Sök i Ratio Lex

Angående viss decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik

1950-07-01 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:26, Angående viss decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 26.

1

Nr 26.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående viss

decentralisering av tillståndsgivningen beträffande

yrkesmässig biltrafik; given Drottningholms slott den

4 januari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över det vid statsrådsprotokollet fogade förslaget till förordning

om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910)

angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

GUSTAF.

Torsten Nilsson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet, å Drottningholms

slott den 4 januari 1950.

Närvarande:

Statsministern Eri,ander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson, anmäler

fråga om viss decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig

biltrafik från statens biltrafiknämnd till länsstyrelserna och anför.

Enligt förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig

biltrafik m. m. förstås med yrkesmässig biltrafik trafik, i vilken bil jämte

förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för person- eller godsbefordran.

Skillnad göres därvid mellan linjetrafik och beställning strafik.

Med linjetrafik förstås yrkesmässig trafik för regelbunden befordran av passa]—2417

4# Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 26.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

gerare eller gods å viss vägsträcka eller inom vissa orter under sådana

omständigheter att bestämmanderätt i fråga om bilens utnyttjande icke tillkommer

viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt. Yrkesmässig trafik,

som icke är att hänföra till linjetrafik, benämnes beställningstrafik.

För bedrivande av yrkesmässig biltrafik fordras särskilt tillstånd, trafiktillstånd.

Beslutanderätten i trafiktillståndsärendena är enligt gällande bestämmelser

(5 § 1940 års förordning) fördelad mellan biltrafiknämnden, länsstyrelserna

samt polismyndigheterna i städerna. Å biltrafiknämnden ankommer

att pröva frågor om tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka,

som är belägen inom mer än ett län, eller mellan orter inom skilda län

eller att i beställningstrafik för godsbefordran använda lastbil med maximilast

överstigande 3 500 kg eller att i sådan beställningstrafik använda lastbil

jämte släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast överstiger 4 000 kg. Tillstånd

till beställningstrafik för personbefordran med stationsort i stad meddelas

av polismyndigheten i staden. I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelsen

i det län, varest linjetrafik skall äga rum eller där stationsort för

beställningstrafik skall förläggas.

Under de senaste åren ha i decentraliseringssyfte förslag framförts i

olika sammanhang om höjning av de förut angivna viktgränser, vilka bestämma

biltrafiknämndens kompetensområde i fråga om tillståndsgivningen.

Förslag av denna innebörd ha sålunda framlagts dels av 1944 års trafikutredning

i dess betänkande den 27 november 1947 (SOU 1947:85), dels av

den år 1947 tillkallade biltrafiknämndsutredningen i dess betänkande den 26

januari 1948 (stencilerat) och dels slutligen av decentraliseringsutredningen,

som i ärendet avgivit en promemoria nr 10 den 27 januari 1948.

Av särskild betydelse för kommittéernas ställningstagande i decentraliseringsfrågan

har varit den förskjutning i lastbilsbeståndets sammansättning

i riktning mot en fortgående ökning av fordonens maximilast, som på sätt

framgår av följande tabell ägt rum under senare år.

Medelbärigheten i ton för de lastbilar i beställningstrafik för godsbefordran, beträffande

vilka körrapporter avgivits för följande månader.

1945 1946 1947 1948 1949

Januari ........................ 3,18 3,29 3,64 3,86 4,02

April............................ 3,18 3,37 3,71 3,93 4,03

Juli.............................. 3,18 3,45 3,77 3,95 4,06

Oktober ........................ 3,23 3,63 3,82 3,99 4,08

Såsom framgår av tabellen visar medelbärigheten hos det i yrkesmässig

trafik använda lastbilsbeståndet en jämn ökning från 3,18 ton i januari 1945

till 4,0 8 ton i oktober 1949. Denna tendens är icke ny, den har bestått sedan

länge och uppmärksammades även under förarbetena till 1940 års förordning.

Andra lagutskottet framhöll också i sitt utlåtande, 1940: 27, att, om

den pågående övergången från lättare till tyngre vagnar inom den rena

lokaltrafiken fortsatte det torde bli nödvändigt att inom en nära framtid

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

höja den föreslagna gränsen för biltrafiknämndens befattning med tillståndsärendena

från 3 500 respektive 4 000 kg till exempelvis 4 000 respektive

4 500 kg.

1944 års trafikutredning. Utredningen har framhållit, att den procentuella

ökning av antalet större fordon, som ägt rum successivt alltsedan mitten

av 1930-talet, enligt utredningens mening nödvändiggör en höjning av den

gräns för bilarnas lastförmåga, som nu fördelar tillståndsgivningen mellan

länsstyrelserna och nämnden, för den händelse man fortfarande vill förbehålla

länsstyrelserna rätten att meddela tillstånd för sådan trafik, som åtminstone

till övervägande delen har lokal karaktär. Trafikutredningen har

för sin del stannat inför ett förslag att här ifrågavarande gräns höjes till

5 ton för enbart lastbil samt till 6 ton för lastbil jämte tillkopplad släpvagn.

Biltrafiknämndsutredningen. Biltrafiknämndsutredningen uttalar, att en viss

justering av bestämmelserna i 5 § förordningen angående yrkesmässig trafik

nu synes befogad, men anser att en ändring — åtminstone i nuvarande läge —

måste ske med försiktighet, om icke det av statsmakterna åsyftade trafikpolitiska

målet skall skjutas åt sidan. Den av 1944 års trafikutredning

föreslagna förskjutningen uppåt av viktgränserna finner utredningen sålunda

väl kraftig. Utredningen framhåller, att en ändring uppåt av ifrågavarande

gränser bör stå i viss relation till den ändring av medelbärigheten hos lastbilar

i beställningstrafik, som ägt rum sedan tillkomsten av 1940 års förordning.

I genomsnitt för andra halvåret 1942 — statistiska uppgifter för

de närmast föregående åren finnas icke — var medel bärigheten hos nämnda

bilar 3,16 ton. I september 1947 hade siffran stigit till 3,8 0 ton. Ökningen

ligger sålunda, påpekar utredningen, mellan 0,5 och 1 ton. Då de lastbilar,

som användas i lokal trafik, synas ha ökat avsevärt i storlek, säger sig utredningen

— med fasthållande vid förenämnda trafikpolitiska målsättning —

vilja föreslå den ändringen i nämnda paragraf, att biltrafiknämnden skall

meddela trafiktillstånd beträffande lastbilar med en lastförmåga överstigande

4 500 kg. Beträffande lastbilar jämte släpvagnar bör gränsen enligt utredningens

mening höjas proportionsvis mera, förslagsvis till 5 500 kg.

Biltrafiknämndsutredningen har i sitt betänkande räknat med att den av

utredningen föreslagna decentraliseringen skulle komma att medföra en

minskning av nämndens personalbehov i första hand med 2 amanuenser och

2 skrivbiträden. Därjämte väntas också en minskning av utgifterna för tillfälliga

biträden bliva möjlig.

Decentraliseringsutredningen. Denna kommitté har förordat bl. a., att till

länsstyrelserna överflyttas biltrafiknämndens befattning med samtliga frågor

om tillstånd till beställningstrafik samt med fråga om tillstånd till linjetrafik,

som berör mer än två län. Såsom motiv anför utredningen bland annat

följande.

Tillståndsgivningens förläggande till central eller lokal myndighet bör

uteslutande vara en praktisk fråga. En omfattande decentralisering av tillståndsgivningen

bör således enligt utredningens mening icke företagas, om

biltrafiknämndens möjligheter att såsom centralmyndighet leda den statliga

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

verksamheten för en sund utveckling av den yrkesmässiga biltrafiken därigenom

skulle mera väsentligt beskäras. Emellertid anser utredningen, att

nämnden har möjligheter att annorledes än genom beslut i enskilda ärenden

påverka och leda av länsstyrelserna och städernas polismyndigheter direkt

handhavd tillståndsprövning. Utredningen syftar härvid på de möjligheter

som föreligga för nämnden att påverka utvecklingen dels genom upplysningsoch

rådgivningsverksamhet och dels genom att i särskilda fall, där nämnden

har annan mening än vederbörande länsstyrelse, besvärsvägen bringa frågan

under Kungl. Maj:ts prövning.

Ett överflyttande till länsstyrelserna av nämndens direkta prövning av

trafiktillståndsärenden skulle enligt utredningens mening å andra sidan

medföra ett flertal praktiska fördelar. I första hand skulle nämndens arbetsbörda

därigenom lättas. Denna arbetsminskning skulle dock i viss mån

kompenseras genom ökning i andra avseenden. Ökningen av de lokala

myndigheternas ärendesgrupper skulle ställa ökade krav på nämndens centrala

och rådgivande verksamhet samt även föranleda nämnden att i större utsträckning

än tidigare utgiva råd och anvisningar rörande biltrafikförordningens

tillämpning. Likaledes skulle sannolikt de lokala myndigheterna

under hand eller genom remiss underställa nämnden enskilda ärenden i

ganska stor utsträckning. En reducering av nämndens personal och en

minskning av dess anslagsbehov torde emellertid bliva möjlig.

För länsstyrelsernas del skulle enligt utredningens uppfattning decentraliseringen

närmast komma att medföra en lättnad i arbetsbördan. Flertalet

länsstyrelser har rationaliserat det formella förfarandet vid tillståndsärendenas

expediering genom utnyttjande av tryckta formulär. Men eu motsvarande

rationalisering har, framhåller utredningen, uppenbarligen icke varit möjlig

beträffande de hittillsvarande yttrandena i ärendena, då länsstyrelserna i

sådana yttranden ofta så fullständigt som möjligt sökt angiva sin ståndpunkt

och skälen därför. En väsentlig, praktisk fördel av decentraliseringen är

enligt utredningen dessutom att förutsättningar skapas för ett snabbare

och enklare förfarande, till nytta icke blott för den av tillståndsprövningen

direkt beroende allmänheten utan även för de berörda myndigheterna.

Aven bortsett från de rent praktiska synpunkterna anser utredningen

den nu gällande kompetensfördelningen mellan biltrafiknämnden och länsstyrelserna

mindre rationell. En över- eller underdimensionering av den

lättare bilparken kan enligt utredningens mening få samma skadliga verkningar

ur transporthushållningssynpunkt som motsvarande utveckling beträffande

de tyngre bilarna. För att leda utvecklingen beträffande trafiken

med lättare fordon är nämnden emellertid hänvisad allenast till förut angivna

allmänna åtgärder. Då nu nämnden haft möjligheter att leda utvecklingen

av den yrkesmässiga trafiken med lättare bilar utan att handhava

den individuella tillståndsgivningen, ifrågasätter utredningen, huruvida icke

så skulle kunna bli fallet även beträffande de tyngre bilarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 26.

o

Yttranden.

Over de sålunda framlagda förslagen om ändrade bestämmelser rörande

tillståndsgivningen ha yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och

organisationer.

Biltrafiknämnden, järnvägarnas samarbetsnämnd, i vars yttrande järnvägsstyrelsen

och svenska järnvägsföreningen instämma, svenska lasttrafikbilägareförbundet

samt ett antal lokala lastbilägarföreningar avstyrka varje ändring

i nuvarande kompetensbestämmelser.

Biltrafiknämnden framhåller bl. a., att en allmän direktivgivning enligt

nämndens erfarenhet icke utgör ett verksamt instrument för åstadkommande

av en reglering av den yrkesmässiga lastbilstrafiken. Betingelserna för denna

trafik och det sätt på vilket den utvecklas förete betydande olikheter inom

skilda delar av riket — och detta utan att vare sig uppkomsten av nämnda

trafik eller verkningarna därav äro begränsade till visst län. Ett studium

av sammanställda siffror kan i sagda hänseenden icke ge den mera levande

bild av trafikförhållandena, som en kontakt med tillståndsärendena är ägnad

att lämna. Kedan härav torde, påpekar nämnden, framgå svårigheten, för

att icke säga omöjligheten, av att medelst direktiv inverka på länsstyrelsernas

tillståndsgivning. Men även beträffande frågor, som böra räknas såsom

likartade för hela riket, uppstå svårigheter att medelst råd och anvisningar

kunna åstadkomma den grad av enhetlighet, som för varje fall kan anses

erforderlig. Nämndens erfarenheter i detta avseende äro icke gynnsamma.

Med utgångspunkt från centrala bilregistrets uppgifter per den 1 juli 1947

har biltrafiknämnden beräknat, att nämnden vid genomförande av biltrafiknämndsutredningens

förslag skulle bli hänvisad att omliänderha tillståndsgivningen

beträffande fordon, motsvarande allenast ca 14 % av det totala

antalet lastbilar i yrkesmässig trafik.

I ett flertal remissvar förordas att en ändrad kompetensfördelning genomföres

genom höjning av viktgränserna i 5 § 1940 års förordning.

Länsstyrelsen i Kalmar län, landsorganisationen i Sverige och svenska transportarbetarförbundet

förorda biltrafiknämndsutredningens förslag om höjning till

4,5 resp. 5,5 ton. Länsstyrelsen i Hallands län föreslår, att viktgränserna

bestämmas till 4,5 resp. 6 ton. Överståthållar ämbetet, trafikpolisintendenten i

Stockholm, länsstyrelserna i Södermanlands och Gävleborgs län m. fl. tillstyrka

trafikutredningens förslag om höjning till 5 resp. 6 ton. Länsstyrelsen i Kristianstads

län anser, att länsstyrelserna böra vara tillståndsmyndigheter för lastbilar

med en lastförmåga av högst 6 ton ävensom för enaxliga släpvagnar

med en högsta lastförmåga av 3 ton, under förutsättning att det dragande

fordonets lastförmåga ej överstiger 6 ton. Länsstyrelserna i Jönköpings och

Malmöhus län tillstyrka i princip decentraliseringsutredningens förslag om

helt återförande av tillståndsgivningen för lastbil till länsstyrelserna. Båda

länsstyrelserna uttrycka emellertid en viss tvekan om att nu genomföra en

så långtgående åtgärd och förorda därför alternativt höjning av viktgränserna,

den förra länsstyrelsen till 5,6 resp. 6 ton, den senare till 6 resp. 7

ton. Därest av allmänna trafik- eller näringspolitiska skäl en så långt gående

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

decentralisering som föreslagits av decentraliseringsutredningen ej skulle

befinnas lämplig, tillstyrker länsstyrelsen i Jämtlands län den gränsdragning,

som förordats av 1944 års trafikutredning, dock med det tillägget att gränsen

bör dragas vid åtminstone 7 ton, då fråga är om tillstånd till trafik

med bil och släpvagn i kombination.

Decentraliseringsutredningens förslag om att länsstyrelserna skulle helt

handha tillståndsgivningen för beställningstrafik med lastbil tillstyrkes av

bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, lcommerskollegium, femton

länsstyrelser samt vissa handelskamrar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som tillstyrkt decentraliseringsutredningens

förslag, anför bl. a. följande.

Sedan utvecklingen på transportområdet nu kan skönjas under fredsmässiga

förhållanden, synes det uppenbart, att de antaganden, som lågo till grund

för avvägningen i 1940 års förordning om yrkesmässig trafik, icke i allo

visat sig hållbara. Sålunda har en inom den yrkesmässiga trafiken genomgående

tendens att övergå till tyngre fordon rubbat icke blott gränsen mellan

biltrafiknämndens och länsstyrelsernas kompetensområden utan även själva

förutsättningarna för gällande uppdelning av tillståndsärendena. När de tyngre

och tyngsta lastfordonen komma till användning lika regelbundet i lokaltrafiken

som i den långväga, kan man icke gärna behärska den sistnämnda

genom att söka hålla antalet tyngre fordon inom snäva gränser. Länsstyrelsen

vill härvidlag särskilt erinra om behovet av lastbilar med stor kapacitet för

skogsbruket. Skogskörningarna äro i hög grad lokalbetonade; i många fall

beröra de icke ens allmän väg, men de kräva de största fordon, som stå

till buds, i varje fall lika stora som de, som erfordras för långväga transporter.

Sålunda inträffar det i förevarande sammanhang anmärkningsvärda,

att stora lastbilar regelmässigt användas för såväl de mest långväga som de

verkligt kortväga transporterna.

Departementschefen.

I de framlagda förslagen beträffande biltrafiknämndens framtida befattning

med tillståndsgivningen kunna två huvudlinjer urskiljas: å ena sidan

decentraliseringsutredningens förslag, som innebär, att nämnden skulle handlägga

endast frågor om tillstånd till linjetrafik berörande mer än två län,

och å andra sidan biltrafiknämndsutredningens och 1944 års trafikutrednings

förslag enligt vilka nämnden skulle i stort sett bibehållas vid sina nuvarande

funktioner men med viss förskjutning av den lastkapacitet, som nu, så vitt

beställningstrafiken med lastbilar angår, betecknar nämndens kompetensområde.

Då tillstånd till linjetrafik berörande mer än två län numera, sedan

linjetrafiknätets utbyggnad får anses i stort sett avslutad, ytterligt sällan

kan väntas ifrågakomma, kan decentraliseringsutredningens förslag praktiskt

sett sägas innebära, att biltrafiknämnden skulle ställas helt utanför tillståndsgivningen.

Yad till en början valet mellan dessa huvudalternativ angår, torde böra

erinras, att biltrafiknämndens inrättande var ett slutligt resultat av förarbeten,

som av olika utredningsorgan praktiskt taget oavbrutet bedrevos under

åren 1932—1939 och att under dessa förarbeten behovet av ett dylikt organ

med styrka framhölls icke allenast av de olika utredningsorganen utan även

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

av flertalet myndigheter och sammanslutningar. Syftet med biltrafiknämndens

inrättande var i första hand att erhålla ett organ för en på lång sikt

upplagd kommunikationspolitik på biltrafikväsendets område med huvudsaklig

uppgift att, såsom 3 § i 1940 års förordning uttrycker det, jämte länsstyrelserna

verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken.

Ur samhällsekonomiens och, på lång sikt, näringslivets intressen betraktades

det därvid såsom önskvärt att å ena sidan förhindra en överdimensionering

av transportapparaten och därmed följande fördyring av samhällets

kostnader för transporterna och att å andra sidan skapa förutsättningar

för att allmänhetens behov av biltransporter, såväl tillfälliga och

oregelbundet påkommande som större och regelbundna, skulle kunna tillfredsställas

genom eu yrkesåkarkår av tillräcklig storlek och med skyldighet att

på beställning utföra transporter åt allmänheten. Till nämndens allmänna

uppgifter förutsattes även höra att inhämta möjligast fullständiga kännedom

angående trafikbehov, fordonsbestånd och transportarbete beträffande den

yrkesmässiga biltrafiken samt att med uppmärksamhet följa den allmänna

utvecklingen inom trafikväsendet och vidtaga eller hos Kungl. Maj:t eller

vederbörande myndigheter föreslå de åtgärder, vilka nämnden kunde finna

påkallade med avseende å den yrkesmässiga biltrafiken.

Dessa skäl för biltrafiknämndens inrättande hava enligt min mening alltjämt

oförminskad giltighet. Behovet av ett organ med förenämnda uppgifter

har icke från något håll ifrågasatts, således ej heller av decentraliseringsutredningen.

Fråga är då närmast, om nämnden kan fylla denna sin uppgift

även om den avskäres från den kontakt med den praktiska utvecklingen

på området, som handläggningen av trafiktillståndsärenden otvivelaktigt innebär,

eller, med andra ord, huruvida nämndens möjligheter i detta avseende

äro desamma även om dess befogenhet inskränkes allenast till att meddela

allmänna direktiv eller till att överklaga av andra myndigheter meddelade

beslut.

Biltrafiknämnden har i förstnämnda avseende själv erinrat, hurusom betingelserna

för den yrkesmässiga trafiken och det sätt, på vilket den utövas,

förete betydande olikheter inom skilda delar av riket och hurusom ett studium

allenast av sammanställda siffror icke kan ge den mera levande bild av trafikförhållandena,

som en kontakt med tillståndsärendena är ägnad att lämna.

Nämnden har påpekat hurusom redan härav torde framgå svårigheten, för

att icke säga omöjligheten av att medelst direktiv inverka på länsstyrelsernas

tillståndsgivning. Men även beträffande frågor, som böra räknas såsom

likartade för hela riket, har nämnden på grundval av praktiska erfarenheter

funnit svårigheter uppstå att allenast medelst råd och anvisningar kunna

åstadkomma den grad av enhetlighet, som för varje fall kan anses erforderlig.

För egen del ansluter jag mig i denna del till biltrafiknämndens uppfattning.

Att av nämnden kräva, att den, utan närmare kontakt med tillståndsgivningen

och utan möjlighet att genom egna beslut påverka denna tillståndsgivning

i viss riktning, skall allenast genom allmänna direktiv utforma

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

och leda en ändamålsenlig kommunikationspolitik är att ställa nämnden inför

en olöslig uppgift. Den politik, nämnden vill förverkliga, måste enligt min

mening taga gestalt i konkreta beslut; allmänna direktiv, vilka i de särskilda

fallen kunna lämna rum för olika lösningar och vilka i och för sig icke äro

förpliktande för den myndighet, som mottar desamma, kunna icke anses tillfyllest.

Icke heller kan den befogenhet att anföra besvär över de tillståndsbeviljande

myndigheternas beslut, som författningsenligt tillkommer nämnden,

enligt min mening anses tillräcklig för att nämnden skall kunna fylla

sina uppgifter. Uppenbart är att bevärsbefogenheten är ett medel, som bör

anlitas endast i principiellt viktiga fall och sedan andra möjligheter för

nämnden att förverkliga sina intentioner visat sig vara förgäves. En allt för

ofta förekommande användning av besvärsinstitutet skulle komma nämnden

att framstå såsom en institution med en huvudsakligen negativ inställning

till det arbete, som övriga på området verksamma organ efter bästa förstånd

och bästa förmåga utföra.

På i huvudsak nu anförda skäl finner jag, att bibehållandet av nämndens

principiella befogenhet att i viss utsträckning pröva frågor om trafiktillstånd

utgör en väsentlig förutsättning för att nämnden skall kunna rätt fylla de

på densamma ankommande uppgifterna och kan därför icke biträda decentraliseringsutredningens

förslag, att nämnden skulle praktiskt sett helt skiljas

från befattningen med tillståndsgivningen. Däremot synes det finnas skäl

att överväga, huruvida icke den utveckling, som under senare år försiggått

med avseende å lastkapaciteten inom det fordonsbestånd, som användes i

yrkesmässig trafik, påkallar en jämkning av gränsen för nämndens kompetensområde.

Nu gällande regler i fråga om biltrafiknämndens befogenhet med avseende

å meddelande av tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran innebära,

såsom förut anförts, att nämnden har att pröva frågor om tillstånd att i sådan

trafik använda lastbil med maximilast överstigande 3 500 kg eller lastbil

jämte släpvagn med sammanlagd maximilast över 4 000 kg.

Denna bestämmelse visade sig under åren 1942—1945 i praktiken innebära,

att biltrafiknämnden kom att omliänderhava tillståndsgivningen för omkring

25 % av det i yrkesmässig trafik använda lastbilsbeståndet. Med den efter

år 1945 inträdande markerade ökningen av antalet större lastbilar växte

emellertid biltrafiknämndens andel av tillståndsgivningen. Enligt senaste

nu tillgängliga rapporter utgjorde i oktober 1949 antalet lastbilar med en

lastförmåga överstigande 3 500 kg 11 638 eller nära 69 % av hela det i yrkesmässig

trafik då använda lastbilsbeståndet, 16 868 bilar.

Syftet med den i 1940 års förordning gjorda fördelningen mellan länsstyrelserna,

å ena, och biltrafiknämnden, å andra sidan, av befogenheten

att meddela tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran var, såsom

förut framhållits, att till biltrafiknämnden överföra tillståndsgivningen beträffande

lastbilar med större lastförmåga än som vanligen kommer till användning

i den lokala trafiken. Det är tydligt, att förskjutningen uppåt av

lastkapaciteten i hela det i yrkesmässig trafik använda fordonsbeståndet med
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

9

fört, att skillnaden mellan fordon, som användas i lokaltrafik, å ena, och i

fjärrtrafik, å den andra sidan, är mindre utpräglad än tidigare. Icke desto

mindre synes det mig påkallat att fasthålla vid den nyssnämnda principiella

grunden för skillnaden i fråga om tillståndsgivning och att lios biltrafik

nämnden bibehålla tillståndsprövningen i fråga om det fordonsbestånd, som

i första hand synes vara avsett för och med största sannolikhet kan nyttjas

i fjärrtrafik, där det också på grund av sin större transportkapacitet har

bättre förutsättningar än andra fordon att göra sig gällande. Å andra sidan

synes tillståndsgivningen i fråga om det fordonsbestånd, som kan förväntas

huvudsakligen ägna sig åt lokala trafikuppgifter, böra alltjämt tillkomma

lokala myndigheter.

Vid övervägande av frågan huru gränsen mellan kompeteusområdet för

biltrafiknämnden, å ena, och för länsstyrelserna, å andra sidan, bör dragas,

har jag stannat för biltrafiknämndsutredningens förslag att till biltrafiknämndens

prövning hänföra frågor om tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran

med lastbilar med eu maximilast överstigande 4 500 kg eller med eu

sådan kombination av lastbil och släpvagn, vars sammanlagda lastförmåga

överstiger o 500 kg.

Det är riktigt, såsom biltrafiknämnden anmärkt, att detta kommer att

medföra en avsevärd reducering av det antal ärenden om tillstånd till beställningstrafik

för godsbefordran, som framdeles kommer att prövas av nämnden,

nämligen med överslagsvis omkring en tredjedel. Härvid torde dock böra

beaktas, att den nu pågående ökningen av lastbilarnas lastkapacitet med all

sannolikhet icke är avslutad utan snarare torde kunna förväntas fortgå och

medföra, att biltrafiknämndens procentuella andel av tillståndsgivningen ånyo

kommer att, efter den första nedskärningen, öka. Att nämnden får en viss

lättnad i sin hittills oavbrutet växande arbetsbörda med avseende å tillståndsgivningen

synes mig vara till fördel därigenom att nämnden till följd därav

kan mera än hittills få ägna sig åt viktiga arbetsuppgifter, för vilka tillräcklig

tid hittills icke stått nämnden till buds.

Förslag till erforderlig ändring av 5 § förordningen den 25 oktober 1940

(nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. har upprättats inom kom

munikationsdepartementet. Förslaget torde såsom bilaga få fogas till statsrådsprotokollet.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte

inhämta riksdagens yttrande över nämnda förslag till ändrad

lydelse av 5 § förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

2—»m 4» Bihaug till riksdagens protokoll l!)50. / sand. Nr 26.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

Bilaga.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910)

angående yrkesmässig automobiltrafik in. m.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 25 oktober 1940 angående

yrkesmässig automobiltrafik m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Yrkesmässig trafik---tillstånd (trafiktillstånd).

Trafiktillstånd skall---släpfordon befordras.

Släpfordon, som —---yrkesmässig trafik.

Tillstånd att bedriva linjetrafik å

vägsträcka, som är belägen i mer än

ett län, eller mellan orter inom skilda

län eller att i beställningstrafik för

godsbefordran använda lastautomobil

med maximilast överstigande 3,500

kilogram eller att i sådan beställningstrafik

använda lastautomobil jämte

släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast

överstiger 4,000 kilogram, meddelas

av biltrafiknämnden.

Tillstånd till — ------i staden.

I övriga — ------skall föreläggas.

Tillstånd att bedriva linjetrafik å

vägsträcka, som är belägen i mer än

ett län, eller mellan orter inom skilda

län eller att i beställningstrafik för

godsbefordran använda lastautomobil

med maximilast överstigande 4,500

kilogram eller att i sådan beställningstrafik

använda lastautomobil jämte

släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast

överstiger 5,500 kilogram, meddelas

av biltrafiknämnden.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.

Stockholm 1950. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:38 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts •proposition angående viss decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik. a1 i texten
  2. 2LU 1950:3 Andra lagutskottets utlåtande nr 3 s. 1 i texten