Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 103 § 1 mom. samt 223 § 1 och 2 mom. lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag
1950-01-04 · 48 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 48 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1950:48, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 103 § 1 mom. samt 223 § 1 och 2 mom. lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag
Dokumentets text
Kungl. Ma[:ts proposition nr 48.
1
Nr 48.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 103 § 1 mom. samt 223 §
1 och 2 mom. lagen den 14 september 1944 (nr 705)
om aktiebolag; given Drottningholms slott den 3 februari
1950.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 103 §
1 mom. samt 223 § 1 och 2 mom. lagen den 14 september 1944 (nr 705) om
aktiebolag.
GUSTAF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Den nya aktiebolagslagen, som antogs av 1944 års riksdag och trädde i
kraft den 1 januari 1948, ställer i förhållande till äldre lagstiftning ökade
krav på redovisningen för aktiebolag. Aktiebolagslagens regler angående
vinst- och förlusträkningen innebära emellertid beträffande redovisningen
av rörelseintäkten (102 § andra stycket Al) att viktiga kostnader för rörelsen,
såsom kostnader för råvaror, kunna avdragas från omsättningssumman
så att endast skillnaden redovisas såsom intäkt av rörelsen. Vidare
medföra lagens bestämmelser om tillgångarnas värdering (100 §) att undervärdering
må ske och att därigenom s. k. dolda reserver kunna föreligga.
I propositionen föreslås i syfte att bereda vidgad insyn i aktiebolagens
ekonomiska förhållanden att aktiebolag skall i den publika årsredovisningen
lämna upplysning om hela intäkten av rörelsen under räkenskapsåret (omsättningssumman),
såframt det finnes kunna ske utan förfång för bolaget.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 48.
2
Kungl. May.ts proposition nr 48.
För att erhålla en viss belysning av aktiebolagens dolda reserver ha vidare
bestämmelser upptagits angående skyldighet för aktiebolag att i årsredovisningen
dels uppgiva taxeringsvärden och brandförsäkringsbelopp å fastigheter,
maskiner, inventarier och andra dylika anläggningstillgångar, dels
ock redogöra för viktigare ändringar beträffande omsättningstillgångarnas
värdering i förhållande till tidigare årsredovisning.
De sålunda föreslagna kompletteringarna av den publika redovisningsskyldigheten
för aktiebolag böra ses i samband med den statistik rörande
företagens inkomstutbetalningar och vinster, varom förslag framlagts
av konjunkturinstitutet och 1947 års insynskommitté och till vilken anslag
begärts i årets statsverksproposition (Bil. 9 s. 16—21).
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
3
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 103 § 1 mom. samt 223 § 1 och 2 mom.
lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag.
Härigenom förordnas, att 103 § 1 mom. samt 223 § 1 och 2 mom. lagen
den 14 september 1944 om aktiebolag skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
103 §.
1 mom. I förvaltningsberättelsen
skall, i den mån det finnes kunna
ske utan förfång för bolaget, upplysning
lämnas om sådana för bedömningen
av bolagets ställning och
resultatet av dess verksamhet samt
styrelsens och verkställande direktörs
förvaltning viktiga förhållanden,
vilka ej framgå av balansräkningen
eller vinst- och förlusträkningen,
så ock om händelser av väsentlig
betydelse för bolaget, jämväl
där de inträffat efter räkenskapsårets
slut.
1 förvaltningsberättelsen skall uppgivas
medelantalet under räkenskapsåret
anställda arbetare samt
medelantalet övriga i bolagets tjänst
anställda personer. I den mån motsvarande
uppgifter ej lämnas i vinstock
förlusträkningen, skall ock i
särskilda poster upptagas sammanlagda
beloppet av utbetalda löner
och ersättningar under räkenskapsåret
dels till arbetare, dels till sty
-
103 §.
1 mom. I förvaltningsberättelsen
skall, i den mån det finnes kunna
ske utan förfång för bolaget, upplysning
lämnas om hela intäkten av
rörelsen under räkenskapsåret (omsättnings
summan) samt om andra för
bedömningen av bolagets ställning
och resultatet av dess verksamhet
samt styrelsens och verkställande direktörs
förvaltning viktiga förhållanden,
där upplysning i nämnda hänseenden
ej lämnas i balansräkningen
eller vinst- och förlusträkningen. Såvitt
det finnes kunna ske utan förfång
för bolaget, skola ock i förvaltningsberättelsen
uppgivas händelser av väsentlig
betydelse för bolaget, jämväl
där de inträffat efter räkenskapsårets
slut.
I den mån motsvarande uppgifter
ej intagits i balansräkningen, skall
i förvaltningsberättelsen uppgift lämnas
beträffande fastigheter om taxeringsvärden
och brandförsäkringsbelopp
samt beträffande maskiner, in
-
4
Kungl Maj:ts proposition nr 48.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
relsen samt verkställande direktör
och andra företagsledare, dels ock
till övriga befattningshavare i bolaget.
Har uppskrivning
Har beträffande avskrivningarna
på bolagets anläggningstillgångar eller
avsättningarna å värdeminskningskonton
för sådana tillgångar eller
beträffande redovisningen av tillgångar
såsom anläggningstillgångar
eller omsättningstillgångar eller i
andra avseenden någon viktigare ändring
vidtagits i förhållande till tidigare
balansräkning eller vinst- och
förlusträkning, skall redogörelse därför
lämnas i förvaltningsberättelsen.
Styrelsen och--------
ventarier och andra dylika anläggningstillgångar
om brandförsäkringsbelopp,
med fördelning av nämnda
vården och belopp såvitt möjligt på
de under särskilda poster i balansräkningen
upptagna tillgångarna.
Vidare skall i förvaltningsberättelsen
uppgivas medelantalet under räkenskapsåret
anställda arbetare samt
medelantalet övriga i bolagets tjänst
anställda personer. I den män motsvarande
uppgifter ej lämnas i vinstoch
förlusträkningen, skall ock i särskilda
poster upptagas sammanlagda
beloppet av utbetalda löner och ersättningar
under räkenskapsåret dels
till arbetare, dels till styrelsen samt
verkställande direktör och andra företagsledare,
dels ock till övriga befattningshavare
i bolaget.
särskilt anmärkas.
Har beträffande tillgångars redovisning
såsom anläggnings- eller omsättningstillgångar,
beträffande avskrivning
på anläggningstillgångar
eller avsättning å värdeminskningskonto
för dylika tillgångar, beträffande
omsättningstillgångars värdering
eller i andra hänseenden sådan
ändring i förhållande till tidigare balansräkning
eller vinst- och förlusträkning
vidtagits, som i avsevärd mån
påverkat årsresultatet eller eljest är
av större vikt, skall redogörelse därför
lämnas i förvaltningsberättelsen.
---enligt balansräkningen.
223 §.
1 mom. Vill aktieägare —-—- — - Kunna de aktieägare, som gjort
ansökan om inlösen, ej enas om utseende
av skiljeman, skall länssty
-
223 §.
------tre skiljemän.
Kunna de aktieägare, som gjort
ansökan om inlösen, ej enas om utseende
av skiljeman, skall överexe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
5
(Gällande lydelse:)
relsen i det län, där styrelsen har
sitt säte, utse skiljeman bland dem
som av nämnda aktieägare därtill
föreslagits. Styrelsen äge utse skiljeman
och föra talan för de aktieägare,
för vilka lösningsplikt kan inträda.
I övrigt skall i fråga om skiljemännen
och förfarandet inför dem i tilllämpliga
delar gälla vad i lagen om
skiljemän är stadgat. Är tvist om lösens
belopp, skall detta bestämmas
så att det motsvarar aktiens verkliga
värde. I fall som i 175 eller 176 §
sägs skall dock lösen bestämmas till
minst det belopp, som i förslaget till
fusionsavtal beräknats belöpa å
varje aktie. För lösen vare de aktieägare,
som röstat för beslutet, ansvariga
en för alla och alla för en.
Kostnaderna för skiljemannaförfarandet
skola åvila bolaget, där ej
skiljemännen på grund av särskilda
omständigheter pröva skäligt ålägga
aktieägare att helt eller delvis svara
för dessa kostnader. Part, som är
missnöjd med skiljemännens beslut,
äger, där ej annat stadgats i bolagsordningen,
draga tvisten under rättens
prövning, såframt han instämmer
sin talan inom tre månader från
det beslutet i huvudskrift eller avskrift
delgavs honom. Styrelsen skall
ofördröj ligen ombesörja delgivningen
av beslutet. Talan må föras av såväl
styrelsen som enskild lösningspliktig
aktieägare. Sådan talan gälle
till förmån för annan lösningspliktig.
Kunna de — — — — —---
2 mom. önskar moderbolag--
Skilj emannaförf arandet skall senast
tre månader efter den i första
stycket omförmälda sammankomsten
(Föreslagen lydelse:)
kutor i den ort, där styrelsen har
sitt säte, utse skiljeman bland dem
som av nämnda aktieägare därtill föreslagits.
Styrelsen äge utse skiljemän
och föra talan för de aktieägare,
för vilka lösningsplikt kan inträda.
I övrigt skall i fråga om skiljemännen
och förfarandet inför dem
i tillämpliga delar gälla vad i lagen
om skiljemän är stadgat. Är tvist
om lösens belopp, skall detta bestämmas
så att det motsvarar aktiens
verkliga värde. I fall som i 175 eller
176 § sägs skall dock lösen bestämmas
till minst det belopp, som i förslaget
till fusionsavtal beräknats belöpa
å varje aktie. För lösen vare de
aktieägare, som röstat för beslutet,
ansvariga en för alla och alla för en.
Kostnaderna för skilj emannaförf arandet
skola åvila bolaget, där ej
skiljemännen på grund av särskilda
omständigheter pröva skäligt ålägga
aktieägare att helt eller delvis svara
för dessa kostnader. Part, som är
missnöjd med skiljemännens beslut,
äger, där ej annat stadgats i bolagsordningen,
draga tvisten under rättens
prövning, såframt han instämmer
sin talan inom tre månader från
det beslutet i huvudskrift eller avskrift
delgavs honom. Styrelsen skall
ofördröj ligen ombesörja delgivningen
av beslutet. Talan må föras av såväl
styrelsen som enskild lösningspliktig
aktieägare. Sådan talan gälle
till förmån för annan lösningspliktig.
— -— — om fusion.
— — •— ---tre skiljemän.
Skiljemannaförfarandet skall senast
tre månader efter den i första
stycket omförmälda sammankomsten
6
Kungi. Maj:ts proposition nr 48.
(Gällande lydelse:)
påkallas hos dotterbolagets styrelse
genom skriftlig begäran, däri skall
angivas den skiljeman som utses av
moderbolaget. Har sådan begäran
gjorts, åligger det dotterbolagets styrelse
att därom, på sätt i 123 § tredje
stycket är stadgat, underrätta övriga
aktieägare med anmaning till
dem att inom två månader därefter
hos dotterbolagets styrelse skriftligen
föreslå skiljeman. Där samtliga
aktieägare äro införda i aktieboken
och hava inom sålunda angiven
tid föreslagit samma skiljeman, skall
dotterbolagets styrelse underrätta
moderbolaget, att han utsetts till
skiljeman. I annat fall skall dotterbolagets
styrelse hos rätten begära
förordnande av god man. Gode mannen
skall hos länsstyrelsen i det lån,
där dotterbolagets styrelse har sitt
säte, med eget förslag och uppgift på
de personer som av aktieägare föreslagits,
begära förordnande av skiljeman,
så ock bevaka frånvarande aktieägares
rätt under skiljemannaförfarandet.
I övrigt skall i fråga om
skiljemännen och förfarandet inför
dem i tillämpliga delar gälla vad i
lagen om skiljemän är stadgat. Är
tvist om lösens belopp, skall detta
bestämmas så att det motsvarar aktiens
verkliga värde. Kostnaderna för
skilj emannaförf ar andet skola åvila
moderbolaget, där ej skiljemännen
på grund av särskilda omständigheter
pröva skäligt ålägga annan aktieägare
att helt eller delvis svara för
dessa kostnader. Part, som är missnöjd
med skiljemännens beslut, äger
genom stämning draga tvisten under
rättens prövning inom tid som i
1 mom. sägs.
(Föreslagen lydelse:)
påkallas hos dotterbolagets styrelse
genom skriftlig begäran, däri skall
angivas den skiljeman som utses av
moderbolaget. Har sådan begäran
gjorts, åligger det dotterbolagets styrelse
att därom, på sätt i 123 § tredje
stycket är stadgat, underrätta övriga
aktieägare med anmaning till dem
att inom två månader därefter hos
dotterbolagets styrelse skriftligen
föreslå skiljeman. Där samtliga aktieägare
äro införda i aktieboken och
hava inom sålunda angiven tid föreslagit
samma skiljeman, skall dotterbolagets
styrelse underrätta moderbolaget,
att han utsetts till skiljeman.
I annat fall skall dotterbolagets
styrelse hos rätten begära förordnande
av god man. Gode mannen skall
hos överexekutor i den ort, där dotterbolagets
styrelse har sitt säte, med
eget förslag och uppgift på de personer
som av aktieägare föreslagits,
begära förordnande av skiljeman, så
ock bevaka frånvarande aktieägares
rätt under skilj emannaförfarandet. I
övrigt skall i fråga om skiljemännen
och förfarandet inför dem i tillämpliga
delar gälla vad i lagen om skiljemän
är stadgat. Är tvist om lösens
belopp, skall detta bestämmas så att
det motsvarar aktiens verkliga värde.
Kostnaderna för skilj emannaförfarandet
skola åvila moderbolaget,
där ej skiljemännen på grund av särskilda
omständigheter pröva skäligt
ålägga annan aktieägare att helt eller
delvis svara för dessa kostnader.
Part, som är missnöjd med skiljemännens
beslut, äger genom stämning
draga tvisten under rättens
prövning inom tid som i 1 mom.
sägs.
Kungl Maj:ts proposition nr 48.
7
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
Där det------------lösens erläggande.
Inom en--------—--egen skuld.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950 men skall icke äga tillämpning
beträffande förvaltningsberättelse för räkenskapsår, som utgått dessförinnan.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 4 januari 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson.
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
fråga om bestämmelser för att vinna förbättrad insyn i aktiebolags
ekonomiska förhållanden m. m. samt anför därvid följande.
I skrivelse den 2 maj 1945, nr 169, begärde riksdagen utredning huruvida
och i vilken ordning en ur samhällelig synpunkt önskvärd förbättrad kunskap
om företagens ekonomiska förhållanden kunde vinnas utan åsidosättande
av näringslivets berättigade intressen. Sedan två sakkunniga tillkallats
för att inom justitiedepartementet biträda med en förberedande utredning
av frågan i syfte att vinna bättre möjligheter att bedöma, vilka huvudpunkter
som borde upptagas till mera ingående utredning, avlämnade dessa
den 28 maj 1946 en promemoria i ämnet.
Med stöd av bemyndigande av Kungl. Maj :t den 13 juni 1947 tillsattes
sedermera en kommitté med uppdrag att inom justitedepartementet verkställa
utredning, huru en ur samhällelig synpunkt önskvärd förbättrad insyn
i de enskilda företagens ekonomiska förhållanden kunde vinnas. Kommittén,
som antagit benämningen 1947 års insgnskommitté,1 har den 19
februari 1949 avgivit Betänkande angående förbättrad insyn i enskilda företags
ekonomiska förhållanden (SOU 1949: 8). I betänkandet föreslås bl. a.
en utvidgning på vissa punkter av den för aktiebolagen gällande publika redovisningsskyldigheten.
Bestämmelser härom ha upptagits i ett av kommittén
framlagt förslag till lag angående ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag.
1 Ledamöter i kommittén voro professorn H. Nial, ordförande, ledamoten av riksdagens
andra kammare pappersarbetaren G. L. Andersson, filosofie kandidaten N. Kellgren,
ledamoten av riksdagens första kammare f. d. statssekreteraren B. Näsgård, direktören
A. Odholm, ledamoten av riksdagens andra kammare metallarbetaren K. G. Pettersson,
ledamoten av riksdagens första kammare direktören K. Wistrand samt sekreteraren
J. Östlund. Sedan Odholm den 6 november 1948 avlidit, har direktören T. Thornander
varit ledamot.
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
9
Huvudgrunderna i insynskommitténs förslag.
Kommittén framhåller, att ett rationellt bedrivande av en ekonomisk rörelse
krävde en räkenskapsföring som gåve rörelseidkaren möjlighet att överblicka
företagets ställning och resultatet av dess verksamhet. Den bokföring
som förekom i våra ekonomiska företag redan tidigt — under 1500- och 1600-talen — uppfattades säkerligen också såsom en i företagarnas
och de eventuella delägarnas eget intresse förd redovisning, varmed
lagstiftningen icke behövde befatta sig. Så småningom kommo emellertid
även andra intressen än rörelseidkarnas och delägarnas att göra sig påminta
i fråga om räkenskapsföringen. Vissa lagbestämmelser tillkommo sålunda
i syfte att skydda fordringsägarnas intressen. De lagföreskrifter om bolcföringsplikt
som sedermera givits ha enligt kommittén motiverats icke endast
av hänsyn till företagets ägare (delägare) och dess borgenärer utan
även av det allmännas intresse att kunna på grundval av en tillförlitlig redovisning
bestämma företagens skattskyldighet.
I samband med den ekonomiska utvecklingen och samhällslivets omdaning
samt därmed sammanhängande förändringar i de ekonomiska, sociala
och politiska åskådningarna hade, fortsätter kommittén, uppfattningen om
de ekonomiska företagens ställning och funktion undergått en betydelsefull
omvandling. Med det sociala betraktelsesätt som i vårt nutida samhälle
vore förhärskande uppfattades företagens sätt att fylla sina funktioner icke
uteslutande såsom en privatangelägenhet för företagens ägare utan såsom
ett förhållande varav även de anställda, den konsumerande allmänheten och
samhället självt hade omedelbart intresse.
Kommittén har, med en social uppfattning av nu antydd innebörd såsom
utgångspunkt, undersökt i vad mån och på vad sätt man borde och lämpligen
kunde skapa ökade möjligheter till inblick i företagens ekonomi, deras
ekonomiska ställning, deras intäkter och kostnader samt deras rörelseresultat.
Den insyn, som i och för sig ur angivna synpunkter funnes önskvärd,
borde enligt kommittén icke sträckas så långt att skador och olägenheter
av betydelse därigenom åsamkades de enskilda företagen. Insynen finge
icke vara ett självändamål utan borde uppfattas såsom ett medel för näringslivets
anpassning efter nutidens ekonomiska och sociala förhållanden
och för effektivisering av de enskilda företagen såsom faktorer i produktionens
och folkförsörjningens tjänst.
Kommittén påpekar, att meningsskiljaktigheter emellertid inträdde när
det gällde att bedöma huruvida och i vad mån en utvidgning av insynen i
företagen på den ena eller andra punkten kunde vålla olägenheter för företagen
av så avsevärd beskaffenhet, att de övervägde fördelarna av den förbättrade
insynen (betänkandet s. It—12). Vad som med nödvändighet satt
sin prägel på kommitténs arbete hade varit svårigheten att finna en linje,
som i detta hänseende kunnat förena de skiljaktiga uppfattningarna icke
blott såsom en godtycklig kompromiss utan såsom en sakligt välmotiverad
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
lösning. Det funnes nämligen knappast möjlighet att med någon säkerhet
på förhand beräkna de eventuella nyttiga eller skadliga verkningarna av en
mera väsentlig utvidgning av företagens skyldighet att redovisa sina ekonomiska
förhållanden. Erfarenheter från främmande länder hade icke heller
i större utsträckning kunnat lämna positiv vägledning, eftersom man
där i allmänhet icke gått längre utan oftast tvärtom mindre långt än Sverige
i fråga om företagens skyldighet att bereda insyn. Kommittén hade å
ena sidan ansett sig böra så långt som möjligt söka tillgodose önskemålen
om skapande av klarhet rörande företagens ekonomiska förhållanden, även
om det skulle nödvändiggöra uppställande av regler, vilka i förhållande till
tidigare svensk rätt och gällande utländska lagar framstode såsom vittgående.
Men å andra sidan hade osäkerheten om verkningarna av en obegränsad
uppgiftsskyldighet för företagen föranlett kommittén att noggrant
beakta de farhågor för skadliga verkningar, som funnes hos sakkunniga
och ansvarsmedvetna företagare och som vid riksdagsbehandlingen år 1944
av förslaget till ny aktiebolagslag föranlett, att de i stort sett mycket vittgående
redovisningsregler som däri infördes i några hänseenden icke utsträckts
så långt som varit tänkbart.
I fråga om insynsintressena framhåller kommittén, att delägares och fordringsägares
intresse av kännedom om företagens ekonomiska förhållanden
genom utvecklingen fått en ökad ekonomisk och social betydelse. Dessa insvnsgruppers
intressen hade emellertid sedan länge uppmärksammats av
lagstiftningen, vilken i detta hänseende i fråga om aktiebolag lett fram till
de utförliga redovisningsbestämmelserna i 1944 års aktiebolagslag. Kommittén
hade därför icke ansett det vara sin uppgift att till ny självständig
prövning upptaga frågan, huruvida delägare- och borgenärsgruppernas behov
av kännedom om företagens ekonomiska förhållanden vore tillfredsställande
tillgodosett, men påpekar att den naturligtvis ansett sig böra vid prövningen
av spörsmålet om andra insynsintressens tillgodoseende beakta, huruvida
de för sådant ändamål ifrågakommande regierna även tedde sig önskvärda
av hänsyn till delägare och fordringsägare.
Utöver det intresse, som de enskilda medborgarna kunna ha av upplysning
om företagens för samfundsekonomien vitala verksamhet och ekonomiska
förhållanden, representeras enligt kommittén mera omedelbara insynsintressen,
vilka måste beaktas vid utformningen av insynsreglerna, av
statsmakterna, konsumenterna och de i företaget anställda (betänkandet
s. 14). Den samhällsgrupp vars behov av kännedom om de ekonomiska företagen
stode i centrum för kommitténs utredning vore de i företagen anställda,
vilkas stora antal och betydelsefulla roll i företagens verksamhet gåve
en särskild tyngd åt deras insynsintresse. De anställdas aktuella insynsintressen
framträdde enligt kommittén i två olika former. För det första gällde
det för dem att kunna vinna sådan kunskap om företagens ekonomi som
vore av betydelse för deras löneförhållanden; då lönerna i stort sett bestämdes
genom kollektivavtalsförhandlingar, kunde detta insynsintresse sägas
koncentrera sig på kravet att få fram sådana upplysningar rörande företagen
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
11
som kunde tjäna till ledning för arbetstagarorganisationernas ställningstaganden
vid sådana förhandlingar. Då dessa regelmässigt avsåge hela branscher
eller i varje fall grupper av företag, komme detta insynsintresse att
åtminstone i första hand avse hela branschens eller gruppens ekonomiska
förhållanden. Men för det andra framträdde ett insynsintresse, som omedelbart
och i första hand riktade sig mot det enskilda företaget. Detta intresse
uppbures av dem som vore anställda i ett företag och som med hänsyn
till sina framtida arbetsförhållanden och utkomstmöjligheter och jämväl
med hänsyn till mera personliga skäl, såsom trivsel i arbetet, känsla av
samhörighet med företaget, önskade kunskap om just detta företags ställning,
rörelseresultat, framtidsplaner och framtidsutsikter.
Vad angår de vägar som stå till buds för att nå fram till förbättrade insynsmöjligheter
uttalar kommittén, att en klar och upplysande publik årsredovisning
från varje särskilt företag otvivelaktigt i många hänseenden erbjöde
den bästa grundvalen för insynen, men framhåller därjämte att den
publika redovisningen icke vore den enda väg som borde anlitas härför. En
annan väg att tillgodose insynsintressena vore en förbättrad ekonomisk
statistik. Kommittén uttalar, i vad gäller statistik rörande den industriella
produktionen m. m., önskemål om vissa förbättringar av den på dessa områden
befintliga statistiken. Beträffande statistik över företagens intäkter,
kostnader och vinster hade kommittén samrått med konjunkturinstitutet,
som på Kungl. Maj :ts uppdrag utarbetat och i januari 1949 avgivit förslag
beträffande infordrande av uppgifter i nämnda hänseende från företagen samt
upprättande av en statistik över företagens inkomstutbetalningar och vinster
på grundval av dessa uppgifter. Kommittén anslöte sig i det väsentliga
till institutets förslag härom. Kommittén har förordat, att de statistiska
uppgifterna skulle kunna bearbetas för åstadkommande av specialutredningar,
avsedda att komma till användning vid avtalsförhandlingar
mellan arbetsmarknadens organisationer. Rörande dessa utredningars innehåll
och publicering förutsätter kommittén att överenskommelse träffas mellan
huvudorganisationerna på arbetsmarknaden (betänkandet s. 87—92).
Frågan om den interna företagsinformationen har jämväl behandlats av
kommittén, som emellertid ansett att resultatet av den frivilliga verksamheten
på förevarande område — genom företagsnämnderna •—- borde avvaktas
och lagstiftningsåtgärder icke för närvarande övervägas. Däremot
har kommittén utpekat vissa speciella frågor som enligt dess mening borde
bli föremål för uppmärksamhet vid företagsnämndernas verksamhet. I detta
avseende hänvisas till kommitténs betänkande (särskilt s. 62, 75 och 94).
Arbetstagarorganisationernas intresse av upplysningsmatcrial för avtalsförhandlingarna
finge enligt kommittén anses i det väsentliga tillgodosedda genom
den publika redovisningen och den ekonomiska statistiken, utformade
på sätt kommittén förordat.
Beträffande företagens publika redovisning framhåller kommittén — under
betonande av att skyldighet att offentliggöra årsredovisning för närvarande
icke föreligger för andra företagsformer än aktiebolag — att den
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
räkenskapsmässiga redovisning, som i publik form kunde avfordras företagen,
med nödvändighet måste vara en redovisning för rörelseresultatet under
en räkenskapsperiod, ett räkenskapsår, och för ställningen vid räkenskapsårets
slut, d. v. s. en s. k. årsredovisning; självfallet kunde icke hela
den löpande bokföringen göras publik. Om man skulle få en rättvisande
bild av ett företag icke såsom en avslutad episod utan såsom en fortgående,
på framtiden inriktad verksamhet, kunde man enligt kommittén icke begränsa
sig till en aldrig så utförlig årsredovisning. Företaget måste då bedömas
på mycket längre sikt och med hänsynstagande till förhållanden, vilkas
verkningar sträckte sig över längre tidsperioder, t. ex. en konjunkturcykel.
I viss mån finge man dock i detta avseende hjälp genom att vid en
analys av företagets förhållanden sammanställa ett flertal årsredovisningar.
Kommittén har uppdragit huvudlinjerna för en så fullständig och upplysande
årsredovisning som möjligt, i avsikt att därmed belysa de punkter där
cn skärpning av gällande redovisningsregler skulle kunna öka insynsmöjligheterna.
Därvid ha behandlats dels spörsmålet om årsredovisningens specificering,
d. v. s. vilka uppgifter som böra återfinnas i redovisningen, dels
ock frågan om värderingen av företagets i redovisningen upptagna tillgångar.
Vad angår förstnämnda spörsmål borde, framhåller kommittén, av en
redovisning i princip framgå såväl hur influtna intäkter disponerats och
över- eller underskott uppkommit, resultatsredovisningen, som ock på vilket
sätt rörelsens tillgångar vore anbragta samt i vad mån de motsvarade eget
eller främmande kapital, redovisningen av förmögenhetsställningen. Beträffande
resultatsredovisningen borde en fullständig redovisning utvisa hela
bruttointäktsbeloppet fördelat på olika intäktskällor, d. v. s. dels totalintäkten
av själva rörelsen (omsättningssumman), eventuellt med uppdelning på
olika rörelsegrenar, dels ock samtliga intäkter av annan beskaffenhet, exempelvis
realisationsvinster, räntor och utdelningar, extraordinära förvärv. Intäktssummans
användning borde framgå genom ett specificerat angivande
av olika kostnadsarter, råvarukostnad, löner, förvaltningskostnader etc.
I fråga om redovisningsskyldigheten för aktiebolag har kommittén inriktat
sin utredning på två huvudfrågor, frågan om bruttoredovisning och frågan
om redovisning av s. k. dolda reserver. Kommitténs förslag innebär, att
aktiebolag skall vara skyldigt att i förvaltningsberättelsen intaga uppgift om
storleken av den totala rörelseintäkten under året (omsättningssumman),
försåvitt denna ej framgår av vinst- och förlustråkningen; denna bruttoredovisningsregel
är försedd med den modifikationen att dylik redovisning
behöver ske endast i den mån det finnes kunna ske utan förfång för bolaget.
Vidare föreslår kommittén skyldighet för aktiebolag att i årsredovisningen
lämna vissa uppgifter ägnade att belysa bolagens dolda reserver.
Vad angår publik redovisningsskyldighet för ekonomiska föreningar hänvisar
kommittén till det förslag till lag om registrerade föreningar m. in.,
som numera (SOU 1949: 17) avgivits av utredningen för översyn av lagstiftningen
om ekonomiska föreningar, under påpekande att vid utarbetandet av
de i nämnda förslag ingående redovisningsbestämmelserna samråd ägt rum
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
mellan föreningsutredningen och kommittén. För övriga företagskategorier
föreslår kommittén icke några regler om publik redovisning. Kommittén
hemställer emellertid, att för den händelse en omarbetning av gällande bokföringslag
framdeles komme till stånd även insynsfrågan beaktades; sålunda
borde därvid övervägas, huruvida icke en mera utförlig redovisning, som i
någon form gjordes publik, skulle krävas även av andra större företag än
aktiebolag och föreningar.
Det förtjänar påpekas att kommittén ansett sig böra lämna utanför sin
utredning banker (bankaktiebolag, sparbanker), försäkringsbolag och andra
dylika i speciallagstiftning reglerade företagstyper. Som skäl härför framhåller
kommittén, att dessa företag i sin verksamhet vore underkastade särskild
kontroll från det allmännas sida och att de problem kommittén haft
att utreda icke förelåge beträffande dem eller i allt fall erbjöde helt andra
aspekter än när det gällde de ekonomiska företagen i gemen.
Uttalanden av allmän innebörd i remissyttranden.
Över insynslcommitténs betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av
socialstyrelsen, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, statskontoret,
riksräkenskapsverket, statistiska centralbyrån, statens priskontrollnämnd,
konjunkturinstitutet, 1948 års statistikutredning, utredningen
för översyn av lagstiftningen om ekonomiska föreningar, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation,
kooperativa förbundets styrelse, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges redareförening, föreningen auktoriserade revisorer,
svenska revisorsamfundet och Sveriges advokatsamfunds styrelse.
Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden från samtliga handelskammare.
Av remissinstanserna ha riksräkenskapsverket, statistiska
centralbyrån, statens prislcontrollnämnd, konjunkturinstitutet, 1948 års statistikutredning
och utredningen för översyn av lagstiftningen om ekonomiska
föreningar icke uttalat sig rörande förslaget till ändringar i aktiebolagslagen.
Socialstyrelsen, kommerskollegium, patent- och registreringsverket och
statskontoret ävensom landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation
och kooperativa förbundets styrelse ha tillstyrkt eller lämnat
utan erinran kommitténs förslag till utvidgning av aktiebolagens publika
redovisningsskyldighet. Svenska arbetsgivareföreningen, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Göteborg samt handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län ha förklarat sig ej ha något att erinra mot eller ej
vilja motsätta sig förslaget. Arbetsgivareföreningen har dock framhållit, att
det syntes lämpligt överväga om cj erfarenheterna av nya aktiebolagslagens
redovisningsregler först borde avvaktas. Norrbottens och Västerbottens läns
handelskammare har uttalat betänkligheter mot förslaget men förklarat att
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
de föreslagna reglerna i och för sig syntes kunna godtagas. Handelskammaren
i Karlstad och svenska revisorsamfundet ha tillstyrkt förslaget utom i
vad detsamma avsåge viss uppgiftsskyldighet för aktiebolagen till belysning
av dolda reserver.
I några av remissyttrandena beröres den allmänna motivering
kommittén lämnat för åstadkommande av förbättrad insyn. Sålunda ha socialstyrelsen,
landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens centralorganisation
understrukit vikten av att ökade insynsmöjligheter skapades. Socialstyrelsen
har i detta avseende framhållit, att den allmänna motivering,
som av kommittén anförts för åstadkommande av förbättrad insyn i den
privata företagsamheten, syntes välgrundad. Styrelsens erfarenheter i denna
fråga hänförde sig till vissa begränsade avsnitt av de områden, där insynsintressena
gjorde sig gällande. Som statistiskt ämbetsverk hade styrelsen
givetvis ett allmänt intresse av att kunna inhämta så djupgående och detaljerade
uppgifter som möjligt om näringslivet. Som tillsynsmyndighet över förlikningsverksamheten
funne styrelsen det värdefullt, ju mera sakligt material
som kunde ställas till förfogande vid avtalsförhandlingar.
Landsorganisationen har uttalat, att med hänsyn till de svårigheter, som
för närvarande syntes föreligga när det gällde att ytterligare utvidga den
publika redovisningen, det vore desto mer angeläget att framhålla behovet
av en ekonomisk statistik över företagens intäkter, kostnader och vinster.
Vidare har landsorganisationen understrukit betydelsen av den interna informationen
till de i företaget anställda och funnit det önskvärt, om kommittén
framhållit att ett flertal uppgifter, utöver dem som ansetts böra krävas
genom lagstiftning, i ett stort antal företag utan olägenhet skulle kunna
redovisas ej endast i den interna informationen utan även i den publika årsredovisningen.
En större öppenhet i redovisningen innebure ej nödvändigtvis
risker för företagen; den kunde i stället ofta medföra ökad goodwill.
Tjänstemännens centralorganisation har funnit förslagen till publik redovisning
godtagbara. Därvid har framhållits bl. a. att arbetstagarorganisationernas
intresse av insyn i samband med kollektivavtalsförhandlingar som
regel icke gällde det enskilda företaget utan fastmer branschen som helhet,
vars ekonomiska ställning den utvidgade ekonomiska statistiken vore avsedd
att belysa. Vidare har påpekats, att förhandlingar rörande tjänstemännens
löner inom exempelvis industrien ofta skedde med varje företag. Vid
företag, som med hänsyn till befarad konkurrens ej ansåge sig kunna i förvaltningsberättelsen
redovisa omsättningssumman m. m., bleve sålunda
tjänstemännens insynsintressen ur löneförhandlingssynpunkt icke tillgodosedda.
Utvecklingen finge visa huruvida de anställdas intresse av insyn i
dessa enskilda företag komme att tillgodoses genom samarbetet i företagsnämnderna.
Skulle så ej ske, funnes det givetvis anledning att återupptaga
frågan om den publika redovisningen av omsättningen och dolda reserver.
Kooperativa förbundets styrelse har understrukit värdet av en vidsträckt
publik redovisning samt härom anfört:
Inom konsumentkooperationen har man ända från rörelsens början beaktat
önskemålet att de kooperativa företagens ekonomiska förhållanden
Kungl. Maj.ts proposition nr 48.
15
skola göras bekanta för både medlemmar och allmänhet. Det kan sålunda
erinras om att för konsumtionsföreningarna förelegat offentlig statistik såväl
beträffande omsättningens storlek (försäljningssummorna) som även i
fråga om de olika kostnadsposterna. Dessutom ha i särskilda statistiska tabeller
de enskilda konsumtionsföreningarnas balanser regelbundet givits vidast
möjliga publicitet. Vid olika tillfällen har vidare från konsumentkooperationens
sida påyrkats, att andra företagsformer skulle, d likhet med konsumentkooperationen,
offentliggöra viktigare ekonomiska data rörande verksamheten.
Insynskommitténs förslag har avstyrkts av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening, föreningen auktoriserade
revisorer och Sveriges advokatsamfunds stgrelse ävensom av Stockholms
handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare,
Västergötlands och norra Hallands handelskammare samt Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare. Handelskammaren i Gävle har i olika
avseenden uttalat betänkligheter mot förslaget.
I de flesta av dessa yttranden framhålles, att för aktiebolagen nyligen
införts vittgående redovisningsbestämmelser genom 1944 års aktiebolagslag,
vilken trätt i kraft först den 1 januari 1948, samt att man borde avvakta
erfarenhet av huru denna lagstiftning verkade i praktiken och tillsvidare
icke tvångsvis ålägga företagen ytterligare offentlig redovisningsplikt.
Man har därjämte i flera fall erinrat om att utländsk lagstiftning
nästan undantagslöst ginge mindre långt i fråga om redovisningens utförlighet
än svensk lag redan i dess nuvarande avfattning. Det har av en handelskammare
förordats att med förslagets genomförande borde anstå till
dess en översyn av hela aktiebolagslagen komme till stånd.
Några handelskammare ha förklarat sig icke anse att behov av vidgad
insyn föreligger. Det har därvid bl. a. framhållits dels att samhället icke
hade anledning ställa sig bakom och befrämja arbetstagarorganisationernas
—- i och för sig begripliga — intresse av bättre underlag för kollektivavtalsförhandlingarna,
dels ock att det material som förebragtes genom bättre
insyn icke kunde förstås av annat än ett fåtal och därför komme att utnyttjas
till skada för företagen.
Industriförbundet har härom anfört bl. a.:
Inom industrien föreligger i allmänhet icke några erinringar mot att offentliggöra
de upplysningar om den industriella verksamheten, som kunde
vara lämpliga och behövliga, utan att företagens berättigade krav på skydd
för sina affärshemligheter eftersättas. I enlighet med denna inställning
uppmanade förbundet, redan innan den nya aktiebolagslagen trädde i kraft,
sina medlemmar att övergå till den nya lagens redovisningsregler.--—
Bland annat på grund av sådana åtgärder lämna många företag numera
uppgifter om sin verksamhet, som gå utöver de av aktiebolagslagen uppställda
fordringarna. Trots alt förbundet sålunda icke är främmande för
tanken att aktiebolagens årsredovisningar kunna göras fullständigare än
vad aktiebolagslagen för närvarande fordrar, föreligger dock enligt för
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
bundets mening icke anledning att tillgripa de lagstiftningsåtgärder kommittén
föreslår. Den nya aktiebolagslagen har varit i kraft allenast något
över ett år. Det synes rimligt att avvakta erfarenheterna av de däri införda
betydande utvidgningarna av redovisningsskyldigheten, innan denna
på nytt påbygges, detta med desto större skäl som uppgifter om omsättningssumman
och andra omständigheter av betydelse för bedömandet av
företagens verksamhet och ekonomiska ställning, vilka icke föreskrivas i
lagen, på frivillighetens väg nu framläggas i allt större omfattning.
Advokatsamfundets styrelse har betonat riskerna för näringslivet av utvidgad
offentlig redovisning för aktiebolag samt önskvärdheten av att för
insynsintressenas tillgodoseende beträda andra vägar. Styrelsen har därjämte
framhållit, att enär aktiebolagsformen hade en vidsträcktare utbredning
i Sverige än i de flesta andra länder, den publika redovisningsplikten
bleve synnerligen omfattande och drabbade även ett stort antal mindre företag,
vilka vore särskilt utsatta för faror genom dylik redovisning. Vidare
har styrelsen anfört följande:
Huruvida syftet med den föreslagna lagstiftningen — näringslivets anpassning
efter nutidens ekonomiska och sociala förhållanden och samtidigt
därmed en ökad effekt hos de enskilda företagen — kan uppnås, torde i
stort sett vara beroende på, å ena sidan, om de ifrågasatta bestämmelserna
om viss ökad upplysningsplikt komma att utformas och tillämpas så att ett
otillbörligt och skadligt utnyttjande från konkurrenters och andras sida
av lämnade upplysningar omöjliggöres samt, å den andra, om de insynsberättigade
kunna väntas visa erforderlig ekonomisk insikt, ansvarsmedveten
återhållsamhet vid tillvaratagandet av egna intressen och lojalitet mot
företagen.
Inom ledande företagarekretsar torde den uppfattningen numera ha trängt
igenom att företagen böra i sina årsredovisningar lämna så fullständiga
upplysningar som med hänsyn till det aktuella marknadsläget, en väntad
konjunkturutveckling och företagens inre förhållanden är möjligt. Det ligger
i sakens natur att ett betydande mått av frihet vid bedömandet härvidlag
måste tillerkännas företagsledningen. Denna har sålunda bättre kännedom
om samtliga på bedömandet inverkande faktorer samt har till uppgift
att tillvarataga företagets egna, i princip långsiktiga intressen gentemot
de insynsberättigades ofta med företaget motsatta och kortsiktiga intressen.
Särskild uppmärksamhet bör härvid ägnas det förhållandet att medan
åtminstone vissa av de insynsberättigade ofta på grund av bristande insikt
och omdöme i ekonomiska ting sakna möjlighet att rätt bedöma innebörden
av lämnade upplysningar och därigenom t. o. in. kunna föranledas till sakligt
omotiverade och för företaget skadliga åtgärder, konkurrerande företag
med utnyttjande av egna erfarenheter och med tillgång till experter
kunna utnyttja sådana upplysningar till företagets — och därmed i sista
hand även till den insynsberättigades — skada.
Det nu berörda problemet är av särskild betydelse i vårt land, eftersom
vi här sakna en form för mindre och medelstora företag motsvarande de
engelska »private companies», de tyska »Gesellschaft mit beschränkter
Haftung» och de franska »sociétés å responsabilité limitée». I dessa länder
finnes tack vare förefintligheten av dessa företagsformer möjlighet att begränsa
ett offentliggörande av mer detaljerade uppgifter rörande ett företags
verksamhet och ställning till företag, som nått en sådan styrka att ett
Kungl. Maj ds proposition nr 48.
17
sådant offentliggörande kan antagas vara oskadligt eller i varje fall uppvägas
av de fördelar, som i andra avseenden medfölja de egentliga aktiebolagsformerna.
Styrelsen framhåller vidare bl. a. att statsmakternas och arbetstagarorganisationernas
insynsintressen bäst tillgodosåges genom en förbättrad företagarstatistik,
att de anställdas intresse av insyn med hänsyn till deras
framtida arbetsförhållanden o. d. bäst tillgodosåges genom formlösa informationer
vid sammanträden mellan företagsledningarna och företagsnämnderna
eller på annat liknande sätt samt att övriga enligt kommittén insynsberättigades,
nämligen delägares, fordringsägares och konsumenters, intresse
av insyn torde vara fullt tillgodosett genom nu gällande föreskrifter.
Liknande synpunkter framhållas i vissa andra remissvar.
Grossistförbnndet har anfört:
En faktor som förtjänar särskilt beaktande vid bedömandet av behovet
av offentlig redovisning är mångfalden av företag av mindre storleksordning,
som drivs i aktiebolagsform. Sådana företag äro särskilt vanliga inom
handeln, varför det för dessa grupper skulle innebära en besvärande arbetsbelastning
att lämna de mycket utförliga uppgifter, som förutsättes i förslaget.
— I vart fall synes det värt att ytterligare pröva, om icke de bolag,
som skola underkastas redovisningsskyldighet, böra vara av viss storleksordning.
Insynskommittén har visserligen varit inne på tankegången men
icke funnit sig böra föreslå, att någon gränsdragning mellan större och
mindre företag genomföres. De motskäl som anförts — bl. a. svårigheten
att vid utgående från antalet anställda exakt bestämma hur många anställda
ett företag har — torde i varje fall för partihandelns del icke ha den
styrkan, att icke dessa svårigheter kunna bemästras. Förbundet vill för
sin del föreslå att förutsättningarna för en gränsdragning enligt de kriterier,
som kunna vara aktuella, t. ex. antalet anställda eller aktiekapitalets
storlek, varigenom de mindre bolagen undantas från redovisningsskyldighet,
göras till föremål för utredning.
Grossistförbundet har vidare framhållit, att de uppgifter som skulle erhållas
genom den publika redovisningen och den föreslagna statistiken syntes
vara av relativt ringa värde för avtalsförhandlingarna inom grosshandelns
område.
Redareföreningen har i sitt yttrande pekat på företagsnämndernas och
företagsombudens verksamhet; föreningen har därjämte, liksom grossistförbundet,
framhållit de vådor som ett ökat uppgiftslämnande medförde för
företagen. Bolagen vore, yttrade föreningen, redan nu skyldiga att lämna
uppgifter av olika slag i sådan omfattning att detta innebure en mycket
stark belastning av företagen samt åsamkade dem arbete och kostnader. Det
låge, menade föreningen, en allvarlig fara i att ålägga företagen för mycket
arbete av improduktiv natur. Rörande företagsnämnderna och företagsombnden
har fpreningen vidare anfört:
Genom inrättandet av företagsnämnder inom sådana branscher, där så
lämpligen kan ske, och utseendet av företagsombud för arbetare anställda
vid mindre företag ha arbetstagarna numera erhållit möjlighet att förvärva
sig ökad insikt om de ekonomiska betingelserna av den vid det egna före
2
Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 48.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 48.
taget bedrivna verksamheten. Erfarenhet om verkningarna av de åtgärder,
som redan vidtagits i syfte att bereda förbättrad kännedom om bolagens
verksamhet, har under den korta tid de nya bestämmelserna varit gällande
helt naturligt ej kunnat vinnas i erforderlig grad. Att under sådana
förhållanden redan nu utvidga bolagens uppgiftsskyldighet på detta område
anser sig föreningen böra på det bestämdaste avråda ifrån.
Departementschefen.
I mitt yttrande till statsrådsprotokollet för den 13 juni 1947, då bemyndigande
utverkades att tillsätta ifrågavarande utredning, angav jag bland
frågor som särskilt syntes böra bli föremål för undersökning spörsmålet om
en utvidgning av den för aktiebolagen gällande publika redovisningsskyldigheten
samt frågan i vad mån en dylik redovisningsplikt borde åläggas även
företag som dreves i annan form än aktiebolag. Vidare uttalade jag att intressena
av insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden borde tillgodoses
jämväl på annat sätt än genom publik redovisning och att därvid
frågan om det lämpligaste anordnandet av den offentliga statistiken på förevarande
område vore av framträdande betydelse. I anslutning härtill erinrades
om att Kungl. Maj :t uppdragit åt konjunkturinstitutet att i samråd
med vederbörande statistiska verk utarbeta förslag till de åtgärder som kunde
befinnas nödvändiga och lämpliga för genomförande av vissa utbyggnader
av den ekonomiska statistiken närmast i syfte att möjliggöra en tillfredsställande
nationalinkomstberäkning. Slutligen berörde jag frågan om
arbetares och tjänstemäns möjlighet till inblick i det särskilda företag där
de äro anställda —• den s. k. interna företagsinformationen — och nämnde
att beträffande denna fråga ett viktigt steg tagits till en lösning genom att
avtal den 30 augusti 1946 träffats mellan dels svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i Sverige dels förstnämnda förening och tjänstemännens
centralorganisation angående inrättande av s. k. företagsnämnder
vid företag av viss storlek in. in.
Insynskommittén har funnit att de intressen, som i förevarande sammanhang
böra beaktas, representeras främst av statsmakterna, konsumenterna
och de i företaget anställda. Och som vägar för att erhålla ökade möjligheter
till insyn har kommittén anvisat — förutom den interna företagsinformationen
— dels en förbättrad ekonomisk statistik dels ock en utförlig
publik redovisning. Kommittén har föreslagit att aktiebolagens publika redovisningsskyldighet
sltärpes såtillvida att ett angivande av företagens omsättningssumma
principiellt skall krävas ävensom att i redovisningen skola lämnas
vissa uppgifter till belysning av bolagens dolda reserver.
Såsom jag framhöll i samband med kommitténs tillsättande har under senare
tid den åskådningen alltmer trängt igenom att ekonomiska företag icke
i första hand ha till uppgift att tjäna privatekonomiska intressen utan att
fullgöra viktiga funktioner i hela näringslivets och folkförsörjningens tjänst.
En naturlig följd av detta betraktelsesätt är, påpekade jag vidare, att fri in
-
Kungl. Maj:t.i proposition nr 48.
19
syn i största möjliga män bör öppnas i företagens ekonomiska förhållanden.
Av den principiella inställning åt vilken jag sålunda givit uttryck följer, att
jag delar kommitténs åsikt att cn vidgad insyn är önskvärd för att tillgodose
berättigade insynsintressen. Det kan tilläggas att ett bättre klarläggande
av den ekonomiska situationen är av stort värde ej minst för företagets
egna delägare samt för dess borgenärer.
Då det gäller att avgöra vilka vägar som böra beträdas för att ernå en vidgad
insyn i företagens ekonomiska förhållanden vill jag till en början framhålla
att en publik redovisning — som i vårt land redan finnes för aktiebolag
men ej för andra enskilda förelag — kan, även om den göres mycket utförlig,
knappast bli tillfyllest för det allmännas mera direkta insynsintressen.
Detsamma är fallet beträffande de anställdas intresse, vilket ofta i första
hand riktar sig ej mot det enskilda företaget utan avser att klarlägga de
särskilda branschernas ekonomiska förhållanden. Med hänsyn härtill finner
jag det naturligt att insynskommittén i väsentlig mån grundat sitt förslag
om vidgad insyn på en förbättrad ekonomisk statistik.
Denna fråga har upptagits av chefen för finansdepartementet, som i årets
statsverksproposition (Bil. 9 s. 16—21) begärt anslag för inrättande av en
årlig statistik över företagens inkomstutbetalningar och vinster, på grundval
av det förslag som framlagts av konjunkturinstitutet och jämväl åberopats
av insynskommittén. Vid sådant förhållande finner jag mig sakna anledning
alt i förevarande sammanhang närmare ingå på de av insynskommittén
berörda statistiska spörsmålen.
På min föredragning torde det däremot ankomma att till behandling upptaga
insynskommitténs betänkande, i vad detsamma innefattar förslag om
bättre insyn i aktiebolags ekonomiska förhållanden genom en utvidgad publik
redovisningsskyldighet. Beträffande ekonomiska föreningar lärer frågan
om en publik redovisningsskyldighet böra anstå till dess ställning
kan tagas till det föreliggande förslaget om ny föreningslagstiftning. Anmärkas
må att detta förslag i huvudsak upptagit de av kommittén för
aktiebolagen förordade redovisningsreglerna. Ej heller synes påkallat att
för närvarande ingå på spörsmålet om redovisningsplikt för andra enskilda
företag än aktiebolag och föreningar.
Insynskommitténs förslag till utvidgad publik redovisningsskyldighet för
aktiebolag innefattar ej att långtgående nya skyldigheter påläggas aktiebolagen.
Detta sammanhänger emellertid med att den offentliga ekonomiska
statistiken avser att ersätta upplysningar i den publika redovisningen som
eljest i och för sig varit önskvärda. A andra sidan kan, såsom kommittén
utvecklat, den ekonomiska statistiken, utformad enligt föreliggande förslag,
icke onödiggöra de ifrågasatta tilläggen till aktiebolagslagens redovisningsregler.
Jag vill i detta avseende särskilt påpeka att de anställdas insynsintresse,
även om det i första hand ofta icke riktar sig mot de enskilda företagen
som sådana, dock jämväl syftar till att vinna kunskap om och därigenom
känsla av samhörighet med det egna företaget. Sagda syfte torde
åtminstone delvis böra tillgodoses genom den publika redovisningen, efter
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 48.
som den interna företagsinformationen ännu är relativt oprövad och ofullständig
samt dessutom i viss mån bygger på de publika redovisningshandlingarna.
Frågan om denna företagsinformation — genom företagsnämnderna m. m.
— har uppmärksammats i vissa remissvar. Huruvida detta viktiga spörsmål
erhållit en tillfredsställande lösning genom de förut berörda avtalen av den
30 augusti 1946 mellan vissa organisationer å arbetsmarknaden eller om ytterligare
åtgärder böra vidtagas, eventuellt i lagstiftningens form, torde icke
nu kunna med säkerhet bedömas. Tills vidare torde en avvaktande hållning
på denna punkt vara att förorda.
Den allmänna motivering, som av kommittén lämnats för förslaget om viss
utvidgning av den publika redovisningsskyldigheten för aktiebolag, kan jag
sålunda biträda. Endast mycket vägande skäl synas mig böra föranleda ett
frångående av förslaget, vilket omfattats av kommitténs samtliga ledamöter.
Den förordade utvidgningen av redovisningsplikten bör som förut nämnts
självfallet ses i belysning av förslaget om årlig statistik över företagens intäkter,
kostnader och vinster.
Det har i vissa remissvar gjorts gällande, att man borde avvakta erfarenheterna
av den nya aktiebolagslagens redovisningsbestämmelser, innan företagen
ålades ytterligare uppgiftsplikt i den publika redovisningen, samt
att med förslagets genomförande i vart fall borde anstå till dess en välbehövlig
översyn av hela aktiebolagslagen komme till stånd. Häremot må endast
framhållas att aktiebolagslagens redovisningsregler allmänt torde anses ha
varit i hög grad påkallade samt att närmare erfarenheter av reglernas tilllämpning
icke lära vara behövliga för en så försiktig påbyggnad å desamma
som nu ifrågasättes. En översyn av aktiebolagslagen i ändamål att vinna
eu från olika håll påyrkad förenkling av vissa partier av lagen kan visserligen
tänkas framdeles komma till stånd, men anledning saknas att förmoda
att därvid redovisningsreglerna skulle bli föremål för ändring.
Mot förslaget ha vidare framställts anmärkningar, som bottna i farhågor
för att en alltför omfattande redovisningsplikt för aktiebolagen kunde medföra
vådor för näringslivet i dess helhet eller för de enskilda företagen. I
detta hänseende bör särskilt beaktas att den vidsträckta utbredning aktiebolagsformen
har i Sverige medför att den publika redovisningen blir synnerligen
omfattande och drabbar även medelstora och mindre företag. Nu
angivna förhållanden, som lära böra tillmätas betydelse väsentligen när
det gäller att bedöma frågan om införande av bruttoredovisning, ha som
av det följande framgår uppmärksammats i kommitténs betänkande. Såtillvida
ha nämnda farhågor beaktats av kommittén att förslaget på en betydelsefull
punkt, nämligen i fråga om skyldighet för aktiebolag att redovisa
omsättningssuinman, innehåller ett undantag från upplysningsplikten,
där upplysningen anses lända bolaget till skada. Jag återkommer härtill
men vill redan nu uttala, att jag finner de här berörda invändningarna
icke vara av den styrka att de böra stå hindrande i vägen för den föreslagna
utvidgningen av redovisningsplikten, som ur andra synpunkter framstår
som synnerligen önskvärd.
Kungl. Maj.ts proposition nr 48.
21
Frågan om bruttoredovisning.
Insijnskommittén.
Kommittén framhåller i fråga om aktiebolagens resultatsredovisning, att
lagen icke kräver en fullständig bruttoredovisning. Årsomsättningens belopp
behöver ej utvisas i vinst- och förlusträkningen eller på annat sätt anges i
redovisningen. Under hänvisning till bestämmelserna i aktiebolagslagen rörande
innehållet av vinst- och förlusträkningen samt förvaltningsberättelsen
(102 och 103 §§) uttalar kommittén att lagens redovisningsregler i realiteten
komme att stå ganska nära en bruttoredovisningsprincip med utförlig kostnadsspecifikation.
Skillnaden bestode huvudsakligast däri, att en — visserligen
betydelsefull — kostnadspost icke behövde redovisas, nämligen kostnaden
för råvaror samt hjälp- och driftsmaterial, resp. i handelsföretag inköpta
varor. Av övriga kostnader, för vilka lagen icke kräver redovisning,
nämner kommittén reparations- och underhållskostnader samt frakter. Vidare
påpekas, att posten allmänna förvaltningskostnader icke behöver närmare
specificeras utom såvitt angår i denna post ingående löner och andra
ersättningar.
Efter att ha erinrat om vad som i förevarande hänseende förekom under
riksdagsbehandlingen av förslaget till aktiebolagslag år 1944 anför kommittén
vidare:
Det är enligt kommitténs mening ovedersägligt, att en bruttoredovisning,
sålunda en redovisning som utvisar samtliga rörelseintäkter, d. v. s. omsättningssumman,
ävensom eventuella övriga intäkter, och som genom angivande
av alla viktigare kostnadsposter och vinst klarlägger hur intäkterna disponerats,
ger den fullständigaste upplysningen rörande bolagets rörelse och
verksamhetsresultat. Genom att man får fram å ena sidan den totala intäkten
och å den andra alla viktigare kostnadsposter, kan man få en klar uppfattning
om hur företaget arbetar, hur stora de totala kostnaderna äro, förhållandet
mellan de olika kostnadsposterna och bolagets vinst och vinstdispositioner
m. m. Omfattningen av och effektiviteten i bolagets verksamhet
bli därigenom belysta. Genom att kostnaden för råvaruanskaffning o. d.
redovisas kan man även få kännedom om vilken betydelse denna post har
för prissättningen på företagets produkter. Tack vare den klarläggning av
bolagets verksamhet och rörelseresultat, som bruttoredovisningen sålunda
ger, får man också möjlighet till statistiska analyser av spridningen mellan
de olika företagen i fråga om rationalitet, lönsamhet och vinstförhållanden.
För dem vilkas insynsintresse riktar sig just mot det enskilda företaget
framstår därför en genomförd bruttoredovisning såsom den önskvärda.
Förutom bolagets delägare och fordringsägare är det särskilt de i det enskilda
företaget anställda, som kunna anses ha intresse av den kännedom
om företagets verksamhetssätt, som bruttoredovisningen bäst kan ge. För
de anställdas del gäller det icke så mycket intresset av avlöningens storlek
— vilket intresse ju i regel bevakas av organisationerna vid kollektivavtalsförhandlingarna,
där det enskilda företagets förhållanden få en underordnad
betydelse — utan mera intressen av annat slag, ekonomiska såväl som
mera personliga. För att de anställda skola kunna bedöma sina framtida
utkomstmöjligheter i företaget och känna samhörighet med och trivsel i fö
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 48.
retaget, böra de ha möjlighet till god inblick i dettas arbetssätt och effektivitet.
Och förutsatt att de äga en ärlig vilja att på ett objektivt sätt bedöma
företagets förhållanden och ansvarskänsla mot detsamma, bör deras inställning
till företaget och de ekonomiska problem detta har att brottas med
bli mer realistisk ju bättre inblick de få. Ett tecken på att företagsledningarna
ha förståelse därför är att en del företag på senare tid börjat publicera
redogörelser för hur omsättningssumman disponerats i olika syften: kostnader
av olika slag, löner, vinst. Ett nyskapat medel för information rörande
företaget åt de däri anställda utgöra nu visserligen företagsnämnderna,
men deras existens och verksamhet kan icke anses göra en upplysande publik
redovisning överflödig. Då enligt § 5 i 1946 års avtal om företagsnämnder
sådan nämnd äger att genom arbetsgivarens försorg erhålla del av årsredovisningshandlingarna
jämte revisionsberättelse, allt i den mån publicitetsskyldighet
enligt lag föreligger för dylik handling, är det tvärtom för företagsnämndernas
ändamålsenliga funktion viktigt, att den publika redovisningen
av företagets ekonomiska förhållanden är så fullständig och klargörande
som möjligt.
Kommittén har härefter sökt bedöma, huruvida och i vad mån grund kunde
anses föreligga till vissa farhågor, som uttalats för att en lagregel om
skyldighet för aktiebolagen att uppställa vinst- och förlusträkningen såsom
bruttoredovisning eller eljest framvisa omsättningssumman skulle kunna
medföra allvarliga olägenheter och skador för företagen. Mera avsevärda olägenheter
av bokföringsteknisk art finner kommittén icke numera föreligga
för genomförande av bruttoredovisningsskyldighet. Kommittén anför vidare:
En viss uppmärksamhet torde däremot böra fästas vid det förhållandet,
att omsättningssumman icke är ett alldeles entydigt begrepp, eller kanske
rättare sagt att det kan vara beroende av yttre, i och för sig i förevarande
avseende betydelselösa omständigheter, huruvida ett företags omsättningssumma
blir större eller mindre. Om t. ex. ett industribolag har egen försäljningsorganisation,
komma alla kostnader för denna — inklusive reklamkostnader
o. d. — att bäras av företaget självt; företagets omsättningssumma
kommer då naturligtvis att omfatta hela försäljningssumman utan avdrag
för dessa kostnader. Om åter företaget låter försäljningen omhänderhas
av ett annat företag (eventuellt ett dotterföretag, som juridiskt är ett särskilt
aktiebolag), kommer omsättningssumman endast att utgöra vad försäljningsföretaget
(efter avdrag av kostnader, provision o. d.) har att erlägga
till produktionsbolaget. Likaså påverkas omsättningssumman av om ett företag
vid sina försäljningar självt enligt avtal skall stå för frakt- och försäkringskostnader
m. in. eller om dessa skola betalas av köparen.---•
Även om det nu sagda utvisar, att en lagregel rörande bruttoredovisning
skulle beträffande vissa företag eller branscher lida av en viss svaghet, utgör
det enligt kommitténs mening icke något avgörande skäl emot en sådan
regel. I viss utsträckning torde de olika faktorer som enligt det sagda påverka
omsättningssummans storlek böra framgå av årsredovisningen, och
givetvis står det varje företag fritt att i sin redovisning lämna fullständig
redogörelse därför.
Större tyngd äga de betänkligheter mot bruttoredovisningsplikt som grunda
sig på att en sådan skyldighet skulle kunna medföra en försvagning av
ett företags möjligheter att överleva en hänsynslös, kanske illojal, konkurrens
från annat, inhemskt eller utländskt, företag eller grupp av företag. De
risker för ett företag bruttoredovisningen i detta hänseende kan tänkas in
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
nebära bero därpå, att om företaget måste redovisa sin exakta försäljningssumma
jämte sina kostnader för produktionen, så kunna konkurrenterna
på grundval av dessa uppgifter beräkna företagets kostnad för och vinst på
varje tillverkad enhet; därmed få konkurrenterna kännedom om till vilket
pris de behöva sätta ned sina konkurrerande varor för att genom en —
längre eller kortare — priskonkurrens slå ut företaget. Faran är större ju
mera ensartad produktion företaget har och ju mindre dess ekonomiska resurser
att uthärda eu förlustbringande konkurrens äro. Men även stora företag,
ja kanske hela branscher, kunna tänkas utsättas för de antydda riskerna,
särskilt från utländska monopolföretag eller monopolistiska sammanslutningar.
Farhågor av nyssnämnda slag ha enligt kommittén yppats icke blott för
egentliga produktionsföretags del. Sveriges redareförening hade således för
kommittén framhållit att svenska rederier ofta i mer eller mindre hög grad
vore utsatta för konkurrenshot från utländska rederiers sida, särskilt från
tramprederier. Därest dessa konkurrenter genom bruttoredovisning utan svårighet
kunde förskaffa sig kunskap om inseglad fraktsumma samt med hjälp
av officiella uppgifter om antal fartyg, sysselsatta på en viss linje, om gjorda
resor m. m., vore det för de konkurrerande utländska företagen möjligt att
relativt exakt beräkna de fraktsatser, som de svenska rederierna tillämpa
på vederbörande linjer. Därigenom finge de utländska konkurrenterna ett
farligt vapen i händerna till de svenska rederiernas skada.
Kommittén har härom yttrat:
De farhågor, som sålunda finnas för att en bruttoredovisningsplikt för
svenska aktiebolag skulle underlätta en hänsynslös eller rent av illojal konkurrens
från inhemska och utländska konkurrenters sida, kunna enligt
kommitténs mening icke utan vidare betecknas såsom ogrundade, även om
de endast beträffande vissa företagstyper (mindre företag med ensartad
produktion) eller vissa branscher (kanske särskilt rederinäringen) motsvaras
av mera avsevärda risker. I den mån sådana risker föreligga, kan
man icke avfärda de framförda betänkligheterna därmed, att i så fall blott
vore fråga om yttringar av den fria konkurrens, som är nödvändig för bibehållande
av sundheten och framstegsdugligheten i näringslivet. Den fria
konkurrensens bärande idé är nämligen den att de olika företagen skola
genom fri tävlan på marknaden sporras att tillverka billigare eller bättre
produkter än sina medtävlare och därmed tjäna den konsumerande allmänhetens
intressen. I de antydda fallen har konkurrensen icke detta ändamål.
Det är fråga om en avart av konkurrens, vars syfte blott är att även med
tillfälliga egna förluster eliminera en konkurrent för att därefter mer eller
mindre behärska marknaden. Sådana konkurrensmetoder gå med andra ord
ut på att upphäva konkurrensen och skapa monopol, vilket i längden, kanske
ganska snart, blir till nackdel för allmänheten. Det kan icke anses såsom
någon förtjänst hos bruttoredovisningsregeln, om den underlättar en
sådan konkurrens. Icke heller kan det enligt kommitténs mening anses
lyckligt, att bruttoredovisningsregelns ifrågavarande faror särskilt kunna
drabba mindre och kapitalsvagare företag. Det samhällsekonomiska och
sociala värdet av de mindre företagen — bland vilka finnas många nystartade,
som kanske kunna utveckla sig till storföretag — är enligt kommitténs
mening alltför betydande för att kommittén skulle vilja föreslå införande
av eu regel genom vilken existensmöjligheterna för de mindre företagen
skulle försämras.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
Med hänsyn till de risker en tvångsregel om bruttoredovisning kunde
tänkas aktualisera har kommittén — trots bruttoredovisningens önskvärdhet
i insynsavseende — funnit det påkallat att undersöka, huruvida icke
insynsintressena i ifrågavarande avseende kunde i tillfredsställande utsträckning
tillgodoses på annat sätt än genom en generell lagregel om
publik bruttoredovisning för aktiebolag. I främsta rummet erbjöde sig därvid
möjligheten att anordna en ekonomisk statistik på sådant sätt att den
ersatte den publika bruttoredovisningen. Att i och för en dylik statistik avtordra
företagen uppgift om deras omsättningssumma (och eventuellt andra
icke publikt redovisade uppgifter) kunde, då det enskilda företagets
uppgifter till statistiken (primärmaterialet) förutsattes vara hemliga, icke
vålla samma betänkligheter som när det gällde publik redovisning. Kommittén
har i detta avseende vidare framhållit bl. a. att viktiga insynsintressen
i förevarande hänseende egentligen icke riktade sig mot det enskilda
företagets omsättningssumma och dennas förhållande till vinsten etc.
utan i stället ginge ut på en statistisk belysning av omsättningssummor,
vinster etc. inom hela näringslivet eller branscher eller andra större grupper
av företag.
Detta gällde till en början det allmännas insynsintresse, enär vad som
hade betydelse för arbetet med riksstaten och den allmänna ekonomiska
politikens utformning vore en statistisk analys, grundad på uppgifter från
de enskilda företagen. Även arbetstagarorganisationernas intresse av att i
och för kollektivavtalsförhandlingarna vinna bättre kännedom om företagens
ekonomiska förhållanden vore åtminstone i första hand inriktat på
icke de enskilda företagen utan större grupper därav, t. ex. branscher eller
avtalsområden, samt deras ekonomi, lönsamhet och förmåga att bära
arbetslöner. Visserligen vore det ingalunda så, att arbetstagarorganisationernas
intresse begränsades till kännedom om genomsnittssiffror för en
hel bransch eller annan grupp; av stor betydelse för dem vore även att
spridningen inom branschen eller gruppen i fråga om lönsamhet m. in.
klarlades. Men även i detta avseende vore det otvivelaktigt fråga om en information,
som kunde och måste utvinnas genom en statistisk bearbetning.
Då vissa av de betydelsefullaste insynsintressena i förevarande avseende
sålunda i det väsentliga kunde tillgodoses på annat sätt än genom publik
bruttoredovisning, framstode det såsom så mycket mera motiverat att beakta
farhågorna för att en tvångsregel rörande sådan redovisning skulle
kunna medföra skadeverkningar. Å andra sidan kvarstode enligt kommitténs
mening som ett faktum, att den publika redovisningen kunde vara i insynsavseende
fullt tillfredsställande endast om den vore bruttoredovisning.
Kommittén hade därför ställt sig frågan om man ej kunde finna en regel
om publik bruttoredovisning, utformad så att den eliminerade de förut berörda
betänkligheterna mot bruttoredovisningen. Kommittén har i detta hänseende
anfört:
En tänkbar väg vore att som normalregel föreskriva bruttoredovisning
men i lagen ange de kategorier av företag, som skulle vara undantagna, så
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 4S.
25
som nygrundade företag, företag av mindre storlek, räknat t. ex. efter antalet
vid företaget sysselsatta personer, efter aktiekapitalets eller omsättningens
storlek, efter bolagets totalförmögenhet, eller med hjälp av några
av dessa kriterier i förening. Efter närmare övervägande har dock kommittén
funnit, att denna väg knappast är lämplig.
Till en början skulle åtminstone vissa av de antydda skiljelinjerna mellan
större och mindre företag icke få den klarhet och fasthet som äro önskvärda
icke minst med hänsyn till att det är fråga om att ålägga den ena
kategorien en straffsanktionerad redovisningsskyldighet. Vad sålunda angår
antalet anställda — som väl i och för sig vore det bästa kriteriet, eftersom
man därigenom finge fram en kategoriklyvning efter företagens större
eller mindre marknadspolitiska betydelse — skulle lätt svårigheter uppkomma
att exakt bestämma, hur många anställda ett företag har. Förutom
att antalet kan växla starkt under året, kunna i förevarande avseende svårbedömda
grupper, såsom deltidsanställda och hemarbetare, förekomma. Totalförmögenheten
är i viss mån beroende av bolagets egen värdering, och
såväl den som omsättningssumman kan variera starkt från år till år, så
att företaget det ena året skulle kunna falla över och det andra året under
gränsen.
Men även om man bortser från dessa svagheter i själva gränsbestämningen
mellan större och mindre företag, så måste man erkänna, att en
kategoriklyvning efter sådana grunder som nu antytts eller liknande grunder
över huvud knappast kan medföra det eftersträvade resultatet: att bruttoredovisningsskyldigheten
skulle gälla för aktiebolagen i allmänhet men
med undantag för sådana vilka genom en dylik redovisning kunna befaras
lida skada. Kategoriklyvningen bleve nämligen alltid godtycklig. Varken ett
företags konkurrenskraft eller, än mindre, den risk det löper att bli utsatt
för en hänsynslös konkurrens kan korrekt mätas med så schematiska mått
som företagets ålder, antal anställda, redovisad förmögenhet, aktiekapital,
omsättning etc.
Kommittén har stannat för att föreslå en för alla aktiebolag gällande
regel (103 § 1 mom. första stycket) om skyldighet att redovisa omsättningssumman,
vilken regel dock modifierats på det sätt att redovisning
behöver ske endast om företaget kan antagas icke därigenom lida skada.
Omsättningssumman kan enligt förslaget upptagas i själva vinst- och förlusträkningen
eller ock i förvaltningsberättelsen, som ju alltid skall åtfölja
vinst- och förlusträkningen (samt balansräkningen) och utgör ett komplement
till denna. Kommittén har angående en dylik regels effektivitet framhållit
följande:
Den föreslagna regeln skulle innefatta en verklig rättslig skyldighet att
redovisa omsättningssumman, om icke grundad anledning att befara skadeverkningar
därav kan anses föreligga. Skyldigheten åvilar i första hand bolagsledningen,
men även revisorerna ha att tillse, att redovisning av omsättningssumman
äger rum, där ej skäl finns att befara förfång för bolaget.
Om redovisningen utan sådant skäl underlåtes kan — på samma sätt som
gäller beträffande underlåtenhet att i andra hänseenden efterkomma lagens
föreskrifter om specifikation av resultatsredovisningen (t. ex. i vinstoch
förlusträkningen) — inskridande ske såväl på civilrättslig som på
straffrättslig väg. Den civilrättsliga vägen innebär, att envar som äger en
aktie i bolaget kan hos domstol yrka åläggande för bolagsledningen att
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
lämna den ifrågavarande uppgiften. Straffrättsligt kan mot ledningen väckas
åtal för att avvikelse skett från lagens redovisningsföreskrifter (213 §
5 och 215 § 1 AL). Visserligen kommer straffsanktion i praktiken mycket
sällan att kunna utkrävas, då bolagsledningen i regel kan försvara sig med
att den hade något skäl till antagande, att redovisning av omsättningssumman
kunde bli till skada för bolaget. Men trots detta skulle enligt kommitténs
mening en straffsanktionerad regel av denna typ ingalunda bli
utan mening och verkan. Redan existensen av en juridisk skyldighet att redovisa
omsättningssumman, där ej verklig grund till undantag föreligger,
skulle säkerligen för de flesta bolagsledningar innefatta en avgörande psykologisk
påtryckning. Då underlåtenhet att uppge omsättningssumman förutsätter,
att sådan uppgift enligt bolagsledningens mening skulle bli till
skada för företaget, kommer det kanske ofta att uppfattas såsom ett svaghetstecken,
om ett bolag icke lämnar uppgiften. I synnerhet för alla större
— d. v. s. arbetsmarknadspolitisk! eller allmänt ekonomiskt betydelsefullare
— företag, vilka på annat sätt än de mindre stå i offentlighetens ljus
och för vilka i allmänhet en bruttoredovisning icke torde kunna innefatta
nämnvärda faror, bör förhandenvaron av en regel som den föreslagna kunna
väntas medföra redovisning av omsättningssumman i de ojämförligt
flesta fallen. Man bör ha så mycket mindre anledning att befara att företagen
skola missbruka regeln som det redan nu är ganska vanligt att aktiebolag
frivilligt redovisa sin omsättningssumma.
Om den föreslagna regeln leder till det resultat man sålunda bör kunna
förvänta, måste den sägas utgöra en lycklig lösning av problemet. Regeln
är tekniskt synnerligen enkel; den innebär ingen godtycklig eller svårbestämd
kategoriklyvning mellan olika bolag och den kräver ingen byråkratisk
apparat. Insynsintressena — vilka naturligtvis på lång sikt sett icke
äro betjänta med lösningar, som lända företagen till skada — skulle i stort
sett tillgodoses med bevarad möjlighet för vissa utsatta företag att undvika
att blottställa sig för sina konkurrenter. Kommittén vill emellertid framhålla,
att endast erfarenheten kan visa, huruvida regeln kommer att i tillfredsställande
utsträckning framkalla bruttoredovisning. Om förväntningarna
i detta avseende skulle slå fel, kan givetvis frågan sedan tillräckliga
erfarenheter vunnits tagas upp till omprövning. I synnerhet då som förut
utvecklats viktiga insynsintressen böra kunna tillgodoses på annat sätt -—
särskilt genom den ekonomiska statistiken — och man också i detta hänseende
bör kunna förvänta en förbättrad insyn för de anställdas representanter
i företagsnämnderna, är det enligt kommitténs mening lämpligt,
att den ifrågavarande regeln — som bör ha förutsättningar att bil mottagen
med förståelse av näringslivets representanter — genomföres, så att man
får tillfälle att i det praktiska livet pröva dess verkningar.
Yttranden.
Några remissinstanser ha — utan att närmare ingå på kommitténs särskilda
förslag — förklarat sig ej ha något att erinra mot eller ej vilja motsätta
sig förslaget beträffande utvidgad publik redovisning i
allmänhet. Detta är såsom tidigare nämnts fallet med de yttranden som
avgivits av socialstyrelsen, patent- och registreringsverket, statskontoret och
arbetsgivareföreningen. Patent- och registreringsverket förutsätter därvid att
ändring i den nu gällande ordningen för verkets granskning av inkcwnna
redovisningshandlingar ej vore åsyftad och att det således ej skulle an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
27
komma på verket att vaka över att bolagsstyrelserna iakttoge de föreslagna
nya reglerna för innehållet i nämnda handlingar.
Av de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över förslaget rörande
skyldighet för aktiebolag att i redovisningen uppgiva omsättningssumman,
ha kommerskollegium, landsorganisationen, tjänstemännens
centralorganisation, kooperativa förbundets styrelse samt svenska revisorsamfundet
tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma utan erinran, varjämte
fem handelskammare (Skånes handelskammare, handelskamrarna i Göteborg
och Karlstad, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län samt
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare) förklarat sig med
hänsyn till utformningen av bruttoredovisningsregeln icke vilja motsätta sig
densamma.
Kommerskollegium har härom anfört:
En ur allmän synpunkt önskvärd redovisningsskyldighet beträffande företagens
rörelseintäkter synes kunna godtagas, därest företagen genom
densamma icke åsamkas uppenbara olägenheter. Det är av synnerlig vikt
att den största varsamhet vid införande av lagbestämmelser på hithörande
område iakttages. Kommittén torde emellertid med sitt förslag ha givit frågan
en lösning, som bör kunna tillfredsställa såväl önskemålet om klarhet
rörande de särskilda företagens ekonomiska ställning som företagens berättigade
intresse att icke onödigtvis behöva utlämna affärshemligheter av
vikt. Att icke de föreslagna ändringarna innebära något betydande intrång
i bolagens sekretessbehov torde också framgå av att i åtskilliga fall företag
redan nu i sina förvaltningsberättelser pläga redovisa omsättningssummorna.
Landsorganisationen framhåller, att en bruttoredovisningsregel i den utformning
kommittén föreslagit innebure en klar förbättring gentemot reglerna
om nettoredovisning enligt gällande lag, samt yttrar vidare:
Å andra sidan har kommittén ej ansett sig böra föreslå obligatorisk redovisningsskyldighet
i detta hänseende utan i stället tänkt sig en förfångsregel.
Man torde nog ofta överdriva riskerna med en redovisning av omsättningssumman.
Detta kan tänkas leda till att de ifrågavarande reglerna icke
skulle komma att få den tillämpning som man avsett. Landsorganisationen
anser det därför önskvärt att man försöker genomföra obligatorisk skyldighet
att uppställa vinst- och förlusträkningen enligt bruttoredovisningsprincipen.
Landsorganisationen kan emellertid acceptera det nu avgivna förslaget
med hänvisning till vad kommittén anfört om att frågan åter kan tas
upp till prövning, om erfarenheterna skulle visa att den nu föreslagna regeln
ej kommer alt i tillfredsställande utsträckning framkalla bruttoredovisning.
Vad vinst- och förlusträkningens specificering i övrigt beträffar
har kommittén ej framlagt några ytterligare förslag. Man saknar sålunda
fortfarande uppgifter om kostnaderna för råvaror och frakter, reparationsoch
underhållskostnader, försäljningskostnader in. in. Likaså redovisas ej
gåvor och andra avsättningar före bokslutet, som närmast ha karaktären
av vinstdisposition. Kostnader för råvaror utgöra dock den väsentliga delen
av den klumpsumma, som ej närmare specificeras. Man kan därför i viss
utsträckning med denna form av bruttoredovisning bilda sig en uppfattning
om råvarukostnadernas storlek. Av de kostnader som skola specificeras
är posten allmänna förvaltningskostnader ett ganska vagt begrepp, som
28
Kungi. Maj:ts proposition nr 48.
med all sannolikhet tolkas olika i olika företag. I nu gällande lagstiftning
skola löner anges i förvaltningsberättelsen, specificerade för dels företagsledning,
dels arbetare och dels övriga befattningshavare i företaget. Antalet
anställda behöver emellertid endast uppdelas på tjänstemän å ena sidan
och arbetare å andra sidan. Landsorganisationen anser det önskvärt, att
denna regel ändras så att antalet anställda specificeras på samma sätt som
sker i fråga om lönesumman.
Av övriga organisationer, som särskilt uttalat sig rörande förevarande
fråga, ha köpmannaförbundet, redareföreningen, föreningen auktoriserade
revisorer, advokatsamfundets styrelse samt sex handelskammare (Stockholms,
Östergötlands och Södermanlands, Smålands och Blekinge, Gotlands,
Västergötlands och norra Hallands samt Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare) yppat betänkligheter av olika slag mot den
föreslagna bruttoredovisningsregeln samt till följd härav avstyrkt förslaget.
Även handelskammaren i Gävle och industriförbundet ha framfört betänkligheter
i denna fråga.
I de avstyrkande yttrandena gives huvudsakligen uttryck åt följande synpunkter,
nämligen att dylik redovisning medförde faror — i synnerhet för
mindre företag — med hänsyn till hot från in- och särskilt utländska konkurrenter,
att omsättningssumman icke vore ett entydigt begrepp och tj^rför
vilseledande eller i allt fall utan större värde såsom upplysningskälla angående
rörelseresultatet, samt att det vore onödigt att införa en dylik regel, enär
de större företag som vore av intresse i insynshänseende redan nu oftast
uppgåve sina omsättningssummor, där detta kunde ske utan förfång för
företagen.
Köpmannaförbundet har framhållit, att ett flertal faktorer påverka bruttovinsten,
och yttrar bl. a.:
Omsättningssiffran som sådan är icke av nämnvärt värde för bedömande
av en handelsrörelse. Man måste därjämte ha uppgifter om en mängd
förhållanden, som icke kunna lämnas utan att företaget helt blottställes inför
konkurrenter. I nuvarande läge, då exempelvis konkurrensen mellan
olika företagsformer är mycket hård, kan redan en uppgift om omsättningen,
som av konkurrenten kan kompletteras med underhandsuppgifter av
olika slag, vara farlig för företaget. Förbundet kan på anförda grunder icke
tillstyrka en »obligatorisk uppgift» angående omsättningen i förvaltningsberättelsen.
Att dylik uppgift lämnas för den ekonomiska statistiken i enlighet
med konjunkturinstitutets förslag är en annan sak. Där åtnjuta de
avlämnade uppgifterna sekretesskydd.
Föreningen auktoriserade revisorer anför:
Även om den s. k. bruttoredovisningens förtjänster understundom överskattas,
torde det vara obestridligt, att denna redovisningsform i regel ger
en mera klar och fullständig insyn i företagens rörelse än den s. k. nettoredovisningen.
För det stora flertalet större och medelstora bolag torde bruttoredovisningen
ej heller i allmänhet innebära några påtagliga nackdelar eller
risker. Det synes önskvärt och naturligt, att företagsledningen i sådana fall
lämnar aktieägarna och andra av bolagets ekonomi och verksamhet intresserade
tillfälle till den förbättrade insyn, som bruttoredovisningen erbjuder.
Å andra sidan förtjänar understrykas, att omsättningssumman icke är ett
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 48.
entydigt begrepp. Omsättningen kan variera från år till år inom samma
företag eller mellan olika företag, icke enbart till följd av reella kvantitetseller
prisförändringar utan även på grund av förändringar eller olikheter i
företagens organisation och struktur samt de tillämpade försäljningsvillkoren.
Bruttoredovisningen kan under sådana förhållanden verka vilseledande
för en utomstående, icke initierad läsare av årsredovisningen. Förskjutningar
mellan olika år inom ett och samma bolag kunna väl i regel
förtydligas genom upplysningar i förvaltningsberättelsen. Däremot torde
man icke kunna förebygga, att redovisningsformen kan giva en utomstående
en felaktig uppfattning om ett bolags faktiska effektivitet och verksamhetsresultat
i förhållande till ett annat, till synes likartat företag.
Föreningen framhåller vidare, att det stora flertalet aktiebolag i vårt land
kunde betecknas såsom mindre företag, samt fortsätter:
Ur arbetsmarknadspolitisk eller allmänt ekonomisk synpunkt torde frågan
om bruttoredovisning beträffande dessa företag vara av relativt underordnad
betydelse. För dessa företag äro emellertid bruttoredovisningens olägenheter
mest påtagliga. Ehuru lagregeln om bruttoredovisning i främsta rummet
synes vara föreslagen med tanke på de större bolagen, kommer den likväl
att automatiskt även gälla det stora antalet mindre och ur arbetsmarknadssynpunkt
jämförelsevis betydelselösa företagen i aktiebolagsform.
Med hänsyn till det anförda är föreningen av den uppfattningen, att det
vore bättre, om man kunde uppnå en allmänt utbredd bruttoredovisning
framför allt hos de större bolagen utan att behöva tillgripa en lagstiftning,
som träffar alla bolag och som i andra länder ansetts inrymma alltför stora
riskmoment för att kunna införas. Det synes som om de senare årens utveckling
i fråga om särskilt de större bolagens redovisning skulle kunna motivera
det antagandet, att en allmän redovisningspraxis hos dessa bolag, inrymmande
bruttoredovisning, borde vara möjlig att uppnå även utan särskild
lagstiftning härom.
Såsom tidigare nämnts har jämväl i andra yttranden påpekats, att den
publika redovisningsskyldigheten vore synnerligen omfattande och drabbade
även ett stort antal mindre företag. Det har förordats att en gränsdragning
borde ske emellan bolag av olika storlek, så att de mindre bolagen bleve
undantagna från den publika redovisningen.
Handelskammaren i Gävle har uttalat att en viss avgränsning beträffande
redovisningsskyldigheten skulle motsvara praktiska krav; omsättningens
storlek eller antalet anställda kunde utgöra norm (exempelvis minst 2 milj.
kronors omsättning eller minst 25 anställda).
Att bruttoredovisningsregeln icke utformats såsom en generell tvångsregel
utan att det i första hand överlämnats åt företagsledningen att avgöra huruvida
bruttoredovisning skall ske har i allmänhet väckt tillfredsställelse.
Emellertid har denna utformning, särskilt det förhållandet att företagsledningarna
därvid skulle handla under hotet av sanktioner av civilrättslig och
straffrältslig art, i flera fall väckt betänkligheter. Det har därvid särskilt
framhållits, att om, såsom kommittén gjort gällande, en i och för sig fullt
legitim underlåtenhet att redovisa omsättningssumman skulle uppfattas som
ett svaghetstecken, företagen kunde tillfogas skada, att av aktieägare —
måhända bulvan för en konkurrent — eller åklagarmyndighet föranstaltade
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 48.
rättegångar kunde, även om de utfölle till företagsledningens fördel, bli
till men för företaget, att företagets ledning och revisorer inför risken att
rättegång skulle anställas ofta komme att lämna uppgift om omsättningen
även i sådana fall där detta av hänsyn till företaget icke bort ske, samt att
en regel av angivna utformning lämnade utrymme för godtycke och därför
komme att föranleda olikartad redovisning från likartade företag. Synpunkter
av denna art ha framförts av industriförbundet, redareföreningen, föreningen
auktoriserade revisorer, advokatsamfundets styrelse samt några
handelskammare.
Advokatsamfundets styrelse har sålunda anfört:
Styrelsen ifrågasätter lämpligheten av att uppställa en regel, som ställer
ett aktiebolags förtroendemän — styrelsen och verkställande direktören -—
samt bolagets revisorer inför tvånget att vidtaga en åtgärd, som — kanske
först i framtiden — kan visa sig vara till skada för styrelsens och verkställande
direktörens huvudman — företaget — enbart för att giva vissa insynsberättigade
en upplysning, vars verkliga innebörd och betydelse dessa ofta
sakna förutsättning att bedöma.
Härutöver tillkommer att den föreslagna regeln omgärdats med straffskydd.
Därest åtal väckes mot styrelseledamöterna och verkställande direktören,
kunna dessa emellertid med hänsyn till bolagets intressen vara förhindrade
att angiva skälen för att rörelseintäkternas brutto icke angivits i
redovisningshandlingarna. Oftast torde väl i så fall deras försvar bestå i en
hänvisning till — när detta nu är fallet — att revisorerna icke anmärkt på
deras underlåtenhet. Utvidgas då, vilket synes följdriktigt, åtalet till revisorerna,
komma dessa i samma läge som styrelseledamöterna och verkställande
direktören, d. v. s. de äro förhindrade att till sitt försvar åberopa skälen
för att de icke anmärkt på styrelsens underlåtenhet. Det är med hänsyn
härtill väl tänkbart att i tveksamma fall revisorerna föredraga att framställa
anmärkning mot styrelsens underlåtenhet att i redovisningshandlingarna
angiva omsättningen. Därmed förlägges avgörandet och ett avgörande,
som kan få straffrättsliga konsekvenser för styrelseledamöterna och verkställande
direktören, hos revisorerna. Såsom lagberedningen i anledning av
127 § (133 § i dess förslag) aktiebolagslagen framhållit, är ett sådant avgörande
alltför ömtåligt för att läggas i revisorernas hand.
Väl kan vad nu anmärkts anses tillämpligt på 103 § aktiebolagslagen även
i dess nuvarande lydelse, men praktiskt sett föreligger den avgörande skillnaden
att medan detta lagställe i sin nuvarande formulering icke ålägger
styrelsen skyldighet att offentliggöra andra uppgifter än sådana, vilkas
publicering endast i undantagsfall möjliggör en otillbörlig inblick i företaget,
det föreliggande förslaget föreskriver publicering av en uppgift —
omsättningens storlek — som just skapar möjlighet för en konkurrent att
skaffa sig en sådan inblick och att utnyttja de uppgifter, som enligt gällande
lag skola offentliggöras, i illojalt syfte.
Handelskammaren i Göteborg har understrukit, att det vore av vikt att
kraven på bevisning vid eventuella rättegångar rörande bruttoredovisning
icke ställdes alltför strängt. Bolagsledningens bedömande måste ju vila på
en mångfald ovissa faktorer och dess uppfattning borde därför respekteras
i de fall där den ej kunde visas ha varit direkt felaktig.
Föreningen auktoriserade revisorer har påyrkat att möjligheten till civil
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 48.
31
rättsligt inskridande eliminerades och att det straffrättsliga ansvaret begränsades
till dagsböter.
Departementschefen.
Av den föregående redogörelsen framgår att gällande aktiebolagslags redovisningsregler
ganska nära ansluta sig till principerna för en s. k. bruttoredovisning
med utförlig kostnadsspecifikation. Skillnaden består främst
däri att redovisning ej behöver ske för posten kostnader för råvaror samt
hjälp- och driftsmaterial resp. i handelsföretag inköpta varor. Posten allmänna
förvaltningskostnader behöver ej heller specificeras utom såvitt avser
i posten ingående löner och andra ersättningar, beträffande vilka skall
angivas vad som under räkenskapsåret utbetalats dels till arbetare dels till
styrelsen samt verkställande direktör och andra företagsledare dels ock till
övriga befattningshavare i bolaget. Sistnämnda bestämmelse tillkom under
riksdagsbehandlingen 1944, liksom en regel att i förvaltningsberättelsen
skall angivas medelantalet under året anställda arbetare samt medelantalet
övriga i bolagets tjänst anställda personer (103 § 1 mom. andra stycket).
Den förevarande utredningen innefattar en ingående undersökning av
lämpligheten att genomföra en fullständig bruttoredovisning. Därvid har
kommittén funnit å ena sidan att en sådan redovisning skulle vara av värde
för åstadkommande av större möjlighet till insyn men å andra sidan
att företagen genom en tvångsregel om bruttoredovisning kunde utsättas
för vissa risker. Kommittén har med hänsyn härtill — under åberopande
jämväl därav att insynsintressena i avsevärd utsträckning syntes bli tillgodosedda
genom en statistisk belysning av företagens omsättningssummor
— föreslagit en regel om skyldighet för aktiebolag att i vinst- och
förlusträkningen eller förvaltningsberättelsen redovisa omsättningssumman,
såframt detta finnes kunna ske utan förfång för bolaget. Regeln skulle innebära
en rättslig skyldighet att redovisa omsättningssumman, med angivna
reservation, och om dylik redovisning utan laga skäl underlätes,
skulle inskridande kunna ske på civilrättslig och straffrättslig väg.
De i åtskilliga remissvar uttalade betänkligheterna mot den föreslagna
regeln om redovisning av omsättningssumman äro i stort sett av samma
natur som redan diskuterats i kommitténs betänkande. Detta gäller bl. a.
de påpekanden som gjorts därom att omsättningssumman icke vore ett entydigt
begrepp samt farhågorna för att regeln kunde allvarligt skada i synnerhet
aktiebolag av mindre storlek. Dessa betänkligheter torde icke vara
av den art att de böra hindra den föreslagna utvidgningen av den publika
redovisningsplikten. De enskilda företagens behov av sekretess bör betraktas
mot bakgrunden av deras samhällsekonomiska funktioner och sålunda
avvägas mot de samhällsekonomiska intressena. Därest man över huvud vill
godtaga principen om största möjliga öppenhet i den publika redovisningen
— och härvid bör man enligt min mening hålla fast — blir det närmast
ett avvägningsspörsmål huru bruttoredovisningens krav skola tillgodoses.
Åt den föreslagna regeln om redovisning av omsättningssumman har givits
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
en utformning, som synes innebära en ändamålsenlig lösning av det föreliggande
spörsmålet och medgiva undantag från redovisningsplikten där
berättigade hänsyn så påkalla, exempelvis när fråga är om nystartade mindre
bolag som ännu icke fått tillräcklig ekonomisk styrka eller om bolag
som kunna befara en illojal dumping. Tilläggas må, att där en uppgiven omsättningssumma
påverkats av speciella förhållanden inom ett bolags verksamhet
eller eljest kan antagas framkalla missförstånd, bolagsledningen äger
i årsredovisningen lämna de kompletterande upplysningar som kunna finnas
lämpliga.
Vad angår möjligheten att göra en åtskillnad mellan större och mindre
företag har kommittén prövat, huruvida en kategoriklyvning mellan aktiebolagen
lämpligen kunde ske så att endast bolag, beträffande vilka intresset
av publicitet och insyn gjorde sig speciellt starkt gällande, fölle under
de skärpta redovisningsreglerna. De skäl som av kommittén åberopats mot
en sådan kategoriklyvning synas mig övertygande.
Att ifrågavarande regel omgärdats med straffskydd har mött gensagor,
särskilt att ett åsidosättande av regeln kunde medföra frihetsstraff. Jag
vill framhålla att den föreslagna straffsanktionen helt står i linje med aktiebolagslagens
nuvarande straffbestämmelser. Endast vid uppsåtligt förfarande
i strid mot lagens redovisningsbestäminelser ingår i strafflatituden fängelse
(213 § 5, jämför 215 § 1). Ett civilrättsligt inskridande mot underlåtenhet att
redovisa omsättningssumman kan ske på föranledande av aktieägare i bolaget,
vilket för övrigt överensstämmer med vad redan nu gäller i fråga om underlåtenhet
av företagsledningen att lämna aktieägare upplysningar angående
bolaget enligt 127 § aktiebolagslagen. Varken den straffrättsliga eller den
civilrättsliga sanktionen torde — bl. a. med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen
om undantag från redovisningsplikten, där uppgift om omsättningssumman
finnes kunna lända bolaget till förfång — i praktiken komma
att förorsaka bolagsorgan, som iakttaga normal omsorg i fråga om redovisningen,
några avsevärda svårigheter eller olägenheter.
I enlighet med det anförda föreslår jag, att i 103 § 1 mom. första stycket
aktiebolagslagen föreskrives, att upplysning skall i förvaltningsberättelsen
lämnas, i den mån det finnes kunna ske utan förfång för bolaget, om hela
intäkten av rörelsen under räkenskapsåret (omsättningssumman), såframt
ej upplysning härom lämnas i vinst- och förlusträkningen.
Som förut nämnts kräves enligt aktiebolagslagen att i årsredovisningen
angives vad som utbetalats i löner och ersättningar till tre olika grupper
av befattningshavare hos bolaget. Vidare skall uppgivas medelantalet under
året anställda arbetare samt medelantalet övriga i bolagets tjänst anställda
personer. I ett remissvar har som önskvärt framhållits att antalet
anställda borde, i likhet med utbetalda löner och ersättningar, specificeras
i nämnda tre grupper. Ur insynssynpunkt torde de gällande lagbestämmelserna
vara tillfyllest och på grund härav har jag ej funnit skäl att nu föreslå
någon ändring i desamma.
Kungl. Maj.ts proposition nr 48.
33
Frågan om redovisning av s. k. dolda reserver.
Insy ^kommittén.
Enligt kommittén finnas teoretiskt två sätt att angripa det insynsproblem
de dolda reserverna utgöra. Det ena är att föreskriva, att tillgångarna i
balansräkningen måste upptagas till sina aktuella »verkliga» värden (t. ex.
realisations- eller nyanskaffningsvärde), varigenom bildandet av dolda reserver
skulle förhindras. Det andra sättet är att medge förekomsten av icke
redovisade reserver men kräva sådana uppgifter i redovisningen som belysa
reserverna och deras storlek; härigenom bleve reserverna åtminstone
icke i full utsträckning dolda. Såsom uppgifter av detta slag kunde man
tänka sig angivande av värderingsprinciper eller utsättande av något »objektivt»
värde, med vilket det redovisade värdet kunde jämföras. På motsvarande
sätt skulle man kunna kräva uppgifter som belysa, huru bildandet
eller upplösandet av dolda reserver påverkat det redovisade årsresultatet.
Kommittén påpekar (s. 48—49), att aktiebolagslagen genom regler rörande
värderingen av bolagens tillgångar avsåge att förebygga en övervärdering
av tillgångarna men däremot ej innehölle något förbud mot en redovisning
av tillgångarna till lägre belopp än det i lagen angivna. Redan lagens regler
medförde en plikt för bolagen att ibland redovisa tillgångar till värde
som låge under deras dagsvärde. I själva verket kunde det sägas, att en
undervärdering, som medförde en konsolidering av företagen och därmed
en förstärkning av deras möjligheter att rida ut lågkonjunkturer och andra
kriser, låge helt i linje med lagens syftemål. Betydelsen av att företagen
konsoliderades så att de på ett ändamålsenligt sätt kunde fylla sina funktioner
i produktionens och näringslivets tjänst och bereda sina anställda
större trygghet hade också uppmärksammats av lagstiftaren.
Med utgångspunkt från att gällande värderingsregler böra bibehållas har
kommittén härefter diskuterat, om den reservering som sker genom tillgångarnas
lågvärdering jämväl av konsolideringshänsyn måste vara ■— helt
eller delvis — dold samt, därest så icke vore fallet, i vad mån och j>å vad
sätt uppgifter i redovisningen borde krävas till belysning av reserverna.
Kommittén framhåller att det självfallet vore av stor betydelse för en riktig
bedömning av ett företags ställning och rörelseresultat att äga kännedom
om företagets värderingspolitik. Å andra sidan kunde ifrågasättas
huruvida icke den genom undervärdering skapade reserveringcn, om den
över huvud skulle kunna effektivt tjäna konsolideringssyltet, åtminstone
till viss grad måste vara dold. En lagregel om skyldighet att i den publika
redovisningen ange undervärdering av tillgångarna kunde nämligen tänkas
försvåra företagsledningarnas strävan att på denna väg konsolidera företagen
och bli till skada för företagen och deras intressenter: delägare, anställda
etc.
Problemet om de dolda reserverna erbjuder enligt kommittén delvis olika
aspekter vid anläggningstillgångar och vid omsättningstillgångar. Beträf
:}
Itihang till riksdagens protokoll idHO. 1 samt. Nr 48.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
fande anläggningstillgångar vore risken av att upplysning om befintliga
dolda reserver skulle framkalla kortsynta krav på utdelning och annan
konsumtion begränsad genom lagens värderingsregler. Dylika dolda reserver
kunde icke genom uppskrivning av de undervärderade tillgångarna framtagas
och direkt disponeras för utdelning (100 § 2 inom.). I själva verket
innehölle den nya aktiebolagslagen regler, som möjliggjorde eu ganska god
inblick i företagets värderingspolitilc beträffande anläggningstillgångar, särskilt
genom att kräva utförlig redovisning för avskrivningar på dylika tillgångar.
En redovisning enligt den nya aktiebolagslagen gåve enligt kommitténs
mening tillfredsställande upplysning rörande den inverkan på ett
årsresultat som företagets värdering av och avskrivning på samt eventuell
försäljning av anläggningstillgångar medförde. Däremot finge man av en
sådan årsredovisning icke kännedom om de avskrivningar som under tidigare
år skett och eventuellt medfört bildande av dolda reserver. Ej heller
framginge omedelbart av redovisningen, ,om sådana resez-ver eljest
förelåge.
Kommittén har ansett, att det skulle vara i insynshänseende av vikt, om
man i den publika redovisningen kunde erhålla uppgifter, som direkt belyste
anläggningarnas nuvarande värde. Därigenom skulle man dels få en
uppfattning om de befintliga dolda reservernas storlek och dels bättre kunna
bedöma den ekonomiska ändamålsenligheten och betydelsen av företagets
avskrivningar. Praktiska möjligheter syntes ock föreligga att kräva dylika
värdeuppgifter beträffande vissa mycket viktiga slag av anläggningstillgångar,
nämligen fastigheter samt maskiner och inventarier. Kommittén
fortsätter:
Beträffande fastigheter föreslår kommittén, att uppgift skall lämnas i
årsredovisningen om taxeringsvärde å bolagets fastighetsinnehav. Några
särskilda betänkligheter kunna knappast tänkas föreligga hos företagen
mot att redovisa dessa värden, som ju äro offentliga och om vilka sålunda
den verkligt intresserade redan nu kan skaffa sig kännedom. Eftersom å
andra sidan taxeringsvärdena äro ägnade att ge en viss föreställning om
fastighetsinnehavets verkliga värde och därmed om eventuella icke redovisade
reserver i dessa tillgångar, synes det rimligt att uppgift därom skall
finnas tillgänglig i själva redovisningen. Endast i den mån fastighetsinnehavets
verkliga värde överstiger de åsatta taxeringsvärdena, kan då en i
egentlig mening dold reserv i fast egendom förekomma.
För att jämförbarhet skall ernås med de i balansräkningen upptagna
värdena bör taxeringsvärdet anges med uppdelning på de grupper, som enligt
AL 101 § 1 mom. A II: 1 och 2 skola var för sig upptagas i balansräkningen
(jordbruks- och skogsfastigheter, fabriks- och andra fastigheter).
Därest i taxeringsvärdet ingår s. k. särskilt maskinvärde (kommunalskattelagen
10 §) bör uppgift därom läzzinas, då ju maskiner, även om de äro att
betrakta som fast egendom, i balansräkningen skola upptagas i särskild
post (AL 101 § 1 mom. A 11:3).
Skulle i något fall fastighet icke vara åsatt taxeringsvärde, torde detta
förhållande böra anmärkas i förvaltningsberättelsen.
Vad därefter angår maskiner, inventarier o. d. måste i detta sammanhang
beaktas, att det som oftast icke är möjligt att ange något exakt »verkligt»
värde på sådana tillgångar. Ett företags maskinpai-k har sitt värde såsom
Kungl. Maj.ts proposition nr 48.
35
medel för bolagets produktion och verksamhet; företagsekonomiskt har
man att se en maskin såsom en kostnad i rörelsen, och i enlighet därmed
fördelar man genom successiv avskrivning kostnaden för dess anskaffning
på de år under vilka maskinen används i rörelsen. Bolaget kan skaffa sig
en slags dold reserv genom att i förtid betala den del av maskinens anskaffningskostnad
som rätteligen borde falla på senare år. Men någon dold
reserv i ett »verkligt» värde i betydelsen av dagsvärde, försäljningsvärde
e. d. torde oftast icke finnas. Försäljningsvärdet av begagnade maskiner —- kanske speciellt byggda just för företaget — ligger nämligen ofta mycket
lägre än det belopp vartill maskinen efter vederbörliga avskrivningar är
bokförd: i verkligheten kanske man endast skulle kunna räkna med att
vid en försäljning få in maskinens skrotvärde.
Av det sagda framgår, att det är mycket svårt att beträffande maskiner,
inventarier o. d. finna ett »verkligt» värde, som kan sägas tillförlitligt belysa
»dolda reserver» i dessa slag av tillgångar. Vad som framför allt är
av betydelse i detta sammanhang är att vinna kännedom om bolagets avskrivningspolitik
och den inverkan rörelseresultatet röner av avskrivningarna.
Emellertid har kommittén ansett det lämpligt att föreslå att — i de fall
där maskiner och inventarier äro brandförsäkrade, vilket i allmänhet torde
vara fallet — uppgift skall lämnas om försäkringsbeloppet (d. v. s. det belopp
vartill dessa tillgångar äro försäkrade). Givetvis måste man ha klart
för sig, att försäkring av maskiner och inventarier avser att skydda ett i
gång varande företag mot förlust av produktionsmedlen och att försäkringsbeloppet
därför i de flesta fall torde ligga betydligt över det värde vartill
ifrågavarande tillgångar med hänsyn till ålder, slitage in. in. kunna upplagas
i balansräkningen. Försäkringsbeloppet betecknar sålunda icke någon
dold reserv i den meningen, att det såsom ett »verkligt» värde skulle
kunna insättas i balansräkningen vid beräkningen av företagets ställning
eller rörelseresultat. När kommittén trots detta föreslår att brandförsäkringsbeloppet
skall redovisas, är skälet därtill det att man därigenom kan
få en viss belysning av den avskrivningspolitik bolaget fört i fråga om dessa
slag av anläggningstillgångar. Försäkringsbeloppet har i förevarande avseende
även den fördelen att dess redovisning icke förutsätter några subjektiva
bedömningar från bolagsledningens sida; det är ju endast fråga om
att i redovisningen lämna upplysning om ett i och för sig för företaget viktigt
ekonomiskt förhållande, nämligen till vilket värde maskiner o. d. äro
försäkringsskyddade.
Den uppgift om brandförsäkringsbelopp som skall lämnas bör i princip
motsvara posten »maskiner----, inventarier och dylikt» i AL:s balans
räkningsschema
(AL 101 g 1 mom. A II: 3). Vissa svårigheter torde härvid
kunna uppstå, då det gäller industriföretag med hänsyn till den praxis som
regelmässigt tilllämpas vid sådana företags försäkringar. Enligt det s. k.
Fabriksvillkor, som av de flesta försäkringsbolag användes vid industriförsäkring,
uppdelas den försäkrade egendomen för varje industribyggnad i
tre grupper, nämligen byggnad, maskinerier och fabrikater, vilka grupper
var för sig åsättas gemensamt försäkringsbelopp (därjämte förekomma
vissa försäkringsföremål, som omfattas av försäkring endast om de åsatts
särskilt värde, t. ex. lager av bränsle, motorfordon o. d.). Under byggnad
inbegripes endast själva byggnadskroppen samt sådan fast inredning, som
kan hänföras till »avbalkningar, ledstänger, spiltor, krubbor och annat dylikt».
Till fabrikater hänföras råämnen, materialier, under arbete varande
och färdigt fabrikat jämte visst emballage; bär ingår även allt annat, som
är avsett alt till slut ingå i den producerade varan. Gruppen maskinerier
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
innefattar allt soin — utan att vara hänförligt till byggnad — utgör detaljer
i produktionsapparaten. Hit höra maskiner, transmissioner, inventarier
(t. ex. ångpannor, verktyg, redskap av alla slag), ledningar (för uppvärmning,
belysning, vatten, avlopp, kraftöverföring m. in.), reservdelar och
förbrukningsartiklar (trassel, smörjoljor, rengöringsmedel o. d.) samt alla
övriga föremål, som icke ingå i de förutnämnda två grupperna (med undantag
för sådana föremål som på sätt nyss sagts skola åsättas särskilt försäkringsbelopp
för att innefattas i försäkring).
Av det sagda framgår, att gruppen maskinerier innefattar ej blott sådan
egendom, som ingår i posten maskiner, inventarier o. d. i AL:s balansräkningsschema,
utan därjämte dels egendom, som ingår under fastighetsposterna
(annan inredning än avbalkningar etc., t. ex. ledningar), dels ock
egendom, som enligt AL skall upptagas som omsättningstillgångar (förbrukningsartiklar
m. in.). Det torde icke rimligtvis kunna begäras, att industriföretagen
skola söka åvägabringa någon ändring i nämnda försäkringspraxis
för att kunna bli i stånd att uppfylla den föreslagna föreskriften
om angivande av försäkringsbelopp å maskiner och inventarier. Det är
emellertid naturligtvis önskvärt att, i de fall där detta över huvud kan ske,
uppgiften om försäkringsbeloppet bringas att — helt eller i huvudsak —
motsvara ifrågavarande post i balansräkningen. Därest detta icke är möjligt,
torde uppgiften få avse försäkringsvärdet å »maskinerier» ävensom
upplysning böra tillfogas om att full motsvarighet till balansräkningsposten
icke föreligger samt, helst, om avvikelsens beräknade omfattning.
I enlighet med det anförda har kommittén föreslagit, att i aktiebolagslagen
(103 § 1 mom. andra stycket) måtte upptagas föreskrift av innebörd
att uppgift i förvaltningsberättelsen skall lämnas, i den mån motsvarande
uppgift ej intagits inom linjen i balansräkningen, för fastigheter om senast
fastställda taxeringsvärdet samt för maskiner, inventarier och andra dylika
anläggningstillgångar om förekommande brandförsäkringsbelopp, varvid
taxeringsvärdenas och brandförsäkringsbeloppens fördelning på de under
särskilda poster i balansräkningen upptagna tillgångarna såvitt möjligt
skall angivas.
Beträffande härefter spörsmålet, huruvida nya regler äro påkallade för
att underlätta en bedömning av dolda reserver i omsättningstillgångar, uttalar
kommittén att frågan hade praktisk betydelse framför allt beträffande
lager av råvaror, varor under arbete och färdiga varor. Kommittén redogör
för vissa bestämmelser i aktiebolagslagen in. m. (betänkandet s. 56—58)
och framhåller att, om viktigare ändring vidtagits vid uppgörande av vinstoch
förlust- eller balansräkning i förhållande till tidigare år, redogörelse
för sådan ändring skulle lämnas i förvaltningsberättelsen (103 § 1 mom.
fjärde stycket). Med denna bestämmelse åsyftades enligt motiven bl. a. att
få fram upplysning om sådan ändring i lagervärderingen, som i mera betydande
mån påverkat det redovisade rörelseresultatet. Vidare påpekas att i
förvaltningsberättelsen skulle, där det ej funnes kunna lända bolaget till
förfång, anmärkas sådana för bedömningen av bolagets ställning och resultat
viktiga förhållanden, vilka ej framginge av redovisningen i övrigt (103 §
1 mom. första stycket). Om en dold reserv i varulagret upplöstes på grund
av utförsäljning under året av en väsentligt större del av lagret än normalt,
Kungi. Maj:ts proposition nr 48.
37
och vinstresultatet i mer avsevärd mån påverkats av denna åtgärd, förelåge
sålunda till följd av nämnda bestämmelse i princip skyldighet att i förvaltningsberättelsen
lämna upplysning om förhållandet. Ehuru nya lagens regler
åsyftade att åstadkomma en bättre belysning av dolda reserver i varulagret
och framhäva lagervärderingens betydelse för årsresultatet, omöjliggjoi-de
de tydligen icke, att lagren redovisades till så låga värden att dolda
reserver förelåge eller att årsresultaten påverkades av lagervärdena på ett
sätt som icke klart framginge av redovisningen. Man måste emellertid uppmärksamma,
att lagervärderingen i det nutida näringslivet i stor utsträckning
tjänade såsom ett instrument för reglering av ett företags rörelseresultat
under en följd av år. Kommittén anför vidare bl. a.:
Om nu lagervärderingens användning som ett instrument för resultatsutjämning
är en företagsekonomiskt riktig och önskvärd metod vid bolagets
skötsel, så synes därav följa att man också måste se de s. k. dolda reserverna
i varulager ur en mera långsiktig och genomtänkt synpunkt än som ofta
varit fallet. I den mån en värdering av lagret, som avsevärt understiger exempelvis
dagspriserna på balansdagen, är nödvändig för det rätta genomförandet
av tanken att rörelsen är en kontinuerlig verksamhet, vars resultat
icke kan riktigt bedömas efter det enstaka årsbokslutet utan endast på
längre sikt, så representerar i själva verket denna värdering icke en dold
reserv i egentlig mening utan det riktiga lagervärdet. Ett övervärde vid balansdagen
är in. a. o. i verklig mening en dold reserv allenast vid en ögonblicksbild
av företaget; sett på längre sikt utgör det endast den säkerhetsmarginal,
som, om bolaget skall skötas efter företagsekonomiskt korrekta
grunder, är nödvändig för tryggande av verksamhetens jämna gång och
företagets liv och utveckling; detta övervärde kan vid kommande bokslut
vara utjämnat eller i värsta fall förbytt i ett undervärde. —---
Med hänsyn till lagervärderingens nu angivna uppgift måste enligt kommitténs
mening insynsintresset i fråga om omsättningstillgångar i första
hand rikta sig på upplysning om bildande, upplösning och förändring av
dolda reserver och dessa åtgärders inverkan på rörelseresultatet. Det är denna
tanke, som ligger bakom nya aktiebolagslagens nyss återgivna regler, som
kräva att vissa viktiga förhållanden bl. a. rörande lagervärderingen, särskilt
en sådan ändring i lagervärderingen som i mera avsevärd mån inverkat
på rörelseresultatet, skola angivas i årsredovisningen. Att nya lagen härvid
framgått med försiktighet beror särskilt därpå, att lagervärderingens
konsoliderande och resultatsutjämnande effekt befarats skola kunna spolieras,
om företagsledningen skulle vara skyldig att lämna mera detaljerade
redogörelser därför. Just i detta avseende torde nämligen faran för påtryckningar
från kortsynta och utdelningshungriga delägare eller andra intressenter
i företaget vara påtaglig och bestyrkt av erfarenheten.
Ehuru kommittén sålunda funnit, att hänsyn till företagens konsolidering
och en rationell planering av verksamheten på lång sikt med utjämning av
de olika räkenskapsårens rörelseresultat krävde godtagande av rätten att
redovisa lagren till undervärde och alltså i princip accepterande av rätten att
arbeta med dolda värdereserver i lagret, har kommittén likväl undersökt,
huruvida icke även i detta avseende insynsmöjligheterna kunde förbättras
utan äventyrande av företagens nyssnämnda sakliga intressen. Kommittén
har stannat för den meningen, att man icke lämpligen kunde gå längre än
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 48.
att kräva, att upplysning lämnas om sådana förändringar i lagervärderingen
som mera avsevärt påverkat årsresultatet. I själva verket låge detta krav
redan inneslutet i stadgandet i 103 § 1 mom. fjärde stycket nya aktiebolagslagen.
Med hänsyn till sakens vikt har kommittén föreslagit att detta stadgande
förtydligas så att därav direkt framgår, att förvaltningsberättelsen
skall innehålla redogörelse huruvida beträffande omsättningstillgångarnas
värdering eller i andra avseenden ändring i förhållande till tidigare årsredovisning
vidtagits, som i avsevärd mån påverkat årsresultatet eller eljest är
av viktigare beskaffenhet.
Kommittén har erinrat att årsresultatet i vissa fall kunde påverkas även
genom förändringar i lagerkvantiteten. Medan stadgandet i 103 § 1 mom.
fjärde stycket på grund av sitt sammanhang avsåge ändringar beträffande
värderingen, fölle ändringar i fråga om lagerkvantiteten icke direkt därunder,
och det hade ej heller synts kommittén lämpligt att i detta stadgande
— som behandlade bokföringsmässiga förändringar — intaga föreskrift
om upplysningsskyldighet rörande resultatpåverkande förändringar i
lagrets storlek. Om emellertid en sådan förändring väsentligt påverkat rörelseresultatet
eller bolagets ställning, borde upplysning därom lämnas enligt
den i 103 § 1 mom. första stycket intagna föreskriften rörande anmärkande
i förvaltningsberättelsen av sådana för bedömningen av bolagets ställning
och resultat viktiga förhållanden, vilka ej framgå av redovisningen i övrigt.
Den av kommittén föreslagna ändringen i fjärde stycket markerade också,
att enligt lagens anda och mening upplysningar om alla sådana med de dolda
lagerreserverna sammanhängande förhållanden, som väsentligt påverkat
årsresultatet, skulle lämnas i förvaltningsberättelsen.
Slutligen må nämnas att inom kommittén diskuterats frågan, huruvida
icke även beträffande varulager upplysning borde lämnas om eventuellt förekommande
försäkringsbelopp, men att kommittén av olika skäl låtit denna
tanke falla (s. 60).
Yttranden.
Kommitténs förslag om viss uppgiftsplikt till belysning av dolda reserver
har i sin helhet tillstyrkts av kommerskollegium, tjänstemännens centralorganisation
och kooperativa förbundets styrelse. Kommerskollegium har
i sitt yttrande understrukit den betydelse för ett företags konsolidering, som
en försiktig värdering av dess tillgångar alltid innebure, men funnit den
föreslagna skyldigheten att lämna uppgift å fastigheters taxeringsvärden
samt maskiners och inventariers brandförsäkringsbelopp icke vara av beskaffenhet
att böra föranleda några olägenheter i detta avseende. Även om
anläggningstillgångarnas verkliga värden icke alltid sammanfölle med de
förut angivna värdena syntes uppgifter om dessa dock innefatta upplysningar
om tillgångarna, som det ur insynssynpunkt vore önskvärt att få tillgängliga.
Landsorganisationen har i sitt yttrande framhållit betydelsen för bedömningen
av företagens ekonomi av att de dolda reserverna bleve belysta och
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
därvid uttalat bl. a. att man för ett bedömande av resultatutvecklingen behövde
känna till de dolda reservernas förändringar från ett år till ett annat
och för att få eu uppfattning om den ekonomiska ställningen behövde veta
dessa reservers totala storlek. De förslag som insynskommittén i detta hänseende
framlagt kunde enligt landsorganisationens mening ej sägas innebära
någon nämnvärd förbättring i jämförelse med de insynsmöjligheter
man hittills haft i fråga om dessa reserver. Organisationen funne dock att
man i viss utsträckning måste taga hänsyn till de ogynnsamma verkningar,
som i en del fall kunde uppkomma genom ett Öppet redovisande av de dolda
reserverna i varje enskilt företag, samt att det därför vore desto mer angeläget
att uppgifter därom medtoges i den planerade ekonomiska statistiken,
där dylika risker ej på samma sätt kunde åberopas.
De föreslagna reglerna om skyldighet att lämna vissa uppgifter till belysning
av dolda reserver i anläggningstillgångar ha föranlett erinringar
i vissa yttranden. Föreningen auktoriserade revisorer har sålunda
framhållit, att det över huvud taget många gånger vore synnerligen vanskligt
att fastställa storleken av dolda reserver. Detta gällde framför allt dolda reserver
i anläggningstillgångar och särskilt sådana tillgångar som innefattades
under rubriken maskiner, inventarier o. d. Föreningen har därjämte understrukit
att redan genom nya aktiebolagslagens redovisningsregler värderings-
och avskrivningspolitikens betydelse för årsresultatet bleve klart belyst.
Grossistförbundet har framhållit att för de flesta företag inom handeln
förevarande tillgångsposter spelade en underordnad roll varför det kunde
ifrågasättas om med hänsyn härtill uppgifterna fyllde någon funktion.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har anfört:
Beträffande avskrivningarna måste dessa bedömas från fall till fall och
olika för olika företag. Det är så många faktorer som här inverka att en
redovisning, för att bedömningen skall bli riktig, måste bli så omfattande,
att en sådan redogörelse näppeligen kan givas. Som exempel må nämnas,
att i nuvarande läge återanskaffningsvärden på maskiner eller lager svårligen
kunna beräknas, då man många gånger ej ens vet, varifrån materialet
skall kunna erhållas. En maskinell utrustning kan man bli tvingad inköpa
från en marknad, där priset ställer sig avsevärt högre än vid fri handel.
Samma gäller för lagervaror. Hur skall i ett sådant fall »de dolda reserverna»
rimligen kunna bedömas? Uppgifter om taxerings- och brandförsäkringsvärden
upptagas nu visserligen icke i balansräkningar eller förvaltningsberättelser
men åtminstone för större företag innebär förslaget knappast
någon avsevärd förändring, då motsvarande upplysningar lämnas exempelvis
vid obligationsemissioner. Man måste dock komma ihåg, att dessa värden
icke äro jämförbara. Taxeringsvärdena baseras ju på anläggningarnas
restvärden efter avskrivning å verkliga anskaffningsvärdet för förslitning
in. in., medan försäkringsvärdena baseras på nyanskaffningskostnaden.
Brandförsäkringsvärdena äro därför icke utan vidare representativa för företagens
verkliga ställning och redovisningen därav torde kunna ge anledning
till missförstånd.
Vad angår den föreslagna regeln om uppgivande av taxeringsvärde
å fastigheter ha industri förbandet, köpmannaförbundet, föreningen
40
Kungi. Maj ris proposition nr 48.
auktoriserade revisorer, revisorsamfundel, advokatsamfundets styrelse samt
fem handelskammare förklarat sig icke ha något att erinra mot eller ej vilja
motsätta sig densamma. Föreningen auktoriserade revisorer, advokatsamfundets
styrelse samt eu handelskammare ha dock därvid gjort vissa förbehåll.
Redareföreningen och sju handelskammare ha avstyrkt förslaget.
k öreningen auktoriserade revisorer har gjort gällande, att upplysning om
taxeringsvärdet icke vore ägnad att lämna en riktig bild av ifrågavarande
anläggningars nuvärde eller att ligga till grund för en uppskattning av eventuella
dolda reservers storlek, men likväl ansett att sådana upplysningar vore
av intresse såsom uttryck för en offentlig myndighets uppfattning om ifrågavarande
tillgångars värde i taxeringshänseende.
Advokatsamfundets styrelse har anfört, att — åtminstone såvitt avser fabriksfastigheter
— taxeringsvärdet icke på något sätt återspeglade det verkliga
värdet. Styrelsen motsatte sig dock icke ett genomförande av förslaget
i denna del, förutsatt att det i samband med bestämmelsens införande klart
uttalades att dessa uppgifter icke vore ägnade att ligga till grund för ett bedömande
av ifrågavarande tillgångars verkliga värde vare sig för en i gångvarande
verksamhet eller vid en eventuell försäljning.
Beträffande härefter förslaget om skyldighet att i redovisningen angiva
försäkringsbelopp å maskiner, inventarier och andra dylika anläggningstillgångar
ha Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg,
handelskammaren för Örebro och Västmanlands län samt Norrbottens och
Västerbottens läns handelskammare tillstyrkt eller förklarat sig ej vilja motsätta
sig förslaget, dock med vissa förbehåll. Industriförbundet har framfört
erinringar mot förslaget men förklarat att uppgiften i regel icke torde behöva
åstadkomma några svårigheter. Förslaget har avstyrkts av köpmannaförbundet,
redareföreningen, föreningen auktoriserade revisorer, revisorsamfundet,
advokatsamfundets styrelse samt åtta handelskammare.
De framställda anmärkningarna och erinringarna ha i huvudsak gått ut
på, att skiftande normer tillämpades vid olika företag och inom olika branscher
vid försäkringsbeloppens fastställande och att uppgifterna därför kunde
bliva vilseledande, att försäkringsbeloppen icke vore uttryck för något
»verkligt» värde på de ifrågavarande tillgångarna och därför icke lämpade
sig till belysning av dolda reserver däri eller av företagets avskrivningspolitik,
samt att beloppens angivande kunde medföra risker för företaget särskilt
genom att giva detsamma sken av att ha eu bättre ekonomisk ställning
än i verkligheten vore fallet.
Föreningen auktoriserade revisorer har härom anfört hl. a.:
Föreningen har i annat sammanhang rekommenderat,1 att bolagsledningen,
när så kan befinnas lämpligt, lämnar aktieägarna upplysning om det belopp,
vartill bolagets anläggningstillgångar skyddats genom brandförsäkringar.
Föreningen har emellertid icke räknat med, att upplysningar om försäkringsbelopp
skulle kunna tillmätas något värde vid bedömande av de
dolda reserverna eller avskrivningspolitiken. Enligt föreningens uppfattning
skulle dylika upplysningar ofta komma att i dessa avseenden bliva direkt
1 Se Industriförbundets Meddelanden 1945 s. 469 ff (jfr Betänkandet s. 61).
Kungl Maj:ts proposition nr 48.
41
vilseledande. Försäkringsvärdena äro i regel uttryck för en subjektiv uppskattning
av produktionsmedlens nuvärde eller återanskaffningsvärde. Ett
något så när riktigt försäkringsvärde förutsätter ofta, att speciell expertis
anlitas för värderingen, vilket ej sällan kan innebära avsevärda kostnader
för företaget. Produktionsmedlen äro vidare föremål för kontinuerliga förändringar
genom nyanskaffningar, förbättringsarbeten och utrangeringar.
Även en sakkunnig värdering blir sålunda snart inaktuell. Det är därför förklarligt,
att företagen ofta, i avsikt att skydda sig mot förluster, brandförsäkra
sina anläggningar till belopp, som överstiga de faktiska värdena. Å
andra sidan finner man ibland, att företagen lielt eller delvis stå självrisk
för vissa anläggningar.
Det synes uppenbart, att en redovisning av dylika mer eller mindre godtyckligt
fastställda brandförsäkringsvärden icke är ägnad att leda till en
riktig uppfattning om företagets ställning eller de dolda reservernas storlek.
Även om man emellertid skulle förutsätta, att försäkringsbeloppet gåve uttryck
för ett ur försäkringsteknislc synpunkt riktigt värde, skulle det därmed
icke vara givet, att en lagstadgad uppgiftsplikt om detta värde vore
att rekommendera.
Rörande frågan om belysning av dolda reserver i omsättningstillgångar
lia flera organisationer med tillfredsställelse hälsat kommitténs
utveckling av åsikten att lagervärderingen utgör ett instrument för reglering
av rörelseresultatet och att därför någon redovisning av de dolda lagerreservernas
absoluta storlek icke bör förekomma.
De organisationer som särskilt uttalat sig rörande det av kommittén föreslagna
förtydligandet av 103 § 1 mom. fjärde stycket aktiebolagslagen ha i
allmänhet tillstyrkt förslaget eller förklarat sig icke vilja motsätta sig detsamma.
Förslaget har avstyrkts av köpmannaförbundet och några handelskammare.
Köpmannaförbundet har uttalat, att begreppet dold lagerreserv
vore till sin innebörd obestämt samt icke vore eller kunde vara entydigt eller
alldeles likformigt, icke ens inom samma företag vid olika tidpunkter. Uppgifter
om den dolda reservens storlek eller om ändringar i densamma kunde
i stället för att skapa en riktigare bild av företaget tvärtom ge anledning
till alldeles felaktiga föreställningar. Stockholms handelskammare har framhållit,
att man för att kunna konstatera en ökning eller minskning av den
dolda reserven måste utgå från en viss prisnivå samt att en ändring av prisnivån
sålunda kunde medföra en värdemässig ändring av den dolda reserven
utan att därmed någon reell ökning eller minskning skett.
Beträffande förevarande fråga har slutligen föreningen auktoriserade revisorer
förklarat sig vilja påpeka en oklarhet i kommitténs resonemang.
Kommittén hade uttalat (s. 59—G0) att upplysningsplikt beträffande inverkan
på årsresultatet till följd av ändringar i lagerkvantiteten hänfördes till
stadgandet i 103 § 1 mom. första stycket men vidare tillagt, att den föreslagna
ändringen i fjärde stycket markerade, att enligt lagens anda och
mening upplysningar om alla sådana med de dolda lagerreserverna sammanhängande
förhållanden, som väsentligt påverkat årsresultatet, skulle
lämnas i förvaltningsberättelsen. Skyldighet att lämna upplysning enligt I
inom. första stycket förelåge i den mån det funnes kunna ske utan förfång
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 4S.
för bolaget, under det att upplysningsskyldigheten enligt samma moment
fjärde stycket vore ovillkorlig. Det syntes föreningen särskilt med hänsyn
till frågans stora betydelse önskvärt, att lagtexten ändrades så att av denna
klart framginge, till vilket lagrum upplysningsskyldigheten vore att hänföra.
Departementschefen.
Aktiebolagslagens värderingsregler (100 §) åsyfta att angiva det högsta
värde som må åsättas tillgångarna. Sålunda må anläggningstillgångar upptagas
högst till anskaffnings- eller tillverkningskostnaden, därå dock avskrivningar
skola ske efter vissa i lagen angivna grunder. Beträffande omsättningstillgångarna
gäller den s. k. lägsta värdets princip, d. v. s. dessa tillgångar
må ej upptagas vare sig över verkliga värdet, varmed i allmänhet
förstås försäljningsvärdet efter avdrag för försäljningskostnaderna, eller till
högre belopp än anskaffnings- eller tillverkningskostnaderna. Ha omsättningstillgångar
upptagits till högre belopp än sagda kostnader, skall detta
med angivande av grunden därtill särskilt anmärkas i förvaltningsberättelsen.
Likaså skall redogörelse lämnas rörande uppskrivning av anläggningstillgångar
som med stöd av föreskriften i 100 § 2 mom. verkställts för räkenskapsåret
(103 § 1 mom. tredje stycket).
Redovisning av tillgångar till lägre belopp än det i aktiebolagslagen angivna
förhindras ej och, såsom kommittén påpekat, ligger det helt i linje
med lagens syfte att tillåta en undervärdering som medför en önskvärd
konsolidering av företagen. Jag anser ej heller att en ändring av aktiebolagslagens
värderingsregler bör ifrågakomma. Spörsmålet blir alltså att bedöma,
huruvida bestämmelser äro påkallade för att åvägabringa sådana
uppgifter i redovisningen som belysa skillnaden mellan de i balansräkningen
upptagna värdena å tillgångarna och tillgångarnas eventuellt högre
verkliga värden, de dolda reserverna.
Problemet ställer sig, bl. a. med hänsyn till de olika värderingsreglerna
för anläggnings- och omsättningstillgångarna, för vilka förut redogjorts,
olika för dessa båda huvudgrupper av tillgångar. Vad först beträffar anläggningstillgångar
möjliggöra, såsom kommittén framhållit, redan de gällande
värderingsreglerna en ganska god inblick i företagens värderingspolitik, särskilt
genom kravet på en utförlig redovisning för avskrivningar på dylika
tillgångar. I detta avseende må även erinras om den utförliga specificering
av anläggningstillgångarna, som är påbjuden (101 § 1 mom. A II). Även om
sålunda i vissa hänseenden dessa regler underlätta ett bedömande av storleken
av dolda reserver, ger dock den i lagen föreskrivna publika årsredovisningen
icke i och för sig några närmare upplysningar härom.
Jag anser, i likhet med kommittén, att det av hänsyn till insynsintressena
är av vikt att i den publika redovisningen erhålla uppgifter som direkt
belysa anläggningstillgångarnas aktuella värde. Att få fram något exakt
värde är stundom icke möjligt och det bör för övrigt undvikas att ålägga
bolagen en särskild undersökning för uppskattning av tillgångarnas verkliga
värde. Insynskommitténs förslag att uppgiftsplikten skulle anknytas
43
Kungi. Maj:ts proposition nr 48.
till taxeringsvärden resp. brandförsäkringsbelopp samt inskränkas till att
avse fastigheter samt maskiner, inventarier och andra dylika anläggningstillgångar
finner jag mig i princip kunna godtaga.
De i remissvaren framställda erinringarna mot en dylik uppgiftsplikt gå i
allmänhet ut på dels att uppgifter om taxeringsvärden och brandförsäkringsbelopp
icke vore ägnade att belysa dolda reserver i anläggningstillgångar
utan tvärtom kunde vilseleda utomstående beträffande företagets
ställning, dels ock att uppgiftsplikten kunde lända företagen till skada. Vidare
har framhållits, att försäkringsbeloppens fastställande grundas på skiftande
normer inom olika företag eller branscher samt att taxeringsvärden
och försäkringsbelopp icke äro jämförbara.
Att taxeringsvärden, åtminstone såvitt avser industrifastigheter, ävensom
brandförsäkringsbelopp icke utan vidare ge uttryck för ett verkligt
värde på tillgångarna kan ej bestridas. Men därmed är ej sagt att upplysningar
om taxeringsvärden och brandförsäkringsbelopp skulle sakna betydelse
för dem som av kommittén betraktats som insynsberättigade, främst
de anställda. Tvärtom synas dylika upplysningar värdefulla och de farhågor
som uttalats att lämnandet av upplysningarna i den publika redovisningen
skulle vara vilseledande eller kunna skada företaget torde vara överdrivna.
Härtill kommer att det för företagets egna delägare och borgenärer
måste vara av värde att erhålla upplysningar i förevarande hänseenden.
Det förtjänar erinras därom att från revisorshåll i annat sammanhang rekommenderats
att bolagsledningarna lämna aktieägarna upplysning om
det belopp vartill anläggningstillgångarna skyddats genom brandförsäkring.
Om i ett särskilt fall speciella förhållanden påverkat ett brandförsäkringsbelopp,
står det självfallet bolagsledningen fritt att i förvaltningsberättelsen
närmare redogöra härför. Jag vill även nämna att enligt den nya
schweiziska obligationsrätten (art. 665) försäkringsvärden å anläggningstillgångar
skola jämte balansvärdena angivas i årsredovisningen (som dock
ej är underkastad publicitet på samma sätt som hos oss).
Kommittén har föreslagit, att i årsredovisningen uppgift skall lämnas
för fastigheter om senast fastställda taxeringsvärdet samt för maskiner, inventarier
och andra dylika anläggningstillgångar om förekommande brandförsäkringsbelopp,
varvid taxeringsvärdenas och brandförsäkringsbeloppens
fördelning på de under särskilda poster i balansräkningen upptagna tillgångarna
såvitt möjligt skall angivas. Införande av dylik uppgiftsplikt finner
jag motiverat. Vad beträffar angivandet av försäkringsbelopp kunna
otvivelaktigt i huvudsak samma skäl, vilka tala för att uppgift härom bör
lämnas beträffande maskiner, inventarier o. d., åberopas för att motsvarande
uppgift bör givas beträffande fastigheter. Då därjämte, såsom i vissa
remissvar framhållits, taxeringsvärden och försäkringsbelopp icke äro jämförbara,
förefaller det ändamålsenligt att kräva upplysning om brandförsäkringsbelopp
även för fastigheter. Observeras bör emellertid att ej heller
detta belopp, som icke omfattar tomtvärdet, kan jämställas med brandförsäkringsbelopp
å maskiner och inventarier. I enlighet med det anförda
förordar jag den utvidgning av kommitténs förslag på denna punkt, att
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 48.
i fråga om fastigheter uppgift skall lämnas jämväl om brandförsäkringsbelopp.
Härigenom torde åstadkommas en bättre information rörande företagens
fastigheter och en belysning av fastighetsvärdena från olika synpunkter.
Jag övergår härefter till frågan om dolda reserver i omsättningstillgångar.
Praktisk betydelse har detta spörsmål, såsom kommittén uttalar, framförallt
beträffande lager av råvaror, varor under arbete och färdiga varor.
Vid sidan av de förut berörda lagbestämmelserna förtjänar i detta sammanhang
särskilt uppmärksammas regeln i aktiebolagslagen 103 § 1 mom.
fjärde stycket att om viktigare ändring vidtagits vid uppgörande av vinstoch
förlust- eller balansräkning i förhållande till tidigare år, redogörelse
för sådan ändring skall lämnas i förvaltningsberättelsen. Med denna bestämmelse
åsyftas bl. a. att få fram upplysning om sådan ändring i lagervärderingen,
som i mera betydande mån påverkat det redovisade rörelseresultatet.
Kommittén har med utgångspunkt från den uppfattningen, att lagervärderingen
i stor utsträckning tjänar såsom ett instrument för reglering av
ett företags rörelseresultat, funnit att mera vittgående krav å den publika
redovisningen icke borde ställas än att upplysning däri skall lämnas om sådana
förändringar i lagervärderingen, som mera avsevärt påverkat årsresultatet,
och därför stannat för att allenast föreslå ett förtydligande i detta
avseende av nyssnämnda stadgande i aktiebolagslagen. Detta förslag, som
accepterats av flertalet remissinstanser, anser jag mig kunna i sak biträda.
I anslutning härtill bör 103 § 1 mom. fjärde stycket aktiebolagslagen kompletteras
så att därav direkt framgår, att om beträffande omsättningstillgångarnas
värdering eller i andra avseenden sådan ändring i förhållande till
tidigare balansräkning eller vinst- och förlusträkning vidtagits, som i avsevärd
mån påverkat årsresultatet eller eljest är av större vikt, redogörelse
därför skall lämnas i förvaltningsberättelsen. Jag utgår emellertid från att
spörsmål sammanhängande med lagervärderingen bli beaktade vid utformningen
av den planerade ekonomiska statistiken.
I ett remissvar har yppats viss tvekan beträffande upplysningsplikten i
fråga om den inverkan en ändring i lagerkvantiteten kan ha på årsresultatet.
Medan ändring av värderingsgrunderna betyder en åtgärd som i regel
just åsyftar att påverka årsresultatet, äro ändringar i lager kvantiteten i regel
uttryck för fluktuationer i bolagets rörelse, vilka få sin naturliga återspegling
i det redovisade årsresultatet. Om ändringen medför en mera betydande
inverkan på årets rörelseresultat, är det emellertid av intresse att
få kännedom därom. Men då man icke ansett sig kunna ålägga företagen
skyldighet att publikt redovisa storleken av sina inneliggande lager, vilket
dels skulle kunna medföra stor vidlyftighet i redovisningen och dels innebära
vissa risker i konkurrensavseende, synes man av liknande skäl icke
heller kunna uppställa ett ovillkorligt krav på redovisning av sådana ändringar
i lagerkvantitet, som avsevärt påverkat resultatet. Det torde därför
vara riktigast att i enlighet med kommitténs förslag låta dylika ändringar
Kungl. Maj.ts proposition nr 48.
45
falla under den allmänna bestämmelsen i 103 § 1 mom. första stycket,
vilket medför att ändringarna måste redovisas endast i den mån det kan
ske utan förfång för bolaget. En annan sak är huruvida längre gående upplysningsskyldighet
bör kunna ifrågasättas i den ekonomiska statistiken.
Härom hänvisar jag till kommitténs betänkande (s. 89).
Sättet för utseende av skiljeman enligt 223 § aktiebolagslagen.
Enligt 223 § aktiebolagslagen skola vissa tvistefrågor i samband med inlösen
av aktier hänskjutas till avgörande av skiljemän och skall därvid
för två i paragrafen angivna fall skiljeman utses av myndighet, nämligen
länsstyrelsen i det län där bolagets styrelse har sitt säte. Beträffande skiljemännen
och förfarandet inför dem skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad
i lagen om skiljemän är stadgat. I en inom justitiedepartementet i december
1948 upprättad promemoria påpekades att enligt lagen om skiljemän överexekutor
är den myndighet, på vilken det i vissa fall ankommer att utse
skiljeman, samt att det syntes ändamålsenligt att ifrågavarande bestyr alltid
vilade å samma myndighet. I promemorian föreslogs den ändring i 223 §
aktiebolagslagen att skiljeman i där avsedda fall skulle utses av överexekutor.
Detta förslag har i avgivna remissyttranden tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av kommerskollegium, patent- och registreringsverket, överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i
Malmöhus län, bank- och fondinspektionen, Stockholms handelskammare,
handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare ävensom Sveriges
grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges advokatsamfunds styrelse
och svenska bankföreningen.
Jag anser att den sålunda ifrågasatta ändringen i 223 § aktiebolagslagen
bör genomföras.
Hemställan.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 103 § 1 mom.
samt 223 § 1 och 2 mom. lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag.
De föreslagna lagändringarna förutsättas skola träda i kraft den 1 juli
1950, därvid dock ändringarna i 103 § icke skola äga tillämpning beträffande
förvaltningsberättelse för räkenskapsår som dessförinnan utgått.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Lars Lemne.
1 Av denna bilaga har här medtagits endast 103 § 1 mom. fjärdo stycket, i vilken del bilagan
skiljer sig från det vid propositionen fogade lagförslaget.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 103 § 1 mom. samt 223 § 1 och 2 mom.
lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag.
Härigenom förordnas, att 103 § 1 mom. samt 223 § 1 och 2 mom. lagen
den 14 september 1944 om aktiebolag
nedan angives.
(Gällande lydelse:)
103 §.
Har beträffande avskrivningarna
på bolagets anläggningstillgångar eller
avsättningarna å värdeminskningskonton
för sådana tillgångar
eller beträffande redovisningen av
tillgångar såsom anläggningstillgångar
eller omsättningstillgångar eller i
andra avseenden någon viktigare
ändring vidtagits i förhållande till tidigare
balansräkning eller vinst- och
förlusträkning, skall redogörelse därför
lämnas i förvaltningsberättelsen.
skola erhålla ändrad lydelse på sätt
(Föreslagen lydelse:)
103 §.
Har beträffande avskrivningarna
på bolagets anläggningstillgångar eller
avsättningarna å värdeminskningskonton
för dylika tillgångar
eller beträffande omsättningstillgångarnas
värdering eller beträffande
redovisningen av tillgångar såsom
anläggningstillgångar eller omsättningstillgångar
eller i andra avseenden
sådan ändring i förhållande
till tidigare balansräkning eller vinstoch
förlusträkning vidtagits, som i avsevärd
mån påverkat årsresultatet eller
eljest år av större vikt, skall redogörelse
därför lämnas i förvaltningsberättelsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
47
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 januari
1950.
Närvarande:
justitieråden Geijer,
Lech,
regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.
Enligt lagrådet den 18 januari 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 4 januari 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 103 § 1 mom. samt
223 § 1 och 2 mom. lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren C. E. Hagbergh.
Lagrådet yttrade:
Ändringen i fjärde stycket av 103 § 1 mom., varigenom ytterligare ett led
lägges till den redan förut tunga lagtexten, synes böra föranleda viss jämkning
i redaktionellt hänseende för att underlätta läsningen.
I övrigt lämnas förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 3 februari 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,
Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
lagrådets den 24 januari 1950 avgivna utlåtande över det den 4 januari
1950 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av
103 § 1 mom. samt 223 § 1 och 2 mom. lagen den 14 september 1944 (nr
705) om aktiebolag samt anför därvid följande.
I anledning av lagrådets uttalande rörande 103 § 1 mom. fjärde stycket
av det remitterade förslaget har nämnda lagrum erhållit en ändrad formulering.
Det må i detta sammanhang framhållas, att de enskilda företagens uppgifter
till den statistik över företagens inkomstutbetalningar och vinster,
vartill anslag begärts i årets statsverksproposition, åtnjuta sekretesskydd
enligt 16 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar. Såsom jag påpekat vid remissen till lagrådet den
4 januari 1950 har insynskommittén emellertid förordat, att de statistiska
uppgifterna skulle kunna bearbetas för åstadkommande av specialutredningar,
avsedda att komma till användning vid avtalsförhandlingar mellan
arbetsmarknadens organisationer. Rörande dessa utredningars innehåll och
publicering har kommittén förutsatt att överenskommelse komme att träffas
mellan huvudorganisationerna på arbetsmarknaden. Ett ställningstagande
till frågan, huruvida ett realiserande av kommitténs förslag i detta avseende
bör föranleda vissa ändringar i sekretesslagstiftningen, synes böra
anstå.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga förslag till lag angående ändrad lydelse
av 103 § 1 mom. samt 223 § 1 och 2 mom. lagen den 14- september 1944
(nr 705) om aktiebolag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Vid protokollet:
Einar Herlitz.
Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
4942S6
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1950:86 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kraftöverföring från fastlandet till Gotland. a1 i texten
- 1LU 1950:13 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 103 § 1 mom. samt 223 § 1 och 2 mom. lagen den 14 september 1 s. 1 i texten