Angående ordnande av bangårds förhållandena i Hälsingborg
27 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1950:243, Angående ordnande av bangårds förhållandena i Hälsingborg
Dokumentets text
Kungl. Alaj:ts proposition nr 243.
1
Nr 243.
Kungl. Majds proposition till riksdagen angående ordnande
av bangårds förhållandena i Hälsingborg;
given Stockholms slott den 31 mars 1950.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Torsten Nilsson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Efter redogörelse dels för ett mellan järnvägsstyrelsen och Hälsingborgs
stad träffat avtal om ordnande av bangårdsförhållandena i staden och dels för
vissa i anledning av avtalet framförda erinringar och motförslag föreslås i
propositionen, att det föreliggande avtalet godkännes. Avtalets genomförande
beräknas medföra en investeringskostnad av sammanlagt 20,9 miljoner kronor,
varav 10 å 11 miljoner kronor skulle belöpa på statens järnvägar. Anslagsäskanden
för de på statens järnvägar ankommande åtgärderna avses skola ske
först framdeles samt fördelas på flera budgetår.
7ti so Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 243.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 31 mars 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,
Lingman.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga angående
godkännande av ett mellan järnvägsstyrelsen och Hälsingborgs stad träffat
avtal om ordnande av bangårdsförhållandena i staden samt anför.
Inledning.
Bangårdsförhållandena i Hälsingborg och därmed sammanhängande hamnoch
stadsplanefrågor bilda ett invecklat frågekomplex, vilket under inemot
ett halvsekel varit föremål för upprepade utredningar och förhandlingar.
I staden finnas för närvarande två järnvägsstationer, nämligen
1) Ångfärjestationen (Hälsingborg F) med den norrifrån ankommande
huvudlinjen från Ängelholm (Västkustbanan), vilken linje inom stadens område
framföres delvis på viadukt till färjestationen, där ett tågfärjeläge för
trafiken med Helsingör är anordnat,
2) Centralstationen (Hälsingborg C) med de två från Barnlösa station å
gemensam bana ingående huvudlinjerna från Åstorp och Billeberga,
Båda stationerna, vilka kunna betraktas såsom säckstationer, äro belägna
i stadens centrala del nära hamnen på ett avstånd från varandra av ca 500
meter. Mellan stationerna finnes ett förbindelsespår, vilket framgår öster om
Inre hamnen över det mellan stationerna belägna Hamntorget. Genom växlingsrörelser
överföras vagnar (i huvudsak godsvagnar) över detta spår mellan
de båda stationerna, men någon genomgående trafik av person- eller godståg
förekommer icke.
Huru än uppfattningarna rörande ordnandet av bangårdsförhållandena i
Hälsingborg i övrigt växlat, har det därvid städse förutsatts, att samtliga till
staden inlöpande järnvägslinjer skola införas till en gemensam centralstation,
ävensom att tågfärjetrafiken skall på ändamålsenligt sätt anknytas till denna
station. Däremot ha mycket stora skillnader mellan de diskuterade lösningarna
funnits i ett flertal andra punkter, främst beträffande frågan, huruvida Västkustbanans
nuvarande nordliga infart skulle i huvudsak bibehållas eller ut
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
bytas mot en öster om staden framdragen och söderifrån till centralstationen
inledd linje, samt beträffande färjelägenas placering norr respektive söder
om Inre hamnen.
Att tidigare så många förslag till ordnande av bangårdsförhållandena uppgjorts
men icke resulterat i någon överenskommelse mellan berörda parter
torde sammanhänga bl. a. med de topografiska förhållandena i staden och
särskilt den omständigheten, att området i stadens centrum mellan den s. k.
Landborgen och Öresund är så smalt samt vidare, att kvartersbebyggelsen upptager
en stor del av ifrågavarande smala remsa. Härtill har kommit det förhållandet,
att järnvägarna varit uppdelade på ett flertal ägare och intressenter.
Bangårdsavtalet.
Sedan staten år 1938 förvärvat aktiemajoriteten i bl. a. Hälsingborg—
Landskrona—Eslövs järnvägsaktiebolag och Hälsingborg—Hässleholms järnvägsaktiebolag,
vilka bolag gemensamt begagnade Hälsingborgs centralstation,
upptogs bangårdsfrågan på initiativ av staden till förnyad behandling,
varvid för fortsatt utredning av densamma en delegation med representanter
för staden och statens järnvägar konstituerades den 4 oktober 1938 under benämningen
»Hälsingborgs bangårdskommitté år 1938».
I skrivelse den 16 februari 1943 till drätselkammaren i Hälsingborg framlade
kommittén ett principförslag till lösning av bangårdsfrågan, vilket sedermera
med vissa jämkningar lades till grund för kommitténs slutliga förslag.
I en till nämnda skrivelse fogad promemoria har redogörelse lämnats bl. a.
för följande vid tidigare utredningar framförda, men av bangårdskommittén
icke godtagna alternativförslag, nämligen
1) huvudstationens förläggning ungefär till nuvarande centralstationsområdet
med densamma anordnad såsom säckstation samt med Västkustbanan
framdragen i alternativa sträckningar öster om staden och inledd till den nya
huvudstationen söderifrån,
2) huvudstationens förläggning till höjdplatån invid idrottsplatsen Olympia,
varvid huvudstationen anordnas såsom genomgångsstation och Västkustbanan
framdrages till stationen från Gyhults lastplats.
Om dessa förslag anföres i promemorian till en början följande.
Att det ur utseendesynpunkt med hänsyn till stadsbilden vore önskvärt få
bort järnvägslinjen i stadens nedre del, är otvivelaktigt. Men även om en
dylik omläggning av Västkustbanan komme till stånd, bleve ändock icke de
centrala delarna helt befriade från järnvägsförbindelse. Så länge som Norra
hamnen skall utnyttjas på ett sätt, som svarar mot i denna anläggning nedlagt
kapital, måste kajerna vara utrustade med spåranordningar för att möjliggöra
lossning och lastning av gods och således en järnvägsförbindelse finnas till
Norra hamnen. Anordnas en säckstation å Centralstationens nuvarande plats,
måste denna spårförbindelse framdragas väster om stationen och således framgå
över Inre hamnen. Anordnas huvudstationen i östra delen av staden (vid
Olympia), måste även en spårförbindelse till Norra hamnen finnas. Skulle där
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
vid den nuvarande förbindelsen bibehållas, kvarstå dock alla de olägenheter,
som följa av denna förbindelse.
Därest färjestation skall finnas kvar i Hälsingborg, synes i sistnämnda
alternativ icke tillräckliga motiv föreligga för en flyttning av färjeläget från
nuvarande plats. Med den ökade trafik, som skulle uppstå över det nuvarande
förbindelsespåret för framförande av genomgående personvagnar m. in. till
och från färjeläget, torde dock en ny förbindelse över Inre hamnen bliva nödvändig
även i detta alternativ. Förslag har visserligen framförts att, därest
en östlig sträckning av Västkustbanan väljes (med huvudstation antingen i
stadens nedre del eller vid Olympia), spårförbindelsen till Norra hamnen i så
fall skulle anordnas norrifrån. Vid en dylik lösning skulle dock olägenheterna
med Västkustbanans nuvarande viadukt kvarstå, vilka olägenheter icke skulle
minskas mycket därigenom, att tågantalet över densamma reduceras. Anordningen
skulle också komma att medföra långa transportvägar för vagnarna till
och från rangerbangårdarna samt mellan hamnens olika delar. Skulle en godsvagn
överföras från Södra till Norra hamnen, skulle detta medföra transportvägar
av ca 12 km, om genomgångsstation vid Olympia anordnas, och ca 22
km, om en kringgående linje med säckstation i stadens nedre del väljes, mot
nuvarande väglängd av ca 2,5 km. Det är uppenbart, att olägenheterna av
dylika transportvägar omöjliggör ett genomförande av dessa förslag. Det torde
därför vara ofrånkomligt att, huru än huvudstationen placeras, en järnvägsförbindelse
över Inre hamnen tvingar sig fram såväl ur ekonomisk som trafikteknisk
synpunkt. Den menliga inverkan, som en dylik förbindelse kan hava
på stadsbilden genom utfyllningar eller broanordningar, torde icke kunna röna
någon större påverkan av antalet tåg, som framföras över förbindelsen.
Gentemot de båda alternativen med Västkustbanans framdragande öster
om staden tala, enligt promemorian, även andra skäl.
Enligt alternativet med säckstation å Centralstationens nuvarande plats
skulle erhållas en vägförlängning av närmare 7 km med därav åtföljande tidsförlust
m. m. för de resande, försämringar, som icke stå i god överensstämmelse
med nutida fordringar på snabba och lämpliga kommunikationer. Därtill kommer
en ökad byggnadskostnad för den nya linjen med uppskattningsvis 3 å 4
miljoner kronor, hänförd till förkrigspriser.
Huvudstationens utformning som säckstation för samtliga anslutande linjer
medför alla de olägenheter ur driftteknisk synpunkt, som alltid följa med
denna stationstyp. Tågrörelsernas antal mellan nya huvudstationen och Ramlösa
skulle komma att så utökas, att man med säkerhet måste anordna ett större
antal spår mellan dessa stationer, än som erfordras vid en genomgångsstation.
Därtill kommer, att möjligheterna att ordna genomgående tåg helt bortfalla.
Såsom tidigare framhållits förefinnes för närvarande icke någon genomgångstrafik
i Hälsingborg, men om stationen anordnas äåsom genomgångsstation, är
icke uteslutet, att så med fördel kan bliva förhållandet. Möjligheterna att ordna
tätare tåglägenheter äro större vid en genomgångsstation än vid en säckstation,
där avvecklingen av trafiken är så mycket mera tidsödande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Även om säckstation anordnas och färjelägena placeras vid Södra hamnen,
måste, enligt kommittén, en järnvägsförbindelse ändock finnas till Norra
hamnen. Då denna förbindelse icke kan framdragas i nuvarande sträckning,
emedan den därigenom skulle ligga hindrande mellan staden och stationshuset,
måste den framdragas väster om stationen, huvudsakligen i samma läge över
Inre hamnen, som erfordras om Västkustbanan framdrages denna väg. Den
fördelen, som väl många satt i samband med säckstationsalternativet, nämligen
att planen framför stationshuset skulle bliva helt fri från spår och att denna
stadens centrala del skulle bliva helt öppen såsom för närvarande, kan således
icke vinnas med detta alternativ.
Tanken med en huvudpersonstation vid Olympia tager sikte på möjligheten
att anordna en genomgångsstation även med linjens framdragande genom stadens
östra delar. Härom anföres i promemorian.
Enligt detta alternativ skulle huvudpersonstationen komma att bliva belägen
på stort avstånd från stadens centrala del och därmed från hotell- och
affärskvarteren. En flyttning av stationen till denna plats torde komma att
medföra avsevärda omkastningar i fastighetsvärden och medföra betydande
omläggningar i stadens trafiknät. Anläggnings- och markförvärvskostnader
skulle uppgå till avsevärda belopp. Enligt tidigare förslag till detta alternativ
skulle lokstation och rangerbangård m. m. placeras söder om Ramlösa station
och godsbangårdar anordnas både vid huvudpersonstationen och vid Bredgatan,
vilket allt skulle medföra ett för en bangårdsanläggning av denna storleksordning
osedvanligt spritt läge för de olika bangårdsanordningarna och
därigenom medföra en mycket dyrbar drift för järnvägarna.
Avståndet mellan huvudpersonstationen och färjestationen skulle komma
att uppgå till ca 1,5 km, och en järnvägsförbindelse mellan dessa båda stationer
skulle bliva ca 5,5 km lång. Vad dessa avstånd skulle betyda, om färjetrafiken
skulle ombesörjas såsom för närvarande normalt sker med genomgående
personvagnar till och från Danmark, är uppenbart. Dessa olägenheter
skulle komma att ytterligare göra sig gällande, därest denna trafik skulle
komma att framdeles utökas. Det torde kunna fastslås, att en förutsättning
för uppehållande av en färjetrafik i överensstämmelse med under normala
förhållanden rådande, är, att huvudpersonstationen blir belägen i närheten
av färjelägena.
De båda alternativen med Västkustbanans framdragande öster om staden
medföra således, framhålles det i promemorian, olägenheter ur järnvägssynpunkt,
och järnvägsstyrelsen har också i skrivelse den 28 juni 1937 till staden
förklarat, att något behov från SJ:s sida icke föreligger av förflyttning av
Västkustbanans nuvarande ingångslinje, samt har i detta sammanhang ifrågasatt,
huruvida en dylik lösning kunde anses genomförbar med hänsyn till stadens
egna intressen, då staden givetvis ensam finge ikläda sig de betydande kostnader,
som ett realiserande av omläggningen skulle innebära, detta icke endast
i vad avser rena anläggningskostnader utan även de ökade driftkostnader,
som anläggningen skulle förorsaka järnvägsdriften.
Såsom resultat av bangårdskommitténs utredning har framgått ett den 29
och 28 december 1945 dagtecknat mellan järnvägsstyrelsen å ena sidan samt
Hälsingborgs stacl genom dess drätselkammare å andra sidan träffat, för sty
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
relsens del av Kungl. Maj:ts godkännande beroende avtal angående ordnande
av bangårdsförhållandena i Hälsingborg. Avtalet har godkänts av stadsfullmäktige
i Hälsingborg den 20 november 1945. Detta beslut, mot vilket en
minoritet inom stadsfullmäktige reserverat sig, har efter överklagande numera
vunnit laga kraft.
I skrivelse den 15 februari 1946 har järnvägsstyrelsen underställt avtalet
Kungl. Maj:ts prövning.
Avtalet torde såsom bilaga få fogas till dagens statsrådsprotokoll.
Beträffande det förslag till lösning av bangårdsfrågan och därmed sammanhängande
spörsmål, på vilket avtalet bygger, har styrelsen inledningsvis
anfört följande.
Föreliggande förslag är i så måtto ofullständigt, att tågfärjeläget är avsett
att tills vidare kvarligga på nuvarande plats. Vid en planerad framtida förflyttning
av färjestationen till annan plats, skall särskild överenskommelse
härom träffas parterna emellan. Vid utarbetandet av bangårdsförslaget ha
parterna emellertid räknat med, att en blivande och till tvenne tågfärjelägen
utvidgad färjestation skall anordnas på södra sidan om hamnen i direkt förbindelse
med den nya centralstationen. Härigenom erhålles såväl för trafik - arbetets bedrivande som för den trafikerande allmänheten tillfredsställande
samordning mellan färjestationen och centralstationen, och skapas en ändamålsenlig
och värdig port för utlandstrafiken över Hälsingborg.
Vad beträffar anläggningarna för persontrafik innebär förslaget i huvudsak,
att en ny personbangård skall komma till utförande, belägen på i stort sett
samma plats som nuvarande Hälsingborg C men av betydligt större dimensioner,
samt att Västkustbanan skall införas till den nya centralstationen i nuvarande
sträckning och över Inre hamnen, som helt igenfylles. Genom att
den nya personstationen sålunda anordnades som genomgångsstation, skulle
enligt järnvägsstyrelsens mening den betydande fördelen ernås, att vissa av
huvudtågen mellan Göteborg och Malmö framdeles kunde, i den mån så befunnes
lämpligt, framföras över Hälsingborg.
Förslaget innebär vidare en fullständig uppdelning mellan å ena sidan persontrafiken
och ilgodset och å andra sidan godstrafiken med gods- och rangerbangårdarna
förlagda till Gamla exercisfältet, vilket är beläget i södra utkanten
av stadens bebyggelse. Härmed hade, framhåller järnvägsstyrelsen, också på
en gång åstadkommits en rationell klyvning mellan den lokala godstrafiken
å ena sidan samt trafiken över hamnen å den andra och samtidigt för överskådlig
framtid tillräckligt utrymme beretts för bådadera. Så snart den nya
godsbangården blivit färdig, skulle nämligen den nuvarande södra gods- och
rangerbangården (väster om Sockerfabriken) övergå i stadens ägo samt erhålla
karaktären av hamnrangerbangård, vilken framdeles kunde av staden ombyggas
och utvidgas i samband med väntad utbyggnad av de egentliga hamnanläggningarna.
Den norra godsbangården, å vilken trafiken avsevärt minskats,
sedan viss del av godstrafiken redan år 1938 överflyttats till Hälsingborg C,
skulle frigöras från spår och dylikt, utom i vad som erfordrades för vagnrörelsen
till Norra hamnen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Beträffande den ekonomiska uppgörelse mellan staten och staden, som avtalet
innefattar, har järnvägsstyrelsen anfört bl. a. följande.
Betraktat från ekonomisk synpunkt uppvisar förslaget enkla och klara
linjer. Så är i §§ 2—5 stadgat, att statens järnvägar skola utan lösen erhålla
de markområden, av vilka statens järnvägar anses för närvarande och för nu
överskådlig framtid kunna få behov för järn vägsändamål, medan de områden,
vilka beräknas bli obehövliga för sådant ändamål efter nu förevarande omgestaltning
av bangårdsförhållandena skola, likaledes utan lösen, tillika med därå
befintliga anläggningar överlämnas till staden. Av de för järnvägen erforderliga,
staden tillhöriga områdena överlåtes en del med full äganderätt vid avtalets
ikraftträdande, under det att i fråga om de områden, som icke erfordras
förrän vid en framtida utbyggnad av bangårdssystemet, staden endast förbundit
sig att överlämna desamma till statens järnvägar med full äganderätt
och med tillträde två år efter därom gjord framställning, dock tidigast år 1960.
En sammanställning av arealerna å de markområden, som bliva föremål för
byte parterna emellan, utvisar,
att de områden, som omedelbart skola överlämnas till statens
järnvägar, i areal tillhopa innehålla ...........................
att de områden, som äro upptagna i framtidsplanen och framdeles
skola överlåtas till statens järnvägar, i areal tillhopa
innehålla ..................................................................
samt att de områden, som staden förvärvar genom avtalet, i
areal tillhopa innehålla .............................................
121 520 kvm
66 300 kvm
62 180 kvm.
I fråga om byggnadskostnaderna för förslagets genomförande innebär avtalet,
att statens järnvägar bekosta de för dess trafik avsedda nya anläggningarna,
medan staden bekostar erforderliga förändringar eller nyanläggningar
av hamnspår och kajer samt igenfyIlning av Inre hamnen ävensom
erforderliga planskilda gatukorsningar, dock så att statens järnvägar skola
bidraga till kostnaderna för de planskilda gatukorsningarna i proportion till
de driftkostnadsbesparingar, som statens järnvägar göra genom tillkomsten
av de planskilda korsningarna.
Någon bestämd tidpunkt för anläggningsarbetenas färdigställande har icke
fixerats i avtalet utan möjlighet hålles öppen att rätta arbetstempot efter
konjunkturförhållandena och speciellt arbetsmarknadens utveckling.
Realiserandet av de i avtalsförslaget förutsedda åtgärderna har beräknats
draga en kostnad för statens järnvägar av 8 ä 9 miljoner kronor, räknat efter
dåvarande prisnivå. Därest den av avtalet antydda arbetsplanen kan följas,
medför detta, att nyssnämnda belopp kommer att behöva anvisas som investeringsanslag
för statens järnvägar under loppet av fem budgetår med i
stort sett lika fördelning på varje budgetår.
Opinionskommittén.
Mot det föreliggande förslaget har uppstått en stark opinion bland vissa
av Hälsingborgs invånare. Även åtskilliga andra personer i landet ha
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
anslutit sig till denna opinion. Vid ett den 28 december 1945 anordnat
offentligt möte bildades såsom organ för oppositionen en kommitté, benämnd
; opinionshommittén i bangårdsfrågan». Sedan kommittén riktat ett upprop
i frågan till stadens invånare, ha 12 309 i staden bosatta, till myndig ålder
komna personer genom undertecknande av petitionslistor biträtt ett av kommittén
framställt förslag om förnyad utredning av bangårdsfrågan.
I en till Kungl. Maj:t ställd, den 4 april 1946 dagtecknad skrivelse har
opinionskommittén hemställt, att Kungl. Maj:t icke måtte i befintligt skick
godkänna det mellan Hälsingborgs stad och järnvägsstyrelsen träffade avtalet
utan måtte bereda möjlighet för en förnyad, allsidig behandling av
ärendet med hänsyn till de möjligheter att indraga Västkustbanan öster och
söder om staden, som förelåge.
Såsom motiv för sitt förslag har opinionskommittén framhållit, att stadsfullmäktige
vid fattandet av sitt beslut om godkännande av bangårdskommitténs
förslag avstått från att pröva de olika möjligheter, som från stadsplanesynpunkt
skulle möjliggjort ett bevarande av de estetiska och andra
värden, vilka nu hotades med förödelse, icke i erforderlig grad beaktat de
gatutrafiktekniska spörsmål, som sammanhängde med den utomordentligt
betydelsefulla internationella biltrafiken, icke till järnvägsteknisk prövning
upptagit frågan om en säckstation, ej haft tillfälle att fatta ståndpunkt till
de med bangårdsfrågan förknippade hamnutbyggnadsprojekten, samt blott
i ett par hänseenden förelagts ekonomisk utredning.
Sina invändningar ur estetisk synpunkt mot förslaget har opinionskommittén
utvecklat sålunda.
Ett genomförande av stadsfullmäktiges beslut skulle innebära, att staden
skulle avskäras från sitt naturliga samband med Öresund. Den säregna och
utomordentligt vackra stadsbilden kring Hamntorget, som i Stortorgets förlängning
når direkt kontakt med vattnet skulle styckas och fördärvas. Inre
hamnen, som sträcker sig rakt in mot stadens hjärta, förmedlande känslan
av havets omedelbara närhet och understrykande Hälsingborgs karaktär av
sjöfartsstad, skulle spolieras. Viadukten, som utgör en del av Västkustbanans
infartsväg och som fördärvar högst betydande värden inom ett av stadens
allra vackraste områden, skulle för oöverskådlig framtid konserveras.
Ur gatutrafikteknisk synpunkt har kommittén riktat bl. a. följande invändningar
mot förslaget.
Det ligger i öppen dag, att trafikproblemen vid Hälsingborg, en huvudutfartsort
till Danmark och kontinenten, ovillkorligen främst böra lösas efter
en inriktning öster-väster, varvid de nord-sydliga järnvägsdragningarna skola
anpassa sig efter och ej lägga hinder i vägen för de väsentligare intressena.
Att på bästa sätt underlätta och befrämja den före kriget ständigt starkt
växande biltrafiken mellan Sverige och Danmark, som under kommande år
kan förväntas bli mångdubblad, är icke blott ett lokalt utan även ett svenskt
och därtill nordiskt intresse. Ett järnvägsband, som från norr till söder
bryter den direkta kontakten mellan Öresund och staden, skapar trafikspärrar
av ett slag, som i vår tid måste anses vara förkastliga. Behovet av stora
parkeringsutrymmen i omedelbar anslutning till färjorna har icke tillgodosetts
i det av stadsfullmäktige antagna förslaget.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
En förläggning av en genomgångs- eller säckstation helt inom det nuvarande
centralstationsområdet måste, fortsätter opinionskommittén, betraktas
som otillfredsställande ur utrymmessynpunkt. Härtill komme att nuvarande
infartslinje till Centralstationen med dess sneda vinklar och komplicerade
korsningar icke ur gatutrafiktekniska och stadsplanesynpunkter fyllde de krav,
som numera oundgängligen borde ställas på densamma.
Kommittén anför vidare i detta sammanhang.
I det bangårdsförslag, som utarbetats av järnvägsstyrelsen och godtagits
av stadsfullmäktige har man ganska strikt anpassat sig efter nuvarande infartslinje
söderifrån och efter befintligt område för huvudpersonbangård. Enligt
opinionskommitténs uppfattning har man härvid försummat att även i detta
avseende förutsättningslöst söka finna lösningar på längre sikt och efter större
linjer. Det är ett allvarligt fel, att detta även ur rikssynpunkt mycket betydande
kommunikationsproblem sålunda icke från början upptagits till allsidig
behandling. Ej heller har Hälsingborgs stad ur generalplanesynpunkt företagit
någon ingående prövning av alla de frågor, som äro förknippade med det avtalade
järnvägsingreppet. Först i februari 1946, alltså efter bangårdsbeslutets
fattande, har staden beviljat ett större anslag för uppgörande av generalplan.
Vad beträffar den järnvägstekniska frågan huruvida den nya stationen
borde anordnas som en genomgångsstation eller en säckstation, har kommittén
framhållit följande.
Förespråkarna för det av stadsfullmäktige antagna förslaget ha gjort gällande,
att en genomgångsstation i jämförelse med en säckstation skulle erbjuda
fördelar för såväl Hälsingborgs stad som den trafikerande allmänheten. Någon
motivering för denna ståndpunkt har emellertid ej förebragts. Opinionskommittén
kan för sin del ej finna, att genomgångstrafik skulle erbjuda förmåner
vare sig för staden eller allmänheten. Hälsingborg är en typisk slutstation för
Västkustbanan. Så har det varit, alltsedan linjen Hälsingborg—Göteborg tillkom
och så kommer det genom de geografiska betingelserna utan tvivel allt
framgent att förbli. Att Hälsingborg är slutstation för trafiken från Hässleholm
och Eslöv är ofrånkomligt. Kent trafikmässigt sett är förhållandet enahanda
med trafiken från Malmö och Lund, vilket ytterligare markeras genom de numera
insatta snabbgående lokaltågen mellan nämnda städer och Hälsingborg.
Beträffande den pågående hamnplaneringens samband med bangårdsfrågan
har opinionskommittén gjort följande uttalanden, bl. a. vad angår förläggningen
av det i Södra hamnens inre del belägna varvet, tillhörigt Helsingborgs
Varfs Aktiebolag.
Vid en lösning av bangårdsfrågan med en centralt förlagd huvudpersonbangård
kan det icke undvikas, att de områden, som upptagas av nämnda varv,
bli kringskurna eller röna intrång på sådant sätt, att företaget berövas naturliga
utvecklingsmöjligheter. Detta gäller vare sig bangården blir av säckstations-
eller genomgångstyp. Om färjelägen anordnas vid Södra hamnens
inlopp måste detta också bli till förfång för varvet. Under alla förhållanden
blir det därför, om varvets verksamhet ej skall tvingas till stagnation, oundgängligen
nödvändigt för staden att på nya områden bereda varvet erforderliga
expansionsmöjligheter. I ett den 30 mars 1946 av stadens hamnutbyggnadskommitté
offentliggjort förslag har också anvisats ett nytt varvsområde om i
första hand 100 000 kvm. Härvid kan inre Södra hamnen frigöras och plats
där beredas för färjelägen i anslutning till närliggande stationsområden. I
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
bangårdsutredningen bär frågan om varvsindustriens förflyttning till ett nytt
hamnområde helt förbigåtts.
I fråga om behovet av ytterligare ekonomis-lc utredning anför kommittén.
En sammanställning av samtliga de kostnader, som förr eller senare bli en
följd av de föreslagna åtgärdernas genomförande, har ej framlagts. Föreställningar
om att en lösning, som tager sikte på att undvika de av opinionskommittén
påtalade olägenheterna, skulle härigenom förklaras. Opinionskommittén
anser sig emellertid kunna ådagalägga att en sådan lösning kan åvägabringas
i stort sett inom ramen för de kostnader, som äro förknippade med det antagna
förslagets realiserande.
Opinionskommittén framhåller vidare, att vid den granskning av jämvägsproblemen
i Hälsingborg, som kommittén företagit tillsammans med sina tekniska
rådgivare, en självfallen förutsättning varit, att dessa problem måste ses i
stort och angripas efter vidare synpunkter än dem, som hittills blivit anlagda.
Därvid hade man icke kunnat undgå att göra ingrepp på områden, som tidigare
förmodligen ansetts icke kunna beröras. Härutinnan gällde emellertid att
emot varandra ur såväl riks- som stadsintressen väga storleksordningen av de
värden, som kunde gagnas eller eventuellt skadas. Det bleve härvidlag också
i betydande grad en fråga om ekonomisk avvägning, detta i all synnerhet som
industriella anläggningar på ett genomgripande sätt kunde komma att ställas
i förgrunden.
Den principiella lösning av bangårdsfrågan, som opinionskommittén stannat
för, innebär såsom tidigare nämnts, att Västkustbanan skall indragas öster
och söder om staden till en i dess centrala del anordnad ny säckstation. Något
annat huvudalternativ, t. ex. anordnande av en genomgångsstation i stadens
östra del vid Olympia har icke framförts i kommitténs skrivelse.
Såsom underlag för diskussionen av en säckstationslösning har kommittén
framlagt vissa alternativförslag i detta hänseende.
Kommitténs huvudförslag, vilka omfatta två alternativ, ha överlämnats med
skrivelse den 25 april 1946. Förslagen åtföljas av kostnadssammanställningar.
I båda förslagen ingår som en förutsättning att sockerfabrikstomten, som
är belägen strax söder om Södra hamnen och öster om den till Hälsingborg C
hörande godsbangården, skall disponeras för den blivande bangården. Det förutsättes
däremot icke en ovillkorlig eller omedelbar förflyttning av varvet.
Av opinionskommitténs skrivelse den 25 april 1946 inhämtas att båda
huvudalternativen bygga på en infartslinje från Väla gård över Clausgatan till
Gamla exercisfältet samt därefter anvisar en ny fortsättning av infartslinjen
väster om gummifabriken och angränsande industrier till en säckstation, placerad
i omedelbar anslutning till tågfärjelägen i Södra hamnen. Godsbangården
är i bägge förslagen förlagd invid Bredgatan, väster om den tilltänkta personbangården,
varvid de utrymmen på Gamla exercisfältet, vilka enligt bangårdskommitténs
förslag avsetts för anordnande av godsbangård, skulle kunna reserveras
för eventuella framtida behov. Nuvarande färjelägen ha bibehållits för
bil- och lokal persontrafik. De båda förslagen skilja sig från varandra väsent
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
ligen i fråga om personbangårtlens förläggning och förbindelselederna till
hamnområdet. I det ena förslaget har personbangården förlagts i stort sett
på det nuvarande centralstationsområdet under det att den i det andra förslaget
placerats omedelbart söder om Södra hamnen.
Av den kostnadssammanställning, som opinionskommittén låtit utarbeta,
framgår, att stadens kostnader för total utbyggnad kunna beräknas, enligt det
av stadsfullmäktige antagna bangårdsförslaget med därav föranledda framtida
konstarbeten till 11 665 000 kronor, samt enligt opinionskommitténs båda
alternativförslag till 8 905 000 kronor resp. 9 405 000 kronor.
De fördelar, som en lösning av bangårdsfrågan i enlighet med de framlagda
alternativförslagen ansetts innebära, har av opinionshommittén sammanfattats
sålunda:
1. Den säregna och utomordentligt vackra stadsbilden kring Hamntorget och
Inre hamnen bevaras.
2. Det norra stadspartiet befrias från viadukten, varigenom det sällsynt
natursköna strandområdet ytterligare kan disponeras som bad- och friluftsreservat
och förbättrade utfartsmöjligheter för biltrafiken vinnas.
3. Genom inf artslinjens framdragande väster om de stora industrierna öppnas
möjligheter till en genomgripande sanering av Söders stadsplan.
4. De spärrar — framför allt för den omfattande biltrafiken mellan Sverige
och Danmark — som uppstå genom en järnvägsdragning över det centrala
stadspartiet, avlägsnas.
5. Betydande centrala områden bli disponibla för bilparkering.
6. De av den nuvarande infartslinjen söderifrån betingade olägenheterna i
form av komplicerade gatukorsningar bortfalla och ersättas av planskilda tidsenliga
korsningar.
En förläggning av godsbangården vid Bredgatan medför för statens järnvägar
trafiktekniska och ekonomiska fördelar.
8. En lokalstation kan anordnas på det område i öster, där stadsbebyggelsen
otvivelaktigt kommer att starkt tillväxa.
Opinionsyttringar från vissa bilistorganisationer.
Med anledning av det mellan järnvägsstyrelsen och Hälsingborgs stad träffade
avtalet angående stadens bangårdsförhållanden ha kungl. automobilklubben
och motormännens riksförbund i särskilda skrivelser den 1 mars 1946
hemställt om ytterligare utredning i frågan under framhållande i huvudsak
att vid avtalets utformande behörig hänsyn icke tagits till motortrafiken och
därmed sammanhängande stadsplanefrågor.
I en till motormännens riksförbunds skrivelse fogad promemoria påpekas
bl. a. att man enligt en trafikprognos, som framlagts av utav bangårdskommittén
tillkallade experter, i framtiden borde räkna med en maximitrafik på
bilfärjeleden Hälsingborg—Helsingör av 1 800 in- och utgående fordon per dag
— lördagar och söndagar under sommarmånaderna — motsvarande ca 300
fordon sammanlagt i båda riktningarna per timme.
I anslutning härtill anföres i promemorian bl. a. följande.
Hur har nu det föreliggande bangårdsförslaget sörjt för, att denna enorma
trafik skall kunna föras till och från bilfärjorna? I stället för att som nu är
12
Eungl. ÅIaj:ts proposition nr 243.
fallet, trafiken fritt kan söka sig över Hamntorget för att därefter dela sig
norrut i Drottninggatan, österut till Stortorget och söderut i Järnvägsgatan,
så kommer den att spärras av de inhägnade järnvägsspåren över Hamntorget
och endast släppas fram över en plankorsning, varest bommarna under den
tätaste järnvägstrafiken beräknas bliva fällda en gång var tolfte minut. Bilden
påminner osökt om Stockholms Tegelbacken. Troligen komma för övrigt förhållandena
i Hälsingborg att vid de värsta topparna i biltrafiken bliva än
värre. Ty även om de från Helsingör ankommande bilarna någorlunda drägligt
kunna bortföras från färjläget, torde det bli omöjligt att förhindra svåra
trafikstockningar av de bilar, som vänta på färjplats för avresa till Helsingör,
och icke ha på långt när tillräckligt parkeringsutrymme till förfogande.
Remissyttranden m. m.
På grund av remisser har byggnadsstyrelsen den 23 juli 1946 avgivit utlåtande
i förevarande ärende. Byggnadsstyrelsens skrivelse är åtföljd av ett
den 25 juni 1946 dagtecknat yttrande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har funnit Hälsingborgs bangårdsfråga
icke vara tillräckligt utredd för att ett bindande avtal rörande dess ordnande
för det dåvarande skulle kunna träffas. Styrelsen har i huvudsak framhållit
att opinionskommitténs förslag innebär betydande fördelar ur väg- och
gatutrafiksynpunkt i jämförelse med det av bangårdskommittén framlagda förslaget,
särskilt i vad gäller infartsvägarna till staden samt gatuförbindelserna
till och från industriområdena i hamnen,
att gatutrafiken till och från bilfärjelägena blir lättare att anordna enligt
opinionskommitténs förslag än enligt bangårdskommitténs förslag, enär i sistnämnda
förslag plankorsning måste anordnas med Västkustbanans huvudlinje,
under det att i förstnämnda förslag denna korsning endast behöver tagas med
ett förbindelsespår till norra hamnen med relativt obetydlig trafik,
att ur hamnsynpunkt de båda förslagen synas i stort sett likvärdiga,
att ur järnvägssynpunkt bangårdskommitténs förslag är överlägset opinionskommitténs,
samt
att ur estetisk synpunkt invändningar ha riktats mot bangårdskommitténs
förslag på grund av att detta avskär stadens centrala parti från Sundet, ävensom
att opinionskommitténs förslag tillgodoser ett önskemål från estetiskt
håll, nämligen slopandet av Västkustbaneviadukten (VKb:s ingångslinje norrifrån),
vilket önskemål enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen synes värt
allt beaktande.
Byggnadsstyrelsen har avstyrkt bifall till järnvägsstyrelsens framställning
om godkännande av avtalet och därvid framhållit i huvudsak
att flera olika frågor av stor betydelse för stadens framtida utveckling äro
beroende av bangårdsfrågans lösning, såsom frågorna om utvidgning av hamnoch
industriområdena samt anordningarna för gatu- och sjötrafikens behov,
att nyssnämnda allmänna planläggningsfrågor icke kunna bedömas på
grundval av den verkställda utredningen rörande bangårdsfrågans lösning
utan måste bliva föremål för närmare utredning,
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
att även de stadsdelar, som gränsa intill de av bangårdsändringar berörda
områdena eller eljest kunna tänkas röna inverkan av de avsedda förändringarna,
äro i behov av ett närmare studium i stadsplanehänseende,
att de av bangårdskommittén föreslagna åtgärderna med igenfyllning av
inre hamnen och järnvägslinjens framdragande över det sålunda tillskapade
hamntorget på ett mindre lyckligt sätt skulle minska sambandet mellan staden
och vattnet, samt
att under den tid som åtgår för ytterligare studium och utredningar i frågan
avtal synes kunna träffas samt godsbangårdens utflyttning till Gamla exercisfältet
planeras och utföras utan att lösningen av återstående frågor därigenom
föregripas.
I anledning av vad sålunda förevarit har Kungl. Maj:t den 28 maj 1947
anbefallt järnvägsstyrelsen, att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen skyndsamt verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma
med utredning rörande möjligheterna att — utan föregripande av det slutliga
ställningstagandet till spörsmålet, huruvida Hälsingborgs centralstation bör
anordnas såsom genomgångs- eller säckstation —- på ett ur såväl järnvägs-,
stadsplane- och vägtrafiktekniska som ekonomiska synpunkter tillfredsställande
sätt lösa frågan om den södra järn vägsinfartens samt den södra godsoch
rangerbangårdens definitiva förläggning i staden.
Såsom resultat av detta utredningsuppdrag har framgått ett av de tre verksstyrelserna
gemensamt framlagt utlåtande, vilket av järnvägsstyrelsen överlämnats
med skrivelse den 4 januari 1950.
I utlåtandet framhålles, att det för utförande av uppdraget varit nödvändigt
att sammanställa huru olika förslag till bangårdsfrågans lösning ställa sig i
vissa olika avseenden.
De alternativ som därvid tagits i betraktande äro:
A) Lösning med genomgångsstation enligt bangårdskommitténs förslag.
B) Lösning med säckstation och nuvarande ingångslinje söderifrån bibehållen.
C) Lösning med genomgångsstation och södra ingångslinjen omlagd till
västligare läge.
D) Lösning med säckstation och södra ingångslinjen omlagd till västligare
läge.
Vid den allmänna översyn av de olika lösningar som diskuterats i avtalsärendet,
har bl. a. befunnits, att den kringgående ingångslinje som en säckstationslösning
kräver och som i opinionskommitténs förslag avsetts att införas
ungefärligen i Clausgatan, av järnvägstekniska skäl bör anslutas till
järnvägsdelen Hälsingborg—Åstorp öster om Barnlösa brunn och sålunda
föras längre öster- och söderut än sagda förslag angiver. Denna linjesträckning
medför i jämförelse med den nuvarande ingångslinjen norrifrån en vägförlängning
med ca 7 km räknat till nuvarande Hälsingborg C. Det slutliga läget
anses icke med säkerhet kunna fastslås förrän närmare utredning skett.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Omfattningen av de arbeten, som på längre eller kortare sikt kunna beräknas
bliva erforderliga och som direkt sammanhänga med bangårdsfrågan
eller äro beroende av denna frågas lösning, har i utlåtandet preliminärt beräknats
och framgår av följande sammanställning, utvisande kostnaderna i miljoner
kronor efter 1948 års prisnivå.
Alt. A
Alt. B
Alt. C
Alt. D
1) Rangerbangård vid Norra hamnen ..............
0,3
0,3
0,3
0,3
2) Personbangården.....................
5,6
6,0
5,9
6,2
3) Gods- och. rangerbangård.....................
4,2
4,2
4,2
4.2
4) Omläggning av Vkb från Ödåkra................
—
4.0
—
4,0
5) Omläggning av södra ingångslinjen..............
—
—
0,8
0,8
6) Planskilda gatukorsningar m. m................
10,8
8,6
9,9
7,5
Summa
20,9
23,1
21,1
23,0
I dessa belopp ingå inga kostnader för mark- och fastighetslösen.
Utlåtandet utmynnar i följande sammanfattande uttalande, nämligen
att gods- och rangerbangården kan förläggas till Gamla exercisfältet utan
att föregripa bangårdsfrågan i övrigt, då det är tekniskt möjligt att med detta
läge för bangården erhålla anslutning till centralstationen vare sig denna
anordnas som genomgångsstation eller säckstation och oavsett om järnvägens
ingångslinje från söder förlägges i nuvarande läge eller flyttas till det förut
nämnda västra läget,
att ettdera av de båda diskuterade alternativen för införande av södra ingångslinjen
mellan gods- och rangerbangården och centralstationen, bortsett
från delen närmast stationsområdet, under vissa förutsättningar kan fastslås
utan att föregripa huvudfrågan rörande den blivande stationstypen.
Sedermera har Kungl. Maj:t den 11 januari 1950 anmodat länsstyrelsen i
Malmöhus län att bereda Hälsingborgs stad tillfälle att uttala sig om huruvida
staden önskar att i avbidan på den slutliga lösningen av bangårdsfrågan
träffa särskilt avtal med järnvägsstyrelsen i de avseenden, varom förmäles i
det av järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt byggnadsstyrelsen
gemensamt avgivna utlåtandet. Med anledning härav har Hälsingborgs
stadsfullmäktige i skrivelse den 24 februari 1950 dels förklarat sig icke
önska träffa särskilt avtal av det innehåll, som avses i remissen, dels ock
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte snarast pröva det av järnvägsstyrelsen underställda
bangårdsavtalet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har därefter i skrivelse den 18 mars 1950 avgivit
eget utlåtande i bangårdsfrågan.
Länsstyrelsen anser uppenbart, att bangårdsfrågan icke kan få betraktas
uteslutande som ett järnvägstekniskt och järnvägsekonomiskt problem. Denna
fråga är tvärtom, i vilken riktning dess lösning än sökes, förbunden med andra
synnerligen viktiga planeringsspörsmål, som röra stadsplane-, trafik- och vägväsendet
i staden. Därvid kommer bl. a. frågan om hamnens utbyggnad och
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
planering i förgrunden. Länsstyrelsen, som har att tillse ej minst att problem
av dessa slag bli vederbörligen beaktade, har icke funnit vad i ärendet förekommit
innefatta en tillfredsställande utredning i nämnda avseenden. Det
synes icke uteslutet att vid en dylik utredning andra lösningar av bangårdsfrågan
än de nu diskuterade kunna framkomma. I avsaknad av en sådan allsidig
utredning finner länsstyrelsen det icke möjligt att för sin del uttala sig
om hur bangårdsfrågan rätteligen skall lösas.
Till närmare motivering av sin ståndpunkt har länsstyrelsen anfört bl. a.
följande.
Ur väg- och trafiksynpunkt kunna vissa erinringar göras mot bangårdskommitténs
förslag. Detta förslag innebär, att hamn och industrier på hela sträckan
från norr till söder avskiljas från den del av staden, som ligger öster om järnvägen.
För att nå kontakt mellan de olika delarna föreslås ett flertal överoch
underfarter, vilka, sådana de i förslaget skisserats, måste bli komplicerade
och dyrbara. Mot det sätt, på vilket förbindelsen mellan Hamntorget och
hamnen ordnats, synas även erinringar kunna riktas. Järnvägsspåren mellan
personbangården och färjestationen måste inhägnas och bommar uppsättas, där
gatutrafiken skall ledas över järnvägen. För bilfärjetrafiken från Danmark är
detta en lösning som knappast kan anses godtagbar. Bilfärjetrafiken är redan nu
imponerande och kan förmodas ytterligare växa i storlek. Med hänsyn till den
täta tågtrafik, som man måste räkna med vid en genomgångsstation, synes det
därför vara tvivelaktigt, om en plankorsning kan betjäna trafiken i Hamntorget.
Trafiken måste i stor utsträckning bli hänvisad till de skisserade trafikanordningarna
i norr och söder. Beträffande antaglig tågtäthet, å ena, samt gatutrafikens
troliga intensitet, å andra sidan, vid plankorsningen å Hamntorget finnas
emellertid icke några beräkningar eller antaganden. Någon utredning föreligger
följaktligen ej heller om den ekonomiska betydelsen för fordonstrafiken av
uppkommande väntetid eller av ökade körtider och driftkostnader, då nyss angivna
färdriktningar och planskilda korsningar i norr och söder måste användas.
Det kan dock tagas för visst, att det rör sig om ganska avsevärda
belopp.
Förslag om hamnens utbyggnad har av den utav staden tillsatta hamnutbyggnadskommittén
med skrivelse den 30 april 1949 överlämnats till stadsfullmäktige,
som den 20 september samma år antagit detsamma. Det förefaller
anmärkningsvärt, att hamnbyggnadskommittén icke framlagt något förslag
beträffande nya färjelägen för såväl tågfärjorna som bilfärjorna. Icke minst
viktigt förefaller det länsstyrelsen vara att få utrett, hur uppställningsplats
skall ordnas för alla fordon som skola föras av eller på bilfärjorna. Att
utreda och söka lösa frågan om färjelägena utan samband med hamnutbyggnaden
i övrigt och först sedan bangårdsfrågan avgjorts kan enligt länsstyrelsens
mening principiellt icke vara riktigt. I alla händelser är det för en
utomstående myndighet svårt att vid sitt bedömande av frågan bortse från
bl. a. den ovissa faktor som färjelägena representera.
De väg- och trafiktekniska faktorerna synas endast vara skissartat antydda
i föreliggande handlingar angående bangårdsfrågan, och utredningar, huruvida
de tänkta anordningarna verkligen för rimliga kostnader kunna realiseras,
saknas.
Vad angår bangårdsfrågans förhållande till bebyggelseplaneringen synes
det länsstyrelsen klart, att bangårdsfrågan borde bli föremål för studium i
en generalplan för Hälsingborg, innan densamma avgöres. Enligt vad länsstyrelsen
erfarit under hand, pågår sedan flera år tillbaka arbetet med upprättandet
av en generalplan. Ställes bangårdsfrågan i en generalplaneutred
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 248.
ning tillsammans med bebyggelse- och vägtrafikproblemen, kommer frågan in
i sitt större sammanhang. Alternativa lösningar kunna då studeras mot bakgrunden
av deras olika inverkan på planläggningen i stort av områdena för bebyggelse,
industri och hamnändamål, av huvudtrafikleder och av anordningarna
för andra trafikmedel än järnvägen, främst bilar och färjor. Vid en
översiktlig planläggning i enlighet med byggnadslagstiftningens krav — vilken
med hänsyn till stadens betydelse för ett stort uppland bör utföras
regionplanemässigt i vissa hänseenden, i vart fall i fråga om väg- och trafikproblemen
— måste stridande intressen sammanjämkas intill gränsen för vad
som är tekniskt och ekonomiskt möjligt. I bangårdsfrågan sådan den nu föreligger
har man förfarit på motsatt vis och genom avtalet med järnvägsstyrelsen
bundit sig för en lösning i viss riktning utan att nödig hänsyn tagits till
andra viktiga problem.
Slutligen har, sedan länsstyrelsen avgivit sitt utlåtande, till kommunikationsdepartementet
överlämnats en av stadsplanechefen i Hälsingborg G.
Sundbärg upprättad, den 27 mars 1950 dagtecknad promemoria angående
vissa sammanhang mellan generalplanearbetet och bangårdsfrågan i Hälsingborg.
I promemorian anföres bl. a. följande.
De utredningar angående planläggningen av Hälsingborgs huvudtrafikleder,
som ingå i generalplanearbetet, ha bl. a. utförts med hänsyn till bangårdsfrågan.
Detsamma gäller utredningar angående dispositionen av hamnområdena
och lokaliseringen av industri- och bostadsbebyggelse, ävensom
sammanhanget med regionen kring Hälsingborg med dess samhällsbildningar.
Utredningarna angående huvudtrafiklederna ha drivits i nära samråd med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningen i länet.
Även bangårdsfrågan har därvid ägnats en kritisk granskning. Åtskilliga
av de projekt till denna frågas lösning, som ha framlagts, ha därigenom lagts
åt sidan såsom orimliga. Någon helt ny, hållbar lösning har icke kunnat utiinnas.
För slutligt övervägande kvarstå endast två huvudförslag, vartdera i
två alternativ, nämligen dels det förslag, om vilket preliminärt avtal har
träffats, dels opinionskommitténs förslag, modifierat genom infart över
Ramlösabrunn, samt i bägge fallen såsom alternativ inf artslinjen söderifrån
lagd i nuvarande läge eller väster om Gummifabriken. I de tre verksstyrelsernas
gemensamma utlåtande i bangårdsfrågan framlades en kostnadskalkyl,
upptagande bl. a. de anläggningar för gatutrafik, som ansågos böra
komma till stånd i de fyra olika alternativen. Kalkylen har av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vederbörande tjänstemän i hithörande delar baserats på
här åsyftade utredningar angående huvudtrafikleder.
Gatutrafiksystemets sammanhang med hamnområdet har även noga studerats
vid de parallellt bedrivna planerna på utbyggnad av hamnen. Ur
generalplanesynpunkt är härom att anföra:
Tågfärjeläget synes om möjligt böra placeras i nära kontakt med stadens
centrum och icke i en avsides belägen industrihamn. I planen för den nya
industrihamnen har därför icke upptagits något färjeläge. Vid genomgångsstation
synes egentligen endast ett läge kunna komma i fråga, nämligen den
17
Kungl. Maj:,ts proposition nr 243.
s. k. liucken. Enligt intyg från de danska statsbanornas ledning kan detta
godtagas ur navigationssynpunkt. Det nuvarande läget synes icke böra bibehållas,
trots att det är lämpligt ur navigationssynpunkt, med hänsyn till att
det skulle medföra mycket besvärande växlingsrörelser. Vid säckstation
synes som alternativ till den nya industrihamnen intet annat läge än det; av
opinionskommittén föreslagna längst inne i Södra hamnen kunna komma i
fråga. Detta förutsätter emellertid flyttning av varvet, och synes ur navigationssynpunkt
problematiskt.
För bilfärjeläget synes icke heller den nya industrihamnen vara önskvärd.
Det enda användbara läget inom stadens hamnsystem synes vara innersta delen
av Norra hamnen. Kajutrymmet här är föga värdefullt för den övriga sjöfarten.
Här kan vidare skapas synnerligen rikligt utrymme för parkering och direkt
förbindelse med planerade fjärrtrafikleder norrut och österut. Från hamndirektionens
håll har anförts,- att bilfärjetrafik överhuvudtaget är mycket
besvärande för övrig sjöfart, och att den enda plats som synes kunna komma
i fråga, är den nu angivna, såvida det icke är möjligt att anlägga en särskild
hamn för bilfärjor utanför norra vågbrytaren. En sådan lokalisering blir
emellertid i sitt sammanhang med gatutrafiklederna densamma som ett läge
innerst i Norra hamnen.
Yid generalplanearbetet har uppmärksamhet ägnats åt stadens ur flera synpunkter
olyckliga benägenhet att utbreda sig ensidigt söderut, och har som
en motåtgärd projekterats ett industriområde norrut, invid Västkustbanan.
Detta synes knappast kunna komma till stånd vid en säckstationslösning, som
skulle skapa långa och besvärliga förbindelser mellan ifrågavarande område
och stadens hamnar och godsbangård. Yid sidan av en industribebyggelse
norrut torde möjligheten av en järn vägshållplats i nordligt läge ha en direkt
inverkan på möjligheterna att främja bosättningen norrut.
Departementschefen.
I Hälsingborg finnas för närvarande två järnvägsstationer, nämligen dels
ångfärjestationen (Hälsingborg F) med den norrifrån ankommande huvudlinjen
från Ängelholm (Västkustbanan) och dels centralstationen (Hälsingborg
C) med de två från Barnlösa station på gemensam bana ingående huvudlinjerna
från Åstorp och Billeberga.
Bangårdsförhållandena i staden ha alltsedan seklets början varit föremål
för upprepade utredningar och förhandlingar. Huvudsyftet har härvid varit
att få till stånd en gemensam centralstation för samtliga till staden inlöpande
järnvägslinjer samt att på ett ändamålsenligt sätt anknyta tågfärjetrafiken
till denna station.
En bidragande orsak till att frågan tidigare icke vunnit sin lösning synes
ha varit den omständigheten, att ifrågavarande järnvägar förut varit uppdelade
på ett flertal ägare och intressenter. Sedan järnvägarna numera införlivats
med statsbanenätet, ha förutsättningar visat sig föreligga för en uppgörelse
i bangårdsfrågan mellan stadens och järnvägsintressets representanter.
2—7i4 so Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 243.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Statlen och järnvägsstyrelsen lia sålunda i december 1945 träffat ett på statsmakternas
godkännande beroende avtal om ordnande av bangårdsförhållandenu
i Hälsingborg. Detta avtal, som underkastats remissbehandling och ytterligare
utredningar i olika avseenden, har genom upprepade avtalstillägg successivt
förlängts •— senast intill den 1 juli 1950.
Till grund för avtalet ligger ett förslag, som utarbetats av en särskild för
ändamålet tillsatt kommitté, benämnd »Hälsingborgs bangårdskommitté år
1938» och bestående av representanter för järnvägsstyrelsen och Hälsingborgs
stad. Huvudprincipen i detta förslag är, att en centralstation av genomgångstyp
anordnas på nuvarande plats för Hälsingborg C, att nuvarande station
vid Hälsingborg F slopas såsom slutstation för tågen till och från Ängelholm
(Västkustbanan) samt att en förbindelselinje från Hälsingborg F till Hälsingborg
C anordnas efter igenfyllning av den s. k. Inre hamnen.
Sedan med anledning av det träffade avtalet ett offentligt möte anordnats
i Hälsingborg, har en vid mötet tillsatt kommitté, benämnd »opinionskommittén
i bangårdsfrågan», hemställt, att Kungl. Maj:t icke måtte godkänna
avtalet i befintligt skick utan bereda möjlighet för en förnyad allsidig
behandling av ärendet, med hänsyn till de möjligheter att indraga Västkustbanan
öster och söder om staden, som förelåge. Opinionskommittén har därefter
till Kungl. Maj:t överlämnat vissa genom kommitténs försorg utarbetade
alternativförslag till lösning av bangårdsfrågan. Huvudprincipen i dessa förslag
är, att Hälsingborgs centralstation, placerad i huvudsak på samma plats
som enligt bangårdskommitténs förslag, anordnas som en säckstalion och Västkustbanan
framdrages i en kringgående linje öster och söder om staden in till
centralstationen.
Förutom opinionskommittén ha även kungl. automobilklubben och motormännens
riksförbund inkommit med framställningar om ytterligare utredning
i bangårdsfrågan.
Slutligen ha också väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och
länsstyrelsen i Malmöhus län i sina remissyttranden framfört betänkligheter
mot bangårdskommitténs förslag. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett
bangårdsfrågan icke vara tillräckligt utredd för att ett bindande avtal skulle
kunna träffas, byggnadsstyrelsen har direkt avstyrkt järnvägsstyrelsens framställning
om avtalets godkännande och länsstyrelsen har förklarat sig, i avsaknad
av en allsidig utredning, icke kunna uttala sig om hur bangårdsfrågan
rätteligen skall lösas.
Kritiken mot bangårdsavtalet synes i huvudsak ha följande innehåll.
Som en allmän anmärkning har framhållits, att bangårdskommitténs förslag
uppgjorts utan tillräckligt beaktande av andra viktiga planeringsspörsmål, som
röra stadsplane-, trafik-, väg- och hamnväsendet i staden. Bangårdsfrågan borde
enligt kritiken sålunda ha blivit föremål för studium i en generalplan för
Hälsingborg, innan den upptoges till avgörande.
Till denna allmänna anmärkning anknyter sig sedan ett flertal invändningar
rörande förslagets utformning i detalj.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 2AS.
Särskilt starkt liar kritiken härvid riktats mot den föreslagna igenfyllningen
av Inre hamnen och framdragandet av en järnvägslinje med reguljär trafik
över det sålunda utvidgade Hamntorget. Dessa åtgärder anses komma att på
ett mindre lyckligt sätt minska sambandet mellan staden och Öresund samt
förstöra den säregna och vackra stadsbilden kring Hamntorget.
En annan fråga, som också tilldragit sig stor uppmärksamhet, är den av
bangårdskommittén föreslagna plankorsningen vid Hamntorget. Något förslag
om de nya färjelägenas placering har icke framlagts av kommittén. Av de överväganden
som skett i samband med kommitténs arbete har emellertid framgått,
att man tänkt sig att färjelägena skulle förläggas i omedelbar närhet av
den planerade nya järnvägsstationen. Med utgångspunkt härifrån har kritiken
tydligen utgått ifrån att större delen av biltrafiken till och från färjelägena
skulle komma att passera nämnda järnvägskorsning, och man har därvid befarat,
att svåra trafikstockningar skulle uppkomma, särskilt i betraktande av
den ökade järnvägstrafik över torget, som skulle bli en följd av alternativet
med en genomgångsstation.
Med hänsyn till den väntade förläggningen av färjelägena har det också
hävdats, att bangårdskommitténs förslag icke vore ägnat att tillgodose det
stora behovet av uppställningsplatser för bilar i omedelbar anslutning till
färjorna.
Yidare har framhållits, att förslaget förutsätter ett flertal komplicerade och
dyrbara planskilda korsningar, vilka med en annan lösning av bangårdsfrågan
till större delen skulle kunna undvikas.
Slutligen har anmärkts på att förslaget icke försetts med erforderliga kostnadsutredningar.
Med hänsyn till den kritik, som sålunda riktats mot bangårdsavtalet, föranstaltade
jag i maj 1947 om en utredning med syfte att utröna huruvida
förutsättningar förelåge för en partiell lösning av bangårdsfrågan med
avseende på den södra järnvägsinfartens samt den södra gods- och rangerbangårdens
definitiva förläggning i staden. Avsikten var att — utan föregripande
av det slutliga ställningstagandet till huvudfrågan om valet mellan genomgångs-
och säckstation — möjliggöra för staden att utan större dröjsmål lösa
de enligt uppgift mest brännande av de stadsplaneproblem, som sammanhänga
med bangårdsfrågan, samt att därefter utan nödtvungen forcering ytterligare
utreda och överväga de återstående spörsmålen. Utredningen, som utfördes
gemensamt av järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt byggnadsstyrelsen,
gav till resultat att några avgörande tekniska hinder för den
åsyftade dellösningen icke förelågo. Från stadens sida har man emellertid nu
förklarat sig icke vilja begagna sig av den erbjudna möjligheten och stadens
myndigheter vidhålla önskemålet, att bangårdsavtalet så snart som möjligt
måtte godkännas i befintligt skick. Det har framhållits, att ett snabbt avgörande
av bangårdsfrågan för stadens del är av största betydelse med hänsyn
till föreliggande planläggningsfrågor m. m. Även för statens järnvägars del
anses det nödvändigt att få klarhet i huru bangårdsförhållandena skola ut
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
formas, så att erforderliga förbättringsarbeten på de nuvarande anordningarna
kunna göras med tanke på framtidsförslaget. Särskilt har härvid framhållits
behovet av att lösa frågan om ordnandet av trafiken mellan Hälsingborg och
Helsingör.
I den sålunda uppkomna situationen har jag ansett mig icke kunna medverka
till ytterligare uppskov med ställningstagandet till bangårdsavtalet.
Under den tid, som förflutit sedan avtalsfrågan bragtes under Kungl. Maj:ts
Provning, ha i flera avseenden ytterligare utredningar och klarlägganden skett,
vilka synas underlätta bedömningen av den föreliggande frågan.
Sålunda har stadsplanekontoret i staden nu överarbetat bangårdskommitténs
förslag till gatutrafikanordningar samt fullföljt arbetet på utformningen
av huvudtrafiklederna vid en lösning av bangårdsfrågan enligt det föreliggande
avtalet. I samband därmed har också en ungefärlig beräkning av kostnaderna
för avtalets genomförande kunnat göras och kostnadssumman har därvid
angivits till 20,9 miljoner kronor, varav 10 å It miljoner kronor skulle belöpa
på statens järnvägar.
Det har vidare meddelats, att man numera från stadens sida överväger eu
lösning av frågan om bilfärjelägets placering, enligt vilken detta skulle förläggas
till innersta delen av Norra hamnen eller i en särskild hamn utanför
norra vågbrytaren. Härigenom skulle skapas rikligt utrymme för bilparkering
och det skulle bli möjligt att leda en stor del av biltrafiken till och från
bilfärjorna i andra riktningar än över den besvärliga plänkorsningen vid
Hamntorget.
I fråga om igenfyllningen av Inre hamnen har av representanter för staden
under hand framhållits, att en sådan åtgärd i praktiken knappast kan undvikas
även om säckstationsalternativet väljes samt att igenfyllningen förr eller senare
kan bli nödvändig oberoende av bangårdsfrågans lösning på grund av gatutrafikens
behov.
Vad angår de av opinionskommittén framlagda säckstationsalternativen
har vid det fortsatta utredningsarbetet konstaterats att den av kommittén avsedda
ingångslinjen öster om staden av järnvägstekniska skäl icke kan framdragas
i den sträckning kommittén tänkt sig utan måste förläggas i en vidare
båge mot öster. Härigenom skulle vägförlängningen mellan Ödåkra och Häl
singborg C komma att uppgå till icke mindre än 7 km jämfört med bangårdskommitténs
förslag. För det stora antalet resande på denna sträcka skulle enligt
uppgift därigenom uppkomma en tidsförlust per resa av ca 7 minuter.
Omläggningen har för resenärerna beräknats medföra en ökad resekostnad av
inemot Va miljon kronor per år.
Slutligen må nämnas att — såsom framgår av den förut omförmälda, av
stadsplanechefen i Hälsingborg upprättade promemorian av den 27 mars 1950
— någon helt ny, hållbar lösning av bangårdsfrågan icke kunnat utfinnas vid
utredningarna i samband med det pågående generalplanearbetet.
Vid övervägande av bangårdsfrågan mot bakgrunden av stadens och järnr
ägsst^ lelsens bestämda vidhållande av det föreliggande avtalet och stadens
21
Kungl. Maj ds proposition nr 248.
klart uttalade vägran att för sin del acceptera den ifrågasatta dellösningen
samt i betraktande av de här anförda, delvis nya omständigheterna i
frågan har jag ansett mig icke böra motsätta mig bifall till järnvägsstyrelsens
framställning om avtalets godkännande. Detta innebär, att jag nu tagit ståndpunkt
i valet mellan genomgångs- och säckstation. Jag förutsätter dock härvid,
att vissa detaljfrågor komma att underkastas ytterligare utredning och
att det får ingå i Kungl. Maj:ts befogenhet att medgiva de jämkningar i avtalet,
vilka vid den fortsatta behandlingen av bangårdsfrågan kunna befinnas
erforderliga eller lämpliga och varom överenskommelse med staden kan komma
att träffas. Hit hör bl. a. frågan om ändrad sträckning av den södra järnvägsinfarten.
Frågan om anvisande av anslagsmedel för avtalets genomförande i vad på
statens järnvägar ankommer torde framdeles, efter framställning av järnvägsstyrelsen,
få anmälas för Kungl. Maj:t.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna föreliggande, den 28 och
29 december 1945 dagtecknade avtal mellan järnvägsstyrelsen
och Hälsingborgs stad angående ordnande av bangårdsförhållandena
i staden.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Stig Salomonson.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
oo
Avtal.
Bilaga.
Mellan Kungl. järnvägsstyrelsen, å ena, samt Hälsingborgs stad genom
dess drätselkammare, här nedan kallad staden, å andra sidan, liar träffats
följande avtal angående ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg.
§ !.
Detta avtal avser i huvudsak
dels ändrade bangårdsanordningar genom sammanslagning av nuvarande
Hälsingborgs färjestation med Hälsingborgs centralstation till en central
personstation och i samband därmed ändrad förbindelse mellan ångfärjestationen
och centralstationen,
dels förflyttning av nuvarande godsmagasinet vid Hälsingborgs centralstation
samt de nuvarande gods- och rangerbangårdarna å Hälsingborg F
och väster om Sjögatan till en ny gods- och rangerbangård, som skall anläggas
å det s. k. Gamla exercisfältet.
dels sådan breddning av järnvägsområdet mellan centralstationen och den
nya gods- och rangerbangården att plats beredes för tre (3) st. spår emot
nuvarande två,
dels viss breddning av Järnvägsgatan från Hamntorget till Gasverksgatau,
dels kostnaderna för de ändrade bangårdsanordningarna jämte därav föranledda
anläggningar,
dels ock de markbyten mellan statens järnvägar och staden, som komma
att bliva en följd av de ändrade bangårdsanordningarnas genomförande,
jämte vissa andra överlåtelser av mark till staden, allt i huvudsaklig överensstämmelse
med bifogade ritningar x), märkta Pl. 1 och 2. Pl. 2 avser förslag
till bangårdsanordningarnas framtida utformande.
Mom. 1. Staden överlåter genom detta avtal till statens järnvägar med
full äganderätt å bifogade ritning, märkt Pl. 1, med röd färg och bokstäverna
A, B, C, D, E, F och G angivna markområden, att av statens järnvägar
tillträdas 1 januari 1947.
Mom. 2. Staden förbinder sig vidare att till statens järnvägar två år efter
därom av statens järnvägar gjord framställning dock tidigast den 1 januari
1960 med full äganderätt och omedelbart tillträde överlåta de å samma ritning
med röd sträckning och bokstäverna H, J, Iv, L och M angivna markområdena.
Särskild överlåtelsehandling härom skall utfärdas.
Mom. 3. Samtliga i denna § angivna markområden överlåtas av staden i
det skick, de vid tillträdet befinnas, med förbehållen rätt för staden och
andra ägare av byggnader och anläggningar inom områdena att före områdenas
avträdande borttaga å desamma befintliga statens järnvägar ej tillhöriga
byggnader och övriga anläggningar. Angående omläggning av inom
områdena befintliga staden tillhörande ledningar skall iakttagas vad i § 8
särskilt stadgas.
jarnvagar
9 o
överlåta
-
detta avtal till staden med
Mom. 1. Statens
full äganderätt:
dels de å bifogade ritning, märkt Pl. 1, med gul färg och bokstäverna
N, O, P, Q, B, S, T, IT, Y, X och Y angivna markområdena, att av staden
*) Ej här återgivna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 24-1.
tillträdas, när de icke längre erfordras för järnvägsändamål, dock senast ett
år efter den nya centralstationens färdigställande,
dels å samma ritning med gul sträckning och bokstaven Z angivet markområde,
att av staden tillträdas ett år efter det att det nva stationshuset
färdigställts,
dels det å samma ritning med blå färg och bokstaven A angivna området.
Mom. 2. Markområdena överlåtas av statens järnvägar i det skick, de vid
tillträdet och efter befintliga järnvägsanläggningars borttagande befinnas.
Byggnader och anläggningar, som icke borttagits före respektive tillträdesdagar,
tillfalla staden.
Mom. 3. Statens järnvägar avsäga sig till stadens förmån all den rätt
statens järnvägar kunna äga till det å Pl. 1 med bokstäverna a, b, c, d och
e begränsade området.
§ 4-
Vid den tidpunkt, då statens järnvägar färdigställt ny rangerbangård å
gamla exercisfältet och dit överflyttat rangeringsarbetet för statens järnvägars
godstrafik, skola statens järnvägar till staden med full äganderätt överlåta
den väster om Sjögatan befintliga rangerbangårdens spåranordningar och
övriga anläggningar jämte förbindelsespåret mellan nämnda bangård och
statens järnvägars nya rangerbangård i då befintligt skick, att användas i
huvudsak för hamntrafiken. Underhåll skall, sedan staden övertagit nämnda
spåranläggningar, ske i enlighet med särskild överenskommelse mellan järnvägsstyrelsen
och staden. För den elektriska tågdriften erforderliga anordningar
skola dock fortfarande ägas och underhållas av statens järnvägar.
§ °-
Särskild gottgörelse skall icke i anledning av de i §§ 2, 3 och 4 omnämnda
överlåtelserna utgå mellan kontrahenterna.
Intill dess de å ömse sidor överlåtna områdena av den nya ägaren tillträdas,
äger förutvarande ägaren utan någon inskränkning nyttja områdena
och uppbära alla inkomster av desamma liksom förutvarande ägaren har
skyldighet vidkännas alla för tiden intill tillträdesdagen belöpande skatter,
utskylder och onera för områdena.
§ G.
V ardera kontrahenten betalar kostnaderna för lagfart å de områden, han
genom detta avtal förvärvar, samt för erforderliga avstyckningar och mätningar
av dessa områden.
§ T''
Vardera kontrahenten garanterar, att av honom överlåten egendom icke
besväras av inteckning eller icke intecknat intrång; dock fri tagas parterna
å ömse sidor från skyldighet att förete gravationsbevis härom.
§ ». .
Mom. 1. Staden tillförsäkras rätt att inom de till statens järnvägar överlåtna
områdena bibehålla sina befintliga ledningar av olika, slag. Likaledes
skall staden äga att på sin bekostnad framdraga nya ledningar inom såväl
de nu upplåtna, som övriga statens järnvägars områden, där så med hänsyn
till statsbanans befintliga eller planerade anläggningar kan ske, under villkor
att hinder eller fara för järnvägstrafiken icke därigenom uppstår, samt med
skyldighet att lämna statens jiirnviigar ersättning för de kostnader, statens
järnvägar kunna få vidkännas till följd av ledningsarbetenas utförande och
ledningarnas befintlighet inom statens järnvägars områden.
Mom. 2. 1 följd av blivande järnvägsanläggningars utförande erforderliga
24
Kungl. Maj:Is proposition nr 243.
ändringar eller förstärkningar av stadens inom järnvägsområdena befintliga
ledningar skola utföras och bekostas av staden. Kungl. järnvägsstyrelsen
förbinder sig dock att härvidlag låta utföra sina arbeten på sådant sätt, att
onödiga kostnader icke härigenom åsamkas staden, i den mån detta ej medför
oskälig kostnad eller olägenhet för statens järnvägar.
Mom. 3. Staden skall äga tillträde till järnvägsområdena för anläggning,
tillsyn och underhåll av i denna paragraf innefattade ledningar. Staden är
skyldig att härvid iakttaga de särskilda villkor och bestämmelser, som vederbörande
banbefäl med hänsyn till trafiksäkerheten kan finna nödigt meddela.
För skada, som vid utförandet av sådana arbeten inom järnvägsområdena
kan genom järnvägsdriften tillfogas personal, vilken av staden användes för
arbetenas utförande, är staden ansvarig.
§9''
Mom. 1. Färjestationen är avsedd att t. v. bibehållas å nuvarande plats
vid norra hamnen. Vid en planerad framtida förflyttning av färjestationen
till annan plats, varvid den nuvarande färjestationen nedlägges, skall särskild
överenskommelse härom träffas parterna emellan.
Mom. 2. I nyssnämnda överenskommelse skall staden medgivas rätt, att
i samband med färjestationens flyttning från nuvarande plats på egen bekostnad
få järnvägsspåren mellan Tågagatan och Hamntorget utflyttade i
Kungsgatan, så att plats därigenom kan beredas för framdragande av en 12
in bred gata mellan järnvägslinjen och hamntomterna.
Mom. 3. Staden förbinder sig att vid Södra hamnen icke vidtaga sådana
åtgärder, som skulle försvåra eller fördyra eu överflyttning av färjelägena dit.
§ 30.
Mom. 1. I fråga om byggnadskostnaderna skall gälla, att de för statens
järnvägar avsedda nya anläggningarna bekostas helt av statens järnvägar.
Mom. 2. Erforderliga förändringar eller nyanläggningar av hamnspår och
kajer samt igenfyllning av Inre hamnen bekostas helt av staden med nedan
under § 11, mom. 1, angivna undantag.
Mom. 3. Kostnaderna för planskilda gatukorsningar i Gasverksgatan, Södergatan,
Planteringsvägen och Industrigatan med tillhörande tillfartsvägar
jämte härför erforderliga förändringar av bangårdsanordningarna och i övrigt
erforderliga spår- och gatuarbeten av alla slag för de planskilda korsningarnas
genomförande skola bestridas av staden. Parterna äro dock överens
om att statens järnvägar skola bidraga till kostnaderna för dessa anläggningar
med det efter 4 % räntefot beräknade kapitaliserade värdet av
de driftskostnadsbesparingar, som statens järnvägar göra genom tillkomsten
av respektive planskilda korsningar.
§ 11.
Mom. 1. Statens järnvägar och stadexi bestrida till hälften vardera alla
kostnader för spår- och växelläggning, signal- och säkerhetsanläggningar
ävensom erforderliga vattenkastare för iordningställande av den inom området
A angivna hamnrangerbangården för Norra hamnen till den omfattning,
som järnvägstrafiken vid nämnda hamn då anses kräva. Eventuellt
erforderlig elektrifiering av spåren bekostas dock helt av statens järnvägar.
Under detta moment angivna arbeten skola utföras genom statens järnvägars
försorg.
Mom. 2. Staden bekostar alla erforderliga terrasseringsarbeten, ballastering,
stensättning och makadamisering, erforderliga ändringar eller förstärkningar
av inom eller utom det i föregående moment angivna bangårdsom
-
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
rådet befintliga ledningar ävensom områdets dränering. I samband med
nämnda spåranläggnings utförande skall staden likaledes utföra och bekosta
erforderliga ändringar av gator eller vägar.
Mom. 3. I mom. 1 och 2 nämnda spåranläggning skall ägas av staden.
Underhåll av nämnda anläggning skall ske i enlighet med särskild överenskommelse
mellan järnvägsstyrelsen och staden. För den elektriska tågdriften
erforderliga anordningar ägas och underhållas av statens järnvägar.
§ 12.
Innan arbetet med de i tj 10 mom. 3 nämnda plauskilda korsningarna
påbörjas, skall Kungl. järnvägsstyrelsen beredas tillfälle avgiva yttrande
över de för respektive gatukorsningar uppgjorda huvudritningarna, varvid
särskild överenskommelse skall upprättas mellan kontrahenterna, angående
anläggningarnas utförande och underhåll samt tidpunkt och förutsättningar
för utgivande av statens järnvägars bidrag. När planskilda gatukorsningen
i Södergatan öppnas för trafik, skola statens järnvägar äga rätt att avstänga
gatuplanskorsningarna i Bryggaregatan och Karl Krooksgatan (Tegelbruksgatan).
Likaså skola statens järnvägar äga rätt att avstänga gatuplankorsningen
i Gasverksgatan, när den planskilda gatukorsningen för nämnda
gata öppnas för trafik.
Hälsingborgs stad skall likaledes beredas tillfälle avgiva yttrande över
huvudritningar till större husbyggnader, vilkas utförande ankommer på statens
järnvägar, och skall Kungl. järnvägsstyrelsen vid ritningarnas fastställande
taga den hänsyn till stadens önskemål, som styrelsen prövar utan
oskälig kostnad eller olägenhet för statens järnvägar kunna ske.
§ 13.
Staden förbinder sig, att när detta avtal blivit giltigt, ingå till Kungl.
Maj:t med framställning om fastställelse av sådan stadsplan eller sådan
iindring i gällande stadsplan, som betingas av i detta avtal omliandlade
järnvägsanläggningars utförande i enlighet med Pl. 2.
§ U.
De avtalsslutande parterna avse, i den män det är möjligt och ej annat
kan befinnas påkallat med hänsyn till läget på arbetsmarknaden, att arbetena
skola igångsättas under år 1947 och så bedrivas, att utbyggnaden i
huvudsaklig överensstämmelse med Pl. 1 kan vara färdigställd före utgången
av år 1 952.
§ 15.
Tvist angående tolkningen eller tillämpningen av detta avtal eller i samband
därmed stående rättsförhållanden skall, såvitt angår andra bestämmelser
än sådana i § 3 innefattade, vilka hava avseende å trafiksäkerheten, avgöras
av skiljemän enligt lag.
§ 13.
Hav detta avtal icke blivit godkänt av stadsfullmäktige i Hälsingborg före
den 1 mars 194(5 genom beslut, som vunnit laga kraft, samt av Kungl. Maj:t
före den 1 juli 1943, skall avtalet anses hava till alla delar förfallit.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. ilaj:ts proposition nr 243
Härav äro två likalydaude exemplar
Stockholm den 29 december 1945.
KUNGL. JÄRNVÄGSSTYRELSEN
(t. Jhthlbeck
H. Sandström „
upprättade och utväxlade.
Hälsingborg den 28 december 1945
HÄLSINGBORGS STADS DRÄTSELKAMMARE
L.
(!jer t'':
j Bengt Wihlborg
Bevittnas:
S. Beizner I. Hedborg
Tillägg till avtal den 28 och 29 december 1945 mellan Kungl. järnvägsstyrelsen
och Hälsingborgs stads drätselkammmare angående ordnande
av bangård sfär hållandena i Hälsingborg.
Tillägg nr 1.
Den i § 10 angivna tiden, inom vilken Kungl. Maj:t skall hava godkänt
avtalet, förlänges till den 31 december 1940.
Stockholm den 14 juni 1940.
KUNGL. JÄRNVÄGSSTYRELSEN
G. Dalilbcck
H. Sandström
Hälsingborg den 13 juni 1940.
HÄLSINGBORGS STADS DRÄTSELKAMMARE
L.
G jer tv
j Bengt Wihlborg
Bevittnas:
S. Beizner I. Hedborg
Tillägg ur 2.
Den i § 10 angivna tiden, inom vilken Kungl. Majt skall hava godkänt
avtalet, förlänges ytterligare till den 30 juni 1947.
Stockholm den 13 december 1940. Hälsingborg den 6 december 1940.
KUNGL. JÄRNVÄGSSTYRELSEN HÄLSINGBORGS STADS DRÄTSELKAMMARE
Tor
Kmers L. G jer tv
II. Sandström / Helge Ericsson
Bevittnas:
Anton Ohlsson Blenda Wallin
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
21
Tillägg nr 3.
Den i § 13 angivna tiden, inom vilken Kungl. Maj:t skall hava godkänt
avtalet, förlänges ytterligare till den 30 juni 1948.
Stockholm den 13 juni 1947.
KUNGL. JÄRNVÄGSSTYRELSEN
(t. Dahlbeck
H. Sandström
Hälsingborg den 5 juni 1947.
HÄLSINGBORGS STADS DRÄTSELKAMMARE
Klas
Pettersson
! Helge Ericsson
Bevittnas:
Inga-Lisa Ericson Blenda Wallin
Tillägg nr 4.
Den i § 13 angivna tiden, inom vilken Kungl. Maj:t skall hava godkänt
avtalet, förlänges ytterligare till den 30 juni 1949.
Stockholm den 12 juni 1948.
KUNGL. JÄRN VÄGSST Y R ELSEN
G. Dahlbeck
H. Sandström
Hälsingborg den 1 juni 1948.
HÄLSINGBORGS STADS DRÄTSEL
KAMMARE
Klas Pettersson
l Helge Ericsson
Bevittnas:
Karin Andersson Blenda Wallin
Tillägg nr 5.
Den i § 13 angivna tiden, inom vilken Kungl. Maj:t skall hava godkänt
avtalet, förlänges ytterligare till den 30 juni 1950.
Stockholm den 28 maj 1949. Hälsingborg den 4 maj 1949.
KUNGL. JÄRNVÄGSSTYRELSEN HÄLSINGBORGS STADS DRÄTSELKAMMARE
Erik
Ujtmark A las Pettersson
H. Sandström ! Helge Ericsson
Bevittnas:
Anton Ohlsson Karin Andersson
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1950:347 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg. a1 i texten
- SU 1950:192 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande av b ang årdsför hållandena i Hälsingborg jämte i ämnet väckta motioner''. a1 i texten