övningslärare.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

19

Finansiering. Skolöverstyrelsen vill ej tillstyrka, att pensionsavgifter

skola uttagas för kommunalanställd lärares fyllnadstjänstgöring vid statlig

skola. Övriga statliga remissmyndigheter ha ej gjort några erinringar mot

de sakkunnigas förslag beträffande pensionskostnadernas finansiering. Beträffande

detta spörsmål har TCO, såsom av det följande framgår, framfört

vissa synpunkter i samband med yttrandet över de sakkunnigas förslag

i fråga om tillgodoräkning av anställningstid före pensionsregleringens

ikraftträdande.

övergångsbestämmelser. Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om övergångsbestämmelser

till den nya pensionsordningen har ej föranlett någon

erinran från de statliga remissinstanserna. Föredraganden i statskontoret

har dock anmält avvikande mening på en punkt, nämligen i fråga om tillgodoräkning

av icke-ordinarie anställningstid före ikraftträdandet av 1937

års pensionsreglering. Dylik tid bör enligt reservantens mening tillgodoräknas

på sätt sker för ämneslärarna. TCO anför beträffande övergångsregleringen

följande.

De sakkunniga ha ansett det uteslutet att tillämpa den föreslagna V,-regeln

vid retroaktivt tillgodoräknande av tidigare anställningstid och föreslå, att

nu i pensionshänseende intjänade tjänstår överflyttas till allmänna tjänstepensionsreglementet

respektive SPA-reglementet utan modifikation av tjänstårens

antal. Statligt anställda övningslärare liksom övningslärare vid högre

kommunala skolor ha sedan gammalt haft pensionsrätt. Övningslärare vid

folk- och fortsättningsskolor ha emellertid i detta hänseende varit beroende

av huruvida vederbörande huvudmän i behörig ordning reglerat tjänsterna

för erhållande av pensionsrätt i SPA. 1944 års pensionsutredning synes vid

utarbetandet av sitt förslag till provisorisk pensionsreglering ha iakttagit en

viss försiktighet när det gällde att avgöra, vilka övningslärare som skulle

omfattas av den provisoriska pensionsregleringen. Anledningen härtill var,

att den nu aktuella pensionsregleringen icke skulle föregripas.

Av Kungl. Maj :ts proposition i ärendet framgår, att ett eftergivande av

kravet på engångsavgift för höjande av pensionsunderlagen till nivå motsvarande

de av riksdagen beslutade lönerna ansågs innebära ett gynnande

av de huvudmän, som av en eller annan anledning uraktlåtit att vidtaga

åtgärder för åstadkommande av en i förhållande till de gällande lönerna

lämpligt avvägd pensionsnivå, i jämförelse med de huvudmän, som föranstaltat

att de under årens lopp företagna kommunala löneregleringarna medfört

en motsvarande höjning av pensionsunderlagen. En av bl. a. TCO och

Svenska Facklärarförbundet ifrågasatt ordning, enligt vilken tillgodoräkning

av tjänstår skulle medgivas utan att huvudmannen erlade engångsavgift,

ansågs sålunda ej acceptabel. Den provisoriska pensionsregleringen har därför

icke automatiskt medfört, att pensionsbeloppen för de i SPA reglerade övningslärartjänsterna

höjts till eu nivå motsvarande den som skulle komma

att gälla vid den förestående löneregleringen. Den provisoriska pensionsregleringen

omfattar icke heller det mycket stora antal övningslärare, som

sedan eu lång följd av år innehaft befattningar, vilka icke av huvudmännen

reglerats med pensionsrätt. TCO vill med hänvisning till sitt ovan omnämnda

yttrande över förslaget till provisorisk pensionsreglering framhålla vikten

av att sådana övningslärartjänster, för vilka tjänstgöringen under en följd

av år haft den omfattningen, att de kunnat regleras i SPA, enligt stadgande

i övergångsbestämmelserna till den nu aktuella pensionsregleringen helraktas,

som om sådan pensionsrätt i SPA förelegat under befattningshavarens

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

hela tjänstetid. Rätt att tillgodoräkna sådan tidigare tjänstetid bör obligatoriskt

medgivas lärare antingen genom att kravet på engångsavgift eftergives

eller genom att vederbörande huvudman ålägges att tillskjuta erforderlig

avgift.

I samband med löne- och pensionsregleringen för folkskolans lärare år

1938 stadgades, att hänsyn skulle tagas till tjänstepensionsunderlaget för

tid innan det nya pensionsreglementet blivit gällande för läraren. Därvid

skulle anses som om för befattningshavaren gällt de tjänstepensionsunderlag,

som enligt det nya reglementet fastställdes för befattningen. Liknande

övergångsbestämmelser böra för de reglerade övningslärartjänsterna intagas

i övergångsbestämmelserna till den definitiva pensionsregleringen.

Föredraganden.

Den lönereglering för övningslärare vid statliga och vissa icke-statliga skolor,

om vilken principbeslut fattades vid 1948 års riksdag, har i en förut

denna dag på min föredragning beslutad proposition föreslagits skola genomföras

den 1 juli innevarande år. Därest detta förslag bifalles, aktualiseras

frågan vilka tjänste- och familjepensionsbestämmelser som böra gälla

för övningslärarna. Utredning i ämnet har verkställts av 1947 års lärarpensionssakkunniga,

vilkas förslag undergått vederbörlig remissbehandling.

Beträffande den yttre form, vari pensionsbestämmelser för ifrågavarande

ändamål böra meddelas, är att märka, att för närvarande gälla skilda pensionsförfattningar

för statliga och icke-statliga övningslärare på motsvarande

sätt som för andra statstjänstemän respektive icke-statliga befattningshavare

med av staten anordnad pensionering. För övningslärarna gälla emellertid

icke samma pensionsförfattningar som för tjänstemännen i allmänhet.

1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen eller deras

närmaste föregångare, de år 1941 utfärdade allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena,

ha icke blivit tillämpliga på de statliga övningslärarna

— ett av 1938 års pensionssakkunniga framställt förslag att sistnämnda

reglementen skulle tillämpas jämväl på dessa lärare har icke genomförts

— utan för dem gälla 1934 års civila tjänstepensionsreglemente och 1936

års allmänna familjepensionsreglemente; utgående tjänste- och familjepensioner

ha emellertid genom de under senare år företagna förbättringarna av

äldre pensioner i princip uppbringats till den nivå, som gäller enligt 1947

års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen. Den grundförfattning,

varigenom de icke-statliga övningslärarnas pensionsrätt regleras, är

det tidigare gällande reglementet för statens pensionsanstalt, men det nu

gällande SPA-reglemcntet har erhållit provisorisk tillämpning på ifrågavarade

befattningshavare.

De sakkunniga ha föreslagit, att övningslärarna i samband med löneregleringen

inordnas, de statliga lärarna under 1947 års allmänna tjänste- och

familjepensionsreglementen och de icke-statliga lärarna under SPA-reglementet.

En av de sakkunniga har föreslagit, att i stället ett särskilt pensionsreglemente

för statliga och icke-statliga övningslärare utfärdas. Vid

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

21

remissbehandlingen ha statskontoret och statens pensionsanstalt biträtt sakkunnigmajoritetens

förslag, under det att skolöverstyrelsen och Tjänstemännens

centralorganisationen biträtt reservantens.

För egen del ansluter jag mig till sakkunnigmajoritetens förslag. Jag vill

framhålla, att frågan om den ståndpunkt, som man härvidlag intager, knappast

blir av någon betydelse för pensionsförhållandenas materiella gestaltning,

då allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena och SPA-reglementet

innehållsmässigt så nära som möjligt överensstämma, bortsett från

skiljaktigheter betingade av att bestämmelserna i ena fallet skola tillämpas

på statsanställda och i andra fallet på icke-statsanställda befattningshavare.

Den omständigheten, att de redan befintliga reglementena erhålla tillämpning

jämväl på övningslärare, föranleder icke att de behöva utökas med mer

än ett mycket begränsat antal särbestämmelser, och å andra sidan skulle i

ett särskilt pensionsreglemente för övningslärare givetvis icke kunna undvaras

huvudbestämmelser av ett betydande omfång, motsvarande dem som

innefattas i de nuvarande pensionsreglementena. Jag vill tillägga, att jag

icke finner uteslutet, att ett enhetligt reglemente för den statliga pensioneringsverksamheten

kommer att framgå såsom resultat av den utredning på

pensionsområdet, vilken är avsedd att igångsättas under den närmaste framtiden.

Vid detta ståndpunktstagande kommer frågeställningen att bliva, i vilka

avseenden ändringar i och tillägg till pensionsreglementena böra göras i förevarande

sammanhang. Om man följer de gällande pensionsreglementenas

systematik, uppkomma i tur och ordning frågor rörande pensioneringens

omfattning, avgångsskyldigheten, de närmare förutsättningarna för erhållande

av pension och metoden för pensionsberäkningen.

I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit bör pensionsrätt åtfölja

ordinarie och extra ordinarie anställning, som avses i avlöningsreglementet

för övningslärare; de icke-statliga övningslärarna böra härvid för

SPA-reglementets tillämpning hänföras till grupp A och alltså obligatoriskt

erhålla pensionsrätt. De sakkunniga ha vidare erinrat om att Kungl. Maj :t

enligt 1 § 2 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet äger, då särskilda

skäl därtill äro, besluta att reglementets bestämmelser skola gälla jämväl för

statlig befattningshavare med annan anställningsform än nu angivits, och

de ha uttalat, att med stöd av denna bestämmelse pensionsrätt borde kunna

tillförsäkras även lärare, som tillfälligtvis på grund av nedgång i veckotimantalet

å tjänsten förlorade den extra ordinarie anställningen, ävensom lärare

med en tjänstgöring, som på grund av tjänstgöringsortens läge eller

jämförligt skäl icke kunde sammanslås med annan övningslärartjänst men

som med avseende å omfattningen obetydligt understege vad som fordrades

för extra ordinarie anställning. Ställning härtill torde icke i och för sig behöva

tagas i detta sammanhang. Därest nämnda bestämmelse över huvud

taget utnyttjas för ifrågavarande ändamål, synes i varje fall restriktivitet

därvid böra iakttagas och pensionsrätt sålunda endast böra medgivas, då

starka sakliga skäl tala därför.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj.ts proposition nr 236.

I fråga om avgångsskyldiglieten ha de sakkunniga, under hänvisning till

att de statliga pensionsåldersbestämmelserna äro föremål för översyn genom

en särskild utredning, icke ansett sig böra framlägga förslag till ändring

av nu gällande pensionsåldrar; de ha dock uttalat sympati för att den

för flertalet lärarinnor i hushållsgöromål gällande pensionsåldern av 65 år

nedsättes till 63 år, och de ha vidare funnit motsvarande ändring befogad

beträffande lärarinnorna i slöjd, särskilt när de även undervisade i hushållsgöromål.

En av de sakkunniga har ansett att pensionsåldern för övningslärare

borde fastställas till 63 år utom för teckningslärarna, som borde ha

65 års pensionsålder. Tjänstemännens centralorganisation har anhållit, att

63 års pensionsålder fastställes för samtliga övningslärare. Med hänsyn till

angelägenheten av att icke föregripa resultatet av den pågående pensionsåldersutredningen

föreslår jag för egen del, att ändring icke nu göres i gällande

pensionsåldrar.

De sakkunniga ha beträffande procedur in. m. för beviljande av anstånd

med avsked föreslagit, att härför skall för de statliga övningslärarna tilllämpas

samma anordning som gäller enligt SPA-reglementet. Mot att så

sker har jag ingen erinran.

Beträffande de närmare förutsättningarna för erhållande av pension är

att nämna en detaljfråga. En av de allmänt gällande förutsättningarna för

medgivande av rätt till förtidspension är, att vederbörande tjänsteman innehar

minst det antal tjänstår, som erfordras för erhållande av hel pension.

1 fråga om tjänstårsberäkning för pensionsbestämningen gäller, att

tid under vilken icke-ordinarie tjänsteman haft avkortad tjänstgöring skall

minskas med så stor del som svarar mot avkortningen i tjänstgöringstiden,

men enligt särskild, redan gällande bestämmelse skola tjänståren beräknas

utan dylik avkortning vid bedömande av möjligheten att bereda tjänsteman

rätt till förtidspension. En dylik bestämmelse bör meddelas jämväl för övningslärarna

därest, såsom i det följande föreslås, till grund för dessas

pensionsberäkning lägges principen att tjänståren för tid, då vederbörande

har extra ordinarie anställning utan full undervisningsskyldighet, skola

avkortas.

Huvudfrågan i detta sammanhang rör emellertid metoden för pensionens

avvägning i förhållande till tjänstgöringens omfattning. De grundläggande

faktorerna för pensionens beräknande utgöra enligt det statliga pensionssystemet

pensionsunderlag och tjänstår, och i det hänseende, varom hår är

fråga, gäller för närvarande, att avkortning av tjänstgöringens omfattning

medför motsvarande avkortning vid tjänstårsberäkningen men däremot

icke inverkar på pensionsunderlagets storlek; vad nu sagts gäller jämväl

i fråga om pensionsberäkningen för statliga övningslärare. 1941 års lärarlönesakkunniga

föreslogo i det betänkande de sakkunniga framlade rörande

lönereglering för övningslärarna en sådan omläggning av metoden för

pensionsberäkningen, att varje anställningsår såsom extra ordinarie eller

ordinarie lärare skulle räknas som helt tjänstår och att tjänstepensionsunderlaget

skulle beräknas i förhållande till medeltalet av de timtal, som gällt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 236.

23

för läraren under de tio sista åren före avgången. Lärarpensionssakkunniga

ha upptagit förslaget till prövning men funnit detsamma medföra sådana

svårigheter vid sjukpensioneringen och familjepensioneringen ävensom vid

lärares övergång till annat reglemente, att dess genomförande icke kunde

förordas. De sakkunniga ha även ansett det vara principiellt riktigast att

reglera övningslärarnas pensioner i huvudsaklig överensstämmelse med det

nu rådande pensionssystemet eller med andra ord med pensionsunderlag och

tjänstår i numera vedertagen betydelse såsom normerande huvudfaktorer.

De sakkunniga äro emellertid icke ense i fråga om det sätt varpå hänsyn

till avkortningen i tjänstgöringen skall tagas vid tjänstårsberäkningen. Två

av de sakkunniga ha förordat, att anställningstid såsom extra ordinarie lärare

— med lägst halv tjänstgöring •— skall tillgodoräknas till tre fjärdedelar,

oberoende av tjänstgöringens omfattning. De sakkunnigas ordförande

har däremot, under framhållande bl. a. av att den angivna regeln kunde

leda till betydande ojämnheter, hävdat, att den i pensionsreglementena nu

tillämpade allmänna principen om avvägning av tjänståren i förhållande

till tjänstgöringens omfattning borde följas även i fråga om övningslärarna.

För båda ståndpunkterna har anförts utförlig motivering; beträffande denna

hänvisar jag till det föregående.

Vid remissbehandlingen ha samtliga instanser utom skolöverstyrelsen

anslutit sig till den mening, som uttalats av de sakkunnigas ordförande.

Skolöverstyrelsen, som biträtt sakkunnigmajoritetens förslag, har vidare uttalat

att, oavsett om ''A-regeln godtoges eller ej, antalet tjänstår för full

ålderspension borde begränsas till 28 mot eljest 30.

För egen del vill jag framhålla, att en revision av de statliga pensionsreglementena

är förestående och att man, bl. a. med hänsyn till de önskemål

som i olika sammanhang framkommit om att pensionen skall göras

»oantastbar» i högre grad än nu, får förutsätta att därvid även kommer att

till prövning upptagas frågan om metoden för pensionsbestämningen. Under

sådana omständigheter synes mig en sådan omläggning av nuvarande

pensioneringsprinciper, som sakkunnigmajoriteten förordat, icke nu böra

vidtagas, med mindre särskilt starka skäl kunde anföras därför. Jag har

emellertid icke för min del kunnat finna, att detta är fallet. Såsom de sakkunnigas

ordförande framhållit, kan tvärtom tvekan råda om lämpligheten

i och för sig av den föreslagna ''A-regeln. Då härtill kommer att, enligt vad

de sakkunniga framhålla, möjlighet icke synes finnas alt låta denna regel

få retroaktiv verkan, föreslår jag, att bestämmelserna om tjänstårsberäkning

för tid, varunder innehaves extra ordinarie övningsläraranställning,

utformas på det sätt de sakkunnigas ordförande angivit. Bestämmelserna

komma därvid att utformas med redan befintliga bestämmelser för vissa

lärare vid konstfackskolan och musikhögskolan som förebild. Dessa böra

jämväl tjäna som förebild för en bestämmelse rörande beräkning av invalidpension

för övningslärare. Jag kan icke förorda, att för övningslärares del

införes eu tjänstålder för hd pension av 28 år, vilken icke eljest gäller enligt

det statliga pensionssystemet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Härutöver böra, likaledes efter förebild av redan gällande bestämmelser,

meddelas vissa föreskrifter rörande verkan i pensionshänseende av tvångsförflyttning

till annan tjänst.

Jag förordar i enlighet härmed, att Kungl. Maj:t dels för riksdagen framlägger

förslag till kungörelser om ändring i 1947 års allmänna tjänste- och

familjepensionsreglementen, upptagande nu angivna ändringar, dels ock

av riksdagen utverkar bemyndigande för sig att i angivna delar ändra

SP A-reglementet.

Vad härefter angår frågan i vilken mån övergångsbestämmelser böra

meddelas i anslutning till reglementsändringarna, synes mig — med hänsyn

bl. a. till att en överarbetning av förslaget till avlöningsreglemente för

övningslärare är avsedd att komma till stånd före utfärdandet — Kungl.

Maj :t böra erhålla riksdagens bemyndigande att utfärda övergångsbestämmelser.

Här må endast nämnas, att bestämmelse om tjänstårsberäkning i

relation till undervisningsskyldighetens omfattning övergångsvis erfordras

även för ordinarie lärare, att pensionsrätten för övningslärare, som tidigare

varit delägare i lärarinnornas pensionsanstalt, bör regleras i huvudsaklig

överensstämmelse med vad som skett beträffande övningslärare, vilken provisoriskt

inordnats under SP A-reglementet från och med den 1 januari

1950, samt att en bestämmelse bör meddelas för att bevara den rätt i fråga

om tillgodoräkning av tjänstår för familjepension, som genom 1938 års

familjepensionsreglering övergångsvis tillförsäkrades övningslärarna. I detta

sammanhang må vidare erinras, att i 13 § 2 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente

stadgas att, om för ordinarie tjänst ändring skett beträffande

pensionsålder, tjänstepensionsunderlag eller för hel pension erforderligt

antal tjänstår, grundbeloppet av tjänstepensionen för den som omedelbart

före ändringen innehade tjänsten icke skall understiga det belopp,

vartill det skulle ha beräknats därest ändringen icke ägt rum och, i fall där

pensionsåldern sänkts, såsom tjänstår fått tillgodoräknas den tid varmed

sänkningen skett; ett motsvarande stadgande finnes intaget i 8 § 2 inom.

1947 års allmänna familjepensionsreglemente. I anslutning till dessa stadganden

böra meddelas övergångsbestämmelser av innebörd, att vid deras

tillämpning må tagas hänsyn till de enligt 1947 års reglementen gällande

pensionsunderlagen för de lönegrader inom det nya lönesystemet, som motsvara

de nu tillämpade lönegraderna. — Vissa vid remissbehandlingen framkomna

önskemål om mycket långt gående övergångsanordningar torde enligt

min mening icke kunna tillgodoses.

Vad slutligen angår vissa detaljfrågor rörande finansieringen av övningslärarpensioneringen,

har vad de sakkunniga anfört härom synts mig vara

godtagbart; därest riksdagen icke däremot framställer erinran, torde det

få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser i ämnet. Jag kan

icke förorda att kravet på erläggande av engångsavgift eftergives i vidare

mån än som redan skett genom SPA-reglementet med därtill hörande övergångsbestämmelser.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

2:o.

25

Pensioneringen av kyrkomusiker.

Vid 1949 års riksdag fattades principbeslut i fråga om kyrkomusikerorganisationen

och om kyrkomusikernas anställnings- och avlöningsförhållanden

(prop. nr 199; r. skr. nr 327). Uppdrag att i anslutning därtill verkställa utredning

och avgiva förslag angående tjänste- och familjepensionsbestämmelser

för kyrkomusikerna har lämnats åt 1947 års lärarpensionssakkunniga.

De sakkunniga ha numera avgivit ett den 11 mars 1950 dagtecknat betänkande

angående bl. a. pensioneringen av kyrkomusiker. Under utredningsarbetets

gång ha de sakkunniga haft överläggningar med Tjänstemännens

centralorganisation (TCO). Över betänkandet ha i den del, varom här är

fråga, efter remiss avgivits yttranden av statskontoret, statens pensionsanstalt,

skolöverstyrelsen och TCO. Vidare har Centralstyrelsen för Sveriges allmänna

organist- och kantorsförening inkommit med en promemoria rörande pensionsförhållandena

för kantorer.

Enligt förslag, som i annat sammanhang framlägges denna dag, skall

löneregleringen för kyrkomusikerna träda i tillämpning efter den 30 juni

1950, efter hand som lagakraftägande beslut föreligga om indelning i kyrkomusikerdistrikt

och om tjänstetyper m. in. I anslutning härtill anhåller jag

att nu få anmäla frågan om pensioneringen av kyrkomusiker.

Någon pensionering av kyrkomusiker under statlig medverkan finnes för

närvarande icke. Ej heller synas församlingarna själva i någon större omfattning

ha ordnat pensionsfrågan. I 1942 års kyrkomusikerutrednings betänkande

del I (SOU 1945: 16, s. 42) har intagits en sammanställning över befattningshavarnas

pensionsförhållanden år 1943, till vilken torde få hänvisas.

Efter nämnda tid torde dock antalet befattningar med pensionsrätt ha

ökat.

Kyrkomusikerutredningen framlade förslag om anordnande av en pensionering

av kyrkomusikerna enligt följande huvudgrunder.

De ordinarie och extra ordinarie självständiga kyrkomusikerna skulle inordnas

under reglementet för statens pensionsanstalt, varvid viss avgiftsplikt

skulle åvila såväl befattningshavarna som församlingarna. Tjänstepensionsunderlaget

skulle utgöra 60 % av den i förhållande till omfattningen av

befattningshavarens tjänstgöring bestämda, för ortsgrupp C utgående fasta

årslönen i högsta löneklassen, fyllnadslön däri inräknad. Tjänstepensionsunderlaget

skulle dock maximeras i förhållande till den mot 30 veckotimmars

tjänstgöring svarande årslönen; lönen för överskjutande timmar skulle

alltså ej vara pensionsgrundande. Pensionsåldern skulle vara 63 år. För

hel pension skulle erfordras 30 tjänstår.

Kantorerna skulle, inom ramen för folkskolans pensionsreglementen, erhålla

pension för tjänstgöringen såsom kyrkomusiker genom ökning av det

för lärarbefattningarna gällande tjänstepensionsunderlaget med 936 kronor.

Motsvarande ökning av familjepcnsionsundcrlagct skulle vara 306 kronor.

För den ifrågavarande pensionsrätten skulle befattningshavarna ha att vidkännas

vissa ökningar av de för lärarbefattningarna gällande pensionsavdragen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Kantor, som överginge till sådan lärarbefattning vid folkskolan, med vilken

kyrkomusikalisk tjänstgöring ej vore förenad, skulle kunna kvarstå vid

förut gällande pensionsvillkor, om övergången skedde utan befattningshavarens

förvållande och om kantorsbefattningen innehafts under minst 12 år.

Mot den av kyrkomusikerutredningen föreslagna pensionsregleringen reste

statskontoret och statens pensionsanstalt invändningar i vad densamma avsåg

kantorspensionen. Statskontoret yrkade, under hänvisning till att vederbörande

folk- eller sinåskollärare redan i sin egenskap av lärare erhållit

pensionsrätt för en heltidstjänst, att pension icke skulle få utgå för kantorstiHäggen.

Statens pensionsanstalt framhöll, att organisationsförslaget visserligen

i fråga om kantorsgöromålen innebure ett befästande av en sedan

länge bruklig tjänstekombination, men alt kyrkomusikertjänsten härvid

närmast vore att betrakta såsom en bisyssla. Inom statlig pensionering hade

man ej plägat låta pensionens storlek påverkas av den tjänstgöring, som en

heltidsanställd befattningshavare kunde fullgöra vid sidan av sin heltidstjänst.

Pensionsanstalten ställde sig därför synnerligen tveksam till förslaget,

att den med heltidstjänst vid folkskola eller småskola förenade

tjänstgöringen såsom kyrkomusiker skulle få inverka i pensionshänseende.

De sakkunnigas förslag.

De sakkunniga framhålla, att efter det kyrkomusikerutredningens förslag

till pensionsreglering framlades huvudgrunderna för den statliga pensioneringen

i vissa hänseenden ändrats. Den sedan den 1 juli 1947 gällande statliga

pensionsordningen skiljer sig från de närmast före sagda dag tillämpade

bestämmelserna huvudsakligen däri, att pensionen uppräknats med

hänsyn till företagen lönereglering och övergång till nya grunder för beräkning

av rörligt tillägg, att tjänstepensioneringen samordnats med den allmänna

folkpensioneringen samt att, i samband med övergången till nettolönesystem,

bestämmelserna om pensionsavdrag utgått ur pensionsreglementena.

Motsvarande reglering har genomförts beträffande folkskolans

lärare. Vidare erinras om att 1919 års reglemente för statens pensionsanstalt

från och med den 1 januari 1950 ersatts med ett nytt reglemente (1949:

726), vilket i fråga om pensioneringsgrunderna nära ansluter sig till bestämmelserna

i de allmänna statliga pensionsreglementena och folkskolans pensionsreglementen.

Staten skall dock av huvudmännen taga ut vissa i reglementet

bestämda pensionsavgifter, vilka beräknas täcka i stort sett hälften

av pensionskostnaderna. Resten av kostnaderna skall utgå av medel från

riksstaten på så sätt att staten utfyller skillnaden mellan de faktiska pensionsutbetalningarna

och de till pensionsanstalten inflytande pensionsavgifterna.

I likhet med kyrkomusikerutredningen anse de sakkunniga, att d e

sj älvständiga kyrkomusikerna med ordinarie eller extra ordinarie

anställning böra erhålla pensionsrätt i statens pensionsanstalt. Denna

innebär enligt det nyantagna reglementet för anstaltens pensionerings
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

verksamhet, att pensionsunderlagen komma att motsvara underlagen för

statstjänstemän i motsvarande löneställning samt att huvudmännen ha att

erlägga vissa avgifter för pensioneringen. För extra ordinarie organist komma

avgifterna liksom tjänståren att reduceras i den mån tjänstgöringens

omfattning understiger 30 veckotimmar. De sakkunniga ha icke ansett skäl

finnas att beträffande organisterna tillämpa den av de sakkunniga —- med

reservation från ordförandens sida — för övningslärare föreslagna, i det

föregående närmare berörda 3/4-regeln. Pensionsåldern borde bestämmas till

63 år, eller samma pensionsålder som gällde för musiklärare.

Vad angår frågan om pensionsrätt för kantorerna ha de sakkunniga

till en början anfört, att det inom den statligt ordnade pensioneringen

endast i undantagsfall förekomme, att med viss befattning följande ersättning

utöver den egentliga lönen tillätes inverka på pensionsställningen. Avlöningsförmåner

av dylikt slag, vilka ej påverkade pensionens storlek, funnes

i stor utsträckning; såsom exempel kunde nämnas sådan avlöningsförstärkning

vid vissa tjänster som avsåges i 37 § statens allmänna avlöningsreglemente

ävensom i samma författningsrum omnämnda befattningsarvoden

till tjänstemän, som innehade viss såsom särskild tjänst ej uppförd

befattning. Hade tjänsteman utövat två pensionsberättigande befattningar,

tillämpades vid regleringen av sammanträffande pensionsförmåner regelmässigt

den principen, att av de sammanlagda förmånerna finge uppbäras

högst så mycket, som motsvarade den högre befattningens pensionsförmå*

ner bestämda under hänsynstagande till tjänstetiderna i båda befattningarna.

Vad slutligen anginge tjänsteman, som vid sidan av heltidstjänst hade

en bisyssla, gällde undantagslöst, att pensioneringen icke finge påverkas avbisysslan.

På grund av det nu anförda ha de sakkunniga förklarat sig hysa starka

principiella betänkligheter mot att låta pension utgå för kantorstilläggen.

De sakkunniga anse det mest i överensstämmelse med hittills tillämpade

principer, att kantorstilläggen icke göras pensionsbildande.

Emellertid ha de sakkunniga, för den händelse det likväl skulle anses

att kantorsgöromålen borde föranleda en höjning av lärarpensionen, ansett

sig böra lägga fram ett utkast till bestämmelser i ämnet. Efter att ha övervägt

olika sätt för ett hänsynstagande till kantorstillägget i pensionsavseende

ha de sakkunniga stannat för att föreslå, att tilläggspensioneringen

om den befunnes böra komma till stånd — utformades efter mönster av

den tilläggspensionering, som gäller för folkskollärare vilka ha förordnande

som distriktsöverlärare. Detta innebär, att kantorernas pensionsfråga i stort

sett skulle komma att lösas i principiell överensstämmelse med kyrkomusikerutredningens

förslag till pensionsbestänunelser; de sakkunniga framhålla

emellertid, att förutsättningarna för en avvägning av tilläggspensionens

belopp ändrats sedan kyrkomusikerutredningen lade fram sitt förslag,

bl. a. med hänsyn till 1947 års pensionsreglering och till det förhållandet,

att de numera beslutade kantorstilläggen äro lägre än motsvarande tillägg

enligt kyrkomusikerutredningens förslag.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

En tilläggspensionering för kantorer borde enligt de sakkunnigas uppfattning

innebära, att man höjde pensionsunderlaget för kantor, vars kyrkomusikaliska

uppgifter ansåges motsvara minst 5 veckotimmar, med ett belopp

motsvarande skillnaden mellan underlagen för lönegraderna Ca 23 och

Ca 21. Till motivering härav ha de sakkunniga anfört följande.

Enligt princippropositionen skulle lönetillägg till kantor kunna utgå i

förhållande till veckotimtalen 1—13. Enär 30 veckotimmar anses utgöra

full tjänstgöring för såväl folkskollärare som övningslärare och organist

och enär vidare övningslärare liksom även organist skulle bli skyldig att

därutöver fullgöra tjänstgöring motsvarande 4 veckotimmar utan att denna

fyllnadstjänstgöring skulle bli pensionsgrundande, bör enligt de sakkunnigas

mening det kyrkomusikaliska arbetet icke få öva inflytande på ställningen

i pensionshänseende, om de kyrkomusikaliska uppgifterna motsvara

4 veckotimmar eller mindre.

Enligt vad de sakkunniga erfarit från 1941 års lärarlönesakkunniga väntas

högre veckotimtal än 10 endast mera sällan komma i fråga för kantorernas

kyrkomusikaliska uppgifter. De sakkunniga anse därför, att avvägningen

av det pensionstillägg som skall utgå för lönetillägget bör kunna ske

med löneförmånerna inom gruppen 5—10 veckotimmar såsom utgångspunkt.

Då skillnaden mellan lönetilläggen för 5 veckotimmar och för 10

veckotimmar ej är större än att den ungefär motsvarar dubbla skillnaden

mellan slutlönen för två pa varandra följande lönegrader i skiktet närmast

över folkskollärarnas löneläge, ha de sakkunniga ej ansett skäl finnas att

differentiera pensionstilläggen efter antalet veckotimmar. Inom den berörda

gruppen 5—10 veckotimmar motsvarar summan av lön och kantorstilllägg

för folkskolans lärare tillhörande lönegrad Ca 21 genomsnittligt löneförmånerna

för lönegrad Ca 23. Om kantorstillägget anses böra bliva pensionsbildande,

torde därför pensionsunderlaget för kantorsbefattning — under

förutsättning att de kyrkomusikaliska uppgifterna motsvara lägst 5

veckotimmar — böra sättas lika med det för folkskollärar- respektive småskollärarbefattningen

gällande pensionsunderlaget ökat med skillnaden

mellan underlagen för lönegraderna Ca 23 och Ca 21 eller med 768 kronor

i fråga om tjänstepension och med 288 kronor i fråga om familjepension.

Beträffande tjänstårsberäkningen anföra de sakkunniga.

Det förhållandet att kantorsbefattning i lönehänseende behandlas som

två befattningar — lärarbefattning och kyrkomusikerbcfattning — kräver

särskilda tjänstårsberäkningsregler med avseende å tid, under vilken åtnjutits

partiell ledighet med C-avdrag. Dessa regler böra utformas i anslutning

till vad som i sak gäller enligt allmänna tjänstepensionsreglementet.

Har en folkskollärare kyrkomusikaliska uppgifter motsvarande veckotimtalet

6 och erhaller han för viss tid sådan tjänstledighet från kantorsgöromålen

med C-avdrag å lönen, som skall medföra avdrag vid tjänstårsberäkningen

för pension, torde vid tjänstårsberäkningen avdrag böra ske med

lika många 36-delar av nämnda tid som det antal veckotimmar ledigheten

omfattar. På motsvarande sätt torde avdrag vid tjänstårsberäkningen böra

äga rum vid tjänstledighet för småskollärare med en undervisningsskyldighet

av 28 veckotimmar. Motsvara för sådan lärare de kyrkomusikaliska

uppgifterna 6 veckotimmar, bör avdrag göras med en 34-del för varje ledig

veckotimme. Åtnjuter kantor tjänstledighet från undervisningen, men fullgör

han de med sin befattning förenade kyrkomusikaliska uppgifterna, bör

vid tjänstårsberäkningen för ovan nämnda lärare avdrag ske med “%, ro
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

spektive “/«• Bestämmelser om dylika avdrag torde böra intagas i tillämpningsföreskrifterna

till pensionsreglementena.

Enligt de sakkunnigas förslag skall kantors pensionsrätt tillkomma även

den som utan något sitt förvållande förflyttats från befattning med kyrkomusikaliska

uppgifter motsvarande minst 5 veckotimmar till befattning

med kyrkomusikaliska uppgifter motsvarande mindre än 5 veckotimmar

men som enligt det föreslagna avlöningsregleanentet äger bibehålla det

högre kantorstillägget. I fråga om befattningshavare, som förflyttats till enbart

folkskollärar- eller småskollärartjänst och som enligt nyssnämnda förslag

äger bibehålla det före förflyttningen utgående tillägget under högst

fem år, ha de sakkunniga ej funnit anledning föreslå kvarblivande vid den

högre pensionsrätten efter förflyttningen.

De sakkunniga föreslå, att pensionsåldern för kantor skall vara den som

gäller för honom i hans egenskap av lärare; den skulle alltså utgöra 63 år

för folkskollärare samt 60 år för lärare vid småskola eller mindre folkskola

och biträdande lärare vid folkskola, och pensionsåldern skulle inträda vid

utgången av det redovisningsår, under vilket den ifrågavarande levnadsåldern

uppnåtts. För anstånd med avgången efter uppnådd pensionsålder

borde för kantor gälla samma regler som för lärare. I dylika frågor borde

kyrkorådet beredas tillfälle yttra sig.

Vad slutligen angår finansieringen av en eventuell tilläggspensionering för

kantorer ha de sakkunniga förordat, att pensioneringen anordnas utan avgiftsplikt,

samt därom anfört följande.

Enär pensionsavgifter föreslagits skola utgå för självständig kyrkomusikerbefattning,

borde principiellt sett pensionsavgifter utgå även för tillläggspensionen

för kantor. Den årliga avgiften borde motsvara skillnaden

mellan de fortlöpande avgifterna enligt pensionsanstaltens reglemente för

pensionsklasserna 1:26 och 1:24, eller 86 kronor jämte rörlig tilläggsavgift,

vilken för närvarande skulle utgöra 12 %. Beräknas antalet kantorer

med pensionsrätt till 1 500 ä 1 600, skulle vid nuvarande indexläge de totala

pensionsavgifterna för kantorerna uppgå till i runt tal 150 000 kronor

för år. Detta är visserligen ett ur finansiell synpunkt icke obetydligt belopp.

Med hänsyn till att pensionsavgift icke utgår för lärarpensioncn och att på

grund därav ett uttagande av årlig pensionsavgift för tilläggspensionen för

kantor skulle medföra förhållandevis stora administrativa svårigheter, ha

de sakkunniga likväl stannat för att icke föreslå avgifter för kantorspensioneringen.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag till pensionsreglering för organister har i

huvudsak lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. TCO hänvisar dock

till vissa synpunkter, som framförts beträffande pensioneringen av övningslärare,

vilka synpunkter i förekommande fall skola ha avseende även på

organister. Vidare framhåller TCO, att de bestämmelser, som föreslagits

skola gälla för extra ordinarie organist, böra tillämpas även på extra ordinarie

biträdande organist.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

I fråga om pension till kantorer anför statskontoret följande.

Vad beträffar pension åt kantor har statskontoret, såsom de sakkunniga

även erinrat, i utlåtande över 1942 års kyrkomusikerutrednings betänkande

yrkat avslag på utredningens förslag, att kantorerna vid sidan av pension

såsom folk- eller småskollärare skulle erhålla särskild tilläggspension för

tjänstgöringen såsom kyrkomusiker. Kantorerna hade redan såsom lärare

pensionsrätt för en heltidstjänst och deras tjänstgöring såsom kyrkomusiker

måste därför betraktas såsom en ren bisyssla. Ämbetsverket vidhåller

denna sin uppfattning och vill härjämte understryka, att införande av dylika

tilläggspensioner skulle, såsom lärarpensionssakkunniga jämväl framhållit,

stå i strid med de principer, som av Kungl. Maj :t tillämpas vid reglering

av sammanträffande pensionsförmåner. Därest kantorstilläggen förenas

med pensionsrätt, torde därför en omprövning av dessa principer bliva

ofrånkomlig.

Ett liknande uttalande gör statens pensionsanstalt.

Skolöverstyrelsen uttalar endast, att överstyrelsen i stort sett ansluter sig

till vad de sakkunniga föreslagit. Enligt överstyrelsens mening förtjänar

det dock övervägas, om icke till underlättande av det administrativa arbetet

finansieringen av kantorernas pensionering borde ske genom kyrkofonden

och att därför erforderliga belopp årligen överfördes från fonden till statsverket.

TCO framställer åtskilliga invändningar mot vad de sakkunniga anfört

beträffande frågan om pension till kantor. Sålunda framliålles, att kantorsgöromålen

icke kunna anses utgöra en bisyssla vid sidan av folkskollärartjänsten;

kantorernas ställning anses böra jämföras med distriktsöverlärarnas.

Vidare hävdas, att samtliga kantorer utan inskränkning med hänsyn

till de kyrkomusikaliska uppgifternas omfattning böra erhålla viss förhöjning

av folkskollärarpensionen och att pensionstilläggen böra differentieras

efter veckotimmar. Slutligen framhålles, att pensionstilläggen enligt

de sakkunnigas utkast synas vara alltför låga.

Liknande synpunkter anföras av Centralstyrelsen för Sveriges allmänna

organist- och kantorsförening.

Föredraganden.

Enligt det vid 1949 års riksdag fattade principbeslutet rörande kyrkomusikerorganisationen

m. m. skall i regel i varje kyrkomusikerdistrikt finnas

en organisttjänst eller en kantorstjänst och dessutom, efter medgivande

av Kungl. Maj :t, kunna finnas en eller flera biträdande kyrkomusikertjänster.

Organist- och de biträdande kyrkomusikertjänsterna kunna förenas med

skyldighet att utöver kyrkomusikaliska göromål fullgöra tjänstgöring såsom

musiklärare vid vissa läroanstalter. Med kantorstjänst skall följa skyldighet

att dels fullgöra kyrkomusikalisk tjänstgöring, dels ock meddela den undervisning,

som åligger folk- eller småskollärare; vid principbeslutet har i anslutning

därtill uttalats, att kantorstjänst är att betrakta som en enhetlig

tjänst och icke som en folk- eller småskollärartjänst med kyrkomusikaliska

göromål såsom bisyssla. Organisttjänsterna kunna inrättas som ordinarie

eller extra ordinarie. Anställningsformen för biträdande kyrkomusiker be
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 136-

31

stämmes av Kungl. Maj:t; det har förutsatts att den kan vara extra ordinarie

eller arvodesanställning. Kantorstjänsterna skola alltid vara ordinarie.

Ordinarie organisttjänster samt extra ordinarie organist- och biträdande

kyrkomusikertjänster skola vara lönegradsplacerade tjänster. Ordinarie organisttjänst

skall vara förenad med en tjänstgöringsskyldighet motsvarande

minst 15 veckotimmar, och det kan förutsättas att Kungl. Maj :t icke lämnar

medgivande att inrätta extra ordinarie biträdande kyrkomusikertjänst med

mindre omfattande tjänstgöringsskyldighet; i fråga om lön vid reducerad

tjänstgöring och vid fyllnadstjänstgöring skola i stort sett gälla samma regler

som för övningslärare vid statliga och högre kommunala skolor. Kantorstjänsterna

ha ansetts lämpligen böra förenas med rätt till löneförmåner

enligt de för folk- och småskollärarna gällande bestämmelserna samt därutöver

med ett kantorstillägg, vilket i regel skall motsvara V» av lönebeloppet

i 20 löneklassen å löneplan nr 1 statens löneplansförordning samt ytterligare

Va, för varje veckotimme, varmed det antal veckotimmar, som kantorns

tjänstgöring anses motsvara, överskjuter 3.

I annat sammanhang föreslås denna dag, att organisations- och lönereformen

för kyrkomusikerna skall efter den 30 juni 1950 genomföras successivt,

i den mån lagakraftägande beslut i organisationsfrågan föreligga. I anslutning

därtill bör nu ställning tagas till frågan om de pensionsbestämmelser,

som skola gälla för kyrkomusikerna.

Vad först angår pensioneringen av organister och biträdande kyrkomusiker

bör denna, såsom lärarpensionssakkunniga föreslagit, ordnas genom att

SPA-reglementet göres tillämpligt å dem. I 38 § reglementet böra sålunda

upptagas ordinarie organist samt extra ordinarie organist och extra ordinarie

biträdande kyrkomusiker; befattningarna böra obligatoriskt förenas med

pensionsrätt och i enlighet härmed hänföras till grupp A i reglementet. Pensionsåldern

bör i enlighet med de sakkunnigas förslag fastställas till 63 år.

För befattningarna bör gälla den pensionsklass, vars nummer med tre enheter

överstiger befattningens lönegradsnunnner; det förutsättes att Kungl.

Maj :t vid medgivande att inrätta extra ordinarie tjänst som biträdande kyrkomusiker

även förordnar om placering av tjänsten i viss lönegrad enligt

det vanliga statliga lönesystemet. Härutöver böra för ifrågavarande tjänster

gälla samma bestämmelser i fråga om pensionens avvägning efter tjänstgöringsskyldighetens

omfattning, som enligt vad i det föregående föreslagits

skulle gälla för övningslärarna. Kungl. Maj :t torde böra för sig utverka

riksdagens bemyndigande att vidtaga de erforderliga ändringarna i SPAreglementet.

Några särskilda övergångsbestämmelser behöva icke utfärdas för kyrkomusikernas

inordnande under SPA-reglementet. Frågan om tillgodoräkning

av föregående anställningstid löses automatiskt genom tillämpning av reglementets

huvudbestämmelser och de i anslutning till dessa meddelade allmänna

övergångsbestämmelserna. Jag kan icke tillstyrka, att några särskilda

anordningar därutöver vidtagas, exempelvis genom att kravet på erläggande

av engångsavgift för erhållande av retroaktiv tjänstårsberäkning

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 236

skulle för denna personalgrupp eftergivas i vidare män än som följer av reglementet

och därtill hörande övergångsbestämmelser.

På sätt av det föregående framgår ha delade meningar rått i frågan om

kantorernas pensionsrätt. De sakkunniga ha i första hand avstyrkt att pensionsrätt

beredes kantorerna, och deras uppfattning delas av statskontoret

och statens pensionsanstalt. Man har framhållit att kantorerna inneha folkeller

småskollärartjänst och i denna egenskap äga pensionsrätt enligt

tjänste- och familjepensionsreglementena för folkskolan. Det har vidare

hävdats, att det icke skulle överensstämma med gällande statliga pensioneringsprinciper

att bereda vederbörande högre pension med hänsyn till kantorstillägget,

vare sig detta vore att betrakta som en med tjänsten förenad

avlöningsförstärkning, ett befattningsarvode för en kyrkomusikalisk befattning

eller ett bisysslearvode. Det har vidare uttalats att, om man likställde

kantorstillägget med lön för en särskild pensionsberättigande tjänst, gällande

principer för reglering av sammanträffande av pensionsförmåner icke

komme att medföra högre sammanlagda förmåner än som gällde för folkeller

småskollärartjänst.

De sakkunniga ha emellertid, trots sin tveksamhet i huvudfrågan, utarbetat

ett förslag till bestämmelser om kantorspensioner. Enligt detta förslag

skulle tjänste- och familjepensionsunderlagen för folk- och småskollärartjänsten

förhöjas med 768 respektive 288 kronor för kantorer, vilkas kyrkomusikaliska

tjänstgöring motsvarade mer än 4 veckotimmar. Att dylik förhöjning

icke skulle ske för kantorer med tjänstgöring motsvarande högst

fyra veckotimmar ha de sakkunniga ansett motiverat vid en jämförelse med

övningslärarna, som utöver 30 veckotimmar äro skyldiga åtaga sig högst

fyra veckotimmars undervisning utan att i anledning därav erhålla förhöjd

pension.

För egen del vill jag till en början erinra om att riksdagen vid sin behandling

av frågan om den nya kyrkomusikerorganisationen uttryckligen

framhöll, att man borde betrakta kantorerna som innehavare av enhetliga

tjänster. Det bör observeras, att dessa tjänster tillsättas i annan ordning

än folk- och småskollärartjänster och att för deras erhållande gälla särskilda

behörighetsvillkor; den som erhållit kantorstjänst kan icke avsäga

sig den kyrkomusikaliska tjänstgöringen utan att avgå från tjänsten i sin

helhet. Under sådana förhållanden kan man enligt min uppfattning icke

med fog hävda, att kantorstillägg är att betrakta som lön för en särskild

pensionsgrundande tjänst eller som befattningsarvode eller ersättning för

bisyssla. Den gjorda jämförelsen med de vid vissa statliga tjänster utgående

avlöningsförstärkningarna synes mig ej heller bärande; sådana förmåner

följa visserligen liksom kantorstillägg automatiskt med tjänsten men där

de förekomma har tydligen direkt åsyftats att de icke skola inverka på

pensionsställningen. Om man för bedömande av förevarande spörsmål vill

jämföra med vad som i övrigt gäller beträffande den statliga pensioneringen

förtjänar det beaktas, att enligt allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena

pensionsställningen i vissa fall avvägts med hänsynstagande till

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

33

vid sidan av löneplanslön utgående särskild löneförmån. Det är därvid

fråga om fall, i vilka löneförmånen i och för sig skulle kunnat evalveras

i lön enligt löneplan men detta undvikits av andra skäl än som sammanhänga

med pensioneringen. I samband med antagandet av 1941 års allmänna

tjänste- och familjepensionsreglementen (prop. 1941:33; r. skr. nr

528) anslöto sig statsmakterna till vissa av 1938 års pensionssakkunniga

gjorda principuttalanden i fråga om pensionsunderlag för befattningar förenade

med avlöningsförmåner utöver lön enligt löneplan, vilka uttalanden

synas vara av visst intresse i detta sammanhang. Nämnda sakkunniga uttalade

bl. a. att, om särskild löneförmån utginge med växlande belopp till

olika befattningshavare inom samma grupp, hänsyn i pensionsavseende i

regel ej borde tagas till större del av förmånen, än som tillkomme varje befattningshavare

i gruppen eller åtminstone det övervägande flertalet av dem;

en differentiering av personalgruppen i pensionshänseende med hänsyn till

förmånens storlek vore vansklig åtminstone i de fall, där förmånen ej vore

till beloppet konstant utan kunde växla med konjunkturer eller dylikt.

Vid ställningstagandet till förevarande spörsmål har jag med beaktande

av angivna synpunkter funnit mig kunna förorda, att vid pensionsavvägningen

får för samtliga kantorer tagas hänsyn till kantorstilläggets minimibelopp.

Då detta tillägges lönen för folkskollärare i lönegraden Ca 21, uppnås

en löneställning ungefärligen motsvarande lönegraden Ca 22. Då skillnaden

mellan pensionsunderlagen för nämnda lönegrader utgör 384 kronor

beträffande tjänstepensionsunderlagen och 144 kronor beträffande familjepensionsunderlagen,

förordar jag att för kantorerna få gälla de i 1947 års

tjänste- och familjepensionsreglementen för folkskolan fastställda pensionsunderlagen

förhöjda med nämnda belopp. Förhöjningen bör icke differentieras

efter det kantorn har lärartjänstgöring som folkskollärare eller som

småskollärare; kantorstillägget å lönen är såsom förut nämnts lika stort i

båda fallen.

Jag anser mig emellertid kunna tillstyrka, att för kantorer med förhållandevis

omfattande kyrkomusikalisk tjänstgöring få tillämpas de enligt

folkskolans pensionsreglementen gällande underlagen med något större

tillägg än nyss angivits. Vid bedömandet vilka kantorer som sålunda böra

få högre pensionsställning samt vid avvägningen av tillägget för dem bör,

såsom de sakkunniga framhållit, hänsyn bl. a. tagas till att den fyllnadstjänstgöring

av 4 veckotimmar utöver eljest gällande 30 veckotimmars undervisningsskyldighet,

som skall åligga övningslärare, icke avses bliva pensionsgrundande.

Jag föreslår, att de högre tilläggen få gälla för kantorer,

vilkas kvrkoinusikaliska tjänstgöring anses omfatta mer än 7 veckotimmar,

och att tilläggen för dem fastställas till 768 kronor i fråga om tjänstepension

och 288 kronor i fråga om familjepension.

I övriga avseenden, såsom i fråga om pensionsålder och anstånd med avsked

m. in., böra för kantorer gälla samma bestämmelser som för folkoch

småskollärare. Vid kantors tvångsförflyttning till annan tjänst bör

ställningen i pensionshänseende få bibehållas i fall, då löneställningen får hi3

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. AV 230.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj.ts proposition nr 236-

behållas utan särskild tidsbegränsning. Särskilda detalj bestämmelser erfordras,

såsom de sakkunniga framhållit, rörande tjänstår sberäkningen

vid partiell tjänstledighet. Slutligen böra gälla övergångsbestämmelser av

väsentligen samma innebörd som genom kungörelsen 1946:443 meddelats

vid ordnandet av distriktsöverlärarnas pensionering.

De sakkunniga ha av administrativa skäl stannat för att icke föreslå avgifter

för tilläggspensioneringen men uttalat, att principiellt sett huvudmansavgift

— fortlöpande avgift — borde utgå enligt SPA-reglementets

bestämmelser. För egen del anser jag emellertid ej tillräckliga skäl finnas

för eftergivande av kravet på huvudmansavgifter. Avgifterna, vilka

för varje huvudman för sig uppgå till relativt obetydliga belopp •— för närvarande

skulle avgiften för kantor med den högre pensionsställningen utgöra

86 kronor för år jämte 12 procent tillägg — böra utgå utan minskning

med hänsyn till eventuella tjänstledigheter samt i första hand inbetalas till

stiftsnämnderna eller av dessa innehållas i samband med avräkningsförfarande;

inlevereringen bör kunna ske en gång om året.

Då de förordade bestämmelserna i vissa avseenden, exempelvis i fråga

om pensionsavgifterna, komma att skilja sig från dem, som innefattas i

folkskolans pensionsreglementen, och en översyn av pensionsreglementena

är avsedd att igångsättas under den närmaste framtiden, torde bestämmelserna

icke nu böra införas i pensionsreglementena utan meddelas i särskild

författning, vilken, om så befinnes lämpligt, jämväl kan innehålla erforderliga

tilläggsbestämmelser. Jag förordar sålunda, att Kungl. Maj :t inhämtar

riksdagens bemyndigande att meddela bestämmelser i ämnet i huvudsaklig

överensstämmelse med vad i det föregående förordats.

3:o.

Vissa pensionsbestämmelser för överståthållaren.

Vid 1948 års riksdag (statsverksprop., XI ht, punkt 119; r. skr. nr 11)

fattades beslut om lönereglering för överståthållaren, innebärande att å

personalförteckningen för överståthållarämbetet skulle från och med den

dag dåvarande överståthållaren lämnade sin tjänst uppföras en överståthållare

i lönegrad Co 20. Sedan den i beslutet avsedde tjänsteinnehavaren beviljats

avsked med utgången av september 1949, har Kungl. Maj :t förordnat,

att överståthållaren skulle fr. o. m. den 1 oktober 1949 vara placerad i nyssnämnda

lönegrad samt att tjänsten fr. o. m. samma dag skulle vara uppförd

å den för överståthållarämbetet gällande personalförteckningen.

Inordnandet av överståthållartjänsten under statens allmänna avlöningsreglemente

har medfört, att överståthållaren blivit underkastad 1947 års allmänna

tjänste- och familj epensionsreglementen. Med anledning härav böra

de i nämnda reglementen meddelade särskilda bestämmelserna för landshövding

erhålla tillämpning jämväl på överståthållaren. Här avses dels de bestämmelser

angående tjänstålder (20 år) samt beräkning av avkortad pen
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungi. Maj.ts proposition nr 236.

sion och förtidspension, som meddelats för landshövding i 35 § 3 mom. 1947

års allmänna tjänstepensionsreglemente, dels ock de i 24 §'' 3 mom. 1947 års

allmänna familjepensionsreglemente meddelade föreskrifterna om familjepensionstal

för landshövding.

4:o.

Förbättring av tjänstepensionerna för viss reservstatspersonal.

Hittillsvarande förhållanden.

Vid reservstatsorganisationens upprättande år 1914 sattes reservstatspersonalens

löner och pensioner i visst förhållande till de för personalen å aktiv

stat fastställda motsvarande förmånerna.Detta grundade sig i viss mån därå,

att genom reservstatsinstitutionen skulle kunna anskaffas ett för mobiliseringsbehovet

erforderligt antal erfarna och tjänstevana, tillika tjänstdugliga

officerare och underofficerare för en mindre kostnad än den, som var förbunden

med motsvarande ökning av de aktiva officers- och underofficerskårerna.

Vad reservstatslönerna beträffar, avpassades dessa för kompaniofficerare

och underofficerare så, att de i allmänhet lågo omkring tio procent under

lönen i närmast lägre beställning å aktiv stat. I fråga om de högre beställningarna

utgick man från att det skulle visa sig nödvändigt att fylla desamma

genom att befordra officerare, som därtill vore lämpade men måhända

icke kunde befordras på aktiv stat, till närmast högre tjänstegrad

på reservstat; med hänsyn härtill ansåg man sig vid lönernas bestämmande

böra följa den grunden, att lönen å reservstat borde vara högre än pensionen

i den lägre tjänstegraden å aktiv stat. Vad angår pensionsbeloppen vid

avgång från reservstat avpassades dessa så, att pensionen i en viss beställning

å reservstat kom att i stort sett motsvara pensionen i närmast lägre

tjänstegrad å aktiv stat.

Såsom en följd av de efter hand genomförda löne- och pensionsregleringarna

för den aktiva personalen inträdde så småningom en förskjutning av

relationen mellan denna personals och reservstatspersonalens löne- och pensionsförmåner.

I syfte att återställa den ursprungliga relationen mellan den

aktiva personalens och reservstatspersonalens förmåner genomfördes år 1925

en provisorisk löne- och pensionsförbättring för reservstatspersonalen. Härvid

bestämdes lönerna för kompaniofficerare och underofficerare efter den

proportion som år 1914 varit rådande mellan de olika löncklasserna inom

dessa grader. Beträffande de högre reservstatsbeställningarna togs liksom

vid bestämmande av de ursprungliga lönerna hänsyn till att reservstatslönen

borde vara minst lika hög som den pension, vederbörande beställningshavare

vid sin övergång från aktiv stat redan kunde ha intjänat eller vartill

han inom kort skulle bliva berättigad, d. v. s. pensionen inom närmast

lägre grad; på grund härav kommo lönerna för de högre beställningarna

att ligga något högre än om allenast de vid lönebestämningen för kompani
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

officerare och underofficerare följda grunderna tillämpats. Pensionerna bestämdes

genomsnittligt sett till omkring 90 procent av lönebeloppen.

År 1936 beslöts, i syfte att säkerställa reservstaternas rekrytering, en förbättring

av reservstatspersonalens avlönings- och pensionsvillkor. Vad reservstatslönerna

beträffar, innebar beslutet ett frångående av den dittills

följda principen för lönebeloppens beräknande, enligt vilken lönerna i de

lägre beställningarna i allmänhet bestämts att med omkring tio procent understiga

lönen i närmast lägre tjänstegrad å aktiv stat och i de högre beställningarna

fixerats med tanke på att de skulle något överstiga pensionen

i närmast lägre tjänstegrad å aktiv stat. I stället skulle reservstatslönerna

motsvara 60 procent av lönebeloppen å A-ort (för major B-ort) i motsvarande

beställning å aktiv stat enligt 1927 års officersavlöningsreglemente. Beträffande

pensionerna bibehölls dittillsvarande proportion mellan reservstatslöner

och pensioner, enligt vilken såsom förut nämnts pensionerna i

stort sett utgingo med 90 procent av lönebeloppen. Detta innebar, att pensionen

i en viss beställning å reservstat i princip motsvarade pensionen i

närmast lägre tjänstegrad å aktiv stat. A reservstatslön och reservstatspension,

beräknad enligt nyss angivna grunder, utgick dvrtidstillägg och sedermera

även kristillägg.

Nu gällande löne- och pensionsbestämmelser för reservstatspersonalen tillkommo

dr 19i3 i anslutning till de löne- och pensionsregleringar för den

aktiva personalen, som beslutades år 1939 respektive år 1941, och innefattas

i kungörelsen nr 749/1943 angående krigsmaktens reservstater och

i allmänna tjänstepensionsreglementet. I lönehänseende bibehölls därvid den

dittills tillämpade relationen mellan reservstatslönerna och lönebeloppen

för motsvarande personal på aktiv stat. Reservstatslönerna fastställdes sålunda

att — med vissa mindre avvikelser inom regementsofficersgraderna

— motsvara 60 procent av de enligt militära avlöningsreglementet utgående

lönerna å A-ort. Beträffande pensionerna bibehölls dittillsvarande relation

mellan lön och pension, enligt vilken pensionerna skulle genomsnittligt motsvara

90 procent av reservstatslönerna. Enär den aktiva personalens pensionsförmåner

vid 1941 års pensionsreglering utmätts med utgångspunkt

från C-ort i stället för — såsom tidigare — A-ort och anledning till motsvarande

omläggning av beräkningsgrunderna för pensionerna åt reservstatspersonalen

icke ansågs föreligga, kommo emellertid sistnämnda pensioner

regelmässigt att understiga pensionsbeloppen i närmast lägre grad å aktiv

stat. Detta innebar frångående av den av statsmakterna tidigare intagna

ståndpunkten, att pensionen i en viss beställning å reservstat i stort sett

borde motsvara pensionen i närmast lägre grad.

Reservstatspensionerna ha sedan år 1943 icke undergått annan ändring

än att desamma i samband med 1947 års allmänna pensionsreglering tekniskt

omräknats enligt föreskrifterna i kungörelsen nr 657/1947 med hänsyn

till att å desamma från och med den 1 juli 1947 utgår rörligt tillägg enligt

samma grunder som gäller för statsförvaltningen i gemen. I motsats till

militära beställningshavare å aktiv stat har reservstatspersonalen däremot

icke kommit i åtnjutande av någon realförbättring av pensionerna.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

37

I följande sammanställning har angivits beloppet av från och med den

1 juli 1947 utgående hel pension — bortsett från rörligt tillägg å 12 procent

— dels till personal å aktiv stat och dels till reservstatspersonal. Att märka

härvid är, att för förstnämnda personal i enlighet med bestämmelserna i

1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente gälla olika pensionsunderlag

(begynnelse- respektive slutunderlag) för tid före och efter uppnådd 67 års

ålder samt att för reservstatspersonalen pensionsbeloppen växla alltefter den

löneklass, beställningshavaren tillhört (för den aktiva personalen tillämpas

underlaget för högsta löneklassen i vederbörande lönegrad, oavsett om beställningshavaren

i verkligheten uppnått denna löneklass).

:

Beställning

1

Pension åt beställnings- havare å aktiv stat

Pension åt beställningshavare

å reservstat

begynnelse-

underlag

slutunder-

lag

varierande mellan nedan angivna

belopp

Sergeant ........

4 524

3 732

1 968—2 640 (lönekl.

UO Rs 1-5)

Fanjunkare ____

4 944

4152

2 232—3 084 ( »

UO Rs 3—7)

Löjtnant........

6168

5 376

2 856-3 924 ( »

Oa Rs 4—7)

Kapten ........

8160

7 368

3 924-5 472 ( >

Oa Rs 7—10)

Major..........

9 564

8 772

5 472—6 648 ( >

Oa Rs 10-12)

Överstelöjtnant..

10 248

9 456

6 648-7 332 ( .

Oa Rs 12—14)

Överste ........

11256

10464

8196 ( »

Oa Rs 15)

Generalmajor ..

13 212

12 420

9180 ( »

Öb Rs )

På sätt av sammanställningen framgår har den omständigheten, att personalen

å reservstat icke kommit i åtnjutande av en pensionsreglering, motsvarande

den som år 1947 genomfördes för statens befattningshavare i allmänhet,

medfört en avsevärd förskjutning till reservstatspersonalens nackdel

i storleksförhållandet mellan pensionerna för å ena sidan denna personal

och å andra sidan beställningshavarna å aktiv stat. En motsvarande

förskjutning har ägt rum i lönehänseende. I detta sammanhang må erinras,

att chefen för försvarsdepartementet vid anmälan i samband med 1947

års statsverksproposition av frågan om anslag för reservstaten framhöll, att

det skulle kunna övervägas att med hänsyn till den allmänna löneregleringen

vidtaga förbättringar även i fråga om reservstatspersonalens avlöningsvillkor.

Enligt departementschefens uppfattning syntes det emellertid kunna

ifrågasättas, huruvida icke en förutsättningslös omprövning av förhållandet

mellan reservstatspersonalens förmåner och tjänstgöringsskyldighet

borde vidtagas. Någon dylik utredning har ännu icke igångsatts.

Föreliggande förslag och däröver avgivna yttranden.

I anledning av till Kungl. Maj :t inkomna ansökningar från vissa beställningshavare

å reservstat om förbättrade pensioner anbefallde Kungl.

Maj:t genom beslut den 15 oktober 1948 statskontoret att, efter verkställande

av erforderlig utredning, till Kungl. Maj :t inkomma med utlåtande

och förslag beträffande frågan, huruvida i avbidan på en allmän löne- och

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

pensionsreglering för reservstatspersonalen cn provisorisk förbättring av

denna personals pensionsförhållanden borde komma till stånd.

Med skrivelse den 8 februari 1949 har statskontoret avgivit utlåtande och

förslag i ämnet. Ämbetsverket har därvid anfört, att enligt ämbetsverkets

uppfattning någon reglering av utgående pensioner till förutvarande beställningshavare

å reservstat i princip icke borde komma till stånd, så länge frågan

om lön och pension för den i tjänst varande personalen vore olöst. För

den händelse en provisorisk pensionsreglering ansåges böra komma till

stånd, har statskontoret föreslagit en förhöjning — tidigast med giltighet

från och med den 1 januari 1949 — med 10 procent av pensionen för sådan

förutvarande beställningshavare å reservstat, som övergått från aktiv stat

tidigast fem år före den pensionsålder, som gällt för senast innehavd beställning

å aktiv stat. I anslutning härtill har statskontoret anfört bl. a. följande.

Vid bedömandet av frågan om anpassning av pensionen liksom även av

lönen för reservstatspersonalen till vad i detta hänseende numera bestämts

för den aktiva personalen måste i första hand hänsyn tagas till den ringa

tjänstgöringsskyldighet — 90 dagar för varje 3-årsperiod — som åvilar reservstatspersonalen.

Därjämte bör beaktas, att övergången till reservstat

sker frivilligt samt att ståndpunktstagandet därvid i allmänhet påverkas av

det förhållandet, att övergången såsom regel medför en högre tjänsteställning

samt möjlighet att vid sidan av beställningen utöva inkomstbringande

enskild verksamhet. Under sådana förhållanden bör, därest en viss pensionsförbättring

i nuvarande läge likväl synes böra komma till stånd, densamma

begränsas till sådana fall, där beställningshavaren kan anses hava

vidkänts eu med hänsyn till den uppkomna situationen i pensionshänseende

mera väsentlig förmånsförsämring i förhållande till vad han haft att räkna

med vid övergången. Detta torde med något fog endast kunna göras gällande,

då övergången till beställning å reservstat skett i närmare anslutning

till den för innehavd beställning å aktiv stat gällande pensionsåldern. Såsom

en naturlig och skälig avgränsning synes här böra gälla, att avgången

skett högst fem år före pensionsåldern i senast innehavda beställning å

aktiv stat. Vad angår pensionsförbättringen i här avsedda fall bör det med

hänsyn till att frågan om reservstatspersonalens framtida löne- och pensionsställning

ännu icke vunnit sin lösning icke ifrågakomma, att förbättringen

såsom i vissa ansökningar till Kungl. Maj :t hemställts bestämmes

till sådant belopp, att densamma jämte nu utgående pension motsvarar den

pension som skulle intjänats i senast innehavd beställning. Pensionsförmånerna

för en beställningshavare å reservstat böra vid eventuellt ifrågakommande

provisorisk pensionsreglering under inga förhållanden få överstiga

de avlöningsförmåner, som utgå i samma beställning. Då pensionen å reservstat

utgör i runt tal 90 procent av dessa löneförmåner, bör alltså en

pensionsförbättring begränsas till skillnaden mellan lön och pension. En

10 procents förhöjning av pensionen skulle alltså komma att nära ansluta

sig till lönerna i respektive löneklasser. Vid en sådan reglering skulle pensionen

för exempelvis kapten i högsta löneklassen komma att utgöra 6 024,

för major 7 320 och för överstelöjtnant 8 076 kronor för år. Någon reduktion

av pensionen vid 67 års ålder skulle icke ifrågakomma.

I anledning av vad statskontoret sålunda anfört har Svenska officersförbundet

i skrivelse den 21 februari 1949 hemställt, dels att skyndsamma åtgärder

måtte vidtagas för åstadkommande av en snabb löne- och pensions
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

39

reglering för nuvarande och pensionerade beställningshavare på reservstat,

oberoende av de eventuella nya principer rörande avvägning av tjänstgöringsskyldighet

och löneförmåner för reservstatspersonal, som en utredning

härutinnan kunde giva till resultat, dels ock att i avvaktan på en sådan

löne- och pensionsreglering en provisorisk pensionsreglering — eventuellt

i förening med viss lönereglering — måtte vidtagas med retroaktiv

giltighet räknat från och med den 1 juli 1947. Beträffande utformningen

av den provisoriska pensionsregleringen har officersförbundet hemställt,

att Kungl. Maj :t måtte, med frångående av statskontorets förslag, förelägga

riksdagen förslag av innehåll att förutvarande beställningshavare, som övergått

till reservstat tidigast fem år före inträdet av pensionsåldern i den av

honom å aktiv stat innehavda beställningen, skulle erhålla pension, motsvarande

vad han skulle ägt uppbära, om han avgått från den aktiva tjänsten

med rätt till förtidspension, samt att samtliga övriga beställningshavare

å reservstat skulle erhålla förhöjning med 10 procent å till dem utgående

reservstatspension.

Försvarets civilförvaltning har den 1 april 1949 avgivit utlåtande i ärendet

och därvid anfört i huvudsak följande.

Med hänsyn till att reservstatspersonalens avlönings- och pensionsförmåner

satts i ett visst förhållande till den aktiva personalens har vid genomförande

av löne- och pensionsförbättringar för personal å aktiv stat motsvarande

reglering av reservstatspersonalens förmåner plägat ske. I sitt yttrande

över 1945 års lönekommittés betänkande med förslag till statliga löneplaner

in. in. förutsatte också försvarets civilförvaltning, att den löneförbättring,

som löneregleringen innebure för den aktiva personalen, i motsvarande

män skulle komma bl. a. reservstatspersonalen till del. Vid anmälan

i statsrådet av propositionen nr 333 till 1946 års riksdag angående allmän

lönereglering för befattningshavare i statens tjänst in. fl. uttalade chefen

för finansdepartementet, att det syntes skäligt, att den militära personalen,

som åtnjöte avlöning med belopp, som satts i viss relation till de för aktiv

personal fastställda beloppen, vid genomförandet av lönekommitténs förslag

komme i åtnjutande av motsvarande avlöningsförbättring. Emellertid

erfordrades härför vissa ändringar i de för nämnda personal gällande avlöningsbestämmelserna.

Frågan om dylika ändringar syntes därför höra anstå

till dess lönekommittén avslutat andra etappen av sitt arbete. Såsom framgår

av 1947 års statsverksproposition (4 huvudtiteln, punkt 26) anförde chefen

för försvarsdepartementet vid anmälan av frågan om anslag till avlöningar

till personal å reservstat för budgetåret 1947/48, att det kunde

övervägas, alt förbättringar i fråga om reservstatspersonalens avlöningsvillkor

vidtoges. Det syntes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke eu

förutsättningslös omprövning av förhållandet mellan personalens förmåner

och tjänstgöringsskyldighet borde ske. En dylik översyn har, såsom 1949

års statsverksproposition (4 huvudtiteln, punkt 30) utvisar, dock ännu icke

kunnat igångsättas.

Civilförvaltningen anser det önskvärt, att en allmän översyn i berörda

hänseende snarast kommer till stånd. 1 avbidan på resultatet av en dylik

översyn synes det emellertid motiverat, att eu viss förbättring av personalens

pensionsförmåner redan nu genomföres. Den provisoriska förbättring

i detta avseende, som av statskontoret föreslagits, torde innebära den lägsta

som skäligen bör ifrågakomma. Civilförvaltningen vill för sin del ifrågasätta,

om man icke beträffande viss reservstatspersonal kunde sträcka sig

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

nägot längre än vad statskontoret avsett. Med hänsyn till vad officersförbundet

anfört, synes det nämligen ingalunda orimligt, att en beställningshavare,

som vid övergång till reservstat uppnått sådan levnadsålder att han

vid avgång från sin då innehavda beställning på aktiv stat kunnat medgivas

rätt till förtidspension, skulle efter i reservstatsbeställningen uppnådd pensionsålder

kunna komma i åtnjutande av pension med belopp motsvarande

beloppet av nyss angiven förtidspension.

Den omständigheten, att vid en sådan lösning pensionen kommer att

överstiga vad beställningshavaren före inträdet i pensionsåldern ägt åtnjuta

i lön, synes, i betraktande av den speciella ställning reservstatspersonalen

intager, icke i och för sig böra möta några betänkligheter. Med den

begränsade tjänstgöringsskyldighet, som i fred "åligger denna personal, och

de möjligheter till förvärvande av inkomster vid sidan av reservstatslönen,

som därav följa, lärer storleken av reservstatsavlöningen i flertalet fall

spela en relativt sett mindre roll än pensionsförmånerna.

Med utgångspunkt härifrån vill det förefalla, som om ett provisoriskt

ordnande av pensionsfrågan i den riktning civilförvaltningen antytt icke

skulle behöva befaras föregripa resultatet av den av departementschefen

bebådade allmänna översynen av reservstatspersonalens avlönings- och

tjänstgöringsförhållanden.

Föredraganden.

På sätt av den förut lämnade redogörelsen framgår har någon annan

omreglering av reservstatspersonalens pensionsförmåner icke ägt rum i

samband med 1947 års allmänna pensionsreglering än att föreskrift meddelats

om viss teknisk omräkning av pensionerna i syfte att jämväl beträffande

dessa pensioner skola kunna tillämpas numera gängse regler om rörligt

tillägg. Emellertid har ej heller i anslutning till den allmänna löneregleringen

nyssnämnda år någon reglering av lönerna för ifrågavarande personal

kommit till stånd. Vid en mera definitiv reglering av reservstatspersonalens

förmåner synas löne- och pensionsförhållandena böra tagas under

samtidig omprövning, därvid eventuellt inträdande förändringar i avseende

å personalens tjänstgöringsskyldighet böra beaktas.

I avbidan på genomförandet av en dylik löne- och pensionsreglering torde

emellertid en provisorisk reglering av enbart pensionsförhållandena böra

vidtagas. Det synes nämligen skäligt, att viss utjämning kommer till stånd

av den ökade skillnad i pensionsnivån för å ena sidan den aktiva personalen

och å andra sidan beställningshavare å reservstat, som grundar sig på

att förstnämnda personal i motsats till reservstatspersonalen från och med

den 1 juli 1947 kommit i åtnjutande av löne- och pensionsreglering. Särskilt

i fall då övergången till reservstat sker under de närmaste åren före

det beställningshavaren skulle ha uppnått pensionsåldern synes en jämkning

av skillnaden i pensionsförmåner vara motiverad.

Statskontoret har med beaktande härav ifrågasatt en förhöjning med 10

procent av penSionen åt sådan förutvarande beställningshavare å reservstat,

som övergått från aktiv stat tidigast 5 år före den pensionsålder, som gällt

lör senast innehavd beställning å aktiv stat. Svenska officersförbundet har

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

hemställt, att nyssberörda beställningshavare måtte erhålla pension, till beloppet

motsvarande den förtidspension som skulle kunnat tillerkännas dem,

samt att övriga beställningshavare å reservstat måtte erhålla förhöjning å

sin pension med 10 procent.

För egen del anser jag i likhet med statskontoret, att jämkningen av

pensionsförmånerna bör ske i form av ett procentuellt tillägg å reservstatspensionen.

Jag vill emellertid förorda, att förmånen icke begränsas till att

avse beställningshavare, som övergått till reservstat under något av de sista

fem åren före uppnåendet av pensionsåldern i den aktiva tjänsten, utan

att den tidsgräns, efter vilken övergång skall ha skett för att pensionsförhöjning

må åtnjutas, vidgas till förslagsvis 12 år före inträdet av sagda

pensionsålder. Å andra sidan synes mig viss gradation av procenttalet lämplig

för ernående av anpassning av pensionen efter vad som kan anses skäligt

med hänsyn till avståndet till pensionsåldern. Jag vill sålunda föreslå,

att pensionsförhöjningen fastställes till 5 procent för beställningshavare,

för vilken till pensionsåldern återstått högst 12 men mer än 8

år, till 10 procent för beställningshavare, för vilken återstått högst 8

men mer än 4 år, och till 15 procent för beställningshavare, för vilken

återstått högst 4 år. Mot sist omförmälda procentsats kan visserligen, i anslutning

till vad statskontoret anfört, riktas den erinringen, att pensionen

efter dylik förhöjning kommer att något överstiga reservstatslönen. I betraktande

av den speciella ställning, som reservstatspersonalen intager,

torde emellertid sistnämnda förhållande icke böra utgöra hinder för den

ifrågasatta pensionsförhöjningen, vilken i och för sig får anses påkallad.

Däremot bör vid den av mig nu föreslagna pensionsregleringen i varje fall

tillses att reglerad reservstatspension icke får överstiga pension å aktiv

stat i den grad, beställningshavaren tillhört vid övergången å reservstat.

Storleken av reservstatspensionerna efter nu avsedd procentuell förhöjning

framgår för vissa fall av följande sammanställning.

övergång till reservstat skett, då till pensionsåldern återstått

Beställning

högst 12 men mer

än 8 år (5 proc.

förhöjning)

högst 8 men mer

än 4 år (10 proc.

förhöjning)

högst 4 år (15

proc. förhöjning)

lägst

högst

lägst

högst

lägst

högst

Sergeant ........

2 076

2 772

2172

2 904

2 268

3 036

Fanjunkare ....

2 352

3 240

2 460

3 396

2 568

3 552

Löjtnant........

3 000

4 128

3144

4 320

3 288

4 512

Kapten ........

4 128

5 748

4 320

6 024

4 512

6 300

Major..........

5 748

6 984

6024

7 320

6 300

7 656

Överstelöjtnant..

6 984

7 704

7 320

8 076

7 656

8 436

Överste ........

8 616

9 024

9 432

Generalmajor ...

9 648

10104

10 560

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Antalet militära reservstatsbeställningar utgör för närvarande 311, varav

294 vid armén, 15 vid kustartilleriet och 2 vid flygvapnet. Av beställningshavarna

äro 1 generalmajor, 20 överstar, 9 överstelöjtnanter, 91 majorer,

78 kompaniofficerare och 112 underofficerare. De civilmilitära beställningshavarna

å reservstat uppgå till allenast 11, varav 3 fältläkare, 3 regementsläkare,

2 fältveterinärer, 2 regementsveterinärer och 1 flygläkare av 1. graden.

Enligt av statskontoret i ärendet förebragt utredning utgår pension till

sammanlagt 256 förutvarande beställningshavare å reservstat. Av dessa ha

18 övergått till reservstat före 35 års ålder, 67 vid en ålder av 35—39 år, 61

vid en ålder av 40—44 år, 86 vid en ålder av 45—49 år och 24 vid en ålder

av 50 år eller däröver.

Den av mig i det föregående förordade pensionsregleringen bör tillgodokomma

såväl militära som civilmilitära beställningshavare å reservstat och

avse både redan beviljade tjänstepensioner och dylika pensioner, som framdeles

komma att beviljas enligt hittills meddelade bestämmelser. Pensionsregleringen

är däremot icke avsedd att gälla pension åt efterlevande till beställningshavare

å reservstat.

Den föreslagna pensionsförhöjningen synes böra få åtnjutas räknat från

och med den 1 januari 1950.

Bemyndigande torde böra utverkas åt Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser

i ämnet.

5 :o.

Tillägg å vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall

eller yrkessjukdom.

För flertalet av dem, som av statsmedel äga uppbära livränta eller annan

kontant ersättning på grund av olycksfall eller yrkessjukdom, regleras rätten

till dyrtidstillägg å sådan ersättning genom förordningen den 30 juni

1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen

om försäkring för olycksfall i arbete, in. m. Förordningen trädde i kraft

den 1 januari 1944 och skulle gälla till och med den 31 december 1945

men har successivt givits fortsatt giltighet, senast genom förordning den

27 maj 1949 (nr 242), varigenom giltighetstiden utsträckts till utgången

av juni 1950.

Jämlikt förordningen den 30 juni 1943, nr 449, utgår under vissa förutsättningar

dyrtidstillägg till den som äger rätt till bland annat livränta enligt

någon av vissa i förordningen uppräknade lagar eller författningar. Har

Konungen förordnat, att ersättning skall utgå enligt grunderna i någon av

ifrågavarande lagar och författningar, skall dyrtidstillägg utgå även å sådan

ersättning. Såsom förutsättning för att dyrtidstillägg skall utgå gäller

— utom beträffande vissa under militärtjänstgöring skadade eller deras

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

efterlevande — att livräntan föranletts av olycksfall som inträffat eller

sjukdom som yppats före den 1 januari 1941 och att den skadades arbetsförmåga

är nedsatt med minst tre tiondelar. Dyrtidstillägget utgår med 20

procent av livräntans belopp, dock att vissa under militärtjänstgöring skadade

och efterlevande till dem äro berättigade till dyrtidstillägg med 40

procent.

Vid 1945 års riksdag upptogs till behandling frågan om dyrtidstillägg å

vissa av staten bekostade livräntor, beträffande vilka bestämmelser om sådant

tillägg då saknades. I skrivelse den 19 maj 1945 (nr 274) hemställde

sålunda riksdagen i anledning av en inom andra kammaren väckt motion

(nr 4) och under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets av

riksdagen godkända utlåtande (nr 44), att Kungl. Maj :t ville dels bemyndiga

järnvägsstyrelsen att av statens järnvägars trafikmedel i enlighet med

grunder som Kungl. Maj :t fastställde utbetala dyrtidskompensation åt personer,

som uppbure livräntor från staten enligt lagen den 12 mars 1886 angående

ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, dels ock föranstalta

om utredning angående beredande av sådan kompensation åt personer, som

på annan grund uppbure livräntor såsom skadestånd från staten, samt vidtaga

av utredningen påkallade åtgärder.

Vidkommande livräntetagare enligt 1886 års lag bemyndigade Kungl.

Maj :t järnvägsstyrelsen genom beslut den 26 oktober 1945 att, räknat från

och med den 1 juli 1945, tills vidare till och med den 31 december 1946 till

den, som uppbure livränta från staten enligt nämnda lag, av statens järnvägars

trafikmedel utbetala dyrtidstillägg med 20 procent av förmånens

belopp, dock icke å den del av livräntan som överstege 2 000 kronor. Härvid

skulle iakttagas att dyrtidstillägg icke finge utgå å livränta som föranletts

av skada, vilken inträffat efter den 31 december 1940 eller uppenbarligen

medfört mindre nedsättning i den skadades arbetsförmåga än med

tre tiondelar. Bemyndigandet avsåg icke livränta, som jämlikt 1886 års lag

utginge till förutvarande befattningshavare hos statens järnvägar eller till

änka eller barn efter sådan befattningshavare. Genom beslut den 8 maj

1948 har Kungl. Maj :t därjämte förordnal, att dyrtidstillägg, varom här är

fråga, må — under förutsättning att den skada, på grund av vilken livränta

utgår, kan anses ha medfört nedsättning av den skadades arbetsförmåga

med minst sjuttiofem procent — räknat från och med den 1 januari 1948

ulgå å livräntebelopp intill 3 000 kronor för år. Genom beslut senast den

27 maj 1949 har Kungl. Maj :t förlängt giltighetstiden för nyssnämnda bemyndigande

för järnvägsstyrelsen att gälla tills vidare till och med den 30

juni 1950.

I fråga om övriga i förutnämnda riksdagsskrivelse avsedda livräntetagare

verkställdes inom finansdepartementet en utredning, vars resultat sammanfattades

i eu den 5 februari 1946 dagtecknad departementspromemoria angående

dyrtidstillägg å vissa livräntor i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom.

Av promemorian och de däröver avgivna yttrandena framgick, att

staten — bortsett från pensioner till vissa under militärtjänstgöring ska
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kunyl. Moj.ts proposition nr 236.

dade förutvarande beväringsmän, beträffande vilka frågan om dyrtidskompensation

icke ansågs vara av beskaffenhet att behöva underställas riksdagens

prövning — endast utgåve omkring sjuttio livräntor, livräntetillägg,

pensioner, tilläggspensioner eller understöd på grund av olycksfall eller yrkessjukdom,

för vilka saknades bestämmelser om dyrtidstillägg.

Enligt departementspromemorian utginge dylika livräntor utan dyrtidstillägg

vanligen på grund av laga kraftvunnen dom eller sådan dom i förening

med riksdagsbeslut eller enbart på grund av riksdagsbeslut, stundom

även på grund av avtal eller avtal i förening med riksdagsbeslut. När livränta

utan dyrtidstillägg i de föreliggande fallen utginge på grund av dom,

hade skyldigheten att utbetala livräntan i domen grundats på skadeståndsreglerna

i antingen 6 kap. strafflagen eller lagen den 30 juni 1916 angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik eller lagen den 27 juni 1902

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Med hänsyn till metoden för livräntebeloppens beräkning voro livräntorna

utan dyrtidstillägg i promemorian indelade i två huvudgrupper, typ 1 och

typ II. Till typ I hänfördes livräntor som av riksdagen fastställts att utgå

enligt grunderna för någon av de lagar eller författningar, till vilka hänvisas

i bland annat förenämnda förordning nr 449/1943, samt livräntor som bestämts

till det belopp, varmed de vid tillämpning av sådan lag eller författning

skulle ha utgått, i förekommande fall jämkat till närmast högre med

tolv delbara antal kronor. Till typ II hänfördes samtliga andra livräntor

utan dyrtidstillägg, nämligen dels övriga av riksdagen fastställda, dels

sådana som fastställts i annan i det föregående angiven ordning. Till grund

för besluten om livräntor av typ II hade enligt departementspromemorian

legat antingen allmänna skälighetssynpunkter eller skadeståndsreglerna i

någon av de nämnda lagarna.

Enligt promemorian talade starka billighetsskäl för att livräntor utan dyrtidstillägg,

vare sig de tillhörde typ I eller typ II, bleve förenade med rätt

till dyrtidstillägg, ehuru enligt något olika regler, beroende på vilkendera

typen livräntan tillhörde.

Om livräntan tillhörde typ I, borde dyrtidstillägget utgå under samma

förutsättningar och med samma belopp som om livräntan fastställts med

direkt tillämpning av en viss författning och icke enligt grunderna för samma

författning. Detta skulle innebära, att dyrtidstillägg å livräntor av typ I

i regel skulle utgå med 20 procent, i vissa fall när livräntan utgjorde ersättning

för skada under militärtjänstgöring med 40 procent av livräntans belopp.

Livräntor som utginge på grund av olycksfall som inträffat eller sjukdom

som yppats efter den 31 december 1940 eller på grund av skada som

medfört mindre nedsättning i den skadades arbetsförmåga än med tre tiondelar

skulle dock endast medföra rätt till dyrtidstillägg, om olycksfallet eller

sjukdomen drabbat vissa under militärtjänstgöring skadade eller deras

efterlevande.

Beträffande livränta av typ II borde enligt promemorian dyrtidstillägg

utgå under samma förutsättningar och med samma procenttal som enligt

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

45

förenämnda beslut den 26 oktober 1945 gällde med avseende å livränta

från staten enligt lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada

i följd av järnvägs drift.

Statskontoret anförde i utlåtande över departementspromemorian, att dyrtidstillägg

till samtliga i promemorian berörda livräntor syntes böra medgivas

utgå i enlighet med vad som föreslagits beträffande livräntor av typ II.

Som skäl härför åberopade statskontoret, att bland de livräntor som skulle

komma att hänföras till typ I endast skulle finnas två, vilka till beloppet bestämts

enligt militärersättningsförordningen och vilka alltså skulle komma

att utgå med dyrtidstillägg enligt förmånligare grunder än de övriga. I betraktande

av att vissa skälighetssynpunkter varit avgörande för beviljandet

av samtliga här berörda livräntor samt att det i förekommande fall icke

alltid framginge efter vilka grunder ett föreslaget, såsom skäligt ansett

belopp beräknats, ansåge statskontoret såväl sakliga som praktiska skäl tala

för att samtliga livräntor, om vilka här vore fråga och å vilka dyrtidstillägg

således icke författningsenligt redan utginge, hänfördes till en enda grupp,

för vilken bestämmelser om dyrtidstillägg utfärdades efter enhetliga grunder.

I proposition nr 252 till 1946 års riksdag hemställde Kungl. Maj:t därefter

om riksdagens bemyndigande att i huvudsaklig överensstämmelse med

ett i propositionen framlagt förslag utfärda bestämmelser angående dyrtidstillägg

å nu berörda livräntor och därmed jämförliga ersättningar att

utgå från och med den 1 juli 1946 tills vidare till och med den 31 december

1947. Förslaget innebar, att dyrtidstillägg å ersättningarna skulle på sätt

statskontoret föreslagit i samtliga fall utgå med 20 procent av förmånens

belopp. Ersättning, vilken fastställts att utgå på grund av skada som inträffat

eller sjukdom som yppats efter den 31 december 1940 eller uppenbarligen

medfört mindre nedsättning i den skadades eller sjukes arbetsförmåga

än med tre tiondelar, skulle emellertid icke berättiga till dyrtidstillägg.

Icke heller skulle sådant tillägg utgå, om ersättning på grund

av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före den 1 januari 1941

fastställts genom beslut efter sistnämnda dag och uppenbarligen beräknats

med hänsyn till levnadskostnaderna å fastställelsedagen. Vidare skulle dyrtidstillägg

icke utgå på den del av ersättningsbeloppet, som överstege den

livränta ersättningstagaren vid full invaliditet skulle ha uppburit, om olycksfallsförsäkringslagen

i dess lydelse före den 1 januari 1942 varit tillämplig

å honom, d. v. s. 2 000 kronor eller, när den skadades tillstånd krävde särskild

vård, 3 000 kronor. Sedan propositionen bifallits (statsutsk. uti. nr

211; r. skr. nr 449), bemyndigade Kungl. Maj:t i särskilda brev den 29 juni

1946 de ämbetsverk, vilka utgiva livräntor och andra ersättningar av här

ifrågavarande slag, att å ersättningarna utbetala dyrtidstillägg i enlighet

med vad som föreslagits i propositionen.

Genom särskilda brev — senast den 27 maj 1949 (jfr prop. nr 166/1949,

p. 1; statsutsk. uti. nr 150; r. skr. nr 274) — till nyssberörda ämbetsverk

har Kungl. Maj :t förordnat om förlängd giltighet av nyss angivna bemyndigande

tills vidare till utgången av juni 1950.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

I en den 3 februari 1950 dagtecknad proposition, nr 97, har Kungl. Maj :t

på föredragning av chefen för socialdepartementet framlagt förslag till bestämmelser

om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete m. m., vilka bestämmelser äro avsedda att

trän och med den 1 juli 1950 ersätta föreskrifterna i förenämnda kungörelse

nr 449/1943.,I avsikt att höja ersättningsnivån i äldre skadefall föreslås

i propositionen, att från och med sistnämnda dag skola utgå tillägg av statsmedel

till vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen och åtskilliga

andra med denna närbesläktade författningar.

Till skadade under 67 år, vilkas arbetsförmåga är nedsatt med minst 30

procent, förordas tillägg enligt en differentierad skala som är så konstruerad,

att tillägget blir större ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger och ju

högre graden av arbetsoförmåga är. Om arbetsförmågan är nedsatt med

mera än 75 procent skall tillägg sålunda utgå med 100 procent om olycksfallet

inträffat före år 1920, med 80 procent om det inträffat under åren

1920—1926, med 60 procent om det inträffat under åren 1927—1941, med

40 procent om det inträffat under tiden 1942—den 30 juni 1946 och med

30 procent om det inträffat under tiden den 1 juli 1946—1948. Motsvarande

procenttal för skadade med mera än 50 men högst 75 procent nedsättning

av arbetsförmågan äro 70, 60, 40, 30 och 20 och för skadade med

minst 30 men högst 50 procent nedsättning av arbetsförmågan 50, 40, 30,

20 och 0.

Efterlevande make med livränteberättigat barn föreslås få tillägg efter

samma procenttal som föreslagits för tillägg till skadade med över 50 men

högst 75 procent invaliditet.

Till andra ersättningstagare än de nu nämnda föreslås tillägg enligt samma

grunder som gälla för de nu utgående dyrtidstilläggen, d. v. s. med

20 procent, dock endast om olycksfallet inträffat före den 1 januari 1941

och medfört en nedsättning i arbetsförmågan med minst 30 procent.

Vidare har Kungl. Maj :t i en likaledes den 3 februari 1950 dagtecknad

proposition nr 96 på föredragning av chefen för försvarsdepartementet föreslagit

omreglering av äldre ersättningar, utgående till vissa under militärtjänstgöring

skadade personer eller efterlevande till dylika personer.

Föredraganden. Såsom den förut lämnade redogörelsen utvisar ha 1946—- 1949 års riksdagar bemyndigat Kungl. Maj :t att enligt grunder, som nära

ansluta sig till föreskrifterna i förordningen nr 449/1943, utfärda bestämmelser

om dyrtidstillägg å vissa livräntor och jämförliga ersättningar, vilka

bekostas av staten men icke omfattas av bestämmelserna i berörda förordning.

Såväl bemyndigandet som förordningen gälla till utgången av juni

1950. Efter denna tidpunkt äro, såsom nyss nämnts, de av Kungl. Maj :t i

propositionerna nr 96 och 97 till årets riksdag föreslagna bestämmelserna

avsedda att gälla i stället för sagda förordning. Fråga uppkommer då i

vad mån dessa nya bestämmelser böra från och med den 1 juli 1950 äga

motsvarande tillämpning å de livräntor in. m., beträffande vilka Kungl.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungi. Maj.ts proposition nr 236.

Maj :t med stöd av riksdagens bemyndiganden haft att meddela beslut i

fråga om dyrtidstillägg.

Vad först beträffar livräntor av det slag, som i den år 1946 upprättade

departementspromemorian hänförts till typ I — alltså livräntor som av

riksdagen fastställts att utgå enligt grunderna för någon av de lagar eller

författningar, till vilka hänvisas i bl. a. förenämnda förordning nr 449/1943,

samt livräntor som bestämts till det belopp, varmed de vid tillämpning av

sådan lag eller författning skulle ha utgått — torde beträffande dessa livräntor

övervägande skäl tala för att å desamma, därest icke särskilda omständigheter

till annat föranleda, få utgå tillägg i huvudsaklig överensstämmelse

med de nya grunder, om vilka förslag framlagts till årets riksdag.

Annorlunda ställer sig förhållandet beträffande livräntor, som i departementspromemorian

hänförts till typ II. I fråga om dessa torde det oftast

vara ogörligt att på ett tillförlitligt sätt fastställa efter vilka närmare grunder

livräntebeloppet blivit bestämt. I dylika fall synes anledning saknas att

frångå hittills tillämpade normer för tilläggsförmånens beräknande. Därest

emellertid undantagsvis beträffande denna grupp av livräntor skulle

föreligga förhållanden, jämförliga med de omständigheter, under vilka tilllägg

enligt de nya grunderna skulle kunna utgå å livräntor av typ I, synes

förhöjning kunna ifrågakomma av tillägget även i dessa fall.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att, efter införskaffande av nödig

utredning, med beaktande av nu framförda synpunkter meddela beslut

efter vilka grunder tilläggsförmånerna i de olika fallen böra beräknas. Med

hänsyn till det jämförelsevis ringa antal livräntetagare, varom här är fråga,

torde några större administrativa svårigheter icke möta för en dylik anordning.

De i det föregående berörda grunderna för tillägg å livräntor m. m. torde

böra'' Förutsättas erhålla tillämplighet jämväl beträffande livräntor enligt

1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Jag förordar således, att Kungl. Maj :t av riksdagen utverkar bemyndigande

för sig att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående förordats

utfärda bestämmelser angående tillägg å vissa livräntor m. m. i anledning

av olycksfall eller yrkessjukdom.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

6:o.

Fråga om statens övertagande av de pensionsförpliktelser, som

åligga arbetsförmedlingsanstalternas förutvarande

huvudmän, m. m.

Inledning.

I samband med förstatligandet av den offentliga arbetsförmedlingen från

och med den 1 januari 1948 uppkom fråga om de hos länsarbetsnämnderna

anställda tjänstemännens rätt att i pensionshänseende få som tjänstår tillgodoräkna

sig sin tidigare anställning inom arbetsförmedlingen samt om

statens övertagande av de pensionsförpliktelser, som åligga arbetsförmedlingsanstalternas

förutvarande huvudmän eller de pensionsinrättningar,

hos vilka dessa berett sina befattningshavare pensionsrätt. Hithörande frågor

torde nu få upptagas till behandling. Därvid må till en början lämnas

en redogörelse för arbetsförmedlingspersonalens anställningsförhållanden

före 1948 och för deras pensionsförhållanden.

Intill maj 1940, då den offentliga arbetsförmedlingen provisoriskt ställdes

under statlig ledning, handhades arbetsförmedlingsverksamheten av

landsting eller kommuner. Statsbidrag till denna verksamhet utgick sedan

1907, till en början dock endast för vissa specialutgifter. I 1934 års lag om

offentlig arbetsförmedling, som trädde i kraft den 1 januari 1935, föreskrevs,

att sådan förmedling skulle anordnas inom varje landstingsområde

och i varje stad, som icke deltager i landsting, och i samband härmed tillerkändes

arbetsförmedlingsanstalterna utsträckt rätt till statsbidrag. Frånsett

vissa utgiftsposter, som helt eller till 3/4 skulle ersättas av statsmedel,

skulle bidraget i allmänhet utgå med 50 %; om så med hänsyn till särskilt

förhållande prövades skäligt, kunde Kungl. Maj :t tilldela viss anstalt förhöjt

statsbidrag för viss verksamhetsgren eller för anstaltens verksamhet i

allmänhet. Statsbidraget utbetalades av socialstyrelsen, som enligt lagen var

tillsynsmyndighet för arbetsförmedlingen.

Någon direkt bestämmelse om att landstingens och städernas kostnader

för pensionering av befattningshavare hos arbetsförmedlingen skulle räknas

till sådana utgifter, för vilka statsbidrag kunde erhållas, fanns icke i

lagen, och vid dennas tillämpning uppkom därför viss tvekan om, huruvida

sådant bidrag kunde utgå för pensioner till befattningshavare, som avgått

före lagens ikraftträdande. Då pensionskostnaderna likaväl som andra personalkostnader

ansågos vara nödvändiga utgifter för anstalterna, fann sig

dock socialstyrelsen böra medtaga dessa kostnader vid beräkningen av statsbidraget.

under förutsättning att nämnda kostnader bokförts bland arbetsförmedlingens

utgifter.

Frånvaron av enhetliga bestämmelser om arbetsförmedlingspersonalens

pensionsrätt befanns redan under första året efter ikraftträdandet av 1934

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

49

års lag utgöra en av de svåraste bristerna i arbetsförmedlingsorganisationen.

Socialstyrelsen framlade därför 1935 förslag i ämnet, men detta föranledde

icke någon proposition, vilket torde sammanhänga med att frågan

kommit i ett förändrat läge genom att Kungl. Maj :t sedermera uppdragit

åt socialstyrelsen att verkställa utredning om behövliga ändringar i den offentliga

arbetsförmedlingens organisation.

Då den offentliga arbetsförmedlingen efter förordnande genom kungörelsen

den 7 maj 1940, nr 329, med stöd av lagen om tjänsteplikt ställdes under

de samtidigt inrättade länsarbetsnämndernas ledning, följde därmed,

att landstingen och kommunerna befriades från kostnaderna för denna

verksamhet. Vid frågans föredragning i statsrådet den 1 december 1939 anförde

chefen för socialdepartementet, att landstingen och de städer, som

ej deltogo i landsting, alltjämt skulle vara anstalternas huvudmän och personalen

sålunda förbliva anställd hos kommunen med oförändrade avlönings-

och pensionsförhållanden m. m. I enlighet med denna princip skulle

även alla åtgärder, som erfordrades för anstalternas anpassning efter de

nya arbetsuppgifterna, såsom anställande av personal m. m„ vidtagas i

kommunens namn och sålunda exempelvis även nyanställd personal anses

vara anställd hos kommunen. Däremot skulle länsarbetsnämndernas egen

personal för rent statliga, administrativa uppgifter vara även formellt statsanställd

(prop. 1939:92, s. 195).

Då arbetsförmedlingen sålunda ställdes under statlig ledning, blevo de

bestämmelser i 1934 års arbetsförmedlingslag, som avsågo socialstyrelsens

tillsyn över anstalterna samt villkoren för statsbidrag, försatta ur kraft. I

samband härmed uppkommo vissa meningsskiljaktigheter, huruvida de

pensionsförpliktelser, som ålågo anstalternas äldre huvudmän, skulle fullgöras

av dessa eller av staten. I en till Kungl. Maj:t den 13 mars 1941 avlåten

skrivelse redogjorde arbetsmarknadskommissionen för de olägenheter

den uppkomna situationen medfört och föreslog för deras avhjälpande den

anordningen, att anstalternas huvudmän åter skulle kunna erhålla statsbidrag

för sina pensionskostnader. Beslut härom fattades också av 1941 års

riksdag (prop. 285, s. 81). Statsbidraget skulle liksom under den tid, då

1934 års lag tillämpades, i regel utgå med 50 %, med rätt för Kungl. Maj :t

att med hänsyn till särskilt förhållande medgiva högre belopp. Bidraget

skulle avse kostnaden dels för utgående pensioner, dels för sådana pensionsavgifter

eller avsättningar till pensionsfonder, som bestredes av huvudmännen.

Härvid skulle iakttagas, att statsbidrag icke lämnades för pension, som

grundade sig på förut inbetalade pensionsavgifter, till vilka statsbidrag utgått,

eller på avgifter, soin befattningshavaren själv erlagt. För pensioner,

som börjat utgå, innan staten övertog ledningen av arbetsförmedlingen,

skulle bidrag kunna erhållas endast i det fall, att pensionen redan tidigare

delvis bestritts av statsmedel. Som eu förutsättning för statsbidraget fastställdes

dessutom, att vederbörande landsting eller stad skulle bereda skäliga

pensionsförmåner åt befattningshavare, som avgingc efter det arbets
4

Uihang till riksdagens protokoll it)50. i samt. Nr 230.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

förmedlingen ställts under statlig ledning, samt åt dessas efterlevande.

Uppställandet av detta villkor har principiell betydelse såtillvida, att härmed

angivits, att frågan om arbetsförmedlingstjänstemännens pensionsrätt

borde bedömas icke endast med utgångspunkt från formellt gällande pensionsbestämmelser

utan även ur skälighetssynpunkt.

I detta sammanhang må nämnas, att sammanlagda beloppet av de pensionskostnader,

för vilka statsbidrag utgått, under 1947 uppgick till 234 123

kronor samt att statsbidraget till bestridande av dessa kostnader utgjorde

117 797 kronor.

Vid arbetsförmedlingens provisoriska förstatligande utgick man, som

nämnts, från att detta icke skulle medföra någon ändring i personalens löneförmåner.

På grund av de stora skiljaktigheterna i lönehänseende i de

olika länen visade det sig emellertid snart nödvändigt att frångå denna

ståndpunkt. För de nya befattningar, som i många fall måste inrättas, fastställdes

avlöningen genom särskilda beslut av arbetsmarknadskommissionen,

varvid de nyanställda tjänstemännen erhöllo enhetliga lönevillkor. I

vissa fall måste även lönejusteringar vidtagas för tjänstemän, som genom

omorganisationen fått ökade arbetsuppgifter. För avhjälpande av de olägenheter,

som voro förbundna med den motsättning, som härigenom uppkom

i lönehänseende, genomfördes den 1 juli 1941 en enhetlig lönereglering

för länsarbetsnämndernas personal. Till grund för denna lade man

beträffande de största personalgrupperna det för den civila statsförvaltningen

då gällande civila icke-ordinariereglementet. Vid personalens inplacering

i det nya avlöningssystemet sökte man följa den principen, att innehavare

av sådana befattningar, som kunde anses vara av permanent natur,

fingo löneförmåner i likhet med extra ordinarie tjänstemän (enligt iöneplan

Eo) och de övriga som extra tjänstemän (löneplan Ex). För de förstnämnda

avdrogs å avlöningen ett belopp, motsvarande det för extra ordinarie

statstjänstemän fastställda pensionsavdraget. För att de befattningshavare,

vilka såsom landstings- eller kommunalanställda vore skyldiga att

erlägga pensionsavgifter, icke skulle behöva vidkännas dubbla avdrag, bestämdes

härvid, att pensionsavgifterna för dessa befattningshavare skulle

erläggas av statsmedel och inbetalas av länsarbetsnämnderna till vederbörande

huvudmän.

Av de sammanlagt 424 landstings- eller kommunalanställda arbetsförmedlingstjänstemän,

som länsarbetsnämnderna övertogo i maj 1940, kvarstå

numera 276 i arbetsförmedlingens tjänst. Tre avlidna tjänstemän hade

före sin död erhållit med pensionsrätt förenad statstjänst, varför frågan

om dessas pensionsförhållanden med hänsyn till utgående familjepensioner

jämväl behandlas i här förevarande sammanhang. Enligt verkställda beräkningar

voro av ifrågavarande 279 befattningshavare 167 formellt pensionsberättigade

vid det provisoriska förstatligandet, medan 69 innehade sådana

befattningar, att de sannolikt kunnat påräkna pensionsrätt, om befattningshavaren

efter 1947 års utgång kvarstått som landstings- eller kommunalanställd

och blivit underkastad nu gällande pensionsreglemente. Återstäen
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236. 51

de 43 befattningshavare innehade tjänster, som icke kunde anses medföra

pensionsrält.

De sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisation framlade i

sitt betänkande (SOU 1946: 51) vissa förslag till regler angående rätt för

de tjänstemän, vilka såsom landstings- eller kommunalanställda varit pensionsberättigade,

att få tillgodoräkna sig intjänta tjänstår i statliga pensionsberättigade

befattningar. De sakkunniga föreslogo vidare, att de förutvarande

huvudmännens pensionsförpliktelser gentemot såväl redan pensionerade

tjänstemän som sådana, vilka övergingo till den nya organisationen,

skulle helt övertagas av staten. De sakkunniga utgingo härvid ifrån

att vederbörande befattningshavare till statsverket skulle överlåta den pensionsrätt

de förvärvat genom anställning hos kommun eller landsting.

Frågan ansågs emellertid vid remissbehandlingen böra bli föremål för

ytterligare utredning, och i propositionen nr 239 till 1947 års riksdag anförde

föredragande statsrådet beträffande pensionsfrågan (s. 262), att han

avsäge att föreslå Kungl. Maj:t att tillkalla särskilda sakkunniga med uppdrag

att upptaga förhandlingar med de äldre huvudmännen om övertagande

av deras pensionsförpliktelser gentemot såväl ännu icke pensionerade tjänstemän

som den redan pensionerade personalen. Kostnaderna för de sistnämndas

pensioner borde, tills denna utredning verkställts och därpå grundade

förslag prövats, liksom tidigare bestridas av de tidigare huvudmännen

med bidrag av statsmedel.

I anledning av vad sålunda förekommit tillkallade chefen för socialdepartementet

den 30 juni 1948 med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande

överdirektören C. W. Curtman, tillika ordförande, förste byråsekreteraren

K. E. Jerdenius, grosshandlaren E. Nordkvist och poststationsföreståndaren,

ledamoten av första kammaren F. W. Thun att såsom sakkunniga verkställa

utredning av vissa pensionsfrågor för arbetsförmedlingstjänstemän

in. fl.

Departementschefen lämnade i samband härmed bl. a. följande direktiv

för de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga böra för fullgörande av sitt uppdrag upptaga förhandlingar

med de tidigare huvudmännen och träffa överenskommelser med dessa

rörande sättet och villkoren för att staten skall övertaga pensioneringsskyldigheten

för från dessa huvudmäns till statens tjänst överförda befattningshavare

hos arbetsförmedlingen. I samband härmed bör jämväl övervägas,

huruvida staten bör övertaga pensionsförpliktelserna för tjänstemän, som

pensionerats redan före det definitiva förstatligandet av arbetsförmedlingen.

Med de förutvarande huvudmännen träffade överenskommelser böra göras

beroende av Kungl. Maj :ts godkännande.

Det synes vidare lämpligt, alt de sakkunniga i samband med fullgörandet

av sitt uppdrag beträffande pensioneringens ordnande för arbetsförmedlingens

personal även överväga och avgiva förslag rörande den utsträckning,

i vilken den pensionsberättigade personalen vid arbetsmarknadsstyrelsen

bör medgivas alt såsom tjänstår tillgodoräkna tid, varunder vederbörande

kan ha innehaft anställning hos arbetslöshetskommissionen och arbetsmarknadskommissionen

eller eljest hos statlig myndighet in. in.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

De sakkunniga ha med skrivelse till chefen för socialdepartementet den

23 januari 1950 avgivit förslag i ämnet (stencilerat). över förslaget har

efter remiss utlåtande avgivits av statskontoret.

De sakkunnigas förslag.

Det åt de sakkunniga överlämnade utredningsuppdraget avsåg, såsom av

det anförda framgår, två frågor, nämligen dels tjänstårsberäkningen för

befattningshavare, som före 1948 varit anställda hos arbetsmarknadskommissionen

eller inom arbetsförmedlingen, och dels statens övertagande av

de pensionsförpliktelser, som åligga arbetsförmedlingsanstalternas förutvarande

huvudmän.

Beträffande den förstnämnda frågan äger Kungl. Maj :t enligt 15 § 3 mom.

1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente meddela erforderliga föreskrifter,

och de sakkunnigas förslag behöver alltså i denna del icke underställas

riksdagen.

Förslaget om reglering av de förutvarande huvudmännens pensionsförpliktelser

kräver däremot riksdagens godkännande.

Enligt de meddelade direktiven förutsattes, att uppgörelse rörande frågan

om reglering av de förutvarande huvudmännens pensionsförpliktelser

skulle träffas efter förhandlingar med de landsting och kommuner, som enligt

1934 års lag handhaft den offentliga arbetsförmedlingen. Såsom en förberedelse

till dessa förhandlingar överlämnade de sakkunniga den 11 juli

1949 till svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet ett av de

sakkunniga uppgjort preliminärt förslag med hemställan, att dessa organisationer

måtte taga förslaget under omprövning och, om detsamma befunnes

kunna rekommenderas till antagande, översända detta till de olika huvudmännen

för godkännande av grunderna för den blivande uppgörelsen.

Sedan muntliga överläggningar därefter ägt rum mellan de sakkunniga och

representanter för förbunden, meddelade de sistnämnda i skrivelse den 15

november 1949, att de icke funnit sig kunna rekommendera sina medlemmar

att godkänna de framlagda förslagen, utan önskade ytterligare förhandling

i frågan. Sådan förhandling har också ägt rum vid sammanträde den 8

december 1949.

De mest framträdande meningsskilj aktigheterna ha vid de förda förhandlingarna

gällt frågan om den tidpunkt, vid vilken staten skall anses ha övertagit

de förutvarande huvudmännens pensionsförpliktelser. De sakkunniga

hade i sitt förslag utgått från att denna tidpunkt borde sättas till den 1

januari 1948, då arbetsförmedlingen definitivt förstatligades. Landstingsoch

stadsförbunden ha däremot gjort gällande, att de förutvarande huvudmännen

ej borde åläggas att svara för större del av pensionskostnaden än

som motsvarar tjänstetiden före den tidpunkt under år 1940, då arbetsförmedlingen

provisoriskt ställts under statlig ledning. Som skäl för denna

ståndpunkt har bl. a. framhållits, att det under 1940 genomförda provisoriet

kommit att äga bestånd under avsevärt längre tid än som ursprungli
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

gen kunnat förutses och att detta delvis berott på att man snart nog kommit

till insikt om att arbetsförmedlingen vore en statlig angelägenhet och

att en återgång till den tidigare ordningen icke vore tänkbar. Även om

denna argumentering icke kunde anses formellt hållbar, ha de sakkunniga

funnit billighetsskäl tala för att staten åtager sig att svara även för den

del av pensionskostnaden, som kan anses motsvara den under provisoriet

intjänta tjänstetiden. De sakkunniga ha på grund härav, under förbehåll

av Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande, den 28 december 1949 träffat

överenskommelse med svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet

angående grunderna för statens övertagande av de förpliktelser,

som åligga arbetsförmedlingsanstalternas förutvarande huvudmän.

Den sålunda träffade överenskommelsen, vilken torde få som bilaga fogas

till detta protokoll, innebär i huvudsak följande.

A) För befattningshavare, som avgått med pension före den 1 juli 1940,

skola arbetsförmedlingsanstalternas förutvarande huvudmän fortfarande

bestrida pensionskostnaden, med rätt att för denna kostnad erhålla statsbidrag

enligt samma grunder, som tillämpats på grund av 1941 års riksdagsbeslut.

B) För befattningshavare, som pensionerats under tiden 1 juli 1940—31

december 1947, skall pensionskostnaden likaledes bestridas av de förutvarande

huvudmännen, med rätt för dessa att från och med pensioneringen

härför erhålla statsbidrag, beräknat sålunda, att den del av pensionskostnaden,

som motsvarar anställningstiden efter den 1 juli 1940, helt ersättes

av statsmedel och övrig del med 50 %.

C) För befattningshavare, som erhållit eller erhålla med pensionsrätt förenad

tjänst hos arbetsförmedlingen eller arbetsmarknadsstyrelsen, skall staten

övertaga de förutvarande huvudmännens pensionsförpliktelser. Om befattningshavaren

varit pensionsförsäkrad i enskild pensionsanstalt eller

reglementsenligt är berättigad till uppskjuten livränta från den förutvarande

huvudmannen, bör den rätt han sålunda förvärvat överlåtas på statsverket.

Om landsting eller kommun själv svarat för pensioneringen, skall landstinget

(kommunen) bidraga till statens kostnad för den del av pensionen,

som svarar mot förhållandet mellan tjänstetiden före den 1 juli 1940 och

sammanlagda tjänstetiden. Vid bestämmandet av den kostnad, i vilken

landstinget eller kommunen skall deltaga, skall dock pensionen icke grundas

å högre pensionsunderlag än som gäller för en tjänsteman i lönegrad

12 eller, i fråga om vissa i de sakkunnigas betänkande särskilt angivna befattningshavare,

i lönegraderna 16, 19, 22 eller 24. Av det sålunda beräknade

pensionsbeloppet skall huvudmannen i regel erlägga 5/8, om befattningshavaren

före den tidpunkt, då arbetsförmedlingen ställdes under statens ledning,

erlagt pensionsavgifter till huvudmannen, och i övriga fall hälften.

D) För befattningshavare, som ej erhållit eller erhålla med pensionsrätt

förenad statstjänst, skall förekommande pensionsförpliktelse fortfarande

åligga den förutvarande huvudmannen, med rätt för denne att härför erhålla

statsbidrag enligt samma grunder som för redan utgående pensioner

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

till befattningshavare, som avgått efter den 1 juli 1940. Detta skall gälla

såväl i de fall, där befattningshavaren innehaft med pensionsrätt förenad

t jänst hos landsting eller kommun, som i de fall, då pension eller därmed

jämförligt understöd tilldelas honom genom särskilt beslut.

E) I de fall, där landsting eller stad under den tid, då arbetsförmedlingen

stått under statens ledning, uppburit pensionsavgifter, som erlagts för befattningshavare

hos arbetsförmedlingen, eller erhållit statsbidrag för sådana

avgifter, som för dessa befattningshavares räkning av landstinget (staden)

avsatts till egen pensionskassa eller pensionsfond, skola dessa avgifter eller

statsbidrag återbäras till statsverket i den män desamma icke avse befattningshavare,

vilkas pensionering fortfarande skall ombesörjas av landstinget

eller staden.

överenskommelsen är träffad under förutsättning, att den biträtts av

samtliga huvudmän för de förutvarande arbetsförmedlingsanstalterna före

1950 års utgång.

Beträffande överenskommelsens närmare innebörd och grunderna för densamma

må nämnas följande.

Överenskommelsen är byggd på den principen, att ombesörjandet av pensioneringen

skall i fråga om sådana befattningshavare, som avgått eller

komma att avgå utan att ha erhållit med pensionsrätt förenad statstjänst,

ankomma på de förutvarande huvudmännen, med rätt för dessa att för denna

kostnad erhålla visst statsbidrag, medan övriga befattningshavare skola

pensioneras av staten, med skyldighet för de förutvarande huvudmännen

att ersätta statsverket med viss del av denna kostnad. Denna åtskillnad

föranledes därav, att pensionsförmånerna i förra fallet måste beräknas efter

de bestämmelser, som tillämpats för landstingens eller kommunernas befattningshavare,

i senare fallet efter de grunder, som gälla för statens tjänstemän.

Statsbidraget skall i fråga om befattningshavare, som avgått före det provisoriska

förstatligandet år 1940, utgå enligt hittills tillämpade grunder,

d. v. s. med i regel 50 %. För befattningshavare, som pensionerats under den

tid arbetsförmedlingen provisoriskt stått under statlig ledning, har förutsatts

en förhöjning av statsbidraget i överensstämmelse med den vid uppgörelsen

följda principen, att vid pensionskostnadernas fördelning skall så

anses, som om befattningshavarnas övergång till statstjänst ägt rum den 1

juli 1940. (Tidpunkten för övertagandet har för förenkling av avräkningsförfarandet

satts till denna tidpunkt i stället för den 20 maj 1940, då provisoriet

trädde i kraft.) Den del av pensionskostnaden, som motsvarar anställningstiden

efter nämnda tidpunkt, skall sålunda helt ersättas av statsmedel,

medan för den övriga delen skall utgå 50 % statsbidrag. Vid denna

kostnadsfördelning skall hänsyn dock icke tagas till sådan anställningstid,

som infallit efter det befattningshavaren uppnått den för befattningen föreskrivna

pensionsåldern eller, där sådan åldersgräns icke varit fastställd,

fyllt 65 år. Sistnämnda förbehåll har gjorts med hänsyn därtill, att det på

grund av pensionsfrågans oklara läge i åtskilliga fall varit nödvändigt att

låta befattningshavare kvarstå i tjänst avsevärd tid utöver pensionsåldern

och att det icke ansetts skäligt, att staten för denna av humanitära hänsyn

föranledda åtgärd skall belastas med ökad del av pensionskostnaden.

De sakkunniga ha utrett, att antalet landstings- eller kommunalanställda

befattningshavare, som på grund av hög ålder eller andra särskilda omstän
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 2Ö6.

digheter icke kunnat erhålla med pensionsrätt förenad statsljänst, uppgick

till 19, av vilka en avlidit och två efter 1948 års ingång pensionerats av den

förutvarande huvudmannen. Återstående 16 tjänstgjorde alltjämt inom arbetsförmedlingen.

Av dessa hade 6 innehaft med pensionsrätt förenade landstingstjänster,

medan 10 varit arvodesanställda utan pensionsrätt. Enligt

praxis hade dock en del av dessa kunnat påräkna att vid avgång ur landstingets

tjänst erhålla pension eller därmed jämförligt understöd.

I fråga om de befattningshavare, som erhållit med pensionsrätt förenad

statstjänst och som följaktligen skola pensioneras av staten, innebär överenskommelsen

som förut angivits, att den kostnad, till vilken den förutvarande

huvudmannen skall bidraga, i regel icke skall beräknas efter högre pensionsunderlag

än som gäller för en tjänsteman i lönegrad 12. Som motivering för

denna begränsning har anförts, att det icke kan anses skäligt att ålägga de

förutvarande huvudmännen att svara för den höjning av pensionskostnaderna,

som föranletts av personalorganisationens utbyggnad efter 1940, och att

deras andel därför icke borde beräknas å högre pensionsbelopp än som kan

anses motsvara den befattning tjänstemannen innehaft i landstingets eller

kommunens tjänst. Då det skulle vara förenatmed stor svårighetatt exakt fastställa

vilket pensionsunderlag man i varje särskilt fall skulle haft att räkna

med, om befattningshavaren kvarstått i denna tjänst, har man ansett det

lämpligt att för flertalet tjänstemän med egentliga arbetsförmedlingsgöromål

beräkna bidragsskyldigheten efter nämnda lönegrad, som ansetts motsvara

den genomsnittliga lönenivån för sådana befattningar vid landstingsanstalterna.

— Vid bestämmande av de förutvarande huvudmännens andel i pensionskostnaderna

har hänsyn vidare tagits till det förhållandet, att dessa tidigare

kunnat räkna med att erhålla statsbidrag för av dem beviljade pensioner med i

regel 50 % av pensionsbeloppet. Huvudmännens bidrag till kostnaden för av

staten utgivna pensioner har därför ansetts böra begränsas till hälften av de

på den kommunala anställningstiden belöpande kostnaderna. I de fall, där

befattningshavaren med egna avgifter bidragit till pensioneringen, har detta

bidrag på i utredningen närmare angivna grunder beräknats i genomsnitt

motsvara V, av pensionskostnaden. Statsbidraget skulle i detta fall ha utgjort

hälften av återstående 7„ d. v. s. 3/8 av hela pensionskostnaderna. Huvudmannens

bidrag till den del av kostnaden, som svarar mot de kommunala tjänståren,

har enligt denna beräkningsgrund i förevarande fall bestämts till “/»•

Bestämmelsen om återbetalning till statsverket av de pensionsavgifter eller

statsbidrag för sådana avgifter, som de förutvarande huvudmännen uppburit

under provisorietiden, är en konsekvens av den punkt i uppgörelsen, enligt

vilken staten skall svara för den del av pensionskostnaden, som belöper å

nämnda tid.

Kostnaden för här berörda statsbidrag, som nu belastar arbetsförmedlingens

avlöningsanslag, föreslås skola överföras till pensionsväsendets huvudtitel

och prövningen av statsbidragsansökningarna i samband härmed uppdragas

åt statskontoret.

I det av de pensionssakkunniga framlagda förslaget om tjänstårsberäkning

för befattningshavare inom arbetsförmedlingen har som villkor för tillgodoräkningsrätt

av anställningstid hos landsting eller kommun föreskrivits,

att befattningshavaren till statsverket överlåter den rätt till pension eller understöd

han kan ha förvärvat på grund av denna anställning. Denna bestämmelse

avser främst de — i detta fall fåtaliga — befattningshavare, som varit

pensionsförsäkrade i enskild pensionsanstalt och enligt här gällande försäkringsvillkor

äro berättigade att erhålla fribrev å belopp motsvarande det efter

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

försäkringsmässiga grunder beräknade värdet av denna pensionsförsäkring.

Vissa landsting och kommuner ha emellertid även i sina pensionsreglementen

bestämmelser om rätt till uppskjuten livränta för tjänstemän, som avgå före

pensionsåldern, och i överenskommelserna med de förutvarande huvudmännen

bör därför som en förutsättning för statens övertagande av pensionsförpliktelserna

mot här avsedda befattningshavare angivas, att dessa skola till

statsverket överlåta eventuell rätt till sådan livränta.

Yttrande.

Statskontoret har uttalat, att ämbetsverket i likhet med de sakkunniga funne

billighetsskäl tala för att vid beräkning av pensionskostnadernas fördelning

mellan staten och de förutvarande huvudmännen skall så anses, som om

befattningshavarnas övergång till statstjänst ägt rum den 1 juli 1940, oaktat

det definitiva förstatligandet av anstalterna genomförts först den 1 januari

1948. Den träffade överenskommelsen rörande kostnadsfördelningen syntes i

övrigt i stort sett ansluta sig till de grunder, efter vilka statsbidrag utgått till

kostnaderna för arbetsförmedlingsanstalterna, innan dessa ställts under statlig

ledning.

Ämbetsverket bär ansett, att överenskommelsen vid sådant förhållande

kunde godtagas, dock efter följande smärre jämkningar.

1. Beträffande statsbidrag till vederbörande huvudman för vid det definitiva

förstatligandet redan utgående pensioner borde föreskrivas, alt, för den

händelse pensionen genom huvudmannens försorg skulle komma att förbättras,

statsbidrag icke finge utgå för den del av den sålunda förhöjda pensionen,

som kunde komma att överstiga en under samma förutsättningar beviljad

pension i motsvarande statliga tjänst.

2. I 2 § 4 punkten överenskommelsen borde »pensionskostnaden» närmare

definieras, så att av bestämmelsen tydligt framginge, att därmed avsåges endast

nettokostnaden, d. v. s. huvudmannens utgifter för pensionen efter avdrag

av såväl utav befattningshavaren erlagda pensionsavgifter som sådan avsättning

för befattningshavarens räkning till den egna pensionsfonden, vilken

gäldats med statsbidrag.

3. De sakkunniga hade förutsatt, att befattningshavare, som förbehållit

sig rätten att bibehålla de löneförmåner, han haft som landstings- eller kommunalanställd,

skulle komma att tillerkännas pension med högre belopp än

som skulle utgå enligt statens bestämmelser. Statskontoret hölle för sin del

före, att den omständigheten, att vissa befattningshavare på så sätt erhållit

personlig lönefyllnad, icke borde medföra rätt för dem att vid avgången ur

tjänst erhålla en i förhållande till denna lönefyllnad avpassad pension. Därest

med hänsyn till huvudmannens utfästelse eu pensionsfyllnad skulle anses

ofrånkomlig, syntes samme huvudman böra helt svara därför.

I övrigt har statskontoret i sitt utlåtande uppehållit sig vid frågan om

tjänstårsberäkning i pensionshänseende, en fråga som emellertid av förut

berört skäl icke upptages i detta sammanhang.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

57

Föredraganden.

I samband med att den förut av landsting och kommuner handhavda offentliga

arbetsförmedlingen ställdes under statlig ledning uppkommo, på

sätt av det föregående framgår, vissa hittills olösta frågor av ekonomisk och

teknisk natur rörande pensioneringen av den på området verksamma personalen.

Frågorna äro tämligen invecklade och svårlösta, vilket i icke ringa

mån är en följd av att verksamhetens definitiva förstatligande den 1 januari

1948 föregicks av en längre tidsperiod — tiden den 20 maj 1940—31 december

1947 — under vilken landstingen och kommunerna visserligen voro arbetsförmedlingarnas

huvudmän men verksamheten till följd av extraordinära

åtgärder — förordnande meddelat med stöd av lagen om tjänsteplikt

—• stod under ledning av statliga myndigheter. Det får anses förklarligt, att

den delning på olika händer av huvudmannaskap och ledning, som sålunda

utmärkte arbetsförmedlingsorganisationen under ifrågavarande tidsperiod,

kunde giva upphov till olika uppfattningar i frågan, huruvida skyldigheten

att svara för personalens pensionering borde åvila huvudmännen eller staten.

Genom 1939 års riksdagsbeslut i fråga om arbetsförmedlingens ställande

under statlig ledning fastslogs, att personalen alltjämt skulle vara anställd

hos vederbörande landsting eller kommun och ha oförändrade avlönings-

och pensionsförhållanden m. m., och det beslut i pensionsfrågan,

som fattades vid 1941 års riksdag, innebar också, att huvudmännen skulle

ombesörja en skälig pensionering av personalen med rätt att härför erhålla

statsbidrag enligt i stort sett samma grunder, som tillämpats före tidsperiodens

början. Formellt var frågan klarlagd härigenom. På huvudmannahåll

ansågs emellertid, att staten skäligen borde påtaga sig hela den pensioneringskostnad,

som belöpte på anställning under den ifrågavarande tidsperioden,

på samma sätt som andra på tidsperioden fallande kostnader för

arbetsförmedlingarna, och uppfattningen härom torde ha befästs, sedan

huvudmannaskapet mist ytterligare en del av sin reella innebörd genom

att en enhetlig statlig lönereglering genomförts för personalen; de under

tidsperioden tillämpade anordningarna kommo alltmera att framstå som

ett provisorium i avbidan på arbetsförmedlingsverksamhetens definitiva förstatligande.

De i anledning av förstatligandet uppkomna pensionsfrågorna

gälla även tjänstårsberäkningen för personal, vilken före år 1948 varit anställd

inom ifrågavarande verksamhetsområde.

De med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1948 tillkallade

sakkunniga, vilka haft att framlägga förslag till lösning av de sålunda aktuella

pensionsfrågorna, ha erhållit ställning såsom utredningsorgan och

som organ för förhandlingar med de tidigare huvudmännen rörande sättet

och villkoren för statens övertagande av huvudmännens pensionsförpliktelser.

I sin nu avgivna skrivelse i ämnet ha de sakkunniga till en början framlagt

förslag i fråga om tjänstårsberäkningen. Denna fråga ankommer jäm
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

likt gällande bestämmelser på Kungl. Maj :ts prövning och torde av mig få

anmälas i annat sammanhang; jag anser mig här endast böra uttala, att frågan

bör kunna lösas efter vad som synes skäligt med beaktande av här

föreliggande mera säregna förhållanden, jämväl om detta i något avseende

skulle innebära avsteg från av Kungl. Maj :t eljest tillämpad praxis.

Vad härefter angår frågan om statens övertagande av de tidigare huvudmännens

pensionsförpliktelser, innefattas de sakkunnigas förslag i denna

del i eu under förbehåll av Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande

med svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet träffad överenskommelse

i ämnet; denna är träffad under förutsättning att den biträtts

av samtliga huvudmän för de förutvarande arbetsförmedlingsanstalterna

löre 1950 års utgång. Jag har i det föregående närmare redogjort för innebörden

av överenskommelsen. I detta sammanhang kan jag därför inskränka

mig till att sammanfattningsvis framhålla, att vad som överenskommits

rörande pensionskostnadernas fördelning mellan staten och de förutvarande

huvudmännen i stort sett ansluter sig till de grunder, efter vilka

statsbidrag utgått till kostnaderna för arbetsförmedlingarna innan dessa

ställdes under statlig ledning, dock att kostnaderna skola fördelas som om

befattningshavarnas övergång till statstjänst ägt rum den 1 juli 1940, oaktat

det definitiva förstatligandet av anstalterna genomförts först den 1 januari

1948. Såsom nämnts utgör förslaget resultat av förda förhandlingar,

vid vilka kunnat uppnås enighet mellan de sakkunniga samt landstingsoch

stadsförbunden; de sakkunniga ha visserligen i första hand gjort gällande,

att staten icke borde anses ha övertagit de förutvarande huvudmännens

pensionsförpliktelser förrän den 1 januari 1948, men de ha likväl funnit

billighetsskäl tala för att staten åtager sig att svara även för den del av

pensionskostnaden, som kan anses motsvara den under provisoriet intjänta

tjänstetiden. Statskontoret har i sitt remissyttrande lämnat förslaget utan

erinran, dock att vissa smärre jämkningar borde göras.

För egen del anser jag godtagbart, att de här avsedda ekonomiska förhållandena

mellan staten och arbetsförmedlingarnas tidigare huvudmän

regleras på det sätt, som innefattas i överenskommelsen. Vad särskilt angår

villkoret att det skall så anses, som om befattningshavarnas övergång i

statstjänst ägt rum redan den 1 juli 1940 eller alltså ungefärligen vid den

tidpunkt, då arbetsförmedlingarna ställdes under statlig ledning, finner jag

visserligen i likhet med de sakkunniga, att ett dylikt villkor vid en strängt

formell bedömning icke är motiverat, men då, såsom de sakkunniga och

statskontoret jämväl framhållit, billighetsskäl kunna anföras för den föreslagna

anordningen, anser jag mig likväl icke böra motsätta mig densamma.

Med anledning av vissa av statskontoret gjorda påpekanden torde

emellertid i samband med överenskommelsens godkännande från statens

sida böra till densamma fogas några mindre tillägg. Beträffande pensioner,

som redan utgingo vid det definitiva förstatligandet, bör sålunda gälla

att, för den händelse pensionen genom huvudmannens försorg skulle komma

att förbättras, statsbidrag icke må utgå för den del av den därigenom

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

förhöjda pensionen, soin finnes överstiga en under samma förutsättningar

beviljad pension i motsvarande statliga tjänst. Vidare bör det i 2 § 4 punkten

förekommande uttrycket »pensionskostnaden» närmare definieras på

av statskontoret angivet sätt. Statskontoret har slutligen framställt invändning

mot de sakkunnigas förslag, i vad detsamma innebär att staten skall

deltaga i kostnaden för pensionsfyllnad till befattningshavare, vilken förbehållit

sig rätten att bibehålla de löneförmåner han haft såsom landstingseller

kommunalanställd. För egen del anser jag vad statskontoret härvidlag

anfört böra föranleda till en begränsning i statens bidragsskyldighet för

pensionshöjningar, vilka den 1 januari 1948 eller därefter genomförts eller

kunna bliva genomförda för befattningshavare med formlig pensionsrätt

vid 1947 års utgång. I viss analogi med den ståndpunkt som f vid 1947 års

riksdag (prop. nr 239, s. 261; r. skr. nr 441) intagits i fråga om löneförbättringar

för befattningshavarna ävensom med vad jag i det föregående förordat

rörande statsbidrag till pensionsförhöjningar för redan pensionerad

personal vill jag föreslå, att staten fritager sig från bidrag till sådana här

avsedda pensionsökningar för ifrågavarande befattningshavare, som under

deras tjänstetid efter 1947 års utgång eventuellt skulle kunna uppkomma

av annan anledning än allmän pensionsreglering eller som efter deras pensionering

skulle kunna genomföras och medföra högre pension än under

samma förutsättningar beviljad pension i motsvarande statlig tjänst.

Jag förordar alltså, att Kungl. Maj :t för sig utverkar riksdagens bemyndigande

att godkänna den träffade överenskommelsen med här angivna tillagg
-

Hemställan.

Inom finansdepartementet ha utarbetats förslag till kungörelser om ändring

i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr

416) och om ändring i 1947 års allmänna familjepensionsreglemente den

30 juni 1947 (nr 417). Förslagen innefatta de ändringar i pensionsreglementena,

som i det föregående förordats.

Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts hemställer

jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1 :o) godkänna förenämnda förslag till kungörelser;

2:o) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i det föregående förordats meddela

a) erforderliga övergångsbestämmelser i anledning av pensionsregleringen

för övningslärare vid statliga skolor;

b) pensionsbestämmelser för övningslärare vid vissa ickestatliga

skolor och för kyrkomusiker;

c) bestämmelser i fråga om förbättring av tjänstepensionerna

för vissa beställningshavare å krigsmaktens reservstater;
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

d) bestämmelser angående tillägg å vissa livräntor m. in.

i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom;

3 ro) bemyndiga Kungl. Maj:t att med i det föregående

angivna tillägg godkänna en mellan pensionssakkunniga för

arbetsförmedlingen, å ena sidan, samt Svenska landstingsförbundet

och Svenska stadsförbundet, å andra sidan, den

28 december 1949 träffad överenskommelse angående grunder

för statens övertagande av de pensionsförpliktelser, som

åligga arbetsförmedlingsanstalternas förutvarande huvudmän.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. Sandberg.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236

61

Bilaga.

Överenskommelse

mellan pensionssakkunniga för arbetsförmedlingen, å ena sidan, samt svenska

landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, å andra sidan, angående

grunder för statens övertagande av de pensionsförpliktelser, som åligga

arbetsförmedlingsanstalternas förutvarande huvudmän.

1 §•

Landstingsförbundet och stadsförbundet förklara sig beredda att rekommendera

vederbörande landsting och kommuner att träffa överenskommelser

med staten om reglering av ifrågavarande förpliktelser enligt nedan angivna

grunder.

De sakkunniga ha träffat överenskommelsen under förutsättning av

Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande.

2 §•

Till grund för överenskommelserna skall läggas det preliminära förslag,

som av de sakkunniga den 11 juli 1949 överlämnades till landstingsförbundet

och stadsförbundet, dock med följande ändringar:

1. Vid beräkning av pensionskostnadernas fördelning mellan staten och

de förutvarande huvudmännen skall så anses, som om befattningshavarnas

övergång till statstjänst ägt rum den 1 juli 1940. De förutvarande huvudmännens

pensionsförpliktelser skola sålunda beräknas i förhållande till anställningstiden

före denna tidpunkt.

2. De förutvarande huvudmännens pensionsförpliktelser skola anses gälla

endast sådana befattningshavare, som vid tidpunkten för arbetsförmedlingens

provisoriska förstatligande antingen innehade med pensionsrätt förenad

befattning hos den förutvarande huvudmannen eller enligt vedertagen praxis

kunnat påräkna att genom särskilt beslut erhålla pension. Som likställda

med pensionsberättigade befattningshavare skola härvid anses extra tjänstemän,

som vid nämnda tidpunkt ännu icke erhållit med pensionsrätt förenad

bofattning, men som enligt då gällande kommunala bestämmelser skulle

blivit berättigade att vid tillträdet av sådan befattning i full utsträckning

tillgodoräkna sin föregående anställningstid som tjänstetid i pensionshänseende.

Vid bestämmande av de förutvarande huvudmännens pensionsförpliktelser

skall hänsyn icke tagas till pensionsbestämmelser, som antagits efter

den 1 juli 1940.

3. De förutvarande huvudmännen skola till statsverket återbetala pensionsavgifter,

som för tiden 1 juli 1940—31 december 1947 erlagts av befattningshavare

eller av statsmedel, samt statsbidrag, som för samma tid utgått

till huvudmännen för av dessa avsatta medel till pensionering av befattningshavare

vid arbetsförmedlingen, i den män dessa avgifter eller statsbidrag

icke avse befattningshavare, vilkas pensionering fortfarande skall

åligga den förutvarande huvudmannen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

4. För pension, som av förutvarande huvudman utgives till befattningshavare,

som pensionerats efter den 1 juli 1940, skall från och med pensioneringen

utgå statsbidrag, beräknat sålunda, att den del av pensionskostnaden,

som motsvarar anställningstiden efter den 1 juli 1940, helt ersättes av statsmedel

och övrig del med 50 %. Härvid skall dock icke medräknas sådan

anställningstid, som infaller efter det befattningshavaren uppnått den för

befattningen föreskrivna pensionsåldern eller, där sådan åldersgräns icke

är fastställd, fyllt 65 år.

3 §■

Denna överenskommelse är träffad under förutsättning, att den biträtts

av samtliga huvudmän för de förutvarande arbetsförmedlingsanstalterna

före 1950 års utgång.

Den sålunda träffade överenskommelsen innebär följande:

A) För befattningshavare, som avgått med pension före den 1 juli 1940,

skola arbetsförmedlingsanstalternas förutvarande huvudmän fortfarande bestrida

pensionskostnaden, med rätt att för denna kostnad erhålla statsbidrag

enligt samma grunder, som tillämpats på grund av 1941 års riksdagsbeslut.

B) För befattningshavare, som pensionerats under tiden i juli 1940—31

december 1947 skall pensionskostnaden likaledes bestridas av de förutvarande

huvudmännen, med rätt för dessa att från och med pensioneringen

härför erhålla statsbidrag, beräknat sålunda, att den del av pensionskostnaden,

som motsvarar anställningstiden efter den 1 juli 1940, helt ersättes av

statsmedel och övrig del med 50 %.

C) För befattningshavare, som erhållit eller erhålla med pensionsrätt förenad

tjänst hos arbetsförmedlingen eller arbetsmarknadsstyrelsen, skall staten

övertaga de förutvarande huvudmännens pensionsförpliktelser. Om befattningshavaren

varit pensionsförsäkrad i enskild pensionsanstalt eller reglementsenligt

är berättigad till uppskjuten livränta från den förutvarande

huvudmannen, bör den rätt han sålunda förvärvat överlåtas på statsverket.

Om landsting eller kommun själv svarat för pensioneringen, skall landstinget

(kommunen) bidraga till statens kostnad för den del av pensionen,

som svarar mot förhållandet mellan tjänstetiden före den 1 juli 1940 och

sammanlagda tjänstetiden. Vid bestämmandet av den kostnad, i vilken landstinget

eller kommunen skall deltaga, skall dock pensionen icke grundas å

högre pensionsunderlag än som gäller för en tjänsteman i lönegrad 12 eller,

i fråga om vissa i de sakkunnigas betänkande särskilt angivna befattningshavare,

i lönegraderna 16, 19, 22 eller 24. Av det sålunda beräknade pensionsbeloppet

skall huvudmannen i regel erlägga 3/8, om befattningshavaren

före den tidpunkt, då arbetsförmedlingen ställdes under statens ledning, erlagt

pensionsavgifter till huvudmannen, och i övriga fall hälften.

D) För befattningshavare, som ej erhållit eller erhålla med pensionsrätt

förenad statstjänst, skall förekommande pensionsförpliktelse fortfarande

åligga den förutvarande huvudmannen, med rätt för denne att härför erhålla

statsbidrag enligt samma grunder som för redan utgående pensioner till befattningshavare,

som avgått efter den 1 juli 1940. Detta skall gälla såväl i

de fall, där befattningshavaren innehaft med pensionsrätt förenad tjänst hos

landsting eller kommun, som i de fall, då han genom särskilt beslut tilldelas

pension eller därmed jämförligt understöd.

E) I de fall, där landsting eller stad under den tid, då arbetsförmedlingen

stått under statens ledning, uppburit pensionsavgifter, som erlagts för befattningshavare

hos arbetsförmedlingen, eller erhållit statsbidrag för sådana

avgifter, som för dessa befattningshavares räkning av landstinget (staden)

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

avsatts till egen pensionskassa eller pensionsfond, skoia dessa avgifter eller

statsbidrag återbäras till statsverket i den mån desamma icke avse befattningshavare,

vilkas pensionering fortfarande skall ombesörjas av landstinget

eller staden.

Stockholm den 28 december 1949.

För pensionssakkunniga För svenska landstingsförbundet

C. W. CURTMAN. ERIK FAST.

Alrik Jacobi.

För svenska stadsförbundet

ERIC TÖRNGREN.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:322 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående teckning av aktier i den statliga affärsbanken m. in., såvitt propositionen avser ansl a1 i texten
  2. SU 1950:183 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ls proposition med förslag till vissa ändringar i 1987 års allmänna tjänsteoch familjepensionsreglementen in. m. jämte i ämn a1 i texten