Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 30 och 41 §§ civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536)

16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:25, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 30 och 41 §§ civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

1

Nr 25.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 30 och 41 §§ civilförsvarslagen

den 15 juli 1944 (nr 536); given Drottningholms

slott den 21 december 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj it härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen

den 15 juli 1944 (nr 536).

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Länsstyrelse och civilförsvarschef skola i vissa fall ha att besluta om användning

av skyddsrum för annat ändamål än civilförsvarsbruk eller om

ändring av tekniska anordningar däri. Vidare föreslås, att i de fall, då ansökan

om statsbidrag för inrättande av allmänna skyddsrum m. m. inkommit

för sent, den myndighet som har att pröva ansökningen likväl må upptaga

denna till prövning, om skäl därtill äro. I förstnämnda fallet är fråga om

decentralisering från civilförsvarsstyrelsen, i sistnämnda fallet från Kungl.

Maj: t.

1-2000 49

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt.

Nr 25.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen den 15 juli

1044 (nr 536).

Härigenom förordnas, att 30 och 47 §§ civilförsvarslagen den 15 juli

1944 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

30 §.

Ej må i vidare mån än civilförsvarsstyrelsen

medgiver skyddsrum nyttjas

eller de tekniska anordningarna däri

ändras på sätt som inkräktar å utrymmet

eller gör skyddsrummet mindre

tjänligt för sitt ändamål.

(.Föreslagen lydelse:)

30 §.

Utan medgivande som nedan sägs må

ej skyddsrum nyttjas eller de tekniska

anordningarna däri ändras på sätt som

inkräktar å utrymmet eller gör skyddsrummet

mindre tjänligt för sitt ändamål.

Medgivande lämnas av civilförsvarsstyrelsen

eller, såvitt angår visst skyddsrum,

efter civilförsvarsstyrelsens allmänna

anvisningar av länsstyrelsen.

Efter bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen

må länsstyrelsen överlämna

beslutanderätten i frågor av mindre vikt

till civilförsvar schef en.

47 §. 47 §.

För kostnad, — -— — — — — kan skattas.

Statsbidrag fastställes för varje Statsbidrag fastställes för varje

kalenderår av länsstyrelsen, där ej kalenderår av länsstyrelsen, där ej

Konungen annorlunda förordnar. An- Konungen annorlunda förordnar. Ansökan

om statsbidrag för visst kalen- sökan om statsbidrag för visst kalenderår

skall göras före utgången av derår skall göras före utgången av

nästa kalenderår, med rätt likväl för nästa kalenderår. När skäl därtill äro,

Konungen att medgiva prövning av an- må dock ansökning prövas, ändå att den

sökan ändå att den göres senare. göres senare. Finnes emellertid ansök
ningen

ej böra upptagas till prövning, skall

frågan härom underställas Konungen.

Länsstyrelsen äger-----— Konungen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1950.

Ärende enligt 30 §, som vid lagens

ikraftträdande är föremål för civilförsvarsstyrelsens

prövning, må, ändå att

det angår visst skyddsrum, slutligt

handläggas av styrelsen.

1 Senaste lydelse av 47 §, se SFS 1948: 432.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför

Hans Maj;t Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott den 11 november 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om vissa decent

r alis er in g s åt g är der på civilförsvarets område och anför därvid följande.

Decentraliseringsutredningen har i en till inrikesdepartementet överlämnad,

med nr 14 betecknad promemoria, som avser frågor angående återställande av

försutten tid i vissa ärenden rörande statsbidrag m. m., bl. a. berört nuvarande

47 § civilförsvarslagen och därvid föreslagit, att den i nämnda lagrum upptagna

dispensrätten skall överflyttas från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna, I

en likaledes till inrikesdepartementet överlämnad promemoria (nr 23) angående

decentraliseringsfrågor på civilförsvarets och brandväsendets områden

har utredningen föreslagit bl. a. ändring i 30 § civilförsvarslagen av innebörd

att länsstyrelserna och civilförsvarscheferna skola äga att i viss utsträckningbesluta

om nyttjande av skyddsrum för annat ändamål än civilförsvarsbruk

och om ändring av tekniska detaljer däri.

Sedan ifrågavarande promemorior remissbehandlats i vanlig ordning, anhåller

jag nu att få upptaga däri berörda spörsmål till närmare behandling i

följande ordning.

30 § civilförsvarslagen.

Gällande bestämmelser.

I 30 § civilförsvarslagen stadgas, att skyddsrum ej må i vidare mån än

civilförsvarsstyrelsen medgiver nyttjas eller de tekniska anordningarna däri

ändras på sätt som inkräktar på utrymmet eller gör skyddsrummet mindre

tjänligt för sitt ändamål. Stadgandet går tillbaka på ett av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga

avgivet betänkande (SOU 1943: 27) med förslag till lag

om folkskyddsväsendet m. m., vari fanns intagen en bestämmelse (72 §) av

innehåll att förändringar av de byggnadstekniska anordningarna i skyddsrum

eller sådant utnyttjande av skyddsrum, som inkräktade på utrymmet därstädes,

finge ske allenast i enlighet med de föreskrifter Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, riksfolkskyddschefen därom utfärdade. De sakkunniga

förutsatte att i föreskrifter, som sålunda kunde komma att utfärdas,

för vinnande av smidig tillämpning viss dispensbefogenhet borde inrymmas

åt länsstyrelserna. 1943 års civilförsvarsutredning upptog i sitt förslag till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

civilförsvarslag m. m. (SOU 1944: 5) enahanda bestämmelser (43 §) med den

skillnaden blott att utfärdande av i paragrafen avsedda föreskrifter helt skulle

ankomma på centralmyndigheten. Sin slutliga utformning erhöll bestämmelsen

i fråga i Kungl. Maj:ts proposition den 12 maj 1944 (nr 268) med

förslag till civilförsvarslag m. m. I propositionen gjordes jämväl ett uttalande

om civilförsvarsstyrelsens verksamhet i allmänhet av innehåll, att

denna huvudsakligen borde taga sig uttryck i anvisande av allmänna föreskrifter

och endast i undantagsfall borde taga sikte på ingripande i individuella

fall.

Civilförsvarsstyrelsen har den 26 maj 1945 och den 23 februari 1948 meddelat

bestämmelser om skyddsrums nyttjande för andra ändamål och om

ändring av vissa anordningar däri. I sistnämnda hänseende medgavs beslutanderätt

i begränsad omfattning åt länsstyrelserna och civilförsvarscheferna.

Decentraliseringsutredningen.

Decentraliseringsutredningen framhåller, att stadgandet i 30 § civilförsvarslagen

avser att säkerställa bevarandet i största möjliga utsträckning av

skyddsrummen och skyddsrumsanordningarna. Skyddsrummen borde emellertid

i fredstid ha en ur ekonomiska synpunkter rimlig användning utan att

dock väsentliga beredskapskrav eftersattes. Då de allmänna förutsättningarna

för meddelande av dispens bäst bedömdes centralt och en sådan bedömning

även tillgodosåg enhetlighetssynpunkter, borde civilförsvarsstyrelsen

enligt utredningens mening få bestämma i vilken utsträckning dispenser skola

medgivas. Styrelsens beslutanderätt behövde emellertid icke med nödvändighet

avse enskilda ärenden. Utredningen anför vidare härutinnan:

Det är ju att märka att länsstyrelserna jämlikt 28 § civilförsvarslagen redan

avgöra vissa ärenden av liknande slag. Där stadgas nämligen att, därest

anordnande av skyddsrum jämlikt bestämmelserna i 22—27 §§ prövas medföra

oskälig kostnad, länsstyrelsen äger medgiva undantag från bestämmelserna,

Dylikt undantag må ock eljest av länsstyrelsen medgivas, i den mån

det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk på skydd mot skada av

fientlig verksamhet. Det är väl icke otänkbart att länsstyrelse med stöd av

denna bestämmelse skulle kunna lämna en dispens vid nyanläggning av ett

skyddsrum, vilken länsstyrelsen icke är behörig att meddela då det gäller ett

redan färdigt skyddsrum.

Visserligen har 30 § tolkats såsom innefattande rätt för civilförsvarsstyrelsen

att delegera sin beslutanderätt, Sådan delegation har också, som ovan

nämnts, i vissa avseenden skett till länsstyrelserna och till och med till civilförsvarscheferna.

Utredningen är dock av den uppfattningen att beslutanderätten,

i den mån en individualisering därav behöver ske, i princip bör ligga

hos länsstyrelserna. För att säkerställa erforderligt inflytande åt civilförsvarsstyrelsen

torde dispenser böra få lämnas allenast i enlighet med av styrelsen

meddelade anvisningar. Med hänsyn till att redan tidigare viss delegation

ansetts kunna ske också till civilförsvarscheferna, vilken delegation utredningen

finner befogad och lämplig, torde länsstyrelserna böra få, eventuellt

enligt av civilförsvarsstyrelsen meddelade riktlinjer, i viss omfattning

delegera sin beslutanderätt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 25.

Att civilförsvarsstyrelsen, oavsett vad här anförts, i likhet med vad som

nu gäller, bör kunna meddela bestämmelser, innefattande generella eftergifter,

finner utredningen lämpligt.

Utredningen har föreslagit, att 30 § civilförsvarslagen gives sådan ändrad

lydelse, att nyttjande av skyddsrum eller ändring av de tekniska anordningarna

däri på sätt som inkräktar å utrymmet eller gör skyddsrummet mindre

tjänligt för sitt ändamål får ske i den utsträckning civilförsvarsstyrelsen

bestämmer, att den prövning i enskilda fall, som kan vara erforderlig på

grund av sålunda meddelade bestämmelser, skall ankomma på länsstyrelserna

samt att länsstyrelserna skola äga att, eventuellt enligt civilförsvarsstyrelsens

anvisningar, överlämna beslutanderätten i dylika fall till civilförsvarscheferna.

Yttranden.

Över decentraliseringsutredningens promemoria nr 23, såvitt denna angår

nu ifrågavarande lagändring, ha efter remiss yttranden avgivits av civilförsvarsstyrelsen,

riksbrandinspektören, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro

och Gävleborgs län. Vid överståthållarämbetets remissvar har fogats

yttrande från civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde samt vid

länsstyrelsens i Malmöhus län yttranden från civilförsvarscheferna i Malmö

och Ystads civilförsvarsområden.

Den av decentraliseringsutredningen föreslagna ändringen i 30 § civilförsvarslagen

tillstyrkes eller lämnas utan erinran i samtliga yttranden. Civilförsvarsstyrelsen

har vid sitt tillstyrkande framhållit, att de intressen styrelsen

hade att bevaka i dispensfrågor i erforderlig grad kunde tillgodoses

genom av styrelsen meddelade allmänna anvisningar. Länsstyrelsen i Östergötlands

län understryker, att delegation till civilförsvarschef icke borde ske

i frågor av större vikt. Länsstyrelsen i Örebro län påpekar, att länsstyrelserna

vid bedömande av föreslagen ändring i skyddsrums tekniska utrustning ägde

tillgång till nödig sakkunskap å länsarkitektkontoren samt att civilförsvarschefernas

behov av tekniskt biträde i städerna tillgodosåges av stadsarkitekter

och byggnadsnämnder. Slutligen har länsstyrelsen i Malmöhus län anfört,

att förslaget samtidigt som det medförde förkortning av handläggningstiden

icke torde innebära nämnvärd ökning i länsstyrelsernas eller länsarkitektkontorens

arbetsbörda.

Departementschefen.

Enligt gällande bestämmelser får skyddsrum endast efter medgivande av

civilförsvarsstyrelsen användas eller ändras så att utrymmet minskas eller

skyddsrummet blir mindre lämpligt för sitt ändamål. Decentraliseringsutredningen

har föreslagit att dispensgivningen i de särskilda fallen skulle decentraliseras

till länsstyrelsen, som i sin tur i mindre ärenden skulle få delegera

beslutanderätten till civilförsvarschefen.

Don av decentraliseringsutredningen föreslagna ordningen innebär en förenkling

av förfarandet utan att enhetligheten äventyras. Förslaget, som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter,

synes därför böra genomföras. Visserligen torde redan enligt gällande avfattning

av 30 § civilförsvarslagen civilförsvarsstyrelsen äga rätt att delegera

sin beslutanderätt, vilket ock i viss utsträckning skett. Jag delar emellertid

utredningens åsikt, att beslutanderätten i individuella fall alltid bör tillkomma

länsstyrelse eller civilförsvarschef. Dispensgivningen bör dock ske

enligt allmänna anvisningar som meddelas av civilförsvarsstyrelsen. Civilförsvarschefs

beslutanderätt bör avse endast mindre ingripande åtgärder.

Frågan om i vilken utsträckning länsstyrelse skall äga delegera sin beslutanderätt

till civilförsvarschef bör avgöras av civilförsvarsstyrelsen, vars sakkunskap

även i detta hänseende bör tillvaratagas.

Jag erinrar om att rätten att överklaga civilförsvarschefs beslut är reglerad

i 95 § civilförsvarslagen. Även länsstyrelsens beslut kan överklagas enligt

samma paragraf.

Under åberopande av det anförda vill jag förorda, att 30 § civilförsvarslagen

ändras i enlighet med vad decentraliseringsutredningen förordat. Detta

synes lämpligen böra ske så att i ett första stycke, motsvarande den nuvarande

paragrafen, angives att skyddsrum icke i annat fall än efter medgivande

får nyttjas eller de tekniska anordningarna däri ändras på sätt som

inkräktar å utrymmet eller gör skyddsrummet mindre tjänligt för sitt ändamål,

medan i ett nytt stycke upptagas bestämmelser om vilka myndigheter

som skola meddela dispenserna. Härvid bör uttryckligen fastslås att länsstyrelsens

tillståndsgivning skall ske efter civilförsvarsstyrelsens allmänna

anvisningar och att delegation till civilförsvarschef endast får ske efter uttryckligt

bemyndigande i sådana anvisningar.

För att civilförsvarsstyrelsen skall få tillfälle att utarbeta erforderliga anvisningar

bör lagändringen ej träda i kraft förrän den 1 juli 1950. Därest

civilförsvarsstyrelsen vid ikraftträdandet handlägger ärende av ifrågavarande

slag, bör styrelsen äga avgöra detsamma om ej styrelsen finner lämpligt att

överlämna ärendet till länsstyrelsen.

47 § civilförsvarslagen.

Gällande bestämmelser m. m.

I 47 och 48 §§ civilförsvarslagen finnas bestämmelser om rätt för kommun

att i vissa fall erhålla statsbidrag för kostnader, som kommunen fått vidkännas

för skyddsanordningar. Statsbidrag kan sålunda utgå med i princip

två tredjedelar av kostnaderna för inrättande och utrustande av allmänna

skyddsrum, vidtagande av andra byggnadsanordningar och av reservanordningar

för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen, allt såvitt åtgärderna

äro upptagna i gällande organisationsplan, ävensom för utförande av källarmursgenombrott

för allmänna och enskilda skyddsrum. Statsbidraget må

dock ej beräknas å högre belopp än det vartill kostnaden skäligen kan skat
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

tas. I undantagsfall kan högre bidrag än två tredjedelar av kostnaden medgivas.

Statsbidrag fastställes för varje kalenderår av länsstyrelsen, där ej

Konungen annorlunda förordnar. För högre statsbidrag än två tredjedelar

av skäliga kostnaden fordras Konungens medgivande. En förutsättning för

att statsbidrag skall erhållas är att ansökan därom sker. Sådan ansökan skall

göras före utgången av kalenderåret efter det för vilket bidrag sökes. Försittes

tiden, förlorar kommunen sin rätt till statsbidrag, om ej Konungen

medgiver prövning av för sent inkommen ansökan.

Då decentraliseringsutredningen avlämnade sin promemoria nr 14 återfunnos

de formella bestämmelserna angående ansökan om och fastställande

av statsbidrag i 48 § i lagen. Genom lagen den 26 juni 1948 (nr 432) om

ändring i civilförsvarslagen samt fortsatt giltighet av samma lag fingo bestämmelserna

sin nuvarande plats utan att deras innebörd därigenom

ändrades.

Decentraliseringsutredn ingen.

I sin promemoria nr 14 har decentraliseringsutredningen anfört att utredningen

övervägt, huruvida nu omförmälda ävensom vissa därmed likartade

bestämmelser angående återställande av försutten tid för sökande av

statsbidrag eller annan gottgörelse av statsverket borde ändras på sådant sätt,

att underordnade myndigheter finge möjligheter att själva pröva frågan om

återställande av tid, som försuttits.

Utredningen har inledningsvis erinrat, att de statliga ersättningar, bidrag

eller understöd, som jämlikt skilda författningar kunde utgå till kommuner

eller enskilda, i vissa fall beviljades av Kungl. Maj:t, medan i andra fall

underordnade myndigheter tillagts beslutanderätten. Som villkor för rätt

att komma i åtnjutande av dylika förmåner vore ofta stadgat, att ansökan

därom skulle ingivas inom viss tid. I andra fall saknades helt bestämmelser

härom. Stundom förekomme dylika bestämmelser endast i form av en anvisning;

ansökan borde ingivas inom viss tid. Där påföljd av försummelse att

iakttaga föreskriven tid vore uttryckligen stadgad, angåves den så, att ansökningen

icke kunde upptagas till prövning eller att rätten till ersättning

vore förfallen. Ofta vore emellertid en bestämd tid villkorlig antingen på

så sätt att Kungl. Maj:t eller annan överordnad myndighet jämlikt särskilda

bestämmelser tillagts dispensrätt eller ock därigenom att Kungl. Maj:t med

stöd av sin allmänna maktbefogenhet kunde dispensera från en av Kungl.

Maj:t fastställd tidsbestämmelse.

Härefter har utredningen omnämnt de i § 18 regeringsformen och 58 kap.

rättegångsbalken upptagna bestämmelserna om återställande av försutten tid

samt anmärkt att rättegångsbalkens regler ansetts kunna analogt tillämpas

även för den del av förvaltningsförfarandet, som den egentliga förvaltningsprocessen

utgör, men att i fråga om dispens från bestämmelser om viss tid

för ingivande av ansökan om statsbidrag man i vissa fall utgått från att de allmänna

reglerna om återställande av försutten tid icke vore tillämpliga. Å

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

ena sidan syntes nämligen stundom ha förutsatts att varje försummelse att

iakttaga lagstadgad frist, oavsett orsaken, medförde ovillkorlig förlust av

rätten till bidrag, medan å andra sidan man vid införande av bestämmelser

om dispensrätt icke ifrågasatt såsom villkor för dispens att laga förfall skulle

föreligga, utan att prövningen skulle vara rent diskretionär.

I det följande har utredningen anfört, att anledningen till att krav uppställts

på att ansökan skulle vara gjord inom viss tid huvudsakligen torde

sammanhänga med statsfinansiella eller åtminstone budgettekniska ordningssynpunkter.

Dessutom medförde en relativt begränsad fatalietid bl. a.

också den fördelen att nöjaktig granskning och utredning lättare kunde

verkställas.

Utredningen har vidare anfört att det i allmänhet icke borde ifrågakomma

att under normala förhållanden åt annan myndighet än Kungl. Maj:t anförtro

prövningen av frågor om återställande av försutten tid i sådana mål och ärenden,

däri två eller flera parter stå emot varandra eller där annan enskild rätt

än den sökandes eljest kan röna inverkan genom en dylik åtgärd. Annorlunda

ställde det sig i fråga om ett mellanhavande uteslutande mellan staten och ett

annat offentligt eller enskilt rättssubjekt och där detta mellanhavande endast

avsåge fråga om fullgörande av en staten enligt utfästelse i viss författning

åvilande skyldighet att för särskilt ändamål lämna vissa prestanda. De intressen,

till vilkas skydd bestämmelser om fatalietider eljest vore givna, berördes

icke i dessa fall, där bestämmelserna om fatalietid väsentligen torde

vara betingade av förut antydda ordningssynpunkter. Då prövningen av frågor

om återställande av försutten tid i dessa slag av ärenden, såsom i vissa fall

uttryckligen angivits, borde vara rent diskretionär och uteslutande grundas

på hänsyn till skälighet, syntes prövningen knappast vara av den art, att den

i princip behövde förbehållas Kungl. Maj:t. Vissa avsteg från denna eljest

tillämpade regel hade också redan förekommit.

Med hänsyn till att framställningar om dispens av förevarande slag i allmänhet

vunne bifall, kunde det, enligt vad utredningen vidare anför, synas

som om dessa bestämmelser om fatalietid utan större olägenhet skulle kunna

helt undvaras. Till stöd för en sådan uppfattning skulle också kunna anföras,

att åtskilliga bestämmelser om dylika fatalietider enligt vad för utredningen

upplysts tolkades som innefattande allenast en anvisning, även då en sådan

tolkning ur formella synpunkter måste te sig mycket tvivelaktig. Av en jämförelse

mellan olika bidragsformer med eller utan bestämmelser om fatalietider

syntes vidare framgå, att några enhetliga principer beträffande föreskrivandet

av dylika bestämmelser knappast torde föreligga. Det torde emellertid

vara uppenbart, att de ordningssynpunkter, som bestämmelserna avsåge

att tillgodose, måste tillmätas en avsevärd vikt. Fördenskull torde alltjämt

kravet på iakttagande av de i olika fall stadgade tidsbestämmelserna i allmänhet

böra upprätthållas. Däremot syntes en förenkling, som i och för sig måste

anses angelägen, kunna vinnas genom en decentralisering av beslutanderätten

i dispensärendena. Förutom en lättnad i Kungl. Maj:ts arbetsbörda skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t$ proposition nr 25.

också vinnas fördelar i form av minskad väntetid för de sökande med allt vad

detta innebure. Ur statens synpunkt syntes också önskvärt att eftersläpningen

i fråga om utbetalningarna icke ökades genom en onödigt omständlig behandling

av förekommande dispensärenden.

Decentraliseringsutredningen har härefter anfört följande:

Det torde icke behöva särskilt framhållas, att den decentralisering, som

här bör eftersträvas, måste taga sikte på att dispensärendena få avgöras av

samma myndighet, som har att pröva huvudfrågan. I den mån som i denna

ingår en viss skälighetsbedömning, synes dispensfrågan lämpligen kunna

prövas som ett led i ärendet av samma myndighet, som har att avgöra huvudfrågan.

Men även i de fall då något skälighetsmoment icke förefinnes beträffande

prövningen av huvudfrågan, torde dispens frågan i regel icke bereda

större svårigheter än att den utan olägenhet kan anförtros den bidragsbeviljande

myndigheten.

Då utredningen är medveten om att en decentralisering av beslutanderätten

kan befaras medföra en viss ökning av försummelserna att iakttaga föreskrifterna

om ansökningstider, har utredningen övervägt möjligheterna att på något

sätt råda bot härför. I nu gällande bestämmelser om dispensrätt är i allmänhet

föreskrivet, att dispens må meddelas, när skäl därtill äro. Att på något sätt

närmare angiva arten av de skäl, som må godtagas, torde icke vara möjligt,

även om vissa allmänna synpunkter kunna anföras. Sålunda synes det rimligt,

att fordringarna på de förebragta skälens styrka ökas i förhållande till dröjsmålets

längd eller vid upprepade försummelser. För att understryka vikten av

att en verklig prövning kommer till stånd skulle därför i samband med en decentralisering

kunna övervägas att skärpa kravet på så sätt, att för medgivande

av dispens skulle erfordras »särskilda skäl» eller »synnerliga skäl». En annan

utväg för att motverka don befarade ökningen av försummelserna vore att till

stöd för de fastställda fristerna införa vissa sanktioner. Såsom sådana skulle

kunna tänkas exempelvis straffavgifter antingen i form av viss ränta å sökta

belopp eller såsom stämpelavgift å beslut om dispens.

Trots sina betänkligheter med avseende på en befarad ökning av försummelserna

anser sig utredningen emellertid icke böra förorda vare sig en skärpning

av bestämmelserna om förutsättningarna för dispens eller införandet av

något särskilt slags sanktioner i samband med decentralisation av beslutanderätt,

som med eller utan stöd av uttrycklig bestämmelse nu tillkommer Kungl.

Maj:t. Det förhåller sig ju dock så att en försummelse i och för sig medför att

vederbörande sökande icke längre har en ovillkorlig rätt att få sin ansökan

sakligt prövad. Men därjämte torde också på detta område bättre förutsättningar

för ett fullgott handhavande av de kommunala angelägenheterna komma

att skapas genom kommunindelningsreformen. Det torde därför kunna förutsättas

att försummelserna därigenom skola komma att minska.

Under åberopande av det anförda har utredningen förklarat sig anse, att

Kungl. Maj:ts dispensrätt beträffande prövningen av för sent inkomna ansökningar

om statsbidrag jämlikt 48 § civilförsvarslagen — numera 47 § i

lagen —■ utan olägenhet borde kunna anförtros länsstyrelserna, samt före

slagit att lagrummet ändrades i överensstämmelse därmed.

Beträffande ett stort antal andra författningar, berörande såväl inrikesdepartementet

som andra departements verksamhetsområden, har utredningen

föreslagit ändringar, avseende att på ett enhetligt sätt reglera frågan

om dispens, då ansökan om statsbidrag ingives senare än i vederbörande författning

föreskrives.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

Decentraliseringsutredningen har även tagit upp frågan om fullföljd av

talan mot beslut, varigenom länsstyrelse eller annan underordnad myndighet

avslagit framställning om dispens från viss stadgad frist. Utredningen

framhåller härutinnan att det borde finnas möjligheter att klaga över beslut

om avslag å dispensansökan. Om icke i samband med decentraliseringen

särskilda föreskrifter meddelades om fullföljd, skulle i huvudparten av

ärendena —- däribland nu ifrågavarande — besvär anföras hos Kungl. Maj:t

och handläggas i regeringsrätten (2 § lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj ds

regeringsrätt). Då huvudvikten vid prövningen av dessa frågor torde ligga

vid de rent diskretionära synpunkterna syntes det mindre lämpligt att anförtro

prövningen åt domstol. Utredningen finge därför, med hänsyn också

till önskvärdheten av att i möjligaste mån bibehålla hittillsvarande praxis

vid ärendenas behandling, föreslå att fullföljd av talan i dessa ärenden skedde

hos Kungl. Maj:t i statsrådet. För ändamålet erfordrades ändring i regeringsrättslagen.

Yttranden.

Över decentraliseringsutredningens promemoria nr 14, såvitt denna angår

ändring i civilförsvarslagen, ha efter remiss yttranden avgivits av civilförsvarsstyrelsen,

statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet och

samtliga länsstyrelser ävensom styrelserna för Svenska stadsförbundet och

för Svenska landskommunernas förbund.

I samtliga sålunda avgivna yttranden tillstyrkes den av decentraliseringsutredningen

föreslagna ändringen i civilförsvarslagen eller lämnas förslaget

utan erinran. Yad beträffar promemorians innehåll i övrigt är förhållandet

i stort sett detsamma utom såvitt angår ett par av utredningen framförda

förslag. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har dock anfört vissa allmänna betänkligheter

mot innehållet i promemorian. Enligt länsstyrelsen syntes, då

för sent ingivna ansökningar enligt länsstyrelsens erfarenhet vore ytterst

sällan förekommande, ej mycket vara vunnet med de ifrågasatta ändringarna,

som å andra sidan kunde befaras föranleda, att den sökande allmänheten

bleve slarvigare med att iakttaga stadgade tider. Härtill komme att olika

myndigheter säkerligen komme att tillämpa skiljaktig praxis. Länsstyrelsen

ville dock icke motsätta sig utredningens förslag. Länsstyrelsen i Kalmar

län har uttryckt vissa farhågor för att bristande enhetlighet i tillämpningen

skulle bliva följden av förslagens genomförande. Denna olägenhet borde

dock i viss utsträckning kunna elimineras genom vägledande utslag i besvärsmål,

varjämte tveksamma spörsmål borde kunna lösas genom behandling

på de årligen återkommande landskamrerarmötena. Även om ur enhetlighetssynpunkt

viss tveksamhet kunde råda, tillstyrkte dock länsstyrelsen förslaget

med hänsyn till de påtagliga fördelar i fråga om snabbheten i förfarandet

som det komme att medföra. Även länsstyrelsen i Gotlands län har berört

frågan om enhetliga grunder för dispensrättens utövande och ifrågasatt att

länsstyrelserna underrättades om hittills tillämpad praxis eller eljest erhölle

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25. 11

direktiv i ämnet. Ett likartat uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Örebro

län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har med anledning av promemorian

ifrågasatt om det icke vore tekniskt möjligt att i särskild författning

meddela ett allmänt stadgande om dispens, i huvudsak innebärande att den

statliga myndighet, som i första instans hade att sakligt pröva framställning

om ersättning av statsmedel, även ägde pröva frågan om eventuell dispens.

Att den föreslagna decentraliseringen icke bör få leda till en ökning av

försummelserna att iakttaga föreskrivna tidsfrister och att fördenskull kravet

på iakttagande av fastställda tidsbestämmelser i allmänhet bör upprätthållas

framhålles av statskontoret och riksräkenskapsverket.

I fråga om besvärsrätten anför länsstyrelsen i XJppsala län att det knappast

vore principiellt lämpligt att part som vägrats begärd dispens tillerkändes

besvärsrätt, men att det syntes klart, att parten genom ansökningsförfarande

skulle kunna få frågan prövad hos Kungl. Maj:t.

Här må anmärkas, att i några yttranden, vilka beröra särskilda områden,

framförts vissa synpunkter, som här torde få återgivas. Medicinalstyrelsen

har sålunda, såvitt angår styrelsens verksamhetsområde, ifrågasatt, om icke

fatalieföreskrifter kunde avvaras och ersättas av en anvisning att ansökan

eller rekvisition bär ingivas före viss tid. Enahanda ståndpunkt har intagits

av 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården, vilka förklarat

sig ha i sitt slutbetänkande utformat bestämmelser av förevarande slag på

detta sätt, ävensom av Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundets

sjukvårdsdelegation.

Departementschefen.

Den gällande föreskriften i civilförsvarslagen att ansökan om statsbidrag

för visst kalenderår skall göras före utgången av nästa kalenderår

med rätt likväl för Konungen att medgiva prövning av ansökan ändå att den

gjorts senare saknade motsvarighet i den tidigare lagstiftningen på det av

civilförsvarslagen reglerade området. Att märka är, att ehuru det i regel är

länsstyrelsen som har att fastställa statsbidrag, kan Kungl. Maj:t föreskriva

att annan myndighet skall handlägga dylika ärenden. Med stöd härav har

genom Kungl. brev den 24 november 1944 uppdragits åt civilförsvarsstyrelsen

att bevilja kommuner statsbidrag till kostnader för anordnande av all

männa skyddsrum. Jag vill också i detta sammanhang påpeka, att jämlikt

48 § civilförsvarslagen i lagrummets nuvarande lydelse beslutanderätten då

det gäller statsbidrag med mer än två tredjedelar tillkommer Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj ds dispensrätt, då tid försuttits, är icke begränsad till sådana

fall, i vilka laga förfall kan sägas föreligga, utan Kungl. Majd har diskretionär

prövningsrätt i varje särskilt fall. Frekvensen av ansökningar om dispens

är ganska ringa. Under år 1948 behandlades i inrikesdepartementet 15 ärenden

av ifrågavarande slag samt under tiden 1 januari—31 oktober 1949 16.

Ansökningarna ha som regel bifallits. Tvekan har dock någon gång rått

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj ds proposition nr 25.

då det gällt ansökan från kommun som tidigare fått dispens i liknande

ärende.

Med hänsyn till beskaffenheten av ifrågavarande ärenden synes det mig

önskvärt, att en förenkling av förfarandet beträffande dessa ärenden kommer

till stånd. På de allmänna grunder som decentraliseringsutredningen

anfört torde bestämmelsen om fatalietid alltjämt böra bibehållas. Det i några

yttranden framkastade förslaget att bestämmelser om tidsfrister för ingivande

av ansökan om bidrag eller gottgörelse av statsmedel böra utbytas

mot föreskrifter av innehåll att sådan ansökning bör vara ingiven inom viss

tid synes mig på här förevarande område icke lämpligt. I enlighet med utredningens

riktlinjer böra emellertid bestämmelserna ändras på sådant sätt,

att det i framtiden skall ankomma på länsstyrelserna eller de myndigheter,

som eljest bemyndigats att pröva frågor om statsbidrag enligt civilförsvarslagen,

att själva pröva ansökningar om återställande av försutten tid. Härför

talar särskilt att man därigenom skulle vinna att ärendena kunna snabbare

avgöras. Liksom utredningen finner jag anledning saknas att skärpa

det nu uppställda kravet för att dispens skall kunna medgivas så att därför

skulle fordras »särskilda skäl» eller »synnerliga skäl». Visserligen kan man

icke bortse från den omständigheten, att den föreslagna decentraliseringen

kan komma att medföra en viss ökning av försummelserna, men farhågorna

härför böra ej överdrivas. En sökande, som försuttit den stadgade tiden,

har ju nämligen icke en ovillkorlig rätt att få sin ansökan prövad i sak, utan

myndigheten kan vägra att upptaga ansökningen till prövning. I enlighet

med den praxis som i förevarande ärenden hittills tillämpats av Kungl.

Maj:t bör emellertid sådan vägran ifrågakomma endast när en särskilt hög

grad av försumlighet kan anses föreligga.

Vad angår rätten att fullfölja talan när den beslutande myndigheten vägrat

att upptaga för sent gjord ansökan till prövning är jag ense med utredningen

därom att den överprövning av beslutet, vartill möjlighet bör finnas, bör

göras av Kungl. Maj:t i statsrådet. På sätt anförts i ett yttrande synes emellertid

dispensfrågan icke lämpligen böra bringas under Kungl. Maj:ts prövning

besvärsvägen, då här är fråga om ett rent diskretionärt avgörande.

Enär det vidare synes kunna förväntas att frågan huruvida ansökningen skall

upptagas till prövning i flertalet fall kommer att dragas under Kungl. Maj:ts

bedömande, när den beslutande myndigheten ansett förutsättningar därför

ej föreligga, vill jag föreslå att i dylikt fall myndigheten skall underställa

Kungl. Maj:t detta spörsmål. Härigenom torde ytterligare tidsutdräkt med

den eventuella sakprövningen bäst undgås. Jag vill i detta sammanhang

framhålla, att i Kungl. Maj:ts proposition nr 312 till 1948 års riksdag motsvarande

synpunkter anfördes och lades till grund för förslag till ändringar

i fattigvårdslagen och bidragsförskottslagen, jämväl grundade på decentraliseringsutredningens

promemoria nr 14 och avseende liknande decentraliseringsåtgärder

som den varom nu är fråga, samt att riksdagen biföll nämnda

proposition. Lagar om nämnda ändringar utfärdades den 10 december 1948,

nr 720 och 721.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25. 13

Behovet av ändring i regeringsrättslagen bortfaller om frågan löses på här

föreslaget sätt.

Jag vill alltså förorda, att 47 § civilförsvarslagen ändras i enlighet med det

anförda. Ändringen bör träda i kraft samtidigt som den förut nämnda ändringen

i 30 §.

Departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande över bifogade

inom inrikesdepartementet upprättade förslag till lag om ändrad

lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Ljungberg.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

Förslag

till

Lagom

ändrad lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen den 15 juli

1944 (nr 536).

Härigenom förordnas, att 30 och 47 §§ civilförsvarslagen den 15 juli

19441 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

30 §.

Ej må i vidare mån än civilförsvarsstyrelsen

medgiver skyddsrum nyttjas

eller de tekniska anordningarna däri

ändras på sätt som inkräktar å utrymmet

eller gör skyddsrummet mindre

tjänligt för sitt ändamål.

(Föreslagen lydelse:)

30 §.

Utan medgivande som nedan sägs må

ej skyddsrum nyttjas eller de tekniska

anordningarna däri ändras på sätt som

inkräktar å utrymmet eller gör skyddsrummet

mindre tjänligt för sitt ändamål.

Medgivande lämnas av eivilförsvarsstyrelsen

eller, såvitt angår visst skyddsrum,

efter civilför svarsstyr elsens allmänna

anvisningar av länsstyrelsen.

Efter bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen

må länsstyrelsen överlämna

beslutanderätten i frågor av mindre vikt

till civilför svar schefen.

47 §.

47 §.

För kostnad,-------kan skattas.

Statsbidrag fastställes för varje

kalenderår av länsstyrelsen, där ej

Konungen annorlunda förordnar. Ansökan

om statsbidrag för visst kalenderår

skall göras före utgången av

nästa kalenderår, med rätt likväl för

Konungen att medgiva prövning av ansökan

ändå att den göres senare.

Länsstyrelsen äger

Statsbidrag fastställes för varje

kalenderår av länsstyrelsen, där ej

Konungen annorlunda förordnar. Ansökan

om statsbidrag för visst kalenderår

skall göras före utgången av

nästa kalenderår. När skäl därtill äro,

må dock ansökning upptagas till prövning,

ändå att den göres senare. Finner

den myndighet, som har att pröva ansökningen,

att så ej bör ske, skall frågan

härom underställas Konungen.

— Konungen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1950.

Senaste lydelse av 47 §, se SFS 1948: 432.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

15

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den 20

december 1941).

Närvarande:

justitieråden Geijek,

Lech,

regeringsrådet Quensel,

justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 29 november 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet

den 11 november 1949, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen

den 15 juli 1944 (nr 536).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn Liss-Eric Björkman.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Enligt motiven skall, om civilförsvarsstyrelsen vid lagändringens ikraftträdande

handlägger sådant ärende, som avses i 30 §, det ankomma på civilförsvarsstyrelsens

lämplighetsprövning, huruvida ärendet skall överlämnas

till länsstyrelsen.

För att lagförslaget i denna punkt skall komma i överensstämmelse med

motiven, torde emellertid erfordras uttrycklig övergångsbestämmelse.

Regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

Yi förorda att sista punkten i 47 § andra stycket omformuleras, exempelvis

så att det stadgas att, om prövningsmyndigheten finner skäl att upptaga

ansökningen icke föreligga, frågan härom skall underställas Konungen.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 25.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott den 21 december 194,9.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, lagrådets den 20 december

1949 avgivna utlåtande över det den 11 november 1949 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvar sia g en

den 15 juli 1944 (nr 536).

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen:
De

inom lagrådet gjorda erinringarna — såvitt angår 47 § av formell art

— torde böra iakttagas. En särskild övergångsbestämmelse har därför tillfogats,

varjämte lagförslaget även i övrigt underkastats viss jämkning.

Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda jämkade lagförslaget

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Folke Persson.

Stockholm 1950. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:37 Skrivelse till Konungen i anledning av Kéngl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillägg till epidemilagen ''V den 19 juni 1919 a1 i texten
  2. 2LU 1950:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen den 15 juli 1944 s. 1 i texten