Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om upphävande av It § 5 mom. folkbokföringsförordningen den 28 juni 19t6 (nr 469)

1950-04-01 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:37, Med förslag till förordning om upphävande av It § 5 mom. folkbokföringsförordningen den 28 juni 19t6 (nr 469)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

1

Nr 37.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om upphävande av It § 5 mom. folkbokföringsförordningen

den 28 juni 19t6 (nr 469); given

Drottningholms slott den 13 januari 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till förordning om upphävande av 14 § 5 mom.

folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt den i folkbokföringsförordningen upptagna s. k. fattigvårdsregeln

skall den, som för sig, hustru eller minderårigt barn av fattigvårdssamhälle

åtnjuter försörjning av visst slag, kyrkobokföras och mantalsskrivas inom

fattigvårdssamhället. Enahanda gäller beträffande den som enligt 22 eller

29 § barnavårdslagen för barn under 16 år åtnjuter motsvarande försörjning.

I propositionen föreslås att nämnda fattigvårdsregel skall upphöra att

gälla med utgången av mars månad 1950.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. AV 37.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

F ö rs1ag

till

förordning om upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen

den 28 juni 1946 (nr 469).

Härigenom förordnas, att 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen den 28

juni 1946 skall upphöra att gälla med utgången av mars månad 1950; dock

skall vad i nämnda moment är stadgat fortfarande äga giltighet med avseende

å mantalsskrivning för år 1950 eller tidigare år.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Drottningholms slott den 13 januari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om

upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946

(nr 469) samt anför därvid följande.

Enligt 13 § 1 mom. folkbokföringsförordningen gäller såsom huvudregel

i fråga om rätt kyrkobokföringsort, att envar skall kyrkobokföras i den

församling, där han är bosatt. Från denna huvudregel stadgas vissa undantag

i 14 § samma förordning. Sålunda föreskrives i 5 mom., att den som för

sig, hustru eller minderårigt barn enligt 1 § lagen den 14 juni 1918 om

fattigvården av fattigvårdssamhälle åtnjuter full försörjning, som ej är

tillfällig, skall kyrkobokföras inom fattigvårdssamhället, samt att motsvarande

skall gälla beträffande den som enligt 22 eller 29 § barnavårdslagen

den 6 juni 1924 för barn under 16 år åtnjuter försörjning som nyss sagts.

Beträffande rätt mantalsskrivningsort stadgas i 36 § 1 mom. folkbokföringsförordningen,

att fysisk person skall mantalsskrivas i det mantalsskrivningsdistrikt,

inom vilket han den 1 november förrättningsåret rätteligen

skall vara kyrkobokförd.

Med hänsyn till det samband som sålunda förefinnes mellan stadgandena

rörande kyrkobokföringsorten och mantalsskrivningsorten komma de i 14 §

5 mom. angivna undantagsbestämmelserna att gälla jämväl vid mantalsskrivningen.

I anslutning härtill må erinras om de i lagen om fattigvården och i barnavårdslagen

upptagna bestämmelserna om hemortsrätt och om förvärv av

sådan. Enligt 45 § lagen om fattigvården gäller såsom huvudregel, att i

fråga om fattigvård skall svensk medborgare anses ha hemortsrätt i det

fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att

ha under det år, som mantalsskrivningen avser, kommit i åtnjutande av

fattigvård, som enligt vad i 49 § samma lag sägs utövar inverkan på förvärv

av hemortsrätt. I sistnämnda paragraf angives, att om någon under

det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle, åtnjutit

vård enligt 1 § lagen om fattigvården eller om under samma år fattigvård

enligt 2 § samma lag meddelats honom av annat fattigvårdssam
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 37.

hälle än det, där han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund

av nämnda mantalsskrivning. I 62 § barnavårdslagen stadgas, att utgift,

som kommun haft för omhändertagen, inverkar på förvärv av hemortsrätt

på enahanda sätt, som i 49 § lagen om fattigvården är stadgat beträffande

fattigvård, lämnad enligt 1 § samma lag; dock inverkar utgift för den, som

fyllt sexton år, allenast på hans eget förvärv av hemortsrätt. I samband härmed

må erinras om att 22 och 29 §§ barnavårdslagen reglera de fall då

barnavårdsnämnd är skyldig att omhändertaga barn för skyddsuppfostran

respektive för samhällsvård.

Vidare må nämnas, att åtskilliga författningar på socialvårdens område

anknyta rättigheter och skyldigheter av olika slag till den enskildes kyrkobokföring

eller mantalsskrivning. Så har exempelvis skett i lagen den 11

juni 1943 (nr 382) om förskottering av underhållsbidrag till barn. Enligt

denna lag skall utgift för bidragsförskott till viss del bestridas av den kommun,

vars barnavårdsnämnd beviljat förskottet. Med denna nämnd avses

barnavårdsnämnden i den kommun, där barnets moder är mantalsskriven

vid den tidpunkt då förskottet sökes. Enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431)

om folkpensionering skall ansökan om folkpension göras i det pensionsdistrikt,

inom vilket den pensionsberättigade är mantalsskriven. I samma

lag stadgas vidare, att vid fastställande av bostadstillägg skall pensionsberättigad

i princip anses tillhöra den bostadskostnadsgrupp, inom vilken

han är mantalsskriven, ävensom att särskilt (kommunalt) bostadstillägg

kan i förekommande fall tillerkännas den som är inom kommunen

mantalsskriven. I lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag

föreskrives, att den som vill uppbära sådant bidrag har att göra anmälan

därom i den kommun, där barnet är kyrkobokfört. Enligt lagen den

30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

åligger det kommun att deltaga i kostnaden för pensionering

av pensionsberättigade som äro mantalsskrivna inom kommunen.

Frågan om upphävande av den s. k. fattigvårdsregeln i 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen

— vilken regel funnits upptagen redan i 1894 års

mantalsskrivningsförordning — har i olika sammanhang under senare år

varit föremål för behandling. Sålunda uttalade 1936 års uppbördskommitté

(SOU 1938: 41 s. 301 f.) att bestämmelsen vore obehövlig för hemortsrättens

bibehållande i hemortsrättskommunen, men att samma bestämmelse

åberopats av kommuner, som velat undgå skyldighet att betala pensionstillägg.

Detta ledde i praktiken till avsevärda olägenheter såväl för myndigheterna

som för de personer, vilka med tillämpning av bestämmelsen

bleve mantalsskrivna i en kommun, som kunde vara långt avlägsen från

deras bostadskommun, samt förryckte för de sistnämnda verkan av pensionstilläggens

dyrortsgradering. Stadgandet syntes därför enligt uppbördskommittén

böra helt avskaffas.

Folkbokföringskommittén gjorde i det av kommittén framlagda betänkandet

med förslag till omorganisation av folkbokföringen (SOU 1944: 52

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

5

s. 176) ett uttalande av likartat innehåll som uppbördskommittén och upptog

icke heller i förslaget något stadgande, som motsvarade mantalsskrivningsförordningens

bestämmelse härutinnan.

I det förslag till folkbokföringsförordning, som förelädes 1946 års riksdag

i propositionen nr 255, upptogs emellertid under 14 § 5 mom. en bestämmelse

som motsvarade fattigvårdsregeln i 1894 års förordning. Det ansågs

nämligen lämpligt att låta anstå med prövningen av den av folkbokföringskommittén

föreslagna ändringen i avbidan på att frågan om en

socialvårdsreform komme under bedömande. Med hänsyn till den i folkbokföringsförordningen

tillämpade principen, att frågor om rätt mantalsskrivningsort

och rätt kyrkobokföringsort borde bedömas enligt samma bestämmelser,

gjordes fattigvårdsregeln därvid tillämplig jämväl beträffande

kyrkobokföringen. (Jfr prop. s. 134, 143 f. och 155). Riksdagen biföll Kungl.

Maj :ts förslag i denna del.

I en den 10 oktober 1947 dagtecknad, till finansdepartementet inkommen

skrivelse har Gävleborgs läns bctrnavårdsförbund hemställt, att 14 § 5 mom.

folkbokföringsförordningen måtte upphävas. Såsom motivering härför har

förbundet anfört, att detta stadgande kommit att tillämpas icke endast på

personer, som varit intagna på försörjningshem, utan även på dem, som i

den öppna fattigvården åtnjutit full försörjning eller vilkas barn varit omhändertagna

jämlikt 22 eller 29 § barnavårdslagen. Stadgandet vore inhumant.

Om en familj, som bodde i Norrland, genom familjeförsörjarens sjukdom

erhållit sin försörjning av fattigvården eller fått ett eller flera barn

omhändertagna av barnavårdsnämnd, måste familjen kyrko- och mantalsskriva

sig i hemortskommunen, vilken kunde vara belägen i exempelvis

Skåne. En sådan familj kunde icke erhålla åldersbetyg från pastorsämbetet

i bosättningsförsamlingen. Föddes ett barn i familjen, kunde personkort

ej erhållas i vistelsekommunen.

Barnavårdsförbundet har vidare framhållit — under erinran om bestämmelserna

i lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag — att då barnbidrag

skulle sökas i den kommun, där barnet vore kyrkobokfört och barnets

kyrkobokföringsort vore beroende av stadgandet i 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen,

vållades allvarliga svårigheter för en mängd fostermödrar

och ett stort antal barnavårdsnämnder varjämte en betydande oreda

uppstode.

Enligt vad förbundet anfört syntes fattigvårdsregeln icke vara av någon

som helst praktisk nytta utan i stället ägnad att skapa irritation bland det

oärav berörda socialvårdsklicntelet och förorsaka merarbete för åtskilliga

myndigheter.

över nämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av kammarrätten,

överståthållarämbctet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings

och Norrbottens län samt Föreningen Sveriges kronokamrerare och Sveriges

häradsskrivareförening. Vidare har t. f. presidenten i kammarrätten S. Norr
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

man — under hänvisning till vissa kompletterande undersökningar som

slutförts efter det att kammarrättens remissutlåtande avgivits — till finansdepartementet

inkommit med en promemoria i ärendet.

Beträffande innehållet i dessa remissutlåtanden må till en början nämnas,

att i kammarrättens utlåtande liksom i presidenten Norrmans promemoria

närmare behandlats frågan hur fattigvårdsregeln uppkommit. I detta

hänseende har kammarrätten uttalat, att första upprinnelsen till fattigvårdsregeln

vore att söka i § 3 mom. 6 förordningen den 20 juli 1861 (nr 45)

angående mantals- och skattskrivningarnas förrättande. I saknad av motiv

till sistnämnda stadgande samt motsvarande bestämmelse i § 3 mom. 5 i

1894 års mantalsskrivningsförordning ansåg kammarrätten sig böra antaga,

att dessa bestämmelser allenast avsett att utgöra en ordningsföreskrift,

meddelad i syfte att den författningsenliga mantalsskrivningskommunen

skulle för understödstagare, som åtnjöte full och stadigvarande försörjning

av fattigvården, i möjligaste mån sammanfalla med vederbörandes

hemortskommun i fattigvårdsavseende. Presidenten Norrman har i sin promemoria

— efter en redogörelse för av honom verkställda undersökningar

i syfte att dokumentariskt belysa motiven till den i 1861 och 1894 års förordningar

upptagna fattigvårdsregeln — sammanfattningsvis anfört, att

dessa undersökningar syntes bestyrka riktigheten av kammarrättens antagande

att stadgandet i 1861 års förordning tillkommit såsom ett slags

komplement till då gällande hemortsrättsbestämmelser. Av undersökningarna

framginge vidare, att här ifrågavarande bestämmelser i 1861 och 1894

års förordningar haft samband med de efter tillkomsten av 1871 års fattigvårdsförordning

gällande bestämmelserna om fattigvårdssamhälles husbonderätt

över sina underhållstagare. Emellertid hade 1871 års fattigvårdsförordning,

som innehöll ett stadgande (i § 35) om fattigvårdsstyrelses målsmans-

och husbonderätt över sina understödstagare, upphävts genom 1918

års fattigvårdslag. Den fattigvårdsstyrelses målsmansrätt som funnits upptagen

i 77 § i 1918 års fattigvårdslag i dess ursprungliga lydelse och som

gällt i fråga om omyndig, vilken på fattigvårdssamhälles bekostnad åtnjöte

vård utanför sina föräldrars eller målsmans hem, hade borttagits i samband

med tillkomsten av 1924 års barnavårdslagstiftning. Enligt vad i promemorian

uttalats ville det förefalla som om fattigvårdsregeln i 1894 års

förordning bort upphävas redan i samband med 1918 års lagstiftning om

fattigvården.

Vad härefter angår remissinstansernas ställning till förslaget om fattigvärdsregelns

upphävande ha samtliga remissinstanser vitsordat de av barnavårdsförbundet

påpekade olägenheterna samt tillstyrkt förslaget i fråga,

dock har överståthållaråmbetet uttalat att med frågan om fattigvårdsregelns

upphävande borde anstå i avvaktan på genomförandet av en socialvårdsreform

och verkställandet av en översyn av folkbokföringsväsendet.

Förenämnda skrivelse från barnavårdsförbundet ävensom de däröver avgivna

remissutlåtandena samt presidenten Norrmans promemoria ha den

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

7

26 april 1949 överlämnats till 1949 års folkbokföringssakkunniga för att tagas

i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag.

De sakkunniga ha i en den 21 juni 1949 dagtecknad, till Kungl. Maj:t

ställd skrivelse framlagt förslag om upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen.

I denna skrivelse ha de sakkunniga anfört, att — enligt

vad socialvårdskommittén under hand upplyst — något hinder icke mötte

med hänsyn till den väntade socialvårdsreformen att omedelbart upphäva

stadgandet i fråga. Med avseende härå och å vad i presidenten Norrmans

promemoria anförts syntes intet hindra att frågan om stadgandets upphävande

behandlades särskilt. De sakkunniga, som helt anslöte sig till uppbördskommitténs

och folkbokföringskommitténs uttalanden i frågan, ansåge

att synnerligen tungt vägande skäl förelåge för att 14 § 5 mom. folkboktöringsförordningen

upphävdes samt att detta skedde utan att det slutliga

resultatet av de sakkunnigas översynsarbete avvaktades. De sakkunniga

hade följaktligen intet att erinra emot bifall till den av barnavårdsförbundet

gjorda framställningen. Därest en ändring i folkbokföringsförordningen

ansåges böra komma till stånd i detta sammanhang, borde densamma träda

i kraft så tidigt som möjligt under år 1950. Därmed skulle vinnas, att uppkommande

frågor om rätt kyrkobokföringsort för personer, som bleve berörda

av författningsändringen, i det stora flertalet fall komme att bliva

avgjorda i god tid före igångsättandet av arbetet med mantalsskrivningen

för år 1951. I samband med stadgandets ifrågasatta upphävande borde föreskrivas,

att pastor i församling, där någon blivit, utan att vara i församlingen

bosatt, i enlighet med 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen kyrkobokförd

skulle taga initiativet till ändring av kyrkobokföringsorten.

Över 1949 års folkbokföringssakkunnigas framställning ha efter remiss

utlåtanden avgivits av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, kammarrätten, statistiska

centralbyrån, överståthållaråmbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs och

Norrbottens län, socialvårdskommittén, Svenska socialvårdsförbundet, Föreningen

Sveriges kronokamrerare, Sveriges häradsskrivareförening, Allmänna

svenska prästföreningens centralstyrelse, Svenska stadsförbundet och

Svenska landskommunernas förbund.

Framställningen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga remissutlåtanden.

Av innehållet i dessa utlåtanden må följande här omnämnas.

Socialstyrelsen har anfört, att faltigvårdsregeln vore otillfredsställande ur

synpunkten av barnavårdsnämndernas handläggning av ärenden rörande

allmänna barnbidrag. Enligt socialstyrelsens mening förelåge synnerligen

vägande skäl för faltigvårdsregelns upphävande; detta borde ske utan att

det slutliga resultatet av de sakkunnigas översyn av folkbokföringsförordningen

avvaktades.

Pensionsstyrelsen har framhållit, att det för den allmänna sjukförsäkringens

del vore av vikt att den faktiska bosättningsorten så nära som möjligt

anslöte sig till mantalsskrivningsorten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Statistiska centralbyrån har vitsordat olägenheterna av att kyrkobokföringsorten

icke rättade sig efter den faktiska bosättningen. Då de sakkunniga

från socialvårdskommittén inhämtat att med hänsyn till socialvårdsreformen

hinder icke mötte att omedelbart upphäva fattigvårdsregeln, ansåge

centralbyrån sig kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag. Emellertid förutsatte

centralbyrån, att socialvårdskommittén framdeles icke komme att föreslå

sådan ändring i 14 § folkbokföringsförordningen att det sedermera kunde

bliva erforderligt att återföra i avseende å kyrkobokföring och mantalsskrivning

vissa av ifrågavarande personkategorier — t. ex. å vissa anstalter

för vård emottagna personer eller till enskilt hem mot fosterlega utackorderade

barn — till hemortskommunen eller annan tidigare kyrkobokföringsrespektive

mantalsskrivningsort. Därest sådant förslag skulle vara att förvänta,

kunde anledning anses föreligga att låta anstå med fattigvårdsregelns

upphävande till dess socialvårdskommitténs förslag förelåge.

Socialvårdskommittén har uppgivit, att kommittén i samband med utarbetandet

av förslag till lag om socialhjälp fattat vissa preliminära beslut

beträffande sådana bestämmelser i sagda lag, som skulle motsvara fattigvårdslagens

hemortsrättsbestämmelser och att kommittén därvid även övervägt,

huruvida 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen borde bibehållas.

Kommittén hade kommit till det resultatet, att så icke borde ske och hade

sålunda haft för avsikt att i samband med framläggandet av sitt betänkande

med förslag till lag om socialhjälp föreslå att nyssnämnda stadgande skulle

upphävas. De av folkbokföringssakkunniga framlagda skälen för att stadgandet

i fråga borde upphävas utan avvaktan på behandlingen av socialhjälpsfrågan

funne kommittén bärande.

Vad särskilt angår frågan om den föreslagna författningsändringens ikraftträdande

har statistiska centralbyrån framhållit att det vore önskvärt, att

ändringen genomfördes utan de därav berörda enskilda personernas egen

medverkan.

Departementschefen. Enligt 1946 års folkbokföringsförordning gäller såsom

huvudregel i fråga om rätt kyrkobokföringsort, att envar skall kyrkobokföras

i den församling, där han är bosatt. Ett undantag härifrån utgöres

av den s. k. fattigvårdsregeln, som finnes upptagen i 14 § 5 mom.

nämnda förordning.

Denna regel innebär i huvudsak, att den som av fattigvårdssamhälle åtnjuter

full försörjning, som ej är tillfällig, skall — oavsett var han är bosatt

— ltyrkobokföras inom fattigvårdssamhället. Vad nu sagts gäller även

beträffande den som enligt 22 eller 29 § barnavårdslagen åtnjuter full försörjning

för barn under 16 år.

Då enligt folkbokföringsförordningen fysisk person skall mantalsskrivas

i det distrikt, inom vilket han den 1 november förrättningsåret rätteligen

skall vara kyrkobokförd, är fattigvårdsregeln tillämplig jämväl med avseende

å mantalsskrivningen.

Såsom framgår av den utav presidenten Norrman upprättade promemo
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

9

rian har anledningen till införandet av fattigvårdsregeln — vilken gällt sedan

lång tid tillbaka — icke kunnat med full säkerhet utrönas; i promemorian

har den slutsatsen anförts, att det syntes som om fattigvårdsregeln

borde ha avskaffats redan i samband med genomförandet av 1918 års fattigvårdslagstiftning.

Av den föregående redogörelsen framgår vidare, att förslag om upphävande

av fattigvårdsregeln framlagts av såväl 1936 års uppbördskommitté som

folkbokföringskommittén. Att detta förslag icke genomfördes i samband med

folkbokföringsreformen torde ha berott endast därpå, att det ansetts lämpligt

att först avvakta socialvårdskommitténs blivande förslag till lag om

socialhjälp.

Vid bedömande av frågan huruvida fattigvårdsregeln alltjämt bör bibehållas

eller om tidpunkten nu kan anses lämplig att upphäva densamma

må till en början understrykas, att denna regel är helt utan betydelse för

spörsmålet om förvärv av hemortsrätt enligt lagen om fattigvården; någon

ny hemortsrätt kan nämligen icke förvärvas av den, vilken åtnjuter fattigvård

eller barnavård av sådant slag som avses i 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen.

I andra fall ha däremot vissa rättsverkningar knutits till fattigvårdsregeln.

Detta är förhållandet exempelvis vid tillämpningen av de i det föregående

berörda lagarna om folkpensionering, om kommunernas bidrag till

kostnaderna för folkpensioneringen, om allmänna barnbidrag samt om förskottering

av underhållsbidrag till barn.

1 den av Gävleborgs läns barnavårdsförbund ingivna framställningen om

fattigvårdsregelns upphävande har förbundet närmare behandlat vissa olägenheter

som i anledning av sagda regel uppkomma vid tillämpningen av

förenämnda författningar. Dessa olägenheter ha understrukits och ytterligare

motiverats från remissinstansernas sida.

Ett slopande av fattigvårdsregeln skulle ur åtskilliga synpunkter vara

lämpligt. En sådan åtgärd skulle medföra en förenkling av kyrko- och mantalsskrivningsförfarandet

med därav föranledd minskning i arbetsbördan för

respektive myndigheter. En motsvarande förenkling och arbetsbesparing

skulle uppkomma även för vissa andra myndigheter — såsom barnavårdsnämnder

och pensionsnämnder — med uppgifter och åligganden som regleras

av bestämmelser vilka anknyta till enskilda personers kyrkobokföringseller

mantalsskrivningsort. Vidare skulle fattigvårdsregelns upphävande vara

ägnat att åstadkomma en mera rättvis reglering av vissa folkpensionsförmåner

och underlätta möjligheterna att erhålla dessa förmåner liksom vissa

andra förmåner av socialvårdskaraktär. Samtidigt skulle de svårigheter undanröjas

som nu föreligga för av fattigvårdsregeln berörda personer att hos

myndighet på bosättningsorten verkställa legala anmälningar, erhålla vissa

intyg osv.

I sådana fall, där kommun är skyldig att deltaga i kostnaderna för sociala

förmåner och denna bidragsskyldighet är beroende av huruvida den faidragsberättigade

är mantalsskriven i kommunen eller icke, kan fattigvårdsregelns

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 37.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 37.

upphävande konmia att medföra, att bidragsskyldigheten övergår på annan

kommun. En dylik överflyttning torde emellertid för kommunernas del vara

av mycket begränsad ekonomisk räckvidd. Det bör härvid uppmärksammas,

att om kommun i visst fall lämnar bidrag till kostnaden för folkpensionering,

utgår folkpension av sådan storleksordning, att full försörjning genom

fattigvården i regel icke kan anses föreligga; i dylika fall utövar fattigvårdsregeln

alltså icke något inflytande på mantalsskrivningen.

De nu föreliggande framställningarna från Gävleborgs läns barnavårdsförbund

och 1949 års folkbokföringssakkunniga ha praktiskt taget enhälligt

tillstyrkts från remissinstansernas sida. Av vad remissinstanserna anfört må

särskilt erinras om att socialvårdskommittén motiverat sin tillstyrkan med att

kommittén haft för avsikt att i sitt kommande betänkande med förslag till

lag om socialhjälp föreslå fattigvårdsregelns upphävande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes någon anledning icke längre

föreligga att bibehålla den i 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen upptagna

fattigvårdsregeln. Jag tillstyrker därför, att nämnda stadgande uppliäves.

På sätt folkbokföringssakkunniga föreslagit bör denna författningsändring

träda i kraft snarast möjligt, lämpligen den 1 april 1950. Emellertid bör

ifrågavarande stadgande fortfarande äga giltighet såvitt angår mantalsskrivning

som ägt rum för år 1950 eller för tidigare år.

De erforderliga ändringarna i fråga om kyrkobokföringen torde såvitt

möjligt böra genomföras av kyrkobokföringsmyndigheterna själva utan

medverkan av de personer som komma att beröras av författningsändringen.

Närmare föreskrifter härom torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t med

stöd av 31 § 1 mom. folkbokföringsförordningen.

I enlighet härmed har inom finansdepartementet upprättats förslag till

förordning om upphävande av li § 5 mom. folkbokföringsförordningen den

28 juni 19i6 (nr 4-69).

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda förslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Kahm.

507032. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 3LU 1950:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om upphävande av ib § 5 mom. folkbokföringsförordningen den 28 juni 19å6 s. 1 i texten